Prop. 1982/83:163

Prop.
1982/83:163

Regeringens proposition

1982/83:163

med
förslag till lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.;

beslutad
den 24 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

OLOF
PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag till åtgärder som syftar till att minska polisens
olägenheter av obefogade larm från larmanläggningar, som är inrättade för att skyddamot
brottsliga angrepp.

Det
föreslås att yrkesmässig verksamhet för bl. a. installation av anläggningar
som är anslutna till särskilda larmmottagare i fortsättningen skall få bedrivas
endast efter tillstånd av polismyndighet. För sådant tillstånd skall bl. a.
krävas att det kan antas att företaget kommer att bedriva verksamheten med
noggrannhet och omsorg. Tillståndet skall kunna återkallas t. ex. om ett
företag har utfört uppenbart undermåliga installationsarbeten, som i betydande
utsträckning förorsakat onödiga polisutryckningar. Installationsförelagets
ledning skall kontrolleras med avseende på laglydnad m. m. och företagen får
rätt att inhämta polisregisterutdrag beträffande personer som söker anställning
i företaget.

I
propositionen slås vidare fast att larminnehavarna är skyldiga att se till att
deras anläggningar hålls i trim och att personer som kommer i kontakt med
utrustningen har de kunskaper som behövs för att man inte i onödan skall utlösa
larmet. Kan det antas att en obefogad polisutryckning beror på att larmet har
utlösts av misstag eller på andra brister i frågan om anläggningens skötsel
eller utrustning, skall polismyndigheten kunna förelägga innehavaren att vidta
åtgärder för att hindra en upprepning. Innehavaren skall betala kostnaden för
de utryckningar som anläggningen förorsakar efter det att föreläggande har
utfärdats och fram till dess han visat att han har gjort vad som ålagts honom.
När det gäller anläggningar som är anslutna till larmmottagare hos polisen får
polisen också möjlighet att 1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 163

Prop. 1982/83:163 2

avbryta
anslutningen, om innehaviiren inte efterkommer föreläggandet. — I propositionen
behandlas vidare Iförutsättningarna för att en larmanläggning skall få vara
ansluten till larmmottagare hos polisen.

Det föreslås också att
polisen skall få en generell befogenhet att låta larm från en anläggning, som
tidigare har föranlett upprepade obefogade utryckningar, stå tillbaka för
andra mera angelägna uppgifter.

Den
nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1984.

Prop. 1982/83:163 3

1
Förslag till

Lag
med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
I denna lag avses med

larmanläggning en
anläggning som är inrättad för att vid in-

trång,
överfall eller annat liknande brottsligt angrepp avge signal till en särskild larmmot-tagare

larm en signal som avges från en larmanläggning

till
en larmmottagare

larminstallationsverksamhet
yrkesmässig verksamhet för installation,

montering,
reparation eller ändring av larmanläggningar

larminstallationsföretag
ett företag som bedriver larminstallationsverksamhet

larminnehavare den
som innehar en larmanläggning.

Tillstånd
för larminstallationsverksamhet

2 §
Larminstallationsverksamhet får inte bedrivas utan tillstånd.

För tillstånd krävs

1. att
den som ansöker om tillstånd kan antas komma att bedriva verk

samheten med noggrannhet och omsorg,

2.
att, om sökanden är en juridisk
person, en föreståndare för verksamheten har utsetts,

3.
att sökanden eller, om denne är
en juridisk person, föreståndaren och medlemmarna i dess styrelse har gjort sig
kända för laglydnad och ordentlighet.

Staten
behöver inte tillstånd enligt första stycket. Detsamma gäller företag som avses
i lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

3
§ Fråga om tillstånd prövas av
polismyndigheten i den ort där verksamhetens ledning skall utövas.

4
§ Polismyndigheten får
återkalla tillståndet, om förutsättningarna för tillstånd inte längre
föreligger. Bevakningsföretag får i motsvarande fall förbjudas att bedriva larminstallationsverksamhet.
Ett sådant förbud skall upphävas på ansökan av företaget, om det inte längre
finns skäl för förbudet.

Direktanslutning
till polisen

5 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskri

ver under vilka förutsättningar en larmanläggning får anslutas till larmmot

tagare hos polisen.

Larminnehavarens
åligganden

6 §
En larminnehavare är skyldig att iaktta vad som skäligen bör ankom

ma på honom för att motverka att anläggningen genom obefogade larm

förorsakar onödigt arbete för polisen. I detta hänseende åligger det honom

Prop.
1982/83:163 4

särskilt att ombesörja den skötsel och tillsyn av
larmanläggningen som behövs samt att se till att personer som kan komma i
kontakt med den inte av misstag utlöser larmet.

Obefogade larm

7
§ Vid
bedömningen av om uttryckning skall göras eller annan åtgärd skall vidtas med
anledning av ett larm bör polismyndigheten, om åtgärden skulle leda till att
andra uppgifter eftersatts, beakta om anläggningen tidigare i stor omfattning
har föranlett onödiga insatser från polisens sida.

8
§ Har en
polisutryckning gjorts med anledning av ett larm och kan det antas att larmet
har utlösts av misstag eller att det har orsakats av andra brister i fräga om
anläggningens skötsel eller utrustning, får polismyndigheten förelägga
larminnehavaren att vidta åtgärder för att förebygga ett upprepande.

Föranleder larm från anläggningen polisutryckning efter
det att ett föreläggande enligt första stycket har utfärdats och har inte
larminnehavaren dessförinnan visat att han har fulljyort vad som har förelagts
honom, skall han betala kostnaden för utryckningen, om det inte är uppenbart
oskäligt. Fråga om sådan ersättningsskyldighet prövas av polismyndigheten.

Är i sådana fall som avses i första eller andra stycket
larmanläggningen ansluten till larmmottagare hos polisen, kan polismyndigheten,
enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar, besluta att anläggningen
inte längre skall få vara ansluten.

Tillsyn

9 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av
polismyndigheten.

10 § Larminstallationsföretag och iarminnehavare är
skyldiga att efter

anmodan lämna de upplysningar och förete de handlingar som behövs för

tillsynen. Underlåts detta, får polismyndigheten utfärda vitesföreläggande.

Ansvar m.m.

11
§ Den som
bryter mot 2 § eller mot förbud som avses i 4 § andra meningen döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.

12
§
Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Ett föreläggande enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskih.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Polismyndighet får före den 1 januari 1984 ta emot och
pröva ansökan om tillstånd enligt 2 § såvitt avser tid därefter.

Den som vid ikraftträdandet bedriver larminstallationsverksamhet
och som före utgången av december månad 1983 har sökt tillstånd får fortsätta
med verksamheten medan ansökningen prövas.

Prop. 1982/83:163 5

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs
att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

3 § '

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall
meddelas, när framställning därom göres av

1.
justitiekanslern, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den centrala utlänningsmyndigheten,
länsstyrelse, länsrätt, polischef eller allmän åklagare;

2.
annan myndighet, om och i den
mån regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger
tillstånd därtill;

3.
enskild, om han behöver ut- 3.
enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i draget
för att ta till vara sin rätt i

främmande stat, för att få
tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i främmande stat eller
för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i verksamhet som avser vård
eller som är av betydelse för rikets säkerhet och regeringen i förordning
medgivit att utdrag eller upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat
fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur
registret och regeringen medger att upplysningen meddelas.

Föreslagen lydelse

Utdrag
av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när
framställning därom görs av

främmande stat, för att få
tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i främmande stat eller
för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i verksamhet, som avser vård
eller som är av betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet eller
beivrandet av brott, och regeringen i förordning medgivit att utdrag eller
upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat fall, om den enskilde
styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret och regeringen
medger att upplysningen meddelas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984.

'
Senaste lydelse 1977:1032.

Prop. 1982/83:163

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-10

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremisss
om åtgärder mi}t obefogade larm till polisen m. m.

1
Inledning

Vid
1978/79 års riksmöte beslöt riksdagen att ge regeringen till känna att en
översyn borde göras av vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att minska
antalet falska larm till polisen (JuU 1978/79:7, rskr 18).

Med
stöd av regeringens bemyndigande i augusti 1979 tillkallade dåvarande chefen
för industridepartementet en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor
rörande behovet av officiell kontroll m.m. av vissa lannanordningar.' Utredaren
antog namnet larmutredningen.

Utredningen
har i november 1981 avlämnat betänkandet (Ds I 1981:22) Färre falsklarm. Där
lämnas förslag till olika åtgärder med syfte att minska antalet obefogade larm
till polisen. Betänkandet innehåller bl. a. ett förslag till lag om anläggning
för Inbrotts- eller överfallslarm. Till protokollet i detta ärende bör som
bilaga I fogas en sammanfattning av betänkandet och som bilaga 2 det av
utredningen framlagda lagförslaget.

Betänkandet
har remissbehandlats. En inom justitiedepartementet upprättad
remissammanställning bör ftigas till protokollet som bilaga 3.

Dåvarande
landshövdingen Astrid Kristensson.

Prop. 1982/83:163 7

2
Allmän motivering

2.1
Bakgrund

2.1.1
Allmänna utgångspunkter

Det
har under en följd av år blivit allt vanligare att man på skilda håll i samhället
använder sig av mekaniska larmanordningar i syfte att skydda sig mot brottsliga
angrepp eller faror av annat slag. Från vissa utgångspunkter har denna
utveckling inneburit en betydande rationalisering av bevakningsverksamheten. I
stället för att anlita bevakningsföretag eller använda egen anställd personal
för dessa uppgifter kan man utnyttja tekniska hjälpmedel - manuella eller
automatiska - som har det gemensamt att en larmsignal kan utlösas, när fara
hotar den person eller det objekt som skall skyddas. I regel fungerar systemet
på det sättet att larmsignalen tas emot hos en larmmottagare som finns på en
annan plats än den där larmet har utlösts, ofta hos en s. k. larmcentral.
Därifrån vidarebefordras i sin tur larmen i stor utsträckning till det
samhällsorgan vars hjälp bedöms vara påkallad, exempelvis polisen eller
brandförsvaret. I en del fall är larman-ordningama anslutna direkt till
larmmottagare hos polisen.

Larmanordningar som syftar
till att skydda mot brottsliga angrepp fyller en mycket viktig funktion i det brottsbekämpande
arbetet. Genom sin blotta existens motverkar de att brott över huvud taget
kommer till stånd och när ett angrepp ändå sker kan de i åtskilliga fall bidra
till snabba och effektiva åtgärder mot gärningsmannen.

Utvecklingen i riktning
mot ökad användning av mekanisk bevakning har emellertid också gett upphov till
problem. Systemet uppvisar allvarliga brister så till vida att ett mycket stort
antal larm från dessa larmanordningar är obefogade i den meningen att något
samhällsingripande egentligen inte behövs. Enligt statistiskt material som
utredningen har tagit fram beträffande överfalls- och inbrottslarm — jag
återkommer strax till innebörden av dessa termer — ligger andelen obefogade
larm på en oacceptabelt hög nivå. Antalet sådana larm som kom till polisens
kännedom uppgick år 1980 till 77064. Av dessa var 73559 (95,5 %) falska i den
mening som nyss angavs. Andelen obefogade larm har i själva verket under flera
år uppgått till ungefär 95 procent.

Det
är givet att alla dessa obefogade larm sammantagna utgör ett problem. Dess
praktiska betydelse kan belysas av att man från rikspoUsstyrel-sens sida har
räknat med att det arbete som läggs ned på utryckningar till följd av obefogade
larm motsvarar ca 40 årsarbetskrafter. Med dagens trängda arbetssituation för
polisens del är detta en hög siffra. Samtidigt torde det emellertid stå klart
att det här generellt sett inte är fråga om något dominerande problem för
polisens övervakningsverksamhet.

Självfallet
är det emellertid inte godtagbart att polisens tjänster i betydande
utsträckning tas i anspråk när de egentligen inte behövs och att i

Prop. 1982/83:163 8

vissa
fall angelägna polisuppgifter kan få stå tillbaka för dessa onödiga utryckningar.
Den omständigheten att det helt övervägande antalet larm är falska kan dessutom
på längre sikt medföra att tilltron till larmanordningar minskar, något som
inte heller framstår som önskvärt mot bakgrund av deras betydelse i det brottsbekämpande
arbetet. Det är därför angeläget att åtgärder vidtas med sikte på att få till
stånd en bättre ordning.

Larmutredningen har alltså
haft i uppdrag att undersöka vad som kan göras för att komma till rätta med
dessa problem. Den har i enlighet med sina direktiv begränsat sitt arbete till
att avse larm från anläggningar som skall skydda mot utpräglat brottsliga
angrepp. De automatiska brandlarmen, som även de uppvisar en mycket hög falsklarmsfrekvens,
har inte tagits upp till närmare behandling. Utredningen har i den delen
hänvisat till att statens brandnämnd har utarbetat vissa förslag till hur
problemet bör lösas för brandlarmens del. Av nämndens remissyttrande i detta
ärende framgår vidare att man där valt en lösning som innebär att de
"kommunala brandförsvarsmyndigheterna när det gäller centralanslutna
anläggningar träffar ett avtal med innehavaren, där denne får åta sig att
betala kostnaden för vaije utryckning som görs i anledning av ett obefogat larm
— en ordning som av olika skäl inte ter sig genomförbar, när det gäller de
brottsanknutna larmen. Jag skall återkomma till detta längre fram. Jag vill
emellertid redan nu framhålla att jag i det följande inte kommer att ta upp
frågor som rör brandlarmen. I fortsättningen uppehåller jag mig uteslutande vid
den problematik som är specifik för sådana larm som är avsedda att ge skydd
mot brottsliga angrepp på person och egendom.

Det
förtjänar här nämnas att de problem som de obefogade larmen ger upphov till har
gjort sig gällande inte bara i vårt land. Utredningens genomgång av
förhållandena utomlands ger vid handen att liknande problem förekommer i
praktiskt taget hela västvärlden. Sverige deltar också i ett omfattande
internationellt samarbete med syfte att komma till rätta med en del av de
tekniska problem som här föreligger.

Inom
ramen för det nordiska samarbetsorganet på provningsområdet, NORDTEST, bedrivs
sålunda ett projekt som närmast tar sikte på att få fram gemensamma
provningsföreskrifter för inbrottslarmanläggningar. Inom International ElectrotechnicEil
Commission (lEC) har bildats en teknisk kommitté med uppgift att utarbeta
internationella normer för larmanläggningar som skydd för person och egendom.
Ett motsvarande arbete har inletts inom det västeuropeiska
standardiseringsorganet Comité Euro-péen de Normalisation Electrotechnique (CENELEC).
Svenska Elektriska kommissionen (SEK), som är svensk nationalkommitté av lEC
och CENELEC, har bildat en normkornmitté (NK 79, Larmsystem) med uppgift att
medverka i det internationella arbetet på området och att om så är lämpligt
överföra resultaten till svensk standard. Huvuduppgifterna i detta internationella
arbete är att utarbeta rekommendationer avseende egen-

Prop.
1982/83:163 9

skaper,
prestanda, elsäkerhet, tillförlitlighet och provningsmetoder för system för bl.
a. inbrotts- och överfallslarm samt larmöverföring, . Problemen med de falska
larmen har också behandlats inom Internationella kriminalpolisorganisationen
(Interpol).

2.1.2
Olika typer av larmanläggningar

Som
inbrottslarm brukar man beteckna en anläggning som automatiskt utlöser en
signal, när någon gör intrång i eller åverkan på det objekt som anläggningen är
avsedd att skydda. Man brukar skilja mellan två olika huvudtyper av
inbrottslarm. Den erta utgörs av lokallarm, dvs. sådana anordningar som är
konstruerade för att avge en larmsignal på platsen genom en klocka, siren eller
liknande eller genom en ljussignal och som, vid sidan av en eventuell
skrämseleffekt visavi en presumtiv gärningsman, huvudsakligen fyller funktionen
att väcka omgivningens uppmärksamhet. Till den andra gruppen brukar man räkna
de s. k. centralanslutna inbrottslarmen, som karaktäriseras av att de avger
signal till en särskild lärmmot-tagare, vanligen en larmcentral, där signalen
tas emot, behandlas och vidarebefordras för påkallande av hjälpinsatser. Med
centralanslutna larm kan man i detta sammanhang jämställa de fall där
larmmottagningen sker hos en privatperson — exempelvis när ägaren till ett
larmat företag själv tar emot signaler från anläggningen i sin bostad.
Inbrottslarm är i vissa fall kopplade direkt till polisens lednings- eller
sambandscentraler, s. k. direktanslutna inbrottslarm.

Utredningens
förslag rörande lokallarmanläggningar skall jag återkomma till i slutet av
denna redogörelse (se avsnitt 2.8). Jag vill här bara nämna att dessa
anläggningar enligt vad utredningen anfört visar en förhållandevis låg falsklarmsfrekvens.
Det är de centralanslutna larmanläggningarna som ligger bakom merparten av de falsklarmsproblem
som nu är aktuella.

Gemensamt
för alla automatiska inbrottslarm är att de är uppbyggda kring något slag av detektorer
som ger utslag om de yttre förhållandena ändras på ett bestämt sätt. Dessa detektorer
kan vara av mycket skiftande beskaffenhet - alltifrån tämligen enkla kontakter
som reagerar exempelvis om en dörr öppnas eller stängs till tekniskt mycket
avancerad utrustning som genom mikrovågor, radiovågor eller fotoceller eller på
liknande sätt ger utslag, om någon rör sig i den skyddade lokalen. Vanligt är
också att man inom ett och samma objekt kombinerar flera olika detektorer och
att man exempelvis har dels ett s. k. skalskydd i form av larm vid dörrar och fönster,
dels detektorer som ger utslag för rörelser i lokalen, dels någon form av
punktskydd i anslutning till särskilt stöldbegädig egendom. Punktskydden kan
utgöras av exempelvis trampmattor som utlöser larm, om någon kliver på dem,
eller ljud- eller värmedetektorer som ger utslag, om någon med verktyg eller svetsaggregat
bearbetar ett värdeskåp. I dessa komplexa anläggningar löper som regel
larmslingor från de olika detekto-

Prop. 1982/83:163 10

rerna
samman i en centralapparat, där alltså en larmimpuls från något av larmställena
tas emot och vidarebefordras till larmmottagaren/larmcentralen. Denna
överföring sker ofta via en robottelefon eller via en direkt telefonledning.

En
särskild kategori av larmanläggningar utgörs av de s. k. överfallslarmen,
varmed avses anläggningar som används för att påkalla hjälp vid överfall eller
rånhot. Dessa anläggningar är för det mesta direktanslutna till polisen. I
vissa fall används här som ett komplement ljud- eller ljussignaler utanför
larmobjektet, s. k. uppmärksamhetslarm. Överfallslarmen är i allmänhet enklare
till sin konstruktion än inbrottslarmen. I begreppet överfallslarm ligger
nämligen att det inte finns någon automatisk utlösningsmekanism, utan att
larmet utlöses manuellt. För att ett överfallslarm skall utlösas måste alltså
en knapp tryckas in eller någon liknande åtgärd vidtas.

2.1.3
Nuvarande ordning

Användningen
av inbrotts- och överfallslarm är f.n. inte föremål för någon
författningsreglering. Det finns inte heller några uttryckliga bestämmelser om
polisens skyldigheter att rycka ut på grund av larm. Polisens uppgifter på
området härleds ytterst ur 2 § polisinstruktionen (1972:511). Enligt vad som
där anges skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet och därvid bl.a.
förebygga brott. I den allmänna övervakning som polisen med stöd härav
fortlöpande bedriver ingår utryckningsverksamheten som ett viktigt led. För
att kunna fullgöra denna verksamhet måste polisen ständigt hålla en viss
utryckningsberedskap, så att resurser kan sättas in om ett brott eller en annan
akut händelse påkallar en snabb insats. En till polisen förmedlad signal från
en larmanordning - vare sig anordningen är direktansluten eller larmet har
vidarebefordrats från en larmcentral eller en privatperson - kan ju vara en
indikation på en sådan akut händelse. Pohsen anser sig därför i princip vara
skyldig att omgående rycka ut till larmobjektet.

Rikspolisstyrelsen
har år 1965 meddelat anvisningar (dnr IV-274-1697/ 65) rörande bl. a. rätten
att direktansluta anläggningar för inbrottslarm till polisens larmmottagare.
Enligt de.5sa anvisningar får de lokala polismyndigheterna medge sådan
anslutning beträffande objekt som är viktiga för totalförsvaret, objekt som
tillhör postverket eller bankväsendet samt apotek. Även andra objekt som
kräver särskilt skydd på grund av att de inrymmer stora egendomsvärden kan
direktanslutas, men då efter särskild prövning av rikspolisstyrelsen.
Anläggningar som var anslutna när dessa anvisningar meddelades fick t. v. vara
kvar under förutsättning att de inte utjorde någon belastning för polisens
arbete i övrigt. Sådana anslutningar från tiden före år 1965 förekommer
fortfarande i viss utsträckning.

Några
motsvarande anvisningar beträffande direktanslutning av överfallslarm har inte
meddelats. I praktiken har dock innehavare av sådana anläggningar i allmänhet
möjlighet att ansluta dem direkt till polisens

Prop. 1982/83:163 11

mottagare,
låt vara att polismyndigheten i vaije särskilt fall torde göra en viss prövning
av behovet av sådan anslutning.

I
de fall dä anslutning sker till mottagare pä polisstation installeras
larmanordningarna av enskilda företag på vederbörande intressents bekostnad.
På motsvarande sätt har denne att själv svara för de åtgärder som måste vidtas
hos polisen, om anläggningen inte längre skall vara direktansluten.

Det stora flertalet
centralanslutna larm är dock inte anslutna till polisen utan till särskilda
larmmottagare. Här kan nämnas det samhällsägda företaget SOS Alarmering AB (SOSAB)
som driver regionala alarmeringscen-traler, vilka betjänar stat, kommuner och
landsting men som även åtar sig att ta emot och förmedla larm från andra,
exempelvis bevakningsföretag, bostadsföretag och industrier. Till SOSAB:s
larmcentraler går praktiskt taget alla centralanslutna brandlarm liksom f. ö.
också telefonanropet 90000. SOSAB har enbart en förmedlande funktion. Man tar
där emot larmet och underrättar - i de fall som nu är aktuella - polisen om att
larmet har utlösts. Hagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler
har meddelats vissa bestämmelser om verksamheten vid dessa centraler.

Bevakningsföretag
har inte sällan egna larmcentraler där man tar mot larm från anslutna
anläggningar. Även dessa företag har i stor utsträckning en förmedlande
funktion i den meningen att de underrättar polisen om att larm har utlösts.
Stundom skickar man även egen personal till larmplatsen. Det finns också
särskilda larmföretag vilkas verksamhet på samma sätt som SOSAB:s är begränsad
till larmmottagning och vidarebefordran av larm.

I en
del fall, slutligen, är det privatpersoner - t. ex. ägaren till ett larmat företag
— som fungerar som larmmottagare och som vidarebefordrar uppgift om larmet
till polisen.

Bevakningsföretag
måste enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag vara auktoriserade för att
få bedriva sin verksamhet, men i övrigt är larmbranschen inte i någon nämnvärd
utsträckning föremål för officiell insyn och reglering. Däremot har
försäkringsbolagen gemensamt dragit upp vissa riktlinjer beträffande
installation, kontroll och tillsyn av larmanläggningar. Som förutsättning för
att teckna försäkring eller för premierabatt uppställer försäkringsbolagen
stundom ett krav på att det skall finnas en larmanläggning som är installerad
av ett företag, som är godkänt av försäkringsbolagen, och ansluten till en
likaledes godkänd larmcentral. De installationsföretag som har fått ett sådant
godkännande av försäkringsbolagen har bildat en egen förening.
Larminstallatörernas förening (LIF).

Försäkringsbolagens
riktlinjer för larmanläggningar har tillkommit i samarbete med
stöldskyddsföreningen och rikspolisstyrelsen. De tar sikte både på
anläggningarnas utförande och på deras skötsel och syftar till att göra
anläggningarna ändamålsenliga och driftsäkra, något som har betydel-

Prop. 1982/83:163 12

se även när det gäller att begränsa risken för obefogade
larm. Enligt dessa regler gäller bl.a. att en anläggning efter installationen
skall besiktigas av en av försäkringsbolaget godkänd representant och därefter
bli föremål för kontrollbesiktning minst en gång varje kalenderår. Det åligger
vidare den försäkrade att utse en anläggningsskötare som skall ha ansvar för
anläggningens skötsel och bl. a. svara för till- och frånkoppling.
Försäkringsbolagens regler gäller dock endast för en mindre del av det totala
antalet larmanläggningar.

Slutligen skall jag här också nämna den särskilda
straffbestämmelsen i 16 kap. 15 § andra stycket brottsbalken (BrB), enligt
vilken den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning
föranleder onödig utryckning av polis eller något annat organ för allmän bevakning
kan dömas för niissbruk av larmanordning till böter. Bestämmelsen förutsätter
ett positivt handlande och uppsåt hos gärningsmannen och saknar därför nämnvärd
betydelse i det här sammanhanget, eftersom det endast är undantagsvis som de
falska larmen kan tillskrivas handlingar av detta slag. Detsamma gäller i fråga
om det allvarligare brottet "falskt larm" enligt samma paragrafs
första stycke, som tar sikte på att någon lämnar en oriktig uppgift om att det
föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom och därigenom föranleder onödig säkerhetsåtgärd.

2.1.4 Orsaker till obefogade larm

Utredningen har försökt att kartlägga orsakerna till det
stora antalet obefogade larm och har i den delen undersökt statistiska
uppgifter från bl. a. Stockholms, Göteborgs och Danderyds polisdistrikt. Dessa
uppgifter avser skilda tidsperioder under åren 1977—1979.

Av materialet framgår att i genomsnitt tre procent av alla
larm otvetydigt var orsakade av brottsliga angrepp. Tekniska fel och
personalfel svarade för 20 resp. 40 procent av larmen. En mindre del kunde
tillskrivas andra kända orsaker medan man i ungefär en tredjedel (31 %) av alla
larm inte kunde finna orsaken till att larmet utlösts. Det enda som var
klarlagt i fråga om denna grupp var att det inte funnits några tecken på att
larmobjekten utsatts för brottsliga angrepp.

