Prop. 1982/83:61

Prop.
1982/83:61

Regeringens proposition

1982/83:61

om ändringar i
rättshjälpslagen (1972:429) m.m.;

beslutad
den 2 december 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i rättshjälpslagen. Det föreslås att en
tilläggsavgift om tio procent införs beträffande rättsliga angelägenheter där
biträdets arbetsersättning överstiger 3 000 kr. Dessutom föreslås bl.a. alt
rältshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet slopas, atl avgifterna höjs
något i de högsta inkomsllågena och an den högsta inkomslgränsen för rån till
rättshjälp sänks.

Vidare
föreslås att reglerna om rättshjälp vid bodelning ändras och att rättshjälpen
görs subsidiär till rällsskyddsförsäkring i angelägenheter som avser
fastigheter.

I
övrigt föreslås en del förenklingar i reglerna om uttagande av rättshjälpsavgifter.
Slutligen förordas all lolkkostnader vid rådgivning skall kunna ersättas av
allmänna medel oavsett om rådgivningen sker vid allmän eller enskild
advokatbyrå.

Ändringarna
föreslås träda i kraft den 1 april 1983.

1
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop.
1982/83:61

I Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen
(1972:429)'

dets all i 38, 39 och 49 a §§ samt i rubriken närmast före
33 § ordet "statsverket" skall bytas ut mol "staten",

dels att3,6,S, II, 12, 13, 15, 17, 18, 19, 20, 27, 28, 30,
31, 33, 34, 36 och 47 §§ saml rubrikerna närmast före 11 och 27 §§ skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 a
och 14 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns
rättshjälps-nämnder. Verksamhetsområde för rällshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av
rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde den rättssökande är bosall eller, om den rättssökande är
dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller
dödsbo efter den som ej var bosall här, upptages ärendet av den
rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde
handläggas av rällshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom
vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosall eller, i fråga om den
som ej är bosall i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersätlning för utlägg vid rådgivning skatt
fastställas, skatt ärendet handläggas av den rättshjälps-nämnd inom vars
verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rällshjälpsnämnd står under tillsyn av domslolsverkel.

Regeringen får förordna atl rättshjälpsnämnd skall vara
delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning
på sådan avdelning.

6§

Allmän rättshjälp beviljas fysisk Allmän
rättshjälp beviljas fysisk

person i rättslig angelägenhet, om person i rättslig
angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och han behöver sådant bistånd och
hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett
gränsbelopp som motsva- stiger etihundratiotusen kronor.

' Lagen omtryckt 1979:240. - Senaste lydelse 1981:1200.

Prop.
1982/83:61

Föreslagen
lydelse

Nuvarande lydelse

rar åtta gånger del basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begäres.

Bidrar
den rätlssökande i väsentlig omfattning lill någon annans underhåll, ökas
beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för var och en till
vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Bidrager den rätlssökande i väsenflig omfattning lill
annans underhäll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp
för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rällssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas pä del sätt att skäligt belopp lillägges eller
fråndrages.

Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domslolsverkel meddelar närmare
föreskrifter för beräkning av den rällssökandes ekonomiska förhållanden.

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1.
i angelägenhet
som skall prövas eller på annat säll behandlas utom riket, om ej den
rätlssökande är bosall här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2.
den som är
bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej
föreligger för rättshjälp,

3.
näringsidkare i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksam-hel, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,

4.
i fråga om
anspråk som överlåtils till den rätlssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5.
för upprättande
av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6.
i mäl om
boskillnad enligl 9 kap. 2 § giflermälsbalken,

7.
om frågan om
rättshjälp kan anslå lill dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket
stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

8. ägaren av en faslighet eller en byggnad i angelägenhet
som avser fastigheten eller byggnaden, otn han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring
etter något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten,

8. den som ej har befogat intresse 9. den som ej har befogat intresse

av all få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

' Senaste lydelse 1982:299.

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna all
allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under
förutsättning av ömsesidighel kan regeringen förordna atl medborgare i viss
främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk
medborgare.

Rättshjälpsa
vgift

Den rätlssökande skall bidraga till de kostnader för
allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom atl betala rättshjälpsavgift
enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Rättshjälpsavgift och tilläggsavgift

ll§

Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän
rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgifl och
tilläggs-avgifi enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för
rättshjälpsavgifl.

12 r

Överstiger ej den rällssökandes beräknade årsinkomst ell
gränsbelopp som motsvarar två gånger del basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen två procent av
basbeloppet, varvid avrundning skatt ske till närmast lägre tiotal kronor.
Maximibeloppet får sältas ned om del finns särskilda skäl. Beloppet får dock
inle understiga en procent av det basbelopp som nyss har nämnts, med avrundning
titt närmast lägre tiotal kronor, såvida del inte är uppenbart alt den rättssökande
saknar möjlighet all betala en så slor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen den avgift som ulgår enligl första
stycket ökad med

en tjugofemtedel av den del av den rällssökandes inkomst
som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en
tjugondel av den del av inkomsten som överstiger Ire men ej fyra gånger
basbeloppet.

Överstiger ej den rällssökandes beräknade årsinkomst
Irettiofemtu-sen kronor, utgör maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen trehundrafemtio
kronor. Maximibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får
dock inte understiga etthundrasjuttiofem kronor, om del inte är uppenbart all
den rättssökande saknar möjlighet att betala en så slor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen den avgift som utgår enligl första
stycket ökad med

fyra procent av den del av inkomsten som överstiger
trettiofem-tusen men ej sextiolusen kronor,

sex procent av den del av inkomsten som överstiger
sextiolusen men ej sjuttiofemlusen kronor.

■* Senaste lydelse 1981:1287.

Prop. 1982/83:61

Nuvarande lydelse

en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fyra
men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men
ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex
men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta
gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iaktlages alt inkomsten
avrundas till närmast lägre lusental kronor och att maximibeloppet avrundas tiU
närmast lägre tiotal kronor.

Föreslagen lydelse

tio procent av den det av inkomsten som överstiger
sjultiofemtusen men ej niltiotusen kronor,

femton procent av den del av inkomsten som överstiger
nittiolusen men ej etthundrafemtusen kronor,

tjugo
procent av den del av inkomsten som överstiger etthundra-femlusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas atl inkomsten
avrundas till närmast lägre tusental kronor.

Bidrar
den rättssökande i väsentlig omfattning lill någon annans underhåll, skall
inkomstgränserna enligt 12 § första och andra styckena höjas med niotusen
kronor för var och en lill vilkens underhåll han sålunda bidrar.

Bidrager den rätlssökande i väsentlig omfattning till
annans underhåll, ökas gränsbelopp enligl 12 § första eller andra stycket med
vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en lill vilkens
underhäll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsenlligl
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt atl skäligt belopp lillägges eller
fråndrages.

14 a §

Om den ersätlning som skatt tillerkännas burade för arbete
enUgt 22 § överstiger tretusen kronor, skall den rättssökande utöver
rättshjälpsavgiften betala en till-läggsavgifi om tio procent av den del av
ersättningen som överstiger tretusen kronor, dock högst ett belopp som uppgår
till fem gånger maximibeloppet. Det belopp som skall betalas avrundas till
närmast lägre tiotal kronor.

14 b §

Om det är uppenbart att den rättssökande saknar möjUghel
atl betala tiltäggsavgiflen eller någon

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

del av den, får han helt etter delvis befrias från denna.

Om det
framkommer att den rättssökande inte längre saknar möjlighet atl betala den
tilläggsavgift som han befriats från, skatt beslutet omprövas.

I
samband med att allmän rättshjälp beviljas, fastställes det för sökanden
gällande maximibeloppet.

I samband med alt allmän rättshjälp beviljas,/o5f.j/ä//.s
det för sökanden gällande maximibeloppet och del belopp vartiU tilläggsavgiften
högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13
eller 14 § väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall
maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig
felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om
jämkning upptages endast om särskild anledning därtill framkommit.

När maximibeloppet jämkas, skall även del belopp vartiU
till-läggsavgiften högst kan uppgå jämkas i motsvarande mån.

17 §

År
rättslig angelägenhet anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av
allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar domstol, där den rättsliga
angelägenheten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften.

Om en
rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar domstolen frågan om
beviljande av allmän rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten
är anhängig, beslutar ocA:jå om jämkning av maximibeloppet för
rättshjälps-avgiften och av del belopp vartiU tilläggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt 14b§.

18 § Har
allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga
angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän
rättshjälp av rältshjälpsnämnden.

Är den
rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar rältshjälpsnämnden
också om jämkning av maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen.

Är den
rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar rättshjälpsnämnden
också om jämkning av maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen och av del belopp
vartiU tUläggsavgiflen högst kan uppgå samt meddelar beslut enligt 14 b §.

Prop. 1982/83:61 7

Nuvarande lydelse Föreslägen lydelse

19 §

Beviljas allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande
kostnader enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även
bilrädesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till
den myndighet som har alt besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller
biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har
varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts
utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skål föreligger.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller
även ifråga om ersättning till skiftesman.

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6
skall rätlen, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den
som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.

20 §

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 § blir den som
beslutat härom biträde till den rättssökande. I annat fall får biträde
förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga
sin rätt.

I angelägenhet, som kan antagas I angelägenhet, som kan antas bli

bli prövad enligt lagen (1974:8) om prövad enligl lagen (1974:8) om råt-

rättegången i tvistemål om mindre tegången i tvistemål om mindre vår-

värden, får biträde förordnas en- den, fär biträde förordnas endasi

dast om särskilda skål föreligger om särskilda skäl föreligger med

med hänsyn till sökandens person- hänsyn till sökandens personliga

liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskaf-

skaffenhet. I ärende om bodelning fenhet. I ärende om bodelning, som

med anledning av äktenskapsskill- inte avser klander, får biträde inte

nad etter boskillnad får biträde för- förordnas,

ordnas endast om särskUda skäl fö

reUgger med hänsyn till makarnas

förhållanden eller boets beskaffen

het.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 §
föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Betalning och fastställande av rätts- Betalning och
fastställande av rätts

hjälpsavgifl, avräkning med den rätts- hjälpsavgift och tilläggsavgift, avräk-

sökande och med biträde ning med den rättssökande och med

biträde

27 §

Finns biträde enligl denna lag, er- Finns
biträde enligt denna lag,

lägges rättshjälpsavgift lill biträdet betalas
rättshjälpsavgiften till bi-inlill del enligt 15 § första stycket trädet intill
det enligt 15 § första fastställda maximibeloppet. Finns stycket fastställda
maximibeloppet. ejb[träde, skall rättshjälpsavgift er- Finns inte
något biträde, skall

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

läggas till statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan
rättshjälp beviljats, skall den avgift som kan föranledas av höjningen
erläggas till statsverket.

Föreslagen lydelse

rättshjälpsavgiften betalas till staten.
Rättshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fastställts. Har
maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan
föranledas av höjningen betalas lill staten.

Tilläggsavgiften
betalas tUl bitrfi-det när ersätiningen till biträdet har fastställts. Biträdet
får ta ul förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp. Om det belopp vartill
tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med atl ersättning tiU biträdet
fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig
titt den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdesersätlning betalas
till Slaten.

I mål
eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rällshjälpsavgiflen i
samband med alt den fastställer ersättning lill biträde. Finns ej biträde
eller begär biträde ej ersättning, fastställes rällshjälpsavgiflen när
domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpen upphör.
Vad nu sagts gäller även om rällshjälpsavgift tidigare har fastställts för den
rätlssökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol,
skall rältshjälpsnämnden fastställa rällshjälpsavgiflen. Därvid skall första
stycket äga motsvarande tillämpning.

I mål
eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rättshjälpsa vgiften och i
förekommande fall tilläggsavgiften i samband med alt den fastställer ersätlning
till biträde. Finns ej biträde eller begär biträdet ej ersättning, fastställs
rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller
när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift och
tilläggsavgift tidigare har fastställts för den rätlssökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol,
skall rältshjälpsnämnden fastställa rällshjälpsavgiflen och tilläggsavgiften.
Därvid skall första stycket tillämpas.

När
myndighet faslställt räns-hjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning
göras med den rättssökande och med biträde.

Från ersättning lill biträde enligl 22 § skall avräknas
vad den rätlssökande enligt 27 § är skyldig alt utge

När
myndighet fastställt rätls-hjålpsavgiflen och i förekommande fatt
tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande
och med biträde.

Fiån ersättning lill biträde enligt 22 § skall avräknas
vad den rätlssökande enligt 27 § är skyldig att utge

Prop. 1982/83:61

Nuvarande lydelse

som rättslijätpsavgift till biträdet. Understiger
ersättningen den avgift som skall avräknas, svarar biträdel, om kostnader
utöver bilrädeser-sättningen uppkommit för rättshjälpen, mot statsverket för
mellanskillnaden.

Fastställes
rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som den rätlssökande inbetalat,
får med återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning antaga
atl högre avgift kommer all fastställas på gmnd av ytteriigare kostnader för
rättshjälpen.

Föreslagen lydelse

lill biträdet. Understiger ersättningen vad som skall
avräknas, svarar biträdet, om kostnader utöver bi-irädesersällningen uppkommit
för rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

FaststäUs rällshjälpsavgiflen och tilläggsavgiften lill
lägre belopp än del som den rätlssökande inbetalat, får återbetalning av
mellanskillnaden anslå, om del finns anledning anta atl högre belopp kommer
att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

31 f I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål
eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen
bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för sådana
kostnader skall åläggas atl utge ersätiningen enligl vad som sägs i 33 §.

Vinner
makar efter gemensam ansökan äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit
allmän rättshjälp, skall rätten ålägga andra maken alt betala statsverket
hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet för andra makens
rättshjälpsavgift skulle ha varit lägre än som motsvarar hälften av
rättshjälpskostnaderna, skaU åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar
maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om delta belopp ej
skulle överstiga maximibeloppet enligt 12 § första stycket första meningen
och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligl.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan makar efter
gemensam ansökan och den ena maken har ål-njutit allmän rättshjälp, skall
rätlen ålägga den andra maken atl betala staten hälften av kostnaderna för
rättshjälpen. Om maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsavgifl skulle
ha varit lägre än hälften av rättshjälpskoslnaderna, skall åläggandet dock
begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall
inle åläggas, om beloppet understiger en viss av regeringen fastställd gräns.
Ersättningsskyldighet skall heller inte åläggas om det med hänsyn till
omständigheterna annars är obilligl.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnals och har
ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsvarande
tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen och för
utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får
verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols dom.

-'Senasie lydelse 1981:1287.

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Överstiger ifall som avses i andra eller tredje stycket
summan av ersättning som make ålagts atl betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift
kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp
berättigas få tUlbaka den överskjutande delen.

10

Föreslagen lydelse

Om den rällssökandes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift
tillsammans med den ersättning som maken har ålagts att betala enligt andra
och tredje styckena överstiger rättshjälpskoslnaderna, skall den rättssökande
berättigas att få tUlbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av
kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande
tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till
viss kvotdel ulan angivande av bestämt belopp.

33 §

Har motpart eller annan enligl 31 § ålagts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader, skall ersättningen utges lill
statsverket, om ersättningen tiU den del den motsvarar den rättssökandes
rälts-hjätpsavgift utgör högst fem procent av det basbelopp som anges 16 §
första stycket. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas atl av
statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgifl.

Överstiger den del av ersättningen som motsvarar den
rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige
utge belopp motsvarande rättshjätpsavgiften till den rättssökande och
återstoden titt statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp
skall vad i första och andra styckena sägs om rällshjälpsavgift avse den det av
avgiften som svarar mol fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän
rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt
utsökningsbalken, skall bestämmelserna i första-/reJ-je styckena om ersättning
tillämpas också i fråga om särskild avgift enligl förordningen (1981:1185) om
ul-

Om
motpart eller annan enligt 31 § första eUer femte stycket har ålagts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader, skall ersättningen betalas
till den rätlssökande med. belopp sotn motsvarar rättshjätpsavgiften jämte
tiUäggsavgift och till staten med återstoden.

Om ersättningsskyldighet inte har ålagts lill fullt belopp
skall vad i första stycket sägs om rättshjälpsavgifl och tilläggsavgift avse
de delar härav som svarar mol fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats

sökande i ärende angående verk

stäUighet enligt utsökningsbalken,

skall bestämmelserna i första och

andra styckena om ersätlning till

lämpas också i fråga om särskild

avgift enligt förordningen

*" Senaste lydelse 1981:1288.

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

sökningsavgifter som i ärendet uttagits hos motparten.

11

Föreslagen lydelse

(1981:1185) om ulsökningsavgifier som i ärendet uttagits
hos motparten.

34
§" Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.
rällshjälpsavgift ej erlägges enligl 27 §,

I.
rättshjälpsavgift
etter titl-läggsavgift ej eriäggs enligt 27 §,

2.
den
rätlssökande lämnat oriklig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om
riktig uppgift lämnals,

3.
den
rätlssökande uppsåtligen ellerav grov oaklsamhet lämnal oriktig uppgift, som
varit ägnad atl leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgifl,

4.
den
rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av atl få sin sak
behandlad, eller

5.
de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån atl den rättssökande ej längre är berättigad
lill allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att del
föreligger elt sådant fall som avses i 8 § 7, får det beslutas atl rättshjälpen
skall upphöra.

Första
stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om del är uppenbart obilligt all
rättshjälpen upphör.

Om det
beslutas alt allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den
som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Del får dock beslutas alt
kostnaderna helt eller delvis skall betalas av statsverket, om det föreligger
särskilda skäl.

Om det
beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall
kostnaderna för rättshjälpen betalas av statsverket. Del får dock beslutas ätt
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om del
föreligger särskilda skäl.

Om del
beslutas alt allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den
som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas alt
kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om del föreligger
särskilda skäl.

Om del
beslutas atl allmän rättshjälp skall upphöra enligl andra stycket, skall
kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas all
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om del
föreligger särskilda skäl.

Beslul i fräga om upphörande av allmän rättshjälp
meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen
och i annat fall av rältshjälpsnämnden. Sådant beslul får också meddelas i
samband med prövning av besvär enligl 49 §.

36 i

Annan
rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad, om
hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gräns-

Annan
rättshjälp ål misslänkl i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad, om
hans beräknade årsinkomst ej överstiger femtiotu-

' Senaste lydelse 1982:299.

Prop.
1982/83:61 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

belopp som motsvarar tre gånger sen kronor, det
basbelopp som anges i 6 § första stycket.

Vid prövning enligl första stycket äger 6 § andra och
tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de
kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

47 §«

Rådgivning sker mot en avgift Rådgivning sker mot en avgift av

som motsvarar en halv procent av åttiofem kronor för
varje påböijad det basbelopp som anges i 6 §förs- lidsperiod om femton
minuter. Avta stycket för vatje påböijad tidspe- giften får sättas ned så
att den ej riod om 15 minuter. Avgiften för överstiger det maximibelopp
för rådgivningen jämnas lill närmast rällshjälpsavgiflen som skulle ha
lägre liolal kronor. Avgiften får fastställts om allmän rättshjälp
nedsättas så all den ej överstiger hade beviljats. För vad som har del
maximibelopp för rältshjälpsav- satts ned utgår ersättning av allgiften
som skulle ha fastställts om manna medel till den som har med-allmän
rättshjälp hade beviljats. delat rådgivningen. För vad som nedsatts
ulgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Den som har meddelat rådgivning har rätt till skälig
ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och för översättning
som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall
kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen.
Erläggande av rådgivningsavgifl skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

Äldre bestämmelser gäller alltjämt i rätlshjälpsärenden
där allmän rättshjälp har sökts före lagens ikraftträdande. De nya
bestämmelserna i 33 § skall dock tillämpas även i äldre ärenden, om beslut som
avses i 31 § inte tidigare har meddelats i ärendet.

' Senaste lydelse 1981:5.

Prop.
1982/83:61 13

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.

1§'

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för
brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av
allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen,
till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången saml i ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rälien. Den tilltalade vare dock ej
ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för
utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller
försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd
försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket
skyldig all betala mera än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet
för rällshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda
får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn lill den
tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Om det belopp som den tilltalade

skulle hava att ersätta ej överstiger skulle vara skyldig alt ersätta un-

maximibetoppel enligl 12 § första dersliger en viss av regeringen fast

stycket första meningen rätts- ställd gräns, skatt ersåtlningsskyl-

hjätpslagen, skatt kostnaden stan- dighet inte åläggas,

na å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

Senaste lydelse 1979:242.

Prop. 1982/83:61 14

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1982-10-28

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldl, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström,
Bodström, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.

1
Inledning

Rättshjälp
lämnas enligt rättshjälpslagen (1972:429, RHL) i fyra skilda former, nämligen
som allmän rättshjälp, rättshjälp ål misstänkt i brottmål, rättshjälp genom
offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i
princip i vatje rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant
bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan form. Därvid är det utan
betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller av någon annan
myndighet eller om det är fråga om en angelägenhet som inle handläggs vid någon
myndighet. Huvudregeln har dock flera begränsningar. Bland dem märks främst all
allmän rättshjälp inle får lämnas, om den rällssökandes beräknade årsinkomst
överstiger etl gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet för året innan
rättshjälp begärs. Gränsbeloppet var 58 400 kr. den 1 juli 1973, när
rättshjälps-reformen trädde i kraft. För år 1982 är beloppet 138 400 kr. Beloppet
ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mol nägon annan.
Vidare tas hänsyn till förmögenhet, skulder och andra särskilda omständigheter.
Den allmänna rättshjälpen innebär i princip att staten betalar kostnaden i
ärendet. Den rätlssökande skall dock efter förmåga själv bidra till kostnaderna
genom atl betala en rällshjälpsavgift. Den viktigaste ersättningsgilla
kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp
åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna medel, utgår dels som rätt
till offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål
(bl.a. rätt till ersättning för kostnad för bevisning). I fråga om rätt till
offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rältegångsbal-

Prop. 1982/83:61 15

ken
(RB). Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frågan om
rätt till försvarare. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål
förekomma bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda
inkomstgrupperna. Vid rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår inte någon
rättshjälpsavgift. Däremot kan den tilltalade, om han fälls lill ansvar,
förpliktas att betala tillbaka kostnaden för offentlig försvarare och annan
rättshjälp, dock inle med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den
rättshjälpsavgift som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat
meddelas i målet (31 kap. 1 § RB).

Rättshjälp
genom offentligt burade kan vid behov lämnas i vissa, i lagen särskilt angivna
mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga
integriteten. I huvudsak rör det sig om mäl och ärenden pä den sociala
vårdlagstiflningens och utlänningslagstiftningens områden. Den enskildes
ekonomi saknar betydelse för frägan om räll lill offentligt biträde.
Ersättningen till offentliga biträden betalas av allmänna medel. Någon
ålerbelalningsskyldighet förekommer inle.

Rättshjälp
kan slutligen lämnas i form av rådgivning. Denna rättshjälps-form omfattar
rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättsliga angelägenheter under högst
en limme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av
advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. Den sker mot en i lagen
bestämd rådgivningsavgift. Denna är avsedd att läcka kostnaderna för
rådgivningen men kan sållas ned eller efterges. Staten betalar kostnaderna för
rådgivningen lill den del de inle läcks av avgifterna.

2
Allmän motivering

2.1
Utgångspunkter

Sedan
RHL irädde i kraft år 1973 har kostnaderna för rättshjälpen ökat oavbrutet.
Kostnaderna utgjorde budgetåret 1973/74 drygt 62 milj kr. och hade budgetåret
1980/81 stigit till drygt 224 milj. kr. Det har mot bakgrund av
kostnadsutvecklingen och det ekonomiska läge som landet befinner sig i ansetts
nödvändigt atl pä olika sätt söka begränsa samhällels åtaganden pä
rätlshjälpsområdet. Sålunda höjdes nivån för rättshjälps- och
rådgivnings-avgifterna den 1 april 1981 (prop. 1980/81:20, JuU 17, rskr 65, SFS
1981:5). Därefter har ytteriigare höjningar genomförts den 1 januari 1982 samt
möjligheterna lill rättshjälp i vissa angelägenheter, bl.a. för upprättande av
äktenskapsförord eller testamente, tagils bort (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr
105, SFS 1981:1287). Slutiigen har möjligheten lill allmän ränshjälp innan s.k.
pilotfall har avgjorts begränsats (se JuU 1981/82:52, rskr 320, SFS 1982:299).

I
samband med ändringarna i RHL har det framstått som alltmer angeläget alt göra
en mer omfattande översyn av lagen. Inte minsl den ekonomis-

Prop.
1982/83:61 16

ka utvecklingen har gjort en grundlig översyn nödvändig. Vidare
har det i tillämpningen av RHL framkommit vissa problem som så långt möjligl
bör undanröjas.

Av dessa skäl har en parlamentariskt sammansatt kommitté,
rättshjälps-kommittén (Ju 1982:01, dir 1981:75), tillkallats för an se över
ränshjälps-syslemet. Kommittén har enligl direktiven frihet alt inom vissa
ramar överväga en total revidering av RHL. Kommittén skall bedriva sill arbete
skyndsamt.

Trots de ändringar som gjorts i RHL ökade belastningen på
rättshjälps-anslaget under budgetåret 1981/82. Självfallet får åtgärder för all
minska utgifterna på detta område full effekt först efter en viss lid. En annan
orsak till den ökade anslagsbelastningen är den höjning av ersättningen lill
rätts-hjälpsbilrädena som har skett lill följd av den allmänna kostnadsstegringen.
Det siatsfinansiella lägel är emellertid sådant all man så snart som möjligt,
således utan avvaktan på resultatet av kommittéarbetet, bör gå vidare och se i
vad mån utgifterna kan begränsas ytterligare. Yllerligare höjningar av
avgifterna för de sämst ställda kan därvid inte komma i fråga. Inriktningen
mäste vara atl rältshjälpsförmånerna inle yllerligare försämras för dem som
kan ha störst svårigheter atl la till vara sin räll. I övrigt måste man
emellertid försöka åstadkomma utgiftsminskningar på varje område där det är
möjligl. De förslag som nu läggs fram innebär ökad rättvisa i
rätlshjälpssystemel inom ramen för totalt sett lägre kostnader.

I en departementspromemoria. Ds Ju 1982:2
Rättshjälpskoslnaderna, har lagts fram förslag som syftar lill all minska
belastningen på rättshjälps-anslaget med ca 50 milj. kr. åriigen. 1 1982 års
budgetproposition har hänsyn tagits till de förväntade utgiftsminskningarna
(prop. 1981/82:100 bil. 5 F, JuU 46, rskr 274). Även vissa ändringar som främst
är avsedda all åstadkomma förenklingar ingår bland promemorieförslagen. Den i
promemorian föreslagna lagtexten bör fogas till protokollet i delta ärende som
bilaga 1.

Departementspromemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinslanserna och en sammanslällning av remissvaren bör
fogas som bilaga 2 till detta protokoll.

De förslag som jag nu lägger fram grundar sig på
promemorian. Jag har emellertid i betydande utsträckning beaktat den
remisskritik som en del av promemorians ändringsförslag utsatts för. Även i
övrigt har en del justeringar gjorts. Jag uppskattar utgiftsminskningen till
ca 25 milj. kr. för helår. Rätlshjälpsanslaget torde således för innevarande
budgetår komma atl belastas med drygt 12 milj. kr. utöver vad som beräknats i
budgetpropositionen.

Förslagen gäller följande frågor.

Införande av en tilläggsavgift som en rörlig del av den
rällssökandes

bidrag till rätlshjälpskostnaderna Ökad progressivitel i
fråga om rätlshjälpsavgifien och upphörande av

denna avgifts anknytning till basbeloppet

Prop. 1982/83:61 17

Sänkning
av den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp

Ändrade
regler för rättshjälp vid bodelning

Rättshjälp
i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Ny
reglering för fastställande av den nedre gräns som i vissa fall gäller för
återbetalningsskyldighet lill staten

Fördelning
av ersätlning som motpart eller annan förpliktats återbetala

Tolkkostnader
vid rådgivning

Retroaktiv
ersättning lill skiftesmän I promemorian har även lagts fram förslag om ändring
i reglerna om beslutsfördelningen mellan domstol, rällshjälpsnämnd och advokat
närdet gäller ansökningar om rättshjälp. I denna fråga har framför allt de
remissinstanser som berörs av reglerna redovisat skilda uppfattningar om
vilken lösning som är den lämpligaste. Med hänsyn lill atl frägan, som i första
hand är av teknisk natur, inte är mer angelägen än att den kan anstå i avvaktan
på ytterligare överväganden, avser jag inte att ta upp den i della
lagstiftningsärende. Det får i stället ankomma på rältshjälpskommittén all, i
enlighet med sina direktiv (se dir 1981:75 s. 10), granska denna fråga och
föreslå lämpliga åtgärder.

2.2
Rättshjälpsavgifter m.m.

Den
som beviljas allmän rättshjälp är som tidigare nämnts skyldig att efter förmåga
bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats som
ett system med maximibelopp. Maximibeloppet är tänkt att motsvara den
rällssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han eller hon högsl kan betala. Om
kostnaderna för rättshjälpen understiger eller blir lika höga som
maximibeloppet, skall den rätlssökande således själv betala de fulla
kostnaderna. När allmän rättshjälp beviljas, skall del samlidigt fastställas
etl maximibelopp i den rättsliga angelägenheten (11-15 §§ RHL).

Den
lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår lill två procent av
basbeloppet för året innan rättshjälp begärs', avrundad lill närmast lägre
liolal kronor, eller f.n. 340 kronor. Grundavgiften skall betalas av den som
har en årsinkomst motsvarande högsl två basbelopp.

Är
inkomsten högre än två basbelopp utgör maximibeloppet grundavgiften ökad med
ett tilläggsbelopp, som varierar beroende på inkomstens storlek.
Tilläggsbeloppet tas ul i en progressiv skala. Det är en tjugofemte-del av den
del av den rättssökandes inkomst som överstiger tvä men ej tre gånger
basbeloppet, en tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men inte
fyra gånger basbeloppet, en femlondd av den del av inkoms-

'
För år 1982 gäller basbeloppet för oktober 1981. 2 Riksdagen 1982/83. I
samt. Nr 61

Prop.
1982/83:61 18

len som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet,
en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inle sex gånger
basbeloppet, en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inle
sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inle
åtta gånger basbeloppet. Inkomsten avrundas därvid till närmast lägre tusental
kronor och maximibeloppet till närmast lägre tiotal kronor (12 § RHL). Den som
har en inkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet får inte aUmän rättshjälp
(6 § RHL).

Om den rättssökande i väsentlig omfattning bidrar lill
någon annans underhåll höjs beloppsgränserna med vad som motsvarar ell halvt
basbelopp för vaije underhållsberätligad. Förekomsten av större förmögenhelsinnehav
eller tyngande skuldsättning skall beaktas när rällshjälpsavgiften beräknas (6
och 13 §§ RHL). .

Grundavgiften kan sättas ned om det finns särskilda skäl
för del. Den får dock inle sällas lägre än en procent av basbeloppet (med
avrundning till närmast lägre liolal kronor), om del inle är uppenbart atl den
rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift (12 § första stycket
RHL).

Om biträde har förordnats i den rättsliga angelägenheten,
ankommer det på biträdel atl avkräva den rätlssökande rällshjälpsavgiflen (27 §
RHL). Skulle ersättningen till biträdet, när den slutligen fastställs, bli
lägre än den erlagda rällshjälpsavgiflen och har del uppstått andra kostnader
för rättshjälpen, svarar biträdet gentemot staten för mellanskillnaden (30 §
andra stycket RHL). Har inga andra kostnader uppstått, skall mellanskillnaden i
stället betalas tillbaka till den rättssökande. Det är således biträdels
uppgift all se till atl den rättssökande erlägger tillräcklig betalning för
kostnaderna för rättshjälpen intill det för den rätlssökande fastställda
maximibeloppet. Om det inte finns något biträde skall rätlshjälpsavgifien
erläggas till staten (27 § RHL).

Allmän rättshjälp skall upphöra, om den rättssökande inle
erlägger rättshjälpsavgiften (34 § första stycket 1 RHL).

2.2.1 TiUäggsavgift

L)epartementsförslaget: På den del av rällshjälpskoslnaden
som utgör ersätlning lill biträdet för arbete betalas en tilläggsavgift på tio
procent. Denna avgift börjar löpa när biträdets arbetsersättning har uppgått
lill 3 000 kr. och beräknas på del överskjutande beloppet. Biträdel lar in
avgiften från den rättssökande. Avgiften är i vatje enskilt fall maximerad till
elt belopp som uppgår till fem gånger den rättssökandes maximibelopp. Om en
rätlssökande visar alt han eller hon saknar ekonomiska möjligheter all betala
tilläggsavgiften får den myndighet som fastställer biträdesersätl-ningen'sätta
ned avgiften eller helt befria från den.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i huvudsak med
departements-förslaget, dock all tilläggsavgiften där kallades självrisk och
beräknades på

Prop. 1982/83:61 19

hela
ersättningen till biträdet. I promemorian föreslogs inle nägot tak för
självrisken och heller ingen möjlighet till nedsättning eller befrielse (se
promemorian s. 5-8).

Remissinstanserna: Remissinstansernas
uppfattningar varierar starkt. Vissa godtar förslaget ihedan andra avslyrker
helt eller delvis. Åtskilliga remissinstanser förordar all självrisken inte
tillåts stiga över en viss gräns samt alt i första hand indispositiva mål
undantas från självrisk (se bil. 2 avsnitt 2.1).

Skäl
för departementsförslaget:

En
nackdel med nuvarande rällshjålpssystem är atl en rättssökande, som har
beviljats rättshjälp, inte behöver göra några processekonomiska överväganden
efter det att kostnaderna för angelägenheten har nått upp till
rällshjälpsavgiften. När rättshjälpskoslnaderna har passerat gränsen för vad
som skall betalas i avgift kan den rättssökande tillåla kostnaderna alt stiga
till vilken nivå som helst ulan atl han eller hon själv behöver betala någon
del av del belopp som överstiger rätlshjälpsavgifien.

Inom
försäkringssektorn försöker man motverka liknande problem som kan uppkomma
beträffande rättsskyddsförsäkringar genom en självrisk. Denna består av ett
fast gmndbelopp och ovanpå detta ell tilläggsbelopp som utgör en andel av
rättegångskostnaderna. Denna andel är ofta tio procent.

Det
är enligl min mening angelägel alt höja kostnadsmedvelandet hos dem som
beviljas allmän rättshjälp. För det ändamålet synes del lämpligl atl nu införa
en särskild avgift i rätlshjälpssystemel, motsvarande självrisken på
försäkringsområdet. Den nya avgiften bör lämpligen betecknas tilläggsavgift.
Utgångspunkten bör därvid vara atl tilläggsavgiften inte skall medföra någon
nämnvärd avgiftshöjning i rättsliga angelägenheter av mer normal omfattning.
Syslemel bör utformas så att det framför allt motverkar uppkomsten av stora och
för samhället dyrbara tvister. Givetvis är delta sårskilt angelägel om
ivisleföremålels värde är lågt jämfört med kostnaderna för tvisten. Det är
också viktigt atl systemet får en kostnads-hämmande verkan ulan all leda till
onödigt krångel vid hanteringen.

Som
jag nyss har framhållit bör tilläggsavgiften inle innebära någon egentlig
fördyring av rättshjälpskoslnaderna i angelägenheter som kan sägas vara av
normal omfattning. Självfallet varierar de genomsniltiiga
rättshjälpskoslnaderna något mellan skilda ärendelyper, men alt försöka
kartlägga dessa variationer är knappast meningsfullt. Del synes i stället
rimligl atl utgå från den tillgängliga statistiken över storleken hos
biträdes-ersättningar i ärenden om allmän rättshjälp. Denna visar all den
ersatta tiden genomsnittligt understiger tio timmars arbete. Med nuvarande
ersättningsnivå motsvarar tio timmars arbete ungefär 3 000 kr. i arvode. Den
nedre gränsen för tilläggsavgiften bör lämpligen sällas vid detta belopp.

Ell
system med dels en inkomstprövad rättshjälpsavgifl och dels en

Prop. 1982/83:61 ,20

tilläggsavgift
leder i mera omfallande angelägenheter sammantaget lill högre avgifter än vad
den rätlssökande anses ha förmåga atl betala när den inledande
rällshjälpsavgiften fastställs. Från del all behandlingen av den rättsliga
angelägenheten inleds och därvid rällshjälpsavgiften betalas till biträdet och
lill dess alt tilläggsavgiften böljar löpa kommer emellertid normall en viss
tid atl förflyta. Som jag skall beröra i det följande är det naturligt alt
tilläggsavgiften krävs in i omgångar med mindre belopp. Den rättssökande kommer
således all ha en viss lid på sig från det alt ärendet påbörjas till dess alt
yllerligare avgifter behöver betalas. Man får anla att den rällssökandes
ekonomi då i allmänhet ger utrymme för ytterligare avgifter. Som jag strax
skall återkomma lill bör del emellertid finnas ett tak för tilläggsavgiften och
även en möjlighet till befrielse från denna.

Beräkningsgrund

1
flertalet mål och ärenden där rättshjälp förekommer utgör biträdesersättningen
den helt dominerande delen av kostnaderna för rättshjälpen. Detta talar för atl
tilläggsavgiften bör beräknas på denna del av kostnaderna. Om även andra
rättshjälpskoslnader räknades in i underlaget skulle det krävas ell alltför
komplicerat förfarande för beräkning och uppbörd av tilläggsavgiften. Vidare
bör endasi den del av bilrädesersättningen som utgör ersättning för arbete
ligga lill grund för beräkningen. All även räkna in ersätlning för tidsspillan
och resor skulle i likartade fall ofta ge skilda resultat beroende pä
skillnader i fråga om avstånd i olika delar av landet, tillgång på biträden
m.m.

Enligl
promemorieförslaget borde vad som sägs om självrisk på biträdesersättning
gälla även beträffande ersättning till skiftesmän och medlare. Alt införa en
tilläggsavgift även på dessa ersättningar medför emellertid administrativa
svårigheter av sådan omfattning all jag anser att ersättningarna inle bör
omfattas av den nya avgiften.

Som
jag redan har antytt måste ell syslem med en tilläggsavgift vara enkelt all
tillämpa. Av den anledningen bör en enhetlig procentsats gälla trots atl del i
och för sig finns skäl.som talar för en skala som är progressiv i takt med den
rällssökandes inkomst och med kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Den
fördelningseffekt som della medför kan kompenseras genom justeringar av
rättshjälpsavgiflerna i högre inkomstlagen. Jag bedömer atl tio procent är en
lämplig nivå för tilläggsavgiften. Denna bör alltså uppgå till tio procent av
den del av biträdels ersätlning för arbete som överstiger 3 000 kr. Samma
procentsals lillämpas vanligen när del gäller rättsskyddsförsäkringarna, dock
med en någol annorlunda konstruktion bl.a. vad gäller grundbeloppet.

Tak
för tilläggsavgiften

En
tilläggsavgift på tio procent av den del av biträdels arbetsersättning som
överstiger 3 000 kr. fär bedömas som en förhållandevis låg riskandel.

Prop. 1982/83:61 21

Det
kan emellertid förekomma fall när även en så försiktigt tilltagen avgift leder
till en alltför hög sammanlagd kostnad för den enskilde. Jag tänker bl.a. på
vissa skadeståndsmål av pilotfallskaraklär som kan medföra myckel höga
rättegångskostnader. Tilläggsavgiften får naturligtvis inte medföra att
rättshjälpskoslnaderna i sådana och liknande fall blir så höga alt kostnaderna
i praktiken gör det omöjligt även för den som har beviljats rättshjälp alt
hävda sin rätt. Av detta skäl bör del införas elt röriigl tak för avgiften,
dvs. en gräns i vatje enskilt fall över vilken den inle får stiga. En sådan
gräns bör vara anpassad till den rällssökandes ekonomiska förhållanden. Ett
lämpligl sätt atl åstadkomma en sådan anpassning är all den nya avgiften
begränsas i förhållande lill den rättssökandes maximibelopp för rättshjälpen.
En rimlig avvägning är alt tilläggsavgiften högst får uppgå lill fem gånger del
maximibelopp som har fastställts för den rätlssökande. Som exempel pä hur en
sädan regel verkar kan nämnas att för den som har atl betala endasi
grundavgiften, som för år 1983 föreslås bli 350 kr., skulle tilläggsavgiften
bli högsl 1 750 kr., medan tilläggsavgiften för den som har ett maximibelopp på
2 000 kr. högst skulle bli 10 000 kr.

Tilläggsavgift
för rätlssökande med låga inkomster

När
det gäller rättssökande med sä svag ekonomi att grundavgiften har salts ned
enligl 12 § RHL, bör man skilja mellan dem för vilka avgiften endast har
reducerats och dem för vilka den har éftergells helt och hållet. För de rättssökande
som har fått grundavgiften reducerad, vilket i allmänhet sker till hälften,
bör huvudregeln om tilläggsavgift normall gälla. Taket bör emellertid anpassas
efter den reducerade grundavgiften. Detta innebär alt den som i grundavgift har
att betala 175 kr. kan bli tvungen atl i tilläggsavgift erlägga högst 875 kr.

Vad härefter gäller de
rättssökande som har befriats fullständigt från grundavgiften är att märka atl
en sädan befrielse förutsätter atl det är uppenbart all den rätlssökande saknar
möjlighel all betala någol belopp. Är detta fallet bör givelvis inte heller
någon tilläggsavgift tas ul av den rätlssökande. Del kan emellertid påpekas atl
man vid prövningen av den rällssökandes inkomstförhållanden bör beakta inle
bara förekomsten av bankmedel ulan även möjligheten alt få avgiften betald av
make eller annan underhållsskyldig (se prop. 1981/82:28 s. 13).

Man
måste emellertid räkna med atl en rättssökande även i andra fall kan sakna
möjlighet all erlägga tilläggsavgiften eller endast kan betala en del av den.
Jag anser atl del för sådana situationer behövs en möjlighet att befria från
avgiften, antingen helt eller delvis. Det bör vara en uppgift för den myndighet
som fastställer biträdesersättningen atl la ställning lill en begäran om
befrielse. Som grund för att befria från tilläggsavgiften eller någon del av
den bör endast ekonomiska skäl godtas; som jag skall beröra i det följande bör
inle angelägenhetens beskaffenhet inverka på beslutet. Elt

Prop. 1982/83:61 22

beslut
i fråga om tilläggsavgiften bör omprövas på samma sätt som gäller för jämkning
av maximibeloppet enligl 15 § RHL.

Undantag
från tilläggsavgift för vissa angelägenheter?

En
särskild fråga är om den nya avgiften bör omfatta alla rättsliga angelägenheter
vari allmän rättshjälp har beviljats eller om vissa angelägenheter, t.ex.
indispositiva tvistemål, bör undantas. Skälet för ett sådant undantag skulle
vara all kostnadssynpunkter inte skall få avgöra hur en part i exempelvis ett
familjerättsligt mål agerar i processen. Vidare har det framhållits att det i
sådana mål ofta är barn som formellt är parter på ena sidan medan processen i
verkligheten förs av en förälder mot den andre och att del skulle var stötande
om avgiften drabbar barnen.

Del
är min uppfattning att man inte i RHL bör gradera olika typer av rättsliga
angelägenheter såsom mer eller mindre skyddsvärda. Del är också angelägel alt
reglerna blir så enkla som möjligl. Del hittillsvarande systemet med en
enhetlig reglering av avgifternas storlek för samtliga fall bör därför beslå
oförändrat. Tillräckligt skydd mot alltför höga rättshjälpskostnader erbjuds
genom dels kostnadstaket för tilläggsavgiften, dels möjligheten atl i
ekonomiskt ömmande fall befria från denna.

Uppbörd
av tilläggsavgiften m.m.

Jag
övergår nu till atl beröra frågan hur uppbörden av den nya avgiften skall gå
till och vissa andra därmed besläktade spörsmål.

För
att tilläggsavgiften skall fylla sill syfte alt motverka uppkomsten av onödigt
dyra processer bör ärendets fortgång i princip bli beroende av att den
rätlssökande betalar denna avgift i takt med atl kostnaderna stiger. Det
nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifler bör sålunda behållas
och lillämpas även på tilläggsavgiften. Del innebär atl del bör vara biträdets
uppgift att avkräva den rätlssökande även den del som utgör tilläggsavgift och
vid behov ta ut förskoll. Del finns inte någon anledning att befara alt
förskott kommer all krävas ul med så höga belopp att den rätlssökande av det
skälet förhindras all tillvarata sin rätt. Del är i många fall naturligt atl
tilläggsavgiften begärs i delposter. Jag vill ocksä erinra om att
tilläggsavgift utgår endast om biträdets arbetsersättning överstiger 3 000 kr.
Förskott på avgiften bör givetvis inte las ul förrän del står klart att
biträdesersättningen kommer atl översliga detta belopp.

Del
kan inträffa alt tilläggsavgiften höjs under ärendets gång. Den situationen
kan förekomma antingen därför all maximibeloppet jämkas uppåt (15 § RHL),
rällshjälpsavgiften fastställs till etl belopp som överstiger maximibeloppet
(28 § RHL) eller ell tidigare beslut om hel eller viss befrielse från
tilläggsavgiften ändras. I sä fall bör den avgift som höjningen framkallar
betalas lill staten (jfr regleringen i 27 § RHL beträffande höjning av
maximibelopp).

Prop. 1982/83:61 23

Enligl promemorieförslaget skulle självrisken ingå som en
del av rällshjälpsavgiften. För egen del anser jag emellertid all
tilläggsbeloppet och rällshjälpsavgiften bör hållas i sär. Den nya avgiften bör
alltså nämnas särskilt i de bestämmelser som syftar både på rällshjälpsavgift
enligt nuvarande ordning och på tilläggsavgift.

Sammanfattning av skälen:

I avsikt att minska statens utgifter för rättshjälpen bör
del skapas ell större intresse hos den rättssökande för att hålla kostnaderna
nere. Detta föreslås ske genom alt en ny procentuell avgift tas ut på biträdets
arbetsersättning. Denna tilläggsavgift skall inte fördyra de rällssökandes
kostnader i angelägenheter av mer normal omfattning. Eftersom avgiften inte bör
fä till effekt all en rätlssökande av enbart kostnadsskäl avstår från atl få en
i och för sig befogad angelägenhet behandlad eller tvingas avbryta t.ex. en
påbörjad process bör det dels gälla elt koslnadslak för tilläggsavgiften,
särskill avpassat för varje fall, och dels införas en möjlighet att befria från
avgiften.

2.2.2 Ökad progressivitel i avgiftsuttaget och upphörande
av avgifternas anknytning till basbeloppet

Departementsförslaget: Progressiviteten i uttaget av
maximibelopp ökar i de högre inkomstlägena. Samtidigt upphör rältshjälpssyslemets
anknytning till basbeloppet.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med
departements-förslaget (se promemorian s. 8-10). Ökningen av progressiviteten
och därmed avgiftsuttaget är emellertid slörre i promemorian.

Remissinstanserna: Uppfattningarna bryter sig mellan
remissinslanserna. Många avslyrker helt ökad progression medan andra godtar
förslaget. I fråga om upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet
avstyrker de flesta eller efterlyser någon annan form av anpassning lill
penningvärdet (se bilaga 2 avsnitt 2.2).

