Prop. 1982/83:41

Prop.
1982/83:41

Regeringens proposition

1982/83:41

om ändringar i
rättegångsbalken m.m.;

beslutad
den 28 oktober 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås alt nya möjligheter införs att rätta felaktigheter i
godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Del föresläs
vidare att området för strafföreläggande utvidgas så atl det högsta antal
dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjs frän 60 till 100.

Behörigheten
för en ensamdomare i tingsrätt att avgöra brottmål utökas till att avse även
brott med fängelse i högst sex månader i straffskalan, dock under förutsättning
att endasi böter ådöms. I syfte all förenkla handläggningen föresläs att
reglerna om protokollföringen i hovrätterna och högsta domstolen ändras samt
all rolelinnehavare i hovrätt skall få befogenhet att besluta om avskrivning av
återkallade mäl.

Reglerna
i rättegångsbalken om lägsta och högsta bötesstraff vid penningböter för
rättegångsförseelser anpassas lill motsvarande bötesregler i brottsbalken.
Vidare föresläs att ersätlning till personundersökare i fortsättningen skall
bestämmas enligt taxa. Propositionen innehåller ocksä ett förslag om att
fastighetsdomstol skall få behälla domförheten även om en ledamot får förfall
under pågående huvudförhandling. Slutligen föreslås några rent redaktionella
ändringar i rättegångsbalken.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

1
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 41

Prop. 1982/83:41 2

I Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken

dels an 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 9 §, 18
kap. 14 §, 30 kap. 10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3§'

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock
två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvud- när mål avgörs utan huvudför-

förhandling, handling,

vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning, som
inte

sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller vid

å stället, syn på stället,

vid sädan huvudförhandling i vid sädan huvudförhandling i

tvistemål,
som hålles i förenklad tvistemål som hålls i förenklad

form, form,

vid huvudförhandling och syn å vid huvudförhandling och syn på

stället i mål om broll för vilket icke stället i mål
om brott för vilket inte är stadgal svårare straff än böter. är stadgat
svårare, straff än böter

eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning
att det inte finns anledning att döma tiU annan påföljd ån böter.

2 kap.

.4f

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem
lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej
sitta i rätten. Förekommer ej anledning alt döma lill svårare straffan böter,
är hovrälten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket.
Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

' Senaste lydelse 1975: 1288. Senaste lydelse 1976:560.

Prop.
1982/83:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vid beslul om avskrivning av mål efter återkallelse år
hovrätten dom-■ för med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrälten
eller av tjänsteman vid denna.

6 kap.

I§ Protokoll skall föras för varje mäl särskilt.

Över
handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman
vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling, vare förande av protokoU
ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker i samband mé-d
förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Protokoll behöver inte föras över handläggning som ej sker
vid sammanträde för förhandling, om

1. handläggningen företas av en

lagfaren domare ensam eller av

tjänsteman vid domstolen,

2.
de
avgöranden som träffas vid handläggningen sätts upp särskill och har tillkommit
utan skiljaktig mening inom rätten, eller

3.
målet
avskrivs vid handläggningen.

När dom i brottmål vid underrätt utfärdas i förenklad form
enligl 30 kap. 6 § fär i stället för protokoll föras anteckningar enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas av regeringen.

9 kap. 9§'*

Är i denna balk straff utsan i Är i denna balk straff utsatt i

böter, dock ej dagsböter, vare lags- böter,
dock ej dagsböter, skall lägs

ta bötesstraff tio kronor och högsta la
bötesstraffet vara femtio kronor

femhundra kronor. och högsta ettusen kronor.

18
kap. 14 §5

Part, som
vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden beslår. Gör han
det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma

Part, som
vill erhålla ersätlning för rältegångskoslnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han
del ej, äge han ej därefter tala ä den kostnad, som uppkommit vid samma

' Senaste lydelse 1981: 1093. " Senaste lydelse 1964:
166. ' Senaste lydelse 1973:240.

Prop. 1982/83:41

Föreslagen lydelse

rätt;
dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 §
andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga
beslut.

Nuvarande
lydelse

rätt;
dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 §
tredje stycket samt ersättning för utskrift av rätlens dom eller slutliga
beslut.

Då
rätten avgör målet, meddele rätlen samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.

30 kap. 10 §

Vad i 2 och 7 §§ är
stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den
mån ej annat föreskrivits, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas ä
sådant beslut, om frågans beskaffenhet fordrar del. Meddelas slutligt
beslut i samband med dom, skall det upptagas i domen.

Vad
i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fråga om slutligt
beslut. I den mån ej annat föreskrivits med stöd av 14 §, skola ock
bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas å sådant beslut, om frågans beskaffenhet
fordrar del. Meddelas slutligt beslul i samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger
part fullfölja talan mot slutligt beslul eller göra ansökan om återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om
underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap.
14 §.

48
kap.

4f

Strafföreläggande fär
utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, får dock
strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller jämte annat sådant
brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dagsböter.

Strafföreläggande får
utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brotlet,
får dock straffföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tUlsammans
med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

*■
Senaste lydelse 1969: 101. Senaste lydelse 1976: 1137.

Prop. 1982/83:41 5

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

12 a §

Finner åklagaren alt ell straff-föreläggande, som har
godkänts, tillföljd av skrivfel, feträkning etter annat liknande förbiseende
innehåller en uppenbar oriklighet, skatt han, sedan den som har godkänt
föreläggandet har beretts tUlfälle att yttra sig, besluta om rättelse av
föreläggandel.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt
föreläggandet motsätter sig del.

En rättelse får inte innebära all straffet höjs.

17 §«

Bestämmelserna i 6 § andra Bestämmelserna i 6 § andra

stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket 1, 2 och 4 samt
17,9, 11 och

11 §§ äga motsvarande tUlämpning 12 a §§ gäller även i fråga om före-

i fråga om föreläggande av ord- läggande av ordningsbot. Vad som

ningsbot. sägs om åklagare i 12 a § skall
där-

vid i stället avse polisman.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre
lydelsen av 1 kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har
påbörjats före lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §'

Regeringen meddelar bestäm- Den som har utfört etter biträtt

melser om ersättning ål den som vid utförande av personundersök-

utfört eller biträtt vid utförande av ning eller har förordnals tUl för-

personundersökning
eller förord- troendeman enligt 4 § etter har av-

nats tUl förtroendeman samt åt lä- gett läkarintyg enligt 7 § har rätt
till

käre som avgivit intyg enligt 7 §. ersättning. Ersättningen betalas av

Sådan ersätlning skaU gäldas av staten,

statsverket.

' Senaste lydelse 1968: 193. ' Senaste lydelse 1975:720.

Prop.
1982/83:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning enligt
första stycket. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som
utan biträde har utfört personundersökning. Delta gäller dock inle i sådana
falt som avses i 9§.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. När någon
före ikrafllrådan-det har utsetts all utföra personundersökning, tillämpas
äldre beslämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom
föreskrivs att 3 § lagen (1969; 246) om domstolar i fastighets-mål' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 §

Fastighetsdomstol består av tvä lagfarna ledamöter, en
teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter
ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

1 mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt
eller tvångsförvaltning av bosladsfastighet beslår domstolen dock av två
lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets
beskaffenhet eller annat särskih skäl föranleder det.

Kan huvudförhandling i fastig

hetsmål beräknas kräva minst fyra

veckor, får antalet lagfarna leda

möter utökas med en utöver det an

tal som anges i första och andra

styckena. Om det är påkaUat med

hänsyn tiU målets omfattning eller

annan särskild omständighet gäller

detsamma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamöterna En av de
lagfarna ledamöterna

skall vara ordförande i faslighels- skall vara ordförande
i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de domstolen. Denne utses bland de
lagfarna domarna i tingsrätten. Den lagfarna domarna i tingsrätten. An-

' Lagen omtryckt 1974: 1064. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974: 1064.

Prop. 1982/83:41

Nuvarande lydelse

andre lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i
tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk
utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.
Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Föreslagen lydelse

nan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten
eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet
av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt
betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det
sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de tagfarna
ledamöterna eller för en av nämndemännen etter, om två tekniska ledamöter
deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att ikrafllrädandebeslämmelserna till
lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan
angivna lydelse.

Denna lag träder i kraft den I juli 1976..

Har skiljeavtal slutits före ikraftträdandet, gäller
fortfarande 9 och 18 §§ i deras äldre lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1982/83:41 8

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-08-12

Närvarande:
statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om ändringar i rättegångsbalken m. m.

I
Inledning

Som
ett led i strävandena all med bibehållen effektivitet och rättssäkerhet
försöka åstadkomma besparingar och förenklingar inom rättsväsendel har inom
justitiedepartementet behandlats ett anlal förslag till begränsade ändringar i processlagstiflningen.
Frågan om en mer genomgripande reform av underrätlsprocessen kommer atl las
upp i samband med behandUngen av rätlegängsutredningens (Ju 1977:06) nyligen
avlämnade delbetänkande (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken I -
Processen i tingsrätt.

I sammanhanget las ocksä
upp några frågor som syftar till en anpassning av processlagstiflningen lill
förändringar i annan lagstiftning eller som annars är av mera lagteknisk natur.

De
olika förslagen las upp i följande ordning.

1.
Frågor angående
strafföreläggande m.m. (avsnitt 2).

2.
Vidgad ensamdomarkompetens i
brottmål i tingsrätt (avsnitt 3).

3.
Handläggning av avskrivningsbeslul
i hovrätt (avsnitt 4).

4.
Förande av protokoll vid
föredragning i hovrätt och högsta domstolen (avsnitt 5).

5.
Böter enligt rättegångsbalken
(avsnitt 6).

6.
Taxa för personundersökning i
brottmål (avsnitt 7).

7.
Domförhet i fastighetsdomstol
vid förfall för någon av ledamöterna (avsnitt 8).

8.
Vissa lagtekniska justeringar
(avsnitt 9).

Prop. 1982/83:41 9

2 Frågor angående strafförelägganden m. m. 2.1 Gällande
rätt

För att förenkla formerna för beivrande av bagalellförseelser
infördes i samband med tiUkomsten av rättegångsbalken (RB) etl särskill utom-processuellt
skriftligt förfarande, kallat strafföreläggande, vilket handhas av åklagare. År
1966 kompletterades reglerna om strafföreläggande med en ny form av skriftlig
handläggning genom polismans föreläggande av ordningsbot. Båda
handläggningsformerna samordnades två år senare genom en delvis ny reglering i
48 kap. RB.

Strafföreläggande fär utfärdas av åklagare beträffande
brott som hör under allmänt åtal, om det för brottet inle är stadgat svårare
straffan böter (dock ej normerade böter) eller om det för brottet är stadgat
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Strafföreläggandet innebär all
den misslänk-te föreläggs ett bötesstraff, som han fär välja all godkänna eller
inte godkänna. Antalet dagsböter som får föreläggas fär uppgå till högst sextio
(48 kap. 1-4 och 6 §§RB).

Strafföreläggande godkänns genom atl den misstänkte
undertecknar och sänder till rikspolisstyrelsen en förklaring atl han erkänner
gärningen och godtar del straff (och den eventuella särskilda rättsverkan) som
anges i föreläggandel. Den misstänktes ställningslagande mäste göras inom viss
i föreläggandet angiven tid. Normalt tecknas förklaringen på föreläggandet (48
kap. 9 § RB och 7 § slrafföreläggandekungörelsen 1970:60). Har ett föreläggande
godkänts, gäller det som dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 § andra
stycket RB). Godkännandet fär emellertid verkan som lagakraftvunnen dom först
när det har kommit rikspolisstyrelsen till hända. Har godkännandet i stället
lämnats till åklagaren, skall strafföreläggandet anses godkänt när godkännandet
kom in lill åklagarmyndigheten. Om det är tveksamt om den misstänktes förklaring
innebär etl godkännande, skall åklagaren pröva om etl godkännande föreligger (7
§ slrafföreläggandekungörelsen). Rikspolisstyrelsen underrättar åklagaren om atl
ell föreläggande inle har godkänts (9 § strafföreläggandekungörelsen).

Föreläggande av ordningsbot får utfärdas av polisman
beträffande broll som hör under allmänt åtal, om det för brottet inle är
stadgat annat straff än böter (dock inle dagsböter eller normerade böter).
Riksåklagaren (RÅ) har till uppgift att i samråd med rikspolisstyrelsen göra elt
urval av de brott för vilka ordningsbot skall få användas (48 kap. 13 och 14 §§
RB). Dessa finns angivna i RÅ:s beslul om ordningsbot för vissa brolt (det senasie
beslutet gäller fr.o.m. den 1 januari 1982, se SFS 1981:716). 1 della anges
även de bötesbelopp som i det enskilda fallet skall tillämpas för varje typ av brolt.

Föreläggande av ordningsbot skall ske skriftligen. Den som
föreläggs skall ges tillfälle alt omedelbart godkänna föreläggandel. I
undanlagsfall fär dock föreläggandet godkännas senare. Etl godkänt föreläggande
gäller som dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 och 16 §§ RB).

Prop.
1982/83:41 10

Om ett strafföreläggande eller ell föreläggande av
ordningsbot inte omfattar annat än böter och böterna betalas till
rikspolisstyrelsen utan alt ell skriftligt godkännande har skett, skall
betalningen anses som ett godkännande, såvida det inle framgår att den
misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet (48 kap. II och 17 §§ RB).

I militära brottmål får strafföreläggande användas endasi
om den misstänkte inte fullgör tjänstgöring vid försvarsmakten eller om hans
tjänstgöring är av tillfällig art eller om målet har hänskjutits till åklagare
pä grund av alt straffet har ansetts böra bestämmas till böter. Disciplinstraff
fär inle åläggas genom strafföreläggande (84 § andra stycket militära rällegångsla-gen
1948:472).

Om en polisman i samband med alt ett föreläggande av
ordningsbot hår utfärdats och godkänts finner att föreläggandet innehåller en
uppenbar oriklighet som avser annat än atl ordningsbotsbeloppel är för lågt,
får polismannen, om del kan ske genast, ge den misstänkte tillfälle all stryka
över godkännandet. Gör han det, skall föreläggandet återkallas. Elt nytt
föreläggande får därefter utfärdas (48 kap. 18 § RB).

1 övrigt saknas möjligheter att rätta godkända
förelägganden. Om fel har uppstått får i stället besvärsreglerna användas.
Enligt 59 kap. 5 och 6 §§ RB skall ett godkänt strafföreläggande undanröjas av
tingsrätten efter besvär, om godkännandet inte kan anses som en giltig
viljeförklaring, om del vid ärendets behandling har förekommit elt sådant fel
alt föreläggandel bör anses ogiltigt eller om föreläggandel annars inte
överensstämmer med lag. Har elt strafföreläggande undanröjts, får därefter inte
för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff än i det
undanröjda föreläggandel. Reglerna om besvär över strafföreläggande gäller
även besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot (59 kap. 9 § RB).

Besvärsvägen kan inle användas om föreläggandet är
behäftat med ell materiellt fel, såsom t.ex. att den misstänkte över huvud
taget inte har begått den gärning som föreläggandel har avsett. 1 sådana fall
kan emellertid resning komma i fråga.'

2.2 Rättelse av förelägganden

2.2.1 Rikspolisstyrelsens framstäUning

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 16 juni 1981 till
regeringen begärt atl frågan om att införa vidgade möjligheter att rätta
strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot prövas. Styrelsen har
därvid särskilt påpekat att vissa felaktigheter i förelägganden inte är av
sådant slag att del finns förutsättningar atl undanröja föreläggandel enligt 59
kap. 5 § RB. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga I.

' Jfr NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557, 1956 s. 700 och 1963 s.
393 beträffande strafföreläggande samt NJA 1970 s. 380, 1970 s. 472, 1977 s.
67 och 1979 s. 476 beträffande föreläggande av ordningsbot.

Prop.
1982/83:41 II

2.2.2
Överväganden

Inledningsvis
vill jag framhålla att, sä länge ell föreläggande inle har godkänts, del torde
kunna återkaUas och ersättas med etl nytt.

Elt godkänt föreläggande
däremot har samma rättsliga betydelse som en dom som har vunnit laga kraft. Med
undanlag för rättelsemöjligheten i 48 kap. 18 § RB beträffande föreläggande av
ordningsbot kan godkända förelägganden inte bli föremål för någol rältelseförfarande.
Regeln i 30 kap. 13 § RB om domstols möjlighet alt rätta skrivfel m. m. i domar
och beslul har inle ansetts kunna tillämpas analogiskt på ifrågavarande
förelägganden. Detta rättelseinstitut fömtsätter nämligen etl tvåpartsförfarande
och beslut av en från parterna fristående, handläggande instans (jfr prop. 1968:82
s. 86). Regeln i 48 kap. 18 § RB om ålerkallelse av ett godkänt föreläggande av
ordningsbot bygger på att rättelsen görs omedelbart i anslutning till
godkännandet och atl bäde den handläggande polismannen och den misstänkte är
samtidigt närvarande och överens om att häva godkännandet.

Endast
orikligheler av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form som anges i
48 kap. 18 § RB. Smärre felaktigheter ulan saklig betydelse, t.ex. felstavning
av den misstänktes namn eller oriklighet i fråga om hans adress torde kunna
rättas informellt genom alt polismannen gör en kompletterande anmärkning om
delta pä föreläggandet (jfr prop. 1968:82 s. 87). Även felaktigheter i
personnummer kan rättas på detta säll, om identiteten inte är ifrågasatt. Samma
möjligheter lill informella rättelser bör anses föreligga vid
strafföreläggande.

Om en felaktighet i ett
godkänt föreläggande inte är av det slaget att en informell rättelse kan ske
finns del f.n. - bortsett från regeln i 48 kap. 18 § RB — bara två möjligheter atl
komma till rätta med della. Den ena möjligheten är att begära resning. Den
möjligheten är emellertid som redan har nämnts avsedd för de fall då
föreläggandet är behäftat med elt materiellt fel. Den andra möjligheten är atl
anföra besvär hos tingsrätten. Som rikspolisstyrelsen har framfört torde vissa
felaktigheter, som inle är materiella, ändå vara av sådant slag atl de inte
kan leda till ett undanröjande med stöd av besvärsreglerna. Som exempel kan
nämnas felaktigt eller ej angivet förseelsedatum, för högt bolbelopp samt för
strafförelägganden felaktigt angivet lagrum. Det är här fräga om felaktigheter
som närmast har karaktären av skriv- eller räknefel eller liknande förbiseende
(jfr 30 kap. 13 § RB). Det finns uppenbarligen ett behov av atl kunna rätta
även sädana fel på ett enklare sätt än att anföra besvär eller resning.

Som
jag redan har framhäilit bygger regeln i 30 kap. 13 § RB om domstols möjlighet
atl rätta skrivfel m.m. i domar och beslut pä atl det sker vid ett tvåpartsförfarande
och genom beslul av en från parterna frislående instans. En från rältssäkerhetssynpunkt
helt jämförbar ordning för rättelse av godkända förelägganden är knappast
tänkbar, om en rätlelsemöjlighet skall bli praktiskt användbar. Del kan
emellertid knappast riktas nägon

Prop. 1982/83:41 12

invändning
mot atl den som har utfärdat ett godkänt föreläggande rättar skrivfel och
liknande felaktigheter i detta, under förutsättning att rättelsen inle är till
den misstänktes nackdel såvitt avser brottspåföljden. Än mindre bör det möta
hinder att vidta en rättelse som accepteras av den misstänkte.

Jag förordar sålunda att
det nu införs möjlighet alt rätta strafförelägganden och förelägganden av
ordningsbot som lill följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande
förbiseende har fått ett oriktigt innehåll. Rättelse av strafföreläggande bör i
första hand göras av den åklagare som har utfärdat föreläggandel. Rättelse av
föreläggande av ordningsbot bör göras av polisman i befälsställning. Innan
rättelse sker bör den som har godkänt föreläggandel beredas tillfälle att
yttra sig. Rättelse bör i princip inte fä ske om vederbörande motsätter sig det.
Även mot den misstänktes bestridande bör emellertid rällelse fä ske om
rättelsen uppenbarligen saknar betydelse för den misstänkte. Regeln kan i
övrigt utformas med 30 kap. 13 § RB som förebild. Den nya regeln bör för
strafförelägganden tas in i en ny paragraf i 48 kap. RB. Genom en ändring i 48
kap. 17 § RB kan regeln göras tillämplig även pä förelägganden av ordningsbot.

Vad
gäller den närmare utformningen av ifrågavarande regel vill jag först framhålla
att den inle är tänkt atl avse materiella felaktigheter i föreläggandel. Som
materiella felaktigheter räknas t.ex. att den misstänkte över huvud taget inte
har begått det brolt som föreläggandet omfattar eller att han genom
föreläggandet erhållit en påföljd som inte är stadgad för brottet. I sådana
fall fär liksom nu resning användas. Rätielsemöjligheten bör avse endasi
felaktigheter som beror på skrivfel, felräkningar eller liknande förbiseenden.
Vanliga fel av detta slag i föreläggandena är att böterna har räknats ut fel
vid sammanträffande av flera brott eller alt fel lagrum eller fel datum för
brottets begående har angetts. Rättelsen skall vidare avse uppenbara
oriktigheter.