Utredningen har för sin del konstaterat att det i och för
sig inte finns någon enskild faktor som mer än någon annan är förknippad med de
obefogade larmen utan att dessa i stället har ett flertal olika orsaker som
alla kan vara av avgörande betydelse beroende på typ av anläggning, ■larmobjekt,
miljö etc. Emellertid pekar utredningen på tre huvudorsaker till obefogade larm
och anför i den delen följande.

1 Misstag eller slarv av dem som handhar
larmanläggningarna

Misstag eller slarv av dem som sköter till- och frånkopplingen
(handhavandet) av larmanläggningarna är en mycket vanlig orsak till falska
larm.

Prop. 1982/83:163 13

Den
som har att sköta en larmanläggning saknar ofta tillräckliga kunskaper om hur
anläggningen fungerar. Det är inte heller ovanligt att larm orsakas av att den
som kopplat till anläggningen glömt att stänga larmade dörrar eller fönster
eller gått in i skyddade områden efter det att anläggningen tillkopplats.
Många larm utlöses också oavsiktligt av hantverkare, städpersonal,
bevakningspersonal och servicepersonal från larmföretag. Sådana falsklarm kan
ha sin grund i att en för den aktuella miljön dåhgt anpassad teknik har
använts.

2 Dålig
installation eller bristande underhåll

Komponenter
som installerats i olämplig miljö, som placerats i felaktig position eller som bhvit
bristfälligt kopplade till övriga komponenter förorsakar upprepade falska
larm. Riskerna för falska larm ökar också om larmanläggningarna inte får en
regelbunden tillsyn av kompetent servicepersonal.

3 Dålig
kvalitet på den tekniska utrustningen

Användning
av utrustning som är av dålig teknisk kvalitet ger larmanläggningar som är
benägna att strejka eller som avger larm vid allehanda ovidkommande händelser.

Enligt
utredningen går det inte att med någon säkerhet uttala sig om det

inbördes
förhållandet mellan dessa tre huvudorsaker till falska larm. Det

I nyss återgivna
statistiska siffermaterialet tyder emellertid på att handha-vandefelen och fel
som är hänförliga till larmanläggningarna som sådana svarar för merparten av de
obefogade larmen.

En
av utredningen, i samarbete med Telub AB, genomförd begränsad detaljundersökning
av vissa objekt med hög falsklarmsfrekvens i Växjö polisdistrikt gav vid handen
att användande av olämplig typ av utrustning där var en vanlig orsak till
obefogade larm. I flera fall var det försäljare och inte tekniker som hade
projekterat anläggningarna. Det visade sig vidare att monteringen av
utrustningen ofta var otillfredsställande utförd. Vid besiktningarna kom det
också fram att instruktioner för utrustningarnas handhavande ofta saknades
eller var bristfälliga. - Tilläggas skall att denna undersökning omfattar
sammanlagt endast 11 objekt och att materialet - som utredningen också har
framhållit — därför är alltför begränsat för att tillåta några generella
slutsatser.

Enligt
utredningen svarar ett förhållandevis litet antal anläggningar för en stor del
av de obefogade larmen. Vanligen kan orsaken i dessa fall hänföras till brister
i de tekniska anordningarna. Objekt med stora och komplicerade larmsystem och
där ett flertal personer har hand om utrustningen har enligt utredningen en högre
falsklarmsfrekvens än objekt där motsatta förhållanden gäller och bland detektorerna
är det främst de moderna högkänsliga rörelsedetektorerna som orsakar
falsklarm. Lokallarmanläggningar i villor och andra bostäder har enligt
utredningen lägre falsklarmsfrekvens än övriga larmanläggningar.

Det
material som utredningen och remissinstanserna har presenterat ger

Prop. 1982/83:163 14

enligt
min mening anledning att utgå från att det bland företag som ägnar sig åt
tillverkning, installation och mottagning av larm liksom bland objektsinnehavarna
i och för sig ofta finns ett seriöst intresse för att komma tiU rätta med de
problem som uppkommer till följd av den stora andelen obefogade larm.

Å
andra sidan torde man inte heller kunna bortse från att denna fråga för intressenterna
på den aktuella marknaden kan vara av endast sekundär betydelse. För dessa
spelar det inte någon påtaglig roll från kommersiell synpunkt om behovet av att
undvika obefogade larm får stå tillbaka för andra intressen. Tillspetsat
uttryckt kan det sägas att dessa parter inte har några större olägenheter av de
obefogade larmen. Olägenheterna drabbar nämligen som framgått i stor
utsträckning i stället pohsen och därmed också samhället.

Nuvarande
ordning kan sägas innebära att var och en via en privat larmcentral och med
anspråk på omedelbar utryckning kan få larm förmedlade till polisen, oavsett
vilka andra skyddsåtgärder som vidtas och oavsett anläggningens kvalitet och
skötsel. Polisen anser sig i princip skyldig att alltid rycka ut vid larm och
samhället står för kostnaden även vid onödiga utryckningar. Denna ordning
innebär otvivelaktigt att en stor del av såväl ansvaret som kostnaderna för
kontroll och bevakning i realiteten övervältras på samhället. Det kan inte
uteslutas att detta i enlighet med vad utredningen hävdat har lett till en viss
snedvridning av larmmarknaden i dess helhet.

2.2
Huvuddragen i det remitterade förslaget

En
reglering med syfte att komma till rätta med falsklarmsproblemet måste med
nödvändighet i viss utsträckning utformas som handlingsregler för de
intressenter som på ett eller annat sätt är direkt berörda av dessa anläggningar.
För att man skall kunna bilda sig en uppfattning om hur ansvarsfördelningen
närmare bör utformas kan det vara lämpligt att se vilka kategorier som det är
fråga om. I en schematisk översikt kan dessa beskrivas på följande sätt.

Producenterna
i vid mening är de som tillverkar och ofta även salu-bjuder den starkt
specialiserade utmstning som här används. Installatörerna är de fackmän som
anlitas för montering och installation av larmanlägg-ningama och de olika
komponenter som ingår i dessa. Larminnehavaren.är den som skyddar sig mot
brottsliga angrepp med hjälp av larmanläggningen. Det är han och hans
anställda som på larmplatsen kommer i daglig kontakt med larmutrustningen.
Larmmottagaren, vanligen en larmcentral, är den som tar emot och till polisen
vidarebefordrar de signaler som talar om att larmet har utlösts. Längst ut i
kedjan finns alhså polisen, vars brottsbekämpande insatser man tair i anspråk,
när larmet går.

Utredningens
förslag till åtgärder, som jag strax skall närmare åter-

Prop.
1982/83:163 15

komma
till, innebär i korthet att man dels genom administrativa föreskrifter med
inslag av officiell provning, i första hand med sikte på direktanslutna
larmanläggningar, bör försöka få till stånd en kvalitetsförbättring på
anläggningarna och ett mera omsorgsfullt handhavande av utrustningen, dels
drastiskt bör begränsa rätten att ansluta larmanläggningar direkt till polisen.
När det gäller larm som inte är direktanslutna innebär förslaget vidare att
polis i princip inte skall få tillkallas, med mindre än att man från larmmottagarens
sida på den aktuella platsen har kontrollerat att en sådan insats verkligen
behövs. Utredningsförslaget innebär med andra ord att ett större ansvar än
hittills läggs på marknadsparterna.

I
princip delar jag utredningens uppfattning att de som är verksamma i
larmbranschen tillsammans med objektsinnehavarna bör åläggas ett större ansvar
än f. h. för att i all möjlig utsträckning undvika obefogade larm. Utredningens
undersökning ger också vid handen att en stor del av dessa larm beror på ett larmanordningama
eller installationsarbetena är av dålig kvalitet och pä att anläggningarna inte
underhålls eller handhas på rätt sätt.

Jag
kan alltså i väsenthga hänseenden ansluta mig till den grundinställning som
har kommit till uttryck i betänkandet. På ett par punkter är jag dock - i varje
fall i nuvarande läge - inte beredd att utan vidare ställa mig bakom förslagen.
Bl.a. anser jag, av skäl som jag skall utveckla närmare längre fram att man
inte lämpligen bör införa en generell skyldighet för larmmottagarna att på
platsen undersöka orsaken till larm från anläggningar som är avsedda att
skydda mot brottsliga angrepp. Angeläget är emellertid mot den förut angivna
bakgrunden att man i detta sammanhang inriktar sig på omedelbara åtgärder mot
dem som har det direkta ansvaret för att larmanläggningarna i deras nuvarande
och framtida utformning fungerar tillfredsställande. Det är framför allt två
kategorier som jag då har i åtanke, nämligen larminnehavama och larminsiallatörerna.

Larminnehavarna
får naturligtvis redan f. n. anses ha ett ansvar för att deras anläggningar
fungerar tillfredsställande. Utredningens kartläggning av orsakema till
obefogade larm får dock otvivelaktigt anses ge vid handen att det i praktiken
föreligger vissa brister i detta hänseende. Med hänsyn till de kostnader som
härigenom övervältras på det allmänna finns det anledning att genom
lagstiftning göra klart att samhället har ett krav på att larminnehavarna
håller anläggningarna i trim och sörjer för att personalen har de kunskaper som
behövs för att undvika obefogade larm. En reglering av denna innebörd bör
uppenbarligen förenas med ändamålsenliga sanktioner.

Även
när det gäller larminstallatörema finns det anledning att i lag slå fast att
deras ansvar för anläggningarna gäller också gentemot samhället. Med hänsyn
till att det här gäller en fråga av stor betydelse för det brottsförebyggande
arbetet och till de förut berörda kostnadssynpunkterna har det allmänna ett
befogat anspråk pä att de nya anläggningarna som installeras är lämpliga med
hänsyn till bevakningsuppgifter och miljö samt

Prop. 1982/83:163 16

på
att risken för att anläggningen kommer att avge obefogade larm beaktas redan i
det sammanhanget. En bestämmelse om att yrkesmässig installationsverksamhet
inte får bedriypis utan tillstånd av pohsmyndighet bör kunna resultera i att
uppenbart oseriösa eller oskickjiga installatörer stoppas. Samtidigt
tillgodoses det principiella intresset ay samhällskontroll när det gäller
verksamhet av den karaktär som installationsföretagen bedriver.

En
reglering av larmbranschen enligt de riktlinjer som jag nii har angivit bör
enligt min mening kunna utgöra en god grund för ett fortsatt arbete på att
komma till rätta med problemet med de obefogade larrnen. Vad man särskilt bör
sträva efter är att få iarminnehavarna att ägna tillräcklig omsorg åt skötseln
av anläggningarna och vid informationen till den personal som kommer i kontakt
med dem. Med utgångspunkt i den reglering som här föreslås bör arbetet också
inriktas på att larmanläggningarna i framtiden blir mera omsorgsfullt
planerade och att de brister i fråga om kvaliteten på installationsarbetet som
har kunnat iakttas blir botade. Det förefaller mig vidare troligt att
försjaget på längre sikt kan komma att inverka på produktutvecklingen på sådant
sätt att efterfrågan på mera lättskötta och mindre falsklarmsbenägna anläggtiingar
ökar, något sorn natiirligtvis mot den bakgrund som nyss har tecknats framstår
som i hög grad angeläget.

Samtidigt
vill jag emellertid göra kjart att det finns anledping att även i fortsättningen
uppmärksamt följa utveckhngen på del här området. Ger den nu föreslagna
ordningen inte åsyftat resultat, måste andra och mera ingripande åtgärder
övervägas.

Det
förslag som jag i det följande kommer att lägga fram skiljer sig sålunda i
flera avseenden från utredningsförslaget. Med hänsyn härtill har vid
departementsbehandlingen särskilt samråd ägt rum med rikspolisstyrelsen.

2.3
Larmirinehavarnas skyldigheter m. m.

Departementsförslaget
innebär att innehavare av centralanslutna och därmed likställda
larmanläggningar åläggs ett i |ag fastslaget ansvar för skötsel och underhåll
av utrustningen samt information till den personal soiri kommer i kontakt med
den. Kan det antas att en polisutryckning som föranletts av ett larm beror på
brister j den tekniska utrustningen eller på slijrv av personalen, får
polismyndigheten förelägga innehavaren att vidta åtgärder för att undvika en
upprepning. Kostnaderna för polisutryckningar som sker efter det att
föreläggande har utfärdats pien innan man från innehavarens sidahar fullgjort
vad som förelagts, skall betala av innehavaren, om sådan betalningsskyldighet
inte framstår som iippenbart oskälig. Är larmanläggningen ansluten till
larmmottagare hps poUsen, skall anslutningen kunna stängas av om innehavaren int?
fullgör sina skyldigheter. Slutligen föreslås en allmän bestämmelse om att
polisen skall kiinna beakta om obefogade larm i stor omfattning har avgetts
från en anläggning innan

Prop. 1982/83:163 17

den
på'grund av ett larm från anläggningen företar utryckning eller någon annan
åtgärd som innebär att andra uppgifter eftersatts.

Utredningsförslaget
innebär att regler om larminnehavarnas åligganden skall meddelas i
administrativ ordning genom föreskrifter utfärdade av rikspohsstyrelsen eller
de lokala pohsstyrelsema. Utredningen har vidare föreslagit alt den som vill
vidarebefordra en larmsignal tiU polisen skall vara skyldig atl först
kontrollera orsaken till larmet. Vidarebefordrar ett bevaknings- eller
larmföretag en larmsignal utan denna kontroll, skall företaget betala kostnaden
för polisens utryckning. Slutligen innehåOer även utredningsförslaget en
bestämmelse om att polisen före utryckning eller annan åtgärd på grund av en
larmsignal bör beakta om anläggningen tidigare har avgett onödigt larm.

Remissinstanserna
har i flera fall betonat vikten av att anläggningarna hålls i fullgott skick
och att personalen får ordenthg utbildning i hur de skall handhas. En del
remissinstanser har ansett att det är efter dessa riktlinjer som falsklarmsproblemet
skall lösas. Förslaget att ålägga den som vill vidarebefordra en larmsignal
till polisen skyldighet att först kontrollera larmorsaken har kritiserats
starkt av flertalet remissinstanser. Viss kritik har även riktats mot förslaget
om att polisen skall kunna beakta tidigare falsklarm från en anläggning vid
bedömningen av om utryckning eller annan åtgärd skall företas på grund av larm
från anläggningen (se vidare bilaga 3 avsnitt 2.7 och 2.9).

Skäl
för departementsförslaget

Som
förut har berörts visar utredningens kartläggning att en stor del av de
obefogade larmen beror på misstag och slarv av objektsägarnas personal och på
brister i fråga om anläggningamas skötsel och underhäll. Sålunda utgör, enligt
det material som utredningen har tagit fram, handhavande-felen den dominerande
orsaken till obefogade larm. De skuUe sålunda ligga bakom ungefär 40 procent av
det totala antalet larm, medan fel som hänför sig till anläggningarna som
sådana - inte bara brister i vad avser kvalitet på utrustning och installation
utan även eftersatt underhåll - svarar för ungefär 20 procent av larmen. Det
finns sålunda starka skäl att räkna med att åtminstone en betydande del av
ansvaret för de nuvarande bristerna i systemet faUer på objektsägama själva.

Marknaden
för larmanordningar har expanderat starkt under de senaste decennierna. Det har
emellertid inte funnits någon påtaglig anledning för larminnehavarna vare sig
att investera i anläggningar som är pålitliga med hänsyn till risken för
obefogade larm eller att på något annat sätt försöka undvika sådana larm. Man
har som jag tidigare nämnt, i princip med anspråk på omedelbar utryckning
kunnat få larm förmedlade till polisen oavsett anläggningens utformning,
kvalitet och skötsel. Det framstår för mig som uppenbart att man nu från
samhällets sida måste kräva att larminnehavarna - som har inte bara den
egentliga nyttan av anläggningarna 2 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 163

Prop. 1982/83:163 18

utan
även den dagliga kontakten med utrustningen - iakttar vad som skäligen kan
begäras för att anläggningarna inte onödigtvis belastar samhällets resurser.

Ett
av de förslag som utredningen har lagt fram innebär att den som vidarebefordrar
ett larm till polisen skall vara skyldig att först kontrollera larmorsaken, i
princip genom besök pä den aktuella platsen. Det skulle således ankomma pä
innehavaren av en sådan larmanläggning att se till att någon alltid svarar för
kontroll av larmorsaken innan polis tillkallas. Sådan kontroll kan enligt
utredningen i praktiken utföras av anläggningsinnehavaren själv, egen anställd
personal, vidtalad granne eller personal från bevakningsföretag.

Själv anser jag mig i
likhet med flertalet av de remissinstanser som har berört frågan inte kunna
förorda en sådan lösning. Som jag ser det talar flera starka skäl mot
förslaget. I praktiken skulle den föreslagna ordningen innebära att det blev
personal från bevakningsförtagen som i allmänhet kom först till platsen för ett
larm om brottslig verksamhet. Stora ansträngningar har under senare tid lagts
ned på att dra gränser mellan bevakningsföretagens uppgifter och polisens, och
en systematisk tillämpning av den nyss berörda ordningen skulle otvivelaktigt
på ett olyckligt sätt bryta mot de principer som i detta hänseende har slagits
fast. Dessutom skulle man uppenbariigen, om en sådan ordning lagfästes, från
den berörda personalens sida kunna ställa befogade anspråk på exempelvis
beväpning, något som är ägnat att inge betänkligheter mot bakgrund av den restriktivitet
med vilken hithörande frågor hittills har brukat bedömas.

Vidare är det angeläget
att hälla i minnet att, även om det stora flertalet larm är falska, det ändå är
till följd av larmen som en betydande del av gärningsmännen grips.
Polisstyrelsen i Stockholm har t. ex. upplyst att 278 brottslingar gripits på
bar gärning under år 1981 i Stockholm till följd av utryckningar pä grund av
larm. Ett sådant resultat skulle sannolikt inte kunna uppnås med den av
utredningen föreslagna ordningen, eftersom flertalet av gärningsmännen troligen
skulle ha hunnit försvinna från platsen innan polisen kommit dit. Till detta
skall läggas att, om det blir känt att polisen inte rycker ut på grund av larm
förrän larmorsaken kontrollerats av annan personal, detta skulle kunna få
olyckliga konsekvenser frän preventiv synpunkt.

De
åtgärder som bör vidtas på området bör snarare ta mera omedelbart sikte på att
motivera larminnnehavarna att genom egna åtgärder bidra till att minska antalet
obefogade larm.

Här
har redan i olika organisationer och samarbetsgrupper utförts ett värdefullt
arbete på central och lokal nivå för att öka förståelsen för falsklarmsproblemets
betydelse. Detta har med all sannolikhet bidragit till att minska antalet
obefogade larm från vissa kategorier av larminnehavare. Klart är emellertid
samtidigt att ansträngningarna har visat sig otillräckliga när det gäller att
finna godtagbara lösningar. Problemet har också bhvit

Prop. 1982/83:163 19

alltför allvarligt för att man i fortsättningen enbart
skall kunna lita till frivilliga insatser. Det finns som jag ser det därför
anledning att ge larminnehavarna ett / lag fastslaget ansvar för att
anläggningarna hålls i trim och att den personal som kommer i kontakt med
utrustningen också har de kunskaper som behövs för att kunna undvika onödiga
larm.

Dessa skyldigheter låter sig ganska enkelt beskrivas.
Däremot kan man ha skilda uppfattningar om hur man lämpligen bör gä till väga i
fall då en Iarminnehavare inte iakttar vad som skäligen kan begäras.

En ordning som redan nu tillämpas pä vissa håll inom
polisen är till en början att man nedprioriterar larm frän anläggningar där det
med hänsyn till att tidigare obefogade larm har avgetts i stor omfattning finns
skäl ätt anta att löpande underhåll och personalutbildning är eftersatta.

En sådan ordning kan enligt min mening inte anses inge
betänkligheter med hänsyn till pohsens skyldigheter att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Beträffande samtliga grenar av polisverksamheten gäller
ju att polisen måste prioritera bland sina uppgifter, och det måste anses ligga
i sakens natur att ett larm från en anläggning som tidigare har avgett ett
antal obefogade larm får stå tillbaka, om de tillgängliga resurserna behöver
användas till andra och till synes mera angelägna uppgifter. Den som har en
larmanläggning där obefogade larm är tämligen vanliga bör mot den nu angivna
bakgrunden inte alhid kunna räkna med att polisen i alla lägen ger hans
anläggning högsta prioritet.

En viss osäkerhet har emellertid i praktiken rått i frågan
huruvida en nedprioritering av detta slag är godtagbar. Om den berörda
ordningen får författningsmässigt stöd och sålunda kommer i mera allmän
tillämpning, skulle detta sannolikt öka larminnehavarnas motivation att sköta
de åligganden som enligt vad som förut har anförts rimligen bör falla på dem.
Jag föreslår i likhet med utredningen att en särskild bestämmelse i ämnet
meddelas.

Klart är emellertid att man enbart härigenom'inte når
någon lösning på problemen med obefogade larm. Någon nedprioritering i egentlig
mening kan ju inte rimligen företas i andra fall än där larmet kommer från en
anläggning som har avgett obefogade larm i stor omfattning. Även andra åtgärder
måste uppenbarligen företas.

I anslutning till sina överväganden rörande frågan
huruvida ett system med sanktionsavgifter vid obefogade larm bör införas (se
vidare avsnitt 2.6 i det följande) har utredningen även diskuterat, om man
skulle kunna införa en ordning som innebär att polisen tar betalt för alla
utryckningar i anledning av larm - befogade likaväl som obefogande - en ordning
som givetvis skulle innebära en viss ekonomisk press pä larminnehavarna.

Utredningen har för sin del anfört principiella
betänkligheter mot denna lösning. Bl.a. skulle den enligt utredningen innebära
att samhället tar betalt för det skydd till hälsa och egendom som var och en
har rätt att fordra. Jag har förståelse för den synpunkten men vill peka på att
skäl även .

Prop. 1982/83:163 20

kan
anföras för en motsatt uppfattning. Varje slag av larmsystem - automatiskt
eller manuellt - kan ju sägas innebära att man skaffar sig förtur till samhällets
begränsade resurser för brottsbekämpning, något som i och för sig kan göra det
berättigat att ta ut ersättning för denna extra service (jfr prop. 1980/81:13 s.
42). Den utomordentligt stora andelen obefogade larm frän de mekaniska larmanordning.arna
leder enligt min mening till vad som i realiteten kan betecknas som ett
missbruk av de brottsbekämpande resurserna, och det kan därför framstå som så
mycket mera skäligt med en generell betalningsskyldighet av nyss angivet slag. .

Man
skulle alltså som jag ser det i och för sig kunna försvara en ordning som inebär
att polisen tar ut ersättning för alla utryckningar i anledning av larm. Jag är
dock inte beredd att i det här sammanhanget och pä det nu föreliggande
underlaget föreslå att en sådan ordning införs. Dels kan naturligtvis de nyss
anförda principiella betänkhgheterna inte frånkännas betydelse och dels skulle
vissa följdfrågor i sä fall behöva utredas närmare. Jag tänker då bl.a. pä de
gränsdragningsproblem som uppkommer när det gäller andra orsaker fill
brådskande polisutryckningar än larm frän centralanslutna anläggningar och på
de undantag som måste göras för att undvika att ersättningsskyldigheten leder
till stötande resultat. Dock torde en ersättningsskyldighet efter de rikthr
jer som jag nu har angivit vara en av de frågor som får övervägas närmare, om
de åtgärder som jag här föreslär inte leder till en markant minskning av
antalet obefogade larm.

En ordning som däremot bör
kunna genomföras redan nu är att låta innehavare av centralanslutna
larmanläggningar betala utryckningskostnaderna i sådana fall då det finns skäl
att anta att de inte har gjort vad på dem ankommer för att undvika obefogade
larmutryckningar. En sådan lösning kan åstadkommas, om polismyndigheten, när en
anläggning har avgivit ett eller flera till synes obefogade larm, får förelägga
innehavaren att låta se över anläggningen eller hålla genomgäng med personalen
om hur den skall hanteras. En förutsättning för att ett sådant föreläggande
skall få utfärdas bör i så fall vara att det med hänsyn till omständigheterna
finns grund för ett antagande att det obefogade larmet beror på brister i dessa
avseenden. Till föreläggandet skulle dä kunna knytas den rättsföljden att innehavaren
får betala kostnaden för polisutryckningar som sker i anledning av larm efter
det att föreläggandet har utfärdats och fram till dess att han visar att han
har fullgjort vad som har ålagts honom. Från en sådan regel bör givetvis
undantag göras för de fall där larmet har ullösts av ett brottsligt angrepp
eller det av något annat skäl skulle vara uppenbart oskäligt atl ålägga
betalningsskyldighet.

Givetvis skulle del i och
för sig vara tänkbart att låta en betalningsskyldighet inträda så snart en
anläggning har avgivit elt obefogat larm och säledes utan all föreläggande dessförinnan
utfärdats. En sådan ordning skulle emellertid leda till ett ganska stort antal
ärenden om ersättning och en hel del administrativa komplikafioner. Bl.a.
skulle det vid flertalet

Prop. 1982/83:163 21

utryckningar
bh nödvändigt att utreda om larmet verkligen har varit obefogat eller om det
har utlösts av elt brottsligt angrepp. Vidare får man räkna med all pohsmyndighelernas
beslut mänga gånger inte skulle godtas av dem som åläggs betalningsskyldigheten
och att således åtskilliga besvärsärenden skulle behöva hanteras. Den nu
senast diskuterade ordningen skulle alltså bh förenad med en rätt betydande
byråkrati.

En
ordning som innebär att polismyndigheten först genom ett föreläggande gör
klart för larminnehavaren atl hans anläggning inte synes fungera dllfredsslällande
och alt polisen därför i fortsättningen kommer att ta ut ersättning för sina
utryckningar, om inle rättelse sker, erbjuder vissa fördelar. För det första
torde man därigenom på mindre omständligt sätt uppnå i det närmaste samma
preventiva effekt som om ersättning skulle tas ut redan efter första
utryckningen. Med hänsyn till ett sådant föreläggandes verkningar torde
larminnehavarna i allmänhet se sig ha anledning att i nästan lika hög grad
undvika all drabbas av ett föreläggande som av en omedelbar
betalningsskyldighet. Man kan mot den bakgrunden räkna med att innehavarna av
anläggningar som avger obefogade larm i åtskilliga fall omedelbart söker vidta
åtgärder i syfte atl undvika en upprepning. I många fall kommer därför
bristerna all botas utan atl polisen över huvud laget behöver ta upp frågan.
Jag förordar en lösning av denna innebörd.