Skäl för departementsförslagei: För all göra del
föreslagna systemet med tilläggsavgift så enkelt som möjligl bör, som jag redan
har framhållit, den nya avgiften tas ut med en enhetlig procentsals över hela linjen.
Del är oundvikligt all effekten härav blir mindre kännbar för en rätlssökande
med hög inkomst än för en rätlssökande med låg inkomst. För all bl.a. kompensera
denna fördelningseffekt bör maximibeloppen för rällshjälpsavgiften justeras.

Det finns emellertid anledning alt samtidigt överväga en
mera radikal förändring av syslemel för beräkning av maximibeloppen. I olika
sammanhang, bl.a. under riksdagsbehandlingen av prop. 1981/82:28, har uttalats
att avgiftssystemels anknytning till basbeloppet medför vissa nackdelar (jfr
JuU 1981/82:19 s. 19 och 27). Detta hänger samman bl.a. med alt
inkomst-höjningarna inle alltid följer höjningarna av basbeloppet. Utvecklingen
av

Prop. 1982/83:61 24

basbeloppet
har också medfört att även rätlssökande med förhållandevis höga inkomster kan
få rättshjälp, låt vara atl rällshjälpsavgiften dä blir sä hög att avgiften
ofta överstiger kostnaderna i ärendet.

En
annan nackdel med det nuvarande systemet är att intervallen mellan de olika
inkomstgrupperna vidgas i takt med atl basbeloppet stiger. Detta medför all
rättshjälpsavgiflerna, utom de lägsta, sjunker år från år. Sänkningen blir
störst för rättssökande i högre inkomstskikt.

För
att man skall kunna komma till rätta med de, nu angivna oönskade effekterna
krävs all del nuvarande basbeloppsgrundade beräkningssystemet ändras. Jag är
visserligen medveten om atl basbeloppsanknylningen har fördelar för de
rättssökande, särskilt i tider med stark inflation. Med den nuvarande snabba
ökningstakten av statens kostnader för rättshjälpen kan man emellertid enligt
min mening inte längre hålla fast vid ett system som medför bl.a. all
avgifterna, särskill i högre inkomstgrupper, varje år blir lägre.
Fördelningspoliliska aspekter talar mol en sådan ordning.

Basbeloppsanknytningen
medför också, som tidigare nämnts, alt gränserna för grundavgiften och den
högsta inkomst vid vilken rättshjälp kan utgå förskjuts uppåt. Också den
omständigheten utgör en nackdel i dagens budgetläge.

Slopas
anknytningen till basbeloppet, torde del bli nödvändigt att emellanåt göra
vissa justeringar i avgiftsreglerna med hänsyn till förändringar i
penningvärdet m.m. Man kan emellertid då varje gång utforma reglerna på det
sätt som bäst stämmer med det aktueUa läget. Jag ser det också som en fördel
att riksdagen med jämna mellanrum får ta ställning till hur avgiftssystemet
skall vara utformat mer i detalj.

Del
sagda talar för alt man nu inför en ny metod för beräkning av
rättshjälpsavgiflerna, vilken inle längre är anknuten lill basbeloppet. I
stället bör det införas en skala för avgifterna bestående av fasta belopp vid
olika inkomstnivåer och procentuella påslag mellan dessa. Som jag tidigare
nämnt finns del anledning atl samtidigt kompensera den negativa fördelningseffekt
som del föreslagna syslemel med en tilläggsavgift skulle komma alt medföra.
Delta bör ske genom en ökad progressivitel i uttaget av maximibeloppen i de
högre inkomstskikten. En så kraftig ökning som föreslås i promemorian skulle
emellertid komma att slå hårt även mot inkomsttagare med måttliga inkomster.
Jag vill därför förorda en annan avgiftsskala än vad som föreslogs i
promemorian.

För
rätlssökande i de lägre inkomstskikten bör utgångspunkten vara de belopp som
skulle ha gällt för år 1983 enligt det nuvarande systemet. Basbeloppet för år
1982 är 17 800 kr. Den övre gränsen för inkomst som innebär att endast
grundavgift skall betalas är med nuvarande syslem två gånger basbeloppet, eller
för år 1983 35 600 kr. Den gränsen bör i det nya syslemel sättas vid 35 000 kr.
Grundavgiften, som enligt gällande regler är två procent av basbeloppet, bör
bestämmas till samma belopp som enligt nuvarande beräkningsmetod, eller 350 kr.

Prop,
1982/83:61 25

I
övrigt bör skalan för en ensamslående sökande utan försörjningsskyldighet se
ut på följande sätt. Vid inkomster som överstiger 35 000 kr. men ej 60 000 kr.
bör avgiften bli 350 kr. jämte fyra procent av den del av inkomsten som
överstiger 35 000 kr. Vid högre inkomst än 60 000 kr. bör avgiftsuttaget bli I
350 kr. jämte,sex procent av den del av inkomsten som överstiger 60 000 kr. men
inte 75 000 kr. Om inkomsten överstiger sistnämnda belopp men inte 90 000 kr.
bör avgiften bli 2 250 kr. jämte tio procent av den del av inkomsten som
överstiger 75 000 kr. men inte 90 000 kr. I intervallet 90 000 - 105 000 kr.
bör avgiften sättas till 3 750 kr. samt 15 procent av den del som överstiger 90
000 kr. För inkomster som överstiger 105 000 kr. bör avgiften vara 6 000 kr.
jämte 20 procent av den del av inkomsten som överstiger 105 000 kr.
(Beträffande högre inkomster, se avsnitt 2.2.3 nedan.)

I
enlighet med del anförda skulle skalan för en inkomsttagare utan
försörjningsskyldighet se ul pä följande säll. Som jämförelse anges 1982 års
maximibelopp samt de belopp som med nuvarande regler skulle ha gällt förär
1983.

Den r ä ttss ö kandes

F ö rslaget

Enligt

nuvarande regler

å rsinkomst kr.

1982

1983

30000

350

340

350

35000

350

350

350

40000

550

550

520

45000

750

750

720

50000

950

950

920

55000

1 150

1 180

1140

60000

1350

1430

1390

65000

1650

1680

1640

70000

1950

1950

1890

75000

2250

2280

2 200

80000

2750

2610

2530

85000

3 250

2 950

2 870

90000

3 750

3 400

3 230

95000

4500

3 900

3 730

100000

5 250

4400

4 230

105000

6000

5020

4730

110000

7000

6020

5 500

För
rätlssökande med försörjningsbörda bör liksom hittills gränserna höjas med ett
visst belopp för varje person till vars underhåll den rätlssökande i väsentlig
omfattning bidrar. För år 1983 blir detta belopp enligt nuvarande regler 8 900
kr. (dvs. ett halvt basbelopp). I elt nytt syslem bör beloppet bestämmas till 9
(K)0 kr. Maximibeloppen blir då följande.

Prop.
1982/83:61 26

Å rsin-

Antal

personer
mot vilka f ö rs ö rjningsskyldighet f ö rel

igger

komst
kr.

1

2

3

4

5

6

30000

350

350

350

350

350

350

35000

3.50

350

350

350

350

350

40000

350

350

350

350

350

350

45000

390

350

350

350 .

350

350

50000

590

350

350

350

350

350

55000

790

430

350

350

350

350

60000

990

630

350

350

350

. 350

65 000

1190

830

470

350

350

350

70000

1410

1030

670

350

350

350

75000

1710

1230

870

510

350

350

80000

2010

1470

1070

710

350

350

85000

2 350

1770

1270

910

550

350

90000

2 850

2070

1530

1 110

750

390

95 000

3 350

2450

1830

1310

950

590

100000

3 900

2950

2 130

1590

1 150

790

105 000

4 650

3450

2550

1890

1350

990

110000

5 400

4050

3 050

2 190

1650

1190

115000

6200

4 800

3 550

2 650

1950

1410

120000

5 550

4200

3 150

2250

1710

125000

6400

4950

3 650

2750

2010

130000

5700

4 350

3250

2 350

135 000

6600

5 100

3 750

2 8.50

140000

5 850

4 500

3 3.50

145000

6800

5 250

3 900

150000

6000

4 650

155000

7 000

5 400

160000

6200

Sammanfattning av skälen:

För atl motverka alt den föreslagna tilläggsavgiften fär
en förhållandevis mindre kännbar verkan för en rätlssökande som har hög inkomst
än för en rätlssökande som har låg inkomst bör progressionen öka i de högre inkomsllågena.
Den nuvarande anknytningen lill basbeloppets förändringar har haft negativa
verkningar på avgifternas storlek och förhållandet mellan avgifterna i olika
inkomslskikl. Sambandet med basbeloppet bör därför upphöra.

2.2.3 Den högsta inkomslgränsen för rätt atl erhålla
rättshjälp

Departementsförslaget: Den högsta inkomslgränsen för rätt
atl erhålla rättshjälp bestäms till 110 000 kr; Om den rättssökande har
försörjnings-skyldighet ökas beloppet med 9 000 kr. för vatje
underhållsberätligad.

Promemorieförslagel: Överensstämmer med
departementsförslagei (se promemorian s. II).

Remissinslanserna: Meningarna är delade. Vissa
remissinstanser tillstyrker medan andra anser att den nuvarande nivån bör
behållas (se bilaga 2 avsnin 2.3).

Skäl för departementsförslagei: Rätten lill rättshjälp
upphör enligt de gällande bestämmelserna, om den rättssökandes inkomst
överstiger etl gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet (dvs. 138 400
kr. år

Prop. 1982/83:61 27

1982). För den som i väsentlig omfattning bidrar lill
annans underhåll ökas gränsbeloppet med ett halvt basbelopp för varje
underhållsberätligad (6 § RHL). Gränsbeloppet för rätt till rättshjälp ligger
således betydligt högre än de gränsbelopp som gäller för andra former av
samhällels ekonomiska stöd till enskilda (t.ex. bostadsbidrag). Del är enligt
min mening rimligl att gränsbeloppet nu läggs på en nivå som bättre
överensstämmer med nivån för andra stödformer. Som jag redogjort för i
föregående avsnitt anser jag att rältshjälpsavgifternas anknytning till
basbeloppet nu bör avskaffas. Därvid är det lämpligt att även den övre
inkomslgränsen inom rätlshjälpssystemel kopplas fri från basbeloppet.

I promemorian föreslogs att gränsen för en rätlssökande
utan försörjningsbörda sätts vid 110 000 kr. Jag anser all den gränsen är
lämpligl avpassad. För rätlssökande med försörjningsbörda bör, liksom för närvarande,
gränsbeloppet ökas. För var och en lill vars underhåll den rättssökande bidrar
i väsentlig omfattning bör beloppet ökas med 9 000 kr.

2.3 Rättshjälp vid bodelning

2.3.1 Allmänt om rättshjälp vid bodebung

Bodelning skall äga rum bl.a. när del döms till
äktenskapsskillnad och när boskillnad har beviljats (II kap. 7 § och 9 kap. 4 § giflermälsbalken, GB).
Bodelningen är i princip en privat förrättning. Om makarna inte kan enas om hur
skiftet skall ske kan domstol på begäran utse en särskild skiftesman. Denne,
som är självständig i förhållande till makarna, har befogenhet all vidta
Ivångsskifte om det skulle bli nödvändigt. Skiftesmannen har rätt till skäligt
arvode och ersätlning för sina kostnader (13 kap. I § GB, vari hänvisas till
bestämmelserna i ärvdabalken, ÄB, om bl.a. arvskiftes form och förordnande av
särskild skiftesman).

Alltsedan RHL:s tillkomst är del i princip möjligt atl
bevilja allmän rättshjälp i ärenden om bodelning enligt de allmänna
förutsättningarna i lagen. Praxis har dock hela liden varit restriktiv i
enlighet med uttalanden under förarbetena lill RHL (prop. 1972:4 s. 337). Den
dåvarande departementschefen ansåg sålunda alt del i allmänhet inle torde
föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning. Vad gällde
frågan huruvida rättshjälp som beviljats i ett skillnadsmål borde omfatta också
den efterföljande bodelningen, framhöll departementschefen atl rättshjälpen i
en rättegång inte avsåg biträde vid bodelning som företogs efter rättegången.
Departementschefen påpekade dock all enligl domslolspraxis ansågs etl biträde,
som i mäl om äktenskapsskillnad hade förordnats enligt lagen (1919:367) om fri
rättegång, i viss utsträckning berättigad till ersättning också för sill
sysslande med bodelning. Det rörde sig då om sådana fall där en lösning av
bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Denna ordning borde
behällas när lagen om fri rättegång ersattes av RHL. Kost-

Prop. 1982/83:61 28

naderna
för biträdets befattning med bodelningsfrågan skulle alltså i dessa fall
innefattas i rättshjälpen (jfr även prop. 1973:30 s. 87).

Ersätlning
till särskild skiftesman som förordnas för atl verkställa bodelning efter
äktenskapsskillnad eller boskillnad ingick ursprungligen inte i förmånerna
enligt RHL. Sådana kostnader fick parterna själva svara för även om rättshjälp
hade beviljats. Genom en lagändring som irädde i kraft den I januari 1976
(prop. 1975/76:47, JuU 17, rskr 112) infördes dock en regel om atl rättshjälpen
skulle omfatta även kostnaden för sådan skiftesman, om den rätlssökande hade
beviljats allmän rättshjälp i bodelnings-ärendet (9 § andra stycket 7 RHL).

Genom
en samtidig ändring av.31 § tredje stycket RHL infördes en föreskrift om att
den make, som inte har rättshjälp, i princip skall betala hälften av statens
kostnader för skiftesmannen pä samma sätt som gäller vid äktenskapsskillnad
efter gemensam ansökan.

I
samband med dessa ändringar begränsades också makars möjlighel all i
bodelningsärenden få biträde enligl RHL. Enligt den regel som då infördes och
som forifarande gäller får biträde i bodelningsärenden förordnas endasi när
särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets
beskaffenhet (nuvarande 20 § andra stycket RHL). I propositionen anförde den
dåvarande departementschefen bl.a. (s. 39) att han inle var beredd att frångå
sin tidigare uttalade uppfattning alt förhållandena vid bodelning ofta är
ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd därför inle borde
överskattas. Han framhöll vidare alt en utgångspunkt för behovsprövningen borde
vara att allmänna medel inte skall läggas ned på bodelningar av enkel
beskaffenhet. Etl mindre lösörebo torde som regel kunna delas utan medverkan av
skiftesman. FJet huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp i
bodelningsangelägenheter skulle därför alltjämt vara fall där fastighet,
rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingick i boel. Departementschefen
betonade dock atl han inle var främmande för all också andra omständigheter
ibland kunde motivera rättshjälp. Som exempel nämndes situationer där
jämkningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde bli aktuell och fall med
tvistiga vederlagsfrågor. Däremot ansåg departementschefen det tveksamt om
rättshjälp annat än undanlagsvis borde vara motiverad exempelvis vid
motsättningar mellan makar om vem som skulle tillskiftas hyresrätten till den
gemensamma bostaden. Del borde naturligtvis inte vara någol skäl för rättshjälp
atl makar önskade skiftesman bara för atl slippa från praktiska bestyr i samband
med bodelningen.

Vad
gällde valet mellan skiftesman och biträde framhöll departementschefen all han
redan av ekonomiska skäl ansåg del uppenbart all rättshjälp i bodelningsfrågor
inte regelmässigt kunde få omfalla både förmånen av skiftesman och förmånen av
biträde ål en eller båda makarna. En avvägning mellan rättsskyddsintresset och
kostnaderna ledde till bedömningen att bistånd genom skiftesman borde
prioriteras. Till stöd för delta uttalades

Prop. 1982/83:61 29

bl.a.
att det åligger en skiftesman atl utreda boel och söka förmå parterna all nå en
uppgörelse i godo samt all skiftesmannen i motsats till etl partsbiträde har
befogenhet att göra ivångsskifte om parterna inle kommer överens. Mol denna
bakgmnd ansågs bistånd genom skiftesman ofta kunna utgöra ell effeklivare,
snabbare och billigare alternativ än biträde.

Justitieutskottet
(JuU 1975/76; 17) ansåg sig böra godta all den av departementschefen förordade
ordningen tillämpades under ell inledande skede med hänsyn till de starkt
stegrade kostnaderna för rättshjälpen. Frågan om en utvidgning borde dock tas
upp till övervägande. Riksdagen anslöt sig till ulskollels uttalanden.

Rätlshjälpsutredningen
(Ju 1975:07), som hade lill uppgift alt göra en allmän översyn av
rätlshjälpssystemel, lämnade i sitt betänkande (SOU 1977:49) Översyn av
rättshjälpssyslemet förslag även beträffande rättshjälp vid bodelning.
Utredningens förslag innebar i denna del bl.a. en viss utvidgning i förhållande
lill gällande ordning. I prop. 1978/79:90 redovisade departementschefen sin
bedömning av utredningens förslag i frågan (s. 65). De principer som låg bakom
de gällande reglerna om rättshjälp vid bodelning hade enligl
departementschefens mening forifarande bärkraft. Eftersom del årliga antalet
bodelningar var betydande skulle ökade möjligheter till rättshjälp i
bodelningsärenden innebära risk för stora kostnadsökningar. I rådande
statsfinansiella läge ansåg sig departementschefen därför inle kunna förorda
någon ändring av regleringen.

Vid
riksdagsbehandlingen (JuU 1978/79:30 s. 51) framhöll justitieutskottet i sitt
av riksdagen godkända belänkande all utskottet visserligen hyste viss sympati
för den ordning som förordats av utredningen och även av två motionärer.
Utskottet delade dock den bedömning som det föredragande statsrådet hade
redovisat i fråga om principerna bakom den gällande ordningen och de
kostnadsökningar som skulle följa av en utvidgning och ansåg sig därför inte
kunna förorda en ändring av reglerna. Utskottet anförde dock samtidigt atl
förnyade överväganden av frågan om en utvidgning av rältshjälpsförmånerna vid
bodelning borde göras i samband med en kommande översyn av rätlshjälpssystemel.
Enligl utskottets mening var del angelägel all en förbättring kunde åstadkommas
så snart de samhällsekonomiska resurserna medgav det.

I
della sammanhang bör även nämnas atl enligt en lagändring som irädde i kraft
den 1 januari 1982 får allmän rättshjälp inte längre beviljas i mål om
boskillnad efter gemensam ansökan (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr 105, SFS
1981:1287).

Beträffande
kostnaderna för rättshjälpen i bodelningsärenden kan hänvisas till
departementspromemorian s. 16-17.

2.3.2
Ändrade regler för rättshjälp vid bodelning

Departementsförslaget:
Möjligheten all förordna biträde vid bodelning avskaffas. Rättshjälp i
bodelningsfrågor skall avse enbart skiftesman.

Prop. 1982/83:61 30

Ränshjälp
som beviljats i äktenskapsmål skaU, liksom f.n., i vissa faU kunna omfalla även
bodelning.

Promemorieförslaget:
Rättshjälp i bodelningsärenden får fortfarande beviljas när behov föreligger
enligl det restriktiva betraktelsesätt som gäller. Rättshjälpen skall som f.n.
i första hand avse skiftesman. Båda makarna skall åläggas
ålerbelalningsskyldighet med hälften vardera av de totala
rättshjälpskoslnaderna för bodelningen. Bodelning skall endasi undantagsvis
kunna ersättas genom rättshjälp som beviljats i äklenskapsmål (se promemorian
s. 17-23).

Remissinstanserna:
Remissopinionen är skiftande. Många avslyrker all någon ändring vidtas. Vissa
remissinslanser motsätter sig av hänsyn till parterna alt
återbetalningsskyldighet införs för biträdeskostnader. Andra avslyrker
återbetalningsskyldighet därför alt de anser att den kommer all kräva
administrativt besvärliga och kostsamma rutiner. Några remissinstanser
föreslår all bodelning helt las bort ur rätlshjälpssystemel. Andra anser alt
rättshjälpen bör kunna avskaffas för större bon som har egna resurser att
bekosta biträde (se bilaga 2 avsnitt 3).

Skäl
för departementsförslagei: Sedan frågan om rättshjälp vid bodelning senast var
aktuell i riksdagen har kraven på utgiftsminskningar i statsverksamheten
skärpts ytteriigare. Del är inle längre möjligl atl inom den tid som nu kan
överblickas vidga rältshjälpsförmånerna. Tvärtom måste redan gjorda åtaganden
omprövas och resurserna koncentreras på områden där behovel av rättshjälp är
störst. Det finns särskild anledning alt vara återhållsam när del gäller alt
genom rättshjälp subventionera sädana ulomprocessuella angelägenheter som
närmast rör fördelningen av eller del lämpligaste handhavandet av befintliga
tillgångar. Det är inle orimligt alt kostnaderna i sådana fall i första hand
får belasta den berörda förmögenhetsmassan och endast i undantagsfall bäras av
samhället. Delta resonemang har giltighet inle minsl när del gäller
bodelningar. Jag anser alltså all del nu är nödvändigt atl inskränka den
statliga subvenlioneringen av bodelningsärenden ulan alt likväl bodelningar
fullständigt las bort ur ränshjälpssyslemet.

De
begränsade rätlshjälpsresurserna torde i bodelningssammanhang utnyttjas mest
effektivt, om rättshjälpen avser kostnader för skiftesman. Redan gällande
lagstiftning innebär att vid rättshjälp i bodelningsärenden skiftesman
priorileras framför biträde. En skiftesman har lill uppgift all utreda boel och
söka förmå parterna all nä en uppgörelse i godo. Om makarna inte kan enas har
skiftesmannen tillagts den viktiga befogenheten alt kunna företa ell
ivångsskifte. Detta ger en viss garanti för atl en bodelningstvisl inte
onödigtvis drar ut på liden med stora kostnader som följd eller förhalas på
grund av oresonlig inställning hos den ene av makarna eller hos båda. Elt
annat förhållande som begränsar kostnaderna är alt det normall inle kan bli
fråga om all utse mer än en skiftesman i etl bodelningsärende; när biträde
förordnas i samband med rättshjälp vid

Prop.
1982/83:61 31

bodelning är det däremot inte ovanligt all'parterna har
var sill biträde. Kostnaderna kan dä bli avsevärda.

Jag anser
alt starka skäl nu talar för all insatserna såvitt gäller bodelningar
koncentreras lill fall då skiftesman förordnas och all del bara är ersättning
till skiftesman som skall kunna läckas av rättshjälp vid bodelning. En sådan
lösning ger möjlighet alt även fortsättningsvis i besvärliga bodelningssituationer
erbjuda makar som saknar tillräckliga egna tillgångar ett rimligt bistånd för
all lösa tvisten dem emellan, ulan atl för den skull kostnaderna för staten
blir oacceptabelt höga.

Jag vill
understryka atl de grundläggande förutsättningarna för atl rättshjälp skall
beviljas i ell bodelningsärende liksom tidigare måste vara all den rätlssökande
dels har behov av bistånd i angelägenheten, dels också har ett befogat intresse
av att få sin sak behandlad (6 och 8 §§ RHL). Lika litet som hittills torde det
i laglexlen behöva särskilt föreskrivas alt boel skall vara speciellt
komplicerat eller all särskilda svårigheter skall föreligga. Det ligger i
sakens natur all myckel starka skäl måste finnas för atl rättshjälp skall få
beviljas för delning av ordinära bon. Så bör exempelvis inle enbart en tvist om
rätten lill bostaden vara skäl all bevilja rättshjälp, om inga andra särskilda
komplikationer föreligger i boel. Som har framhållits i tidigare
lagstiftningsärenden är det vidare inte godtagbart all rättshjälp ges enbart
av det skälet atl makarna har svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågorna
svårhanterliga. Jag vill således framhålla atl den restriktiva tillämpning av
RHL i fråga om bodelningsärenden som varit avsedd alltsedan lagstiftningens
tillkomst fortfarande bör gälla. Den nu förordade ändringen atl
rältshjälpsbiträde inle längre får förordnas vid bodelning bör inte få till
följd atl rättshjälp med skiftesman beviljas i förhållandevis slörre
utsträckning än tidigare.

Elt
rältshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad anses, som tidigare nämnts, i
viss utsträckning berättigad till ersätlning också för bodelning, nämligen
under förutsättning all en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för
målet i övrigt. Denna möjlighet atl inom äktenskapsmålets ram bekosta även
bodelningen kommer inle så sällan lill användning. Del anses allmänt av bl.a.
domstolar och advokater all delta förfaringssätt bidrar lill atl många
äklenskapsmål kan göras upp i godo och alltså avgöras efter gemensam ansökan i
stället för all leda lill mer omfallande processer mellan makarna. Den
ordningen bör forifarande bestå. Härigenom undviks ocksä att reformen blir
alltför kännbar för många av dem som lever under enkla förhållanden men som
behöver hjälp för att lösa bodelningsfrågan.

Jag vill emellertid betona viklen av restriktivitet när
del gäller atl bedöma vad bilrädeshjälpen får omfatta. Det måste finnas etl
klart samband mellan lösningen av bodelningsfrågan och övriga frågor som är
aktuella i skillnadsmälel för all biträdet skall ha räll till ersätlning för
sitt sysslande med bodelning. Vidare får bodelningsfrågan inle vara alltför
tidskrävande.

Enligl förslaget i promemorian skulle båda makarna i
bodelningsärenden

Prop.
1982/83:61 32

åläggas ålerbelalningsskyldighet med hälften var av de
sammanlagda rättshjälpskoslnaderna. I likhet med åtskilliga remissinstanser
anser jag alt etl sådant syslem skulle bli alltför krångligt alt administrera.
Del finns risk för all kostnaderna för hanteringen skulle bli så stora all
något nettobelopp inle skulle komma alt tillföras staten. Jag lägger alltså
inle fram någol forslag i den delen. Jag vill emellertid erinra om den
möjlighet till jämkning av rätlshjälpsavgifien som finns. Enligl 15 § RHL
jämförd med 13 § skall den rällssökandes maximibelopp jämkas efter vad som är
skäligt, om inkomster, förmögenhetsinnehav eller skuldsättning förändras
väsentligt. Frågan om jämkning skall tas upp om det framkommit särskild anledning
till del.

Det torde inte vara alltför sällsynt i bodelningsärenden
alt en make som tidigare saknat nämnvärda egna medel tillskiftas betydande
tillgångar. All så är fallet torde många gånger framgå av handlingarna i
rältshjälpsären-del. Det är angelägel alt rättshjälpsnämnderna - såsom f.ö.
redan nu lär .förekomma vid flera nämnder - tar vara på de jämkningsmöjligheler
som lagstiftningen erbjuder och när del är befogal höjer maximibeloppet för en
rätlssökande som genom bodelningen fåll sin ekonomiska situation klart
förbättrad.

Sammanfattning av skälen:

De utgiftsminskningar som måste göras inorn rättshjälpen
bör i viss utsträckning träffa bodelningsärenden. Ersätlning för
biträdeskostnader bör inte längre ingå som en förmån vid bodelningar. Eftersom
en skiftesman på ell effektivt säll och lill förhållandevis låga kostnader - i
genomsnitt lägre än för etl biträde - kan genomföra en bodelning bör
rättshjälp beviljas endast såvill gäller kostnaderna för skiftesman. Med hänsyn
lill all slörre tvister därigenom ofta kan undvikas bör, liksom hittills, den
rättshjälp som beviljas i etl äktenskapsmål också få avse en bodelning som
varit nödvändig för överenskommelsen i äktenskapsmålet.

2.4 Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Departementsförslagei: Rättshjälp får inte längre beviljas
ägaren av en fastighet eller byggnad i angelägenheter som avser fasligheten
eller byggnaden, om den rättssökande har rällsskyddsförsäkring eller borde ha
haft en sådan.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i huvudsak med
departements-förslaget (se promemorian s. 23-27).

Remissinstanserna: Flera remissinslanser tillslyrker
förslaget och anser det angelägel alt man snarast kommer lill rätta med de
ökande kostnaderna för fastighetstvister. Ungefär hälften av remissinslanserna
avslyrker förslagel, många av det skälet atl de anser att den principiella
frågan om att göra rättshjälpen subsidiär i förhållande till
rältsskyddsförsäkringar bör

Prop. 1982/83:61 , 33

övervägas
i ett större sammanhang. Vad beträffar regeln att rättshjälp inte får lämnas
den som borde ha haft försäkring anser flera instanser alt regeln bör utgå
eller i vart fall kompletteras med vägledande uttalanden (se bil. 2 avsnitt 4).

Skäl
för departementsförslaget: Under senare år har tvister om fel i fastighet eller
byggnad ökat markant. Kärandens yrkande går i allmänhet ut på hävning av köp,
avdrag pä köpeskillingen eller skadestånd. Del är oftast fråga om olika typer
av fel i småhusbebyggelse. En annan vanlig form av tvist avser
ersättningsanspråk med anledning av skador på fastigheter eller byggnader,
orsakade av exempelvis sprängning eller tung trafik. Rättshjälp beviljas
normalt i sådana tvister som nu har nämnts, om de allmänna förutsättningarna i
RHL är uppfyllda. Tvisterna avser inte sällan stora värden och är i allmänhet
tidskrävande och kostsamma, inle minsl beroende på de omfattande
specialistundersökningar som ofta måste till. Vissa översiktliga beräkningar
som har gjorts lyder på atl den statliga subventionen vid rättshjälp i dessa
angelägenheter uppgår till omkring 15 milj. kr. årligen.

I
strävandena att hejda kostnadsutvecklingen på rätlshjälpsområdet och använda de
tillgängliga resurserna på bästa sätt måste man också la upp frågan huruvida
rättsskyddsbehovet i en viss angelägenhet kan tillgodoses på annat sätt än
genom allmän rättshjälp. Om det finns ett tillfredsställande rättsskydd att
tillgå vid sidan av rättshjälpen bör det enligt min mening kunna övervägas att
utesluta angelägenheten från rättshjälpsområdet eller att i vart fall låta rättshjälpen
bli subsidiär.

Ett
område där detta betraktelsesätl ligger nära till hands är tvister rörande
fasligheter och byggnader. Så gott som alla husägare torde ha sin egendom
försäkrad genom sakförsäkring, vanligen s.k. hem- eller villaförsäkring. Ett sådant
försäkringsskydd krävs normalt av banker och andra kreditgivare.
Rällsskyddsförsäkring torde ingå i samtliga sakförsäkringar som kommer i fråga
för husägare och som erbjuds av de större försäkringsbolagen. Villkoren i
dessa försäkringar är i slort setl desamma hos alla försäkringsbolag. Det skydd
som försäkringarna omfattar motsvarar i allt väsenlligl vad som täcks av
förmånerna enligt RHL. Därtill kommer alt försäkringen lill skillnad mol
rättshjälpen även gäller för den betalningsskyldighet — upp till en viss
beloppsgräns - som en part kan åläggas för motpartens rättegångskostnader. En
viss självrisk tas ut. Den kan variera beroende på villkoren i det enskilda
fallet. Del förekommer försäkringsavtal med höga självrisker och i gengäld
låga premier. Del vanligaste är dock en självrisk pä f.n. 500 kr. jämte 10
procent av överskjutande kostnader. En övre gräns, omkring 50 000 kr. eller
mer, brukar gälla för vad som ersätts.

Som
förutsättning för att rällsskyddsförsäkringen skall få tas i anspråk föreskrivs
vanligen i försäkringsvillkoren atl rättshjälp i första hand skall sökas och
utnyttjas. Detta har lett till att vad som ersätts genom försäk- 3 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
61

Prop. 1982/83:61 34

ringen
i de flesta fall bara är kostnaden för den rättssökandes rättshjälpsavgifl och
eventuell betalningsskyldighet för molpartskoslnader.

Förekomsten
av rältsskyddsförsäkringar talar för att man i princip borde kunna undanta alla
tvister som avser fastigheter eller byggnader från området för allmän rättshjälp.
Innan man tar slällning i denna fråga bör det emellertid undersökas i vad mån
en ändring i RHL kan komma all påverka omfattningen av
rättsskyddsförsäkringarna. Även risken för premiehöjningar och effekterna av
eventuella höjningar bör beaktas.

Under
beredningen av detta lagstiftningsärende har justitiedepartemen-lel haft
kontakter med företrädare för Svenska försäkringsbolags riksförbund
(riksförbundet) och Folksam. Riksförbundet och Folksam har även avgelt
remissyttranden över förslagel (se bil. 2 avsnitt 4). Riksförbundet har anfört
bl.a. atl försäkringsbolagen inte på delta stadium kan avge några bindande
uttalanden om rätlsskyddsförsäkringens omfattning om rättshjälpen inskränks.
Riksförbundet anser del vidare tveksamt om försäkringen svarar mol behoven i
t.ex. en storfastighelstvisl; försäkringens maximibelopp är i allmänhet 50 000
kr., vilket belopp även skall tas i anspråk för atl betala den kostnad som en
försäkrad kan förpliktas alt utge till motparten. Vad särskilt gäller frågan om
någon som saknar rällsskyddsförsäkring borde ha haft en sådan befarar
riksförbundet all svårigheter kan uppstå när denna sak skall prövas. En
villaägare kan t.ex. teckna separal faslighets-försäkring utan rättsskydd och
därtill en hemförsäkring för egendomsskyddet, ocksä den utan rättsskydd.
Förbundet anser därför all regeln för sin praktiska funktion torde få
förutsätta atl del åligger en fastighetsägare all hålla rällsskyddsförsäkring.

Folksam
framhåller alt den förmodade utgiftsminskningen för staten på ca 15 milj. kr.
avseende rättshjälp i fastighelslvisler motsvarar en mer än femlioprocentig
höjning av de nuvarande kostnaderna för villaägares rättsskydd. Det är inle
självklart att försäkringstagarna orkar med ökade utgifter och det kan därför
enligl Folksam finnas skäl atl begränsa rälts-skyddsvillkorens omfattning. Både
Folksam och riksförbundet anser att frågan om fördelningen mellan rättshjälp
och rällsskyddsförsäkring är av sådan principiell vikt att den inte bör
föranleda någon lagändring f.n. utan övervägas av rätlshjälpskommillén.

Enligt
min mening föreligger del starka skäl för att redan nu pröva om man inle i
fråga om faslighelslvister kan göra rättshjälpen subsidiär i förhållande till
försäkringsväsendets rättsskydd. Del är inle orimligt atl kostnaderna för
fastighelslvisler i första hand bärs av dem som närmast berörs i stället för
all som nu belasta statsbudgeten. Med hänsyn lill de belopp som kan sparas bör
en lösning av frågan inle fördröjas i väntan på ell mer principiellt
ställningstagande inom rätlshjälpskommillén.

I
sakfrågan gör jag följande bedömning. Det finns all anledning all anla all
rältsskyddsförsäkringar med i huvudsak nuvarande innehåll även i fortsättningen
kommer alt tillhandahåUas fastighetsägare om den skisse-

Prop. 1982/83:61 35

rade ordningen genomförs. En annan sak är att
försäkringspremierna kan komma atl justeras. Några drastiska premiehöjningar
torde del dock knappast bli fråga om. Och även om vissa premiehöjningar måste
ske kan det med hänsyn bl.a. lill kreditgivarnas krav och fastighetsägarnas
eget intresse av trygghet antas att praktiskt taget alla som kan komma att
beröras av tvister om fel i fastighet m.m. även fortsältningsvis kommer att
vara försäkrade pä elt tillfredsställande sätt.

Flera remissinslanser har kritiserat promemorieförslagel
att från rättshjälpsområdet undanta även den som borde ha haft
rällsskyddsförsäkring. För egen del menar jag emellertid att en sådan regel är
nödvändig för all de berörda även i fortsättningen skall ha intresse av atl
teckna försäkring med rättsskydd. Jag återkommer i specialmoliveringen till
frågan om innebörden av alt någon borde ha haft försäkring.

Jag anser all en lagändring av del innehåll jag nu har
beskrivit bör avse alla rättsliga angelägenheter som har anknytning till en
fastighet eller en byggnad. Regeln bör gälla endast för den som äger
fastigheten eller byggnaden.

Vad jag har sagt om rättsskyddsförsäkringar bör också
gälla motsvarande skydd som kan förekomma genom t.ex. intresseorganisationers
bistånd.

Sammanfattning av skälen:

Av siatsfinansiella skäl bör rättsliga angelägenheter som
avser fastigheter eller byggnader inle subventioneras genom allmän rättshjälp.
I stället bör det ankomma på fastighetsägarna all försäkringsvägen ombesörja
ell tillräckligt skydd.

2.5 Nedre gräns för återbetalningsskyldighet till staten

Departementsförslaget: Den nedre gräns för
ålerbelalningsskyldighet lill staten som föreskrivs i 31 § andra stycket RHL
för rättshjälpskoslnader och i 31 kap. I § RB för rättegångskostnader i brottmål
skall inte längre bestämmas av grundavgiftens storlek. I stället skall
regeringen genom förordning fastställa en lämpligl avpassad gräns.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med
departements-förslaget (se promemorian s. 27-29).

Remissinstanserna: Flera remissinslanser avslyrker
förslagel av del skälet att de anser atl statens självkostnad för ell
indrivningsärende är högre än som anlagils i promemorian. En majoritet
tillstyrker dock förslagel (se bilaga 2 avsnitt 5).

Skäl för departementsförslaget: I 31 § RHL finns regler om
motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader. Som huvudprincip
gäller rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader. När endasi den ene av
två makar har rättshjälp gäller särskilda beslämmelser dels vid gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad, dels när skiftesman har förordnals i bodelningsärenden.
Enligt dessa bestämmelser skall den make som inte har rättshjälp åläggas all
betala staten hälften av rätlshjälpskostnaderna. Om

Prop. 1982/83:61 36

denne
make i etl eget rällshjälpsärende skulle ha haft ell maximibelopp som varit
lägre än hälften av rättshjälpskoslnaderna, skall åläggandel begränsas lill
maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall dock inle åläggas, om del belopp
som skall betalas uppgår till högst grundavgiften. Denna avgift, som i omgångar
höjts från en till två procent av basbeloppet, är 340 kr. för år 1982. Vidare
finns etl undantag för ersättningsskyldighet i de fall när en sådan skyldighet
skulle te sig obillig.

I 31
kap. 1 § RB finns del likartade regler om skyldighet för den som döms i
brottmål atl till staten betala tillbaka rättegångskostnaderna. Dessa utgörs i
allmänhet lill slörsla delen av ersättning lill offentlig försvarare. Åven i
dessa fall föreskrivs all återbelalningsskyldighelen högst får uppgå till del
belopp som skulle ha varit den dömdes maximibelopp enligt RHL saml alt
kostnaden alltid skall stanna på staten, om det återbeialningsplik-tiga
beloppet inte överstiger grundavgiften.

Principen
all elt belopp som motsvarar endasi grundavgiften inle skall drivas in från
motparten infördes i RHL år 1979 (prop. 1978/79:90 s. 182, JuU 30, rskr 268,
SFS 1979:240). Åven reglerna om ålerbelalningsskyldighet i brottmål ändrades
samlidigt (prop. s. 221). En snarlik ordning, som byggde på en av regeringen
fastställd beloppsgräns, fanns dock tidigare för dessa fall.

Anledningen
till alt belopp under en viss gräns inte krävs tillbaka till staten är all del
inte lönar sig atl lägga ned indrivningskoslnader på alltför små belopp. När
principen tillkom var grundavgiften en procent av dåvarande basbelopp. Som
nämnts har grundavgiften därefter höjts, till en och en halv procent den I
april 1981 och till två procent fr.o.m. år 1982. Jag har nu föreslagit atl
grundavgiften bestäms till 350 kr. (avsnitt 2.2.2) fr.o.m. år 1983. Höjningarna
av grundavgiften har medfört att staten kommit atl gå miste om allt större
belopp, som i princip skulle ha betalats tillbaka.

När
de aktuella reglerna infördes låg den genomsnittliga kostnaden för ett
indrivningsärende vid ungefär en procent av basbeloppet. Domstolsverket har i
sitt remissyttrande anfört alt den i promemorian antagna nuvarande
självkostnaden för indrivning, ca 250 kr., är alltför låg, bl.a. av del skälet
att däri inte torde ha räknats in statens kostnader i domstol och länsstyrelse.
Den verkliga självkoslnaden skulle därför troligen uppgå till ca 350 kr.,
motsvarande ungefär grundavgiftens storiek. Åven andra remissinstanser har
framhållit alt statens kostnader för indrivning sannolikt har underskattats i
promemorian.

För
egen del vill jag framhålla all del i allmänhet inle är befogal atl lägga ned
stora resurser på alt kräva in mycket små belopp. När det gäller belopp som
överstiger flera hundra kronor ter sig emellertid saken annorlunda.
Lagstiftningens huvudregel är all ålerbelalningsskyldighet föreligger. Etl
mycket slort anlal ålerbetalningsskyldiga betalar också frivilligt efter
anmodan, utan att någol kostsamt indrivningsförfarande behöver anlitas.
Principiella skäl talar mol all man i stor omfattning sätter huvudre-

Prop.
1982/83:61 37

geln ur spel bara av den anledningen att det inte är
direkt ekonomiskt lönsamt för staten atl upprätthålla regeln mol dem som inte
uppfyller sina skyldigheter. Enligl min uppfattning är det befogat att kräva in
belopp som inle är alltför obetydliga även om kostnaderna i vissa fall kommer
atl överstiga vad som flyter in. Myckel talar för atl en sänkt beloppsgräns
totalt kommer atl inbringa mer än som motsvarar kostnaderna för förfarandet.

Jag anser sålunda atl det är motiverat alt nu sänka
gränsen för de belopp som staten inte kräver tillbaka enligt de ifrågavarande
bestämmelserna. Jag bedömer det som rimligl atl nu sälta gränsen vid ca 250 kr.
Del bör emellertid uppdras ål regeringen alt i förordning fastställa del belopp
som skall utgöra nedre gräns för återbelalningsskyldighelen i de aktuella
fallen.

Sammanfattning av skälen:

Av dels principiella, dels ekonomiska skäl är del inte
rimligl alt staten avslår från alt kräva in vissa belopp, som enligt
huvudregeln skall betalas till staten.

2.6 Fördelning av ersättning som motpart eller någon annan
har förpliktats att återbetala

Deparlemenisförslaget: Den som åläggs
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala ell belopp som
motsvarar rällshjälpsavgiflen och eventuell tilläggsavgift till den som har
haft rättshjälp och återstoden till slaten.

Promemorieförslagel: Överensstämmer med
departementsförslagei (se promemorian s. 29-32).

Remissinslanserna: Alla som yttrat sig över förslagel har
tillstyrkt eller godtagit det (se bilaga 2 avsnitt 6).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 31 § RHL gäller de
regler om skyldighet atl ersätta rättegångskostnad som finns i lag även i fråga
om kostnaderna för rättshjälpen när i etl mål eller ärende vid domstol den ena
eller båda parterna har allmän rättshjälp. Beslul om fördelning av kostnaderna
meddelas av domstolen.

Enligt 32 § RHL skall del, när ell mål eller ärende i
vilket part har allmän rättshjälp avgörs, samlidigt meddelas beslut angående
ersättningsskyldighet enligl 31 §. Ersättningsskyldigheten lill staten skall
fastställas oberoende av yrkande.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara
vid domstol. I ärenden som inte avgörs av domstol bestäms ersättning lill
biträde av rältshjälpsnämnden. När sakfrågan i ett sådant ärende avgörs är det
därför inte känt hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn
härtill har det föreskrivits all vid beslul om kostnadsfördelning skall betalningsskyldighet
åläggas för rättshjälpskoslnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan
angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälps-

Prop. 1982/83:61 38

nämnden
har beslutat om ersättning till biträde, kan partens ersättningsskyldighet
bestämmas även till beloppet.

I
33 § RHL regleras hur fördelningen skall ske av sädana ersättningar som på
grund av återbetalningsskyldighet betalas in lill staten. De regler som gällde
fram lill den 1 januari 1980 innebar atl hela ersätiningen skulle betalas till
staten. Medlen skulle sedan betalas ut lill den som erhållit rättshjälpen, i
den mån ersättningen översteg rättshjälpskoslnaderna minskade med vad som
erlagts i kostnadsbidrag (dvs. numera rättshjälpsavgiften). Detta innebar atl
den som haft allmän rättshjälp fick ersätlning för sitt kostnadsbidrag först
sedan staten fått sina kostnader i anledning av rättshjälpen lill fullo
täckta. När en motparts ersättningsskyldighet omfallade kosinadsbidraget eller
en del därav föranledde denna ordning en tidsödande och kostnadskrävande
handläggning vid rältshjälpsnämnderna och kronofogdemyndigheterna.

Efter
1979 års ändringar i RHL gäller all staten kräver in den rällssökandes fordran
pä rättshjälpsavgifl bara om den inle överstiger en viss gräns. Sålunda skall
motparten eller annan som är ersätlningsskyldig för rättshjälpskoslnader betala
ersättningen i dess helhet lill staten, om ersättningen till den del den
motsvarar den rällssökandes rättshjälpsavgifl uppgår till högst fem procent av
basbeloppet. Den rättssökande skall då berättigas att av staten få tillbaka elt
belopp motsvarande den erlagda rällshjälpsavgiften. Överstiger däremot den del
av ersättningen som avser den rällssökandes rällshjälpsavgift fém procent av
basbeloppet, skall den ersåttningsskyldige betala ett belopp motsvarande
rällshjälpsavgiften till den rätlssökande och återstoden till slaten. Den
rättssökande har att själv driva in den summa som tillkommer honom. Om
ersättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp ulan har jämkats skall
vad som sagts om rättshjälpsavgifl avse den del av avgiften som svarar mot
ersättningsskyldigheten.

I
förhållande till den ordning som tidigare gällde innebär de nya reglerna
otvivelaktigt en betydande förenkling. Statens kostnader ökade visserligen i de
fall rällshjälpsavgiften inle översteg fem procent av basbeloppet men i gengäld
kunde arbetskrävande rutiner hos rältshjälpsnämnderna och kronofogdemyndigheterna
avskaffas.

Den
nya ordningen har emellertid inle undgått kritik. Femprocenlregeln uppfattas av
många som svårtillgänglig. Visserligen har regeln genom höjningarna av
rättshjälpsavgiflerna fått etl avsevärt snävare tillämpningsområde eftersom
dessa medfört all betydligt fler fall än tidigare hamnar ovanför
femprocenlgränsen. Åven om regelns betydelse därför i praktiken har minskat
talar dock starka skäl för att man ytterligare bör förenkla fördelningsreglerna
och därigenom göra tillämpningen av dem mindre resurskrävande.

Den
närmast lill hands liggande lösningen är alt göra den ordning som i dag gäller
för området över fem procent av basbeloppet tillämplig över hela

Prop. 1982/83:61 39

fältet. Den förlorande parten bör således alltid åläggas
att betala ett belopp som motsvarar rällshjälpsavgiften och i förekommande fall
tilläggsavgiften till den vinnande parten och återstoden till slaten. En sådan
regel är enkel att tillämpa. Den rutin som i dag finns för alt betala ul medel
från slaten lill den rätlssökande kan avskaffas. Antalet nya indrivningsärenden
blir sannolikt inte särskilt stort eftersom de rättegångskostnader som den vinnande
parten i fortsättningen själv kommer all fä driva in ofta förekommer i
betalningsdomar som ändå föranleder indrivning. Det bör erinras om all av 9 a §
RHL följer alt den som söker verkställighet av exempelvis ell avgörande om
återbetalning av rättegångskostnader inte behöver betala grundavgift och
försäljningsavgifi enligl förordningen (1981:1185) om ulsökningsavgifier.

Jag föreslär alltså alt 33 § RHL ändras på så sätt alt den
som har ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala vad
som motsvarar rältshjälpsavgiften och tilläggsavgiften lill den som har haft
rättshjälp och återstoden till staten.

