Prop. 1982/83:34

Skrivelse
1982/83:34

Regeringens slirivelse 1982/83:34

om
socialstyrelsens fortsatta arbete med innehållet i barnomsorgen;

beslutad
den 16 september 1982.

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har upptagits i bifogade
utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

KARIN
SÖDER

Skrivelsens
huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redovisas de ohka åtgärder som socialstyrelsen avser att vidta under
de närmaste åren för att ge kommunerna och personalen stöd och vägledning
beträffande barnomsorgsverksamheten. Huvudvikten läggs vid framtagandet av
pedagogiska program för förskolan och skolbarnsomsorgen. Även andra frågor av
betydelse för verksamhetens innehåll behandlas i skrivelsen. Det gäller bl. a.
frågan om kommunala riktlinjer för innehållet i barnomsorgen, samverkansfrågor m.
m.

1
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 34

prop. 1982/83:34 ;

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-09-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Eliasson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Söder

Skrivelse om socialstyrelsens fortsatta arbete med
innehållet i barnomsorgen

1 Inledning

På grundval av regeringens proposition om förenklade
statliga regler inom barnomsorgen (prop. 1980/81:205) beslutade riksdagen
hösten 1981 om ett nytt och förenklat statsbidragssystem (SoU 1981/82:1, rskr
1981/82:38). Det nya statsbidragssystemet träder i kraft den 1 januari 1983
(SFS 1982:524).

1 sitt
beslut har riksdagen beträffande frågor om preciserade mål och riktlinjer för
barnomsorgsverksamheten givit regeringen till känna vad socialutskottet anfört
om redovisning för riksdagen rörande målsättning och riktlinjer m. m. för
barnomsorgsverksamheten.

Socialutskottet har i sitt betänkande bl. a. anfört att
mot bakgrund av de förslag rörande olika kvalitetsfrågor som läggs fram i
propositionen och utskottets ställningstagande lill dessa anser utskottet
liksom motionärerna att det är nödvändigt atl personalen i förskolor och i
barnomsorgen i övrigt får en mer preciserad målsättning för sitt arbete och
klarare riktlinjer för vilket innehåll verksamheten skall ha. Utskottet har
kommit fram till följande slutsatser:

Socialstyrelsen
bör- inom ramen för sin skyldighet att enligt socialtjänstlagen ge ut allmänna
råd - fortsätta och intensifiera sitt arbete på att konkretisera förskolans
målsättning och innehåll för kommunerna. 1 enlighet med vad som sägs i skriften
om förskolans pedagogiska verksamhet bör det samtidigt ankomma på socialnämnden
i varje kommun att - på grundval av de allmänna mål som fastställts för
barnomsorgen i socialtjänstlagstiftningen

Prop.
1982/83:34 3

och med hjälp av den vägledning som socialstyrelsen lämnar
- fastställa riktlinjer för det pedagogiska arbetet inom förskolan i kommunen.
Motsvarande bör så långt som möjligt gälla även den övriga barnomsorgsverksamheten.

Riksdagen
bör få en redovisning för planerna då det gäller det fortsatta arbetet på att
ge kommunerna och personalen slöd och vägledning rörande
barnomsorgsverksamheten. Redovisningen bör göras så utförlig att del blir
möjligt för riksdagen att bedöma om och i vad mån det kan vara nödvändigt med
särskilda åtgärder eller initiativ för att inom rimlig tid tillgodose
personalens berättigade intresse att få stöd och vägledning i sitt arbete.
Redovisningen bör innehålla en utförlig tidsplan. I sammanhanget bör beaktas de
synpunkter som förts fram i motionerna. Utskottet vill dock framhålla att det
inte bör komma i fråga att utarbeta en läroplan för förskolan motsvarande den
som finns för den obligatoriska skolan. En sådan läroplan skulle nämligen inte
kunna förenas med de fria arbetsformer som även i fortsättningen bör prägla
förskolan och vara ägnad att reglera verksamheten på ett sätt som skulle stå i
motsättning till önskemålet att kommunerna inte skall vara bundna i detalj av
centrala beslämmelser på barnomsorgsområdet.

Det är angeläget att den sålunda av utskottet förordade
redovisningen för riksdagen sker så snabbt som möjligt. Utskottet föreslår i
det följande att nya statsbidragsregler skall träda i kraft först den 1 januari
1983. Därmed skapas förutsättningar för regeringen att lägga fram sin
redovisning rörande målsättning och riktlinjer för barnomsorgsverksamheten i
sådan tid att den kan behandlas av riksdagen innan ett nytt statsbidragssystem
träder i kraft.

Regeringen bör också ge en översiktlig redovisning för den
forsknings- och försöksverksamhet som i första hand socialstyrelsen bedrivit på
barnomsorgsområdet och för de resultat som därvid kommit fram och som är av
betydelse för att uppnå de i lagstiftningen angivna målen. Särskild vikt bör
läggas vid att ange hur resultatet av forsknings- och försöksverksamheten
kommer huvudmännen till godo och, om så erfordras, vilka åtgärder som planeras
för att förbättra informationen om resultaten. 1 sammanhanget bör också en översikthg
plan för den fortsatta forsknings- och försöksverksamheten redovisas för
riksdagen. I den mån så är möjligt bör redovisningen avse även forskningen inom
högskolans ram.

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen den 17
december 1981 socialstyrelsen i uppdrag att

1. i samråd med Svenska kommunförbundet sammanställa
erfarenheter och

finna modeller för verksamheten inom hela barnomsorgen som är

anpassade till morgondagens behov av en god barnomsorg (prop.

1980/81:205 sid. 6),

2.
redovisa sina
planer då det gäller det fortsatta arbetet på att ge kommunerna och personalen
stöd och vägledning rörande barnomsorgsverksamheten. Redovisningen bör
innehålla en utförlig tidsplan (SoU 1981/82:1 sid. 16),

3.
översiktligt
redovisa den forsknings- och försöksverksamhet som socialstyrelsen bedrivit på
barnomsorgsområdet. Redovisningen skall även

Prop.
1982/83:34 4

innehålla
en plan för fortsatt forsknings- och försöksverksamhet (SoU 1981/82:1 sid. 16),
4. göra en översyn av anvisningarna för behovsräkningarna i fråga om förskole-
och fritidshemsplatser (SoU 1981/82:1 sid. 10).

Resultatet
skall redovisas till regeringen snarast möjligt. Beträffande punkten 2. skall
redovisningen ske före den 1 maj 1982.

Socialstyrelsen
har i en rapport till regeringen den 14 maj 1982, UtveckUngsplan för
barnomsorgen, redovisat punkten 2. i sitt uppdrag.

Denna
rapport bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga A.

Socialstyrelsen
fortsätter sitt arbete vad beträffar övriga delar i uppdraget.

Inom
socialdepartementet har startats ett arbete med att kartlägga och analysera det
forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs inom högskolans ram. Under
hösten 1982 kommer en kartläggning att ske bl. a. genom en enkätundersökning
som riktar sig till de olika högskolorna.

Jag
avser nu att på grundval av ovannämnda rapport från socialstyrelsen m. m.
behandla olika frågor om innehållet i barnomsorgen. Den av riksdagen begärda
redovisningen av pågående forsknings- och utvecklingsarbete kommer att lämnas
senare i skrivelse till riksdagen.

2
Föredragandens överväganden

I
regeringens proposition (1980/81:205) om förenklade statliga regler inom barnomsorgen
behandlades en rad kvalitativa frågor. Härvid uttalades bl. a. att verksamheten
måste utformas så att sociala och utvecklingsfrämjande mål kanförverkhgas.
Ansvaret för barnomsorgen åvilar kommunerna. Statsmakterna bör därför inte
genom anvisningar eller rekommendationer ange den nivå som skall gälla
exempelvis vad beträffar barngruppernas storlek, antalet anställda per
barngrupp, personalens utbildning, ytor per barn etc. Någon rekommendation
eller reglering beträffande kvalitetskraven, som skulle kunna medföra stelbenta
preciseringar utan variationsmöjligheter, bör inte göras. Socialutskottet har i
sitt betänkande anslutit sig till vad jag då framförde.

Samtidigt fördes i nämnda
proposition en allmän diskussion om olika kvalitetsfrågor där jag preciserade
min syn på ohka frågeställningar och där jag underströk vikten av en god
barnomsorg. Jag påpekade därutöver bl. a. att det inom varje kommun också bör
finnas möjUgheter att anpassa kvaliteten alltefter förhållandena vid de olika
dag- och fritidshemmen och efter andra lokala förutsättningar. Det nya
statsbidragssystem som beslutades av riksdagen och som kommer att genomföras
från årsskiftet 1982/83 ger kommunerna goda förutsättningar att genomföra en
flexibel och till de lokala förhållandena väl anpassad barnomsorgsverksamhet.

Socialstyrelsen
har i sin utvecklingsplan konstaterat att denna är en

Prop.
1982/83:34 5

vidareutveckling av de ställningstaganden socialstyrelsen
gjort i anslutning till de nya arbetsplaner som offentliggjordes hösten 1981. I
utvecklingsplanen läggs huvudvikten vid framtagandet av ett pedagogiskt
program för förskolor och fritidshem. Ett diskussionsunderlag beträffande
förskolan beräknas bli publicerat under hösten 1982.

Innan jag går närmare in på socialstyrelsens förslag vill
jag precisera min syn på ett par områden. Jag vill således understryka att
föräldrar och andra vuxna i barnets omgivning i vid bemärkelse fungerar som
pedagoger. Aktiv samvaro i hemmet tillsammans med barnen är av största vikt för
barnens utveckling. Barnomsorgen har en stor betydelse att som komplement till
hemmen ge barnen social träning och fostran under ledning av utbildad personal.
Det pedagogiska innehållet bör utifrån detta synsätt inte låsas fast i en
strikt reglerad läroplan. Detta har också slagits fast av riksdagen.

Tanken bör i stället vara att upprättandet av ett
pedagogiskt program skall bidra till att skapa en klarare struktur i barnomsorgsverksamheten
än vad vi hittills har haft.

Programmet avses bilda ramen för hur arbetet kan bedrivas
inom barnomsorgen. Med utgångspunkt från barnens behov bör programmet ange vad
som kan vara viktigt att gå igenom med barnen under olika betingelser och under
olika skeden i barnets utveckling. Det bör också ange vilket förhållningssätt
de vuxna kan förväntas ha till barnen och vilka förväntningar som bör kunna
ställas på barn och vuxna.

Ett pedagogiskt program skall således utgöra en ram för
innehållet i barnomsorgsverksamheten. Denna ram får sedan fyllas med ett mer
detaljerat innehåll genom utarbetandet av arbetsplaner för olika verksamheter
och genom utarbetandet av lokala riktlinjer.

Pedagogiken inom barnomsorgen måste innebära ett medvetet
och aktivt arbete för att utveckla barnens intressen.

Pedagogiken inrymmer det sätt på vilket barn inhämtar
kunskaper som de behöver för att klara sig i samhället. Det är en fråga om
fostran till ett socialt liv i gemenskap med andra människor.

Genom olika exempel kan man belysa för personalen hur
förskolepedagogiken kommer till uttryck i olika situationer i förskolan. Det
gäller t. ex. i de vardagliga sysslorna, i självständighets- och
jämställdhetsfostran och i en mer allmän social fostran. Vidden i förskolans
pedagogik framgår av att där ingår både att lära barn att klä sig och i övrigt
ta ett successivt ökande ansvar för sig själv liksom att ta hänsyn till och
känna ansvar för varandra samt att få kunskap om olika delområden i vår
omvärld.

Verksamheten måste enligt min uppfattning planeras och
utformas under stort inflytande från personal, föräldrar och inte minst från de
barn som finns i barnomsorgen. Därigenom kan man förena en social och en
pedagogisk målsättning.

Prop. 1982/83:34 6

2.1 Förskolans pedagogiska verksamhet

Förskolans verksamhet är enligt socialstyrelsens
utvecklingsplan i behov av ett pedagogiskt program som skall gälla för all
förskoleverksamhet i landet. Ett sådant program föreslås av socialstyrelsen få
karaktären av ett övergripande styrdokument för verksamhetens målinriktning,
innehåll och arbetsformer. Vidare föreslås det vara utformat så atl del kan
fungera som ett administrativt underlag för ledning, samordning och planering
av den pedagogiska verksamheten i kommunerna.

Socialnämnderna i landets kommuner föreslås därutöver
utarbeta och anta kommunala riktlinjer för det pedagogiska innehållet i
förskolans verksamhet. Detta kan bidra till att stödja utvecklingen på lokal
nivå av det pedagogiska arbetet i förskolan. Sådana kommunala riktlinjer
föreslås omfatta en redovisning av medel för att förverkliga det pedagogiska
programmet och andra ställningstaganden i syfte att utveckla verksamhetens
pedagogiska innehåll.

Den enskilda förskolan, slutligen, måste enligt
socialstyrelsen också få ett tydligt pedagogiskt planeringsansvar om ett
pedagogiskt program skall kunna utvecklas och genomföras.

Socialstyrelsen redovisar i sin utvecklingsplan för
barnomsorgen en målkonstruktion för förskolans pedagogiska program.
Målkonstruktionen omfaltar följande delar:

-
förskolans
samhällsmål

-
barns
utveckling

-
arbeta - leka -
lära

-
ämnesområden.

Under "förskolans samhällsmål" anförs att i
socialtjänstlagens § 1 anges centrala mål för barns fostran som förskolan
verkar för och som verksamheten skall präglas av. Det framhålls att attityder
och värderingar måste diskuteras i detta sammanhang bland dem som finns och
arbetar inom barnomsorgen eller som på andra sätt berörs av dess verksamhet.

När det gäller "barns utveckling" framhålls att
utvecklingspsykologiska teorier utgör en viktig grund för förskolans verksamhel.
Barns skiftande livsvillkor påverkar deras utveckling och konsekvenserna av
detta måste också diskuteras inom förskolan. Utvecklingspsykologisk kunskap
behöver således kompletteras med kunskap kring barns socialisation.

Jag vill understryka behovet av kraftfulla åtgärder för
att stödja utvecklingen av det pedagogiska arbetet i förskolan. En viktig
uppgift för socialstyrelsen är därför utarbetandet av ett pedagogiskt program
för förskolan. Som jag tidigare framhållit bör detta ske med beaktande av att kpmmunerna
vad gäller barnomsorgsverksamheten inte bör bindas av detaljerade föreskrifter
som fastslagits av statsmakterna. Inom varje kommun bör det finnas möjligheter
att anpassa kvaliteten efter förhållan-

Prop.
1982/83:34 7

dena vid de olika dag- och fritidshemmen och efter andra
lokala förutsättningar. Det är vidare angeläget att kommunerna fullföljer
detta arbete och utarbetar kommunala riktlinjer för den pedagogiska
verksamheten och utvecklar ett pedagogiskt planeringsansvar på verksamhetsnivå.

Mål, innehåll och arbetssätt för barnomsorgsverksamheten
behandlades av 1968 års barnstugeutredning. Denna utredning innebar upptakten
till ett omfattande pedagogiskt utvecklingsarbete för förskolan. Barnstugeutredningens
arbete har haft ett avgörande och positivt inflytande på utvecklingen av
innehållet i barnomsorgsverksamheten under de senaste tio åren. Vissa begrepp
som barnstugeutredningen förde fram har dock tolkats på olika sätt och ibland
kanske också misstolkats.

Användningen av den s. k. dialogpedagogiken har ofta
medfört ett mer individinriktat förhållningssätt mellan barn och personal än
vad som sannolikt var avsikten. Barngruppens betydelse har inte tillräckligt
uppmärksammats. Likaså har vissa kritiker hävdat att barnen själva fått styra
innehållet i verksamheten i alltför hög grad.

Under de
senaste åren har olika uppfattningar utvecklats när det gäller innehållet i
verksamheten. Detta har inneburit att innehållet i verksamheten vid olika
förskolor fått mycket olika utformning.

Det har också medfört att innehållsdiskussionen främst
kommit att gälla sådana institutioner där det finns en aktiv och medveten
personal medan andra daghem, deltidsförskolor, öppna förskolor, fritidshem och
familjedaghem ofta stått utanför denna diskussion.

Jag vill
därför betona att det är viktigt att kommunen utformar riklHnjer för hela barnomsorgsverksamheten
och att utformningen av innehållet sker medvetet och grundat på kunskaper om
barns utveckling och barns behov.

Naturligtvis
måste en anpassning ske efter olika lokala förhållanden och förutsättningar men
en viss gemensam grund måste finnas som ger alla förskolebarn i huvudsak
likvärdiga möjligheter till berikande erfarenheter inom de olika formerna av
samhällets barnomsorg.

2.2 Fritidshemmens pedagogiska verksamhet

Fritidshemmens pedagogiska verksamhet beskrivs i
socialstyrelsens utvecklingsplan utifrån organisatoriska, kvantitativa och
kvalitativa utgångspunkter.

Socialstyrelsen anför i detta sammanhang att de
organisatoriska aspekterna utgör en avgörande förutsättning för innehålls- och
kvalitetsfrågor. De organisatoriska lösningarna för skolbarnsomsorgen
beträffande barn i åldrarna 7-12 år är fortfarande oklara och förutsätter,
enligt socialstyrelsen, en mer genomarbetad utredning om organisationsfrågor
där hänsyn till skolbarnens behov i olika åldrar klargörs på ett bällre sätt än
f. n. Detta avses

Prop. 1982/83:34 8

enligt
socialstyrelsen ske i samband med att regeringens uppdrag att se över framtida
modeller för barnomsorgen fullföljs.

Barnstugeutredningen
formulerade ett pedagogiskt program för fritidshemsverksamheten med syfte att
på olika sätt främja barnens självständighet och deras intellektuella och
sociala utveckling i samspel mellan barn och vuxna. Barn skulle också ges
möjligheter att orientera sig i vuxenvärlden inte minst arbetslivet. Vidare
betonades behovet av barnens egen aktiva medverkan i utformningen av den
fysiska miljön och innehållet i verksamheten.

Riksdagen
ställde sig bakom denna inriktning (prop. 1975/76:92, SoU 28, rskr 219).

En
ständig utveckling och debatt pågår om målsättningen och det pedagogiska
innehållet i barnomsorgen. Inte minst gäller detta fritidshemmens verksamhet.
Bland personalgrupperna finns ibland en osäkerhet om den egna yrkesrollen och
hur man skall kunna uppfylla de förväntningar som ställs på verksamheten.

Enligt
min mening är det angeläget att ett pedagogiskt program för barnomsorgen även
omfattar den fritidshemsverksamhet som bedrivs för skolbarnen. Verksamheten för
barn i olika åldrar måste ses som en helhet. Det som påbörjas för de yngre
barnen måste följas upp när barnen blir äldre och börjar skolan.

Barnen
har behov av kontinuitet i tillvaron. Ett etablerat samband mellan dels förskole-
och fritidshemsverksamhet, dels barnomsorgen och skolan kan medverka till en bättre
kontinuitet. Detta ger också ett viktigt stöd till barnen i samband med att de
börjar skolan.

Det
finns emellertid många oklarheter när det gäller organisationen av och innehållet
i barnomsorgen för skolbarn, samordningen med övrig barnomsorg och med skolans
verksamheter, den samlade skoldagen och med fritidsverksamheter av skilda slag.
Jag kommer därför att senare denna dag föreslå regeringen att en särskild
parlamentarisk kommitté tillsätts för att se över frågan om
fritidshemsverksamheten för yngre skolbarn. Detta utgör dock inget hinder för
att socialstyelsen fortsätter sitt påbörjade arbete med ett pedagogiskt program
för fritidshemsverksamhelen. Detta arbete bör dock ske i nära samråd med den
nämnda kommittén.

Prop. 1982/83:34 9

2.3 Familjedaghemmens
pedagogiska verksamhet

Familjedaghemsverksamheten
innebär alt kommunalt anställda dagbarnvårdare i sitt hem tar emot
förskolebarn eller yngre skolbarn under den lid barnens föräldrar förvärvsarbetar
eller studerar.

Socialstyrelsen framför
alt vägledning och riktlinjer för förskolor och fritidshem även gäller för
familjedaghem. I utvecklingsplanen redovisas utvecklingen inom
familjedaghemsverksamheten, behov och problem inom området samt planerade
insatser för att förbättra och utveckla verksamhetens innehåll och
organisation.

Socialstyrelsen framför
att en utveckling av familjedaghemsverksamheten ställer stora krav på
ledningsorganisationen såväl centralt som lokalt. Ett fortbildningsmaterial
avses därför bli utarbetat för familjedaghemmens ledningspersonal. Vidare avses
arbetsplaner för förskola bli utarbetade med hänsyn även till
familjedaghemsverksamheten.

Kommunernas ansvar för att
utarbeta kommunala riktlinjer för barnomsorgens pedagogiska arbete bör även
omfatta familjedaghemmen och socialstyrelsen har för avsikt att utarbeta en
särskild vägledning för dessa.

Av den omfattande dag- och
fritidshemsverksamhelen utgör familjedaghemmen en viktig del. I vissa
sammanhang kan familjedaghem vara att föredra framför dag- och fritidshem, t.
ex. i glesbygdsområden med långa reseavstånd tili dag- eller fritidshem eller
för barn med allergier och för barn som behöver vistas i små grupper.

Det
är viktigt att helheten inom barnomsorgen även kommer till uttryck beträffande
familjedaghemmen.

Det pedagogiska program
som utarbetas för barnomsorgen från central och lokal nivå måste därför på ett
smidigt sätt anpassas till och komma för dagbarnvårdarna och dem som har till
uppgift atl leda dagbarnvårdarna och lämna utbildning och fortbildning till
del.

2.4 De
öppna förskolornas pedagogiska verksamhet

Verksamheten
med öppen förskola har vuxit fram i landets kommuner under 1970-talet. Den
riktar sig till hemarbetande föräldrar, till dagbarnvårdare och deras barn.
Den öppna förskolan innebär att barn och vuxna tillsammans skall utforma en
verksamhet som passar dem och att de gemensamt skall utföra olika aktiviteter
och sysslor. Föräldrarna skall tillsammans med den anställda personalen delta i
verksamheten.

Socialstyrelsen redovisar
i sin plan något om hur den öppna förskolan vuxit fram och vilka
utvecklingsmöjligheter som finns för verksamheten. Det gäller t. ex.
möjligheten att knyta föräldraulbildning/föräldrainformation till den öppna förskolan,
att samverka med barnhälsovården, att knyta an till den uppsökande verksamheten
och atl stödja dagbarnvårdarna i bostadsområdet.

Prop.
1982/83:34 10

Socialstyrelsen avser att under hösten 1982 publicera en
skrift om erfarenheter av den öppna förskolan, som planeringsunderlag för kommunerna
för befintlig och kommande verksamhet. Socialstyrelsen framhåller det önskvärda
i att senare uppmärksamma arbetssätt och innehåll i den öppna förskolan.

Erfarenheterna av den öppna förskolan har hitintills varit
mycket positiva. Enligl min uppfattning har den öppna förskolan en stor
betydelse som kontaktpunkt för hemmavarande föräldrar och dagbarnvårdare. Den
ger också barnen möjligheter att tillsammans med andra barn delta i olika
gruppverksamheter. Verksamheten bidrar ofta till att bryta den isolering som
många barn och vuxna kan uppleva i ett bostadsområde.

Jag vill i sammanhanget understryka vikten av en samverkan
mellan den öppna förskolan och övrig barnomsorgsverksamhet i kommunerna liksom
med barnhälsovården och socialtjänsten i övrigt.

För barnomsorgens del vill jag återigen betona att det
krävs ett helhetsperspektiv när det gäller utarbetande av pedagogiska program
såväl på övergripande nivå som på verksamhetsnivå. Det finns många praktiska
och intressanta samarbetsformer som kan utvecklas i detta sammanhang. Många
försöksverksamheter har startals och det är värdefullt att få en erfarenhetsåterföring
såsom planeras av socialstyrelsen. En skrift om hur den öppna förskolan
fungerar i olika sammanhang utgör ett värdefullt led i utvecklingsarbetet
eftersom den ger underlag för fortsatta diskussioner om innehåll och arbetssätt
i verksamheten.

Den öppna
förskolans pedagogiska program har också en viktig roll när det gäller att
stödja de föräldrar vars barn inte har plats i daghem eller deltidsgrupp liksom
dagbarnvårdarna.

Med tanke på den betydelse som den öppna förskolan kan ha
i förebyggande och kontaktskapande syfte är del också viktigt att kommunerna i
sina egna program lar upp mäl och arbetsformer för den öppna förskolan.

2.5 Barn med behov av särskilt stöd

Enligt 15 § socialtjänstlagen (1980:620) skall barn som av
fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt slöd i sin utveckling,
anvisas plats i förskola eller fritidshem med förtur om ej barnels behov av
sådant stöd tillgodoses på annat sätt. Lagen anger vidare att kommunerna genom
uppsökande verksamhet skall ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i
förskola eller fritidshem av ovan angivna skäl.

Socialstyrelsen anför atl frågan om behovet av uppsökande
verksamhet för alt informera om möjligheten för barn med behov av särskilt stöd
alt få plats inom barnomsorgen med förtur har diskuterats mycket under 1970-lalet.
Vidare har diskuterats vilka krav dessa barn ställer på den pedagogiska

Prop.
1982/83:34 11

verksamheten. I socialstyrelsens utvecklingsplan behandlas
främst frågan om hur det pedagogiska programmet kan anpassas till dessa barns
behov av stöd. Möjligheten atl integrera barn med olika behov av särskilt stöd
har setts som angelägen.

Samtidigt är barnomsorgen en generellt utformad pedagogisk
verksamhel som inte direkt omfattar behandlingsarbete riktat lill enskilda
barn. Samverkan mellan barnomsorgens personal och bl. a. landstingens olika
verksamheter för handikappade barn är därför viktig.

Socialstyrelsens insatser har hittills omfattat
fortbildning och information, utvecklingsprojekt, samarbete och samråd, med dem
som arbetar med handikappade barn samt muntlig rådgivning till kommunerna.
Socialstyrelsen ser det som angelägel att öka kunskaperna hos personalen och
barn med behov av extra slöd. Ett fördjupningsmaterial för fortbildning i dessa
frågor föreslås därför utarbetas.

Vidare föreslår socialstyrelsen att frågan om vilka krav
som ställs på barnomsorgsverksamheten för barn med psykosociala störningar bU
föremål för utvärdering och utveckUngsarbete. Man framhåller att en analys av
krav och en utveckling av metoder för att stödja dessa barn är en viktig
uppgift för forskningen.

Socialstyrelsen understryker behovet av personal med
särskild kompetens när det gäUer barn med behov av extra stöd. En
fördjupningsutbildning för förskollärare, fritidspedagoger och ledningspersonal
i form av s. k. steg 3-utbildning ses därvid som angelägen. Det anses även
finnas behov av en översyn av den speciallärarutbildning som f. n. är
tillgänglig för förskolepersonal. Därvid skulle en anpassning av utbildningen
behöva övervägas med hänsyn till att allt fler barn integreras och till att
specialförskollärarnas yrkesroll förändras i riktning mot konsulterande och
handledande uppgifter. Behovet av metodutveckling och fortbildning för
ledningspersonal i kommunerna med inriktning på barn med psykosociala
störningar understryks.

Jag ser det som en angelägen uppgift för socialstyrelsen
att klargöra olika frågeställningar när det gäller barn med behov av särskilt
stöd. Denna grupp barn är svår att definiera på ett enhetligt sätt. Det är
därför svårt att anvisa några generella lösningar. Samtidigt är det varken
önskvärt eller lämpligt att dra en skarp gräns mellan barn med resp. utan behov
av särskilt stöd.

De av socialstyrelsen föreslagna insatserna får närmare
övervägas. Jag vill samtidigt framföra atl det är väsentligt atl en samordning
i dessa frågor sker med det resultat som kan följa av ställningstagandena till
de förslag som lagts fram av omsorgskommittén i slutbetänkandet (SOU 1981:26)
Omsorger om vissa handikappade. Betänkandet bereds f. n. i regeringskansliet.
Jag är därför inle nu beredd att ta ställning i denna fråga.

Prop. 1982/83:34 12

2.6 Invandrarbarn

Frågan
om invandrarbarnens situation och möjligheter berör samtliga områden inom
barnomsorgen framhåller socialstyrelsen. För invandrarbarnens del behöver
vidare särskild vikt läggas vid hemspråksstödel, kontakt-skapande och
uppsökande verksamheter samt forsknings- och utvecklingsarbete.

Enligl
utvecklingsplanen behövs etl fortsatt utvecklingsarbete inom socialstyrelsen
för atl förbättra och utveckla förskoleverksamheten och andra stödjande
verksamheter för invandrarbarnen. Detta utvecklingsarbete måste bedrivas i nära
samarbete med andra myndigheter och organisationer.

Barnomsorgen
är tillsammans med skolan samhällets främsta instrument för att stödja
invandrarbarnen i deras nya miljö. Genom att på ett tidigt stadium låta barnen
vara tillsammans och därmed få del av varandras erfarenheter och kultursyn, kan
man ofta överbrygga motsättningar som kan växa fram mellan människor med olika
bakgrund. En av de viktigaste uppgifterna är därvid att stödja barnen i deras
språkutveckling. Jag vill peka på att Utredningen om språkminoriteter i
förskoleåldern nyligen har överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1982:43) Språk-
och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i förskoleåldern. Där lämnas
förslag till åtgärder för att förbättra invandrarbarnens situation såväl inom
som utom förskolan. Jag är emellertid, i avvaktan på den fortsatta beredningen
av utredningens förslag, inte nu beredd att ta slällning i denna fråga.

2.7 Barnomsorg
på sjukhus

Socialstyrelsen
har sedan år 1977 bedrivit en informationsverksamhet om barns situation på
sjukhus från medicinska, emotionella och socio-psykolo-giska synpunkter.
Verksamheten har delvis finansierats genom särskilda medel från Allmänna
arvsfonden, delvis med medel från socialstyrelsens fortbildningsanslag.
Informationen har riktat sig till sjukhuspersonal som vårdar och behandlar
barn, till läkare, sjuksköterskor, förskollärare, fritidspedagoger och
barnskötare under grundutbildning, till speciallärare och barnomsorgspersonal i
vidareutbildning resp. fortbildning saml till befintlig lekterapipersonal.

Informationen
har bl. a. avsett att belysa barns och föräldrars reaktioner vid sjukdom och
sjukhusvistelse saml lekierapins betydelse för att avdramatisera
sjukhusupplevelser.

Verksamheten
har inneburit att besökstider blivit generösare för föräldrarna och att de
fått större möjligheter att vistas hos barnen. Vidare har alltfler
studiecirklar startats om barn på sjukhus och sjukhusen har börjat ta emot
alltfler studiebesök från förskolor m. m. Samarbetet mellan vårdpersonal och
lekterapeuter har också vidgats.

Prop. 1982/83:34 13

Socialstyrelsen anför att frågan om lekterapeuternas behov
av fortbildning och vidareutbildning måste lösas och menar att detta bör
behandlas i samband med en översyn av speciallärarutbildningen.
Forskningsinsatser omkring lekterapins betydelse för den medicinska vården har
påbörjats och bör enligt socialstyrelsen fortsätta.

Jag ser verksamheten med barnomsorg på sjukhus som en
ytterst angelägen åtgärd för att påverka barns fysiska och psykiska
tillfrisknande vid sjukhusvistelse och för att motverka problem i samband med
att barn läggs in på sjukhus.

Landstingens engagemang i denna verksamhet är värdefull
och det är viktigt att socialstyrelsen genom informationsåtgärder ger stöd för
alt uppmärksamma personal och andra på barnens och deras föräldrars behov vid
sjukhusvistelse.

2.8 Samverkansfrågor

Socialstyrelsen behandlar i sin utredningsplan frågan om
barnomsorgens samverkan med skolans lågstadium för att underlätta skolstarten,
med fritidsförvaltningen för åtgärder för de äldre barnen i fritidshem och med
kulturella organ m. fl. på kommunal nivå och riksnivå. Vidare behandlas behovet
av samverkan inom socialtjänsten och med landstingets barnhabi-litering resp.
barnpsykiatriska verksamhet i syfte att samordna insatser när det gäller barn
med behov av särskill stöd.

Det anförs
att olika synsätt präglar olika verksamheter och kan utgöra problem vid
samverkan. Kunskaperna om ansvarsgränser och ansvarsområden behöver därvid
vidgas. Socialstyrelsen avser därför att ge ut en översiktlig skrift där
barnomsorgens ansvar avgränsas gentemot övrig socialtjänst, barnhälsovård, barnhabilitering
och barnpsykiatrisk verksamhel. Därvid kommer även frågan om samarbetet med
skola, fritid och kultur att behandlas.

Enligt min mening är en väl fungerande samverkan mellan de
olika kommunala, regionala och statliga organ som arbetar med oUka verksamheter
för barn väsentlig både för atl ordna bra verksamheter och för att undvika
dubbelarbete. Jag vill därför för egen del understryka betydelsen av att dessa
frågor ges hög prioritet.

Samlidigt
vill jag erinra om att en särskild utredning f. n. arbetar med frågan om
samverkan mellan förskola och skola. Kommittén kartlägger och analyserar
aktuell försöks- och utvecklingsverksamhet. Enligt vad jag erfarit skall
kommittén avlämna en diskussionspromemoria under hösten 1982.

Jag vill i
del här sammanhanget också la upp frågan om samverkan mellan barnomsorgen och
föräldrarna. En viktig utgångspunkt för en väl fungerande barnomsorg i kommunal
regi är atl föräldrarna har förtroende för verksamheten - för dess innehåll,
uppläggning och organisatoriska form. För att skapa detta förtroende är det
viktigt att föräldrarna lär känna och förstå

Prop.
1982/83:34 14

både syftet med verksamheten och det pedagogiska
arbetssättet inom barnomsorgen.

För personalen inom barnomsorgen är det på motsvarande
sätt viktigt atl lära känna det enskilda barnets familjesituation, dess
speciella egenheter och uttryckssätt. Stor vikt har därför sedan länge lagts
vid introduktionen av ett barn i samband med att vistelsen inom barnomsorgen
påbörjas. Även under barnets fortsatta vistelse inom barnomsorgen är det väsentiigl
med ett fortlöpande nära samarbete mellan personalen och föräldrarna. Jag har
därför i olika sammanhang - senast i prop. 1980/81:205 om förenklade regler
inom barnomsorgen - understrukit betydelsen av föräldrarnas medverkan, bl. a.
när det gäller uppläggningen av och innehållet i det pedagogiska arbetet. Jag
vill understryka vikten av att såväl socialstyrelsen vid utarbetandet av det
pedagogiska programmet som socialnämnderna vid utarbetandet av kommunala
riktlinjer för barnomsorgen uppmärksammar dessa frågor särskilt. Enligt min
mening är det väsentligt alt såväl kommunen, personalen som föräldrarna
medverkar till att samverkan kan organiseras på ett positivt sätt. Detta måste
ibland medföra att okonventionella lösningar används och att eventuella hinder
för föräldrarnas medverkan i möjligaste mån undanröjs.

2.9 Ledningsorganisationen för den pedagogiska
verksamheten

I samband med utbyggnaden av barnomsorgen har behovet av
pedagogisk och administrativ ledning för barnomsorgen på kommunal nivå alltmer
uppmärksammats. 1968 ärs barnstugeutredning behandlade denna fråga mycket
knapphändigt och föreslog att kommunerna skulle inrätta tjänster som
pedagogkonsulenter för ett visst begränsat antal förskolor. Pedagogkonsulenterna
skulle fungera som ett mellanled för information från socialstyrelsen till
verksamheten. Familjestödsutredningen pekade i betänkandet (SOU 1981:25) Bra
daghem för små barn på behovet av att bygga ut de administrativa resurserna i
förhållande till utbyggnaden av verksamheten saml på behovet av att
barnomsorgsassistenterna/konsulenterna får en klarare definierad pedagogisk
ledningsfunktion.

Socialstyrelsen framför i sin utvecklingsplan att
ledningsfrågorna måste ägnas stor uppmärksamhet i utvecklingsarbete och
forskning under 1980-lalet. Kommunernas ansvar för ledning och samordning
betonas. Det föreslås att kommunerna med stöd av det pedagogiska programmet
utarbetar kommunala riktlinjer för verksamheten som utgångspunkt för den detaljplanering
som bör ske i enskilda förskolor och fritidshem. Vidare framför styrelsen att
ansvaret för genomförandet av det pedagogiska programmet vilar på varje enskild
förskola och fritidshem. Föreståndarens ansvar och kompetens ses därvid som
särskilt betydelsefullt. Socialstyrelsen anger att styrelsen i sitt fortsatta
arbete med ledningsfrågorna kommer att uppmärk-

Prop.
1982/83:34 15

samma ansvar, funktioner och uppgifter på olika nivåer
liksom metoder och förutsättningar för förändringsarbetet.

