Prop. 1982/83:38

Prop.
1982/83:38

Regeringens proposition

1982/83:38

om
internationella namnregler;

beslutad
den 4 november 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som hai- tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att namnlagen (1982:670), som antogs av riksdagen den 1
juni 1982 och som träder i kraft den 1 januari 1983, kompletteras med regler om
namn i internationella förhållanden.

Propositionen
innebär ätt lagen inte lillämpas på svenska medborgare som har hemvist i något
av de andra nordiska länderna medan den skall gälla för medborgare i ett
nordiskt land som har hemvist i Sverige. Också andra utländska medborgare med
hemvist i Sverige skall kunna förvärva, ändra eller behålla namn med
tillämpning av namnlagen, om de önskar det.

1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 38

Prop.
1982/83:38 2

Propositionens författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1982:670)

Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982:670)

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 50-52 §§,
samt närmast före

50 § en ny rubrik av nedan angivna lydelse,

dels att punkt 1 i övergångsbestämmelserna till lagen
skall ha nedan

angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse Internationella förhållanden

50 §

Denna lag tillämpas inte på svenska medborgare som har
hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge-

51 §

Lagen tillämpas på danska, finska, isländska och norska
medborgare som har hemvist i Sverige.

Andra utländska medborgare som har hemvist i Sverige får
med tillämpning av denna lag förvärva, ändra eller behålla hamn genom anmälan tiU
pastorsämbetet eller efter ansökan hos patent- och registreringsverket. I fråga
om efternamn som har förvärvats på detta sätt tillämpas 16-23 §§. Utländska
medborgare som har hemvist i Sverige får också bära mellannamn enligl denna
lag efter anmälan till pastorsämbetet.

När utländska medborgare adopteras här i landet enligt
svensk lag tillämpas alltid 2-4 §§.

52 §

Lagen tillämpas på statslösa personer som har hemvist i
Sverige eller, om de inte har hetnvist i något land, har sin vistelseort hår.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

1. Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983, då namnlagen (1963:521) skaU upphöra aU
gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter
som har ersatts av bestämmelser i den nya lagen, tillämpas i stället de nya
bestämmelserna.

1.
Denna lag träder i kraft den 1

januari 1983. Beträffande svenska

medborgare som har hemvist i Fin

land träder dock 50 § i kraft först den

dag regeringen bestämmer. Genom

lagen upphävs namnlagen

(1963:521).
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter som har
ersatts av bestämmelser i den nya lagen, tilllämpas i stället de nya bestämmel-

Prop.
1982/83:38 4

2 Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom föreskrivs att 57 § folkbokföringsförordningen
(1967:198) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

57 § '

Om föreläggande enligt 30 eller 33 § icke efterkommes, kan
pastorsämbetet anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt
vite för fortsatt försummelse. Mot sådant beslut av länsstyrelsen föres talan
hos kammarrätten genom besvär. Länsrätten utdömer försuttet vite på anmälan av
länsstyrelsen.

Vid underlåtenhet atl enligt 23 § Vid underlåtenhet atl enligt 30 §

namnlagen den 11 oktober 1963 (nr namnlagen (1982:670)
anmäla för-

527) anmäla förnamn för nyfött barn namn för barn inom tre månader från

som ej blivit döpt inom svenska födelsen kan pastorsämbetet förelag-

kyrkan äger 30 § tredje stycket och ga vårdnadshavaren alt inom viss tid

första stycket av denna paragraf mot- fullgöra sin skyldighet. Efter koms

svarande tillämpning. inte föreläggandet, tillämpas första

stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

'Senaste lydelse 1979:180.

Prop. 1982/83:38 5

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-10-21

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göranson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer Lagrådsremiss om
internationella namnregler

I Inledning

Den 1 juni 1982 antog riksdagen del förslag till ny
namnlag som regeringen hade lagt fram i prop. 1981/82:156 med de ändringar som
lagutskottet hade föreslagit (LU 1981/82:41, rskr 357). Lagen, som utfärdades
den 24 juni 1982 (SFS 1982:670), innehåller regler om efternamn, mellannamn och
förnamn samt om förfarandet i mål och ärenden enligt lagen. Den träder i kraft
den 1 januari 1983 och ersätter då 1963 års namnlag.

Propositionen byggde på betänkandet (SOU 1979:25) Nya
namnregler, som hade avgetts av namnlagsutredningen (Ju 1972:06).' Betänkandet
innehöll även förslag till vissa bestämmelser för utlänningar. Några sådana
regler föreslogs dock inle i propositionen. På det nordiska planet förelåg
nämligen särskilda problem i förhållandet mellan Finland och Sverige vilka
ansågs böra lösas innan nya internationellträttsliga regler togs in i namnlagstiftningen.
Och diskussioner med det finländska justitieministeriet om dessa problem hade
inte hunnit avslutas innan propositionen överlämnades till riksdagen. 1
propositionen förutskickades emellertid alt förslag till nya internationellträtlsliga
regler skulle läggas fram inom sådan tid atl reglerna kunde träda i kraft
samtidigt med de nya namnreglerna i övrigt. Detta förutsattes också vid
riksdagsbehandlingen (se LU 1981/82:41 s. 13).

