Prop. 1982/83:170

Prop.
1982/83:170

Regeringens proposition

1982/83:170

om vissa ändringar i reglerna om uppbörd av arvs- och
gåvoskatt, m.m.;

beslutad den 7 april 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som
har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar av reglerna om
återbetalning av arvs-och gåvoskatt. Enligt förslaget slopas det nuvarande
kravet på att hovrätts-beslut om sänkt skatt skall ha vunnit laga kraft innan
återbetalning får ske. Även kravet på ansökan för återbetalning föreslås
slopat.

Andringar föreslås vidare när det gäller reglerna om
anstånd med skattebetalningen. Nuvarande regler innebär bl.a. att ansökan om
anstånd måste göras innan skattebeslutet har meddelats. Enligt förslaget skall
en anståndsansökan kunna ges in inonii fyra veckor efter det att skattebeslutet
har meddelats.

Slutligen föreslås en höjning från 10 000 kr. till 50 000
kr. av den värdegräns som anger i vilka fall särskild värdering av
länsstyrelsen fordras i fråga om fast egendom som saknar taxeringsvärde.

1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 170

Prop.
1982/83:170 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt'

dels att 22 § 2 mom., 26 §, 55 § 1-3 och 6 mom. samt 61 §
skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 70 §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

2 mom.- Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst
föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda,
vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad
eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom
skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse,
i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning, skall
länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig,
boutredningsman eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta
egendomen särskilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande
arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse
skett å fast egendom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till-
eller ombyggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit
använd, eller annan liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos
länsstyrelsen påkalla att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes
särskilt värde.

Fast egendom, för vilken icke Fast egendom j-om/«re/if»-särskilt

finnes särskilt taxeringsvärde, skall taxeringsvärde skall
också värderas

ock av länsstyrelsen åsättas värde till av länsstyrelsen till ledning för arvs

ledning för arvsskattens bestämman- skattens bestämmande. Det åligger

de. Det åligger skattskyldig, bout- skattskyldig, boutredningsman eller

redningsman eller testamentsexeku- testamentsexekutör att ansöka om

tor att göra ansökan härom. Värde- detta. Värdering behövs dock inte

ring som nu sägs är dock icke erfor- otn det är uppenbart att egendomens

deriig, där det finnes uppenbart, att värde inte överstiger 50 000 kronor,

egendomens värde ej överstiger Länsstyrelsen skall vidare göra vär-

10 000 kronor. dering om beskattningsmyndigheten

begär det.

Vid värdesättning enligt detta Vid i'«>(en/!g enligt detta moment

moment skall hänsyn tas till egen- skall hänsyn tas till
egendomens domens beskaffenhet vid den tid- beskaffenhet vid den tidpunkt som
punkt som avses i 21 §. Värdet skall avses i 21 §. Värdet skall uppskattas
uppskattas enligt de grunder som enligt de grunder som gäller för gäller för
bestämmande av tax- bestämmande av taxeringsvärde året eringsvärde året före
det år då denna före det år då denna tidpunkt inföll, tidpunkt inföll.
Föreskrifterna i Föreskrifterna i 22 § 1 mom. andra 22 § 1 mom. andra och
tredje me- och tredje meningarna skall därvid

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.

2 Senaste lydelse 1982:339.

Nuvarande
lydelse

ningarna skall därvid tillämpas. Sökanden skall lämna
länsstyrelsen de upplysningar som behövs för prövning av ansökningen. Länsstyrelsen
får i ärendet inhämta yttrande från ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd för
det distrikt, inom vilket egendomen är belägen. Länsstyrelsen får även besluta
om besiktning av egendomen. Har ärendet tagits upp på ansökan, får dock sådant
beslut fattas endast om sökanden åtar sig att betala kostnaderna för
besiktningen. / fall som avses i andra stycket skall kostnaderna betalas av
allmänna medel.

Länsstyrelsens beslut enligt detta

Föreslagen lydelse

tillämpas. Skatlskyldig, boutredningsman eller
testamentsexekutör skall lämna länsstyrelsen de upplysningar som behövs för prövning
av ansökningen. Länsstyrelsen får i ärendet inhämta yttrande från ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnd för det distrikt, inom vilket egendomen är belägen.
Länsstyrelsen får även besluta om besiktning av egendomen. Har ärendet tagits
upp på ansökan av annan än beskattningsmyndigheten, får dock sådant beslut
fattas endast om sökanden åtar sig att betala kostnaderna för besiktningen.
Har värderingen begärts av beskattningsmyndigheten skall kostnaderna betalas
av allmänna medel, moment får inte överklagas.

26§-'

Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig
har att tillhandahålla den utredning; som prövas erforderlig för bedömande av
egendoms värde.

Till
upplysning om värde av fast egendom skall företes taxeringsbevis eller, där
egendomen enligt 22 § 2 mom. första eller tredje stycket åsatts särskilt värde,
länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar skattskyldig tillämpning av sådant
särskilt värde, skall erforderligt anstånd med skatteärendets avgörande lämnas
för uppvisande av länsstyrelsens beslut, såvida det visas, att ansökan om åsättande
av särskilt värde av egendomen blivit gjord.

statlig
förmögenhetsskatt. Beskattningsmyndigheten må. där särskild anledning
föreligger, förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös
egendom till ledning för dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter
framställning av den enligt

Till
ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga
värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan ' med saken
förtrogen, /iir sådan handling icke noterad på börs, skall företes av
länsstyrelsen meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verkställd
prövning handlingen kan ha upptagits vid taxering enligt lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt.

Till
ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga
värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan sakkunnig. Om
sådan handling inte är börsnoterad och inte heller annars omsätts på
kapitalmarknaden skall ; stället företes av länsstyrelsen meddelat bevis om
det värde, vartill handlingen enligt senast verkställd prövning kan ha
upptagits vid taxering enligt lagen (1947:577) om

■■'Senaste Ivdelse 1981:1118.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

64 §
1 mom. förordnade granskningsmyndigheten, meddelas av hovrätten i dit fullföljt
skatteärende. Det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar
egendom, att hålla egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå
förrättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt
förrättningsmannen erlägges, om egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av
den för egendomen skattskyldige.

55 §

Föreligger synnerliga skäl får regeringen i annat fall
än som avses i föregående stycke medge viss skattskyldig att den skatt, som
belöper på egendom som har tillfallit den skattskyldige, betalas genom högst
tjugo årliga inbetalningar.

