Prop. 1982/83:89

Regeringens proposition

1982/83:89

om
ändring i brottsbalken m. m. (förverkande av knivar m. m. tili förebyggande av
våldsbrott);

beslutad
den 20 januari 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen atl anla de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll
ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

INGVAR
CARLSSON

OVE RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vidgade möjligheter till beslag och förverkande av
knivar och andra farliga föremål som påträffas hos någon i situationer då det
finns risk för att föremålen skall användas vid våldsbrott. Farliga föremål som
polisen tar ifrån någon som berövas friheten, exempelvis vid berusning, behöver
med den föreslagna ordningen inte alllid lämnas tillbaka vid frigivandet.
Ordningen innebär också möjlighet atl ingripa med beslag av farliga föremål vid
sammanstötningar mellan rivaliserande ungdomsgrupper och liknande händelser.

I propositionen föreslås
att åklagaren skall få pröva frågan om förverkande i de fall dä föremålets
värde uppskattas till mindre än 500 kr.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I juli 1983.

1
Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 89

Prop.
1982/83:89

Prop. 1982/83:89 2

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 3 § brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

3 §'

Föremål, som på grund av sin Förverkande får även i annat falt

särskilda beskaffenhet och omstän- än som avses i 2 §
beslutas i fråga digheterna i övrigt kan befaras om

komma till brottslig användning, /. föremål, som på grund av sin

må
förklaras förverkat även i annat särskilda beskaffenhet och omslän-

fall än som avses i 2 §. digheterna i övrigt kan
befaras

komma till brottslig användning.

2. andra föremål, som är ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter sotn gav
anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2 Förslag till

Lag om förfarandet vid förverkande av vissa farliga
föremål

Härigenom föreskrivs följande.

1
§ Har ett
föremål som är ägnat alt användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa
tagits i beslag och uppkommer fråga om förverkande av föremålet enligt 36 kap.
3 § brottsbalken, får frågan prövas av åklagaren, om föremålets värde
uppskattas till mindre än femhundra kronor.

2
§ I fall som
avses i I § skall, med avvikelse från vad som i allmänhet är föreskrivet, gälla
följande.

1.
Beslut om
förverkande skall meddelas skriftligen.

2.
Den från vilken
beslaget har skett får hos åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet
inom en månad från det han fick del av det.

3.
Anmäls missnöje
skall åklagaren, om beslaget inte hävs, väcka talan om föremålets förverkande.
Har detta inte skett inom en månad från det anmälan har inkommit till
åklagaren, skall beslaget gå åter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. ' Senaste
lydelse 1968: 165.

Prop. 1982/83:89 3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1982-12-16

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
om ändring i brottsbalken m.m. (förverkande av knivar m. m. till förebyggande
av våldsbrott)

1
Inledning

I
en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, (Ds Ju 1982:5) Förverkande
av knivar m. m. till förebyggande av våldsbrott, föreslås att del i
brottsbalken (BrB) tas in en bestämmelse som möjliggör förverkande av vapen, dolkar
eller andra farliga föremål, vilka påträffas under förhållanden som ger
anledning anta att det finns risk för att de kan komma att användas vid
våldsbrott. Vidare läggs fram förslag till en förenklad beslutsordning för
vissa fall av denna typ. De i promemorian framlagda författningsförslagen bör
fogas som bUaga 1 till protokollet i detta ärende.

Promemorian
har remissbehandlats. En inom justitiedepartementet upprättad sammanställning
av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2
Bakgrund

Med
hänvisning till uppgifter om våldsbrott, som har begåtts med knivar och andra
farliga tillhyggen, och om en utbredd vana i bl.a. vissa ungdomsgrupper atl
bära på sig sådana föremål har från olika häll aktualiserats frågan om
särskilda lagstiftningsåtgärder på området. Krav har därvid rests på en
lagreglering, som i större utsträckning än den nu gällande kan leda till
begränsningar i bruket atl bära vaperi av dessa slag och bereda polisen
möjlighet atl ingripa mol innehav av dem.

De lillhyggen
vid sidan av dolkar och knivar som närmast har åsyftats har varit kätfingar,
batonger, järnrör och liknande föremål men även s. k.

Prop.
1982/83:89 4

karatepinnar eller nunshaku-käppar. Ett annat i
sammanhanget omtalat vapen är den s. k. churiken, en taggig plåtbricka, som kan
användas som kastvapen.

Under år 1981 polisanmäldes ca 23400 misshandelsbrott.
Detta innebar en obetydlig minskning i förhållande till år 1980. men under
perioden 1976-1980 har antalet misshandelsbrott fortlöpande ökat med i
genomsnitt 3,6 procent per år. Antalet misshandelsbrolt utomhus, där offer och
gärningsmän inte känt varandra, har under samma period ökat med 15 procent och
utgjorde 6700 år 1981.

Antalet polisanmälda rån uppgick år 1981 lill 3 110.
Antalet ökade kraftigt under 1960- och 1970-talen men har därefter legat på i
stort sett oförändrad nivå. Huvuddelen av rånen är riktade mot privatpersoner.
Antalet bank- och postrån uppgick är 1981 till 138.

Antalet fall av våld och hot samt förgripelser mot
tjänstemän och andra med motsvarande skydd har sedan år 1977 fortlöpande ökat,
från ca 3200 nämnda år till ca 3 800 år 1981.

Vid våldsbrott kommer inte sällan vapen och tillhyggen av
olika slag till användning. Fall där skjulvapen har utnyttjats specialredovisas
i den officiella statistiken. Någon fortlöpande statistik för hela riket över
antalet våldsbrott vid vilka gärningsmannen använt knivar eller andra
tillhyggen finns däremot inte. Av uppgifter som har lämnats av polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt, framgår emellertid alt. av ca 2 160 polisanmälda fall
under år 1981 inom distriktet av misshandel på allmän plats, gärningsmannen
hade använt kniv i 126 fall (ca 6 procent). Av samma uppgifter framgår att de
772 fallen av rån under år 1981 inom Stockholm inbegriper 133 fall (ca 17
procent) där kniv kommit till användning.

Av uppgifter från polisstyrelsen i Stockholm framgår också
att det i Stockholm under åren 1979, 1980 och 1981 inträffat resp. 16, 14 och
15 mord. Vid ca hälften av dessa fall hade kniv använts som mord vapen. Fram
till april 1982 var fem knivmord under detta år kända i Stockholm.

Inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) pågår f.n. en särskild
våldsbrottsundersökning, baserad på domar i mål om våldsbrott som meddelats
under år 1975. Av undersökningen, som inom kort kommer att publiceras, framgår
att, av sammanlagt 6318 fall i hela landet under år 1975 då straffansvar ådömts
för brott enligl 3 kap. BrB kniv använts som brottsverktyg i 313 fall, vilket
motsvarar ca 5 procent. I 200 av dessa fall uppkom sticksår för offrets del och
i 25 fall avled den som drabbats av brottet. Sistnämnda siffra skall ställas i
relation till alt det sammanlagda antalet dödsfall till följd av våldsbrott
under året utgjorde 72.

Bl.a. en undersökning som gjorts beträffande patienter på Serafimerla-sareltet
i Stockholm talar för alt mänga knivskadefall aldrig anmäls till polisen. Av
närmare 200 knivbrott som man under ett par fyraårsperioder på 1970-talet ansäg
sig ha upptäckt på sjukhuset var drygt 40 procent okända för polisen (se Svensk
Läkartidning 1980 s. 2345 f).

Prop.
1982/83:89 5

I sammanhanget kan också nämnas vissa andra uppgifter från
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. Av 9784 män som införts på
kriminalavdelningen under 1981 har 1 177 (12 procent) burit kniv som
återlämnats vid frigivningen. Motsvarande siffror för kvinnor var 1944 och 286
(14 procent). Av 13899 personer som införts till polisstation såsom omhändertagna
på grund av berusning e. d. inom ett av Stockholms vaktdislrikt har 280 (2
procent) burit kniv.

Till detta skall läggas att, enligl en uppfattning från
polishåll, som synes vara tämligen genomgående för hela landet, knivar och
andra farliga tillhyggen allt oftare förefaller att "finnas med i
bilden" vid våld och oroligheter av olika slag.

3 Gällande rätt

3.1 Allmänt

I gällande rätt finns inte några generella bestämmelser
som begränsar rätten att inneha knivar eller andra livsfarliga tillhyggen. I
den mån egendom av sådant slag har använts som brottsverktyg exempelvis vid
mord, dråp eller misshandel eller vid rån kan egendomen tas i beslag och förklaras
förverkad enligt regler härom i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken.
Möjlighet finns ocksä atl utan samband med brott förklara sådan egendom
förverkad om den kan befaras komma lill brottslig användning till följd av sin
särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.

I fråga om skjutvapen finns i vapenlagen (1973: 1176) en
reglering som bygger på principen att ingen utan särskilt tillstånd får inneha elt
sådant vapen, förvärva ammunition, införa skjutvapen eller ammunition lill
riket eller driva handel med skjutvapen. I förordningen (1959:312) om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m. (stilettförordningen) finns särskilda
bestämmelser bl. a. om ungdomars innehav av sådana vapen.

Angående vissa uppgifter om utländsk rätt av intresse i
sammanhanget hänvisas till redovisningen i Ds Ju 1982:5 (s. 11 - 14).

3.2 Brottsbalken

Någon generell straffbestämmelse inriktad på bärande eller
användande av knivar eller andra farliga tillhyggen finns inte i brottsbalken. Atl
vapen har använts kan dock när det gäller tillämpningen av flera straffbestämmelser
utgöra en försvårande omständighet som påverkar bedömningen av gärningen.

I 36 kap. finns bestämmelser om förverkande. Elt par av
dessa bestämmelser är av intresse när det gäller ingripande mot innehav av
knivar eller andra livsfarliga vapen.

Enligt 36 kap. 2 § får egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott 11 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 89

Prop,
1982/83:89 6

enligt brottsbalken eller som har frambragts genom sådant
brott förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller
om del annars finns skäl till det. Detsamma gäller egendom vars användande utgör
brott enligt brottsbalken eller som annars någon har tagit sådan befattning
med, som utgör sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

Enligt 36 kap. 3 § får föremål som på grund av sin
särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till
brottslig användning förklaras förverkad även i andra fall än som avses i 2 §.
Här behöver alltså inte föremålet ha använts vid brottslig gärning, men å andra
sidan ställs kravet på en "särskild beskaffenhet" hos föremålet. En
kniv uppfyller normalt inte det kravet, och detsamma gäller en del av de andra
tillhyggen som inledningsvis har nämnts.

3.3 Rättegångsbalken

Regler om beslag av egendom finns i 27 kap. RB.

Enligt 27 kap. 1 § får föremål som skäligen kan antas äga
betydelse för utredning om brott eller vara genom brott avhänt från någon eller
på grund av brott förverkat las i beslag.

Enligt 27 kap. 14 a § gäller alt föremål som skäligen kan
antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB får tas i beslag. Härvid gäller
bestämmelserna i 27 kap.

3.4 Praxis

Ett avgörande av Svea hovrätt under år 1980 har under den senasie
tiden i viss mån varit vägledande för polis- och åklagarmyndigheternas
hantering av frågor i samband med att knivar och andra livsfariiga vapen
påträffas hos nägon i en situation, där risk för vapnens användande mol nägon
bedömts föreligga. I målet hade knivar, en kätting, en batong och två nunshaku-käppar
(karatepinnar) påträffats hos två ungdomar som uppehöll sig på
tunnelbanecentralen i Stockholm. Ungdomarna dömdes av hovrätten för
förberedelse till misshandel och föremålen förklarades förverkade. (Rättsfall
från hovrätterna, RH 35:81).