Sedan diskussionerna med det finländska justitieministeriet
nyligen avslutats är tiden nu inne att ta ställning till vilka särskilda regler
som bör införas i namnlagstiftningen om internationella förhållanden.

' Justitierådet Olle Höglund. Experter: kontraktsprosten
Gösta Dahlsten, avdelningsdirektören Stig Hiljding, patenträttsrådet Claes
Uggla och byrådirektören Birgit Ålander.

Prop.
1982/83:38 6

I lagstiftningsärendet har samråd även skett med
företrädare för de danska, isländska och norska justitiedepartementen, liksom
med företrädare för riksskatteverket och patent- och registreringsverket.

Beträffande gällande rätt och namnlagsutredningens
överväganden när del gäller de internationellträttsliga frågorna kan hänvisas
till utredningens betänkande (s. 213-229). Remissyttrandena över förslaget i
denna del har redovisats i prop. 1981/82:156 s. 230-237.

2 Allmän motivering

2.1 Internationella förhållanden i allmänhet

1963 års namnlag innehåller inte några allmänna
bestämmelser av internationellträttsligt innehåU. När det gäller administrativa
förvärv av efternamn, dvs. efter ansökan hos patent- och registreringsverket,
finns dock elt par regler. De innebär att utlänningar i fråga om rätten att
förvärva efternamn genom en sådan ansökan likställs med svenska medborgare, om
de är gifta med en svensk medborgare (8 § andra stycket), samt att även andra
utlänningar som stadigvarande vistas i Sverige kan förvärva efternamn efter
ansökan hos patent- och registreringsverket, om det finns skäl till det (8 §
tredje stycket).

Vid tillkomsten av 1963 års namnlag överlämnades övriga internationellträttsliga
namnfrågor till rättspraxis (prop. 1963:37 s. 38). Sålunda finns ingen
uttrycklig reglering av utländska medborgares familjerätlsliga förvärv av
efternamn eller av deras förvärv av förnamn. Traditionellt har nationalitetsprincipen
varit gällande i Sverige på det namnrätlsliga området, dvs. reglerna i den stal
där en person är medborgare har tillämpats (se SOU 1960:4 s. 234-237 och
Bogdan, Internationell privat- och processrätt, 1980, s. 132). Emellertid har domicilprincipen
mer och mer vunnit insteg i praxis, dvs. hemvistlandets lag har tillämpats.
Sålunda har svenska regler om familjerättsliga namnförvärv efter anmälan till
pastorsämbetet i vissa fall tillämpats även på utländska medborgare med hemvist
i Sverige (se NJA 1975 s. 686 I och II och Pålsson i SvJT 1982 s. 227; jfr NJA 1980 s. 232).

Namnlagsutredningen har föreslagit en internationellträltslig
reglering som ulgår från nationalitetsprincipen men ger utiändska medborgare
med hemvist i Sverige möjlighet att med tillämpning av svenska regler förvärva
eller ändra namn genom anmälan lill pastorsämbetet eller efter ansökan hos
patent- och registreringsverket. Regleringen har karaklär av s. k. ensidiga
kollisionsnormer, dvs. den behandlar endast tillämpningen av svensk lag.
Utanför regleringen har sålunda lämnats t. ex. sådana frågor som gäller
utländska myndigheters kompetens och tillämplig lag beträffande namnförvärv
för bl. a. svenska medborgare utomlands, liksom villkoren för erkännande här i
landet av utländska myndigheters avgöranden i namnfrågor.

Prop. 1982/83:38 7

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de principer
för en internalio-nellträtlslig reglering av namnfrågorna som utredningens
förslag sålunda utgår från.

För egen del anser jag det välbetänkt att begränsa den internalionellträlts-liga
regleringen av namnfrågorna till att gälla tillämpningen av den svenska namnlagsliftningen
på utländska medborgare. När det gäller svenska medborgare bör
nationalitetsprincipen även i fortsättningen vara vägledande. Principen bör
alltså vara alt frågor om namnförvärv för svenska medborgare kan las upp av
svensk myndighet enligl svensk lag, oavsett var de har sitt hemvist. Någon
uttrycklig regel om detta torde inle behövas. Beträffande nordiska förhållanden
föreligger dock särskilda förhållanden. Jag återkommer till detta i nästa
avsnitt.

