Prop. 1982/83:5

Regeringens proposition

1982/83:5

om
godkännande av en ny överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad

beslutad
den 24 juni 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen alt antaga del förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

Pä
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR ELIASSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föresläs alt riksdagen godkänner en den 6 mars 1982 undertecknad
överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om gemensam
nordisk arbetsmarknad. Överenskommelsen, som har fillstyrkts av Nordiska
rådet, är avsedd alt ersätta 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad.

1
Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 5

Prop.
1982/83:5

Prop.
1982/83:5 2

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-06-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedl, Tilländer, Ahrland,
Molin

Föredragande: statsrådet Eliasson

Proposition om godkännande av en ny överenskommelse om
gemensam nordisk arbetsmarknad

1 Bakgrund

Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) beslöt år 1978,
all en exa-minafion av 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad'
skulle äga mm vid arbetsminislermötet år 1979, då 25 är förflutit sedan
överenskommelsen undertecknades. Arbetsministrarna uppdrog åt Nordiska
arbetsmarknadsutskottet (NAUT) att vidta förberedelser för examinationen.

Finlands arbetskraftsministerium föreslog i februari 1979,
alt åtgärder skulle vidtas för atl ajourföra 1954 års överenskommelse. Härvid
borde särskild uppmärksamhet fästas vid individens sociala och ekonomiska
trygghet vid flyttning. Likaså borde undersökas möjligheten alt till överenskommelsen
foga en klausul som innebär skyldighet atl till lediga platser i första hand
anvisa arbetslösa i det egna landet och först i andra hand arbetslösa från
andra nordiska länder.

Nordiska
ministerrådet (arbetsministrarna) behandlade i januari 1980 den av NAUT
överlämnade rapporten "1954 års överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad" (Nordisk utredningsserie NU A 1979:18) samt en rapport om
del av Finland framlagda förslaget om ajour-föring av överenskommelsen.
Ministerrådet beslöt att tillsätta en arbetsgrapp med uppgift alt granska 1954
års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad och alt lägga fram sådana
förslag lill komplettering av överenskommelsen som granskningen kunde
föranleda. Ministerrådet uttalade samtidigt atl utgångspunkten för översynen
skulle vara all rälien till fri flyttning och rätten att ta arbete i annat
nordiskt land bevarades.

' Sveriges överenskommelser med främmande makter 1954, N:o
34 Riksdagens protokoll Nr 16, den 4 maj 1955.

Prop.
1982/83:5 3

Arbetsgmppen
fick också i uppgift att särskilt pröva de av Finland föreslagna ändringarna i
överenskommelsen. Förslag lill bestämmelser i överenskommelsen för atl stärka
individens trygghet och motverka olägenheter i samband med flyttning frän elt
nordiskt land till ett annat skulle också övervägas. Arbetsgmppen skulle arbeta
i nära kontakt med parterna på arbetsmarknaden i Norden.

Arbetsgruppen
lade fram etl förslag till ny överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad samt därtill fogat protokoll, vilket remissbe-handlades under år
1981 i samtliga länder utom Island. Sedan NAUT berett förslaget diskuterades
det vid möten mellan Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) och
representanter för arbetsmarknadsorganisationerna i Norden samt mellan
ministerrådet och Nordiska rådets social- och miljöutskott i december 1981.
Förslaget lades därefter, med den överarbetning som föranletts av
remissbehandlingen och överläggningen med social- och miljöutskottet, till
grund för ett ministerrådsforslag om revision av 1954 års överenskommelse om
gemensam nordisk arbetsmarknad tili Nordiska rådets 30:e session i Helsingfors.

Nordiska
rådels social- och miljöutskott tillstyrkte förslaget och Nordiska rådet
rekommenderade den 3 mars 1982 regeringarna atl, med beaktande av de
synpunkter som framförts av social- och miljöutskottet, ingå en ny överenskommelse
om gemensam nordisk arbetsmarknad. Överenskommelsen undertecknades på de fem
regeringarnas vägnar den 6 mars 1982. Den skall ratificeras och träder i kraft
första dagen i den månad som infaller två hela kalendermånader efter den dag då
samtliga länder har deponerat sina rafifikationsinslrument hos del danska
utrikesministeriet.

2
Överenskommelsens utformning och innehåll

Jag
skall här lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i överenskommelsen
och det därtill fogade protokollet, vilka bör fogas till protokollet i delta
ärende som bilaga 1 och 2. En mera utförlig kommentar återfinns i
ministerrådets förslag till Nordiska rådet (B 40/s).