Föreläggandet
bör alltså närmast ha innebörden av en varning för larminnehavaren all hans
anläggning enligt polisens erfarenheter inle fungerar tillfredsställande och
innebära att han åläggs att ombesörja en sakkunnig översyn av utrustningen
eller i förekommande fall en information till den personal som kommer i kontakt
med den i syfte att lära den hur man undviker obefogade larm.

Om
den skisserade ordningen skall bh effektiv, bör förutsättningarna för all ett
föreläggande av detta slag skall få utfärdas inle göras alltför stränga. Något
krav pä fullständig utredning om den verkliga orsaken till elt av alh att döma
obefogat larm bör inte lämpligen uppställas, eftersom erfarenheten visar att
det här ibland kan uppstå bevissvårigheler. Enligt min mening bör ett föreläggande
kunna utfärdas så snart det finns skäl att anta att en obefogad pohsulryckning
beror på att larmet har utlösts av misslag eller på andra brister i fråga om
anläggningens skötsel eller utmstning. Det bör i stor utsträckning kunna
överlämnas åt de lokala polismyndighelema att på grundval av sina egna erfarenheler
av de aktuella anläggningama och med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall avgöra om det finns tillräcklig gmnd för elt sådant anlagande.
Vid den bedömningen torde, när del gäller automatiska inbrottslarm, hänsyn
framför allt få tas till frekvensen av obefogade larm från de aktuella anläggningama.
Beträffande de manuellt utlösta överfallslarmen torde man dock från polisens
sida kunna utgå från all flertalet obefogade larm beror på misstag eller slarv
av personalen.

Givetvis
skall det av föreläggandet framgå vad larminnehavaren åläggs

Prop.
1982/83:163 22

att iaktta. Man torde kunna utgå frän att det i flertalet
fall blir fräga om ettdera av två alternativ, beroende på om mekaniska eller
mänskliga faktorer kan antas ha orsakat de obefogade larmen. Kan det antas att
felet beror på brister i den tekniska utmstnitigen, bör innehavaren föreläggas
att låta göra en teknisk översyn av anläggningen. Detta torde framför allt bli
aktuellt när automatiska inbrottslarm har utlösts av annan orsak än misstag
eller slarv av personalen. Kan larmet antas ha blivit utlöst av den sistnämnda
orsaken, bör emellertid föreläggandet innefatta ett åläggande för
larminnehavaren att ombesörja erforderiig utbildning av personalen. Det ena
behöver f.ö. inte utesluta del andra. Vid behov bör innehavaren givetvis
åläggas att vidta åtgärder i båda dessa avseenden.

Verkan av alt ett föreläggande har utfärdats bör alltså
vara att innehavaren därefter får utge ersättning för de utryckningar som
polisen gör i anledning av larm från anläggningen fram till den tidpunkt då han
visat att han fullgjort vad som förelagts honom. En erinran om detta bör
givetvis tas in i föreläggandet. Undantag bör göras endast i sådana fall då det
skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga betalningsskyldighet, exempelvis
därför att det nya larmet har föranletts av ett brottsligt angrepp eller av händelser
som inte kan läggas innehavaren till last. En viss möjlighet att jämka
betalningsskyldigheten bör också finnas. Bortsett från fall av nyss angivet
slag bör orsaken till det nya larmet inte spela någon roll för skyldigheten alt
betala ersättning för utryckningskostnaden. Ett föreläggande om teknisk översyn
bör inte utesluta att ersättning tas ut för utryckning i anledning av ett larm
som har utlösts på grund av misstag frän personalens sida och omvänt.

Kostnaderna för polisutryckningen bör las ut med
tillämpning av de normer som framgår av 3 § förordningen (1982:789) om
ersättning för polisbevakning och för anslutning av larmanläggningar till
polisen. Det innebär f n. att larminnehavaren får betala 140 kronor per
påbörjad timme för var och en av de polismän som har engagerats i utryckningen
och två kronor för varje påbörjad kilometer som polisbilen har kört till och
från larmplatsen.

Vilken utredning som skall godtas av polismyndigheten för
att larminnehavaren skall anses ha visat att han har efterkommit föreläggandet
torde få avgöras frän fall till fall. I allmänhet torde man fä kräva elt intyg
av en behörig installatör att han har kontrollerat larmanläggningen och
åtgärdat eventuella brister eller ett protokoll eller liknande handling frän
personalsammanträde hos larminnehavaren där det framgår att den berörda personalen
har informerats om hur larmanläggningen skall handhas och hur man undviker atl
i onödan utlösa larmet. Beroende på föreläggandets utformning torde man i
vissa fall få kräva handlingar av båda slagen. Sedan dokumentation av detta
slag har kommit polismyndigheten till hända, bör emellertid någon
betalningsskyldighet i anledning av det aktuella föreläggandet inte längre
föreligga.

Eftersom man enligt vad jag fömt har angett inte kan
ställa upp något

Prop. 1982/83:163 23

krav
pä fullständig utredning av larmorsaken för att ett föreläggande skall fä
utfärdas, kan det naturligtvis i vissa fall tänkas förekomma alt det eller de
obefogade larm som ligger till grund för ett föreläggande i realiteten är all
tillskriva förhållanden över vilka larminnehavaren inte har kunna råda. Vid den
avvägning som här måste göras synes denna konsekvens få accepteras. Detta
gäller inle minst mot bakgmnd av att man som jag tidigare har angett i och för
sig kanske principiellt sett skulle kunna försvara en ordning som innebär att
polisen generellt tar betalt för utryckningar på grund av larm.

De
här föreslagna åtgärderna kommer att medföra ett visst administrativt merarbete
för polisen. En tillämp-ning av det förordade systemet förutsätter sålunda bl.a.
att man häller viss kontroll över larmutryckningarna dels för att bevaka när
tiden är mogen att utfärda elt föreläggande, dels för atl bevaka de ärenden där
föreläggande har utfärdats och där alltså kostnaden skall debiteras
larminnehavaren. Detta merarbete torde dock utan vidare kunna ske inom ramen
för nuvarande resurser och mer än väl kompenseras av de besparingar som en
minskning av antalet obefogande larmutryckningar innebär.

Den
ordning som jag här har förordat bör vara tillämplig säväl i fräga om anläggningar
som har direktanslutils till larmmottagare hos polisen som beträffande andra
larmanläggningar som avger signaler till särskilda larmmottagare. Jag vill
emellertid till sist påpeka att det beträffande de direkt-anslulna larmen
givetvis erbjuder sig ytterligare en sanktion för fall då en larminnehavare inle
fullgör vad som har förelagts honom, nämligen att avbryta anslutningen. Även
denna sanktion bör stå polisen till buds. Jag återkommer i specialmotiveringen till
hur en bestämmelse i ämnet bör kunna utformas.

2.4
Tillstånd för larminstallationsföretag m. m.

Departementsförslaget
innebär att yrkesmässig verksamhet för installation av centralanslutna och
därmed likställda larmanläggningar i fortsättningen inte får bedrivas utan
tillstånd av polismyndighet. Innan sådant tillstånd ges skall
installationsföretaget kontrolleras med avseende på bl. a. ordenllighet och
pålitlighet. Företagen åläggs vidare ett visst ansvar för att de anläggningar
som installeras är lämpliga för sitt ändamål och atl deras installafionsarbeten
utförs pä ett seriöst sätt. Installationsföretagen får rätt att begära uppgifier
från centralt polisregister i samband med prövning av nyanställningar.

Utredningen
har avvisat tanken på ett auktorisationssystem för larminstallatörer. Frågan orn
ett tillständsförfarande av det slag som här föreslås har inte diskuterats av
utredningen.

Remissinstanserna
har i flertalet fall framfört kritik mot utredningens avvisande hållning till
tanken på auktorisation av installatörer. Många

Prop. 1982/83:163 24

remissinstanser
ger ullryck för åsikten att ett sådant system skulle vara ett bra sätt att på
längre sikt minska antalet obefogade larm. Från några håll har särskilt
betonats atl man behijver kunna kontrollera installatörernas fillföriillighel
med avseende på laglydnad och vandel. Möjligheten att använda sig av ett
enklare tillstiindsförfarande |har påpekats av några remissinstanser (se vidare
bilaga 3 avsnitt 2.4).

Skäl
för departementsförslaget

Utredningen
har ingående diskuterat om en ordning som innebär en offentlig auktorisation av
installatörer kan vara en användbar metod att komma till rätta med de obefogade
larmen. Som utgångspunkt för sitt resonemang har utredningen bl.a. anfört atl
man här i landet bmkar vara återhållsam när del gäller all införa regler om auklorisationslvång.
Skälet härtill är alt de ofta medför etableringshinder och
konkurrensbegränsningar, något som i sin tur kan leda till fördyringar och
till atl stmktumt-- vecklingen i den berörda branschen påverkas negativt.

Det
finns dock enligt utredningen vissa skäl som talar för ett syslem med en
myndighetskontrollerad auktorisation av larminstallatörer. Erfarenheten har
visat all olämpligt utförda installationer är vanligt förekommande och atl
installatörernas kunskaper och yrkesskicklighet med hänsyn till den moderna
teknikens alltmer sofistikerade anläggningar har blivit av stor betydelse för
hur en anläggning skall komma att fungera. Genom ett auktorisationssystem skuUe
man enligl utredningen få garantier för alt installationerna blir utförda pä
ett riktigt sätt och att produktvalet blir anpassat efter larmobjektet och dess
miljö. Om man bland fömtsättningarna för auktorisation även skulle ta med ett
krav på tillförlitlighet i fråga om laglydnad och vandel, ger man konsumenterna
en extra trygghet; installatörerna får kännedom om förhållanden som rör deras
säkerhets- och skyddsinlressen.

Mot
tanken pä elt auktorisationssystem talar enligt utredningen bl.a. den
omständigheten all en sådan ordning ställer krav på en organiserad fortlöpande
övervakning av larminstallatörerna antingen i form av en obligatorisk
besiktning av nyinstalleiade larmanläggningar eller genom en registrering av
anläggningarna med uppföljande statistik över avgivna larm. Elt sådant övervakningssystem
skulle medföra en omfattande administration och bli myckel resurskrävande. Del
framstår därför enligt utredningen inle som någon realistisk lösning. En mer
passiv kontroll, dvs. att man litar till reklamationer eller anmälningar,
skulle vara otillräcklig då man därmed inte kan garantera att den som en gång erhåUit
auktorisation även i fortsättningen uppfyller kompetenskraven. Utredningen har
vidare ansett atl det inte har framkommit något som tyder på att det finns behov
av kontroll av installalöremas laglydnad och vandel.

Utredningen
har sammanfattningsvis funnit det tveksamt om sambandet mellan en auktorisation
och en minskning av antalet obefogade larm är

Prop. 1982/83:163 25

sådant
alt del kan motivera ett resurskrävande auktorisationssystem av äiigivet slag.
En sådan nyordning skulle dessutom enligl vad utredningen har framhållit inte
få någon effekt när del gäller anläggningar som är i bmk, när systemet införs.

Flertalet
remissinstanser har som sagt gett uttryck för en motsatt uppfattning. Därvid
har bl. a. framhållits atl étt äUklorisalionskrav tillförsäkrar både polisen
och objektsägaren en viss garanti för att larmutmstningen uppfyller någon form
av tekniska minimikrav och att den är anbringad på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt av en därtill lämplig person. Behovet av att kontrollera
installatörernas vandel och laglydnad har betonats särskilt av några
instanser, som påpekat all det finns ett starkt intresse hos kunderna att kunna
lita på att det är ett seriöst företag man har att göra med. Några
remissinstanser — bl.a. länsstyrelsen i Värmlands län — har väckt tanken på elt
enklare tillständsförfarande för larminslallatörer, jämförbart med det som
föreskrivs i exempelvis lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg.

För
egen del vill jag först erinra om litredningens kartläggning av olika orsaker
till obefogade larm. Den undersökningen gav vid handen atl olämpliga anläggningar
och bristfällig montering kan antas ligga bakom en betydande del av de onödiga
larmen. Del ligger därför nära till hands att vidta åtgärder för att dels söka
motverka riskerna för mindre omsorgsfullt utförda installationer, dels söka
skapa ökade garantier för att valet av ny larmutmstning i varje särskilt fall
bedöms fackmässigl med hänsyn till anläggningens syfte och den miljö, där den
skall fungera. Detta gäller naturligtvis särskilt mot bakgmnd av alt
larmanläggningarna numera utgör ett mycket betydelsefulh inslag i den
brottsförebyggande och brollsbeiv-rande verksamheten och atl det därför är ett.
samhällsintresse all anläggningar av aktuellt slag har en från olika
synpunkter godtagbar kvalitet. Mol bakgrund härav anser jag för min del att det
är befogat att man från samhällets sida ställer vissa krav på installationsföretagen
oCh skaffar sig en möjlighet till insyn i branschen.

Klart
är atl den prövning som elt offentligt auktorisationssystem i egentlig mening
innebär skuUe ge möjligheter för samhället att skaffa sig en ganska god
kontroll över inslallationsbranschen. Ett auktorisationsförfa-rande är
emellertid också förenat med vissa nackdelar. Den omständigheten att det som
utredningen påpekat skulle innebära en inskränkning i näringsfriheten pä
området som skulle kunna påverka stmktumtveckling-en inom branschen anser jag
visserligen med hänsyn till dennas mycket speciella karaktär inte utgöra någon
avgörande olägenhet. Vad som främst talar mol tanken på alt införa elt auktorisationsförfarande
är snarare alt man i så fall också måste skapa administrativa fömtsättningar
för den prövning som skulle bli aktuell. Genom all bevilja auktorisation skulle
nämligen del allmänna la på sig ett visst fortlöpande ansvar för inslalla-tionsförelagens
branschkompetens och yrkesskicklighet i övrigt. Ett sy-

Prop. 1982/83:163 26

slem
av detta slag ställer därför stora krav på resurser och sakkunskap hos de
myndigheter som skall handlägga dessa ärenden.

Jag
gör i likhet med utredningen den bedömningen att de kostnader och övnga
olägenheter som ett auktorisationssystem innebär knappast uppväger de relativt
begränsade fördelar som här står att vinna, och jag är därför inte beredd att
föreslå en sådan lösning.

Enligt min mening bör man
dock ta till vara en del av de både principiella och praktiska fördelar som
obestridligen är förenade med att samhället får en viss insyn i och kontroll
över installationsbranschen. För att uppnå detta behöver man dock inte gå så
långt som till ett auktorisationsförfarande. Man kan nöja sig med en ordning
som innebär att yrkesmässig verksamhet för installation av centralanslutna
larmanordningar förutsätter tillstånd av myndighet, lämpligen polismyndighet.
En sådan ordning har motsvarighet på andra områden, t.ex. inom
tillämpningsområdet för den fömtnämnda lagen om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg.
Andra exempel erbjuder lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse och lagen
(1981:2) om handel med skrot och begagnade varor.

Inom
ramen för ett tillständsförfarande bör det för det första vara möjligt att
hindra uppenbart oseriös installationsverksamhet. På samma sätt som i de
nyssnämnda tre lagarna kan ett företag i branschen åläggas att utse en föreståndare,
som kontrolleras med avseende på laglydnad och vandel, en ordning som flera
remissinstanser också har efterlyst. Detsamma bör gälla i fräga om ledamöter i
företagets styrelse.

Personer
med sådan kriminell belastning som gör dem mindre väl lämpade för atl bedriva
verksamhet för installation av larmutrustning kan pä så sätt hindras från att
komma in pä marknaden. Ett tillståndsförfarande innebär därmed en viss trygghet
för kunderna, som ju ofta till installatörerna lämnar ut sina vitalaste säkerhets-
och skyddsintressen. En ordning av aktuellt slag är enligt in mening motiverad
även oberoende av intresset att komma till rätta med falsklarmsproblemen.

Förfarandet
skulle vidare ge polismyndigheten en god överblick över den
installationsverksamhet som bedrivs i polisdistriktet och en viss kontakt med
installatörerna, något som också kan vara ägnat att främja samarbetet mellan
dem och polisen.

Jag
nämnde tidigare att brister ii själva installationsarbetena kan antas vara
tämligen frekventa orsaker til! obefogade larm. Del framstår mot den bakgrunden
som rimligt att man i detta sammanhang även ställer vissa kvalitetsmässiga
minimikrav på de företag som får tillstånd att utöva verksamheten. Av ett
behörigt installationsföretag bör kunna krävas att installationsarbetena utförs
på ett omsorgsfullt och korrekt sätt.

En
ytteriigare fömtsättning för tillstånd bör mot bakgmnd av det anförda vara att
det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas med noggrannhet och omsorg.
Jag skall i specialmotiveringen gå in närmare på frågan om vilken prövning som
kan bli aktuell för polismyndighetens del.

Prop.
1982/83:163 27

Jag vill här bara nämna att det i princip gäller att
bedöma sådana förhållanden som sökandens yrkesskicklighet och erfarenhet av
branschen eller andra jämförbara omständigheter.

En
bestämmelse av angivet slag torde emellertid få sin största betydelse, när det
gäller frågor om återkallelse av tillstånd. Den innebär nämligen alt.
konstaterade uppenbara brister i nu angivna avseenden kan medföra att
tillståndet återkallas. Jag skall återkomma även till detta i specialmotiveringen.
Påpekas bör emellertid att en enstaka felbedömning givetvis inte bör föranleda återkallelse
av tillståndet, medan däremot upprepade försummelser kan tyda pä en sådan
bristande lämplighet som bör föranleda att tillståndet omprövas.

Angeläget är givetvis att installatörerna kommer in i
bilden på ett så tidigt stadium som möjligt, när nya larmanläggningar skall
anskaffas och när äldre utrustning skall kompletteras eller ändras. Helst bör
varje sådan åtgärd planeras i samråd med det installationsföretag som skall
svara för installationsarbetet. Företagel har nämligen normah den produktkännedom
och den erfarenhet som behövs för att kunna bedöma, vilken typ av utrustning
som generellt sett är lämpligast med hänsyn till den miljö och de
bevakningsuppgifter som det är fråga om. Utredningen har också framhållit att
brister i dessa avseenden är en ganska vanlig orsak till obefogade larm. För
att minska riskerna för obefogade larm av dessa orsaker och för att inskärpa
vikten av ett omsorgsfullt produktval i det enskilda fallet bör även
bedömningar av detta slag anses omfattade av installationsföretagens ansvar.
Ett företag bör med andra ord se till att den utrustning som installeras är
lämplig med hänsyn till bevakningsuppgifter och miljö.

Polismyndighetens tillsyn över installationsföretagen får
naturligtvis med del här skisserade systemet en i viss mån passiv karaktär.
Någon mera ingående prövning av en ansökan om tillstånd kan sålunda inte
förutsättas. Det blir här i första hand fråga om en registerslagning för
kontroll av humvida laglydnadskravet är uppfyllt för föreståndarens och
eventuella styrelseledamöters del samt en allmän bedömning av om det finns
anledning räkna med att verksamheten kommer att bedrivas seriöst.

En fråga om återkallelse av ett tillstånd bör tas upp
endast på förekommen anledning, t.ex. därför att föreståndaren inte längre
uppfyller kravet på laglydnad och vandel eller därför att man i det löpande
arbetet finner upprepade och allvarliga bristfälligheter i fråga om de
installationsarbeten som ett företag har utfört och som har resulterat i ett
stort antal obefogade larm från anläggningar som har installerats. I ärenden om
återkallelse av tillstånd av de sistnämnda skälen - ärenden som f. ö. kan antas
bli ganska sällsynta - bör polisen vid behov kunna anlita utomstående teknisk
expertis.

En särskild fråga är humvida de allmänna krav beträffande
laglydnad och vandel som enligt det fömt anförda bör ställas upp i fråga om
föreståndare och styrelseledamöter i ett installationsföretag bör utsträckas
till all

Prop.
1982/83:163 28

gälla
även de anställda i företaget eller åtminstone den personal som direkt sysslar
med installationsarbeten. Otvivelaktigt kan goda skäl anföras för en sådan
lösning. Man skulle här kunna länka sig samma ordning som när det gäller
anställda i bevakningsförelag, vilka enligl 4§ lagen om bevakningsförelag
måste godkännas av myndighet vid prövning avseende bl. a. laglydnad. Å andra
sidan ger denna ordning upphov till en viss byråkrati: personalen måste
registreras, byte av anställningar måste fortlöpande rapporteras etc.

Ett
alternativ är att låta förelagen själva på framställning fä utdrag ur centralt
polisregister vid prövning av nyanställningar. Denna rätt föreligger enligl 17
§ polisregisterkungörelsen (1969:38) för televerket i fräga om den som söker
anställning vid eller annars skall tjänstgöra inom verkets larmverksamhet,
vilken dock numera bedrivs i bolagsform. Som jag ser del skulle en generell
ordning av detta slag vara den mest smidiga och ändamålsenliga på förevarande
område. Del ligger ju uppenbarligen i de berörda förelagens eget intresse atl
personer med mera omfattande kriminell belastning som ligger nära tillbaka i
tiden inte fär syssla med känsliga installationsarbeten av exempelvis
inbrottslarm. Jag förordar en lösning av nu angivet slag. Till frågan hur den laglekniskl
bör genomföras återkommer jag i specialmotiveringen.

Från
tillståndsplikten bör staten undantas. Auktoriserade bevakningsföretag, vilka
som framgått är föremål för kontroll i annan ordning, bör inte heller omfattas
av tillståndsplikten. Tillslåndsärendena kommer alt bli förhållandevis få till
antalet och kan enligl min uppfattning utan vidare handläggas inom ramen för
nuvarande resurser.

2.5
Direktanslutning av larm till polisen

Departementsförslaget
innebär alt anläggningar för överfallslarm får anslutas till polisens
larmmottagare efter beslut av polismyndigheten i orten. Anslutning får medges,
om del är sannolikt all innehavaren löper risk att bli utsatt för rån eller
annat överfall. De lokala polismyndigheterna föreslås vidare få besluta om
direktanslutning av inbrottslarm från objekt som är vikliga för totalförsvaret
samt objekt som tillhör postverket och bankväsendel. Även inbrottslarm från
andra objekt får direklanslulas, om det är påkallat av särskilda skäl, men då
efter beslut av rikspohsstyrelsen.

Utredningsförslaget
överensstämmer med departementsförslaget utom i vad avser rätten till direklanslutning
av inbrottslarm, som enligt utredningen bör begränsas till atl i huvudsak avse
vikliga objekt inom totalförsvaret.

Remissinstanserna
har i allmänhet godtagit utredningsförslaget beträffande direktanslutning av
överfallslarm. Förslaget om att på angivet sätt begränsa rätten till direklanslutning
av inbrottslarm har däremot kritiserats från många håll. Det har därvid frtimför
allt hävdats att även post- och bankkontor bör få direktansluta sina
inbrottslarm till polisen. (Se vidare bilaga 3 avsnitt 2.6.)

Prop.
1982/83:163 29

Skäl
för departementsförslaget

Enligt
nuvarande ordning har innehavare av anläggningar för överfallslarm i regel
möjlighet att ansluta dessa till polisens larmmottagare. I fräga om direklanslutning
av inbrottslarm gäller enligl rikspolisstyrelsens tidigare nämnda anvisningar
all sådan anslutning får medges av den lokala polisstyrelsen beträffande för
totalförsvaret viktiga objekt, postverket och bankväsendel tillhöriga objekt saml
apotek. Efter prövning av rikspohsstyrelsen får dhektanslulning medges även i
andra fall, exempelvis beträffande objekt som kräver särskilt skydd på grund
av att de inrymmer stora egendomsvärden. Objekt som faller utanför denna
beskrivning men som var anslutna när anvisningarna utfärdades har t. v. fått
vara kvar under fömtsättning all de inte har utgjort någon belastning med
hänsyn till polisens arbete i övrigt. För direktanslutning utgår numera
avgifter enligt förordningen (1982:789) om ersättning för polisbevakning och
för anslutning av larmanläggningar till polisen.

Utredningen
har antagit att användningen av överfallslarm i framtiden " kommer att öka
och har mol den bakgmnden föreslagit att polisen skall fä befogenhet alt
begränsa kretsen av objekt som skall medges rätt till direklanslutning av
sådana larm. Avgörande för om anslutning skall tillåtas bör enligt utredningen
vara innehavarens behov av direktanslutning med hänsyn till risken för rån
eller överfall och möjligheterna för polisen att hålla en god ulryckningsberedskap
i distriktet.

När
del gäller rätten alt direktansluta anläggningar för inbrottslarm har utredningen
föreslagit betydande inskränkningar i förhållande till vad som nu gäller. En
sådan anslutning bör tillåtas endast beträffande objekt som är viktiga för
totalförsvaret. Den nuvarande rätlen liU anslutning för post- och bankkontor,
apotek samt andra skyddsvärda objekt bör enligt utredningen avskaffas.
Förslaget har gmndats bl. a. på uppfattningen atl det i princip i första hand
måste vara vars och ens egen sak att skydda sin egendom och att de nuvarande
principerna för anslutning av inbrottslarm har lett till att ansvaret och
kostnaderna för skydd av privat egendom till stor del har övervältrats på
samhället.

Remissinstanserna
har genomgående godtagit utredningens förslag rörande överfallslarm. De
remissinstanser som har tagit upp frågan om rätten till direklanslutning av
inbrottslarm har i allmänhet ansett att utredningen här har intagit en aUlför
restriktiv hållning. Sålunda har bl. a. rikspolisstyrelsen framhållit som sin
mening atl direklanslutning av inbrottslarm bör tillåtas också beträffande
postkontor, banker, apotek och - efter en restriktiv prövning - även andra
skyddsvärda objekt. Postverket har för sin del tagit avstånd frän tanken alt
verket inte längre skulle fä ansluta sina inbrottslarm tiU polisen. Verket har
bl. a. framhålht all hemliga handlingar, under postbefordran enligt gällande instmktioner
skall förvaras i larm-skyddade valv eller värdeskåp med inbrottslarm som är
kopplade liU polisen. Även bankema har bestämt avvisat utredningens förslag,
medan man från apotekshåll har accepterat utredningens ståndpunkt.

