Prop. 1982/83:23

Prop.
1982/83:23

Regeringens proposition

1982/83:23

om
utbildning i räddningstjänst;

beslutad
den 9 september 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

KARL
BOO

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ny utbildning i räddningstjänst för personal inom
brandförsvaret. Förslaget innebär att den grundläggande utbildningen i
räddningstjänst förläggs till gymnasieskolan. Deltidsbrandmännen utbildas inom
kommunal vuxenutbildning, komvux. Utbildningen tiU brandingenjör samt viss
vidareutbildning av brandmästare förläggs till högskolan. Övrig utbildning av
befäl inom räddningstjänsten förläggs till statens brandnämnd. Utbildningen vid
brandnämnden föreslås så snart som möjligt samordnas med civilförsvarets
utbildning. Den nya utbildningen i räddningstjänst föreslås starta hösten 1983.

1
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop.
1982/83:23 2

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-09-09

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, EUasson, Elmstedt,
TUlander, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Boo

Proposition
om utbildning i räddningstjänst

1
Inledning

Den
nuvarande brandlagen (1974:80, ändrad senast 1980:427) trädde i kraft den 1
juli 1974. Genom denna lag utvidgades kommunernas ansvarsområde och därmed
brandstyrkans uppgifter till atl gälla allmän räddningstjänst och inte som
tidigare enbart släckning av brand. I den proposition (prop. 1973:185) som låg
till grund för riksdagens beslul om brandlagen framhöll chefen för dåvarande
civildepartementet att behovet av utbildning för oUka personalgrupper inom den
lokala räddningstjänstorganisationen kommer att öka i och med atl kommunernas
verksamhet för räddningstjänst vidgas till att omfatta också andra former av
räddningstjänst än brandsläckning. Departementschefen ansåg att en översyn av
brandförsvarsutbildningen var väl motiverad från både effektivitets- och
arbetarskyddssynpunkt.

I
oktober 1973 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande civildepartementet
att tillkaUa högst tre sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av
brandförsvarsutbildningen m. m. De sakkunniga' avgav i juni 1979 betänkandet
(Ds Kn 1979:5) Brandförsvarsutbildningen. I betänkandet föreslogs en kraftig
förbättring av den av statens brandnämnd bedrivna utbildningen av hel- och
deltidsanställd brandpersonal samt personal inom sotningsväsendet. I stort sett
innebar förslagel en fördubblad utbildningstid för brandpersonalen och för
personalen inom sotningsväsendet. Därigenom beräknades de stafliga
utbildningskostnaderna stiga från ca 5,7 milj. kr. till

'
Fastighetschefen Sture Holmqvist, ordförande, riksdagsledamoten Allan
Gustafsson och brandmästaren Arne Nilsson.

Propi 1982/83:23 3

drygt 30 milj. kr. om året räknat i 1978 års penningvärde.
Härutöver beräknades kommunernas kostnader för löner, resor och traktamenten
öka betydligt. Förslagets genomförande krävde statliga investeringar om drygt
170 milj. kr.

Betänkandet angående brandförsvarsutbildningen
remissbehandlades. Vad gäller utbildningens omfattning och innehåll var
remissutfallet nästan odelat positivt. Många remissinstanser betecknade den
föreslagna omfattningen av utbildningen som ett minimum. De relativt fåtaliga
invändningar som fördes fram i fråga om utbildningens innehåll gällde tämligen
detaljbetonade frågor. I fråga om utbildningens organisation var remissutfallet
mera blandat. Flera remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen. Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet, uttalade tvekan inför de höga kostnaderna och
föreslog atl möjligheterna till en samordning med del allmänna skol- och
högskoleväsendet skulle undersökas. Civilförsvarsstyrelsen förordade en
samordning med dess verksamhet. Enligt dessa remissinstanser skulle därigenom
betydande samordningsvinster kunna göras.

I december 1980 tillsattes en arbetsgrupp' inom
regeringskansliet med uppgift att skyndsamt överarbeta de sakkunnigas förslag
angående brandförsvarsutbildningen m.m. Inom ramen för sitt arbete skulle
arbetsgruppen även överväga vissa skrivelser till regeringen med synpunkter på
brandför svarsutbildningen som hade kommit in från statens brandnämnd. Svenska
kommunförbundet saml brandchefen i Motala och Vadstena kommuner. Arbetsgruppen
skulle i erforderlig utsträckning samråda med berörda myndigheter och
organisationer.

Arbetsgruppen avlämnade i december 1981 promemorian (Ds Kn
1981:24) Utbildning i räddningstjänst m.m. Departementspromemorian bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Departementspromemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanser och en sammanställning av deras yttranden bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. .

2 Föredragandens överväganden 2.1 Reformen som helhet

2.1.1
Nuvarande utbildning

I 1974 års brandlag (1974:80, ändrad senast 1980:427)
förstås med räddningstjänst - under vissa fömtsättningar - verksamhet som
syftar till atl vid brand, oljeulflöde, ras, översvämning eller annat nödläge
avvärja eller

' Rättschefen Harald Rangnitt och hovrättsassessorn Ulf
Bjurman, kommundepartementet, kanslirådet Gösta Terstad,
försvarsdepartementet, departementssekreterarna Göran Ekström och Ingemar
Skogö, budgetdepartementet samt departementssekreterarna Hans Krantz och
Margareta Vingedal, utbildningsdepartementet.

Prop.
1982/83:23 4

begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.
Enligl 2 § brandlagen skall varje kommun svara för räddningstjänst och för
förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen
hålla ett brandförsvar som tillfredsställer skäliga anspråk på effektivitet.
För varje kommun skaU vidare enUgt 1 § brandsladgan (1962:91, ändrad senast
1980:919) finnas en brandordning som tar upp de bestämmelser som utöver
bestämmelserna i brandlagen och brandstadgan behövs för att reglera
brandförsvarets verksamhet i kommunen. I brandordningen skaU bl. a. tas in
uppgifter om brandstyrkans organisation och om den kompetens som fordras för
kommunens brandbefäl. Den utbildning och kompetens som krävs för
brandpersonalen i kommunerna blir beroende av de särskilda förhållandena i
varje kommun.

Statens brandnämnd har enligt sin instruktion (1974:408, ändrad
senast 1982:137) till uppgift att i anslutning till brandstadgans
kompetensföreskrifter meddela utbildning för brandpersonal och
skorstensfejare. Denna utbildning sker i dag tiU största delen centralt för
hela landet vid statens brandnämnds utbildningsenhet i Solna. Vissa praktiska
moment av utbildningen äger mm i anslutning till civilförsvarsstyrelsens
utbildnings- och övningsanläggning i Rosersberg. En del kurser genomförs
dessutom regionalt. Brandnämndens utbildning har vad gäller omfattning och inriktning
i stort sett varit oförändrad sedan 1960-talet.

Utbildningen av brandpersonal meddelas bl. a. i
brandingenjörsklassen, som omfattar 85 utbildningsveckor indelade i fyra
skeden. Den teoretiska undervisningen meddelas vid brandnämndens utbildningsenhet
under skede 2 (en vårtermin) och skede 4 (ett läsår). Övriga skeden av
utbildningen avser grundläggande brandmannautbildning och praktisk
befälsutbildning vid kommunal brandkår. Härutöver anordnas vid
utbildningsenheten. brandmästarklassen omfattande 21 undervisningsveckor,
brandförmansklas-sen omfattande 12 undervisningsveckor, brandmannaklassen
omfattande 8 undervisningsveckor och brandbefälskurs A omfattande 11
undervisningsveckor. Brandbefäbkurserna B och C omfattande 1 resp. 4
undervisningsveckor anordnas i form av regionala kurser.

Utöver den nu nämnda kompetensutbildningen bedrivs en
regelbunden övningsverksamhet inom de kommunala brandförsvaren. Vid sidan härav
bedrivs också bl. a. genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar en
omfattande regional gmnd- och fortbildning av brandförsvarets personal.

För skorstensfejare meddelas utbildning vid brandnämndens
utbildningsenhet i mästarklassen omfattande 10 undervisningsveckor och i
gesällklassen omfattande 8 undervisningsveckor.

Prop. 1982/83:23 5

2.7.2 Arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppens förslag till ändrad utbildning i
räddningstjänst m. m. har inriktats på att samordna utbildningen med annan
utbUdning i samhället. Arbetsgruppen har haft som målsättning att anpassa
reformen till de allmänna ekonomiska riktlinjer som enligt statsmakternas
beslut gäller för allt reformarbete. Vid genomförandet av reformen har
utgångspunkten varit att utnyttja befintliga utbildningsresurser genom att i
möjligaste mån organisera de nya utbildningarna inom ramen för gymnasieskolan
och högskolan.

Arbetsgruppens förslag innebär att en ettårig högre
specialkurs anordnas i gymnasieskolan som gmndläggande utbildning för
heltidsanställda brand-mån. Denna utbildning, liksom övrig
räddningstjänstutbildning, föreslås bli i hög grad praktiskt inriktad. Den
ettåriga specialkursen skall enligt promemorieförslaget även innehålla ett
betydande inslag av utbildning i akutsjukvård.

För de deltidsanställda brandmännen, som utgör ca 60 % av
personalen vid landets brandförsvar, föreslår arbetsgmppen en utbildning som
inte bör understiga 120 undervisningstimmar (tre veckor) inom den kommunala
vuxenutbildningens (komvux) ram. Denna utbildning avses komplettera den kortare
introduktionsutbildning som genomförs vid resp. brandförsvar eller regionalt i
regi av kommunförbundets länsavdelningar.

Personalen inom räddningstjänsten bör enUgt
promemorieförslaget erbjudas kurser, både för att uppnå en högre behörighet
(vidareutbildning) och iför att bibehålla och fördjupa kunskaperna (fortbildning).
Arbetsgmppen föreslår en särskild utryckningsledarutbildning för allt blivande
befäl - heltid såväl som deltid. Utbildningen föreslås omfatta 6 veckor med
statens brandnämnd som huvudman. För de brandmän som skall utföra arbetsuppgifter
inom det förebyggande brandförsvaret föreslås en grundläggande kurs om 3
veckor, Förebyggande I, med statens brandnämnd som huvudman. Arbetsgmppen ser
brandmästarutbildningen som ett led i en naturUg vidareutbildning. Denna
koncentreras på brandmästamas roll som högre utryckningsbefäl och föreslås
omfatta 14 veckor med statens brandnämnd som huvudman. Brandmästare som önskar
få befattning som brandchef eller vice brandchef skall enligt förslaget genomgå
två kurser, Förebyggande II och
Förvaltningskunskap. Kurserna bör enligt arbetsgruppen omfatta vardera ca 10
veckor och anordnas som högskoleutbildning. Förutom vidareutbildningen föreslår
arbetsgmppen att statens brandnämnd skall anordna fortbildningskurser. Dessa
kurser skall enligt förslaget genomföras regionalt eller lokalt. Genom att
koncentreras på att ge de kompletterande kunskaper som behövs med hänsyn till
den tekniska utvecklingen inom resp. område skall kurserna utgöra ett
komplement tiU vidareutbildningen.

Vad gäller brandingenjörsutbildningen föreslår arbetsgruppen
att en allmän utbildningslinje, brandingenjörslinjen, inrättas i högskolan.
Utbild-

Prop.
1982/83:23 6

ningen bör enligt förslaget omfatta två läsår. De
praktiska momenten av utbildningen förutsätts bli tillgodosedda genom atl en
del av utbildningen förläggs till kommunala brandförsvar och civilförsvarets
anläggningar.

Arbetsgruppen föreslår atl den grundläggande
yrkesutbildningen för skorstensfejare genomförs som gymnasial
lärlingsutbildning. Enligt promemorieförslaget bör också en särskild
utbildning av tekniker inom sotningsväsendet införas för alt underlätta
genomströmningen inom yrket och förhindra kostsam överutbildning av
skorstensfejare. Teknikerutbildningen föreslås omfatta 6 veckor med statens
brandnämnd som huvudman. För skorstensfejarmästarna anser arbetsgruppen all
utbildningsbehovet kan tillgodoses inom ramen för den tvååriga
driftteknikerutbildningen inom högskolan. Arbetsgruppen föreslår vidare att
fortbildningskurser för tekniker och skorstensfejarmästare anordnas av statens
brandnämnd.

Arbetsgruppen beräknar att statens utbildningskostnader
både för räddningstjänsten och sotningsväsendet kommer atl bli i slort selt
oförändrade, ca 10 milj. kr. om året i 1981 års kostnadsläge, när den nya
utbildningen är helt genomförd. De årliga kommunala kostnaderna beräknas också
bU oförändrade, ca 26 milj. kr. i 1981 års penningvärde. Härutöver beräknas
vissa övergångskostnader. Arbetsgruppen har beräknat dessa för statens del tUl
ca 3 milj. kr. för vardera av budgetåren 1983/84 och 1984/85. De kommunala
kostnaderna under motsvarande tid beräknas till ca 8 milj. kr. om året. För
universitets- och högskoleämbetets del fordras särskilda genomförandemedel om
900 000 kr. Ämbetet behöver också 150 000 kr. för planering av den nya
högskoleutbildningen. Enligt arbelsgmppens förslag skall utbildningen kunna
påbörjas hösten 1983.

2.1.3 Remissinstanserna

De flesta remissinslanserna framhåller behovet av en
moderniserad räddningstjänstutbildning och anser att arbetsgruppens förslag är
ett steg i riktning att förverkliga detta behov. Från flera håll uttalas
tillfredsställelse med att räddningstjänstutbildningen genom förslaget kan
samordnas med annan befintlig utbildning i gymnasieskolan och vid högskolan.
Bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhåller att en ökad integration mellan
räddningstjänstutbildning för freds- och krigsändamål bör eftersträvas, inle
enbart ur rent samhällsekonomisk synvinkel utan även för att brandförsvars- och
civilförsvarsutbildning bör kunna göra ömsesidiga effektivitetsvinster genom
ett gemensamt resursutnyttjande. Från något håll anförs att förslaget till
utbildning bäddar för ett bredare rekryteringsunderlag och ger ungdomarna goda
möjligheter att via sidospår nå fram till en anställning inom brandförsvaret.
Från andra håll påpekas att arbetsgruppen har lyckats lägga fram ett förslag
som väsentiigl ökar baskunskaperna inom allmän räddningstjänst och sotning
till samma kostnad som nuvarande utbildning.

Prop.
1982/83:23 7

I fråga om den grundläggande utbildningen av heltidsanställda
brandmän är remissutfallet splittrat. Omkring hälften av remissinstanserna
tillslyrker i princip förslagel medan andra anför kritiska synpunkter på oUka
delar av förslaget. Från bl. a. statens brandnämnd. Svenska kommunförbundet
(majoriteten) och Brandmännens riksförbund uttrycks farhågor för att den
föreslagna utbildningsvägen kommer atl minska brandförsvarets nuvarande
möjligheter att rekrytera brandmän med lämplig yrkesutbildning och
yrkeserfarenhet. Brandnämnden anför bl. a. att en ärtonäring knappast är mogen
för denna utbildning. Han saknar i regel arbetslivserfarenhet och har efter
avslutad utbildning att fullgöra militärtjänst. Då den blivande brandmannens
fysiska och psykiska status vanligen är sådan alt han uttas till militär
befäls- eller specialutbildning får man enligt brandnämnden räkna med att han
först efter ca två år efter genomgången brandmannautbildning kan söka tjänst
som brandman. Erfarenheten visar enligt brandnämnden atl något års uppehåll
mellan brandmannautbildning och inträde i aktiv tjänst medför behov av en
omfattande repetition av grundutbildningen. Även majoriteten av Svenska
kommunförbundets styrelse framför liknande synpunkter. I en reservation till
kommunförbundets yttrande anför minoriteten atl man stöder det i departementspromemorian
presenterade förslaget till en ettårig högre specialkurs i gymnasieskolan. En
breddad utbildning i gymnasieskolan ökar enligl minoriteten förutsättningarna
för kvinnor alt genomgå grundläggande räddningstjänstutbildning.

Flertalet instanser ställer sig bakom förslaget till
grundläggande utbildning för deltidsanställda brandmän och anser den föreslagna
nivåhöjningen jämfört med dagens utbildning vara mycket positiv. Beträffande
vidare- och fortbildningen tillslyrker de flesta remissinstanserna förslaget
och framhåller särskilt fördelarna med atl den framlida utbildningen kommer alt
bilda etl helt utbildningssystem.

En klar majoritet av remissinstanserna är positiva till
arbetsgruppens förslag till ny brandingenjörsutbildning. Man framhåller särskill
det positiva som nivåhöjningen av den föreslagna utbildningen innebär, bl. a.
för att brandförsvaret i framtiden skall kunna följa med i den tekniska
ulveckUngen. Flera av instanserna, däribland Svenska kommunförbundet, anser
dock att utbildningen bör förlängas med etl läsår för alt bli fullt jämförbar
med andra ingenjörsutbildningar vid högskolan.

För solningsväsendets vidkommande delar de flesta
remissinstanserna arbetsgruppens uppfattning atl del föreligger ett ökat behov
av yrkeskunskap för skorstensfejarkåren, beroende på en ökning av kvalificerade
arbetsuppgifter inom energiområdet. Förslagen till ny teknikerulbildning och
utbildning av skorstensfejarmästare tillstyrks av flera instanser. Däremot
ställer man sig betydligt tveksammare till den föreslagna gymnasiala
lärUngsutbild-ningen för skorstensfejare. Förslaget avstyrks i denna del bl. a.
av Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund (SSR) och Svenska
brandbefälets

Prop.
1982/83:23 8

riksförbund. Svenska kommunförbundet (majoriteten)
ansluter sig i denna del till det yttrande som har avgetts av SSR.

Från flera håU, bl. a. från statens brandnämnd. Svenska
kommunförbundet. Svenska brandbefälets riksförbund och Brandmännens
riksförbund har uttryckts tveksamhet inför att den framtida
räddningstjänstutbildningen kommer att vara uppdelad på olika huvudmän.
Beträffande de framtida kostnaderna för utbildningen ifrågasätter några
remissinstanser om de statliga och kommunala kostnaderna verkligen kommer att
minska om de föreslagna förändringarna genomförs. Några remissinstanser anser
att förslaget kan komma att innebära ökade kostnader.

Ett fåtal remissinstanser har helt eller till största
delen avstyrkt förslaget till förmån för det förslag till centralt anordnad
utbildning som lades fram år 1979 i betänkandet Brandförsvarsutbildningen. Till
dessa instanser hör Svenska kommunförbundet (majoriteten), LO, Svenska
kommunalarbetareförbundet och Svenska skorstensfejaremästarnas riksförbund.
Några instanser, däribland statskontoret, har påtalat att det skulle vara
värdefullt om den nya räddningstjänstutbildningen kunde genomföras samtidigt
med andra aktuella förändringar på räddningstjänstens område.

2.1.4 Överväganden

En modernisering av utbildningen i räddningstjänst har
länge ansetts vara en angelägen fråga. Såväl tillkomsten av 1974 års brandlag
med dess utvidgning av kommunernas ansvar för-räddningstjänsten som den fortgående
SamhällsutveckUngen ställer stora krav på brandpersonalens kunnande.
Brandförsvarets personal kan ställas inför betydligt mera komplicerade och
allvarliga problem än för bara några år sedan. Ingripanden vid explosionsartade
bränder, svåra trafikolyckor och utflöden av kemikalier eller andra skadliga
ämnen ställer stora krav på personalen. Bekämpningsmaterielen har blivit
effektivare men samtidigt också tekniskt mera komplicerad. Dessa förhållanden
måste påverka utbildningen, såväl dess omfattning som dess innehåll.
Räddningstjänstutbildningen har emellertid i stort sett varit oförändrad sedan
1960-talet.

Redan i den proposition (prop. 1973:185) som låg till
grund för 1974 års brandlag fömtskickades behovet av en förbättrad och
moderniserad utbildning för räddningstjänstens personal. Detta behov har också
understmkits i flera skrivelser till regeringen från berörda myndigheter och
organisationer. I likhet med en i princip enig remissopinion anser jag det
angeläget med en snar förbättring av utbildningen. Vad frågan närmast gäller är
hur denna förbättrade utbUdning skaU kunna åstadkommas.

Ett omfattande utredningsarbete har pågått sedan år 1974.
Av regeringen tillsatta sakkunniga för översyn av brandförsvarsutbildningen m.
m. lade år 1979 fram betänkandet Brandförsvarsutbildningen. Förslaget innebar
en

Prop. 1982/83:23 9

förlängd
utbildning med kraftigt ökade inslag av praktiska moment. Det

medförde betydande kostnadsökningar för staten och kommunerna. Genom

remissbehandling av förslaget tillfördes utredningsmaterialet värdefulla

synpunkter. Med hänsyn till att flera tunga remissinslanser anförde kritik

mot framför allt de väntade kostnadsökningarna ansåg jag det nödvändigt att

utredningsförslaget överarbetades. Överarbetningen av förslaget till ny

räddningstjänstutbildning har nu företagits av en arbetsgrupp inom rege-

ringskansUet. Arbetsgruppens förslag till utbildning i räddningstjänst m. m.

innebär bl. a. att den grundläggande utbildningen inordnas som en högre

specialkurs i gymnasieskolan och att brandingenjörsutbildningen inordnas i

högskolan. ,

Vid
bedömande av hur den framlida utbildningen bör utformas måste lUl en början
beaktas de allmänna ekonomiska riktUnjer som gäller för aUl reformarbete.
Reformer måste enligt statsmakternas beslut ske genom omprioriteringar inom
ramen för gjorda åtaganden. Enligt min uppfattning måste därför kostnaderna för
den moderniserade räddningsljänstutbildning-en i största möjUga utsträckning
ligga inom befintiiga kostnadsramar. Det finns ingen anledning att anta att
inordnandet av räddningstjänslutbildning-en inom högskolan och gymnasieskolan
kommer att ställa krav på ökade anslagsramar i framtiden. För alt kunna
genomföra en utbildningsreform på detta område och samtidigt uppfylla dessa
förutsättningar måste man i betydande utsträckning utnyttja befintliga
utbildningsresurser och samordna utbildningen med annan utbildning i samhället.
Enligt min mening bör strävandena också vara att i möjligaste mån
decentralisera utbildningen. I dessa hänseenden har det av arbetsgruppen
presenterade förslagel avsevärda förtjänster.

Arbelsgmppens förslag att
anordna brandingenjörsutbildningen som högskoleutbildning har mottagils
positivt av en klar majoritet av remissinstanserna. Beträffande den av
arbetsgruppen föreslagna fort- och vidareutbildningen vid statens brandnämnd
har de remissinstanser som yttrat sig över denna del av förslaget i princip ställt
sig bakom att utbildningen organiseras på det sätt som arbetsgruppen har
föreslagit. Likaså anser en i slort enig remissopinion att förslaget till
förbättrad utbildning av deUidsanställda _ brandmän fyller ett sedan länge
eftersatt behov. Även jag anser att promemorieförslaget i dessa delar kan ligga
till grund för en utbildningsreform. Jag återkommer till de synpunkter på mera
detaljbetonade frågor som har framkommit under remissbehandlingen.

Kritiken
från remissinstanserna mol den i departementspromemorian föreslagna
räddningstjänstutbildningen har främst inriktats på anordnandet av
grundutbildningen för heltidsanställda brandmän inom ramen för gymnasieskolan.
Bl. a. befarar man atl brandförsvarets möjligheter atl rekrytera brandmän med
lämplig yrkesutbildning och yrkeserfarenhet kommer atl minska.

Prop.
1982/83:23 10

Arbetsgruppens förslag till utbildning av heltidsanställda
brandmän innebär i jämförelse med nuläget onekUgen vissa förändringar då det
gäller rekryteringen av personal till de kommunala brandförsvaren. Säkerligen
kommer den som söker tjänst som brandman i regel atl vara yngre än nu och inte
ha Uka lång yrkeserfarenhet inom något praktiskt yrke. Samtidigt måste beaktas
atl de sökande med arbetsgruppens utbildningsförslag har en grundlig och på
räddningstjänstens problem särskilt inriktad utbildning bakom sig redan när de
rekryteras till brandförsvaren. Om denna utbildning, såsom arbetsgruppen
föreslår, bygger på en tvåårig gymnasieutbildning och ges en lillräckligt klar
praktisk inriktning möter man de önskemål som har framförts av en del
remissinstanser om att personer med praktisk läggning måste kunna rekryteras
lill brandförsvaren.

I sammanhanget vill jag betona att etl förslag till
reformerad räddnings-tjänstulbildning måste bygga på att befintliga
utbildningsresurser utnyttjas i största möjliga utsträckning. Jag vill
understryka att det medför så betydande kostnader att fortsältningsvis anordna
den grundläggande utbildningen för heltidsanställda brandmän vid sidan av del
allmänna skolväsendel atl man måste ifrågasätta förutsättningarna för hela
reformen. Jag kan därför inle, såsom några remissinstanser, förorda det förslag
till centralt anordnad utbildning av heltidsanställda brandmän som lades fram i
betänkandet Brandförsvarsutbildningen.

Jag delar alltså arbetsgruppens uppfattning atl den
grundläggande utbildningen av heltidsanställda brandmän bör organiseras inom
ramen för gymnasieskolan. Genom alt utnyttja resurserna i det allmänna
skolväsendet möjliggörs en större geografisk spridning av utbildningen. Detta
torde medverka till att ge etl bredare rekryteringsunderlag och öka
förutsättningarna för kvinnor att genomgå den grundläggande
räddningstjänstutbildningen. Jag ser positivt på en sådan utveckling med
hänsyn till att yrkesområdet f. n. huvudsakligen domineras av män.

Några remissinstanser har ifrågasatt om de framtida
statliga och kommunala kostnaderna verkligen kommer att minska om de
föreslagna förändringarna genomförs. Erfarenhetsmässigt är det svårt att
bedöma kostnaderna för reformer av denna omfattning. Jag delar dock
arbetsgruppens uppfattning att förslaget efter genomförandet inte bör medföra
ökade kostnader för stat och kommun.

När del gäller sotningsväsendet har remissinstanserna
överlag ansett alt det föreligger etl behov av en reformerad utbildning, bl. a.
med hänsyn till skorstensfejarkårens nya och kvalificerade uppgifter inom
energiområdet. Flera lunga remissinslanser har emellertid kritiserat den av
arbetsgruppen föreslagna gymnasiala lärlingsutbildningen för skorstensfejare.

Svenska kommunförbundet har beslutat att genomföra en
försöksverksamhet med ny arbetsmodell för skorstensfejare i samarbete med
Ljusnarsbergs kommun i Örebro län. Försöksverksamheten avses ge svar på bl. a.

Prop.
1982/83:23 11

frågor
om sotningsfrisler, hur olika rengöringsmetoder för värmepannor kan utnyttjas
av skorstensfejarpersonalen, vilka mätnings-, kontroll-, inställnings- och
justeringsarbefen som del är lämpligt aft skorstensfejarna utfor, hur olika
eldningskombinationer påverkar pannverkningsgraden och hur skorslensfejarnas
åtgärder påverkar fastighetsägarnas egna insatser för energisparande.
Försöksverksamheten avses bli genomförd under åren 1982-1983. För att kunna
genomföra försöksverksamheten har kommunförbundet funnit alt berörd personal
behöver genomgå en kompletterande utbildning. En sådan kompletterande kurs har
hittills genomförts på försök.

Med
hänsyn till den kritik som har riktats mot arbetsgruppens förslag i denna del
har jag funnit det lämpligast atl i avvaktan på atl kommunförbundets
försöksverksamhet utvärderas inte lägga fram något förslag till förändrad
utbildning för skorslensfejarpersonal.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alliså att en ny utbildning i räddningstjänst nu genomförs enligl
huvudlinjerna i arbetsgruppens förslag medan däremot en revidering av
utbildningen inom sotningsväsendet t. v. får anstå. Statens brandnämnd kommer i
del nya utbildningssystemet atl ha en betydelsefull roll genom del ansvar för
vidareutbildning ocb fortbildning som läggs på nämnden. Enligl min mening bör
del dessutom ankomma på brandnämnden såsom sakkunnig myndighet på området atl
följa uppläggningen av utbildningen över hela fältet. Det finns enligt min
mening inte anledning att befara att en fördelning av ansvaret för räddningstjänslulbild-ningen
på olika huvudmän kommer att medföra bristande samordning av
utbildningsresurserna. Genom del system för samråd med olika intressenter som
tillämpas inom skolan och högskolan finns garantier för atl utbildningen
utformas på etl ändamålsenligt sätt.

I
Ukhet med arbetsgruppen anser jag det angeläget atl den nya utbildningen i
räddningstjänst kan påbörjas så snart som möjligt. Efter det att riksdagen har
fattat beslut i frågan krävs en viss tid innan den nya utbildningen kan börja
fungera. Under denna tid skall läroplaner utarbetas för den gymnasiala
utbUdningen och utbildningen i komvux. Vidare skall utbildningsplaner och
kursplaner utarbetas vad gäller den föreslagna högskoleutbildningen. Statens
brandnämnd måste också utarbeta nya kursplaner. De författningar som berörs av
den förändrade räddningstjänstutbildningen måste överarbetas.

Jag
räknar med att all ny utbildning skall kunna starta hösten 1983. Samtidigt kan
äldre utbildning upphöra med undantag för brandmannaklassen hos statens
brandnämnd. Denna måste fortsätta till dess gymnasieulbil-dade brandmän finns
atl tillgå på arbetsmarknaden.

Enligt
min mening bör riksdagen underställas principerna för den nya utbildningen. Jag
har i detta ärende samrått med chefen för utbildningsdepartementet och med
statsrådet Tilländer. I det följande behandlar jag de olika delarna av
räddningsljänsiuibildningen.

Prop. 1982/83:23 12

2.2
Brandmannautbildningen

2.2.1
Utbildning av heltidsanställda brandmän

Heltidsanställda
brandmän får f. n. dels en introduktionsutbildning vid resp. brandförsvar i
samband med anställningen, dels en traditionell skolutbildning i
brandmannaklassen vid statens brandnämnds utbildningsenhet. Brandmännen övas
dessutom vid den egna brandkåren enligt föreskrifter i kommunernas
brandordningar. Introduktionsutbildningen är beroende av de olika
brandförsvarens skiftande resurser. Utbildningens längd varierar från någon
vecka till omkring 14 veckor i de tre största kommunerna. Efter minst tolv
månaders heltidsanställning i brandtjänst ges möjlighel alt genomgå
brandmannaklassen vid statens brandnämnds utbildningsenhet. Brandmannaklassen
vid brandnämnden omfattar 8 veckor, varav 7 veckor teoretisk och 1 vecka
praktisk undervisning. Genomgången brandmanna-klass med godkända vitsord är ett
krav för behörighet atl vinna inträde i vidareutbildning vid statens brandnämnd
till brandbefäl.

Arbetsgruppen
har övervägt olika alternativ till utformning av gymnasieutbildningen av
heltidsanställda brandmän. Arbetsgruppen föreslår att en ettårig högre
specialkurs anordnas i gymnasieskolan (=40 veckor). Utbildningen skall enligl
förslagel vara utformad som en räddningstjänstulbildning i vidare bemärkelse.
Arbetsgruppen föreslår att utbildningen skall innehåUa ett stort inslag av
utbildning i akutsjukvård och samordnas med utbildning av ambulanspersonal.

Enligt
arbetsgruppens förslag skall den som har genomgått utbildningen kunna
tjänstgöra både som brandman och som ambulansman. Till stöd för sitt
ställningstagande i della hänseende har arbetsgruppen framhåUit atl
brandförsvarets personal traditionellt utför etl stort antal ambulanstransporter
och att det under överskådlig tid kommer att finnas både kommunal och
landstingskommunal ambulanspersonal. Enligt vad som framhålls i departementspromemorian
ger dessutom en sådan samordnad räddningstjänstulbildning elt större
elevunderlag. Utbildningen kan därigenom spridas till flera gymnasieorter i
laridet.

Arbetsgruppen
föreslår att räddningsljänsiuibildningen blir i hög grad praktiskt inriktad.
EnUgt förslaget inleds utbildningen med en tre veckors praktisk tjänstgöring
vid brandförsvar. Denna praktik syftar bl. a. till atl bedöma elevens
fömtsättningar för arbete inom räddningstjänsten. Den fortsatta praktiska
utbildningen skall enligt förslaget genomföras som s. k. inbyggd utbildning.
Den inbyggda utbildningen i räddningstjänst föreslås bli förlagd till
brandkårer på gymnasieorterna eller i deras närhet. Brandkårens personal avses
fungera som lärare och kårens materiel som undervisningsmateriel. Den inbyggda
utbildningen i akutsjukvård kan enligt arbetsgruppens mening tillhandahållas
av sjukvårdshuvudmännen.

Arbetsgruppen
förutsätter att en introduktionsutbildning liksom nu är nödvändig vid
anställning inom brandförsvaret. Vid inlroduklionsutbild-

Prop. 1982/83:23 13

ningen
skall eleven få kännedom om de lokala förhållandena och den egna brandkårens
materiel.

Vid remissbehandlingen har
arbetsgruppens förslag i denna del fått ett blandat mottagande. De mera
principiella invändningar som har framförts-under remissbehandlingen mot atl
knyta den grundläggande utbildningen till gymnasieskolan har jag redan tidigare
uttalat mig om (2.1.4). I del följande tar jag därför endast upp de synpunkter
som har framkommit när det gäller utbildningens uppläggning och innehåll.

Arbetsgruppens
förslag att den grundläggande utbildningen för heltidsanställda brandmän
anordnas som en ettårig högre specialkurs har under remissbehandUngen inte mött
några invändningar. Förslaget har tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen.
Flertalet remissinslanser framhåller del positiva i att brandmännen får en
grundläggande utbildning i sjukvård. Förslaget atl låta utbildningen leda både
till brandmanna- och ambulansyrket har däremot fått ett blandat mottagande.
Skolöverstyrelsen är i princip positiv till förslagel. Socialstyrelsen anser
däremot atl de brandmän som kommer atl genomgå den föreslagna utbildningen inte
kommer alt ha yrkeskompetens för alt kunna tjänstgöra som ambulanspersonal.
Styrelsen hänvisar i delta sammanhang till styrelsens föreskrifter om
sjukvårdsutbildning för ambulanspersonal och det förslag till utbildning som
redovisas i rapporten Ambulanspersonalens utbildning. Tveksamma till en
samordning med ambulansutbildningen är också bl. a. samtUga landstingskommuner
som har yttrat sig i frågan och Landstingsförbundet.

Förslaget
att den grundläggande utbildningen skall inledas med tre veckors praktisk
tjänstgöring vid brandförsvar har mött viss kritik från remissinstanserna. Bl.
a. skolöverstyrelsen anser att den sökande bör ges möjlighet alt pröva sina
förutsättningar för arbete inom räddningstjänsten före antagning till
utbildningen. Liknande tankegång framförs även av Stockholms kommun.

Några
av remissinslanserna har ansett alt brandmannautbildningen bör omfatta vissa
specialinriktade utbildningsområden. Sålunda har sjöfartsverket framhållit
behovet av att brandpersonal inom kommuner och hamnar har viss kunskap om
brandbekämpning på fartyg och de problem som är förbundna därmed. Enligt
luftfartsverket är det önskvärt atl man i brandmannautbildningen även behandlar
ämnet flygräddningstjänst. Luftfartsverket ser positivt på arbetsgruppens
förslag att en utredning om samordning av utbildning mellan flygvapnet,
generallullstyrelsen och marinen kommer till stånd. Statens strålskyddsinslilut
menar atl i utbildningen bör ingå även grundläggande undervisning om hur man
skyddar sig mot joniserande strålning och hur man uppträder på skadeplats där
radioaktiva ämnen eller andra strålkällor finns.

Efter
samråd med statsrådet Tilländer vill jag för egen del anföra följande.

Prop.
1982/83:23 14

Som jag i det föregående har nämnt släller brandmannayrket
numera stora krav på personalen. Brandmannen skall kunna bemästra de mest
skiftande situationer. Han befinner sig själv ofta i direkt fara. Samtidigt kan
hans insatser ha avgörande betydelse för all rädda människor och för alt hindra
eller begränsa egendomsskador eller skador i miljön. De krav som ställs på
brandmannen bör naturligtvis tjäna som utgångspunkt när en ny räddningstjänstulbildning
skall utformas.

Gentemot arbetsgruppens förslag alt den grundläggande
utbildningen för heltidsanstäUda brandmän skall organiseras som en ettårig
högre specialkurs har inga invändningar gjorts. Att anordna
räddningsljänsiuibildningen på detta sätt ligger i linje med de skolpoliliska
strävandena. I budgetpropositionen 1981 (1980/81:100 Bil. 12 s. 233) anförde
nämligen föredraganden all det kan bli svårl atl erbjuda högskoleutbildning ål
alla elever som önskar det. För att möjliggöra för dessa elever alt komma in på
arbetsmarknaden fordrades enligt föredraganden - ulan en ökning av
dimensioneringen totalt selt - en omfördelning inom gymnasieskolan till förmån
för kortare yrkesinriktade högre specialkurser. Del var enligt föredraganden
angeläget att elt läroplansarbete för sådana kurser snarast inleddes. Dessa
uttalanden föranledde inte någon erinran från riksdagens sida (UbU 1980/81:22,
rskr 1980/81:283).

Gymnasieulredningen har i.december 1981 avgell belänkandet
(SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola. Förslagel remissbehandlas f. n. I
likhet med arbetsgruppen och en i slort selt enig remissopinion har jag funnit
atl del i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till gymnasieulredningens
arbete är lämpligast atl inordna utbildningen av heltidsanställda brandmän i
gymnasieskolan genom atl anordna utbildningen i form av en ettårig högre
specialkurs.

En ettårig högre specialkurs förutsätter att eleven har
genomgått lägst tvåårig utbildning i gymnasieskolan. Om den högre specialkursen
ges en tillräckligt praktisk inriktning kan man, såsom jag tidigare har
påpekat, dessutom räkna med atl elever som tidigare har genomgått någon av
gymnasieskolans yrkesinriktade linjer söker sig dit. Genom all ge sådana
sökande företräde vid intagningen till specialkursen tillgodoser man brandförsvarens
önskemål om att kunna rekrytera personal med praktisk läggning och erfarenhet.

Skolöverstyrelsen beslutar vilka specialkurser, grenar
eller varianter av sådana kurser, som får finnas i gymnasieskolan för
utbildning inom området industri och hantverk och därmed till sin art
jämförligt område samt inom områdena jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring,
vårdyrken, husligt arbete, handels- och kontorsyrken, fritidshem och
lekplatser. Specialkurser för annan utbildning får finnas efter medgivande av
regeringen. Det ankommer således på regeringen atl besluta om att den
föreslagna specialkursen får anordnas.

I fråga om behörighet alt intas som elev i
räddningsljänsiuibildningen bör

Prop.
1982/83:23 15

skolöverstyrelsen
efter samråd med berörda parter utfärda beslämmelser. Särskilda behörighetskrav
bör därvid gälla.

Arbetsgruppen
har i några hänseenden gått in på utbildningens innehåll. Slällningstagandena
från arbetsgruppens sida har föranlett kommentarer av remissinslanserna.

Liksom
arbetsgruppen och flertalet remissinstanser, anser jag alt brandmannautbildningen
måste innehålla ett stort inslag av akutsjukvård. Personalen anlitas nämligen
ofta i ambulanstjänsl. Dessutom är omhändertagandet av skadade personer på en
olycksplats en primär arbetsuppgift för all räddningspersonal. Likaså bör en
viss grundläggande utbildning i fråga om civilförsvarels ledning och metoder
ingå i räddningsljänstutbildningen. Enligt min mening ligger detta i linje med
strävandena all samordna den fredstida och den krigslida räddningstjänsten.

Från
några remissinstanser har framförts önskemål om alt utbildningen bör täcka
vissa specialområden. Sålunda har sjöfartsverket, luftfartsverket och statens
slrålskyddsinstitut framhållit behovet av specialinriktade inslag i
utbildningen som är anpassade lill resp. myndighels verksamhetsområde. Sedan
statsmakterna i princip har tagit ställning till den framtida utbildningen får
det ankomma på skolöverstyrelsen all beakta dessa frågor i samband med att
kursernas närmare innehåll bestäms.

Arbetsgruppens
förslag att en kortare tids praktik hos brandkår läggs in i början av läsåret
har mötts av viss kritik från skolöverstyrelsen. Enligt min mening bör
styrelsens förslag att sökande till brandmannautbildningen bör ges möjlighel
alt pröva sina förutsättningar för arbete inom räddningstjänsten före
antagning till utbildningen övervägas. Denna ordning skulle enligl min mening
medföra dels att kursen kan starta med homogena elevgrupper, dels att sökande
som inle blir antagna har möjlighet atl gå in i annan utbildning. Därigenom får
eleverna på ett tidigt stadium möjlighet att pröva om de passar för yrket.

Vad
gäller innehållet i övrigt i den ettåriga högre specialkursen finner jag i
likhet med arbetsgruppen inte anledning att mera i detalj gå in på denna fråga.
Betänkandet Brandförsvarsulbildningen innehåller i denna del detaljerade
förslag som i allt väsentligt har godtagits av de remissinslanser som uttalade
sig över utredningsförslaget. Del bör ankomma på skolöverstyrelsen att mot
bakgrund härav utarbeta läroplan för specialkursen. ' Arbetsgruppens förslag
att den grundläggande brandmannautbildningen skall samordnas med
ambulansförarutbildningen har rönt kritik från en del remissinstanser. Vad
gäller denna fråga vill jag till en början erinra om att ambulanspersonal f. n.
genomgår en sju veckors grundutbildning i form av en specialkurs i
gymnasieskolan. Utöver denna utbildning har regeringen den 1 april 1982
beslutat atl en kompletteringskurs om 20 veckor för vårdare i ambulans får
anordnas försöksvis i gymnasieskolan under läsåret 1982/83. Ett förslag till ny
grundutbildning för ambulanspersonal om 40 veckor har utarbetats av
skolöverstyrelsen på regeringens uppdrag.

Prop. 1982/83:23 16

Jag
anser att en utbUdning av det slag som brandmannen får även kan vara av värde
för ambulansmannen. Det gäUer bl. a. ulryckningsförarutbildning och
sambandstjänst. Ambulansmannen kan dessutom ha behov av kunskaper i
räddningstjänst för att kunna göra insatser i det inledande skedet på en
olycksplats och för att kunna samverka med brandmännen vid olika typer av
nödlägen. Det är enligt min mening viktigt att olika delar av samhällets
räddningstjänst kan samordnas på ett smidigt sätt vilket också räddningstjänstkommittén
(Kn 1979:01) har framhållit i sitt betänkande (SOU 1981:82) Samhällets
räddningstjänst.

Arbetsgruppen
har framhållit atl en samordning av utbildningen för brand- och
ambulanspersonal medför att utbildningen får en större total volym. Den större
volymen ger bättre förutsättningar för att sprida utbildningen till flera
gymnasieorter i landet än vad som skulle bli fallet om vardera utbildningen
ordnades för sig. Denna decentraliseringseffekt är enligt arbetsgruppen lika
betydelsefull för båda yrkesområdena. En annan trolig effekt för båda
yrkesområdena är en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.

För
den allmänna räddningstjänstens vidkommande ser jag positivt på arbetsgruppens
förslag. Vad avser utbildningen av ambulanspersonal har arbetsgmppen inte gjort
någon närmare analys av de krav som bör ställas på utbildningen av sådan
personal. I första hand bör därför den försöksverksamhet som nu pågår
utvärderas. Det förslag till ny gmndutbildning för ambulanspersonal som har
tagits fram av skolöverstyrelsen kan också ha betydelse i sammanhanget. Frågan
om utbUdning av' ambulanspersonal kommer således att övervägas ytteriigare inom
regeringskansliet. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Ahrland.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört är jag f. n. inte beredd att förorda ett
genomförande av förslagel till samordnad utbildning i räddningstjänst m. m. för
brandmän och ambulanspersonal. Jag anser däremot att arbetsgruppens förslag
kan ligga till grund för en reformerad utbildning för heltidsanställda
brandmän. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att närmare fastställa tim- och
kursplaner för specialkursen.

2.2.2
Utbildning av deltidsanställda brandmän

Deltidsbrandmännen
utgör ca 60 % av landets brandmannakår. De skall i princip kunna bemästra samma
slags nödlägen som den heltidsanställda personalen.

Utbildningen
av deltidsanställda brandmän är f. n. inte systematiserad. I förekommande fall
inleds den med att den deltidsanställde brandmannen i samband med anställningen
genomgår en introduktionsutbildning, vars omfattning kan variera från några
dagar till en vecka. Utbildningen genomföres antingen lokall med resp. kommun
som huvudman eller regionalt, vanligtvis i Svenska kommunförbundets
länsavdelningars regi.

Prop. 1982/83:23 17

Förutom
denna introduktionsutbildning dellar de deltidsanställda brandmännen i den
övningsverksamhet vid det egna brandförsvaret, som fastställts i kommunens
brandordning. Dessa övningar omfattar normalt minst ca 50 timmar per år och är
av högst skiftande kvalitet. Något krav på kompetensutbildning vid statens
brandnämnds utbildningsenhet föreligger ej föi innehav av tjänst som
deltidsanstäUd brandman.

Det
stora utbildningsbehovet för de deltidsanställda brandmännen har starkt
understrukits under flera år, inte minst från de anställdas egna organisationer.
Den deltidsanställde brandmannen borde, för att kunna fullgöra likartade
arbetsuppgifter som den heltidsanställde brandmannen ha en lika omfattande
utbildning som denne. Såväl av hänsyn till den deltidsanställdes
huvudarbetsgivare som till ekonomiska skäl har det dock ansetts inte vara
praktiskt möjligt att genomföra en heU jämförbar utbildning för dessa båda
kategorier.

Arbetsgruppen
har kommit fram till en lösning som innebär att utbildningen inleds med en
kortare introduktionsutbildning som genomförs vid resp. brandförsvar eller
regionall i regi av kommunförbundets länsavdelningar. Enligt arbetsgruppens
förslag skall denna grundläggande utbildning kunna kompletteras med utbildning
inom den kommunala vuxenutbildningens (komvux) ram.

Arbetsgruppen
föreslår att utbildningen bedrivs på så många platser som möjligt med hänsyn
tiU utbildningsbehov och utbildningsresurser. Den sammanlagda utbildningstiden
i komvux bör enligt förslaget inte understiga 120 undervisningstimmar.

Så
gott som samtliga remissinstanser framhåller atl förslaget att genomföra en
grundutbildning för de deltidsanställda brandmännen är en sedan länge
efterlängtad reform. Flera remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet,
understryker de svårigheter som f. n. föreligger för de deltidsanställda att
erhålla en tillfredsställande utbildning med hänsyn tagen till deras
huvudsakliga verksamhet. Mot denna bakgrund delar dessa remissinstanser
arbetsgruppens uppfattning att utbildning genom komvux kan vara en lösning på
detta problem. För att ytterUgare underlätta ett genomförande av denna
utbildning föreslås från några håll att den tänkta treveckorsutbild-ningen
genomförs etappvis.

Några
remissinstanser, däribland statens brandnämnd, pekar på att lokal utbildning
torde vara svårgenomförbar särskilt i glesbygdskommuner med hänsyn till den
relativt låga personalomsättningen. Detta förhållande kan enligt brandnämnden
komma att medföra krav på ökad regional utbildning med åtföljande ökade
kommunala kostnader för resor, traktamenten etc. Betydelsen av
övergångsbestämmelser för brandmän, som redan i dag är anställda och inte
kommer alt genomgå den nya utbUdningen framhålls från några håll.

I likhet med
arbetsgruppen och remissinstanserna vill jag understryka det stora
utbildningsbehovet för de deltidsanställda brandmännen. Att 60 % av 2 Riksdagen
1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 18

landets
brandpersonal endast får en introduktionsutbildning, som omfattar högst fem
dagar är ett förhållande som jag såväl från effektivitets- som arbetarskyddssynpunkt
betraktar som djupt otillfredsställande. Mot bakgrund av de hänsyn sorh måste
tas till den deltidsanställdes huvudarbetsgivare delar jag arbetsgruppens
uppfattning alt en utbildning organiserad inom komvux kan vara en lösning på
detta problem.

Komvux
finns nu i alla kommuner i landet utom en och är organisatoriskt knutet till
skolenhet med gymnasieskola. I kommuner som saknar gymnasieskola är komvux
knutet till grundskolan. I ett 70-tal kommuner finns särskilda skolenheter för
vuxenutbildning med egen skolledning och administration. Inom komvux anordnas
utbildning som motsvarar gymnasieskolans linjer och specialkurser. Varje ämne
utgör en kurs. De stora yrkestekniska ämnena delas dock upp i flera kurser som
kan läsas separat. Vidare finns inom komvux särskild yrkesinriktad utbildning.
Den saknar motsvarighet i gymnasieskolan. Skolöverstyrelsen fastställer
läroplaner för komvux. Beträffande yrkesinriktad utbildning sker det efter
samråd med arbetsmarknadens parter. Vilken utbildning som skall erbjudas
beslutas av skolstyrelsen i kommunen. Även härvid äger samråd rum med
arbetsmarknadens parter.

Komvux
använder i regel ungdomsskolans lokaler och utrustning. I utbildning för
deltidsanställd brandpersonal kan enUgt min mening med fördel undervisningen
till viss del meddelas av brandpersonal inom en större brandkårs lokaler.
Personalen anställs då som timlärare i komvux och brandkårens utrustning kan
utnyttjas i demonslralionssyfte.

Utbildningen
i komvux kan organiseras som heltids-, deltids- eller fritidsstudier. Den kan
genomföras på dagtid eller kvällstid och den kan sträckas ut i tiden eUer
koncentreras till kortare perioder. Utbildningen kan alltså - som några
remissinstanser har uttryckt önskemål om - delas upp på flera kortare perioder.
Den kan därigenom anpassas efter elevernas möjligheter att delta.

För
att komvux skall få starta kurser måste de omfatta varaktigt lägst tolv
deltagare, i glesbygd lägst åtta. Från flera håll har uttryckts farhågor för
atl den låga personalomsättningen skulle medföra svårigheter för mindre
kommuner att erhålla tillräckligt elevunderlag för atl kunna starta en
utbildning i komvux regi. Enligt min mening borde en utökad regional samverkan
inom komvux dock kunna uppfylla kravet på tillräckligt stort deltagarantal.

Den
av några remissinstanser väckta frågan om övergångsbestämmelser för
deltidsanställda brandmän som vid reformens genomförande redan är anställda
ålerkommer jag lill vid behandling av utryckningsledarutbildningen.

Jag delar sålunda
arbetsgruppens uppfattning att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att efter
samråd med statens brandnämnd och arbetsmarknadens

Prop. 1982/83:23 19

parter
fastställa läroplan för utbildning inom komvux av deltidsanställda brandmän.
Enligt vad jag erfarit avser chefen för utbildningsdepartementet att återkomma
till regeringen i denna fråga.

2.3
Vidareutbildning och fortbildning inom räddningstjänsten

2.3.1
Inledande synpunkter

Den
vidareutbildning inom räddningstjänslområdet som krävs för att vissa formella
kompetenskrav skall uppfyllas har hitintills tillhandahållits av statens
brandnämnd. Brandnämnden bedriver denna utbildning dels i brandförmansklassen,
som omfattar 12 veckors utbildning vid utbildningsenheten, dels i
brandmästarklassen som omfattar 21 undervisningsveckor. Undervisningen meddelas
huvudsakligen i form av lektioner och föreläsningar. Dessutom bedrivs i
begränsad omfattning praktiska tillämpningsövningar på brandnämndens
övningsfält i Rosersberg. I statens brandnämnds vidareutbildning har också i
viss utsträckning ingått vad som kan betecknas som fortbildning. Kommunerna har
dessutom själva ombesörjt fortbildning, ofta med stöd av Svenska
kommunförbundets länsavdelningar.

Arbetsgruppen
anser atl räddningstjänslulbildningen i enlighet med moderna utbildningsprinciper
och så långt resurserna medger bör erbjuda kurser, både för att uppnå en högre
behörighet (vidareutbildning) och för att bibehålla och fördjupa förvärvade
kunskaper (fortbildning). Enligt förslaget bör staten även fortsättningsvis
ställa utbildnings- och samordningsresurser lill förfogande för denna
utbildning.

Arbetsgruppen
föreslår att vidareutbildningen och fortbildningen skall stå öppen för såväl
heltids- som deltidsarbetande brandpersonal. Befälsutbildningen bör i princip
vara densamma för både heltidsanställda och deltidsanställda.
Vidareutbildningen och fortbildningen bör ocksä pä ett så naturligt sätt som
möjligt komplettera varandra. Däremot anser arbetsgruppen att den allmänna
utbildning i arbetsledning, personaladministration och redo-göraransvar som ges
personal i förmans- och andra arbetsledande befattningar inte skall ingå i den
statiiga utbildningen. I räddningstjänstutbUdning-en bör nämligen enligt
arbetsgruppen inte onödigtvis ingå inslag där det redan finns ett betydande
utbud av kurser på olika håll i samhället. Vidareutbildningen inom
räddningstjänsten bör således enligt arbetsgruppens mening starkare än vad nu
är fallet koncentreras på räddningstjänstens problem och arbetsmetoder i
samband med utryckningen.

Arbetsgruppen
har diskuterat vem som lämpligen bör vara huvudman för vidareutbildningen och
fortbildningen. Arbetsgruppen anser atl en samordning av räddningst
jänstutbildnir. en för fred och krig skulle kunna ge positiva effekter och
medföra decentralisering av utbildningen. En sådan decentralisering
förutsätter dock bl. a. atl frågan om en samordning mellan statens brandnämnd
och civilförsvarsstyrelsen har avgjorts av statsmakterna.

Prop. 1982/83:23 20

Decentraliseringen
måste därför anstå och utbildningen inom statens brandnämnds utbildningsenhet
tills vidare i huvudsak bedrivas i nuvarande former och på nuvarande platser.
Arbetsgruppen föreslår alltså atl statens brandnämnd skall vara huvudman för
denna utbildning intill dess en för brandförsvar och civilförsvar gemensam
utbildningsorganisation kan byggas upp.

Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt arbetsgruppens förslag till vidareutbildning
och fortbildning. Från flera håll har framhållits det positiva i den utökning
av utbildningen som förslaget innebär för det deltidsanställda brandbefälet.
Några remissinstanser menar också alt det ligger fördelar i alt den framtida
utbildningen kommer att bilda ett helt utbildningssystem.

