Prop. 1982/83:54

Prop.
1982/83:54

Regeringens proposition

1982/83:54

om
undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv;

beslutad
den 4 november 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen alt anla del förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås all undanlag från del inskrivningsrältsliga kravet på
lagfart skall få göras beträffande vissa fastighelsförvärv som har skelt före
år 1876. Förslaget överensstämmer med vad som gällde före jordabalkens
ikraftträdande år 1972 och berör främst fastigheter som av ålder är allmän
egendom. Förslaget innebär bl.a. alt lagfart kan beviljas den som har förvärvat
en sådan fastighet av t.ex. slaten, trots all staten inte har lagfart.

Lagändringen
föreslås träda i kraft den I januari 1983.

1 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 54

Prop. 1982/83:54 2

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom
föreskrivs atl i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken' skall
införas en ny paragraf, 60 a S, av nedan angivna lydelse.

60
a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 §2, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§
första stycket 1 och 23 kap. 3§ första stycket I nya balken skall den som inle
var skyldig att lagfara sitt förvärv enligl de regler som gällde när förvärvet
skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Han skall då också anses ha
behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om inte lagfart har
sökts för annan.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1983.

Lagen
omtryckt 1971: 1210.

Prop.
1982/83:54 - 3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-09-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten. Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén.
Andersson, Boo, Eliasson, Elmstedt, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss om undantag från lagfartskravet beträffande
vissa äldre för-

1 Inledning

Inom inskrivningsrälten gäller den principen all den som
har förvärvat en faslighet inte kan få lagfart om inle hans fångesman (dvs. den
som han förvärvar fastigheten från) har lagfart. Lagfart utgör också en
förutsättning för möjligheten alt erhålla inteckning och andra inskrivningar.

I de inskrivningsförfatlningar som gällde före den I
januari 1972, då jordabalken (JB) irädde i kraft, gjordes undantag från
lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv. Det torde allmänt ha anlagils
att införandet av JB inte innebar nägon ändring av dessa regler. Genom etl
avgörande av högsta domstolen (NJA 1981 s. 978) har emellertid fastslagits atl
införandet av JB innebar etl upphävande av undantagsregeln för vissa äldre
förvärv.

Stiflsnämnden i Linköping har i en skrivelse till
regeringen den 3 februari 1982 hemställt atl regeringen vidtar åtgärder för
att få lill stånd en ändring av gällande räll så all undanlag från
lagfartskravet görs i likhet med vad som gällde före införandet av JB.
Kammarkollegiet har i en skrivelse den 9 mars 1982 biträtt sliftsnämndens
hemställan. Kammarkollegiet har lill sin skrivelse fogat en skrivelse den 19
december 1980 från statens lantmäteriverk till byggnadsstyrelsen om oklara
lagfarter beträffande statens fasiighelsinnehav. Skrivelserna har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels sliftsnämndens
i Linköping skrivelse som bilaga I, dels kammarkollegiets skrivelse som bilaga
2, dels. lantmäteriverkets skrivelse som bilaga 3, dels en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bUaga 4.

Prop. 1982/83:54 4

2
Allmän motivering

Förslagel
om alt del görs etl undanlag från lagfartskravel beträffande vissa äldre
förvärv har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinslanserna. Jag vill
redan nu klargöra all även jag anser del motiverat med ell sådant undanlag.

När
del gäller bakgrunden och motiven lill förslaget vill jag anföra följande.

Lagfartssyslemel
har anor sedan medeltiden i värt land. Till en början hade lagfarten sin
största betydelse för sådana förvärv som kunde bli föremål för klander med slöd
av den s. k. bördsrätlen, som var en slags förköpsrält för släktingar lill
jordägaren. (Bördsrätlen avskaffades helt år 1863.) Skyldigheten all söka
lagfart utsträcktes först genom 1875 års lag-farlsförordning lill alla slags
förvärv av fast egendom.

Lagfartskravel
uppställdes i 8 § första stycket lagfarlsförordningen, där del stadgades all om
lagfart söktes på egendom som övergått till ny ägare "innan föregående
ägare, vilken varit skyldig all med sill fång lagfara, sådant fullgjort,"
lagfart på sista fånget ej fick beviljas, förrän den tidigare ägarens fång
blivit lagfaret. Undanlag från lagfartskravel gjordes alltså beträffande de
förvärv som skett före lagfarlsförordningens ikraftträdande den I januari 1876
och som enligl då gällande regler inle behövde lagfaras. Även i 1875 års
inteckningsförordning gjordes motsvarande undanlag från lagfartskravel (se 12 §).

Genom
ränsfallel NJA 1981 s. 978 har fastslagits atl jordabalken (JB) inte medger ett
undantag från lagfartskravel beträffande äldre förvärv. En ansökan om
inteckning avslogs, eftersom fastighetsägaren (ell pastorat) inle hade lagfart.

I
förarbetena lill JB anförs inga motiv för all avskaffa undantaget från lagfartskravel.
Däremot återges etl uttalande av lagberedningen atl de fall då enligl äldre
rätt fångesmannen ej varit lagfarlspliklig ansetts böra behandlas i promulgalionslagen.
Även följande uttalande av lagberedningen återges (prop. 1970:20 s. B 583);

När
lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder
ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i nuvarande praxis icke krävas alt
kronans eller stadens laga åtkomst slyrkes. Ehuru förslagels slällning lill
dessa fall närmast är etl övergångsspörsmål, vill beredningen här framhålla alt
någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad.

I
motiven (prop. 1970:145) till lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken
behandlas inle lagfartskravel beträffande de äldre fången.

Kammarkollegiet
pekar i sin skrivelse på att upphävandet av undantaget från lagfartskravet i
betydande utsträckning berör den kyrkliga jorden. Denna är indelad i omkring
10000 fastigheter, av vilka del stora flertalet är äldre fång, ofta av
medellida ursprung. Även statens fasiighelsinnehav.

Prop. 1982/83:54 5

t.ex. av domänverket förvallade indragna boställen,
kronoparker, krono-överloppsmarker och vissa kronoholmar, berörs, liksom vissa
kommuner (städer) med äldre fastighetsbestånd. Kollegiet anför vidare.

I de fall statens äldre fasiighelsinnehav grundar sig på elt
förvärv i jordabalkens mening bör det ofta finnas fångeshandlingar. Dessa
förvaras i kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta
handlingarna är från mitten av 1500-talel. Del är dock bara en mindre del av de
äldre fången som man pä delta sätt kan fånga in.

I de fall faslighelsinnehavel inle grundar sig på etl
förvärv i egentlig mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna
vinnas. Det kan gälla medeltida prästboslällen, om vars tillkomst man ingenting
vet, och det gäller, arealmässigl sett, kanske slörre delen av domänverkets fasiighelsinnehav,
nämligen kronoparkerna och kronoöverloppsmarkerna i Norrland. Elt
upprätthållande av lagfarlsplikien för sådan egendom kommer all medföra
problem för domänverkets faslighelshanlering.

Som nämnts är remissinstanserna positiva till atl en
undantagsregel införs när det gäller lagfartskravet vid äldre förvärv.
Byggnadsstyrelsens och domänverkels yttranden bekräftar alt upphävandet av
undantaget från lagfartskravel vållar problem, när del gäller förvaltningen av
fastigheter som slaten av ålder är ägare lill.

Den som inte kan förete någon fångeshandling lill en
fastighet har vissa möjligheter att fä lagfart dels enligt reglerna i 20 kap. JB
om lagfartssam-manlräde, dels enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning
och legaUsering. De problem som lagfartskravel för vissa äldre fång medför,
bl. a. när del gäller förvaltningen av fastigheter som staten av ålder är ägare
till, kan enligt min mening emellertid inte lösas på ell tillfredsställande
sätt inom ramen för dessa regler. Del skulle för det första uppstå stora kostnader
och en avsevärd arbetsbelastning för inskrivnings- och fastighelsbild-ningsmyndigheterna.
Dessutom måste det ha funnits en fångeshandling för atl etl lagfartssammanträde
skall kunna leda till lagfart. En stor del av statens fasiighelsinnehav grundar
sig emellertid inle på sådana handlingar. Vidare torde lagen om
äganderättsutredning och legaUsering inle medge att äganderättsutredning
används för atl reda ut äganderättsförhållandena beträffande enstaka
fastigheter.

Mol bakgrund av det anförda delar jag uppfattningen atl
del i den inskrivningsrältsliga lagstiftningen nu åter bör införas en
undanlagsregel när del gäller lagfartskravel beträffande vissa äldre förvärv.

Enligt såväl lagfarlsförordningen som inieckningsförordningen
var del en förutsättning för all undantag skulle göras från lagfartskravel atl
äganderätten styrktes på annat sätt. Stiflsnämnden i Linköping föreslär att
denna förutsättning uppställs även i den nya lagstiftningen.

Kammarkollegiet föreslär för sin del att den nya
undantagsregeln utformas efter mönster av 18 § andra stycket lagen (1970:989)
om införande av fastighelsbildningslagen (se SFS 1971:1036, prop. 1971:180 s.
102-103).

Prop.
1982/83:54 6

Enligl denna bestämmelse görs undantag för de äldre
förvärven frän det lagfartskrav som gäller för sammanläggning enligt fastighelsbildningslagen
(1970:988). Bestämmelsen innehåller inte något krav på atl äganderätten skall
styrkas.

Flera remissinslanser, bl.a. Göta hovrätt, anser att kammarkollegiets
förslag inle är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det förhållandel att del i 18 S andra stycket lagen om
införande av fastighelsbildningslagen ej krävs atl äganderätten styrks torde
sammanhänga med atl det genom faslighelsbildningslagens regler är sörjt för
att fastighelsbildningsmyndigheten gör en materiell prövning av äganderättsförhållandena
i etl sammanläggningsärende. För alt en sådan materiell prövning skall komma lill
stånd vid inskrivningsmyndigheten krävs emellertid en uttrycklig föreskrift
härom i undantagsregeln. Jag delar uppfattningen all en materiell prövning av
äganderättsfrågan bör ske i de ifrågavarande inskrivningsärendena. Jag
förordar därför alt det i undantagsregeln föreskrivs atl den får lillämpas
endast för del fall alt äganderätten styrks. Jag återkommer i
specialmotiveringen lill frågan om vilken utredning som skall krävas för all
äganderätten skall anses styrkt.

Lantmäteriverket anser att undantagsregeln bör
tidsbegränsas för att frågan om en mera genomgripande ändring av redovisningen
i fastighets-böckerna av fasligheter av krono natur inte skall skjutas på
framtiden. Enligl verket bör nämligen målet nu vara atl inordna de
ifrågavarande fastigheterna i lagfartssyslemel.

Även andra remissinslanser framhåller betydelsen av att
statens fastigheter inordnas i det allmänna fastighetsredovisningssystemet.
Göta hovrätt finner det otillfredsställande att viss egendom i dag saknar
lagfaren ägare. Domslolsverkel anser atl äganderättsförhållandena beträffande
kyrkans och statens fasta egendom bör klaras ut, så att äganderätten till
varje fastighet kan tilläggas ell bestämt rättssubjekt, som kan erhålla lagfart
på egendomen. Centralnämnden för fastighetsdata och byggnadsstyrelsen anser
alt del bör skapas en möjlighet att i fastighetsboken anteckna den myndighet
som förvallar en stallig faslighet även i de fall då lagfartsuppgift saknas
(jfr 12 S tredje stycket faslighelsbokskungörelsen, 1971:708).