Överenskommelsen
är indelad i en preambel, en operativ del med 14 artiklar samt ett protokoll i
9 punkter.

Den
gmndläggande rättigheten för medborgare i de nordiska länderna atl fritt kunna
la arbete och bosätta sig i annat nordiskt land har bibehålUls i den nya
överenskommelsen. Men medan man i 1954 års avtal synes ha betraktat
arbetskraften främst som en produkfionsfaklor, vars fria rörlighet skulle vara
till gagn för ländernas ekonomiska och sociala utveckling, uppmärksammar det
nya avtalet individens villkor. En flyttning mellan länderna skall kunna ske
under på förhand kända samt ekonomiskt och socialt tryggade förhållanden.
Överenskommelsen hänvisar till den nya konvenfionen om social trygghet, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1982. Som ett komplement till denna skaU enligt
protokollets punkt 5 stöd vid

Prop.
1982/83:5 4

flyttning
från etl nordiskt land till elt annat kunna utgä enligl principer som dessa
länder enas om i särskild ordning. Härmed avses t.ex. betald sökanderesa för
den som genom arbetsförmedUngen söker arbete i annat nordiskt land.

Det
centrala målet att upprätthålla full sysselsättning har överförts lill det nya
avtalet. Detta är en viktig förutsättning för all den gemensamma arbetsmarknaden
skall fungera pä avsett sätt och för att möjligheten lill fri rörlighet mellan
länderna skall innebära en reell valfrihet för den enskilde.

1
det nya avtalels preambel återges även andra förulsättningar såsom strävan till
regional balans såväl inom som mellan länderna samt till jämställdhet i
arbetslivet mellan kvinnor och män.

1
1954 års överenskommelse framförs som motiv för den fria röriigheten mellan de
nordiska staterna alt den är lill gagn för den ekonomiska och sociala
utvecklingen i dessa stater. Detta påslående har kommit all ifrågasättas från
olika håll på senare år, särskilt mot bakgrund av den omfattande flyttningen
från Finland Ull Sverige. I den nya överenskommelsen stadgas alt länderna skall
samarbeta så att flytlningsrörelserna mellan länderna inte skapar obalans pä
arbetsmarknaden. Samarbetet skall bedrivas så att det stöder varje lands
åtgärder för att trygga en harmonisk sysselsättningsutveckling och så att del
i sin helhet är till gagn för den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa
länder.

1 preambeln
fömtsälts slutligen att dimensioneringen i varje land av utbildningskapaciteten
är ett viktigt led i strävan att skapa balans på arbetsmarknaden. Härmed avses
enligt ländernas gemensamma tolkning inte enbart specialistutbildning i',iom
sjukvården etc. utan även t.ex. arbetsmarknadsutbildning.

1954
års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad innebar alt kravet på
arbetstillstånd för nordiska medborgare slopades i samtliga avtalsländer.
Bestämmelsen all arbetstillstånd inte skall behövas för medborgare i annat
nordiskt land kvarstår oförändrad i det nya avtalets artikel 1.

Den
centrala principen om likabehandling av egna medborgare och övriga nordiska
medborgare har lyfts fram i det nya avtalet. Del föreskriver atl beslämmelser
om arbetsmarknaden i varje enskilt land inte får försätta medborgare i de
övriga fördragsslutande länderna i sämre läge än landets egna medborgare.
Bestämmelserna lar i princip sikte på de fördragsslulande ländernas egen
författningsreglering saml myndigheternas anvisningar. Del fömtsätts att
likabehandlingsprincipen kommer all följas när arbetsmarknadens parter ingår
kollektivavtal och andra överenskommelser och att det således inle skall vara
nödvändigt med nationell lagstiftning om förbud mot diskriminering av nordiska
medborgare i arbetslivet.

Del
är såväl för samhället som för den enskUde av vikl all arbetssökande använder
sig av arbetsförmedlingens tjänster vid flyttning från elt nordiskt land lill
ett annat. Överenskommelsen innehåller därför även beslämmelser om de nordiska
arbetsförmedlingsmyndigheternas samarbete.

Prop. 1982/83:5 5

I
överenskommelsen preciseras att den omfaltar även sådana yrkesgrupper för
vilka särskilda auktorisalionsöverenskommelser slutils. Ett par sådana avtal
finns redan mellan de nordiska länderna.

I
augusti 1981 undertecknades sålunda en utvidgad överenskommelse om godkännande
av vissa yrkesgrupper för verksamhel inom hälso- och sjukvården och
veterinärväsendet och i mars 1982 en överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad för klasslärare i grandskolan.