När det
gäller frågan om tillämpningen av de svenska namnreglerna på

utländska medborgare vill jag till en början erinra om atl utvecklingen inom

vår internationella familjerätt både i lagstiftningen och i rättspraxis har
gått

mol att ge domicilprincipen större utrymme, medan den tidigare härskande

nationalitelspricipen har fått ge vika. Denna utveckling ligger också i linje

med inriktningen av senare tids internationella arbete på familjerättens

område. Med hänsyn till det nära samband som råder mellan familjerättsliga

förvärv av efternamn och familjerätlsliga frågor i övrigt talar i och för sig

starka skäl för atl denna utvecklingslinje fullföljs också inom namnrätten när

det gäller tillämpningen av de svenska namnreglerna på utländska medbor

gare. Mot atl låta hemvistet helt och hållet bli avgörande talar emellertid en

del andra omständigheter. __

För del första bör beaktas atl nationalitetsprincipen
fortfarande gäller i de flesta europeiska länder i fråga om namn. På denna
princip bygger också en inom den internationella civilståndskommissionen - "Commission
Internationale de l'Etat Civil" (CIEC) - år 1980 antagen konvention
angående tillämplig lag i fråga om en persons namn, även om den samtidigt ger
ett visst utrymme också för domicilprincipen. En ordning som undantagslöst
utgår från hemvistet när det gäller tillämpningen av de svenska namnreglerna på
utländska medborgare kan därför i en del fall medföra praktiska olägenheter.
Den kan få till följd atl utländska medborgare här i landet förvärvar namn som
inte godkänns i deras hemland och som därför är etl annat än del som står i
deras pass eller andra legitimationshandlingar som har utfärdats i hemlandet.

Härtill kommer att de nya namnregler som har antagits i
Sverige i vissa fall kan avvika ganska kraftigt från det namnskick som gäller i
den utländska medborgarens hemland. Även om de nya namnreglerna medger stor
valfrihet i fråga om en persons namn, är del inte säkert atl han eller hon
tänker på all utnyttja dessa valmöjligheter - kanske på grund av bristande
kännedom om atl de svenska reglerna är tillämpliga.

Med hänsyn lill vad jag nu har sagt bör
nationalitetsprincipen inte överges som utgångspunkt för den rättsliga
regleringen av namnfrågorna för

Prop. 1982/83:38 8

utländska medborgare. De svenska namnreglerna bör alltså
inte utan vidare bU tillämpliga så snart en utländsk medborgare har hemvist i
Sverige. De utländska medborgare som hellre vill alt dessa regler tillämpas bör
emellertid medges detta, under förutsättning alt de har hemvist i Sverige. En
sådan ordning gäller som nämnts redan f. n. i fråga om möjligheten att förvärva
namn efter ansökan hos patent- och registreringsverket. Jag kan inte se att det
skulle möta några betänkligheter mot att denna möjlighet utvidgas till att avse
även sådana förvärv av namn som får ske efter anmälan till pastorsämbetet.

Enligt namnlagsutredningen bör utländska medborgare med
hemvist i Sverige kunna tillämpa de nya svenska namnreglerna endast om det står
klart att namnförvärvet blir giltigt i deras hemland eller om det i andra fall
kan antas att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för dem. Prövningen av
om det står klart att namnförvärvet blir giltigt i den utiändska medborgarens
hemland skall enligt utredningens förslag utföras av pastorsämbetet när del
gäller familjerättsliga namnförvärv. I övrigt skall prövningen av om dessa vUlkor
är uppfyllda ankomma på patent- och registreringsverket.

Under remissbehandlingen av detta förslag har från något
håll ifrågasatts det lämpliga i att uppgiften atl avgöra om ett familjerättsligt
namnförvärv kan bli giltigt i ett annat land läggs på pastorsämbetet. Vidare
har framhållits att det är förenat med stora svårigheter att avgöra om det kan
antas medföra avsevärd olägenhet för sökanden atl namnförvärvet ej blir giltigt
i hans eller hennes hemland.

EnUgt min mening fyller en sådan prövning som utredningen
har förordat inte något mera beaktansvärt ändamål. Det ligger i sakens natur
att det sällan kan bU aktuellt att vägra en begäran av en utländsk medborgare
med hemvisl i Sverige att få tillämpa de svenska namnreglerna, även om
namnförvärvet inte blir gällande i dennes hemland. I det övervägande antalet
fall kan det antas att den utländska medborgaren själv är bäst skickad att
avgöra vilka olägenheter det kan medföra för honom eller henne att
namnförvärvet inte bUr giltigt i hemlandet. Givetvis bör de svenska
myndigheterna göra den utländska medborgaren uppmärksam på att namnförvärvet eventueUt
inte kommer att erkännas i dennes hemland. Det återkommer jag till i
specialmotiveringen. I övrigt bör myndigheterna emellertid inte lägga sig i den
utländska medborgarens namnval. Någon prövning av om namnförvärvet kan bli
giltigt i dennes hemland eller om förvärvet kan antas medföra olägenheter bör aUtså
inte krävas.