Enligl 2§ lagen (1932:169) om uppläggande av nya fastighelsböcker
skall i faslighetsboken upptas samtliga fastigheter som är belägna inom
inskrivningsmyndighetens område. Dock skall en fastighet "som är anslagen
lill boställe eller from stiftelse eller utarrenderad för kronans räkning eller
eljest under dess omedelbara disposition" inte tas upp i fastighetsboken
i annat fall än då del behövs för inskrivning rörande fastigheten. Till följd
av denna regel utesluts ur fastighelsböckerna det stora flertalet egendomar
som från äldre tid befinner sig i statens ägo eller slår under statens uppsikt
och pä vilka ålkomslhandlingar aldrig funnits.

I förarbetena lill 1932 års lag anförs som skäl för atl
inte i fastighelsböckerna la upp samtliga fastigheter i allmän ägo att faslighetsboken
inte

Prop.
1982/83:54 7

onödigtvis
bör belastas med fastigheter som inle annat än i undanlagsfall kan antas bli
föremål för inskrivning. Det framhålls även att en sådan fullständig
redovisning i inte ringa mån skulle öka arbetet med faslighels-böckernas
uppläggande (prop. 1932:108 s. 53).

För
egen del kan jag i och för sig dela uppfattningen att det allmänt selt är
otillfredsställande all fastighelsböckerna är ofullständiga på denna punkt. Etl
inordnande i lagfartssyslemel av samtliga fastigheter som av ålder är i allmän
ägo kräver emellertid bl.a. atl 1932 års lag ändras. Som lantmäteriverket
framhåller i sitt remissyttrande måste sådana lagstiftningsåtgärder föregäs av
ingående överväganden i olika frågor, bl. a. rätts-historiska. Del föreliggande
materialet ger vidare ingen ledning när del gäller atl bedöma om nyttan av en
sådan reform uppväger de därmed förenade kostnaderna. I detta hänseende är all
märka bl.a. alt frågan om äganderätten lill kyrklig jord många gånger är av
mindre intresse än frågan vem som förvallar egendomen och får förfoga över den
(jfr SOU 1978:1 s. 70 och 1978:3 s. 73). Mol bakgrund av det sagda är jag inle
beredd all nu föreslå en ändring av de regler som gäller för redovisningen i fastighelsbok
av allmän egendom. Vid sådant förhållande bör det inle komma ifråga atl tidsbegränsa
undantagsregeln.

Den
nya regeln om undanlag från lagfartskravet bör enligl min mening las in i lagen
om införande av nya jordabalken. Regeln bör omfatta samtliga de typer av inskrivningsälgärder
beträffande vilka elt undantag frän lagfartskravel gjordes i de regler som
gällde före JB:s ikraftträdande.

Den
föreslagna regeln bör träda i kraft snarast möjligt.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till
lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Förslagel
bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 5.

4
Specialmotivering

60
a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 3
§ första stycket I och 4 § första stycket 1 samt 23 kap. 3 § första stycket I
nya balken skall den som inle var skyldig all lagfara sitt fövärv enligl de
regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt
styrks.

Undantagsregeln
har utformats så att den som enligt äldre regler inle var skyldig alt lagfara
sitt förvärv vid tillämpningen av vissa bestämmelser i 20-23 kap. JB skall
anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Regeln

Prop.
1982/83:54 8

har alltså ingen betydelse för t.ex. bestämmelserna om godlrosförvärv
på grund av inskrivning i 18 kap. JB.

Avgörande för om lagfarlsskyldighet förelegat är de regler
som gällde när förvärvet skedde. Förvärv genom arv, giftorätt och skatlelösen
av kronojord blev lagfartspliktiga först genom lagfarlsförordningen. Förvärv
genom testamente blev lagfartspliktiga genom en förordning av år 1857 (se
lagberedningens förslag till jordabalk II, 1908, s. 560-562).

I den allmänna motiveringen har påpekats all del många
gånger inle går atl utreda hur t.ex. en fastighet som av ålder ägs av staten
har förvärvals. I sådana fall får presumeras alt förvärvet har skett på elt
sådant sätt all lagfarlsplikl inle har förelegat. Avgörande för om
undanlagsregeln skall lillämpas blir då om sökanden kan uppfylla del uppställda
kravet all äganderätten skall styrkas.

Som nämnts i den allmänna motiveringen har kravet på alt
äganderätten skall styrkas motsvarigheter i 7 § lagfartsförordningen och 12 § itMeck-ningsförordningen.
Det går inle all uttömmande ange vilken utredning som skall krävas för atl
äganderätten skall anses styrkt i inskrivningsärendel. Delta får bedömas från
fall lill fall. Ledning får sökas bl.a. i den praxis som har uppkommit mot
bakgrund av de äldre reglerna. Till ytteriigare belysning av frågan kan dock
följande sägas.

I princip bör krävas alt den som åberopar undantagsregeln
kan visa atl hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga
fasta). Denna princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta.
Undanlagsregeln torde nämligen bli tillämplig främst när det är fråga om fast
egendom som av ålder har ansetts tillhöra staten eller en kommun (stad).
Beträffande sådan egendom kan det inte — som framhålls i det tidigare
återgivna uttalandet av lagberedningen - krävas atl statens eller kommunens
laga åtkomst styrks. Motsvarande gäller även beträffande jord som av ålder
ansetts vara kyrklig.

Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av
undanlagsregeln att styrka äganderätten. När det gäller fasligheter som av
ålder tillhör ett allmänt organ är del därvid många gånger av värde alt visa
hur fasligheten har redovisats i de gamla jordeböckerna. Självfallet utgör inte
enbart det förhållandel att en fastighet i jordeboken har åsalls jordnaluren krono
tillräcklig bevisning om all fastigheten tillhör slaten. Del kan bl.a. påpekas atl
kyrklig jord många gånger är av krono jordnalur. Även jord som av ålder tillhör
en stad kan ha krono jordnalur (angående städernas donations-jordar, se bl.a. prop.
1964:157). I vissa fall torde del dock av jordnaturen och andra uppgifter i jordeböckerna
klart framgå atl en faslighet av ålder tillhör t.ex. staten. Vissa uppgifter ur
jordeböckerna finns redovisade i jordregislret. Frågan hur en faslighet har
redovisats i jordeböckerna kan också belysas av kammarkollegiet.

Av betydelse för all styrka äganderätten lill en fastighet
som av ålder tillhör ett allmänt organ är även t.ex. en redogörelse för hur
egendomen

Prop. 1982/83:54 9

nyttjats saml en uppgift i frågan om någon annan gör
anspråk på äganderätten lill fastigheten. Det blir närmast den som förvaltar
egendomen som har all lämna besked i dessa frågor. När del gäller den kyrkliga
jorden torde den ifrågavarande redogörelsen kunna utarbetas med ledning av bl.a.
den förteckning över kyrklig jord som stiflsnämnden förenligt 2.§ förordningen
(1971:860) om förvaltning av kyrklig jord.

Fastigheter som av ålder ägs av något allmänt organ har
ofta inle varit föremål för någon inskrivningsålgärd och är därför inle
upptagna i fastighetsboken. Om en sådan fastighet redovisas i faslighetsboken t.ex.
därför att lagfart har sökts på den måste givelvis en särskild utredning
verkställas innan undanlagsregeln kan tillämpas.

Som tidigare har påpekats gäller undantagsregeln endasi
vid tillämpningen av vissa beslämmelser i 20-23 kap. JB. Hänvisningen till de
olika bestämmelserna i dessa kapitel innebär följande.

En fångesman som saknar lagfart skail vid tillämpningen av
20 kap. 7 § 2 JB anses ha lagfart om han styrker sin äganderätt samt har förvärvat
fasligheten före år 1876 genom ell förvärv som inte var lagfarlspliktigt (jfr 7
§ och 8 § första stycket lagfarlsförordningen).

På motsvarande säll skall vid tillämpningen av,

21
kap. 2 § jörsta
stycket 3 JB, den som har upplåtit tomträtt anses ha lagfart (jfr 3 § lagen,
1907:36 s. 27, om inskrivning av tomträtt etc).

22
kap. 3 § första
stycket 1 JB, fastighetsägaren anses ha lagfart (jfr 12 S första stycket inieckningsförordningen),

23
kap. 3 § första
stycket I JB, den som har gjort upplåtelsen anses ha lagfart (jfr 41 § första
stycket, 55 § första stycket samt 58 S I mom. första stycket inieckningsförordningen).

Alt 22 kap. 4 § första stycket I JB tas upp i
undantagsregeln innebär alt den som innehaft en fastighet på grund av ett äldre
förvärv men sålt denna kan göra ell sådant inteckningsmedgivande som avses i
bestämmelsen.

Lagregeln föreslås träda i kraft den I januari 1983. Av
bestämmelsens processuella natur följer all den skall lillämpas även på förvärv
som har skelt före ikraftträdandet.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagel
till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan, t
i Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 54

Prop. 1982/83:54 10

Bilaga
I

Skrivelse 1982-02-03 från stiftsnämnden i Linköping

Högsta
domstolen har i beslut nr SÖ 2311 den 20 oktober 1981 (Ö 1039/ 79) avgjort
ärende ang. inteckning i numera kyrklig jord. I sitt beslut konstaterar
domstolen alt enligt nu gällande rätt de s.k. "äldre fången" rörande
fast egendom - dvs. tillkomna före 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar
- på grund av avsaknande av tillämplig övergångsbestämmelse till jordabalkens promulgationslag
(SFS 1970:995) måste bli föremål för s. k. lagfarlssammanträde (20 kap. 10- 13 S§
JB) för vinnande av lagfart.

Della Högsta domstolens
ställningstagande skulle för köpare av publik jord medföra omsländig tidsutdräkt
och ökade kostnader vid förvärv av sådan jord; vilket icke torde ha varit
lagstiftarens mening vid tillkomsten av gällande jordabalk. För sliftsnämndens
i Linköping del, som handlägger cirka 100 försäljningsärenden om året, skulle elt
onödigt merarbete uppslå genom deltagandet i lagfartssammanträden. För
statsverket sammantaget, säväl för publika säljare som domstolarna, skulle
avsevärda kostnader kunna besparas därest en lagändring härutinnan skulle kunna
åvägabringas.

Stiflsnämnden
får under åberopande av del ovan anförda hemställa, all regeringen måtte vidta
åtgärder för snarast möjliga ändring av gällande rätt av innebörd alt en
föreskrift i likhet med den som föreslogs i I9§ 1960 års lagberednings förslag lill
promulgationslag (SOU 1960: 26) måtte införas.

Prop.
1982/83:54 11

Bilaga 2

Skrivelse 1982-03-09 från kammarkollegiet

Kammarkollegiet får i anslutning till skrivelse 1982-02-03
från stiftsnämnden i Linköping anföra följande.

Vid
ikraftträdandet av 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar gällde sedan
gammall att den publika egendomen var undantagen från lagfarlsplikl. För denna
gällde i stället som legitimation jordeböckernas redovisning av densamma med
jordnaturen Krono under allmän disposition. I förordningarna togs hänsyn till
delta på det sättet, alt lagfarlsplikien inte omfattade fång, varmed man enligl
äldre lag inte var skyldig lagfara (8§ LE och 12 § IF).