Flera
remissinslanser anser alt del är angeläget med en framtida samordning med civilförsvaret.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller att en ökad integration mellan
räddningstjänsten för fred och krig bör eftersträvas för att utbildningen inom
resp. verksamhet skall kunna göra ömsesidiga effektivitetsvinster. Styrelsen
framhåller också atl ytterligare en klar fördel för civilförsvarets beredskap
är att utbildningen decentraliseras på del sätt som arbetsgruppen har
föreslagit.

För
egen del kan jag till en början konstatera att arbetsgruppens förslag om
vidareutbildning och fortbildning i princip har fåll elt positivt mottagande
under remissbehandlingen. Också jag anser atl arbetsgruppens förslag i denna
del kan ligga till grund för en utbildningsreform.

Vad
gäller huvudmannaskapet för den nya utbildningen vill jag framhålla följande.
Den nuvarande kompetensutbildningen för den kommunala räddningstjänsten bedrivs
som jag tidigare har nämnt i första hand centralt på statens brandnämnds
utbildningsenhet i Solna och i Rosersberg. Den decentralisering av viss
utbildning till vissa större brandförsvar som hittills har genomförts har gett
positiva erfarenheter. Enligt en allmänt rådande uppfattning måste de praktiska
inslagen i räddningsljänsiuibildningen öka. Delta har även kommit till uttryck
under remissbehandUngen av arbetsgruppens förslag. Av ekonomiska skäl kan dock
inte resurser avsättas för att centralt bygga upp anordningar för praktisk
utbildning. Genom en decentralisering av verksamheten kan däremot befintliga
utbildningsanordningar och befintlig administration utnyttjas. EnUgl min mening
medför koncentrationen av undervisningen till Solna och Rosersberg större
kostnader för kommunerna än nödvändigt. Dessutom tvingas eleverna i många fall
till långa resor. Det är alltså flera fördelar med att
räddningstjänstutbildningen decentraliseras.

Jag
delar arbelsgmppens uppfattning alt en samordning mellan räddningstjänstutbildning
och civilförsvarsutbildning skulle ge flera positiva effekter. Bl. a. skulle
det medföra ett bättre utnyttjande av lärarna och etl gemensamt utnyttjande av
anläggningarna. Frågan om en sammanslagning av civilförsvarsstyrelsen och
statens brandnämnd till en ny myndighet har aktuaUserals

Prop. 1982/83:23 21

både
av 1978 års försvarskommitté (Fö 1978:02) och av räddningstjänstkommittén (Kn
1979:01). I propositionen (prop. 1981/82:102 bil. 2) om säkerhels- och
försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling framhåller
föredraganden alt han är övertygad om att samordningsvinster går att uppnå inom
området räddningstjänst i krig och fred. Riksdagen har godtagit detta uttalande
(FöU 1981/82:18, rskr 1981/82:374). I beslut den 17 juni 1982 har regeringen
bemyndigat mig atl tillkalla en kommitté (Kn 1982:03) med uppdrag att utreda
frågan om en samordning av den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred
och civilförsvarsverksamheten. Kommittén har nyligen påbörjat sill arbete.

Jag
biträder alltså arbetsgruppens uppfattning att utbildningen i räddningstjänst
för fred och krig bör samordnas och decentraliseras. Denna åtgärd förutsätter
emellertid såsom arbetsgruppen har framhållit att frågan om en samordning av
den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred och
civilförsvarsverksamheten har avgjorts av statsmakterna. Till dess så har skett
bör därför utbildningen i enlighet med arbelsgmppens förslag bedrivas av statens
brandnämnd i huvudsak i nuvarande former, dvs. såsom en av statens brandnämnd
anordnad central utbildning. Jag återkommer till några delar av
vidareutbildningen som bör samordnas med annan högskoleutbildning. Det gäller
viss utbildning i förebyggande brandförsvar och förvaltningskunskap.

Jag
övergår nu tiU de olika delarna av den föreslagna vidareutbildningen och
fortbildningen.

2.3.2
Utbildning av utryckningsledare

Lägsta
befälstjänsten inom brandförsvaret är f. n. brandförman. Heltidsanställd brandförman
skall enligt brandstadgan ha avlagt lägst brandför-mansexamen.
Kompetensutbildningen sker vid statens brandnämnds utbildningsenhet. För
inträde i brandförmansklassen krävs genomgången brand-mannaklass och minst sex
års anställning vid brandkår. I praktiken har de antagna genomsnittligt tio års
anställningstid. Brandförmansklassen omfattar i dag tolv veckor, varav elva
veckor teoretisk och en vecka praktisk utbildning.

Deltidsanställt
brandbefäl med undantag för brandchef och vice brandchef skall enligt
brandstadgan ha genomgått lägst brandbefälskurs C. Denna kurs, som omfattar
fyra veckor, genomförs regionalt i statens brandnämnds regi.

Arbetsgruppen
anser atl de krav som från räddningstjänstens synpunkt bör ställas vad gäller
den första befordringstjänsten är att befattningshavaren i fråga skall kunna
fungera som utryckningsledare för liten utryckning och som fordons- och
gruppchef vid större utryckningar, vara övningsledare/ instruktör samt ha en
lämplig bas för vidareutbildning. Enligt arbetsgruppens förslag bör denna
utbildning anordnas som en utryckningsledarutbildning.

Prop.
1982/83:23 22

Utbildningen, som i väsenfliga delar ersätter den
nuvarande förmansutbildningen, skall i första hand ha som mål att ge de
kunskaper om risker och arbetsmetodik som behövs för all utryckningsledarna
skall kunna leda en insatsstyrka så atl både personalens och allmänhetens
säkerhet tillvaratas på bästa möjliga sätt. Arbetsgruppen har funnit att
statens brandnämnd bör vara huvudman för utryckningsledarutbildningen.

Enligt arbetsgruppens mening krävs grundläggande
teoretiska kunskaper inom ämnesområdet för att kunna tillgodogöra sig
utbildningen. Arbetsgruppen föreslår därför att som behörighetskrav skall
gälla att sökanden har genomgått gymnasieskolans räddningstjänstutbildning.
Deltidsanställda brandmän skall enligt förslaget ha genomgått
räddningstjänstutbildning och bör ha gymnasiekompetens i allmänna ämnen
motsvarande lägst tvåårig gymnasieskola. Enligl arbetsgruppens förslag skall
heltidsanställda brandmän ha minst etl års tjänstgöring vid brandförsvar och
deltidsanställda brandmän minst två års tjänstgöring vid brandförsvar för atl
få genomgå utbildningen.

Utryckningsledarutbildning skall enligt förslaget
uppställas som ett krav för både hel- och deltidsanställda för att få leda en
utryckning oavsett befälsnivå. Också brandingenjörer skall följaktligen ha gått
igenom utryckningsledarutbildning för att få leda en utryckning. Arbetsgruppen
föreslår att utryckningsledarutbildningen för såväl heltidsanställda som
deltidsanställda skall omfatta sex veckor.

Flertalet av remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot förslaget. Många instanser pekar på det positiva i alt man har
bedömt behovet av utbildning likvärdigt för både hel- och deltidsanställda.

Några remissinstanser har kritiserat att de
deltidsanställda brandmännen skulle behöva gymnasiekompetens före inträde lill
ulryckningsledarutbild-ningen. Genom kravet på tvåårig gymnasieskola bedöms
risken som stor för att den framtida rekryteringen till deltidsanställt
brandbefäl inle kan tillgodoses. Från andra håll har konstaterats att en utökad
samverkan mellan kommunerna i den allmänna räddningstjänsten som bl. a.
föreslås i betänkandet Samhällets räddningstjänst (SOU 1981:82) kommer att
kräva förbättrad grundutbildning inom brand- och räddningstjänsten. En del
remissinstanser anser att den föreslagna vidareutbildningen om sex veckor för
deltidsanställt befäl är för lång om hänsyn skall tas till huvudarbetsgivaren.
Det understryks att utbildningen därför bör genomföras etappvis för de
deltidsanställda.

Enligt
statens brandnämnd är kraven för tillträde till utryckningsledarutbildningen
för låga för deltidsanställda jämfört med heltidsanställda. De olika
intagningskraven kan enligt brandnämnden skapa genvägar för deltidsanställd atl
nå heltidsanställning som befäl, något som nämnden finner otillfredsställande.
Från andra håll framförs att ett deltidsanställt befäl efter genomgången
utryckningsledarutbildning inte bör ha rätt att söka en heltidsbefattning. Om
detta skulle bli möjligt befarar man att grunden för

Prop. 1982/83:23 23

anslällningsförfarandel
skulle försvinna eftersom rekryteringen för dessa kategorier är så olika.

Statens
brandnämnd anser att förslaget vad gäller den heltidsanställda personalen
innebär en försämring eftersom behörighetskravet sätts så lågt som vid elt års
brandmannatjänst. I nuvarande utbildning krävs minst sex års praktik för
tillträde lill brandförmansutbildning, ett krav som enligt brandnämnden innebär
minst tio års praktisk tjänstgöring som brandman.

Några
remissinslanser framhåller alt utryckningsledarutbildningen bör ingå som en del
i brandingenjörsutbildningen och inte, som enligt förslaget, genomgås först
efter anställningen.

För
egen del vill jag anföra följande.

Del
är enligl min mening angeläget atl både hel- och deltidsanställt brandbefäl får
genomgå en utbildning som kan ge de kunskaper om risker och arbetsmetodik som
behövs för att kunna leda en insatsstyrka. Jag anser att utbildningen bör ge
sådana kunskaper att både personalens och aUmänhetens säkerhet tillvaratas på
bästa möjliga sätt. Detta förhållande bör gälla oavsett befälsnivå. Således bör
även brandingenjörer genomgå denna utbildning för att få leda en
utryckningsstyrka. Under remissbehandlingen har från en del håll framförts
synpunkter på atl utryckningsledamtbildningen borde kunna inrymmas i
brandingenjörsutbildningen. Jag återkommer till denna fråga i samband med
behandlingen av utbildningen av brandingenjörer. Mol bakgrund av alt
utryckningsledamtbildningen som jag tidigare nämnt bör vara lika för allt
brandbefäl har jag dock funnit det lämpligare atl denna anordnas som en
särskild, fristående kurs.

Jag
delar arbetsgruppens uppfattning att gmndläggande teoretiska kunskaper behövs
för att eleverna skall ha möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen.
Gymnasiekompetens kan den deltidsanställde brandmannen få inom komvux.
Möjligheterna att genom denna utbildning avancera inom yrket kommer enligt min
mening att stimulera de sökande till att skaffa sig denna kompetens. Jag anser
också att man vid uppläggningen av utbildningen bör beakta möjligheterna alt
ge dispens från olikai tiUträdeskrav. Med hänsyn härtill anser jag atl det inte
finns anledning att hysa de farhågor som under remissbehandlingen har framförts
från en del håll vad gäller lillträdeskraven. Jag anser alltså att
behörighetskraven kan fastställas i enUghet med förslaget.

Förslaget
om minst ett års anställning i statligt eller kommunalt brandförsvar för
heltidsanställda brandmän och minst två års anställningstid för
deltidsanställda har fått viss kritik från remissinstanserna. Enligt min mening
är det nödvändigt med yrkeserfarenhet för tillträde till utbildningen. Mot
bakgrund av den väsenfligt förbättrade grundutbildning som jag tidigare föreslagit
för såväl heltids- som deltidsanställda brandmän anser jag att kraven på
praktisk erfarenhet för att få tillträde till utbildningen kan vara lägre än
vad som f. n. gäller för tillträde till brandförmansutbildningen. Med hänsyn
lill alt de deltidsanstäUda som regel får mindre praktisk erfarenhet av

Prop. 1982/83:23 24

utryckningar
än de heUidsanställda, bör det krävas längre praktisk erfarenhel för den
förstnämnda kategorin. Även om jag således i princip kan dela arbetsgruppens
syn på dessa frågor anser jag i likhet med några remissinstanser atl kravet på
praktisk erfarenhet bör vara högre än vad arbetsgruppen har föreslagit.

Jag
föreslår atl kravet för alt få genomgå utryckningsledamtbildningen '-kall vara
minsl två års anställning vid brandförsvar för heltidsanställda och minst fyra
år för deltidsanställda brandmän.

Från
något håll har under remissbehandlingen framhållits alt frågan om rekrytering
till högre brandbefälstjänst efter genomgången utryckningsledarutbildning bör
uppmärksammas. Man menar atl deltidsanställd brandman som har genomgått sådan
utbildning inte bör ha rätt atl söka heltidsbefattning som utryckningsledare.
Från andra håll har dock framhållits fördelarna i just det faktum att
deltidsanställda efter genomgången utbildning skall kunna söka befattningar som
heltidsanställda befäl inom mindre kommuner. Jag vill erinra om att
utryckningsledarutbildningen föreslås få samma innehåll för både hel- och
deltidsanställda. Enligt min mening bör mot denna bakgrund inte formella hinder
ställas upp mot alt anställa en deltidsbrandman med utryckningsledarutbildning
i en heltidsbefattning. Del bör ankomma på kommunerna alt i det särskilda
fallet bestämma i denna fråga.

Förslaget
att ulryckningsledarutbildningen skall omfatta sex utbildningsveckor för såväl
hel- som deltidsanställd personal har kritiserats vad gäller de
deltidsanställdas villkor. För egen del anser jag att den förbättrade
grundläggande utbildningen medför att den första befälsutbildningen kan
begränsas. Arbetsgruppens förslag om en förbättrad fortbildning, vartill jag
ålerkommer, talar också för detta. Därtill kommer att utbildningen skall
koncentreras till räddningstjänstens krav i samband med utryckningen. Jag anser
emellertid att utbildningsbehovet är störst för de deltidsanställda eftersom
deras grundutbildning inte är lika fullständig som de heltidsanställdas. De
deltidsanställdas övriga förvärvsverksamhet lägger emellertid hinder i vägen
för att utryckningsledamtbildningen görs längre än sex veckor. Enligt min
mening bör vid uppläggningen av utbildningen för de deltidsanställda beaktas
möjligheterna att dela upp denna på flera kortare perioder.

Sammanfattningsvis
delar jag arbetsgruppens uppfattning atl statens brandnämnd bör anordna en
utryckningsledarutbildning i enlighet med förslaget. Utbildningen bör omfatta
sex veckor. Uppläggningen av kursen och det närmare kursinnehållet bör
bestämmas av statens brandnämnd.

2.3.3
Utbildning i förebyggande brandförsvar

Enligt
kursplanerna vid statens brandnämnds utbildningsenhet får heltidsanställd
brandpersonal i brandförmansklassen 44 och i brandmästarklassen 154 timmars
undervisning inom ämnesområdet förebyggande åtgärder mot

Prop.
1982/83:23 25

brand. För deltidsanställd personal sker denna utbildning
inom brandbefälskurs A och B, där ämnesområdet omfattar 82 resp. 35
undervisningstimmar.

Med hänsyn till arbetsuppgifterna och för alt få en
rationell utbildning föreslår arbetsgruppen en särskild utbildning i
förebyggande åtgärder mot brand i tvä nivåer. Den ena kursen. Förebyggande I,
skall enligt arbetsgruppens förslag ge sådana kunskaper atl den som har
genomgått utbildningen kan utföra brandsyn av rutinkaraktär och vissa
tillslåndsbesikiningar. Kursen skall också ge kunskaper för allmän rådgivning
angående förebyggande åtgärder mot brand. Förebyggande I föreslås omfatta tre
veckor med statens brandnämnd som huvudman för utbildningen. Den andra kursen.
Förebyggande II,
föreslås överensstämma
med motsvarande utbildning för brandingenjörerna.

Enligt arbetsgruppens mening bör brandmannautbildningen
inom gymnasieskolan utgöra en tillräcklig grund för Förebyggande I. Den
brandman som önskar genomgå Förebyggande I bör dock först ha gått igenom
utryckningsledarutbildning. Erfarenhet som utryckningsledare bör nämligen
enligt arbetsgruppen vara av stort värde för att kunna tillgodogöra sig kursen.
Sådan erfarenhet krävs också för atl kunna fungera som brandsyneförrättare m.
m., vilket är syftet med kursen. Det bör också finnas en möjlighet för erfarna
brandmän att genomgå Förebyggande I. För tillträde till kursen bör således
enligt arbetsgruppens förslag lång erfarenhet inom yrket kunna jämställas med
utbildning som utryckningsledare.

En majoritet av remissinstanserna har inget atl erinra mot
arbetsgruppens förslag. En kommun framhåller dock att begreppet "lång
erfarenhel" för tillträde till Förebyggande I bör ersättas med ett
tidsbundet krav. I delta sammanhang framför flera instanser att undantag bör
kunna göras från förslaget om flerårig erfarenhet som utryckningsledare för de
brandmän som av hälsoskäl kan överflyttas till förebyggande verksamhet. Från
flera håll har framförts synpunkter på angelägenheten av atl sträva efter en i
största möjliga utsträckning regional utbildning. Man framhåller i sammanhanget
önskvärdheten för de deltidsanställda brandmännen att kurserna förläggs så nära
hemorterna som möjligt. Vidareutbildningen bör enligt dessa remissinstanser
därför förläggas till ett större anlal orter i landet än vad arbetsgruppen
redovisar.

För egen del vill jag anföra följande.

Också enligt min mening bör utbildningen i förebyggande
brandförsvar kunna organiseras i två nivåer på det sätt som arbetsgruppen har
föreslagit. Jag lar nu upp kursen Förebyggande I. Kursen Förebyggande II ålerkommer jag till vid behandling
av högskoleutbildningen.

Förslaget att den brandman som önskar genomgå utbildningen
Förebyggande I bör ha lång erfarenhet inom yrket eller ha genomgått
utrycknings-ledarutbildningen har från några håll fåll kritik under
remissbehandlingen. Bl. a. har man efterlyst atl begreppet lång erfarenhet
skulle ersättas med elt

Prop. 1982/83:23 26

tidsbundet
krav. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att praktisk erfarenhet eller
genomgången utryckningsledarutbildning bör krävas för alt man skall kunna
tillgodogöra sig utbildningen. Längden av den praktiska erfarenhet som skall
krävas bör övervägas i samband med den närmare utformningen av utbildningen.

Jag
kan instämma i de synpunkter som remissinstanserna framfört i fråga om behovet
av övergångsbestämmelser för sådan personal som redan har anställning inom
brandförsvaret utan atl ha genomgått den föreskrivna teoretiska utbildningen.
Jag ulgår således ifrån att det måste finnas särskilda övergångsbestämmelser
för sådan personal som redan är anställd inom brandförsvaret. Denna fråga bör
övervägas i samband med överarbetningen av de författningar som berör
utbildningen.

Enligt
arbetsgruppens förslag skall kursen Förebyggande I kunna anordnas centralt
eller regionalt. För egen del delar jag remissinstansernas synpunkter att en
regional och lokal förläggning av utbildningen är önskvärd. Genom att förlägga
kursen i så nära anslutning till elevernas hemorter som möjligl underlättas
deltagandet, inte minst vad gäller den deltidsanställda personalen. Jag har
tidigare anfört atl jag biträder uppfattningen om att en decentralisering av
vidareutbildningen skulle ge flera positiva effekter men att denna
decentralisering i avvaktan på pågående utredningar tills vidare måste anstå. I
vad mån viss del av utbildningen under denna tid kan och bör decentraliseras
anser jag att statens brandnämnd i samråd med berörda kommuner får ta ställning
till.

Jag
föreslår alltså atl arbetsgruppens förslag i denna del genomförs.

2.3.4
Utbildning av brandmästare

Heltidsanställd
brandmästare skall enligt brandstadgan ha avlagt lägst brandmästarexamen vid
statens brandnämnds utbildningsenhet. För inträde i brandmästarklassen krävs
avlagd brandförmansexamen. I praktiken har de antagna till brandmästarklassen
genomsnitfligt ca 14 års anställningstid i statligt eller kommunalt
brandförsvar. Brandmästarklassen omfattar i dag 21 undervisningsveckor, varav
20 veckor teori och en vecka praktik.

Arbetsgruppen
har föreslagit att en högre befälsutbildning mellan utryckningsledamtbildningen
och brandingenjörsutbildningen alltjämt bör finnas. Utbildningen, som liksom i
dag bör benämnas brandmästarutbild-ning, skall främst inriktas på
brandmästarens roll som högre utryckningsbefäl och innehålla sådana inslag av
förvaltningskunskap och administration som är specifika för räddningstjänsten.
Den som vill genomgå brandmästamt-bildning skall enligl arbetsgruppens förslag
ha genomgått kurserna Utryckningsledarutbildning och Förebyggande 1.

Brandmästarutbildningen
föreslås omfatta 14 utbildningsveckor. Statens brandnämnd föreslås vara huvudman
för utbildningen. Enligl förslaget skall den brandmästare som avser atl söka
befattning som brandchef eller vice

Prop. 1982/83:23 27

brandchef
komplettera sin utbildning med kurserna Förebyggande II och
Förvaltningskunskap. Dessa kurser utgör också en del av brandingenjörsutbildningen
och föreslås därför bli anordnade vid högskolan.

De
flesta remissinstanserna har inget att erinra mot arbetsgruppens förslag till
ny brandmästamlbildning. Från bl. a. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
framhålls det positiva i att även denna utbildning skall vara lika för hel- och
deltidsanställd personal. TCO menar dock atl även här kan praktiska hinder göra
det svårt för i första hand deltidsanställda brandbefäl atl delta i
utbildningen. Denna bör alltså enligt TCO utformas på ett sådant sätt att även
denna personalkategori kan dellaga.

För
egen del vill jag anföra följande.

Förslaget
till brandmästamlbildning har mottagits positivt av remissinstanserna och
enUgt min mening kan förslagel ligga till grund för en reform av denna
utbildning.

Vad
gäller de synpunkter som under remissbehandlingen har framförts rörande de
praktiska svårigheter som kan uppkomma för deltidsanställd personal att delta i
utbildningen anser jag i likhet med vad jag tidigare har anfört i denna fråga
det vara angeläget alt i största möjliga utsträckning förlägga utbildningen i
nära anslutning till deltagarnas hemorter. Som jag i det föregående sagt i
fråga om annan vidareutbildning får statens brand-nämnd ta ställning till i
vilken omfattning som brandmästarutbildningen kan och bör regionaliseras.

2.3.5
Fortbildning

Brandmännen
får kontinuerlig fortbildning i samband med den övningsverksamhet som alltid
pågår inom brandförsvaret. För befälet erbjuds fortbUdningskurser på
räddningstjänstområdet av olika myndigheter och organisationer. Utbudet av
fortbildningskurser är i dag inle systematiserat.

Arbetsgmppen
har föreslagit att statens brandnämnd får i uppdrag att inom en bestämd
medelsram tillhandahålla kurser för fortbildning av befälet inom
räddningstjänsten. Brandnämnden skall enligl förslaget samordna och bedriva
fortbildningskurser samt sprida information om sådana kurser. Vid kursernas
uppläggning bör samråd ske med Svenska kommunförbundet och berörda myndigheter.
Kurserna bör anordnas regionalt eller lokalt och inriktas på aktuella
ämnesområden. De bör i princip erbjudas allt befäl inom räddningstjänsten.
Kurserna bör omfatta några dagar.

Förslaget
att låta statens brandnämnd organisera och tillhandahålla fortbildningskurser
inom räddningstjänslområdet har mottagits övervägande positivt av
remissinstanserna. Bl. a. Svenska kommunförbundet framhåller fördelarna med
atl resurser bibehålls och utvecklas vid statens brandnämnd för fortbildning
och vidareutbildning i samråd med förbundet. Från andra håll framhålls atl
förslagel lill utökad återkommande fortbildning

Prop.
1982/83:23 28

kommer att fylla etl stort behov, bl. a. med tanke på den
utveckling som sker inom räddningstjänsten och del vida kunskapskrav som ställs
på dagens brandpersonal. I likhet med vad som anförts i samband med
vidareutbildningen har från några kommuner påpekats angelägenheten av regional
samverkan i samband med genomförandel av och förläggningen av
fortbildningskurserna.

För egen del vill jag anföra följande.

Enligt min mening är behovet av fortbildning särskilt
belydelsefulll på räddningstjänstens område. Varje år ökar antalet transporter
av farliga laster. Lagringen av hälso- och miljöfarliga varor är betydande. Del
är en svår uppgift atl på ett snabbt och riktigt sätt ta hand om löskomna
gifter och miljöfarliga varor m. m. Personalen inom räddningstjänsten bör
därför fortlöpande hållas informerad om nya rön inom bekämpningslekniken liksom
erfarenheter från inträffade olyckor eller tillbud. Jag vill också betona alt
en systematiserad fortbildning troligen ökar de anställdas vilja och förmåga
alt ta ett större ansvar. Genom förslaget blir fortbildningen etl återkommande
led i en utbildningskedja.

Det är enligl min mening givetvis angeläget att man i så
slor utsträckning som möjligt underlättar för personalen att delta i
fortbildningskurser. En regional samverkan i likhet med vad som har efterlysts
från remissinstanserna skulle enligt min mening bidra lill en sådan lösning
samtidigt som kommunernas kostnader kan hållas på så låg nivå som möjligt.

Jag vill mot denna bakgrund förorda att statens brandnämnd
tiUdelas resurser för och ges i uppdrag att samordna och bedriva
fortbildningskurser samt sprida information om sådana kurser. För denna uppgift
och för den vidareutbildning som jag förordar finns det anledning att anta att
den nuvarande personalstyrkan vid statens brandnämnd i huvudsak kommer att
behövas.

2.4 Brandingenjörsutbildning m. m.

2.4.1 Inledande synpunkter

Räddningstjänsten har under senare år starkt ändrat
karaktär. På våra vägar och järnvägar transporteras ständigt brand- och
explosionsfarliga ämnen. De moderna flygplanen tar fler och fler passagerare.
Oljeföroreningar och andra miljöskador har ökat i omfattning. Som en följd av
denna utveckling kan dagens brandingenjör ställas inför allvarliga problem som
man inle tidigare hade anledning atl räkna med. De kommunala brandchefernas
bedömning av säkerheten påverkar dessutom den fysiska planeringen samt
byggnaders konstruktion och utformning. Brandchefens ställningstagande i dessa
för samhällsbyggnaden så viktiga frågor kan ha avgörande betydelse för
människors liv. De påverkar också ekonomi, industriers konkurrenskraft,
sysselsättning, bostadsbyggande m. m.

Förutom alt en brandchef skall behärska såväl de
förebyggande som de

Prop. 1982/83:23 29

skadeavhjälpande delarna av sitt fackområde ställs i dag
krav på operativ ledning av större räddningsinsatser, planläggning av sådana
samt förmåga att inhämta, utnyttja och förmedla ny kunskap av betydelse för räddningstjänsten.
Han skall även kunna samverka med andra räddningsorgan m. m. Brandchefen är
dessutom en administrativ förvaltningschef. Detta förutsätter god inblick i
kommunal förvaltning. Han skall planera och leda den egna verksamheten med en
ofta omfattande personaladministration, upphandling m. m. De inom brandskyddet
mycket speciella arbetarskyddsfrågorna förtjänar också att nämnas.

Brandskyddsfrågor av olika slag har av tradition - både i
Sverige och utomlands - behandlats ganska schematiskt och i stor utsträckning
baserats på erfarenhet, "tumregler" eller på resultat av enkla
prövningar. Vid jämförelser med andra delar av det tekniska och industriella
området har brandskyddsområdel länge karaktäriserats av stor knapphet på
utvecklings-betonade arbeten. Samtidigt har det i samhället skett en utveckling
mol stora komplexa system som innebär alt sårbarheten för och konsekvenserna av
olyckor har ökat. Detta har lett till en alltmer besvärande brist på
brandskyddstekniskt välutbildad personal med kompetens att på
lekniskt-velenskaplig grund angripa skyddslekniska problem. Från denna utgångspunkt
är det enUgt min mening både angeläget och naturUgt att brandingenjörsutbildningen
knyts till högskolan.

I dag är det nästan uteslutande kommuner och vissa andra
offentliga arbetsgivare som anställer brandingenjörer. Med den uppläggning av
utbildningen som jag föreslår i det följande är det dock sannolikt atl
brandingenjörerna kan få anställningar även inom den privata sektorn. Vidare är
det sannolikt att kvinnor kommer att utbilda sig till brandingenjör.

2.4.2 Utbildning av brandingenjörer

Enligt 7 § brandstadgan (1962:91) skall brandchef och
vissa andra befattningshavare ha avlagt brandingenjörsexamen. Denna examen
avläggs vid statens brandnämnds utbildningsenhet i Solna. Antagning till
utbildningen sker vartannat år med ca 30 studerande. Som behörighetskrav
gäller i princip slutförd tre- eller fyraårig linje inom gymnasieskola.

Brandingenjörsutbildningen omfattar f. n. 85
utbildningsveckor fördelade på 28 veckor utbildningstjänstgöring, 55 veckor
teoretisk undervisning och 2 veckor praktisk undervisning. Utbildningen indelas
i fyra skeden, nämligen 19 veckor handledd, grundläggande brandmannautbildning
vid kommunal brandkår med heltidsanställd personal (skede I), en termins
studier vid brandnämnden (skede II), 9
veckor praktisk befälsutbildning vid kommunal brandkår med heltidsanställd
personal (skede III) saml ett läsårs studier vid brandnämnden (skede IV).

Prop.
1982/83:23 30

Arbetsgruppen anser det naturligt atl
brandingenjörsutbildningen jämställs med annan teknisk utbildning och
organiseras på elt likartat säll. Arbetsgruppen föreslår därför att en allmän
utbildningslinje, brandingenjörslinjen, inrättas i högskolan. Utbildningen bör
enligl förslaget omfatta 80 poäng, dvs. två läsår, och förläggas till
universitetet i Lund.

Beträffande innehållet i brandingenjörsutbildningen anser
arbetsgruppen atl tyngdpunkten bör ligga på utbildning i räddningstjänst och
förebyggande åtgärder mot brand samt på sådana tekniska ämnen som är av
särskild betydelse härför. De administrativa funktioner och
myndighetsfunktioner som en brandchef utövar måste enligt förslaget också
motsvaras av momenl i utbildningen.

Arbetsgruppen understryker vikten av att de studerande har
någon erfarenhel från verksamheten vid brandkår innan den egentliga tekniska
utbildningen påbörjas. Enligt förslaget bör det ankomma på universitets- och
högskoleämbetet att överväga om en praktik om ca tre veckor skall ingå som en
del av den föreslagna tvååriga utbildningen eller utgöra elt särskilt
behörighetskrav för tillträde till den. De i utbildningen i övrigt ingående
praktiska momenten förläggs enligt förslaget lill de kommunala brandförsvaren
och lill civilförsvarets utbildningsanläggningar.

Arbetsgruppen anser att de regler för allmän behörighet
till högskoleutbildning som anges i högskoleförordningen (1977:263) bör
tillämpas också för tillträde till den nya brandingenjörsutbildningen och alt
det bör ankomma på universitets- och högskoleämbetet att bestämma de särskilda
förkunskapskrav som bör gälla utöver den allmänna behörigheten. Kraven för
tillträde till brandingenjörsutbildningen bör enligt förslaget i möjligaste mån
utformas så atl vidareutbildning underlättas för den i brandväsendet redan anställda
personalen. Arbetsgruppen föreslår alt 25 studerande per år antas till
brandingenjörsutbildningen.

Nästan alla remissinstanserna understryker att
brandingenjörsutbildningens kvalitet måste höjas och anser atl detta lämpligen
kan uppnås genom att ingenjörsutbildningen förläggs liU högskolan. De flesta
tillstyrker förslaget om atl inrätta en ny allmän utbildningslinje,
brandingenjörslinjen. Arbetsgruppens förslag att förlägga
brandingenjörsutbildhingen till universitetet i Lund har däremot föranlett
blandade reaktioner, Några remissinstanser anser att frågan på nytt bör
utredas, andra atl förläggning av utbildningen till Stockholm eller Göteborg
bör övervägas.

Från flera av remissinstanserna, bl. a. statens
brandnämnd, universitetet i Lund och Svenska kommunförbundet, framförs
synpunkter på att utbUdningen bör förlängas till att omfatta tre läsår.
Härigenom skulle enligt flera av dessa remissinslanser ges möjlighet att bredda
utbildningen i bl. a. administration, förvaltningskunskap, ekonomi och samhällsplanering.
Utbildningen skulle genom en förlängning lill tre läsår också bli mera
likvärdig med andra ingenjörsutbildningar på högskolenivå.

Etl flertal remissinstanser anser att den av arbetsgruppen
föreslagna

Prop.
1982/83:23 31

praktiska introduktionsutbildningen om tre veckor före
påbörjad utbildning vid högskolan är alltför otillräcklig. Det framhålls i
sammanhanget att det är av mycket stor betydelse för både samhället och eleven
att utbildningen inleds med en längre praktikperiod vid elt eller flera
kvalificerade brandförsvar. Som skäl härför anförs att både eleven och
brandförsvaret skall kunna bedöma elevens fortsatta förutsättningar för att bli
räddningsbefälhavare. En förlängning av den praktiska
introduktionsutbildningen till atl omfatta åtminstone tre månader föreslås.
Från flera håll anses även att denna praktiska del bör inrymmas i själva
ingenjörsutbildningen. Likaså anser några remissinstanser att den
utryckningsledarutbildning som brandingenjörerna enligt arbetsgruppens förslag
skall genomgå för atl få tjänstgöra som utryckningsledare bör inrymmas i
brandingenjörsutbildningen.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill
jag för egen del anföra följande.

En högskolereform trädde i kraft år 1977. Ett utmärkande
drag i den nya högskoleorganisationen är atl den rymmer praktiskt tagel all
eftergymnasial utbildning - med undantag av inomverksutbildning - och att all
utbildning inom högskolan skall knytas an till forskning. En annan viktig del
av reformen är all andra regler nu gäller för tillträde till utbildningen. Nya
grupper av studerande bereds härigenom tillfälle till högskoleutbildning.

Brandingenjörsutbildningen är i dag den enda
eftergymnasiala ingenjörsutbildning som ligger utanför högskolan. Liksom
arbetsgruppen anser jag del naturligt all brandingenjörsutbildning jämställs
med annan teknisk utbildning och organiseras på ett likartat sätt. Detta
förutsätter att utbildningen hålls samman under en enda ulbildningshuvudmän,
nämligen högskolan. Att utbildningen till stora delar kommer att vara praktiskt
inriktad kan enligt min mening inle anses utgöra något hinder därvidlag. I elt
anlal mera yrkesinriktade högskoleutbildningar utgörs en stor del av
utbildningstiden av praktiska momenl. Jag anser att ett effektivare utnyttjande
av resurser kan uppnås vid en sammanhållen utbildning. En sådan lösning har
dessutom pedagogiska fördelar. Den viktiga integrationen mellan teoretiska och
praktiska undervisningsmoment medför kortare utbildningstid. Vidare underiätlas
en önskvärd samordning med annan närbesläktad teknisk högskoleutbildning, såsom
driftpersonalutbildning samt väg- och vattenbyggnadsteknisk utbildning.
Härigenom kan betydande besparingar ske genom samutnyttjande av lärare, lokaler
och utrustning.

Genom att inordna utbildningen i högskolan är del möjligt
att tillgodose det påtalade behovel av en vetenskaplig/teknisk grund för
yrkesområdet. I dag ger brandingenjörsutbildning inte behörighet till
forskarutbildning. Enligt riksdagens beslut skall principen om elt samband mellan
forskning och grundläggande utbildning vara en central del i det fortsatta
reform- och utvecklingsarbetet inom högskolan. En viktig form av
forskningsanknytning är att forskningsresultat direkt kan las till vara i den
grundläggande utbildningens innehåll och arbetsformer.

Prop.
1982/83:23 32

Jag anser i likhet med arbetsgruppen atl det är angeläget
att de studerande har någon erfarenhet från verksamheten vid brandkår innan den
egenfliga tekniska utbildningen påbörjas. Flera av remissinslanserna har
emellertid ansett att den av arbetsgruppen föreslagna praktiska
introduktionsutbildningen om tre veckor är för kort. Jag kan dela denna
uppfattning och har erfarit att chefen för utbildningsdepartementet avser att
föreslå regeringen att uppdra åt universitets- och högskoleämbetet att vid
utarbetande av utbildningsplan för brandingenjörsutbildningen till att omfatta
tre år låta den inledande praktiken få större omfattning.

Under remissbehandlingen har också framförts önskemål om
att högskoleutbildningen förlängs med ytterligare ett läsår. Vidare har
framförts önskemål om atl den nyssnämnda praktiken skall inrymmas i ingenjörsutbildningen
och inte utgöra elt särskilt behörighetskrav för tillträde till den. Enligt min
mening finns del fog för alt förlänga utbildningen. Härigenom kan etl ökat
utrymme ges ål bl. a. sådana delar av utbildningen som är av särskild betydelse
för brandingenjörens roll som kommunal förvaltningschef. Dessutom öppnas
möjlighet atl lägga in den inledande praktikutbildningen inom ramen för själva
utbildningen. Sistnämnda fråga bör det emellertid såsom arbetsgruppen har
föreslagit ankomma på universitets- och högskoleämbetet att pröva vid
utarbetandet av utbildningsplanen. Jag föreslår alt utbildningen förlängs med
en termin utöver vad arbetsgmppen har föreslagit och således skall omfatta 100
poäng.

Några remissinstanser har ansett atl den
utryckningsledamtbildning som brandingenjörerna skall genomgå för att få
tjänstgöra som utryckningsledare bör inrymmas i brandingenjörsutbildningen. Av
skäl som jag har angett vid behandling av utryckningsledarutbildningen (2;3.2)
kan jag inte biträda denna uppfattning.

En del studerande som har genomgått den nya
brandingenjörsutbildningen kommer sannolikt att vilja bygga på den till
civilingenjörsutbildning l. ex. på väg- och vattenbyggnadslinjen. Jag utgår
från att berörda utbildningsmyndigheter planerar brandingenjörsutbildningen så
att en sådan påbyggnad underlättas.

I tidigare brandingenjörsutbildning (motsvarande) var upp
till 25 % av eleverna brandmän. Detta procenttal har sjunkit med åren. Numera
rekryteras endasi en eller två av 30 elever ur denna kategori. Jag anser detta
förhållande otillfredsställande. Kraven för tillträde lill brandingenjörsutbildningen
bör enligt min mening i möjligaste mån utformas så atl vidareutbildning
underlättas för den som redan är anställd i brandväsendet.

I likhet med arbetsgruppen anser jag atl de regler för
allmän behörighet till högskoleutbildning som anges i högskoleförordningen
(1977:263) bör lillärnpas för tillträde till den nya
brandingenjörsulbildningen. Del ankommer på universitets- och högskoleämbetet
att bestämma de särskilda förkunskapskrav som bör gälla utöver den allmänna
behörigheten.

För närvarande utbildas ca 30 brandingenjörer vartannat
år. Med hänsyn

Prop.
1982/83:23 33

till den vidgade arbetsmarknad som kan förutses för
högskoleutbildade' brandingenjörer har arbetsgruppen föreslagit atl ca 25
studerande per år antas till brandingenjörsutbildningen. Jag finner inte
anledning atl frångå förslagel i denna del.

Arbetsgruppens förslag till lokalisering av den nya
högskoleutbildningen har tagits upp i några remissyttranden. I dessa förordas
en lokalisering av brandingenjörsutbUdningen till bl. a. Stockholm, Göteborg
eller Uppsala framför en förläggning till universitetet i Lund.

Vid val av lokaliseringsort för den nya
högskoleutbildningen bör enUgt min mening i första hand de alternativ övervägas
som från utbildningssynpunkt erbjuder de bästa förutsättningarna att utnyttja
befintliga lokaler och anläggningar samt de bästa möjligheterna till samordning
med annan verksamhet.

Brandingenjörsutbildningen kräver tillgång till
övningsfält och omfattande räddningsutrustning såsom fordon m.m. Erforderliga
resurser finns i anslutning till flera högskoleenheter. Vid sin avvägning
mellan de olika alternativen har arbetsgmppen funnit att
brandingenjörsutbildningen bör förläggas till universitetet i Lund. Jag delar
arbetsgruppens mening i detta avseende. Därigenom kan det kunnande och den
erfarenhet som redan nu finns vid universitetet tas tillvara. Landets enda
professur i byggnadstekniskt brandskydd är knuten till universitetet i Lund
sedan den 1 juli 1981. Jag förordar alltså att brandingenjörsutbildningen
lokaliseras till Lund.

2.4.3 Högskoleutbildning för brandmästare

EnUgt 7 § brandstadgan (1962:91) skall brandchef och vissa
andra befattningshavare ha avlagt brandingenjörsexamen. Länsstyrelsen kan
emellertid medge att också brandmästare utses till brandchef eller till
befattning som normalt kräver brandingenjörsexamen. Det finns i dag 93
brandchefer och 87 vice brandchefer för vilka länsstyrelsen har medgett att
brandmästarexamen utgör erforderlig behörighet.

Arbetsgruppen har i sitt förslag till ny
brandmästamlbildning utgått från brandmästarens huvudfunktion som kvalificerad
utryckningsledare. Enligt förslaget skall den brandmästare som har genomgått
den nya utbildningen komplettera sina kunskaper när det gäller förebyggande
brandförsvar (Förebyggande II) och
förvaltningskunskap om denne avser att söka befattning som brandchef eller vice
brandchef. För att tjänstgöra som besiktningsbrandmästare krävs enligt
förslaget vidareutbildning i förebyggande brandförsvar. Både utbildningen i
förebyggande brandförsvar och förvaltningskunskap föreslås inordnad i högskolan
och bli samordnad med motsvarande utbildning för brandingenjörer.

Kursen i förebyggande brandsförsvar. Förebyggande II, bör enligt arbetsgruppens mening ha
samma omfattning (ca 10 veckor) och innehåll som motsvarande utbildning för
brandingenjörerna. Kursen skall enligt 3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 34

förslaget
ge erforderliga kunskaper för sådan brandsyn, ritningsgranskning och rådgivning
som det ankommer på brandchef att utföra. En brandmästare som har genomgått
denna kurs skall kunna tjänstgöra som besiktningsbrandmästare. För tillträde
till kursen Förebyggande II
anser arbetsgruppen att det skall
krävas genomgången brandmästamlbildning. Antalet nybörjarplatser bör enligt
förslaget vara 30 om året.

Även
kursen i förvaUningskunskap bör enligt arbetsgruppens förslag ha samma
kunskapsinnehåll och omfattning som motsvarande utbildning för
brandingenjörerna. För att bli antagen till utbildningen skall enligt förslaget
krävas atl eleven har gått igenom brandmästamlbildning och Förebyggande II. Arbetsgmppen beräknar antalet nybörjarplatser till 15 om året.

Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt förslaget till kompletterande utbildning för
brandmästare. Bl. a. universitets- och högskoleämbetet framhåller att
utbildningen med fördel kan anordnas inom högskolans ram. Från andra håll
understryks betydelsen av att utbildningen bedrivs på central plats med
möjligheter till goda utbildningsresurser.

Statens
brandnämnd är kritisk till att kursen Förebyggande II förläggs
till högskolan. För att skapa kontinuitet i utbildningen anser brandnämnden att
utbildningen Förebyggande I och II bör ha samma huvudman,
förslagsvis nämnden. Kursen Förebyggande II har i
övrigt kommenterats mycket sparsamt av remissinstanserna.

Förslaget
till en kurs för brandmästare i förvaltningskunskap har mottagits mycket
positivt. Flera remissinstanser anser att förvaltningskunskap och
administration är mycket eftersatta områden i den nuvarande utbildningen. Någon
remissinstans befarar emellertid att den föreslagna studiegången kommer att
medföra ekonomiska problem såväl för kommunema som för det enskilda
brandbefälet. Mot denna bakgrund menar man att intresset för denna utbildning
kan bli svagt.

För
egen del anser jag att det är naturligt att kursema Förebyggande II och
Förvaltningskunskap anordnas av högskolan. Jag fömtsätter nämUgen att
utbildningen kan ges parallellt eller integrerat med ingenjörsutbildningen. I
viss omfattning bör den kunna anordnas i form av s. k. distansundervisning,
vilket innebär att studiema kan bedrivas delvis på hemorten och delvis i resp.
högskoleenhets lokaler. En sådan uppläggning av studier bör vara både i
kommunemas och de studerandes intresse. Jag föreslår aUtså att arbelsgmppens
förslag i denna del genomförs. Jag har i denna fråga samrått med chefen för
utbUdningsdepartementet.

Prop, 1982/83:23 35

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna de riktlinjer för ny utbildning i räddningstjänst som jag har
förordat.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1982/83:23 37

Bilaga 1

UTBILDNING I RÄDDNINGSTJÄNST M. M.

Promemoria av arbetsgruppen

för
överarbetning av förslaget (Ds Kn 1979:5)

till
ändrad brandförsvarsutbildning m. m.

Stockholm i december 1981

DsKn 1981:24

Prop. 1982/83:23 38

FtMJRD

I juni 1979 avgav sakkunniga f ö r ö versyn av
brandf ö rsvarsutbildningen m.m. bet ä nkandet (Ds Kn 1979:53 Brandf ö rsvarsutbildningen. Vid remissbehandlingen av bet ä nkandet st ä llde
sig flera tunga remissinstanser kritiska till utredningsf ö rslaget.

I december 1980 tillsattes en arbetsgrupp inom
regeringskansliet med f ö retr ä dare f ö r ber ö rda departement f ö r att ö verarbeta f ö rslaget
till ä ndrad brandf ö rsvarsutbildning. I arbetsgruppen har ing å tt r ä ttschefen
Harald Rangnitt, ordf ö rande, och hovr ä ttsassessorn Ulf Bjurman, b å da kommundepartementet, kanslir å det G ö sta Terstad,
f ö rsvarsdepartementet,
departemcntssekre-terama G ö ran Ekstr ö m (t.o.m. mars 1981) och Ingemar Skog ö (fr.o.m. april 1981), budgetdepartementet, samt
departements-sekreterama Kans Krantz och Margareta Vingedal, utbildningsdepartementet.

Till sekreterare ä t
arbetsgruppen f ö rordnades den 18 december f ö rste l ä nsassessom
Per-Ake Herrstr ö m, l ä nsstyrelsen i Stockholms l ä n.

Arbetsgruppen har samr å tt
med f ö retr ä dare f ö r bl.a. de ber ö rda .myndigheterna. Svenska kommunf ö rbundet och de fackliga organisationerna.

Stockholm i december 1981

KOMMUNDEPARTEMENTET

Prop.
1982/83:23 39

INNEHALL Sid

SAMMANFATTNING 1

1 BAKGRUND 13

1.1 Nuvarande
ordning 13

1.1.1
F ö rfattningsbest ä mmelser 13

1.1.2
Nuvarande
utbildning 15

1.2
ö versyn av utbildningen 18

1.3
Remissbehandling
av de sakkunnigas f ö rslag 21

1.4
ö verarbetning av de sakkunnigas f ö rslag, m.m. 21

2 ALLM Ä NNA
UTG Å NGSPUNKTER 23

3

BRANDMANWUTBILDNING

3.1

Heltidsanstiilrda brandm ä n

3.1.1

Inledning

3.1.2

Utbildningens
m å l m.m.

3.1.3

Utbildningens
organisation m.m.

3.1.4

Utbildningens
inneh å ll

3.1.5

Dimensionering

3.2

Deltids

anst ä llda brandm ä n

3.2.1

Inledning

3.2.2

Utbildningens
organisation m.m.

29 30 30 31 33 38 39 40 40 41

4 VIDAREUTBILDNING
OCH FORTBILDNING INOM R Ä DD

NINGSTJ Ä NSTEN 43

4.1
Allm ä nna ö verv ä ganden 43

4.2
Vidareutbildning 46

4.2.1
Utryckningsledare 46

4.2.2
F ö rebyggande brandf ö rsvar 49

4.2.3
Brandm ä stare 50

4.2.4
F ö rvaltningsutbildning 53

4.3
Fortbildning 53

4.4
Samordning och
decentralisering 54

4.5
L ä rare till statens brandn ä mnds utbildning
58

5 BRAfJDINGENJORSUTBILDNING M.M. 61

5.1 Utbildning av brandingenj ö rer 61

5.1.1 Inledning 61

Prop.
1982/83:23 40

5.1.2
Allm ä nna synpunkter 62

5.1.3
Studieorganisation
m.m. 64

5.1.4
Beh ö righet 66

5.1.5
Dimensionering
och lokalisering 66 5.2 H ö gskoleutbildning f ö r brandm ä stare 67

5.2.1
Inledning 67

5.2.2
F ö rebyggande brandf ö rsvar 69

5.2.3
F ö rvaltningsutbildning 69

6 UTBILDNING AV PERSONAL INffl SOTN'INGSV.ASENDET 71

6.1
Inledning 71

6.2
Allm ä nna ö verv ä ganden 72

6.3
Utbildning av
skorstensfejare 75

6.4
Utbildning av
tekniker inom sotningsv ä sendet 77

6.5
Utbildning av
skorstensfejarm ä stare 78

6.6
Fortbildning ' 80

7
VISSA BEH Ö RIGHETSKRAV 81

8
GENOMF Ö RAN'DE 83

8.1
Tidsplan f ö r genomf ö randet
m.m. 83

8.2
Decentralisering
och samordning 84

9 KOSTNADER 87

9.1 Driftkostnader 87

9.1.1
Nuvarande
driftkostnader 87

9.1.2
Framtida
driftkostnader 3g

9.1.3
Sammanst ä llning av de ber ä knade
driftkostnad-ern.T 92

9.2
Investeringar 93

9.3
Extra kostnader
under genomf ö randeskedet 93

BILAGOR

1.
Sammanfattning
av bet;in];nndet (Ds Kn 1979:5) Brandförsvarsutbildiiingen 95

2.
Sammanställning
av remissyttranden över betänkandet

(Ds Kn 1979:5) Brandförsvarsutbildningen 108

Prop. 1982/83:23 41

SAM/WFATTNING

I. Inledning

Samh ä llets r ä ddningstj ä nst
hest å r av allm ä n r ä ddningstj ä nst och olika foniier av. s ä rskild r ä ddningstj ä nst. Den allm ä nna
r ä ddningstj ä nsten har till uppgift att ingripa vid brand,
oljeutfl ö de, ras, ö versv ä mjiing eller
annat n ö dl ä ge f ö r att a-w ä rja eller begr ä nsa
skada p å m ä nniskor eller egendom eller i milj ö n.
S ä rskild r ä ddningstj ä nst
ä r bl.a. fj ä ll r ä ddning,
flygr ä ddning, sj ö r ä ddning och r ä ddningstj ä nst
vid olyckor i atomanl ä ggning. Det kommunala brandv ä sendet har ruisvaret f ö r den allm ä nna r ä ddningstjilnsten och deltai- i s ä rskild
r ä ddningstj ä nst.

Utbildningen av brandpersonal och skorstensfejare sker i
dag centralt f ö r hela landet vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet i Solna odi Rosersberg. Vissa
kurser genomf ö rs dock regionalt. Utbildningens
omfattning och inriktning har i stort sett varit of ö r ä ndrad sedan
1960-talet.

Tillkomsten av 1974 å rs
brandlag innebar att kommunernas ansvar f ö r
brandsl ä ckning utvidgades till att omfatta
allm ä n r ä ddningstj ä nst. Detta f ö rh å llande
liksom den fortg å ende samh ä llsutvecklingen st ä ller st ö rre krav i fr å ga om brandpersonalens kunnande ä n vad den nuvarande utbildningen kan ge. Bl.a. mot
denna bakgrund har ö nskem å l om en f ö r ä ndrad utbildning framf ö rts fr å n olika h å ll.

En statlig utredning, sakkunniga f ö r ö versyn av
brandf ö rsvars-utbildningen m.m., ö verl ä mnade å r 1979 bet ä ;iJ;andct
(Ds Kn 1979: Sj Brandf ö rsvarsutbildningen. Utredningsf ö rslaget innebar en f ö rb ä ttrad och utvidgad utbildning, j
stort sett f ö reslogs en f ö rdubblad utbildningstid f ö r braiidpersonalen och f ö r persona-

Prop.
1982/83:23 42

len inom sotningsv ä sendet.
D ä rigenom ber ä knades de statliga utbildningskostnaderna stiga fr å n ca 5,7 milj. kr. till drygt 30 milj. kr. om å ret, r ä knat
i 1978 å rs penningv ä rde. H ä rut ö ver f ö reslogs
statliga investeringar om tliygt 170 milj. kr. F ö rslaget innebar dessutom att kommunernas kostnader f ö r l ö ner, resor
och traktamenten skulle ö ka betydligt.

Vid remissbehandlingen fick bet ä nkandet ett blandat mottagande. Flera tmiga
remissinstanser var kritiska mot att man inte i st ö rre utstr ä ckning
hade efterstr ä vat en samordning med Minan
utbildning i samh ä llet.

Det framstod som uppeiibart att det inte fanns n å gon m ö jlighet att
i det nuvarande ekonomiska l ä get genomf ö ra utredningsf ö rslaget.
Samtidigt kunde konstateras att det fanns ett starkt beliov av att reformera
utbildningen.

F ö r att ö verarbeta utredningsf ö rslaget tillsattes d ä rf ö r en arbetsgrupp inom rcgeringsk.-insJ iet. i- ö r arbetsgruppen har det g ä llt att pixiva de alternativ tiii ny utbiltlniiig
som f ö rdes fram av i-cmissinstanserna
d.v.s. en sajiiordning med det allm ä nna
skol- och h ö gskolev ä sendet samt med bl.a. civilf ö rsvarets utbildning. Vidare har arbetsgruppen haft
till uppgift att efterstr ä va en decentralisering av
utbildningen.

De direktiv som g ä ller
f ö r allt reformarbete, n ä mligen att de f ö rslag
som l ä ggs fram skall kunna genomf ö ras inom ramen f ö r
of ö r ä ndrade resurser, har varit styrande f ö r arbetsgruppens arbete. .Arbetsgruppen har ä nd å funjiit att
det genom samordning med annan utbildning i samh ä llet ä r m ö jligt att genomf ö ra en ny utbildning i r ä ddningstj ä nst,
som i vissa avseenden t.o.m har kunnat utvidgas i f ö rh å llande till
de sakkunnigas f ö rslag.

