Prop. 1982/83:59

Prop.
1982/83:59

Regeringens proposition

1982/83:59

om
ändring i lagen (1938:121) om hittegods;

beslutad
den 4 november 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Den
nuvarande skyldigheten för polismyndigheterna att kungöra hittegods avskaffas
fr. o. m. den 1 januari 1983.

1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 59

Prop.
1982/83:59 2

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1938:121) om hittegods

dels
atl i 4 § ordet "Kronan" skall bytas ut mot "staten",

dels
att i 10 § oidet "Konungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot

"regeringen"
i motsvarande form, dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Var
som något hittar skall utan Var och en som hittar något skall

oskäligt
dröjsmål anmäla fyndel hos utan oskäligt dröjsmål anmäla fyn-

poUsmyndighet. Ar ägaren till god- det hos pohsmyndighet. Är ägaren

set känd, må upphittaren i stället till godset känd, får upphittaren i

underrätta honom om fyndel. stället underrätta honom om fyn-

det.

Polismyndighet åligge
att, när När anmälan om hittegods har anmälan om hittegods skett,
kungöra gjorts skaU polismyndigheten underfyndet på lämpligt sätt eller,
där rätta ägaren till godset, om han är ägaren till godset är känd,
underrätta känd. honom.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1982/83:59 3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodslröm, B. Andersson, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

1 Inledning

Bestämmelser om hittegods och annan egendom som har
förlorats eller övergetts finns spridda i olika författningar. De centrala
bestämmelserna om fynd finns dels i lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen),
dels i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (sjöfyndslagen).

Frågor som rör lagstiftningen om hittegods, bärgning och
sjöfynd aktualiserades i olika sammanhang under 1970-talet. Riksdagen begärde
år 1974 att regeringen skulle se över bestämmelserna om bärgning till sjöss av
herrelöst gods samt överväga vilken myndighet som skulle vara ansvarig för
sjöfyndsärenden. Vidare framhöll rikspoHsstyrelsen i en skrivelse till
justitiedepartementet i maj 1977 att också den allmänna hittegodslagen borde
ses över.

I april 1978 tillkallades särskilda sakkunniga' för att se
över lagstiftningen om hittegods samt om sjöfynd och bärgning. De sakkunniga,
som antog namnet fyndlagstiftningsutredningen, avlämnade i december 1980
betänkandet (Ds Ju 1980:11) Hittegods m. m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga
3. En

' Hovrättslagmannen Sigvard Mejegård, ordförande,
byrådirektören Allan Wenner-ström och polisintendenten Bengt Å. Jansson.
Expert: hovrättsassessorn Ingrid Forsström.

Prop.
1982/83:59 4

sammanställning av remissyttrandena har gjorts i
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr
2624-80).

Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens
närmare överväganden hänvisas lill betänkandet.

2 Föredragandens överväganden

Allmänna bestämmelser om hittegods finns i hittegodslagen.
Beträffande sjöfynd finns föreskrifter i sjöfyndslagen. Dessutom finns olika
regler om sjöfynd och bärgning i flera andra författningar. Även i annan
lagstiftning finns en del bestämmelser av fyndrättslig karaktär. Sålunda upptar
jaktlagen föreskrifter om fynd av hundar och katter, medan byggningabalken
innehåller vissa ålderdomliga stadganden om fynd av bin. Slutligen gäller
särskilda regler om fynd av föremål på fortskaffningsmedel e. d., såsom på
bussar, tåg och flygplan (trafikhiltegods). De bestämmelser om fynd som sålunda
finns spridda på olika hålla skiljer sig på flera punkter.

Utredningen har föreslagit att dessa bestämmelser skall
föras samman till en enda lag, en ny hittegodslag, med i stort sett likartade
regler för alla olika slag av fynd. Förslaget har tillstyrkts av flera
remissinstanser. Några är dock kritiska och anser att en sådan enhetiig
reglering inte kan göras tillämplig på alla slags fynd utan måste kompletteras
med särskilda bestämmelser för vissa typer av fynd, framför allt sjöfynd.