Enligt uppgift tillämpas i Stockholm den ordningen att
karatepinnar och liknande farliga s. k. gatustridsvapen som påträffas hos någon
pä allmän plats tas i beslag, varvid innehavaren anmäls såsom misstänkt för
förberedelse till misshandel eller, om förutsättningar föreligger, för olaga
hot. Föremålen kan då förklaras förverkade enligt 36 kap. 2 § BrB. Om brott inle
kan visas, rapporteras beslaget enligt 27 kap. 14 a § RB med sikte på
förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB.

I sammanhanget kan också nämnas att marknadsdomstolen
genom beslut i ett särskill fall med stöd av 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) har

Prop. 1982/83:89 7

förbjudit
en näringsidkare att till konsumenter för eget bruk saluhålla karatepinnar.
Vidare har konsumentombudsmannen förbjudit en annan näringsidkare att saluhålla
churikbrickor.

3.5
Stilettförordningen

Enligt
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. får springstilett
och springkniv inte förvärvas eller innehas av den, som inte fyllt 21 år, eller
överlåtas eller upplåtas till sådan person. Vidare gäller atl dessa föremål
inte får tillverkas i eller införas fill riket. De får inte heller förvaras på tullager
eller i frihamn.

Den
som bryter mot förbudet att inneha springstilett eller springkniv kan straffas
med dagsböter. I sådant fall skall stiletten eller kniven, även om straff inte ådöms,
vara förverkad, om det inte är uppenbart obilligt.

Om
en springstilett eller springkniv innehas av ett barn som inte har fyllt 15 år,
kan den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, om han har haft
vetskap om innehavet och inte gjort vad som ankommit på honom för att förhindra
det.

Springstiletter
och springknivar som innehas olovligen kan tas i beslag i enlighet med de allmänna
reglerna härom i 27 kap. rättegångsbalken. Om åtal inte väcks kan åklagaren
pröva om stiletten eller kniven skall vara förverkad. Om inte påföljden har
förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, får den från vilket
beslaget skett anmäla missnöje med förordnandet hos åklagaren inom en månad.
Anmäls missnöje skall åklagaren, om han inle häver beslaget, väcka talan om
stilettens eller knivens förverkande. Om han inte gör del inom en månad frän
anmälan skall beslaget gå åter (4 §).

Stilettförordningen
utfärdades efter det att riksdagen genom proposition beretts tillfälle att
yttra sig över ett inom inrikesdepartementet upprättat förslag (prop. 1959:158,
2LU 1959:41, rskr 1959:309). Riksdagen avvisade därvid ett mofionsförslag om
ett generellt förbud mot innehav av springstiletter m. m. men uttalade
samtidigt atl om den föreslagna ordningen inte skulle visa sig effektiv så
borde frågan om generellt förbud upptas lill förnyat övervägande (2LU 1959:41 s.
13).

4
Uttalanden i riksdagen om knivförbud m. m.

I
en motion till 1980/81 års riksmöte hemställdes att riksdagen hos regeringen
skulle anhålla om förslag till lag beträffande "polismans rätt alt beslagta
gripen persons kniv" i 48 timmar efter frisläppandet av den aktuella
personen. Vid sin behandling av motionen uttalade justitieutskottet (JuU
1980/81:33 s. 20) bl.a. att kraftfulla åtgärder enligt utskottets mening måste
sättas in för att bemästra inte minst den våldsbroltslighet

Prop.
1982/83:89 8

som sker med användning av kniv. Den av motionären
lanserade tanken var enligt utskottets mening, även om principiella skäl fanns
mot den, väl värd atl prövas i samband med andra åtgärder i syfte att bemästra
våldsbrottsligheten. Utskoltet utgick från att så skulle ske och att nägot
särskilt initiativ från riksdagens sida inte behövdes samt avstyrkte bifall
till motionen. Riksdagen följde utskottet.

I en motion till 1981/82 års riksmöte begärdes snabba
åtgärder mot innehav av knivar och vapen. Justitieutskottet uttalade vid sin
behandling av mofionen (JuU 1981/82:38 s. 24) att utskottet hade stor förståelse
för de tankar som fördes fram i motionen, och utskottet framhöll angelägenheten
av att insatser gjordes för att förekomma att ungdomar ulan fog innehar knivar
eller andra farliga vapen. Med hänsyn fill alt överväganden i ämnet pågick inom
justitiedepartementet ansåg utskottet dock att någon åtgärd inte var påkallad
från riksdagens sida med anledning av motionen. Riksdagen följde utskottet.

Det förtjänar också anmärkas atl riksdagen under våren
1981 behandlat en motion rörande betydelsen i straffrättsligt hänseende av
användande av vapen. Enligt motionären hade vapen, inte minst knivar, blivit
vanligare i samband med brolt som misshandel och rån. Motionären menade därför
att det i lagtexten beträffande de angivna brotten borde anges att användande
av vapen var en omständighet som kunde föranleda att brottet bedömdes som
grovt. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/ 81:26 s. 5) uttalade justitieutskottet
atl redan gällande bestämmelser rörande misshandels- och rånbrotlen innebär
att brott kan bedömas som grovt om det har förövats med livsfariigt vapen.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen påkallades inte enligt
utskottet.

Angående andra tillfällen då hithörande frågor har
diskuterats i riksdagen hänvisas till riksdagens prot. 1977/78:125, 1979/80:61
och 1981/82:56.

5 Projektgrupp inom rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen tillsatte i januari 1979 en
projektgrupp för utredning och förslag lill åtgärder med anledning av ökningen
av antalet våldsbrott under senare tid, särskilt med avseende på väldet på
galor, allmänna platser och allmänna kommunikationsmedel. Enligt sina direktiv
skulle gruppen analysera det aktuella lägel saml undersöka vilka åtgärder som
kunde vidtas frän polisens sida för att åstadkomma förbättrade förhållanden
för allmänheten i berört hänseende. Gruppen skulle vidare ägna uppmärksamhet
ät polisens arbelsmiljöfrågor och avge förslag till de förbättringar av
arbetsmiljön som kunde finnas påkallade. Arbetet skulle begränsas fill
Stockholms och Västerås polisdistrikt.

Gruppen överlämnade i augusti 1982 lill rikspolisstyrelsen
promemorian "Åtgärder mot gatuvåldet" jämte bilagor. I promemorian
uttalas bl.a. att

Prop. 1982/83:89 9

det inte har kunnat konstateras någon säker förändring av
antalet våldsbrott under senare år. Det s.k. mörkertalet är dock sannolikt
betydande just när det gäller gatuväldsbrott. Även om antalet brott är
oförändrat, har dessa enligl gruppen likväl ändrat karaktär. Knivar och andra
tillhyggen kommer ofta till användning, och sparkar med träskor och hårda kängor
är inte ovanliga. Över huvud taget är kniven det vanligaste hjälpmedlet vid
grova våldsbrott. Knivar används vid alla typer av misshandelsbrolt, vid rån -
särskilt personrån - och vid våldtäkter. Det är lika vanligt att kniv kommer
till användning vid våld inomhus som utomhus. Utvecklingen har lett till att
personer som rör sig i Stockholms undre värld vare sig de själva är kriminella
eller inte i många fall bär kniv. De uppger ofta att de är rädda för att bli
överfallna och att de bär kniv till självförsvar.

Enligt gruppen bär flera våldsdåd med kniv, som förövats
under senare tid, stark prägel av impulshandlingar. Just därför att
gärningsmannen råkat ha kniv på sig har en händelse, som börjat som ett ganska
oskyldigt bråk, övergått i ett allvarligt våldsbrott.

Gruppen förordar alt etl förbud införs mot att bära kniv
på allmän plats och uttalar bl.a. följande:

I några andra länder har man lagar om förbud mot alt bära
kniv pä allmän plats. Visserligen kan det sägas att den som planerar etl
våldsdåd med kniv inte lär avstä från detta bara av det skälet att själva
innehavet av kniv också är straffbart. Men man kan anta att mänga i dag bär
kniv utan egentlig tanke pä att använda den och det kan inte uteslutas att
flera av dessa personer skulle dra sig för atl bära kniv om det var förbjudet.

Det finns dock ingen anledning tro att ett knivförbud
skulle vinna någon mer allmän respekt. Däremot skulle polisen kunna ta knivar
som påträffas i beslag och de skulle också kunna förverkas till Kronan.
Därigenom skulle ett knivförbud få en inte obetydlig effekt. I många fall kan
det i dag vara stötande att polisen tvingas lämna tillbaka en kniv till en
person som t. ex. varit omhändertagen för berusning och vars allmänna omdöme är
sådant att han inte borde betros med att bära kniv.

Det starkaste motivet för att införa elt knivförbud är
alltså alt ett sådant skulle ge polisen rätt att ta knivar i beslag. Lagen bör
i första hand utformas så att det är förenat med straff att bära kniv pä allmän
plats och att knivar som påträffas kan tas i beslag och förverkas till Kronan.
I andra hand är det tänkbart atl utforma bestämmelsen så att innehavet
visserligen inte är straffbart men att en kniv som bärs på allmän plats kan tas
i beslag och förverkas.

Lagen bör också gälla andra stickvapen och sådana
tillhyggen som kan antas vara avsedda att brukas vid misshandel. En samordning
med nu gällande lagstiftning mot innehav av vissa stiletter m. m. är angelägen.

Prop. 1982/83:89 10

6
Promemorieförslaget

I
departementspromemorian uttalas att våldskriminaliteten tillhör de brottskategorier
mot vilka kampen enligl beslut av statsmakterna f. n. måste prioriteras
särskilt högt och att statsmakternas ställningslagande skall ses mot bakgrund
av att våldsbroltsligheten ulan tvekan är elt allvarligt samhällsproblem som mäste
angripas på bred front. Alkohol- och narkotikamissbruk, befolkningsutveckling,
bebyggelsestruktur och segregation, utvecklingen på arbetslivets och fritidens
områden samt påverkan från ohöljda våldsframställningar i film och på video är
bara några exempel på faktorer som brukar nämnas i diskussionen om orsakerna
till utvecklingen av detta slags kriminalitet.

Enligt
vad som uttalas i promemorian torde det vidare stå klart atl kriminalitetsutvecklingen
när det gäller brott som begås med knivar eller andra tillhyggen motiverar
särskilda lagstiftningsåtgärder.

I
promemorian redovisas de skäl som i den allmänna debatten har åberopats som
stöd för tanken pä ett straffsanktionerat förbud mot att bära knivar och andra
farliga tillhyggen på allmän plats. Etl sådant förbud har sagts kunna bli till
stor nytta för polisen i den brottsförebyggande verksamheten. Även om
efterlevnaden av förbudet inte kan kontrolleras i nägon större omfattning,
skulle polisen med större tyngd kunna ingripa mot omotiverade och farliga
vapeninnehav. Gränsdragningsproblem skulle naturligtvis uppstå, men dessa har
kunnat bemästras i andra länder och bör därför inte heller i Sverige vara ett
avgörande skäl mot en förbudslagstiftning, har man menat.