2. F ö rslaget i
huvuddrag

Arbetsgruppens f ö rslag
inneb ä r i stort f ö ljande. Den grundl ä ggande utbildningen f ö r s å v ä l r ä ddningstj ä nsten
som sotningsv ä sendet f ö rl ä ggs till
gymnasieskolan. Deltidsbrandm ä nnen
utbildas inom kommunal vitxenutbildning, komvux. Utbildningen till brandingenj ö r och skorstensfejarm ä stare samt

Prop. 1982/83:23 43

viss vidareutbildning av brandm ä stare f ö rl ä ggs till h ö gskolan.
Ö \Tig utbildning av bef ä l inom r ä ddningstj ä nsten och tekniker inom sotningsv ä sendet samt viss fortbildning f ö rl ä ggs till
statens brandn ä mnd. Utbildningen vid brandn ä mnden samordnas s å
snart som m ö jligt med civilf ö rsvarets utbildning. Den f ö reslagna utbildningen framg å r av f ö ljande
principskisser.

R Ä D D N I N G S T .1 .:\ N S T U T B I L D N I N G

I
lEI.Tl DSANSTALLMXG DFI.TID,SA,\ST/\LLMXG

GYMNASIESKOLA
. H Ö GRE SPECIALKURS

INTRODUKTIONSUTBILDNING

(/)
X
CO

Sfi LlJ >- O <J

ej
: LU

INTRODUKTIONSUTBILDNING

KOMVUX

UTRYCKNIUGSLEDAR-UTBILDMING

F Ö REBYGGANDE I

BRANDM Ä STAR-UTBILDNING

FORTBILDNING

(STATENS BRANDNAMND)

F Ö REBYGGAKDE II

F Ö RVALTNINGS-UTBILDNING

BRANDINGENJ Ö RS-UTBILDNING

I CIVILINGLVJORS- 1 I IITBIIJKIXC I

I l01vSK.\KI'!l;ii,n.\JNG[

Prop. 1982/83:23 45

SKORSTENSFEJARUTBILDNING

1----

I GRUND-

]
SKOLA

I____

_ -1

G\'MN/\SIAL
LÄRLINGSUTBILDNING

C\-MNASIE-SKOL\

<

SOTNINGS-TLKNIKER-UTBILDMNG

FORTBILDNING

(ST.ATFNS

BRjVsD-

N-itNT))

DRIFIS-

TEKWKER-

UTBILDNING

I-------------- 1

I DRIFTS- '

JCEi.)öRS- I

UTBILD.MNG i

Prop. 1982/83:23 46

3. Brandiiiannautb i klningen

Arbetsgruppen har övervägt olika alternativ till
utfonraiing av gTimasieutbildningen av helt iJsanstäl Ida brantbnän. . -\rbets - gruppen föreslår att en ettårig
liögre specialkiu-s anordnas i gyimiasieskolan (= 40 veckor). Utbildningen
skall vara ut-irormad som en räddningstjänstutbiUlning i vidare bemärkelse. Den
som liar genomgått utbildningen skall kiuma tjänstgöra både som bramlman och
som ambulansman. En sådan snordnad räddningstjänstutbildning ger ett större
eleiiuiderlag. Utbildningen kan däi-igenom spridas till flera
g>-mnasieorter i landet.

Räddningstjänstulbi ldnin;ucn föreslås bli i hög grad
praktiskt inriktad. Arbetsgruppen föreslår att utbildningen inleds med en tre
veckors piaktisk tjänstgöring vid brandförs\ar. Denna praktik syftni- bl..i.
till att bedöma olc\-ons förutsättningar CÖT avbcto in™\ vikUlninot
v.iiistyu. Den t'ovtatt;\ pv;iktisU;\ utbildningeji sk.i 1 1 genomlöras som
s.k. inbvgoj utli t Klniiig. Den inbyggd;! utli i Klningen i
i-;kiJningstjänst sk;ill enligt arbetsgruppens rM-sLig rr>rlägga"s
till br:indkårer på g>imiasie-orterna eller i deris närhet.
Br.aiiJkårcns pei-sonal Tiuigerai' som lärare och kårens materiel som
undcn'isningsmateinel. Den inbyggda utbildningen i ;ikutsjuk\-åril kan
enligt arbetsgruppens mening tillhandahållas av sjiikvårdslunudmämien.

En introduktionsutbildning vid'.uiställning inom
br;uidförsvaret är liksom nu nödvändig även i framtiden. Vid
inti-oduktionsut-bildningen skall eleven få kännedom om de lokala
förhållandena och den egna biandkårens materiel.

En allvarlig brist i d.ag är att de deltidsanställda
brand-männen, som utgör ca 60 'i av personalen vid landets brandförsvar,
endast får en a!ist;ilIningsutbiUljiing på några dagar. De deltidsanställdas
övriga yrkcsvorksamliet har i alla tider utgjort ett hinder för att ge dem en
tillfredsställande utbildning. Arbetsgruppen föreslår att de
deltids.-inställda brand-

Prop.
1982/83:23 47

m ä nnen - f ö rutom utbildning och ö vning vid egen brandk å r -f å r utbildning inom komvux. Denna utbildningsform ä r mycket flexibel och kan anpassas efter de lokala f ö rh å llandena och
elevernas m ö jligheter att delta i
undervisningen.

4. Vidareutbildning och fortbildning inom r ä ddningstj ä nsten

Personalen inom r ä ddningstj ä nsten b ö r
erbjudas kurser, b ä de f ö r att uppn å en h ö gre beh ö righet (vidareutbildning) och f ö r att bibeh å lla
och f ö rdjupa kunskaperna (fortbildning).
Det ä r enligt arbetsgruppens mening
angel ä get att vidareutbildning och
fortbildning p å ett s å naturligt s ä tt
som m ö jligt kompletterar varandra.

F ö rmansbefattningar beh ö vs inom r ä ddningstj ä nsten liksom inom andra tekniska kommunala f ö rvaltningar. Den utbildning i arbetsledning,
personaladministration och materielansvar som kr ä vs f ö r personalen inom r ä ddningstj ä nsten
skiljer sig inte fr å n den som beh ö vs f ö r personalen
inom andra kommunala f ö rvaltningar. Ett utbud av s å dan utbildning finns redan. Utbildningen
tillgodoses genom kortare eller l ä ngre
kurser av olika slag. Arbetsgruppen anser att denna utbildning inte b ö r ing å i r ä ddningstj ä nstutbildningen.
F ö rmansutbildningen koncentreras i st ä llet p å
de uppgifter som ä r speciella f ö r r ä ddningstj ä nsten. Arbetsgruppen f ö resl å r en s ä rskild utryckningsledareutbildning f ö r allt blivande bef ä l - heltid s å v ä l som deltid - inom brandf ö rsvaret.
Utbildningen f ö resl å s omfatta sex veckor med statens brandn ä mnd som huvudnan. F ö r att f å genomg å
utbildningen skall kr ä vas minst ett å rs praktik som brandman. Ä ven brandingenj ö rerna
m å ste enligt arbetsgruppen genomg å utryckningsledarutbildning f ö r att f ä
tj ä nstg ö ra som bef ä l vid utryckningar.

F ö r de brandm ä n som skall utf ö ra
arbetsuppgifter inom det f ö rebyggande brandf ö rsvaret, f ö resl å r arbetsgruppen en grundl ä ggande kurs om tre veckor (F ö rebyggande I). Kursen som f ö resl å s f å statens brandn ä mnd
som huvudman ger de kunskaper som beh ö vs
f ö r enklare brandsynef ö rr ä ttningar.

Prop.
1982/83:23 48

Arbetsgmppen ser brandm ä starutbildningen
som ett led i en naturlig vidareutbildning. Tilltr ä de till brandm ä staiiitbild-ningcn
har den som har ger.omg å tt brandjiunnautbildningen,
uc-lyckningsledanitblklningen och kursen F ö rebygg.uide
1. Brandm ä starutbildningen f ö resl å s bli
fjorton veckor. Den koncentreras p å
brani.lm ä stamas roll som b. ö gre utryckningsbef ä l. .Statens brandn ä imd f ö resl å s bli
huviidman.

Branchii ä stare som ö nskar f å
en befattning som. vice brandchef eller brandchef skall enligt arbetsgnippens f ö rslag genomg å tv ä kurser, F ö rebyggande
II och f ö rvaltnlngsktmskap. F ö rebyggande II skall ge de insikter som beh ö vs f ö r att b.andl ä gga alla typer av ä renden ang;''ende f ö rebyggande å tg ä rder mot
brand. Kursen i f ö rvaltningskiinskap skall ge den
kompletterande kunskap som beh ö vs f ö r befattningen som brandchef eller vice brandchef. R å da kursema som omfattar vardera ca tio veckor b ö r anordnas s å som
h ö gskoleutbildning. Dessa kurser ing å r ä ven i
brandingonj ö rsutbildnlngen ochkan ges
parallellt eller samordnat med denna. Kursen I F ö rebyggande II kan genomg å s separat eller som ett led i en vidareutbildning
som. syftar till tj ä nst som vice brandchef eller
brandchef.

F ö ixitom vidareutbildningen f ö resl å r
arbetsgruppen att statens brandn ä mnd skall
anordna fortbildningskurser. Dessa kurser skall genomf ö ras lokalt eller regionalt. Inneh å llsm ä ssigt skall
de i f ö rsta hand koncejitreras p å att ge de kom.plet-terande kunskaper som beh ö vs med h ä nsyn
till den tekniska utvecklingen. Ujipgiften att leda personal i komplicerade
situationer beaktas s ä rskilt. Enligt arbetsgruppens
mening har det stor betydelse att fortbildningskurser av detta slag kan å ter-komrria regelm ä ssigt under bef ä lets yrkesverksamma liv.
Fort-bildningsktirserna skall enligt f ö rslaget
utg ö ra ett komplement till
vidareutbildningen.

Prop. 1982/83:23 49

5. Brandingenjörsutbildning m.m.

Brandingenj ö rsutbildningen
ä r idag den enda eftergymnasiala
ingenj ö rsutbildningen som ligger utanf ö r h ö gskolan.
Arbetsgruppen anser det naturligt att brandingenj ö rsutbildningen j ä mst ä lls med annan teknisk utbildning och organiseras p ä ett lilcartat s ä tt.
S å lunda f ö resl ä r
arbetsgmppen att en allm ä n utbildningslinje, brandingenj ö rslinjen, inr ä ttas
i h ö gskolan. Utbildningen b ö r omfatta 80 po ä ng,
dvs tv å l ä s å r, och f ö rl ä ggs till
universitetet i Lund.

De praktiska mom.enten i h ö gskoleutbildningen f ö ruts ä tts bli tillgodosedda genom att viss del av
utbildningen f ö rl ä ggs till kommiuiala brandf ö rsvar
och civilf ö rsvarets anl ä ggningar.

Med en s å dan uppl ä ggning av utbildningen b ö r den h ö gskoleutbildade
brandingenj ö ren eller civilingenj ö ren p ä brandlinjen
kunna f å anst ä llning ä ven hos andra arbetsgi\'are ä n kommunenia och staten.

6. Skorstensfejamtbildning

Tyngdpunkten i skorstensfejamas och skorstensfejai-m ä stanias verksamhet f ö rskjuts allt mer mot energihush å llning.
Samtidigt ö kar de energiproducerando,
energikonsimierande och milj ö p å -verkande anl ä ggningamas
drifts ä kerhet och driftekonomi i
betydelse. Kraven p ä v ä l utbildad personal kommer d ä rf ö r att ö ka.

P ä samma s ä tt som n ä r
det g ä ller brandmannautbildningen talar
starka sk ä l f ö r att g)'mnasieskolan bereder m ö jlighet
till grundl ä ggande yrkesutbildning ocks ä f ö r
skorstensfejare. Arbetsgruppen f ö resl å r att utbildni.ngen genomf ö rs som gymnasial l ä rlingsutbildning. S ä dan
utbildning inneb ä r att eleven ä r anst ä lld
hos ett f ö retag och f ä r utbildning genom f ö retagets f ö rsorg f ö r ett visst yrke enligt f ö reskrifter som meddelas av skolm>'ndighetema.
Eleven f å r dessutom viss teoretisk
undervisning genom gyrmasieskolans f ö rsorg.

4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 50

Arbetsgruppen anser att en s ä rskild utbildning av cejoiikci; inom sotningsv ä sendet b ö r
inf ö ras. En s ä dan utbiklning kan b ä de underl ä tta genomstr ö mningen i yrket och f ö rhindra en kostsam, ö verdimensionering
av utbildningen av skorstensfejare-mt;stare. Telaiikerutbildningen f ö resl ä s omfatta
sex veckor m.ed statens brandniimnd som huvudman.

Vad ang å r
skorstensfejarem ä stama anser arbetsgruppen att utbildningsbehovet
kan tillgodoses inom ramen f ö r den tv åå riga drifttoknikerutbildningen i h ö gskolan. Fr ä gan
om utbildningen b ö r anordjias som en s ä rskild studieinriktning p ä drifttekniker-lijijen f ä r nämnre ö verv ä gas av unii'ersitets- och h ö gskole- ä inbetet
i samband med genomf ö randet av utbildningsreform.en.

Arbetsgruppen f ö resl å r att fortbildningskurser f ö r tekniker och skorstensfejai-m ä stare anordnas av statens brandn ä mnd.

7. Vissa beh ö righet.skrav

Arbetsgnjppen har behandlat organisationen av en ny utbildning
och de tilltr ä deskrav som b ö r g ä lla till
olika delar av utbilcbiingen. Naturligtvis aktualiserar en f ö r ä ndrad utbildning
ocks ä de beh ö righetskrav som b ö r
g ä lla f ö r att uppr ä tth ä lla en viss befattning. Dessa fr å gor
h ö r emellertid i huvudsak samman med
genomf ö randet av refomien. Enligt arbetsgnippens
mening b ö r de d ä rf ö r ö verv ä gas n ä rmare i det sammanhanget.

Med h ä nsyn till det anf ö rda har arbetsgruppen endast i mera allm ä nna ordalag uttalat sig i fr å gan om beh ö righetskrav
f ö r viss tj ä nst. Arbetsgruppen konstaterar att utvecklingen i
samli ä llet g å r mot att avskaffa formella beh ö righetskrav. Sam tidigt ä r det uppenbart att den som utses till kr ä vande bef ä ls-eller
chefsbefattningar f ö rutom en god utbildning m ä ste ha praktisk erfarenliet inom yrkesomr å det. Detta g ä ller
b å de brandv ä sendet och sotningsv ä sendet. F ö r tj ä nst som utryckningsledare, vice brandchef eller brandchef eller som.
skor-

Prop.
1982/83:23 51

stensfejarm ä stare anser
arbetsgmppen att det. ut ö ver utbildningen b ö r g ä lla ett
minimikrav p å ett ä rs brandtj ä nst resp. sotningstj ä nst.

8. Genomf ö rande

Arbetsgruppen anser att f ö rslaget b ö r genomf ö ras s å snart som m ö jligt. Samtidigt m ä ste det beaktas att det beh ö vs
tid f ö r att planera och organisera den
nya utbildningen.

Om riksdagen fattar ett principbeslut om den nya utbildningen
under v å ren 1982, b ö r utbildningen kunna p å b ö rjas h ö sten 1983. Vid den tidpunkten upph ö r den nuvarande utbildningen med undantag av
brandmannaklassen hos statens brandn ä mnd.
Denna utbildning m å ste ö verg å ngsvis fortg å t.o.m. budget å ret
1984/85.

Vidareutbildningen i statens brandn ä mnds regi f ö resl å s inledningsvis bli f ö rlagd till nuvarande utbildningsst ä llen
i Solna och Rosersberg. En decentralisering och samordning av brandn ä iraidens utbildning med civilf ö rsvarets utbildning kan ske f ö rst sedan .statsmaktema har tagit st ä llning till den ö vergripande
fr ä gan om samordningen av r ä ddningstj ä nsten
i fred och krig. Arbetsgruppen anser att en samordning av utbildningen b ö r kunna medf ö ra
f ö rdelar fr å n kos1:nads- och effektivitetssynpunkt.

9. Kostnader

Driftkostnader

Arbetsgruppen ber ä knar
att statens utbildningskostnader b å de
f ö r r ä ddningstj ä nsten och f ö r sotningsv ä sendet
kommer att minska fr ä n nuvarande 10,2 milj. kr. till 7,3
milj. kr. om å ret n ä r den nya utbildningen ä r helt
genomf ö rd. Arbetsgruppen utg å r d ä ivid fr ä n att den grundl ä ggande
utbildningen av brand-m. ä n - heltid och deltid - samt
gymnasial .l ä rlingsutbildning f ö r skorstensfejare kan anordnas inom befintliga
anslagsramar f ö r gymnasieskolan och komvux.

Prop. 1982/83:23 52

Vad g ä ller de å rliga kommunala kostnadema minskar dessa fr å n 26,8 milj. kr. till 26,6 milj. kr. Besparingar f ö r kommunema uppkommer fr ä mst till f ö ljd
av den f ö r ä ndrade brandmannautbildningen. Besparingarna tas n ä stan helt i anspr ä k
f ö r att bekosta den v ä sentligt f ö rb ä ttrade fortbildningsverks.amheten och utbildningen
av deltid.sanst ä llda brandm ä n.

Under genomf ö randeskedet
kommer det att uppst å vissa kostnader f ö r b ä de staten
och kommunema, fr ä mst genom att brandmannaklassen
vid statens brandn ä mnd under en viss tid m ä ste bedrivas parallellt med motsvarande utbildning
inom gymnasieskolan. Statens ytterligare kostnader under budget å ren 1983/84 och 1984/85 har av arbetsgruppen ber ä knats till 3 milj. kr. per budget å r. F ö r kommunema
ber ä knas motsvarande kostnader till 8
milj. kr. om å ret. D ä rut ö ver beh ö vs f ö r
universitets- och h ö gskole ä mbetets del medel f ö r genomf ö randet av h ö gskoleutbildningen med sammanlagt ca 1 milj. kr.

Investeringar

Genom att utnyttja befintliga resurser p å olika omr å den
i samh ä llet kommer behovet av investeringar
f ö r den f ö reslagna utbildningen att m.lnimeras. Vissa
investeringar f ö r att komplettera resursema ä r dock n ö dv ä ndiga om f ö rslagen
skall kunna genomf ö ras. Vad g ä ller vidareutbildningen d ä r ett investeringsbehov i f ö rsta hand kan f ö rutses
har arbetsgruppen funnit att den n ä iinare
analysen av detta behov m ä ste anst å till dess utbildningen kan saraordnas med civilf ö rsvarets utbildning.

Prop.
1982/83:23 53

BAKGRUND

1.1 Nuvarande ordning

1.1.1 F ö rfattningsbest ä mmelser

Enligt.2 § brandlagen
(1974:80) skall varje kommun svara f ö r
r ä ddningstj ä nst och f ö r
f ö rebyggande å tg ä rder mot
brand i kommunen. F ö r dessa uppgifter skall kommunen h å lla ett brandf ö rsvar
som tillfredsst ä ller sk ä liga anspr å k
p å effektivitet. 1 brandf ö rsvaret skall enligt 4 § brandlagen ing å
en brandstyrka -av betryggande storlek och sammans ä ttning. Brandstyrkan skall best å av en brandchef, en eller flera vice brandchefer,
brandk å r samt, om det beh ö vs, brandv ä m
som ä r grundat p ä tj ä nsteplikt.
Brandchef, vice brandchef och personal i kommunal brandk ä r skall vara heltidsanst ä llda eller ha f ö rbundit
sig att fullg ö ra brandtj ä nst och annan r ä ddningstj ä nst som deltidsanst ä lld vid sidan av annan syssels ä ttning.
F ö r kommun skall vidare finnas en
eller flera skorstensfejarm ä stare. I 27 § brandlagen bemyndigas regeringen att meddela ytterligare
f ö reskrifter i de h ä nseenden som avses i lagen.

Enligt 1 §
brandstadgan (1962:91) skall f ö r varje
kommun finnas en brandordning som tar upp de best ä mmelser som ut ö ver brandlagen och brandstadgan
beh ö vs f ö r att reglera brandf ö rsvarets
verksamhet i kommunen. I brandordningen skall tas in best ä mmelser om brandstyrkans organisation (4 § ) och om den kompetens som fordras f ö r kommunens brandbef ä l (7 § 3 mom.). Den utbildning och
kompetens som kr ä vs f ö r brandpersonalen i kommunerna blir beroende av de s ä rskilda f ö rh å llandena i varje kommun. Kompetensfr å gan pr ö vas
av l ä nsstyrelsen i samband med fastst ä llelse av eller ä ndring
i brandordningen. I fr å ga om heltidsanst ä lld brandpersonal skall enligt 7 § 1 mom. brand-

Prop. 1982/83:23 54

stadgan brandchef och vice brandchef ha avlagt
brandingenjfrs-examen, brandm ä stare ha
avlagt brandm ä starexamen och brandf ö rman ha avlagt brandf ö rmansexamen. Den som har avlagt brandm ä starexamen kan dock n ä r s ä rskilda sk ä l
f ö religger i visst fall f å utses till heltidsanst ä lld brandchef eller vice brandchef. Deltidsanst ä lld brandchef och vice brandchef skall enligt 7 § 2 mom. brandstadgan ha avlagt brandingenj ö rs-eller brandm ä starexamen
eller ha genomg å tt brandbef ä lskurs A. (Jvrigt deltidsanst ä llt bef ä l
skall ha genomg å tt l ä gst brandbef ä lskurs C. F ö r viss kommun kan dock medges att endast brandchefen
och en vice branddief skall ha utbildning och att det skall r ä cka med brandbef ä lskurs
B f ö r dem.

I brandordningen skall enligt 16 § brandstadgan inf ö ras
best ä mmelser om kommunen skall vara
indelad i ett eller flera sotningsdistrikt eller tillsammans med annan kommun
bilda ett s å dant distrikt. Inom varje
sotningsdistrikt skall det finnas en skorstensfejare som har avlagt m ä starexamen f ö r
skorstens fejare.

S ä rskilda kompetensregler g ä ller i vissa fall enligt ö ver-g ä ngsbest ä mmelser i brandstadgan.

Statens brandn ä mnd
har enligt sin instruktion (1974:408) till uppgift bl.a. att i anslutning till
brandstadgans kompetensf ö reskrifter meddela utbildning f ö r brandpersonal och skorstensfejare (2 § ). Vidare skall brandn ä mnden genom annan utbildningsverksamhet och f ö rs ö ks- och
utvecklingsarbete fr ä mja s å dan r ä ddningstj ä nst som ankommer p ä kommunema. Hos n ä mnderi finns en utbildningsenhet
som f ö rest å s av en utbildningschef (6 § )
. Till n ä jiinden ä r knutet ett utbildnings r å d (8 § ) . Utbildnings
r ä det best å r av brandn ä mndens
ö verdirekt ö r, som ä r
r å dets ordf ö rande, utbildningschefen och fem s ä rskilt av regeringen utsedda ledam ö ter. Enligt 11 S instruktionen f å r i arbetsordning eller genom s ä rskilt beslut ö verl ä mnas å t r å det att avg ö ra
ä rende eller grupp av ä renden som r ö r
utbildningsverksamheten och som inte skall avg ö ras av n ä mnden i plenum.

För
utbildningen gäller ett stort antal bestämmelser i stadgan (1965:854) för
statens brandskola samt punktema 2 och 3 övergångsbestämmelserna till stadgan.
Vidare finns föreskrifter i förordningen (1976:538) om vissa läroplaner
m.m. vid statens brandnämnd.

1.1.2

Nuvarande
utbildning

Statlig utbildning av brandpersonal och skorstensfejare
sker i dag centralt för, hela landet vid statens brandnämnds ut-bildningseniiet
i Solna. Vissa praktiska moment i utbildningen äger emellertid rum i anslutning
till civilförsvarsstyrclsens utbildnings- och ömingsanläggning i Rosersberg.
Vissa kurser genomförs regionalt. Brandnämndens utbildning har vad gäller .
omfattning och inriktning varit i stort sett oförändrad sedan 1960-talet.

Följande principskiss ger en översikt av nuvarande
utbildning.

DEL

BRANDP
TID HEL

ERSONAL TID

BRANDING

HAflDL
PRAKTIK 19 VECKO, -

>

C-KURS 4 VECKOR

BRANDMANMAKLASS 8 VECKOR

TEO, STUDIER 1 TERMIN

'brevkurs ~

B-KURS 1 VECKA

BRANOFORMAMSKLASS 12 VECKOR

.

PRAKTIK 3 VECKOR

r

Irevkurs

A-KURS

11
VECKOR

BRANO.-ASTARKLASS 21 VECKO.=!

TEOR STUDIER 1 L Ä SiS

Heltidsanställd brandpersonal får en
introduktionsutbildning av varierande längd inom det egna brandförsvaret i
samband med anställningen. Efter något års anställningstid får den

För
utbildningen gäller ett stort antal bestämmelser i stadgan (1965:854) för
statens brandskola samt punktema 2 och 3 övergångsbestämmelsema till stadgan.
Vidare finns föreskrifter i förordningen (1976:538) om vissa läroplaner m.m.
vid statens brandnämnd.

1.1.2

Nuvarande
utbildning

Statlig utbildning av brandpersonal och skorstensfejare
sker i dag centralt f ö r hela landet vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet i Solna. Vissa praktiska
moment i utbildningen ä ger emellertid rum i anslutning
till civilf ö rsvarsstyrclsens utbildnings- och ö vningsanl ä ggning
i Rosersberg. Vissa kurser genomf ö rs
regionalt. Brandn ä mndens utbildning har vad g ä ller omfattning och inriktning varit i stort sett of ö r ä ndrad sedan
1960-talet.

F ö ljande principskiss ger en ö versikt .av nuvarande utbildning. BRANDPERSONAL

DEL

TID
HEL

TID

BRANDING . t

HANDL
PRAKTlKl 19 VECKOR - 1

y

C-KURS i VECKOR

BRANOMANNAKLASS 8 VECKOR

TEQR
STUDIER i 1 TERMIN 1

T _

1

■brevkurs '

r

Ib-kurs

|l VECKA

BRANDFORMANSKLASS 12 VECKOR

PRAKTIK 3 VECKOR

'---

■

fBREVKURS

Ia-kurs

|11
VECKOR

BRANOMASTARKLASS 21 VECKOR

teor studier 1 lasAr

Heltidsanst ä lld
brandpersonal f å r en introduktionsutbildning av
varierande l ä ngd inom det egna brandf ö rsvaret i samband med anst ä llningen. Efter n å got
å rs anst ä llningstid f å r
den

Utbildningsgängen framgår av följande skiss SKORSTENSFEJAR
PERSONAL

rL Ä RLINGSUTBILDNING~! I SOTNINGSDISTRIKT

i

GESALLKLASS 8 VECKOR

MASTARKLASS 10 VECKOR

Vid sidan av den utbildning som anordnas vid brandnämnden
genomförs en tvåårig specialkurs i g)"raiasieskolan för skorstensfejare.
Kursen har endast genomförts i Stockliolm och har därför haft begränsad
betydelse.

Utbildningen vid statens brandnjimnd bedrivs ' d
nämndens ut-bildningsenliet. Den till utbildningsenhetP.i ;ast knutna personalen
utgörs av en utbildningschef, en avdelningsdirektör/ studierektor, fyra
byrådirektörer, on äjraieslärare och elva tjänstemän vid enhetens kansli.
Dessutom skall personalen utökas med en avdelningsdirektör och en assistent
för utbildnings- och ö\Tiingsverksamliet vad avser beredskap mot kärnkraftsolyckor.
Vid sidan av den fasta personalen utnyttjas ett stort antal (ca 300)
deltidstjänstgörande lärare.

Utbildningen
av brandpersonal och skorstensfejare har under budgetåret 1981/82 följande
omfattning.

Central_ytbildning2

Brandingenjörsklass

Brandmästarklass

Brandfönnansklass

Brandmannaklass

Brandbef ä lskurs A

M ä starklass skorstens-fe j a re

Ges ä llklass skorstens-■f ej are

(en) 30 elever; 1x40 veckor

(tre) 90 elever; 3x21 veckor

(tre) 90 olever; .3x12 veckor

(fem) 150 elever; 5x8 veckor

(en) 30 elevei-; 1x11 veckor

(en) 30 elever; 1x10 veckor

(en) 30 elever; 1x8 veckor

Prop.
1982/83:23 58

Regional_utbildning

Brandbef ä lskurs B
(fyra) 80 elever; 4x1 veckor Brandbef ä lskurs
C .(tjugo) 400 elever; 20x4 veckor Brandmannaklass (sex) 180 elever;
6x8 veckor

Statens brandn ä mnds
totala kostnader f ö r utbildningen uppg å r till diygt 10 milj. kr., varav 1 784 000 kr. utg ö r medel f ö r
ö kad utbildning med anledning av
avtalad arbetstidsf ö rkortning. Vidare disponerar brandn ä mnden ca 4,5 milj. kr. fr å n anslaget Beredskap mot ki- ä nkraftsolyckor f ö r
bl.a. utbildning och ö vning.

De kommunala kostnaderna f ö r brandmannautbildningen ä r
stora beroende p å att l ö n samt traktamenten och ers ä ttning f ö r
resor utg å r under studiet iiioji. De totala
komirainala kostnaderna f ö r dessa poster kan uppskattas till
ca 27 milj. kr. å rligen. D ä rtill kominer kostnaderna f ö r den p å
vissa h å ll upp till ca 14 veckor l å nga introduktionsutbildningen.

1. 2 tVe_rsyn ay JJtbJ 1 dningeji

Den nuvarande brmidlagen tr ä dde i kraft den 1-juli 1974. Genom denna lag utvidgades komiminernas
aisvarsomr å de och d ä rmed brandstyrkans uppgifter till att g ä lla allm ä n
r ä ddningstj ä nst och inte som tidigare enbart sl ä ckning av brand. Med r ä ddningstj ä nst f ö rst å s i brandlagen - under vissa f ö ruts ä ttningar
-verksamliet som syftar till att vid brand, oljeutfl ö de, ras, ö versv ä mning eller Minat n ö dl ä ge avv ä rja eller begr ä nsa
skada p å m ä nniskor eller egendom eller i milj ö n.

I propositionen (1973:185) till brandlagen anf ö rde chefen f ö r
d å varande civildepartementet bl.a. f ö ljande:

1 och med att kommunernas verksamliet f ö r r ä ddningstj ä nst vidgas till att omfatta ocks å andra former av r ä ddningstj ä nst ä n brandsl ä ckning konuner behovet av
utbildning f ö r olika personalgrupper inom den
lokala r ä ddningstj ä nstorganisationen sj ä lvfallet att ö ka. Detta g ä ller b å de
teoretisk och praktisk utbildning. Utbildning i brandf ö rsvar bedrivs av statens brand-skola f ö r vilken medel anvisas ö ver statsbudgeten. Som redovisats i det f ö reg å ende
meddelar brandskolan emellertid, f.n.

Prop. 1982/83:23 59

endast teoretisk undervisning. Skolan saknar egna resurser
f ö r att meddela ä ven praktisk undervisning.

R ä ddningstj ä nstutredningen stiyker starkt under det ö kade utbildningsbehovet. Under remissbehandlingen
har fr å gan om en allm ä n ö versyn av
den nuvarande brandf ö rsvarsutbildningen tagits upp.
Denna fr å ga har ocks ä v ä ckts i andra
sammanhang. S å lunda hemst ä llde brandskolans styrelse i september 1970 hos
Kungl. Maj:t om en utredning av utbildningen inom brandf ö rsvaret. Ä ven
personalorganisationema inom brandf ö rsvaret
och Svenska kommunf ö rbLindet har hemst ä llt om en s å dan
utredning. Med h ä nsyn till att samli ä llsutvecklingen.har medf ö rt starkt ö kade
krav p å de nuvarande brandk å rernas personal ansei jag en s ä dan ö versyn v ä l motiverad fr å n
b å de effektivitets-och
arbetarskyddssynpunkt. Tidpunkten f ö r
en ö versyn ä r nu l ä mplig,
eftersom h ä nsyn kan tas ocks ä till det utbildningsbehov som den allm ä nna r ä ddningstj ä nsten framkallar. Jag .:vser att senare hos Kungl.
M,aj :t hemst ä lla om bem>'ndigandc '.tt
tillkalla sakkunniga f ö r ett s å dant utredningsuppdrag.

I oktober 1973 bemyndigade retierineen chefen f ö r d å varande civildepartementet
att tillkalla h ö gst tre sakkunniga med uppgift att
verkst ä lla ö versyn av brandf ö rsvarsutbildningen m.m. De
sakkunniga avgav i juni 1979 bet ä nkandet (Ds
Kn 1979:5) Brandf ö rsvarsutbildningen.

De sakkunniga f ö reslog
en .kraftig f ö rb ä ttring av den av statens brandn ä mnd
bedrivna utbildningen av hel- och deltidsanst ä lld brandpersonal samt personal i sotningsv ä sendet. Enligt utredningsf ö rslaget skulle utbildningen f å ett v ä sentligt
ut ö kat praktiskt inneh å ll. Det kr ä vdes
f ö r att genomf ö ra f ö rslaget
investeringar p ä 172,5 milj. kr. i 1978 ä rs penningv ä rde.
I dessa investeringar ingick kostnader f ö r
den ut-

2 . flyttning av brandn ä mnden
till Rosersberg som riksdagen ar

1973 hade beslutat om. De å rliga statliga driftkostnaderna uppskattades till 52,8 milj. kr. De
kommunala kostnads ö kningarna ber ä knades till betydande belopp. De sakkunniga f ö reslog vidare en ö kning
av personalen vid brandn ä mndens utbildningsenhet. L ä rarbehovet vid utbildningsenheten avs å gs bli till-

Fastighetschefen Sture Holmqvist, ordf ö rande, riksdagsledamoten Allan Gustafsson och
brandm ä staren Arne Nilsson.

Prop 1973:55, InU 1973:22, rskr 1973:220.

godosett bl.a. genom att personal l å nades in fr å n
det kommunala brandv ä sendet. Utredningsf ö rslaget skulle bli genomf ö rt i tre etapper under en period p ä fem och ett halvt å r efter riksdagens beslut.

F ö ljande skiss ger en ö versikt av den i bet ä nkandet f ö reslagna utbildningen.

brandpeisonal

3RAN0ING

PRAKTIK
CA: 1 Kr

-- r

DELTIO

REGIONAL
ANST Ä LLN1NGSUTBIL0NING 3 VECKOR

HELTIO

T___

PRAKTIK EGET BRF CA: 1 R

UTRYCKNINGS-LEOARUTB
6 VECKOR

BRANDMANNAKLASS
18 VECKOR

BRANDSKOLA
1 LASAR

fF Ö RBE.REDANOE UTB'

F Ö REBYGGANDE I 3 VECKOR

BRANDFORMANS-LASS 13 VECKOR

BRANDM Ä STARKLASS
1A VECKOR

TEKNISK H Ö GSKOLA

1 lasAr

8RAN0SKOLA

_-_

M Ö JLIGHET
TILL SAMUNDERVISNING MED 3RAN0ING.KLASS

F Ö REBYGGANDE I I 9 VECKOR

FORVALTMINGSUTB J 10 VECKOR *"

F Ö REBYGGANDE I I 9 VECKOR

FORVALTNINGSUTB 10 VECKOR

SKORSTENSFEJARPERSONAL

TaNSTALLN I NGSUTB I LDN I NG "! I
SOTNINGSDISTRIKT

i

SKORSTENSFEJARKLASS

1:A PERIODEN 7 VECKOR

2:A PERIODEN 6 VECKOR

TEKNIKERKLASS 8 VECKOR

INGENJ Ö RSKLASS 12
VECKOR

Prop.
1982/83:23 61

En mera utf ö rlig
redovisning av f ö rslaget fogas som bilaga 1 till
denna promemoria.

1.3 Remissbehandlingen av de sakkunnigas f ö rslag

Bet ä nkandet ang å ende brandf ö rsvarsutbildningen
har remissbehandlats . Sammanlagt 40 myndigheter och organisationer har avgivit
yttranden.

Vad g ä ller utbildningens omfattning och
inneh å ll ä r remissutfallet n ä stan odelat
positivt. M å nga remissinstanser har betecknat
den f ö reslagna omfattningen av
utbildningen som ett minimimi. De relativt f å taliga
inv ä ndningar som har f ö rts fram i fr å ga
om utbildningens inneh å ll g ä ller t ä mligen detaljbetonade fr å gor.

I fr å ga om utbildningens organisation ä r remissutfallet mera blandat. Flera
remissinstanser, bl.a. skol ö verstyrelsen,
Landstingsf ö rbundet och Svenska kommunf ö rbundet, har uttalat tvekan inf ö r de h ö ga
kostnaderna och f ö reslagit att m ö jlighetema till en samordning med det allm ä nna skol- cch h ö gskolev ä sendet unders ö ks.
Civilf ö rsvarsstyrelsen har f ö vordat en samordning med dess verksamhet. Enligt
dessa remissinstanser skulle d ä rigenom
betydande samordningsvinster kunna g ö ras.

En f ö rteckning ö ver remissinst;uisema och en sammanst ä llning av deras yttranden fogas som bilaga 2 till
derma promemoria.

1.4 Ö verarbetning
av de sakkunnigas f ö rslag, m.m.

I december 1980 tillsattes en arbetsgrupp inom
regeringskansliet med företrädare för kommundepartementet, försvarsdepartementet,
budgetdepartementet och utbildningsdepartementet. Gruppen fick till uppgift att
med hänsyn till remisskritiken skyndsamt överarbeta förslaget till översyn av
brandförsvarsutbildningen m.m. Arbetsgruppen skulle i erforderlig utsträckning
samråda med berörda myndigheter och org;misationer.

För arhetsgrimpen har inte utfärdats särskilda direktiv.

Prop. 1982/83:23 62

Arbetsgruppen har samiiraiträtt med företrädare för
civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
universitets-och högskoleämbetet, statens brandiiäiraid, Svenska
koimnunför-bundet samt med företrädare för de fackliga organisationerna.
Vidare h:ir studiebesök gjorts på brandnäiraidens utbildningsenhet,
civilförsvarets anläggningar i Rosersberg, Revingeby och Sandö, Malmö
brandförsvar och dess övniingsanläggning Barbara, brandförsvaren i Stockholm
och Göteborg samt luftfartsverkets brandskola på Arlanda. Arbetsgruppen har
också besökt Lunds universitet och diskuterat utbildningsfrågor med berörda
institutioner.

Till regeringen har från Svenska kommunförbundet samt
brandchefen i Motala och Vadstena kommuner kommit in skrivelser med synpunkter
på brandförsvarsutbi Itbiingen. Statens brandnämnd har på regeringens uppdrag
redovisat ett förslag till provisorisk utfonraiing av utbildning i annan
räddningstjänst än brandsläckning. Arbetsgruppen har inom ramen för arbetet med
en ny räddningstjänstutbildning behandlat och prövat dessa frågor.

Prop. 1982/83:23 63

2 ALLMÄNNA UIGANGSPUNKTER

Samhällets räddningstjänst består av allmän räddningstjänst
och olika former av särskild räddningstjänst. Den allmänna räddningstjänsten
har till uppgift att Ingripa vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller
annat nödläge för att avvärja eller begränsa skad på människor eller egendom
eller i miljön. Särskild räddningstjänst är bl.a. fjällräddning,
flygräddning, sjöräddning och räddningstjänst vid olyckor i atomanläggning.
Det kommunala brandväsendet har ansvaret för den allmänna räddningstjänsten
och deltar i särskild räddningstjänst.

Brandförsvarsutbildningen skall tillgodose de
utbildningskrav som måste uppställas för brandväsendets personal. Personalen
består av brandmän samt av brandförmän, brandmästare och brandingenjörer,
vilka tjänstgör som befäl. För befattning som brandchef och vice brandchef
krävs brandingenjörsexamen. Efter dispens kjui även brandmästare förordnas
till sådan befattning. En stor del av brandpersonalen är deltidsanställd. De
deltidsanställda har p.g.a. sitt vanliga arbete endast möjlighet att genomgå
relativt korta kurser. En utbildning som tillgodoser de krav som ställs pä de
olika kategorierna inom brandväsendet kan - med hänsyn till de uppgifter som
brandväsendet nu har -karaktäriseras som en räddningstjänstutbildning,
alltså en utbildning som täcker ett vidare område än brandsläckning.

En modernisering av räddningstjänstutbildningen har länge
ansetts vara en angelägen fråga. Såväl tillkomsten av 1974 års brandlag med
dess utvidgning av kommunernas ansvar för räddningstjänsten som den fortgående
samhällsutvecklingen ställer större krav på brandpersonalens kunn;mde än vad
den nuvarande utbildningen kan ge. Det förslag som de Siikkunniga för översyn
av brandförsvarsutbildningen a\gav år 1979 Innebar en förbättrad och utvidgad
utbildning. I stort sett innebar förslaget en

Prop. 1982/83:23 64

f ö rdubblad utbildningstid f ö r brandpersonalen och f ö r personalen inom sotningsv ä sendet. F ö rslaget
innebar emellertid samtidigt en kraftig ö kning
av de å rliga utbildningskostnaderna och
betydande investeringskostnader. Flera tunga remissinstanser ans å g d ä rf ö r att de sakkunniga i st ö rre utstr ä ckning
borde ha efterstr ä vat en samordning med annan
utbildning I sajnli ä llet.

Arbetsgrujipen har haft till uppgift att organisatoriskt ö verarbeta f ö rslaget
till ö versyii av brandf ö rsvarsutbildningen m.m. Det har g ä llt att unders ö ka
m ö jligheterna att samordna utbildningen
med aiuian utbildning i samh ä llet och att
belysa konsekvenserna av detta. F ö r
att bed ö ma de organisatoriska fr å gorna har det i viss m å n varit n ö dv ä ndigt f ö r arbetsgruppen att ocks å ber ö ra de olika
utbildningamas inneh å ll och omfattning. Arbetsgruppen
har emellertid inte sett det som sin uppgift att n ä nnare g å
in p å dessa fr å gor. Bet ä nkandet
om brandf ö rsvarsutbildningen Inneh å ller i denna del detaljerade f ö rslag som i allt v ä sentligt har godtagits av remissinstanserna. Sedan statsmaktema i
princip har tagit st ä llning till den framtida
utbildningen och angett kostnadsramarna f ö l'
denna f å r det d ä rf ö r ankomma p å de ansvariga m>ai-digheterna att n ä miare best ä ntiia
kursernas inneh å ll.

En v ä sentlig utg å ngspunkt f ö r
arbetsgruppen har varit de allm ä nna
ekonoruska riktlinjer som enligt statsmakternas beslut g ä ller f ö r
allt reformarbete. Arbetsgruppen vill erinra om att f ö redragande statsr å det
i budgetpropositionen å r 1980 (prop. 1980/81:100 bil. 2)
uttalade att det under de n ä rmaste å ren inte kommer att finnas n ä got utr)'mme f ö r
en politik pr ä glad av kostnadskr ä vande reformer och l ö ften. Enligt f ö redraganden borde d ä rf ö r intresset
inte i f ö rsta hand koncentreras p ä f ö rslag till i
och f ö r sig befogade ö kningar av existerande anslag och nya insatser. Ö verv ä gandena
borde i st ä llet avse m ö jligheterna till begr ä nsningar och omprioriteringar inom ramen f ö r gjorda å taganden.
I samband med riksdagens behandling av propositionen uttalade finansutskottet
(FiU 1979/80: 15) att det ä ven f ö r riksdagens budgetbehandling m ä ste
vara en sj ä lvklar utg å ngspunkt att de samlade statsutgifternas ö kningstakt d ä mpas.
Om i n å got fall utgifter ut ö ver budgetf ö r-

Prop.
1982/83:23 65

slaget bed ö ms som oundg ä ngliga, borde dessa enligt utskottet kompenseras
genom en motsvarande neddragning av utgifterna f ö r n ä got annat ä ndam å l. Utskottet
fann vidare anledning att framh å lla att en
sj ä lvklar utg å ngspunkt f ö r
riksdagens st ä llningstaganden under detta och
kommande riksm ö ten b ö i" vara att kommuner och landstingskommuner inte annat ä n undantagsvis å samkas
nya utgifter till f ö ljd av statliga beslut. Dessa riktlinjer
f ö r reformarbetet kommer ocks ä till uttryck i de till-l ä ggsdirektiv (Dir. 1980:20) ang å ende finansieringen av re-foiTTier som efter
riksdagsbehandlingen av 1980 å rs budgetproposition
utf ä rdades till samtliga kommitt é er och s ä rskilda
utredare. Utg å ngspunkten skall enligt direktiven
vara att alla f ö rslag som kommitt é erna l ä gger
fram skall kunna genomf ö ras inom ramen f ö r of ö r ä ndrade resurser inom det omr å de som f ö rslagen
avser.

F ö r arbetsgruppen har s å lunda g ä llt
att kostnaderna f ö r den moderniserade r ä ddningstj ä nstutbildningen
m å ste ligga inom nuvarande
kostnadsramar. Staten och kommunerna skall inte f å ö kade kostnader. Att genomf ö ra
reformen med dessa f ö ruts ä ttningar medf ö r enligt arbetsgruppens mening att
man i betydande utstr ä ckning m å ste utnyttja befintliga utbildningsresurser och
samordna utbildningen med annan utbildning.

Samordningen med annan utbildning i samh ä llet inneb ä r
att de allm ä nna principer som g ä ller inom utbildningsv ä sendet kommer att sl å igenom ä ven p å detta omr å de. En b ä rande
tanke ä r att utbildningama inte f å r leda till alltf ö r
begr ä nsade arbetsuppgifter eller
motverka den enskildes m ö jligheter till å terkommande utbildning.UtbiItViing ä r ett av de viktigaste redskapen f ö r att genomf ö ra
ö nskade f ö r ä ndringar
inom ett omr å de. Det ä r d ä rf ö r v ä sentligt att
de nya utbildningama f ä r en s å dan utformning att de st å r i samklang med utvecklingen p ä arbetsma rknaden.

Enligt arbetsgruppens mening b ö r de nya utbildningama i m ö jligaste m å n
organiseras inom ramen f ö r gynmasieskolan eller h ö gskolan. Allm ä nt
sett ä r f ö ruts ä ttningarna h ä rf ö r goda. Den ö verv ä ldigande
delen av ungdomsutbildningen sker inom gymnasieskolan. Dagens gymnasieskola
omfattar 25 olika linjer och ca

5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 66

375 specialkurser. Vidare finns bl.a. f ö rs ö ksverksamhet
med s ä rskild l ä rlingsutbildning. I dimensioneringen av utbildningen
sammanv ä gs olika utg å ngspunkter n ä mligen
arbetsmarknadens behov, elevernas ö nskem å l samt tillg ä ngliga
utbildningsresurser. Vad g ä ller h ö gskolan b ö r
framh å llas att en ny h ö gskole-refoi-m tr ä dde
i kraft å r 1977. Ett utm ä rkande drag i den nya h ö gskoleorganisationen ä r att det i den ryms ett betydligt bredare f ä lt av utbildningar ä n tidigare och att all utbildning inom h ö gskolan skall knytas an till forskning. En annan
viktig del av refomien ä r att andra regler nu g ä ller f ö r
tilltr ä de till utbildningen. Nya grupper
av studerande bereds h ä rigenom tillf ä lle till h ö gskoleutbildning.

Ä ven
om arbetsgruppens str ä vai har varit att i st ö rsta m ö jliga
utstr ä ckning samordna brandf ö rsvarsutbildningen med utbildningen i
gymnasieskolan och h ö gskolan finner arbetsgruppen att
det kvarst å r ett utbildningsbehov som inte l ä mpligen kan tillgodoses p ä detta s ä tt.
Det g ä ller den vidareutbildning som kr ä vs bl.a. f ö r
uppgifter som brandf ö rman, brandm ä stare och tekniker inom sotningsv ä sendet. Det g ä ller
ocks ä fortbildningen av personal p å olika niv å er.

Det utbildningsbehov som kvarst å r b ö r enligt
arbetsgruppens mening tillgodoses genom samordning med annan likartad utbildning
s å l å ngt detta ä r m ö jligt. N ä rmast till hands ligger en
samordning med civilf ö rsvarsutbildningen. Arbetsgruppen
har sett det som en angel ä gen uppgift att unders ö ka f ö ruts ä ttningarna f ö r
en s å dan samordning. M ö jligheterna h ä rtill
begr ä nsas emellertid av den mera ö vergripande fr å gan
om en samordning av r ä ddningstj ä nsten i fred och r ä ddningstj ä nsten i krig. Denna fr ä ga ö verv ä gs f.n. Arbetsgruppen utg å r d ä rf ö r fr å n att
vidareutbildningen och fortbildningen tills vidare f å r anordnas utan den efterstr ä vade samordningen.

En samordning med det allm ä nna skolv ä sendet inneb ä r en l å ngtg å ende decentralisering av utbildningen..Enligt
arbetsgruppens mening b ö r str ä van vara att i m ö jligaste m ä n decentralisera ocks ä den vidareutbildning och fortbildning som ligger utan-

Prop.
1982/83:23 67

f ö r det allm ä nna utbildningsv ä sendet.
Nf ö jligheterna h ä rtill ä r
emellertid delvis beroende av den nyssn ä mnda
fr å gan om en samordning av r ä ddningstj ä nsten
i fred och krig.

Vad g ä ller den utbildning av personal
inom r ä ddningstj ä nsten och sotningsv ä sendet som inte kan inordnas i gymnasieskolan eller h ö gskolan b ö r
enligt arbetsgruppens mening grundprincipen vara att utbildningen koncentreras
till s å dana ä mnesomr å den f ö r vilka utbildning inte redan finns tillg ä nglig. Utbildning som annan personal i motsvarande
befattningar inom den kommunala verksamheten kan f å genom ett redan befintligt kursutbud b ö r s å ledes inte
ing å i den framtida utbildningen.

Arbetsgruppen anser att det ä r v ä sentligt att den framtida
utbildningen, ä ven om den anordnas av skilda
huvudm ä n, bildar ett helt
utbildningssystem. Den hittills till ä mpade
principen med starkt å tskilda utbildningssteg b ö r allts å
ers ä ttas med en mera sammanh å llen utbildning. Principen b ö r vara att den grundl ä ggande utbildningen utfoimas p å
ett s å dant s ä tt att den erfarne och i ö vrigt l ä mpade
befattningshavaren kan avancera till mera ansvarsfulla uppgifter. Utbildningssystemet
b ö r vidare g ö ra det m ö jligt
f ö r personalen att under hela den
yrkesverksamma tiden vidareutbilda sig till nya och mera kvalificerade
uppgifter.

I fr å ga om den n ä nnare utformningen av utbildningen har arbets-
" gruppen ansett det betydelsefullt att ta h ä nsyn till de nya krav som i dag st ä lls
p ä personalen. R ä ddningstj ä nsten
har blivit allt mera komplicerad. Det f ö rebyggande
brandskyddet kr ä ver tekniskt kvalificerade ö verv ä ganden.
Sotningsv ä sendets arbetsuppgifter har allt
mer kommit att utvidgas till att omfatta fr å gor
om uppv ä rmning och ventilation.
Arbetsgruppen å terkommer till dessa fr å gor vid den f ö ljande
behandlingen av utbildningen.

Prop. 1982/83:23 68

BRANDMANNAUTBILDNING

Arbetsgruppen har haft till uppgift att pr ö va fr å gan om att
inordna den grundl ä ggande utbildningen f ö r heltidsanst ä llda
brandm ä n i gymnasieskolan. Detta ligger i
linje med den av statsmaktema uttalade m å ls ä ttningen att alla ungdomar som l ä mnar grundskolan skall garanteras utbildning,
arbete eller praktik. Man str ä var efter
att f ö rl ä gga ungdomsutbildning som bygger p ä
grundskola till gymnasieskolan. En grundl ä ggande
utbildning av brandm ä n inom gymnasieskolan b ö r enligt arbetsgruppens mening kimna ge bredare
kunskaper. Samtidigt kan utbildningen anordnas inom befintliga kostnadsramar.
Utbildning inom gymnasieskolan kommer d ä rtill
att ge den enskilde st ö rre valfrihet p å arbetsmarknaden och b ä ttre utvecklingsm ö jligheter ä n en s.k. inomverksutbildning.

De deltidsanst ä llda
brandm ä nnens utbildning har alltid varit
eftersatt. I princip har de heltidsanst ä llda
och deltidsanst ä llda brandm ä nnen samma arbetsuppgifter vid ett n ö dl ä ge och borde
d ä rf ö r ha samma utbildning. De deltidsanst ä lldas ö vriga eller huvudsakliga
yrkesverksamhet har emellertid i alla tider . utgjort ett hinder f ö r att ge dem en tillfredsst ä llande utbildning. Detta hinder torde aldrig kurma ö vervinnas helt. V ä sentligt
f ö rb ä ttrade f ö ruts ä ttningar f ö r en utbildning av de deltidsanst ä llda brandm ä nnen
torde emellertid kunna skapas om den grundl ä ggande
utbildningen kan ske inom den kommunala vuxenutbildningen, komvux. Inom
komioix b ö r man n ä mligen kunna genomf ö ra utbildningen utan att i alltf ö r
h ö g grad inkr ä kta p å de
deltidsanst ä lldas huvudsyssels ä ttningar.

I de f ö ljande avsnitten
tar arbetsgruppen upp fr å gorna om utbildning f ö r heltidsanst ä llda
och deltidsanst ä llda brandm ä n.

Det f ö rslag som arbetsgruppen l ä mnar kan å sk å dligg ö ras genom f ö ljande skiss.

'----------------- 1

< GYMNASIESKOLA ,

Ht3GRE SPECIALKURS 40 v

INTRDDUKTIONS-UTBILDNING

INTRODUKTIONSUTBILDNING 1-3 v

KCNVUX (R Ä DDNINGSTJ Ä NST)

VIDAREUTBILDNING
FORTBILDNING

3.1

Heltidsanst ä llda brandm ä n

3.1.1 Inledning

Heltidsanst ä llda brandm ä n f å r f ö r n ä rvarande
dels en introduktionsutbildning vid respektive brandf ö rsvar i samband med anst ä llningen, dels en traditionell skolutbildning i
brandmannaklassen vid statens brandn ä mnds
utbildniiigsenhet. Brandm ä nnen ö vas dessutom vid den egna brandk å ren
enligt f ö reskrifter i kommunernas
brandordningar. Introduktionsutbildningen ä r
beroende av de olika brandf ö rsvarens
skiftande resurser. Utbildningens l ä ngd
varierar fr ä n n å gon vecka till omkring 14 veckor i de tre st ö rsta kommunerna.'Brandmannaklassen vid brandn ä mnden omfattar å tta
veckor, varav sju veckor teori och en vecka praktik.