Den
som har godkänt föreläggandel bör, som nyss har nämnts, beredas tillfälle alt
yttra sig, innan beslul om rättelse fallas. Om han samtycker till rättelsen
eller om han inle hör av sig i anledning av underrättelsen om ifrågasatt
rättelse, fär rättelse ske. Föreskrifter om delgivning av underrättelser kan
vid behov meddelas i förordning. Motsätter sig den som har godkänt
föreläggandel att rättelse sker, får rättelse inte äga rum, såvida det inte är
uppenbart att rättelsen saknar betydelse för den misstänkte. Om han motsätter
sig viss del av rättelsen men samtycker lill annan del av den, får rättelsen i
princip endasi omfatta den del vartill samtycke har lämnats. Det är därför
viktigt all del av underrättelsen om ifrågasatt rällelse klart framgår vad den
tilltänkta rättelsen avser.

1
den nya paragrafen bör också tas upp en motsvarighet lill regeln i 59 kap. 5 §
andra stycket RB om all det, sedan ett strafföreläggande har undanröjts, inte
för samma gärning får dömas till eller föreläggas svårare straff.

Regeln
i 48 kap. 18 § RB föreslås finnas kvar även efter det atl 17 § har

Prop. 1982/83:41 13

ändrats. Det innebär atl rättelse med stöd av 18 § kan ske
omedelbart i samband med att föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och
godkänts. Rättelse enligt 18 § är inte inskränkt lill all gälla enbart
uppenbara felaktigheter som beror på skrivfel, felräkning eller annat liknande
förbiseende. Tillämpas 18 § blir resultatet att det felaktiga föreläggandel
återkallas och att ett nytt föreläggande därefter fär utfärdas. Den nya regeln
i 17 § kan däremot utnyttjas bäde i de fall dä felaktigheten upptäcks
omedelbart när föreläggandet av ordningsbot har utfärdats och godkänts och i de
fall dä felaktigheten upptäcks senare. Tillämpas 17 § blir resultatet alt en
rättelse görs i det godkända föreläggandet. Del är således inle frågan om alt
återkalla eller undanröja delta.

2.3 Utvidgning av området för strafföreläggande

2.3.1 Riksåklagarens förstag

RÅ har i yttrande över departementspromemorian (Ds Ju
1981:18) Underrätternas sammansättning bl.a. föreslagit alt den nuvarande
gränsen sextio dagsböter för strafföreläggande höjs till etthundra dagsböter.
Genom en sådan utvidgning skulle enligt RÅ åtskilliga ruiinbetonade mål om rattonyklerhel
och grov olovlig körning kunna avgöras ulan domstols medverkan.

RÅ:s förslag alt höja gränsen från sextio till etthundra
dagsböter har tagits upp i en inom justiliedepartemenlet den 7 april 1982
upprättad promemoria. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av
RÅ, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrälten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen
Sveriges åklagare. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 2.

2.3.2 Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad

När strafföreläggande infördes i samband med tillkomsten
av RB begränsades del till brott med endasi böter i straffskalan. Del fick inle
heller avse mer än högst 20 dagsböter. Gränsen höjdes till 40 dagsböter år 1954
(prop. 1954:200, ILU 25, rskr 332). Genom an fängelse år 1966 utgick ur
straffskalan för vårdslöshet i trafik, som inte var alt bedöma som grov,
öppnades etl nytt slort område för tillämpningen av strafföreläggande (prop.
1966: 100, I LU 33, rskr 272).

I prop. 1968:82 föreslogs viss möjlighet atl använda
strafföreläggande även vid brott för vilka stadgades böter eller fängelse i
högst sex månader men som inte förskyllde högre straff än böter. Förslagel
innebar att regeringen bemyndigades alt meddela förordnande om all
strafföreläggande fick användas vid vissa broll, i vilkas straffskalor ingick
förutom böter även fängelse i högst sex månader. Vidare föreslogs en höjning av
det anlal

Prop. 1982/83:41 14

dagsböter
som fick åläggas genom sådant föreläggande. Delta motiverades framför allt av atl
inom systemets ram skulle komma alt rymmas även brott av något allvarligare art
än som dittills varit fallet. Departementschefen ansåg att man utan
betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gällde
gemensamt straff för flera brolt, 60 dagsböter. Förslaget godkändes av riksdagen
(ILU 37, rskr 274).

1968
års brollmålsutredning behandlade i sitt slutbetänkande (SOU 1974:27) Mindre
brott åtgärder för alt förenkla formerna för beivrande av lindrigare brott, bl.
a. frägan om en utvidgning av tillämpningsomrädet för strafföreläggande.
Utredningen avvisade därvid tanken på alt införa en ordning enligt vilken
förutsättningar skulle finnas för utfärdande av straff-föreläggande beträffande
alla brott som i det konkreta fallet förskyllde dagsböter. Detta skulle i
praktiken innebära atl en betydande del av brotten i brottsbalken (BrB) och
nära nog samtliga brott i specialslraffräl-ten skulle kunna lagforas i denna
summariska handläggningsform. Enligl utredningen skulle en sådan reform vara
alltför långtgående. De flesta brott för vilka stadgades böter eller fängelse
upp till ett är eller däröver var generellt att betrakta som så allvarliga att lagföring
genom strafföreläggande fick anses utesluten. Som exempel nämnde utredningen
vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § BrB),
olaga tvång (4 kap. 4 § BrB), olaga hot (4 kap. 5 § BrB), ocker (9 kap. 5 § BrB)
och trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB).

I
fråga om vissa andra brott - t.ex. oluktigl beteende (6 kap. 6 § BrB) och olovligt
förfogande (10 kap. 4 § BrB) - kunde det visserligen enligl utredningen tänkas
förekomma situationer där den straffbara gärningen var av mindre allvarlig art
och förulsättningar således kunde finnas för atl välja en summarisk
handläggningsform. Brott av denna beskaffenhet borde dock enligl utredningen
som regel lagforas genom domstolshandläggning. De ställde speciella krav på
förundersökningen och straffbarhetsrekvisiten var inte sällan svårtolkade.

Enligl
utredningen borde strafföreläggandets tillämpningsområde även i fortsättningen
begränsas till sädana broll som allmänt uppfattades som mindre allvarliga
överträdelser. De för brotten fastställda straffskalorna borde bli vägledande
för den bedömningen. Utredningen ansåg att en naturiig gräns borde sättas vid
den kategori av brott för vilka stadgades böter eller fängelse i högst sex
månader.

Utredningen
framhöll vidare alt den dåvarande gränsen 50 dagsböter gav en relativt god
spännvidd för slraffmätningen. Den undersökning av böles-praxis som utredningen
hade gjort (se SOU 1974:27 s. 103) visade klart alt domstolarna sällan gick
över denna gräns. Domstolarnas straffmätnings-princip var av naluriiga skäl
vägledande för åklagarna. Utredningen föreslog dock att gränsen skulle höjas
frän 50 till 60 dagsböter. När gränsen 60 dagsböter hade passerats, hade enligt
utredningen också gränsen för mindre brott överskridits.

Prop.
1982/83:41 15

Brottmålsutredningens
förslag behandlades i prop. 1975/76:148. Dåvarande chefen för
justitiedepartementet hänvisade därvid lill de allmänna uttalanden i frågan om
utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande som gjorts i 1966 och
1968 ärs propositioner (prop. 1966:100 s. 37 och 1968:82 s. 54). Han anförde
att en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande liksom dittills
borde genomföras med försiktighet och var därför inte beredd att föreslå att
strafföreläggande skulle få användas vid alla de brolt där böter ingick i siraffskalan.
En sådan generell utvidgning skulle enligt departementschefen leda till alt
det blev myckel svårt atl avgöra vid vilka brott som man i praktiken borde
använda strafföreläggande. Med den av utredningen valda linjen skapades en
godtagbar avgränsning mellan brott som typiskt setl rymde gärningar av mindre
allvarlig art och brott av annat slag. Departementschefen anslöt sig därför i propositionen
till utredningens förslag alt utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande
lill alt generellt avse brott för vilket var stadgat dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Han godtog också utredningens förslag alt höja gränsen för
antalet dagsböter vid ensamt brolt från 50 lill 60 dagsböter och uttalade samlidigt
att han inle fann det motiverat alt höja gränsen ytterligare (prop. s.
172-173).

I
anslutning härtill framhöll departementschefen att vissa brottstyper inom det
föreslagna tillämpningsområdet av olika skäl var mindre väl ägnade för
summarisk handläggning. Enligt hans mening måste brottet rattonykterhet i de
flesta fall anses alltför allvarligt för atl strafföreläggande borde fä
användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet borde kunna beivras genom
strafföreläggande, t.ex. onykterhet vid förande av moped på tid och plats där
annan trafik inte förekom eller bilkörning som begränsade sig till flyttning in
i garage eller endast en kort sträcka pä gata eller väg. 1 sådana och liknande
fall och då alkoholhallen i blodet låg omedelbart över straffbarhetsgränsen
borde enligt departementschefen förulsättningar finnas för att tillämpa
strafföreläggande vid rattonykterhet.

1 nu
berörda delar godtogs propositionen av riksdagen (JuU 1976/77:11, rskr 90).
Förslagen irädde i kraft den I juli 1977.

I samma proposilion föreslogs
också all regeringen skulle bemyndigas atl förordna alt strafföreläggande fick
utfärdas även beträffande brott för vilket stadgades dagsböter eller fängelse i
högst tvä är. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget i denna del uttalade justilieulskoltet
(JuU . 1976/77:11, s. 15) att en sädan utvidgning krävde yllerligare
undersökning av vilka brottstyper som borde komma i fråga för en sådan vidare
tillämpning av strafföreläggandeinstilutel. Utskottet uttalade ocksä atl del
var ovisst om några slörre rationaliseringsvinster skulle kunna uppnäs genom en
sådan utvidgning. På grund härav, och eftersom författningsregleringen av
grundlagsskäl borde ges en annan utformning, avstyrkte utskollel bifall lill
propositionen i den delen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:90).

Prop. 1982/83:41 16

2.3.3
Riksåklagarens anvisningar

RÅ
har den 23 augusti 1977 meddelat anvisningar om tillämpningsområdet för
strafföreläggande (RÅFS 1977:1). I dessa anvisningar anges bl.a.:

För
valet mellan att väcka åtal och atl utfärda strafföreläggande gäller som gmndläggande
regel atl strafföreläggande skall användas i fall dä förutsättningar därför
föreligger (40 § första stycket äklagarinslruklionen). Vid bedömning härav är inle
bara alt beakta de formella fömtsättningarna för strafföreläggande. Yllerligare
ställs kravet atl ansvarsfrågan är klarlagd. Vidare måste en avvägning ske av
huruvida lagföring vid domstol är lämpligare med hänsyn lill brottets art.
Vissa brottstyper är av olika skäl mindre väl ägnade för summarisk
handläggning. Detta gäller även vissa bötesbrott. Sålunda används inte
strafföreläggande för beivrande av t.ex. ringa utpressnings- eller svindleribrotl.
En prövning frän angivna utgångspunkter blir emellertid numera i större
utsträckning aktuell på grund av den utvidgning av tillämpningsområdet för
strafföreläggande som skett genom alt det numera generellt omfaltar alla brott
med en straffskala av dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Bland
sådana brott finns ett flertal som generellt sett inte bör beivras genom
strafföreläggande och vissa beträffande vilka strafföreläggande i begränsad
utsträckning kan användas.

RÅ
har i anvisningarna bl.a. uttalat alt brott mot 5, 6, 7, 17 (med undanlag för
17 kap. 4 §) och 19 kap. BrB inte bör beivras genom strafföreläggande utan i
stället prövas av domstol. I övrigt anges följande om vilka brollsbalksbrott
som bör kunna handläggas genom strafföreläggande:

Ell
visst utrymme finns för atl använda strafföreläggande för ringa häleri (9:6)
medan fråga om ansvar för häleriförseelse (9:7) kräver en bedömning som i
allmänhet bör ankomma pä domstol. För enklare typfall av häleriförseelse, där
bedömningen kan bygga på fast domslolspraxis, bör dock strafföreläggande kunna
användas. De enklaste och vanligast förekommande fallen av allmänfarlig
vårdslöshet (13:6), t.ex. åstadkommande av mindre brand genom sängrökning eller
genom all glömma stänga av elektrisk platta eller strykjärn, bör kunna beivras
genom strafföreläggande. När del gäller brotten i 14 kap. finns mycket litet
utrymme för att använda strafföreläggande med hänsyn främst till del inte
sällan svårtolkade rekvisilel fara i bevishänseende. De renodlade och ringaste
fallen av förvanskning av urkund (14:2), vars bedömning kan grundas på en
stadgad domstolspraxis, bör dock kunna handläggas genom strafföreläggande.
Straffföreläggande lämpar sig i allmänhet inte heller för beivrande av brotten
i 15 kap. Den rättsliga bedömningen av sådana broll bör normall göras av domstol.
1 begränsad utsträckning kan dock undantag göras för osant intygande och
brukande av osann urkund (15:11), varvid samma bedömningsgrunder bör gälla som
för förvanskning av urkund. Vissa brolt i 16 kap. kan ifrågakomma för
strafföreläggande. Detta gäller mindre allvarliga fall av ohörsamhet mol
ordningsmaklen (16:3) och störande av förrättning eller av allmän sammankomst
(16:4). Fall av brott mot griflefriden (16:10) som närmast framstår som
ordningsförseelser bör också kunna beivras genom strafföreläggande.

Prop. 1982/83:41 17

När det gäller specialstraffrätlsliga brolt sägs i
anvisningarna alt del får bedömas frän fall till fall om de kan och bör beivras
genom strafföreläggande. Enligt RÅ fär rattonykterhet i de flesta fall anses
vara ell alltför allvarligt brott för att strafföreläggande skall användas.
Endast lindrigare fall av rattonykterhet bör normall beivras genom strafföreläggande.
RÅ hänvisar härvid till det departementschefsutlalande som tidigare återgivils (prop.
1975/76:148 s. 173).

2.3.4 Lånsåklagarnas rekommendationer

Länsåklagarna har utfärdat rekommendationer lill åklagarna
beträffande normalslraff vid strafföreläggande. Det framgår av
rekommendationerna från länsåklagarmyndighelen i Malmöhus län - som enligl
uppgift från RÅ i allt väsentligt överensstämmer med övriga
länsåklagarmyndigheters - atl intervallet 51-60 dagsböter avses användas endast
för brotten snalleri, bedrägligt beteende, (grov) olovlig körning,
rattonykterhet och narkotikaförseelse. Beträffande rattonyklerhet läggs lill
att strafföreläggande endast kan användas vid lindrigare fall och att intervallet
51-60 dagsböter avses bli använt endast vid kort körning, garagekörning eller
liknande med bil eller motorcykel om alkoholhalten i blodet ligger mellan 0,70
och 0,79 promille.

2.3.5 Statistiska uppgifter

År 1980 ålades drygt 134 400 personer bötesstraff (i
siffran ingår inte personer som godkänt föreläggande av ordningsbot för
förseelser mot vägtrafikförfatlningar; de utgjorde drygt 201300 personer). Av
dessa 134400 personer ädömdes ca 38 700 påföljden genom dom medan 94500
godkände strafföreläggande och 1 200 godkände föreläggande av ordningsbot.

Det sammanlagda antalet personer som dömdes av domstol
eller godkände strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot' är 1980
var 167610.

Under första halvåret 1981 utfärdades cirka 48 400
strafförelägganden, varav ungefär en femtedel avsåg brott vars slraffskala
innehåller fängelse. Av dessa avsåg endast cirka 750 elt bötesstraff som var
högre än 40 dagsböter. I 175 av dessa var straffet högre än 50 dagsböter. Av
dessa 175 avsäg 74 fall snatteri, 65 falt olovlig körning och 14 fall
rattonykterhet. Andra broll förekom endasi i enstaka fall. Broll som inte har
annat än böter i straffskalan medför endast i undanlagsfall ett bötesstraff som
överstiger 50 dagsböter.

När det gäller att bedöma vilka effekter en höjning av den
översta gränsen för antalet dagsböter i strafföreläggande skulle fä, är del av särskill
intresse att undersöka vilka bötesstraff som domstolarna vanligtvis dömer

Exklusive förelägganden av ordningsbot för förseelser mot
vägtrafikförfattningar. 2 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 41

Prop. 1982/83:41 18

ut
för olika typer av brott. Nägon officiell statistik för de senaste åren som ulvisar
delta finns inle tillgänglig. Inom justiliedepariemeniei har emellertid genomförts
en undersökning av vilka bötesstraff (mätt i antalet dagsböter) som har dömts
ut i Stockholms tingsrätt undernärde kvartalet 1980. Undersökningen visar
följande.

Under
Qärde kvartalet 1980 dömde tingsrätten 1 300 tilltalade till enbart dagsböter
för brott som kan beivras genom strafföreläggande. Av dessa dömdes 184 eller 14
procent till mer än sextio dagsböter. Av dessa 184 hade 127 erkänt
brottsligheten i alla delar och inte heller haft annan invändning i
ansvarsfrågan. Antalet tilltalade som dömdes till dagsböter för enbart
rattonykterhet eller för en samlad brottslighet där rattonykterhet utgjorde huvudbroltet
var 213. Därav fick 147 tilltalade (69 procent) mer än sextio dagsböter. Av
dessa 147 hade 102 erkänt brottsligheten i alla delar och inle heller i övrigt
haft invändningar i ansvarsfrågan.

2.3.6
Överväganden

Jag
vill först framhålla all del med hänsyn lill del ekonomiska lägel och den
växande arbetsbördan i de allmänna domstolarna är angeläget alt pä olika sätt
rationalisera formerna för beivrande av brott utan alt för den . skull
rättssäkerheten äventyras. Olika åtgärder i den riktningen har nyligen föreslagits
i rätlegängsutredningens delbetänkande (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken
1 - Processen i tingsrätt. Betänkandet är f.n. föremål för remissbehandling. I
avvaktan på alt ställning las till förslagen i betänkandet kan det finnas
anledning alt genomföra en del mindre ingripande rationaliseringsätgärder. En sädan
åtgärd skulle kunna vara att medge ell ökat användande av strafföreläggande i
stället för domstolsförfarande .

Flertalet
remissinslanser har godtagit RÅ:s förslag atl höja gränsen för tillåtet antal
dagsböter i strafföreläggande från sextio till etthundra. Endast hovrätten för
Västra Sverige (majoriteten om tre ledamöter — en ledamot är skiljaktig och
tillstyrker förslaget), Norrköpings tingsrätt (majoriteten om sex ledamöter —
tre ledamöter är skiljaktiga och tillstyrker förslaget) och Sveriges domareförbund
har varit negativa. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör etl
ställningstagande lill förslaget i varje fall föregäs av en mer allmän och
ingående översyn av lagstiftningen om strafföreläggande. Domareförbundet har
avvisat förslagel bl.a. med hänvisning lill alt förfarandet vid
strafföreläggande enligl förbundets uppfattning inle tillgodoser samma krav pä
rättssäkerhet som domslolsförfarandet. Även Norrköpings tingsrätt (majoriteten)
anför bl.a. rältssäkerhetsaspekter som skäl för alt avstyrka förslagel.

Av
det tillgängliga statistiska materialet framgår all åklagarna i dag i strafföreläggande
använder intervallet 51-60 dagsböter i myckel liten utsträckning (endast i
cirka 0,5 procent av samtliga strafförelägganden under första halvåret 1981).
Böter inom della intervall används främst för

Prop. 1982/83:41 19

brotten
snatteri och olovlig körning. Inte heller intervallet 41-50 dagsböter används
i nägon större utsträckning.

Flera
omständigheter talar emellertid för atl en inte obetydlig rationaliseringsvinst
skulle uppkomma om gränsen för strafföreläggande höjs från nuvarande 60 lill
100 dagsböter. En sådan utvidgning skulle få betydelse främst när del gäller
rattonykterhet och i viss mån olovlig körning. 1 fräga om rattonykterhet
förutsätts givetvis all brottet över huvud taget kan bli föremål för
erkännande. Dåvarande chefen för jusliliedepariemenlel har i ett annat
lagstiftningsärende som sin mening uttalat atl det vid s. k. promillebrott är
befogat att tala om erkännande, om den tilltalade medger de fakliska
omständigheterna och godtar analysresultatet (prop. 1980/81:175 s. 8).
Uttalandet mötte inte någon erinran under riksdagsbehandlingen (JuU 1981/82:6, rskr
33).

En
komplikation som tidigare fanns vid trafikonyklerhelsbrott och som motiverade atl
sädana brott nästan undantagslöst beivrades genom domstolsförfarande var det s.
k. tillbakaräkningsproblemel. Brotlsförulsält-ningarna för rattfylleri och
rattonykterhet ändrades emellertid är 1974 så all tillbakaräkning i stort setl
inte längre behövs för atl konstatera om ell straffbart förfarande föreligger.
Det räcker i stället med all konstalera alt fordonsföraren under eller efter
färden haft en siraffbar alkoholkoncentration i blodet till följd av
alkoholförtäring före eller under körningen (prop. 1974:154, JuU 37, rskr 352).