I delta sammanhang bör även 33 § RHL förtydligas på så
sätt att hänvisningen i första stycket lill 31 § preciseras till alt avse 31 §
första och femte styckena.

Sammanfattning av skälen:

Reglerna om fördelningen av ersättning för
rättshjälpskoslnader bör ändras för atl tillämpningen skall bli enklare och
onödiga rutiner hos berörda myndigheter kunna avskaffas.

2.7 Tolkkostnader vid rådgivning

Departementsförslagei: Om en tolk behöver anlitas i
samband med rådgivning skall kostnaden härför betalas av allmänna medel inte
bara som nu vid allmänna advokatbyråer utan också vid enskilda. Detsamma gäller
kostnaden för nödvändiga översättningar.

Promemorieförslagel:
Överensstämmer i huvudsak med departements-förslaget (se promemorian s. 36-39).
Remissinstanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 7). Skäl för
departemenisförslaget: I 5 kap. RB finns regler om tolkning vid domstol. Dessa
beslämmelser innebär bl.a.all den som tolkar vid en domstol får ersättning av
allmänna medel. Behov av tolkning i rättsliga angelägenheter kan förekomma
även utom rätta. Om i sådana fall allmän rättshjälp har beviljats och biträde
har förordnals, kan biträdet få ersättning för tolkkoslnaden som ett ullägg som
har varit nödvändigt för all fullgöra uppdraget (prop. 1973:30 s. 75, JuU 17,
rskr 168).

När del gäller rättshjålpsformen rådgivning finns det f.n.
inle möjlighet att inom RHL;s ram ersätta tolkkoslnad. Den enda kostnad som RHL
känner till i samband med rådgivning är rådgivningsavgifl. För alt
rådgiv-ningsinstitutet skall slå till förfogande även för icke svenskspråkiga
personer har emellertid de aUmänna advokatbyråerna fått möjlighel alt anlita

Prop. 1982/83:61 40

tolk
i rådgivningsfall. Delta har ordnats på så sätt alt de allmänna advokatbyråerna
från etl särskill driflbidragsanslag får betala ersätlning lill tolkar som
behöver medverka vid rådgivning. Tolkersältningarna i samband med rådgivning
skall alltså inle belasta byråernas rörelseresultat (prop. 1973:74 s. 39, JuU
19, rskr 169).

Någon
motsvarande lösning finns inle för rådgivning hos andra än allmänna
advokatbyråer. Härav följer att en person som behöver rådgivning men som inte
behärskar svenska språkel är hänvisad till allmänna advokatbyråer, såvida han
inle själv bekostar eller på annat sätt ombesörjer tolkningen. Frågan har
lagils upp av bl.a. en kommunal invandrarbyrå, som i en skrivelse lill
jusliliedepariemenlel har påpekat atl del rådande förhållandet är
otillfredsställande och bör ändras. Byrån anser att det inte kan godtas alt
endasi svenskspråkiga personer fritt kan välja advokatbyrå för att få
rådgivning. Del har även framhållits atl eftersom många orter saknar allmän
advokatbyrå kan en utlänning bli tvungen att kosta på sig en lång resa för all
få rådgivning med lolkhjälp, någol som en svensklalande inle behöver råka ut
för.

-Domstolsverket
har i elt remissyttrande över allmänna advokatbyrå-kommitténs betänkande (SOU
1979:68) tagit upp problemet och därvid ifrågasatt om liden inte nu är mogen
atl låta tolkkostnaden vid rådgivning enligt RHL bli ersatt av allmänna medel
vid samtliga advokatbyråer.

Under
budgetåret 1981/82 utbetalades från de allmänna advokatbyråernas
driftbidragsanslag ersättning med drygt 26 000 kr. till tolkar som anlitades
vid rådgivning. Denna ersätlning motsvarar tolkning vid omkring 150
rådgivningstillfällen. Tolk anlitas främst vid de allmänna advokatbyråerna i
storstäderna och i Norrland.

För
min del anser jag det otillfredsställande atl reglerna för tolkersättning vid
rådgivning enligt RHL medför fakliska skillnader i förmånerna för olika grupper
av rätlssökande eller leder lill inskränkt valfrihet för en grupp. Starka skäl
talar därför för all man i samtliga fall bör låta kostnaden för tolk vid
rådgivning betalas av allmänna medel. Den kostnadsökning för slaten som
därigenom skulle komma all uppstå blir med all sannolikhet mycket blygsam.

En
särskild fråga är om även översättningskostnader skall omfattas av en lagändring.
Enligt vad som uppgetis av Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm ersätts
enligt nuvarande praxis även kostnader för översättning vid rådgivning på
allmän advokatbyrå. Enligt min uppfattning är del rimligl atl av allmänna medel
ersätta även nödvändiga översältningskoslnader som har samband med en
rådgivning. Det är dock viktigt atl vara återhållsam. Endast om en
översättning är en förutsättning för att rådgivningen skallkunna genomföras bör
den betalas inom rättshjälpen. Det kan exempelvis inte godtas alt som en
ersältningsgill rådgivningskoslnad låta översälta en handling som upprättats
vid rådgivningen.

Den
ordning som f.n. gäller för ersättning till tolkar vid rådgivning hos

Prop.
1982/83:61 41

allmänna advokatbyråer bör inte bestå i ett utvidgat
system. I stället bör man bygga vidare på den ordning som redan lillämpas när
allmän rättshjälp har beviljats och tolk anlitas vid utomprocessuell tolkning.
Som redan nämnts innebär delta att tolken ersätts av biträdet, som sedan av
vederbörande myndighet kan få ersätlning för tolkkostnaden som ett utlägg. Samma
förfarande bör tillämpas när tolk behövs i samband med rådgivning.

Den författningsreglering som behövs för den föreslagna
ändringen sker lämpligen genom alt det i 47 § RHL föreskrivs alt den som har
meddelat rådgivning har räll till skälig ersättning av allmänna medel för de
utlägg avseende ersättning till tolk och för översättning som uppdraget har
krävt. Vidare bör i samma paragraf föreskrivas alt ersätiningen för ullägg fastställs
av rältshjälpsnämnden. Genom en ändring i 3 § RHL bör en bestämmelse las in om
vilken rällshjälpsnämnd som i det enskilda fallet är behörig att besluta i
frågan.

Till ersättning för ullägg i-rätlshjälpssammanhang brukar
hänföras inte bara tolk- och översältningskoslnader. Den vanligaste typen av
ullägg är kostnader för biträdets resa och uppehälle. När del gäller ullägg vid
rådgivning ligger del emellertid i sakens natur all några andra ullägg än
kostnaden för tolk och för enstaka översättningar inte torde bli aktuella. Jag
är således inle beredd alt föreslå yllerligare utvidgningar. Resor som eventuellt
behöver företas för en rådgivning bör alltså inle heller fortsättningsvis
ersättas av allmänna medel.

Vad gäller frågan om tolkersättningens storlek kan den
taxa som domstolsverket fastställer enligt bemyndigande i förordningen
(1979:291) om tolklaxa tjäna till ledning. Några uttryckliga regler för hur
ulomprocessuella tolkar skall ersättas torde inte behövas.

Sammanfattning av skälen:

Den som behöver tolk i samband med rådgivning bör ha
frihet all själv välja advokatbyrå. Tolkar bör därför få ersättning av allmänna
medel inte bara vid rådgivning hos de allmänna advokatbyråerna ulan även vid de
enskilda. Åven nödvändiga översällningskostnader bör ersättas av allmänna
medel.

2.8 Möjlighet till retroaktiv ersättning även för
skiftesmän

Deparlemenisförslaget: Skiftesmän jämställs med biträden i
fråga om räll lill retroaktiv ersättning enligt RHL.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med
departementsförslaget (se promemorian s. 35 och 36).

Remissinslanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 8).

Skäl för deparlemenisförslaget: I 19 § RHL föreskrivs all
kostnader som uppkommit efter det alt allmän rättshjälp har beviljats betalas
av allmänna medel. Även biträdesersätlning som avser liden efter del alt
ansökan kommit in till den myndighet som har all besluta om allmän rättshjälp

Prop.
1982/83:61 42

betalas av allmänna medel. Vidare ges möjlighel alt
ersätta bilrädeskosl-nad som uppkommit kortare tid före ansökningen.

Det har påpekats som en brist i lagstiftningen atl
skiftesmän inle har samma möjligheter som biträden alt tillerkännas relroakliv
ersättning. Jag föreslår atl skiftesmän nu jämställs med biträden i fråga om
rätt till ersättning för arbete som utförs viss kortare tid före ansökningen
saml för ersättning för tiden mellan ansökningen och beslutet. Della kan ske
genom ett tillägg lill 19 § RHL.

2.9 Ikraftträdande m.m.

Departementsförslaget: De nya reglerna skall bara
tillämpas i ärenden vari allmän rättshjälp söks efter lagens ikraftträdande,
utom såvitt gäller ändringen i återbelalningsreglerna i 33 § RHL. Eftersom del
är angelägel all denna förenkling börjar gälla snarast möjligl bör de nya
reglerna lillämpas även i redan påbörjade ärenden.

Promemorieförslagel: Den nya regleringen bör i princip
börja gälla genast vid ikrafllrädandel. Ell särskill omräkningsförfarande gör
de nya avgiftsreglerna tillämpliga även i gamla rätlshjälpsärenden. Åven
självrisken gäller i princip i gamla ärenden. Återbelalningsreglerna i 33 §
RHL förenklas med omedelbar verkan från ikrafllrädandel (se promemorian s.
39-40).

Remissinstanserim: De flesta remissinstanser avstyrker att
de nya reglerna får lillbakaverkande kraft (se bilaga 2 avsnitt 9).

Skäl för deparlemenisförslaget: Det är angelägel att de
nya bestämmelserna böriar gälla så snart som möjligt. Jag bedömer att lämplig
tidpunkt för ikraftträdande är den 1 januari 1983.

Av statsfinansiella skäl skulle del vara en fördel om de
föreslagna bestämmelserna kunde lillämpas också på kostnader som efter
ikraftträdandet uppkommer i gamla ärenden saml efter elt särskilt
omräkningssy-siem gälla även dessa ärenden. På grund av rätlshjälpsärendenas
relativt långa omloppslid kan del annars dröja ganska länge innan effekterna
ger sig till känna fullt ut.

Med hänsyn
inte minst till alt etl omräkningsförfarande i redan påbörjade
rätlshjälpsärenden kommer alt kräva elt omfattande merarbete och komplicera
handläggningen för de myndigheter som tillämpar RHL anser jag dock all
promemorieförslagel bör frångås i denna del. De nya reglerna bör alltså i
princip gälla endasi i ärenden som påbörjas efter lagens ikraftträdande.

De förenklingar som föreslås i 33 § RHL är emellertid av
sådan art atl de kan lillämpas även i gamla rätlshjälpsärenden. Om emellertid
en instans redan har tillämpat de äldre reglerna i ett ärende, bör dessa för
enkelhetens skull lillämpas även av högre instans.

Prop. 1982/83:61 43

2.10
Kostnadseffekter m.m.

I
departementspromemorian uttalades (s. 3) alt syflel med förslagen var atl
minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med ca 50 milj. kr. årligen. Den
förra regeringen beaktade i budgetpropositionen 1981/82:100 bil. 5 under punkt
F I Rättshjälpskoslnader vid medelsberäkningen de utgiftsminskningar som
beräknades följa genom en kommande proposition, grundad på förslagen i
promemorian. Riksdagen godtog regeringens förslag till medelsanvisning pä denna
punkt. Därvid förutsattes emellertid all regeringen skall begära den
yllerligare medelsanvisning till kostnaderna för rättshjälpen som kan komma att
påkallas (JuU 1981/82:46, rskr 274).

Åtskilliga av förslagen i
departementspromemorian har i milt förslag fått en ändrad utformning. Dessa
ändringar innebär alt det sammanlagt blir fråga om mindre utgiftsminskningar än
vad som tidigare har förutsatts. Enligt mina beräkningar kan kostnadseffekterna
av de förslag som jag nu har lagt fram uppskattas på följande sätt.

Ändringarna
i fråga om rättshjälpsavgifler m.m. (avsnitt 2.2.1-2.2.3) kan väntas minska
utgifterna med 5-7 milj. kr.

Upphörande
av möjligheten atl förordna rältshjälpsbiträde vid bodelningar kan uppskattas
leda lill en utgiftsminskning på ca 5 milj. kr. årligen.

I
fräga om fastighetstvisterna torde förslaget medföra en minskad belastning på
rätlshjälpsanslaget med ca 15 milj. kr. om året.

Övriga
förslag är av mindre betydelse ur direkt ekonomisk synpunkt.

■Sammanfattningsvis
kan de förslag som nu läggs fram väntas leda lill en årlig minskning av
belastningen på anslaget Rättshjälpskoslnader med omkring 25 milj. kr. Jag vill
dock framhålla att del är ytterst vanskligt alt förutsäga verkningarna av
ändringar i rältshjälpslagstiftningen och alt dessa beräkningar därför är
myckel osäkra. Det ytterligare medelsbehov som kan bli nödvändigt avser jag att
anmäla för riksdagen i samband med den proposition som avses följa sedan
lagrådet har granskat dessa förslag.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals
förslag till

1.
lag om ändring i
rältshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken.

Förslagen
bör fogas lill protokollet i della ärende som bUaga 3.

Prop.
1982/83:61 44

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Benämningen statsverket förekommer på åtskilliga ställen i
RHL i sammanställningar av innebörd atl pengar skall betalas till eller från
statsverket. Även benämningen staten (9 §) återfinns i lagen. Ordet
statsverket förekommer inle i den nya regeringsformen. I stället används
ullrycket staten. I enlighet med denna terminologi, som får anses vara
normgivande, föreslås atl uttrycket statsverket mönstras ul ur RHL och ersätts
av ordet staten. En sådan ändring innebär givelvis inte atl ordet statsverket
inte längre får förekomma. Blanketter och andra förtryckta handlingar där
texten förekommer får självfallet användas utan ändring. Allteftersom nya
blanketter trycks bör dock ordet statsverket ersättas av slaten.

De enskilda paragraferna 3§

Paragrafen innehåller bl.a. forumregler för
rältshjälpsnämnderna.

I elt nytt fjärde stycke föreskrivs alt om ersättning för
utlägg skall fastställas vid rådgivning, ärendet skall handläggas av den
rättshjälps-nämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen. Regeln
är föranledd av en ändring i 47 § RHL av innebörd alt den som har meddelat
rådgivning har rätt till skälig ersätlning för nödvändiga ullägg avseende
ersättning till tolk och översättare. Denna nya bestämmelse gör det möjligt atl
av allmänna medel ersätta en tolk som behöver anlitas i samband med rådgivning,
även om rådgivningen sker hos en enskild advokatbyrå. En närmare redogörelse
för dessa frågor finns i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

6, 12 och 13 §§

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de nya
reglerna om rättshjälpsavgift som utförligt har behandlats i den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2.2-2.2.3. De innebär alt anknytningen till basbeloppet
upphör och att i stället de olika gränserna bestäms i fasta belopp.

8§

I denna paragraf, som innehåller regler om inskränkningar
av rältshjälpsomrädet, har tagils in en ny punkt 8. Genom den nya bestämmelsen
inskränks möjligheten lill rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter
eller byggnader. Beträffande skälen hänvisas lill den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4).

Den nya bestämmelsen omfattar alla tvister som har samband
med en fastighet eller en byggnad. Den avser således inte bara s.k.
jordabalkslvis-ler om fel i fastighet ulan vatje angelägenhet med anknytning
till en fastighet eller en byggnad. Som exempel kan nämnas immissionstvisler.

Prop. 1982/83:61 45

grannelagslvisler, enlreprenadlvisler, tvister om jakträtt
och fiskerätt saml tvister om arbetsbeling avseende fastigheter eller
byggnader.

Föreskriften
i punkt 8 gäller endast ägare av fastigheter och byggnader, t.ex. byggnad på
ofri gmnd. Elt principiellt.krav på rällsskyddsförsäkring kan knappast ställas
på hyresgäster, bostadsrättshavare eller andra nyttjanderättshavare.

Rättshjälpen träder in om rällsskyddsförsäkring saknas,
dock endasi under förutsättning att försäkring inte heller borde ha funnits.
Rättshjälpen är alltså inle ulan vidare subsidiär i förhållande lill
rällsskyddsförsäkring. Den som avslår från försäkring eller exempelvis tecknar
en billigare försäkring ulan rättsskydd eller med inskränkt skydd kan inle
räkna med atl få rättshjälp om den gjorda riskkalkylen brister. Om däremot en
viss faslighelslvisl, kanske av myckel speciellt slag, visar sig inle läckas av
försäkringen, bör rättshjälpen gälla. Det kan heller inte uteslutas att framtida
förändringar i de gängse försäkringsvillkoren kommer atl öka utrymmet för
rättshjälp.

Villkoret atl rättshjälp inte får beviljas den som borde
ha haft rättsskyddsförsäkring skall bedömas med hänsyn lill situationen i
varje enskilt fall. Fastighetsägaren kan i undanlagsfall ha gjort sig skyldig
till ell ursäktligt förbiseende, t.ex. i samband med atl en ny försäkring
tecknas. Den enskildes ekonomiska förhållanden bör dock sällan kunna åberopas.
Normalt måste del anses atl en fastighetsägare har förmåga och möjlighel all
ombesörja sitt försäkringsskydd på erforderligt sätt.

Det förhållandet atl RHL:s förmåner i någon del kan vara
mer generösa eller på någol annat sätt te sig mer fördelaktiga för en
rätlssökande än villkoren i en rällsskyddsförsäkring, som i och för sig
omfattar angelägenheten, får inle medföra alt rättshjälp beviljas.

11,28, 30 och 34 §§

Ändringarna i dessa paragrafer innebär att den nya
tilläggsavgiften nämns vid sidan av rällshjälpsavgiften. Med rällshjälpsavgift
avses alltså även i fortsättningen den avgift som utgår enligt 12 §. Detta
medför en jämkning även av rubrikerna närmast före 11 och 27 §§. I övrigt har
gjorts ändringar av redaktionell natur.

14 a §

Denna paragraf är ny. Den innehåller en bestämmelse om att
den rätlssökande skall betala en tilläggsavgift med tio procent på den del av
ersättningen till biträde som överstiger 3 000 kr. Avgiften skall alltså inte
grundas på ersättning för tidsspillan och utlägg. Paragrafen sätter vidare etl
tak för tilläggsavgiften vid fem gånger den rällssökandes maximibelopp.

Beträffande de närmare övervägandena hänvisas till den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1).

Prop. 1982/83:61 46

14 b
§

Paragrafen,
som är ny, öppnar möjlighel all befria den rätlssökande från hela
tilläggsavgiften eller en del av den. Om förhållandena ändras skall beslutet
omprövas.

Regeln
har till syfte att förhindra atl bestämmelserna om tilläggsavgift leder lill
slötande konsekvenser. Om del är uppenbart alt den rättssökande saknar
möjlighet att betala avgiften får befrielse ske. Elt sådant beslut får av
naturliga skäl inte meddelas vid ärendets inledning. Först sedan
lill-läggsavgiflen har blivit aktuell och det konstaterats att den rätlssökande
inle med egna medel eller på någol annat säll kan betala avgiften eUer en del
av den fär beslul om befrielse meddelas. Den domstol där angelägenheten är
anhängig och, i ulomprocessuella fall, rättshjälpsnämnden beslutar i frägan.

Tilläggsavgiften
kan inte efterges av något annat skäl än den rällssökandes bristande
ekonomiska förmåga att betala.

Om
det visar sig alt den rättssökande under ärendets gång får det bättre ställt
och inte längre saknar förmåga alt betala det belopp som han eller hon har
befriats från, skall befrielsebeslutet omprövas. Denna regel, som finns i
paragrafens andra stycke, torde i första hand bli aktuell vid jämkning av
maximibeloppet enligt 15 § RHL.

15 §

Paragrafen
föreskriver f.n. i första stycket atl när allmän rättshjälp beviljas skall den
rällssökandes maximibelopp fastställas. Denna bestämmelse kompletteras nu med
elt åläggande för den beslutande myndigheten all samtidigt fastställa det
belopp som tilläggsavgiften högst kan uppgå lill, dvs. att räkna fram taket för
denna avgift enligl 14 a §.

I gällande lydelse av 15 §
andra stycket föreskrivs atl maximibeloppet skall jämkas, om den rällssökandes
ekonomiska förhållanden ändras väsentligt. Eftersom tilläggsavgiftens övre
gräns är beroende av maximibeloppet införs nu en regel i etl nytt Ijärde
stycke av innebörd alt varje jämkning av maximibeloppet skall föranleda
motsvarande jämkning av tilläggsavgiftens övre gräns.

17
§

Enligt
den gällande lydelsen prövar domstol frågor om beviljande av allmän rättshjälp,
om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol. Domstolen beslutar
också om jämkning av maximibeloppet enligt 15 § RHL.

Åndringen
innebär att i mål och ärenden vid domstol där rättshjälp förekommer domstolen
även skall besluta om befrielse från tilläggsavgiften saml i förekommande fall
ompröva sådana beslul. När domstolen beslutar om jämkning av maximibeloppet,
skall den också besluta om jämkning av den övre gränsen för tilläggsavgiften.

Prop. 1982/83:61 47

18 §

Paragrafen
reglerar beslutsfunktionerna i ulomprocessuella ärenden. I dessa fattar
rättshjälpsnämnderna beslut om beviljande av rättshjälp och jämkning av maximibelopp.

Ändringen
innebär atl i ulomprocessuella angelägenheter rältshjälpsnämnden skall besluta
om befrielse från tilläggsavgiften och även ompröva besluten, när det behövs.
Beslutar nämnden att jämka ett maximibelopp, skall den också besluta om
jämkning av tilläggsavgiftens tak.

19 §

I
denna paragraf föreskrivs bl.a. under vilka förulsättningar biträdesersätlning
betalas av allmänna medel.

Som
har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) införs en möjlighet
att tillerkänna även skiftesman ersättning för tid före rättshjälps-beslutet.
Det sker genom ett nytt andra stycke i paragrafen.

20 §

Paragrafen
innehåller regler om förordnande av biträde.

Lagändringen
innebär atl biträde enligl RHL inle längre får förordnas vid bodelning. Som har
redovisats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) skall i
fortsättningen den rättshjälp som lämnas i bodelningsärenden avse enbart
kostnaderna för skiftesman.

27
§

Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om hur rällshjälpsavgiflen skall betalas, ändras
som en följd av de nya reglerna om tilläggsavgift. Åndringen innebär atl denna
avgift skall betalas lill biträdet. Utan särskild bestämmelse torde vara
tydligt att vad som högsl skall betalas är maximibeloppet resp. högsta belopp
för tilläggsavgiften.

Om
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften höjs, skall det belopp som föranleds av
höjningen betalas lill slaten och inte till biträdet. Atl maximibeloppet höjs
medför all även taket för tilläggsavgiften skall höjas. Sker delta i samband
med slulreglering av rätlshjälpsärendet, bör på motsvarande sätt den
ytterligare tilläggsavgift som kan föranledas av höjningen erläggas lill
staten.

31
§

I
paragrafen regleras bl.a. motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader.

Andra
stycket innehåller beslämmelser om ersättningsskyldighet i mål om
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Om bara ena maken haft allmän
rättshjälp skall den andra maken åläggas all betala staten hälften av
kostnaderna för rättshjälpen. Skulle emellertid andra makens rällshjälpsavgift
ha varit lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskoslnaderna, skall
ersättningsskyldigheten begränsas lill maximibeloppet.

Prop.
1982/83:61 48

I ett system med tilläggsavgift vid sidan av
rätlshjälpsavgiflen bör huvudregeln om ersättningsskyldighet för hälften av
rättshjälpskoslnaderna vara kvar. Det kan emellertid diskuteras om
begränsningsregeln bör kompletteras så atl hänsyn också tas lill eventuell
tilläggsavgift. Delta skulle kunna ske t.ex. genom all den andre maken åläggs
ersättningsskyldighet med dels högst maximibeloppet på samma sätt som f.n.,
dels etl tilläggsbelopp beräknat på den aktuella bilrädesersättningen och
maximerat lill fem gånger del tänkta maximibeloppet. Tillämpningen av en sådan
regel skulle emellertid bli relativt komplicerad. Då del dessutom torde bli
ganska sällsynt atl någon tilläggsavgift över huvud tagel kommer alt ulgå i mål
av ifrågavarande slag, har den nuvarande begränsningsregeln behållits.

I samma stycke finns också en regel av innebörd all
ersättningsskyldighet inle skall åläggas bl.a. i fall då beloppet understiger
grundavgiften. För atl staten inte skall avslå från slörre belopp än som är
motiverat ändras den regleringen. Ändringen innebär all regeringen bemyndigas
alt i förordning fastställa gränsen för när ålerbelalningsskyldighet inte skall
åläggas. Därigenom kommer gränsen atl pä ell smidigt sätt kunna anpassas lill
en lämplig nivå, vilken torde bli lägre än den som gäller f.n.

I fjärde stycket görs vidare en ändring som påkallas av
reglerna om tilläggsavgift.

33 §

I denna paragraf finns den s.k. femprocentregeln. Regeln
innebär enkelt utlrycki atl om den rättshjälpsavgift som en vinnande part har
erlagt och som han berättigats atl få tillbaka av motparten inle överstiger en
viss gräns, övertar staten partens krav på avgiften gentemot motparten. Om
rätlshjälpsavgifien överstiger gränsen får den vinnande parlen själv försöka
få ut beloppet av motparten.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6) är femprocentregeln krånglig att tillämpa. Lagändringen innebär
en förenkling på så sätt alt femprocentregeln avskaffas och alt samma ordning
som gäller för rättshjälpsavgifter över denna gräns införs för hela området.
Del föreslagna systemet med tilläggsavgift medför vidare en del ändringar i
paragrafen.

36 §

I konsekvens med ändringarna i 6, 12 och 13 §S införs en
fast beloppsgräns även i denna paragraf.

47 §

I denna paragraf ges reglerom bl.a. rådgivning och avgift
för rådgivning.

Genom ändringen i föista stycket ersätts det gällande
sättet att beräkna rådgivningsavgiften, vilket bygger på basbeloppet, med etl
fast belopp.

Prop. 1982/83:61 49

Beloppet
har satts så alt avgiften för en timmes rådgivning kommer att ligga strax under
grundavgiften vid allmän rättshjälp.

Genom bestämmelserna i det
nya andra stycket öppnas möjlighet att med allmänna medel ersätta tolk som
behöver anlitas vid rådgivning, såväl vid allmänna som vid enskilda
advokatbyråer. Även nödvändiga översältningskoslnader blir ersättningsgilla.
Beträffande de närmare övervägandena i dessa frågor hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7).

4.2
Förslaget om ändring i rättegångsbalken

31
kap. I §

Ändringen
innebär att staten inle längre skall avslå från all kräva tillbaka belopp som
inte överstiger grundavgiften (dvs. 350 kr. för år 1983). I stället skall
regeringen fastställa en lämplig beloppsgräns. Se vidare den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.5, och specialmotiveringen lill 31 § RHL.

5
Hemställan

Jag
hemställer all lagrådels yllrande inhämtas över förslagen lill

1.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop. 1982/83:61 50

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-11-18

Närvarande:
justilierådel Fredlund, regeringsrådet Brodén, justilierådel Palm.

Enligl
protokoll vid regeringssammanlräde den 28 oktober 1982 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta
lagrådets yllrande över förslag lill

1.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) och

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken.

Förslagen
har inför lagrådet föredragils av byråchefen Anders Eriksson. Förslagen
föranleder följande yllrande av lagrådet:

1.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Tilläggsavgift

Som
departementschefen anför inledningsvis i avsnittet om rättshjälpsavgifler m.m.
bygger de nu gällande reglerna om skyldighet för den rätlssökande alt själv
bidra lill rättshjälpskoslnaderna på grundtanken, atl maximibeloppet för
rällshjälpsavgift skall motsvara vad sökanden högsl förmår atl betala. De
ändringar som nu föreslås i sättet att beräkna maximibelopp för
rätlshjälpsavgiflen innebär inte att denna grundtanke frångås. Ändringarna har
sin grund huvudsakligen i all inkomslutvecklingen inle alllid följer
basbeloppen. Syslemel med individuell anpassning av maximibeloppet med
beaktande av den rällssökandes hela ekonomiska situation (se 13 § andra
stycket, jfr prop. 1978/79:90 s. 154) skall enligt remissen slå kvar. Sker
under den rättsliga angelägenhetens handläggning väsentlig ändring av den
beräknade årsinkomsten eller i övrigt av grunderna för beräkningen skall
maximibeloppet jämkas (15 § andra stycket).

Om
maximibeloppet beräknas så som lagen förutsätter skall det således normall inle
finnas utrymme för den rätlssökande alt ekonomiskt bära någon ytterligare
kostnad i ärendet. Förslagets innebörd är atl tilläggsavgift ändå skall kunna
tas ul upp till etl belopp som är fem gånger slörre än maximibeloppet eller med
andra ord fem gånger större än det belopp sökanden funnits högsl kunna betala.

Departementschefen
framhåller alt normall en viss lid kommer att förflyta till dess all
tilläggsavgift böljar löpa och all den rällssökandes ekonomi då i allmänhet
ger utrymme för yllerligare avgifter. Bortsett från att frågan om när
tilläggsavgift skall betalas är oklar (jfr vad lagrådet anför i del följande)
är della synsätt svårt alt förena med de nyss angivna grunder na för beräkning
av rättshjälpsavgifiens maximibelopp.

Prop.
1982/83:61 51

Etl syslem med tilläggsavgift förutsälter alltså enligl
lagrådets mening en omprövning och samordning av avgiftssystemet som helhet. Om
så inte sker, blir följden all regeln i 14 b § om nedsättning eller befrielse
från tilläggsavgift kommer all bli tillämplig i det stora flertalet ärenden där
tilläggsavgift kommer ifråga.

Etl
huvudmotiv till den nuvarande rältshjälpslagstiftningen har varit atl ingen
skall av ekonomiska skäl behöva avslå från all hävda sin rätt. Betungande
avgifter för den rättssökande motverkar självfallet detta syfte. Lagrådet vill
påpeka att för exempelvis en ensamslående inkomsttagare ulan beaktansvärda
tillgångar eller skulder med en årsinkomst av 75 000 kronor det högsta betalningsansvaret
(rättshjälpsavgifl -I- tilläggsavgift) blir 13 500 kronor. Möjligheten att
gardera sig genom rällsskyddsförsäkring torde inte vara tillgänglig annat än i
speciella typer av ärenden. Som många remissinslanser berört slår
rällsskyddsförsäkring överhuvudtaget inle lill buds i de indispositiva målen,
där också från allmän synpunkt problemet blir särskilt allvarligt när tvisten
gäller vårdnad om eller faderskap till barn. I rättsliga angelägenheter av
mera kostsamt slag kan förslagel medföra, alt part med små eller måttliga
inkomster oftare än nu kommer i underläge i förhållande till en ekonomiskt
starkare motpart.

Enligt vad som uttalas i remissen i avsnittet om uppbörd
av tilläggsavgiften skall del nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifler
behållas och lillämpas även på tilläggsavgiften. I vad mån denna huvudprincip
följs i förslagel framgår inle alllid med önskvärd tydlighet. Detta gäller
t.ex. beträffande betalningstiden. Numera torde få anses gälla, atl maximibeloppet
för rällshjälpsavgiflen förfaller lill betalning när del fastställs (se prop.
1978/79:90 s. 490 f jfr s. 517 och s. 153 ff). Fastslällelse sker i samband med
all allmän rättshjälp beviljas (15 § första stycket). En tillämpning av den i
remissen uppställda huvudprincipen skulle leda lill all även högsta beloppet
för tilläggsavgiften förfaller till betalning när det fastställs, vilket liksom
beträffande maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen skall ske i samband med alt
allmän rättshjälp beviljas. Emellertid häri 27 § i förslagel upplagils en regel
om alt förskott på tilläggsavgift får las ul med skäligt belopp. En regel om
förskott framstår som obehövlig om systemet med omedelbar betalningsskyldighet
för del vid rättshjälpens beviljande fastställda högsta avgiftsbeloppet skall
gälla också tilläggsavgiften. Om avsikten i stället är atl tilläggsavgiften
skall förfalla till betalning vid någol senare tillfälle t.ex. när
bilrädesersättningen överskrider gränsen 3 000 kronor eller vid någon av de
lidpunkter då tilläggsavgiften skall fastställas enligl 28 § bör della anges
tydligare.

Höjs under ärendets gång maximibeloppet för
rällshjälpsavgift och därmed taket för tilläggsavgiften (15 § sista stycket i
förslaget) skall enligl 27 § av de avgifter som kan föranledas av höjningen
rättshjälpsavgifl betalas till staten och tilläggsavgift till biträdet.
Biträdels ansvar för avgifter enligl 30 § blir i motsvarande män olika för de
bägge slagen av avgifter. Varför

Prop.
1982/83:61 52

denna komplicerade lösning valls i stället för en
tillämpning av den uppställda huvudprincipen har inle närmare berörts i
remissen, där del för övrigt synes ha blivit en misskrivning genom att den
allmänna motiveringen inle överensstämmer med specialmoliveringen och
lagtexten.

Enligl 15 § andra stycket föreligger hinder mol en annars
i och för sig befogad sänkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgifl, i den
mån beloppet redan betalats. Hindret får enligl del föreslagna sista stycket i
15 § till följd all inte heller högsta beloppet för tilläggsavgift kan sänkas
fullt ut, även om någon tilläggsavgift eller förskott pä sådan avgift inle har
erlagts. Denna effekt förefaller omotiverad.

Det finns redan nu, t.ex. i 29 § rältshjälpslagen och i
rättegångsbalkens föreskrifter om skyldighet alt betala motparts
rättegångskostnader, vissa remedier mot atl parter med rättshjälp omotiverat
processar på del allmännas bekostnad. Lagrådet kan emellertid instämma i all
ytterligare åtgärder behövs. Det måste också vara effektivare all - som avses
med förslagel om tilläggsavgift - söka förebygga obehöriga kostnader i stället
för atl i efterhand fastställa betalningsskyldighet för belopp som kanske ofta
inte betalas eller kan drivas in. På grund av vad som förut anförts bör emellertid
frågan om ett nytt avgiftssystem övervägas ytterligare. Med hänsyn främst lill
den samordning som måste ske med systemet för rättshjälpsavgifl synes del
ligga nära lill hands alt frågan får las upp av rältshjälpskommittén.

Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Enligl del remitterade förslagel får allmän rättshjälp
inle beviljas ägare av fastighet eller byggnad i angelägenhet som avser
fasligheten eller byggnaden, om ägaren har eller borde ha haft
rällsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten. En bestämmelse härom har upptagils i 8 § första stycket punkt
8. Med "annat liknande rättsskydd" åsyftas rättsskydd genom t.ex.
intresseorganisationers bistånd.

Att allmän rättshjälp kan utgå på område där
rättsskyddsförsäkring tillhandahålls är inle någol som är specifikt för
angelägenheter rörande fastighet eller byggnad utan förekommer vid åtskilliga
andra typer av rättsliga angelägenheter, t.ex. sådana som har anknytning till
bilar och bålar. Hur förhållandel mellan allmän rättshjälp och
rällsskyddsförsäkring bör regleras är således elt problem med räckvidd långt
utöver sådana rättsliga angelägenheter som har med fastighet eller byggnad att
göra. En mera generell lösning av problemet än den nu föreslagna är enligt
lagrådets mening erforderlig, om man inle skall bryta mol grundsatsen atl i sak
likartade fall skall behandlas lika.

De rältskyddsförsäkringar som nu förekommer är subsidiära
i förhållande lill den allmänna rättshjälpen. Utanför försäkringsansvarel
faller alltså sådana advokalkoslnader och andra rättshjälpskoslnader som
betalas av staten. Om denna begränsning av försäkringsansvarel bortfaller genom
att

Prop. 1982/83:61 53

den
allmänna rättshjälpen blir subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring,
kan man inte utgä ifrån atl de nuvarande rättsskyddsförsäkringarna kommer att
förbli oförändrade. Den inte oväsentliga utvidgningen av försäkringsansvarel
som en sådan förändring skulle medföra är tvärtom ägnad att leda till ändringar
av försåkringsvillkoren. Ändringarna kan exempelvis tänkas ta formen av höjning
av försäkringspremien eller ökning, av försäkringstagarens självrisk eller
sänkning av försäkringsersättningens maximum eller begränsning av
försäkringsskyddet lill vissa typer av rättsliga angelägenheter. En förutsättning
för att genomföra en lagstiftning som gör den allmänna rättshjälpen subsidiär i
förhållande till rättsskyddsförsäkring bör vara, att klarhet föreligger om alt
del efter lagstiftningens tillkomst kommer alt finnas rällsskyddsförsäkring som
bereder försäkringstagaren ett mot den allmänna rättshjälpen i huvudsak
svarande rättsskydd. Del material som redovisas i remissen skapar inte någon
sådan klarhet. Skulle det efter lagändringen bli så alt endasi försäkringar med
oiniräckligt rättsskydd skulle vara alt tillgå, brister därmed vad som får
uppfattas som en grundtanke bakom den föreslagna bestämmelsen, nämligen att
även fastighetsägare med små eller medelstora inkomster bör kunna själva svara
för sitt rättsskydd i angelägenheter som rör deras fastigheter.

Den
föreslagna bestämmelsen i punkt 8 kommer med all sannolikhet att vålla
lillämpningssvårigheler. Delta gäller bl.a. innebörden av begreppet
"angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden". Enligt remissen
skall begreppet omfatta "varje angelägenhet med anknytning lill en faslighet
eller en byggnad". Huruvida della skall gälla oberoende av anknytningens
karaklär förefaller tveksamt. Delade meningar kan t.ex. råda om huruvida tvist
om en fastighets egenskap av giftorätlsgods eller enskild egendom eller en
tvist om köp av speciella inventarier till en fastighet skall bedömas som
angelägenhet som avser fastigheten.

Svårigheter
kan vidare väntas uppstå vid prövning av frågan huruvida en rätlssökande borde
ha tagit rättsskyddsförsäkring och särskilt huruvida han borde ha tagit en
annan försäkring än den han har. Frågan om sökanden vall rätt försäkring kan
inle avgöras endast med hänvisning lill att den aktuella angelägenheten faller
utanför den tagna försäkringen men skulle ha omfattats av cn annan på marknaden
förekommande försäkring. Valet kan t.ex. ha stått mellan en försäkring, som
omfattar alla angelägenheter rörande fastigheten men som har snävt maximerad
försäkringsersättning, och en försäkring, som omfattar enbart de vanligare
typerna av rättsliga angelägenheter rörande fastighet men som har högt
försäkringsmaximum. Svaret på den nyss uppställda frågan kan ytterst bli
beroende på om del vid en bedömning med hänsyn lagen lill samtliga villkor i
försäkringarna framstår som försvarligt av rälissökanden att för sina
individuella förhållanden välja den försäkring som han tagit. Frågor om vilka
avtal en rättssökande av affärsmässiga eller privalekonomiska skäl borde ha
ingått lämpar

Prop. 1982/83:61 54

sig
inle särskilt väl för prövning av domstolar och rättshjälpsnämnder. Enligl
förslaget kan del också i vissa fall bli aktuellt atl i ärende om rättshjälp la
slällning till om inle sökanden såsom ägare av fastighet borde för
tillgodoseende av sitt rällsskyddsbehov ha tillhört någon intresseorganisation
eller eventuellt annan intresseorganisation än den han är ansluten till. Det
ligger i sakens natur att sådana frågor inte bör bedömas av domstolar och
rätlshjälpsnämnder.

I förslaget har inte
närmare berörts på vem del skall ankomma alt införskaffa utredning till
belysning av att sökanden borde ha haft rättsskyddsförsäkring resp. annan
rällsskyddsförsäkring än han lagil eller lill klarläggande av alt sökanden bort
tillhöra intresseorganisation resp. annan intresseorganisation än han tillhör.
Sökanden kän inte själv ha någol intresse av atl förebringa sådan utredning
och det kan inte gärna läggas på domstolar och rätlshjälpsnämnder att göra
utredningar av detta slag.

Mot bakgrunden av vad som
anförts ovan förordar lagrådet alt den föreslagna bestämmelsen i punkt 8 utgår
och atl frågan om förhållandel mellan allmän rättshjälp och andra former av
rättsskydd upptas lill prövning i hela sin vidd i samband med den nu pågående
översynen av ränshjälpssyslemet.

Övrigt
Lagrådet lämnar förslagel i övriga delar ulan erinran.

2.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1982/83:61 55

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-12-02

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Rainer, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Proposition
om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.

I
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken. Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Som jag framhöll i samband
med remissen till lagrådet har kostnaderna för rättshjälpen ökat mycket
kraftigt alltsedan rältshjälpslagens tillkomst. Det ekonomiska läge som landet
befinner sig i gör det nödvändigt all pröva alla sätt all begränsa dessa
kostnader. Del är mot den bakgrunden man skall se de förslag som nu läggs fram.
Del är emellertid självklart all de åtgärder som vidtas inle fär gå så långt
att man äventyrar de enskildas möjligheter all la tillvara sin räll. Som jag
strax skall återkomma till anser jag inle alt de lagändringar som nu är
aktuella innebär sådana risker.

Lagrådet
har avstyrkt förslaget om en tilläggsavgift och därvid anmärkt bl.a. all
tilläggsavgiften inte kan förenas med hittillsvarande grunder för beräkningen
av rättshjälpsavgifiens maximibelopp eftersom detta belopp anses motsvara vad
den rättssökande högst kan betala. Frågan om ett nytt avgiftssystem och en
samordning med gällande regler bör enligt lagrådet övervägas mer ingående,
eventuellt av rältshjälpskommittén.

Del
har i tidigare lagstiftningsärenden anförts atl maximibeloppet för
rätlshjälpsavgiflen är avsett all motsvara vad den rätlssökande högsl förmår
betala (se t.ex. prop. 1972:4 s. 250 och 1978/79:90 s. 152). Jag kan mol
bakgrund av dessa uttalanden i och för sig förslå lagrådels anmärkningar mot
att det nu införs en avgift utöver rätlshjälpsavgiflen. Samtidigt är del

'
Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 oktober 1982.

Prop.
1982/83:61 56

emellertid klart all maximibeloppet inle utgör någol exakt
mätt på den rällssökandes betalningsförmåga. Del får antas alt den enskilde i
de allra flesta fall kan klara en ytterligare avgiflsbelalning med sådana
belopp som kan komma i fråga i angelägenheter av mer normal omfattning. Det bör
också betonas atl ell viktigt syfte med förslagel om tilläggsavgift är atl öka
de enskildas kostnadsmedvelande, så atl de får ett större intresse än f.n. av
alt rättshjälpskoslnaderna hålls nere.

När det gäller avgiftsbeloppen vill jag understryka all
tilläggsavgiften skall las ut endasi om arvodel till biträdet överstiger 3 000
kr. Avgiften utgår då med tio procent av del överskjutande beloppet. Om
biträdesarvo-del är 10 000 kr skall alltså en tilläggsavgift tas ul med 700 kr.
Ell biträdes-arvode på 20 000 kr medför en tilläggsavgift på I 700 kr. Jag kan
i sammanhanget nämna att enligt senast tillgängliga statistik (för år 1979)
översteg de totala rätlshjälpskostnaderna 20 000 kr i endasi 228 rätlshjälpsärenden
av totalt drygt 61 600.

Enligt förslaget får tilläggsavgiften inle överstiga fem gånger
den rällssökandes maximibelopp. Lagrådet har som exempel på hur reglerna i
praktiken kommer atl verka tagit en ensamstående person ulan försörjningsbörda
med en årsinkomst på 75 000 kr. Sammanlagt skulle då rätlshjälpsavgiflen och
den högsta tilläggsavgiften bli 13 500 kr. Jag vill med anledning härav påpeka
all del, för atl lillläggsavgiften skall tas ut med maximalt belopp i detta
fall, krävs alt bilrädesarvodel uppgår lill minst 115 500 kr. I de sällsynta
undantagsfall där en så omfattande bilrädesinsats kan godtas, kan det finnas
anledning att utnyttja regeln i 14 b § om nedsättning av tilläggsavgiften.
Denna regel skall utnyttjas även i andra fall då del är uppenbart alt den
enskilde inle kan betala hela avgiften.

Mot bakgrund av det sagda finns del enligt min mening inle
någon anledning all befara alt någon enskild efter den nu föreslagna ändringen
skulle tvingas avstå från all tillvarata sin räll. Jag kan inle heller i övrigt
finna all lagrådels invändningar har sådan tyngd atl de bör föranleda alt
frågan om införandel av en tilläggsavgift hänskjuls lill rältshjälpskommittén.
Angelägenheten av atl redan nu ta lill vara alla möjligheter atl minska
rättshjälpskostnaderna talar slarki mot elt sådant uppskov. Jag vidhåller
sålunda del remitterade förslagel i den nu berörda delen.

Lagrådet har i sammanhanget tagit upp frågan om när
rätlshjälpsavgiflen resp. tilläggsavgiften förfaller till betalning. Som
lagrådet har framhållit torde nuvarande regler ulgå från att
rätlshjälpsavgiflen förfaller lill betalning när maximibeloppet fastställs,
dvs. i samband med atl allmän rättshjälp beviljas. Den föreslagna
tillläggsavgiften däremot kan fastställas först när ersätiningen lill biträdet
fastställs och kan givelvis inle förfalla lill betalning dessförinnan. Biträdet
får dock ta ut förskott i skälig omfattning. Jag kan dela lagrådels uppfattning
alt den tidpunkt då tilläggsavgiften skall betalas bör anges uttryckligen. Del
synes lämpligl atl då även reglera frågan om när rällshjälpsavgiflen skall
betalas. 27 § i del remitterade förslaget bör ändras i enlighet med det sagda.

Prop. 1982/83:61 57

Enligt
vad lagrådet vidare har påpekat skall, om maximibeloppet för
rällshjälpsavgiflen höjs under ärendets gång, del belopp som föranleds av
höjningen betalas lill staten! En höjning av maximibeloppet medför alt även
taket för tilläggsavgiften höjs. Sker en höjning av taket innan ersättningen
lill biträdet fastställts, är det naturligt alt det belopp som kan föranledas
av höjningen las ut av biträdet såsom förskott. Om däremot höjningen sker i
samband med atl ersättning lill biträdet fastställs, har biträdel i många fall
inle längre någon möjlighel all gardera sig mol en eventuell
belalningsförsummelse från den rällssökandes sida. I det lägel bör därför gälla
detsamma som när en höjning av rätlshjälpsavgiflen sker under ärendets gång,
dvs. del överskjutande beloppet skall betalas lill staten, som då också slår
risken för utebliven betalning. Även i denna fråga bör lagtexten förtydligas.

Om maximibeloppet sänks
under ärendets gäng, sänks även taket för tilläggsavgiften. Enligl 15 § andra
stycket får maximibeloppet inte sänkas under vad som redan har betalats i
rältshjälpsavgifi. Som lagrådet har påpekat ger denna regel jämförd med 15 §
sista stycket i del remitterade förslagel lill resultat att inte heller det
högsta beloppet för tilläggsavgiften kan sänkas, om maximibeloppet redan har
betalats. Jag kan hålla med lagrådet om all denna effekt inte i och för sig är
motiverad. Frågan har emellertid ringa praktisk betydelse. Jag anser därför
inle all del finns tillräcklig anledning atl komplicera reglerna för att
åstadkomma att en sänkning av taket för tilläggsavgiften skulle kunna ske
oberoende av om rättshjälpsavgiften betalats eller inle.

