Prop. 1982/83:9

Regeringens proposition 1982/83:9

om
åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats och om lättnader i tillståndskravet
för gatumusik;

beslutad
den 22 juU 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

JAN-ERIK
WIKSTRÖM

KARL
BOO

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas dels frågan om förbud mot alkoholförtäring på allmän
plats, dels frågan om lättnader i lillståndskravet för gatumusik. Vad gäUer den
förstnämnda frågan föreslås atl kommunernas möjligheter att i lokala
ordningsstadgor meddela förbud mot alkoholförtäring på aUmän plats behålls. I
allmänna ordningsstadgan införs en.bestämmelse som gör det möjligt för polisen atl
la i beslag och förverka sprit, vin och starköl som påträffas hos den som
överträder ett i lokal ordningsstadga meddelat förbud mot alkoholförläring på
allmän plats. I fråga om gatumusiken införs lättnader i lillståndskravet genom atl
allmänna sammankomster för framförande av konstnärligt verk skall få hållas
utan tillstånd om de under vissa angivna förutsättningar kan antas äga rum utan
fara för trafik eller allmän ordning.

Förslagen
föranleder ändringar i allmänna ordningssladgan och i lagen om allmänna
sammankomster. Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1983.

1
Riksdagen 1982/83. I sami Nr 9

Prop.
1982/83:9

Prop. 1982/83:9 2

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom föreskrivs alt 7, 28 och 30 §§ allmänna ordningssladgan
(1956:617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

De ytterligare föreskrifter i avse- De ytterligare föreskrifter i avse-

ende å den allmänna ordningen, som ende å den allmänna
ordningen, som

för kommun eller del därav finnas för kommun eller del därav finnas

erforderliga och ej angå förhållan- erforderliga och ej angå förhållan

den, om vilka annorledes är den, om vilka annorledes är

bestämt, meddelas / lokal ordnings- bestämt, meddelas av regeringen

stadga. eller, efter regeringens
bemyndigan-

de, i lokal ordningsstadga av kommim eller länsstyrelse i
den ordning som föreskrivs i 23 §.

Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses atl
därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet.

28 §•

Den som bryter mol 2-6 §§ eller Den som
bryter mol 2-6 §§ eller

mot en
bestämmelse i lokal ordnings- mot en föreskrift som har meddelats

stadga eller i reglemente eller taxa, med stöd av 7 § första stycket eller i

som avses i 25 §, eller underlåter att reglemente eller taxa, som avses i

följa en föreskrift eUer elt förbud 25 §, eller underlåter att följa en

eller påbud som har meddelats rhed föreskrift eller ell förbud eller påbud

slöd av 2 eller 8 § döms lill böter, som har meddelats med stöd av 2

högst femhundra kronor. eller 8 § döms till böter, högst
fem-

hundra kronor.

Om förseelsen har avsett en skyldighet av större vikl
eller om avsevärd skada eller olägenhet har förorsakats genom förseelsen, döms lill
böter. Till böter döms också den som har framkallat fara för personskada genom
alt bryta mol 2 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §.

Om elt barn, som inle har fylll femton år, handlar i strid
mol 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om barnet
straffas enligt första eller andra stycket denna paragraf. Della gäller inte,
om vårdnadshavaren har gjort vad som ankommer på honom för atl förhindra
förseelsen.

30 §2

Vapen som använts i strid med 6 § Vapen
som har använts i strid med

första eUer andra stycket och för 6 § första eller
andra stycket och

1 Senaste lydelse 1979:970.

2 Senaste lydelse 1973:1178.

Nuvarande lydelse

vapnet avsedd ammunition må, efter ty prövas skäligt,
förklaras förverkade till kronan.

Har anordnare
av offentlig tillställning begått överträdelse som / 29 § avses, må, efter ty
prövas skäligt, förklaras förverkat till kronan vad som uppburits i avgifter
eller eljest i ersättning för bevistande av tillställningen, //arvederlaget
utgått i annat än penningar och finnes det ej i behåll, må [ stäUet värdet
förklaras förverkat.

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt denna paragraf, gälla bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med
den avvikelsen att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid ej gäller
i annat fall än då rätten utsatt sådan lid.

Föreslagen lydelse

ammunition som är avsedd för vapnet får förklaras
förverkade, efter vad som kan anses skäligt.

Om en anordnare av offentlig tillställning har begått en
överträdelse som avses / 29 §, får vad som har uppburils i avgifter eUer i
annan ersättning för bevistande av tillställningen förklaras förverkat efter
vad som kan anses skäligt. Om vederlaget har utgått i annat än pengar och om
vederlaget inle finns i behåll,/år i stället värdet förklaras förverkat.

Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som
förtär sådana drycker i strid med bestämmelse som har meddelats med stöd av 7 §
första stycket skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras förverkade, om
inte särskilda skäl talar mot det. Vad som har sagts nu gäller också i fråga om
spritdrycker, vin och starköl som påträffas hos någon som vid tillfället var i
sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna
var avsedda även för den senare.

Angående
beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt första eller andra
stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med den avvikelsen
att bestämmelsen alt åtal skall väckas inom viss lid inte gäller i annat fall
än då rätten utsatt sådan lid. Ifråga om drycker som kan antas vara förverkade
enligt tredje stycket gäller lagen (1958:205) om förverkande avalko-holhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1982/83:9 4

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster

Härigenom
föreskrivs alt 3 § lagen om allmänna sammankomster (1956:618) skaU ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§'

Utan
tillstånd av polismyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å gala, torg,
park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan del av
hamnområde som är tillgänglig för allmänheten eller å allmän väg eller annat
område som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

TiUstånd
får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän
ordning.

En allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk får hållas
utan tillstånd enligt första stycket, om den med hänsyn till det väntade
deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de
anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik eller
allmän ordning.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1
Senaste lydelse 1974:580.

Prop.
1982/83:9 5

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-06-10

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedl, Tilländer, Molin

Föredragande:
statsrådet Boo.

Lagrådsremiss
om åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats och om lättnader i
tillståndskravet för gatumusik

1 Inledning

I
februari 1977 tilikalfade regeringen en särskild utredare' (Kn 1977:02), ordningsstadgeulredningen,
med uppdrag alt göra en översyn av allmänna ordningsstadgan (1956:617) i syfte
alt anpassa stadgan lill regeringsformens bestämmelser om normgivningsmaklen.
Utredningen skulle också behandla etl antal särskilda frågor som angavs i
direktiven.

Ordningsstadgeulredningen
avlämnade i december 1981 delbetänkandet (Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring på
allmän plats m. m. I betänkandet behandlas dels frågan om förbud mot alkoholförläring
på allmän plats, dels frågan om lättnader i tUlslåndskravet för gatumusik.
Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Belänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser och en
sammanställning av deras yttranden bör fogas lill protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

2 Föredraganden

2.1
Översynsarbetet

Allmänna
ordningssladgan (1956:617) (AOsl) innehåller dels ordningsföreskrifter för
allmänna platser, dels föreskrifter om offentliga tillställningar.

Lagmannen
Erik Neergaard

Prop.
1982/83:9 6

Allmän plats enligt AOsl är gata, torg, park och annan
plats som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats och
som har upplåtits för avsett ändamål. Även för allmänheten tillgänglig del av
hamnområde, aUmän väg eller annat område som är upplåtet till eller används för
allmän samfärdsel utgör allmän plats (1 § 1 st.).

AOsl
innehåller endasi grundläggande ordningsföreskrifter. Enligt 7 § första stycket
AOsl får de ytterligare ordningsföreskrifter som behövs för en kommun eller del
av en kommun meddelas i lokal ordningsstadga. Sådana föreskrifter får inte
gälla förhåUanden som regleras i annan ordning. Vid meddelande av lokala
ordningsföreskrifter skall enhgt 7 § andra stycket ses till att därigenom inte
läggs onödigt tvång på allmänheten eller på annat sätt görs obefogad
inskränkning i den enskildes frihet. Vidare får i lokal ordningsstadga
bestämmas atl sådana till allmänt begagnande upplåtna områden som inte utgör
allmän plats i allmänna ordningssladgans mening vid tillämpning av de allmänna
ordningsföreskrifterna i AOsl eller av föreskrift i lokal ordningsstadga skall
vara UkstäUda med allmän plats (1 § 2 st.).

Enligt 23 § AOsl skall lokala ordningsstadgor antas av
kommunfullmäktige på förslag av eller efter hörande av berörda myndigheter.
Beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan själv
förordna i ämnet, om kommunfullmäktige inte antar en lokal ordningsstadga med
det innehåU som länsstyrelsen anser nödvändigt. Beslutet skall i så fall
underställas regeringen. Fullmäktiges beslut om anlagande, upphävande eller
ändring av lokal ordningsstadga överklagas genom kommunalbesvär (27 § 2 st.).
Länsstyrelsens beslut i underställningsärendel överklagas hos regeringen genom
besvär (27 § 4 st.).

Förseelser mot de allmänna ordningsföreskrifterna i AOsl
eller mot en bestämmelse i en lokal ordningsstadga bestraffas enligt 28 § med
böter högst 500 kr. eller, vid grövre förseelser, med dagsböter.

AOsl beslutades vid sin tillkomst av regeringen ensam
efter hörande av riksdagen. Sedan stadgan beslutades har den nya regeringsformen
(RF) tillkommit. Dess beslämmelser om normgivningsmaklen skiljer sig i
väsentliga delar från vad som gällde när AOsl kom lill. En stor del av
bestämmelserna i AOsl skulle enligt RF:s principer om normgivningsmaklen kräva
lagform. Andra bestämmelser skuUe kunna meddelas av regeringen endast efter ett
bemyndigande av riksdagen. Åter andra beslämmelser skulle regeringen utan
bemyndigande kunna meddela i form av verkställighelsföreskrifter. Även om ett
flertal av föreskrifterna i AOsl sålunda inte har tillkommit i den ordning som
RF föreskriver gäller föreskrifterna ändå med slöd av punkt 6
övergångsbestämmelserna till RF.

Ordningsstadgeulredningen har fått i uppdrag att anpassa AOsl
tiU RF:s bestämmelser om normgivningsmaklen. Utredningen skall bl. a. överväga
vilka bestämmelser som bör beslutas av riksdagen genom lag och i vilken
utsträckning regeringen - med eller utan möjlighet till subdelegation till
kommun eller förvaltningsmyndighet - bör bemyndigas att meddela före-

Prop.
1982/83:9 7

skrifter.
Utöver detta allmänna översynsuppdrag skall utredningen behandla några
särskilda frågor som anges i direktiven eller sOm under arbetets gång har
överlämnats till utredningen. En fråga gäUer förbud mot alkoholförtäring på
allmän plats. En annan fråga gäller lättnader i bestämmelserna om tillståndstvång
för gatumusik. Utredningen har behandlat båda dessa frågor i sill delbetänkande
Alkoholförtäring på allmän plats m. m., vilket har remissbehandlats.

I
del följande lar jag upp de två frågor som utredningen har behandlat i det nyss
angivna delbetänkandet.

2.2
Alkoholförtäring på allmän plats

2.2.7
Bakgrund

AOsl
saknar bestämmelser om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats. I förarbetena
till stadgan (SOU 1954:37, prop. 1956:143) förordades att regleringen på
området - om sådan alls behövdes - borde ske i form av lokala
ordningsföreskrifter. Ordningsstadgeulredningen har under hösten 1979 gått
igenom alla då gällande lokala ordningsstadgor. Utredningen fann att förbud mot
förtäring av alkoholhaltiga drycker på allmän plats vid den tiden fanns i 32
lokala stadgor.

Frågan
om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats har vid skilda tillfällen
prövats av regeringen i besvärsärendén angående fastslällelse av lokala ordningssladgor.
Även JO har prövat frågan i samband med inspektion av en länsstyrelse (JO:s ämbetsberältelse
1966 s. 560 ff). Prövningen har i regel gällt om förbudens omfattning har varit
förenliga med 7 § andra stycket AOst, dvs. en prövning om förbuden har lagt
onödigt tvång på allmänheten eUer eljest har gjort obefogad inskränkning i den
enskildes frihet. Regeringen fann i ett besvärsärende som avgjordes våren 1981
(regeringsbeslut den 19 mars 1981, nr 6) alt det med hänsyn tiU 7 § andra stycket
AOst inte var möjligt att fastställa ett generellt förbud i lokal ordningsstadga
som, förutom spritdrycker, vin och starköl, omfattar äyen öl. Däremot skulle
det enhgt beslulel vara möjUgi att införa ett sådant förbud begränsat till
någon särskilt angiven plats i kommunen om det finns starka skäl för åtgärden.

Av
visst intresse i detta sammanhang är vilka ingripanden som kan ske enligt andra
författningar än AOst vid alkoholförtäring på allmän plats. Jag vill till en
början erinra om alt den straffbestämmelse för fylleri som tidigare fanns i 16
kap. 15 § brottsbalken upphävdes genom lagsiiftning år 1976. Samtidigt antogs
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB).
Lagändringarna Irädde i kraft den 1 januari 1977. LOB föreskriver bl. a. alt
polisman får omhänderta den som på allmän plats, utom- eller inorrihus,
anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, om han
till följd av berusningen är ur slånd all ta vård om

Prop. 1982/83:9 8

sig
eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. I sammanhanget bör också
nämnas stadgandet i 16 kap. 16 § brottsbalken om förargelseväckande beteende.
Straffbestämmelsen riktar sig mot den som för oljud pä allmän plats eller
annars offentligen beter sig på elt sätt som är ägnat atl väcka förargelse hos
allmänheten. Bestämmelsen har emellertid ell begränsat intresse i delta
sammanhang. Högsta domstolen har nämligen i en dom den 5 november 1981 (NJA
1981 s. 1010) ogillat etl ålal för förargelseväckande beteende med motiveringen
alt offentlig spritförtäring kan anses som allmänt förargelseväckande endast om
någol förargelseväckande moment utöver själva spritförtäringen tillkommer.
Slutligen vill jag nämna att ingripande mot ordningsslörningar på bl. a.
allmänna platser kan ske med slöd av 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande (LTO). Enligt del angivna lagrummet kan den som genom sitt
uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna
omhändertas av polisen. LTO och LOB ses f. n. över av LTO/LOB-utredningen (Ju
1978:03).

Vid 1979/80 års riksdag
föreslogs i två motioner (1979/80:1020 och 1112) lagstiftning som skulle
innebära förbud mot alkoholförläring på allmän plats och möjlighet lill beslag
och förverkande av alkoholhaltiga drycker vid överträdelse av sådant förbud. Justilieutskoltet
(JuU 1980/81:6) hemställde atl yrkandet om elt generellt förbud mol alkoholförläring
på allmän plats inte skulle bifallas. Utskoltet uttalade bl. a. atl det finns
lagtekniska svårigheter atl bestämma omfattningen av förbudet och att del kan
uppslå svårigheter alt i praktiken upprätthålla förbudet. Utskottet erinrade om
de möjligheter som kommunerna har att förbjuda alkoholförläring på allmän plats
i lokala ordningsstadgor. I avvaktan pä resultatet av bl. a. ordningsstadgeutredning-ens
pågående arbete borde enligt utskoltet någon åtgärd från riksdagens sida inle
vidtas med anledning av motionsyrkandena i fråga om beslag och förverkande.
Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionerna. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

' Även vid 1980/81 års
riksdag väcktes en motion (1980/81:1913) i frågan. Justitieutskottet (JuU
1981/82:2) vidhöll sin bedömning från år 1980 och framhöll alt det är i hög
grad tveksamt om en kriminalisering av det slag som förordades i motionen är en
från alkoholpolitisk synpunkt lämplig åtgärd. Enligt utskottet är en generell
straffrättslig reglering inte heUer påkallad från ordningssynpunkt. Behovet av
alt av ordningsskäl kunna ingripa mot alkoholförläring på allmän, plats torde
enligt utskottet tillgodoses genom straffbestämmelsen om förargelseväckande
beleende och genom den möjlighet som kommunerna har att i lokala
ordningsstadgor förbjuda sådan förtäring. Utskottet hemställde därför all
riksdagen skulle avslå motionen i angiven del. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Prop. 1982/83:9 9

2.2.2 Behovet av åtgärder

Ordningsstadgeulredningen framhåller alt del under senare
år har riktats en växande kritik mot ordningsläget på vissa allmänna platser.
Från polishåll har för utredningen framhållits all ordningsproblemen i många
fall har ett direkt samband med alkoholförtäring på allmän plats. Det är enligt
utredningen en allmän erfarenhet alt störningar av det slag det här är fråga om
främst uppkommer inom vissa centrumområden i slörre tätorter. Grupper av
ungdomar eller äldre, ofta med alkoholproblem och andra sociala problem, söker
sig till centrala torg, parker, köpcentra osv. där de öppet dricker alkohol. Ordningsslörningar
är en vanlig följd av alkoholför-läringen. Enligt utredningen torde de
ordningsproblem som har sin grund i offentlig alkoholförläring liU stor del
bero på all polisen inle har rättsliga möligheler alt ingripa på elt lillräckligt
tidigt stadium och på att de sanktionsmedel som står lill buds inle är lillräckligt
effektiva. Sålunda kan enligl vad utredningen framhåller elt ingripande med
stöd av LTO ske först när ordningen redan har blivit påtagligt störd.
Möjligheten till etl ingripande med stöd av straffbestämmelsen om
förargelseväckande beteende är i de fall som nu är i fråga begränsade. Mot
bakgrund bl. a. härav anser utredningen atl det finns ett klart behov av en
särskild reglering som möjliggör ett effektivt ingripande mot sådan alkoholförläring
på allmän plats som sker under störande eller provocerande former eller som
leder till ordningsstörningar av annat slag.

Remissinstanserna
delar överlag utredningens synpunkt att del i ordningshänseende finns etl
behov av alt komma till rätta med alkoholförtäringen på allmän plats. Bl. a.
flera polisstyrelser och kommuner vitsordar atl ordningsproblemen på allmän
plats lill slor del har ett direkt samband med alkoholförläring. Särskill från
polisens sida framhåller man att de nuvarande sanktionsmöjlighelerna inte är
tillräckligt effektiva.

För egen
del vill jag först erinra om att frågan om förbud mol alkoholförtäring på
allmän plats sedan länge har diskuterats i skilda sammanhang. Önskemålen om en
reglering i ämnel har dikterats av alkoholpolitiska skäl eller av ordningsskäl.
När ordningsstadgeulredningen nu har behandlat frågan är det ordningsskälen som
har legat lill grund för övervägandena. Flera remissinstanser har också betonat
atl de har gjort sina bedömningar med utgångspunkt i behovet av att komma till
rätta med ordningsproblemen på allmän plats. Jag fäster stor vikt vid alt flera
instanser på lokal nivå, nämligen polisstyrelser och kommuner, har framhållit
sambandet mellan ordningsproblem och det som man säger tilltagande missbruket
av alkohol på allmän plats. Med ledning av vad utredningen och
remissinstanserna har anfört finns del enligt min mening etl klart belägg för
att det från ordningssynpunkt finns behov av att kunna reglera alkoholförtäringen
på allmän plats. Jag erinrar om atl det redan i dag finns möjligheter till en
sådan reglering i lokala ordningsstadgor. Fråga är därför om del

Prop.
1982/83:9 10

därutöver finns etl behov av att reglera frågan generellt,
t. ex. i AOst. En annan viktig fråga är vilka sanktionsmedel som är mest
effektiva för att komma till rätta med problemen. Det är därvid naturligt alt
överväga möjligheterna lill beslag och förverkande av drycker hos någon som
överträder ett förbud mot alkoholförläring. Dessa båda huvudfrågor avser jag
att ta upp i del följande.

2.2.3 Generella eller lokala förbud

Ordningsstadgeulredningen konstaterar alt förslag till
lagstiftning om generellt förbud mot alkoholförtäring på alla allmänna platser
i landet har lagts fram vid skilda tillfällen. I riksdagen aktualiserades
frågan senast vid behandlingen av motionerna 1979/80:1020 och 1980/81:1913.
Riksdagen ställde sig då avvisande till tanken all man åter skulle tillgripa
generella straffrättsliga medel i kampen mol alkoholmissbruket.

Utredningen anser att det kan anföras starka
betänkligheter mot etl generellt förbud mot alkoholförläring på allmän plats.
Utredningen framhåller därvid atl ordningsstörningar i samband med
alkoholförtäring förekommer främst på vissa mera centralt belägna allmänna
platser i tätorterna och att förhållandena i dessa hänseenden varierar starkt
från kommun till kommun. Utredningen betonar att förhållandena inom en kommun
kan vara sådana alt ett förbud inle behövs från ordningssynpunkt.
Alkoholförtäring på allmän plats behöver nämligen enligt utredningen inte
alllid befaras leda lill ordningsstörningar eller uppfattas som stötande av en
bredare allmänhet. Som exempel nämner utredningen förtäring av vin eller
starköl vid måltider i samband med utflykter lill olika rekreationsområden. Det
kan enligl utredningens mening befaras att etl förbud som gäller även på
platser där viss alkoholförläring framstår som fullt godtagbar sannolikt skulle
medföra all allmänhetens respekt för förbudet skulle komma att undergrävas
också beträffande platser där etl förbud behövs av hänsyn till den allmänna
ordningen. Enligt utredningen skulle även det förhållandel, atl efterlevnaden
av etl generellt förbud knappast skulle kunna övervakas effektivt, sannolikt
medverka till atl urholka respekten för förbudet.

Utredningen anser således att skäl av betydande stryka
talar mot införandel av ell generellt förbud mol förtäring av alkoholhaltiga
drycker på allmän plats. Däremot anser utredningen atl kommunerna har
förutsättningar att utforma ett lokalt förbud mot alkoholförtäring på allmän
plats på ett sådant sätt atl de invändningar som kan riktas mot elt generellt
förbud inte träffar de lokala förbuden. Utredningen framhåller bl. a. alt
kommunerna har en god överblick över ordningslägel på oUka allmänna platser
inom kommunen. En kommun som överväger atl införa etl förbud mot alkoholförläring
i den lokala ordningsstadgan har därför, enligl utredningen, goda
förutsättningar all bedöma beträffande vilka allmänna platser i kommunen som
det från ordningssynpunkt kan vara motiverat atl införa elt sådant

Prop. 1982/83:9 11

förbud och vilka alkoholdrycker som förbudet bör omfatta.
Utredningen erinrar i della sammanhang om alt fastslällelse i något fall har
vägrats av lokala föreskrifter som omfallade förbud mol förtäring av öl på
samtliga allmänna platser i kommunen. Utredningen gör emellertid inte några
egna uttalanden om hur en lokal föreskrift öm ett förbud mot alkoholförtäring
på allmän plats bör utformas.

En i det
närmaste enig remissopinion instämmer med utredningen i atl något generellt
förbud mol förtäring av alkoholhaltiga drycker på allmän plats inte bör
införas. En sådan inställning redovisar bl. a. JK, RÅ, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Jönköping, Svenska
kommunförbundet, flertalet polisstyrelser samt samtliga hörda länsstyrelser och
kommuner. I likhet med utredningen anser de atl förbuden i fråga bör meddelas i
lokala ordningsstadgor. Flera remissinstanser framhåller att allmänheten
skulle uppfatta ett generellt förbud som ett aUtför stort intrång i den
personliga friheten och atl förbudet därför inle skulle få någon förankring i
det allmänna rältsmedvetandet. Några instanser, bl. a. RÅ, pekar på de problem
från övervakningssynpunkt som ett generellt förbud sannolikt skulle medföra. Endasi
elt par polisstyrelser förordar ett generellt förbud.

Några remissinslanser
framhåller vikten av atl förbuden mol alkoholförtäring i lokala
ordningsstadgor begränsas till platser inom kommunen där verkliga problem föreUgger.
Till dessa remissinslanser hör RÅ, hovrälten för Nedre Norrland, länsstyrelsen
i Stockholms län, polisstyrelsen i Luleå polisdistrikt och Nora kommun. Enligt
kammarrätten i Jönköping bör förtäringsförbuden i lokala ordningsstadgor inle
utformas så generellt som nu tycks vara fallet. Kammarrätten anser att
möjligheten att utfärda förbud borde begränsas till att gälla mera centralt
belägna platser i tätorterna.

I likhet
med utredningen och så gott som alla remissinstanser anser jag att det finns
starka betänkligheter mot atl införa etl generellt förbud mol alkoholförläring
på allmän plats. Som flera remissinslanser har påpekat skulle säkerligen en slor
del av aUmänhelen uppfatta ell sådant förbud som ett alltför stort ingrepp i
den personliga friheten. Jag vill liksom utredningen och remissinstanserna
understryka att det väsentliga är att elt förbud träffar de situationer där det
finns ett verkligt behov av atl komma till rätta med ordningsstörningar som är
direkt förknippade med alkoholförläringen. I detta avseende är en lokal
reglering överlägsen en reglering som gäller generellt för hela landet. Jag
finner det alltså ändamålsenligt alt föreskrifter om förbud mol alkoholförläring
på allmän plats liksom f. n. kan meddelas i lokala ordningsstadgor.

Som jag nyss har redovisat har det vid remissbehandlingen
framkommit synpunkter på omfattningen av de lokala förbuden mot
alkoholförtäring på allmän plats. Synpunkterna ger uttryck för alt en viss resiriklivitet
bör iakttas i fråga om hur stora delar av en kommun som elt förbud bör omfatta.
För egen del vill jag betona att fördelen med förbud i lokala ordningsstadgor

Prop. 1982/83:9 12

framför etl generellt förbud just är alt resp. kommun kan
välja ut de platser där del finns ett verkligt behov av en reglering. Om
förbudet begränsas lill vissa allmänna platser i kommunen kan man enligl min
mening räkna med atl del efterlevs i högre grad än om förbudet omfattar hela
kommunen. Jag vill i della sammanhang erinra om bestämmelsen i 7 § andra
stycket AOsl om atl del vid meddelande av föreskrifter i lokal ordningsstadga
skall tillses all del inte läggs onödigt tvång på allmänheten eller eljest görs
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Tillämpningen av denna
bestämmelse vid kommunfullmäktiges anlagande av lokala ordningssladgor och vid faslsläl-lelseprövningen
bör enligt min mening ge goda garantier för alt de lokala förbuden bUr väl
avvägda.

2.2.4 Beslag och förverkande

Den som bryter mot en bestämmelse i en lokal
ordningsstadga om förbud mol alkoholförtäring på allmän plats kan dömas till
böter, högst femhundra kronor med stöd av 28 § AOst. Däremot finns inte i
gällande lagstiftning någon bestämmelse om beslag och förverkande av de drycker
som påträffas hos den som överträder etl sådant förtäringsförbud.

Allmänna bestämmelser om beslag finns i 27 kap.
rättegångsbalken. Den grundläggande bestämmelsen stadgar atl föremål som skäligen
kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt
eller på grund av broll förverkat kan tas i beslag. Bestämmelser om förverkande
ges i 36 kap. brottsbalken. Bl. a. egendom som har använts som hjälpmedel vid
brott enligt brottsbalken kan förklaras förverkad, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller om särskilda skäl i övrigt finns för förverkande.

Enligl lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. (förverkandelagen) kan alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel
som påträffas hos den som i berusat tillstånd har gjort sig skyldig lill vissa
militära brott eller hos den som har brutit mot bl. a. 4 § Irafikbrottslagen,
dvs. rattfylleri och rattonykterhet, förklaras förverkade, såvida inte
särskilda skäl talar däremot. Vid bl. a. trafikonykterhetsbrolten kan
förverkande av dryckerna inte bara ske hos gärningsmannen. Berusningsmedel som
påträffas hos någon som har medföljt vid tillfället kan också förverkas under
förutsättning atl berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för
gärningsmannen. Spritdrycker, vin och starköl som har medförts vid offentlig
tillställning i strid mol gällande bestämmelser kan också förverkas med stöd av
förverkandelagen.

I de fall där alkoholförläring på allmän plats sker under
sådana omständigheter att handlandet kan bedömas som förargelseväckande
beleende ger de allmänna bestämmelserna om beslag och förverkande i
rättegångsbalken och brottsbalken möjlighet att omhänderta de alkoholdrycker
som har använts som hjälpmedel vid brottet. Ordningsstadgeulred-

Prop. 1982/83:9 13

ningen är av den bestämda uppfattningen att effekterna av etl
polisingripande vid överträdelse av ett förbud mot alkoholförläring på allmän
plats skulle bli avsevärt större, om alkoholen kunde las i beslag och sedermera
förverkas.

En
förverkanderegel bör enligt utredningens mening endast omfalla spritdrycker,
vin och starköl. Utredningen erinrar om att kommunerna, enligt den praxis som
har utbildats under senare år, saknar möjlighet att generellt förbjuda ölförtäring
på allmän plats. Däremot synes kommunerna kunna förbjuda ölförtäring på sådana
allmänna platser i kommunen där särskilt starka skäl talar för en sådan åtgärd.
Behovel av en möjlighet att ta i beslag och förverka annat öl än starköl som
förtärs på sådana platser torde enligt utredningens mening vara ringa.
Utredningen framhåller alt de ordningsstörningar som kan tänkas uppkomma i
samband med ölförtäring i allmänhet härrör från ungdomar och att beslag och
förverkande då ofta kan ske med slöd av 79 § lagen (1977:293) om handel med
drycker.

Enligl utredningen bör beslag och förverkande kunna ske
inte bara av den dryck eller de drycker som förtäringen har avsett ulan överhuvudtaget
av spritdrycker, vin och starköl som påträffas hos den som har överträtt
förbudet, oavsett vem dryckerna tillhör. Detta torde enligt utredningen vara
nödvändigt för att en förverkandebestämmelse skall bli tillräckligt effektiv.
Utredningen föreslår vidare att förverkande skall kunna ské av sprit, vin eller
starköl som påträffas hos någon som inte själv kan visas ha överträtt förbudet
men som vid tiUfällel har varit i sällskap med den som har överträtt förbudet.
Ett sådant förverkande bör dock enligl utredningen kunna ske bara om del är
uppenbart alt dryckerna har varit avsedda även för den ertappade.

Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse enligt vilken
förverkande skall ske av spritdrycker, vin och starköl som påträffas hos den
som i strid mol en bestämmelse i lokal ordningsstadga förlär sådana drycker på
allmän plats eller, under de förulsättningar jag nyss har angett, hos någon som
vid tillfället var i sällskap med den som bröt mol bestämmelsen. Beträffande
förfarandet vid beslag och förverkande skall enligt förslaget förverkandelagen
gälla i tillämpliga delar. Utredningen föreslår atl förverkande inte skall ske,
om särskilda skäl talar mol alt dryckerna förverkas. Enligt förslaget skall
bestämmelserna tas in i 30 § AOst.

Med någol
enstaka undantag tillstyrker remissinstanserna förslaget om beslag och
förverkande av drycker i samband med överträdelse av förbud mot
alkoholförtäring på allmän plats. RÅ framhåller atl en sådana möjlighet
avsevärt skulle höja effekten av ett ingripande. Enligt Svenska kommunförbundet
är etl förbud mot alkoholförläring på allmän plats utan större effekt om inte
förbudet kombineras med en bestämmelse om möjligheter till beslag och
förverkande. Hörda polisstyrelser redovisar genomgående liknande synpunkter.

Även jag kan ansluta mig till utredningens förslag i denna
del. Det torde stå helt klart all bötesstraffet i AOst inte är ett tillräckligt
effektivt

Prop.
1982/83:9 14

sanklionsmedel
i detta sammanhang. Jag ser det därför som ytterst angeläget att del vid sidan
av straffbestämmelsen införs en regel som möjliggör beslag och förverkande av
drycker som förtärs i strid med elt förbud mot alkoholförtäring på allmän
plats. Förverkanderegeln bör gälla även i fråga om sådana platser som enligt 1
§ andra stycket AOst kan ha likställts med allmän plats. I det följande tar jag
upp några synpunkter i särskilda frågor som remissinstanserna har framfört.

Några
remissinstanser har synpunkter på vilka slags drycker som bör omfattas av den
föreslagna regeln. Rikspolisstyrelsen samt några länsstyrelser och
polisstyrelser anser sålunda atl beslag och förverkande bör kunna ske även av
annat öl än starköl, under förutsättning alt förbud mot förtäring av sådant öl
har införts i en lokal ordningsstadga. Socialstyrelsen anser att även tekniska
alkoholprodukter bör kunna omfattas av elt förbud i lokal ordningsstadga. Det
förekommer enligt styrelsen ett visst missbruk av sådana produkter, såsom
förgasar- och brännvälskor, framförallt hos äldre alkohol-skadade män.
Styrelsen anser att förverkanderegeln bör gälla "alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel". Härigenom kommer enligl styrelsen både öl
och tekniska alkoholprodukter atl kunna förverkas.

För egen del anser jag att
övervägande skäl talar för utredningens ujjpfattning. att endast spritdrycker,
vin och starköl: bör omfattas av möjligheten lill beslag och förverkande. Som
utredningen framhåller torde kommunerna, enligt den praxis som har utbildats,
endast kunna förbjuda förtäring av öl på sådana platser i kommunen där särskilt
starka skäl talar för en sådan åtgärd. Enligt min mening torde del i dessa undanlagssiluationer
inte föreligga något större behov från ordningssynpunkt att kunna beslagta och
förverka öl. Jag vill liksom utredningen erinra om möjligheten alt med slöd av
79 § lagen' om handel med drycker beslagta och förverka öl hos personer under
18 år. Jag är f. n. inle heller beredd alt låta förverkanderegeln omfatta de
tekniska alkoholprodukler som socialstyrelsen har avsett. Om det skulle visa
sig att det finns etl praktiskt behov av att kunna förverka sådana produkter
får frågan prövas i etl senare sammanhang.

Några remissinstanser har
särskilt uppehållit sig vid frågan om förverkande skall kunna ske av drycker
som påträffas hos någon som vid tillfället var i säUskap med den som har
överträtt en förbudsbestämmelse. Kammarrätten i Jönköping och statskontoret
avstyrker förslagel i denna del under hänvisning till att bevis- och rättssäkerhetsproblem
kan uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen. Även vissa andra remissinstanser
förutser lillämpningssvå-righeter. Trots detta tillstyrker de förslaget
eftersom de anser att bestämmelsen är nödvändig för atl ingripandena skall bli
effektiva. Stockholms tingsrätt och polisstyrelserna i Helsingborgs och
Landskrona polisdistrikt anser att utredningen har ställt upp för stränga krav
för förverkande av dryckerna. De menar atl den föreslagna bestämmelsen om atl
det skall vara uppenbart att dryckerna har varit avsedda även för den som
överträder förbudet ställer alltför höga krav på bevisningen..Enligt dessa
remissinstan-

Prop. 1982/83:9 15

ser är det tillräckligt atl man kan anta atl dryckerna har
varit avsedda för den som överträder förbudet. Rikspolisstyrelsen föreslår atl
ordet "uppenbart" i den föreslagna bestämmelsen ersätts av ordet
"sannolikt".