2 mom.' Första inbetalningen 2 mom. Första inbetalningen

skall
äga rum inom tid. som angives i skall äga rum inom den tid som anges

1 mom.-*
Uppgår i dödsbo beloppet av kontanta medel och därmed jämförliga fordringar
samt värdet av obligationer och andra iätt realiserbara värdepapper sammanlagt
inle till dubbla beloppet av den arvsskatt, som enligt 54 § skall förskjutas
av dödsboet, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig
enligt denna lag avsevärd svårighet att genast betala hela den skatt, som
belöper på egendom som har tillfallit den skattskyldige, får beskattningsmyndigheten
medge, att skatten betalas genom högst tio årliga inbetalningar. Anståndet får
inte utsträckas till flera inbetalningar än som är nödvändigt.

I fråga om skatt som belöper på egendom som skall värderas
enligt bestämmelserna i 22 § 3 mom. och 23 § F tredje stycket får beskattningsmyndigheten
medge att skatten betalas genom högst tjugo årliga betalningar.

1 mom.
Uppgår i dödsbo beloppet av kontanta medel och därmed jämförliga fordringar
samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt
inte till dubbla beloppet av den arvsskatt, som enligt 54 § skall förskjutas av
dödsboet, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt
denna lag avsevärd svårighet att genast betala hela den skatt, som belöper på
egendom som har tillfallit den skattskyldige, får beskattningsmyndigheten
medge, att skatten betalas genom högst tio årliga inbetalningar. Har en
överrätt efter besvär faststäUt skatt till högre belopp än enligt det
överklagade beslutet, får överrätten under samma förutsättningar medge anstånd
med betalningen av det tillkommande skattebeloppet. Anståndet får inte
utsträckas till flera inbetalningar än som är nödvändigt.

1 fråga om skatt som belöper på egendom som skall värderas
enligt bestämmelserna i 22 § 3 mom. och 23 § F tredje stycket får beskattningsmyndigheten
eller överrätten medge att skatten betalas genom högst tjugo årliga
inbetalningar.

■< Senaste lydelse 1981:634. 5 Senaste lydelse
1977:1174.

Nuvarande lydelse

52 § 1 mom., och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast
två poster, minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst
till belopp tnotsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra
inbetalningen skall verkställas å årsdagen för beslutet om skattens
fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år, varunder den
förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan
lika belopp. Har anstånd medgivits enligt bestämmelserna i 1 mom. andra stycket
skola de årliga inbetalningarna uppgå till minst 3 000 kronor. Å skatt, med
vars erläggande anstånd ålnjutes, utgår ränta. Räntan utgår från och med
månaden efter den då skatten skulle ha erlagts om anstånd icke medgivits till
och med den månad då anståndstiden gått till ända. I fråga om räntan gälla i
övrigt bestämmelserna i 52 § 1 mom., dock att räntan påföres av länsstyrelsen.

3 mom.*" Framställning om anstånd skall skriftligen
göras senast då skatteärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall
inom tid, som beskattningsmyndigbeten utsätter, till denna avlämnas till
staten utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta. Medgives
anstånd, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet, dock att
sådan skyldighet icke föreligger för skattskyldig med avseende å skatt som
skall utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån
eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket. Fullgöres ej vad i delta moment
föreskrivits, anses anståndet förverkat.

Föreslagen lydelse

i 52 § 1 mom. eller inom tre veckor efter dagen för
anståndsbeslutet om detta innebär en senare förfallodag. Om skatten uppdelas i
endast två poster skall denna inbetalning uppgå minst till en fjärdedel av
skattens belopp. / annat fall skall den uppgå minst till ett belopp som
motsvarar skattebeloppet, delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen
skall göras på årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de
följande på motsvarande dag det år, under vilket inbetalningen skall ske. Dessa
inbetalningar skall uppgå till sinsemellan lika stora belopp. Har anstånd medgetts
enligt bestämmelserna i 1 mom. andra stycket skall de årliga inbetalningarna
uppgå till minst 3 000 kronor. På skatt som omfattas av anstånd utgår ränta
från och med månaden efter den då skatten skulle ha erlagts om anstånd inte medgetts
till och med den månad då anståndstiden gått till ända. I fråga om räntan
gäller i övrigt bestämmelserna i 52 § 1 mom. Räntan påförs dock av
länsstyrelsen.

3 mom. Ansökan om anstånd skall göras skrifdigen och ha
kommit in till beskattningsmyndighelén eller, om anståndsbeslut enligt 1 mom.
ankommer på en överrätt, till denna senast fyra veckor efter den dag då
beslutet om skattens fastställande meddelades. Beviljas anstånd, skall inom
tid, som beskattningsmyndigheten eller överrätten bestämmer, till denna
avlämnas en till staten utfärdad skuldförbindelse på det belopp anståndet
avser jämte ränta. Den skattskyldige skall dessutom inom samma tid ställa
nöjaktig säkerhet Otti inte anståndet avser skatt som skall utgå för
nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån eller för
rätt, som avses i 8§

f" Senaste lydelse 1974:857.

1* Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 170

Nuvarande lydelse

6 mom.'' Underrätt, som mottagit skuldförbindelse, har
att omedelbart till länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet
jämte protokollsutdrag, innefattande anståndsbeslutei. Det åligger länsstyrelsen
att genast till underrätten översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å
länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och säkerhet, som
till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart mottagits.

Föreslagen lydelse

andra stycket. Anståndet skall anses förverkat i den mån
den skattskyldige inte fullgör det som föreskrivs i detta moment.

6 mom. Domstol, som mottagit skuldförbindelse, har att
omedelbart till länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet
jämte anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att genast till domstolen
översända kvitto på de mottagna handlingarna.

Det ankommer på länsstyrelsen att vårda och bevaka
skuldförbindelser och säkerheter, som länsstyrelsen har mottagit.

61 §8

Äger på
grund av bestämmelserna i 27 §, 33 § 3 mom. eller 56-59 §§ eller enligl
överrätts beslut dödsbo eller skatlskyldig återfå erlagd skatt, skall i den
ordning som är förskriven i fråga om restitution av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272), skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt' återbetalas ändå att till
grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller
länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skatlskyldig äge ock, utom
ifall som avses i 57-58 a §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta.