Del har allmänt antagits atl tillkomsten av den nya
jordabalken inte skulle innebära någon ändring i detta avseende. I
domstolsverkets Handbok för Inskrivningsmyndighet återges sålunda etl
uttalande av lagberedningen, som anförde följande i frågan (JB-prop. s. B
583):

När
lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder
ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i nuvarande praxis icke krävas all
kronans eller stadens laga åtkomst slyrkes. Ehuru förslagets slällning lill
dessa fall närmast är elt övergångsspörs-mäl. vill beredningen här framhålla
att någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad. Högsta domstolen har
emellertid nyligen meddelat elt beslul (1981-10-20, SÖ 2311) av innebörd att de
äldre fången enligt jordabalken inle är undantagna från lagfarlsplikl.
Kollegiet bifogar en fotoslalkopia av beslutet jämte protokollet, i vilket justitierådet
Hessler närmare utvecklat rättsfrågan.

Enligl 12:4 I st. FBL gäller atl för atl en faslighet
skall få ingå i sammanläggning skall ägaren ha lagfart på fastigheten. I
ursprungliga lydelsen av FBLP (SFS 1970:989) gjordes inle undanlag för de
äldre fången men väl genom en senare lagändring (SFS 1971:1036), varigenom tillagts
ett andra stycke lill 18 § FBLP, som föreskriver an 12:4 I st. inle gäller i
fråga om fastighet som förvärvals på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig
att söka lagfart. Hessler pekar i sitt yttrande lill protokollet på denna
inkonsekvens i lagstiftningen.

Den kyrkliga jorden utgöres i huvudsak av
församlingskyrkorna och till dem hörande kyrkogårdar och kyrkojordar,
pastoratens prästgårdar och löneboslällen, prästlönefondsfasligheler.
domkyrkornas egendom, biskopsgårdar och kyrkofondsfasligheler. Totalt rör det
sig om ca 10000 fasligheter, av vilka det stora flertalet är s. k. äldre fång,
ofta av medeltida ursprung. För dessa får högsta domstolens beslut
konsekvenser. Pågående arbete med strukturrationalisering av den kyrkliga
jorden kommer alt försvåras om krav pä lagfartsplikt uppställes. Försäljningar
av kyrklig jord för bostadsexploalering är inle heller ovanliga.

Lagfarlsplikien för s. k. äldre fång skulle i betydande
utsträckning också beröra statens fasiighelsinnehav t. ex. av domänverket förvaltade
indragna boställen, kronoparker, kronoöverloppsmarker och vissa kronoholmar.
Kronoholmarna slår annars i allmänhet under kammarkollegiets inseende. Pågående
utredning om kronoholmarnas framlida disposition kan komma atl leda till
överlåtelser i en del fall av kronoholmar till i första hand kommuner. Vidare
berörs byggnadsstyrelsen såsom förvaltare av statliga

Prop. 1982/83:54 12

förvaltningsbyggnader och fortifikaiionsförvaltningen
såsom företrädare för krigsmaktens fasta egendom samt vissa kommuner (städer)
med äldre fastighetsbestånd.

I de fall statens äldre fastighetsinnehav grundar sig på
ett förvärv i jordabalkens mening bör det ofta finnas fångeshandlingar. Dessa
förvaras i kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta
handlingarna är från mitten av l500-lalet. Det är dock bara en mindre del av de
äldre fången som man på detta sätt kan fånga in.

I de fall faslighelsinnehavel inte grundar sig pä ett
förvärv i egentlig mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna
vinnas. Det kan gälla medellida prästboställen, om vars tillkomst man ingenting
vet. och det gäller, arealmässigt selt, kanske större delen av domänverkets fasiighelsinnehav,
nämligen kronorparkerna och kronoöverloppsmarkerna i Norrland. Etl
upprätthållande av lagfartsplikten för sådan egendom kommer atl medföra
problem för domänverkets faslighelshanlering. Kronoholmarna, som inte varit
föremål för någon-avvittringsåtgärd. torde till sin natur få betraktas som oavvittrad
kronomark.

Kollegiet bifogar en skrivelse 1980-12-19 från
lantmäteriverket till byggnadsstyrelsen med rubriken Oklara lagfarter
beträffande statens fastighetsinnehav. Upprinnelsen till skrivelsen var etl
påpekande av revisionskon-loret inom byggnadsstyrelsen atl ett flertal av
byggnadsstyrelsens fastigheter saknar uppgift om lagfaren ägare eller uppgift
om förvaltande myndighet. Lantmäteriverket framhåller atl del borde vara en
fördel om redovisningen i faslighetsboken också innefattade statens
fastigheter och förordar en reform på della område. Verket skissar därefter
vilka lösningar som skulle kunna övervägas för att komma till rätta med
problemen. Verkets skrivelse har ännu inte slutligt behandlats av
byggnadsstyrelsen.

Hessler erinrar i sitt yttrande om möjlighelerna till
lagfart genom lagfarlssammanträde. Enligt kollegiet skulle ett konsekvent
lösande av frägan genom lagfarlssammanträden medföra slor arbetsbelastning för
inskrivningsmyndigheterna och stora kostnader för de berörda. KoUegiet avslyrker
bestämt en sådan ordning. Dessutom krävs för institutets tillämpning alt det
funnits en fångeshandling. Av det föregående har framgått alt en slor del av
statens fastighetsinnehav inte grundar sig på fång i egentlig mening.

Kammarkollegiet — som i denna sak samrått med företrädare
för domänverket och byggnadsstyrelsen - biträder stiftsnämndens framställning.
Kollegiet föreslår att JBP kompletteras med en föreskrift motsvarande det genom
SFS 1971: 1036 införda andra stycket i I8§ FBLP. Kollegiet utgår från att den
hos byggnadsstyrelsen anhängiga frågan om lämplig dokumentation i fastighelsböckerna
av statens icke lagfarna egendom i sinom tid kommer att utmynna i elt konkret
förslag.

Prop.
1982/83:54 13

Bilaga 3

Skrivelse 1980-12-19 från statens lantmäteriverk till
byggnadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande statens fastighetsinnehav

Med anledning av Er skrivelse får lantmäteriverket (LMV)
anföra följande.

Del framgår av skrivelsen atl den föranletls av vissa
påpekanden från revisionskontoret inom byggnadsstyrelsen. Revisorerna har
uppmärksammat all gravalionsbevis rörande ell flertal fastigheter som staten
äger och förvaltar genom byggnadsstyrelsen antingen 1) saknar uppgift om
lagfaren ägare, 2) upptar annan ägare eller förvallande myndighet än slaten
genom byggnadsstyrelsen eller 3) saknar uppgift om förvallande myndighet. Revisorerna
har med utgångspunkt från detta förhållande framfört uppfattningen all
byggnadsstyrelsen snarast bör vidta åtgärder för alt bli noterad som lagfaren
ägare resp. förvallande myndighet för fastigheterna.

Den speciella grupp av fastigheter som utgörs av de staten
tillhöriga fasligheter lill vilka annan än staten är upptagen som lagfaren
ägare utgör - enligl vad Ni uppger i skrivelsen - lill allra största delen nya
förvärv där lagfart lills vidare inle sökts på grund av all fastighetsbildning
inväntas. De behöver därför inte beröras yllerligare i della sammanhang och
lämnas därför ål sidan i del följande.

I två redovisade fall har Ni under är 1980 försökt alt få
större klarhet i fastighelsredovisningen genom att ta upp saken med
inskrivningsmyndighet.

I det ena fallet gällde del all få elt gravalionsbevis som
utvisade all staten var ägare lill viss fastighet (sladsäga). Denna hade
tillkommit genom sammanläggning av ell anlal fastigheter, vilka alla hade
jordnaturen krono under allmän disposition. Någon anteckning i lagfartsspallen
fanns inle.

Inskrivningsmyndigheten (Solna tingsrätt) uppgav
sammanfattningsvis all egendom som av ålder tillhörde staten inle omedelbart
kunde lagfaras för staten. Endast uppgift om lagfaren ägare skulle anges i gravalionsbevis,
inte uppgift om fastighets jordnalur. Något gravalionsbevis som utvisade all slaten
var ägare kunde därför inte utfärdas. Detta torde enligt myndigheten knappast
heller vara erforderligt, då förhållandet med full tydlighet framgick redan av
den omständigheten att egendomen var krono under allmän disposition.

Det andra fallet gällde ansökan om lagfart för
byggnadsstyrelsen på en faslighet som överflyttats från domänslyrdsens till
byggnadsstyrelsens förvaltning. Som grund för ansökan åberopades elt av finansdepartementet
fattat beslut om överflyttandet.

Inskrivningsmyndigheten (Uppsala tingsrätt) anförde bl.a. atl
den kronoegendom del gällde utgjorde stallig egendom och all såväl
domän-styrelsen (domänverket) som byggnadsstyrelsen var organ inom den statliga
förvaltningen. Dessa organ saknade i förhållande till staten möjlighel all
såsom särskilda rättssubjekt hävda anspråk på äganderätt. Lagfart kunde endast
meddelas den som med äganderätt förvärvat fast egendom. Någol annat än en
ändring i förvaltningsorganisationen innebar finansdepartementets beslut inte.
Reglerna om anteckning av förvaltande myndighet i faslighelsbokskungörelsen
(1971:708) medförde inle möjlighet atl ange förvallande myndighet när lagfart
varken sökts eller beviljats för

Prop.
1982/83:54 14

staten. Byggnadsstyrelsens framställning kunde inte
föranleda någon in-skrivningsrällslig åtgärd.

De båda tingsrältsbeslulen återger på ett fullt klart sätt
innebörden av nu gällande rätt angående lagfart. Del finns i princip inte
möjlighet alt få lagfart för staten på fastighet som har jordnaluren krono.
Önskemålen från revisionskontoret om redovisning i faslighetsboken av
fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen kan inle tillgodoses.

Såvitt avser anteckningar om äganderättsförhållanden eller
förvaltningsförhållanden - dvs. andra noteringar än inskrivningar - är det
reglerat genom författningsbestämmelserna vilka uppgifter som skall las in i fastighelsbok
och gravalionsbevis och i vilka sammanhang det skall ske. Yttrandet från
Uppsala tingsrätt uttrycker tolkningen atl bestämmelserna inte möjliggör
anteckning om förvaltningsmyndighet när det gäller faslighet som staten av
ålder är ägare lill. Å andra sidan framgår av det material som Ni överlämnat
all flera av de fasligheter som enligt företedda gravalionsbevis har krono
jordnatur även har försetts med anteckning om förvaltande myndighet hos
inskrivningsmyndigheten. Det har således i dessa fall ansetts möjligt alt enligl
gällande regler både lägga upp fastigheten i fastighetsbok och anteckna
förvaltningsmyndighet. Inskrivningsmyndigheternas bedömning av dessa frågor
synes alltså inle vara alldeles enhetlig.