För egen del vill jag tillägga alt kommunernas insatser
vad gäller planering för och ledning av barnomsorgen har mycket stor betydelse
för en väl fungerande barnomsorg. En god ledningsorganisation inom kommunen och
försöks- och utvecklingsarbeten inom kommunerna för att pröva olika lösningar
är viktiga inslag härvidlag.

Sådana försök bör som socialstyrelsen framhållit
dokumenteras och erfarenheterna bör återföras till socialstyrelsen, som i sin
tur bör svara för information till andra kommuner i dessa frågor.
Erfarenheterna kan också ge ett viktigt underlag för den innehållsmässiga
utvecklingen av barnomsorgen.

2.10 Personal inom barnomsorgen

Antalet anställda inom barnomsorgen har ökat från drygt 11
000 år 1970 till nära 56 000 år 1980. Inom barnomsorgen arbetar främst
förskollärare/ fritidspedagoger och barnskötare. Under perioden 1970-1980 har
andelen förskollärare/fritidspedagoger minskat något medan andelen barnskötare
har ökat kraftigt. År 1980 arbetade dessutom ca 4 000 personer som inte har
examen som förskollärare, fritidspedagog eller barnskötare inom barnomsorgen.

Socialstyrelsen pekar på att ca 40 % av personalen inom
barnomsorgen f. n. har barnskötarutbildning mot 25 % år 1970. Den ökning som
skett av andelen barnskötare anses ha berott på behovet att kunna tillgodose
verksamheten med personal med viss yrkesinriktad utbildning.

Socialstyrelsen framhåller det som angeläget med en
enhetlig yrkeskår och menar att alla anställda borde ha en likvärdig
grundutbildning. De barnskötare som i dag finns inom verksamheten borde därför
få vidareutbildning, enligt socialstyrelsen. Det föreslås att insatser görs
för att så många som möjligt skall fortsätta sin utbildning till förskollärare
eller fritidspedagoger. Som ett första steg mot en enhetlig yrkesutbildning
anser socialstyrelsen det angeläget att etablera ett synsätt med en stegvis
utbildning.

Socialstyrelsen finner det dock inle troligt att alla
barnskötare önskar eller får möjlighet att genomgå vidareutbildning till
förskollärare eller fritidspedagoger. Avståndet mellan högskolan och
bostadsorten, utebliven lön under utbildningstiden, svårigheten att få annan
tjänst än den man hade före utbildningen utgör exempel på hinder i
sammanhanget. Dessa hinder bör enligt socialstyrelsen undanröjas för alt underlätta
för barnskötarna alt vidareutbilda sig.

Frågan om en enhetlig utbildning av barnomsorgspersonal
aktualiserades i en motion i anslutning till behandlingen av propositionen om
förenklade statliga regler inom barnomsorgen. Socialutskottet uttalade därvid atl
det inte var motiverat atl göra någol uttalande om vilka tjänster kommunerna

Prop. 1982/83:34 16

bör inrätta inom barnomsorgen. En motion med önskan om ett
uttalande om att uppdelningen i barnskötare och förskollärartjänster på sikt
borde avskaffas och ersättas av en tjänsteform benämnd förskollärare,
avstyrktes med delta utskottsultalande. Jag återkommer till detta under
avsnittet utbildningsfrågor.

2.11 Utbildningsfrågor

Grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning
framhålls av socialstyrelsen som centrala och avgörande när det gäller att
vidmakthålla och utveckla kvaliteten inom barnomsorgen.

Grimdutbildning av de personalkategorier som är verksamma
inom barnomsorgen sker i dag huvudsakligen inom högskolan och gymnasieskolan
resp. genom den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen.

Socialstyrelsen redogör i sin utvecklingsplan för
utbildningen av förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare och pekar på
den volymmässiga expansion som skett inom grundutbildningen. Vidare anges att
stora organisatoriska och innehållsmässiga förändringar har skett inom grundutbildningen.
Förändringarna har i mycket påverkats av de intentioner som fördes fram av 1968
års barnslugeutredning.

Socialstyrelsen anför att den snabba expansionen av
utbildningen även medfört en rad svårigheter t. ex. p. g. a. bristen på
lärarutbildare inom barnomsorgsområdet. Vissa förändringar anses inte heller ha
blivit tillfredsställande prövade i någon praktisk försöksverksamhet före
genomförandet. Detta har inneburit att samordningen mellan intentioner och
praktisk utbildningsverklighet inte har varit tillfredsställande. Övergången liU
den nya högskolan anses ha inneburit nya utvecklingsmöjligheter vilka
emellertid också anses ha varit svåra att ta till vara. Samtidigt har stora
kvalitativa och kvantitativa förändringar skett inom barnomsorgen.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de förändringar som
kan bli aktuella utifrån de intentioner som angivits i socialstyrelsens
utvecklingsplan framhåller socialstyrelsen att grundutbildningarna inom
högskolan för personal inom barnomsorgen behöver ses över på central nivå.

Översynen föreslås inriktad främst på innehållet i
utbildningen, metodfrågor, samverkan mellan utbildningslinjer, praktikfrågor, lärarutbildarnas
kompetens, forskningsanknytningsfrågor och frågor om överbryggande utbildning.

Genom påbyggnadslinjer och enstaka kurser inom högskolan
kan förskollärare och fritidspedagoger f. n. erhålla viss vidareutbildning
inom sitt område. Behörighet som metodiklärare inom förskollärar- och fritidspeda-gogulbildningarna,
som lärare i barnkunskap i grund- och gymnasieskola kan därmed erhållas. Vidare
finns möjlighet att genom s. k. "överbryggande

Prop. 1982/83:34 17

kurser"
söka till forskarutbildning inom ämnena psykologi eller pedagogik.

MöjUgheterna
till vidareutbildning för barnomsorgens personal anses emellertid enligt
socialstyrelsen vara klart otillräckHga. Särskilt anses detta gälla
verksamhetens ledningsfunktioner.

Socialstyrelsen
föreslår att frågan om vidareutbildning för personalen görs till föremål för en
omfattande översyn. Denna anses kunna ske i samband med den föreslagna
översynen av grundutbildningarna.

Socialstyrelsen
framhåller vidare att fortbildningen är av central betydelse för att vidmakthåUa
verksamhetens kvalitet. Fortbildningen anses dessutom särskilt viktig för
personal inom barnomsorgen p. g. a. de krav som arbetet ställer på personalen.
De förändringar som socialstyrelsen föreslår under 1980-talet anses också komma
att ställa krav på fortbildningen.

Socialstyrelsen
bedrev i mitten av 1970-talet en omfattande satsning på fortbildning och
information med inriktning på förskolereformen.

Efter
1977 års riksdagsbeslut om nya riktlinjer för barnomsorgspersonalens
grundutbildning och fortbildning har socialstyrelsens fortbildningsverksamhet
fått en mycket begränsad omfattning.

Avsikten
är i stället att socialstyrelsen skall söka tillhandahålla ett varierat underlag
för olika former av fortbildningsinsatser som skall planeras på kommunal nivå.

Socialstyrelsen
anser i sin utvecklingsplan att det finns starka skäl för att göra en kraftig
satsning på fortbildning för barnomsorgens personal under 1980-talet. TiU
sådana skäl hör pågående förändringar i arbetssättet i förskolor och
fritidshem, brister i grundutbildningen för personal som nu arbetar inom
barnomsorgen och pågående förändringar i verksamhetens inriktning utifrån
socialstyrelsens utvecklingsplan.

I
enlighet med riksdagens beslut förra hösten har jag påbörjat överläggningar
med Svenska kommunförbundet om en ny utbyggnadsplan för barnomsorgen. Riksdagen
framhöll att en sådan plan också borde innefatta en bedömning av personalbehov
och erforderliga utbildningsinsatser. En särskild arbetsgrupp med
representanter för socialdepartementet, utbildningsdepartementet och Svenska koihmunförbundet
har i enlighet med riksdagens uttalande påbörjat ett sådant arbete som skall
ske i nära anslutning till framtagandet av en ny utbyggnadsplan. Detta arbete
bör enligt min mening avvaktas innan ställning tas till eventuella förändringar
av nuvarande utbildningsinsatser.

2.12
Forskning och utvecklingsarbete

I
samband med 1968 års barnstugeutredning inleddes en relativt omfattande
försöksverksamhet på barnomsorgsområdet utifrån de förslag som barnstugeutredningen
lade fram. Försöken följdes upp av andra försök i

2
Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 34

Prop, 1982/83:34 18

samband
med barnomsorgsgruppens och familjestödsutredningens utredningsarbete.

Under
1970-talet har parallellt med och med anknytning till de utredningsanknutna
försöksverksamheterna även vuxit fram en s. k. sektorieU forsknings- och
utvecklingsverksamhet på barnomsorgsområdet.

Socialstyrelsen
framför att en hel del FoU-verksamheter och projekt har förekommit under den
senaste 10-årsperioden inom barnomsorgsområdet men det anses inte innebära att
området är väl tillgodosett när det gäller FoU-verksamhetens omfattning och
inriktning. Socialstyrelsen pekar därvid på behovet av överbUck och mer
långsiktig planering samt på behovet av underlag för bedömningar och
prioriteringar för olika projekt.

Vidare
framhölls att de anslag som kan komma i fråga för FoU-verksamhet inom
barnomsorgsområdet f. n. inte är särskilt väl anpassade tUl vare sig
kommunernas behov eUer högskolans forskningsinstitutioner och lärarutbildningar.
FoU-verksamheten anses därmed inte bli tillräckligt intressant för samhället
eller för forskarna själva.

Socialstyrelsen
framhåller att det därför måste ske en ökad satsning resursmässigt,
organisatoriskt och när det gäller forskningens inriktning. Detta föreslås ske
genom att inrätta ett FoU-program för barnomsorgen. Ett sådant program föreslås
omfatta dels ett program för lokalt utvecklingsarbete, dels ett program för
forskning om barnomsorgen.

Socialstyrelsen
anger även förslag om hur dessa forskningsprogram bör utformas och finansieras.
Frågan om ett särskilt sektorsanslag diskuteras och en medelsram för
forskningsprogrammet föreslås uppgå till ca 3 milj. kr. per år fr. o. m.
budgetåret 1983/84.

Riksdagen
har våren 1982 uppdragit åt regeringen att ge en översiktlig redovisning av den
forsknings- och försöksverksamhet som i första hand socialstyrelsen bedrivit på
barnomsorgsområdet. Redovisningen skall även gälla de resultat som därvid
kommit fram och som är av betydelse för att uppnå de i lagstiftningen angivna
målen. Frågor om hur resultatet av forsknings- pch försöksverksamheten kommer
huvudmännen till godo och eventuella åtgärder som planeras för att förbättra
informationen om resultaten skall även belysas. Redovisningen föreslås även
omfatta forskningen inom högskolans ram.

Jag
vill i detta sammanhang framföra att det inom socialdepartementet har påbörjats
ett arbete att, i enlighet med riksdagens uppdrag, sammanställa och analysera
pågående och aktuell forskning inom barnomsorgsområdet. Därvid behandlas även
frågorna om information om forskningsresultaten liksom om utarbetandet av en
plan för den fortsatta forsknings- och försöksverksamheten.

Jag
vill instämma med socialstyrelsen i att forskningen omkring barnomsorgen har
varit av begränsad omfattning i jämförelse med forskningen på många andra
områden. Utvecklingen har gått snabbt inom barnomsorgsområdet och det finns
därför anledning att i fortsättningen lägga stor vikt vid

Prop. 1982/83:34 19

forsknings-
och utvecklingsarbete. I regeringens forskningspolitiska proposition har
forskning om barn dessutom lyfts fram och givits en prioriterad ställning.

Regeringen
kommer senare att lämna sin redovisning om forsknings- och försöksverksamheten
inom barnomsorgsområdet i enlighet med riksdagens uppdrag. Jag är därför inte
beredd att nu ta ställning till de förslag som styrelsen framför.

2.13
Genomförande

Socialstyrelsen
skulle i sin utvecklingsplan för barnomsorgen, enligt regeringens uppdrag, även
redovisa en utförlig tidsplan för de insatser socialstyrelsen planerade:

I utvecklingsplanen anges
emellertid att det f. n. inte är möjligt att närmare precisera vid vilken
tidpunkt som olika delar av utvecklingsplanen kommer att bearbetas.
Utvecklingsplanen bör i stället ses som en plan för hela 1980-talet omfattande
insatser och åtgärder inom olika delområden och där varje uppgift fordrar en
egen planering.

Socialstyrelsen anger att
kravet på en utförlig tidsplan har tolkats så att det gäller att prioritera de
mest angelägna arbetsuppgifterna i syfte att åstadkomma en struktur och ett
system för ledning och samordning av det pedagogiska arbetet inom barnomsorgen.

Socialstyrelsen
ser därvid som den mest angelägna uppgiften att fullfölja det pedagogiska programmet
för förskolan. Arbetet har redan påbörjats och en expertgrupp har tillsatts.
Avsikten är att denna grupp skall presentera ett diskussionsunderlag hösten
1982. Ett pedagogiskt program beräknas därefter föreUgga vid slutet av år
1983.

Socialstyrelsen
har beräknat att vissa extra kostnader för detta arbete kommer att uppgå till
ca 500 000 kr.

Vidare
avses arbetet med ett pedagogiskt program för fritidshemmen påbörjas under
hösten 1982. Detta program beräknas vara avslutat inom två år och de extra
kostnaderna beräknas till 500 000 kr.

Parallellt
härmed bör enligt socialstyrelsen bedrivas ett arbete med att utveckla former
för kommunal ledning och kommunala riktlinjer. Detta arbete planeras avslutat
under år 1984 och de extra kostnaderna för detta arbeta beräknas till 300 000
kr.

För
att utveckla former och stöd för den pedagogiska planeringen vid enskilda
förskolor och fritidshem erfordras, enligt socialstyrelsen, främst extern
expertis. Även detta arbete föreslås bedrivet parallellt med arbetet med det
pedagogiska programmet. Kostnaden i detta sammanhang beräknas till ca 200 000
kr.

Övriga
frågor som behandlats i socialstyrelsens utvecklingsplan för barnomsorgen anses
i princip tillhöra socialstyrelsens reguljära uppgifter inom
barnomsorgsområdet. Arbetet med detta liksom fullföljandet i övrigt

Prop. 1982/83:34 20

av
regeringens uppdrag som rör organisatoriska modeller för barnomsorgen, forskning
och utvecklingsarbete och barnomsorgsplanering beräknas ta betydande resurser i
anspråk.

Samtidigt
anför styrelsen att dess egna resurser är begränsade. Socialstyrelsen anger
därför att dess arbete främst bör koncentreras till arbetet med pedagogiska
program för förskolan resp. för fritidshemmet, utvecklingsarbete om kommunala
riktlinjer och kommunal ledning samt slutligen ett UtveckUngsarbete om den
pedagogiska planeringen i förskolor och fritidshem.

För
egen del vill jag framföra att det är angeläget att den föreslagna tidsplanen
hålls. Likaså är det viktigt att den föreslagna prioriteringen mellan oUka
uppgifter som redovisats i socialstyrelsens utvecklingsplan fullföljs.

Socialstyrelsen
bör enligt min mening successivt återkomma till regeringen med mer utförliga
tidsplaner för olika delområden.

Jag
bedömer att de resurser som är nödvändiga för de föreslagna insatserna kan
erhållas inom ramen för socialstyrelsens ordinarie anslag.

2.14
Statsbidrag till kyrkans förskolor m. m.

1982
års allmänna kyrkomöte har i skrivelse till regeringen anmält att kyrkomötet bifalUt
en motion där önskvärdheten framhålls av alt åtgärder vidtas för att
statsbidrag beviljas även till deltidsförskolor bedrivna av kyrkUg kommun.

I propositionen (1980/81:205)
om förenklade statliga regler inom barnomsorgen föreslogs ett nytt
statsbidragssystem, som innebar att statsbidrag i fortsättningen skulle utgå
med viss andel av bruttokostnaderna för barnomsorgen. Till skillnad mot
tidigare gällande regler föreslogs också att kommunens kostnader för
deltidsförskolor och för s. k. öppna förskolor skulle vara bidragsgrundande.
Som huvudprincip föreslogs att statsbidrag skulle utgå för kommunal barnomsorg.
Om en verksamhet bedriven av annan än kommunen fanns angiven i kommunens barnomsorgsplan
förutsattes att bidrag skulle kunna beslutas av kommunen. Det kommunala bidraget
skulle därmed bli bidragsgrundande för statligt bidrag.

Socialutskottet, som tog
upp frågan till särskild prövning, uttalade för sin del att det då det gäller
enskilda institutioner inte finns skäl att ändra tidigare gällande huvudregler
enligt vilka bidrag i princip kan utgå enbart för heldagsomsorg i enskilda
daghem och fritidshem. Utskottet uttalade i enlighet därmed att statsbidrag, i
fråga om institutioner med annan huvudman än kommun, endast skall utgå för
daghem som är öppet minst sju timmar per dag och utnyttjas minst fem timmar per
barn och dag och för fritidshem som är öppet minst fem timmar per dag.
Riksdagen beslutade i enlighet härmed.

Jag vill för egen del
anföra följande. Avsikten med den förändring av statsbidragssystemet som
regeringen föreslog i propositionen var att förenkla

Prop. 1982/83:34 21

och
avbyråkratisera bidragsgivningen. Avsikten var vidare att skapa ett statsbidragssystem
som inte onödigtvis hindrade kommunerna att organisera barnomsorgen på ett sätt
som motsvarade den alltmer ökande efterfrågan på barnomsorg under endast viss
del av dagen. Detta kunde bäst tillgodoses genom ett system där bidrag utgick
med viss andel av kommunens kostnader. Samtidigt uppstod nya
gränsdragningsfrågor bl. a. gentemot den kommunala deltidsförskolan. Av bl. a.
detta skäl var det naturligt att låta kostnaderna för hela den kommunala
barnomsorgen vara bidragsgrundande. För att statens kostnader därmed inte
automatiskt skulle öka anpassades bidragsprocenten så att kostnaderna i princip
blev neutrala i förhållande till det tidigare bidragssystemet. Avsikten var heUer
inte att en sådan teknisk omläggning av bidragssystemet skulle medföra att nya,
tidigare inte statsbidragsberättigade, verksamheter för barn skulle bli bidragsberätligade.
Jag ansluter mig därför helt till de preciseringar som socialutskottet gjorde i
detta avseende i samband med riksdagsbehandUngen av propositionen.

Jag
vill emellertid för klarhetens skull tillägga följande. Under den allmänna
förutsättningen att kommunen beslutar att verksamheten tas med i barnomsorgsplanen
kan naturligtvis såväl kyrkliga som andra enskilda förskolor bli statsbidragsberättigade
om förskolan är öppen och barnen vistas i enlighet med de tidsgränser som finns
angivna i bidragsbestämmelserna. En annan möjlighet är att kommunen anställer
den personal som svarar för verksamheten. Jag viU erinra om att riksdagen redan
år 1973 (SoU 1973:30) uttalade att kommunerna har stor frihet att inom ramen
för de allmänna riktlinjerna för förskoleverksamheten utforma verksamheten inom
förskolan. Något hinder att i viss utsträckning låta verksamheten variera
mellan olika förskolor finns således inte.

3
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört i det föregående.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i enlighet med
hennes hemställan.

Prop.
1982/83:34 22

Bilaga A

UTVECKLINGSPLAN

FÖR .BARNOMSORGEN

Sociai.styrel.seMS rapport till regeringen ilen ]4 maj 1982

Soci.ilstyrelsen

Prop. 1982/83:34 23

Till
Regeringen

Socialstyrelsen
fick den 17 december 1981 i uppdrag att "redovisa sina planer då det
gäller det fortsatta arbetet på att ge kommunerna och personalen stöd och
vägledning rörande barnomsorgsverksamheten". Uppdraget skulle redovisas
till regeringen före den 1 maj 1982.

Med
utgångspunkt i uppdraget har inom socialstyrelsen utarbetats en utvecklingsplan
för barnomsorgen. Expertunderlag har skrivits av prefekten Tor Hudner om
personalens grundutbildning, docenten Gunni Kärrby om forskning rörande
samverkan förskola-lågstadium och forskaren Björn Flising om fritidshemmen.
Dessa expertbilagor kommer senare att publiceras.

Socialstyrelsens
styrelse behandlade den 14 maj 1982 avsnitt 11 Personalen inom barnomsorgen.
Verksstyrelsen anförde att de omständigheter som redovisas i detta avsnitt gör
det angeläget att nu göra särskilda insatser för att stimulera barnskötare att
vidareutbilda sig. Frågan om en gemensam grundutbildning för personal i
barngruppsarbete är angelägen att aktualisera. De nu föreslagna åtgärderna kan
ses i detta perspektiv. Verksstyrelsen framhöll dock att frågan om en gemensam
grundutbildning för personal i barngruppsarbete är principiellt viktig och
fordrar särskild uppmärksamhet vid den översyn av utbildningen som föreslås i avsnittet
om grundutbildning och vidareutbildning.

Utöver
avsnitt 11 om personalen inom barnomsorgen har verksstyrelsen tagit del av en
sammanfattning av rapporten. På grund av den korta tidsplanen för detta
uppdrags genomförande har verksstyrelsen inte haft möjlighet att behandla utveckUngsplanen
i dess helhet.

Rapporten
får härmed överlämnas till regeringen.

Beslut
i detta ärende har fattats av överdirektör S.-O. Hedengren i närvaro av
avdelningschef Nils Magnusson, t. f. avdelningsdirektör Gunnel Johansson och
avdelningsdirektör Sture Henriksson, föredragande. Vid den slutliga handläggningen
har jämväl l:e byråsekreterare Barbara Martin deltagit.

S.-O.
Hedengren

Sture
Henriksson

Prop. 1982/83:34 24

Utvecklingsplan för barnomsorgen Socialstyrelsens rapport till regeringen den 14 maj
1982

Innehåll

Missivskrivelse................................................... 23

1 Utvecklingsplan för barnomsorgen.................... 24

2 Förskolans pedagogiska verksamhet................. .... 27

3 Fritidshemmets pedagogiska verksamhet........... 39

4 Familjedaghemmen........................................ 53

5 Öppen förskola............................................. 56

6 Barn med behov av särskilt stöd...................... .... 57

7 Invandrarbarn.............................................. 61

8 Barnomsorg på sjukhus.................................. .... 62

9 Samverkan.................................................. .... 65

10 Ledningsorganisationen för den pedagogiska
verksamheten... 72

11 Personalen inom barnomsorgen........................ .... 74

12 Fortbildning................................................. .... 81

13 Grundutbildning och vidareutbildning ................ .... 90

14 Forskning och utvecklingsarbete...................... .... 94

15 Genomförande.............................................. .. 100

Bilagor:
Statistiska data om barnomsorgen ...:. ... .. 104

Regeringens
uppdrag till socialstyrelsen ........ .. 109

1
Utvecklingsplan för barnomsorgen

Genom
beslut av regeringen den 17 december 1981 fick socialstyrelsen i uppdrag att
redovisa en utvecklingsplan för barnomsorgen. Till grund för uppdraget låg
riksdagens ställningstagande till barnomsorgens innehåll den 25 november 1981 (SoU
1981/82:1). Vid behandUngen av proposition 1980/81:205 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen behandlade riksdagen med utgångspunkt i inlämnade
motioner utförligt frågan om barnomsorgens pedagogiska innehåll. Avslutningsvis
anförde utskottet att "riksdagen bör få en redovisning för planerna då det
gäller det fortsatta arbetet på att ge kommunerna och personalen stöd och
vägledning rörande bamomsorgsverksamheten. Redovisningen bör göras så utförlig
att det blir möjligt för riksdagen att bedöma om och i vad mån det kan vara
nödvändigt med särskilda åtgärder eUer initiativ för att inom rimlig tid
tillgodose personalens berättigade intresse att få stöd och vägledning i sitt
arbete."

Med
anledning av detta uppdrag har socialstyrelsen utarbetat föreliggande utvecklingsplan
för barnomsorgen. Utvecklingsplanen tar sikte på förändringar och åtgärder som
ska förbättra barnomsorgens pedagogiska innehåU.

Utgångspunkten
för utformningen av den inre verksamheten i barnomsorgen är barnens behov av
en pedagogisk verksamhet. Den pedagogiska

Prop. 1982/83:34 25

verksamheten
i barnomsorgen är utformad i syfte att ge ett positivt stöd för alla barns
utveckling.

Barnomsorgens
utbyggnad är nära kopplad till samhällets utveckling som gjort att förskolor
och fritidshem blivit ett allt mer nödvändigt komplement till hemmet. De av
riksdagen antagna utbyggnadskraven finns reglerade i socialtjänstlagen. Utifrån
socialstyrelsens ansvarsområde är det angeläget att betona det stora behovet av
att utbyggnaden av barnomsorgen fortsätter på en så hög och jämn utbyggnadsnivå
som möjligt. Barnomsorgen fortsätter också enligt statsmakternas beslut att
vara ett prioriterat område i dagens kärva ekonomiska läge. En av
kommunförbundet nyligen genomförd utredning visar att de långsiktiga
samhällsekonomiska effekterna av en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen är
positiva.

Trots
att bristen på platser i barnomsorgen är stor om man ser till landet som helhet
finns det kommuner som kommit så långt i sin utbyggnad att man funnit det
naturligt att gå utöver de lagstadgade kraven. I Stockholms kommun erbjuds
sålunda alla barn från 4 års ålder plats i förskolan, andra kommuner har en
liknande utveckling.

På
sikt måste allt fler barn få rätt att delta i förskolans verksamhet oavsett föräldrarnas
förvärvsarbete.

På
förslag av regeringen har riksdagen godtagit att den formella statliga styrningen
av barnomsorgen minskar när det gäUer t. ex. lokalutformning och platsantal.
Staten har ålagt sig stor återhållsamhet när det gäller rekommendationer om den
organisatoriska utformningen av verksamheten. Utskottet stryker under att detta
ställningstagande innebär att ansvaret för kommunerna ytterligare accentueras.
Utskottet anför vidare att "ställningstagandet får inte leda till att
kommunerna sänker sina ambitioner då det gäller kvalitetskraven. Genom mera
preciserade mål- och riktlinjer för förskoleverksamheten, något som utskottet i
det föregående förordat, bör kommunerna få ett gott stöd för att efter eget
bedömande vidareutveckla verksamheten och därigenom åstadkomma en god kvalitet
på barnomsorgen."

Utskottet
pekar på socialstyrelsens uppgift att till ledning för verksamheten utfärda
allmänna råd och att noggrant följa utveckUngen på området och uppmärksamma
konsekvenserna av det beslut riksdagen tog den 25 november 1981.

Socialstyrelsen
offentliggjorde den 7 oktober 1981 två nya arbetsplaner för förskolan, dels
Förskolans pedagogiska verksamhet - mål och inriktning och dels Förskola - lågstadium
- samverkan för kontinuitet. I den förstnämnda arbetsplanen redovisar
socialstyrelsen erfarenheterna kring 1970-talet och anger de utvecklingsvägar
som nu bör följas. Denna utvecklingsplan är en vidareutveckling av de
ställningstaganden socialstyrelsen gjort i anslutning till arbetsplanen.

Prop. 1982/83:34 26

Följande
är en kortfattad redovisning av de huvudsakliga ställningstagandena i
föreliggande UtveckUngsplan.

Planeringen
och utformningen av verksamheten i förskolor och fritidshem behöver stöd av ett
pedagogiskt program. Socialstyrelsen har inlett arbetet med att ta fram ett
pedagogiskt program för förskolan. Ett diskussionsunderlag kommer att
publiceras under 1982. Arbetet med att arbeta fram ett pedagogiskt program för
fritidshemmet kommer att inledas under hösten 1982.

Kommunernas
organisation för ledning och samordning av den pedagogiska verksamheten måste
utvecklas. Förändringarna bör bygga på en analys av ledningsorganisationens
uppgifter och funktioner varefter behov av kompetens på olika nivåer i
ledningsorganisationen kan beskrivas. Med utgångspunkt i det pedagogiska
programmet och med stöd av kunskaper och erfarenheter från verksamheten bör
varje socialnämnd utarbeta och anta kommunala riktlinjer för den pedagogiska
verksamheten.

Ansvaret
för genomförandet av det pedagogiska programmet vilar på varje enskild förskola
och fritidshem. Föreståndaren har där ett huvudansvar. Utgångspunkten för den
pedagogiska planeringen i förskolor och fritidshem är kommunens riktUnjer.
Föräldrarna ska beredas möjlighet att påverka planeringen.

Personalens
grundutbildning och vidareutbildning är ett viktigt statligt ansvar. Till följd
av de förändringar socialstyrelsen föreslår för det inre arbetet i barnomsorgen
bör en översyn ske av grundutbildningen. Vidareutbildningsmöjligheterna bör
förbättras, det gäller bl. a. vidareutbildnings-möjligheterna för frågor som
rör pedagogiskt ledningsarbete samt barn med behov av särskilt stöd.

Ungefär
50 % av personalen inom barnomsorgen har i dag barnskötarutbildning. Nya
insatser bör göras för att så många som möjligt av dessa fortsätter sin
utbildning till förskollärare eller fritidspedagog.

På
grund av de viktiga uppgifter föreståndarna får i den framtida verksamheten när
det gäller genomförandet av ett planerat pedagogiskt program förordas att de
erbjuds vidareutbildning.

En
förbättring av arbetet med fortbildningen av barnomsorgens personal är
nödvändig såväl på statlig, regional som kommunal nivå. Samarbetet bör förbättras
mellan högskoleenheterna och kommunerna.

Arbetet
med forskning och utvecklingsarbete sker i dag inom ramen för fasta
forskningsresurser vid högskolor och universitet samt genom s. k. sektorsanslag
främst från delegationen för social forskning. Barnomsorgs-området bör få ökad
tillgång till dessa forskningsresurser. Dessutom bör staten bidra tiU kommunalt
utveckUngsarbete.

Familjedaghemmen
bör få stöd i sitt arbete genom t. ex. öppna förskolor. Särskill
fortbildningsmaterial bör riktas till denna grupp. Frågan om dagbarnvårdarnas
grundutbildning bör övervägas i särskild ordning.

Socialstyrelsens
arbete med invandrarbarn och barn på sjukhus bör

Prop. 1982/83:34 27

fortsätta
med den inriktning det i dag har. Detsamma gäller styrelsens arbete med frågor
som rör samverkan mellan barnomsorgen och andra verksamheter som vänder sig
till barn.

Barnomsorgslagen
är från och med den 1 januari 1982 inordnad i socialstjänstlagen under rubriken
"Omsorger om barn och unga". Begreppet barnomsorg bör med ledning av
socialtjänstpropositionen tolkas så att det även kan innefatta insatser som
tidigare tillhörde socialvården. Den inriktningen ligger i Unje med det
utvecklingsarbete som skett inom barnomsorgsområdet under 70-talet. Med
utgångspunkt i den kunskap om barnfamiljernas behov som erhålles via den
uppsökande verksamheten har en rad olika insatser gjorts inom det 10-tal
projekt socialstyrelsen bedrivit på detta område. Begreppet barnomsorg används
här för den allmänna ej individinriktade verksamhet som vänder sig till barn i
åldern 0-12 år.

Socialstyrelsen
har ålagts ett viktigt ansvar när det gäller utvecklingen inom
barnomsorgsområdet. Styrelsens insatser bör enligt regeringen (prop. 1979/80:6)
koncentreras på planerings- och uppföljningsarbete, bl. a. avseende utbyggnaden
och pedagogiskt utvecklingsarbete. I det ovan redovisade utskottsbetänkandet
anges att socialstyrelsen noggrant ska följa utvecklingen på området och att
styrelsen till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen ska utfärda
allmänna råd.

Socialstyrelsens
insatser inom barnomsorgsområdet är koncentrerade till att arbeta fram olika
former av planeringsunderlag för kommunerna, informations- och fortbildningsarbete
och att initiera och följa forsknings-och utvecklingsarbete. Socialstyrelsens
metoder för att följa utvecklingen inom området har brister. Det är främst via
de kommunala barnomsorgsplanerna en löpande information i vissa centrala
frågor kan erhållas. En rad viktiga frågor kan dock inte följas via
barnomsorgsplanerna, det gäller t. ex. utvecklingen av det inre arbetet i
förskolor och fritidshem. Ökade insatser för att t. ex. via beskrivande
forskning samla sådan kunskap behövs under 80-talet.

Socialstyrelsens
insatser inom barnomsorgsområdet formas i ett nära samspel med kommuner,
högskolor och olika centrala instanser. Representanter för dessa grupper
inbjuds årligen till seminarier, rådslag och konferenser och är ett viktigt
inflöde som grund för planeringen av socialstyrelsens verksamhet. Föreliggande
utvecklingsplan blir en viktig utgångspunkt för dessa samråd.

2
Förskolans pedagogiska verksamhet

Socialstyrelsen
har i sin verksamhetsplanering 80/81 vid sidan av att följa och stimulera den
fortsatta utbyggnaden av barnomsorgen särskilt prioriterat arbetet med att
vidareutveckla och förbättra barnomsorgens innehåU och arbetsformer under de
närmast kommande åren. Särskild uppmärksamhet

Prop. 1982/83:34 28

kommer
att ägnas lednings- och samordningsfrågorna avseende den pedagogiska
verksamheten.

I
detta kapitel redovisas socialstyrelsens planering, överväganden och förslag
för hur det pedagogiska arbetet inom förskolan ska utvecklas. De insatser
styrelsen anser nödvändiga bygger på en analys av utvecklingen under
1970-talet. Slutsatsen av denna analys är att det behövs kraftfulla åtgärder
för att stödja utvecklingen av det pedagogiska arbetet. De centrala punkterna i
socialstyrelsens planering är utarbetandet av ett pedagogiskt program för
förskolan, att kommunerna utarbetar kommunala riktUnjer för den pedagogiska
verksamheten och förbättrar sin ledningsorganisation samt utvecklandet av ett
pedagogiskt planeringsansvar på verksamhetsnivå.

Bakgrund

1968
års barnstugeutredning ledde till att ett omfattande pedagogiskt utvecklingsarbete
för förskolan påbörjades. Utredningen hade att ta ställning till förskolans
mål, innehåll, arbetssätt och organisation samt pröva förutsättningarna för en
mera allmän förskoleverksamhet för i första hand fem- och sexåringar.
Utredningens olika förslag innebar en rad förändringar i såväl organisatoriskt
som metodiskt avseende. Utifrån individorienterad utvecklingspsykologisk
teoribildning om barns intellektuella och emotionella utveckling formulerade
utredningen sina förslag om ett arbetssätt benämnt dialogpedagogik och som
konsekvens därav en organisatorisk förändring mot åldersblandade barngrupper, -
småbarnsgrupper 0-3 år och syskongrupper 3-6 år, - samt personal som arbetade
i arbetslag. Vidare förslogs en lokalutformning som skulle ha till syfte att
stimulera barns fria aktiviteter och samspel.

Barnstugeutredningens
förslag prövades under åren 1972-75 i en relativt omfattande försöksverksamhet
ledd av socialstyrelsen. Utvärderingen av denna har redovisats i en rad
rapporter. Mycket av det som barnstugeutredningen förde fram har haft
bestående värde och utvecklats vidare, vissa förskjutningar av tyngdpunkter har
skett, andra tankar har blivit utsatta för kritik och omprövats.

År
1976 startades forsknings- och utvecklingsprojektet MAFF (mångsidigt användbara
förskolor och fritidshem) med utgångspunkt i vissa områden inom barnomsorgen
såsom utveckling av de inre arbetsformerna mot ökad kontakt mellan barn i olika
åldrar och de vuxnas samarbete. Lokalutformning för ökad anpassbarhet samt
barnstugans förutsättningar som kontaktmiljö i bostadsområdet är andra viktiga
områden i projektet. Försöksverksamheten avslutas under 1982. Resultatredovisning
pågår för närvarande.

Familjestödsutredningens
arbeten omkring kvalitén i barnomsorgen för de yngsta barnen vidareutvecklade
flera av barnstugeutredningens tankegångar. Utredningen visade på värdet av en
pedagogisk verksamhet även för de yngsta barnen. I försöksverksamhet prövades åldersblandade
barngrupper

Prop. 1982/83:34 29

(1-12
år) samt föräldramedverkan i daghem. Utredningen utvecklade också tankegångarna
om en mer grupporienterad pedagogik samt om planering och utvärdering av
verksamheten. Behovet av pedagogisk forskning i barnomsorgsfrågor samt
utvecklandet av en pedagogisk ledning för verksamheten i kommunerna påpekades.