Ett
avgörande av högsta domstolen förra året (NJA 1981 s. 308) har stort intresse
för päföljdsfrågan vid rattonykterhet. Det har i åtskilliga fall förekommit atl
domstolar har dömt till fängelse, när promillehallen alkohol i blodet
överstigit 1,30. Enligt högsta domstolens dom bör del för rattonykterhet, där
omständigheterna i övrigt kring körningen inle ler sig särskilt anmärkningsvärda,
dömas till böter även om promillehalten alkohol i blodet överstiger 1,30. Dock
skall enligt högsta domstolen även i fortsättningen antalet dagsböter i
princip variera efter graden av alkoholkoncentration.

Av
vad jag nu har redovisat framgår alt förhållandena har ändrats efter de
tidigare refererade uttalandena om att rattonykterhet inte borde beivras genom
strafföreläggande. Numera torde därför - som bl.a. Sveriges domareförbund
framhållit i sitt remissyttrande - inget hinder föreligga mot att använda
strafföreläggande vid rattonykterhet. Självfallet måste emellertid åklagaren i
varje enskilt fall, dä strafföreläggande övervägs, konstalera att ett verkligt
erkännande av gämingen föreligger. Om den misstänkte har erkänt gärningen under
förundersökningen men analysresultaten visar en alkoholkoncentration i blodet
som är mycket högre än vad den uppgivna alkoholförtäringen har kunnat medföra,
bör således etl verkligt erkännande inte anses föreligga och gärningen därför
inte beivras genom strafföreläggande. Åklagaren bör i sådana fall i stället
föra saken till domstol.

När
del gäller olovlig körning kan man först konstatera alt intervallet

Prop.
1982/83:41 20

51-60
dagsböter användes i endasi 65 av de 2 828 fall i vilka böter för detta brott
ålades genom strafföreläggande under första halvåret 1981. 1 länsåklagarnas
rekommendationer beträffande slraffmätningen vid strafföreläggande anges alt
olovlig körning (ej grov) med bil bör ge 25 dagsböter medan grovt brott bör ge
40 dagsböter, om del är en förstagängsförseelse, och eljest 40—60 dagsböter. I SvJT
1971 s. 846 ff redovisas straffmälnings-praxis i trafikmål vid Stockholms
tingsrätt. Enligt denna redovisning utgör straffet för olovlig körning första
gången 20-25 dagsböter. Vid varje återfall i brottet ökas straffet med 10—20
dagsböter. Är den olovliga körningen grov, anges straffet lill 30-50 dagsböter,
vid återfall med tillägg av 10-20 dagsböter för varje gång. Vid återfall i grov
olovlig körning blir straffet dock fängelse, om den tilltalade har dömts minsl
tre gånger för samma gärning under de tre senaste åren.

RÄ
har, som tidigare nämnts, särskilt utpekat grov olovlig körning som etl brott
som i slörre utsträckning än nu skulle kunna beivras genom strafföreläggande,
om gränsen sextio dagsböter höjs.

Sammanfattningsvis
anser jag mig kunna konstatera atl en höjning av gränsen för antalet dagsböter
vid strafföreläggande skulle möjliggöra alt etl betydande antal fall av
rattonykterhet och en viss mängd andra brott kan beivras genom sädanl
föreläggande. En höjning av gränsen till etthundra dagsböter kan beräknas
medföra atl mer än nittio procent av erkända fall av rattonykterhet och så gott
som samtliga erkända olovliga körningar kommer att falla inom ramen för del
antal dagsböter som skulle vara tillåtna vid strafföreläggande. I likhet med
flertalet remissinslanser anser jag alt det från rättssäkerhetssynpunkt inte
kan resas några vägande invändningar mot en utvidgning av strafföreläggandemöjlighelerna
i enlighet med del anförda. Praxis i fråga om straffmätningen för de brott, som
kan komma i fråga för strafföreläggande efter en sådan utvidgning, har ocksä stabiliserats
pä etl sådant säll atl det utifrån straffmätningssynpunkl inle finns anledning lill
nägra betänkligheter mot höjningen av gränsen. Del kan beträffande mål om
rattonykterhet särskill framhållas atl bevisläget regelmässigt är myckel
enkelt och alt den tilltalades personliga inställelse knappast torde ha någon
betydelse för påföljdsbestämningen.

Det
kan i och för sig hävdas alt man helt borde slopa gränsen för antalet dagsböter
som får åläggas genom strafföreläggande. Del skulle i sä fall innebära alt upp lill
elthundraljugo dagsböter eller, vid gemensamt straff för flera brott, elthundraättio
dagsböter skulle få åläggas i den ordningen. Broll som förskyller straff som
ligger så nära bölesmaximum torde emellertid normalt ha sådan karaklär alt de
också i fortsättningen bör beivras enbart av domstolarna. Frän
rationaliseringssynpunkt skulle dessutom etl slopande av dagsbolsgränsen ha
myckel ringa betydelse.

Mol
nu angiven bakgrund förordar jag atl gränsen för del antal dagsböter, som ell
strafföreläggande får omfatta, höjs frän sextio till etthundra.

Nägra
remissinstanser har ifrågasatt om man inle bör införa en möjlighet

Prop. 1982/83:41 21

att
handlägga enskilda anspräk inom ramen för institutet strafföreläggande. Vidare
har frågan väckts om en utvidgning av området för föreläggande av ordningsbot.
Dessa frågor bör emellertid lämpligen las upp lill övervägande i annat
sammanhang.

3
Vidgad ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrätt 3.1 Bakgrund

En
grundprincip i värt rättssystem är atl domstolarna redan i första instans skall
bestå av flera domare, antingen ett kollegium av yrkesdomare eller en lagfaren
domare med nämnd. Men redan under äldre RB förekom undanlag från denna princip
i fråga om bagalellmäl. Genom nya RB blev rådhusrätterna domföra med en
lagfaren domare ulan nämnd, om målet endasi avsäg ansvar för brott för vilket inle
kunde följa svårare straff än böter och del inte heller förekom anledning atl anla
all det fanns nägon målsägande. År 1958 infördes motsvarande domförhelsregel
beträffande häradsrätt.

År 1966 infördes möjlighet
för en ensamdomare all handlägga bölesmäl även när målsägande fanns och elt
enskilt anspräk hade framställts i målet (prop. 1966:100, ILU 33, rskr 272).
Avsikten var emellertid inle alt böles-målen undantagslöst skulle handläggas
ulan nämnd. Del skulle ankomma på rätlen att bedöma om elt visst bölesmäl var
av sädan särskild beskaffenhet all del krävde nämndmedverkan. Några
föreskrifter om vilka omständigheter som därvid skulle beaktas var svåra alt
ge. Del borde i stället anförtros ät domaren atl själv bedöma när nämnd borde
medverka i bölesmäl. Den vägledande principen skulle vara all nämnd borde della
när del i målet förekom omfattande bevisvärdering eller målet oavsett della var
invecklat eller vidlyftigt. Alt ett skadeståndsyrkande hade framställts om elt slörre,
icke medgivet belopp ansågs också vara etl förhållande som kunde påkalla att
nämnd medverkade vid målets prövning.

Det
kan i sammanhanget nämnas all enligt 19 § tredje stycket förordningen
(1979:572) med tingsrältsinslruklion nämndemän alltid skall della i avgörandet
när en tingsnotarie handlägger brottmål (jfr 19 § första stycket 10 samma
förordning).

Som framgår av del
föregående finns det mänga beröringspunkter mellan handläggningen av mindre
brottmål i tingsrätt och institutet strafföreläggande. Strafföreläggande får
emellertid utfärdas inte bara när del gäller brolt för vilka inle stadgas
svårare straff än böter ulan också beträffande broll för vilka stadgas
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Däremot finns del, som utföriigt
har behandlats, begränsningar i det högsta antal dagsböter som får åläggas
genom strafföreläggande.

Möjligheten
att utfärda strafföreläggande inte bara för rena bötesbrott utan även för brott
med högst sex månaders fängelse i siraffskalan inför-

Prop.
1982/83:41 22

des,
som tidigare berörts, år 1977 (prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr 90). I
det belänkande av brollmålsutredningen som föregick propositionen (SOU 1974:27)
diskuterades huruvida domförheten i tingsrätt borde överensstämma med området
för strafföreläggande pä så säll att tingsrätten med ensamdomare skulle vara
behörig atl avgöra mål om brott med böter eller fängelse i högst sex månader i siraffskalan.
Någol förslag om vidgning av ensamdomarkompelensen lämnades dock inte. Enligl
utredningen borde de flesta mindre broll i framliden kunna handläggas genom
strafföreläggande, varför antalet mindre brottmål vid domstolarna skulle komma
all minska. Utredningen antog därvid alt de mäl om mindre broll som fördes lill
domstol skulle komma all lill slor del utgöra antingen bestridda fall eller ocksä
sädana där ansvarsfrågan var kontroversiell och avgörandet grundades på
bevisprövning och där nämndemän därför lämpligen borde medverka.

3.2
Promemorieförslag

1
promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning, som arbetats fram
inom jusliliedepariemenlel, ifrågasätts om det är befogal atl behålla den
ordningen att en ensamdomare i tingsrätt får avgöra enbart sådana brottmål som
endast har böter i straffskalan medan strafföreläggande får utfärdas för brott
med sex månaders fängelse som slraffmaximum. Del framhålls all del är svårt
all bedöma rikligheten av brottmåls-utredningens antagande all del ofta skulle
föreligga särskilda komplikationer i sådana mål som i och för sig hade kunnat
föranleda strafföreläggande men som trots del har anhängiggjorts som brottmål.
Enligt promemorian torde del kunna antas att åtskilliga av dessa brottmål är
tämligen okomplicerade och ulan sådana inslag som särskilt motiverar lekmannamedver-kan.
De föranleder f.ö. endast undanlagsvis annan påföljd än böter. Del framhålls
vidare all svårighetsgraden hos flertalet av de ifrågavarande målen generellt selt
knappast är högre än hos mäl med enbart böter i straffskalan och alt skälet lill
all många av dem handläggs vid domstol torde vara all godkännande av elt
strafföreläggande vägrats utan fog, t.ex. av slarv eller för atl få uppskov med
bötesbelalning.

Enligl
promemorian finns del därför goda skäl alt låta även mäl med fängelse sex
månader som slraffmaximum fä ingå i den grupp som ensamdomare är behörig atl
avgöra. Dock bör enligl promemorians förslag en ensamdomare inte få avgöra päföljdsfrågan
annat än vad gäller böter. När det förekommer anledning att döma till nägon
annan påföljd än böter föreslås alltså atl nämndemän alllid skall della.

Prop. 1982/83:41 23

3.3 Remissyttrandena

Efter remiss har yltranden över promemorian i denna del
avgetts av justitiekanslem (JK), RÅ, domstolsverket, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrälten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt, Göleborgs tingsrätt, Härnösands tingsräll,
Luleå tingsrätt, rällegångsutredningen (Ju 1977:06) (yllrande av ordföranden
och sekretariatet), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisationen SACO/SR. RÅ har
till sill remissyttrande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt och från länsäklagarna i Stockholms län och
Gotlands län, Värmlands län och Älvsborgs län. En sammanslällning av
remissvaren bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som bilaga 3.

Så gott som samtliga remissinstanser tillslyrker att ensamdomarkompelensen
vidgas i brottmål vid tingsrätt. LO avslyrker emellertid förslaget och
hovrätten för Nedre Norrland efterlyser en mer djupgående undersökning och
analys före elt ställningslagande.

Åtskilliga
av de remissinstanser som tillslyrker promemorieförslagel vill gå längre än
promemorian i fråga om gränserna för ensamdomarens påföljdsbestämning och
ifrågasätter om inte ensamdomare borde få döma även lill ett kortare
frihetsstraff eller motsvarande påföljd. Del framhålls därvid - bl.a. av många
av de domstolar som har yttrat sig - alt den föreslagna ordningen innebär alt
en förhållandevis noggrann preliminärbedömning av påföljdsfrågan måste göras
innan målet sätts ul till huvudförhandling, någol som främst av principiella
skäl är mindre önskvärt. Vidare kan det enligt flera remissinstanser inte
uteslutas all en domare kan komma atl känna sig påverkad av sin pä förhand
gjorda bedömning i fräga om påföljd, om det vid en förhandling, till vilken
nämndemän inte kallats, skulle visa sig all annan påföljd än böter vore motiverad.
Del framhålls också att del är förenat med stora ölägenheter all i sädana
situationer ställa in förhandlingen. 1 remissyttrandena frän åtskilliga
domstolar och frän SACO/SR anförs all del knappast kan anses vara förenat med
några risker atl i de fåtaliga fall som kan förekomma låta ensamdomare döma
också till annan påföljd än böter, exempelvis etl kort frihetsstraff. Därvid
påpekas också att häktning normalt beslutas av en enda domare.

Rällegångsutredningen har i sill remissyttrande inle
ifrågasatt den föreslagna begränsningen för ensamdomare all döma enbart till
böter. Däremot har utredningen anfört att det på grund av denna begränsning
borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff som
är stadgal för brottet.

1 sill avstyrkande anför LO atl medverkan av nämnd i de
aktuella målen medför en garanti för en allsidig prövning, varvid lekmannasynpunkler
ges utrymme. Vidare kan det enligl LO:s mening i vissa av målen antas ligga i

Prop. 1982/83:41 24

den
tilltalades intresse atl nämnd medverkar, särskilt om utgångspunkten är ett
icke godkänt strafföreläggande.

3.4
Överväganden

Promemorians
förslag atl utöka den gmpp av brottmål som i tingsräll fär avgöras av en
lagfaren domare ensam har, som framgår av föregående avsnitt, mottagits
övervägande positivt vid remissbehandlingen. Det råder sålunda stor enighet om
att sådana brolt, som kan föranleda strafföreläggande, vid prövning i
tingsrätt i princip skall fä avgöras ulan medverkan av nämnd. Åtskilliga
remissinstanser, bland dem många domstolar, har emellertid ansett att den
föreslagna reformen inte bör begränsas enbart till utdömande av bötesstraff
ulan atl en ensamdomare dessutom bör fä döma till kortare frihetsstraff eller nägon
motsvarande påföljd.

Jag delar uppfattningen
att möjligheten för en lagfaren domare i tingsrätt atl ensam avgöra brottmål
bör utvidgas så att den inte bara som nu avser rena bötesbrott utan även sådana
brott som innehåller en kortare lids fängelse i straffskalan. Som har
framhållits i promemorian är del här fråga om brottmål som normalt är tämligen
okomplicerade och i vilka svårbedömd eller omfattande bevisning sällan
förekommer. Jag vill emellertid framhålla att, liksom hittills varit fallet,
nämnd bör delta även i mål av denna kategori när det är befogal pä grund av
målets beskaffenhet.

När
det sedan gäller den närmare gränsen för ensamdomarens behörighet kan man i
och för sig, som rällegångsutredningen i sitt remissyttrande har ifrågasatt, föreskriva
att han får döma till en viss påföljd ulan all därvid göra någol förbehåll för
visst maximum i brottets straffskala. Jag är emellertid inte beredd atl
förorda en sådan ordning. Den skulle enligt min mening göra ensamdomarens
behörighet alltför vidsträckt och svår atl överblicka.

Jag
förordar i stället den lösning som promemorieförslaget innehåller och som
innebär att de broll som ensamdomare tilläts avgöra inle får ha slraffmaximum
överstigande en viss gräns. Den gräns, fängelse i högst sex månader, som
föreslagits i promemorian får anses lämplig. Den anknyter ocksä till reglerna
för strafföreläggande. Även pä denna punkt ansluter jag mig därför till
förslaget.

Vad
härefter gäller frågan om en ensamdomare bör få döma också till andra påföljder
än böter, har det redan framgått alt flera remissinslanser förordat en sådan
lösning. De skäl som anförts är bl. a. atl man därigenom i slörre utsträckning
slipper göra förhandsbedömningar i päföljdsfrågor. Sådana förhandsbedömningar
skulle stämma mindre väl överens med den processrätlsliga principen om
omedelbarhet vid huvudförhandlingar. Vidare undgår man dä också olägenheten
med inställda huvudförhandlingar i de fall när det visar sig att en
förhandsbedömning beträffande päföljdsvalet måste frångås.

Prop.
1982/83:41 25

Jag
är för min del inle beredd att nu föreslå en ordning enligl vilken en ensamdomare
fär behörighet all döma till en sä ingripande påföljd som fängelse utan att
nämnd deltar i avgörandet. Om den utvidgade ensamdomarkompelensen får avse endasi
utdömande av bötesstraff, finns det enligt min mening inte nägon anledning atl
befara några ölägenheter med en ordning som förutsätter atl domaren gör en
bedömning av del sannolika päföljdsvalet innan han eller hon beslutar att ulan
nämnd avgöra elt brottmål med fängelse i siraffskalan. Jag vill understryka
att om päföljdsfrågan - såvitt gäller valet mellan böter och någon annan
påföljd - inle ter sig tämligen given, talar detta avgjort för att nämndemän
bör ingå i rätten.

Vad
jag har sagt nu gäller i tillämpliga delar även vid syn på stället i brottmål.
Det bör vidare framhållas att den vidgade behörigheten för ensamdomare inte
avser tingsnotarier. När en tingsnolarie handlägger brottmål bör, liksom nu,
nämndemän alllid della (19 § tredje stycket förordningen med tingsrältsinstruktion).

Sammanfattningsvis
förordar jag alltså all ensamdomare i tingsrätt ges behörighet att avgöra mäl
om sädana brolt för vilka inle stadgas strängare påföljd än fängelse sex
månader, dock under förutsättning atl endast böter ådöms.

I detta sammanhang vill
jag nämna atl i den ifrågavarande departementspromemorian behandlades också
vissa frågor rörande sammansättningsreglerna i tingsrätter och länsrätter. Bl.a.
föreslogs att antalet nämndemän vid huvudförhandlingar i tingsrält skulle
minskas från fem till tre och att nämndemännen skulle fä individuell rösträtt.
Beträffande länsrätterna förordades en viss jämkning av sammansällningsreglerna
för all nä överensstämmelse med vad som föreslogs för tingsrätternas del.
Sedan promemorian remissbehandlats, varvid förslagen i dessa delar fält etl
övervägande negativt mottagande, har regeringen den 25 mars 1982 beslutat att inle
nu lägga fram något förslag såvitt avser dessa frågor.

Vad
gäller etl i promemorian framfört förslag angående domförheten i fastighetsdomstol
kommer jag emellertid i det följande all föreslå en lagändring (avsnitt 8).

4
Handläggning av avskrivningsbeslut i hovrätt

4.1 G ä llande r ä tt

Enligt
2 kap. 4 § första stycket RB är hovrätt domför med fyra lagfarna domare. I
brottmål dellar i stället tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Om del i
brottmål inte finns anledning all döma lill svårare straffan böter, är hovrätten
domför även med fyra lagfarna domare. Delsamma gäller vid handläggning som inte
sker vid huvudförhandling.

Regeringen
kan med stöd av 2 kap. 4 § tredje stycket RB meddela föreskrifter om i vilken
omfattning en lagfaren domare i hovrälten eller tjänsteman vid denna får vidta
åtgärder som endast avser förberedandet av

Prop. 1982/83:41 26

målen.
Sädana föreskrifter finns i förordningen (1979:569) med hovrällsin-stmktion.
Däremot får en ensam domare i hovrätten inte avgöra mål, vare sig genom
prövning av sakfrågan eller genom avslutande av målet pä formell grund.

4.2 Domstolsverkets
förslag

Domstolsverket
har i sin rapport 1981:8 Hovrätternas organisation och arbetsformer (s. 17)
föreslagit bl. a. atl 2 kap. 4 § RB skall ändras så att den domare, som pä sin
rotel i hovrätten har tilldelats målet, skall ha befogen-hel all ensam besluta
om avskrivning av målet i fall då del har återkallats. Verket har framhållit
att en sådan ordning skulle innebära ganska betydande rationaliseringsvinster.
Rolelinnehavaren bör emellertid ha rätt alt lill avdelningen hänskjuta en fräga
om avskrivning. Verkets förslag bygger pä uppfattningar som har framförts lill verkel
av företrädare för hovrätterna, främst Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge och hovrätten för Övre Norrland (se domstolsverkets rapporter 1981:1 s.
15, 1981:7 s. 15 resp. 1981:3 s. 16).

4.3 Överväganden

Genom
lagen (1981:1088) om ändring i rättegångsbalken har beträffande högsta
domstolen införts en ny domförhelsregel, som medger bl.a. all en avdelning av
högsta domstolen är domför med en ledamot vid beslul om avskrivning av mäl
efter återkallelse (3 kap. 6 § RB). Bestämmelsen bygger på ell förslag i
departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens
arbetsformer. Promemorian blev föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid
förslaget i förevarande del tillstyrktes eller lämnades utan erinran av de
flesta remissinslanserna. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1982 (prop.
1980/81:154, JuU 1981/82:10, rskr 44).

För egen del anser jag alt
domstolsverkets förslag att en rolelinnehavare i hovrätt själv skall kunna
besluta om avskrivning av mäl efter återkallelse ligger väl i linje med den
motsvarande domförhelsregel som nyligen har införts för högsta domstolen. Ell
genomförande av förslagel kan otvivelaktigt förväntas innebära
rationaliseringsvinster. Jag biträder därför förslagel. Lagtekniskt bör frägan
lösas på del sättet all hovrälten blir domför med en ledamot vid avskrivning av
mäl efter återkallelse. 1 hovrällsin-stmktionen bör anges atl befogenheten
tillkommer rolelinnehavaren. Som domstolsverket har framhållit bör denne ha
möjlighet atl till avdelningen hänskjuta en fräga om avskrivning av elt mål. Ocksä
på den punkten kan vid behov beslämmelser meddelas i hovrättsinslmktionen. Med
befogenheten för rolelinnehavaren all besluta om målets avskrivning följer
också rätt att avgöra ersättningsfrågor och rätlegångskostnadsfrågor, som skall
prövas i avskrivningsbeslutet.