Överenskommelsen
innehåller vidare bestämmelser om informationsutbyte mellan länderna och
samråd med arbetsmarknadens parter samt direktiv för Nordiska arbetsmarknadsutskotlet.

I
det till överenskommelsen fogade protokollet återges vissa centrala riktlinjer
för samarbetet mellan arbetsförmedlingarna i Norden. Vidare anges vissa
nödvändiga undantag från den i överenskommelsen stadgade
likabehandlingsprincipen mellan egna och övriga nordiska medborgare.

3
Remissyttranden

Remissyttranden
har i Sverige avgetts av statistiska centralbyrån, statens arbetsgivarverk,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, expertgmppen
för invandringsforskning (A 1975:05), invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04),
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Statsföretagens
förhandlingsorganisation, Sveriges hantverks- och industriorganisation -
Familjeföretagen, Kooperationens förhandlingsorganisaton. Centralorganisationen
SACO/SR och Finlandssvenskamas riksförbund i Sverige. Nordiska ministerrådets
sekretariat har inhämtat yttranden från Svenska arbetsgivareföreningen och, via
Nordens fackliga samorganisation (NFS), frän Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation.

Förslaget
till ny överenskommelse har rönt ett övervägande positivt mottagande bland
remissinstanserna med undantag för SAF och SHIO-Familjeföretagen, som anser alt
någol behov att revidera eller ersätta 1954 års avtal inte föreligger och att
de problem som redovisats kunnat lösas inom ramen för detta avtal.
Remissyttrandena har redovisats i ministerrådsförslaget till Nordiska rådet.

4
Föredragandens överväganden

Det
nordiska samarbetet har, särskilt efter det andra väridskrigel, präglats av en
uttalad vilja att föra de nordiska folken närmare varandra och att eftersträva
en likartad utveckling i de nordiska länderna.

1954
års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad, den samma år ingångna
överenskommelsen om befrielse för nordiska medbor-

Prop. 1982/83:5 6

gare
från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet inneha pass och uppehållstUlslånd,
1955 års nordiska konvenfion om social trygghet, fömyad år 1981, samt 1962 års samarbelsöverenskommelse
(Helsingforsavtalet) är hörnstenar i detta breda mellanfolkliga samarbete.

En
granskning av det nordiska samarbetet på arbetsmarknadens område ger vid
handen, att en omfattande flyttning ägt mm mellan de nordiska länderna sedan
1954 års överenskommelse ingicks. Över en miljon nordbor beräknas ha utnyttjat möjUgheten
atl under längre eller kortare fid arbeta i ett annat nordiskt land än
hemlandet. Det kan också konstateras, alt flytlningsrörelserna mellan de
nordiska länderna har varit påfallande stabila och balanserade så när som på
ett viktigt undanlag, nämligen flyttningen mellan Finland och Sverige. Andelen
nordiska medborgare på den svenska arbetsmarknaden har länge utgjort ca 60 % av
den totala ufiändska arbetskraften. Hälften av denna har invandrat från
Finland. Det nordiska arbelsmarknadssamarbelet har därför i hög grad kommit att
bli en samar-belsfråga mellan Sverige och Finland, vUket också motiverar all
jag här särskill berör detta samarbete.

Sedan
lång tid har överläggningar ägt rum mellan de två länderna på regerings- och
myndighetsnivå i syfte att effekfivera arbetsförmedUngs-samarbelet och
förbättra informationen till arbetssökande. År 1973 ingicks en särskild
svensk-finsk överenskommelse om kanalisering av arbels-kraftsförflyltningarna
genom arbetsförmedling. Överenskommelsen, som utarbetades i form av ell
protokoll, har undertecknats av myndigheterna och arbetsmarknadens parter i de
tvä ländema och dess tillämpning följs inom en partssammansatt samarbelsgmpp.
År 1979 framlades en gemensam rapport om erfarenheterna av kanaliseringsavialel
saml förslag lill åtgärder för att ytterUgare utveckla arbelsmarknadssamarbelet
mellan Sverige och Finland. Rapporten upptar bl.a. åtgärder för att förslärka arbetsförmedlingens
roll och öka tryggheten i fråga om arbete, bostad och språkundervisning. Etl
ökat samarbete föreslås också mellan ländernas arbetsmarknads- och
socialmyndigheter för att förbättra de finska invandramas situation i Sverige.
I rapporten konstaleras, all en vidareutveckling av arbetsmarknadsåtgärderna
behövs för att skapa reell valfrihet och öka tryggheten vid flyttning mellan
länderna. För ökad trygghet krävs också en fortsatt utbyggnad av
arbetsmarknadspolitiken för alt t.ex. ge arbete eller utbildning ål dem som inle
kan beredas arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

1
rapporten anförs vidare atl skapandet av arbetsplatser i Finland utgör grundfömtsättningen
för att tryggheten pä sikt skall kunna ökas och emigration undvikas av arbelsmarknadsskäl.
För Sveriges del är del ell starkt önskemål alt i första hand bereda dem som
redan bor i Sverige arbete.