Revisionskonlorets påpekanden aktualiserar emellertid frågan
om en lämpligare inskrivningsrällslig reglering av den dokumentation i fastighelsböckerna
som berör statens fastigheter. Nuvarande förhållanden uppfyller enligl LMVs
mening inle moderna krav på information rörande fastighetsdata. Del finns skäl
för en i princip enhetlig redovisning av äganderättsförhållandena i fastighelsböckerna
och för alt alltså även staten borde ha lagfart på sina fastigheter. Detta skulle
underlätta både för enskilda och för offentliga organ - bl. a. fasligheisbildningsmyndigheierna
- atl la reda på äganderättsförhållandena. Av det som revisionskontoret anfört
synes framgå alt det även skulle leda till en ändamålsenligare redovisning
internt inom de berörda förvaltningsmyndigheterna. Även för inskrivningsväsendet
borde det vara en fördel om redovisningen i faslighetsboken också innefattade
statens fastigheter. LMV vill för sin del förorda en reform pä detta område.

I del följande skall skissartat anges vilka lösningar som
skulle kunna övervägas för all komma tillrätta med problemen. Förslagen lar
sikte på att behandlingen av statens fastigheter i lagfarlshänseende så långt
del är möjligl bringas i överensstämmelse med vad som gäller fastigheter i allmänhet.
Frågorna behandlas under rubriker som ansluter lill byggnadsstyrelsens
skrivelse.

Fastigheter med jordnaturen krono

För atl uppnå syflel att man från fastighelsböckerna skall
kunna få upplysning om alt staten är ägare lill fastigheter med jordnaturen krono
är del två lösningar som i första hand framträder som alternativ. Antingen kan
det förskrivas att fastighelsböckerna skall uppta alla kronofastigheter och ge
upplysning om jordnaluren eller ocksä kan del bestämmas atl fastighet som har
jordnaturen krono skall anses vara lagfaren för staten och på den grunden las
upp i fastighelsböckerna med lagfartsanteckning. Av de båda alternativen är det
senare mera långtgående. Båda synes emellertid förutsätta författningsändringar
i någon form.

Alt i enlighet med del första alternativet enbart lägga
upp alla kronofas-

Prop. 1982/83:54 15

ligheter i fastighetsbok och samtidigt föra på upplysning
om jordnaturen torde inte kräva lagändring utan endast en anpassning i fastighetsbokskun-gördsen.

Uppgift om jordnaluren kan erhållas ur jordregislret som i
sin tur bygger pade gamla jordeböckerna. Överföringen torde kunna ske tämligen
rutinmässigt ulan någon mera ingående utredning. Jordregisirets uppgifter om jordnalur
skulle alltså i huvudsak godtas.

Del kan ifrågasättas om inle termen "krono" vid
en överföring bör bytas ul eller kompletteras med en uppgift som mera direkt
säger att staten är ägare. Innebörden av termen "krono" kan nämligen
framstå som svårtillgänglig.

Alt enligt del andra alternativet generellt förklara atl
fastighet som har krononatur skall anses vara lagfareri för staten medför vissa
fördelar. Likformigheten i redovisning och rättsverkningar blir då större och
det blir mindre utrymme för feltolkningar. Staten kan dä vid behov åberopa
jordabalkens hävderegler i stället för all tvingas göra rättshisloriska
forskningar. Även i övrigt torde fördelar uppkomma. En sådan reform måste emellertid
föregås av en utredning om reformens verkningar i olika avseenden och kräver
lagstiftning.

Oberoende av vilket alternativ som väljs bör lillböriig
hänsyn tas till rällssäkerhelssynpunkter. Som exempel bör kronofasligheter som
redan är upplagda i fastighetsbok med anteckning som tyder pä att annan än
staten är ägare kanske bli föremål för en mer selektiv utredning.

Kronofastighelerna utgör egentligen inte någon enhetlig
grupp. Dels torde såväl statliga som kyrkliga fastigheter vara redovisade under
krono titel, dels finns uppdelningen i krono under allmän disposition och krono
under enskild disposition. Dessa och andra förhållanden måste självfallet
beaktas i ell eventuellt lagstiftningsarbete med det nyss berörda syftet. Det
fordras därför atl kammarkollegiet, som har ett huvudansvar för frågor som
gäller statlig och kyrklig egendom, får tillfälle att bidra till frågornas
belysning.

En lagstiftning med nu skisserad inriktning bör
naturligtvis fullföljas med en systematisk uppläggning av fastigheterna i fastighelsböckerna.
Uppläggandel av nya fasligheisblad kunde emellertid ske successivt och
anpassas till arbetssituationen hos berörda myndigheter.

Den skisserade metoden är inte direkt användbar när det
gäller fasligheter som redovisas i stadsregister. I motsats till jordregistret
har stadsregist-rel inle några uppgifter om jordnatur. Någon motsvarighet till
bestämmelsen i 5§ jordregisterförordningen (1908:74 s. I) att överskriften till elt upplägg
skall innehålla jordnaturen finns inte för stadsregistrens del. I sådana fall
då sladsregister blivit upplagt över områden som tidigare varit redovisade i jordregisler
finns emellertid uppgifterna kvar i de gamla jordregislren. För atl reformen
också i övrigt skall få avsedd effekt kan del bli nödvändigt all i vissa fall
skaffa upplysningar om krononaturen ur jordeböckerna eller andra urkunder.

Fastigheter där annan statlig myndighet angivits som ägare

Såvill man kan se blir frågan om anteckning om förvaltande
myndighet automatiskt löst så snart slaten fått lagfart på sina fastigheter.
Redan nu finns som förul berörts regler om all anteckna förvaltande myndighet i
faslighetsboken. Reglerna anknyter till om lagfart sökts dier beviljats för
staten. En senare ändring beträffande förvallande myndighet skall på

Prop.
1982/83:54 16

anmälan las upp som inskrivningsärende (enligl
domstolsverkets handbok för inskrivningsmyndigheter avsnitt 7.7).

Även om del inte ordnas så atl staten normalt får lagfart
på sina fastigheter finns av förul berörda skäl etl intresse av atl anteckning
om förvaltande myndighet görs i faslighetsboken. En förutsättning är
naturligtvis atl kronofastighelerna generellt blir upplagda i faslighetsboken
så atl del finns upplägg all föra in anteckningarna på. De
författningsändringar som behövs synes kunna inrymmas i faslighelsbokskungörelsen
och gravalions-beviskungörelsen. Därutöver bör de förvaltande myndigheterna
åläggas alt för anteckning i fastighetsboken anmäla sitt fasiighelsinnehav lill
inskrivningsmyndigheten.

Några av de medföljande gravationsbevisen upptar som
lagfaren ägare Riksens Ständers Bank med olika lagfarlsdalum från år 1712 lill
år 1926. Ägare är även i dessa fall staten och förvaltande myndighet torde vara
byggnadsstyrelsen. Del är önskvärt alt dessa förhållanden noteras uttryckligen
i faslighetsboken så alt ingen som lar del av fastighetsboken behöver vara
tveksam. Om man redan med tillämpning av gällande författningar kan åstadkomma della
kan LMV inle bedöma. Eftersom det inle är frågan om någon förändring av
äganderätten är del kanske möjligt all vederbörande inskrivningsmyndighet kan
göra behövlig notering såsom en ändring av uppgift om förvaltningsmyndighet.

Fastigheter med uppgift om att lagfart saknas

För atl åstadkomma lagfart för staten beträffande denna
grupp av fastigheter krävs insatser av annat slag än för fastigheter som klart
är av krono jordnatur. Statens äganderätt kan här inle utläsas med hjälp av en jordna-tursuppgifl.

Det framgår inte av handlingarna om man i de aktuella
fallen försökt all klariägga jordnaluren. Möjligen skulle del i vissa fall visa
sig atl fastigheterna efter en mera ingående utredning kan hänföras till
jordnaturen krono. Vad som förut sagts om sådana fastigheter skulle då gälla
även dessa.

Den grupp fastigheter som trots utredning inte klart kan
inordnas under kronotitel och lill vilka staten inle kan hävda äganderätt genom
all förete fångeshandling i vanlig ordning synes i det avseende som del nu är
fråga om inle kunna behandlas enligt andra regler än de som gäller för andra
fastighetsägare i samma situation. Möjligheter som kan diskuteras är lag-fartssammanlräde
(20: 10 JB), förrättning för äganderättsutredning enligl lagen (1971:1037) om
äganderättsutredning och legalisering (ÄULL), jord-rannsakan enligl 6§ lagen
(1932: 169) om uppläggande av nya faslighels-böcker saml tvislemålsförfarande
inför domstol, närmast som mål angående faslslällelsetalan. LMV behandlar i
det följande huvudsakligen endasi möjlighelerna all använda äganderättsutredning.

Genom lagen om äganderättsutredning och legalisering och
dess föregångare (1962:270) har öppnats möjlighel alt i form av lanlmäleriförrätl-ning
utreda äganderätten till fast egendom och med en laga kraflvunnen äganderätlförleckning
som grund skaffa lagfart ål de i förteckningen upptagna ägarna. Det behövs
inte någon styrkt fängeskedja från en tidigare lagfaren ägare. I gengäld är
förfarandet förenat med krav på publicitet. Eventuella pretendenter anmodas
infinna sig lill förrättningen och framställa sina anspråk.
Publicitetsintresset tillgodoses främst genom alt kungörelse skall utfärdas i
tidningar.

Ursprungligen kunde äganderättsutredning komma i fråga
bara om det

Prop. 1982/83:54 17

gällde
elt någorlunda vidsträckt område med åtskilliga sakägare, t.ex. en by.
Efterhand har del visat sig all det finns behov av all kunna använda institutet
även i mindre sammanhang. Numera är det tillåtet atl använda
äganderättsutredning helt utan storleksmässiga begränsningar under förutsättning
all utredningen görs i samband med legalisering av privat jorddelning. Ulan
samband med legalisering torde del forifarande ställas vissa krav på ulredningsområdets
omfattning. Ell uttryck för della är att regeringen i elt besvärsärende år
1975 uttalade att ovisshet beträffande äganderätten till elt område som inte
innefattade mer än två regislerfastigheler och där förutom sökanden endast
kommunen gjorde anspråk på äganderätt lill området inle lämpligen borde
undanröjas genom äganderättsutredning. Av förarbetena lill de gällande reglerna
om lagfarlssammanträde framgår vidare all äganderättsutredning inle ansågs vara
en möjlig lösning för att ordna lagfart på en enstaka fastighet. I stället
avsågs lagfartssammanträde utgöra det medel som skulle användas i sådana fall.
De i lagen angivna förutsällningarna för lagfart på grundval av lagfarlssammanträde
blev emellertid utformade på sådant säll atl della institut inle förefaller sä användbart
i de nu aktuella fallen.

Gällande rätt ger som nyss
framgått inle möjlighet all få lill stånd äganderättsutredning i alla de fall
där en sådan skulle behövas för all ordna lagfarlsfrågorna ål slaten. Enligt LMVs
uppfattning finns del emellertid skäl all väcka frågan om inle villkoren för
att förordna om äganderättsutredning bör mjukas upp dels med tanke på statens
fastigheter, dels med tanke på övriga fall där lagfarlssammanträde inle är en
framkomlig väg.

Avslutningsvis kan nämnas
all lagfarlsproblem likartade dem som staten ställs inför i viss mån också
berör kommunerna, särskill sådana kommuner som inrymmer gamla städer med jordar
av historiskt ursprung. Även för dessa är äganderättsutredning ofta den enda
framkomliga vägen till lagfart.