För egen del anser jag visserligen att det från lagteknisk
synpunkt skulle vara en klar fördel om de regler om fynd som f. n. gäller
enligt olika författningar kunde samlas i en gemensam lag. Det förutsätter
emellertid att regleringen kan göras i stort sett likartad oavsett vilket slags
fynd det är fråga om. Givetvis blir vinsten inte så stor, om reglerna måste
förses med åtskilliga undantag eller tillägg för vissa typer av fynd.
Remissbehandlingen visar emellertid enligt min mening att sådana särskilda
bestämmelser inte kan undvaras när det gäller sjöfynd, fynd av djur och trafikhiltegods.

Jag kan därför inte tillstyrka att de nuvarande reglerna
om fynd förs samman till en enhetlig lag. I sak är det enligt min mening inte
heller befogat att göra någon ändring i de bestämmelser om fynd av djur eller trafikhiltegods
som gäller f. n. Däremot finns det skäl att förenkla och modernisera
lagstiftningen om sjöfynd och bärgning. Till denna fråga avser jag emellertid
att återkomma i ett senare sammanhang.

Vad som återstår i detta sammanhang är därför frågan om en
revision av den allmänna hittegodslagstiflningen. I detta hänseende har
utredningen föreslagit vissa förenklingar, som enligt utredningen motiveras bl.
a. av statsfinansiella skäl.

En sådan förenkling är att polismyndigheten - till vilken hittegods
skall anmälas även enligt utredningens förslag - inte längre skall behöva
kungöra hittegods, något som f. n. måste ske när ägaren är okänd. Detta förslag
har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av praktiskt taget alla
remissinstanser.

Prop. 1982/83:59 5

Hovrätten för Nedre Norrland anser dock att det kan finnas
skäl att behålla ett kungörelseförfarande beträffande mycket värdefulla
föremål.

F. n.
fullgör poUsmyndigheten vanligen sin kungörelseskyldighet genom anslag i
polisdistriktets lokaler eller annonser i tidningarna om att hittegods finns
att hämta hos polisen eller, i förekommande fall, polisens hittegods-expedition.
En sådan kungörelse fyller emellertid enligt min mening inte någon egentlig
funktion. De flesta som har tappat bort något torde i dag vara medvetna om att
de kan vända sig till polisen för att efterforska det borttappade. Liksom
utredningen och praktiskt taget alla remissinstanser anser jag därför att den
nuvarande kungörelseskyldigheten kan tas bort. Det hindrar inte att polisen i
enstaka fall ändå kungör visst hittegods, om det av särskilda skäl är lämpligt
t. ex. därför att det rör sig om speciellt värdefull egendom.

Utredningen
har vidare föreslagit att den tid som hittegods skall hållas tillgängligt hos
polisen, f. n. tre månader, skall förkortas till en månad när det gäller hittegods
vars värde överstiger en hundradels basbelopp (alltså f. n. ca 180 kr) och till
två veckor i övriga fall. Detta förslag har kritiserats kraftigt under
remissbehandlingen. Många remissinstanser framhåller att de föreslagna tiderna
är alldeles för korta. Några rationaliseringsvinster anses inte heller uppkomma
genom en indelning av hittegods i olika kategorier beroende på värdet.

För egen
del anser jag att denna kritik har fog för sig. En tillämpning av olika
förvaringstider för skilda kategorier av hittegods skulle i själva verket
försvåra hanteringen för polisen. Dessutom skulle uppgiften att uppskatta hittegodsets
exakta värde kunna skapa problem som polisen hittills inte har haft.

Jag är
inte heller övertygad om att särskill mycket är att vinna med en allmän
förkortning av den nuvarande förvaringstiden. I varje fall framstår de av
utredningen föreslagna tiderna som alltför korta. Enligt min mening finns det
inte anledning att tillämpa kortare förvaringstider för hittegods än för
egendom som lämnas in till näringsidkare för reparation e. d. och därefter inte
hämtas. I det sistnämnda fallet skall enligt ett förslag till lag om rätt att
sälja saker som inte har hämtats (se Ds Ju 1981:2), vilket f. n. bereds inom
justitiedepartementet, gälla en tid av tre månader. Det finns anledning att
räkna med att detta förslag, som allmänt har godtagits under remissbehandlingen,
kan läggas till grund för en proposition (se också prop. 1981/ 82:49).

Med hänsyn till dessa omständigheter bör man enligt min
mening inte ändra de nuvarande reglerna om tiden för polisens förvaring av hittegods.

