Prop. 1982/83:85

Regeringens proposition

1982/83:85

om
ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet
m. m.);

beslutad
den 20 januari 1983.

Regeringen
föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag som berör villkorlig frigivning från
fängelsestraff, kriminalvård i frihet och lekmannainflylandel inom kriminalvården.

Enligt
förslaget skaU viUkorlig frigivning av den som har en strafftid understigande
två år i princip alltid ske när halva tiden, dock minst två månader, har
avtjänats. Förslaget syftar i denna del tiU alt minska fängelsetiderna och
undanröja risker för osäkerhet och bristande enhetlighet i tillämpningen.
Nuvarande ordning vad gäller viUkorlig frigivning från längre straff lämnas i
huvudsak oförändrad. Det innebär alt en strängare bedömning fortfarande skall
göras när det gäller intagna som har begått grova narkotikabrott eller andra
allvarliga brott som har riktat sig mot eUer medfört fara för liv eller hälsa,
om påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag bedöms föreligga.

Kriminalvården i frihet
inom ramen för påföljden skyddstiUsyn liksom under prövoliden efter villkorlig
frigivning intensifieras. Del sker bl.a. på det sättet att insatserna
koncentreras tiU det första året av prövoliden, då återfallsrisken
erfarenhetsmässigt är störst. Övervakningen skall normalt sättas igång omedelbart
efter en dom på skyddstiUsyn utan att man avvaktar att domen har vunnit laga
kraft. Biträdande övervakare skall kunna förordnas i fall då speciella insatser
behöver göras. Möjligheten att förordna om tillfäUigt omhändertagande utvidgas
till all avse fall då fråga har uppkommit om att vidta åtgärder som innefattar
vård eller behandling liksom till situationer då den dömde har undandragit sig
övervakningen. Frivården ställs direkt under kriminalvårdsverkets regionala
ledning. 1 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 85

Rällelse:
S. 16, efter rad 19 Tillkommer: Ordföranden nämnden.

S.
16, not 23 Står: 1974: 565 Rättat till: 1981:1126.

Prop.
1982/83:85

Prop.
1982/83:85 2

Övervakningsnämnderna
befrias från prövningen av frågor om viUkorlig frigivning samt från en del
mtinmässiga uppgifter som i stället läggs på skyddskonsulentorganisationen. Som
en följd av detta minskas antalet nämnder med ungefär hälften. För att
tillgodose intresset av att det medborgerliga inflytandet över kriminalvårdens
verksamhet ökas skall lekmännen i nämnderna fortsättningsvis väljas av
landstingen och kommunfullmäktige.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I juli 1983. De nya reglerna om val av ledamöter i
övervakningsnämnderna skall dock börja tillämpas först med verkan från och med
år 1984.

Prop. 1982/83:85 3

I Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken' dels all 28
kap. 6 a § skall upphöra all gälla, dets atl nuvarande 37 kap. 3 § skall
betecknas 37 kap. 4 §, dets an 26 kap. 6, 7, 9-16, 18, 19, 22 och 23 §§, 27
kap. I och 2 §§, 28 kap. 1-7 och 11 §§,31 kap. 1 §, 34 kap. 5 och 6 §§,37 kap.
1,2, nya 4, 7,8 och 10 §§ samt 38 kap. 1,3,9 och 12 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i
balken skall införas tre nya paragrafer, 37 kap. 3 § saml 38 kap. 13 och 14 §§,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Den som
undergår fängelse på viss tid får villkorligt friges sedan två tredjedelar av
liden eUer, om det finns särskilda skäl, halva liden har avtjänats. Frigivning
får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minsl två månader: Inle
heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28
kap. 3 § eller frän etl förvandlingsstraff för böter.

Den som undergår fängelse på viss lid skall, om inle annat
följer av andra stycket eller 7 §, villkorligt friges sedan halva tiden har avtjänats.
Frigivning fär dock inle ske förrän verkställigheten har pågått minst två
månader. Inle heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har
ådömts enligl 28 kap. 3 § eller från ell förvandlingsslraff för böter.

Om den dömde begär del, kan frigivningen uppskjutas titt
senare tidpunkt än som följer av första stycket.

Vid
prövning av fråga om villkortig frigivning skatt särskilt beaktas verkningarna
av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hånsyn lill de förhållanden i vilka han skulle
komina att försältas efter frigivningen. Avtjänar den dömde fängelsestraff för
särskilt allvarlig brotlslighet som har riktal sig mol eller medfört fara för
liv eller hälsa, skall frågan om det finns påtaglig risk för att han efter
frigivningen fortsätter brotts-

Om
någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktal sig mol etter medfört fara för tiv eller hälsa och
påtaglig risk bedönis föreligga för atl han efter frigivningen fortsätter
brottslighet av samma slag. får han inte viUkorligt friges förrän två
tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av
frågan om villkorlig frigivning efter denna tidpunkt skall förutom
återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihet s-

' Senaste lydelse av 28 kap. 6 a § 1979:680. Senaste
lyddse 1982:363. ' Senaste lyddse 1981:211.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

lighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än
annars.

Föreslagen lydelse

förlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn titt de förhållanden i vilka han skulle
komma atl försältas efter frigivningen.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen
avser också annan brottslighet än som avses där. Verkstälts samtidigt ett annat
fängelsestraff skall, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den
sammanlagda strafftiden, 6 § tillämpas med avseende på det straffet.

Fråga
om vUlkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd litt vars
verksamhetsområde anstalten hör.

Beträffande
den som har dömts till fängelse i lägst två år prövar kriminatvårdsnämnden
frågan om villkorlig frigivning från straffet eller, om annat straff samtidigt
verkställs, från den sammanlagda strafftiden. I annat fatt fästs tälts
tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller Ijänsieman
som styrelsen bestämmer.

Beslut
om villkorlig frigivning som inte har gått i verkstäUighet kan ändras, om den
dömde begär att frigivningen skall uppskjulas etter det annars föranleds av
ändrade förhållanden.

/
beslut om villkorlig frigivning skatt fastställas en prövolid av minst ett och
högsl tre år eUer, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet
överstiger tre år, högsl fem år.

För den
som viltkortigt friges gäller en prövolid av ell år. I beslul om villkorlig
frigivning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan dock fastställas en längre
prövolid, högst Ire år.

Under
prövoliden skaU den frigivne stå under övervakning.

Finnes
vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforder-

/ anslutning titt atl villkorlig frigivning äger rum
etter senare kan

" Senaste lydelse 1974: 205. Senaste lydelse
1965:620.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

Ug, må beslutas alt övervakning icke skall äga rum. Så
länge prövoliden varar, må den frigivne, när skäl äro därtiU, stäUas under
övervakning. Beslul som nu avses meddelas av övervakningsnämnd.

Förestagen lydelse

förordnas att den frigivne skaU slå under övervakning, om
det bedöms som påkallat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsutenl i
kri-minatvårdsverket. Övervakningen skaU utan någol särskilt förordnande
upphöra sedan ett år av prövoliden har förfluttt, om inte annat följer av 18
§.

Övervakningen
handhaves av övervakningsnämnd. Övervakare förordnas av nämnden.
Skyddskon-siitent hos nämnden får dock förordna övervakare för tiden intiU
dess nämnden beslutat i frågan.

Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent
hos övervakningsnämnden, skall övervakningen stå under överinseende av sådan
konsulent.

Övervakningen
och kriminalvården i frihet i övrigt bedrivs under ledning av
skyddskonsulenten. Konsulenten förordnar också övervakare och kan vid behov
förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.

Den
frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning,
på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar
upprätthålla förbindelse med honom.

Den
frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad
om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhåUanden av betydelse för
övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. / den mån
skyddskonsulenten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren
även konsulenten eller annan person.

Den
frigivne skall under prövoliden iakttaga skötsamhet, efter förmåga söka
försöija sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom
enligl denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med
slöd därav. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall

Den
frigivne skall under prövoti-den iakttaga skötsamhel, efter förmåga söka
försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom
enligl denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med
slöd därav. Han är skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten.

" Senaste lyddse 1973:918. ' Senaste lydelse
1973:918.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

han göra vad i hans förmåga står alt fullgöra denna
skyldighet.

Föreslagen lydelse

Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga slår atl fullgöra denna skyldighet.

När den
frigivne står under övervakning, skall skyddskonsulenten genom tillsyn och
förmedling av slöd och hjälp verka för alt denne inte återfaller i brott och
för all hans anpassning i samhållet även i övrigt främjas. Skyddskonsulenten
skall för delta ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den fri-givnes
livsföring och ont hans förhållanden i övrigt.

När det
finnes skäl att antaga att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver
stöd av särskild föreskrift om vad han har alt iakttaga under prövoliden, må
sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift
må avse

När det
finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver
stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktia under prövoliden,
får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild
föreskrift/år avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högsl elt år
ål gången,

2.
UtbUdning
eller arbelsanställ- 2.
arbetsanställning, annan
för-ning, värvsverksamhel
etter utbildning,

3.
läkarvård,
nykterhelsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller
annan dylik inrättning.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet
uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och säll för
skadeslåndsskyldighe-tens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med
hänsyn lill den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan
antagas motverka hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild
föreskrift meddelas otn vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får
anges på vilkei sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla koiuakl
med övervakaren etter skyddskonsulenlen. Vidare får föreskrivas skyldighet för
den frigivne atl lämna underrättelse tiU övervakaren etter skyddskonsulenlen
om

* Senaste lydelse 1973:918.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften
angiven verksamhet eller inrättning.

Föreskrift
enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i
övrigt föranleda därtUl, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift,
så ock meddela ny föreskrift.

Föreskrift
enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnd. Skyddskonsulenten får meddela sådan
föreskrift för tiden intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får
kriminalvårdsnämnden meddela sådan föreskrift i beslut om villkorlig
frigivning.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i
övrigt föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad
föreskrift eller meddela ny föreskrift.

Iakttager
den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt
föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger
övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela föreskrift
enligt 15 §, besluta att varning skall meddelas den frigivne.

Iakttar
den frigivne inte vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt
föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,/or
övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 § eller fatta beslut
i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1.
besluta
att varning skall meddelas den frigivne, eller

2.
besluta
om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att ett år av
prövoliden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har
villkorligt frigiven allvariigt åsidosatt sina åligganden och kan det antagas
att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden
äger vidtaga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten eller del
därav förverkad.

Har den
frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att han inte
kommer att låta rätta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan
vidta, får nämnden förklara den villkorUgt medgivna friheten förverkad //// en
tid av högst en månad varje gång.

'Senaste lydelse 1973:918. '" Senaste lydelse
1979:680.

Rättelse: S. 9, 28 KAP, 1 § De två sista meningarna har
delats upp i två stycken.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Uppkommer fråga om att förklara villkoriigt medgiven
frihet förverkad eller alt vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden,
såframt omständigheterna föranleda därtUl, förordna att den frigivne skall på
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än
en vecka. Om synnerliga skäl äro därtUl, må dock genom nytt beslut förordnas
att han skall kvarhållas ytterUgare högst en vecka. Efter prövotidens utgång
må den omhändertagne ej kvarhåUas.

23 Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis
förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning vad som
förverkats anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till
fängelse på viss tid, må dock villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i
6 § sägs icke gått till ända.

Uppkommer
fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta
åtgärd som avses i 18 § eller åtgärd för att den frigivne skall underkasta sig
vård eller behandling, eller har den frigivne undandragit sig övervakningen,
får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, förordna att den
frigivne skall pä lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande.
Ett sådant beslul skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.

Den som
sålunda omhändertas får inle kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl
föreligger, får dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas
ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång får den omhändertagne ej
kvarhållas.

Förklaras villkorUgt medgiven frihet helt eller delvis
förverkad, skall med avseende på frågan om ny viUkorlig frigivning vad som förverkats
anses såsom straff genom ny dom.

Villkorlig
dom må meddelas för brott vara kan följa fängelse, om det med hänsyn främst
till den tUl-talades karaktär och personliga förhållanden / övrigt finnes grundad
anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej
erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

ViUkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets
svårhet el-

Villkorlig
dom får meddelas för ett brott, på vilket fängelse kan följa, om det inle med
hänsyn till den tiUtalades personliga förhållanden finns gmndad anledning
befara att han kommer att göra sig skyldig tiU fortsatt brottslighet.

Villkorlig dom får ej meddelas, om på grund av brottets
svårhet el-

Senaste lydelse 1979:680.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

ler eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I
fråga om brott av krigsman må viUkorlig dom ej bmkas, med mindre det finnes kunna
ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

Föreslagen lydelse

ler annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I
fråga om brott av krigsman/år villkorlig dom bmkas endast när del bedöms kunna
ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmakten.

Om det för
den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes
påkallat, wå jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundratjugo,
vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om det
anses påkallat för den tiUtalades tillrättaförande eller av hänsyn tiU allmän
laglydnad, får jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst elthundraättio,
vare sig böter har föreskrivtts för brottet eller ej.

1
Skyddstillsyn må ådömas för brott vara kan följa fängelse, såframt det prövas
erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera
ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden
finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet. År mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn
dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må ej dömas till
skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom
socialtjänsten.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet
fängelse i ell år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om
särskilda skäl äro därtill.

2 §

Om det för
den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes
påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst etthundratjugo,
vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Om del
anses påkallat för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän
laglydnad, får jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst etthundraåiiio,
vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.

' Senaste lydelse 1981:29.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 § "

Om det av hänsyn till aUmän laglydnad prövas oundgängligen
erforderligt att skyddstiUsyn förenas med frihetsberövande, må jämte
skyddstUlsyn dömas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att
domen på fängelse skaU gå i verkstäUighet utan hinder av alt den inte har vunnit
laga kraft.

4 § '

SkyddstiUsyn fortgår under en prövolid av tre år.

Prövoliden räknas från den dag rättens avgörande i vad
angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft
mot den dömde.

SkyddstiUsyn
fortgår under en prövolid av tre år från den dag då påföljden börjar
verkställas.

SkyddstiUsyn skaU vara förenad med övervakning från
prövotidens början.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skaU
förordnas om dess upphörande. När skäl äro därtUl, må den dömde ånyo ställas
under övervakning.

Övervakning skall upphöra utan särskilt förordnande, när
två år av prövoliden har förflutit. Anses den dömde av särskilda skäl vara i behov
av förlängd övervakning, må förordnas om övervakning för tiden därefter, dock
längst till prövotidens utgång.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av
övervakningsnämnd.

SkyddstUlsyn skall vara förenad med övervakning från dagen
för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skaU anstå till dess
domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre rätt
förordna att vidare verkställighet inte får äga rum.

Övervakningen skall upphöra utan något särskilt
förordnande när ett år av prövoliden har förflutit, om inte annat följer av 7
eUer 9 §.

Har verkställigheten avbrutits till följd av beslut av
högre rätt men döms den tilltalade därefter ändå tiU skyddstillsyn, skaU den
tid under vilken verkställighet ej ägt rum inte räknas in i prövoliden eller den
tid som anges i andra stycket.

'3 Senaste lydelse 1981:328. I" Senaste lyddse
1979:680. " Senasie lydelse 1973:918.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Vad i
26 kap. 12-17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som
dömts till skyddstillsyn. Övervakare må ock förordnas och föreskrift enligl 26
kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.

Vad som
föreskrivs i 26 kap. 12-17 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande
den som har dömts till skyddstiUsyn. Rätten skatt dock i domen förordna övervakare,
om inte särskUda skäl tatar mot det. Vidare får rätten i domen meddela
föreskrifter enligl 26 kap. 15 § första och andra styckena.

Iakttager
den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen å skyddstillsyn,
äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning etter meddela
föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller enligl 6a § i detta kapitel, besluta
alt varning skall meddelas den dömde.

Iakttar den dömde inle vad som åligger honom till följd av
domen på skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom atl meddela föreskrift
enligt 26 kap. 15 § etter falla beslul i fråga som avses i 37 kap. 7 § första
stycket,

1.
besluta
alt varning skall meddelas den dömde, eller

2.
besluta
om övervakning av den dömde under viss tid efter del atl elt år av prövoliden
har förfiutu, dock längst liUprövotidens utgång.

Åtgärd som avses i denna paragraf mä ej av
övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.

II § '

Uppkommer
fråga om all undanröja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 §, må
övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, såframt
omständigheterna föranleda därtiU, förordna atl den dömde skall på lämpligt
säll omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än
en vecka. Om synnerliga skäl äro därtiU,

Uppkommer
fråga om all undanröja skyddslillsynen eller att vidta åtgärd som avses i 7 §
eUer åtgärd för atl den dömde skatt underkasta sig vård eller behandling, eller
har den dömde undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden eller
domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, om omständigheterna föranleder det,
förordna att den dömde skall på lämpligl sätt omhändertas i avvaktan på vidare
förordnande. Ett sådant beslul skatt omprövas så ofta anledning till det
föreligger.

Den som
sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om det finns
synnerliga skäl.

'*• Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lydelse
1979:680.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

må dock genom nytt beslut förordnas atl han skall
kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den
omhändertagne ej kvarhållas.

12

Förestagen lydelse

får dock genom nytt beslut förordnas alt han skall
kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång/år den
omhändertagne inte kvarhållas.

31 KAP. I §'
Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål
för värd med slöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga eller eljest enligl socialtjänstlagen (1980:620), må rälien efter hörande
av socialnämnd överlämna åt nämnden atl föranstalta om erforderlig vård inom
socialtjänsten.

Om del för
den dömdes tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnadfinnes
påkallat, må jämte överlämnande lill vård inom socialtjänsten dömas till
dagsböter, högsl elthundraljugo, vare sig böter är stadgade för brotlet eller
ej.

Om det
anses påkallat för den dömdes tillrältaförande eller av hänsyn till allmän
laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas lill
dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivtts för brottet
eller ej.

34 KAP. 5§'' Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig
dom, må förordnande enligl 1 § I meddelas allenast med avseende å brott som
begåtts före prövotidens början.

Meddelas
förordnande enligt 1 § I, får rätlen, om del anses påkallat för den
lUllalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma
till dagsböter, högsl etthundraåiiio, vare sig böter har föreskrivits för
brotlet eller ej.

Meddelas förordnande enligt 1 § I, må rätten, om det
finnes påkallat för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, även döma lill dagsböter, högst etihundratjugo, vare sig
böter äro stadgade för brollel eller ej.

TUlämpas 1 § I eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs
i 27 kap. 6 § I eller 2 eller förlänga prövoliden lill tre år, dock endast om
fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal
före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligl 1 § 3 må ej ske, med
mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av
åtal inom ett år frän prövotidens utgång.

Är den
tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätlen vid

Är den
tidigare ådömda påföljden skyddstiUsyn, får rätten vid

'* Senaste lyddse 1981:29. " Senaste lydelse
1975:1395. ° Senaste lydelse 1979:680.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

tiUämpning av 1 § 1, om det finnes påkallat för den
tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även
döma till dagsböter, högsl elthundraljugo, vare sig böter äro stadgade för
brottet eller ej. Är fängelse stadgat för det nya brottet och prövas
frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad,
må rätlen i stället för att döma lill böter döma till fängelse enligt 28 kap.
3 §.

13

Föreslagen lydelse

tUlämpning av 1 § 1, om det anses påkallat för den
tilltalades tillrältaförande eUer av hänsyn till allmän laglydnad, även döma
lill dagsböter, högst etthundraåttio,, vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej. Är fängelse/deiÄ:rivef för det nya brottet och prövas frihetsberövande
oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, får rätten i
stället för att döma till böter döma lill fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som
avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövoliden till högst fem år.

Dömes med
tUlämpning av 1 § 3 till fängelse, skaU vid straffets bestämmande skälig
hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstiUsyn
och lill vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28
kap. 3 § ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §;
och må fängelse ådömas på kortare lid än för brottet är stadgat.

Fängelse
enligt första stycket må ej ådömas och beslul enligt andra stycket eller beslul
om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom
uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före
prövotidens utgång.

37
KAP.

1
Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en etter flera allmänna
underrätters domkrets, om ej särskUda skäl föreUgger till annan indelning.
För handläggning av ärenden rörande personer som dömts titt fängelse må
tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde
bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd beslår av fem ledamöter, om ej
regeringen förordnar atl viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför
med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre
vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens

Regeringen bestämmer om landets indelning i verksamhetsområden
för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd beslår av ordförande, vice ordförande
och Ire andra ledamöter, om inte regeringen förordnar all en viss nämnd skall
ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och tvä ledamöter. I
brådskande fall och i ärenden av mindre vikl får

Prop,
1982/83:85

Nuvarande lydelse

vägnar. Sådant beslul skall anmälas vid nästa sammanträde
med nämnden.

14

Föreslagen lydelse

ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Elt sådant
beslul skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall
arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad
om nämnd är stadgat.

2f'-

Regeringen
förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersättare som vid förfall för
ordföranden tjänstgör i hans ställe. Vid förfall för både ordföranden och hans
ersättare förordnas tillfällig ersättare av den hovrätt, inom vars domkrets
nämnden har sill huvudsakliga verksamhetsområde. Ordföranden skatt vara
lagfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av
länsstyrelsen i det län, inom vUket näinnden har sitt huvudsaktiga
verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet beträffande ungdomsvård etter
arbetsförmedling etter eljest i allmänna värv.

Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i
övervak-ningsnämnderna. Vice ordföranden tjänstgör vid förfall för ordföranden
i dennes ställe. Vid förfall för både ordföranden och vice ordföranden
förordnas tillfällig ersättare . av kriminalvårdsstyrelsen. Ordföranden, vice
ordföranden och liltfältig ersättare skatt vara lagfarna och ha erfarenhet av
tjänstgöring som domare.

Övriga ledamöter utses genom vat. För dessa väljs tika
många ersättare. Val förrättas av kommunfullmäktige, om övervakningsnämndens
verksamhetsområde omfattar endasi en kommun, och annars av landstinget. Om
del inom nämndens verksamhetsområde även finns kommun som ej ingår i
landstingskommun, förrättas valet av landstinget och kommunfullmäktige med den
fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen.
Ingår flera län eller delar av län I övervakningsnämnds verksamhetsområde,
fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare för
varje län eller del av län.

Landstingets och kommunfullmäktiges val av ledamöter
eller ersättare skall vara proportionellt, om det begärs av minsl så många
ledamöter i landstinget eller kom-

Senaste lydelse 1974:565.

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fem
år. Avgår ledamot eller annan än tillfällig ersättare före tidens utgång,
utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid. Tillfällig ersättare förordnas
för högst sex månader.

mimfullmäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om
antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser,
ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skaU den avrundas tUl närmast högre
hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i
lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m. m. Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall vid
valet även den ordning bestämmas, i vilken de skall kallas tiU tjänstgöring.

Ledamot
och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Om en ledamot som har
utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång, inträder en
ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet.
Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val,
utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig ersättare
förordnas för högst sex månader.

Då
ledamot eUer ersättare skall utses skall övervakningsnämnden göra anmälan därom
till den som skall utse honom.

3§

Valbar tiU ledamot eller ersättare i övervakningsnämnd är
myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd inom nämndens verksamhetsområde
och som ej fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Lagfaren domare,
åklagare, polisman , kriminalvårdstjänsteman eller advokat eller den som
eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej väljas tiU
ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

Upphör en ledamot alt vara valbar, är uppdraget
förfallet.

Föreslagen
lydelse

Kriminalvårdsnämnden skall bestå av en ledamot som är
eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden
samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen
bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid
förfaU för ordföranden tjänstgör i hans ställe en av regeringen därtill
utsedd ledamot eller en ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Nuvarande lydelse

3f'

För prövning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden
angående villkorlig frigivning skaU fmnas en särskild nämnd,
kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit
innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterligare
fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer.
Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för
ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller
ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordföranden får i brådskande fall och i ärenden av mindre
vikt ensam, besluta på nämndens vägnar. Sådana beslut skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

Ordförande,
övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamöter eUer ersättare
före tideris utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid.

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.

Åt nöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds
beslut angående övervakning enligt 26 kap. II §, förordnande av övervakare
enligt 26 kap. 12 §, föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller åtgärd enligt 26
kap. 18, 19 eller 22 §, äger

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en
skyddskonsulents beslut enligt 26 kap. II §, 12 § andra meningen eller 13 §
andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten
är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till
omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende, vars avgörande enligt någon
av de bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskonsulenten.
Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett
beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. 15, 18, 19 eller 22 §, får han
hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i

' Senaste lydelse 1981: 1126.

■' Förutvarande 4 § upphävd genom 1981:211.

" Senaste lydelse 1973:918.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

han hos kriminalvårdsnämnden på-kalla prövning av
beslutet.

17

Förestagen lydelse

samband med beslut om vUlkorlig frigivning enligt 26 kap.
9 § meddela sådant förordnande om övervakning som enligt 11 § samma kapitel
ankommer på skyddskonsulenten.

Den som dömts till skyddstiUsyn må genom besvär hos
hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt
28 kap. 5 §, förordnande av övervakare enligt 28 kap. 6§, föreskrift enligt 28
kap. 6a§, åtgärd enligl 28 kap. 7 etter 11 § eller föreskrift som avses i 26
kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Bestämmelserna
i 7§ första stycket tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts
lill skyddstiUsyn.

Den som
har dömts till skyddstillsyn får genom besvär hos hovrätt föra talan mol
övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 26 kap. 15 § eller 28 kap. 7
eller 11 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Övervakningsnämnds
beslul som avses i 7 och 8 §§ länder omedelbart lill eflerrällelse, såvida ej
annorlunda förordnas.

Skyddskonsulents
och övervakningsnämnds beslul som avses i 7 och 8§§ länder omedelbart lill efterrättelse,
såvida ej annorlunda förordnas.

Den som
har dömts tUl villkorlig dom/år före fullföljdstidens utgång avge förklaring,
all han år nöjd med domen i vad gäller den ädömda påföljden. Sådan
förklaring skall avse även böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 2 §.
Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstUlsyn äger före
fullföljdstiden utgång avgiva förklaring, all han är nöjd med domen i vad
gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som
ådömts med slöd av 27 kap. 2§ etter 28 kap. 2§. Förklaringen avgives i den
ordning regeringen föreskriver.

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad
angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är
särskilt stadgat.

*' Senasie lydelse 1979:680. " Senaste lydelse
1981:211. ->* Senaste lyddse 1981:211.

2 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85

Prop.
1982/83:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3f

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §
upptages av den rätt som först avgjort det mäl vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligl
28 kap. 8 § väcks vid tingsrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som
har gjort framställning i ärendet är verksam.

Talan enligt 28 kap. 8'§ väckes vid allmän underrätt, inom
vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.

Mål som avses i denna paragraf mä ock upptagas av domstol,
där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätlen i den ort, där den
dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen
saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

9§'

Rättens
beslul om åtgärd enligl 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10
§ andra stycket eller 18 § länder omedelbart lill efterrättelse om ej
annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligl 27 kap. 6§, 28 kap. 9§
dier 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter eller prövolid.

Rätlens
beslut om åtgärd enligl 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10
§ andra stycket eller 18 § länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda
förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligl 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34
kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövolid.

Det
åligger polismyndighet atl lämna domstol, övervakningsnämnd och
kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för hans omhän-dertagandeyäm/iÅ:/ 26 kap. 22 §
eller 28 kap. 1I§.

Del åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd,
kriminalvårdsnämnden och skyddskonsulent handräckning för den dömdes
inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande
enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 11§.

13
f'

Kriminalvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens
bemyndigande, chefen för kriminalvårdsregionen, kan ändra vad en
skyddskonsutenl har beslutat enligl denna balk. Styrelsens beslut i en sådan
fråga kan inte överklagas. Delsamma gäller i fråga om regionchefens beslut, som
dock kan ändras av styrelsen.

Första stycket gäller inte beslut som avses i 26 kap. Il
§, 12 § andra

'Senaste lydelse 1981:211. '" Senaste lyddse
1981:211. ' Senaste lydelse 1981:211. " Förutvarande 13 § upphävd genom
1974:565

Prop.
1982/83:85 . 19

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

meningen, 13 § andra meningen eller 16 § första stycket
andra meningen.

14 §

Regeringen kan föreskriva all en skyddskonsulent får
överlåta åt en annan tjänsteman att fullgöra uppgifter som enligt denna balk
åvUar konsulenten.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1983.

2.
Bestämmelserna
i 26 kap. 6, 7 och 9 §§ i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som
avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Om den dömde enligl dessa
beslämmelser skall villkoriigt friges sedan halva strafftiden har avtjänats
och ett avbrott i verkställigheten har skett före ikraftträdandet, skall dock
iakttas följande. Villkoriig frigivning får ske först sedan den dömde utöver
halva tiden eller, om han före ikraftträdandet har avtjänat längre tid, utöver
denna tid har avtjänat det yllerligare antal dagar i kriminalvårdsanstalt som avbrottet
varat. Ulan hinder härav skall frigivningen i en sädanl fall alllid ske senast
då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.

3.
Prövotid som
har fastställts enligl 26 kap. 10§ i dess äldre lydelse gäller forifarande.

4.
Bestämmelserna
i 26 kap. 11 § och 28 kap. 5 § andra stycket i deras nya lydelse tillämpas även
i fräga om den som står under övervakning vid ikraftträdandet.

5.
Bestämmelsen i
26 kap. 23 § i dess äldre lydelse gäller forifarande i fräga om fall då
villkoriigt medgiven frihet före ikraftträdandet har förklarals förverkad utan
atl fängelse på viss tid samlidigt ådömts.

6.
Bestämmelserna
i 37 kap. l-3§§ i deras nya lydelse tiUämpas först vid förordnande och val av
ledamöter och ersättare i övervakningsnämnder för lid efter utgången av år
1983, då tjänstgöringsperioden för de enligl äldre bestämmelser utsedda
ledamöterna och ersättarna i nämnderna skall upphöra. Tjänstgöringsperioden för
de ledamöter och ersättare som sålunda utses upphör vid utgången av år 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av
brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 15 och 16 §§ lagen (1964: 163) om
införande av bronsbalken' skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1983.

' Senaste lydelse av 16 § 1965: 621.

Prop.
1982/83:85 20

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs all 20 § lagen (1974: 202) om
beräkning av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

För den som har börjat undergå För den som
har börjat undergå

fängelse på viss lid skall kriminal- fängelse på viss lid
skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske vårdsstyrelsen så snart del
kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. fastställa dagen för
strafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader. Överstiger strafftiden
två månader, skall styrelsen även ange den eller skall styrelsen därvid
ävenfaststät-de dagar, som är av betydelse för la tidpunkten för villkorlig
frigiv-tillämpning av brottsbalkens be- ning och för prövotidens utgång
el-siämmelser om villkorlig frigivning ler, om det är fråga om etl sådant samt
den strafftid som då återstår. fall som avses i 26 kap. 9 § första

stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de
dagar, som är av betydelse för tUlämpningen av bestämmelserna om sådan frigivning
samt den strafftid som dä återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom
kriminalvården att meddela beslut enligl första slyckei.

När omständigheterna ger anledning till del, får
kriminalvårdsstyrelsen eller, enligt styrelsens bestämmande, tjänstemän inom
kriminalvården ändra etl beslul enligl första slyckei.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom
kriminalvården har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983 men får tillämpas
även dessförinnan i den mån det behövs för tillämpningen av 26 kap. 6 ocb 7 §§
brottsbalken i den lydelse paragraferna erhåller genom lagen (1983:000) om
ändring i brottsbalken.

Senaste lydelse 1982: 364.

Prop. 1982/83:85 21

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom föreskrivs att 33 och 54 §§ lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

33

Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas
permission under viss längre lid (frigivningsper-mission).

Föreslagen lydelse

t'

Till förberedande av frigivning kan en inlagen som avses i
26 kap. 7 § brottsbalken beviljas permission under viss längre tid (frigiv-ningspermission).
Sådan permissionfår inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av
straffet har avtjänats. Den som undergår fängelse på sådan tid att viUkorlig
frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast
om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas
frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

54 §

I
frågor som avses i 33 och 34 §§ beslutar den övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör. Kriminalvårdsnämnden beslutar dock i dessa
frågor beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken.

Frågor
som avses i 33 § prövas av kriminatvårdsnämnden. Detsamma gäller frågor som
avses i 34 §. om den intagne har dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frågor
enligt 34 § prövas av den övervakningsnämnd titt vars verksamhetsområde
anstalten hör.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Senaste lyddse 1981:213. Senaste lydelse 1981:213.

Prop. 1982/83:85 22

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§'

Registret skall innehålla anteck- Registret
skall innehålla anteck-

ning om
verkställighetens början ning om

beträffande
den som dömts till /. verkställighetens början be-

fängelse och frigivning från sådant träffande den som
dömts till fängel-

slraff, med angivande vid villkorlig se och frigivning från sådant straff,

frigivning av prövoliden och den med angivande vid villkorlig fri-

ålerslående strafftiden. givning av prövotiden och den åter-

stående strafftiden; samt

2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att
vidare verkställighet ej får äga rum beträffande den som har dömts till
skyddstiUsyn.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m.m.'

dels atl i 11 och 18 §§ ordet
"övervakningsnämnden" skall bytas ut mot
"skyddskonsulenten",

dels att 15 och 22 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 f

Övervakning av den, som här i riket dömts till
skyddstillsyn, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade beslämmelser med
avseende å skyddslillsynen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

' Senaste lydelse 1981:215.

'Senaste lydelse

av

11 § 1964:548

18 § 1964:548.

Senaste
lydelse 1964:548.

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

Ändå att övervakningen överflyttals, må åtgärd i fråga om
skyddstillsynen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om
annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till
svensk myndighet hån-skjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade
övervakningen.

23

Förestagen lydelse

Ändå atl övervakningen överflyttals, må åtgärd i fråga om
skyddslillsynen beslutas hår i riket, såframt den dömde här övertygas om
annat brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge lill
svensk myndighet hänskjuler ärende om sädan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen
bedrevs vid liden för överflyttningen.

22 §

Övervakning av den, som här i riket villkorligt
frigivits efter avtjänande av fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Beslutas
i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga
frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå
att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga
frigivningen beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat
brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till
svensk myndighet hänskjuler ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade
övervakningen.

Ändå atl
övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen
beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat brott eller
behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge lill svensk myndighet
hänskjuler ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den
övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen bedrevs vid liden
för överflyttningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

'Senaste lydelse 1964:548.

Prop.
1982/83:85 24

7 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att i passlagen (1978:302) skall införas
en ny paragraf, 34 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

34 §

Vad som i denna lag föreskrivs om överläkare gäller även
annan läkare som avses i 2 § andra stycket lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa falt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:801) om
inlernalionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

dels att i 10 och 23 §§ ordet
"övervakningsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mol
"skyddskonsutenl" i motsvarande form,

dels atl 13, 14, 24 och 26 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

13 §

Med avseende på övervaknings- Ifråga om
kriminalvården under nämndens handhavande av krimi- prövoliden
tillämpas i övrigt 26 nalvården och den dömdes åtiggan- kap. 12—18 §§
brottsbalken. den under prövotiden tillämpas i övrigt 26 kap. 12-18 §§
brotisbal-ken.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får dock ej
innebära skärpning i förhållande lill vad som bestämts i den främmande slaten.

14 §

Om den främmande staten begär Om den främmande staten begär

upplysning om hur den dömde har upplysning
om hur den dömde har

förhållit sig under prövotiden, skall förhållit
sig under prövotiden, skall

kriminalvårdsstyrelsen lämna upp- kriminalvårdsstyrelsen
lämna upp

lysning härom på grundval av upp- lysning
härom på grundval av upp-

Prop.
1982/83:85 25

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

gifter som styrelsen infordrar från gifter som styrelsen
infordrar från

övervakningsnämnden. skyddskonsulenlen.

Begår den
dömde nytt brott och döms han under prövoliden av svensk domstol för brottet
tiU påföljd som avses i 2 § första stycket lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregisler, skall kriminalvårdsstyrelsen söija för att den främmande
staten underrättas om domen.

Har den dömde i annat fall än avses i andra stycket
allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund
härav påkallat atl åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet
i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom till kriminalvårdsstyrelsen.
Styrelsen skall sörja för att den främmande staten underrättas om sådan
anmälan.

24 § Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter
om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller liden för vård utom
anstalt, har beslutet gUtighel här i den mån motsvarande beslul skulle ha
kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den
dömde i förhållande till vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyt- Sedan kriminalvården överflyttats,

tals, får åtgärd i fråga om den får åtgärd i
fråga om den ådömda

ådömda påföljden beslutas här i påföljden
beslutas här i landet en-

landet endast om den dömde här dast om den
dömde här övertygas

övertygas om annat brott eller be- om
annat brott eller behörig myn-

hörig myndighet i den främmande dighet i den
främmande staten hil

staten hit hänskjuler ärende om så- hänskjuler
ärende om sådan åtgärd,

dan åtgärd. Hänskjutet ärende upp- Hänskjutet
ärende upptas av den

tas av den övervakningsnämnd som övervakningsnämnd
inom vars

bandade övervakningen vid tiden verksamhetsområde
kriminalvår-

för överflyttningen. den bedrevs vid tiden för
överflytt-

Upphör den dömde att ha hem- ningen,

vist i den främmande staten, kan Upphör den
dömde att ha hem

kriminalvårdsstyrelsen förordna atl vist
i den främmande staten, kan

verkställighet i den staten ej längre kriminalvårdsstyrelsen
förordna alt

skall äga rum. Görs ej i anslutning verkställighet
i den slaten ej längre

därtUl framställning om verkstäl- skall
äga rum. Görs ej i anslutning

lighet av domen i annan främmande därtill
framställning om verkstäl-

stat, skaU styrelsen förordna atl lighet
av domen i annan främmande

verkstäUigheten skall åtempptas stat, skall
styrelsen förordna att

här i landet av den övervaknings- verkställigheten
skall åtempptas

nämnd som sist handhade övervak- här i landet
av den skyddskonsulent

ningen. som sist handhade övervakningen.

26 § Talan mol kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som
avses i 10 §, 21 § första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket
föres hos regeringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen
enligl denna lag får talan ej föras.

Om den dömde, i fall då begrän- Om den dömde, i fall då begrän-

sad
verkställighet har anordnats här sad verkställighet har anordnats här

Prop. 1982/83:85

Nuvarande lydelse

i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om
prövotid, övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift, varning eller anmälan
enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning
av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart
lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas. Mot kriminalvårdsnämndens
beslut

26

Föreslagen lydelse

i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om
prövolid, övervakning, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 § tredje
stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet.
Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart lill
efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

enligt denna lag får talan ej föras.

I fråga om beslut som avses i 26 kap. 12 § andra meningen
eller 13 § andra meningen brottsbalken tilllämpas 37 kap. 7 § samma balk.
Övervakningsnämnds beslut i sådan fråga får inle överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

9 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

1 kap 21
§ Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts att
undergå kriminalvård, om del kan antas att han eUer någon honom närstående
lider men eller atl fara uppkommer för atl någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av
kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och inte
heller beslut / annat faU enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den
som har dömts alt undergå kriminalvård, om det kan antas alt han eller någon
honom närstående lider men eller atl fara uppkommer för alt någon utsätts för
våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inle
beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder och
inle heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende enligt brottsbalken etter
lagstiftningen om kriminalvård i an-stall. I fräga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. ' Lagen omtryckt
1982: 1106.

Prop. 1982/83:85 27

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-11-11

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson,
S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m.m. (villkorlig
frigivning och kriminalvård i frihet m. m.)

I Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkaUade dåvarande
chefen för justitiedepartementet i maj 1979 två kommittéer för att utreda vissa
frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt' resp. kriminalvård i frihet m.
m.-Kommittéerna antog namnen fängelsestraffkommiltén (Ju 1979:04) och
frivårdskommittén (Ju 1979:05).

Båda kommittéerna har under hösten 1981 avlämnat
ddbetänkanden, fängelsestraffkommittén betänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig
frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och frivårdskommittén
belänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder.

I fängdseslraffkommitléns belänkande föreslås bl.a.
ändringar beträffande nuvarande ordning för villkorlig frigivning. Den
huvudsakliga innebörden är att sådan frigivning enligl en huvudregel skall ske
sedan halva strafftiden har avtjänats. Med hänsyn till frigivningssilualionen
skall frigivningen dock kunna senareläggas med högst 14 dagar. För en mindre
gmpp farliga brottslingar som dömts lill långa straff för allvarlig
kriminalitet föreslås särskilda regler. Förslagel innebär också att den
minimitid som skall ha avtjänats i anstalt innan villkorlig frigivning får äga
rum sänks från

' Hovrätlslagmannen Cari-Johan Cosmo, ordförande,
riksdagsledamöterna Helge Klöver, Blenda Littmarck och Lisa Mattson samt pol.
sekr. Jan Nilsson och fil. kand. Kay-Vilhelm Winqvist.

Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som
ledamöter lagmannen Olof Börieson, ordförande, verkställande direktören Sven
Andersson samt riksdagsledamöterna Ella Johnsson, Inger Lindquisl, Arne Nygren
och Hans E. Petersson i Röstånga.

Prop.
1982/83:85 28

tre till tvä månader. Vidare föreslås alt övervaknings-
och kriminalvårds-nämnderna skall avskaffas och deras nuvarande uppgifter
överföras på andra organ, främst skyddskonsulentorganisationen. För atl
allmänheten skall få insyn i kriminalvården föreslär kommittén atl särskilda
lekmanna-nämnder skall inrättas.

Fängelsestraffkommitténs förslag till sänkning av
minimitiden före villkorlig frigivning har tagits upp lill särskild behandling
i en proposition som aniogs av riksdagen i maj 1982 (prop. 1981/82: 153, JuU
1981/82:51, rskr 1981/82:297) och len tiU lagstiftning som trän i kraft den I
juli 1982 (SFS 1982:363).

Belänkandet Frivårdspåföljder innehåller förslag till
effektivisering av frivårdspäföljderna. Avsikten är främst att ge underlag för
en minskad användning av frihetsstraff. Sålunda föreslås bl. a. atl
bestämmelserna om skyddstiUsyn stramas upp och alt en möjlighet att för vissa
fall förordna om intensivövervakning införs. Den nuvarande villkorliga domen
föreslås med vissa förändringar bibehållen under beteckningen straffvarning.
Som en ny påföljd föreslås vUlkorligt fängelsestraff, som avses innebära atl
domstolen mäter ul etl fängelsestraff men medger anstånd med dess verkställighet
eller del därav. Påföljden skall kunna ådömas med eller utan övervakning.
Slutligen föreslås i betänkandet nya regler om övervaknings-och prövotider.

Sammanfattningar av innehållet i de båda belänkandena bör
fogas till protokollet i delta ärende som bUaga 1 och 2.

Belänkandena har remissbehandlats. En förteckning över
remissinslanserna och en sammanställning av yttrandena bör fogas till
protokollet i della ärende som bilaga 3.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Olika frågor med anknytning lill det straffrättsliga
påföljdssystemet har varit föremål för stort intresse i den kriminalpoliliska
debatten under senare tid. Därvid har i vissa hänseenden en omvärdering skelt
av ställningstaganden som gjordes i anslutning lill brottsbalkens tillkomst.
Detta sammanhänger inte minst med den kriminologiska forskning i fråga om
verkningarna av olika behandlingsinsatser som har ägt mm såväl i vårt land som
i utlandet. Bland de tidigare betänkanden och rapporter som under senare år har
lagts fram på området bör kanske särskilt nämnas den av kriminalpolitiska arbetsgruppen
inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) utarbetade rapporten (1977: 7) Nytt
straffsystem - Idéer och förslag, som otvivelaktigt i väsentlig mån har kommil
alt stimulera debatten på del kriminalpolitiska fallet. Samma intresse för
påföljdssyslemets utformning och liknande tendenser lill omvärderingar av
tidigare ställningstaganden har gjort sig gällande även i våra nordiska
grannländer.

Prop.
1982/83:85 29

De båda nu föreUggande delbetänkandena skall ses mot den
angivna bakgmnden. De innehåller en rad förslag lill ändringar av både
principiell och praktisk betydelse, som dock inle kan sägas innebära någon
radikal omgestaltning av påföljdssystemet. Belänkandena har vid remissbehandlingen
fått ell någol blandat mottagande. Åtskilliga remissinstanser har uttalat sin
anslutning lill förslagen i stora delar, men kritik mol dessa har samtidigt
anförts från många håll både vad gäller en del principiella frågor och
beträffande vissa detaljspörsmål. Huvudintrycket av remissutfallet får dock
sägas vara gynnsamt.

I direktiven till kommittéerna angavs som ett väsentligt
riklmärke för utredningarna att man borde fullfölja den linje i det
kriminalpoliliska utvecklingsarbetet som går ut på all minska användningen av
frihetsberövande påföljder och avkorta längden på dem som ändå måste göras.
Detta har också varit en av utgångspunkterna för de förslag som har lagts fram
i belänkandena.

Flertalet
av de remissinslanser som närmare har gått in på frågan har uttryckligen gett
sin anslutning till den angivna målsättningen för utredningsarbetet. Från elt
par håll har man dock - främst med hänvisning lill broltsulvecklingen — gett
uttryck för en viss tveksamhet. Jag kan ha förståelse härför. Den snabba
ökningstakt vad gäller broltsulvecklingen som rådde under slutet av 1960-talet
och början av 1970-talel tycks visserligen numera ha dämpats. Åtskilliga
brottstyper fortsätter emellertid att öka och del råder ingen tvekan om att den
totala kriminalitelsnivån är oroande hög.

Intresset
av att brottsligheten bekämpas, alt allmän laglydnad upprätthålls och all
medborgarna liksom samhället som sådant därigenom skyddas från brott måste
naturiigtvis tillmätas grundläggande betydelse när man överväger inriktningen
av kriminalpolitiken. Frihetsstraffet framstår av många skäl som det allvarligaste
ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv, men det torde stå klart
all vi inte inom överskådlig lid kan avvara sådana straff som inslag i
påföljdssystemel. Delta gäller inte minsl mol bakgrund av alt kriminaliteten
under senare tid i betydande utsträckning har kommil alt inriktas på
brottstyper som framstår som särskilt farUga från allmän synpunkt, såsom
narkotikabrottslighet och avancerad ekonomisk kriminalitet. Mot brottslighet av
sådant slag måste samhället ingripa med särskild kraft.

Vad den kriminologiska forskningen numera har lärt oss är
emellertid atl tanken att man genom frihetsberövande straff skulle kunna
förbättra den straffade individen är en illusion. Det är tvärtom numera allmänt
erkänt all dessa straff leder lill dålig rehabilitering och hög
återfallsfrekvens liksom alt de ofta har en nedbrytande verkan på
personligheten.

Det är också huvudsakligen denna insikt som har lett lill
alt de lidsobestämda frihetsberövande påföljder som ursprungligen fanns i
brottsbalkens syslem, ungdomsfängelse och internering, numera har slopats.
Vidare har

Prop.
1982/83:85 30

den
tidigare möjligheten att förena skyddstiUsyn med behandling i anstalt ersatts
av en ordning som innebär att skyddstiUsyn kan kombineras med ett
fängelsestraff på en tid av högst tre månader som skaU bestämmas redan i domen.
Dessa reformer har inneburit att del i del svenska påföljds-systemet inte
längre finns några frihetsberövande brottspåföljder som innebär kriminalvård i
anstalt under obestämd tid i egentlig mening utan endast det formellt
tidsbstämda frihetsstraffet fängelse.

En utgångspunkt måste i
enlighet med det anförda vara att användningen av fängelsestraff endast kan
motiveras av vad man brukar kalla allmänpre-venliva skäl liksom till en del
också utifrån samhällsskyddsaspekler. Effekterna av fängelsestraffen i dessa
hänseenden är emellertid lill stor del osäkra.

All
tillgänglig forskning Uksom internationella jämförelser visar sålunda atl
brottslighetens utveckling inle slår i nägon mera bestämd relation till den
nivå i fråga om antalet frihetsberövanden och dessas längd som man
upprätthåller. I linje med vad bl.a. kriminalvårdsstyrelsen har ullalal vid
remissbehandlingen torde det i själva verket inte vara någon överdrift att säga
atl kriminalpolitikens betydelse för brottsutvecklingen i detta hänseende är
förhållandevis underordnad, om man ställer den i relation till familje- och
skolpolitik, arbetsmarknads- och socialpolitik, rättsväsendets utformning och
funktion i stort liksom naturligtvis den ekonomiska strukturen och
människosynen i samhället. Över huvud tagel gäller att etl arbete på ett
solidariskt samhälle med en bättre och rättvisare fördelning av inkomster,
bostäder, utbildning, arbetsmiljö och kultur är ägnat att förebygga de risker
för social missanpassning som ofta utgör en grogrund för kriminalitet och
därmed säkerligen har slörre betydelse än straffrättsliga reaktioner mot redan
begångna broll.