Jag har
förståelse för de farhågor som under remissbehandlingen har förts-fram
beträffande möjligheten atl beslagta och förverka drycker även hos andra
personer än dem som har överträtt ett förbud mot alkoholförtäring. Från
rättssäkerhetssynpunkt finns det skäl att iaktta försiktighet med beslämmelser
av detta slag. Samtidigt är det uppenbart atl ingripandena påtagligt skulle
förlora i effekt om inle den föreslagna bestämmelsen finns. I praktiken är det
nämligen ofta så alt den offentliga alkoholförläringen förekommer i grupper av
personer där dryckerna bjuds runt och där det således mera är en tillfällighet
vem av de närvarande som ertappas med att dricka. För atl möjliggöra effektiva
ingripanden anser jag liksom utredningen atl del är nödvändigt atl
förverkanderegeln får denna vidare omfattning. Regeln ställer emellertid stora
krav på en omdömesgill användning för att inte i sammanhanget oskyldiga
personer skall drabbas. Beviskravet måste därför ställas relativt högt. Vid
remissbehandlingen av utredningens förslag har dock bl. a. från polishåll
riktals kritik mof förslaget att del skall vara uppenbart att dryckerna har
varit avsedda även för den som överträder etl förläringsförbud. Enligt min
mening bör man la hänsyn lill dessa invändningar vid utformningen av
förverkanderegeln. Beviskravet får alltså inte ställas så högt att del leder
till praktiska lillämpningssvårigheler. Man kan också enligt min mening väga in
det förhållandet att värdet av den egendom som kan las i beslag och förverkas
är förhållandevis ringa. Enligl min mening är del av rikspolisstyrelsen
framförda förslaget alt det skall vara sannolikt atl dryckerna har varit
avsedda även för den som har överträtt förbudet en lämplig lösning.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag alltså
att utredningens förslag till en förverkandebestämmelse genomförs, dock med den
ändringen att förverkande hos någon som var i sällskap med den som bryter mot
en bestämmelse om förbud mot alkoholförtäring skall kunna ske om del är
sannolikt atl dryckerna var avsedda för den som bröt mol bestämmelsen.

Utredningens förslag atl förverkandelagens beslämmelser
skall gälla i tillämpliga delar har inle mött någon erinran vid
remissbehandlingen. Även jag ansluler mig till förslaget. Del innebär atl det
förenklade beslagsförfarande som föreskrivs i lagen blir tillämpligt. Vidare
kommer åklagaren att kunna besluta om förverkande även i fall där åtal för
förseelsen inte väcks och strafföreläggande inte utfärdas.

2.2.5 Den lagtekniska lösningen

Jag har i det föregående förordat att ordningssladgeulredningens
förslag i frågan om alkoholförläring på allmän plats genomförs. För
genomförandet krävs vissa bedömningar med utgångspunkt i bestämmelserna om normgivningsmaklen
i RF.

Prop. 1982/83:9 16

De
centrala delarna av normgivningen tillkommer enligt RF riksdagen ensam, medan
regeringen grundar sin behörighet antingen direkt på föreskrifter i RF eller på
delegering från riksdagen. I RF anges ett antal ämnen i vilka del i första hand
ankommer på riksdagen alt besluta, del s. k. primära lagområdet. Inom en del av
delta område kan riksdagen genom lag delegera normgivningskompetens lill
regeringen. Enligt 8 kap. 7 § första stycket RF kan regeringen t. ex. efter
bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om bl. a. trafik eller
ordning på allmän plats. Elt sådant bemyndigande medför inte rätt för
regeringen atl meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brolt än böter.
Enligt 8 kap. 7 § andra stycket RF kan dock riksdagen i den lag som innehåller
bemyndigandet föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelser av
en föreskrift som regeringen meddelar med slöd av bemyndigandet. När riksdagen
bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst ämne, kan den
samtidigt medge all regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun
att meddela bestämmelser i ämnet, s. k. subdelegation, enligt 8 kap. 11 § RF.

Enligt
punkt 6 övergångsbestämmelserna lill RF gäller äldre författning eller
föreskrift ulan hinder av att den inte har tillkommit i den ordning som skulle
ha iakttagits vid tillämpningen av RF. I punkten stadgas vidare alt ett
bemyndigande, som har beslutals av Konungen och riksdagen gemensamt eller av
riksdagen ensam, får utnyttjas även fortsättningsvis.

Ordningsstadgeulredningen
konstaterar att föreskrifter om förbud mol alkoholförläring på allmän plats
enligt RF i princip skall meddelas i lag, men atl de faller inom ramen för del delegeringsbara
området. Enligl utredningen följer det av övergångsbestämmelserna till RF att
bemyndigandet i 23 § AOst för kommunerna att anta lokala ordningsstadgor
fortfarande kan utnyttjas. För atl kommunerna även i framliden skall kunna
besluta om lokala förbud behövs därför enligt utredningen inte några
författningsändringar. Utredningen framhåller samtidigt atl bemyndigandet för
framtiden bör utformas så atl riksdagen i lag bemyndigar regeringen atl meddela
föreskrifter och därvid medger alt regeringen överlåter sin befogenhet ål
kommunerna. Utredningen uppger alt den avser all återkomma lill denna fråga.

Vad
därefter angår frågan om förverkande och beslag konstaterar utredningen all
föreskrifter om förverkande endasi kan meddelas i lag. Från systematisk
synpunkt skulle det enligt utredningens mening vara lämpligast att la in den
föreslagna bestämmelsen om förverkande i förverkandelagen. Med hänvisning lill
8 kap. 7 § andra stycket RF anser utredningen dock all föreverkandebestämmelsen
bör tas in i AOst. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen tas in i 30 § AOsl.

Några
remissinslanser har haft invändningar mol utredningens förslag från grundlagssynpunkt.

JK
anser det säkrast all kommunernas normgivningsmakt på det nu diskuterade
området, dvs. utfärdandet av lokala ordningssladgor, ges stöd i lag i enlighet
med RF:s beslämmelser. JK är således tveksam till om den

Prop.
1982/83:9 17

punkt
i övergångsbestämmelserna till RF som kommer i fråga, nämligen punkt 6, medger
att kommunerna antar nya lokala ordningsstadgor. JK pekar därvid på atl AOsl
inte är en sådan författning som avses i punkt 6 andra meningen, eftersom den
inte har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen
ensam. JK konstaterar alltså att AOst inte är en bemyndigandelag i RF:s mening.
Endasi om 23 § AOst ges en sådan utformning atl den överensstämmer med 8 kap.
11 § RF är det enligt JK möjligt att som utredningen har föreslagit ta in
förverkandebestämmelsen i AOst. JK ifrågasätter om inle bestämmelsen bör tas in
i förverkandelagen.

Även
socialstyrelsen anser att det skulle vara lämpligast att ta in förverkandebestämmelsen
i förverkandelagen. Eftersom det i 8 kap. 7 § andra stycket RF anges alt
riksdagen i den lag som innehåller ett bemyndigande kan föreskriva även annan
rättsverkan än böter för överträdelse av en föreskrift som meddelas med stöd
av bemyndigandet, anser dock socialstyrelsen atl förverkandebestämmelsen bör
tas in i AOst. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om det finns möjlighet
att införa den föreslagna förverkanderegeln i AOsl, eftersom stadgan inte
innehåller något bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket RF.

För
egen del vill jag anföra följande.

Kommunernas
rätt att meddela föreskrifter i lokal ordningsstadga har tillkommit före RF:s beslämmelser
om normgivningsmaklen. Numera skulle rätten att meddela sådana föreskrifter
inte kunna grundas direkt på AOst. RF kräver nämligen, som jag tidigare har
sagt, atl riksdagen först i lag bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter
och därvid medger alt regeringen överlåter sin befogenhet ål kommunerna. Ett
sådant överlåtande skall ske i en förordning.

Enligt
min mening bör man i möjUgaste mån undvika att föregripa ordningssladgeulredningens
ställningstagande till hur AOst bör anpassas till RF:s bestämmelser. För atl
kunna införa den av utredningen föreslagna förverkandebestämmelsen kan jag
emellertid inle finna annat än alt bemyndigandet för kommunerna atl meddela
föreskrifter i lokal ordningsstadga redan nu måste utformas enligt RF:s
principer. En förverkandebestämmelse av den art som utredningen föreslår måste
nämligen enligt 8 kap. 7 § andra stycket RF tas in i en lag som innehåller ett
bemyndigande som är utformat i enUghet med 8 kap. 7 § första stycket RF (jfr prop.
1981/82:94 s. 261). Eftersom en förverkandebestämmelse således förutsätter en bemyn-diganderegel
i AOst finner jag inte anledning att gå närmare in på den av JK påtalade
problemaliken kring RF:s övergångsbestämmelser.

Jag
föreslår alltså att det i AOst tas in en bemyndiganderegel som följer RF:s
principer om normgivningsmaklen. Den grundläggande bestämmelsen om rätten atl
meddela lokala ordningssladgor finns i 7 § AOst. 123 § stadgas bl. a. att
kommunfullmäktige antar stadgorna och att besluten skall underställas
länsstyrelsen. Av samma paragraf framgår alt länsstyrelsen själv

2 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9 ~- ,

Prop. 1982/83:9 18

kan förordna i etl ämne, om fullmäktige inle antar en
lokal ordningsstadga med del innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Med
hänsyn härtill bör ett bemyndigande utformas så alt inte endast kommunerna ulan
även länsstyrelserna får möjlighet atl utfärda lokala ordningsföreskrifter.
Bestämmelsen kan enligl min mening lämpligen tas in i 7 § AOst. Av
bestämmelsen bör framgå att de ytterligare ordningsföreskrifter - utöver
föreskrifterna i AOst - som behövs för en kommun eller del av en kommun
meddelas av regeringen eUer, efter regeringens bemyndigande, av kommun eller
länsstyrelse i den ordning som föreskrivs i 23 § AOsl. Jag avser att sedermera
återkomma till regeringen med förslag till en förordning, vari kommunerna och
länsstyrelserna bemyndigas alt meddela föreskrifter i lokal ordningsstadga-

Med denna ordning kan alltså formellt regeringen besluta
om föreskrifter som reglerar lokala förhållanden. Enligl min mening torde det
emellertid inte finnas några skäl alt upprätthålla en sådan ordning i praktiken.
Straffbestämmelsen i 28 § AOsl bör dock ändras så alt den formellt även
omfattar regeringens föreskrifter, Med hänsyn lill den pågående översynen av AOst
bör inte några ytterligare ändringar av straffbestämmelsen göras nu.

Genom den
ändring av 7 § AOst som jag nu har förordat blir del möjligt att ta in en
förverkandebestämmelse i AOst. Däremot torde det inte, som etl par remissinslanser
har föreslagit, vara möjligt alt ta in bestämmelsen i förverkandelagen,
eftersom bestämmelsen måste meddelas i en lag som innehåller ett bemyndigande enligl
8 kap. 7 § första stycket RF. Liksom utredningen anser jag att bestämmelsen har
en naturlig plats i 30 § AOst. Jag föreslår alt 30 § ändras genom lag i
enlighet med vad j ag tidigare har förordat (2.2.4). Vissa redaktionella
ändringar i JDaragrafen bör genomföras.

2.3 Tillståndskrav för gatumusik

2.3.1 Bakgrund

AOst innehåller förutom ordningsföreskrifter för allmänna
platser också föreskrifter om offentliga tillställningar. YtterUgare
ordningsföreskrifter kan meddelas i lokala ordningsstadgor. Allmänna
sammankomster regleras i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS).
Utförande av sång och musik på allmän plats har i regel ansetts kräva tillstånd
antingen som offentUg tillställning eller allmän sammankomst eller enligt
föreskrifter i lokala ordningsstadgor.

LAS är tillämplig på allmänna sammankomster som hålls för
överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild
angelägenhet eller som är alt hänföra lill föreläsning eller föredrag för
undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerUg bildning eller till
religionsövning. Sedan den 1 januari 1977 tillämpas LAS också på allmänna
teaterföreställningar.

Prop.
1982/83:9 19

konserter, biografföreställningar och andra allmänna
sammankomster för framförande av konstnärliga verk. Tidigare reglerades dessa
företeelser i AOst. Att reglerna fördes över från AOst till LAS hängde samman
med att grundlagsskyddet för frir och rättigheter förstärktes genom ändringar i
2 kap. RF år 1976. Bl. a. utvidgades det skyddade området för mötesfriheten
till att omfatta även sammankomster för. framförande av konstnärliga verk.
Samtidigt infördes bestämmelser som begränsade möjlighelerna atl göra ingrepp i
de s. k. opinionsfriheterna. Sålunda får enligt 2 kap. 14 § RF mötes-och demonslralionsfrihelerna
begränsas endasi av hänsyn lill rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid
sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för atl motverka
farsot.

Av betydelse för den rättsliga regleringen av gatumusik är
begreppet konstnärligt verk i RF och i LAS. Enligl vad departementschefen
anförde i den proposition som föregick fri- och rältighetsreformen (prop.
1975/76:209) skall, vid en bedömning av om en konstnärlig framställning faller
inom det grundlagsskyddade området, någon prövning av verkets konstnärliga
värde i allmänhet inte göras. Avgörande skall i stället vara om verket till sin
typ kan hänföras lill någon konstnärlig uttrycksform, t. ex. film eller musik. Endasi
om det framstår som helt främmande för vanligt språkbruk att tala om
framförande av konstnärligt verk bör, enligt departementschefen, uppträdandel
inte betecknas som eh sammankomst för framförande av konstnärligt verk.

Enligt 12 § AOsl och.3 § LAS fordras tillstånd för
offentlig tillställning resp. allmän sammankomst på allmän plats. Tillstånd
till allmän samman-, komst får vägras bara om det är nödvändigt av hänsyn lill
trafik eller allmän ordning. Ansökan om tillstånd till offentlig tillställnirig
eller allmän sammankomst skall vara skriftlig och skall innehålla uppgifter om
bl. a. lid och plats för tillställningen eller sammankomsten samt om dennas art
och huvudsakliga utformning. Ansökan skall om möjligt ges in senast sjunde
dagen före tillställningen eller sammankomsten.

Polismyndigheten kan inställa eller upplösa en offentlig
tillställning bl. a. om den hålls i strid mot ett beslut att den inte får äga
rum, Rätt.att upplösa en tillställning föreligger även om del,vid denna
förekommer någol som strider mol lag eller om tillställningen föranleder
oordning eller fara för de närvarande och andra åtgärder har visat sig
otillräckliga. Möjligheterna att insläUa eller upplösa en allmän sammankomst är,
med hänsyn lill skyddet för fri- och rättigheter, mera begränsade. I princip
fordras alt sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för
de närvarande.

I
praktiken är det ofta oklart om gatumusik är offentlig tillställning eUer .
allmän sammankomst eller om den eventuellt är en så anspråkslös företeelse alt
den inte kan inbegripas under något av dessa begrepp. Tidigare betraktades gatumusiken
i regel som offentlig tillställning. I en dom av Svea hovrätt (dom den 16
januari 1976, DB 6) har emellertid hovrätten funnit att ■ gatumusik
rimligen inte kan anses som offentlig tillställning. Hovrälten

Prop.
1982/83:9 20

grundade
sin bedömning på etl motivuttalande enligt vilket begreppet offentlig tiUslällning
förutsätter en avsikt all samla publik. Någol primärt syfte alt samla pubUk
fanns i allmänhet inte då det gällde gatumusik, menade hovrätten. Däremot kunde
den fakliska publiktillströmningen bli så omfattande att en offentlig tillställning
måste anses ha kommit till stånd. JO har i etl beslut den 11 mars 1981 uttalat
bl. a. atl gatumusikanten och hans publik kan utgöra en sådan sammankomst för
framförande av konstnärligt verk som omnämns i RF och LAS. Sammankomsten
skyddas i så fall av RF, men är också såsom allmän sammankomst underkastad LAS
regler om tillstånds-plikt.

I
en motion vid 1974 års riksdag (motion 1974:1179) hemställdes alt tillståndsprövningen
vid anordnande av allmän sammankomst på aUmän plats helt slopades. I stället skuUe
anmälningsskyldighet gälla. Riksdagen avslog motionen (KU 1974:21).

I
en motion vid 1975 års riksdag (motion 1975:1102) hemställdes att AOst skulle
ändras så alt tillstånd generellt inte skulle krävas för sång och musik på allmän
plats. I motionen anfördes bl. a. atl lillslåndspUklen förhindrade spontana
yttringar i sång och musik i en utsträckning som inte var motiverat av
ordningsskäl. CivUutskoltel (CU 1975:11) uttalade bl. a. att inskränkningar av
den påtalade typen endasi borde göras i den mån de motiverades av särskilda
ordningsskäl m. m. Med hänsyn liU att regelområdel var komplicerat och anknöt
till andra regelsystem kunde utskottet inte tillstyrka motionärernas förslag. Utskollel
föreslog all riksdagen begärde en översyn av bestämmelserna i ämnet. Riksdagen
biföll ulskotlets hemställan (rskr 1975:98).

Vid
frågor i riksdagen (F 1975/76:209 och 1980/81:243) har krävts att det generella
tillslåndslvångel för gatumusik slopas.

2.3.2
Allmänna synpunkter

Enligt
ordningsstadgeulredningen upplevs gatumusik sannolikt av en bredare allmänhet
som ett trevligt och lättsamt eller i vart fall oförargligt inslag i
stadsmiljön. Utredningen är samtidigt medveten om atl gatumusik också kan
upplevas som synnerligen störande, särskilt för de människor som bor eller
arbetar invid de allmänna platser som flitigt utnyttjas av gatumusikanter.

Utredningen
anser att framförande av gatumusik inte bör försvåras eller hindras av
bestämmelser som inte framstår som sakligt välmotiverade. Å andra sidan är det
enligt utredningens mening angeläget att polisen kan ingripa mot gatumusik som
är alltför störande.

Bortsett
från rena undanlagsfall måste enligt utredningens mening gatumusik betraktas
som framförande av konstnärligt verk. Utredningen hänvisar därvid till
uttalandena om begreppet konstnärligt verk i förarbetena till fri- och
rättighetsreformen. Denna ståndpunkt leder utredningen till atl

Prop.
1982/83:9 21

gatumusiken
omfattas av RF:s bestärnmelser om skydd för yttrandefriheten och, om den
framförs under sådana omständigheter att en sammankomst föreligger, även av
grundlagsskyddet för mötesfriheten. Vidare konstaterar utredningen, med
utgångspunkt i atl gatumusik i regel är all hänföra lill framförande av
konstnärligt verk, att den i allmänhet är en allmän sammankomst enligt LAS. En
förutsättning härför är enligt utredningen dock atl ett visst antal människor
faktiskt har samlats. Redan en avsikt atl samla publik kan således enligt
utredningens uppfattning inte medföra att musikanten kan anses som anordnare av
en allmän sammankomst. Slutligen konstaterar utredningen atl gatumusik kan vara
av så blygsam omfattning att den faller utanför sammankomstbegreppel i RF och
LAS.

Ett fåtal remissinstanser
kommenterar frågan om gatumusikens rättsliga natur. EnUgt rikspolisstyrelsen
torde en stor del av den gatumusik som allmänt förekommer i storstäderna vara hänförUg
till LAS. Hovrätten för Västra Sverige anser däremot alt den gatumusik som
förekommer på allmän plats ofta torde vara av så anspråkslös natur att den, med
en tolerant syn, inte behöver belraktas som sammankomst enligl LAS.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser atl gatumusik inte är vare sig
allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan atl bestämmelser om gatumusik
hör hemma i lokal ordningsstadga. Samma inställning redovisar polisstyrelsen i
Göteborgs polisdistrikt.

För egen del konstaterar
jag först alt det som benämns som gatumusik inte är en enhetlig företeelse.
Under begreppet ryms alltifrån en ensam musikant, som kanske inte ens samlar
någon publik, till mer eller mindre vidlyftiga musikarrangemang med t. ex.
högtalaranläggningar och anordningar för publiken. Omständigheterna i det
enskilda fallet bhr avgörande för vUka regler som gäller.

Det
torde enligt min mening stå helt klart att en sammankomst uppstår först om etl
visst antal människor faktiskt har samlats. En person som framför sång och
musik på allmän plats och som inte samlar någon åhörare eller endast några få,
kan därför inte betraktas som anordnare av en sammankomst även om avsikten har
varit atl samla publik. Elt sådant framförande faller därför utanför
grundlagsskyddet för mötesfrihet och även utanför regleringen i LAS. Däremot
kan föreskrifter om sång och musik på allmän plats i lokala ordningsstadgor bU
tillämpliga.

Så
snart gatumusiken bUr av något större omfattning har man anledning att räkna
med all en sammankomst har uppstått. Det torde emeUertid vara svårt att exakt
ange hur många personer som minst måste vara närvarande för att det skall vara
en sammankomst. Frågan får lösas av de rätlstillämpande myndigheterna i det
enskilda fallet. Med hänsyn till molivuttalandena inför fri- och rältighetsreformen
år 1976 anser jag att gatumusiken ofta bör betraktas som en sammankomst för
framförande av konstnärligt verk. Den omfattas därigenom av RF:s beslämmelser
om skydd för mötesfriheten. Vidare blir gatumusiken under dessa förhållanden att
betrakta som en allmän

Prop. 1982/83:9 22

sammankomst enligl LAS. Den är därmed också tillståndspliktig.

Liksom utredningen gör jag den bedömningen atl allmänheten
i regel uppfattar gatumusik som etl trevligt eller åtminstone oförargligt
inslag i gatubilden. Jag har också förståelse för att kravet på tillstånd av
många kan upplevas som onödigt betungande och som ett hinder mot spontana
framträdanden. Å andra sidan är jag medveten om all den gatumusik som av en del
människor upplevs som trevlig och oförarglig av andra tvärtom uppfattas som etl
allvarligt störande inslag i miljön. Detta torde särskill gälla de människor
som bor eller arbetar vid de allmänna platser som flitigt utnyttjas av
gatumusikanter. Med dessa utgångspunkter vill jag i det följande diskutera
vilka möjligheter det finns all införa lättnader i kravet på tillstånd för gatumusik.

2.3.3 Lättnader i tillståndskravet

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har man
anledning atl räkna med atl gatumusiken ofta faller in under begreppet allmän
sammankomst och att den därmed är tillståndspliktig enligt 3 § LAS. Ordningsstadgeulredningen
anser att bestämmelser som i onödan försvårar eller hindrar utförandet av gatumusik
om möjligt bör ändras eller upphävas. En nackdel med den nuvarande regleringen
är enligl utredningens mening alt mera spontana och oplanerade framträdanden
hindras. Utredningen överväger därför möjlighelerna att åstadkomma lättnader i
tillståndskravet för gatumusik.

Ordningsstadgeulredningen anser inte att någon särskild
reglering bör tillskapas för aUmänna sammankomster i form av gatumusik eller
för alla former av sammankomster för framförande av konstnärliga verk. Enligl
utredningen måste del nämligen anses som stötande att vissa typer av
sammankomster befrias från kravet på tillstånd, medan kravet alltjämt skall
gälla för andra former av sammankomster, t. ex. för den som vill föra fram'ett
religiöst eller elt politiskt budskap. Några som helst sakliga skäl för en
sådan skillnad i regleringen av olika typer av sammankomster kan enligl
utredningens mening inle anföras.

Utredningen
diskuterar i stället möjligheten atl slopa kravet på tillstånd för alla typer
av sammankomster som är av så ringa omfattning alt några problem från
ordningssynpunkt inte kan väntas uppkomma. Utredningen överväger härvidlag två
lösningar. Enligt den ena skuUé i LAS föreskrivas alt' tillstånd inle behövs
för vissa allrnänna sammankomster, nämligen sådana sorh med hänsyn till det
väntade deltagarantalet, de särskilda anordningar som avses förekomma och
övriga omständigheter inle kan antas föranleda fara för ordning och säkerhet.
Den andra lösningen är att polismyndigheten ges möjlighel atl föreskriva att vissa
tyJDer av samrnankomster, som inle kan antas vålla ordningsproblem, skall få
äga riim utan tillståhd på vissa särskilt angivna platser. Utredningen a\'visarden
förra lösningen med hänsyn till de

Prop. 1982/83:9 23

gränsdragningsproblem som den kan antas leda lill.
Utredningen menar all betydande svårigheter kan uppkomma för den enskilde anordnaren
när del gäller att på förhand bedöma om en sammankomst kommer att tilldra sig
så ringa intresse från allmänhetens sida alt den håller sig inom del
"tillstånds-fria" området. Om publiktillströmningen blir slörre än
väntat, kan detta enligt utredningen medföra oförutsedda ordningsproblem.

Utredningen
finner den lösning mera tilltalande enligt vilken polismyndigheten skall få
föreskriva undantag från tillståndsplikten. Utredningen framhåller alt
polismyndigheten vid valet av de allmänna platser för vilka undantaget skall
gälla har möjlighet atl styra gatumusiken och de sammankomster i övrigt på
vilka den nya regeln blir tillämplig lill särskill lämpliga platser.
Befogenheten atl föreskriva undanlag från lillståndskravet bör enligt
utredningens mening begränsas till sammankomster av mindre omfattning. För de
större och mera resurskrävande evenemangen, såsom framträdanden av orkestrar
eller teatergrupper eller större politiska möten, bör således kravet på
tillstånd finnas kvar. Utredningen är medveten om alt även den nu skisserade
lösningen kan leda till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter. Enligl
utredningen kan problemen i någon mån undvikas genom att poUsmyndigheten i
beslutet noga anger de platser som omfattas av beslutet och de tider under
vilka tillstånd inte behövs.

Utredningen konstaterar ätt polismyndighetens föreskrifter
skulle bli atl betrakta som normgivning. Begränsningar i mötesfriheten får
enligt 2 kap. 12 § RF emellertid endast göras genom lag. Utredningen anser inte
atl polismyndighetens föreskrifter kan belraktas som en begränsning av
mötesfriheten. Snarare får de enligl utredningens mening uppfattas som en
utvidgning av mötesfriheten, eftersom det generella lillståndskrav som ställs
upp i LAS tas bort för vissa fall. Polismyndigheten får inte heller någon
befogenhet att närmare ange för vilka slag av sammankomster undanlaget skall
gälla.

Ordningsstadgeulredningen stannar alltså för den lösning,
enligt vilken polismyndigheten får föreskriva undanlag från lillståndskravet
för vissa allmänna sammankomster. Utredningen föreslår att det i ett nytt
tredje stycke i 3 § LAS tas in en bestämmelse om atl polismyndigheten får
föreskriva att sådana allmänna sammankomster av mindre omfattning som med
hänsyn lill det väntade deltagarantalet, de särskilda anordningar som avses
förekomma och omständigheterna i övrigt inle kan antas föranleda fara för
ordning och säkerhet får hållas ulan tiUstånd. En sådan föreskrift skall
innehålla uppgift om på vUka platser och under vilka tider sådana sammankomster
får hållas utan tillstånd. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall polismyndigheten,
innan den meddelar beslut i frågan, samråda med den kommunala nämnd som
kommunen har bestämt.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har ett
stort antal remissinstanser framhållit vissa grärisdragningsproblem och
tillämpningssvårigheter som de anser atl förslagel kan leda lill. Enligl RÅ:s
mening kan

Prop.
1982/83:9 24

polismyndigheten
ställas inför avsevärda svårigheter när det gäller alt uppskatta del väntade
deltagarantalet ulan alt äga närmare kännedom om sammankomstens art. Några
instanser pekar på alt tveksamhet kan råda om vilka konsekvenser det skall få
för anordnaren all publiktillströmningen blir större än väntat. Enligt rikspoUsstyrelsens
och ett par polisstyrelsers uppfattning kan befrielse från tillslåndspUkl
framför allt tänkas beträffande mindre efterfrågade platser och tider. De anser
därför att betydelsen av den föreslagna möjligheten lill lillståndsfrihet i
praktiken blir relativt liten. Några instanser ser ett problem i att tillståndsfria
sammankomster konkurrerar om tid och plats med lillståndspliktiga
sammankomster.

Även
om många remissinstanser sålunda har betänkligheter mot förslaget tillstyrks
del av en majorilet av remissinstanserna. Det tiUslyrks av bl. a. JK, RÅ,
rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Örebro,
Kopparbergs och Norrbottens län, flertalet polisstyrelser. Svenska kommunförbundet,
Sveriges polisförbund samt föreningarna Sveriges länspolischefer och Sveriges
polischefer. Förslaget avstyrks däremot av hovrätten för Nedre Norrland samt
polisstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Luleå polisdistrikt. Ytterligare
några polisstyrelser är tveksamma till förslaget.

Hovrätten
för Västra Sverige förordar alt en generell bestämmelse införs om
tillståndsfrihet när del gäller mindre sammankomster. Hovrälten ifrågasätter om
utredningen inte har överskattat de svårigheter för den enskilde gatumusikanten
som tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle medföra. En anordnare som har
orsakat oförutsedda ordningsproblem torde enligt hovrätten i de flesta fall
kunna acceptera en skyldighet att avbryta sammankomsten. Mot utredningens
lösning invänder hovrätten alt det skulle leda lUl stora praktiska svårigheter
för den enskilde att få reda på var och när gatumusik får utövas och att med
all sannolikhet gatumusik trots en sådan bestämmelse skulle förekomma i en
vidare omfattning än som har tillåtils. Kammarrätten i Jönköping anser att
bestämmelsen bör utformas så att sammankomster av mindre omfattning generellt
får äga rum på vissa lider. Polismyndigheten skulle enligt kammarrätten genom
föreskrifter kunna förbjuda sådana sammankomster på vissa platser där undantag
från huvudregeln behövs.

För
egen del vill jag lill en början konstalera alt remissinslanserna överlag inle
har redovisat någon från ordningsstadgeulredningen avvikande uppfattning vad
gäller värdet av alt åstadkomma lättnader i lillståndskravet för gatumusik. Min
bedömning är därför atl det finns en bred uppslutning hos myndigheter och
organisationer bakom kraven på sådana lättnader. En annan sak är att många
remissinstanser har uttryckt en oro för de tillämpningssvårigheter som
utredningens förslag kan föranleda. Även jag finner det nuvarande rättsläget
otillfredsställande, främst från den synpunkten att det nuvarande lillståndskravet
för gatumusik närmast tenderar att bli en formalitet utan någon större
förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

Prop.
1982/83:9 25

Jag
vill också hänvisa lill bestämmelsen i 2 kap. 12 § andra stycket RF om atl begränsningar
av fri- och rättigheter inle får gå utöver det ändamål som har föranlett dem.

I likhet med utredningen
anser jag det uteslutet att införa regler i LAS som enbart avser sammankomster
i form av gatumusik. Del gäller därför all på annat sätt avgränsa de
sammankomster som kan undantas från tillstånds-plikten. Enligt 3 § andra
stycket LAS får tillstånd lill en allmän sammankomst vägras endast om del är
nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Många sammankomster
vållar regelmässigt inte några problem från ordningssynpunkt. För sådana
sammankomster bör det enligl min mening vara möjligl att införa ett undantag
från tillståndskravet. Sammankomstens storlek har givetvis en avgörande
betydelse i delta sammanhang. Det säger sig självt att en sammankomst med elt slorl
anlal deltagare i högre grad än en sammankomst med en mera begränsad deltagarskara
riskerar alt vålla problem för trafik eUer allmän ordning vid sammankomsten.
Enbart deltagarantalet är dock inte avgörande. Om det vid sammankomsten förekommer
speciella arrangemang i form av högtalaranläggningar eller andra anordningar
kan givetvis en till deltagarantalet mera begränsad sammankomst vålla vissa
problem från ordningssynpunkt. De ordningsproblem som en allmän sammankomst
kan orsaka varierar också allt efter valet av plats för sammankomsten. De beror
också på under vilken lid sammankomsten hålls. Om sammankomsten hålls t. ex.
nattetid i etl bostadsområde är naturligtvis risken förordningsstörningar
större än om den hålls under dagtid inom affärsområden. Med hänsyn lill vad jag
nu har sagt bör alltså ett undantag från lillståndskravet kunna göras för
sådana sammakomster som kan antas äga rum utan fara för trafik eller allmän ordning.
Hänsyn bör därvidlag tas lill det väntade deltagarantalet, platsen och tiden
för sammankomsten och de särskilda anordningar som avses förekomma. Med denna avgränsning
torde enligt min mening en stor del av gatumusiken kunna rymmas inom del tillståndsfria
området.

En bestämmelse med det nu
angivna innehållet anger förutsällningarna för tillståndsfrihet mera klart än
vad utredningen har föreslagit. Härigenom mildras enligt min mening de
gränsdragningsproblem som en del remissinstanser har pekat på. Jag vill betona
atl undanlaget från lillståndskravet endast kan avse sådana mera anspråkslösa
sammankomster som erfarenhetsmässigt inte vållar några problem för trafik
eller allmän ordning.

Utredningen har föreslagit
atl polismyndigheterna skall få föreskriva på vilka platser och under vilka
tider som allmänna sammankomster skall få äga rum ulan tillstånd. Utredningen
framhåller atl polismyndigheterna härigenom har möjlighel atl styra gatumusiken
lill särskill lämpliga platser. Även jag har den uppfattningen att den
praktiska tillämpningen av undantagsbestämmelsen skulle underlättas om
polismyndigheterna närmare kunde ange på vilka platser och under vilka tider somen
allmän sammankomst kan hållas utan tillstånd. I motsats lill utredningen kan
jag dock inte finna att den

Prop. 1982/83:9 26

normgivning som härigenom skulle tilläggas
polismyndigheterna är förenlig med RF:s krav på lagform för begränsningar i
fri- och rällighelerna. Trots att polismyndighetens föreskrifter skulle
begränsa omfattningen av tillståndskravet och därigenom gå i berättigande
riktning för den enskilde kan man inle komma ifrån alt bestämmelsen skulle ingå
som en del i den gränsdragning för inskränkning i mötesfriheten som LAS släller
upp. Jag kan därför inle finna annat än att det måste framgå direkt av LAS i vUka
fall som del inle krävs lillständ för en allmän sammankomst. Det får alltså
avgöras från fall till fall om del finns förutsättningar atl hålla en
sammankomst utan tillstånd. I sista hand ankommer del på de rältstillämpande
myndigheterna att dra gränsen mellan det lillståndspliktiga och det tillståndsfria
området.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså atl det i ell nytt tredje stycke i 3 § LAS förs in en
bestämmelse om att en allmän sammankomst får hållas utan tillstånd om den med
hänsyn till del väntade deltagarantalet, platsen och tiden för sammankomsten
och de särskilda anordningar som avses förekomma kan antas äga rum ulan fara
för trafik eller allmän ordning.

2.3.4 TUlståndskrav enligt lokala ordningsstadgor

I enlighet med vad jag tidigare har sagt torde gatumusiken
ofta falla in under begreppet allmän sammankomst. Om gatumusiken framförs under
sådana förhållanden alt framträdandet inte kan anses som en sammankomst kan i
stället regler i lokala ordningssladgor bli aktuella. Föreskrifter om lillståndskrav
för sång och musik som utförs yrkesmässigt eller mot betalning på allmän plats
förekommer i ett stort antal lokala ordningsstadgor. Enligl 7 § AOst får lokala
ordningsföreskrifter inle angå förhållanden som är reglerade i annan ordning. I
de fall dä gatumusik är atl anse som allmän sammankomst regleras skyldigheten atl
söka tillstånd lill verksamheten uttömmande i LAS. I andra fall torde det dock f.
n. inte föreligga något hinder mot lokala föreskrifter om gatumusik.