En
försöksverksamhet med betald sökanderesa inleddes år 1980 sedan regeringama
överenskommit härom. Försöksverksamheten innebär atl en arbetssökande som är
bosatt i Finland eller Sverige kan beviljas betald

Prop. 1982/83:5 7

sökanderesa
för att söka arbete i det andra landet. Bidrag till en sådan resa beviljas
endast om etl konkret arbetserbjudande föreligger och kan också ulgå till
medföljande make (motsvarande). Särskilda anvisningar har utfärdals av
arbetsmarknadsmyndigheterna, som för Sveriges del erhållit begärt tillstånd att
fortsätta försöksverksamheten under budgetåret 1982/83. Arbetsmarknadsstyrelsen
skall i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 redovisa erfarenheterna
av försöksverksamheten.

I
den allmänna debatten har såväl i Sverige som i Finland anförts, alt särskilda
åtgärder borde vidtas för all invandringen från Finland skall kunna ske i mera
ordnade former än hittills. Sålunda föreslog t.ex. sysselsällningsutredningen
i sitt slutbetänkande (SOU 1979:24) Sysselsältnings-politik för arbete åt alla,
all 1973 års kanaliseringsavlal borde kompletteras med en bestämmelse atl
finländska respektive svenska arbetssökande som önskar arbeta i Sverige
respektive Finland måste söka arbete genom arbetsförmedlingen. Som skäl härför
angavs att en obligatorisk arbetsförmedling skulle ge de svenska myndigheterna
elt större ansvar för den invandrade finska arbetskraftens sociala förhållanden
och skapa förutsättningar för åtgärder för stöd och hjälp. Utredningens
förslag i denna del ledde inle tiU någon regeringens åtgärd med hänsyn till den
pågående utvärderingen av 1954 års överenskommelse.

I
kommentaren till det av ministerrådet framlagda förslagel lill ny överenskommelse
framhålls att principiell ställning inle tagits tiU frågan om obligatorisk
arbetsförmedling. Förslagel gmndas emellertid på förulsätt-ningen atl
obligatorisk arbetsförmedling inte skall förekomma mellan ländema. En sådan
skulle nämligen innebära ett avsteg från den princip om likabehandling av
medborgare i de övriga fördragsslutande länderna med egna medborgare som
funnits sedan år 1954. Elt införande av obligatorisk arbetsförmedling mellan
två eller flera nordiska länder skulle därför innebära att överenskommelsen
måste ändras i den mån obligatorisk arbetsförmedling inle samtidigt införs på
nationellt plan.

Jag
vill också erinra om atl utgångspunkten för översynen av 1954 års
överenskommelse har varit, alt någon inskränkning inle skall göras i den enskildes
rätt atl fritt kunna ta arbete och bosätta sig i annat nordiskt land än
hemlandet. Individens rätt alt fritt välja arbets- och bostadsort inom Norden
är av slorl allmänpolifiskl värde. Jag vill betona all denna räll lämnas
oinskränkt i den reviderade överenskommelsen. Den har emeUer-fid ibland ansetts
kunna stå i viss motsättning fill nationellt uppställda mål atl bereda arbete
även åt eftersatta gmpper, om inte dessa kan ges viss förtur till lediga
arbeten. I de riktlinjer för del nordiska arbetsförmedlingssamarbetet som
fastställdes år 1974 fastslogs därför att arbetssökande som bor närmare
arbetsstället bör anvisas arbete före arbetssökande som bor längre bort, utan
hänsyn lill riksgränserna. Där särskilda hänsyn i det egna landet — t.ex. till
regioner med hög arbetslöshet eller till svärplacerade arbetssökande - talar
för detta, kan landets arbetsförmedling emellertid

Prop.
1982/83:5 8

göra
undantag frän denna regel. Denna regel återges nu i protokollet lill den nya
överenskommelsen vari sägs (p. 2), att arbetsmarknadsmyndigheterna skaU tillse
all i regionen bosatta arbetssökande, oavsett nationalitet och med beaktande av
personlig lämplighet, kan erhålla anvisning till lediga arbeten innan
arbetskraft från andra fördragsslutande länder anskaffas. Härmed torde
tillräckligt klara direktiv ha getts bl.a. till arbetsförmedlingarna och
förhållandet mellan den nordiska överenskommelsen och den nationella
arbetsmarknadspolitiken ha preciserats.