Om man håller detta i
minnet och samtidigt beaktar fängelsestraffens förut berörda skadeverkningar
från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter, finns det enligt min
mening allt skäl alt ge kriminalpolitiken en inriktning som innebär atl
frihetsstraffens användning och deras längd fortlöpande minskas. Delta gäller
så myckel mera som beläggningen på kriminalvårdens anstalter under de senaste
åren har ökat i en utsträckning som har gett upphov till betydande
kapaciletsmässiga problem. För mig står del klart att det även från
samhällsekonomiska synpunkter måste vara ett önskemål alt denna utveckling
bryts.

Frågan om användningen av
frihetsstraff måste samtidigt ses mot bakgrund av det straffrättsliga
påföljdssyslemets utformning i stort. Detta system har genom tiderna undergått
stora förändringar säväl i fråga om den praktiska utformningen och tUlämpningen
som beträffande det teoretiska underlaget. Från tid lill annan ökas också
intresset för mera principiellt inriktade diskussioner på kriminalpolitikens
område rörande den ideologiska motiveringen för påföljdssystemets utformning.
En sådan diskussion pågår också f. n. sedan elt par år tillbaka.

Prop. 1982/83:85 31

Företrädare
för en riktning på området - ofta kallad den nyklassiska strömningen — har gett
uttryck för uppfattningen att del nuvarande påföljdssystemel präglas av en
behandlingstanke som inte är rationeUt motiverad. I konsekvens med detta
synsätt har man menat alt straffrättsliga påföljder aldrig bör få motiveras av
ett förmodat behov av behandling hos den dömde. Man har från detta håll i
stället fäst avgörande vikl vid förutsebarhet och proportionalitet vid
påföljdsbestämningen och hävdat atl påföljdens stränghet i princip bör bedömas
med utgångspunkt i del begångna brottets svårighetsgrad. Brottspåföljder bör
enligt denna uppfattning i princip vara - och öppet erkännas vara — obehagliga
för den brottslige nägot som inte avses hindra alt man inom påföljdens ram
erbjuder den dömde stöd och hjälp.

Redan av vad jag förut har
anfört framgår atl denna ståndpunkt så lill vida har vunnit allmän anslutning
som det numera knappast från någol håll hävdas att de påföljder som verkställs
i anstalt kan utformas på ell sådant säll atl de får övervägande positiva
effekter för den dömde. I övrigt har emellertid den nyklassiska strömningen
ingalunda varit oomstridd. Man har befarat att det synsätt som nyss har
beskrivits skulle medföra alt tillämpningen blir alltför stel och
schablonmässig. Det har också hävdats att det särskill vad gäller
kriminalvården i frihet skulle innebära både principiella och praktiska
olägenheter alt utforma påföljderna utifrån tanken atl dessa skall utgöra ett
strafflidande eller obehag för den dömde, eftersom strävandena att ge frivården
ett positivt innehåll då skulle försvåras. Över huvud taget måste en
differentiering av påföljderna och deras verkställighet ske med hänsyn till den
brottsliges person och individuella förhållanden, har man menat.

I betraktande av de skilda
uppgifter som har tilldelats de båda kommittéerna kan del sägas vara naturligt
att dessa i vissa principiella frågor av del slag som har antytts nu utvecklar
delvis olika synsätt. Mot denna bakgrund är det inle förvånande alt olika
uppfattningar beträffande hithörande frågor har gjort sig gällande även vid
remissbehandlingen av belänkandena. I många fall har också från
remissinstansernas sida intressanta och tankeväckande synpunkter utvecklats på
frågor som rör det teoretiska underlaget för påföljdssystemet.

Själv vill jag härvidlag
först understryka alt våra insikter om fängelsestraffets negativa effekter
självfallet inte får hindra alt man inom straffets ram i all möjlig mån vidtar
sådana åtgärder som kan mildra och motverka skadeverkningarna och om möjligt
också leda lill positiva effekter i enskilda fall. På motsvarande sätt är det
enligl min mening självklart alt målsättningen med de åtgärder som vidtas inom
frivårdens ram måste vara att bidra till att den dömde inte återfaller i brolt
och att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Detta hindrar inte
atl frivården förenas med krav på den dömde och möjligheter till ingripanden om
dessa inte uppfylls, men den nyss angivna målsättningen måste enligt min mening

Prop.
1982/83:85 32

beaktas både när det gäller alt avgöra vilka krav som
skall ställas och vilka ingripanden som bör göras.

Som jag ser del är det emellertid klart att de principiella
frågor som jag förut berörde inle lämpligen nu kan las upp lill behandling av
statsmakterna i hela sin vidd. Det material som föreligger i detta
lagstiftningsärende ger inte underlag för nägon mera radikal förändring i fråga
om den avvägning mellan allmän- och individualpreventiva synpunkter som
brottsbalken representerar. Någon sådan förändring har inte heller varit
avsikten med de båda delbetänkandena. Kommittéernas arbete fortsätter
emellertid, och i samband med behandlingen av deras slulbelänkanden kan
principiella frågor av denna typ komma alt få en mera ingående och generell
belysning.

Detta för tanken till ett annat spörsmål som också har
ägnats uppmärksamhet av remissinstanserna, nämligen om lämpligheten av
partiella reformer på påföljdssystemets område. I ell beslul med anledning av
motioner om vissa kriminalpolitiska frågor strax innan de båda kommittéerna
skulle tillkallas gav riksdagen regeringen till känna alt del planerade utredningsarbetet
inle fick leda lill dröjsmål i fråga om reformarbetet på området. I den mån en
fråga med hänsyn lill sitt samband med andra övergripande spörsmål eller
eljest avsägs bli behandlad inom ramen för della arbete skulle enligt
riksdagsbeslutet möjlighelerna noggrant prövas atl med förtur lägga fram
förslag till dellösningar (JuU 1978/79:9, rskr 1978/79:53).

Vid
remissbehandlingen har en del instanser ställt sig tveksamma lill lämpligheten
av partiella reformer på delta område och pekat på riskerna för atl
helhetsperspektivet på kriminalpolitiken går förioral och alt en samlad
överblick försvåras. Flertalet av de frågor som har aktualiserats i
belänkandena är dock enligt min uppfattning av den arten all de ulan några
sådana risker kan behandlas redan i detta ärende. Beträffande en del av
förslagen har jag emellertid stor förståelse för de angivna remissinstansernas
synpunkter. Jag återkommer till detta i det följande vid min genomgång av de
olika aktuella förslagen.

I del följande lar jag först upp olika frågor beträffande
villkorlig frigivning, elt problemkomplex som har behandlats av
fängelsestraffkommiltén (avsnitt 2.2). Därefter går jag in på kriminalvård i
frihet (avsnitt 2.3) och behandlar därvid främst frågor som frivårdskommittén
har aktualiserat men även ett par förslag frän fängelsestraffkommiltén.
Sistnämnda kommitté har som framgått också utrett vissa frågor om nämnder och
lekmannamedverkan inom kriminalvården. De frågorna tar jag upp i etl särskill
avsnitt (2.4).

2.2 Villkorlig frigivning

2.2.1 AUmänna synpunkter

Villkoriig frigivning infördes i svensk rätt år 1906. Till
en början hade institutet ett begränsat tillämpningsområde. Genom en serie
reformer un-

Prop. 1982/83:85 33

der
1900-talet har emellertid tiUämpningsområdet vidgats väsentiigl samtidigt som
tillämpningen har kommit alt få en alltmer obligatorisk karaklär. Från atl
ursprungligen kanske främst ha haft syftet all främja gott beteende under
anslaltsvislelsen och motverka återfall har institutet också fåll delvis
ändrade funktioner. Den villkorliga frigivningen har alltmer brukats som en
verksam metod att generellt förkorta anstaltstidernas längd. Att lagstiftaren
för ändamålet vall den vägen hänger till en del samman med att den frivård som
förekommer efter frigivningen har kommit alt ses som en viktig integrerad del
av fängelsepåföljden. De som dömts till fängelse har ofta svåra sociala och
personliga problem och tiden efter frigivning utgör i allmänhet en mycket
känslig period där behovet av slöd och hjälp för atl anpassa sig till normala
sociala förhållanden är utomordentligt stort.

Enligt
nuvarande bestämmelser om ovillkorlig frigivning får den som undergår fängelse
friges villkorligt när tvä tredjedelar eller, om särskilda skäl föreligger,
halva tiden har avtjänats. I praktiken lämnar också det helt övervägande
antalet intagna anstalten senast när två tredjedelar av liden avtjänats
antingen till följd av villkorlig frigivning eller också på grund av s. k.
frigivningspermission. Frågor om villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnderna,
om strafftiden inte överstiger ett år, och annars av den centrala
kriminalvårdsnämnden.

För
dem som dömts lill långa strafftider, med vilket normall avses två år och sex
månader eller mera, lillämpas - med vissa undanlag tiU vilka jag strax
återkommer - en fast praxis hos kriminalvårdsnämnden.

Den
innebär ätt villkorlig frigivning i regel sker sedan halva tiden har avtjänats.
För unga - i princip intagna som var under 23 år vid brottets begående - och
äldre intagna medges i allmänhet halvlidsfrigivning redan vid strafftider på
ett år och sex månader eller mera.

För
dem som har kortare straff än som har angetts nu sker frigivning i regel först
sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Endasi om frigivningssilualionen i
något hänseende framstår som speciellt gynnsam eller andra myckel speciella
omständigheter föreligger beviljas tidigare frigivning. En viss s.k.
avlrappningsregel lillämpas dock för dem som har strafftider närmast under de
angivna gränserna.

Av
dem som har dömts till långa strafftider är det en kategori som särbehandlas och
inte beviljas frigivning innan två tredjedelar av liden avtjänats. Del gäller
dem som har gjort sig skyldiga till särskill allvarlig brottslighet som har
riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa i fall där påtaglig risk
bedöms föreligga för fortsatt brottslighet av samma slag.

Den
villkorliga frigivningen har under senare år varit föremål för överväganden i
skilda sammanhang. Institutet har härvid utsatts för kritik i olika hänseenden.
Vad man främst tryckt på har varit risken alt den fakultativa utformningen av
bestämmelserna skulle kunna leda lill alt den.i slraffmätningen förutsatta
proportionalilelen mellan brott och straff åsidosätts liksom atl
förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten vid verkställande av 3 Riksdagen
1982/83. 1 samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 34

frihetsstraff
försvagas. Också principen med skilda kvotdelar för olika grupper av intagna
har mött kritik. Del har ansetts innebära en vilseledande ordning alt, som i
princip gäller enligl nuvarande system, frihetsbe-rövandel i praktiken blir
lika långt exempelvis för den som har dömts till fängelse i tvä år som för den
som dömts till fängelse i två år och sex månader.

Den
arbetsgrupp inom BRÅ som utarbetade den förut nämnda rapporten Nytt
straffsystem ansåg atl övervägande skäl talade för alt den villkorliga
frigivningen borde avskaffas. Som en förutsättning såg gruppen dock alt man på
något sätt kunde försäkra sig om att anstallsliderna därigenom inte skulle
ökas. Om instUutet ansågs böra behållas menade man atl frigivning regelmässigt
borde ske vid viss kvotdel av straffet och alt denna kvotdel borde bestämmas
till hälften av strafftiden.

Också den nordiska
straffrällskommillén framhöll i betänkandet (NU A 1978:6) Villkorlig frigivning
all flera skäl talade för atl slopa den villkorliga frigivningen. Med hänsyn
till de motargument som fanns - främst risken för ökning av de faktiska
strafftiderna och behovet av atl i efterhand kunna företa en strafflindring -
rådde dock inom kommittén enighet att i detta skede inte föreslå alt institutet
avskaffades. Däremot ansåg kommittén att man i samtliga nordiska länder borde
sträva efter atl införa en allmän halvtidsregel för villkorlig frigivning och
alt förutsättningar för senareläggning av denna skulle göras ytterst strikta
och anges i lag.

De
ursprungliga direktiven till fängelsestraffkommiltén innebar atl kommittén i
fråga om den villkorliga frigivningen skulle göra en förutsättningslös
utredning. I februari 1981 meddelades emellertid kommittén tilläggsdirektiv,
vilka hade som utgångspunkt att övervakningsnämnderna borde avskaffas.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade därvid atl kommittén, om
den stannade för att den villkorliga frigivningen borde behållas, i första hand
borde pröva en lösning som innebar alt villkorlig frigivning för korttidsdömda
skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats.

Enligt
kommitténs förslag bibehålls den villkorliga frigivningen men som huvudregel
införs atl villkorlig frigivning skall ske sedan halva strafftiden avtjänats.
Från huvudregeln föreslås två undantag gälla. Det första avser dem som dömts
till fängelse i lägst två år för brottslighet som riktat sig mol eller medfört
fara för liv eller hälsa. Dessa skall enligl förslaget friges först sedan tvä
tredjedelar av tiden avtjänats, om samhällels behov av skydd är särskilt
påtagligt med hänsyn lill brottslighetens karaktär. Den grupp som denna
särreglering gäller har alltså i princip avsetts motsvara den grupp
långlidsdömda som enligt nuvarande system friges villkorligt först sedan två
tredjedelar av tiden avtjänats. Den väsentliga förändringen föreslås dock atl
förordnande om senareläggning av den villkorliga frigivningen skall meddelas av
domstol redan i samband med domen medan fråga om frigivning i dag prövas av
kriminalvärdsnämnden under pågående verkställighet.

Prop.
1982/83:85 35

Det
andra undantaget innebär alt möjlighel till viss förskjutning av tidpunkten för
frigivning ges med hänsyn till frigivningssilualionen. Vid halvlidsfrigivning
inskränks denna möjlighet till en senareläggning med högsl fjorton dagar medan
det vid två iredjedelsfrigivning ges möjlighet alt såväl över- som underskrida
den normala frigivningslidpunkten med fjorton dagar.

De allmänna principer som
kommittén anger sig ha utgått från, all frihetsstraffen bör göras så korta som
möjligt och atl utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar bör
minskas, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Huvuddragen av
kommitténs förslag har också lämnats utan erinran eller tillslyrkts av
majoriteten av remissinslanserna. En betydande del av dessa har dock på olika
grunder ställt sig avvisande eller tveksamma tUl väsentliga delar i förslagel.
I fräga om den närmare utformningen av en ändrad ordning har också skilda
synpunkter gjort sig gällande.

För egen del kan jag
liksom flertalet remissinstanser ansluta mig lill de allmänna principer som
kommittén enligl vad som nyss återgavs har utgått från. Jag ställer mig sålunda
helt bakom den i kommilténs direktiv uttalade ståndpunkten att utgångspunkten
för lagstiftningsarbetet på förevarande område bör vara att fängelsestraffet
inle är ägnat alt medföra några positiva effekter för den intagne själv ulan
tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. Från denna utgångspunkt måste det
vara en självfallen strävan all i möjlig mån begränsa omfattningen av de
frihetsberövanden som främst med hänsyn till allmän laglydnad framstår som
nödvändiga. Även om Sverige i elt internationellt perspektiv har nått relativt
långt i delta hänseende, finns del som jag uttalade redan inledningsvis
(avsnitt 2.1) övervägande skäl som talar för att man strävar efter atl
ylleriigare minska antalet och längden av de straffrättsliga
frihelsberövandena, allt i den utsträckning del är försvarligt med hänsyn till
allmänpreventiva synpunkter och samhällsskyddsaspekter.

Eftersom fängelsestraffet
inle kan förväntas medföra positiva effekter för den intagne själv, är dess
utdömande och verkställighet i första hand motiverat av allmänprevenliva skäl
och, om man så vill, som elt samhällets klander av del brottsliga förfarandet
som sådant.

Mot
denna bakgmnd är det ofrånkomligt all frågor om rättslig likabehandling,
förutsägbarhet och ränssäkerhel på elt helt annat säll måste komma i förgmnden
än när fräga är om åtgärder som är avsedda all anpassas till den enskildes
behov av hjälp och stöd. Berättigade invändningar synes från denna synpunkt
kunna riktas mot det nuvarande systemet med villkorlig frigivning. Som nämnts
tillämpas visserligen en rätt fast praxis på området, men den fakultativa
utformningen av bestämmelserna medför ändå att de intagna kan känna osäkerhet
om tidpunkten för frigivning samlidigt som uppenbara risker finns atl enskilda
beslut kan framstå som orättvisa. För att dessa olägenheter skall undanröjas är
del enligt min

Prop. 1982/83:85 36

mening
angeläget att systemet i högre grad än f n. tryggar en likformig tillämpning
och lämnar mindre utrymme för skönsmässiga bedömningar. Väsentligt från
principiell synpunkt är också att lagen klart återspeglar det system som
faktiskt tillämpas.

Som
påpekats tidigare (avsnitt 2.1) har flera remissinstanser ställt sig tveksamma
lill del lämpUga atl vid en översyn av påföljdssystemel välja vägen att gå fram
med delreformer. Frågan om ändringar i regleringen av den villkorliga
frigivningen är etl av de områden där denna iveksamhet varit särskilt uttalad.
Del har påpekats alt frågan har elt så nära samband med de andra frågor om
straffmätning, påföljdsval och slraffskalor som fängelsestraffkommiltén har i
uppdrag atl utreda atl del framlagda förslagel med nödvändighet får en
ofullständig karaklär. Bl. a. har framhållits all den för institutet villkorlig
frigivning viktiga frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten i
samband med ny brottslighet, som i sin tur hänger nära samman med hur problemet
med återfall i brott generellt bör regleras, inle fått någon egentlig lösning
genom kommitténs förslag.

För
egen del har jag förståelse för den Iveksamhet som kommit till uttryck under
remissbehandlingen. Från principiell och systematisk synpunkt skulle det
självfallet vara önskvärt att hela det problemkomplex som kommittén har till
uppgift att utreda kunnat behandlas i elt sammanhang. Som jag angav
inledningsvis bör synpunkter av detta slag dock i enlighet med den av riksdagen
fastställda uppläggningen av reformarbetet inle få tas lill intäkt för alt
angelägna reformer skjuls på framliden.

Del
finns som nämnts en betydande uppslutning bakom en kriminalpoli-lisk inriktning
som innebär all man bör begränsa omfattningen av de straffrättsliga
frihelsberövandena och säkerställa en likformig bedömning med minskal utrymme
för skönsmässighet. Enligt kommitténs bedömning, som delas av en slor majoritet
av remissinstanserna, skulle dess förslag innebära betydande förbättringar i dessa
hänseenden. De flesta av dem som har ställt sig tveksamma till delreformer på
området har också trots allt menat atl kommitténs förslag redan nu bör kunna
läggas till grund för lagstiftning. För egen del anser jag övervägande skäl
tala för all kommittéförslaget nu tas upp till behandling. Jag vill anmärka
all del torde få fömtsättas att kommittén ägnar frågor som rör villkorlig
frigivning uppmärksamhet även under sill fortsatta arbete med principerna för
påföljdsval och straffmätning och alt därvid bl.a. förutsällningarna för
förverkande av villkorligt medgiven frihet får en närmare belysning.

Vid
överväganden av en reform beträffande institutet villkorlig frigivning
uppkommer olika delfrågor som lämpligen bör behandlas var för sig. Jag skall i
del följande närmare gå in på dessa.

2.2.2
Villkorlig frigivning eller inte?

Departementsförslaget:
Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den utmätta strafftiden
behålls.

Prop.
1982/83:85 37

Fängelsestraffkommiiténs
förslag överensstämmer i sak med departementsförslaget.

Remissinstanserna:
En stor majoritet tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att den
villkorliga frigivningen skall behållas. Vissa remissinstanser menar dock att
man på sikt bör arbeta för eller i vart fall undersöka fömtsättningarna för att
avskaffa den villkorliga frigivningen. (Se bilaga 3 avsnitt 2.2.)

Skäl
för departementsförslaget: De olika skälen för och emol att behålla den
viUkorliga frigivningen har fått en ingående belysning inte bara genom
fängelsestraffkommitténs betänkande utan också genom BRÅ-rapporten Nytt
straffsystem och genom nordiska straffrättskommitléns belänkande i frågan. Som
jag förut har nämnt har del hävdats alt institutet är förenat med vad som från
vissa synpunkter framstår som nackdelar. Syslemel som det i dag är utformat har
ansetts ge utrymme för orättvisor i vissa fall och minska förutsägbarheten. Det
har även gjorts gällande att den stora skillnad som föreligger mellan de av
domstolen bestämda straffen och de faktiska strafftiderna kan ge allmänheten en
missvisande bild av hur straffsystemet fungerar.

Det
är emellertid också klart att systemet är förenat med fördelar. Den mest
påtagliga av dessa är att man uppnår en förkortning av längden på
frihelsberövandena inom kriminalvården. Nordiska straffrällskommillén har pekat
på alt det är ett välkänt förhållande atl kravet på en kännbar reaktion på ett
brott gör sig gällande med särskild kraft omedelbart efter brotlet och under
domslolsförfarandet. De repressiva och allmänprevenliva synpunkter som har
präglat slraffmätningen försvagas därefter ofta successivt och gärningsmannens
personliga förhållanden träder mer i förgrunden. Ett system med villkorlig
frigivning ger också underiag för en ordning enligt vilken man genom frivårdens
försorg vid behov kan sätta in kontroll och hjälp under den första liden efter
frigivningen då erfarenhetsmässigt återfallsrisken är allra störst.

För
egen del kan jag ha en viss förståelse för de argument som i den
kriminalpoliliska debatten har anförts lill slöd för tanken att institutet
villkorlig frigivning bör mönstras ut ur påföljdssystemel. Åtminstone teoretiskt
setl synes det vara länkbart all bygga upp etl påföljdssystem där man i andra
former tar tillvara de fördelar som anses vara förenade med villkorlig
frigivning.

Å
andra sidan torde det också vara möjligt att ändra reglerna om villkorlig
frigivning på ett sådant säll atl man i huvudsak eliminerar de olägenheter som
har påtalats utan atl därför hela institutet behöver överges. När jag liksom
kommittén och flertalet remissinslanser stannar för denna lösning är det
framför allt två synpunkter som för mig är avgörande.

För
det första skulle ett avskaffande av den villkorliga frigivningen fömtsätta en
väsentiigl ändrad straffmälningspraxis, om inle de fakliska strafftiderna
skulle öka drastiskt. En sådan ändrad praxis kan vara svår att

Prop.
1982/83:85 38

åstadkomma, och sannolikt skulle den komma all bli
splittrad under avsevärd lid framåt. Till detta kommer atl en ändring i praxis
av angivet slag förutsäller etl mycket omfattande och från flera synpunkter
komplicerat och vanskligt lagstiftningsarbete. T. ex. skulle ju samtliga
straffskalor med minimitid - i brottsbalken såväl som inom specialstraffrällen
- behöva ändras, om man inle vill åstadkomma en direkt straffhöjning.

För det andra finns villkorlig frigivning f. n. som
institut inle bara i våra nordiska grannländer ulan också i praktiskt taget
samtliga straffrättsliga syslem i främmande länder med samma grundläggande
uppbyggnad som del svenska (jfr t. ex. prop. 1978/79: 3 s. 169—176). I
synnerhet talar givelvis hänsynen lill den nordiska rättslikheten och det
nordiska slraffverksläl-lighelssamarbetel mot tanken på en särlösning för
svensk del.

Oavsett hur man vid en förulsältninglös bedömning skulle
vilja värdera de principiella för- och nackdelar som frän skilda synpunkter kan
sägas vara förenade med villkorlig frigivning, synes del mig uppenbart all de
eventuella nackdelarna i vart fall inle kan anses vara av så allvarligt slag
all de uppväger de mera praktiska olägenheter som elt avskaffande av institutet
enligl del anförda f. n. skulle dra med sig. Della gäller i synnerhet som de
effekter som har utpekats som nackdelar i huvudsak kan elimineras genom
ändringar i systemet. Min slutsats blir därför alt vi bör behålla syslemel med
villkorlig frigivning.

2.2.3 Obligatorisk etter fakultativ villkortig frigivning?

Departementsförslagei: Den villkorliga frigivningen blir i
huvudsak obligatorisk genom all frigivningen skall ske vid viss tidpunkt, om
inte snävt formulerade undantagsbestämmelser är tillämpliga.

Fängelsestraffkommiiténs förstag överensstämmer i sak med
deparlemenisförslaget.

Remissinstanserna: Majoriteten har tillstyrkt etl system
med mer fasta regler för bestämmande av lidpunkten för den villkorliga
frigivningen eller lämnat kommitténs förslag ulan erinran. Vissa
remissinslanser betonar emellertid värdet av fakultativa regler. (Se bilaga 3
avsnitt 2.3.)

Skäl för departem.entsförslaget: Frihelsberövandet är den
mest ingripande åtgärd som samhället har lill förfogande som sanktion mol
brott. Vatje frihetsberövande är ell allvarligt inträng i den enskildes liv och
måste därför omgärdas med betryggande rättssäkerhelsgarantier. Redan i regeringsformen
lillerkänns medborgarna skydd gentemot det allmänna mot frihetsberövanden som
inte har laga stöd. och i fråga om frihetsberövanden i anledning av brott
föreskrivs rätt att få saken prövad av domstol.

Det är kanske från den nu angivna utgångspunkten som
kritiken mol institutet villkorlig frigivning har varit starkast i den
kriminalpolitiska debatten. Övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden som
prövar frågor om frigivning har visserligen en domstolsliknande sammansättning
och tillämpar i enlighet med vad som förul har angetts en förhållande-

Prop. 1982/83:85 39

vis
fast praxis. Det moment av osäkerhet som emellertid alltid är förenat med en
diskretionär prövning kommer dock till uttryck i de fall då man avviker från de
schabloner som lillämpas i del stora flertalet situationer. De variationer i
enskilda fall som en fakultativ ordning i enlighet härmed ger utrymme för är
ofta vanskliga alt motivera rationellt, och principen om all lika fall skall
behandlas Uka kan i praktiken bli svår alt upprätthålla.

Det
kan naturligtvis med visst fog hävdas atl frågan om villkorlig frigivning i
delta hänseende principiellt inte skiljer sig frän motsvarande spörsmål när
det gäller de omfattande möjligheter domstolarna har alt i stället för fängelse
välja en icke frihetsberövande påföljd liksom den relativa frihet som
föreligger i straffmätningsfrågor. Regleringen av domstolarnas påföljdsval och
straffmätning har ocksä utsatts för en kritik som i långa stycken
överensstämmer med den som har riktals mot den villkorliga frigivningen.
Fängelsestraffkommiltén har i uppdrag atl se över även denna fråga.

Enligt min mening
föreligger det emellertid avgörande skillnader mellan en fakultativ reglering
av villkorlig frigivning och en motsvarande reglering av frågor rörande
påföljdsval och straffmälning. I det senare, men inte i del förra fallet,
fattas beslutet efter en offentlig domstolsförhandling med alla de
rättssäkerhetsgaranlier som gäller för en sädan. Genom all beslutet fattas före
verkställigheten kan den dömde vidare klart förutse vad beslutet kommer alt
innebära för honom, om man bortser just från den osäkerhet som vållas av
reglerna om villkorlig frigivning. Även om jag inle vill utesluta alt fördelar
skulle kunna vinnas genom en klarare reglering av domstolarnas påföljdsval och
straffmätning, anser jag all situationen på dessa områden släller sig helt
annorlunda än i fråga om en fakultativ villkorlig frigivning.

För
ett system med fakultativa regler har anförts atl ett sådant fungerar som en
"morot" för den intagne att sköta sig under anslaltsvislelsen. Genom
gott uppförande skulle hans möjlighet lill tidigare frigivning öka.

Häremot kan sägas atl
enligl nuvarande ordning sköisamheten under anstaltsliden som regel inte
påverkar tidpunkten för villkorlig frigivning (jfr prop. 1974:20 s. 97-103).
Detta är enligt min mening en riktig princip, eftersom erfarenheten av tidigare
gällande ordning visar att den villkorliga frigivningen inte är ett lämpligt
instrumenl för all mera allmänt säkerställa skötsamheten bland de intagna.
Misskötsamhel bör beivras på annat säll än inom ramen för systemet med
villkorlig frigivning. Möjlighet till delta finns också, bl. a. genom regler om
disciplinär bestraffning i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt. Dessa
regler - som naturligtvis bör tillämpas med fasthet och konsekvens — gör det
bl. a. möjligl alt förlänga anstaltsliden, om den intagne bryter mol anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar. En avsevärd misskötsamhel i anstalten,
t.ex. i form av drogmissbruk, kan också leda lill påföljder för den intagne,
såsom att påverka hans möjligheter all få kortlidspermission. Vad gäller
brottslig verksamhet un-

Prop. 1982/83:85 40

der anstaltstiden - t.ex. innehav av narkotika — vill jag
erinra om atl sådan regelmässigt anges lill åtal och kan leda till all elt nytt
straff bestäms. Vad som har sagts nu utesluter inte att omständigheter av
aktuellt slag kan tillmätas viss betydelse inom ramen för den särreglering i
fråga om viss grövre brottslighet som jag förordar i det följande (avsnitt
2.2.5). Men att generellt använda institutet villkorlig frigivning för all
påverka de intagnas skötsamhel under anstaltstiden innebär som jag ser del inle
någon från vare sig praktiska eller principiella synpunkter godtagbar ordning.

I enlighet med vad nordiska straffrätlskommitlén har påpekat
gäller över huvud taget alt del är förenat med stora svårigheter att finna
klara och samtidigt från principiell synpunkt godtagbara kriterier för
individuella avvikelser när del gäller tidpunkten för villkorlig frigivning.
Det är säkerligen av delta skäl som del nuvarande systemet, trots del
förhållandevis vidsträckta utrymme för diskretionära bedömningar som reglerna
formellt ger, i tillämpningen har kommit all präglas av en betydande fasthet.
Della medför i sin lur alt den praktiska betydelsen av en övergäng lill ett
obligatoriskt system inte skall överdrivas. Från principiell synpunkt anser jag
emellertid att del, särskilt med den syn på fängelsestraffets funktion och den
insikt om dess skadliga effekter som vi numera har, i längden ler sig svårl all
försvara en annan ordning än etl syslem som i huvudsak bygger på obligatoriska
regler. Från praktisk synpunkt tillkommer den fördelen alt den särskilda
beslutsprocess som i dag gäller för frågor rörande villkorlig frigivning kan
undvaras i samma utsträckning som reglerna kan göras automatiskt verkande.

Sammanfattningsvis anser jag alltså atl övervägande skäl
talar för all den villkorliga frigivningen i möjlig mån bör regleras enligt
obligatoriska regler. För vissa situationer kan det emellertid diskuteras om
inte molskäl av sådan styrka gör sig gällande atl undantag är påkallade. Det är
främst tre olika slags omständigheter som synes kunna motivera sådana undanlag.
I fråga om vissa former av grov brottslighet har del hävdals all
samhällsskyddsaspekler av sådan styrka gör sig gällande all en senareläggning
av frigivningen måste kunna ske - åtminstone om del föreligger en påtaglig
ålerfallsrisk. Det har också sagts atl en viss förskjutning av frigivningen bör
kunna ske för all lidpunkten för denna skall kunna anpassas till när en
lämplig frigivningssitutation föreligger. Det har slutligen hävdats att etl
önskemål från den dömdes sida atl inle bli villkorligt frigiven bör kunna
beaktas. Jag återkommer till dessa frågor under avsnitt 2.2.5 och 2.2.6.

2.2.4 Vilken eller vilka kvotdelar bör gälla för den
villkorliga frigivningen?

Departementsförslaget: Villkorlig frigivning skall, om den
dömde inte motsätter sig della och inte heller någon särskild undantagsregel är
tillämplig, ske när halva tiden avtjänats.

FängelsestraffkommUténs förstag överensstämmer i sak med
deparle-

Prop. 1982/83:85 41

mentsförslaget
utom så till vida att den dömde inte getts rätt att motsätta sig villkorlig
frigivning.

Remissinstanserna:
Majoriteten tiUstyrker eller godtar halvlidsfrigivning som huvudregel. Flera
instanser anser dock av olika skäl alt en i princip obligatorisk frigivning på
halvtid inte bör genomföras.. De flesta av dessa förordar atl nuvarande system
bibehåUs, eventuellt med visst ökat utrymme för halvlidsfrigivning. Någon
remissinstans förordar frigivning på tvä tredjedels tid som obligatorisk regel.
(Se bilaga 3 avsnitt 2.4.)

Skäl
för departementsförslagei: Längden på elt fängelsestraff bestäms av domstolen
med utgångspunkt främst i det begångna brottets svärhel ur objektiva och
subjektiva aspekter samt i viss utsträckning dess eventuella egenskap av
återfall. Från principiell synpunkt är del naturiigtvis angelägel att det är
den bedömning som domstolen har gjort som i princip blir avgörande för hur lång
tid själva frihelsberövandet skall äga rum.

Detta
kan knappast generellt sägas vara fallet i dag. Nuvarande syslem innebär som
förut har framgått atl skilda kategorier intagna beviljas villkorlig
frigivning efter atl ha avtjänat olika långa delar av det utmätta straffet.
Även bortsett från systemets fakultativa uppbyggnad kan det därför ofta vara
svårt också för t. ex. domstolar och försvarare alt bedöma när frigivning blir
aktuell. Systemet fär anses ha uppenbara brister i klarhet och överskådlighel.

I
och med att olika kvotdelar lillämpas i huvudsak beroende på strafftidens
längd uppstår vidare ofrånkomligen vissa tröskeleffekter. Det fakliska
frihelsberövandet blir normall ungefärligen lika långt vid strafftider som
ligger mellan etl år tio månader och två år sex månader. Anmärkningsvärt är
vidare att, medan kriminalvärdsnämnden knappast någonsin torde ha medgetl
villkorlig frigivning före två Iredjedelsdagen för någon med strafftid under
ell år och två månader, det inte så sällan förekommer att övervakningsnämnderna
beslutar om halvlidsfrigivning när strafftiden inle överstiger ett år. Det
torde inte kunna påstås att de gränser som enligt praxis tillämpas för
frigivning enligt olika kvotdelar är rationellt motiverade med hänsyn lill att
fråga skulle vara om principiellt olika klientel.

Själva
uppkomsten av systemet med två olika kvotdelar torde, liksom den fakultativa
utformningen i övrigt, ytterst hänga samman med atl man önskat kunna anpassa
frigivningen efter förhåUandena i det särskilda fallet. I praktiken har det
dock visat sig svårt alt göra en rationell differentiering mellan olika grupper
i fråga om den villkorliga frigivningen. Följden blir att tillämpningen
schabloniseras och anpassas lill lätt konslalerbara kriterier som exempelvis
strafftidens längd. Därmed uppkommer emellertid elt i grunden irrationeUt
system som lätt kan upplevas som orättvist tiU sina praktiska konsekvenser. Om
man, som jag har förordat och som till stor del redan gäller i praktiken,
önskar en i princip obligatorisk tillämpning av den villkorliga frigivningen,
bortfaller skälet för en generell reglering som bygger på alt skUda kvotdelar
skall tillämpas i olika fall.

Prop. 1982/83:85 42

Om
man alltså i princip vill gå över lill etl system med endasi en kvotdel slår
valet i praktiken mellan halvlidsfrigivning och två Iredjedelsfrigivning. För
del senare alternativet talar all det naturligtvis kan sägas vara önskvärt att
de faktiska strafftiderna inte alltför mycket avviker från dem som domstolarna
utmäter. Om den ordningen genomförs atl frigivning regelmässigt sker först
sedan två tredjedelar av tiden avtjänats, blir emellertid följden en betydande
förlängning av ett stort anlal frihetsberövanden. Någol underlag för alt i
della lagstiftningsärende kompensera en sådan effekt genom ändrade
straffmätningsregler och straffskalor föreligger inle.

Jag
har redan tidigare uttalat min anslutning till principen alt frihetsstraffen
bör göras sä få och korta som möjligt. Med hånsyn härtill anser jag alt del är
heU uteslutet all nu genomföra en reform som för många skulle innebära
väsentligt förlängda anstaltslider och som i elt slag skulle öka
fängelsepopulationen i landet kraftigt. En allmän regel om frigivning efter två
tredjedelar av det utmätta straffet bör således inte införas. Om man ulgår från
att endast en kvotdel bör lillämpas för den villkorliga frigivningen och atl
längden av frihelsberövandena inom kriminalvården bör förkortas, framstår
därför en generell halvlidsfrigivning som det enda egentliga alternativet.

ÅtskilUga
remissinstanser har emellertid också anfört invändningar mol att införa
obligatorisk halvlidsfrigivning som huvudregel.

I
några fall har man menat alt det av främst allmänpreventiva skäl inle skulle
finnas utrymme för en minskning av frihetsberövandenas omfattning. Som jag
redan har utvecklat delar jag inle denna uppfattning.

Andra
instanser har i stället betonat att en generell halvlidsfrigivning skulle
medföra en alltför stor disproportion mellan det utdömda straffet och
anslaltsvistelsens längd. Som har framgått hyser jag förståelse för denna
ståndpunkt. Del bör dock noteras att åtskilliga intagna redan i dag friges
innan de avtjänat två tredjedelar av straffet och att prövoliden bör ses som en
integrerad och viktig del av fängelsepåföljdens innehåll. Det är också min
förhoppning atl de förslag om ändringar vad gäller kriminalvården i frihet som
jag återkommer till (avsnitt 2.3) skall innebära en uppstramning och
effektivisering av denna.

Flera
insatser har gett uttryck för den uppfattningen att kommittéförslaget i själva
verket inle skulle leda till kortare frihetsberövanden och att risker skulle
uppstå för en ojämn straffmätning. Vid ett införande av en mer generell
halvlidsfrigivning skulle domstolarna enligt denna uppfattning kompensera den
minskade anstaltsliden genom att i stället bestämma längre strafftider, varvid
risk skulle föreligga för en splittrad tillämpning.

Denna
invändning förtjänar all beaktas noggrant. Lagstiftningen lämnar sedan lång tid
domstolarna ell betydande utrymme atl avgöra slraffnivån i enskilda fall. Den
styrning som finns i lagen inskränker sig i princip lill angivande av
tillämpliga, ofta ganska vida straffskalor. Detta innebär naturiigtvis inte
att domstolarna står helt fria vid straffmätningen inom ska-

Prop.
1982/83:85 43

lorna. I huvudsak gäller ju att straffet skall utmätas
efter brottets svårhet, vari inbegrips avsikten med brollel och över huvud
taget den brottsliges sinnelag vid delta.

Även om del i vissa hänseenden kan finnas utrymme för
skilda uppfattningar om vilka faktorer som är relevanta, är del helt klart all
en del omständigheter skall beaktas och att andra inte skall beaktas vid
slraffmätningen.

En vedertagen uppfattning torde vara alt regler om
verkställighet av fängelsestraff, lill vilka bestämmelserna om villkorlig
frigivning hör, i vart fall endast i begränsad omfattning är av den karaktären
all domstol skall väga in dem vid avgörandet av frågor om straffmälning i
enskilda fall. Jag är också angelägen all understryka all det beträffande
samtliga ändringar i fråga om villkoriig frigivning som jag här förordar gäller
att avsiklen inle är atl rådande straffmälningspraxis skall påverkas. Del
förtjänar i sammanhanget påpekas att tidigare utvidgningar av villkorlig
frigivning och andra lättnader beträffande verkställigheten av fängelsestraff
såvitt bekant inte medfört någon tendens hos domstolarna atl genom förhöjd
straffmälning kompensera ändringarna. Jag är alltså för egen del böjd att tro
alt en övergång till en generell huvudregel om halvlidsfrigivning inle på någol
mer markerat säll skulle påverka domstolarnas straffmätning.

Mot förslagel om en obligatorisk halvlidsregd har vidare
anförts all domstolarnas möjlighet lill differentiering vid kortare strafftider
därigenom skulle minska. Strafftider mellan två och fyra månader innebär i
praktiken ett lika långt frihetsberövande. Till detta kan sägas all likartade
problem existerar redan enligl gällande räll. Betydelsen reduceras av all den
verkställighet som sker i frihet utgör en del av påföljden. För de
korttidsdömda finns särskild anledning alt peka på del vilande hotet om
förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Den tid som kan förverkas är
ju direkt beroende av den utmätta strafftiden. Den som döms lill tre eller fyra
månaders fängelse får alltså i själva verkel en märkbar skärpning av påföljden
i förhållande lill den som får ett Ivåmånadersslraff. Jag anser därför att del
angivna argumentet inle har en sådan vikt att del finns anledning atl på denna
grund avslå från alt införa en allmän regel om halvlidsfrigivning.

För en samlad bedömning av om en mer generell
halvlidsfrigivning kan accepteras är det naturligtvis av vikl atl ha en klar
uppfattning om hur omfallande förändringar delta innebär i förhållande lill
nuläget. Även om reformen skulle innebära etl betydande steg i strävan atl
minska omfattningen av frihelsberövandena inom kriminalvården, är emellertid
förändringarna i förhållande till nuvarande situation långtifrån
genomgripande.

De som undergår kortare fängelsestraff (upp lill tre
månader) berörs inte alls av reformen. Detta gäller i princip också dem som har
längre strafftider (två år och sex månader eller mer eller, i vissa fall, ett
år och sex månader eller mer). För denna grupp tillämpas halvlidsfrigivning
redan f. n. som

Prop. 1982/83:85 44

regel.
För återstående grupper utgör den reducering som reformen innebär i
normalfallet runt en Qärdedel av den lid de nu är frihetsberövade eller en
sjättedel av den utmätta strafftiden. För dem som har strafftider som närmar
sig de längre blir reduceringen dock normalt mindre, då dessa redan nu enligl
kriminalvårdsnämndens praxis får viss ytterligare reducering i förhållande
till två iredjedelsfrigivning för all tröskeleffekterna skall nedbringas.
Härtill kommer slutligen att - beträffande dem som har sådan strafftid alt den
i och för sig skulle beröras av en reform - det redan f. n. förhäller sig så
alt en inte helt obetydlig del friges eller erhåller s. k.
frigivningspermission tidigare än vid två tredjedelar av den utmätta strafftiden.
Förslagets effekter kan också åskådliggöras med att kommittén har beräknat alt
en reform, med oförändrad straffmälning, skulle medföra en minskad beläggning
på anstalterna med drygt tio procent.

Av
det anförda framgår också att den grupp intagna för vilka reduceringen skulle
få effekt inte består av de verkligt grova brottslingarna. Gruppen domineras i
praktiken mycket markerat av sådana som gjort sig skyldiga lill s. k.
traditionell brottslighet, främst förmögenhetsbrott.

Även
om, i enlighet med vad jag nyss redovisade, vissa invändningar från en del håll
har riklats mot tanken på en mer generell halvlidsfrigivning, har en khir
remissmajoritet tillstyrkt eller lämnat utan erinran alt en sådan reform
genomförs. Förutom fängelsestraffkommittén har också den kriminalpoliliska gmpp
inom BRÅ som utarbetade rapporten Nytt straffsystem förordat en regelmässig
halvlidsfrigivning för del fall all den villkorliga frigivningen över huvud
taget skall behållas. Särskild vikl bör också tillmätas all den nordiska
slraffrättskommittén uttalat att samtliga nordiska länder bör eftersträva en
allmän halvtidsregel.

Sammantaget
anser jag med hänvisning lill del anförda atl övervägande skäl talar för alt
villkorlig frigivning som huvudregel skall ske efter en enda kvotdel av
strafftiden och atl denna kvotdel bör bestämmas lill halva strafftiden.

2.2.5
Särreglering för grova brott?

Departementsförslagei:
För dem som har dömts lill fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig
brotlslighet som riktat sig mot eller medfört fara för Uv eller hälsa får
frigivning inte ske förtån två tredjedelar av tiden har avtjänats, om
kriminalvårdsnämnden bedömer atl påtaglig risk föreligger för fortsatt
brottslig verksamhet av samma slag.

FängelsestraffkommUténs
förstag överensstämmer med departementsförslaget sä tiU vida att vissa av dem
som har dömts till fängelse i över två år för sådan brottslighet som nyss har
angetts skulle kunna friges först sedan två tredjedelar av tiden har avtjänats.
Avgörande för frågan om senareläggning skulle emellertid enligt kommillén vara
en prövning av om brottslighetens karaktär varit sådan all samhällels behov av
skydd är särskill påtagligt. Vidare skulle förordnande om senareläggning
ankomma på domstol och meddelas i samband med domen i själva brottmålet.

Prop. 1982/83:85 45

Remissinstanserna: Det övervägande antalet har tillstyrkt
eller lämnat ulan erinran förslaget om atl senareläggning av den villkorliga
frigivningen skall ske för vissa som dömts för grövre brott. Många av dessa
instanser har dock menat att beslut om senareläggning inte bör läggas på
domstol liksom att besluten bör kunna omprövas när ändrade förhållanden föreligger.
En betydande andel av remissinslanserna har också ställt sig avvisande till
att särregler i fråga om villkorlig frigivning skall gälla för vissa speciella
brott. (Se vidare bilaga 3 avsnitt 2.5.)

Skäl för
departementsförslaget: Med den förut angivna utgångspunkten att frigivning
regelmässigt bör ske vid en viss bestämd kvotdel skulle det i och för sig
framstå som naturligt att ställa sig avvisande lill en särreglering av den
villkorliga frigivningen för dem som gjort sig skyldiga till vissa speciellt
grova brolt.

Det finns emellertid en del särskilda skäl som påkallar
hänsynstagande i sammanhanget.

Fängelsestraffet fyller elt anlal olika funktioner. En av
dessa är all samhället genom frihelsberövandet bereds skydd mol fortsatt
brottslig verksamhet från den intagnes sida. Intresset av sådant skydd gör sig
naturligtvis mer gällande ju allvarligare den brottslighet är som vid en
frigivning skulle kunna befaras från den dömdes sida. Särskilt vid sådan grövre
brottslighet som har riklat sig mot eller medfört fara för enskildas liv eller
hälsa är skyddsintresset av stor vikt: det gäller här brolt som mord, dråp,
våldtäkt, grov misshandel, grovt rän, mordbrand och grov narkotikabrottslighet.

Grövre brotlslighet av nu angivet slag är i allmänhet
myckel svår all fömtsäga. Det finns emellertid en mindre grupp personer vilka
har gjort sig skyldiga lill allvarlig brotlslighet av denna typ och för vilka del
finns starka skäl att befara fortsatt brottslighet av samma slag. Ofta är del
då fråga om starkt kriminellt identifierade personer som vid åtskilliga
tillfällen redan återfallit i brolt av aktuellt slag eller som har deltagit i
organiserad eller eljest särskill kalkylerad brottslighet. Enligl gällande räll
särbehandlas intagna tillhörande denna grupp i fråga om den villkorliga
frigivningen på så sätt atl de, i motsats lill andra långlidsdömda, inte
erhåller halvlidsfrigivning.

Som skäl för atl avveckla särbehandlingen även beträffande
denna grupp kan åberopas att de omständigheter som läggs lill grund för
särbehandlingen till slor del är sådana som är kända redan vid domslutet och
som dessutom skall beaktas vid slraffmätningen. Fråga skulle därför bli om en i
viss män dubbel straffmälning. Del har också sagts all, även om viss möjlighet
finns atl förutsäga de genomsnittliga återfallsriskerna för grupper av dömda,
det är utomordentligt svårl all göra individuella prognoser i della hänseende.
Vid en särbehandling i skärpande riktning riskerar man alltså att denna kommer
all omfatta individer för vilka skärpningen inle skulle ha varit nödvändig. Med
hänvisning till den grundläggande betydd-

Prop. 1982/83:85 46

sen av medborgarnas skydd mol frihetsberövanden har man
menat all en sådan ordning skulle inge betänkligheter.

Oavsett vilken vikl man vill tillerkänna dessa argument är
det uppenbart atl generell halvlidsfrigivning även för den särskilda grupp av
långlidsdömda som f. n. får senare frigivning skulle innebära en kraftig
förändring i samhällels reaktioner mot grövre brolt. De korttidsdömda får genom
en övergång till halvlidsfrigivning nominellt setl relativt begränsade reduceringar
av liden för frihetsberövande. Del är dessutom i dessa fall inle fråga om
brottslingar beträffande vilka behovel av samhällsskydd är mera påtagligt. För
sädana långlidsdömda som i dag särbehandlas skulle däremot en
halvlidsfrigivning ge kraftiga utslag i nominell anslaltsförkortning. För en
strafftid om sex år skulle den i princip uppgå till etl år och för exempelvis
de grövsta narkotikabrollslingarna som dömts till tolv års fängelse skulle
anstaltsliden minska med hela två år.