Prop. 1982/83:54 18

Bilaga
4

Sammanställning av remissyttrandena

Efter
remiss har yttranden över skrivelserna från stiftsnämnden i Linköping och
kammarkollegiet avgetts av Göta hovrätt, domstolsverket, centralnämnden för
fastighetsdata, byggnadsstyrelsen, lantbruksslyrelsen. statens lantmäteriverk,
domänverket, fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979: II), kronoholmsutredningen
(B 1978:08), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet. Svenska
kyrkans församlings- och pasloratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
fastighetsägareförbund och Sveriges villaägarelorbund.

Göta
hovrätt: Hovrätten anser det vara otillfredsställande att viss läst egendom i
dag saknar lagfaren ägare. Med hänsyn till all den publika fasta egendomen
liksom övrig fast egendom numera är föremål för rationaliseringar i fastighelsbildningshänseende
samt för omsältning i större omfattning än tidigare får det anses angelägel atl
äganderättsförhållandena avspeglas även i fastighetsböckernas
lagfartsuppgifter.

Hovrätten
delar stiftsnämndens och kammarkollegiets uppfattning atl frågor beträffande ägarlegilimation
för icke lagfaren fast egendom bör lösas på ell praktiskt saml kostnads- och
tidsmässigt rimligt sätt. Samtidigt måste emellertid rättssäkerheten
tillgodoses.

Vissa skillnader
föreligger mellan sliftsnämndens och kammarkollegiets förslag till lösning av
frågan. Sålunda hemställer stiflsnämnden om en bestämmelse av samma innebörd
som fanns intagen i 19 § i lagberedningens förslag lill promulgationslag lill
jordabalken (SOU 1960:26). Förslagel. som i denna del ej ledde lill lagsiiftning,
innebar undantag från lagfarlslvångel beträffande fastighelsförvärv gjorda före
är 1876, om skyldighet atl söka lagfart enligl den vid förvärvet gällande
lagstiftningen ej förelegat och om äganderätten till egendomen styrktes.
Kammarkollegiet har däremot föreslagit att jordabalkens promulgationslag
kompletteras med en föreskrift motsvarande andra stycket i 18 S promulgalionslagen
till fastighelsbildningslagen. Vid sammanläggning av fast egendom dispenseras
genom nämnda stadgande från lagfartskravet i fräga om fastighet som förvärvats
på sådant säll all ägaren ej varit skyldig atl söka lagfart. Bestämmelsen
innehåller ej krav på atl äganderätten till egendomen skall styrkas. Della
torde sammanhänga med all faslighetsbildningsmyndighelen har möjlighel att
göra en materiell prövning av äganderätten vid sammanläggningsförrätlningen.
Motsvarande möjlighel saknas vid inskrivningsmyndighetens prövning av
ansökningar om lagfart eller inskrivning i fast egendom. Förslagel skulle
innebära alt fast egendom för vilken lagfaren ägare ej finns kan lagfaras
eller alt inskrivning kan beviljas i densamma ulan all överlälaren eller den
som söker inskrivningen behöver styrka sin äganderätt.

Enligt
hovrättens mening synes etl genomförande av kammarkollegiets förslag inle
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten avslyrker därtor en
bestämmelse av denna innebörd.

Under
förutsättning att i en bestämmelse även intages ett krav på all äganderätten
skall styrkas finns emellertid enligt hovrättens uppfattning från
rättssäkerhetssynpunkt ingen anledning till erinran. Frågan om hur äganderätten
skall styrkas bör dock bli föremål för ytteriigare överväganden. Härvid kan
komma i fråga atl uppställa regler om äganderällsutred-

Prop.
1982/83:54 19

ningens omfattning eller all utforma en presumtionsregel
för äganderätten.

Hovrätten vill för sin del - i likhet med kammarkollegiet -
framhålla atl bestämmelserna om lagfarlssammanträde inte är tillämpliga på
förvärv beträffande vilka fångeshandling aldrig upprättats. Möjligheterna all
vidga tillämpningsområdet för nämnda beslämmelser lill alt omfatta även nyssnämnda
förvärv kan övervägas för alt möjliggöra inskrivningsförfarande beträffande
viss publik fast egendom. I detta sammanhang kan även påpekas alt möjlighet
finns alt tillämpa reglerna om lagfarlssammanträde på etl betydligt enklare och
mindre kostsamt sätt än vad stiftsnämnden synes ha antagit. Ägare lill publik
fast egendom kan samtidigt ansöka om lagfartssammanträde för all sin egendom
inom samma inskrivningsmyndighets område, varefter kungörelse och lagfarlssammanträde
skulle kunna samordnas beträffande hela fastighelsinnehavel.

Andra möjligheter atl skapa visshet beträffande äganderätlsfrågan
bör även övervägas. Exempelvis kan det varatänkbart att anskaffa godtagbar
äganderättsutredning genom lantmäteriväsendets försorg. Möjligheterna atl
övergångsvis i någon form återinföra bestämmelserna om
"kungörelse-lagfart" torde även böra undersökas.

Avslutningsvis vill hovrälten framhålla alt
övergångsbestämmelser på säll kammarkollegiet respektive stiflsnämnden
föreslagit inle torde främja en ordning innebärande all all publik fast egendom
blir lagfaren inom rimlig tid. Frågan hur detta syfte skall nås och hur
äganderätten till egendom, som förvärvats utan att fångeshandling upprättats,
skall styrkas, bör därför bli föremål för närmare överväganden.

Domstolsverket: De regler som före jordabalkens
ikraftträdande gällde för de s. k. äldre fången har, såvitt domstolsverket (DV)
har sig bekant, som regel lillämpals av inskrivningsmyndigheterna även efter
1972. i vart fall såvitt gäller lagfarter. Genom högsta domstolens beslul
ändras rällslill-lämpningen vilket kan komma atl leda till vissa olägenheter
såsom påpekas i skrivelserna. Mot denna bakgrund vill DV inte motsätta sig förslagel
i skrivelserna om undantag från lagfartsplikten.

Även om lagfart inle krävs vid äldre fång finns elt krav
på atl äganderätten till egendomen skall styrkas för all ansökan om lagfart
eller inteckning skall kunna beviljas. Omfattningen av den utredning som därvid
erfordras är något som inskrivningsmyndigheten får ta ställning till i varje
sådant ärende. Vad som krävs för all äganderätten skall anses styrkt är delvis
oklart. Om den begärda författningsändringen kommer till slånd är det för en
likartad rättstillämpning angelägel alt det i lagstiftningsärendet uttalas
vilken utredning som normalt bör anses nödvändig.

DV vill emellertid framhålla atl, sett i ett vidare
perspektiv, äganderättsförhållandena beträffande kyrkans och statens fasta
egendom bör klaras ul, så atl äganderätten till varje fastighet kan tilläggas
ett bestämt rättssubjekt, som kan erhålla lagfart på egendomen. Enligl DVs
mening är det allmänt setl otillfredsställande all innehållet i fastighetsregister
och fastighelsböcker inte är fullständigt eller överensstämmande med del
verkliga förhållandel.

I yttrande över betänkandet (SOU 1978: 1) Stat-Kyrka
tillstyrkte DV del i betänkandet framlagda förslagel om hur äganderätts- och
lagfartsförhållandena rörande den kyrkliga egendomen borde klaras ut. DV
framhöll alt del vore värdefullt om arbetet med den stiftelsebildning som
belänkandet innehöll förslag om, kunde inledas även om förslaget i övrigt i
stat-kyrka betänkandet inte genomfördes. DV vidhåller denna uppfattning.
Huvuddelen av statens fasiighelsinnehav som grundar sig på äldre fång

Prop. 1982/83:54 20

skulle inle beröras av ell sådant arbete. Behov av atl
reda ul ägandeförhållandena finns emellertid även beträffande sådan egendom.
Nuvarande lagstiftning ger inte alltid tillräcklig möjlighet till della. En
författningsändring bör därför komma till stånd. DV anser atl del lämpligaste
härvidlag är alt vidga möjlighelerna till äganderättsutredning enligl lagen
(1971; 1037) om äganderättsutredning och legalisering så atl
äganderättsförhållandena beträffande enskilda fastigheter kan redas ul vid
behov.

Centralnämnden för fastighetsdata (CFD): Redovisningen av
ägarförhållandena beträffande publik jord är oenhetlig och i stor utsträckning
bristfällig i fastighelsböcker och inskrivningsregister (IR). Ofta saknas lagfarlsuppgifler
helt. Motsvarande kan sägas beträffande förvallande myndighet och organ. Inle
minst gäller detta kyrkans fastigheter. Detta är otillfredsställande och svarar
inle mol de berättigade krav man kan ställa på en modern och ändamålsenlig
redovisning i offentliga register. Även från rättssäkerhetssynpunkt är del
angelägel atl man söker åstadkomma en mer fullständig redovisning. För
ansvariga registermyndigheter skapar rådande förhållanden också problem och merarbete.

Under pågående arbete med uppläggning av fastighets- och
inskrivningsregister åstadkommer man genom olika insatser en viss
kvalitetshöjning genom utredningar, regislerkompleliering etc. Såvitt gäller lagfarlsuppgif-terna
eftersträvar man också att med datateknikens hjälp komplettera dessa med
personnummer och organisationsummer.. För juridiska personer blir det
därigenom möjUgt att införa och ajourhålla uppgift om förvaltande myndighet
med adress. Detta är av stor betydelse för fastighetsdata-systemets
användningsområde. Exempel på detta är möjligheten att nå fastighetsägare eller
företrädare för denne med kallelse lill förrättningar m. m. Enligt CFDs mening
bör därtor också alla fastigheter som ägs av staten och kyrkan redovisas på
sådant sätt. Under rådande förhållanden kan detta dock inte åstadkommas i
samband med registeruppläggningen.

Genom lagstiftning skulle betydande fördelar och positiva
effekter kunna erhållas. Beträffande den kyrkliga egendomen har förts fram
vissa förslag i betänkandet (SOU 1978:1-3) Stat-Kyrka. Som framgår av remissyttrande
1978-06-15 lill kommundepartementet tillstyrkte CFD delta förslag som syftade
till atl undanröja rådande oklarhet beträffande äganderätten till kyrklig jord
och andra rättsförhållanden kring denna. CFD tillade för sin del alt
förändringen såvitt avsåg den kyrkliga egendomen borde kunna genomföras även om
förslaget i huvudfrågan om ändrade relationer mellan slaten och kyrkan inte
skulle förverkligas. Några åtgärder i denna riktning torde emellertid inte ha
vidtagits. CFD vill därför ånyo peka på denna möjlighel som på sikt skulle
åstadkomma önskad klarhet och full redovisning i registret såvitt gäller
kyrkans fastigheter.