Även
barnomsorgsgruppens utredningsarbete omkring föräldrautbildning har omfattat
pedagogiskt utvecklingsarbete för förskolan, särskilt avseende föräldrarnas
roll i förskolan. Bl. a. har i försöksverksamhet prövats och redovisats en
modell för föräldramedverkan i förskolan.

1970-talet
innebar en dynamisk utvecklingsperiod för förskolan, inte bara genom den
kraftiga utbyggnaden utan också i hög grad avseende pedagogiskt reformarbete.
Frågan om förskolans innehåll har varit föremål för intensiv debatt som
redovisats i olika former. Mycken kraft och ett omfattande utvecklingsarbete
har lagts ner på organisatoriska frågor såsom barngruppernas sammansättning
och storlek, personaldimensionering, miljöutformning och liknande viktiga
ramfaktorer för en kvalitativt god barnomsorg. Decenniet har också givit
värdefulla kunskaper av annat slag som rört utvecklingen av innehållet i
verksamheten. Det finns en god erfarenhets- och kunskapsgrund att bygga på när
det gäller vidareutvecklingen av förskolans inre verksamhet.

Att
denna inledningsfas i förskolans uppbyggnad präglats av sökande och prövande
har varit nödvändigt och värdefuUt. Det går dock inte att bortse ifrån att
perioden inneburit att verksamheten i dag i flera avseenden präglas av
osäkerhet och brister och alt kvaUtén i förskolans inre verksamhet är skiftande
och skiljer sig på ett oacceptabelt sätt mellan oUka förskolor.

Det
finns ett stort behov av att bygga upp kompetensen i kommunerna när det gäller
ledning och samordning av det pedagogiska innehållet. Utifrån en analys av de
erfarenheter och kunskaper som samlats bör verksamheten ges ökade
utvecklingsmöjligheter och större enhetlighet med tydligare preciserade krav
såväl när det gäller innehåll som arbetsformer. Socialtjänstreformen har
aktualiserat behovet av att klargöra och avgränsa förskolans syften och uppgiter.

Socialstyrelsens
överväganden

Den
nya arbetsplanen Förskolans pedagogiska verksamhet - mål och inriktning (1981)
bygger på en genomgång av erfarenheterna från 1970-talets utbyggnad av förskolan
och de problemområden, behov och förslag till vidareutveckling som
dokumenterats i utredningar och rapporter från försöksverksamheter och
kommunalt utvecklingsarbete. Arbetsplanen ger en kortfattad översikt av dessa
erfarenheter som utgångspunkt för det

Prop. 1982/83:34 30

utvecklings-
och reformarbete som socialstyrelsen nu inleder. Följande synpunkter kan bl. a.
noteras:

- Behovet av att vidareutveckla de teoretiska
utgångspunkterna för förskolans pedagogiska verksamhet. De
utvecklingspsykologiska teorierna behöver kompletteras av bl. a.
gruppsykologiska teorier och socialisationsteorier, dvs. hur barn utvecklar och
införlivar normer och värderingar.

- Förskolans mål och inriktning behöver utvecklas och
preciseras och göras tillgängligt för ledning och planering av den pedagogiska
verksamheten.

- Innehållet i den pedagogiska verksamheten behöver
bli tydligare och enhetligare för atl en jämnare kvalitet ska kunna utvecklas
inom förskolan. Genom en tydlig och tillgänglig innehållsbeskrivning underlättas
även föräldrasamarbetet och samverkan med andra verksamheter.

- Verksamheten behöver ges en klarare målrelaterad
struktur genom en medveten pedagogisk planering.

- Barngruppen är en viktig resurs i sig i förskolan.
Arbetsformerna i förskolan behöver vidareutvecklas mot ett grupporienterat
perspektiv som komplement till det individorienterade perspektivet.

- En fast vistelsetid på minsl 4-5 timmar bör gälla
för alla barn.

- Föräldrasamarbetet behöver ges fastare ramar med
ett mer preciserat innehåll.

- Frågan om förskolans roll i bostadsområdet kräver
en analys. Här saknas preciseringar som avgränsar och klargör förskolans ansvar
och uppgift.

- Ledning och samordning av den pedagogiska
verksamheten behöver utvecklas och förbättras centralt, kommunalt och i den
enskilda förskolan.

Med
dessa utgångspunkter har socialstyrelsen gjort följande överväganden:

1. Som det första steget i arbetet att stödja
utvecklingen av det pedagogiska arbetet i förskolan anser socialstyrelsen att
förskolans verksamhet är i behov av ett pedagogiskt program som ska gälla för
all förskoleverksamhet i landet. Det pedagogiska programmet ska ha karaktären
av styrdokument för verksamhetens målinriktning, innehåll och arbetsformer på
en övergripande nivå. Det bör vara utformat så att det kan tjäna som ett administrativt
underlag för kommunernas arbete med ledning och samordning och planering av
den pedagogiska verksamheten i kommunerna.

2. Som det andra steget i arbetet att stödja
utvecklingen av det pedagogiska arbetet i förskolan anser socialstyrelsen att
sociala centralnämnderna i kommunerna bör utarbeta och anta kommunala
riktlinjer för den pedagogiska verksamheten. Dessa riktlinjer bör omfatta medel
för förverkligandet av del pedagogiska programmet och andra ställningstaganden
i syfte

Prop. 1982/83:34 31

att
utveckla verksamhetens pedagogiska innehåll.

3.
Som det tredje steget i utvecklingen och genomförandet av det jjedagogiska
programmet anser socialstyrelsen att ett tydligt pedagogiskt planeringsansvar
ska läggas på verksamhetsnivå, i den enskilda förskolan. Föreståndaren som
pedagogiskt ledningsansvarig ska tillse att en sådan planering utförs.
Föräldrarnas synpunkter på den pedagogiska planeringen bör i organiserade
former inhämtas. Former för en regelbunden återkoppling mellan dessa tre steg
är viktiga att beakta.

Pedagogiskt
program

Socialstyrelsen
har den 12 oktober 1981 tillsatt en expertgrupp med uppdrag att utarbeta ett
förslag till pedagogiskt program för förskolan. Följande riktlinjer har
antagits för expertgruppens arbete:

Ansvaret
för verksamheten i förskolan vilar på kommunerna och där inom på socialnämnden.
Kommunen har att utfärda de riktlinjer och administrativa regler i övrigt som
behövs för verksamhetens utveckUng. Riksdagen har genom antagandet av
förskolepropositionen (1973:136, SoU 1973:30) och barnomsorgspropositionen
(1975/76:92, SoU 1975/76:28) beslutat om syfte och inriktning av verksamheten.
Från den 1 januari 1982 är barnomsorgslagens bestämmelser inordnade i
socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44) och
socialtjänstförordningen. Därmed har barnomsorgens övergripande samhällsmål
fått en ny utformning. Denna förändring har medtagits i de nedan nämnda
arbetsplanerna. Socialstyrelsens vägledning till kommunerna utgår från de
nämnda riksdagsbesluten.

I
socialstyrelsens uppdrag ligger att utarbeta en arbetsplan för förskolan. Under
perioden 1975-79 har sex arbetsplansdelar pubUcerats. Socialstyrelsen har i
arbetsplansdelen Förskolans pedagogiska verksamhel - mål och inriktning (aug.
1981) angivit utgångspunkter för förskolans verksamhet. 1 arbetsplanen framhåUer
styrelsen bland annat att förskolans mål och innehåll behöver preciseras och
att verksamheten måste planeras och struktureras i syfte att garantera en
allsidighet och en jämnare kvalitativ utveckling av förskolans inre verksamhet.
Arbetsplanen vänder sig till ledningspersonal för barnomsorgen.

I
syfte att vidareutveckla förskolans innehåll har socialstyrelsen tillsatt en expertgrupp.
Gruppens uppgift är att utforma ett förslag till pedagogiskt program för
förskolan. Utgångspunkten för gruppens arbete är den nämnda arbetsplanen och
den där presenterade målkonstruktionen.

De fria arbetsformer som
förespråkas för förskolan förutsätter en väl genomtänkt och långsiktig
planering av verksamheten från personalens och föräldrarnas sida. Hjälpmedel
för en sådan långsiktig planering har i slort sett. saknats för förskolan.
Målkonstruktionen i arbetsplanen är utformad i syfte att tjäna som
administrativt hjälpmedel för att underlätta planeringen av verksamheten.

Prop. 1982/83:34 32

Förskolans
verksamhet bedrivs i daghem och deltidsgrupper. De åldersblandade
barngrupperna har inneburit klara fördelar för förskolans syften och
arbetssätt. Socialstyrelsen anser det dock väsentligt att inom de åldersblandade
barngrupperna också utveckla verksamhet för s. k. tvärgrupper med barn i
likartade åldrar eller utvecklingsnivåer. De åldersblandade och de åldersindelade
gruppsammansättningarna har delvis olika funktioner, båda viktiga för
verksamheten.

Mot
bakgrund av vad som ovan anförts bör expertgruppen utarbeta ett principförslag
för förskolans pedagogiska program. Detta måste vara tillämpbart på de olika
organisationstyper som förekommer inom förskolan. Det ska omfatta den
pedagogiska verksamheten för samtliga förskoleåldrar (0-6 år) med beaktande av
förutsättningarna som ges såväl i de åldersblandade barngrupperna som i de mer
åldershomogena (t. ex. tvärgrupper i daghem, deltidsgrupper). Åldrarna närmast
före skoUnträdet bör behandlas mot bakgrund av den inriktning som
socialstyrelsen angivit i arbetsplanen Förskola lågstadium - samverkan för
kontinuitet (okt. 1981). Principförslaget för förskolans pedagogiska program
ska utformas så att det kan utgöra ett hjälpmedel för nämnd och
ledningspersonal på kommunal nivå att anta och förverkliga riktlinjer för
förskolans pedagogiska verksamhet.

Utformningen
av ett mer detaljerat ämnesmässigt och metodiskt innehåll ligger inte inom
expertgruppens uppdrag. Ett arbete med sådan inriktning planeras inom
socialstyrelsen inom de fem ämnesområdena språk, omvärldsorientering,
naturorientering, bild och form, ljud och rörelse.

Fritidshemsverksamhelen
(7-12 år) ligger inte heller inom expertgruppens uppdrag. Denna fråga är på
annat sätt under utredning inom styrelsen.

Gruppen
bör samråda med experter inom områden som berör uppdraget. Genom seminarier,
konferenser etc. bör gruppen inhämta erfarenheter från verksamheten,
forskningen och personalutbildningarna.

Socialstyrelsen
ser det som angeläget att snarast möjligt låta olika intressegrupper delta i
diskussionen. Styrelsen önskar därför att expertgruppen presenterar ett
förslag till diskussionsunderlag före den 1 juU 1982.

(Arbetet
med denna utvecklingsplan har inneburit att presentationen av expertgruppens
diskussionsunderlag fått flyttas till hösten 1982).

Målkonstruktion
för förskolans pedgogiska program

Förskolans
mål har kritiserats på grund av sina generella formuleringar. Innehållet i
verksamheten har i hög grad blivit en fråga för personalen att ensam ta
ställning till inom de organisatoriska ramar som fastställs på kommunal nivå.
Detta har lett till att kvaUtén på den inre verksamheten i dag är skiftande.
För att målbeskrivningen ska kunna fungera som stöd och ledning vid
utformningen av verksamheten behöver den utvecklas och preciseras.

Den
nya målkonstruktion för förskolans pedagogiska program som

Prop.
1982/83:34 33

används som utgångspunkt för expertgruppens uppdrag har
utarbetats inom socialstyrelsen och finns presenterad i arbetsplanen Förskolans
pedagogiska program - mål och inriktning. Målkonstruktionen innehåller fyra
olika delar.

1 Förskolans samhällsmål

I Socialtjänstlagens § 1, den s. k. portalparagrafen,
framhålls de övergripande demokratiska samhällsmålen jämlikhet, solidaritet,
trygghet, ansvar. Dessa ideologiska mål står för människosyn och samhäUssyn i
socialtjänsten och därmed i barnomsorgen. Begreppen är centrala för de mål för
barns fostran som förskolan verkar för och som verksamheten ska präglas av.

Barns fostran i detta perspektiv är en fråga som kräver en
levande diskiission av dem som finns och arbetar inom barnomsorgen eller på
andra sätt berörs av dess verksamhet.

Barnomsorgens samhällsmål som riktmärke för barns fostran
och därtill knutna attityder och värderingar är väsentliga men också känsliga
frågor som berör människor djupt. Dessa frågor kan vara lämpliga att diskutera
i former som gör det möjligt för såväl personal som föräldrar i förskolan att
delta. Vägledande och stödjande material i detta syfte är angeläget.

2 Barns utveckling

Barns utveckling är nästa utgångspunkt för
målkonstruktionen. Utvecklingspsykologiska teorier utgör en viktig grund för
förskolans verksamhet. Förskolan ska utifrån en helhetssyn ge bamen stöd och
stimulans för sin utveckling. Området har benämnts med olika begrepp under åren
beroende på aktuell vetenskaplig teoribildning. I målkonstruktionen tas ingen
ställning till detta.

Goda kunskaper om barns utveckling inom alla områden,
uppmärksamhet för avvikelse och metoder att stimulera barn som är sena i något
avseende erfordras. Hur barns skiftande livsvillkor är av betydelse och
påverkar deras utveckling samt de pedagogiska konsekvenser detta medför är
också kunskaper som behöver fördjupas inom förskolan.

Det är även angeläget att de teoretiska utgångspunkterna
för förskolans verksamhet vidareutvecklas och vidgas. Utvecklingspsykologisk
kunskap behöver kompletteras av kunskap omkring barns socialisation, dvs. h-jr bam
införlivar normer och värderingar och tar till sig ett omgivande samhälls- och
kulturmönster. Här är kunskaperna inom barnomsorgen i dag bristfälliga och
området är angeläget för ytterligare forskningsinsatser.

3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 34

1

+j

<1)

■M

-M

<

Q)

+J

t.

(13

-C

t-

0)

t/1

-i

(fl

t.

-:it:

F

>

(/l

OJ

:fO

O

C

4- »

« a:

t/)

1

1

1

'

'

OJ

CO

CU

E

s-

+->

:o

>>

i-

t-

JZ

-C

o

u

o

o

-o

-o

cn-r- E
to

3

3

c oi +J
c

• r-5

• t-5wO 3 >i fl3

1

1

t/1 E S- T3 ro

E

E

s-

CD S-
t/I

i.

o

c OJ en c

o

*+-

• r- -M c o a:

-

c (O -r-
-r- (1>

-C

r- E c
-M r-

. jz

u

. — _i<: CD

o

o

:(T3 (fl
1 — 13 CD

o

1

-4J o S- >> lO -r- 4J -*->

-o

-o

E r- -D
W

(fl O
r- C

t.
-r- O O

-Q <4- -I- .Q O

CL

ftJ Q.

O) T3 OJ

Dl

1
-r- t_ t.

C

C

s-
1 — « fl en

OJ

3 Q.
> QJ

S-

Q- -4- » (0 :o
-Q

OJ

CL

(fl
•» -)

+J

o

c W
r — (fl

c

J-

C -M -r-

OJ

jz
(l> C E tn

o

U +J
OJ -r-

S-

j » :

O OJ
E • (- -M

o

CO

> -i- cn (O

S-

1
S- I- o E

ZJ

c

J- 3
CU . — OJ

- » ->

c

ZJ >
-M D. O -IJ

rtJ

:fO

■-) • -- n3 >: rfl

c

B

"O
I — C OJ OJ e

z:

O

«

+J cn

ffl c

<u

Ju; -f-

c cn

• r- C

o -r-

C -O

13 r-

■M

o » (fl

e -Q

e t.

o (/>

OJ
Q.

- Q.

KA

Q.

C3

* OJ

z:

CD i-

(fl . —

C CT

-J

■r-
OJ

O OJ

::i

1 — -Q

o 3 cn

o

j « :

wi +->
c

UJ

u «

J -r-

>■

Oj (fl

" CUr-

1 —

> CD

. — jk:

-(->
OfO

&.

(/l I — u

3 e

<u

..-
OJ OJ

tA

CDl.

m -l-J
>

s:

(fl :o

>, c 4->

ce

• r-jt+_

OJ

M- • .- 3

<

CQ

1

1

CD tn r — ,i fO +■>
:ifl • !-T? OJ -C 4- _ S- -Q E (fl
-r-ffl i_ ffl S- -M > (fl t/1 -4-> O)

r~ s_ > .>: i.

(fl OJ
(fl o OJ OJ X 4- » 4-> e S- I — -Q

Prop.
1982/83:34 35

3 Arbeta-leka-lära

Förskolans inriktning förutsätter ett brett pedagogiskt
synsätt där såväl fysisk omvårdnad och överföring av normer och värderingar som
utvecklandet av en allsidig personlighets- och kunskapsutveckling utifrån
förståelse av den situation som barnet befinner sig i utanför och inom förskolan
ingår. Förskolepedagogik innebär således fostran i ordets vidaste bemärkelse.

Arbeta-leka-lära
har i målkonstruktionen valts som centrala begrepp för verksamheten. Ett
givande utvecklingsarbete inom förskolan under senare år har gällt att i
pedagogiskt syfte låta barnen delta i och ta ansvar för det vardagliga arbetet.
Sådan verksamhet kan ge rika inlärningstillfällen i naturliga sammanhang. Leken
är förskolebarnets naturliga förhållningssätt till omvärlden. Det är genom
leken verkligheten införlivas och kunskaper, känslor och färdigheter bearbetas.
Att se, uppleva och delta i riktigt arbete berikar barnens egna spontana lekar
och skapande aktiviteter. Inlärning i förskolan bör ske i naturliga sammanhang,
meningsfulla för barnen, genom arbete och lek. Innebörden i begreppen arbeta
leka lära behöver utvecklas, konkretiseras och ges praktisk innebörd och
tillämpning. Vägledande material i detta syfte är angeläget för förskolan.

4 Ämnesområden

De fem ämnesområdena språk, omvärldsorientering,
naturorientering, bild och form, ljud och rörelse är en administrativ indelning
av verksamheten med exempel på innehåll och aktiviteter som kan inrymmas inom
varje ämnesområde. Syftet med denna indelning är att ge en överblick av förskolans
innehåll. Ämnesområdena kan tjäna som underlag vid utarbetande av vägledande
material och planering av fortbildningsinsatser, försöksverksamhet och UtveckUngsarbete.

Uppdelningen
i ämnesområden får inte leda liU någon förenklad aktivitetssyn i förskolan
eller uppsplittring av verksamheten. Att innehållet inom och mellan dessa i
praktiken ska utvecklas i olika projekt och teman, anpassade till barnens behov
och utveckling är en förutsättning. Ämnesområdena innebär alltså inte att
förskolans temainriktade metodik ifrågasätts, utan ska ses som ett medel att
skapa utvecklingsmöjligheter, allsidighet och enhetiighet i verksamheten.

I
expertgruppens arbete med ett pedagogiskt program för förskolan behandlas
ämnesområdena översiktiigt avseende motiv, mål och väsentligt innehåll.

Utöver det
arbete som direkt anknyter till utvecklandet av det pedagogiska programmet för
förskolan har socialstyrelsen planerat och i vissa fall påbörjat ett arbete
inom de olika ämnesområdena för bevakning, uppföljning och utarbetande av
vägledande material. Där kunskap saknas inom ett område behöver forskning,
försöksverksamhet och utvecklingsarbete initieras.

Prop. 1982/83:34 36

Hösten
1981- tillsatte socialstyrelsen en arbetsgrupp med syfte att inom ämnesområdet
språk utarbeta vägledande material för barnomsorgspersonalen. TiU
arbetsgruppen finns en vetenskaplig referensgmpp knuten. Bl. a. planeras ett
material om hur förskolan kan ge barnen en grundläggande beredskap för läsning
och skrivning.

Inom
ämnesområdet omvärldsorientering har ett arbete påbörjats som behandlar etiska
frågor i förskolan.

Vägledande
material omkring trafikundervisning i förskola, fritidshem och familjedaghem
utarbetas för närvarande av en arbetsgmpp samt av forskare och representanter
för socialstyrelsen.

På
liknande sätt kommer utvecklingsarbete att påbörjas inom övriga ämnesområden
genom att erfarenheter och kunskaper insamlas, kontakter etableras med extern
expertis, arbetsgmpper tillsätts, seminarier ordnas.

Arbetet
inom de olika ämnesområdena kommer att resultera i skrifter riktade tiU
förskolans personal, fortbildningsmaterial, informationsmaterial etc.

Andra
områden för pedagogiskt utvecklingsarbete

Utöver
det arbete som påbörjats eller planeras inom eller i anslutning till förskolans
pedagogiska program finns andra angelägna områden för insatser av olika slag.

Ett
sådant gäller frågan om arbetssättet i förskolan i relation till bamgmppen.
Behovet av att utveckla kunskaper inom förskolan om hur man skapar en
välfungerande barngrupp är stort för närvarande. Utvecklingen av ett mer gmpporienterat
arbetssätt har väckt stort intresse bland personalen. Forskning,
försöksverksamhet och utvecklingsarbete behövs inom detta område. Gmppen som
pedagogiskt medel borde även vara ett område för intensifierade gmndutbildnings-
och fortbildningsinsatser. Socialstyrelsen planerar som ett första steg att med
hjälp av extern expertis ta fram ett studiematerial för personalen som kan ge
konkret vägledning i arbetet med att bygga upp gruppinriktade arbetsformer.

Ett
annat sådant område gäller föräldrasamarbetet i förskolan. Frågan om föräldramas
roll i förskolan har diskuterats ända sedan bamstugeutredning-en lade fram sina
förslag. Fortfarande finns många problem knutna till denna fråga när det gäller
syften, former och innehåll i föräldrasamarbetet. Socialstyrelsen anser att
frågan om föräldrasamarbetet inte längre får ses som en allmän ambition i
förskolan. Kommunerna uppmanas att utarbeta och pröva modeller för en mer
organiserad föräldramedverkan i förskolan. Ett exempel på en sådan modeU har barnomsorgsgmppen
presenterat i sitt betänkande om föräldrautbildning (SOU 1980:27). Genom
kommunalt utvecklingsarbete och försöksverksamhet med den inriktning som angivits
i den nya arbetsplanen om förskolans pedagogiska verksamhet bör frågan föras
framåt erfarenhetsmässigt i praktisk tillämpning. Utvärderingar av

Prop. 1982/83:34 37

sådant
utvecklingsarbete är viktigt för informations- och kunskapsspridning.

När
det gäller förskolans roll i bostadsområdet är detta ett område som varit
föremål för diskussion och försöksverksamhet bl. a. i MAFF-projektet.
Erfarenheter härifrån blir värdefulla utgångspunkter när det gäller frågan om
förskolans ansvar och uppgift härvidlag. Socialstyrelsen har angivit två utgångspunkter,
- dels förskolans behov av att utnyttja bostadsområdet och dess resurser i det
pedagogiska arbetet, - dels förskolans möjHgheler att fungera som kontaktmiljö
i bostadsområdet främst med tanke på föräldrarna till de barn som vistas i
förskolan. Däremot ställer sig socialstyrelsen mycket tveksam till tanken på
att den reguljära förskoleverksamheten skulle kunna åläggas ett ansvar som mer
generell resurs i bostadsområdet. För detta lämpar sig den öppna förskolan
bättre.

Kommunala
riktlinjer

Ansvaret
för verksamheten i förskolor och fritidshem ligger på kommunen och där inom på
socialnämnden söm är ansvarig för att mål, inriktning och innehåll förverkUgas.

Som
redovisats ovan är frågor som rör ledning och samordning av den pedagogiska
verksamheten ett outvecklat område för barnomsorgen. Det är därför en viktig
fråga för kommunerna att arbeta med under de kommande åren. Socialstyrelsen
kommer att arbeta med frågan bl. a. genom forskningsinsatser och genom
deltagande i kommunalt utvecklingsarbete.

För
att utveckla och förverkUga det pedagogiska arbetet bör socialnämnderna
utarbeta och anta kommunala rikflinjer för verksamheten. Riktiin-jerna bör
koncentreras till de krav och fömtsättningar som socialnämnden anger för
verksamheten. Utgångspunkt för riktlinjerna är de mål som fastställs av
regering och riksdag och den vägledning i form av pedagogiskt program som
utarbetats av socialstyrelsen. Den kommunala ledningsorganisationens
uppbyggnad liksom övriga fömtsättningar som kommunen tillhandahåller som stöd
för genomförandet av det pedagogiska arbetet bör anges. Socialnämndens
bedömning av önskvärd utveckUng, fortbildning och utvecklingsarbete kan också
beröras Uksom principer för föräldrarnas deltagande och påverkan av
verksamheten.

Återföring
av ertarenheter från personal och föräldrar av hur verksamheten utvecklas är
ett viktigt underlag för revideringar av de kommunala riktUnjerna och bör
därför ske i orgariiserade former.

Många
kommuner har påbörjat ett arbete med kommunala rikflinjer. På gmnd av att det
är ett svårt och delvis nytt område för barnomsorgen bör kommunerna se arbetet
med rikflinjer som en långsiktig process där det gäller att finna former och
beskrivningsnivåer som passar den enskilda kommunen.

Prop. 1982/83:34 38

Pedagogisk planering

Att förskolans verksamhet behöver planeras på ett medvetet
och omsorgsfullt sätt framstår i dag som en av de viktigaste grundreglerna för
en bra barnomsorg. För att verksamheten ska bli målinriktad och meningsfuU i
ett långsiktigt perspektiv krävs översikt och medveten planering.

Socialstyrelsen anser att ett tydligt pedagogiskt
planeringsansvar ska ligga på verksamhetsnivå, i den enskilda förskolan.

Planeringen i förskolan ska utföras av personalen.
Föreståndaren som pedagogiskt ledningsansvarig ska tillse att planeringen
utförs.

Det pedagogiska programmet måste utformas och förverkligas
så att det anpassas tiU den speciella barngruppen. Barnens egna erfarenheter, livsvUlkor
och behov är här viktiga utgångspunkter. Här bör också tas tillvara det lokala
kultur- och samhällslivet och de resurser som förskolan har tillgång till i den
egna närmiljön. Personalen i förskolan ska ha kompetensen att utforma,
genomföra och utvärdera den planerade verksamheten.

Föräldrarna bör delta i planering och utformning av
förskolans verksamhet. Detta kan ske genom att varje förskola eller
förskoleavdelning redovisar en övergripande pedagogisk planering av
verksamheten och i organiserade former inhämtar föräldrarnas synpunkter.

I syfte att stimulera en utveckling av pedagogisk
planering i förskolor och fritidshem ger socialstyrelsen nu årligen ut en
planeringskalender speciellt avsedd för verksamheten.

Styrelsen
planerar att tillsätta en arbetsgmpp i syfte att ta fram vägledande material
för personalen om pedagogisk planering.

Socialstyrelsens arbetsformer

Inför det långsiktiga utvecklingsarbete för att förbättra
förskolans innehåll som socialstyrelsen nu inleder har en rad åtgärder
vidtagits inom styrelsen i syfte att tillskapa adekvata arbetsformer och
informationskanaler samt kontakter med berörda parter och instanser inom
området. Styrelsen behöver i stor utsträckning anlita extern expertis med
särskilda uppdrag vid utformningen av vägledande material.

- Arbetsplanen för förskola/fritidshem har getts en ny
utformning och inriktning. I denna skriftserie som utarbetas inom
socialstyrelsen publiceras styrelsens policy inom olika områden som berör den
pedagogiska verksamheten. Skrifterna är kortfattade översikter av överväganden
och ställningstaganden. De vänder sig till de kommunala ledningsorganen, -
socialnämnder, socialförvaltningar och föreståndare, -som ett led i arbetet att
höja kompetensen för ledning och samordning av den pedagogiska verksamheten i
kommunerna. Hittills har skrifterna Förskolans pedagogiska verksamhet - mål
och inriktning (1981) samt Förskola

Prop.
1982/83:34 39

lågstadium - samverkan för kontinuitet (1981) publicerats
i den nya arbetsplansserien.

-
Arbetsplanen
kompletteras av skriftserien Arbeta i förskola/fritidshem. Denna serie ansluter
till arbetsplanen men har ej karaktären av policy och utarbetas på uppdrag av
socialstyrelsen av extern expertis. Materialet vänder sig till den pedagogiskt
verksamma personalen och är melodin-riktat och fördjupande inom skilda
delområden av verksamheten. Hittills har skriften Åldersblandade barngrupper
(1982) av förskolepsykolog Karin Edenhammar publicerats i denna serie. Av de
sex tidigare arbetsplansdelarna som utarbetats under senare hälften av
1970-talet utgår de två första. Övriga kvarstår och är närmast att betrakta som
tillhörande serien Arbeta i förskola.

-
En nystartad
informationsskrift Aktuellt inom barnomsorgen, har utkommit med ett nummer.
Informationsskriften distribueras till de enskilda förskolorna och
fritidshemmen samt till socialförvaltningar och personalutbildningar och
informerar personalen om aktuella frågor inom barnomsorgsområdet.

-
Socialstyrelsen
har tillsatt en expertgrupp med uppdrag att utarbeta ett förslag till
pedagogiskt program för förskolan. Utgångspunkten för gmppens arbete är den
målkonstruktion för den pedagogiska verksamheten som finns presenterad i
arbetsplanen om förskolans pedagogiska verksamhet.

-
Utformningen av
ett mer detaljerat ämnesmässigt och metodiskt innehåll planeras och har i vissa
fall påbörjats inom bl. a. de fem ämnesområdena språk, omvärldsorientering,
naturorientering, bUd och form, ljud och rörelse.

-
Ett pedagogiskt
råd kommer att tillsättas. Dess uppgift blir att följa och rådgiva
socialstyrelsen i arbetet med de pedagogiska frågorna. Ledamöterna kommer att
vara verksamma inom kommunal barnomsorgsverksamhet, grundutbildning, forskning
eller andra för barnomsorgen viktiga områden.

-
Barnomsorgsdelegationen
har i sin urspmngliga form upphört från 1 juU 1981. Socialstyrelsen har
beslutat ersätta den med en kommunalt inriktad delegation, främst inriktad på
styrelsens verksamhetsplanering och petitan.

-
För
socialstyrelsens behov av samråd med centrala instanser, kommuner,
utbildningsinstitutioner, fackliga organisationer etc. kommer olika vägar att
användas som t. ex. seminarier, konferenser och samrådsgrupper.

3 Fritidshemmens pedagogiska verksamhet

I detta avsnitt redovisas socialstyrelsens planering,
överväganden, förslag angående skolbarnsomsorgen (7-12 år). Då styrelsen inte
tidigare redovisat

Prop. 1982/83:34 40

någon
samlad översyn av fritidshemmens verksamhet behandlas detta område något
utförligare än övriga i planen. Fritidshemmens pedagogiska verksamhet beskrivs
utifrån organisatoriska, kvantitativa och kvalitativa utgångspunkter. Utvecklingen
under 1970-talet har huvudsakligen inriktats på organisation och kvantitet.

De
organisatoriska aspekterna utgör en avgörande förutsättning för diskussionen om
innehålls- och kvalitetsfrågor. Mot bakgrund av den oklarhet som råder om
organisatoriska lösningar för dessa åldersgrupper är det därför nödvändigt att
i detta avsnitt uppehålla sig även vid dessa frågor.

Diskussionen
om framtida organisationsformer syftar i detta sammanhang till att identifiera
tänkbara utvecklingslinjer. En mer genomarbetad utredning av
organisationsfrågorna kräver dock en större insats än vad som varit möjligt
inom detta uppdrag. Dessa frågor bör bli föremål för en gmndligare genomarbetning
i samband med regeringsuppdraget att se över framtida modeller för
barnomsorgen.

Bakgrund

Fram
till mitten av 60-talet var fritidshemsverksamhet endast tillgänglig för ett
fåtal barn i våra största kommuner. 1964 startades utbildning av fritidspedagoger
på försök vid Fröbelseminariet i Norrköping. Utbildningen startades därför att
utbyggnaden av fritidshemmen hade ökat och att de förskollärare som arbetade på
fritidshemmen inte. ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om skolbarn.

Den
egentliga utbyggnaden av fritidshemsverksamheten startade i mitten av 70-talet.
Fritidshemmen är därmed den yngsta av våra bamomsorgsfor-mer. Med undantag av
den försöksverksamhet som bedrivs i anslutning till bamstugeutredningens
förslag under mitten av 70-talet är erfarenheterna av verksarnhetsformen
begränsade.

Barnstugeutredningen
påbörjade sitt arbete med översyn av förskole- och fritidshemsverksamheten i
slutet av 60-talet. Utredningens förslag rörande fritidshemmen presenterades
1974.

I
direktiven till 1968 års barnstugeutredning uppmanades utredningen att pröva möjligheten
att anordna fritidshemsverksamhet för barn i åldern 7-9 år samt att pröva
alternativa former för äldre bam.

Utredningen
menade att en snabb utbyggnad av barnomsorgen genom fritidshem i olika former
var en viktig jämlikhetsfråga som borde ges hög prioritet. 1974 hade endast ca
15 000 barn plats på fritidshem och ca 12 000 skolbarn plats i familjedaghem.
Behovet av platser vid samma tidpunkt beräknades till minst 175 000.
Nytillskottet av platser under de närmaste åren beräknades till 3 700 per år.

Bl.
a. mot bakgrund av den låga utbyggnadsnivån och det låga tillskottet av

Prop. 1982/83:34 41

platser
föreslog barnstugeutredningen en ny form av fritidsverksamhet, det utvidgade
fritidshemmet, där hemvistmm för de inskrivna barnens behov kombineras med
utrymme för öppen fritidsverksamhet både för inskrivna barn och andra barn i
bostadsområdet. Utredningen framhöll att alla resurser för fritid inom
bostadsområdet borde samordnas med det utvidgade fritidshemmet. Basmodellen för
det utvidgade fritidshemmet föreslogs bestå av ett hemvist som anknöts tiU låg
och mellanstadieskolan. Utöver hemvistet skulle det i skolan finnas ett allrum
som skulle utgöra en träffpunkt för barnen i den allmänna fritidsverksamheten.
Lokaler för den allmänna fritidsverksamheten skulle kunna frigöras bl. a. genom
utnyttjande av skolans facksalar.

Barnstugeutredningen
framhöll också behovet av föreningsburna verksamheter för barn i åldern 7-12
år. Utredningen menade att verksamheter som barn och ungdomar själva kunde
ansvara för skulle prioriteras i den allmänna fritidsverksamheten.
Föreningslivets engagemang och medverkan var en fömtsättning för det utvidgade
fritidshemmet.

Det
pedagogiska programmet för fritidshemsverksamheten skulle enligt
barnstugeutredningen syfta till att på olika sätt främja barnens självständighet
och deras intellektuella och sociala utveckling i samspel med barn och vuxna.

"Samhället
bör fungera som en öppen barnmiljö med rika tillfällen för barnet att orientera
sig i vuxenvärlden. Särskilt angelägen är direktkontakten med arbetslivet.
Barnen måste själva aktivt få medverka i att utforma den fysiska miljön och
innehållet i fritidshemsverksamheten. Barn och vuxna utgör tiUsammans ett
arbetslag för fritid" (SOU 1974:42 sid. 13).

År
1974 presenterade utredningen om skolans inre arbete, SIA, ett betänkande som
innefattade en rad förslag till reformer på skolområdet. En av de tankar som
utredningen förde fram var att skolan skulle ta ett större omsorgsansvar för
barnen. Bl. a. av den anledningen föreslog man införandet av den samlade
skoldagen.

Den
samlade skoldagens införande har på olika sätt kommit att påverka fritidshemsverksamhelen.
Det uppstod t. ex. osäkerhet om hur den samlade skoldagen skulle komma att
påverka behovet av fritidshem. Vidare uppstod frågan om vilka uppgifter som
fritidshemspersonalen skulle utföra under den tid som omsorgsansvaret vilade på
skolan.

SIA-utredningens
förslag om införandet av den samlade skoldagen gmndade sig huvudsakligen på
resonemang omkring hur skolans inre arbete skulle kunna förbättras. Utredningen
gjorde däremot ingen analys av på vilket sätt som fritidshemsverksamheten
skulle komma att påverkas av den samlade skoldagen. Diskussionen omkring
utredningens förslag aktuaUse-rade frågan om hur samverkan mellan fritidshemmet
och skolan skulle organiseras.

Barnstugeutredningens
förslag förelades riksdagen både genom proposi-

Prop. 1982/83:34 42

tionen
om utbyggnad av barnomsorgen och genom propositionen om skolans inre arbete m. m.
75/76:39.