De
motiv som i enlighet härmed har åberopats till slöd för kravet på en mera
allmän förbudslagsliftning är - uttalas det i promemorian - beaktansvärda.
Till detta skall enligt promemorian läggas att en förbudslagsliftning möjligen
också skulle få en allmänt preventiv effekt, dels naturligtvis genom straffholet
och dels genom att hos allmänheten inskärpa de risker som är förenade med ett
omotiverat bärande av knivar eller andra tillhyggen. Kunde man därigenom
åstadkomma en mera allmän begränsning i bruket att bära knivar eller andra
farliga föremål, skulle kanske många tragiska händelser förebyggas. Redan
själva innehavet av en kniv kan ju utgöra en frestelse att göra bruk av den vid
handgemäng eller konfrontationer av annat slag.

Samtidigt
är det dock, sägs det i promemorian, helt klart att ett förbud inte kan
kontrolleras särskill effektivt och att det måste förses med inskränkningar
och undantag som är ägnade att skapa tillämpningssvårigheter. Med hänsyn till
angelägenheten av att upprätlhålla en allmän respekt för lagar och andra
föreskrifter har kriminalpolifiska skäl här i landet av tradifion brukat
åberopas mot tanken på kriminalisering på områden, där kontrollen med nödvändighet
måste bli ineffektiv och slumpmässig. När det gäller de preventiva effekterna
av en lagstiftning av del slag som

Prop. 1982/83:89 11

nu
diskuteras mäste man ocksä räkna med att en eventuell attitydpäverkan blir
förhållandevis ringa i fräga om den grupp som man framför allt vill nå, samtidigt
som en betydande osäkerhet skulle uppstå hos stora grupper som av yrkesmässiga
skäl eller med hänsyn till legitima fritidsintressen har behov av att bära
knivar och liknande föremål pä sig i särskilda situationer. Sannolikt skulle en
förbudslagstiftning liksom i Finland komma alt tillämpas huvudsakligen i
samband med omhändertaganden av berusade eller eljest i anslutning till
polisingripanden som primärt sker av andra skäl. Ett allmänt förbud bör därför
inte införas annat än om det är påkallat av starka skäl och man därigenom kan
uppnå effekter som inte i åtminstone rätt stor utsträckning kan uppnäs pä annat
sätt.

Vad som enligt promemorian
i första hand är angeläget är att motverka risken för atl personer bär knivar
och liknande föremål i situationer och på platser, där risken typiskt sett är slor
för att föremålet skall komma lill användning i samband med våldsbrott. Detta
önskemål synes åtminstone till stor del kunna tillgodoses, om man öppnar slörre
möjligheter för polisen att ta hand om sädana föremål som här är aktuella hos
personer som för dem med sig i de angivna situationerna. Kan en sådan möjlighet
skapas bör man kunna räkna med att skälen för förbudslagstiftning i slor utsträckning
bortfaller.

En
nära till hands liggande metod att skapa möjlighet till beslag i nu aktuella
situationer är enligt promemorian att utöka möjligheten till förverkande av
föremål som är ägnade som brottsverktyg.

Såsom 36 kap. 3 § BrB är
utformad stär del enligt promemorian klart atl bestämmelsen endast ger
begränsade möjligheter till ingripanden mot den som bär kniv eller annat
tillhygge även om omständigheterna ger anledning befara atl dessa föremål kan
komma till brottslig användning. Paragrafen synes dock enligt promemorian vara
en lämplig utgångspunkt för en lagändring i syfte att uppnå en möjlighet till
beslag och förverkande av föremål som är ägnade som farliga brottsverktyg utan
att därför ha en "särskild beskaffenhet".

Genom ett tillägg till den
bestämmelsen kan det - sägs del i promemorian — skapas utökade möjligheter lill
ingripande mot omotiverat bärande av fariiga tillhyggen under omständigheter
som ger anledning all befara att de kommer att användas för att skada andra.

Enligt promemorieförslaget
bör 36 kap. 3 § BrB förses med en andra mening, i vilken det anges att vapen,
dolk eller annat föremål, som är särskilt ägnat alt användas vid brott mot liv
eller hälsa, fär när annat ej är särskilt föreskrivet, förklaras förverkat
oberoende av dess beskaffenhet i övrigt, om de förhållanden under vilka
föremålet har påträffats och omständigheterna i övrigt ger anledning lill
antagande att det är påkallat till förebyggande av sådant brott.

Det
vanligaste fall dä det blir aktuellt att tillämpa den nya bestämmelsen torde
enligt promemorian vara dä föremålen tas i beslag hos nägon som har

Prop.
1982/83:89 12

omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. För dessa fall synes det mindre rationellt om talan
angående förverkande av föremålet måste föras vid domstol. Med hänsyn härtill
och till det ringa ekonomiska värde som föremål av nu avsett slag regelmässigt
har föreslås alt åklagare får pröva förverkandefrågan pä samma sätt som nu är
föreskrivet beträffande föremål som har beslagtagits enligt
stilettförordningen. Detta resultat uppnås genom att det i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. införs en ny paragraf, där det i den
lagen föreskrivna förverkandeförfarandet - som i sak överensstämmer med
stilettförordningens - görs tillämpligl beträffande nu aktuella beslagtagna
föremål.

7 Föredragandens överväganden

7.1 Allmänt

Vid våldsbrott kommer inte sällan vapen och tillhyggen av
olika slag till användning. I åtskilliga uppmärksammade fall har knivar
begagnats, och knivar och andra tillhyggen förefaller allt oftare finnas med i
bilden vid våld och oroligheter av olika slag. Enligt promemorian motiverar
utvecklingen särskild lagstiftning.

Behovet av lagstiftning vitsordas av samtliga
remissinstanser. För egen del kan jag ansluta mig till denna uppfattning.
Samtidigt vill jag framhålla att en lagstiftning pä del nu aktuella området självfallet
aldrig kan bli annat än ell begränsat bidrag till strävandena alt bringa ned
den allvariigare våldskriminaliteten. För att man skall komma tillrätta med det
allvarliga samhällsproblem som våldsbrottsligheten utgör behövs generellt
förebyggande åtgärder av ett helt annat slag som bl. a. är inriktade på alt
minska de sociala problem som ofta ligger bakom sådan brottslighet.

När det gäller den närmare utformningen av en lagstiftning
inriktad på att motverka att knivar och andra tillhyggen används vid våldsbrott
ansluter jag mig i huvudsak till promemorieförslaget. Jag kommer i det
följande att i anslutning till det förslaget och remissvaren redogöra för min
syn på de frågor som aktualiseras öch lägga fram de förslag som föranleds
härav.

7.2 Knivförbud?

Som redovisas i promemorian har från flera håll förordats
att man i Sverige liksom i en del andra länder inför ett straffsanktionerat
förbud mot att bära knivar och andra farliga tillhyggen på allmän plats då
godtagbara skäl inte kan åberopas. Jag delar den i promemorian uttalade
uppfattningen atl de skäl som har åberopats till stöd för kravet på ett förbud
är beaktansvärda. Kunde man på denna väg förebygga åtminstone en del av de
våldsbrott som det här är fräga om, skulle enligt min mening de olägen-

Prop. 1982/83:89 13

heter
som ett sådant förbud skulle föra med sig för medborgare i allmänhet i och för
sig vara värda sitt pris.

I
promemorian anförs emellertid, som jag har redovisat i det föregående (avsnitt
6), flera skäl mot ett allmänt förbud. De remissinstanser som har gått in på
frågan har i allmänhet anslutit sig till de uttalanden som i denna del görs i
promemorian. Tillämpningen av ett mera generellt förbud sägs vara förenat med
avsevärda svårigheter, och den allmänna uppfattningen är att man i första hand
bör välja någon mindre ingripande åtgärd.

För
egen del ansluter jag mig till uppfattningen alt andra åtgärder än knivförbud i
första hand bör tillgripas. Som också sägs i promemorian bör det praktiska
utfallet av sådana åtgärder följas med uppmärksamhet, och skulle utvecklingen
visa sig motivera en ytteriigare reglering fär frägan tas upp på nytt.

7.3 Allmänt
om en ny reglering

Det
i promemorian framlagda förslaget att det till 36 kap. 3 § BrB skall läggas en
ny mening om förverkande av vissa farliga föremål som påträffas i ett
sammanhang där de kan komma till brottslig användning har accepterats av de
flesta remissinstanserna. Förslagels syfte är att motverka atl personer bär knivar
eller liknande föremål i situationer och på platser, där risken typiskt sett är
stor för att föremålet skall komma till användning i samband med våldsbrott.
Detta är även enligt min mening angelägel, och jag ansluter mig till
uppfattningen alt polisen bör få större möjligheter än f. n. alt ta hand om
sådana föremål. Med hänsyn lill de intressen som står på spel liksom till de
aktuella föremålens genomsnittligt selt begränsade värde kan integritetssynpunkler
inle innefatta något avgörande hinder mot en sådan lösning.

Som
närmare framgår av redovisningen i promemorian står del klart att
förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB i nuvarande utformning ger endasi
begränsade möjligheter till ingripanden mot dem som bär kniv eller annat tillhygge
även när omständigheterna ger anledning befara att föremålen kan komma till
brottslig användning. Jag tillstyrker förslaget att en utökad möjlighet till
beslag och förverkande av vissa farliga föremål lagtekniskt skall genomföras
som ett tillägg till 36 kap. 3 § BrB. Denna lösning kan inte sägas innebära
någon principiell nyhet utan endast en utvidgning av de möjligheter till
förverkande som lagrummet redan f. n. erbjuder.

7.4 Vilka
föremål skall kunna förklaras förverkade?

En
ny förverkanderegel bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian i
princip ta sikte på alla sådana föremål, som är ägnade att användas vid brott
mot liv eller hälsa men som inte nu kan förklaras förverkade enligt 36 kap. 3 §
BrB. Exempel på sådana föremål kan vara - förutom t2 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
89

Prop. 1982/83:89 14

knivar
- kättingar, vajrar, batonger, olika slags käppar och metallrör liksom andra
farliga eggvapen än knivar såsom bajonetter. Beträffande stiletter och springknivar
bör nuvarande särskilda lagstiftning behållas.

De flesta
remissinstanserna har accepterat den beskrivning av de avsedda föremålen som
föreslås i promemorian: "vapen, dolk eller annat föremål, som är särskilt
ägnat att användas vid brott mol liv eller hälsa". BRÅ anser dock att
möjligheten till förverkande bör begränsas till "knivar och andra tillbyggen".
Därigenom skulle man utesluta sådant som flaskor med bensin, stålskodda kängor,
pepparspray och gift. Enligt polischefsföreningarna bör ordet dolk ersättas
med kniv.

Själv anser jag det till
en början angeläget att området för förverkande inte blir alltför inskränkt. En
ny bestämmelse i ämnet bör kunna användas sä snart det rör sig om föremål som
är ägnade att användas vid våldsbrott. En uttömmande uppräkning av de föremål
som det här kan bli fråga om låter sig knappast göra i en lagbestämmelse.
Utvecklingen visar ju att nya typer av föremål efter hand dyker upp och används
som vapen vid våldsbrottslighet. Möjlighet bör då finnas att tillämpa den nya
bestämmelsen för fall då föremålen inte som exempelvis karatepinnar och churikar
har den särskilda beskaffenheten att de kan förklaras förverkade enligt 36 kap.
3 § BrB i dess nuvarande lydelse. Som vapen vid våldsbrott kan ju också åtskilliga
föremål som har andra, normala användningsområden vara ägnade, t.ex.
cykelkedjor och kättingar. Vid avfattningen av en ny bestämmelse synes man
lämpligen kunna ta fasta pä begreppet "vapen", som i den mening vari
det används i exempelvis 4 kap. 5 § BrB omfattar ocksä olika sorters redskap,
verktyg och bruksföremål som kan skada eller t. o. m. döda andra människor (jfr
prop. 1959:158 s. 8). En tillfredsställande lagteknisk beskrivning av vad som
åsyftas torde uppnås, om den nya förverkanderegeln fär avse "föremål som
är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa".