1 fall, som avses i 57-58 a §§, ankommer det på regeringen
att förordna i vad mån ränta enligt första stycket skall utgå å skattebelopp,
som återbetalas.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av
skatt, skall vid befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet,
avlämnad skuldförbindelse återställas. Avser befrielse endast del ay oguldet
skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Har dödsbo eller skattskyldig rätt atl återfå betalad
skatt på grund av överrätts beslut eller beslut enligt 27 §, 33 § 3 mom. eller
56-59 §§, skall skattebeloppet kostnadsfritt återbetalas i den ordning som är
föreskriven ; uppbördslagen (1953:-272) i fråga om restitution av skatt. Beslut
som grundar rätt till återbetalning skall omgående sändas till den
länsstyrelse som enligt 52 § 1 mom. tredje stycket är uppbördsmyndighet. På
skattebelopp som återbetalas utgår ränta om inte annat följer av andra stycket.

I fall, som avses i 57-58 a §§, ankommer det på regeringen
att förordna i vad mån ränta skall utgå.

Har enligt 55 § anstånd tnedgetts med erläggande av skatt,
skall vid befrielse från hela det skattebelopp som inte har betalats den
ingivna skuldförbindelsen återställas. Avser befrielsen en del av det obetalda
skattebeloppet skall beskattningsmyndigheten eller överrätten ompröva
anståndsbeslutet.

7 Senaste lydelse 1964:310.

8 Senaste
lydelse 1974:857.

Prop. 1982/83:170 7

70 P

Besvär över beslut om fastställande av skatt enligt denna
lag inverkar inle på skyldigheten att betala den skatt sotn beslutet avser.

Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det
beslut som föranleder återbetalningen Inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten
fastställt skatten till ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade
granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om
granskningsmyndigheten anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får
länsstyrelsen efter ansökan av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning,
varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om
ställande av säkerhet skall tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. De nya
bestämmelserna i 55 § 2 och 3 mom., 61 § och 70 § andra stycket tillämpas dock
endast i de fall då beslutet om skattens fastställande meddelas efter
ikraftträdandet.

8 Senaste lydelse 1974:857.

'Förutvarande
70 § upphävd genom 1967:793.

Prop.
1982/83:170 8

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-03-17

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om vissa ändringar i reglerna om uppbörd av
arvs- och gåvoskatt, m.m.

1 Inledning

Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson (JO) har i en
framställning till regeringen föreslagit vissa ändringar i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, AGL. Ändringsförslagen avser främst reglerna om
återbetalning av skatt och om anstånd med skattebetalning. Efter remiss har
yttranden över framställningen avgetts av domstolsverkel, kammarkollegiet och
länsstyrelserna i Stockholms sarnt Göteborgs och Bohus län.

Jag kommer här att behandla JO:s framställning liksom två
andra frågor. Den ena rör reglerna om värdering av fast egendom som saknar
taxeringsvärde. Den andra frågan avser underlaget för värderingen av vissa
aktier.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Inledande synpunkter

Huvuddragen i arvs- och gåvobeskattningen har varit
oförändrade sedan mycket lång tid tillbaka. Under årens lopp har AGL
visserligen ändrats vid ett flertal tillfällen men många bestämmmelser är i
stort sett oförändrade sedan tillkomsten av lagen år 1941. Mera genomgripande
reformer har skett år 1958 då kvarlåtenskapsskatten avskaffades och
skatteskalorna justerades och år 1964 då uppbördsförfarandet rationaliserades.
I samband med 1970 års skattereform ändrades även arvs- och gåvobeskattningen. Bl.a.
infördes särskilda regler för värdering av företagsförmögenhet. Därefter har bl.a.
de sistnämnda reglerna ändrats vid flera tillfällen. Skatteskalorna har också

Prop.
1982/83:170 9

justerats, senast genom lagstiftning förra året.

De
betydande omläggningar av. bl.a. beskattningsförfarandet som kapitalskatteberedningen
föreslog i sina betänkanden åren 1969 och 1971 (SOU 1969:54 och 1971:46) ledde
endast i begränsad omfattning till lagstiftning. Någon samlad översyn av AGL
har sedan dess inte företagits.

Mot den nu
angivna bakgrunden är det förklarligt att lagstiftningen om arvs- och gåvoskatt
möter kritik i olika avseenden. I framställningen från JO anförs också kritik
av mera allmänt slag mot AGL. Enligt JO är regelsystemet komplicerat och många
bestämmelser utformade på ett sätt som lämnar åtskilligt att önska i fråga om
klarhet och begriplighet. JO pekar också på att de lösningar av vissa
rättsfrågor som lagen anvisar, bl.a. när det gäller olika delar av
beskattningsförfarandet, inte står i överensstämmelse med motsvarande regler på
skatteområdet i övrigt.

Liknande
kritik mot AGL framförs även av en arbetsgrupp inom riksskatteverket (det s.k. ÖBO-projektet)
i utredningsrapporten Förenkla taxeringsprocessen som lämnades år 1981. ÖBO-projektet
anser att en samlad översyn av arvs- och gåvobeskattningen är påkallad.

Jag delar uppfattningen att den nuvarande lagstiftningen
är i behov av en modernisering och att en översyn av denna bör komma till
stånd. Ett förhållande som måste beaktas i det sammanhanget är bl.a. arbetet
med ny lagstiftning på äktenskapsrättens område som f.n. bedrivs inom
justitiedepartementet på grundval familjelagssakkunnigas förslag till ny
äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Jag återkommer i ett annat sammanhang till
frågan om en översyn av AGL.

Den omständigheten att en samlad översyn av arvs- och
gåvobeskattningen bör komma till stånd inom en relativt nära framtid bör
enligt min mening inte föranleda att nu uppmärksammade behov av lagändringar i
begränsade frågor skjuts på framliden. De förslag som väckts av JO anser jag
vara av det slaget att omedelbara ändringari AGL är påkallade. Även vissa andra
frågor som jag tar upp i det följande är av den karaktären.

2.2 Återbetalning av skatt

Bestämmelserna om återbetalning av arvs- och gåvoskatt
finns i 61 § AGL och innebär bl.a. följande. Har det beslut som grundar rätten
till återbetalning fattats av hovrätt krävs för återbetalning att beslutet har
vunnit laga kraft. Däremot krävs inte laga kraft om rätten till återbetalning
beror på beslut av beskattningsmyndigheten. För återbetalning krävs vidare
alltid att den skattskyldige eller dödsboet ansöker om det.