Genom
riksdagsbehandlingen av prop. 75/76:92 antogs lagen om barnomsorg. Genom lagen
ålades kommunerna atl genom en planmässig utbyggnad sörja för att barn i åldern
7-12 år till förvärvsarbetande och studerande föräldrar kan beredas plats på
fritidshem.

Samtidigt
träffade regeringen och kommunförbundet en överenskommelse om utbyggnad av 50
000 nya fritidshemsplatser fram till 1980. Överenskommelsen innebar att
utbyggnaden av fritidshemmen ökade från ca 23 000 platser 1974 till 49 000
platser 1980. Beträffande den framtida fritidshemsverksamheten anförde
föredragande statsrådet:

"Jag
anser liksom remissinstanserna det angeläget att i enlighet med
barnstugeutredningens förslag få lill stånd en utbyggnad av fritidshemmen och
en förändring av fritidshemmens verksamhetsformer och funktioner. Detta kan bl.
a. ske genom en sådan samordning av skolans och fritidshemmens lokaler som
barnstugeutredningen föreslagit. Utformningen av fritidshemmen måste dock,
som.utredningen och flera remissinstanser framhållit, ske efter den modell som
passar det enskilda bostadsområdet och som svarar mot barnens speciella behov.
Jag finner det då naturligt att olika alternativ utformas i varje kommun
beroende på de lokala förhållandena."

Även
i propositionen om skolans inre arbete anslöt sig föredragande statsrådet i
stort sett till de principer som barnstugeutredningen föreslagit. Statsrådet
framhöll särskilt värdet av att även barn som är inskrivna på fritidshem ges
tillfälle att delta i den av föreningarna anordnade fritidsverksamheten.

Erfarenheter

Barnstugeutredningens
belänkande "Barns fritid" och SIA-utredningens betänkande
"Skolans arbetsmiljö" bidrog till att man började diskutera formerna
för fritidshemmens organisation. Både barnstugeutredningens förslag om
"ett utvidgat fritidshem" och SIA:s förslag om en samlad skoldag med
ett större omsorgsansvar från skolans sida medförde att man i allt större utsträckning
började att diskutera olika former av integration mellan fritidshem och skola.

I
mitten av 70-talel började erfarenheter från familjestödsutredningens
försöksverksamhet med åldersblandade grupper att spridas i rapportform. De åldersblandade
grupperna rönte stort intresse i många kommuner men formen motverkades delvis
av statsbidragets utformning.

Formen
föreföll också tilltalande för delar av personalen i barnomsorgen. För
fritidshemmens del innebar de åldersblandade grupperna att man nu inte bara
diskuterade olika former av skolintegration utan dessutom började intressera
sig för integration med förskolan.

Under
den senare delen av 70-talet och början av 80-talet har man aUtmer

Prop. 1982/83:34 43

börjat
att uppmärksamma de äldre fritidshemsbarnens (10-12) situation. Socialstyrelsen
har medverkat till att försöksverksamhet har startat i några intresserade
kommuner.

Erfarenheter
från försöksverksamheten med utvidgade fritidshem

I
samband med att barnstugeutredningens betänkande "Barns fritid" avlämnades
uppdrog regeringen åt socialstyrelsen atl starta försöksverksamhet med
utvidgade fritidshem. Försöksverksamheten bedrevs under tiden 1974-1979 i
Halmstad, Göteborg, Malmö, Kungsbacka och Upplands Bro. Med stöd av medel från
arvsfonden har erfarenheterna från försöksverksamheten dokumenterats i
rapporter från de olika försöken samt genom boken "Offentlig socialisation
- det nya fritidshemmet i teori och praktik".

En
grundtanke bakom idén om utvidgat fritidshem är nära samarbete mellan
fritidshem och skola. Erfarenheterna från försöken visar på att sådant samarbete
inte utan svårigheter kan etableras. Mest framträdande är initialsvårigheterna
då samarbetet mellan lärare och fritidshemspersonal ska planeras och sättas
igång. Generellt setl har dock efter en tid samarbete mellan skola och
fritidshem utvecklats till en nivå som man varit nöjd med. Sådant samarbete har
i stor utsträckning haft former som skilt sig från såväl skolans som
fritidshemmets traditionella arbetssätt. Mycket av samarbetet har skett i s. k.
projekt eller teman som gemensamt utarbetats av personalgmpperna. Omfattningen
av samarbetet har varierat mellan oUka försöksverksamheter.

Som
en följd av samordning och samverkan ses också möjligheterna till gemensamt
resursutnyttjande som en värdefull "vinst" inom det utvidgade fritidshemmet.
Utnyttjande av gemensamma resurser har förekommit i varierande utsträckning
inom försöksverksamheterna med utvidgat fritidshem. Vad gäller gemensamt
utnyttjande av personalresurser har inget kontinuerUgt byte av arbetsuppgifter
mellan skolpersonal och personal från fritidshemmet genomförts.

Utvärderingarna
pekar i flera fall på att del främst är skolan som fått den reeUa resursförstärkningen
genom gemensamma aktiviteter med det utvidgade fritidshemmet, t. ex. hjälp vid
utflykter, på friluftsdagar, vid inskolning av nybörjare.

Grundmodellen
för det utvidgade fritidshemmet innebär att verksamheten består dels av en
inskriven barngrupp i ett hemvist och dels av en öppen verksamhet för samtiiga
skolbarn.

Det
vanligaste har varit att den inskrivna barngruppen haft ungefär Ukartad storlek
och sammansättning som på ett vanligt fritidshem, dvs. 15-18 barn. I något fall
har den inskrivna gruppen varit väsentligt större.

Erfarenheterna
visar att det varit förhållandevis få svårigheter med att integrera en fast
inskriven barngrupp med barn som besöker den öppna verksamheten. Vad gäller
tillsynsansvaret som personalen har för den

Prop. 1982/83:34 44

inskrivna
gruppen har detta kunnat upprätthållas även i den integrerade verksamheten. Det
har i vissa fall visat sig att det utvidgade fritidshemmets hårt strukturerade
utbud av aktiviteter ställer stora krav på barnens förmåga att själva välja och
organisera sin fritid. Det utvidgade fritidshemmet är därför en mindre lämplig
form för de yngsta skolbarnen.

Besöken
av andra barn än de inskrivna i den öppna verksamheten har varit flest i början
av försöksperioderna. Därefter har besöksfrekvensen stabiliserat sig. Få
utvärderingar har närmare studerat barngruppen i den öppna verksamheten. Men
tendenserna i de resultat som finns pekar på att denna barngrupp hela tiden
varit heterogen och varierande till sin storlek. Den öppna verksamheten har
också innehållit öppna aktivitetsgmpper för barn. Erfarenheter från denna typ
av verksamhet är i stort positiva.

En gmndtanke
i modellen för öppen verksamhet är föreningslivets koppling till denna.
Barnstugeutredningens betänkande om det utvidgade fritidshemmet såg
föreningslivet som en värdefull brygga till inlärande av aktiva och engagerande
fritidsvanor under ungdomen och i vuxenlivet. I det utvidgade fritidshemmets
öppna verksamhet finns därför anknytningen till föreningsaktiviteter av skilda
slag med.

I de
flesta försök beslöt man att huvudsakligen erbjuda verksamhet i den öppna delen
till föreningar som inte fömt hade en bred förankring i många barns
fritidsvanor, såsom till exempel stora idrottsföreningar.

Erfarenheterna
från föreningsmedverkan visar dock att det varit svårt att engagera
föreningslivet och bredda dess medverkan i verksamheten. Problemen har främst
bestått i att föreningarna haft svårigheter med sina resurser, främst ledarresurser,
under de tider på eftermiddagen som medverkan planerats på. Föreningsmedverkan
har därför i de flesta försöken inte kunnat få den omfattning som önskats.

Erfarenheter
från försök med åldersblandade grupper (utvidgade syskon-gmpper)

I
mitten av 70-talet startade famUjestödsutredningen försöksverksamhet med s. k.
utvidgade syskongrupper med barn i åldern 0-12 år. Dessa grupper har
utvärderats av utredningen men tyngdpunkten i dessa utvärderingar har legat på
de yngsta barnen i gmpperna. Generellt sett är utvärderingsrapporterna mycket
positiva till de åldersintegrerade grupperna. Bland de fåtaliga kritiska
punkterna intar dock skolbarnens situation en central plats. Det finns dock
fortfarande inga utvärderingar som speciellt belyser skolbarnens situation i de
utvidgade syskongrupperna. Här redovisas en sammanfattning av de erfarenheter
som ändå framkommit när det gäller barnen i åldersgruppen 7-12 år.

1
familjestödsutredningens målformuleringar avseende vidgad syskongrupp (Familjestödsutredningen
1978) anges om åldersgruppen 7-12 år att det är viktigt att dessa barn får
umgås med och i viss mån la hand om yngre

Prop.
1982/83:34 45

barn.
Samtidigt fungerar de som förebilder för de yngre barnen. I målformuleringen
påpekas att institutionerna bör vara så stora (minst två samverkande
avdelningar) att man kan bilda mer tillfälliga åldershomogena grupper. Där
påpekas också att den vidgade syskongruppen ej kan tillfredsstäUa skolbarnens
alla behov, utan måste kompletteras med annan verksamhet. Dock nämns nästan
inget om vilka behov som avses eller vilka andra verksamheter som kan
tillfredsställa dem, varför personalen inte får någon ledning i dessa frågor.

De
svårigheter som nämns är att skolbarnen, jämfört med förskolebarnen, är få och
kommer in i verksamheten på "udda" tider (morgon och eftermiddag).
Det är därför svårt att integrera dem i förskoleverksamheten.

Erfarenheterna
när det gäller skolbarnens situation i försöken med

åldersintegrerade
grupper kan sammanfattas till att det krävs en noggrann planering med specieU
uppmärksamhet på verksamhet för skolbarnen.

I
anläggningar med flera åldersintegrerade grupper, där planering avseende
skolbarnsverksamhet sker gemensamt över avdelningsgränserna, kan dock
skolbarnen få en verksamhet som liknar de vanliga fritidshemmens. Samtidigt kan
denna kompletteras med de positiva faktorer som familjestödsutredningen
betonade (kontakt med bam i olika åldrar, mjukare skolstart, ökad kontinuitet
med bättre förutsättningar till föräldrasamver-kan).

Erfarenheter
från försöksverksamhet med fritidshem för barn i åldern 10-12 år

Bristen
på fritidshemsplatser under 70-talet och början av 80-talet har kommit att
innebära att de yngsta barnen prioriteras då kommunerna skall fördela sina
fritidshemsplatser. 1981 utgjorde mellanstadiebarnen endast 12 % av de
inskrivna barnen på fritidshem. De dominerande åldersgrupperna är barn ur åk 1
och 2 som utgör hela 69 % av fritidshemsbarnen.

Under
slutet av 70-talet började man i flera kommuner att diskutera bristen på omsorg
för barn i mellanstadieåldern. I Örebro och Vellinge kommuner startades
försöksverksamhet med en enklare form av fritidshem för barn i åldern 10-12 år.
Huvudman för verksamheten har både i Vellinge och Örebro varit socialnämnden.
Båda dessa projekt kommer att avrapporteras under 1982. Här redovisas
kortfattat en del preUminära resultat från försöksverksamheten.

I
såväl Örebro som Vellinge har ledig lokalkapacitet i fritidsgårdar utnyttjats
för att anordna ett hemvist för en gmpp inskrivna barn. Genom fritidsgårdens
utrustning och planlösning har hemvistytan för dessa frilids-hem kunnat göras
något mindre än vad som ex. varit fallet i de utvidgade fritidshemmen. Sambruk
av lokaler och utmstning har i stort sett fungerat bra mellan fritidshemmet och
fritidsgården.

Prop.
1982/83:34 46

De barn som fått en fritidshemsplats i dessa försök har
också utnyttjat den. I vissa fall till och med bättre än vad som gäller för
barn i 7-9-årsåldern. Fritidsgårdarnas allmänna fritidsverksamhet och kontakter
med föreningslivet i området har givit de inskrivna barnen goda möjligheter
att knyta kontakter utanför fritidshemmet samtidigt som samvaron i
fritidshemsgruppen har inneburit en trygghet och en kontinuitet i grupp- och
vuxenkontakter. Efterfrågan på platser för barnen i 10-12-årsåldern har i
början av försöksverksamheten varit lägre än vad som gäller för 7-12-årsgruppen.
Efter en tid har dock efterfrågan på platser ökat.

Fritidshemmen har varit öppna ca 5 timmar per dag i regel
mellan kl. 12 och 18. De barn som fortfarande behöver omsorg under
morgontimmarna har anvisats plats på traditionellt fritidshem. 1 vissa fall har
den korta öppethållandetiden vållat problem då del gäller att erbjuda
personalen heltidstjänster. I andra fall har detta kunnat lösas genom
fyllnadstjänstgöring i fritidsgårdens ordinarie verksamhel eller i skolan under
den samlade skoldagen.

Med nu gällande statsbidragssystem har de eftermiddagsöppna
fritidshemmen varit en ekonomiskt fördelaktig lösning för kommunerna.
Nettodriftskostnaden har kunnat hållas omkring ett par tusen kronor per plats
och år.

Kvantitativ och organisatorisk utveckUng under 70-talet

Diskussionen omkring fritidshemmen har under 70-talet i
stor utsträckning kommit att koncentreras till frågor som rört
fritidshemsinstitutionernas utformning och organisation.

Rent kvantitativt har fritidshemmen utvecklats från 1970
ca 5 500 platser i hela landet till 25 000 platser 1975. Vid årsskiftet 1981/82
fanns 50 000 platser på fritidshem.

Det årliga tillskottet av platser har legat omkring 7 000
men trots detta har kommunerna inte kunnat nå det mål som fastställdes av
riksdagen efter en överenskommelse mellan kommunförbundet och regeringen 1975
och som innebar att man skulle bygga 50 000 nya fritidshemsplatser på en 5-årsperiod.

Det exakta behovet av platser i fritidshem är svårt att
bedöma. Antalet barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar är i
åldersgruppen 7-12 år ca 360 000. 117 000 barn i åldern 7-10 år anmälde att de
efterfrågade eller redan innehade en fritidshemsplats då SCB genomförde sin
barnomsorgsundersökning 1980.* Kommunförbundet bedömer bristen på fritidshemsplatser
till 175 000 under innevarande år. Behovet av platser i fritidshem väntas öka
under de närmaste åren.

Utbyggnaden av fritidshemsverksamheten är störst i och
omkring de stora kommunerna. 42 % av fritidshemsplatserna finns i Stockholms
län och Stockholms kommun svarar ensam för 21 % av fritidshemsplatserna i hela

Prop.
1982/83:34 47

landet. 1981 saknades fritidshemsverksamhet i 26 kommuner.
De kommuner som saknar fritidshem är i regel kommuner med mindre än 10-15 000
innevånare.

Omsorg i fritidshem erbjuds i regel endast barn på
grundskolans lågstadium. 1981 var 88 % av fritidshemsplatserna besatta av barn
ur åk 1-3 medan 12 % gick i åk 4-6.

Såväl SIA-utredningen som barnstugeutredningen aktuealiserade
frågan om fritidshemmens samlokalisering med skolan. SIA-utredningens övervägande
beträffande den samlade skoldagen kom också att skapa en osäkerhet om hur
fritidshemsbehovet skulle se ut i framliden. Denna osäkerhet avspeglar sig i
utbyggnadssiffrorna i mitten av 70-talet.

Ökningen av antalet platser i skolanknutna fritidshem har
dock inle varit särskilt påtaglig under 70-talet. Däremot har antalet barn i
utvidgade syskongrupper ökat.

I Flising/Johanssons undersökning av fritidshem under 1980
fördelade sig de undersökta fritidshemmen på modeller enUgt följande:

Friliggande fritidshem 22 %

Lägenhetsfritidshem 11 %

Fritidshem i skola 5 %

Fritidshem i fritidsgård 3 %

Fritidshem i barnstuga 37 %

Utvidgad syskongrupp i barnstuga 13 %

Utvidgad syskongrupp i lägenhet 3 %

Fritidshem med deltidsförskola 1 %

Annan modell 4 %

Relationen mellan skolanknutna fritidshem och utvidgade
syskongrupper är i stort setl densamma i SCB:s senaste statistik över barnens
fördelning på organisationsmodeller.

* Undersökningen omfattade endast barn 7-10 år.

Pedagogisk debatt och utvecklingen av fritidshemmens innehåU
under 1970-talet

De barn som gick i fritidshemmens tidigaste föregångare,
arbetsstugorna, sysselsattes i stor utsträckning med olika former av
hantverksarbeten. Arbetena såldes sedan på basarer och barnen bidrog på så sätt
direkt till att skaffa arbetsstugan inkomster. Arbetsstugans mål var tydligt
för alla. Barnen skulle fostras till ärliga och plikttrogna arbetare.

I takt med samhällsutvecklingen förändrades också
verksamheten på arbetsstugor och eftermiddagshem. På 60-talet betonades barnens
behov av

Prop. 1982/83:34 48

vila
och avkoppUng samt utvecklande fritidsaktiviteter vid sidan av skolarbetet.
Verksamheten fick starka inslag av rekreation och "pyssel". De aktiviteter
som genomfördes på fritidshemmen under 60-talet planerades nästan uteslutande
av de vuxna. Barngmppens möjligheter att påverka planeringen var liten.

Fritidshemmen
utrustades för att kunna möta barngruppens behov inom de egna fyra väggarna.
Mot slutet av 60-talet kritiserades fritidshemmen för att de var en alltför
isolerad barnmiljö. Man befarade att de inskrivna barnen skulle skäras av från
sina naturliga kamratkontakter och att deras kontaktytor mot samhället i övrigt
begränsades. Barnstugeutredningen beskriver också fritidshemmet i sin
nulägesundersökning som genomfördes 1969 som en isolerad institution med få
möjligheter för de inskrivna barnen att delta i beslut eUer påverka
verksamheten.

Män
kan förmoda att fritidshemmen, Uksom flera andra sektorer i samhället,
påverkades av den starka tilltro till aktiviteter (aktivering) som fanns under
slutet av 60-talet och början av 70-talet. Diskussionen om att göra människor
aktiva kom tyvärr till största delen att handla om hur bam och vuxna skulle
aktiveras och mindre om vad dessa aktiviteter skulle leda till för samhället
och för individen. Själva aktiviteten blev ett tiUräckligt mål. Detta innebar i
sin tur att de olika aktiviteterna genomfördes avgränsade från varandra ofta
utan uppföljning eller vidareutveckling.

Barnstugeutredningen
föreslog att fritidshemmen i likhet med förskolan skulle tillämpa ett dialogpedagogiskt
förhållningssätt. I dialogpedagogiken skulle barn och vuxna tillsammans söka
kunskap och utforska oihvärlden. Det dialogpedagogiska förhållningssättet
präglades av stor respekt för barnet som unik kunskapssökande varelse.

Barnstugeutredningens
pedagogiska program kom av många att uppfattas som svårt och ogripbart.
Förslagen i utredningen gav dålig vägledning för hur arbetet i barngrupperna skuUe
läggas upp. Många vuxna blev också osäkra på sin roll i bamgmppen. Man var
osäker på i hur stor utsträckning som man fick "styra" verksamheten.

För
fritidshemmen komplicerades situationen av att utredningen dels betonade värdet
av barnets fria val och dels pekade på behovet av att förlägga en viss del av
fritidshemsverksamheten utanför själva fritidshemmet. Detta innebar i vissa
fall att fritidshemmets gruppverksamhet bröts upp och att barnen genomförde olika
aktiviteter individuellt utanför fritidshemmet.

En
stor del av debatten omkring fritidshemmens innehåll har upptagits av frågan om
vad de övergripande målen i barnstugeutredningen står för och hur dessa skall
kunna översättas till ett planeringsunderlag för verksamheten av
personalgrupperna. Fritidshemmets roll i relation till skolan och den allmänna
fritidsverksamheten har varit en annan dominerande fråga under 70-talet.

Avsaknaden
av en centralt utarbetad arbetsplan har bidragit till att ge fritidshemspersonalen
en otydligare yrkesroll än vad som ex. gäller

Prop.
1982/83:34 49

förskolepersonal
och lärare. Yrkesrollen för den som arbetar i fritidshem är ju starkt kopplad
till vilken fostran som fritidshemmet skall förmedla.

Mot
slutet av 70-talet utsattes fritidshemsverksamheten för kritik för att den var
alltför ostrukturerad och otydlig. Kritiken framfördes både inom den egna
yrkeskåren och av personer utanför verksamheten. Kritiken har inte sällan
kommit från kommunalpolitiker i ledande ställning eller från ledningspersonal
inom socialförvaltningarna med ett yttersta ansvar för innehåUet i
barnomsorgsverksamheten. Personal på olika nivåer har ett gemensamt behov av
ett tydligare och mer användbart måldokument.

Frågan
hur den pedagogiska verksamheten har påverkats av den debatt omkring
innehållsfrågorna som förts under 70-talet kan vara vansklig att besvara. Någon
forskning inriktad på innehållet i fritidshemmens verksamhet har inte
bedrivits. Inte heller finns det exempel på något innehållsinriktat UtveckUngsarbete.

Det
allmänna intrycket är dock att rester av 60-talets "aktivitetspedagogik"
fortfarande finns kvar på fritidshemmen även om formerna för genomförande har
ändrats. Dagens fritidshem är betydligt mera utåtriktade än vad som var fallet
under 60-talet. Fritidshemmen behöver dock stöd genom centrala måldokument och
kommunala riktUnjer om vilken inriktning som verksamheten skall ha.

Socialstyrelsens
överväganden

Pedagogiskt
program för fritidshem - några utgångspunkter

Socialstyrelsen
anser att fritidshemmen i likhet med förskolan är i behov av ett centralt
utarbetat pedagogiskt program. Ett arbete med sådan inriktning är planerat inom
styrelsen. Vad avser behovet av kommunala riktlinjer och pedagogisk planering
för fritidshemmen gäller här vad som sagts i avsnitt 2 (Förskolans pedagogiska verksamhel).

Den
pedagogiska inriktningen av fritidshemmets verksamhet anges genom de
övergripande samhälleUga mål som riksdagen har faststäUt. För fritidshemmet
och förskolan gäller de övergripande målen i socialtjänsflagens 1 §. I lagen
framhålls de demokratiska samhäUsmålen trygghet, jämUkhet, soUda-ritet och
medansvar som gmndläggande principer för socialtjänsten och därmed för
barnomsorgen.

Enbart
de övergripande samhälleUga målen ger emeUertid inte tiUräcklig vägledning för
att utforma pedagogiken i fritidshemmet. De kunskaper vi har om barns
utveckling och de former som vi bedriver verksamhet i får också stor betydelse
för hur den pedagogiska praktiken kommer att te sig. Vidare påverkas
utformningen av fritidshemsverksamheten av de kunskaper och den fostran som vi
anser att barnen bör få under sin vistelse i fritidshemmet.

Då
det gäller barns utveckling i skolådern finns det inte särskilt mycket

4
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 34

Prop.
1982/83:34 50

forskning
vid sidan av den som bedrivits på skolområdet. De flesta utvecklingsteoretiker
har koncentrerat sig på den tidiga barndomen och/eller tonåren. Här skall
endast kort nämnas några aspekter av utvecklingen i åldern 7-12 år som är av
betydelse vid utarbetandet av ett pedagogiskt program för fritidshemsverksamhelen.

I
skolåldern börjar barnet medvetet att söka sig bort från hemmet och det direkta
beroendet av föräldrarna. Barnets frigörelseprocess påbörjas och det direkta
behovet av tillsyn och omvårdnad minskar. Frigörelseprocessen är en del av
identitetsutvecklingen. I den här åldern blir barnet allt mer medveten om att
han/hon är en självständig individ. Barnet ägnar en stor del av sin tid åt att
utveckla och pröva sin individualitet vilket tidvis kan ta sig uttryck i ett intensivt
deltagande i olika aktiviteter och engagemang i olika intressen. Medvetenheten
om att man är en självständig individ innebär också en medvetenhet om att man
står i relation till andra individer och ingår i ett större sammanhang.
Utvecklingen till medveten samhällsvarelse tar ordentlig fart i den senare
delen av fritidshemsåldern. Detta tar sig bl. a. uttryck i att barnet medvetet
söker sig till och prövar sig själv i olika grupprelationer. Kamratgmppen blir
betydelsefull och börjar att överta en del av den socialiserande, normskapande
funktion som föräldrar och andra vuxna tidigare har varit huvudpersoner för.

Åren
mellan 9-12 år är en central period i barnets moralutveckling. Tankar om
rättvisa, rätt och fel, följa spelets regler, handlingar, avsikter och följder upptar
en hel del av skolbarnets tänkande. De äldre skolbarnen börjar också på allvar
bli medvetna om att de är blivande män och kvinnor vilket leder till ett
sökande och utvecklande av könsidentitet och könsrollsbeteende.

De utvecklingsmässiga
förutsättningarna hos barn i skolåldern innebär att verksamheten på
fritidshemmet främst skaU inriktas på att stödja barnets sociaUsation och
omvärldsorientering. De innebär också att fritidshemmets verksamhet skall vara grupporienterad.

För
att underlätta den pedagogiska planeringen på fritidshemmet kan man identifiera
olika ämnesområden. För förskolan har man valt ämnesområdena språk,
omvärldsorientering, naturorientering, bild och form, ljud och rörelse. Samma
ämnesområden kan gälla som grund för planering av fritidshemmets verksamhet.
Det är dock naturligt att olika ämnesområden får olika tyngd i olika åldrar.
För skolbarnen är ämnesområdet social omväridsorientering av central betydelse.

De övergripande målen,
kunskapen om barns utveckling, fritidshemsverksamhetens ämnesområden samt de
arbetsformer som fritidshemmet skall arbeta med bildar ramar för den
pedagogiska planeringen på kort och lång sikt. I den dagliga verksamheten måste
personalen vara lyhörd för de önskemål och intressen som finns i barngruppen.
Fritidshemmet kan ofta inom ramen för sin pedagogiska planering låta
verksamheten utgå från barnens spontana intressen.

Fritidshemmet
har bättre förutsättningar än skolan då det gäller att möta

Prop. 1982/83:34 51

och
utveckla barns spontana intressen. Genom sin till avgränsade ämnen styrda
verksamhet kan skolan endasi i begränsad omfattning stödja olika intressen hos
barnen. Fritidshemmet kan däremot utnyttja barnens spontana intressen för att
nå sina pedagogiska mål.

Att
arbeta med barnens intresseutveckling, inom ramen för ett övergripande mål och
med beaktande av bestämda arbetsområden och arbetssätt, kräver stor medvetenhet
hos personalgruppen. Det är nödvändigt att de vuxna är uppmärksamma på vilka
utvecklingsmöjligheter som olika intressen kan medföra. I motsatt fall kan
verksamheten på fritidshemmet leda till osammanhängande och för barnet mindre
betydelsefulla aktiviteter.

Det
grupporienterade arbetssättet i fritidshemmet svarar mot barnens behov av att
umgås i grupp och alt pröva olika gruppbildningar. Denna aspekt bör särskilt
uppmärksammas då fritidshemsverksamheten organiseras. Den fast inskrivna
gruppen i fritidshemmet utgör en förutsättning för den pedagogiska
verksamheten. Det grupporienterade arbetssättet kräver vidare att barnen vistas
på fritidshemmet under bestämda tider. För att skapa kontinuitet och sammanhang
är det lämpligt att samtUga inskrivna barn deltar i vissa fasta aktiviteter på
regelbundet återkommande tider varje vecka. Barnen bör delta oavsett
föräldrarnas arbetstider.

För
att den pedgogiska planeringen ska bli tydlig måste det på fritidshemmet
finnas en kortsiktig och långsiktig plan för hur verksamheten skall genomföras.
Planen har betydelse inte minst för att underlätta för personalen att själva
kontrollera att verksamheten innehåller inslag som är utvecklande och
stimulerande för barn i alla de olika åldersgrupperna som finns i fritidshemmet.

Socialstyrelsen
kommer under hösten 1982 att ge ut arbetsplan för fritidshem, mål och
inriktning. Arbetsplanen kan ses som ett första steg på vägen att skapa ett pedgogiskt
program för fritidshemsverksamheten. För det vidare arbetet med det pedagogiska
programmet kommer socialstyrelsen att tUlsätta en expertgrupp motsvarande den
som nu arbetar på förskoleområdet.

UtveckUng
av organisationsformerna under 80-talet

Behovet
av platser i fritidshem kommer under de närmaste åren att överstiga tillgången.
Flertalet av de barn som skulle vara i behov av en fritidshemsplats kommer inte
att kunna få en sådan. Utbyggnaden av den samlade skoldagen har inte skett i
den takt som man hade beräknat. Den samlade skoldagen löser inte bristen på
platser i fritidshem. Den bör dock innebära att skolan tar ett större ansvar
för barnen under den tid de vistas i skolan. Genom fasta tider för skoldagens
början och slut underlättas planeringen för föräldrarna och för fritidshemmen.
Majoriteten av barnen på grundskolans låg- och mellanstadium omfattas inte av
samlad skoldag 1982.

Prop. 1982/83:34 52

Den
försöksverksamhet med olika former av fritidshem som bedrevs under 70-talet på
initiativ av barnstugeutredningen har varit av förhållandevis ringa
omfattning. Såväl barnstugeulredningen som SIA har givit otillräckliga underlag
för kommunerna då det gäller att ta ställning till den organisatoriska
utformningen av skolbarnsomsorger. TiU detta kan läggas att det finns en allmän
brist på kunskap omkring barns behov och livsvillkor i åldern 7-12 år.

I
takt med att barnet blir äldre minskar det direkta behovet av tillsyn och omvårdnad.
För barnen i mellanstadieåldrarna börjar detta bli särskilt påtagligt. Det
minskade tillsynsbehovet behöver dock inte innebära att behovet av samhällelig
omsorg minskar. Formerna för omsorgen kan dock se annorlunda ut för de äldre
skolbarnen. Det vore samtidigt betydelsefullt för fritidshemsverksamheten om de
äldre skolbarnen kunde behållas inom verksamheten. Detta förutsätter sannolikt
en mer flexibel syn på resursanvändningen inom fritidshemmen. De äldre barnens
korta vistelsetider i fritidshemmen bör kunna medföra att de inte beräknas
uppta en hel plats när de vistas i traditionella fritidshem.

De
yngre skolbarnen bör även i fortsättningen erbjudas heldagsomsorg av den typ
som erbjuds i dag. Även här måste man dock sträva efter att finna lösningar som
erbjuder bättre utnyttjande av befintliga resurser i form av lokaler och
personal. Sådana möjligheter kan skapas genom att fritidshemsverksamheten
samverkar med andra delar av barnomsorgen eller med andra verksamheter som
skolan eller fritidsförvaltningen.

Här
nedan redovisas i korthet de utvecklingsmöjligheter som i dag finns för fritidshemmens
samverkan med andra verksamheter. En viktig uppgift för 80-talet är att samla
in kunskap om fördelar och nackdelar med de olika organisationsformerna.

Samverkan
med andra delar av barnomsorgen

Integration
av daghem- och fritidshemsverksamheten i utvidgade syskongrupper är den mest
långtgående formen av samverkan mellan fritidshem och daghem. De utvidgade
syskongrupperna ger mycket goda förutsättningar till ett rationeUt utnyttjande
av personalen. De hitintills vunna erfarenheterna av denna typ av gmpper har
visat att det kan vara en lämplig form för de yngre skolbarnen. Det råder däremot
viss tveksamhet om hur bra verksamheten är för barn i åldern 10-12 år.

Under
50- och 60-talet var det vanligt att de dåvarande eftermiddagshemmen
kombinerades med en lekskolegmpp under förmiddagen då skolbarnen var i skolan.
Denna kombination av verksamheter blev mindre vanlig i och med att
fritidspedagogutbildningen startade 1964. I dag prövas dock integration av
deltidsförskola och fritidshem i flera kommuner. Vid den föreslagna översynen
av gmndutbildningarna för fritidspedagoger och förskollärare bör utbyggnaden av
denna modell beaktas.

Prop.
1982/83:34 53

Eventuell ledig kapacitet i form av lokaler och personal i
fritidshemmen bör också kunna utnyttjas för öppen förskoleverksamhet eller som
en resurs för dagbarnvårdarna i fritidshemmets upptagningsområde.

Samverkan med skolan

Erfarenheterna av försöksverksamheten med utvidgade
fritidshem visar att samverkan mellan fritidshemmet och skolan måste förberedas
och planeras noggrant för att den skall ge önskat resultat. Denna organisationsform
är mer lämpad för barn i åldern 10-12 år. Om kommunen genomfört samlad skoldag
minskar beläggningen på fritidshemmen under förmiddagstid och fritishemspersonalen
bör då kunna utgöra ett värdefullt tiUskott som ledare för fria aktiviteter. Om
fritidshemmet är beläget på ett lämpligt avstånd från skolan kan även
fritidshemslokalerna tas i anspråk för genomförande av fria aktiviteter. Vid
samverkan meUan fritidshemmet och skolan måste man dock beakta att de två
verksamheterna fyller olika funktioner för det enskilda barnet. Det är av stor
betydelse att fritishemmets omsorgsfunktioner inte åsidosätts vid samverkan med
skolan. För små lågstadieenheter kan också en samverkan med fritidshem i
gemensamma lokaler vara en användbar form som prövats i enstaka fall.

Samverkan med fritidsförvaltningen

På fritidsgårdar med ledig lokalkapcitet finns ofta goda
möjligheter att inrymma fritidshem. Fritidsgårdarna har i regel en utrustning
som passar de äldre skolbarnen bra. Erfarenheterna från försöksverksamheten med
fritidshem för äldre skolbarn på fritidsgårdarna i Örebro har varit goda.
Fritidsgårdarnas allmänna verksamhet och de föreningar som bedriver verksamhet
på fritidsgården ger många möjligheter tiU anknytningar till den allmänna
fritidsverksamheten för de barn som är inskrivna i fritidshemmet.

4 Familjedaghemsverksamhet

Med kommunal familjedaghemsverksamhet avses kommunalt
anställda dagbarnvårdare som i sitt eget hem tar emot barn i förskole- och
lägre skolåldern under den tid barnens föräldrar förvärvsarbetar eller
studerar.

Vägledning och riktlinjer för verksamheten i förskolor och
fritidshem gäller också för familjedaghem i tillämpliga delar! De speciella fömtsättningar
som gäller för familjedaghemsverksamheten motiverar dock att denna
verksamhetsform i vissa avseenden behandlas separat.

Utifrån en kortfattad beskrivning av utvecklingen inom
familjedaghemsverksamhetens område och identifierade behov och problem
redovisar

Prop. 1982/83:34 54

socialstyrelsen
i detta avsnitt de insatser som planeras i syfte att förbättra och utveckla
verksamhetens innehåll och organisation.

Bakgrund

Kommunernas
ansvar för och engagemang i familjedaghemsverksamheten har utvecklats
successivt sedan mitten av 1960-talet. År 1969 fanns kommunal
familjedaghemsverksamhet i 82 kommuner medan det i dag finns kommunalt
anställda dagbarnvårdare i samfliga kommuner. Efterfrågan på platser i dag- och
fritidshem har mångdubblats under denna period. I riksdagsbesluten 1973, 1975
och 1981 som behandlade barnomsorgen och utbyggnaden av barnomsorgen har man
ansett att familjedaghemsverksamheten har en viktig uppgift att fylla, främst
under ett utbyggnadsskede men också framgent som ett värdefullt komplement till
dag- och fritidshemsverksamheten. Särskilt betonas att familjedaghem kan vara
en lämplig lösning i glesbygdsområden och för infektionskänsliga eller
allergiska barn. Även sociala och andra skäl anges som skäl för att
familjedaghem kan vara en lämplig barnomsorgsform för enskilda barn. Antalet
barn i familjedaghem har under 1970-talet ökat med i genomsnitt 8 200 per år
vilket innebär att ca 40 % av antalet barn i den kommunala heldagsverksamheten
i dag återfinns inom familjedaghemmen. Enligt kommunernas barnomsorgsplaner
kommer antalet barn i familjedaghem att öka också under den närmaste femårsperioden.
Undersökningar har dock visat att merparten av föräldrarna föredrar dag- och
fritidshem framför familjedaghem. Bristen på daghemsplatser kommer att innebära
att kommunal barnomsorgsplats i familjedaghem under många år kommer att vara
den enda form som erbjuds ett stort antal föräldrar, även om föräldrarna önskat
plats i dag- eller fritidshem för sina barn.