Prop. 1982/83:163 30

Jag
vill för min del först erinra om att överfallslarm syftar till att påkalla hjälp
i akuta nödsituationer. Det kan i praktiken vara fräga om exempelvis väpnade
rån, där alltså ett mycket allvarligt hot är riklat mot en eller flera människor.
Elt polisingripande måste därför alltid kunna göras snabbt, när ett sådant larm
har utlösts. Anläggningar för överfallslarm finns regelmässigt i post- och
bankkontor, men även apotek och en del varuhus och butiker har sådana
larmanordningar. Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser till
utredningens förslag rörande rätten till direktanslutning av sådana
anläggningar.

När
det sedan gäller inbrottslarm bör först framhållas att utredningen givetvis
inte har avsett att de intressenter som enligt dess förslag skulle förlora
rätlen till direktanslutning därmed också skulle gå miste om möjligheten att
hålla sig med inbrottslarm. Skillnaden består i praktiken i att de i framtiden
skulle fä ansluta dessa anläggningar till andra larmmoltagare, vars främsta
uppgift skulle vara att kontrollera och i förekommande fall förmedla larmen
till polisen.

Klart
är dock att detta skulle innebära en försämring av skyddet för de aktuella
objekten, i synnerhet vad avser förhållandena utanför de största kommunerna.
Delta gäller även om man i enlighet med vad som förut har förordats överger
utredningens tanke på en generell skyldighet för objektsinnehavarna att låta
kontrollera larmorsaken innan ett larm vidarebefordras till polisen. Del
förutsatta systemet skulle ju ändå innebära att frän utryckningssynpunkt
värdefulla minuter förloras under den tid som åtgår frän det att ett larm har
utlösts till dess att det hunnit vidarebefordras till polisens kännedom.

Å
andra sidan måste man naturligtvis pä något sätt avgränsa den krets som skall
tillåtas direktanslutning. I linje med vad remissinstanserna har påpekat bör
denna gränsdragning göras med utgångspunkt från de olika objektens karaktär,
varvid naturligtvis det behov som typiskt sett föreligger av en snabb
polisinsats vid ett brottsligt angrepp träder i förgrunden. Även allmänna brottsförebyggande
synpunkter måste här tillmätas betydelse.

Från
dessa utgångspunkter inger förslaget att ta ifrån banker och postkontor deras
nuvarande rätt till direklanslutning stark tvekan. I banker och postkontor
förvarasju stora mängder kontanter och de är därför attraktiva mål för personer
som planerar atl begå brott. För bankernas del är det kanske i första hand de s.
k. serviceboxarna som brukar vara utsatta för angrepp. Det rör sig i dessa fall
om pengar som allmänheten deponerar i bankerna efter stängningstid. Men
dessutom förvaras ju stora värden i bankkontor och i penningautomater, och i
sina bankfack förvarar bankerna i stor utsträckning värdehandlingar m.m. för
allmänhetens räkning. När det särskilt gäller postkontoren tillkommer den i postverkets
remissyttrande framförda synpunkten alt där stundom förvaras hemliga
handlingar av skiftande art, vilka kan kräva det särskilda skydd som här
åsyftas.

Prop.
1982/83:163 31

Vid
inbrott och liknande brottsliga angrepp mot banker och postkontor finns det mot
den nu angivna bakgrunden ett påtagligt behov av snabba och redan i
inledningsskedet effekdva åtgärder från polisens sida. Enligt min mening bör de
därför även i fortsättningen ha möjlighet att direktansluta sina inbrottslarm till
polisens larm mottagare. Detsamma bör naturligtvis gälla i fråga om objekt som
är viktiga för totalförsvaret. Medgivande till direktanslutning bör i samtliga
dessa fall kunna ges av polismyndigheten i orten.

Givetvis
finns en del andra objekt som har ett lika påtagligt skyddsbehov och där
liknande synpunkter pä snabba polisingripanden sålunda gör sig gällande. En ny
reglering i ämnet bör därt'ör - i likhet med vad som nu gäller - ge möjlighet atl,
om särskilda skäl föreligger, tillåta direktanslutning av inbrottslarm även
från andra objekt. Här bör tillståndsfrågan prövas från fall till fall med
hänsyn till det aktuella skyddsbehovet. Enligt den nuvarande ordningen ankommer
det pä rikspolisstyrelsen att pröva dessa ärenden. Jag ser ingen anledning att
ändra på detta. Tvärtom ger denna centrala beslutsordning en garanti för en
enhetlig praxis pä området, låt vara att man naturligtvis måste beakta de
lokala förhållandena, däribland belastningen i fräga om utryckningsanspräk pä
det aktuella polisdistriktet.

För
apotekens del är förhållandena något annorlunda. De har enligt nuvarande
ordning möjlighet att direktansluta sina inbrottslarm till polisen. Av
apoteksbolagels remissyttrande i detta ärende framgår emellertid att apoteken i
betydande utsträckning har övergått eller kommer att övergå till att ansluta
sina inbrottslarm till bevakningsföretag eller larmcentraler. Skyddsbehovet för
apotekens del är typiskt sett inte lika stort som när det gäller bank- och
postkontor. Vid en ny reglering torde apoteken mot bakgrund av det anförda inte
behöva ingå i uppräkningen av objekt som generellt skall tillåtas
direktanslutning. Vissa övergångsbestämmelser torde dock bli erforderliga.

Den ordning som jag här har
förordat medför att det blir nödvändigt att ompröva tillstånden för en del av
de objekt som nu är anslutna till polisens larmmottagare. Jag syftar på de
objekt som var anslutna före år 1965 och som då enligt den särskilda
övergångsregeln medgavs rätt till fortsatt anslutning. I den män innehavarna av
sådana anläggningar även fortsättningsvis vill ha sina larm direktanslutna,
bör tillståndsfrågan prövas pä nytt av rikspolisstyrelsen. Om det då blir
aktuellt att inte ge tillständ till fortsatt anslutning, måste givetvis
vederbörande intressent få möjlighet att under en övergångstid ansluta sitt
larm till en annan larmmottagare. Detta bör beaktas när övergångsbestämmelser
utformas i ämnet.

Den reglering som behövs
på det nu aktuella området behöver inte ha form av lag utan kan tas in i en av
regeringen beslutad förordning. Det kan inte uteslutas att ändrade förhållanden
kan föranleda en annan bedömning i någon av de frågor rörande direktanslutning
som jag förut har berört. Det bör då ankomma på regeringen att besluta härom.

Prop. 1982/83:163 32

2.6
Falsklarmsavgift

Departementsförslaget
innebär att tanken på en sanktionsavgift som påföljd vid obefogade larm t. v.
avvisas.

Utredningsförslaget
överensstämmer med departementsförslaget.

Remissopitiionett
är splittrad i denna fråga. Hälften av remissinstanserna har anslutit sig tiU utredningens
uppfattning, medan ungefär lika många har intagit en motsatt ståndpunkt och
förordat alt man inför en avgift av angivet slag- (Se yidare bilaga 3 avsnitt
2.3.)

Skäl
för departementsförslaget

Förslag
om att införa något slag: av sanktionsavgift på del här området fördes urspmngligen
fram i den debatt som föregick tillkallandet av larmul-redningen, se bl. a, JuU
1978/79:7 och 1975 ärs poHsutrednings belänkande (SOU 1979:6) Polisen (s.
164-165). Frågan berördes även i utredningsdirektiven,

För
sin del har utredningen alltså stannat för atl inte föreslå elt avgiftssystem
av det här slaget. Utredningens uppfattning är, som jag fömt har berört, all
del skuUe vara prihcipiellt felaktigt att ta ut en kostnadstäckande generell
avgift av objektsägarn.a för alla larm, vare sig de är befogade eller
obefogade. En eventuell avgift måste därför enligl utredningen utformas sä alt
den skulle utgå bara i de fall då pohsen gör en utryckning i anledning av ett
falskt larm, dvs. ett larm som inte ullösts av ett brottsligt angrepp på del
skyddade objektet.

Utredningen
har emellertid anföit flera argument mot en sanktionsavgift av detta slag.
Sålunda har framhållits all svårigheten att i del särskilda fallet fastställa
den direkta larmors.iken gör ett sådant system.mycket svårt att tillämpa. Den
omständigheten att ett larm har förefallit obefogat när polispersonal kommit
till platsen behöver ju inte utesluta alt det i verkligheten har förekommit elt
försök till brottsligt angrepp, låt vara utan synliga spår i efterhand.
Utredningen har i den delen framhållit att man för att kunna få en någorlunda
pålitlig bedömning av larmorsak skuhe behöva införa en ordning soin innebär atl
en tekniker följer med yid varje larmul-ryckning för att kontrollera larmutmstningen
och att polispatmUen ges tillräckligt med tid för en noggrann undersökning av larmobjektel.
En sådan lösning är enligt utredningen varken praktiskt genomförbar eller ekonomiskt
försvarbar.

Utredningen
har även diskuterat möjligheten att lägga bevisbördan för alt elt larm har
varit befogat på objeklsägaren men har avvisat även en sådan lösning, närmast
av det skälet att den skulle föra nied sig en komplicerad och resurskrävande
administration.

Som
en annan nackdel har utredningen åberopat alt det sannolikt skiille vara
nödvändigt att utforma reglerna om avgiftsbeloppets slorlek på ett sådant sätt
alt hänsyn kan tas till betalningsförmåga!] hos dem spm skall

Prop.
1982/83:163 33

svara
för den. För att systemet skulle få någon effekt för stora och betal-ningsslarka
förelag måste det nämligen enligl utredningen krävas myckel höga avgifter. Men
risken alt drabbas av sädana avgifter skulle förmodligen avhålla mindre
förelag från att skaffa larmanordningar, trots att detta från
brottsförebyggande synpunkt kunde vara befogat. En låg generell avgift skulle å
andra sidan inte få nämnvärd effekt på större företag. Utredningen har befarat
all ett avgiftssystem även med hänsyn härtill skulle ställa krav på en krånglig
och resurskrävande administrativ apparat.

Remissutfallet
är som nämnts ganska splittrat. ÅlskiUiga remissinstanser har anslutit sig till
utredningens ställningstagande. En motsatt uppfattning har emellertid framförts
frän flera håll. De remissinstanser som har uttalat sig för en sanktionsavgifi
har ansett att utredningens argument inte är övertygande. Några förslag till
hur man skall bemästra de av utredningen belysta svårigheterna har emeUertid
inte lagts fram. Däremot har heh allmänt framhållits att ett ordentligt
ekonomiskt påtryckningsmedel i förening med andra åtgärder bör kunna bidra
till alt bättre anläggningar anskaffas och tiU atl tillsyn och skötsel
förbättras.

För
egen del vill jag inte utesluta all ett system med falsklarmsavgifter skulle
kunna innebära vissa fördelar. Larminnehavama skulle därmed få en ytterligare
ekonomisk press på sig att verka för att deras anläggningar inle avger
obefogade larm. Detta skuUe kunna få betydelse inle bara när det gäller
underhåll av anläggningarna samt utbildning av den handhavande personalen ulan
även som en faktor all la med i bedömningen vid anskaffning och installation av
nya anläggningar.

Som
utredningen har framhållit är del emellertid samtidigt klart att ett avgiftssystem
är behäftat med vissa nackdelar. UppenbarUgen skulle svårigheten alt
fastställa den egentliga larmorsaken skapa problem. I stället för alt som nu
kunna lämna platsen efter alt ha konstaterat att någon pohsinsats inte behövs
skulle sålunda polisen i åtskiUiga fall behöva verkställa en
brottsplatsundersökning och en teknisk undersökning av larmanordningen för att
faslsläUa larmorsaken. En sådan ordning skulle alltså bh resurskrävande, och
sannolikt skulle man ändå stöta på många fall där det inte går att med säkerhet
fastställa larmorsaken.

De
nu berörda nackdelarna torde i allt väsentligt kvarstå även om bevisbördan för
att larmet inte var omotiverat läggs pä anläggningsinnehavaren. Polisen skulle
säkerligen ändå få göra en hel del egna undersökningar bl. a. för alt få
underlag att utvärdera den av anläggningsinnehavaren förebragla utredningen. I
annat fall riskerar man att avgiften i praktiken skulle drabba slumpmässigt och
ineffektivt.

Återstår
alltså möjligheten att ta ut avgift vid alla larmutryckningar som pohsen gör.
Den frågan har jag tidigare berört i avsmttet om larminnehavarnas skyldigheter
(se avsnitt 2.3). Mot en sådan ordning kan som jag där framhöll anföras en del
principiella betänkligheter. Detta gäller kanske i synnerhet om systemet skulle
utformas på del sättet att en avgift las ut för 3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
163

Prop.
1982/83:163 34

att
uppgift lämnas tiU polisen om larm från en icke direktansluten anläggning. En
ordning av detta slag skulle i praktiken ligga nära en generell avgiftsbeläggning
av pohsanmälningar om akuta händelser som bedöms påkalla polisingripande. Som
jag fömt konstaterade erbjuder del nu före-hggande materialet inle lilhäckligt
underlag för elt förslag i denna riktning. Jag viU emeUertid erinra om att jag samfidigt
framhöll alt en ersättningsskyldighet av detta slag torde vara en av de frågor
som får övervägas närmare, om de åtgärder som jag har föreslagit i det
föregående inte leder till en minskning av antalet obefogade larm.

De
invändningar som kan anföras mot en renodlad sanktionsavgifi vid obefogade
inbrottslarm gör sig inte i lika hög grad gällande i fråga om överfallslarm.
Anläggningar för ö\'erfallslarm sköts nämligen regelmässigt manuellt. Det
medför bl. a. atl det här är lättare atl klarlägga den dhekla larmorsaken.
Förhållandena kan i det avseendet sägas påminna om brandlarmen, beträffande
vilka man pii många håll tillämpar elt system med ersättningsskyldighet. I det
av utiredningen presenterade materialet finns emellertid ingenting som tyder på
att obefogade överfallslarm skulle vara så frekventa att det föreligger
tillräckliga skäl för en särreglering på det onwådet.

Allmänt
sett gäller som utredningen har anfört slutligen all ett system med avgifter på
del här området skulle skapa administrativa svårigheter vad avser formerna för
prövning och överprövning av beslut i dessa ärenden. Med hänsyn fill del stora
antal falsklarm som nu förekommer skulle det sannolikt krävas en räitl
betydande administrativ apparat för prövningen av dessa ärenden, något som
också skulle dra med sig kostnader. Detta gäller oavsett vilken typ av
avgiftssystem man i så faU skulle välja.

Sammanfattningsvis
delar jag utredningens uppfattning att man inte nu bör införa elt avgiftssystem
med sikte på all minska antalet obefogade larm.

2.7
Myndighetskrav på larmanläggningar

Departementsförslaget
innebär atl man inle f. n. bör införa ett admini-straUvl regelsystem med
föreskrifter om bl.a. kvalitetsmässiga krav på den utrustning som får användas
i centralanslutna larmanläggningar. Möjlighet att meddela sådana normer skall
dock finnas när det gäller anläggningar som är eller avses bli direklanslulna
till polisen.

Utredningsförslaget
avviker från departemenlsförslaget så till vida att utredningens lagförslag
innebär att rikspolisstyrelsen ges genereU befogenhet att meddela föreskrifter
av angivet slag.

Remissinstanserna
har i aUmänhet stälh sig positiva fill tanken på all i administrativ ordning
framtvinga en viss minimistandard på anläggningarna. Åtskilliga instanser
intar dock en negativ hållning till en reglering av detta slag (se vidare
bilaga 3 avsnitt 2.5).

Prop. 1982/83:163 35

Skäl
för departementsförslaget

Utredningen
har föreslagit atl rikspolisstyrelsen fär i uppdrag alt meddela föreskrifter
om bl. a. utförande, beskaffenhet, egenskaper, användning, kontroll och
besiktning av larmanläggningar. Sådana föreskrifter bör enligt utredningen vara
ett verksamt medel att komma tiU rätta med falsklarmsproblemet. Styrelsens
uppdrag skulle i första hand ta sikte på direklanslulna anläggningar, men
föreskrifterna skulle kunna tjäna som riktmärke för den övriga larmmarknaden. Enligl
förslaget skulle rikspolisstyrelsen få genereU befogenhet att meddela
föreskrifter av aktuellt slag.

Till grund för
utredningens ställningstagande ligger bl.a. den uppfattningen att samhället
bör få en kontroll över produktutvecklingen på pmrå-det för att styra denna i
riktning mot mera driftsäkra och mindre falsklarmsbenägna larmanordningar.
Utredningen har för sin del inte gått närmare in på frågan om vad de aktuella
föreskrifterna skulle innehålla i sak men har fömtsatt atl rikspohsstyrelsen
skall kunna få bhräde av bl.a. statens provningsanslalt i arbetet med
föreskrifterna. KontroUen av atl föreskrifterna följs fömtsatts ske genom
officiell provning.

Vid remissbehandlingen
synes utredningens uttalanden i allmänhet ha uppfattals som ett förslag om att
rikspolisstyrelsen skall meddela generella föreskrifter med avseende på både direklanslulna
och icke direktanslutna anläggningar. Ett betydande antal remissinstanser har
ställt sig bakom denna tanke. Flera av dessa instanser har emeUertid betonat
viklen av att kvalitetskraven utformas och tillämpas på sådant sätt att den
fria konkurrensen inte sätts i fara. Vidare har erinrats om vikten av alt
svenska regler om larmanläggningar anpassas till internationella normer på
området, eftersom i annat fall tekniska handelshinder kan uppkomma.

Åtskilliga remissinstanser
har å andra sidan avstyrkt förslaget. I huvudsak har man därvid ansett att
sådana föreskrifter skuUe innebära ett opåkallat ingrepp i näringsfriheten på
larmområdet samt alt ett eventuellt behov av alt standardisera larmutmstning
kan tillgodoses genom det internationella samarbete som pågår för att ta fram
enhetliga normer på området.

För att man på lång sikt
skall kunna nedbringa antalet obefogade larm till en acceptabel nivå är det enligl
min uppfattning nödvändigt att produktutvecklingen på pmrådet tar sikte på
skärpta krav på skydd i detta avseende. Spm jag tidigare har påpekat har del
hittills inte funnits tillräckliga ekpnp-miska motiv för en sådan utveckling. De
förslag som jag i del föregående har lagt fram syftar också till stor del till
alt bota denna brist.

Ett regelsystem som
innebär att samhället skaffar sig kontroll över larmmarknaden genom
föreskrifter med vissa minimikrav pä utmstningen skulle givelvis kunna erbjuda
vissa fördelar. Man skulle då få ökade garantier för atl den larmutmstning som
används är godtagbar även från de utgångspunkter somhär är aktuella.

Som
jag ser del är emellertid en sådan lösning även förenad med en del

Prop. 1982/83:163 36

problem.
På elt område som i likhet med larmmarknaden befinner sig i stark utveckling
kan normer för och officiell provning av de olika komponenter som ingär i anläggningarna
otvivelaktigt bli ett dyrbart system. Till detta kommer att en betydande
produktutveckling pågår pä området och all del här är fråga om anläggningar som
är kompUcerade från teknisk synpunkt. Man måste anta att det kommer att bU ett
mycket tidskrävande arbete alt la fram dessa föreskrifter. Sedan en tid
tillbaka har generellt inriktade ansträngningar lagts ned på att söka begränsa
behovet och omfattningen av föreskrifter frän de centrala myndigheternas sida,
och det ter sig även från denna synpunkt tveksamt alt belasta
rikspolisstyrelsen eUer någon annan central myndighet med att ta fram generella
föreskrifter i fråga om larmanläggningar. De ölägenheter som har angetts nu skuUe
kanske kunna accepteras, om man verkligen pä denna väg skuUe nä fram till en
effektiv minskning av antalet falska larm. Jag känner mig emellertid inte helt
övertygad om att sä skulle bli fallet. Föreskrifterna skulle sålunda knappast
kunna få någon effekt när det gäller de anläggningar som ligger bakom de
nuvarande problemen.

Till
det anförda kommer även en synpunkt som har framförts frän några håll under remissbehandhngen,
nämligen alt det redan nu pågår ett interna-tipneUt samarbete för atl ta fram
enhetliga normer för larmanläggningar. Även Sverige deltar i det arbetet. I
detta läge skuUe det naturligtvis vara svårt att meddela detaljerade interna
svenska föreskrifter spm saknar mptsvarigheter internationellt sett. Jag vill
också nämna alt brottsförebyggande rådet har inrättat en arbetsgrupp för
utredning av marknaden för lås, larm och annan brottsförebyggande utmstning.
Arbetsgruppen har bl.a. atl ta ställning till frågan om behovet av normer på
området. Självfallet är det mycket väsentligt att polisens synpunkter tas
tillvara i det standardiseringsarbete spm pågår. Del tprde ankpmma på rikspplisstyrelsen
att bevaka denna fråga.

Med hänsyn till det
anförda anser jag att tiden inte nu är mogen för atl införa elt system med
detaljerade föreskrifter pch pbligatorisk officiell provning på del nu aktuella
pmrådet. Dock vill jag förutskicka all det kan bli aktuellt alt la upp även
denna fråga till ny prövning, om de åtgärder som jag har föreslagit i det
föregående visar sig ptillräckliga.

Inte
heller utredningen synes emellertid i första hand ha åsyftat någpn sådan
generell prdning som den spm nu har diskuterats. Spm nämnts går förslaget
närmast ut på alt föreskrifter åtminslpne i ett första skede skall fastställas
endast för de larmanläggningar spm är eUer avses bli direktanslutna till larmmpttagare
hPs polisen. Dessa förskrifter skulle i sä fall kunna tjäna som riktmärke för
den övriga marknaden.

I
den delen vill jag i likhet med riksrevisionsverket påpeka atl polisen utan
stöd i lag kan ställa upp erforderliga tekniska krav för att en anläggning
skall få direktanslutas till polisen. Min avsikt är pckså att detta skall
klargöras genom de verkställighetsföreskrifler som del i enlighet med vad

Prop.
1982/83:163 37

jag
tidigare fömtsatt skall ankpmma på regeringen att meddela. Klart är emellertid
mot bakgrund av de förhållanden som fömt redpvisats att det innebär en kpmplicerad
och tidskrävande uppgift att ta fram nprmer även med denna begränsade
inriktning.

2.8
Lokallarm

Departementsförslaget
innebär att man inte bör meddela några särskilda bestämmelser om lokallarm.

Utredningsförslaget
avviker från departemenlsförslaget. Utredningen har förprdat att rikspplisstyrelsen
får meddela föreskrifter om karaktären pch varaktigheten av akusfiska signaler
frän lokaUarm.

Remissinstanserna
har i den mån de berört frågan i allmänhet tillstyrkt utredningsförslaget, i en
del fall med särskilda kommentarer. (Se vidare bilaga 3 avsnitt 2.8.)

Skäl
för departementsförslaget

Som
lokallarm brukar man beteckna en anläggning som har en sä fillvida lokall
begränsad funktion alt den enbart avger signal på larmplalsen, när den utlöses.
Vanligen är del fråga om ljudsignaler som syftar till atl dels skrämma
angriparen dels väcka allmänhetens uppmärksamhet på vad som är pä färde. I
dessa fall finns det alhså inte någon särskild larmmottagare utan eventuella
polisinsatser blh beroende av om grannar eUer förbipasserande hör av sig och
meddelar att larmet har utlösts.

Utredningen
har påpekat att allmänheten, när del gäller de akustiska lokallarmen, har en
tendens alt inte bry sig om signalerna och atl det därför inle är ovanligt atl
dessa larm aldrig kommer tUl pohsens kännedom. Utredningen påpekar dock att
larmen ändå fyller en funktion, eftersom de ändå har en skrämseleffekt på
gärningsmannen, som ju inte kan veta i vilken utsträckning larmet har
uppmärksammats.

De
akusfiska lokallarmen har ofta en hög ljudstyrka och de avger för det mesta
sina signaler ända fiU dess att larmet slängs av, något som kan dröja ganska
länge. Mol bakgmnd av atl dessa larm börjat fä en aUl större spridning har de
enligt utredningen kommit alt skapa vissa sanitära problem. Utredningen har
därför föreslagit att man skall meddela bestämmelser i syfte att begränsa de akusfiska
signalernas varaktighet och styrka. Enligt utredningen bör rikspolisstyrelsen
fä utfärda föreskrifter med delta innehåll.

De
remissinstanser som har tagit upp frågan har i allmänhet tillstyrkt utredningsförslaget.
Från elt par håll har framhållits alt man vid utformningen av eventuella
föreskrifter fär väga miljöskyddsintresset mot broitsskyddsintressel och med
beaktande av all larmets värde minskar eller försvinner, om signalens
varaktighet är för kort. Några remissinstanser anser att lokallarmen generellt
sett inte bör ha någon hög pripritel, när

Prop. 1982/83:163 38

det
gäller polisens utryckningsskyldighet. En annan synpunkt som har framförts är
att skrämseleffekter erfarenhetsmässigt är ganska kortvarig och alt
brottslingar ganska snart upptäcker, när en anläggning enbart skall fylla en
sådan funktion.

För
egen del vill jag erinra om att lokallarmen tjänar syftet atl fästa uppmärksamheten
på ett brottsligt angrepp pä det skyddade pbjektel. För att kunna fylla den
funktionen måste signalen givetvis ha en viss ljudstyrka och varaktighet. I
sakens natur ligger därför att signalen frän ett sådant larm aUtid blir ett
störningsmoment för dem som nås av ljudet. Samfidigt måste man, som utredningen
har påpekat, även beakta miljöskyddssynpunkterna. Lokallarmen bör naturligtvis
inte vara så utformade atl de framkaUar större sanitära plägenheler än vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Jag
vill också erinra om att lokallarmanläggningama enligt utredningen har lägre
frekvens av registrerade falsklarm än anläggningar av annat slag. Till en del
kan naturligtvis detta hänga samman med att larmen inte i samma utsträckning
som när del gäller centralanslutna anläggningar vidarebefordras till polisen.

Önskvärt
är givelvis alt den som har ett lokallarm - om han inte själv finns i närheten
— ombesörjer atl någon annan kan stänga av signalen. Så torde också vara fallet
beträffande flertalet av de lokallarm som finns i villor och andra fasta
larmobjekt. De problem som kan förekomma torde i allt väsenfligt avse sådana
fall, där anläggningarna är knutna till rörliga föremål. Jag tänker då närmast
på lokaUarm i bilar och båtar. Här kan det stundom inträffa att ägaren
uppehåller sig pä en plats där han inte själv kan höra, när larmet går. Av
naturliga skäl finns i dessa fall i allmänhet inte heller någon vidtalad granne
eller annan som kan stänga av larmet.