Ordningsstadgeulredningen
ifrågasätter om det finns någol behov av lokala föreskrifter om gatumusik.
Enligt utredningen är de musikframlrä-danden på allmän plats som faller utanför
regleringen i LAS av så blygsam omfattning att de knappast kan tänkas vålla
några ordningsproblem. Utredningen framhåller vidare att del framstår som
stötande atl en lokal reglering skulle kunna medföra alt i viss mån strängare
regler blir tillämpliga på mera anspråkslösa framträdanden än på gatumusik som
utgör allmän sammankomst.

Endasi etl
fåtal remissinstanser har uppmärksammat frågan om lillståndskrav för gatumusik
enligt lokala ordningsstadgor. Enligl RÅ kan del vara svårl alt avgöra när elt musikframlrädande
är av sådan natur atl det faller utanför regleringen i LAS. RÅ konstaterar
liksom utredningen att ett musikframträdande av så blygsam natur atl inle
bestämmelserna i LAS bhr

Prop. 1982/83:9 27

gällande ändå kan kräva tillstånd enligl lokal
ordningsstadga. RÅ ifrågasätter om det finns någol behov av lokala föreskrifter
om gatumusik. Enligt polisstyrelsen i Huddinge polisdistrikt bör det på lämpligl
säll förhindras atl sådana föreskrifter utfärdas. Hovrätten för Västra Sverige,
som förordar en generell bestämmelse om lillståndsfrihet för mindre sammankomster,
anser atl del därav följer alt några lokala föreskrifter om gatumusik inte
behövs.

Även jag
anser att del finns starka skäl att ifrågasätta behovet av föreskrifter om tillståndslvång
för gatumusik i lokala ordningsstadgor om lättnader införs i tillståndskravet
för sådan gatumusik som regleras i LAS.Som utredningen har anfört kan den gatumusik
som är av så blygsam omfattning att den faller utanför regleringen i LAS
normall knappast vålla några ordningsproblem. Jag vill i detta sammanhang
erinra om atl de lokala föreskrifterna inte får innebära alt onödigt tvång
läggs på allmänheten eller att obefogad inskränkning görs i den enskildes
frihet. I speciella fall kan rnan dock inle utesluta behovet av lokala
föreskrifter orh gatumusik. Jag är därför inte beredd alt som en remissinstans
har föreslagit ta initiativ lill atl förhindra kommunerna alt utfärda lokala
föreskrifter på della område. Del ankommer på kommunerna själva att ta
ställning till om det, sedan lättnader i lillståndskravet enligl LAS har
införts, finns behov av lillståndskrav för annan gatumusik än sådan som utgör
allmän sammankomst.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundeparlementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2.
lag om ändring
i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Del under 2 angivna förslagel har upprätlals i samråd med
chefen för jusliliedepariemenlel.

Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollel i
delta ärende som bilaga 3.

4 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över
lagförslagen.

5 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop.
1982/83:9 28

Bilaga I

kéä'

KOMMUNDEPARTEMENTET

ALKOHOLFÖRTÄRING PÅ ALLMÄN PLATS M.M.

Betänkande av ordnings stadgeutredningen

DsKn 1981:26

Prop. 1982/83:9 29

Till statsr å det och
chefen f ö r kommundepartementet

Regeringen bemyndigade den 27 januari 1977 chefen f ö r kommundepartementet att tillkalla en s ä rskild utredare med uppdrag att g ö ra en ö versyn
av allm ä nna ordningsstadgan. Med st ö d av bemyndigandet tillkallade departementschefen
den 15 februari 1977 som utredare numera lagmannen Erik Neergaard.

Som sakkunniga i utredningen f ö rordnades samma dag polis ö verintendenten Gustaf Andersson, avdelningsdirekt ö ren Gerhard Ericsson, numera hovr ä ttsr å det Hans Palmcrantz,
direkt ö ren Rolf Romson och numera kanslichefen
Bo Svensson {t.o.m. den 30 juni 1979) samt den 27 juni 1979 hovr ä ttsassessorn Jan Vilgeus. Att s å som experter bitr ä da
utredaren f ö rordnades den 3 oktober 1979
polissekreteraren Staffan Paulsson och f ö rbundsjuristen
Gunnar Tholander samt den 23 december 1980 hovr ä ttsassessorn Ulf Bjurman.

Till sekreterare f ö rordnades
den 15 februari 1977 hovr ä ttsassessorn Ulf Bjurman (t.o.m.
den 14 januari 1981) och den 23 december 1980 hovr ä ttsassessorn Britt-Marie Riving (fr.o.m. den 15
januari 1981).

Utredningen, som kallat sig ordningsstadgeutredning-en,
har tidigare avgett delbet ä nkandet Kostnader f ö r ordningsh å llning
vid offentliga tillst ä llningar m.m. (Ds Kn 1978:2).

Prop.
1982/83:9 30

utredningen f å r
h ä rmed ö verl ä mna delbet ä nkandet Alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats m.m.' (Ds Kn 1981:26).

Stockholm i december 1981

Erik Neergaard

/Britt-Marie Riving

Prop.
1982/83:9 31

INNEHALL

Sammanfattning

kapitel 1 UTREDNINGENS UPPDRAG

kapitel 2 ALLM Ä NNA
ORDNINGSSTADGAN OCH LOKALA ORDNINGSSTADGOR

kapitel 3 NORMGIVNINGSMAKTEN ENLIGT RF

kapitel 4 ALKOHOLP Ö RT Ä RING P Ä
ALLM Ä N PLATS

4.1
Nuvarande
ordning

4.2
Till ä mpningen

4.3
Ingripanden
enligt andra f ö rfattningar ä n AOst

4.3.1
Ansvarsregler m.m.

4.3.2
Beslag och f ö rverkande m.m.

4.4 Fr å gans
tidigare behandling

4.4.1 1970 å rs
f ö rslag

4.4.2
Alkoholpolitiska
utredningens f ö rslag

4.4.3
Departementspromemoria
å r 1979

4.4.4
Motioner vid
1979/80 å rs riksdag

4.4.5
Motion vid
1980/81 å rs riksdag

4.4.6
Samordningsorganet
f ö r alkoholfr å gor

4.5 Utredningen

4.5.1
Allm ä nna synpunkter

4.5.2
Generella eller
lokala f ö r f ä ringsf ö rbud

Prop.
1982/83:9 32

4.5.3 Beslag och f ö rverkande

kapitel 5 TILLST Ä NDSKRAV
F Ö R GATUMUSIK

5.1 Inledning

5.1.1
Gatumusik

5.1.2
AOst och LAS

5.1.3
Lokala
ordningsstadgor

5.2
Allm ä nna sammankomster och offentliga tillst ä llningar - allm ä nt
om bakgrunden

5.3
Opinionsfriheterna
enligt RF

5.3.1 G ä llande r ä tt

5.3.2 Allm ä n
bakgrund till

best ä mmelserna i

2 kap. RF

5.3.3 Avgr ä nsningen
av det

grundlagsskyddade om

r å det

5.4
Gr ä nsdragningen mellan sammankomster och tillst ä llningar

5.5
Gr ä nsdragningen mot enskild sammankomst eller tillst ä llning m.m.

5.6
Tillst å ndspr ö vningen
enligt AOst och LAS

5.7
Uppl ö sning av tillst ä llningar
och sammankomster

5.8
Tillämpningen

5.8.1 Svea hovrätts dom

5.8.2 JO:s prövning

rop.
l982/ » 3-9

, ti ä igar.e behandling

'''''' .a 975 å rs
.592 Motion vxd 19 .

;
3 ;efr.etsut.ed-

5.10
utredningen rvKter

5.10.1 l"""',
LLet enUgt

''''..tåndsKrav
enligt ■ -°- rr ia o . d ni ng33 .adg o .

Bilaga
' Bilaga 2

-
10S7/83 i saml Nr 9 3
Riksdagen 1982/W-

33

Prop,
1982/83:9 34

Sammanfattning

I bet ä nkandet behandlas dels fr å gan om f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats och m ö jlighet till be-, slag och f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker som p å tr ä ffas hos n å gon som bryter mot ett s å dant f ö rbud,
dels fr å gan om tillst å ndskrav f ö r
gatumusicerande.

Utredningen anser att ett generellt f ö rbud mot f ö rt ä ring av alkoholhaltiga drycker p å alla allm ä nna
platser i landet inte b ö r inf ö ras. Ordningsst ö rningar i samband med offentlig
alkoholf ö rt ä ring f ö rekommer fr ä mst p å vissa
centralt bel ä gna allm ä nna platser i t ä torterna.
Behovet av en f ö rbudsbest ä mmelse varierar-d ä rf ö r starkt fr å n
kommun till kommun. F ö reskrifter om f ö rt ä ringsf ö rbud b ö r
enligt utredningen endast meddelas f ö r
de allm ä nna platser betr ä ffande vilka behovet av dylika f ö reskrifter g ö r
sig s ä rskilt starkt g ä llande. Denna pr ö vning
kan endast g ö ras p å lokal niv å . Utredningen anser d ä rf ö r att den m ö jlighet som kommunerna har att i lokal
ordningsstadga f ö rbjuda alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats b ö r kvarst å .

Utredningen f ö resl å r att en best ä mmelse
inf ö rs enligt vilken beslag och f ö rverkande skall kunna ske av spritdrycker, vin och
stark ö l som p å tr ä ffas hos den
som i strid mot en best ä mmelse i lokal ordningsstadga f ö rt ä r s å dana drycker p å
allm ä n plats eller p å en plats som med st ö d av 1 § andra stycket AOst likst ä llts med allm ä n
plats. F ö rslaget motiveras av att effekterna
av ett polisingripande vid ö vertr ä delse av ett f ö rt ä ringsf ö rbud
i lokal ordningsstadga skulle bli avsev ä rt
st ö rre, om alkoholen kan tas i beslag och
sedermera f ö rverkas. F ö rverkande skall kunna f ö lja ä ven om
dryckerna tillh ö r annan ä n den som har

Prop.
1982/83:9 35

ö vertr ä tt f ö rbudet.
Enligt f ö rslaget skall f ö rverkande vidare kunna ske av spritdrycker, vin och
stark ö l som p å tr ä ffas hos n å gon som inte sj ä lv
kan visas ha ö vertr ä tt f ö rbudet men som vid till fallet'var
i s ä llskap med den ertappade. Detta
skall dock bara g ä lla om det ä r uppenbart att dryckerna varit avsedda ä ven f ö r den som ö vertr ä tt f ö rbudet. Beslag och f ö rverkande skall kunna ske inte bara av den dryck eller de drycker som
f ö rt ä ringen avsett utan ö verhuvudtaget
av spritdrycker, vin och stark ö l som p å tr ä ffas hos n å gon av de nu n ä mnda
personerna. Utredningen f ö resl å r att det f ö rfarande som f ö reskrivs i lagen (1958:205) om f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall g ä lla i till ä mpliga
delar.

Utf ö rande av s å ng och musik p å
allm ä n plats (gatumusik) utg ö r i allm ä nhet
en allm ä n sammankomst. H ä rav f ö ljer att
tillst å nd av polismyndigheten kr ä vs f ö r varje s ä rskilt framtr ä dande
p å allm ä n plats. H ä rigenom kan spontana och
oplanerade framtr ä danden f ö rhindras i en utstr ä ckning som inte alltid ä r sakligt motiverad.
Utredningen anser att vissa l ä ttnader i
tillst å ndskravet b ö r inf ö ras. N å gon anledning att i detta h ä nseende g ö ra
skillnad i regleringen av gatumusiken och av andra typer av sammankomster f ö religger inte enligt utredningens mening.
Utredningen f ö resl å r d ä rf ö r en best ä mmelse enligt vilken polismyndigheten
f å r f ö reskriva att tillst å nd inte beh ö vs f ö r s å dana allm ä nna
sammankomster p å allm ä n plats som ä r av mindre omfattning och som inte
kan f ö rv ä ntas medf ö ra fara f ö r ordning och s ä kerhet.
Vid bed ö mningen av om en sammankomst kan v ä ntas medf ö ra
fara f ö r ordning och s ä kerhet skall s ä rskild
h ä nsyn tas till det v ä ntade antalet deltagare och till de s ä rskilda ■ anordningar som avses f ö rekomma. Enligt f ö rslaget

Prop.
1982/83:9 36

skall polismyndighetens f ö reskrift inneh å lla uppgifter om p å vilka platser och under vilka tider de angivna
sammankomsterna f å r h å llas utan tillst å nd. Innan polismyndigheten
beslutar i fr å gan skall samr å d ske med den kommunala n ä mnd som kommunens fullm ä ktige best ä mmer.

Prop. 1982/83:9 37

1 UTREDNINGENS UPPDRAG

I ordningsstadgeutredningens uppdrag ing å r fr ä mst en allm ä n ö versyn av
allm ä nna ordningsstadgan (1956:617) (AOst)
i syfte att anpassa stadgan till regeringsformens (RF:s) best ä mmelser om normgiv-ningsmakten. S ä rskild uppm ä rksamhet
skall d ä rvid ä gnas å t de lokala ordningsstadgorna som
ibland torde inneh å lla best ä mmelser som enligt RF inte f å r meddelas i annan ordning ä n genom lag. Utredningen b ö r ö verv ä ga om best ä mmelser
av det slag det h ä r kan vara fr å ga om beh ö vs
och i vilken form de i s å
fall b ö r meddelas. Utredningen har vidare att behandla ett
antal s ä rskilda fr å gor som anges i direktiven eller som under arbetets
g å ng har ö verl ä mnats till
utredningen.

Riksdagen har med anledning av motionen 1975:1102 beg ä rt en ö versyn
av best ä mmelserna om tillst å ndstv å ng
f ö r gatumusicerande (CU 1975:11, rskr
98). Utredningen skall enligt direktiven behandla ä ven denna fr å ga.

I motionerna 1979/80:1020 och 1112 f ö reslogs lagstiftning inneb ä rande f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats och m ö jlighet till beslag och f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker vid ö vertr ä delse av s å dant f ö rbud
(JuU 1980/81:6). Utskottet uttalade att motionsyrkandet om ett generellt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats inte
borde bifallas, och att n å gon å tg ä rd fr å n riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena i fr å ga om beslag och f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker inte borde vidtas i avvaktan p å resultatet av ordningsstadge-

Prop. 1982/83:9 38

utredningens p å g å ende arbete. P å
hemst ä llan av utskottet avslog riksdagen
motionerna.

1 detta bet ä nkande
behandlas dels fr å gan om f ö rbud

mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats och m ö jlighet

till beslag och f ö rverkande av alkoholhaltiga dryck

er som antr ä ffas hos n å gon som bryter mot ett s å

dant f ö rbud, dels fr å gan
om tillst å ndskray f ö r ga

tumusicerande. F ö retr ä dare f ö r kommunerna och f ö r

palisen har f ä st utredningens uppm ä rksamhet p å
de

s ä rskilda ordningsproblem som
alkoholf ö rt ä ringen p å

allm ä n plats har medf ö rt
under senare å r. Det har

ocks å p å pekats f ö r utredningen att os ä kerhet r å der

om vilka regler som g ä ller f ö r gatumusicerande och

att detta medf ö r ol ä genheter f ö r b å de polismyndig

heterna och gatumusikanterna.

2 ALLM Ä NNA
ORDNINGSSTADGAN OCH LOKALA

ORDNINGSSTADGOR

AOst inneh å ller dels
ordningsf ö reskrifter f ö r i f ö rsta hand
allm ä nna platser, dels f ö reskrifter om offentliga tillst ä llningar.

Allm ä n plats enligt AOst ä r gata, torg, park och annan plats som enligt fastst ä lld stads- eller byggnadsplan utg ö r allm ä n
plats och som uppl å tits f ö r avsett ä ndam å l. Ä ven f ö r allm ä nheten
tillg ä nglig del av hamnomr å de, allm ä n
v ä g eller annat omr å de som ä r
uppl å tet till eller anv ä nds f ö r allm ä n samf ä rdsel
utg ö r allm ä n plats (1 §
1 st);

I 2 - 6 §§ finns allm ä nna ordningsf ö reskrifter
och f ö reskrifter om krav p å polismyndighetens tillst å nd f ö r viss
verksamhet p å allm ä n plats.

Prop.
1982/83:9 39

Enligt 7 § f ö rsta stycket f å r
i lokal ordningsstadga meddelas de ytterligare ordningsf ö reskrifter - ut ö ver
de allm ä nna ordningsf ö reskrifterna i AOst -som beh ö vs f ö r en kommun
eller del av en kommun. S å dana f ö reskrifter f å r
inte g ä lla f ö rh å llanden som reglerats i annan
ordning. Vid meddelande av lokal ordningsf ö reskrift
skall enligt' 7 § andra stycket tillses att d ä rigenom inte l ä ggs
on ö digt tv å ng p å allm ä nheten eller p å
annat s ä tt g ö rs obefogad inskr ä nkning i den
enskildes frihet. Vidare f å r i lokal ordningsstadga best ä mmas att s å dana
till allm ä nt begagnande uppl å tna omr å den
som inte utg ö r allm ä n plats i AOstrs mening vid till ä mpning av de allm ä nna
ordningsf ö reskrifterna i AOst eller av f ö reskrift i lokal ordningsstadga skall vara likst ä llda med allm ä n
plats (1 § 2 st).

Lokal ordningsstadga antas av kommunfullm ä ktige p å f ö rslag av eller efter h ö rande av ber ö rda myndigheter. Beslutet skall
underst ä llas l ä nsstyrelsens pr ö vning.
L ä nsstyrelsen kan sj ä lv f ö rordna i ä mnet, om kommunfullm ä ktige inte antar en lokal ordningsstadga med det inneh å ll som l ä nsstyrelsen
anser n ö dv ä ndigt. Beslutet skall i s å
fall underst ä llas regeringen. Motsvarande best ä mmelser g ä ller
f ö r ä ndring av eller upph ä vande av
lokal ordningsstadga (23 § ). Fullm ä ktiges beslut om antagande, upph ä vande eller ä ndring
av lokal ordningsstadga ö verklagas genom kommunalbesv ä r (27 §
2 st). L ä nsstyrelsens beslut i underst ä llnings ä rendet
ö verklagas hos regeringen ■genom
besv ä r (27 § 4 st). .

F ö rseelser mot de allm ä nna ordningsf ö reskrifterna
i AOst eller mot en best ä mmelse i en lokal ordnings-

Prop.
1982/83:9 40

stadga bestraffas enligt 28 § med b ö ter h ö gst 500 kr eller, vid gr ö vre
f ö rseelser, med dagsb ö ter.

De ordningsf ö reskrifter
som meddelas i en lokal ordningsstadga ä r
allm ä nna regler som g ä ller generellt inom kommunen eller en del av denna.
I 8 § har emellertid polismyndigheten
tillagts befogenhet att meddela de ordningsf ö reskrifter som beh ö vs f ö r s ä rskilda
fall.

Svenska stadsf ö rbundet
och Svenska landskommunernas f ö rbund
(numera Svenska kommunf ö rbundet) har utarbe- ■ tat
normalf ö rslag till lokal ordningsstadga j ä mte en promemoria med f ö rbundets kommentarer till de olika best ä mmelserna. F ö rslaget
har vid skilda tillf ä llen omarbetats med h ä nsyn till nytillkommen lagstiftning. En
genomgripande omarbetning gjordes å r
1970.

I f ö rarbetena till AOst (bet ä nkandet SOU 1944.:48 med f ö rslag till al]m ä n
ordningsstadga m.m., bet ä nkandet SOU 1954:37 med f ö rslag till allm ä n
ordningsstadga m.m. samt prop. 1956:143) diskuterades ing å ende om den nya f ö r
hela riket g ä llande stadgan skulle inneh å lla endast ett f å tal
materiella- ordningsf ö reskrifter och i ö vrigt ö verl ä mna'regleringen å t
kommunerna - som skett i 1868 å rs
ordningsstadga f ö r rikets st ä der - eller en m ä ngd
detalj f ö reskrif-ter som gav ringa utrymme å t lokal reglering.

I 1954 å rs bet ä nkande framh ö lls
att ett. ö nskem å l om enhetliga regler inte fick f ö ranleda
en detaljreglering i den allm ä nna stadgan
som gick ut ö ver behovet f ö r varje enskilt samh ä lle. S å dana regler kunde, menade
utredningen, uppfattas som ett on ö digt
tv å ng

Prop. 1982/83:9 41

p å allm ä nheten och skulle d ä rf ö r endast med sv å righet
kunna uppr ä tth å llas. Vidare borde man beakta att en l å ngtg å ende generell reglering kunde komma
att st å i strid mot principen om kommunalt
sj ä lvstyre.

F ö redragande departementschefen ansl ö t sig i prop. 1956:143 till utredningens
uppfattning. Visserligen hade det utvecklade kommunikationsv ä sendet och den ö kade
r ö rligheten medf ö rt behov av s å
enhetliga ordningsregler som m ö jligt. Man m å ste emellertid beakta de skilda f ö rh å llandena f ö r stad och f ö r
landsbygd. Det kunde d ä rf ö r enligt departementschefen inte vara riktigt att i sm å landskommuner ha ordningsf ö reskrifter i alla de h ä nseenden som beh ö vdes
i st ö rre st ä der. Den huvudsakliga regleringen borde d ä rf ö r ske lokalt.

I 1954 å rs bet ä nkande ans å gs
det inte m ö jligt att i detalj ange i vilka h ä nseenden kommunerna skulle ha m ö jlighet att meddela kompletterande ordningsf ö reskrifter. Utredningen f ö reslog i st ä llet
att det i den nya stadgan uttryckligen skulle anges att genom lokala f ö reskrifter inte fick l ä ggas on ö digt tv å ng p å allm ä nheten eller p å
annat s ä tt g ö ras obefogad inskr ä nkning i den
enskildes frihet. Vissa remissinstanser ans å g
att best ä mmelsen var ö verfl ö dig. Departementschefen
f ä ste emellertid stor vikt vid
utredningens mening. Han anf ö rde f ö ljande (s. 110).

I fr å ga om lokala f ö reskrifter vill jag i ö vrigt understryka, att s å dan
f ö reskrift skall ha befunnits
erforderlig och att det skall tillses att genom lokal f ö reskrift icke l ä gges
on ö digt tv å ng p å allm ä nheten eller eljest g ö res obefogad inskr ä nkning i den
enskildes frihet. Det kan m å h ä nda tyckas att sistn ä mnda till ä gg ä r ö verfl ö digt och att en s å dan f ö reskrift s å som varande sj ä lvklar

Prop. 1982/83:9 42

b ö r kunna utg å ur f ö rslaget. Det
ä r emellertid uppenbarligen av st ö rsta vikt att tillse, att man icke inf ö r ett flertal detaljerade ordningsf ö reskrifter som icke verkligen ä r av behovet p å kallade
och som icke uppb ä res av ett allm ä nt r ä ttsmedvetande.
Ett otal ordnings- och s ä kerhetsfr å gor uppkommer i v å rt
nuvarande samh ä lle. Alla t ä nkbara situationer kan icke regleras genom f ö reskrifter av olika slag. Det m å ste g ö ras en l ä mplig avv ä gning.
G å r man f ö r l å ngt i
regleringen, kommer det att framst å
som ett on ö digt tv å ng p å allm ä nheten eller en obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet. F ö r s å dana f ö reskrifter kan man icke r ä kna med f ö rst å else hos allm ä nheten.
Jag anser dessa synpunkter s å betydelsefulla,
att de b ö r komma till uttryck ä ven i f ö rfattningstexten.

Fr å gan om olika lokala ordningsf ö reskrifter st å tt
i strid mot 7 § AOst har vid skilda tillf ä llen pr ö vats
av regeringen, regeringsr ä tten - i yttranden till regeringen
eller i kommunalbesv ä rsm å l - och av justitieombudsmannen (JO). JO gjorde i sin ä mbets-ber ä ttelse
1966 (s. 563) f ö ljande mera principiella uttalande.

Inom det vidstr ä ckta
ordningsomr å det f ö religger i och f ö r sig utrymme f ö r detaljreglering av en m å ngfald fr å gor
r ö rande ordning och trivsel i den m ä nskliga sammanlevnaden. Som framh å llits i propositionen till allm ä nna ordningsstadgan (prop. nr 143/1956 s. 110) kunna
emellertid icke alla t ä nkbara situationer regleras genom
lokala f ö reskriftei:. En reglering, som
icke verkligen ä r av behovet p å kallad, kan l ä tt
framst å som ett on ö digt tv å ng
f ö r allm ä nheten eller som en obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet och kan f ö r ö vrigt ä ven eljest medf ö ra
ol ä genheter. Det ä r d ä rf ö r enligt min mening av st ö rsta vikt att l ä nsstyrelserna
vid sin pr ö vning av lokala ordningsstadgor
tillse, att ortsmyndigheterna icke - p å
s ä tt i stor utstr ä ckning skedde f ö re
allm ä nna ordningsstadgans tillkomst
-begagna sin lokala f ö rordningsmakt till att utf ä rda l å ngtg å ende, sakligt op å kallade
eller mindre v ä l motiverade f ö rbud, som antingen icke efterlevas eller ens kunna i
praktiken uppr ä tth å llas och som f ö r ö vrigt - om fr å gan skulle h ä nskjutas f ö r
bed ö mning i s å dan ordning - torde komma att underk ä nnas av domstol eller Kuingl. Maj: t.

Prop, 1982/83:9 43

3 NORMGIVNINGSMAKTEN ENLIGT RF

Vid bed ö mningen av
de sp ö rsm å l som behandlas i detta bet ä nkande
kr ä ver fr å gan om normgivningsmakten enligt RF s ä rskild uppm ä rksamhet.
I det f ö ljande l ä mnas d ä rf ö r en kortfattad redog ö relse f ö r reglerna om normgivningsmaktens f ö rdelning i 8 kap. RF.

De centrala delarna av normgivningen tillkommer enligt RF
riksdagen ensam, medan regeringen grundar sin beh ö righet antingen direkt p å
f ö reskrifter i RF eller p å delegering fr å n
riksdagen. I RF anges ett antal ä mnen i vilka
det i f ö rsta hand ankommer p å riksdagen att besluta - det prim ä ra lagomr å det.
Hit h ö r bl.a. fr å gor av privatr ä ttslig
natur (8 kap. 2 § ) samt s å dana f ö reskrifter
om f ö rh å llandet mellan enskilda och det allm ä nna som g ä ller- å ligganden f ö r
enskilda eller i ö vrigt avser ingrepp i den enskildes
personliga eller ekonomiska f ö rh å llanden (jfr 8:5) (8 kap. 3 § ). Under 8 kap. 3 § faller s å ledes bl.a. fr å gor om brott och r ä ttsverkan av brott.

Inom en del av det prim ä ra
lagomr å det kan riksdagen genom lag
delegera normgivningskompetens till regeringen. I 8 kap. 7 - 10 §§ anges utt ö mmande
de fall d ä r delegering kan ske. Enligt 8 kap.
7 § f ö rsta stycket kan regeringen s å ledes,
utan hinder av 8 kap. 3 S, efter bemyndigande i lag genom f ö rordning meddela f ö reskrifter om bl.a. trafik eller ordningen p å allm ä n plats. Ett
s å dant bemyndigande (jfr 2:12 1 st)
medf ö r inte r ä tt f ö r regeringen
att meddela f ö reskrifter om annan r ä ttsverkan av brott ä n b ö ter. Riksdagen kan dock i den lag
som inneh å ller bemyndigandet f ö reskriva ä ven
annan r ä ttsverkan ä n

Prop. 1982/83:9 44

b ö ter f ö r ö vertr ä delse av en f ö reskrift som regeringen meddelar
med st ö d av bemyndigandet, s.k. blankettstraffstadgande
(8 kap. 7 § 2 st).

N ä r riksdagen bemyndigar regeringen
att meddela f ö reskrifter i ett visst ä mne, kan den samtidigt medge att regeringen ö verl å ter å t f ö rvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela best ä mmelser i ä mnet, s.k. subdelegation (8 kap. 11 § ). H ä rigenom ges
grundlagsst ö d å t den kommunala f ö rordningsmakten. Denna grundade
sig tidigare i stor utstr ä ckning p å f ö rfattningar
som Kungl. Maj:t hade beslutat efter att ha h ö rt riksdagen. Dessa ä ldre f ö rfattningar g ä ller
enligt ö verg å ngsbest ä mmelserna till RF utan hinder av
att de inte tillkommit i den ordning som f ö reskrivs
i RF.

I 8 kap. 13 §
anges regeringens direkt p å RF grundade beh ö righet att besluta r ä ttsnormer. Hit h ö r dels f ö reskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas
av riksdagen, den s.k. restkompetensen, dels f ö reskrifter om verkst ä llighet av
lag.

Grundlagberedningen hade i sitt bet ä nkande med f ö rslag
till ny regeringsform (SOU 1972:15) f ö reslagit
att subdelegation skulle kunna ske endast till f ö rvaltningsmyndighet. F ö redragande
departementschefen anf ö rde emellertid i prop. 1973:90 (s.
319 f) f ö ljande.

En fr å ga som aktualiseras i detta
sammanhang g ä ller den s.k. kommunala f ö rordningsmakten. Genom vissa av regeringen
beslutade f ö rfattningar tillerk ä nns kommunernas fullm ä ktige r ä tt att besluta f ö r allm ä nheten
bindande f ö reskrifter, vilka i regel ä r straffsanktionerade i den f ö rfattning som inneh å ller bemyndigandet. De viktigaste

Prop.
1982/83:9 45

slagen av s å dana f ö reskrifter ä r
lokala ordningsstadgor, hamnordningar, brandordningar och h ä lsov å rdsordningar.
Det b ö r dock till ä ggas att fullm ä ktiges
beslut i flertalet fall m å ste fastst ä llas av l ä nsstyrelsen
f ö r att bli giltiga. F ö reskrifterna kan i dessa fall ocks å beslutas av l ä nsstyrelsen
mot fullm ä ktiges vilja. De m å ste d å fastst ä llas av Kungl. Maj:t.

F ö reskrifterna i de f ö rfattningar som jag har n ä mnt nu ligger p å
grund av 3 § i huvudsak inom det prim ä ra lagomr å det.
Detta inneb ä r att s å dana av regeringen beslutade f ö rfattningar, som inneh å ller bemyndiganden f ö r
kommunernas fullm ä ktige, i framtiden m å ste grunda sig p å
delegation enligt 7 § . Det blir d å naturligt att se bemyndigandena f ö r kommunernas fullm ä ktige som fall av subdelegation av riksdagens normgivningskompetens.
Jag f ö resl å r d ä rf ö r att i f ö revarande paragraf tas in best ä mmelser av inneh å ll
att subdelegation skall kunna ske ä ven
till kommun. - - -

Den normgivningskompetens som enligt den f ö reslagna paragrafen skall kunna delegeras vidare
till f ö rvaltningsmyndighet eller kommun ä r visserligen formellt inte begr ä nsad till n ä rmare
best ä mmelser i ä mnet utan avser best ä mmelser ö ver huvud taget i detta. Det m å ste emellertid f ö ruts ä ttas att subdelegationen i allm ä nhet kommer att omfatta endast en del av den normgivningskompetens
som regeringen erh å llit genom bemyndigandet. En s å dan ordning ö verensst ä mmer ocks å
b ä st med den f ö reslagna best ä mmelsens
ordalydelse. - - -Straffbest ä mmelser b ö r enligt min uppfattning inte bli f ö rem å l f ö r subdelegation. Eftersom r ä tten till subdelegation bygger p å medgivande av riksdagen, kan riksdagen utstr ä cka eller begr ä nsa
subdelegations-m ö jligheten p å det s ä tt
som riksdagen finner l ä mpligt.

Ang å ende anv ä ndningen av s.k. blankettstraffstadganden anf ö rde f ö redragande
departementschefen f ö ljande (s. 315).

Det ä r inte ovanligt att till- allm ä nheten riktade handlingsregler i ett visst ä mne finns intagna i en f ö rfattning som har beslutats av regeringen, medan d ä remot best ä mmelser
om straff f ö r ö vertr ä delser av dessa regler finns i samf ä llt beslutad lag. Som exempel p å s å dana s.k.
blankettstraffstadganden kan

Prop. 1982/83:9 46

n ä mnas 37 § naturv å rdslagen
(1964:822) j ä mf ö rd med 5 och 14 §§ samma lag, 31 § allm ä nna f ö rfogandelagen (1954:279) och 11 § lagen . (1971:176) om vissa internationella
sanktioner. Skulle straffstadgandet f ö reskriva
annan r ä ttsverkan ä n b ö ter torde
det, om grundlagen saknade ett uttryckligt st ö d f ö r tekniken, med blankettstraffstadganden,
kunna h ä vdas att denna teknik innebar ett
otill å tet kringg å ende av i f ö rsta
hand best ä mmelsen i tredje styckets andra
punkt. Eftersom metoden med blankettstraffstadganden kan vara praktisk, f ö resl å r jag att
det i tredje stycket tas in en f ö reskrift som
inneb ä r att riksdagen i en lag med ett
bemyndigande av det slag som avses i f ö revarande
paragraf kan f ö reskriva ä ven annan r ä ttsverkan
ä n b ö ter f ö r ö vertr ä delse av f ö reskrift som regeringen meddelar med st ö d av bemyndigandet. Det blir h ä rigenom exempelvis m ö jligt att i lag f ö reskriva frihetsstraff som p å f ö ljd f ö r brott mot en av regeringen f ö reskriven tystnadsplikt. Sj ä lvfallet b ö r
man emellertid str ä va efter att i st ö rsta m ö jliga
utstr ä ckning i lag beskriva de g ä rningar som kan f ö ljas
av frihetsstraff.

4 ALKOHOLF Ö RT Ä RING P Ä ALLM Ä N PLATS

4.1 Nuvarande ordning

AOst saknar best ä mmelser
om f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats.
Samma f ö rh å llande g ä llde 1868 å rs ordningsstadga f ö r rikets st ä der. F ö reskrifter om f ö rt ä ringsf ö rbud
f ö rekommer emellertid i ett flertal
lokala ordningsstadgor.

I 1944 å rs bet ä nkande f ö reslog
de sakkunniga under rubriken "Ordning i ö vrigt å allm ä n plats" en best ä mmelse av f ö ljande lydelse.

Rusdrycker och pilsnerdricka m å icke f ö rt ä ras å allm ä n plats, s å vida
icke r ä tt till utsk ä nkning av dylika drycker å platsen ä r
s ä rskilt medgiven.

Prop.
1982/83:9 47

Best ä mmelsen hade h ä mtats fr å n
de d å g ä llande lokala ordningsstadgorna d ä r
den f ö rekom allm ä nt. De sakkunniga motiverade sitt f ö rslag enligt f ö ljande
(s. 143).

F ö rbud mot f ö rt ä ring av alkoholhaltiga
drycker å allm ä n plats f ö rekommer allm ä nt i lokala ordningsstadgor. Utredningen anser
dylikt f ö rbud vara av s å stor vikt f ö r
den allm ä nna ordningen, att detsamma b ö r upptagas i den nya ordningsstadgan. F ö rbudet avser s å v ä l rusdrycker, dvs. spritdrycker och vin, som pilsnerdricka.
Tveksamhet kan m å h ä nda r å da, om icke i vissa fall pilsnerdricksf ö rt ä ring i
samband med m å ltid, t.ex. vid utf ä rd till parkanl ä ggning,
borde undantas fr å n f ö rbudet. Utredningen har dock stannat vid ett generellt f ö rbud ä ven f ö r dylik f ö rt ä ring. Orsaken h ä rtill
ä r, att utredningen anser pilsnerdricksf ö rt ä ring å allm ä n plats ofta
kunna bliva st ö rande f ö r trevnaden, varf ö r den i princip helt b ö r f ö rbjudas.'