Med
denna avfattning kommer en ny regel att kunna ta sikte på många olika sorters
föremål. En begränsning ligger i atl föremålet skall vara "ägnat" alt
användas vid brott mot liv eller hälsa. Häri ligger att krav på att föremålet
lätt skall kunna användas som tillhygge vid våldsbrottslighet eller annars som
ett medel att skada annan. Naturligtvis bör även bensinflaskor, pepparspray
eller giftiga vätskor kunna hänföras till denna kategori. Jag kan inte se
någon olägenhet med detta utan anser tvärtom att en sådan ordning är väl mofiverad.

Den
föreslagna avfattningen omfattar efter orden ocksä skjutvapen, för vilka en
specialreglering som förut nämnts finns i vapenlagen. Till förhällandet mellan
sistnämnda lag och den nya bestämmelsen återkommer jag i avsnitt 7.6.

Prop.
1982/83:89 15

7.5 Övriga förutsättningar för förverkande

En förutsättning för förverkande skall enligt promemorian
vara att en samlad bedömning av de förhållanden under vilka föremålet har
påträffats och omständigheterna i övrigt ger anledning till antagande att det
är påkallat till förebyggande av våldsbrott. Vid denna bedömning får
föremålets beskaffenhet ses i ljuset av de övriga omständigheterna. Det måste
ju fordras mycket starkare skäl för att förklara en fickkniv förverkad än en
dolk med lång klinga.

De situationer då en tillämpning av den nya bestämmelsen
kan aktualiseras blir enligt promemorian i första hand då föremålen påträffas
hos någon som grips av polisen för brott eller som annars berövas friheten. Frihelsberövandet
behöver inte vara orsakat av någon våldsbroltslighet ulan kan avse annat brott,
berusning eller ordningsstörning. Föremål som med stöd av en ny
förverkandebestämmelse tas ifrån de personer som avses nu behöver då inte
lämnas fillbaka dä frihelsberövandet upphör, vilket ju i dag är fallet med
många livsfarliga föremål som påträffats hos gripna eller omhändertagna
personer. Naturligtvis mäste här en allmän bedömning göras av de omständigheter
som har föranlett polisingripandet, innehavarens person och ålder — liksom
ägarens, om denne är en annan - samt övriga förhållanden. Detta gäller enligt
promemorian särskilt fall då innehavaren har gripits för brolt eller på grund
av ordningsstörning eller fara härför enligl lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande.

Vid en typ av polisingripanden torde det emellertid enligt
promemorian vara berätfigat atl utgå från en nära nog regelmässig tillämpning
av en ny förverkanderegel, nämligen när knivar och andra tillhyggen av del slag
som här avses påträffas hos den som har omhändertagits enligl lagen (1976:511)
om omhändertagande av berusade personer m. m. Med hänsyn till det starka
samband som föreligger mellan våldsbrott och berusning -ett samband som har
belysts i åtskilliga statistiska och kriminologiska undersökningar — måste
nämligen i dessa fall brottsförebyggande skäl av tillräcklig styrka praktiskt
tagel alltid anses föreligga. Enligt promemorian bör den nya bestämmelsen också
kunna användas för atl ta livsfarliga föremål frän andra personer som genom
sitt uppträdande ger anledning att anta att de kan komma att använda föremålet
för atl skada andra.

Något sådant uppsåt att utföra eller främja brott som
erfordras för ansvar för förberedelse bör enligt promemorian inte krävas. Ett
typexempel utgör del fallet att två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras
på allmän plats och vissa av medlemmarna bär på farliga tillhyggen. Om det
enligt vad man från polisens eller allmänhetens sida kan konstatera har
uppstått en hotfull stämning med provokationer av olika slag, bör föremålen
enligt promemorian kunna tas i beslag och förklaras förverkade även om några
våldsamheter ännu inte har hunnit förekomma. Detsamma bör gälla under
förhållanden dä erfarenhetsmässigt våldsamma sammanstöt-

Prop. 1982/83:89 16

ningar
mellan olika ungdomsgrupper kan befaras, såsom fallet kan vara vid vissa
idrottsevenemang, om omständigheterna i övrigt motiverar det.

Vid
remissbehandlingen har dessa förslag och uttalanden i promemorian praktiskt
taget genomgående godtagits. Även jag instämmer i princip med vad som har
förordals i promemorian. I likhet med någon remissinstans vill jag dock
framhålla att det även när olika slags lillhyggen påträffas hos personer som
har tagits om hand enligl lagstiftningen om omhändertagande av berusade personer
givetvis måste krävas att en allmän bedömning görs av de föreliggande
omständigheterna innan förverkande beslutas. Delta gäller naturligtvis i ännu
högre grad vid omhändertaganden enligt lagen om tillfälligt omhändertagande.

En
särskild fräga som har lagils upp av flera remissinstanser är huruvida
omständigheterna då det aktuella föremålet påträffades skall vara avgörande
för bedömningen av förverkandefrågan eller om denna bedömning skall göras med
beaktande av de förhållanden som föreligger när domstolen lar ställning fill
frågan. I promemorian förordas den senare lösningen. Det påpekas i promemorian
att situationen vid tidpunkten för domstolens prövning givetvis är en annan än
när polismannen på fältet gjorde sitt ingripande. I sakens natur ligger ju att
samma omedelbart akuta fara för att föremålet skall komma till brottslig
användning ofta inte föreligger, sedan en lid har förflutit från den händelse
som föranlett beslaget. Enligt promemorian kan del kanske därför nägon gång
tänkas förekomma att ett yrkande om förverkande ogillas, faslän man mäste säga
sig att beslaget, under de förhållanden dä det gjordes, var fullt motiverat.

Dessa
uttalanden i promemorian har kritiserats vid remissbehandlingen. Bl. a. har
ifrågasatts om bestämmelsen blir effektiv med en sådan tillämpning som
förutsätts i promemorian.

Liksom
flera remissinstanser finner jag det sannolikt alt promemorians lösning på
denna punkt skulle skapa vissa problem. Uppenbarligen skulle det ju i en hel
del fall då beslag av knivar och andra farliga föremål varit väl motiverade bli
tveksamt om förverkande kan ske, eftersom samma fara för brottslig användning
kanske inte föreligger vid det tillfälle då frågan skall prövas av domstol
eller åklagare. Detta kan otvivelaktigt leda till en osäkerhet i tillämpningen
och minska värdet av den nya förverkandemöj-ligheten.

Etl
sätt att undvika en sådan utveckling är enligt min mening att låta domstolens
eller åklagarens prövning ta sikte direkt på om det vid det tillfälle då det
aktuella föremålet påträffades fanns anledning befara atl föremålet skulle
komma till brottslig användning. Detta resultat kan uppnås om regeln - med en
viss justering i förhållande till promemorieförslaget - fär den innebörden att
förverkande kan ske, om föremålet har påträffats under förhållanden som
tillsammans med övriga omständigheter har gett anledning befara att det skulle
användas som vapen vid brott mol liv eller hälsa. En sådan avfattning av regeln
ger naturiigtvis domstolen

Prop.
1982/83:89 17

eller åklagaren möjlighet att bedöma den fara som förelåg
vid det aktuella tillfället på ett annat sätt än vad den polisman som
verkställt beslaget har gjort, låt vara att del faktiska underiaget för
bedömningen i princip blir detsamma. Senare tillkomna omständigheter kan ocksä
i vissa fall länkas leda till atl förverkande anses obilligl.

Med
anledning av etl uttalande av BRÅ under remissbehandlingen om sambandet mellan
det beteende som föranlett ingripandel och de föremål som skall förklaras
förverkade vill jag understryka att det naturligtvis skall göras en reell
prövning av risken för brott. Samtidigl mäste dock framhållas att det inte för
vatje fall kan krävas en direkt konkret sädan risk. Det kan således vara
tillräckligt med en mera allmän riskbedömning.

I enlighet med det anförda föreslår jag atl 36 kap. 3 § BrB
kompletteras med en ny bestämmelse av det innehållet att även andra föremål än
de som avses i den nuvarande bestämmelsen får förklaras förverkade, om de är
ägnade alt användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och har påträffats
under förhållanden som tillsammans med övriga omständigheter har gett anledning
befara, att de skulle komma till sådan användning.

Den aktuella paragrafen bör i linje med ett förslag från
Göta hovrätt ges en något annan redaktionell utformning än vad som har
föreslagits i promemorian. Paragrafen bör sålunda delas upp i två punkter. I
den ena punkten bör tas upp den nuvarande bestämmelsen om förverkande av brottsverktyg
medan den nya förverkandebestämmelsen bör tas upp i den andra punkten.

7.6 Förhållandet till andra bestämmelser

I de fall dä förverkande kan ske såväl enligt någon specialstraffrättslig
bestämmelse som enligt brottsbalken torde allmänt sett gälla att den specialstraffrätlsliga
bestämmelsen i första hand skall lillämpas. Exempelvis har bestämmelserna om
förverkande i den förut berörda stilettförordningen tillkommit för att
precisera möjligheterna till förverkande i förhållande till vad som tidigare
gällt enligt allmänna bestämmelser (se prop. 1959:158 s. 6, 17, jfr SOU 1960:28
s. 43 ff).

Enligt stilettförordningen gäller bl.a. att om en springstilett
eller en springkniv av det slag som avses i förordningen innehas av den som inle
har fyllt 21 år, stiletten eller kniven skall förklaras förverkad, om det inte
är uppenbart obilligt. Förverkande skall ske även om straff inle ådöms. Här
ställs alltså inte som i den nyss föreslagna bestämmelsen krav pä en sammanvägning
av de förhållanden under vilka föremålet har påträffats och övriga
omständigheter. I de fall dä stilettförordningen är tillämplig, skall alltså
förverkande ske enligt förordningen och inte enligt brottsbalken.

Enligt 40 § vapenlagen gäller bl. a. att om nägon innehar elt
skjutvapen utan att vara berättigad till det, vapnet skall förklaras förverkat,
om det

Prop.
1982/83:89 18

inte är uppenbart obilligt. Innehar någon ulan tillstånd elt
skjutvapen under sådana särskilda förhållanden som avses med den nya brottsbalks-bestämmelsen,
skall enligt de allmänna principer som jag nyss redovisat förverkande ske redan
på grund av del olagliga innehavet och inte enligt brottsbalken.

Vapenlagen anvisar även etl sätt för det allmänna alt ta
hand om ett skjutvapen frän den som har fillstånd att inneha vapnet men som
genom missbruk eller oaktsamhet eller på annat sätt har visat sig olämplig som
vapeninnehavare. Vapnet kan om risk för missbruk föreligger enligt 32 §
vapenlagen omhändertas enligt beslut av polismyndighet eller om faran är
överhängande, polisman och tillståndet kan återkallas (29 §). Vapnet kan
därefter enligt 33 § vapenlagen inlösas av staten, om det inte har förklarats
förverkat eller är taget i beslag.