En fömtsältning
för en tillfredsställande tillämpning av överenskommelsen är elt gott
samarbete mellan ländernas arbetsförmedlingsmyndigheter. En särskild arbetsgrapp
med uppgift att utarbeta nya gemensamma riktlinjer för arbelsförmedlingssamarbelel
mellan länderna har nyligen tillsatts. Ytterligare en arbetsgrapp har
tillsatts med uppgift att se över 1976 års nordiska överenskommelse om
arbetslöshetsförsäkring, varvid bl.a. gränsarbetarnas och gränspendlarnas
villkor skall beaktas.

Avslutningsvis
vill jag framhålla följande. Under den tid som den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden har funnits till har del nordiska samarbetet utsträckts till
praktiskt taget alla samhällsområden. I det nordiska arbelsmarknadssamarbelet i
allmänhet och i det svensk-finska samarbelel i synnerhet har gjorda
erfarenheter visat alt samarbetet av naluriiga skäl varken kan eller bör
begränsas lill att endasi omfalla arbelsförmedlingssamarbelel. Uppkomsten av
en stor finsktalande minoritet i Sverige kräver särskilda åtgärder även på
utbildnings-, kultur- och socialpolitikens områden. Omfattningen av flytlningsrörelserna
mellan Finland och Sverige har lett till ett mycket nära samarbete mellan de
två länderna också på de sistnämnda områdena.

Arbelsmarknadssamarbelet
i Norden begränsas emellertid av den omständigheten, att en gemensam ekonomisk
politik inle existerar. Resurser och administrativa fömtsättningar saknas också
för en gemensam nordisk sysselsättningspolitik. Erfarenheterna under de gångna
åren har vidare visat atl en nationell arbetsmarknads- och
sysselsättningspolitik i sig inte är ett tillräckligt verksamt medel för atl
skapa balans i flytlningsrörelserna. Dessa påverkas i slor utsträckning av
konjunkturförändringarna och taklen i den aUmänna ekonomiska utvecklingen i
varje enskilt land. Målet alt åstadkomma en så likartad ekonomisk utveckling
som möjligt i hela Norden blir därför också beroende av i vilken omfattning
andra samarbetsområden, i första hand det regional- och näringspolitiska
samarbetet, kan utvecklas.

Revisionen
av överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad har byggt på det senasie
årtiondets nya erfarenheter av arbetsmarknadens funktionssätt. Samtidigt kan
arbetsmarknaden väntas undergå ytterligare stora och snabba förändringar i
alla nordiska länder under de närmaste åren. Denna utveckling kan ta olika
riktning i skilda nordiska länder. Jag vill därför framhålla atl den nya
överenskommelsen utformats så att

Prop. 1982/83:5 9

den
ger utrymme fÖf eh anpassning lill ändrade förhållanden. Ell uttryck härför är
stadgandet (art. 6) öm atl särskilda överenskommelser kan ingås mellan två
eller flera av de fördragsslutande ländema inom ramen för den nordiska
överenskommelsen. Denna föreskriver ocksä ett närmare samråd med
arbetsmarknadens parter om frågor rörande arbetsmarknad och sysselsättning i
Norden.

Jag
finner det vara av stort värde alt också Island har funnit det möjligl atl
ansluta sig lill den nya överenskommelsen och atl motsvarande möjlighet står
öppen även för Färöarnas Och Grönlands vidkommande.

Jag
vill i delta sammanhang upplysa om alt de nordiska arbetsministrarna den 6
mars 1982 även undertecknade en Överenskommelse om samarbete mellan myndigheter
och institutioner inom den yrkesinriktade rehabiliteringen och arbetsmarknadsutbildningen.
Dessförinnan hade frägan förelagts Nordiska rådets 30:e session i form av etl
ministerrådsförslag (B 41/s) och rädet tillstyrkt förslaget.