Å tskilliga
remissinstanser ans å g att de best ä mmelser som f ö reslogs
under rubriken "Ordning.i ö vrigt å allm ä n
plats" var exempel p å detaljf ö reskrifter som inte borde ges generell giltighet.
Det framh ö lls ä ven att best ä mmelsen om f ö rt ä ringsf ö rbud var v ä l
str ä ng framf ö r allt med h ä nsyn
till att ä ven f ö rt ä ring av pilsnerdricka hade
kriminaliserats. I samband h ä rmed p å pekades att rusdrycksf ö rt ä ring p å allm ä n plats
under vissa omst ä ndigheter kunde bestraffas som f ö rargelsev ä ckande
beteende. N å gra remissinstanser st ä llde sig positiva till f ö rslaget om f ö rt ä ringsf ö rbud.

I direktiven till den nya utredningen understr ö k departementschefen att storst ä dernas ordningsproblem p å m å nga punkter
p å kallade en annan och mera ing å ende reglering ä n
motsvarande fr å ga i de sm å samh ä llena.
Kravet p å enhetlighet fick d ä rf ö r inte f ö ranleda generella f ö reskrifter som inte omfattades av en

Prop.
1982/83:9 48

allm ä n folkmening. Till denna kategori
av best ä mmelser h ä nf ö rde
departementschefen f ö rslaget om ett allm ä nt f ö rbud mot f ö rt ä ring av pilsnerdricka
p å allm ä n plats. I den m ä n s å dana f ö reskrifter beh ö vdes h ö rde
de hemma i lokala ordningsstadgor.

I 1954 å rs bet ä nkande utesl ö ts
best ä mmelsen om f ö rt ä ringsf ö rbud. Den nya utredningen ans å g att å tskilliga
av de st ö rningar som i 1944 å rs bet ä nkande
behandlats under rubriken "Ordning i ö vrigt
å allm ä n plats" kunde beivras som ö vertr ä delser av best ä mmelser
i annan lagstiftning. Ä ven om s å inte var fallet, borde f ö reskrifterna inte f å n å gon motsvarighet i en ny allm ä n ordningsstadga. Efterlevnaden av best ä mmelserna i deras f ö reslagna avfattning skulle n ä mligen
knappast kunna uppr ä tth å llas. Reglering p å omr å det -om s å dan alls beh ö vdes - borde d ä rf ö r ske i form av lokala ordningsf ö reskrifter.

I prop. 1956:143 f ö ljdes
den f ö reslagna linjen.

Inte heller Svenska kommunf ö rbundets normalf ö rslag till lokal ordningsstadga
inneh å ller n å gon f ö reskrift om
f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. I f ö rbundets kommentar till 6 § normalf ö rslaget
anf ö rs f ö ljande.

N å gra best ä mmelser om f ö rbud
mot f ö rt ä ring av rusdrycker samt kortspel å
allm ä n plats synes icke beh ö vliga. D å
anledning d- ä rtill f ö religger kan ingripande ske med st ö d av straffbest ä mmelserna
om f ö rargelsev ä ckande beteende i 16 kap. 16 § brottsbalken. Skulle s ä rskilda f ö reskrifter
om f ö rbud mot f ö rt ä ring av
rusdrycker samt bedrivande av kortspel ä ndock
p å n å gon ort anses n ö dv ä ndiga kan dessa f ö reskrifter f ö rslagsvis f å
f ö ljande lydelse:

Rusdrycker m å
ej f ö rt ä ras å allm ä n plats annat ä n i samband med till å ten utsk ä nkning
d ä rav.

Prop.
1982/83:9 49

Ordningsstadgeutredningen har under h ö sten 1979 g å tt
igenom alla d å g ä llande lokala ordningsstadgor. F ö rbud
mot f ö rt ä ring av alkoholhaltiga drycker p å
allm ä n plats fanns vid denna tid i 32
lokala stadgor. I nio fall var f ö rbudet inf ö rt i 6 §
och i fyra fall i 7 § . I ö vriga fall hade f ö rbudet intagits i en s ä rskild best ä mmelse.
F ö rbudet var i de flesta fall utformat
i enlighet med kommunf ö rbundets f ö rslag. I tre stadgor hade ordet
"rusdrycker" ersatts med "spritdrycker, vin och stark ö l". I andra stadgor f ö rekom uttrycken "alkoholhaltiga drycker",
"alkoholdrycker" och "spritdrycker och vin". I n å gra fall f ö rekom
f ö rbud mot f ö rt ä ring och anv ä ndning av "andra berusningsmedel". Ö lf ö rt ä ring p å
allm ä n plats annat ä n i samband med till å ten utsk ä nkning var f ö rbjuden enligt sex lokala stadgor. Det finns
anledning f ö rmoda att antalet lokala stadgor
med n å gon form av f ö rbud mot
alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats d ä refter har ö kat.

Inneb ö rden av begrepp som
"rusdrycker" och "alkoholdrycker" framg å r av alkohollagstiftningen. "Alkoholdrycker"
ä r enligt lagen (1977:293) om handel
med drycker (LHD) spritdrycker, vin, stark ö l
och ö l. L ä tt ö l - med en alkoholhalt av h ö gst 1,8 viktprocent - anses som alkoholfri dryck.

1954 å rs rusdrycksf ö rs ä ljningslag
(upph ä vd vid ikrafttr ä dandet av LHD) h ä nf ö rde till "rusdrycker" spritdrycker, vin
och stark ö l. Om.begreppet "rusdrycker"
alltj ä mt f ö rekommer i en lag eller annan f ö rfattning,
skall d ä rmed avses spritdrycker, vin och
stark ö l, s å vida inte annat framg å r av sammanhanget
( ö verg å ngsbest. till LHD).

4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 50

Generella f ö rbud mot f ö rt ä ring' av
vissa alkoholhaltiga drycker f ö rekommer, f ö rutom i lokala ordningsstadgor, ä ven i 16 §
andra stycket AOst och i 56 § LHD.

Enligt 16 § andra
stycket AOst f å r vid en offentlig tillst ä llning, som ä ger.
rum inomhus eller utomhus inom inh ä gnat
omr å de, sprit, vin eller stark ö l inte drickas annat ä n i samband, med till å ten
servering av s å dana drycker. Polismyndigheten kan
ge dispens fr å n f ö rbudet. Ö vertr ä delse av detta bestraffas med b ö ter,
h ö gst 500 kr. F ö rbudet har funnits sedan AOst:s tillkomst. Det ans å gs d å motiverat
fr ä mst av att f ö rh å llandena i
nykterhetsh ä nseende inte var tillfredsst ä llande vid offentliga tillst ä llningar. S ä rskilt
det tilltagande missbruket av alkohol bland ungdom, som ofta utgjorde st ö rre delen av publiken vid s å dana tillst ä llningar,
framstod som allvarligt. Syftet med f ö rbudet
ä r s å ledes att f ö rhindra alkoholf ö rt ä ring som kan
befaras leda till br å k eller andra st ö rningar av den allm ä nna ordningen.

I 56 § LHD f ö reskrivs bl.a. att p å serveringsst ä lle som har tillst å nd till servering av alkoholdrycker endast f å r f ö rt ä ras - och ges tillst å nd till"f ö rt ä ring av - alkoholdrycker som serveras i enlighet med tillst å ndet. P å
serveringsst ä lle som inte har tillst å nd till alkoholservering f å r n å gon '
alkoholf ö rt ä ring inte f ö rekomma. Ö vertr ä delse av f ö rbudet kan medf ö ra
b ö tesstraff och f ö rverkande. Best ä mmelsen
har tillkommit i syfte att f ö rhindra att
g ä llande regler om begr ä nsningar i r ä tten
att servera alkohol kringg å s.

Prop. 1982/83:9 51

4.2 Till ä mpningen

Den allm ä nt h å llna avfattningen av 7 § andra stycket AOst har medf ö rt vissa till ä mpningssv å righeter. Kommunerna har emellan å t inte med s ä kerhet
kunnat avg ö ra om en viss f ö reskrift st å tt
i strid mot best ä mmelsen i den allm ä nna stadgan. Som framg å r av det f ö ljande har l ä nsstyrelserna ocks å n å gon g å ng v ä grat att fastst ä lla olika f ö reskrifter
med motiveringen att dessa lagt on ö digt
tv å ng p å allm ä nheten. Till ovissheten har
givetvis bidragit att uppfattningen om vad som utg ö r on ö digt tv å ng p å allm ä nheten eller obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet kan variera fr å n tid till annan. Inte minst fr å gan om f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats har h ä rvid v å llat problem och meningarna har g å tt is ä r ang å ende s å v ä l m ö jligheterna
att utstr ä cka ett f ö rbud lokalt inom kom-, munen som m ö jligheterna att f ö rbjuda
f ö rt ä ring av alla eller endast vissa alkoholdrycker.

Fr å gan om lokala f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä nna platser med h ä nsyn till f ö rbudens
omfattning varit f ö renliga med 7 § andra stycket AOst har bl.a. pr ö vats av JO i samband med inspektion av en l ä nsstyrelse ( ä mbetsber ä ttelsen 1966 s. 560 ff). I lokala ordningsstadgor f ö r tre kommuner hade intagits f ö reskrifter om f ö rbud
mot f ö rt ä ring av rusdrycker eller av rusdrycker och ö l p å allm ä n plats. Med allm ä n
plats torde i n å gon kommun ha likst ä llts ett stort antal fri tidsomr å den.,JO antecknade till inspektionsprotokollet f ö ljande.

I princip torde lokala f ö rbud mot kortspel och f ö rt ä ring av alkoholhaltiga drycker vara varken beh ö vliga eller l ä mpliga
(jfr RA 1959 not. I 25 samt

Prop. 1982/83:9 52

Svenska Stadsf ö rbundets
Tidskrift 1959 s. 474 o f). Om dylika f ö rbud
undantagsvis kunde anses p å kallade av s ä rskilda lokala ordningssk ä l, m å ste
emellertid tillses att f ö rbuden icke komme att omfatta on ö digt vidstr ä ckta
omr å den. Att t.ex. bes ö kare av campingplatser, friluftsbad eller andra
fritidsomr å den skulle vara helt f ö rbjudna att till medf ö rd mats ä ck f ö rt ä ra en pilsner eller stark ö l eller att f ö rdriva
tiden med of ö rargligt kortspel o.d. syntes - i
varje fall om det vore fr å ga om st ö rre markomr å den
- innefatta on ö dig inskr ä nkning i den enskildes frihet och s å lunda st å
i strid mot grundregeln i 7 § allm ä nna ordningsstadgan. Stadgan f ö r V ä nersborg inne-h ö lle h ä rutinnan ett
mindre l å ngtg å ende f ö rbud ä n de ö vriga stadgorna, enligt vilka f ö rbudet syntes omfatta mycket vidstr ä ckta omr å den
ut ö ver planlagd mark. Det vore av vikt
att angivna grundregel icke å sidosattes
och att lokala stadgor icke inneh ö lle
sakligt op å kallade f ö rbud, som vid pr ö vning
av uppkommen ansvarsfr å ga kunde komma att underk ä nnas. L ä nsstyrelsen
syntes d ä rf ö r b ö ra n ä rmare ö verv ä ga huruvida f ö rbud, varom h ä r vore fr å ga,
ö verhuvudtaget vore betingade av i
n ä mnda st ä der f ö religgande s ä rskilda f ö rh å llanden och i ö vrigt
'huruvida f ö rbuden med den utstr ä ckning, som givits dem, kunde anses tillr ä ckligt motiverade ur allm ä nna ordningssynpunkter.

Vidare anf ö rde JO i ä rendet f ö ljande.

Vad jag i inspektionsprotokollef i fr å gasatte var, icke behovet av att genom ifr å gavarande f ö rbud
trygga ordning och trevnad å mera
centralt bel ä gna allm ä nna platser, utan om f ö rbuden verkligen vore beh ö vliga
i den lokala utstr ä ckning som f ö reskrivs. F ö rutom
vad jag h ä rutinnan anf ö rt i inspektionsprotokollet vill jag s ä rskilt framh å lla,
att ett generellt f ö rbudsstadgande visserligen underl ä ttar ingripande p å ett tidigt stadium mot f ö rehavanden,
som - i ett f ö rh å llandevis mycket begr ä nsat antal
fall - kunna utveckla sig till f ö rargelsev ä ckande beteende eller fylleri. F ö rdelen h ä rav
synes mig emellertid, n ä r fr å ga ä r om fritidsomr å den d ä r bedrivande
av f ö rstr ö elsespel och intagande av viss f ö rt ä ring icke i och f ö r
sig framst å r som opassande, sv å rligen kunna motivera den inskr ä nkning i flertalet bes ö kares frihet, som en konsekvent till-l ä mpning av det generella stadgandet skulle medf ö ra .

Prop. 1982/83:9 53

Fr å gan har ocks å vid skilda tillf ä llen
pr ö vats av regeringen i besv ä rs ä renden ang å ende fastst ä llelse
av lokala ordningsstadgor.

Ronneby stad anf ö rde
besv ä r ö ver l ä nsstyrelsens i Blekinge l ä n beslut att v ä gra
fastst ä llelse av f ö rbud i lokal ordningsstadga f ö r staden mot f ö rt ä ring av rusdrycker p å allm ä n plats annat ä n i samband med till å ten utsk ä nkning. Regeringsr ä ttens majoritet f ö rordade i yttrande till regeringen att besv ä ren skulle l ä mnas
utan bifall. Motiveringen var att f ö rt ä ringsf ö rbudet
skulle v å lla ö vervakningssv å righeter och att ingripande mot
ordningsst ö rande beteende i f ö rekommande fall kunde ske med st ö d av straffbest ä mmelserna
om fylleri och f ö rargelsev ä ckande beteende. En ledamot var skiljaktig betr ä ffande motiveringen och anf ö rde som sk ä l
f ö r avslag p å stadens besv ä r
att f ö rbudet skulle bli alltf ö r omfattande och f å karakt ä ren av betydligt mera ä n en ordningsf ö reskrift.
Kungl. Maj:t besl ö t i enlighet med majoritetens
yttrande (RA 1959 I 25).

Sammanl ä ggningsdelegerade
f ö r V ä nersborgs kommun besl ö t att i
lokal ordningsstadga f ö r den nybildade kommunen anta f ö reskrift om f ö rbud
mot f ö rt ä ring av rusdrycker och ö l p å allm ä n plats
annat ä n i samband med till å ten utsk ä nkning
av s å dana drycker. L ä nsstyrelsen i Ä lvsborgs
l ä n v ä grade fastst ä lla beslutet. Regeringen l ä mnade kommunens besv ä r i ä rendet utan bifall (regeringsbeslut
den 17 april 1975, nr 15).

Kommunfullm ä ktige i R ä ttviks kommun antog en lokal f ö reskrift enligt vilken ö l klass II, stark ö l, vin och spritdryck inte fick f ö rt ä ras p å allm ä n plats. L ä nsstyrelsen i Kopparbergs l ä n fann att f ö reskriften
inte kunde fastst ä llas. Till st ö d h ä rf ö r anf ö rde l ä nsstyrelsen f ö ljande.
Bl.a. g ä llande best ä mmelser r ö rande
detaljhandel med ö l enligt lagen (1977:293) om handel
med drycker ger vid handen att ö l ä r en av samh ä llet
godtagen m å ltidsdryck. Det ä r ä ven allm ä nt bekant att ö l
dagligen fortares av en bred allm ä nhet
liksom att vissa arbetsgrupper i samh ä llet
har att intaga sina m å ltider under arbetstid i det fria.
Det kan d ä rvid ej uteslutas att s å dan m å ltid kan
komma att intagas p å allm ä n plats. I begreppet allm ä n
plats inrymmes bl.a. ä ven parker som kan vara m å l f ö r
rekreationsutflykter f ö renade med viss f ö rt ä ring. Vid
meddelande av lokal ordnings-

Prop.
1982/83:9 54

f ö reskrift skall j ä mlikt 7 §
andra stycket allm ä nna ordningsstadgan (1956:617)
tillses att d ä rigenom icke l ä gges on ö digt
tv å ng p å allm ä nheten eller eljest g ö res obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet. Emedan underst ä llt f ö rslag till
lokal ordningsstadga, f ö rutom f ö rbud mot f ö rt ä ring av spritdrycker, vin och stark ö l, j ä mv ä l f ö rbjuder f ö rt ä ring av ö l p å allm ä n plats, finner l ä nsstyrelsen
f ö rslaget utg ö ra en obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet. Bl.a. som f ö ljd h ä rav torde ä ven sv å righeter
komma att uppst å vid ö vervakningen av f ö rbudets efterlevnad.. - Regeringen
l ä mnade kommunens besv ä rstalan utan bifall (regeringsbeslut den 21 februari
1980, nr 9).-

Kommunfullm ä ktige i V ä nersborgs kommun besl ö t ä ndring i den lokala
ordningsstadgan f ö r kommunen p å s å s ä tt att f ö rbud
inf ö rdes mot f ö rt ä ring av alkoholdrycker
(spritdrycker, vin, stark ö l och ö l) p å allm ä n plats annat ä n
i samband med till å ten servering av s å dana drycker. L ä nsstyrelsen
i Ä J.vsborgs l ä n f ö rklarade sig
under h ä nvisning till 7 § andra stycket AOst f ö rhindrad att fastst ä lla ä ndringen och anf ö rde
f ö ljande. L ä nsstyrelsen ä r
medveten om att problem med alkoholmissbruk ä r
av den omfattningen och tar sig s å dana
uttryck att det f ö r kommunerna kan vara n ö dv ä ndigt att ä ven i ordningsh ä nseende
vidta de å tg ä rder som lagstiftningen ger m ö jligheter
till. L ä nsstyrelsen delar d ä rf ö r helt den
uppfattningen att • alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats i
stor utstr ä ckning b ö r kunna f ö rbjudas
om f ö rh å llandena ä r s å dana att ett beslut h ä rom p å fordras av kommunerna. L ä nsstyrelsen ä r
beredd att i s å dana fall l å ta ett f ö rbud
i lokal ordningsstadga generellt omfatta sprit, vin och stark ö l. I och f ö r
sig har l ä nsstyrelsen f ö rst å else f ö r de sociala myndigheternas, pol i smyndigheternas
och skolmyndigheternas ö nskan om f ö rbud mot f ö rt ä ring ä ven av ö l p å allm ä n plats. Ett generellt s å dant f ö rbud
skulle dock vara stridande mot g ä llande till ä mpning av 7 §
andra stycket AOst, eftersom det inte bed ö ras
som uteslutet att ö l kan intas p å allm ä n plats
under s å dana former att ett ingripande d ä remot m å ste
anses utg ö ra en obefogad inskr ä nkning i den enskildes frihet. L ä nsstyrelsen anser sig d ä rf ö r ej ha m ö jlighet att fastst ä lla ett generellt f ö rbud i lokal
ordningsstadga som ä ven omfattar ö l. D ä remot b ö r det enligt l ä nsstyrelsens
mening vara m ö jligt att inf ö ra ett s å dant
f ö rbud begr ä nsat till n å gon
s ä rskilt angiven allm ä n plats i kommunen om det finns starka sk ä l f ö r en s å dan å tg ä rd. - Regeringen, som f ö rklarade sig

Prop.
1982/83:9 55

dela l ä nsstyrelsens
bed ö mning, l ä mnade besv ä ren
utan bifall (regeringsbeslut den 19 mars 1981, nr 6).

Regeringsr ä tten har ä ven n ä r det g ä ller f ö reskrifter
om krav p å tillst å nd f ö r yrkesm ä ssig fotografering p å allm ä n plats samt s.k. upplockningstv å ng f ö r hund ä gare funnit att f ö reskrifter
som inte begr ä nsats lokalt till viss del eller
vissa delar av kommunen, exempelvis till omr å den
med utpr ä glad stadskarakt ä r, . innefattat on ö digt tv å ng p å allm ä nheten, (se t.ex. RA 1977 Bb. 107,
regeringsr ä ttens dom den 19 september 1980 i
m å l 2934/79).

4.3 Ingripanden enligt andra f ö rfattningar ä n
AOst

4.3.1 Ansvarsregler m.m.

I 16 kap. 15 §
brottsbalken (BrB) fanns tidigare en straffbest ä mmelse f ö r fylleri. Den som p å allm ä n plats,
utom- eller inomhus, upptr ä dde berusad av alkoholhaltiga
drycker eller av annat ä n alkoholhaltiga drycker s å att det framgick av hans å tb ö rder eller
tal kunde s å lunda d ö mas f ö r.fylleri
till b ö ter, h ö gst 500 kr.

Med allm ä n plats avs å gs i lagrummet allm ä n plats i BrB:s mening, dvs. omr å de
som ä r uppl å tet f ö r eller annars
frekventeras av allm ä nheten. Som allm ä n plats ans å gs
s å ledes ä ven t å g, b å tar, hotell, restauranger o.d. i den m å n och under den tid allm ä nheten hade tilltr ä de dit, d ä remot inte enskilda platser eiler skog
och mark.

Prop. 1982/83:9 56

Omh ä ndertagande av den berusade kunde
ske med st ö d av f ö rordningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.
Den omh ä ndertagne f ö rvarades regelm ä ssigt
i polisarrest f ö r tillnyktring.

Den av å lder g ä llande kriminaliseringen av fylleri blev med tiden
alltmer ifr å gasatt som ett verksamt medel f ö r att motverka alkoholmissbruk och avh å lla berusade personer fr å n att upps ö ka
allm ä nna platser. Genom lagstiftning å r 1976 (prop. 1975/76:113, JuU 1975/76:37, rskr
1975/76:351) avkriminaliserades fylleriet och upph ä vdes f ö rordningen
mot fylleri och dryckenskap. Samtidigt antogs lagen (1976:511) om omh ä ndertagande av berusade personer m.m. (LOB). Lagen f ö reskriver att polisman f å r omh ä nderta den
som p å allm ä n plats, utom- eller inomhus, antr ä ffas
berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, om han till f ö ljd av berusningen ä r ur st å nd att taga v å rd om sig eller annars utg ö r en fara f ö r
sig sj ä lv eller annan. Omh ä ndertagande f å r
ocks å ske, om den berusade antr ä ffas i port, trappuppg å ng eller liknande utrymme eller annars inom omr å de som gr ä nsar
till allm ä n plats och omst ä ndigheterna ger vid handen att han uppeh å ller sig d ä r
endast tillf ä lligtvis. Den omh ä ndertagne skall regelm ä ssigt friges senast å tta timmar
fr å n omh ä ndertagandet.

Avkriminaliseringen av fylleri hade f ö reslagits av fylleristraffutredningen i bet ä nkandet (SOU 1968:55) Bot eller b ö ter. Utredningen ans å g att det d å varande systemet med omh ä ndertagande och bestraffning av akut berusade
personer representerade ett f ö rlegat
betraktelses ä tt, att den akuta berusningen ur
medicinsk synpunkt var att betrakta som ett sjukdomstillst å nd.

Prop.
1982/83:9 57

och att omh ä ndertagandet
d ä rf ö r borde inriktas p å att bereda
de berusade adekvat v å rd och behandling.

F ö redragande departementschefen ansl ö t sig i prop. 1975/76:113 till utredningens allm ä nna syns ä tt.
Han anf ö rde bl.a. f ö ljande (s. 77 f) . -

Den alltj ä mt kvarst å ende straffbest ä mmelsen
mot fylleri kan emellertid i m å nga
avseenden fungera som ett direkt hinder f ö r
str ä vandena till en mera adekvat v å rd f ö r akut
berusade personer som tas om hand p å
allm ä n plats. Den kan s å lunda bidra till att konservera ett syns ä tt enligt vilket omh ä ndertagandet av en berusad person i varje fall till en del utg ö r en repressiv å tg ä rd. H ä rtill kommer
naturligtvis ocks å de olyckliga konsekvenser f ö r den mera l å ngsiktiga
v å rden som straffet kan leda till s ä rskilt f ö r
å terfallsfyllerister som drabbas av
upprepade b ö tesstraff med å tf ö ljande
indrivning eller indrivningsf ö rs ö k. De ol ä genheter
i dessa och andra avseenden som ä r
f ö renade med fylleristraffet har sedan
l ä nge varit k ä nda.

N ä r man i olika sammanhang har
diskuterat kriminaliseringen av fylleriet, torde det vidare sedan l å ng tid tillbaka allm ä nt ha ansetts att b ö tesstraffet
inte ä r n å got effektivt medel att motverka alkoholmissbruk. Fylleristraffet har
v ä l snarare bed ö mts ha sitt ber ä ttigande
som ett medel att avh å lla berusade fr å n att upps ö ka
allm ä nna platser. Det har tidigare
ibland gjorts g ä llande att straffet ocks å kunde ha en mera allm ä nt å terh å llande effekt n ä r det g ä ller tillf ä llighetsmissbrukare
och att det med h ä nsyn h ä rtill skulle fylla en viss funktion som nykterhetspolitiskt
instrument. Som har p å visats av fylleristraffutredningen
torde emellertid kriminaliseringen numera knappast i och f ö r sig kunna anses ha n å gra i egentlig mening preventiva effekter. Den s.k.
moralbildande verkan som man ibland har talat om n ä r det g ä ller
fylleristraffet uppn å s b ä tt-.re p å annat s ä tt, fr ä mst
genom uppfostran och information i alkoholfr å gan.

En fr å ga som under lagstiftningsarbetet
tilldrog sig s ä rskilt intresse g ä llde gr ä nsdragningen
mellan fylleri och f ö rargelsev ä ckande beteende. F ö r f ö r ä r-

Prop. 1982/83:9 58

gelsev ä ckande
beteende kan enligt 16 kap. 16 § BrB den d ö mas som f ö r
oljud p å allm ä n plats eller eljest offentligen beter sig p å s ä tt som ä r ä gnat att v ä cka f ö rargelse hos
allm ä nheten. Straffet ä r b ö ter, h ö gst 500 kr. (Enligt SFS 1980:1133 och 1981:85 h ö js straffmaximum den 1 januari 1982 till 1 000 kr.)
Fr ä n olika h å ll uttalades farh å gor
f ö r att avkriminaliseringen av
fylleri skulle bli verkningsl ö s genom att
å tal i st ä llet v ä cktes
f ö r f ö rargelsev ä ckande beteende. Enligt d å varande praxis ans å gs n ä mligen fylleri i allm ä nhet tillfullo bestraffat med till ä mpning av fylleriparagrafen, ä ven om fylleristens beteende var s å dant att det i och f ö r sig var ä gnat att.v ä cka allm ä n
f ö rargelse. Den fyllerist som upptr ä dde f ö rargelsev ä ckande genom att t.ex. skr ä na, antasta f ö rbipas-
• serande eller l ä gga sig p å
g å ngbanan å talades s å ledes
endast f ö r fylleri. F ö r att fylleristen skulle kunna d ö mas ä ven f ö r f ö rargelsev ä ckande beteende fordrades att n å got f ö rargelsev ä ckande moment tillkom ut ö ver sj ä lva
berusningen och de typiska yttringarna av denna.

Fylleristraffutredningen framh ö ll att n å gon
ä ndring i d å varande r ä ttspraxis
inte var avsedd. F ö r f ö rargelsev ä ckande beteende borde d ä rf ö r d ö maS bara i fall d ä r
man tidigare d ö mt f ö r fylleri och f ö rargelsev ä ckande beteende i konkurrens.

Departementschefen understr ö k i prop. 19.75/76:113 att brottsbeskrivningen i best ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande beteende aldrig kunde ges den inneb ö rden att berusningen som s å dan skulle falla under lagrummet. Detsamma m å ste g ä lla s å dana inslag i den berusades upptr ä dande som typiskt sett hade ett omedelbart samband
med berusningen och som inte tog sig n å gra

Prop. 1982/83:9 59

mera uppseendev ä ckande
eller st ö rande uttryck. En riktpunkt vid
till ä mpningen borde vara att best ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande beteende ans å gs till ä mplig i s å dana fall d ä r
dittills best ä mmelserna om fylleri och f ö rargelsev ä ckande
beteende brukat å beropas i konkurrens.
Departementschefen h ä nvisade ocks å till best ä mmelsen
om ofredande i 4 kap. 7 § BrB.

De h ä r å tergivna motivuttalandena har under senare å r f å tt betydelse
f ö r de allm ä nna domstolarnas bed ö mning av fr å gan om alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats -
utan andra inslag av st ö rande upptr ä dande -kan anses falla inom ramen f ö r straffbart f ö rargelsev ä ckande beteende. Hovr ä ttspraxis har d ä rvid g å tt i skilda riktningar. Fr å gan har nyligen pr ö vats av h ö gsta domstolen (HD) i en dom den 5
november 1981, DB 43. En person hade sittande p å en parksoffa i Sundsvalls centrum druckit sprit direkt ur flaskan. HD
ogillade å talet f ö r f ö rargelsev ä ckande beteende med motiveringen att offentlig
spritf ö rt ä ring kan anses som allm ä nt f ö rargelsev ä ckande
endast om n å got f ö rargelsev ä ckande moment ut ö ver sj ä lva
f ö rt ä ringen tillkommer. Enbart den omst ä ndigheten
att f ö rt ä ringen kan iakttas av ett stort antal m ä nniskor medf ö r inte att beteendet kan anses som
f ö rargelsev ä ckande. HD uttalade vidare f ö ljande.

Uppfattningen om vad som ä r f ö rargelsev ä ckande beteende v ä xlar med tidsf ö rh å llandena. N ä r det g ä ller spritf ö rt ä ring p å
allm ä n plats har fr å gan, om beteendet skall anses f ö rargelsev ä ckande,
f å tt viss belysning i
lagstiftningssammanhang. Med inf ö randet å r 1956 av allm ä nna
ordningsstadgan (1956:617) f ö ljde s å lunda ett s ä rskilt,
straffsanktionerat f ö rbud mot f ö rt ä ring av
rusdrycker vid offentlig tillst ä llning, som
ä ger rum inomhus eller utomhus inom
inh ä gnat omr å de (16 §
andra stycket och 29 § tredje stycket). Motsvarande f ö rbud inf ö rdes
d ä remot inte

Prop.
1982/83:9 60

mot rusdrycksf ö rt ä ring i ö vrigt
p å allm ä n plats. Meningen var att i detta senare h ä nseende varje kommun skulle - med st ö d av 7 §
- sj ä lv f ä best ä mma efter vad som kunde anses
erforderligt genom f ö reskrift i lokal ordningsstadga.
Den omst ä ndigheten att s ä rskilda best ä mmelser
s å lunda inf ö rdes i allm ä nna
ordningsstadgan visar, att vid den tiden offentlig rusdrycksf ö rt ä ring inte
ans å gs utan vidare straffbar s å som f ö rargelsev ä ckande beteende.

Anledning saknas till antagande att n å gon f ö rskjutning
av betydelse numera intr ä tt i det syns ä tt i f ö revarande
h ä nseende som f å r anses ha varit f ö rh ä rskande vid tiden f ö r allm ä nna
ordningsstadgans tillkomst. I sammanhanget kan n ä mnas, att man i samband med fylleristraffets avskaffande å r 1976 inte avs å g
att å stadkomma n å gon ä ndring i fr å ga om till ä mpningsomr å det f ö r best ä mmelsen i 16 kap. 16 § brottsbalken om f ö rargelsev ä ckande beteende.

Det anf ö rda ger vid
handen, ä tt det f ö r att offentlig spritf ö rt ä ring skall
betraktas som f ö rargelsev ä ckande beteende kr ä vs att n å got f ö rargelsev ä ckande moment tillkommer ut ö ver sj ä lva
f ö rt ä ringen. S å kan vara fallet exempelvis om den
drickande samtidigt skr ä nar, antastar f ö rbipasserande eller l ä gger sig p å g å ngbanan (jfr NJA II 1976
s. 528). Detsamma kan ocks å g ä lla om sj ä lva f ö rt ä ringen sker p å ett s ä rskilt
utmanande s ä tt. Vidare kan utan att n å got s ä rskilt handlingsmoment
tillkommer omst ä ndigheterna i ö vrigt vara s å dana
att f ö rt ä ringen m å ste anses ä gnad att v ä cka
f ö rargelse, t.ex. om f ö rt ä ringen sker
i n ä rheten av en begravningsceremoni.

Ingripande mot ordningsst ö rningar p å bl.a. allm ä nna platser kan ä ven
ske med st ö d av 3 § lagen (1973:558) om tillf ä lligt omh ä ndertagande
(LTO). Enligt lagrummet kan den som genom sitt upptr ä dande st ö r
allm ä n ordning eller utg ö r en omedelbar fara f ö r denna omh ä ndertas av polisman. Omh ä ndertagande kan ske ä ven n ä r det beh ö vs f ö r att avv ä rja straffbelagd handling. Tiden f ö r omh ä ndertagande
f å r inte ö verstiga sex timmar.

Prop.
1982/83:9 61

4.3.2 Beslag och f ö rverkande
m.m.

Allm ä nna best ä mmelser om beslag finns i 27 kap. r ä t-teg å ng.sbalken (RB)
. Enligt 1 § kan f ö rem å l som sk ä ligen kan antas ha betydelse f ö r utredning om brott eller vara genom brott n å gon avh ä nt
eller p å grund av brott f ö rverkat tas i beslag. Beslut om beslag fattas av
unders ö kningsledare eller å klagare. Ä ven
enskild polisman kan besluta om beslag. Han skall d å skyndsamt anm ä la
beslaget till unders ö kningsledare eller å klagare, som omedelbart skall pr ö va om beslaget skall best å (4 § ). Å tal skall i allm ä nhet
v ä ckas inom en m å nad efter det att beslaget verkst ä lldes (7 § )
.

Best ä mmelser om f ö rverkande ges i 36 kap. BrB. Enligt 2 § kan bl.a. egendom som anv ä nts som hj ä lpmedel
vid brotf enligt BrB och egendom med vilken har tagits befattning som utg ö r s å dant brott f ö rklaras f ö rverkad,
om det ä r p å kallat till f ö rebyggande av brott eller om s ä rskilda sk ä l
i ö vrigt finns f ö r f ö rverkande.
Vissa av de allm ä nna f ö rverkandebest ä mmelserna i 36 kap. anses till ä mpliga ä ven
utanf ö r BrB. Detta g ä ller bl.a. f ö reskriften
i 4 § att f ö rverkande p å
grund av brott av egendom kan ske hos g ä rningsmannen
eller annan medverkande vid brottet endast om egendomen vid brottstillf ä llet tillh ö rde
n å gon av dem. Om annan f ö rfattning inneh å ller
avvikande f ö reskrift, g ä ller dock denna.

I de speciella fall d ä r
offentlig alkoholf ö rt ä ring kan bed ö mas som f ö rargelsev ä ckande
beteende ger de allm ä nna best ä mmelserna om beslag och f ö rverkande i RB och BrB m ö jlighet att omh ä nderta
alkoholdrycker som anv ä nts som hj ä lpmedel vid brottet. Best ä mmel-

Prop. 1982/83:9 62

serna kan emellertid inte grunda n å gon r ä tt till omh ä ndertagande av alkohol som f ö rt ä rs p å allm ä n plats i
strid mot f ö rbud i lokal ordningsstadga.