Enligt
min mening erbjuder dock utredningens betänkande inte tillräckligt underlag
för ett ställningstagande till frågan om behovet av en särskild reglering
rörande varaktigheten och ljudstyrkan hos larm av detta slag. Några mera påtaghga
olägenheter av de nuvarande förhållandena har inte påvisats. Jag viU emellertid
inte utesluta att frågan får tas upp tUl behandling i senare sammanhang, om
del skuhe visa sig alt problem uppstått på området.

Med
anledning av vad som har anförts rörande polisens utryckningar i anledning av lokaUarm
vill jag avslutningsvis påpeka alt i den mån sådana larm förmedlas tih polisen
delta i allmänhet torde ske genom telefonsamtal från personer som har
uppmärksammat larmet. Polisen får därvid - fill skillnad från när fråga är om
centralanslutna larm - möjlighet att höra vilka övriga iakttagelser anmälaren gjprt.
Därigenpm får man från polisens sida i dessa fall många gånger också större
möjligheter att bilda sig en uppfattning om vilken pripritering spm larmet bör
ges i förhållande fill andra uppgifter.

Prop. 1982/83:163 39

2.9
Författningsreglering

Den
reglering som jag har förordat i det föregående är till en del av den
karaktären atl den bör meddelas i lag. De bestämmelser som behövs bör lämpligen
samlas i en särskild lag med mbriken "lag med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m.m.".Med hänsyn till intresset av att ha bestämmelserna
i ämnet samlade bör till lagen också föras en del föreskrifter som i och för
sig skulle ha kunnat meddelas genom förordning. Jag återkommer till detta i specialmofiveringen.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom jusfifiedepartementet upprättals förslag fill

1.
lag med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m. m.,

2.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m. Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel
i detta ärende spm bilaga

4\

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

/ §

I
denna lag avses med

larmanläggning en
anläggning spm är inrättad för att vid in-

trång,
överfall eller annat liknande brottsligt angrepp avge signal till en särskild
larmmottagare

larm en signal som avges från en larmanläggning

till
en larmmoltagare

larminstallations- yrkesmässig
verksamhet för installation,

verksamhet montering, reparation eller ändring av larm-

anläggningar

larminstallatipns- ett
förelag spm bedriver larminstallafipns-

företag verksamhet

larminnehavare den
som innehar en larmanläggning.

Av
skäl spm har utvecklats i den allmänna mptiveringen lar den nu aktuella
regleringen sikte enbart på sådana larmanläggningar spm direkt syftar till att
ta pplisens tjänster i anspråk. Brandlarm och andra typer av larm som är
inrättade för alt primärt påkalla insatser av andra organ än polisen omfattas
alltså inle av de bestämmelser som här föreslås. Alt lagen

'
Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till
propositionen.

Prop. 1982/83:163 40

har
denna begränsade räckvidd framgår av de definifioner som här ges på vad som
skall förstås med larmanläggning och larm i lagens mening.

Anläggningar
för inbrotts- och överfallslarm utgör de vanligaste typerna av anläggningar som
här avses. Men givet är aft lagen skall gälla även i fråga om andra slag av
larmanläggningar som är inrättade för atl i första hand skydda mol brott,
exempelvis s. k. bedrägerilarm och anläggningar som enbart skyddar mot
skadegörelse.

En
larmanläggning i lagens metiing föreligger vidare bara under fömtsättning att
anläggningen är utformad för att avge sina signaler till en särskild larmmoltagare.
De signaler som indikerar alt larmet har utlösts skall med andra ord på teknisk
väg överföras till en speciell mottagaran-läggning. För lagens tillämplighet
saknar det emellertid betydelse pm larmsignalerna tas empt direkt hos polisen,
vid en larmcentral eller ett bevakningsföretag eller om det är en privatperson
som fungerar som larmmottagare. Med den angivna avgränsningen kommer lagen
däremot inte att avse lokaUarm, dvs. anläggningar som endast avger sina
signaler direkt pä själva larmplalsen och som i princip riktar sig till alla
som råkar befinna sig i närheten.

Larminstallationsföretag
skall i fortsättningen inle få bedriva sin verksamhet ulan tiUstånd från pohsen.
Med installation avses i detta sammanhang inle bara direkta installafipnsarbeten
ulan även montering, reparation och ändring av befinUiga larmanläggningar.

Övriga
i paragrafen intagna definitioner torde inte kräva någpn ytterligare
kommentar.

2 §

Larminslallatipnsverksamhel
får inte bedrivas utan fillstånd. För tillstånd krävs

1. att
den SPm ansöker pm tillständ kan antas komma att bedriva verk

samheten med noggrannhet och omsprg,

2.
alt, pm sökanden är en juridisk
perspn, en föreståndare för verksamheten har utsetts,

3.
att sökanden eller, om denne är
en juridisk person, föreståndaren och medlemmarna i dess styrelse har f jort
sig kända för laglydnad och ordenllighet.

Staten
behöver inle tillstånd enligt första stycket. Detsamma gäller företag som avses
i lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Andra
stycket

Här
anges under vilka förutsättningar tillstånd att bedriva yrkesmässig larminslallatipnsverksamhel
får meddelas.

För
del första krävs att företaget kan antas kpmma att bedriva verksamheten med
noggrannhet och om.sorg. När det är fråga pm en enskild näringsidkare, har fillständsmyndigheten
här att göra en allmän bedömning av hans fömtsättningar härvidlag. Dessa kan
hänga samman med erfarenhet av branschen pch yrkesskicklighet. Men situafionen
kan mycket väl

Prop. 1982/83:163 41

vara
den atl han har sådan ulbildningsmässig bakgmnd eller erfarenhet från
näraliggande verksamhelspmråden att det redan av det skälet finns anledning att
anta att verksamheten kommer atl bedrivas på avsett vis. Några i lag fastlagda
riktlinjer för den bedömningen torde inte behövas. Klart är emellertid att
tillståndsmyndigheten många gånger torde kunna fä erforderligt beslutsunderlag
genom upplysningar om sökandens tidigare verksamhet. Eftersom tillstånd skall
meddelas av polismyndigheten i orten, torde man pckså många gånger kunna
utnyttja den Ipkala kännedom som kan finnas. Det bör framhållas att avsikten inle
är att någon alltför ingående undersökning skall göras och atl påtagliga skäl
skall kunna åberopas för atl tillstånd skall vägras. Det bör också betonas att
någon prövning av behovet av verksamheten spm sådan inte skall förekomma.

Utöver kravet på en viss
yrkesskicklighet uppställs också den förutsättningen, att sökanden skall ha
gjort sig känd för laglydnad och ordentlighet. Detta krav - som motiveras av
behovet av att hindra personer med kriminell belastning från atl ägna sig åt
verksamhet av detta slag innebär all pplismyndigheten i lillståndsärendet
skall kontrollera om sökanden finns i centralt polisregister.

Vilken betydelse man skall
tiUmäta eventuella anteckningar i registret far naturligtvis avgöras från fall
till fall. Brottslighetens art pch omfattning samt den fid som har förflufit
efter den senaste anteckningen torde många gånger ge tillräcklig ledning för
bedömningen. Men givelvis står del polismyndigheten fritt all vid behov
inhämta kompletterande Upplysningar frän andra myndigheter, exempelvis taxerings-
eller kronofogdemyndighet, i den mån fråga inle är öm uppgifier för vilka
sekretess gäller.

Det
bör anmärkas att något krav på undersökning beträffande medborgerlig
pålitlighet inle har ställts upp. Någon slagning i del register som förs vid
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning skall alltså inte företas med stöd av
denna bestämmelse.

Kravet på laglydnad och ordenllighet
gäller förelagaren själv i fall då han under enskild firma bedriver
installationsverksamhet av aktuellt slag. När det gäller juridiska personer
måste det finnas en föreståndare som har ansvaret för företagets verksamhet.
Det blir då i fräga om denne spm laglydnadskravet gäller. Här uppställs
emellertid också del kravet att samtliga medlemmar i företagels styrelse har
gjort sig kända för laglydnad och prdenflighet.

Tredje
stycket

Undantag
från tillslåndsförfarandet har gjprts för sådan installations-verksamhet som
bedrivs av staten. Undantaget tar inte sikte på samhällsägda aktiebolag.
Vidare gäUer att bevakningsföretag inle behöver något särskilt tiUslånd för atl
få bedriva installationsverksamhet.

För
anställda hos installationsföretag behövs inget tillstånd. Del ankommer i
stället pä den spm driver verksamheten alt ansvara för att hans

Prop.
1982/83:163 42

anställda
uppfyller de krav som tidigare berördes. Jag återkommer tUl den frågan i avsnitt
4.2.

3 §

Fråga
om tUlslånd prövas av polismyndigheten i den ort där verksamhetens ledning
skall utövas.

Pplismyndigheten
i den prt, där förelagels ledning skall utövas, skall pröva frågan om tillstånd
för installatipnsverksamhet. Den spm har fillstånd är emellertid behörig att
utöva verksamhet även i andra orter än den där tillståndet har meddelats.
Företag som bedriver verksamhet på flera orter behöver alltså bara ett fillstånd.
Skulle därempt i ett kpncernförhål-lande lokal verksamhet bedrivas i form av
självständiga dotterbolag, måste givetvis varje sådant bolag ha särskilt
tillstånd för verksamheten.

Elt
fillstånd gäller tills vidare. Jag har inle ansett fillräckliga skäl föreligga
för atl öppna en möjlighet alt i här aktuella fall fidsbegränsa fillstånden.

4 §

Polismyndigheten
fär återkalla tillståndet, om fömtsättningarna för fillstånd inte längre
föreligger. Bevakningsförelag får i motsvarande fall förbjudas att bedriva larminslaUafionsverksamhet.
Elt sådant förbud skall upphävas på ansökan av företaget, när det inle längre
finns skäl för förbudet.

Paragrafen
anger under vilka förutsättningar tillstånd alt bedriva installationsverksamhet
får återkallas.

En
omständighet som kan föranleda alt tillståndet bör omprövas är om den som
svarar för verksamheten döms för sådan brottslighet som gör att han inte
lämpligen i fortsättningen bör betros med alt bedriva verksamhet av detta slag.
Ett annat skäl för återkallelse kan vara all verksamheten inte bedrivs med
tillbörlig omsorg. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, har inslallafionsförelagen
ett betydande ansvar för att anläggningarna, såvitt ankommer pä dem, fungerar
på ett tUtfredsställande sätt. Givetvis är det inte meningen all en enstaka
felbedömning av en installatör skall medföra att fillståndet återkallas. Men
visar del sig att företagel vid upprepade fillfäUen har gjort slarviga installafioner
eller installerat larmanläggningar som har varit uppenbart olämpliga med
hänsyn till bevakningsuppgifter och miljö skall polismyndigheten kunna ta upp
frågan om en återkallelse av fillståndet. Givetvis bör i motsvarande fall
bevakningsföretag kunna förbjudas: all bedriva installatipnsverksamhet. Frågan
om sådant förbud bör prövas av polismyndigheten. Länsstyrelsen, som är fillsynsmyndighet
för bevakningsföretag, bör emellertid underrättas i de fall då förbud
utfärdas.

I
ärenden av nu aktuellt slag, vilka förmodligen bhr mycket sällsynta, bör pohsmyndigheten
också kunna anlita utomstående teknisk experfis för att utvärdera förelagets
verksamhet.

Prop.
1982/83:163 43

5 §

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver under vilka
förutsättningar en larmanläggning får anslutas till larmmoltagare hos polisen.

Frågan
om rätten till direktanslutning av larm till polisen har behandlats i avsnitt
2.5 i den Eillmänna motiveringen. Bestämmelser om detta avses bli utfärdade i
en särskild förordning.

6 §

En
larminnehavare är skyldig atl iaktta vad som skäligen bör ankomma på honom för
att motverka att anläggningen genom obefogade larm förorsakar onödigt arbete
för polisen. I detta hänseende åligger del honom särskilt att ombesörja den
skötsel och fillsyn av larmanläggningen som behövs samt att se till alt
personer som kan komma i kontakt med den inte av misstag utlöser larmet.

Larminnehavare
får redan nu sägas ha ett ansvar för att se tiU att deras anläggningar inle
avger pbefogade larm och på så sätt förprsakar onödigt arbete för polisen.
Paragrafen innebär att larminnehavamas skyldighet i delta avseende uttryckligen
slås fast.

Generellt
sett är del tvä saker spm larminnehavarna måste iaktta, nämligen atl se till
all utmstningen hålls i fullgott skick och att personer som kommer i kontakt
med-den inle i onödan utlöser larmet.

Ett
sätt atl hålla anläggningen i trim är att låta en behörig installatör gå igenom
den med jämna mellanrum. Förslilna detaljer kan då bytas ut och andra
justeringar göras innan anläggningen börjar krångla. Hur pfta en sådan tillsyn
bör ske får vara beroende om omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta torde
för övrigt inslmkfionen för larmutmstningen innehålla anvisningar om sådan
regelbunden sakkunnig genomgång som här avses. Tänkbart är också att
installatören vid installationen gör upp ett serviceprogram för anläggningen.

Givetvis
måste man också kunna kräva atl bmksanvisningar och andra instmkfioner för utmstningen
noggrant följs. Skulle del förhålla sig så atl några anvisningar av delta slag inle
medföljer utmstningen - något som enligl utredningen inte är heh ovanligt -
ankommer det på innehavaren atl inhämta noggranna upplysningar av installatören
om hur anläggningen skall handhas.

Vidare
måste man av innehavaren kunna kräva atl han ser fill alt förhållandena på
larmplatsen är sädana alt larmet inle påverkas av andra faktorer än vad den är
avsedd för. I en lokal med dammkänslig larmutmstning åligger del exempelvis
innehavaren att ombesörja en noggrann städning, så att han inte riskerar att
larmet utlöses av kringflygande damm.

Åtminstone
när del gäller större och mera komplicerade anläggningar bör framhållas
lämpligheten av att någon eller några av de anställda utses att ha det pmedelbara
ansvaret för larmutruslningen. Riskerna för atl

Prop.
1982/83:163 44

larmet skall utlösas av misstag torde nämligen minska, om
det är relativt få personer med ingående kännedom om utrustningen som har
ansvar för exempelvis till- och fränkoppling av larmet. Men samtidigt är
givetvis viktigt att hela personalen utbildas. Alla anstäUda som kan tänkas
komma i kontakt med larmutmstningen måste känna till hur man undviker atl
utlösa larmet. Innehavaren har emellertid ansvar inte bara för den egna personalen
i dessa avseenden. Han har också att se till atl hantverkare och andra
utomstående spm fillfälligtvis uppehåller sig pä larmplatsen inte av misstag
utlöser larmet.

Paragrafen
lar som framgår sikte på larminnehavarens skyldigheter gentemot
polismyndigheten. Innehavare av icke direktanslutna anläggningar kan givetvis
välja andra vägar, när det gäller atl undvika alt obefogade larm
vidarebefordras till pplisen. Ce kan, pm de önskar, med larmmptta-garen träffa
överenskommelse om att denne skall ombesörja att larmorsaken kontrolleras,
innan polisen kallas till platsen. Som framgår av vad som har anförts i den
allmänna motiveringen har emellertid tanken på en obligatorisk tillämpning av
denna ordning avvisats.

7 §

Vid bedömningen av om utryckning skall göras eller annan
åtgärd skall vidtas med anledning av ett larm bör polismyndigheten, pm åtgärden
skulle leda till atl andra uppgifier eftersatts, beakta om anläggningen fidigare
i stor omfattning har föranlett onödiga insatser från pplisens sida.

Det är inle möjligt all i en författningsbestämmelse ange
hur en larmsignal skall bedömas när del gäller pripriteringen i del löpande
polisiära arbetet. Detta är något som alllid måste avgöras från fall till fall
och med beaktande av del aUmänna arbetsläget. I förevarande paragraf ges emeUer-fid
polismyndigheten en uttrycklig befogenhet att låta larm frän anläggningar, som
vid upprepade tUlfällen har förorsakat onödiga insatser från polisens sida, stå
tillbaka för andra uppgifter.

Självfallet bör bestämmelsen fillämpas med omdöme och med
beaktande av vilket objekt det är fråga om i det särskilda fallet. Jag vill
påpeka all man frän pohsens sida ofta kan ha anledning att även i det här
sammanhanget se allvarligare pä överfallslarm än på andra typer av larm.

8 §

Har en polisutryckning gjorts med anledning av ett larm
och kan det antas alt larmet har utlösts av misstag eller att del har orsakats
av andra brister i fråga pm anläggningens skötsel eller utrustning, får
polismyndigheten förelägga larminnehavaren att vidta åtgärder för atl
förebygga ett upprepande.

Föranleder larm från anläggningen polisutryckning efter
del att ett föreläggande enligt första stycket har utfärd als och har inte
larminnehavaren dessförinnan visat att han fullgjort vad som förelagts honom,
skall han betala kostnaden för utryckningen, om det inte är uppenbart pskäligt.
Fråga pm sådan ersättningsskyldighet prövas av pplismyndigheten.

Prop. 1982/83:163 45

Är
i fall som avses i första eller andra stycket larmanläggningen ansluten till
larmmottagare hos polisen, kan polismyndigheten, enligt närmare föreskrifter
som regeringen meddelar, besluta att anläggningen inte längre skall få vara ansluten.

I
paragrafen anges vilka åtgärder som kan vidtas, när en larmanläggning enligt pohsens
erfarenheter fungerar mindre bra. I korthet går alltså systemet ut på att
polismyndigheten genom ett formellt föreläggande kan ålägga larminnehavaren alt
vidta åtgärder för atl bota bristerna och att innehavaren skall betala
kostnaderna för de utryckningar som därefter orsakas av anläggningen.
Betalningsskyldighet skall föreligga fram till dess att han har visat alt han
har efterkommit föreläggandel.

Första
stycket

En
första förutsättning för att ett föreläggande skall få utfärdas är alt en polisutryckning
har gjprts till larmpbjeklet. Regleringen syftar ju till att minska pplisens
arbete i anledning av pbefogade larm. Den behöver därför inte la sikte på andra
larm än sådana som kommer tiU polisens kännedpm. Det saknar dpck betydelse om
den signal som föranledde utryckningen har mpttaghs direkt av pplisen eller om
den har förmedlats av en larmmoltagare.

Uttrycket
polisutryckning bör inle ges en alltför snäv tolkning. Därmed torde få avses
varje besök som polisen gör pä larmplatsen i anledning av larmet. Skulle
exempelvis polisen efter larmet nås av en underrättelse om atl det har utlösts
av misstag och alt man därför inte behöver komma men anser sig pplisen för sin
del ändå ha anledning att genpm besök på larmplalsen kontrollera riktigheten
av denna underrättelse, torde det alhså vara fråga om en polisutryckning i den
mening som här avses. Detta gäller även om man inte färdats med utryckningshaslighet
till platsen.

En
andra förutsättning för att ett föreläggande skall få utfärdas är att larmet
har varit obefogat och att del kan antas atl signalen har utlösts av misstag
eller till följd av andra brister i fräga om anläggningens skötsel eller utmstning.
Därav följer atl några åtgärder mot larminnehavaren inte blir aktuella, om det
vid pohsens ankomst visar sig att ett brottsligt angrepp har gjorts på det
larmade objektet. I den delen bör det emellertid påpekas att det inte är
meningen atl polisens undersökning pä larmplatsen skall bli mera omfattande än
vad som f. n. regelmässigt är fallet - dvs. ett klargörande av om
polisinsatser behövs. Med pplisinsals avses då även exempelvis utredning av
ett inbrptlsförsök.

Har
det alltså visat sig all några polisiära åtgärder av nu angivet slag inte
behöver vidtas pä larmplalsen, återstår atl ta ställning fill om del kan antas
att larmet har uUösts av misstag eller till följd av andra brister i fråga om
anläggningens skötsel eller utrustning. Eftersom man måste kunna anta att en välplanerad
anläggning som sköts i enlighet med föreskrifterna i 6 §

Prop. 1982/83:163 46

normalt
inte skall avge några obefogade larm, finns det enligt min mening ett betydande
utrymme för en presumtion för att sådana larm beror just på sådana brister som
avses här.

Tvä
osäkerhetsfaktorer måste emellertid beaktas i sammanhanget. Den ena är atl det
trots allt kan ha förekommit ett brottsligt angrepp - exempelvis ett
inbrottsförsök — som inte efterlämnat några synliga spår. I ett sådant faU kan
del alltså vid poli.sens ankomst förefalla som om larmet varit obefogat, trots
att anläggningen har fungerat pklanderligt. Den andra psäkerhelsfaktprn är att
även en välskött larmanläggning kan påverkas av förhållanden, över vilka
larminnehavaren inte kan råda. Larmet kan exempelvis vara att tillskriva fel
på telefonledningen.

Men även i betraktande av
att det kan finnas sådana i och för sig gpdlagbara förklaringar tUl elt till
synes pbefogat larm torde det många gånger inle möta några större svårigheter
att avgöra huruvida förutsättningarna för föreläggande är uppfyllda eller ej.
Är det frågan om manueUt skötta larmanläggningar, tprde pplispalmllen snabbt
kunna klargöra vem spm har ullöst larmet pch varför. Går det inte att relafivt
snabbt få svar på dessa frågor, ligger del ändå ganska nära till hands alt anta
att larmet har utlösts av misslag av någpn av de närvarande. I dessa fall bör
alltså ett föreläggande stundom kunna utfärdas redan efter den första obefogade
utryckningen. I del sammanhanget viU jag emellertid betona alt föreläggande
får utfärdas endast om det kan antas att larmet beror på ett tekniskt fel eller
ett felaktigt handhavande av utmstningen. Har exempelvis en bankkassör bedömt
en situation felaktigt och utlöst larmet, därför att han trott sig utsatt för
ett rån eller ett bedrägeriförsök skall ett föreläggande alltså inte utfärdas.

Har elt automatiskt larm
ullösts under tid, när larminnehavarens personal eller andra behöriga perspner
finns pä larmplatsen, bör situationen kunna bedömas på samma sätt som när det
är fråga om ett manueUt larm. Polisen bör även här relativt snabbi kunna få vela
vem som har utlöst larmet och varför, Pch får man inte snabbt klarhet på den
punkten, bör man också i dessa faU många gånger kunna utgå ifrån alt larmet har
utlösts av misstag av någon av de närvarande.

Har därempl ett aulpmatiskl
larm ufiösts när ingen behörig personal finns på platsen, blir bedömningen
något vanskligare. Då kan det nämligen, som jag nyss berörde, finnas andra
näraliggande förklaringar till larmet än bristande tillsyn. I dessa fall bör
man därför enligt min mening under en tid avvakta utvecklingen ech se pm
anläggningen föranleder flera obefogade polisulryckningar. Ju mera frekventa
sådana tiU synes obefogade larmsignaler blir, desto större tprde sannolikheten
vara atl de beror på bristfälligheter i själva larmutrustningen. I de
situationer som avses här kan man f. ö. räkna med atl larminnehavarna många
gånger självmant låter kontrollera anläggningarna redan efter det första larmet
- detta för att undvika att inom kort riskera atl drabbas av ett föreläggande.

Prop.
1982/83:163 47

Med
hänsyn tiU alt man bland polismyndigheterna relafivt snabbi får en god
erfarenhet av hur larmanläggningama i distrikten fungerar, torde de frågor som
jag nu har berört i den praktiska tillämpningen inte bereda några större
svårigheter. Vid bedömningen av pm föreläggande skall utfärdas bör
naturligtvis alltid hänsyn tas till omständigheterna i det särskilda fallet.
Men självfallet måste också beaktas det allmänna intresset av att hos larminnehavarna
inskärpa viklen av att utrustningarna handhas och sköts på ett sådant sätt, all
de inte onödigtvis besvärar polisen.

Av
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår vilka åtgärder larminnehavaren
bör åläggas alt vidta. Kan det antas atl larmet har utlösts av misstag
(okunnighet eUer slarv), bör föreläggandet gå ut på alt de som har ansvaret för
anläggningen skall erinras om hur den skall skötas och persp-nalen i övrigt infprmeras
pm hur man undviker pbefogade larm. I de faU då del kan antas alt larmet har uUösts
till följd av mekaniska brister bör föreläggandel innefatta ett åläggande för
innehavarna att ombesörja att en behörig installatör ser över anläggningen och
åtgärdar eventuella brister. I förekpmmande fall bör innehavaren åläggas atl
vidta åtgärder i båda dessa avseenden.

Larminnehavaren skall aUtså
inför polismyndigheten styrka att han har fuUgjprt vad som har förelagts honom.
Som framgår av den allmänna mofiveringen kan denna bevisskyldighet fullgöras på
olika sätt beroende pä vilka åtgärder innehavaren har förelagts atl vidta. Tar
föreläggandet sikte på personalutbildning, bör man frän pplisens sida kunna gpdta
elt protokoll från ett personalsammanlräde där det framgår atl personalen har fått
den information som avses i föreläggandet. I vissa fall torde även ett intyg av
larminnehavaren om atl han har vidtagit dessa åtgärder kunna godtas. När del gäUer
tekniska brister i larmanläggningen, bör man från pohsens sida kräva ett intyg
av ett behörigt inslallalionsförelag, där det framgår att man efter det att
föreläggandet utfärdats har sett över anläggningen och gjort de reparafioner
som behövs.

Någon
tidsgräns behöver inte nödvändigtvis sältas ut i föreläggandel. Det kan med
hänsyn tiU föreläggandets verkningar överlämnas åt larminnehavaren att själv
bestämma, när de förelagda åtgärderna skaU vidtas.

Skulle
det stå klart atl de ingivna handlingama inte kan godtas - t.ex. därför atl det
inte klart framgår att personalen har fått fullgod information - bör
naturligtvis pohsen inpm ramen för sin tillsynsplikt under hand påpeka detta
för larminnehavaren. Rättsligt sett avgörs dpck frågan om larminnehavaren skall
anses ha efterkommit föreläggandel eUer ej först i samband med atl
betalningsskyldighet aktualiseras på gmnd av fortsatta obefogade larm.