Däremot bör en utländsk medborgare som vill att namnfrågan
prövas enligt lagen i hans eller hennes hemland inte kunna vända sig till
svensk myndighet med denna begäran. Den utländska medborgaren bör alltså i etl
sådant fall hänvisas till myndigheterna i hemlandet.

Vissa grupper bör enligt namnlagsutredningen jämställas
med svenska medborgare vid tillämpningen av de svenska namnreglerna, nämligen
utländska medborgare som har adopterats av svenska medborgare och vidare statslösa
personer och politiska flyktingar med hemvist i Sverige.

Prop. 1982/83:38 9

För egen del har jag inte blivit övertygad om att
flyktingar i fråga om namn bör behandlas på något annat sätt än andra utländska
medborgare. De bör sålunda underkastas de svenska namnreglerna endast om de
själva önskar det. Med en sådan lösning undgår man även en del praktiska problem
som utredningsförslaget i denna del, enligt vad statens invandrarverk har
framhållit (se prop. 1981/82:156 s. 237), skulle kunna ge upphov till.

När del gäller utländska medborgare som har adopterats av
svenska inedborgare samt statslösa personer kan jag i huvudsak ansluta mig till
utredningens förslag. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

2.2 Nordiska förhållanden

1 fråga om namn tillämpar Danmark, Island och Norge domicilprincipen,
medan Finland och Sverige tillämpar nationaUtetsprincipen. Nationalitetsprincipens
tillämpning i Finland medför att namnändringar som görs i Sverige genom anmälan
av en finländsk medborgare inte godtas i Finland i fall då de ej är tillåtna
enligt finsk lag. Att de nordiska länderna sålunda tillämpar olika principer
medför givetvis praktiska problem; Även bortsett härifrån innebär det
olägenheter för den stora finländska invandrargruppen i Sverige att domicilprincipen
inte gäller.

De skäl
som jag i det föregående har anfört till förmån för domicilprincipen när det
gäller internationella namnförhållanden i allmänhet talar enligt min. mening
med än större styrka i förhållandet mellan de nordiska länderna inbördes. Denna
princip har också sedan länge brukat tillämpas mellan dessa länder på
familjerättens område i övrigt. Och när del gäller förvärv av namn bör beaktas
att lagstiftningen numera är i stort sett densamma i Danmark, Norge och Sverige
saml alt även den finländska riksdagen sedan någon tid överväger ett förslag
till namnregler som i allt väsentligt har samma innebörd.

Vid de tidigare nämnda överläggningarna mellan
justitiedepartementen i de nordiska länderna har man också numera enats om att domicilprincipen
bör läggas till grund för namnlagsliftningen när det gäller förhållandet mellan
dessa länder. Någon särskild konvenlionsreglering har dock inte ansetts
behövlig. I Danmark, Island och Norge tillämpas redan nu denna princip utan
uttryckligt stöd av lag, och i Finland och Sverige skulle principen kunna
skrivas in i namnlagsliftningen i förhållande till de övriga nordiska länderna.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt förordar jag alt den
svenska namnlagstiftningen inte tillämpas på svenska medborgare med hemvist i
något annat nordiskt land men atl den däremot görs tillämplig på danska,
finska, isländska eller norska medborgare med hemvist i Sverige. Lika litet som
i fråga om andra avgöranden av utländska namnmyndigheter är det nödvändigt alt
särskilt reglera villkoren för erkännande här i landet av avgöranden i
namnfrågor som meddelas av myndigheter i något av de

Prop. 1982/83:38 10

nordiska länderna. Även utan en sådan reglering torde det
stå klart att ett sådant avgörande bör erkännas här.

2.3 Ikraftträdande m. m.

De internationellträttsliga namnregler som föreslås i
detta lagstiftningsärende bör tas in i den nya namnlagen och träda i kraft
samtidigt med denna, dvs. den 1 januari 1983.

En komplikation i sammanhanget är att de motsvarande internationellträttsliga
regler som övervägs i Finland kan beräknas träda i kraft först vid en senare
tidpunkt. Vissa problem kan då uppstå beträffande de svenska medborgare som har
hemvist i Finland. De internationellträttsliga regler som jag nyss har förordat
innebär ju alt den svenska namnlagen inte är tillämplig på dem, medan man i
Finland alltjämt tillämpar nationalitetsprincipen. För att svenska medborgare i
Finland inte skall hamna helt utanför regelsystemen bör de nya bestämmelserna
inte göras tillämpliga på dem förrän den finländska internationellträttsliga
regleringen har trätt i kraft. Regeringen bör därför bemyndigas att, med
beaktande av vad som nu har sagts, bestämma den dag då de nya svenska reglerna
skall träda i kraft beträffande svenska medborgare med hemvist i Finland.