JO föreslår atl man slopar kravet på att hovrätts beslut om
lägre skatt skall ha vunnit laga kraft för att återbetalning skall få ske. Han
föreslår också att återbetalning skall göras utan att den skattskyldige behöver
ansöka om det. I båda fallen framhåller JO bl.a. att bestämmelserna i AGL
avviker från vad som gäller för andra skatter.

Prop.
1982/83:170 10

Remissinstanserna tiljstyrker förslagen eller lämnar dem
utan erinran. I fråga om förslaget att slopa kravet på lagakraftvunnet
hovrättsbeslut för återbetalning framhåller kammarkollegiet att
granskningsmyndigheten liksom enligt bestämmelsen i 87 § uppbördslagen
(1953:272), UBL, bör ges möjlighet att anmäla hinder rnot återbetalning.
Beträffande förslaget att återbetalning skall ske utan särskild ansökan tillstyrker
kollegiet med viss tvekan. Enligt kollegiet kan det i fråga om
arvsskatteåterbetalningar uppkomma svårigheter att avgöra vem som är behörig
att lyfta beloppet.

För egen del gör jag följande bedömning. Ändringsförslagen
avser regler som varit i stort sett oförändrade sedan AGL:s tillkomst. Den då
valda, lösningen såvitt avser kravet på lagakraftvunnet överrättsbeslut för
återbetalning av skatt utgick från principer som därefter har övergetts.
Numera tillämpas på beskattningsområdet i övrigt en prdning som innebär att
beslut om skatt skall verkställas oberoende av om beslutet har vunnit laga
kraft eller inte. Enligt 87 § UBL gäller sålunda som huvudregel att indrivning
eller återbetalning skall verkställas oavsett att det beslut som föranleder
åtgärden inte vunnit laga kraft. Om beslutet innebär att skatten fastställts
till lägre belopp än taxeringsintendenten yrkat kan dock denne anmäla hinder
mot återbetalning. I ett sådant fall får länsstyrelsen på ansökan medge
återbetalning men då krävs det i regel att den skattskyldige ställer säkerhet.

Enligt min
mening finns det inte någon anledning att på arvs- och gåvobeskattningsområdet
ha kvar den från beskattningsområdet i övrigt avvikande ordningen som innebär
krav på lagakraftvunnet beslut i vissa fall, vid återbetalning. Tvärtom visar bl.a.
det ärende som närmast föranlett JO:s förslag att det nuvarande systemet i
vissa situationer kan få olämpliga effekter. Jag vill också framhålla att det i
AGL inte uppställs något krav på laga kraft när det gäller det motsatta fallet,
dvs. när överrätt beslutar om högre skatt. Jag ansluter mig alltså i princip
till JO:s förslag.

En lämplig lösning är enligt min mening att anpassa
bestämmelserna till vad som gäller enligt UBL. Det innebär att jag delar
kammarkollegiets uppfattning om behovet av en motsvarighet till den i 87 § UBL
intagna möjligheten att anmäla hinder mot återbetalning. Rätten att göra sådan
anmälan bör tillkomma granskningsmyndigheten, dvs. kammarkollegiet och gälla
för det fall att hovrätten fastställt skatten till lägre belopp än kollegiet
yrkat eller medgett.

Även när det gäller kravet på ansökan för att skatt skall
återbetalas har AGL en ordning som avviker från övriga delar av skatteområdet.
Som kammarkollegiet har påpekat kan det i arvsskatteärenden visserligen ibland
vara svårt att avgöra vem som är behörig att lyfta ett belopp som skall
återbetalas. Jag kan emellertid inte finna att ett slopande av kravet på
ansökan i någon avgörande grad skulle ändra förutsättningarna för
länsstyrelsens prövning i återbetalningsärendena. Enligt vad jag erfarit bl.a.
från länsstyrelsehåll uppfattas de nuvarande återbetalningsreglerna som

Prop. 1982/83:170 11

omständliga. Även i den nu diskuterade delen bör därför JO:s
förslag genomföras.

Mina förslag föranleder dels en ändring i 61 § första
stycket AGL, dels en ny bestämmelse som motsvarar 87 § UBL. Den nya
bestämmelsen bör enligt min mening lämpligen tas in som en ny paragraf, 70 §, i
AGL.

2.3 Anstånd med betalning av skatt.

2.3.1 Allmänt

1 syfte att underlätta betalningen av arvs- och gåvoskatt
har i 55 § AGL tagits in regler om anstånd med betalningen av skatt. Enligt 1
mom. första stycket kan beskattningsmyndighelén under vissa förutsättningar
medge att skatten erläggs genom högst tio årliga inbetalningar. I fråga om
skatt som belöper på sådan företagsegendom som omfattas av de s.k.
lättnadsreglerna, får beskattningsmyndighelén enligt 1 mom. andra stycket medge
att skatten erläggs genom högst tjugo årliga inbetalningar. Även i andra fall
kan en uppdelning på högst tjugo årliga inbetalningar medges om synnerliga skäl
föreligger. I sistnämnda fall tillkommer beslutanderätten regeringen enligt 1
mom. tredje stycket.

Regler om hur betalningarna skall delas upp och om ränta
finns i 2 mom. I 3 mom. lämnas föreskrifter om förfarandet samt om krav på
skuldförbindelse och säkerhet för det skattebelopp som anståndet avser.
Ytterligare bestämmelser om förfarandet för det fall att anstånd medgetts har
tagits in i 4-6 mom.

2.3.2 Tidpunkten för ansökan om anstånd, m.m.

Beslut om anstånd med betalning av skatt fattas av
beskattningsmyndigheten, dvs. av tingsrätten i fråga om arvsskatt och av
länsstyrelsen i fräga om gåvoskatt (55 § 1 mom. AGL). Ansökan om anstånd skall
göras senast då skatteärendet tas upp till avgörande (55 § 3 mom. AGL).

JO kritiserar i framställningen bestämmelsen om
ansökningstidpunkten och hävdar att den kan leda till betydande rättsförluster
för de skattskyldiga. Hans förslag går ut på att den skattskyldige skall kunna
begära anstånd inom rimlig tid efter det han fått del av skattebeslutet. Enligt
JO:s uppfattning bör vidare anståndsfrågor som rör arvsskatt behandlas av
länsstyrelsen och inte som f.n. av tingsrätten.