Även om del från principiella synpunkter kan framstå som
önskvärt med en enhetlig reglering av den villkoriiga frigivningen som omfattar
även del nu aktuella klientelet, anser jag att del i detta lagstiftningsärende
inle finns underlag för att genomföra en så långtgående ändring. En ändring
förutsätter enligl min mening ingående överväganden om tillämpliga
straffskalor och om grunderna för domstolarnas straffmälning. Även bedömningen
av frågan om inverkan av återfall på straffet har slor betydelse i sammanhanget.
Med hänsyn härtill anser jag att den särbehandling i fråga om villkorlig
frigivning som i dag gäller för vissa grövre brottslingar åtminstone t. v. bör
bibehållas.

Också
fängelsestraffkommiltén har föreslagit att särbehandlingen av det aktuella
klientelet skaU behållas. I stället för att kriminalvårdsnämnden prövar frågan
om frigivning under verkställigheten, som nu är fallet, föreslår dock
kommittén alt domstol i samband med domen i själva brottmålet skall avgöra om
senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske. Denna ordning skulle
innebära alt någon omprövning av en beslutad senareläggning inte skulle kunna
komma ifråga. Som skäl för den föreslagna ordningen har kommillén främst
åberopat all den dömde härigenom bättre kan förutse vilken innebörd domen har
för honom. Förslagel har mött åtskilliga invändningar under remissbehandlingen.

Inte heller jag anser mig kunna biträda kommitténs förslag
i denna del. Den bestämmelse i ämnet som kommittén föreslår har visserligen
formellt byggts upp på så sätt atl domstolen tillerkänns beslutanderätten i en
verkställighetsfråga, men den måste i realiteten anses utgöra en särskild
straffmälningsregel. Som sådan uppfyller den emellertid knappast de krav på
klarhet som rimligen måste ställas. Eftersom besluten fallas vid
doms-tillfållel skulle brottslighetens art och omfattning liksom dess eventuella
egenskap av återfall i praktiken komma all bli avgörande för tillämpningen.
Samma faktorer är dock avgörande för påföljdens bestämning också i andra
hänseenden. Vidare skulle man med kommitténs förslag sakna möj-

Prop. 1982/83:85 47

lighet att beakta hur den intagnes förhållanden har
utvecklats under verkslällighetstiden. Bl.a. av detta skäl skulle den av
kommittén föreslagna ordningen också medföra uppenbara risker för längre
frihetsberövanden än nu i många fall.

I sistnämnda hänseende har kommittén visserligen för sin
del gett uttryck för uppfattningen atl dess förslag inte behöver innebära
någon ökning av del antal långlidsdömda som särbehandlas i fräga om den
villkorliga frigivningen. Man har dock samtidigt påpekat att en jämförelse är
svår atl göra då den nuvarande ordningen varit i kraft så kort lid all
kommittén inle kunnat bilda sig någon egentiig uppfattning om hur den
tillämpas. I sam,band med all kriminalvårdsnämnden i sill remissyttrande
redogjort för sin praxis har nämnden uttalat atl, om kommittéförslaget
genomfördes, tidigare frigivning än vid två tredjedelsdagen knappast i
praktiken skulle komma ifråga i något av de fall där nämnden nu prövar
frigivning med särskild hänsyn till risken för återfall. Detta uttalande
bestyrker således de farhågor som jag nyss gav uttryck åt.

Mol bakgrund av vad som har anförts nu bör enligt min
mening nuvarande reglering av villkoriig frigivning för sådana som gjort sig
skyldiga till vissa grövre brott som riktat sig mol eller medfört fara för liv
eller hälsa t. v. i allt väsenlligl bibehållas.

Som jag
senare (avsnitt 2.4) skall motivera närmare är det min avsikt an lill skiUnad
från fängelsestraffkommiltén föreslå an den centrala kriminalvårdsnämnden
skall behållas. Prövningen av frågor om villkoriig frigivning bör beträffande
det klientel som avses nu liksom f. n. göras av kriminalvårdsnämnden. Genom
atl senareläggning av den villkorliga frigivningen blir aktuell endasi för dem
som har dömts lill fängelse i två år eller mer kan nämndens prövning inskränkas
lill dessa fall. En prövning måste i dessa fall ske innan halva tiden har
avtjänats, eftersom senareläggning förutsäller all ålerfallsrisk har bedömts
föreligga. En ytterligare förutsättning för senareläggning är an fråga varit om
särskill allvarlig brottslighet som har riktat sig mol eller medfört fara för
liv eller hälsa. Härmed avses samma typ av brotlslighet som särbehandlas redan
enligt gällande rätt. Huruvida viss brottslighet varit av delta slag lär i
allmänhet inle vålla någon tvekan. Om en inlagen är osäker huruvida hans
brottslighet bedöms vara av den karaklär som avses nu, bör han dock kunna få
frågan prövad redan i början av verkställigheten. För den intagne kan del vara
av väsentlig betydelse atl veta om han har rätt till halvlidsfrigivning. Finner
nämnden i sädanl fall all brottsligheten varit av den arten atl senareläggning
kan bli aktuell, måste dock i åtskilliga fall en ny prövning ske innan halva
tiden avtjänats för avgörande av om återtallsrisk föreligger. Har nämnden
beslutat an den villkoriiga frigivningen skall senareläggas, skall ny prövning
ske så ofta som anledning till delta föreligger. Så är fallet om nya eller
förändrade förhållanden som är av betydelse för bedömningen av återfallsrisken
inträtt. I praktiken torde som regel ärenden av detta slag uppkomma efter
framställning från den dömde eller styresmannen för anstalten.

Prop. 1982/83:85 48

Vid prövning av om den villkorliga frigivningen skall ske
senare ån når två tredjedelar av tiden har avtjänats bör liksom nu förutom återfallsrisken
beaktas verkningarna av fortsalt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna
för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vUka han
skulle komma att försättas efter frigivningen. Della bör uppfattas som en stark
presumtion för att frigivning bör ske vid två iredje-delstidens utgång,
förutsatt att tillfredsställande frigivningsförhållanden föreligger. Har sådana
inte kunnat ordnas, bör den intagne ofta i stället kunna beviljas s.k.
frigivningspermission, en fråga lill vilken jag strax ålerkommer.

2.2.6 Förskjutning av frigivningslidpunkten i vissa falt

Departementsförslagei: Vid sidan av särregleringen för
viss grövre brottslighet öppnas möjlighet till senareläggning av frigivningen
endasi i fall då den dömde begär detta. Någon möjlighet till förskjutning av
frigivningslidpunkten med hänsyn lill frigivningssilualionen införs inle. För
dem som fått senareläggning av frigivningen i enlighet med de särskilda
reglerna för vissa grövre broll behålls möjligheten att bevilja permission
under längre tid-till förberedande av frigivningen (frigivningspermission).

FängelsestraffkommUténs förslag innebär atl möjlighet
skulle finnas atl med hänsyn till frigivningssilualionen senarelägga den
villkorliga frigivningen med upp till fjorton dagar. För dem som gjort sig
skyldiga lill vissa grövre brolt och för vilka i enlighet med kommittéförslaget
domstol förordnat om senarelagd villkorlig frigivning skulle även möjlighel
finnas lill en tidigareläggning av frigivningen med Ijorton dagar. Möjligheten
atl meddela frigivningspermission skulle helt avskaffas. Kommitténs förslag ger
inte heller utrymme för hänsynstagande till den dömdes önskemål i fråga om
frigivning.

Remissinslanserna har i allmänhet godtagit kommilténs
förslag om viss möjlighet till förskjutning av frigivningen med hänsyn lill
frigivningssilualionen. Vissa instanser, bland vilka kriminalvårdsstyrelsen.
Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän och Föreningens styresmän och
assistenter m.fl, vid kriminalvårdsansialterna ingår, anser det dock onödigt
alt införa en möjlighet till sådan förskjutning. En del instanser, bl. a.
kriminalvårdsnämnden, anser att frigivningspermissionerna bör finnas kvar. (Se
bilaga 3 avsnitt 2.6.)

Skäl för departementsförslaget: Som jag redan utvecklat
bör enligl min mening villkorlig frigivning i princip ske enligl fasta regler.
Delta innebär att del endasi i begränsad utsträckning bör finnas möjlighet all
i enskilda fall förskjuta frigivningslidpunkten i förhållande till vad som
följer av huvudregeln. Jag har nyss redogjort för varför enligl min mening del
åtminstone t. v. mäste göras undanlag för sådana långlidsdömda som redan i dag
särbehandlas i fråga om frigivning. Vid sidan härav är del främst hänyn lill
önskemålet all åstadkomma en så förmånlig frigivningssilualion

Prop. 1982/83:85 49

som möjligt samt hänsyn lill den intagnes önskemål som
brukar åberopas som skäl för all kunna förskjuta frigivningslidpunkten. Jag
skall här behandla den senare frågan först.

Den fasta regleringen av den villkorliga frigivningen
motiveras lill slor del av hänsyn till de intagnas rättssäkerhet. Dessa bör med
hänsyn lill den ingripande naturen av ell frihetsberövande ha möjlighel atl
förutse när de är berättigade att friges. I vissa, låt vara rätt sällsynta
situationer kan det emellertid för en inlagen framstå som en fördel all han
inle friges vid den tidpunkt då frigivning enligt huvudregeln skall ske. Det
kan för honom med hänsyn till den planering som har företagits för frigivningen
framstå som önskvärt all få stanna kvar i anstalten en viss ytteriigare tid.
Han kan också önska kvarstanna med hänsyn till atl han avvaktar verkställighet
av ett nytt fängelsestraff Vid korta fängelsestraff kan den intagne ibland
föredra nägon månads ytteriigare anslaltsvistelse framför den prövotid som han
i händelse av villkorlig frigivning blir underkastad. I praktiken tillgodoses
ibland den intagnes önskemål i sådana fall.

Det synes inle finnas någon anledning lill erinran mol en
ordning som innebär alt de intagna får en viss möjlighet alt kvarstanna i
anstalten även efter den lid då frigivning eljest skulle skett, åtminstone om
skälen för etl sådant önskemål ler sig någorlunda legitima. Med den reglering
jag i övrigt föreslår av den villkorliga frigivningen förutsätter en senareläggning
av frigivningen på denna grund stöd av en särskild bestämmelse i lagen liksom
att beslul om senareläggning i dessa undantagssituationer fattas efter prövning
i det särskilda fallet. En obligatorisk rätt för den dömde alt påkalla
senareläggning av frigivningen bör dock inle lämpligen införas. I vissa
situationer kan naturligtvis praktiska eller andra skäl av sådan styrka
föreligga att en senareläggning framstår som uppenbart omotiverad.

Vad därefter angår frågan om tidpunkten för villkorlig
frigivning bör kunna förskjutas med hänsyn till frigivningssilualionen kan
givelvis hänsyn till denna länkas tala för såväl en förlängning som en förkortning
av anstaltsliden.

Uppenbart
är att starka skäl talar mol all man öppnar en möjlighel till förkortning av anstaltsliden
med hänsyn till frigivningssilualionen. Man kan inte bortse från all själva
möjligheten till en sådan förkortning skulle kunna skapa oberättigade
förväntningar som i sin tur kan medföra besvikelser för de intagna och svåra
beslutssituationer för myndigheterna. Det måste också beaktas atl en absolut
nedre gräns måste gälla i fråga om förkortningar. Det kan inle undvikas alt en
sådan, oavsett var den läggs, kommer att innebära att vissa i och för sig
behjärtansvärda hänsyn inte kommer all kunna tillgodoses. Övervägande skäl
talar därför enligl min uppfattning för att villkorlig frigivning inle skall
kunna beviljas innan halva liden avtjänats.

Om det i något fall finns särskild anledning att låta en
intagen tillfälligt lämna anstalten under viss lid före halvlidsdagen, kan
della också ordnas 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop.
1982/83:85 50

genom
de möjligheter lill permission och andra former av vistelse utanför anstalt som
lagstiftningen om kriminalvård i anstalt erbjuder. I verkligt angelägna
enskilda fall kan härigenom en tillfredsställande lösning nås utan alt man
behöver göra avkall på den absoluta nedre gränsen för villkorlig frigivning.

Vad
därefter angår frågan om frigivningslidpunkten bör kunna senareläggas med
hänsyn till frigivningssilualionen har jag redan förordat en ordning som
innebär att den dömdes önskemål i sådant hänseende skall kunna beaktas i
förekommande fall. Skulle man öppna en möjlighel lill senareläggning i andra
situationer, är det uppenbart att förutsättningarna härför måste formuleras med
slor restriktivitet. Det bör också vara ställt utom tvivel att en
senareläggning i enskilda fall verkligen kan medföra uppenbara fördelar som
inte är möjliga att uppnå med mindre ingripande metoder.

En
av kriminalvårdens viktigaste uppgifter i fråga om dem som har dömts till
fängelsestraff är alt söka åstadkomma så goda frigivningsförhållanden som
möjligt. Ett enligt min mening viktigt skäl för en mer obligatorisk villkorlig
frigivning är all man härigenom skapar goda fömtsällningar för
frigivningsplaneringen genom atl lidpunkten för frigivningen är känd redan vid
verkställighetens början. Planeringen kan då redan från början ges en klar
inriktning och del blir en självfallen ambition och skyldighet för
kriminalvården att söka åstadkomma goda frigivningsförhållanden vid den
tidpunkt då frigivningen skall ske.

Givelvis kommer
situationer atl inträffa där ambitionen att ordna en god frigivningssilualion
inte fullt ul kunnat uppfyllas. Om den dömde i ell sådant fall önskar kvarbU i
anstalten för viss tid skall enligt milt förslag delta önskemål kunna beaktas.
För andra fall har enligt min mening inle framförts så starka skäl alt de
motiverar all någon tvångsvis skall kunna kvarhållas i anstalten under längre
tid än som följer av huvudregeln. Det bör härvid beaktas att den möjlighet till
senareläggning i högst Ijorton dagar som har föreslagils av
fängelsestraffkommiltén är av sä förhållandevis begränsad omfattning att någon
avgörande förändring i frigivningssilualionen mera sällan torde kunna
förväntas. Även om en mer permanent lösning av exempelvis den dömdes bostads-
eller arbetssituation inte kunnat åstadkommas till just frigivningsdagen så
bör i vart fall godtagbara mer tillfälliga arrangemang ofta kunna erbjudas.

Del
bör också beaktas alt den dömde även efter frigivningen är föremål för
kriminalvård. Enligt de förslag om kriminalvård i frihet som jag i delta
sammanhang också lägger fram skall denna i fråga om villkorligt frigivna
intensifieras och koncentreras särskill lill den ur äterfallssynpunkl känsliga
tiden närmast efter frigivningen. Det är då självfallet alt särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt sådana fall där frigivningssilualionen framstår som mindre
tillfredsställande. Frågan om särskilda föreskrifter om exempelvis vistelseort
eller bostad liksom om kontakter med övervakaren eller

Prop. 1982/83:85 51

skyddskonsulenten
kan därvid aktualiseras. Missköter den frigivne sig, finns goda möjligheter att
ingripa mot delta.

Som elt särskill skäl för
att kunna senarelägga frigivningen har i någol remissvar framhållits att behov
kan finnas alt kvarhålla någon i anstalt om ett förordnande om utvisning inle
kan verkställas på frigivningsdagen. För dessa fall finns emellertid möjlighel
all besluta om förvarslagande enligl utlänningslagstiftningen.

Med
hänvisning lill det anförda anser jag - liksom flera av de remissinslanser som
har särskild praktisk erfarenhel av hithörande frågor - alt man inte bör öppna
någon möjlighet lill senareläggning av hänsyn till frigivningssilualionen, när
del gäller intagna som enligt den av mig förordade huvudregeln ska friges
efter halva tiden.

I
fråga om sådana långlidsdömda som enligt vad jag tidigare utvecklat skall
särbehandlas beträffande den villkorliga frigivningen gör sig andra överväganden
gällande. Enligt fängelsestraffkommiiténs förslag skulle med sikte på dessa
intagna en möjlighel öppnas för domstolen all förordna all frigivning får ske
först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Möjlighet skulle vidare
förligga alt med hänsyn lill frigivningssilualionen förkorta eller förlänga
anslaltsvislelsen med fjorton dagar.

Av
skäl som jag tidigare redogjort för anser jag atl man i della hänseende inte
bör gå på kommitténs linje. I stället bör en ordning som i huvudsak
överensstämmer med den nuvarande bibehållas. Etl av skälen för detta är den
grundläggande betydelse som återfallsrisken har för den aktuella särbehandlingen.
Denna gör att möjligheten till en mer individualiserad bedömning måste
föreligga. Om under verkställigheten sådana förhållanden inträder alt någon
påtaglig risk för återfall inle längre föreligger, bör den intagne kunna friges
även om han ännu inte avtjänat tvä tredjedelar av tiden.

Enligl
min mening bör således någon villkorlig frigivning inle kunna beviljas den
aktuella gruppen innan två tredjedelar av tiden avtjänats så länge del bedöms
alt del föreligger påtaglig risk för fortsall brottslighet av samma slag som
domen avsett. För bedömningen av återfallsrisken kan självfallet den situation
den dömde skulle försättas i vid en frigivning vara av slor betydelse. I de
fall dä frigivning beviljas före tvä tredjedelar av liden får det därför
förutsättas alt frigivningslidpunkten anpassas så all frigivningssilualionen är
gynnsam vid frigivningen.

Som
jag har nämnt tidigare bör presumtionen vara att även del klientel som hänförs
under den strängare bedömningen som regel friges villkorligt när två
tredjedelar av straffet har avtjänats i anstalt. Vid bedömningen bör på samma
sätt som f. n. frigivningssilualionen tillmätas slor betydelse. I de fall då
denna inte kan anses tillfredsställande bör liksom nu möjligheter att meddela
frigivningspermission föreligga. Med de här föreslagna lösningarna kommer det
däremot inle atl finnas något utrymme för institutet frigivningspermission när
det gäller övriga intagna. Möjligheten alt meddela

Prop.
1982/83:85 52

frigivningspermission bör därför förbehållas för de fall
då villkorlig frigivning senareläggs av hänsyn till risk för återfall i
allvarlig brotlslighet som riktar sig mot eller medför fara för liv eller
hälsa.

Jag återkommer närmare i avsnitt 2.4 och i
specialmotiveringen till spörsmålet vilka organ som bör ha atl ta ställning
till olika frågor rörande villkorlig frigivning och frigivningspermission.

2.3 Kriminalvård i frihet

2.3.1 Frivårdens uppgifter Frivården under debatt

I den kriminalpoliliska debatten har kriminalvården i
frihet under senare tid varit föremål för en livlig diskussion ur skilda
aspekter. Medvetenheten om frihetsstraffets bristande effektivitet och ofta
nedbrytande effekter har medfört etl intensivt intresse för alt finna
alternativ till frihetsstraff. Naturligt nog har frivården härigenom kommit
all slå i centrum.

I princip
har diskussionen rört sig längs två linjer. Den ena har gällt hur man skall
åstadkomma en effektivisering inom ramen för nuvarande frivårdspåföljder medan
den andra har avsett nya alternativ lill del traditionella fängelsestraffet,
såsom s. k. samhällstjänst, konlraklsvård m. m. I del belänkande som
frivårdskommittén nu har lagl fram behandlas i princip endast den förra frågan.
Kommittén fortsätter emellertid sitt arbete och avser i nästa etapp all
redovisa överväganden om nya alternativ lill fängelsestraff. All del därvid
måste bli påföljder av huvudsaklig frivårdskaraklär som kommer upp till
diskussion säger sig självt.

Inle endasi frivårdskommittén utan också
fängelsestraffkommiltén kommer i sitt fortsatta arbete all behandla frågor som
är av grundläggande betydelse för frivårdspåföljdernas slällning och betydelse
inom påföljdssystemel. Kommittén har bl.a. till uppgift all pröva frågan om
allmänna regler för påföljdsval. Därvid torde bl. a. de allmänna
förutsättningar som bör gälla för tillämpningen av påföljdssyslemets olika
sanktionsformer komma att behandlas.

När kommittéerna har lagl fram sina slulbelänkanden torde,
som jag berörde inledningsvis, förulsällningar komma alt finnas för atl ge
frågor rörande påföljdssystemets uppbyggnad och principiella grund en mera
ingående och generell belysning. Även om många värdefulla och såväl praktiskt
som teoretiskt intressanta synpunkter pä frivårdens uppgifter redan i delta
sammanhang har förts fram av frivårdskommittén och flera remissinstanser torde
tillräckligt underlag saknas för all nu göra någon mer genomgripande
omvärdering av fri vårdens innehåll, uppgifter eller slällning i systemet. Jag
kommer därför alt i huvudsak begränsa mig lill atl kommentera de konkreta
förändringar som jag här avser atl föreslå. Som en bakgrund vill jag dock
anföra vissa synpunkter av mer allmän karaklär.

Den kritik mot den s. k. behandlingsideologin som den
moderna behand-

Prop.
1982/83:85 53

lingsforskningen
har gett anledning till har i första hand gällt de frihetsberövande
påföljderna. Dessa har regelmässigt visat sig ge sämre eller i vart fall inte
bättre resultat i fråga om återfall och resocialisering än frivårdspåföljder.
I så måtto har forskningen gett stöd för en utveckling enligt vilken icke
frihetsberövande påföljder i allt större utsträckning bör komma till
användning.

Även
frivårdspåföljderna har emellertid, både inom ramen för forskningen och i
andra sammanhang, utsatts för kritiken atl inte vara tillräckligt effektiva
från individualpreventiv synpunkt. De forskningsresultat som finns redovisade
är emellertid mera osäkra på detta område än i fräga om effekterna av
frihetsberövande påföljder. Det måste också beaktas atl påföljdernas
effektivitet endast kan mätas mot den målsättning som man har med påföljderna.
Man får då inle lappa ur sikte alt frivården fyller en rad andra funktioner vid
sidan av den omedelbart individualpreventiva. Som redan antytts utgör
frivårdspåföljder bl. a. alternativ till de mer ingripande och för individen
betungande frihetsberövande påföljderna. De har i detta perspektiv såväl
humanitära som effektivitetsmässiga fördelar. Frivärden ger också en ram för
hjälp- och stödinsatser för ett ofta svårl personligt och socialt handikappat
klientel som uppenbarligen är i behov av sådana insatser oberoende av
insatsernas omedelbart individualpreventiva effekter.

Det
är av skäl som har antytts nu viktigt att man inte skapar orealistiska
förväntningar på frivården. Man får hålla i minnet att det beträffande många av
frivårdens klienter förhåller sig så all insatser från ell flertal olika
samhällsorgan - skola, arbetsmarknadsmyndigheter, missbrukarvård etc. -
tidigare har misslyckats eller i varje fall inle fullt ul lett till åsyftat
resultat. Detta är ägnat atl belysa de svårigheter som ofta föreligger men fär
å andra sidan aldrig innebära alt man ger upp hoppet om én klient. Som kriminalvårdsstyrelsen
har framhållit har frivården elt värde oavsett kortsiktig effektivitet, alltså
även när den inte genom behandlingsåtgärder omedelbart lyckas rehabilitera sina
klienter. Genom atl frivårdspåföljderna existerar som en genomgångsslation kan
de, som styrelsen påpekar, många gånger fungera som etl uppehållande försvar
under en självläknings- och mognadsprocess.

Vad som nu sagts innebär
inte att frägan om den individualpreventiva verkan av olika frivårdsinsatser
skulle vara mindre betydelsefull. Del måste givelvis vara en självklar ambition
atl söka finna påföljdsformer som är sä effektiva som möjligt ur denna
synpunkt. Det är därför angeläget alt man prövar nya vårdformer och söker
utvärdera deras effekter. De resultat man dä när blir av slor betydelse för hur
påföljdssystemet bör utformas och också för hur fördelningen mellan olika
påföljdsformer bör ske. Förutom att andra synpunkter än de
individualpreventiva gör sig gällande med varierande styrka med hänsyn lill
olika brotts grovhet och karaktär är del ju långtifrån självfallet att samma
slags insatser passar för olika personer.

Prop.
1982/83:85 54

Som
jag redan har antytt kan frågor av della slag få en bredare principiell
belysning när de bägge kommittéerna har avgelt sina slulbelänkanden.

Uppgiftsbeskrivning
saknas i lagen

Men
också inom ramen för den gällande ordningen är det enligt min uppfattning en
självklarhet att den grundläggande ambitionen med allt frivårdsarbete skall
vara att genom slöd och hjälp verka för atl den dömde inte återfaller i brolt
och all hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Även om detta inte
har kommit till uttryck direkt i lagen, är del uppenbart att det nuvarande
systemet vilar på denna gmndtanke.

Enligl
min mening är del angelägel alt frivårdsarbelels huvuduppgift ges ett
omedelbart lagstöd. Detta är av betydelse inte endast för dem som arbetar inom
frivården utan som frivårdskommittén påpekat kan det ocksä vara av värde för
tilltron till frivårdspåföljderna hos bl.a. domstolarna atl någon tvekan inle
råder om vad som är frivårdens huvuduppgift. I likhet med kommittén förordar
jag att det i brottsbalken tas in en regel av innebörd alt huvuduppgiften för
frivården skall vara att genom tillsyn av den dömde och förmedling av slöd och
hjälp verka för att han inte återfaller i brolt och för alt hans anpassning i
samhället främjas även i övrigt.

Kontroll
— hjälp

Jag
kommer därmed in på den indelning av frivårdens nuvarande funktioner i en
kontroUerande och en hjälpande roll som man har brukat göra. Att dessa
funktioner även i fortsättningen bör vara de huvudsakliga för fri värden finner
jag uppenbart. Kontroll och hjälp är i frivårdsarbetet nära förbundna med
varandra. Inslag av dem båda ingår normall i de olika insatser som kan göras
inom frivårdens ram.

Alt
momenten av kontroll och hjälp i frivårdens arbete är så nära förknippade med
varandra har betydelse för frivårdens organisation. Del är just uppgiften alt
handha bägge dessa moment som ger frivården dess särskilda funktion i
förhållande till andra samhällsorgan, t. ex. polisen och socialtjänsten.

Liksom
flertalet av de remissinslanser som har gäll in på frågan anser jag att det
finns anledning alt något starkare än vad som hittills kanske har varit vanligt
betona de kontrollerande momenten. För atl den i många avseenden oroande
broltsulvecklingen inte skall medföra att frivårdens ställning som medel i
kriminalpolitiken äventyras, är det nödvändigt atl ställa vissa krav på dem som
undergår frivärd och i möjlig utsträckning se efter att kraven efterlevs. Jag
skall i det följande också gå närmare in på hur verkställighetsinnehållet bör
stramas upp i olika hänseenden, t.ex. genom en snabbare igångsättning av
övervakningen och tätare kontakter mellan frivården och den dömde.

Prop. 1982/83:85 55

Riktlinjer
för arbetet

Om
man vill beskriva frivårdens handlingsmöjligheter på annat sätt än genom
indelningen i kontroll- och hjälpfunktioner, kan delta i nära anslutning till
frivårdskommitténs förslag ske genom atl följande riktlinjer för
frivårdsarbetet slås fast:

-
Frivården skall göra klart för
klienten vad han har all rätta sig efter och vad som händer om han inte gör det
saml ingripa när han inte fullgör de förpliktelser som åvilar honom.

-
Frivården skall förmedla eller
ge slöd och hjälp till klienten.

-
Frivården skall söka försätta
klienten i en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan frän
sin omgivning.

En
allmän fömtsättning för att man från frivårdens sida skall kunna fuUgöra dessa
uppgifter är uppenbarligen alt man skaffar sig goda kunskaper om klienternas
personliga och sociala situation. Tillgång till sådan information är nödvändig
både för alt frivärdsorganen skall kunna ingripa vid misskötsamhel eller ny
brottslighet och för att de skall kunna bistå med behövliga hjälpinsatser.

Informationen
bör naturligtvis i första hand hämtas från klienten själv. Beslämmelser om
skyldighet för den dömde att hålla frivården underrättad om sin livsföring
finns redan f. n. i brottsbalken (26 kap. 13 § och 28 kap. 6 a §), och jag
kommer i del följande alt behandla frågan om ytterligare upplysningsplikt bör
kunna läggas på honom.

Klart är atl även andra
informationsvägar behövs. Ibland kan en uppsökande verksamhet vara att
rekommendera, trots all den är resurskrävande. Andra myndigheter kan i viss
utsträckning användas. Integritets- och sekrelessaspekler kan emellertid ibland
göra det svårt all kontakta arbetsgivare, hyresvärdar etc. I enlighet med
föreskrifter från kriminalvårdsstyrelsen gäller exempelvis f. n. all den
dömdes arbetsplats som regel kontaktas endast med klientens medgivande, en
ordning som åtminstone för normalfallen enligl min mening har starkt fog för
sig. I vissa fall måste dock kontakter av delta slag las även när den dömdes
samtycke inle har kunnat inhämtas. Det bör i sammanhanget anmärkas all
bestämmelsema i sekretesslagen (1980: 100) inte hindrar att
kriminalvårdspersonalen tar kontakt med utomstående för atl hjälpa en klient
under fömtsättning all slörsla möjliga diskretion iakttas angående dennes
bakgrund (jfr prop. 1979/80:2 s. 219 och JO 1982/83 s. 124).

Det är givetvis också
mycket väsentligt atl man från frivårdens sida gör klart för klienten vilka
förpliktelser han har och verkar för all han uppfyller dessa. Genom att ge
klienten en tydlig information om vad frivården vill nå och vilka medel den har
till sitt förfogande kan man lägga grunden lill etl förtroendefullt förhällande
mellan klienten och frivårdens representanter.

Jag
vill stryka under vikten av atl frivårdens representanter reagerar mol
klientens försummelser efter fasta principer. Självklart menar jag inle all
vatje försummelse, villkorsöverträdelse eller liknande skall följas av en

Prop.
1982/83:85 56

formell
påföljd. Tvärtom måste frivården visa tolerans och ofta reagera i mjukare
former genom tillsägelser, anvisningar eller liknande. Efter upprepade
förseelser och vid förseelser efter tidigare informella ingripanden måste dock
i regel följa åtgärder av mera formell karaktär.

I
övrigt bör del som nämnts i främsta rummet ankomma på frivården atl dels
förmedla och ge slöd och hjälp till klienten, dels söka försätta honom i en
sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning.

Frivårdens
insatser i dessa hänseenden måste syfta lill alt den dömde i största möjliga
utsträckning klarar sig på egen hand. Målet är sålunda alt han själv tar ansvar
för sin livsföring i första hand när del gäller frihet från brottslighet och
missbruk o. d. men även i fråga om mera praktiska bestyr som all kontakta
arbetsgivare, myndigheter etc. I praktiken gäller del ofta alt sök'a höja den
dömdes sociala kapacitet, om möjligt ändra hans attityder lill sig själv och
samhället och förmå honom att pröva alternativ lill missbruk och kriminalitet.
Detta fömlsätler social och psykologisk insikt och erfarenhet.

Del
är varken möjligl eller lämpligt alt i författning söka reglera denna del av
frivårdsarbetet. Frivården bör ha möjlighet all pröva olika vägar med beaktande
av frivårdsrepresentanlens och klientens personliga förutsättningar, nya
beteendevetenskapliga metoder m. m.

Normaliseringsprincipen

Den
sociala hjälp som den dömde behöver skall i första hand tillhandahållas av de
organ i samhället som ger sådan hjälp till alla medborgare. Frivårdens roll
inskränker sig liU all förmedla hjälpen. Samhällets sociala service skall
nämligen tillgodose alla medborgare utifrån deras enskilda behov, även om de
samtidigt är kriminalvårdsklienter. Denna s. k. normaliseringsprincip slogs
fast vid 1974 års kriminalvårdsreform. Den medför bl.a. all det generella
ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning saml
fysisk och psykisk hälsovård även gäller kriminalvårdens klienter och all dessa
sålunda har rätt lill samma förmåner som andra medborgare pä samma villkor och
i samma utsträckning. Så långt möjligl skall kriminalvården undvika all bygga
upp egna resurser, vilka svarar mol dem som andra samhällsorgan förfogar över.
Samhällets totala resurser skulle nämligen annars onödigtvis splittras samtidigt
som kriminalvårdsklientelels sociala isolering ylleriigare skulle markeras.

Alt
frivården över huvud taget har en hjälpande uppgift får ses som en kompromiss
mellan normaliseringsprincipen och de faktiska förhållanden som gör särskilda
hjälpåtgärder ofrånkomliga för kriminalvårdens klienter. Man kan säga an
kriminalvårdens klienter i viss mån särbehandlas positivt i förhållande till
övriga medborgare som behöver social service. Den främsta anledningen till
denna särbehandling är all man befarar all fri-

Prop. 1982/83:85 , 57

vårdsklienldet
utan den skulle löpa stor risk alt hamna "sist i kön" hos de allmänna
serviceorganen och i praktiken bli ulan hjälp.

Det
samarbete mellan frivården och andra samhällsorgan som förutsätts enligt
normaliseringsprincipen medför inle sällan problem i praktiken. Uppgtften att
"förmedla kontakt" innebär t.ex. ofta all genom intensiv övertalning
få andra samhällsorgan att ta sig an kriminalvårdsklienlerna. De rutiner av
både formell och informell art som behövs för samarbetet bedöms bäst av de
berörda myndigheterna inom kriminalvården och andra samhäUsorgan i samråd. Som
ett exempel på initiativ till samarbete i särskilda frågor kan nämnas den
centrala samrådsgrupp som har inrättats för behandling av frågor rörande
samarbetet mellan kriminalvården och arbelsmarknadsorganen (KRAMS-gmppen). I
vilken utsträckning del finns anledning att bygga ut etl mera formbundet
samarbete med andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten, är en fråga som
kontinuerligt får bevakas framför allt från kriminalvårdsstyrelsens sida.

Jag
vill i sammanhanget framhålla alt det generellt för de reformförslag jag här
lägger fram gäller alt socialtjänsten och de primär- och landstingskommunala
organen i övrigt inle erhåller några nya uppgifter samt alt de kostnadsökningar
som eventuellt kan uppkomma kan förväntas bli av endast marginell betydelse.

Information

Innan
jag lämnar frågan om fri värdens allmänna uppgifter vill jag framhålla atl
frivården även har som en viktig funktion atl sprida information. En del av
detta arbete består i atl genom personundersökningar och yttranden
tillhandahålla domstolar information om enskilda personer. En annan del av
arbetet gäller information till myndigheter, organisationer och allmänheten om
de svårigheter som möter vid rehabiliteringsarbetet och de vägar som finns alt undanröja
eller minska dessa svårigheter genom insatser från olika håll. Det står
nämligen fullt klart att ett framgångsrikt kriminalvårdsarbete förutsätter alt
det ute i samhället finns förståelse för de dömdas situation och en vilja att
hjälpa till i rehabiliteringsarbetet.

Informationen
till allmänheten kan spridas genom de lekmän som är engagerade i
frivårdsarbetet men också på många andra sätt. Frivårdstjän-stemännen kan t.ex.
della i skolans undervisning i lag och rätt, hålla övervakamtbildning och övervakarträffar
samt upprätlhålla kontakter med arbetsgivare och fackföreningar.

2.3.2
Villkorligt fängelse

Departementsförslaget
innebär alt man inte i det här sammanhanget bör ta slutUg ställning lill etl
förslag från frivårdskommittén om en ny brottspåföljd, villkorligt fängelse.

Kommittéförslaget:
Frivårdskommittén har alltså föreslagit atl den nya påföljden villkorligt
fängelse införlivas med brottsbalkens påföljdssystem.

Prop.
1982/83:85 58

Domstolen
skall enligl förslagel vid ådömande av fängelsestraff kunna bevilja anstånd med
verkställigheten av hela eller en del av straffet under en prövolid. Ny
brollslighet under denna lid skall regelmässigt föranleda alt anståndet
förverkas och straffet verkställs. Påföljden skall förekomma antingen med eller
utan övervakning.

Remissinstanserna:
En majoritet av remissinslanserna har från principiella utgångspunkter ställt
sig positiva till tanken att i någon form införa påföljden villkorligt
fängelse. Många har emellertid inte varit beredda atl helt godta kommitténs
förslag till lösningar utan har förordat långtgående ändringar inte bara i vad
avser dessa förslag ulan även i påföljdssystemet som helhet. Bl. a. har
föreslagits att skyddstiUsyn, villkorlig dom eller båda dessa påföljder
avskaffas och ersätts med villkorligt fängelse. - Etl inte obetydligt antal
remissinslanser har avstyrkt förslaget. (Se bilaga 3 avsnitt 3.4.)

Skäl
för departementsförslaget: Till en början vill jag erinra om alt bestämmelser
om villkorliga brottspåföljder har funnits i den svenska strafflagstiftningen
sedan början av 1900-lalet. Från atl ursprungligen ha varit avsett alt i vissa
fall ersätta korta fängelsestraff hade institutet villkorlig dom vid liden
närmast före brottsbalkens tillkomst utvecklats lill elt rikt nyanserat
reaklionsmedel. Villkorlig dom förekom då i två huvudformer, som ett vUlkorligt
anstånd med antingen straffets ådömande eller dess avtjänande. I det förra
fallet togs frägan om bestämmande av påföljd upp först om den dömde på nytt
gjorde sig skyldig till brott och i det senare fallet utmättes ett straff redan
i domen samtidigt som anstånd beviljades med verkställigheten av detta straff.

Till
sin sakliga innebörd kunde en villkorlig dom vid den tiden variera högst
avsevärt. I vissa fall var del i realiteten fräga om en villkorlig
påföljdseftergift, avsedd för tilltalade med god prognos som ansågs kunna
slippa undan med den varning som den villkorliga domen utgjorde. I andra fall
var den villkorliga domen förenad med övervakning och i vissa av dessa fall
meddelades föreskrifter som kunde innebära avsevärda inskränkningar i den
dömdes frihet. Den villkorliga domen brukades också i viss utsträckning, och
ofta i fall där prognosen var långtifrån god, när avsikten var atl den
tiUtalade skulle omhändertas för vård enligt någon socialrättslig vårdlag.

I
brottsbalken delades institutet villkorlig dom upp i flera separata frivårdspåföljder.
Överlämnande till olika former av värd bröts sålunda ul och utgör numera helt
självständiga påföljder. I övrigt ersattes den gamla villkorliga domen av de
nuvarande påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom. Till skyddstillsyn har
därvid överförts fall där övervakning och särskilda föreskrifter eller enbart
övervakning anses behövas medan villkorlig dom i huvudsak reserverats för
lillfällighetsbroltslingar vilkas prognos är sä god att särskilda åtgärder -
utöver den varning som domen innebär - bedöms kunna undvaras.

Prop. 1982/83:85 59

Vad
frivårdskommittén nu har föreslagit kan beskrivas som ett återinförande av den
typ av villkorlig dom som tillämpades före brottsbalken och som innebar alt
domstolen kunde utmäta ett frihetsstraff och samtidigt bevilja anstånd med
verkställigheten av detta. Kommitténs förslag utgår från tanken att en
frivårdspåföljd med della blandade innehåll bör kunna leda lill en minskad
användning av frihetsstraff. Påföljden skall nämligen enligt förslaget placeras
i området mellan å ena sidan villkorlig dom och skyddstillsyn och, å andra
sidan, fängelse. Del totala utrymmet för kriminalvård i frihet blir enligt
kommittén större. Tanken är bl. a. alt villkoriigt fängelse till en del skall
kunna ersätta den första fängelsedomen för äter-fallsbrottslingar.

Kommittén
utgår således från alt villkorlig dom och skyddstiUsyn inle bör avskaffas i
samband med att villkorligt fängelse införs ulan atl della institut i stället
bör föras in som en ny och kompletterande frivårdspåföljd i brottsbalkens
påföljdssystem. Om villkorligt fängelse skulle bli den enda formen för
kriminalvård i frihet, finns enligt kommittén en risk för atl ett av syftena -
all utvidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet och därigenom minska
användningen av fängelsestraff - kan äventyras. Som det nu är kan en
lagöverträdare ofta vid åtminstone några tillfällen ådömas påföljder som
innebär kriminalvård i frihet. I ett system med enbart villkorligt fängelse
skulle sannolikt beviljade anstånd med verkställigheten relativt snabbt bli
förverkade i de inle helt ovanliga återfallssitualionerna och resultatet skulle
då enligt kommittén kunna bli en minskad användning av kriminalvård i frihet
och en ökad användning av egentliga fängelsestraff.

Villkorligt fängelse i
föreslagen utformning - med eller ulan övervakning - skall enligt kommittén
skilja sig från villkorlig dom och skyddstillsyn framför allt genom det
konkretiserade straffhot som är utmärkande för påföljden. Detta slraffhol har
enligl kommittén etl väsenlligl pedagogiskt värde som bör kunna medföra
speciella preventiva effekter - särskilt om' reglerna om återfall utformas på
sådant säll all ny brottslighet under prövoliden i allmänhet medför all
anståndet förverkas och straffet verkställs.

Den
omständigheten att villkorligt fängelse kan tillgodose tämligen högt ställda
preventionskrav bör enligt kommittén innebära atl påföljden kan användas även
vid vissa slag av brottslighet, där kriminalvård i frihet av allmänpreventiva
skäl numera inte anses kunna komma ifråga. Som exempel på sådana brott nämner
kommittén rattfylleri,, misshandel, våld eller hot mot tjänsteman, olovlig
körning, olovlig vistelse i riket, rymning samt vissa slag av ekonomisk
brottslighet.

Kommitténs
förslag rörande villkorligt fängelse har väckt stort intresse vid
remissbehandlingen. Nästan alla remissinstanser har sålunda i större eller
mindre utsträckning uppehållit sig vid vad kommillén har anfört i den här
delen. Åskilliga har intagit en generellt avvisande hållning till förslaget.

Prop.
1982/83:85 60

men
flertalet instanser har från principipidla utgångspunkter ställt sig positiva
till all i någon form införliva villkorligt fängelse med brottsbalkens
påföljdssystem, låt vara alt man i många fall har förordat tämligen långtgående
ändringar i förhällande till förslaget. Sålunda hävdas det från många håll att
förslaget förutsätter all nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstiUsyn
— eller endera av dem — utmönstras ur systemet.

För
egen del vill jag först slå fast att syftet med kommilléförslagel - all bredda
och effektivisera kriminalvården i frihet - självfallet är mycket angeläget.
Del är enligt min mening viktigt alt alla tänkbara alternativa lösningar
undersöks och diskuteras. Det förhållandel atl förslaget åtminstone till en
del kan sägas gå ut på elt återinförande av den före brottsbalken gällande
ordningen bör naturligtvis inle hindra en förutsättningslös prövning. Jag
finner det värdefullt all kommittén har fört fram och ingående diskuterat del
nu aktuella uppslaget.

Av
den tidigare redogörelsen framgår att villkorligt fängelse i de delar som här
är av intresse på sin tid ersattes av de nuvarande påföljderna villkorlig dom
och skyddstillsyn, lill vilka påföljden också lånat en del drag. På etl par
punkter skiljer den sig emellertid markant från dessa påföljder. Jag tänker då
närmast på del inslag av direkt straffmälning som utsättandet av elt
tidsbestämt fängelsestraff innebär och på det konkretiserade slraffhol som
följer av alt anståndet med verkställigheten av delta straff förverkas i
händelse av ny brottslighet under den med påföljden förenade prövoliden. Del är
också framför allt dessa särskilda inslag i del villkorliga fängelset som
ligger till grund för kommitténs förslag och etl betydande antal
remissinstansers uppfattning att påföljden i nägon form bör införas i
påföljdssystemel.

Villkorligt
fängelse skulle kunna införas antingen som ett komplement lill eller som en
ersättning för de nuvarande frivårdspåföljderna villkorlig dom och
skyddstillsyn. Kommittén har för sin del stannat för det förstnämnda
alternativet och förordat atl villkorligt fängelse skall erbjuda ett tredje
alternativ inom frivårdens ram och alt påföljden skall tillämpas i området
mellan villkorlig dom och skyddstillsyn å ena sidan och fängelse å den andra.
Det förfaller mig troligt all en helt ny påföljd i detta gränsområde kommer
all leda lill all det totala utrymmet för kriminalvård i frihet blir större. De
ökade valmöjligheter för domstolarna som ell sådant syslem innebär kan också
användas för att successivt skärpa påföljderna vid återfall.

Jag
delar också uppfattningen alt det många gånger skulle kunna vara en fördel, om
domstolen genom alt utsätta en strafftid kan göra klart inle bara för den dömde
ulan även för hans omgivning och allmänheten hur allvarligt man har sett på den
aktuella brottsligheten. Den dömde får också genom vetskapen om alt detta
straffhot kan komma all realiseras en viss press på sig alt i fortsättningen
låta bli alt begå brott. Förväntningarna på effekter i allmän- och
individualpreventivt hänseende skall naturligtvis inle överdri-

Prop.
1982/83:85 61

vas,
men del synes inte uteslutet atl de nämnda inslagen i påföljdskonstruktionen
skulle kunna bidra till positiva resultat i en del fall.

En
annan fördel med villkorligt fängelse är all en påföljd med den utformningen
svarar mot vad som internationellt selt utgör den vanligaste konstruktionen i
fråga om frivårdspåföljder. Bl.a. gäller atl de andra nordiska länderna har
liknande påföljder i sina påföljdssystem men saknar direkta motsvarigheter till
våra påföljder villkoriig dom och skyddstiUsyn.

Även
om vissa fördelar alltså otvivelaktigt skulle kunna vara förenade med
villkorligt fängelse, står det emellertid klart atl åtskilliga problem möter,
om man vill införliva påföljden med del nu gällande systemet. Många
remissinstanser har i den delen pekat på att kommitténs förslag lill lösning
medför alt man minskar överskådligheten i brottsbalkens påföljdssystem och
samtidigt skapar risker för en ojämn rättstillämpning.

Till
väsentlig del får dessa invändningar ses mot bakgrund av atl fri-vårdskomminén
som nämnts har utgått från all de nuvarande frivårdspåföljderna villkorlig dom
och skyddstillsyn skall finnas kvar även om villkoriigt fängelse införs.
Resultatet skulle bli fyra frivårdspåföljder, två med och två utan övervakning.
SkyddstiUsyn och villkoriigt fängelse med övervakning skulle uppenbarligen få
ett tämligen likartat verkställighelsinne-håll: den enda mera påtagliga
skillnaden skulle bestå just i den straffmälning och det mera konkreta
slraffhol som den senare påföljden ger uttryck för. Samma regler skulle
nämligen gälla beträffande övervakningen och därtill hörande frågor. Pä samma
säll skulle påföljderna villkorlig dom och villkorligt fängelse utan
övervakning komma atl förete stora likheter.

En
viss risk finns otvivelaktigt att ett frivårdssyslem med den här utformningen
kan bli svårt alt hanlera i den praktiska tillämpningen och att en ojämn och
varierande praxis när del gäller påföljdsval skulle uppstå. Problem skulle
också kunna uppkomma på verkställighetsstadiel, där man skulle få skilda
kategorier av övervakningsklienlel. En vid remissbehandlingen föreslagen utväg
är som nämnts alt påföljden skyddstillsyn avskaffas och ersätts med
villkorligt fängelse med övervakning i den av kommittén föreslagna
utformningen. En del instanser menar på motsvarande sätt att den nuvarande
vUlkorliga domen skulle kunna ersättas av villkoriigt fängelse utan
övervakning. Bortsett från de argument som kommittén enligl vad som tidigare
redovisats åberopar mol denna lösning kan man emellertid ställa frågan om
fördelarna med en sådan ordning skulle vara så påtagliga i förhållande till
nuvarande system all de ingripande ändringar i regleringen som skulle behövas
är tillräckligt motiverade. En varken av kommittén eller vid remissbehandlingen
diskuterad lösning för an ta tillvara de eventuella pedagogiska effekterna av
ell uttalat slraffhol i en frivårdspitföljd skulle kunna vara an i stället för
atl införa villkoriigt fängelse ge domstolen möjlighet an vid ådömande av
villkoriig dom eller skydds-tillsyn lämna uppgift i domen om hur långt
fängelsestraff som i del särskilda fallet skulle ha ådömts, om fängelse hade
valts i stället. För denna och en del andra tänkbara lösningar saknas
emellertid tillräckligt underlag.