Enligl lagrådet bör
förslaget om inskränkning i möjligheten atl få allmän rättshjälp i
fastighetstvister inte las upp nu. Frågan bör i stället övervägas i etl slörre
sammanhang i samband med den pågående översynen av rättshjälpssyslemet.

Rältshjälpskommittén skall
enligt sina direktiv undersöka förutsättningarna för atl mera generellt
ersätta rättshjälpen med andra former av rättsskydd, bl.a.
rältsskyddsförsäkringar. Detta hindrar emellertid inle att man redan nu inför
etl nytt syslem på speciella områden. Jag vill framhålla att förutsättningarna
för elt fungerade rättsskydd via försäkring måste bedömas som särskill
gynnsamma just i fråga om angelägenheter som rör fastigheter och byggnader. När
del gäller all minska statens utgifter för rättshjälpen har vidare
fastighelslvisterna stor betydelse.

Som skäl mot alt man nu
ändrar hitlillsvarande syslem har lagrådet också anfört att det inte är
klarlagt huruvida del efter en reform forifarande kommer att finnas
rältsskyddsförsäkringar med ell mol den allmänna rättshjälpen i huvudsak
svarande rättsskydd. Till della vill jag framhålla att det givetvis inle är
möjligl all ge några garantier för hur rätlsskyddsförsäk-ringarna kommer alt se
ut i framliden. Vad som har framkommit i lagstiftningsärendet tyder inte på
att det skulle bli några sådana försämringar av villkoren atl syftet med
reformen skulle komma att förfelas. Jag avser

Prop. 1982/83:61 58

emellertid
att noga följa utveckUngen på området. Om det skulle visa sig behövligt kan en
ändrad lagstiftning komma i fråga.

Enligl lagrådet kommer den
föreslagna lagtexten sannolikt att vålla lillämpningssvårigheler, bl.a. när det
gäller frågan huruvida den rätlssökande borde ha lagil rällsskyddsförsäkring.
Jag vill på den punkten lill en böljan framhålla atl frågan knappast kommer atl
aktualiseras särskill ofta, i vart fall inte om man utgår från dagens
förhållanden på försäkringsmarknaden. Frågan huruvida den rätlssökande borde
ha haft rällsskyddsförsäkring för den aktuella angelägenheten bör i övrigt
avgöras efter vad de på marknaden förekommande faslighelsförsäkringarna normall
omfattar. Som framgår av remissprotökollet bör rättshjälpen träda lill om del
visar sig all en faslighelslvisl som är av speciellt slag inte läcks av
försäkringen. Atl del kan uppkomma svårbedömda gränsfall är emellertid klart.
Enligl min mening är det naturligt att de tillämpande myndigheterna intar en
generös attityd i dessa gränsfall och har som utgångspunkt att rättshjälpen
skall träda lill när rättsskydd saknas för angelägenheten i fråga.

Utöver
vad som har nämnts i del föregående bör en redaktionell ändring göras i 18 §
rättshjälpslagen. Jag förordar vidare att lagförslagen träder i kraft den 1
april 1983.

2
Effekter på rättshjälpskostnadsanslaget

De
förslag som nu läggs fram grundas på departementspromemorian (Ds Ju 1982:2)
Rättshjälpskoslnaderna. I promemorian uttalades atl syftet med förslagen var
all minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med 50 milj. kr. årligen. Som
jag framhöll i samband med lagrådsremissen har vid medelstilldelningen för
budgetåret 1982/83 utgiftsminskningarna beräknats i enlighet med promemorian.
Därvid antogs atl förslagen skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1983.

De
nu föreslagna ändringama beräknas medföra minskade rättshjälpskoslnader med ca
25 milj. kr. årligen. Beloppet blir alltså mindre än vad som tidigare antagits.
Dessutom föreslås att ändringarna träder i kraft först den I april 1983. Della
medför all andra huvudtitelns förslagsanslag Rättshjälpskoslnader kan beräknas
bli belastat med bortemot 20 milj. kr. mer än som förutsattes i 1982 års
budgetproposition.

Riksdagen
bör beredas tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört i fråga om
medelsåtgången på rättshjälpskostnadsanslaget.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen dels
föreslår riksdagen atl anla de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar.

Prop. 1982/83:61 59

'
dels bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört i fråga om
medelsåtgängen på rättshjälpskostnadsanslaget.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposilion förelägga riksdagen vad som nu har anförts för den åtgärd och det
ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1982/83:61 60

Bilaga I Departementspromemorians förstag tUt lagtext
Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rältshjälpslagen
(1972:429)'

dels all i 30, 34, 38, 39 och 49 a §§ saml i rubriken
närmast före 33 § ordet "statsverket" skall bytas ut mot
"staten",

dels an 3, 6, 8, 12, 13, 17, 19. 27, 31, 33, 36 och 47 §§
samt rubriken närmast före 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 a
och 31 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns
rätlshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rällshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av
rältshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde den rätlssökande är bosatt eller, om den rätlssökande är
dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller
dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den
rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde
handläggas av rällshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rällshjälpsnämnd inom
vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosall eller, i fråga om den
som ej är bosall i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersättning för utlägg vid rådgivning skall
fastställas, .skall ärendet handläggas av den rättshjälpsnämnd inoni vars
verksamhetsområde advokatbyrån är belägen.

Rällshjälpsnämnd slår under tillsyn av domstolsverket.

Regeringen får förordna alt rällshjälpsnämnd skall vara
delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning
på sådan avdelning.

6 §

Allmän rättshjälp beviljas fysisk Allmän rättshjälp beviljas fysisk

person
i rättslig angelägenhet, om person i rättslig angelägenhet, om han
behöver sådant bistånd och han behöver sådant bistånd och hans
beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej överstiger elt
gränsbelopp som motsva- stiger etihundratiotusen kronor, rar åtta gånger
del basbelopp enligt tagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året
innan rättshjälp begäres.

' Lagen omtryckt 1979:240. Senaste lydelse 1981:1200.

Prop.
1982/83:61 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bidrager den rättssökande i vä- Bidrar den rättssökande i väsenl-

sentiig omfattning lill annans un- lig omfattning lill annans underhåll,

derhåll,
ökas gränsbeloppet med ökas
beloppet enligt första stycket

vad som
motsvarar ett halvt basbe- med niolusen kronor för var och en

topp
för var och en lill vilkens un- till vilkens underhåll han på detta

derhåll
han sålimda bidrager. sätt bidrar.

År den rällssökandes betalningsförmåga väsenlligl ökad på
grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt alt skäligt belopp lillägges eller
fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
domslolsverkel meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den
rällssökandes ekonomiska förhållanden.

8 §3 Allmän
rättshjälp får ej beviljas

1.
i angelägenhet
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den
rätlssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2.
den som är
bosall utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej
föreligger för rättshjälp,

3.
näringsidkare i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn lill verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,

4.
i fråga om
anspräk som överlåtits till den rättssökande, om överiåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5.
för upprättande
av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6.
i mål om
boskillnad enligl 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. / angelägenheter som avser fel etter skador beträffande
fastigheter eller byggnader, om den rättssökande har eller borde ha haft
rättsskyddsförsäkring etter något annat Uknande rättsskydd,

7. den
som ej har befogat intres- 8. den som ej har befogat intres

se av alt få sin sak behandlad. se av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna alt
allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förulsällning av ömsesidighel kan regeringen
förordna alt medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp
skall vara likställd med svensk medborgare.

-' Senaste lydelse 1981: 1287.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett
gränsbelopp som motsvarar två gånger det basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen två procent av
basbeloppet, varvid avrundning skall ske tiU närmast lägre tiotal kronor.
Maximibeloppet får sällas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock
inle understiga en procent av det basbelopp som nyss har nämnts, med avrundning
titt närmast lägre tiotal kronor, såvida det inle är uppenbart alt den
rätts-sökande saknar möjlighet atl betala en så slor avgift.

År inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rällshjälpsavgiften den avgift som utgår enligl första
stycket ökad med

en ljugofemtedel av den del av den rällssökandes inkomst
som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en
tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger
basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten som
översliger/>'ra men ej fem gånger basbeloppet.

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men
ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex
men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta
gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iaktlages all inkomsten
avrundas lill närmast lägre tusenlal kronor och att maximibeloppet avrundas
titt närmast lägre tiotal kronor.

Överstiger ej den rällssökandes beräknade årsinkomst
trettiofemlusen kronor, utgör maximibeloppet för rällshjälpsavgiflen
trehundra-femtio kronor. Maximibeloppet får sättas ned om del finns särskilda
skäl. Beloppet får dock inle understiga etthundrasjuttiofern kronor, om del
inle är uppenbart alt den rätlssökande saknar möjlighet atl betala en så slor
avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första
stycket ökad med . fyra procent av den del av inkomsten som överstiger
trettiofem-tusen kronor men ej sextiotusen kronor,

åtta procent av den del av inkomsten som överstiger
sextiotusen kronor men ej åltiofemtusen kronor,

tjugo procent av den del av inkomsten som överstiger
åltiofemtusen kronor men ej etihundratiotusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas alt inkomsten
avrundas till närmaste lägre tusental kronor.

Senaste lydelse 1981: 1287.

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

63

Bidrar
den rätlssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas
gränsbelopp enligl 12 § första eller andra stycket med niotusen kronor för
var och en lill vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Bidrager den rätlssökande i väsentiig omfattning till
annans underhåll, ökas gränsbelopp enligl 12 § första eller andra stycket med
vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens
underhåll han sålunda bidrager.

År den rällssökandes betalningsförmåga väsentiigl ökad på
grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsenlligl
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt alt skäligt belopp lillägges eller
fråndrages.

14 a §

Om den ersättning som skatt titterkännas någon enligt 22
§ överstiger tretusen kronor, skall den rätlssökande utöver maximibeloppet
betala tio procent av den del av ersättningen som överstiger tretusen kronor.
Det belopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

17

År
rättslig angelägenhet anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av
allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar domstol, där den rättsliga
angelägenheten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften.

Om en
rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar domstolen frågan om
beviljande av allmän rättshjälp. Om ansökan har gjorts hos rällshjälpsnämnd
innan angelägenheten anhängiggjordes vid domstol, är även rältshjälpsnämnden
behörig atl pröva den frågan. Har ansökan gjorts hos advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå i en angelägenhet som avses i 16 § innan angelägenheten
anhängiggjordes vid domstol, är även advokaten etter den biträdande juristen
behörig att pröva frågan om beviljande av allmän rättshjälp. , Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är anhängig, beslutar om jämkning av maximibeloppet
för rättshjälpen.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Beviljas
allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader enligl 9 och 10
§§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersätlning för
liden efter del all ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som
har all besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdes-kostnad som
uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre
omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentiigl
dröjsmål eller om eljest synneriiga skäl föreligger.

Orn allmän rättshjälp beviljas, betalas av allmänna medel
de kostnader som därefter uppkommer enligt 9 och 10 §§. Av allmänna medel
betalas även biträdesersätlning för liden efter det all ansökan om ränshjälp kommit
in till en myndighet som är behörig alt besluta om allmän rättshjälp /
angelägenheten. Detsamma gäller biträdeskostnad som har uppkommit före ansökningen
hos myndigheten, om arbetet har varit av mindre omfattning eller av brådskande
art och ansökningen har gjorts ulan väsentligt dröjsmål eller om eljest
synnerliga skäl föreligger.

Vad som har sagts nu om biträ-desersättning och
biträdeskostnad gäller även i fråga om ersättning och kostnader för skiftesman.

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6
skall rätten, i stället för all enligl 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den
som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara alt ersättningen
utgör en kostnad för rättshjälpen.

27 §

Finns
biträde enligl denna lag, erlägges rättshjälpsavgift lill biträdet intill del
enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde, skall
rältshjälpsavgifi erläggas lill statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan
rättshjälp beviljats, skall den avgift som kan föranledas av höjningen
erläggas till statsverket.

Finns
biträde enligt denna lag, er-läggs rättshjälpsavgiften till biträdel. Finns
inte något biträde, skall rättshjätpsavgiften erläggas lill staten. Har
maximibeloppet höjts sedan rättshjälp har beviljats, skall den avgift som kan
föranledas av höjningen erläggas till staten.

31 f I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål
eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen
bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana
kostnader skall åläggas alt utge ersätiningen enligt vad som sägs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam Om det döms lill äktenskapsskilt-

ansökan äktenskapsskillnad och nad mellan makar
efter gemensam har ena maken åtnjutit allmän fl/i5öA:rt« och c/e/i
ena maken har åt-

Senaste lydelse 1981: 1287.

Nuvarande lydelse

rättshjälp, skall rätten ålägga andra maken alt betala
statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet för
andra makens rättshjälpsavgift skulle ha varit lägre än som motsvarar hälften
av rättshjälpskoslnaderna, ■ skall åläggandel dock begränsas lill vad som
motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om delta
belopp ej skutte överstiga maximibeloppet enligt 12 § första stycket första
meningen och ej heller om del med hänsyn till omständigheterna annars år
obitligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnals och har
ena maken ålnjuitt allmän rättshjälp, skall rältshjälpsnämnden med motsvarande
tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen och för
utredning som denne har föranstaltat orn. Beslutet om ersättningsskyldighet
får verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstots dom.

Överstiger ifall som avses i andra eller tredje stycket
summan av ersättning som make ålagts att betala och den rällssökandes rättshjälpsavgifl
kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp
berättigas få tillbaka den överskjutande delen.

Föreslagen
lydelse

njutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga den andra
maken atl betala slaten hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om
maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsavgifl skulle ha varit lägre än
hälften av rällshjälpskoslnaderna, skall åläggandet dock begränsas lill vad som
motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas för belopp
som understiger en viss av regeringen fastställd gräns. Ersättningsskyldighet
skatt heller inle åläggas om del med hänsyn till omständigheterna annars är
obilligl.

Om summan av den rättssökandes rättshjälpsavgift och den
ersättning som en make har ålagts atl betala överstiger kostnaderna för
rättshjälpen, skall dén make som åtnjuter allmän rättshjälp berättigas få
tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslul meddelas om fördelning av
kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande
tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp ål part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till
viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

31 a §

I fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp i ärenden om
bodelning som inle avser klander av delningen gäller följande. Vardera maken
skall betala tillbaka hälften av kostnaderna till staten. Därvid skall dock
åläggandet för make som åtnjutit rättshjälp minskas med rällshjälpsavgiflen. Om
sum-

5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

66

man av den rällssökandes rällshjälpsavgift och hälften av
bodelningskostnaderna överstiger kostnaderna för rättshjälpen, skall den make
som åtnjuter altmän rättshjälp berättigas attfå tillbaka den överskjutande
delen.

Frågan om ersättningsskyldighet i bpdelningsärenden prövas
av rättshjälpsnämnd. Nättindens beslut får verkställas enligl vad som är
föreskrivet om altmän domstots dom.

33 § *

Om
motpart eller annan enUgt 31 § första och fiärde styckena liar ålagts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader, skall ersättningen betalas
till den rättssökande med belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften och lUt
staten med återstoden.

Har motpart eller annan enligl 31 § ålagts
ersättningsskyldighet för rätlshjälpskostnader, skall ersättningen utges till
statsverket, om ersättningen till den det den motsvarar den rättssökandes
rättshjälpsavgifl utgör högst fem procent av det basbelopp som anges i 6 §
första stycket. Den rätlssökande skall i sådant fatt berättigas att av
statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgifl-

Överstiger den del av ersättningen som motsvarar den
rättssökandes rällshjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den
er-säitningsskyldige utge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den
rätlssökande och återstoden titt statsverket.

Om
ersättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp skall vad i första
stycket sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot
fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp
skall vad i första och andra styckena sägs om rättshjälpsavgifl avse den del av
avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökanden i ärende angående
verkställighet enligl utsökningsbalken, skall bestämmelserna i första-tredje
styckena om ersättning tillämpas också i fråga om särskild avgift enligt förordningen
(1981: 1185) om ulsökningsavgifier som i ärendet uttagits hos motparten.

'" Senaste lydelse 1981: 1288.

Prop.
1982/83:61

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

67

Annan
rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad,
om hans beräknade årsinkomst ej överstiger femtiotusen kronor.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35
§ beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger etl gränsbelopp
som motsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 6 § första stycket.

andra
och tredje styckena

Vid prövning enligl första stycket äger 6 motsvarande
tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de
kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

47 § '

Rådgivning
sker mol en avgift som motsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6
§ första stycket för vatje påbötjad tidsperiod om 15 minuter. Avgiften för
rådgivningen jämnas lill närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas så
att den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha
fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som nedsatts ulgår
ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Rådgivning
sker mot en avgift av nittio kronor för varje påbörjad tidsperiod om femton
minuter. Avgiften får sältas ned så all den ej överstiger del maximibelopp för
rällshjälpsavgiflen som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade
beviljats. För vad som har satts ned ulgår ersättning av allmänna medel lill
den som har meddelat rådgivningen.

Den som har meddelat rådgivning har rått till skälig
ersättning av allmänna medel för de utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen
faststäUs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall
kostnaden för rådgivning anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen.
Erläggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1983.

2.
Har allmän
rättshjälp sökts före ikraftträdandet skall 6, 8 och 31 §§ i deras äldre
lydelse fortfarande lillämpas.

3.
Har allmän
rättshjälp sökts före ikraftträdandet och överstiger den rällssökandes inkomst
elthundraliolusen kronor, skall maximibeloppet utgöra ett belopp beräknat
enligl 12 § andra stycket i dess nya lydelse, ökat med femtio procent av den
del av inkomsten som överstiger elthundraliolusen kronor. Om den rättssökande
i väsentlig omfattning bidrar till någon annans underhåll, ökas gränsbeloppet
med niolusen kronor för var och en lill vars underhåll han på detta sätt
bidrar.

Senaste lydelse 1981:5.

Prop.
1982/83:61 68

4.
Har allmän
rättshjälp sökts före ikraftträdandet, skall 14 a § tillämpas endasi på
ersätlning som hänför sig lill liden efter ikrafllrädandel.

5.
Föreskrifterna
i 31 a § skall lillämpas endast om allmän rättshjälp har sökts efter
ikrafllrädandel.

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs all 31 kap. I § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap. I §'

Dömes i
mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligl rätlens beslul av allmänna medel utgått för
hans inställelse vid rätlen under förundersökningen, till vittne eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången
samt i ersätlning lill försvarare sä ock statsverkets kostnad för hans hämtande
till rälien. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som
icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats
genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud
eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i
4 § första stycket skyldig atl betala mera än som motsvarar del för honom
gällande maximibeloppet för rältshjälpsavgifi vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda
får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades
brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Ersättningsskyldighet skall dock

skutte hava alt ersätta ej överstiger inte åläggas för belopp som under-

maximibeloppet enligt 12 § första stiger en viss av regeringen fast-

styckei första meningen rätts- ställd gräns,

hjälpslagen, skatt kostnaden stan

na å statsverket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

Senaste lydelse 1979:242.

Prop.
1982/83:61 69

Förslag till

Förordning om ändring i rättshjälpsförordningen
(1979:938);

Regeringen föreskriver i fråga om rättshjälpsförordningen
(1979:938)

dels alt i 14, 28 och 43'§§ ordet "statsverket"
skall bytas ut mol "staten",

dels att 13 och 26 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i förordningen skall införas en ny paragraf, 7 a
§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

7 a §

Framställning om ersättning av allmänna medel för utlägg i
samband med rådgivning skall ges in till den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
advokatbyrån är belägen.

13 §

En ansökan om allmän rättshjälp skall innehålla uppgifter
om den rättsliga angelägenhet som ansökningen avser och, om det är möjligt,
det värde som saken rör. Avser ansökningen en rättslig angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, skall detta anges. Av
ansökningen skall framgå om allmän rättshjälp tidigare har sökts samt om
rådgivning har lämnats i angelägenheten och om rådgivningsavgiften därvid har
satts ned eller eftergivits. Ansökningen skall om det inte är obehövligt
innehålla uppgift om den sjukpenninggrundande inkomst som senast har
fastställts för den rätlssökande av allmän försäkringskassa enligl lagen (1962:
381) om allmän försäkring.

Vill den rättssökande att elt biträde skall förordnas för
honom, skall han uppge delta i ansökningen. Kan den rättsliga angelägenheten
antas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden eller avser ansökningen en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad, skall även anges de särskilda skäl som åberopas lill slöd för
begäran om bilrädesförordnandet.

Avser ansökningen en angelä

genhet rörande fet etter skador be

träffande fastigheter eller byggna

der skall den rätlssökande i ansök

ningen intyga att han inte har

rällsskyddsförsäkring eller något

annat liknande rättsskydd.

Utöver vad som följer av första Utöver vad
som följer av första,

och andra styckena skall uppgifter andra och tredje
styckena skall

också lämnas om den rällssökandes uppgifter också lämnas om den

förhållanden enligt elt formulär rällssökandes förhållanden enligt

som domstolsverket fastställer. ell
formulär som domstolsverket

fastställer.

Om ell dödsbo är sökande, skall i stället genom
bouppteckning eller på annat sätt en tillförlitlig utredning lämnas om boets
ekonomiska ställning.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Ansökningen
skall innehålla de uppgifter om dödsbodelägarnas ekonomiska villkor som är av
betydelse för prövningen.

Uppgiftema
om de ekonomiska förhållandena och om huruvida allmän rättshjälp tidigare har
sökts skall lämnas på heder och samvete.

Uppgifterna
om de ekonomiska förhållandena och om huruvida allmän rättshjälp tidigare har
sökts skall lämnas på heder och samvete. Detsamma gäller uppgifter om förekomsten
av rällsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd ifråga om
angelägenheter rörande fel etter skador beträffande fastigheter eller
byggnader.

Om det i
etl mål eller i elt ärende kan bli fräga om nedsättning av
återbetalningsskyldighet enligl 31 § andra eller tredje stycket rältshjälpslagen
(1972:429), åligger del den make som inle har allmän rättshjälp alt lämna
domstolen eUer rältshjälpsnämnden de upplysningar som behövs vid prövningen av
återbelalningsskyldighelen.

Om del i
elt mål eller i elt ärende kan bli fråga om nedsättning av
ålerbelalningsskyldighet enligl 31 § andra stycket rältshjälpslagen (1972:429),
åligger det den make som inte har allmän rättshjälp all lämna domstolen de
upplysningar som behövs vid prövningen av återbelalningsskyldighelen.

Denna förordning träder i kraft den I januari 1983. Har
rättshjälp sökts före ikraftträdandet lillämpas 26 § i sin äldre lydelse.

Prop. 1982/83:61 71

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden över departementspromemorian (Ds Ju 1982:2)
Rättshjälpskostnaderna

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över belänkandet avgelts av juslitiekanslern,
domstolsverket, besvärsnämnden för rättshjälpen, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Sollentuna tingsrält, Falu
tingsrätt. Lunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, rältshjälpsnämnden i Stockholm,
rältshjälpsnämnden i Göteborg, rältshjälpsnämnden i Malmö, rättshjälpsnämnden i
Sundsvall, Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm, allmänna advokatbyrån i
Uppsala, allmänna advokatbyrån i Göteborg, allmänna advokatbyrån i Luleå,
juridiska fakullelsnämnden vid Lunds universitet, kommittén för översyn av
rätlshjälpssystemel (rätlshjälpskommillén, 1982:01), Sveriges domareförbund,
Sveriges advokatsamfund, föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Centralorganisationen
SACO/SR och: Sveriges föreningsbankers förbund.

I
den följande sammanställningen återges yttrandena i regel i oavkortat skick.
För överskådlighelens skull redovisas de under skilda avsnitt.

I
Allmänna synpunkter

Domstolsverket:

De
i promemorian föreslagna åtgärderna beräknas ge en årlig besparing om ca 50
miljoner kronor på elt av domstolsverket (DV) beräknat medelsbehov för
budgetåret 1982/83 om 220 miljoner kronor. Del bör särskill anmärkas att
besparingarna endast berör anslagsposten Allmän rättshjälp. Den posten har av
DV beräknats till 138 miljoner kronor för budgetåret 1982/83. Förslagel innebär
således all den allmänna rättshjälpen skärs ned med ungefär 35 % vilket
givelvis medför en drastiskt minskad satsning på delta område. Tidigare
rättshjälpsreformer har haft tyngdpunkten lagd på rättssäkerhets- och
servicesynpunkler. Del är först under de allra senaste åren som
kostnadsaspekterna skjutils i förgrunden. DV har förståelse för att del
statsfinansiella läget medför all även rätlshjälpsområdet drabbas av
besparingsåtgärder. Fråga är dock hur långt besparingsslrävandena kan drivas
innan man träder för när den i rätlshjälpssammanhang bärande principen om all
ingen pä grund av sina ekonomiska förhållanden skall tvingas atl avstå från atl
tillvarata sina rättsliga intressen. Genom del nu

Prop.
1982/83:61 72

framlagda förslaget, med ökad progressivitel i
avgiftsuttaget och sänkt högsta inkomslgräns för erhållande av allmän
rättshjälp, befinner man sig enligl DVs mening nära den gräns där målet för
samhällets rättshjälp sätts i fara. Vid den bedömningen måste man beakta både
de tidigare gjorda begränsningarna i den allmänna rättshjälpens sakliga
tillämpningsområde och de nu föreslagna. Förslagen bör jämföras med atl området
för rättshjälp i form av offentligt försvar inle förändras och alt
tillämpningsområdet för offentligt biträde nyligen utvidgats. Enligt DVs mening
är del inle riktigt atl hälla en oförändrat hög standard beträffande dessa
rättshjälps-former och endast låta området för allmän rättshjälp bli föremål
för sparåtgärder. Åven om förmånen atl få en offentlig försvarare eller etl
offentligt biträde utgör viktiga rättssäkerhelsgarantier så får man inle glömma
bort atl också den allmänna rättshjälpen utgör elt viktigt värn för
rättssäkerheten särskill för personer i svag ekonomisk slällning.

Förutom de uppenbara konsekvenser som en minskad satsning
på rättshjälpens område får för den rätlssökande allmänheten kommer den
givelvis även all påverka den befintliga organisationen av rältshjälpsnämnderna
och de allmänna advokatbyråerna. Rältshjälpsorganisalionen sågs över i etl
långvarigt och grundligt utredningsarbete av rättshjälpsutredningen och
allmänna advokalbyråkommittén och den nuvarande organisationen gäller sedan år
1980. Sedan dess har rältshjälpslagen ändrats flera gånger. Genom de ändringar
som Irädde i kraft den I april 1981 och den I januari 1982 samt genom de nu
föreslagna ändringarna riskerar man alt förutsättningarna för all behålla den
befintliga organisationen delvis rycks undan. DV kan här nämna atl det av rätlshjälpsnämndernas
månadsvisa rapportering till verkel framgår alt antalet ansökningar om allmän
rättshjälp som inkommit under tiden januari - mars 1982 minskal med drygt 26%
jämfört med samma period 1981. Åven ärendelillslrömningen till de almänna
advokatbyråerna har minskat. Omfattningen på lång sikt av samhällets
rättshjälp behandlas inte i promemorian och man har inle heller belyst de
organisatoriska effekterna av förslagen. Av budgetpropositionen (1981/82:100
bilaga 5 s 91) framgår emellertid alt förslagen väntas få effekter på
rättshjälpsnämndernas arbetsbörda och alt de organisatoriska effekterna skall
undersökas av DV. DV, som vill betona sitt ansvar för rätls-hjälpsnämnderna och
de allmänna advokatbyråerna, efterlyser ell mera samlat grepp beträffande
förändringarna på rättshjälpens område och atl del åsyftade slutmålet anges.
Nuvarande etappvisa neddragningar skapar osäkerhet bland de anställda inom
verksamhetsområdet och försvårar planläggningen av arbetet inom organisationen.

Med hänsyn lill vad som sålunda anförts finner DV
anledning atl mana lill viss försiktighet beträffande förändringstaklen på
rättshjälpens område. DVs yttrande skall ses mot denna bakgrund och mol del
förhållandel all regeringen nyligen tillsatt en kommitté med uppdrag att se
över rättshjälpssystemet.

Prop.
1982/83:61 73

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden har förståelse för alt besparingsåtgärder i
nuvarande samhällsekonomiska situation är nödvändiga och även måste beröra samhällets
kostnader för rättshjälpen. De föreslagna besparingarna på 50 milj. kr.
reducerar emellertid de totala rätlshjälpsresurserna med över 20 procent, och
anslaget för allmän rättshjälp skärs ned med mer än en tredjedel.
Besvärsnämnden har svårl atl inse varför just rättshjälpen skall utsättas för
en sådan nedrustning. Enligl besvärsnämndens uppfattning är elt väl fungerande
rätlshjälpssyslem av grundläggande betydelse för medborgarnas möjligheter alt
anlita rättsordningen. De förslag som läggs fram i promemorian begränsar i hög
grad dessa möjligheter och är dessutom i flertalet fall av den arten atl de
berör grundläggande principer i rättshjälpssyslemet utan att konsekvenserna
närmare analyserats. Besvärsnämnden är därför slarki kritisk, mot flertalet av
de i promemorian framförda förslagen. De reformbehov som där aktualiserats,
måste övervägas mera ingående än som skett i promemorian och bör därför tas upp
av den nu tillsatta rätlshjälpskommillén.

Hovrätten för Västra Sverige:

Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att göra väsentliga
ändringar i rättshjälpslagen under den lid som rätlshjälpskommillén arbetar med
en total översyn av lagen. Med hänsyn framför allt lill den avsevärda tid det
kan väntas la innan denna kommittés arbete leder till lagstiftning och lill
kostnadsutvecklingen för rättshjälpen anser emellertid hovrätten del vara
befogat att redan nu vidta kostnadsbesparande åtgärder inom rätlshjälpsområdet.

Huddinge tingsrätt:

Som framgår av departementspromemorians inledning har
regeringen 22.12.1981 bemyndigat chefen för justitiedepartementet all tillkalla
en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att se över rättshjälpssyslemet.
Enligl direktiven har kommillén - med den begränsning som ligger i kravet på
atl åstadkomma besparingar - frihet att överväga en total revidering av
rättshjälpslagen. En väsentiig anledning till att tillsätta kommittén har
varit den ekonomiska utvecklingen. En huvuduppgift för kommittén är därför
enligl direktiven all - ulan all befogade rättsskyddsinlres-sen åsidosätts -
öka effektiviteten och få lill stånd besparingar.

Promemorian bygger på den förutsättningen alt staten - i
avvaktan på resultatet av nämnda kommitté - genom de i promemorian föreslagna
åtgärderna skall minska belastningen pä rätlshjälpsanslaget med cirka 50 milj.
kr. årligen.

Prop.
1982/83:61 v4

Tingsrätten delar uppfattningen att det med hänsyn till
den ekonomiska utvecklingen framstår som nödvändigt med besparingsåtgärder och
anser det positivt att rättshjälpssystemet - på sätt anges i direktiven - blir
föremål för en grundlig översyn i syfte all få lill stånd en smidigare,
effeklivare och mer beslående lagsliftningsprodukt på området. De
lillämpningsrutiner som tillskapats genom den nuvarande regleringen är föga
rationella och myckel arbetskrävande.

Mot bakgrund av den besparingspremiss, på vilken
promemorian bygger, och med beaktande av det vittgående uppdrag atl göra en
översyn av rältshjälpslagstiftningen som den nämnda kommittén erhållit anser
sig tingsrätten kunna begränsa sill yttrande till frågan om lämpligheten av
valda lösningar för all nå besparingsmålet samt huruvida åtgärderna bör kunna
genomföras utan dröjsmål eller om vissa åtgärder bör anstå och övervägas av
kommittén i ell slörre sammanhang.

------ Tingsrältens yttrande innebär all vissa av de i
promemorian

föreslagna åtgärderna bör övervägas av kommillén. Anses
vissa åtgärder mer brådskande än andra borde kommittén, som i och för sig skall
bedriva sin arbete skyndsamt, kunna åläggas att prioritera angivna frågor och
redovisa resultatet i delbetänkande.

Lunds tingsrätt:

Alltsedan tillkomsten av rältshjälpslagen (RHL 1973) har
den varit föremål för en mängd ändringar och en nyligen tillsatt
parlamentarisk kommitté har enligl direktiven alt överväga en total revidering
av lagen. Det förefaller därför förvånande att departementet nu ulan någon som
helsl parlamentarisk förankring föreslår principiellt viktiga förändringar i
lagen. Del torde bli svårt för kommittén alt efter en riksdagsbehandling av de
i promemorian upptagna förslagen förutsättningslöst pröva dem. En sådan
lagstiftningsteknik ter sig främmande för svenskt rättsväsen och kan försvaras
endast om det uppsatta sparmålet är så angeläget alt ytterligare en revidering
av lagen inle kan anslå i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete. Del
ankommer dock inle på lingsränen all pröva om så är fallet.

Sedan införandet av RHL har såväl kostnaderna för
rättshjälpen som antalet beviljade rältshjälpsansökningar ökat. I flertalet
ordinära tvistemål täcks idag merparten av rättegångskostnaderna primärt av den
allmänna rättshjälpen. Samtidigt har, efter ändringarna i RHL 1980, del alltmer
komplicerade regelsystemet kommil att medföra en icke obetydlig ökning av
domstolarnas arbetsbörda. Tingsrätten vill därför redan inledningsvis påpeka
alt stora besparingar skulle kunna göras — icke minsl effeklivitels-mässigt -
om hanteringen av rättshjälpsfrågorna kunde förenklas.

Prop.
1982/83:61 75

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Rältshjälpsnämnden vill inledningsvis erinra om
rätlshjälpslagstiflning-ens grundkaraktär av social lagstiftning såtillvida all
denna för den enskilde är avsedd alt utgöra ett medel atl vid befogade behov
kunna tillvarataga sina rättsliga intressen utan hinder av bristande ekonomiska
resurser. Även om rättshjälpssystemet bygger på principen atl den rätlssökande
efter förmåga själv skall bidraga till kostnaderna för rättshjälpen får della
inte undanskymma tankegången att möjligheten lill rättshjälp är en förmån som
samhället åtagit sig att tillhandahålla det stora flertalet rätlssökande. Häri
borde enligt nämndens förmenande ligga en spärr mot alt - även om
samhällsekonomiska skäl talar för åtstramningar bl. a. inom den offentliga
sektorn - sådana åtgärder i besparingssyfte vidtages alt angivna syfte med
rältshjälpslagstiflningen i väsentliga avseenden förfelas. Nämnden inser
förvisso till fullo viklen av att i dagens ekonomiska läge besparingar kommer
till stånd. Dock vill nämnden varna för atl åtgärder i delta syfte utformas så
att den aktuella lagstiftningen urholkas dithän atl vad som i realiteten
återstår för den enskilde rättssökanden att utnyttja av de ursprungligen
tillskapade förmånerna endast blir av mer eller mindre marginellt slag. En
alltför kraftig skärpning av grunderna för beräkningen av de rättssökandes
egenavgifter får exempelvis i de fall rällsskyddsförsäkring inte förekommer
eller kan anlitas tveklöst den konsekvensen atl en stor del av
medelinkomsttagarna av ekonomiska skäl - dvs. rättshjälpsavgiftens storlek -
inle anser sig kunna tillvaralaga sina kanske helt befogade rättsliga
intressen.

I promemorian utsägs alt syftet med de besparingsförslag
som framläggs i densamma är atl minska belastningen på rätlshjälpsanslaget med
ca 50 miljoner kronor årligen. Selt i relation lill den totala kostnaden för
rättshjälpen är beloppet anmärkningsvärt högt. Mera anmärkningsvärt anser dock
rältshjälpsnämnden vara alt i promemorian inte närmare redovisas hur angivna
besparingseffekt räknats fram. Enligt nämndens mening är det ell rimligt krav
all de beräkningar som ligger lill grund för en föreslagen nedskärning i ett
anslag — i all synnerhet av förevarande proportion — redovisas åtminstone i
sina huvuddrag. Della är viktigt av olika skäl - inte minsl för all de
myndigheter som i sin dagliga verksamhel tillämpar rältshjälpslagstiftningen
skall på ett meningsfullt sätt kunna yttra sig över de framlagda förslagen. Ett
studium av budgetpropositionen 1981/82:100 ulvisar atl rättshjälpskoslnaderna
är del enda anslag inom domstolsverkels verksamhetsområde som
justitiedepartementet funnit ge utrymme för beloppsmässiga nedskärningar. Den
refleklionen ligger nära lill hands all angivandel av spareffeklen 50 miljoner
kronor i förevarande promemoria liksom för övrigt 25 miljoner kronor enligt
propositionen 1981/82:28 mera är ell uttryck för en åstundan lill ell uppsatt
sparmål än en på saklig grund framräknad effekt.

Prop.
1982/83:61 76

Rältshjälpsnämnden vill inledningsvis också framhålla
viklen av all de föreslagna lagändringarna erhåller en sådan utformning i
tekniskt avseende att alltför stora svårigheter inle uppkommer vid en framlida
tillämpning av desamma. Vissa erinringar i detta avseende kan enligt nämndens
mening riktas mol delar av ändringsförslagen.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm,
är av skiljaktig mening:

Enligt min uppfattning kan inte rättshjälpen undantas i
besparingsarbetel. Del är nödvändigt atl inskränkningar vidtas även inom denna
sektor om samhället i framliden skall kunna garantera människor en grundtrygghet.

Mot denna bakgrund saml de skäl som jag för övrigt
redovisar i det följande kan jag inte instämma i vissa delar av nämndens
yttrande.

Nämnden påpekar i yttrandet inledningsvis atl man förvisso
inser lill fullo vikten av atl i dagens ekonomiska läge besparingar kommer till
slånd. Jag anser delta påpekande samt de synpunkter nämnden framför om
rällshjälpslagstiftningens grundkaraktär av social lagstiftning är fullt
till-fylles som inledning.

Del avsnin i yttrandets inledning där nämnden gör
reflektioner runt hur besparingseffekten räknats fram bör därför utgå.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg (majoriteten):

Nämnden vill framhålla all den hyser allvarliga
principiella betänkligheter mot alt ingrepp göres i rättshjälpslagen under tid
en särskilt sammansatt parlamentarisk kommitté arbetar med en lolal översyn av
rättshjälpssyslemet.

Avd.dir. Curt Romanus, chef för rältshjätpsnämndens
kansli, är av skiljaktig mening:

Den särskilda kommitté - rätlshjälpskommillén - som
tillkallats all se över rättshjälpssystemet har påbörjat sitt arbete. Kommittén
skall enligt direktiven bedriva sitt arbete skyndsamt. Kommilténs arbete kan
leda till förslag innebärande en radikal ändring av rätlshjälpssystemel och de
nu aktuella förslagen. Med hänsyn härtill avslyrker jag de i promemorian
framlagda förslagen.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

I inledningen lill den remitterade promemorian lämnas en
kort översikt över rältshjälpssyslemets tillblivelse och oroliga förflutna. Låt
vara atl systemet hade sina brister från början, men delta motiverar ändå inte
del

Prop.
1982/83:61 77

ständiga plottrande på systemet som därefter förekommit
och som alltjämt fortgår. Det torde - dessbättre - vara ganska enastående att,
som justitiedepartementet nu gjort, tillsätta en utredning med vittgående
direktiv och samlidigt inom departementet göra upp ett förslag enbart i
besparingssyfte, avsett atl forceras fram för att tillgodose dagsaktuella
politiska syften. De i promemorian upptagna besparingspunkterna kan vid en
första anblick tyckas ha bara en tämligen begränsad räckvidd, när de belraktas
var för sig. Sammantagna utgör de emellertid etl allvariigt hot mol den
allmänna rättshjälpens sociala funktion. Vad man framför allt reagerar emol är
all förslaget, som helt bärs upp av besparingssynpunkl, saknar en sammanhållande
linje. Man har överhuvud ej beaktat vilken tolaleffekl de föreslagna åtgärderna
fär för rätlshjälpssystemel som sådant. I vissa fall har man på ett
anmärkningsvärt sätt underiåtit atl sätta in problemen i ett vidare sammanhang.
Promemorieförslaget föregriper på ell olyckligt sätt resultatet av den
pågående utredningens förslag till en övergripande reform. De betydande
ändringar i rältshjälpslagen som trädde i kraft l.l. 1980 bar en tydlig prägel
av provisorium och kompromiss. De som arbetar med rälts-hjälpsfrågor - domstolar,
rättshjälpsnämnder, advokater m.fl. - kan ställa ell befogat krav på en rimlig
stabilitet i regelsystemet. Den osäkerhet som f.n. råder har menliga
konsekvenser på olika sätt, bl.a. i fråga om effektivitet och praxisbildning.
Det bör vara möjligt atl avvakta resultatet av den pågående utredningen och
äntligen få fram ell genomtänkt rätlshjälpssyslem som kan fungera även i tider
med dåliga statsfinanser. Rältshjälpsnämnden avstyrker därför att lagstiftning
nu sker pä grund av det remitterade förslagel.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Rältshjälpslagen har efter sin tillkomst år 1973 varit
föremål för åtskilliga och ibland ganska omfallande ändringar. Den I januari
1980 trädde senast omfattande ändringar i kraft. Dessa ändringar har inte
alllid bidragit lill alt underlätta tillämpningen av lagen. Nya genomgripande
ändringar är nu aviserade sedan regeringen i december 1981 beslutat bemyndiga
chefen för justiliedeparlemenlel alt tillkalla en parlamentariskt sammansatt
kommitté för all se över rättshjälpssyslemet. I del läget förefaller det mindre
lämpligt all man kort därefter och således utan alt avvakta resultatet av
kommitténs arbete framlägger förslag lill nya betydande förändringar av
rättshjälpslagen och rällshjälpsförordningen. För alla dem som har alt
tillämpa dessa författningar innebär dessa täta förändringar ökade svårigheter
bl.a. i form av betydande osäkerhet i del dagliga arbetet. Även för den
rättssökande allmänheten innebär de täta förändringarna all missförstånd lätt
kan uppstå. Nämnden anser därför all del är i hög grad önskvärt atl man för
närvarande minskar ambitionerna till författningsändringar och avslår från
andra förändringar än dem som är oundgängligen nödvändiga.

Prop.
1982/83:61 78

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Allt sedan sin tillkomst har rältshjälpslagen varit under
ständig tillsyn och omarbetning och det har för flertalet advokater varit svårt
att hålla reda på vad som är gällande rätt. Den byråkrati, som präglar
rättshjälpssyslemet, finns alltjämt krav även efter nu föreslagna
förändringar.

Utan alt ifrågasätta besparingssyftet anser advokatbyrån
att del framlagda förslagel inte är bra utan tarvar en hel del kritik.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Rätlshjälpsreformen, som trädde i kraft år 1973, innebar
ell starkt förbättrat rättsskydd för stora grupper medborgare i vårt samhälle.
De ändringar som skedde i reformen 1979 (i kraft 1 januari 1980) syftade till
en effektivisering och förenkling av de olika formerna för rättshjälp men
innebar ingen ekonomisk inskränkning av den enskildes rätt och möjligheter all
tillvarata sina rättsliga intressen. En bärande princip i rättshjälps-systemet
är atl rättshjälp skall kunna lämnas envar i sak där rättsligt behov av bistånd
föreligger. Ingen skall av ekonomiska skäl behöva avstå från atl tillvarata sin
räll. Det förtjänar i detta sammanhang all understrykas atl den principen
förväntas ligga fast vid den översyn av rätlshjälpssystemel som nu föreslår. I
kommittédirektiven för översyn av rättshjälpssyslemet 1981:75, sid 3, fastslås
alt den grundläggande målsättningen för rättshjälpssyslemet inle fär förloras
ur sikte, "nämligen alt den enskilde skall ha möjlighel att tillvarata
sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation".

När rättshjälp dras in kan den enskilde försättas i en
mycket svår situation. Även om många skäl kan tala för alt han i en aktuell
process kan komma att vinna målet, kanske han inte kommer all ha råd att
fortsätta processen och betala advokatkoslnaderna. De nuvarande reglerna om
rättegångskostnaders fördelning fungerar så, att om part återtar yrkande får
han betala motpartens rättegångskostnader. Den tvångssituation som den enskilde
råkar in i svarar inle mol de i reformen uppställda grundläggande principerna
om rätt lill rättshjälp.

Kostnaderna för samhällels rättshjälp uppgår lill cirka
240 miljoner kronor. Syftet med föreliggande besparingsförslag är att
belastningen på rätlshjälpsanslaget skall minskas med cirka 50 miljoner kronor.
Mot bakgrund av vad ovan framhållits måste ifrågasättas om en sådan minskning
kan ske ulan en väsentlig urholkning av gällande prindperför rättshjälpen. En
ändring av de principiella utgångspunkterna för rätlshjälpsreformen bör icke
ske i annan form än genom en parlamentarisk utredning.

Allmänt sett kan sägas all en provisorisk lagstiftning
lätt blir permanent, men ocksä atl en sådan lagstiftning sällan är tillräckligt
genomtänkt. De negativa konsekvenser som blir en följd härav får bäras av den
enskilde, ofta på ell både orättvist och slumpmässigt säll.

Prop.
1982/83:61 79

Advokatbyrån anser pä anförda skäl att de föreslagna
ändringarna icke bör komma till stånd i delta sammanhang. De ändringsförslag
som behandlas i föreliggande promemoria bör i stället bli föremål för
diskussioner och eventuella åtgärder i samband med den parlamentariska översyn
av rättshjälpssyslemet som föreslår.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Byrån vill betona sin uppfattning alt genom redan under
hand företagna besparingsåtgärder avseende rättshjälpen har den enskildes
möjligheter till berättigad hjälp i skilda rättsliga angelägenheter alltför
kraftigt inskränkts. I nu förevarande promemoria föreslås ytterligare
kostnadsbesparande ål-gärder inom rättshjälpen. Det är angelägel all ej
genomföra sådana åtgärder som medför en ur stalsfinansiell synpunkt marginell
besparing samtidigt som konsekvensen för den enskilde blir ell ytterligare
urholkat skydd i rättsliga angelägenheter.

Allmänna advokatbyrån i Luleå:

Byrån godtar utgångspunkten alt även rätlshjälpsanslaget i
nuvarande läge bör bli föremål för besparingsåtgärder.

Mol denna bakgrund har byrån inga principiella
invändningar mol de föreslagna ändringarna i rältshjälpslagen med undantag av
den föreslagna inskränkningen i 8 §.

Som avslutande kommentar vill byrån peka på alt de föreslagna
inskränkningarna av området för rättshjälp och ändringarna i konstruktionen av
rätlshjälpsavgiflerna kan komma att medföra svårigheter för de allmänna
advokatbyråerna. Inskränkningarna berör några av de ärendeslag som är vanliga
på just dessa byråer. Eftersom de allmänna advokatbyråerna i hög grad
förknippas med den allmänna rättshjälpen, blir dessa byråer särskill känsliga
för varje förändring som uppfattas som en försämring av en förmån. Ordet
"rättshjälp" har för klienten ett positivt innehåll, och en positiv
förväntan förvandlas lätt lill en direkt negativ attityd om förväntan inle
infrias. Del är sannolikt all de allmänna advokatbyråerna blir mera utsatta för
en sådan attitydförändring än de enskilda advokatbyråerna, som inte på samma
sätt marknadsför sig i anslutning lill rättshjälpen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Rältshjälpslagens regelsystem är invecklat och har
avsevärda styrnings-effekter som är ofullständigt utredda. Lagen fungerar nu
mindre väl och drar stora kostnader. En noggrann översyn är befogad och den
skall också

Prop.
1982/83:61 80

komma lill slånd. I föreliggande PM föreslås en del
förändringar på kort sikt för atl omedelbart uppnå besparingar. Principiellt är
det otillfredsställande alt förslagen vilar på så ofullständigt
utredningsunderiag. För alt undvika ryckigheter i lagstiftningen bör man för
närvarande avstå från att införa nya element i lagen. De erforderliga
besparingarna bör ske genom punktingrepp. Delaljjuslering bör anslå tills
utredningen är klar. För de rätlstillämpande myndigheterna uppslår svårigheter
om rällshjälpsreglerna ändras ofta. Härvid kan nämnas alt rältshjälpslagen och
rällshjälpsförordningen ändrades 14 gånger under 1981.