Av s ä rskilt intresse i detta sammanhang ä r lagen (1958:205) om f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. (f ö rverkandelagen). Enligt lagen kan alkoholhaltiga
drycker och andra berusningsmedel som p å tr ä ffas hos den som i berusat tillst å nd gjort sig skyldig till vissa milit ä ra brott ( ö vergivande
av post och onykterhet i tj ä nsten) eller
hos den som brutit mot bl.a. 4 §
trafikbrottslagen (rattfylleri och rattonykterhet) f ö rklaras f ö rverkade,
s å vida inte s ä rskilda sk ä l
talar d ä remot. Vid bl.a. trafikonyk-terhetsbrotten
kan f ö rverkande ske ä ven av berusningsmedel som p å tr ä ffas hos n å gon som medf ö ljt
vid tillf ä llet under f ö ruts ä ttning att
berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda, ä ven f ö r g ä rningsmannen. Spritdrycker, vin och stark ö l som medf ö rts
vid offentlig tillst ä llning i strid mot g ä llande best ä mmelser
kan ocks å f ö rverkas (1 § ).

F ö r beslag av berusningsmedel g ä ller vissa avvikelser fr å n de allm ä nna
reglerna i RB. M ö jlighet finns bl.a.-att omedelbart
f ö rst ö ra egendomen, om v ä rdet ä r ringa eller f ö rst ö randet av annan anledning ä r f ö rsvarligt. I
annat fall kan egendomen genast s ä ljas
p å vissa i lagen n ä rmare angivna s ä tt.
Beslut om f ö rst ö rande eller f ö rs ä ljning meddelas av unders ö kningsledare,
å klagare eller - i fall d ä r f ö runders ö kning inte beh ö vs
- av polismyndigheten. Om beslaget g å r
å ter sedan egendomen s å lts eller f ö rst ö rts, utg å r
ers ä ttning av allm ä nna medel enligt å klagarens
beslut. Beslutet kan ö verklagas hos r ä tten (2 §
1). rb:s regler om tid f ö r å tals v ä ckande g ä ller
i allm ä nhet inte (2 § 2).

Prop. 1982/83:9 63

Fr å gan om f ö rverkande enligt lagen kan pr ö vas av domstol men kan ä ven tas upp i straff ö rel ä ggande eller - vid ö vertr ä delse av 16 § andra stycket AOst -i f ö rel ä ggande av
ordningsbot. Om f ö rverkande inte f ö relagts och godk ä nts
i samband med straff ö rel ä g gande eller f ö rel ä ggande av ordningsbot och å klagaren
beslutar att inte v ä cka å tal f ö r brottet, har å klagaren att pr ö va
om f ö rverkande av beslagtagen egendom ä nd å skall ske.
Den som ä r missn ö jd med beslutet kan inom viss tid anm ä la missn ö je.
Om s å sker skall å klagaren antingen h ä va beslaget eller v ä cka talan om
f ö rverkande inom viss tid. I annat
fall g å r beslaget å ter (2 §
3) .

Enligt 3 § g ä ller att egendom som f ö rklarats f ö rverkad enligt lagen skall f ö rst ö ras eller s ä ljas i den m, å n
detta inte redan har skett.

I prop. 1958:80, som l å g
till grund f ö r lagen, klargjordes att med "alkoholhaltiga
drycker", avs å gs spritdrycker, vin, stark ö l och ö l
men inte l ä tt ö l.

Enligt f ö rverkandelagen
kan å klagaren s å ledes besluta om f ö rverkande ä ven i fall d ä r å tal inte v ä cks. Detta f ö rfarande
ans å gs vid lagens tillkomst v ä rdefullt inte minst med h ä nsyn till de vid denna tid å terkommande fyllerifallen d ä r å talseftergift
meddelades enligt nykterhetsv å rdslagstiftningen.
Genom lagen inf ö rdes ocks å m ö jlighet till
f ö rverkande av alkohol som medf ö rts vid offentlig tillst ä llning. Departementschefen menade (prop. s. 13) att
det b ö tesstraff som tidigare utgjorde den
enda p å f ö ljden vid ö vertr ä delse av f ö rbudet
inte.var tillr ä ckligt f ö r att effektivt uppr ä tth å lla f ö rbudet. Effekten av f ö rbudet
skulle d ä rf ö r bli avsev ä rt st ö rre, om detta f ö r-

Prop. 1982/83:9 64

knippades med en m ö jlighet
att f ö rklara dryckerna f ö rverkade.

S ä rskild m ö jlighet till beslag och f ö rverkande av alkoholdrycker fr å n ungdomar finns i LHD. I lagen f ö reskrivs en l ä gsta
å lder f ö r ink ö p av alkoholhaltiga
drycker, n ä mligen 20 å r vid detaljhandel med spritdrycker, vin och stark ö l och 18 å r
vid detaljhandel med ö l. Det ä r f ö rbjudet dels
att s ä lja alkohol till den.som inte kan
antas ha uppn å tt f ö reskriven å lder, dels att som ombud o.d. eller
genom g å va eller l å n anskaffa alkoholdrycker till den som inte sj ä lv har r ä tt
att k ö pa s å dana drycker (11 och 12 §§ ).

Ö vertr ä delser av f ö rbuden
bestraffas som olovlig dryckeshantering respektive olovligt anskaffande av alkoholdrycker.
Dryckerna kan f ö rverkas enligt 79 § . F ö rverkandelagens
f ö rfaranderegler skall d å g ä lla i till ä mpliga delar, vilket bl.a. inneb ä r att polisman kan beslagta dryckerna.

Ett mera forml ö st
f ö rfarande vid omh ä ndertagande av alkoholdrycker f ö rekommer enligt LOB och vissa v å rdf ö rfattningar.
I 8 S LOB f ö reskrivs att alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel' som p å tr ä ffas hos den omh ä ndertagne
skall fr å ntas denne om inte s ä rskilda sk ä l
talar d ä remot. Egendomen skall d ä refter s ä ljas
eller f ö rst ö ras i enlighet med 3 § f ö rverkandelagen. N å gon
m ö jlighet att f ö ra talan, mot beslutet om omh ä ndertagande av alkoholen finns inte enligt LOB.

F ö rverkandelagen g ä llde tidigare ä ven
mot den som gjort sig skyldig till fylleri. Fylleristraffutredningen fann det
sj ä lvklart att den som omh ä ndertogs

Prop. 1982/83:9 65

enligt den f ö reslagna
nya lagen skulle l ä mna fr å n sig medf ö rda
alkoholdrycker och att spriten inte skulle å terl ä mnas d å
omh ä ndertagandet upph ö rde. N ä r
å klagarens befattning med
fyllerifallen upph ö rde, var det angel ä get att å stadkomma
ett f ö rfarande som medf ö rde att alkoholen kunde omh ä ndertas och f ö rst ö ras p å ett smidigt
och enkelt s ä tt utan n å got formellt beslags- och f ö rverkandef ö rfarande.
Utredningen fann h ä rvid en l ä mplig f ö rebild
i 63 § nykterhetsv å rdslagen (1954:579). I paragrafen f ö reskrivs att alkoholhaltiga drycker som p å tr ä ffas hos den
som ä r f ö rem å l f ö r vissa å tg ä rder enligt lagen f å r omh ä ndertas av polisman eller av f ö rest å ndare f ö r v å rdanstalt.
Egendomen skall sedan s ä ljas eller f ö rst ö ras enligt 3
§ f ö rverkandelagen. F ö reskrifter av samma inneb ö rd finns i 88 a §
barnav å rdslagen (1960:97) och i 63 § lagen (1974:203) om kriminalv å rd i anstalt.

4.4 Fr å gans
tidigare behandling

4.4.1 1970 å rs
f ö rslag

I en inom justitiedepartementet å r 1970 uppr ä ttad
■promemoria (Stencil Ju 1970:7) ang. vissa fr å gor om f ö rverkande
av alkoholhaltiga drycker f ö reslogs bl.a.
inf ö randet av m ö jlighet att beslagta och f ö rverka rusdrycker som hade f ö rekommit i samband med ö vertr ä delse av f ö rbud i lokal ordningsstadga mot rusdrycksf ö rt ä ring. I
promemorian anf ö rdes att g ä rningen visserligen i vissa fall kunnat bed ö mas som f ö rargelsev ä ckande beteende varvid f ö rverkande kunnat ske med st ö d av BrB. Det fick emellertid anses vara angel ä get att ett ingripande kunde ske i omedelbart
samband med ö vertr ä delsen genom att rusdrycker togs i beslag

5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 66

ä ven
i situationer d å handlingen inte bed ö mdes som f ö rargelsev ä ckande beteende. F ö rslaget ledde inte till lagstiftning.

4.4.2 Alkoholpolitiska utredningens f ö rslag

F ö rslag om f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats och om m ö jlighet till beslag och f ö rverkande i samband h ä rmed togs n å gra å r senare upp av alko-holpolitisV;a utredningen ( Ä PU). APU, som tillsattes å r 1965, avl ä mnade
å r 1974 bet ä nkandet (SOU 1974:90-93) Alkoholpolitik med f ö rslag till ett samlat alkoholpolitiskt program.
Alkoholpolitikens huvudsyfte - att å stadkomma
å terh å llsamma alkoholvanor - skulle uppn å s
genom ett antal av utredningen uppst ä llda
delm å l. Ett s å dant delm å l
var att verka f ö r alkoholfria milj ö er och umg ä ngesformer.
I detta syfte f ö reslog APU inf ö randet av ett vidstr ä ckt f ö rbud mot offentlig alkoholf ö rt ä ring i en ny
6 a § i AOst. Best ä mmelsen hade i f ö rslaget
f ö ljande lydelse.

A allm ä n plats
eller eljest å plats, utom- eller inomhus, som ä r uppl å ten
f ö r allm ä nheten och d ä r
m ä nniskor brukar uppeh å lla sig, m å
spritdrycker, vin eller stark ö l ej f ö rt ä ras annat ä n i samband med till å ten servering d ä rav eller d å polismyndigheten med h ä nsyn till s ä rskilda
omst ä ndigheter medgivit det.

Ö vertr ä delse av f ö rbudet
skulle enligt f ö rslaget kunna medf ö ra b ö ter, h ö gst 500 kr, och f ö rverkande
av dryckerna. Best ä mmelsen om f ö rverkande borde enligt APU tas in i 1 § tredje stycket f ö rverkandelagen.

Prop. 1982/83:9 67

Som motivering f ö r
f ö rslaget anf ö rde APU f ö ljande.

Vad "h ä refter g ä ller f ö rt ä ringen av alkoholdrycker p å allm ä n plats ä r det som bekant numera inte ovanligt att s å dana drycker, inte minst mellan ö l, dricks p å
allm ä n plats. Detta kan framkalla allm ä n otrivsel bland dem som uppeh å ller sig i n ä rheten.
Det kan ocks å bidra till nerskr ä pningen p å
gator och torg.

Dylik offentlig alkoholf ö rt ä ring ä r i regel inte f ö rbjuden. Dels kan emellertid i
lokala ordnings-stadgor eller reglementen f ö r
sp å rv ä gsf ö retag o.d. meddelas best ä mmelser om f ö rbud
mot dylik f ö rt ä ring, dels kan f ö rt ä ringen i det enskilda fallet bed ö mas
som f ö rargelsev ä ckande beteende. Det har emellertid varit ganska s ä llsynt att f ö rseelser
mot s å dana lokala best ä mmelser p å talats.
Inte heller har annat ä n i undantagsfall v ä ckts talan f ö r
f ö rargelsev ä ckande beteende.

Den 1 oktober 1973 har i ordningsstadgan f ö r tunnel-bane-, sp å rv ä gs- och busstrafiken i Stockholms l ä n f ö reskrivits f ö rbud mot f ö rt ä ring av spritdrycker, vin och maltdrycker. Ö vervakningen av de nya best ä mmelsernas efterlevnad har enligt uppgifter fr å n polismyndigheten i Stockholm lett till v ä sentliga f ö rb ä ttringar i fr å ga
om ordningen och trevnaden p å dessa
kommunikationsmedel.

Enligt vad som anf ö rts
i kap. 11 b ö r alkoholpolitiken verka f ö r att skapa alkoholfria milj ö er. Det b ö r
ö verv ä gas om man inte som ett led i denna str ä van b ö r f ö rbjuda konsumtion av alkoholdrycker p å allm ä n plats. En inv ä ndning som kan resas mot en s å dan å tg ä rd ä r, att det
kan bli s å sv å rt att f å f ö rbudet å tlytt att polisen finner det l ö nl ö st att
ingripa mot ö vertr ä delser. Erfarenheterna fr å n
de nyss redovisade f ö rh å llandena i Stockholm tyder dock p å
att det ä r m ö jligt att betydligt minska de ol ä genheter
som sammanh ä nger med den utbredda f ö rt ä ringen av
alkoholdrycker p å allm ä n plats. Enligt APU:s mening b ö r
f ö rbudet endast omfatta spritdrycker,
vin och stark ö l. F ö rt ä ring av mellan ö l p å allm ä n plats kan inte s ä gas alltid vara st ö tande eller
medf ö ra ol ä genheter. Uppst å r s å dana ol ä genheter finns m ö jligheter att f ö rbjuda
f ö rt ä ringen i lokala ordningsstadgor.

APU f ö resl å r allts å , att i allm ä nna ordningsstadgan inf ö rs en best ä mmelse,
enligt vilken det skall vara f ö rbjudet att
dricka spritdrycker, vin eller stark-

Prop. 1982/83:9 68

ö l
p å allm ä n plats. F ö rseelse mot f ö rbudet b ö r
bestraffas med penningb ö ter, varj ä mte drycken b ö r
kunna tas i beslag och sedermera f ö rverkas.
Inte minst sistn ä mnda m ö jlighet b ö r
kunna utg ö ra ett effektivt medel att f å f ö rbudet å tlytt. - - -

Hed uttrycket allm ä n
plats har APU d ä rvid avsett inomhus eller utomhus
bel ä gna platser som ä r uppl å tna
f ö r eller eljest i n å gon omfattning bes ö ks av allm ä nheten. Best ä mmelsen b ö r
med h ä nsyn till sitt syfte inf ö ras i AOst. P å
grund av den betydelse begreppet allm ä n
plats givits i AOst har f ö rbudet angetts att g ä lla p å allm ä n plats eller eljest p å plats, utom- eller inomhus, som ä r
uppl å ten f ö r allm ä nheten och d ä r m ä nniskor
brukar uppeh å lla sig.

APU:s f ö rslag om f ö rt ä ringsf ö rbud omfattade s å ledes
allm ä nna platser i s å v ä l AOst:s
mening som BrB:s mening. Ä ven platser som i lokala
ordningsstadgor likst ä llts med allm ä n plats torde ha omfattats av det f ö reslagna f ö rbudet.
F ö rslaget gick h ä rigenom betydligt l ä ngre ä n g ä llande lokala f ö reskrifter och avvek ocks å fr å n vad som f ö rordats i tidigare sammanhang.

F ö rslaget om f ö rt ä ringsf ö rbud avstyrktes vid remissbehandlingen av RA, RPS, l ä nsnykterhetsn ä mnden
i Malm ö hus l ä n, l ä nsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Blekinge och V ä stmanlands l ä n samt Sveriges kommunaltj ä nstemannaf ö rbund,
Sveriges socionomf ö rbund och TCO. Som sk ä l h ä rf ö r å beropades
den ringa effekt som f ö rslaget kunde f å om det genomf ö rdes.
N å gra remissinstanser tillstyrkte
emellertid det f ö reslagna f ö rbudet och kr ä vde
dessutom att ä ven ö l skulle innefattas i detta.

APU:s f ö rslag till alkoholpolitisk
reform utsattes ä ven i ö vrigt f ö r
stark kritik vid remissbehandlingen. Med anledning h ä rav tillsattes å r
1976 be-

Prop. 1982/83:9 69

redningsgruppen f ö r
fr å gor avseende alkoholpolitiken.
Beredningsgruppen fick i uppdrag att p å
.grundval av APU:s f ö rslag och remissyttrandena h ä r ö ver utarbeta
ett samlat underlag f ö r regeringens st ä llningstagande till de alkoholpolitiska fr å gorna. Beredningsgruppen redovisade sina ö verv ä ganden i en
rapport (DsS 1977:1), vilken lades till grund f ö r 1977 å rs alkohollagstiftning. F ö rslaget om f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats å terkom inte i beredningsgruppens
bet ä nkande.

4.4.3 Departementspromemoria å r 1979

I en inom socialdepartementet den 4 september 1979 uppr ä ttad promemoria, PM om å tg ä rder mot
missbruk av alkohol och narkotika, redovisas ett å tg ä rdsprogram i 13 punkter mot
alkohol- och narkotikamissbruk. I promemorian anf ö rs bl.a. f ö ljande.

Missbruket av alkohol och narkotika har l ä nge varit v å rt
allvarligaste sociala problem. P å grundval av
riksdagens beslut 1977 om alkoholpolitiken och 1978 om narkotikapolitiken p å g å r ett brett
arbete mot missbruksproblemen. Mot bakgrund av nya alarmerande uppgifter om
alkoholf ö rs ä ljningen redovisas i denna PM regeringens syn p å missbruksproblemen och aktuella och planerade å tg ä rder. - - -

5. Kommunerna har m ö jlighet
att f ö rbjuda f ö rt ä ring av
rusdrycker p å allm ä n plats. I vissa kommuner finns en s å dan best ä mmelse i den lokala ordningsstadgan,
men inte i alla kommuner. Regeringen f ö ruts ä tter att de lagliga m ö jligheterna att stoppa alkoholdrickandet i allm ä nna parker och p å
gator och torg utnyttjas.

4.4.4 Motioner vid 1979/80 å rs riksdag

Som inledningsvis n ä mnts
v ä cktes vid 1979/80 å rs riksdag tv å
motioner i fr å gan.

Prop. 1982/83:9 70

I motionen 1979/80:1020 av Rune Gustavsson m.fl. yrkade
motion ä rerna under h ä nvisning till vad som anf ö rdes i motionen 1979/80:1018 att riksdagen skulle
beg ä ra f ö rslag till lagstiftning inneb ä rande
f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats och
m ö jlighet till f ö rverkande av alkohol hos den som bryter mot ett s å dant f ö rbud.

Motion ä rerna anf ö rde bl.a. att straffbest ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande beteende p å
senare å r visat sig otillr ä cklig d å
det g ä llt att komma till r ä tta med offentlig alkoholf ö rt ä ring. En f ö rklaring till den ö kande alkoholkonsumtionen ä r
att s ö ka i den alltmer accepterande
attityden fr å n samh ä llets sida till alkoholbruket. Det vore enligt
.motion ä rerna d ä rf ö r v ä rdefullt om man ä ven
lagstiftningsv ä gen sk ä rpte samh ä llets
attityd mot alkohol. Detta skulle ä ven
ha ett viktigt normbildande v ä rde, inte
minst f ö r barn och ungdom. Den grundl ä ggande regleringen borde d ä rvid ske i brottsbalken. Avsaknaden av m ö jligheter till f ö rverkande
begr ä nsade polisens m ö jligheter att ingripa mot st ö rande beteende.

I motionen 1979/80:1112 av Bertil Danielsson m.fl. yrkades
att riksdagen skulle beg ä ra f ö rslag till lagstiftning som gjorde det m ö jligt att ta i beslag och f ö rverka
alkohol hos den som i strid mot f ö rbud
i en lokal ordningsstadga f ö rt ä r alkohol p å
allm ä n plats. I motionen framh ö lls att problemen med ordningsh å llningen alltmer hade accentuerats framf ö r allt i de centrala t ä torterna. Samtidigt hade spritmissbruket ö kat. Inte minst unga m ä nniskor drabbades socialt av denna utveckling. Motion ä rerna ans å g
det angel ä get att kommunerna utnyttjade sina
m ö jligheter att i lokala
ordningsstadgor f ö rbjuda spritf ö rt ä ring

Prop. 1982/83:9 71

p å s ä rskilt utsatta platser. Den omst ä ndigheten
att spriten inte kunde beslagtas och f ö rverkas
medf ö rde emellertid att f ö rbuden ofta blev verkningsl ö sa. Enligt motion ä rerna
borde d ä rf ö r f ö rverkandelagen ä ndras s å
att m ö jlighet inf ö rdes till f ö rverkande
av sprit, vin eller stark ö l vid ö vertr ä delse av f ö rt ä ringsf ö rbud i lokal ordningsstadga.

Justitieutskottet inh ä mtade
yttranden ö ver motionerna fr å n riks å klagaren
(som h ö rde ö ver å klagarna i Stockholms, G ö teborgs och Malm ö
å klagardistrikt samt l ä ns å klagarmyndigheterna
i Hallands, Kopparbergs och Norrbottens l ä n),
rikspolisstyrelsen, G ö ta hovr ä tt, socialstyrelsen, l ä nsstyrelserna i Kronobergs,■ G ö teborgs- och Bohus l ä n (som h ö rde kommunstyrelserna i G ö teborgs, M ö lndals
och Uddevalla kommuner), l ä nsstyrelserna i Kopparbergs och
Norrbottens l ä n, ordningsstadgeutredningen, Link ö pings och Gotlands kommuner. Svenska kommunf ö rbundet och Sveriges advokatsamfund. Flertalet
remissinstanser var negativa till f ö rslaget
om en allm ä n straffbest ä mmelse med f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Rikspolisstyrelsen, l ä nsstyrelsen
i G ö teborgs- och Bohus l ä n, Link ö pings
kommun och Gotlands kommun tillstyrkte emellertid f ö rslaget. Flertalet remissinstanser tillstyrkte f ö rslagen om lagstiftning om beslag och f ö rverkande.

Riks å klagaren (RA) uppgav att den
liberalisering i r ä ttspraxis som intr ä tt under senare å r
n ä r det g ä llt att bed ö ma
offentlig alkoholf ö rt ä ring som allm ä nt f ö rargelsev ä ckande f å tt till f ö ljd
att polisen i minskande omfattning rapporterade alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Vad
som beivrades i s å dan ordning torde enligt rA endast vara p å tagligt st ö rande
eller provocerande former av alkoholf ö rt ä ring. rA st ä llde sig dock tveksam till om ett generellt f ö rbud i BrB var det l ä mpligaste s ä ttet

Prop.
1982/83:9 72

att begr ä nsa alkoholf ö rt ä ringen p å allm ä nna platser.
R Ä ans å g att m ö jligheten att i lokal
ordningsstadga meddela f ö rbud mot f ö rt ä ring av alkoholhaltiga
drycker var ett l ä mpligare s ä tt att komma till r ä tta med en del av de problem som motionen 1979/80:1020 behandlade.
Ett s å dant f ö rbud kan visserligen inte meddelas av
nykterhetspolitiska sk ä l utan ifr å gakomma endast om det ä r p å kallat ur ordningssynpunkt. Ett p å denna grund tillkommet f ö rbud torde emellertid enligt rA inneb ä ra att den nykterhetspolitiska aspekten
blir tillgodosedd. Ordningen med lokala f ö rbud
inneb ä r vidare f ö rdelen att s å dana
kan meddelas betr ä ffande s ä rskilt utsatta platser inom kommunerna. RA erinrade
om att de personer som rapporterades f ö r
att ha brutit mot f ö rt ä ringsf ö rbud inte s ä llan torde vara immuna mot ett b ö tesstraff. M ö jlighet
till beslag och f ö rverkande skulle d ä rf ö r enligt R Ä f ö rh ö ja effekten av ett ingripande.

G ö ta hovr ä tt ans å g
det inte antagligt att inf ö randet av ett generellt f ö rbud med straffsanktion i och f ö r sig skulle medf ö ra
att alkoholmissbruket minskade. F ö rbudet
skulle dessutom sv å rligen kunna uppr ä tth å llas med de
resurser som stod till buds. Hovr ä tten
menade att f ö rslaget om beslag och f ö rverkande var ä gnat
att inge bet ä nkligheter, ä ven om effekten av ett ingripande s ä kerligen skulle bli st ö rre med m ö jligheter till beslag och f ö rverkande av alkohol. Den s ä rskilda r ä ttsverkan
skulle n ä mligen inte intr ä da ö verallt utan
vara beroende av den bed ö mning som vederb ö rande kommun hade gjort. Eftersom f ö rverkande innebar ett inte obetydligt ingrepp mot
den enskilde, kunde det framst å som or ä ttvist att ett visst handlande skulle f å f ö rverkande
till f ö ljd p å en plats men inte p å en annan.

L ä nsstyrelsen i Kronobergs l ä n pekade p å
de avgr ä ns-ningsproblem som med n ö dv ä ndighet
skulle uppkomma vid ett generellt f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring. De kontroll å tg ä rder som skulle kunna bli n ö dv ä ndiga f ö r
att ö vervaka efterlevnaden av f ö rbudet skulle kunna upplevas som ett intr å ng i den personliga integriteten.

L ä nsstyrelsen i G ö teborgs-och Bohus l ä n tillstyrkte f ö rslaget och menade att straffbest ä mmelsen borde tas in i BrB. G ä rningsbeskrivningen borde dessutom utformas s å att brottet t ä ckte
inte endast f ö rt ä ring utan ä ven s å dant innehav av rusdryck, t.ex. ö ppnad
ö lburk eller butelj, som visade att
f ö rt ä ring p å -

Prop. 1982/83:9 73

gick. L ä nsstyrelsen
framh ö ll att ett ingripande mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats inte
endast kunde betraktas som en ordningsfr å ga.
Den f ö reslagna lagstiftningen skulle■n ä mligen helt rikta sig mot personer med allvarliga
alkoholproblem och ungdomar med alkoholvanor som gjorde dem till alkoholmissbrukare.
S ä rskilda st ö djande å tg ä rder borde d ä rf ö r samtidigt s ä ttas
in.

L ä nsstyrelsen i Kopparbergs l ä n fann att ett allm ä nt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats inte
var f ö renligt med de tankeg å ngar som l å g
bakom fylleristraffets avskaffande. Det torde vara tillr ä ckligt att tillgripa straffr ä ttsliga sanktioner mot ordningsst ö rande beteende p å
allm ä n plats. Att kriminalisera redan f ö rt ä ringen var d ä remot varken n ö dv ä ndigt eller l ä mpligt.

Kommunf ö rbundet ans å g att varje enskild kommun borde f å ta st ä llning
till om ett f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats beh ö vdes i den kommunen.

Sveriges advokatsamfund anf ö rde att m ö jligheten f ö r kommunerna att i lokala ordningsstadgor f ö rbjuda alkoholf ö rt ä ring p å
s ä rskilt utsatta platser torde vara
tillfyllest. Samfundet avstyrkte d ä rf ö r f ö rslaget.

Utskottet anf ö rde
f ö ljande (JuU 1980/81:6 s. 12)

Vid st ä llningstagande
till motions ö nskem å let om inf ö rande av ett generellt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats vill utskottet till en b ö rjan erinra om de bed ö mningar som l å g till grund f ö r avskaffandet av straffansvaret f ö r fylleri å r
1976. Bestraffningen av akut berusade personer ans å gs s å lunda
representera ett f ö rlegat betraktelses ä tt. Den akuta berusningen ans å gs b ö ra betraktas
som ett sjukdomstillst å nd, och ett omh ä ndertagande borde ta sikte p å att bereda de berusade adekvat v å rd och behandling.

Dessa bed ö mningar ä ger enligt utskottets mening alltj ä mt sin giltighet, och de talar mot att man nu å terigen tillgriper generella straffr ä ttsliga medel i ka.mpen mot alkoholmissbruket. Mot
ett f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats
talar ocks å

Prop. 1982/83:9 74

de lagtekniska sv å righeter
som reser sig n ä r det g ä l;-ler att best ä mma
omfattningen av f ö rbudet och, s å som framh å llits
under remissbehandlingen, de sv å righeter som
uppst å r n ä r det g ä ller att i praktiken uppr ä tth å lla f ö rbudet.

En annan sak ä r
att det fr å n ordningssynpunkt kan finnas
starka sk ä l att ingripa mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. En
s å dan m ö jlighet finns ocks å genom
straffbest ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande
beteende och genom m ö jligheten f ö r kommunerna att f ö rbjuda alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats i lokala ordningsstadgor .

Sammantaget finner utskottet att yrkandet i motion 1020 om
f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats inte
b ö r vinna riksdagens bifall.

N ä r det g ä ller ö nskem å let att inf ö ra
en generell m ö jlighet till beslag och f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker hos den som f ö rt ä r s ä dana drycker p å allm ä n plats finner utskottet i likhet med de flesta
remissinstanserna att ett genomf ö rande av en
s å dan reglering skulle underl ä tta ö vervakningen
och efterlevnaden av s å dana f ö rbud mot alkohol f ö rt ä ring som upptagits i lokala
ordningsstadgor.

Inf ö randet av den ifr å gasatta beslags- och f ö rver-kandem ö jligheten kr ä ver ö verv ä ganden fr å n
grundlagssynpunkt. S å dana ö verv ä ganden g ö rs f.n. av ordningsstadgeutredningen, och f ö rst n ä r resultatet
av dem har presenterats ä r det m ö jligt att ta st ä llning
till hur ö nskem å len bakom motionsyrkandena i denna del kan tillgodoses. Ö verv ä ganden av
betydelse f ö r fr å gan kan ocks å komma att g ö ras av det av chefen f ö r socialdepartementet i maj 1980 tillkallade samordningsorganet f ö r alkoholfr å gor.

I avvaktan p å
resultatet av p å g å ende utredningsarbete b ö r
det enligt utskottets mening inte vidtas n å gon
å tg ä rd fr å n riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena
i denna del.

Utskottet hemst ä llde
att riksdagen skulle avsl å motionerna 1979/80:1020 och 1112.
Riksdagen bif ö ll utskottets hemst ä llan.

Prop. 1982/83:9 75

4.4.5 Motion vid 1980/81 å rs riksdag

I motionen 1980/81:1913 av Rune Gustavsson m.fl. yrkades bl.a.
att riksdagen skulle beg ä ra f ö rslag till lagstiftning om f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Motion ä rerna framh ö ll - i motionen 1980/81:1912-att samh ä llet b ö r
sk ä rpa sin attityd mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats, och
att ett generellt f ö rbud mot s å dan f ö rt ä ring d ä rvid
skulle ha ett stort normbildande v ä rde.

Justitieutskottet vidh ö ll
i bet ä nkande (Ju U 1981/82:2) sin bed ö mning fr å n
å r 1980 och framh ö ll att det ä r
i h ö g grad tveksamt om en
kriminalisering av det slag som f ö rordas
i motionen ä r en fr å n alkoholpolitisk synpunkt l ä mplig å tg ä rd. Enligt utskottet ä r en generell, straffr ä ttslig
reglering inte heller p å kallad fr å n ordningssynpunkt. Behovet av att av ordningssk ä l kunna ingripa mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats
torde tillgodoses genom straffbest ä mmelsen
om f ö rargelsev ä ckande beteende och genom den m ö jlighet som kommunerna har att i lokala
ordningsstadgor f ö rbjuda s å dan f ö rt ä ring.

Utskottet hemst ä llde
att riksdagen skulle avsl å motionen 1980/81:1913 i angiven
del. Riksdagen bif ö ll utskottets hemst ä llan.

4.4.6 Samordningsorganet f ö r alkoholfr å gor

Samordningsorganet f ö r
alkoholfr å gor (SAMO), tillsattes den 14 maj
1980. I EAMO:s uppdrag ing å r dels att l ä gga fram f ö rslag
p å kort sikt dels vissa mera l å ngsiktiga uppgifter p å alkoholpolitikens omr å de. SAMO har
avl ä mnat delbet ä nkandet (Ds S 1980:10) Om alkoholpolitiken.

Prop. 1982/83:9 76

F ö retr ä dare f ö r SAMO har vid kontakter med ordningsstadgeutredningen
f ö rklarat att SAMO i avvaktan p å resultatet av utredningens ö verv ä ganden ang å ende alkor holf ö rt ä ring p å
allm ä n plats m.m. inte har f ö r avsikt att sj ä lv
l ä gga fram n å got f ö rslag i fr å gan.

4.5 Utredningen

415.1 Allm ä nna
synpunkter

Under senare å r
har v ä xande kritik riktats mot ordningsl ä get p å vissa allm ä nna platser. Klagom å l har fr ä n olika h å ll f ö rts fram mot
en tilltagande oordning och "nedbusning" som av allm ä nheten upplevs som st ö rande och ibland till och med som skr ä mmande.

Bl.a. fr å n polish å ll har f ö r
utredningen framh å llits att ordningsproblemen i m å nga fall har ett direkt samband med alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Det
ä r en allm ä n erfarenhet att st ö rningar av det slag det h ä r
ä r fr å ga om fr ä mst uppkommer inom vissa centrumomr å den i st ö rre
t ä torter. Grupper av ungdomar eller ä ldre, ofta med alkoholproblem och andra sociala
problem, s ö ker sig till centrala torg, parker,
k ö pcentra osv. d ä r de ö ppet dricker
alkohol.'Ordningsst ö rningar i form av mer eller mindre
handgripligt tiggeri, br å k och slagsm å l ä r en vanlig
f ö ljd av alkoholf ö rt ä ringen. De
kringboende st ö rs, och ofta blir det f ö renat med å tminstone
ett avsev ä rt obehag f ö r allm ä nheten
att vistas p å platser som frekventeras av s å dana grupper. Inte s ä llan f ö rekommer det att vissa platser i s å h ö g girad
domineras av personer av detta slag att allm ä nheten
i stor utstr ä ckning n ö dgas avst å
fr å n att vistas d ä r.

Prop. 1982/83:9 77

De ordningsproblem som har sin grund i offentlig alkoholf ö rt ä ring torde
till stor del bero p å att polisen inte har r ä ttsliga m ö jligheter
att ingripa p å ett tillr ä ckligt tidigt stadium och p å att de sanktionsmedel som st å r till buds inte ä r
tillr ä ckligt effektiva. I skilda f ö rfattningar ges visserligen m ö jlighet till polisingripande vid ordningsst ö rande beteende p å
allm ä n plats. Berusade personer kan s å ledes omh ä ndertas
med st ö d av 1 § LOB, om de till f ö ljd av berusningen ä r ur st å nd att ta v å rd
om sig sj ä lva eller annars utg ö r fara f ö r
sig sj ä lva eller andra. Ä ven alkohol som p å tr ä ffas hos den berusade kan d å tas om hand. Den som st ö r allm ä n
ordning eller utg ö r en omedelbar fara f ö r denna kan omh ä ndertas
enligt 3 § LTO, om det ä r n ö dv ä ndigt f ö r
att uppr ä tth å lla ordningen. Ingripande med st ö d
av dessa best ä mmelser torde emellertid inte kunna
ske p å ett s å tidigt stadium som skulle beh ö vas f ö r att hindra
att obehag och ol ä genheter av det slag som nyss har n ä mnts uppkommer. Ingripande synes med andra ord
normalt kunna ske f ö rst n ä r ordningen redan blivit p å tagligt
st ö rd. Enligt 2 § polisinstruktionen har polisen ett allm ä nt å liggande att
uppr ä tth å lla allm ä n ordning och s ä kerhet och att hindra att den allm ä nna ordningen och s ä kerheten st ö rs genom brott eller p å annat.s ä tt.
Hur l å ngt polisens befogenhet att ingripa
med st ö d av 2 § polisinstruktionen str ä cker sig f å r dock anses oklart. H ä rtill kommer att best ä mmelsen inte ä r f ö renad med n å gra s ä rskilda sanktionsmedel.