Prop. 1982/83:41 27

5
Förande av protokoll vid föredragning

5.1 Gällande
rätt

Domstolarnas
skyldighet atl föra protokoll regleras i 6 kap. 1 § RB. Enligl huvudregeln
skall protokoll föras för vaije mäl särskill. Undantag från kravet på protokoll
föreligger dels vid handläggning som företas av en lagfaren domare ensam eller
av en tjänsteman vid domstolen och som inte sker vid sammanträde för förhandling,
dels vid avskrivning av mål ulan samband med förhandUng. Dessutom föreskrivs
att i erkända bölesmäl protokollet får ersättas av anteckningar enligt beslämmelser
i protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Gällande
regler innebär atl protokoll alUid måste föras när mäl avgörs efter
föredragning i hovrätt eller högsta domstolen.

Enligt 6 kap. 3 § RB skall
protokoll innehålla vissa uppgifter av formell karaklär, bl.a. uppgift om
domstolen, rättens ledamöter, parterna och deras ombud eller biträden, rätlens
beslut som inte sätts upp särskilt samt skiljaktiga meningar. 1 4-6 §§
föreskrivs om vissa yllerligare uppgifter som protokollet skall innehålla när
muntlig förberedelse eller huvudförhandling förekommer i målet.

När etl mäl avgörs efter
föredragning och avgörandet är enhälligt och sker genom dom eller särskilt
uppsatt beslut, innehåller protokollet normall endast de i 3 § föreskrivna
uppgifterna om rätlen, parterna m.m. samt dessutom uppgift om atl målet
föredragits och alt dom eller annat avgörande beslutats.

5.2 Framställning
från hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten
över Skåne och Blekinge har i en framställning till justiliede-parlemenlet den
9 april 1981 föreslagit atl regeln i 6 kap. I § andra stycket RB om undantag
från skyldigheten alt föra protokoll utvidgas lill all avse även handläggning
som sker i kollegial sammansättning, alltså inte bara av en ensam lagfaren
domare.

Hovrätten har därvid
anfört bl. a. följande. Protokoll erfordras alltid när mål avgörs efter
föredragning. Sker avgörandet genom dom eller särskilt uppsatt beslut och
föreligger inga skiljaktiga meningar, innehåller protokollet, förutom
sedvanliga uppgifter om rätlen, parterna m.m., som regel inga andra uppgifter än
att målet föredragits och beslut fattats. I sädana fall har protokollet närmast
blivit elt självändamål. Del innehåller inga uppgifter som inle finns
dokumenterade pä annat sätt. Sålunda framgår i stort setl alla relevanta
uppgifter, med undanlag av tidpunkten för föredragningen, redan av hovrättens
avgörande. När målet föredragits framgår av dagboksbladet. Det är enligt
hovrättens mening otillfredsställande att i radande arbetssituation tid läggs
ned på upprättandet av närmast meningslösa handlingar.

Prop.
1982/83:41 28

5.3
Överväganden

Gällande
regler om protokollföring innebär alt protokoll mäste föras när mäl föredras i
hovrätt eller högsta domstolen, vare sig det är fräga om avgörande av själva
saken eller prövning av nägon delfråga. När del i sädana fall fallas beslul som
inte sätts upp särskill kan man naturligtvis inte avvara ett protokoll,
eftersom beslutet då skall tas in i själva protokollet (6 kap. 3 § 7 RB). Om
däremot avgörandet sätts upp särskilt, vilket alltid är fallet t.ex. dä rätlen
avgör saken genom dom (se 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB), kommer protokollet
i allmänhet all ha ett myckel magert innehåll. Om inga skiljaktiga meningar
föreligger innehåller ett sådant protokoll - förutom uppgifter om domstolen,
rättens ledamöter, protokollförare, lid och plats för sammanträdet och en kort
beteckning av saken -normalt bara uppgift om atl målet har föredragils och
avgjorts genom dom, beslut eller utslag. 1 och för sig kräver ett sådant
protokoll ingen slörre arbetsinsats. Det är dock angeläget att ta till vara
alla möjligheter tUl rationaliseringar inom domstolsverksamheten, även sådana
som avser endast smä förändringar och begränsade besparingar.

Jag delar därför uppfattningen
alt del inte längre skall krävas atl protokoll förs vid föredragning av mål i
hovrätt eller i högsta domstolen i andra fall än då skiljaktiga meningar
föreligger eller rättens avgörande skall las in i protokollet. En ändring av
den innebörden bör göras i 6 kap. 1 § RB.

Som hovrälten över Skåne
och Blekinge har framhäilit i sin skrivelse är del mycket få av uppgifterna i
protokoll över föredragningsmål som inle redan finns dokumenterade i akten i
målet. Enligt min uppfattning kan det dock vara av värde atl dessa uppgifter
även fortsättningsvis finns antecknade i akten, t.ex. pä dagboksbladet eller
pä någon annan handling. De uppgifter jag åsyftar är tidpunkten för
handläggningen, vilka ledamöter som deltog i handläggningen och vem som föredrog
målet. En anteckning i akten om vilka ledamöter som deltagit i avgörandet är
motiverad främst av del skälet att endast lagfarna ledamöter skall skriva under
domar och särskilt uppsatta beslul (17 kap. 10 och 12 §§ och 30 kap. 8 § RB).
Även om det i hovrätterna torde vara vanligt att även namnen på icke lagfarna
ledamöter antecknas på domar och beslul finns det inte nägon föreskrift om alt
sä skall ske beträffande t.ex. nämndemän och tekniska ledamöter i hovrätt. För atl
förhindra atl del i mäl som avgjorts efter föredragning kan komma att saknas
upplysning om namnen pä dessa ledamöter bör det föreskrivas skyldighet atl ange
ledamöternas namn i akten eller på dagboksbladet. Det bör också föreskrivas
skyldighet för rätten atl genom en anteckning på någon lämplig handling i akten
uppge när målet föredrogs och vem som var föredragande. Del ankommer på
regeringen alt utfärda närmare föreskrifter i de frågor som jag nu har angett.

Högsta domstolen och
samtliga hovrätter har hörts vid beredningen av denna lagstiftningsfråga och
godtagit det förslag som jag nu har lagt fram.

Prop.
1982/83:41 29

6 Böter enligt rättegångsbalken

I 9 kap. RB finns regler om bl.a. straff för rällegängsförseelser.
Enligt 9 § gäller att om straff i RB är utsatt i böter, dock ej dagsböter,
skall lägsta bötesstraff vara tio kronor och högsta femhundra kronor.

Straffet böter (ej dagsböter) finns utsatt i tre
paragrafer i RB. Enligl 9 kap. 5 § skall den som vid sammanträde inför rätlen
stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller bryter mol föreskrift
eller förbud som har meddelats för ordningens upprätthållande vid rättegång
dömas lill böter. Till samma straff skall ocksä enligl samma lagrum dömas den
som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrifl ullalar sig otillbörligt. Enligl
36 kap. 20 § skall vittne som har kallals lill en förhandling dömas lill böter,
om vittnet uteblir. EnUgl 40 kap. 13 § skall delsamma gälla för sakkunnig.

Genom lagen (1980:1133) om ändring i brottsbalken ändrades
reglerna om böter i brottsbalken så att den minsta bölespåföljden höjdes frän
tio till femtio kronor (25 kap. 3 § BrB). Högsta bötesstraff för böter
omedelbart i pengar höjdes samtidigt frän femhundra kronor till lusen kronor.
Om böter ådöms som gemensamt straff för flera brott får enligt de nya reglerna
högst tvåtusen kronor dömas ut jämfört med ettusen kronor enligl de gamla
reglerna (25 kap. I och 5 §§ BrB, se vidare prop. 1980/81: 38, JuU 15, rskr
115).

Jag föreslår att RB;s regler om lägsta och högsta
bötesstraff nu anpassas till brottsbalkens gällande regler. Bestämmelsen i 9
kap. 9 § RB bör alltså ändras så att lägsta bötesstraff för böter omedelbart i
pengar blir femtio kronor och högsta bötesstraff för sädana böter ettusen
kronor.

Det kan
nämnas atl en ändring av samma innebörd har föreslagils ocksä av rättegängsutredningen
i dess nyligen avlämnade delbetänkande. Del förslaget har emellertid en annan
lagteknisk konstruktion vilken hänger samman med andra ändringsförslag avseende
9 kap. RB. Ställning till dessa förslag fär tas senare.

7 Taxa för personundersökning i brottmål 7.1 Inledning

Genom beslut den 17 april 1980 uppdrog regeringen åt
domstolsverket atl utreda behovel av en normering av ersätlning åt den som har
utfört eller bilrätt vid utförandet av en personundersökning och all lägga fram
de förslag som utredningen kunde föranleda.

I en särskild promemoria (Domstolsverkets rapport 1981:4),
som har utarbetats i samråd med kriminalvårdsstyrelsen, har domstolsverket redovisat
fömtsättningarna för och förslag lill personundersökarlaxa samt förslag till
ändringar i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och i kungörelsen
(1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämp-

Prop.
1982/83:41 30

ningen
av den lagen. Domstolsverkels förslag till ändring i lagen om
personundersökning i brottmål bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga
4.

Efter
remiss har yltranden över promemorian avgetls av RÅ, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Solna
tingsrätt, Örebro tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, kriminalvårdsdirektören i
kriminalvårdens Stockholmsregion, skyddskonsulenten i Göteborg-Centrum Öst
distrikt, skyddskonsulenten i Örebro distrikt, skyddskonsulenten i Sundsvalls
distrikt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges doräareförbund. Föreningen
Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges frivärdstjänstemän.
RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göleborgs och Malmö åklagardistrikt,
cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs län, Göteborgs och Bohus
län samt Väslernorrlands län och Jämtlands län. Till yttrandet från chefen för länsåklagarmyndighelen
i Gävleborgs län är fogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Gävle och
Hudiksvalls distrikt. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 5.

7.2
Gällande ordning

Personundersökning
i brottmål syftar dels lill atl ge domstolen sådana upplysningar rörande den
misstänktes personliga förhållanden all den kan göra etl lämpligt påföljdsval,
dels lill att tjäna som underiag för den kriminalvård som kan bli följden av
domstolens dom. Ingen får dömas till fängelse i sex månader eller mer eller
till skyddstiUsyn eller överlämnas lill särskild värd utan atl
personundersökning har skelt. Personundersökning behövs dock inte om sädan
utredning som avses med undersökningen på annat sätt är tillgänglig för
domstolen (2 § lagen 1964:542 om personundersökning i brottmål). Även i
nådeärenden hos regeringen kan personundersökning utföras (9 §).
Undersökningen utförs av en tjänsteman inom skyddskonsulenlorganisationen eller
av en personundersökare som skyddskonsulenten utser (4 §).

Ersättning
lill den som har utfört eller biträtt vid personundersökning utgår av allmänna
medel och omfaltar skäligt arvode för ulfört arbete och gottgörelse för
nödvändiga utgifter. Ersätiningen bestäms i brottmål av domstolen (10 § i lagen
jämförd med 14 § kungörelsen 1964:567 med vissa beslämmelser angående
tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Någon fastlagd norm
för ersättningen finns inte. Däremot har Sveriges domareförbund är 1974
utfärdat vissa rekommendationer om ersättningens storlek. Dessa
rekommendationer synes, enligt vad domstolsverkets utredning visar, i stor
utsträckning ha följts av domstolarna. År 1976 uttalade domareförbundet att det
tidigare rekommenderade normalarvodet borde räknas upp lill ungefärlig
överensstämmelse med del

Prop.
1982/83:41 31

aktuella
allmänna prisläget. Därefter har domareförbundet inle gjort nägot uttalande om
normalarvoden till personundersökare.

7.3
Domstolsverkets förslag

7.3.1 Undersökningsresultaten

Domstolsverket
har under utredningsarbetet undersökt bl.a. vilka ersättningar som under mars
1980 betalades ut från verkets redovisningscen-tral till personundersökare. Verkel
har ocksä genom en enkätundersökning inhämtat ett antal domstolars synpunkter
pä frägan om ersättning till personundersökare. Kriminalvårdsstyrelsen har
genomfört en enkätundersökning av liknande slag hos skyddskonsulenlerna.

Domareförbundet
angav i sin rekommendation är 1974 400-500 kr. som normalarvode för en
fullständig personundersökning. I mars 1980 låg nor-malarvodel enligt
domstolsverkets undersökning pä 600—700 kr. Arvodet för utskrifter av
personundersökningar ökade frän 50 kr. är 1974 till cirka 70 kr. år 1980.

Budgetåret
1977/78 var medelarvodel för en personundersökning 613 kr. 1 mars 1980 var
motsvarande arvode 622 kr. Ökningen var alltså 9 kr. eller 1,5 procent. Meddomkoslnaden
för en personundersökning var såväl under budgetåret 1978/79 som i mars 1980
95 kr.

Av
undersökningarna framgår atl kostnadskontrollen från domstolarnas sida varit
god bäde när del gällt arvodet för personundersökningar och ersättningen för
omkostnaderna.

Av
enkätundersökningen hos domstolarna (fyra hovrätter och tolv tingsrätter)
framgick att alla domstolar som var med i undersökningen ansåg att det inle var
nägra svårigheter alt rekrytera tillräckligt många och kompetenta
personundersökare med nuvarande arvodesnivå. De flesta domstolar ansåg all
prövningen av ersättningsfrågorna skulle underlällas av en normering av
arvodel, men endasi i ringa mån. Antalet överklagade ersättningsbeslut till de
fyra hovrätter som undersökningen omfattade (de fyra största hovrätterna) var
under perioden januari-september 1980 sammanlagt 31.

Av
enkätundersökningen hos skyddskonsulenterna framgick att de flesta
skyddskonsulenter ansåg all överensstämmelse fanns mellan frivärdsor-ganisationens
och domstolarnas syn pä ar.voderingen.

Domslolsverkel
redovisar också att representanter för personunder-sökarföreningen i Stockholm
har framfört till verkel atl de ansäg del mycket otillfredsställande all
personundersökaren ofta tvingas överklaga tingsrätternas arvodesbeslut för atl
få igenom en löneökning.

7.3.2 Behovel
av en personundersökarlaxa

Enligt
domstolsverket synes utvecklingen av personundersökningskosl-naderna inte i och
för sig motivera införandet av en taxa. De ojämnheter i

Prop. 1982/83:41 32

tillerkända arvoden som nu finns är inle omfallande.
Enligt verkel har domareförbundels rekommendationer i stor utsträckning följts
av domstolarna. Den senasie rekommendationen gjordes dock är 1976. Domstolsverket
befarar med hänsyn lill den lid som förflutit sedan dess an variationerna i
ersättningsnivån kan komma alt öka, om inle nya normer fastställs.

Enligl verket upplever personundersökarna bristen
på'enhetlighet som besvärande. Det är vidare otillfredsställande om de för att
få en anpassning av arvodena till prisutvecklingen i samhället skall nödgas
besvära sig mot tingsrätternas beslul. Verkel anser alt några större fördelar
av statsfinansiell art genom införandet av en taxa visserligen inte kan
ställas i utsikt; Å andra sidan behöver del inle befaras atl
kostnadsutvecklingen blir snabbare efter en laxereglering. En taxa torde
medföra en viss förenkling för tingsrätterna. Hovrätterna kan förväntas slippa
ett anlal besvärsmål. Kostnaderna för all vidmakthålla en taxa kan enligl verkel
beräknas bli ringa.

Sammanfattningsvis
anser domslolsverkel alt fördelarna med en personundersökarlaxa överväger och
föreslär alt en sädan införs. Verket anser emellertid atl ersättning till den
som biträtt vid utförandet av personundersökning inte bör omfattas av taxan,
eftersom variationerna i ett sädanl biträdes arbetsinsats är myckel stora från
fall lill fall. Av samma skäl bör taxan inle omfatta den personundersökare som
fått biträde med att ulföra personundersökningen. Taxan bör inle gälla när
personundersökningen har ulförts i etl nådeärende.

7.3.3 Författningsfrågor

Enligl 10 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål meddelar regeringen beslämmelser om ersättningen ät
personundersökare. Enligt domslolsverkel är det emellertid mindre lämpligt att
belasta regeringskansliet med att utfärda taxa. Denna kan t.ex. behöva
justeras lid efter annan och vissa statistiska undersökningar göras som grund
för dessa justeringar. Uppgiften alt fastställa en taxa är således sådan alt
den lämpligen bör anförtros elt centralt ämbetsverk. Della förutsätter en
ändring i 10 § i lagen.

Enligl
domstolsverkets mening talar övervägande skäl för atl domstolsverket
bemyndigas att utfärda en personundersökarlaxa. Verket har en betydande erfarenhel
av laxekonslmklioner och har utfärdat taxor pä rältshjälpsomrädet samt taxor
för fastställande av ersättning till tolkar och lill konkursförvaltare.

7.4 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund är
positiva till eller lämnar utan erinran domstolsverkets förslag atl en personundersökarlaxa
införs. Flera remissinslanser framhåller all nägra större fördelar av stalsfinansiell
art knappast kan påräknas genom en taxa. Enligl dessa

Prop.
1982/83:41 33

remissinslanser skulle emellertid en taxa medföra en
förenkling av arbetet med att fastställa ersättning lill personundersökare.
Advokatsamfundet avstyrker att en taxa införs, bl.a. eftersom en sådan inte
behövs frän kostnadskonlrollsynpunkl. Samfundet befarar också all en normering
av personundersökararvodena kan komma att medföra ökade administrativa
kostnader för statsverket.

7.5 Överväganden

Domstolsverket har enligt min mening fört fram beaktansvärda
skäl för att ersättningen till personundersökare i fortsättningen skall
bestämmas enligt en taxa. Så gott som samtiiga remissinstanser har ocksä varit
positiva till förslaget eller lämnat det ulan erinran. Jag förordar därför alt
ett taxesyslem införs. Uppgiften alt fastställa taxan bör lämpligen överlämnas
till domstolsverket.

I domareförbundets remissyttrande väcks tanken att
domstolarna skulle helt befrias frän uppgiften alt bestämma ersättningen lill
personundersökare. Den skulle i stället bestämmas av skyddskonsulenlen. Enligl
min mening är det emellertid tveksamt om några nämnvärda rationaliseringsvinster
skulle uppstå härigenom. Nuvarande ordning all domstolarna fastställer
ersättningen synes ha fungerat bra, bl. a. frän kostnadskonlrollsynpunkl. Jag
är därför inte beredd atl föreslå nägon ändring på den punkten.

Som
domstolsverket har föreslagit bör den ifrågavarande taxan endast avse
ersättning till personundersökare i brottmål. Ersättning för personundersökning
i nådeärenden faller således utanför taxesättningen. Sädan ersätlning fär även
i fortsättningen bestämmas enligt nu gällande ordning. I enlighet med vad
domstolsverket har förordat bör taxan inle heller omfatta ersättning lill den
som har biträtt vid utförandet av en personundersökning eller till
personundersökare som har haft ell sådant biträde. Även sädan ersätlning fär
alltså bestämmas pä samma sätt som nu.

8 Domförhet i fastighetsdomstol 8.1 Gällande rätt

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en
teknisk ledamot och tvä nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot kan ingå i
domstolen om det finns särskilda skäl för det. I mål eller ärenden om hyra,
arrende, bostadsrätt eller Ivångsförvallning av bosladsfastighet består domstolen
dock av tvä lagfarna ledamöter och tre nämndemän, med möjlighel alt byta ul en
av nämndemännen mot en teknisk ledamot (3 § lagen 1969:246 om domstolar i faslighetsmäl).
Fastighetsdomstol är dessutom i vissa fall domför ulan nämndemän och i vissa
andra fall med en ensam lagfaren ledamot.

Fastighetsdomstolen
behäller inte sin domförhet om del inträffar förfall 3 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr
41

Prop. 1982/83:41 34

för
nägon av ledamöterna under huvudförhandlingen. Bortsett frän möjligheten atl
förslärka fastighetsdomstolen med en extra teknisk ledamot saknas del regler
som ger domstolen rätt atl låta ytterligare en lagfaren ledamot eller nämndeman
ingå i rätten.

8.2 Promemorieförslag

I
promemorian Ds Ju 1981:18 tas bl.a. upp frågan om domförheten i fastighetsdomstol
när del inträffar förfall för nägon ledamot. Därvid anförs atl
huvudförhandlingar i fastighetsdomstol, t.ex. i mål om expropriation eller
fastighetsbildning, många gånger kan vara omfattande och tidskrävande. Om det
under en huvudförhandling inträffar förfall för någon av rätlens ledamöter kan
del förorsaka avsevärda kostnader och olägenheter. Från flera
fastighetsdomstolar har del därför efterlysts en regel som låter rätten behålla
sin domförhet vid förfall för någon ledamot.