Andra
stycket

Om
anläggningen föranleder en ny utryckning efter del alt föreläggande har
utfärdats men innan larminnehavaren har visat atl han har efterkommit

Prop. 1982/83:163 48

föreläggandet,
skall han åläggas att betala utryckningskostnaderna. Betalningsskyldighet
skall dock inte åläggas, om det är uppenbart oskäligt. Som exempel på situationer
då det enligt min mening skulle vara uppenbart oskäligt all ålägga
betalningsskyldighet vill jag nämna det fallet att det klart framgår att det
nya larmet har förorsakals av elt brottsligt angrepp eUer av andra
omständigheter som inte rimligen kan läggas innehavaren till last -blixtnedslag,
ovänlat strömavbrott Pch liknande händelser.

Den
föreslagna utfprmningen av undantagsregeln innebär pckså alt pplismyndigheten
får utrymme för att undantagsvis jämka betalningsskyldigheten Pch ålägga
innehavaren att betala elt lägre belopp än vad som annars skulle utgå. Detta
kan tänkas bli aktuellt exempelvis när det gäller larmobjekt i glesbygder, där
körsträckan för pplispalmllen slundpm kan vara mycket läng.

Bortsett
frän fall av de slag spm jag nu berört, bör, spm har framhållits i den allmänna
mptiveringen, prsaken till det nya larmet inle spela någpn roll för
skyldigheten att betala ersättning för utryckningskoslnader. Elt föreläggande
om en teknisk översyn utesluter inte att ersättning tas ut för utryckning i
anledning av elt larm som har ufiösts av misstag från personalens sida.

Kostnaden
för utryckningen bör som har framhållits i den allmänna motiveringen las ut
efter samma normer som gäller för annat privat utnyttjande av polisens
tjänster. Bestämmelser om delta finns i 3 § förprdningen (1982:789) pm
ersättning för polisbevakning Pch för anslutning av larman-prdningar tiU pplisen.
Om riksdagen godtar föreliggande förslag, är det min avsikt att föreslå
regeringen regler om detta.

Jag
vill framhålla att det givetvis kan finnas skäl att upprepa den nu angivna
proceduren med föreläggande och betalningsskyldighet, om anläggningen
fortsätter all avge pbefogade larm även efter del atl larminne-havareh har efterkpmmil
eU tidigare föreläggande. I fall då exempelvis nyligen en teknisk översyn av
anläggningen har aorts, måste dpck naturligtvis hänsyn tas tiU detta.

Det
bör anmärkas att polismyndighetens - eller efter överklagande länsstyrelsens -
beslut i ärende om ersättningsskyldighet inte blir exigibell i sig.
Ersättningen får tas ut genom räkning till larminnehavaren.

Tredje
stycket

Såvitt
gäller direktanslutna larmanläggningar avses pplismyndigheten ha den alternafiva
sanktipnsmöjlighet spm består i alt avbryta anslutningen. En erinran om denna
möjlighet har ansetts fylla ett informativt syfte och har därför tagits upp i
en särskild bestämmelse. Möjligheten att avbryta anslutningen bör naturligtvis
utnyttjas endast om larmobjektets karaktär är sådan att det från
säkerhetssynpunkt är försvarligt att vidta en sådan åtgärd, något spm
exempelvis knappast kan vara förhållandet när fräga är pm lotalförsvarspbjekl.
Regeringen avses meddela närmare föreskrifter även i dessa hänseenden.

Prop. 1982/83:163 49

9 §

TiUsyn
över efterlevnaden av denna lag utövas av pohsmyndigheten.

10 §

Larminstallationsföretag
och larminnehavare är skyldiga att efter anmodan lähina de upplysningar och förete
de handlingar som behövs för tillsynen. Underlåts delta, far pohsmyndigheten
utfärda vitesföreläggande.

Pplismyndighelens
tUlsyn över hur lagen efterlevs kommer av naturliga skäl så tUl vida atl få en
ganska passiv karaktär som det normall endast blir i samband med onödiga
utryckningar som särskilda åtgärder vidtas. De föreslagna bestämmelserna ger
emellertid polismyndigheten befogenhet alt på förekpmmen anledning - exempelvis
ifrågasatt bortkoppling av en direktansluten anläggning — hos en larminnehavare
kpntrpUera pm anläggningen håUs i tillbörligt skick, pm serviceprpgrammet för
anläggningen följs etc. För att få underlag för atl bedöma en fråga om
eventuell återkallelse av tillståndet för ett inslallalionsförelag kan man
också med stöd av dessa bestämmelser hos olika larminnehavare kontroUera hur
resp. installationsarbeten har utförts. Inom ramen för tiUsynen bör pohsmyndigheten
berpende på omständigheterna också underrätta ett inslaUalionsföretag vars
arbeten uppvisat brister om att frågan om återkallelse kan komma att tas upp,
om inte en förbättring inträffar.

Uppgifter
om enskUdas affärs- eUer driftförhållanden som lämnas inom ramen för liUsyns-
och tillståndsgivningsverksamheten enligl förevarande lag bör vara underkastade
sekretess. En bestämmelse om delta kan med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100) meddelas i sekretessförordningen (1980:657).

// §

Den
som bryter mol 2 § eller mol förbud som avses i 4 § andra meningen döms fill
böter eUer fångelse i högst sex månader.

12
§

Polismyndighetens
beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Ett föreläggande enligt 8
§ första stycket får inte överklagas särskilt.

En
polismyndighets beslut i frågor som gäller ersättningsskyldighet för Utryckningskostnader,
tillstånd för instaUationsverksamhet eller återkaUel-se av sådant tillstånd
skall givelvis kunna överklagas. Delsamma gäller ett beslut om bortkoppling av dhektanslulen
larmanläggning liksom - med ett undanlag som. strax skäll beröras - andra
beslut av en polismyndighet enligt lagen.

Besvär
bör i dessa faU lämpligen anföras hos länsstyrelsen. 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
163

Prop. 1982/83:163 50

I
12 § har undantag gjorts beträffande polismyndighetens beslut att utfärda ett
föreläggande. Undanlaget, som är motiverat av praktiska skäl, innebär atl del inle
är tillåtet att föra talan enbart mot ett föreläggande av detta slag. Om
larminnehavaren menar atl något föreläggande inle borde ha utfårdats - t. ex.
därför all det enligt hans mening inle fanns gmnd för ett sådant antagande som
avses i 8 § - får han anföra detta i samband med alt han klagar över den
ersättningsskyldighet som kan ha ålagts honom som en följd av föreläggandel.
Motsvarande gäller, pm pplismyndigheten inte gpdtar de handlingar spm
innehavaren ger in tiU styrkande av att han har efterkommit föreläggandet. Den
omständigheten att ett föreläggande inte skulle ha utfärdats bör i konsekvens
härmed innebära alt betalningsskyldigheten undanröjs.

Förslaget innebär alt en länsstjTcIses
beslut i nu aktuella frågor skall överklagas lUl kammarrätt. Alt tillföra regeringen
denna ärendegmpp -vUket skuUe ha varit allernalivel - skulle enligl min mening
vara mindre välbetänkt i betraktande av pågående strävanden att begränsa
antalet besvärsärenden hPS regeringen.

Ikraftträdande

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Pohsmyndighet
får före den 1 januari 1984 ta emot och pröva ansökningar om tiUstånd enhgt 2
§ såvilt avser tid därefter.

Den
som vid ikraftträdandet bedriver larminstallationsverksamhet och som före
utgången av december månad 1983 har sökt tillstånd får fortsätta med
verksamheten medan ansökningen prövas.

För
att undvika en anhopning av ärenden hos polisen i anslutning till alt lagen
träder i kraft har det uttryckligen angivits att ansökan om tillstånd atl bedriva
larminstallationsverksamhet fär prövas dessförinnan. Den som då inte har hunnit
få besked bör givetvis få fortsätta verksamheten till dess atl beslut i ärendet
har meddelats.

4.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

3
§ Utdrag av eUer upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas,
när framställning därom görs av

1.
justhiekanslem, riksdagens
ombudsmän, rikspohsstyrelsen, den centrala utlänningsmyndighelen,
länsstyrelse, länsrätt, polischef eller allmän åklagare;

2.
annan myndighet, om och i den
mån regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger tUlständ därtiU;

3.
enskild, om han behöver uldra.get
för alt ta tiU vara sin rätt i främmande stat, för att få fiUstånd atl inresa,
vistas, bosätta sig eller arbeta i främmande stat eller för att pröva fråga om
anställning eller uppdrag i verksamhet, som avser vård eller som är av
betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet, eller beivrandet av
brott, och regeringen i förordning medgivit atl utdrag eller upplysning lämnas
för sådant ändamål eller, i annat fall, om den enskilde styrker att hans rätt
är beroende av upplysning ur registret och regeringen medger att upplysningen
meddelas.

Prop. 1982/83:163 51

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) är det meningen att
installationsföretag skall få möjlighet att inhämta utdrag av centralt polisregister
vid prövning av vissa frågor om nyanstäUning. Den här föreslagna ändringen
syftar till alt göra detta möjligt.

Enligt den nu gällande
ordningen har regeringen befogenhet att i förordning föreskriva all polisregistemtdrag
får lämnas ut lUI enskUda för vissa angivna ändamål, bl. a. prövning av fråga
om anstäUning i verksamhet som avser vård eUer som är av betydelse för rikets
säkerhet. Den föreslagna ändringen innebär i sak att detta bemyndigande för
regeringen utvidgas tUl att omfatta även anslällningsförfarande i verksamhet
som är av betydelse för förebyggande och beivrande av brott.

Ändringen lar i första
hand sikte på nyanställning av personal som utför eller annars tar befattning
med larminstallationer. Förslaget har emellertid fått en mera generell utfprmning.
Möjligt är nämligen att det i framtiden kan uppkpmma ett behpv av atl utsträcka
kpntrollmöjlighelen tUl atl pm-fatta även andra anställda i
installationsföretag eller tUl andra delar av larmbranschen, exempelvis perspnalen
vid larmcentraler, eller till brottsförebyggande arbete av annat slag. Det bör
då ligga i regeringens hand all besluta i frågan.

Den
här föreslagna ändringen avses, om den godtas av riksdagen, att bli kompletterad
med ett tillägg till 17 § polisregisterkungörelsen (1969:38) av innehåll alt larminstallafipnsförelag
spm avses i förslaget till lag med vissa bestämmelser pm larmanläggningar får befpgenhet
alt inhämta utdrag av pplisregister i fråga om den som söker anställning som är
förenad med befattning med larminstallationer. Del bör normall krävas av förelagen
alt denna bestämmelse utnyttjas och atl alltså konlroll verkhgen sker.

Det
bör erinras om alt den som med stöd av förevarande lag har fått del av uppgift
ur polisregister om annans personliga förhållanden är underkastad
tystnadsplikt enligt 10 §.

5
Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m. m.

2.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1982/83:163 52

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-03-22

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, justitierådet Rydin, regeringsrådet Brink.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1983 har regeringen på
hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m. m.,

2.
lag om ändring i lagen (1965:94)
om polisregister m. m. Förslagen har inför lagrådet hjredragils av
revisionssekreteraren Ulf

Berg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen
utan erinran.

Prop. 1982/83:163 53

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-24

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, pch statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, HeUström

Föredragande:
slasrådet Rainer

Proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m. m.,

2.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m. Föredraganden upplyser atl lagrådet har lämnat
förslagen ulan erinran

och
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 mars 1983.

Prop. 1982/83:163 54

Bilaga
1

Sammanfattning

Den
tekniska utvecklingen inom elektronikprnrädet har fillsammans med de sfigande
kostnaderna för personell bevakning medfört en kraftig ökning av antalet anläggningar
för inbrotts- och överfallslarm. Detta har i sin tur medfört atl
uppmärksamheten alltmer riklats mot olika problem kring sådana anläggningar.

En
larmanläggning medför regellmässigl ett krav på samhällets resurser i form av
ett polisiärt ingripande vid larm. Om alla larm hade sin grund i ett brottsligt
angrepp skulle detta kunna innebära atl pplisens arbete underiät-lades genpm
alt brptl eUer brpltsförsök snabbt kpm till pplisens kännedom.

Så
är emellertid inte fallet. Av 77064 inbrotts- och överfallslarm fill polisen är
1980 var 73559 falska, dvs. 95 procent av larmen hade inte orsakats av något
brottsligt angrepp.

Det
stora antalet falska larm har medfört en mycket kraftig arbetsbelastning för pplisen.
InbrPtts- Pch överfallslarm ges helt naturligt en hög prioritet i polisarbetet
och falsklarmen kan under vissa tider ta en avgörande del av polisens
utryckningsresurser i anspråk. Det betyder all andra vikliga polisuppgifler
eftersatts.

Utredningen
anser att detta förhållande innebär en försvagning av den enskildes
rättstrygghet. Allmänheten måste kunna lila på atl polisen har resurser
tillgängliga för att göra ingripanden när det verkligen behövs. Del stora
antalet falsklarm medför dessutom att respekten för larm minskar.

Det
föreligger således starka skäl för alt förbättra användningen av larmanläggningar
i samhällets brottsförebyggande arbete.

Utredningen
har ingående studerat förhållandena bakom falsklarmen såväl i Sverige som i
vissa andra jämförbara länder. Såväl problemen som ansatserna att lösa dessa
tycks vara likartade. Utredningen har dragit den slutsatsen alt man, för all nå
positiva resultat, måste kombinera en höjning av larmanläggningarnas tekniska kvahtetsnivå
med åtgärder som är inriktade på all begränsa rätlen alt låta larm gå direkt
till polisen.

Utredningen föreslår
därför dels all vissa begränsningar införs i rätlen alt direktansluta
larmanläggningar till polisen och i pplisens utrycknings-skyldighet, dels alt
vissa föreskrifter pch anvisningar meddelas i första hand för sädana
larmanläggningar som skall direklanslulas till pplisen. Detta bör enligl
utredningen ske genpm all en ny lag pm anläggning för inbrplls- eller
överfallslarm pch en ny förprdning pm anslutning av larmanläggning till
polisen utfärdas.

Förslagen
innebär följande.

Innehavare
av anläggning för inbrottslarm som hitliUs haft sin anläggning direktansluten
till polisen bör få sin anslutningsrält omprövad. I

Prop. 1982/83:163 55

fortsättningen
skall direklanslutning normalt medges endast för inbrotls-larmanläggningar i
särskilt viktiga objekt inom totalförsvaret. Rätten till direklanslutning skall
dock i framtiden kunna vidgas under fömtsättning alt man får fram
larmanläggningar som avger väsentligt färre falsklarm än dagens anläggningar.

Innehavare
av anläggningar för överfallslarm skall även i fortsättningen få ha sina anläggningar
direklanslulna tiU polisen. Polisen skaU dock ges möjligheter att avslå en
ansökan om direktanslutning om behov av direklanslutning med hänsyn tiU
sökandens skyddsbehov inle kan sägas föreligga. Polisen skall vid sin
bedömning också kunna ta hänsyn till viklen av att en god utryckningsberedskap
upprätthålls.

Några
begränsningar i pplisens utryckningsskyldighet vid larm från direklanslulna
anläggningar föreslås inte.

För
att begränsa riskerna för falsklarm kommer enligt utredningens förslag polisen
all meddela föreskrifter för direklanslulna larmanläggningars tekniska
kvalitet samt utfärda anvisningar om sådana anläggningars skötsel och underhåU
och om den utbildning som skall ges åt de personer som kommer i kontakt med
sådana anläggningar. När det gäller anläggningar för inbrottslarm skall
polisen som villkor för anslutningen dessutom kunna kräva att larmobjektel
skall ha ett gott fysiskt skydd. Om givna föreskrifter eller anvisningar inle
följs av anläggningsinnehavaren eller om t.ex. anläggningen har en hög falsklarmsfrekvens
skall tillståndet till direklanslutning kunna återkallas.

När
det gäller anläggning för inbrotts- eller överfallslarm som enligt förslaget inle
medges direklanslutning fill polisen och som inte är lokallarmanläggning
föreslår utredningen atl det skall ankomma på innehavaren av sådan anläggning atl
tillse all någon alltid svarar för kontroll av larmorsak innan pplis
tillkallas. Sådan kpntrpll skall kunna utföras av larminnehavaren själv, egen anställd
personal, vidtalad granne eUer personal från bevakningsföretåg. Polisen
föreslås när det gäller dessa larmanläggningar inte vara skyldig all rycka ut
på larm som inle på något sätt kontrollerats.

Innehavare
av lokallarmanläggningar får räkna med all polisen inle kommer alt prioritera
larm från deras anläggningar. Görs det vid en anmälan om larm inte sannolikt atl
en polisinsats är nödvändig skaU polisen inle vara skyldig alt rycka ut. Lokallarmanläggningar
kommer atl tjäna som elt slags uppmärksamhetslarm och i huvudsak ha en skrämseleffekl.

För
att minska de störningar som lokallarmanläggningar kan ha för omgivningen
föreslår utredningen att rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter i fråga om
karaktären och varaktigheten av akustisk larmsignal. Innehavare av lokallarmanläggning
bör åläggas att anpassa sin larmutmstning eftei" dessa föreskrifter inom
en viss övergångsfid.

Som
framgått ovan innebär utredningens förslag att utryckningsskyldighet för pplisen
endast skall föreligga vid larm från direklanslulna larm-

Prop. 1982/83:163 56

anläggningar
samt larm där larmorsaken kpnlrpllerats pch del befunnits sannolikt att en
polisinsats är nödvändig. Utredningen har betonat att kraven när del gäUer kpntrpllens
pmfattning inte får ställas alltför höga när det gäller allmänheten.
Larmföretag bör därempt åläggas att göra erfprder-1ig kontrpll innan ett larm
från en anläggning som inte medgivits direktanslutning till pplisen vidarebefordras
till polisen. Föreligger efter sådan kpntrpll gmndad misstanke pm brott skall pplis
omedelbart lillkallas.

Utredningen
har också diskuterat andra lösningar på falsklarmsproblemet, bl. a. avgifter
för pohsens utryckningar på falska larm och auktorisation av larminstaUalörer.
.

När det gäller falsklarmsavgifter
konstaterar utredningen alt risken är stpr att man med införande av sådana
avgifter skapar en krånglig Pch resurskrävande apparat spm ändå inte kpmmer atl
medföra någpn större lättnad i pphsens arbete. Utredningen anser dessutpm atl
det är principiellt tveksamt om man bör införa avgifter för den typ av tjänster
det här är fråga om. Polisens larmulryckningar kan endast motiveras av att det
förutsätts alt larmet är äkta och larmutryckni ngama kan därför inte uppfattas
som en särskild service åt dem som innehar larmanläggningar.

Genom
en myndighetskontrpllerad auktprisalion av larminstallatörer skuUe man
visserligen kunna skapia vissa garantier för atl larminslallatio-nerna blir
utförda på ett riktigt sätt, men del är tveksamt om sambandet meUan en auktorisafipn
Pch en minskning av antalet falsklarm skulle kunna mptivera ett auklprisationssystem.
Ett sådant skulle inte få någon effekt pä de larmanläggningar som nu är i bruk
och det skulle dröja många är innan man såg några resultat pä nyfillkommande
anläggningar.

Utredningen har även
diskuterat marknadsföringen av larmprodukter pch bl. a. funnit att del finns elt
stort behov av information till konsumenterna. Utredningen anser det därför
angeläget att konsumentverket i samarbete med rikspolisstyrelsen och
brottsförebyggande rådet sammanställer och publicerar information om olika
typer av larmanläggningar som i första hand är avsedda för konsumentmarknaden.

Utredningens
förslag kommer att medföra vissa kostnader för de anläggningsägare som i dag
har anläggningar som är direklanslulna till pplisen men som i fortsättningen inte
Ikommer att få rätt till sådan anslutning. Smärre kostnader kommer också att
drabba innehavare av lokallarmanläggningar. Kostnaderna för rikspohsstyrelsens
föreskrivande arbete bör kunna täckas genom avgifter från direklanslulna
larmanläggningar samt genom avgifter från lypprovning a\' de produkter som
måste bli föremål för godkännande. Det infprmafipnsarbete spm skall göras av kpnsumentver-ket,
rikspplisstyrelsen Pch brpttsförebyggande rådet bör kunna bedrivas inpm
respektive myndighels nuvarande budgetramar.

Prop. 1982/83:163 57

Bilaga 2

Författningsförslag

Förslag
till

Lag
om anläggning för inbrotts- eller överfallslarm

Härigenpm
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller

1.
larmanläggningar spm är könstmerade
för att automatiskt utlösa en larmsignal till en larmmoltagare éllér aVge ljud-
eller ljussignaler eUer bådadera vid intrång i den byggnad, det område eller
annars det objekt som skyddas av anläggningen (inbrottslarm),

2.
larmanläggningar som är konstmérade
för att vidarebefordra en manueUt utlöst larmsignal lUl en larmmottagare vid
överfall eller rånhol (överfallslarm).

Allmänna
åligganden

2
§ Larmsignal från en larmanläggning
som avses i 1 § och som inle har anslutits till en larmmoltagare vid polisslatipn
skall Vidarebefprdras fill pplisen genpm muntligt meddelande som inte i förväg
har upptagils på fonetisk väg.

3
§ Det åligger den som
vidarebefordrar en larmsignal enligt 2 § all kontroUera nödvändigheten av
bistånd från polisen.

Vidarebefordras
larmsignal utan sådan kontroll som avses i första stycket äv bevakningsföretag eUer
företag som annars åtar sig alt för andras räkning ta emot signaler från
larmanläggningar, är företagel skyldigt att betala kostnadema för
polisutryckningen. Beslut härom meddelas av polisstyrelsen i del distrikt, där
anläggningen finns. I övrigt gäller kungörelsen (1964:793) om ersättning till
statsverket vid anlitande av polismän för polisbevakning på enskild bekpstnad.

4 §
Anläggning för inbrpttslarm som är konslmerad för all avge Ijud-

eUer ljussignaler eller bådadera (lokallarm) får användas endast om anlägg

ningen uppfyller de föreskrifter som regeringen eUer myndighet som rege

ringen bestämmer meddelar i fråga om karaktären och varaktigheten av de

signaler som ufiöses av anläggningen.

Ansvar
och besvär

5
§ Den som bryter mot
bestämmelserna i 4 § döms fill böter.

6
§ Mot polisstyrelses beslut
om ersättning enligt 3 § får talan inte föras.

Särskilda
föreskrifter

7 §
Vid bedömningen av fråga om utryckning eller annan åtgärd skall

vidtas med anledning av en mottagen larmsignal från en anläggning som

avses i 2 § bör beaktas om anläggningen tidigare har avgivit onödigt larm.

Prop. 1982/83:163 58

8 §
Regeringen bemyndigas att i fråga om anläggning för inbrotts- eller

överfallslarm meddela föreskrifter som gäller utförande, beskaffenhet,

egenskaper, användning, saluföring, upplåtelse, överlåtelse, provning,

kontroll och besiktning.

Regeringen bemyndigas all mecidela
föreskrifter om avgifter för provning, kontroll eller besiktning enligt
föreskrift som avses i första stycket.

Regeringen får överlåta åt
förvaltningsmyndighet alt meddela föreskrifter som avses i första och andra
styckena.

9 §
Den spm på gmnd av föreskrift som har meddelats med stöd av 8 §

har alt utföra provning, kontroll eller besiktning äger tUllräde fiU lokal
eller

område, där larmanläggning, som skall provas, kontrolleras eller besikti

gas är uppsatt.

Den hos vilken provning,
kontroll eller besiktning sker är skyldig att därvid lämna erforderligt
biträde.

1. Denna
lag träder i kraft den

2. Lokallarm som inte
uppfyller föreskrifterna i 4 § får ulan straffansvar

användas även efter lagens ikraftträdande, dock längst tiU den

Prop.
1982/83:163 59

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Ds
11981:22) Färre Falsklarm

1 Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt, kammarrätten i Stockholm, brottsförebyggande
rådet (BRÅ), överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsslyrelsen, postverket,
televerket, bankinspektionen, statskpnlpret, riksrevisionsver-kel (RRV),
kommerskollegium, näringsfrihelsombudsmannen (NO), konsumentverket,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), styrelsen för teknisk utveckling (STU),
statens provningsanstalt, statens brandnämnd, statens kulturråd,
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Norrbot-lens län, pplisslyrelsema i Slpckholms,
Göteborgs, Malmö, Eksjö, Sundsvalls och Umeå polisdistrikt. Allmänna
Bevaknings AB (ABAB), Apoteksbolaget AB, Bevaknings AB Securilas, Föreningen
Sveriges Länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Svenska Försäkringsbplags
Riksförbund, Fplksam, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa Förbundet
(KF), Svenska Larmgrossisters Förening (LGF), Larminslallatö-remas förening (LIF),
Post- och Kreditbanken (PK-banken), riksbanken, SIS-Standardiseringskommissionen
i Sverige, SOS Alarmering AB (SOSAB), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska Bankföreningen, Svenska Bankmannaförbundet, Svenska
Brandförsvarsföreningen, Svenska Elektriska Kommissionen (SEK), Svenska Handelskammarför-bundet.
Svenska Pohsförbundet, Svenska sparbanksföreningen. Svenska Stöldskyddsföreningen,
Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Villaägareförbund, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och försvarets forskningsanstalt (FOA).

Remissinstanserna
har överlämnat yttranden, RÅ från länsåklagarna i Malmöhus, Västmanlands och Östergöfiands
län, länsstyrelsen i Malmöhus län frän pohsstyrelsema i Lunds och Helsingborgs
polisdistrikt, länsstyrelsen i Värmlands län från polisstyrelserna i Arvika, Hagfors
och Karlstads polisdistrikt samt LO från Svenska Transportarbetareförbundet.

2 Remissyttrandena

2.1
Inledning

Ingen
remissinstans ifrågasätter utredningens gmndläggande uppfattning atl
larmanläggningar av skilda slag sammantagna fyller en vikfig funktion i
brottsbekämpningen. ÅtskiUiga instanser betonar även för egen

Prop. 1982/83:163 60

del
detta förhållande och framhåller att de genom sin blotta existens är ägnade att
förebygga brott och att de, när skyddade objekt ändå angrips, underlättar
snabba ingripänden mot gärningsmännen.