I
praktiken kan situationer tänkas uppkomma som täcks bäde av de nu senast
berörda reglerna i vapenlagen och den nya brottsbalksbestämmel-sen. Enligt
promemorieförslaget har sistnämnda bestämmelse avfattats så att den får
tillämpas endasi "när annat ej är särskilt föreskrivet". Innebörden
härav skulle enligt promemorian huvudsakligen vara att vapenlagens regler och
inte den nya brotlsbalksbeslämmelsen skall fillämpas i fall av den typ som nu
har berörts. En särskild föreskrift av den innebörden skulle dock enligt min
mening vara mindre följdriktig. Inte heller finns det som jag ser det skäl att
uttryckligen undanta skjutvapen från den nya bestämmelsens tillämpningsområde.
Jag vill emellertid peka på att den nya bestämmelsen enligt mitt förslag blir
fakultativt formulerad. Även om den formellt blir tillämplig även pä
skjutvapen, synes övervägande skäl tala för att man i den praktiska
tillämpningen i allmänhet väljer atl använda vapenlagens regelsystem i
situationer av här avsett slag. Den praktiska skillnaden gentemot förverkande
blir ju atl ägaren får ersätlning för vapnet genom elt inlösensförfarande. En
sådan tillämpning står därför i överensstämmelse med den allmänna principen
att, i fall då olika regelsystem är tillämpliga, den lösningen i allmänhet bör
väljas som innebär det minsta intrånget i den enskildes rättigheter. Etl
förverkande kan ju f.ö. bedömas som obilligt i de fall dä det med förverkandel
åsyftade resultatet kan uppnås genom ett annat mindre ingripande förfarande.

Vad härefter gäller s.k. gatustridsvapen av typen karate-pinnar
bör lämpligen nuvarande praxis behållas. Dessa bör således tas i beslag och
förklaras förverkade enligl 36 kap. 2 § BrB, om innehavaren har ådragit sig
straffansvar för misshandel eller försök eller förberedelse till sådant brott,
och annars enligt 3 § första punkten samma kapitel. Skulle ingen av dessa
föreskrifter anses tillämplig, kan självfallet den nya bestämmelsen användas.

Prop.
1982/83:89 19

7.7 Kroppsvisitation

En följd av den föreslagna regleringen blir atl föremål
som skäligen kan antas vara förverkat enligt den nya bestämmelsen kommer att
kunna las i beslag med stöd av 27 kap. 14a § RB. Under remissbehandlingen av
promemorian har från flera håll efterlysts möjligheter för polisen att kroppsvisitera
dem som i de här aktuella situationerna misstänks bära knivar eller andra
vapen. Om den föreslagna förverkandebestämmelsen kombineras med att en sädan
möjlighet införs skulle den enligl dessa instanser bli mera effektiv.

Regler om kroppsvisitation vid utredning av brott finns i
28 kap. RB. Förekommer anledning atl brott vara fängelse kan följa har
förövats, fär sålunda enligt 11 § detta kapitel kroppsvisitation företas för
eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller annars till utrönande
av omständighet, som kan ha betydelse för utredning av brottet. Dessa
bestämmelser ger såvitt här är av intresse polisen rätt fill kroppsvisitation i
de fall då någon kan misstänkas för att genom innehav av ett farligt föremål
göra sig skyldig till något brott, exempelvis förberedelse lill misshandel.

Regler om den visitation som behövs från ordnings- och
säkerhetssynpunkt när någon har berövats friheten av polisen (s.k. skyddsvisitation)
finns i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(häkteslagen). Enligt 2 § häkteslagen skall häktad, om det inte är uppenbart
obehövligt, senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras för eftersökande
av föremål som han inte får inneha. Denna bestämmelse gäller inte bara häktade
och anhållna ulan avser i princip alla fall då nägon tas in i häkte eller tas i
förvar i polisarrest (18 §). Redan i samband med själva omhändertagandet utför
emellertid i här aktuella fall polismannen rutinmässigt en förberedande visitation
av säkerhetsskäl, s.k. provisorisk skyddsvisitafion.

Frågor som rör polisens möjlighel att göra visitation ulan
samband med brottsutredning utreds f.n. av 1981 ärs polisberedning (Ju
1981:02), som har till uppgift att utarbeta förslag till en polislag. Till
grund för arbetet ligger enligl beredningens direktiv de principförslag som har
lagts fram i 1975 ärs polisutrednings betänkande (SOU 1979:6) Polisen. Där
förordades bl. a. att det i en ny polislag förs in i en bestämmelse som ger
uttryckligt stöd för en polismans befogenhet att företa provisorisk skyddsvisitation
i samtliga fall dä någon med stöd av lag har berövats friheten. Vidare
förordade polisutredningen beslämmelser lill stöd för vissa särskilda tvångsåtgärder
vid risk för allvarlig brottslighet mot liv eller hälsa, däribland visitafion
i syfte att söka efter farliga föremål.

Frågor om polisens möjlighet att företa visitation utan
samband med brottsutredning kommer således att behandlas i det fortsatta
arbetet på en ny polislag. Med hänsyn till detta bör enligt min mening inte nu
införas nägon ny reglering i ämnel av den innebörd som enligt del nyss anförda
har

Prop.
1982/83:89 20

efteriysts av vissa remissinstanser, särskilt som denna
från principiell synpunkt skulle te sig rätt ingripande. Jag vill tillägga alt
den nya bestämmelsen som framgått torde få sin största praktiska betydelse för
fall då farliga föremål påträffas hos nägon som grips av polisen för brott
eller som annars berövas friheten. I dessa fall har polisen regelmässigt
visiterat den omhändertagne senast i samband med att denne förs in i arresl.
Därmed kan alltid innehavet av ett eventuellt farligt föremål konstateras och
en prövning av förutsättningarna för förverkande göras i dessa situationer.

7.8 Förfarandet

Enligt 27 kap. 14 a § RB får som nämnts föremål som skäligen
kan antas vara förverkade enligt 36 kap. 3 § BrB tas i beslag. Härvid äger
bestämmelserna i 27 kap. RB om beslag motsvarande tillämpning. För förfarandet
gäller sålunda reglerna i 27 kap. 1-14 §§ RB om bl.a. befogenheten att
verkställa beslag och den enskildes möjlighet att påkalla rättens prövning av
beslag som har gjorts utan rättens förordnande. Bestämmelsen i 27 kap. 7 § RB
om utsättande av tid inom vilken ätal skall väckas avser den fid inom vilken
talan skall väckas (prop. 1975: 106 s. 6-7).

Talan om egendomens förverkande väcks vid rätten och
rätlens handläggning regleras av 17 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken (RP).

Det beskrivna förfarandet skulle också bli tillämpligl i
de fall som är aktuella här, om annat ej föreskrivs. I promemorian uttalas att
det med hänsyn till de varierande omständigheter som kan förekomma i enskilda
fall vid tillämpningen av den nya förverkandebestämmelsen knappast finns någon
anledning att i enlighet med vad som gäller enligl siilettförordningen (se
avsnitt 3.5) generellt föreskriva ett enklare prövningsförtarande. Som jag
redan har nämnt föresläs dock i promemorian en förenklad prövning för fall då
farliga föremål av aktuellt slag har tagits i beslag hos någon som har
omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. Den
ordning som föreslås innebär att förverkandefrågan i dessa fall skall prövas av
åklagare med möjlighet för den som har drabbats av beslaget att genom
missnöjesanmälan fä en domstolsprövning till slånd. I promemorian föreslås att
en bestämmelse härom skall föras in i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Promemorieförslaget har i denna del fått ett blandat
mottagande under remissbehandlingen. Några remissinstanser ifrågasätter om två
olika handläggningsformer kan anses påkallade. Förslag läggs fram om att
åklagare skall pröva frågan om förverkande beträffande både dem som har omhändertagits
enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. och dem som har
tagits om hand enligt lagen om tillfälligt omhändertagande. Andra förslag går
längre och innebär atl åklagare skulle få pröva samtliga fall av förverkande
enligt den nya bestämmelsen eller t.o.m.

Prop. 1982/83:89 21

samtliga
fall som omfattas av 36 kap. 3 § BrB. Enligt en remissinstans bör beslutanderätten
läggas hos polismyndigheten.

För egen del fäster jag
mig särskilt vid att de föremål det här gäller i allmänhet har ett ringa
ekonomiskt värde. Med hänsyn härtill kan enligt min mening rättssäkerhetsskäl
inte anses stå i vägen för att man beträffande normalfallen inför en enklare
beslutsordning än som följer av allmänna regler. En sådan förenklad ordning bör
efter mönster av siilettförordningen och 1958 års särskilda förverkandelag
innebära att beslutanderätten läggs pä åklagaren, och den bör lämpligen gälla
oavsett i vilken situation de aktuella föremålen har påträffats. Härigenom
uppnås också den fördelen att liknande prövningssystem kommer att gälla i fräga
om förverkandeför-faranden som sakligt sett ligger nära varandra. För den angivna
lösningen talar slutligen atl, om förverkandebesluten skulle läggas på domstol,
skulle man i större utsträckning än f. n. få domstolsprocesser gällande enbart frågan
om förverkande, en ordning som ler sig föga rafionell för de fall som här är aktuella
med hänsyn till vad som nyss har sagts om föremålens normalt setl ringa värde.

Man synes å andra sidan
inte kunna bortse från all del nägon gäng kan tänkas inträffa att ett föremål
av högre ekonomiskt värde tas i beslag med sikte pä förverkande enligt den nya
regeln. Av rättssäkerhetsskäl bör därför en värdegräns fastställas. Jag
förordar en ordning enligt vilken prövningen skall ankomma på åklagare endasi
under förutsättning atl föremålets värde uppskattas till mindre än 500 kr.

Olika
lösningar kan diskuteras när det gäller frägan var en bestämmelse av den
angivna innebörden lagtekniskt bör placeras. Den särskilda förverkandelagen
avser huvudsakligen andra ämnen och sambandet med denna lag blir med den
lösning i sak som jag nyss har förordat inte tillräckligt starkt för att
bestämmelsen lämpligen skall kunna tas in i den lagen. En annan lösning som
skulle kunna övervägas är atl införa bestämmelsen i 17 § RP, som i övrigt
innehåller regler om förverkande ulan samband med åtal. Inte heller den
lösningen synes emellertid fullt tillfredsställande med hänsyn till
regleringens speciella karaktär.

Mest ändamålsenligt blir
enligt min mening att ta upp de särskilda förfarandebestämmelser som behövs i
en ny lag, som lämpligen kan rubriceras "lag om förfarandet vid beslag
och förverkande av vissa farliga föremål".

Jag föreslår med
åberopande av det anförda att det i en särskild lag anges att, om ett föremål
som är ägnat atl användas som vapen vid brolt mot liv eller hälsa har lagils i
beslag och fråga uppkommer om förverkande av föremålet enligt 36 kap. 3 § BrB,
åklagaren får pröva den frågan, om föremålets värde uppskattas till mindre än
500 kr. Bestämmelsen bör kunna tillämpas oavsett om förverkande skall ske
enligt första eller andra punkten av 36 kap. 3 § BrB. Om åtal för brott - t.ex.
förberedelse till misshandel — väcks i sammanhanget, blir däremot normall 36
kap. 2 §

Prop. 1982/83:89 22

tillämplig,
och förverkandefrågan skall då prövas i rättegången. Åklagarens prövning av
förverkandefrågan förutsätts i normalfallet ske i samband med att han mottar
anmälan enligt 27 kap. 4 § RB om atl föremålet har tagits i beslag.

8
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad.jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om förfarandet vid beslag
och förverkande av vissa fariiga föremål.

Förslagen
bör fogas till protokollet som bilaga 3.