Sveriges domareförbund:

Domareförbundet ansluter sig till den i promemorian
redovisade uppfattningen att en översyn av rältshjälpslagen är påkallad av den
kostnadsutveckling som skett i fråga om samhällets rättshjälp alltsedan lagens
tillkomst. Del är naturligt att en sådan översyn i första hand lar sikte på
tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen och på omfattningen av
rältshjälpsförmånerna. Syflel all åstadkomma kostnadsbesparingar för samhället
torde emellertid också i icke ringa grad kunna nås genom en genomgripande
förenkling av de tillämpningsrutiner som tillskapats genom den nuvarande
regleringen. Del råder ingen tvekan om all dessa rutiner, som med fog
kritiserats för sin höggradigt byråkratiska prägel, framstår som myckel
arbetskrävande och föga rationella i den praktiska tillämpningen. För
domslolspersonalen tar rätlshjälpsrulinerna i anspråk mycken lid som borde
komma den dömande verksamheten lill godo. Domareförbundet hälsar därtor med
tillfredsställelse alt kommittén i direktiven fått frihet atl överväga en total
revidering av rältshjälpslagen.

De i promemorian framförda förslagen innebär i viss mån
förenklingar som av besparingsskäl avses bli genomförda redan nu. - - - - 1
övriga avseenden hänger förslaget dock i så hög grad samman med utformningen
och omfattningen av rättshjälpssyslemet i dess helhet att de bör övervägas i
samband med kommitténs arbete; kommittén skall enligl direktiven bedriva sitt
arbete skyndsamt. Förbundet föreslår därför alt prövningen av förslagen såvill
rör rättshjälpsavgifter, rättshjälp vid bodelning och rättshjälp i
angelägenheter om fel i fastighet tills vidare anstår.

Domareförbundet finner dock anledning alt anlägga följande
synpunkter på de i promemorian framförda förslagen i sist angivna avseenden.

Sveriges advokatsamfund:

Kostnaderna för samhällets rättshjälp uppgår lill cirka
260 miljoner kronor per år. Syftet med föreliggande besparingsförslag är alt
belastningen pä rätlshjälpsanslaget skall minskas med cirka 50 miljoner kronor
årligen och atl anslaget för allmän rättshjälp skall skäras ned med mer än en

Prop.
1982/83:61 81

tredjedel. Uppenbarligen kan etl sådant drastiskt ingrepp
i rätlshjälpssystemel inte ske med bibehållande av de allmänt accepterade
värderingar som rättshjälpen vilar på.

Åven om
advokatsamfundet anser all vissa av de i departementspromemorian framförda
förslagen är väl värda beaktande avstyrker samfundet dock all dessa i något
avseende nu läggs lill grund för ändringar i rälts-hjälpslagsliflningen. För
undvikande av tvära kast i lagstiftningen och icke tillräckligt utredda konsekvenser
för berörda rätlssökande synes del advokatsamfundet lämpligast atl förslaget
överlämnas till den tillsatta rältshjälpskommittén för närmare överväganden
och inpassning i det slörre sammanhang som kommittén har atl behandla.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

De tält kommande ändringarna i rättshjälpssyslemet har
inneburit stora svårigheter för alla, som satts all administrera systemet,
vilket i sig medfört en sämre effektivitet över hela linjen än som varit både
önskvärd och avsedd. Kommande förändringar bör därför ske med varsam hand.

Föreningen är väl medveten om och har slor förståelse för
all behovel av sparsamhel inom statsförvaltningen även måste drabba delta
område och föreningen har också aktivt och i positiv anda sökt medverka
härtill. Föreningen och dess medlemmar måste dock med skärpa framhålla och
understryka tvenne viktiga faktorer, som måste vara etl rättesnöre i alla
åtgärder, som planeras. Först och viktigast är att sparsamhetsivern aldrig får
drabba dem, som bäst behöver hjälpen. Därnäst kommer att vidtagna åtgärder icke
får medföra ökat och/eller försvårat arbete för dem, som skall handlägga
rätlshjälpsärenden, enär sådant automatiskt medför kostnadsökningar, som
riskerar att helt eller delvis konsumera de tänkta besparingar, som åtgärderna
syftar till.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

De åtgärder som föreslås i promemorian är ell led i
försöken alt minska kostnaderna för rättshjälpen. Samtidigt har åtgärderna
effekter när det gäller utnyttjandet i allmänhet av samhällets tvistlösande
organ. Också i den delen kan en viss dämpning vara önskvärd.

Med
tanke pä förslagels principiella räckvidd i nu angivna avseenden hade del varit
befogal med överväganden i ell slörre perspektiv, där man bl.a. kunnat bedöma
medborgarnas behov och möjligheter i slorl av hjälp med kostnaderna för
ivisllösning. I etl sådant sammanhang hade del varit naturligt att se skyddet
genom rättshjälpen och skyddet genom rällsskyddsförsäkringen som en i princip
sammanhängande enhet. En förändring i den ena delen av skyddet kan ha stora
återverkningar i den andra. Del hade också varit naturligt atl, vid sidan av
ersäliningsmöjligheterna, 6 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 61

Prop.
1982/83:61 82

försöka närmare penetrera möjlighelerna all förändra de
regler och förhållanden som leder lill tvister och all behov av rättsskydd
över huvud tagel uppkommer.

I stället får dessa vikliga principiella aspekter anslå
lill den slörre översyn av rättshjälpen som nyligen har tillsatts. Detta finner
riksförbundet olyckligt. Man kan nämligen inte undgå atl komma in på de
principiella frågorna redan i det nu aktuella sammanhanget. Vad som allmänt
karaktäriserar departementels förslag är atl man angriper symptomen snarare än
orsakerna lill den omfallande belastningen på rättshjälpen. 1 stället för atl
från rättshjälpen föra bort en viss typ av processer som leder till stora
kostnader för statsverket borde man med andra ord i stället undersöka
möjlighelerna all lagstiftningsvägen råda bot på ivisteanledningarna eller i
vart fall reducera benägenheten atl processa.

Folksam:

Folksam ställer sig kritisk lill atl departementet nu
föreslår vissa ändringar i rältshjälpslagstiftningen, när regeringen helt
nyligen tillsalt en parlamentarisk utredning med direktiv alt
förutsättningslöst överväga hur hela rättshjälpslagslifiningen bör utformas.
Med hänsyn härtill syns det lämpligt all avvakta resultatet av den
pariamentariska utredningen.

Enligl Folksams mening är del från demokratisk synpunkt
självklart alt ingen medborgare av ekonomiska skäl skall vara förhindrad alt
tillvarata sin rätt. Denna uppfattning var ell viktigt motiv för Folksam när
företagel som del första försäkringsbolaget introducerade
rätlsskyddsförsäkringen i landet. Sä länge som denna försäkringsform fyller elt
väsentligt behov hos försäkringstagarna kommer Folksam att tillhandahålla
rättsskyddsförsäkringen.

Med hänsyn lill rättshjälpens demokratiska betydelse anser
Folksam atl det hade varit lämpligl att man vid departementets granskning inle
i första hand riklat in sig på att ekonomiskt begränsa rältshjälpsförmånerna. I
stället skulle man ha kunnat börja med all undersöka varför är rättshjälpens
kostnader så stora. Man borde kanske överväga om man med annan lagstiftning kan
minska belastningen på domstolarna och begränsa rättegångs- och andra
kostnader.

Man borde vidare först överväga hur etl grundläggande
rältshjälpssys-lem bör vara utformat. Det vore kanske rimligl atl än en gång
pröva om inle ell rimligl grundskydd bör omfatta också molpartskoslnader även
om direktiven till departementet och den parlamentariska utredningen fömtsätter
atl man inte föreslår någonting som medför kostnadsökningar. Del är någol
motsägelsefullt i atl människor med låga inkomster kan få ell myckel stort
bidrag lill täckande av egna kostnader samtidigt som man måste vara beredda all
själv betala molpartskoslnader.

Del är klart all medborgarna har behov av att få en rimlig
ekonomisk

Prop.
1982/83:61 83

hjälp
för alt tillvarata sin rätt. År della enbart en fråga om enskilda människors
ekonomiska möjligheter atl processa eller finns del anledning ta hänsyn även
till andra faktorer såsom tvisters olika art och omfattning? Åndringsförslagen
berör vikliga principiella frågor ulan all man tillräckligt analyserat
problemen. När man föreslår självrisk är det inte bara en fråga om all minska
stalsutgifterna ulan man för då i rältshjälpslagstiftningen in etl nytt
momenl. Med självrisken syftar man lill all göra människor mera
processekonomiskl medvetna även sedan rätlshjälpsavgifien uppnåtts. I
anslutning till ell förslag om självrisk borde man därför ha undersökt om det
finns andra möjligheter att motivera människor till processekonomiska
överväganden. Man skulle kunna överväga också andra medel såsom ytterligare
rällshjälpsavgift vid överklagande. Man kan också tänka sig atl förändra den
nuvarande inlresseprövningen. Atl rällsskyddsförsäkringen har en procentuell
självrisk som komplement lill grundsjälvrisk hindrar inte en förutsättningslös
diskussion om dessa frågor.

Centralorganisationen
SACO/SR:

Sammanlagt
innebär förslagen lill besparingar på rätlshjälpsanslaget en betydlig
urholkning av den allmänna rättshjälpen. Del finns goda skäl all förmoda alt
della skapar speciella problem för de allmänna advokatbyråerna där det helt
dominerande antalet mäl täckes av allmän rättshjälp. Genom den minskade
rättshjälpen är en nedgång i antalet ärenden ofrånkomlig. Många byråer får
därmed svårl all erhålla full kostnadstäckning. Det synes ofrånkomligt atl en
prövning av de allmänna advokatbyråernas verksamhel måste ske i de fortsatta
diskussionerna om minskad rättshjälp.

2
Rättshjälpsavgifter m.m.

2.1
Allmänt

Rättshjälpskommittén
(1982:01):

Ordet
"gränsbelopp" är borttaget ur 12 § RHL. 13 § RHL bör därför få

följande lydelse; Bidrar-- underhåll,
skall inkomstgränserna enligl

12 §
första och andra styckena ökas med niotusen kronor bidrar.

Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

De
redan genomförda höjningarna har på många byråer haft en märkbar effekt.
Förfrågningar om kostnaderna i samband med tidsbeställning har ökat och i många
fall medfört alt man dragit sig för att söka den behövliga hjälpen. Fortsatta
avgiftsökningar kan förväntas öka denna effekt. Antalet rådgivningar har
minskal starkt och kan förväntas minska ytteriigare.

Prop.
1982/83:61 84

Dessvärre drabbas hårdast de särskilt behövande. Enär de
avvägningar, som här måste ske, är av politisk natur, nöjer sig föreningen med
all erinra om länkbara effekter utan atl laga egen slällning.

2.2 Självrisk

Domstolsverket (majoriteten):

DV avstyrker förslaget. Verkel vill dock anföra följande.
Talrika exempel kan anföras på situationer där processer förts helt ulan all
del gjorts några processekonomiska överväganden. Den grundläggande tanken bakom
förslagel alt införa en självrisk är därför riktig. Konsekvenserna av
förslaget, sådant del presenteras i promemorian, är emellertid inte helt
överblickbara. Uppenbart är dock, atl frånvaron av en koppling mellan den
rällssökandes inkomst och självrisken strider mot den grundläggande tanken i
rättshjälpslagen om betalning efter förmåga och att detta kan få ödesdigra
konsekvenser för mindre bemedlade personer, särskill som någol absolut
avgiflstak inte föreslås. Man måste även beakta alt självrisken, som i vissa
fall kan komma att uppgå lill myckel stora belopp, regelmässigt måste erläggas
i förskott. Denna omständighet kan få lill följd atl vissa personer av
ekonomiska skäl tvingas all avslå från alt göra sin räll gällande. I värsta
fall kan ett biträdes krav på förskott hindra en part från all fortsätta en
redan inledd process. Enligl DVs mening måste de närmare konsekvenserna av en
självrisk utredas innan lagstiftning i denna del bör komma i fräga. Några
slörre nackdelar med atl inte nu införa elt sådant självrisksyslem som föreslås
i promemorian kan DV inte se. Besparingseffekterna av elt sådant system är
nämligen begränsade och kan enligt beräkningar som DV ulfört väntas uppgå till
cirka 5 miljoner kr. årligen. Som DV anfört inledningsvis i detta yttrande har
ärendetillströmningen till rältshjälpsnämnderna minskal kraftigt under första
kvartalet 1982. Det är således sannolikt atl besparingseffekterna av redan
ikraftlrädda ändringar i rättshjälpslagen blir större än beräknat. Det bör
ankomma på rättshjälpsutredningen alt studera hur ell självrisksystem bör
konstrueras.

Riksdagsledamoten Gunilla André, DV, är av skiljaktig
tnening:

Förslaget kan godtas om regler utarbetas för att begränsa
självrisken. Det kan ske genom att det sätts elt koslnadslak med koppling till
den rällssökandes inkomst. Därigenom undanröjs risken för all nägon av ekonomiska
skäl tvingas avstå från all göra sin rätt gällande. Som framgår av
majoritetsskrivningen kan talrika exempel anföras pä situationer där processer
förts helt ulan atl det gjorts några processekonomiska överväganden. Jag delar
uppfattningen atl den grundläggande tanken bakom förslagel att införa en
självrisk är riklig.

Prop.
1982/83:61 85

Besvärsnämnden för rättshjälpen (majoriteten):

Syftet med de föreslagna reglerna anges vara att hålla
nere kostnaderna för rättshjälpen. Härvid bortses helt från den roll
råltsskyddsförsäk-ringarna spelar inom rättshjälpen. Rätlshjälpsavgiflerna -
liksom ansvaret för motpartens rättegångskostnader - är avsedda atl utgöra den
kostnadsrisk som den rätlssökande själv lar när han driver en rättslig
angelägenhet med slöd av allmän rättshjälp. Denna koslnadsrisk borde vara
starkt ägnad att hindra missbruk av rättshjälpen. Den tänkta ordningen har
emellertid rubbals i grunden genom rätlsskyddsförsäkringarnas utformning. Dessa
läcker nämligen såväl avgifterna som ansvaret för motpartens rättegångskostnader.
En rätlssökande som har rällsskyddsförsäkring tar alltså inle nägon nämnvärd
koslnadsrisk och den i rältshjälpslagen inbyggda spärren mol missbruk sätts ur
funktion. Della problem måste lösas genom att förhållandel mellan rättshjälp
och rällsskyddsförsäkring ordnas på elt ändamålsenligt sätt.

Anledning saknas all antaga annat än att jämväl den nu
föreslagna självrisken inom ramen för rättshjälpen kommer all omfattas av rällsskyddsförsäkringen.
Införandet av självrisk kommer således all i myckel ringa omfattning fungera
som en hämsko på processlyslnaden. Genom den föreslagna lagändringen kommer
visserligen staten atl tillföras medel. Della kommer emellertid atl gå ut över
dem som av ekonomiska eller andra skäl ej har rättsskyddsförsäkring.
Besvärsnämnden vill i sammanhanget erinra om all biträdeskoslnaderna i enstaka
fall kan uppgå lill miljonbelopp och all kostnader i storleksordningen 100 000 kr.
inle är ovanliga. En självrisk om tio procent av biirädeskoslnaden kan därför
medföra mycket höga avgifter. I promemorian har problemet ytligt berörts, men
någon begränsning av självrisken har inle föreslagils. Den föreslagna lagändringen
kan således medföra att rättssökande, som är i ekonomiskt bryd-samma
situationer och i behov av juridiskt bistånd, saknar möjlighet alt utnyttja
rättshjälpen. En sådan konsekvens strider mot rättshjälpslagstiftningens syfte
och besvärsnåmnden avslyrker därför förslaget.

Riksdagsledamoten Bertil Johansson, besvärsnämnden för
rättshjälpen, är av skiljaktig mening:

Jag kan acceptera en form av självrisk i
rättshjälpssyslemet om det utformas på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart
sätt. Promemorian "Rättshjälpskoslnader" har lagt fram ell förslag
lill en sådan lösning. Jag är inte övertygad alt detta lill alla delar är den
fullständiga lösningen på etl sådant system. Men den rätlshjälpskommUté som nu
är tillsatt bör la upp justiliedeparlementets promemoria i denna del till
prövning och lägga fram förslag i sill belänkande.

Prop.
1982/83:61 86

Hovrätten för Västra Sverige (majoriteten):

Hovrälten delar den i promemorian uttalade meningen all
det finns anledning pröva all med hjälp av självriskregler hålla nere kostnaderna
för rättshjälpen. Hovrälten kan också ansluta sig lill kommilténs uttalande atl
reglerna bör utformas så atl de motverkar uppkomsten av stora och för
samhällets rättshjälp onödigt kostnadskrävande mål. Det kan dock ifrågasättas
om en så låg självrisk som tio procent av ersättningen till ombudet kommer att
i någon högre grad kunna tillgodose elt sådant syfte: Oavsett självriskens
storlek torde det vara erforderligt med en regel om alt nedsättning av
självrisken kan ske för personer med myckel små inkomster.

Hovrätlslagmannen Lars Öhrbom år av skiljaktig mening och
anför:

Det föreslagna systemet med självrisk innebär en
ingripande förändring av rättshjälpssyslemet med verkan inle endast på vissa
speciella typer av ärenden utan över hela fältet. Del framstår som oacceptabelt
att på grundval av den torftiga utredning och argumentation som erbjudes i
promemorian genomföra en så ingripande förändring. Den nu arbetande
rätlshjälpskommillén har i uppdrag bl.a. atl se över hela kostnads- och
finansieringssystemet inom rättshjälpen. Del framstår vid sådant förhållande
som myckel olyckligt atl, som nu skett, rycka ut och spedalbehandla en liten
del av hela den problemalik som föreligger på området. Man föregriper på detta
sätt och binder i viss mån upp utredningen, som därigenom torde försvåras.

Det synes i hög grad olämpligt all såsom föreslagils
arbeta med en generell procentsals för självrisk som "blint" drabbar
parter med olika ekonomiska förutsättningar; på den ekonomiskt svage lägger man
härigenom i vissa fall en orimlig ekonomisk börda. En nära lill hands liggande
lösning vore atl bällre anpassa rältshjälpsavgifterna lill den verkliga betalningsförmågan,
därvid synes lämpligl all dels la hänsyn lill familjens ekonomi i dess helhet
och dels betydligt skärpa de nuvarande reglema för beaktande av
förmögenhetsinnehav, varvid innehavet av schablontaxerad fastighet särskill
kommer i blickfältet.

I förevarande sammanhang bör också anmärkas all de
nuvarande bestämmelserna i 22 § 2 st. rättshjälpslagen erbjuder ett visst
remedium mot onödigt kostnadskrävande åtgärder från biträdes sida i ärende vari
rättshjälp beviljats.

Del synes oundvikligt all ett införande av självrisk
innebär elt icke obetydligt administrativt arbete med därav föranledd ökning av
kostnaderna. Åven för del förordnade biträdel är systemet med självrisk ägnat
atl medföra betydande komplikationer i skilda hänseenden.

Jag anser på grund av det anförda atl etl syslem med
självrisk inte bör genomföras för närvarande.

Prop. 1982/83:61 87

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker förslaget att elt självrisksyslem
införs.

Den beloppsgräns som föreslagils, 3 000 kr. avseende
biträdeskoslnad, kan enligt hovrättens mening vara för låg. Uppgifterna i
promemorian om alt flertalet mål och ärenden brukar kunna genomföras lill en
biträdeskoslnad på den rällssökandes sida som inle överstiger 3 000 kr. och
alt ersättningen för tidsspillan och ullägg endasi undantagsvis uppgår lill mer
än 500 kr. är nog riktiga men måste avse riket som helhet. I övre Norrland är
antalet advokater förhållandevis litet, och advokatbyråerna är koncentrerade
till ett fåtal orter. Pä grund härav och på grund av de stora avstånden är
advokaterna i övre Norrland tvungna att företa länga och tidskrävande resor.
Alt ersätiningen för tidsspillan och utlägg överstiger ersättningen för arbete
är inle alls någon ovanlighet. Förslagel all den rätlssökande själv skall
betala tio procent av den biträdeskostnad som överstiger 3 000 kr. kommer
därför att missgynna befolkningen i övre Norrland. Systemet skulle bli mer
rättvist om man endast skulle ta hänsyn till storleken av ersättningen för
arbete, dvs. så att den rätlssökande svarar för en andel av den del av
rättshjälpsbiträdets ersättning för arbete som överstiger 3 000 kr. Etl alternativ
är all höja beloppsgränsen till förslagsvis 5 000 kr. men låta självrisken
omfatta även ersätiningen för tidsspillan och utlägg.

Del kan vidare ifrågasättas om självrisken bör ha just den
föreslagna nivån, tio procent. I en del fall torde självrisken bli så låg att
den inte får någon större inverkan på den enskildes benägenhet att avstå från
ett onödigt och kostsamt processande. I mål med myckel stor biträdesersätlning
kan självrisken i sin tur bli oskäligt betungande. Eftersom del är angeläget
att finna etl system som är enkelt atl tillämpa, tillstyrker hovrälten ändå,
att självrisk bestäms efter den i promemorian föreslagna enhetliga
procentsatsen, om man samtidigt gör det möjligt att i vissa fall begränsa
självrisken.

Även om hovrätten tillstyrker att ett självrisksystem
införs, är hovrätten samtidigt något tveksam huruvida en sådan åtgärd verkligen
medför några mera påtagliga besparingar, bl.a. med hänsyn lill alt
administrationskostnaderna säkerligen ocksä ökar. Systemet med
rättshjälpsavgifler och sättet för atl beräkna dem torde dock komma alt ses
över av rällshjälpskommit-lén, som ju dessutom har frihet alt överväga en lolal
revidering av rältshjälpslagen.

Huddinge tingsrätt:

Såvitt avser angelägenheter som prövas vid de allmänna
domstolarna kan ifrågasättas om elt självrisksyslem enligl förslagel bör gälla
alla typer av mål — låt vara alt möjlighet lill jämkning införs - således också

Prop. 1982/83:61 88

indispositiva
mål. Vidare vore det angelägel alt i ell självrisksystem "fånga in"
även betydande rättshjälpskoslnader av annat slag än biträdes-kostnader, t.ex.
kostnader för sakkunnigulredningar. Härför krävs dock elt annat system för
betalning av självrisken än det föreslagna. Del lämpliga synes vara all den
beslutande myndigheten svarar för uppbörden av självrisken. Med en sådan
ordning för uppbörd bemästras också smidigt vissa administrativa problem som
t.ex. förskott lill biträde m.m. Del nu diskuterade förslaget kan också komma i
annat läge beroende på vilken slutlig ståndpunkt som tas i fråga om
förhållandel mellan rättsskydd genom försäkring och samhällets rättshjälp.
Övervägande skäl talar enligl tingsrätten för atl förslagel i denna del prövas
av den tillsatta kommittén. Tingsrätten har emellertid intet alt erinra mol alt
en begränsad ändring av det slag som föreslås i 14 a § införs redan, dock
endasi för disposiliva mål.

Sollentuna
tingsrätt:

Förslaget
innebär i si.i helhet med nödvändighet besparingar för samhället men de totala
effekterna av förslagel år ändå tveksamma. Det kan diskuteras om den föreslagna
regeln torde få en återhållande verkan på biträdena. Det föreligger svårigheter
för den rätlssökande atl bedöma om omfattningen av biträdets arbetsinsatser är
nödvändiga för angelägenheten, vilken fråga naturligtvis kommer all väckas hos
den rätlssökande vid risken alt utöver maximibeloppet även få betala
en.självrisk. Den rätlssökande förlitar sig vanligtvis på del av honom
anlitade biträdet. Vidare kan den föreslagna gränsen, 3 000 kr. motsvarande tio
timmars arbete, ifrågasättas. Det torde vara elt önsketänkande att del i ell
genomsnittligt mål endast förekommer ersättningsanspråk för tio limmars arbete.
Enligt tingsrättens erfarenheter förekommer i ett stort antal mål krav på
ersättning för fler anlal nedlagda arbetstimmar. Förslagel all överlåta lill
biträdet all kräva in självrisken underslöds. Därvid uppkommer emellertid
frågan om myndigheterna vid en slulreglering av rättshjälpskoslnaderna skall
fastställa självriskens storlek.

Sammanfattningsvis
stöder tingsrätten förslagel i denna del.

Falu
tingsrätt:

Vid
införandet av rältshjälpslagstiftningen eftersträvades atl utforma den
rällssökandes bidragsskyldighet på sådant sätt alt denne på förhand visste
vilket belopp han skulle få betala i bidrag. För atl nå delta syfte
konstruerades kostnadsbidragssyslemel som etl syslem med maximibelopp.
Maximibeloppels storlek motsvarar den rällssökandes betalningsförmåga.
Tingsrätten konstaterar all del föreslagna självrisksystemet är oförenligt med
de intentioner som ligger lill grund för maximibdoppskonslruk-tionen.

Prop.
1982/83:61 89

Tingsrätten delar emellertid den uppfattningen att en
rätlssökande bör tvingas till processekonomiska överväganden efter del atl
kostnaderna för angelägenheten har nått upp lill rätlshjälpsavgiflen. Det
föreslagna systemet med självrisk synes vara väl lämpat alt tillgodose delta
syfte. I likhet med vad som uttalas i promemorian anser tingsrätten atl
systemet bör vara enkelt alt tillämpa. Enligl tingsrättens mening kan
emellertid ifrågasättas om den föreslagna nivån ej är för låg. Det finns
nämligen anledning anla atl en ökning av kostnadsbidraget med endast tio
procent av den del av bilrädesersättningen som överstiger 3 000 kr. för de
flesta rätlssökande framstår som försumbar. Å andra sidan synes den föreslagna
självriskav-giflen kunna komma atl otillbörligt häri drabba sådana
rätlssökande, för vilka maximibeloppet fastställts till noll eller 175 kronor,
exempelvis barn i faderskapsmål. Enligl tingsrättens mening synes därför böra
övervägas atl införa möjlighet att i ömmande fall jämka eller efterge
självriskavgiften.

Av skäl som inledningsvis antytts torde begreppet
maximibelopp för rältshjälpsavgiften böra utmönstras och ersättas med elt mer
adekvat uttryck.

Lunds tingsrätt:

Del största problemet med dagens rätlshjälpssyslem är
tveklöst alt den som beviljats allmän rättshjälp och dessutom är i besittning
av en rällsskyddsförsäkring kan processa helt utan processekonomiska överväganden
— han har allt atl vinna och endasi självrisken i rätlsskyddsförsäkringen all
förlora. Del är ell känt faktum all många parter i denna situation är klart
förlikningsovilliga och samtidigt är beredda atl driva en hopplös sak till
sista instans. Införandel av en självrisk kommer med all sannolikhet atl leda
lill förbättringar härvidlag även om effekten av förändringarna är beroende av
hur rällsskyddsförsäkringarna kommer att utformas i framtiden. För närvarande
täcker försäkringarna den rällssökandes rällshjälpsavgift, vars storlek
således är ointressant för försäkringstagaren i de fall där avgiften, inklusive
självrisk, är högre än försäkringens självrisk. Det bör påpekas all höga
kostnader inte nödvändigtvis måste innebära all kostnaderna varit onödiga eller
processekonomiskl oförsvarliga. Samtidigt som man genom införandet av en
självrisk till en del kommer till rätta med missbruket av rätlshjälpssystemel,
riskerar man all uteslänga personer i små ekonomiska omständigheter från
möjligheten atl få sin sak rättsligt prövad; nämligen om saken är så
komplicerad, atl del redan från början kan förutsägas, all biträdet måste lägga
ner avsevärt mer arbete än som svarar mol 3 000 kr.

An ett självrisksyslem med en enhetlig procentsals blir
enklast att tillämpa är naturligtvis riktigt. I promemorian framhålls
emellertid atl personer med sä låga inkomster att rättshjälpsavgiften ej
överstiger minimibeloppet - 340 kr - sannolikt ej har förmåga att betala högre
avgift.

Prop.
1982/83:61 90

Mol bakgrund härav synes förslaget om en enhetlig
självrisk på 10 procent svårt att motivera från rättssäkerhetssynpunkt.
Argumentet att den ökade progressiviteten i avgiftsskalorna kompenserar
effekten av självriskregeln förefaller tämligen teoretiskt.
Promemorieförfallarna uppskattar själva atl antalet mål med bilrädeskoslnader
över 3 000 kr. bör bli myckel få. I de mål där självriskregeln trots allt blir
tillämplig kommer den ökade progressiviteten inle atl ha någon som helsl
effekt för låginkomsttagare samtidigt som det kan befaras att en självrisk på
10 procent är för låg för alt avhålla personer med höga inkomster från onödigt
processande. Del bör därför enligt tingsrättens mening övervägas om inle också
självrisken bör göras progressiv. Elt fåtal fasta självriskklasser i stället
för en kommer knappast alt göra syslemel svårhanterligt. Eventuellt bör
rätlssökande i de lägsta inkomstskikten helt befrias från självrisk.

Umeå tingsrätt:

Under denna rubrik behandlas frågan om att i
rättshjälpssyslemet införa ell självriskmomenl vid sidan om
rätlshjälpsavgiflen, dä viss kostnadsnivå passerats. Den bakomliggande tanken
skulle vara atl tvinga part lill processekonomiska överväganden, sedan
kostnaderna för angelägenheten överskridit rältshjälpsavgiften. Part har dock
redan inom del rådande systemet anledning all göra sådana överväganden i de disposiliva
tvistemålen, där han sällan kan undgå alt beakta risken av en slutlig förlust
med åtföljande betalningsskyldighet avseende den vinnande parlens
rältegångs-eller rättshjälpskoslnader. Trots denna anmärkning anser rätten i
vart fall för de dispositiva tvistemålens del all tanken med en självrisk har
fog för sig. Emellertid kan ifrågasättas om inle självrisken lika väl kunde
bestämmas lill högre andel av rältshjälpskostnaden än tio procent. När det
gäller de indispositiva tvistemålen, familjemålen, kan inte samma syfte att
dämpa processlystnad läggas till grund för en självrisk. I
äklenskapsskillnadsmål liksom i rena vårdnadsmål fallas ingripande avgöranden
för barn, som ej ens är parter och som därför inte kan göra processekonomiska
överväganden. I mål, som endasi gäller underhållsbidrag till barn är barnel
självt part, men dess talan föres genom ställföreträdare. Familjemålen drabbas
dessutom ofta av långa handläggningslider som följd av utdragna
vård-nadsulredningar, vilket kan medföra ofrånkomliga extra kostnader. Rälien
anser därför inte att dessa angelägenheter bör inlemmas i elt självrisksyslem.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Genom de lagändringar som Irädde i kraft respektive den 1
april 1981 och den 1 januari 1982 har de rällssökandes egenavgifler inom en
relativt kort tidsperiod höjts i väsentlig grad. Effekten av dessa höjningar
har

Prop. 1982/83:61 91

redan
visat sig genom atl antalet ansökningar om allmän rättshjälp reducerats
avsevärt — för Stockholmsnämndens del med i vart fall över 12 % och för landet
i övrigt med troligen högre procenttal. Alt nu både införa en självrisk och
ytterligare höja progressiviteten kan få sådana följder all hela

systemet--- —
riskerar all bli urholkat. Konsekvensen kan bli alt

förmånen
allmän rättshjälp utnyttjas endasi av personer ulan egen inkomst eller med
myckel låga inkomster, vilket skulle innebära att man är tillbaka i den
situation som rådde under den fria rältegångslagens tid och som man ville ändra
genom tillskapandet av förmånerna enligt gällande rättshjälps-lag.
Rältshjälpsnämnden anser därför atl en kombination av dessa två metoder är
utesluten. Progressiviteten i uttaget har genom de senaste lagändringarna nått
en sådan nivå all en ytteriigare höjning av densamma framstår som mindre
välbetänkt. Däremot kan införandet av en självrisk vara motiverad främst för
att tvinga en rätlssökande lill processekonomiska överväganden. I brist på
erfarenhet beträffande effekten av en självrisk förefaller den föreslagna
10-procenlnivån tills vidare väl avvägd liksom all den beräknas enbart på
biträdels (skiftesmannens, medlarens) ersättning. En utvärdering bör givelvis
göras efter någon tids tillämpning av regeln. I motsats lill förslagel i
promemorian anser dock nämnden all införandel av självrisken bör anknytas till
lidsålgången för biträdet (resp. skiftesmannen och medlaren). Därest
anknytningen görs till ell visst belopp kommer delta alt medföra behov av
ärliga författningsändringar i anslutning till förändringarna av de normer som
ligger till grund för bi-trädesersätlningarna. Nämnden föreslår därför
införandet av en självrisk för de fall då en tidsåtgång om 10 timmar
överskrides.

Av
departementspromemorian framgår atl frågan om en begränsning av den föreslagna
självrisken övervägts men att något förslag härom för . närvarande inle
framläggs. Därest en självrisk införs som en del av rältshjälpsavgiften
erfordras enligt rältshjälpsnämndens mening atl en begränsning göres inte bara
i så motto atl etl "tak" sätts ulan även all självrisk-principen undantages
i vissa rättsliga angelägenheter huvudsakligen sådana som är av indispositiv
natur (exempelvis förklaringar enligt föräldrabalken avseende faderskap) men
också sådana som är av dispositiv natur (exempelvis underhållsbidrag till
barn). Avsaknaden av begränsningar kan leda till obilliga och slötande resultat
vid en tillämpning av självriskprincipen. Del är därför enligl nämndens åsikt
angelägel att dylika begränsningar införes redan från bötjan.

En
förutsättning för införandet av självrisken är enligl rättshjälpsnämndens
bestämda åsikt all ansvaret för inkasserandet av densamma i enlighet med
förslagel åläggs biträdet i de fall ell sådant förordnats. I övriga fall får
det självfallet ankomma på vederbörande myndighet att ombesörja inkasseringar
även om detta givelvis kommer atl komplicera handläggningen av
rättshjälpsärenden.

För
den händelse den föreslagna självrisken införes erfordras enligt

Prop.
1982/83:61 92

rältshjälpsnämndens mening en närmare definition i lagen
av begreppet rättshjälpsavgifl.

Sammanfattningsvis anser-- rältshjälpsnämnden atl
förslagel om

införandet av en självrisk med anknytning till
lidsålgången för vederbörande biträde kan godtagas, dock med de begränsningar
som ovan angivits.

Ledamoten Agneta Satnfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm,
är av skiljaktig mening:

Beträffande förslagel om införande av självrisk anser jag
all nämnden borde ha tillstyrkt förslagel i sin helhet. Visserligen fär detta
ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstiägen men förslaget har
en fördelningspolilisk profil. Hänsyn har tagits lill framför allt barnfamiljer
i lägre inkomstlagen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Den besparingseffekt som kan tänkas bli följden av den
föreslagna regeln måste enligt nämndens uppfattning bli tämligen liten. Nämnden
anser inte heller all en självrisk - på del sätt den utformats - i väsentlig
mån motverkar uppkomsten av onödigt dyra mål eller ärenden.

Elt
biträde enligt ränshjälpslagen har tillagts befogenheter som är likar-lade med
myndighetsutövning. Så äger exempelvis advokat och biträdande jurist på
advokatbyrå räll att i vissa fall själv besluta om rättshjälp och atl
föranstalta om utredning. Det måste då också ankomma pä biträdel att begränsa
kostnaderna i rätlshjälpsärendet och - om han inte gör del -själv la de
ekonomiska konsekvenserna.

Nämnden avstyrker förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Nu föreslås atl rättssökande utöver ell efter nya grunder
fastslällt maximibelopp för rällshjälpsavgiflen skall slå viss självrisk för
kostnaderna i rältshjälpsärendet. Förslagel om självrisk jämförs med
motsvarande metod inom försäkringssystemet. Jämförelsen är missvisande. Den
försäkrade får som grundbelopp betala en fast, relativt låg avgift, oberoende
av inkomst, medan rätlssökande som grundavgift fär betala en rättshjälpsavgifl,
som beräknas efter vederbörandes inkomstförhällanden. Enligl rältshjälpsnämndens
mening går del framlagda förslagel inte atl förena med det föreslagna uttaget
av maximibelopp efter den rällssökandes förmåga utan alt man bryter mot
grundtanken i rältshjälpslagstiftningen.

Gränsen för självrisk har satts vid en kostnad på 3 000
kr. Som exempel på ulomprocessuella ärenden som ofta handlägges under lång tid
och drar

Prop.
1982/83:61 93

stora kostnader kan nämnas skaderegleringarna. Sökandena i
dessa ärenden är ofta personer som lever i små ekonomiska omständigheter och
som sällan har möjlighet all påverka handläggningen av ärendet. Del vore
oskäligt alt kräva atl dessa rätlssökande i efterhand skall betala avgifter,
utöver vad som en gång fastställts, enbart av det skälet alt ärendet blivit
långdraget och kostnaderna överstigit 3 000 kr. Det torde emellertid finnas
möjligheter lill besparingar även med bibehållande av
rällshjälpslagslift-ningens sociala karaklär. Om den rätlssökande genom
utgången i ärendet tillförts tillgångar av betydelse kan rättshjälpsavgiften i
princip jämkas. Avgiften fastslälles då på grundval av sökandens ekonomiska
förhållanden då ärendet avslutas. Avgörande blir sökandens förmåga atl betala.

Samma synsätt kan anläggas på bodelningsärendena, som
också tillhör

den kategori ulomprocessuella ärenden, där kostnaderna ibland kan uppgå

lill stora belopp.----

Huvudsyftet med förslagel är alt minska kostnaderna för
rättshjälpssyslemet. Hur stora besparingar som kan göras genom införande av
självrisk har inle angivils. Eftersom förslagsställarna funnit atl högre
ersättning än 3000 kr. förekommer i en myckel liten del av målen, torde
besparingarna i vatje fall knappast motsvara det merarbete de nya reglerna
kommer att medföra.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Nämnden släller sig tveksam till om självrisken ger en
tillräckligt återhållande effekt på vad som kan bedömas vara onödig
processföring. Själv-risksyslemet kan däremot medföra att ett biträde pga
klientens belal-ningssvårigheler nödgas nedlägga ell ärende som hade kunnat
drivas med framgång. Här föreligger också enligt nämndens bedömning, en
betydande risk för att det föreslagna systemet kommer alt drabba dem, som
rätls-hjälpsförmånen i första hand är avsedd all skydda.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Det har vid flertal tillfällen påpekats att klienterna
ofta jämför rällshjälpsavgiflen med de taxor som gäller för behandling hos
läkare och tandläkare, varför de finner redan nu alt rällshjälpsavgiften är mycket
hög. En höjning av rältshjälpsavgiften torde medföra all de behövande drar sig
för att kontakta advokat pga kostnaderna. Den behövande försöker därför lösa
problemen själv i ärenden, där han uppenbarligen är i behov av juridisk hjälp.
Slor fara uppkommer all problemen blir vida slörre och svårare all senare
tillrättalägga. Ur samhällsekonomisk synpunkt kommer detta visa sig bli
dyrbarare. Dessa följder får inte negligeras.

Under hösten 1981 har i förhällande till hösten 1980
antalet rådgivningar vid allmän advokatbyrå minskal med 20 %. Ärenden med
allmän rättshjälp

Prop.
1982/83:61 94

har minskat med 11 %. Dessa minskningar får lill största
delen tillskrivas höjningen av rättshjälps- och rådgivningsavgiflen.

Grundtanken i rättshjälpsreformen atl ingen av ekonomiska
skäl skall behöva avslå från all tillvarata sin räll naggas allt mer i kanten
och framlagda förslag fjärmar verkligheten alltmer från denna grundtanke.

Redan
förslaget att släppa rätlshjälpsavgiftens basbeloppsanknytning utgör i och för
sig en höjning av avgiften, då automatiken genom basbeloppsanknytningen
försvinner och man inle kan förvänta sig att inkomslbe-loppen ändras årligen.
Del skall även konstateras att om basbeloppet höjs mer än inkomsten, innebär
delta för den enskilde en reallönesänkning och ytterligare svårigheter all
erlägga rätlshjälpsavgiflen.

Tanken bakom den föreslagna självrisken är i och för sig
god och den föreslagna storleken av självrisken är godtagbar. Emellertid kan
det framlagda förslaget inle godtas. För det första drabbar förslaget
indisposiliva tvistemål såsom t.ex. äktenskapsskillnadsmål och faderskapsmål,
som ej omfattas av rällsskyddsförsäkring. För del andra medför självriskens anknytning
lill arvodet i stället för till inkomsten att de ekonomiskt svagare klienterna
drabbas värst. Del kan även ifrågasättas om förslagel kan fä den förväntade
effekten i dispositiva tvistemål där parterna ofta har rällsskyddsförsäkring.

De äktenskapsskillnadsmål, vari arvodet överstiger 3 000
kronor, torde oftast innehålla en vårdnadslvisl. Del kan inle vara förenligt
med barnels bästa att en förälder avstår från vårdnadsyrkande pga ekonomiska
skäl genom självrisken, vilket kan bli fallet då advokaten måste begära
självrisken i förskott. Ell bättre säll all förhindra onödig process i
vårdnadsärenden är atl utnyttja möjligheten för domstol atl förplikta
förlorande part rättegångskostnader, därest domstolen anser alt utgången varit
uppenbar (jfr 6 kap. 14 §2 st. FB).

Åven i faderskapsmälen, vari arvodel ej sällan överstiger
gränsen 3 000 kronor, kan ej heller självrisken tillåtas få den verkan all man
avstår från behövlig utredning för atl få räll man förklarad som far. I dessa
mål är barnel kärande och i de allra flesta fallen saknar barnen inkomster och
tillgångar.

Vad skall nu gälla om arvodeskoslnaden överstiger 3 000
kronor? Skall advokaten vägra barnet fortsatt biträde om barnet icke inbetalar
beräknad självrisk?

Del skall slutligen anmärkas all domstolarna i de
indisposiliva målen har ex officio-prövning och delta kan medföra atl domstolen
beslutar om utredning som parterna ej längre anser sig ha råd atl svara för.
Domstolen kan t.ex. förordna om vårdnadsulredning eller utvidgad
blodundersökning, vilket medför merarbete för biträdel.

Vidare måste ifrågasättas om inle någon möjlighet bör
föreligga i såväl indispositiva som i dispositiva mål för domstolarna och
rältshjälpsnämnderna alt befria från självrisken, då del torde förekomma
situationer där ett

Prop. 1982/83:61 95

uttagande
av självrisken och följderna därav även i andra fall skulle framstå såsom
slötande. Bland annat bör beaktas rätlssökande i smä ekonomiska förhållanden i
mål där motparten för målet vidare från tingsräll. Då advokaten måste begära
självrisken i förskott kan klienten i högre instans komma all slå ulan biträde.

Del
är en stor brist i förslaget atl man inte redan nu framlägger etl förslag till
tak för självrisken då delta uppenbarligen kommer att erfordras.

Vid
en jämförelse av ordalydelsen i 14 a § och 27 § rältshjälpslagen kan enligl
advokatbyråns bedömning inle klart utläsas att självrisken skall betalas till
biträdet. Snarast torde självrisken, som fastställes i efterhand, svara mol en
höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och mellanskillnaden
skall därför enligt sista meningen i 27 § inbetalas till staten.

Svårigheterna atl indriva
rältshjälpsavgifterna uppmärksammades av såväl lagrådet som justitieulskoltel
vid införandel av rältshjälpslagen (se bl.a. JuU 1972:12 s. 39 O- De nu
föreslagna höjningarna av rältshjälpsavgifterna motiverar alt man närmare
överväger möjligheterna till anstånd med betalning på det allmännas risk, inte
minst vad gäller inbetalning av självrisken. Del torde inte bli ovanligt atl
biträdena kommer alt få välja mellan all på egen risk bevilja anstånd eller all
anstötligt förklara sig ej längre kunna vidtaga åtgärder i avbidan pä atl
självrisken inbetalas. För de allmänna advokatbyråerna kan delta problem lösas
genom anvisningar från domstolsverket, vilket uppenbart kommer att behövas.
Enligt advokatbyråns uppfattning bör dock självrisken inbetalas till
domslolen/rälts-hjälpsnämnden i efterskott sedan den väl kunnat fastslällas.

Allmänna
advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget
avslyrkes.

En
bärande invändning mot del nuvarande systemet är dess svåröver-skädlighel och
komplicilel. Orsakerna härtill är bland andra de talrika och täta ändringar i
systemels delar som skett. Försiktighet med yllerligare ändringar är därför
påkallat såvida ej påtagliga ekonomiska vinster kan ernås ulan all för den
skull principerna för reformen rubbas.

Genom
en nyligen beslutad ändring i räushjälpslagens 22 § (SFS 1981:1287, 1288) skall
vid bedömningen av vad som är skäligt arvode uppdragels art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också lagas till andra omständigheter av betydelse, såsom
den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med saml den lid som har
lagts ner på uppdraget. Genom införande av den angivna lagbestämmelsen har
domstolar och myndigheter erhållit möjligheter alt pröva ersättning lill
biträde på elt noggrant och ändamålsenligt sätt.

En
slor grupp ärenden ligger arvodesmässigl i slorieksordningen 3 000 -5 000
kronor. Det kan pä goda grunder antas atl flertalet av de rätlssökande

Prop.
1982/83:61 96

såvitt nu är fråga, förutom rättshjälp jämväl åtnjuter
rättsskydd på grund av frivillig försäkring.

För en slor grupp av ärenden torde den föreslagna
ändringen icke medföra all klienten skärper sina processekonomiska
överväganden. I stället torde genomförande av förslaget medföra risk för ökade
hanteringskostnader.

De normala biträdeskostnaderna varierar för skilda
ärendelyper. Som angives i promemorian talar della för all man borde ha olika
självriskregler för olika angelägenheter. Om man på grund av svårigheter atl
genomföra en sådan gradering stannar för en procentsats som är lika för alla
ärenden, bör, för alt kostnadsökningen skall drabba klienterna någorlunda lika,
ett progressivt system införas, som tar hänsyn lill klientens inkomslsituaiion.
Under alla förhållanden är det advokatbyråns mening all etl tak för självrisken
även bör införas då delta uppenbarligen kommer att erfordras efter skan.