1 promemorian framhålls
att det knappast föreligger något behov av atl låta fler lagfarna ledamöter
eller nämndemän ingå i fastighetsdomstol i mer vidlyftiga mäl. Därför föresläs
inte införande av nägra bestämmelser motsvarande dem som nu finns i 1 kap. 3
och 4 §§ RB. Däremot finns det enligt promemorian anledning alt införa en regel
som låter fastighetsdomstolen behålla domförheten även om nägon ledamot fär
förfall under en huvudförhandling. En sädan regel bör dock inle tillåta
bevarad domförhet om mer än en person får förfall och inte heller om någon av
de kategorier som skall ingå i rätten kommer atl sakna företrädare. Del
föresläs därför att regeln får del innehållet att rätten förblir domför om en
lagfaren ledamot eller en nämndeman eller, om två tekniska ledamöter deltar, en
av dessa fär förfall sedan huvudförhandlingen har påbörjats.

1
promemorian anförs vidare atl i.mäl och ärenden om hyra m.m. motsvarande
resonemang leder lill atl domförheten bör bestå om del vid huvudförhandlingen
inträffar förfall för en ledamot, antingen en av de lagfarna ledamöterna eller
en av nämndemännen. Om däremot en av nämndemännen har bytts ut mot en tekniker
och denne fär förfall, bör rätten inte längre vara domför.

8.3 Remissyttrandena

Över
denna del av promemorian har remissyttranden avgetls av domstolsverket,
Stockholms tingsräll, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsräll, Göteborgs tingsrätt,
Härnösands tingsrätt, Luleå tingsrätt, Sveriges domareförbund, Sveriges
Advokatsamfund och Landstingsförbundet.

Remissinstansema
har tillstyrkt förslagel eller lämnal det ulan erinran.

Prop. 1982/83:41 35

8.4 Överväganden

Även jag delar uppfattningen att reglerna om domförhet i
fastighetsdomstol bör ändras för att ge möjlighet all slutföra en
huvudförhandling också om det inträffar förfall för nägon av ledamöterna i
domstolen. Härigenom undviks de merkostnader både för enskilda parter och för
staten som uppslår genom att förhandlingar i sådana fall måste inställas. Som
har anförts i promemorian kan det dock inte godtas atl mer än en person får
förfall. Denne skall tillhöra en av grupperna juristdomare eller nämndemän eller,
om tvä tekniska ledamöter deltar, denna grupp. Varje gmpp inom domstolen bör
alltså även efter det att förfall för någon person har inträffat förbli
representerad i domstolen. Jag föreslår en ny domförhelsregel i enlighet med
del sagda.

I promemorian föreslogs också en redaktionell ändring av
12 § lagen om domstolar i faslighetsmäl. Det förslaget hade samband med förslagel
i promemorian om ändrade omröstningsregler i tingsrätt. Som jag redan har
anfört (avsnitt 3.4) har regeringen emellertid inle för avsikt att på grundval
av promemorian lägga fram något förslag pä den punkten. Del finns därför inte
någon anledning att nu ändra utformningen av 12 §.

9 Övriga frågor

Jag vill slutligen ta upp frägan om etl par redaktionella
ändringar i RB. Den första rör 18 kap. 8 och 14 §§. Förstnämnda paragraf
ändrades senast är 1981 (SFS 1981:741). Ändringen innebar alt andra stycket
upphävdes och alt det tidigare tredje stycket bildade etl nytt andra stycke.
Vid ändringen förbisågs atl i 14 § hänvisas till 8 § tredje stycket. Denna
hänvisning bör nu ändras till att avse andra stycket.

Den andra frågan gäller 30 kap. 10 § RB. 1 30 kap. 14 §
fanns tidigare elt bemyndigande för regeringen all meddela närmare föreskrifter
om avfattningen av dom och slutligt beslut i brottmål. Paragrafen upphävdes år
1976 (SFS 1976:567). Anledningen var alt 8 kap. 13 § nya regeringsformen
uttryckligen ger regeringen befogenhet all utfärda föreskrifter om verkställighet
av lag. Bestämmelsen i 30 kap. 14 § ansågs därför överflödig (prop. 1975/76:191
s. 14). Hänvisningen i 30 kap. 10 § RB tiU 14 § slår emellertid fortfarande
kvar. Hänvisningen bör nu las bort.

Jag föreslår alltså att i 18 kap. 14 § hänvisningen till
18 kap. 8 § tredje stycket ändras till att avse andra stycket i paragrafen och atl
hänvisningen i 30 kap. 10 § till 30 kap. 14 § tas bort.

Prop.
1982/83:41 36

10
Ikraftträdande

Jag
föreslår atl lagändringarna träder i kraft den I januari 1983. I fråga om
ändringen i 1 kap. 3 § RB om vidgad ensamdomarkompetens bör dock äldre
bestämmelser alltjämt gälla vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
lagens ikraftträdande. Ändringen i 3 § lagen om domstolar i fastighetsmål bör
däremot lillämpas även vid huvudförhandlingar som har inletts innan lagen trätt
i kraft, dock självfallet endast om förfallet inträffar sedan lagen börjat
gälla. När del gäUer taxan för ersättning åt den som har utfört
personundersökning bör de nya reglerna tillämpas när ersättning bestäms efter
ikraftträdandet även om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har
utförts före ikraftträdandet.

Även
utan särskild övergångsbestämmelse torde gälla att den nya regeln beträffande
tillätet anlal dagsböter i strafföreläggande kan tillämpas omedelbart vid
ikraftträdandet även om brottet har begåtts dessförinnan. Beträffande
höjningen av lägsta belopp för böter enligt RB torde i övergångshänseende
gälla vad som sägs i 5 § lagen (1964:163) öm införande av brottsbalken.

Il
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål,

3.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i faslighetsmäl. Förslagen bör fogas till
regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 6.

12 Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

13 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.

Prop.
1982/83:41 37

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-10-19

Närvarande:
justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982 har regeringen på
hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Petri
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål och

3. lag
om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnel

Wennberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

1.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

I
kap. 3 §

Nu
gällande regel om ensamdomare i brottmål i tingsrätt innefattar behörighet att
handlägga mäl med böter som straffmaximum. 1 den praktiska tillämpningen har
dock bötesmålen inte undantagslöst handlagts utan medverkan av nämnd. Före
utsättande av ett sådant mål till huvudförhandling har i överensstämmelse med
motivuttalanden i samband med regelns tillkomst en prövning skett huruvida
målets beskaffenhet krävt atl nämnd bort medverka i avgörandet. Den nu
föreslagna utvidgningen av ensamdomares kompetens till atl omfatta även
brottmål med straffmaximum fängelse i sex månader är inte avsedd att medföra
någon ändring i vad som hittills gällt i delta hänseende. Beträffande den
målkategori som enligt förslaget tillförs ensamdomares kompetens framhälles
således i remissprotökollet att liksom hittills varit fallet nämnd bör delta
när del är befogal på grund av målets beskaffenhet, t.ex. därför atl svårbedömd
eller omfattande bevisning förekommer.

Till det utvidgade brotlmålsområdel
fogar förslaget en begränsning i fräga om den förväntade påföljden i det
särskilda fallet. Del skall sålunda kunna påräknas atl enbart böter kommer atl
utdömas. Den föreslagna begränsningen medför atl rätlen tvingas att göra en
förprövning av valet av påföljd, nägot som i flera remissyttranden har påtalats
säsom mindre tillfredsställande. Framhållas kan atl del vid en sådan
förprövning måste bli fräga om endast en summarisk granskning av förhållandena
i del aktuella målet. För att delta skall kunna las lill huvudförhandling med
ensam-

Prop.
1982/83:41 38

domare måste det därvid slå klart alt endast påföljden böter
kan komma i fråga. Om det skulle föreligga någol tvivel härom, bör nämnd della
i avgörandet. 1 remissprotökollet är även intaget etl uttalande av denna
innebörd. En förprövning med den angivna karaktären bör enligl lagrådels mening
kunna godtas i delta sammanhang. Mot den föreslagna begränsningsregeln, som
innebär att en ensamdomare liksom hittills endast är behörig atl döma lill
bötesstraff, har lagrådet inte någon erinran.

Den nyssnämnda begränsningen i kompelensregeln har i förslagel
lill lagtext lydelsen "under förutsättning all endast böter ådöms".
Skäl kan enligl lagrådets mening anföras för all - med bibehållen saklig
innebörd -knyta an lill den formulering som används i ell par likartade beslämmelser
i rättegångsbalken, jfr regeln i 2 kap. 4 § andra stycket om hovrätts domförhet
i brottmål samt regeln om huvudförhandling i den tilltalades frånvaro i 46
kap. 15 § andra stycket 1. Lagrådet föreslår all sista ledet i 1 kap. 3 §
tredje stycket ges följande lydelse: "vid huvudförhandling och syn på
stället i mål om broll för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller
fängelse i högst sex månader, under förutsättning alt del inle finns anledning
all döma till annan påföljd än böter".

6 kap. I §

1 del remitterade förslaget har del nu aktuella lagrummet
kommit alt återges i den lydelse det hade efter lagändring 1974 (SFS 1974:573)
i stället för i gällande lydelse som tillkom 1981 (SFS 1981:1093).

Den ändring som föresläs berör paragrafens andra stycke.
Mot ändringen finns i sak inte anledning lill erinran. Lagtexten bör
emellertid kunna förtydligas. Punkt 3 kan exempelvis läsas så, alt protokoll inle
behövs för sammanträde utan samband med förhandling, om målet avskrivs vid sammanträdet
eller vid senare tillfälle, medan meningen är atl prolokolle-ringsskyldighelen
beträffande sådant sammanträde skall hävas endast om avskrivningsbeslulel
fallas vid det sammanträdet (jfr formuleringen i andra stycket andra meningen i
gällande räll). Ocksä punkt 2 är otydlig på samma säll. Lagrådet föreslår, atl
andra stycket fär följande lydelse:

"Protokoll behöver inle föras över handläggning som
ej sker vid sammanträde för.förhandling, om

1.
handläggningen
företas av en lagfaren domare ensam ellerav tjänsteman vid domstolen,

2.
de avgöranden
som träffas vid handläggningen sätts upp särskilt och har tillkommit ulan
skiljaktig mening inom rälien, eller

3.
målet avskrivs
vid handläggningen."

48 kap. 4 §

Strafföreläggande är en summarisk, utomjudiciell handläggningsform.
En sådan handläggningsform lämpar sig i huvudsak endast för fall då fråga är om
bagatellförseelse eller annat ringa brott. 1 remissen föreslås den

Prop.
1982/83:41 39

ändringen i förevarande paragraf, atl dagsbolsgränsen för
användning av strafföreläggande höjs från sextio lill etthundra dagsböter. Om
ändringen genomförs, kommer inom tillämpningsområdet för strafföreläggande all
falla även brolt av sådan beskaffenhet att påföljderna fängelse, villkorlig dom
och skyddstillsyn framstår som möjliga alternativ till böter. Utfärdas och godkänns
ell strafföreläggande blir ulan domstols medverkan andra påföljder än böter
uteslutna. Enligt lagrådets mening måste man därför ställa sig tveksam till
tanken att avgöra frågor om ansvar för brott av nu angiven svårhetsgrad i
summariska former utom rätta. Härtill kommer intresset av rättssäkerhet för den
misstänkte och önskemålet all redan genom handläggningsformen främja
laglydnaden. Förslaget bör i vart fall inte genomföras om del inte är
oundgängligen nödvändigt med hänsyn till domstolarnas arbetssituation.

Ett
problem angående päföljdsval som aktualiseras om förslaget genomförs vill
lagrådet särskill beröra. I 34 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om
sammanträffande av brott (s. k. brotlskonkurrens). Bestämmelserna lar sikte pä
fall dä nägon som tidigare har dömts lill fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn visas ha begått ytterligare brott före domen eller efter domen
men innan påföljden har verkställts i sin helhet eller annars upphört. Enligt
34 kap. I § brottsbalken kan rätten i sådant fall antingen (I) förordna alt den tidigare påföljden
skall avse ocksä det nytillkomna brottet eller (2) döma särskill lill påföljd
för della brolt eller (3) undanröja den ådömda påföljden och för hela
brottsligheten döma lill påföljd av annan art. Om altemativ I eller 2 tillämpas
pä nägon som är villkorligt frigiven frän fängelse kan rätlen enligt 34 kap. 4
§ brottsbalken förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav
förverkad; sker inle del, kan rätten enligt samma lagrum i stället förordna om
övervakning eller meddela den frigivne föreskrift om vistelseort, bostad,
utbildning, arbetsanställning, läkarvård, nykterhelsvård eller annan vård eller
behandling eller fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighel eller besluta om
varning eller förlängning av prövoliden. Tillämpas alternativen I eller 2 pä
den som dömts lill skyddstillsyn kan rälien besluta liknande åtgärder och även
meddela den dömde särskilda föreskrifter om vad som skall gälla för
övervakningen (34 kap. 6 § andra stycket). Vid tillämpning av alternativen I
eller 2 när den tidigare påföljden är villkoriig dom kan rälien besluta om
varning och förlängning av prövolid och meddela föreskrift om fullgörande av
ålagd skadeståndsskyldighel (34 kap. 5 § tredje stycket).

Såsom ovan framgått, är det domstol som tillämpar berörda
regler i 34 kap. brottsbalken. Enligl särskild bestämmelse i 38 kap. 6 §
brottsbalken skall i underrätt, även när denna enligt eljest gällande regler
skulle ha varit domför med en lagfaren domare ensam, nämnd medverka då fråga är
om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. I § punkt 3, förverkande av villkorligt
medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligl 34 kap. 5
§ tredje stycket och åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

Prop. 1982/83:41 40

Det nya brott som ger upphov lill en i 34 kap. I §
brottsbalken beskriven konkurrenssituation kan vara elt brott som del i och för
sig är möjligt att beivra genom strafföreläggande. Om det sker och strafföreläggandet
godkänns, kommer någon domstolsprövning enligt 34 kap. brottsbalken inte till
stånd. Genom del av åklagaren ensam beslutade strafföreläggandet blir, om det godkänns
av den misstänkte, i själva verkel avgjort all alternativen 1 och 3 i 34 kap. 1
§ brottsbalken inle skall tillämpas. Vidare blir det beträffande villkorligt
frigiven i realiteten bestämt att förverkande av den villkorliga friheten eller
del därav eller vidtagande av annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § brottsbalken inte
skall ske. Beträffande den som är dömd tiU skyddstiUsyn eller fått villkorlig
dom blir det avgjort att åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket respektive 34
kap. 5 § tredje stycket inte skall vidtas.

Av det sagda framgår, all godkänt strafföreläggande för brolt
som gett upphov till brottskonkurrens enligl 34 kap. I § brottsbalken fär till
följd att användningen av det differentierade reaktionssystemel i 34 kap.
brottsbalken utesluts. Olägenheterna härav blir mera framträdande ju svårare
brott som del blir möjligt atl beivra genom strafföreläggande. Om det remitterade
förslaget läggs lill grund för lagstiftning, bör därför närmare övervägas att
begränsa användningen av strafföreläggande för brott som utlöst brottskonkurrens
enligt 34 kap. I § brottsbalken.

48 kap. 12 a och 17 §§

Beträffande strafföreläggande och föreläggande av
ordningsbot finns det inte på samma sätt som när del gäller domstols dom och beslul
särskilda regler om möjlighel atl rätta skrivfel och liknande. Mot den
bakgrunden föresläs det i remissen, med 30 kap. 13 § rättegångsbalken som
förebild, en ny paragraf i 48 kap. rättegångsbalken (12 a § se även 17 §). Till
skillnad från vad som gäller om rällelse av dom och beslul skall enligt
förslaget elt beslul om rällelse av föreläggande inle kunna överklagas genom
ordinära besvär. Enligl vad som upplysts lill lagrådet under ärendets
föredragning är del i stället förutsatt atl besvär skall kunna anföras säsom
över godkänt strafföreläggande enligt den extraordinära besvärsregeln i 59 kap.
5 § rättegångsbalken. Samtidigt har rältelsemöjligheten kringbyggts med dels en
bestämmelse om alt, om den som godkänt föreläggandet motsätter sig rättelsen,
denna får göras bara om det är uppenbart atl den saknar betydelse för honom,
dels elt förbud mot alt höja tidigare förelagt straff genom ränelse.

Skall en regel om alt rättelse fär ske mot den misstänktes
vilja behållas, är del enligl lagrådets mening behövligt med en möjlighel att i
särskilt föreskriven ordning, lämpligen inom vanlig besvärslid, överklaga
rättelse-beslutet som sådant. En tillämpning av 59 kap. 5 § rättegångsbalken förutsälter
all elt godkänt föreläggande föreligger. Så kan knappast anses vara fallet när etl
föreläggande genom rätldsebeslut fält ell annat innehåll än

Prop. 1982/83:41 41

den förelagde velat godta. Vidare förefaller begränsningen
i 59 kap. 5 § lill vissa preciserade besvärsgrunder omotiverad när del gäller rältelsebeslul.
Det är ocksä atl märka att bifall till besvär enligt 59 kap. 5 § inte kan leda
till annat än atl det ursprungliga strafföreläggandet undanröjs. Della måste
vara en opraktisk och i vissa fall otjänlig väg all gå när en rättelse blivit
felaktig.

Utformningen av elt besvärsinslilut avseende rättelser är
inte utan vidare given utan får. om lagrådets uppfattning accepteras, övervägas
yllerligare.

Lagrådet vill slufiigen endast göra ell par anmärkningar
till vissa motiv-uttalanden i avsnittet om rättelse. Anlagandel atl ell
meddelat föreläggande under den utsatta fristen kan återkallas och ersättas
med ell nytt synes principiellt tveksamt och slär knappast heller i
överensstämmelse med regeln i 48 kap. 3 § rättegångsbalken om alt fråga om
ansvar för brott, som upptagits i etl för godkännande utfärdat föreläggande, inle
fär las upp på nytt förrän den tid som salts ut i föreläggandet gått ut. Med
anledning av vad departementschefen anför om all den i 59 kap. 5 § givna
besvärsmöjligheten inte kan användas vid materiellt felaktiga förelägganden
vill lagrådet slutligen, för atl uttalandena inle skall misstolkas, hänvisa lill
Welam-son Rättegång VI (1978) s.
245 ff med hänvisningar.

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål

10 §

I denna del vill lagrådet endasi anmärka, all den
föreslagna lagtexten inte lämnar utrymme för ersätlning i annan form än enligt
taxa när del gäller personundersökning i brottmål ulan all biträde anlitas. Om avsiklen
är alt tillämpningsområdet för en taxa skall kunna begränsas i den mån del
visar sig lämpligt bör detta ha ett bättre stöd i lagen. Lagrådet föreslär, med
vissa redaktionella jämkningar och förlydliganden av texten i övrigt, atl 10 §
får följande lydelse:

"10 §

Den som utfört eller biträtt vid utförande av
personundersökning eller förordnats till förtroendeman enligl 4 § eller avgell
läkarintyg enligl 7 § har räll lill ersättning. Ersättningen betalas av staten.

Regeringen meddelar bestämmelser om ersätlning enligl
första slyckei. Regeringen eller myndighet som regeringen utser fär fastställa
taxa som skall lillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde
har utfört personundersökning. Detta gäller dock inle i sådana fall som avses i
9§."

Prop. 1982/83:41 42

Övergångsbestämmelsen

Den som förordnats tiU
personundersökare innan de nya bestämmelserna har trätt i kraft bör fä ersätlning
enligl reglerna vid förordnandet. Lagrådet föreslår därför ocksä följande
övergångsbestämmelse lill 10 §:

"Denna lag träder i
kraft den 1 januari 1983. När någon före ikraftträdandet har utsetts atl
ulföra personundersökning tillämpas äldre beslämmelser."

3.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

3§

De
grundläggande domförhetsreglerna för fastighetsdomstol finns i 3 § första och
andra styckena lagen om domstolar i faslighetsmäl (FDL). De innebär för
normalfallet, atl domstolen skall bestå av tvä lagfarna ledamöter, en teknisk
ledamot och två nämndemän. Föreligger särskilda skäl kan ylleriigare en teknisk
ledamot ingå. I vissa speciella typer av mål och ärenden rörande bl. a. arrende
eller hyra, skall, om inle målets beskaffenhet eller annat särskill skäl
föranleder alt en teknisk ledamot bör ingå, denne ersättas av ytterligare en
nämndeman.

Av 4 § FDL framgår atl under
vissa förutsättningar nämndemän inle behöver della i sådana mäl som kan prövas
i sak utan huvudförhandling. Vidare anges där atl en lagfaren domare har
behörighet atl ensam handlägga mål i samma utsträckning som gäller för tingsräll.

Omröstning till dom skall enligl
12 § FDL ske som i allmän domstol med enbart lagfarna ledamöter.

1 enlighet med
intentionerna när fastighetsdomstolarna kom lill har deras kompetensområde
efter hand ökats ut. Vilka mäl och ärenden som ankommer pä fastighetsdomstol
framgår av särskilda lagar och författningar på olika rättsområden.
Betydelsefulla grupper är — förutom arrende- och hyresmål och därmed besläktade
mål - fastighetsbildnings- och expropria-tionsmäl, mäl om inlösen enligl
exempelvis byggnadslagen och mål enligt väg- och anläggningslagsliftningen. 1
motsats till vad som tidigare varit avsen (se NJA II 1971 s.
371) har i den proposUion (1981/82:130) med förslag till ny vattenlag som har lämnals
till riksdagen tanken på atl överföra den dömande funktionen frän vallendomstol
till fastighetsdomstol inle tagils upp.