Remissinstanserna delar JO:s uppfattning att tidpunkten
för ansökan om anstånd bör ändras. När det sedan gäller valet av tidpunkt går
dock meningarna isär. Kammarkollegiet förordar att man, med bibehållande av den
nuvarande betalningstiden på sex veckor efter det att skattebeslutet meddelats,
föreskriver att ansökan om anstånd får göras inom fyra veckor från dagen för
skattebeslutet. Motsvarande regel bör enligt kollegiets mening gälla för det
fall att en överrätt beslutar om höjning av skatten. Kollegiet

Prop.
1982/83:170 12

anser vidare att det är lämpligast att även i
fortsättningen låta den myndighet som har beslutat om skatten pröva anständsfrågan.
På den sistnämnda punkten har domstolsverket motsatt uppfattning och hävdar att
principiella skäl talar för att samtliga frågor av verkställighetskaraktär
läggs exklusivt på uppbördsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen. Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län bör den nuvarande betalningsfristen förlängas
från sex veckor till tre månader samtidigt som tiden för anståndsansökan
bestäms till en månad efter det att skattebeslutet meddelades. Länsstyrelsen
avstyrker en övergång till formell delgivning av beslut om fastställd arvs-
eller gåvoskatt. Nuvarande ordning fungerar enligt länsstyrelsen
tillfredsställande och en ändring skulle medföra ett avsevärt merarbete för
beskattningsmyndigheterna. Länsstyrelsen finner det däremot ändamålsenligt att
prövningen av anståndsfrågor beträffande arvsskatt flyttas över till
uppbördsmyndigheten.

För egen del vill jag anföra följande. Bakom den nuvarande
regeln om tidpunkten för anståndsansökan ligger det vällovliga syftet att
möjliggöra samtidiga beslut om skatten och om anstånd med betalningen. Den
valda lösningen kan emellertid som JO påpekat ge otillfredsställande konsekvenser
för skattskyldiga som inte känner till när ansökan senast skall ges in eller
som missräknat sig på skatten och först efter att ha fått del av belutet får
anledning att begära anstånd med skattebetalningen. När det gäller gåvoskatt
har beskattningsmyndigheterna visserligen delvis eliminerat dessa olägenheter
genom att man i regel tillställer de skattskyldiga besked om skatteberäkningen
innan skattebeslutet fattas. Jag anser dock i likhet med JO och
remissinstanserna att bestämmelsen bör ändras, eftersom de skattskyldiga
därigenom får bättre förutsättningar att utnyttja anståndsmöjligheterna.

Enligt JO:s förslag skall den skattskyldige få möjlighet
att begära anstånd även inom rimlig tid efter det han fått del av
skattebeslutet. Som några remissinstanser har påpekat sker f.n. ingen formell
delgivning av beskattningsmyndighetens beslut om fastställd skatt. Denna
ordning uppges fungera väl och jag anser det inte lämpligt att ändra den i
detta sammanhang. Tidsfristen för anståndsansökan bör därför räknas från dagen
för skattebeslutet. Vidare bör den ordinarie betalningsfristen på sex veckor
från beslutsdagen ligga fast. Jag kan alltså inte biträda förslaget från en
remissinstans om en utsträckning av den fristen till tre månader. En sådan
åtgärd skulle rimma illa med strävandena på vissa andra delar av
beskattningsområdet att förkorta skattebetalningstiderna. Jag kommer mot denna
bakgrund fram till att anståndsfrågan bör lösas i huvudsak på det sätt som
kammarkollegiet förordat. Anståndsansökan bör således få göras inom fyra veckor
från den dag då skattebeslutet meddelades.

Om anstånd medges skall enligt nuvarande regel i 55 § 2
mom. AGL den första inbetalningen göras inom den ordinarie betalningsfiisten.
dvs. senast sex veckor efter dagen för skattebeslutet. Mitt förslag om förlängd
tid för anståndsansökan kan i vissa fall, det gäller särskilt på
gåvoskatteområdet.

Prop.
1982/83:170 13

leda till att anståndsbeslutet inte kan fattas inom denna sexveckorsperiod.
Jag föreslår därför att 55 § 2 mom. AGL kompletteras med en föreskrift om att
första inbetalningen skall göras inom tre veckor från dagen för
anståndsbeslutet i de fall detta innebär en senare förfallodag än enligt sexveckorsfristen.

När det
sedan gäller frågan om prövningen av anstånd beträffande arvsskatt skall ligga
kvar hos tingsrätten eller föras över till länsstyrelsen gör jag följande
bedömning. Den nuvarande ordningen innebär att uppbördsfunktionerna i fråga om
såväl arvsskatt som gåvoskatt i huvudsak ligger hos länsstyrelsen. Frågor om
anstånd är typiskt sett att hänföra till uppbördssidan av
beskattningsverksamheten. Mot den bakgrunden skulle det från principiella
utgångspunkter vara lämpligt att alla anståndsfrågor handläggs av
länsstyrelsen. Mot en sådan ordning talar emellertid det förhållandet att det
även efter den av mig föreslagna ändringen av tidpunkten för anståndsansökan
kommer att vara vanligt att anståndsfrågan väcks redan i anslutning till
bouppteckningens ingivande. Starka skäl talar då för att tingsrätten i ett
sammanhang bedömer beskattningsfrågan och anståndsfrågan. En sådan ordning
torde också, som kammarkollegiet framhållit, te sig naturligast för de
skattskyldiga. Att dela upp anståndsbesluten mellan tingsrätt och länsstyrelse
beroende på om anståndsansökan gjorts före eller efter skattebeslutet kan
givetvis inte komma i fråga. Min slutsats blir att den nu diskuterade frågan
rymmer aspekter som lämpligen bör belysas i samband med en mera genomgripande
översyn av AGL och att någon ändring därför inte bör göras f.n.

Jag har hittills
uppehållit mig vid frågor angående anståndsförfarandet när skatt fastställs av
beskattningsmyndigheten. Motsvarande frågeställningar uppkommer i de fall
hovrätten eller högsta domstolen bestämmer skatten till annat belopp än
beskattningsmyndigheten fastställt. I 61 § tredje stycket AGL föreskrivs att
ett anständsbeslut i det fall överrätten sänker skatten skall justeras på så
sätt att de årliga inbetalningarna nedsätts i motsvarande mån. Däremot finns
det ingen uttrycklig regel i AGL om anstånd för det fall överrättens beslut
medför högre skatt. Genom ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1957 s 177)
har emellertid en anståndsmöjlighet öppnats i dessa fall. Högsta domstolen
uttalade i målet att det av grunderna för anståndsreglerna måste anses följa en
rätt för en hovrätt som beslutar om högre skatt, att medge anstånd med betalningen
av den tillkommande skatten, under förutsättning att ansökan om anstånd gjorts
innan målet avgjorts av hovrätten.