Prop.
1982/83:23 70

De sakkunniga f ö reslog
att heltidsanst ä llda brandm ä n skulle f å
tre veckors anst ä llningsutbildning vid n å gon av tio utvalda brandk å rer, s.k. utbildningsbrandk ä rer, (skede I). D ä refter
skulle brandm ä nnen genomg å en delvis handledd praktik under ca ett å r vid eget brandf ö rsvar
(skede II).
En avslutande
yrkesutbildning under 18 veckor skulle ske vid brandn ä mndens utbildningsenhet (skede III).
Yrkesutbildningen vid brandn ä mndens
utbildningsenhet skulle vara en kompetensutbildning.

Som sk ä l f ö r att skede III av utbildningen borde koncentreras
till en plats anf ö rde de sakkunniga att
elevunderlaget inte gjorde det ekonomiskt m ö jligt
att bygga upp n ö dv ä ndiga ö vningsresurser p ä flera platser. En uppdelning av utbildningen skulle
enligt de sakkunniga dessutom medf ö ra
att systemet med deltidsanst ä llda l ä rare skulle bli best å ende. De sakkunniga ans å g att
erfarenhetema visade att detta system fungerade otillfredsst ä llande.

Skol ö verstyrelsen, Landstingsf ö rbundet och Svenska kommunf ö rbundet framh ö ll
i sina remissyttranden att utbildningen av brandm ä n borde anordnas av det allm ä nna
skolv ä sendet.

3,1.2 Utbildningens m å l
m.m.

Brandmannayrket st ä ller
stora krav p å personalen. Brandmannen skall
kunna bem ä stra de mest skiftande situationer.
Han befinner sig sj ä lv ofta i direkt fara. Samtidigt
kan hans insatser ha avg ö rande betydelse f ö r att r ä dda
m ä nniskor och f ö r att hindra eller begr ä nsa stora egendomsskador eller skador i milj ö n. De krav som st ä lls
p ä brandmannen b ö r naturligtvis tj ä na
som utg å ngspunkter n ä r en ny r ä ddningstj ä nstutbildning skall organiseras.

I dagens l ä ge ä r det god tillg ä ng
p å s ö kande till heltidsanst ä llning inom
brandmannayrket. Yrket anses attraktivt. Detta har medf ö rt att man vid rekryteringen av brandm ä n p å heltid har
m ö jlighet att f ä h ö ga krav
tillgodosedda. I varje fall f ö r

Prop. 1982/83:23 71

de st ö rre kommunerna har vissa gemensamma
principer till-l ä mpats vid rekryteringen. De som
anst ä llts kan beskrivas ungef ä r enligt f ö ljande

-
ålder mellan 20
och 30 år

-
värnpliktstjänstgöring
fullgjord

-
gymnasieutbildning
pä yrkesteknisk linje

-
något eller
nägra ärs yrkesverksaiihet inom något för räddningstjänsten värdefullt yrke
(plåtslagare, snickare, byggnadsarbetare, bilmekaniker, yrkesförare osv.)

-
mycket god
fysik

-
k ö rkort och g ä rna
k ö rvana

Tidigare verksamhet inom n å got praktiskt yrke anses ha stort v ä rde
f ö r anv ä ndbarheten inom den allm ä nna
r ä ddningstj ä nsten. F ö re
anst ä llningen genomg å r de s ö kande
ocks ä regelm ä ssigt praktiska och teoretiska prov under n å gon dag. De praktiska proven syftar fr ä mst till att fastsl å grundkondition, simkun-nighet och stress t å lighet. Vidare pr ö vas
f ö rm å gan att vistas p ä
h ö jder samt i tr å nga,
m ö rka och i- ö kfyllda utninmen. Proven kan de olika brandf ö rsvaren emellan skilja sig i detaljutformningen. Fr å n brandf ö rsvarsh å ll p å pekas att
erfarenlieterna visar att man p å ett fullt
tillfredsst ä llande s ä tt kan skilja ut dem som inte l ä mpar sig f ö r
brandmannayrket.

En fullt utbildad heltidsanst ä lld brandman b ö r
enligt arbetsgruppen

-
kunna hantera
normalutrustningen

-
kunna r ö kdykning och str ä lf ö ring

-
vara godk ä nd uttryckningsf ö rare

-
kunna grundl ä ggande sl ä cknings-
och r ä ddningsteknik

-
ha kunskap i
akutsjukv å rd med tonvikt p å omh ä ndertagande
av skadade personer

Prop.
1982/83:23 72

-
kunna utf ö ra enklare underh ä lls-
och reparationsarbeten

-
ha en l ä mplig teoretisk bas f ö r vidareutbildning.

3.1.3 Utbildningens organisation m.m.

Arbetsgruppen har haft till uppgift, f ö rutom att pr ö va
fr ä gan om en integration av brandmannautbildningen
med utbildningen inom gymnasieskolan och komvux, att bed ö ma f ö ruts ä ttningarna f ö r
en samordning med annan utbildning. Traditionellt utf ö r brandk å rernas
personal ett stort antal ambulanstransporter. Det ä r sjukv å rdshuvudm ä nnen som i princip ansvarar f ö r sjuktransporterna. Dessa anlitar dock i h ö g grad, vid sidan av eller i st ä llet f ö r
egen personal, brandk å rerna i det praktiska arbetet.
Arbetsgruppen utg å r fr å n att det under ö versk å dlig tid kommer att finnas b ä de kommunal och landstingskommunal
ambulanspersonal. Det finns d ä rf ö r redan av denna anledning sk ä l att samordna utbildningen f ö r brandm ä n
och ambulansm ä n.

Arbetsgruppen anser att brandmannautbildningen m ä ste inneh å lla
ett stort inslag av akutsjukv å rd. Dels
anlitas p ä s ä tt som nyss har sagts personalen ofta i ambulanstj ä nst. Dels ä r
omh ä ndertagandet av skadade personer p ä en olycksplats en angel ä gen arbetsuppgift f ö r all r ä ddningspersonal.

Brandm ä nnen m å ste d ä rf ö r kunna bed ö ma
vad de drabbade har f ö r skador och kunna ge en f ö rsta hj ä lp
å t skadade personer. De skadade m ä ste indelas i prioritetsgrupper s å att de mest angel ä gna fallen kommer till sjukhus f ö rst.
Brandmannen skall vidare medverka till att skadade f ö rs bort fr ä n
sj ä lva olycksplatsen, Efterson
brandinannayrket ä r f ö renat med m å nga risker ä r det dessutom angel ä get att brandpersonalen vid n ö dl ä ge kan bist å
och ta hand om skadade arbetskamrater.

Ambulanspersonal genomg å r
f ö r n ä rvarande en sju veckors grundutbildning i form av en specialkurs i
gymnasieskolan. Ambulansmannen har till viss del behov av en utbildning med
samma inneh å ll som brandmannens. Det g ä ller bl.a. utrycknings-

Prop, 1982/83:23 73

f ö rarutbildning och sambandtj ä nst m.m. Ambulansmannen har " dessutom behov av
kunskaper i r ä ddningstj ä nst f ö r att kunna
g ö ra insatser i det inledande skedet
p å en olycksplats och f ö r att kunna samverka med brandm ä nnen vid olika tyjier av n ö dl ä gen. En
gemensam utbildningsgrund ä r enligt arbetsgixippens mening ä gnad att fr ä mja
en s ä dan samordning mellan olika delar
av Sc'imh ä llets r ä ddningstj ä nst
som r ä ddningstj ä nstkommitt é n
(Kn 1979:01) behandlar i sitt bet ä nkande
(SOU 1981:82) Samh ä llets r ä ddningstj ä nst.

Arbetsgruppen ser p å tagliga
f ö rdelar i en samordning av utbildningen
av brand- och ambulanspersonal. En samordning m.edf ö r ocks ä
att utbildningen f å r en st ö rre total volym. Den st ö rre

voljTiien ger b ä ttre
f ö ruts ä ttningar f ö r att sprida utbildningen till fler
gymnasieorter i landet ä n vad som skulle bli fallet om
vardera utbildningen ordnades f ö r sig. Denna
decentraliseringseffekt ä r lika betydelsefull f ö r b å da yrkesomr å dena. En annan trolig effekt f ö r b å da yrkesomr å dena ä r en ö kad j ä m-st ä lldiiet. Kvinnor tj ä nstg ö r redan som ambulansm ä n. Arbetsgruppen f ö resl ä r d ä rf ö r att en samordnad r ä ddningstjiinstutbildning i vid bem ä rkelse anordnas, dvs. det anordnas en utbildning som
leder till b ä de ambulans- och brandmannayrket.

Arbetsgruppen har haft som en av sina uppgifter att pr ö va fr å gan om hur
den grundl ä ggimde utbildningen av.heltidsanst ä llda brandm ä n
kan inordnas i gyimiasieskolan. Gymnasieskolan ä r i dag uppdelad p ä fem minst
tre å riga linjer och p ä tjugo tv åå riga
linjer. Vidare f ö rekommer bl.a. ett stort antal
specialkurser. N ä stan 90 » av alla elever som g å r ut grundskolan, s ö ker sig till
gymnasieskolans olika linjer och kurser. Arbetsgruppen har ö verv ä gt f ö ljande alternativ.

-
en tv åå rig linje

-
en s ä rskild gren inom en tv åå rig yrkesinriktad linje

-
en tv åå rig specialkurs (direkt grundskoleanknuten specialkurs)

-
en ett å rig h ö gre
specialkurs

Prop.
1982/83:23 74

Arbetsgruppen vill i detta sammanhang erinra om att
utredningen (U 1976:10) om den gymnasiala utbildningen bl.a. skall pr ö va fr å gan om
gymnasieskolans nuvarande konstruktion med linjer och n ä raliggande specialkurser ä r ä ndam å lsenlig. Enligt vad arbetsgruppen har erfarit v ä ntas utredningen under december 1981 avge sitt
principbet ä nkande ang å ende den framtida gymnasieskolan.

Nbt bakgrund av det begr ä nsade utbildiiingsbehovet (ca 500 elever om å ret) anser arbetsgruppen att en utbildning f ö r r ä ddningstj ä nstens behov inte kan komma i fr ä ga inom gymnasieskolans nuvarande
linjeorganisation. Arbetsgruppen anser sig s å ledes
inte kunna f ö rorda en tv åå rig yrkesinriktad linje eller en s ä rskild gren inom en befintlig tv åå rig yrkesinriktad linje.

En tv åå rig specialkurs i gymnasieskolan,
dit eleven kan s ö ka direkt efter grundskolan, f ö rordades av Svenska kommunf ö rbundet i dess remissyttrande ö ver de sakkunnigas f ö rslag. Alternativet ger enligt arbetsgruppens mening flera f ö rdelar. Inom utbildningen kan rymmas allm ä nna ä mnen dvs. svenska,
matematik och spr å k samt olika ä mnen inom industri- och hantverksomr å det. En avsev ä rd
praktisk utbildning f ä r plats inom tidsramen. Vidare b ö r en s ä dan
kurs kunna ge en kvalificerad teoretisk utbildning i olika former av r ä ddningstj ä nst
i fred och krig, inbegripet en grundl ä ggande
sjukv å rdsutbildning. Kursen kan inte bara
ge de ö nskv ä rda kvalifikationerna att vara brandman och ambulansman utan ocks å en god grund f ö r
att efter en vidareutbildning kunna fungera som utryckningsledare. Alternativet
har emellertid ocks ä nackdelar. Dessa kan ytterst h ä rledas till elevemas å lder. Utbildningen avslutas n ä mligen
i 18- å rs å ldern. Brandf ö rsvarets ö nskem å l om
erfarenhet och mognad hos de nyanst ä llda
ä r d ä rf ö r sv ä ra att uppfylla. Vidare medf ö r
elevernas å lder begr ä nsade m ö jligheter
till praktisk k ö rutbildning och fullst ä ndig r ö kdykarutbildning.

Prop.
1982/83:23 75

En ett å rig h ö gre specialkurs f ö ruts ä tter att eleven har genomg å tt l ä gst tv åå rig utbildning i gymnasieskola eller motsvarande ä ldre utbildning. Denna kurs inrymmer flertalet av de
f ö rdelar som nyss har angivits betr ä ffande specialkursen direkt efter grundskolan. De
delar av utbildningen som inte ryms i den ett å riga h ö gre specialkursen har eleven i
huvudsak genomg å tt i sin tidigare utbildning. En p å taglig f ö rdel
ä r att eleverna har hunnit uppn å en h ö gre å lder. Detta ger m ö jligheter
till k ö r- och r ö kdykarutbildning. En s ä krare bed ö mning av elevens l ä mplighet f ö r
yrket torde ocks å bli m ö jlig. Dessutom kan man r ä kna med att 18- å riga
elever har st ö rre be-n ä genliet ä n
yngre elever att s ö ka sig till de studieorter d ä r utbildningen anordnas. Om den h ö gre specialkursen ges en tillr ä cklig praktisk inrikting, kan m;m dessutom r ä kna med att elever som tidigare har genomg å tt n å gon av
gymnasieskolans yrkesinriktade linjer s ö ker
sig dit. Genom att ge s ä dana s ö kande f ö retr ä de vid intagningen till specialkursen tillgodoser
man brandf ö rsvarens ö nskem å l om att
kunna rekrytera personal med praktisk l ä ggning
och erfarenhet.

Att anordna r ä ddningstj ä nstutbildningen som en ett å rig h ö gre
specialkurs ligger i linje med de skolpolitiska str ä vandena. 1 budgetpropositionen 1981 (1980/81:100
Bil. 12 s. 233) anf ö rde f ö redraganden att det kan bli sv å rt
att erbjuda h ö gskoleutbildning å t alla elever som ö nskar det. F ö r att m ö jligg ö ra
f ö r dessa elever att komma in p ä arbetsmarknaden fordrades - utan en ö kning av dimensioneringefi totalt sett -en omf ö rdelning inom gymnasieskolan till f ö rm å n f ö r kortare yrkesinriktade h ö gre specialkurser. Det var enligt foredrag-anden
angel ä get att ett l ä roplansarbete f ö r
s ä dana kurser snarast inleddes. Dessa
uttalanden f ö ranledde inte n å gon erinran fr ä n
riksdagens sida (UbU 1980/81:22, rskr. 1980/81:283>

Mot bakgrund av det anf ö rda
har arbetsgruppen funnit att det i avvaktan p ä resultatet av gymnasieutredningens arbete ä r l ä mpligast att
inordna utbildningen av heltidsanst ä llda
brandm ä n i gymnasieskolan genom att
anordna utbildningen i fonn av en ett å rig
h ö gre specialkurs.

Prop.
1982/83:23 76

Skol ö verstyrelsen beslutar vilka
specialkurser, grenar eller varianter av s ä dana
kurser, som f ä r finnas i gymnasieskolan f ö r utbildning inom omr å det industri ocli hantverk och d ä rmed
till sin art j ä mf ö rligt omr å de samt inom omr å dena jordbruk, skogsbruk, tr ä dg å rdsn ä ring, v å rdyrken,
husligt arbete, handels-och kontorsyrken, fritidshem och lekplatser.
Specialkurser f ö r annan utbildning f å r finnas efter medgivande av regeringen (skolf ö rordningen 7 kap. 5 § ). F ö r att kunna genomf ö ra den av arbetsgruppen f ö reslagna ordningen kr ä vs det s å ledes beslut' av regeringen.

R ä ddningstj ä nsten st ä ller
vissa rent medicinska fordringar p å
den enskilde av fysisk och.psykisk art. F ö rutom
att fysiska handikapp inte g å r att f ö rena med utiyckningstj ä nst kr ä vs en god fysisk grundkondition. D ä rtill kommer att brandmannayrket kr ä ver arbete p ä
h ö ga h ö jder, i m ö rka och r ö kfyllda lokaler och under stress. Arbetsgruppen
anser d ä rf ö r att det f ö r tilltr ä de till utbildningen b ö r kr ä vas ett l ä karutl å tande
om god h ä lsa.

I fr ä ga om beh ö righet att intas som elev i r ä ddningstj ä nstutbildningen
b ö r skol ö verstyrelsen efter samr å d med ber ö rda
parter utf ä rda best ä mmelser. S ä rskilda
beh ö righetskrav b ö r d ä rvid g ä lla.

Av resurssk ä l b ö r utbildningen anordnas som inbyggd utbildning vid
ett brandf ö rsvar och hos sjukv å rdshuvudmannen. Undervisningen i arbetsteknik eller
annan undervisning med samma syfte f ö rl ä ggs helt eller delvis till ett brandf ö rsvar som har m ö jlighet
att tillhandah ä lla l ä rare, lokaler och undervisningsmateriel. Den inbyggda utbildningen
avseende akutsjukv å rden b ö r anordnas p ä
motsvarande s ä tt av sjukv å rdshuvudmannen. F ö r
brandmannautbildningen b ö r statsbidrag utg ä enligt samma regler som g ä ller f ö r
inbyggd utbildning inom v å rdomr å det.

S ä rskilt statsbidrag till anskaffande
av undervisningsmateriel f ö r specialkursen f ö ruts ä tts inte utg å .

Prop. 1982/83:23 77

3.1.4 Utbildningens inneh å ll

Arbetsgruppen har ö verv ä gt betydelsen av viss praktisk erfarenhet f ö r att eleverna b ä ttre
skall kunna tillgodog ö ra sig undervisningen i.
gymnasieskolan. Ä ven om eleverna f å r viss s ä dan
erfarenhet i samband med den inbyggda undervisningen f ö resl å r
arbetsgruppen att en kortare tids praktik hos brandk å r l ä ggs in i b ö rjan av l ä s å ret. D ä rigenom
f å r eleverna p å ett tidigt stadium m ö jlighet att pr ö va om de passar f ö r yrket.

Den timplan f ö r
utbildning av heltidsanst ä llda brandm ä n som de sakkunniga lade fram omfattade ca 18
veckor. Ä ven om detta f ö rslag innebar mer ä n en f ö rdubbling av dagens utbildning ans å gs det erforderligt b å de fr å n samh ä llets och den enskildes synpunkt. M å nga sk ä l
h ä rf ö r å beropades, t.ex. de relativt sm ä utrycknigsstyrkorna, de allt mera komplicerade r ä ddningsinsatserna, arbetarskyddets krav m.m.
Arbetsgruppen delar i dessa avseenden den uppfattning som framf ö rdes av de sakkunniga. Det b ö r dessutom frainli å llas att det ä r v ä sentligt att den grundl ä ggande
utbildningen ges tillr ä ckligt utniiime f ö r att kunna fungera som bas f ö r don fortsatta utblUbiingen.

Inom 1978 ä rs f ö rsvarskommitt é
ö vei-v ä gs att kommuierna skall ges ansvaret f ö r ledningen vid beredskap och krig av civil-f ö rsvarsverksamheten p ä lokal niv å . Det inneb ä r bl.a. att det kommunala brandf ö rsvaret och den lokala civilf ö rsvarsorganisationen kan samordnas mer ä n tidigare. Dessa.tankeg å ngar leder till att viss gnjndl ä ggande utbildning i fr å ga om civilf ö rsvarets ledning och metoder b ö r ing å i r ä ddningstj ä nst-utbildningen.
En s å dan utbildning b ö r anordnas ä ven
om en samordning mellan den fredstida och den krigstida r ä ddningstj ä nsten
inte kommer till st å nd. Brandf ö rsvarets personal ä r n ä mligen ofta krigsplacerad inom
civilf ö rsvaret.

Prop.
1982/83:23 78

Arbetsgruppen har i det f ö reg å ende framh å llit de p å tagliga
f ö rdelarna med att samordna den
grundl ä ggande r ä ddningstj ä nstutbildningen
med grundl ä ggande utbildning i akutsjukv å rd. Arbetsgruppen f ö resl å r d ä rf ö r att den nya r ä ddningstj ä nstutbildningen
anordnas som en samordnad utbildning som - ut ö ver den grundl ä ggande utbildningen i traditionell
sl ä cknings- och r ä ddningstj ä nst
- kompletteras med en utbildning i akutsjukv å rd.

Arbetsgnjppen f ö resl ä r att utbildningen omfattar ca 40 utbildningsveckor
(ett l ä s å r). Den b ö r i liuvudsak inneh å lla f ö ljande
moment.

-
'praktik vid
brandf ö rsvar 2-3 veckor

-
r ä ddningstj ä nst
i fred och krig

-
f ö rebyggande brandf ö rsvar

-
akutsjukv å rd m.m.

-
utryckningsf ö rartj ä nst

-
ö vriga ä mnen

En allvarlig inv ä ndning
mot den nuvarande brandmannautbildningen ä r
bristen p å praktiska inslag. Arbetsgruppen f ö rordar d ä rf ö r att minst halva undervisningstiden vad avser r ä ddningstj ä nstdelen
skall ansl å s ä t praktiska ö vningar vid brandk å r. Vad g ä ller
den del av utbildningen som ber ö r akutsjukv å rd m.m. b ö r
p ä motsvarande s ä tt de praktiska inslagen tillgodoses hos s j ukv å rdshuvudma iineii.

Det b ö r ankomma p ä skol ö verstyrelsen
att fastst ä lla tim- och kursplaner f ö r specialkursen.

3.1.5 Dimensionering

Antalet tj ä nster f ö r heltidsanst ä llda
brandm ä n ber ä knades av de sakkunniga till ca 3 200 f ö r hela landet å r 1977. Det ä rliga nyrekryteringsbehovet av brandm ä n till dessa tj ä nster
uppskattades till omkring 240.

Prop.
1982/83:23 79

F ö r n ä rvarande genomf ö rs en arbetstidsf ö rkortning inom brandmannayrket. Denna avses vara
genomf ö rd f ö r alla kommuner ä r 1982. Arbetstidsf ö rkortningen medf ö r
att k å ren av heltids-arbetande brandm ä n ö kar och
kommer att uppg å till diygt 4 000 personer. Detta
inneb ä r att utbildningsbehovet ä r st ö rre ä n vad de sakkunniga r ä knade med. Statens brandn ä mnd
ber ä knar d ä rf ö r i dag att
utbildningsbehovet vad avser heltidsanst ä llda
brandm ä n knappast kommer att understiga
300 elever om å ret. Till grund f ö r denna ber ä kning
ligger ocks å att det blir stora avg ä ngar ur k å ren
under de n ä rmaste å ren.

Arbetsgruppen f ö resl å r en gemensam grundl ä ggande utbildning f ö r den allm ä nna r ä ddningstj ä nsten och f ö r
ambulans tj ä nsten. Utbildningsbehovet f ö r ambUlaiistj ä nsten
g ö r att dimensioneringen b ö r ut ö kas med 200
elevplatser ora å ret. Mot bakgrund h ä rav ber ä knar
arbetsgruppen att den framtida utbildningen b ö r omfatta ca 500 elever å rligen.

3.2 Deltidsanst ä llda
brandm ä n

3.2.1 Inledning

Deltidsbrandm ä nnen
utg ö r 60 'I av landets brandmannak å r och skall
i princip kunna bem ä stra samma slags n ö dl ä gen som de heltidsanst ä llda brandm ä nnen.

Utbildningen av deltidsanst ä llda brandm ä n best å r f ö r n ä rvarande av en introduktionsutbildning. Denna
varierar fr å n n å gra dagar till en vecka. Utbildningen genomf ö rs antingen lokalt med respektive kommun som
huvudman eller regionalt i regi av Svenska kommunf ö rbundets l ä nsavdelningar.
Fortbildning sker genom ö vningsverksamhet inom det egna
brandf ö rsvaret. Denna ä r av h ö gst
skiftande kvalitet.

De sakkunniga understr ö k
det stora utbildningsbehovet. Med h ä nsyn
till de deltidsanst ä lldas ö vriga yrkesverksamhet bed ö mdes det emellertid som orealistiskt att ge de
deltidsanst ä llda en l ä ngre utbildning ä n
tre veckors introduktionsutbildning.

Prop.
1982/83:23 80

3.2.2 Utbildningens organisation m.m.

Arbetsgruppen delar uppfattningen att utbildningsbehovet ä r i princip detsamma f ö r heltidsanst ä llda och deltidsanst ä llda brandm ä n.
Trots detta tvingas man konstatera att det saknas praktiska m ö jligheter att g ö ra
en j ä mf ö rbar utbildning f ö r dessa b å da kategorier.

Den ä rliga nyrekryteringen inom deltidsk å ren uppg å r
till ca 1 500 personer. Av utredningens ber ä kningar
framg å r att en tre veckors
introduktionsutbildning f ö r denna personalkategori skulle kr ä va 4 800 lektionstimmar vid var och en av de f ö reslagna tio utbildningsbrandk å rerna. Eftersom de sakkunniga ber ä knade nettoarbetstidsuttaget per l ä rare till 1 200 timmar om å ret skulle' den nu aktuella undervisningen kr ä va fyra heltidstj ä nster vid varje utbildningsbrandk ä r
eller ca 40 heltidstj ä nster f ö r hela landet. Enligt arbetsgruppens mening ä r det fr ä n
kostn,adssynpunkt inte m ö jligt med en s ä stor personalinsats i dagsl ä get.

Arbetsgruppen har d ä rf ö r diskuterat andra v ä gar f ö r att skaffa de deltidsanst ä llda brandm ä nnen
en godtagbar yrkesutbildning. D ä rvid har
gruppen kommit fram till att den b ä sta
l ö sningen ä r en kortare introduktionsutbildning som genomf ö rs vid respektive brandf ö rsvar eller regionalt i regi av kommunf ö rbundets l ä nsavdelningar.
Arbetsgruppen f ö resl å r att denna grundl ä ggande
utbildning skall kompletteras med utbildning inom den kommunala
vuxenutbildningens (komvux) ram.

Utbildningen b ö r
bedrivas p ä s ä m ä nga platser som m ö jligt med h ä nsyn
till utbildningsbehov och utbildningsresurser.

Komvux finns nu i alla kommuner i landet utom en och ä r organisatoriskt knutet till skolenhet med
gymnasieskola. I kommuner som saknar gymnasieskola ä r komvux knutet till grundskolan. I ett 70-tal
kommimer finns s ä rskilda skolenheter f ö r vuxenutbildning med egen skolledning och
administration. Inom komvux anordnas utbildning som motsvarar gymnasieskolans

Prop. 1982/83:23 81

linjer och specialkurser. Varje ä mne utg ö r
en kurs. De stora yrkestekniska ä mnena delas
dock upp i flera kurser som kan l ä sas
separat. Vidare finns inom komvux s ä rskild
yrkesinriktad utbildning. Den saknar motsvarighet i gymnasieskolan. Skol ö verstyrelsen fastst ä ller l ä roplaner f ö r komvux. Betr ä ffande
yrkesinriktad utbildning sker det efter samr å d
med arbetsmarknadens parter. Vilken utbildning som skall erbjudas beslutas av
skolstyrelsen i kommunen. Ä ven h ä rvid ä ger samr å d med arbetsmarknadens parter rum.

Utbildningen i komvux kan organiseras som heltids-,
deltids-eller fritidsstudier. Den kan genomf ö ras
p å dagtid eller kv ä llstid och den kan str ä ckas ut i tiden eller koncentreras till kortare perioder. Den kan d ä rigenom anpassas efter elevernas m ö jligheter att delta. F ö r att komvux skall f ä starta
kurser m ä ste de omfatta varaktigt l ä gst tolv deltagare, i glesbygd l ä gst å tta.

Komvux anv ä nder i regel
ungdomsskolans lokaler och utrustning. I utbildning f ö r deltidsanst ä lld
brandpersonal kan med f ö rdel undervisningen till viss del
meddelas av brandpersonal inom en str ö rre
brandk å rs lokaler. Personalen anst ä lls d ä som timl ä rare i komvux och brandk å rens utrustning kan utnyttjas i demonstrationssyfte.

Skol ö verstyrelsen b ö r f å i uppdrag
att efter samr å d med statens brandn ä mnd och arbetsmarknadens parter fastst ä lla l ä roplan f ö r utbildning inom komvux av deltidsanst ä llda brandm ä n.
Den sammanlagda utbildningstiden i komvux b ö r
inte understiga 120 undervisningstimmar.

6 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop.
1982/83:23 82

4 VIDAREUTBILDNING OCH FORTBILDNING IKM R Ä DDNINGSTJ Ä NSTEN

4.1 Allm ä nna ö verv ä ganden

Arbetsgruppen anser att r ä ddningstj ä nstutbildningen i enlighet med
moderna utbildningsprinciper och s å
l ä ngt resursema medger b ö r erbjuda kurser, b ä de f ö r att uppn å en h ö gre beh ö righet (vidareutbildning) och f ö r att bibeh å lla
och f ö rdjupa f ö rv ä rvade
kunskaper (fortbildning). Enligt arbetsgruppens mening skall
vidareutbildningen och fortbildningen st å
ö ppen f ö r s ä v ä l heltids- som deltidsarbetande brandpersonal. Bef ä lsutbildningen b ö r
vara densamma f ö r b ä de heltidsanst ä llda och deltidsanst ä llda. Arbetsgruppen anser att vidareutbildningen
och fortbildningen b ö r p å ett s å naturligt s ä tt som m ö jligt
konplettera varandra.

Staten har hittills tillhandah å llit den vidareutbildning inom r ä ddningstj ä nstomr å det som kr ä vs
f ö r att vissa formella kompetenskrav
skall uppfyllas. I denna vidareutbildning har ocks ä i viss utstr ä ckning
ing å tt vad som kan betecknas som fortbildning.
Kommunerna har dessutom sj ä lva ombes ö rjt fortbildning, ofta med st ö d av Svenska kommunf ö rbundets l ä nsavdelningar. Det har emellertid
funnits ett klart behov av en mera systematisk fortbildning.

Arbetsgruppen anser att staten b ö r st ä lla
utbildnings- och samordningsresurser till f ö rfogande
f ö r vidareutbildning och
fortbildning. Det finns ingen anledning att ä ndra
p ä den hittills till ä mpade principen att staten tillhandah ä ller den vidareutbildning som kr ä vs f ö r att
brandbef ä len skall kunna fullg ö ra sina uppgifter inom r ä ddningstj ä nstomr ä det. D ä remot

Prop.
1982/83:23 83

anser arbetsgruppen att den allm ä nna utbildning i arbetsledning,
personaladministration och redog ö raransvar
som ges personal i f ö rmans- och andra arbetsledande
befattningar inte skall ing å i den
statliga utbildningen. I r ä ddningstj ä nstutbildningen b ö r n ä mligen inte on ö digtvis ing å
inslag d ä r det redan finns ett betydande
utbud av kurser p å olika h ä ll i samh ä llet.
Vidareutbildningen inom r ä ddningstj ä nsten b ö r
s å ledes enligt arbetsgruppens mening
starkare ä n vad nu ä r fallet och i st ö rre
utstr ä ckning ä n vad utredningen f ö reslog koncentreras p å r ä ddningstj ä nstens
problem och arbetsmetoder i samband med utiyckningen.

Arbetsgruppen f ö resl å r f ö ljaktligen
inte n å gon f ö rmansutbild- " ning av det slag som hittills har meddelats av
statens brandn ä mnd. Detta inneb ä r inte att arbetsgruppen anser att befattningar som
brandf ö rm ä n inte beh ö vs i forts ä ttningen inom brandf ö rsvaret. Arbetsgruppen har endast ö verv ä gt hur utbildningen av f ö rm ä nnen l ä mpligen b ö r
anordnas.

Arbetsgruppen anser att fortbildningen beh ö vs f ö r att ge
ner- ', sonalen kunskap om nyheter inom
yrkesomr å det. Detta har s ä rskilt stor betydelse b å de fr å n
effektivitetssynpunkt och arbetarslcyddssynpunkt. Den snabba tekniska
utvecklingen inom r ä ddningstj ä nstomr å det
g ö r behovet av kompletterande
kunskaper s ä rskilt framtr ä dande.

Arbetsgruppens
f ö rslag illustreras i f ö ljande'principskiss

I BRANEMANNA- I UTBILDNING

I HELTID

BRANDMANNAUTBILDNING

DELTID

UTRYCKNINGSLEDAR-UTBILDNING 6 v

F Ö REBYGGANDE I 3 v

BRANDMASTAR-UTBILDNING 14 v

FORTBILDNING

(STATENS BRANDN Ä MND)

F Ö REBYGGANDE II 10 v

F Ö RVALTNINGSUTBILDNING 10 v

] BRANDINGENJ Ö RS-

I UTBILDNING |

I . I

Prop. 1982/83:23 85

4.2 Vidareutbildning

4.2.1 Utryckningsledare

L ä gsta bef ä lstj ä nsten inom
brandf ö rsvaret ä r f.n. brandf ö rman.
Heltidsanst ä lld brandf ö rman skall enligt brandstadgan ha avlagt l ä gst brandf ö rmansexamen.
Kompetensutbildningen sker vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet. F ö r
intr ä de i brandf ö rmansklassen kr ä vs
genomg å ngen brandmannaklass och minst sex å rs anst ä llning
vid brandk å r. I -praktiken har de antagna
genomsnittligt tio å rs anst ä llningstid. Brandf ö rmansklassen omfattar i dag tolv veckor, varav elva veckor teori och
en vecka praktik. Deltidsanst ä llt brandbef ä l med undantag f ö r
brandchef och vice brandchef skall enligt brandstadgan ha genomg å tt l ä gst brandbef ä lsk-urs C. Denna kurs som omfattar fyra veckor
genomf ö rs regionalt i statens brandn ä mnds regi.

De sakkunniga ö verv ä gde om en s ä rskild
brandf ö rmansutbildning ä r erforderlig eller om den i framtiden kan ers ä ttas av en f ö rb ä ttrad brandmannautbildning. De sakkunniga
konstaterade att brandmannautbildningen skulle beh ö va f ö rl ä ngas avsev ä rt
om den skulle ers ä tta den s ä rskilda brandf ö rmansutbildningen.
Med h ä nsyn till att endast ca 40 % av brandm ä nnen
erh å ller befattning som brandf ö rm ä n och d ä vanligtvis f ö rst
efter 10-15 å r ans ä g de sakkunniga att s å v ä l ekonomiska som pedagogiska sk ä l talade mot en s å dan
f ö r ä ndring. Trots h ö jda ambitioner inom omr å den bef ä lsf ö ring, ö vningsledarutbildning,
materiel-v å rd och anncin r ä ddningstj ä nst
ä n brand beh ö vde utbildningstiden enligt de sakkunnigas mening
inte ö kas med mera ä n en vecka eller fr å n 12 till 13 utbildningsveckor. F ö r
deltidsanst ä llt braiidbef ä l f ö reslogs en
sex veckors utryckningsledarkurs som i princip skulle ers ä tta brandbef ä lskurs
C.

. '\rbetsgruppen anser att de krav som ur r ä ddningstj ä nstens
synpunkt b ö r st ä llas vad g ä ller den f ö rsta befordringstj ä nsten ä r att befattningshavaren i fr ä ga skall

- kunna fungera som utryckningsledare f ö r liten utryckning (enfordonsutryckning)

Prop.
1982/83:23 86

-
kunna fungera
som fordons- och gruppchef vid större utryckningar

-
kunna fungera
som ö vningsledare/instrukt ö r

-
ha en länplig
bas för vidareutbildning.

Enligt arbetsgruppens mening bör en utbildning som
uppjfyller dessa krav anordnas som en utryckningsledarutbildning. Utbildningen
skall i första hand ha som mäl att ge de kunskaper om risker och arbetsmetodik
som behövs för att utryck-ningsledama skall kunna leda en insatsstyrka sä att
både personalens och allmänhetens säkerhet tillvaratas på bästa möjliga sätt.
Arbetsgruppen finnei- det naturligt att statens brandnämnd är huvudman för
utryckningsledarutbildningen.

Utrycknings ledarutbildning skall enligt arbetsgixropens
mening njpstallas som ett krav för att fä leda en utryckning oavsett
befälsnivå. Också brandingenjörer skall följaktligen ha gått igenom
utryckningsledarutbildning för att få le da en utryckning. Arbetsgruppen
föreslär att utrycknings- ledarutbildningen för såväl heltidsanställda som
deltids anställda skall omfatta sex veckor. Därvid beaktar gruppen följande.

Den väsentligt förbättrade grundutbildningen som
arbetsgruppen föreslår medför att den första befälsutbildningen kan
begränsas. Arbetsgruppens förslag om en förbättrad fortbildning talar ocksä
för detta. Därtill kommer att utbildningen enligt arbetsgruppens mening skall
koncentreras till räddningstjänstens krav i samband med utryckningen. Det måste
förmodas att utbildningsbehovet är störst för de deltidsanställda eftersom
deras grundutbildning inte är lika fullständig som de heltidsanställdas. De
deltidsanställdas övriga förvärvsverksamhet lägger emellertid hinder i vägen
för att utryckningsledarutbildningen görs längre än vad de sakkunniga har
föreslagit, nämligen sex veckor. Arbetsgruppen anser att kursen bör fä samma
innehåll för både heltidsanställda och deltidsanställda. Det närmare
kursinnehållet bör bestämmas av statens brandnämnd.

Prop.
1982/83:23 87

Heltidsanst ä lld brandman
som skall genomg å utryckningsledarutbildning b ö r enligt arbetsgruppens mening ha minst ett ä rs anst ä llning
I brandtj ä nst inom statligt eller kommunalt
brandf ö rsvar. F ö r deltiusanst ä llda
brandmiin, som f ä r mindre praktisk erfarenliet av
utryckningar ä n de heltidsanst ä llda, f ö resl å r arbetsgruppen ett krav p ä minst tv å
ä rs anst ä llningstid. Arbetsgruppen anser n ä mligen att det fordras yrkeserfarenliet f ö r att kunna tillgodog ö ra sig é n bef ä lsutbildning.

F ö r att kunna tillgodog ö ra sig utryckningsledarutbildning kr ä vs enligt arbetsgruppens mening grundl ä ggande teoretiska kunskaper inom ä iraiesomr å det.
Arbetsgruppen f ö resl å r d ä rf ö r att som beh ö righetskrav skall g ä lla att s ö kanden
har genomg å tt gymnasle-skoliins r ä ddningstj ä nstutbiUlning.
Deltidsanst ä llda brandm ä n -skall ha genomg å tt r ä ddnlngstj, ä nstutbildning inom komvux och h ö r ha g)'mnasiekompetcns I allmiinna ä mnen motsvarande l ä gst tv åå rig gymnasieskola.
G)'mnaslekompetens k;in den deltidsanst ä llde
brandmannen f å Inom komvux. Ä ven genomg å ngen
brandmannaklass hos statens brandn ä mnd,
allts å den nuvarande brandmannautbildningen,
skall enligt arbetsgruppens mening medf ö ra
beh ö righet att s ö ka till utryckningsledamtbildningen.

Antalet lieltidsanst ä llda
brandf ö rm ä n ber ä knades av de sakkxin-nlga till n ä ra 600. Bet ä rliga
utbildningsbehovet uppskattades till ca 100 elever. Statens brandn ä mnd ber ä knar
emellertid i dag behovet till ca 150. Denna ö kning
beror bl.a. p å å lderstrukturen I k å ren och en
st ö rre personalr ö rlighet. Utryckningsledarutbildning f ö r deltidsanst ä llda
brandm ä n ber ä knades av de sakkunniga beh ö vas
f ö r ca 300 personer per ä r. Statens brandn ä mnd
delar denna bed ö mning. Arbetsgruppen anser mot
denna bakgrund att uttycknlngsledarutbildningen b ö r dimensioneras f ö r 450 elever
om å ret. I denna ber ä kning ing å r
ä ven utryckningsledamtbildning f ö r brandingenj ö rselever
(j ä mf ö r, kap. S).

Prop. 1982/83:23 88

4.2.2 F ö rebyggande
brandf ö rsvar

Enligt kursplanema vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet f ä r heltidsanst ä lld
brandpersonal i brandf ö rmansklassen 44 och i brandm ä starklassen 154 timmars undervisning inom ä mnesomr å det
f ö rebyggande å tg ä rder mot
brand. F ö r deltidsanst ä lld personal sker denna utbildning inom brandbef ä lskurs A och B, d ä r
ä mnesomr å det omfattar 82 resp. 35 undervisningstimmar.

De sakkunniga f ö reslog
att en s ä rskild kompetensutbildning i f ö rebyggande å tg ä rder mot brand skulle skapas f ö r allt brandbef ä l
med undantag av brandingenj ö rer.
Utbildningen skulle delas upp i tv ä
kurser. F ö rebyggande I och F ö rebyggande II, vilka skulle utg ö ra en vidareutbildning efter genomg ä ngen brandf ö rmansklass
resp. brandm ä starklass. Elever som inte hade g å tt igenom brandf ö rmansklass
men hade antagits som elev till F ö rebyggande
I skulle enligt f ö rslaget genomg å s ä rskild f ö rberedande utbildning omfattande en vecka. F ö rebyggande I och F ö rebyggande II skulle
omfatta tre resp. nio utbildningsveckor.

De sakkunniga har utf ö rligt
redovisat motiven f ö r att skapa en s ä rskild utbildning i f ö rebyggande å tg ä rder mot brand. Arbetsgruppen delar uppfattningen att en s ä rskild utbildning i tv å niv å er beh ö vs med h ä nsyn
till arbetsuppgifterna och f ö r att f ä en rationell utbildning.

F ö rebyggande I skall enligt
arbetsgruppens mening ge s å dana kunskaper att den som har
genomg å tt utbildningen kan utf ö ra brandsyn av rutinkarakt ä r och vissa tillst å ndsbesiktningar. Kursen skall ocks å
ge kunskaper f ö r allm ä n r å dgivning ang å ende f ö rebyggande
å tg ä rder mot brand. Arbetsgruppen ansluter sig i princip till den
studietid och det studieinneh å ll som de
sakkunniga f ö reslog. F ö rebyggande I skall d ä rf ö r omfatta tre veckor. Statens
brandn ä mnd b ö r vara huvudman f ö r utbildningen. Brandn ä mnden b ö r
utforma kursplanen i samband med ett genomf ö rande
av arbetsgruppens f ö rslag.

Prop.
1982/83:23 89

Brandmannautbildningen inom gymnasieskolan utg ö r enligt arbetsgruppens mening en tillr ä cklig grund f ö r
F ö rebyggande I. Den brandman som ö nskar genomg å
F ö rebyggande I b ö r dock f ö rst
ha g å tt igenom
utryckningsledarutbildning. Erfarenhet som utryckningsledare b ö r n ä mligen vara
av stort v ä rde f ö r att kunna tillgodog ö ra sig
kursen. S ä dan erfarenhet kr ä vs ocks ä
f ö r att kunna fungera som brandsynef ö rr ä ttare m.m.,
vilket ä r syftet med kursen. Arbetsgruppen
anser att det ocks å b ö r finnas en m ö jlighet f ö r erfarna brandm ä n
att genomg å F ö rebyggande I. F ö r tilltr ä de till kursen b ö r
s å ledes l å ng erfarenhet inom yrket j ä mst ä llas med
utbildning som utryckningsledare.

De sakkunniga och statens brandn ä mnd f ö ruts ä tter att F ö rebyggande
I skall kr ä va 150 platser per ä r. Arbetsgruppen g ö r inte n ä gon annan bed ö mning.

F ö rebyggande II f ö resl ä s ö verensst ä mma
med motsvarande utbildning f ö r
brandingenj ö rerna. Arbetsgruppen å terkommer till denna utbildning i kap. 5.

4.2.3 Brandm ä s
tare

Heltidsanst ä lld brandm ä stare skall enligt brandstadgan ha avlagt l ä gst brandm ä starexamen
vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet. F ö r intr ä de
i brandm ä starklass kr ä vs avlagd brandf ö rmansexamen.
I praktiken har de antagna till brandm ä starklass
genomsnittligt ca 14 ä rs anst ä llningstid i statligt eller kommunalt brandf ö rsvar. Brandm ä starklassen
omfattar i dag 21 undervisningsveckor, varav 20 veckor teori och en vecka
praktik.

Konkurrensen om platser till brandra ä starklassema ä r
stor. F ö rutom s ö kandens personliga meriter ä r kommunens behov av utbildad arbetskraft avg ö rande vid intagningen. Detta medf ö r i praktiken att kommunen antingen m å ste ha en ledig befattning aktuell inom ö versk å dlig tid
eller m ä ste ha ett annat liknan-

Prop.
1982/83:23 90

de sk ä l f ö r att en anst ä lld skall f å vidareutbildning. Kvalificerade s ö kande f ä r
inte s ä llan v ä nta mycket l ä nge
p ä den vidareutbildning som ger m ö jlighet till befordran.

De sakkunniga konstaterade att en ö kad vertikal r ö rlighet
inom brandmannayrket var ö nskv ä rd. De fann vidare att yrkets krav p ä brandm ä stama hade f ö r ä ndrats v ä sentligt under senare å r, P ä grund d ä rav f ö reslogs en
helt ny uppl ä ggning av utbildningen av
heltidsanst ä llda brandm ä stare. Brandm ä starutbildningen
skulle enligt f ö rslaget kortas fr å n 21 till 14 veckor. I utbildningstiden inr ä knades d ä rvid
inte den tre veckor l ä nga obligatoriska kursen i f ö rebyggande brandf ö rsvar (F ö rebyggande I) som skulle utg ö ra ett kvalifikationskrav f ö r intr ä de
i brandm ä starklassen. F ö r brandm ä stare
med specialuppgifter inom f ö rebyggande
brandskydd f ö reslogs ytterligare en kurs i f ö rebyggande, brandf ö rsvar, F ö rebyggande II, och f ö r befattning
som brandchef eller vice brandchef dessutom en kurs i f ö rvaltningskunskap . Dessa b å da kurser ö verensst ä mde i sak med •
brandingenj ö remas motsvarande utbildning.

Brandm ä staren har i
huvudsak f ö ljande arbetsuppgifter, n ä mligen

a)
utryckningsledare
d å flera fordon ing å r i utryckningsstyrkan

b)
sektorbef ä lhavare vid stora insatser

c)
utbildningsledare

d) ö vningsledare

e) brandinspekt ö r och

f) brandchef eller vice brandchef.

Merparten av landets drygt 600 brandm ä stare tj ä nstg ö r
huvudsakligen som utryckningsbef ä l samt
utbildnings- och ö vningsledare. Av å terstoden tj ä nstg ö r omkring 200 som vice brandchef eller brandchef.
Endast ett mindre antal

Prop.
1982/83:23 91

brandmästare har renodlade arbetsuppgifter antingen som
besiktningsbrandmästare eller brandlnspektör eller som brandmästare eller
verkmästare.

Arbetsgruppen har föreslagit att en utrycknings
ledarutbildning införs för allt blivande brandbefäl. Denna utbildning
inriktas nänriast på att leda mindre utryckningsstyrkor. Det finns enligt
arbetsgruppens mening ett behov av en högre befälsutbildning mellan
utryckningsledareutbildningen och brandingenjörsutbildningen. Den högre
befälsutbildningen bör enligt arbetsgruppens mening liksom ifråga om utbildningen
av brandförmän koncentreras till räddningstjänstens krav i samband med
utiyckningen. Detta innebär att utbildningen i första hand bör inriktas på
ledning av större utryckningar, samverkan med andra myndigheter, m.m,

'Även ora brandmästarutbildningen enligt arbetsgruppens
mening i första hand skall inriktas pä rollen som mera kvalificerad '
utiycknlngsledare, finns det vissa andra krav som ocksä bör tillgodoses.
Brandmästarna har ofta att utföra kvalificerat administrativt och
personalledande arbete. Det är uppgifter som noimalt ligger p;°i brandchefen
men som måste avlastas honom. Enligt arbetsgruppens mening måste därför
brandmästarna fä kunskaper för att kunna fullgöra dessa uppgifter. Arbetsgruppen
anser därför att brandmästarutbildningen skall innehålla sädana inslag av
förvaltningskunskap och administration som är specifika för räddningstjänsten.
Utbildningstiden bör såsom de sakkunniga föreslog vara 14 veckor.

Enligt arbetsgruppens mening bör för antagning till
brand-raästarutbildning krävas genomgången utryckningsledarutbildning och
Förebyggande I. Vidare bör säsom de sakkunniga föreslog krav uppställas på
allmän behörighet vilket innebär kun--skaper i svenska, matematik, engelska och
kemi motsvarande lägst två årskurser i g>Tiinasiesko]an.

Prop. 1982/83:23 92

De sakkunniga f ö rutsatte
ett å rligt utbildningsbehov av 60 brandm ä stare. Arbetsgruppen g ö r ingen annan bed ö mning. Genom den avtalade
arbetstidsf ö rkortningen kan dock utbildningsbehovet
p ä sikt ö ka n å got.

Brandm ä starutbildningen
b ö r enligt arbetsgruppens mening ha
statens brandn ä mnd som huvudman.

4.2.4 F ö rvaltningsuthildning

F ö r de brandm ä stare som ö nskar
n å befattning som brandchef eller
vice brandchef anser arbetsgruppen i likhet med de sakkunniga att det ä r n ö dv ä ndigt att tillskapa en s ä rskild utbildning i f ö rvaltningskunskap. Arbetsgruppens f ö rslag
i fr å ga om bef ä lsutbildning inneb ä r liksom de sakkunnigas, att det inte vidare kommer att finnas n å gon s ä rskild utbildning
av deltidsanst ä llda brandchefer och vice brand
chefer. De s.k. A- och B-kursema kommer att upph ö ra. Bef ä lsutbildningen blir densamma f ö r heltidsanst ä llda
och deltidsanst ä llda. Det blir i f ö rsta hand en kommunal angel ä genhet att besluta om det med h ä nsyn till de lokala f ö rh å llandena ä r m ö jligt att ha
deltidstj ä nstg ö rande p å n å gon av dessa befattningar. F ö rvaltningsutbildningen
b ö r f ö ruts ä tta att eleven har genomg å tt brandm ä starutbildningen
och F ö rebyggande II. Utbildningen behandlas n ä rmare i kapitel 5.

4.3 Fortbildning

Det utbud av fortbildningskurser p å r ä ddningstj ä nstomr ä det
som st ä lls till f ö rfogande av olika myndigheter och organisationer ä r inte systematiserat. Enligt arbetsgruppens mening ä r behovet av fortbildning s ä rskilt betydelsefullt p ä detta omr å de.
Varje å r ö kar antalet transporter av farliga laster. Lagringen av h ä lso- och milj ö farliga
varor ä r betydande. Det ä r en sv å r
uppgift att p å ett snabbt och riktigt s ä tt ta hand om l ö skomna
gifter och milj ö farliga varor m.m. Personalen

Prop. 1982/83:23 93

inom r ä ddningstj ä nsten b ö r
enligt arbetsgruppens mening h ä llas
informerad om nya r ö n inom bek ä mpningstekniken liksom erfarenheter fr ä n intr ä ffade
olyckor eller tillbud. Arbetsgruppen vill ocks å betona att en systematiserad fortbildning ö kar de anst ä lldas
vilja och f ö rm å ga att ta ett st ö rre ansvar. Fortbildningen blir
med arbetsgmppens f ö rslag ett å terkommande led i en utbildningskedja. Arbetsgruppen
f ö resl å r att statens brandn ä mnd skall
tilldelas resurser f ö r att samordna, bedriva och sprida
information om fortbildningskurser.

Arbetsgruppen har ö verv ä gt hur de fortbildningsresurser som staten
tillhandah å ller b ö r dimensioneras och organiseras. Enligt
arbetsgruppens mening b ö r statens brandn ä mnd f å i uppdrag
att inom en best ä md medelsram tillhandali å lla kurser f ö r
fortbildning av bef ä let inom r ä ddningstj ä nsten.
Vid kursemas uppl ä ggning b ö r samr å d
ske med Svenska kommunf ö rbundet och ber ö rda myndigheter. Kursema b ö r anordnas regionalt eller lokalt och inriktas p ä aktuella ä mnesomr å den. De b ö r
i princip erbjudas allt bef ä l inom r ä ddningstj ä nsten.
Kursema b ö r omfatta n ä gra dagar. F ö rl ä ggningen till olika delar av landet b ö r g ö ras p å s å dant s ä tt att kommunemas kostnader h ä lls p å s å l å g niv å som m ö jligt.
Liksom hittills kommer brandm ä nnen att f å kontinuerlig fortbildning i samband med den ö vningsverksamhet som alltid p å g å r inom
brandf ö rsvaret.

4.4. Samordning och decentralisering

Arbetsgruppen har str ä vat
efter att samordna r ä ddningstj ä nstutbildningen med annan utbildning och att
decentralisera utbildningen. Genom att brandmannautbildningen f ö rl ä ggs till gymnasieskolan
och komvux tillgodoses b å da dessa m å l n ä r det g ä ller den grundl ä ggande
utbildningen.

I syfte att unders ö ka
f ö ruts ä ttningarna f ö r en samordning av
vidareutbildningen och fortbildningen med annan utbildning har arbetsgruppen
studerat annan likartad utbildning. S å dan
ut bildning f ö rekommer p å m å nga omr å den i samh ä llet.
Luftfarts-

Prop.
1982/83:23 94

verket utbildar p ä
Arlanda flygplats vapenfria tj ä nstepliktiga
f ö r flygplatsbrandk ä rema. Flygvapnet utbildar i Halmstad r ä ddningspersonal. Generaltullstyrelsen ger vid
tullskolan i Stockholm en utbildning i marin r ä ddningstj ä nst. Marinen utbildar p ä Berga ö rlogsskolor
personal i skyddstj ä nst. Sj ö bef ä lsskolor p å olika platser undervisar om fartygsbrand m.m. M ä nga industrier har behov av personal med
specialktmskaper inom olika r ä ddningstj ä nstomr å den
och utnyttjar d ä oftast Svenska brandf ö rsvarsf ö reningens
kurser.

Enligt arbetsgruppens mening skulle
rationaliseringsvinster troligen kunna g ö ras
genom en b ä ttre samordning. Detta ä r emellertid ett omfattande.och l å ngsiktigt arbete. Inom ramen f ö r arbetsgruppens uppdrag har det inte varit m ö jligt att g ö ra
en fullst ä ndig kartl ä ggning av denna fr å ga eller komma med mera l å ngtg å ende f ö rslag
om samordning. Fr ä gan b ö r enligt arbetsgruppens mening tas ipp i ett fortsatt sam
ordningsarbete.