När det
gäller finska medborgare som har hemvist i Sverige är någon särskild
övergångsbestämmelse knappast nödvändig. I förhållande till Finland blir
situationen för dem inle annorlunda än den som gäller i dag. Det är dock
angeläget att de svenska myndigheterna gör dem uppmärksamma på att de finska
myndigheterna i avvaktan på ny lagstiftning inte torde komma att erkänna namn
som de förvärvar i Sverige med tillämpning av den svenska namnlagen.

Liksom har
sagts beträffande den nya namnlagen är det angeläget att information även i övrigt
lämnas om de internationellträttsUga namnregler som enligt vad jag har förordat
skall tas in i denna lag. Denna information bör så långt möjligt ingå i det
allmänna informationsmaterialet om namnlagen. Några särskilda kostnader för
dessa informationsinsatser torde inte behöva uppkomma.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i namnlagen
(1982:670). Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Prop. 1982/83:38 11

4 Specialmotivering

De internationellträttsliga bestämmelserna har infogats i
den nya namnlagen genom en avslutande femte avdelning med rubriken
Internationella förhållanden. I 50 § regleras frågan om lagens tillämpning på
svenska medborgare med hemvisl i Danmark, Finland, Island eller Norge, medan 51
§ reglerar i vad mån lagen skall tillämpas på utländska medborgare med hemvist
i Sverige. Enligt 52 § skall lagen tillämpas på statslösa personer som har hemvisl
i Sverige eller, om de inte har hemvist i något land, som vistas här.

Internationella förhållanden

50 §

Denna lag tillämpas inte på svenska medborgare som har hetnvist
i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Lika litet som 1963 års namnlag innehåller de nya
namnreglerna någon bestämmelse om lagens allmänna tillämplighet på svenska
medborgare. Nationalitetsprincipen har hittills upprätthållits i praxis när det
gäller svenska medborgare (se avsnitt 2.1 i den allmänna motiveringen). Någon
principiell ändring i detta förhållande är inte avsedd. En annan sak är atl, om
en svensk medborgare utomlands har förvärvat etl namn som han eller hon vill
förvärva även i Sverige efter ansökan hos patent- och registreringsverket,
hänsyn bör kunna tas till det utländska förvärvet när verket prövar denna
ansökan.

Beträffande svenska medborgare som har hemvist i etl annat
nordiskt land har dock uppställts ett uttryckligt undantag från
nationalitetsprincipen. I dessa fall förutsälts atl i stället hemvistlandets
lag lillämpas och alt anmälningar eller ansökningar i namnfrågor görs hos
vederbörande myndighet i hemvistlandet (se dock övergångsbestämmelserna p. 8).

Hemvistbegreppet har diskuterats ingående i samband med
1973 års ändringar av lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (se prop. 1973:158 s.. 78
ff). I 7 kap. 2 § i den lagen sägs att den som är bosatt i ett visst land skall
vid tillämpning av lagen anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till
vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.
Detta bör också vara utgångspunkten vid tillämpningen av namnlagen (se vidare
specialmotiveringen till 51 § andra stycket).

51 §

Lagen lillämpas på danska, finska, isländska och norska
medborgare som har hemvist i Sverige.

Andra utländska medborgare som har hemvisl i Sverige får
med tillämpning av denna lag förvärva, ändra etter behålla namn genom anmälan
till pastorsämbetet eller efter ansökan hos patent- och registreringsverket. I
fråga

Prop.
1982/83:38 12

om efternamn som har förvärvats på detta sätt tillämpas
16-23 §§. Utländska medborgare som har hemvist i Sverige får också bära mellannamn
enligt denna lag efter anmälan till pastorsämbetet.

När utländska medborgare adopteras här i landet enligt
svensk lag tillämpas alltid 2-4 §§.

Första stycket. Som framgår av den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2) skall namnlagen i sin helhet tillämpas på danska, finska,
isländska och norska medborgare som har hemvist i Sverige. Det innebär att även
lagens regler om automatiska namnförvärv blir tillämpliga i dessa fall.

När det gäller hemvist för nyfödda barn blir föräldrarnas
hemvist i de flesta fall avgörande. I fråga om hemvistbegreppets innebörd i
övrigt kan hänvisas till specialmotiveringen till andra stycket.

Andra stycket. Andra utländska medborgare med hemvist i
Sverige än medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge kan i ett
namnärende få svensk lag tillämplig genom att göra anmälan eller ansökan i de
fall då ett namnförvärv på detta sätt är möjligt enligt namnlagen. Som framgår
av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) blir däremot inte namnlagens regler
om automatiska namnförvärv tillämpliga på dem.