9 Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

10 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1982/83:89 23

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-01-04

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, jusfitierå-det Bengtsson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträdet den 16 december 1982 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justiliedepartementel Rainer beslutas
inhämta lagrådets yttrande över förslag fill

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om förfarandet vid beslag
och förverkande av vissa farliga föremål.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren.
Förslagen föranleder följande yttrande av tagrådet:

1. Lagen
om ändring i brottsbalken

I
den föreslagna punkt 2 av 36 kap. 3 § anges som förverkandeskäl dels de
förhållanden varunder föremålet i fräga påträffats, dels övriga omständigheter;
även dessa skall emellertid, enligt vad som utvecklas i remissprotokollet,
föreligga vid tidpunkten då föremålet anträffades. Hänvisningen till säväl
angivna förhållanden som omständigheterna i övrigt torde härröra från
promemorian, där uttryckssättet var motiverat med tanke pä att även omständigheter
tillkomna efter anträffandet skulle beaktas. Med hänsyn till det ändrade
synsättet i remissen synes uttryckssättet onödigt komplicerat, särskilt som
man vid tillämpningen av den fakultativa förverkanderegeln ändå kan beakta
alla omständigheter kring anträffandet. Lagrådet

förordar följande kortare
formulering av punkt 2: "andra föremål

har påträffats under
omständigheter som gav anledning befara att de skulle komma till sädan
användning."

2. Lagen
om förfarandet vid beslag och förverkande av vissa farliga föremål

Lagen
innehåller inga egentliga regler om förfarandet vid beslag. Med hänsyn härtill
och då de föremål den avser inte i och för sig kan anses farliga förordar
lagrådet att rubriken ändras till: Lag om förfarandet vid förverkande av
beslagtagna föremål i vissa fall.

Innebörden
av punkterna 2 och 3 i 2 § är, att sedan väl missnöje anmälts med
förverkandebeslutet detta, i motsats till beslagsbeslulel, inte längre skall
gälla. I och för sig hade det varit önskvärt att detta förhållande tydligare
framgått av lagtexten. Denna är emellertid i detta hänseende

Prop. 1982/83:89 24

avfattad
efter mönster av 2 § 3 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. och 4 § 2 förordningen (1959: 312) om förbud mot innehav av vissa
stiletter m.m.. och lagrådet anser sig därför böra godta formuleringen av
bestämmelsen.

Prop. 1982/83:89 25

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-01-20

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Rainer, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Proposition
om ändring i brottsbalken m. m. (förverkande av knivar m. m. till förebyggande
av våldsbrott)

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i brottsbalken

2.
lag om förfarandet vid beslag
och förverkande av vissa farliga föremål. Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande och anför.

2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Enligt
den i remissen föreslagna lydelsen av 36 kap. 3 § 2 skall förverkande kunna ske
beträffande föremål "som har påträffats under förhållanden som tillsammans
med övriga omständigheter" har gett anledning att befara att de skulle
komma lill användning som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Enligt lagrådet
synes uttryckssättet onödigt komplicerat. Jag godtar lagrådels förslag till
justering av lagrummet.

3
Förslaget till lag om förfarandet vid beslag och förverkande av vissa farliga
föremål

Lagrådet
har påpekat att lagen inte innehåller några egentliga regler om förfarandet vid
beslag. Med hänsyn härtill och då de föremål den avser inte i och för sig kan
anses farliga förordar lagrådet att rubriken ändras till "Lag om
förfarandet vid förverkande av beslagtagna föremål i vissa fall."

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 december 1982.

Prop. 1982/83:89 26

När
det gäller frågan om de aktuella föremålen bör beskrivas som fariiga har jag i
och för sig förståelse för vad lagrådet har anfört. Enligt min mening ger
emellertid en sådan beskrivning i lagens rubrik ett lämpligt uttryck för lagens
närmare innehåll. Jag anser därför att remissförslaget bör vidhållas i den
delen. I övrigt godtar jag lagrådets förslag.

Med
anledning av vad lagrådet har anfört om innebörden av punkierna 2 och 3 i 2 §
kan bakgrtinden tilj regleringen i 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. förtjäna att något belysas.

I den lagrådsremiss som föregick
propositionen till lagen hade den aktuella bestämmelsen om åklagares
beslutanderätt i förverkandefrågor en något annorlunda lydelse än den som
slutligen antogs. Enligt remissförslaget skulle sålunda, om åtal inte väcktes,
åklagaren skriftligen förordna att egendomen skulle vara förverkad, om inte den
från vilken egendomen tagits i beslag anmälde missnöje hos åklagaren inom en
månad efter del att han fick del av förordnandet (prop. 1958:80 s. 15). Efter
påpekande av lagrådet jämkades emellertid bestämmelsen så att den fick den
principiella uppbyggnad som den f. n. har (prop. s. 18 och 19) och som alltså
har utgjort en förebild för det nu aktuella förslaget. Jämkningen torde dock
inte ha haft fill syfte att få till stånd nägon ändring i den rättsliga
konstruktionen, som får anses ha den innebörden att förverkandefrågan inte blir
slutligt avgjord förrän tiden för att anmäla missnöje mot åklagarens beslut har
gått till ända. Intill dess gäller givetvis ett beslut om beslag som har
meddelats i ärendet, om annat ej förordnas.

Den
föreslagna regleringen avses fä samma innebörd. Lagrådet har också godtagit
formuleringen av bestämmelsen.

Utöver
vad som följer av det förut anförda bör 2 § 2 jämkas i redaktionellt
hänseende.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom propositionen
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1982/83:89

27 Bilaga
1

Lagförslag i departementspromemorian (Ds Ju 1982:5) Förverkande
av knivar m.m. till förebyggande av våldsbrott

I Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 36 kap. 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Föremål,
som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan
befaras komma till brottslig användning, må förklaras förverkat även i annat
fall än som avses i 2 §.

Föremål,
som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan
befaras komma lill brottslig användning, må förklaras förverkat även i annat
fall än som avses i 2 §. Vapen, dolk etter annat föremål, som är särskilt ägnat
alt användas vid brott mot liv eller hälsa, får när annat ej är särskill
föreskrivet förklaras förverkat oberoende av dess beskaffenhet i övrigt, om de
förhållanden under vilka föremålet har påträffats och övriga omständigheter ger
anledning till antagande att det är påkallat tUt förebyggande av sådant
brott.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Härigenom föreskrivs att i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall införas en ny paragraf, 4 §, av nedan
angivna lydelse.

Senaste lydelse 1968; 165.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4 §

Har vapen, dolk etter annat liknande föremål med stöd av
27 kap. 14 a § rättegångsbalken tagits i beslag hos den som har omhändertagits
enligl lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., prövar
åklagaren huruvida föremålet skall vara förverkat. Vid denna prövning
tillämpas 2 § första stycket punkt 3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1982/83:89 29

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian
(Ds Ju 1982:5) Förverkande av knivar m.m. till förebyggande av våldsbrott

1
Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgelts av riksåklagaren (RÅ), Göta
hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, brottsförebyggande rädet (BRÅ),
polisstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt,
länsstyrelserna i Västmanlands, Kristianstads och Västernorrlands län,
Stockholms kommun, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen
Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska Polisförbundet, AB Storstockholms Lokaltrafik
(SL) och Göteborgs spårvägar.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt och
från länsåklagarna i Uppsala, Älvsborgs och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har överlämnat yttranden från polisstyrelserna i Sollefteå
och Sundsvalls polisdistrikt.

2
Allmänt

Samtliga
remissinstanser tillstyrker i princip att det införs en möjlighet till beslag
och förverkande i enlighet med vad som föresläs i promemorian. Polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt menar dock atl man i första hand bör överväga ett
förbud atl bära vapen, knivar och andra tillhyggen pä allmän plats utan
godtagbara skäl.

En
ledamot av Göta hovrätt avstyrker förslagel.

Sveriges
domareförbund anser det visserligen angelägel att komma till rätta med dessa
problem men ställer sig tvivlande till om effekterna av förslaget skulle bli så
stora som antas i promemorian. Ett skäl härtill är att bestämmelsen inte ger
polisen möjlighet atl företaga husrannsakan eller kroppsvisitation och att
möjligheterna att påträffa och all omhänderta tillhyggen i förebyggande syfte
därför blir begränsade. Ett annat skäl är att enbart förverkande som sanktion
måste antas få liten preventiv verkan med hänsyn till föremålens ringa värde. F.ö.
kan ifrågasättas om det inte skulle vara möjligt att genom en utvidgad
tillämpning av lagrummet åstadkomma i stort sett samma resultat utan det
föreslagna tillägget. Domareförbundet kan visserligen ej finna att vare sig
lagrummets ordalydelse eller dess syfte, skulle hindra en utvidgning, som
utvecklingen gjort motiverad

Prop. 1982/83:89 30

men
vill med hänsyn till behovet att genom lagstiftning ge en anvisning för rättstillämpningen
i utvidgande riktning inte avstyrka förslaget.

3
Behovet av lagstiftning

Samtliga
remissinstanser har instämt i den uppfattning som kommer till uttryck i
promemorian rörande behovet av lagsiiftning mot innehav av knivar och andra
farliga vapen.

Rikspolisstyrelsen
pekar således pä att våldsbrotten i stor utsträckning har ändrat karaktär.
Sålunda har användning av tillhyggen och vapen av olika slag såsom knivar,
karatepinnar, järnrör och dylikt kommit lill användning i allt slörre
utsträckning. Sammandrabbningar mellan ungdomsgrupper med olika bakgrund och
intresseinriktning förekommer i ökande omfattning liksom våldsamheter i samband
med idrottsevenemang då olika klubbars supporters drabbar samman. Behovet av
lagstiftningsåtgärder för att så långt möjligt förebygga våldshandlingar av den
angivna karaktären synes enligt rikspolisstyrelsen väl dokumenterat.

BRÅ
pekar på att antalet polisanmälda våldsbrott (mord, dråp, misshandel) per 100000
invånare har mer än fördubblats sedan år 1950. Mellan år 1950 och fram lill
mitten av 1960-talet låg våldsbrotten på en i stort sett oförändrad nivå. Först
frän mitten av 1960-talet har en markant ökning skett. Under första hälften av
1970-talet hejdades ökningen för all under andra hälften ånyo sätta fart. Enligl
BR\ finns det anledning anta alt statistiken speglar en faktisk ökning av
våldsbrottsligheten i vårt land. En sådan utveckling inger oro och det är,
uppger BRA, angeläget att pröva nya vägar för att vända kurvan neråt.

Landstingsförbundet
uppger att knivar och andra vapen eller tillhyggen används i samband med hot
mot exempelvis bussförare på linjer med landstingskommunal huvudman. Förbundet
pekar också på riskerna för personalen inom hälso- och sjukvården bl.a. i
anslutning till läkemedelsförråd, där narkotiska preparat förvaras och dit knivförsedda
personer kan bereda sig tillträde.

Göteborgs
spårvägar uppger alt våldsverklyg, som regel kniv, i ökad omfattning funnits
med i bilden i samband med våld och hot om våld mot trafikpersonalen och
resenärer. Göteborgs spårvägar är av den uppfattningen atl våldsverktyg,
företrädesvis knivar, bärs av personer, som vill imponera på sin omgivning och
som vid bråk med andra personer använder våldsverktyg för att
"stärka" sin ställning. Detta förhållande har fått den negativa
effekten att allmänheten endasi i undantagsfall vågar vara polis resp.
förarpersonal och medresenärer behjälpliga i samband med en ord-ningssiörande
händelse. I de flesta fall härden ordningsstörande resenären varit påverkad av
berusningsmedel.