Prop. 1982/83:85 62

Själv
anser jag trots vad som har sagts nu många skäl tala för all del skulle innebära
klara fördelar all införliva påföljden villkoriigt fängelse med brottsbalkens
påföljdssystem. Vad som för mig är avgörande när jag förordar atl ell
ställningstagande lill frågan skjuls på framtiden är framför allt hänsynen till
de båda kommittéernas kvarstående uppdrag. Av särskild betydelse är i detta
hänseende frivårdskommitténs överväganden rörande hela frågan om alternativ
till frihetsstraff. Till de påföljder och påföljdsvarianter som då kan väntas
komma upp till bedömande hör inte bara natt-fängelse och veckoslutsfängelse
utan även samhällstjänst och kontraktsvård, vilka alla kan sägas höra hemma i
gränsområdet mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Kommitténs och
remissinstansernas ställningstagande till dessa spörsmål kan medföra frågan om
behovet av och i så fall även den lämpligaste utformningen av villkorligt
fängelse kommer i en delvis ny belysning. Därtill skall läggas atl
fängelsestraffkommiltén i sitt fortsatta arbete har alt bl.a. pröva frågan om
behovel av generella regler för påföljdsval och straffmälning. I den delen
torde man ha anledning att även komma in på frågor om straffmälning vid
återfall, någol som givetvis också kan vara av stor betydelse, när del gäller
bl.a. behovet av påföljden villkorligt fängelse. Innan båda kommittéerna har
slutfört sill arbete och möjligheter finns atl på gmndval av elt fullständigt
beslutsunderlag få överblick över hur hela påföljdssystemet i framtiden bör
vara utformat, bör man därför enligt min mening inle lämpligen ta slutlig
ställning till huruvida påföljden villkorligt fängelse bör införas i delta
syslem.

2.3.3
Villkorlig dom

Departementsförslaget:
Förutsättningarna för all meddela villkorlig dom ändras bl. a. pä det sättet
att del nuvarande kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren
mildras. Maximiantalel dagsböter som kan ådömas vid s.k. kombinationsdom höjs
från 120 lill 180. Dessa ändringar syftar i första hand till all göra det
möjligl alt i slörre utsträckning använda villkorlig dom som påföljd för
förslagångsbrotlslingar och andra tillfällighetsbrottslingar.

Frivårdskommitténs
förslag överensstämmer sakligt sett i stort med departementsförslagei.
Kommillén har dock även föreslagit atl gällande bestämmelser om prövolid och
skötsamhel liksom möjligheten atl meddela särskilda föreskrifter om
skadeståndsbelalning saml sanktioner vid miss-skölsamhel upphävs. Kommittén har
vidare föreslagit all påföljden i fortsättningen skall kallas straffvarning.

Remissinstanserna
har - bortsett från frågan om påföljdens benämning - genomgående ställt sig
positiva lill de av kommittén föreslagna ändringarna. Några remissinstanser
har dock varit tveksamma till alt avskaffa prövotiden. Vad avser påföljdens
beteckning har en betydande majorilet ullalat sig för all den nuvarande
benämningen villkorlig dom bibehålls. (Se bilaga 3 avsnitt 3.3.)

Prop.
1982/83:85 63

Skäl
för departementsförslaget Allmänt

Till
en början kan helt kort erinras om att villkorlig dom enligl de nuvarande
bestämmelserna i 27 kap. BrB får meddelas för brott vara fängelse kan följa, om
det med hänsyn främst till gärningsmannens karaktär och personliga
förhållanden i övrigt finns grundad anledning att anta att övervakning eller
mera ingripande åtgärd inle behövs för alt avhålla honom från vidare
brottslighet. Villkorlig dom får dock inte meddelas, om på grund av brottets
svårhet eller annars hinder möter av hänsyn lill allmän laglydnad (1 §). Om det
behövs för den tilltalades tillrältaförande eller av hänsyn lill allmän
laglydnad, kan den villkorliga domen förenas med högsl 120 dagsböter, vare sig
böter är stadgade för brottet eller ej (2 §).

För
den villkorliga domen gäller en prövotid av två år (3 §). Under den tiden skall
den dömde iaktta skötsamhel och efter förmåga försöka all försörja sig (4§).
Skall den dömde ersätta skada som har uppkommit genom brottet, kan rätten
meddela föreskrift om betalningsskyldighetens fullgörande. Om den dömde inte
iakttar den skötsamhet som åligger honom lill följd av den villkorliga domen
eller ej fullgör föreskriven skadeståndsskyldighel, kan rätlen, om talan väcks
före prövotidens utgång, meddela honom varning eller sådan föreskrift om
skadestånd som nyss angavs - alternativt ändra en tidigare meddelad föreskrift.
I allvarliga fall kan den villkorliga domen undanröjas och annan påföljd bestämmas
för brottet (6§). Sädanl undanröjande kan också bli aktuellt enligl reglerna i
34kap. BrB, om den dömde begår nytt broll under prövoliden.

Villkorlig
dom är visserligen en brottspåföljd i teknisk mening men den kan också i flera
avseenden sägas vara ett slags villkorlig påföljdseftergifl. Den dömde blir
under verkslällighetstiden - prövotiden - inle föremål för övervakning eller
annan kontroll, utan det överlämnas åt honom själv att på egen hand ta varning
av det inträffade och atl i fortsättningen låta bli all begå brolt. Påföljden
är f. n. förbehållen de brottslingar som har en påtagligt god prognos i vad
avser risken för fortsatt brottslighet.

Etl
huvudsyfte med den nu aktuella översynen av gällande frivårdspåföljder är att
göra kriminalvården i frihet mera effektiv och att samtidigt bredda dess
användningsområde för atl på så sätt få till slånd en minskad användning av
fängelsestraff. Som elt led i denna strävan har frivårdskommittén - med
instämmande från flertalet remissinslanser - för den villkorliga domens del
föreslagit bl.a. atl rekvisilen för påföljden ändras genom en nedtoning av det
krav på en god prognos som nu är en förutsättning för att påföljden skall få
användas. Kommitténs avsikt är all villkorlig dom i större utsträckning än nu
skall kunna användas i fråga om förslagångsbrotlslingar. Enligl kommittén bör
påföljden, bortsett från fall där ell klart övervakningsbehov föreligger, mer
eller mindre generellt kunna tillämpas pä förslagångsbroltslingar, om inle
allmänprevenliva hänsyn lägger hinder i vägen.

Prop.
1982/83:85 64

Kommillén har också föreslagit alt den övre gränsen för
del anlal dagsböter som kan ådömas i förening med villkorlig dom höjs från
nuvarande 120 lill 180. Förslagel har i den delen motiverats dels med att
böterna förstärker påföljdens allmänpreventiva och individualpreventiva
effekter, dels med alt en verklig utvidgning av påföljdens användningsområde
även kräver en möjlighel alt ådöma ett större anlal dagsböter.

Vid sidan av de nu berörda ändringarna har kommittén även
föreslagit atl påföljdens formella verkslällighelsinnehåll avskaffas. Förslaget
syftar i denna del bl.a. lill alt renodla den villkorliga domens karaktär av en
allvariig varning för den dömde, en varning som han utan myndighetsinblandning
har atl på egen hand ta intryck av och beakta i sill fortsatta leverne. Det
formella kravet pä allmän skötsamhet hos den som dömts lill villkorlig dom och
del anknytande sanktionssyslemet bör enligt kommittén avskaffas, eftersom del
inte fyller någon egentlig funktion. Påföljden som sådan medger inle någon
uppföljning av den dömdes livsföring och kommittén anser att en okontrollerbar
regel av detta slag mol den bakgrunden framstår som föga ändamålsenlig.
Sanktioner vid misskötsamhel har enligl kommittén veterligen aldrig tillämpats.
Möjligheten alt meddela särskilda föreskrifter om skadeståndsbelalning bör
enligl kommittén också avskaffas. Kommillén anser här alt det är tveksamt, om
brottsbalken som enda krav på den villkorligt dömde bör nämna just skyldigheten
alt betala skadestånd. Ytterligare har föreslagits atl åven den formella
prövoliden vid villkorlig dom upphävs. Vid återfall i brolt kan enligt
kommillén den tidigare lagföringen ändå beaktas enligl den "oskrivna
regeln" all återfall skall inverka skärpande på påföljdsvalet. Påföljdens
benämning bör enligt kommittén ändras till straffvarning. De nu senast berörda
ändringarna skall givelvis till en betydande del ses mot bakgrund av kommitténs
tidigare (avsnitt 2.3.2) berörda förslag atl införa villkorligt fängelse som
ny brottspåföljd.

Jag delar uppfattningen att den översyn av
frivårdspåföljderna som nu är aktuell även bör omfatta den villkorliga domen.
Med hänsyn lill dess speciella karaktär torde del visserligen inte vara möjligl
att uppnå några omedelbara effektivitetsvinster i fråga om själva
verkslällighetsinnehållet. Däremot torde sådana fördelar kunna vinnas inom
kriminalvården som helhet, om man utvidgar den villkorliga domens
tillämpningsområde i den riktning som kommittén har föreslagit. En sådan ändring
torde nämligen i första hand få återverkningar i det nuvarande gränsområdet
mellan villkorlig dom och skyddstillsyn och bl.a. medföra en ökad användning
av den förra påföljden på bekostnad av den senare. Man kan i så fall räkna med
att det till slörsla delen blir fråga om alt lill villkorlig dom överföra den
minsl betungade delen av det klientel som med nuvarande ordning omfattas av
skyddstillsynspäföljden. Delta för i sin tur med sig att frivården får ökade
möjligheter alt koncentrera sina insatser på det mera tillsynskrävande
klientelet, något som generellt selt bör vara ägnat atl göra bl. a.
skyddstill-synspåföljden mera effektiv.

Prop. 1982/83:85 65

De
individualpreventiva förutsättningarna för villkorlig dom.

De
nyss redovisade bestämmelserna i 27 kap. 1 § BrB bygger på tanken an domstolen
med ledning av tillgängliga upplysningar om den tilltalades karaktär och
personliga förhållanden i övrigt skall bedöma om det finns risk för att han
kommer att fortsätta an begå brolt. Lagrummet utgår vidare från atl övervakning
eller mera ingripande påföljder - dvs. i praktiken fängelse, skyddstillsyn
eller överiämnande tiU sådan vård som avses i 31 kap. BrB - kan vara bättre
ägnade alt motverka återfall i brott än vad den villkoriiga domen är.
Villkoriig dom får väljas endast om den tilltalade har en så god prognos aft
det finns grundad anledning all anta alt någon av de nyss angivna påföljderna
inte behövs för att avhålla honom från fortsatt brottslighet.

De
förhållandevis stränga krav på en god prognos som sålunda måste vara uppfyllda
betonas också i förarbetena till brottsbalken. Enligt vad som uttalats där bör
domstolen beakta atl påföljden är avsedd för lillfällighetsbroltslingar som
har så god prognos alt några särskilda åtgärder, utöver den varning som den
villkoriiga domen innebär, inle behövs för deras tillrättaförande. Där
framhålls särskilt an villkoriig dom inte slentrianmässigt får beviljas
förslagångsbrotlslingar. En av grundtankarna för påföljden anges vara att
domstolen skall göra elt omsorgsfullt urval med hänsyn till de tiUtalades
fömtsättningar att motsvara det förtroende som en villkoriig dom innebär.
Påföljden anses inte få användas som ett slags belöning för att bronet är
lindrigt eller för att den tilltalade inle tidigare har begått brott. (Se härom
Beckman m. fl.: Kommentar till Brottsbalken III s. 90, jfr även prop. 1962:10,
del C s. 278-283.)

Kommittén har - liksom fö.
tidigare ungdomsfängelseulredningen i betänkandet (SOU 1977:83) Tillsynsdom och
BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgmpp i rapporten Nytt straffsystem - föreslagit
all tillämpningsområdet för villkoriig dom skall utvidgas genom all det
berörda kravet på en god prognos mildras. Ändringen syftar enligl kommillén i
första hand lill all få lill slånd en ordning som innebär all villkorlig dom i
större utsträckning kan användas som påföljd för förslagångsbrotlslingar, någol
som enligl kommittén framstår som önskvärt från flera synpunkter.

Kommittén påpekar bl. a.
att om även lagöverträdare, för vilka prognosen inte kan sägas vara helt god,
åtminstone vid den första lagföringen kan erhålla villkoriig dom, så innebär
della att domstolen vid eventuellt återfall får störte möjligheter att trappa
upp päföljdsvalet utan att fängelsestraff behöver tillgripas. Avståndet lill
fängelse skulle med andra ord bli större även för återfallsbrottslingar, något
som på längre sikt skulle kunna minska användningen av fängelsestraff.

En annan omständighet
som enligt kommittén talar för etl mindre strängt prognoskrav tar sikte på vad
som kan upplevas som en orättvisa i del 5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop.
1982/83:85 66

nuvarande
påföljdssystemet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är visserligen formeUt att
anse som sidoordnade påföljder, men det är ju samtidigt obestridligt all
skyddstillsyn är den mest ingripande av dem. Den kan därför - inte minst av de
dömda - upplevas som en strängare påföljd. Atl den som har en socialt välordnad
situation får villkorlig dom, medan den som pä ett eller annat sätt saknar
denna förutsättning kanske fär skyddstillsyn för likartad brottslighet kan
uppfattas som en olikhet inför lagen. En ordning som innebär alt.villkorlig dom
i större utsträckning kan ådömas förslagångsbrotlslingar är enligt kommittén
ägnad alt eliminera i vart fall en del av denna olägenhet.

Kommittén
har vidare hänvisat till sina samtidigt framlagda ändringsförslag rörande
skyddstillsyn, vilka bl.a. innebär att övervakningen och tillsynen kommer alt
stramas upp och göras mera intensiv. Skyddstillsyn i denna utformning kommer
enligt kommittén inte att lämpa sig för alla dem som med nuvarande ordning döms
till den påföljden. Därtill skall enligl kommittén läggas att skyddstillsyn nu
i viss utsträckning ådöms personer som har ett endast tillfäUigt behov av
sociala hjälpinsatser. Etl visst samband med den frågeställningen har också
kommitténs påpekande alt ett mildare krav på god prognos delvis kan lösa frågan
om påföljdsval för de lagöverträdare som inte har helt god prognos, men som
inte heller kan anses vara i behov av övervakning. Kommittén har vidare betonat
att det är en fördel om del lättare klientelet kan föras bort från den
egentliga frivården så att dess resurser kan prioriteras på dem som är i störst
behov av dem.

Som
en negativ effekt av den föreslagna ändringen räknar kommittén med höjda
återfallssiffror för villkorlig dom. Däremot finns det, enligt kommillén, på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt ingenting som lyder på alt den föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet för villkorlig dom skulle kunna leda till
någon avgörande höjning av den totala brottsligheten.

Med
hänvisning till all den föreslagna ändringen syftar till all villkorlig dom i
större utsträckning skall kunna användas i fråga om förslagångsbrotlslingar
har kommittén framhållit alt delta begrepp inle bör ges en alltför vid
tolkning. Personer som inte tidigare har dömts för brott men som ändå har varit
föremål för mera ingripande åtgärder från de sociala myndigheternas sida på
grund av bl.a. tidigare brottslighet kan således enligt kommittén inte anses
som förslagångsbrotlslingar. Dessutom kan del finnas skäl atl beakta tidigare
åtalsunderlåtdser. Samtidigt har emellertid kommittén framhållit att återfall i
broll inte alltid bör utesluta en tillämpning av viUkorlig dom. Lindrigare
broll och förseelser som endast har lett till bötesstraff bör sålunda inte
utgöra hinder mol villkoriig dom. Inte heller en tidigare villkorlig dom bör
generellt utesluta alt sådan påföljd meddelas på nytt. Den nu rådande
flexibUileten i straffsystemet bör enligt kommittén inte överges.

Prop. 1982/83:85 67

Elt
varaktigt eller omfattande behov av kontroll och hjälp kan enligt kommittén
vara ett skäl att avstå från villkorlig dom till förmån för en mera ingripande
påföljd, och detta även om den tilltalade inte tidigare är straffad eller har
varit föremål för samhällsingripande. Risken för återfall får här tillmätas
avgörande betydelse. Är den risken stor på grund av oordnade sociala
förhållanden, kan det enligt kommittén inte anses lämpligt all påföljden
stannar vid villkorlig dom.

Remissinstanserna
har, som inledningsvis påpekats, genomgående ställt sig positiva till
kommilténs förslag att utvidga tillämpningsområdet för villkorlig dom genom ell
mildare krav på en god prognos hos den tilltalade. Den tveksamhet som har
yppats av några instanser har framför allt tagit sikte på att elt
genomsnittligt sett svårare klientel kommer att få villkorlig dom och att
antalet återfall därför kan väntas bli större inom påföljden. Från någol håll
(kriminalvårdsstyrelsen) har gjorts gällande atl kravet på god prognos inle bör
efterges när det gäller villkorlig dom, eftersom tilltalade som inle har
fullgod prognos kan dömas till den av kommittén samlidigt föreslagna påföljden
villkorligt fängelse. Några remissinstanser har hänvisat till alt del finns
risk för att den föreslagna ändringen kan leda till atl villkorlig dom i
alltför hög grad används för förslagångsbrotlslingar.

Redan av vad jag fömt har
anfört torde framgå all jag i likhet med flertalet remissinstanser till stor
del kan instämma i vad kommittén har anfört. I anslutning till en reform som
syftar lill att bredda och effektivisera frivården framstår det som naturligt
alt även inrikta sig på tillämpningsområdet för villkorlig dom, som är den
minst ingripande påföljden i frivårds-systemet. Även om det står klart alt
användning av villkorlig dom i praxis har ökat väsentligt under den tid
brottsbalken har tillämpats, finns del otvivelaktigt ett betydande utrymme för
att ytterligare utvidga tiUämpningsområdet i den riktning som kommittén har
föreslagit. De möjligheter lill en rationellare användning av frivårdens
resurser som därigenom skapas är enligl min mening ett av det starkaste skälen
för en sådan förändring. Därtill kommer att en klarare gränsdragning mellan
villkorlig dom och skyddstillsyn kan bidra till att göra påföljdssystemel
enklare och mera överskådligt samlidigt som man för dem som återfaller i brolt
får en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden. I elt vidare
perspektiv bör detta i enlighet med vad kommittén har påpekat kunna bidra till
atl minska beläggningen i fängelserna.

Den nuvarande regleringen
kan sägas även i fråga om förslagångsbrotlslingar ställa etl rätt långtgående
krav på dokumentation lill stöd för etl antagande all det i det särskilda
fallet är fråga om tillfällighelskriminalitet. I valet mellan villkorlig dom
och skyddstillsyn torde domstolarna därför vid tveksamhet ofta välja den senare
påföljden och detta även om övervak-ningsbehovel inle är särskilt påtagligt
eller av en tämligen snabbt övergående natur. I den mån särskilda åtgärder
behöver vidtas i sådana fall är dessa vanligen av allmän social natur och
faller inom socialtjänstens an-

Prop.
1982/83:85 68

svarsområde.
Det kan således göras gällande all den nuvarande regleringen är ägnad alt
medföra att frivårdsorganisationen onödigtvis belastas med en hel del fall, där
dess insatser egentligen inle behövs. Detta minskar i sin tur möjlighelerna att
ägna önskvärd uppmärksamhet åt resurserna för de fall där övervakningen och
andra insatser som kan göras från frivårdens sida kanske hade kunnat fylla en
verklig brottsförebyggnade funktion, om det hade funnits slörre möjligheter att
koncentrera resurserna.

Å
andra sidan kan det kanske också hävdas alt den nuvarande regleringen ger
uttryck för förväntningar på frivårdens och den övriga kriminalvårdens
möjligheter att motverka brottslighet som generellt sett knappast är
realistiska.

Regleringen
bygger på den tanken att ju mer ingripande åtgärder som vidtas från samhällels
sida, desto större är sannolikheten för all en ålerfallsrisk kan brytas. Som
har påpekats från kriminologiskl håll förhåller del sig samtidigt så atl de
mera ingripande påföljderna uppvisar avsevärt högre återfallssiffror än den
villkoriiga domen.

Redan
av detta förhällande kan naturiigtvis inle alltför långtgående slutsatser
dras. Såvitt avser fängelse är det emellertid allmänt erkänt att påföljden
snarare ökar än minskar risken för återfall. När det gäller skyddstiUsyn är det
i enlighet med vad som förut har konstaterats inte vetenskapligt belagt att man
utan vidare kan tala om all påföljden generellt selt har en brottsförebyggande
verkan.

Vad
som har sagts nu har lett mig till den slutsatsen atl det är befogal att
justera de i lagen angivna förutsättningarna för att villkorlig dom skall fä ådömas
på ell sådant sätt att man dels utvidgar tillämpningsområdet i synnerhet med
sikte på förstagängsbrottslighet, dels avstår från att i lagen ge ullryck för
förväntningar på kriminalvärden som är orealistiska från erfarenhelsmässig
synpunkt.

Kommittén
har för sin del föreslagit alt fömtsättningarna beskrivs så atl villkorlig dom
får meddelas, om en mera ingripande åtgärd inte påkallas med hånsyn till den
tilltalades personliga förhållanden. Därmed avses, enligt vad som framgår av
betänkandet, dels förslagångsbrotlslingar, dels andra tilltalade vars
personliga förhållanden är sådana alt den aktuella brottsligheten framstår som
en tillfällighet. Enligt min mening kan man mot den föreslagna utformningen
möjligen rikta den invändningen att den inte tillräckligt klart anger detta
syfte. En allmänt hållen hänvisning till atl mera ingripande åtgärder kan vara
påkallade med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden skiljer sig
inte heller myckel från den nuvarande lydelsen av 27 kap. 1§ BrB. Del kan därför
vara svårt atl av en sådan ändring utläsa den nya eller åtminstone delvis
förändrade inriktning som bör eftersträvas.

Rekvisilen
för villkorlig dom bör enligt min mening i stället utformas på sådant sätt att
de såvitt gäller den individualpreventiva bedömningen tar sikte enbart pä
risken för fortsatt brottslighet och innebär att påföljden fär

Prop. 1982/83:85 69

användas,
om det inte framgår atl en sådan risk föreligger. Denna verkan uppnås, om
nuvarande första stycket i 27 kap. I § BrB ersätts med en regel av det
innehållet att villkoriig dom får meddelas för brott på vilket fängelse kan
följa, om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden
finns grundad anledning anta att han kan komma atl göra sig skyldig lill
fortsatt brottslighet. Medan bestämmelsen i sin gällande lydelse tillspetsat
uttryckt kan sägas utgå från att ålerfallsrisk är del normala, kommer
utgångspunkten med den här förordade lösningen snarast all bli den motsatta:
det skall av personutredningen i det särskilda fallet framgå att ålerfallsrisk
föreligger, för att villkorlig dom inle skall kunna komma i fråga från
individualpreventiv synpunkt.

I enlighet med vad jag
förut har utvecklat syftar förslagel i första hand till att göra det möjligt
att i större utsträckning än hittills välja villkorlig dom som påföljd vid
förstagängsbrottslighet. Ålerfallsfrekvensen bland förslagångsbrotlslingar är
ju betydligt lägre än bland dem som tidigare har återfallit i brott. Domen
fungerar då som en första - och oftast en sista -varning för alla dem som gör
sig skyldiga till sådana brott där kriminalvård i frihet över huvud tagel kan
komma i fråga. Den blir etl prov på deras vilja och förmåga att i
fortsättningen avslå från brott. De som inte återfaller kommer aldrig att
belasta kriminalvården, och de som återfaller kommer i allmänhet att vandra
vidare till nästa steg i påföljdsskalan, vilket i normalfallet kommer att vara
skyddstillsyn.

Del nu anförda bör
emellertid inte tas till intäkt för att villkorlig dom på ett onyanserat sätt skall
tillämpas på förslagångsbrotlslingar, så snart hänsynen till allmänpreventionen
gör del möjligl atl avslå från fängelse som påföljd. Givetvis förekommer en hel
del fall vid förstagångsbrotts-lighet då exempelvis den tilltalade lever under
oordnade förhållanden eller det av andra skäl står klart att han inte kan
tillgodogöra sig den varning som den villkorliga domen innebär.

Vad
jag nyss har anfört får inle heller tolkas så all tidigare brotlslighet
nödvändigtvis skall anses utgöra hinder mot alt döma till villkorlig dom. Jag
vill i den delen påpeka alt det före brottsbalkens tillkomst uttryckligen
föreskrevs att villkorlig dom i sin dåvarande utformning inle fick meddelas,
om den tilltalade hade undergått frihetsberövande påföljd inom en lid av fem år
före det aktuella brottet. Undantag från den regeln kunde dock göras, om
synnerliga skäl förelåg. Några motsvarande bestämmelser togs inle in i
brottsbalken. De allmänt hållna riktlinjerna för påföljden bedömdes kunna ge
tillräcklig vägledning även såvitt gällde påföljdens tillämpning på
återfallsbrottslingar. Det ansågs emellertid ligga i sakens natur att
villkorlig dom endast sällan borde komma i fråga för den som tidigare hade fått
villkorlig dom eller undergått en mera ingripande påföljd. (Se härom bl. a.
prop. 1962:10 del C s. 279.)

Numera
tillämpas emellertid enligl vad som framgår av rätlsstalisliken villkoriig dom
i en inte obetydlig utsträckning även i fall dä den tilltalade

Prop. 1982/83:85 , 70

har
lagförts tidigare. Det är naturligtvis inte min mening att denna utveckling
skall brytas. Den omständigheten att en person tidigare har lagförts för brott
behöver ju i belysning av den samlade personutredningen inle alltid innebära
alt risk för fortsatta återfall skall anses föreligga. Även lidsfaktorn torde
här spela en viss roll. Ju längre tid som har förflutU mellan den tidigare
brottsligheten och den nya desto mindre bör betänkligheterna vara mot att döma
tiU villkoriig dom. Även i sådana fall då den tidigare brottsligheten är av
helt annat slag än den som är aktueU i det nya målet bör det generellt setl
vara lättare att få en villkorlig dom än annars.

Hänsyn
måste fortfarande tas lill allmänpreventionen

Redan
av vad jag har anfört i det föregående torde framgå att principen enligl min
mening fortfarande måste vara att villkorlig dom inte bör få användas på ett
sätt som skulle strida mot allmänpreventionens krav (27 kap. I § andra stycket
BrB). Sistnämnda begrepp har dock inle någon en gång för alla given innebörd,
och uppfattningen om vad den allmänna laglydnaden skall anses kräva kan därför
bli föremål för förskjutningar beroende på samhäUsutvecklingen i stort.
Sannolikt har man att räkna med att tillämpningsområdet för villkorlig dom även
i detta hänseende generellt sett kommer att bli föremål för en fortlöpande
utvidgning i praxis på samma sätt som otvivelaktigt har varit förhållandel
under brottsbalkens hitlillsvarande lillämpningstid. Della hindrar givetvis
inle alt utvecklingen på vissa speciella områden kan gå i motsatt riktning och
leda till att utrymmet för att döma lill villkorlig dom där i stället blir
mindre. Jag vill i den delen särskilt peka pä de allt intensivare
ansträngningar som på olika håll görs för an komma till rätta med skilda slag
av ekonomisk bronslighet. Med hänsyn till alt allmänpreventiva skäl här gör sig
gällande med särskild styrka är det enligt min mening naturiigt och riktigt med
en utveckling som innebär att villkorlig dom på detta område tillämpas endasi
med största urskillning.

Bölesmaximum
vid s.k. kombinationsdomar

Kommittén
har som jag tidigare nämnt föreslagit att ramarna för bötesstraffet vidgas för
fall då villkorlig dom förenas med böter genom atl den övre gränsen för antalet
dagsböter höjs till 180 i dessa fall. Förslaget har motiverats med att
möjUgheten att döma till böter vid sidan av viUkoriig dom har visat sig mycket
värdefull när det gäller att av allmän- eller individualpreventiva skäl skärpa
påföljden. I anslutning därtill har kommittén påpekat att mer än hälften av
alla viUkoriiga domar förenas med böter av det här slaget. Kommittén har vidare
framhållit alt den utvidgning av påföljdens tillämpningsområde som behandlats
tidigare även motiverar ökade möjligheter att döma till böter samt att en
höjning av gränsen för bölesmaximum i sig kan bidra till att göra
användningsområdet för påföljden större.

Prop.
1982/83:85 71

Kommittéförslaget
har tillslyrkts eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Från
flera häll har emellertid påpekats atl ändringen kommer att få tämligen
begränsad praktisk betydelse bl. a. beroende på att domstolarna sedan gammalt
är obenägna att använda sig av bölesskalans övre delar. En remissinstans har
uttryckligen avstyrkt förslaget och har därvid hänvisat lill alt den föreslagna
höjningen torde bli verkningslös med hänsyn till de dömdas svaga ekonomi.

För egen del vill jag till
en början framhålla att jag i likhet med kommittén anser att böter kan vara
ett mycket verkningsfullt sätt atl förslärka den villkorliga domen. Atl den
varning som påföljden i sig innebär på detta sätt kan förenas med kännbara
böter kan sålunda i flertalet fall ha ett betydande preventivt värde. Den
praktiska betydelsen av denna kombinationsmöjlighet framgår inte minsl av att
mer än varannan villkorlig dom f n. är förenad med böter av det här slaget.

Böter kan alltså ådömas
tillsammans med villkorlig dom vare sig böter är stadgade för brottet eller ej.
Skalan 1-120 dagsböter tillämpas i dessa fall oberoende av siraffskalan för det
aktueUa brottet. Den villkorliga domen ger ju inte i sig uttryck för någon
straffmätning och detsamma gäller i princip i fråga om antalet dagsböter vid
kombinalionsdom. Bötesstraffet syftar här bl. a. till atl förstärka den
villkorliga domen med åtgärder som är kännbara för den dömde. Antalet-dagsböter
torde mot den bakgmnden i allmänhet fastställas med hänsyn tagen inle bara lill
brottels svårhet och Uknande omständigheter utan även lill den tilltalades
personliga förutsättningar atl tillgodogöra sig den varning som påföljden
innebär. I etl avseende kan man emellertid säga atl de kombinerade böterna
återspeglar ett visst mått av straffmätning. Jag syftar här på sådana fall där
allmänpreventiva hänsyn med betydande styrka talar för fängelsestraff men där
domstolarna av särskilda skål väljer alt i stället meddela ovillkorlig dom. I
sådana fall brukar man i praxis i allmänhet sträva efter alt tillgodose
allmänpreventionens krav genom att ålägga ell relativt högt antal dagsböter. -
Jag vill tUlägga atl dagsbotsbeloppel givetvis även vid kombinalionsdom fastställs
med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden.

Vad jag tidigare har
föreslagit i fråga om den villkorliga domens tillämpningsområde är avsett att
ge underlag för en praxis enligt vilken villkorlig dom i fortsättningen används
i större utsträckning i fråga om förslagångsbrotlslingar och detta även i fall
då den tilltalade inte har fullt ut sä god prognos som i allmänhet krävs f. n.
Ändringen kommer, som jag har påpekat, sannolikt att få sin största betydelse i
det nuvarande gränsområdet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Sannolikt
förhåller det sig på del sättet alt det klientel som därmed förs in i
tillämpningsområdet för villkorlig dom många gånger har en mindre välordnad
ekonomi och all höga böter därför inte sällan kan framstå som alltför
betungande. Å andra sidan finns det inte minst vid förslagångsbroltslighet elt
påtagligt behov av att kunna förstärka påföljden med kännbara böter. En av
fördelarna med

Prop.
1982/83:85 72

dagsbotssystemet
är ju atl det samlade bötesbeloppet kan anpassas efter den tilltalades
betalningsförmåga. När del gäUer just den kategori av tilltalade som avses med
den tidigare föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för villkorlig
dom, torde visserligen i allmänhet den nuvarande skalan vara fullt tillräcklig.
Men en höjning av den övre gränsen för antalet dagsböter kommer sannolikt alt
få betydelse, när det gäller gränsdragningen mellan kriminalvård i frihet och
fängelse. Del är inle helt ovanligt all högsta möjliga antal dagsböter i
kombination med villkoriig dom ådöms när det är fräga om sådan brottslighet där
allmänpreventionen generellt sett kräver fängelse men där domstolen av
särskilda skäl väljer en icke frihetsberövande påföljd. En möjlighet att här
döma ut ännu strängare bötesstraff kan i någon mån bidra till atl utvidga
tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet i förhållande lill
allmänpreventionens krav. Även om det praktiska värdet av all en sådan möjUghel
skapas naturligtvis inle skall överdrivas, anser jag mig av anförda skäl i likhet
med flertalet remissinstanser kunna godta kommittéförslaget. Jag återkommer i
det följande lill motsvarande fråga när del gäller kombinationen skyddstillsyn
- böter (avsnitt 2.3.4.3). Med anledning av ett uttalande under
remissbehandlingen vill jag framhåUa ätt den tilltalades ekonomiska
förhållanden får betydelse enbart när det gäller atl fastställa
dagsbotsbeloppels storlek. Humvida den tilltalade har god eller dålig ekonomi
skall naturligtvis i princip inte inverka vid valet mellan kriminalvård i frihet
och fängelse. Däremot kan del förtjäna påpekas att höga böter inte lämpligen
bör dömas ul på ett sätt som gör att de konkurtcrar med etl eventuellt
skadeståndsanspråk. I sådana fall bör böterna fastställas med hänsyn lagen
lill skadeståndet så all del samlade beloppet inte överstiger vad den dömde kan
betala.

Verkslällighetsinnehållet
i övrigt m. m.

Kommitténs
förslag atl avskaffa del formella verkslällighelsinnehållet i påföljden
villkorlig dom har, som jag påpekade inledningsvis, även del fåll elt övervägande
positivt mottagande under remissbehandlingen. Sålunda har flertalet
remissinslanser ställt sig bakom förslagel atl avskaffa det allmänna
skötsamhetskravet och möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om
fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighet, medan förslagel att avskaffa även
den formella prövotiden däremot kan sägas ha fåll ell någol mera blandat
mottagande.

För
min del vill jag emellertid inle i del här sammanhanget föreslå några ändringar
i vad avser själva verkställighetsinnehållet. De skäl som jag tidigare anfört
till stöd för att inle nu la stäUning till förslaget om påföljden villkorligt
fängelse talar med samma styrka för att man i väntan på alt detta spörsmål får
sin lösning inte heller vidtar några åtgärder i fråga om den villkorliga domens
nuvarande innehåll. Bl. a. vill jag framhåUa att frågan humvida villkorlig dom
skall vara förenad med en formell prövolid och möjligheter tUI undanröjande i
händelse av ny brottslighet under denna

Prop. 1982/83:85 73

prövotid är i högsta grad beroende av det
ställningstagande till behovel av allmänna regler om päföljdsval och
straffmätning bl. a. i återfallssituationer som kan beräknas bli resultatet av
fängelsestraffkommitténs fortsatta arbete.

Vad jag nu har anfört har närmast tagit sikte på frågan om
prövotid och åtgärder vid återfall i brott. Liknande synpunkter kan emellertid
anföras när det gäller möjUgheten alt meddela särskilda föreskrifter om
fullgörande av skadeståndsskyldighet. Där vill jag f ö. även peka på att del,
även om denna möjlighet förhållandevis sällan utnyttjas i praxis, skulle stå i
mindre god överensstämmelse med önskemålet att förstärka målsägandens ställning
att ta bort nuvarande regler i ämnet. Föreskrifter av angivet slag kan sannoUkt
också i en del situationer fylla en pedagogisk funktion.

Eftersom således de viktigaste verkställighelsreglerna vid
påföljden villkorlig dom t. v. bör kvarstå oförändrade finns det enligl min
mening inte heller någon anledning alt vare sig avskaffa del generella
skölsamhelskrav som framgår av 27 kap. 4§ BrB och de sanktioner som anknyter
lill detta eller att ändra påföljdens benämning. Även dessa frågor kan det
emellertid bli anledning att pä nytt ta upp vid den övergripande bedömning som
blir aktuell, när kommittéerna har slutfört sitt arbete.

2.3.4 SkyddstiUsyn 2.3AA AUmänt

Departementsförslaget innebär att skyddstillsynen skall
intensifieras och att innehållet i den pä skilda sätt skall stramas upp.
Avsiklen är atl dessa åtgärder skall kunna leda till att tillämpningsområdet
för skyddstillsynen kan vidgas ytterligare något på fängelsestraffets
bekostnad.

FrivårdskommUténs förslag överensstämmer i huvudsak med
departementsförslagei.

Remissinstanserna välkomnar allmänt en intensifiering och
uppstramning av skyddslillsynen. I frägan humvida dessa åtgärder kan leda till
alt tillämpningsområdet för skyddstillsynen kan vidgas är remissopinionen mera
delad. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.1.)

Skäl för deparlemenisförslaget: SkyddstiUsyn är f.n.
otvivelaktigt den centrala fri vårdspåföljden. Det är mellan skyddstiUsyn och
fängelse som domstolarnas val oftast står i praktiken, när tvekan råder om en
tilltalad skall underkastas frihetsstraff eller erhålla vård i frihet.

Vill man i mycket grova drag karakterisera domstolspraxis
när det gäller området för tillämpning av fängelsestraff, torde det kunna sägas
att fängelse f n. ådöms främst för tre typer av brott. För det första gäller
det mycket grova brott (t. ex. dråp, grovt rån, grovt narkotikabrott) och för
det andra brott som främst av aUmänpreventiva skäl anses kräva ett kort
fängelsestraff (exempelvis rattfylleri). Den tredje kategorin består av brott
som utgör återfall av en gärningsman som tidigare har dömts till icke frihetsberövande
påföljder. Det gäUer här i praktiken främst förmögenhetsbrott.

Prop.
1982/83:85 74

För
valet av fängelse som påföljd spelar vid alla tre typerna av brottslighet
hänsynen till allmän laglydnad stor roll. Beträffande den sistnämnda kategorin
kan domstolarna också sägas väga in i bedömningen att frivårdspåföljder har
visat sig individualpreventivt otillräckliga i sin praktiska tillämpning.

Min
avsikt är att i det följande på grundval av frivårdskommitténs förslag förorda
en del ändringar i fråga om skyddstillsynens innehåll som syftar till alt
påverka domstolarnas val av påföljd. Verkställighetsinnehållet bör enligt min
mening stramas upp på olika sätt, t. ex. genom ändrade regler om övervakningens
igångsättande och utförande och genom elt mera konsekvent bruk av
sanktionssyslemet vid misskötsamhel. Vidare bör finnas goda möjligheter att
inom påföljdens ram skärpa verkställighetsinnehållet vid återfall. Ändringarna
kan sammantagna karakteriseras som en effektivisering av skyddstillsynen.

Denna
effektivisering avses slå igenom både på skyddstillsynens kontrollfunktion och
på dess hjälpfunktion. Som jag tidigare har sagt stöder dessa båda funktioner
varandra i praktiken. En intensifiering av verkställigheten gör det t. ex.
lättare att ge hjälp och stöd till klienterna men torde samtidigt innebära att
det allmänpreventiva värdet av skyddslillsynen höjs. En förhoppning är
naturligtvis att man på båda dessa vägar kan nå del resultatet alt
återfallsbenägenhelen hos klienterna minskar.

Huvudsyftet med en
effektivisering av skyddstillsynen bör i enlighet med kommittéförslaget vara
att påföljden skall kunna fä ell slörre användningsområde på bekostnad av
fängelsestraffet. Det kan mot denna bakgrund ligga nära till hands alt, såsom
också har skett vid remissbehandlingen, efterlysa en precisering av i vilka
nya typfall kriminalvård i frihet bör komma lill användning.

Jag
tror i detta hänseende liksom kommittén atl stora svårigheter möter, om man i
förväg vill peka ul individuella brott eller särskilda situationer där de
ändrade reglerna omedelbart får tillämpning. Snarare kan lägel, om riksdagen
antar de nya reglerna, beskrivas så atl domstolarna i alla de fall där
päföljdsvalet står mellan fängelse och vård i frihet får ytterligare en vikt
alt lägga i vågskålen för frivård. Lagändringarna bör med andra ord kunna
utgöra underiag för en fortlöpande utvidgning av frivårdspåföljdernas
tillämpningsområde inom straffsystemet i stort. Allt tyder emellertid på att
det blir inom den tredje av de nyss beskrivna kategorierna som ändringarna får
sin praktiskt sett största betydelse, nämligen vid upprepade återfall i främst
förmögenhetsbrott där i dag fängelse brukar tillämpas.

F.
n. finns den formella gränsen vad gäller brottets svårhet att skyddstiUsyn
inle får ådömas för brott, som har elt slraffminimum på elt år eller högre.
Undantag kan dock göras, om det föreligger "särskilda skäl". Före en
lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1980 krävdes "synnerliga
skäl" för att döma tiU skyddstillsyn för ett brott med ett sådant
slraffminimum.

Prop.
1982/83:85 75

-
Med hänsyn till önskemålet all vidga tillämpningsområdet för skyddstillsynen
har frivårdskommittén diskuterat om de nu angivna kraven för alt döma till
skyddstillsyn skulle kunna mjukas upp ytterligare eller slopas helt. Kommittén
har för sin del - ochjagdelar här kommitténs uppfattning - ansett atl den
utsträckning av gränsen som gjordes den 1 januari 1980 bör vara tillräcklig
även med tanke på de förändringar av påföljdens utformning som kommittén
föreslår. Jag vill emellertid understryka alt vad som skall inbegripas under
uttrycket "särskilda skäl" naturligtvis kan väntas undergå en
fortlöpande förskjutning i takt med bl.a. de nya reglernas genomslag i praxis
liksom den ökade insikten om fängelsestraffens skadlighet.

När
det sedan gäller fömtsättningarna på det personliga planet står det klart att
det alltjämt bör krävas att den tillsyn och den hjälp som frivården kan stå för
behövs för att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig
verksamhet. Enbart etl behov av stöd eller hjälp bör däremot inte vara tillräckligt:
i sådana fall bör behovel tillgodoses genom andra organ än frivården, främst
socialtjänsten. Laglexlen bör enligl min mening jämkas någol för att sambandet
mellan behovel av övervakning och hjälpåtgärder å ena sidan och risken för
återfall i brott å den andra skall klart markeras. Samtidigt bör en justering
göras som ger uttryck ål tanken att man inte får ha verklighetsfrämmande
förväntningar på påföljdens effekter i aktuellt hänseende. Jag återkommer till
detta i specialmotiveringen.

I
det följande avser jag att ta upp de olika aktuella delförslagen till ändringar
i skyddstillsynens utformning. Redan här kan förulskickas all myckel av vad som
sägs om skyddstillsynen enligl min mening också bör äga tillämpning pä dem som
är villkorligt frigivna från fängelsestraff Till vad som bör gälla för dessa
återkommer jag i avsnitt 2.3.5.

2.3.4.2
Tillsynen av den dömde

Departementsförslaget:
Ansvaret för tillsynen av den dömde flyttas från övervakningsnämnden lill
skyddskonsulenlen. Möjligheter öppnas för alternativa former av tillsyn.
Övervakare förordnas i regel redan av domstolen.

Frivårdskommitténs
förslag överensstämmer med deparlemenisförslaget.

Remissinslanserna
är i regel positiva till kommittéförslagen. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.2.)

Skäl
för departementsförslaget: Övervakningen av dem som har dömts lill
skyddstillsyn handhas f n. formellt av övervakningsnämnderna. Nämndernas
möjligheter atl sköta denna uppgift är i praktiken små. Flera utredningar -
övervakningsnämndulredningen i betänkandet SOU 1975:16,
ungdomsfängelseulredningen och nu senast frivårdskommittén - har därför
föreslagit att ansvaret går över på skyddskonsulenten.

Frivårdskommittén
utgår från att övervakningsnämnderna skall avskaf-

Prop.
1982/83:85 76

fas.
Jag kommer senare (avsnitt 2.4) att föreslå atl övervakningsnämnderna behålls
med reducerad organisation. Även om nämnderna således kommer alt finnas kvar,
delar jag uppfattningen atl skyddskonsulenlen, som i del praktiska arbetet
under lång lid har haft hand om övervakningarna, även formellt bör ha ansvaret
för dessa. En ändring med denna innebörd bör alltså göras i brottsbalken. En
domstol som dömer till skyddstillsyn bör i domen, i likhet med vad som nu
gäller beträffande övervakningsnämnderna, ange vilken skyddskonsuleni som skall
handha övervakningen.

Att
ansvaret för övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt läggs på
skyddskonsulenlerna får, som kriminalvårdsstyrelsen påpekar i sitt remissvar,
återverkningar på den slällning som kriminalvårdsverket och då främst kriminalvårdsregionernas
chefer har. Den oklarhet som f.n. kan sägas råda om hur regionchefens ansvar
för övervakningsverksamheten inom regionen förhåller sig till
övervakningsnämndens ledningsansvar undanröjs samtidigt som förutsättningar
skapas för en väsentlig effektivisering av frivården. Följden av den ordning
som jag här har förordat blir nämligen alt regionchefen får ansvaret för
samordningen av verksamheten på frivårdens område inom regionen. Han får alltså
även för frivården den ledningsfunktion som han redan i dag har för
lokalanslalter och häkten. Häri ligger att regionchefen får tillsyns- och
inspektionsskyldighet liksom skyldighet att meddela allmänna riktlinjer för
frivårdsverksamheten inom regionen. I fråga om sådana enskilda beslut enligt brottsbalken
som har rättsverkningar i egentlig mening bör dock skyddskonsulenlen ha etl
självständigt ansvar. I enlighet med vad kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit
vid remissbehandlingen bör den angivna ordningen markeras i brottsbalken. Jag
återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

Som
övervakare fungerar f n. dels tjänstemän hos skyddskonsulenten, dels lekmän.
Endast en övervakare kan förordnas per klient. Den 1 januari 1974 övervakades
2372 personer av tjänstemän. Motsvarande siffra den I januari 1982 var 4703.
Ökningen får bl.a. ses mot bakgrund av det ökade inslaget dömda med svår social
missanpassning, främst alkohol- och narkotikamissbruk, särskilt i
storstäderna.

Del
kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att den ökning av resurserna för fri
vården som blivit en följd av 1974 ärs kriminalvårdsreform har inneburit att
frivårdstjänstemännen successivt har kunnat ta större del i del praktiska
övervakningsarbetet även i fråga om de ärenden där de inte själva är
övervakare. Något tUlspetsat uttryckt skulle man därför kunna säga att
skillnaden mellan tjänstemanna- och lekmannaöver-vakningar nu huvudsakligen
består i alt tjänstemännen i de senare ärendena har en lekman vid sin sida som
hjälp med övervakningen.

Det
kan emellertid inte nog understrykas att lekmannaövervakarna är av mycket stort
värde för frivården. Förutom alt de utgör elt väsentligt resurstillskott, har
de i vissa fall lättare än tjänstemännen att hålla kontakt

Prop. 1982/83:85 77

med
de dömda, särskilt i glesbygder och under fritid. Lekmännen har också en viktig
uppgift i att föra samman de dömda med personer som är anpassade i samhället.
Erfarenheten visar även att lekmännen har betydelse genom att hos allmänheten
öka förståelsen för klienternas-ömtåliga situation och därmed även underlätta
deras rehabilitering.

Över
huvud taget bör framhållas alt en ordning enligl vilken en tjänsteman och en
lekman är engagerade i övervakningen av den dömde erbjuder stora fördelar.
Möjlighel finns då atl organisera samarbetet på det sättet att tjänstemannen
lägger tonvikten på kontrollfunktionen medan övervakaren kan fungera mera som
"kontaktperson" och svara för den verksamhet som går ut på att främja
den dömdes anpassning i arbetslivet liksom hans engagemang i föreningsliv eller
andra fritidsaktiviteter av olika slag. Därmed blir det också lättare att
rekrytera övervakare från exempelvis fackföreningsrörelsen, eftersom uppgifter
av detta slag har en naturlig anknytning i den sociala och kamratstödjande
verksamhet som denna i stor omfattning redan nu bedriver. Självfallet är det av
bl.a. praktiska och ekonomiska skäl dock inte möjligt att tillämpa en sådan
ordning i alla ärenden.