Synpunkter
av detta slag framförs av bl. a. kammarrätten i Stockholm,

polisstyrelsen i Eksjö polisdistrikt, ABAB, Securitas, LO, Transportarbe

tareförbundet, Stöldskyddsföreningen, Brandskyddsföreningen, Försäk

ringsbolagens riksförbund, Folksam, Larmgrossisternas förening. Larm

installatörernas förening, Banktjänstemannaförbundet och polisstyrelsen i

Sundsvalls polisdistrikt. Sistnämnda remissinstans anser dock atl det torde

finnas en viss övertro på nyttan av larmanläggningar; om man jämför med

alternafiva och relafivt billiga åtgärder för att stärka det fysiska skyddet

vid tilllrädesgränsema liksom bättre förvaringsplatser för särskild slöldbe-

gärlig egendom. Styrelsen framhåller vidare atl objekltagarna torde vara

ovetande om polisresursernas begränsning bl. a. i vad avser ulryckningsfi-

den efter larm. <

Ett
stort antal remissinstanser instämmer också i utredningens uppfattning att den
stpra mängden falska larm skapar betydande prpblem Pch all åtgärder bör vidtas
för all kpmma tiU rätta med dessa plägenheter.

Synpunkter
av det slaget framförs av bl. a. RÅ, länsåklagaren i Östergötlands län,
kammarrätten i Stockholm, BRÅ, postverket, televerket, bankinspektionen,
statskontoret, riksrevisionsverket, konsumentverket, länsstyrelserna i Malmöhus
och Värmlands län, polisstyrelserna i Arvika, Hagfors, Eksjö, Karlstads, Malmö,
Stockholms, Sundsvalls och Umeå polisdistrikt, Securitas, LO, Transportarbetareförbundet,
Larminstallatörernas förening. Bankföreningen, Sparbanksföreningen,
Föreningsbankernas förbund, PK-banken, Brandförsvarsföreningen, Stöldskyddsföreningen,
Polisförbundet, Köpmannaförbundet och Villaägareförbundet.

Några
av dessa remissinstanser anser att problemen är så allvarliga alt kraftfulla
åtgärder bör vidtas. Till dessa hör kammarrätten i Stockholm som - med
hänvisning tUl att stafistiska uppgifier visar att larmen tiU övervägande del
är falska och att de binder betydande resurser hos polisen - framhåller atl
situationen redan sedan länge är bekymmersam samt att den blir svårare allt
efter som flera larmanläggningar installeras i snabb takt. Man kan enligl
kammarrätten inle heller bortse frän att falska larm generellt sett minskar
respekten för larmanordningar. Liknande synpunkter framförs av bl. a. BRÅ och
polisstyrelsen i Umeå polisdistrikt.

Riksrevisionsverket
har en likartad uppfattning. Verket släUer sig för sin del tveksamt fill
utredningens uppgift all polisens kostnader för utryckningar på gmnd av falska
larm under budgetåret 1979/80 uppgick till 5,5 milj. kr. (39 årsarbetskrafter saml
fordonskostnader). Enligt vad verket erfarit vid kontakt med rikspplisstyrelsen
har dessa kostnader kraftigt underskattats. Verket bedömer alt en mer
fullständig kalkyl (sär- och samkostnader) skulle visa kostnader på ca 10 milj.
kr. (ca 60 årsarbetskrafter samt fordonskostnader).

Prop. 1982/83:163 61

Polisstyrelsen
i Hagfors polisdistrikt framhåller alt falsklarmen är särskilt betungande i
glesbygder, där de medför en allvarlig begränsning av polisens övriga insatsmöjligheler.
TiU belysande av detta påpekar styrelsen att Hagfors pohsdislrikl, som
omfattar hela norra Värmland, under normala förhållanden nattelid efter 01.00
är bemannat av en polispatmU med två polismän. ÅtskiUiga utryckningar nattefid fill
följd av bl. a. falsklarm sker tUl Torsby från centralvaklomrädet i Hagfors.
En sådan utryckning ianspråktager pplispalmUen mellan två pch tre timmar -
stundom mer än fyra limmar - enbart för atl konstatera alt polisinsats inte
varit nödvändig. - Liknande synpunkter framförs av polisstyrelsen i Sundsvalls polisdistrikt.

Remissinstansema
godtar i aUmänhel även utredningens uppskattning att 95 procent av aUa larm liU
pplisen är falska i den meningen atl de inte har föranlelts av något brottsligt
angrepp. Postverket tillbakavisar emellertid utredningens påslående all
postkontoren skulle svara för en stor del av de falska larmen. Enligt uppgifter
som verket har tagit fram utgjorde dess andel av det totala antalet falska larm
1980 endast 4 procent. För bankernas del ställer sig bankinspektionen tveksam
till den statistik som utredningen redovisar. Inspektionen framhåller all
tidigare utredningar av en. inpm banksektorn tillsatt falsklarmgmpp visar atl
bankerna - Irpts sina ofta komplexa larmsystem - prsakat enbart en liten del av
del tplala antalet falsklarm Pch atl huvudparten av bankernas larmanläggningar
redan nu har en acceptabelt låg falsklarmfrekvens.

Televerket
redpvisar en annan uppfattning än utredningen när det gäller falsklarmprpblemets
omfattning. Verket anser all del statisliska underlag som utredningen
presenterar för sina vittgående förslag är tunt men atl man inte desto mindre
på basis av de presenterade siffrorna kan konstatera all allas önskan om
begränsning av antalet falsklarm börjat ge resultat. Ökningen av antalet falska
larm per objekt avstannade enligt verket redan 1978 för att därefter ligga
stilla ett tag Pch nu vara på nedåtgående.

Polisförbundet
anser för sin del atl utredningens uppfattning om problemets omfattning på
intet sätt bekräftas av materialet i övrigt och att den är starkt överdriven.
Enligt förbundels mening utgör den höga andelen falsklarm mer ett polisiärt
arbetsmiljöproblem och ett brottsförebyggande dilemma än elt reellt
resursproblem. Det är trots detta enligt förbundet sannolikt att falska larm
från gång till annan kan ha medverkat till alt andra arbetsuppgifter satts åt
sidan under ett övergångsskede, men atl delta skulle ha skett i en sådan
omfattning all del ens skulle ha påverkat den enskildes rättstrygghet i
samhället måste starkt ifrågasättas. Enligt förbundet har utredningens fömtsättningar
i del här avseendet inverkat menligt på dess arbete på del sättet atl ambitionen
att åtgärda problemen har sträckt sig längre än vad som är både praktiskt och
principiellt möjligt. Liknande synpunkter framförs av TCO och postverket.

Polisstyrelsen
i Stockholm framhåller all den omständigheten alt 95

Prop. 1982/83:163 62

procent av alla larm är falska inte får undanskymma det
faktum atl cirka 750 larm var korrekta i Slpckhplrn under 1981 Pch att 278
gärningsmän kunde gripas på bar gärning av pplisen med anledning av dessa larm.

2.2 Allmänt om utredningens försUig

Flera remissinstanser förklarar sig uttryckligen sakna
invändningar mol huvuddragen i de föreslagna lösningarna. Uttalandena i denna
riktning görs av bl. a. RÅ, länsåklagarna i Malmöhus, Västmanlands och Östergötlands
län, kammarrätten i Stockholm, civilförsvarsstyrelsen, statskontoret,
konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, styrelsen för teknisk
utveckling, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, ABAB,
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, LO,
Transportarbetareförbundet och riksbanken.

ÅtskiUiga remissinstanser intar å andra sidan en generellt
avvisande hållning tUl förslagen. Till dessa hör bl. a. Göta hovrätt,
polisstyrelserna i Stockholms och Umeå polisdistrikt, televerket. Kooperativa
förbundet. Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam, Larmgrossisternas
förening. Larminstallatörernas förening och TCO.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anger som skäl
för sitt stäU-ningslagande alt de föreslagna åtgärderna sannolikt inle kpmmer
att medföra någpn nämnvärd minskning av antalet falsklarm. Förslaget torde
enligt styrelsen i stäUet komma att innebära att problemet flyttas från polisen
till larmbolagen. Styrelsen framhåller att en sådan förändring för med sig en
del oönskade effekter och föreslår därför att man i stället överväger andra
lösningar. — Liknande skäl anförs av polisstyrelsen i Umeå polisdistrikt.
Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam, TCO och polisförbundet.

Även polisstyrelsen i Karlstad .polisdistrikt uttrycker
farhågor för en utveckling i riktning mot alt överföra fler och fler
arbetsuppgifter till privata bevakningsföretag. Utredningens förslag torde enligl
styrelsen med nödvändighet innebära en inte oansenlig marknad för de privata bevak-ningsförelagen
och styrelsen finner det med anledning härav angeläget atl man så tydligt som
möjligt understryker att bevakningspersonalen inle övertar en polisiär brottsbekämpande
roll. - Liknande synpunkter framförs av polisstyrelsen i Arvika polisdistrikt.
(Se även nedan avsnitt 2.7.)

Televerket intar en kritisk hållning till betänkandet och
menar att utredningen, bprtsetl frän förslaget rörande lokallarmanläggningar,
inte i tillräcklig grad har redovisat avvägningar mellan alternafiva
lösningar, gmnderna för sina ställningstaganden och konsekvensema av de
föreslagna författningarna.

Prop.
1982/83:163 63

2.3 Falsklarmsavgift

Flera remissinstanser behandlar utredningens överväganden
i frågan om införande av en särskild avgift, som anläggningshavama skulle få
betala vid polisutryckning i anledning av falskt larm. Remissppinipnen är i
denna del mycket sphttrad.

ÅlskiUiga remissinstanser ansluter sig tUl utredningens
ställningstagande alt avvisa tanken på en avgift av delta slag. En sådan
uppfattning redovisas av bl. a. kammarrätten i Stockholm, postverket,
länsstyrelsen i Värmlands län, polisstyrelserna i Göteborgs och Sundsvalls
polisdistrikt. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges
polischefer, Securitas och Kooperativa Förbundet.

Föreningen Sveriges länspolischefers och Föreningen
Sveriges polischefer påpekar särskilt all flertalet polisstyrelser tidigare
allmänt sett har varit positivt inställda till någon form av falsklarmsavgift.
Föreningarna anser emeUertid atl utredningen på ett övertygande sätt har visat atl
en sådan ordning skulle vara förenad med betydande nackdelar.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller all man även inpm
pplisen där i länet ofta har diskuterat, om inle ett avgiftsbeläggande av
falsklarm skulle vara en framkomlig väg. Länsstyrelsen erinrar vidare pm alt
utredningen efter pmfattande överväganden har stannat för atl inle föreslå någpn
sådan avgift. Länsstyrelsen delar den uppfattningen pch anger som gmnd för sitt
ställningslagande bl.a. alt en sådan avgift - som i så fall måste vara relativt
hög - inte skulle få någon egenfiig betydelse för ett stort och väl konspliderat
förelag medan den för exempelvis elt htet förelag kan betyda, att man avslår
från ett i pch för sig välbehövligt larmskydd.

Postverket delar pckså utredningens uppfattning atl en falsklarmsavgift
inle skulle lösa prpblemen. Securitas har i gmnden samma uppfattning men
framhåller atl man för framfiden självfallet bör behålla möjligheten alt införa
en falsklarmavgift, pm de andra av utredningen nu föreslagna åtgärderna inte
skulle medföra önskat resultat.

Ungefär lika många remissinstanser ger emellertid uttryck
för en motsatt insläUning och anser alt en avgift som sanktion vid falska larm
kan vara ett verksamt medel att minska antalet sådana larm. Uttalanden i den
riktningen görs av bl. a. rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt, televerket,
riksrevisionsverket, statens brandnämnd samt polisstyrelserna i Stockholms,
Eksjö, Helsingborgs och Umeå polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen
finner inte utredningens argument mot en sådan avgift övertygande. Enligt
styrelsens uppfattning skulle avgiftsbeläggning av falsklarm, såsom ett
komplement till föreslagna åtgärder i prpduktkpntrpll-hänseende, i inte
oväsentlig grad bidra till anskaffande av bättre anläggningar och fiU att
tillsyn och skötsel förbättras. - En liknande uppfattning förs fram av Göta
hovrätt och polisstyrelsen i Umeå polisdistrikt, som även för sin del anser atl
utredningen något lättvindigt avfärdat tanken på

Prop.
1982/83:163 64

sådana
avgifter. Styrelsen anser vidare atl en kombinafion av ett ordenfiigt ekonomiskt
påtryckningsmedel och krav på larmutmstningamas kvalitet rimligtvis bör ha en poshiv
effekt, inle minst genom atl man då får ett syslem där uppföljning av falsklarnien
kan ske från polisens sida med åtföljande justeringar i kraven på
anläggningarnas tekniska kvalitet.

Även televerket påpekar
alt en kostnad i samband med falsklarm positivt påverkar anläggningsägarens
vilja att minska risken för falsklarm. Verket anser för sin del alt det belopp
som erläggs i samband med falsklarm bör användas till alt avhjälpa orsaken tiU
del falska larmet.

Statens brandnämnd
framhåller bh a. att vissa kommuner på brandförsvarets område har tillämpat
ett system som innebär att anläggningsinnehavare debiteras för onödiga larm
och att delta har visat sig myckel verksamt. Nämnden påpekar också att denna avgiflsskyldighel
i fortsättningen kommer att regleras i avtal som träffas mellan kommunen och abonnenter
med larm som är direki:anslutna till brandförsvarets larmmottagare.

2.4
Auktorisation av larminstallatörer

Utredningens
ställningslagande att inte föreslå någon form av offentligt auklorisalionstvång
för larminslallatörer kritiseras av flertalet av de remissinstanser spm tar
upp frågan. Dessa instanser menar tvärtom att ett auktorisationssystem bör
kunna \'ara elt effektivt sätt alt på längre sikt minska andelen onödiga larm.
Uttalanden i denna riktning görs av bl. a. televerket, bankinspektionen,
kulturrådet, länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län, polisstyrelserna i
Lunds, Helsingborgs och Hagfors polisdistrikt, ABAB, Securitas, Föreningen
Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Försäkringsbolagens
riksförbund. Larminstallatörernas förening. Stöldskyddsföreningen,
Brandskyddsföreningen, Villaägareförbundet och TCO.

Länsstyrelsen i Malmöhus
län Lfirågasätter sålunda, om inte larminstaUalörer - i likhet med vad som f. n.
giiller för bevakningsverksamheten - bör omfattas av myndigheternas tiUsyiii.
Länsstyrelsen påpekar atl polisen och den enskilde som vill kompletterei sitt
egendomsskydd med larm genom auktorisationskravet tillförsäkras i vart fall en
viss garanti för att larmutmstningen uppfyller någon form av tekniska
minimikrav och all utmstningen är anbringad på ett sakkunnigt och omdömesgUlt
sätt av därtill lämplig person. En sådan tillsyn i förening med utredningens
övriga försjag pm kpntroU- och avgiftsskyldighet bör enligt länsstyrelsens uppfattning
kunna medföra alt frekvensen av f ilsklarm på lång sikt avsevärt nedbringas. TiUsynen
skulle exempelvis kunna iitföras av länsstyrelserna, som nu är
tillsynsmyndighet över de auktpriserade bevakningsföretagen. Länsstyrelsen
påpekar att dessa företag redan nu i viss utsträckning bedriver försäljning Pch
instaUafipn av larm och att länsstyrelserna oftast har myc-

Prop. 1982/83:163 65

ket
god kännedom om dessa företag. - Liknande synpunkter framförs även av
polisstyrelsen i Lunds polisdistrikt och av polisstyrelsen i Helsingborgs
polisdistrikt, som anser att det i vart fall bör finnas utrymme för ett frivUligt
auktorisationssystem.

Länsstyrelsen
i Värmlands län framhåller alt larminstallatörer som regel får god kännedom om förhåUanden
som rör vitala säkerhets- pch skyddsintressen hps kunderna och att del därför
måste vara av stort intresse för dessa att veta alt det är ett seriöst och
pålitligt företag som man har atl göra med: Detta torde enligl länsstyrelsen
bli aUtmer angelägel eftersom utvecklingen och den stora efterfrågan på detta
område kan Ipcka t. o. m. personer och företag med rent brottsliga syften atl
ge sig in på marknaden. I motsats till utredningen anser länsstyrelsen därför
all det är nödvändigt att uppställa den fömtsättningen, att endast den som
uppfyller kraven på fillföriillighel i fråga om laglydnad och vandel får utöva
verksamhet som larminstallatör. Som rikthnje för en sådan reglering kan enligl
länsstyrelsen gäUa reglerna i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg
samt de därtUl anknytande föreskrifter som rikspolisstyrelsen utfårdat efter
regeringens bemyndigande. - Televerket, polisstyrelsen i Hagfors polisdistrikt,
kulturrådet. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer anför liknande skäl för sin inställning på den här punkten.

Även
bankinspektionen framhåller alt auktorisation av inslaUalörer kan vara en
tänkbar lösning för framtiden. Det finns enligt inspektionen mot bakgmnd av den
tilllagande brottsligheten anledning all räkna med all aUmänheten i ökad
omfattning kommer atl skaffa sig larmanläggningar. Inspektionen anser också alt
denna konsumentgmpp är i störst behov av information vid anskaffning och
installation av larmanläggningar och att den därmed skuUe ha nytta av den
säkerhet ett auklprisationssystem innebär; risken är annars stor all elt stort
antal undermåliga anläggningar installeras med de följder som utredningen visat
på.

Securitas
anser också atl del från såväl samhällets som kundens/anläggningsinnehavarens
utgångspunkt bör tUlses alt inslaUalipnsföretagel uppfyller erfprderliga
minimikrav ifråga om instaUationskompetens, produktkvalitet m. m. Eftersom det
är fråga om säkerhelsanläggningar, bör vidare krav ställas på anställda
medarbetare i sådana företag när del gäller allmän laglydnad, medborgerlig
pålitlighet och lämpUghet i övrigt. Enligl bolagets mening bör i den delen
bestämmelserna i lagen (1974:191) om bevakningsföretag tjäna som vägledning. På
motsvarande sätt bör i denna lag intagna bestämmelser om förelagets
organisation, inspektionsverksamhet m. m. kunna liUämpas. Bolagel anser att
man genom ett auktorisationsförfarande torde få en väsentligt ökad smidighet
och fortlöpande anpassning tUl utvecklingen i branschen, samtidigt som behovet
av detaljreglering i allt väsentligt bortfaller. - Liknande synpunkter framförs
av ABAB och Larminstallatörernas förening. 5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
163

Prop.
1982/83:163 66

Försäkringsbolagens riksförbund och Folksam framhåller att
otillfredsställande planering och montering erfarenhetsmässigt är en vanlig
orsak till onödiga larm. Efterspm planering och montering torde ha stor
betydelse även för anläggningens skyddsvärde måste enligt förbundels mening för-säkringsbplagens
krav på "gpdkänd anläggarfirma" för de anläggningar spm skaU knytas
till försäkringsavUil finnas kvar.

Postverket, NO, polisstyrelsen i Eksjö polisdistrikt.
Industriförbundet pch Handelskammareförbundet hör till de remissinstanser som
uttryckligen har anslufit sig till utredningens ställningslagande pä den här
punkten. NO anser att pbligatoriska auklprisationssystem bör förbehållas sUua-tioner
då del med hänsyn till männiiskors hv, hälsa och säkerhet framstår som en
uppenbar risk att låta andra än auktoriserade utöva verksamheten ifråga. Delta
kan enligt NO:s uppfattning inte anses vara förhållandet inom larmområdet. NO
påpekar vidare att en auktprisafipn av larminstaUalörer inte skulle lösa
problemet med falsklarm från redan befintliga larmanläggningar.

Industriförbundet och Handelskammarförbundet ser för sin
del frän näringsfrihelsrätlsliga utgångspunkter med fillfredsslällelse att
utredningen avfärdar tanken på införande av auktorisation av
larminstallatörer.

2.5 Myndighetskrav på larmanläggningar

Elt betydande antal remissinstanser ställer sig i princip
positiva till utredningens förslag att rikspplisstyrelsen skall ges befpgenhet atl
meddela vittgående tekniska Pch andra föreskrifter för larmanläggningar Pch för
kontroll av atl dessa föreskrifter eflerievs. Uttalanden i den riktningen görs
av rikspolisstyrelsen, länsåklagaren i Östergötlands län, BRA, ÖB, postverket,
televerket, kommerskollegium, NO, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens
provningsanstalt, statens brandnämnd, länsstyrelsen i Värmlands län,
polisstyrelserna i Eksjö och Sundsvalls polisdistrikt. Apoteksbolaget,
Stöldskyddsföreningen, Brandskyddsföreningen, Polisförbundet,
Köpmannaförbundet, Villaägareförbundet, TCO och FOA.

Flera
remissinstanser framhåller att rikspolisstyrelsen vid utarbetande av dessa
föreskrifter bör samräda med befintliga organisationer och myndigheter med
kunskaper pä området. Till dessa hör bl.a. ÖB, televerket, kommerskollegium,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Larminstallatörernas förening.
Larmgrossisternas förening, Securitas och Köpmannaförbundet. - ÖB påpekar att fortifikationsförvaltnigen
är central förvaltningsmyndighet i fråga om anskaffning, drift Pch underhäll m.
m. av försvarsmaktens larmsystem Pch all förvaltningen på uppdrag av ÖB och i
samverkan med försvarsgrenarna och försvarets materielverk utför en omfattande
prov- och försöksverksamhet. Den kompetens i berört avseende som finns inom
försvarsmakten bör enligt ÖB utnyttjas. ÖB föreslår mot den bakgrunden att materielföreskrifter,
såvitt avser försvarsmaktens

Prop. 1982/83:163 67

larmanläggningar,
utarbetas av rikspolisstyrelsen i samråd med överbefälhavaren. Sädana
föreskrifter som rör anläggningarnas drift pch underhåll saml utbildning av den
perspnal som kommer i kontakt med den bör enligt ÖB utarbetas av vederbörande
militära myndighet i samråd med berörd polisstyrelse.

NO
delar i och för sig utredningens uppfattning att en utökad konlroll av larmanläggningarnas
tekniska kvalitet bör kunna reducera antalet falsklarm. NO framhåller dock
betydelsen av alt kvalitetskraven utformas och fillämpas på ett sådant sätt att
produktutvecklingen och den fria konkurrensen inom larmområdet inte sätts i
fara. NO påpekar vidare all del är angeläget att de svenska normerna för
larmanläggningarna i största möjliga utsträckning anpassas fill förekpmmande internatipnella
normer pä delta område, eftersom i annat fall tekniska handelshinder kan
uppkomma.

Vikten
av atl eventuella föreskrifter om larmanläggningar av handelspolitiska skäl
utarbetas med beaktande av internationella normer betonas även av
kommerskollegium. Standardiseringskommissionen i Sverige och Svenska elektriska
kommissionen.

Åtskilliga
remissinstanser avstyrker utredningsförslaget i den här delen.

Bankföreningen,
Sparbanksföreningen, Föreningsbankernas förbund och PK-banken anser för sin del
att polisen inle bör belastas med uppgiften alt utfärda föreskrifter för
larmanläggningarnas tekniska kvalitet. Del behov som kan finnas alt
standardisera larmanläggningar och därtill hörande komponenter tUlgodoses,
enligt vad som framhålls, f. n. genom del arbete som bedrivs inom Svenska Elektrotekniska
Kommittén (SEK) och Inter-nafional Electrotechnical Commission (lEC).

Larmgrossisternas
förening anser att föreskrifter om saluföring, upplåtelse och överlåtelse av
larmanläggningar skulle utgöra ett opåkallat ingrepp i näringsfriheten på
området. Föreningen vänder sig också mot utredningens uppfattning att pplisen
skulle ha särskilda kunskaper på området. Eventuella föreskrifter bör enligt
föreningen under alla förhållanden las fram i en samrådsgmpp, där bl.a.
företrädare för larmbranschens företag och andra organ med anknytning till
larmanläggningar ingår.

Även
riksrevisionsverket ställer sig tveksamt till utredningens förslag i denna del.
Verket efterlyser en närmare analys av motiven till den föreslagna regleringen
samt konsekvenserna därav. Beträffande till polisen direklanslulna
larmanläggningar kan polisen enligt verket utan någon särskild lagstiftning
uppställa erforderliga tekniska krav. Verket delar inte heller utredningens
uppfattning angående behovet av en obhgatorisk typprovning utan anser att
kvalitetsförbättringar på larmprodukter kan näs på frivillig väg.

Försäkringsbolagens
riksförbund och Folksam anser alt det är alltför vanligt atl ropa på tekniska
bestämmelser och provning som botemedel mot de onödiga larmen trots att
underlagen för detta är osäkra. Kompp-nentnormer med krav pä prpvning är enligt
förbundet dyrbara i tillämpning

Prop. 1982/83:163 68

pch
kan hämma den tekniska utvecklingen. Förbundet framhåller vidare atl
försäkringsbolagen, pavsett lUlkomslen av offentliga föreskrifter som kan komma
all lägga tyngdpunkten på skydd mot onödiga larm och sanitära ölägenheter,
måste kunna ställa ytterligare krav syftande till att säker-stäUa
anläggningarnas skademinskande effekt.

Larminstallatörernas
förening påpekar alt den organiserade larmbranschen i dag arbetar efter regler
och krav uppställda av FSAB, dvs. försäkringsbolagens gemensamma organ där man
enats om vissa normer för materielkvalilé och projekterings- och instaUationskompetens,
och att man kan bygga vidare på FSAB:s regelsystem, om nya föreskrifter skall
utarbetas.

SAF
ställer sig också avvisande till utredningens förslag liU reglering. Frånsett
del tveksamma i alt förvaltningsmyndighet ges befpgenheter alt utfärda
föreskrifter pm bl. a. användning och saluföring av larm, är det enligl
föreningen med ett sådant förfarande stor risk för en onödig och tungrodd byråkratisering.
- Liknande synpunkter framförs av Industriförbundet.

2.6
Begränsning av rätten att direk.tansluta larm till polisen

Några
remissinstanser ansluter sig i princip till utredningens förslag att poUsstyrelserna
skaU få möjUghet att begränsa rätten till direktanslutning av överfalls- och
inbrottslarm hos polisen samt alt sådan anslutning av inbrottslarm i huvudsak
bör tillåtas endast när del gäller viktiga objekt inom totalförsvaret. Uttalanden
i denna riktning görs av bl.a. BRÅ, SAF, Industriförbundet och Polisförbundet.