För all på kortare tid uppnå en förbättrad redovisning
beträffande publika fastigheter generellt är del dock nödvändigt att på annat
sätt angripa problemet förfaltningsvägen. Som framgår av remisshandlingarna är
de medel som nu slår till buds nämligen lagfartssammanlräde saml olika slags lantmäleriförrätlningarav
begränsad betydelse. Den av stiflsnämnden och kammarkollegiet förordade
lösningen, som innebär alt lagfarlsplikien efterges beträffande vissa fång,
gagnar dock knappast pubHcitetsinlresset. Inte heller tillgodoses de krav och
önskemål ifråga om nya register som CFD pekar på. I stället bör övervägas
möjligheten alt införa en anteckning om förvaltande myndighet även i de fall
lagfartsuppgift saknas (se LMVs skrivelse 1980-12-19 till byggnadsstyrelsen).
Sä sker redan på sina håll och sådan uppgift har även överförts lill IR. Detta
leder till en förbättrad

Prop. 1982/83:54 21

redovisning
och torde också underlätta inskrivningsmyndigheternas handläggning av ärenden
rörande sådana fastigheter. 1 IR förs sådan anteckning som s. k.
gruppinformation under lagfart.

I samband med uppläggande
av faslighets- och inskrivningsregister kan CFD på maskinell väg förteckna
fasligheter som saknar eller har ofullständiga lagfartsuppgifter. Dessa listor
kan därefter under medverkan av berörda förvallande myndigheter utgöra
underlag för successiva kompletteringar i IR. I vissa fall torde det kunna
leda lill all full lagfart kan meddelas.

Det
skall slutligen framhållas all elt genomförande av del remitterade förslaget om
undanlag från lagfartskravel saknar varje betydelse i tekniskt hänseende såvitt
gäller fasiighelsdatasystemet.

Byggnadsstyrelsen:
Byggnadsstyrelsen ansluler sig lill de förslag om komplettering av jordabalkens
promulgationslag som framförts av stiflsnämnden och av kammarkollegiet.

Byggnadsstyrelsen
förvaltar åtskilliga fasligheter, till vilka statens äganderätt grundar sig på
gammal hävd eller för vilka fångeshandling saknas av annan anledning och
lagfart således inle föreligger. Verket har dock inte tvingats föra talan om
beviljande av lagfart såsom förutsättning för inteckning eller inskrivning av
lagfart för all kunna genomföra en fastighetsöverlåtelse.

Såsom
framgår av kammarkollegiets skrivelse har inom byggnadsstyrelsen anmärkts pä
del förhållande alt verkel inle har lagfart på alla fastigheter som staten av
ålder är ägare lill och som förvaltas av verkel samt alt anteckning om förvallningsansvarig
myndighet saknas beträffande vissa av dessa fastigheter.

Lantmäteriverket
har i skrivelse till byggnadsstyrelsen 1980-12-19 i korthet redovisat de vägar
som står lill buds, när del gäller atl få lagfart på av statlig myndighet sedan
lång lid tillbaka förvallade fastigheter. Lantmäteriverkets skrivelse är fogad
såsom bilaga lill kammarkollegiets framställning lill departementet. Av
skrivelsen torde framgå att gällande regler är delvis oklara och svära atl
tillämpa saml atl möjligheterna atl få äganderätten till statens av ålder fasta
egendom antecknad i fastighelsböckerna är otillräckliga.

För
byggnadsstyrelsen framstår del som angelägel såväl ur myndighels-synpunkt som
för den enskilde att äganderätts- och förvaltningsförhållandena beträffande
statens fastigheter skall kunna utläsas ur fastighelsböckerna.

I vad avser
byggnadsstyrelsens förvaltningsområde skulle de påtagligaste ölägenheterna
övervinnas om - förutom del föreslagna tillägget till jordabalkens promulgationslag
- anteckning om förvaltningsansvarig statlig myndighet inle görs beroende av atl
lagfart "beviljats eller sökts för staten". Byggnadsstyrelsen
föreslår därför att 11 § 3 st. i faslighelsbokskungörelsen ändras så att
anteckning om förvaltningsansvar kan göras också i de fall lagfart inle har
beviljats eller sökts för staten, men del ändå är oslridigl atl fastigheten
förvaltas av statlig myndighet.

Lantbruksslyrelsen:
Lantbruksslyrelsen tillstyrker all en lagändring görs i enlighet med vad
kammarkollegiet och stiflsnämnden i Linköping begärt.

För
atl åstadkomma en önskvärd strukturrationalisering inom lantbruket gör lantbruksslyrelsen
och lantbruksnämnderna omfallande köp och försäljningar av fast egendom. Detta
statens markinnehav redovisas på jordfonden. Omsättningen på jordfondsfasligheter
skall vara hög och på fonden torde inte finnas någon fastighet som berörs av
del nu aktualiserade problemet med äldre fång.

Prop.
1982/83:54 22

Enligl bestämmelserna i 5 § jordförvärvslagen (1979:230)
skall varje juridisk person normall avslå kompensationsmark i samband med
förvärv av jordbruksfastighet. Detta gäller alltså även när kyrkan förvärvar
sådan mark. Kyrkans innehav utgörs till slor del av icke utvecklingsbara fastigheter.
I anledning av de stora förvärv, från i första hand skogsbolag, som kyrkan
gjort under senare år föreligger stora krav på kompensationsmark. Kyrkan skall
sålunda enligl regeringsbeslut avyttra ca 10000 ha produktiv mark under de
närmaste åren. Lantbruksslyrelsen ser det som angelägel alt inle denna verksamhel
ytterligare försvåras och fördröjs pä grund av all kyrkans äldre fång inle kan
lagfaras förrän efter lagfarlssammanträde.

Ovan odlingsgränsen i Västerbollens och Norrbottens län saml
på renbelesfjällen i Jämtlands län innehar staten marker som motsvarar 10-15
procent av Sveriges totala yla. Markerna redovisas på domänfonden.
Markförvaltningen ombesörjs av lantbruksnämnderna i de berörda länen och del är
nämnderna som bl. a. svarar för upplåtelser av mark inom dessa områden.
Huvuddelen av marken har alllid tillhört slaten och endasi i mindre omfattning
är det fråga om arealer som staten förvärvat och fått lagfart på. Markerna ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen är mera sällan föremål för försäljning.
Emellanåt inträffar dock atl staten säljer något mindre område där eller
upplåter del med tomträtt. För alt en köpare skall kunna få lagfart fordras alt
statens äganderätt är klarlagd. Delsamma gäller när staten upplåter marken med
tomträtt. Hittills synes någol problem inte ha uppkommit, men högsta
domstolens beslul torde komma alt medföra atl staten här får samma problem som
dem kyrkan ställts inför.

Även när det gäller statens marker ovan odlingsgränsen och
pä renbelesfjällen föreligger alltså ett slarki intresse av atl kravet på
lagfart inle skall upprätthållas.

Lantmäteriverket: Det aktuella rättsläget beträffande
kravet på lagfart för staten och kyrkan vid ansökan om lagfart för den som
förvärvar fast egendom från dessa organ torde få svåra konsekvenser för
omsättningen av statens och kyrkans fastigheter. En lagstifningsåtgärd bör
därför enligt lantmäteriverkets (LMV) uppfattning snarast komma lill stånd.

I skrivelsen lill byggnadsstyrelsen 1980-12-19 förordade LMV
med hänvisning till nutida krav pä information om fastighetsdata en reform med
innebörd all även statens fasligheter skulle redovisas i fastighetsböckerna. LMVs
förslag när det gällde fastigheter med jordnaturen krono innebar att
fastigheterna skulle läggas upp i fastighelsbok och antingen förses med
upplysningen atl de hade krono jordnatur eller - med stöd av särskild
lagstiftning - anses vara lagfarna för staten. Endast del sistnämnda alternativet
ger en lösning på det nu aktualiserade problemet. När LMV lämnade förslagen
förelåg ännu inle del nu aktuella HD-avgörandel och det hade vid den tidpunkten
inte blivit observerat all rättsläget rörande kravet på lagfart hade förändrats
genom tillkomsten av jordabalken och dess promulgationslag.

Mol bakgrund av avgörandet i HD synes del inte längre vara
aktuellt all förespråka del alternativ som endast innefattar upplysningar i fastighelsböckerna
alt fastigheterna är av krono jordnatur. Målet bör enligl LMV nu vara atl
inordna fastigheterna i lagfartssyslemel.

Del finns anledning alt än en gång framhålla betydelsen av
atl statens fastigheter inordnas i del allmänna fastighelsredovisningssyslemet.
En enhetlig redovisning underlättar användningen både för samhällels företrädare
och för enskilda, riskerna för felbedömningar minskar, möjligheterna till
förenklingar och besparingar ökar och själva överförandel lill faslig-

Prop. 1982/83:54 23

helsboken
torde medföra kvalitetshöjningar i form av säkrare uppgifter rörande
fastigheterna.

En reform av del slag LMV
nu åter förordar kräver emellertid tämligen ingående överväganden i olika
frågor, bl.a. rättshisloriska. Del genom. HDs avgörande ådagalagda problemet
torde vara ell allvarligt hinder för dispositionerna med statens och kyrkans
fastigheter och del är sannolikt inle lämpligl all invänta resultatet av ell
förhållandevis tidskrävande utredningsarbete. Del aktuella problemet
förefaller kunna lösas med tämligen enkla lagtekniska medel.

LMV
anser emellertid att frågan om en mera genomgripande ändring inte bör skjutas
på framtiden utan arbetas fram oberoende av den tillfälliga lösning som en lagändring
av del nu aktuella slaget utgör. Därför bör en lagregel som tar sikte pä atl
göra undantag från lagfartskravel för statens fasligheter göras tidsbegränsad.
I synnerhet om lagregeln placeras i jordabalkens promulgationslag är en
lidsbegränsning av giltigheten naturlig. Tio år torde vara en lämpligl avvägd
tidrymd. Under den liden torde erforderliga utredningar och lagändringar hinna
genomföras.

I
sill tillägg lill HDs avgörande hänvisar juslitierådet Hessler till möjligheten
all använda lagfarlssammanträde för all bota statens och kyrkans brist pä
lagfart. Åven om della institut i princip är användbart förefaller lösningen
inte vara ändamålsenlig som en lösning på den uppkomna situationen. Del
problem som uppstått genom rättsfallet är av generell beskaffenhet och drabbar
således stora grupper av fastigheter med likartad redovisning. De negativa
verkningarna bör därför inle avlägsnas med ett förfarande som likt lagfarissammanträdel
lar sikte på en mera selektiv utredning. I stället bör - såsom stiflsnämnden
och kammarkollegiet anfört -problemet lösas med lagregler av generell natur.

Åven
bortsett frän denna synpunkt är del tveksamt om lagfartssammanlräde i de
enskilda fallen alltid leder till lagfart i de situationer som nu diskuteras.
Institutet lagfartssammanlräde är en nyhet i fastighetsrätten och tillämpande
inskrivningsmyndigheter har, enligl LMVs erfarenhel, trots motivutlalanden
avsedda som slöd för en vid tillämpning visat en viss tveksamhet rörande
institutets möjligheter. Det förhållandel all staten inte ens ansetts vara
berättigad att söka lagfart på egendom som den av ålder innehar (se skrivelse
1982-02-26 från lagmannen vid Solna tingsrätt till byggnadsstyrelsen, ingår i LMVs
akt 309-811-80) kan också bli ell skäl till alt inskrivningsmyndigheter
framdeles tvekar all meddela lagfart efter lagfarlssammanträde.

LMV
anser således att den uppkomna situationen bör lösas med lagregler av generell
natur. En omedelbar lösning synes kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som fastighetsbildningsutredningen i sitt yttrande förordat
och som LMV under hand fåll del av. Lagreglerna bör ges formen av
övergångsbestämmelser och tidsbegränsas.