Alkohol f ö rt ä ring p å
allm ä n plats kan under vissa f ö ruts ä ttningar
beivras som f ö rargelsev ä ckande beteende. Beslag och f ö rverkande av alkoholen kan d å f ö lja enligt reglerna
i RB och BrB. Med h ä nsyn till utvecklingen av r ä ttspraxis framst å r
dock m ö jligheterna

Prop. 1982/83:9 78

till ett ingripande med st ö d av straffbest ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande
beteende som begr ä nsade. Omst ä ndigheterna kring alkohol f ö rt ä ringen kan
ofta vara s å dana att ordningen allvarligt st ö rs utan att å klagaren
f ö rm å r visa att n å got har f ö reko.mmit som har varit ä gnat att v ä cka
allm ä n f ö rargelse. Detta g ä ller s ä rskilt som alkohol f ö rt ä ringen eller den d ä rav f ö ranledda berusningen
i och f ö r sig inte torde kunna betraktas
som f ö rargelsev ä ckande.

Mot bakgrund h ä rav
anser utredningen att det finns.

ett klart behov av en s ä rskild reglering som m ö jlig

g ö r ett effektivt ingripande mot s å dan alkoholf ö rt ä

ring p å .allm ä n plats som
sker under st ö rande eller

provocerande former eller som leder till ordnings

st ö rningar av annat slag. -

Ett f ö rsta led i en s å dan reglering finns redan i de f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats som ■ finns i de
lokala ordningsstadgorna i ett drygt trettiotal av landets 279 kommuner. F ö rbuden har i vissa fall utformats s å att de omfattar alla alkoholhaltiga drycker, medan
andra kommuner n ö jt sig med att f ö rbjuda f ö rt ä ring av spritdrycker och vin eller spritdrycker, vin
och stark ö l. Stora variationer f ö rekommer ä ven
betr ä ffande f ö rbudens omfattning lokalt inom kommunerna.

Som ett argument mot de lokala f ö rt ä ringsf ö rbuden har anf ö rts
att de ä r ineffektiva eller rent av
verkningsl ö sa, eftersom ö vertr ä delse av s å dana f ö rbud
endast medf ö r penningb ö ter, en sanktion som har en ringa avskr ä ckande verkan p å
de persoper som det h ä r g ä ller. Det har framh å llits att
respekten f ö r f ö rbuden skulle bli avsev ä rt st ö rre, om mera effek-

Prop. 1982/83:9 79

tiva sanktionsmedel fanns att tillg å . Utredningen, som delar denna uppfattning, å terkommer till fr å gan
om sanktionsmedlen i ett f ö ljande avsnitt.

4.5.2 Generella eller lokala f ö rt ä ringsf ö rbud

F ö rslag till lagstiftning om
generellt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å alla allm ä nna
platser i landet har lagts fram vid skilda tillf ä llen. Ö nskem å len om en s å dan reglering har ä n .f ö restavats av
h ä nsyn till allm ä n ordning och ä n
haft sin grund i alkoholpolitiska synpunkter.

Utredningen betvivlar att inf ö randet av ett generellt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats ä r en effektiv eller i ö vrigt l ä mplig å tg ä rd f ö r att nedbringa alkoholkonsumtionen och f ö r att komma till r ä tta med ett utbrett alkoholmissbruk. Fr å gan aktualiserades som tidigare n ä mnts
vid riksdagsbehandlingen av motionerna 1979/80:1020 och 1980/81: 1913.
Riksdagen st ä llde sig d å avvisande till tanken att man å ter skulle tillgripa generella straffr ä ttsliga medel i kampen mot alkoholmissbruket och
framh ö ll att de bed ö mningar som l å g
till grund f ö r fylleriets avkriminalisering
alltj ä mt ä gde giltighet.

Ä ven
fr å n de synpunkter som utredningen har
att f ö retr ä da kan starka bet ä nkligheter anf ö ras mot ett generellt f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
alla allm ä nna platser i riket. Som tidigare
framh å llits f ö rekommer ordningsst ö rningar i samband med alkohol f ö rt ä ring fr ä mst
p å vissa mera centralt bel ä gna allm ä nna
platser i t ä torterna. F ö rh å llandena i
dessa h ä nseenden

Prop.
1982/83:9 80

varierar starkt fr å n
kommun till kommun. I vissa kommuner med omfattande stadsbebyggelse kan
flertalet allm ä nna platser ha s å dan karakt ä r
att ett f ö rbud mot alkohol f ö rt ä ring framst å r som v ä lmotiverat
fr å n ord-ningssynpunkt. I andra
kommuner med kanske vidstr ä ckta omr å den av ren landsbygdskarakt ä r kan f ö rh å llandena vara s å dana
att ett f ö rbud inte beh ö vs fr å n ordningssynpunkt.
Alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats beh ö ver n ä mligen inte alltid befaras leda till ordningsst ö rningar eller uppfattas som st ö tande av en bredare allm ä nhet. Som exempel kan n ä mnas f ö rt ä ring av vin eller stark ö l vid m å ltider
i samband med utflykter till olika rekreationsomr å den. Det kan enligt utredningens mening befaras att
ett f ö rbud som g ä ller ä ven p å platser d ä r
viss alkoholf ö rt ä ring framst å r som fullt godtagbar sannolikt
skulle medf ö ra att allm ä nhetens respekt f ö r
f ö rbudet skulle komma att undergr ä vas ocks å
betr ä ffande platser d ä r ett f ö rbud
.beh ö vs av h ä nsyn till den allm ä nna ordningen. I f ö rarbetena
till AOst och i olika v ä gledande uttalanden d ä refter har ocks å
kraftigt understrukits att s å dana
ordningsregler som g å r ut ö ver .behovet f ö r varje enskilt samh ä lle l ä tt kan
uppfattas som ett op å kallat intr å ng i den personliga friheten och d ä rf ö r riskera
att bli ignorerade ocks å i fall d ä r det ä r
angel ä get att reglerna efterlevs.

Efterlevnaden av ett generellt f ö rbud skulle knappast kunna ö vervakas effektivt med de resurser som f ö r n ä rvarande st å r till buds. Ä ven
detta f ö rh å llande skulle sannolikt medverka till att urholka respekten f ö r f ö rbudet.
Utredningen anser d ä rf ö r att det ä r ö nskv ä rt att ett f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring begr ä nsas
till att g ä lla endast p å s å dana allm ä nna platser d ä r
behovet fr å n ordningssynpunkt g ö r sig s ä rskilt

Prop.
1982/83:9 81

starkt g ä llande. Att
i en f ö rfattning som g ä ller f ö r
landet i dess helhet inf ö ra en s å dan begr ä nsning
skulle st ö ta p å mycket stora lagtekniska sv å righeter.
N å gon form av kompletterande lokal
reglering skulle sannolikt bli n ö dv ä ndig. Utredningen anser allts å att allvarliga inv ä ndningar kan riktas mot tanken p å en
generell f ö rfattningsbest ä mmelse om f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats.

De synpunkter som utredningen nyss givit uttryck f ö r g ö r sig i n å gon m å n g ä llande ä ven
i fr å ga om lokala f ö reskrifter med f ö rbud
mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Detta g ä ller
s ä rskilt i fr å ga om f ö rbud
som b å de omfattar alla allm ä nna platser i en kommun och som g ä ller s å v ä l sprit, vin och stark ö l som ö l. Utredningen vill i detta
sammanhang erinra om att fastst ä llelse i n å gra fall har v ä grats
av lokala f ö reskrifter som omfattade f ö rbud mot f ö rt ä ring av ö l
p å samtliga allm ä nna platser i kommunen. Kommunerna har sj ä lvfallet redan genom sina egna organ en mycket god ö verblick ö ver
ordningsl ä get p å olika allm ä nna platser inom kommunen. En
kommun som ö verv ä ger att inf ö ra ett f ö rbud mot alkohol f ö rt ä ring i den lokala ordningsstadgan
har allts å goda f ö ruts ä ttningar
att bed ö ma betr ä ffande vilka allm ä nna
platser i kommunen som det fr å n
ordningssynpunkt kan vara motiverat att inf ö ra
ett s å dant f ö rbud och vilka alkoholdrycker som f ö rbudet b ö r
omfatta. Ytterligare underlag f ö r bed ö mningen kan kommunen inh ä mta fr å n
polismyndigheten. Kommunen har ocks å
m ö jlighet att i samband med f ö rbudet vidta å tg ä rder av t.ex. nykterhetsv å rdande karakt ä r.
Utredningen anser allts å att kommunerna har f ö ruts ä ttningar att
utforma ett lokalt f ö rbud p å ett s å dant
s ä tt att de inv ä ndningar som utredningen har redovisat mot ett
generellt f ö rbud

6 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 82

mot alkoholf ö rt ä ring p å
alla allm ä nna platser i landet inte tr ä ffar de lokala f ö rbuden.

F ö reskrifter om f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å
allm ä n plats skall enligt RF i princip
meddelas i lag men de faller inom ramen f ö r
det delegeringsbara omr å det (8 kap. 3 § och 7 §
f ö rsta stycket 5 RF) . Av. ö verg å ngsbest ä mmelserna till RF f ö ljer att bemyndigandet i 23 §
AOst f ö r kommunerna att anta lokala ordningsstadgor
fortfarande kan utnyttjas. Lokala f ö reskrifter
i ä mnet kommer d ä rf ö r inte i
konflikt-med RF:s best ä mmelser om normgivningsmakten. Med
h ä nsyn till RF:s best ä mmelser om subdelegation b ö r emellertid bemyndigandet f ö r framtiden utformas s å att riksdagen i lag bemyndigar regeringen att meddela f ö reskrifter och d ä rvid
medger att regeringen ö verl å ter sin befogenhet å t
kommunerna. Utredningen å terkommer till denna fr å ga i det fortsatta arbetet.

Sammanfattningsvis anser s å ledes utredningen att sk ä l
av betydande styrka talar mot inf ö randet
av ett generellt f ö rbud mot f ö rt ä ring av alkoholhaltiga
drycker p å allm ä n plats. Utredningen l ä gger d ä rf ö r inte fram
n å got f ö rslag om ett s å dant f ö rbud. F ö r
att kommunerna ä ven i framtiden skall kunna besluta
om lokala f ö rbud beh ö vs, som framg å r
av det f ö reg å ende, f.n. inte n å gra f ö rfattnings ä ndringar. Utredningen anser sig d ä rf ö r inte b ö ra g ö ra n å gra egna uttalanden om utformningen av en lokal f ö reskrift om ett f ö rbud
mot alkohol f ö rt ä ring p å allm ä n plats. P å denna punkt vill utredningen
endast h ä nvisa till de uttalanden i f ö rarbetena till AOst samt av fasf-st ä llelsemyndigheterna och JO som har redovisats i det
f ö reg å ende.

Prop. 1982/83:9 83

4.5.3 Beslag och f ö rverkande

Beslags- och f ö rverkandebest ä mmelser som anknyter till f ö rt ä ringsf ö rbud i lokal ordningsstadga finns som tidigare n ä mnts inte i g ä llande
lagstiftning. S ä rskilt polisen har framh å llit detta som en brist. Ä ven utredningen ä r
av den best ä mda uppfattningen att effekterna av
ett polisingripande skulle bli avsev ä rt
st ö rre, om alkoholen kunde tas i
beslag och sedermera f ö rverkas.

F ö reskrifter om f ö rverkande kan endast meddelas genom lag (8 kap. 7 § andra stycket RF). N å got hinder fr å n grundlagssynpunkt mot en f ö rverkandebest ä mmelse
i lag som p å f ö ljd f ö r ö vertr ä delse av f ö reskrift i lokal ordningsstadga torde enligt utredningens
mening inte finnas. Enligt RF kan riksdagen, n ä r den bemyndigar regeringen att meddela f ö reskrifter i visst ä mne, f ö reskriva annan r ä ttsverkan ä n
b ö ter f ö r ö vertr ä delse av de f ö reskrifter som regeringen meddelar
med st ö d av bemyndigandet. Samma m ö jlighet torde - ä ven
om s å inte uttryckligen anges i RF - st å riksdagen till buds i de fall d å riksdagen medger att regeringen ö verl å ter sina
befogenheter å t kommunerna.

Ang å ende omfattningen av en f ö rverkanderegel kan f ö ljande synpunkter anf ö ras. Enligt
1 § andra stycket AOst kan kommun i
lokal ordningsstadga f ö reskriva att andra till allm ä nt begagnande uppl å tna omr å den ä n s å dana som utg ö r allm ä n
plats i AOst:s mening vid till ä mpning av
lokal ordningsf ö reskrift skall vara likst ä llda med allm ä n
plats. S å har ocks å skett i viss utstr ä ckning. De omr å den som oftast likst ä llts med allm ä n
plats ä r bl.a. badplatser, fritidsomr å den

Prop. 1982/83:9 84

och campingplatser. Utredningen har i sina ö verv ä ganden om l ä mpligheten av en generell f ö rfattningsbest ä mmelse
om f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats
funnit att viss f ö rsiktighet kan vara p å kallad n ä r
det g ä ller att f ö rbjuda alkoholf ö rt ä ring p å
de platser som det h ä r ä r fr å ga om. Med h ä nsyn h ä rtill
kan det h ä vdas att en f ö rverkanderegel b ö r
g ä lla bara i fr å ga om s å dana
allm ä nna platser som avses i 1 § f ö rsta stycket
AOst. Utredningen anser emellertid att det inte finns sk ä l att g ö ra
en s å dan begr ä nsning. En plats som enligt f ö reskrift i en lokal ordningsstadga skall vara likst ä lld med allm ä n
plats kan ha s å dan karakt ä r att en m ö jlighet
till ett effektivt ingripande mot alkoholf ö rt ä ring d ä r
framst å r som i h ö g grad ö nskv ä rd. F ö rverkande b ö r allts å kunna
f ö lja ä ven vid ö vertr ä delser av f ö rbud mot alkoholf ö rt ä ring p å s å dana platser
som avses i 1 § andra stycket AOst. Av det anf ö rda f ö ljer att
utredningen f ö ruts ä tter att uttrycket allm ä n plats i 8
kap. 7 § f ö rsta stycket 5 RF omfattar inte bara s å dana allm ä nna platser som avses i 1 § f ö rsta styc!;-et
AOst utan ä ven s å dana platser som avses i paragrafens andra stycke.

En f ö rverkanderegel b ö r enligt utredningens mening endast omfatta
spritdrycker, vin och stark ö l. Enligt
den praxis som har utbildats under senare å r
saknar kommunerna m ö jlighet att generellt f ö rbjuda ö lf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Ett
s å dan f ö rbud har ansetts of ö renligt med
7 § andra stycket AOst. D ä remot synes kommunerna kunna f ö rbjuda ö lf ö rt ä ring p å s å dana allm ä nna platser i kommunen d ä r s ä rskilt
starka sk ä l talar f ö r en s å dan
å tg ä rd. Behovet av en m ö jlighet att
ta i beslag och f ö rverka ö l som f ö rt ä rs p å s å dana platser torde dock vara ringa. De ordningsst ö rningar

Prop. 1982/83:9 85

som kan t ä nkas uppkomma
h ä rr ö r i allm ä nhet fr å n ungdomar, och beslag och f ö rverkande kan d å
ofta ske med st ö d av 79 S LHD. Genom att en f ö rverkandebest ä mmelse
endast omfattar spritdrycker, vin och stark ö l
å stadkoms ocks å ö verensst ä mmelse med f ö rbudet
i 16 § andra stycket AOst.

Beslag och f ö rverkande
b ö r kunna ske inte bara av den dryck
eller de drycker som f ö rt ä ringen har avsett utari ö verhuvudtaget
av spritdrycker, vin och stark ö l, som p å tr ä ffas hos den
som har ö vertr ä tt f ö rbudet. Detta torde vara n ö dv ä ndigt f ö r att en f ö rverkandebest ä mmelse skall bli tillr ä ckligt effektiv. I annat fall ä r
risken uppenbar f ö r att f ö rt ä ringen efter
ett ingripande forts ä tter p å n å gon annan
allm ä n plats. Offentlig alkohol f ö rt ä ring f ö rekommer inte s ä llan
i grupper av personer d ä r spriten bjuds runt och d ä r det s å ledes
mera ä r en tillf ä llighet vem av de n ä rvarande som ertappas med att dricka. Det ä r inte ovanligt att spritink ö pen betalas med pengar som har samlats in fr å n olika deltagare. Det kan givetvis inte komma i fr å ga att i dessa fall rikta en f ö rverkandetalan mot varje enskild "del- • ä gare". Ä ven i andra fall kan det vara sv å rt att fastst ä lla
ä gander ä tten till alkoholdryckerna. F ö rverkande b ö r
d ä rf ö r kunna ske, ä ven om dryckerna tillh ö r n å gon annan ä n den som kan visas ha ö vertr ä tt f ö rbudet. Den omst ä ndigheten
att dryckerna tillh ö r n å gon annan kan dock n å gon g å ng utg ö ra
s å dana s ä rskilda sk ä l
som talar mot ett f ö rverkande.

Vad som har anf ö rts
i f ö reg å ende stycke talar f ö r en f ö rverkandebest ä mmelse
som str ä cker sig n å got l ä ngre ä n vad som har f ö rordats
d ä r. Utredningen erinrar om att alkoholhaltiga
drycker vid bl.a. trafik-

Prop. 1982/83:9 86

nykterhetsbrott kan f ö rverkas
s å v ä l om de p å tr ä ffas hos den som har beg å tt
brottet som om de p å tr ä ffas hos n å gon som har medf ö ljt vid tillf ä llet
(1 § 2 st f ö rverkandelagen). I sistn ä mnda fall fordras dock att dryckerna kan antas ha
varit avsedda ä ven f ö r g ä rningsmannen. En liknande regel b ö r enligt utredningens - mening g ä lla vid ö vertr ä delse av eri f ö reskrift
i lokal ordningsstadga om f ö rbud mot
alkoholf ö rt ä ring p å allm ä n plats. Sprit, vin eller stark ö l
som p å tr ä ffas hos n å gon som inte sj ä lv kan visas ha ö vertr ä tt f ö rbudet men
som vid tillf ä llet har varit i s ä llskap med den som har ö vertr ä tt f ö rbudet b ö r
dock kunna f ö rverkas bara om det ä r uppenbart att dryckerna varit avsedda ä ven f ö r den ertappade.
En s å utformad best ä mmelse b ö r
avsev ä rt kunna minska de bevisproblem som
polisen st ä lls inf ö r, n ä r flera personer
dricker alkohol tillsammans p å en-allm ä n plats men bara n å gon eller n å gra av dem kan ö verbevisas om f ö rseelsen.

En fr å ga som b ö r ber ö ras i detta
sammanhang ä r i vad m å n beslag och f ö rverkande
av alkohol kan ske. fr å n bilpassagerare som dricker sprit
i en bil som framf ö rs eller stannats p å allm ä n plats. Avg ö rande f ö r
bed ö mningen blir om utrymmet inne i
bilen b ö r betraktas som allm ä n eller enskild plats. Fr å gan har pr ö vats
av Svea hovr ä tt i tv å avg ö randen r ö rande ansvar f ö r
fylleri p å allm ä n plats i strafflagens - numera BrB:s - mening (SvJT 1924 rf s. 24 och
1936 rf s. 13). I det f ö rra avg ö randet ans å gs
en ö ppen mindre motorb å t utg ö ra allm ä n plats, medan hovr ä tten i det senare fallet f ö rklarade
att en t ä ckt personbil inte kunde anses som
allm ä n plats. JO har i ett uttalande fr å n senare, å r
- ang å ende omh ä ndertagande, enligt LOB i en taxibil p å allm ä n plats - f ö rklarat

Prop. 1982/83:9 87

att "s ä rskild
avskildhet fr å n omgivningen" nog enligt praxis
ansetts r å da å tminstone i en t ä ckt bil (JO 1978/79 s. 72 ff). Det
kan ä ven till ä ggas att en buss betraktas som allm ä n plats enligt BrB - under f ö ruts ä ttning att
allm ä nheten har tilltr ä de - men inte som allm ä n plats enligt AOst. Mot bakgrund av vad nu sagts torde spritf ö rt ä ring i en t ä ckt bil f å
anses ä ga rum p å enskild plats, medan motsatt bed ö mning m ö jligen
f å r anl ä ggas f ö r det fall att f ö rt ä ringen sker
i ett ö ppet fordon.

I f ö rverkandelagen ges regler om beslag
och f ö rverkande av alkoholhaltiga
drycker fr å n den som gjort sig skyldig till vissa
brott i samband med alkoholp å verkan. F ö rverkande kan ocks å f ö lja vid ö vertr ä delse av f ö rt ä rings- och f ö rvaringsf ö rbudet
i 16 § andra stycket AOst. F ö rverkandelagens regler b ö r enligt, utredningens mening g ö ras till ä mpliga
ä ven vid f ö rverkande p å
grund av ö vertr ä delse av f ö rt ä rings- \ f ö rbud i lokal ordningsstadga. H ä rigenom blir det f ö renklade beslagsf ö rfarande som f ö reskrivs i lagen till ä mpligt, och å klagaren kan besluta om f ö rverkande ä ven
i fall d ä r å tal f ö r f ö rseelsen inte v ä cks och straff ö rel ä ggande inte
utf ä rdas. Det kan ö verv ä gas att -
som skett betr ä ffande ö vertr ä delse av f ö rbudet i 16 §
andra stycket AOst - inf ö ra m ö jlighet att f ö rel ä gga f ö rverkande ä ven i f ö rel ä ggande av ordningsbot. Ä ndring torde d å
f å g ö ras i ordnings-botskung ö relsen
(1968:199). Utredningen anser det dock inte p å kallat att l ä gga fram n å got s å dan f ö rslag.

Utredningen f ö resl å r allts å
att en best ä mmelse inf ö rs enligt vilken f ö rverkande skall ske av spritdrycker, vin och stark ö l som p å tr ä ffas hos den som i strid mot en best ä mmelse i lokal ordningsstadga

Prop.
1982/83:9

f ö rt ä r s å dana drycker p å allm ä n plats
eller, under de f ö ruts ä ttningar som har angetts i det f ö reg å ende, hos n å gon
som vid tillf ä llet var i s ä llskap med den som br ö t mot best ä mmelsen. Betr ä ffande f ö rfarandet
vid beslag och f ö rverkande skall f ö rverkandelagen g ä lla
i till ä mpliga delar. I best ä mmelsen b ö r
anges att f ö rverkande inte skall ske, om s ä rskilda sk ä l
talar mot att dryckerna f ö rverkas. Det ä r vidare uppenbart att f ö rverkande med st ö d
av den f ö reslagna best ä mmelsen inte skall ske, om dryckerna tas om hand
enligt LOB.

Fr å n systematisk synpunkt ä r det l ä mpligast
att best ä mmelsen inf ö rs i f ö rverkandelagen.
Eftersom det i 8 kap. 7 § andra stycket RF anges att
riksdagen kan i den lag som inneh å ller
bemyndigandet f ö reskriva ä ven annan r ä ttsverkan
ä n b ö ter f ö r ö vertr ä delse av en f ö reskrift som meddelas med st ö d av bemyndigandet, anser utredningen dock att f ö rverkandebest ä mmelsen
b ö r tas in i AOst.'Best ä mmelsen b ö r
tas in i 30 § . I paragrafen b ö r ocks å
g ö ras vissa redaktionella ä ndringar.

Med utg å ngspunkt i
de ö verv ä ganden som har redovisats i detta avsnitt har uppr ä ttats f ö rslag
till Lag om ä ndring i allm ä nna ordningsstadgan (1956:617). F ö rslaget har tagits in i bilaga 1 till bet ä nkandet.

5 TILLST Ä NDSKRAV F Ö R
GATUMUSIK

5.1 Inledning

5.1.1 Gatumusik

Gatumusik, dvs. s å ng
och musik som framf ö rs p å allm ä n plats, ä r inte n å gon
enhetlig f ö reteelse. Med gatu-

Prop. 1982/83:9 89

musik i traditionell mening avser man i allm ä nhet framtr ä danden
av mera anspr å ksl ö s natur. K ä nnetecknande f ö r denna form av musikut ö vning ä r
att framtr ä dandet ä r mer eller mindre improviserat och att det riktar
sig till tillf ä lligt f ö rbipasserande som stannar och lyssnar kortare eller
l ä ngre stunder. Syftet ä r inte s ä llan
att samla in pengar fr å n å h ö rarna. Denna kategori musikut ö vare torde s å ledes
st å ä ldre tiders g å rdsmusikanter n ä ra.
Mera kvalificerade arrangemang, exempelvis s ä rskilt anordnade fri-luftskonserter med ett stort antal deltagare och
med s ä rskilda anordningar s å som h ö gtalare,
avsp ä rrningar eller stolar f ö r publiken, brukar inte betecknas som gatumusik. Den
r ä ttsliga reglering som g ä ller f ö r
s å dana arrangemang ä r emellertid av betydelse ocks å f ö r gatumusiken.

Gatumusik har tidigare ofta ansetts utg ö ra tillst å ndspliktig
offentlig tillst ä llning eller - efter lag ä ndring den 1 januari 1977 - allm ä n sammankomst. I en dom fr å n å r 1976 fann
Svea hovr ä tt dock att gatumusik i dess mest
typiska form vanligtvis var en alltf ö r
anspr å ksl ö s f ö reteelse f ö r att kunna betraktas som offentlig tillst ä llning. R ä ttsl ä get ä r s å ledes oklart.

Vid skilda tillf ä llen
har krav f ö rts fram p å att den egentliga gatumusiken skall befrias fr å n det tillst å ndstv å ng som g ä ller
f ö r allm ä nna sammankomster och offentliga tillst ä llningar p å
allm ä n plats.

5.1.2 AOst och LAS

Offentliga tillst ä llningar
regleras i AOst, medan best ä mmelser om
allm ä nna sammankomster finns i lagen om
allm ä nna sammankomster (1956:618) (LAS).
LAS ä r

Prop. 1982/83:9 90

till ä mplig p å allm ä nna
sammankomster som h å lls f ö r ö verl ä ggning, opinionsyttring eller upplysning i' allm ä n eller enskild angel ä genhet eller som ä r att h ä nf ö ra till f ö rel ä sning eller
f ö redrag f ö r undervisning eller meddelande av allm ä n eller medborgerlig bildning eller till religions ö vning. LAS skall ocks å efter lag ä ndring den 1 januari 1977 till ä mpas p å
allm ä nna teaterf ö rest ä llningar,
konserter, biograff ö rest ä llningar eller andra allm ä nna
sammankomster f ö r framf ö rande av kostn ä rliga
verk. Som allm ä n anses en sammankomst om den
anordnas f ö r allm ä nheten eller om allm ä nheten har tilltr ä de till sammankomsten eller om
denna med h ä nsyn till de villkor under vilka
tilltr ä de l ä mnas ä r att j ä mst ä lla med allm ä n sammankomst. Best ä mmelserna i lagen skall till ä mpas,
ä ven om det vid sammankomsten f ö rekommer mindre inslag som avser underh å llning eller f ö rstr ö else av annat slag ä n framf ö rande av konstn ä rligt verk (1 §
LAS).

Offentlig tillst ä llning
ä r enligt 9 § AOst t ä vling
och uppvisning i sport och idrott, danstillst ä llning, pornografisk f ö rest ä llning, cirkusf ö rest ä llning, tivoli- och marknadsn ö jen, festt å g
samt tillst ä llning av annat slag som anordnas f ö r allm ä nheten
och som inte avses i LAS. Om tilltr ä de
till en tillst ä llning ä r beroende av medlemskap i -f ö rening eller av inbjudan, skall tillst ä llningen ä nd å anses som offentlig, om den ing å r i r ö relse som
drivs uteslutande eller v ä sentligen f ö r anordnande av s å dana
tillst ä llningar. Ä r en tillst ä llning
med h ä nsyn till omfattningen av den krets
som har tilltr ä de eller till de villkor under
vilka tilltr ä de l ä mnas att j ä mst ä lla med tillst ä llning till vilken allm ä nheten har tilltr ä de,
skall den likas å anses som offentlig.

Prop. 1982/83:9 91

Tillst å nd av
polismyndigheten fordras enligt 12 §
AOst resp. 3 § LAS f ö r offentlig tillst ä llning och allm ä n sammankomst p å allm ä n plats.
Tillst å nd kr ä vs alltid - oavsett var tillst ä llningen
h å lls - f ö r offentlig danstillst ä llning, pornografisk f ö rest ä llning, cirkusf ö rest ä llning, tivoli- och marknadsn ö jen och d ä rmed
j ä mf ö rlig n ö jestillst ä llning samt f ö r
t ä vling och uppvisning i motorsport
och professionell brottning

(12 § AOst). Om en icke tillst å ndspliktig offentlig tillst ä llning anordnas inom stads- eller byggnads-planelagt
omr å de, skall anm ä lan g ö ras till
polismyndigheten (13 § AOst). Motsvarande anm ä lningsskyldighet g ä ller i fr å ga om sammankomster, dock bara om
de anordnas utomhus (4 § LAS). L ä nsstyrelsen kan i vissa fall utvidga anm ä lningsskyldigheten f ö r offentliga tillst ä llningar och
allm ä nna sammankomster till att g ä lla ä ven f ö r andra omr å den
och - med vissa undantag - . f ö r allm ä nna sammankomster som h å lls inomhus (13 § AOst
och 4 § LAS). I den m å n det kan ske utan fara f ö r ordning och s ä kerhet
kan polismyndigheten befria sammanslutning eller annan anordnare fr å n att s ö ka
tillst å nd t:ill eller anm ä la tillst ä llningar
av visst slag

(12 § och 13 § AOst). Befrielse fr å n anm ä lningsskyldighet kan i motsvarande
fall ges f ö r allm ä n sammankomst (4 § LAS) .

Tillst å nd till allm ä n sammankomst f å r
v ä gras bara om det ä r n ö dv ä ndigt av h ä nsyn
till trafik eller allm ä n ordning (3 § LAS).

Ans ö kan om tillst å nd till offentlig tillst ä llning eller allm ä n
sammankomst skall vara skriftlig och skall inneh å lla uppgifter om bl.a. tid och plats.f ö r tillst ä llningen eller sammankomsten samt
om dennas art och huvudsakliga utformning. Ans ö kan skall om

Prop. 1982/83:9 92

m ö jligt inges senast sjunde dagen f ö re tillst ä llningen
eller sammankomsten (14 § AOst och 5 § LAS). Polismyndigheten kan f ö rel ä gga anordnaren
att l ä mna kompletterande upplysningar
eller sj ä lv skaffa s å dana. Anordnaren f å r dock - med visst undantag f ö r
offentlig tillst ä llning - inte f ö rel ä ggas att
tillhandah å lla eller l ä mna uppgifter om inneh å llet i muntlig framst ä llning som
skall f ö rekomma vid tillst ä llningen eller sammankomsten (14 § AOst och 5 §
LAS).

Anm ä lan skall inneh å lla samma slags uppgifter som ans ö kan och skall om m ö jligt g ö ras senast p å femte dagen f ö re
tillst ä llningen eller sammankomsten. Anm ä lan kan ä ven
g ö ras muntligen (15 § AOst och 6 §
LAS).

Polismyndigheten f å r
meddela ordnings- och s ä kerhetsf ö reskrifter f ö r
tillst ä llningen eller sammankomsten (16 § AOst och 7 §
LAS).

Om det ä r p å kallat av h ä nsyn
till krig, krigsfara eller andra s å dana
utomordentliga f ö rh å llanden eller farsot kan regeringen f ö rordna att offentlig tillst ä llning
eller allm ä n sammankomst inte f å r h å llas inom
visst l ä n eller del av l ä net. Regeringen kan ö verl å ta sin befogenhet till l ä nsstyrelsen (11 §
AOst och 2 § LAS).

Polismyndigheten kan inst ä lla eller uppl ö sa en offentlig tillst ä llning, som h å lls
i strid mot ett generellt f ö rbud enligt
11 § AOst eller mot ett beslut att den
inte f å r ä ga rum. R ä tt att uppl ö sa en tillst ä llning
f ö religger ä ven om det vid denna f ö rekommer n å got som strider mot lag eller om
tillst ä llningen f ö ranleder oordning eller fara f ö r de n ä rvarande
och andra å tg ä rder visat sig otillr ä ckliga (19 § AOst). Polismyndig-

Prop.
1982/83:9 93

heten kan vidare f ö rbjuda
f ö rnyande av en tillst ä llning som å syftar
eller inneb ä r n å got som strider mot lag eller som visat sig f ö ranleda oordning eller fara som inte kan f ö rebyggas med ordningsf ö reskrifter eller andra å tg ä rder (20 §
AOst). M ö jligheterna att inst ä lla eller uppl ö sa
en allm ä n sammankomst ä r mera begr ä nsade
dels genom att s å dana å tg ä rder inte f å r vidtas p å
den grunden att n å got som strider mot lag f ö rekommer, dels genom att sammankomsten skall f ö ranleda sv å rare
oordning eller avsev ä rd fara f ö r de n ä rvarande
(10 § och 11 § LAS). Den omst ä ndigheten
att tillst å nd inte har s ö kts f ö r en tillst å ndspliktig tillst ä llning
eller sammankomst ger inte polismyndigheten r ä tt att uppl ö sa eller inst ä lla tillst ä llningen
eller sammankomsten.

Befogenhet att uppl ö sa
en tillst ä llning eller sammankomst b ö r i allm ä nhet
endast anf ö rtros polisman i bef ä lsst ä llning (19 § AOst och 10 §
LAS).

Den som anordnar en offentlig tillst ä llning utan erforderligt tillst å nd, f ö rsummar sin
anm ä lningsplikt, l å ter tillst ä llningen
forts ä tta trots att beslut om uppl ö sning har meddelats eller inte efterkommer polismyndighetens
f ö reskrifter kan enligt 29 § AOst d ö mas
till b ö ter eller f ä ngelse i h ö gst
sex m å nader. I 15 § LAS f ö reskrivs b ö tesstraff i motsvarande fall. F ö rsummelse i fr å ga
om anm ä lningsskyldighet skall emellertid inte
f ö ranleda ansvar, om f ö rsummelsen ä r
urs ä ktlig och inte v å llat ol ä genheter
och inte heller om tillst ä llningen eller sammankomsten inte
har kommit till st å nd.

Polismyndighetens beslut i tillst å nds ä rendet ö verklagas hos l ä nsstyrelsen.
Mot l ä nsstyrelsens beslut f ö rs talan hos regeringen (27 § AOst och 13 §
LAS).

Prop. 1982/83:9 94

5.1.3 Lokala ordningsstadgor

I Svenska kommunf ö rbundets
normalf ö rslag till lokal ordningsstadga f ö rekommer tv å
best ä mmelser som har n ä ra anknytning till fr å gan om tillst å ndstv å ng f ö r gatumusicerande. F ö reskrifterna, som inte n ä rmare kommenterats av f ö rbundet, har f ö ljande
lydelse.

7 §

Penninginsamling i bössor eller dylikt må ej äga rum å
allmän plats utan tillstånd av polismyndigheten.