Som
nyss har konstaterats har andelen tjänslemannaövervakningar ökat pä senare tid.
Ökningen ligger inte fullt ul på den nivå som avsågs vid 1974 års
kriminalvårdsreform. Med hänsyn till de fördelar man enligt del nyss anförda
kan nå genom en kombination mellan tjänstemanna- och lekman-naansvar anser jag
inle att man nu bör sträva efter att ytteriigare öka andelen
tjänslemannaövervakningar. Angeläget är givelvis att tjänstemän förordnas i
sådana fall där det från början står klart att klienten erbjuder sådana problem
alt det skulle bli en alltför tung uppgift för en lekman att ha det omedelbara
ansvaret för tillsynen.

Frivårdskommittén
har rekommenderat att man öppnar möjlighet till en större variation i
tillsynsformerna, främst för atl uppmuntra den strävan atl pröva nya
övervakningsformer som har gett sig till känna inom frivården. Även enligt min
mening bör en sådan möjlighet öppnas. I enlighet med de riktlinjer som
kommittén har dragit upp kan man tänka sig en rad olika former som i formellt
hänseende bl.a. kännetecknas av att en eller flera personer förordnas all
biträda övervakaren.

Som
jag nyss nämnde är del redan i dag så när en lekmannaövervakare förordnas att
minst två personer är engagerade i tillsynen av den dömde, den handläggande
tjänstemannen och övervakaren. Att under sådana förhållanden utse ytterligare
en lekman i samma ärende bör komma i fråga endasi när det är påkallat av
särskilda behov hos klienten. Sådana behov kan föreligga om den dömde har en
särskilt svär social situation eller om del är motiverat av geografiska skäl,
t. ex. därför att klienten vistas tillfälligt på annan ort på grund av placering
pä behandlingshem eller värnpliktstjänstgöring.

Lagen
bör även tillåta alt man prövar olika former av vad som brukar

Prop.
1982/83:85 78

kallas
gmppövervakning, dvs. flera personer som har etl gemensamt övervakningsansvar
för en grupp av klienter. Även i detta fall bör dock gälla att endast en person
förordnas som övervakare. En lämplig ordning kan troligen ofta vara att
handläggaren förordnas som övervakare och de övriga att biträda med
övervakningen.

En
annan form av kompletterande tillsyn av den dömde är atl en kontaktman
engageras på arbetsplatsen eller i anslutning till den dömdes bostad eller
fritidssysselsättning. Anpassningsgmpper och olika former av s.k.
fadderverksamhet erbjuder andra exempel. Att på della sätt låta en ytterligare
person överta ett eller flera momenl i övervakningen innebär elt naturligt sätt
att koppla in fackliga sammanslutningar, folkrörelser och andra organisationer
i ansträngningarna alt anpassa de dömda till samhället.

Med hänvisning lill del
anförda föreslår jag alt brottsbalkens regler om övervakning ändras så alt det
blir möjligt för frivården all i större utsträckning än hittills använda sig
av olika övervakningsformer. Del saknas anledning alt i brottsbalken styra
valet av de former som kan komma till användning på annat sätt än att det
uttryckligen bör föreskrivas atl en eller flera personer kan förordnas att
biträda vid övervakningen. .

Övervakare
förordnas f. n. av övervakningsnämnden. Interimistiskt kan även
skyddskonsulenten förordna övervakare. Om ett namnförslag finns tillgängligt
redan under rättegången, kan domstolen direkt utse övervakare i samband med
domen.

Den gällande ordningen
medför att det ofta inle finns någon övervakare förordnad när övervakningen
böriar. Som jag senare (avsnitt 2.3.4.10) skall utveckla är den första tiden
efter domen myckel viktig från rehabiliterings-synpunkt. Jag kommer därför att
föreslå att verkställigheten i regel startar från dagen för domen. Det är då
uppenbart atl ocksä övervakaren i regel bör vara utsedd vid denna tidpunkt.
Domstolen bör således som regel utse övervakare samtidigt som den dömer lill
skyddstillsyn. Bara i undanlagsfall, såsom när verkställigheten av
övervakningen skjuls upp eller del lill följd av särskilda omständigheter inte
har gäll att finna en lämplig person före domen, bör domstolen underlåta alt
förordna övervakare.

För alt systemet skall
kunna fungera bör del åligga frivården atl i samband med personundersökningen
lämna förslag till övervakare. Om det inte står klart att fråga är om ett fall
med speciella komplikationer, bör i första hand en lekman föreslås. Är detta
inte möjligt, bör som övervakare föreslås den handläggare på
skyddskonsulentexpedilionen som ansvarar för ärendet. Att del finns en
övervakare förordnad vid övervakningslidens början får nämligen anses som ett
så väsentiigl intresse atl det väger tyngre än den nackdel det innebär att
klienten eventuellt får byta övervakare senare. Om en domstol överväger all
döma lill skyddstillsyn utan alt någon aktuell personundersökning eller ett
yttrande från skyddskonsulenten föreligger, bör domstolen som regel på annat
sätt inhämta upplysning om vem som kan förordnas som övervakare.

Prop.
1982/83:85 79

Mitt
förslag i den här delen leder till atl vissa ändringar bör göras i brottsbalken.
Jag ålerkommer lill delta i specialmoliveringen.

Jag
vill i detta sammanhang också peka på att det i många fall finns möjlighet atl
inleda frivårdsarbetet redan före övervakningstidens början genom att en
förtroendeman enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål
förordnas. Enligl lagen kan skyddskonsulenten förordna en förtroendeman för en
brollsmisstänkt som är i behov av personligt stöd eller annan hjälp. En
ytterligare förutsättning är att den misstänkte samtycker till etl
förordnande. EnUgt min uppfattning bör förtroendeman kunna utses oftare än vad
som f.n. synes vara förhåUandet. Genom atl förordna den lUltänkte övervakaren
som förtroendeman kan skyddskonsulenlen verka för att övervakningsarbetet får
en så god start som möjligt.

2.3.4.3
S. k. kombinationsdomar

Departementsförslaget:
Möjligheten atl i vissa fall kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller
fängelse behålls. Del högsta antalet dagsböter som härvid kan ådömas höjs från
120 till 180.

Frivårdskommitténs
förslag överensstämmer med departementsförslagei.

Remissinstanserna
motsätter sig inte kommitténs förslag atl höja bölesmaximum. Mänga anser dock
all förslagel har endast liten praktisk betydelse. Enligl nägra instanser bör
påföljdskombinationen skyddstiUsyn och fängelse slopas, om villkorligt fängelse
införs. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.3.)

Skål
för departementsförslagei: Enligl 28 kap. 2 och 3 §§ BrB kan skyddstillsyn
förenas med ett bötesstraff om högst 120 dagsböter eller med ett fängelsestraff
om lägst 14 dagar och högsl tre månader. Böter kan ådömas både av
allmänprevenliva skäl och av individualpreventiva. Kombinationen av
skyddstiUsyn och fängelse kan däremot väljas bara av allmänpreventiva skäl.

Enligt
34 kap. 6 § BrB kan böter eller fängelse användas också i förening med en dom
på fortsatt skyddstillsyn.

Möjligheten
att jämte skyddstillsyn döma lill böter fyller ett klart behov och bör finnas
kvar. Liksom hittills bör böter kunna utdömas både av allmänprevenliva och
individualpreventiva skäl.

Den
är 1976 införda möjligheten all döma till böter även i förening med dom på
fortsatt skyddstillsyn har visat sig fä särskild betydelse för att vidga
skyddstillsynens användningsområde. För all ytterligare vidga ramarna för
användningen av skyddstillsyn kan man i enlighet med frivårdskommitténs
förslag överväga att höja bölesmaximum från 120 till 180 dagsböter. Visserligen
torde man inte kunna räkna med atl den övre delen av den utvidgade
böleslalituden får praktisk betydelse lika ofta som den föreslagna övre delen
av skalan för böter som döms ut vid sidan av en villkorlig dom (jfr avsnitt
2.3.3). Den som döms till skyddstillsyn, särskilt fortsatt skyddstiUsyn, torde
nämligen inte sällan sakna möjlighet att betala

Prop. 1982/83:85 80

större bötesbelopp. Denna omständighet bör dock som jag
ser det inle hindra en ändring av angiven innebörd. Det är enligt min mening en
fördel att lagen rymmer möjligheten att döma till skyddstillsyn jämte etl
myckel kännbart bötesstraff för de fall, låt vara inte alltför frekventa, då en
domstol med hänsyn till bl.a. den tilltalades ekonomiska förhållanden bedömer
det som realistiskt all välja en sådan påföljdskombinalion, som otvivelaktigt
får etl högt allmänprevenlivt värde och därigenom kan vara elt alternativ lill
fängelse. Jag förordar alltså att kommittéförslaget i den här delen genomförs.

Påföljdskombinationen
skyddstillsyn och elt kortvarigt fängelsestraff, som infördes när instituten
ungdomsfängelse och skyddstillsyn jämte anstaltsbehandling avskaffades är
1980, har visat sig praktiskt betydelsefull och bör finnas kvar. TillgängUga
statistiska uppgifter visar i själva verkel att kombinationen har använts i en
omfattning som inte fullt ut torde ha varit förutsedd vid lagstiftningens
tillkomst. Jag vill med anledning härav erinra om att denna påföljdskombination
får användas bara av allmänprevenliva skäl. Avsikten har framför allt varit
alt den skulle ersätta resp. vara ett alternativ lill längre frihetsberövanden
i form av ungdomsfängelse och vanligt fängelse. Syftet med anslaltsvislelsen
skulle vara alt för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en
betydligt allvarligare påföljd tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment
av skärpa. Del betonades särskilt atl kombinationen inte skulle användas som
ett medel alt skärpa skyddstillsynspäföljden för fall då tidigare skyddstiUsyn
utan an-stallsbehandUng tillämpats (prop. 1978/79:212 s. 54-55 och 74). Någon
anledning alt ändra förutsättningarna för atl välja den nu aktuella
påföljds-kombinationen finns inle enligt min mening, och de angivna uttalandena
bör alltjämt äga giltighet. Här kan ytterligare hänvisas lill etl av högsta
domstolen nyUgen avgjort rättsfall (NJA 1982 s. 17).

2.3.4.4 Påföljdstid

Departementsförslaget: Övervakningsliden för normalfallen
förkortas från två till elt år samlidigt som övervakningen intensifieras. Den
lid skyddstillsynen varar, prövoliden, blir oförändrad, tre år.

FrivårdskommUténs förslag: Både övervakningstiden och
prövotiden sänks till ett år.

Remissinstansernas
reaktioner är blandade både när del gäller förslagel till förkortning av
övervakningsliden och när det gäller förslagel lill förkortning av prövotiden.
(Se bilaga 3 avsnitt 3.2.4.)

Skäl för
departementsförslagei: Skyddstillsyn pågår f. n. under en prövotid av tre år.
Denna tid kan inle förkortas. Från prövotidens början skall övervakning äga
rum. Om övervakning inte längre behövs, skall den upphöra. Efter elt år skall
behovet av övervakning alltid omprövas. Övervakning, som inte upphört
tidigare, upphör automatiskt efter två år. Vid särskilda skäl kan den dömde
dock ställas under övervakning även under

Prop.
1982/83:85 81

det
tredje prövotidsåret. Så länge prövotiden pågår kan övervakning återupptas, om
det behövs. Sammanfattningsvis innebär alltså gällande ordning att övervakningen
pågår i regel minsl etl år, normalt två år och högst tre år.

Övervakning
av den dömde är det grundläggande innehållet i skyddstillsynen. Övervakningen
bör rimligen pågå så länge alt frivården får möjlighet att fylla sina
uppgifter, dvs. att verka för atl den dömde inle återfaller i brott och för atl
hans anpassning i samhället även i övrigt främjas.

Olika
undersökningar (se SOU 1981:90 s. 80-82) visar an risken an de som dömts till
skyddstillsyn återfaller i brott är störst under den första tiden av
verkställigheten. Några studier visar t. ex. atl, av dem som återfallit inom
tre år från domen, hälften har återfallit inom sex månader och tre fjärdedelar
inom ett år. Av undersökningarna har vidare framkommit att, om man successivt
räknar bort dem som redan återfallit, risken för återfall är störst under de
allra första månaderna efter domen. Risken kan därefter sägas sjunka konstant
fram till omkring tolfte månaden, då den stabiliseras pä en tämligen låg nivå.

Intresset
att motverka återfall i brott synes alltså i flertalet fall knappast kräva en
längre övervakningstid än ett år. Å andra sidan ger de återgivna
undersökningsresultaten anledning att överväga om inle de brottshindran-de
insatserna kan förstärkas under det första året efter domen.

Från
frivårdens sida har man åtminstone tidigare ansett det värdefullt att ha så
lång tid som två år på sig i behandlingsarbetet. Föreningen Sveriges
frivårdstjänsiemän framhåller vid remissbehandlingen all en majorilet av
frivårdarna alltjämt hyser denna uppfattning. Arbetet med alt motivera
klienterna, få i gäng en mognadsprocess hos dem och utveckla deras förmåga att
reda sig i samhället tar enligt föreningen lång tid.

En
annan omständighet som skulle tala mot att förkorta övervakningstiden i
normalfallen är att en avkortning skulle kunna uppfattas som en mildring av
skyddstillsynen. En sådan effekt, som uppenbarligen måste undvikas om man vill
behålla och helsl vidga skyddslillsynens användningsområde, skulle dock kunna
motverkas genom alt man intensifierar övervakningens innehåll.

För
egen del har jag, liksom kommittén, funnit alt övervägande skäl talar för alt
övervakningstiden i normalfallen avkortas från två till ell år. Redan med en
övervakningstid på ett år läcker man nämligen som har framgått väl den tid då
slörsla återfallsrisken år för handen. Genom att det andra övervakningsåret
slopas för flertalet fall uppnås den väsentliga vinsten att man frigör resurser
som kan användas till en effektivare insats under det första året och alt
frivårdsorganisationen stimuleras atl intensifiera ansträngningarna under
denna tid. Detta fömtsätter bl. a. att slörre uppmärksamhet än i dag ägnas åt
att övervakningsarbetet snabbt kommer i gång. Jag vill här erinra om vad jag
tidigare sagt om möjligheten all förordna förtroendeman och andra åtgärder för
alt övervakningsarbetet skall få en 6 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop.
1982/83:85 82

så
god start som möjligt (avsnitt 2.3.4.2). I del följande kommer jag att gå in på
andra förslag som syftar till att intensifiera övervakningen.

All
jag sålunda har stannat för alt prioritera en mera intensiv insats under
kortare tid framför den nuvarande ordningen innebär emellertid inte all jag
anser alt det bör helt saknas möjligheter lill en längre övervakningstid.
Denna fråga hänger emellertid samman med spörsmålet huruvida ordningen med en
särskild lid för skyddslillsynens varaktighet, prövotiden, alltjämt bör bestå.
Jag övergår därför till att först behandla den frågan.

Frivårdskommittén
har föreslagit atl även tiden för själva varaktigheten av
skyddslillsynspåföljden förkortas lill etl år. Kommitténs motivering är
väsentligen atl prövo- och övervakningsliderna därmed skulle sammanfalla och
begreppet prövolid kunna utmönstras, vilket skulle göra systematiken enklare.

Till
förmån för kommittéförslaget talar det förhållandel atl skyddstillsynens
innehåll sannolikt skulle bli mera lättbegripligt för olika kategorier berörda,
främst naturligtvis de dömda, om man låter prövo- och övervakningstiderna
sammanfalla. Enligl min uppfattning finns del dock en påtaglig risk all
påföljden skyddstiUsyn skulle uppfattas som mindre användbar än annars om
påföljdstiden minskas till en tredjedel. Atl prövoliden är så lång som tre år
innebär att det under förhållandevis lång lid finns möjlighel att, framför allt
vid återfall men även någon gång vid annan misskötsamhel, undanröja
skyddstillsynen och bestämma en annan påföljd. Detta har otvivelaktigt sill
värde från allmänprevenliv synpunkt och torde inverka på domstolarnas
benägenhet alt i tveksamma fall välja skyddstillsyn framför fängelse. Även
möjligheten att övervakning i vissa undanlagssiluationer, som jag strax
återkommer till, kan komma till stånd också under tid senare än elt år efter
domen torde ha betydelse i angivet hänseende. För all inle etl grundläggande
mål för reformförslagen - att öka utrymmet för kriminalvård i frihet — skall
motverkas föreslår jag atl ordningen med en särskild prövolid behålls och all
även längden av liden får vara oförändrad.

Della
ställningstagande innebär alt del alltjämt finns utrymme för möjlighelerna att
förlänga resp. återuppta övervakningen. Enligt min mening måste det emellertid
starkt understrykas att denna möjlighet bör förbehäF las undanlagsfall och alt
frivårdsorganisalionens ansträngningar normalt bör koncentreras till del första
året. Förlängning eller återupptagande av övervakning bör inte som nu få
beslutas enbart på den grunden att den dömde anses ha behov av övervakning. Jag
föreslår atl sådana beslut i fortsättningen skall kunna meddelas endasi som en
åtgärd vid misskötsamhel under prövotiden eller av domstol i samband med ny
lagföring. Att del därvid även måste förutsättas atl den dömde behöver
övervakning är självklart.

2.3.4.5
Kontaktfrekvens

Departementsförslagei:
Kontakterna mellan frivården och de dömda skall intensifieras under
övervakningsliden. Kontaklfrekvensen i det en-

Prop. 1982/83:85 83

skilda fallet skall alltjämt bestämmas med hänsyn lill den
dömdes individuella behov.

Frivårdskommitténs förstag: Kontaklfrekvensen skall vara
så hög atl kontakten av den dömde upplevs som etl regelmässigt inslag i hans
livsföring. Kontakten bör regleras fastare. Konlaktliden under den ettåriga
övervakningstiden bör normalt uppgå lill minsl 50 timmar.

Remissinstanserna instämmer genomgående i förslaget all
kontakten skall innebära ell regelmässigt inslag i den dömdes livsföring men
många är kritiska mot förslagel alt ge generella normer för kontaklfrekvensen.
(Se bilaga 3 avsnitt 3.2.5.)

Skäl för deparlemenisförslaget: Det grundläggande innehållet
i skyddslillsynen utgörs som jag tidigare har sagt av alt den dömde slår under
övervakning. F. n. åligger det i princip frivården atl ta initiativ till att
kontakten upprätthålls mellan frivården och den dömde (26 kap. 13 § BrB).
Övervakningsnämnden kan vidare enligt 28 kap. 6 a § BrB ge den som dömts till
skyddstillsyn - men inte den som är villkoriigt frigiven - en särskild
föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen, t.ex. på vilket sätt och i
vilken omfattning den dömde skall hälla kontakt med övervakaren. Vissa
ytterligare föreskrifter finns i frivårdsförordningen (1977:329), bl.a. om aft
övervakaren "regelbundet" skall sammanträffa med den dömde (31 §).

Frivårdskommittén anser alt skyldigheten för den dömde alt
hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör ges ell fastare innehåll.
Så kan ske genom att man i frivårdsförordningen eller i de av kriminalvårdsstyrelsen
utfärdade verkslällighetsföreskrifterna lill denna lar in aUmänna föreskrifter
om vad som skall anses som normal kontaktlid. Kommittén förordar alt
kontakttiden mäts i total tid under övervakningsårel och alt den normalt är
minst 50 timmar. Förslaget har som nämnts fått etl blandat mottagande vid
remissbehandlingen.

För egen del vill jag till en böijan framhålla alt del
grundläggande innehållet i skyddstillsynen även i fortsättningen bör bestå i en
skyldighet för den dömde att hålla kontakt med frivården. Del är enligl min
mening självklart atl regelbundna och täta kontakter mellan frivårdens representanter
och den dömde är en fömtsänning för all en dom på skyddstillsyn skall få etl
meningsfullt innehåll. Den koncentration av frivårdens resurser till ett
övervakningsår för flertalet fall som jag nyss har förordat bör uppenbariigen
främst la sig uttryck i att övervakningen blir mera intensiv under det första
året, då erfarenhetsmässigt återfallsrisken är särskilt stor och olika insatser
i rehabiliteringssyfte kan behöva påböijas.

Som har framhållits vid remissbehandlingen står del
samlidigt klart all vaije fall måste bedömas individuellt. Särskilda
förfallningsföreskrtfter om en viss konlaktfrekvens skulle därför, som
kriminalvårdsstyrelsen uttrycker saken, riskera all leda till en
ambitionssänkning i de svåra fallen och en tom mtin i de enklare. För ati
säkerställa frivårdens möjligheter att anpas-

Prop.
1982/83:85 84

sa kontaktfrekvensen efter den dömdes personliga och
ibland från tid till annan växlande behov vill jag inle förorda alt bindande
föreskrifter meddelas i detta ämne.

I åtskUliga fall kan det emellertid uppenbarligen vara av
värde alt en särskild föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning den
dömde skall vara skyldig att hålla kontakt med företrädare för frivården
meddelas redan från början. Jag återkommer lill delta i avsnitt 2.3.4.8. Denna
fråga bör, som bl.a. Föreningen Sveriges frivårdstjänsiemän framhåller, alllid
diskuteras noggrant vid övervakningens början. Enligl min mening bör della
tydligare markeras i frivårdsförordningen. Jag avser att anmäla den aktuella
frågan för regeringen, om riksdagen godkänner föreliggande förslag.

2.3.4.6 Intensivövervakning

Departementsförslaget: Särskilda regler om s. k.
inlensivövervakning införs inle. Den dömdes behov under övervakningsliden blir
alltjämt avgörande för graden av övervakningens intensitet.

FrivårdskommUténs förslag: I samband med dom på
skyddstillsyn får domstolen meddela föreskrift om intensivövervakning under
viss tid, minsl en och högsl fyra månader.

Remissinstanserna: Förslagel har fåll ell blandat
mottagande. (Se bilaga 3avsmtt 3.2.6.)

Skäl för
departementsförslaget: Som framgår av del närmast föregående avsnittet finns f
n. inga preciserade regler om vilken intensitet kontakten mellan frivården och
den dömde bör ha. Denna fråga avgörs fortlöpande under verkslällighetstiden med
hänsyn främst tiii de praktiska behoven av kontakter.

I den
kriminalpolitiska diskussion som har förts på senare år här tanken väckis atl
en eller flera frivårdspåföljder som innefattar en intensivare tillsyn än den
nuvarande skyddstillsynens borde införas. Förslag i denna riktning har sålunda
förts fram både av BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp i rapporten Nytt
straffsystem och av ungdomsfängelseulredningen i betänkandet Tillsynsdom. På
grundval av dessa förslag och remissvaren över dem har frivårdskommittén nu
återkommit till frågan och även för sin del förordat atl en möjlighel alt
formellt få lill stånd en intensivare övervakning än vad som är normall vid
skyddstillsyn införs. Däremot har kommittén avvisat tanken atl införa
inlensivövervakning som en särskild påföljd. Kommilténs förslag har följande
innebörd.

När en
domstol dömer till skyddstiUsyn får den meddela en särskild föreskrift om
inlensivövervakning. Endasi domstol får meddela en sådan föreskrift. För all
förordna om inlensivövervakning krävs både alt den tilltalade behöver intensiv
tillsyn och atl del begångna brottet har särskilt högt straffvärde. Endera
förutsättningen räcker alltså inle. Den grundläggande förutsättningen är dock
atl en särskilt intensiv kontakt mellan lag-

Prop.
1982/83:85 85

överträdaren
och frivärden är individualpreventivt motiverad. Kravet atl brottet - i sig
eller därför att det utgör återfall - har etl högt slraffvärde medför enligt
kommittén alt en föreskrift om inlensivövervakning kan utgöra en lämplig
"upptrappning" efter återfall för den som tidigare dömts till
kriminalvård i frihet. På så sätt kan en utvidgning av skyddstillsynens
användningsområde göras.

Intensivövervakningen bör
enligt kommitténs förslag bestå i en kontaktfrekvens som är dubbelt så hög som
den som är förenad med den ordinära övervakningen. En föreskrift om
intensivövervakning måste anses som mycket ingripande och bör därför alltid
vara tidsbegränsad. Kommittén rekommenderar atl en sädan föreskrift skall gälla
lägst en och högsl fyra månader.

Vid
remissbehandlingen har många instanser ställt sig bakom förslagel. Andra är
dock kritiska.

Kritikerna har bl.a.
framhållit alt vaije klient som står under övervakning bör få den övervakning
som motiveras av hans behov. Detta kan enligl kritikerna tillgodoses inom ramen
för en vanlig dom på skyddstiUsyn. Den nuvarande ordningen har vidare enligt
nägra remissinslanser den fördelen all konlaktintensiteten fär bestämmas av
verkslällighetsmyndig-heterna, som har de bästa förutsällningarna alt
fortlöpande pröva vilken intensitet i kontakterna som behövs.

För
egen del ställer jag mig liksom flera remissinstanser till en början tveksam
till tanken att låta en av fömtsättningarna för en föreskrift om
intensivövervakning vara atl den är motiverad av brottets straffvärde. Detta
skulle som jag ser del stå i mindre god överensstämmelse med en av
grundtankarna bakom frivårdssyslemet, nämligen att frivårdens insatser skall
anpassas efter behovel av brottsförebyggande och sociala åtgärder i det
särskilda fallet.

Om man som jag alltså inle
är beredd atl godta atl hänsynen till del begångna brottets slraffvärde
tillmäts självständig betydelse när man avgör om övervakningen vid dom på
skyddstiUsyn skall vara mera eller mindre intensiv, återstår all la ställning
till om frågan om övervakningens intensitet lämpligen bör avgöras före
straffverkställigheten av domstol utifrån rent individualpreventiva synpunkter
eller som nu av verkställighetsorganen.

Tanken
att intensifiera övervakningen för de lagöverträdare som behöver mera stöd och
kontroll än andra för all inte återfalla i brott är självfallet naturlig och
riklig. Jag har förståelse för all kommitténs förslag att domstol skall kunna
ge föreskrift om intensivövervakning av många har mottagits positivt. När man
skall ta ställning till kommittéförslaget, är del dock enligl min mening av
avgörande betydelse om det är lämpligt och praktiskt genomförbart att
upprätthålla en klar skillnad beträffande innehåll och tillämpningsområde
mellan "vanlig" skyddstiUsyn och skyddstillsyn med intensivövervakning.

Prop. 1982/83:85 86

För egen del är jag tveksam på denna punkt. Jag har redan
förut som min mening uttalat att kontaktintensiteten under verkställighetstiden
fortlöpande bör anpassas till den dömdes behov av stöd och kontroll. Därmed
når man den bästa garantin för all varje övervakningsfall ägnas den omsorg som
det förtjänar. Om särskilt intensiva former av socialt slöd visar sig behövas i
del enskilda fallet, skall naturligtvis dessa sällas in helt oavsett om behovel
kunnat förutses vid lidpunkten för domen.

Del ligger
enligt min mening närmast tiU hands alt dra slutsatsen all det med denna
utformning av den ordinära skyddstillsynen knappast finns utrymme för
intensivövervakning som en särskild påbyggnad av del nuvarande påföljdssystemet.
Skillnaden mellan päföljdsvarianlerna skulle bli för liten. Att å andra sidan -
för att uppnå en klar skillnad - avskära möjligheten att pä
verkställighetsstadiel intensifiera övervakningen inom ramen för en vanlig
skyddstiUsyn skulle uppenbariigen inte vara någon lyckUg lösning.

Med hänsyn
till vad jag nu har anfört bör förordnande om inlensivövervakning som etl
särskilt institut inom ramen för skyddstillsyn inle införas. Samma skäl talar
med än större styrka mot atl införa intensivövervakning som en fristående
brottspåföljd i brottsbalkens päföljdssystem.

2.3.4.7 Allmänna skölsamhelskrav

Deparlemenisförslaget: Under påföljdstiden skall alltjämt
gälla det allmänna kravet att den dömde lever skötsamt.

Frivårdskommitténs förstag överensstämmer med departementsförslagei
(jfr även fängelsestraffkommiltén i SOU 1981: 92 s. 111).

Remissinslanserna: Nästan alla godtar kommilténs förslag.
En instans förordar dock atl det allmänna skötsamhetskravet i 26 kap. 14 § BrB
och sanktionssystemet i anslutning härtill avskaffas. (Se bilaga 3 avsnitt
3.2.7.)

Skäl för
departementsförslagei: F.n. gäller vissa allmänt formulerade förpliktelser för
den som undergår kriminalvård i frihet (26 kap. 14 § BrB). Han skall iaktta
skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad
som åligger honom enligt brottsbalken eller enligl föreskrift eller anvisning
som har meddelats med stöd av brottsbalken. Om han har förpliktals atl ersätta
skada som har uppkommit genom brottet, skall han göra vad som står i hans
förmåga att fullgöra denna skyldighet.

I den
kriminalpolitiska debatten har del ibland gjorts gällande alt dessa allmänna
skölsamhelskrav bör avskaffas, bl.a. därför all de är förhållandevis vagt
utformade och inte mera preciserat anger vad som kan krävas av klienten.
Kommittén påpekar för sin del atl kraven har betydelse i två hänseenden, dels
som elt allmänt mål för den dömdes levnadssätt under verkställigheten av
påföljden, dels som rättslig grund för ingripanden vid misskötsamhel.

Kommittén finner för sin del alt den först nämnda av
skötsamhetskra-vens båda funktioner är rimlig. 1 och med atl del åligger
frivården att verka

Prop.
1982/83:85 87

för
den dömdes rehabilitering vore det nämligen enligl kommillén stötande om den
dömde inle skulle ha nägra förpliktelser alt medverka i dessa ansträngningar.
Frågan om allmänna skölsamhelskrav behövs för att frivärden alltid skall ha
möjlighet att ingripa när så behövs är enligl kommittén mera tveksam.
Kommittén framhåller att allmän misskötsamhel nästan alltid torde vara förenad
med misskötta kontakter och förr eller senare återfall i brott. Denna
omständighet talar för att endast överträdelser av specificerade föreskrifter
eller återfall skulle förtjäna att kunna utlösa de allvarligare av frivårdens
reaktioner vid misskötsamhel. I rena undantagsfall - där del skulle framstå
som orimligt att frivården av formella skäl inte skuUe kunna ingripa vid
allvarlig misskötsamhel - kan dock de allmänna skötsamhetskraven enligl
kommittén ha en funktion även i del nu diskuterade hänseendet. HärtUI kommer
enligt kommittén all det skulle kunna felaktigt tydas som en mildrad
inställning i fräga om den dömdes skyldigheter, om man nu avskaffade alla
eller någol av de nuvarande skötsamhetskraven.

Kommittén,
som aUtså utgår från atl de allmänna skötsamhetskraven behövs även i
fortsättningen, tar därefter upp frågan om dessa kan preciseras. Kommittén
finner emellertid all en sådan precisering skulle vara svår att åstadkomma,
eftersom allmänna mål inte kan beskrivas annat än på ett allmänt sätt.
Preciseringarna kan komma till stånd genom särskilda anvisningar och
föreskrifter. Kommittén föreslår därför alt de allmänna skötsamhetskraven
behålls i sin nuvarande utformning.

Enligt
26 kap. 13 § BrB skall den som undergår kriminalvård i frihet hålla övervakaren
underrättad om sin bostad och arbetsanställning. Frivårdskommittén föreslår på
denna punkt en utvidgning. Den intensifiering av skyddstillsynen som åsyftas
kräver enligl kommittén en omfattande upplysningsplikt för den dömde. Han bör
därför vara skyldig att lämna underrättelse om alla personliga förhållanden som
har betydelse för tillsynen. En bestämmelse härom föreslås.

Jag
kan ansluta mig till de överväganden och förslag av kommillén som har
redovisats här. Jag vill särskilt tillägga alt det enligt min mening är mycket
väsentligt att det i varje särskill frivårdsärende blir närmare klarlagt vilka
krav som fri vården har rätt all ställa på den dömde och omvänt. Detta är en
viktig uppgift för behandlingsplaneringen. Jag vill slutligen understryka att
de allmänna skötsamhetskraven naturligtvis bara i mycket särpräglade fall
direkt kan ligga till grund för mera ingripande åtgärder från frivården vid
misskötsamhel från den dömdes sida.

2.3.4.8
Särskilda föreskrifter

Departementsförslagei:
Möjligheten att meddela den som döms till eller undergår vård i frihet
särskilda föreskrifter behålls.

Frivårds-
och fängelsestraffkommittéernas förslag överensstämmer i huvudsak med
departementsförslagei.

Prop.
1982/83:85 88

Remissinstanserna:
De flesta godtar kommittéernas förslag eller lämnar dem ulan erinran.
Socialstyrelsen anser all en föreskrift om vård alltid måste baseras på
frivillig medverkan av den dömde. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.8 och 3.5.)

Skäl
för departementsförslaget: De allmänna kraven på att den som undergår
kriminalvård i frihet skall leva skötsamt kan f. n. kompletteras genom alt
domstolen eller övervakningsnämnden meddelar honom en särskild föreskrift om
vad han skall iaktta under prövotiden. En sådan föreskrift kan meddelas om det
finns skäl alt anla alt den dömde behöver stöd av föreskriften för sin
anpassning i samhället. En föreskrift kan enligt 26 kap. 15 § BrB avse

1.
vistelseort eller bostad,

2.
utbildning eller
arbetsanställning,

3.
läkarvård, nykterhelsvård eller
annan vård eller behandling eller

4.
skadestånd.

Beträffande
den som undergår skyddstillsyn kan dessutom övervakningsnämnden enligt 28 kap.
6 a § BrB meddela en särskild föreskrift om vad som skall gälla för
övervakningen. I en sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken
omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får
föreskrivas skyldighet för den dömde an lämna underrättelse om utevaro från
arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller
inrättning.

En undersökning av
kriminalvårdsstyrelsen (se SOU 1981:90 s. 79-80) visar alt av dem som undergick
skyddstillsyn den 1 oktober 1980 drygt 17 procent hade en föreskrift i någon
form. Föreskrifter om vård och behandling dominerade. De utgjorde ungefär tre
fjärdedelar av alla föreskrifter. En motsvarande undersökning beträffande
villkorligt frigivna (se SOU 1981:92 s. Ill) visar atl procentandelen av de
villkorligt frigivna som hade en särskild föreskrift en viss angiven dag var
ungefär densamma som för de skyddstillsynsdömdas del. Här övervägde dock
föreskrifter om sysselsättning klart. Närmare 90 procent av föreskrifterna
avsåg utbildning eller arbete. En tredje undersökning (se SOU 1981:90 s. 79)
visar all övervakningsnämnderna på senare år har meddelat föreskrifter i allt
större utsträckning.

Från flera håll har
framförts kritik mol de särskilda föreskrifterna. Huvudinvändningen är alt
behandling som grundas pä tvång i stället för motivation hos klienten i
allmänhet har mindre utsikt till framgång. Föreskrifter sägs också i regel
träffa fel personer, eftersom den som har förmåga att följa en föreskrift i
allmänhet inle behöver den, medan den som behöver en föreskrift ofta inle har
förmåga atl följa den. Vidare sägs föreskrifterna ibland vara socialt
diskriminerande genom att de ofta riktar sig mot dem som har socialt oordnade
förhållanden och över huvud tagel medför att de som har begått brott
underkastas krav som inle ställs på andra medborgare.

Prop.
1982/83:85 89

Det
skulle enligt min mening vara fel att förneka all kritiken i viss utsträckning
är berättigad. Det är t.ex. självklart atl vissa typer av föreskrifter inte
bör meddelas mot den dömdes vilja och att en åtgärd är mest effektiv om den
vidtas med klientens samtycke. Däremot kan man, som även frivårdskommittén
framhåller, knappast påslå atl de särskilda föreskrifterna skulle vara mera
socialt diskriminerande än påföljden skyddstillsyn i sig, eftersom del ju är
en förutsättning för atl meddela en dom på skyddstillsyn att den tilltalade har
visst behov av särskild tillsyn.

De
särskilda föreskrifterna har emellertid också flera fördelar. Som jag tidigare
har varit inne på har det ett väsentligt värde atl man klarlägger vilka krav
parterna inom frivården kan ställa pä varandra. Reglema i brottsbalken om de
särskilda föreskrifterna bidrar till alt uppfylla detta mål. För frivården
anger katalogen av tänkbara föreskrifter en ram för dess handlande, för den
dömde som har fått en föreskrift innebär denna ett konkret besked om vad han
särskilt har att rätta sig efter. Denna precisering kan utan tvivel i många
fall vara ett gott stöd för den dömde i hans strävan mot social rehabilitering.

Föreskrifterna kan också
vara goda medel för kontroll av den dömde. Vill man åstadkomma en uppstramning
av fri vården, skulle det knappast vara välbetänkt atl avslå från dessa
kontrollmedel. Vid förseelser mot de allmänna skötsamhetskraven är det
naturligt att som en första åtgärd ingripa med preciserade föreskrifter. På
samma sätt kan det vid återfall i brott ofta vara lämpligt att ingripa med mera
preciserade krav. Att det då finns möjlighel att strama upp frivården med hjälp
av särskilda föreskrifter ger domstolen ökade möjligheter att ånyo döma till
vård i frihet. På så sätt medverkar de särskilda föreskrifterna till att begränsa
antalet frihetsstraff och fyller därigenom ytterligare en väsentlig funktion.

Av
de skäl som jag har anfört nu bör möjligheten alt meddela särskilda
föreskrifter finnas kvar. En föreskrift bör få meddelas bara när den fyller ett
individualpreventivt syfte. Den kan därmed också bidra till all strama upp en
dom som innebär fortsalt skyddstillsyn. Det måste vara möjligt att kontrollera
att en föreskrift efterlevs. Del är därför viktigt att särskilda föreskrifter
inte meddelas mtinmässigt utan först efter noggrant övervägande i vaije
enskilt fall.

Vad
sedan gäller de olika slagen av särskilda föreskrifter vill jag framhålla att
de alla enligt min mening fyller en funktion och att jag således i princip inte
anser att någon kategori bör slopas. Tvärtom bör de existerande reglerna
enligt min uppfattning kompletteras i några hänseenden.

Från
denna utgångspunkt vill jag beträffande de olika kategorierna av föreskrifter
tillägga följande.

Jag
delar frivårdskommitténs uppfattning att reglerna i brottsbalken som tillåter
att särskilda föreskrifter meddelas om den dömdes vistelseort eller bostad
utgör en sådan begränsning av rörelsefriheten som är tiUålen enligt
regeringsformen. Något hinder av hänsyn tiU gmndlagen mot att behålla

Prop. 1982/83:85 90

möjligheten
att meddela föreskrifter i dessa hänseenden föreligger med andra ord inte.

Möjligheten
alt ge föreskrift om utbildning eller arbetsanställning bör som
fängelsestraffkommittén har förordat kompletteras med en möjlighet att ge
föreskrift även om "annan förvärvsverksamhet". Kompletteringen tar
sikte på egna företagare, som inte täcks av begreppet "arbetsanställning".

När
det gäller möjligheten att meddela föreskrifter om läkarvård, nykterhelsvård
eller annan vård eller behandling är del tydligt atl denna fråga bl.a. mäste
ses mot bakgrund av innehållet i gällande lagstiftning på de olika
vårdområdena.

Enligt
den nya socialtjänstlagen (1980:620) skall all vård och behandling inom det
sociala vårdarbetet i princip ske i frivilliga former. Barn och ungdom kan dock
under vissa fömtsättningar beredas vård mot sin vilja enligl lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga. Även vuxna kan i begränsad
utsträckning fortfarande bli föremål för tvångsvård enligt lagen (1981:1243) om
vård av missbmkare i vissa fall. Vuxna missbmkare av alkohol och av narkotika
kan fä vård oberoende av samtycke, om missbrukaren är i trängande behov av vård
till följd av fortgående missbruk.

Vanlig
sjukvård regleras av sjukvårdslagen (1962:242), som kräver att patienten frivilligt
går med på atl få vård enligt lagen. Uttryckligt medgivande från patientens
sida fordras dock inle. Enligl elt molivultalande (prop. 1966:53 s. 154) skall
friviUighet anses föreligga redan om patienten inle motsätter sig vården. Vid
passivitet från patientens sida presumeras alltså frivillighet. Hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), som den 1 januari 1983 ersätter sjukvårdslagen,
medför inte någon ändring i de angivna hänseendena (prop. 1981/82:97 s. 50,
144—145 och 150). Undanlagsvis kan sjukvård beredas genom tvång, främst enligt
bestämmelserna i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Socialstyrelsen
har vid remissbehandlingen av kommittéernas båda betänkanden framhållit atl de
principer jag nu har redovisat enligt styrelsens mening bör tiUämpas även när
föreskrifter om vård meddelas den som döms till eller redan undergår
kriminalvård i frihet. Styrelsen anser atl -när inte förutsättningar för värd
oberoende av samtycke föreligger -erbjudande om vård alltid måste baseras pä
frivillighet. En konsekvens av denna uppfattning är, påpekar styrelsen, att en
skyddstillsyn som har meddelats under fömtsättning av att insatser vidtas inom
sjukvården eller socialtjänsten inte bör kunna undanröjas endasi av den
anledningen att den dömde inte accepterar de vårdformer som erbjuds.

För
egen del viU jag framhålla att del för alt en föreskrift om vård skall få något
praktiskt innehåll naturligtvis i regel bör förutsättas atl både den som skall
ge vården och den som skall ta emot den är införstådda med att vården skaU
komma tUl stånd. Detta innebär till att bötja med att, innan en

Prop. 1982/83:85 91

föreskrift
meddelas eller innan skyddskonsulenten ger närmare anvisningar om hur en given
föreskrift skall verkställas, samråd bör ske med den läkare eller den
institution som skall meddela den tilltänkta vården.

Vidare
är det uppenbart att en frivUlig medverkan från lagöverträdarens sida ofta är
en fömtsättning för att man skall kunna räkna med att vård eller behandling
skall kunna ge något positivt resullal; ett direkt tvång mol den som erhållit
en föreskrift om vård för att genomföra vården kan ju f ö. inle komma i fråga
annat ån om förutsättningarna för tvångsvård enligt social- eller
sjukvårdslagstiftningen är tillämpliga.

Det
står således enligt min mening klart, att redan effektivitetsskäl talar för att
frivårdsklientens friviUiga medverkan regelmässigt måste vara en förutsättning
för att en föreskrift om vård eller behandling skall meddelas honom. Frågan
måste emellertid ställas om det alltid skall vara uteslutet alt som ett led i
kriminalvården meddela en föreskrift om vård, t.ex. narkomanvård, åt den som
inte spontant ger sitt samtycke till all medverka till att vården kommer till
stånd. Skall med andra ord det indirekta tvång, som består i att en
underlåtenhet att följa föreskriften ytterst kan leda lill att skyddstiUsynen
omvandlas till fängelse, anses utgöra ett hinder mot alt meddela en föreskrift
om vård i den angivna situationen? Motsvarande fråga uppkommer ifaU den dömde till
en början förklarar sig beredd att t.ex. undergå viss vård i enlighet med en
föreskrift men sedan ändrar sin inställning.

I likhet med både
frivårdskommUtén och fängelsestraffkommittén anser jag alt det, om man vill
höja effektiviteten av kriminalvården i frihet, inte går att avstå från
möjligheten att meddela föreskrifter om vård även i situationer där full
frivillighet inte föreligger från klientens sida. Man måste nämligen se till
att kriminalvården har tillfredsställande medel för att kunna utföra ett
brottsförebyggande arbete även bland del alkohol- och narkotikamissbrukande
klientelet. Det indirekta tvång som en föreskrift om vård kan innebära för
missbrukare av alkohol eller narkotika bör också jämföras med det tvång som ett
fängelsestraff innebär; ell sådant straff torde ofta vara etl alternativ i de
fall där en domstol överväger att döma en missbmkare till skyddstillsyn med
vårdföreskrifler. Jag förordar alltså atl liksom f. n. frivillighet inte skall
vara en ovillkorlig förutsättning för atl en föreskrift om vård skall få
meddelas den som döms liU eller undergår kriminalvård i frihet.

Möjligheten
att ge föreskrifter om betalning av skadestånd bör som frivårdskommittén
förordar finnas kvar. Jag vill i detta hänseende hänvisa till vad jag har
uttalat beträffande motsvarande fråga när det gäller villkorlig dom (avsnitt
2.3.3).

Liksom
tidigare bör det vidare finnas en möjlighet att ge den dömde en formell
föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning han skall hålla kontakt
med övervakaren liksom i övrigt om vad som skall gälla för övervakningen.
Möjligheten att föreskriva kontaklskyldighet bör utvidgas

Prop.
1982/83:85 92

till
att gälla även skyldighet all hålla kontakt med personal på skyddskonsulentexpedilionen.
Föreskrifter av detta slag kan meddelas, om den dömde nonchalerar den
kontaklskyldighet som ålagts honom i samband med behandlingsplaneringen eller
det annars föreligger särskild anledning alt utöva närmare kontroll över honom.
Som fängelsestraffkommiltén har föreslagit bör den nuvarande regeln i ämnet
göras tillämplig även på dem som undergår kriminalvård i frihet efter
villkorlig frigivning från fängelsestraff Jag återkommer till den frågan i
avsnitt 2.3.5.

2.3.4.9
Åtgärder vid misskötsamhel

Departementsförslaget:
Vikten av att frivården reagerar på misskötsamhel på ett snabbt och konsekvent
sätt betonas, och olika möjligheter till ingripanden genomgås.
Förutsättningarna för att övervakningsnämnden skall kunna besluta atl
omhänderta en klient vidgas. Principen blir dock fortfarande att
omhändertagandet skall fylla en reell funktion i frivårdsarbetet och att
institutet således inte får användas som en renodlad sanktion.
Skyddskonsulenten får rätt att hämta en klient lill sig genom polisens försorg.

Frivårdskommitténs
förstag: Överensstämmer med departementsförslaget utom så till vida att
omhändertagande till en del föresläs kunna användas även som en repressiv
sanktion.

Remissinslanserna:
Kritik framförs från många häll mot kommitténs förslag beträffande
omhändertagandeinstilutet. I övrigt har kommittéförslaget lämnals i stort selt
utan kommentarer. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.9.)

Skäl för
departementsförslagei: Om den som har dömts till skyddstiUsyn inte iakttar vad
som åligger honom lill följd av domen kan övervakningsnämnden enligt 28 kap. 7
och 8 §§ BrB

1.
förordna om övervakning,

2.
meddela föreskrift enligt 26
kap. 15 § BrB (om vistelseort eller bostad etc.) eUer 28 kap. 6 a § BrB (om vad
som skall gälla för övervakningen),

3.
besluta om varning, eller

4.
begära att åklagare vid domstol
yrkar att skyddstillsynen undanröjs och ny påföljd bestäms.

Åtgärden under punkt 4 får
beslutas bara om den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och det kan
antas att han inle skulle låta sig rätta genom någon åtgärd som
övervakningsnämnden själv kan vidta.

Om fråga uppkommer om att
vidta någon av åtgärderna under punkierna 1-4 får övervakningsnämnden, om så
behövs, förordna atl den dömde skall omhändertas (28 kap. 11 § BrB). Ett sådant
omhändertagande får vara högst en vecka eller - efter nytt beslut om synnerliga
skäl bedöms föreligga - två veckor. Övervakningsnämnden har rätt att få hjälp
av polisen när den dömde skall omhändertas men också t. ex. när tvång erfordras
för att hämta den dömde till nämnden vid sammanträde i anledning av misskötsamhel
från hans sida (38 kap. 12 § BrB).

Prop. 1982/83:85 93

Övervakningsnämndernas
praxis under senare år vid misskötsamhel från de skyddstillsynsdömdas sida
belyses av en undersökning inom frivårdskommittén (se SOU 1981:90 s. 79).
Undersökningen visar att sanktionssyslemet efter hand har kommit till allt
slörre användning. Under åren 1977-1980 meddelade nämnderna 773, 854, 1173
resp. 1772 beslut om åtgärder vid misskötsamhel (inklusive beslut om
tillfälligt omhändertagande). Den ökade användningen torde enligt kommittén
bero på alt skyddstillsynsklientelet tenderar att bli mera svårarbetat men
också på att toleransnivån hos frivårdsmyndigheterna har sänkts.

Frågan vilka sanktioner
som bör finnas när en klient försummar sin skyldighet att hälla kontakt med
frivården eller på annat sätt missköter sig hör till dem som mest har
diskuterats när frivården har stått under debatt på senare år.
Frivårdskommittén har gått igenom de möjligheter som f. n. står frivården till
buds och även lämnat vissa förslag till ändringar i regelsystemet. Till en del
är dessa förslag konsekvenser av kommitténs tidigare förslag till utformning av
skyddstillsynen över huvud taget, t.ex. i fråga om att övervakningstiden alltid
skall vara etl år utan möjlighet till förlängning. I andra hänseenden lämnas
helt frislående förslag, t.ex. om atl ett omhändertagande i vissa fall skall
kunna användas som en rent repressiv åtgärd. Jag återkommer till olika
delförslag från kommittén när jag i det följande närmare redovisar min syn på
de berörda frågorna.