Även
om dagbarnvårdarnas anställningsförhållanden förbättrats och möjUgheterna till
utbildning och fortbildning ökat betraktas dagbamvårdar-yrket fortfarande av
många som ett genomgångsyrke medan de egna barnen är små. Yrkesrollen känns
oklar. Möjligheterna att bedriva en planerad verksamhet försvåras av att
barngruppen sällan är samlad eftersom barnen ofta korhmer på oregelbundna
tider. Ensamarbetet är ett problem, genom den isolering detta innebär och
avsaknad av stöd och den stimulans som arbetskamrater kan ge. Det Ugger i
sakens natur att man varken kan eller bör ställa samma krav på ett planerat
pedagogiskt innehåll i familjedaghemmens verksamhet som man ställer på
förskolan. Med hänsyn till dagbarnens behov av en regelbunden samvaro med andra
barn i gmpp och tillgång till aktiviteter som inte kan erbjudas i det enskilda
familjedaghemmet samt dagbarnvårdarnas behov av stimulans och arbetsgemenskap
är det angeläget att finna former som kan bidra till att verksamheten utvecklas
och förbättras. En form som under senare år prövats i många kommuner är att ge dagbarnvårdarna
tillgång till en s. k. gemensamhetslokal i bostadsområdet

Prop.
1982/83:34 55

där
dagbarnvårdarna kan mötas och kanske med stöd av barnomsorgsassistent planera
och organisera gemensamma aktiviteter för barnen. Öppna förskolor som startats
i allt fler kommuner har också visat sig fungera som ett pedagogiskt stöd för dagbarnvårdarna.
Försök att koppla några dagbarnvårdare till förskolan i bostadsområdet har
också prövats i en del kommuner, bland annat inom socialstyrelsens MAFF-projekt.

Socialstyrelsens
överväganden

Under
överskådlig tid kommer familjedaghemmen att utgöra ett viktigt komplement till förskole-
och fritidshemsverksamheten. Det utvecklingsarbete som kommer att bedrivas
inom detta område bör syfta till att närma verksamheten till förskola och
fritidshem.

Socialstyrelsen
kommer att följa upp de former för stöd till familjedaghemmen som hittills
prövats i kommunerna och bidra till att ytterligare försöksverksamhet kommer
till stånd för att få erfarenheter av hur familjedaghemmens verksamhet kan
förbättras.

En
utveckling av verksamhetens innehåll och organisation ställer stora krav på
ledningsorganisationen. Socialstyrelsen har därför för avsikt att i första hand
arbeta fram fortbildningsmaterial för familjedaghemmens ledningspersonal.

Den
arbetsplan för förskolan som behandlar förskolans mål och inriktning ska vara
vägledande för all förskoleverksamhet och således så långt som möjUgt användas
också för familjedaghemsverksamhet. Detsamma kommer att gälla den
arbetsplansdel som behandlar förskolans pedagogiska program och som närmare
beskrivits i avsnitt 1, Förskolans pedagogiska verksamhet, och motsvarande
material för fritidshem.

Kommunens
ansvar att utarbeta kommunala riktlinjer för barnomsorgens pedagogiska arbete
omfattar också familjedaghemsverksamheten. Vägledning för detta arbete kommer,
vilket tidigare redovisats, att utarbetas av socialstyrelsen. Enligt
socialstyrelsens bedömning kommer en del av det vägledande material för
förskolans och fritidshemmens verksamhet som planeras i serierna Arbeta i
förskola och Arbeta i fritidshem och som tidigare beskrivits att kunna utnyttjas
också inom fortbildningsverksamheten för dagbarnvårdare. I vissa fall kan dessa
material behöva kompletteras med vägledande material speciellt anpassat för dagbarnvårdare.

När
det gäller dagbarnvårdarnas yrkesutbildning föreslog barnstugeutredningen att
de borde vara barnskötare. Ytterst få dagbarnvårdare har dock skaffat sig denna
grundutbildning. Det finns därför skäl att ånyo ta upp frågan om dagbarnvårdarnas
utbildning.

•Undersökningen
omfattade endast barn 7-10 år.

Prop, 1982/83:34 56

5
Öppen förskola

Öppen
förskola är en verksamhet som vuxit fram under 70-talet och som blivit
uppskattad framför aUt bland småbarnsföräldrar. Här behandlas kortfattat
utvecklingen av den öppna förskolan och vidare redovisas vissa utvecklingsmöjligheter.

Bakgrund

I
samband med barnstugeutredningens förslag om uppsökande verksamhet för
förskolebarn sa utredningen att "för att ge pedagogisk stimulans till barn
som inte får plats i förskolan bör till exempel lekrådgivning prövas i samband
med barnavårdscentralernas mottagningar." En förskollärare från en av
områdets förskolor skulle enligt utredningen svara för verksamheten, som
syftade till att ge föräldrar med barn i åldrarna 2-5 år råd om lek och lekmaterial.

På
socialstyrelsens initiativ startade försöksverksamhet 1972. Verksamheten blev
mycket uppskattad och utvecklades från enbart lekrådgivning till dét som senare
kom att benämnas öppen förskola med syfte att vara en träffpunkt för barn och
vuxna i bostadsområdet. Socialstyrelsen startade på försök öppna förskolor med oHka
innehåll och oUka organisation. Sålunda prövades den öppna förskolan som resurs
i den uppsökande verksamheten och som utgångspunkt för föräldragmpper -
föräldrautbildning. Öppen förskola för invandrare, öppen förskola i glesbygd
och öppen förskola tillsammans med dagcenter för äldre prövades även.

Barnomsorgsgruppen
utvecklade tankegångarna om den öppna förskolan i sitt betänkande Samverkan i
barnomsorgen (SOU 1975:87). Utredningen ser den öppna förskolan som ett
komplement till hemmiljön för de barn som i dag står utanför förskolan men
utredningen betonar också småbarnsföräldrarnas behov av en kontaktpunkt i
bostadsområdet. Det är kanske på den senare punkten som den öppna förskolan har
sin viktigaste uppgift.

Den
öppna förskolan är anordnad ungefär som en reguljär förskola med det undantaget
att inredningen måste vara mer anpassad för vuxna. Till den öppna förskolan
inbjuds områdets småbarnsföräldrar. Barn har inte möjlighet att komma ensam
utan måste följas av en vuxen. Till den öppna förskolan knyts olika
verksamheter som vänder sig till föräldrar med förskolebarn.

Socialstyrelsens
överväganden

Den
öppna förskolan har ett stort värde som kontaktpunkt för småbarnsföräldrar.
Den är också värdefull genom atl man erbjuder möjlighet till gruppsamvaro för
barn som står utanför förskolan. Till den öppna förskolan kan knytas olika
verksamheter som vänder sig till småbarnsföräldrar, t. ex.

Prop. 1982/83:34 57

föräldrautbildning/föräldrainformation.
Samverkan med barnhälsovården och viss samordning av de båda verksamheterna har
också visat sig värdefull Uksom att knyta den uppsökande verksamheten till en
öppen förskola.

.
Socialstyrelsen anser också att den öppna förskolan kan vara ett stöd för dagbarnvårdarna
inom området. Dagbarnvårdarna är i stort behov av ett verksamhetsinriktat stöd
och det kan då vara lämpligt att för en del av dagen disponera den öppna
förskolan för verksamhet speciellt riktad till dagbarnvårdarna och deras barn.
Av den anledningen har socialstyrelsen under senare år begärt att den öppna
förskolan ska erhålla statUgt stöd enhgt samma regler som gäller för
familjedaghemmen. Från och med 1 januari 1983 utgår statsbidrag till den öppna
förskolan.

Socialstyrelsen
kommer under hösten 1982 att publicera en skrift som sammanfattande redovisar
de erfarenheter som i dag finns av verksamheten i den öppna förskolan. Skriften
kan tjäna som ett planeringsunderlag för kommunerna för att dels utveckla de befintiiga
öppna förskolorna och dels för planering av kommande anläggningar.

Därefter
är det önskvärt att uppmärksamma arbetssätt och innehåll i den öppna förskolan.
Det gäller dels verksamheten med barnen men det gäller framför allt
verksamheter för vuxna av typ föräldrautbildning/föräldrainfor-mation, önskvärd
samverkan med barnhälsovården, uppsökande verksamhet, etc.

6
Barn med behov av särskilt stöd

En
viktig del av diskussionen inom barnomsorgen under 70-talet har gällt barn som
av olika skäl är i behov av särskilt stöd. Frågan har dels gällt att dessa barn
genom en aktiv information (uppsökande verksamhet) bör erbjudas att delta i
förskolans och fritidshemmets verksamhet med förtur, dels har frågan gäUt vad
dessa barn ställer för krav på den pedagogiska verksamheten. I detta avsnitt är
det den senare frågeställningen som står i blickpunkten. Frågan om samverkan
med andra berörda verksamheter behandlas senare. På grund av bristande resurser
har socialstyrelsens arbete med frågor om barn med behov av extra stöd främst
gällt förskolan. Ett liknande arbete som behandlar fritidshemmen är dock
önskvärt.

Bakgrund

Barnstugeutredningen
betonade i sina olika betänkanden samhällets ansvar för att utjämna skillnader
i barns uppväxtvillkor. Förskolan och fritidshemmen gavs av barnstugeulredningen
viktiga uppgifter att kompensera brister i uppväxtmiljön.
Barnstugeutredningens arbete resulterade bland annat i att barn som av olika
skäl är beroende av särskilt stöd för sin utveckling fick en lagstadgad rätt
till plats i förskola före sex års ålder eller plats i fritidshem med förtur (§
15 SoL). I samma paragraf anges också

Prop. 1982/83:34 58

kommunens
skyldighet atl bedriva en uppsökande verksamhet för att nå de barn som enligt
lagen omfattas av förtursrättighelen.

Barnomsorgsgruppens
utredningsarbete hade sin utgångspunkt i de resonemang som förts av
barnstugeutredningen om behovet av samhälleliga insatser, främst genom
förskolan, för att stödja barn som riskerade att utvecklas ogynnsamt.
Barnomsorgsgruppens uppdrag gällde bland annat ansvaret handikappade barns
förskolevistelse, formerna för den uppsökande verksamheten, barn på sjukhus
samt föräldrautbildning (SOU 1975:87, Ds S 1976:7 och SOU 1978:5).

Socialstyrelsens
arbete med de handikappade barnens förskolevistelse har inriktats på att
förskolans personal genom samverkan med landstingets olika verksamheter för
handikappade barn ska kunna få stöd i sitt arbete. Samverkan har också gällt
vissa behandlingsinsatser. Det förekommer att personal från landstinget besöker
förskolor och där utför viss behandling av handikappade barn, t. ex.
sjukgymnastik. Ibland kan det förekomma att hela barngruppen deltar.

Socialstyrelsens
insatser har i hög grad koncentrerats till fortbildning och information,
utvecklingsprojekt, samarbete och samråd med andra organ och föreningar som
arbetar med handikappade barn samt muntlig rådgivning till kommunerna.

Samverkan
mellan olika verksamheter och olika personalgrupper innebär svårigheter på
grund av skillnader i synsätt, tradition, inriktning osv. En landsomfattande
fortbildningssatsning - Samverkan i barnomsorgen (Liber 1978) - tog främst
sikte på att diskutera synsätts- och attitydfrågor i förhållande till barn i
behov av särskilt stöd och att diskutera ansvar och uppgifter för de berörda
verksamheterna. Genom den ökade kunskapen om varandras arbetsområden lades en gmnd
för en positiv samverkan runt i första hand handikappade barn. Förutom
barnomsorgens personal deltog i fortbildningen personal från landstingets olika
verksamheter på handikappområdet, psykiska barna- och ungdomsvården,
barnhälsovården och mödrahälsovården samt socialvården.

Ett
omfattande arbete har lagts ned på att diskutera ansvarsfördelning och
samarbetsbehov mellan den kommunala förskolan och landstingens pedagogiska
hörselvård. En utredningsrapport med titeln "identitet, gemenskap, självkänsla
- hörselskadade och döva barn i hem och förskola" har presenterats i
serien socialstyrelsen redovisar (1981:4). Fortfarande återstår dock vissa
oklara ansvarsfrågor när det gäller denna grupp barn.

Ställningstagandena
av barnstugeutredningen och barnomsorgsgruppen om integrering av handikappade
barn i den reguljära förskolan låg i linje med utvecklingen på detta område.
Inom landstingen och inom handikapprörelsen arbetade man för samma utveckling.
Detta har lett till alt allt fler handikappade barn integrerats i den reguljära
kommunala förskolan. Det gäller i hög grad de två största handikappgrupperna,
rörelsehindrade och

psykiskt utvecklingsstörda. Även synskadade barn är som
regel integrerade i den kommunala förskolan.

Hörselskadade och döva barn går också i kommunal förskola
men där har det rätt starkt delade meningar om det lämpliga i att ett ensamt
hörselskadat barn går i vanlig förskola. Vanligast är att en grupp
hörselskadade barn går i en kommunal förskola där personalen är förstärkt med
en specialutbildad förskollärare anställd av landstingets pedagogiska
hörselvård. Eftersom det är ytterst få barn som har allvarliga hörselskador
innebär denna s. k. gruppintegrering ofta problem för familjen genom att det
kan bli långa avstånd till närmaste "hörselförskola".

Den stora grupp barn som har psyko-sociala problem har
alltid funnits i den kommunala förskolan och fritidshemmen. Även dessa barn
omfattas av den ovan nämnda förtursrätten. För dessa barn pågår också en
diskussion om det riktiga i att integrera alla barn med psyko-sociala
störningar i den reguljära verksamheten. I enstaka fall förekommer det att
kommunerna har en speciell avdelning eller s. k. smågruppsdaghem för barn med
svårare psykiska störningar. För skolbarn med psyko-sociala störningar finns
ett antal s. k. skoldaghem. Inom den psykiska barna- och ungdomsvården
förekommer deltidsgrupper för störda barn.

Socialstyrelsens överväganden

Ett omfattande arbete återstår på detta område, främst när
det gäller att utveckla förskolans egna metoder för att ge barn med behov av
särskilt stöd den allsidiga stimulans som förskolevistelsen syftar till.

Förskolans innehåll och arbetssätt har särskilt stor
betydelse för barn med behov av särskilt stöd. De förändringar av den
pedagogiska inriktningen i förskolan som redovisats i avsnitt 2 (Förskolans
pedagogiska verksamhet) innebär förbättringar för dessa barn. 1 arbetsplanen om
förskolans pedagogiska verksamhet har redovisats nackdelarna med en oklar
pedagogisk roll och ett arbetssätt som har för lite struktur just när det
gäller barn med behov av extra stöd. Socialstyrelsens uppfattning är alltså att
det inledda förändringsarbetet när det gäller förskolans inriktning är särskilt
viktig för barn med behov av extra stöd.

Socialstyrelsen anser det angeläget att öka kunskaperna om
barn med behov av extra stöd hos personalen. Den genomförda fortbildningen.
Samverkan i barnomsorgen, hade en relativt allmän och övergripande karaktär och
socialstyrelsen har haft ambitionen att ta fram informations-och
fortbildningsmaterial som fördjupar kunskaperna inom olika problemområden. På gmnd
av det ansträngda arbetsläget har detta ännu inte varit möjligt. Del är en
angelägen uppgift att färdigställa sådant fördjupningsmaterial under 1983.

En viktig grupp att uppmärksamma är barn med psyko-sociala
problem. Barn med sådana störningar, mer eller mindre uttalade, ingår ofta i

Prop. 1982/83:34 60

barngrupperna.
Att närmare analysera vilka krav del ställer på verksamheten och utveckla
metoder för atl stödja dessa barn är en viktig uppgift för bl. a. FoU-verksamheten.
Kunskapen om dessa barn bör ingå som en viktig del i grundutbildningen.

Frågan
om de krav integrering av handikappade barn och barn med psyko-sociala
störningar ställer på verksamheten bör bli föremål för utvärdering och
utvecklingsarbete. Utgångspunkten är att barnomsorgen ska ha en sådan kvalitet
på verksamheten att alla barn kan delta. Samtidigt är det så att barnomsorgen
är en generellt uiformad pedagogisk verksamhet och behandlingsarbete riktat
till enskilda barn ligger inte inom barnomsorgens ansvarsområde. En
dokumentation och utvärdering av de olika former som förekommer för barn i
behov av extra stöd bör kunna ge ett värdefullt underlag för utveckUngen av
verksamheten inom barnomsorgen. Den bör också kunna vara värdefull för att
klargöra ansvarsgränsen mellan barnomsorg och andra verksamheter.

Socialstyrelsen
anser det också viktigt att det inom barnomsorgens ledningsorganisation finns
personal med särskild kompetens när det gäller barn med behov av extra stöd.
Det är därför viktigt att fördjupningsutbildning inom detta område blir
tillgänglig för förskollärare och fritidspedagoger i form av s. k. steg 3-utbildning.
Denna fördjupningsutbildning som bör ha karaktären av en pedagogisk fördjupning
kan också fylla andra syften inom ledningsorganisationen. En sådan
vidareutbildning är viktig att etablera. Den närmare utformningen bör övervägas
i samband med det utredningsuppdrag som socialstyrelsen föreslår i kapitel 12
Grundutbildning och vidareutbildning. I avvaktan härpå bör det vara möjligt att
inom ramen för anslaget till enstaka kurser anordna hela eller delar av den
föreslagna steg 3-utbildningen.

Vissa
av speciallärarutbildningens olika Unjer är i dag tillgängliga för förskolepersonal.
Dessa linjer är enbart inriktade på barn med handikapp (hörselskadade och döva,
synskadade, psykiskt utvecklingsstörda och talskadade). Det finns också ett
behov av en översyn av denna utbildning. Syftet med en sådan översyn skulle
bland annat vara att göra utbildningen mer anpassad till det faktum att allt
fler barn integreras och att specialförskollärarna därför bör få en förändrad
yrkesroll i riktning mot konsulterande och handledande uppgifter.

Inom
ledningsorganisationen finns i de större kommunerna också psykologer och
kuratorer inriktade på barn med psyko-sociala störningar. Denna gmpps uppgift
är oftast att ge personalen stöd. Behovet av metodutveckling och fortbildning
är för denna grupp stort.

Prop.
1982/83:34 61

7 Invandrarbarn

Frågan om invandrarbarnens situation berör samtliga områden
inom barnomsorgen. Vägledning och riktlinjer för verksamheten i förskolor och
fritidshem gäller givetvis även för invandrarbarn. Därutöver behöver särskild
vikt läggas vid hemspråksstödet, kontaktskapande och uppsökande verksamheter
för personalen saml forsknings- och utvecklingsarbete avseende
invandrarbarnen.

I hemspråkspropositionen (1975/76:118) anges inriktningen
på förskolans verksamhet avseende invandrar- och minoritetsbarn. Målen för
hemspråksträning i förskolan och skolan relateras till de invandrarpolitiska
målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. I förskolan ska hemspråksstödet vara
en integrerad del av förskolans pedagogiska verksamhet och syfta till att
stödja barnens totala personlighetsutveckUng. Målet ska vara att lägga grunden
till tvåspråkighet och delaktighet i två kulturer.

För att förbättra och utveckla förskoleverksamheten och
andra stödjande verksamheter för invandrarbarn behövs ett fortsatt
utvecklingsarbete inom socialstyrelsen och i samarbete med andra myndigheter
och organisatio-

Socialstyrelsens fortsatta arbete

Förskolans hemspråksstöd ska bidra till att barn med annat
hemspråk än svenska som um.gängesspråk i hemmet på ett adekvat sätt kan bli
tvåspråkiga och delaktiga i två kulturer. För att stödja personalen i förskola,
fritidshem och familjedaghem och även den administrativa personalen behöver en
ny arbetsplan utarbetas som ersätter nuvarande del 4. Dessutom behöver arbetas
fram metodkomplement som beskriver olika invandrargruppers behov utifrån sin
bakgrund, språkets uppbyggnad och förhållande till svenska språket m. m.

När det gäller invandrarfamiljer som inte har sina barn i
den reguljära barnomsorgen är det angeläget alt utveckla den öppna förskolans
möjligheter att tillgodose dessa familjers behov. Vidare att utveckla former
för grupper där invandrarföräldrar själva kan bedriva "kom-och-lek"-verksam-het
med syfte att föräldrarna själva ska kunna utveckla barnens språk. ■

Socialstyrelsen kommer atl verka för atl fortbildning på
olika nivåer för såväl svensk som Ivåspråkig personal kommer till stånd. För
vissa språkgrupper är det nödvändigt atl socialstyrelsen tar ett direkt ansvar
för fortbildningsinsatser. Dessa kan ibland behöva förläggas i utvandrarländer-na
och genomföras i samverkan med dem. 1 socialstyrelsens arbete ingår också atl
utveckla läromedelsutbudet för den tvåspråkiga personalen.

Forskning och utvecklingsarbete behöver initieras om
effekter av olika organisationsmodeller för hemspråksstödel. Utveckling av
metodik och

Prop. 1982/83:34 62

innehåll
i förskolans språk- och kulturstödjande verksamhet är ett annat ornråde för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Handikappade
invandrarbarn har ägnats mycket liten uppmärksamhet. En ingående analys bör
göras över vilka åtgärder som behövs för att förbättra dessa barns villkor.
Likaså behövs en genomgång av tillgången till olika stöd och
behandlingsresurser och hur dessa ska kunna utnyttjas av icke svensktalande
invandrare.

Den
av regeringen tillsatta utredningen Språkminoriteter i förskoleåldern kommer
under sommaren 1982 att ge förslag till åtgärder för att förbättra
invandrarbarnens situation såväl inom förskolan som utom. Utredningen kommer
att utgöra ett viktigt underlag för socialstyrelsens fortsatta arbete inom
området.

8
Barnomsorg på sjukhus

I
januari 1977 startade socialstyrelsen med medel från arvsfonden en informationsverksamhet
om barns och föräldrars behov på sjukhus. Informationsverksamheten skulle ge
alla berörda större medvetenhet om barns situation på sjukhus, inte bara från
medicinsk utan även från emotionell och socio-psykologisk synpunkt. Den nya
barnomsorgslagen innehöU en paragraf som talade om att alla barn på sjukhus
hade rätt till liknande pedagogisk verksamhet som i förskola eller fritidshem.
Barnomsorgsgruppen hade i sitt belänkande Samverkan i barnomsorgen, behandlat
frågan om barn på sjukhus. Socialministern uttryckte en förhoppning att lekterapiverksamhet
skulle byggas ut under de närmaste åren så att den skulle omfatta alla barn på sjukhus
i enlighet med barnomsorgsgruppens förslag (prop. 1975/76:92).

De
flesta barnklinikerna i landet hade lekterapeuter anställda redan 1977. Men
lekterapeuterna var klart underdimensionerade för att hinna med de barn som
vistades på barnklinikerna. Därför var det ytterst få sjukhus där barnen på
"vuxenavdelningarna" fick tillgång till sjukhusets lekterapeuter. Dessa
ansågs anställda för barnklinikens behov i första hand.

Då
endast hälften av alla barn på sjukhus vårdas på barnkUniker var det en väsenflig
uppgift att sprida kunskap om rätten till lekterapi även till de avdelningar
för vuxna där barn vårdas eller besöker för undersökningar och behandlingar.
Informationsverksamhet har bedrivits på tre plan, nämligen:

1) Temadagar för olika kategorier sjukhuspersonal som
vårdar och behandlar barn

2) Föreläsningar om barns behov på sjukhus och
lekterapins betydelse för följande grupper

a) grundutbildningar av läkare, sjuksköterskor,
förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare

b) vidareutbildning av speciallärare

Prop.
1982/83:34 63

c) fortbildning för exempelvis barnomsorgspersonal 3)
Kurser för befintlig lekterapipersonal

Temadagar

Vid temadagarna har såväl medicinsk som paramedicinsk
personal från det 20-tal kliniker där barn kan vårdas deltagit. Dessutom har
representanter för föräldrar, administration och landstingspolitiker deltagit.
Föreläsningar har hållits om barns utveckling och barns och föräldrars
reaktioner vid sjukdom och sjukhusvistelse. Vilken betydelse lekterapin kan ha
när det gäller att avdramatisera sjukhusupplevelse har demonstrerats inte bara
genom föreläsningar, film och diverse tryckt material utan även genom
Lekmiljörådets utställningar.

Vid gruppdiskussioner har alltid personal blandats så att barnutbildad
personal skulle kunna dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till de
personalgrupper som inte har haft någon utbildning om barn.

Temadagarna har fått mycket positivt gensvar och
kunskapsutbytet där har bidragit till

•
generösare
besökstider för föräldrarna

•
större
möjligheter för föräldrarna att vistas på sjukhuset tillsammans med sitt sjuka
barn

•
att
studiecirklar har startats där socialstyrelsens litteratur om barn på sjukhus
har använts som kurslitteratur

•
att alltfler
sjukhus har börjat ta emot studiebesök från förskolor och daghem som ett led i
förebyggande förberedelse för eventuella sjukhusbesök vid senare tillfällen

•
att även annan
förberedelse och möjligheter till bearbetning genom s. k. sjukhuslek
praktiseras på diverse mottagningar och behandlingsavdelningar dit barn kommer

Föreläsningar

En ökad efterfrågan på föreläsningar,
informationsmaterial, konsulthjälp vid försöksverksamhet och forskning visar på
det tilltagande intresset från olika utbildningsansvariga att tillföra berörd
personal kunskap om barns speciella behov vid sjukdom och sjukhusvistelse.

Kurser för leklerapeuter

I Sverige har det sedan lång tid tillbaka varit
företrädesvis förskollärare och fritidspedagoger som har sörjt för lek- och
sysselsättningsverksamhet bland barn på sjukhus. En ökad medvetenhet om hur
leken kan få en

Prop. 1982/83:34 64

terapeutisk
betydelse för barn vid sjukdom och handikappande situationer ställer större
krav än tidigare på lekterapipersonalen. De mäste ha god kunskap om barns olika
sjukdomar och handikapp. Hälften av barnen på sjukhus är handikappade eller
kroniskt eller svårt sjuka.

I
all synnerhet förskolebarnen far illa, inte bara på grund av sin sjukdom eller
sitt handikapp utan också därför att de har svårare att förslå varför de måste
vara hemifrån och varför främmande personer ska handskas med dem - ibland plåga
dem eller hålla dem med våld. De har inte tillräckUgt utvecklat ordförråd att
vare sig förstå alla främmande ord eller förmåga att själva ge uttryck för sina
känslor.

Lekterapeuterna
har stort ansvar att hjälpa barnet förstå upplevelser och ge dem möjlighet alt
genom lek och aktivitet tolka känslor. Genom den kunskap och erfarenhel som leklerapeuterna
har om barn och deras behov och reaktioner kan de bli barnens ombudsmän och en
förbindelselänk meUan barn och vuxna på sjukhus. Alltfler föräldrar vistas på
sjukhus tillsammans med förskolebarn och även äldre barn som behöver sina
föräldrar. Även föräldrarna är ängsliga och ibland i kris på grund av vad som
hänt med deras barn. De kan uppmuntras och stimuleras och lära sig av
lekterapeuterna hur de kan hjälpa sitt barn genom lek.

Lekterapeuten
skall klara av den svåra sjukhusmiljön och samarbetet med all sjukhuspersonal
med deras speciella vokabulär och form av lagarbete. Samtidigt ställs de inför
exempelvis barn som skadats genom olyckshändelser eller är svårt brännskadade, nyopererade
eller missbildade barn och även döende barn. De möter alla kategorier
handikappade barn, barn i alla åldrar och från olika miljöer - exempelvis
invandrarbarn. Allt detta liknar inte alls det arbete i barnomsorgen som deras
grundutbildning förberett dem för.

Många
gånger är lekterapeuten ensam inom sitt yrke på sjukhuset. Hon har ingen att
samråda med. Barnen finns på oUka avdelningar. Det är inte säkert att hon är
välkommen på alla avdelningar där barn vårdas. Man kan tycka att det är
besvärligt med allt "dalt" omkring barnen.

Ända
sedan speciallärarutbildningen för förskollärare startade 1965 så har sjukhusens
leklerapeuter sökt sig dit. Utbildningen har inte alltid varit adekvat för
sjukhusarbete. Leklerapeuterna behöver en mycket allsidig kunskap om barns
olika sjukdomar och handikapp, samarbetsteknik, kristerapi m. m. Då
socialstyrelsen genom brev och muntliga hänvändelser fått kunskap om
lekterapeuternas akuta behov av fortbildning har styrelsen anordnat sammanlagt
fem kurser för cirka 125 lekterapeuter från hela landet. Kurserna har varit
myckel efterfrågade av leklerapeuterna.

All
informations- och utbildningsverksamhet som hittills bedrivits har medverkat
till en förbättrad situation för barn och föräldrar på sjukhus. Personal som
ska ta ansvar för barnsjukvård efterfrågar alltmer samarbete med lekterapeuter
med åtföljande kunskapsutbyte och stöd till att bättre kunna ge barnen
helhetsomsorg och inte endast medicinsk vård.

För
att utveckla detta samarbete behövs fortsatt informations- och

Prop.
1982/83:34 65

utbildningsverksamhet
på alla nivåer. Utvecklingsarbete och forskning är angeläget då alltför litet
dokumenterad kunskap finns att tillgå om vilka åtgärder som kan och bör vidtas
för atl undvika sjukhusskräck och psykiska skador hos barn.

Sverige
har hävdat sig väl internationellt sett genom att lagstifta om pedagogiska och
psykologiska åtgärder för barn på sjukhus. När det gäller forskning om
förberedelse och bearbetning av sjukhusupplevelser återstår dock mycket arbete.
Likaså behövs ökade kunskaper om hur spädbarn och tonåringar på sjukhus bättre
ska kunna tas om hand.

Riklig
litteratur från USA och Canada visar att god barnomsorg på sjukhus (s. k. child
life work) bidrar tiU att undersökningar och behandUngar går lättare att
genomföra. Lugnande medel behövs mindre än förr. Tacksamma och positiva
föräldrar och barn går lättare att ta hand om vid återbesök. Man upplever
tidsvinst och trivselvinst för alla parter.

Socialstyrelsens
informationsverksamhet när det gäller barnomsorg på sjukhus har rönt
uppskattning och påverkat utvecklingen. Denna informationsverksamhet ska
fortsätta. Medel härför, - rese- och materialkostnader, „ - beräknas i
barnomsorgens fortbildningsanslag.

Lekterapeuternas
behov av fortbildning och vidareutbildning måste lösas. Vid den föreslagna
översynen av speciallärarutbildningen bör denna fråga behandlas.

De
påbörjade forskningsinsatserna om lekterapins betydelse för den medicinska
vården bör fortsätta och utvecklas. Medel härför får sökas från regeringen i
varje särskilt fall.

9
Samverkan

För
att utveckla förskole- och fritidshemsverksamhelen och öka dess möjligheter att
bidra till goda uppväxtvillkor för barnen behövs samverkan med andra
verksamheter. Della kan berika innehållet i barnomsorgen, skapa sammanhang och kontinuitet
och ge barn och familjer behövUgt stöd.

I
detta avsnitt behandlas barnomsorgens samverkan med skolans lågstadium för att
underlätta skolstarten, samverkan med fritidsförvaltningen främst avseende de
äldre barnen i fritidshem samt samverkan med kulturella organ och verksamheter
på såväl kommunal nivå som riksnivå. För barn med behov av särskilt stöd är
samverkan inom socialtjänsten och med landstingets barnhabilitering och
barnpsykiatriska verksamhet en förutsättning för samordning av insatser för
barn och familjer.

De
olika synsätt som präglar oUka verksamheter kan utgöra problem vid samverkan.
Det är viktigt att det finns klara ansvarsgränser och kunskap om varandras
ansvarsområden och yrkeskompetenser för att en gynnsam samverkan ska kunna
utvecklas. Socialstyrelsen planerar att snarast ge ut en översiktlig skrift där
barnomsorgens uppgift och ansvar avgränsas gentemot övriga socialtjänsten,
barnhälsovård, barnhabilitering och barnpsykiatrisk

5
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 34

Prop. 1982/83:34 66

verksamhet.
I denna skrift kommer också samarbetet med skola, fritid och kultur att
behandlas.

Siamverkan
förskola-lågstadium

I
samband med införandet av den allmänna förskolan blev intresset för samverkan
mellan förskola och lågstadium mer allmänt och flera större forskningsprojekt
startades. Kommunal samverkan kartlades, arbetsformerna i förskolan och på
lågstadiet jämfördes, hinder och problem i samband med samverkan studerades och
olika kontaktformer prövades.

Trots ambitionen inom
flera projekt att studera pedagogiska frågor som direkt påverkar verksamheterna
och därmed barnens vardag i förskola och skola har detta sketi i mycket ringa
omfattning. Studierna har dock geti god kunskap om de pedagogiska
organisatoriska och administrativa skillnader som finns mellan förskolan och
skolan. Forskningen har också visat på en rad faktorer som försvårar samverkan
såsom personalens olika synsätt och bristande kunskap om den andra verksamheten
och dess viUkor, oklarhet om syftet med samverkan och vad inom de båda
verksamheterna som kan påverkas, oklara ansvarsgränser.

Socialstyrelsens
överväganden

Socialstyrelsen
har i arbetsplanen Förskola lågstadium - samverkan för kontinuitet (1981) angett
sin syn på samverkan. Arbetsplanen utgår från senare års forskning och
utvecklingsarbete, diskuterar oklarheter och problem i samverkan och lyfter
fram de pedagogiska frågorna, synsätt, innehåll, arbetssätt och arbetsformer
som särskilt viktiga att samverka om under de närmast kommande åren.

För
att barnen ska bli bekanta med skolan före skolstarten och känna igen sig från
förskolan i skolans verksamhet krävs samverkan på både kommunal nivå och
riksnivå. Samverkan måste inrikta sig på insatser som bidrar till ett Hkartat
synsätt, en helhetssyn på bam, och deras behov och som stimulerar till en
utveckling av verksamheterna i förskola och lågstadium mot förbättrad kontinuitet.
Insatser behövs vidare för att ge kunskaper hos personalen om den andra
verksamhetens funktion, villkor och arbetsformer samt stärka föräldramas roU
som en viktig länk mellan förskola och skola.

För
att möjliggöra en utveckling med denna inriktning måste samverkan omfatta
följande områden:

-
Regelbunden gemensam fortbildning för förskole- och lågstadiepersonal i syfte
att ge möjlighet till information och diskussion om pedagogiska frågor, ge
kunskap om barns utveckling och verksamheten på det andra stadiet.

Prop. 1982/83:34 67

- Gmndutbildningar för förskollärare och
lågstadielärare behöver ses över innehållsmässigt så att en gemensam pedagogisk
grundsyn eftersträvas. Vidareutbildningar bör beaktas. Samverkan mellan
utbildningarna måste dock vägas mot kravet på fördjupade kunskaper inom det
egna arbetsområdet och kravet på en egen yrkesprofil.

- Behovet av kontinuitet mellan förskola och
lågstadium bör beaktas vid utveckling av förskolans pedagogiska program och
läroplansarbetet på skolområdet..

- Kommunala riktlinjer för förskolan och
fritidshemmens verksamheter bör omfatta former och handlingsprogram för
samverkan mellan barnomsorg och skola.

- Forskning och utvecklingsarbete behöver inriktas på
barns upplevelser av skolstarten och en analys av effekter av bristande
kontinuitet. Frågor som rör synsätt, arbetsformer och innehåll behöver också
uppmärksammas mer.

Samverkan
med fritidsförvaltningens olika verksamheter

Bakgrund

I
flertalet av kommunerna ansvarar fritidsnämnden för den allmänna fritidsverksamheten
för barn och ungdom. Fritidsnämnden är också vanligen den nämnd som inom
kommunen har givits huvudansvaret för samverkan och kontakt med föreningslivet.

Barnstugeutredningen
framhåller i betänkandet Barns fritid (SOU 1974:42) värdet av att kommunens
olika insatser för fritid samordnas för att göra det möjligt att få ett
rationellt utnyttjande till stånd av de befintliga resursema. Utredningen
föreslog inrättande av s. k. programgmpper inom kommunema med förvaltningsövergripande
ansvar för bam- och ungdomsfrågor. Programgmpperna skulle bestå av företrädare
för social-, kultur-, skola och fritidsnämnd.

Inom
försöksverksamheten med utvidgade fritidshem har programgrupper förekommit på
såväl central nivå inom kommunen som på distriktsnivå. I regel har
programgrupperna kunnat bidra till att gemensamt resursutnyttjande och
samordning av resurser har förbättrats. Organisatoriska svårigheter har dock i
flera fall lett till att programgmpperna har upplösts efter försöksperiodens
slut.