Till vem skall självrisken betalas? En jämförelse mellan
14 a § och 27 § rältshjälpslagen ger inget entydigt besked om atl betalning
skall ske till biträdet. Snarare torde 14 a-paragrafens avgift svara mol en
höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och därefter
mellanskillnaden inbetalats lill staten i enlighet med ordalydelsen i sista
meningen i 27 § rältshjälpslagen. Om förslaget genomföres torde för klarhets
vinnande ändring av, eller förtydligande av berörda paragrafer ske.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Del är i och för sig riktigt att den rätlssökande, som
beviljats rättshjälp, ej behöver göra några processekonomiska överväganden
såvitt avser hans egna kostnader. För del biträde som förordnats enligt
rättshjälpslagen föreligger emellertid en allmän skyldighet atl beakta
kostnadsaspekten vid handläggningen av saken. I den mån biträdet nedlagt mera
arbete än som varit påkallat för handläggningen kan detta gå ut över biträdets
arvodesanspråk. Vid processuell handläggning tillkommer vidare att klienten
riskerar att få svara för motpartens rättegångskostnader. Erforderliga spärrar
för ett otillböriigt ulnylljande av rättshjälpen måste sålunda redan anses
föreligga. Del bör ej få förekomma att av andra skäl införa elt
självrisksyslem. Delta skulle kunna drabba den rätlssökande hårt i ärenden där
rättsskydd ej föreligger. I t.ex. tvister rörande vårdnad och um-gängesräll är
del ej ovanligt att advokatarbetel överstiger 10 timmar. Vidare är
faderskapsmålen mycket tidsödande i de fall den uppgivne fadern gör vad han kan
för alt undvika atl faderskapet fastställes. Han kan ofta i sin lur stämma in
andra påstådda fäder, åberopa omfattande bevisning, undanhålla sig från
delgivning, blodprovslagning m.m., vilket allt leder till atl andra parlen i
faderskapsmälel, barnet, ofta kommer alt drabbas av självrisken på grund av
motpartens agerande. Del anförda är

Prop.
1982/83:61 97

endasi ell av den mängd fall som kan tänkas förekomma där
den rätlssökande oförskyllt på grund av motpartens agerande drabbas av
självrisk. Mindre bemedlade klienter måste överväga om man kan ha råd att
anlita advokat på grund av den eventuella risken för självriskkoslnader.

Enligl promemorian skall advokaten åläggas alt avkräva den
rättssökande självriskbeloppel. I mål eller ärende med mindre bemedlade
klienter kommer advokaten inte atl kunna la in detta självriskbelopp. Många
advokater torde komma alt avstå från dessa ärenden på grund av risken all ej
utfå full ersättning för sill arbete.

En advokat har räll alt begära förskott för det arvode han
kommer atl nedlägga i saken. En sådan rättighet måste även avse
självriskbeloppet. Därest advokaten gjort erforderligt förbehåll vid ärendets
mottagande kan han ha räll alt frånträda uppdraget om förskoll ej erlägges.
Risk föreligger därför all under pågående handläggning advokaten i avsaknad av
erforderlig förskollsinbetalning av arvodel frånträder uppdraget.

Sammanfattningsvis kan konstaleras atl självrisksystemel
innefattar uppenbara orättvisor för stora grupper av klienter. Syslemel bör
därför inle alls införas i all synnerhet som önskade besparingsåtgärder synes
vara mycket marginella. Dessa eventuella besparingar uppväges vidare i viss mån
av den ökade adminislrativa handläggning hos rältshjälpsnämnderna som etl
självrisksystem innefattar.

Under inga förhållanden skall advokaten åläggas den ofta
omöjliga uppgiften all inkräva etl självriskbelopp. Om ell självrisksyslem
införes bör i likhet med de fall, där maximibeloppet ändras vid ändrade
ekonomiska förhållanden hos klienten, denna ha alt lill statsverket inbetala
självriskbeloppel.

I promemorian konstateras all del kan komma all visa sig
nödvändigt all begränsa självrisken framförallt i mycket kostnadskrävande mål.
Skulle en självrisk införas måste den stora grupp rättssökande undantagas som
ej har förmåga att betala någon självrisk. Det är sålunda mera angelägel alt
begränsningen av självrisken avser klientgrupper med oförmåga alt betala denna
självrisk än kostnadskrävande mål.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Fakullelsnämnden menar atl förslagen om självrisk samt
övergivande av basbeloppsansknytningen bör övervägas närmare och inle
genomföras nu. Utredningen är här alltför ofullständig. Sådant som avsedda
fördelningseffekter, betydelsen av ell nominellt beloppssyslem, styrning genom
självrisk saml den samlade effekten självrisk - rättshjälpsavgift har inle
penetrerats så ingående som frågornas betydelse påkallar. Bl.a. kan
ifrågasättas om del föreslagna dubbla syslemel rättshjälpsavgifl - självrisk
inte är onödigt komplicerat samt om inte en högsta beloppsgräns för kostnader i
enskilt ärende borde kunna införas liksom i rätlsskyddsförsäkringen. En 7 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
61

Prop.
1982/83:61 98

provisorisk ändring i besparingssyfte bör enligt
fakultetsnämnden i avvaktan på utredning av problemen endast avse en justering
uppåt av de befintliga beloppen och skalorna.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Om ett system med självrisk införs kan det, som påpekas i
promemorian, visa sig nödvändigt alt på någol sätt begränsa självriskens
storlek. En enkel metod för detta är att relatera det högsta belopp en
rättssökande kan förpliktas utge i självrisk till vederbörandes maximibelopp.
En tänkbar gräns kan vara alt ingen skall kunna åläggas att betala mer än tio
gånger maximibeloppet i självrisk.

14 a § RHL bör då lyda:

Om den------ tretusen kronor, dock högst ett belopp som
uppgår till

tio gånger maximibeloppet. Del belopp tiotal kronor.

Sveriges domareförbund:

------ En form av självrisk kan i viss män redan sägas
föreligga i

rältshjälpslagen genom rättshjälpsavgifterna; sett från
denna synpunkt kan förslaget påstås vara endasi en påbyggnad av hittills
gällande system. Emellertid innebär förslagel en viktig principiell nyhet på
det sättet, atl part som beviljats rättshjälp inte, såsom enligt gällande lag,
har möjlighet atl i förväg beräkna storleken av sina egna kostnader för
rättegången. Innehållet i promemorian ger inte tillräckligt material för att
bedöma lämpligheten av atl införa en sådan nyhet. Under alla förhållanden är
det förbundets bestämda uppfattning att en regel om självrisk bör förenas med
bestämmelser om någol slag av tak eller jämkningsmöjlighet.

Om beslämmelser angående självrisk införes bör följande
beaktas.

Förslaget all självriskbeloppel skall erläggas till
biträdet och att biträdel själv får bedöma när självrisken bör utkrävas är
ägnat att medföra praktiska problem. Självriskbeloppels storlek kan som regel
komma att bedömas först när behandlingen av den rättsliga angelägenheten står
inför sin avslutning. Därtill kommer att ell formligt beslut torde vara
påkallat i fråga om självriskens storiek av den myndighet som beslutarom
rättshjälpskoslnaderna i övrigt på samma sätt som myndigheten nu prövar
rätlshjälpsavgiftens storlek vid ärendets avgörande. Ur denna synvinkel
förefaller det lämpligare att den beslutande myndigheten även svarar för
uppbörden av självrisken. En sådan lösning skulle också kunna minska de anförda
praktiska betänkligheterna mot all - såsom förefaller mest naturiigt - låta
självrisken omfatta mer än biträdeskostnader; om en självrisk införs synes del
nämligen rimligt att den bör kunna utsträckas till att omfatta även t.ex.
kostnadskrävande sakkunnigbevisning i större mål. - Vidare bör lagtexten
innehålla en klar föreskrift angående konsekvensen av att självriskbeloppel
inle erlägges.

Prop.
1982/83:61 99

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen har ingen erinran i och för sig mol den
föreslagna självrisken som princip. Den förefaller lill sin storlek väl avvägd.
Emellertid kan den komma atl få olyckliga och ej avsedda effekter i en del
familjerätlsliga angelägenheter säsom vårdnads- och umgängesärenden,
faderskaps- och bördsmål, bodelningar m.fl., där en svagare part oförskyllt kan
drabbas av en kostnadsökning, som föranletts av en motparts genslräviga
processföring eller t.ex. av domstols egel beslul om inhämtande av utredning
eller kompletterande av sådan. Problemet kan möjligen lösas genom etl
undan-lagssladgande av innebörd alt myndighet, som avgör kostnadsfrågan, ges
möjlighet att befria från självrisk, eller genom att självrisken knyts till
innehav av rällsskyddsförsäkring. Självrisken bör under alla förhållanden
erläggas direkt till statsverket och först sedan den slutligt fastställts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Om självrisk som föreslås införs i rättshjälpen torde det
vara befogat all rättsskyddet inte till någon del läcker självrisken. Annars
skulle intentionerna bakom förslagel förfelas.

Centralorganisationen SACO/SR:

Del kan i och för sig ifrågasättas om de föreslagna 10 % i
självrisk påtagligt påverkar den enskildes benägenhet all avslå från etl
kostsamt processande. Om bilrädesersättningen uppgår lill 10 000 kr. blir
självrisken enligl förslaget endast 700 kr. Å andra sidan kommer införande av
ell självrisksyslem all få slörsla praktiska betydelse vad avser den enskildes
benägenhet lill rätlssökning i de ärenden där rättsskydd inte förekommer, det
vill säga framför allt i äklenskapsskillnadsmål. Det måste upplevas som
stötande atl en person inom ramen för rättshjälpssyslemet tvingas avstå från
t.ex. en angelägen vårdnadsprocess av processekonomiska skäl. En 10 procenlig
självrisk kan därför ses som en lämplig kompromissnivå. Självriskens storlek
bör självfallet utvärderas så snart dess effekter dels på antalet rättssökande
och dels på reglerna i nuvarande rältsskyddsförsäkringar kan bedömas.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

Med tanke på statens finanser är det önskvärt alt
förslaget genomförs i denna del. Atl befria den rätlssökande från ansvar för
rätlshjälpskoslna-dernas storlek så snart de överstigit en viss nivå, innebär
atl många rätlssökande helt bortser från om Ivisleföremålels omfattning slår i
rimlig proportion lill rällegångskoslnadernas storlek. Del kan också förefalla

Prop.
1982/83:61 100

lockande alt genom utlröttningsiaklik förmå en
motståndare, som måhända inte har förmånen att åtnjuta allmän rättshjälp
och/eller har en hög rättshjälpsavgifl lill en fördelaktig lösning.
Ullröltningstaktiken kan exempelvis beslå i obefogade invändningar och
överklaganden.

Merparten av den allmänna rättshjälpen faller som regel på
ersättning lill den rällssökandes biträde. Elt syslem med självrisk, som
förhoppningsvis skulle leda till ett ökat kostnadsmedvetande hos deri
rätlssökande, borde vara lill fördel även för biträdet. Del förekommer all den
rätlssökande, som inte behöver bekymra sig om kostnadernas utveckling, begär
alt biträdet skall utföra en slor mängd arbete i ärendet, varefter domstolen
förklarar all biträdel utfört arbete som inle varit skäligen påkallat för
tillvaratagande av klientens rätt, och nedsätter biträdets arvode. Biträdet
befinner sig i fall som dessa i en konfliktsituation, som förhoppningsvis kan
lösas genom införandel av ell självrisksyslem.

Del noteras med tillfredsställelse atl självrisken blott
avser biträdets ersättning. All t.ex. lägga en självrisk på lolkkostnader kan
inte vara rimligl. Sådana kostnader bör undantas också när de uppkommer som etl
biträdets ullägg.

2.3 Ökad progressivitel och upphävande av avgifternas
anknytning till basbeloppet

JK:

I promemorian föreslås atl rätlshjälpsavgiflerna och räUen
till rättshjälp inte längre bör knytas till basbeloppet. En skala för
avgifterna som är fast knuten lill olika inkomstnivåer föreslås i stället. Som
skäl härför har åberopats atl inkomslhöjningarna inte alltid följer höjningarna
av basbeloppet. Utvecklingen av basbeloppet har också medfört all även rätlssökande
med förhållandevis höga inkomster kan få rättshjälp.

Det system som föreslås måste för atl inte urholkas
förutsätta atl den tänkta skalan återkommande justeras. Den föreslagna
ordningen torde således komma atl kräva ändringar av skalan med relativt täta
intervall om denna skall förbli oförändrad. Mot bakgrund av det anförda anser
jag atl den föreslagna skalan på någol sätt bör skyddas mot inflation.
Eventuellt skulle della kunna ske på liknande sätt som gäller för
inflalionsskydd av inkomstskalteskalan. Enligt min mening talar goda skäl för
all justera avgifterna och rätten lill rättshjälp till den föreslagna nivån men
alt samtidigt behålla någon form av inflalionsskydd.

Domstolsverket:

DV tillstyrker förslagel i dessa delar. I fråga om den
ökade progressiviteten vill dock DV, trots alt förslagel tillstyrks, även
hänvisa till vad som sagts i inledningen av della yllrande (se I Allmänna
synpunkter).

Prop. 1982/83:61 101

Besvärsnämnden
för rättshjälpen:

Besvärsnämnden
finner ej bärande skäl föreligga att på grundval av det i promemorian
redovisade underlaget nu frångå systemet med rältshjälpsavgifternas anknytning
till basbeloppet. Ej heller förslaget om ökad progressivitel för
rättshjälpsavgifterna bör genomföras utan närmare utredning.

Hovrätten
för Västra Sverige:

I
promemorian har enligt hovrättens mening inte tillräckliga skäl redovisats för
att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet skulle ersättas av etl
annat system. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del.

Hovrätten
för Övre Norrland:

Hovrätten
har inte någon erinran mol förslagel all rältshjälpsavgifternas anknytning till
basbeloppet skall upphöra.

När del gäller
rältshjälpsavgifternas ökade progressivitel ifrågasätter hovrälten emellertid
om inte rätlssökande med högre inkomster är missgynnade redan med nuvarande
beräkningssätt och om de inle kommer alt missgynnas än mer om den i promemorian
föreslagna ändringen genomförs. Rättshjälpsavgifterna är inte avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen och blir med hänsyn lill den kraftiga progressiviteten i
inkomstbeskallningen oproportionerligt stora i förhällande till disponibel
inkomst i högre inkomstlagen. Av promemorian framgår inle om man har övervägt
della. Enligl hovrättens mening borde rältshjälpsavgifterna i slörre
utsträckning anpassas till den verkliga betalningsförmågan och mindre till den
nominella inkomsten.

Huddinge
tingsrätt:

Frågan
om rättshjälpsavgifterna bör vara anknutna till basbeloppet eller om de bör
bestämmas enligt fixa, i lag angivna inkomstnivåer har diskuterats tidigare
(jfr bl.a. SOU 1965:13 Rättegångshjälp s. 64). Vissa remissinstanser avstyrkte
då, att avgifter skulle bestämmas av inkomstnivåer som anges i lag. Som skäl
härför angavs bl.a. av nedre juslilierevisionen all del torde vara ovanligt alt
rättigheter och skyldigheter anknyts direkt lill fixerade inkomstbelopp och
revisionen ifrågasatte om inte inkomstgränserna borde kompletteras med
befogenhet för regeringen att vid väsentlig ändring i levnadskostnaderna jämka
gränserna. Åven andra remissinslanser anförde liknande betänkligheter.

Med
hänsyn till förändringar i penningvärdesutvecklingen hyser även tingsrätten
betänkligheter mol all införa fixa inkomstnivåer. All ändra de i lag inskrivna
nivåerna, vilket måste ske via proposilion lill riksdagen, är

Prop.
1982/83:61 102

vidare omständligt och tidskrävande, vilket gör att
ändringarna får förskjutna effekter. Ulan all bryta kopplingen till
basbeloppet kan i stället effekterna av alltför snabb höjning av basbeloppet
begränsas pä visst sätt. På grund av det anförda bör enligt tingsrätten
förslaget i nu förevarande del övervägas av kommittén.

Beträffande vad som föreslås om progressiviteten av
avgifterna och om högsta inkomst för rätt tiU rättshjälp ifrågasätter
tingsrätten lämpligheten av atl alla samhällels stödformer trappas av pä
ungefär samma nivå och där åstadkommer en brant marginaleffekt. På grund härav
anser tingsrätten skälen närmast tala emol att gränsen läggs just vid
brytpunkten i den föreslagna marginalskanereformen.

Sollentuna tingsrätt:

Tingsrätten understöder förslagel all kompensera den
negativa fördelningseffekten av atl stanna vid en enhetlig procentsats vid
beräkningen av självrisken med all öka progressiviteten i uttaget av
maximibeloppen för rältshjälpsavgiften. Om maximibeloppet inte längre skall
anknytas till basbeloppet måste upprepade lagändringar göras för alt undvika
påverkan av inflationen. Ell sådant syslem som medför upprepade lagändringar är
liU stor nackdel för alla som tillämpar rältshjälpslagen och innebär därför
nackdelar i förhållande till nuläget.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Fördelen med den nuvarande anknytningen till basbeloppet
är atl lagstiftningen ständigt hålls aktuell. Delta system används med slor
fördel på många olika områden. Det vore mycket olyckligt om systemet
avskaffades och vi i stället fick tillgripa återkommande lagändringar för all
lagtexten skulle hålla takt med liden. Kan inle basbeloppet, eventuellt efter
ändringar i beräkningsgrunderna, bibehållas som grund för rätlshjälpsavgiflerna,
bör något annat flexibelt syslem utarbetas. En hänvisning i lagtexten till en
förordning utfärdad av regeringen vore i brist på andra förslag en bänre
ordning än den föreslagna.

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten har intet att erinra mot en skärpt progressivitel
i uttag av rällshjälpsavgiflen. Däremot kan det vara diskutabelt atl överge
avgifternas anknytning till basbeloppet. På sikt erfordras någon faktor atl
anpassa

Prop.
1982/83:61 103

rättshjälpsavgifternas storlek till penningvärdels
förändring. Basbeloppet är just en sådan faktor som med den föreslagna
ändringen bör ersättas med någon annan. I första hand borde således gmnderna
för beräkningen av basbeloppet granskas. Detta kan dock inte ske inom ramarna
för en rälts-hjälpsreform. Om nu rättshjälpsavgifternas beräkning frikopplas
från basbeloppet, bör de nya beräkningsgmnderna ta sig uttryck i tabeller som
fastställes årligen anpassade lill penningvärdets utveckling.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Se även under avsnitt 2.2 angående frägan om en ökad
progressivitel. -

--- Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna ansluta sig
till en ökad

progressivitel vid beräkningen av de rättssökandes
avgifter.

I promemorian föreslås vidare att avgifternas anknytning
till basbeloppet borttages. Rältshjälpsnämnden vill erinra om att basbeloppet
är relationsobjekt i flertalet fall inom sociallagstiftningen och ställer sig
tveksam till frågan humvida skäl föreligger att tillämpa någon annan metodik
inom rätthjälpslagstiftningen.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjälpsnämnden i Stockholm,
är av skiljaktig mening:

Beträffande förslaget om införande av ökad progressivitel
anser jag alt nämnden borde ha tillstyrkt förslaget i sin helhet. Visserligen
får detta ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstlägen men
förslaget har en fördelningspolilisk profil. Hänsyn har tagils lill framför
allt barnfamiljer i lägre inkomst.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Nämnden anser alt slopandet av anknytningen till
basbeloppet kan leda till en kraftig urholkning av rältshjälpsförmånen. Hur
kraftig denna urholkning kan komma att bli kan inte förutses. Nämnden anser
därför att anknytningen lill basbeloppet bör vara kvar.

Nämnden avstyrker även förslaget om ökad progressivitel i
uttaget av rätlshjälpsavgiflen.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Rältshjälpsnämnden anser inte att självrisksystem bör
införas. I konsekvens härmed menar nämnden ocksä att anledning saknas att
införa regler om ökad progressivitel. Bortsett från frågan om självrisk är det
enligl nämndens mening olämpligt att nu åter vidtaga åtgärder som innebär

Prop.
1982/83:61 104

höjning av avgifterna. Nyligen genomförda avgifisändringar
i rältshjälpslagen pressar många av de rätlssökande till del yttersta av deras
förmåga alt betala avgiften, vilket med största sannolikhet är en anledning
till atl antalet ärenden minskat.

Rättshjälpsnämnden avstyrker också förslaget att slopa
anknytningen lill basbeloppet. Nuvarande system är smidigt och väl inarbetat.
Del finns ingen anledning till ändring. Bibehållandet av gällande regler
innebär vis-serUgen att även högre inkomsttagare kan erhålla rättshjälp. Som
påpekats i promemorian kommer emellertid rältshjälpsavgifterna då all ligga på
en hög nivå. Detta uppfattar nämnden som en fördel. Om beräkning av
rättshjälpsavgifterna inle längre skall anknytas till basbeloppet måste - som
nämnden ser del - bestämmelserna i rältshjälpslagen ändras varje år för
fastställande av nya gränsbelopp. Rältshjälpsnämnden har svårl atl se att
genomförandel av förslagel kan innebära någon förenkling.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Anknytningen mellan rätlshjälpsavgiflerna och basbeloppet
bör inle frångås. Myckel av modern lagsiiftning anknyter till basbeloppet som
gräns för olika värden t.ex. vid beräkning av pensioner, sjukersättningar, rätt
i dödsbo. Nämnden har inte något att erinra mot att progressiviteten ökas och
inle heller mot atl "taket" för erhållande av rättshjälp sänks. Den
föreslagna gränsen på ca 110 000 kr. framstår därvid som lämplig i dagsläget.
Däremot bör anknytningen till basbeloppet behållas, även när det gäller all
fastställa den övre gränsen för erhållande av allmän rättshjälp. Man kan även
fä den önskade progressiviietsprofilen med behållande av anknytningen till
basbeloppet. En annan grund för beräkning av rättshjälpsavgifler skulle
medföra åriigen återkommande lagstiftningsåtgärder med hänsyn till den allmänna
prisutvecklingen.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslagel avslyrkes.

Utgångspunkten vid konstruktion av den nya skalan för
avgifterna anges vara alt lägre inkomsttagare ej skall drabbas av
avgiftshöjningarna. Däremot föreslås atl inkomsttagare i högre skikt skall få
bära de ökade avgifterna. Enligt advokatbyråns mening kan dessa utgångspunkter
ifrågasättas, i synnerhet med beaktande av de nya skalleregler som kommer alt
gälla. Om en skala ej kan införas som är progressiv i takt med den
rällssökandes inkomst såvill gäller självrisksystemel, bör avgiftsskalan
konstrueras så all den rällssökandes reella inkomstförhällanden blir avgörande
för avgiftens storlek.

Prop.
1982/83:61 105

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

I promemorian har riktats kritik mol kopplingen till
basbeloppen bl.a. med hänsyn lill atl inkomsthöjningarna inte alllid följt
basbeloppshöjningarna. Med förslagel om införande av en skala för avgifterna
följer atl denna skala regelbundet måste överses. Promemorian innehåller inget
förslag på vilket sätt denna översyn skall ske. Anledning torde saknas att
frigöra avgiftssystemet från dess anknytning lill basbeloppet. Med en
anknytning till basbeloppet följer en önskad automatik i avgiftssystemet. Ingen
erinran finnes mol annan lämplig konstruktion som i slorl följer framlida
inkomst- och penningvärdeförändringar. Oavsett vilket avgiftssystem som väljes
bör ej ifrågakomma all en yllerligare skärpning sker av de redan under hand
avsevärt ökade maximibeloppen för rättshjälpen. För stora klientgrupper har
smärtgränsen redan passerats i detta hänseende.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Se fakullelsnämndens yllrande under avsnitt 2.2.

Sveriges domareförbund:

Förbundet anser atl det särskilt av praktiska skäl är
lämpligt atl bibehålla rättshjälpsavgifiens anknytning till basbeloppet i
avbidan på en fullständig översyn av rältshjälpslagstiflningen. Enligl
förbundets mening har inle heller bärande skäl förebragts för förslaget atl öka
progressiviteten. Personer i vissa inkomstlagen och med stor försöijningsbörda
skulle drabbas alltför hårt. Om det av statsfinansiella skäl anses påkallat alt
öka rältshjälpsavgifterna, bör della hellre ske genom en procentuell höjning.
Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att de inkomstuppgifier, som
ligger lill grund för fastställande av rättshjälpsavgifl, är
otillfredsställande eftersom ingen kontroll är föreskriven. Elt bättre underiag
skulle sannolikt kunna leda till minskning av samhällels kostnader för
rättshjälpen. Förbundet anser det vara angeläget all denna fråga överväges av
kommittén.

Centralorganisationen SACO/SR:

Metoden alt beräkna avgifternas storlek med utgångspunkt
från bruttoinkomster innebär all man inle lar hänsyn lill vare sig
skatleprogression eller bostadsbidrag och lägre barnlillsynskoslnader m.m. för
låginkomsttagare. Den angivna negativa fördelningseft"eklen med det
föreslagna självrisksystemel saml del påstådda slörre utrymmet för höjning av
maximibelopp i vissa inkomslskikl är verklighetsfrämmande. Förhållandel
illustreras av ett praktiskt exempel: Två personer med vardera två barn, samma
kommunala barntillsyn och med likadana bostäder. Den ene tjänar 120 000 kronor och
den andre 60 000 kronor om året.

lon

skatt
(30:4)

hyra

bostadsbidrag

kommunal
barntillsyn

netto

niaximibelopp för rättshjälpsavgift enl förslaget

10000

5000

./. 4 395

./.I 301

./. 2 000

./.2000

0

728

./. 632

./. 316

./. 632

./. 316

2341

1795

6750

630

Mot denna bakgrund kan den föreslagna ökade
progressiviteten inte godtagas. SACO/SR ifrågasätter om inle rätlssökande med
höga inkomster redan nu är missgynnade med nuvarande beräkningssätt. Med den
föreslagna ändringen kommer de alt missgynnas ylleriigare.

SACO/SR har inle någol alt invända mol att
rättshjälpsavgiften bestäms i proportion lill inkomst i stället för lill
basbeloppet. Däremot kan del inte godtagas alt högsta inkomst för rätt lill
rättshjälp fastställes till ett fast belopp utan hänsyn lill ändringar i
penningvärdet.

2.4 Högsta inkomst för rätt till rättshjälp
Domstolsverket:

Förslaget tillstyrks.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

------ Förslagel om ändring av högsta inkomst för räll
lill rättshjälp

bör ej genomföras ulan närmare utredning.

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt hovrättens mening bör av rättviseskäl den övre
inkomstgränsen för rätten alt erhålla rättshjälp slopas. Inle ens s.k.
höginkomsttagare har möjlighet all erlägga hur stora rättegångskostnader som
helsl och har i vissa fall elt uttalat behov av bistånd, t.ex. i kostsamma
familjerättsliga angelägenheter. I de högre inkomsllågena kommer
rällshjälpsavgiflen all vara sä stor alt den rätlssökande oftast kommer all
själv få svara för kostnaderna för rättshjälpen. Även om personer med höga
inkomster skulle bli berättigade till rättshjälp, torde inte statens kostnader
för rättshjälpen komma atl öka i nämnvärd grad, i synnerhet inle om man inför
elt självrisksystem. På grund av progressiviteten i inkomstbeskattningen är
skillnaderna i disponibel inkomst i varje fall inte så stora atl del är motiverat
atl sälta gränsen för erhållande av rättshjälp så låg som del har föreslagils i
promemorian.

Prop.
1982/83:61 107

Huddinge tingsrätt:

— — — Tingsrätten ifrågasätter lämpligheten av atl alla
samhällels stödformer trappas av på ungefär samma nivå och där åstadkommer en
brant marginaleffekt. På grund härav anser tingsrätten skälen närmast tala emol
atl gränsen läggs just vid brytpunkten i den föreslagna marginalskattereformen.

Sollentuna tingsrätt:

Om förslaget med fasta belopp skall genomföras, synes
förslaget atl anpassa gränsbeloppet till en nivå närmare gränsen för andra i
samhället förekommande stödformer riktigt. Den föreslagna gränsen för ensamstående,
för närvarande, 110 000 kr. samt en ökning med 9 000 för varje därtill kommande
försörjningsbörda, tillstyrks. Här uppkommer frågan hur en revidering av
gränsbeloppet skall utformas.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Umeå tingsrätt:

Rälien delar uppfattningen alt övre gränsen för rättshjälp
anpassas lill nivån för andra stödformer och till brytpunkten i den föreslagna
skallereformen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Avslyrker.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Se avsnitt 2.3.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Även såvitt avser inkomslgränsen för räll lill rättshjälp
bör som hittills anknytning ske till basbeloppet. Del nuvarande gränsbeloppet
motsvarande 8 gånger basbeloppet synes lämpligt. Med hänsyn lill de redan nu
höga maximibeloppen för rätlssökande i dessa inkomstlagen torde emellertid
relativt sällan samhällels resurser få ianspråklagas i rätlshjälpsärenden med
rätlssökande i de övre inkomslskiklen.

Prop.
1982/83:61 108

Centralorganisationen SACO/SR:

Del kan inle godtas all högsta inkomst för rätt lill
rättshjälp läslslälles lill ell fast belopp ulan hänsyn lill ändringar i
penningvärdet.

3 Rättshjälp vid bodelning

JK:

I denna del föreslås atl staten i princip endasi bör
förskoltera bodd-ningskostnaderna. Båda makarna skall betala tillbaka
kostnaderna lill slaten.

Den restriktivitet som förslagel i denna del ger ullryck
för finner jag vara motiverad. Jag vill dock ifrågasätta om inte i stället för
den föreslagna ordningen det finns skäl att la steget fullt ut och helt
avskaffa rätlen till rättshjälp i dessa angelägenheter. Härigenom skulle
onödiga administrativa kostnader kunna undvikas.

Domstolsverket:

DV tillstyrker förslagel.

I detta sammanhang vill DV peka pä den komplikation som
uppstått lill följd av atl ansökningsavgift vid domstol numera är en kostnad
för parts allmänna rättshjälp. I elt ärende angående t.ex. förordnande av
skiftesman måste tingsrätt nu rätteligen fastställa rällshjälpsavgift och göra
avräkning. En smidigare ordning skulle vara att den regeln infördes all i
ärenden av ovannämnda och liknande slag tingsrätt endasi behöver underrätta
rättshjälpsnämnden om att en kostnad uppställ för den allmänna rättshjälpen.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Enligt promemorian är tanken alt rättshjälp vid bodelning
inle skall omfalla ordinära bon. I de fall rättshjälp beviljas skall nägon
subvention inte utgå utan makarna skall åläggas återbetalningsskyldighet för
hela kostnaden. Har biträde förordnats skall även denna kostnad i sin helhet
återbetalas av makarna. Staten skall alltså endasi förskoltera kostnaderna.

Innebörden av förslaget är alltså atl staten ombesörjer
prövning och utbetalning av ersättningen lill skiftesmän och biträden samt
indrivning av dessa ersättningar hos makarna. Denna rundgång skall emellertid
begränsas till slörre och mera komplicerade bon. Vilka närmare överväganden
som ligger bakom förslagel undandrar sig besvärsnämndens bedömning. Nämnden
avstyrker bestämt förslaget.

Bestämmelserna om rättshjälp vid bodelning är emellertid
inle tillfreds-

Prop.
1982/83:61 109

ställande. Vissa besparingar skulle enligt besvärsnämndens
mening kunna åstadkommas utan alltför ingripande åtgärder.

Besvärsnåmnden
har i sin praxis funnit skäl föreligga all bevilja allmän rättshjälp ulan
biträdesförordnande vid delning av ordinära lösörebon av ej alltför enkel
beskaffenhet, exempelvis om rätten lill bostad är tvistig. De sociala skälen
för rättshjälp vid delningen av denna typ av bon är oftast starkare än då det
gäller delning av större bon där rörelse eller annan mera svårskiftad egendom
ingår. Reglerna om giftorätt och om makes rätt lill bostad är också sådana alt
behov av juridiskt bistånd regelmässigt föreligger även ifråga om mindre bön.
Ersättningen åt skiftesman i sådana fall är förhållandevis låg. De stora
kostnaderna uppkommer, enligl besvärsnåmn-dens erfarenhet, vid delningen av de
större-bon, där ofta rättshjälp med bilrädesförordnande beviljats. Kostnaderna
för rättshjälpen omfattar i dessa fall förutom kostnad för skiftesman, jämväl
biträdeskoslnad, som alltid stannar på statsverket. Besvärsnämnden anser del ej
vara försvarbart all staten i del nuvarande siatsfinansiella läget bekostar
bodelning i de fall tillgångarna i boet väl förslår atl ersätta skiftesman och
annat juridiskt biträde.

Besvärsnämnden
vill i anledning härav ifrågasätta en inskränkning av rättshjälpen ifråga om
större bon, där del ekonomiska behovel av bistånd är mindre framträdande.
Möjligheten alt erhålla biträde för bodelning bör därvid avskaffas eller i vart
fall begränsas lill fall där synnerliga skäl av personlig art föreligger. I
sådana fall då make, som erhållit rättshjälp, tillförs egendom genom
bodelningen finns redan nu en möjlighet att höja rältshjälpsavgiften. Det kan
finnas skäl atl överväga en ordning som ger ökade möjligheter alt beakta
resultatet av bodelningen när den slutliga rältshjälpsavgiften bestäms.

Hovrätten för Västra Sverige (majoriteten):

Hovrätten ifrågasätter om besparingarna blir så stora atl
det för närvarande finns skäl all göra ändringar beträffande rättshjälp vid
bodelning.

Om förslagel skall genomföras ansluter sig hovrälten i
huvudsak till vad som anförts i promemorian angående förutsättningarna för
rättshjälp vid bodelning. Hovrätten kan också ansluta sig lill uppfattningen
att systemet bör bygga på ålerbelalningsskyldighet för båda makarna men delar
inle den i förslagel angivna meningen alt ålerbelalningsskyldighet
undantagslöst skall åläggas båda makarna, då endasi en av dem har rättshjälp.
En undanlagsregel liknande den 131 § 2 st. 4 p bör finnas beträffande biträdesersätlning
och biträdeskoslnad.

Hovrätlslagmannen Lars Öhrbom är av skiljaktig mening och
anför:

Den föreslagna regleringen av rättshjälp vid bodelning
innebär i praktiken att förmånen av rättshjälp avskaffas; systemet innebär all
staten

Prop.
1982/83:61 110

endasi förskollerar de ofta mycket betydande kostnaderna
för bodelning, vilka sedan i sin helhet avses skola återkrävas från parterna,
som därvid förutsattes kunna betala hälften var ulan någon möjlighet till
jämkning med hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation.

Enligt min bestämda uppfattning innebär detta en icke
godtagbar urholkning av rätlshjälpssystemel som kan komma all drabba
ekonomiskt svaga parter på etl synneriigen kännbart sätt. Den besparing man kan
vinna med förslaget i denna del framstår som högst marginell.

Erfarenhetsmässigt visas - i motsats lill vad som synes
förutsättas i promemorian - mycket stor återhållsamhet vid beviljande av
biträdeshjälp i bodelningsärenden. Biträde förordnas endast i fall som bedömes
som särskill ömmande. Ofta är det då fråga om en part - merendels den kvinnliga
- som saknar insyn i makens verksamhet och förhållanden och därför behöver
hjälp av utomstående för alt skaffa fram erforderlig utredning och hävda sin
räll i en situation som ofta även i övrigt framstår som bekymmersam. Att en
sådan part skulle riskera alt i elt slutskede få svara för större kostnad än
som motsvarar den egna rältshjälpsavgiften framstår som orättfärdigt. En annan
sak är all denna avgift - om parten genom bodelningen tillföres egendom av mera
betydande värde - kan komma att väsentligt höjas. Fall förekommer för övrigt
inte så sällan dä - i enlighet med nu gällande regler - part som i bodelning
tillförts betydande egendom föriorar förmånen av rättshjälp och således själv
får svara för sina rättshjälpskoslnader. I della sammanhang bör också beaktas
all i fall där endasi ena parten har rättshjälp den andra parten nu i princip ålägges
att betala halva kostnaden för skiftesman. Sammanfattningsvis finner jag icke
tillräckliga skäl föreligga atl - för ernående av en marginell besparing
-genomföra en reglering som kan allvarligt äventyra möjligheterna för den
enskilde att hävda sin rätt på etl för honom mycket betydelsefullt område.

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt hovrättens uppfattning borde man visa större
återhållsamhet än hittills när del gäller rättshjälp för bodelning. För
närvarande synes det vara lällare att erhålla rättshjälp när fråga är om ett bo
med stora tillgångar än när fråga är om elt bo av liten omfattning. En delning
av elt litet bo berör ofta rätlssökande som kan ha svårt alt göra sin rätt
gällande, t.ex. personer i besvärliga sociala omständigheter, lägutbildade,
invandrare etc. Även om del bo som skall delas är litet, är utgången av
bodelningsärendet ofta myckel betydelsefull för dessa personer. Delägarna i ett
bo av slörre omfattning torde oftare bättre kunna tillvarata sina intressen och
dessutom ha större ekonomiska möjligheter alt själva svara för bodelningskostnaderna.
Hovrätten anser därtor alt mindre vikt bör läggas vid boets omfattning och slörre
vikl vid den rällssökandes personliga omständigheter i övrigt. Boets omfattning
bör såtillvida tillmätas betydelse som atl behov av

Prop.
1982/83:61 111

rättshjälp inte bör anses föreligga när tillgångarna i
boel är sä stora atl bodelningskostnaderna rimligen bör få belasta boel och
inte staten.

Hovrätten anser alt den föreslagna regeln om äterbetalningsskyldighet
för bodelningskostnader är ändamålsenlig och tillstyrker förslagel.

Huddinge tingsrätt:

I fråga om rättshjälp vid bodelning delar tingsrätten
utgångspunkten i promemorian att rättshjälp i bodelningsärenden får beviljas
med restriktiv tillämpning av gällande regler, all rättshjälp genom skiftesman
bör prioriteras saml att makarna skall åläggas ålerbelalningsskyldighet för rälls-hjälpskostnaderna.

I och för sig innebär förslagel om ålerbelalningsskyldighet
för bodelningskostnader en väsentlig ändring i förhällande till gällande
ordning och skäl kan anföras för att även denna fråga bör övervägas av
kommittén. Frågan om rättshjälp vid bodelning har emellertid utretts och remissbehandlats
i flera olika omgångar. Det finns således ell förhållandevis omfattande
beslutsunderlag. Med beaktande härav och del siatsfinansiella läget vill tingsrätten
inle motsätta sig all förslagel genomförs ulan all kommilténs överväganden
avvaktas.

Sollentuna tingsrätt:

Tingsrätten delar den i nu gällande ordning framförda
uppfattningen all reglerna om rättshjälp vid bodelning bör vara restriktivt
utformade och alt de även bör lillämpas i enlighet med denna grundtanke. Delta
främst med tanke på atl del här är fråga om en privat förrättning avseende en
ekonomisk uppgörelse mellan två makar. Samhällels kostnader i dessa angelägenheter
bör om möjligt nedbringas i så stor omfattning som möjligt.

De i 6 och 8 §§ rältshjälpslagen angivna grundläggande förutsällningarna
för rättshjälp liksom särbestämmelsen i 20 § 2 st. rättshjälpslagen torde
liksom nu vara tillfyllest såsom utgångspunkt för bedömningen av frågan
huruvida rättshjälp skall beviljas i en bodelningsfråga. Enligt tingsrättens
bedömning bör även utseende av en särskild förordnad skiftesman föredras
framför förordnande av etl biträde, med beaktande av de särskilda befogenheter
som tillkommer en skiftesman. Förslaget alt frånta ell rältshjälpsbiträde i
mål om äktenskapsskillnad räll lill ersätlning för bodelning i vissa fall,
nämligen då denna fråga haft betydelse för målet i övrigt, torde mot bakgrund
av den föreslagna regeln om ålerbelalningsskyldighet för rättshjälpskoslnader i
ett bodelningsärende, få effekter från besparingssynpunkt eftersom ålerbelalningsskyldighet
i den föreslagna omfattningen inle förekommer vid mål om äktenskapsskillnad.

Förslagel att ålägga båda makarna återbetalningsskyldighel
i etl bodelningsärende, varigenom i praktiken kostnaderna kommer all belasta
boets

Prop.
1982/83:61 112

behållning, torde vara elt ändamålsenligt sätt alt söka
verka för en begränsning av statens utgifter. Samhället behöver inle genom
rättshjälp subventionera fördelningen av makars inbördes förmögenhetsförhållanden.
Fråga är huruvida samhället överhuvudtaget skall förskoltera dessa kostnader. Förslagel
i dess utformning tillstyrks dock.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Den vanligaste formen för rättshjälp vid bodelning torde
vara alt rältshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad tillerkänns ersättning
för visst arbete med bodelning. Del är myckel vanligt all framförallt frågor om
underhållsbidrag är beroende av att bodelningen klarats av. Det finns en risk
all antalet tvistiga äktenskapsskillnadsmål - och därmed också kostnaderna fär
rättshjälp - kommer att väsentligt öka om möjligheten alt ersätta rältshjälpsbiträde
för bodelning i enlighet med nuvarande praxis las bort. Den nuvarande ordningen
härutinnan bör därför bibehållas.

1 promemorian lämnas förslag pä nya, inte helt
okomplicerade regler rörande rättshjälp vid bodelning. All införa elt syslem
innefattande prövning av ansökan samt vid bifall administration av hela rätlshjälpsärendet
fyller knappast något vettigt syfte om resultatet ändå skall bli alt makarna
själva står för samtliga kostnader. Synpunkten atl elt fåtal personer kan vara
i behov av all staten förskollerar bodelningskostnaden är knappast av sådan
vikt atl den ensam motiverar förslaget.

Umeå tingsrätt:

Den intressantaste tanken som förs fram i promemorian är
ulan tvekan övervägandena kring frågan om allmän rättshjälp i
bodelningsangelägenheterna med en slutligen obegränsad ålerbelalningsskyldighet.
Som allmän domstol har tingsrätten ingen närmare erfarenhel av rättshjälp i
dessa ulomprocessuella angelägenheter. Den redovisade kostnadsutvecklingen är
dock sådan att del mäste te sig lockande med elt radikalt grepp, inle minsl som
en tidigare restriktiv tillämpning av reglerna för rättshjälp tydligen kommil
all bli alltmer generös. Denna kostnadsutveckling kan dock också sällas i
relation lill kostnaderna för rättshjälp i angelägenheter om fel i fastighet m.m.
Statens samlade kostnader för bodelningsangelägenheter ter sig då inle så
anmärkningsvärt höga. I promemorian ställs frågan om staten i framtiden
överhuvudlaget bör subventionera bodelningar. De fortsatta övervägandena
utmynnar i tanken att staten i princip endast skall förskoltera
bodelningskostnaderna i den mån rättshjälp förekommer och

Prop.
1982/83:61 113

atl makarna skall bli fullt ut ålerbetalningsskyldiga för
dessa ulan någon begränsning lill vad boet i sig kan bära. Med elt sådant
syslem skulle båda makarna få ell slarki intresse av att bodelningen görs så
snabbi och effektivt och lill så små kostnader som möjligt. - En huvudtanke
bakom ränshjälpssyslemet såsom det tagit sig ullryck i rättshjälpslagen jämfört
med den tidigare lagen om fri rättegång har varit att staten i rättsliga
angelägenheter inte bara skall stödja de sämst ställda i samhället ulan även
flertalet vanliga inkomsttagare. Genom den nya rättshjälpen skulle man, som del
uttalas t.ex. i prop. 1972:4 s. 53, i full utsträckning upprätthålla
rättssamhällets centrala princip om allas likhet inför lagen. Rältshjälpslagen
skulle därför också öppna den ulomprocessuella sektorn för statligt stöd.
Tanken bakom det nu i promemorian framförda förslaget är, som rätlen förstått
det, all staten i mer komplicerade situationer garanterar alt bodelning
verkligen kommer lill slånd ulan alt den är beredd atl la den slutliga
kostnaden. Till sin yttersta konsekvens innebär emellertid förslagel endasi atl
samhället, i den mån allmän rättshjälp för bodelning beviljas, garanterar
skiftesman eller ombud täckning för ersätlning för sitt arbete. För den
enskilda parten måste "rättshjälpen" framstå som illusorisk. Enligt
rättens mening borde alternativen närmast vara all antingen helt undanta bodelningarna
från rättshjälpen eller begränsa återbelalningsskyldighelen till vad det
skiftade boel kan bära. Det första alternativet har, bortsett frän
kostnadsaspekten, inga skäl för sig. Angelägenheten bodelning måste ur
rättssamhällets synpunkt väga lika tungt som diverse andra rättsliga
angelägenheter för vilka rättshjälp meddelas. En diskussion huruvida bodelning
skall kunna bli föremål för rättshjälp eller ej leder närmast till frägan om
rättshjälpen överhuvudtaget. När del andra alternativet diskuteras i
promemorian pekas på faran för atl det skiftade boets tillgångar värderas
avsiktligt lågt för alt begränsa makarnas betalningsansvar. Man kan givelvis inle
bortse från denna risk. Å andra sidan finns ju för åtskillig egendom - såsom
fast egendom, olika former av värdepapper och försäkringar - i andra sammanhang
fasta värderingsregler. Frågan om rättshjälp vid bodelning är inte så begränsad
och lällöverskådlig som övriga kostnadsbesparande förändringar, vilka förts
fram i promemorian. Del är enligt rätlens mening tveksamt om man i denna
översyn bör angripa rättshjälpen vid bodelning lagstiftningsvägen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Så sent som år 1979 anförde justitieutskottet alt förnyade
överväganden av frågan om en utvidgning av rätlshjälpsförmånerna vid bodelning
borde göras i samband med en översyn av rättshjälpssyslemet och all del vore
önskvärt att en förbättring ästadkommes så snart de samhällsekonomiska
resurserna medgåve della. Uttalandet gjordes i ett läge då samhällsekonomin
redan var dålig. Den är förvisso inte bällre nu men knappast så 8 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
61

Prop. 1982/83:61 114

mycket sämre att skäl föreligger att gå direkt mol ulskotlets
uttalande vilket ju görs med förevarande förslag. Detta innebär atl
rättshjälpen i sak upphör i boddningsangelägenheler och ersätts med ell slags kredilgaran-tiåtagande.
De föreslagna reglerna om återbetalning av bodelningskostnaderna har dessutom
fått en utformning som skulle medföra ytterst tidskrävande rutiner såväl i
handläggningen av rätlshjälpsärendena som vid inkasserandet av beloppen.

Rättshjälpsnämnden vill i della sammanhang framföra den
åsikten atl bodelningsärendena inte behövt bli så kostnadskrävande som nu är
fallet om nämligen den restriktivitet i praxis som förutsattes vid
rättshjälpslagens tillkomst hållils. Stockholmsnämnden - och enligt uppgift
även de övriga rältshjälpsnämnderna - har varit synnerligen restriktiv vid prövningen
av ansökningar av allmän rätlhjälp i bodelningsangelägenheler men anser sig
härvidlag inle ha fåll slöd av besvärsnämnden för rättshjälpen, vilken under
senare år ådagalagt en betydligt mer liberal inställning och i . åtskilliga
fall ändrat rättshjälpsnämndens avslagsbeslut. Detta har givetvis pä sikt
medfört en viss uppmjukning av tidigare praxis även om Slock-holmsnämnden
försökt alt tillämpa den restriktiva bedömning som utsagts i förarbetena till
rättshjälpslagen. Denna utveckling är olycklig enär den kan leda lill alt -
såsom nu föresläs - man i praktiken vill undanröja det bistånd som ju onekligen
behövs i vissa bodelningar. Stockholmsnämnden förmenar att en allmän återgång lill
den tidigare restriktiviteten i förening med effekten av nuvarande nivå på egenavgifterna
är fullt tillfyllest för all bemästra de ökade kostnaderna.

Rältshjälpsnämnden vill slutligen i förevarande avsnitt
framhålla vikten av atl inte beskära elt biträdes möjligheter atl inom ramen
för etl äktenskapsskillnadsmål arbeia med och bli berättigad till ersätlning
för ett sysslande även med bodelningsfrågan. Ur psykologisk synpunkt är möjlighelerna
att nå en uppgörelse i bodelningsfrågan i allmänhet utomordentligt myckel slörre
inför en föreslående äktenskapsskillnad än efter en dylik. Det är nämndens
uppfattning att nuvarande praxis medfört att ett relativt slort anlal
omfattande bodelningslvisler och processer kunnat undvikas.