I fråga om föremål som någon har hittat på en plats där
allmänheten har tillträde (s. k. institutionsgods) anses f. n. gälla att
föremålet - hksom då det har glömts kvar i någons privata bostad - tillfaller
innehavaren av lokalen e.d., om ägaren inte hör av sig hos polisen inom den
nyss nämnda

Prop. 1982/83:59 6

tremånaderstiden, och att upphittaren i ett sådant fall
inte ens har rätt till hittelön. Denna ordning har kritiserats av utredningen,
som anser att de allmänna reglerna om hittegods bör kunna tillämpas när någon
hittar föremål inom större områden, t. ex. på varuhus, postkontor eller
idrottsplatser. Någon regel om detta har utredningen dock inte föreslagit, utan
avsikten är att en sådan ändrad ordning skall kunna åstadkommas genom en mer
nyanserad bedömning i rättstillämpningen än den som hittills har gjorts.

Flera remissinstanser har invänt att en ändring av
nuvarande rättspraxis kan åstadkommas endast genom uttryckliga lagregler. Även
om remissinstanserna allmänt sett är positiva till att de vanliga hittegodsreglerna
tillämpas även på institutionsgods, måste man enligt dem på ett tydligt sätt
avgränsa dessa fall från de fall då egendom glöms kvar i någons privata bostad
eller i sådana mindre lokaler där hittegodsreglerna enligt utredningens mening
inte heller i fortsättningen bör bU tillämpliga fullt ut.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att, om det
nuvarande rättsläget skall ändras, det ankommer på lagstiftaren atl genom klara
regler ange hur de olika fallen skall bedömas. Varken utredningens förslag
eller vad som har framkommit under remissbehandlingen utgör emellertid ett
tillräckligt underlag för en sådan reglering. Behovet av en ändring är enligt
min mening inte heller särskilt påfallande. Det kan anmärkas att de fall som
framför allt har föranlett kritik mot den nuvarande ordningen, nämligen då
någon har hittat föremål på postkontor eller inom Skansen i Stockholm, numera
synes ha fått en i huvudsak tillfredsställande lösning. Såväl postverket som
stiftelsen Skansen har nämligen för polisen förklarat att de generellt avstår
från varje anspråk på gods som har hittats inom deras områden. Det innebär att
godset i dessa fall tillfaller upphittaren och inte de nämnda institutionerna,
om ägaren inte hör av sig till polisen inom tre månader.

Jag är därför, i varje fall f. n., inte beredd att föreslå
några särskilda regler om institutionsgods.

Utredningen har i övrigt föreslagit ändringar i en del
detaljer i den nuvarande hittegodslagen. Bl. a. föreslås särskilda undantag för
nycklar och värdepapper som kan dödas. Enligt min mening finns det emellertid
inte anledning att genomföra dessa förslag.

Sammanfattningsvis anser jag att de nuvarande reglerna om hittegods
och andra fynd inte i detta sammanhang bör ändras på annat sätt än att
skyldigheten för polisen att kungöra hittegods avskaffas. Detta föranleder en
ändring i 1 § hittegodslagen. Lagändringen bör lämpligen träda i kraft redan
den 1 januari 1983.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen
(1938:121) om hittegods.

Prop. 1982/83:59 7

På
grund av lagstiftningsfrågans enkla beskaffenhet är det enligl min mening inte
nödvändigt atl höra lagrådet i della ärende.

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anla lagförslaget.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1982/83:59 8

Bilaga 1

Sammanfattning av utredningens överväganden

Utredningen lägger i betänkandet fram förslag till dels hittegodslag,
dels hittegodsförordning. Den föreslagna lagen avses ersätta lagen (1938:121)
om hittegods och lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. Vidare
föreslår utredningen upphävande av ett antal särbestämmelser om fynd i olika
författningar.

Förslaget innebär alltså att reglerna om fynd, vilka f. n.
är uppdelade på flera författningar, i huvudsak samlas på ett ställe.

Polisen bör enligt utredningen i princip bli ensam
ansvarig myndighet för alla fyndärenden som omfattas av den föreslagna
lagstiftningen. I fråga om hittegods som tas om hand på fortskaffningsmedel i
allmän trafik och inom allmänt trafikföretags område föreslås emellertid
trafikföretaget liksom hittills bli ansvarigt för hanteringen.