Domänverket:
Högsta domstolens beslut den 20 okt. 1981 har medfört, alt statens fastighelsförvärv
från liden före 1875 års lagfarlsförordning ej -liksom tidigare - skulle vara
undantagna från lagfarlsplikl. Domänverket förvaltar huvuddelen av statens
fastigheter ute på landsbygden. Verkels arealmässigt betydande marker i Norriands
inland härrör till stor del från tiden före 1875. Likaså främst alla
kungsgårdar, civila och militära boställen under domänverkets förvaltning.
Domänverket genomför 400-500 fas-tighelsförsäljningar varje år. Verket ansluler
sig helt till kammarkollegiets framställning i ämnel och vill understryka
vikten av alt en ändring i lagstiftningen kommer till slånd.

Prop. 1982/83:54 24

FastighetsbUdningsuiredningen:
Skrivelserna från stiflsnämnden i Linköping och kammarkollegiet har föranletls
av elt beslut som högsta domstolen meddelat den 20 oktober 1981 all avslå en
ansökan om inteckning i en kyrkan tillhörig faslighet för vilken skyldighet att
söka lagfart ej förelegal och lagfart ej heller sökts (NJA 1981 s. 978).
Innebörden av rättsfallet, med det av justilierådel Hessler gjorda tillägget,
torde vara atl del beträffande s. k. äldre fång, dvs. fång som ägt rum före
lagfarts- och inteckningsförordningens ikraftträdande den I januari 1876,
enligt gällande rätt krävs lagfart som förutsättning dels för senare förvärvares
möjlighet atl erhålla full lagfart, dels för all inteckning skall kunna
beviljas.

Fastighelsbildningsulredningen
delar den uppfattning om rättsläget i nu förevarande avseende som högsta
domstolen givit uttryck ål. Mot bakgrund härav och då del av sliftsnämndens
och kammarkollegiets skrivelser framgår all det inte är ovanligt att publik
jord överlåts gör sig behovet av en reform gällande i del hänseendet de båda
organen framfört. Fastighetsbildningsutredningen tillstyrker alt en sådan
reform kommer lill stånd genom införande av en lilläggsföreskrifl i
jordabalkens promulgationslag.

Beträffande
innehållet i en sådan föreskrift har stiftsnämnden och kammarkollegiet lämnal
olika förslag. Sliftsnämnden förordar införande av en föreskrift motsvarande
den som föreslogs i I9§ i lagberedningens förslag till lag om införande av nya
jordabalken. Kammarkollegiet föreslår en föreskrift motsvarande den som finns i
18 § andra stycket lagen om införande av fastighelsbildningslagen. Enligl faslighetsbildningsutredningens
mening går det inle alt låta innehållet i något av de nämnda lagrummen ijäna som
förebild för en nu ifrågavarande lilläggsföreskrifl i jordabalkens promulgationslag.
Skälen härtill är följande.

Vad
först gäller den lösning stiflsnämnden förespråkar torde det närmast vara
första stycket i den av lagberedningen föreslagna 19 § som intresserar. Om
delta förslag och förslagel lill 53 §, vilka överensstämde med det sedermera av
jordabalksutredningen framlagda, hade upphöjts till lag, skulle det ha betytt
att undantagsregeln i 8§ första stycket lagfartsförordningen och 12 § första
stycket inteckningsförordningen alltjämt skulle äga giltighet på de äldre
fången, dvs. lagfart skulle beträffande dessa fång inte vara nödvändig för atl
lagfart för ny ägare eller inteckning skulle kunna beviljas. Varken
lagberedningens eller jordabalksulredningens förslag i nu berört hänseende
ledde dock till lagsiiftning. Av allt atl döma berodde detta på ett förbiseende
vid den efterföljande depariementsbehandlingen. Propositionen angående
jordabalkens promulgationslag kom alltså inte alt följa lagberedningens och jordabalksulredningens
förslag. Förutom att 19 § inte kom med i den fortsatta behandlingen valdes i departementsförslagei
en någol annan disposition av promulgationslagen än den beredningen och utredningen
hade föreslagit. Jordabalkens promulgationslag är disponerad i överensstämmelse
med departementsförslagei. Den sålunda valda dispositionen medför atl det i promulgalionslagen
saknas lämpligl ställe alt "stoppa in" en motsvarighet till
ifrågavarande 19§ första stycket. Det avsnitt som närmast skulle ha kunnat
komma ifråga för etl tillägg skulle vara det under rubriken
"Övergångsbestämmelser angående 19-23 kap. nya jordabalken". Skulle 19§
placeras där måste emellertid en större del av promulgationslagen disponeras
om, vilket knappast kan anses rimligt. Härtill kommer atl 19 § inte hade en tillfredsställande
utformning. Lokutionen "rättsförhållande angående fast egendom, vilket
tillkommit före nya balkens ikraftträdande" täcker nämligen inte de fall
då förvärv av faslig-hel, för vilken fångesmannen ej varit skyldig alt söka lagfart,
skett efter

Prop. 1982/83:54 25

jordabalkens ikraftträdande. Om exempelvis förvärv av
kyrklig jord ägl rum efter den 1 januari 1972 skulle således 19 § inte komma
alt innebära undantag från regeln om krav på lagfart för fångesmannen som
förutsättning för att lagfart för förvärvaren skall kunna beviljas.

Vad därefter angår kammarkollegiets förslag om införande i
jordabalkens promulgationslag av en motsvarighet lill 18 § andra stycket FBLP
kan mol della först och främst göras erinran från rättssäkerhetssynpunkt. I
nämnda lagrum finns inte nägon bestämmelse för de äldre fångens del
-motsvarande de i 8 § första stycket lagfartsförordningen sammanställt med 7§
samma förordning och i I2§ första stycket inieckningsförordningen -om alt
äganderätten skall styrkas på annat sätt om ej lagfart kan åberopas. I elt
sammanläggningsärende spelar detta emellertid inte någon roll. Det är nämligen
genom bestämmelser i fastighelsbildningslagen sörjt för all ägarförhållandena
alllid blir utredda i sådana ärenden, se 4 kap. II § och 12 kap. I § FBL. Annoriunda skulle det
emellertid bli i ell lagfarts- eller inleckningsärende. I jordabalken finns ju inle
någon bestämmelse om atl äganderätten skall styrkas på annat sätt om lagfart ej
kan åberopas. Del skulle beträffande de äldre fången betyda alt ny ägare inte
skulle behöva styrka sin fångesmans laga åtkomst av fastigheten för erhållande
av lagfart och atl sökanden av inteckning inte skulle behöva styrka sin äganderätt
till fastigheten för all få ansökningen beviljad. En sådan ordning torde ej
kunna godtas.

Mol kammarkollegiets förslag kan också invändas an en
föreskrift motsvarande 18§ andra stycket FBLP har en för begränsad räckvidd.
En sådan regel skulle medge undantag från kravet på lagfart endast när sökanden
i ärendet förvärvat sin fastighet på sådant sätt att han ej varit skyldig alt
söka lagfart. Regeln skulle ej gälla för sökande som förvärvat fastighet från
sådan fångesman.

På grund av de nu framförda erinringarna mot såväl
stiftsnämndens som kammarkollegiets förslag till utformning av en
tilläggsföreskrift i jordabalkens promulgationslag måste mönster för en sådan
föreskrift hämtas från annat häll. Fastighetsbildningsulredningen förordar
härvid en utformning med utgångspunkt från innehållet i 7 § och 8 § första
stycket lagfartsförordningen saml 12 § första stycket inieckningsförordningen.
Förslagsvis skulle tilläggsföreskriften kunna ha följande lydelse.

Bestämmelsen i 20 kap. 7§ 2 jordabalken gäller ej vid
förvärv från

någon som
förvärvat fastigheten på sädanl sätt alt han enligl äldre lag

inte varit
skyldig all söka lagfart. Fångesmannens åtkomst skall dock

styrkas på
annat sätt. Som fastighetsägare vid tillämpningen av 22

kap.
jordabalken skall även anses den som åtkommit fastigheten på

sådant
sätt all skyldighet all söka lagfart inte förelegat och som på

annat sätt kan styrka sin äganderätt.

Såvitt avser innebörden av att äganderätten skall styrkas
på annat sätt

när
lagfart ej kan åberopas må hänvisas lill den praxis som utbildades

under den
lid lagfarts- och inieckningsförordningarna var gällande. I fråga

om kravet på utredning rörande äganderätten skulle måhända
samma krav

kunna
ställas som de som anses gälla beträffande motsvarande utredning

vid lagfartssammanlräde.
Av uttalanden i motiven lill bestämmelserna om

sådant sammanträde och om den utredning rörande
äganderätten som

därvid skall krävas synes framgå alt meningen är att då förvärvarén
och

hans eventuella efterföljare i äganderätten innehaft
fastigheten oklandral

under
längre lid kravet på bevisning om förvärvet inle skall ställas särdeles

högt; i
del särskilda fallet skall vid lång lids hävd utredning i övrigt kunna

avvaras (prop. 1970; 20B s. 597).

Prop. 1982/83:54 26

Den nu föreslagna föreskriften föreslås placerad i promulgationslagens
avsnitt med rubriken "Övergångsbestämmelser angående 19-23 kap. nya
jordabalken" och där utgöra en ny 58a§. Nuvarande 58 a § får därvid ändras
till 58 b §.

Kronoholmsutredningen: Vid Sveriges kuster och i landets
fem största insjöar finns åtskilliga holmar och skär som tillhör eller anses
tillhöra staten. Omkring 200 av dessa öar är bebyggda, varav flertalet utgör s.
k. kronoholmar.

Kronoholmsutredningen utreder den framtida dispositionen
av samtliga bebyggda, statligt ägda öar och sålunda inle bara bebyggda kronoholmar.

Äganderätten till en mängd holmar och skär i havsbandet
har av ålder ansetts tillhöra kronan. Delta betraktelsesätt torde höra nära
samman med den dåtida rälien lill fiske (kronans regalräll) i del omgivande
vattnet. Öarnas karaktär av kronomark synes få uppfattas som en naturlig följd
av att öarna i äldre tid inte allmänt ansågs höra lill någol strandhemman eller
skifleslag eller vara på nägon annan grund i enskild ägo. I vissa fall har de
aktuella holmarna och skären ställts under viss myndighels direkta förvaltning,
exempelvis domänverket, sjöfartsverket eller någon militär myndighet (fortifikaiionsförvaltningen).
Åtskilliga holmar och skär har kronan av ålder upplåtit lill allmänheten lill
fritt begagnande. I fråga om dessa holmar och de holmar beträffande vilka inle någol
särskill förvallningsbeslul meddelats ankommer tillsynen på kammarkollegiet.

Holmarna och skären utanför kusterna betraktades ofta i
äldre lider som värdelösa. Man var främst intresserad av all fiska i de
kringliggande vattnen och bedriva säl- och sjöfågelsjakl omkring holmarna. På
grund härav torde del vanligtvis inle ha varit angelägel för vare sig kronan
eller enskilda alt hävda äganderätt till dessa holmar. Härav följer alt
osäkerheten rörande äganderätten lill dessa holmar ofta har varit slor. Till della
har också bidragit all de bakomliggande rättsförhållandena ofta har varit komplicerade
och oklara.