Prop. 1982/83:89 31

4
Knivförbud?

De
flesta remissinstanserna delar den i promemorian uttalade uppfattningen atl
det inte är lämpligl att införa ett generellt förbud mot bärande av kniv eller
andra tillhyggen på allmän plats. En remissinstans förordar emellertid, som
sagts, ett sådant förbud framför det förslag som läggs fram i promemorian.

RÅ
finner de skäl som anförts i promemorian mol ett allmänt förbud mot bärande av
knivar och andra farliga tillhyggen övertygande. Innan ett sådant allmänt
förbud kan anses påkallat bör enligt RÅ om möjligt andra vägar sökas att nå
önskade effekter.

Enligt
Göta hovrätt finns det starka skäl som talar för alt införa en förbudslagstiftning
motsvarande den som finns i Finland. En sådan lagstiftning har enligt
hovrätten en helt annan moralbildande verkan än den föreslagna. En förbudslagsfiftning
innebär emellertid ett avsevärt ingrepp i den personliga integriteten särskilt
med hänsyn till den rätt till kroppsvisitafion som den skulle få till följd.
Mot en förbudslagstiftning talar också att kontrollen måste bli ineffekfiv och
slumpmässig vilket kan motverka den allmänna respekten för lagar och andra
föreskrifter. Hovrätten anser därför att det framlagda förslaget bör prövas i
praktiken men att frågan bör tas upp på nytt om utvecklingen visar sig motivera
en mera ingripande reglering.

Enligl
rikspolisstyrelsens uppfattning skulle ett allmänt förbud mot att bära kniv pä
allmän plats vara förenat med vissa problem. Kontrollen av efterlevnaden av etl
sådant förbud skulle av allt atl döma vara förknippad med avsevärda
svårigheter. Vidare kan inte uteslutas att det kan finnas elt legitimt behov
hos någon att bära kniv på allmän plats. Den föreslagna möjligheten för polisen
att, för att förhindra våldsbrott, i vissa situationer beslagta knivar och
andra liknande föremål synes enligt styrelsen utgöra ett bättre instrument att
komma till rätta med situationen.

BRA
ställer sig bakom den bedömning som gjorts i promemorian att de positiva
effekterna av ett förbud att bära knivar och andra vapen på allmän plats inte
skulle väga upp de nackdelar det skulle föra med sig. Rådet tillstyrker i
princip att man i stället väljer sådan mindre ingripande och mer riktad
kontroll som den föreslagna förverkanderegeln representerar.

Enligt
socialstyrelsens mening är den allmänpreventiva effekten av en allmän förbudslagsfiftning
ringa. Den grupp, som man framför allt vill nå med sådant förbud skulle
sannolikt påverkas föga samtidigt som viss osäkerhet skulle uppstå hos bl. a.
vissa kategorier yrkesutövare och fritids-idkare, som rättmätigt bär knivar och
liknande på sig i särskilda situationer. Ett förbud skulle vidare, enligt
socialstyrelsens mening, behöva förses med undantag och inskränkningar, något
som medför svårigheter vid tillämpningen. Pä nu anförda principiella och
praktiska skäl samt på grundval av vad härom framkommit i promemorian anser
styrelsen ell förbud föga eftersträvansvärt.

Prop. 1982/83:89 , 32

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt menar att ett
förbud att bära vapen, knivar och andra lillhyggen på allmän plats utan godtagbara
skäl i första hand bör övervägas. Enligt styrelsen kan argument anföras bäde
för och emot ett sådant allmänt förbud. Avgörande betydelse bör dock tillmätas
polisens behov av att kunna företa kroppsvisitation på misstänkta personer,
vilket ocksä förutsälter att fängelse införs i straffskalan för brottet.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län skulle fördelen
med införande av ett förbud — förutom den allmänpreventiva effekten - vara att
polisen med större tyngd kunde ingripa mot innehav av fariiga tillhyggen. Dessa
motiv är, anför länsstyrelsen, i och för sig välgrundade. För polisens del
kommer en viktig arbetsmiljöaspekt. Enligt länsstyrelsens mening måste
emellertid krävas mycket starka skäl för att införa ett allmänt förbud av denna
art. Det skulle medföra gränsdragningsproblem för polisen och osäkerhet bland
allmänheten. Ett tänkbart alternativ till etl generellt förbud vore enligt
länsstyrelsen emellertid att begränsa förbudet till att avse endast ungdomar
under 21 år, vilka i allmänhet utgör det klientel som deltar i gatukonfrontationer
och liknande händelser. Ett annat tänkbart alternativ vore att knyta förbudet
till sådana situationer där risken för våld är överhängande. Dessa alternativ
skulle till slor del tillgodose såväl polisens intressen som de övriga
myndigheters som är engagerade i brottspre-ventiv verksamhet.

Enligt Svenska kommunförbundet bör lagregler utformas på elt
sådant sätt att de av allmänheten uppfattas som meningsfulla och inte onödigt
inskränkande. Förbundet delar därför uppfattningen att ett förbud att bära kniv
på allmän plats inte bör införas.

5 Lagtexten

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det av
utomordentligt stor betydelse alt reglerna utformas så att osäkerheten om när
och under vilka omständigheter bestämmelserna kan tillämpas så långt möjligl
elimineras. Delta är angeläget av flera skäl. Dels kan naturligtvis
rättssäkerhetsaspekter anläggas på frägan, dels mäste de beslagtagna
tillhyggena regelmässigt bli föremål för förverkande. Om en praxis utbildas
som innebär att de beslagtagna föremålen inle blir förverkade utan mäste återiämnas
lill den frän vilken de beslagtagits, skulle med säkerhet effekten bli den
motsatta i förhållande till vad som avses. En samordning med nu gällande
lagstiftning mot innehav av vissa stiletter m. m. är enligt rikspolisstyrelsen ocksä
angelägen.

Enligt RÅ ger lagtexten inte säker grund för slutsatsen atl
frågan om förverkande skall bedömas med beaktande av de förhållanden som
föreligger då domstolen tar ställning till frågan. Lagförslagels formulering
ger.

Prop.
1982/83:89 33

anför RÅ, närmast uttryck för den meningen att domstolen
skall avgöra förverkandefrågan främst med hänsynstagande till omständigheierna
vid beslagslillfället. Enligl RÅ:s mening bör också sä vara fallet. Det bör
vara den akuta faran för våldsbrott vid beslagslillfället som skall bedömas av
domstolen.

Enligt Göta hovrätt bör lagtexten få följande lydelse:

Förverkande fär även i annat fall än som avses i 2 § ske
av

1.
föremål, som på
grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras
komma till brottslig användning,

2.
vapen, dolk
eller annat föremål, som är särskill ägnat atl användas vid brott mot liv eller
hälsa om de förhållanden under vilka föremålet har påträffats och övriga
omständigheter ger anledning till antagande att det är påkallat till
förebyggande av sådant brott.

Utformningen av den föreslagna förverkanderegeln är enligt
BRÅ:s mening inte invändningsfri. Den lämnar onödigt slort utrymme för fritt
skön vid tillämpningen. Av de exempel som lämnas i promemorian framgår ocksä atl
det kan bli fråga om känsliga avvägningar. Skall man exempelvis vid en
ishockeymatch beslagta tillhyggen endast från sådana som av klädsel eller
annat kan förmodas tillhöra något beryktat supportergäng eller skall det gälla
publiken i dess helhet?

Frän rättssäkerhetssynpunkt bör därför enligl BRÅ:s mening
lagtexten stramas upp. Den föreslagna lagtexten torde innefatta sådant som
flaskor med bensin, stålskodda kängor, pepparspray och gift. BRÅ ifrågasätter
om inte förverkandemöjligheten begränsas till "knivar och andra
tillhyggen" med hänsyn lill de situationer där förverkande i praktiken kan
antas komma till stånd.

Socialstyrelsen framhåller fördelen med den exemplifiering
av brottsverktyg som gjorts i det föreslagna lagrummets andra mening. Exemplen
är, enligt styrelsens uppfattning, lämpliga med hänsyn till bestämmelsens
tillämpning inom specialstraffrällen, enär uppräknade föremål inle hänför sig
till allvarligare brottslighet än som kan komma ifråga inom
specialstraffrätten.

Enligt polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt bör den
föreslagna lydelsen av 36 kap. 3 § BrB ges en bättre språklig utformning.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt föreslår atl det
i 36 kap. BrB skall införas en ny paragraf, 3 a § med följande lydelse:

"Kniv, annat vapen eller föremål, som kan användas
vid brott mot liv eller hälsa, fär, när annat ej är särskilt föreskrivet, lill
förebyggande av brott förklaras förverkat vid anträffande hos person som grips
eller omhändertas av polisen.

Beslut om förverkande enligt denna paragraf meddelas av
polismyndighet."

Prop. 1982/83:89 34

Eftersom
dolk och andra föremål, när de används som tillbygge, oftast benämns vapen,
synes enligt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer ordet "dolk" som exempel på vapen, onödigt. Om vapen
skall exemplifieras bör i stället del vanligare ordet "kniv"
användas. Uttrycket "när annat ej är särskilt föreskrivet ..." bör
vidare enligt polisföreningarna förtydligas med t.ex. "när annat ej är
särskilt föreskrivet i vapenlagen eller i annan författning ...".

6
Tillämpningen

Enligt
RÅ.s mening är det väsentiigl att en ny lagregel endast träffar de typiska
situationer i vilka våldshandlingar kan förväntas samt att den är tillämplig
utanför det för förberedelsebrott straffbelagda området.

Rikspolisstyrelsen
anmärker att det i promemorian inte nämns någonting om en ny förverkanderegels
tillämpning vid omhändertagande som polisen gör med stöd av reglerna i 3 §
lagen om fillfälligl omhändertagande (LTO) då någon stör ordningen. Enligt rikspolisstyrelsen
övergår inte sällan ordningsstörande handlingar till våldshandlingar.

Enligl
rikspolisstyrelsens uppfattning är det avsevärt mera berättigat att utgå från
en nära nog regelmässig tillämpning av en ny förverkanderegel i samband med
polisiära ingripanden med stöd av 3 § LTO än vid omhändertaganden enligt lagen
om tillfälligt omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB).

Rikspolisstyrelsen
anser emellertid att även i samband med polisingripanden med stöd av LTO eller
LOB bör förutsättningarna för beslag av knivar och liknande tillhyggen prövas i
likhet med vad som eljest skall ske.

RÅ
ifrågasätter om två olika handläggningsformer kan anses påkallade för så
principiellt likartade fall varom nu är fråga. En enhetlig ordning innebärande
alt åklagaren får beslutanderätt i förverkandefrågan i samtliga de fall som
omfattas av 36 kap. 3 § BrB i dess föreslagna lydelse bör enligt RÅ;s mening
övervägas. Såväl aktuella föremåls relativt ringa värde som processekonomiska
och rationella skäl talar härför. Ett sådant enklare förfaringssätt torde inte
kunna anses äventyra rättssäkerheten eftersom beslagsfrågan alltid kan föras fill
domstol.

Förslaget
om i det närmaste generella förverkanden hos dem som grips enligt LOB framstår
enligt BRÅ som väl långt gående. Att det finns ett samband mellan alkohol och
våldsbrott betyder ju inte att alla som är berusade är våldsbenägna. Man kan
enligt BRÅ utan större svårigheter tänka sig situationer där tillämpningen av en
sädan regel skulle framstå som oskälig. Därför kan kravet på samband mellan den
gripnes beteende och hans utrustning inte efterges helt vid ingripande enligt LOB.