Socialstyrelsens
överväganden

De
olika anläggningar som finns inom fritidsnämndens verksamhetsområde lämpar sig
ofta för samverkan med barnomsorgens olika delar. Särskilt gäller detta
sporthallar och andra idrottsanläggningar och fritidsgårdarna. Om parklek ingår
i kommunens utbud av allmän fritidsverksamhet är även

Prop. 1982/83:34 68

denna
ett värdefullt komplement för dag- och fritidshemsverksamheten. Genom
försöksverksamheten med fritidshem för äldre skolbarn främst i Örebro har det
visat sig att fritidsgårdarna genom sin lokalutformning, utrustning och genom
sin anknytning till föreningslivet och den allmänna fritidsverksamheten har
lämpat sig bra för att genomföra fritidshemsverksamhet för de äldre skolbarnen.
Fler sådana försök behövs.

Det
är socialstyrelsens bedömning att samverkan mellan socialnämnden och
fritidsnämnden i de avseenden som beskrivits ovan bör kunna utgöra elt värdefullt
tillskott för de barn som är inskrivna på dag- och fritidshem. Strävandena
efter bättre samordning av nämndernas verksamheter och bättre gemensamt
resursutnyttjande bör därför intensifieras och utvecklas. I synnerhet gäller
detta den gemensamma omsorgen om de äldre skolbarnen.

Samverkan
med kulturella organ och verksamheten

Under
1970-talets slut har flera kommuner gjort särskilda insatser för kultur inom bamomsorgen.
Detta har inneburit bl. a. deltagande av kulturarbetare i barnarbete och
fortbildning, initiativ till förbättrad samverkan mellan olika kulturinstitutioner
och barnomsorgen samt samverkan mellan socialnämnd och kuUurnämnd.

Som en uppföljning av 1974
års kulturproposition tillsatte utbildningsdepartementet en särskild
barnkulturgrupp. I den rapport som avslutade och sammanfattade gmppens arbete.
Barnen och kulturen, gavs en bred belysning av barnens kulturella situation och
en rad förslag presenterades om hur barnen ska få del av samhällets
kulturutbud. Riksdagen uppdrog åt statens kulturråd att genomföra en utredning
om förskolan och det lokala kulturlivet. Socialstyrelsens deltagande i
utredningen utgör underlag för nedanstående överväganden.

Socialstyrelsens
överväganden

Barnomsorgen
har flera anknytningar till kulturfrågoma. Barns skapande och estetiska
verksamhet handlar om olika sätt för barnet att uttrycka sig, se, känna och
förstå. För barnet är dessa uttryckssätt en helhet och fungerar sällan som
olika aktiviteter. Sångstunder, dans, drama och lek är naluriiga former där
barns skapande aktiviteter kan få utrymme.

En
annan kontaktpunkt mellan kultur- och barnomsorgsfrågor är behovet av
förankring i de lokala kulturtraditionerna och kulturutövandet. En sådan inriktning
i barnomsorgens verksamhet kan motverka den tendens till rotlöshet och
traditionsfattigdom som präglar många unga.

Kulturfrågorna
är således en kvalitetsfaktor som berör barnomsorgens pedagogiska program, de
kommunala rikflinjerna och personalens pedagogiska planering. Kultur såväl
för, med, som av barn är aspekter som måste

Prop. 1982/83:34 69

beaktas.
Samverkan mellan barnomsorgen och det lokala kulturlivet förutsätter att olika
kulturinstitutioner, organisationer och enskilda konstnärer ges möjlighet och
själva vill anpassa sin verksamhet till barnomsorgens behov. Denna verksamhet
är i dag i huvudsak inriktad på personalen i barnomsorgen. Utvecklandet av
former för samverkan måste ske utan att personalens arbete i barnomsorgen
splittras. Uppgifter där kulturarbetare kan bidra till barnomsorgens
pedagogiska utveckling finns främst inom handledning, fortbildning och
grundutbildning. På kommunal nivå bör initiativ tas till samverkan mellan
barnomsorg och kultureUa organ. Samverkan mellan socialnämnd och kulturnämnd
avseende kultur inom barnomsorgen är angelägen. Samverkansgrupper kan här vara
ett stöd för barnomsorgen.

Socialstyrelsen
och statens kulturråd bör gemensamt följa upp de slutsatser och förslag som
kommer fram i kulturrådets utredningsarbete om kultur i förskolan, som kommer
att avslutas vid årsskiftet 1982/83. Statens kulturråd har under
utredningsarbetet framfört att socialstyrelsen bör få medel för att i samråd
med kulturrådet stödja lokalt utvecklingsarbete som gäller kulturområdet och
för att sprida information om befintiig verksamhet, som kan tjäna som
inspiration och förebild för andra. Socialstyrelsen delar denna uppfattning och
hänvisar till avsnitt 14 (Forskning och utvecklingsarbete).

Samverkan
inom socialtjänsten och med mödra- och barnhälsovården

I
syfte att få kontakt med barn med behov av extra stöd föreslog barnstugeutredningen
att kommunerna skulle bedriva en uppsökande verksamhet i samarbete med
barnhälsovården. Tankarna vidareutvecklades av barnomsorgsgruppen och finns
redovisade i betänkandet Samverkan i barnomsorgen (SOU 1975:87).
Barnomsorgsgruppen definierade uppsökande verksamhet i termer som information,
kontakt, serviceerbjudande. Uppsökande verksamhet i betydelsen uppspårande
ansåg barnomsorgsgmppen stå i strid med grundläggande krav på integritet och
därmed motverkande sitt eget syfte.

Socialstyrelsen
har med utgångspunkt i barnstugeutredningens och barnomsorgsgruppens förslag
bedrivit en omfattande försöksverksamhet. Erfarenheterna från denna
försöksverksamhet finns redovisade i rapporten Uppsökande verksamhet för
barnfamiljer, Danielson/Östling, Liber 1981. Erfarenheterna är genomgående
positiva men många svårigheter har också uppmärksammats. Framför allt har det
gällt svårigheter att få till stånd ett bra samarbete mellan olika verksamheter
med skilda utgångspunkter och traditioner.

Syftet
med den uppsökande verksamheten är att barn ska få det stöd och den hjälp de
behöver för sin utveckling. Därvid är förskolor och fritidshem viktiga resurser
men inte tillräckliga och därför är det viktigt att man ser den

Prop.
1982/83:34 70

uppsökande verksamheten som en uppgift för hela
socialtjänsten. Verksamheten innebär en förnyelse av det sociala arbetet och
innebär att det utvecklas i riktning mot en generell verksamhet med pedagogiska
inslag. Föräldrautbildningen bör ses som en del av denna verksamhet.

Med utgångspunkt i de erfarenheter som försöksverksamheten
under 70-talet har givit behövs ett fortsatt utveckUngsarbete på detta område.
Socialutredningen och socialtjänstreformen har givit sitt stöd till den
utveckling som barnomsorgsgruppen föreslagit och menat att den uppsökande
verksamheten bör ses som en viktig del i den nya socialtjänsten.

Socialsekreterare som arbetar med uppsökande verksamhet
får en naturlig kontakt med de förskolor och fritidshem som de via den
uppsökande verksamheten har kontakt med. Dessa kontakter kan vidareutvecklas
och vara ett stöd för personalen inom barnomsorgen när det gäller barn inom
verksamheten som riskerar att utvecklas ogynnsamt.

I samverkan mnt barn med behov av extra stöd intar också mödra-
och barnhälsovården en viktig plats. Socialsekreterare som sköter den uppsökande
verksamheten har som ett huvudalternativ att sköta den i samråd med mödra-
eller barnhälsovården. Barnsjuksköterskorna och barnläkarna inom bamhälsovården
har en mycket viktig uppgift framför allt för familjer med sitt första barn och
då speciellt när barnen är små.

Socialstyrelsen kommer under 1983 att publicera en skrift
som visas hur barnomsorg inklusive sociala insatser och mödra- och
barnhälsovård kan samarbeta. Skriften kommer att förberedas genom seminarier
och rådslag med kommuner och landsting.

Med utgångspunkt i de erfarenheter som styrelsen redovisat
i den ovan nämnda skriften om uppsökande verksamhet för barnfamiljer samt de
nya utgångspunkter som ges i och med socialtjänstreformen anser styrelsen det
önskvärt med försöksverksamhet som utvecklar samarbetet mellan barnomsorg,
sociala insatser och mödra- och barnhälsovård. I ett sådant utvecklingsarbete
bör föräldrainformation och föräldrautbildning vara en naturlig del och
barnomsorgsgruppens betänkande Barn och vuxna (SOU 1980:27) bUr därför ett
viktigt underlag.

Samverkan med landstingens verksamheter för handikappade
barn

Samverkan med landstinget gäller handikappade barn och då
främst psykiskt utvecklingsstörda barn, rörelsehindrade barn och döva och
hörselskadade barn. För dessa gmpper har landstinget ett ansvar. Tydligast är
det ansvaret när det gäller psykiskt utvecklingsstörda barn där landstingets
ansvar är lagreglerat.

Syftet med samverkan med landstinget är att insatserna för
de handikappade bamen så långt som möjligt bör samordnas. För barnomsorgen är
samverkan värdefull framför allt när ett handikappat barn börjar på förskola
eller fritidshem. TUl landstingets verksamheter för handikappade barn finns i

Prop. 1982/83:34 71

många
landsting knutna specialutbildade förskollärare som besitter särskild utbildning
och erfarenhet av pedagogiskt arbete med handikappade barn. Det vore önskvärt
att sådan specialutbildad personal fanns i samtUga landsting.

Bakgrund

Socialstyrelsen
har arbetat med samverkansfrågorna efter främst två vägar. Dels har den i
avsnitt 6 (Barn med behov av särskilt stöd) nämnda fortbildningssatsningen
Samverkan i barnomsorgen syftat till att olika yrkesgmpper och verksamheter ska
lära känna varandras arbete och uppgifter. Dels har socialstyrelsen i samarbete
med Eskilstuna kommun bedrivit ett omfattande utvecklingsarbete för att pröva
samverkan i den praktiska verksamheten.

Inför förskolelagens
införande 1975 startades utvecklingsarbetet i Eskilstuna i syfte att utveckla
förskolans och fritidshemmens förmåga att ta hand om barn med behov av särskilt
stöd. I försöksverksamhet samordnades förskolevistelsen med stödinsatser från
andra verksamheter. Erfarenheterna från försöken är bland annat att samverkan
mellan förskolan och verksamheter utanför denna, t. ex. habiUtering, ofta
stöter på stora problem. Problemen hänger samman med att de olika
yrkesgrupperna har olika synsätt på vad barns förskolevistelse syftar till, på
orsaker till störningar hos barn och på metoder för att komma till rätta med
problem. Förskolans helhetssyn på barn har inte sällan kolliderat med en syn
som starkare betonar avvikelsen och behovet av diagnostik och behandling. Den
fortbildningsverksamhet gemensam för förskolepersonal, barnhälsovårdspersonal, habiliteringsper-sonal
m. fl. berörda yrkesgmpper som bedrivits inom projektet har dock visat sig vara
en framgångsrik metod för att skapa ett mer gemensamt synsätt samt väsentligt
öka förskolepersonalens förståelse och säkerhet i det dagliga arbetet med barn
som har olika typer av störningar. Arbetet med slutrapporten pågår inom kommunen
och den beräknas bli klar under 1982.

Socialstyrelsens
överväganden

Samverkan
mellan barnomsorgen och landstingets verksamheter för handikappade barn bör
fortsätta att utvecklas, den har ännu inte funnit sina former.

Erfarenheterna från
projektet i Eskilstuna pekar entydigt på det positiva för personalen inom
barnomsorgen att få fortbUdning inom detta område, det ökar deras säkerhet och
trygghet i arbetet med barn med särskilda behov. Erfarenheterna pekar också
entydigt på behovet av fortbildning för personalen inom habiliteringsverksamheterna.
Deras kunskap om barnom-

Prop. 1982/83:34 72

sorgens
mål, innehåll och arbetssätt måste öka för att de på ett smidigt sätt ska kunna
ge personalen sitt stöd.

I
avsnitt 13 (Gmndutbildning och vidareulbUdning) föreslås att speciallä-ramtbildningen
för förskollärare ses över bl. a. mot bakgrund av den förändrade roll de får
när allt fler handikappade barn integreras i den kommunala förskolan.

En
viktig förutsättning för en god samverkan är att uppgifter och ansvarsgränser
mellan oUka verksamheter är tydliga för alla medverkande grupper.
Socialstyrelsen kommer därför som nämnts i inledningen till detta avsnitt att
utarbeta ett kortfattat material som redovisar uppgifter och ansvar för aUa de
verksamheter som barnomsorgen behöver samarbeta med.

Metoderna
för samarbetet behöver utvecklas. Därvid utgör den kommande slutrapporten från
Eskilstuna-projektet en värdefull utgångspunkt. Socialstyrelsen kommer med
utgångspunkt i denna att utarbeta en vägledning som kan användas för personal
inom barnomsorgen och landstingets verksamheter när det gäller samverkan och
arbete kring barn med behov av särskilt stöd.

10
Ledningsorganisationen för den pedagogiska verksamheten

,
Huvudsyftet med förslagen i denna utvecklingsplan för barnomsorgen är att
stärka den pedagogiska verksamheten. En central fråga blir då hur denna verksamhet
ska ledas och samordnas. I arbetsplanen Förskolans pedagogiska verksamhet - mål
och inriktning (1981) redovisar socialstyrelsen sin principiella syn på
ledningen av barnomsorgen. 1 avsnitt 2 (Förskolans pedagogiska verksamhet) har
begreppen pedagogiskt program, kommunala riktlinjer och pedagogisk planering
använts för att beskriva ledningsfunktionen centralt, kommunalt och lokalt vid
genomförandet av den pedgogiska verksamheten. .

Bakgrund

Barnomsorgens
blygsamma omfattning fram till 1970 gjorde det inte naturligt eller nödvändigt
att uppmärksamma ledningsfrågorna vare sig lokalt, kommunalt eller centralt.
Många kommuner saknade kommunalt organiserad barnomsorg och i de kommuner det
fanns kommunal barnomsorg bestod den oftast av några deltidsgmpper och kanske
några daghem. Endast några få stora kommuner hade en sådan omfattning på
verksamheten att det fanns resurser och behov att diskutera ledningsfrågorna.

Verksamhetens
ringa omfattning gjorde det också möjligt för socialstyrelsen att ha en
direktkontakt med kommunalt anställda barnstugekonsulenter. Därför fungerade
styrelsen som ett mer praktiskt stöd för verksamheten än vad som i dag är
möjligt.

Det
behövs ingen närmare förklaring till att den kommunala ledningen för

Prop. 1982/83:34 73

barnomsorgen
under hela 70-talet i hög grad arbetat med utbyggnadsfrågor. Men det har också
haft betydelse att barnstugeutredningen var mycket knapphändig i sina
resonemang när det gällde ledningen av den inre verksamheten.
Barnstugeutredningens förslag på denna punkt inskränkte sig i princip till att
föreslå att kommunerna skulle inrätta tjänster som pedagogkonsulenter för
ledning av etl visst begränsat antal förskolor. Dessa pedagogkonsulenter skulle
bl. a. fungera som ett "mellanled" för information från
socialstyrelsen till verksamheten.

Vid bedömningen av
barnstugeutredningens förslag bör man beakta dels att verksamheten fortfarande
var av liten omfattning dels att det under slutet av 60-lalet och början av
70-talet var viktigt att motverka auktoritärt uppbyggda ledningsorganisationer.
Utredningen ville skapa en modern och demokratisk arbetsorganisation där
arbetslaget på varje enskild förskola fick ett mycket stort ansvar för
verksamhetens utformning.

Resultatet av utveckUngen
under 70-talet har dock blivit att kommunerna i hög grad saknar en fungerande
ledningsorganisation för den inre verksamheten. Vid den genomgång och analys
av utvecklingen som socialstyrelsen genomfört vid utarbetandet av arbetsplanen
om Förskolans pedagogiska verksamhet har bristerna när det gäller ledning och
samordning kommit i blickpunkten. Det är främst den praktiskt arbetande
personalen som framhållit dessa brister.

Socialstyrelsens
överväganden

En
förbättring av den pedagogiska ledningen för barnomsorgen framstår i dag som en
mycket viktig fråga. Ska verksamheten vidareutvecklas och kvaliteten höjas är
ledningsorganisationens förmåga att ge stöd och vägledning central. En
förbättrad ledning är också nödvändig i en strävan mot en jämn kvalitetsmässig
standard mellan olika förskolor och fritidshem.

Socialstyrelsen
anser att ledningsfrågorna måste ägnas stor uppmärksamhet i utvecklingsarbete
och forskning under 80-talet. En forskning som inriktas på att beskriva och
analysera hur ledningen faktiskt fungerar är angelägen. Kommunerna bör i sitt
eget utvecklingsarbete ägna ledningsfrågorna särskild uppmärksamhet.
Socialstyrelsens uppfattning är att de flesta kommunerna inom en 5-årsperiod
bör kunna utveckla en väl fungerande ledningsorganisation för den pedgogiska
verksamheten.

Kommunerna bör med stöd av
det pedagogiska programmet utarbeta kommunala riktlinjer för verksamheten som
utgångspunkt för den detaljplanering som bör ske i den enskilda förskolan och
fritidshemmet. De kommunala riktlinjerna bör antas av socialnämnden och främst
behandla verksamheten på en instrumenten nivå, dvs. ange principer och
förutsättningar för den pedagogiska verksamhetens genomförande, planering, föräldrasamarbete,
fortbildning, etc.

Prop. 1982/83:34 74

Socialstyrelsen
anser det viktigt att det finns en central ledning för barnomsorgen med hög
kompelens och med såväl teoretisk som praktisk erfarenhet av
barnomsorgsområdet. I princip bör den vara en funktion för administration av
den pedagogiska verksamheten, övergripande utredningar inom området och fortbUdningsplanering.
Många kommuner har också en administration på distriktsnivå, för den löpande
ledningen av ett mindre avgränsat område i kommunen. Funktionen blir i stort
sett den som barnstugeutredningen föreslog att pedagogkonsulenterna skulle ha.

Om
man ser över hela den kommunala organisationen så finns det i många kommuner
tre nivåer när det gäller ledningen av barnomsorgen, den centrala nivån för
samordning och ledning kopplad till socialnämnden, distriktsnivån som handhar
ett löpande driftansvar som ofta också innefattar en rad löpande rutiner och
den lokala nivån där föreståndaren har ett ansvar för planering och
genomförande av verksamheten. Ur ledningssynpunkt är det viktigt att dessa tre
nivåer inbördes har öppna och enkla förbindelser för att skapa en god och
effektiv samordning som undviker onödiga byråkratiska omgångar.

I
socialstyrelsens fortsatta arbete med ledningsfrågorna kommer ansvar, funktioner
och uppgifter på de olika nivåerna att uppmärksammas. En viktig fråga i detta
sammanhang är att göra en avvägning mellan olika ansvarsnivåer med hänsyn
främst till att skapa en effektiv och icke kostnadskrävande administration för
stöd och utveckling av en bra barnomsorg. Metoder och förutsättningar för
förändringsarbete ska uppmärksammas.

Kompetensutvecklingen
för ledningspersonalen bör ägnas stor uppmärksamhet. På kort sikt bör
kraftfulla fortbildningsinsatser riktas till denna grupp. Inom högskolans
anslag för enstaka kurser bör kurser för ledningspersonal ges hög prioritet. I
den föreslagna översynen av gmndutbildningen bör ingå att överväga innehållet i
en vidareutbildning för ledningspersonal.

Föreståndarnas
kompetens bör också höjas genom vidareutbildning vid högskolan. Kommunen kan
genom samarbete med högskolan utforma ett lämpligt kursinnehåll. MöjUgheterna
att erhålla statsbidrag via länsarbetsnämnden bör uppmärksammas.

11
Personalen inom barnomsorgen

Om
man jämför åren 1970 och 1980 så har antalet anställda inom barnomsorgen ökat
från 11065 till 55 717, alltså en femdubbling av personalen på en tioårsperiod.
De två huvudgrupperna inom verksamheten är förskollärare/fritidspedagoger och
barnskötare. Om man ser till den andelsmässiga fördelningen så har andelen
förskollärare/fritidspedagoger sjunkit några procentenheter medan andelen
barnskötare har ökat kraftigt. Uppgifterna framgår av nedanstående tabell.

Prop.
1982/83:34 75

Antalet
anställda inom barnomsorgen uppdelade på utbUdning:

1970

1980

Förskollärare

5 722

51,7

23 879

42,8

Barnavårdslärare

34

0,3

78

0,1

Fritidspedagoger

176

1,6

4 476

8

Barnskötare

2 745

24,8

22 532

40,4

Annan barnavårdsutb

-

711

1,3

Utan
utbildning

-

4 041

7,3

Övrig
personal

2 388

21,6

Totalt

11065

100

55 717'

100

Mot
bakgmnd av det faktum att grundutbildningen är en myckel viktig kvalitetsfaktor
för verksamheten diskuterar socialstyrelsen i detta avsnitt personalkårens
sammansättning vad det gäller uppdelningen mellan förskollärare och
fritidspedagoger å den ena sidna och barnskötare å den andra. Socialstyrelsens
uppfattning är att de båda utbildningskategorierna bör ses som steg i en barnpedagogisk
utbildning.

Bakgrund

När
driftbidrag för förskolor infördes 1944 utgick det bl. a. i form av lönebidrag
till förskollärare. Denna statsbidragsform slopades 1963 i syfte att förenkla
administrationen och med hänvisning till kommunernas goda vilja att anställa
utbildad personal.

Till
den förenklade statsbidragskonstruktionen knöts socialstyrelsens "Råd och
anvisningar nr 163 1963" där följande sägs om pesonalsamman-sättning och
personaltäthet:

"I
daghem bör, förutom föreståndare, med hänsyn till personalens reglerade
arbetstid knytas två förskollärare till varje avdelning. Vid bristande tillgång
på förskollärare kan dessa med beaktande av barnens ålder ersättas av tiUräckligt
antal barnsköterskor. Frånsett ekonomipersonalen bör det finnas en anställd på
fem barn. Omfattar daghemmet även spädbarnsavdelning, ökar personalbehovet till
en anställd på fyra barn.

För
fritidshem behövs, utöver pedagogiskt kvalificerade föreståndare, en förskollärare
som ledare för varje avdelning.

För
lekskola med en förmiddags- och en eftermiddagsavdelning svarar en förskollärare."

Det
var under senare delen av 1960-talet som en påtaglig utbyggnad av förskolor och
fritidshem tog sin början. Efter förslag från den på familjeberedningens
initiativ bildade centrala samarbetsgruppen för plane-

'
Varav 2 025 anställda som två-språkig personal

Prop.
1982/83:34 76

ring och utbyggnad av dag- och fritidshem vidarebefordrade
kommunförbundet 1967 en rekommendation till landets kommuner om en önskvärd
utbyggnadstakt. Enligt centrala samarbetsgruppen borde kommunernas målsättning
fram till 1975 vara att kunna tillgodose platser för 50 % av de
förvärvsarbetande föräldrarnas barn. Man beräknade att del skulle innebära ett
nytillskott på 70 000 platser i daghem och 25-30 000 platser i fritidshem fram
till 1975.

Mot bakgrund av den ovan redovisade rekommendationen
kallade kommunförbundet i mars 1970 socialstyrelsen, Sveriges Förskollärares
Riksförbund och Svenska Facklärarförbundet till överläggningar kring frågan om
personaltätheten och personalsammansättningen.

Överläggningen resulterade i ett cirkulär från
kommunförbundet (7/70) med bl. a. följande innehåll:

"Trots att statsmakterna successivt beräknas öka
antalet utbildningsplatser från 1 410 innevarande läsår till 3 000 läsåret
1973/74 torde bristen på förskollärare bestå under hela 1970-talet och en bit
in på 1980-talet. Med hänsyn härtill framhölls från socialstyrelsens sida, att
under nu rådande förhållanden måste förskollärare i viss omfattning ersättas av
annan arbetskraft och då lämpligen med barnsköterskor. I detta sammanhang
hänvisade man samtidigt till Råd och anvisningar nr 163, sid. 21, varav
framgår, att "frånsett ekonomipersonalen bör det finnas en anställd på fem
barn."

Enligt kommunförbundets uppfattning bör målet vara att upprälthåUa
kvaåitén på verksamheten. Med hänsyn till brislen påförskollärare och som ett
led i strävan efter bästa möjliga jämnhet i standarden på verksamheten, bör man
temporärt verka för att få till stånd en rimlig fördelning av tillgängliga
personalresurser på barnstugeområdet såväl inom den enskilda kommunen som inom
landet i stort.

Från samfliga intressenters sida påtalades vid
överläggningarna vikten av att personalsammansättningen anpassas till
förhållandena på arbetsmarknaden. Under nuvarande förhåUanden bör kommunerna
därför sträva efter att varje daghemsföreståndare är utbildad förskollärare och
att det därutöver bör finnas en förskollärare på varje avdelning.

Med hänvisning till det ovan anförda konstaterar
kommunförbundet, att hinder således icke möter för kommunerna att i rådande
bristsituation organisera daghemsverksamheten så att man - utöver en utbildad
förskollärare som föreståndare - får en förskollärare per avdelning."

Barnstugeutredningen (Bu) framhåller att personalen bör ha
gmndläggande yrkesutbildning för sitt arbetsområde (SOU 1972:27 sid. 42):

"Den utbildning som i första hand kommer ifråga är förskollärarutbildning
och barnskötarutbildning.

Med hänsyn till rådande tillgång på utbildade
förskollärare och barnskötare bör en jämn fördelning av de båda
personalgrupperna eftersträvas i samtliga barngrupper. Detta gäller även
småbarnsgrupperna.

1 gmpper med stor andel barn med särskilda svårigheter bör
speciallärare anställas."

Prop. 1982/83:34 77

Socialstyrelsen
instämde i sitt remissvar i utredningens resonemang. Även SFL accepterade
utredningens ställningstagande mot bakgrund av tillgången på utbildad personal.
SFL framhåller dock alt utredningens ställningstagande inte kan godtas som
generell norm och framhåller vidare: "Föreståndare bör för det första inte
inräknas i dessa beräkningar. I barngruppen måste finnas förskollärare i en
omfattning som täcker öppethållandetiden. Om det på ort skulle finnas tillgång
till förskollärare, som av något skäl är bundna till orten, måste en högre
andel kunna anställas. Det är emellertid angeläget ait en spridning åstadkoms
så att fördelningen inte blir alltför ojämn regionalt sett."

Kommunalarbetareförbundet
beklagar i sitt yttrande att Bu inte närmare behandlat frågan om vilken typ av
utbildning som bör gälla för förskollärare och barnskötare. Förbundet hänvisar
till ett uppdrag från regeringen till skolöverstyrelsen "att överväga
möjligheterna att i ökad utsträckning samordna utbildningarna på barnavårdsområdet."

Förbundet är positivt tUl
en sådan samordning men framhåller alt den även borde omfatta utbildningen av
förskollärare och fritidspedagoger. Kommunalarbetareförbundet framhåller
vidare: "Den framtida verksamheten inom förskola bör bygga på en varvad
teoretisk/praktisk utbildning. Utbildningsgrunden bör vara gymnasieskolans
gren för barna- och ungdomsvård och därmed jämställda specialkurser inom
gymnasieskolan. Efter viss tids praktisk yrkeserfarenhet bör den fortsatta
utbildningen till exempelvis förskollärare komma till stånd."

I
tilläggsdirektiv tUl Bu den 22 september 1972 berörde föredragande statsråd
samma fråga på följande sätt:

"Vid
avvägningen av innehållet i de olika utbildningarna bör utredningen beakta
utbildningarnas inbördes relationer. Utredningen bör pröva i vilken utsträckning
den enskilde eleven kan genomgå en förskolepedagogisk utbildning etappvis.
Eleven bör därvid vid övergången från en utbildning tUl en annan kunna utnyttja
tidigare inhämtade kunskaper och erfarenheter."

I
betänkandet Utbildning i samspel (SOU 1975:67) ifrågasätter BU "om aUa de
utbildningar, som bedrivs idag på de olika nivåerna i 'hierarkin' med sikte på
de traditionella rollfördelningarna i etl barnpedagogiskt arbete är pedagogiskt,
socialt och ekonomiskt motiverade."

Utredningen
framhåller vidare:

"Företräder
man en helhetssyn och vill konsekvent fullfölja denna syn på barns och
ungdomars utveckling och behov samt den barnpedagogiska verksamhetens roll i
samhället, är det än mer motiverat att ställa denna fråga. Utredningen vill
betona vikten av alt helhetssynen ges sådana konkreta uttryck, när man bygger
upp en utbildning utifrån barns och unga människors behov, att de utbildningar
som syftar till alt ge kompetens för arbete inom den barnpedagogiska
verksamheten i förskole- och fritidsverksamhet för barn och ungdomar, verkligen
är och upplevs som delar av en organisk enhet."

Prop.
1982/83:34 78

Bu föreslog en enhetUg utbildning organiserad i tre
utbildningssteg.

"Barnpedagog STEG 1:

STEG 1 svarar dels upp mot innehållet i ett barnpedagogiskt
arbete för dem som tar emot andras barn i det egna hemmet och/eller arbetar i förskole-och
fritidsverksamhet enligt de funktioner som utredningen i tidigare betänkanden
föreslagit för de yrkesgrupper, som idag benämns barnvårdare, dagbarnvårdare, förskolassistent
samt lekplats- och lekparkspersonal, dels mot innehåUet i ett barnpedagogiskt
lagarbete enligt utredningens pedagogiska program i förskolor och fritidshem
för den yrkesgrupp som idag benämns barnskötare.

Barnpedagog STEG 2:

STEG 2 svarar upp mot innehållet i ett barnpedagogiskt
lagarbete i förskole- och fritidsverksamheter för de yrkesgrupper, som idag
benämns förskollärare och fritidspedagoger.

Barnpedagog STEG 3:

STEG 3 svarar upp mot en barnpedagogisk verksamhet i förskole-
och fritidsverksamheter med mera specialiserade funktioner i dessas arbetslag.
Detta steg är således att uppfatta som vidareutbildning/fördjupning. Det
motsvarar delvis den vidareutbildning som existerar idag i form av den 16
veckors metodiklärarkurs som anordnas för blivande metodiklärare vid förskollärar-
och fritidspedagogutbildningarna. STEG 3 bör ge vidareutbildning för följande
områden: pedagogisk verksamhet, social, administrativ samt psykologisk
verksamhet med bl. a. konsultativa arbetsuppgifter. (Utredningens förslag
avseende utformning och innehåll i STEG 3 vidareutvecklas i kap. 6)."

Regeringen ställer sig i propositionen om utbildning av
förskollärare och fritidspedagoger m. m. (1976/77:76) positiv till den av
barnstugeutredningen föreslagna stegvisa utbildningen. Föredragande statsråd
anför att barnstugeutredningens förslag om 50-veckorsutbildning till förskollärare
representerar en värdefull praktisk tillämpning av principen om återkommande
utbildning. Jag tror att det finns ett stort behov av en sådan utbildning bland
personalen inom barnomsorgen. Den bör därför även i fortsättningen anordnas
inom ramen för den statUga högskoleutbildningen. "Föredragande statsråd
ställer sig också positiv till de föreslagna inträdeskraven på fyra års
yrkeserfarenhet från barnomsorgen efter avslutad barnskötamtbildning. Slutiigen
framhåUs att "Det är angeläget att de barnskötare som önskar vidareutbilda
sig till förskollärare eller fritidspedagoger men som inte har haft möjlighet
därtill under utbyggnadsperioden erbjuds plats t. ex. i 50-veckorsutbildningen.''

Frågan om personalens sammansättning berördes senast i departementspromemorian,
"Vissa kvaUletsfrågor i daghem och fritidshem samt principerna för sialsbidragsgivningen"
(Ds S 1970:03). Denna promemoria var underlaget till den proposition som
riksdagen behandlade den 25 november 1981.

I promemorian föreslogs en rekommendation om att minst
hälften av inrättade tjänster för arbete i barngrupp skulle vara förskollärartjänster
då det gäller förskolebarn och fritidspedagogtjänster då det gäller skolbarn.

Prop.
1982/83:34 79

Efter att ha redovisat bakgrunden till uppdelningen i de
två personalkategorierna framhåller socialstyrelsen i sitt remissvar den 7
september 1979 följande:

"Socialstyrelsen har i och för sig inget att invända
mot rekommendationen om minst hälften förskollärare respektive fritidspedagoger
som en kvalitetsgaranti för barnomsorgen. Styrelsen anser dock att det är
olämpligt med ett principuttalande från regering och riksdag i denna fråga. Det
hade varit värdefullare om en på sikt mer enhetlig utbildning för personal inom
barnomsorgen hade diskuterats i promemorian."

Socialstyrelsen pekar också på att det visat sig innebära
svårigheter för arbetslagsprincipens genomförande att det finns två
personalkategorier med samma arbetsuppgifter inom verksamheten.

Kommunalarbetareförbundet anför i sitt remissvar i detta
avseende att "En jämn fördelning måste enligt förbundets uppfattning
ställa stora krav på resurser och stimulanser för att i första hand ge
yrkesverksamma barnskötare utbildningsmöjligheter. I längden är dock denna
funktionella indelning av personalen i en pedagogisk skolad och en mer vårdinriktad
kategori olycklig och bör på sikt ersättas av en mer enhetligt utbUdad
baspersonal." Förbundet uttalar också en tveksamhet när det gäller fritidspedagogutbildningen
och menar att man bör pröva "möjligheten att bygga in fritidspedagogiken i
barnskötar- och förskolläramtbildningarna. Detta skulle även främja principen
om arbetslag där de formella skillnaderna mellan personalkategorierna begränsas."

Facklärarförbundet anförde i detta sammanhang att
"eftersom de krav som ställs på personalen inom barnomsorgen medför att en
kvalitativt fullgod pedagogisk utbildning är nödvändig, dvs. utbildning på
högskolenivå till förskollärare respektive fritidspedagoger kräver SFL en
pedagogiskt utbildad personalkategori - förskollärare - respektive en
pedagogiskt utbildad personal i fritidshem - fritidspedagoger."

Socialstyrelsens överväganden

Socialstyrelsen anser inte att det finns verksamhetsmässiga
skäl som motiverar två yrkesgrupper för arbete i barngrupp inom förskolor och
fritidshem. Det finns heller inga uttalade ställningstaganden för detta. Av
redovisningen ovan framgår att den uppdelning i två yrkesgrupper som skett
under 70-talet är en följd av den faktiska tillgången på personal med förskollärar-
och fritidspedagogutbildning.

Socialstyrelsen anser att det är önskvärt med en enheflig
yrkeskår. Detta leder till att alla anställda bör ha en likvärdig
grundutbildning. Det skulle innebära att de barnskötare som i dag finns inom
verksamheten bör få vidareutbildning. Det bör vara en långsiktig strävan att
uppnå en enhetlig yrkeskår.

Prop.
1982/83:34 80

Barnstugeutredningens
förslag om att personalen inom barnomsorgen skall organiseras i arbetslag har
ibland tolkats som alt uppdelningen i två yrkesgrupper har ett egenvärde för
arbetslaget. Samma tanke gäller tolkningen av förslaget om den jämna
fördelningen mellan förskollärare/ fritidspedagoger och barnskötare.
Socialstyrelsen anser att denna tolkning är felaktig och att uppfattningen
saknar stöd i hur verksamheten fungerar.

Barnstugeutredningens
förslag om en jämn fördelning mellan de två yrkesgmpperna bör i stället ses som
en pragmatisk bedömning i en situation då barnomsorgen stod inför en kraftig
utbyggnad och bristen på utbildad personal var påtaglig. MöjUgheten att på kort
sikt ändra denna situation var liten. Det ovan redovisade citatet från
Kommunförbundets cirkulär till kommunerna 1970 styrker denna tolkning.

Resultatet
av denna situation blev en kraftig ökning av antalet barnskötare i verksamheten
räknat både i absoluta och i relativa tal i förhållande till andra grupper inom
verksamheten. Av redovisningen ovan framgår all i dag utgörs 40 % äv
personalkåren inom barnomsorgen av barnskötare. Det innebär att mer än 20 000
anställda har den utbildningsbakgrunden. BarnskötarutbUd-ningen är också en
viktig linje i gymnasieskolan.

Socialstyrelsens
bedömning är att även om den kraftiga ökningen av antalet barnskötare i
verksamheten har skett för att snabbt kunna tillgodose verksamheten med
personal med viss yrkesinriktad utbildning så har det nu uppstått en situation
som inte snabbt går att ändra. Barnskötarna utgör en viktig och värdefull del
av personalen inom barnomsorgen och de förändringar som bör göras på sikt
måste utgå ifrån och ta hänsyn till detta.