Slutligen bör erinras om alt frågan om statens äganderätt
till holmar och skär har berörts i flera olika sammanhang, bl.a. i äganderättsutredningar
av lokal omfattning (se t. ex. SOU 1925: 19 vad gäller västkusten), i lagförarbeten
(se prop. 1950: 59 s. 18 och 30 ff.) saml av riksdagens revisorer (se revisionsberänelsen
lill 1966 års riksdag § 33 s. 268 ff. och JoU 1966:25).

Som ell alternativ till alt bevara kronoholmarna i statens
ägo skall kronoholmsutredningen utreda om och i vad mån bebyggd mark på holmarna
lämpligen kan överlåtas till kommuner eller enskilda. Utredningen överväger
föreslå all staten i vissa fall erbjuder kommuner alt få förvärva bebyggda kronoholmar.

Som framgår av det tidigare sagda finns del många kronoholmar
som slaten äger eller anses äga utan all innehavet grundar sig på ett förvärv i
egentlig mening. Sannolikt finns det öar av delta slag som eventuellt kan komma
i fråga för kommunala förvärv, om utredningen föreslår delta och förslagel
godtas av statsmakterna. Med hänsyn till högsta domstolens avgörande släller kronoholmsutredningen
i likhet med kammarkollegiet frägan hur lagfart över huvud taget skall kunna
vinnas beträffande sådan fast egendom som har en historisk bakgrund liknande
den som kännetecknar de här aktuella öarna. Etl upprätthållande av
lagfartsplikten för bebyggda kronoholmar kommer all medföra stora problem för
den förvallande myndigheten i händelse av att överlåtelser av holmarna till
kommuner aktualiseras.

Av de remitterade handlingarna framgår bl.a. atl lagfartssammanlräde

Prop. 1982/83:54 27

och förrättning för äganderättsutredning enligt lagen (1971:
1037) om äganderättsutredning och legalisering synes erbjuda endast begränsade
möjligheter atl erhålla lagfart vid den typ av fastighetsförvärv som del här
är fråga om. Man kan överväga alt ändra bestämmelserna om lagfarlssammanträde
eller äganderättsutredning så all lagfart för ifrågavarande förvärv kan vinnas
ulan dén osäkerhet i frågan som f. n. råder. Ett alternativ som är mindre
omständligt är all välja den lösning som sliftsnämnden i Linköping och kammarkollegiet
förordar. Denna lösning, som förmodligen var åsyftad vid tillkomsten av den nya
jordabalken men som inte kom till klart uttryck i balkens promulgationslag,
synes tillgodose rimliga rättssäkerhets-krav.

Med
hänvisning lill del anförda instämmer kronoholmsutredningen i de förslag som
lämnas i de remitterade skrivelserna och som innebär att jordabalkens promulgationslag
kompletteras med bestämmelser om alt kravet på lagfart inte skall gälla i fråga
om faslighet som förvärvats på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig all söka
lagfart.

LRF: LRF konstaterar alt äldre räll medgav undantag från lagfarlsplikien
när fräga var om s.k. äldre fång. Såvitt förbundet kunnat finna medförde det
äldre systemet inle några negativa konsekvenser, exempelvis från
rättssäkerhetssynpunkt.

Kammarkollegiet har i sin hemställan angivit all etl
upprätthållande av lagfartsplikten för s. k. äldre fång får negativa
konsekvenser för "pågående arbete med strukturrationalisering av den
kyrkliga jorden". LRF har i olika sammanhang framhållit vikten av alt
kyrkan, liksom staten i övrigt, aktivt dellar i arbetet med all bygga upp
ändamålsenliga jord- och skogs-bruksfasligheter i enskild ägo. Elt
upprätthållande av lagfarlsplikien för s.k. äldre fång kan befaras motverka en sädan
angelägen utveckling. Ell förfarande med lagfarlssammanträde för erhållande av
lagfart innebär med säkerhet att faslighetsöveriåtelserna i fråga kommer all la
längre tid och medföra högre kostnader, vilket i sig kan motverka en
ändamålsenlig strukturrationalisering inom lantbruket. En sådan konsekvens av
en av formella skäl motiverad lagregel måste enligl LRFs mening undvikas.
Härtill kommer enligl förbundets mening att det rent allmänt måste vara
angelägel all förenkla rutinerna vid landets inskrivningsmyndigheter och att
åstadkomma överensstämmelse mellan fastighetsbildningslagens och jordabalkens
övergångsbestämmelser i vad de avser reglerna för s. k. äldre fång.

Med hänvisning lill vad som anförts ovan tillslyrker LRF atl
lagfarlsplikien för s. k. äldre fång upphävs på sätt föreslås i sliftsnämndens
och kammarkollegiets skrivelser. Förbundet förut.sälter för sitt
ställningslagande att blivande lagförslag avfallas på sådant sätt all
rättssäkerheten vid fastighetsöverlåtelser och uttagande av inteckningar inle
kan påverkas negativt.

Svenska kommunförbundet: Från de synpunkter förbundet har
att företräda ger den föreslagna författningsändringen inte anledning till
erinran.

Svenska kyrkans församlings- och pasloratsförbund:
Förbundet biträder helt den hemställan som framförts av såväl stiftsnämnden i
Linköping som kammarkollegiet. Utöver de skäl som anförts i resp. skrivelse
vill förbundet peka på den egendomlighet som justilierådel Hessler konstaterar
pä sid. 7 i sill yttrande lill Högsta domstolens beslut nr SÖ 2311, nämligen atl
en sökande i elt lagfarts- eller inteckningsärende för de äldre fången måste
kunna stödja sig på lagfart, medan delta däremot inte är nödvändigt i ett
sammanläggningsärende. Förbundet är av den uppfattningen an delta inte

Prop.
1982/83:54 28

kan ha varit lagstiftarens mening utan torde snarare vara
att bedöma som ett förbiseende vid frågans behandling, någol som också antydes
i nu berört yttrande. I konsekvens härmed synes det därför rimligt att det, på
sätt kammarkollegiet föreslår, införs en bestämmelse i JBP motsvarande den som
genom SFS 1971: 1036 infördes i andra stycket 18 § FBLP.

Sveriges advokatsamfund: Den ifrågasatta lagändringen
gäller sådan jord i allmän ägo, som enligl äldre rätt inte behövt lagfaras, och
som hanterats enligl särskilda undantagsbestämmelser i den lagstiftning som
varit gällande före jordabalkens tillkomst. Tillämpningen av dessa undantagsbestämmelser
har tydligen inle lett till några komplikationer t.ex. ur
rättssäkerhetssynpunkt. (Konflikter mellan olika myndigheter, som samlidigt
kunnat göra anspråk på samma kronojord, tycks alltså inte behöva förekomma.) I
del lagstiftningsarbete som förekommit t. o. m. år 1960 har
undanlagsbestämmelserna föreslagits överflyttade lill ny jordabalk med endasi
redaktionella ändringar. Av okänd anledning har emellertid gällande jordabalk
av år 1970 inle kommil att innehålla sådana undantagsbestämmelser.

Advokatsamfundet tillstyrker att lagändring sker i en
eller annan form i enlighet med stifinämndens av kammarkollegiet biträdda
hemställan.

Sveriges fastighetsägareförbund: Förbundet har ingen
erinran mol stiftsnämndens och kammarkollegiets hemställan. Förbundet har inte
funnit anledning all närmare gå in på hur ändringen ur lagleknisk synpunkt bör
åstadkommas.

Sveriges vittaägareförbund: Förbundet har ingenting alt
erinra mol en reform av reglerna om lagfart och inteckning i de avseenden som
är fråga om. Förbundet avstår från atl ge synpunkter på utformningen av en
sådan föreskrift.

Prop. 1982/83:54 29

Bilaga
5 Det remitterade förslaget

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom
föreskrivs all i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken' skall
införas en ny paragraf, 60 a §, av nedan angivna lydelse.

60
a § Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 3
§ första stycket 1 och 4 § första stycket I saml 23 kap. 3 § första stycket 1
nya balken skall den som inte var skyldig atl lagfara sill förvärv enligl de
regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt
styrks.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Lagen
omtryckt 1971: 1210.

Prop.
1982/83:54 30

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-11-02

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanlräde den 16 september
1982 har regeringen på hemställan av tillförordnade chefen för justiliedepartemenlet,
statsrådet Ahriand, beslutat inhämta lagrådels yllrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Lars Andersson.

Förslagel föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet har inte någol i princip all erinra mol den
föreslagna lagändringen. Vad angår lagtextens utformning innebär den
föreslagna paragrafen alt lagfart skall anses föreligga i vissa angivna
situationer. Såvitt gäller 22 kap. jordabalken hänvisas bl.a. lill 3§ första
stycket I. Hur paragrafen skall tillämpas i
fall som avses i denna punkt framgår emellertid inte klart av laglexlen; avsiklen
synes vara all den som enligt den föreslagna bestämmelsen anses ha lagfart
skall ha samma behörighet som en fastighetsägare alt söka inteckning, ifall inle
någon annan sökt lagfart. Samma behörighetsfråga uppkommer även vid
tillämpning av 7-11 §§ i kapitlet för den händelse inteckning beviljats enligl
de föreslagna reglerna och någon annan inteckningsålgärd därefter skall
vidtas. I vad angår 22 kap. bör därför den nya paragrafen ges en annan
utformning, lämpligen så all behörigheten alt ansöka om inteckningsålgärd
generellt regleras genom en hänvisning till vad som gäller för fastighetsägare.
Däremot bör hänvisningen till 22 kap. 4§ första stycket I behållas. Lagrådet
förordar alt paragrafen får följande lydelse: "Vid tillämpning av 20 kap.
7 §2, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§ första stycket I och 23 kap. 3§
första stycket 1 ... äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet
som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för
annan."

Prop.
1982/83:54 31

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om undantag från lagfartskravet beträffande
vissa äldre förvärv

Föredraganden anmäler lagrådets yttande' över förslag till
lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Föredraganden
redogör för lagrådets yllrande och förklarar alt han godtar lagrådets förslag
till utformning av lagtexten.

Föredraganden hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna
ändringar.

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden
och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 16 september 1982.

Prop.
1982/83:54 32

Innehåll

Propositionen...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Lagförslag
......................................................... .... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanlräde

den 16 september 1982 ...................................... 3

1
Inledning ........................................................ .... 3

2
Allmän motivering............................................... 4

3
Upprättat lagförslag........................................... .... 7

4
Specialmotivering............................................... .... 7

5
Hemställan .................................................... .... 9

6
Beslut.............................................................. .... 9

Bilaga
I Skrivelse 1982-02-03 från stiftsnämnden i Linköping 10

Bilaga
2 Skrivelse 1982-03-09 från kammarkollegiet ., 11

Bilaga 3 Skrivelse
1980-12-19 från statens lantmäteriverk lill bygg

nadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande statens fastighets-

innehav ............................................................. .. 13

Bilaga
4 Sammanslällning av remissyttrandena ......... .. 18

Bilaga
5 Del remitterade förslaget............................ .. 29

Utdrag
av lagrådels protokoll den 2 november 1982 ... .. 30

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 4 november 1982 31

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982