Förenklingar föreslås beträffande handläggningen av
fyndärenden. Sådana förenklingar är motiverade av bl. a. statsfinansiella skäl.
Sålunda slopas enligt förslaget kravet på kungörande av fynd. Tiderna för
polisens och trafikförelags förvaring av hittegods, vilka numera kan uppgå till
fyra resp. tre månader, förkortas så att de normalt inte skall uppgå till mer än
två månader beträffande ordinärt hittegods saml en och en halv månad i fråga om
lågvärdigt gods. Med lågvärdigt gods avses hittegods vars värde vid tiden för
fyndet inte uppgår till en procent av då gällande basbelopp.

Klarläggande bestämmelser införs rörande fynd av
värdepapper. Dessa bestämmelser innebär att hittegodslagen inte skall gälla
handlingar som kan dödas. Beträffande övriga slag av värdepapper blir hittegodslagen
i princip tillämplig.

När de gäller föremål upphittade på platser dit
allmänheten har tillträde föreslås en mera nyanserad bedömning i
rättstillämpningen än f. n. beträffande frågan om sådana föremål är att anse
som hittegods. Sålunda bör det enligt utredningen vara möjligt alt tillämpa hittegodslagen
när ett föremål påträffas t. ex. i en snabbköpsbutik eller på postkontor,
vilket hittills i regel har varit uteslutet. Förslaget innebär att upphittaren
i ett sådant fall får rätt till hittelön.

Slutligen kan nämnas att utredningen föreslår vissa
ändringar i reglerna om ensamrätt til! bärgning. Beslut härom skall i
fortsättningen meddelas av sjöfartsverket.

Prop.
1982/83:59 9

Bilaga 2

Utredningens lagförslag

1 Förslag till Hittegodslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har tillämpning på omhändertagande av
föremål som inte finns

i någons besittning. Sådant omhändertagande kallas i lagen fynd. Föremål

för fynd kallas i lagen hittegods.

Lagen gäller emellertid inte fynd av

1.
föremål som
uppenbart saknar ägare eller som ägaren uppenbart inte önskar få tillbaka,

2.
föremål vars
värde inte uppgår till en tusendel av det vid tiden för fyndet gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. handling som kan dödas enligt lagen (1927:85) om
dödande av

förkommen handling samt

4. nyckel.

2
§ Finns i fråga
om visst slag av fynd särskilda bestämmelser i annan lag, gäller hittegodslagen
endasi i den mån den inle strider mot de särskilda bestämmelserna.

3
§ Med lågvärdigt
gods förstås i denna lag hittegods vars värde inte uppgår till en hundradel av
det vid tiden för fyndet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Anmälan och överlämnande till polismyndighet m. m.

4 § Fynd skall utan oskäligt dröjsmål anmälas hos
polismyndighet av den som

har tagit hand om hittegodset.

Annat hittegods än sådant som anges i 224 § första stycket
sjölagen (1891:35 s. 1) skall av den som har tagit hand om godset så snart det
kan ske överlämnas till polismyndigheten om inte myndigheten på hans begäran
medger atl han själv får förvara det. Sådant medgivande får lämnas endast om
särskilda skäl föreligger.

Är ägaren lill hittegodset känd, gäller inte
bestämmelserna i första och andra styckena. I sådant fall skall den som har
tagit hand om godset utan oskäligt dröjsmål underrätta ägaren. Ägaren har rätt
att få tillbaka föremålet om han till denne betalar ersättning och hittelön
enligt 8 § första stycket.

Har hittegods tagits om hand på fortskaffningsmedel i allmän
trafik eller inom allmänt Irafikföretags område, gäljer inte heller
bestämmelserna i första och andra styckena. I sådant fall skall den som har lagil
hand om godset utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndel och överlämna godset till
trafikföretaget.

Prop.
1982/83:59 10

5 § Finns anledning anta att anmält fynd avser vara som
skall förlullas, skall

den som förvarar föremålet genast underrätta tullmyndighet.

Förvaring

6 § Har hittegods överlämnats till polismyndighet eller
trafikföretag, åligger

det mottagaren att ombesörja förvaring av föremålet.

7§ Den som förvarar hittegods skall vårda det väl.

Polismyndighet och trafikföretag får under förvaringstiden
låta sälja hittegods om

1.
föremålet inte
kan vårdas utan fara för försämring,

2.
vården blir
alltför dyrbar för staten eller Irafikföretagel i förhållande lill föremålets
värde eller

3.
del föreligger
andra särskilda skäl för försäljning.