Den utbildning av vapenfria tj ä nstepliktiga som ä ger
rum i luftfartsverkets regi p å Arlanda ger
enligt samst ä mmiga uppgifter ett mycket gott
resultat. Ocks å det f ö rs ö k som har bedrivits
under å ren 1979 och 1980 p å civilf ö rsvarets
anl ä ggning i Rosersberg med l ä ngtidsutbildning av vapenfria tj ä nstepliktiga inom civilf ö rsvaret har enligt prelimin ä ra utv ä rderingar
slagit v ä l ut. Det har inte ing å tt i arbetsgruppens uppdrag att t å st ä llning till
annan utbildning ä n utbildningen av personal till de
kommunala brandf ö rsvaren. Arbetsgruppen vill dock p å peka att vapenfria tj ä nstepliktiga som utbildas f ö r
r ä ddningstj ä nstuppgifter kan bli anv ä ndbara b å de
som instrukt ö rer och som deltidsbrandir ä n. Detta har inte kunnat beaktas av arbetsgruppen n ä r det g ä ller
dimensioneringen av utbildningen av deltidsanst ä llda brandm ä n.

Prop.
1982/83:23 95

Den nuvarande kompetensutbildningen f ö r den kommunala r ä ddningstj ä nsten bedrivs i f ö rsta
hand centralt p ä statens brandn ä mnds utbildningsenhet i Solna och i Rosersberg. Den
decentralisering av viss utbildning till vissa st ö rre brandf ö rsvar som hittills har genomf ö rts har gett positiva erfarenheter. De praktiska
inslagen i r ä ddnings-tj ä nstutbildningen m ä ste
enligt arbetsgixippens mening ö ka. I det
nuvarande ekonomiska l ä get kan inte resurser avs ä ttas f ö r
att centralt bygga upp anordningar f ö r
praktisk utbildning. Genom en decentralisering av verksamheten kan befintliga
utbildningsanordningar och befintlig administration utnyttjas. Koncentrationen
av undervisningen till Solna och Rosersberg medf ö r st ö rre kostnader f ö r kommunerna ä n
n ö dv ä ndigt. Dessutom tvingas elevema i m å nga
fall till l å nga resor. Det ä r allts å
enligt arbetsgruppens mening flera f ö rdelar
med att r ä ddningstj ä nstutbildningen decentraliseras. Arbetsgruppen har
efter studiebes ö k p ä civilf ö rsvarets anl ä ggningar och p ä
vissa st ö rre brandf ö rsvar fininit att m ö jlighetema till decentralisering och samordning ä r goda.

En samordning mellan r ä ddningstj ä nstutbildningen och motsvarande civilf ö rsvarsutbildning ligger f. ö . i linje med de ö verv ä ganden som 1978 å rs
f ö rsvarskommitt é g ö r och som
siktar, till att samordna r ä ddningstj ä nsten i fred och krig. Ö verv ä gandena
inneb ä r att den lokala civilf ö rsvarsverksaraheten knyts till kommunema och att
dessa d ä rigenom ges ansvaret f ö r ledningen av civilf ö rsvarsverksamheten o ä lokal niv å , R ä ddningstj ä nstkommitt é n
anser ocks å i bet ä nkandet (SOU 1981: 82) Samh ä llets r ä ddningstj ä nst att f ö rdelar
kan vinnas med en s å dan samordning. Enligt
arbetsgruppens mening medf ö r samordningen av r ä ddningstj ä nstutbildningen
och civilf ö rsvarsutbildningen ett b ä ttra utnyttjande av l ä rama och en ö kad m ö jlighet till gemensamt utnyttjande av anl ä ggningarna. De kvalificerade r ä ddningstj ä nstl ä rama kan verka f ö r
att f ö rdjupa civilf ö rsvarsutbildningen. De kan ocks ä anv ä ndas som en
regionalt placerad expertresurs som kan st å
till f ö rfogande vid bl.a. st ö rre kemikalieolyckor. Dessa experter kan t.ex.

Prop. 1982/83:23 96

f ö rst ä rka kustbevakningens organisation om ett kemikalieutsl ä pp skulle intr ä ffa
till sj ö ss (se prop. 1980/81:119 bil. 3, CU
1980/81:38, rskr. 1980/81:376).

Arbetsgruppen anser att en samordning mellan r ä ddnings-tj ä nstutbildning
i fred och krig skulle ge f ö ljande
positiva effekter, n ä mligen

-
centrala
samordningsvinster inom administrationen

-
b ä ttre utnyttjande av investeringarna f ö r ö vnings ä ndam ä l

-
rationellare
utnyttjande av de administrativa resursema

-
b ä ttre utnyttjande av l ä rama

-
h ö gre kvalitet p ä
b ä de den fredstida och den krigstida
r ä ddningstj ä nsten samt

-
en regionalt
placerad expertresurs f ö r ingripanden vid sv å rare olyckor.

Arbetsgruppen f ö resl å r d ä rf ö r att utbildningen av utryckningsledare och brandm ä stare samt kursen F ö rebyggande I f ö rl ä ggs till civilf ö rsvarets utbildningsanl ä ggningar. Dessa ä r
f.n. tre, n ä mligen Sand ö , Rosersberg och Revingeby. I en framtid, kan ocks å den planerade anl ä ggningen i Sk ö vde bli aktuell.

Den nu f ö reslagna
decentraliseringen f ö ruts ä tter att fr å gan om en samordning mellan statens
brandn ä mnd och civilf ö rsvars-styrelsen har avgjorts av statsmakterna. Det ä r enligt arbetsgruppens mening ur praktisk synpunkt
ol ä mpligt att skapa regionala
utbildningsorganisationer utan gemensam huvudman. De t ä nkta samordningsvinsterna kan heller inte
tillvaratas i n å gon h ö gre grad f ö rr ä n efter en total samordning. Decentraliseringen m å ste d ä rf ö r anst å
och utbildningen inom statens brandn ä mnds
utbildningsenhet tills vidare i huvudsak bedrivas i nuvarande former. I vad m å n viss del av utbildningen kan och b ö r regionaliseras under derma tid anser arbetsgruppen
att det

Prop.
1982/83:23 97

b ö r ö verl å tas å t brandn ä mnden att ta st ä llning till. 1 och f ö r sig ligger det n ä ra till
hands att f ö rl ä gga en del av utryckningsledamtbildningen och F ö rebyggande I regionalt. Ytterst blir dock detta en
fr å ga om att p å b ä sta s ä tt utnyttja bef.mtliga resurser.

4.S L ä rare till
statens brandn ä mnds utbildning

Arbetsgruppen har ö verv ä gt hur behovet av l ä rare f ö r. den av statens brandn ä mnd bedrivna vidareutbildningen och fortbildningen
skall kunna fyllas. De sakkunniga har uttalat att det ä r angel ä get
att radikalt minska antalet timl ä rare.
Heltidsanst ä llda l ä rarkrafter ä r
enligt de sakkunniga att f ö redra av b å de ekonomiska och praktiska sk ä l. L ä rama kan
antingen vara fast anst ä llda eller f ö rordnade p ä
viss tid. De sakkunniga ans å g att en st ö rre v ä xelverkan
mellan de kommunala brandf ö rsvaren och brandn ä mnden skulle vara till f ö rdel f ö r
b å da parter. Arbetsgruppen ansluter
sig i princip till de tankeg å ngar som de
sakkunniga har f ö rt fram i fr å ga om inl å ning
av personal fr å n brandv ä sendet.

Volymen p å statens
brandn ä mnds utbildning minskar h ö gst v ä sentligt
med arbetsgruppens f ö rslag. Brandn ä mndens utbildningsenhet har f.n. sju heltidsanst ä llda l ä rare.
D å har inte medr ä knats personal f ö r
utbildning f ö r beredskap mot k ä rnkrafts-olyckor. P å utbildningsenheten produceras ca 17 000 elevveckor undervisning om å ret. F ö r
den regionala utbildningen ä r
motsvarande tal ca 3 000. Huvuddelen av all denna undervisning ges av timanst ä llda l ä rare.

Den vidareutbildning som enligt arbetsgruppens f ö rslag skall genomf ö ras av statens brandn ä mnd kommer
att omfatta ca 2 000 eleweckor. 2 000 eleweckor kr ä ver med en klasstorlek av 30 elever ca 70
undervisningsveckor. Eftersom en heltidsanst ä lld
l ä rare kan ber ä knas producera ca 20 undervisningsveckor per

7 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 98

å r
anser arbetsgruppen att den nuvarande personalstyrkan p ä utbildningsenheten i huvudsak b ö r kunna meddela den f ö reslagna undervisningen. Enligt arbetsgruppens mening b ö r allts å
utnyttjandet av timl ä rare kunna avsev ä rt begr ä nsas.
De heltidsanst ä llda l ä rare vid utbildningsenheten som inte tas i anspr ä k f ö r den nu n ä mnda undervisningen eller f ö r central administration b ö r kunna svara f ö r
i vart fall en del av den regionala fortbildningen. Arbetsgruppen anser att en'
kapacitet motsvarande tre kvalificerade l ä rare
b ö r finnas f ö r fortbildningen.

Prop.
1982/83:23 99

5 BRANDINGENJ Ö RSUTBILDNING
M.M.

5.1 Utbildning av brandingenj ö rer

S.1.1 Inledning

Enligt 7 §
brandstadgan (1962:91) skall brandchef och vissa andra befattningshavare ha
avlagt-brandingenj ö rsexamen. Denna examen avl ä ggs vid statens brandn ä mnds utbildningsenhet i Solna. Antagning till utbildningen sker
vartannat å r med ca 30 studerande. Som beh ö righetskrav g ä ller
i princip slutf ö rd tre-eller fyra å rig gymnasieskola.

Brandingenj ö rsutbildningen
omfattar f.n. 85 utbildningsveckor f ö rdelade
p ä 28 veckor utbildningstj ä nstg ö ring, 55
veckor teoretisk undervisning och tv å
veckor praktisk undervisning. Utbildningen indelas i fyra skeden, n ä mligen

-
19 veckor
handledd, grundl ä ggande brandmannautbildning vid
kommunal brandk å r med heltidsanst ä lld personal

-
en termins
studier vid brandn ä mnden

-
nio veckor
praktisk bef ä lsutbildning vid kommunal brandk å r med heltidsanst ä lld
personal samt

-
ett l ä s å rs studier
vid brandn ä mnden.

De sakkunniga f ö reslog
en f ö r ä ndrad brandingenj ö rsutbildning vad g ä ller b å de
utbildningens inneh å ll och omfattning. Betr ä ffande utbildningens l ä ngd f ö reslog de
sakkunniga en ö kning med 65 veckor till ISO
veckor. Enligt f ö rslaget disponerades utbildningstiden
p å f ö ljande s ä tt,

Prop. 1982/83:23 100

-
anst ä llningsutbildning under tre veckor vid utbildningsbrandk å r

-
delvis handledd
praktik i allm ä n r ä ddningstj ä nst under minst 100 tj ä nstg ö ringsdygn
(motsvarar ett arbets å r).

-
utbildning under
ett l ä s å r vid brandn ä jimdens utbildningsenhet

-
utbildning
under ett l ä s å r vid teknisk h ö gskola samt

-
utbildning
under en termin vid brandn ä mndens utbildningsenhet .

D ä rigenom innebar f ö rslaget i stort sett 52 veckor utbildningstj ä nstg ö ring, 69
veckor teoriundervisning vid brandn ä mnden
och teknisk h ö gskola samt 24 veckor praktisk
undervisning vid statens brandn ä mnd.

I fr å ga om beh ö righetskraven ans å g
de sakkunniga det angel ä get att dessa ö verensst ä mmer
med dem som g ä ller f ö r andra motsvarande eftergymnasiala utbildningar.
Vidare borde kraven utformas s ä att
vidareutbildning till brandingenj ö r
underl ä ttas f ö r den som redan ä r
anst ä lld i brandv ä sendet.

S.l.2 Allm ä nna
synpunkter

Brandskyddsfr å gor
av olika slag har av tradition - b å de
i Sverige och utomlands - behandlats ganska schematiskt och i stor utstr ä ckning baserats p å
erfarenhet, "tumregler" eller p å
resultat av enkla pr ö vningar. Vid j ä mf ö relser med
andra delar av det tekniska och industriella omr å det har brandskyddsomr å det l ä nge karakt ä riserats
av stor knapphet p å utvecklings-betonade arbeten.
Samtidigt har det i samh ä llet skett en utveckling mot stora
komplexa system som inneb ä r att s å rbarheten f ö r
och konsekvensema av olyckor har ö kat.
Detta har lett till en alltmer besv ä rande
'iTrist p å brandskyddstekniskt v ä lutbildad personal med kompetens att p å tekniskt-vetenskaplig grund angripa skyddstekniska
problem. De kraftigt ö kande

Prop.
1982/83:23 101

brandskadorna under de senaste å ren understryker detta.

I dag ä r det n ä stan uteslutande kommuner och vissa andra offentliga
arbetsgivare som ar.st ä ller brandingenj ö rer. Arbetsgruppens arbete har i f ö rsta hand varit inriktat p å att l ä gga
fram f ö rslag till en f ö rb ä ttrad
utbildning f ö r brandingenj ö rer inom brandf ö rsvaret.
Med den uppl ä ggning av utbildningen som f ö resl å s i det f ö ljande ä r
det dock sannolikt att brandingenj ö rerna
kan f ä anst ä llningar ä ven inom den privata sektorn.
Vidare ä r det sannolikt att kvinnor kommer
att utbilda sig till brandingenj ö r.

De kommunala brandchefemas bed ö mning av s ä kerheten
p å verkar den fysiska planeringen samt
byggnaders konstruktion och utformning. Brandchefens st ä llningstaganden i dessa f ö r samh ä lls-uppbygganden
s å viktiga fr å gor kan ha avg ö rande
betydelse f ö r m ä nniskors liv. De p å verkar ocks ä ekonomi, industriers korikur-renskraft, syssels ä ttning, bostadsbyggande m.m.

R ä ddningstj ä nsten har under senare å r starkt ä ndrat
karakt ä r. P ä v å ra v ä gar och j ä rnv ä gar transporteras st ä ndigt brand-
och' explosionsfarliga ä mnen. De moderna flygplanen tar
fler och fler passagerare. Oljef ö roreningar
och andra milj ö skador har ö kat i omfattning. Som en f ö ljd av denna utveckling kan dagens brandingenj ö r st ä llas inf ö r allvarliga problem som man inte tidigare hade
anledning att r ä kna med.

F ö rutom att en brandchef skall beh ä rska s å v ä l de f ö rebyggande
som de skadeavhj ä lpande delarna av sitt fackomr å de st ä lls i dag
krav p å operativ ledning av st ö rre r ä ddningsinsatser,
planl ä ggning av s å dana samt f ö rm å ga att inh ä mta,
utnyttja och f ö rmedla ny kunskap av betydelse f ö r r ä ddningstj ä nsten. Han skall ä ven
kunna samverka med andra r ä ddningsorgan m.m.

Brandchefen ä r
dessutom en administrativ f ö rvaltningschef.
Detta f ö ruts ä tter god inblick i kommunal f ö rvaltning.
Han

Prop. 1982/83:23 102

skall planera och leda den egna verksamheten med en ofta
omfattande personaladministration, upphandling m.m. De inom brandskyddet mycket
speciella arbetarskydds-fr å gorna f ö rtj ä nar ocks å att n ä mnas.

5.1.3. Studieorganisation m.m.

Som nyss har framh å llits
st ä ller brandchefens funktioner krav p å en f ö rdjupad och
breddad kompetens. Mot denna bakgrund delar arbetsgruppen de sakkunnigas och
remissinstansernas uppfattning att kvaliteten i brandingenj ö rsutbildningen m å ste
h ö jas. Arbetsgruppen anser att detta
m ä l b ä st kan uppn ä s genom att brandingenj ö rsutbildningen som helhet bedrivs som h ö gskoleutbildning.

Brandingenj ö rsutbildningen
ä r idag den enda eftergymnasiala
ingenj ö rsutbildningen som ligger utanf ö r h ö gskolan.
Arbetsgruppen anser, liksom ett flertal remissinstanser, det naturligt att
brandingenj ö rsutbildning j ä mst ä lls med
annan teknisk utbildning och organiseras p ä
ett likartat s ä tt. Detta f ö ruts ä tter att
utbildningen h å lls samman under en enda
utbildningshuvudman, n ä mligen h ö gskolan. Att utbildningen till stora delar kommer
att vara praktiskt inriktad kan inte anses utg ö ra n å got hinder d ä rvidlag. I ett stort antal mera yrkesinriktade h ö gskoleutbildningar utg ö rs ca h ä lften av utbildningstiden av
praktik.

Vid en sammah å llen
utbildning kan ett effektivare utnyttjande av resurser uppn ä s. En s ä dan
l ö sning har dessutom pedagogiska f ö rdelar. Den viktiga integrationen mellan teoretiska
och praktiska undervisningsmoment medf ö r
kortare utbildningstid. Vidare underl ä ttas
en ö nskv ä rd samordning med annan n ä rbesl ä ktad teknisk h ö gskoleutbildning,
s å som driftpersonalutbildning samt v ä g- och vattenbyggnadsteknisk utbildning. H ä rigenom kan betydande besparingar ske genom
samutnyttjande av l ä rare, lokaler och utrustning. F ö r de studerande m ä ste
det vara ö nskv ä rt att kunna genomf ö ra hela sin
utbildning p ä i

Prop.
1982/83:23 103

princip en och samma ort.

Av betydelse f ö r
gruppens st ä llningstagande att inordna utbildningen
i h ö gskolan har ä ven varit det av remissinstanserna p å talade behovet av en vetenskaplig/teknisk grund f ö r yrkesomr å det.
I dag ger brandingenj ö rsutbildning inte beh ö righet till forskarutbildning. Enligt riksdagens
beslut skall principen om ett samband mellan forskning och grundl ä ggande utbildning vara en central del i det
fortsatta reform- och utvecklingsarbetet inom h ö gskolan. En viktig form av forskningsanknytning ä r att forskningsresultat direkt kan tas till vara i
den grundl ä ggande utbildningens inneh å ll och arbetsformer.

Arbetsgruppen f ö rordar
d ä rf ö r att en allm ä n utbildningslinje, brandingenj ö rslinjen, inr ä ttas.
Utbildningen b ö r omfatta 80 po ä ng, dvs. tv å
l ä s å r.

Betr ä ffande inneh å llet i brandingenj ö rsutbildningen anser arbetsgruppen i enlighet med de sakkunniga att
tyngdpunkten b ö r ligga p å utbildning i r ä ddningstj ä nst och i f ö rebyggande
å tg ä rder mot brand samt s ä dana
tekniska ä mnen som ä r av s ä rskild
betydelse h ä rf ö r. De administrativa funktioner och myndighetsfunktioner som en
brandchef ut ö var m å ste ocks ä motsvaras av moment i
utbildningen. Som framg å r av avsnitten 4.2,2 och 4.2.4 b ö r den del av brandingenj ö rsutbildningen som avser f ö rvaltningskunskap och f ö rebyggande å tg ä rder mot brand (F ö rebyggande
II) organiseras ä ven som en vidareutbildning f ö r brandm ä stare.

Det ä r angel ä get att de studerande har n ä gon erfarenhet fr ä n
verksamheten vid brandk ä r innan den egentliga tekniska
utbildningen p å b ö rjas. Det b ö r ankomma p å universitets- och h ö gskole ä mbetet (UH Ä ) - som har att utarbeta utbildningsplan -att ö verv ä ga om denna
praktik (ca. tre veckor) skall ing å som
en del av den f ö reslagna tv åå riga utbildningen eller utg ö ra ett s ä rskilt
beh ö righetskrav f ö r tilltr ä de
till den.

Prop. 1982/83:23 104

En del studerande som har genomg å tt den nya brandingenj ö rsutbildningen kommer sannolikt att vilja bygga p ä den till att omfatta examen som civilingenj ö r, t.ex. p å
v ä g- och vattenbyggnadslinjen. Det ä r angel ä get
att ber ö rda utbildningsmyndigheter
planerar brandingenj ö rsutbildningen s ä att en s å dan
p å byggnad underl ä ttas.

5.1.4 Beh ö righet

Arbetsgruppen delar de sakkunnigas uppfattning att de
regler f ö r allm ä n beh ö righet till
h ö gskoleutbildning som anges i h ö gskolef ö rordningen
(1977:263) b ö r till ä mpas f ö r
tilltr ä de till den nya brandingenj ö rsutbildningen. I enlighet med vad som har sagts i
det f ö reg å ende b ö r det ankomma p ä UH Ä att best ä mma de s ä rskilda
f ö rkunskapskrav som b ö r g ä lla ut ö ver den allm ä nna
beh ö righeten.

I tidigare brandingenj ö rsutbildning
(motsvarande) var upp till 25 % av elevema
brandm ä n. Detta procenttal har sjunkit med
å ren. Numera rekryteras endast en
eller tv ä av 30 elever ur denna kategori.
Arbetsgruppen anser detta f ö rh ä llande otillfredsst ä llande. Kraven f ö r tilltr ä de till brandingenj ö rsutbildningen b ö r i m ö jligaste m ä n utformas s ä att vidareutbildning underl ä ttas f ö r
den i brandv ä sendet redan anst ä llde.

5.1.5 Dimensionering och lokalisering

F ö r n ä rvarande utbildas ca 30 brandingenj ö rer
vartannat ä r. Med h ä nsyn till den vidgade arbetsmarknad som kan f ö rutses f ö r
h ö gskoleutbildade brandingenj ö rer f ö resl å r arbetsgruppen att ca 25 studerande per å r antas till brandingenj ö rsutbildningen.

Vid val av lokaliseringsort f ö r den nya h ö gskoleutbildnigen
b ö r i f ö rsta hand de alternativ ö verv ä gas som fr å n
utbildningssynpunkt erbjuder de b ä sta
f ö ruts ä ttningarna att utnyttja befintliga lokaler och anl ä ggningar samt erbjuder m ö jligheter till samordning med annan verksamhet,

Prop. 1982/83:23 105

Brandingenj ö rsutbildningen
kr ä ver tillg å ng till ö vningsf ä lt och omfattande r ä ddningsutrustning s ä som fordon
m.m. Erforderliga resurser firms i anslutning till Stockholm, G ö teborg och Lund. Vid sin avv ä gning mellan dessa alternativ har arbetsgruppen
funnit att brandingenj ö rsutbildningen b ö r f ö rl ä ggas till universitetet i Lund. D ä rigenom kan det kunnande och den erfarenhet som
redan nu finns vid universitetet tas tillvara. Landets enda professur i
byggnadstekniskt brandskydd ä r knuten
till universitetet i Lund sedan den 1 juli 1981. Vid universitetet finns
dessutom vissa lediga resurser p å grund av
tidigare neddragningar av antalet nyb ö rjarplatser
i bl.a. civilingenj ö rsutbildningen. D ä r finns ocks å
goda m ö jligheter till samordning med
andra utbildningar.

Den praktiska delen av utbildningen kan genomf ö ras antingen vid civilf ö rsvarets anl ä ggning
Revingeby eller vid Malm ö
brandf ö rsvars ö vningsf ä lt Barbara. Ö vningsf ä ltet ä r utmstat f ö r r ä ddningstj ä nstutbildning inom kommunalt brandf ö rsvar. Staten har investerat ca 4,5 milj. kr. i
detta ö vningsf ä lt, vilket kan p å verka
utbildningskostnaderna. Ytterligare investeringar i ö vningsf ä ltet
erfordras sannolikt inte med anledning av brandingenj ö rsutbildningen. Samverkan kan naturligtvis ocks ä ske med andra brandf ö rsvar i n ä rheten av Lund.

5.2 H ö gskoleutbildning
f ö r brandm ä stare

5.2.1 Inledning

Enligt 7 §
brandstadgan (1962:91) skall brandchef och vissa andra befattningshavare' ha
avlagt brandingenj ö rsexamen. L ä nsstyrelsen kan emellertid medge att ocks ä brandm ä stare
utses till brandchef eller till befattning som normalt kr ä ver brandingenj ö rsexamen.
Det finns i dag 104 brandchefer och 98 vice brandchefer f ö r vilka l ä nsstyrelsen
har medgett att brandm ä starexamen utg ö r erforderlig beh ö righet.

Prop. 1982/83:23 106

De sakkunniga f ö reslog
att en s ä rskild kurs i f ö rebyggande å tg ä rder mot brand (F ö rebyggande
II) skulle anordnas som en vidareutbildning f ö r brandm ä stare. Enligt f ö rslaget skulle kursen omfatta nio utbildningsveckor.
Vidare f ö reslog de sakkunniga att de brandm ä stare som skulle inneha befattning som brandchef
eller vice brandchef skulle komplettera sin brand-m ä starutbildning med en s ä rskild f ö rvaltningsutbildning.
Denna utbildning som f ö reslogs omfatta tio
utbildningsveckor skulle enligt f ö rslaget
genomf ö ras som samundervisning med brand-
. ingenj ö rseleverna.

I sina f ö rslag till
ny brandm ä starutbildning har arbetsgruppen
utg å tt .fr å n brandm ä starens
huvudfunktion som kvalificerad utryckningsledare. Arbetsgruppen anser att den
brandm ä stare som har genomg å tt den nya utbildningen m å ste komplettera sina kunskaper n ä r det g ä ller
f ö rebyggande brandf ö rsvar och f ö rvaltningskunskap
om han avser att s ö ka befattning som brandchef eller
vice branddief. F ö r att tj ä nstg ö ra som
besiktningsbrandm ä stare kr ä vs endast vidareutbildning i f ö rebyggande brandf ö rsvar.

Arbetsgmppen liar ö verv ä gt vem som b ö r
vara huvudman f ö r brand-m ä starmis utbildning i f ö rebyggande brandf ö rsvar och f ö rvaltningskunskap. De sakkunniga f ö reslog att utbildningen skulle ombes ö rjas av h ö gskolan
och administreras av statens brandn ä mnd.
Enligt arbetsgruppens f ö rslag skall emellertid h ö gskolan vara huvudman f ö r brandingenj ö rsutbildningen.
Eftersom inneh å llet i kurserna F ö rebyggande II och f ö rvaltningskunskap utg ö r en del av brandingenj ö rsutbildningen ä r
det enligt arbetsgruppens mening naturligt att dessa kurser anordnas av h ö gskolan. Arbetsgruppen f ö ruts ä tter att
vidareutbildningen av brandm ä stare kan
ges parallellt eller integrerat med ingenj ö rsutbildningen.
I viss omfattning b ö r den kunna anordnas i form av s.k.
distansundervisning. Detta inneb ä r att
studiema kan bedrivas delvis p å hemorten
och delvis i h ö gskolans lokaler.

Prop.
1982/83:23 107

5.2.2 Förebyggande brandförsvar

Kursen i f ö rebyggande
brandf ö rsvar. F ö rebyggande II, b ö r enligt arbetsgruppens mening ha
samma omfattning (ca 10 veckor) och inneh å ll
som motsvarande utbildning f ö r
brandingenj ö rerna. Kursen skall ge erforderliga
kunskaper f ö r s ä dan brandsyn, ritningsgranskning och r å dgivning som det ankommer p ä
brandchef att utf ö ra. En brandm ä stare som har genomg å tt derma kurs kan s å ledes tj ä nstg ö ra som
besiktningsbrandm ä stare.

F ö r tilltr ä de till kursen F ö rebyggande
II skall enligt arbetsgruppens mening
kr ä vas genomg å ngen brandm ä starutbildning.

Antalet nyb ö rjarplatser
b ö r vara 30 om å ret.

5.2.3 F ö rvaltningsutbildning

Enligt arbetsgruppens mening ä r det n ö dv ä ndigt, inte minst fr å n r ä ttss ä kerhetssynpunkt, att kunskaperna i f ö rvaltningskunskap ut ö kas f ö r den brandm ä stare
som avser att s ö ka tj ä nst som brandchef eller vice brandchef. Arbetsgruppen anser att brandm ä stamas vidareutbildning i f ö rvaltningskunskap b ö r ha samma kunskapsinneh å ll
och omfattning som brandingenj ö remas (ca 10
veckor).

F ö r att bli antagen till utbildningen
skall enligt arbetsgruppens mening kr ä vas
att eleven har g å tt igenom brandm ä starutbildning och F ö rebyggande II.

Antalet nyb ö rjarplatser
b ö r vara 15 om å ret.

Prop. 1982/83:23 108

6 UTBILDNING AV PERSONAL INOM SOTNINGSV Ä SENDET

6.1 Inledning

Inom varje kommun finns ett eller flera sotningsdistrikt.
Varje distrikt f ö rest å s av en skorstensfejarm ä stare.
Antalet distrikt minskar successivt genom sammanslagningar. Inom ö versk å dlig
tid ber ä knas antalet distrikt kunna minska
till omkring 300. F ö r n ä rvarande ä r det ca 2 100 personer verksamma
inom sotningsv ä sendet. D ä rav ä r ca 440
skorstensfejarm ä stare.

Utbildningen av personal inom sotningsv ä sendet sker f ö r
n ä rvarande i form av traditionell l ä rlingsutbildning hos en skorstensfejarm ä stare. L ä rlingsutbildningen
avslutas i princip med ges ä llklassen
vid statens brandn ä mnd. Ges ä llklassen omfattar å tta veckor och genomg å s efter
minst tv å å rs arbete inom skorstensfejaryrket. L ä rlingsutbildningen kan kompletteras med frivilliga l ä rlingskurser om tv ä veckor. Utbildningen kan d ä refter
byggas p ä med m ä starklass (tio veckor) vid brandn ä mnden. Tilltr ä de
till m ä starklass f ö ruts ä tter genomg å ngen ges ä llklass.
Utbildningen anses fr ä n branschens sida vara alltf ö r teoretiskt inriktad och komprimerad.

Vid sidan av derma utbildning anordnas i gymnasieskolan en
tv åå rig specialkurs f ö r skorstensfejare. Undervisningen bedrivs som
inbyggd utbildning och antalet intagningsplatser till kursen ä r 16. Utbildningen ä r f ö rlagd till Stockholm. Ä ven om kursen ä r
ö ppen f ö r elever fr ä n
hela landet kommer i praktiken de flesta eleverna fr å n Storstockholmsomr ä det. Bl.a. p å grund h ä rav har specialkursen en begr ä nsad betydelse f ö r
rekryteringen till och utbildningen f ö r
yrket.

Prop.
1982/83:23 109

Sedan ä r 1941 har
statens brandn ä mnd och dess f ö reg å ngare varit
huvudman f ö r utbildningen av skorstensfejare.
Detta har motiverats av det m å tt av f ö rebyggande brandf ö rsvar
som ing å r i skorstensfejarens yrkesut ö vning, b ä de
n ä r det g ä ller eldstadsbesiktningar och sotningsuppgifter.
Sambandet med r ä ddningstj ä nstutbildningen har i viss m å n minskat genom att de b å da yrkesomr å dena
har utvecklats å t olika h ä ll. Fortfarande finns ber ö ringspunkter inom de mera teoretiska delarna av utbildningarna.
Tyngdpunkten i skorstensfejamas verksamliet f ö rskjuts emellertid alltmer mot energihush å llningens omr å de.
Inneh å llet i utbildningen m å ste d ä rf ö r delvis ges en annan inriktning ä n tidigare.

De sakkunniga konstaterade att utvecklingen inom uppv ä nraiings-och ventilationsomr ä det under senare å r
har g å tt mycket snabbt och f ö rt med sig komplicerade system och konstruktioner.
De f ö r ä ndringar som har skett har enligt de sakkunniga skapat ett klart
uttalat behov av breddning och f ö rdjupning av
inneh å llet i utbildningen f ö r skorstensfejare. Dessutom ans å g sig de sakkunniga kunna konstatera ett ö kande behov av kategorin f ö im ä n/verkm ä stare, vilket skulle motivera en s ä rskild utbildning f ö r dessa. De sakkunniga f ö reslog
mot bakgrund h ä rav att personal inom sotningsv ä sendet i framtiden skulle f å kompetensutbildning p å fyra niv å er,
n ä mligen:

-
anst ä llningsutbildning p å arbetsgivarens ansvar

-
grundutbildning
hos statens brandn ä mnd i tv å perioder (sju resp. sex veckor)

-
teknikerklass
(arbetsledare) hos brandn ä mnden ( ä tta veckor)

-
ingenj ö rsklass hos brandn ä mnden (tolv veckor).

6.2 Allm ä nna ö verv ä ganden

Mot bakgrund av utvecklingen under senare ä r inom sotningsv ä sendets
arbetsf ä lt har kraven p ä personalen sk ä rpts.
F ö rutom kunskaper i sotnings- och
rensningsteknik kr ä vs numera st ö rre insikter ä n
tidigare i husbyggnadsteknik samt v ä rme-

Prop. 1982/83:23 110

och ventilationsteknik. Behovet av kunskaper om skilda
fysikaliska och kemiska f ö rlopp har ö kats. K ä nnedom
om de best ä mmelser i brand- och
byggnadslagstiftningen som har betydelse f ö r
.yrkesomr å det kr ä vs nu liksom tidigare. Vidare beh ö vs kunskaper om f ö rebyggande å tg ä rder mot brand.

Arbetsgruppen anser att samma sk ä l som talar f ö r
en samordning av r ä ddningstj ä nstutbildningen med annan utbildning i samh ä llet g ä ller
f ö r skorstensfejarutbildningen. P ä samma s ä tt
som n ä r det g ä ller r ä ddningstj ä nsten b ö r
d ä rf ö r skorstensfejarutbildningen inordnas i gymnasieskolan och h ö gskolan. Arbetsgruppen anser vidare att i
skorstensfejarutbildningen b ö r ing å en s ä rskild
teknikerutbildning med statens brandn ä mnd
som huvudman.

Den utbildning arbetsgruppen f ö resl å r framg å r av f ö ljande
skiss.

SKORSTENSFEJARUTBILDNING

I
GRUND-

[ SKOLA

I____ ,.

GYMNASIAL
L Ä RLINGSUTBILDNING 3 ä r

GYMNASIESKOLA

é .

OJ a

SCTNINGS-TEKNIKER-UTBILDNING 6 v

FORTBILDNING

(STATENS BRANDN Ä MND)

DRIFTS-TEKNIKERUTBILDNING 2 ä r

DRIFTS- ' INGENJ Ö RS-
I UTBILDNING i

Prop.
1982/83:23 112

6.3 Utbildning av skorstensfejare

Liksom n ä r det g ä ller den grundl ä ggande
utbildningen av brandm ä n m å ste det beaktas att samli ä llet
str ä var mot att yrkesutbildning av
ungdom b ö r ske i gymnasieskolan. En decentraliserad
studieorganisation ä r att f ö redra av praktiska sk ä l. Arbetsgruppen anser d ä rf ö r att den grundl ä ggande
utbildningen av skorstensfejare b ö r
anordnas inom gymnasieskolan.

Skorstensfejaryrket ä r
ett traditionellt hantverksyrke. Arbetsgruppen har ö verv ä gt olika m ö jligheter att inordna skorstensfejarutbildningen i
gymnasieskolan. Med h ä nsyn till att rekryteringen till
yrket ä r s å liten - endast ca 60 skorstensfejare om å ret - ä r
det inte m ö jligt att knyta utbildningen till n å gon befintlig linje. L ö sningen att l å ta skorstensfejarutbildningen bli
en specialkurs direkt efter grundskolan f ö refaller
inte heller realistisk. Den nuvarande specialkursen i Stockholm har visat sig
inte kunna locka elever fr å n landet i ö vrigt. Ytterligare en m ö jlighet skulle kunna vara att anordna
skorstensfejarutbildningen som en h ö gre
specialkurs som bygger p å genomg å ngen tv åå rig
gymnasieskola. En s å dan l ö sning har f ö rordats av skol ö verstyrelsen i dess remissyttrande ö ver de sakkunnigas bet ä nkande. Til] skillnad fr ä n
brandmannayrket har det emellertid varit vissa sv å righeter att rekrytera personal till skorstensfejaryrket. Mot denna
bakgrund kan enligt arbetsgruppens mening krav p ä genomg ä ngen gymnasieskola verka h ä mmande p å
rekryteringen.

Arbetsgruppen har ocks ä
ö verv ä gt gymnasial l ä rlingsutbildning. S å dan utbildning f å r
anordnas med st ö d av f ö rordningen (1980:533) om f ö rs ö ksverksamhet
med gymnasial l ä rlingsutbildning. Utbildningen
inneb ä r att den som ä r anst ä lld
hos ett f ö retag ocks å ä r elev i
gymnasieskolan. Genom f ö retagets f ö rsorg f ä r
eleven utbildning f ö r ett visst yrke enligt f ö reskrifter som meddelas av skolmyndigheterna. S ä v ä l
grundutbildning som f ä rdigutbildning skall kunna f ö rekomma. Grundutbildningen skall ge grundl ä ggande kunskaper och f ä rdigheter, medan f ä rdigutbildningen
inneb ä r f ö rdjupning av kunskaperna och

Prop.
1982/83:23 113

ytterligare f ä rdighetstr ä ning. Utbildningen i f ö retaget kan p ä olika s ä tt varvas med mera traditionella studier i gymnasieskolan.

Gymnasial l ä rlingsutbildning
syftar till att ge de kunskaper och f ä rdigheter
som kr ä vs f ö r att kunna b ö rja ut ö va yrket. Ut ö ver
de rent yrkestekniska kunskaperna och f ä rdigheterna
skall utbildningen i f ö retaget ge erforderlig insikt om fr å gor som r ö r
milj ö , arbetarskydd, f ö rs ä kringar,
arbetsmarknadsparternas roll och uppgift, medinflytande och j ä mst ä lldhet samt
den lagstiftning som reglerar dessa fr å gor
och ö vriga f ö rh å llanden p å arbetsplatsen. Eleven skall s ä l ä ngt m ö jligt ges tillf ä lle
att delta och medverka i uppgifter som kan levandeg ö ra och bef ä sta
insikterna i dessa fr å gor.

I propositionen (1979/80:145) om gymnasial l ä rlingsutbildning p å pekade f ö redraganden att de regulj ä ra studiev ä garna
till gymnasieskolan inte kan tillgodose utbildningsbehovet f ö r verksamhetsomr å den
d ä r rekryteringsbehovet ä r f ö rh å llandevis l å gt.
Enligt f ö redragandens uppfattning borde l ä rlingsutbildningens individuella utformning, m ö jligheten till geografisk spridning av
intagningsplatsema och det f ö rh ä llandet att intagningen kan ske vid olika
tidpunkter p ä å ret medf ö ra att l ä rlingsutbildningen blir ett v ä rdefullt komplement till ö vriga studiev ä gar
i gymnasieskolan.

Enligt arbetsgruppens mening ä r skorstensfejarutbildningen v ä l l ä mpad f ö r gymnasial l ä rlingsutbildning,
.arbetsgmppen anser det v ä rdefullt att den gymnasiala l ä rlingsutbildningen ger en m ö jligliet till decentraliserad utbildning. L ä rlingsutbildningen b ö r enligt arbetsgruppens mening omfatta totalt tre å r. Den teoretiska undervisningen kan ges i form av
s.k. varvad utbildning, vilket inneb ä r
att viss utbildning ges som koncentrerad undervisning och viss utbildning som
en brevkurs i hemorten. En elev som redan har genomg å tt en f ö r
yrket l ä mpad linje inom gymnasieskolan b ö r enligt arbetsgruppens mening kunna befrias fr ä n delar av den g)'mnasiala

8 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 114

l ä rlingsutbildningen. Den
koncentrerade undervisningen i allm ä nna
ä mnen sker vid gymnasieskola. Den
rena yrkesutbildningen ges i sotningsdistrikt eller gymnasieskola p ä hemorten. F ö r
vissa delar av den rena yrkesutbildningen kan det beh ö vas speciella l ä rarkrafter
och s ä rskild utrustning. Detta behov b ö r i s ä fall liksom
hittills tillgodoses genom att utbildningen i dessa delar ä ger rum vid en institution som har de ifr å gavarande m ö jlighetema.

Arbetsgruppen anser att den kursplan som de sakkunniga f ö reslog b ö r
tj ä na som underlag n ä r utbildningen l ä ggs
upp. Det b ö r ankomma p å skol ö verstyrelsen
att utforma utbildningen efter samr å d
med ber ö rda myndigheter och
arbetsmarknadens parter. En gymnasial l ä rlingsutbildning
av nu skisserat slag kan finansieras inom befintliga kostnadsramar f ö r s ä dan
utbildning.

6.4 Utbildning av tekniker inom sotningsv ä sendet

De sakkunniga konstaterade ett ö kande behov av kategorin f ö rm ä n/verkm ä stare inom sotningsv ä sendet och f ö reslog att en s ä rskild teknikerutbildning skulle inf ö ras. Arbetsgruppen finner ingen anledning att fr å ng å detta f ö rslag. En s å dan
utbildning ö kar f ö ruts ä ttningarna f ö r en naturlig genomstr ö mning inom yrket. Denna utbildningsniv å kan inte uppn å s
enbart genom fortbildning.

Arbetsgruppen anser att utbildningen av tekniker b ö r koncentreras p ä
s ä dana fr å gor som r ö r
den tekniska sidan av yrkesverksamheten. D ä remot
anser arbetsgruppen att den utbildning i arbetsledning, personalansvar, f ö retagsekonomi m.m. som ges personal i f ö rmans- och andra arbetsledande befattningar inte
beh ö ver ing å i teknikerutbildningen. Orsaken h ä rtill ä r
att denna utbildning inte on ö digtvis b ö r belastas med inslag d ä r det redan finns ett betydande utbud av kurser p å olika h ä ll
i samh ä llet. Mot denna bakgrund anser
arbetsgruppen att teknikerutbildningen b ö r
kunna genomf ö ras p å sex

Prop.
1982/83:23 115

veckor. Den b ö r
s å som de sakkunniga f ö reslog dimensioneras f ö r 25 elever om å ret.

Arbetsgruppen har ö verv ä gt fr å gan om
huvudman f ö r teknikerutbildningen. Statens
brandn ä mnd bedriver f.n. utbildning av
personal f ö r sotningsv ä sendet och n ä mnden
har stor vana vid att organisera utbildning. Ä ven om en viss f ö rskjutning fr å n r ä ddningstj ä nsten mot energihush å llningens omr å de har ä gt rum, b ö r
brandn ä mnden vara huvudman f ö r teknikerutbildningen. Genom detta st ä llningstagande utesluter arbetsgruppen inte att det
i framtiden kan visa sig att annan ä n
brandn ä mnden ä r l ä mpligare som
huvudman.

De merkostnader f ö r
de enkilda f ö retagare som den nya teknikerutbildningen
orsakar har inte f ö ranlett n å gra erinringar under remissbehandlingen av de
sakkunnigas f ö rslag. Vid ö verl ä ggningar med
f ö retr ä dare f ö r arbetsgivarna har understrukits
vikten av att teknikerutbildningen genomf ö rs.

6.5 Utbildning av skorstensfejarm ä stare

De energiproducerando, energikonsumerande och milj ö p å verk ä nde anl ä ggningarnas
drifts ä kerhet och driftekonomi ö kar i betydelse. Kraven p å dessa anl ä ggningars
underh å ll och sk ö tsel sk ä rps.
Som tidigare har p å pekats har det skett - och kommer
att ske - en allt st ö rre f ö rskjutning av skorstensfejamas verksamhet mot energihush å llning. Detsamma g ä ller naturligtvis ocks ä i ä nnu h ö gre grad f ö r skorstensfejarm ä starna.
Detta f ö rh ä llande b ö r p å verka utformningen av den framtida skorstensfejarm ä starutbildningen i h ö gre grad ä n vad de sakkunniga f ö reslog.

Behovet av utbildade skorstensfejarm ä stare har av de sakkunniga ber ä knats till 15 om å ret.
Arbetsgruppen, som delar denna uppfattning, har unders ö kt m ö jligheterna
att samordna skorstensfejarm ä starutbildningen
med annan eftergymnasial teknisk utbildning. I h ö gskolan anordnas sedan tv å
å r en

Prop. 1982/83:23 116

tv åå rig utbildning f ö r drift- och underh ä llsteknisk personal, driftteknikerlinjen. Efter genomg å ngen utbildning har de studerande utbildningsm ä ssiga f ö ruts ä ttningar att efter n å got å rs yrkesverksamhet sj ä lvst ä ndigt kunna
ansvara f ö r drift- och underh å ll av enklare energi-, milj ö - och fastighetstekniska anl ä ggningar. Vid komplexa anl ä ggningar av s å dant
slag skall de studerande ha den f ö rst å else f ö r
tekniska processer som beh ö vs f ö r att kunna ansvara f ö r drift- och
underh å ll av delsystem. De skall vidare i
arbetsledande funktioner kunna samverka med andra.

Driftteknikerutbildningen inleds med ett å rs f ö retagsf ö rlagd praktisk utbildning. D ä refter f ö ljer
ett teori ä r vilket ä ven innefattar laborationer. Studieinriktningar
finns nu bl.a. i kraft- och v ä rmeteknik
och i fastighetsteknik. Antalet nyb ö rjarplatser,
ca 300 innevarande budget ä r, ä r f ö rdelade p å sju orter. F ö r
tilltr ä de till driftteknikerutbildningen
g ä ller de allm ä nna beh ö righetskraven
f ö r h ö gskolan. Vidare kr ä vs kunskaper
i matematik motsvarande tv å å rskurser p å tv åå rig linje i gymnasieskolan samt maskinteknik motsvarande tv å å rskurser p å drift - och underh å llsteknisk linje (s ä rskilt beh ö righetskrav). F ö r
den som inte uppfyller beh ö righetskraven finns det m ö jlighet att inom den kommunala vuxenutbildningen l ä sa kurser som ger de n ö dv ä ndiga kunskaperna .

Arbetsgruppen anser att det utbildningsbehov som kan f ö rutses i fr å ga
om skorstensfejarm ä starna kan tillgodoses inom ramen f ö r driftteknikerutbildningen. Arbetsgruppen f ö resl å r d ä rf ö r att
skorstensfejarm ä starutbildningen knyts an till
driftteknikerutbildningen i h ö gskolan. F ö rslaget inneb ä r
f ö r den enskilde st ö rre valfrihet n ä r
det g ä ller studieort, m ö jlighet till p å byggnadsutbildning
(tv åå rig driftingenj ö rsutbildning) och en vidgad arbetsmarknad p ä sikt. Enligt arbetsgruppens mening b ö r det unders ö kas
om utbildningen b ö r anordnas som en s ä rskild studieinriktning inom drifttekniker linjen.
Visst kunskapsinneh å ll - bl.a. om lagstiftningen p å

Prop.
1982/83:23 117

omr å det - ä r speciell f ö r
skorstensfejarm ä starutbildningen. Det b ö r ankomma p ä
universitet- och h ö gskole ä mbetet att l ä gga
fram f ö rslag i denna fr ä ga. Arbetsgruppen utg å r fr å n att ä mbetet i f ö rekommande
fall ä ven tar upp fr å gan om dimensionering och lokalisering. Ä ven om arbetsgruppen nu inte kan f ö rutse behovet av en s ä rskild inriktning inom driftteknikerlinjen har medel f ö r utbildningen ber ä knats i kapitel 9.

6.6 Fortbildning

Arbetsgruppen anser att tekniker och skorstensfejarm ä stare b ö r
erbjudas fortbildning p å motsvarande s ä tt som f ö resl å s f ö r brandbef ä let. Statens brandn ä mnd b ö r bli huvudman f ö r denna fortbildningsverksamhet. Den b ö r anordnas lokalt eller regionalt.

Prop.
1982/83:23 118

7 VISSA BEH Ö RIGHETSKRAV

Arbetsgruppen har i det f ö reg å ende behandlat organisationen av en
ny utbildning inom r ä ddningstj ä nstomr å det
och f ö r skorstens feja rv ä sendet. D ä rvid
har de tilltr ä deskrav som b ö r g ä lla f ö r olika delar av utbildningen tagits upp.
Naturligtvis aktualiserar en f ö r ä ndrad utbildning ocks ä de beh ö righetskrav som b ö r g ä lla f ö r att uppr ä tth ä lla en viss befattning. Ä ven om arbetsgruppens uppdrag har g ä llt utbildningsfr å gorna,
har gruppen ansett att beh ö righetsfr å gorna i n å gon
m å n b ö r ber ö ras i ett avslutande kapitel. Det ä r dock med h ä nsyn
till arbetsgruppens egentliga uppgift inte n å gon
fullst ä ndig genomg å ng. Dessa fr å gor
h ö r i huvudsak samman med genomf ö randet av reformen. Enligt arbetsgruppens mening b ö r de d ä rf ö r ö verv ä gas n ä rmare i det
sammanhanget.

Dagens brandf ö rsvarsutbildning
ä r i stor utstr ä ckning en s.k. kompetensutbildning. De sakkunniga ö nskade beh ä lla
kompetenskraven och i vissa fall utvidga kraven till att omfatta fler
utbildningar ä n tidigare. Utvecklingen i samh ä llet g å r
mot att avskaffa formella kompetenskrav. Arbetsgruppen anser d ä rf ö r att
formella krav p ä viss utbildning b ö r vara f ö rbeh å llna vissa speciella befattningar.

Arbetsgruppen har flera g å nger understrukit att den som leder en utryckningsstyrka inom brandf ö rsvaret m å ste
ha utryckningsledarutbildning. Detta g ä ller
allt bef ä l. Den som handl ä gger f ö rvaltnings ä renden ang å ende
det f ö rebyggande brandf ö rsvaret m ä ste
ocks ä enligt arbetsgruppens mening ha
utbildning f ö r detta. Beroende p ä uppgiftemas art skall d ä rf ö r kr ä vas att befattningshavaren har g å tt igenom n å gon
av kurserna F ö rebyggande I eller F ö rebyggande II. Befattning som brandchef eller

Prop. 1982/83:23 119

vice brandchef kr ä ver
enligt arbetsgruppens mening antingen brandingenj ö rsutbildning eller brandm ä starutbildning
kompletterad med kurserna F ö rebyggande II och f ö rvaltningskunskap.

Skorstensfejarm ä stare
som ocks å har arbetsuppgifter med myndighetsut ö vning b ö r
enligt arbetsgruppens mening ha g å tt
igenom den f ö reslagna h ö gskoleutbildningen f ö r att kunna utses till skorstensfejarm ä stare f ö r sotningsdistrikt.

Under .en ö verg å ngstid b ö r
nuvarande brandm ä starexamen utg ö ra tillr ä cklig
bakgrund f ö r befattning som brandchef eller
vice brandchef. Ä ldre utbildning f ö r skorstensfejarm ä stare
b ö r ocks å i framtiden vara tillr ä cklig f ö r tj ä nst som skorstensfejarm ä stare.
Ä ven ä ldre f ö rmansutbildning och kursema f ö r deltidsbef ä l
b ö r j ä mst ä llas med motsvarande utbildning
enligt arbetsgruppens f ö rslag.

Enligt arbetsgruppens mening b ö r i vissa fall st ä llas
upp krav p å praktisk erfarenhet f ö r att f ä
uppeh å lla viss tj ä nst. Brandingenj ö ren
skall ha minst ett ä rs anst ä llning i brandtj ä nst
inom brandf ö rsvar innan han f ä r tj ä nstg ö ra som utryckningsledare. I tj ä nstg ö ringen f ä r inte inr ä knas
den tre veckors praktik som arbetsgruppen har f ö reslagit som bakgrund till studierna. Arbetsgruppen anser att ocks å f ö r tj ä nst som skorstensfejarm ä stare b ö r
st ä llas krav p ä praktisk sotningstj ä nst inom sotningsdistrikt under ett å r.

Prop.
1982/83:23 120

8 GENOMF Ö RANDE

Arbetsgruppen anser det angel ä get att de' f ö reslagna
utbildningama kan p å b ö rjas s å snart som m ö jligt. I sina ber ä kningar
utg å r arbetsgruppen fr å n att riksdagen å r
1982 fattar ett principbeslut om det nya utbildningssystemet.

Efter statsmakternas beslut kr ä vs omkring ett å rs
arbete innan den nya utbildnirtgen kan b ö rja
fungera. Under denna tid skall l ä roplaner f ö r gymnasieskolan och komvux samt utbildningsplaner
f ö r h ö gskolan utarbetas. Kursplaner f ö r
h ö gskoleutbildningen m å ste tas fram. Statens brandn ä mnd m å ste ocks ä utarbeta nya kursplaner. De f ö rfattningar som ber ö rs av den f ö r ä ndrade r ä ddningstj ä nstutbildningen m å ste
ö verarbetas.

8.1 Tidsplan f ö r
genomf ö randet m.m.

Arbetsgruppen r ä knar
med att all ny utbildning kan starta h ö sten
1983. Samtidigt kan ä ldre utbildning upph ö ra med.undantag f ö r brandmannaklassen hos statens brandn ä mnd. Denna m å ste forts ä tta till dess gymnasieutbildade brandm ä n finr.s att tillg å p ä arbetsmarknaden. Arbetsgruppen ber ä knar att brandmannaklassen kan upph ö ra tidigast vid slutet av l ä s å ret 1984/85.
Ifr å ga om den nya utbildningen av
skorstensfejare, tekniker och skorstensfejarm ä stare uppkommer inte n å gra genomf ö randeproblem.

Den nya brandmannautbiIdningen som inleds h ö sten 1983 kommer f ö rmodligen inte att fr å n b ö rjan kunna anordnas p å alla de 15-20 platser som arbetsgruppen aiser ö nski' ä rt f ö r att å stadkomma
en tillr ä cklig regional spridning.
Arbetsgruppen utg å r emellertid fr å n att en s å dan
spridning skall uppn ä s inom ett eller ett par å r d ä refter.

Prop.
1982/83:23 121

De f ö rsta gymnasieutbildade brandm ä nnen kommer att l ä iraia
skolan v å ren 1984, Ä ven om vissa av eleverna i f ö rsta å rskullen
vid den tidpunkten skall g ö ra sin f ö rsta v ä rnpliktstj ä nstg ö ring, kommer
andra elever att omedelbart s ö ka anst ä llning. Nyanst ä llning
av outbildade brandm ä n kan successivt upph ö ra efter v å rterminen
1984 och utbildningen i brandmannaklassen hos statens brandn ä mnd sluta h ö sten
1985.

Brandmannaklassen enligt nuvarande ordning b ö r enligt arbetsgruppens mening i princip ha
nuvarande l ä ngd och inneh å ll s å l ä nge den p å g å r. Statens brandn ä mnd
b ö r dock vara of ö rhindrad att g ö ra
de f ö r ä ndringar av studieinneh å llet som
utvecklingen kan kr ä va och som kan genomf ö ras inom befintliga anslagsramar.