Om den utländska medborgaren emellertid inte vill att
svenska namnregler skall tillämpas ulan föredrar att rätten alt förvärva eller
ändra namn prövas enligt reglerna i hemlandet, får han eller hon vända sig till
myndigheterna i det landet med sin begäran. Det åligger pastorsämbetena i
Sverige i egenskap av folkbokföringsmyndigheter atl anteckna i kyrkoböckerna
det namn som den utländska medborgaren har rätt till antingen direkt enligt
lagen i hemlandet eller efter prövning som har gjorts i det landet.

Om en
svensk medborgare gifter sig med en utländsk medborgare, får frågan om vilket
namn makarna skall ha avgöras för var och en av dem för sig (se Bogdan i
Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1977 s. 44). Har den utländska
medborgaren hemvist i Sverige, kan han eller hon välja mellan att tillsammans
med den andra maken förvärva namn enligl 9 § och att, om det är förenligt med
lagen i hemlandet, i stället låta den lagen avgöra vilket namn han eller hon
skall ha. Och saknar den iilländska medborgaren hemvist i Sverige, blir enbart
den senare lagen tillämplig i fråga om hans eller hennes namn.

När det
gäller hemvistbegreppet bör utgångspunkten, liksom vid tillämpningen av 50 §
samt första stycket i förevarande paragraf, vara vad som sägs i 7 kap. 2 § 1904
års lag om internationella rättsförhållandena rörande äktenskap och förmynderskap
samt i förarbetena till 1973 års ändringar i denna lag (prop. 1973:158 s. 80 f.).
Om en person är bosatt i Sverige bör han eller hon alltså anses ha hemvist här,
om bosättningen med hänsyn tUl vistelsens varaktighet och omständigheterna i
övrigt måste anses stadigvarande. 1 denna bestämning av hemvistbegreppet får
även anses ligga att personen i fråga har för avsikt att stanna kvar i landet.
Denna avsikt torde man som regel kunna sluta sig till med ledning av de
faktiska förhållandena.

Prop.
1982/83:38 13

Det behöver dock inte vara fråga om avsikt all stanna kvar
för all framtid. Normalt synes det vara tillräckligt atl vederbörande ämriar
stanna tills vidare och alltså inte har några definitiva planer på atl lämna
landet. Men också den som i och för sig är på det klara med atl han eller hon
vid en viss framtida tidpunkt skall lämna vårt land kan tänkas ha hemvist här.
Det gäller exempelvis om den planerade vistelsen här är tänkt för en avsevärd
tid. Tiden är dock inte ensam bestämmande, ulan hänsyn måste tas till samtliga
förhållanden i samband med vistelsen. En viss betydelse i sanimanhangét måste
sålunda också tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till ett
annat land, exempelvis hemlandet eller till tidigare vistelseland. Om alla band
- bortsett eventuellt från medborgarskapet - klippts av med detta land, torde
alltså också en tidsbegränsad vistelse kunna anses innebära hemvist i vislelselandet.

Någon
prövning av namnföfvärvels giltighet i den utländska medborga

rens hemland skall inte göras. Som sägs i den allmänna motiveringen kan en

namnändring medföra jjroblem för den utländska medborgaren i förhållande

till hemlandet, bl. a. i passhänseende. Den utländska medborgarens begäran

om namnändring måste visserligen alltid bifallas, om förutsättningar

föreligger enligt svensk lag. Emellertid ligger det i sakens natur att den

utländska medborgaren bör upplysas om de problem som kan uppstå. Här

kan jämföras med de upplysningar som lämnas en utiändsk medborgare vid

hindersprövning enligt 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap. I det fallet gäller alt männen och

kvinnan i samband med att hiridersprövning begärs bör göras uppmärksam

ma på att risk kan föreligga för vigselns ogiltighet i främmande land (se

riksskatteverkets handbok med anvisningar m. m. i folkbokföring, upplägg

F, avsnin 2.4.2.2). '

De problem
som ett hamnbyte kan föra med sig för en utländsk medborgare med hemvisl i
Sverige torde vara väl kända för många pastorsämbeten. En' översikt över dessa
problem kan även tas in i riksskatteverkets handbok för folkbokföringen. Det
kan dock givetvis inte krävas att pastorsämbetena gér någon'mer fyllig
redogörelse för de namnrättsliga problem som kan uppstå eller för de namnregler
som gäller i det andra landet.

Av andra
meningen i andra stycket framgår att reglerna i 16-23 §§ om förlust av
efternamn och om särskilt skydd för egenartade efternamn är tillämpliga när det
galler namn som en utländsk medborgare har förvärvat med slöd av första
meningen i andra stycket.