Genom
överenskommelsen kan i särskilda faU arbetssökande som är varaktigt bosatta i
något av de nordiska länderna erbjudas yrkesinriktad rehabilitering eller
arbetsmarknadsutbildning i annat nordiskt land än bo-sättningslandet. Det
gäller i första hand när arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering därigenom kan erhållas mera närbeläget eller på annat sätt bli
lättare tillgänglig eller när speciella resurser krävs som inte kan uppbådas i bosättningslandel.
Beslul om godkännande av denna senare överenskommelse ankommer på regeringen.

5
Hemställan

Med
hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen alt

godkänna
överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad.

6
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen anta del förslag som föredraganden lagl fram.

Prop. 1982/83:5 10

BUaga I

Överenskommelse

om gemensam nordisk arbetsmarknad

Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge,

som anser att del är en grundläggande rättighet för
medborgare i de nordiska ländema att fritt kunna ta arbete och bosätta sig i
annat nordiskt ' land,

som är ense om atl delta skall kunna ske under på förhand
kända samt ekonomiskt och socialt tryggade förhållanden,

som har som mäl alt upprätthålla full sysselsättning i
sina respekfive länder och som avser att samarbeta i delta syfte,

som även genom det nordiska samarbetet eftersträvar en
balanserad regional utveckling såväl inom det egna landet som mellan länderna,

som anser att samarbetet mellan länderna skall bedrivas
så, att det stöder varje enskilt lands åtgärder för all trygga en harmonisk
sysselsättningsutveckling, att flyttningsrörelserna mellan länderna inte
skapar obalans på arbetsmarknaden och att det i sin helhet är till gagn för
den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder,

som eftersträvar jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor
och män,

som anser atl dimensioneringen i varje land av
utbildningskapaciteten och ett samarbete i delta syfte är elt viktigt led i
strävan alt skapa balans på arbetsmarknaden,

som hänvisar till överenskommelsen den 22 maj 1954 om
gemensam nordisk arbetsmarknad,

som hänvisar till protokollet den 22 maj 1954 angående
befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat land än
hemlandet inneha pass och uppehällstiUstånd,

som den 23 mars 1962 ingått en samarbelsöverenskommelse (Helsingforsavtalet),
ändrad den 13 febmari 1971 och den 11 mars 1974,

som den 15 september 1955 ingått konventionen om social
trygghet, förnyad den 5 mars 1981,

har med beaktande av den utveckling som ägt mm sedan 1954
års överenskommelse ingicks slufil en ny överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad med nedan angiven lydelse.

Artikel 1

I de fördragsslutande länderna skall inte krävas
arbetstillstånd för medborgare i något av övriga fördragsslutande länder.

Artikel 2

Bestämmelser om arbetsmarknaden i varje enskilt land får
inte försätta medborgare i de övriga fördragsslulande länderna i sämre läge än
landels egna medborgare.

Medborgare i ett fördragsslutande land som är anställd i
ett annat fördragsslutande land skall behandlas pä samma sätt som delta lands
egna medborgare med hänsyn tUl löne- och andra arbetsvillkor.

Artikel 3

Arbetsförmedlingsmyndigheterna i de fördragsslutande
länderna skall i sUt samarbete och genom nationella åtgärder verka för atl
såväl arbetssö-

Prop.
1982/83:5 11

kände som önskar arbete i ett annat nordiskt land som
arbetsgivare vilka önskar rekrytera arbetskraft från ett annat nordiskt land
använder sig av den offentliga arbetsförmedlingen.

I detta
syfte kan myndigheterna gemensamt besluta om åtgärder som stärker
arbetsförmedlingens medverkan vid flyttning mellan länderna för atl öka dennas
möjligheter att tillgodose den enskildes trygghet i samband med flyttning.

Härvid skall arbetsförmedlingen bl. a. tillhandahålla
mångsidig, objektiv och aktuell information och annan service till
arbetssökande och arbetsgivare.

Myndigheterna i de fördragsslulande länderna skall också
samarbeta i syfte att trygga föratsättningarna för en återflyltning.

Artikel 4

Myndigheterna i varje land skall fortlöpande lillställa
övriga länders myndigheter uppgifter om sysselsättning, lediga platser och
arbetslöshet, översikter över den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden,
upplysningar om planerade åtgärder för att bevara eller uppnå full
sysselsättning saml informafion om arbets- och levnadsvillkor.

Myndigheterna skall på samma sätt informera om regionala
eller nationella utvecklingsplaner, som kan innebära större förändringar i
efterfrågan av arbetskraft frän annat fördragsslutande land.

Artikel 5

Länderna skaU vid behov överlägga om förebyggande och
andra åtgärder för att förhindra all obalanser pä arbetsmarknaden i etl land
skapar problem på arbetsmarknaden i elt annat land.