Del är karaktäristiskt för
flera av de mällyper som det ankommer pä fastighetsdomstol alt handlägga, all
de enskilda målen ofta är tekniskt invecklade och i andra avseenden
komplicerade. Antalet mål där huvudförhandlingen pågår i flera veckor eller
månader är antagligen procentuellt högt jämfört med förhållandena vid de
allmänna domstolarna. Remissen innehåller inle nägon statistik eller andra
närmare uppgifter om i vilken utsträckning problemet med bristande domförhet
vid förfall för nägon

Prop.
1982/83:41 43

ledamot
under pågående rättegäng har gjort sig gällande. Lagrådet betvivlar emellertid
inte, alt åtgärder med anledning av de framställningar som gjorts av vissa
fastighetsdomstolar behöver vidtas. Samtidigt kan konstaleras atl trots den
genomgripande översyn av valtenrättslagstiftningen som företagits frågan inle
är löst eller behandlad när del gäller vallendomstolarna. Såvitt gäller
rättegångsbalken har däremot problemet med avbmten domförhet genom förfall för
lagfaren ledamot eller nämndeman under vidlyftiga rättegångar uppmärksammats
och successivt förebyggts (se beträffande häradsrätt - rådhusrätt - tingsrält
NJA II 1943 s. 16 och 22, NJA Il 1969 s. 439 ff och NJA II 1975
s. 735 fi). Enligl 1 kap. 3 och 4 §§ gäller nu för tingsrätt domförhetsregler
som i princip innebär att en ledamot utöver ordinarie antal kan della i
handläggningen. Det gäller de lagfarna ledamöterna i kollegial domstol såväl
som, under vissa angivna förutsättningar, när rätlen normalt skall beslå av en
lagfaren domare jämte nämnd. Motsvarande regler finns för hovrätt i 2 kap. 4 §
och för högsta domstolen i 3 kap. 6 § rättegångsbalken.

Den lösning med
tillkallande av extra ledamot eller ledamöter som valls för de allmänna
domstolarnas del avvisar departementschefen som obehövlig för
fastighetsdomstolarna. 1 stället skall enligt remissförslaget den omständigheten
att det, sedan huvudförhandling påbörjats, inträffar förfall för en av de
lagfarna ledamöterna, eller en av nämndemännen eller av de tekniska
ledamöterna, i den män tvä deltar, inte inverka på rättens domförhet. Målet
skall alltså oavsett beskaffenhet kunna slutföras och avgöras i den reducerade
sammansättningen. Syftet med förslaget måste vara att det lägre antalet skall
komma lill användning i sädana tidskrävande och komplicerade mäl som det
innebär särskilda ölägenheter att företa pä nytt när förfall inträffar inom
rätten.

I förarbetena när
fastighetsdomstolsreformen genomfördes betonades i flera .sammanhang vikten av
att ge domstolarna en kvalificerad sammansättning (se t.ex. NJA II 1969
s. 466 och 468 f). Kravet på dellagande av två lagfarna ledamöter ansågs
ursprungligen inte böra efterges i någon utsträckning (NJA II 1969
s.474,jfrdocks. 476). Efter de är 1971 genomförda ändringarna i FDL gäller, atl
en ensamdomare har motsvarande begränsade befogenheter som i rättegångsbalken.

Alt
i de mera tidskrävande faslighetsmålen för atl om möjligt säkra domförheten
förstärka fastighetsdomstolarna med en extra ledamot ur samtliga de tre
kategorier som skall vara representerade måste givelvis dra med sig vissa
kostnader och kan från den synpunkten bära emol i det nuvarande
statsfinansiella läget. Slorieksordningen pä kostnaderna har lagrådet inte någol
underlag för att bedöma. Enligt lagrådets mening står emellertid inle något
annat alternativ än en förstärkningsmöjlighet till buds. All just i de mest
komplicerade målen skära ned antalet lagfarna ledamöter under det som funnits
nödvändigt i normalfallen möter alltför stora betänkligheter. Även en minskning
av antalet nämndemän ter sig

Prop. 1982/83:41 44

olycklig
med hänsyn dels till att endast tvä - eller i vissa fall tre - sitter i rätlen,
dels lill den särskilda erfarenhel och ortskännedom nämndemännen avses tillföra
faslighetsmålen. Frånsett bestämmelsen i I kap. 4 § andra stycket
rättegångsbalken om domförhet med reducerad nämnd är vidare den i remissen
föreslagna lösningen främmande för rätlssystemet i övrigt. Däremot finns i
flera fall, ocksä på andra håll än i rättegångsbalken, möjligheten att anlita
en ledamot mer än vad som krävs för domförhet (se t.ex. lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar).

Lagrådet föreslär alltså i
stället för del remitterade förslagel en bestämmelse i 3 § FDL om rätt att
förslärka domstolen i vidlyftiga fastighetsmäl. Enligl lagrådets mening behöver
bestämmelsen avse enbart lagfarna ledamöter och nämndemän. Beträffande de
tekniska ledamöterna finns redan en valrätt mellan antalen en och två. Därtill
kommer att de tekniska ledamöternas uppgift inte avsetls vara i första hand en
expertbedömning -särskild sakkunskap har förutsatts kunna tillföras genom
vanlig sakkunnigbevisning - utan främst en medverkan i den allmänna
bedömningen och Utformningen av domstolens dom (se NJA II 1969 s.
469, 1971 s. 374).

En sädan bestämmelse som
lagrådet förordar bör givetvis pä samma säll som motsvarande regler i
rättegångsbalken utnyttjas restriktivt och kan som skelt i I kap. 3 och 4 §§
rättegångsbalken förbindas med uttryckliga förutsättningar för att den skall få
tillämpas. Redaktionellt synes regeln rörande domförheten lämpligast kunna
placeras mellan de nuvarande andra och tredje styckena i 3 § FDL.
Formuleringen i nuvarande tredje stycket behöver om lagrådets förslag
accepteras ändras pä en punkt. Någon ändring av den förul angivna omröslningsregeln
i 12 § om individuell röstning torde däremot inte påkallas.

Med
hänvisning till del anförda föreslär lagrådet atl 3 § tredje och fjärde styckena
ges följande lydelse:

"Kan huvudförhandling
i fastighetsmål beräknas kräva minsl fyra veckor fär antalet lagfarna ledamöter
utökas med en utöver del antal som anges i första och andra styckena. Om del är
påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet
gäller detsamma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna
ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de
lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara lagfaren
domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk
utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.
Nämndemännen börvara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts
förhållanden."

Prop.
1982/83:41 45

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-10-28

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm,
B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Proposition
om ändringar i rättegångsbalken m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål,

3.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i faslighetsmäl. Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande och anför.

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken

Jag
godtar lagrådets förslag till lydelse av 1 kap. 3 § tredje stycket och 6 kap. I
§ andra stycket rättegångsbalken.

Lagrådet har ställt sig
tveksamt till den föreslagna utvidgningen av området för strafföreläggande enligl
48 kap. 4 § rättegångsbalken. Enligl lagrådet bör förslaget i vart fall inle
genomföras om del inte är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till
domstolarnas arbetssituation. Lagrådet har ocksä pekat på alt möjligheterna alt
använda reglerna i 34 kap. brottsbalken om sammanträffande av brott och
förändring av påföljd minskar ytterligare, om området för strafföreläggande
vidgas.

Jag
har i och för sig förståelse för den tvekan som lagrådet känner inför den
föreslagna utvidgningen. Med hänsyn lill del ekonomiska läget och den växande
arbetsbördan i de allmänna domstolarna är del emellertid nödvändigt att på alla
sätt försöka rationalisera formerna för beivrande av brott, i den mån det kan
ske utan att rättssäkerheten hotas. Den i lagrådsremissen föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet för slraffördäg-

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 augusti 1982.

Prop. 1982/83:41 46

gande
är en sädan rationaliseringsälgärd, som i det rådande läget framstår som
angelägen. Förslaget bör därför enligl min mening genomföras.

Det
finns emellertid skäl att understryka vad lagrådet har anfört om tillämpningen
av reglerna i 34 kap. brottsbalken. Del är angelägel alt åklagarna har uppmärksamheten
riktad på all brott, som i och för sig skulle kunna beivras genom
strafföreläggande, ibland bör föranleda åtal i domstol i syfte att möjliggöra
en tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken.

När
del gäller de föreslagna bestämmelserna om rättelse av strafföreläggande och
föreläggande av ordningsbot i 48 kap. 12 a och 17 §§ rättegångsbalken anser
lagrådet all del behövs en särskild möjlighel att överklaga ett rältelsebeslul,
om rättelse skall kunna ske mot den misstänktes vilja. Den extraordinära
besvärsregeln i 59 kap. 5 § rättegångsbalken förutsätter all ett godkänt
föreläggande föreligger. Sä kan enligl lagrådet knappast anses vara fallet när
ett föreläggande genom rätldsebeslut har fått ell annat innehåll än den förelagde
har velat godta. Begränsningen i nämnda lagrum till vissa preciserade
besvärsgrunder är vidare omotiverad när det gäller rältelsebeslul. Lagrådet
framhåller ocksä att besvär enligl 59 kap. 5 § endasi kan leda till att det
ursprungliga föreläggandet undanröjs.

Utan
atl för egen del la slällning lill om 59 kap. 5 § rättegångsbalken i och för
sig kan lillämpas i fråga om beslul om rällelse av godkända förelägganden, kan
jag hälla med lagrådet om atl bestämmelserna där inte passar så väl för besvär
över sädana beslul. Å andra sidan finns del enligt min mening knappast skäl atl
för de sällsynta undantagsfall då saken kan bli aktuell införa särskilda
besvärsregler. Jag förordar därför i stället -som också lagrådet har varit inne
pä - att rättelse av ett föreläggande inle i något fall skall få ske om den som
avses med föreläggandet motsätter sig del. Därvid fär samtycke presumeras, om
den misstänkte inte hör av sig med anledning av en ifrågasatt rällelse.

Med
anledning av vad lagrådet har anfört angående möjligheten all inom godkännandefristen
återkalla elt meddelat föreläggande vill jag som min mening uttala atl 48 kap.
3 § rättegångsbalken inle torde lägga hinder i vägen mol delta. Avsikten med
nämnda bestämmelse torde vara all förebygga en dubbel lagföring. Sedan
föreläggandel återkallats kan det därför inte föreligga något hinder mol alt etl
nytt föreläggande utfärdas (jfr RÅ Cirk. nr 70).

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål.

Jag
godtar lagrådets förslag till lydelse av 10 §. Jag kan också godta den övergångsbestämmelse
som lagrådet har föreslagit.

Prop. 1982/83:41 47

Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål.

1 lagrådsremissen föreslås att fastighetsdomstol skall
vara domför även om del sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar
förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller,
om tvä tekniska ledamöter deltar, för en av dessa. Lagrådet har ansett atl en
nedskärning av antalet lagfarna ledamöter möter alltför stora principiella
betänkligheter och att även en reducering på nämndemannasidan ler sig olycklig.
Enligt lagrådet bör del i stället införas en möjlighet all förstärka fastighetsdomstolen
med yllerligare ledamöter efter mönster av vad som gäller för de allmänna
domstolarna.

För min del vill jag understryka alt det kan uppstå
avsevärda kostnader och olägenheter, om huvudförhandlingen i elt faslighetsmäl
alltid måste ställas in och målet tas om frän början i de fall då det under en
huvudförhandling inträffar förfall för någon av rättens ledamöter. Problemet
kan åtminstone delvis lösas om man genomför lagrådets förslag. En annan
omständighet som talar för att man bör kunna förstärka fastighetsdomstolen är atl
en sådan möjlighet redan finns för de allmänna domstolarnas del.

Det kan emellertid, bl. a. av kostnadsskäl, inte komma i fräga
att utnyttja förstärkningsmöjligheten mer allmänt. Lagrådet har också
föreslagit all förstärkning bara skall kunna ske i mäl av mer betydande
omfattning. Man löser emellertid dä inte de problem som uppstår vid förfall i
andra kategorier av mäl eller i mål där förstärkningsmöjlighelen inle har utnyltjals.

Vad jag nu har sagt gör att jag anser atl lagrädsremissens
förslag bör genomföras. Fastighetsdomstolen bör alltså, även om den inte har en
förstärkt sammansättning, förbli domför om del inträffar förfall i enlighet med
vad som har angetts i remissen. Jag vill emellertid understryka atl målet
ibland kan vara av sådan beskaffenhet att det bör tas om från början om nägon
av ledamöterna fär förfall, trots atl detta inte är formellt nödvändigt.

Samtidigt som jag alltså förordar att det remitterade
förslaget följs anser jag atl det finns skäl alt dessutom, i enlighet med
lagrådets förslag, införa en möjlighel att förstärka fastighetsdomstolen med en
lagfaren ledamot och en nämndeman i mål där huvudförhandlingen beräknas ta
minst fyra veckor i anspräk. Del är emellertid angelägel all förstärkningsmöjlighelen
inle utnyttjas slentrianmässigt. Del måste i varje särskill fall prövas om en
förstärkt sammansättning kan anses försvarlig med hänsyn till målets
beskaffenhet och lill risken för alt nägon ledamot skall få förfall.

Prop. 1982/83:41 48

2
Förslag till ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145)
om skiljemän

1 della
sammanhang vill jag ta upp en särskild fräga som rör tillämpningen av lagen
(1929:145) om skiljemän. 1 18 § andra stycket i den lagen finns regler om tid
för meddelande av skiljedom. Om parterna inle har bestämt viss tid för
meddelande av skiljedomen, skall denna meddelas inom sex månader från den dag
dä skiljeavtalet slöts eller, om avtalet avser framtida tvister, frän den dag
då skiljeavtalets tillämpning påkallades. Tingsrätten kan på begäran av en part
medge förlängning av fristen. Om skiljedomen inte meddelas inom fastställd tid,
anses skiljeavtalet förfallet såvitt avser den aktuella tvisten.

Skiljemannalagen
är tillämplig även när del gäller tvister mellan utländska parter, bl.a. om skiljeförfarandel
skall äga rum i Sverige. Enligl sista meningen i 18 § andra stycket gäller dock
inle de nyss återgivna bestämmelserna om parterna eller en av dem har hemvisl
utom Sverige. Anledningen är alt fristen anses alltför snäv när del gäller
tvister mellan sädana parter. Undanlagsregeln infördes år 1976 (prop.
1975/76:48, LU 19, rskr 194, SFS 1976:122). Samlidigt vidgades möjligheten för överexekulor
-numera tingsrätten - all skilja en obstruerande eller långsam skiljeman från
sill uppdrag (9 § andra stycket, jfr 10 § andra stycket skiljemannalagen).
Lagändringarna trädde i kraft den I juli 1976. Enligt en övergångsbestämmelse
gäller emellertid 9 och 18 §§ i deras äldre lydelse beträffande skiljeavtal som
har slutits före ikraftträdandet.

Stockholms handelskammare
och dess skiljedomsinslilut har i en skrivelse lill justiliedepartementel den
30 september 1982 hemställt all övergångsbestämmelsen till 18 § upphävs och
därvid anfört bl.a. alt det mol bakgmnd av Sveriges betydelse som plats för
skiljeförfaranden i internationella handelslvister är angelägel alt den
svenska skiljemannalagslifl-ningen är sä utformad, atl den inle försvårar
genomförandel av sädana skiljeförfaranden i Sverige. Handelskammaren har under
senare lid i flera fall erfarit all den tid om sex månader för skiljedoms
meddelande som forifarande gäller beträffande skiljeavtal som slutits före den
1 juli 1976 föranlett parter all förlägga skiljeförfarandel lill ell annat land
än Sverige. Frislen har även förorsakat problem vid genomförandet av
skiljeförfaranden i Stockholm. I fräga om internationella handelstvister -
särskilt i fall då båda parter har hemvist utomlands - är del inte ovanligt att
skiljemännen utses först flera månader efter del all skiljeförfarande
påkallas. I internationella skiljeförfaranden torde man över huvud tagel ha att
räkna med slörre tidsåtgång än i inhemska skiljeförfaranden. Några principiella
eller lagstiftningslekniska hinder för elt upphävande av övergångsbestämmelsen
torde inte föreligga.

För
min del anser jag all handelskammaren och skiljedomsinstilutel har fört fram beaktansvärda
skäl för alt den ifrågavarande övergängsbesläm-

Prop.
1982/83:41 49

melsen
upphävs. Jag delar uppfattningen att man inle, bl. a. mot bakgrund av den tid
som har förflutit, behöver befara nägra olägenheter av elt upphävande. Jag
förordar således att detta sker. Upphävandet bör avse övergångsbestämmelsen
såväl till 9 § som till 18 §.

Frågan
om upphävande av övergångsbestämmelsen är enligt min mening inte av den
beskaffenheten att lagrådets hörande är påkallat.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen

föreslär
riksdagen dels att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar, dels att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:122) om
ändring i

lagen
(1929:145) om skiljemän.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

4
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 41

Prop.
1982/83:41 50

Bilaga
1 RIKSPOLISSTYRELSEN

1981-06-16

Regeringen
(Justitiedepartementet)

Rättelse
av strafföreläggande och ordningsföreläggande

Rikspolisstyrelsens
erfarenhet från uppföljningen av slraffördäggande-och ordningsbotsrutinerna ger
anledning atl överväga frågan om elt förenklat rättelseförfarande inom dessa
rutiner. Styrelsen fär därför anföra följande.

Åriigen utfärdas cirka
100.000 strafförelägganden och 200.000 ordningsförelägganden. Enligt 48 kap. 3
§ rättegångsbalken gäller godkänt föreläggande som lagakraftvunnen dom.

Ett visst antal av de till
RPS inkomna godkända föreläggandena innehåller oriktigheter av sädan
beskaffenhet att besvärsförfarande mäste tillgripas för alt genom domstols
försorg fä föreläggandet undanröjt. Under år 1980 undanröjdes 566
ordningsförelägganden och 121 strafförelägganden. Hur många besvärsmäl som
under motsvarande tid anhängiggjorts vid domstol men len lill all
besvärsyrkandet lämnats utan bifall är inle känt, då domstol inte har
underrättelseskyldighet i sådana mäl.

Enligl rikspolisstyrelsens
mening finns i och för sig ingen anledning all ändra reglerna för
besvärsförfarandet. Problemet är emellertid att vissa felaktigheter inte är av
sådant slag atl förutsättningar för undanröjande föreligger enligt 59 kap. 5 §
rättegångsbalken. Beträffande sådana felaktigheter bör övervägas vidgade
möjligheter lill ett förenklat rältelseförfarande.

Enligt 30 kap. 13 §
rättegångsbalken kan domstol genom särskilt beslul rätta uppenbar oriktighet i
sitt avgörande om denna beror på skrivfel, missräkning eller annat dylikt
förbiseende. Beslut om rättelse fär meddelas först sedan parterna beretts
tillfälle all yttra sig. Beslut om rättelse kan överklagas.

Något motsvarande stadgande
finns inle beträffande strafföreläggande och ordningsföreläggande. Ej heller
torde analogisk tillämpning av della stadgande pä förelägganden vara tillälen.
(Se prop. nr 82 är 1968 med förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken m. m.
sid 86, SvJT 1964 sid 323 samt Mannerfelt-Cosmo: "ORDNINGSBOT-PARKERINGSBOT"
sid 53-54.)

Inom
ordningsbotsinslitulel finns dock en begränsad rättelsemöjlighel. Bestämmelserna
härom återfinns i 48 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt

Prop.
1982/83:41 51

detta
stadgande fär polisman — som i omedelbart samband med alt föreläggande av
ordningsbot utfärdals och godkänts finner atl föreläggandel innehåller
uppenbar oriktighet som avser annat än atl bolbeloppel är för lågt -bereda den
misstänkte tillfälle atl stryka över godkännandet. Sker delta skall
föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas. Denna
bestämmelse tillkom den I juli 1968 pä förslag av rikspolisstyrelsen. 1 en
redogörelse lill justiliedepartementel den 25 oktober 1967 för försöksverksamheten
med ordningsbot och parkeringsbot (intagen som bilaga 3 lill proposilion nr 82
år 1968) påtalade styrelsen med hänvisning till 30 kap. 13 § rättegångsbalken
behovet av en motsvarande möjlighet alt omedelbart rätta etl godkänt
ordningsföreläggande (punkterna II och IV). Säsom framgår ovan är bestämmelsen i 48 kap. 18 § rättegångsbalken
tillämplig endast i den situationen att elt fel upptäcks i omedelbart samband
med atl föreläggandel har utfärdats och godkänts. Erfarenhetsmässigt har dock
visat sig alt i de flesta fall oriktigheter av betydelse i detta sammanhang
upptäcks först i ell senare skede, företrädesvis i samband med den centrala
uppföljningen vid RPS. Dessa fall rapporteras till utfärdande polisdistrikt
för åtgärd jämlikt 16 § ordningsbolskungörelsen (1968:199). Ordningsförelägganden
kontrolleras också på polisstationen innan de sänds in lill RPS. Även denna
kontroll kan resultera i underrättelse till åklagaren för prövning av frägan
om föreläggandet bör undanröjas.