Kriminalvården i frihet
kan sägas bygga på tanken att den dömde undgår att berövas friheten mol det att
han under en prövotid uppfyller vissa krav pä skötsamhet i sin livsföring. Det
står därför klart alt frivården mäste hålla sig underrättad om klienternas
levnadssätt under denna lid och ha möjlighel att på olika sätt ingripa mot den
som inte följer de regler som är förenade med påföljden. Alt frivården har
praktiska möjligheter att reagera mot misskötsamhel i olika former är
uppenbariigen av stor betydelse för möjlighelerna att effektivisera
skyddslillsynen och därmed även för tilltron till påföljden.

På sanktionssystemet bör
man från dessa utgångspunkter enligt min mening ställa kravet all del går atl
tillämpa snabbi och konsekvent. Men det är som jag ser det ocksä viktigt all de
olika sanktionerna i möjligaste mån ytterst fyller en positiv funktion i
frivårdsarbetet. De åtgärder som kan komma i fråga vid misskötsamhel behöver
alltså inle alla ha karaktären av rena sanktioner. Jag ser det inte som någon
nackdel - för att anknyta till elt uttalande från någon remissinstans - att
åtgärder som ofta ingår som ett naturligt led i själva övervakningen, t.ex.
meddelande av särskilda föreskrifter, ocksä kan hänföras till de åtgärder som
bör övervägas som reaktion på misskötsamhel. En annan sak är att, om
misskölsam-heten beslår trots reaktion i form av mera stödjande åtgärder,
sanktionerna successivt måste skärpas. Situationen kan naturligtvis ibland
också vara den, t. ex. då den dömde från början konsekvent undandrar sig all
övervakning, all mera kraftfulla åtgärder behöver sättas in redan
inledningsvis.

Prop.
1982/83:85 94

Vad
som allra först bör ske om en klient visar tecken lill att försumma de
skyldigheter som följer med den ådömda påföljden är naturligtvis dock som regel
att övervakaren och, vid behov, den ansvarige handläggaren på
skyddskonsulentexpedilionen på lämpligt sätt erinrar den dömde om hans
skyldigheter och ger anvisningar om hur de bör uppfyllas. I det sammanhanget
kan det beroende på omständigheterna bli fråga om en rad olika åtgärder:
kallelse till skyddskonsulentexpeditionen, hembesök, överenskommelse om
anmälan vid vissa tidpunkter etc. Några mera detaljerade lagregler om detta
behövs inte.

Om åtgärder av della slag
inte får önskad effekt, skall skyddskonsulenten enligt den nu gällande
ordningen vända sig till övervakningsnämnden, som har att besluta om vidare
åtgärder. Som redan har framgått anser jag att nämnderna i princip bör
behållas, en fråga som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.4. I det
sammanhanget ämnar jag vidare föreslå att vissa av nämndernas nuvarande
uppgifter flyttas över till skyddskonsulenterna. Det kommer enligt mitt förslag
dock alltjämt väsentligen att vara övervakningsnämnderna som har att ta
ställning till frågor om mera formella åtgärder mot misskötsamhel.

De
formella sanktioner som finns f.n. är som jag nyss nämnde förordnande om
övervakning, meddelande av särskilda föreskrifter, beslut om varning och talan
om päföljdsomvandling. De bör enligt min mening behållas.

Som jag redan har nämnt
(avsnitt 2.3.4.4) bör beslut om längre övervakningstid än ett år enligt min
mening få fattas endast som en reaktion mol misskötsamhel i någon form. En
sådan reaktion bör naturligtvis inle kunna tillämpas i andra fall än när den
dömde verkligen behöver övervakning. I så fall bör övervakningsnämnden till en
början kunna förordna alt en övervakning som har upphört återupptas. Jag vill
vidare påpeka att del med den förkortning av den normala övervakningstiden från
två lill ell år som jag tidigare har föreslagit naturligtvis kommer att finnas
fall, där man inför utgången av ettårstiden finner att övervakningstiden bör
förlängas. Även etl sådant förordnande om förlängd övervakning bör kunna
beslutas som en åtgärd mot misskötsamhel. Både vid beslut om återupptagande av
en övervakning som har upphört och vid beslut om förlängning av övervakning
bör övervakningsnämnden i sitt beslut ange hur länge den dömde skall stå under
övervakning.

Jag
har redan tidigare framhållit atl det är naturligt att ingripa med preciserade
föreskrifter vid förseelser mot de allmänna skölsamhelskrav som är förenade med
påföljden skyddstillsyn. Att meddela en särskild föreskrift blir därför en
vanlig reaktion vid sådan misskötsamhel från den dömdes sida. Även som åtgärd
mot misskötsamhel måste naturligtvis de tidigare behandlade kraven för all
föreskrifter över huvud tagel skall kunna meddelas vara uppfyllda. Föreskriften
måste sålunda vara sakligt motiverad, realistisk och möjlig att kontrollera.

Prop. 1982/83:85 95

Även
varningen — den f. n. enda åtgärden mol misskötsamhel vid sidan av talan om
påföljdsomvandling, som har karaktär av ren sanktion - bör aUtså enligt min
uppfattning finnas kvar. Visserligen har bl. a. den invändningen riktats mot
ordningen med en formeUt utdelad varning (se även 38 kap. 10 § BrB) att det kan
vara svårt att skilja en sådan varning från allmänna förmaningar och
anvisningar till den dömde från övervakare, frivårdspersonal eller
övervakningsnämnd. För att otvetydigt göra klart för den dömde när han får en
formell varning enligt brottsbalken har frivårdskommittén föreslagit att en
sådan varning skall meddelas i skriftlig form, gärna pä en särskild blankett.
Varningen bör därvid innehålla uppgift om vad den dömde riskerar vid fortsatt
eller förnyad misskötsamhel. Jag ansluter mig till delta förslag och avser atl
återkomma till frågan vid min anmälan av de ändringar som behöver göras i
frivårdsförordningen. Det bör då också understrykas att det för varningens
trovärdighet är viktigt att den, om misskötsamheten ändå fortfar, som regel
följs av en mera ingripande åtgärd.

Den mest ingripande
åtgärden vid misskötsamhel är att talan väcks vid domstol om att
skyddslillsynen skall undanröjas och ny påföljd bestämmas, i praktiken som
regel fängelse. Trots angelägenheten av alt antalet frihetsberövanden inom
kriminalvården nedbringas finner jag del klart alt denna reaktion bör behållas.
Min ståndpunkt hänger samman med det konstaterande jag nyss gjorde i fråga om
den grundläggande tanken bakom kriminalvården i frihet. Eftersom det kan sägas
att en frivårdspåföljd innebär etl slags förtroende, kan del inle undvikas att
den som konsekvent underlåter att rätta sig efter de regler som gäller för en
sådan påföljd till slut måste ådömas en frihetsberövande påföljd.

Klart
är alt en så ingripande sanktion som omvandling av påföljden i regel måste ha
föregåtts av andra försök atl komma lill rätta med misskötsamhel från den
dömdes sida. Som jag tidigare har nämnt kan det bara i mycket särpräglade fall
komma i fråga atl anställa en talan om undanröjande av skyddstiUsynen, om den
aktuella misskötsamheten endasi består i brott mot de allmänna skölsamhelskrav
som är förenade med påföljden (avsnin 2.3.4.7).

Förutom de fyra här
diskuterade åtgärderna kan som jag nämnde inledningsvis övervakningsnämnden
besluta om atl omhänderta den dömde. Omhändertagandet är dock ingen
självständig sanktion ulan i första hand elt processuelll medel, avsett alt vid
behov kunna användas om fråga uppkommer att ingripa med en sanktion. Prövningen
av denna fråga behöver inte nödvändigtvis mynna ut i att någon sanktion
verkligen beslutas.

Frivårdskommittén påpekar
all ett omhändertagande kan fylla en funktion i frivårdsarbetet på flera sätt.
Omhändertagandet kan medföra att en avbruten kontakt mellan klienten och
frivårdsorganisationen återupptas. Det kan också medföra etl nödvändigt avbrott
i en utveckling som leder fram mot fortsatt brottslighet. Möjligheten lill
omhändertagande torde

Prop.
1982/83:85 96

enligt
kommillén vara en oundgänglig resurs i frivårdsarbetet och kommittén föreslär
att den får finnas kvar. Kommittén föreslär vidare att omhändertagandeinstitutet
vidgas så att del lill en del även kan användas som en sanktion. En sådan
sanktion skulle enligt kommittén behövas för atl fylla ut del stora avståndet i
stränghet mellan de nuvarande egentliga sanktionerna, varning och
päföljdsomvandling. Enligt kommitténs förslag bör därför ett omhändertagande
som har beslutats av processuella skäl kunna förlängas, även om etl
frihetsberövande inte längre är motiverat av sådana skäl. Förutsättningen för
detta föreslås vara alt den dömde allvariigt har bmslil i sina åligganden.
Däremot vill kommittén inle förorda all en klient på fri fot skall kunna
omhändertas av andra än processuella skäl.

Till
förslaget alt utvidga förutsättningarna för att omhänderta den dömde har
remissinstanserna ställt sig övervägande kritiska. JO anser all förslaget
innebär en olycklig sammanblandning av behovet av frihetsberövande som led i
vårdarbetet och som sanktion. Med den föreslagna konstruktionen får man enligt
JO elt frihetsberövande som är alltför lösligt reglerat. Kriminalvårdsstyrelsen
framhåller alt ett frihetsberövande som inle är motiverat av behandlingsskäl
allvarligt skulle försvära det efterföljande samarbetet mellan klienten och
fri värden.

För
egen del anser jag liksom kommittén att etl tillfälligt omhändertagande av en
klient, som frivärden har förioral kontakten med, är etl många gånger
oumbärligt instrument i samband med atl man närmare överväger formerna för den
fortsatta verkställigheten av skyddstillsynen. Institutet i dess nuvarande
utformning fyller aUtså elt klart behov och bör finnas kvar.

Jag
föreslår vidare att etl omhändertagande också skall få beslutas när fråga har
uppkommit om atl placera den dömde på behandlingshem eller atl vidta någon
annan åtgärd som innefattar vård eller behandling liksom i situationer då den
dömde har undandragit sig övervakningen. Etl behov av en sådan utvidgning, som
ligger helt inom ramen för institutets nuvarande principiella uppbyggnad, har
nämligen gett sig lill känna i den praktiska tillämpningen. Förslaget stär i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som på sin tid förordades av
övervakningsnämndulredningen i det tidigare nämnda betänkandet Kriminalvårdens
nämnder.

Genomförs
detta förslag, torde det behov av en utvidgning av förutsättningarna för
omhändertagande som otvivelaktigt föreligger från praktisk synpunkt bli
tillgodosett. Når del däremot gäller förslaget att utvidga omhändertagandet
till att ibland vara en rent repressiv sanktion anser jag i likhet med
remissinstanserna all del finns anledning atl hysa betänkligheter mot del från
både principiella och praktiska utgångspunkter. Jag år därför inte beredd atl
biträda del förslagel.

Ytterligare
en processuell åtgärd står f. n. till övervakningsnämndens förfogande vid
misskötsamhel, nämligen beslut om polishämtning av klienten. Beslut härom kan
fattas t.ex. om skyddskonsulenlen misslyckas med alt nå kontakt med den dömde
per telefon, genom kallelse per brev eller

Prop.
1982/83:85 97

genom
alt uppsöka honom. Hämlningsrälten, som främst behövs i storstäderna, innebär
en möjlighet till ett snabbt ingripande för atl återföra den dömde lill en
ordnad tillvaro, om han undandrar sig övervakningen eller på annat sätt bryter
mot de regler som gäller för honom. Även denna möjlighel bör finnas kvar.
EnUgt.min mening är det med hänsyn till all ansvaret för tillsynen av den dömde
går över från övervakningsnämnden till skyddskonsulenten naturligt att även
skyddskonsulenlen tilläggs kompetens all besluta om hämtning. Jag förordar
alltså en ändring av reglerna om hämtning med denna innebörd. Det är av flera
skäl, bl. a. av hänsyn till polisens ansträngda resurser, självklart att
hämtningsrätten bör användas mycket återhållsamt.

Vad jag nu har föreslagit
i fråga om åtgärder vid misskötsamhel från den dömdes sida innebär förändringar
i förhällande lill nuvarande ordning som enligt min uppfattning sammantaget
kommer alt ge frivården goda möjligheter att reagera mot försumliga klienter.
Den ökade användningen av sådana åtgärder i det praktiska arbetet som jag
tidigare har berört och som f. ö. har omvittnats även i kriminalvårdsstyrelsens
remissvar finns det som jag ser det anledning alt hälsa med tillfredsställelse.
För all behålla och om möjligl vidga användningsområdet för skyddstillsynen som
brottspåföljd är det nämligen väsentligt att den som ådöms denna påföljd och
därefter nonchalerar de regler den medför möts av reaktioner från frivårdens sida
på elt snabbt och konsekvent sätt.

Som
jag strax kommer närmare in pä (avsnitt 2.3.5) är det min uppfattning att den
nu föreslagna ordningen i princip bör gälla även beträffande villkoriigt
frigivna.

Jag
vill lill sist nämna atl det fortsatta arbetet inom frivårdskonimittén med att
finna alternativa påföljder, enligt vad kommittén framhåller, kan länkas leda
fram till ytterligare någon ny sanktion att införliva i skyddstillsynens
sanktionssyslem. Del kan alltså inte hållas för uteslutet atl det blir anledning
att i senare sammanhang återkomma tiU denna fråga.

2.3.4.10
Omedelbar verkställighet

Departementsförslaget:
En dom på skyddstiUsyn går i verkställighet omedelbart, om inle domstolen
förordnar om motsatsen. En domstol, som enligt 28 kap. 3 § BrB jämte
skyddstillsyn dömer lill fängelse, får möjlighel att förordna att
fängelsestraffet omedelbart skall verkställas.

Frivårdskommitténs
förslag överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna
godtar så gott som enhälligt kommitténs förslag. (Se bUaga3avsnin3.2.10.)

Skäl
för departementsförslagei: Enligt nuvarande ordning kan den övervakning som
skall ske på grund av en dom på skyddstiUsyn ta sin början först när domen
vinner laga kraft och prövotiden sålunda börjar löpa. Tiden från det att domen
har meddelats till dess den vinner laga kraft är -7 Riksdagen 1982/83. I
samt. Nr 85

Prop. 1982/83:85 98

om
ingen av parterna överklagar - tre veckor när domen har meddelats av tingsrätt
och fyra veckor när den har meddelats av hovrätt. Den tilltalade har emellertid
möjlighel att dessförinnan förklara sig nöjd med domen, vilket innebär att
prövotiden omedelbart börjar löpa (38 kap. 1 § BrB).

En sådan nöjdförklaring
omfattar förutom själva skyddstillsynen även eventuella böter som har utdömts
enligt 28 kap. 2 § BrB och de särskilda föreskrifter som kan ha meddelats.
Däremot måste den som vill förklara sig nöjd med ett fängelsestraff som har
ådömts enligl 28 kap. 3 § BrB göra det i särskild ordning, enligl reglerna i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Frågan om när
verkställigheten av en dom på skyddstillsyn skall bötja har tagits upp av
justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO) i en skrivelse lill regeringen.
Enligt en undersökning av JO råder det vid domstolarna delade meningar om hur domstolen
bör agera i samband med att en nöjdförklaring beträffande påföljden
skyddstiUsyn är aktuell. Följden blir att praxis varierar. JO anser att det
finns skäl alt se över systemet med nöjdförklaring vid villkorlig dom och
skyddstillsyn. För egen del menar han alt det inte bör möta några större
betänkligheter att ge domstolarna rnöjlighet atl, när det bedöms som verkligt
angeläget atl övervakningen kan börja i direkt anslutning till
skyddstillsynsdomen, förordna om att prövotiden skall börja omedelbart.
Ordningen med en särskild nöjdförklaring blir då obehövlig.

Jag
har i del föregående flera gånger underslmkit hur viktigt det är att
övervakningen efter en dom på skyddstiUsyn kommer i gång snabbt med hänsyn lill
att risken för återfall är särskilt slor i början av päföljdstiden. Samtidigt
torde det i många fall förhålla sig så atl den dömde är särskill
behandlingsmoliverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och
päföljdsvalet. Den försening av övervakningens igångsättande med tre—fyra veckor,
som orsakas av att man måste vänta pä att domen vinner laga kraft, är därför
till nackdel för påföljdens effektivitet.

För
en omedelbar verkställighet talar också att praxis varierar vid tilllämpningen
av nöjdförklaringsinslitutet beträffande skyddstillsyn, vilket medför risk för
rättsförluster för den dömde.

Mot en omedelbar
verkställighet av skyddstillsynen talar den allmänna rättsprincipen atl en
tilltalad skall anses vara oskyldig fram till dess alt han har övertygats om
brott genom en dom som har vunnit laga kraft. Han bör därför i princip inte
undergå en brottspåföljd dessförinnan. I lagstiftningen har emellertid -
framför allt fram lill den 1 januari 1980 - funnits flera exempel på att denna
princip kan åsidosättas om tillräckliga skäl talar för en annan ordning. Rätten
ägde fram till denna tidpunkt besluta att förordnande om anstaltsbehandling
vid dom på skyddstiUsyn skulle verkställas utan hinder av atl domen inle hade
vunnit laga kraft. Även en dom på ungdomsfängelse kunde gå i omedelbar verkställighet.

Själv
kan jag inte finna någol avgörande hinder mol all en möjlighel

Prop. 1982/83:85 99

öppnas all låta en dom på skyddstillsyn gå i
verkställighet omedelbart. Del är enligt min uppfattning tvärtom ofta motiverat
att ge del, främst individualpreventivt grundade, önskemålet alt snabbt kunna
sätta in övervak-ningsålgärder företräde framför den dömdes intresse av att
inle behöva underkasta sig något på gmnd av domen innan den har vunnit laga
kraft. Det finns dock fall, där en omedelbar verkställighet kan te sig olämplig
eller t.o. m. stötande. En regel om verkställighet innan domen har vunnit laga
kraft bör därför inte göras undantagslös.

En regel
om omedelbar verkställighet kan utformas på olika sätt. En möjlighet är att,
som tidigare vid anstaltsbehandling i samband med skyddstUlsyn och vid
ungdomsfängelse, låta domstolen i del enskilda fallet förordna om omedelbar
verkställighet. En annan utväg är atl låta den omedelbara verkställigheten
utgöra huvudregel. Den senare lösningen har tidigare föreslagits av både
strafflagberedningen och ungdomsfängelseutredningen och nu senast av
frivårdskommittén.

Med hänsyn
bl.a. lill hur viktigt det är att ingen övervakning av förbiseende från
domstolens sida sätts i gång för sent och lill alt antalet domar på
skyddstillsyn som överklagas är litet jämfört med det totala antalet sådana
domar anser jag det mest ändamålsenligt och naturligt atl omedelbar
verkställighet blir huvudregel. Dock bör domstolen ha rätt att förordna att
domen först skall vinna laga kraft. När domstolen överväger etl sådant
förordnande, får den göra en samlad bedömning av omständigheter, som talar för
och mol omedelbar verkställighet. Därvid får behandlingsaspekler beaktas och
ställas mot sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har bestritt
åtalet eller det annars finns anledning anta att han kan komma att överklaga
domen.

En lösning enligt de här angivna riktlinjerna bör vidare
kompletteras med en möjlighet för högre rätt att, när talan förs mol
underrättens dom, förordna om att vidare åtgärder för verkstäUighet inte får
vidtas, s.k. inhibition. Klart är att en sådan inhibition även måste innebära
atl prövo-och övervakningstiderna upphör alt löpa. I molsalt fall skulle man
riskera atl större delen av den normala övervakningstiden - etl år - ofta redan
hade förflutit när verkställigheten kunde börja. Det sagda visar även atl påföljdstiden
för en dom på skyddstillsyn ibland kan få räknas fram genom en addering av
olika lidsperioder. Eftersom del, t.ex. i samband med lagföring för ny
brottslighet, är nödvändigt alt ha tillgång lill exakta uppgifter om
påföljdslidens längd, bör det allmänna kriminalregislret innehålla uppgift om
anstånd med övervakningens igångsättande och om inhibitionsbe-slul.

Med den
här föreslagna ordningen har del särskilda nöjdförklaringsinsti-tulel
beträffande skyddstillsyn ingen funktion all fylla. Det kan alltså avskaffas.

Jag delar kommitténs uppfattning alt en påbörjad
övervakning inte kan anses så ingripande för den dömde att han skall vara
berättigad lill någon

Prop.
1982/83:85 100

ekonomisk
ersättning, om högre rätt skulle göra ändring i underrättens avgörande.

En
nöjdförklaring beträffande skyddstillsyn omfaltar, som tidigare har sagts, inle
ett fängelsestraff som har utdömts med slöd av 28 kap. 3 § BrB. För etl sådant
straff gäller reglerna i lagen om beräkning av strafftid m. m. Dessa innebär
bl. a. atl den som är häktad och den som avger en särskild nöjdförklaring
enligt lagen omedelbart får verkställa sitt straff När del gäller dem som har
dömts till skyddstillsyn som huvudpåföljd och därjämte enligt 28 kap. 3 § BrB
till fängelse torde det dock mera sällan föreligga häktningsskäl för tiden
efter domen. Inte heller är det vanligt alt den som har ådömts ett sådant
fängelsestraff avger nöjdförklaring beträffande detta.

För
huvudparten av dem som har dömts till fängelse enligl 28 kap. 3 § BrB kan det
därför enligt de allmänna bestämmelserna i strafftidslagen förflyta en inte
obetydlig del av övervakningsliden innan fängelsestraffet böljar verkställas. En
av frivården inledd behandling kan då komma alt på etl olyckligt sätt avbrytas
av straffavtjänandet. Del kan också vara svårt alt motivera klienten att över
huvud tagel inleda några rehabiliteringsåtgärder sä länge han har
fängelseverkställigheten hängande över sig. De nu angivna förhållandena har
sagts utgöra ett påtagligt problem för frivården i de aktuella ärendena. Inte
minst gäller detta när beläggningen - som nu -är hög på
kriminalvårdsansialterna, och det regelmässigt dröjer länge innan straffet verkställs.

De
negativa effekter som den uppskjutna verkställigheten av fängelsestraffet
sålunda kan ha på behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen talar för
all en möjlighel bör öppnas alt få till slånd en omedelbar verkställighet av
straffet på samma sätt som '.'öre år 1980 kunde ske när skyddstillsyn
kombinerades med anstaltsbehandling. Jag kan inte finna någol avgörande hinder
mot detta. Av rättssäkerhelsskäl måste dock krävas alt omedelbar
verkställighet inle kommer lill slånd annat än efter förordnande av domstolen i
det enskilda fallet. När domstolen överväger att förordna om omedelbar
verkställighet bör den i princip ha atl beakta samma omständigheter som när del
gäller frågan om en dom på skyddstiUsyn skall gä i omedelbar verkställighet.
Jag vill dock understryka alt stor försiklighel naturligtvis måste iakttas i
fråga om att förordna om omedelbar verkställighet, när det som här gäller ell
frihetsberövande. I synnerhet gäller naturligtvis detta, om den tilltalade har
bestritt ansvar. Vidare saknas självfallet anledning till ell sådant
förordnande, om domstolen förklarar all den tilltalade skall vara häktad i
avvaktan på alt domen vinner laga kraft.

Ett
förordnande om omedelbar verkställighet medför alt regionchefen omgående skall
meddela beslut om anstaltsplacering.

Klart
är alt etl förordnande om omedelbar verkställighet bör kunna inhiberas av högre
instans när talan har förts mol underrättens dom. Vid beslut om inhibition
skall den dömde omedelbart friges.

Prop. 1982/83:85 101

Enligt
lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan ekonomisk
ersättning utgå till den dömde, om högre rätt efter fullföljd talan frikänner
honom eUer ådömer en mindre ingripande påföljd.

2.3.4.11
Reaktionen vid återfall

Departementsförslaget:
Inga principiella nyheter införs.

FrivårdskommUténs
förslag: Vid återfall inom prövoliden efter dom på skyddstillsyn skall, när
kriminalvård i frihet bedöms kunna komma i fråga på nytt, i regel meddelas en
ny dom på skyddstillsyn - inle som nu elt förordnande att den tidigare
skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag tillstyrks från flera håll. Några instanser år dock
kritiska. (Se bUaga 3 avsnitt 3.2.11.)

Skäl
för deparlemenisförslaget: I 34 kap. BrB finns vissa beslämmelser om
påföljdsval vid återfall i brott m.m. I väsentlig utsträckning är dock
principerna för påföljdsval, t.ex. valet mellan påföljd som innebär kriminalvård
i frihet och frihetsberövande påföljd, utformade genom domstolspraxis.

Den
som efter dom på skyddstillsyn under prövotiden begår brott igen och som
domstolen är beredd alt ge förmånen av fortsatt vård i frihet döms enligt
nuvarande ordning vanligen till s.k. fortsalt skyddstUlsyn. Della innebär att
förordnande meddelas om att den löpande skyddstillsynen skall avse även den nya
brottsligheten (s. k. konsumtionsdom). I samband därmed kan domstolen på olika
sätt skärpa påföljden, t. ex. genom att kombinera den med böter eller
fängelse. Andra möjligheter för domstolen är att förlänga prövotiden tiU
maximalt fem år, förordna om övervakning, besluta om varning eller meddela
särskilda föreskrifter. De sist beskrivna möjlighelerna står öppna även i del
fallet att domstolen låter en tidigare skyddstillsyn stå kvar samtidigt som den
dömer till en särskild påföljd, t. ex. fängelse, för den nya brottsligheten.

Frivårdskommittén
anser atl den nuvarande ordningen att en tidigare påföljd får omfatta även ny
brottslighet är pedagogiskt olämplig. Den kan ge lagöverträdaren intrycket all
samhället inle har reagerat på den nya brottsligheten. Kommittén föreslår
därför alt fortsatt frivård för brott som har begåtts sedan den tidigare domen
har börjat verkställas skall ådömas i form av en ny skyddstillsyn. För att
undvika att få ett syslem med flera övervakningstider som löper samtidigt
förordar kommittén vidare alt det skall bli möjligt att undanröja den äldre
skyddstillsynen, när en ny skyddstillsyn ådöms. Kommittén föreslår därför att
bestämmelsen i 34 kap. 1 § 3 BrB ändras så att det blir möjligt att undanröja
den tidigare påföljden även i det fall påföljd av samma slag väljs för den nya
brottsligheten.

Med
den utgångspunkten att den treåriga prövoliden vid skyddstillsyn enligt mitt
förslag skall behållas ligger det uppenbarligen inle så nära lill hands all
välja den av kommittén föreslagna lösningen. Även om del låter

Prop.
1982/83:85 102

sig
säga att nuvarande ordning har sina brister, är jag ocksä av andra skäl tveksam
till om kommittéförslaget skulle medföra några påtagliga vinster; skillnaden är
i realiteten liten ejler, om domstolen utnyttjar möjligheten alt förordna om
att övervakning som har upphört skall återupptas, närmast obefintlig. HärtUI
kommer att den föreslagna ändringen i systematiken i 34 kap. BrB får betydelse
i även andra hänseenden än det som gäller i vilken form en dom på fortsatt
kriminalvård i frihet bör meddelas. Dessa konsekvenser synes ofullständigt
utredda. I avvaktan på alt frågor rörande den framtida kriminalvården i frihet
får en mera fullständig belysning genom kommitténs slutbetänkande är jag inte
beredd att biträda kommitténs nu diskuterade förslag.

Om sålunda enligl min
uppfattning ingen ändring bör göras i möjligheterna alt döma till s. k.
fortsatt skyddstillsyn, är det å andra sidan viktigt att peka på de möjligheter
som redan gällande rätt erbjuder att göra den fortsatta skyddstillsynen mera
ingripande än den som tidigare löpte. Reglerna om dessa möjligheter behöver
enligl min mening i princip inle ändras. I första hand rör det sig här om samma
åtgärder som dem jag tidigare har berört som åtgärder vid misskötsamhel
(avsnitt 2.3.4.9). Jag vill också påpeka att nuvarande lagsiiftning inle
hindrar all en ny dom på skyddstiUsyn meddelas trots alt prövoliden på gmnd av
en tidigare sådan dom fortfarande löper. Särskilt när den nya lagföringen sker
under slutskedet av prövotiden kan en sådan lösning ibland vara lämplig. Den
tillämpas också redan nu inte säUan i praktiken.

Det
grundläggande innehållet i påföljden skyddstiUsyn är ju att den dömde slår
under övervakning. Om övervakningen med anledning av den tidigare
skyddstillsynsdomen har upphört vid liden för den nya lagföringen och dom på
fortsalt skyddstUlsyn meddelas, torde del ofta finnas anledning atl förordna om
övervakningens återupptagande. I fråga om övervakningstidens längd i sådana
fall blir den av mig tidigare föreslagna regeln om en ettårig övervakningstid
för normalfall (avsnitt 2.3.4.4) inle direkt tillämplig. Jag föreslår att
domstolen för dessa fall i domen får ange hur länge den återupptagna
övervakningen skall fortgå. I princip torde del härvid saknas anledning alt
göra andra bedömningar beträffande övervakningstidens längd än när fråga är om
ny dom på skyddstillsyn. Av praktiska skäl kan del emellertid ofta vara
lämpligt att domstolen i det läge som nu är aktuellt förordnar att
övervakningen skall pågå till prövotidens slut.

Det
kan finnas anledning all också uppmärksamma det fallet att övervakningen av
den som tidigare har dömts till skyddstillsyn visserligen inte har upphört vid
tidpunkten för den nya lagföringen men att ettårstiden närmar sig sitt slut.
Efter ett år skaU ju övervakningen enligl vad jag tidigare har föreslagit i
princip upphöra automatiskt. Domstolen bör här ha samma möjlighet som
övervakningsnämnden har att vid misskötsamhel under verkställigheten besluta om
förlängd övervakning.

Den
nuvarande möjligheten atl skärpa påföljden genom all förlänga

Prop.
1982/83:85 103

prövotiden till högst fem år bör behållas. Framför allt
måste tillses all den övervakningstid som domstolen finner nödvändig
"ryms" inom prövotiden.

När det gäUer möjligheten att meddela den dömde en varning
eller att ge honom särskilda föreskrifter gör sig i stort setl samma hänsyn
gäUande som när en övervakningsnämnd överväger sådana åtgärder i anledning av
misskötsamhel. Jag kan därför hänvisa lill vad jag tidigare sagt i avsnitt
2.3.4.9.

Vad till
sist beträffar förutsättningarna för all kombinera en dom pä fortsatt
skyddstiUsyn med ett botes- eller ett fängelsestraff vill jag hänvisa till det
som anförts i avsnitt 2.3.4.3. Den höjning av bölesmaximum som jag har förordat
där bör naturligtvis även bli tillämplig i fall där böterna ådöms i förening
med en dom som innebär fortsatt skyddstiUsyn. I själva verket är det kanske
just i återfallssituationer som höjningen mest kan bidra till att erbjuda ett
kännbart skyddslillsynsalternativ till ett fängelsestraff som annars framstår
som motiverat.

I likhet med vad som föreslås beträffande dom på ny
skyddstUlsyn jämte fängelse bör domstolen kunna förordna om omedelbar
verkställighet även av det fängelsestraff som ådöms jämte en konsumtionsdom.

2.3.5 Kriminalvård i frihet efter viUkorlig frigivning

Departementsförslaget: Bestämmelserna om kriminalvård i
frihet efter villkorlig frigivning ges i allt väsentligt samma utformning som för
annan kriminalvård i frihet. Prövoliden föreslås vara elt år eller, om den
dömde undergår fängelse i två år eller mer, lägst ett och högst tre år.
Förordnande om övervakning skall meddelas bara om det bedöms som påkallat i det
enskilda fallet och övervakningen skaU i så fall normalt äga rum under ett år.
Särskild föreskrift skall kunna meddelas om den frigivnes kontaklskyldighet.
Vid misskötsamhel utan samband med ny brollslighet skall den villkorligt
medgivna friheten inte kunna förklaras förverkad för längre tid än en månad.

FängelsestraffkommUténs förslag överensstämmer i huvudsak
med departementsförslaget. Kommittén föreslår dock att prövotiden skall motsvara
den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst sex månader och
högst tvä år.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat
kommitténs förslag utan erinran. Flera instanser har framhållit vikten av att
bestämmelserna om viUkorligt frigivna överensstämmer med dem som gäller för
andra som undergår kriminalvård i frihet. Erinringar har framförts mol det av
kommittén föreslagna sättet att beräkna prövotiden. Särskilt förslaget att
prövotiden skaU kunna bestämmas till sä kort lid som sex månader har mött
invändningar. (Se bilaga 3 avsnitt 3.5.)

Skäl för departementsförslaget: F. n. gäller i stort sett
samma regler för å ena sidan den kriminalvård i frihet som följer på en dom
till skyddstUlsyn

Prop.
1982/83:85 104

och
å andra sidan den frivård som skall äga rum efter villkorlig frigivning. Som
har påpekats vid remissbehandlingen synes denna enhetlighet i systemet i
huvudsak böra behållas.

I
vissa hänseenden är emellertid särskilda beslämmelser om vad som skall gälla
vid villkorlig frigivning påkallade. Del gäller bl. a. frågorna om prövotid och
övervakning. Dessa frågor har ett nära samband i och med att övervakning inte
kan pågå under längre tid än prövotiden. Detta innebär i sin tur att prövotiden
måste bestämmas så att den lämnar utrymme för ell meningsfullt frivårdsarbete
under övervakningen.

Frihelsberövandet
utgör ju det centrala sanklionsinnehållel i fängelsepåföljden. Från
sanktionssynpunkl kan inslaget av frivård sägas spela en underordnad roll. Den
övervakning som kan förekomma under prövotiden fyller i första hand hjälp-,
stöd- och kontrollfunktioner. Övervakningens närmare utformning bör självfallet
anpassas till de behov som föreligger i det enskilda fallet. På samma sätt som
en skyddstillsynsdom förutsätter atl övervakning kan antas bidra till alt den
dömde avhåller sig från vidare brotlslighet bör beslut om övervakning efter
villkorlig frigivning begränsas till motsvarande fall. Övervakning bör endasi
användas i de fall den kan förväntas fyUa någon positiv funktion. De
frivårdsresurser som finns bör koncentreras till fall där de kan fylla något
behov.

F.n.
gäller enligt 26 kap. 11 § BrB som huvudregel att den som friges villkorligt
skall ställas under övervakning. Även om lagrummet ger möjligheter att avstå
från övervakningen i de fall då den inle bedöms erforderlig, förordnar man i
praktiken tämligen schablonmässigt om övervakning. Det förekommer dock
otvivelaktigt ell räll betydande antal fall där en övervakning knappast kan
förväntas fylla nägon sådan funktion som gör den lillräckligt motiverad. Delta
gäller naturligtvis särskilt korttidsdömda. Många gånger har i dessa fall
frihetsberövande ansetts påkallat med hänsyn lill brottslighetens art utan atl
någon påtaglig ålerfallsrisk kan antas föreligga. I vissa fall kan också en
eventuell ålerfallsrisk förväntas vara oberoende av om övervakning förekommer.
I och med att minimitiden för erhållande av vUlkorlig frigivning har sänkts har
den grupp som jag nu avser ökat i omfattning. Enligl min mening är det
motiverat med en noggrannare prövning av behovel av övervakning i det särskilda
fallet än vad lagen nu föreskriver. Jag föreslår därför atl en förutsättning
för förordnande om övervakning skall vara att sådan bedöms som påkallad. Lagen
bör alltså inte innehålla samma starka presumtion som nu för atl den
villkorligt frigivne skall ställas under övervakning. Frågan vilka omständigheter
som bör beaktas när ställning tas till om den frigivne skall ställas under
övervakning återkommer jag lill i specialmotiveringen.

Även
med en noggrannare prövning av behovet av övervakning kommer sannolikt
förordnande därom att meddelas i ett betydande antal fall. Som jag redan
tidigare har framhållit bör övervakningens innehåU anpassas efter de behov som
föreligger i det enskilda fallet. Det är här nödvändigt atl

Prop. 1982/83:85 105

lagstiftningen
ger utrymme för både en omsorgsfull behandlingsplanering och meningsfulla
behandlingsinsatser. Della förutsälter alt arbetet kan ske ulan onödig
tidspress och' även innefatta mer långsiktiga målsättningar. Enligt min mening
kan etl effektivt frivårdsarbete försvåras om övervakningsliden för en mycket
stor andel av de frigivna begränsas till sex månader eller strax däröver. För
att säkerställa en meningsfull frivård i de fall övervakning kommer till stånd
bör övervakningen normalt pågå i ett år på samma sätt som nyss har föreslagits
för skyddstillsynsdömda. Att resurserna i första hand bör koncentreras till
tiden närmast efter frigivningen och att övervakningsbehovel i allmänhet
reduceras väsentiigl ju längre tid från frigivningen som förflutit utesluter
inte att det i många fall kan vara angeläget att göra insatser även på ett
senare stadium.

I
fråga om prövoliden gäller f. n. all denna skall fastställas till minsl ett och
högst tre år eller, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet
överstiger tre år, högst fem år.

Om övervakning normall
skall kunna pågå i ett år förutsätter detta att prövotiden ocksä uppgår till
minst ett år. En sådan prövotid lär å andra sidan regelmässigt vara fullt
tillräcklig i fall då den dömde undergår mindre än två års fängelse. Med hänsyn
till intresset av enhetliga regler för denna grupp synes del lämpligl att
prövotiden för samtiiga som dömts lill mindre än två års fängelse fastställs
till ett år. På detta sätt får man en enkel och lätt tiUämpbar bestämmelse.

För dem som har dömts till
fängelse i två år eller mer kan en prövotid om ett år många gånger framstå som
alltför kort. I dessa fall kommer de frigivna i allmänhet att ha en återstående
strafftid som överstiger etl år. Gör de sig skyldiga till ny brottslighet
riskerar de atl den återstående tiden kommer att förverkas. Om prövotiden
generellt blir elt år även för dem, skulle detta innebära att den tid som kan
förverkas ofta väsentiigl skulle överstiga prövotiden. En sådan ordning kan
knappast accepteras. Det kan också antas att behovet av att förlänga
övervakningstiden på grund av misskötsamhel gör sig oftare gällande i fråga om
långtidsdömda. För att detta behov skaU tUlgodoses bör prövotiden kunna
faststäUas till längre lid än etl år i dessa faU.

Fängelsestraffkommittén
har i fråga om prövotidens längd föreslagit att den i princip skaU vara lika
lång som den återstående strafftiden. Även om ett sådant system från
principiell synpunkt kan synas tiUtalande, är det enligt min mening uppenbart
att det inte kan tillämpas fullt ut. Prövoli-derna skulle i vissa fall bli
alUför långa för att vara kriminalpolitiskt acceptabla. Kommittén föreslår
därför också att prövotiden aldrig skulle få överstiga två år. Med en sådan
ordning får principen att prövotid och återstående strafftid skall
överensstämma endast begränsad betydelse. Det framstår inte heller som rimligt
att den som ansetts vara särskilt återfallsbenägen och därför frigivits först
efter att ha avtjänat två tredjedelar av tiden därefter skulle ha en kortare
prövotid än den som dömts till lika långt straff men blivit frigiven efter
halva tiden.

Prop. 1982/83:85 106

Enligt
vad jag tidigare har föreslagit skaU det i princip åligga kriminalvårdsnämnden
att pröva frågan om villkoriig frigivning om strafftiden uppgår till två år
eller mer. I stället för att ha en automatiskt verkande regel ställer det sig
då enligl min mening naturligt att nämnden i samband med att den prövar om
villkorlig frigivning skall medges också bedömer vilken omfattning prövotiden
bör ha. Prövotiden kan då anpassas efter strafftidens längd, den frigivnes
personliga förhållanden och övriga omständigheter.

Prövotiden
bör inle heller i dessa fall kunna undersliga ett år. Enligt nuvarande regler
kan prövotiden, i de fall när den tid som återstår av straffet överstiger tre
år, bestämmas till längst fem år. Kommittén har föreslagit att denna maximitid
sänks till två är. Även jag anser att en sänkning av de längsta prövotiderna
bör genomföras. Med hänsyn lill atl fråga kan vara om ett mycket svårbehandlat
och återfallsbenäget klientel med långa återstående strafftider bör dock
prövotiden kunna uppgå tiU tre år. Att prövotiden vid mycket långa straff då
kommer atl bli kortare än den strafftid som återstår efter viUkorlig frigivning
synes inte innebära någon avgörande olägenhet.

Som jag tidigare berört
anser jag atl samma regler i princip bör gälla för den <som står under
övervakning oberoende av om denna beror på en skyddstillsynsdom eller följer på
en villkorlig frigivning. Motsvarande bör gälla även för de situationer när
påföljden inte är förenad med övervakning. Beträffande de vUlkorligt frigivna
som inte är föremål för övervakning finns särskild anledning att betona att
fråga ändå är om verkställighet av en påföljd. De allmänna skötsamhetskraven
bör gälla också för dessa liksom skyldigheten att efter förmåga söka fullgöra
en eventuell skadeståndsskyldighel. Särskilda föreskrifter kommer väl normall
endast att bli aktuella när frigivningen är förenad med övervakning, men även i
vissa andra fall kan en särskild föreskrift vara påkallad. Exempelvis kan det
vara anledning alt låta en särskild föreskrift kvarstå, om övervakningen skall
upphöra innan prövoliden gått lill ända. Möjligheter bör också finnas alt,
liksom vid skyddstUlsyn, meddela föreskrifter om tid och sätt för fullgörande
av skadeståndsskyldighet. En sådan föreskrift kan i många fall vara motiverad
även när någol övervakningsbehov inte föreligger. Kan en sådan föreskrift
antas motverka den frigivnes anpassning i samhället, bör den dock inle få
meddelas.

För
den som har dömts till skyddstillsyn fär en särskild föreskrift meddelas om
vad som skall gälla för övervakningen. Därvid får bl.a. anges på vilket sätt
och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Som jag
redan tidigare (avsnitt 2.3.4.8) har förutskickat föreslår jag i likhet med
fängelsestraffkommiltén all en möjlighel alt meddela föreskrifter av sådant
slag införs även beträffande villkorligt frigivna.

Om
en villkorligt frigiven ställts under övervakning bör, som jag redan har nämnt,
övervakningen normalt upphöra efter etl år. Överstiger prövo-

Prop.
1982/83:85 107

liden
elt år bör dock övervakningsnämnden vid misskötsamhel kunna besluta om längre
övervakningslid liksom också förordna om övervakning av den som inle är
underkastad sådan. Bl.a. med hänsyn härtill är del angeläget att det klart
framgår av lagen alt den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos
skyddskonsulenten. Skyddskonsulenten måste under hela prövoliden ha praktiska
möjligheter atl undersöka den dömdes levnadsförhållanden, oavsett om
övervakning pågår eller inle.

Vid sidan av elt
förordnande om övervakning bör samma sanktionsmöj-Ugheter föreligga när en
frigiven inte iakttar vad som åligger honom oberoende av om han står under
övervakning eller inte. Så långt möjligt bör regleringen vidare överensstämma
med vad som gäUer i samband med skyddstiUsyn. Samma regler bör således gälla i
fråga om meddelande av föreskrift och beslul om varning. Även i fråga om
omhändertagande bör bestämmelserna utformas på samma sätt. Beträffande det
närmare innehållet i de här aktuella reglerna hänvisar jag tiU avsnitt
2.3.4.9.

Som
yttersta sanktion mot atl den som dömts till skyddstiUsyn allvarligt
åsidosätter sina åligganden (utan att därför begå nytt broll) kan skyddstillsynen
undanröjas. Beträffande den som har en löpande prövotid efter villkorlig
frigivning finns f n. i stället möjlighel atl förverka den villkoriiga
frigivningen.

Enligt
nu gällande regler kan övervakningsnämnden förklara hela eller en del av den
villkorligt medgivna friheten förverkad. Möjligheten till delförverkande
infördes år 1979 med den uttryckliga motiveringen alt längden av det förverkade
straffet då kan ställas i direkt proportion lill den visade misskötsamheten.
Ett momenl av "straffmätning" tillfördes härigenom
förverkandesanktionen. En motsvarande ändring har även gjorts i fråga om
domstolsbeslut om förverkande i samband med ny brottslighet. Dessa ändringar
har inneburit uppenbara fördelar eftersom man numera kan anpassa sanktionen
efter förhållandena i det enskilda fallet och undvika en tillämpning som kan
framstå som opåkallat hård eller orättvis.

Det
helt övervägande antalet förverkanden meddelas av domstol i samband med
lagföring för ny brottslighet. Det har från vissa håll ifrågasatts om inle
möjligheten till förverkande borde begränsas till sådana situationer. Del bör
dock enligl min mening beaktas alt den som blivit viUkorligt frigiven
fortfarande undergår en brottspåföljd. Särskilda krav mäste därför kunna
ställas på honom. Även om han inle har gjort sig skyldig lill nya brott, kan
han på etl mycket allvarligt sätt ha åsidosatt sina åligganden. För att
åliggandena skall ha trovärdighet måste de på någol sätt vara sanktionerade.
Föreskrifter och varningar är ibland otillräckliga för detta ändamål. Det
ställer sig då naturligt att som yttersta sanktion låta den som bryter mot de
vUlkor som är förenade med den villkorliga frigivningen avtjäna en del av det
reststraff han sluppit ifrån.

Å
andra sidan måste det gmndläggande krav som kan ställas på den frigivne vara
att han avhåller sig från vidare brottslighet. Det bör inle vara

Prop. 1982/83:85 108

I så
att han riskerar att utsättas för mer ingripande åtgärder vid en
misssköt-samhet som inte innefattar broll än när så är fallet. Detta talar för
att möjligheten till förverkande när någon ny brollslighet inte föreligger bör
begränsas till omfattningen. I likhet med fängelsestraffkommiltén förordar jag
alt förverkande i dessa fall skall begränsas lill en tid av högsl en månad. Det
torde knappast kunna förekomma fall av misskötsamhel som inte innefattar nya
brolt men ändå är av så allvarlig art all de motiverar en längre tids
frihetsberövande än en månad.

Förverkande bör alltid ses som en yttersta sanktion. En
förulsällning för förverkande bör därför Uksom hitintills vara att det kan
antas att den frigivne inte kommer att låta sig rätta genom nägon annan åtgärd
som man kan vidta från frivårdens sida.

I de fall då förverkande beslutas är det å andra sidan
angeläget att åtgärden kan verkställas snabbt. Liksom f n. bör därför gälla atl
beslutet kan verkstäUas utan att den tidpunkt då det vinner laga kraft
avvaktas, om annat ej förordnas (jfr 37 kap. 10 § BrB). Om den dömde är
omhändertagen när beslutet meddelas, kan det därmed verkställas omedelbart,
vilket självfallet normalt är en fördel.

2.4 Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården

2.4.1 Övervakningsnämnderna

Departementsförslagei: Övervakningsnämnderna behälls,
huvudsakUgen för de domstolsliknande arbetsuppgifterna. Huvudansvaret för
frivården läggs på skyddskonsulenterna. Nämndernas mera rutinbelonade arbetsuppgifter
överflyttas till skyddskonsulenterna.

Fängelsestraffkommitténs förslag: Övervakningsnämnderna
avskaffas. Nämndernas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas lill skyddskonsulenterna
och de allmänna domstolarna.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna avstyrker
förslaget om nämndernas avskaffande. Åtskilliga instanser förordar emellertid
att de mera rutinbelonade arbetsuppgifterna överförs till skyddskonsulenterna.
(Se bilaga 3 avsnitt 4.1.)

Skäl för departementsförslaget: Övervakningsnämnderna i
sin nuvarande form tillkom i samband med att brottsbalken trädde i kraft år
1965. Samtidigt tillskapades kriminalvårdsnämnden.