Beträffande vad som har flutit in vid försäljningen efter
avdrag för försäljningskostnaderna gäller bestämmelserna om hittegods i denna
lag i tillämpliga delar.

Ägares rätt att lösa godset

S § Ägaren har rätt att få tillbaka hittegods som har
tagils i förvar genom polismyndighets eller trafikföretags försorg om han till
myndigheten eller företagel erlägger avgift enligt 9 § samt till den som har
tagit hand om godset betalar skälig ersättning för dennes kostnader med
anledning av fyndet och skälig hittelön. Myndigheten eller förelaget har atl
meddela beslul om vad ägaren sålunda skall utge. I beslutet skall vidare part
som är missnöjd med beslutet hänvisas att väcka talan vid allmän domstol. Utgör
hittegodset vara som skall förlullas, får det inte lämnas ul lill ägaren ulan
tullmyndighets medgivande.

Är hittegodset sådant som anges i 224 § första stycket
sjölagen (1891:35 s. 1), skall i stället'för hittelön utges bärgarlön enligt
bestämmelserna i nämnda lag.

9 § Avgift till polismyndighet eller irafikförelag
enligt 8 § första stycket och

11 § skall bestämmas lill högsl del belopp som svarar mot myndighetens eller

trafikföretagets kostnader för mottagande av fyndanmälan och förvaring av

hittegodset.

Avgiften skall erläggas enligl taxa som beslutas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Äganderättens övergång

10 § Hittegods tillfaller den som har tagit hand om
godset om

1.
ägaren lill
föremålet inle är känd inom en månad från det fyndet anmäldes hos
polismyndighet eller trafikföretag eller, i fråga om lågvärdigt gods. inom-två
veckor,

2.
ägaren inte
avhämtar gödset inom två veckor från det polismyndighet eller irafikförelag
underrättade honom om fyndet eller

3.
ägaren på annat
sätt kan anses ha gett upp sin rätt.

Prop. 1982/83:59 11

11 § Har hittegods enligt 10 § tillfallit den som
har tagit hand om godset, är

han skyldig att inom två veckor efter det anmaning har avsänts till honom till

polismyndigheten eller trafikföretaget erlägga avgift som avses i 9 §.

Underlåter han detta eller kan han på annat sätt anses ha gett upp sin rätt,

tillfaller föremålet staten eller trafikföretaget.

Utgörs hittegodset
av vara som skall förtullas, får det inte lämnas ut utan tullmyndighets medgivande.

Ensamrätt tiU bärgning

12 § Myndighet som regeringen bestämmer får efter
ansökan av bärgare

medge denne ensamrätt att under viss tid och på närmare angivna ställen ta

upp sjunket gods som inte är i någons besittning. I beslut om ensamrätt skall

myndigheten meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte

skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen.

Åsidosätts meddelad föreskrift, får myndigheten upphäva beslutet.

Ensamrätt
enligt första stycket innebär rätt för bärgaren att utan intrång av andra på
den angivna platsen bärga sjunkgods under upplåtelsetiden.

Ansvar m. m.

13 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot bestämmelserna i

4 § döms till böter och har förverkat all rätt på grund av fyndet. Hade han

uppsåt alt tillägna sig hittegodset, finns beslämmelser om ansvar i

brottsbalken.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser m. m.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1982.

2.
Genom lagen
upphävs lagen (1918:163) med vissa, bestämmelser om sjöfynd och lagen
(1938:121) om hittegods.

3. Har anmälan om fynd gjorts före lagens
ikraftträdande gäller

fortfarande äldre bestämmelser.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift som

har ersatts genom bestämmelse i denna lag lillämpas i stället den nya

bestämmelsen.

Prop.
1982/83:59 12

2 Förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom föreskrivs atl 21 kap. byggningabalken skall
upphöra att gälla vid utgången av december 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § brottsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av december 1981.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled

Härigenom föreskrivs an 73 § lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

. 73 §'

Har i allmän flottled virke sjunkit å ställe, där det kan
vålla uppgrundning eller annan olägenhet, äge länsstyrelsen om dylikt virkes
bortskaffande enahanda vårdnad, som i 72 § första stycket sägs om underhåll av
där avsedd flottledsbyggnad; stånde ock slrandägare eller annan, som kan lida
men av virkets kvarlämnande, fritt atl, därest ej virket efter tillsägelse till
flottningsstyrelse, flottningschef eller ombud, som i 44 § sägs, eller den,
som inom distriktet förestår flottningen, skyndsamt bortföres, själv på
föreningens bekostnad upptaga virket, sedan behovet därav blivit vid
undersökning på platsen vitsordat av två ojävige män. Om upptagande skall
underrättelse genast lämnas till flottnningsstyrelsen; och äge styrelsen
avgöra, huruvida det upptagna virket skall av föreningen omhändertagas eller
ock till upptagaren överlåtas.