De oriktigheter som
förekommer i godkända förelägganden och som är av intresse i delta sammanhang
är av skiftande slag. Som exempel kan nämnas i fråga om ordningsförelägganden
felaktigt eller ej angivet förseelsedatum samt för högt botbelopp samt
beträffande strafförelägganden felaktigt angivet lagrum.

Följderna av att
rättelsemöjligheterna enligt gällande rätt är alltför begränsade blir att den
praktiska tillämpningen i strävan alt lösa uppkomna situationer lar två olika
vägar av vilka ingen är önskvärd.

Den
ena vägen är alt besvär anförs och i viss utsträckning bifalls beträffande
situationer där besvärsgrunder enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken egentligen
inte föreligger. För den bötfällde medför förfarandet med domstolsprövning och
undanröjande samt ell därpå följande nytt processuelll förfarande vissa
olägenheter och upplevs av denne ofta som oförklarligt och onödigt omständligt.
Detta gäller särskilt i de fall den bötfällde hunnit inbetala böterna och dessa
efter undanröjande av föreläggandet återbetalas lill denne. Genom nytt
avgörande i form av föreläggande eller dom åläggs denne ånyo böter och
därigenom förnyad betalningsskyldighet i regel med samma belopp.

Den
andra vägen som i praktiken tillämpas för att lösa problemet med felaktiga
förelägganden är all med analogisk tillämpning av 30 kap. 13 § rättegångsbalken
rätta uppenbara oriktigheter i godkända förelägganden. Ulan förfaltningsmässigt
slöd och närmare reglering i övrigt synes denna ordning inte vara
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Prop.
1982/83:41 52

Mot
bakgrund av det anförda anser rikspolisstyrelsen det vara angelägel atl frägan
om alt införa ett förenklat rältelseförfarande — utöver vad som gäller enligl
48 kap. 18 § rättegångsbalken - blir föremål för prövning. Vid utformningen av
ett rältelseförfarande måste givetvis rältssäkerhetsaspekter beaktas, t.ex.
genom all rättelse får ske endast efter samtycke från den misstänkte och all
rättelse av ordningsföreläggande fär beslutas endast av befattningshavare i
polischefskarriären.

Rikspolisstyrelsen
hemställer alt regeringen prövar frågan om att införa vidgade möjligheter atl
rätta ordnings- och strafförelägganden. Den utredning som krävs beträffande rältssäkerhetshänsyn
m.m. har nära samband med rätlegängsutredningens (Ju 1977:06) pågående arbete
all undersöka frägan om domstol bör ges en ökad befogenhet alt själv rätta
uppenbara fel som ger sig lill känna i avgörande som meddelas av domstolen.

Rikspolisstyrelsen
har under hand samrått med riksåklagaren som därvid ställt sig bakom vad som
anförts i denna skrivelse.

I handläggningen av detta
ärende har deltagit undertecknad rikspolischef samt byråchefen Wranghull,
föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Holger
Romander

Hans
Wranghult

Prop. 1982/83:41 53

Bilaga
2

Sammanfattning
av remissyttranden över frågan om höjning av gränsen för antalet dagsböter i
strafförelägganden

Riksåklagaren,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, Stockholms tingsrätt, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges
åklagare har tillstyrkt förslaget eller lämnal del ulan erinran. Flera av dessa
remissinslanser har betonat, all förslagel medför rationaliseringsvinster och atl
del från rältssäkerhelsynpunkl inle finns nägot att invända mol förslagel.

Sundsvalls tingsräll har
förklarat, alt den inte motsätter sig förslagel. Tingsrätten har bl. a. anfört,
atl förslagel frän ren ralionaliseringssynpunkt kan hälsas med
tillfredsställelse. Tingsrätten har dock framhållit, atl sextio dagsböter sedan
gammalt har uppfattats som en betydelsefull gräns mellan mera vanliga bötesbrott
och allvarligare brottslighet saml all etthundra dagsböter ligger på gränsen
till fängelsestraff.

Hovrätten för Västra
Sverige har inle anslulil sig till förslagel. Hovrättens majoritet (tre
ledamöter) har bl.a. anfört, atl institutet strafföreläggande genom den nu aktualiserade
utvidgningen får ell tillämpningsområde som kommer att omfatta även
allvarligare bötesbrott såsom rattonykterhet och grov olovlig körning.
Hovrätten anser därför, all del nu inle är frägan om en gradvis utbyggnad av elt
beprövat institut ulan om införandel av en principiellt ny ordning där för elt
myckel vidsträckt och heterogent brotts-område summariska handläggningsformer
gäller och där ansvaret för rättstillämpningens enhet och säkerhet i praktiken
kommer all åvila åklagarväsendet. Hovrättens majoritet befarar ocksä alt den
misstänkte även beträffande tämligen allvarliga broll kan frestas bortse från
befogade invändningar mol strafföreläggandet därför all han av skilda skäl
tror del vara bäst all utom rätta fä saken ur världen. Hovrättens majorilet
anser alt elt ställningstagande till elt så genomgripande förslag varom nu är fräga
i varje fall bör föregås av en mer allmän och ingående översyn av
lagstiftningen.

Den skiljaktiga ledamoten
av hovrätten (hovrättspresidenten) har - om än med viss tvekan — tillstyrkt
riksåklagarens förslag. Han har bl.a. anfört, alt del inle med fog kan göras
gällande atl förslaget sätter rättssäkerheten i fara samt alt behovel att
åstadkomma besparingar och den pressade arbetssituationen inom domstolsväsendet
gör del angeläget atl la till vara alla möjligheter alt rationalisera den rätlsvärdande
verksamheten. Förslagel bör enligl presidenten göra del möjligt all i ökad
utsträckning på ett enklare och snabbare säll beivra brott av mindre allvariig
beskaffenhet och avlasta domstolarna åtskilliga mäl av rulinbelonad karaklär.

Norrköpings
tingsrätt (majoriteten) avslyrker en höjning av gränsen för det antal dagsböter
som fär åläggas genom strafföreläggande. Tingsrättens

Prop. 1982/83:41 54

majoritet (sex ledamöter) är tveksam till om förslaget
innebär rationaliseringsvinster saml framhåller, atl institutet
strafföreläggande ursprungligen med slor tvekan godtogs som etl undanlag frän
huvudprincipen att straff-rättskipning skall utövas av domstol. Undanlagets omfanning
har steg för steg utökats dithän, atl domstolarna enligl tingsrätten inte
längre är de som handlägger och lar ansvaret för huvudantalel av straffrältskipningens
antal fall. Tingsrätten framhåller dock att del inte finns någon anledning all
anta all åklagarmyndigheterna missbrukat förtroendet. Domstolen anser, an del
övervältrande på åklagarmyndigheter av straffrätlskipning, som redan har ägl
rum, går långt utöver vad som kunde förutses av dem, som utformade
rättegångsbalken, samt all ynerligare steg i samma riktning inle bör övervägas
annat än i samband med en noggrann analys av hur rättegångsbalken fungerar. Enligl
tingsrätten kan del t.o.m. ifrågasättas om inte en sädan analys skulle leda lill
all domstolarna återfick ansvaret för en del av den straffrätlskipning, som nu
frångått dem, samtidigt som vissa lättnader i handläggningsformerna infördes.
Tingsrätten påpekar, att riksåklagarens förslag innebär all de dömande
uppgifterna i stor utsträckning läggs på åklagarmyndighet t.o.m. när bronels svärhel
när ända fram liU den gräns där fängelse övervägs. Tingsrätten framhåller, alt
rattonykterhet och olovlig körning är allvarliga brott samt atl själva lagföringen
har en preventiv effekt, särskilt beträffande ungdomar. Tingsrätten anser, alt
förslaget innebär alt det inte bara kvantitativt - vilket enligl tingsrätten
redan är fallet - ulan även kvalitativt las del sista stegel lill inrättandet
av en ny domslolsinslans, som saknar de nuvarande domstolarnas
rättssäkerhets-garantier. Enligt tingsrätten bortser förslaget även från
reglerna i 34 kap. brottsbalken som innebär atl vissa hänsyn skall las när
gärningsmannen är dömd tidigare samt från all gärningar av denna svårhetsgrad
skall leda lill en prövning huruvida tidigare meddelade domar å skyddstillsyn
eller villkoriig dom skall undanröjas. Tingsrätten anser vidare bl.a-: att
förslaget innebär, atl man bortser frän de olika fallens individuella särdrag,
alt man inle beaktar alt bötesstraff kan vara synnerligen ingripande, atl man inle
har förståelse för de personliga egenskaper, som förmår mänga människor an utan
invändningar acceptera myndigheternas förslag, dvs. atl man har underskattat
den fara för rättssäkerheten som orikliga erkännanden innebär. Förslagel
innebär enligt lingsränen ocksä atl man inle lillräckligt har beaktat hur ell
fall kan le sig när man granskat det på handlingarna respektive när man
därefter haft en förhandling. Enligl tingsrätten riskerar vikliga delar av
brottsbalken all komma pä undanlag genom förslagel.

Tre ledamöter av tingsrätten har haft skiljaktig mening
och tillstyrkt en höjning av gränsen lill etthundra dagsböter. De har bl.a. anfört,
all höjningen medför rationaliseringsvinster och leder till all domstolarna
kan koncentrera sina arbetsinsatser lill mera betydelsefulla uppgifter. Enligl
de skiljaktiga ledamöterna kan del inle göras gällande atl rättssäkerheten
sätts i fara om förslaget genomförs. Det är enligt dessa snarare lill fördel
för

Prop.
1982/83:41 55

rättssäkerheten alt bötesbrott beivras snabbt genom
strafföreläggande eftersom alternativet är en betydligt långsammare handläggning
vid domstol.

Domareförbundet
är negativt till den föreslagna höjningen av gränsen. Förbundet vitsordar, all
vissa rationaliseringsvinster skulle uppkomma, främst genom att flertalet mäl
om rattonykterhet och grov olovlig körning skulle kunna avlastas domstolarna.
Förbundet anser ocksä, alt del knappast längre finns anledning att i princip
undanta rattonyklerhel från straffföreläggandets tillämpningsområde. Enligt
förbundet inger det emellertid betänkligheter alt använda strafföreläggande för
lagöverträdelser som förskyller så höga straff som sextio lill etthundra
dagsböter. Säväl den enskildes rättsskyddsanspråk som nödvändigheten av atl
inskärpa allvaret i samhällets reaktion pä brotlet talar enligt förbundet för
all domstolsförfarande används i sådana fall. Förbundet hänvisar ocksä till
sill remissvar den 28 oktober 1974 över betänkandet (SOU 1974:27) Mindre bron
(se förbundels ärslryck 1975 nr 15).

Rikspolisstyrelsen
har i sill remissyttrande anfört, att en höjning av gränsen till etthundra
dagsböter inte torde kräva någon resursförstärkning vid styrelsen.

Flera
remissinstanser har ansett, alt det bör övervägas all införa en möjlighel alt
handlägga enskilda anspråk inom ramen för strafföreläggan-deinslilutel. Nägra remissinslanser
har ansett, alt del även bör övervägas alt utvidga området för föreläggande av
ordningsbot, t.ex. genom all forell anlal broll ersätta straffet dagsböter med
penningböter

Prop.
1982/83:41 56

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över frågan om vidgad ensamdomarkompetens
i brottmål vid tingsrätt (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning,
avsnitt 3).

Juslitiekanslern har ingen erinran mot för slaget.

Riksåklagaren: De huvudsakliga skälen till införande av enmanskompe-tens
i mål av enklare karaktär torde vara kostnads- och rationaliserings-aspekter.
Som framhålls i promemorian synes en utvidgning i enlighet med förslaget ej
möta betänkligheter frän rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill emellertid
understryka vad som framhälles i promemorian (s. 21) alt sådana mäl inte
schablonmässigt bör företas lill avgörande ulan nämndemän i rätlen. Del fär
således i varje enskilt mål bedömas om förhållandena är sädana alt nämndemän bör
medverka. Å andra sidan torde utvecklingen komma alt leda lill all vissa mållyper
mer frekvenl handläggs av ensamdomare.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt: Utvidgningen av tingsrätts domförhet med enbart
en lagfaren domare ulan nämndemän synes vara välmotiverad, såväl sedd i
relation till strafföreläggandeinstilutel som till önskvärdheten av all skära
ned kostnaderna. Vissa kategorier av mål torde inför utsättande av
huvudförhandling med lätthet kunna utskiljas som normala endomarmäl. Det gäller
lill exempel mäl avseende rattonykterhet enligl 4 § 2 mom Irafikbrottslagen,
där den tilltalade ej tidigare dömts för liknande broll. Strafföreläggande
anses endast i begränsad utsträckning böra användas för sådant brott. Enligt HD:s
avgörande DB 5/1981 skall i sådana fall endast bötesstraff komma ifråga. Bevis
värderingen torde kunna förutsättas vara enkel.

Den nya
bestämmelsen i 6 § irafikbrottslagen kan inte anses vara av den arten atl den
skulle kräva medverkan av nämndemän när det gäller rall-onyklerhelsbrotl.
Flertalet fall av ratlonykterhelsbroti bör därför lämpa sig väl för
handläggning av ensam lagfaren domare i enlighet med förslagel all utvidga
kompetensområdet för ensam domare. Ett exempel på mål av motsatt karaktär är eU
flertal av domstolarnas mål avseende snatteri. Åtal har många gånger kommil
ifråga i stället för strafföreläggande därför alt bron förnekats. I dessa mäl
förekommer ofta bevisvärderingsfrägor där medverkan av nämndemän kan vara av
värde.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Möjlighel skall
ges ensamdomare atl avgöra mäl om broll, för vilka stadgas fängelse högst sex
månader. Både frän kostnads- och effektivitetssynpunkt är delta positivt. Jag
delar emellertid ej helt uppfattningen, an utvidgningen av ensamdomarkompelensen
bör begränsas pä säll som föresläs. En konsekvens av begränsningen blir, alt
domaren i förväg måste ta ställning lill påföljds-valet. Della
ställningstagande måste göras redan, när målet skall sällas ul

Prop. 1982/83:41 57

till huvudförhandling, vilket är opraktiskt. Om den
utvidgade kompetensen inle begränsas lill mäl där inle svårare straff än böter
utdöms slipper man denna omgång. De brolt av nägon frekvens som har
maximistraffet sex månaders fängelse är bl. a. olovlig körning (grov),
rattonykterhet, snalleri och bedrägligt beteende. Del är endast i undanlagsfall
som påföljden för dessa brott bestäms till fängelse. Antalet fall av annan icke
frihetsberövande påföljd än böter torde inte vara påfallande slort. Ej heller
brukar bevisningen i mäl angående dylika brott vara särskilt omfattande eller
komplicerad. Domarekären är väl skickad all handlägga dessa mäl som ensamdomare
även om annat än bölespåföljd skulle bli aktuellt. Möjligheten till prövning i
högre instans utgör en fullgod garanti för rättssäkerheten. Domare är dessutom
oförhindrad all inkalla nämndemän om han finner della påkallat, exempelvis pä
grund av målets karaklär eller omfattning. Som promemorian framhållit bör inte
dylika mäl schablonmässigt avgöras utan nämndmedverkan. Den föreslagna
begränsningen synes även beta ensamdomare möjligheten all meddela förordnande
jämlikt 34 kap. brottsbalken.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Åklagarmyndigheten
tillstyrker förslagel om ökad behörighet för ensamdomare. Åklagarmyndigheten
vill emellertid framhålla atl den föreslagna utformningen kan medföra vissa
organisatoriska svårigheter. Vid större domstolar säsom Malmö tingsrätt lottas
nämligen s. k. ensamdomarmäl på en särskild avdelning. Motsvarande gäller
handläggningen vid åklagarmyndigheten. Nuvarande regler om ensamdomares
behörighet medför inga svårigheter atl vid lottning av inkomna mäl avgöra om
de skall hänföras lill kategorien endomaremål. Den föreslagna ordningen, som
innebär att mål rörande broll för vilka är stadgat fängelse i högst sex
månader får handläggas av ensamdomare endast under förulsällning att svårare
straff än böter inle döms ut, kräver en preliminär bedömning som måste göras av
personal med juridisk utbildning innan målet kan lottas pä viss endomareavdelning.
Nu antydda organisatoriska komplikationer gäller endasi större
åklagarmyndigheter och bör inle hindra reformens genomförande. Sådana mål varom
nu är ifråga kan nämligen vid slörre myndigheter lottas som brottmål i
allmänhet. Det får sedan ankomma på domstolen atl avgöra om nämnd bör dellaga
eller ej. Åklagaren bör emellertid vid stämningsansökans insändande på lämpligl
sätt ange sin uppfattning i handläggningsfrågan exempelvis att åklagaren kommer
atl yrka pä fängelse.

Länsåklagarmyndighelen i Ålvsborgs län: Förslagel i
promemorian att endomarkompetensen i enkla brottmål vidgas någol tillstyrkes.
Vissa ölägenheter kan uppkomma vid domstolar vid förhandsprövningen om svårare
straff än böter inte kommer atl utdömas. Detta bör dock ej hindra atl den
föreslagna förändringen nu görs. Frän rättegängsutredningen torde inom kort
kunna väntas vissa förslag om skyldighet för åklagare all vid åtals väckande
lämna upplysningar lill ledning för målels handläggning. 5 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
41

Prop.
1982/83:41 58

Leda dessa förslag till lagstiftning torde de nämnda
ölägenheterna komma all undanröjas.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge: Hovrälten tillslyrker all ensamdomarkompelensen
utvidgas på del föreslagna sättet. Emellertid kan det ifrågasättas om
kompetensen bör begränsas till mäl där annan påföljd än böter ej utdömes. En sädan
inskränkning innebär alt en förhållandevis noggrann preliminärbedömning av päföljdsfrågan
måste göras innan målet sättes ut. Trots detta kan del givelvis komma alt
inträffa alt domaren, då målet skall avgöras, finner all påföljden bör
bestämmas till annat än böter. Uttalandet i promemorian alt denna olägenhet
måste undvikas "i görii-gaste män" torde i denna situation inle vara lill
slor hjälp. Förhandlingen bör då ställas in och målet sällas ul lill ny
handläggning, vilket är opraktiskt och tidsödande. Del kan väl inle heller
uteslutas an domaren - om inte annat sä av praktiska skäl - i en sådan
situation känner sig i viss mån påverkad av sin tidigare bedömning och blir
benägen an låta påföljden stanna vid böter. Delta är givetvis inte tillfredsställande.
För all undvika sådana komplikationer - vilka i och för sig inle kan befaras
uppträda alltför ofta - skulle man enligl hovrättens uppfattning myckel väl
kunna låta den föreslagna kompetensbegränsningen bortfalla. 1 promemorian uttalas
visseriigen alt del inle kan anses lämpligl atl en ensamdomare får avgöra
påföljdsfrågan annat än vad gäller böter. Del är emellertid svårt all se alt nägra
risker skulle vara förknippade med atl låta ensamdomare döma ul exempelvis
villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff i de relativt fåtaliga fall det
här kan bli fråga om. Del må erinras om all häktning, som ofta innebär elt frihetsberövande
av icke obetydlig längd, oftast beslutas av ensamdomare. Givelvis bör mål vari
påföljden vid en förhandsbedömning kan påräknas bli annat än böter alltid
sällas ut till handläggning med nämnd. Delta behöver inle stå i lagtexten ulan
det räcker med ett motivul-talande.

Om
reformen genomförs utan den nu berörda justeringen bör i vart fall förslaget
till lagtext omarbetas. 1 I kap. 3 § 4 st. bör orden "... svårare straff
än böter dömas ut" utbytas mot "... annan påföljd än böter inle ådömas".

Hovrätten
för Nedre Norrland: Frågan om vidgad ensamdomarkompetens är av genomgripande
natur, och betydligt fler aspekter bör läggas på den än som kommil lill uttryck
i promemorian. Hovrätten delar i och för sig uppfattningen alt det finns
anledning all utöka möjligheterna lill ensam-domaravgöranden. Därvid är dock ej
självklart all urvalet bör ske efter de principer som föreslås i promemorian.
Enligt hovrätten bör övervägas om icke lekmän skulle kunna undvaras även vid
okomplicerad brottslighet som bör leda till kortare fängelsestraff eller med
fängelse jämställd påföljd. Förslagets utformning innebär bl.a. atl
ordföranden, innan målet sätts ul lill huvudförhandling, måste göra en
bedömning av om böter är en sannolik påföljd för brottet och nämnd ej heller av
annan anledning kan anses

Prop.
1982/83:41 59

erforderlig.
Delta förutsälter studium av och visst ställningstagande lill förundersökningsmalerialet,
vilket kan sägas stå i mindre god överensstämmelse med omedelbarhelsprincipen.
Förslaget kan vidare medföra den opraktiska konsekvensen, att en redan påbörjad
huvudförhandling måste ställas in pä grund av bristande domförhet. Inle heller
kan det måhända helt uteslutas alt kostnadsskäl och tung arbetsbörda leder till
alt en felaktig förhandsbedömning blir normerande för päföljdsvalet.