Enligt JO
bör det i klarhetens intresse tas in en regel i AGL för det sistnämnda fallet.
JO synes främst syfta på den situationen att det finns ett tidigare medgivet
anstånd som behöver justeras till följd av överrättens beslut om högre skatt.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och förordar
därvid samma lösningar som de anvisat i fråga om förfarandet i första instans.

Prop.
1982/83:170 14

Jag delar JO:s uppfattning att man i AGL uttryckligen bör
reglera frågan om anstånd för de fall att skatten höjs genom beslut av
hovrätten eller högsta domstolen. Det saknas anledning att för dessa fall välja
en annan lösning än den som jag föreslagit beträffande första instans. Har
överrätten höjt skatten skall den skattskyldige således ha möjlighet att begära
anstånd med betalningen av den tillkommande skatten inom fyra veckor från dagen
för överrättens beslut.

Jag
föreslår att mina förslag om tidpunkten för anståndsansökan och om anstånd på
grund av överrättsbeslut får komma till uttryck i 55 § 1-3 samt 6 mom.

Jag skall
slutligen ta upp frågan om hur ett medgivet anstånd skall justeras i de fall då
en överrätt sätter ner skatten. Enligt min mening kan det inte vara rimligt att
ett långt anstånd skall kvarstå om överrättens beslut innebär att skatten sänks
till en nivå som inte motiverar något betalningsanstånd över huvud taget. Jag
förordar därför att den nuvarande bestämmelsen i 61 § tredje stycket andra
meningen ersätts med en föreskrift om att överrätten skall ompröva ett
anståndsbeslut när den skatt som omfattas av anståndet har satts ner. Samma
rätt till omprövning av ett anståndsbeslut bör tillkomma
beskattningsmyndigheten när skatt satts ner med tillämpning av föreskrifterna
i 27 §,.33 § 3 mom. eller 56-59 §§ AGL.

2.3.3 Justering av ställda säkerheter, m.m.

, En skattskyldig som beviljas anstånd med skattens
betalning skall enligt 55 § 3 mom. AGL lämna en till staten utfärdad
skuldförbindelse på det belopp som anståndet avser jämte ränta. Dessutom krävs
att den skattskyldige ställer nöjaktig säkerhet. 1 55 § 6 mom. stadgas att
länsstyrelsen skall vårda och bevaka skuldförbindelser och säkerheter. Som
säkerheter lämnas ofta pantbrev i fast egendoni eller s.k. bankgarantier. Det
finns i AGL inga föreskrifter om justering av de ställda säkerheterna i takt
med avbetalningarna.

JO
kritiserar den nuvarande ordningen och föreslår att ställda säkerheter skall
kunna anpassas till den aktuella skulden.

Kammarkollegiet
och länsstyrelsen i Stockholms län anser - båda med hänvisning till nuvarande
praxis på området - att någon särskild föreskrift inte behövs. Länsstyrelsen
uppger att man har likartade rutiner för handläggningen av anståndsärenden
enligt UBL och AGL. Det innebär bl.a. att ingivna säkerheter efter ansökan helt
eller delvis byts ut eller successivt utlämnas allteftersom anståndsbeloppet
avbetalas. Länsstyrelsen framhåller dock att en skyldighet för länsstyrelserna
att ex officio justera ingivna säkerheter i den takt som anståndsbeloppet
sjunker skulle medföra ett betydande merarbete.

Såvitt jag
kan förstå sträcker sig JO:s förslag inte längre än till att det skall vara
möjligt för den skattskyldige att få säkerheten anpassad till den aktuella
skulden. Länsstyrelsernas nuvarande praxis synes innebära att den möjlig-

Prop.
1982/83:170 15

heten redan finns. Enligt min uppfattning behövs
därför inte någon lagstiftningsåtgärd.

Jag vill i sammanhanget påpeka att mina förslag i det
föregående om ändrade anståndsregler och om rätt för kammarkollegiet att i
vissa fall anmäla hinder mot återbetalning av skatt även får viss betydelse för
frågorna om skuldförbindelser och säkerheter. Någon ytterligare reglering av
dessa frågor är dock enligt min mening inte påkallad utan det bör ankomma på de
berörda myndigheterna att efter hittills tillämpade riktlinjer utforma lämpliga
rutiner för de nya situationerna.

2.4 Värdering av fast egendom i vissa fall

Vid arvs- och gåvobeskattningen skall enligt huvudregeln
fast egendom tas

upp till taxeringsvärdet året före det år då skattskyldigheten inträdde. Saknas

särskilt taxeringsvärde skall egendomen enligt 22 § 2 mom. tredje stycket

AGL åsättas ett värde av länsstyrelsen. Sådan värdering krävs dock inte om

det är uppenbart att den fasta egendomens värde inte överstiger 10 000 kr.

Den nuvarande värdegränsen tillkom genom lagstiftning år 1958 då beloppet

höjdes från 5 000 kr. '

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att värdegränsen
höjs till 50 000 kr. Enligt länsstyrelsen är en sådan höjning tnotiverad av
förändringarna i penningvärdet sedan år 1958. Länsstyrelsen hävdar ett åtgärden
skulle förenkla handläggningen av boupptecknings- och gåvodeklarationsärenden
och dessutom innebära en arbetsbesparing för den enhet inom länsstyrelsen som
gör de särskilda värderingarna.

För egen
del vill jag först understryka att även fastigheter med värden under 10 000 kr.
i dag blir föremål för arvs- och gåvobeskattning. Frågan handlar således om i
vilka fall en särskild, värdering genom länsstyrelsens försorg skall ske och i
vilka fall annan utredning om värdet normalt kan godtas. Det är från
förenklingssynpunkt rimligt att genom en beloppsgräns undanta fastigheter med
låga värden från länsstyrelsevärderingen. Jag har inte heller något att erinra
mot en höjning av den nuvarande gränsen. En höjning till 50 000 kr. som
ansluter sig till prisutvecklingen sedan år 1958 förefaller mig lämplig. Jag
föreslår således att värdegränsen i 22 § 2 mom. tredje stycket AGL bestäms till
50 000 kr. Samtidigt bör reglerna justeras så att det klart framgår att även
beskattningsmyndigheten kan begära värdering av fast egendom i det nu
diskuterade fallet. Även om egendomen uppges ha ett värde under 50 000 kr. bör
beskattningsmyndigheten ha möjlighet att begära värdering av länsstyrelsen.