De f ö reslagna utbildningsv ä garna utryckningsledarutbidning, F ö rebyggande I och brandm ä starutbildning skall st å ö ppna f ö r dem som i dagsl ä get
skulle g ä igenom n ä rmast motsvarande utbildning. Personal av olika
kategorier som ö nskar f ö rb ä ttra sin
tidigare genomf ö rda utbildning b ö r h ä nvisas till
den f ö reslagna fortbildningen. Denna
skall st å ö ppen f ö r allt bef ä l inom den kommunala r ä ddningstj ä nsten.

H ö gskoleutbildningen av brandingenj ö rer f ö ruts ä tts starta samtidigt med ö vriga utbildningsv ä gar h ö sten 1983. Detta g ä ller ocks å
vidareutbildningen av brandm ä stare i
kurserna F ö rebyggande II och f ö rvaltningskunskap.
Dessa kurser ing å r f ö rst i ett senare skede av brandingenj ö remas kursplan. Enligt arbetsgruppens mening hindrar detta inte att s å dan vidareutbildning skall kunna erbjudas brandm ä stare redan under f ö rsta l ä s å ret.

8.2 Decentralisering och samordning

Arbetsgruppen har f ö reslagit
en l å ngtg å ende decentralisering av den av statens brandn ä mnd bedrivna utbildningen genom att utnyttja
gymnasieskolan, komvux, civilf ö rsvarets anl ä ggningar och andra resurser. Emellertid har
arbetsgruppen d ä rvid konstaterat att en
decentralisering till civilf ö rsvarets
utbild-

Prop.
1982/83:23 122

ningsanl ä ggningar
knappast ä r fullt genomf ö rbar utan att r ä ddningstj ä nstutbildningen f ö r
fred och krig har en gemensam huvudman. Tidpunkten n ä r detta kan ske ä r
det inte m ö jligt att uttala sig om i dag.

Intill dess en f ö r
brandf ö rsvar och civilf ö rsvar gemensam utbildningsorganisation kan byggas
upp m ä ste utbildningen hos statens brandn ä mnd bedrivas i stort sett i nuvarande former och p å nuvarande platser. Under denna f ö rsta fas av genomf ö randet kan det bli erforderligt att i viss m å n anpassa studie-inneh å llet till de resurser som st å r
till buds inom nuvarande organisation. S ä
snart som m ö jligt m å ste dock enligt arbets-giiippens mening en gemensam
planering ske f ö r hur erforderliga resurser skall
kunna byggas upp f ö r en samordnad utbildningsorganisation
p å civilf ö rsvarsanl ä ggningarna.

Prop,
1982/83:23 123

9 KOSTNADER

Arbetsgruppen r ä knar
med att den f ö reslagna utbildningen skall kunna
genomf ö ras inom ramen f ö r of ö r ä ndrade resurser. Den skall allts å vara kostnadsneutral i f ö rh å llande till
dagens utbildning. Detta g ä ller s å v ä l de
statliga som de kommunala kostnaderna.

Kostnadsber ä kningarna
bygger p å den dimensionering av utbildningen
som har f ö reslagits tidigare i promemorian.
Under genomf ö randeskedet uppkommer vissa extra
kostnader som redovisas s ä rskilt. Tabellen p å omst å ende sida
visar sammanfattningsvis f ö reslagna
studiev ä gar, utbildningstider och huvudm ä n samt det ber ä knade
utbildningsbehovet f ö r den nya utbildningen.

9.1 Driftkostnader

9.1.1 Nuvarande driftkostnader

Statens brandn ä mnds
kostnader f ö r kompetensutbildning av heltidsanst ä lld r ä ddningstj ä nstpersonal uppg å r
i dag till 6,6 milj. kr. om å ret. F ö r deltidsanst ä llda
ä r motsvarande kostnader 3,2 milj.
kr. Kostnadema f ö r utbildning av personal inom
skorstensfej afv ä sendet uppg å r till 0,4 milj. kr, I de angivna kostnadema ä r samtliga utgifter f ö r utbildningsverksamheten inr ä knade,
s ä som l ö ner, administration, l ä romedel,
lokaler, transporter m.m. De sammanlagda kostnaderna uppg å r till omkring 10,2 milj. kr.

Vid sidan av dessa kostnader har brandn ä mnden till f ö ljd
av riksdagens beslut (prop. 1980/81:90 bil. 2, JoU 1980/81:24, rskr.
1980/81:274) s ä rskilda medel f ö r att organisera och

Föreslagna studievägar, utbildningstider och huvudmän samt
det beräknade utbildningsbehovet

Kategori

Utbildningstid enl f ö rslaget

Huvudman enl f ö rslaget

Jtbildningsbehov/ å r

dagsl ä get

f ö rslaget

Brandm ä n

'

- heltid

ett l ä s å r 120 timmar

gymnasieskolan

330

500

- deltid

komvux

-

1 500

Utryckningsledare ( 2

- heltid

6 veckor

brandn ä mnden

90

1503

- deltid

6 veckor

brandn ä mnden

400

300

F ö rebyggande I

3 veckor

brandn ä mnden'

-

150

Brandm ä stare

- heltid

14 veckor

brandn ä mnden

60

60

- deltid f''

14 veckor

brandn ä mnden

30

30

F ö rebyggande II

10 veckor

h ö gskolan

-

30

F ö rvaltning

10 veckor

h ö gskolan

-

15

Brandingenj ö rer

tv å l ä s å r

1 h ö gskolan

15

25

Skorstensfejare

tre å r (l ä rlings
utbildning)

■
gymnasieskolan

60

60 I

Tekniker

6 veckor

brandn ä mnden

2S

Skorstensfejarm ä stare

tv å l ä s å r

h ö gskolan

15

.IS

1)
Motsvarar 3
veckor

2)
Dagens
benämning brandförmansklass resp. C-kurs

3)
Inkl.
brandingenjörselever

4)
Dagens
benämning A-kurs

Prop.
1982/83:23 125

administrera utbildning och ö vning av beredskapsorganisationen f ö r atomolyckor. Arbetsgruppen har inte ö verv ä gt n ä gon ä ndring i denna verksamhet.

Av flera sk ä l ä r de nuvarande kommunala kostnaderna f ö r r ä ddningstj ä nstutbildningen sv å ra att ber ä kna. Ett samlat statistiskt
material saknas. Arbetsgruppen har inte ansett det n ö dv ä ndigt att ta
fram ett s å dant material.

De sakkunniga valde att ber ä kna de kommunala kostnaderna genom att detaljstudera f ö rh å llandena i
ett visst, utvalt l ä n. Arbetsgruppen har inte haft i
uppdrag att g ö ra s å detaljerade ber ä kningar. I st ä llet har en mera schablonm ä ssig ber ä kningsmetod
valts. Arbetsgruppen har utg å tt fr å n ett uppskattat medeltal f ö r l ö ner,
resekostnader och traktamenten f ö r den ber ö rda personalen.

Med denna metod har arbetsgruppen ber ä knat de å rliga
kommunala kostnadema f ö r den nuvarande
kompetensutbildningen av heltidsanst ä lld
brandpersonal till 17,4 milj. kr. Motsvarande kostnad f ö r deltidsanst ä lld
personal kan p å samma s ä tt ber ä knas
till 6,4 milj. kr. F ö r annan utbildning av deltidsanst ä llda brandm ä n
har arbetsgruppen uppskattat de kommunala kostnaderna till 3 milj. kr.
(motsvarar l ö nekostnader f ö r 1 500 personer under en vecka). De kommunala
kostnaderna f ö r utbildningen i r ä ddningstj ä nst
ber ä knas s å lunda till 26,8 milj. kr, om å ret. H ä rut ö ver har kommunerna kostnader f ö r utbildning av brandm ä n och fortbildning vilka inte h ä r
kunna ber ä knas.

9.1.2 Framtida driftkostnader

Kostnadema f ö r
den brandmannautbildning som f ö resl å s inom gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen, komvux, kan enligt arbetsgruppens mening t ä ckas inom befintliga anslagsramar.

Gymnasieskolan delas organisations- och resursm ä ssigt i tv å delar.
Den "stora ramen" omfattar alla linjer och grundskoleanknutna
specialkurser om minst ett å rs l ä ngd. Den "lilla ramen" omfattas av kortare
kurser och kurser som har speciella

Prop.
1982/83:23 126

intr ä deskrav ut ö ver fullgjord grundskoleutbildning. Den lilla ramen,
omfattar 32 830 platser innevarande l ä s å r. Skol ö verstyrelsen
f ö rdelar, med undantag av I 000
platser f ö r kurser f ö r invandrarungdom, platsema p å olika utbildningsomr å den. Alla platser inom den lilla ramen utnyttjas inte. Det b ö r d ä rf ö r vara m ö jligt
att inrymma r ä ddningtj ä nstutbildningen som h ö gre specialkurs inom denna ram.

F ö r den inbyggda utbildningen som
arbetsgruppen f ö resl ä r b ö r statsbidrag utg ä enligt samma regler som g ä ller f ö r
inbyggd utbildning inom v å rdomr å det. Detta statsbidrag utg å r
f ö r ett l ä s å r med h ö gst 15 000 kr. per klass med minst ä tta elever. Skol ö verstyrelsen
ber ä knar i sin anslagsframst ä llning f ö r
budget å ret 1982/83 den genomsnittliga ä rliga kostnaden per klass inom v å rdomr å det till 12
150 kr.

Arbetsgruppen f ö ruts ä tter att undervisningsmateriel f ö r den inbyggda utbildningen kan st ä llas till f ö rfogande
av kommunema och sjukv å rdshuvudm ä nnen. N å got
s ä rskilt statsbidrag f ö r s å dant
undervisningsmateriel b ö r enligt arbetsgruppens mening inte
utg ä .

Den gymnasiala l ä rlingsutbildningen
f ö r skorstensfejare anser
arbetsgruppen kan lymmas inom ramen f ö r
s ä dan utbildning.

Vad g ä ller den av statens brandn ä mnd anordnade vidareutbildningen utg å r arbetsgruppen i sin bed ö mning fr ä n
de nuvarande driftkostnaderna. Dessa kostnader ö verf ö rs p å de nya utbildningsv ä garna i
proportion till kursl ä ngd och elevantal. Kostnaden blir
sammanlagt f ö r staten 4,9 milj. kr. och f ö r kommunerna 13,1 milj. kr. Den fortbildning av bef ä l inom r ä ddningstj ä nsten samt tekniker och skorstensfejarm ä stare som arbetsgruppen f ö resl ä r att brandn ä mnden skall bedriva ber ä knas kosta staten 1 milj. kr. I detta belopp ing å r kostnaden f ö r
s ä v ä l l ä rare som central administration.
Arbetsgruppen f ö ruts ä tter att kommunerna kommer att l å ta
personalen inom r ä ddningstj ä nsten delta i å terkommande
fortbildning. Kostnaderna f ö r
fortbildningen b ä de f ö r staten och kommunerna blir beroende p ä de kommunala ambitionerna. Inom den kommunala r ä ddningstj ä nsten
finns i dag ca 1 000 heltidsanst ä llda-och ca
2 500

Prop.
1982/83:23 127

deltidsanst ä llda bef ä l. Arbetsgruppen r ä knar med en genomsnittlig kommunal å rskostnad f ö r fortbildning av heltidsanst ä llda av 1 000 kr. och f ö r deltidsanst ä llda
av 800 kr. Detta medf ö r en total kostnad f ö r kommunema p å
omkring 3 milj. kr. om å ret. Arbetsgivarnas kostnader f ö r fortbildning av tekniker och skorstensfejarm ä stare ä r
begr ä nsade och har inte kunnat
uppskattas.

Arbetsgruppen ber ä knar
kostnaderna f ö r utbildningen inom h ö gskolan enligt de principer som till ä mpas f ö r
annan s å dan utbildning. Den statliga
kostnaden f ö r h ö gskoleutbildningen av brandingenj ö rer
och skorstensfejarm ä stare ber ä knas till 14 milj. kr. N ä gon kommunal kostnad uppkommer inte. Statligt
studiest ö d utg å r till elever p ä den nuvarande brandingenj ö rslinjen. S å dant
studiest ö d kommer ocks å med den nya utbildningen att kunna utg å till elever vid li ö gskolan enligt g ä llande regler. Qn m ö jligheterna att f å
studiest ö d utnyttjas helt, uppg å r st ö det till 2,2
milj. kr.

Sammanfattningsvis ber ä knar
arbetsgruppen de framtida driftkostnaderna f ö r utbildningen till 7,4 milj. kr. f ö r
staten och 26,6 milj. kr. f ö r kommunema.

De ber ä kningar av
de framtida driftkostnaderna som arbetsgmppen

s å lunda redovisar avser tidpunkten n ä r all ny utbildning ä r genomf ö rd och all ä ldre utbildning har upph ö rt. Utbildningen hos statens brandn ä mnd f ö ruts ä tts i ber ä kningarna
fortfarande bedrivas i huvudsak centralt. Enligt arbetsgruppens uppfattning
kommer utbildningskostnaderna att f ö r ä ndras n ä r
den samordnade utbildningen vid civilf ö rsvarsanl ä ggningama har genomf ö rts. S å v ä l kostnaderna f ö r transporter, lokaler och
administration som l ä rarkostnaderna kan f ö ruts ä ttas minska
efter en samordning.

9.1.3

Sammanst ä llning av de ber ä knade
driftkostnaderna

I f ö ljande sammanst ä llning redovisas nuvarande och framtida ber ä knade driftkostnader f ö r staten ocli kommunerna.

Nuvarande
å rll

ga
kostnaders-

Framtida
å rliga

kostnader

Kategori

Statliga kostnader

Kommunala kostnader

Statliga kostnader

Kommunala kostnader

Tusental
kr.

Tusental
kr.

Tusental
kr.

Tusental
kr.

Brandm ä n heltid

2 990

8 300

- (2

_

Brandm ä n deltid

-

3 000

. (2

10 500

Utiycknlngsledare
heltid

1 050

3 300

1 050

2 900

(4 Utiycknlngsledare
deltid

2 800

5 360

2 100

5 800

F ö rebyggande I

-

-

450

1 500

Brandm ä stare

(5 A- och B-kurs

1 700 420

5 800 1 050

1 080

2 900

F ö rebyggande II

-

-

100

. . C6

F ö rvaltningsutbildning

-

-

60

_ (6

(7 Brandingenj ö r

825

-

1 160

-

Skorstensfejare

Tekniker
(7 Skorstensfejarm ä stare

170 230

-

. (2 250 100

Jf

Fortbildning (brandn ä mnden)

-

-

1 000

3 000

Summa

10 185

26 810

7 350

26 600

1
1981 ä r kostnadsl ä ge

2
Kostnaden t ä cks inom befintliga ramar f ö r gymnasieskolan resp KONMIX

3
Dagens ben ä mning brandf ö rmansklass

4
Dagens ben ä mning C-kurs

5
Ers ä tts av brandm ä starutbildning.
F ö rebyggande II och f ö rvaltningsutbildning

6
Endast ett
obetydligt antal elever ä r kommunalt anst ä llda

7
S ä rskilda utgifter f ö r studiemedel har inte ber ä knats

Prop.
1982/83:23 129

9.2 Investeringar

De sakkunniga ber ä knade
i sitt f ö rslag kapitalkostnaderna till ca
170 milj. kr. Detta belopp inkluderade en flyttning av hela statens brandn ä mnds verksamhet till Rosersberg. De huxoidsak-liga
kostnaderna avs å g emellertid den nya utbildning som
de sakkunniga f ö reslog.

Arbetsgruppen har genom att f ö rl ä gga den
grundl ä ggande utbildningen av brandm ä n till gymnasieskolan och komvux kunnat utnyttja
befintliga resurser. N ä r det g ä ller den gymnasiala l ä rlingsutbildningen av skorstensfejare finns ocks å m ö jligheter
att utnyttja befintliga resurser, . Ä ven
h ö gskoleutbildningen ger s å dana m ö jligheter.

I fr ä ga om den vidareutbildning som f ö resl å s f å statens brandn ä mnd
som huvudman ä r det sv å rare att uppskatta kapitalkostnaderna. Brandn ä mnden har i dag vissa resurser f ö r att bedriva praktisk undervisning p å Rosersberg. .N ä mnden
saknar dock m ö jligheter att bedriva praktisk
undervisning i brandsl ä ckning. F ö r att m ö jligg ö ra ocks å
s å dan utbildning beh ö vs vissa investeringar.

Arbetsgruppen har funnit att den n ä rmare analysen av vilka investeringar som erfordras
m å ste anst å till dess en samordning av brandn ä mndens och civilf ö rsvarets
utbildning kan genomf ö ras. De resurser som finns p å civilf ö rsvarets
anl ä ggning i Rosersberg kan liksom
f.n. utnyttjas som en bas f ö r utbildningsverksamheten
under ö verg å ngstiden. Resurser b ö r sedan
kompletteras med s ä dana anl ä ggningar och med s ä dan materiel som ä r till nytta f ö r b å de den
fredstida och den krigstida r ä ddningstj ä nstutbildningen.

9.3 Extra kostnader under genomf ö randeskedet

Den f ö reslagna utbildningen ber ä knas starta h ö sten
1983. Som har beskrivits i kap. 8 upph ö r
samtidigt all nuvarande utbildning med undantag f ö r brandmannaklassen hos statens brandn ä mnd. Utbildningen i brandmannaklassen p å verkar s ä v ä l de statliga som de kommunala kostnaderna. Arbetsgruppen har

9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop.
1982/83:23 130

ber ä knat att utbildningen i
brandmannaklassen m å ste p å g å t.o.m. budget å ret 1984/85. Under budget å ren 1983/84 och 1984/85 erfordras d ä rf ö r fr å n statens sida ett medelstillskott till statens
brandn ä mnd om ca 3 milj. kr. i dagens
penningv ä rde f ö r vartdera budget å ret. De kommunala kostnaderna under
motsvarande tid ber ä knas till ca 8 milj. kr. om å ret.

F ö r universitets- och h ö gskole ä mbetets
del fordras genomf ö randemedel om 900 000 kronor. Ä mbetet beh ö ver
ocks ä 150 000 kr. f ö r planering av den nya h ö gskoleutbildningen. Arbetsgruppen anser .inte att
ytterligare medel erfordras f ö r att genomf ö ra den nya utbildningen.

Prop.
1982/83:23 131

Bilaga 1

SAMMANFATTNING AV BETÄNKANDET (Ds Kn 1979:5)
BPjy>JDFÖRSVARSUTBILDNINGEN

Inledning

Statens brandskola, som inr ä ttades å r 1941 och som genom sammanslagning
med statens brandinspektion sedan 1974 organisatoriskt utg ö rs av statens brandn ä mnds utbildningsenhet., har till uppgift att i anslutning till
kompetensf ö reskrifterna i brandstadgan
(1962:91) utbilda brandpersonal och skorstensfejare och att genom annan
utbildningsverksamhet och brandteknisk forskning fr ä mja brandf ö rsvarets
utveckling.

Utbildningens inneh å ll
och omfattning var senast f ö rem å l f ö r utredning
1962, d å nuvarande ö verdirekt ö ren
vid statens brandn ä mnd, Swen Hultqvist, i egenskap av
tillkallad sakkunnig avgav promemorian "Utbildningen vid statens
brandskola ra m".

I samband med att R ä ddningstj ä nstutredningen avgav sitt bet ä nkande (SOU 1971:50) och remissbehandlingen av
detta, v ä cktes fr å gan om en allm ä n
ö versyn av den nuvarande brandf ö rsvarsutbildningen. Liknande tankar framf ö rdes ä ven 1 andra
sammanhang av d å varande brandskolans styrelse. Svenska
Komr.iun-f ö rbundet och
personalorganisationerna inom brandf ö rsvaret.

De sakkunniga, som tillkallats enligt beslut 1973-10-12,
har bl a genom enk ä ter till utbildningsenhetens l ä rare och ca 200 elever, bes ö k vid flera kommunala brandf ö rsvar inom landet, studiebes ö k vid brandskolor i Finland och England

Prop.
1982/83:23 132

samt skola f ö r
utbildning av skorstensfejare i Dan mark och V ä sttyskland skaffat sig den erforderliga bakgrunden f ö r avgivandet av de i det f ö ljande redovisade f ö rslagen.

Samh ä llsutvecklingens inverkan p å brandf ö rsvars-

utbildningen_______________________________

Den teknologiska utvecklingen inom v å rt samh ä lle
har under senare å r varit p å taglig och har f ö r
brandf ö rsvarets del medf ö rt en st ä ndigt
ö kande m ä ng;d sv å rbem ä strade problem p ä
s ä v ä l den sl ä ckande som f ö rebyggande sidan. Nya processer och automatiseringen
inom industrin, nya material och nya tekniker i byggandet st ä ller allt st ö rre
krav p å de anst ä llda inom brandf ö rsvaret
och kr ä ver hela tiden st ö rre kunskaper p å
det tekniska omr å det och kunskaper om den utrustning
personalen har att arbeta med och ansvara f ö r.
P å v å ra v ä gar och j ä rnv ä gar
transporteras st ä ndigt stora m ä ngder s k farligt gods, i hamnarna ä r fartygen st ö rre
och alltmer komplicerade, och de moderna flyg-pilanen tar fler och fler passagerare.
Som en f ö ljd av denna utveckling kan dagens
brandman utan f ö reg å ende varning st ä llas inf ö r komplicerade och allvarliga problem av en art som
man inte hade anledning att r ä kna med bara
f ö r n å gra ä r sedan.

R ä ddningstj ä nstutredningen (SOU 1971:50) resulterade i en ny
brandlag enligt vilken det kommunala brandf ö rsvaret
i princip å lades ansvaret f ö r all r ä ddningstj ä nst som enligt lag eller f ö rfattning ej å vilar
annan. Detta st ä ller f ö ljaktligen ä ven
krav p å en v ä sentligt annan bredd ifr å ga
om brandpersonalens kunnande.

Genom kommunsamraanl ä ggningarna
har utrycknings-omr å dena blivit st ö rre. Bek ä mpningsmaterielen
har

Prop. 1982/83:23 133

blivit effektivare men ocks å mer komplicerad. Samtidigt har kommunerna ä gnat ett allt st ö rre
intresse ä t kostnadsbesparingar inom brandf ö rsvaret. Dessa f ö rh å llanden m ä ste
p å verka utbildningen, s å v ä l dess
omfattning som inneh å ll.

Utvecklingen inom uppv ä rmnings-
och ventilationsomr å det och d ä rmed sotningsv ä sendets
arbetsomr å de har under senare å r g å tt mycket
snabbt och f ö rt med sig betydligt mera tekniskt
avancerade system och konstruktioner.

Best ä mmelserna f ö r installation av v ä rmeapparater, utf ö rande av r ö k- och ventilationskanaler samt tillh ö rande byggnadsdelar har ö kat starkt i omfattning och utformas i allt st ö rre utstr ä ckning
mot bakgrund av funktionskrav i st ä llet
f ö r som fixerade material- och m ä ttkrav.

F ö ruts ä ttningarna f ö r att ordna en godtagbar yttre och
inre milj ö sammanh ä nger bl a med funktionen hos och kontrollen av
anordningar f ö r uppv ä rmning och ventilation. Detta g ä ller s å v ä l arbetsmilj ö som
boendemilj ö .

Under senare å r
har ä ven angel ä genheten av energihush å llning betonats allt starkare, vilket i h ö g grad r ö r
fr å gor om uppv ä rmning och ventilation.

Utvecklingen inom v ä r
svenska skola har under senare ä r bl a
inneburit, att flertalet yrkesverksamma individer inom de praktiska yrkena f å r en tv åå rig
yrkesutbildning inom ramen f ö r den nya
gymnasieskolan. Detta medf ö r fullt
naturligt krav p å liknande m ö jligheter fr ä n
brandf ö rsvarets personal, samtidigt som det
finns anledning att utnyttja de baskunskaper i allm ä nna ä mnen, sora
den nya skolan ger.

Prop. 1982/83:23 134

De successivt ö kade
kraven p å utbildningens kvalitet liksom l ä rarpersonalens ö kade
v ä rdering av fritiden har vidare
visat sig medf ö ra allt st ö rre sv å righeter
att bygga en.skolas resurser p å deltidsanst ä llda l ä rare.

Heltidsanst ä lld
brandpersonal (kapitel 4)

Principskissen ä
f ö ljande sida ger en ö versiktlig j ä mf ö relse av nuvarande och f ö reslagen utbildning f ö r heltidsanst ä lld brandpersonal.

Den heltidsanst ä llde
brandmannens kompetensutbildning omfattar idag sju veckors teoretisk och en
veckas praktisk utbildning. De sakkunniga f ö resl å r, bl a mot bakgrund av samh ä llsutvecklingen, att den framtida
kompetensutbildning é n skall omfatta tre veckors anst ä llningsutbildning (skede I), en del vis handledd
praktik under cirka ett å r vid eget brandf ö rsvar (skede II) och en avslutande yrkesutbildning under arton
veckor (skede III). Den f ö reslagna utbildningen ä r till ungef ä r
lika delar teoretisk och praktisk.

Den heltidsanst ä llde
brandf ö rmannens kompetens-utbildning
omfattar idag elva veckors teoretisk och en veckas praktisk utbildning. De
sakkunniga f ö resl ä r att den framtida kompetensutbildningen skall omfatta tretton veckor
och ä gna v ä sentligt st ö rre utrymme å t bl a arbetsledar- och instrukt ö rsutbildning.

Den heltidsanst ä llde
brandm ä starens kompetensutbildning
omfattar idag tjugo veckors teoretisk och en veckas praktisk utbildning. Genom
att de sakkunniga f ö resl å r en p å byggnadsutbildning (se nedan) fOr
de brandm ä stare som skall ä gna sig å t

Prop.
1982/83:23 135

PRINCIPSKISS
NUVARANDE KOMPETENSUTBILDNING BRANDPERSONAL

r

C-KURS 4 VECKOR

BREVKURS

n

BRANDMANNAKLASS
8 VECKOR

TEOR STUDIER 1 TERMIN

B-KURS 1 VECKA

■BREVKURS

n

BRANDF Ö RMANSKLASS 12 VECKOR

PRAKTIK S VECKOR

A-KURS
A1_VECK0R

BRANDM Ä STARKLASS 21 VECKOR

TEOR
STUDIER 1 L Ä S Å R

PRINCIPSKISS F Ö RESLAGEN
KOMPETENSUTBILDNING BRANDPERSONAL

REGIONAL ANST Ä LLNINGSUTBILDNING
3 VECKOR

DELTID 1

1

HELTID

1 BRANDING

PRAKTIK EGET BRF CA: 1 Å R

PRAKTIK CA: 1 Ä R

,_____ \

i

*

UTRYCKNINGS-LEDARUTB 6 VECKOR

BRANDMANNAKLASS 18 VECKOR

BRANOSKOLA 1 L Ä S Å R

i

\

y

TEKNISK H Ö GSKOLA
1 L Ä S Å R

F Ö RBEREDANDE UT?

BRANDF Ö RMANSKLASS
13 VECKOR

FOREBYGGANDE 1 3 VECKOR

y

, 1

BRANDM Ä STARKLASS
14 VECKOR

BRANDSKOLA

. i

F Ö REBYGGANDE 11

9 VECKOR

FORVALTNINGSUTB

10 VECKOR

M Ö JLIGHET TILL

FOREBYGGANDE 11 9 VECKOR

_!/_

SAMUNDERVISNING

" '

MtD
BRANDING.KLASS

FORVALTNINGSUTB 10 VECKOR

_ J'_-

Prop.
1982/83:23 136

uppgifter inom det f ö rebyggande
brandf ö rsvaret eller som skall inneha
befattning som brandchef eller vice brandchef, kan tiden f ö r kompetensutbildning reduceras till fjorton
veckor.

F ö r de brandf ö rm ä n som skall ä gna sig ä t
arbetsuppgifter inom det f ö rebyggande
brandf ö rsvaret samt som f ö rutbildning f ö r
de brandf ö rm ä n som skall genomg å brandm ä starutbildning, f ö resl å r de sakkunniga en s ä rskild utbildning -i f ö rebyggande"
brandf ö rsvar, "F ö rebyggande I". Vissa brandm ä n f ö resl å s kunna erh å lla
dispens fr å n kravet p å avlagd brandf ö rmansexamen
f ö r att kunna genomg å denna utbildning, men skall d å i geng ä ld
genomg å en veckas f ö rberedande utbildning.

De brandm ä stare som
skall inneha befattningar som besiktningsbrandm ä stare eller motsvarande samt de som skall inneha befattning som
brandchef eller vice brandchef, f ö resl å s genomg å
en kompletterande utbildning, "F ö rebyggande
II", omfattande nio veckor.

Brandm ä stare, som
skall inneha befattning som brandchef eller vice brandchef, f ö resl å s komplettera
sin brandm ä starexamen och sin s ä rskilda utbildning i f ö rebyggande brandf ö rsvar,
"F ö rebyggande II", med en s ä rskild f ö rvaltningsutbildning
omfattande tio veckor.

Genom de sakkunnigas f ö rslag
att tillskapa en s ä rskild utbildning f ö r tillsynsfunktionen samt f ö r brandchefer och vice brandchefer, har utbildningstiden
kunnat begr ä nsas f ö r de som ej har behov av denna utbildning. Samtidigt
kan de som genomg å r denna utbildning begr ä nsas till antalet och f ö ruts ä ttas vara
mera motiverade att genomg å utbildningen.

Utbildningen av brandingenj ö rer omfattar idag å ttiofem
utbild.-iingsveckor uppdelade p å fyra
skeden, r ö rsta skedet vrar omkring nitton
veckor

Prop.
1982/83:23 137

och innefattar handledd grundl ä ggande brandmannautbildning. Andra skedet omfattar
en v å rtermins studier vid statens brandn ä mnd. Tredje skedet varar omkring nio veckor och
innefattar handledd praktisk utbildning vid kommunal brandk å r. Fj ä rde skedet
omfattar ett l ä s å rs studier vid brandn ä mnden. De sakkunniga
f ö resl ä r, att den framtida brandingenj ö rsutbildningen
genomf ö res under fem skeden enligt f ö ljande:

Skede 1: Anst ä llningsutbildning
undi.r tre veckor vid utbildningsbrandk ä r

Skede 2: Delvis handledd praktik i allm ä n r ä ddningstj ä nst under minst 100 tj ä nstg ö ringsdygn (motsvarar ett arbets å r)

Skede 3: Utbildning under ett l ä s å r vid brandn ä mndens utbildningsenhet

Skede 4: Utbildning under ett l ä s å r vid
teknisk h ö gskola

Skede 5: Utbildning under en termin vid brandn ä mndens utbildningsenhet

Genom de sakkunnigas f ö rslag
till utbildningsordning f å r de som avlagt brandm ä starexamen v ä sentligt
st ö rre m ö jligheter att komplettera sin utbildning till brandingenj ö rsexamen.

Deltidsanst ä lld
brandpersonal (kapitel 5)

Principskissen ovan ger ä ven en ö versiktlig j ä mf ö relse av
nuvarande och f ö reslagen utbildning f ö r deltidsanst ä lld
brandpersonal.

De sakkunniga har enligt direktiven bl a f å tt i uppdrag att ö verv ä ga om ytterligare kategorier

Prop.
1982/83:23 138

av deltidsanst ä lld
brandpersonal ä n de som f n f å r utbildning vid statens brandn ä mnd, b ö i:
utbildas genom statens f ö rsorg. - Landets cirka 11 000 deltidsanst ä llda brandm ä n,
utg ö rande 60 % av landets
brandpersonal, saknar idag helt kompetensutbildning. Den anst ä llningsutbildning, som erh å lles genom respektive kommuners f ö rsorg ä r
i h ö g grad varierande och uppg å r i princip maximalt till fem dagar. ■

De sakkunniga har funnit detta f ö rh ä llande
mycket otillfredsst ä llande och f ö resl ä r, att
landets deltidsanst ä llda brandm ä n skall erh å lla
en kompetensutbildning som utg ö rs av skede
I i den heltidsanst ä llde brandmannens utbildning och
som genomf ö res som tre veckors anst ä llningsutbildning vid utbildningsbrandk å rer.

Det deltidsanst ä llda
brandbef ä let kan idag genomg å brandbef ä lskurs
A, B eller C. Brandbef ä lskurs A omfattar elva
undervisningsveckor, brandbef ä lskurs B en
vecka j ä mte s ä rskild brevkurs och brandbef ä lskurs
C fyra undervisningsveckor.

De sakkunniga har erfarit, att■det idag i m å nga kommuner f ö religger
stora sv å righeter att rekrytera l ä mpliga personer till brandchefs- och vice brandchefsbefattningar
f ö r vilka kompetenskravet utg ö rs av genomg å ngen
brandbef ä lskurs A. Denna sv å righet torde h ä nga
samman dels med problem att erh å lla
erforderlig ledighet fr ä n huvudanst ä llningen under den elva veckor l å nga kompetensutbildningen, dels sv å righeterna att senare f ö rena en deltidsanst ä llning som brandchef eller vice brandchef med annan anst ä llning. Dessa sv å righeter
har i flera kommuner medf ö rt antingen att befattningen som
deltidsanst ä lld brandchef eller vice brandchef
uppr ä tth å lls av befattningshavare utan f ö reskriven
kompetens » eller att kommunen tecknat avtl
med

Prop.
1982/83:23 139

annan kommun om gemensam - ofta heltidsanst ä lld -brandchef eller vice brandchef.

De sakkunniga har vidare konstaterat att brandbef ä lskurs A skulle beh ö va ut ö kas i ej ov ä sentlig omfattning f ö r att p ä ett b ä ttre s ä tt
ä n f ö r n ä rvarande tillgodose
utbildningsbehovet. De sakkunniga befarar dock att dagens rekryteringssv ä rig-heter genom en f ö rl ä ngning av utbildningstiden
ytterligare skulle komma att ö ka. Detta f ö rh ä llande, i f ö rening med bed ö mningen
att brandchefen i egenskap av b å de
myndighetsperson och utryckningsbef ä l
beh ö ver kunna omsp ä nna ett mycket brett register av kunskap och
erfarenhet g ö r att dessa arbetsuppgifter
rimligtvis ej kan tillfredst ä llande fullg ö ras som deltidssyssla. De sakkunniga f ö resl ä r d ä rf ö r, att
deltidsanst ä lld brandchef framdeles skall ha
avlagt l ä gst brandm ä starexamen kompletterad med- s ä rskild utbildning i f ö rebyggande brandf ö rsvar- och f ö rvaltningsutbildning .

F ö r deltidsanst ä llda vice brandchefer och ö vrigt deltidsanst ä llt
brandbef ä l f ö resl å r de sakkunniga en
utryckningsledarutbildning omfattande sex veckor, vilken ä r inriktad p å
arbetsuppgifterna som utrycknings- och ö vningsledare.
De deltidsanst ä llda vice brandcheferna f ö resl å s
komplettera denna utryckningsledarutbildning med "F ö rebyggande I" samt den f ö rberedande utbildning, omfattande en vecka, som ocks å genomg å s
av de heltidsanst ä llda brandm ä n som ej har avlagt brandf ö rmansexamen.

Personal i sotningsv ä sendet
(kapitel 6)

Personal i sotningsv ä sendet
erh å ller idag utbildning vid statens
brandn ä mnds utbildningsenhet dels i en m ä starklass, omfattande tio undervisningsveckor och
dels i en ges ä llklass, omfattande å tta undervisningsveckor.

PrJINCI PSKISS NUVARANDE KOMPETENSUTBILDNING SKORSTENSFEJARPERSONAL

• "l ä rlingsutbildning"!
]__! sotningsdistriktj

Jl

GESALLKLASS 8 VECKOR

I

M Ä STARKLASS 10 VECKOR

PRINCIPSKISS
F Ö RESLAGEN KOMPETENSUTBILDNING SKORSTENSFEJARPERSONAL

r

L_

ANST Ä LLNINGSUTBILDNING I SOTNINGSDISTRIKT

i

1

SKORSTENSFEJARKLASS

1:A PERIODEN 7 VECKOR

2:A PERIODEN 6 VECKOR

TEKNIKERKLASS S VECKOR

I

INGENJ Ö RSKLASS 12
VECKOR

Prop. 1982/83:23 141

De sakkunniga f ö resl å r, att den freuntida kompetensutbildningen f ö r denna personalkategori skall genomf ö ras i en ingenj ö rsklass,
en teknikerklass och en skorstensfejarklass omfattande tolv, å tta respektive tretton undervisningsveckor.

De sakkunniga f ö resl å r vidare att genomg ä ngen skorstensfejarklass skall vara obligatorisk f ö r personal inom sotningsv ä sendet med - normalt - tv å å rs anst ä llning.

Resursbehov (kapitel 10)

Statens brandn ä mnds
utbildningsenhet disponerar idag provisoriska lokaler i Solna och Rosersberg.
Enligt utredningsdirektiven har de sakkunnigas arbete ä ven bedrivits mot bakgrund av riksdagens beslut att
statens brandn ä mnd skall lokaliseras till Sigtuna
kommun.

Lokaliseringen till Sigtuna kommun medf ö r behov av omfattande investeringar i byggnader f ö r administration, undervisning, f ö rl ä ggning och utspisning.

Enligt de sakkunnigas direktiv skall den framtida
utbildningen vara s ä v ä l teoretisk som praktisk, vilket inneb ä r investeringsbehov i utbildningsanordningar och materiel, brand- och
r ä ddningsfordon.

Den t ä nkta samlokaliseringen med CUFA Rosersberg
(Civilf ö rsvarets utbildnings- och f ö rr å dsanl ä ggning i Rosersberg) erbjuder m ö jligheter till samutnyttjande av vissa anl ä ggningar men fr ä mst
en gemensam f ö rr å ds- och serviceorganisation.

Utbildningsenhetens personella resurser utg ö res idag av en utbildningschef, fyra byr å direkt ö rer,
en ä mnesl ä rare, nio tj ä nstem ä n vid enhetens kansli samt ca 100 deltidsanst ä llda l ä rare
f ö r den centrala och ca 200
deltidsanst ä llda l ä rare f ö r
den regionala utbildningen.

Prop.
1982/83:23 142

utvidgningen av utbildningsvolymen och lokaliseringen
till Sigtuna/Rosersberg kommer att ö ka
de redan idag stora sv å righeterna att rekrytera l ä mpliga deltidsanst ä llda l ä rare, varf ö r de sakkunniga f ö resl ä r att l ä rarfr ä gorna i framtiden i stor utstr ä ckning skall l ö sas
genom att personal fr ä n det kommunala brandf ö rsvaret skall "inl å nas" till utbildningsenheten.

De personella resurserna vid utbildningsenheten inklusive
brandskolan f ö resl ä s utg ö ras av 13 handl ä ggare, 19 bitr ä den
samt 41 ä rsbefattningar sora l ä rare/instrukt ö rer.

F ö r den regionala anst ä llningsutbildningen samt
utryckningsledarutbildningen av deltidsanst ä llt
brandbef ä l f ö resl å s, att staten tr ä ffar ö verenskommelse
med tio kommuner om att till deras brandf ö rsvar,
"utbildningsbrandk å rer", f ö rl ä gga denna
utbildning.

Vid den genomsnittliga utbildningsbrandk å ren kommer att erfordras lokalresurser motsvarande
en investering p ä ca 4 milj kronor, fordon och annan
materiel till en kostnad av ca 0,9 milj kronor samt personella resurser
motsvarande 5 ä rsbefattningar p å brandingenj ö rs-/brandm ä starniv ä .

Betr ä ffande samordningen mellan brandf ö rsvars- och civilf ö rsvarsutbildningen h ä nvisas till
s ä rskilt yttrande i bilaga Q.

Kostnader (kapitel 11)

F ö r staten ber ä knas det totala investeringsbehovet till ca 172,5
miljoner kronor och den ä rliga driftkostnaden till 32,8
miljoner kronor.

V ä sentliga delar av s å v ä l
investerings- som driftkostnaderna ä r
en f ö ljd av redan fattat lokaliseringsbeslut.

Prop. 1982/83:23 143

Enligt de sakkunnigas ber ä kningar kommer kommuner nas totala personalkostnader f ö r brandf ö rsvaret
att ö ka med ca 1,6 - 1,7 % som en f ö ljd av f ö rslaget.

Uppbyggnadstakt (kapitel 12)

De sakkunniga f ö resl ä r, att f ö rslaget
till ä ndrad brandf ö rsvarsutbildning genomf ö res i tre etapper, 1.5, 3.5 respektive 5.5 ä r efter det att riksdagen behandlat den av
utredningen f ö ranledda propositionen.

Statens investeringskostnader kommer enligt f ö rslaget f ö r
etapp 1 att uppg å till O kronor, f ö r etapp 2 till 123,5 miljoner kronor och f ö r etapp 3 till 49 miljoner kronor.

Statens driftkostnader.enligt f ö rslaget uppg å r
f ö r etapp 1 (inklusive dagens
driftkostnader) till ca 11,6 miljoner kronor, f ö r etapp 2 (inklusive dagens kostnader och kostnaderna f ö r etapp 1) till 28,4 miljoner kronor och f ö r etapp 3 (inklusive dagens kostnader och
kostnaderna f ö r etapp 1 och 2) till 32,8 miljoner
kronor.

Prop. 1982/83:23 144

Bilaga 2

SAWANST Ä LLNmG AV
REMISSYTTRANDEN t5VER BET Ä NKANDET (Ds Kn 1979:5) BRANDF Ö RSVARSUTBILDNINGEN

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden ö ver bet ä nkandet avgetts av rikspolisstyrelsen,
ö verbef ä lhavaren, civilf ö rsvarsstyrelsen,
socialstyrelsen, televerket, statens j ä rnv ä gar, sj ö fartsverket,
luftfartsverket, statskontoret, byggnadsstyrelsen, skol ö verstyrelsen, universitets- och h ö gskole ä mbetet,
generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, statens brandn ä mnd, l ä nsstyrelsema
i Stockholms, Uppsala, Ö sterg ö tlands, Kalmar, Blekinge, Malm ö hus,
G ö teborgs och Bohus, V ä rmlands, V ä stmanlands,
G ä vleborgs, V ä sternorriands, J ä mtlands
och Norrbottens l ä n. Landstingsf ö rbundet, Svenska kommunf ö rbundet, Brandm ä nnens
riksf ö rbund. Svenska brandbef ä lets riksf ö rbund.
Svenska kommunalarbetaref ö rbundet, Svenska skorstensfejaref ö rbundet, Sveriges skorstensfejarem ä stares riksf ö rbund,
Svenska brandf ö rsvarsf ö reningen. Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige, Tj ä nstem ä nnens centralorganisation samt Sveriges civilingen j
ö rsf ö rbund.

Universitets- och h ö gskole ä mbetet har bifogat yttranden fr ä n tekniska h ö gskolan
i Stockholm och universitetet i Lund. L ä nsstyrelsema
har bifogat yttranden fr ä n Stockholms, Uppsala, Ä lvkarleby, Boxholms, Link ö pings, Norrk ö pings,
Ydre, Kalmar, M ö rbyl å nga, Karlskrona, Helsingborgs, Malm ö ,
Sj ö bo, G ö teborgs, Munkedals, Karlstads, Arj ä ngs,
Kungs ö rs, V ä ster å s, G ä vle, CX'an å kers, Sundsvalls, Ange, Ö stersunds, Are, Arjeplogs och Lule å kommuner samt fr ä n
Svenska kommunf ö rbundets l ä nsavdel-

Prop.
1982/83:23 145

<. ningar i Kalmar och J ä mtlands l ä n. L ä nsstyrelsen i J ä mtlands l ä n har d ä rj ä mte bifogat ett yttrande fr ä n skorstensfejarm ä s-taren
Eric B. Astr ö m, Ö stersund. Svenska kommunf ö rbundet
har bifogat yttranden fr å n sina l ä nsavdelningar i Ö rebro
och Ö sterg ö tlands l ä n.

Yttrande ö ver bet ä nkandet har dessutom avgetts av Ö rebro kommun.

2 F ö rslaget i
stort

De sak'kunniga f ö r
ö vers>'n av brandf ö rs\'arsutbildningen m.m. f ö resl å r en kraftig
f ö rb ä ttring av utbildningen av den hel-och deltidsanst ä llda brandpersonalen samt personalen i sotningsv ä sendet. Brandchef skall enligt f ö rslaget endast kimna vara den som har avlagt l ä gst brand- ä starexairen
och genomg å tt viss kompletterande utbildning.
De sa'Kkinniga f ö resl å r en utvidgning av personalen vid statens brandn ä mnds utbildningserJiet. Denna flyttas i enlighet med
riksdagens beslut ut till Rosersberg i Sigtuna kommun. Det ö kade l ä rarbehovet
vid utbildnings-enlieten avses bl.a. bli tillgodosett genom att personal l å nas in till utbildningsenheten fr å n det kommunala brandf ö rsvaret. Viss utbildning skall vidare f ö rl ä ggas till tio utbildnings-brandk å rer. Utredningsf ö rslaget
avses bli genomf ö rt i tre etapper under en period p ä fem och ett halvt ä r efter riksdagens beslut.

Ett inte obetydligt antal remissinstanser, bl.a. statens
brandn ä mnd, l ä nsstyrelsema i Uppsala, V ä stmanlands och J ä mtlands
l ä n, Helsingborgs och Sj ö bo kommuner. Svenska brandbef ä lets riksf ö rbund,
Svenska kommunalarbetaref ö rbundet, Sveriges skorstensfejarem ä stares riksf ö rbund,
Tj ä nstem ä nnens centralorganisation och Ö sterg ö tlands l ä nsavdelning
av Svenska kommunf ö rbundet anser reformen angel ä gen och att den b ö r
genomf ö ras s å sk>'ndsamt som m ö jligt. L ä nsstyrelsen i Stockholms l ä n och Arjeplogs kommun ifr å gas ä tter dock om
inte utredningen inriktat utbildningen p å
en alltf ö r h ö g ambitionsniv å
eller att f ö rslaget ä r
orealistiskt ur kostnadss>'npunkt. Civilf ö rsvarsstyrelsen
anser att man i f ö rslaget inte i tillr ä cklig ut-str ä clcning
har tillvaratagit m ö jlighetema till ö kad integration

10 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 146

mellan freds- och krigsr ä ddningstj ä nst samt att det kr ä vs ytterli gare studier och unders ö kningar i detta avseende. Regeringens st ä llningstagande till den framtida brandf ö rsvarsutbildningen b ö r enligt styrelsens mening ske bl.a. med utg å ngspunkt fr å n
civilf ö rsvarsstyrelsens studier av civilf ö rsvarets utveckling p å sikt och 1978 å rs f ö rsvarskommitt é s pr ö vning av studiemas resultat.

3 Brandmannautbildningen

De sakkunniga anser att statens brandn ä mnds utbildningsenhet ä ven i framtiden skall ha hand om brandf ö rsvarsutbildningen. F ö rutom en tre
veckors anst ä llningsutbildning f ö r alla vid n å gon
av tio utbildningsbrandk å rer och praktik vid brandk å r avses enligt f ö rslaget
brandmannautbildningen bli koncentrerad till brandskolan.

Skol ö verstyrelsen, 1ands t ings f ö rbundet och Svenska kommunf ö rbundet (majoriteten) anser att utbildningen av
personal inom brandv ä sendet b ö r anordnas av det allm ä nna skolv ä sendet.

Kommunf ö rbundet f ö resl å r att brandmannautbildningen
inordnas som en tv åå rig specialkurs i g>'mnasieskolan
dit elever kan s ö ka direkt fr å n grundskolan. Utbildningen kan enligt f ö rbundet f ö r-
. l ä ggas i anslutning till de blivande utbildningsbrandk ä rema. Den teoretiska undervisningen f ö resl å s bli
anordnad i gymnasieskolan p å dessa orter
och kompletterad med praktiska till ä mpningar
p å utbildnings'orandk å rema. Den direkt 1 l ä roplanen ing å ende handledda praktiken anordnas enligt
f ö rbundets f ö rslag som s.k. inbyggd utbildning enligt skolf ö rordningen i varje l ä n, t.ex. hos brandf ö rsvaret p å elevens hemort. Kommunf ö rbundet framh å ller
att f ö r inbyggd utbildning m å ste statsbidrag utg å motsvarande vad i dag g ä ller
f ö r industriella yrkesutbildningar
till kommunerna f ö r att t ä cka de merkostnader som uppkommer under
praktik-tiden. - Kommunf ö rbundet anser att gymnasieskolans l ä rare kan utnyttjas i de allm ä nna ä mnena och
att brandk å ren i kommunen kan medverka i den
brandtekniska delen. Den nuvarande fordonsparken, utrustningen och ö vningsanordningama kan enligt kommunf ö rbundets

Prop. 1982/83:23 147

mening utnyttjas ä ven
f ö r utbildning s å att man tillvaratar de befintliga resursema p å ett rationellt och ekonomiskt s ä tt. Om n å gon
komplettering av utrustningen vid utbildningsbrandk ä rema ä nd å m å ste ske
anser kommunf ö rbundet ä tt visst statsbidrag b ö r utg å . - F ö rbundet anser vidare att grundutbildningen av brandpersonal s å som hittills inte b ö r vara koncentrerad till ett st ä lle.
Genom detta f ö rslag ö kas m ö jlighetema
att erh å lla utbildad brandpersonal i olika
regioner vilket medf ö r att en bredare rekrytering kommer
till st å nd. Denna utbildning kan enligt f ö rbundets mening ä ven
vara l ä mplig f ö r andra omr å den
ä n enbart f ö r det kommunala brandf ö rsvaret, t.ex. f ö r industribrandf ö rsvaret och statliga verksbrandf ö rsvaret.

Bland ö vriga
remissinstanser tar endast Arjeplogs kommun och brand- och civilf ö rsvarsn ä mnden
i Ö rebro kommun upp fr å gan om att utbildningen b ö r ske inom ramen f ö r gymnasieskolan. Vidare framh å ller
Sveriges skorstensfejarem. ä stares riksf ö rbund att skor-stensfejaryrket ä r ett s å dant
udda yrke att det inte ryms inom ramen f ö r
gymnasieskolan.

4 Brandingenj ö rsutbildningen

De sakkunniga f ö resl å r att utbildningen p ä sju terminer av brandingenj ö rer
skall best å av anst ä llningsutbildning vid utbildningsbrandk å r, praktik å r
vid kommunalt brandf ö rsvar, ett l ä s å r vid
teknisk h ö gskola och ö vrig utbildning vid brandskolan.

Flertalet av de remissinstanser sora yttrar sig i denna
del anser att teknisk h ö gskola b ö r utnyttjas i brandingenj ö rsutbildningen och d å i h ö gre grad ä n vad utredningen f ö resl ä r. Till dessa remissinstanser h ö r Universitets- och h ö gskole ä mbetet, Helsingborgs kcjiimun, Ö stersunds kommun, Svenska kommunf ö rbundet, Svenska brandf ö rsvarsf ö reningen
och Centralorganisationen SACO/SR.

Svenska brandfir.svarsfnreninpen f ö rordar s å ledes
att tekniska h ö gskolan i Stockholm blir huvudman f ö r brandingenj ö rsutbildningen
och att utbildningen organiseras som s ä rskild
utbildningslinje eller studieriktning vid h ö gskolan.
Detta skulle enligt f ö re-

Prop. 1982/83:23 148

ningen m ö jligg ö ra en bredare utbildning och rekrytering av brandingenj ö rer till f ö rs ä kringsverksamhet och annan f ö rebyggande verksamhet utan att detta beh ö ver ske p å
det kommunala brandf ö rsvarets bekostnad. F ö reningen anf ö r
att genom en f ö rl ä ggning till teknisk h ö gskola
skulle en n ä ra koppling till tekniskt-vetenskapligt
utvecklingsarbete m ö jligg ö ras. Den kunskapsm ä ssiga
bakgrunden till skyddsinsatser som g ö rs
m å ste enligt brandf ö rsvarsf ö reningens
mening alltid h ä llas i niv å med den tekniska utvecklingen i ö vxigt. Enligt f ö reningen
ä r det sannolikt att detta kan uppn å s endast med en i den tekniska utbildningen i ö vrigt v ä l
integrerad utbildning i brandf ö rsvarstekniska
fr å gor. F ö reningen framh å ller
att ä ven vid den h ä r f ö reslagna l ö sningen ä r
del naturligt att de resurser och den speciella kompetens som. kommer att
finnas i den f ö reslagna bra.-.dskolan utnyttjas s ä att delar av brandingenj ö rsutbildningen fcrl ä ggs till brandskolan. Med knytningen till teknisk h ö gskola ar:Ser f ö reningen-att
det b ö r vara m ö jligt att v ä sentligt
reducera ger.crrf ö randetiden.

Centralorganisationen S.CO/SR anser i motsats till
utredningens f ö rslag att brandingenj ö rsutbildningen skall brytas ut ur den ut-tildr.ing
som ä r f ö rlagd till statens brandn ä mnds
utbildningsenhet cch i st ä llet ö verflyttas till teknisk h ö gskola
och d ä r utg ö ra en s ä rskild civilingenj ö rsutbildning. Detta liindrar dock inte att vissa
direkt brandf ö rsvarsbetonade utbildningsmoment f ö rl ä ggs till
statens brandn ä mnds utbildningsenhet. -
Brandingenj ö remas verksamhet inom samh ä llets brand- och r ä ddningstj ä nst har avg ö rande betydelse f ö r
stora delar av samh ä llsuppbyggnaden. Brandingenj ö remas uppfattning pr ä glar stadsplanerna, byggnaders konsti"ul<tion och utseende,
industriers och f ö retags utformning osv. Brandingenj ö remas st ä llningstaganden
i dessa f ö r samh ä llsuppbyggnaden s ä avg ö rande fr å gor kommer d ä rf ö r att f å -
ekonomiska konsekvenser, som ä r av stor
betydelse f ö r samh ä llet, bostadsbyggandet, industriers
konkurrenskraft, f ö rs ä kringspremier osv. Ur samh ä llets
synpunkt ä r det d ä rf ö r av st ö rsta vikt att brandingenj ö r sgruppens utbildning f ö rb ä ttras och
att detta "snabbt genomf ö rs. Mot
bakgrund av brandingenj ö remas ansvarsf ö rh å llanden
inneb ä r en b ä ttre utbildning ocks å m ö jligheter att skapa en b ä ttre arbetsmilj ö
f ö r brandpersonalen. - En ö verflyttning av

Prop.
1982/83:23 149

brandingenj ö rsutbildningen
till tekniska h ö gskolan medger en direkt knytning
mellan vardagslivets arbete och forskning, som inom brandf ö rsvaret i dag ä r
mycket eftersatt, ö verflyttningen f å r f ö rdelaktiga
konsekvenser genom att den samverkan som sker i det praktiska livet mellan
brandingenj ö ren och andra ledande befattningar
i samh ä llet, f ö rb ä ttras p å grund av en gemensam utbildningsbakgrund.
Brandingenj ö ren f å r h ä rigenom ocks ä m ö jlighet till
en direkt uppf ö ljning av utvecklingen inom andra
grenar av samh ä llslivet. Den brandtekniska forskningen
kan bli ett naturligt led i samband med brandingenj ö rs utbildningen p å tekniska h ö gskolan och tillfredsst ä lla det starka behovet av att samordna brandteknisk
och annan h ö gre teknisk forskning och
utveckling. - SACO/SR anser att en ö verflyttning
av brandingenj ö rsutbildningen till teknisk h ö gskola utan n å gra
st ö rre kostnader kan genomf ö ras omedelbart. S.ACO/SR f ö resl å r att detta
initiativ sker i form av s.k. uppdragsutbildning f ö r att s å
sm å ningom helt integreras i h ö gskolans kontinuerliga undervisning, varvid
brandingenj ö rsutbildningen blir en
utbildningslinje.