Om
ensamdomarens kompetens utvidgas i enlighet med förslaget i promemorian, bör 1
kap. 3 § 4 st. sista punkten rättegångsbalken erhålla annan utformning. Det kan
nämligen inle vara tillfredsställande att knyta frågan om ensamdomares
behörighet vid huvudförhandling och syn pä stället i mål om brott för vilket
inte är stadgat svårare straff än fängelse i högst sex månader till en
förutsättning - alt svårare straff än böter inte döms ut - som kan inträffa
först efter förhandlingens avslutande.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten tillslyrker alt promemorieförslagel genomförs.
Tingsrätten vill dessutom framföra, all det kunde övervägas om inte en
ensamdomare kunde få döma till kortare frihetsstraff En vinst vore dä ocksä atl
domare inte behöver göra en förhandsbedömning av päföljdsfrågan. Vidare skulle nämndemannaarvoden
sparas. Emellertid är tingsrätten medveten om atl överväganden pågår inom
justitiedepartementet beträffande korttidsslraffen och tingsrätten avstår
därför från alt nu framlägga egel förslag om ytterligare utvidgning av ensamdomarkompelensen.

Uppsala
tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mol alt möjligheten för ensamdomare
all avgöra brottmål vidgas. Förslaget synes tvärtom, med hänsyn till de
besparingar som här slår atl göra, väl försiktigt. Del kan således ifrågasättas
om inte ensamdomare borde betros att avgöra mål, där den tilltalade har erkänt
gärningen och det framstår som uppenbart att påföljden skall bli annan än
fängelse eller fängelse i högst sex månader. Härigenom skulle man uppnå i
princip kongruens med de fall, då dom fär utfärdas i förenklad form.

Malmö
tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mol promemorieförslaget. Enligl tingsrältens
mening finns skäl överväga en ytteriigare utvidgning av ensamdomarens
kompetens så att denne ges behörighet atl utdöma även annan påföljd än böter i
de undantagsfall del under förhandlingen skulle visa sig alt sädan påföljd bör
komma ifråga.

Göteborgs
tingsrätt: Förslaget att ge domare möjlighel atl ensam avgöra mål om brott, för
vilka stadgas fängelse högst sex månader år positivt, både frän kostnads- och
effektivitetssynpunkt. Tingsrätten anser dock all kompetensen inte bör
begränsas pä sätt som föreslagits. Förslaget innebär atl domaren i förväg och
redan när målet sätts ut till huvudförhandling måste la slällning lill
påföljdsvalet. De oftast förekommande brott som har maximistraffet sex månaders
fängelse är olovlig körning (grov), ratlonyk-

Prop. 1982/83:41 60

terhet,
snatteri och bedrägligt beteende. Endast i undantagsfall bestäms påföljden för
dessa brott till fängelse och antalet fall dä annan icke frihetsberövande
påföljd än böter väljs, torde inte vara stort. Del är emellertid inte alllid
möjligt alt i förväg veta när frihetsstraff kommer atl dömas ul. Bevisningen i mäl
angående dessa brott är i regel inte särskilt omfattande eller komplicerad.
Dessa mål bör således kunna avgöras av ensamdomare även om annan påföljd än
böter skulle bli aktuell. Domaren har dessutom möjlighel atl inkalla nämndemän
om del är påkallat, t.ex. pä grund av målels karaklär eller omfattning.

Lideå
tingsrätt: Tingsrätten, som tillstyrker förslaget, ifrågasätter om inte
ensamdomares kompelens bör utvidgas till att jämväl omfatta mäl med fängelse
sex månader som straffmaximum även när annan påföljd än böter är en sannolik
påföljd för brotlet.

Rättegångsutredningen:
Del borde vara av mindre intresse från domförhetssynpunkt vilket maximistraff
som är stadgat för brottet, då ett villkor för atl tingsrätten skall vara domför
med en domare ändå är alt endasi böter döms ut. Såsom jämförelse kan nämnas att
i 2 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, som reglerar hovrätts
sammansättning i brottmål, saknas bestämmelse om stadgat maximistraff. Hovrätt
är domför med fyra lagfarna domare om ej anledning förekommer att döma till
svårare straffan böter.

Sveriges
domareförbund: I promemorian föreslås att ensamdomarkompelensen vidgas till
att omfatta brott, vara fängelse i högst sex månader kan följa, men endasi
under förutsättningen atl svårare straffan böter inte döms ut (se den
föreslagna lydelsen av 1 kap. 3 § 4 st. sista punkten rättegångsbalken).
Förbundet tillstyrker av effektivitetsskäl en sådan utvidgning. Del bör dock framhållas
att ensamdomarsyslemet sannolikt, liksom för närvarande, kan antas bli
utnyttjat huvudsakligen i de större tingsrätterna. Som framgår av promemorian (s.
21) kan det också i en del fall vara förenat med visst besvär all särskilja mål
för handläggning av ensamdomare. Därtill kommer an enligl 19 § 3 st. tingsrättsinstruklionen
nämndemän alltid skall della när en tingsnotarie är ordförande.

LO:
I prornemorian redovisas inga brister i nuvarande ordning. Skälet till
förändringen är enbart atl nedbringa kostnaderna för slaten genom atl minska
antalet nämndemannamäl. LO anser atl medverkan av nämnd i de nu aktuella målen
medför en garanti för en allsidig prövning av målet, varvid lekmannasynpunkler
ges utrymme. I vissa av dessa mål kan del även antas Ugga i den tilltalades
intresse att nämnd medverkar. Del gäller särskill om den tilltalade tidigare
fått elt strafföreläggande som han inte velat godkänna. LO avslyrker således
utredningsförslaget.

SACO/SR:
SACO/SR biträder det i promemorian framlagda förslagel all domarens behörighet atl
ensam avgöra mäl vidgas. Del kan emellertid ifrågasättas om inle utvidgningen
bör gä längre sä alt ensamdomare i dessa mål ges behörighet all även utdöma
fängelsestraff. Med hänsyn lill den

Prop. 1982/83:41 61

straffskala
del här gäller kan del i praktiken bli fråga endasi om kortare fängelsestraff.
Del kan i della sammanhang erinras om alt ensamdomare i dag avgör frågor om
häktning, som i flera fall kan vara en väl så ingripande åtgärd för den
enskilde som elt kortare fängelsestraff.

Den föreslagna
inskränkningen alt domaren i dessa mål inle fär döma till annan påföljd än
böter, trots atl fängelse ingår i siraffskalan för brollel, medför alt domaren
före förhandlingen måste bilda sig en uppfattning i päföljdsfrågan. Den
förhandsgranskning av målet som måste ske kan i vissa fall bli ganska ingående.
En sädan granskning kan sägas slå i strid med principen om omedelbarhet i
rättegången. Del kan finnas en viss risk för all domaren vid förhandlingen
känner sig obenägen all frångå sin tidigare preliminära bedömning av päföljdsvalet.
Skulle det vid förhandlingen visa sig alt annan påföljd än böter bör komma i
fråga mäste förhandlingen ställas in. Dessa nackdelar skulle undvikas om
utvidgningen av ensamdomarens behörighet kopplades till slraffsladgandel ulan
begränsning i fråga om påföljden i det enskilda fallet.

Skulle
behörighetsutvidgningen genomföras med den föreslagna inskränkningen bör ändringsförslaget
avseende 1 kap. 3 § 3 st. rättegångsbalken ändras sä att "svårare straff
än böter inte döms ul" byts ul mol "annan påföljd än böter inte ädömes".
Ordalydelsen i förslagel skulle annars inte utesluta atl en ensamdomare dömer till
t.ex. villkoriig dom, vilket ju inte varit avsett.

Prop.
1982/83:41 62

Bilaga 4 Domstolsverkets förslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål

Härigenom förordnas an 10 § lagen (1964: 542) om
personundersökning i bronmäl skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som
ulfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnals lill
förtroendeman saml ät läkare som avgivit intyg enligl 7 §. Sädan ersänning
skall gäldas av statsverket.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket faststäUer en taxa som skatt tillämpas vid bestämmandet av
ersättningen åt personundersökaren.

Denna lag träder i kraft den

Prop.
1982/83:41 63

Bilaga 5

Sammanfattning av remissyttrandena över domstoJsver-lets
rapport (1981:4) om personundersöliartaxa

Samtliga remissinslanser utom Sveriges advokatsamfund är
positiva lill eller lämnar ulan erinran domstolsverkels förslag atl en taxa
införs för ersätlning lill den som har utfört personundersökning i brottmål.
Sveriges domareförbund och chefen för länsåklagarmyndighelen i Väslernorrlands
län och Jämtlands län har emellertid uttalat att något stort behov av en reform
inte föreligger. Chefen för länsåklagarmyndighelen i Göteborgs och Bohus lån
anser alt fördelarna med domstolsverkets förslag kan synas marginella. Kriminalvårdsstyrelsen
anser, atl behovel av en enkel, riksomfattande taxa för personundersökningar
har dokumenterats genom de synpunkter som styrelsen har fält frän lokala och
regionala myndigheter inom kriminalvårdsverket. Kriminalvårdsdirektören i
kriminalvårdens Stockholmsregion ser med tillfredsställelse alt storleken pä
arvodet lill personundersökare taxeregleras. Han framhåller vidare, atl
personundersökarnas behov av en enhetlig taxa för arvodel är slörre i en
storstadsregion med flera domstolar, som sinsemellan har olika syn på arvodets
storlek, än pä landsorten, där personundersökaren betjänar en enda domstol. Skydd.s-konsulenlen
i Göteborg-Centrum Öst distrikt är positiv till att en taxa införs, eftersom
det tar bort den orättvisa som nu föreligger genom all vissa tingsrätter
betalar upp lill 150 kronor mer än andra för lill omfattningen identiska
utredningar. Föreningen Sveriges Frivårdstjänsiemän anser all del är angelägel atl
en enhetlig taxa införs. Socialstyrelsen framhåller all del av domstolsverkets
rapport framgår, atl del är osäkert om några siatsfinansiella fördelar kan
erhållas genom införandet av normerade taxor. Styrelsen påpekar dock atl
personundersökarna upplever nuvarande brist på enhetlighet som besvärande och
att domstolarnas administration kan underlällas om etl laxesystem införs. Även
Stockholms tingsrält framhåller, all domslolsverkel i sin utredning har kommil
fram lill all några slörre fördelar av stalsfinansiell art inte kan ställas i
utsikt vid införandet av en taxa. Tingsrätten delar emellertid domstolsverkets
uppfattning all fördelarna med en personundersökarlaxa överväger och påpekar
särskilt vad domslolsverkel framhållit om all en taxa torde medföra en viss
förenkling för tingsrätterna och all hovrätterna kan förväntas slippa ett
antal besvärsmål. Sistnämnda synpunkt återfinns ocksä i yttrandet från överåklagaren
i Göteborgs åklagardistrikt.

Sveriges advokatsamfund avslyrker alt en taxa införs.
Samfundet anför, alt domstolsverkets utredning visar all domstolarna över hela
landet till-lämpar i stort selt samma arvodesnivå för personundersökare. Av domstolsverkets
rapport framgår klart alt behov av atl införa taxa för alt nå kostnadskontroll
inte föreligger. Inte heller kan en normering förväntas påverka kvaliteten på
personundersökningarna. Advokatsamfundet kan inte heller av rapporten finna alt
införandet av en taxa skulle underlätta domstolarnas prövning av
ersättningsfrågorna. En normering av personundersökararvodena skulle däremot enligl
advokatsamfundets mening komma all medföra ökade administrativa kostnader för
statsverket. Advokatsamfundet kan således inte finna atl domstolsverkets
utredning innehåller tillräckliga skäl för införandel av yllerligare en taxa,
utfärdad av domstolsverket.

Flera remissinstanser har haft synpunkter pä enskildheter
i laxans konstruktion.

Bilaga 6 De remitterade tagförslagen

I Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels an 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 9 §, 18
kap. 14 §, 30 kap. 10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

I kap.

3§'

Tingsrält är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I
brottmål skall tingsrätt beslå av en lagfaren domare och nämnd. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock tvä lagfarna
domare och nämnd sitta i rätlen.

Tingsrätt
är domför med en lagfaren domare

vid måls
avgörande ulan huvudförhandling,

vid annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

vid sädan
huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn å stället i mäl om broll för
vilket icke är stadgal svårare straff än böter.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

när mål avgörs ulan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling
eller vid syn på stället,

vid sädan
huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form,

vid
huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat
svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning
att endast böter ådöms.

2 kap.

4f-

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem
lagfarna domare må ej sitta i rätlen.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna
domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej
sitta

' Senaste lydelse 1975: 1288. Senaste lydelse 1976:560.

Prop.
1982/83:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

65

i rätten. Förekommer ej anledning all döma till svårare
straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i
första stycket. Delsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid
huvudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter ålerkallelse är hovrälten
domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

6
kap. 1§ Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

Över
handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman vid
domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling, vare förande av
protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker / samband med förhandling,
erfordras ej heller protokoU.

Protokoll
behöver inte föras över handläggning som ej sker vid sammanträde för
förhandling, om

1. handläggningen
företas av en

lagfaren domare ensam eller av

tjänsteman vid domstolen,

2.
rättens
avgörande sätts upp särskilt och inga skiljaktiga meningar föreligger vid
omröstning inom rät len,

3.
målet
avskrivs.

1 mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den
tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter ej ädömes, i
stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som
meddelas av regeringen.

9 kap.

9§''

Är i denna balk straff utsatt i Är i
denna balk straff utsatt i

böter, dock ej dagsböter, vare lags- böter, dock ej
dagsböter, skaU lägs

ta bötesstraff tio kronor och högsta ta bötesstraffet vara femtio kronor

femhundra kronor. och högsta ettusen kronor.

18
kap. I4§-''

Part, som
vill erhålla ersättning för rältegängskoslnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han
det ej, äge han ej därefter tala ä den kost-

Part, som
vill erhålla ersätlning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas,
framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han del ej, äge
han ej därefter tala ä den kost-

' Senaste lydelse 1974:573. ■* Senaste lydelse 1964:
166. ' Senaste lydelse 1973:240.

66

Prop.
1982/83:41

Förestagen
lydelse

Nuvarande lydelse

nad, som
uppkommit vid samma räll; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ränla som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av
rättens dom eller slutliga beslul.

nad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om
yrkande ej framställts, erhålla ränla som avses i 8 § tredje stycket saml
ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslul.

Dä rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslul
angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket.
Ingår i. ersättning för rältegängskoslnad arvode lill ombud eller biträde,
skall arvodets belopp angivas.

30 kap. 10 f

Vad i 2
och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning i fräga om slutligt beslul.
1 den mån ej annat föreskrivits, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ lillämpas
å sådant beslul, om frågans beskaffenhet fordrar del. Meddelas slutligt beslul
i samband med dom, skall del upplagas i domen.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om dom äge motsvarande
tillämpning i fråga om slutligt beslut. I den mån ej annat föreskrivits med slöd
av 14 §, skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§ tillämpas å sådant beslul, om
frågans beskaffenhet fordrar del. Meddelas slutligt beslul i samband med dom,
skall det upplagas i domen.

Äger part fullfölja talan mol slutligt beslut eller göra
ansökan om återupptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid
har atl iakttaga. Om underätlelse, som tillika skall meddelas i hovrätts
beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

48 kap.

4§

Strafföreläggande
fär utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Skola dagsböter följa å brottet, fär dock
strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller jämte annat sådant
brott som nu nämnts finnes förskylla högst sextio dagsböter.

Strafföreläggande
får utfärdas beträffande broll, för vilket ej stadgas svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för
brottet, fär dock straffföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller
tillsammans med annat sådant brolt som nu har nämnts förskyller högst etthundra
dagsböter.

*• Senaste lydelse 1969:101. Senaste lydelse 1976:1137.

Prop.
1982/83:41

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

67

12 a §

Finner åklagaren att ett straff-förelågande, som har
godkänts, till följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende
innehåller en uppenbar oriktighet, skall han, sedan den som har godkänt föreläggandet
har beretts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.

Om den som har godkäiU föreläggandet motsätter sig
rättelsen, får den göras endast om det år uppenbart att den saknar betydelse
för honom.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

17
§«

Bestämmelserna
i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§ äga motsvarande tiUämpning
i fråga om föreläggande av ordningsbot.

Bestämmelserna
i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga
om föreläggande av ordningsbot. Vad sotn sågs om åklagare i 12 a § skaU därvid
i stället avse polisman.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. Den äldre
lydelsen av I kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har
påbörjats före lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål

Härigenom
föreskrivs atl 10 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

10

Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning ät den som
utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning eller förordnats till förtroen-

« Senaste lydelse 1968: 193. ' Senaste lydelse 1975:720.

Prop.
1982/83:41 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

deman samt ät läkare som avgivit intyg enligt 7 §. Sädan ersätlning
skall gäldas av statsverket.

Ersättning åt den som utan biträde har utfört
personundersökning bestäms utom i fall som avses i 9 § enligt en taxa som
fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. 10 § i dess
nya lydelse skall lillämpas när ersättning bestäms efter ikraftträdandet även
om arbetet med personundersökningen helt eller delvis har utförts före
ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom föreskrivs all 3 § lagen (1969:246) om domstolar
i fastighets-mål'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Fastighetsdomstol består av tvä lagfarna ledamöter, en
teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter
ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt
eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen dock av två
lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målels
beskaffenhet eller annat särskill skäl föranleder det.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i
fastighetsdomslo-len. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den
andre lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan
tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk,utbildning ocherfarenhel av
fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt
betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar
förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller,
om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

' Lagen omtryckt 1974; 1064. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974: 1064.

Prop.
1982/83:41 69

Innehåll

Sid.

Proposition ....................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... I

Lagförslag ......................................................... 2

1. lag
om ändring i rättegångsbalken....................... 2

2.
lag om ändring i lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål 5

3.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i faslighetsmäl . 6

4.
lag om ändring i lagen
(1976:122) om ändring i lagen (1929: 145)

om
skiljemän................................................... 7

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 12 augusti 1982 . 8

1
Inledning ................................................. 8

2
Frågor angående
strafföreläggande m.m........... 9

2.1
Gällande rätt ............................................ 9

2.2
Rättelse av förelägganden ........................... 10

2.2.1
Rikspolisstyrelsens
framställning ................... 10

2.2.2
Överväganden ...................... ................. 11

2.3 Utvidgning
av området för strafföreläggande 13

2.3.1
Riksåklagarens förslag ................................. 13

2.3.2
Strafföreläggandeinslitutets
tidigare utbyggnad 13

2.3.3
Riksåklagarens anvisningar .......................... 16

2.3.4
Länsäklagarnas
rekommendationer ................ 17

2.3.5
Statistiska uppgifter..................................... 17

2.3.6
Överväganden .......................................... 18

3 Vidgad
ensamdomarkompetens i brottmål i tingsrält 21

3.1
Bakgrund ................................................. 21

3.2
Promemorieförslag ...................................... 22

3.3
Remissyttrandena ........................................ 23

3.4
Överväganden .......................................... 24

4 Handläggning
av avskrivningsbeslut i hovrätt .... 25

4.1
Gällande rän ............................................. 25

4.2
Domstolsverkets förslag .............................. 26

4.3
Överväganden ........................................... .. 26

5 Förande
av protokoll vid föredragning ............ 27

5.1
Gällande rätt ............................................ 27

5.2
Framställning från hovrätten
över Skåne och Blekinge 27

5.3
Överväganden .......................................... .. 28

6
Böter enligt rättegångsbalken ....................... 29

7
Taxa för personundersökning i
brottmål .......... 29

7.1
Inledning ................................................. 29

7.2
Gällande ordning ....................................... 30

7.3
Domstolsverkets förslag .............................. 31

7.3.1
Undersökningsresultaten ............................ 31

7.3.2
Behovet av en personundersökarlaxa
............... 31

7.3.3
Författningsfrägor ..................................... 32

7.4
Remissyttrandena ....................................... 32

7.5
Överväganden .......................................... .. 33

8 Domförhet
i fastighetsdomstol ...................... 33

8.1
Gällande rätt ............................................ 33

8.2
Promemorieförslag ...................................... 34

8.3
Remissyttrandena ........................................ 34

8.4
Överväganden ........................................... 35

Prop.
1982/83:41 70

9 Övriga frågor ......................................................... 35

10
Ikraftträdande
....................................................... 36

11
Upprättade
lagförslag ........................................... 36

12
Hemställan .............................................................. 36

13
Beslul ..................................................................... .. 36

Utdrag av
lagrådets protokoll den 19 oktober 1982 ......... 37

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1982 45

1
Anmälan ................................................................. .. 45

2
Förslag till
ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän 48

3
Hemställan .............................................................. .. 49

4
Beslul ..................................................................... .. 49

Bilagor

Bilaga 1 Rikspolisstyrelsens skrivelse angående rättelse
av strafföre

läggande och ordningsföreläggande ................. .. 50

Bilaga 2 Sammanfattning av remissyttranden över frågan
om höjning

av gränsen för antalet dagsböter i strafförelägganden
.... 53

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över frägan
om vidgad

ensamdomarkompetens i brottmål vid tingsrätt 56

Bilaga 4 Domstolsverkets förslag till lag om
ändring i lagen

(1964:542) om personundersökning i brottmål . 62

Bilaga 5 Sammanfattning av remissyttrandena över
domstolsverkets

rapport (1981; 4) om personundersökartaxa .... .. 63

Bilaga 6 De remitterade lagförslagen ........................... .. 64

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982