När det
gäller hänvisningen till 19 § kan anmärkas att domstolen genom frågor lill den
part, som kän komma att förlora sitt efternamn enligt första stycket i den
paragrafen får ta reda på om denne vill ha något av de efternamn som slår till
buds inom ramen för 1-10 §§ (se prop. 1981/82:156 s. 65, 89 och 97). Föredrar
parten emellertid ett namn som får förvärvas endasi enligt lagen i hans eller
hennes hemland, kan domstolen inle fastställa något

Prop.
1982/83:38 14

namn för parten med slöd av 19 § andra stycket.

Tredje stycket. När någon adopteras här i landet enligt
svensk lag är det önskvärt att också de namnrättsliga följderna av adoptionen
bedöms enligt svensk rätt. Reglerna i 2-4 §§ bör därför vara tillämpliga i
dessa fall, oavsett om adoptivbarnet har hemvist här eller ej. En särskild
föreskrift har tagits in i tredje stycket om att 2 §§ tillämpas när utländska
medborgare adopteras här i landet enligt svensk lag. Delta gäller alltså även
beträffande medborgare i de andra nordiska länderna som inte har hemvist här.

Sedan adoptionen har genomförts gäller de allmänna
reglerna om namnlagens tillämplighet på utländska medborgare. Om adoptivbarnet
har hemvisl här kan andra stycket alltså tillämpas, med de möjligheter att
förvärva namn genom anmälan eller ansökan som anges där. Däremot blir svensk
lag inte i delta läge automatiskt tillämplig (utom när det gäller medborgare i etl
annat nordiskt land med hemvisl här).

52 §

Lagen lillämpas på statslösa personer som har hemvist i
Sverige eller, om de inte har hemvist i något land, har sin vistelseort här.

Sverige har år 1965 ratificerat Förenta nationernas
konvention år 1959 angående statslösa personers rättsUga ställning. I den
konventionen sägs att statslösas personrättsliga ställning skall bestämmas av
lagen i det land där de har sitt hemvist eller, om de saknar hemvist, av lagen
i det land där de har sin vistelseort.

Sverige har visserligen gjort förbehåll mot denna
bestämmelse. Vid 1973 års ändringar i 1904 års lag om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap togs en bestämmelse av
detta slag likväl in i 7 kap. 3 §. Det synes sakligt motiverat att även på namnrältens
område ha en motsvarande reglering. 1 förevarande paragraf har därför
föreskrivits att namnlagen skall tillämpas på sådana statslösa personer.

Genom att namnlagen i dess helhet tillämpas på statslösa
personer med hemvisl resp. vistelseort i Sverige blir även lagens regler om
automatiska namnförvärv vid exempelvis födelsen tillämpliga på dem. Beträffande
hemvistbegreppel kan hänvisas till vad som har sagts i specialmotiveringen till
51 § andra stycket.

Övergångsbestämmelser

8. Beträffande svenska medborgare som har hemvist i
Finland träder 50 § i kraft först den dag regeringen bestämmer.

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3) har regeringen bemyndigats att bestämma när den nya
bestämmelsen i 50 § skall börja tillämpas på svenska medborgare som har hemvist
i Finland. Detta bör ske när de nya internationellträttsliga regler som f. n.
övervägs i

Prop.
1982/83:38 15

Finland träder i kraft. Intill dess lillämpas alltså den
svenska namnlagen på de svenska medborgare som det nu är fråga om.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagel
till lag om ändring i namnlagen (1982:670).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop.
1982/83:38 16

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-11-01

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén,
justitierådet Palm.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 21 oktober
1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yllrande över förslag till lag
om ändring i namnlagen (1982:670).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessor Göran Håkansson.

Förslaget föranleder följande yllrande av lagrådet:

Enligt vad
departementschefen anför i remissen skall de föreslagna internationella
namnreglerna - utom beträffande svenska medborgare med hemvist i Finland -
träda i kraft samtidigt med namnlagen (1982:679), dvs. den 1 januari 1983.
Detta måste enligt lagrådets mening anges uttryckligen i den nu föreslagna
lagen. Ikraftträdandebestämmelsen till namnlagen omfattar inte de paragrafer
som nu föreslås och del ärinte heller självklart, alt de nya reglerna skall ha
samma ikraftträdandedag som de tidigare beslutade. (Jfr även 13 § lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.)

Bestämmelsen
om tillämpningen av 50 § beträffande svenska medborgare i Finland är en
inskränkning i den nu föreslagna lagens ikraftträdande-bestämmelse och bör
anges som sådan.

Lagrådet
föreslår alltså, att sista delssatsen i lagförslagets ingress får utgå och att
i stället för den som "8." betecknade meningen sist i den föreslagna
lagtexten intas följande:

"Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983. Beträffande svenska medborgare som har
hemvist i Finland skall dock 50 § tillämpas först från och med den dag
regeringen bestämmer."