14 §

S å ng eller musik m å ej utan tillst å nd
av polismyndigheten yrkesm ä ssigt eller
mot betalning utf ö ras å allm ä n plats eller å till s å dan
plats gr ä nsande ö ppet omr å de
s å som portg å ng, f ö rg ä rd eller dylikt.

Vid ordningsstadgeutredningens genomg å ng av de lokala ordningsstadgorna under h ö sten 1979 saknades f ö reskriften om tillst å ndstv å ng f ö r
penninginsamling i 27 lokala stadgor. I tre stadgor f ö reskrevs att s ä rskilt
tillst å nd inte beh ö vdes, om insamlingen utgjorde en del av en redan tillst å ndspliktig tillst ä llning
eller sammankomst. F ö reskriften om s å ng och musik p å allm ä n plats m.m. saknades i 19 lokala ordningsstadgor. I
en stadga g ä llde tillst å ndstv å nget endast
f ö r allm ä n plats och inte f ö r angr ä nsande omr å den.

5.2 Allm ä nna
sammankomster och offentliga

tillst ä llningar -
allm ä nt om bakgrunden

F ö rsamlingsfrihet, dvs. r ä tten f ö r
svenska medborgare att h å lla sammankomster f ö r ö verl ä ggning om allm ä nna
eller enskilda angel ä genheter, har sedan l ä nge ansetts g ä lla
i v å rt land som en i princip erk ä nd medborgerlig r ä ttighet. F ö rsamlingsfriheten var, .trots

Prop. 1982/83:9 95

att under 1900-talets f ö rsta
h ä lft ett flertal f ö rslag till f ö rfattningar
i ä mnet lades fram, i huvudsak oreglerad
f ö re tillkomsten av LAS å r 1956. Uttryckligt grundlagsst ö d f ö r f ö rsamlingsfriheten inf ö rdes f ö rst genom RF å r 1975.

I 1868 å rs
ordningsstadga f ö r rikets st ä der gjordes inte n å gon grundl ä ggande å tskillnad mellan sammankomster och tillst ä llningar. Sammankomster h ä nf ö rdes s å lunda under tillst ä llningsbegreppet. I 1944 å rs
bet ä nkande framh ö lls att sk ä l
kunde anf ö ras f ö r ä tt reglera f ö rsamlingsr ä tten
i lag. Utredningen menade dock att det, eftersom n å gra v ä sentliga f ö r ä ndringar i
de materiella reglerna om offentliga tillst ä llningar
inte kunde komma i fr å ga i den f ö reslagna nya ordningsstadgan, inte heller var p å kallat att ä ndra
best ä mmelsernas formella karakt ä r. Det var vidare f ö rdelaktigt att f ö reskrifterna om offentliga tillst ä llningar och all- . manna sammankomster var sammanf ö rda i en f ö rfattning.
Ordningsstadgan borde d ä rf ö r enligt utredningen omfatta ä ven
de best ä mmelser som avs å g f ö rsamlingsr ä tten.

I direktiven f ö r
den nya utredningen framh ö ll departementschefen att f ö rsamlingsr ä tten
syntes utg ö ra ett s å v ä sentligt
element i en demokratisk samh ä llsordning att
dess huvudgrunder borde fastsl å s i lag. Han
ansl ö t . sig d ä rf ö r till de
myndigheter och organisationer som vid remissbehandlingen av 1944 å rs bet ä nkande
f ö rordat en fastare reglering i fr å gan.

I 1954 å rs bet ä nkande ans å g
utredningen att f ö rsamlingsfriheten borde omg ä rdas med det skydd som f ö ljde av reglering i allm ä n lag. Utredningen f ö reslog d ä rf ö r att utf ö rliga best ä mmelser f ö r
sammankomster skulle meddelas i en s ä rskild
lag, medan andra tillst ä llning-

Prop. 1982/83:9 96

ar liksom tidigare skulle regleras i en ordningsstadga.

I prop. 1956:143 f ö ljdes
f ö rslaget. Som allm ä nna sammankomster borde enligt departementschefen
betecknas vad som med h ä nsyn till f ö rsamlingsfrihetens grundsatser kr ä vde reglering i lag, medan begreppet tillst ä llning skulle anv ä ndas
i de fall d å erforderliga f ö reskrifter i ordningens och s ä kerhetens intresse togs upp i den f ö reslagna ordningsstadgan. Det g ä llde att fr å n
dessa utg å ngspunkter best ä mma vad som avs å gs
med "sammankomst" och "tillst ä llning"
och att dra upp gr ä nserna mellan dessa b å da begrepp. Vidare m å ste man avgr ä nsa allm ä nna sammankomster och offentliga tillst ä llningar mot enskilda s ä dana. Enskilda sammankomster och tillst ä llningar skulle n ä mligen,
liksom tidigare, l ä mnas utanf ö r lagstiftningen. Tillr ä ckligt r ä ttsskydd
f ö r dessa fall fanns att tillg å genom olika stadganden i straff- och straffprocesslagstiftningen
(prop. s. 152 och s. 155).

Enligt departementschefen skulle f ö r f ö rsamlingsfriheten
r å da st ö rsta m ö jliga frihet. Andra inskr ä nkningar i denna frihet fick inte g ö ras ä n s å dana som framstod som n ö dv ä ndiga f ö r att uppr ä tth å lla ordning och s ä kerhet
i samh ä llet eller f ö r att f ö rhindra
att enskild medborgares fri- och r ä ttigheter
kr ä nktes. Fr å gan om inf ö rande
av grundlagsskydd f ö r f ö rsamlingsfriheten borde emellertid inte tas upp till pr ö vning i samband med den reglering fr å n ordnings- och s ä kerhetssynpunkt
som det d å var fr å ga om (prop. s. 142).

Prop.
1982/83:9 97

5.3 Opinionsfriheterna enligt RF

5.3.1 G ä llande r ä tt

M ö tesfriheten och
demonstrationsfriheten har traditionellt behandlats tillsammans som de grundl ä ggande elementen i f ö rsamlingsfriheten. N ä r
grundlagsskydd f ö r f ö rsamlingsfriheten inf ö rdes genom
RF, valde man emellertid att behandla de b å da
r ä ttigheterna var f ö r sig. Anledningen h ä rtill var fr ä mst, f ö rutom vissa skillnader i det typiska funktionss ä ttet, att en demonstration kan genomf ö ras av en enda.person, medan begreppet "m ö te" f ö ruts ä tter deltagande av flera.

Enligt 2 kap. 1 §
RF ä r varje medborgare gentemot det allm ä nna tillf ö rs ä krad

1.
yttrandefrihet:
frihet att i tal, skrift eller bild eller p å
annat s ä tt meddela upplysningar samt
uttrycka tankar, å sikter eller k ä nslor,

2.
informationsfrihet;
frihet att inh ä mta och mottaga upplysningar samt
att i ö vrigt taga del av andras yttranden,

3.
m ö tesfrihet: frihet att anordna eller bevista sammankomst
f ö r upplysning, meningsyttring eller
annat liknande syfte eller f ö r framf ö rande av konstn ä rligt
verk,

4.
demonstrationsfrihet:
frihet att anordna och deltaga i demonstration p å allm ä n plats,

5.
f ö reningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra
f ö r allm ä nna eller enskilda syften,

6.
religionsfrihet:
frihet att ensam eller tillsammans med andra ut ö va sin religion.

Dessa s.k. opinionsfriheter fick sin nuvarande grundlagsreglering
genom lagstiftning å r 1976 (prop.

7 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 98

1975/76:209, KU 1975/76:56, rskr. 1975/76:414, KU
1976/77:1, rskr. 1976/77:2, SFS 1976:871). Lagstiftningen innebar en viss
utvidgning av det grundlagsskyddade omr å det,
fr ä mst genom att konstn ä rliga uttrycksformer uttryckligen tillerk ä ndes grundlagsskydd. Samtidigt inf ö rdes best ä mmelser
som begr ä nsade m ö jligheterna att g ö ra ingrepp i opinionsfriheterna. S å dana
ingrepp f å r s å ledes numera inte g ö ras i vilken
omfattning eller i vilket syfte som helst.

N å gon inskr ä nkning i religionsfriheten f å r inte g ö ras.
I ö vrigt f å r de h ä r
uppr ä knade fri- och r ä ttigheterna under vissa f ö ruts ä ttningar
begr ä nsas genom lag eller - s å vitt g ä ller
tystnadsplikt f ö r offentliga funktion ä rer eller best ä mmelser
om att f ö reskrifter i lag skall b ö rja eller upph ö ra
att till ä mpas - genom annan f ö rfattning efter bemyndigande i lag. Generellt g ä ller att begr ä nsningar
i opinionsfriheterna f å r g ö ras endast f ö r att tillgodose ä ndam å l som ä r godtagbara i ett demokratiskt samh ä lle. Begr ä nsningarna
f å r inte g å l ä ngre ä n vad ä ndam å let kr ä ver
och inte heller str ä cka sig s å l å ngt att de
utg ö r ett hot mot den fria å siktsbildningen. Inte heller f å r begr ä nsningar
g ö ras enbart p å grund av politisk, religi ö s, kulturell eller annan s å dan å sk å dning. (2 kap. 12 § RF.)

Begr ä sningar av de olika
opinionsfriheterna f å r vidare ske endast f ö r att tillgodose skilda f ö r varje frihet s ä rskilt
angivna syften. Enligt 2 kap. 13 §
RF f å r s å ledes yttrande- och informationsfriheten begr ä nsas med h ä nsyn
till rikets s ä kerhet, folkf ö rs ö rjningen,
allm ä n ordning och s ä kerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller
f ö r f ö rebyggande och beivrande av brott. Friheten att yttra sig i n ä ringsverksamhet f å r
ocks å begr ä nsas. I ö vrigt f å r begr ä nsningar
i yttrande- och ,

Prop. 1982/83:9 99

informationsfriheten ske endast om s ä rskilt viktiga sk ä l
f ö ranleder det. Vikten av vidaste m ö jliga yttrandefrihet och informationsfrihet i
politiska, religi ö sa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angel ä genheter skall alltid beaktas. F ö reskrifter som utan avseende p å yttrandets inneh å ll
n ä rmare reglerar s ä ttet att sprida eller motta yttranden skall dock
inte anses som en begr ä nsning avyttrande- eller
informationsfriheten.

M ö tes- och demonstrationsfriheten f å r enligt 2 kap. 14 § begr ä nsas av h ä nsyn till rikets s ä kerhet, till ordning och s ä kerhet
vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller f ö r at.t motverka farsot. I ö vrigt f å r
ingrepp i dessa friheter inte g ö ras.

Utl ä ndska medborgare ä r i allm ä nhet
likst ä llda med svenska medborgare i fr å ga om grundlagsskydd f ö r opinionsfriheterna (2 kap. 20 §
RF).

En ytterligare f ö rst ä rkning av grundlagsskyddet f ö r opinionsfriheterna inf ö rdes genom lagstiftning å r 1979 (prop. 1978/79:195: KU 1978/79:39, rskr.
1978/79:359, SFS 1979:933). I 2 kap. 12 §
f ö reskrivs s å lunda numera att f ö rslag till lag som ang å r begr ä nsning av de icke absoluta fri- och r ä ttigheterna skall p å yrkande av l ä gst tio riksdagsledam ö ter vila i minst tolv m å nader. Om f ö rslaget
vid omr ö stningen f å r st ö d av minst
fem sj ä ttedelar av de r ö stande, ä r
det dock omedelbart antaget. Uppskovsreglerna g ä ller inte f ö r bl.a. f ö rslag till lag om frihetsstraff f ö r vissa g ä rningar.

Prop.
1982/83:9 100

5.3.2 Allm ä n
bakgrund till best ä mmelserna i 2 kap. RF

Enligt den ursprungliga regleringen i RF skulle varje
medborgare gentemot det allm ä nna vara
tillf ö rs ä krad yttrande- och tryckfrihet, r ä tt
till information, m ö tesfrihet, demonstrationsr ä tt, f ö reningsfrihet
och religionsfrihet. Dessa fri- och r ä ttigheter
kunde begr ä nsas genom lag, beslutad av
riksdagen i vanlig ordning. Grundlagsskyddet var s å ledes n ä rmast
utformat som en reglering av riksdagens och regeringens normgivningskompetens,
d ä r fri- och r ä ttigheterna inte hade ett starkare skydd ä n det som g ä llde
f ö r andra r ä ttsomr å den
d ä r normgivningskompetensen tillkom
riksdagen ensam.

RF:s regler om medborgerliga fri- och r ä ttigheter betecknades redan vid sin tillkomst som
ett provisorium. Riksdagen f ö reslog vid
sin behandling av prop. 1973:90 att en ny utredning skulle f å i uppdrag att ö verv ä ga fr å gan om
grundlagsskydd f ö r enskildas fri-och r ä ttigheter (KU 1973:26 s. 51). S å skedde ocks ä genom
tills ä ttandet av 1973 å rs fri- och r ä ttighetsutredning.
Utredningen avl ä mnade å r 1975 bet ä nkandet
(SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och r ä ttigheter.

Fri- och r ä ttighetsutredningens
f ö rslag f ö ljdes i huvudsak i prop. 1975/76:209 om fri- och r ä ttigheter i grundlag. Genom riksdagens beslut med
anledning av regeringens f ö rslag f ö rst ä rktes
grundlagsskyddet f ö r fri- och r ä ttigheterna, som tidigare n ä mnts, i skilda h ä nseenden.
Det kan anm ä rkas att skyddet avser ä ven enskilda m ö ten
(prop. s. 143). I prop. 1975/76:209 framh ö lls
(s. 110) att utg å ngspunkten vid avgr ä nsandet av det omr å de som skulle skyddas genom best ä mmel-

Prop.
1982/83:9 101

serna om m ö tesfrihet
var att denna frihet i st ö rsta m ö jliga utstr ä ckning
skulle korrespondera med yttrande- och informationsfriheten. Principen borde
vara att sammankomster som avs å g s å dant framf ö rande
eller mottagande av yttranden som skyddades av reglerna om yttrande- och
informationsfrihet skulle omfattas av RF:s skydd f ö r m ö tesfriheten.
Detta innebar bl.a. att sammankomster f ö r
framf ö rande av konstn ä rliga verk borde beredas samma skydd som t.ex.
politiska eller religi ö sa m ö ten. Grundlagsskyddet borde utformas s å att det i princip omfattade alla former av scenisk framst ä llning. Ä ven
s å dana konserter och sammankomster f ö r h ö gl ä sning ur litter ä ra
verk som inte kunde betraktas som medier f ö r
opinionsyttring borde omfattas av grundlagsskyddet.

Ang å ende tolkningen av begreppet konstn ä rligt verk anf ö rde
departementschefen f ö ljande (s. 143).

.Best ä mningen, "konstn ä rlig" b ö r
i detta sammanhang uppfattas som beteckning p å vissa former av yttranden, inte i f ö rsta hand som ett kvalitetskrav. Om ä ndam å let med en sammankomst ä r framf ö rande
av ett verk som till sin typ kan h ä nf ö ras till n å gon
konstn ä rlig uttrycksform - t.ex. film,
musik eller ett verk avsett f ö r scenisk
framst ä llning - b ö r sammankomsten normalt anses omfattad av RF:s
skydd f ö r m ö tesfriheten, ä ven om det framf ö rda verkets konstn ä rliga v ä rde i ett visst fall inte skulle
vara s ä rskilt framtr ä dande. Grundlagsskydd f ö religger d ä remot
inte om det framst å r som helt fr ä mmande f ö r
vanligt spr å kbruk att i n å got h ä nseende tala
om framf ö rande av konstn ä rligt verk.

Departementschefen framh ö ll vidare att en omfattande frihet f ö r den enskilde medborgaren att p å
olika s ä tt ta del i den samh ä lleliga opinionsbildningen var en n ö dv ä ndig f ö ruts ä ttning f ö r ett demokratiskt styrelseskick. Detta f ö rh å llande
hindrade emellertid inte

Prop. 1982/83:9 102

att det kunde f ö religga
legitima behov av begr ä nsningar i opinionsfriheterna av m å ngskiftande slag. Yttrandefriheten kunde med fog
betraktas som den viktigaste fri- och r ä ttigheten.
Det var d ä rf ö r naturligt att kr ä va att
lagstiftaren iakttog st ö rsta m ö jliga restriktivitet n ä r det g ä llde
att begr ä nsa denna frihet (prop. s. 108).
Yttrandefriheten skulle bl.a. kunna begr ä nsas
av h ä nsyn till allm ä n ordning och s ä kerhet.
Omfattningen av detta inskr ä nknings ä ndam å l framgick i
n å gon m å n genom att uttrycket redan f ö rekom
p å skilda h å ll i lagstiftningen och d ä rmed i viss m å n
var avgr ä nsat till sitt betydelseinneh å ll (prop. s. 155).

M ö tes- och demonstrationsfriheten
borde f å begr ä nsas endast med h ä nsyn till rikets s ä kerhet, till ordning och s ä kerhet vid sammankomsten eller demonstrationen, till
trafiken eller f ö r att motverka farsot. Med uttrycken
"ordning och s ä kerhet" och
"trafiken" avs å gs att t ä cka regleringen i LAS. Best ä mmelsen i 3 §
LAS om att tillst å nd till sammankomst f å r v ä gras endast om
det ä r n ö dv ä ndigt med h ä nsyn till trafiken eller till allm ä n ordning m å ste
d ä rvid, framh ö ll departementschefen, tolkas s å att dess till ä mpning
kom att h å lla sig inom ramen f ö r grundlagens inskr ä nknings ä ndam å l. Detsamma g ä llde f ö r regierna om f ö rhandsanm ä lan i 4 §
LAS (prop. s. 155).

Departementschefen p å pekade
vidare att vissa sv å righeter kunde uppkomma genom att
man inf ö rde olika begr ä nsningsregler f ö r
skilda opinionsfriheter. Det blev d å
av stor vikt att dra gr ä nser mellan de olika reglernas till ä mpningsomr å den.
Han understr ö k dock att en yttrandefrihetsbegr ä nsning som utformats s å att den enbart g ä llde yttranden vid sammankomster
skulle betraktas ocks å som en begr ä nsning av m ö tes-

Prop. 1982/83:9 103

friheten. Endast om de i RF angivna f ö ruts ä ttningarna f ö r begr ä nsningar
i de b å da ber ö rda r ä ttigheterna f ö rel å g samtidigt
kunde s å ledes ingrepp g ö ras (prop. s. 105).

Skyddet f ö r m ö tesfriheten skulle som n ä mnts omfatta ä ven
enskilda m ö ten. I prop. framh ö lls att detta f ö rh å llande inte p å verkade
m ö jligheterna att g ö ra husrannsakan o.d. S å dana ingrepp skulle s å ledes inte ses som ingrepp i m ö tesfriheten
utan som en begr ä nsning i den enskildes hemfrid m.m.
(prop. s. 143).

5.3.3 Avgr ä nsningen
av det grundlagsskyddade omr å det

Alla slags yttranden kan inte å tnjuta grundlagsskydd. Inte heller torde
grundlagsskyddet f ö r m ö tesfriheten medf ö ra r ä tt f ö r m ö tesdeltagare att i denna egenskap beg å handlingar som i annat sammanhang ä r
f ö rbjudna. Det blir d ä rf ö r av vikt
att sl å fast vilka å tg ä rder och
ingripanden fr å n det allm ä nnas sida som inte b ö r betraktas som ingrepp i de grundlagsskyddade r ä ttigheterna. Fr å gan
ber ö rs kortfattat i f ö rarbetena.

I prop. 1975/76:209 anf ö rde
departementschefen s å lunda att RF:s
yttrandefrihetsbegrepp i princip ö verensst ä mmer med motsvarande begrepp i tryckfrihetsf ö rordningen. H ä rav
f ö ljde att å tskilliga yttranden definitionsm ä ssigt f ö ll
utanf ö r grundlagsskyddet och d ä rmed kunde bli f ö rem å l f ö r ingripande
utan s ä rskilt grundlagsst ö d. Han erinrade bl.a. om att skilda yttranden i tal
eller skrift ofta ing å r som ett led i ett brottsligt f ö rfarande och att kriminaliseringen uppenbarligen
inte kan ses som en begr ä nsning av yttrandefriheten i RF:s
mening. Som exempel 'anf ö rde han

Prop.
1982/83:9 104

bl.a. olika best ä mmelser
i BrB s å som bedr ä geri (9 kap.

1 § ), olaga hot (4 kap. 5 § ), ofredande (4 kap. 7 § )

och f ö rargelsev ä ckande beteende (16 kap. 16 § ). Straff

best ä mmelsen om f ö rargelsev ä ckande
beteende fick inte

tolkas s å att den kom att fungera som en
begr ä nsning

av yttrandefriheten. Best ä mmelsen var s å ledes inte till ä mplig p å
yttranden - enbart p å grund av deras inneh å ll (prop. s. 141).

Vidare skulle - i likhet med vad som g ä ller f ö r
tryckfriheten - vissa ordningsf ö reskrifter
som utan avseende p å yttrandets inneh å ll uppst ä ller
krav p å tillst å nd f ö r visst s ä tt att sprida eller mottaga meddelanden inte anses
som ett intr å ng i yttrandefriheten. Hit h ö rde exempelvis f ö reskrifter
om skyltar i byggnads-, naturv å rds- och v ä gf ö rfattningar
och om affischering o.d. i lokala ordningsstadgor. Ä ven 2 § '
AOst kunde- n ä mnas i detta sammanhang. En s ä rskild best ä mmelse
h ä rom borde enligt departementschefen
tas in i

2 kap. 13 § RF (prop.
1975/76:209 s. 141 och s. 156).

Sv å righeter kan f ö religga n ä r
det g ä ller att avg ö ra om vissa polisingripanden vid m ö ten eller demonstrationer skall anses utg ö ra en begr ä nsning
av m ö tesfriheten eller anses vara
riktade endast mot en enskild m ö tesdeltagare.
Fr å gan f å r s ä rskild betydelse i de fall d å ett m ö te
eller en demonstration samlar endast ett f å tal
deltagare. I prop. 1975/76:209 framh ö lls
att den grundl ä ggande regeln borde vara att ett
ingripande mot en person f ö ranlett
enbart av att denne deltar i m ö tet skall
betraktas som ett ingrepp i m ö tesfriheten.
Samma syns ä tt fick anl ä ggas d å
det g ä llde demonstrationer. Med denna utg å ngspunkt borde man inte betrakta LTO som en begr ä nsning av m ö tes-
och demonstrationsfriheten. Inte heller BrB:s best ä mmelser

Prop. 1982/83:9 105

om upplopp (16 kap. 1 § )
och oh ö rsamhet mot ordningsmakten (16
kap. 3 § ) kunde anses som en begr ä nsning i dessa friheter (prop. s. 144).

JO har betr ä ffande ett
fall d ä r en flermansdemonstra-tion inte
ans å gs som allm ä n sammankomst - och LAS allts å inte var till ä mplig
- uttalat att de deltagare som st ö rde
allm ä n ordning kunde omh ä ndertas med st ö d
av 3 § LTO, ä ven om h ä rigenom
demonstrationen kom att uppl ö sas.
Paragrafen skulle s å ledes enligt JO kunna anv ä ndas f ö r
ingrepp i bl.a. demonstrationsr ä tten (JO
1975 s. 92).

5.4 Gr ä nsdragningen
mellan sammankomster och tillst ä llningar

I prop. 1956:143 f ö ljde
departementschefen helt de riktlinjer f ö r
best ä mningen av begreppen sammankomst och
tillst ä llning som hade dragits upp i 1954 å rs bet ä nkande.
Den f ö reslagna lagen skulle s å ledes till-l ä mpas
p å allm ä nna sammankomster f ö r ö verl ä ggning, opinionsyttring
eller upplysning i allm ä n eller enskild angel ä genhet eller som var att h ä nf ö ra till f ö rel ä sning eller
f ö redrag f ö r meddelande av allm ä n eller medborgerlig bildning eller till religions ö vning. Lagen blev h ä rigenom bl.a. till ä mplig p å politiska m ö ten,
vilka var att betrakta som sammankomster f ö r
bibringande av information, och p å
demonstrationer. F ö rel ä sningar och f ö redrag i bildningssyfte var enligt
departementschefen ocks å typiska sammankomster som f ö ll under lagens best ä mmelser (prop. s. 153).

Inneb ö rden av begreppet offentlig tillst ä llning kunde enligt departementschefen inte anges
genom en generell definition. I st ä llet
fick man - som utredningen f ö re-

Prop. 1982/83:9 106

slagit - tillgripa den metoden att de vanligaste slagen av
offentliga tillst ä llningar r ä knades upp. Hit h ö rde
fr ä mst vissa allm ä nna folkn ö jen
s å som teaterf ö rest ä llningar,
konserter, t ä vling och uppvisning i sport och
idrott, danstillst ä llningar, biograf- och cirkusf ö rest ä llningar,
tivoli- och marknadsn ö jen, festt å g och tillst ä llningar
av annat slag som inte avs å gs i LAS. Som ytterligare exempel
anf ö rde departementschefen revy-, kabaret-
och varit é f ö rest ä llning-ar, musikunderh å llning, dans- och gymnastikuppvisning (prop. s.
154).

S ä rskilda sv å righeter vid till ä mpningen
av best ä mmelserna r ö rande allm ä nna
sammankomster och offentliga tillst ä llningar
g ö r sig g ä llande betr ä ffande
de s.k. blandade tillst ä llningarna, dvs. tillst ä llningar d ä r
det f ö rekommer dels inslag som kan h ä nf ö ras till sammankomst,
dels inslag som f å r betraktas som offentlig tillst ä llning. Huvudregeln ä r att skilda regler blir till ä mpliga
p å olika delar av arrangemanget.
Under f ö rarbetena till AOst och LAS framh ö lls att detta m å nga
g å nger kunde te sig osraidigt och
opraktiskt. I LAS inf ö rdes d ä rf ö r en
undantagsregel (1 § tredje stycket). Enligt denna
skall, om det vid en sammankomst f ö rekommer
mindre inslag av underh å llning eller, f ö rstr ö else best ä mmelserna om sammankomster ä nd å g ä lla. Departementschefen n ä mnde att. om t.ex. ett politiskt m ö te f ö ljdes av ett
par s å ngnummer av en ber ö md s å ngare torde
- ä ven om publik kunde antas ha
samlats i stor utstr ä ckning f ö r s å ngens skull
- sammankomsten likv ä l f å inbegripas under LAS. I de fall d ä r
tvekan uppstod om en tillst ä llning
skulle h ä nf ö ras till det ena eller andra slaget borde i regel den f ö rfattning anses till ä mplig som gav den st ö rsta
friheten, n ä mligen LAS.

Prop. 1982/83:9 107

Utvidgningen i RF å r
1976 av det skyddade omr å det f ö r m ö tesfriheten till att omfatta ä ven sammankomster f ö r framf ö rande av konstn ä rliga verk s å som
konserter, teater- och biograf f ö rest ä llningar ledde genom prop. 1976/77:39 till att reglerna
h ä rom f ö rdes ö ver fr å n AOst till LAS (KU 1975/77:16, rskr. 1976/77:56,
SFS 1976:1003, 1005). Ang å ende inneb ö rden av begreppet konstn ä rligt verk h ä nvisade
departementschefen till vad som anf ö rts
i prop. 1975/76:209 s. 143 (se ovan s. 73).

Han anf ö rde vidare f ö ljande.

I enlighet med nuvarande principer f ö r gr ä nsdragningen
mellan lagens och stadgans till ä mpningsomr å den b ö r i de fall,
d ä r det r å der tvekan huruvida ett m ö te ä t en allm ä n sammankomst eller en offentlig tillst ä llning, lagen i regel anses till ä mplig. Man b ö r
utg å fr å n en helhetsbed ö mning. Ett trollerinummer som ing å r i en revy eller kabar é f å r s å lunda anses vara en del av framf ö randet av det konstn ä rliga verk som den samlade sceniska framst ä llningen utg ö r.
En offentlig filmf ö revisning som ing å r som ett moment i en pornografisk f ö rest ä llning b ö r å andra sidan
inte betraktas som en biograff ö rest ä llning, utan stadgan b ö r vara till ä mplig ocks å p å s å dan f ö revisning.

5.5 Gr ä nsdragningen
mot enskild sammankomst eller tillst ä llning
m.m.

AOst och LAS ä r
inte till ä mpliga p å enskilda m ö ten.
Detta uttrycks i 9 § f ö rsta stycket AOst s å att en
tillst ä llning ä r offentlig, om den anordnas f ö r allm ä nheten,
dvs. om allm ä nheten har tilltr ä de till tillst ä llningen.
Ä ven annan tillst ä llning kan emellertid bli att anse som offentlig, n ä mligen om villkoren f ö r tilltr ä de ä r s å dana att tillst ä llningen blir att j ä mst ä lla med en tillst ä llning till vilken allm ä nheten har tilltr ä de.
Med allm ä nhet avses med-

Prop. 1982/83:9 108

borgare i gemen till skillnad fr å n en s ä rskild
kategori eller en s ä rskild personkrets. En tillst ä llning som anordnas f ö r medlemmarna i en f ö rening ä r s å ledes inte
offentlig (jfr dock 9 § andra stycket AOst).

Enligt f ö rarbetena
till AOst h ö r till begreppet offentlig tillst ä llning en avsikt att samla publik. Sedan
departementschefen gett vissa exempel p å
offentliga tillst ä llningar, framh ö ll han att processioner och liknande - t.ex.
begravningst å g - vars syfte enbart var f ö rflyttning och som inte innebar demonstration
eller p å samma s ä tt som exempelvis festt å g avs å g att samla
publik inte borde betraktas som offentliga tillst ä llningar (prop. s. 154). Ä ven
andra processioner ä n festt å g kunde dock bli att betrakta som offentliga tillst ä llningar. Detta fick i varje s ä rskilt fall bli beroende av processionens art. I
vissa andra fall d å syftet visserligen var att samla
publik, s å som vid sedvanlig aff ä rsskyltning, f ö revisning
p å museum o.d., var det emellertid
uppenbart att tillst ä llning inte f ö rel å g. Bed ö mningen blev inte annorlunda, om skyltningen bestod
av filmf ö revisning eller upptr ä dande av m ä nniskor
och djur i skyltf ö nster. F ö r dessa fall var, menade departementschefen, polisens
allm ä nna befogenheter att vidta å tg ä rder f ö r att uppr ä tth å lla allm ä n
ordning tillr ä ckliga. Ä ven i ö vrigt
f ö ll reklam normalt utanf ö r tillst ä llningsbegreppet.
Endast n ä r det var fr å ga om mera omfattande eller publikdragande evenemang
som varumassor, utst ä llningar eller mannek ä nguppvisningar torde man kunna tala om tillst ä llningar (prop. s. 154). Underh å llning i samband med servering p å restaurang eller caf é borde falla under best ä mmelserna om
offentliga tillst ä llningar, s å snart inslaget kunde betraktas som en sj ä lvst ä ndig tillst ä llning (konsert, kabaret, varit é ), vilket regel-

Prop. 1982/83:9 109

m ä ssigt var fallet. Om underh å llningen endast bestod av radio- eller
grammofonmusik eller av TV var det dock i allm ä nhet sv å rt ä tt tala om tillst ä llning (prop. s. 155). Erfarenheten
hade dock visat, konstaterade departementschefen, att det knappast var m ö jligt att p å
ett fullst ä ndigt s ä tt definiera begreppet offentlig tillst ä llning utan att man var tvungen att ö verl ä mna å t r ä ttstill ä mpningen att i sista hand fastsl å var gr ä nsen
skulle g å (prop. s. 152).

I detta sammanhang b ö r
n ä ranas att enligt 1944 å rs f ö rslag utf ö rande utomhus av s å ng och musik skulle likst ä llas
med offentlig tillst ä llning, om det inte var uppenbart
att utomst å ende inte st ö rdes av framf ö randet.
I 1954 å rs bet ä nkande avvisades tanken p å att f ö reskriva
tillst å ndsskyldighet f ö r gatumusik som inte var att anse som offentlig
tillst ä llning. Utredningen framh ö ll att polisens allm ä nna befogenhet att ingripa mot ordningsst ö rande tilltag var tillr ä cklig i dessa fall (bet. s. 70).

Fr å gan om ä ven arrangemang av mycket blygsam natur eller framtr ä danden som samlat endast ett f å tal å h ö rare uppfyller kraven p å en offentlig tillst ä llning ber ö rs inte n ä rmare i f ö rarbetena.
Svea hovr ä tt uttalade i en dom å r 1976 (se n ä rmare
under kap. 5.8.1) att upptr ä danden av
mera anspr å ksl ö s natur inte kunde anses syfta till att samla publik och d ä rf ö r inte utgjorde
offentlig tillst ä llning. Om publiktillstr ö mningen blev omfattande, m å ste man dock enligt hovr ä tten beteckna ä ven
mera anspr å ksl ö sa framtr ä danden - t.ex. gatumusik - som
offentliga tillst ä llningar.

JO har i ä mbetsber ä ttelsen 1957 s. 342 uttalat att reklam genom s.k.
sandwichman eller skyltanordningar

Prop. 1982/83:9 110

p å bilar kunde anses som offentlig
tillst ä llning endast i fall d ä r reklamen skett i form av s ä rskil't organiserade reklamt å g eller'i ö vrigt
under s ä rskilt uppseendev ä ckande former. N å gon
erinran kunde dock inte g ö ras mot att s å ng och musik p å
g å rdar ansetts som offentlig tillst ä llning i den m å n
framf ö randet skett under s å dana omst ä ndigheter
att allm ä nheten haft tilltr ä de, t.ex. genom att g å rden varit ö ppen "mot gatan.

En sammankomst ä r
allm ä n, om den anordnas f ö r allm ä nheten
eller om allm ä nheten har tilltr ä de (1 §
andra stycket LAS). Ä ven andra sammankomster kan,
beroende p å de villkor under vilka tilltr ä de l ä mnas, bli
att betrakta som allm ä nna. Vid tillkomsten av LAS ö verv ä gdes att ä ven l å ta
deltagarantalet f å inverka p å bed ö mningen p å s å s ä tt att en betydande publiktillstr ö mning skulle kunna medf ö ra att en sammankomst som annars vore att anse som
enskild kom att falla under LAS. Departementschefen stannade dock f ö r att inte l å ta
deltagarantalet f å sj ä lvst ä ndig betydelse. Anledningen h ä rtill var fr ä mst
att - som lagr å det p å pekat - sv å righeter skulle kunna uppkomma vid
gr ä nsdragningen mellan allm ä nna och enskilda m ö ten. De sk ö nsm ä ssiga bed ö mningar som skulle bli f ö ljden av att fasta normer saknades skulle enligt
departementschefen kunna leda till obefogade inskr ä nkningar i f ö rsamlingsfriheten
(prop. 1956:143 s. 301). N å gon defini.tion av begreppet sammankomst,
exempelvis genom angivande av det minsta antal deltagare som kr ä vs f ö r att en
sammankomst skall anses f ö religga, f ö rekommer inte i f ö rarbetena,
till LAS. Bed ö mningen av denna fr å ga har s å ledes
helt ö verl ä mnats till r ä ttstill ä mpningen. JO har dock vid ett par tillf ä llen uttalat sig om begreppen sammankomst ' och allm ä n sammankomst.