Övervakningsnämndernas organisation och arbetsuppgifter
regleras främst genom bestämmelser i brottsbalken, lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL), kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av sistnämnda lag (KvalK), frivårdsförordningen och instruktionen
(1964:628) för övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd består av fem ledamöter. Ordföranden
skall vara lagfaren. Övriga ledamöter skaU ha erfarenhet av ungdomsvård, arbetsförmedling
eller allmänna värv. Nämnden är beslutför med ordföran-

Prop. 1982/83:85 109

den
och två andra ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får
ordföranden ensam fatta beslul på nämndens vägnar. Beslutet skall sedan anmälas
vid nästa sammanträde med nämnden. Till sin hjälp har vatje nämnd också en
eller, om nämnden är särskUt arbetstyngd, två sekreterare. Dessa är i regel
yngre jurister.

Nämndemas
verksamhetsområde bestäms av regeringen. I stor utsträckning sammanfaller
dessa områden med skyddskonsulenldistrikten. F. n. finns 49 nämnder. Fem av
dessa är indelade på avdelningar. För avdelning gäller i tillämpliga delar
samma bestämmelser som för nämnd.

Övervakningsnämndernas
arbetsuppgifter består inom anslallsvården huvudsakligen i prövning av ärenden
rörande villkorlig frigivning och vistelse utom anstalt. Frågor om villkorlig
frigivning avgörs beträffande den som undergår fängelse i högst ett år av
övervakningsnämnd, medan beslut rörande den som dömts till längre straff skall
fattas av kriminalvårdsnämnden. I sådana fall föregås beslutet vanligen av
yttrande från övervakningsnämnden. Samma beslutsordning gäUer för frågor om
frigivningspermission, dvs. permission under viss lid för att förbereda frigivning,
och om medgivande tUl vistelse utanför anstalt med slöd av 34 § KvaL, dvs.
placering för särskilda åtgärder som kan antas underlätta den intagnes
anpassning i samhället. Huvudansvaret för anstaltsvården vilar i övrigt på
kriminalvårdsstyrelsen, men det åligger nämnderna atl göra besök vid
anstalterna och skaffa sig kännedom om förhållandena.

Då det gäller
kriminalvården i frihet har ledningsansvaret lagts på övervakningsnämnderna.
Till deras uppgifter hör att hålla regelbundet återkommande överläggningar med
skyddskonsulenten om de övervakningsfall som nämnden har hand om. I de fall
övervakare inte har förordnats av domstol åligger det övervakningsnämnden
eller, om kriminalvårdsnämnden beslutar om villkorlig frigivning, denna nämnd
alt förordna övervakare. Andra uppgifter som ankommer på övervakningsnämnden
är entledigande av övervakare, överflyttning av övervakningen till annan
nämnd, beslul om upphörande av övervakning samt förlängning och återupptagande
av sådan. Nämnderna kan också meddela föreskrifter samt upphäva och ändra givna
föreskrifter eller meddela nya sådana. Vid misskötsamhel kan nämnderna
tillgripa vissa sanktioner. Det gäller här — förutom meddelande av
föreskrifter — varning, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller del
därav samt framställning lill åklagare om atl denne skall föra talan vid
domstol om undanröjande av skyddstillsyn. Om del är aktuellt att vidta åtgärd
med anledning av misskötsamhel, kan övervakningsnämnd i avvaktan på vidare
förordnande besluta atl den dömde skall omhändertas. Slutligen handlägger
övervakningsnämnden mindre ärenden såsom mottagande av nöjdförklaring, prövning
av passlillslånd samt inlernalionella frågor.

Övervakningsnämndernas
arbetsformer och organisation har utretts i olika sammanhang. År 1975 avlämnade
övervakningsnämndulredningen belänkandet Kriminalvårdens nämnder. Utredningen
föreslog bl.a. alt

Prop. 1982/83:85 110

frågor om villkorlig frigivning efter två tredjedelar av
strafftiden alltid skulle prövas i första instans av lokal nämnd liksom frågor
om halvlidsfrigivning för dem som dömts till fängelse för en tid understigande
tvä år. Halvlidsfrigivning av dem som dömts lill längre straff skulle
emellertid prövas av central nämnd. Frågor rörande frigivningspermission och 34
§-vistelse skuUe handhas av de organ som hade befogenhet alt i första instans
avgöra frågan om villkorlig frigivning.

Utredningen föreslog vidare att ledningsansvaret för
frivården skulle övertas av andra kriminalvårdsorgan. Som motivering för della
anfördes att de lokala nämndernas uppgifter i detta hänseende kommit allt mer i
skymundan genom den kraftiga utbyggnaden av skyddskonsulenlorganisationen och
att nämnderna saknade resurser atl utöva en sådan ledningsfunktion. Det
direkta ansvaret för övervakningen skulle enligt utredningen i stället läggas
pä skyddskonsulenterna och ledningen av frivården utövas av regioncheferna samt
i sista hand av kriminalvårdsstyrelsen. De lokala nämndernas befattning med
frivårdsärenden skulle alUså begränsas till atl meddela beslut om olika slags
åtgärder som enligt brottsbalkens bestämmelser kan vidtas mot
frivårdsklientdet. Detta innebar all åtskilliga rutinärenden skulle överföras
på skyddskonsulenten. Nämnderna skulle också befrias från insynsansvar i fräga
om anstalterna.

Ungdomsfängelseulredningen föreslog år 1977 i sitt
betänkande Tillsynsdom att ansvaret för kriminalvärden formellt skulle åvila
skyddskonsulenterna men alt övervakningsnämnderna skulle finnas kvar och ha
beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkställighetsfrågor.
Nämnden skulle också vara fullföljdsinslans i frågor som hade avgjorts av
skyddskonsulenten.

Fängelsestraffkommiltén
har enligt särskilda tilläggsdirektiv haft all utgå från all
övervakningsnåmnderna skulle avskaffas. Kommillén har med denna utgångspunkt
förordat atl även kriminalvårdsnämnden avskaffas. Kommitténs nu aktuella
förslag innebär att nämndernas uppgifter fördelas mellan organ inom
kriminalvården och de allmänna domstolarna. Domstolarna skall sålunda besluta
om åtgärder som innebär frihetsberövande, dvs. omhändertagande, förverkande av
villkorligt medgiven frihet saml undanröjande av skyddstillsyn. Framställning
till domstol om sådana åtgärder skall göras av skyddskonsulenten, vilket såvitt
gäller undanröjande av skyddstillsyn även skulle innebära att
skyddskonsulenlorganisationen övertar en uppgift som nu faller på
åklagarväsendet. Beslul om villkorlig frigivning skall fallas av regionchef
eller styresman. Som framgår av del föregående (avsnitt 2.2) blir det här som
regel fråga om beslut enligl obligatoriska regler som inte förutsätter någon
prövning i del särskilda fallet.

Kommittéförslaget innebär vidare atl skyddskonsulenlerna
skall överta ansvaret för ledningen av frivården. Delsamma gäller, med undanlag
av de ärenden som förs lill allmän domstol, nämndernas beslutandrält i frågor

Prop.
1982/83:85 111

rörande
frivårdsklientdet. För att allmänheten skaU tillförsäkras insyn i
kriminalvården skall det finnas en lekmannanämnd inom varje kriminalvårdsregion
(se närmare härom avsnitt 2.4.4).

Fängelsestrafflcommitténs
förslag i denna del har mött stark kritik från remissinstanserna. De argument
som främst anförts mot atl nämnderna avskaffas är att de fungerar väl och utgör
en garanti för rättssäkerheten. Man uttalar från flera håll farhågor för alt en
överflyttning till de allmänna domstolarna av de domstolsliknande uppgifter som
nu faller på nämnderna skulle medföra tidsutdräkt vid beslutsfattandet och
dessutom belasta domstolarna i en utsträckning som i varje fall i storstäderna
skulle förutsätta personalförslärkning. De flesta instanser släller sig
emellertid positiva till förslaget att överföra mera mtinbetonade uppgifter på
skyddskonsulenterna.

Däremot
möter utredningens förslag om alt skyddskonsulenlerna i viss utsträckning
skulle komma att åläggas åklagaruppgifter massivt motstånd. Man har också
framhållit värdet av atl nämnderna har insyn i anstallsför-hållandena. De
instanser som ställer sig positiva till nämndernas avskaffande stöder sig i
slorl sett på de i beläkandet framlagda synpunkterna.

Själv vUl jag först
konstatera att det — som också framhålls både i fängelsestraffkommitténs
betänkande och i de flesta remissvaren - slår klart atl övervakningsnämnderna
på del hela taget har fungerat väl och utvecklat smidiga, snabba och effektiva
arbetsformer. Samlidigt synes enighet råda om att nämnderna i alltför hög grad
belastas med rutinärenden liksom atl nämndernas uppgift att leda
frivårdsarbetet numera med hänsyn lill deras organisation och frivårdens
utveckling på de flesta håll har kommit alt framstå som något av en formalitet.

När
del gäller alt bedöma om övervakningsnämnderna bör avskaffas eller om nuvarande
ordning bör ändras på något annat sätt måste givelvis först övervägas hur de
arbetsuppgifter som nämnderna f. n. har lämpligen bör handläggas i
fortsättningen efter de materiella ändringar i fråga om påföljdssystemet som jag
har föreslagit i det föregående.

Av
remissvaren framgår att del råder delade meningar om huruvida tyngdpunkten i
nämndernas verksamhet enligl nuvarande ordning kan sägas ligga på anstalts-
eller på frivårdssidan. I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag själv
alt det — särskilt efter frivårdsförordningens tillkomst år 1977 - är på
frivårdssidan som nämnderna har de allra viktigaste uppgifterna. Om det
förslag till i princip obligatorisk halvlidsfrigivning för flertalet
fängelsedömda som jag tidigare har anmält genomförs, kommer vidare under alla
omständigheter antalet anstallsärenden som kan bli aktuella för prövning av
övervakningsnämnd alt reduceras högst väsentligt. Jag kommer därför att först
behandla övervakningsnämndernas verksamhet inom fri vården.

Beträffande
den principiella frågan om nämndernas ledning av kriminalvården i frihet
ansåg, som jag tidigare har nämnt, redan övervaknings-

Prop. 1982/83:85 112

nämndutredningen
år 1975 att nämndernas organisation inte lämpar sig för denna funktion.
Därefter har antalet klienter i frivården ökat kraftigt.
Fängelsestraffkommiltén konstaterar att de som undergår kriminalvård i frihet
numera är sä mänga att nämnderna med sina begränsade resurser saknar praktiska
möjligheter alt bilda sig någon uppfattning om den enskildes behandling i
vatje särskilt fall och att i realiteten skyddskonsulenterna har fått en
självständigt ansvar för frivårdsverksamheten. Kommittén anser mot denna
bakgrund att det är naturligt atl även del formella ansvaret för fri vårdens
ledning överförs på skyddskonsulenten.

Redan
av vad jag har anfört i avsnitt 2.3.4.2 framgår all jag ansluter mig till
kommitténs uppfattning i denna del. Som tidigare angetts föreslår jag att del
uttryckligen anges i brottsbalken att övervakningen och kriminalvården i
frihet i övrigt skall bedrivas under ledning av en skyddskonsulent.
Ledningsfunktionen på högre nivå kommer då atl falla på kriminalvårdsstyrelsen
och utövas i synnerhet genom dess regionchefer.

Vad
därefter angår de särskilda arbetsuppgifter som f n. åligger nämnderna gör jag
följande bedömning.

Nämndernas
befattning med vissa mera rutinbelonade uppgifter såsom förordnande och byte av
övervakare samt överflyttande av övervakningen till annat distrikt framstår som
regel som en ren formalitet. Något reeUt inflytande över dessa ärenden har
nämnden endasi i sällsynta fall och dess befattning med ärendena framstår
otvivelaktigt som en onödig omgång. De aktuella uppgifterna bör enligt min
mening även formellt tillkomma skyddskonsulenten, som för närvarande i
realiteten svarar för prövningen.

I
avsnitt 2.3.5 har jag föreslagit atl den nuvarande presumtionen för att en
villkorligt frigiven skall stå under övervakning ersätts av en regel som medger
en mera fömlsältningslös prövning av behovet i det särskilda fallet. Uppgiften
atl bedöma huruvida den frigivne skall stå under övervakning utgör
naturligtvis inle något rutinärende, men det synes mig ligga närmast till hands
all även den uppgiften normall ankommer på skyddskonsulenlen, som ju har goda
förulsällningar all bedöma denna fråga. Skyddskonsulenlen bör dock i tveksamma
fall kunna hänskjuta en sådan fråga lill övervakningsnämndens avgörande och
denna bör också självständigt kunna ta upp frågan till prövning.

De
uppgifter som jag har angett nu kan alltså i normala fall med fördel anförtros
ål andra organ än övervakningsnämnderna. Betydligt svårare blir bedömningen när
det gäller de på nämnderna ankommande åtgärder som är av mera ingripande
karaktär för den dömde, främst då omhändertagande med stöd av 26 kap. 22 §
eller 28 kap. 11 § BrB, förverkande av villkorlig frigivning (26 kap. 19 § BrB)
och ansökan om undanröjande av skyddstillsyn (28 kap. 8 § BrB), men även
meddelande av särskild föreskrift (26 kap. 15 § och 28 kap. 6 § BrB) och varning
(26 kap. 18 § och 28 kap. 7 § BrB). Fångelsestraffkommiltén har föreslagit att
omhändertagande och förverkande av villkorlig frigivning skall beslutas av
domstol efter ansökan av

Prop. 1982/83:85 113

skyddskonsulenten,
medan ansökan om undanröjande av skyddstillsyn och meddelande av föreskrifter
och varning enligt förslagel skuUe åligga skyddskonsulenten.

Vad först angår
omhändertagande skulle det dock sannolikt som remissinstanserna har påpekat i
många hänseenden vara opraktiskt att förlägga beslul om sådana ingripanden till
allmän domstol. I sin nuvarande utformning får omhändertagandeinstitutet
användas när nämnden överväger atl vidta vissa angivna åtgärder, nämligen atl
förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, göra framställning om undanröjande
av skyddstillsyn, förordna om övervakning eller meddela föreskrift eller
varning. Ofta nog torde emellertid det egentliga syftet med omhändertagandel
vara alt genom omedelbart ingripande förhindra pågående missbruk eller annan
asocial livsföring för att därigenom få tillfälle alt planera för vård eller
annan lämplig åtgärd beträffande den omhändertagne. En vanlig orsak till ett
omhändertagande är i praktiken ocksä alt personen i fråga är försvunnen eller
annars undandrar sig kontakt med övervakaren.

I
avsnitt 2.3.4.9 har jag föreslagit att uttryckliga regler införs om möjlighet
till omhändertagande i dessa i praktiken förhållandevis vanliga situationer.
Del finns enligt vad erfarenheten visar i synnerhet inom skyddskonsulenldistrikten
i de största kommunerna i allmämhet en del klienter, särskill missbrukare, som
under övervakningstiden blir omhändertagna ett flertal gånger. De är i regel
väl kända av nämndens ledamöter, nägot som medför atl handläggningen kan bli
smidig och obyråkralisk. Inte säUan -t.ex. då klienten har försvunnit från ett
behandlingshem och det är en uppenbar fara för återfall i missbmk - är beslutet
brådskande och måste fattas av ordföranden ensam. Särskilt i storstadsdistrikt
fattas sådana beslut ibland även efter arbetstidens slut och på helger. Även
upphävande av omhändertagandebesluten kan vara brådskande. Delta gäller
särskilt som omhändertagandebesluten många gånger inte behöver verkställas,
eftersom den som avses med beslutet kommer till rätta eller den planerade
åtgärden visar sig ändå kunna komma till slånd.

Det
är enligt min mening högst tveksamt om ärenden av den typ som avses nu
lämpligen bör handläggas av allmän domstol. De är till sin nalur knappast
judicieUa ärenden i vanlig mening och risken är atl den smidighet i handläggningen
som förhållandena kräver då skulle gå förlorad. I synnerhet vid de största
tingsrätterna skulle problem säkerligen uppkomma, bl. a. på grund av
ärendeanhopningen vid dessa. I själva verket ser jag det som en så stor fördel
atl dessa ärenden kan handläggas av övervakningsnämnderna att jag anser redan
detta utgöra etl mycket starkt skäl för alt nämnderna bör behållas.

Ansökan
om undanröjande av skyddstillsyn förekommer relativt sällan. Till en del beror
säkerligen detta på att skyddskonsulenterna och nämnderna i slor utsträckning
— inle sällan efter långvarigt motivalionsarbete med ett eller flera
omhändertaganden — lyckas komma tillrätta med före- 8 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
85

Prop. 1982/83:85 114

kommande
problem genom mindre ingripande åtgärder, vanligtvis behandUng mot missbmk.
Möjligheten till undanröjande fungerar dä som elt påtryckningsmedel som kan
bidra till all motivera den dömde till samarbete. Detta är sannolikt särskilt
verkningsfullt när det framförs av nämnden, som genom sin domstolsliknande
sammansättning ofta kan få en större auktoritet i förhållande lill klienterna
än skyddskonsulenten, som ju handhar del egentliga behandlingsarbetet. Även om
beslutsomgången i de faU då undanröjande av skyddstiUsyn aktualiseras otvivelaktigt
kan framstå som komplicerad, anser jag del från de angivna synpunkterna
värdefuUt att nuvarande ordning i huvudsak behålls. Motsvarande aspekter kan
anläggas på förverkande av villkorlig frigivning på gmnd av misskötsamhel, etl
institut som ju lillämpas mycket sparsamt och där nämnderna f n. själva har
befogenhet att fatta besluten.

I
likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag vidare helt allmänt att
övervakningsnämndernas verksamhel är av stor betydelse för frivårdsarbetet.
Genom sina ingripanden kan nämnderna ofta medverka till atl fortsatt brottslig
verksamhet förhindras och alt sådana åtgärder kommer till slånd att
frihetsberövande påföljder kan undvikas. Jag delar också kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning an nämndernas möjUghet till agerande utan tidsutdräkt och den
kännedom som de ofta har i frågorna om övervakningsklientelet är ägnade att ge
ökad trovärdighet åt kriminalvården i frihet med åtföljande ökad benägenhet hos
domstolarna att använda icke frihetsberövande påföljder. Dessutom erbjuder
nämnderna en naturlig plattform för medborgerlig insyn i kriminalvården.

Till
delta kommer som jag redan delvis har varit inne på alt övervakningsnämndernas
uppgifter såvitt avser de mera ingripande sanktionerna enligt min mening inte
på elt lika ändamålsenligt sätt skulle kunna fullgöras vid de allmänna
domstolarna. Jag delar också den av många remissinstanser framförda
uppfattningen att det skulle kunna medföra nackdelar för frivårdsarbetet om
skyddskonsulenterna skuUe åläggas alt överta vissa av de uppgifter som i dag
ankommer på åklagarväsendet. Med beaktande av det anförda har mina överväganden
lett mig till den slutsatsen att det inte skulle vara välbetänkt att avveckla
övervakningsnämnderna. En annan sak är att flera skäl - däribland även statsfinansiella
- talar för all nämnderna får en ändrad organisation. Redan på den vägen kan en
inte obetydlig utgiftsminskning åstadkommas. Jag återkommer i det följande till
den frågan.

Om
man alltså utgår från an övervakningsnämnderna behålls, bör lämpligen sådana
frivårdsfrågor där beslutet kan vara av repressiv karaktär eller annars av mera
ingripande betydelse för den dömde läggas på nämnderna. Hit hör till en början
som redan nämnts beslut om omhändertagande eller förverkande samt framställning
om undanröjande av skyddstillsyn. Andra sådana ärenden är beslut om särskilda
föreskrifter, upphävande av sådana och meddelande av nya föreskrifter (26 kap.
15 och 16 §§ och 28 kap. 6 §

Prop.
1982/83:85 115

BrB)
och meddelande av varning samt beslut om att övervakningen skall förlängas
utöver ett år eller alt den skall återupptas (26 kap. 18 § och 28 kap. 7 §
BrB). Detsamma gäller vissa frågor om passtillstånd och ålerkallelse av pass
(19, 21 och 24 §§ passlagen).

Vad
anstaltsvården beträffar har jag tidigare (avsnitt 2.2) förordat en ordning som
innebär att villkorlig frigivning efter halva strafftiden blir obligatorisk för
intagna som har dömts till fängelse på viss tid understigande två år under
förutsättning alt verkställigheten pågått minst två månader. Atl fastställa
tidpunkten för frigivningen bör lämpligen i dessa fall ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen. Det kan ske redan i slrafflidsre-solutionen.
Övervakningsnämndernas uppgifter i dessa hänseenden kommer alltså alt falla
bort.

Det
bör emellertid ankomma på övervakningsnämnden att för den kategori intagna som
undergår fängelse på kortare tid än två år bestämma om placering utanför
anstalt med stöd av 34 § KvaL. I fräga om sädana beslul enligt brottsbalken som
i egentlig mening har rättsverkan gentemot den dömde bör nämnden även vara
överinstans i förhällande lill skyddskonsulenlen. Nämnden bör vidare på dennes
eller egel initiativ eller på begäran av den dömde kunna ta upp sädana ärenden
av della slag som normall handläggs av skyddskonsulenlen.

Enligt
sin instruktion skall övervakningsnämnderna genom besök vid
kriminalvårdsansialterna skaffa sig kännedom om förhållandena och göra
framställning lill kriminalvårdsstyrelsen om eventuella missförhållanden. Detta
är en viktig uppgift, och den bör enligl min mening fortfarande ankomma på
nämnderna. Väsenlligl är bl. a. alt nämnderna i samband med sådana besök bUdar
sig en uppfattning om hur bestämmelserna om isoleringsåtgärder tillämpas (jfr
JuU 1980/8l:8s. 16).

Till vissa yllerligare
frågor om övervakningsnämndernas uppgifter får jag återkomma i
specialmoliveringen.

2.4.2
Kriminalvårdsnämnden

Departementsförslagei:
Kriminalvårdsnämnden bibehålls med uppgift atl fatta beslut om villkorlig
frigivning m. m. beträffande dem som har dömts till fängelse i två är eller mer
samt all vara överprövningsinslans i förhällande till övervakningsnämnderna i
ärenden som rör villkorligt frigivna.

Fängelsestraffkommiiténs
förstag: Kriminalvårdsnämnden avskaffas.

Remissinstanserna:
Endast ell fåtal remissinstanser har direkt uttalat sig om
kriminalvårdsnämnden. Dessa har emellertid som regel förordat atl nämnden
bibehålls med i huvudsak arbetsuppgifter av del slag som anges i
departementsförslagei. (Se bilaga 3 avsnitt 4.2.)

Skäl
för departementsförslaget: Kriminalvårdsnämndens arbetsuppgifter regleras
främst genom brottsbalken och dess promulgationslag (16 §) jämte kungörelsen
(1965:625) om inskränkning i övervakningsnämnds be-

Prop. 1982/83:85 116

fogenhet
att pröva fråga om villkorlig frigivning, lagen om kriminalvård i anstalt och
instruktionen (1981:234) för kriminalvårdsnämnden.

Nämnden
består av fem ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha
varit innehavare av domarämbete. I ärenden som angår kriminalvårdsnämndens
administration är nämnden beslutför med ordförande och två andra ledamöter. I
andra ärenden krävs för beslutförhet all nämnden är fulltalig. Ordföranden har
i brådskande fall och i ärenden av mindre vikl befogenhet all besluta ensam på
nämndens vägnar.

Kriminalvårdsnämnden
prövar frågor om villkorlig frigivning beträffande dem som avtjänar fängelse i
mer än elt år, liksom frågor om frigivningspermission och s. k. 34 §-vistelse
beträffande denna kategori. I övrigt fungerar nämnden huvudsakligen som
överprövningsinstans för övervakningsnämndernas beslut i frågor som rör
fängelsedömda.

Fängelsestraffkommiltén
har som en konsekvens av sina förslag beträffande villkorlig frigivning och
övervakningsnämnderna föreslagit atl även kriminalvårdsnämnden avskaffas. De
remissinstanser som har motsatt sig dessa förslag har som regel också uttalat
sig för att kriminalvårdsnämnden behålls. I övrigt har endasi ett fåtal
instanser uttalat sig direkt om kriminalvårdsnämnden.

I avsnitt 2.2.5 har jag
förordat ell avsteg från principen om halvlidsfrigivning med sikte på det
klientel som undergår fängelse i två år eller mer för brottslighet som har
riktat sig mot eller medfört påtaglig fara för liv eller hälsa.

Villkorlig frigivning
skall enligt förslaget i dessa fall kunna ske först efter två tredjedelar av
strafftiden, om påtaglig risk för fortsatt brottslighet av samma slag bedöms
föreligga. För all en enhetlig tiUämpning skall kunna åstadkommas är det av
vikt att den prövning som här blir aktuell görs av en central, från
kriminalvårdsmyndighelerna fristående nämnd med lekmannarepresentanter.
Erfarenheterna från den nuvarande kriminalvårdsnämnden är goda och denna bör
därför behållas och även i fortsättningen pröva ärenden om villkorlig
frigivning av dem som dömts lill långa straff. I samband med frigivningen bör
nämnden som nu fastställa prövolid och vid behov också kunna meddela särskilda
föreskrifter. Bestämmelser om detta bör tas in i brottsbalken, vilket innebär
att den provisoriska reglering som nu finns i balkens promulgationslag och den
därtill hörande kungörelsen kan upphävas. Nämden bör liksom hittills också
pröva ärenden som avser frigivningspermission (33 § KvaL) och placering utanför
anstalt med stöd av 34 § KvaL för den kategori som avses här. Skillnaden
gentemot nuvarande ordning blir bl. a. atl gränsen för nämndens prövning
förskjuls från alt avse dem som är dömda till fängelse i mer än ett år till att
avse dem som har dömts till fängelse i två år eller mer, någol som år ägnat all
medföra en betydande minskning av nämndens arbetsbörda.

Slutligen
bör kiminalvårdsnämnden liksom hittills vara överprövningsinstans med avseende
på beslut som övervakningsnämnd har meddelat beträffande villkorligt frigivna
(37 kap. 7 § BrB).

Prop. 1982/83:85 117

2.4.3
Nämndernas verksamhetsområden och sammansättning samt huvudmannaskap. Frågan
om medborgerligt infiytande

Departementsförslagei:
Antalet nämnder minskas ungefärligen med hälften. Deras verksamhetsområden
anpassas i huvudsak lill landstingsindelningen. I storstäderna och vid behov i
övrigt inrättas avdelningar. Nämnderna består av ordförande, vice ordförande
och ytterligare minst tre ledamöter. Ordförande och vice ordförande, som båda
skall vara lagfarna och ha erfarenhet som domare, utses av regeringen. Övriga
ledamöter och ersättare utses genom val som förrättas av landsting eller
kommunfullmäktige. Kriminalvårdsnämndens sammansättning lämnas oförändrad.
Kriminalvårdsstyrelsen blir huvudman för nämnderna.

FängelsestraffkommUténs
förstag: Kommittén har med sin utgångspunkt att nämnderna bör avskaffas ej
berört dessa frågor.

Remissinstanserna: Ett
fåtal remissinstanser har haft synpunkter på nämndernas organisation. Dit hör
kriminalvårdsstyrelsen. Såväl de förslag som kriminalvårdsstyrelsen har fört
fram som de synpunkter som har angetts från andra häll överensstämmer i
huvudsak med departementsförslagei. (Se bilaga 3 avsnitt 4.4.)

Skäl för
departementsförslaget: Av vad jag tidigare har anfört framgår all
övervakningsnämndernas arbetsuppgifter kommer atl minska väsentligt dels genom
atl de befrias från mera mtinbetonade uppgifter och dels genom att prövningen
av frågor om villkorlig frigivning i de allra flesta fall kommer att ankomma på
andra organ. Kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden har ansett att
antalet nämnder, f n. 49, torde kunna minskas med hälften. Även jag anser detta
vara en rimlig bedömning. Del ankommer på regeringen atl meddela bestämmelser
om nämndernas verksamhetsområden, och det är min avsikt all senare anmäla
denna fråga, om riksdagen godtar föreliggande förslag. Jag vill emellertid
förutskicka att en omorganisation som jag ser del bör innebära alt antalet
nämnder bestäms lill 24 och all deras verksamhetsområden i huvudsak följer
landstingsindelningen. I storstadslänen liksom i övrigt där det visar sig
erforderligt bör nämnderna kunna arbeia på avdelningar. Även antalet
avdelningar bör i princip kunna nedbringas med ungefäriigen hälften i
förhållande till nuvarande organisation.

Nämnderna bör som nu bestå
av fem ledamöter. I Ukhet med vad övervakningsnämndulredningen föreslog anser
jag emellertid all den nuvarande ordningen med ordförande och särskild
ersättare för denne bör ersättas av elt system där ordförande och vice
ordförande ingår som ledamöter i nämnden. Detta innebär alt såväl ordföranden
som vice ordföranden kan delta i arbetet samtidigt. Redan f.n. har ju
ordföranden och hans ersättare regelmässigt etl nära samarbete, men de är
enligt nuvarande ordning förhindrade att delta i samma beslut. Denna olägenhet
undanröjs genom den föreslagna ordningen. Säväl ordföranden som vice
ordföranden bör vara jurister med erfarenhet av domartjänstgöring och utses av
rege-

Prop.
1982/83:85 118

ringen.
Liksom hittills bör tillfällig ordförande kunna förordnas om både ordföranden
och vice ordföranden har förfall. Beträffande sådan ordförande bör gäUa samma
krav som för ordinarie ordförande. Av praktiska skäl bör tillfällig ordförande
förordnas av kriminalvårdsstyrelsen, som enligt vad jag skall återkomma till
bör vara huvudman för nämnderna, och inte som nu av hovrätten.

Nuvarande
ordning innebär att övriga ledamöter utses av länsstyrelsen. Enligl uttrycklig
föreskrift i lagen skall de ha erfarenhel av "ungdomsvård eller
arbetsförmedling eller eljest av allmänna värv". Det är utan tvekan sä -
som flera övervakningsnämnder anfört i sina remissvar - all dessa
nämndledamöter ofta har varit mycket engagerade i verksamheten och genom
personliga insatser kunnat medverka lill lämpliga åtgärder för klienterna.
Genom sina befattningar i arbetslivet har de också många gånger haft kännedom
om klienterna.

Vad
jag har föreslagit beträffande övervakningsnämndernas uppgifter innebär
emellertid att nämndernas verksamhet begränsas till mera domstolsliknande
funktioner. Redan övervakningsnämndulredningen, vars förslag beträffande
nämndernas arbetsuppgifter i delta hänseende huvudsakligen överensstämmer med
vad jag här har förordat, framhöll alt del med en sådan ordning var naturligt
att nämndernas sammansättning utformades efter förebild av vad som gäller för
tingsrätterna och att lekmannaledamö-terna borde utses genom val. Liknande
tankegångar har framförts i flera av de nu aktuella remissvaren: Sålunda anser
såväl kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden som LO atl
lekmannanämnderna bör vara politiskt valda. Själv finner jag det mycket
väsentligt att man här tar tillvara möjligheten att åstadkomma elt politiskt
förankrat medborgeriigt inflytande i kriminalvårdens verksamhet.

Enligl min mening bör de
tre ledamöter som förutom ordföranden och vice ordföranden skall ingå i nämnden
utses genom val. En vid remissbehandlingen av övervakningsnämndutredningens
belänkande från några håll framförd invändning atl man då skulle förlora den
sakkunskap som f n. tillförs nämnderna genom de nuvarande ledamöterna synes
inte bärande. Dels kan man utgå från att även rent politiskt valda lekmän
företrädesvis kommer att vara personer med kunskap och engagemang i sociala
frågor, dels är det ju på skyddskonsulenlorganisationen som ansvaret vilar att
hålla kontakt med olika myndigheter och organ vilkas verksamhet berör
frivårdsklientdet.

För
valbarhet bör gälla i huvudsak samma regler som för nämndemän. Valbar bör
sålunda den vara som är myndig svensk medborgare och kyrkobokförd inom nämndens
verksamhetsområde och som inle har fyllt eller under mandatperioden fyller 70
år. Lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller den som annars har
till yrke att föra andras talan inför rätta bör inte fä väljas till ledamot
eller suppleant. Vid val lill nämndeman gäller atl den som är
befattningshavare vid domstol inte får utses.

Prop.
1982/83:85 119

Detta
bör inle gälla vid val lill ledamöter av övervakningsnämnd; i stället bör
föreskrivas all kriminalvårdstjänstemän inle får väljas lill sådana ledamöter.

Val
av ledamöter och suppleanter bör förrättas av kommunfullmäktige, om nämndens
verksamhetsområde omfattar endast en kommun, och annars av landstinget. Om det
inom nämndens verksamhetsområde även finns en kommun som inle ingår i
landstingskommun, bör valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med
den fördelning dem emellan som länsstyrelsen fastställer efter
befolkningstalen. Man får därmed samma principer för valet som riksdagen har
ställt sig bakom när det gäller val lill poUsstyrelser (se prop. 1980/81:13 s.
63-66). Mandatperioden bör anpassas till vad som gäller för politiska val i
aUmänhet och alltså utgöra tre år. Jag ålerkommer till den närmare regleringen
i specialmotiveringen.

Kriminalvårdsnämndens
sammansättning bör vara oförändrad, vilket innebär alt nämnden består av
ordförande och ytterligare fyra ledamöter jämte ersättare. Liksom hittills bör
de utses av regeringen.

Enligt
nuvarande organisation är nämnderna direkt underställda regeringen.
Adminislrativa bestämmelser om nämndverksamheten finns i de särskilda
instruktionerna. I organisatoriskt hänseende har nämnderna dock en viss
anknytning till kriminalvårds verkel. Sålunda tillhandahåller
kriminalvårdsstyrelsen lokaler och kanslipersonal. Kriminalvårdsverket
ombesöijer ocksä utbetalning av arvoden lill nämndernas ledamöter.

Övervakningsnämndulredningen
fann alt avsaknaden av en central förvaltningsmyndighet i åtskilliga
hänseenden varit tUl nackdel för nämndernas verksamhet. Ett bärande skäl för
all underställa nämnderna en central förvaltningsmyndighet skulle enligl
utredningen vara atl myndigheten då kunde tillhandahålla information och vidta
andra åtgärder av administrativ karaktär för atl eliminera de olikheter i
tillämpningen som kunde finnas nämnderna emellan. Med hänsyn till den
anknytning nämnderna redan har till kriminalvårdsverket föreslog utredningen
alt kriminalvårdsstyrelsen skulle vara chefsmyndighet för nämnderna och i denna
egenskap ha del högsta inseendet över verksamheten.

Frågan
om huvudmannaskap för nämnderna har vid remissbehandlingen

berörts av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har föreslagit att huvudman

naskapet skall ligga på domstolsverket.

I
likhet med övervakningsnämndulredningen och kriminalvårdsstyrelsen finner jag
det angeläget att nämnderna får en central förvaltningsmyndighet som huvudman.
Behovet av information och samordning är redan nu slort och kommer snarast alt
öka, inte minst med tanke på atl den utveckling inom straffrättens och
kriminalpolitikens områden som nu pågår kan komma all leda lill åtskilliga
lagändringar och kriminalpoliliska reformer inom de närmaste åren. Även viss
administrativ rationalisering har från olika håll efterlysts för nämndernas
del.

Med
hänsyn till det nära samarbete nämnderna har och alltjämt kommer

Prop.
1982/83:85 120

atl
ha med anstaltsledning och skyddskonsulent och tiU den gemensamma
administration med kriminalvårdsverket som redan nu förekommer i vissa
hänseenden finner jag det naturUgt att kriminalvårdsstyrelsen blir huvudman
för nämnderna. Som övervakningsnämndulredningen har påpekat innebär detta att
den centrala ledningen och samordningen blir begränsad till handläggningen av
administrativa frågor. Nämnderna kommer givelvis - liksom domstolarna i
förhållande till domstolsverket - att förbli helt självständiga i sin
handläggning av enskilda ärenden inom ramen för sin verksamhet Gfr H kap. 7§
regeringsformen).

Jag
föreslår aUtså att såväl övervakningsnämnderna som kriminalvårdsnämnden får
kriminalvårdsstyrelsen som central förvaltningsmyndighet. Jag räknar med atl
styrelsen inte behöver nägra särskilda resurser för delta ändamål.

2.4.4
Behövs ytterligare lekmannaorgan?

Departementsförslagei:
Några ytteriigare lekmannaorgan utöver övervaknings- och
kriminalvårdsnämnderna bör f n. inte inrättas.

Fängetsestraffkommitténs
förslag: Förlroendemannanämnder bestående av uteslutande lekmän inrättas för
varje kriminalvårdsregion med uppgift atl svara för samhällets insyn i
verksamheten. Ledamöterna bör vara sex till antalet och utses genom val av
landsting eller, i vissa fall, kommun-fuUmäktige.

Remissinstanserna
ställer sig genomgående negativa till utredningens förslag, huvudsakligen med
hänvisning lill att de nya nämnderna inte skuUe få några meningsfulla
uppgifter. (Se bilaga 3 avsnitt 4.3.)

Skäl
för departementsförslaget: Frågan om ökat medborgerligt inflytande inom
kriminalvården har diskuterats ingående under senare år. F. n. förekommer
lekmannamedverkan i kriminalvärdsstyrelsens styrelse. Vidare finns en
betydelsefull lekmannainsyn genom de ca 9000 lekmän som är förordnade som
övervakare. Vad gäller övervakningsnämnderna, vars uppgifter jag nyss har
redogjort för, kan visserligen dessas icke lagfarna ledamöter knappast sägas
representera ett förtroendeinflytande i egentlig mening med hänsyn till de
regler som f n. gäller om deras utseende och kvalifikationsvillkor. Vissa
ytterligare former för lekmannamedverkan finns emellertid inom
anstaltsorganisationens samrådsorgan, nämligen nämnden för arbetsmarknads- och
fackliga frågor (NAFF), nämnden för idrotts-, bildnings- och besöksverksamhet
(NIB) och nämnden för andlig värd (NAV). Dessa nämnder har inga
beslutsfunktioner utan fungerar som rådgivande och förslagsslällande organ i
förhållande till anstallsledningen. De har dock en viss insyn i anstalts
verksamheten.

Fömtom
av de fömt nämnda utredningarna har frågan om medborgerligt inflytande
diskuterats bl. a. av frivårdens slorstadsutredning i betänkandet (Ds Ju
1976:9) Frivård i storstad . Frågan har också lagils upp i betänkandet (SOU
1977:76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter, där den s. k.

Prop. 1982/83:85 121

Alexandersonska
utredningen föreslog att styrelser med lekmannaledamöter skulle inrättas som
ledningsorgan vid anstalterna och kriminalvårdsregionerna. Denna fråga har
ytterligare övervägts av fängelseslrafn<ommit-tén, som emellertid har kommU
till slutsatsen alt förtroendemannastyrdser av denna karaktär inte kan
tillförsäkras ett tillräckligt arbetsunderlag ulan genomgripande förändringar i
den nuvarande kriminalvårdsorganisationen. För detta skulle krävas långtgående
decentraliseringsålgärder, som i sin tur fömtsätter en grundläggande översyn
och som dessutom torde vara förenade med åtskilliga kostnader. Lekmännens
medverkan skulle, menar fängelsestraffkommittén, inom nuvarande organisation i
realiteten inskränka sig tUl insyn i verksamheten. En organisation som också
formellt inriktas enbart på insyn skulle därför på ett ärligare sätt spegla de
faktiska förhållandena. Då insyn enligt fängelsestraffkommitténs synsätt
dessutom är del väsentiigaste ändamålet med lekmannamedverkan inom kriminalvården
har kommittén föreslagit att regionala lekmannanämnder inrättas med uteslutande
uppgift att svara för insyn i anstalts- och frivården. Uppgtflen skulle
fullgöras genom besök på vatje myndighet inom nämndens område minst en gång om
året.

En så gott som enhällig
remissopinion, omfattande även majoriteten av de remissinstanser som är
positiva tUl tanken att avskaffa övervaknings-och kriminalvårdsnämnderna, har
avstyrkt fängelsestraffkommiiténs förslag. Den huvudsakliga motiveringen är
all de föreslagna nya nämnderna inte skulle få några meningsfulla
arbetsuppgifter.

Jag delar givetvis
fängelsestraffkommitténs uppfattning om vikten av en medborgerlig insyn i
kriminalvårdens verksamhet. Behovet av en sådan insyn blir tUlgodosett, om
övervakningsnämndernas sammansättning nu enligt mitt förslag ändras så att
politiskt valda förtroendemän kommer att ingå i nämnderna. Som en särskild
fördel ser jag att nämndernas beslutsfunktioner även ger ett underlag för en
löpande verksamhel. Härtill kommer den insyn som utövas av
kriminalvårdsstyrelsens styrelse, lekmannaövervakare och de nämnder, NAFF, NIB
och NAV, som fungerar inom vissa speciella områden. Någol behov av en ny nämnd
med den sammansättning och de funktioner som föreslagits i
fängelsestraffkommitténs belänkande finns därför enligt min mening inte f. n.
Jag viU emellertid i sammanhanget understryka att det som jag ser det är
viktigt atl en decentralisering inom kriminalvårdsverkel sker i all den
utsträckning det är möjligt och lämpligt. Vissa åtgärder av delta slag har
redan genomförts, bl.a. på gmndval av betänkandet (Ds Ju 1979:9)
Kriminalvårdsstyrelsens organisation, och ytterligare överväganden i denna
riktning pågår. Frågan om styrelser på regional och lokal nivå inom
kriminalvården kan därför komma att las upp på nytt.

Prop. 1982/83:85 122

2.5
Ikraftträdande m. m.

De
ändringar i brottsbalken som här har förordats bör träda i kraft den 1 juli
1983. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till
specialmotiveringen.

De
föreslagna ändringarna i brottsbalken föranleder ändringar i en del andra
författningar, främst med hänsyn lill de utvidgade lednings- och
beslutsbefogenheter som avses tillkomma skyddskonsulenterna. I de bestämmelser
i lag som här är aktuella rör del sig dock huvudsakligen om rena
konsekvensändringar, som inte kräver någon närmare motivering och beträffande
vilka det får anses uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. En
remiss till lagrådet i ämnet synes därför böra begränsas lill de ändringar som
behöver göras i - förutom brottsbalken - lagen (1964:163) om införande av
bronsbalken, lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt saml lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister.
Del är min avsikt atl ta upp övriga lagändringar i samband med att jag efter
lagrådets hörande anmäler frågan om proposilion till riksdagen.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag lill

1. lag
om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

4.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5.
lag om ändring i lagen
(1963: 197) om allmänt kriminalregisler. Förslagen bör fogas till
regeringsprotokollet i delta ärende som bUaga 4.

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26
kap. 6 §

Denna
bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen under avsnin 2.2.4 och 2.2.6.

Första
stycket

Enligt
stycket blir den nya huvudregeln för villkoriig frigivning atl sådan frigivning
skall ske när halva tiden har avtjänats. Denna regel har dock två undantag, av
vilka det ena behandlas i andra stycket och det andra, som avser den situationen
att påtaglig risk för återfall i särskilt fariig brottslig-hel föreUgger,
behandlas i 7 §.

Prop. 1982/83:85 123

Liksom
f n. föreskrivs vidare alt frigivning inte får ske förrän verkställigheten har
pågått minsl två månader liksom alt villkorlig frigivning inle heller får ske
från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff
för böter.

Andra
stycket

Stycket
ger möjlighel att senarelägga villkoriig frigivning, om den dömde begär del.
Elt skäl för en inlagen alt göra della kan vara alt han önskar att del straff
som han undergår skall sammanläggas med ell nytt fängelsestraff som kan väntas
bli verkställbart kort efter det att villkorlig frigivning skulle ha ägt rum.
Självfallet avses emellertid inle den dömde ha någon ovillkorlig rätt an få
frigivningen uppskjuten. Regelmässigt bör t. ex. inte frigivningen få
uppskjutas, om skälet är att den dömde önskar fördröja verkställighet av ett
utvisningsbeslul.

26
kap. 7 §

Paragrafen,
som behandlas under avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen, tar sikte på
fall när någon har dömts lill fängelse i lägst två år för särskilt allvariig
brottslighet som har riktals emol eller medfört fara för liv eller hälsa.
Exempel på sådana brott är mord, dråp, våldtäkt, vissa former av grovt rån,
grov misshandel och mordbrand samt terroristdåd av olika slag. Även grov
narkotikabrottslighet hör givetvis hit.

Regleringen
/ första stycket överensstämmer i allt väsentligt med den ordning som f. n.
lillämpas i praktiken och som närmare har beskrivits i prop. 1980/81:76 s.
59-61. Avsikten äran del beträffande alla intagna som har dömts tiU fängelse i
lägst två år skall göras en särskild prövning innan halva tiden har avtjänats
av humvida den dömdes brottslighet kan anses hänförlig lill sådan farlig kriminalitet
som nyss har angetts och om i så fall påtaglig risk kan anses föreligga för atl
den dömde efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. Bedöms så
vara fallet, får den dömde inle friges villkoriigt förrän två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats, såvida ej återfallsrisken vid senare prövning inte
längre anses påtaglig. Vid bedömningen av frågan om villkoriig frigivning sedan
två tredjedelar av tiden avtjänats skall förutom återfallsrisken beaktas
verkningarna av fortsatt frihelsförlust för den dömde och förutsättningarna
för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han
skulle komma alt försättas efter frigivningen. Det har förutsatts all
villkoriig frigivning som regel äger rum på tvälredjedelsdagen eller, beroende
pä omständigheterna, att den intagne då åtminstone erhåller
frigivningspermission. Den senare lösningen bör liksom nu väljas, om den dömdes
frigivningsförhållanden inte är tillfredsställande ordnade på
tvåtredjedelsdagen.

Vid
tillämpningen bör hållas i minnet att det frän de intagnas sida upplevs närmast
som en rättighet all få lämna anstalten i vart fall på tvälredjedelsdagen.
Någon sådan rättighet föreligger givelvis inle, men det

Prop.
1982/83:85 124

är uppenbart alt särskilt starka skäl måste föreligga för
all hålla kvar en inlagen i anstalt även efter tvälredjedelslidens utgång.

Bedömningen av om påtaglig risk för återfall i samma sorts
farliga brottslighet som tidigare skall anses föreligga får som påpekats i
tidigare förarbeten (prop. 1980/81:76 s. 60) ske på grundval av dels arten av
den aktuella brottsligheten, dels sådana omständigheter som uttalad aggressivitet
gentemot personal eller medintagen under anstaltsliden, brott under
permissioner samt eventuellt uttalande av läkare. Ett annat typfall som har
särskild betydelse vid väldsbrollslighel representeras av den kategori som kan
hänföras till vad man brukar kalla farliga alkoholister. Både vid
vålds-brottslighet och vid narkotikakriminalilel synes man också böra fästa
avseende vid att del aktuella brottet eventuellt har utgjort återfall i farlig
brottslighet. Vid narkotikabrottslighet bör naturligtvis vidare beaktas om del
rör sig om en person som har intagit en ledande slällning i en särskild
organisation för brottsligheten eller annars under längre tid har bedrivit
sådan brottslighet som affärsverksamhet och uppenbart har inrättat sitt liv med
tanke pä fortsatt narkotikahantering i vinningssyfte. Om den dömde står under
åtal för eller annars är övertygad om narkotikalangning efter domen, bör även
detta inverka på prövningen.

Å andra sidan bör framhållas alt del här gäller beslut om
fortsatt frihetsberövande av ingripande betydelse för den dömde och atl det
därför måste fordras alt de omständigheter som föreligger i del särskilda
fallet verkligen är sådana att man kan tala om en "påtaglig" risk för
återfall i brollslighet av aktuellt slag. Har den dömde kommil in i ordinarie
permissionsgång eller överförts till öppen anstalt och saknas uppgifter om
permissionsmissbruk eller misskötsamhel under anstallsvistelsen. torde del som
regel inle finnas skäl all anse all återfallsrisken är påtaglig. Motsvarande
aspekter kan anläggas på fall där den dömde har fått s.k. frigång eller
särskild placering enligl 34 § lagen om kriminalvård i anstalt.

I andra stycket anges för tydlighetens skull lill en
början att första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet
än som avses i stycket. Har någon dömts lill elt gemensamt fängelsestraff för
t. ex. grovt narkotikabrott och stöld och bedöms påtaglig risk föreligga för
återfall i grov narkotikabrottslighet får han inle friges villkorligt förrän
han har avtjänat två tredjedelar av den sammanlagda strafftid som har bestämis
i domen. Sker däremot samtidig verkställighet för ell fängelsestraff som avses
i första stycket och ell annat fängelsestraff, skall 6 § lillämpas med avseende
på sistnämnda straff. Den som exempelvis genom två skilda domar har ådömts
fängelse i tre år för grovt narkotikabrott och fängelse i etl år för stöld kan
sålunda, när risk för återfall i grov narkotikabrottslighet bedöms föreligga,
bli villkorligt frigiven tidigast efter (2/3 x 3 år -I- 1/2 x I är=) två år sex
månader, om domarna verkställs samtidigt. Detta torde överensstämma med
kriminalvårdsnämndens nuvarande praxis.