Rältshjälpsnämnden avstyrker förslaget i förevarande
avsnitt.

Ledamoten Agneta Samfors, rättshjätpsnämnden i Stockholm,
är av skiljaktig mening och anför:

Beträffande förslagel om rättshjälp vid bodelning delar
jag nämndens uppfattning alt en återgång till tidigare praxis skulle innebära atl
dessa ärenden inte skulle behöva bli så kostnadskrävande som de är idag.

Den liberala praxis som besvärsnämnden har utvecklat ger
rättshjälpen vid bodelning elt alltför generöst innehåll. Min uppfattning är
alt besvärsnämnden troligen anser sig bunden av denna praxis och alt man
sannolikt inte kan vända utvecklingen mol ökad restriktivitet ulan en
lagändring.

Prop.
1982/83:61 115

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslagel avstyrks.

Med hänsyn lill den restriktiva praxis som tillämpas i
fråga om rättshjälp i bodelningsärenden anser nämnden all rältshjälpsförmånen
bör finnas kvar i sin nuvarande omfattning. Goda möjligheter bör föreligga för
den parlamentariskt sammansatta kommittén all utarbeta en regel som begränsar
statens kostnader i denna typ av ärenden, exempelvis på så sätt alt möjlighel
ges rällshjälpsnämnd alt i slörre omfattning än som för närvarande är fallet
beakta boets behållning när slutlig rällshjälpsavgift skall bestämmas.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

I promemorian föreslås etl syslem som medger "att
rättshjälp i bodelningsärenden fortfarande får beviljas när det finns behov av
del enligt del restriktiva belraklelsesäll som bör gälla i frågan och att som f.n.
sådan rättshjälp i första hand skall lämnas genom skiftesman". Förslagel
innebär i sak ingen ändring i nu gällande regler. Del påtalas atl praxis kommit
att bli alltför generös, både vad gäller beviljande av rättshjälp
överhuvudtaget i bodelningsärenden och beträffande förordnande av biträde.
Utvecklingen mot denna praxis bör brytas, sägs det. Därigenom skulle
besparingar kunna göras. Hur skall då della gå lill? Rättshjälpsnämnden i Malmö
har under alla är tillämpat reglerna om beviljande av rättshjälp i bodelningsärenden
så restriktivt som förutsatts i förarbeten och motiv. Den fasta praxis som
sålunda utbildats för bedömningen av behovet av rättshjälp för bodelning har
emellertid brutits genom etl par beslul av besvärsnämnden för rättshjälpen
under år 1981; beslut som rättshjälpsnämnden ställt sig frågande till.

Nämnden vill också bestämt påstå att förordnande av
biträde i bodelningsärenden meddelats i ytterst ringa utsträckning. Huruvida
andra nämnder varit mer generösa härvidlag undandrar sig nämndens bedömning.
Om det skulle förhålla sig så som angetts i promemorian atl "biträde inte
så sällan förordnas" och atl detta sker utan hänsynstagande till de
restriktiva regler som uppställts bör en ändring av praxis genomföras.
Härvidlag kan de uttalanden som nu gjorts i promemorian måhända tjäna lill
ledning.

Rältshjälpsnämnden har förståelse för tanken all parterna
i en bodelning i större utsträckning än vad som nu är fallet skall stå för de
slutliga rätlshjälpskostnaderna. Besparingsmålet bör emellertid enligl rältshjälpsnämndens
mening kunna näs lättare på annat sätt än genom det förslag om ålerbelalningsskyldighet
som framförts i promemorian. Förslaget innebär all vardera maken skall stå för
hälften av bodelningskoslnaderna, oavsett om tillgångarna i boel förslår till
betalning eller ej. Återigen frångår man här principen all rätlssökande skall
bidraga lill rätlshjälpskostnaderna

Prop.
1982/83:61 116

efter förmåga. Möjligheterna för staten atl genom en
generell regel om återbetalningsskyldighet få tillbaka förskotterade
bodelningskostnader ter sig dessutom inte särskilt stora. Med all säkerhet blir
kostnaderna för verkställighet av besluten höga. Man får räkna med atl
frivilligt inbetalda belopp i stor omfattning kommer alt ätas upp av
kostnaderna i de ärenden, där indrivning måste ske.

Man har under arbetet med promemorian även övervägt
möjligheten att vid beslut om ålerbelalningsskyldighet la hänsyn till vad
vardera maken erhållit genom bodelningen och också makes enskilda egendom.
Tanken på förslag med den utformningen har emellertid förkastats med motiveringen
all prövningen hos rätlshjälpsnämnderna skulle bli krånglig och tidskrävande.

Del är
riktigt atl tillämpningen av en regel om återbetalning av bodel-ningskoslnader
som innebär alt man lar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet
medför en del arbete. Som rättshjälpsnämnden ser det bör man emellertid i
gengäld ha slörre möjligheter att få in fastställda belopp ulan all behöva
tillgripa etl kostsamt verkställighetsförfarande. Om nämligen återbelalningsskyldighelen
bestäms efter förmåga blir prognosen för frivillig betalning god. Rättshjälpsnämnden
i Malmö har i någon mån redan prövat en liknande metod genom all besluta om
jämkning av rätlshjälpsavgiflen. I fall där det funnits anledning misslänka
alt bodelningen gällt stora tillgångar har rättshjälpsnämnden rekvirerat bodelningsavialet
från skiftesmannen och dessutom begärt uppgifter från sökanden om aktuella
ekonomiska förhållanden. På grundval av inkommet material har rätlshjälpsavgiflen
inte så sällan kunnat bestämmas lill ett ganska högt belopp. Pä detta sätt har slaten
återfått i varje fall en del av kostnaderna för skiftesmannen. Rältshjälpsnämnden
har goda erfarenheter av lillvägagångssättel. Metoden bör kunna utvecklas
ytterligare och utmynna i en bestämmelse av innebörd atl beslul om
återbetalning skall föregås av en prövning av den enskildes ekonomiska
förhållanden sedan bodelningen slutförts. Regeln kan eventuellt kombineras med
en bestämmelse i rättshjälpsförordningen som ålägger skiftesmannen alt till sin
koslnadsräkning foga en kopia av bodelningsavtalet.

Som tidigare
nämnts anser rättshjälpsnämnden atl syflel med rältshjälpslagstiftningen skall
tillgodoses genom regler som innebär alt rätlssökande skall bidraga lill rätlshjälpskostnaderna
efter förmåga. Så länge reglerna om behov av rättshjälp i bodelningsärende inte
ändras skall därför inte heller tillskapas regler om ålerbelalningsskyldighet
som motverkar den sociala inriktningen.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

De föreslagna reglerna torde innebära betydande lillämpningssvårigheler
och merarbete för de handläggande myndigheterna. Resultatet ris-

Prop.
1982/83:61 117

kerar
dessutom att bli orättvist i de fall då endasi ena parlen har biträde i samband
med bodelningen. Nämnden vill därför föreslå all förmånen all få rättshjälp vid
bodelning helt utgår ur rättshjälpssyslemet. Under alla förhållanden bör
bodelningsfrågor liksom hittills i viss utsträckning få lösas inom
äktenskapsmålens ram. Den praxis som utbildat sig i sistnämnda hänseende
framstår som ändamålsenlig.

Södra
allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Behovet
av rättshjälp vid bodelning har inle vunnit någon som helst förståelse vilket
framstår som förvånande för advokater och klienter. Bodelningen utgör en myckel
angelägen fråga vid äktenskapsskillnaden och della oavsett det ekonomiska
värdet av egendomen.

Åven
vid delning av små bon är det angelägel alt bodelning kan komma till stånd. I
dagens läge är del inte ovanligt att socialhjälp ulgår för införskaffande av
bohag, då make ej kan utfå föremål ur det gemensamma boet. Del skall särskill
framhållas all ingen annan utväg står till buds än bodelning för utfående av
föremål samt skifte av hyresrätt. Vid tvister om mindre värden i övrigt finns
trots allt del förenklade Ivistemålsförfarandet alt tillgå.

Om
rättshjälp ej beviljas kräver skiftesmannen etl förskott på beräknade kostnader
vilket oftast uppgår till några lusen kronor. Den som sitter på egendomen är
ointresserad och betalar ej sin andel, varför andra maken får svara till en
början för hela beloppet. Detta omöjliggör ofta för denne atl genomföra
bodelning av ekonomiska skäl.

Familjelagsakkunniga
har lagl fram nytt förslag lill äktenskapsbalk, innebärande stora förändringar
angående makars gemensamma egendom. De föreslagna reglerna medför all makar i
väsentligt större utsträckning kommer atl vara i behov av juridiskt biträde för
genomförande av en bodelning. Förslaget innebär bl.a. en mängd olika
skälighets- och jämkningsregler som kräver juridisk kunskap för atl tolkas.

Enligl
advokatbyråns uppfattning är det väsentligast att bodelning i så många fall som
möjligl kan genomföras, varföi" allmän rättshjälp bör beviljas i de allra
flesta fall för bodelning. Om makar sedan skall åläggas full
återbetalningsskyldighet är mer en statsfinansiell fråga.

Det
är i och för sig riktigt atl i första hand använda resurserna på skiftesmannens
kostnader och endast i undantagsfall förordna biträde. Med hänsyn lill de nu
föreslagna återbelalningsreglerna finns det dock inte heller någon anledning
all restriktivt bevilja rättshjälp för skiftesmannens kostnader.

Den
föreslagna återbelalningsskyldighelen torde förhoppningsvis medföra alt
skiftesmannens kostnader drastiskt minskar. De rätlssökande torde bli mer koslnadsmedvelna
och får själva avgöra hur mycket de är villiga atl betala för alt genomföra
bodelningen.

Prop.
1982/83:61 118

Förslagel atl återbelalningsskyldighelen jämväl skall
gälla makarnas biträdeskoslnad är helt oacceptabel. Detta skulle innebära bl.a.
atl en ircdskande make, som förorsakar merarbete för del egna biträdel, kan
övervältra en del av kostnaden å den andra maken. Återbetalningsskyldigheten
bör endast gälla skiftesmannens kostnader. Har väl rättshjälpsnämnden funnit
skäl förordna biträde vid bodelning finns del inle någon som helsl anledning atl
denna biträdeskoslnad skall behandlas på annat sätt än vad som allmänt gäller
för biträde vid allmän rättshjälp.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget tillstyrkes.

Advokatbyrån vill understryka alt behovet av juridiskt
biträde vid bodelning är myckel stort och all delning bäst sker under
medverkan av skiftesman och/eller biträde. Det förefaller sannolikt - icke minsl
mol bakgmnd av det av familjesakkunniga nyligen avgivna betänkandet om ny
äktenskapsbalk (SOU 1981:85) - atl det behovel snarare kommer all öka än
minska. Någon invändning mol atl befintliga resurser i första hand skall
användas lill skiftesmannens kostnader finns ej, men det finns inga skäl all
införa någon mera restriktiv tillämpning i fråga om förordnande av biträde än
vad som nu gäller.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Som i skilda sammanhang tidigare framförts har det bedömts
som angeläget att öka möjligheterna lill rättshjälp i bodelningsärenden. Det
är därför att beklaga atl promemorians förslag i praktiken innebär atl den
enskilde i fortsättningen ej erhåller något ekonomiskt stöd från det.allmänna i
bodelningslvisler.

1 promemorian pekas på all rättshjälpskoslnaderna ibland
är myckel höga i bodelningsärenden där rättshjälp beviljats för delning av slörre
och mer komplicerade bon. Avgiften skulle i dessa ärenden dessutom i allmänhet
bli låg, enär i de flesta fall den make som har den lägsta inkomsten sökt och
beviljats rättshjälp. Vidare sägs i promemorian atl.trols att i boel finns
tillgångar all dela, tages dessa inle i anspråk för de kostnader som bodelningen
föranleder. I anledning härav kan konstateras att ej sällan tillföres ena
parten, som beviljats rättshjälp med låg avgift, tillgångar av så stor
omfattning alt rätlshjälpsavgiflen i anledning därav avsevärt höjes. Stundom
kan även förekomma alt den rätlssökande i anledning av bodelnings-resultatet
helt får bära kostnaderna för bodelningen. Samhällets kostnader för slörre
bodelningar begränsas härigenom.

I promemorian uttalas vidare atl tillämpningen av rältshjälpslagen
kommit all bli allt mer generös i det alt det förekommit att rättshjälp utan
biträdesförordnande beviljats även för delning av mindre bon och atl

Prop. 1982/83:61 119

denna
utveckling mot en ändrad praxis bör brytas. Del bör kraftigt understrykas atl
för klienter i mindre goda ekonomiska förhållanden är del med häsyn lill risken
för rättsförlust av större betydelse atl erhålla erforderlig hjälp för
bodelningen än för välsituerade personer. De senare har alltid ekonomisk
möjlighet all hävda sin rätt. Man får vidare ej bortse från att många människor
saknar de personliga förulsättningar som behövs för att utan hjälp kunna hävda
sin räll mol en starkare motpart. Konsekvensen kan t.ex. i ell bodelningsärende
omfallande hyresrätt och lösöre bli alt den svagare parten ej förmår göra sin
rätt gällande med påföljd alt den starkare parten tager över lägenhet och
lösöre.

Den
redan strama praxis som föreligger får alltså inle ytteriigare skärpas.

Förslaget
atl makarna skall åläggas återbetalningsskyldighel för rättshjälpskoslnaderna
kan inle godtagas.

Någon
ändring av föreliggande praxis rörande räll lill rättshjälp i bodelningsärenden
bör ej heller inskränkas dämlinnan alt möjligheterna atl inom ramen för elt
äktenskapsskillnadsärende uppnå en samlad lösning även innefattande
bodelningsfrågan inskränkes. En lösning av bodelningen kan ibland vara av
avgörande betydelse för uppgörelse beträffande andra tvistiga frågor i ett äklenskapsskillnadsmål.

Ifrågavarande
typ av paketlösningar innefattar regelmässigt atl uppgörelse sker såväl
beträffande underhållsbidrag till hustrun som fördelningen av tillgångarna i
boel. Skulle nu arbetet med en lösning av bodelningsfrågan ej honoreras på
sätt som tidigare är risken slor för all i åtskilliga äktenskapsskillnadsmål
uppgörelse ej kan ske, varför följden blir ell kostnadskrävande förfarande
inför domstol och i bodelningsärendel. Del kan därför ifrågasättas om
besparingar överhuvudtaget kan göras genom all på säll promemorian anvisar endasi
låta en "obetydlig" merkostnad ersättas av rättshjälpen för äktenskapsskillnadsmålel.

Genom all enligl promemorieförslagel
slaten i fortsättningen endast kommer att förskoltera kostnaderna i
bodelningsfrågan kommer detta all i praktiken innefatta atl en mängd rätlssökande
av kostnadsskäl avhåller sig från all utkräva sin rätt genom bodelning. Skulle
emellertid ändock ifrågavarande besparingsåtgärder vidtagas bör under alla
förhållanden ej förekomma alt man i enlighet med förslaget låter - om båda
makarna har rättshjälp med biträdesförordnande - var och en av makarna betala
tillbaka hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Etl otillböriigt
kostnadskrävande agerande från den ena maken kan då föranleda atl den makens bilrädeskoslnader
lill hälften övervältras på den andre maken. Fastmera bör en regel så
konstrueras all vardera maken svarar för sina biträdeskostnader. Möjlighel bör
även finnas all låta skiftesmannens kostnader fördelas annorlunda än till
hälften på vardera maken om den. ena partens agerande föranleder att ett
frångående av hälftenfördelningén av

Prop.
1982/83:61 120

kostnaderna är påkallad. Det är inle rimligl att den av
den tredskande parten åstadkomna fördyringen av ärendet drabbar annan än honom.

Om part av tredska ej fördyrat arbetet är det givelvis
under alla förhållanden inte rimligt att återbelalningsskyldighelen skall avse
större belopp än motsvarande det värde maken erhållit genom bodelningen. Denna
begränsning bör sålunda göras även om det administrativa förfarandet hos rältshjälpsnämnderna
därigenom skulle bli mera omfattande.

Sammanfattningsvis kan konstateras all besparingsförslagen
såvitt avser bodelningsförfarandet innebär atl del allmännas rättshjälp i praktiken
tas bort från denna ärendegmpp. Rättsförluster för den enskilde är härigenom
oundvikliga. Äklenskapsbalksförslagels bodelningsregler innefattar ytterligare
svårigheter för den enskilde atl utan sakkunnig hjälp fä sin rätt tillgodosedd.
Bl.a. är föreslagna jämknings- och fördelningsregler komplicerade för den
enskilde. Föreslagna inskränkningar bör inte till någon del genomföras.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

I fråga om bodelning----- föreslås befogade
inskränkningar i rättshjäl

pen. Styrningseffeklerna av utebliven rättshjälp i sådana fall är emellertid

inte diskuterade. Förslagen innebär också ett detaljsnickeri som knappast

kan försvaras innan problemen undersökts mera ingående. Fakul

tetsnämnden ifrågasätter om inte en schematisk och provisorisk lösning

som innebär att---- aUa bodelningar utesluts från lagens tillämpnings

område i dagslägel vore all föredra. Härför talar den i PM:en angivna

uppfattningen att tvister om större förmögenhetsvärden i första hand bör

belasta dessa värden i elt läge där resurserna för rättshjälp är små.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Reglerna om återbetalning av rättshjälpskostnaderna i
bodelningsärenden skall enligl förslaget tas in i en ny 31 a § RHL. Denna är
placerad under rubriken "Motparts ersättningsskyldighet för kostnad för
allmän rättshjälp". Med tanke på alt den föreslagna paragrafen reglerar
även den rällssökandes betalning för rättshjälpskoslnader bör ordet
"motpart" utgå ur rubriken. En ändring har f.ö. troligen varit avsedd
av förfaltningslorsla-gets ingress att döma.

Det torde på grund av innehållet i den föreslagna 31 a § RHL
vidare vara nödvändigt alt en hänvisning lill denna paragraf las in i 11 § RHL.

Första stycket av 31 a § RHL kan vidare förenklas på
följande sätt:

I fråga om------- med rättshjälpsavgiften. Om den rällssökandes
rätts

hjälpsavgifl överstiger hälften av bodelningskoslnaderna skall han berätti

gas alt få tillbaka den överskjutande delen.

Prop.
1982/83:61 121

Sveriges domareförbund:

Domareförbundet anser sig i allt väsentligt kunna ställa
sig bakom uttalandena om all rättshjälp i bodelningsärenden bör meddelas
restriktivt och alt rättshjälp företrädesvis bör lämnas genom särskild
skiftesman. Emellertid kan ifrågasättas om det är påkallat att statsverket
förskotterar bodelningskoslnaderna om dessa, såsom föreslås, slutgiltigt skall
betalas av parterna.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen har länge med förvåning och besvikelse noterat
den bristande förståelsen för de verkliga problemen kring dessa frågor. Den
ekonomiskt svagare parten kommer i dessa ärenden regelmässigt i underläge och
är i slort behov av hjälp. Ekonomiskt har helt visst egentligen hjälpen minsl
betydelse i de ärenden där rättshjälp nu beviljas, enär dessa i slullä-get
regelmässigt tillför den svagare parten mer eller mindre betydande belopp och
där rättshjälpen i slor utsträckning är eller kan göras lill ell förskollerande
av kostnad. Etl syslem förordas, där rättshjälp lämnas men kan återkrävas om
utdelningen blir någol så när betydande och med delning av kostnaderna mellan
parterna.

Nuvarande praxis medför alt rättshjälp aldrig meddelas för
delning av små bon av ringa värde trots atl dessa ärenden mycket ofta är av slor
social betydelse och den svagare parten regelmässigt ej har någon möjlighet
alls atl skaffa sig sin rätt. Dessa ärenden bör uppmärksammas. Det bör vara
möjligt all tillskapa en taxesall ersättning för delning av mindre bon eller
för "enklare bodelning" i stil med laxesällningen för handläggning av
mindre konkurser. Kostnaderna härför borde ej bli alltför betungande och kan
troligen kompenseras av elt bortfall av rättshjälp av kostsammare slag i elt ej
föraktligt anlal bodelningar, i vilka rättshjälp numera beviljas.

Den nu befintliga möjligheten atl honorera bodelningsarbele
inom ramen för rättshjälp i skillnadsmål bör få finnas kvar. Kostnaderna för
den delen av arbetet lär knappast vara högre än den ökade kostnad för
skillnadsmålens fortsatta handläggning, som med säkerhet bleve följden av en
ändring med hänsyn lill vetskapen om i hur många fall bodelningen är en absolut
fömtsättning för alt kunna få lill stånd en gemensam ansökan. Del gällande
systemet kompletterat med "enkel bodelning" enligl ovan skulle kunna
undanröja mången kännbar, social orättvisa utan merkostnad för del allmänna.

Centralorganisationen SACO/SR:

SACO/SR har i och för sig inget att erinra mot förslagel
om inskränkning i möjligheten all erhålla ersättning för bodelning och kan
därvidlag också

Prop. 1982/83:61 122

tillstyrka
förslaget om återbetalningsskyldighel. Enligl SACO/SR;s uppfattning kunde dock
motsvarande besparing på rätlshjälpsanslaget uppnås enklare genom atl bibehålla
nuvarande system men med en hårdare prövning inför beviljande så all della
sker i slörre överensstämmelse med de ursprungliga intentionerna. Del är ell
faktum att besvärsnämnd ofta ändrar rätlshjälpsnämnds beslut så all rältshjälpsnämnderna
gradvis blivit mer generösa med beviljanden.

Sveriges
föreningsbankers förbund:

En
ändring av praxis, i vad avser omfattningen av rättshjälp vid äktenskapsskillnad
m.m., till att inle längre omfatta bodelningskoslnader oavsett om
bodelningsfrågor är av betydelse för utgången av äktenskapsskillnadsmålel,
torde tveklöst leda till en klar minskning av statens kostnader för allmän
rättshjälp i dessa mål. Frågan är emellertid om förslaget leder till en total
kostnadsminskning. Man får räkna med all färre äklenskapsskillnadsmål kan
avgöras på handlingarna efter gemensam ansökan. En lyckad lösning av
bodelningsfrågorna är ofta en förulsällning för all överenskommelse skall
kunna träffas i underhållsdelen. Färre gemensamma ansökningar innebär givelvis
flera förberedelser och huvudförhandlingar för tingsrätten, vilket i sin tur
leder lill ökad belastning och därmed lill ökade kostnader. Utredningen har inle
berört dessa kostnadsaspekter. Det förefaller troligt atl en begränsning av
rättshjälpen, sådan som den föreslagna, kommer atl leda till minskade kostnader
för staten totalt sett.

I
princip bör äterbetalningsskyldighet föreligga. Undantag från regeln om atl
vardera maken har alt betala hälften av andra makens rättshjälp borde dock
införas. Har ena parten av något skäl inte erhållit allmän rättshjälp men ändå
anlitat biträde i saken, förefaller det orimligt att undantagslöst låta
vederbörande ur egen kassa betala såväl ersättning till sitt eget biträde som
att slå för hälften av motpartens rättshjälpskostnader. En mer nyanserad
reglering förefaller erforderlig. Della gäller även i övrigt beträffande återbelalningsskyldighelen.
Avsiklen bör vara den, all återbelalningsskyldighelen skall regleras på sådant
sätt att ingendera parten kan använda rätlshjälpskostnaderna som
påtryckningsmedel på andra parten för att få en fördelaktig uppgörelse lill
stånd. Risken finns givetvis, atl ena maken med goda inkomster kan driva en
bodelningstvist ganska långt i avsikt atl få den mindre bemedlade maken atl
falla lill föga. Möjligen skulle man då kunna lösa delta genom att låta vardera
maken betala kostnaderna för sin egen rältshjälpsavgifi helt och hållet själv
samt att i övrigt föreskriva atl kostnader utöver rällshjälpsavgiften skulle
fördelas med hälften på vardera maken. Den som saknar rättshjälp borde i sådant
fall kunna likställas med den som haft rättshjälp och en hypotetisk
rättshjälpsavgift beräknas.

Prop.
1982/83:61 123

4 Rättshjälp i angelägenheter om fel i fastighet m.m.

JK:

------ I sak delar jag den uppfattning som förslagel ger
ullryck för. Jag

anser dock all bestämmelsen borde utformas på elt någol
annorlunda sätt. Således bör enligl min mening författningsbestämmelsen
utformas så atl allmän rättshjälp inte får beviljas i sådan angelägenhet som
avses annat än om synneriiga skäl härför föreligger. Av förarbetena bör framgå atl
synnerliga skäl inle kan föreligga om rällsskyddsförsäkring eller annat
rättsskydd finns eller borde ha funnits all tillgå. En bestämmelse av angivet
slag torde vara lättare för domstolarna att tillämpa. Den torde också medföra
att restriktiviteten atl bevilja rättshjälp i dylika angelägenheter bällre
kommer all iakttagas.

Domstolsverket (majoriteten):

DV tillstyrker förslaget.

Enligt DVs mening utgör förslagel en godtagbar avvägning
mellan kravet på besparingar på rätlshjälpsanslaget och önskemålet om etl
tillfredsställande rättsskydd för den enskilde.

Ombudsmannen Tor Nitzetius, direktören Tage Larfors och
tagmannen Carl-Anton Spak, domstolsverket, är av skiljaktig mening:

Vi avstyrker förslagel, atl rättshjälp inte skall beviljas
annat än undantagsvis i angelägenheter om fel i fastighet. Frågan om huruvida
rättshjälp skall vara subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring bör
inte lösas ensamt för endast en typ av tvister. Det är nämligen en fråga av
stor principiell betydelse.

Inle minst viktigt är, alt det skapas klarhet i hur
försäkringssystemet kommer alt påverkas av atl rättshjälpen blir subsidiär i
förhållande till rättsskyddsförsäkring. Frågan bör studeras av den kommitté som
nu ser över rätlshjälpssystemel.

Om det nu är så alt statsmakterna anser, att tvister om
skadestånd på grund av fel i fastighet är alltför många eller leder lill
alltför omfattande rättegångar, ligger det för övrigt, enligl vår mening,
närmare till hands all undersöka, om de lagregler som finns om skadeslåndsskyldigheten
bör ändras än all minska möjligheten lill rättshjälp.

Besvärsnämnden för rättshjälpen (majoriteten):

Förslaget att från rättshjälpens tillämpningsområde
undanta tvister om fel i fastighet och hänvisa parterna i sådana tvister till
en oviss lösning av kostnadsfrågan försäkringsvägen berör grundläggande
principer i rätts-

Prop.
1982/83:61 124

hjälpssyslemel. Som tidigare framhållits måste samspelet
mellan rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna behandlas i ett större
sammanhang.

Åven bortsett frän de principiella invändningar som kan
göras mol förslagel framstår det som ytterst tveksamt atl hänvisa parterna i
just dessa tvister lill en lösning av kostnadsfrågan på försäkringsbasis. Elt
förvärv eller en försäljning av fastighet torde vara bland de mest
betydelsefulla affärer en normalfamilj har atl la slällning lill. Ofta är det
unga barnfamiljer med pressad ekonomi som råkar in i tvister av detta slag. Byggfusk
förekommer och konsumentskyddet är dåligt utvecklat på detta område. Enligl
besvärsnämndens mening är de sociala skälen för rättshjälp här minsl lika
starka som när det gäller exempelvis de näringsidkare som enligt nuvarande
regler kan erhålla rättshjälp.

Mol förslaget kan även i övrigt göras åtskilliga
invändningar. Regeln alt ränshjälp kan beviljas i dessa tvister om den rätlssökande
inte har och inte heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring torde komma atl
vålla åtskilliga problem i tillämpningen. Vad som anförts i promemorian härom
ger föga vägledning.

Förslaget medför också besvärliga gränsdragningsproblem.
Av lagtexten framgår sålunda inte klart om bestämmelsen avser exempelvis
tvister i anledning av entreprenadavtal eller försäkringsavtal.

På grund av det anförda avstyrker besvärsnämnden
förslaget.

Advokaten Ove Nelander och riksdagsledamoten BertU
Johansson, besvärsnämnden för rättshjälpen, är av skiljaktig mening:

Genom den allmänna rättshjälpen besparas
försäkringsbolagen alltsedan 1973 ärligen mycket stora utrednings- och
ombudskostnader. Promemorians förslag att föra över kostnaderna vid
fastighetstvist från rättshjälp till rättsskydd medför en väsentlig besparing
för slaten och bör snarast genomföras i avvaktan på resultatet av kommilléarbetet.

Ingen annan risk eller försämring inträder för den rätlssökande
än självrisken. Denna innebär vad besvärsnämndens majoritet med fog efterlyser
under avsnittet Självrisk vid rättshjälp: en spärr mol missbruk, en hämsko på processlyslnaden.

För att rycka undan grunderna för samma majoritets
farhågor för besvärliga gränsdragningsproblem och tillämpningsproblem bör
måhända 8 § 7. ha följande lydelse (med smärre justering av förslagets
innehåll): i fastighetstvist, om den rätlssökande har rättsskydd.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrälten anser det tvivelaktigt om man bör undanta en
specifik mållyp från rätlshjälpsområdet. Tvister om fel i faslighet eller
byggnad har emellertid ökat på etl oroväckande sätt. Biträdesersätlningar och
utrednings-kostnader i sådana mål är ofta myckel höga, särskill i förhållande
till

Prop. 1982/83:61 125

Ivisleföremålels storlek. Med hänsyn framför allt lill
dessa omständigheter anser hovrätten i likhet med vad som anförts i promemorian
alt det är angelägel att man snarast kommer lill rätta med de alltmer stigande rättshjälpskoslnaderna
vid dessa och andra fastighelslvisler.

En väsentlig orsak lill de höga rällshjälpskoslnaderna i
sådana tvister torde vara atl den preventiva effekten av rättegångsbalkens
regler om rättegångskostnader - pga det försäkringsskydd som regelmässigt finns
-spelar en obetydlig roll. Sålunda kan parterna till stora kostnader driva elt
mål i tre instanser ulan alt behöva göra några slörre processekonomiska
överväganden.

Alt vid angivna förhållanden undanta tvister om fel i
faslighet eller byggnad från rältshjälpsomrädet skulle sannolikt i hög grad
motverka uppkomsten av onödigt kostnadskrävande mäl med väsentliga besparingar
av rällshjälpskoslnaderna som följd.

Vid en avvägning mellan enskilda intressen och samhällets
behov av besparingar finner hovrätten atl förslaget är rimligl och tillstyrker
att del genomföres.

Enligl
hovrättens mening bör även andra fastighelslvisler som omfattas av sedvanliga rältsskyddsförsäkringar
såsom grannelagslvisler, servituts-Ivister och liknande drabbas av
inskränkningen i rätlen till rättshjälp. Därjämte vill hovrätten ifrågasätta om
regeln all även den som borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller annat
liknande rättsskydd inte skall beviljas rättshjälp bör göras undantagslös.
Regeln kan slå hårt i vissa speciella situationer, t.ex. om den rätlssökande pga
bristande förståndsgåvor underlåtit att teckna försäkring, vari rättsskydd
ingår. Regeln bör därför kompletteras med en bestämmelse av innebörd alt
rättshjälp kan beviljas i fall då den rätlssökande haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet all teckna sådan försäkring.

Hovrätten för Övre Norrland:

Fastighelslvisler avser ofta stora värden och har stor
betydelse för enskilda personer. Just vid fastighetstvister föreligger ofta etl
särskill behov av det bistånd som lämnas genom samhällels rättshjälp. Innan
rätten lill rättshjälp begränsas för delta slag av tvister fordras del noggranna
överväganden. Hovrätten anser all den utredning som härvidlag redovisas i
promemorian inte är tillräckligt grundlig. Sålunda synes man t.ex. inle i
tillräcklig grad ha undersökt vilken inverkan den föreslagna begränsningen i rälien
till rättshjälp kommer att få på innehållet i och omfattningen av
försäkringsbolagens rältsskyddsförsäkringar.

Åven om man inte väljer den i promemorian föreslagna
metoden atl komma lill rätta med de alltmer stigande rätlshjälpskostnaderna i fastighelslvisler,
är del under alla omständigheter angelägel alt begränsa dessa kostnader. I del
följande ges exempel på några andra möjligheter all åstadkomma en sådan
begränsning.

Prop.
1982/83:61 126

Man kan sålunda införa en noggrannare kontroll av
rättshjälpskostnaderna. Förutom biträdeskoslnad belastas rättshjälpen i fastighelslvisler
ofta av sakkunnigkostnader och av kostnader för s.k. tekniskt biträde som rätlshjälpsbilrädel
har anlitat. Beträffande sakkunniga gäller för närvarande all beslämmelser
saknas hur ersättning till sakkunniga skall bestämmas. Liksom vad gäller rätlshjälpsbilräden
m.fl. borde i rättshjälpslagen och rällshjälpsförordningen lämnas närmare
anvisningar i delta hänseende.

När det gäller anlitande av s.k. tekniskt biträde borde elt
rältshjälpsbiträde inte få anlita ell sådant ulan särskill tillstånd.

Etl rältshjälpsbiträde kan för närvarande besluta om utomprocessuell
utredning av mindre omfattning (24 § rättshjälpslagen). Som en utredning av
mindre omfattning anses en utredning vars beräknade kostnader inle överstiger
hälften av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärdes. Eftersom
basbeloppet i oktober 1981 var 17 300 kr., kan ell rältshjälpsbiträde f.n.
besluta om en utredning vars beräknade kostnad kan vara så stor som 8 650 kr.
En utredning som kostar så myckel kan enligl hovrättens mening näppeligen anses
vara av "mindre omfattning". Rälts-hjälpsbiträdels rätt atl besluta
om utredning bör begränsas till att avse mindre besiktningar,
läkarundersökningar etc. Man kan införa en beloppsgräns som är avsevärt lägre
än den nuvarande, exempelvis 2 000 kr., och som innebär all ell rältshjälpsbiträde
får besluta om utredning i den rättsliga angelägenheten om sammanlagda utredningskoslnaden
och inle enbart kostnaden för den enskilda utredningen inle överstiger detta
belopp. Enligt hovrättens mening borde då biträdet ges behörighet alt besluta
om utredning upp till en sådan beloppsgräns även om angelägenheten är anhängig
vid domstol. På della sätt skulle del allmänna få en bättre kontroll av
utredningskostnaderna och man skulle kunna undvika att kostnaderna blir
oproportionerligt stora i förhållande till Ivisleföremålels värde. Ån bällre
kontroll över dessa kostnader får man om man låter rätlshjälpsbilrädel svara
för ulredningskoslnaderna i de fall då han överträder sin befogenhet all
föranstalta om utredning.

Ett annat sätt atl begränsa kostnaderna för rättshjälpen
är alt man avskaffar möjligheten för den som inle har rättshjälp alt få sina
kostnader i en rättslig angelägenhet betalda av allmänna medel på grund av all medpart
har rättshjälp. Fastigheter ägs ofta av makar gemensamt eller också är
äganderätten delad på annat säll. Vid en faslighelslvist blir samtliga delägare
parter i tvisten på grund av atl nödvändig processgemenskap föreligger. I
sådana fall är del vanligt all endast den make eller den delägare ansöker om
rättshjälp som har den lägsta inkomsten även om den andre maken eller någon av
de övriga delägarna i och för sig skulle vara berättigad lill förmånen.
Eftersom samtliga kostnader ändå blir ersatta av allmänna medel saknas
anledning för dem alt begära rättshjälp och bidra lill kostnaderna med en ofta
avsevärd rällshjälpsavgift. Icke ringa belopp skulle kunna inbesparas om del lill
exempel föreskrevs att medpart till den

Prop. 1982/83:61 127

som
har rättshjälp skall svara för rättshjälpskoslnaderna åtminstone upp lill det
belopp som skulle ha blivit hans rällshjälpsavgift om han själv hade ansökt om
rättshjälp. Om han inle är berättigad till rättshjälp skulle han kunna
förpliktas all betala hela den andel av kostnaderna som skulle kunna anses
belöpa på honom.

Stora
belopp skulle också kunna sparas om rältshjälpsmyndighelerna fick befogenhet
all pröva innebörden av en påstådd förlikning. I de fall då den ena parten t.ex.
helt har eftergivit sin talan borde han kunna åläggas återbetalningsskyldighel
för motpartens rättshjälpskoslnader även om man i "förlikningsavialel"
har överenskommit att envar part skall bära sin kostnad.

Vad
som nu har sagts om medparls ansvar för rällegångskoslnader och prövning av
innebörden av påstådda förlikningar borde också kunna tilllämpas även pä andra
rättsliga angelägenheter än faslighelslvister.

Huddinge
tingsrätt:

Tingsrätten
är väl medveten om atl rällshjälpskoslnaderna i mål om fel i fastighet är höga
och alt åtgärder syftande lill begränsningar är angelägna. Den principiellt
viktiga frågan huruvida samhällels rätlhjälp bör göras subsidiär i förhållande
till rältsskyddsförsäkringar och eventuellt andra rällsskyddsformer, vilken
fråga ingår i den nylillsalla kommilténs uppdrag, bör avgöras på elt material
som grundligt belyser problemställningen för närvarande. - Bl.a. förekomsten av
olika rältsskyddsförsäkringar saml återverkningarna på premiesällning och andra
villkor, om ell syslem införs som innebär alt rältsskyddsförsäkringar läggs i
bollen och samhällels rättshjälp blir en påbyggnad, är av betydelse. Särskilt slor
vikl vill tingsrätten lägga vid hur olika lösningar kan tänkas påverka
parternas benägenhet atl förlikas. Materialet bör kunna tjäna som underiag för
att avgöra om ell syslem av nämnt slag kan genomföras i fråga om ell flertal
typer av disposiliva mål, t.ex. mål mellan näringsdrivande parter.

Mol
bakgmnd av del anförda anser tingsrätten alt principfrågan om förhållandel
mellan rältsskyddsförsäkringar och samhällels rättshjälp bör övervägas i ell
sammanhang av kommillén.

Sollentuna
tingsrätt:

Enligt
tingsrältens erfarenheter tillhör mål om fel i fastighet de mållyper i vilka
parterna sällan.visar någon slörre förlikningsvilja och vilka i de flesta fall
därför avgörs först efter en huvudförhandling i iredomarsamman-sällning. Målen
är oftast tidskrävande, bevisningen omfattande och biträdenas kostnader inle
obetydliga. Fastigheten är vanligtvis lagfaren å hustrun eller å båda makar
samt beviljas hustrun rättshjälp med oftast lågt maximibelopp. 1 denna målgrupp
finns starka skäl alt begränsa samhällels kostnader för rättshjälpen.

Prop.
1982/83:61 128

Tanken atl begränsa rällshjälpskoslnaderna i dessa mål
genom alt utesluta angelägenheter av delta slag från rättshjälpen skulle
innebära stora besparingar för slaten. I de flesta fall torde del finnas rällsskyddsförsäkring.
Denna läcker vanligtvis vad som nu läcks av rättshjälpsförmånerna. Del är dock
tveksamt om del är lämpligl atl genom lagstiftning undanta dessa mål från
rättshjälpens område för att i stället lägga kostnaderna på enskilda
försäkringsbolag, vilka numera kalkylerar med rättshjälpen i sina bedömningar
vid bestämmande av villkor och premier. Dessa bolag är oförhindrade att, för
den händelse deras försäkringar i allt stigande omfattning ianspråktas av
försäkringstagarna i processer om fel i faslighet, ompröva och ändra villkoren
i försäkringarna. I promemorian diskuteras även frågan i vad mån man kan räkna
med alt rätlsskyddsförsäkringarnas omfattning kommer alt vara oförändrade även
om rättshjälpen ändras. Några bindande uttalanden har av förklarliga skäl inte
kunnat ges av företrädare för Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, SFR, och
Folksam, även om del för närvarande inte finns skäl att göra några ändringar.
Även om förslagel sålunda i dessa avseenden kan ifrågasättas vad gäller dess
praktiska effekter, torde genomförandet av detsamma innebära stora kostnadsbesparingar
för staten.

Rättshjälpen har föreslagils bli endast subsidiär och fär
således beviljas om den rätlssökande inte har och inle heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring
eller något annat liknande rättsskydd. Hur den prövningen i praktiken skall
tillgå och vilka bedömningar som därvid skall göras har inte besvarats i
promemorian och leder till svårigheter för den beslutande.

I vart fall är det, vilken lösning som än väljes.
väsentligt att reglema utformas på sådant sätt att domstolarna inte tvingas att
i stigande omfattning handlägga mål av detta slag utan tillgång lill
partsombud. Målen är redan i sig tillräckligt besvärliga och tidsödande. Skulle
man i framtiden riskera att i vidgad omfattning få handlägga dem utan alt
parterna har juridiskt biträde, fär man räkna med avsevärda tidsförluster för
domstolarna.

Falu tingsrätt:

Med hänsyn lill alt ifrågavarande mål är förhållandevis
talrika och ofta mycket kostnadskrävande har tingsrätten förståelse för del
framlagda förslaget härutinnan. Även med beaktande av atl rällsskyddsbehovet
kan tillgodoses i en annan form än genom allmän rättshjälp ställer sig tingsrätten
dock tveksam lill förslagel atl ställa ifrågavarande grupp av tvister utanför
den allmänna rättshjälpen. Tingsrätten anser därvidlag alt det föreligger en
uppenbar risk för att föreslagen inskränkning av rättshjälpen kan föranleda
försäkringsbolagen att införa villkorsändringar som begränsar rätlsskyddsförsäkringens
omfattning. Tingsrätten efterlyser också närmare besked om de omständigheter
som skall leda lill den bedömningen all den rätlssökande "borde ha
haft" rällsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd.

Prop.
1982/83:61 129

Lunds tingsrätt:

Mål om fel i fastighet är mycket vanligt förekommande och
antalet förefaller atl öka. Samtidigt är många av de problem som idag vidlåder rätlshjälpssystemel
vanligen förekommande i dessa mål. Parterna är ofta makar där endast hustrun - hemmaarbetande
utan inkomst - har rättshjälp. Rättsskyddsförsäkring finns vanligen på båda
sidor. Båda dessa faktorer leder lill att processekonomiska argument knappast
påverkar parterna. Processen lyngs vidare ofta av mängder av påståenden om fel
och därav föranledda yrkanden som aldrig skulle ha framställts om delta
inneburit någon risk eller medfört några kostnader. Inte sällan kräver målet atl
sakkunnigutlåtande inhämtas vilket också medför höga kostnader. Den föreslagna
lagtexten omfattar inle bara tvister enligl JB 4:19. Enlreprenadlvister och
andra tvister med anknytning till fasligheter och byggnader ställs i förslaget
också utanför rättshjälpen. - Det är mot bakgmnd av del anförda ingen tvekan om
atl den föreslagna inskränkningen av området för allmän rättshjälp, om den
genomförs, kommer atl medföra stora besparingar för staten. Detta förutsätter
dock atl villkoren i rällsskyddsförsäkringarna bibehålls i slort sett
oförändrade. Samtidigt måste man hålla i minnet, atl ett fastighetsköp ofta är
den största affär många privatpersoner företar i sitt liv och all kostnaderna
vid en eventuell process mestadels är höga. Konsekvenserna av ändringarna måste
därför vara utredda innan inskränkningarna genomförs. Det undandrar sig tingsrättens
bedömning hur försäkringsbolagen kommer alt reagera på ändringarna men det
framstår som klart all försäkringsvillkoren måste försämras. Någon
tillfredsställande utredning på denna punkt föreligger inte. Så som lagtexten i
förslaget är uiformad, kan försäkringsbolagen, genom all ändra
försäkringsvillkoren, omintetgöra hela den avsedda effekten; försvinner
försäkringen träder rättshjälpen in.

Tingsrätten vill tillägga, all det under senare år också
blivit allt vanligare alt nyproducerad småhusbebyggelse varit behäftad med
allvarliga fel och brister, som köpare nödgals föra lill domstol för erhållande
av sin rätt. Atl komma lill rätta med dessa fuskbyggen är inle i första hand en
rättshjälpsfråga utan en fräga om samhällets insyn i och kontroll av
uppförandet av byggnaderna. Om. emellertid enskild person i god tro förvärvat
en sådan undermålig byggnad är den i allmänhet också i behov av hjälp för alt
tillvarataga sin rätt.

En oklarhet i den föreslagna laglexlen (8 § 7 p) måste
klaras ut om förslagel genomförs. Vad avses med atl "den rätlssökande . . .
borde ha haft rällsskyddsförsäkring eller någol annat liknande
rättsskydd."? På denna punkt krävs betydligt exaktare uttalanden i
förarbetena än de som presenterats i promemorian; i annat fall kommer
tillämpningsproblemen all bli stora.

9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop.
1982/83:61 130

Umeå tingsrätt:

--------- Rätten delar de synpunkter som framförts. Vad
Svenska Försäk

ringsbolags Riksförbund uttalat om den föreslagna ändringens verkan för

framtiden på rättsskyddsförsäkringens omfattning behöver inte inge några

farhågor. Skulle rättshjälpen endasi bli subsidiär i förhållande lill rätls

skyddsförsäkringen kan del leda till begränsningar i denna försäkrings

omfattning. Detta leder i så fall inle lill annat än all statskassans vinst på

sikt inte blir den man förväntat sig. År den sammanlagda rättshjälpskostna

den i dessa angelägenheter redan nu 15 milj. kr. ärligen finns hur som helsl

myckel alt vinna.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Tanken att rättshjälpen skall göras subsidiär i förhållande
till en gällande rättsskyddsförsäkring är tilltalande och föranleder i och för
sig ingen erinran från rättshjälpsnämndens sida. Problemet är dock atl man
enligt nämndens mening bör vara förvissad om atl villkoren i en sådan
försäkring verkligen omfattar den aktuella rättsliga angelägenheten. De fiesta faslighelslvister
omfattas troligen av nu förekommande försäkringar men helt säkert är det
ingalunda. Detta leder till att de beslutande myndigheterna i princip måste i
det enskilda ärendet kontrollera för det första om någon försäkring föreligger
och för det andra de villkor som ingår. I extremfallen kan det för det tredje
bli fråga om villkorstolkning. Denna senare komplikation hänger för övrigt
samman med frägan vilka rättsliga angelägenheter som skall anses omfattade av
den föreslagna nya punkten i 8 § rättshjälpslagen. Såvitt nämnden kan förstå
avses inte enbart renodlade jordabalkstvister utan även immissionstvisler.
Skall då åven enlreprenadlvister, ar-betsbetingstvisler m.m. inräknas? Vilka
stora svårigheter della kommer att medföra för nämndens handläggare torde lätt
inses.

En ytterligare komplikation inträder när en rätlssökande inle
innehar någon försäkring men borde haft en dylik eller annat liknande
rättsskydd. Förslagels utgångspunkt är uppenbariigen atl försäkringar i
allmänhet måste finnas på gmnd av krav från banker och andra
kreditinrättningar. Men om en fastighetsägare har en fastighet som inte är gäldbelastad
eller belastad med lån hos en privatperson som inle kräver försäkringsskydd
skall då fastighetsägarens underlåtenhet all hälla försäkring anses ursäktlig
eller inte? I specialmotiveringen lill lagförslaget talasju endast om
"ursäktligt förbiseende eller nägon liknande omständighet".
Tillämpningsproblemen kommer som synes att bli svåra beroende på alltför vaga rekvisit.