Artikel 6

Inom ramen för denna överenskommelse kan särskilda
överenskommelser ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande länderna.
Innan en sådan överenskommelse antas av de berörda ländema skall övriga
fördragsslutande länder ges möjlighet atl framföra synpunkter.

Artikel 7

Beslämmdserna i denna överenskommelse omfaltar även sådana
yrkesgrapper för vilka gäller särskilda överenskommelser om godkännande för
sådan verksamhel i annat fördragsslutande land.

Artikel 8

Frågor om tillämpningen av denna överenskommelse skall
behandlas av Nordiska arbetsmarknadsutskoltet. Detta är därjämte Nordiska
ministerrådets (arbetsministrarnas) beredningsorgan. I utskottet skall ingå två
representanter för varje fördragsslutande land. Dessa kan tillkalla sakkunniga
i erforderlig omfattning.

Artikel 9

Nordiska arbetsmarknadsutskotlet skall främst ha följande
uppgifter:

a)
alt följa
utvecklingen på arbetsmarknaden i de nordiska länderna och överlägga om arbelsmarknadspolitiska
åtgärder och andra åtgärder för att trygga den fulla sysselsättningen,

b)
alt lägga fram
förslag till åtgärder av gemensamt intresse för arbetsmarknaden i de nordiska
länderna.

Prop.
1982/83:5 12

c) all följa flytlningsrörelserna mellan de nordiska
länderna och utforma

riktUnjer för samarbetet mellan arbetsmarknadsmyndigheterna,

d) att fastställa regler för del informationsutbyte som
skall ske i enlighet

med denna överenskommelse,

e) atl verka för jämförbarhet mellan ländernas
arbetsmarknadsstatistik,

f) atl
håUa kontakt med arbetsmarknadens parter i Norden i frågor

rörande det nordiska arbetsmarknadssamarbetet.

Artikel 10

Nordiska ministerrådet (arbetsministrarna) skall
regelbundet samräda med arbetsmarknadens parter om frågor rörande arbetsmarknad
och sysselsättning i Norden.

Artikeln

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna
överenskommelse återfinns i bifogade protokoll vilket träder i kraft samtidigt
med överenskommelsen och har samma verkan och varaktighet som denna.

Artikel 12

Önskar ett land uppsäga överenskommelsen skall skriftligt
meddelande härom tillställas det danska utrikesministeriel, som har att
underrätta de övriga nordiska ländernas regeringar härom.

Uppsägningen
gäller endast del land som har verkställt densamma och får verkan från och med
ingången av det kalenderår som inträffar minsl sex månader efter del alt del
danska utrikesministeriet har mottagit meddelande om uppsägningen.

Vart och ett av de fördragsslutande länderna kan med
omedelbar verkan sätta överenskommelsen ur kraft i förhällande lill ett eller
flera av de övriga länderna i händelse av krig eller krigsfara eller om andra
särskilda intemationella eller nationella förhållanden gör det nödvändigt.
Vederbörande länders regeringar skall omedelbart underrättas om beslutet.

Artikel 13

Denna överenskommelse skall ratificeras och
ratifikationshandlingarna deponeras hos det danska utrikesministeriet, som
skall överiämna bestyrka kopior av överenskommelsen till de övriga fördragsslulande
länderna.

Överenskommelsen träder i kraft första dagen i den månad
som infaller två hela kalendermånader efter den dag, då samtliga länders
ratifikationshandlingar har deponerats.

Artikel 14

När denna överenskommelse träder i kraft skall
överenskommelsen den 22 maj 1954 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om
gemensam nordisk arbetsmarknad samt därtill fogat protokoll upphöra atl gälla.

Till bekräftelse härav har undertecknade, av sina
regeringar befuUmäktigade ombud, undertecknat denna överenskommelse!

Prop.
1982/83:5 13

Som skedde i Köpenhamn den 6 mars 1982 i ett exemplar på
svenska, danska, finska, isländska och norska språken, vilka samtliga texter
äger lika vitsord.