ö vriga
remissinstanser har i hu\-udsak inte haft n å gra
erinringar mot utredningsf ö rslaget i denna del. Svenska
kommunalarbetaref ö rbundet anf ö r dock att f ö rbundet
kan acceptera att den allm ä ntekniska delen av brandingenj ö rsutbildningen f ö rl ä ggs till teknisk h ö gskola men menar att str ä van
b ö r vara att en s ä rskild brandingenj ö rslinje ä nd å inr ä ttas. Ä ven m ö jligheten
att senare helt f ö rl ä gga denna till brandskolan b ö r
enligt f ö rbundets mening pr ö vas.

5 Samordning med bl.a. civilf ö rsvaret

De sakkunnig.-i h ä nvisar
betr ä ffande samordningen mellan brandf ö rsvar- och civilf ö rsvarsutbildningen till ett s ä rskilt
yttrande av civilf ö rsvarsstyrelsens expert i
utredningen.

Utbildningen av brandpersonal f ö r civilf ö rsvarets
unds ä ttnings-organisation bygger enligt
yttrandet i princip p ä den f ö ruts ä ttningen
att personalen redan har erforderliga kunskaper i brand-

Prop.
1982/83:23 150

tj ä nst. Civilf ö rsvarsutbildningen som ä r en tv ä veckorskxirs
uppges ta sikte p å att ge kunskaper om unds ä ttningsplutonens verksamhet, planering av insatser,
ledning, taktik och teknik, samt samverkan inom och utom den egna plutonen.
Enligt civilf ö rsvarsstyrelsens expert finns det
f ö r n ä rvarande inga sk ä l som talar f ö r en samordning av brandf ö rsvarsutbildningen med civilf ö rsvarsutbildningen.

Av utredningsf ö rslaget
framg å r att samlokaliseringen av civilf ö rsvarsstyrelsens och statens brandn ä mnds centrala utbildning kan ge
rationaliseringsvinster genom att civilf ö rsvarsstyrelsens
service-, f ö rr å ds- och intematresurser p å
Rosersberg utnyttjas i st ö rsta m ö jliga utstr ä ckning
och att statens brandn ä mnd f å r m ö jlighet att "k ö pa" vissa tj ä nster
av civilf ö rsvarsstyrelsen. Lokaliseringen
till Rosersberg medf ö r emellertid enligt f ö rslaget behov av omfattande investeringar i
byggnader f ö r administration, undervisning, f ö rl ä ggning och utspisning.

Civilf ö rsvarsstyrelsen
framh å ller att p å sikt b ö r
m ö jlighetema att integrera det f ö reslagna utbildningssystemet med civilf ö rsvarsutbildning tillvaratas i st ö rre omfattning. De civilf ö rsvarsinslag som d å b ö r ing å i utbildningen m å ste enligt styrelsen ut ö kas vilket synes m ö jligt inom ramen f ö r en totalt
sett of ö r ä ndrad utbildningstid. Enligt civilf ö rsvarsstyrelsens
mening b ö r allts å m å ls ä ttningen p å
l ä ngre sikt vara att brandpersonal sora
har genorag å tt utbildning i fredstida r ä ddningstj ä nst
i princip b ö r kunna placeras i unds ä ttningsbefattningar utan kompletterande civilf ö rsvarsutbildning. Vid fortsatt planering och fysisk
utbyggnad av utbildningsanl ä ggningar f ö r r ä ddningstj ä nst anser civilf ö rsvarsstyrelsen
att en total samordning b ö r koimia till st å nd omfattande hela samh ä llets behov av dylika anl ä ggningar. En mer fullst ä ndig integration kommer enligt styrelsens uppfattning
att f ö rhindra att kostnadskr ä vande utbildningsanl ä ggningar utvecklas i olika riktningar med p å f ö ljande
risker f ö r on ö diga investeringar. Sj ö fartsverket
anser, att d å nya ö vningsanl ä ggningar planeras f ö r brandmansutbildningen b ö r beaktas att sj ö fartens
brandskyddskommitt é samt sj ö mans- och sj ö bef ä lsskoloma kan ha behov av att utnyttja s å dana ;ml. ä gg-

Prop. 1982/83:23 151

ningar. Luftfartsverket delar utredningens uppfattning om
n ö dv ä ndigheten av en b ä ttre
samordning av samh ä llets resurser f ö r s ä rskilda kxirser
vid sidan av kompetensutbildning é n. Verket
ser positivt p å en ö kad samverkan med statens brandn ä mnd
inom utbildningsomr å det flygplansbrand. Statskontoret
pekar p å vikten av att investeringsbesluten
avseende etappemia tv å och tre baseras p å en i s ä rskild
ordning verkst ä lld unders ö kning eftersom de f ö reslagna investeringarna ä r
s å stora. H ä rvid b ö r
enligt statskontorets mening resursanspr å ken
ytterligare pr ö vas liksom f ö ruts ä ttningarna f ö r att i st ö rre
utstr ä ckning ä n vad som har f ö reslagits
utnyttja brandf ö rsvarets och civilf ö rsvarets anl ä ggningar
f ö r praktiska utbildningsmoment.
Byggnadsst>Telsen anf ö r att styrelsen i enlighet med ett
uppdrag fr å n Kungl. Maj:t sedan v å ren 1979 bedriver en utredning tillsammans med byggnadsstyrelsen,
civilf ö rsvarsstyrelsen, brandn ä mnden, f ö rsvarsmakten
och luftfartsverket i syfte bl.a. att ge ett underlag f ö r en utbyggnadsplan f ö r Rosersbergs-omr å det. Utbyggnadsplanen torde enligt
styrelsen vara klar till h ö sten 1980. Byggnadsstyrelsen framli å ller att en s å dan
utbyggnadsplan kommer att underl ä tta s å v ä l en
framtida planering f ö r brandn ä mndens blivande anl ä ggningar i Rosersberg som en bed ö mning
i vad m å n en saraordning av brandf ö rsvarsutbildningen med civilf ö rsvarsutbildningen och eventuellt ä ven med luftfartsverkets brandk å rsutbildning kan ä ga
rum. Generaltullstyrelsen anser att fr å gan
om kustbevakningens behov av utbildning f ö r
brandbek ä mpning till sj ö ss kan tillgodoses genom deltagande i vissa delar
av den f ö reslagna utbildningsverksamheten b ö r studeras n ä rmare.
Ntotsvarande synpunkter kan enligt generaltullstyrelsen ä ven framf ö ras
betr ä ffande kustbevakningens behov av
utbildning inom kemikalieskyddsomr å det.
L ä nsstyrelsen i Ö sterg ö tlands l ä n anser att fr ä gan
om en samordnad brandf ö rsvars- och civilf ö rsvarsutbildning b ö r pr ö vas ytterligare. Bl.a. skulle
enligt l ä nsstyrelsen en samordning av
utbildningen kunna medf ö ra minskade kostnader totalt sett f ö r freds- och krigsr ä ddningstj ä nsten. Vidare medf ö r enligt l ä nsstyrelsens
uppfattning en samordning ocks å att de ol ä genlieter som uppst å r vid brandf ö rsvaren i samband med att
personalen inkallas till civilf ö rsvars ö vningar elimineras. L ä nsstyrelsen i V ä stmanlands l ä n ifr å gas ä tter om inte ett b ä ttre samutnyttjande av tillg ä ngliga
och tillkommande resurser i Rosersberg b ö r
k-unna uppn ä s ä n vad som har framg å tt av ut-

Prop. 1982/83:23 152

redningens f ö rslag.
L ä nsstyrelsen i Norrbottens l ä n anser att m.an p å sikt b ö r tillvarata m ö jlighetema av en samordning av brandf ö rsvarsutbildningen och utbildningen av civilf ö rsvarspersonal. Behovet av speciell civilf ö rsvarsutbildning b ö r enligt l ä nsstyrelsen kunjia inplaneras och
genomf ö ras inom ramen f ö r den f ö reslagna
tiden f ö r brandf ö rsvarsutbildningen. Enligt l ä nsstyrelsens uppfattning b ö r m å ls ä ttningen vara att brandpersonal som har genom.g å tt utbildning i framtida r ä ddningstj ä nst
kan placeras i civilf ö rsvaret utan kompletterande civilf ö rsvarsutbildning.

6 Regional utbildning

De sakkunniga f ö resl ä r att den regionala kompetensutbildningen f ö rl ä ggs till tio
utbildningsbrandk å rer vilka ges b ä sta m ö jliga
geografiska spridning. Antalet utbildningsbrandk å rer anges vara gi-undat p å
det ber ä knade elevunderlaget.

I yttrandet i bet ä nkandet
fr ä n civilf ö rsvarsstyrelsens exjiert anf ö rs att det kan fimias sk ä l att ö verv ä ga att utforma de regionala ö \Tiingsanl ä ggningama
f ö r brandf ö rsvaren s å
att de ä ven kan ar.v ä ndas f ö r
civilf ö rsvarets unds ä ttnings ö vningar.
De merkostnader f ö r investering som en s ä dan samordning medf ö r uppv ä gs enligt e:cperten p å sikt av inbesparingar av resekostnader och civilf ö rsvarspenning. Enligt yttrandet ä r det angel ä get
att m. ö jlighe-tema f ö r utnyttjande av ä ven
ö vriga regionala ö vningsf ä lt
f ö r civilf ö rsvars ö viiingar
beaktas innan planerade anl ä ggningar
kommer till utf ö rande.

Civilf ö rsvarsstyrelsen
tillstyrker att viss brandf ö rsvarsut-b Idning
skall genomf ö ras regionalt vid s.k.
utbildningsbrandk å rer. Enlig': styrelsen kan ö veiv ä gas huiijvida
ytterligare ut-bildningsverksamliet b ö r
f ö rl ä ggas regionalt i st ä llet f ö r att sammanf ö ras
till en central utbildningsanstalt av stort format, som i s å dant fall mer kan ges karakt ä ren av bef ä lsskola.
Civilf ö rsvarsstyrelsen anf ö r att regionala utbildningsk å rer synes komma att bli av visst v ä rde-vid sk ä rpt
beredskap dvs. d å civilf ö rsvarsstyrclsens fasta anl ä ggningar f ö r
utbildning och ö xoiing kan bli otillr ä c!;liga i antal. Att samordna brandf ö rsvarsutbildningen .Tiod utbil-biingcii av civilforLJvarspersorial
synes enligt

Prop.
1982/83:23 153

l ä nsstyrelsen i Stockholms l ä n av skilda sk ä l
inte vara ä ndam å lsenligt. L ä nsstyrelsen anser det d ä remot angel ä get
att de ö vningsanl ä ggningar som byggs upp vid de f ö reslagna utbildningsbrandk ä rema och vid andra brandk å rer samnyttjas med de anordningar civilf ö rsvaret beh ö ver
f ö r sina unds ä ttnings ö vningar.
Enligt l ä nsstyrelsen ä r det f ö rdelaktigt
f ö r civilf ö rsvaret med h ä nsyn
till de mycket korta ö vningstidema att kunna bedriva ö vningarna utan alltf ö r l ä nga resv ä gar och det ä r
l ä mligt f ö r brandk å rema
om ö vningarna sker inom kommunens gr ä nser. B å de
brandv ä sendet och civilf ö rsvaret, har d ä rf ö r enligt l ä nsstyrelsens
mening gemensamma intressen av lokala ö vningsf ä lt. L ä nsstyrelsen
i Ö sterg ö tlands l ä n framh å ller att vid utbyggnaden av de regionala ö vningsanl ä ggningama
b ö r ä ven civilf ö rsvarets behov av dylika anl ä ggningar beaktas. Betr ä ffande f ö rslaget
om regional utbildning synes detta enligt l ä nsstyrelsen
i V ä stmanlands l ä n helt ö verensst ä mma med m å ls ä ttningen att s ä
l å ngt m ö jligt utnyttja befintliga personal-, materiel- och anl ä ggningsresurser. L ä nsstyrelsen anser att en fr å ga
som inte i tillr ä cklig grad har belysts av
utredningen ä r m ö jligheten att l ä gga all brandmannaklassutbildning
till de regionala utbildnings-k å rerna. En f ö rdel skulle d ä rvid
enligt l ä nsstyrelsens mening n å s genom att den centrala utbildningen i Rosersberg
kunde koncentreras till bef ä lsutbildning
och att anl ä ggningen d ä r h ä rigenom fick
bli enbart en bef ä lsskola. L ä nsstyrelsen bitr ä der
f ö rslaget att de regionala ö vningsanl ä ggningama
b ö r utformas s ä att de ä ven
kan anv ä ndas f ö r civilf ö rsvarets
unds ä ttnings ö vningar. L ä nsstyrelsen
i V ä sternorriands l ä n framh å ller
att f ö r ett samutnyttjande av anl ä ggningar f ö r
civilf ö rsvars- och brandf ö rsvarsutbildning talar - f ö rutom ekonomiska sk ä l - det alltmer p å tagliga intresset f ö r att s ö ka
f ä ett till det fredliga r ä ddningsarbetet b ä ttre
anknutet civilf ö rsvar. L ä nsstyrelsen i J ä mtlands
l ä n anf ö r att de f ö reslagna regionala utbildningsbrandk ä rema torde utg ö ra
ett verksamt hj ä lpmedel att fr ä mja en god rekrytering och fortbildning. Man b ö r enligt l ä nsstyrelsen
unders ö ka om inte ytterligare Icurser vid
sidan om de f ö reslagna kan f ö rl ä ggas till
regionala utbildningsbrandk ä rer i st ä llet f ö r
till den centrala utbildningsenheten. Enligt Ö stersunds kommun b ö r det
beaktas att det kan finnas sk ä l att ö verv ä ga att
utforma de regionala ö vningsanl ä ggningama f ö r
brandf ö rsvaren s å att de ä ven
kan anv ä ndas f ö r civilf ö rsvarets

Prop.
1982/83:23 154

unds ä ttnings ö vningar. Det b ö r
vidare enligt kommunen unders ö kas om inte forsvarsnakten
har behov av att f ö r viss utbildning nyttja f ö reslagna regionala anl ä ggningar eller lokaler.

7 Brandchefs kompetens

Enligt utredningsf ö rslaget
skall, f ö rutom brandingenj ö rer, brandm ä stare
som har kompletterat sin brandm ä starexamen
och sin s ä rskilda utbildning i f ö rebyggande å tg ä rder mot brand med en s ä rskild f ö rvaltningsutbildning
kunna inneha befattning som brandchef eller vice brandchef. Ä ven f ö r
deltidsanst ä lld brandchef uppst ä lls enligt f ö rslaget
dessa krav p ä kompetens.

L ä nsstyrelsen i Ö sterg ö tlands l ä n anser att brandchefstj ä nsten b ö r
vara en heltidssyssla. Vidare ansluter sig l ä nsstyrelsen
till utredningsf ö rslaget om heltidsanst ä lld branddief gemensam f ö r tv å eller flera
komir.uner men anser att p å sikt b ö r varje kommun ha egen heltidsanst ä lld brandchef. Ydre kommun f ö resl ä r att
deltidsanst ä llda brandchefer och vice
brandchefer i kommuner upp till ett visst inv å nareantal som har flera å r
i sin tj ä nst, ä r v ä l inarbetade i sina resp. kommuner
och ofta ä r ganska l å ngt uppkomna i å ren
b ö r kunna f å beh å lla sin beh ö righet tills naturlig avg å ng sker och d å
ers ä ttas med bef ä l sora har kompetens enligt utredningsf ö rslaget. En p å byggnadskurs
i r ä ddningstj ä nst och f ö rebyggande
brandf ö rsvar skulle enligt kommunens
mening kunna genomf ö ras. D å det g ä ller
det administrativa arbetet anser kommunen att de b ö r vara tillr ä ckligt
v ä l f ö rtrogna med detta. I fr ä ga om
kompetenskrav p å brandchef delar l;insstyrelsen i
Malm ö hus l ä n helt utredningens uppfattning om samh ä llsutvecklingens inverkan p å
brandf ö rsvaret. De framf ö rda synpunkterna g ö r det dock enligt l ä nsstyrelsens
mening mycket tveksamt ora man i framtiden fr ä n tillsynsmyndighetens sida kan acceptera deltidsanst ä llda brand-cliefer. L ä nsstyrelsen undantar h ä rvid det
fall att vederb ö rande samtidigt ä r anst ä lld
p å heltid i annan kommun och att kommunerna
avtalat om gemensam brandchef. Utredningsf ö rslaget
betr ä ffande vice brandchef bitr ä ds av l ä nsstyrelsen.
Karlstads kommun-anscr att det ä r en
utveckling i r ä tt riktning att deltidsanst ä llda brandcliefer f ö rsvinner och ers ä tts med heltidsanst ä llda. Enligt koivjpunen inneb ä r f ö r ä ndringen ö kade
l ö nekostnader f ö r

Prop. 1982/83:23 155

mindre kommuner som nu har deltidsanst ä llda brandchefer men att man i geng ä ld f å r en
kvalificerad kraft f ö r brandf ö rsvarets f ö rvaltning.
Brandchefens utbildning har enligt kommunen med i dag g ä llande avtal dock bekostats av annan (st ö rre) kommun. Arj ä ngs
kommun p å pekar att f ö rh å llandet att den
deltidsanst ä llda brandchefen f å r l ä mna plats f ö r heltidsanst ä lld
medf ö r en ö kad kostnad men ger naturligtvis kommunen tillg ä ng till en mera kvali- . ficerad kraft f ö r brandf ö rsvarets
f ö rvaltning. L ä nsstyrelsen i J ä mtlands
l ä n anser att samh ä llet b ö r
underl ä tta f ö r deltidsanst ä lld brandpersonal att skaffa sig
utbildning till brandchef och vice brandchef samt f ö r deltidsanst ä llda
bef ä l att f ö rkovra sig till heltidsbefattningar. Enligt Are kommun
har den genom-, f ö rda komraunsammanl ä ggningen ö kat
uppgiftema f ö r brandchefema vilket har gjort det
allt sv å rare f ö r den deltidsanst ä llda
brandchefen att klara uppgiftema. Detta har enligt kommunen medf ö rt att brandchefema i allt st ö rre utstr ä ckning
blir heltidsanst ä llda. Med h ä nsyn till den successiva ö verg ä ng till
heltidsanst ä llda brandchefer som har skett i
praktiken anser kommunen att utredningens f ö rslag
b ö r godtas. Are kommun framh å ller att heltidsanst ä llda brandchefer f ö r mindre
kommuner kommer att rekryteras bland brandm ä stare
som har skaffat sig erforderlig till ä ggsutbildning.
Detta g ö r det enligt kommunen inte m ö jligt att rekrytera brandchef inom det egna brandf ö rsvaret med endast deltidsanst ä lld personal. Kommunen anser att det b ö r vara m ö jligt
ä ven f ö r deltidsanst ä lld brandman att skaffa sig s ä dana kunskaper att han kan s ö ka brandchefsbefattning i egen mindre kommun.
Kommunen framh å ller att den deltidsanst ä llde brandmannen mycket v ä l kan ha s å dan
teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet fr å n bl.a. arbetsledande funktion i sin huvudanst ä llning samt dessutom vara v ä l orienterad i den egna kommunen med inf ö rskaffade goda relationer till kommuninv å narna att en kompletterande utbildning vid
utbildningsenheten skulle g ö ra honom v ä l skickad att uppr ä tth å lla tj ä nsten som brandchef i en mindre kommun. Vidare b ö r enligt Are kommun de brandchefer och vice
brandchefer som f ö r n ä rvarande har brandbef ä lskurser A
och B och fungerar i sina tj ä nster ges m ö jligheter till koflipletterande utbildningsformer s ä att de kan uppr ä tth å lla tj ä nstema
p å heltid i forts ä ttningen.

Prop. 1982/83:23 156

8 Inl å ning av l ä rare

I bet ä nkandet framh å lls att statens brandn ä mnd har haft stora sv å righeter att
rekiytera fast anst ä llda l ä rare. De sakkunniga ser att en st ö rre v ä xelverkan
mellan det kommunala brandf ö rsvaret och
statens brandn ä mnds utbildningsenJiet ä r till f ö rdel
f ö r b å da

parter. Enligt de s.jkkunniga ankommer det inte p å dem att t.'i st ä llning
till formen f ö r inl å ning av aktuell personal utan denna m å ste bli f ö rem å l f ö r f ö rhandlingar mellan staten, Svenska kommunf ö rbundet och personalorcHnisationerna.

Statens brandn ä rmd
anser att inl å ning av instrukt ö rer fr ä n
f ä ltet ä r ett av utredningens f ö rslag som b ö r utvecklas ytterligare. Systemet b ö r enligt brandn ä mnden
vara ö msesidigt dvs. medlemmar av den
befintliga fasta l ä rarkadern b ö r ges m ö jlighet
att delta i n å -,gon foiTTi av utbytestj ä nstg ö ring f ö r att h å lla
ö nskv ä rd kontakt med utvecklingen p å
f ä ltet. G ä vle kommun framh å ller
att den av de sakkunniga framf ö rda tanken
att i likhet med engelsk f ö rebild f ö r en viss tid genom exempelvis f ö rordnande rekrytera l ä rare fr å n olika brandf ö rsvar torde kunna ge m ä nga f ö rdelar f ö r utbildning. Ä ven
Malm ö komrriun tillstyrker f ö rslaget i denna del. V ä ster å s kommun anser att principen med
inl å ning av l ä rare ä r mycket
positiv f ö r undervisningen men att de
praktiska konsekvensema f ö r kommunen m å ste studeras n ä nnare.
L ä nsstyrelsen i G ä vleborgs l ä n
anf ö r att rekiytering av
utbildningspersonal genom inl å ning torde
ge utbildningen m å nga f ö rdelar. En s å dan rekryteringsform leder till st ö rre verklighetsanknytning och ö kad flexibilitet men l ä nsstyrelsen finner det dock tvivelaktigt om en l ö sning av rekr)'teringsproble-men erh å lles genom en s å dan
inl å ningsform. Enligt l ä nsstyrelsen torde problemen fr ä mst utg ö ras
av den enskilde brandmarjiens m ö jligheter
att p å annan ort och under en begr ä nsad tid uppr ä tth å lla en tillf ä llig
befattning. Svenska brandbef ä lets riksf ö rbund har synpunkter att inl å nade l ä rare
b ö r ha n å gon form av pedagogisk utbildning f ö r att kunna f ö ra
ut sina kunskaper p ä ett r ä tt s ä tt. Svenska
kommunalarbetaref ö rbundet framh å ller att de sv å righeter
som hittills har f ö relegat n ä r det har g ä llt
att rekrytera l ä rare talar f ö r att kraftfulla å tg ä rder m ä ste
vidtas f ö r att f ö rebygga en akut bristsituation n ä r den nya utbildningsorganisationen

Prop. 1982/83:23 157

b ö rjar verka i full skala. F ö rbundet vill mot denna bakgrund ge f ö rslaget om inl å nade
l ä rare sitt fulla st ö d. Dessa l ä rare
och instrukt ö rer skulle enligt f ö rbundet genomg å ende
ha aktuell yrkeserfarenhet att tillf ö ra
undervisningen vilket blir s ä rskilt angel ä get i och med att de praktiska inslagen ö kar v ä sentligt. Ä ven om l ä rama
och instrukt ö rerna sannolikt kommer att rekryteras
bland yrkesverksamma utbildningsledare ute p å
k å rerna och d ä rmed ha erfarenhet av kunskapsf ö rmedling, menar kommunalarbetaref ö rbundet att de b ö r
ha m ö jlighet att genomg å n ä gon form av bl.a.
pedagogisk utbildning f ö r att deras erfarenheter skall
kunna nyttjas fullt ut. Kommunalarbetaref ö rbundet
anser att l ä rarfr ä gan ä r av central betydelse f ö r ett framg å ngsrikt
genomf ö rande av en ny brandf ö rsvarsutbildning och vill d ä rf ö r s ä rskilt betona det angel ä gna i att de stora resurser som l ä ggs ned i byggnader och utbildningsorganisation
inte blir undemtnyttjade beroende p ä
att rekryteringen av yrkeserfaren l ä rarpersonal
eftersatts. Tj ä nstem ä nnens centralorganisation anser att utredningens f ö rslag om inl å ning
av l ä rare fr å n de kommunala brandf ö rsvaren har vissa f ö rdelar, bl.a.
att l ä rama kan f ö rmedla erfarenheter av praktiskt arbete vid brandf ö rsvar. Centralorganisationen menar dock att skall
den f ö reslagna utbildningen fungera m ä ste det finnas l ä rare
som b å de kan f ö rmedla praktiska och teoretiska kiinskaper och att
man i utredningen inte tillr ä ckligt
belyst de problem sora finns med inl å ning
av l ä rare, vikariefr å gan, byte av bostadsmilj ö osv. Sveriges skorstensfejarem ä stares riksf ö rbund
anser att m ö jligheten till anst ä llande av inl å nad
personal b ö r unders ö kas ä ven f ö r skorstensfejarpersonal.

9 Organisationen av utbildnings fr å goma i statens brandn ä mnd

I bet ä nkandet f ö resl å s att den
nuvarande utbildningsenheten i statens brandn ä mnd ers ä tts av en utbildningsavdelning i n ä mnden som best å r
av en utbildningsbyr å , brandskolan och
utbildnings-brandk å ren. Personalen vid utbildningsbyr å n och brandskolan f ö resl å s utg ö ra 13 handl ä ggare, 19 bitr ä den och 41 å rsbefattningar
som l ä rare/instrukt ö rer. Enligt de sakkunniga g ö r de nuvarande otillr ä ckliga resursema det sv å rt att
tillfredsst ä llande l ö sa uppgiften enligt n ä mndens instruktion att genom annan utbild-

Prop.
1982/83:23 158

ningsverksamhet och f ö rs ö ks- och utvecklingsarbete fr ä mja s å dan r ä ddningstj ä nst
som ankommer p å koirimunema. F ö rslaget inneb ä r
en v ä sentligt ö kad utbildningsvolym.

Statskontoret anser att utbildningsfr å gorna inom statens brandn ä mnd forts ä ttningsvis
borde kunna organiseras i en utbildnings-enliet med tv å underenJieter. Enligt statskontorets mening skulle
till den ena av dessa enheter l ä mpligen f ö ras fr å gor
avseende planering, utbildningsadministration, l ä romedel, pedagogiska fr å gor m.ra. cch
den andra enlieten utg ö ras av brandskolan. Hit kan enligt
statskontoret ocks å fr å gor avseende de f ö reslagna utbildningsbrandk ä rema f ö rl ä ggas. L ä nsstyrelsen
i J ä mtlands l ä n framh å ller
att det ä r av stor vikt att statens brandn ä mnd f å r tillr ä ckliga administrativa resurser f ö r att den f ö r
kommunerna relativt kostbara utbildningen skall ge s å bra resultat som m ö jligt. Svenska kommunf ö rbundet anser
att statens brandskola kan inrikta sina utbildningsinsatser p å det utbildningsbehov som finns kvar p å skolan om f ö rbundets
f ö rslag i ö vrigt f ö ljs
samt i st ö rre utstr ä ckning ä gna
sig å t f ö rs ö ks- och utvecklingsarbete, l ä romedelsutveckling m.m. Svenska kommunalarbetaref ö rbundet anf ö r
att det torde vara en allm ä n uppfattning att de nuvarande
administrativa resurserna p ä brandskolan
ä r otillr ä ckliga. F ö rbundet
vill d ä rf ö r understiyka vikten av att utredningsf ö rslaget f ö ljs n ä r det g ä ller de administrativa
funktionerna. N ä got sora f ö rbundet efterlyser i organisationsf ö rslaget ä r
de elevsociala fr å goma. Vidare vill f ö rbundet framli å lla
behovet av tillr ä ckliga resurser f ö r bl.a. egen l ä romedelsframst ä llning som ä ven
b ö r ha m ö jlighet att f ö lja
och tillgodog ö ra sig internationell forskning
och utbildning p ä omr å det. Vad brandforskning i ö vrigt
betr ä ffar menar f ö rbundet att det naturliga samband som f ö religger mellan forskning och utbildning ä ven b ö r komma till
uttryck p ä detta omr å de. Den utveckling av inhemsk brandforskning som
har p å b ö rjats b ö r enligt kommunalarbetaref ö rbundets mening efter hand f ä en anknytning till skolan. Enligt f ö rbundet b ö r
inte minst n ä r det g ä ller utvecklingen av m.aterial och utrustning, den
h ö ga nyttjandcgrad som f ö ljer av anv ä ndning
i utbildningssammanhang ha mycket att tillf ö ra
forskningen. F ö rbundet ansluter sig ocks ä till

Prop.
1982/83:23 159

f ö rslaget att samla andra
utbildningar ä n kompetensutbildning under brandn ä mndens utbildningsavdelning samt betonar att brandskolan
b ö r erh å lla de administrativa resurser som kr ä vs f ö r att utveckla
fortbildningsinsatser f ö r de olika kategorierna brandpersonal.

Sveriges skorstensfejarem ä stares riksf ö rbund finner det angel ä get att uppgifter f ö r brandn ä mnden och dess utbildningsenhet att
bedriva visst f ö rs ö ks- och utvecklingsarbete bibeh å lls
men vill understryka att denna verksamhet m ä ste
ges b ä ttre utrymme i verk-sam.heten ä n hittills och erforderliga resurser. Enligt f ö rbundet kan detta arbete vid brandn ä mnden koncentreras till s å dana fr å gor
som inte kommer att behandlas av den egentliga brandforskningsverksamhet som
styrelsen f ö r svensk brandforskning skall
bedriva. Exempelvis kan enligt f ö rbundets mening
arbetet omfatta utveckling av arbetsmetoder och teknisk utrustning f ö r arbetsuppgifterna inom. s å v ä l brand- som
sotningsv ä sendet, vilka uppgifter h ö r n ä ra samman
med undervisningen.

10 Kommunernas kostnader

De sakkunniga f ö ruts ä tter att n å gra
f ö r ä ndringar vad avser kostnadsf ö rdelningen
mellan staten och kommunerna i f ö rh ä llande till vad som f ö r n ä rvarande g ä ller inte skall ske. Staten avses svara f ö r kostnadema f ö r
kompetensutbildning och vissa s ä rskilda
kurser. F ö rslaget inneb ä r ö kade
kostnader f ö r kommunema fr ä mst genom att ä ven
landets deltidsanst ä llda brandm ä n omfattas av en obligatorisk kompetensutbildning.
Utbildningskostnaderna f ö r den heltidsanst ä llda personalen ö kar
p ä grund av den ö kade kompetensutbildningen. H ä r torde enligt bet ä nkandet dock finnas vissa kostnadsbesparande effekter f ö r kommunema ge- -nom att den lokala utbildningen kan
minska. De sakkunniga har med utg å ngspunkt
fr ä n en enk ä tunders ö kning
i Ö sterg ö tlands l ä n ber ä knat att kommunernas kostnader f ö r utbildning av personal ö kat med 1,6 - 1,7 % av brandf ö rsvarets totala personalkostnader.
Till denna kostnad kommer enligt de sakkunniga den eventu- . ella kostnaden f ö r personliga l ö netill ä gg vilken efter tio å r kan ber ä kjias till 0,1 % och efter 25 å r
0,3 I av nuvarande personalkostnader.

Prop. 1982/83:23 160

L ä nsstyrelsen i Stockholms l ä n anser att eftersom kommunema kommer att st å som arbetsgivare under hela utbildningstiden kommer
ett ge-noraf ö i-ande av utbildningen enligt
utredningens f ö rslag att inneb ä ra avsev ä rt
ö kade kostnader f ö r kommunerna. Beredskap f ö r en brand-mannainsats inom Stockholms brandf ö rsvar kostar enligt l ä nsstyrelsen å rligen mer ä n 400 000 kr. Det kan d ä rf ö r enligt l ä nsstyrelsens mening ifr å gas ä ttas om inte
utredningen inriktat utbildningen p å en
alltf ö r h ö g ambitionsniv å och att det blir n ö dv ä ndigt att g ö ra vissa neddragningar p å utbildningstiderna. Uppsala kommun anser att
merkostnaden f ö r kommunema f ä r anses vara sk ä lig
med h ä nsyn till den kvalitets ö kning och flexibilitet som tillf ö rs brandf ö r-svarsutbildningen.
Kalmar koramun framh å ller att kan man genom ett
effektivt brandf ö rsvar begr ä nsa eller ä nnu
b ä ttre f ö rebygga br ä nder
ä r det v ä l anv ä nda pengar.
Det kostar enligt kommunens mening alltid pengar att f ö rs ä kra sig mot
olycksh ä ndelser av olika slag. M ö rbyl å nga kommun
anser att st ö rre vikt b ö r f ä stas vid
kostnadsaspekterna. Den kostnadsj ä mf ö relse mellan nuvarande och f ö reslagen utbildning sora redovisas i bet ä nkandet ä ger
enligt kommunen inte relevans vad avser M ö rbyl å nga kommuns brandf ö rsvarsorganisation. Munkedals kommun st ä ller sig skeptisk till den ber ä knade
kostnads ö kningen f ö r kommunerna framf ö r allt i kommuner med deltidsanst ä lld
personal d ä r oms ä ttningen p å personalstyrkan ä r ganska stor. Karlstads kommun framh å ller att kommuner i detta sammanhang r ä knas till de st ö rre
kommunema d ä r utbildningskostnaderna, inte
kommer att ö ka och att man f å r ta h ä nsyn
till de ekonomiskt positiva effekter som blir f ö ljden av att till Karlstad lokaliseras en utbildningsbrandk ä r. Arj ä ngs
kommun anser den i bet ä nkandet angivna ö kningen av utbildningskostnaden vara f ö r l å g f ö r kommunen. L ä nsstyrelsen
i V ä stm.anlands l ä n finner det angel ä get p å peka att de i bet ä nkandet angivna kostnadema m å ste h å llas under
observation s å att inte vissa kommuner drabbas
av kostnads ö kningar av en helt annan
storleksordning ä n den angivna. L ä nsstyrelsen till ä gger
att det b ö r i detta sam-manliang beaktas att
den tekniska utveckling som skett inom r ä ddningstj ä nsten st ä ndigt
medf ö r ö kade materiel- och utrustningskostnader f ö r kommunema. Kungs ö rs kommun anser att kostnads ö kningarna
f ö r kommunen kan med h ä nsiti till en b ä ttre
utbildning betraktas som marginella. Are kommun anser den av utredningen

Prop. 1982/83:23 161

angivna kostnads ö kningen
f ö r kommunema vara acceptabel en ä r kommunerna i utbyte f ä r ett v ä l
utbildat brandf ö rsvar. J ä mtlands l ä nsavdelning
av Svenska kommunf ö rbundet framh å ller att mot bakgrund av kommunernas alltmer ö kade kostnader f ö r
brandf ö rsvaret b ö r den f ö reslagna
ö kade utbildningen ske i etapper
under relativt l ä ng tid. Arjeplogs kommun anser det
orealistiskt ur kostnadssynpunkt att f ö rordna
helt ä ckande utbildning f ö r b ä de storstads-och
glesbygdsbrandk å rer. Under alla f ö rh å llanden
framst å r det som klart f ö r kommunen att de regionalekonom.iska olikheter som'
finns m å ste utj ä mnas med helt ä ckande
bidrag f ö r resor, traktamenten m.m. fr ä n staten. Ö sterg ö tlands l ä nsavdelning
av Svenska kommunf ö rbundet ifr å gas ä tter om den
f ö reslagna kostnads ö kningen ö verensst ä mmer med ö verenskommelsen
mellan staten och kommunf ö rbundet att staten inte skall f ö resl å ä ndringar som v å llar
kommunala kostnads ö kningar. Enligt l ä nsavdelningens uppfattning b ö r staten bestrida en st ö rre del av kostnads ö kningen ä n vad utredningen f ö resl ä r.

11 Utbildningens inneh å ll

Utredningsf ö rslaget inneh å ller detaljerade f ö rslag till tinqalaner f ö r de f ö reslagna utbildningsv ä gama. Dessa timplaner skall enligt de sakkunniga ses som ramar f ö r m å linriktnigen.
Remissinstansema har i stort godtagit f ö rslaget
i denna del.

Socialstyrelsen anf ö r
att den p ä regeringens uppdrag utrett fr å gan om ambulanspersonalutbildningens inneh å ll och omfattning. Ifr å gavarande utredning b ö r beaktas
anser styrelsen. Svenska Kommunalarbetaref ö rbundet
ber ö r fr å gan om utbildning i akutsjukv å rd
och anser att brandm ä nnens utbildning i detta ä mne b ö r f ö reg ä s av viss
praktik inom sjukv å rden. Televerket bed ö mer det angel ä get
att brandf ö rsvarsutbildningen ocks ä inriktas p ä
kunskap om teleteknisk materiel, dess installation och funktion.
Generaltullstyrelsen f ö rklarar sig utg ä fr ä n att
utbildning kommer att ges i olje- och keraikaliebek ä rapning i och p ä
vatten. Generaltullstyrelsen anser ocks ä
att lagstiftningen om vattenf ö rorening fr å n fartyg b ö r
behandlas i r ä ddningstj ä nstutbildningen. Vidare anser generaltullstyrelsen
liksom Sj ö fartsverket att utbildning b ö r ges i fr å ga
om

11 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop. 1982/83:23 162

brand- och kemikaliebek ä mpning
ombord i fartyg. Luftfartsverket anser det ö nskv ä rt att s ä v ä l brandmanna- som brandf ö rmansklassen omfattas av r ä ddningstj ä nstutbildning
vid en flygplats. Statens brandn ä mnd anser
att ä mnena brandsl ä ckningsl ä ra
och husbyggnadsteknik b ö r utvidgas vad g ä ller brandm ä starutbildningen.
Tj ä nstem ä nnens Centralorganisation anser att arbetsledarutbildningen
b ö r ut ö kas. I f ö rvaltningsutbildningen b ö r enligt organisationens mening ä mnet utredningsteknik ing å .

Svenska Brandbef ä lets
Riksf ö rbund ifr å gas ä tter om inte
handledd praktisk bef ä lsutbildning b ö r ing å i
brandingenj ö rsutbildningen.

Prop.
1982/83:23 163

Bilaga
2

Förteckning över remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över departementspromemorian (Ds Kn 1981:24) Utbildning i
räddningstjänst m. m.

1
Remissinstanser och inkomna yttranden

Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av rikspolisstyrelsen
(RPS), civilförsvarsstyrelsen (CFS), socialstyrelsen, sjöfartsverket (SjöV),
luftfartsverket (Lfv), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens
strålskyddsinstitut (SSI), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ),
skolöverstyrelsen (SÖ), general tullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens
brandnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar,
Malmöhus, Göteborgs- och Bohus, 'Västmanlands och Västernorrlands län, Uppsala,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens läns
landsting, Stockholms, Uppsala, Älvkarleby, Nyköpings, Boxholms, Linköpings,
Norrköpings, Ydre, Jönköpings, Växjö, Kalmar, Gotlands, Karlskrona,
Kristianstads, Helsingborgs, Malmö, Sjöbo, Halmstads, Göteborgs, Munkedals,
Mariestads, Karlstads, Arjängs, Örebro, Västerås, Falu, Gävle, Ovanåkers,
Härnösands, Sundsvalls, Ange, Östersunds, Åre, Umeå, Arjeplogs och Luleå
kommuner, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Brandmännens riksförbund, Svenska brandbefälets riksförbund, Sveriges skorstensfejares
riksförbund, Svenska brandförsvarsföreningen, styrelsen för svensk
brandforskning, Sveriges civilförsvarsförbund samt Försäkringsbranschens
Service AB.

Mörbylånga
kommun har förklarat att de avstår från att yttra sig.

Överbefälhavaren,
statens planverk och Vänersborgs kommun har meddelat att de inte har några
erinringar mot förslaget.

Universitets-
och högskoleämbetet har till sitt remissvar fogat yttranden från Lunds
universitet. Tekniska högskolorna i Lund och Stockholm, Chalmers tekniska
högskola, högskolan i Sundsvall/Härnösand samt högskolan i Örebro.
Länsstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden från Enköpings och Östhammars
kommuner. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från
Södermanlands läns landsting, länsskolnämnden och kommunförbundets
länsavdelning, länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttranden från Västervik
och Vimmerby kommuner, från kommunförbundets länsavdelning och från länsskolnämnden
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från Tanums kommun. Vidare har
Malmöhus läns landsting bifogat yttranden från Lunds sjukvårdsdistrikt och Landskrona
kommun. Stockholms kommun har bifogat en PM från kommunförbundets länsavdelning
i Stockholms län. Försäkringsbranschens Service AB, FSAB, har

Prop.
1982/83:23 164

bifogat
yttrande från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam. Till remissvaret
från Stockholms kommun har fogats ett särskilt uttalande. Till remissvaren från
Svenska kommunförbundet och från Styrelsen för svensk brandforskning har fogats
särskilda reservationer.

Utan
föregående remiss har yttranden avgivits av brandchefen i Värnamo kommun och tekn.
lic. Vilhelm Sjölin.

2
Reformen som helhet

Flertalet
av remissinstanserna framhåller behovet av en moderniserad
räddningstjänstutbildning och anser att arbetsgruppens förslag är ett steg i
riktning att förverkliga detta behov. Från flera håll uttalas
tillfredsställelse med att räddningstjänstutbildningen genom förslaget kan
samordnas med annan befintlig utbildning i gymnasiet och vid högskolan. Från
något håll anförs att förslaget till utbildning bäddar för ett bredare rekryteringsunderlag
och ger ungdomarna goda möjligheter att via sidospår nå fram till en
anställning inom brandförsvaret. Från andra håll påpekas att arbetsgruppen har
lyckats lägga fram ett förslag som väsentligt ökar baskunskaperna inom allmän
räddningstjänst och sotning till samma kostnad som nuvarande utbildning.

Civilförsvarsstyrelsen
konstaterar generellt att de synpunkter, som styrelsen framförde i sitt
yttrande över betänkandet av sakkunniga för översyn av
brandförsvarsutbildningen m. m. (Ds Kn 1979:5) beaktats och tillvaratagits i
det överarbetade förslaget. Detta gäller framförallt styrelsens uppfattning att
en ökad integration mellan räddningstjänstutbildning för freds- och krigsändamål
borde eftersträvas, icke enbart ur rent samhällsekonomisk synvinkel utan även
för att brandförsvars- och civilförsvarsutbildning borde kunna göra ömsesidiga
effektivitetsvinster med ett gemensamt resursutnyttjande. Detta sammanhänger
med att kraven på räddningstjänsten under fredstida nödläge resp. krig i icke
oväsentlig utsträckning är identiska, något som enligt styrelsens mening
följdriktigt borde påverka bl. a. utbildningsverksamheten. Arbetsgruppens
förslag till en ökad samordning inom den allmänna räddningstjänstens område
överensstämmer alltså väl med de intentioner, som styrelsen tidigare givit
uttryck för. Samordningen torde innebära en bättre hushållning av samhällets
resurser inom räddningstjänstutbildningens område, vilket på sikt och med i
stort sett oförändrade kostnadsramar rimligen borde gagna handlingsberedskapen
hos berörd personal, oberoende av om denna är placerad inom brandförsvaret,
civilförsvaret eller - som kommer att ske i allt mer ökad omfattning - inom
båda sektorerna.

Styrelsen
anför vidare att som följd av en total integration av utbildningen inom
räddningstjänstens område torde brandförsvarsutbildningen kunna förnyas till
att bli mer praktiskt orienterad mot räddningstjänstens specifika krav och
miljöer, en reform som visat sig gynnsam redan i den begränsade samordning som
sker i nuläget genom att Statens Brandnämnd kan utnyttja

Prop. 1982/83:23 165

civilförsvarsstyrelsens
anläggning i Rosersberg. Att t. ex. blivande utryckningsledare bör få
betydande inslag av praktiska moment i sin utbildning ställer sig för
civilförsvarsstyrelsen helt naturligt. Traditionellt har civilförsvarets
utbildning i undsättning givits en i hög grad praktisk inriktning och även om
brandförsvaret har behov av andra utbildningsanordningar för praktisk
utbildning av yrkesbefäl, bedömer styrelsen att behoven i icke obetydlig
utsträckning bör vara identiska. Ett utökat samarbete i bl. a. dessa frågor
bör, enligt civilförsvarsstyrelsens mening, komma till stånd redan innan de
berörda myndigheterna ev. bildar ett gemensamt statligt ämbetsverk och
därigenom även gagna räddningstjänsten i krig, dvs. vitala delar av
civilförsvarets verksamhet.

Ytterligare
en samordningseffekt av klar fördel för civilförsvarets beredskap är att
utbildningen decentraliseras på det långt gående sätt som arbetsgruppen
föreslagit. I CK-gruppens rapport II (Ds Fö 1981:10) bedömdes
att decentraliserad utbildning och övning är av största betydelse under
civilförsvarsberedskap, enär detta i stort sett är den enda formen av
utbildning och övning som går att genomföra under sådana omständigheter.
Civilförsvarsstyrelsen betraktar m. a. o. det föreslagna decentraliserade
utbildningssystemet som en tillgång för räddningstjänsten i krig. Ännu ett
sätt, på vilket det framlagda förslaget med ett system av mer renodlade kurser
för brandförsvarets personalkategorier kan komma att gagna räddningstjänsten i
krig, är de möjligheter som borde föreligga att helt integrera
civilförsvarsfrågor i den kommande utformningen av läroplaner. Därigenom bör
krigsplacering inom civilförsvarets undsättningsenheter kunna ske med
bibehållet kort tidsuttag för grundutbildning, varefter yrkesbrandpersonalen
deltar i civilförsvarets reguljära övningsverksamhet. Denna övningsverksamhet
bedöms kunna ge ömsesidiga vinster, dels genom att yrkesbrandpersonalen får
nödvändig erfarenhet att leda större räddningsinsatser, dels genom att
civilförsvaret tillförs professionell kapacitet till gagn för
undsättningsenheterna. Vid utarbetande av läroplaner bör alltså samverkan ske
även med civilförsvarsstyrelsen för att utrymme skall kunna beredas för
civilförsvar, vilket i sin tur medför att brandpersonalens utbildning för
krigsplacering inom civilförsvaret kan genomföras med endast kortare tidsuttag.

Socialstyrelsen
ställer sig principiellt positiv till en samordning av utbildningen för räddningstjänst
med övrig utbildning inom det allmänna skol- och högskoleväsendet samt bl. a.
med civilförsvarets utbildning. Styrelsen anser vidare att det är värdefullt
att brandmän får en utbildning som gör dem rustade att kunna ta hand om skadade
personer på olycksplatser.

Sjöfartsverket
anför att brandpersonal inom kommuner med hamnar bör ha viss kunskap om
brandbekämpning på fartyg och de problem som är förbundna därmed.

Sjöfartsverket
har vissa tillsyns- och samordnande uppgifter beträffande

Prop.
1982/83:23 166

sjöräddningen
i landet. Olika former av sjöräddning bedrives av tullens kustbevakning,
marinen, flygvapnet, brandförsvaret, polisen, privata organisationer,
televerket och sjöfartsverket. Gemensamma operativa övningar har genomförts och
kommer även framdeles att genomföras. Vidare driver sjöfartsverket en
sjöräddningsskola på Arkö som vapenfri värnplikt. Denna skolas erfarenheter och
kapacitet kan även komma till användning för andra kategorier.

Enligt
den nu tagna prop. 1981/82:94 om transport av farligt gods kommer en ny enhet
att få ett övergripande ansvar för att de som i olika funktioner är sysselsatta
med transport av farligt gods får utbildning. Denna enhet föreslås lokaliserad
till sjöfartsverket. I vilken utsträckning detta kommer att medföra ett ökat
engagemang från sjöfartsverkets sida ang. utbildningen i räddningstjänst kommer
sannolikt att närmare konkretiseras i det nu förestående kommittéarbetet ang.
ny myndighetsorganisation för landtransporter av farligt gods.

Luftfartsverket
noterar att promemorian i sin helhet är väl genomtänkt och att arbetsgruppen
har beaktat de förslag som avgivits vid remissbehandlingen av betänkandet.
Detta torde enligt verket skapa goda förutsättningar för en förbättrad
utbildning inom brandförsvaret utan att utbildningskostnaderna och de statliga
investeringarna behöver öka. Verket noterar också med tillfredsställelse att
arbetsgruppen funnit det lämpligt att samordna utbildningen med annan
utbildning i samhället.

Enligt
luftfartsverkets mening är det dock önskvärt att man i brandmannautbildningen
behandlar ämnet flygräddningstjänst för att förbereda såväl brandbefäl som
brandmän inför en så specifik situation som ett flyghaveri utgör.

För
att utryckningsledaren snabbt skall kunna sätta sig in i den rådande
situationen och på ett effektivt sätt kunna lösa sina arbetsuppgifter, bör han
redan under utbildningen till utryckningsledare, ha erhållit erforderliga
kunskaper i flygräddningstjänst. Dessa kunskaper bör grunda sig på såväl
teoretisk som praktisk utbildning.

Luftfartsverket
ser dessutom positivt på arbetsgruppens förslag att en utredning om samordning
av utbildning mellan flygvapnet, generaltullstyrelsen och marinen kommer till
stånd. Verket ansluter sig i övrigt till arbetsgruppens förslag bland annat
avseende fortbildning vid statens brandnämnd och samordning av utbildningen med
civilförsvarsstyrelsen. Luftfartsverket har inte funnit anledning att
kommentera arbetsgruppens förslag avseende brandingenjörsutbildning och
utbildning av personal inom sotningsväsendet.

Statskontoret
anser att arbetsgruppen har lämnat förslag som torde vara väl ägnade att
tillfredsställa kraven på standardhöjning i utbildningen samtidigt som
resursanspråken i stat och kommuner kan hållas nere. Arbetsgruppens förslag om
att i huvudsak inordna utbildningen i gymnasium och högskola tillstyrks.

Prop.
1982/83:23 167

Statskontoret
har inte i detalj prövat arbetsgruppens förslag i frågor som ämnesindelning
eller timfördelning i utbildningsinsatsernas oUka moment. Sakkunskapen i dessa
frågor finns på annat håll. Däremot vill statskontoret anföra att det skulle
vara av stort värde om reformen kunde genomföras samtidigt med andra aktuella
förändringar på räddningstjänstens område. Om det sålunda bedöms sannolikt att
beslut snart kommer att fattas om en utvidgad samordning mellan
räddningstjänsten i fred och krig, innefattande en sammanslagning av statens
brandnämnd och civilförsvarsstyrelsen, bör beslut om förändringar i
utbildningen anstå till samma tillfälle. Nödvändiga organisationsförändringar
centralt och lokalt kan då genomföras i ett sammanhang och risken för i tiden
utsträckta störningar i organisationemas arbete minimeras.

Statens
strålskyddsinstitut anför att i utbildningen av såväl heltidsanställda som
deltidsanställda brandmän och vidareutbildning till .utryckningsledare samt för
kurserna förebyggande I och II
bör ingå grundläggande undervisning
om hur man skyddar sig mot joniserande strålning och hur man uppträder på
skadeplats där radioaktiva ämnen eller andra strålkällor finns. Denna
utbildning bör på högre nivå (brandmästare och brandingenjör) utökas med tanke
på de situationer som brandbefäl på högre nivå kan träffa på både i
utryckningstjänst och vid arbete med förebyggande brandförsvar och det ansvar som
härvid åvilar dem.

Strålskyddsinstitutet
instämmer i arbetsgruppens förslag till framtida organisation av utbildning i
räddningstjänst m. m., eftersom samordning med det allmänna skol- och
högskoleväsendet samt med civilförsvarets utbildning synes kunna ge betydande
samordnings- och rationaliseringsvinster.

Arbetsgruppen
har inte berört den utbildning som ingår i den förbättrade beredskapen mot
kärnkraftolyckor. Under ca tre års tid skall 5 500 befattningshavare utbildas
för att kunna tjänstgöra i sina befattningar vid kärnkraftolycka.
Befattningshavarna utgöres främst av länsstyrelse-, polis-, brandförsvars-,
kustbevaknings- och sjukvårdspersonal.

Utbildningen
för kärnkraftberedskapen är speciell beträffande lärare och särskild expertis
och berör elevkategorier som inte omfattas av räddningstjänstutbildningen. Den
bör därför enligt institutets mening särskiljas från övrig
räddningstjänstutbildning.

Generaltullstyrelsen
instämmer i den framförda uppfattningen att rationaliseringsvinster skulle kunna
göras genom en bättre samordning av nu förekommande räddningstjänstutbildning
som bedrivs av olika huvudmän. Styrelsen anser därför att förutsättningarna för
en sådan samordning snarast bör närmare utredas i samråd med berörda
myndigheter.

Statens
brandnämnd anför att arbetsgruppen har i sin promemoria betonat vikten av en
varvad praktisk och teoretisk utbildning avseende all räddningstjänst.
Brandnämnden ser detta som positivt. Nämnden vill i detta

Prop.
1982/83:23 168

sammanhang
även understryka betydelsen av praktisk erfarenhet mellan de olika
utbildningsstegen.