BRÅ
framhåller vidare att det är svårt att bedöma vilka brottsförebyggande
effekter den föreslagna lagändringen kommer att få. Ett skäl är att

Prop. 1982/83:89 35

många
av de våldsbrott som förövas med kniv eller liknande vapen äger rum i bostäder
eller på annat privat område och ofta utan atl gärningsmannen i förväg burit
vapnet pä sig. Beträffande brott av denna typ finns även ett betydande mörktal
av fall som aldrig kommer till rättsväsendels kännedom. Det är även lätt för
den som har berövats en kniv eller ett annat fillhygge att snabbt förse sig med
ett nytt. Man kan inte utan vidare räkna med enkla och automatiska samband
mellan brottsnivå och åtgärder av detta slag.

Enligt
länsstyrelsen i Västmanlands län måste fillämpningen av de nya reglerna noga
uppmärksammas. Om erfarenheterna vid uppföljningen visar alt de inte är
tillräckligt ändamålsenliga bör frågan om en mera ingripande lagstiftning tas
upp till prövning. Därvid bör enligt länsstyrelsens mening nägon form av
begränsat förbud övervägas.

Svenska
polisförbundet ser det som angeläget att motiven för tillämpningen av en ny
förverkanderegel görs klarare och mer distinkta än vad som framgår av
promemorian. Det vore enligt förbundets mening högst otillfredsställande om
brister i detta avseende skulle leda till en situation där beslagtagna föremål
ej blir förverkade utan måste återlämnas till den från vilken de beslagtagits.

Enligt
Föreningen Sveriges statsåklagares mening kan det befaras atl förslaget får
endast en marginell effekt på omfattningen av våldsbrott. Praktiska
tillämpningsproblem kan enligl föreningen uppstå, eftersom reglerna för
husrannsakan och kroppsvisitation inte ändras. Föreningen pekar på de ofta
förekommande fallen med ungdomars bilresor till olika festplatser i landet
under särskilt attraktiva helger. I bilarna färdas åtskilliga personer, varav
en del är berusade. Svårigheter kan uppstå för enskilda polismän pä fältet att
bedöma om förulsällningar för beslag föreligger. En utvidgad möjlighet till kroppsvisitation
kanske i elt sådant fall kan vara sakligt grundat. Enligt föreningen bör
utvecklingen följas uppmärksamt.

Enligt Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer är det av största vikl att
polisen i situationer då våldsamheter kan förväntas — t.ex. i samband med
danstillställningar utomhus och idrottsevenemang - har befogenhet att i
förebyggande syfte beslagta vapen från presumtiva våldsmän. Genom atl polisen
i dessa situationer inte får företa kroppsvisitation enligt 28 kap. RB om inte
anledning förekommer att brott förövats, kan polisen enbart ingripa dä vapnen bäres
synliga. För att den nya förverkanderegeln skall fä reell betydelse för den
brottsförebyggande verksamheten bör den enligt polischefsföreningarna kompletteras
med en regel som ger polisen rätt alt kroppsvisitera en person, när skälig
misstanke föreligger om att han innehar vapen som kan tas i beslag. En regel om
rätt alt företa kroppsvisitation bör enligl föreningarna tas in i polislagen.
Polisen bör få rätt atl kroppsvisitera en person som misstänks inneha vapen
eller tillhygge om det är påkallat för att förebygga brott. En sådan regel kan
— anför föreningarna - knappast anses mer

Prop. 1982/83:89 36

ingripande
än regeln i 28 kap. 11 § RB om kroppsvisitation av en person som är skäligen
misstänkt för brolt.

Enligt
SL bör man i syfte att så klart som möjligl ange förutsättningarna för polisens
rätt alt ingripa i lagmotiven ge klara exempel på vad som typiskt sett avses
med "förhållanden under vilka föremålet har påträffats" och
"övriga omständigheter". SL anser sålunda alt någons öppna företeende
av livsfarligt vapen i sådant "slutet" utrymme som t.ex. en buss eller
en lågvagn typiskt sett skall utgöra grund för ingripande med stöd av den
föreslagna lagen, naturligtvis dock med den självklara begränsningen att t.ex.
seriösa jägare och idrottsutövare av olika slag inte skall drabbas av
ingripanden vid färd med sina vapen och redskap pä allmänna kommunikationsmedel.

7
Förfarandet

Göta
hovrätt anför att den föreslagna brotlsbalksbeslämmelsen är mycket vagt
utformad och att det därför är angeläget att frägan om förverkande kommer att
prövas av domstol. Hovrätten kan dock med tvekan ansluta sig till atl åklagaren
i de föreslagna fallen får pröva frågan om förverkande.

Polisstyrelsen
i Göteborgs polisdistrikt anser att elt omhändertagande av de aktuella
föremålen kan stödjas på 2 § polisinstmktionen (1972:511). Enligt
polisstyrelsen finns det ett stort behov av specifika regler om beslag och
förverkande. En riktlinje bör enligt polisstyrelsen vara att förfarandet blir
så enkelt och obyråkratiskt som möjligt utan att därför rimliga rättssäkerhetskrav
eftersatts. För alt kunna bryta den oönskade tendensen atl beväpna sig vid
vistelse pä allmän plats bör reglerna leda lill all stick-, hugg-, slag- eller
kastvapen, som anträffas hos personer som grips eller omhändertas av polisen,
regelmässigt förverkas. Rättssäkerhetsintresset i dessa fall synes enligt
polisstyrelsen inte vara särskilt framträdande eftersom föremålen regelmässigt
synes sakna affektionsvärde och endast ha elt ringa ekonomiskt värde. Enligl
polisstyrelsen bör polisman få ta dessa vapen i beslag och polismyndighet
besluta om förverkande. Anledning synes ej föreligga att belasta
åklagarmyndigheter och domstolar med dylika enkla rutinärenden.

Enligt
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt är det från praktisk synpunkt
angeläget att reglerna för beslag och förverkande blir enhälliga. Åklagare bör
därför i samtliga fall kunna avgöra frågan om förverkande.

Föreningen
Sveriges åklagare delar i princip uppfattningen att det enklare förverkandeförfarandet
enligt lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker inte passar i alla fall,
dä förverkande enligt förslaget blir möjligt. Föreningen anser emellertid att
den föreslagna lydelsen av 4 § i nämnda lag fält en alltför snäv utformning.
Ordningsstörande uppträdande på allmän plats, utom- eller inomhus, torde lika
ofta som omhändertagande av beru-

Prop. 1982/83:89 37

sade
ge grundad anledning till förverkande. Dessa fall, då omhändertagande sker med
stöd av 3 § LTO torde enligt föreningens mening ur bedömningssynpunkt inte vara
mera komplicerade än då fråga är om omhändertagande av berusade personer.
Föreningen föreslår därför att del enklare förverkandeförfarandet blir fillämpligt
även i sådana fall.

Föreningen Sveriges länspoUschefer
och Föreningen Sveriges polischefer anser också att det ur
rättssäkerhetssynpunkt inte torde möta några hinder att låta åklagare avgöra
frågan om förverkande i samtliga fall. Det skulle också innebära en
rationellare och mer ekonomisk hantering av dessa ärenden.

Enligt Svenska
polisförbundet är det angeläget med en samordning av förverkandeinstituten i de
sammanhang som här är aktuella. Ur polisiär synpunkt har man nått den mindre
önskvärda effekten att stödet för polismännens åtgärder kommer att bli beroende
av vilket slag av beslagtaget föremål det gäller trots att syftet med åtgärden
i samtliga fall är detsamma, nämligen att förebygga brott. En samordning är
därför angelägen i syfte att undanröja tveksamheter i hanteringen av
hithörande frågor. Enligt förbundet bör det övervägas huruvida det i en
kommande polislag kan utformas ett regelverk som reglerar polismännens rätt och
skyldigheter att vidta de åtgärder som här är aktuella.

Prop. 1982/83:89 38

BUaga3

De
remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 3 § brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

36 kap.

3 &'

Föremål, som på grund av sin Förverkande fär även i annat fall

särskilda beskaffenhet och omstän- än som avses i 2 §
beslutas ifråga digheterna i övrigt kan befaras om

komma till brottslig användning, /. föremål, som pä grund av sin

må
förklaras förverkat även i annat särskilda beskaffenhet och omstän-

faU än som avses 12 §. digheterna i övrigt kan
befaras

komma till brottslig användning,

2. andra föremål, som är ägnade att användas som vapen vid
brott mol liv eller hälsa och som har påträffats under förhållanden som
tillsammans med övriga omständigheter har gett anledning att befara att de
skutte komma till sådan användning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2 Förslag till

Lag om förfarandet vid beslag och förverkande av vissa
farliga föremål

Härigenom föreskrivs följande.

1
§ Har ett
föremål som är ägnat alt användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa
tagits i beslag och uppkommer fräga om förverkande av föremålet enligt 36 kap.
3 § brottsbalken, får frågan prövas av åklagaren, om föremålets värde
uppskattas till mindre än femhundra kronor.

2
§ I fall som
avses i 1 § skall, med avvikelse från vad som i allmänhet är föreskrivet, gälla
följande.

' Senaste lydelse 1968: 165.

Prop. 1982/83:89 ■ 39

1.
Beslut om förverkande skall
meddelas skriftligen.

2.
Den från vilken beslaget har skelt
fär hos åklagaren anmäla missnöje med beslutet inom en månad från del han fick
del av det.

3.
Anmäls missnöje skall
åklagaren, om beslaget inle hävs, väcka talan om föremålets förverkande. Har
detta inle skett inom en månad från del anmälan har inkommit till åklagaren,
skall beslaget gä åter.

Denna.lag
träder i kraft den 1 juli 1983.

Prop.
1982/83:89 40

Innehåll Sid.

Propositionen .................................................................. .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken ........................ 2

Förslag till lag om förfarandet vid förverkande av vissa
farliga föremål 2

Utdrag av regeringsprotokoll den 16 december 1982

1
Inledning ...................................................................... 3

2
Bakgrund ................................................................... .... 3

3
Gällande
rätt ............................................................. 5

3.1 Allmänt ................................................................. 5

3.2 Brottsbalken ....................................... .............. 5

3.3 Rättegångsbalken ................................................. .... 6

3.4 Praxis ................................................................... .... 6

3.5 Stilettförordningen ................................................. .... 7

4
Uttalanden i
riksdagen om knivförbud m.m................... 7

5
Projektgrupp
inom rikspolisstyrelsen ......................... .... 8

6
Promemorieförslaget
................................................. .. 10

7
Föredragandens
överväganden .................................. 12

7.1 Allmänt ................................................................. .. 12

7.2 Knivförbud? .......................................................... .. 12

7.3 Allmänt om en ny reglering ................................... 13

7.4 Vilka föremål skall kunna förklaras
förverkade? .... 13

7.5 Övriga förutsättningar för förverkande
................. 15

7.6 Förhållandet till andra
bestämmelser .................... 17

7.7 Kroppsvisitation ................................................... .. 19

7.8 Förfarandet .......................................................... .. 20

8
Upprättade
lagförslag ................................................. .. 22

9
Hemställan ................................................................. .. 22

10 Beslut ........................................................................ .. 22

Utdrag av lagrådets protokoll den 4 januari 1983 ......... .. 23

Utdrag av regeringsprotokoll den 20 januari 1983 ........ .. 25

Bilaga 1 Lagförslag i departementspromemorian (Ds Ju
1982:5) Förverkande av knivar m. m. till förebyggande av våldsbrott.

Bilaga 2 Sammanslällning av remissyttranden över departementspromemorian
.

BUaga 3 De remitterade lagförslagen

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983