Prop. 1982/83:85 125

26
kap. 9 §

Som
har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4, 2.2.5 och 2.4) är
avsikten att övervakningsnämnderna skall befrias från uppgiften att besluta om
villkorlig frigivning. För dem som har dömts lill fängelse i två år eller på
längre tid skall emellertid enligt förslagel frågor om villkorlig frigivning
prövas av kriminalvårdsnämnden. Del gäller alltså här fall där en tillämpning
av 7 § kan aktuaUseras. Som fömt har sagts behålls för del klientel som här
avses i huvudsak nuvarande ordning. Genom att gränsen sätts vid tvä år
begränsas dock kriminalvårdsnämndens verksamhetsområde i förhåUande till vad
som gäller f n. Enligt den med stöd av 16 § lagen (1964:163) om införande av
brottsbalken utfärdade kungörelsen (SFS 1965:625) är gränsen f n. ett år. Den
skillnaden gentemot nuvarande ordning föreligger vidare att den nuvarande
regeln lar sikte på del straff som den dömde undergår, medan förslagel tar sin
utgångspunkt i den strafftid som har ådömts av domstolen. Föreligger samtidigt
lill verkställighet tvä straff som var för sig understiger men tillsammans
uppgår till två år eller mer, skall alltså kriminalvårdsnämnden inle pröva
frågan om villkorlig frigivning. Detsamma gäller i fråga om den som efter
förverkande av villkorligt medgiven frihet från ett straff på två år eller
däröver tas in i anstalt för verkställighet av en straffåterstod som
understiger två år. Den här angivna ordningen har valts för att onödig
belastning på kriminalvårdsnämnden skall undvikas.

Om
ett av två fängelsestraff som samtidigt förekommer lill verkställighet är på
lägst två år prövas dock frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda
strafftiden av kriminalvårdsnämnden oavsett längden på det andra straffet.
Detta har för tydlighetens skull uttryckligen angetts i lagtexten.

I
övriga fall bestäms enligt förslaget tidpunkten för villkorlig frigivning av
kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer. Avsikten är
att tidpunkten skall anges i den s. k. strafflidsresolution som styrelsen
utfärdar (se avsnitt 4.3).

Slutligen
föreskrivs i andra stycket alt beslut om villkorlig frigivning som inte har
gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär alt frigivningen skall
uppskjulas. Beträffande beslutsordningen gäller vad som föreskrivs i första
stycket.

Ett
beslul om villkorlig frigivning kan också ändras om del påkallas av ändrade
förhållanden. Fräga kan t. ex. vara om all en ny dom skall befordras till
verkställighet.

26
kap. 10 §

F.n.
gäller enligt paragrafen, som behandlas under avsnitt 2.3.5 i den allmänna
motiveringen, att del i beslul om villkorlig frigivning skall fastställas en
prövotid om minst ett och högst tre är eller, om den tid som vid frigivningen
återstår av straffet överstiger tre år, högst fem år. Enligt den

Prop. 1982/83:85 126

nya
lydelsen blir prövotiden alltid elt år i de fall då tidpunkten för villkorlig
frigivning fastställs genom beslut av kriminalvårdsstyrelsen. Når villkorlig
frigivning sker genom beslut av kriminalvårdsnämnden kan däremot fastställas
en längre tid, högst tre år, beroende på den frigivnes personliga förhållanden,
strafftiden och omständigheterna i övrigt.

26
kap. II §

F.
n. är huvudregeln enligl denna paragraf, som behandlas under avsnitt 2.3.5 i
den allmänna motiveringen, att den frigivne skall stå under övervakning.
Enligt förslagel skall förordnande om övervakning meddelas endast i de fall då
det finns anledning att anla atl etl behov av övervakning föreligger. Frågan
om ett sådant behov föreligger skall bedömas utifrån såväl övervakningens
hjälp- och stödfunktion som dess kontrollfunktion. Till grund för bedömningen
av behovel av hjälp och stöd ligger de förhållanden som väntar den intagne
efter frigivningen. Kan del antas att han kommer atl leva under oordnade
förhållanden på ett sätt som gör all risken för ny kriminalitet är stor, talar
naturligtvis detta för att övervakning sätts in. Därvid får bl.a. uppmärksammas
den intagnes eventuella missbmk av alkohol eUer narkotika liksom om han
vanligtvis umgås i kretsar där erfarenhetsmässigt risken för återfall i
brotlslighet är slor. Om den intagne själv önskar ha en övervakare, bör
naturligtvis della beaktas vid prövningen.

I
allmänhet är del också naturligt att längden av fängelsestraffet beaktas när
man överväger om den dömde skall ställas under övervakning eller inte. Anledning att underlåta ett
förordnande om övervakning synes i linje med
vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört vid remissbehandlingen som regel finnas
vid villkorlig frigivning från fängelse i sex månader eller kortare lid.

Bedömningen
av om den frigivne skall ställas under övervakning eller inte ankommer på
skyddskonsulenten. Meddelar denne förordnande om övervakning, skall
övervakningen pågå tills etl år av prövotiden har förflutit, räknat från
prövotidens början. Della gäller även när förordnande om övervakning inle
meddelas i samband med frigivningen ulan först någon tid därefter. Efter
ettårstidens utgång upphör övervakningen i princip automatiskt, men tiden kan
förlängas genom beslul enligl 18 §. Av 37 kap. 7 § framgår atl även
övervakningsnämnden kan besluta atl den som har blivit villkorligt frigiven
skall ställas under övervakning.

26
kap. 12 §

I
denna paragraf, som behandlas i avsnitt 2.3.4.2 i den allmänna motiveringen,
anges f.n. atl övervakningen "handhaves" av övervakningsnämnd. Häri
anses ligga alt övervakningsnämnderna - vid sidan av sin befogenhet atl ingripa
med olika åtgärder mot frivårdsklienlelel - har en allmän uppgift all leda
frivärden. I denna ledningsfunktion ligger elt ansvar

Prop. 1982/83:85 127

för att övervakningen sker på ett ändamålsenligt sätt
liksom en befogenhet atl ge skyddskonsulenterna anvisningar och direktiv för
frivårdsarbetet.

Förslagel
innebär att övervakningen - liksom kriminalvården i frihet i övrigt - ställs
direkt under skyddskonsulentens ledningsansvar. Övervakningsnämndernas
ledningsfunktion avses sålunda upphöra. Den ledning av frivårdsarbetet på nivån
över skyddskonsulenten som givetvis behövs även i fortsättningen ankommer på
kriminalvårdsverket, närmast genom regioncheferna. I paragrafen anges vidare
all skyddskonsulenten förordnar övervakare.

Enligl andra meningen kan skyddskonsulenlen förordna en
eller flera personer att biträda vid övervakningen. Ett sådant förordnande kan
vara motiverat exempelvis med hänsyn till klientens bostads- eller arbetsförhållanden.
Det kan också bli aktuellt beträffande särskill krävande klienter. All fler än
etl biträde förordnas bör dock givelvis höra till undantagen.

Syslemel med övervakarbilräde öppnar möjlighel lill
alternativa tillsynsformer, som innebär ett visst bistånd med tiUsyn av den
dömde utan övertagande av hela det ansvar som etl övervakningsuppdrag innebär.
Därigenom ökas möjligheterna att få varje övervakning individuellt utformad
efter den dömdes särskilda situation.

Det torde vara förhållandevis ovanligt alt
skyddskonsulenlen själv är övervakare. Med hänsyn härtill har paragrafen
ändrats redaktionellt.

26 kap. 13 §

Den aUmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns
i avsnin 2.3.4.7 och 2.3.5. I första meningen har gjorts en redaktionell
ändring med hänsyn lill atl den nuvarande presumtionen för atl den som är
villkorligt frigiven skall stå under övervakning har tagits bort. Vidare har i
meningen tillagts att den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla
övervakaren underrättad inle bara om sin bostad och arbetsanställning utan
också om andra förhållanden av betydelse för övervakningen. Med hänsyn lill del
förstärkta inflytandet över övervakningen från skyddskonsulenten och
vederbörande handläggare på skyddskonsulentexpedilionen som förutsätts har
angetts atl klienten i den mån det har beslämts dessutom kan åläggas
upplysningsplikt gentemot konsulenten eller annan person.

26 kap. 14 §

Bakgrunden tiU del nya andra stycket behandlas i avsnitt
2.3.1. Första meningen avses reglera frivårdens arbetsuppgifter och
ansvarsområde. För den som står under övervakning skall skyddskonsulenlen genom
tillsyn av den dömde och genom förmedling av slöd och hjälp verka för att han
inle återfaller i brolt och för all hans anpassning i samhället även i övrigt
främjas. Tillsynen omfattar inte bara själva övervakningen av klienten utan
också de formella åtgärder som slår till frivårdens förfogande för all få
klienten all följa de regler som gäller för honom. I enlighet med den

Prop.
1982/83:85 128

s. k. normaliseringsprincipen skall kriminalvårdens
klienter få del av samma serviceutbud som är avsett för andra medborgare, och
frivårdens uppgift blir då alt förmedla del slöd och den hjälp som den dömde
har rätt lill. Det yttersta ansvaret för klientens sociala situation vilar
alltså inte på fri vården. Den service som fri vården skall förmedla till
klienten är den som kan erhållas från samhället och frän klientens omgivning.
Dessutom skall naturligtvis frivården i all möjlig mån bistå klienten med
personliga insatser. Syftet med alla frivårdens åtgärder skall vara all
motverka alt klienten återfaller i brott och verka för hans rehabilitering.

I andra meningen av stycket anges att skyddskonsulenten
skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans
förhållanden i övrigt. Enligt fängelsestraffkommiiténs förslag skulle detta
gälla även för det fall atl den dömde inte slår under övervakning. All ställa
upp ett generellt krav av della slag i lagen får dock anses vara orealistiskt.
Någon regel av denna innebörd har alltså inte tagils upp i
departements-förslaget. Skyddskonsulenten har givelvis ändå ell visst ansvar
även för de frivårdsklienler som inte står under övervakning, så länge
prövoliden varar. Delta kan aktualiseras exempelvis för del fallet att en
särskild föreskrift står kvar fastän övervakningen har upphört.

I syfte alt skyddskonsulentens arbete med och kontroll av
de frigivna skall underlättas har i ell nytt tredje stycke föreskrivits en
skyldighet för den frigivne atl på kallelse inställa sig hos konsulenten. Denna
skyldighet gäller även för fall då den dömde inte står under övervakning.

26 kap. 15 §

Den allmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns
i avsnitten 2.3.4.8 och 2.3.5.

I första stycket har möjligheten enligl punkt 2 alt
meddela föreskrifter angående utbildning eller arbetsanställning kompletterats
på det sättet atl en föreskrift av aktuellt slag ocksä skall kunna meddelas i
fråga om annan förvärvsverksamhet än arbetsanställning. Kompletteringen tar
alltså sikte på egna företagare och andra som inte läcks av begreppet
"arbetsanställning". Till ett nytt tredje stycke har överförts den L
n. endasi på skyddstillsynsdömda tillämpliga bestämmelsen om konlaklföreskrift
i nuvarande 28 kap. 6 a§. Denna bestämmelse är, till skillnad från vad som
gäller om övriga särskilda föreskrifter, tillämplig endasi på den som slår
under övervakning. Del tillägget har gjorts all föreskriften kan innebära
kontaklskyldighet även med skyddskonsulenten, inte som nu endast övervakaren.
Beträffande skyldigheten all lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats
eller liknande har den nuvarande bestämmelsen modifierats så till vida att
skyldigheten inte behöver fullgöras "omedelbart". För vissa situationer
kan del nämligen som fängelsestraffkommiltén har uttalat sägas all det
nuvarande kravet är väl högt ställt.

Prop. 1982/83:85 129

26 kap. 16 §

Särskilda föreskrifter skall som nu i princip meddelas av
övervakningsnämnden. I den nya lydelsen av paragrafen har emellertid angetts
att skyddskonsulenten fär meddela en föreskrift av aktuellt slag för tiden
intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden
meddela en sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigivning.

26 kap. 18 §

Vid misskötsamhel från den dömdes sida som inte år av så
allvarligt slag alt 19 § är tillämplig har övervakningsnämnden enligt
förevarande paragraf f n. möjlighet alt meddela särskild föreskrift eller
varning samt att förordna om övervakning. De ändringar som här föreslås skall
ses mot bakgrund av att den föreslagna lydelsen av 11 § innebär atl
övervakningen i princip skaU upphöra efter ett år. Förevarande paragraf ger
emellertid nämnden möjlighel dels besluta att övervakningen skall pågå under viss
längre tid, dels - om den frigivne inte står under övervakning - besluta om
sådan för viss lid. Den nya övervakningsliden skall anges i beslutet. I båda
fallen gäUer givetvis att övervakningen skall upphöra senast vid prövotidens
utgång. För det fall atl nämnden förehar etl ärende innan ell är av prövotiden
har förflutit och den frigivne inte har ställts under övervakning genom
skyddskonsulenlens försorg kan nämnden redan med slöd av 37 kap. 7 § förordna
om övervakning till eltårsfrislens utgång. Detta gäller ocksä för fall då
misskötsamhel inte föreligger.

26 kap. 19 §

Den allmänna motiveringen lill denna bestämmelse återfinns
i avsnitt

2.3.5. . .

Enligt den nya lydelsen av paragrafen har möjlighet till
förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhel ulan
samband med ny brottslighet maximerats till atl avse en månad. Högsl en månad
av den villkorligt medgivna friheten får alltså förverkas vid vatje
beslutstillfälle. Vid upprepade fall av misskötsamhel kan varje gång upp till en
månad förverkas.

26 kap. 22 §

F. n. kan enligt denna paragraf, som behandlas i avsnitt
2.3.4.9 och 2.3.5 i den allmänna motiveringen, omhändertagande beslutas av
övervakningsnämnd, när del uppkommer fråga om att förklara villkorligt
medgiven frihet förverkad eller att vidta åtgärd som avses i 18§. Uppenbart är
att tillfäUigt omhändertagande i mänga fall kan vara den lämpligaste åtgärden
även i situationer när den dömde till följd av alkohol- eller narkolikamiss-bmk
har råkat in i en situation som han inte själv har förmåga att klara upp.
Syftet med omhändertagandel bör då vara alt bereda den dömde läkarvård,
nykterhetsvård eller annan vård som han behöver. Omhänderta-9 Riksdagen
1982/83. 1 saml. Nr 85

Prop. 1982/83:85 130

gande
bör också kunna ske, om den dömde under längre tid har undandragit sig
övervakning och befinner sig på okänd ort. I ett sådant fall bör syflel med
omhändertagandet vara att möjliggöra en utredning om den dömdes aktuella
förhållanden. I praktiken tillämpas omhändertagandeinstitutel inte sällan på
detta sätt redan f n., ofta med goda resultat. Fömtsättningarna för
omhändertagande har därför utvidgats i enlighet med vad som nyss har sagts.
Avsikten är emellertid fortfarande all omhändertagandet skall fylla en funktion
i behandlingsarbetet. Till skillnad från vad som har föreslagits av
frivårdskommittén är det alltså inte meningen att omhändertagandet skall
användas som en rent repressiv åtgärd vid misskötsamhel. I en andra mening i
första stycket har tagits in en uttrycklig erinran om atl ett förordnande om
omhändertagande skall omprövas så ofta anledning till del föreligger.

26
kap. 23 §

I
paragrafen anges att om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad vad som
förverkas skall anses som elt nytt straff med avseende på frågan om ny
villkorlig frigivning. Skulle en förverkad straffåterstod uppgå lill två år
eller mer, prövas sålunda frågan om ny vUlkorlig frigivning av kriminalvårdsnämnden.

Det kan undanlagsvis
inträffa alt villkorUgt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad
av domstol utan alt nytt fängelsestraff samtidigt ådöms. Om den som är
villkorligt frigiven under prövotiden begår elt nytt brolt som inle är av
alltför allvarlig art, kan del t.ex. någon gång vara lämpligt atl domstolen
tillämpar 34 kap. 1 § I BrB och förordnar att tidigare ådömt fängelsestraff
skall avse även det nya brottet saml förklarar den villkorligt.medgivna
friheten helt eller delvis förverkad, således utan alt döma lill nytt straff. I
ett sådant fall får f. n. enligl förevarande paragrafs andra mening ny
villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd lidsgräns. Teoretiskt skulle
sålunda frigivning kunna ske omedelbart, om de allmänna förutsättningarna
härför föreligger. Enligl uttalande i prop. 1978/ 79:212 (s. 73) är det
emellertid givet att övervakningsnämnden i fall av denna typ också har
anledning atl beakta syftet med förverkandeförkla-ringen, någol som
naturligtvis ofta kan leda lill den bedömningen all frigivningen inte skäligen
bör få ske förrän efter viss lid.

Om
en övervakningsnämnd har förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad på
gmnd av misskötsamhel, får också ny viUkorlig frigivning ske utan någon bestämd
tidsgräns.

Den
nu berörda regleringen har stundom vållat viss osäkerhet i praxis. Enligl vad
som har anförts under 6 § är avsiklen atl i fortsättningen villkorlig
frigivning från kortvariga fängelsestraff i princip skall ske utan någon
individuell prövning. Med hänsyn härtill och lill att möjligheten att förverka
pä grund av misskötsamhel enligl förslaget maximeras till en månad synes det
mest följdriktigt att undantaget i andra meningen av förevarande

Prop.
1982/83:85 131

paragraf slopas. De vanliga reglerna om villkorlig
frigivning blir då fullt ut tillämpliga äveri i fall då endast en förverkad
straffåterstod avtjänas. Detta innebär bl.a. att förverkande på upp till två
månader i sin helhet skall avtjänas och atl vid längre förverkanden frigivning
i princip skall ske sedan halva strafftiden har avtjänats.

27 kap. I §

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.3) har paragrafens avfattning jämkats någol med
syfte till en början att den inte skall ge underlag för orealistiska
förväntningar på kriminalvårdens effekter. Det nuvarande rekvisilel alt det
skall finnas grundad anledning anta "all övervakning eller annan mera
ingripande åtgärd ej erfordras" för atl avhålla den tilltalade från vidare
brotlslighet har sålunda tagits bort. I stället föreskrivs som en fömtsättning
för att villkorlig dom skall kunna meddelas all det inte med hänsyn till den
tilltalades personliga förhållanden finns gmndad anledning anta att han kommer
att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Härigenom har också det
nuvarande kravet på god prognos mildrats någol. Avsikten härmed är alt villkorlig
dom skall kunna få ett ökat utrymme, i synnerhet vid
lillfal-lighetsbrottslighet.

Ändringarna i andra stycket är redaktionella.

27 kap. 2 §

Ändringen innebär i sak atl maximiantalel dagsböter för
fall då böter kombineras med villkorlig dom höjs från 120 lill 180.

28 kap. I §

Beskrivningen i denna paragraf av förutsättningarna för
atl döma lill skyddstillsyn har jämkats. Ändringarna behandlas i avsnitt
2.3.4.1 i den allmänna motiveringen. Syftet är på samma sätt som gäller för den
ändring som har föreslagits under 27 kap. 1 § alt lagen inte skall ge underlag
för orealistiska förväntningar på kriminalvården. Men ändringen innebär också
atl del klarare markeras alt enbart ett behov hos lagöverträdaren av t.ex. mer
eller mindre tillfällig socialhjälp inte är tillräckligt för alt döma honom
till skyddstillsyn. Sädana behov skall tillgodoses av andra samhällsorgan än
kriminalvården. För skyddstillsyn bör krävas att det finns elt klart samband
mellan lagöverträdarens behov av övervakning och risken för återfall. Den
ändrade avfattningen gör del också klart alt frivårdens insatser skall vara
huvudsakligen inriktade just på att motverka risken för återfall.

28 kap. 2 §

Ändringen innebär i sak all maximiantalel dagsböter för
fall då skyddstillsyn kombineras med böter höjs från 120 tUl 180.

Prop.
1982/83:85 132

28 kap. 3 §

Innehållet i denna och de två följande paragraferna
behandlas i avsnitt 2.3.4.10 i den allmänna motiveringen.

I del nya
andra stycket föreskrivs atl domstolen får förordna atl fängelse som har ådömts
jämte skyddstillsyn skall verkställas ulan hinder av atl domen inte har vunnit
laga kraft. Stycket lar främst sikte på fall då ett uppskov med
verkställigheten av fängelsestraffet kan antas få negativ effekt för
behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen. Självfallet bör stycket
tillämpas med särskild försiktighet, om den tilltalade har bestritt vad som
har lagts honom till last i åtalet eller det av annan grund finns anledning
anla all han kan komma atl överklaga domen. Skulle talan ändå föras mot en dom
i vilken förordnande av angivet slag har meddelats, följer av 19 § första
stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken att den
tilltalade, om han är intagen i kriminalvårdsanstall, skall anses som häktad.
Denna bestämmelse, jämförd med 51 kap. 8§ RB, innebär också att högre rätt får
möjlighet att meddela inhibition av ell förordnande om omedelbar
verkställighet.

28 kap. 4 §

Enligt vad som föreslås i 5 § skall en dom på skyddstUlsyn
i regel böija verkställas omedelbart. Rätten får dock förordna alt
övervakningen skall anslå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde.
I fråga om utgångspunkten för beräkning av prövotiden bör med hänsyn härtill
lämpligen gälla att prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar
verkställas. Vad som har sagts nu gäller även i det fallet att den tilltalade
samtidigt har dömts till fängelse och della oavsett om fängelsepåföljden
verkställs omedelbart eller ej. Avsikten är givetvis all skyddskonsulenten och
övervakaren liksom f.n. skall arbeia med ärendet även under tid då den dömde
undergår etl kortvarigt fängelsestraff av detta slag.

28 kap. 5 §

Den allmänna motiveringen till denna paragraf återfinns i
avsnitt 2.3.4.4 och 2.3.4.10.

Som nyss har angetts innebär den nya huvudregeln i första
stycket av denna paragraf att övervakningen på grund av en dom på skyddstillsyn
skall börja redan den dag då domen meddelades. Domstolen får dock förordna atl
övervakningen skall anslå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde.
Vid övervägande om etl sådant föroi:dnande skall meddelas får, förutom
behandlingsaspekler, beaktas sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade
har bestritt åtalet eller del annars finns anledning anla all han kan komma alt
överklaga domen. All däremot åklagaren kan antas komma alt föra talan mot domen
torde inte utgöra skäl för all skjuta upp verkställigheten.

Prop.
1982/83:85 133

I
tredje meningen av första stycket har angetts att, om talan förs mot domen,
högre rätt får förordna att vidare verkställighet inle får äga mm. Att till
skillnad från vad som har föreslagits i 28 kap. 3 § en uttrycklig regel härom
är nödvändig sammanhänger med att den omedelbara verkställigheten av
övervakningen kommer till slånd direkt till följd av lag och inle genom domstols
förordnande. Rättegångsbalkens bestämmelser om inhibition blir då inte
tillämpliga. Om verkställighet av en tingsrättsdom på skyddstillsyn pågår och
hovrätten efter fullföljd dömer till annan påföljd eller frikänner den
tiUtalade, bör hovrätten - om det inte redan har skett — inhibera
verkställigheten och förordna att inhibitionsbeslutet skall gälla till dess
hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Självfallet
bör ett inhibitionsbeslul sändas till den skyddskonsulent som ansvarar för
övervakningen. Bestämmelser om detta avses bli meddelade som
verkställighetsföreskrifter.

TUl
skillnad frän frivårdskommittén har jag ej funnit skäl all föreslå en regel
enligt vilken den som har dömts lill skyddstillsyn och som fullföljer talan mot
domen skall betraktas som häktad i målet. Klart är emellertid att mål där
inhibition kan bli aktueU bör handläggas med skyndsamhet.

Andra stycket innebär att
den nuvarande regeln om att övervakningen normalt skall upphöra när tvä år av
prövotiden har förflutit ersätts av en bestämmelse enligt vilken övervakningen
i princip alltid skall pågå ett år utan möjlighet till förkortning och utan
annan möjlighel till förlängning än den som följer av 7 och 9 §§.

Som
har uttalats i den aUmänna motiveringen är del naturligtvis mycket väsentligt att
övervakningen kommer i gäng så fort som möjligl under den från
äterfallssynpunkl mest riskabla tiden och all den generella förkortningen av
övervakningsliden utnyttjas genom all resurserna inriktas på en effektivare och
intensivare insats under denna tidsperiod.

Det
kan tänkas förekomma all högre rätt enligt första stycket tredje meningen
meddelar inhibitionsbeslul och sedan ändå dömer den tilltalade lill
skyddstillsyn. I dessa — sannolikt rätt sällsynta - fall bör den lid under
vilken verkstäUighet inle ägt rum ej räknas in i vare sig prövoliden eller
övervakningstiden. En regel om della ges i tredje stycket, som också blir
tillämpligt i vissa andra situationer, t.ex. den atl hovrätten efter all ha
inhiberal verkställigheten av en pågående skyddstiUsyn frikänner den tilltalade
och denne sedan döms till skyddstillsyn av högsta domstolen. Avsikten är atl
inhibitionsbeslul skall antecknas i kriminalregislret (se avsnitt 4.5), vUkel
ger möjlighel alt vid ny lagföring räkna fram prövoliden.

28
kap. 6 §

Förslaget
innebär i förhållande lill gällande räll den förändringen atl huvudregeln blir
all domstolen, om den dömer till skyddstillsyn, skall förordna övervakare redan
i domen. Detta skall ses mol bakgmnd av angelägenheten av att övervakningen
kommer i gång så snart som möjligt.

Prop. 1982/83:85 134

Domstolen bör som regel inte underlåta att meddela ett
sådant förordiiande annat än i fall då verkställigheten av övervakningen
uppskjuts. Del förutsätts därför att personundersökningen alltid innehåller
ett förslag till övervakare. Om annan lösning inte är möjlig, fär den
handläggare som på skyddskonsulentexpeditionen ansvarar för ärendet föreslås.

De bestämmelser om befogenhet för övervakningsnämnden atl
meddela särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen som f. n.
finns i6a§ har flyttats till 26 kap. 15 § tredje stycket. Avsikten är att
föreskrifter av detta slag inte heller i fortsättningen skall kunna meddelas
redan i domen. Med hänsyn härtill har en redaktionell ändring gjorts i tredje meningen.

28 kap. 7 §

Beträffande den ändring som föresläs i denna paragraf får
jag hänvisa lill vad som har anförts vid 26 kap. 18 §.

28 kap. 11 § Ändringama motsvarar dem som har gjorts i 26
kap. 22 §.

3Ikap. 1§ Bölesmaximum i andra stycket har höjts från 120
till 180 dagsböter.

34 kap. 5och6§§

Ändringama är föranledda av att bölesmaximum vid
kombinationsdomar har höjts.

Andra
stycket av 34 kap. 6§, som inte har ändrats, innebär bl. a. all en domstol, som
enligt 34 kap. 1 § 1 förordnar att en tidigare ådömd skyddstillsyn skall avse
nya brott, har möjlighet att besluta alt den dömde skall stå under övervakning
under viss tid utöver den ettårsperiod som är den normala liksom atl, om
övervakningen redan har upphört, förordna om sådan för viss tid. Det torde ofta
— beroende på tidpunkten för lagföringen - vara befogat att ett sådant
förordnande meddelas. Domstolen måste då ange hur länge övervakningen skall
pågå. Av praktiska skäl kan del inle sällan vara lämpligt att föreskriva att
övervakningen skall pågå till prövotidens slut.

37 kap. 1 § Första stycket

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4.3) är avsikten att i samband med en omorganisation av övervakningsnämnderna
övergå lill en ordning enligt vilken nämnderna får större verksamhetsområden än
f n. och antalet nämnder till följd härav minskas. Del bör som nu ankomma på
regeringen att bestämma om landets indelning i verksamhetsområden för
övervakningsnämnderna. Någon särskild indelningsgrund synes

Prop. 1982/83:85 135

inte
behöva tas in i lagen. Självfallet är avsikten att den administrativa indelning
som i övrigt gäller för rättsväsendel skall beaktas.

Någon särskild nämnd för
handläggning av ärenden rörande personer som har dömts till fängelse finns f.
n. inle och det synes knappast heller finnas någol behov härav. Bestämmelsen
härom har därför utgått.

Andra
stycket

Ändringen
innebär att det nuvarande systemet med särskild ersättare för ordföranden byts
ut mot en ordning enligt vilken vice ordförande utses som ledamot i nämnden.
Del har den fördelen atl vice ordföranden kan delta i nämndens arbete inte bara
dä ordföranden har förhinder. Därmed skapas bättre förutsättningar för
kontinuitet i verksamheten. Den aktueUa ändringen i paragrafen har föreslagits
av övervakningsnämndulredningen i belänkandet Kriminalvårdens nämnder.

37
kap. 2 § Första stycket

I
stycket har gjorts de ändringar som betingas av övergången till etl syslem med
vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vidare har angetts att i de fall
tillfällig ersättare för ordföranden skall utses, det ankommer på
kriminalvårdsstyrelsen alt förordna ersättare. Förslagel bygger även i denna
del på vad som har förordats i det förut nämnda betänkandet Kriminalvårdens
nämnder och är förestavat av praktiska skäl.

Andra
stycket

Som
har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) är avsikten all de
ledamöter i nämnden som inte är lagfarna skall utses genom val. Samma ordning
för val av ledamöter har föreskrivits som enligt riksdagens principbeslut
angående omorganisation av polisväsendet (prop. 1980/ 81:13, JuU 1980/81:24,
rskr 1980/81:210) skall gälla för polisstyrdserna. Del innebär alt det ankommer
på kommunfullmäktige alt förrätta valet, om övervakningsnämndens
verksamhetsområde omfattar endasi en kommun, och annars på landstinget. Om det
inom nämndens verksamhetsområde finns en kommun som inte ingår i landstinget,
skall valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning
dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Slutligen anges
i stycket alt, om del av län ingår i övervakningsnämnds verksamhetsområde, del
ankommer på länsstyrelsen att fastställa antalet ledamöter och ersättare för
vatje sådan del.

Tredje
stycket

I
detta stycke, som innehåller bestämmelser om mandattiden, har vidtagits den ändringen
atl mandatperioden bestämis såsom vid politiska val i allmänhet, dvs. tiU tre
år.

Prop.
1982/83:85 136

Fjärde stycket

Stycket innehåller en bestämmelse öm möjlighet att begära
proportionellt val vid utseende av ledamöter och ersättare i övervakningsnämnderna.
Rörande tillämpningen av bestämmelserna om proportionellt val kan hänvisas tiU
prop. 1980/81:185.

Femte stycket

1 stycket anges att, när ledamot och ersättare skall
utses, övervakningsnämnden skall göra anmälan därom lill den som skall utse
honom.

37 kap. 3 §

Paragrafen innehåller beslämmelser om valbarhelsvillkor
för ledamöter och ersättare i övervakningsnämnderna. Föreskrifterna
överensstämmer i stort sett med dem som gäller för nämndemän enligt 4 kap. 6 §
rättegångsbalken.

Nuvarande 3 § får enligt förslaget beteckningen 4§.

37 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 37 kap. 3 §.

I första meningen har gjorts en redaktionell ändring med
hänsyn,tUl alt kriminalvårdsnämndens uppgifter bestäms, förutom av 7 § i
förevarande kapitel, av 26 kap. 9 § första stycket första meningen. Vidare har
beaktats att kriminalvårdsnämnden har uppgifter även enligt andra författningar
säsom exempelvis passlagen (1978:302).

37 kap. 7 § Första stycket

Stycket reglerar förhållandet mellan skyddskonsulenten och
övervakningsnämnden. Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt 2.3.4.2 och
2.4.1. Den som är villkoriigt frigiven kan enligl stycket påkalla prövning hos
övervakningsnämnden av vissa beslul som skyddskonsulenlen enligt brottsbalken
kan meddela i frågor som rör påföljden. Det gäller här beslut enligt 26 kap. 11
§ angående övervakning, enligt 12 § andra meningen angående förordnande (resp.
entledigande eller byte) av övervakare och enligt 13 § andra meningen om
skyldighet för den dömde all hålla annan än övervakaren underrättad om sin
livsföring. Däremot avses inte sådana beslut som enbart grundar sig på den
allmänna bestämmelsen om frivårdens uppgifter i 26 kap. 14 § andra stycket,
t.ex. angående penningbidrag åt klienterna eller om utbildningsinsatser. För
omprövning av beslut av den arten lämpar sig inte de domstolsliknande former
som en handläggning inför övervakningsnämnden erbjuder. Av 38 kap. 13 § framgår
emellertid atl en skyddskonsulents beslul i en fråga av sistnämnda slag kan
ändras av kriminalvårdsstyrelsen.

Enligl stycket gäller vidare att övervakningsnämnden
självmant får ta

Prop, 1982/83:85 137

upp
ell beslul som har meddelats av skyddskonsulenten enligt någon av de nyssnämnda
bestämmelserna till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende vars
avgörande enligt dessa bestämmelser ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten
kan också hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande. Del kan t.ex.
gälla all avgöra huruvida den frigivne skall stå under övervakning eller inle
eller huruvida den förordnade övervakaren bör bytas ut.

Det
har inte ansetts nödvändigt atl meddela någon föreskrift om rätt atl begära
omprövning av en interimistisk föreskrift som meddelats av skyddskonsulenten
enligt 26 kap. 16 § första stycket andra meningen. En sådan föreskrift skall
nämligen alltid underställas nämnden.

Andra
stycket

Stycket
behandlar möjligheten att påkalla omprövning av en övervakningsnämnds beslul.

Några
beslut av övervakningsnämnd om villkorlig frigivning kommer inte längre atl
meddelas, varför någon motsvarighet inte föreslås till nuvarande första
stycket av paragrafen.

Den
nuvarande möjligheten all påkalla prövning hos kriminalvårdsnämnden av en
övervakningsnämnds beslut om förordnande av övervakare föreslås utgä. Beslut i
sädana hänseenden ankommer i första hand pä skyddskonsulenlen, och dennes
beslut kan den dömde påkalla omprövning av hos övervakningsnämnden. Del synes
därför inle nödvändigt all omprövning skall kunna påkallas hos ylleriigare en
instans. Inte heUer för fall då övervakningsnämnden självmant har tagit upp
frågan synes det vara påkallat an en möjlighet till omprövning införs. Vad som
har sagts nu gäller också i fråga om ett beslut av övervakningsnämnden om atl
den frigivne skall stå under övervakning under den normala ettårstiden. Däremot
föreligger enligt förslaget rätt för den frigivne alt begära omprövning av
sådana förordnanden i fråga om övervakningen som avses i 26 kap. 18 §.

I
övrigt innebär förslaget ingen ändring i sak.

37
kap. 8 §

I
första stycket anges atl 7 § första stycket skall lillämpas på motsvarande
sätt beträffande den som har dömts lill skyddstillsyn. Vad som där föreskrivs
om beslut enligt 26 kap. 11 § (dvs. beslut om övervakning) får dock beträffande
skyddstillsynsdömda ingen aktuaUtet. I övrigt får jag hänvisa till vad som har
anförts under 7 §.

37
kap. 10 §

Ändringen
innebär att inle bara övervakningsnämndens utan även skyddskonsulentens beslut
i de frågor som anges i 7 och 8 §§ länder omedelbart tUl efterrättelse, när
annat inte förordnas.

Prop. 1982/83:85 138

38 kap. 1 §

I det föregående har föreslagits att en dom på
skyddstUlsyn i regel skall gä i omedelbar verkställighet. Med hänsyn härtill
fyller institutet nöjdförklaring vid skyddstiUsyn knappast någon funktion. Del
föreslås alltså att nöjdförklaring vid dom på skyddstillsyn avskaffas.

38 kap. 3 §

Ändringen, som är av redaktionell nalur, utgör en
konsekvens av den föreslagna lydelsen av 26 kap. 12 §.

38 kap. 9 §

Som har anmärkts i anslutning till 34 kap. 6 § kan en
domstol, som med tillämpning av 1 § 1 nämnda kapitel förordnar atl en tidigare
ådömd skyddstiUsyn skall avse även ny brottslighet, i domen besluta att den
tilltalade skaU stå under övervakning under viss tid utöver den etlårsperiod
som är den normala liksom ställa den dömde under övervakning på nytt, om
övervakningen har upphört. Denna möjlighet föreligger även vid tillämpning av
34 kap. I § 2. Förordnanden av detta slag bör gå i verkställighet omedelbart.
Ett tillägg av sädan innebörd har gjorts lill förevarande paragraf.

38 kap. 12 §

Ändringen innebär att även skyddskonsulenten har tillagts
rätt att genom polisens försorg låta hämta en klient lill sig. Denna rätt bör
självfallet inte kunna delegeras till någon annan tjänsteman på
skyddskonsulentexpeditionen, någol som avses bli beaktat när sådana
föreskrifter som avses i 38 kap. 14 § meddelas.

Hämlningsrälten bör kunna användas dels för atl skaffa
underlag för en framställning till övervakningsnämnden om åtgärder, dels inom
ramen för skyddskonsulentens allmänna uppgift att hålla sig underrättad om den
dömdes livsföring. Naturligtvis bör hämlningsrälten användas restriktivt.

38 kap. 13 §

Den beslutsstruktur som gäUer inom kriminalvårdsverkel
innebär att kriminalvårdsstyrelsen regelmässigt kan ändra vad som har beslämts
av en tjänsteman inom kriminalvården, se t.ex. 42§ andra stycket kungörelsen
(1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL och 20 § Qärde
stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Samma princip bör gälla
i fråga om de beslut som enligt den här föreslagna ordningen skyddskonsulenten
kommer att få meddela enligt brottsbalken. Etl undantag bör givetvis göras för
sådana beslut beträffande vilka överprövningen avses ske genom
övervakningsnämnden. Det gäller här de beslut av skyddskonsulent som har nämnts
i 37 kap. 7§ första stycket och 8§ första stycket (dvs. beslut enligt 26 kap. II § andra meningen, 12§

Prop.
1982/83:85 139

andra
meningen och 13 § andra meningen) liksom interimistiska beslut om föreskrifter
enligt 26 kap. 16 § första stycket andra meningen.

Av praktisk betydelse blir
kriminalvårdsstyrelsens befogenhet framför allt när det gäller sådana beslut av
skyddskonsulenlen som kan sägas vara grundade på den allmänna bestämmelsen i 26
kap. 14 § andra stycket om frivårdens uppgtfter. Det kan här i praktiken gälla
beslul om exempelvis särskilda rehabUiteringsinsatser eller den allmänna
utformningen av behandlingsplanen. Det kan förutses all kriminalvårdsstyrelsen
kommer att delegera sin befogenhet i aktuellt hänseende lill regioncheferna,
som avses ha lednings- och samordningsansvar i förhållande till fri vården.

38
kap. 14 §

Enligt
37 § frivårdsförordningen gäller alt uppgift som enligt förordningen ankommer
på skyddskonsulenlen med vissa undantag av denne får överlåtas åt inspektör
eller assistent inom skyddskonsulentdislriklet. Avsiklen är att viss
delegering skall bli möjlig även beträffande de uppgifter som enligt
föreliggande förslag skaU ankomma på skyddskonsulenlen. Della synes böra få
uttryckligt stöd i lag.

Övergångsbestämmelserna

I
fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före
ikraftträdandet bör beaktas föreskriften i 2 kap. 10 § första stycket
regeringsformen om alt svårare brottspåföljd inte får föreskrivas för en
gärning än den som var föreskriven när den förövades liksom bestämmelsen i 5§
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken om att straff skall bestämmas
efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter antagen ny
lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff Dessa
föreskrifter torde i princip inte gälla i fråga om verkställighet av
brottspåföljder (jfr. prop. 1965: 159 s. 36).

Med
hänsyn till de nyss berörda bestämmelserna kan del förhöjda bölesmaximum som
föreslås infört i 27 kap. 2§, 28 kap. 2§, 31 kap. 1 § samt 34 kap. 5 och 6§§
inte få tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet. Detta
torde stå klart utan någon särskild övergångsbestämmelse. Vad som i 28 kap. 3 §
föreslås om möjlighel för domstol all förordna all fängelsestraff som ådöms
jämte skyddstiUsyn skall gå i verkställighet utan hinder av alt domen inle har
vunnit laga kraft kan inle ses som all en svårare brottspåföljd införs. Inle
heller synes detta kunna anses vara fallet beträffande någon annan av de här
föreslagna lagändringarna.

Det
anförda innebär atl de materiella ändringar i brottsbalken som föreslås nu -
med undantag för höjningen av bölesmaximum - genomgående bör kunna tillämpas
även om brottet har begåtts före ikraftträdandet och, såvill avser verkställighetsfrågor,
även om domen har meddelats dessförinnan. Vad särskilt angår bestämmelserna
angående villkorlig frigivning - vilka ju innebär en Undring i fråga om
verkställigheten - slår

Prop. 1982/83:85 140

detta ställningstagande i överensstämmelse med den
bedömning som gjordes vid 1965 års revision av bestämmelserna (se prop. 1965:
159 s. 33-40). För tydlighetens skull har dock särskilt angetts alt prövolid
som har faslslällis enligt 26 kap. 10 § i dess äldre lydelse fortfarande gäller
liksom alt de nya bestämmelserna om ettårig övervakningstid tillämpas även i
fråga om dem som slår under övervakning vid ikraftträdandet (punkterna 2 och
i).. Del innebär alt, om övervakningen då pågått längre tid ån ell år, den
normalt upphör vid ikraftträdandet.

I ytterligare ett hänseende synes i överensstämmelse med
vad som också har föreslagits av fängelsestraffkommittén en särskild
övergångsbestämmelse böra meddelas, nämligen när det gäller den som på grund
av förverkande av villkorligt medgiven frihet ulan alt nytt straff har ådömts
är intagen i kriminalvårdsanstall när lagen träder i kraft. Övergångsbestämmelsen
bör innebära atl en sädan inlagen fortfarande skall kunna friges utan att den
tid som anges i 26 kap. 6§ har gått lill ända. En sådan bestämmelse har tagils
upp i punkt 4. Den har gjorts tillämplig även på fall då ell beslul om
förverkande av aktuellt slag inte har bötjat verkställas.

De nya
organisatoriska bestämmelserna om övervakningsnämnderna synes lämpligen böra få
tillämplighet först med verkan fr.o.m. den 1 januari 1984. För att
valperioderna skall anpassas till de lider som gäller för allmänna val bör den
första mandatperioden för de nämnder som organiserats enligt de nya
bestämmelserna sträcka sig till utgången av år 1985. Del val som äger rum under
sistnämnda år kommer sedan all omfatta mandatperioden 1986-1988. Val bör
givetvis förrättas av det nyvalda landstinget resp. de nyvalda
kommunfullmäktige.

Föreskrifter av den innebörd som har angetts nu har tagits
upp i punkt 5. Därvid har också angetts alt tjänstgöringsperioden för de
ledamöter och ersättare som utsetts enligt äldre beslämmelser upphör vid
utgången av år 1983.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:163) om
införande av brottsbalken

Bestämmelserna i 16§, som anger kriminalvårdsnämndens
uppgifter, blir överflödiga i och med atl i enlighet med vad som har
föreslagils i del föregående nämndens uppgifter bestäms direkt genom
brottsbalken. Paragrafen föreslås därför upphävd. I samband därmed bör
lämpligen även 15 § upphävas. Föreskriften i denna paragraf om atl
befattningshavare vid skyddsförening kan förordnas atl fullgöra uppgift som
enligl brottsbalken eller annan lag ankommer pä skyddskonsuleni får nämligen
belraktas som obsolet.

Prop.
1982/83:85 141

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202)
om beräkning av straff

tid m. m.

20 §

Ändringen syftar lill all göra det möjligt för
kriminalvårdsstyrelsen alt i s.k. strafftidsresolutioner fastställa tidpunkten
för villkorlig frigivning liksom tidpunkten för prövotidens utgång. Undantag
har gjorts för de fall där tidpunkten för sädan frigivning enligt 26 kap. 9§
prövas av kriminalvårdsnämnden.

Godtas föreliggande förslag av riksdagen, bör
kriminalvårdsstyrelsen redan före ikraftträdandet kunna utfärda strafftidsresolutioner
med angivande av tidpunkter för villkorlig frigivning som infaller sedan lagen
har trätt i kraft. Detta har angetts i en övergångsbestämmelse (jfr prop. 1981/
82:153 s. 9-10).

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i

anstalt

33 och 54 §§

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2.6) avses institutet frigivningspermission behällas endasi för den kategori
av intagna för vilken fakultativa regler om villkorlig frigivning föreslås
finnas kvar, dvs. den gmpp intagna som avses i 26 kap. 7 § brottsbalken.
Intagna tillhörande denna grupp får inte villkorligt friges förrän två
tredjedelar av straffet har avtjänats, och frigivningspermission bör då inle
heller kunna erhållas tidigare än när så har skett. Bestämmelserna i 33 § har
justerats i enlighet härmed.

Frågor om
villkorlig frigivning för dem som har dömts till fängelse i lägst två år och
inte tidigare har blivit frigivna prövas enligl förslaget alllid av
kriminalvårdsnämnden och det bör dä också ankomma på nämnden all falla beslul
om frigivningspermission beträffande denna kategori. Detta har angetts i 54 §,
som i övrigt har ändrats redaktionellt med hänsyn lill att 16 § brottsbalkens
promulgationslag i det föregående har föreslagits upphävd.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197)
om allmänt kriminalre

gister

4§

Enligl den föreslagna lydelsen av 28 kap. 5 § första
stycket BrB skall övervakningen av den som har dömts lill skyddstiUsyn i
allmänhet äga rum redan från dagen för domen. Av 4§ samma kapitel framgår att
prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar verkställas. Domstolen
kan emellertid förordna att med övervakningen skall anstå lill dess domen har

Prop. 1982/83:85 142

vunnit
laga kraft, och högre rätt har möjlighel all meddela inhibition. Beslut av
detta slag bör antecknas i kriminalregislret för alt inte svårigheter skall
uppkomma i fråga om prövotidens beräkning i samband med lagföring för nya
brolt.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

4.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5.
lag om ändring i lagen (1963:
197) om allmänt kriminalregisler.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1982/83:85 143

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-12-17

Närvarande: f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 11 november 1982 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justiliedepartementet Rainer beslutat
inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i brottsbalken,

2.
lag om ändring
i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafflid m. m.,

4.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

5.
lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Förslagen har inför lagrådet
föredragils av docenten Dag Victor saml

hovrättsassessorerna Claes Örn och Anita Meyerson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Det remitterade förslaget avser elt flertal ändringar i det
straffrättsliga påföljdssystemel, delvis av principiell betydelse. Samtidigt
fortsätter utredningsarbetet på området bl.a. genom de två kommittéer -
fängelsestraffkommiltén och frivårdskommittén - vilkas betänkanden ligger lill
grund för remissen. Det hade i och för sig varit önskvärt att vissa av de
frågor som remissen berör tagits upp i etl slörre sammanhang. Självfallet kan
varken villkorlig frigivning eller frivård bedömas isolerat utan atl man
beaktar påföljdssystemet i övrigt, och en partiell reform av den föreslagna
typen är därför svår att bedöma utan alt man vet vart kriminalvården är på väg.
Delta framstår dock som i viss mån osäkert, bl.a. med hänsyn till
molsällningarna mellan behandlingsideologin och den s.k. nyklassiska
strömningen inom kriminalpolitiken. Även om de olösta frågorna på området inte
utgör skäl för att reformarbetet skall avstanna, kunde det synas motiverat all
i dag inskränka sig lill sådana ändringar i det nuvarande systemet som ter sig
särskill brådskande eller i varje fall allmänt uppfattas som önskvärda. Det kan
sättas i fråga, om reformerna - som all döma av remissyttrandena över
belänkandena delvis är kontroversiella - verkligen är så angelägna all man i
della läge bör bryta ut dem ur deras sammanhang med påföljdssystemel i övrigt.
En annan sak är all den allmänna strävan att minska inslaget av
frihetsberövande som ligger bakom förslaget i och för sig ler sig väl
motiverad.

Den mest diskutabla delen av remissen torde vara den
ändring av institu-