Socialstyrelsen anser det
angeläget att som ett första steg mot en enhetlig yrkesutbildning etablera ett
synsätt med en stegvis utbildning.

En stegvis utbildning har
den fördelen att den ger yrkeserfarenhet mellan utbildningsstegen vilket bör
kunna innebära en kvalitetshöjning av förskollärar- och fritidspedagogulbildningarna.
Barnskötarna inom verksamheten blir inte på samma sätt som nu en särskild
yrkeskategori utan kan mera ses som blivande förskollärare eller
fritidspedagoger. Nackdelarna med en stegvis utbildning är att det kan vara
svårt för barnskötarna att återgå till utbildningen efter att ha varit
yrkesverksamma en tid, det fordar att de har en ekonomisk och social situation
som gör det möjligt. Till nackdelarna bör också räknas att den stegvisa
utbildningen ökar personalomsättningen inom verksamheten.

Det
är inte rimligt att anta att alla barnskötare inom förskolor och fritidshem
önskar eller har möjlighet att genomgå en vidareutbildning till förskollärare
eller fritidspedagoger. Några absoluta krav härpå bör inte heller ställas.
Erfarenheten visar dock att många barnskötare önskar genomgå vidareutbildning
om ekonomiska och sociala svårigheter kan undanröjas. Under början av 70-lalet
skedde en sådan satsning som rönte ett stort intresse från barnskötarnas sida.

Prop. 1982/83:34 81

Inom högskolan har man på olika sätt sökt stimulera
barnskötare inom barnomsorgen att söka till den 50-poängsutbildning som är
speciellt avpassad för elever med barnskötarutbildning. Erfarenheten pekar på
några faktorer som motverkar barnskötarnas intresse och möjligheter att söka
sig till högskolan för vidareutbildning. En viktig sådan faktor är om det finns
tillgång till högskoleutbildning i närheten av den egna bostadsorten. Att
flytta till en annan ort under utbildningstiden kan för många barnskötare vara
närmast omöjligt med hänsyn till den egna familjen. Svårigheten att avstå från
lön under utbildningstiden är en annan hindrande faktor. Slutligen upplevs det
som en föga stimulerande faktor att barnskötare som utbildar sig till förskollärare
eller fritidspedagog ofta får återgå till den barnskötarljänst de innehar.
Dessa hinder bör undanröjas för att underlätta för barnskötare som önskar
vidareutbilda sig.

Högskolan arbetar på olika sätt med att göra utbildningen
tillgänglig på den egna orten. Så snart det finns en mindre grupp
lärarkandidater kan utbildningen ordnas som en s. k. distansutbildning. Frågan
om tillgång till utbildning på den egna orten kommer därför att lösas för
flertalet barnskötare som önskar en högskoleutbildning.

Frågan om de ekonomiska hindren bör också kunna lösas. På
grund av neddragningarna i utbyggnaden finns i dag en hög arbetslöshet bland
förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare.

Den 1 jan. 1982 var 1 250 förskollärare, 327
fritidspedagoger och 3 035 barnskötare arbetslösa. Neddragningen av utbyggnaden
får också konsekvenser för grundutbildningens dimensionering som kan visa sig
mycket olycklig på sikt.

Socialstyrelsen förordar därför att barnskötare med en
viss minsta yrkeserfarenhet erbjuds möjlighet att vidareutbilda sig till
förskollärare eUer fritidspedagog. Under tjänstledigheten för utbildningen kan
en arbetslös förskollärare/fritidspedagog eller barnskötare anställas. Statligt
bidrag härför kan utgå efter ansökan till länsarbetsnämnden.

Denna lösning gör det möjligt för kommunen att betala ett
utbildningsbidrag tUl de barnskötare som vidareutbildar sig.

Riksdagen har begärt att regeringen efter samråd med
Kommunförbundet ska presentera en ny utbyggnadsplan för barnomsorgen. För den
fortsatta utbyggnaden behövs utbildad personal. Den av socialstyrelsen ovan
föreslagna lösningen innebär att nu arbetslösa får yrkeserfarenhet, att utbildningskompetensen
inom barnomsorgen får en generell höjning och att högskolan kan utnyttja den
överkapacitet som för närvarande hotar.

12 Fortbildning

Socialstyrelsen har i avsnitten 2 och 3 om förskolans
resp. fritidshemmets pedagogiska verksamhet redovisat en planering för hur det
pedagogiska arbetet inom barnomsorgen ska utvecklas. De insatser socialstyrelsen
anser

6 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 34

Prop. 1982/83:34 82

nödvändiga
bygger på en analys av utveckUngen under 70-talet. Slutsatsen av denna analys
är att det behövs kraftfulla åtgärder för att stödja utvecklingen av det
pedagogiska arbetet.

Grundutbildning,
vidareutbildning och fortbildning är centrala och avgörande när det gäller att
vidmakthålla och utveckla kvaUteten inom barnomsorgen. Grundutbildning är en
mycket långsiktig väg atl påverka verksamhetens inriktning. Fortbildning och
vidareutbildning ger effekt på kortare sikt och dessa båda former blir därför
avgörande i elt förändringsskede.

Gmndutbildningen
behandlas i avsnitt 13. Med hänsyn till den erfarenhet som samlats under
70-talet och med hänsyn till det förändringsarbete som nu inletts föreslår
socialstyrelsen att frågorna om grundutbildning och vidareulbUdning skall bli
utredda i särskild ordning. 1 detta avsnitt behandlas fortbildningen.

Att
fortbildningen är av central betydelse för att vidmakthålla verksamhetens kvaUtet
har redan framhållits. Det gäller för många Uknande verksamheter.
Socialstyrelsen anser dessutom att fortbildningen är särskilt viktig för
personal inom barnomsorgen på grund av de krav arbetet ställer på personalen
och då särskilt på grund av de förändringar socialstyrelsen föreslår skall
genomföras under 80-talet.

Bakgrund

Utgångspunkterna
för den framtida personalutbildningen presenterades i barnstugeutredningens
betänkande: Utbildning i samspel (SOU 1975:67). Utbildningens innehåll
relaterades till de förslag för verksamhetens innehåll som utredningen
föreslog. Den vuxnes egen personlighet, självkänsla, insikt om sitt
reaktionsmönster och sin roll i samhället gavs stor betydelse. Arbetslaget sågs
som grunden för att lära sig respekt för andras behov och rättigheter.

För
gmndutbildningarna kom barnstugeutredningens förslag, som i sina huvuddrag
antogs av riksdagen, att innebära att stor uppmärksamhet fästes vid att
utveckla den vuxnes egen personlighet och självkänsla. Kommunikationsförmågan
blev viktig och sågs som grunden för personalens förmåga till samverkan
sinsemellan. Under främst senare delen av 70-talet kom detta synsätt att starkt
prägla grundutbildningen och utbildningens form blev ofta viktigare än dess
innehåll. Genom den betoning som lagts på utvecklingen av den egna förmågan har
yrkeskunskapen skjutits tillbaka med en diffus yrkesroll som följd.

Tankarna
om fortbildning har präglats av samma synsätt som grundutbildningen.
Uppgifterna för fortbildningen formulerades som att vidmakthålla och
vidareutveckla den process som grundutbildningarna sökt stimulera, att markera
en omsorg och omtanke om personalen och att föra ut resultat från forsknings-
och utvecklingsarbete.

Prop. 1982/83:34 83

Ett
av utredningens viktigaste förslag var atl personalen skulle organiseras i
arbetslag där samarbetet och förmågan till kommunikation mellan de vuxna i
arbetslaget utgjorde grunden. För att öka förståelsen och respekten för arbetslagets
medlemmar ansåg utredningen att fortbildningen skulle organiseras som en
gemensam fortbildning för all personal. Viss gemensam fortbildning med andra
verksamhetsområden ansågs också nödvändig.

År 1974 påbörjades
planeringen för en omfattande satsning på information och fortbildning till
personalen inom barnomsorgen. 1975 genomfördes den första landsomfattande
fortbildningssatsningen. Under detta år och de två följande åren inriktades
fortbildningen på att föra ut och diskutera de centrala delarna av
förskolereformen.

Våren 1977 antog riksdagen
nya riktUnjer för barnomsorgspersonalens grundutbildning och fortbildning med
utgångspunkt i de förslag barnstugeutredningen presenterat i sitt betänkande
Utbildning i samspel. Därefter har socialstyrelsens fortbildningsverksamhet mer
övergått i en reguljär verksamhet som med hänsyn till de stegvisa
nedskärningarna av barnomsorgssektionen numera har en mycket begränsad
omfattning.

Förändringen
av socialstyrelsens funktion på fortbildningsområdet till följd av 1977 års
riksdagsbeslut har bl. a. inneburit att styrelsen inte längre utarbetar
centralt rekommenderade studiepaktet. Styrelsen syftar i stället till att
tillhandahålla ett varierat underlag för olika former av fortbildningsinsatser
som ska planeras på kommunal nivå.

Förändringen
av styrelsens funktion på detta område förutsatte en ökad aktivitet främst när
det gäller planering av personalutvecklande insatser på kommunal nivå. Eftersom
en sådan planering endast finns i ett mindre antal kommuner har avsaknaden av
centrala studiepaket skapat ett tomram i många kommuner. Fortbildningen har
därför i många fall kommit att präglas av ryckighet och spontanitet.
Möjligheterna till en måUnriktad och långsiktig verksamhet har försvårats.
Mycket kritik har därför riktats mot fortbUdning-ens innehåll, inte minst från
personalen.

Den
vanligaste formen av fortbildning är studiedagsformen. I övrigt används
studiecirklar och i några kommuner även längre kursuppläggningar. Studiedagsuppläggningen
möjliggör att en stor del av personalen kan erbjudas samma information och att
många får träffas. Studiedagsformen har dock uppenbara brister.

Under
den tid socialstyrelsen anordnade utbildning av studievägledare anUtades som
regel kommunförbundets länsavdelningar som administrativa enheter för dessa
kurser. Därefter har det visat sig att länsavdelningarna haft svårt att annat
än i undantagsfall speciellt uppmärksamma barnomsorgspersonalen. En sådan
funktion i reguljär form Ugger utanför det arbetsområde som länsavdelningarna i
dag har.

Socialkonsulenterna
vid länsstyrelserna har också i viss mån medverkat vid regional fortbildning
och information. Vid de utredningar om socialkonsulenterna som gjorts inom och
utom socialstyrelsen har barnomsorgsenheten

Prop. 1982/83:34 84

framfört önskemålet att en av socialkonsulenterna borde
rekryteras med hänsyn till barnomsorgsområdet och då speciellt med inriktning
på information och fortbildning. Någon sådan prioriteirng har dock inte varit
möjlig att göra med hänsyn till andra krav och önskemål som riktats mot
socialkonsulenterna.

Socialstyrelsens överväganden

Behovet av fortbildning

Inledningsvis har framhållits fortbildningens stora
betydelse för alt vidmakthålla och vidareutveckla verksamhetens kvalitet.
Socialstyrelsen anser att det finns starka skäl att göra en kraftig satsning på
fortbildning för barnomsorgens personal under 80-talet. De huvudsakliga skälen
för denna satsning kan sammanfattas i följande tre punkter:

-
Arbetssättet i
förskolor och fritidshem bygger på de förutsättningar som finns i den egna
förskolan och fritidshemmet, på de fömtsättningar och villkor som finns i
området och som skapas genom föräldrarnas deltagande. Med utgångspunkt i dessa
förutsättningar och med ett temaorienterat arbetssätt som bygger på barnens
intresse ska förskolan och fritidshemmet stimulera barnens fysiska, sociala,
emotionella, intellektuella och språkliga utveckling. Detta arbetssätt kräver
en välutbildad personal som har tillgång till stimulans genom fortbildning och
som har goda kunskaper och möjligheter att väl planera sin verksamhet.

-
Den utveckling
som skedde inom grundutbildningen efter barnstugeutredningens förslag och som
socialstyrelsen medverkat till har lett till brister främst när det gäller att
ge den speciella yrkeskunskap och kompetens som fordras för arbete i förskolor
och fritidshem. På grund av den kraftiga utbyggnad som skett under 70-talel har
en mycket stor andel av personalen fått sin grundutbildning under senare år.
Bristerna i grundutbildningen, som sannolikt också vidlåtit andra
grundutbildningar, har alltså fått mycket stor genomslagskraft just inom
barnomsorgen. Dessa brister fordrar särskild uppmärksamhet under 80-talet.

-
De förändringar
av verksamhetens inriktning som socialstyrelsen angett i arbetsplanen om
förskolans pedagogiska verksamhet och som vidareutvecklas i denna
utvecklingsplan och som därmed även innesluter övriga delar av barnomsorgen
ställer nya krav på personalen inom verksamheten liksom på ledningspersonal och
den politiska nämnden. Ska socialstyrelsens utvecklingsplan för barnomsorgen
kunna genomföras och den planerade utvecklingen komma till stånd så fordras det
möjligheter för personalen att kritiskt granska och bearbeta planerna. I annat
fall kommer personalen inle att genomföra önskade förändringar. Alla insatser
syftar ju till att förbättra verksamheten för barnen och därför står

Prop.
1982/83:34 85

och faller verksamheten i bokstavlig mening med
personalens pedagogiska kunskaper och vilja lill förändring.
Fortbildningsinsatser är tillsammans med en bra och fungerande ledning det
bästa stöd personalen kan få.

Personalens intresse för fortbildning och vidareutbildning
är stort

Ovan har framhållits att en slor del av personalen inom
barnomsorgen är ung och har kort yrkeserfarenhet. Kritik har dessutom riktats
mot vissa brister i grundutbildningen och till detta kommer att verksamheten är
under snabb utveckling när del gäller både organisation, innehåll och arbetsformer.

Mot bakgrund av delta är det mycket positivt att
personalen har ett dokumenterat stort intresse för fortbildning och
vidareutbildning. Socialstyrelsen vill framhålla den mycket värdefulla resurs
som ligger i personalens starka önskan att förbättra och fördjupa sina
kunskaper. Det finns anledning att uppmärksamma denna studiemotivation vid
utformningen av den framtida fort- och vidareutbildningen för personalen inom
barnomsorgen. Villkoren för deltagandet i främst vidareulbildningskurser måste
bli sådana att personalens intresse för utveckling vidmakthålls.

Avgränsning av begreppet fortbildning

Socialstyrelsen anser det viktigt att avgränsa begreppet
fortbildning så att det framstår som klart och distinkt i förhållande tiU andra
närliggande aktiviteter. I den praktiska verksamheten kan det ibland vara svårt
att göra klara avgränsningar och det ökar behovet av en tydlig teoretisk avgränsning
för att underlätta den praktiska. Här skall begreppet fortbildning jämföras med
begreppen planering, vidareutbildning, information och rådgivning.

Fortbildning

Fortbildning är en organiserad studieverksamhet för att
tillföra personalen ny kunskap och göra det möjligt för dem att bearbeta den och
därmed ta ställning till den nya kunskapens relevans och användbarhet i den
egna verksamheten.

Planering

Planeringen syftar till atl med utgångspunkt i program och
riktlinjer för verksamheten och personalens erfarenhet och kompetens göra en översiktUg
beskrivning över hur verksamheten ska utformas för en kortare eller längre
period. Förskollärare och fritidspedagoger har genom en särskUd anvisning från
Kommunförbundet tillerkänts en planeringstid på sex timmar per vecka.

Prop. 1982/83:34 86

För
barnskötarna saknas motsvarande anvisning från Kommunförbundet men självfallet
är det önskvärt och i praktiken nödvändigt att även dessa deltar i planeringen
av verksamheten.

Information
och rådgivning

Personalen
får skriftlig och muntlig information främst från sin egen huvudman men även
från t. ex. socialstyrelsen. Informationen kan vara både generellt utformad och
riktad till vissa enskilda befattningshavare. Begreppet rådgivning förknippas
som regel med en riktad information som sker i form av en dialog mellan två
parter. Informationen kan gälla nyheter av olika slag som personalen behöver
veta. Rådgivning kan t. ex. gälla ett enskilt barn som personalen behöver
särskild kunskap för att kunna ta emot i verksamheten.

Vidareutbildning

Vidareutbildning
syftar tiU att höja personalens kompetens inom ett visst område eUer generellt.
Den har längre omfattning än fortbildningen och bedrivs som regel inom
högskolans ram i form av påbyggnadslinjer, påbyggnadskurser och enstaka kurser.

Avgränsning

Fortbildningen
särskiljer sig från andra aktiviteter genom att det är en av huvudmannen
anordnad eller bekostad verksamhet som syftar till att tillföra och bearbeta ny
kunskap. Fortbildningen är särskilt organiserad såsom fortbildning och bör
planeras årsvis.

Det
finns också mellanformer till ovan nämnda beskrivningar av begreppen
fortbildning och vidareutbildning. En översyn av dessa begrepp kan därför
behöva göras.

Fortbildningens
omfattning

Barnstugeutredningen
föreslog alt den årliga regelbundna fortbildningen skulle utgöra 30 timmar för
varje anställd. Riksdagen (prop. 1976/77:76) hänsköt frågan till
arbetsmarknadens parter att reglera genom avtal. Något sådant avtal har ännu
inte träffats. En stor del av landets kommuner har dock de senaste åren legat
nära den rekommenderade omfattningen på 30 timmar för varje anställd och år.

Kommunförbundet
genomförde våren 1982 en enkät till ett 30-tal kommuner om fortbildningens
omfattning. Samtliga av dessa kommuner hade anslagit medel för fortbildning men
omfattningen varierade kraftigt från 8-10 timmar till 25-30 timmar per anställd
och år. Några kommuner

Prop. 1982/83:34 87

hade
anslagit en tid för fortbildning som översteg 30 timmar. Av enkäten framgår
vidare alt frånvaro i samband med fortbildning i mycket hög utsträckning
ersätts med vikarier. Lokala avtal mellan arbetsmarknadens parter förekom inte
bland de tillfrågade kommunerna.

Kommunerna
uppgav att de samarbetade med högskolorna på många olika sätt och i olika
omfattning. Det var inte ovanligt att man anUtade lärare från högskolan som
föreläsare vid t. ex. studiedagar. Några av kommunerna uppger att man utvecklat
ett samarbete omkring enstaka kurser. Flera kommuner uppger sig ha planer på
att vidareutveckla samarbetet med högskolan. Bland de fortbildningsämnen som
var aktueUa under 1982 fanns bl. a. socialtjänstlagen, arbetsledarfortbildning,
fortbUdning om barns språk, skräpkulturen och våldet, normer och regler i
förskolan, utvecklingspsykologi, musik m.m.

Socialstyrelsen
har ovan redovisat den centrala roll fortbildningen har för att utveckla
verksamheten i förskolor och fritidshem. För familjedaghemmen är del ofta den
enda utbildning som erbjuds eftersom flertalet dagbarnvårdare saknar särskild
utbildning för sitt yrke. Socialstyrelsen ser mot denna bakgrund ingen
möjlighet att frångå rekommendationen att alla anställda inom barnomsorgen bör
få 30 timmars fortbildning per år. Vissa personalgmpper, t. ex.
ledningspersonal, kan behöva mer.

Svårigheten
med att fortbildningen har medfört ökade kostnader för kommunerna bör lösas
genom att huvudmannen tillsammans med de fackliga organisationerna söker finna
former och organisation av fortbildningen som inte är så kostnadskrävande.
Spärrreglerna för det 40-procentiga statsbidraget kan behöva uppmärksammas så
att inte kommunerna går miste om statsbidrag för fortbildningskostnader.

Central
organisation för fortbildning

Socialstyrelsen
bör som hittills göra en övergripande planering för fortbildningsinsatser i
samråd med de fackliga organisationerna och Svenska kommunförbundet. Med hänsyn
till kontakterna med grundutbildningarna för förskollärare, fritidspedagoger
och barnskötare adjungeras UHÄ och SÖ till detta samråd.

Socialstyrelsen
bör vara kommunerna behjälplig i två avseenden när det gäller planeringen av
fortbildningsinsatserna på kommunal nivå. Dels bör socialstyrelsen utarbeta
metoder och vägledning för hur planeringen av de kommunala fortbildningsinsatserna
bör genomföras och dels bör socialstyrelsen utarbeta regelbundet återkommande
inventeringar av fortbildnings-material inom hela eller delar av
barnomsorgsområdet.

Socialstyrelsen
bör också återuppta arbetsuppgiften att för vissa centrala frågor utarbeta sludiepakel
som ställs till förfogande till kommunerna. Under de närmast kommande åren bör
t. ex. sådana studiepaket utarbetas runt frågan om pedagogiskt program för
förskolan och fritidshemmen. När

Prop.
1982/83:34 88

det gäller familjedaghemmen bör studiepaket utarbetas både
vad gäller verksamhetens organisation och ledning och när det gäller dagbarnvårdarnas
arbete.

Socialstyrelsen bör också återuppta uppgiften att anordna
studieledarkurser som stöd för genomförandet av centrala och viktiga
studiepaket. Studieledarkurserna bör vara korta för atl begränsa kostnaderna.
Administrationen av studieledamtbUdningen kan ske genom kommunförbundets
länsavdelningar eller genom alt högskolorna får genomföra dem i form av
uppdragsutbildning.

Viss fortbildning kan bara ordnas centralt på gmnd av att
den grupp som behöver fortbildningen ifråga är så liten. Det gäller i vissa
fall för personal som arbetar med invandrarbarn och handikappade barn men kan
även gälla vissa s. k. resurspersoner.

På grund av ledningsorganisationens stora betydelse vid
genomförandet av ett nytt pedagogiskt program och på grund av atl
ledningsfunktionen blivit eftersatt under 70-talet bör också socialstyrelsen ha
ett särskilt informationsansvar för den centrala ledningspersonalen i
kommunen. Informationen bör ske skriftUgt och munfligt vid regelbundet
återkommande informationsdagar på regional nivå.

Regional organisation av fortbildningen

Socialstyrelsen önskar stärka samarbetet mellan kommunerna
och högskolorna främst när det gäller fort- och vidareutbildning av olika
kategorier av ledningspersonal och resurspersoner knutna till verksamheten. Ett
sådant samarbete bör också vara värdefuUt för att diskutera
praktikutbildningens innehåll och organisation. Dess tankar utvecklas närmare i
avsnitt 13 om grundutbildning och vidareutbildning.

På regional nivå finns också kommunförbundets
länsavdelningar och länsstyrelsens socialkonsulenter. Dessa båda organ utgör
värdefulla samarbetspartners för kommunerna och socialstyrelsen. Som
redovisats ovan kan de dock inte fylla en reguljär funktion inom
fortbildningsorganisationen. I det samarbetsorgan mellan högskolan och
kommunerna som socialstyrelsen föreslår bör dock den socialkonsulent och länsavdelningssekrelerare
som ansvarar för barnomsorgsfrågorna ingå.

Samarbetet mellan högskolan och kommunerna bör innebära
att en representant på ansvarig nivå för varje kommun, för högskolan, länsavdelningen
och socialkonsulenterna träffas cirka två gånger per år för att samråda om
fortbildning, vidareutbildning, praktikutbildningen samt om försöksverksamhet
och utvecklingsarbete som bedrivs av kommunerna och högskolan.

Vid många högskolor finns på rekommendation av UHÄ och
kommunförbundet samarbetsorgan för praktikutbildningen. Socialstyrelsen ser
del sorri naturligt att detta organ ombildas så alt det kan fylla den vidgade

Prop.
1982/83:34 89

funktion som styrelsen här föreslagit. För högskolans del
innebär det också alt det inom högskolan bör finnas en kontaktperson för
kommunerna som har kunskap om de fortbildningsfrågor som är aktuella inom
regionen. Denna kontaktperson blir också värdefull informationslänk för
socialstyrelsen.

Socialstyrelsen kommer att la kontakt med UHÄ och
kommunförbundet för att få till stånd det regionala samarbete som beskrivits
ovan.

Kommunal organisation för fortbildning

På kommunal nivå planeras och genomförs fortbildningen för
all personal. Utgångspunkterna för denna planering är det pedagogiska
programmet som utarbetas av socialstyrelsen, kommunens egna riktlinjer,
studiematerial och annat underlag som finns hos bl. a. socialstyrelsen och
aktuell högskoleenhet. Detta ska vägas mot det behov av fortbildning som personalen
anser sig ha och som den pedagogiska ledningen anser finns med hänsyn till bl.
a. de kommunala riktlinjerna.

Organisation av fortbildning

Vid utformandet av det kommunala forlbildningsprogrammet
ska uppmärksammas att det finns fortbildning som är lämplig att anordna på den
enskilda förskolan eller fritidshemmet så att hela arbetslaget kan delta i
samma kurs, annan fortbildning kan bara bedrivas på distriktsnivå eller kanske
bara på central nivå i kommunen eller genom samarbete mellan flera kommuner.
Planeringsunderlag med uppgifter om bl. a. olika grupper som behöver riktad
fortbildning, t. ex. ivåspråkig personal, behöver förbättras. Vid planeringen
bör också den tidsmässiga förläggningen under året uppmärksammas. Mer
omfattande fortbildning riktad liU speciella kategorier kan t. ex. behöva
förläggas vid lidpunkter då arbetsbördan inom verksamheten är lägre än normalt.
I varje kommun bör finnas en namngiven person som är fortbildningsansvarig.
Enligt socialstyrelsens bedömning kan det vara lämpligt alt det är samma person
som har det pedagogiska ledningsansvaret på central nivå inom kommunen.

Former för fortbildning

Även de olika formerna för fortbildningen bör beaktas vid
den kommunala planeringen. Studiecirkeln är någol av en grundform då den är
lätt att arrangera och ger goda möjligheter att bearbeta stoffet i
utbildningen. Studiedagar används ofta och är lämpliga då man vill nå många med
samma information. Bäst är studiedagarna om de kombineras med andra
aktiviteter. Fortbildning kan också ske genom atl en "resursperson"
kommer till förskolan och direkt i barngruppen ger fortbildning lill
personalen.

Prop. 1982/83:34 90

Askultation
är ytterligare en form som innebär att fortbildningen sker genom att delta i
konkret arbete. Andra former eller kombinationer av olika former kan också vara
användbara.

Personalens
planering

I
samband med att varje enskild förskola och fritidshem gör sin årliga
grovplanering av verksamheten bör också fortbildningsbehoven diskuteras. Personalen
känner bäst sin egen verksamhet och del bör inom de kommunala ramarna finnas
stort utrymme för lokala initiativ. Fördelar med att den egna arbetsplatsen gör
sin egen planering är bl. a. att de bäst vet när fortbildningen bör förläggas
och även att de har möjlighel att anordna gemensam fortbildning med föräldrarna
när man väljer ett ämne som passar för det.

Genomförande
av fortbildning

Vid
genomförandet av fortbildningen kan kommunerna, i de fall det bedöms lämpligt,
utnyttja de resurser som finns vid högskolorna. Vid dessa finns idag viss
outnyttjad kapacitet på grund av minskningen av förskollärar-och
fritidspedagogutbildningarna. Högskolans medverkan i den lokala fortbildningen
kan ske i form av uppdragsutbildning eller genom att kommunen köper in
resurspersoner.

13
Grundutbildning och vidareutbildning Grundutbildning

En
av de viktigaste förutsättningarna för en kvalitativt god barnomsorg är tillgången
till personal med en utbildningsbakgrund och en yrkeskompetens som står i
överensstämmelse med de krav som verksamheten släller och de mål som samhället angett.

Grundutbildningen
av barnomsorgens personal är därför en av de viktigaste kvalitetsfaktorerna för
den verksamhet som bedrivs inom den kommunala barnomsorgen.

Grundutbildning
av de personalkategorier som är verksam inom baiiiom-sorgen sker idag
huvudsakligen inom högskolan och gymnasieskolan respektive KOM VUX/AMU.

Inom
högskolan sker utbildning av förskollärare och fritidspedagoger vid särskilda
utbildningslinjer på 100 veckor/poäng. Del finns även varianter av förskollärar-
och fritidspedagoglinjerna omfattande 80 respektive 50 veckor för personer med barnskötarutbildning.
För att vara behörig för 50-veckorsutbildningen skall man dessutom ha
tjänstgjort minst 4 år inom barnomsorgen. Det finns även en variant avförskollärarutbildningen
om 100 poäng som vänder sig till tvåspråkiga förskollärare. Högskolan svarar
idag

Prop. 1982/83:34 91

för
utbildning av ca hälften av barnomsorgens personal. På förskollärar- och
fritidspedagoglinjerna intas under läsåret 82/83 över 5 000 studerande varav ca
en fjärdedel är bUvande fritidspedagoger och resten förskollärare.

Utbildning av barnskötare
sker vid gymnasieskolans vårdlinje (2-årig ungdomsutbildning) samt inom KOMVUX/AMU.
Ungdomsutbildningen av barnskötare omfattade 1980/81 4 400 utbildningsplatser.
Utbildningen inom KOMVUX/AMU omfattade samma tid ca 2 600 utbildningsplatser.
Såväl grundutbildningarna inom högskolan som inom gymnasieskolan och KOMVUX
har under hela 70-lalet genomgått en mycket kraftig expansion. Anledningen har
naturligtvis varit att möta den stora efterfrågan på personal för den beslutade
utbyggnaden av barnomsorgen. Intagningen vid förskol-lärarutbildningarna
utökades kraftigt särskilt från mitten av 70-talet. Antalet högskoleenheter med
förskoUäramtbildning uppgår idag till 19. En liknande men inte fullt så kraftig
utveckling har skett inom fritidspedagogutbildningen som under denna period
övergått från kommunal till statlig huvudman.

Grundutbildningarna har
emellertid inte bara genomgått en volymmässig expansion. Stora förändringar har
under 70-lalet också genomförts när det gäller utbildningarnas organisation och
innehåll. Framför allt har dessa förändringar syftat till att ge utbildningarna
en inriktning och uppläggning i enlighet med de intentioner som 1968 års
barnstugeutredning föreslog för den nya förskoleverksamheten. Genomgripande
förändringar av utbildningsplanerna för såväl förskollärar/frilidspedagogutbildningar
som för de oUka barnskötamtbildningarna vidtogs i flera omgångar.
Organisatoriskt skedde även stora förändringar i och med att de tidigare
förskoleseminarierna och de kommunala fritidspedagogutbildningarna fr. o. m.
1977 intogs i den nya högskoleorganisationen. Ungdomsutbildningarna av
barnskötare har inte genomgått några större organisatoriska förändringar under
perioden.

Socialstyrelsens
överväganden

Den
utveckling som grundutbildningarna för personal inom barnomsorgen genomgått
under den senaste 10-årsperioden har givetvis varit av avgörande betydelse för
uppbyggandet av barnomsorgsverksamheten. Detta då både rent kvantitativt och
för verksamhetens inriktning.

Mot bakgrund av den
omfattande utveckling som skett finns det emellertid anledning att kritiskt
granska den situation som grundutbildningarna idag befinnar sig i.

Den mycket snabba
expansionen av utbildningarna har naturligtvis medfört en rad svårigheter som
inte alltid varit möjligl att ge en snabb lösning. Det gällde t. ex. tillgången
till lärarutbildare med kompetens inom barnomsorgsområdet. De omfattande
reformförslag som skisserades i barnstugeutredningens utbildningsbetänkande och
som delvis legat till grund för de förändringar som genomförts var inte möjliga
att pröva i praktisk

Prop. 1982/83:34 92

försöksverksamhet innan genomförandet. Vilket bl. a.
medfört att koordineringen av intentioner och praktisk ulbildningsverklighet
inte varit av bästa slag. Övergången till den nya högskolan har för
förskollärare- och fritidspedagogulbildningarna givetvis inneburit nya
utvecklingsmöjligheter men det har samtidigt även varit svårt att ta till vara,
överföra och vidareutveckla en kunskaps- och yrkestradition utvecklad inom en
annan organisation.

Det är nu 10 år sedan barnstugeutredningen fick
tilläggsdirektiv att även utreda personalutbildningarna inom
barnomsorgsområdet. Som framhållits i det föregående har denna 10-årsperiod
kännetecknats av genomgripande förändringar såväl kvantitativt som kvalitativt.

Mot denna bakgrund och de förslag för barnomsorgens
utveckling som ges i föreliggande utvecklingsplan anser socialstyrelsen att
grundutbildningarna inom högskolan för personal inom barnomsorgen behöver ges
en omfattande översyn på central nivå.

En sådan översyn bör i hög grad beakta de omfattande
erfarenheter och väsenfligt förändrade förutsättningar som högskolereformen
inneburit. Översynen bör inriktas på bl. a. följande områden:

- utbildningsplanerna och analys av utbildningarnas
uppläggning

-
praktikfrågorna

-
utbildningarnas
innehåll och arbetsformer

-
samverkan
mellan utbildningslinjer

- olösta frågor i samband med utbildningarnas
integrering i högskolan

- läramtbildarnas kompetens och tjänstgöringsvillkor

' kunskapsutveckling, försöks- och
utvecklingsarbeten

- forskningsanknylningsfrågor och överbryggande
utbildning

Vidareutbildning

Möjligheten för personalen inom barnomsorgen atl inom
olika områden öka sin kompetens via vidareutbildning är av mycket stor
betydelse. Vidareutbildning är nödvändig som kompetenshöjning både på verksamhets-
och ledningsnivå. Vidareutbildning är även nödvändig för barnomsorgspersonalens
personliga utvecklingsmöjligheter.

De vidareutbildningsmöjligheler som i dag finns för
förskollärare och fritidspedagoger utgörs av dels påbyggnadslinjer och dels
enstaka kurser. Inom högskolan finns två påbyggnadslinjer -
pedagogik/metodiklärarlinjen om 20 poäng vilken dels leder till behörighet som
metodiklärare inom förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna dels till
behörighet som lärare i barnkunskap i grund- och gymnasieskola -
speciallärarlinjen med tre något olika grenar omfattande 40-60 poäng. Till
speciallärarlinjen har förskoUä-rare och fritidspedagoger begränsade
tillträdesmöjligheter.

Som vidareutbildning för barnomsorgspersonal fungerar även
olika "enstaka kurser" inom högskolan. Exempel på sådana enstaka
kurser med

Prop. 1982/83:34 93

inriktning mot barnomsorgsområdet är "barnkunskap
20-60 p.", "familjearbete 5 p.", "pedagogiskt
administrativ kurs 10-40 p." samt nyligen även s. k. "överbryggande
kurser" avsedda atl skapa möjligheter för förskollärare och
fritidspedagoger all gå vidare lill forskarutbildning inom ämnet pedagogik
alternativt psykologi. En första sådan "överbryggande" kurs -20-60 p.
i barnpsykologi -- inleddes hösten 1981 vid psykologiska institutionen vid
Uppsala universitet.

Inom UHÄ sker för närvarande viss översyn av
pedagogik/metodiklärarlinjen tillsammans med barnavårdslärarlinjen.

Socialstyrelsens överväganden

De nuvarande vidareutbildningsmöjligheterna för barnomsorgens
personal är enligt socialstyrelsens mening klart otillräckliga. De har
dessutom en inriktning som inte alltid överensstämmer med del behov av
fördjupning och kompetensutveckling som finns inom barnomsorgsverksamheten. Särskill
stora är bristerna - som framhållits i tidigare avsnitt - när det gäller
kvalificerad vidareutbildning kring verksamhetens ledningsfunktioner.

De enstaka kurserna inom högskolan är för närvarande den
enda vidareutbildning av någon omfattning som är tillgänglig för personal inom
barnomsorgen. I sig kan sådana kurser erbjuda många fina tillfällen till
kunskapsfördjupning och breddning av kompetens. Etl bekymmer är emellertid att
konkurrensen om anslagen för de enstaka kurserna är mycket stor.
Socialstyrelsen har erfarit att barnomsorgsområdet ofta kommer till korta i
prioriteringar av kursinriktningar inom regionslyrelserna. Vanligen är det de
mera traditionella områdena inom universiteten som tar i anspråk merparten av
anslagen för enstaka kurser. Anmärkningsvärt är även att den nya
fortbildningsorganisationen fördel allmänna skolväsendet tycks innebära atl
barnomsorgspersonalen uteslängs från enstaka kurser där man tidigare deltagit
gemensamt med klasslärare och annan skolpersonal.

Sammanfattningsvis
menar socialstyrelsen att möjligheterna till vidareutbildning för personal på
olika nivåer inom barnomsorgsverksamheten avsevärt måste förbättras. I dag
finns en påtaglig skevhet i förhållande till personalen inom det allmänna
skolväsendel. Högskolan har för fortbildning/ vidareutbildning för denna
personal erhållit 31,7 milj. kr. innevarande budgetår. Samtidigt har kommunerna
erhållit 336 milj. kr. för lokalt utvecklingsarbete - medel som bl. a. kan
användas till B-avdrag för skolpersonal vid studier inom olika högskolekurser.