Har allmän flottled blivit avlyst, Har allmän flottled, blivit avlyst,

får strandägare eller annan som kan får var och en upptaga
virket med lida men av sjunket virkes kvarläm- rätt att fritt förfoga däröver.
Virkets nande upptaga virket med rätt atl ägare, om han är känd, eller förvalfritt
förfoga däröver. Virkets ägare, tare som utsetts med anledning av om han är
känd, eller förvaltare som avlysningen skall dock först tillsägas utsetts med
anledning av avlysning- och få skäligt rådrum alt avlägsna en skall dock först
tillsägas och få virket. Sedan tre år förflutit efter skäligt rådrum att
avlägsna virket. avlysningen, får virket upptagas Sedan tre år förflutit efter avlysning-
utan att tillsägelse behöver ske. en, får virket upptagas utan att tillsägelse
behöver ske.

Vad nu är sagt om sjunket virke gälle ock om virke, som i
sjunkande tillstånd står upprätt i flonleden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Senaste lydelse 1977:fi71.

Prop. 1982/83:59 13

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (I933:2<>9) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 52-57 §§ lagen (1933:269) om
ägofred skall upphöra att gälla vid utgången av december 1981.

6 Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs atl 22 § lagen (1938:274) om räll lill
jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §'

Löper hund lös i mark där villebråd finnes, äger
jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den
som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vilt återfå upptagen hund skall lösa den med femtio kronor, om
hunden upptagits under tiden den 1 mars-den 20 augusti, och med tjugofem
kronor i annat fall samt utgiva ersätlning för hundensföda och övriga
kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom en vecka efter det
polismyndigheten underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla hunden.
Väcker han inom en månad efter utgången av nu angiven tid talan om att i
stället erhålla lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder.

Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare
hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som
därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar
villebråd, sig icke upptagas får polismyndigheten låta döda hunden, om det är
angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till övriga omständighe-

Senaste lydelse 1974:347.

Prop.
1982/83:59 14

ter.
Polismyndigheten kan uppdraga åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att döda
hunden.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop.
1982/83:59 15

Bilaga
3

Förteckning
över remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetls av juslitiekanslern, Svea hovrätt
(vattenöverdomstolen), hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen,
statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, riksrevisionsverkel,
generaltullstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, riksdagens ombudsmän (JO), Föreningen Sveriges polischefer.
Linjeflyg Aktiebolag, Svenska jägareförbundet, Sveriges biodlares riksförbund,
Sveriges redareförening. Sjösportens samarbelsdelega-tion, Klarälvens flottningsförening,
AB Storstockholms Lokaltrafik, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund,
Motorbranschens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund
och Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms
län har bifogat yttranden från länspolischefen, från sambandsmannen tull/polis
inom östra tullregionen, från polisstyrelserna i Handens, Huddinge, Norrtälje,
Solna och Södertälje polisdistrikt samt från länsveterinären i Stockholms län.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bifogat yttranden från polisstyrelserna
i Härnösands, Sundsvalls och Kramfors polisdistrikt samt från sambandsmannen
tull/polis i norra tullregionen.

Yttranden har dessutom
inkommit från Svenska kennelklubben och Postverket.

Prop.
1982/83:59 16

Innehåll

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ..... 1

Propositionens
lagförslag..................................... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 4 november

1981............................................................... 3

1
Inledning..................................................... 3

2
Föredragandens överväganden........................ ..... 4

3
Upprättat lagförslag...................................... ..... 6

4
Hemställan.................................................. ..... 7

5
Beslut......................................................... ..... 7

Bilaga
1 Sammanfattning av utredningens överväganden 8

Bilaga
2 Utredningens lagförslag............................ ..... 9

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanserna............ .... 15

GOTAB 72912 Slockholm I9S2