Lagrådet lämnar förslaget i övrigt utan erinran.

Prop.
1982/83:38 17

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-11-04

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer,
Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlssoti,
Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer Proposition om internationella namnregler

1.
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i namnlagen
(1982:670).

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har lämnat lagförslaget ulan erinran utom vad gäller regleringen av övergångs-
och ikraftträdandefrågorna. Enligt lagrådet måste de nya paragrafer som nu
föreslås kompletteras med en särskild bestämmelse om ikraftträdande. Lagrådet
anser vidare att den föreslagna punkten 8 i övergångsbestämmelserna bör utgå.
Denna föreskrift bör enligt lagrådet tas in som en särskild
övergångsbestämmelse till de nya reglerna.

För
egen del vill jag framhålla att de ikraftträdande- och andra
övergångsbestämmelser som finns i namnlagen, om inget särskilt sägs, givetvis
gäller även de nya paragrafer som nu tas in i lagen innan den ännu har trätt i
kraft. Eftersom avsikten är att dessa skall träda i kraft samtidigt med lagen i
övrigt behövs inte någon särskild bestämmelse om ikraftträdandet för de nya
paragraferna. När det gäller den övergångsbestämmelse som avser en inskränkning
i 50 § bör den tas in i punkt 1 i övergångsbestämmelserna till namnlagen. Bl.
a. som en följd av detta bör ingressen till den nu föreslagna lagen jämkas
något.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 21 oktober 1982.

2
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 38

Prop.
1982/83:38 18

2. Förslag till lag om ändring i
folkbokföringsförordningen

(1967:198)

Föredraganden anför följande.

Riksskatteverket har i skrivelse till budgetdepartementel
den 12 oktober 1982 framhållit all vissa ändringar i folkbokföringsförfaltningarna
bör vidtas med anledning av atl namnlagen träder i kraft den 1 januari 1983.
Bl. a. bör innehållet i 57 § andra stycket folkbokföringsförordningen
(1967:198) anpassas till 30 § namnlagen.

Folkbokföringsförordningen har tillkommit genom beslul av
regeringen och riksdagen gemensamt, varför förordningen kan ändras endast genom
lag.

I samråd med chefen för budgetdepartementet har därför
inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i
folkbokföringsförordningen.

3. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta

dels det av lagrådet granskade förslaget till lag om
ändring i namnlagen

(1982:670), dels förslaget lill lag om ändring
i folkbokföringsförordningen

(1967:198).

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Bilaga Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1982:670)

Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982:670)

dels att närmast efter 49 § skall införas en ny rubrik och
tre nya paragrafer,

50-52 §§, av nedan angivna lydelse, .......... '

dels att i övergångsbestämmelserna skall införas en ny
punkt, 8, äv nedan

angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse Internationella förhållanden

50 §

Denna lag tillämpas inte på svenska medborgare som har
hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge-

Si %

Lagen tillämpas på danska, finska, isländska och norska
medborgare som har hemvist i Sverige.

Andra utläiidska medborgare som hår hemvist i Sverige får
med tillämpning av denna lag förvärva, ändra eller behålla namn genom anmälan tiU
pastorsämbetet eller efter ansökan hos patent- och registreringsverket. I fråga
om efternamn som har förvärvats på detta sätt tillämpas 16-23 §§. Utländska
medborgare som har hemvist i Sverige får också bära mellannamn enligt denna
lag efter anmälan till pastorsämbetet.

När utländska medborgare adopteras här i landet enligt
svensk lag tillämpas alltid 2—4 §§.

52 §

Lagen tillämpas på statslösa personer som har hemvist i
Sverige eller, om de inte har hemvist i något land, har sin vistelseort här.

8. Beträffande svenska medborgare som har hemvist i
Finland träder 50 § i kraft först den dag regeringen bestämmer.

Prop.
1982/83:38 20

Innehåll

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens
författningsförslag ......................... 2

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 21 oktober

1982............................................................... ...... 5

1
Inledning..................................................... 5

2
Allmän motivering.......................................... ..... 6

2.1
InternationeUa förhållanden i
allmänhet...... 6

2.2
Nordiska förhållanden ............................. 9

2.3
Ikraftträdande m.m................................ 10

3
Upprättat lagförslag...................................... .... 10

4
Specialmotivering.......................................... .... 11

5
Hemställan.................................................. 15

6
Beslut......................................................... .... 15

Utdrag av lagrådets
protokoll den 1 november 1982.. 16

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 4 november

1982............................................................... .... 17

Bilaga Lagrådsremissens
lagförslag......................... 19

GOTAB Stockholm 1982