Socialstyrelsen föreslår att vidareutbildningen för
personalen inom barnomsorgen görs till föremål för en omfattande översyn.
Översynen kan givetvis ske i samband med tidigare föreslagna översyn av
grundutbildningarna. Översynen bör omfatta all nuvarande vidareutbildning -
pedagogik/ metodiklärarlinje, speciallärarlinjen saml utbudet av enstaka och
överbryggande kurser.

Prop. 1982/83:34 94

Syftet med översynen måste vara att få till stånd
vidareutbildningsmöjligheter för personal på alla nivåer inom
barnomsorgsverksamheten som svarar mot de behov av kunskapsfördjupning som
finns inom verksamhetens alla delar. Särskilt viktig är möjligheten till
kompetensutveckling när det gäller ledningsfunktionerna inom verksamheten. Det
gäller här bl. a. föreståndarna och övrig pedagogisk ledningspersonal.

Översynen bör kunna utnyttja stora delar av de
erfarenheter som finns vad gäller fort- och vidareutbildning för det allmänna
skolväsendets personal.

Vidare föreslås att en påbyggnadslinje på 20-40 p. avsedd
för föreståndare och annan ledningspersonal inrättas temporärt. Föreståndarnas
uppgifter har som nämnts i tidigare avsnitt blivit av central betydelse för
utvecklingen av det pedagogiska arbetet. Av delta skäl bör samtliga
föreståndare inom en 5-årsperiod med början hösten 1983 genomgå 20 p. av den
föreslagna påbyggnadslinjen. Även barnomsorgsassistenter bör kunna ha stort
utbyte av denna vidareutbildning. Ledningspersonal med högre befattningar bör
genomgå samtliga 40 p.

PåbyggnadsUnjen bör kunna finansieras inom nu tillgängliga
medel inom befintliga högskoleanslag genom omprioriteringar. Löneförmåner vid
genomgång av den föreslagna föreståndamtbildningen bör tiU stor del kunna
finansieras via statsbidraget för beredskapsarbete genom att vikariemöjligheter
för arbetslösa förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare tillskapas.

För att förbättra möjligheterna att utveckla enstaka
kurser med inriktning mot områden av intresse för barnomsorgen bör detta område
på central nivå anges som ett prioriterat område för enstaka kurser.

14 Forskning och utvecklingsarbete

Inom barnomsorgsområdet är FoU ett viktigt sätt att ge
kommuner och personal stöd och vägledning vid planering och uppläggning av den
egna verksamheten. FoU-verksamhet har bland annat stor betydelse som
planeringsunderlag - inte primärt genom att komma med färdiga lösningar utan
genom att tillföra planeringen och diskussionen om barnomsorgens utveckling ny
kunskap, nya argument och frågeställningar. I tider av knappa resurser blir en FoU-verksamhet
ytterst väsentlig för att kunna bedöma konsekvenser av omprioriteringar och
nedskärningar.

Socialstyrelsen har under en rad år i petitasammanhang
tagit upp betydelsen av utökade FoU-resurser för barnomsorgen, dels genom att
resurser avsätts för lokalt utvecklingsarbete, dels genom förstärkning av
sektorsanslagen för uppdragsforskning inom området och dels genom att fasta
forskningsresurser med inriktning på barnomsorg inrättas inom högskolan.

Familjestödsutredningen gav i sitt slutbetänkande (SOU
1981:25) detal-

Prop.
1982/83:34 95

jerade
förslag om förbättrade resurser och möjligheter för FoU-verksamhet inom
barnomsorgen.

I
den nyligen framlagda forskningspolitiska propositionen (81/82:106) har behovet
av FoU inom barnomsorgen getts slor uppmärksamhet. I den övergripande
prioriteringen av de mest angelägna forskningsområdena nämns området
"Forskning om viktiga problem inom social och hälsovårdsområdet"
tillsammans med fyra andra områden som det högst prioriterade området i landet.
Inom detta område framhålls forskning om barnomsorgen som ett av de viktigaste
delområdena. Propositionen aviserar en resursförstärkning för dessa
prioriterade områden. Bl. a. föreslås att 10 milj. kr. avsätts bå 83/84 för att
påbörja utbyggnaden av forskningen inom de prioriterade områdena.
Resursförstärkningen ska byggas upp under en 5-årsperiod så atl vid slutet av
denna period årskostnaden för förstärkningen sammanlagt ligger kring 70-75
milj. kr.

Socialstyrelsens
överväganden

I
början av 70-talet inleddes i samband med 1968 års barnstugeutredning en
relativt omfattande försöksverksamhet omkring de olika förslag som utredningen
lade fram. Försöken kom att följas av andra försök i samband med
barnomsorgsgruppen och familjestödsutredningen.

ParaUellt
med de utredningsanknutna försöksverksamheterna har det under 70-talet även växt
fram en s. k. sektoriell FoU-verksamhet inom barnomsorgsområdet. Även denna FoU
har dock i hög grad utgått från de olika stafliga
"barnutredningarnas" oUka förslag och perspektiv.

En
snabb överblick över den senaste 10-årsperiodens FoU inom den sociala sektorn
kan ge intrycket att barnomsorgen borde vara förhållandevis väl tiUgodosedd. En
rad olika försöksverksamheter och projekt har förekommit - både av karaktären
lokalt utveckUngsarbete och mera forskningsinriktade högskoleprojekt. Rätt omfattande
resurser kan tyckas ha satsats på FoU för barnomsorgen.

Så
är emellertid inte fallet. Enligt socialstyrelsens mening är barnomsorgen inte
att betrakta som väl tillgodosedd när det gäller FoU. Detta gäller FoU-verksamhetens
rent volymmässiga omfattning såväl hur den är organiserad som vilken huvudsakUg
inriktning den har.

När
del gäller FoU-verksamhetens omfattning har det anslagsmässigt skett en
minskning de senare åren. De resurser som 1981/1982 avsattes för barnomsorgs-FoU
uppgick till endast ca 2/3 av de belopp som anslogs inom området i mitten av
70-talet. Mol bakgrund av barnomsorgens kraftiga utbyggnad är detta
naturligtvis klart otillfredsställande. Under 80-talet står barnomsorgen inför
frågor och problem av annan karaktär och framför allt helt andra dimensioner än
som var aktuella i 70-talets början. Det räcker inle längre att starta några
spridda försök och några mer eller mindre kortsiktiga forskningsprojekt med
snäv tillämpningsinriklning. Vad som behövs är en

Prop. 1982/83:34 96

bred satsning på forsknings- och utvecklingsarbete som
slår någorlunda i paritet med den omfattning och betydelse som barnomsorgen har
och kommer att ha under 80-talet.

Men enbart en volymmässigt ökad satsning på FoU räcker
inte längt. Det behövs också organisatoriska former som möjliggör överblick och
en mera långsiktig planering. 1 dag tillkommer FoU-aktiviteter inom
barnomsorgs-området ofta av tillfälligheters spel. Någon samlad framställning
över samhällets behov av FoU inom området som skulle kunna underlätta såväl
myndigheternas bedömningar och prioriteringar som kommunernas och
forskningsinstitutionernas planering finns inte i dag.

De anslag som kan komma ifråga för barnomsorgs-FoU är i
dag inte särskill väl anpassade lill vare sig kommunernas behov eller
högskolans forskningsinstitutioner och lärarutbildningar. Elt lokall
utvecklingsarbete utifrån ett kommunalt behov kan sällan ges slöd eftersom
anslagsgivarna vanligen kräver alt mera generella intressen utöver den enskilda
kommunens behov måste tillgodoses. För forskningsinstitutionernas del är
problemet oftast att de är alltför beroende av externa sektorsanslag.
Anslagsgivarnas krav på "samhällsintresse" och "tillämpningsinriklning"
genom 3- eller oftare 2-åriga anslag försvårar i hög grad en
kompetensuppbyggnad och en forskningsplanering på längre sikt inom
institutionerna.

Det som ovan antytts har förmodligen bidragit till att vi
för närvarande har en FoU-verksamhet inom barnomsorgsområdet vars inriktning
kanske inte riktigt tillgodoser någons intresse såsom en sådan verksamhet borde
kunna göra.

Kommunerna finner sällan något för sina behov. De frågor
eller problem som behandlas är antingen för övergripande och teoretiska eller
alltför specifika för en viss kommun.

Forskarna inom högskolan får sällan sina intressen av en
långsiktig kunskapsuppbyggnad tillgodosedda eftersom
"uppdragsforskningen" ofta är för kortvarig för att vara attraktiv i meriteringshänseende.

De anslagsgivande och planerande myndigheterna blir sällan
heller riktigt tillfredsställda då de projekt man beviljat medel nästan aldrig
kan besvara frågorna på det sätt man tänkt sig. Antingen visar det sig vara fel
frågor som formulerats eller så är svaren alltför teoretiska eller alltför yfliga.

Sammantaget resulterar detta i att FoU-verksamheten varken
blir "samhällsintressant" eller av s. k. "inomvelenskapligt"
intresse.

Det finns alltså fog för en viss kritik mol FoU-verksamheten
inom barnomsorgsområdei. Eller snarare mol de bristande fömtsättningarna för
denna FoU.

Den situation som skisserats ovan följer ett mönster som
torde gälla all samhällsinriktad (sektoriell) FoU-verksamhet. Det är frågor och
problem som inle alltid är enkla att lösa och som kanske heller inte alllid ska
lösas. Det FoU-system vi har i dag har t. ex. vissa inbyggda
"spänningar" som enligt de forskningspolitiska beslut som riksdagen
fattat ska finnas kvar.

Prop.
1982/83:34 97

När
det gäUer FoU för barnomsorgen måste också poängteras att det är en förhållandevis
ny verksamhet och att det inte är realistiskt att bygga upp en väl fungerande FoU-verksamhet
på bara en 10-årsperiod.

Socialstyrelsens
erfarenheter av FoU inom barnomsorgen är dock som framgått av ovanstående
kortfattade redogörelse att det måste ske en ökad satsning både resursmässigt,
organisatoriskt och när det gäller inriktningen. Socialstyrelsen vill göra
detta genom att bl. a. inrätta ett FOU-PROGRAM FÖR BARNOMSORGEN.

Socialstyrelsen
ska i det följande ge en kort presentation av programmets uppläggning och fömtsättningar.
Programmets inriktning i mera detaljerat avseende kommer att presenteras senare
i det särskilda FoU-uppdrag som socialstyrelsen har.

Syftet
med FoU-programmet är att lyfta fram betydelsen av FoU-verksamhet inom
barnomsorgsområdet och att underlätta planeringen av FoU-aktiviteter för bäde
kommuner och forskningsinstitutioner, läramtbild-ningar och anslagsgivare.

Programmet
består av två delprogram: ett program för lokalt U'tveckUngs-arbete och ett
program för forskning om barnomsorgen.

Programmet
för lokalt utvecklingsarbete grundar sig på socialstyrelsens bedömning att det
finns ett stort behov av bättre förutsättningar för kommunerna att själva kunna
följa och dokumentera utvecklingsarbete i egna projekt. Viktigt är att
kommunerna ges tillgång till ett ekonomiskt stöd på ett enkelt och smidigt
sätt. Viktigt är också att det är de enskilda kommunernas behov som kommer i
första hand.

Programmet
utgörs av ett särskilt anslag och en därtill kopplad programhandling.
Kommunerna söker medel ur anslaget via ett enkelt ansökningsförfarande.
Programhandlingen bör ange en övergripande inriktning för det utvecklingsarbete
som i första hand kan ges stöd.

Ramarna
bör dock vara vida så att en hög grad av flexibilitet och rörlighet , bibehåUs.
I första hand bör anslaget användas för att kommunerna ska kunna "friställa"
egen personal - barnomsorgsassistenter, föreståndare m. fl. - för projektarbete
med uppföljning och dokumentering. Kommunerna ska även kunna köpa
utvärderingstjänster av högskolorna. Anslag bör även kunna ges direkt till
fältpersonal. Även personal inom lärarutbildningarna bör kunna ges medel ur
anslaget.

Anslagets
utformning och administration kan naturligtvis lösas på olika sätt. Det s. k.
fortbildningsanslag som finns för barnomsorgen har enUgt socialstyrelsen varit
mycket smidigt att administrera och har varit lätt att använda för en rad oUka
insatser för att utveckla fortbildningsverksamheten inom barnomsorgen. En
lösning kan därför vara att utvidga fortbildningsanslaget till ett anslag för
fortbildning och lokalt utvecklingsarbete. Anslaget bör då utökas med elt
belopp, på 2 milj. kr. fr. o. m. bå 83/84. En annan och kanske enklare lösning
kan vara att anslå årUga utvecklingsmedel ur allmänna arvsfonden, ungefär på
det sätt som skedde i samband med

7 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 34

Prop. 1982/83:34 98

försöksverksamheten
omkring 1968 års barnstugeutredning och de återkommande försöken med
sommarverksamheter för barn och ungdom. Exempelvis skulle ett anslag på ca 2
milj. kr/år under en 5-årsperiod kunna ställas till socialstyrelsens förfogande
för programmet lokalt utvecklingsarbete.

Programmet
för forskning om barnomsorg syftar i första hand till att få lill stånd en kvaUficerad
forskning och en långsiktig kunskapsuppbyggnad omkring oUka aspekter av
barnomsorgen inom högskolans ram. Dock bör det fortfarande handla om forskning
av uppdragskaraktär dvs. forskningen ska styras av "samhällsintresse"
i hög grad.

Väsentligt
är att programmet ges en sådan utformning vad gäller såväl finansieringsfrågor
som inriktning att det verksamt bidrar till att lösa de problem som ovan nämnts
vidlåder den sektoriella barnomsorgsforskningen.

Detta
innebär att programmet måste ta stor hänsyn till de villkor och förutsättningar
som finns för högskoleforskningen.

Programmet
måste också utgöra en del av den forskningsplanering som sektorsmyndigheterna
ska genomföra enligt förslagen i den forskningspolitiska propositionen
(81/82:106). Detta betyder atl inriktningen av "programmet forskning om
barnomsorgen" bör avgöras genom en löpande planering och samverkan mellan
socialstyrelsen och forskare och institutioner inom högskolan som är verksamma
inom barnomsorgens område.

Programmets
finansiering kan lösas på flera sätt. Ett sätt är att inrätta ett särskilt
sektorsanslag för barnomsorgsforskning. Något som har både för och nackdelar.
En fördel är att programmet ges en garanterad del av de totala forskningsresurserna
för den sociala sektorn - vilket bl. a. skulle ge en jämnare planering för
institutionerna och forskarna och därmed ett bättre utnyttjande av resurserna.
En nackdel är att ett särskilt anslag innebär en uppsplittring av de redan
tidigare små forskningsresurserna inom området.

Fördelarna
med ett särskilt sektorsanslag bör dock övervägas under ett uppbyggnadsskede.
Mot bakgmnd av förslagen och intentionerna i den forskningspolitiska
propositionen (81/82:106) kan en lösning vara att inom Delegationens för social
forskning ram avsätta medel för programmet forskning om barnomsorgen, dels
genom omprioriteringar men dels också genom den resursförstärkning som
propositionen aviserar för de prioriterade områdena fr. o. m. bå 83/84.

Ett
riktmärke för medelsramen för forskningsprogrammet bör vara ca 3 milj. kr. per
år fr. o. m. bå 83/84.

Information
och dokumentation

Information
om och dokumentation av FoU-programmet för barnomsorg är ett viktigt område.
Kommuner, lärarutbildningar och övriga avnämare är självklara målgrupper.
Information och dokumentation av FoU är emellertid

Prop. 1982/83:34 99

mycket
resurskrävande. Detta har lett tiU att FoU-informationen inom barnomsorgen är
starkt eftersatt. Förutom slutrapporter från de enskilda projekten utgörs den
enda sammanfattande dokumentationen i dag av FoU inom barnomsorgsområdet av de
olika projektförteckningar som anslagsgivarna årligen publicerar - DSF: s
verksamhetsberättelse, kommunförbundets idé-bank, UHÄ:s "FoU för
högskolan" m. fl. Detta underlättar knappast överskådligheten.

Riksdagens
socialutskott har nyligen (SoU 81/82:28) begärt att regeringen utreder
möjligheten att upprätta ett centralt FoU-register över alla de olika projekt
inom barnområdet som förekommer med stöd av allmänna arvsfonden, DSF,
Solstickan, Rädda barnen. Riksbankens jubileumsfond, kommuner och landsting.

Forskningsinformation
och frågan om en registering av forskningsprojekt ur ett mera generellt
perspektiv är för närvarande föremål för översyn och utredning inom bl. a.
forskningsrådsnämnden.

När
det gäller projektregister och projektkataloger vill socialstyrelsen därför
avvakta ovan nämnda utredningsarbete.

Däremot avser
socialstyrelsen redan nu att med hjälp av kontorsdator bygga upp ett enkelt och
flexibelt bibliografiskt register över FoU-rapporter inom barnomsorgsområdet.

Även om projektkataloger
är viktiga när det gäller att ge översiktlig orientering och att förbättringar
förmodligen här är möjliga att göra bör dock de största resurserna satsas på
information och dokumentation av annan karaktär. Vad som i stor utsträckning
saknas i dagens läge är sammanfattningar, bedömningar och analyser av den FoU-verksamhet
som förekommit. När det gäller FoU-programmet för barnomsorgen är det därför
mycket viktigt att avsätta resurser för sammanfattande analyser av t. ex. flera
projekt samtidigt eller översikter av hur ett visst problem behandlats av en
rad olika projekt.

För
sådan uppföljning, dokumentation och utvärdering av FoU-programmet för barnomsorgen
bör socialstyrelsen förfoga över en rörUg resurs om ca 75 000:-/år. Inom denna
ram ryms även kostnader för den tidigare nämnda forskningsplaneringen.

För
att ytterligare förbättra möjligheterna för information, debatt och diskussion
om socialsektorns FoU-verksamhet föreslår socialstyrelsen att DSF ges uppdrag
att undersöka möjligheten att starta en "Tidskrift för social forskning
och utveckling". Inom utbildningssektorn finns tidskriften "Forskning
om Utbildning" som skulle kunna stå som modeU för en motsvarande produkt
inom den sociala sektorn. Tidskriften föreslås samfinansieras mellan DSF, UHÄ
och HSFR.

Prop. 1982/83:34 100

Programansvar

Socialstyrelsen
ska ha det sammanhållande ansvaret för FoU-programmet för barnomsorgen. Samråd
ska givetvis ske med DSF, forskningsinstitutioner, kommuner m. fl.

Fasta
forskningsresurser inom högskolan

Socialstyrelsen
ska avslutningsvis anknyta till de tidigare i petitasammanhang framförda
förslagen om inrättande av fasta forskningsresurser med barnomsorgsinriktning
inom högskolan. Dessa förslag ingår givelvis inte i FoU-programmet. Däremot är
forskningstjänster inom högskolan en förutsättning för att FoU-programmet ska
kunna bidra till att bygga upp en forskningskompetens och få till stånd en
kontinuerlig kunskapsutveckling omkring barnomsorgen.

Sammanfattning
av socialstyrelsens överväganden

Ett
FoU-program för barnomsorgen inrättas fr. o. m. bå 83/84. Programmet består av
två delprogram:

Ett
program för lokalt utvecklingsarbete inom barnomsorgen finansierat t. ex. via
arvsfondsmedel om 2 milj. kr./år.

Ett program för forskning
om barnomsorgen finansierat via DSF genom omprioritering och
medelsförstärkning.

Underlag till programmet
tas fram genom den FoU-planering för barnomsorgsområdet som socialstyrelsen
inleder under maj 1982 och beräknar färdigställa i en första version under
december 1982. För FoU-planeringen som avses vara en kontinuerlig planering
erfordras 75 000:-/år för konferenser och rådslag med forskare, lärarutbildare
och kommuner. Dessa medel skaU även täcka framtagningen av sammanfattande och
utvärderande analyser av FoU-programmet.

Ett bibliografiskt
register över FoU-rapporter inom barnomsorgsområdet påbörjas i september 1982.

En
"Tidskrift för Social Forskning och Utveckling" bör startas.

Fasta
forskningsresurser med inriktning på barnomsorg inrättas inom högskolan.

15
Genomförande

I
regeringens uppdrag till socialstyrelsen ingick att redovisa en utförlig tidsplan
för de insatser socialstyrelsen planerade.

Prop.
1982/83:34 101

Socialstyrelsens överväganden

De resurser socialstyrelsen disponerar för att genomföra
de arbetsuppgifter som finns redovisade i denna utvecklingsplan är dels den
egna personalen och dels det särskilda anslaget för fortbildning som fr. o. m.
budgetåret 1982/83 utgör 1,4 milj. kr. Från detta anslag bekostas också
socialstyrelsens särskilda skriftserier för barnomsorgspersonalen.

Socialstyrelsens
egna resurser inom barnomsorgssektionen uppgår enligt regeringsbeslut till 22
helårstjänster varav 17 på handläggarnivå och 5 inom kontorsgmppen. Det innebär
en kraftig neddragning jämfört med situationen vid mitten av 1970-talet. På
grund av ytterligare besparingskrav och på grand av den pågående
omorganisationen av socialstyrelsen är det inte möjligt för
barnomsorgssektionen att disponera alla dessa 22 tjänster.

Arbetet
med olika vägledande material för kommuner och personal inom barnomsorgen
fordrar kunskaper inom en rad olika kompetensområden. Det är inte möjUgt, även
om antalet tjänster inom sektionen skuUe öka, att täcka alla dessa områden med
egen personal. Det är därför en helt avgörande föriitsältning för
socialstyrelsens arbete inom området att kunnig och erfaren personal från oUka
forskningsinstitutioner, högskolor, andra centrala organ och från kommunerna
tillfälligt kan knytas till socialstyrelsen för att fullgöra avgränsade
arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen
eftersträvar en roll inom barnomsorgsområdet där styrelsens resurser ses som
en för verksamheten gemensam tillgång. Det förutsätter att kommunerna och
högskolorna har god insyn i socialstyrelsens arbete och möjlighet att påverka
inriktningen. Den ombildade barnomsorgsdelegationen, det pedagogiska rådet och
seminarier och rådslag med kommuner, högskolor och forskningsinstitutioner är
därför viktiga instmment vid formandet av socialstyrelsens verksamhet.

Den redovisade utvecklingsplanen bör ses som en
utvecklingsplan för 80-talet. Den innefattar insatser och åtgärder inom en rad
olika delområden. Det är i dag inte möjligt att närmare precisera varje sådan
åtgärd eller insats i tiden. Varje enskild arbetsuppgift fordrar en egen
planering.

Socialstyrelsen har tolkat regeringens krav på en utförlig
tidsplan så att det gäller att prioritera de mest angelägna arbetsuppgifterna
för det mer kortsiktiga syftet att få till stånd en struktur och ett system för
ledning och samordning av det pedagogiska arbetet inom barnomsorgen.

De mest angelägna arbetsuppgifterna är då att fullfölja
det påbörjade arbetet med ett pedagogiskt program för förskolan. Den
expertgrupp socialstyrelsen tillsatt beräknas presentera ett
diskussionsunderlag före utgången av 1982. Med utgångspunkt i detta underlag
planerar socialstyrelsen att under våren 1983 anordna ett mindre antal
seminarier med deltagare från kommuner och högskolor. Efter remissbehandling
kommer därefter arbetet med det pedagogiska programmet att fortsätta och
beräknas bli avslutat före utgången av 1983. Kostnaderna för expertgrupp,
arvoden till

Prop. 1982/83:34 102

oUka
författare, kostnader för seminarier, tryckning av diskussionsunderlag m. m.
beräknas till ca 500 000 kr.

Arbetet
med ett pedagogiskt program för fritidshemmen påbörjas under hösten 1982 och
beräknas kunna avslutas inom två år. Kostnaden beräknas även här uppgå till ca
500 000 kr.

Arbetet
med att utveckla former för kommunal ledning och kommunala riktlinjer måste ske
parallellt med arbetet med det pedagogiska programmet. Ambitionen är att detta
arbete ska kunna avslutas under 1984. Kostnaderna för extern medverkan,
kartläggningar, seminarier m. m. beräknas till ca 300 000 kr.

Att
utveckla former och stöd för den pedagogiska planeringen som ska ske på varje
enskild förskola och fritidshem beräknas genomföras främst genom anlitande av
extern expertis. Även detta arbete bör bedrivas parallellt med det pedagogiska
programarbetet. Kostnaden beräknas till ca 200 000 kr.

Ovan redovisade
arbetsuppgifter är de mest centrala för att starta den kvalitativa utveckling
som socialstyrelsen beskrivit i denna UtveckUngsplan. Som framgår av
utvecklingsplanen är också en rad andra arbetsuppgifter angelägna. Många av
dessa kan betraktas som tillhörande socialstyrelsens reguljära uppgifter inom
barnomsorgsområdet. Det gäller t. ex. förbättringar av fortbUdningsverksamheten
både centralt, regionalt och kommunah, arbetsinsatser som rör invandrarbarn,
barn med behov av extra stöd och barn på sjukhus. Andra frågor som belastar
socialstyrelsen är sammanställning och redovisning av forskning och
utvecklingsarbete, under 1982 och 1983 sker ett omfattande arbete med att
redovisa erfarenheterna från MAFF-projektet. Sammanställning av regler och
rekommendationer för lokaler och miljö pågår f. n. och bedrivs som ett särskilt
projekt med bidrag från regeringen.

Behovet
av att få fram vägledning och stimulansmaterial till personalen inom
barnomsorgen som behandlar de oUka delarna av den nya målkonstruktionen är
stort. Sådant material pubUceras i skriftserien Arbeta i förskola och Arbeta i
fritidshem och bekostas ur fortbildningsanslaget. Dessa material kan samtidigt
vara värdefulla att använda i fortbildningen men där behövs även en rad andra
material som rör t. ex. barn med behov av extra stöd, invandrarbarn, samverkan
med andra verksamheter osv.

Socialstyrelsen
har i utvecklingsplanen redovisat behovet av att kommunerna får hjälp med att
dokumentera och utvärdera egna försöksverksamheter. Förutom möjligheter för
kommunerna att erhålla bidrag lill sådana kostnader behövs också insatser och
stöd från socialstyrelsens sida.

Fullföljandet
av de övriga punkterna i regeringens uppdrag som rör organisatoriska modeller
för barnomsorgen, forskning och utvecklingsarbete och barnomsorgsplanering
kommer också att ta i anspråk betydande resurser.

Socialstyrelsens
egna resurser är begränsade. De anställda är engagerade i en mängd löpande
ärenden och rådgivning som inte finns redovisade i denna

Prop. 1982/83:34 103

utvecklingsplan.
Fortbildningsanslaget på 1,4 milj. kr. är litet med hänsyn till verksamhetens
omfattning när det gäller barn och personal. Med hänsyn härtill är det inte
möjligt för socialstyrelsen att uflova mer än att de tiUgängliga resurserna ska
koncentreras till arbetet med det pedagogiska programmet för förskolan, det
pedagogiska programmet för fritidshemmet, utvecklingsarbete om kommunala rikflinjer
och kommunal 'ledning och slutligen ett utveckUngsarbete om den pedagogiska
planeringen i förskolor och fritidshem.

Prop.
1982/83:34 104

Bilaga
1

Statistiska
data om barnomsorgen

Detta
är en sammanställning av statistiska data om barnomsorgen hämtade ur SCB:s
statistiska meddelanden 1972:5 och 1981:28. Uppgifterna redovisar barnomsorgens
verksamhet 1970 och 1980.

Huvudman
för daghem, fritidshem och deltidsgrupp

1970

1980

SCN/barnavårdsnämnd
1 998

74,8 %

8 151

95,8 %

Skolstyrelse
143

5,4

41

0,5

Annan
primär kommunstyrelse 414

15,5

219

2,6

Landsting
29

1,1

27

0,3

Privat industri 3
Övriga privata 83

0,1 1 3,1 )

66

0,8

Totalt
2 670

8 504

Förskole-
och fritidshemsverksamheten var redan 1970 till allra största delen en
primärkommunal angelägenhet. 1980 hade i det närmaste 99 % av dessa
institutioner primärkommunal huvudman. Av de totalt 93 institutioner med annan
huvudman drevs 27 i landstingets och 66 i privat regi.

Antal
anläggningar

1970 1980

Daghem 616 23,1 % 2 721 32 %

Fritidshem

Dellidsgmpp

Anläggningar
med fler än en

verksamhetsform

144 1 582

328

5,4 59,2

12,3

1405 2 880

1498

16,5 33,9

17,6

Totalt

2 670

8 504

Antalet
anläggningar har ökat. Ökningen från 2 670 till 8 504 innebär ca 580 nya
anläggningar om året. Andelen anläggningar med daghems- och fritidshemsverksamhel
har ökat i förhållande till anläggningar för deltidsgrupper.

Prop; 1982/83:34 105

Anläggningarnas storlek

1970 1980

- 15 416 15,6 % 1 775 24,3 %

1 318 209

49,4 7,8

2 989

41

445

16,7

902

12,4

186

7

799

11

84

3,1

716

9,8

11

0,4

96

1,3

1

0,04

17

0,2

16- 20 21- 30 31- 45 46- 60 61- 90 91-120 121-

2 670 8 504

Anläggningarnas
storlek har förändrats under den aktuella perioden. Det har tillkommit fler små
anläggningar med färre än 15 barn. Undantaget de allra största institutionerna
med fler än 120 barn, har även de stora institutionerna ökat sin andel. Minskat
sin andel har endast anläggningar med mellan 16 och 30 barn - från 57,2 till 41
%.

Antal
inskrivna barn

" varav 6 145
skolbarn i utvidgade syskongrupper. Anlal familjedaghem

1970

1980

Daghem Fritidshem Deltidsgrupp Gemensam barnstugeavd.

33 140

5 871

71 930

683

135 246"

42 682

104 702

(inkl.
familjedaghem

111 624 155 159

282 630 408 089)

1970 1980

30
711 33 952 (med

dagbarn)

Prop.
1982/83:34 106

Antal inskrivna i familjedaghem

1970 1980

0-6 36 593 90 156

7- 6 942 35 303

43 535 125 459

Antalet inskrivna barn har ökat i samtliga
verksamhetsformer. Det fanns ca 4 gånger så många barn i daghem 1980 som 1970,
7 gånger så många barn i fritidshem, 1,5 gånger så många barn i deltidsgrupp
och nästan 3 gånger så många barn i familjedaghem. Del betyder i genomsnitt en
årlig ökning med ca 10 200 barn i daghem, 3 700 barn i fritidshem och 8 200
barn i familjedaghem.

Av de 135 246 barnen med daghemsplats 1980 var det 6 145
som var äldre än sex år, dvs. skolbarn inskrivna i utvidgade syskongrupper.

Antal familjedaghem i procent av de totala
barnomsorgsresurserna (exkl. deltidsgrupp)

1970 1980

0-6 (ej dtg)

7-12

0-12

52,5 %

41,1
%

54,7

42

52,7

41,4

Andelen barn med plats i familjedaghem har minskat i
förhållande till andelen barn med plats i dag- eller fritidshem från 52,7 till
41,4 %. Störst är minskningen i skolbarnsåldrarna.

De inskrivna barnens åldrar

Daghem 1970 1980

-2

2

3-4

5-6

4 057

12,2 %

13 826

10,7 %

4 862

14,7

17 458

13,5

10 979

33,1

47 272

36,6

13 242

40

50 545

39,2

Prop.
1982/83:34 107

Fritidshem
ej jämförbara åldersindelningar

Deltidsgrupp

1970 1980

3-4 1 725 2,4 % 2 344" 2,2 %

5-6 70 205 97,6 102 358 97,8

71 930 104 702

"
fyra år och yngre

Åldersstrukturen
bland de inskrivna barnen har inte förändrats nämnvärt under den aktuella
tioårsperioden. Andelen äldre barn har ökat något. För daghemsbarnens del har
det delvis sin förklaring i föräldraförsäkringsreformerna i slutet av
70-talet.

Antal
anställda i arbete med barn

1970

1980

Förskollärare

5 722

51,7 %

23 879

42,9 %

Barnavårdslärare

34

0,3

78

0,1

Fritidspedagog

176

1,6

4 476

8

Barnskötare

2 745

24,9

22 532

40,4

Annan barnavårdsutbUdning

-

711

1,3

Utan
barnavårdsutbildning

-

4 041

7,3

Övrig
personal

2 388

21,6

-

11 065

55 717

Antalet
anställd personal i arbete med barn har ökat i förhållande till antalet
inskrivna barn. 1970 var det 10 barn inskrivna i daghem, deltidsgrupp och
fritidshem på varje anställd. 1980 var det fem inskrivna barn på varje anställd.
Eftersom deltidsarbetet ökat markant under motsvarande period har den faktiska
personaltätheten inte ökat i samma utsträckning i dessa verksamheter. För dagbarnvårdarnas
del är det enklare atl konstatera att de hade fler dagbarn 1980 än 1970. I
genomsnitt 3,7 barn 1980 mot 1,4 barn 1970. Till dessa genomsnittsuppgifter ska
läggas dagbarnvårdarnas många egna barn.

Prop. 1982/83:34 108

När
det gäller personalens utbildning har andelen övrig personal eller utan barnavårdsutbildning
minskat från 21,6 till 7,3 % av de anställda i arbete med barn. Andelen
barnskötare har ökat i förhållande till förskollärarna och de outbildade.

Prop. 1982/83:34 109

Bilaga 2

Uppdrag till socialstyrelsen med anledning av
riksdagsskrivelse (1981/82:38) om barnomsorgen

Regeringen uppdrar åt socialstyrelsen alt på grundval av
riksdagens beslut med anledning av propositionen 1980/81:205 och
socialutskottets betänkande 1981/82:1 om barnomsorgen

1. i samråd med Svenska kommunförbundet sammanställa
erfarenheter och

finna modeller för verksamheten inom hela barnomsorgen som är

anpassade till morgondagens behov av en god barnomsorg (prop.

1980/81:205 sid. 6),

2.
redovisa sina
planer då det gäller det fortsatta arbetet på att ge kommunerna och personalen
stöd och vägledning rörande barnomsorgsverksamheten. Redovisningen bör
innehålla en utförlig tidsplan (SoU 1981/82:1 sid. 16),

3.
översiktligt
redovisa den forsknings- och försöksverksamhet som socialstyrelsen bedrivit på
barnomsorgsområdet. Redovisningen skall även innehålla en plan för fortsatt
forsknings- och försöksverksamhet (SoU 1981/82:1 sid. 16),

4.
göra en översyn
av anvisningarna för behovsberäkningarna i fråga om förskole- och frilidshemsplatser
(SoU 1981/82:1 sid. 10).

Resultatet skall redovisas till regeringen snarast möjUgt.
Beträffande punkten 2. skall redovisningen ske före den 1 maj 1982.

På regeringens vägnar

Karin Söder

Billy Thorstenson

Kopia till

Svenska kommunförbundet

Prop. 1982/83:34 110

Innehåll

Regeringens skrivelse.......................................... 1

Skrivelsens huvudsakliga
innehåll........................... 1

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde 1982-09-00 2

1
Inledning..................................................... 2

2
Föredragandens överväganden........................ ..... 4

2.1
Förskolans pedagogiska verksamhet........... ..... 6

2.2
Fritidshemmens pedagogiska verksamhet.... ..... 7

2.3
Familjedaghemmens pedagogiska
verksamhet 9

2.4
De öppna förskolornas pedagogiska
verksamhet 9

2.5
Barn med behov av särskilt stöd .............. 10

2.6
Invandrarbarn ....................................... 12

2.7
Barnomsorg på sjukhus............................ 12

2.8
Samverkansfrågor.................................. 13

2.9
Ledningsorganisationen för den
pedagogiska verksamheten 14

2.10 Personal inom barnomsorgen..................... 15

2.11 Utbildningsfrågor.................................... 16

2.12 Forskning och utvecklingsarbete............... .... 17

2.13 Genomförande........ '............................ 19

2.14 Statsbidrag tiU kyrkans förskolor m. m........ 21

3
Hemställan................................................... .... 21

4
Beslut......................................................... __ 21

Bilaga
A Utvecklingsplan för barnomsorgen.............. 22

Bilaga
1 Statistiska data om barnomsorgen............ 104

Bilaga
2 Uppdrag till socialstyrelsen med anledning av riksdagsskri

velse (1981/82:38) om barnomsorgen.......... 109