För Danmark: SvendAuken

För Finland: Jouko Kajanoja

För Island: Svävar Gestsson

För Norge: Ole Ålgård

För Sverige: Ingemar Eliasson

Prop. 1982/83:5 14

Bilaga
2 Protokoll

Samtidigt
med underleckandet av en denna dag daterad överenskommelse om gemensam nordisk
arbetsmarknad har undertecknade, därtill vederbörligen befuUmäktigade, enats om
följande:

1) Vart
och elt av de fördragsslulande länderna skall inom ramen för sin

lagstiftning och med beaktande av bestämmelserna i denna överenskom

melse samt övriga avtal som gäller mellan dessa länder vidta åtgärder i

syfte att

a) förmå medborgare som har för avsikt att söka arbete
i annat nordiskt land att vända sig till arbetsförmedlingen i del land där han
är bosatt,

b) ge medborgare i elt nordiskt land som vistas i och
söker arbete i ett annat nordiskt land möjlighet lill kontakt med
arbetsförmedlingen även i det förstnämnda landet,

c) förmå arbetsgivare som avser atl rekrytera
arbetskraft frän annat nordiskt land att göra detta genom den offentliga
arbetsförmedlingen,

d) förhindra
atl arbetsgivare bedriver privat värvning av arbetskraft i ett

annat nordiskt land.

2) Arbetsmarknadsmyndigheterna skall tillse atl i
regionen bosatta arbetssökande, oavsett nationalitet och med beaktande av
personlig lämplighet, kan erhålla anvisning lill lediga arbeten innan
arbetskraft från andra fördragsslutande länder anskaffas.

3) Vid förmedlingen av arbetskraft mellan länderna
skall eftersträvas att den arbetssökande kan erbjudas en tillfredsställande
bostad och att information om språkundervisning, barndagvård och skolgång saml
andra upplysningar av betydelse för arbetstagaren och hans familj lämnas den
arbetssökande innan anvisning sker.

4) Arbetsmarknadsmyndigheterna bör följa utvecklingen
när det gäller de flyllandes villkor och vid behov föreslå sådana åtgärder som
bör vidtas av andra myndigheter för att främja anpassningen lill de nya arbets-
och levnadsförhållandena.

5) Ekonomiskt stöd vid flyttning från ett nordiskt
land till etl annat kan utgå enligt principer som dessa länder enas om i
särskild ordning.

6) Länderna skall i särskild ordning inom ramen för
denna överenskommelse enas om villkoren för gränsarbetare.

7) Överenskommelsen skall inte utgöra hinder för

a) atl arbetsmarknadspolitiska åtgärder förbehålles
egna medborgare samt medborgare i de övriga fördragsslutande länderna som sedan
viss tid är bosatta i eller har blivit arbetslösa i landet,

b) att del i länderna finns bestämmelser angående
anställning av utländska medborgare vid företag eller i verksamhet, för vilken
krävs koncession, eller i yrke, för vars utövande krävs auktorisation,

c) att speciella beslämmelser utfärdas för anställning
inom områden eller i företag, där särskilda säkerhets- och försvarssynpunkter
gäller,

d) atl
nationella bestämmelser kan finnas angående anställning av ut

ländska medborgare i offentlig tjänst,

e) alt
det i länderna finns bestämmelser angående anmälningsskyldighet

för arbetstagare från annat nordiskt land,

O
alt isländska myndigheter är behöriga att i undantagsfall och efter samråd med
övriga fördragsslutande länder kräva arbetstillstånd för att förhindra obalans
på gmnd av flyttningsrörelser avseende arbetstagargmp-

Prop.
1982/83:5 15

per
eller omfattande individuella flytlningsrörelser som riktar sig mot bestämda
regioner, yrken eller näringsgrenar.

8) Genom noteväxling kan den danska regeringen på
grundval av beslul som fattats av det färöiska hjemmestyre eller det
grönländska hjemmestyre under föratsättning av ömsesidighel ansluta sig till
den i dag daterade överenskommelsen också för Färöarnas respektive Grönlands
vidkommande.

9) De svenska och danska regeringarna är eniga om att
den av de båda statema ingångna konventionen den 18 november 1946 om förmedling
av arbetskraft m. m. skall upphöra alt gälla i och med atl delta protokoll
träder i kraft.

Till
bekräftelse härav har undertecknade, av sina regeringar befuUmäktigade ombud,
undertecknat detta protokoll.

Som
skedde i Köpenhamn den 6 mars 1982 i elt exemplar på svenska, danska, finska,
isländska och norska språken, vilka samtliga texter äger lika vitsord.

ProlokoUet
skall deponeras hos det danska utrikesministeriet som skall överlämna bestyrkta
kopior till de övriga fördragsslutande länderna.

För
Danmark: Svend Auken

För
Finland: Jouko Kajanoja

För
Island: Svävar Gestsson

För
Norge: Ole Ålgård

För
Sverige: Ingemar Eliasson

Norstedts Tryckert, Stockholm 1982