2.5 Underlag för värderingen av vissa aktier

Till ledning för värderingen av aktier, obligationer och
jämförliga värdepapper som är noterade på börs skall enligt 26 § tredje stycket
AGL företes ett intyg från bank, mäklare eller annan sakkunnig. För sådana

Prop.
1982/83:170 16

värdepapper som inte är börsnoterade skall enligt det
nämnda lagrummet företes ett av länsstyrelsen utfärdat bevis om senast åsätt
värde vid förmögenhetstaxeringen.

Genom riksdagsbeslut våren 1982 (prop. 1981/82:191, SkU
65, rskr 368, SFS 1982:338) ändrades reglerna vid förmögenhetsbeskattningen för
värderingen av aktier i rörelsedrivande bolag som - utan att vara börsnoterade
- är föremål för omsättning på kapitalmarknaden (se 4 § sjätte stycket lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt). Ändringen innebär att sådana aktier i
förmögenhetsskattesammanhang inte behöver tas upp till marknadsvärdet utan får
värderas enligt de i allmänhet mera förmånliga reglerna som gäller för aktier i
rörelsedrivande familjeföretag. De nya reglerna tillämpas första gången vid
1983 års taxering. Någon motsvarande ändring av reglerna för värderingen av
aktier i marknadsbolag genomfördes inte på arvs- och gåvoskattesidan (23 § B AGL).

Ändringen i fråga om förmögenhetsbeskattningen av aktier i
marknadsbolag medför att det underlag som enligt 26 § tredje stycket AGL skall
företes för värderingen av sådana aktier vid tillämpning av AGL kan bli
missvisande. Lagrummet bör därför ändras. Jag föreslår att den ordning som
redan nu tillämpas beträffande underlag för värderingen av börsnoterade
värdepapper skall komma till användning även i fråga om andra värdepapper som
omsätts på kapitalmarknaden. Också till ledning för värderingen av sistnämnda
slag av värdepapper bör således ett intyg utfärdat av bank eller annan sakkunnig
företes.

Mitt förslag föranleder ändring i 26 § tredje stycket AGL.

2.6 Beslut till det bättre för den enskilde

AGL innehåller ingen regel som säger att den myndighet som
beslutar om arvs- och gåvoskatt har rätt att besluta också till det bättre för
enskild utan men för motstående enskilt intresse.

JO föreslår att en sådan regel skall införas i AGL. Han
pekar på att frågan är uttryckligt reglerad på andra delar av skatteområdet
genom 29 § förvallningsprocesslagen (1971:291).

Med undantag för kammarkollegiet tillstyrker
remissinstanserna förslaget. Enligt kammarkollegiet är en sådan föreskrift
obehövlig eftersom överrätterna enligt fast praxis i dag utan yrkande ändrar
beslut till det bättre för enskild.

Jag har förståelse för JO:s strävan att i klarhetens
intresse komplettera AGL med en bestämmelse av det nu diskuterade slaget. Som
kammarkollegiet framhållit torde det dock stå helt klart att den rätt som JO
efterlyser redan finns. Något sakligt behov av en ny regel finns således inte
och jag anser det därför inte påkallat att genomföra JO:s förslag.

Prop. 1982/83:170 17

2.7 Ikraftträdandet

De föreslagna ändringarna i AGL bör träda i kraft den 1
juli 1983. För tillämpning av de nya bestämmelserna om anstånd med
skattebetalning och återbetalning av skatt bör dock krävas att beslutet om
skatten har fattats efter ikraftträdandet.

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
finansdepartementet upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.'

4 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
lagförslaget.

5 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

'Av bilagan harhär endast tagits med förslaget om ändring
i 22 §2 mom. Lagförslaget i övrigt överensstämmer med propositionens
lagförslag.

Bilaga Det remitterade lagförslaget

Transitmt

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

22 §

2 mom.' Har fast egendoni efter den tidpunkt, som näst
föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda,
vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad
eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genoni
skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse,
i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning, skall
länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig,
boutredningsman eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta
egendomen särskilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande
arvsskatt.

Där
efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom eller
dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad eller
väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan
liknande anledning, äger beskattningsniyndigheten hos länsstyrelsen påkalla att
egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde.

Fast
egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av
länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det
åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra
ansökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där del finnes
uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 10 000 kronor.

Vid värdesättning enligt detta moment skall hänsyn tas
till egendomens beskaffenhet vid den tidpunkt som avses i 21 §. Värdet skall
uppskattas enligt de grunder som gäller för bestämmande av tax-erinasvärde året
före det år då denna tidpunkt inföll. Föreskrifterna i 22 § 1 mom. andra och
tredje meningar-

Fast egendom som inte /lor särskilt taxeringsvärde skall
också värderas av länsstyrelsen till ledning för arvsskattens bestämmande. Det
åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att ansöka om
detta. Beskattningsmyndigheten får också begära sådan värdering. Om beskattningsmyndighelén
inle begär det behöver värderingen inte göras i de fall det är uppenbart, att
egendomens värde inte överstiger 50 000 kronor.

Vid
värdering enligt detta moment skall hänsyn tas till egendomens beskaffenhet vid
den tidpunkt som avses i 21 §. Värdet skall uppskattas enligt de grunder som
gäller för bestämmande av taxeringsvärde året före det år då denna tidpunkt
inföll. Föreskrifterna i 22 § I mom. andra och tredje meningarna skall därvid

Senaste Ivdelse 1982:339.

Nuvarande
lydelse

na skall därvid tillämpas. Sökanden skall lämna
länsstyrelsen de upplysningar som behövs för prövning av ansökningen.
Länsstyrelsen får i ärendet inhämta yttrande från ordföranden i
fastighetstaxeringsnämnd för del distrikt, inom vilket egendomen är belägen.
Länsstyrelsen får även besluta om besiktning av egendomen. Har ärendet tagits
upp på ansökan, får dock sådant beslut fattas'endast om sökanden åtar sig att
betala kostnaderna för besiktningen. I fall sotn avses i andra stycket skall
kostnaderna betalas av allmänna medel.