Statens
brandnämnd skall enligt arbetsgruppen samordna och bedriva fortbildning.
Nämnden stöder helt detta förslag, men vill påpeka att för att kunna ge en för
all personal målinriktad fortbildning bör denna i lämpliga delar genomföras
regionalt och centralt samt anpassas till aktualiserat ämnesområde. Ett lokalt
genomförande skulle p. g. a. alltför begränsade resurser ej nå upp till önskad
målsättning.

En
fördelning av utbildningsansvaret i den omfattning som arbetsgruppen föreslår,
finner nämnden kunna medföra samordningssvårigheter, som dock kan undvikas
genom att det övergripande samordningsansvaret läggs hos nämnden.

Länsstyrelsen
i Stockholms /än vill för sin del understryka det angelägna i att samordning av
brandnämndens och storstockholmsregionens behov av övningsfält för utbildning i
räddningstjänst beaktas i det fortsatta arbetet.

Stockholms
kommun vill i ett särskilt uttalande av borgarråden John-Olof Persson (s),
Inger Båvner (s), Mats Hulth (s), Ingemar Josefsson (s), och Lennart Lööf (s)
understryka vikten av att jämställdhetsaspekter hävdas och att aktiva åtgärder
måste vidtas i utbildningen för att bryta könsbundet yrkes-och utbildningsval.

Brandman,
brandmästare och brandingenjör är i extremt hög grad mansdominerade yrken.
Verksamheten skulle vinna mycket på om det fanns fler kvinnor inom detta
område.

Linköpings
kommun anser att intrycket av arbetsgruppens förslag är att förslaget kommer
att ge brandförsvaret sämre personal i framtiden. Principiellt har kommunen
inte något att erinra mot att den grundläggande utbildningen i räddningstjänst
läggs under gymnasieskolan och Komvux. Däremot ifrågasätts om den utbildningen
kan anordnas inom befintliga kostnadsramar. Stora krav kommer att ställas på
lärare, lokaler och utrustning även om det blir fråga om s. k. inbyggd
utbildning vid brandförsvaret och sjukvårdshuvudmannen. Förutsättningar syns
saknas att genom föreslagen ändring i utbildningen uppnå samhällsekonomiska
besparingar. Vidare påpekas att formema för rekrytering till kurserna inte är
helt utvecklade. Eftersom förslag till kurs- och timplaner saknas så är det
enligt kommunen svårt att bedöma vilka nuvarande resurser inom gymnasieskolan
och Komvux, som skulle kunna användas i denna nya utbildning. Möjlighetema att
inom de nuvarande kostnadsramama frigöra resurser för den utbildningen är
mycket små enligt kommunens mening.

Norrköpings
kommun anför att det framlagda förslaget till utbildning inte uppfyller
förväntade anspråk på en bättre utbildning. Personalkostnaderna inom
räddningstjänsten har under senare tid skjutit i höjden snabbare än hos andra
verksamheter. Större krav måste därför ställas på personalens kunskaper och
effektivitet. I den bilden måste utbildningen förbättras och staten ta sitt
fulla ansvar i egenskap av huvudman för utbildningen.

Prop.
1982/83:23 169

Kalmar
kommun menar att Kalmar torde vara en lämplig ort för regional utbildning enl.
ovan. Som skäl för detta åberopas bl. a. att Kalmar har länets största
brandförsvar och i Kalmar finns vårdyrkesskola med utbildning av
ambulanspersonal. Vidare planerar kommunen ett brandövningsområde inom f.d. F 12:s
område och Kalmar är också centralort inom berört civilförsvarsområde. I Kalmar
finns vidare en enhet för luftfartsverkets räddningstjänst och sjöbefälskola
med specialkunskaper i bl. a. farligt gods/farliga transporter.

Karlskrona
kommun menar att arbetsgruppens förslag till brandförsvars-utbildning synes -
med utgångspunkt från de angivna förutsättningar att föreslagna reformer skall
kunna genomföras inom befintliga ekonomiska ramar - utgöra en klar förbättring
jämfört med dagens brandförsvarsutbildning.

Krbtianstads
kommun tillstyrker arbetsgruppens förslag på den framtida utbildningen inom
brandförsvar och sotningsväsen. Enligt kommunens åsikt har arbetsgruppen
lyckats framlägga en utredning som väsentligt ökar baskunskaperna inom allmän
räddningstjänst och sotning till samma kostnad som nuvarande utbildning.
Kommunen anser det väsentligt att det totala utbildningsförslaget fastställes
och genomföres så skyndsamt som möjUgt. Kommunen som har en nybyggd
brandstation och nytt övningsområde anmäler sitt intresse för att bli
utbildningsort för den nya brandmannautbildningen.

Malmö
kommun anser att det är naturligt att Malmö brandkår och dess övningsplats
Barbara, som redan är säte för omfattande utbildningsverksamhet, tillföres
sådan 1-årig specialkurs i gymnasieskolan som föreslås. Vidare är det naturligt
att den till Lund föreslagna brandingenjörsutbildningen får sin praktiska del
förlagd till Malmö och övningsplatsen Barbara; alternativet - civilförsvarets
övningsfält i Revinge - är underlägset Barbara åtminstone personellt vad gäller
lärarnas erfarenheter från praktisk räddningstjänst.

Komniunen
anför vidare att principen att gmndutbildningen knyts till gymnasieskolan,
utbildningen av de deltidsanställda till kommunala vuxenutbildningen och den
högre vidareutbildningen till högskolan ligger helt i linje med organisationen
av utbildning inom andra yrkesområden. Kommunen delar arbetsgruppens
uppfattning att utbildningen såväl till allmän räddningstjänst som till olika
former av särskild räddningstjänst bör knytas till de etablerade
utbildningsformerna.

Halmstads
kommun menar att arbetsgruppens förslag i förstone ger ett mycket splittrat och
svåröverskådligt intryck. Utbildningen är spridd över ett flertal skolanstalter
utan till synes någon gemensam nämnare. Följande är inblandade:
hemortsbrandkåren, gymnasium på ett 15-20-tal platser, utbildningsbrandkårer, komvux,
statens brandskola i Stockholm resp. Rosersberg samt högskolan i Lund. En
omfattande organisation således, som måste bli svår att administrera och leda
centralt. Den gjorda kostnadsberäkningen och fördelningen mellan stat och
kommun blir osäker varför

Prop.
1982/83:23 170

kommunerna
får vara observanta på att inga ytterligare kostnadskrav läggs på dem. En
oredovisad tung bit är investeringen i nya övnings- och utbildningsanläggningar
i Rosersberg.

Utbildningsförslaget
har enligt kommunen dock många förtjänster utöver sparprogrammet. Utbildningen
bäddar för ett bredare rekryteringsunderlag och ger ungdomarna goda möjligheter
att via sidospår nå fram till en anställning inom brandförsvaret som kan passa
dem bättre än den släckande brandmannens. Med modifieringar kan utbildningen
också vara användbar för andra anställningar såväl inom den offentliga sektorn
som verkstads- och skyddssidan.

Vidare
anser kommunen att den utlokaliserade utbildningen förutsätter att man har god
tillgång på lämpliga och kompetenta lärare på utbildningsbrandkårerna. Av
arbetsgruppens förslag framgår inte hur man tänkt försäkra sig om denna
väsentliga tillgång och även sörja för kontinuitet när någon slutar.

Halmstads
kommun anser också att det är möjligt att den föreslagna utspridningen av
grundutbildningen kommer att medföra försämrade rekryteringsmöjligheter främst
för de kommuner, där inte utbildningen bedrivs. Ungdomar på denna
utbildningsnivå är ännu inte benägna att byta hemort.

Göteborgs
kommun påpekar att då kursplaner saknas i förslaget finns inte grunder för att
helt bedöma innebörden av promemorian, t. ex. kostnadsramarna.

Kommunen
avvisar tanken på att förlägga grundutbildningen som brandman vid
gymnasieskolan. Utredningens uppfattning att utbildningen vid gymnasieskolan
kan ske utan kostnader anser kommunen som helt verklighetsfrämmande.

Kommunen
anser beträffande grundutbildning av heltidsanställda brandmän att om
kostnadsläget förhindrar en nyutveckling av utbildningen bör denna fortsätta
som nu.

Årjängs
kommun anser att vad som avviker mellan föreliggande förslag och det som
sakkunniggruppen lämnade är integreringen med det allmänna skolväsendet. Den
låga omsättningen av personal inom brandförsvaret bör.i hög grad beaktas vid
dimensionering av utbildningen. När det gäller balans mellan tillgång och
efterfrågan på personal har nuvarande system sina fördelar.

Västerås
kommun menar att utredningen innehåller flera positiva förslag. De ekonomiska beräkningama
har fömtsatt att gymnasieskolan och tekniska högskolan tar vissa kostnader inom
befintliga ramar. Detta förefaller enhgt kommunen orealistiskt optimistiskt i
dagens pressade budgetsituation på alla utbildningsenheter.

Sundsvalls
kommun framhåller att promemorian är väl genomtänkt och

Prop.
1982/83:23 171

utarbetad.
Arbetsgruppens förslag innebär en reformering och förbättring av utbildningen i
räddningstjänst. Förslaget syftar dessutom till en samordning med annan
utbildning i samhället och eftersträvar en decentralisering av utbildningen i
räddningstjänst. Kommunen tillstyrker arbetsgruppens förslag till utbildning i
räddningstjänst under förutsättning att berörda brandförsvar tillföres de
resurser (lärarkrafter) som behövs för den föreslagna utbildningen (ettårig
högre specialkurs i gymnasieskolan, komvux och annan regional utbildning).
Kommunen anser vidare att den föreslagna utbildningen i räddningstjänst snarast
möjligt bör komma till stånd.

Svenska kommunförbundet
(majoriteten) anför att för ca två år sedan behandlade styrelsen det betänkande
som framlades av sakkunniga för översyn av brandförsvarsutbildningen m. m. (Ds Kn
1979:5). Styrelsen framhöll då det väsentliga i att den framtida brandmannautbildningen
förstärks och bättre bringas i överensstämmelse med arbetsuppgifternas ökade
bredd och svårighet. Brandförsvaret har mer och mer utvecklats mot en
räddningstjänst i vid mening. Denna utveckling kan förväntas komma att
fortsätta. Det utredningsarbete som f. n. bedrivs inom räddningstjänstkommittén
ger starkt stöd åt detta antagande.

De
framtida uppgifterna för räddningstjänstorganen kommer enligt styrelsen att
kräva större kunnande hos den personal som har att svara för samhällets
säkerhet och skydd. Detta gäller givetvis även för den deltidsanställda
personalen. I dag är det ca 160 kommuner av totalt 279 som enbart har
deltidsanställda brandmän för utryckningstjänst.

Enligt
styrelsens uppfattning kommer förutsättningarna för kommunerna att rekrytera
bra brandmän att försämras avsevärt i förhållande till nuläget om
arbetsgruppens förslag till utbildning inom gymnasieskolan genomföres. Många
kommuner kommer i bästa fall att kunna välja mellan 1-2 mindre mogna och
motiverade gymnasieutbildade brandmän. I dag har man mycket större
urvalsmöjlighet bland sökande med en icke obetydlig arbetslivserfarenhet, som
med nuvarande urvalsmetoder visat sig vara såväl lämpade som väl motiverade för
yrket.

Bristande
resurser vad främst avser övningsanläggningar men även fordon m.m. enligt arbetsgmppens
förslag medför att den skisserade utbildningen sannolikt blir relativt
bristfällig vid genomförande i gymnasieskolans regi eftersom särskilt
statsbidrag till anskaffande av undervisningsmateriel fömtsätts inte utgå.

Styrelsen
kan alltså inte tillstyrka arbetsgruppens förslag utan förordar att brandmannautbildningen
anordnas med utgångspunkt från det betänkande som sakkunniga för översyn av
brandförsvarsutbildningen m. m. (Ds Kn 1979:5) framlade.

I
en reservation till kommunförbundets yttrande anförs dock att det enligt
minoritetens uppfattning är en viktig utgångspunkt att gmndutbildning i
framtiden skall krävas innan en person anställs i kommunens brandförsvar och
räddningstjänst i övrigt. Principen att grundutbildning skall föregå

Prop.
1982/83:23 172

anställning
i kommunal tjänst är viktig av flera skäl och bidrar bl. a. till att personalen
har en för arbetsuppgifterna lämplig och jämn utbildningsnivå.

Den
inom regeringskansliet tillsatta arbetsgruppen föreslår nu efter förnyade
överväganden att den grundläggande yrkesutbildningen för räddningstjänstpersonal
inordnas i det allmänna skolväsendet. Detta leder också till att
utbildningskostnaderna för samhället nedbringas till en rimhg nivå. Denna
synpunkt har fått ökad tyngd genom de senaste årens negativa utveckling av
samhällsekonomin.

Genom
att utnyttja resurserna i det allmänna skolväsendet möjliggörs en större
geografisk spridning av utbildningen i landet. Befinthg utrustning och
lokalutrymme vid brandkårerna kan utnyttjas och utbildningskostnaderna kan inte
minst av detta skäl hållas nere. Genomgående skulle den gmndläggande
räddningstjänstutbildningen med arbetsgruppens förslag överensstämma med
allmänt rådande utbildningsprinciper.

Mot
angiven bakgmnd ser kommunförbundets minoritet positivt på arbetsgmppens
förslag att inordna den gmndläggande räddningstjänstutbildningen i det
allmänna skolväsendet. Minoriteten noterar speciellt att det ursprungliga
förslaget till ändrad brandförsvarsutbildning genom arbetsgruppens överarbetning
getts en vidare inriktning mot räddningstjänst, vilket är en viktig förändring.

Kommunförbundets
minoritet stöder det i departementspromemorian presenterade förslaget till en
ettårig högre specialkurs i gymnasieskolan -efter exempelvis tvåårig
verkstadsteknisk eller fordonsteknisk utbildning -såsom en bred
räddningstjänstutbildning där även ambulanstjänst ingår. En breddad utbildning
i gymnasieskolan ökar också förutsättningarna för kvinnor att genomgå
grundläggande räddningstjänstutbildning. Med hänsyn till den mycket sneda
könsfördelning som i dag råder inom brandmannautbildningen ser minoriteten
självfallet positivt på en sådan utveckling.

Landstingsförbundet
är positivt till att en översyn gjorts, men finner det anmärkningsvärt att ett
nytt förslag till utbildning av ambulanspersonal lagts fram utan att kontakt
tagits med vare sig socialdepartementet, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen
eller Landstingsförbundet. Förbundet vill härvid hänvisa till en rapport som
socialstyrelsen på uppdrag av regeringen 1979 framlagt om ambulanspersonalens
utbildning. Likaså har förslag till ny gmndutbildning utarbetats inom
skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens regeringsskrivelse dnr S 80: 240).

Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) framhåller att tullverkets kustbevakning ålades 1974
huvudmannaskapet för kemikaliebekämpningen till sjöss. I enlighet med
fastställt anskaffningsprogram har en ganska omfattande upphandling skett av
skydds- och specialutrustning för sådan bekämpning. Utmstningen förrådshålls i
de fyra tullregionerna. Huvudmannaskapet har ålegat tullverket i mer än sju år
utan att lämplig utbildning tagits fram i viss mån beroende på begränsad
tillgång på utbildningsresurser.

Prop.
1982/83:23 173

Förhållandet
har skapat ett uppdämt behov av utbildning inom kem-skyddsområdet. Med hänsyn
till den problematik som hänger samman med en effektiv kemskyddsberedskap
finner TCO det angeläget med en samordnad utbildning över flera sektorer.

I
anslutning till att det i föreliggande promemoria diskuteras kemikalieutbildning
för brandbefäl anser TCO det vara angeläget och lämpligt att
kustbevakningspersonalen så långt det är möjligt bör knytas till sagda
utbildning. Lämpligen kan den personliga självskyddsutbildningen anslutas till
gymnasiedelen och den mera offensiva vidareutbildningen anslutas till
högskoledelen som ingår i brandingenjörskursen. Därutöver krävs naturligtvis
specialutbildning med hänsyn till kustbevakningens maritima verksamhet.

Svenska
brandbefälets riksförbund konstaterar att arbetsgmppen föreslår att
utbildningen för brand- och skorstensfejarpersonalen uppdelas på ett flertal
huvudmän. Förbundet finner det oroväckande att den framtida
brandförsvarsutbildningen saknar en sammanhållande kraft. Enligt förbundets
uppfattning är det ett samhälleligt slöseri att inte låta brandförsvarsutbildningen
erhålla en huvudman. Statens brandnämnd eller dess framtida efterföljare torde
enligt förbundet vara det lämpligaste organet för en dylik uppgift.

I en tid av krympande
resurser för gymnasieskolan är det tacknämligt att resurser trots allt finns
inom skolväsendets ramar så att den blivande brandpersonalen kan ges en
yrkesutbildning som motsvarar andra gymnasieungdomars. Det är ett bekant
faktum att lämpliga övnings- och utbildningsanläggningar endast finns på ett
fåtal platser i landet. Förbundet förutsätter att blivande gymnasieorter
tillföres resurser i form av övnings-och utbildningsanläggningar, fordon, steg-
och pumputmstningar, rökskydd etc.

Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund anför att som motivering för sina förslag har arbetsgmppen i sina
allmänna utgångspunkter pekat på en strävan efter samordning med annan
utbildning, en eftersträvan att decentralisera utbildningen och en nödvändig
återhållsamhet med kostnadsökningar samt ett behov av att likväl reformera
utbildningen.

Vad
gäller samordningen med annan utbildning i samhället har remissbehandlingen
inte påkallat detta beträffande utbildningen av personalen i sotningsväsendet
utan fastmera har de sakkunnigas förslag om att brandnämnden även
fortsättningsvis skall vara huvudman för denna utbildning tillstyrkts.
Arbetsgruppen själv har på sakliga grunder exkluderat en samordning med
gymnasieskolan. Förslaget angående den gymnasiala lärlingsutbildningen innebär
en oacceptabel försämring av gmndutbildningen.

Den
eftersträvade decentraliseringen av utbildningen är ett motiv, vilket
självklart inte har någon bärkraft för ett underlag av 60 elever per år.

Prop.
1982/83:23 174

Beträffande
kostnaderna för utbildningen kan statens kostnader för utbildningen av
personalen i sotningsväsendet rimligen inte vara något objekt för
statsfinansiella sparåtgärder.

Vad
angår reformeringen av utbildningen leder förslaget angående skorstensfejarutbildningen
till en försämrad utbildning, vilket enhgt riksförbundets uppfattning inte är
förenligt med reformåtgärder.

Landsorganbationen
(LO) hyser sympati för det resonemang som förs om de allmänna principerna som
gäller inom utbildningsväsendet.

Enligt
LOs uppfattning torde emellertid kvahtetskravet i utbildningen ha större
förutsättning att kunna upprätthållas i enlighet med de sakkunnigas förslag än
på det sätt som föreslagits av arbetsgmppen.

Synpunkter
från anställda bör enligt LO tillmätas stor betydelse i fråga om möjligheterna
att åstadkomma en bra och säker verksamhet såväl för samhället som den
anställda personalen.

I
förordandet av det förslag som framlagts av de sakkunniga och i vilket en
relativt stor enighet tycks ha instämt, ligger också den osäkerhet beträffande
möjligheterna att erhålla en jämn och kvalitativt hög nivå på utbildningen
genom den av arbetsgruppen föreslagna decentraliseringen och uppdelningen på
fyra huvudmän.

Kompetensen
hos de som av arbetsgruppen föreslås fungera som lärare borde ha berörts av
arbetsgruppen.

LO
delar arbetsgruppens uppfattning om behovet av praktisk inriktning på
utbildningen, vilket dock inte får undanskymma behovet av pedagogiska kunskaper
hos de som regionalt föreslås fungera som handledare/lärare. Motsatta anspråk
på kännedom om faktiska förhållanden torde kunna ställas på lärare som skall
verka inom den föreslagna gymnasiala/komvuxdelen av utbildningen.

LO
anser därvid att arbetsgmppens förslag ej kan accepteras.

Styreben
för svensk brandforskning menar att med tanke på möjligheterna att tillföra
brandingenjörsutbildningen kunskap, rön och erfarenheter är det en klar fördel
att utbildningen förläggs till teknisk högskola. '\Även om
brandingenjörsutbildningen är huvudmottagaren av resultat från
brandforskningen, skall värdet för andra personalkategorier inte försummas.
Förslaget om att decentralisera brandutbildingen till ett stort antal gymnasieskolor
ter sig enligt styrelsen därför olyckligt. Genomförs det förslaget, kommer det
att väsentligt försämra möjligheterna att föra in resultaten från
brandforskningen. Det är särskilt betänkligt, eftersom det gäller också frågor
av karaktären arbetarskydd.

Prop.
1982/83:23 175

2.1
Brandmannautbildningen

2.1.1
Utbildning av heltidsanställda brandmän

Arbetsgruppen
har föreslagit att en ettårig högre specialkurs anordnas i gymnasieskolan (= 40
veckor). Utbildningen skall vara utformad som en räddningstjänstutbildning i
vid bemärkelse. Utbildningen skall innehålla ett stort inslag av utbildning i
akutsjukvård och samordnas med utbildning av ambulanspersonal. Den som
genomgått utbildningen skall kunna tjänstgöra både som brandman och
ambulansman.

I
fråga om den grundläggande utbildningen av heltidsanställda brandmän är
remissutfallet splittrat. Omkring hälften av instanserna tillstyrker i princip
förslaget medan andra anför kritiska synpunkter på olika delar. Detta
förhållande gäller även förslaget att låta utbildningen leda till både
brandmanna- och ambulansyrket.

Socialstyrelsen anser att
det är värdefullt att brandmän får en utbildning som gör dem rustade att kunna
ta hand om skadade personer på olycksplatser.

Av
arbetsgmppens förslag framgår emellertid att brandmännen efter genomgång av
denna utbildning även skall kunna tjänstgöra som ambulanspersonal.
Socialstyrelsen anser att förslaget till utbildning inte beaktar de krav på
yrkeskunnande som måste ställas på ambulanspersonal.

Dessa
krav tillgodoses inte i förslaget till ny brandförsvarsutbildning.
Socialstyrelsen anser därför att brandmän med föreslagen brandförsvarsutbildning
inte kommer att ha yrkeskompetens för att kunna tjänstgöra söm
ambulanspersonal.

Socialstyrelsen kan inte
acceptera föreliggande förslag till utbildning såsom yrkesutbildning för
verksamhet som ambulanspersonal. Styrelsen har utifrån sina utgångspunkter
intet att erinra beträffande förslaget i övrigt till utbildning för brandmannayrket.

Skolöverstyrelsen anför
att de fördelar som arbetsgruppen ser i en samordning av utbildningen av brand-
och ambulanspersonal delas också av SÖ, som även ser påtagliga fördelar i att
eleverna uppnått sådan ålder att deras lämphghet för yrket bör vara lättare att
bedöma.

Avgörande för frågan är
dock regeringens ställningstagande till SÖ:s skrivelse 1981-06-01 (dnr S
80:240) angående utbildning av ambulanspersonal, som också är avgörande för
bedömningen av vilka studievägar som kan utgöra lämplig rekryteringsbas.

SÖ ifrågasätter
arbetsgruppens förslag att inleda utbildningen med tre veckors praktisk
tjänstgöring vid brandförsvar för att under den perioden kunna bedöma elevens
förutsättningar för ett fortsatt arbete inom räddningstjänsten. SÖ anser att
de sökande bör ges möjlighet att pröva sina fömtsättningar för arbete, inom
räddningstjänsten före antagning till utbildningen dels så att kursen kan
starta med homogena elevgrupper dels så att sökande som inte blir antagen har
möjlighet gå in i annan utbildning.

Prop. 1982/83:23 176

Då
utryckningsförartjänst är ett viktigt moment i utbildningen, bör som regel
krävas körkort vid kursens början.

SÖ
förutsätter att i räddningstjänsten redan verksam heltidsanställd personal kan
erhålla erforderlig utbildning inom kommunal vuxenutbildning organiserad som
heltids-, deltids- eller fritidsstudier. Det är också angeläget för den
deltidsanställda personalen vid räddningstjänsten med en grundutbildning
motsvarande de viktigaste delarna av mål och innehåll från den högre
specialkursen.

Statens
brandnämnd kan inte tillstyrka arbetsgruppens förslag att inordna utbildningen
av heltidsanställda brandmän i gymnasieskolan. Kravet på att en blivande brandman
skall genomgå tvåårig yrkesinriktad gymnasieutbil-ning är visserligen bra, men
synes ställa den som förvärvat sig två-, tre- eller fyraårig icke yrkesinriktad
gymnasieutbildning utan möjlighet att vinna inträde i den 1-åriga högre
specialkursen. Att förlägga nämnda specialkurs till gymnasieskolan medför,
enligt nämndens mening, dock övervägande nackdelar. En artonåring är knappast
mogen för denna utbildning. Han saknar i regel arbetslivserfarenhet och har att
efter avslutad utbildning fullgöra militärtjänst. Då den blivande brandmannens
fysiska och psykiska status vanligen är sådan att han uttas till militär
befäls- eller specialutbildning får man räkna med att han först efter ca två år
efter genomgången brandmannautbildning kan söka tjänst som brandman.
Erfarenheten visar att något års uppehåll mellan brandmannautbildning och
inträde i aktiv tjänst medför behov av en omfattande repetition av gmndutbildningen.
Specialkursen avses genomföras på ett begränsat antal orter. Brandförsvaren,
särskilt i de mindre kommunerna, kommer genom utbildningens förläggning till
gymnasieskolan att förlora den personliga lokalanknytning som visat sig vara en
väsentlig faktor.

Brandnämnden
ställer sig vidare tvivlande till att befintliga kommunala resurser medger ett
åtagande av ansvar för den högre specialkursen utan personella- eller
materiella förstärkningar.

Enligt
nämndens uppfattning bör brandmannautbildningen läggas under brandnämndens
utbildningsansvar och i likhet med dagens utbildning genomföras på ett fåtal
orter.

Länsstyrelsen
i Uppsala län menar att under alla tider har många tonåringar känt dragning mot
brandmanna (-räddningstjänste) yrket beroende av den äventyrliga och på
händelser mångfacetterade verksamheten. Man kan därför inte helt bortse från
att risk finns för en överrekrytering och därmed åtföljande besvikelse när
vederbörande elev finner sig olämplig eller av annan anledning inte kan få
anställning efter genomgången utbildning. Länsstyrelsen vill därför särskilt
framhålla vikten av att intagningen till den 1-åriga högre kursen i
gymnasieskolan föregås av ingående lämplighetstester av elevens fysiska och
psykiska möjlighet att fullfölja en påbörjad utbildning. Det är också viktigt
att dessa tester, behörighetskrav och läkamtlåtande

Prop.
1982/83:23 177

utformas
så att samma bestämmelser kommer att gälla över hela landet. Behörighetskraven
bör således motsvara de krav som inom de flesta brandförsvar i landet ställs på
en brandman som skall börja inom yrket. Här genomförs exempelvis prov för
arbete på höga höjder, förmåga att orientera sig i rökfyllda lokaler osv.

Undervisningen
avses enligt förslaget att förläggas helt eller delvis till ett brandförsvar
förutsatt att där finns tillgång till lärare, lokaler och undervisningsmateriel.
Här måste enligt länsstyrelsen klarläggas vem som betalar instmktörernas löner
då sådan undervisning troligen endast i undantagsfall kan ske under ordinarie
tjänstgöringstid. Undervisningsmateriel och liknande kan inte alltid bindas
upp vid en utbildning då materielen till största delen är i
utryckningsberedskap.

Länsstyrelsen
anser vidare att föreslaget statsbidrag om 15 000 kronor per kurs synes vara i
minsta laget för att täcka kurskostnadema, varför en omprövning-bör ske.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län framhåller att arbetsgruppen har haft till uppgift att
pröva frågorna om att inordna den gmndläggande utbildningen för
heltidsanställda brandmän och skorstensfejare i gymnasieskolan som 1-årig
inbyggd högre specialkurs. Länsstyrelsen delar den uppfattning, som arbetsgmppen
lagt fram, samt anser vidare i likhet med länsskolnämnden att eleverna bör
rekryteras från lämpliga linjer inom gymnasieskolans 2-åriga kurser.

Arbetsgmppen
anser att brandmannautbildning även skall omfatta nuvarande ambulansutbildning.
Räddningstjänstkommittén har i sitt principbetänkande "Samhällets
räddningstjänst" (SOU 1981:82) ansett "att genom de ökade kraven på
sjukvårdsutbildning och på erfareiiheter av praktiskt sjukvårdsarbete kommer
det efter hand att bli alltmer nödvändigt med särskild ambulans- och särskild räddningstjänstpersonal".
Landstinget har i yttrande till länsstyrelsen påpekat att skolöverstyrelsen
nyligen har presenterat ett förslag till påbyggnadsutbildning av
ambulansförare. Dessa skulle härigenom i princip få undersköterskekompetens.

De
uppgifter som kräver samtidig medverkan från såväl brandförsvar som
ambulansorganisation torde i förhållande till respektive organs övriga
uppgifter vara mycket få. Med hänsyn härtill och till att respektive funktion fordrar
kvalificerade kunskaper inom skilda områden samt att dessa kunskaper måste
byggas på och vidmakthållas genom kompletteringsutbildning anser länsstyrelsen
det vara mycket tveksamt att slå ihop dessa funktioner.

Länsstyrelsen
vill dock betona att brandpersonal bör ha gmndläggande utbildning i sjukvård
och att denna i vissa avsnitt kan vara densamma som meddelas ambulansförare.

Länsstyreben
i Kalmar län framhåller att förslaget innebär att den framtida brandmannen i
regel inte har någon tidigare yrkeserfarenhet att falla tillbaka

12
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 23

Prop.
1982/83:23 178

på,
utan kommer direkt från gymnasieskolan, ev. via värnplikten, till
brandförsvaren.

Av
den anledningen är det enligt länsstyrelsen väsentligt att inträdeskraven
utformas så, att elvernas lämplighet, tidigare yrkeserfarenhet och utbildning
får en avgörande betydelse för denna utbildning. Lämpligheten kan undersökas
genom t. ex. olika tester i likhet med de som flera större brandkårer använder
i dag.

Den
framtida utbildningen för brandmän bör förläggas till de orter som dels har
stora brandförsvar, dels har en vårdskoleutbildning. För Kalmar läns del bör en
dylik utbildning med fördel placeras i Västervik och/eller i Kalmar. Underlag
finns knappast för ytterligare utbildningsplatser inom länet.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län påpekar att eftersom utbildningen till brandman på
heltid föreslås bedrivas som högre specialkurs är krav uppställda i fråga om
behörighet att söka inträde till utbildningen. Det bör dock klargöras vilka
yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan som, enligt vad arbetsgmppen säger, är
så lämpliga för brandmannayrket att de skall ge företräde vid intagning till
utbildningen. Länsstyrelsen vill här även framhålla betydelsen av att brandförsvaren
tillförs personal som varit verksamma en tid i yrken som nu är i fråga. För en
del av dessa yrkeserfarna kan det bli aktuellt att anordna
kompletteringsutbildning så att de kan skaffa sig behörighet att söka inträde
till utbildningen.

Vidare
bör påpekas att arbetsgruppens förslag innebär att brandmannautbildningen på
de flesta orter kommer att få två huvudmän - en för ambulansmannautbildningen
(sjukvårdshuvudmannen) och en för den övriga utbildningen (kommunen).

Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser att en alltför tidig specialisering kan ur flera
synpunkter vara till nackdel. I de flesta fall är eleverna ungdomar vars
intresse och yrkesinriktning på något år i hög grad kan mogna. De bör därför få
välja speciaUstutbildning så sent som möjligt. Av de fyra alternativ som arbetsgmppen
övervägt anser länsstyrelsen därför att den ettåriga specialkursen som
påbyggnad av en tvåårig gymnasiekurs är att föredra.

Enligt
länsstyrelsen kommer det sannoUkt att bli en eftersökt utbildning utan
rekryteringsproblem trots de inträdeskrav inte minst fysiska som måste ställas.
Till utbildningen kommer sannolikt även många "äldre" att söka.

Målsättningen
att den som genomgått räddningstjänstutbildningen skall kunna tjänstgöra både
som brandman och ambulansman ger enligt styrelsen viss valfrihet för den
enskilde. Den gemensamma utbildningen för brandmän och ambulanspersonal skapar
också elevunderlag för en decentralisering av utbildningen till flera orter.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län tillstyrker att den gmndläggande utbildningen förläggs
till gymnasieskolan på det sätt som föreslås i promemorian. Från regionalpolitisk
synpunkt vore det värdefullt om den föreslagna ettåriga högre specialkursen för
länets vidkommande förläggs till Kramfors gymnasieskola.

Prop.
1982/83:23 179

Malmöhus
läns landsting anför att det är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för
sjuktransporter, men traditionellt utför brandkårens personal ett stort antal
ambulanstransporter. Inom M-landstinget finns landstingsanställd ambulanspersonal
i Lund, Hörby, Sjöbo och Burlöv (en amb.). All övrig ambulanstransport utföres
av brandmän.

Det
är ett mycket ansvarsfyUt arbete som lägges på ambulansmannen. Hur den hastigt
insjuknade tages om hand och hur den första hjälpen ges på olycksplatsen kan
vara av livsavgörande betydelse.

Landstinget
har därför sett fram emot en förnyad och förstärkt utbildning för
ambulanspersonal. Den nuvarande grundkursen i sjukvård på 7 veckor har ansetts
alltför kort för att kunna inrymma all den undervisning som erfordras för denna
personalgmpp.

I
promemorian anges inte hur stort utrymme som bör disponeras för utbildning i
akutsjukvård (arbetsgmppen överlåter åt skolöverstyrelsen att fastställa tim-
och kursplaner), men att döma av allt övrigt lärostoff som föreslås ingå i
utbildningen under ett läsår på 40 veckor kan troligtvis inte utbildningen i
akutsjukvård bli så mycket mer omfattande än vad som nu förekommer.

Tillsynsläkarna
för ambulansväsendet fordrar en påtagligt utvidgad gmndutbildning för
ambulansförare. Det förslag till utbildning av ambulanspersonal som
skolöverstyrelsen lämnade till utbildningsdepartementet i juni 1981 omfattade
40 veckors grundutbildning.

Enligt
landstingets bedömning torde den nu föreslagna utbildningen komma att ge
alltför knapp tid för sådan undervisning som ger kunskaper i rätt
omhändertagande av svårt skadade människor.

Vid
rekrytering av brandmän tillgodoräknas bl. a. yrkeserfarenhet inom något för
räddningstjänst värdefullt yrke (plåtslagare, snickare, byggnadsarbetare, bilmekaniker,
yrkesförare osv.).

Landstinget
anser att för ambulansmän vore genomgång av 2-årig vårdlinje en adekvat
utbildning före inträde till högre specialkurs i räddningstjänst.

Utredarna
anser att av resursskäl bör utbildningen i akutsjukvård anordnas som inbyggd
utbildning och föreslår att sjukvårdshuvudmannen skall erhålla statsbidrag för
denna utbildning.

I
bilaga 12 till budgetpropositionen 1982, prop. 1981/82:100, föreslås emellertid
att statUga bidrag för gymnasial inbyggd landstingskommunal utbildning skall
slopas. Om riksdagen antager budgetförslaget skulle kostnaderna helt överföras
på sjukvårdshuvudmannen.

Landstinget
anser att, om av ekonomiska skäl utbildning i räddningstjänst inte får bli mer
omfattande än en ettårig högre specialkurs inom gymnasieskolan, så borde
rekrytering till denna utbildning ske i huvudsak från gymnasieskolans vårdlinje
och att statsbidrag skall utgå för utbildning i akutsjukvård.

Prop. 1982/83:23 180

Göteborgs
och Bohus läns landsting anför att utredningen föreslår att en ettårig högre
specialkurs inrättas i gymnasieskolan för en samordnad
räddningstjänstutbildning dvs. en utbildning som leder till både ambulans-och brandmannayrket.
För inträde till denna högre specialkurs krävs genomgången gymnasieutbildning. Utbildningen
föreslås anordnas som inbyggd utbildning vid ett brandförsvar och hos
sjukvårdshuvudmannen.

Som
utgångspunkt för sitt yttrande vill landstinget fastslå att uppläggning och
innehåll i utbildningen för räddningstjänst är beroende av de arbetsuppgifter
som ingår i räddningstjänsten.

I
laiidstingsområden där man valt att anknyta sjuktransporterna till den
kommunala räddningstjänsten torde den föreslagna utbildningen ev. kunna
fungera.

I
andra landsting som i stället valt en sjukhusanknuten ambulansorganisation
torde den föreslagna utbildningen inte fungera. Kraven på sjukvårdsutbildning
ökar då och önskemål finns att ambulanspersonalen skall ha
undersköterskekompetens för att även kunna tjänstgöra på akutvårdsavdelningar.
En sådan tjänstgöring är en fömtsättning för att kunskapema i akutsjukvård skaU
kunna bibehållas.

Landstinget är tveksamt
till att den sjukvårdsutbildning som kan komma att inrymmas i den föreslagna
ettåriga specialkursen är tillräcklig för. att kunna fungera som utbildning av
ambulanspersonal. Den föreslagna utbildningen bör i stället inriktas mot brandmannayrket.
Även häri måste givetvis ingå viss sjukvårdsutbildning. Genom denna uppläggning
ställs mindre krav på sjukvårdsapparaten i form av praktikplatser. Dessa är
nämligen en trång sektor vad gäller all vårdutbildning. Särskilt besvärlig är
situationen vad gäller akut- och intensiwård. Vägledande princip har därvid
varit vid de senaste läroplansomläggningarna att "spara" dessa
praktikområden till de som behöver platserna bäst. Att i detta läge utbilda
samtliga brandmän för ambulanstjänstgöring synes orimligt.

Vad gäller utbildningen av
ambulanspersonal har denna varit föremål för utredningar inom såväl
Socialstyrelsen som Skolöverstyrelsen. Landstinget finner det märkligt att
samordning inte skett med dessa instanser.

Kopparbergs läns landsting
framhåller att arbetsgruppen ser påtagliga fördelar i en samordning av
utbildningen av brand- och ambulanspersonal. Den som har genomgått utbildningen
skall kunna tjänstgöra både som brandman och som ambulansman. Landstinget för
sin del ställer sig tveksam till förslaget. I Kopparbergs län finns enbart
landstingskommunal ambulanspersonal. Inom landstinget är f. n. en utredning om
80-talets ambulanssjukvård föremål för remissbehandling. Utredningen har haft
som direktiv att betona sjukvårdsinnehållet i ambulansverksamheten.
Utredningsförslaget innebär beträffande ledning och medicinskt ansvar att
ambulansverksamheten skall ses som en del av lasarettens akutmottagningar
eller vårdcentraler och stå under ledning av chefen för akutmottagningen eller
vårdcentralen. Härigenom kan en kontinueriig fortbildning komma till stånd
kompletterad

Prop.
1982/83:23 181

med
teori och praktik inom bl. a. intensiwård, förlossning och operation.
Kompetenskravet för nyanställning av ambulanspersonal fastställs till lägst underskötare/-erska.
Tanken är vidare att vid behov skall läkare eller sjuksköterska medfölja
ambulans.

Av
ovannämnda framgår att landstingets ambition vad gäller ambulanspersonalens sjukvårdsmässiga
kompetens är högre än vad en brandmannautbildning kan erbjuda även om i
utbildningen skulle byggas in akutsjukvård.

Landstinget
finner det vara bristande samordning mellan de olika förslag till ny gmndutbildning
för ambulanspersonal som aviserats på senare tid. Dels har socialstyrelsen 1979
på regeringens uppdrag utrett frågan om ambulanspersonalutbildningens innehåll
och omfattning, dels har skolöverstyrelsen 1980 lagt förslag om ny
grundutbildning (40 veckor) och om kompletteringskurs (20 veckor) för
ambulanspersonal, dels läggs föreliggande förslag om gemensam
räddningstjänstutbildning (brandman och ambulansman).

Skulle
en samordnad räddningstjänstutbildning i vidare bemärkelse införas på
gymnasieskolan ser dock landstinget positivt på att utbildningen i hög grad bUr
praktiskt inriktad. Landstinget bedömer det som mycket angeläget att kunskaper
om akutsjukvård i så fall införs i brandmannautbildningen.

Norrbottens
läns landsting finner det anmärkningsvärt att ett nytt förslag till utbildning
av ambulanspersonal nu läggs fram utan att vare sig socialdepartementet,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen eller landstingsförbundet varit representerade
i arbetsgmppen. Förhållandet framstår som än mer anmärkningsvärt om man betänker
att ett inom dessa instanser väl förankrat förslag till såväl ny gmndutbildning
för ambulanspersonal som kompletteringsutbildning för vårdare i ambulans redan
ligger på regeringens bord (skolöverstyrelsens regeringsskrivelse dnr S
80:240).

När det
gäller sakinnehållet i promemorian så är landstinget positivt till att
utbildning för räddningstjänst och sotningsväsende inordnas i gymnasieskolan
och sprids till fler orter och till att räddningstjänstutbildning och
motsvarande civilförsvarsutbildning samordnas. Landstinget ställer sig också
bakom tanken på att utbildning för räddningstjänst och sjuktransporter
samordnas, men är tveksamt till om det bör ske på det sätt som föreslås i
promemorian.

Under
mer än tio års tid har man arbetat för att höja kvaUteten på
ambulanspersonalens utbildning. Kanske är arbetsgruppens förslag ett steg i
rätt riktning. Men då måste inträdeskravet för den som vill ägna sig åt
ambulanstjänst vara genomgången vårdlinje eller motsvarande, dvs. undersköterskekompetens.
I annat fall riskerar vi att ambulanspersonalens utbildning inte blir stort
bättre än i dag. Även om inget läroplansförslag presenteras i promemorian så
framgår det klart att arbetsgmppen ser

Prop.
1982/83:23 182

räddningstjänsten
- främst brandtjänsten - som utbildningens huvudingrediens.

Landstinget
menar därför att arbetsgruppens förslag bör omarbetas i nära samverkan med dem
som utarbetat det tidigare omnämnda förslaget till ny gmndutbildning för
ambulanspersonal. Kanske kan grundutbildningen för räddningstjänst och
grundutbildningen för ambulanspersonal organiseras med gemensam start under
10-15 veckor. Eller - om gymnasieutredningens 3-terminssystem går igenom -
under 1 av 3 terminer. Oavsett hur utbildningarna organiseras bör dock
gemensamma praktiska övningar anordnas.

Oavsett
hur gmndutbildningen byggs upp bör också den tidigare omnämnda
kompletteringsutbildningen för vårdare i ambulans anordnas och
vidareutbildningsmöjligheter skapas för ambulanspersonal. Ambulanstjänsten
måste göras mer attraktiv genom befordringstjänster. Samordning av
räddningstjänst och ambulanstjänst är mycket viktig men får inte ske på
bekostnad av ambulansutbildningens kvalitet.

Stockholms kommun
framhåller att när det gäller utbildningens organisation och ekonomi finns det
anledning till vissa invändningar mot arbetsgmppens förslag. Kommunerna styr i
dag sin rekrytering själva, dvs. man uppställer kvalifikationskrav, testar och
utbildar sina nyanställda. Genom att yrket upplevs som attraktivt bmkar det
finnas ett stort antal sökande att göra urvalet bland. Det innebär också att
man fritt kan välja tidpunkt och antal som skall rekryteras. Detta sker då till
priset av att kommunen får stå för kostnaden för utbildningen inklusive
elevernas löner under kurstiden. Om den grundläggande brandmannautbildningen
inordnas i gymnasieskolan kan kommunema rekrytera "färdiga" brandmän.
Det medför emellertid att kommunernas inflytande på behörighetskrav, urval,
kursinnehåll och antal utbildningsplatser försvagas eller helt upphör. Följande
aspekter bör särskilt beaktas i detta sammanhang.

Behovet
av nyanställningar till kårerna kan variera relativt kraftigt år från år. Det
påverkas av sådana faktorer som förändring av brandpersonalens
tjänstgöringstid, anhopning av pensionsavgångar vissa år och nya åtaganden. Vid
dimensioneringen av specialkursen krävs en stor följsamhet till det rådande
personalbehovet ute i kårerna. En förutsättning för att man'skall kunna hålla numerären
i vaktstyrkorna är att det går att nyanställa vid behov.

Brand-
och räddningstjänsten ställer höga krav på personalen i fråga om fysisk status
och praktiska färdigheter. Vid intagningen till den högre specialkursen måste
därför särskilda behörighetskrav uppställas. Meritvärderingen bör betona
praktiska färdigheter. Kraven måste också beakta att tjänsten i de större
brandförsvaren är mer krävande än i andra kårer.

Ett
speciellt problem blir att inträdet i yrket kommer att ske redan vid 17-18 års
ålder, vilket är betydligt tidigare än f. n. Lämpligheten för yrket

Prop. 1982/83:23 183

(mognad,
körskicklighet m. m.) kanske inte alla gånger kan avgöras i så tidigt skede.
Det torde vara en fördel om den tre veckor långa praktiktiden kan läggas i
början på sommaren dvs. ett par månader före den egentliga kursens början. En
elev som "hoppar av" kan då ersättas av en reserv.

En
gemensam utbildning för brand- och ambulansmän strider mot den utveckling som
finns inom många landsting, som innebär att ambulänsyrket integreras i
sjukvården. Även om de två funktionerna samverkar på större skadeplatser och
till någon liten del har en gemensam kunskapsbas så finns enligt brandförsvaret
inte skäl för en sådan samordning.

Uppsala
kommun anser att behörighetskrav och läkamtlåtande bör utformas så att samma
bestämmelser gäller över hela landet. Behörighetskraven bör således motsvara
de krav som i dag på många håll i landet ställs på en brandman som skall börja
inom yrket. Han prövas t. ex. i arbetet på höga höjder och förmågan att
orientera i rökfyllda lokaler, m. m.

Arbetsgruppen
föreslår att undervisningen förläggs helt eller delvis till ett brandförsvar
som har möjlighet att tillhandahålla lärare, lokaler och undervisningsmateriel.

Här
finns enligt kommunen anledning påpeka att detta kommer att bli en väsentligt
utökad verksamhet för dessa brandkårer. Man måste ha klarlagt vem som betalar instmktörernas
löner då sådan undervisning endast i undantagsfall kan ske på tjänstgöringstid.
Beträffande undervisningsmateriel och liknande skall observeras att dessa inte
alltid kan bindas upp vid en utbildning då materielen ofta är i
utryckningsberedskap. F. ö. är det ytterst tveksamt om föreslaget statsbidrag
om 15 000 kr. per kurs täcker kostnaderna.

Arbetsgmppen
har insett betydelsen av att elevema får en praktisk erfarenhet innan man
slutligen bestämmer sig för yrket. Denna praktiska period har föreslagits
omfatta 2-3 veckor.

Kommunen
instämmer med arbetsgmppens uppfattning om betydelsen av den praktiska
tjänstgöringen. Frågan är bara vem som skall avgöra om vederbörande är lämplig
för yrket eller inte. Ett instmment måste tas fram som ger brandchefen
möjlighet att tillsammans med gymnasieskolan avgöra om eleven är lämplig eller
inte.

Ett
särskilt problem är enligt kommunen att inträdet i yrket kommer att ske redan
vid 17 - 18 års ålder, vilket väsentligt försvårar lämplighetsbedömningen.

Nyköpings
kommun tillstyrker brandmannautbildningens samordning med ambulansmannautbildningen.
Den föreslagna utbildningen ger även riksomfattande normer för gmndutbildning
samt höjer deltidsbrandman-nens utbildningsnivå, vilket ar positivt ur
tjänstgöringssynpunkt. Däremot försämras brandförsvarets möjligheter att
rekrytera brandmän (heltid) med lämplig yrkesutbildning och yrkeserfarenhet
genom föreslagen gmndutbildning inom gymnasieskolan.

Brandförsvaren
på de aktuella gymnasieorterna har enligt kommunens

Prop.
1982/83:23 184

uppfattning
knappast (vilket arbetsgruppen förutsett) i dagsläget resurser för att svara
för den praktiska utbildningen, utan här måste staten gå in med stödjande
åtgärder i form av hjälp till övningsanläggningar, utbildningsmate-riel,
lärarpersonal m. m.

Linköpings
kommun framhåller att en i Linköping ledigförklarad brandmannatjänst söks i
dag av 100-200 personer. Den som anställs är i normalfallet ca 23-25 år, har en
gymnasial yrkesutbildning, 4-6 år inom det yrke han utbildats i, har fullgjort
värnplikt el motsv. Anställningen föregås av bl. a. en dags intensiva tester
och intervjuer. Enligt arbetsgmppens förslag skall brandmannautbildningen
inordnas i gymnasieskolan i form av en 1-årig högre specialkurs. Antagning till
utbildningen sker med utgångspunkt från främst skolbetyg (vanligtvis 2-årigt
gymnasium) och ett läkamtlåtande. Den högre specialkursen inleds med 2-3
veckors praktik vid brandkår varigenom "eleverna på ett tidigt stadium får
möjUghet att pröva om de passar för yrket". Årligen antages i hela landet
ca 500 elever vilket beräknas motsvara behovet av brand- och ambulansmän. - De
kommunala brandkårema blir framdeles hänvisade till att rekrytera brandmän från
en oerhört liten grupp som i sin tur antagits till utbildning på väsentligt
sämre grunder än vad som sker med dagens urvalsmetoder. Detta kan befaras ge en
betydligt sämre brandpersonal på sikt.

Kommunen
anför vidare att brandskoleutredningen föreslog efter bl. a. en omfattande
enkät bland tidigare elever och skriftväxling med för utbildningen ansvarig
läkare att akutsjukvårdsutbildningen skulle utökas till 25 timmar. Arbetsgmppen
föreslår nu att den skall utökas till ca 15 veckor. I socialstyrelsens förslag
till 20 veckors utbildning för ambulanspersonal ingår sambandstjänst och
räddningstjänst som två delämnen i "Arbetslivsorientering". Ämnet
föreslogs totalt omfatta 50 timmar. Körkunskap ingick överhuvudtaget inte i denna
utbildning men däremot med 85 timmar i 40-veckorsutbildningen. Arbetsgmppen
föreslår nu att brandmännen får ca 15 veckors akutsjukvårdsutbildning och
ambulansmän ca 15 veckors utbildning i allmän räddningstjänst m. m. Man anar
att skälet är att man vill få tillräckligt elevunderlag för att kunna få
ambulans- och räddningstjänstutbildningen spridd till 15-20 platser. Är detta
samhällsekonomi när mindre än hälften av landets brandmän (enligt
"Samhällets räddningstjänst" 764 brandmän) tilUka är ambulaiismän?
Och när tendensen pekar relativt entydigt på en uppdelning av de två
yrkesområdena.

Kommunen konstaterar att arbetsgmppen
anser att utbildningen kan rymmas inom befintliga ramar för gymnasieskolan.
Skolstyrelsen i Linköpings kommun säger i detta hänseende "Vad man
däremot måste ställa sig frågande till är påståendet att den föreslagna
utbildningen, genom att läggas under gymnasieskolan och KOMVUX, kan anordnas
inom befintliga kostnadsramar. Räddningstjänstens personal är en för samhället
mycket viktig arbetsgmpp, för vilken specialutbildning av högsta kvalitet
krävs. Detta i sin tur ställer stora krav på lärare, lokaler och utrustning och
att detta

Prop,
1982/83:23 185

skall
kunna erbjudas inom befintliga kostnadsramar är enligt skolstyrelsen en omöjUghet,
även om det blir fråga om s. k. inbyggd utbildning vid brandförsvaret och
sjukvårdshuvudmannen. Förutsättningar att, genom dessa förslag till ny
utbildning i räddningstjänst uppnå samhällsekonomiska besparingar saknas
således, anser skolstyrelsen." Skolstyrelsens i Linköping konstaterande är
enligt kommunen särskilt intressant eftersom arbetsgruppens förslag utarbetats
mot bakgrunden att man skall göra samhällsekonomiska besparingar. Man kan här
ana ett försök att dölja vad kostnaderna för utbildningen verkligen blir samt
ett försök till dold kostnadsövervältring från stat till kommun.

Norrköpings
kommun framhåller att brandstyrelsen och brandchefen har ständigt betonat
betydelsen av brandmännens yrkeskunskaper såsom snickare, plåtslagare, elektriker
osv. Brandförsvarens utryckningsstyrkor är sammansatta av personer som, fömtom
sin brandmannautbildning, även har en bakgmnd som civila yrkesmän.
Utryckningsstyrkornas effektivitet, såväl heltidsanställdas som
deltidsanställdas, är i hög grad beroende av personalens kunskaper från
industrin, byggarbetsplatsen, bilverkstaden etc.

Arbetsgmppens
förslag att rekrytera ungdom i 18-årsåldern till särskild utbildning genom
ettårig specialkurs innebär ett flertal osäkerhetsmoment, bl. a. om ungdomar i
den åldern kan anses ha uppnått den psykiska och fysiska mognad som brandmannayrket
kräver.

Inbyggd
utbildning vid företag, institutioner etc. förutsätter kontinuerlig
sysselsättning med det som utbildningen syftar till, varför en högre specialkurs
i räddningstjänst m. m. vid gymnasieskolan, på det sätt utredningen föreslår,
inte är genomförbar utan stora kostnader för utbildningskommunerna. Resurser
för dylik utbildning saknas nämligen hos såväl brandförsvaret som
gymnasieskolan. Utbildningen föreslås förlagd till 15-20 orter med ett
utbildningsbehov av 500 personer/år, vilket innebär utbildning av 25-30
personer per år och utbildningskommun. Om statsbidrag skall utgå med högst 15
000 kr/år och utbildningskommun, uppstår frågan vem som i övrigt skall
tillskjuta medel för övningsområden, lokaler, undervisningsmateriel inkl.
fordon, lärare/instmktörer, förbmkningsmateriel, elevernas skyddsutmstning m.m.

Föreslagen
likformighet i utbildningen för räddnings- och ambulanspersonal förefaller välgmndad
och genomtänkt för de ungdomar som hamnar inom kommuner där samma personal
bemannar såväl räddningstjänsten som ambulanstjänsten. Denna
"dubbeltjänst" berör dock endast 60 ä 70 personer, medan övriga får
en inte alldeles bortkastad, men dock onödigt lång utbildning.

~
Växjö kommun påpekar att för att undvika att fysiskt olämpliga ungdomar söker
till 40-veckors specialkurs bör utöver läkarundersökning någon form av
konditionstest ingå i ansökningsförfarandet.

För
brandförsvarets vidkommande är det enligt kommunen önskvärt att