Rältshjälpsnämnden finner det slutligen i detta sammanhang
ytterst anmärkningsvärt att i promemorian uttalas alt anledning saknas all
antaga all försäkringsvillkoren kommer atl ändras därest fastighelslvisterna
undantages från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Såvitt nämnden kan

Prop.
1982/83:61 131

förslå av de uttalanden från SFR och Folksam som redovisas
i departementspromemorian har inga som helst garantier lämnats. Enligt
nämndens uppfattning borde en lagändring inle ens övervägas innan mer bindande
uttalanden från försäkringsbranschen erhållits.

Rältshjälpsnämnden
är som tidigare anförts positiv till att rättshjälpen i princip göres subsidiär
i förhållande lill en gällande försäkring men anser sig inle kunna ansluta sig lill
förslaget i dess föreliggande utformning.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslagel tillstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Rättshjälpsnämnden avstyrker förslaget om atl undantaga fastighetslvis-lerna
från rätlshjälpsområdet. Det förefaller högst osäkert om de som berörs av
sädana tvister kan beredas tillfredsställande skydd genom försäkringar.
Uttalanden frän försäkringsbolagens sida tyder t.ex. knappast härpå.

Del är
riktigt att rättshjälpskoslnaderna i fastighelslvisler uppgår lill stora
belopp. Statens utgifter bör emellertid kunna nedbringas utan atl dessa tvister
helt borttages från rätlshjälpsområdet. En möjlighet är alt ålägga den som
tillsammans med rättssökande äger eller nyttjar en faslig-hel all vid tvist
rörande denna bidraga till rättshjälpskoslnaderna. Hittills har endasi en av
lagfarna ägare till en faslighet behövt söka rättshjälp. För del mesta ansöker
då den om rättshjälp som har lägst inkomster. Ofta är faslighet som nyttjas av
två makar skriven på hustrun, som saknar inkomster. I dessa fall fastställs rätlshjälpsavgiflerna
lill låga belopp och staten betalar alltså huvuddelen av kostnaderna. Orsaken
till att staten i dag subventionerar en stor del av kostnaderna i
fastighetstvister ligger således i alt rättshjälp söks av och beviljas personer
med små inkomster. Den som tillsammans med rätlssökande äger eller nyttjar
fastighet har däremot i genomsnitt goda inkomster, inle sällan t.o.m. så höga
alt rättshjälp inle kan erhållas. Ändå saknas möjlighet att låta vederbörande
bära någon del av kostnaderna. Ell säll atl råda bot på detta uppenbara
missförhållande är sålunda att införa en regel, som förpliktar även den som
tillsammans med rätlssökande äger eiler nyttjar tvisteobjektet all deltaga i
rättshjälpskostnaderna. Regeln bör gälla oavsett om vederbörande är delägare i
fastigheten eller ej och oavsett vilka inkomstförhällanden som föreligger. Enligl
rältshjälpsnämndens uppfattning bör avsevärda besparingar kunna göras på detta
sätt. En bestämmelse med detta innehåll rimmar också väl med den av nämnden
deklarerade åsikten all den som berörs av en tvist efter förmåga skall bidraga
till kostnaderna för lösning av densamma.

Rättshjälpsnämnden i Malmö har i sitt remissvar
beträffande förslaget

Prop.
1982/83:61 132

lill lag om ändring i 8 § rältshjälpslagen, de s.k.
pilotfallet, framhållit all genomförande av förslaget kan få betydelse bl.a.
för fastighelslvisterna. Rältshjälpsnämnden har där antytt atl besparingar bör
kunna göras framför allt vad gäller tvist beträffande fastigheter, som ingår i
gruppbebyggelse, om rättshjälpen inskränks till all avse en eller elt par av
fastighetsägarna. Stränga krav måste ställas på sökande i faslighetsärenden att
visa att behov av rättshjälp verkligen föreligger. Rättshjälpsnämnden i Malmö
sände för ungefär etl år sedan ut en skrivelse lill advokaterna inom rättshjälpsnämndens
verksamhetsområde med information om lämplig utformning av ansökningar i sådana
ärenden. I skrivelsen angavs atl sökande i samband med ansökningen bör visa alt
tekniker gjort en översiktlig bedömning av vilka fel som föreligger, orsaken lill
dessa saml de ungefärliga kostnaderna för alt rätta lill felen. Åven motpartens
inställning lill eventuellt krav borde redovisas. Nämnden har uppfattningen
att resultatet av skrivelsen blivit alt många fastighelslvisler stannat på rådgivningsstadiel
hos advokaterna. En viss besparing i fråga om rättshjälpskoslnader har
säkerligen gjorts. Nämnden har med det sagda velat peka på möjligheten av
ytterligare en sparmetod.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Tvister angående fel i fastighet har enligt nämndens
erfarenhet blivit myckel dyrbara i rättshjälpshänseende. Eftersom alla
fastighetsägare torde ha försäkring med rältsskyddsmomenl, anser nämnden sig
kunna godtaga den föreslagna lagändringen i denna del. Detta förutsäller
givetvis all försäkringsbolagen inte ändrar sina försäkringsvillkor, så att
rättsskyddet för den enskilde allvarligt försämras.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Då det gäller atl spara pengar måste inskränkningar ske pä
så sätt att klienterna drabbas så lite som möjligt. Etl steg i den riktningen
är förslaget att klienten i första hand bör utnyttja sin rättsskyddsförsäkring
i fastighelslvisler.

Emellertid bör della inle inskränkas lill enbart tvister
om fel eller skador å byggnader och fastigheter. Samma regel bör även gälla för
samtliga tvister som berör fastighet och som täcks av rällsskyddsförsäkring.
Som exempel pä andra dyrbara tvister kan nämnas bullerstörningar, servituts-tvister,
rätt till vatten och fiske m.m. Stora besparingar torde således kunna göras om
regeln omfattas all gälla alla tvister angående fastighet vilka omfattas av rällsskyddsförsäkring.

Förslagel att regeln även bör gälla den som bort ha rältsskyddsförsäk-ring
är skrämmande och innebär införande av en ny princip, nämligen att endasi
skötsamma personer skall erhålla rättshjälp. Om alla rätlssökande

Prop. 1982/83:61 133

handlade
som "bonus pater familias" skulle såväl rättshjälpen som domstolsverksamhelen
kunna inskränkas till elt minimum. Anledningen lill atl människor behöver
juridiskt biträde är nämligen just all de i viss situation har handlat
försumligt pä ett eller annat sätt.

Vidare
måste man ställa sig frågan vem som bör ha rällsskyddsförsäkring.

Översalt
på tandvårdsförsäkringsområdet motsvarar förslaget all endasi den som borstat
tänderna ordentligt omfattas av försäkringen.

Rättsskyddet
utgör eh ringa del av villahemförsäkringen och ingen avstår från försäkring
för att kunna utnyttja rättshjälpen. Däremot kan man säga att den som ej
tecknar villahemförsäkring är avvikande och därför i största behov av hjälp.

Advokatbyrån
tar således bestämt avstånd från förslagel atl den som bort ha rällsskyddsförsäkring
skall undantas från rälien lill allmän rättshjälp.

Allmänna
advokatbyrån i Uppsala:

Förslagel
tillstyrkes med nedan angiven reservalion.

När den nuvarande
jordabalken antogs och utfärdades fick ell mycket slort avsnitt i civilrätten
ny form och nytt innehåll. Även om reglerna i den nya jordabalken (NJB) i viss
utsträckning kan sägas ha utgjort en kodifie-ring av den tidigare gällande
rätten måste i detta sammanhang understrykas all många regler - exempelvis de
om köpels form och om parternas ansvar för fel och brist i egendomen - saknade
motsvarighet i de före jordabalkens ikraftträdande gällande författningarna.
Den konsumentvänliga lagstiftningen som i och med NJB trädde i dagen skapade
både utrymme, förutsättningar och behov för den enskilde atl söka hjälp och
biträde i hithörande angelägenheter; detta förhållande accentuerades av alt
många rättsfrågor fått och får sin lösning ej i lagtext utan efter prövning av
våra tillämpande myndigheter. Del är rimligt atl se samhällels kostnader i
hithörande sammanhang (cirka 15 miljoner kronor) även mot denna bakgrund.

Den
enskilde har även för framliden slort behov av biträdeshjälp i frågor som
gäller fast egendom. Endasi under förutsättning atl den enskildes rätt alt
tillvarata sina intressen oberoende av sina ekonomiska resurser kan garanteras
torde en övervällring av kostnaderna på försäkringsbolagen kunna accepteras.

Med
hänsyn till försäkringsbolagens differenta villkor i de olika rälts-skyddsförsäkringarna
och kanske framför allt till tillämpningen härav bör en samordning av
försäkringsvillkoren ske så atl den enskilde åtnjuter samma rätt oavsett vilket
försäkringsbolag han anlitar.

Del
måste emellertid framhållas alt rätlsskyddsförsäkringen är frivillig och det
förefaller tveksamt om den kan få en sådan täckning som man ur den enskildes
synpunkt har räll all kräva på rältsskyddsområdel.

Prop.
1982/83:61 134

Förslaget alt regeln även bör gälla den som bort ha rättsskydd
synes innebära att en ny princip införes i lagen, nämligen alt endast skötsamma
personer skall kunna erhålla ekonomisk hjälp. Anledningen till alt människor
behöver juridiskt biträde är ofta i tvister varom här är fråga, att de på något
sätt handlat culpösl.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Vid övervägande av väckta besJDaringsfrågor är det
utomordentligt angeläget alt eventuella besparingsåtgärder riktar sig mot
områden där den rätlssökande icke drabbas. Anledning torde saknas lill anlagande
att försäkringsbolagen skulle försämra rättsskyddet för fastighelslvisler om
dessa undantogs från rättshjälp. Ifrågavarande besparingsåtgärd torde sålunda
kunna genomföras utan särskild olägenhet för den enskilde. Allmänna
advokatbyrån släller sig sålunda oreserverat bakom förslaget i promemorian.
Likaså delar byrån uppfattningen alt i de fall omständigheierna är sådana an
den rätlssökande inle haft ränsskyddsförsäkring och inte heller bort haft sädan
denne även i fortsättningen bör erhålla rättshjälp.

Som huvudregel bör sålunda gälla all rättshjälp undantages
i alla tvister rörande fastighet där rällsskyddsförsäkring finns eller bort
finnas.

Allmänna advokatbyrån i Luleå:

Den principiella utgångspunkten för den allmänna
rättshjälpens omfattning är ju atl rättshjälp skall utgå i alla slags
rättsliga angelägenheter. Från denna princip gjordes redan vid
rättshjälpslagens tillkomst undantag för vissa ärenden som är talrikt
förekommande och normall av enkel beskaffenhet, de s.k. massärendena. Därefter
har genom lagändring äktenskapsförord, testamente och gemensamma ansökningar
om boskillnad undanlagils från rältshjälpsomrädet. De senare ändringarna har
motiverats med att det är fråga om "förmögenhelsrätlsliga dispositioner
som visseriigen i och för sig kan vara välmotiverade men som ändå knappast har
en sådan angdägenhelsgrad an de bör belasta rätlshjälpsresurserna" (prop.
1981/82:28 s. 20). Det är ärendenas karaklär av atl antingen vara huvudsakligen
enkla eller innebära en förmögenhetsrältslig disposition, som hittills har
motiverat all de undantagits från rätlshjälpsområdet.

Mol den
skisserade bakgrunden innebär förslagel all från rättshjälp undanta
angelägenheter som avser fel eller skada beträffande fastigheter eller byggnader
elt principiellt nytt synsän på rättshjälpens konstruktion. För del första är
det fråga om ell område som verkligen tillhör kärnjuridi-ken och för det andra
knyter man frågan om rättshjälp skall beviljas eller ej till en helt ny faktor,
nämligen om sökanden har eller bör ha rällsskyddsförsäkring.

Vid tillkomsten av rältshjälpslagen uttalade dåvarande
departements-

Prop. 1982/83:61 135

chefen
"alt utgångspunkten bör vara alt rättshjälp i första hand bör ge skydd vid
ofömlsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska
förhållanden" (prop. 1972:4 s. 242). De hittills i lag gjorda undantagen
kan, om än inte utan svårighet, pressas in under delta uttalande. Däremot
synes det aktuella förslaget utgöra ett frängående av denna princip; det är
nämligen fräga om oförutsedda händelser som ofta ingripande berör den
enskildes både personliga och ekonomiska förhållanden, som föreslås bli
undantagna från rättshjälp.

Den
andra principiella nyheten är alt della undantag knyts till någol som ligger
utanför del allmännas kontroll, nämligen frågan om del finns eller bör finnas
privat försäkring; man utgår ifrån all del är försumligt av en fastighetsägare
att inle ha en försäkring som innehåller elt rältsskyddsmomenl.

Frågan
är om man inte bör utreda relationen mellan privata försäkringar och samhällets
rättshjälp innan man eventuellt företar någon lagändring. Försäkringsbolagen
har ju vanligen i sina försäkringsvillkor föreskrivit alt rättshjälp skall
sökas och utnyttjas i första hand medan staten nu föreslås ripostera genom atl
kräva att den enskilde i första hand skall tillse atl han har en försäkring,
som kan utnyttjas i den aktuella rättsliga angelägenheten. Denna situation
blir principiellt setl konstig. Situationen blir inle lättare av alt
försäkrings villkoren ju är olika. Enligt uppgift har åtminstone ett bolag det
villkoret atl ersätlning till försäkringstagarens biträde inte utgår om en
tvist om exempelvis dolda fel avgörs genom förlikning utom rätta.

Visserligen
tycks försäkringsbranschens företrädare ha uttalat sig på ett sätt som
uppfattas som lugnande, men av hänvisningarna i promemorian all döma är dessa
uttalanden tämligen svävande och branschen tycks vilja avvakta den framlida
utvecklingen.

Del
är särskill betydelsefullt alt relationen mellan samhällels rättshjälp och de
privata försäkringarna verkligen får en principiell lösning, eftersom del ju
finns så många andra områden där denna relation blir aktuell. Vid exempelvis
trafikskaderegleringar beviljas ju allmän rättshjälp, varvid försäkringsbolaget
ersätter rättshjälpsavgiften medan utlägg för läkarintyg och annan utredning,
som före rättshjälpsreformen betalades av försäkringsbolagen, är en rältshjälpskostnad.
I detta speciella fall gäller sålunda en annan princip och man kan sannolikt
finna även andra inkongruenser mellan rättshjälp och försäkring.

Enligt
direktiven till kommittén för översyn av rättshjälpssyslemet skall kommillén
bland andra frågor överväga om rällsskyddsbehovet kan tillgodoses i någon
annan form än allmän rättshjälp. På gmnd av frågans principiella räckvidd bör
därför 8 § rättshjälpslagen inle ändras nu utan man bör invänta kommitténs
översyn av den nuvarande rättshjälpen och utvärderingen av tidigare reformer.

Prop. 1982/83:61 136

Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

I
fråga om fel och skador i fastighet föreslås befogade inskränkningar i
rättshjälpen. Styrningseffeklerna av utebliven rättshjälp i sådana fall är
emellertid inte diskuterade. Förslagen innebär också ell delaljsnickeri som
knappast kan försvaras innan problemen undersökts mera ingående. För fastighelsfelens
del är enligt fakullelsnämndens mening varje åtgärd som sänker
tvistebenägenheten en samhällsekonomisk besparing. Den föreslagna regeln innebär
dock atl besparingseffekten uteblir så snart som försäkringsbolagen inle
erbjuder passande försäkringar. Då faller ansvaret äter pä rättshjälpen.
Fakultetsnämnden ifrågasätter om inle en schematisk och provisorisk lösning som
innebär att alla tvister om fel i faslighet utesluts från lagens
tillämpningsområde i dagsläget vore atl föredra. Härför talar den i PM:en
angivna uppfattningen atl tvister om slörre förmögen-helsvärden i första hand
bör belasta dessa värden i ett läge där resurserna för rättshjälp är små.

Sveriges
domareförbund:

I
frågan om rättshjälp i angelägenheter om fel i fastigheter kan domareförbundet
vitsorda alt mål av denna typ kommil att belasta domstolarna i ökande
omfattning och atl dessa mål regelmiissigl är arbetskrävande och kostsamma.
Förbundet nödgas emellertid avvisa tanken på all sådana mål av kostnadsskäl
skall undantas från de rättsliga angelägenheter, där rättshjälp kan beviljas.
Tvister av denna typ skiljer sig väl till omfattningen men knappast till sin
allmänna karaktär frän andra tvister av civilrättslig art, som föranleder
rättslig prövning vid domstol eller annan myndighet. Del syries därför
principiellt otillfredsställande atl ge dessa mål en särställning när det
gäller möjlighelerna till rättshjälp. Det förhållandet, atl parterna - i vart
fall den part som innehar gällande försäkring för fastigheten - regelmässigt
är skyddade från alt svara för egna eller motpartens rättegångskostnader genom
det rättsskydd som försäkringen innehåller, utgör i princip knappast något
skäl för en sådan särbehandling. Frägan om förhållandet mellan
rättsskyddsförsäkring och allmän rättshjälp bör enligt förbundels mening
diskuteras i etl vidare sammanhang än vad del nu framlagda förslaget tillåter,
och denna diskussion bör - såsom tidigare framhållits -lämpligen anstå till
dess resultatet av den inledda översynen av tillämpningsområdet för
rättshjälpen och omfattningen av rättshjälpsförmånerna redovisats. Förslaget
förefaller också otillräckligt underbyggt i fråga om de konsekvenser förslagel
skulle kunna få för försäkringsbolagens - och ytterst för försäkringstagarnas -
del.

Prop. 1982/83:61 137

Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen
gillar förslagel men kan alldeles icke godtaga tanken atl utesluta möjligheten
att få rättshjälp i fall där försäkring "borde ha" funnits. Förslagel
kan vidgas lill all omfatta alla tvister om fastighet.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund:

En-----
principfråga är om man, som nu föreslås, skall flytta över

kostnaderna
på den andra delen i det sammanhängande skyddet, nämligen rätlsskyddsförsäkringen.
Om inte motsvarande ändring sker i försäkringen innebär ju detta endast atl
kostnaderna flyttas från skattebetalarnas till försäkringstagarnas kollekliv. Sett
i etl samhällsekonomiskt perspektiv förefaller en sådan åtgärd mindre
meningsfull, eftersom de båda kollekliven i stor utsträckning består av samma
personer.

Riksförbundet
menar att det hade varit riktigare och mera verkningsfullt att låta reformen styras
av mera genomtänkta och allsidigt verkande principer än det begränsade syftet atl
så snart som möjligt spara pengar åt staten, hur angeläget delta än kan vara.
Från den utgångspunkten motsätter sig riksförbundet förslaget i promemorian,
såvitt del berör rättsskydds-försäkringen. Riksförbundet upprepar alltså del
krav som förbundet framförde i sitt yttrande 1982-01-18 över departementets
preliminära remiss och som innebar att åtgärder av detta slag bör övervägas av
den föreslående allmänna översynen av rättshjälpen.

Om
förslaget ändå genomförs vill riksförbundet också upprepa att försäkringsbolagen
inte på detta stadium kan avge några bindande uttalanden om rätlsskyddsförsäkringens
omfattning i anledning av inskränkningarna i rättshjälpen. Det finns alltså
ingen garanti för att de rätlssökande kommer att ha ett skydd försäkringsvägen
om rättshjälpen inskränks när del gäller angelägenheter om fel i faslighet m.m.
Även om försäkringsskyddet bibehålls vid nuvarande omfattning är del tveksamt
om försäkringen svarar mol behoven t.ex. i en stor faslighelslvist, della med
tanke på försäkringens maximalbelopp (i allmänhet högsl 50 000 kr.). Härvid
måste också beaktas att beloppet också måste tas i anspråk för alt betala
kostnaden som den försäkrade kan förpliktas utge till motparten.

En
annan komplikation i förslagel i denna del gäller regleringen av rätten att
även i fortsättningen få rättshjälp i faslighelslvister ("rättshjälp får
beviljas endast om den rätlssökande inte har och inte heller borde ha haft rällsskyddsförsäkring"
- 8 § p 7).

Rättshjälpen
kan hamna i svårigheter när del skall prövas om någon borde ha haft
rättsskyddsförsäkring. En villaägare t.ex. kan teckna separat
fastighetsförsäkring utan rättsskydd och därtill en hemförsäkring för egendomsskyddet,
också den utan rättsskydd. Regeln förutsätter alltså för sin praktiska funktion
atl del får anses åligga en fastighetsägare alt hålla rättsskyddsförsäkring.
Motiven kan behöva kompletteras i detta avseende.

Prop. 1982/83:61 138

Folksam:

När
det gäller förslaget all från rättshjälpen undanta vissa angelägenheter om fel
i fastighet och byggnad innebär uppenbarligen departementsförslagei en kraftig
minskning av rättshjälpsutgifterna, men det är inle någon reell besparing ulan
enbart en överflyttning av kostnader lill villaägarkol-leklivet. Visst kan man
finna skäl för alt ett begränsat kollekliv bör betala sina kostnader, men
frågan borde ha diskuterats i ell slörre sammanhang och inte bara när det
gäller en begränsad grupp av tvister. Man berör här den viktiga frågan om vem,
staten eller enskilda försäkringsbolag, som skall svara för ett grundläggande
rättsskydd. Departementsförslaget innebär en principiell förändring jämfört
med vad som slogs fast i samband med rätlshjälpsreformen i början på 70-lalel.
Den parlamentariska utredningen borde först få överväga en sådan fråga.

Det
är också en principiell fråga i vad mån man genom besparingar på elt håll
flyttar över kostnader till andra så att man riskerar i detta fall höjda
försäkringspremier, vilket kan vara ägnat atl begränsa rättsskyddsvillkorens
omfattning. När del gäller rällsskyddsförsäkring är del inle självklart att
försäkringstagarna orkar med ökade utgifter. Visst kan det vara så alt delta
kollekliv är berett alt betala mer, men del är svårt all nu förutse hur stora
kostnadsökningar departementsförslaget medför för rättsskyddsförsäkringens
del. Bara vad gäller angelägenheter om fel i fasligheter och byggnader anser
sig departementet kunna spara ca 15 miljoner och redan della innebär mer än en femlioprocentig
höjning av nuvarande rälls-skyddskoslnader när det gäller del rättsskydd som
erbjuds villaägare. Folksam anser inte att kostnadsskäl får hindra nödvändiga
förändringar, men man måste vara medveten om atl någon skall betala vad staten
sparar. Hittills har man ansett att samhället skall erbjuda en grundläggande
rättshjälp som kompletteras av rättsskyddsförsäkringen. Det vore olyckligt om
man genomför lagändringar som försvårar möjligheten för försäkringsbolagen all
komplettera och kanske ytterligare förbättra etl grundläggande skydd.

En
betydelsefull rällspolilisk fråga är om del är lämpligl all allmän rättshjälp inle
får beviljas i angelägenheter som avser fel i fastighet och byggnad och där
rättsskyddsförsäkring borde ha funnits. På andra lag-sliflningsområden har man
tvekat inför sådana lösningar. Under alla förhållanden måste motiven till
detta förslag kompletteras. Om förslagel genomförs kan man annars förvänta lolkningsbekymmer.
Inle bara ifråga om ifall rällsskyddsförsäkring borde ha funnits utan också i
sådana fall där rättsskyddsförsäkring visserligen tecknats men den aktuella
angelägenheten ändå inle omfattas av försäkringen på grund av någon
undanlagsregel eller beloppsbegränsning.

Folksam
föreslår sammanfattningsvis alt departementsförslagei, i den mån rällsskyddsförsäkring
berörs, inle genomförs ulan får vila i avvaktan på den parlamentariska
utredningen.

Prop. 1982/83:61 139

Sveriges
Villaägareförbund:

En
första fråga som inställer sig är hur försäkringsallernalivet förhåller sig lill
reglerna om rättshjälp. Den som beviljas allmän rättshjälp är skyldig atl efter
förmåga bidra lill kostnaderna för rättshjälpen med en rättshjälpsavgifl som
maximeras med hänsyn till den rättssökandes betalningsförmåga. I rätlsskyddsförsäkringen
motsvaras denna avgift av självrisken som - liksom rättshjälpsavgiften - kan
variera. Utöver självrisken skall försäkringstagaren dessutom svara för en viss
procentuell andel av kostnaderna. Någon sådan skyldighet finns f.n. icke enligl
rältshjälpslagen. I promemorian föreslås dock alt den som åtnjuter allmän
rättshjälp i fortsättningen skall betala tio procent av kostnader som
överstiger 3 000 kr. Beträffande rällsskyddsförsäkringen gäller slutligen all ersätlningsgilll
belopp är maximerat till 50 000 kr. eller mer; någon sådan begränsning finns
inte enligl rältshjälpslagen.

Under
förutsättning all det i rältshjälpslagen införs ett självrisksyslem synes
försäkringslösningen på det hela taget ge samma resultat (såvida inte
rättegångskostnaderna överstiger ersättningsgilll belopp enligl försäkringen).
Denna jämförelse bygger emellertid på antagandet att den i hemförsäkringen
ingående rättsskyddsförsäkringen har samma utformning även i fortsättningen.
Ingenting säger atl så blir fallet. Det finns i detta sammanhang anledning atl
understryka vad som framhållits från försäkringshåll. Bedömningen av
försäkringens innehåll måste ske med beaktande av bl.a. det skydd som tillhandahålles
konsumenterna på andra vägar än genom försäkringen och vad som är ekonomiskt rimligl
och möjligl alt föra ul på marknaden. Varje bolag har frihet atl bestämma produktinnehållel
i försäkringarna och konsumenternas möjligheter atl åstadkomma förändringar
eller förhindra försämringar är mycket begränsade. Trycket på premienivån är
redan nu myckel starkt. Även mindre omfallande begränsningar i rättshjälpen
kan innebära ökade kostnader för försäkringen. En ökad belastning på vissa
delar av rätlsskyddsförsäkringen kan tvinga fram försämringar i denna eller i
andra delar av hemförsäkringen för att uppnå en balanserad premienivå.

En
försämring av rättsskyddsförsäkringen kan ta sig olika uttryck. Självrisken
kan höjas; försäkringstagarna kan åläggas att svara för en större procentuell
andel av överskjutande kostnader; den övre gränsen för rätt lill ersänning kan
sällas lägre. Görs det förändringar till det sämre i rätlsskyddsförsäkringen
eller i övriga delar av hemförsäkringen, innebär delta att villaägare i vissa
fall blir sämre ställda än övriga rätlssökande. Della är enligl förbundets
mening helt oacceptabelt. Överhuvudtaget måste ifrågasättas om undanlag från
möjligheterna atl erhålla rättshjälp skall knytas till en faktor - en
försäkrings innehåll - varöver statsmakter och enskilda inle kan råda.

SVF
avstyrker därför den valda lösningen. Tillräckliga besparingsef-

Prop. 1982/83:61 140

fekter
bör i stället kunna uppnås genom den föreslagna regeln om självrisk vid
rättshjälp.

Om
förslagel likväl genomförs, utgår förbundet från att försäkringsalter-nativel inle
ges vidare innebörd än som framgår av lagtext och motivutlalanden. En absolut
förutsättning för försäkringsallernalivet måste också vara atl det för övriga rätlssökande
som åtnjuter allmän rättshjälp ulgår en självrisk.

Centralorganisationen
SACO/SR:

Förslaget
innebär all denna typ av tvist i princip undantages från allmän rättshjälp. Som
motiv anföres främst alt kostnaderna är höga samt atl rättshjälp normall skulle
kunna täckas genom rältsskyddsförsäkringar.

SACO/SR
släller sig tveksamt till förslaget. Del förhållandet all en viss typ av
processer ökar till följd av ändringar i civilrällslig lagstiftning bör ej
medföra att rättshjälpen skärs ned i just dessa mål. Fastighelslvisler rör ofta
mycket stora värden och är av myckel slor betydelse för den enskilde. Det är
uppenbar risk all elt inskränkande av allmän rättshjälp skulle kunna leda tiU
alt innehållet i och omfattningen av försäkringsbolagens rältsskyddsförsäkringar
påverkas negativt. Förbundet anser atl besparingar för rättshjälpen kan ske på
annat sätt för fastighelslvisler, t.ex. genom ökad kontroll av sakkunnigkoslnader,
utökat medägaransvar för rällegångskoslnader och begränsning av rättshjälpsbifrädes
möjlighet alt besluta om utomprocessuell utredning av mindre omfattning.

Sveriges
föreningsbankers förbund:

Allmän
rättshjälp ulgår vid många olika slags tvister, även då saken är sådan all den rällssökandes
rällsskyddsförsäkring kan utnyttjas. Rältsför-säkringsvillkoren är som regel
utformade så atl försäkringen är subsidiär till den allmänna rättshjälpen.
Detta innebär i sak alt försäkringen används för atl läcka den rällssökandes rällshjälpsavgift,
vilket i sin tur innebär alt försäkringen har betydelse främst för högre
inkomsttagare. Vidare utnyttjas försäkringen för atl täcka eventuellt ansvar
för motpartens rättegångskostnader.

Man
kan fråga sig om en sådan sakernas ordning är rimlig. Å ena sidan

utformas försäkringsvillkor i allmänhet på sådant säll alt försäkringarna

träder in först sedan försäkringstagaren tagit ut vad som är möjligt från

statens sida. Å andra sidan är det då faktiskt så atl försäkringsbolagets risk

måste vara större ju högre inkomster försäkringstagaren har. Della påver

kar inle försäkringsbolagets premie eftersom rätlsskyddsförsäkringen in

går som en del i hemförsäkringen och, när det gäller viss särskild slags

egendom, som en del av försäkringen för den särskilda egendomen.

Den
föreslagna lösningen, alt rätlsskyddsförsäkringen skall träda i första

Prop.
1982/83:61 141

hand och atl rättshjälp skall ulgå endasi om vederbörande
varken haft, eller bort ha, försäkring är tilltalande. Frågan är dock om det
finns något rimligt skäl att begränsa denna regel lUl all gälla blott tvister
om fel i fastighet. Ur försäkringsbolagens synpunkt borde del vara ganska svårl
att motivera en premiehöjning för all fast egendom lill följd av en sådan
ändring, trots atl förslaget säkerligen medför ökade kostnader för bolagen.
Vill staten spara pengar genom att undanta vissa slags tvister från området för
allmän rättshjälp, bör alla slags tvister med anknytning lill egendom, som är
av sådan art att den kan ersättas genom den för egendomen särskilda försäkringen
eller genom hemförsäkringen, undantas. När det gäller möjligheten att subsidiärt
erhålla allmän rättshjälp, borde möjligheten hårtill vara relativt god då den
försäkring som bort utnyttjas varit hemförsäkring. Rör tvisten sådan egendom
för vilken särskild försäkring i regel finns bör endast undantagsvis allmän
rättshjälp beviljas.

5 Nedre gräns för återbetalningsskyldighet till staten

JK:

I denna del har jag ingen erinran. Jag vill dock påpeka atl
den föreslagna utformningen av bestämmelsen i 31 § andra stycket
rättshjälpslagen inte är helt klar. Den kan leda tanken lill all återbetalningsskyldighel
generellt ej skall gälla belopp upp lill en viss av regeringen fastställd gräns
eller med andra ord atl avdrag alllid skall göras för detta belopp. Den
nuvarande redaktionella utformningen är klarare till sin innebörd.

Domstolsverket:

DV avslyrker atl den nedre gränsen för återbetalningsskyldighel
lill staten sänks. DV grundar sin ståndpunkt på följande förhållanden.

Den genomsnittsliga indrivningskostnaden anges uppgå till
250 kr. Detta belopp motsvarar den grundavgift som anges i 4 § förordningen
(1981:1185) om exekutionsavgifter. Beloppet överfördes dock oförändrat från 3 §
exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027), där beloppet infördes atl gälla från
den I januari 1981. Beloppets storlek grundades på en av RSV under hösten 1980
förelagen undersökning av de genomsniltiiga kostnaderna i utsökningsmål.
Skulle samma undersökning ligga till grund för uppgiften i promemorian så är
gränsen 250 kr. alltför låg på grund av dels penningvärdels försämring, dels
att beloppet endast torde avse kostnaden efter det alt ett ärende har anhängiggjorts
hos kronofogdemyndighet. Till beloppet bör således läggas de kostnader som
uppkommer i domstol och hos länsstyrelse. Sammanlagt torde
penningvärdeförsämringen och nyss nämnda kostnader medföra all del belopp där ålerbelalningsskyldighet
till

Prop.
1982/83:61 142

staten blir aktuell bör höjas ganska avsevärt, kanske upp lill
den föreslagna grundavgiftens storlek.

I detta
sammanhang vill domslolsverkel även peka på effekten av förhållandena dels alt
rättshjälp i brottmål föreslås kunna beviljas en tilltalad om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger 50 000 kr., dvs. motsvarande 950 kr. i maximibelopp
för en icke försörjningsskyldig person, dels alt gränsen för återbetalningsskyldighel
sätts vid etl lägre belopp. Delta kommer alt förorsaka domstolarna och indrivningsmyndighelerna
merarbete genom all domstol först av allmänna medel utbetalar vissa kostnader, t.ex.
för av den tilltalade åberopad bevisning, och sedan, om den tilltalade döms,
förpliktar honom att återbetala etl belopp upp lill del för honom gällande
maximibeloppels storlek. Detta merarbete skulle försvinna, dels om gränsen för
rättshjälp i brottmål sattes vid samma inkomstnivå som den där endast
grundavgift utgår vid allmän rättshjälp, dels om lägsta ålerbelal-ningsplikliga
belopp saltes lika med grundavgiften.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker förslagel.

Huddinge tingsrätt:

Förslaget om nedre gräns för återbetalningsskyldighel lill
staten tillstyrks, men tingsrätten betvivlar alt genomsnittskostnaden för elt
indrivningsärende ligger så lågt som 250 kr. Del är tingsrältens uppfattning
alt del allmännas kostnader för olika slag av åtgärder ofta är starkt underskattade,
i vart fall om hänsyn tas även till kostnader som hänför sig lill den
organisation vilken utgör basen för en befattningshavares verksamhel.

Sollentuna tingsrätt:

Förslaget kan tillstyrkas.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Tingsrätten biträder övervägandena och förslagen under
delta avsnitt.

Prop.
1982/83:61 143

Umeå tingsrätt:

Rätten har ingen erinran mot eller särskild synpunkt på
den föreslagna ändringen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslaget avstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Enligt nämndens uppfattning finns del ingen anledning atl
ändra de nu gällande bestämmelserna. Även här anses anknytningen till
basbeloppet vara lämplig. Nämnden vill ocksä ifrågasätta om de verkliga indrivningskoslnaderna
- såsom betänkandet antagit - stannar vid 250 kr.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Eftersom kostnaden är genomsnittligt 250 kronor för
indrivning av rättshjälpsfordran och då fordran hos de mindre bemedlade torde
vara svårare och kostsammare atl indriva, bör gränsen för återbetalningsskyldighel
ligga vid den lägsta grundavgiften, dvs. ca 350 kronor.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Ingen erinran finns mol alt betalningsskyldighet mot
staten bör åläggas om beloppet överstiger indrivningskostnaden med i allt fall
100 kronor.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Tidigare har grundavgiften höjts i syfte att begränsa
statens utgifter för rällshjälpskoslnaderna. Vid denna lagstiftning förbisåg
man att höjningen av grundavgiften medförde att den tilltalades återbetalningsskyldighel
enligl RB 31:1 st. 3 kom all begränsas, så alt statsverkets inkomster skulle
kunna minska. Denna effekt var inte eftersträvad. I promemorian föreslås nu en
ändring för atl rätta till misstagel. Den nedre gränsen för återbetalningsskyldighel
skall inle knytas an lill grundavgiften (340-350 kronor) utan fastställas av
regeringen lill ell lägre belopp, 250 kronor. Denna beloppsgräns har valts,
därför alt den genomsnittliga indrivningskoslnaden sägs vara 250 kronor.
Häremot vill fakullelsnämnden invända alt del år betydligt svårare atl driva in
statens försvararkostnader från en person

Prop.
1982/83:61 144

som fällts i brottmål än det år alt driva in rättshjälpskoslnader
från en person som ålagts ålerbelalningsskyldighet för rättshjälpskoslnader i
tvistemål. Den som fällts lill ansvar i brottmål har vanligen en sådan ekonomisk
situation alt det oftast inle går all driva in några pengar från honom. Fakullelsnämnden
håller för sannolikt att det inte kan vara lönsamt för staten atl driva in
mindre belopp från dömd person. Den nuvarande avgiftsgränsen bör snarare höjas
än sänkas. Kanske bör man helt avskaffa återbelalningsskyldighelen för de som
fälls till ansvar i brottmål. (Jfr vidare om indirekta samhällsekonomiska
vinster BRÅ Rapport 1977:4 s. 222 ff.) Om den föreslagna ändringen av RB 31:1
st. 3 genomförs nu, är del mycket möjligt att nya ändringar kommer atl göras
snart i anledning av förslag från rällegångsutredningen eller den
parlamentariskt sammansatta utredning som tillsalls för alt göra en
genomgripande översyn av rältshjälpslagen. Sådana återkommande ändringar av
rättshjälpslagen bör undvikas.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Den föreslagna lydelsen av 31 § andra stycket RHL och 31
kap. I § tredje stycket RB, atl ersättningsskyldighet inle skall åläggas
"för belopp som" understiger en viss gräns, kan misstolkas så att en
viss summa alltid skall dras av från del ålerbelalningspliktiga beloppet.
Reglerna bör i stället utformas så all ersättningsskyldighet inle skall åläggas
"om det belopp som kan komma i fråga" understiger en viss gräns.

Sveriges domareförbund:

Ingen erinran.

6 Fördelning av ersättning som motpart eller annan
förpliktats återbetala

JK:

Ingen erinran.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Prop.
1982/83:61 145

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten anser att förslaget om att den som ålagts
ersättningsskyldighet för rättshjälpskoslnader alltid skall betala ett belopp
som motsvarar rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till
staten innebär en välkommen förenkling av avräkningsförfarandet. Förslagel
tillstyrks.

Huddinge tingsrätt:

Förslaget bör enligt tingsrätten kunna genomföras utan atl
kommitténs arbete avvaktas.

Sollentuna tingsrätt:

Del föreslagna förenklade förfarandet för återbetalning av
rättshjälpskostnader tillstyrks helt då det hittills tillämpade återbelalningssystemet
inneburit en onödig och handläggningsmässigt tidskrävande omgång.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Den nuvarande regeln i 33 § RHL utgör en ständig källa lill
irritation och varje förslag som innebär en förenkling moltages positivt. Den
enklaste lösningen torde vara atl hela beloppet inklusive rättshjälpsavgiften
betalas till slaten. Kan detta av statsfinansiella eller andra skäl inle
accepteras framstår den föreslagna lösningen som det bästa alternativet.

Umeå tingsrätt:

Få stadganden torde ha förbryllat tillämparen av rältshjälpslagen
så som 33 §. Ingen förändring kommer heller alt hälsas med sädan entusiasm som
den föreslagna.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslaget tillstyrks.

10 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 61

Prop.
1982/83:61 146

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Med tanke på de betydande lillämpningssvårigheler som
synes ha rått med gällande bestämmelser tillslyrker nämnden lagförslaget i
denna del.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Föreslagen ändring av 33 § rältshjälpslagen innebär all
den enskilde belastas på etl sätt som tidigare ej skett. Med hänsyn till de adminislrativa
fördelar förslaget innebär vill byrån dock ej motsätta sig förslaget.

Rättshjälpskommittén (1982:01):

Eftersom nuvarande andra stycket i 33 § RHL föreslås utgå
bör i sista stycket orden "första - tredje styckena" ändras lill
"första och andra styckena".

Sveriges föreningsbankers förbund:

Det syslem som idag gäller för återbetalning av rättshjälpskoslnader
till vinnande motpart, är tämligen komplicerat. Utredningen har föreslagit en
förenkling, som går till pä så sätt alt den som har ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskoslnader skall betala vad som motsvarar rättshjälpsavgiften
till den som haft rättshjälp och återstoden till staten. Detta får anses vara ell
praktiskt system.

7 Tolkkostnader vid rådgivning

JK:

Ingen erinran.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrälten har inte någon erinran mol förslagel.

Huddinge tingsrätt:

Förslaget bör enligl tingsrätten kunna genomföras ulan all
kommitténs arbete avvaktas.

Prop. 1982/83:61 147

Sollentuna
tingsrätt:

Förslaget
biträds av tingsrätten då del underlättar för en inte svensklalande person all
utnyttja rådgivningsmöjlighelerna.

Falu
tingsrätt:

Ingen
erinran.

Lunds
tingsrätt:

Föreslagen
ändring berör inle direkt tingsrättens verksamhet men fyller ell behov från
rättssäkerhetssynpunkt. Tingsrätten ifrågasätter dock om inte, till undvikande
av missförstånd och tolkningsproblem, ändringen i 47 § RHL kan inskränkas till atl
uttryckligen avse endasi tolk- och översältningskoslnader.

Umeå
tingsrätt:

Rälien
ansluter sig till förslaget all tolkkoslnaden vid rådgivning skall bäras av
statsverket oavsett om rådgivningen lämnas av advokat på allmän eller enskild
byrå.

Rättshjälpsnämnden
i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden
tillstyrker att kostnaden för anlitandet av tolk vid rådgivning blir ersältningsgill.
Dock anser nämnden all del föreslagna nya andra stycket i 47 § rättshjälpslagen
bör utformas så all därav klart framgår alt endast tolkkoslnaden kan ersättas.
Därest i begreppet tolkkoslnad skall inrymmas även kostnad för översättning bör
så uttryckligen anges. Lydelsen enligl förslagel kan dock tolkas så atl
exempelvis även reskoslnader och uppehälle för den som lämnar rådgivning kan
ersättas, vilket inle torde vara avsikten.

Rättshjälpsnämnden
i Göteborg:

Förslagel
tillstyrks.

Rättshjälpsnämnden
i Sundsvall:

Nämnden
tillstyrker förslaget all ersättning vid rådgivning skall kunna ulgå även för
kostnader för tolk och översättning. Nämnden vill emellertid påpeka all den
föreslagna lydelsen av 47 § andra stycket rältshjälpslagen skulle kunna medge räll
lill ersättning även för andra utlägg vid rådgivning-

Prop.
1982/83:61 148

en. Om avsiklen - såsom den framstår i övervägandena - är
att begränsa möjligheten till ersättning för utlägg till att avse endast tolk-
och översältningskoslnader, bör delta tydligt framgå av lagtexten. Det kan
dock finnas situationer, där man kan länka sig all andra ullägg kan vara
motiverade, t.ex. om en advokat kallas lill ell sjukhus för all upprätta elt
testamente åt någon allvariigt sjuk patient.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Enligt advokatbyråns uppfattning gäller all säväl tolk-
som översättningskostnader ersätts av allmänna medel vid rådgivning å allmän
advokatbyrå. Del är angelägel alt påpeka att även översättningskoslnad skall
ersättas, då det förekommer att rådgivning får lämnas utlänning som tillskriver
advokaten på sill egel språk.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Privatpraktiserande advokat bör ha samma möjligheter som
advokat vid allmän advokatbyrå alt vid rådgivning erhålla ersättning för lolkkostnader.

I promemorian har anförts atl del ligger i sakens nalur
all endast dessa kostnader är aktuella som utlägg i rådgivningsärenden. Del kan
därvid erinras om att ibland behov föreligger all besöka klienten, när denne
saknar möjlighet att uppsöka advokaten på dennes kontor. Reskoslnader kan
sålunda bli aktuella i rådgivningsärendena.

Sveriges föreningsbankers förbund:

Här finns endast anledning atl anmärka alt utredningen
föreslår ett tillrättaläggande av en allvarlig brist i del nuvarande systemet,
nämligen den atl lolkkostnader i samband med rådgivning icke kunnat ersättas
via rättshjälpen för det fall rådgivning lämnals av annan advokatbyrå än allmän.

8 Retroaktiv ersättning även till skiftesmän

JK:

Ingen erinran.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden tillstyrker förslagel alt jämställa
skiftesman med biträde och medlare vad gäller rätlen lill retroaktiv
ersättning.

Prop.
1982/83:61 149

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslagel alt skiftesman i
likhet med ell biträde kan erhålla ersättning för arbete ulfört viss kortare
lid före ansökningens ingivande och före beslulel om rättshjälp.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslaget tillstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Nämnden anser det särskill angelägel all förslagel om
likställd-

hel mellan skiftesman och biträde i ersällningshänseende genomförs. En

ligt nu gällande regler kan skiftesman inle få ersättning för arbete som

ulförts innan beslut om allmän rättshjälp meddelats, vilket medfört stora

problem. Rättshjälpsnämnden i Malmö antydde dessa problem i samband

med all nämnden redan år 1975 avgav yllrande över del förslag lill ändring

i rältshjälpslagen som innebar att kostnaderna för skiftesman vid bodelning

skulle ersättas inom rättshjälpslagens ram.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Förslaget all i fråga om rätt lill ersättning för arbete
viss tid före ansökningen jämställa skiftesman med biträde enligt rältshjälpslagen
tillstyrks av nämnden. Nuvarande åtskillnad mellan elt biträdes och en
skiftesmans rätt lill "relroakliv" ersättning har för de flesta
praktiserande jurister framstått som orättvis. — — —

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Förslagel att skiftesman skall jämställas med biträde i ersällningshänseende
är efterlängtat.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Byrån delar------ uppfattningen all skiftesmän bör
jämställas med

biträden ifråga om rätt lill ersättning för arbete ulfört
före ansökan om rättshjälp.

Prop.
1982/83:61 150

9 Ikraftträdande m.m.

JK:

Ingen erinran.

Domstolsverket:

DV har i och för sig förståelse för att en snabb
besparingseffekt bedöms som särskilt viktig. Fråga är dock om detta syfte är så
viktigt all del skall tillålas att redan förvärvade förmåner försämras. Relroakliv
verkan av nya bestämmelser förekommer väl pä skattepolitikens och det
ekonomisk-politiska området där just snabb effekt bedömts som särskill viktig.
Tidpunkten för regeringens proposilion i ärendet har därvid varit avgörande
för den nya regelns tillämpning. Syftet med retroaktiv verkan har i dessa fall
varit atl förebygga spekulation eller liknande företeelser under ärendets
behandling i riksdagen. Motsvarande risk finns ej här. Det har ej heller i
rättshjälpssammanhang tidigare förekommit atl man med retroaktiv verkan
försämrat redan erhållna förmåner. DV vill här särskill peka på punkten 3 i
övergångsbestämmelserna. Om denna punkt avses omfatta även sökta och beviljade
ansökningar om allmän rättshjälp så medför den en retroaklivilel som är helt
främmande i rätlshjälpssammanhang. Med hänsyn till det anförda, och med
beaktande särskilt av rättshjälpslagens karaktär av social lagstiftning,
avstyrker DV alt etl nytt avgiftssystem görs retroaktivt på del sätt som
föreslås i promemorian.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Ingen erinran.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrätten ifrågasätter lämpligheten av alt låta de
föreslagna bestämmelserna i den utsträckning som föreslagits omfatta även
pågående rättshjälps-angelägenheter.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har inle------- någon erinran mol
övergångsbestämmelser

nas utformning.

Huddinge tingsrätt:

Vad angår förslagel om ikraftträdande, alt del nya
avgiftssystemet i princip skall bli tillämpligt även i gamla rätlshjälpsärenden,
vill tingsrätten ifrågasätta om detta inte medför alltför mycket merarbete för domslolsbi-Irädena.