När det gäller frågan om
direktanslutning av överfallslarm framhåller bankinspektionen atl man inte kem
acceptera, att skyddet mot överfall försämras i banker och liknande lokaler.
Inspektionen anser att det är nödvändigt för bankema atl pä oförändrat sätt få direklansluta
sina larmanläggningar tiU polis och kan inte gpdta någpn undersökningsplikt
för larmföretag eller en vUlkprad utryckningsskyldighet för pohsen när det gäller
dessa larm. Inspektionen jDåpekar särskilt alt bankpersonal och kunder vid elt
bankrån regelmässigt utsätts för stor fara, ibland livsfara, och atl de i en
sådan situatipn har rätt all räkna med omedelbar polishjälp. — Liknande synpunker
framförs av bl. a. Securitas, Bankmannaförbundet, TCO och polisstyrelsen i
Helsingborg som även anser atl rätten till direklanslutning av överfallslarm inle
bör förvägras någon som gör sannolikt atl han riskerar rån eller överfall.

Apoteksbolaget
framhåller att man för apotekens del även i fortsättningen vill ha en
möjlighet att direklansluta överfaUslarm tUl pohsen.

Kooperativa
förbundet framhåller att man sedan en längre lid tillbaka har haft en
inriktning att i möjligaste mån låta larmen från inbrotts- och överfallsanläggningar
gå till larmcenlraler och alt direklanslutning av larm

Prop. 1982/83:163 69

fill
pohsen har därmed successivt minskal. Förbundet påpekar också att det finns orter
där direklanslutning av larmanläggning från butiker och vamhus till polisen
varit enda allernalivel och att det är angeläget atl man får ha kvar denna
möjlighet.

Rikspolisstyrelsen
delar inte utredningens uppfattning att direktanslutning av inbrottslarm
normalt bör tillåtas endast när del gäller viktiga objekt inom totalförsvaret.
Styrelsen anser atl möjlighet till direklanslutning av inbrottslarm fortfarande
bör föreligga beträffande banker, ppst pch apptek saml atl i fråga om övriga
objekt en restriktiv prövning bör äga mm med utgångspunkt från skyddsbehovet i
det enskilda fallet.

Liknande
synpunker framförs av bl. a. postverket, Securitas, riksbanken.
Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Föreningsbankernas förbund, PK-banken, Bankmannaförbundet,
TCO och bankinspektionen som bl. a. påpekar att bankerna erfarenhetsmässigt
löper stor risk för brottsliga angrepp beroende på de stora värden de förvarar
och atl det är nödvändigt för verksamheten alt bankerna förvarar stora penningsummor
i bankkontor, serviceboxar och penningaulomater. Inspektionen framhåller
vidare att allmänheten använder sig av bankfack för säker förvaring av
värdefull egendom och alt inspektionen från nu anförda utgångspunkter inle kan acceptera
en väsentlig nedrustning av polisskyddet.

Postverket
pekar särskilt på atl hemliga handlingar under postbefordran kan finnas i
postlokaler och alt de enligl gällande instmktioner skaU förvaras i larmskyddade
valv/värdeskåp med inbrottslarm kopplade till polisen. Verket belyser också, i
likhet med Bankmannaförbundet, riskerna för s. k. early - morning - rån,
karaktäriserade av atl gärningsmannen bryter sig in i lokalen under icke
öppethållandetid och inväntar personalens ankomst för att tvinga den att utge
pengar - situationer, där den nuvarande direkt-anslutningen av inbrottslarm har
visat sig effektiv.

Också
Köpmannaförbundet ställer sig tveksamt till utredningens förslag i denna del
och framhåller bl. a. atl direklanslutning av inbrottslarm bör tillåtas, om fillverkare
och detaljhandel kan presentera larmanläggningar som fyller krav på minimala
risker för falsklarm. Förbundet understryker även vikten av atl nuvarande
innehavare av anläggningar med direktanslutning även i fortsättningen får ha
sina anläggningar kvar. — Liknande synpunkter i fråga om sådana anläggningar
som f.n. är direktanslutna framförs av Kooperativa förbundet, medan
Apoteksbolaget i princip accepterar utredningens förslag alt inte tillåta direklanslutning
av inbrottslarm på apotek.

505
Alarmering AB anser alt inga larm - vare sig överfalls- eller inbrottslarm -
bör anslutas direkt till polisen. Enligt bolagel kan man göra stora besparingar
genom all i stället använda larmcenlraler, som kan erbjuda polisen en rationell
mottagning och förmedling av larm. Televerket, som ansluter sig till
utredningens förslag rörande överfaUslarm, framför en liknande uppfattning i
vad avser anslutning av inbrottslarm.

Prop.
1982/83:163 70

Några remissinstanser kommenterar utredningens förslag atl
polisen skall kunna ålerkaUa tillstånd till direklanslutning för bl.a.
anläggningar som avger obefogade larm. Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Föreningsbankernas
förbund och PK-banken förklarar sålunda att man inte motsätter sig all polisen
temporärt kopplar bort anläggningar som under en period utlöst upprepade falska
larm samt påpekar att erfarenheter från Stockholms polisdistrikt visar att en sådan
ordning drastiskt kan minska falsklarmen.

Bankmannaförbundet hävdar en motsatt uppfattning och anser
all förslaget är oacceptabelt. Enligl förbundet måste anläggningarna åtgärdas
på annat sätt för alt inte personalen skall lämnas oskyddad.

2.7 Begränsningar av polisens utryckningsskyldighet

2.7.1 Kontroll av larmorsak

Utredningens förslag innebär här att polisen inte skall
vara skyldig alt rycka ut vid larm från anläggningar som inle är direklanslulna
med mindre än att larmorsaken har kontrollerals och det därvid har framkommit
att en polisinsats är nödvändig. Bevakningsföretag eller andra företag som åtar
sig att ta emot larmsignaler skall enligl förslaget få betala kostnaden för
polisutryckningen, om föreskriven kontroll inle har gjorts. — Förslaget har
fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.

Flera instanser ansluter sig fill huvuddragen i förslaget.
TiU dessa hör bl.a. RA, kammarrätten i Stockholm, riksrevisionsverket,
konsumentverket, polisstyrelserna I Lunds, Helsingborgs, Hagfors och
Sundsvalls polisdistrikt, Securitas, Föreningen Sveriges länspolischefer.
Föreningen Sveriges polischefer. Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam,
Brand-skyddsföreningen, Stöldskyddsföreningen. Arbetsgivareföreningen och
Industriförbundet.

Riksrevisionsverket anser att förslaget är väl avvägt och
påpekar att de polisresurser som sålunda frigörs bör kunna användas för mera
angelägna polisiära uppgifter. — Liknande synpunkter framförs av polisstyrelsen
i Helsingborgs polisdistrikt. Stöldskyddsföreningen, Brandskyddsföreningen och
polisstyrelsen i Hagfors polisdistrikt, som särskilt betonar alt förslaget
medför fördelar i glesbygder och geografiskt stora polisdistrikt, där larmobjeklen
kan ligga på stort avstånd från polisstationen.

Polisstyrelsen i Sundsvalls polisdistrikt har en liknande
uppfattning och framhåller atl antalet objekt som är inbrottslarmade med en
sådan ordning bör kunna reduceras eller atl tillväxttakten i vart fall bör
kunna minska på sådana platser där larmförelag inle kan erbjuda någon resurs
för förkon-iroll.

Polisstyrelsen i Lunds polisdistrikt anser alt det inle
räcker om enbart bevakningsföretag eller förelag som annars åtar sig atl för
andras räkning ta emot signaler från larmanläggningar kan åläggas att betala
utrycknings-

Prop.
1982/83:163 71

kpstnaden, om kontroll av nödvändigheten av bistånd från
polisen inle företagits. Styrelsen framhåller atl många inbrottslarm idag är
kopplade till privatpersoner och atl utvecklingen inte torde ge anledning till
annat antagande än att privata inbrottslarm även framdeles kommer atl öka. För
alt kunna nedbringa falsklarmsfrekvensen även för sådana larm är det enligl
styrelsen av särskild vikt att även privatpersoner åläggs ersättningsskyldighet,
om larmsignal vidarebefordras utan kontroll.

Brandskyddsföreningen och Stöldskyddsföreningen anser att pmfatt-ningen
av bevakningsförelagens konlrollskyldighet bör preciseras närmare men att
allmänheten ä den andra sidan alllid bör kalla på polisen, när man misstänker elt
inbrott eller ett inbrottsförsök. Föreningarna påpekar vidare att det kan bh
lättare för tjuvar alt arbeta ostört, om de invaggas i tron att allmänheten inle
får eller vill ringa till polisen. Även konsumentverket anser atl det är
viktigt alt man inte ställer alltför stpra krav på allmänheten, när det gäller kpntroll
av larmorsak. Föreningen Sveriges länspolischefer pch Föreningen Sveriges
polischefer framhåller att del är av väsentlig betydelse att den enskilde inle
uppfattar sin skyldighet på sådant sätt atl han skaU överta pplisens uppgifter
och att han inte heller får agera så att han utsätter sig för risker eller att
polisens möjligheter alt göra ett effektivt ingripande försvåras.

Försäkringsbolagens riksförbund pch Folksam finner det
motiverat all pröva den föreslagna begränsningen av polisens
utryckningsskyldighet även om åtgärden kommer att innebära en tids- och effeklivilelsförlusl
men fömtsätter samtidigt att lagen lUlämpas med hänsynstagande fill lokala
förhållanden och att frågan omprövas efter lämplig tid med hänsyn till
erfarenheter från tUlämpningen. Därtill påpekas all förslaget kommer atl
medföra en kraftigt ökad efterfrågan pä tjänsten all kontrollera larmorsak,
varvid inte bara bevakningsförelag ulan även andra entreprenörer torde kpmma
alt bh anlitade — något som gör del påkallat atl hålla utvecklingen på delta
område under uppsikt.

Flertalet remissinstanser ställer sig emellertid generellt
avvisande fill förslaget att begränsa pplisens utryckningsskyldighet på angivet
sätt. Uttalanden i den riktningen görs av bl.a. rikspolisstyrelsen,
länsåklagarna i Östergötlands och Västmanlands län, Göta hovrätt, BRÅ,
statskontoret, brandnämnden, länsstyrelsen i Värmlands län, polisstyrelserna i
Stockholms, Eksjö och Umeå polisdistrikt, ABAB, Kooperativa förbundet.
Larminstallatörernas förening. Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Föreningsbankernas
förbund, Bankmannaförbundet, Polisförbundet pch TCO.

Rikspolisstyrelsen anser att förslaget strider mpl den gmndläggande
principen att upprätthållande av allmän prdning och säkerhet i samhället är en
polisiär arbetsuppgift som inte kan överlåtas på annan. Styrelsen framhåller i
anslutning liU delta att polisen har skyldighet all ingripa vid misstanke pm
brott och alt en signal från automatisk inbrottslarmanläggning i

Prop. 1982/83:163 72

princip
gmndar en sådan misstanke. Styrelsen kan inle dela utredningens uppfattning all
polisen i dessa fall skall befrias från primäransvaret att ingripa för alt söka
gripa gärningsmannen och kan inle heller acceptera alt. det anförtros ål
representanter föi: enskilda företag alt avgöra om brottsmisstanke föreligger
och först om så bedöms vara faUet tillkalla polis. -Liknande synpunkter
framförs av BRÅ, brandnämnden, länsstyrelsen i Värmlands län och polisstyrelsen
i Umeå polisdistrikt.

Polisförbundet
anser all utredningen genom det aktuella förslaget lägger ett mycket tungt
ansvar på.såväl den enskUde medborgaren som på den enskUde företagaren all
skydda sina egna malerieUa värden. Skyddet i detta avseende är enligt förbundet
en del av en gmndlrygghel spm det är samhällets uppgift atl sörja för. Genom
förslaget till begränsad utryckningsskyldighet har polisen - framhåller
förbundet - getts en rätt att avstå från alt undersöka en indikation på en
brottsmisstanke av det skälet atl objektsinnehavaren eUer dennes
ställföreträdare inle på ett filtfredsställan-de sätt kunnat styrka atl ett
brott har begåtts eller alt del pågår, och del yttersta skälet för detta är atl
cbjektsinnehavaren valt att skydda sin egendom med en larmanläggning i ett brottsförebyggande
syfte. Den objektsinnehavare som därempl avstår från ett sådant möjligt skydd
och i stället förlitar sig på omgivningens uppmärksamhet kan, under fömtsättning
all underrättelsen når polisen på annat sätt än genom larm, förlita sig på en
polisinsats vars egentliga s)ffte i primärskedet är alt bekräfta eUer vederlägga
brottsmisstanke. Utredningens förslag i det här avseendet kommer enligt
förbundet alt indirekt påverka strävandena i del brottsförebyggande syftet på
ett mindre angeläget sätt.

Även
länsåklagaren i Östergötlands län påpekar atl förslaget innebär att konlrollskyldighet
ålägges inte bara bevakningsföretag som åtagit sig all la emot larmsignaler
ulan även var och en som underrättar polisen om atl larm har utlösts från en larmancrdning.
Enligt länsåklagaren kan man knappast begära av enskilda atl de undersöker
orsaken till ett larm innan polisen underrättas - något som även kan vara
förenat med risker. En sådan skyldighet skuUe säkerligen medföra alt i och för
sig önskvärda underrättelser fill polisen kommer att utebli. Länsåklagaren
anser atl elt tips till polisen om alt elt larm har utlösts inle bör behandlas
på annat sätt än vilken underrättelse som helst all ett brott kan misstänkas.

Synpunkter
av liknande slag framförs av flera andra remissinstanser -bl.a. Göta hovrätt,
polisstyrelsen i Eksjö polisdistrikt, ABAB, Bankmannaförbundet samt
Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Föreningsbankernas Förening och PK-banken.
De sistnämnda remissinstansema framhåller särskilt atl banktjänsteman inle är
utbildade för uppgiften atl utföra den kpntrpll del här är fräga pm. MpI bakgmnd.av de risker för fysiskt våld,
tagande av gisslan etc, spm finns i sammanhanget kan del inte heller vara en
uppgift för bankerna att utbilda sin perspnal för sådana uppgifter. Bankprganisatipnerna
anser delta vara en pplisiär uppgift.

Prop.
1982/83:163 73

Flera remissinstanser — bl. a. Göta hovrätt,
rikspolisstyrelsen, polisstyrelserna i Stockholms och Eksjö polisdistrikt,
statskontoret, Larminstalltö-rernas förening saml de nyss nämnda
bankorganisationerna — framhåller att den försening av polisens ankomst fill
brottsplatsen spm förslaget skulle medföra även innebär att brottslingarna kan
arbeta ostörda under längre fid än vad som f.n. är fallet och atl förslaget
dessutom får en negafiv inverkan på polisens möjligheter atl klara upp brottet.
Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt påpekar, som tidgare har nämnts, att
cirka 750 larm var korrekta i Stockholm under 1981 Pch alt 278 gärningsmän
kunde gripas på bar gärning av pohsen med anledning av dessa larm. Styrelsen
befarar att elt genomförande av utredningens förslag leder till att polisen
larmas i så sent skede all gärningsmännen för del mesta hinner lämna
brottsplatsen med sitt byte. Systemet kommer enligt styrelsen att inverka
menligt på polisens förstahandsåtgärder, försämra skyddet för rältsägaren och
minska larmanläggningamas preventiva värde.

Mot förslaget
riktas även den principiella invändningen all det kan vara ägnat att leda till
inrättande av ett slags privata polis- eller bevakningskårer. Uttalanden i den
riktningen görs av bl.a. statskontoret, länsstyrelsen i Värmlands län
(majoriteten), polisstyrelsen i Umeå polisdistrikt, Polisförbundet och TCO.
Sålunda framhåller exempelvis TCO alt förslaget leder till en utveckling med en
ökad andel mobila bevakningsenheter med den principiellt tveksamma uppgiften
all kontrollera humvida brott har begåtts eller ej, något som i sin lur kan
medföra ett etablerande av en slags B-poliskår som på sikt kommer att ställa
krav på speciella befogenheter och speciell utmstning och beväpning för att
kunna fungera i sin uppgift under skyddade förhållanden. TCO anser att en sådan
utveckling är mer angelägen all motverka än att understödja. Organisationen
anser all det även för framliden bör vara samhällets och ytterst polisens
skyldighet atl ingripa om det kommer till pohsens kännedom att ett brott kan
misstänkas äga mm.

Även ABAB och Securitas påpekar alt förslaget innebär alt
nya arbetsuppgifter läggs på väktarkåren. Securitas framhåUer alt det bör
övervägas om icke ytterligare lagstiftningsåtgärder erfprdras för atl förslärka
rättsskyddet och utvidga befogenheterna för väktare. Bolaget betonar samtidigt
att omfattningen av ett sådant eventuellt utbyggt skydd respektive vidgade
befogenheter måste bli beroende av hur pass omfattande kontrollen skall vara
för att styrka misstanke om brott.

2.7.2 Lägre prioritet för vissa larm

Utredningen har i denna del föreslagit atl polisen genom
en särskild lagbestämmelse ges möjlighet att i det löpande arbetet nedpriorilera
larm från anläggningar som tidigare avgivit onödigt larm.

Polisstyrelsen i Stockholm anser för sin del att man bör
gå ännu längre och helt avstå från utryckningar till objekt med ständigt
återkommande falska larm.

Prop. 1982/83:163 74

Utredningsförslaget får stöd även av några andra
remissinstanser. Sålunda anser riksrevisionsverket att utredningens förslag om
begränsningar av polisens utryckningsskyldighet i dess helhet är väl avvägt. ABAB,
brandskyddsföreningen och Stöldskyddsföreningen ställer sig bakom för-, slaget
i den här delen.

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt är tveksam
till alt begränsa polisens utryckningsskyldighet vid överfallslarm. Styrelsen
påpekar att hotet i dessa fall, om det är verkligt, är direkt riklat mot en
människa och pfta av allvarlig art och att ett polisingripande måste ske
omedelbart, pm det skall vara till någon nytta. - Liknande synpunkter framförs
av Securitas.

Kammarrätten i Stockholm anser att en bestämmelse av
angivet slag närmast hör hemma i polisinstruktionen.

Enligt kammarrätten kan det vidare inte vara tillräckligt atl
onödigt larm har förekommit någon enstaka gång, kanske för lång lid sedan -
fråga bör vara om onödigt larm i större utsträckning eller åtminstone om
upprepade onödiga larm.

Det övervägande antalet remissinstanser anser emellertid att
en bestämmelse av det här slaget över huvud taget inte behövs.

BRA ifrågasätter sålunda om den föreslagna bestämmelsen
fyller något syfte. En av polisen mottagen larmsignal - oavsett från vilken
anläggning den kommer - indikerar enligt ElRÅ en åtgärd inom ramen för pohsens
allmänna åligganden enligt 2 § polisinstmktionen. Det ankommer härvidlag på
polisen atl bedöma om utryckning eller annan åtgärd skall vidtas med hänsyn
till angelägenhelsgrad pch befinfliga resurser. Den omständigheten att en
larmanläggning tidigare avgivh onödigt larm får vägas in i bedömningen. Någon
vidgad möjlighet för polisen att prioritera utryck-ningsverksamheten, vilket
påstås i specialmotiven, kan det sålunda enhgt BRÅ inte vara fråga om. BRÅ
anser del vidare ligga i sakens natur att en generell begränsning av polisens
allmänna åligganden svårhgen kan göras.

Liknande synpunkter framförs civ rikspolisstyrelsen, Göta
hovrätt, länsåklagaren i Östergötlands län, televerket, brandnämnden,
länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län, polisstyrelsen i Umeå
polisdistrikt, ABAB, Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och TCO.

Statskontoret, spm pckså avstyrker förslaget, befarar att
en bestämmelse av detta slag kan medföra en risk för avvägningsprpblem Pch
felbedömningar Pch kanske även pnödig tidsuldräkt vid utryckning, någpl som
eventuellt också kan utnyttjas i brottsligt syfte.

2.8 Lokallarm

Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i frågan
tillstyrker utredningens förslag alt rikspplisstyrelsen får utfärda
föreskrifter pm varaktigheten och styrkan hos akustiska lokallarm. Till dessa
hör televerket, riks-

Prop.
1982/83:163 75

revisionsverket, polisstyrelserna i Stockholms och
Sundsvalls polisdistrikt, Securitas, Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam,
SOS Alarmering AB, Stöldskyddsföreningen och Brandskyddsföreningen.

Försäkringsbolagens
riksförbund och Folksam framhåller atl föreskrifter av angivet slag måste
utformas sä att miljöskyddsintressel väges mot brottsskyddsintresset och med
beaktande av att larmanläggningens värde minskar eller försvinner om t. ex.
larmsignalens varaktighet är för kort.

Konsumentverket anser bl. a. att ett larm bör vara kopplat
till ett bevakningsföretag, om det ska fylla önskvärd funktion, men att den
lösningen inte kan vara aktuell för flertalet vanliga konsumenter, eftersom
kostnaderna för installation, anslutning och utryckning är höga. Verket är
tveksamt fill konsumentnyltan av pch kvaliteten hos de anläggningar som nu
säljs på kpnsumenlsmarknaden pch framhåller det viktigt för konsumen-tema att
information lämnas om andra lösningar som finns för att skydda sin egendpm.

Även Securitas och Larminstallatörernas förening framhåller
att lokallarmanläggningar bör vara förenade med avtal med grannar eller
larmföretag, så att effekfiva åtgärder kan vidtas, när larmet har utlösts.

Larmgrossisternas förening påpekar alt lokallarm från
mindre bevak-ningspbjekl, såspm viUpr och andra bostäder har den lägsta falsklarmsfrekvensen
och att det mpt denna bakgmnd är angeläget, att lagstiftningen inte utfprmas pä
ett sätt som kan minska allmänhetens möjligheter att med hjälp av kvalitafiva
larmanläggningar skydda sin egendom. - Liknande synpunkter framförs av
Villaägareförbundet.

Postverket och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
ansluter sig till utredningens uppfattning atl lokaUarm inte skall ha någon hög
prioritering när det gäller pplisens utryckningsskyldighet. Polisstyrelsen
anser att larm från sådan anläggning i princip inle bör föranleda polisutryckning,
förrän anmälare gjort sannolikt att polisinsats är nödvändig. Sådana krav kan enligl
styrelsen ställas här, eftersom anläggningens syfte i dessa fall är att uppnå
skrämseleffekt.

Köpmannaförbundet ställer sig å sin sida mycket tveksamt
till utredningens förslag att lokallarm skall tjäna som ett slags
uppmärksamhetslarm och i huvudsak ha en skrämseleffekt. Erfarenheten talar
enligt förbundet för att skrämseleffekten är ganska kortvarig och att
brottslingar ganska snart upptäcker när larmanläggningar enbart skall fylla en
sådan funktion. Förbundet anser all det skulle vara en myckel olycklig
utveckling pm lokallarmanläggningar rent allmänt uppfattades som
"papperstigrar".

2.9 Anläggningarnas skötsel m. m.

Flera remissinstanser uppehåller sig även vid andra
åtgärder som kan vara ägnade alt minska antalet onödiga larm. Särskilt intresse
knyter sig här till frågor som gäller själva handhavandet av larmanläggningar.
Flera

Prop. 1982/83:163 76

remissinstanser
ansluter sig sålunda tiU utredningens uppfattning atl vissa minimikrav måste
uppställas när det gäller larmanläggningarans skötsel och underhåU saml utbildning
av användarnas personal.

Synpunkter
av detta slag framfars av bl. a. postverket, bankinspektionen, brandnämnden,
Stöldskyddsföreningen, Brandskyddsföreningen, Kooperativa förbundet.
Köpmannaförbundet och TCO. Några av dessa instanser - bl.a. postverket och TCO
- anser att det är efter dessa riktlinjer som falsklarmsproblemet generellt
sett bör lösas. Stöld- och brandskyddsföreningarna betonar även att
säkerställande av larmsystemens driftsäkerhet under erforderlig tid fömtsätter
- fömtom besiktning pch prpvning efter avslutat installationsarbete - att
regelbundet återkommande revisionsbesiktningar genomförs.

Bankföreningen,
Sparbanksföreningen och Föreningsbankernas förbund förklarar att de inte
motsätter sig att polisen temporärt kopplar bort anläggningar som under en
period ullöst upprepade falska larm och framhåller att erfarenheter från
Stockholms polisdistrikt visar alt en sådan ordning drastiskt kan minska falsklarmen.
- Bankmannaförbundet, däremot, anser en sådan åtgärd helt oacceptabel och
menar att anläggningama i så fall måste åtgärdas på annat sätt för att inle
personalen skall lämnas oskyddad.

Prop. 1982/83:163 77

Innehåll

Propositionen
..................................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 3

1. Förslag tiU lag med
vissa bestämmelser om larmanläggningar ... 3

2. Förslag fill lag om
ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m. 5

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1983-03-10 6

1
Inledning......................................................... 6

2
AUmän motivering ........................................... 7

2.1 Bakgmnd
7

2.1.
f Allmänna utgångspunkter ..................... 7

2.1.2
Olika typer av larmanläggningar
................ 9

2.1.3
Nuvarande prdning.................................. 10

2.1.4
Orsaker till pbefogade larm ...................... .. 12

2.2
Huvuddragen i del remitterade
förslaget ........... 14

2.3
Larminnehavamas skyldigheter m.m.............. __ . 16

2.4
Tillstånd för larminstallationsföretag
m. m...... ..... 23

2.5
Direklanslutning av larm tUl
polisen .................. .. 28

2.6
Falsklarmsavgift............................................ .. 32

2.7
Myndighelskrav på larmanläggningar
............... 34

2.8
LokaUarm ................................................. 37

2.9
Författningsreglering ....... ........................... 39

3
Upprättade lagförslag ........................................ .. 39

4
Specialmofivering.............................................. 39

4.1
Förslaget fill lag med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m 39

4.2
Förslaget tiU lag om ändring i
lagen (1965:94) om polisregister . 50

5
HemstäUan .................................................... 51

6
Beslut .......................................................... 51

Utdrag
av lagrådels protokoll 1983-03-22......... ..... 52

Utdrag
av protokoU vid regeringssammanträde 1983-03-24 53

Bilaga
1 Sammanfattning av departementspromemprian (Dsl

1981:22)
Färre falsklarm ...................... 54

Bilaga
2 Utredningens lagförslag ................... 57

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttrandena över departe-

.
mentsprpmemprian (Dsl 1981:22) Färre falsklarm 59

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983