Länsstyrelsens beslut enligt detta

Föreslagen lydelse

tillämpas. Skattskyldig, boutredningsman eller
testamentsexekutör skall lämna länsstyrelsen de upplysningar som behövs för
prövning av ansökningen. Länsstyrelsen får i ärendet inhämta yttrande från ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnd för det distrikt, inom vilket egendomen är belägen.
Länsstyrelsen får även besluta om besiktning av egendomen. Har ärendet tagits
upp på ansökan av annan än beskattningsmyndigheten, får dock sådant beslut
fattas endast om sökanden åtar sig att betala kostnaderna för besiktningen.
Har värderingen begärts av beskattningsmyndigheten skall kostnaderna betalas
av allmänna medel, moment får inte överklagas.

Prop. 1982/83:170 20

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid samma.Tträde 1983-03-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1983
har regeringen pä hemställan av statsrådet och chefen för finansdepartementet Feldt
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
kammarrättsassessorn Per Anders Lindgren.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

22 §

Den avsedda innebörden av 2 nnom. tredje stycket torde
vara att den enskilde inte behöver ansöka om värdering i fall där egendomens
värde uppenbarligen inte överstiger 50.000 kronor. Detta kommer bättre fram om
stycket får följande lydelse: "Fast egendoni... om detta. Värdering behövs
dock inte om det är uppenbart att egendomens värde inte överstiger 50.000
kronor. Länsstyrelsen skall vidare göra värdering om beskattningsmyndigheten
begär det."

55 §

Regleringen i 2 mom. av tidpunkten för första
inbetalningen när anstånd har beviljats - som i och för sig innebär en
förbättring från den skattskyldiges synpunkt - kan ge upphov till den
komplikationen att, trots att ansökningen kommit in inom den tid som föreskrivs
i 3 mom., något anståndsbeslut inte hinner meddelas innan betalningsfristen-
sex veckor från skattens fastställande - går ut; utredningen om förutsättning
föreligger för anstånd kan tänkas kräva en viss tid. Det framstår som stötande
om en skattskyldig, som i och för sig är berättigad till anstånd, i en sådan
situation skulle vara skyldig att likväl inbetala skatten för att undgå
indrivningsåtgärder och restavgift. Även om den skattskyldige väl i allmänhet
torde se till att ansökningen inges i god tid, kan del sättas i fråga om inte
beskattningsmyndigheten respektive överrätten bör få möjlighet att tills vidare
ge uppskov med inbetalningen i avvaktan på beslut i anståndsfrågan.

70 §

Enligt andra stycket av paragrafen - som har 87
§ uppbördslagen (1953:272) till förebild-kan, om hovrätten fastställt
skatten till lägre belopp

Prop.
1982/83:170 21

än granskningsmyndigheten medgett eller yrkat, myndigheten
i fråga anmäla hinder mot återbetalning, med verkan att länsstyrelsen kan medge
återbetalning endast under förutsättning som anges i styckets sista mening.
Med tanke på de begränsade möjligheter som idag föreligger att erhålla
prövningstillstånd i fråga om hovrättens beslut kan det ifrågasättas om sakliga
skäl finns för en regel av detta slag. Eftersom en motsvarande bestämmelse
förekommer i uppbördslagen och dessutom en översyn av arvs-och gåvoskatlelagstiftningen
är avsedd vill lagrådet dock inte motsätta sig bestämmelsen.

FINANSDEPARTEMENTET

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-04-07

Närvarande: stalrådet 1. Carlsson, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, R.Carlsson, Holmberg, Thunborg

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om vissa ändringar i reglerna om uppbörd av arvs- och gåvoskatt, m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

22 § 2 mom.

Lagrådet har förslagit en ändring av huvudsakligen
språklig natur i tredje stycket. Syftet med lagrådets förslag är att det
klarare skall framgå att skyldigheten att ansöka om länsstyrelsevärdering inte
gäller i de fall egendomens värde uppenbart understiger 50 000 kr.

Föreskriften får givetvis inte tolkas så att skyldigheten
att ansöka om värdering även omfattar det fall då egendomens värde ligger under
den valda beloppsgränsen. Jag delar uppfattningen att den av lagrådet
föreslagna lydelsen bättre klargör detta och biträder därför förslaget.

55 §

De nya anståndsreglerna kan i vissa fall leda till att
frågan om anstånd inte hinner avgöras före utgången av den ordinarie
betalningsfristen på sex veckor från dagen för skattebeslutet. För den
situationen har lagrådet satt i fråga om inte beskattningsmyndigheten resp.
överrätten bör få möjlighet att t.v. ge uppskov med inbetalningen i avvaktan på
beslutet i anståndsfrågan.

'Beslut om lagrädsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 17 mars 1983.

Prop. 1982/83:170 23

För egen del vill jag först framhålla att det remitterade
förslaget innebär att den som beviljas anstånd efter utgången av den ordinarie
betalningsfristen kan betala det första delbeloppet inom tre veckor från dagen
för anståndsbeslutet utan att träffas av någon restavgift. Lagrådets
invändning tar således främst sikte på att det inte finns några uttryckliga
föreskrifter om att man kan avvakta med indrivningsåtgärder till dess
anståndsfrågan har avgjorts. Jag vill då erinra om att samma förhållande gäller
på skatteområdet i övrigt. Enligt vad jag erfarit tillämpar man där i praktiken
den ordningen att indrivningsåtgärder får anstå i avvaktan på beslutet i
anståndsfrågan. Jag förutsätter att det skall vara möjligt att använda liknande
rutiner även när det gäller arvs- och gåvoskatt. Mot den nu angivna bakgrunden
anser jag det inte f.n. påkallat att i AGL föra in en särskild föreskrift av
det slag som lagrådet har efteriyst.

70 §

Jag delar lagrådets uppfattning att behovet av en rätt för
kammarkollegiet att i vissa fall anmäla hinder mot återbetalning av arvs- och
gåvoskatt inte är lika uttalat som när det gäller t.ex inkomstskatt. Det
handlar dock enligt min mening inte om så skilda förutsättningar i detta
avseende att man bör välja en annan lösning när AGL:s återbetalningsregler nu
anpassas till vad som gäller enligt UBL. Som lagrådet antytt finns det
naturligtvis skäl att närmare överväga frågan vid den kommande översynen av AGL.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
antaga det av lagrådet granskade förslaget med vidtagen ändring.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och belutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.

minal3/gotab
Stockholm 1983 75096