Prop. 1982/83:9 111

I ett fall uttalade JO (JO 1975 s. 92) att vid bed ö mandet av om en sammankomst var att anse som allm ä n hade deltagarantalet inte n å gon sj ä lvst ä ndig betydelse. Det fick dock anses klart att ett litet
antal deltagare, exempelvis fem - tio personer, var en omst ä ndighet som vid en samlad bed ö mning - d ä r
ocks å andra faktorer inverkade p å st ä llningstagandet
-kunde ha avg ö rande betydelse och f ö ranleda att sammankomsten inte ans å gs som allm ä n.
I det aktuella fallet ans å gs en demonstration best å ende av fem personer vara av s å ringa omfattning att den inte kunde anses vara
anordnad f ö r allm ä nheten.

JO har vidare uttalat sig i fr å gan i ett beslut den 11 mars 1981 (se under kap.
5.8.2).

5.6 Tillst å ndspr ö vningen enligt AOst och LAS

Polismyndighetens tillst å nd fordras, som f ö rut har n ä mnts, f ö r
offentlig tillst ä llning och allm ä n sammankomst p å
allm ä n plats. Tillst å nd beh ö vs
vidare generellt f ö r vissa tillst ä llningar av utpr ä glad n ö jeskarakt ä r. Departementschefen anf ö rde i prop. 1956:143 att en t ä mligen fri pr ö vningsr ä tt skulle g ä lla
betr ä ffande rena n ö jestillst ä llningar.
H ä nsyn borde s å ledes tas till bl.a. tillst ä llningens art, anordnarens kvalifikationer och
platsens eller lokalens l ä mplighet. Vidare borde ordnings-,
trafik- och s ä kerhetsf ö rh å llandena
beaktas. N ä r det g ä llde tillst ä llningar
och sammankomster p å allm ä n plats avs å g pr ö vningen i f ö rsta hand platsens l ä mplighet fr å n
trafik- och ordningssynpunkt. Om hinder inte m ö tte i dessa h ä nseenden, borde tillst å nd regelm ä ssigt
beviljas. Det var s ä rskilt angel ä get, framh ö ll
departementschefen, att f ö reskrifterna om tillst å ndstv å ng inte kom
att m.edf ö ra ett obefogat intr å ng i f ö rsamlingsfriheten.
I 3 § andra stycket LAS intogs d ä rf ö r en best ä mmelse om att vid tillst å ndspr ö vningen
skulle beaktas vikten ur allm ä n synpunkt
av att f ö rsamlingsfriheten uppr ä tth ö lls.

Prop. 1982/83:9 112

Lagrummet fick sin nuvarande lydelse genom riksdagens beslut
med anledning av prop. 1974:35 om f ö ljdlag-stiftning
p å grund av inf ö randet av RF (KU 1974:21, rskr. 1974:160, SFS
1974:580). Efter f ö rslag av grundlagberedningen f ö rordades i propositionen (s. 114) att i LAS n ä rmare skulle anges under vilka f ö ruts ä ttningar
tillst å nd till allm ä n sammankomst fick v ä gras. Grundlagsskyddet f ö r
demonstrationsfriheten innebar att begr ä nsningar
i r ä ttigheten endast fick g ö ras genom lagbeslut. Det var d å otillfredsst ä llande
att det i LAS st ä lldes upp krav p å tillst å nd
utan att avg ö randet av tillst å ndsfr å gorna n ä rmare bands upp.

F ö r att insk ä rpa vikten av att demonstrationsfriheten
respekterades f ö rordade departementschefen att tillst å nd skulle f å
v ä gras endast om det var n ö dv ä ndigt med h ä nsyn till trafiken eller allm ä n ordning. Det b ö r
anm ä rkas att regeln i 3 § LAS g ä ller
f ö r alla allm ä nna sammankomster och inte - som motivuttalandena
synes ge vid handen - enbart f ö r
demonstrationer.

S ä rskilt tillst å nd enligt 2 §
AOst torde beh ö vas endast om platsen genom s ä rskilda anordningar tas i anspr å k p å ett mera
varaktigt s ä tt (prop. 1956: 143 s. 175). JO har
uttalat att tillst å nd till allm ä n sammankomst torde innefatta medgivande att,s ä tta upp bokbord och banderoller p å allm ä n plats (JO
1975 s. 86).

5.7 Uppl ö sning
av tillst ä llningar och sammankomster

I 1868 å rs
ordningsstadga f ö r rikets st ä der fanns f ö reskrifter
som gav polismyndigheten r ä tt att uppl ö sa och f ö rbjuda
f ö rnyande av offentliga tillst ä llningar. Departementschefen fann i prop. 1956:143
att best ä m-

Prop.
1982/83:9 113

melser som p ä
detta s ä tt inskr ä nkte f ö rsamlingsfriheten
inte kunde undvaras. Myndigheterna m å ste
ha befogenhet att vid behov ingripa f ö r
att uppr ä tth å lla ordning och s ä kerhet.
Starka sk ä l skulle dock f ö religga, innan en s å l å ngtg å ende å tg ä rd som uppl ö sning till-greps. Detta g ä llde s ä rskilt
i fr å ga om allm ä nna sammankomster. Uppl ö sning av en sammankomst till f ö ljd av oordning eller fara f ö r de n ä rvarande
borde d ä rf ö r bara f å ske, om sv å rare oordning eller avsev ä rd fara hade uppkommit. F ö r att ytterligare understryka vikten av att uppl ö sning inte beordrades annat ä n i allvarliga situationer f ö reslog departementschefen att i respektive f ö rfattning skulle tas in uttryckliga f ö reskrifter om att uppl ö sning fick ske f ö rst sedan . andra å tg ä rder visat
sig otillr ä ckliga. Å tg ä rden borde
i allm ä nhet endast anf ö rtros polisman i bef ä lsst ä llning (prop. s. 222).

Best ä mmelsen i 10 § LAS reglerar endast m ö jligheterna att uppl ö sa
sammankomsten som s å dan. Polisens m ö jligheter att ingripa mot enskild m ö tesdeltagare som st ö r ordningen eller som beg å tt
brott ber ö rs inte h ä rav (se prop. 1970:125 s. 61. samt s. 76 ovan).

I prop. 1956:143 (s. 236) f ö rklarade departementschefen att best ä mmelsen-i d å g ä llande 12 § polisinstruktionen (numera 3 § LTO) torde kunna anv ä ndas mot m ö tesdeltagare som v ä grade att r ä tta
sig efter ett beslut om uppl ö sning av m ö tet (se ä ven
SOU 1975:75 s. 308).

8 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop.
1982/83:9 114

5.8 Till ä mpningen

5.8.1 Svea hovr ä tts
dom

Fr å gan om gatumusicerande ä r att betrakta som offentlig tillst ä llning har bed ö mts
av Svea hovr ä tt i en uppm ä rksammad dom fr å n
å r 1976 (dom den 16 januari 1976, DB
6). Tv å utl ä ndska medborgare, Donald Partridge och William Cox, å talades vid Stockholms, tingsr ä tt f ö r brott mot
12 § 1 st AOst best å ende i . att de under å r 1974 i Stockholm utan polismyndighetens tillst å nd anordnat offentlig musiktillst ä llning vid ett tiotal tillf ä llen. Partridge och Cox bestred ansvar under p å st å ende att
deras framtr ä danden inte utgjort offentliga
tillst ä llningar i AOst:s mening.
Musicerandet hade inte vid n å got tillf ä lle varat l ä ngre
ä n 15 - 30 minuter. Det var inte fr å ga om arrangerade konserter utan om ett spontant
spelande. De trakterade olika instrument och f ö rs ö kte ge sina å h ö rare en
"hel show". N å gra s ä rskilda anordningar f ö rekom inte.
Tingsr ä tten fann att Partridge och Cox
anordnat offentlig tillst ä llning och bif ö ll å talet. Svea
hovr ä tt ogillade .dock å klagarens talan med bl.a. f ö ljande motivering.

Vid tillkomsten av ordningsstadgan l ä mnades icke n å gra
anvisningar under vilka f ö rh å llanden upptr ä danden varom nu ä r fr å ga skall h ä nf ö ras under
begreppet offentlig tillst ä llning. Det blir f ö ljaktligen en uppgift f ö r r ä ttstill ä mpningen att s ö ka
ange gr ä nserna d ä rf ö r. Vid denna
gr ä nsdragning ä r att beakta, att det under f ö rarbetena till ordningsstadgan framh ö lls att till begreppet offentlig tillst ä llning h ö r
en avsikt att samla publik. Fr å n den utg å ngspunkten kan upptr ä danden av mera anspr å ksl ö s natur icke vara att betrakta som offentlig tillst ä llning. F ö rst
n ä r det g ä ller upptr ä danden,
som har tilldragit sig s å dan uppm ä rksamhet att ett mera betydande antal å h ö rare har
samlats, kan det bli fr å ga om en s å dan tillst ä llning.
N å got prim ä rt syfte att samla publik f ö religger

Prop. 1982/83:9 115

i allm ä nhet ej.
Beroende p å upptr ä dandets karakt ä r
Samt tidpunkten och platsen f ö r detta kan
det sj ä lvfallet intr ä ffa, att tillstr ö mningen
av å h ö rare blir s å omfattande att det kan vara
befogat att betrakta upptr ä dandet som
en offentlig tillst ä llning.

Vad ang å r omst ä ndigheterna i f ö revarande
fall ä r icke visat, att Cox' och Partridges
upptr ä danden i n ä mnv ä rd grad skiljt
sig fr å n vad som ä r vanligt vid utf ö rande av s å ng och musik p å allm ä nna platser.
Enbart den omst ä ndigheten att Cox och Partridge vid
sina framtr ä danden f ö rs ö kt att
"skapa komedi" och ge sina å h ö rare "en hel show" kan icke tagas till'
int ä kt f ö r att bed ö ma deras upptr ä danden som offentlig tillst ä llning. Tillfredsst ä llande utredning har ej f ö re-bragts
om det antal personer som samlats vid de med å talet avsedda tillf ä llena. Hovr ä tten finner p å grund
av det anf ö rda, att Cox och Partridge icke kan
f ä llas till ansvar i m å let.

5.8.2 JO:s pr ö vning

JO har i ett beslut den 11 mars 1981 uttalat sig ang å ende m ö jligheterna
f ö r polisen att ingripa mot st ö rande gatumusik. JO konstaterade inledningsvis att
sammankomster f ö r framf ö rande av konstn ä rligt
verk å tnj ö t grundlagsskydd och anf ö rde
d ä refter f ö ljande.

Begreppet sammankomst f ö ruts ä tter att flera personer deltar. En enda person, t.ex.
en gatumusikant, kan s å ledes inte utg ö ra en sammankomst. Hur m å nga personer som minst skall vara n ä rvarande f ö r
att det skall vara en sammankomst, kan inte anges exakt, utan beror i viss m å n p å omst ä ndigheterna. F ö rekommer
t.ex. s ä rskilda arrangemang, kan det r ä cka med f ä rre
deltagare ä n om det ä r fr å ga om en
spontant bildad folksamling. Det ä r
allts å inte m ö jligt att h ä r,
med utg å ngspunkt i begreppet sammankomst,
ange n å gon tydlig gr ä ns mellan upptr ä danden
som omfattas av RF:s regler om m ö tesfrihet
och s å dana som faller utanf ö r det grundlagsskyddade omr å det. Fr å gan
om var denna gr ä ns g å r f å r l ö sas av de r ä ttstill ä mpan-de myndigheterna i det enskilda fallet.

Efter att ha redogjort f ö r g ä llande best ä mmelser i ä mnet
fortsatta JO.

Prop. 1982/83:9 116

Av den nu l ä mnade redog ö relsen torde framg å att gatumusikanten och hans publik kan utg ö ra en s å dan
sammankomst f ö r framf ö rande av konstn ä rligt
verk som omn ä mns i RF och LAS. Sammankomsten
skyddas i s å fall av RF men ä r ocks å
s å som allm ä n underkastad LAS regler om tillst å ndsplikt. F ö r
n ä rvarande torde det emellertid h ö ra till undantagen att gatumusikanterna s ö ker s å dant tillst å nd. Polisens m ö jligheter
enligt LAS att ingripa mot musikanter som upptr ä der utan tillst å nd ä r dock begr ä nsade till de fall d å verksamheten medf ö r sv å rare oordning eller avsev ä rd fara f ö r
de n ä rvarande, n å got som mer s ä llan
torde f ö rekomma. Polisen kan s å lunda i regel inte uppl ö sa sammankomsten utan dess insatser i detta l ä ge kan endast avse rapportering av musikanten f ö r eventuellt å tal.

Enligt LTO skulle s å ledes
i och f ö r sig en gatumusikant som st ö r allm ä n
ordning kunna omh ä ndertas. LTO f å r emellertid inte anv ä ndas f ö r att kringg å LAS' str ä ngare
regler ang å ende skydd miot uppl ö sning av sammankomst. LTO:s regler om ingripande vid
ordningsst ö rningar kan allts å inte till ä mpas
i det syftet att ett m ö te skall uppl ö sas eller att musicerande skall upph ö ra. D ä remot kan
best ä mmelserna ge st ö d f ö r ingripande
mot enskilda m ö tesdeltagare av annan orsak ä n att de deltar i sammankomsten. S ä rskild f ö rsiktighet
m å ste enligt min mening iakttas n ä r det g ä ller
ingripande mot t.ex. en gatumusikant som har samlat en publik s å att en allm ä n
sammankomst f ö religger. Ett omh ä ndertagande f å r
ju d å i regel den effekten att
sammankomsten faktiskt blir uppl ö st.

Ingripande enligt LTO kan emellertid ocks å ske n ä r
det beh ö vs f ö r att avv ä rja straffbelagd g ä rning. Ä ven
i dessa fall kan en sammankomst uppl ö sas
om man omh ä ndertar en gatumusikant och ä ven h ä r m å ste avg ö rande
vikt l ä ggas vid syftet med å tg ä rden. Denna f å r ske f ö r
att f ö rhindra brott men inte f ö r att uppl ö sa
sammankomsten. Å tg ä rden skall d ä rmed rikta sig, inte mot sj ä lva m ö tet utan mot
en enskild m ö tesdeltagare. M ö tesfriheten inneb ä r
s å ledes inte att t.ex.
gatumusikanterna ä r "immuna" mot brottsbalkens
stadganden och andra straffr ä ttsliga
regler.

De brott som i f ö rsta
hand kan t ä nkas bli aktuella

ä r
ofredande och f ö rargelsev ä ckande beteende. ----

Dessa straffbest ä mmelser
anses inte innefatta n å gon begr ä nsning av grundlagsskyddad yttrandefrihet eller m ö tesfrihet. Sj ä lva
inneh å llet i vad som spelas eller sjungs
- budskapet - f å r inte f ö ranleda ingripande; d ä remot kan s ä ttet f ö r framf ö randet
vara brottsligt.

Prop. 1982/83:9 117

Det kan som framg å tt
vara vanskligt att avg ö ra n ä r en st ö rning har f å tt en s å dan
omfattning att den kan anses motivera ingripande enligt LTO. Det som av en
person betraktas som st ö rande oljud kanske inte alls st ö r en annan. Det finns s å ledes anledning att f ö rmoda att flertalet boende i Gamla Stan tidvis uppfattar gatumusiken
som allvarligt st ö rande, -medan andra - bland dem
tillf ä lliga bes ö kare -tv ä rtom
tycker att den utg ö r ett naturligt och trevligt inslag
i gatulivet. Platsen och tidpunkten f ö r
ett musikframtr ä dande har, som man f ö rst å r, stor
betydelse i detta sammanhang. Ett musicerande i Gamla Stans gr ä nder med dess s ä regna
akustikf ö rh å llanden uppfattas naturligt nog som mer st ö rande ä n
motsvarande aktivitet p å t-ex. Sergels torg. Att Ijudligt
spela och sjunga nattetid f å r anses vara
mer h ä nsynsl ö st om det sker inom bostadskvarter ä n inom kvarter som saknar bostadsbebyggelse.

Vad som i det enskilda fallet skall anses utg ö ra en s å
allvarlig st ö rning att ingripande enligt LTO kan
ske ä r s å ledes en bed ö mningsfr å ga. Det ä r
i f ö rsta hand polisens sak att g ö ra dessa bed ö mningar,
n ä r ingripanden direkt beg ä rs eller eljest kom mer i fr å ga. Jag har med de ovan framf ö rda synpunkterna velat betona vikten av att dessa
bed ö mningar blir nyanserade. I detta
sammanhang vill jag framh å lla att jag finner det ofr å nkomligt att de boende i Gamla Stan med h ä nsyn till stadsdelens karakt ä r av turistattraktion i allm ä nhet f å r
r ä kna med att finna sig i mer st ö rande aktiviteter ä n man beh ö ver t å la inom andra bostadsomr å den.
Detta g ä ller kanske framf ö r allt under sommarhalv å ret men ä ven
d å torde v ä l bullrande nattlig musik inne mellan husv ä ggarna ö verskrida
en rimlig toleransgr ä ns: N ä r ett helt band spelar upp klockan tre p å natten - n å got som p å st å s ha h ä nt - kan det inte r å da n å gon tvekan om att polisen har grund
f ö r ingripande.

J ä mte m ö tesfriheten - och egentligen som en av de

v ä sentliga grundvalarna f ö r denna - skyddar RF ä ven

yttrandefriheten i allm ä nhet. Denna inneb ä r frihet

att i tal, skrift eller bild eller p å
annat s ä tt

meddela upplysningar samt uttrycka tankar, å sikter

och k ä nslor. Ä ven om sammankomst i RF:s mening inte

f ö religger, finns allts å ett grundlagsskydd som

m å ste beaktas n ä r det ifr å gas ä tts ingripande mot

en gatumusikant. Bed ö mningen av vad som kan vidta

gas f ö r den allm ä nna ordningens uppr ä tth å llande er

bjuder emellertid inte fullt s å stora sv å righeter i

ett s å dant fall som n ä r det g ä ller
en allm ä n sam

mankomst; fr ä mst beror detta p å att h ä r
inte f ö re

ligger de komplikationer som den s ä rskilda
reglering

en i LAS medf ö r. -----

Prop. 1982/83:9 118

I det f ö reg å ende har talats om omh ä ndertagande av person som den intressanta formen av ingripande mot st ö rande gatumusik. Givetvis ä r regeln h ä r
som i andra liknande situationer att polisen skall efterstr ä va att n å
resultatet genom tills ä gelser eller andra lindrigare
medel. Det f ö rtj ä nar d å att p å pekas' att inte heller ingripanden i dessa former f å r ske s å
att grundlagsskyddad r ä ttighet trades f ö r n ä ra.

Den lagstiftning som finns ger s å ledes enligt min mening m ö jligheter f ö r
polisen att ingripa mot s å dan gatumusik som av olika, ovan
ber ö rda sk ä l inte b ö r
accepteras.

5.9 Fr å gans
tidigare behandling

5.9.1 Motion vid 1974 å rs riksdag

I motionen 1974:1179 av herr Hermansson m.fl. hemst ä lldes att tillst å ndspr ö vningen vid anordnande av allm ä n sammankomst p å
allm ä n plats helt slopades. I st ä llet skulle anm ä lningsskyldighet
g ä lla.

Utskottet (KU 1974:21 s. 22) anf ö rde f ö ljande.

Utskottet vill starkt understryka angel ä genheten av att inga on ö diga hinder uppst ä lls
f ö r ut ö vandet av demonstrationsfriheten p å
allm ä n plats. Enligt utskottets mening ä r det emellertid inte m ö jligt att helt undvika reglering av hur denna frihet
f å r ut ö vas. Flera demonstrationer kan t.ex. inte samtidigt h å llas p å
samma plats. H ä nsyn m å ste ocks å
tas till intresset av att trafiken om m ö jligt
inte lamsl å s genom en demonstration. Med h ä nsyn h ä rtill
ä r det enligt utskottets mening
oundvikligt att bibeh å lla kravet p å att polismyndighet skall ge tillst å nd f ö r anordnande
av demonstration p å allm ä n plats. Utskottet kaii d ä rf ö r inte tillstyrka f ö rslaget i motionen 1974:1179 om ö verg å ng till ett system med enbart anm ä lan till polismyndighet.

Riksdagen bif ö ll
utskottets hemst ä llan.

Prop. 1982/83:9 119

5.9.2 Motion vid 1975 å rs riksdag.

I en motion vid 1975 å rs
riksdag (mot. 1975:1102) av fr ö ken Eliasson
m.fl. hemst ä llde motion ä rerna att AOst ä ndrades
s å att tillst å nd generellt inte skulle kr ä vas f ö r s å ng och musik p å
allm ä n plats. 1 motionen anf ö rdes f ö ljande.
Gatumusicerande var enligt AOst att betrakta som offentlig tillst ä llning, vilket innebar att musik p å gator och torg inte fick f ö rekomma utan tillst å nd fr å n polismyndigheten. Spontana yttringar
i s å ng och musik f ö rhindrades d ä rigenom
i en utstr ä ckning som inte var motiverat av
ordningssk ä l. Medan den statliga
kulturpolitiken tog sikte p å att
stimulera amat ö rism och kulturaktiviteter av olika
slag, h ä mmades s å dana uttrycksformer on ö digtvis av g ä llande best ä mmelser. I m å nga
andra l ä nder fanns ingen motsvarighet till
den restriktivitet som r å dde i v å rt land utan s å ng
och musik ans å gs vara naturliga inslag i en
levande stadsmilj ö .

Civilutskottet (CU 1975:11) ansl ö t sig till motion ä rernas
allm ä nna synpunkter i ä mnet och uttalade att inskr ä nkningar av den p å talade
typen endast borde g ö ras i den m å n de motiverades av s ä rskilda ordningssk ä l m.m.
Regelomr å det var emellertid komplicerat och ankn ö t ä ven till
andra regelsystem. Utskottet kunde d ä rf ö r inte tillstyrka motion ä rernas f ö rslag
men f ö reslog att riksdagen mot angiven
bakgrund beg ä rde en ö versyn av best ä mmelserna
i ä mnet. Riksdagen bif ö ll utskottets hemst ä llan (rskr. 1975:98).

Motion ä ren har d ä refter vid tv å
tillf ä lTen vid fr å gor i riksdagen (F 1975/76:209 och 1980/81:243) kr ä vt slopande av det generella tillst å ndstv å nget f ö r .gatumusik.

Prop. 1982/83:9 120

5.9.3 Yttrandefrihetsutredningens f ö rslag

Yttrandefrihetsutredningen f ö resl å r i sitt "debattbet ä nkande" (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet
inf ö rande av en yttrandefrihetsgrundlag
med detaljerat grundlagsskydd f ö r andra
uttrycksformer ä n tryckta skrifter. Enligt f ö rslaget b ö r
i grundlag inf ö ras f ö rbud mot krav p å tillst å nd f ö r sammankomster
och demonstrationer ., Enligt utredningen b ö r
man dock inte g å s å l å ngt att man i grundlag f ö rbjuder regler om anm ä lningsskyldighet och ora r ä tt
f ö r myndigheterna att meddela
ordningsf ö reskrifter om hur demonstrationer
och sammankomster skall genomf ö ras. Vidare
f ö resl å s bl.a. att m ö jligheterna att uppl ö sa en sammankomst skall g ö ras beroende av att oordning som inneb ä r - antingen fara f ö r person eller egendom eller allvarlig st ö rning av trafiken redan uppkommit. Sammankomst skall
ocks å kunna uppl ö sas f ö r att motverka
farsot.

Ö ver
f ö rslaget har inh ä mtats yttranden fr å n ett stort antal myndigheter, f ö reningar
och intresseorganisationer (se Ds Ju 1980:5). Remissinstanserna var ö verlag positiva till inf ö randet av en grundlag som omfattade ä ven andra uttrycksformer ä n tryckt skrift. Utredningens f ö rslag om starkare skydd f ö r sammankomster och demonstrationer mottogs dock
inte odelat posi tivt.

Ri kspolisstyrelsen hade inte n å gon erinran mot f ö rslaget
r ö rande uppl ö sning av sammankomster.

Ö ver å klagaren i Stockholm godtog i princip f ö rslaget men ifr å gasatte
om det inte finns behov av att kunna uppl ö sa
i vart fall en demonstration f ö r att f ö rebygga en p å taglig
fara f ö r oordning.

Prop. 1982/83:9 121

L ä nsstyrelsen i Ö sterg ö tlands l ä n anf ö rde liknande
synpunkter och menade att 10 § LAS inte
borde ä ndras p å annat s ä tt
ä n som f ö ljde av att tillst å ndskravet togs bort.

Svenska kommunf ö rbundet
hade inte n å got att erinra mot att
grundlagsskyddet f ö r m ö tes- och demonstrationsfriheten f ö rst ä rktes i enlighet med f ö rslaget.

Sveriges domaref ö rbund
ans å g att vissa hinder f ö re-l ä g mot ett
ovillkorligt grundlagsf ö rbud mot tillst å ndskrav. I vissa fall kunde man n ä mligen f ö rutse
st ö rning av ordningen genom att de
politiska partierna under senare tid i ö kad
omfattning satsat p å s.k. torgm ö ten f ö r att f ö rmedla sina budskap. Vissa platser och tider ä r d ä rvid s ä rskilt attraktiva. Polismyndighetens tillst å ndsgivning fyllde h ä r den viktiga funktionen att f ö rhindra
att partierna upptr ä dde samtidigt, n å got som snarast skulle motverka yttrandefriheten.

Landsorganisationen (LO) inst ä mde i f ö rslaget
om begr ä nsningar 1 ratten att uppl ö sa m ö ten och ans å g att grunderna f ö r
uppl ö sningsr ä tten borde regleras i grundlag.

Svenska arbetsgivaref ö reningen
ans å g att tillst å nds-kravet i fr å ga
om sammankomster och demonstrationer fyller en viktig funktion. Genom ett s å dant krav ges m ö jlighet
att f ö regripa st ö rningar av den allm ä nna ordningen och att avv ä rja
risk f ö r skada p å person eller egendom. Det var inte tillr ä ckligt att i vissa situationer kunna ingripa mot en
p å g å ende sammankomst eller demonstration. Skadeverkningar kunde d å redan ha uppkommit. Inte heller fanns det enligt f ö reningen n å got
som tydde p å att kravet p å tillst å nd
skulle inneb ä ra ett osakligt ingrepp i r ä tten till sammankomster och demonstrationer. Tillst å ndskravet borde d ä rf ö r finnas kvar.

L ä ns å klagaren i Kopparbergs l ä n
menade att uppl ö sning av sammankomst eller
demonstration skulle kunna f å tillgripas
redan innan oordning uppkommit. I annat fall skulle i vissa situationer m ä nniskors liv och h ä lsa kunna s ä ttas i allvarlig fara. F ö rslaget kunde m ö jligen
godtas i dagens lugna samh ä llsatmosf ä r men knappast i ett oroligare l ä ge.

F ö reningen Sveriges polischefer
avstyrkte f ö rslaget om f ö rbud mot tillst å ndskrav.
F ö reningen ans å g att f ö rslaget
snarare utgjorde en fara f ö r yttrandefriheten. Uppenbara
risker ä r f ö rbundna med en sammankomst som h å lls
under s å dana former att ö verh ä ngande

Prop. 1982/83:9 122

fara f ö r skada f ö r de n ä rvarande
f ö religger. Komplicerade
tolkningsproblem skulle enligt f ö reningen
uppst å i fr å gan om vilka aktiviteter som skulle vara undantagna fr å n tillst å ndskrav.
F ö reningen anf ö rde vidare f ö ljande.
En f ö rfattnings ä ndring av f ö reslaget
inneh å ll torde leda till att syftet med
den f ö reslagna ä ndringen motarbetas. Utredningen synes helt ha bortsett
fr å n den funktion den nuvarande
regleringen kommit att f å . Tillst å nds- resp. anm ä lningskravet
har gjort det m ö jligt f ö r polismyndigheterna att i samr å d med ansvariga anordnare s å planera omst ä ndigheterna
kring demonstrationer/sammankomster att dessa kunnat genomf ö ras p å avsett s ä tt. Avslag p å
detta slag av ans ö kningar ä r ytterst s ä llsynt
f ö rekommande. I sammanhanget b ö r understrykas att det varken i bet ä nkandet eller i den allm ä nna debatten anf ö rts
att polisstyrelsens handl ä ggning av dessa ä renden medf ö rt
eller inneburit fara f ö r inskr ä nkningar i yttrandefriheten. Med nuvarande tillst å ndskrav ges polisen tillf ä lle att tillse att allm ä nna sammankomster inte "kolliderar" utan
att en var sammankomst p å allm ä n plats kan genomf ö ras utan st ö rningar fr å n
bl.a. andra tillst å ndskr ä vande aktiviteter. Vidare kan s å dana
omst ä ndigheter som gatuarbeten och ö vrig trafik v ä gas
in i bilden. H ä rigenom kan s ö kanden i samr å d
med polisen och ev. i ö vrigt ber ö rda myndigheter l ä gga
upp sammankomsten s å att den kan genomf ö ras utan hinder. Utan en dylik samordning f ö religger uppenbar fara f ö r att antydda hinder kan f ö rsv å ra eller i v ä rsta fall helt om ö jligg ö ra den planerade sammankomsten. Polisens tillst å ndspr ö vning n ä r det g ä ller
politiska s.k. apellm ö ten spelar vidare en avg ö rande roll. Antalet attraktiva platser och tider ä r n ä mligen
starkt begr ä nsade ä ven i de absolut st ö rsta orterna. Skulle denna samordning f ö rsvinna tillskapas ett otal potentiella konfliktsituationer.
Utredningen g å r inte in p å fr å gan om vilka
typer av sammankomster etc. som skulle fritas fr å n tillst å ndsplikt. F ö reningen ville dock peka p å de mycket stora sv å righeter som i vissa fall f ö religger
att bed ö ma huruvida en aktivitet skall
regleras enligt LAS eller AOst. F ö reningen
syftade h ä r inte fr ä mst p å s.k.
blandade tillst ä llningar utan exempelvis p å musikgruppers framtr ä dande p å allm ä n plats. S å dana framtr ä danden kan vara reglerade inom ramen f ö r s å v ä l LAS som AOst och eventuellt lokal ordningsstadga.
I dag fordras tillst å nd oavsett vilken av de tre f ö rfattningarna som anses vara till ä mplig. F ö r
tillst å ndshavaren saknar det d ä rf ö r praktisk
betydelse vilken av f ö rfattningarna som anv ä nds. Om tillst å ndsplikten
enligt LAS bortfaller kommer fr å gan
emellertid i ett annat l ä ge.

Prop. 1982/83:9 123

Yttrandefrihetsutredningen har f ö r avsikt att i sitt slutbet ä nkande å terkomma
till dessa fr å gor.

5.10 Utredningen

5.10.1 Allm ä nna
synpunkter

Utf ö rande av s å ng och musik p å
allm ä n plats har i regel ansetts kr ä va tillst å nd
av polismyndigheten enligt AOst eller LAS eller enligt f ö reskrifter i lokala ordningsstadgor. Detta f ö rh å llande har
kritiserats i olika sammanhang. Bl.a. framh ö lls,
som redovisats i det f ö reg å ende, i motionen 1975:1102 att det generella tillst å ndstv å nget enligt AOst
f ö r gatumusik h ä mmade amat ö rism
och spontana yttringar i s å ng och musik p å é tt s ä tt som inte var motiverat fr ä n ordningssynpunkt. Civilutskottet (CU 1975:11)
ansl ö t sig till motion ä rernas allm ä nna
synpunkter och f ö rklarade att tillst å ndstv å ng borde g ä lla f ö r gatumusik
endast i den m å n detta motiverades av s ä rskilda ordningssk ä l. Ä ven i pressen har kritik riktats
mot polisingripanden mot gatumusikanter som saknat f ö reskrivet tillst å nd.
Fr å n polish å ll har framh å llits
att s å dana ingripanden i regel upplevs
som mycket olustiga av den enskilde polismannen, eftersom allm ä nheten oftast uppskattar musikframtr ä dandet och d ä rf ö r ifr å gas ä tter det befogade i att musicerandet avbryts.

Gatumusik upplevs sannolikt av en bredare allm ä nhet som ett trevligt och l ä ttsamt eller i vart fall of ö rargligt inslag i stadsmilj ö n. Detta torde framf ö r allt g ä lla m ä nniskor som mera tillf ä lligt uppeh å ller sig p å
de gator och torg eller andra allm ä nna
platser d ä r gatumusik f ö rekommer och som d ä rf ö r fritt kan avg ö ra om de vill lyssna p å musikanten eller inte. Av

Prop. 1982/83:9 124

de å terkommande klagom å len till polismyndigheterna fr ä mst i storstadsomr å dena framg å r emellertid att gatumusik ocks å kan upplevas som synnerligen st ö rande. S ä rskilt
m ä nniskor som bor eller arbetar invid
de allm ä nna platser som framf ö r allt sommartid flitigt utnyttjas av
gatumusikanter anser sig ofta st ö rda av musicerandet
och av å h ö rarnas bifallsyttringar. Ä ven
aff ä rsinnehavare klagar inte s ä llan ö ver att
deras kundkrets minskar till f ö ljd av att
butiksing å ngen eller skyltf ö nster blockeras av gatumusikanter och deras publik.
F ö retr ä dare f ö r polisen i Stockholm, G ö teborg och Malm ö
har f ö r utredningen framh å llit att gatumusicerandet i regel inte utg ö r n å got st ö rre problem fr å n
ordningssynpunkt, men att det ofta nog kan vara mycket st ö rande f ö r
kringboende och andra.

D å det g ä ller att avg ö ra
om gatumusik kan betraktas som st ö rande
har sj ä lvfallet platsen och tidpunkten f ö r framtr ä dandet
stor betydelse. Ett musicerande ■som ä ger
rum nattetid eller i ett utpr ä glat bostadsomr å de ä r
naturligtvis mera st ö rande ä n ett framtr ä dande
under dagtid inom omr å den,som saknar bostadsbebyggelse.

Allm ä nheten uppfattar 1 regel gatumusiken
som ett naturligt och trevligt inslag i gatulivet. Utredningen anser d ä rf ö r att framf ö rande av gatumusik inte b ö r f ö rsv å ras eller hindras av best ä mmelser som inte framst å r som sakligt v ä lmotiverade.
A andra sidan ä r det enligt utredningens mening
angel ä get att polisen kan ingripa mot gatumusicerande
som ä r alltf ö r st ö rande.

Som inledningsvis framh å llits
ä r r ä ttsl ä get oklart i fr å gan om gatumusik ä r
offentlig tillst ä llning eller

Prop. 1982/83:9 125

allm ä n sammankomst eller om den
eventuellt ä r en s å

anspr å ksl ö s f ö reteelse att den inte kan inbegripas '

under n å got av dessa begrepp. Denna fr å ga ä r givetvis

av avg ö rande betydelse f ö r regleringen av gatumusiken

och f ö r m ö jligheterna att ingripa mot st ö rande
musi

cerande. ,

S å ng och musik p å allm ä n plats
betraktades tidigare i allm ä nhet som tillst å ndspliktig offentlig tillst ä llning. Sedan Svea hovr ä tt i sin dom den 16 januari 1976 funnit att gatumusik
vanligen inte kunde anses som offentlig tillst ä llning, uppkom emellertid stor os ä kerhet
hos de r ä ttstill ä mpande myndigheterna ang å ende m ö jligheterna
att ingripa mot gatumusikanter som saknade tillst å nd'. Hovr ä tten grundade sin bed ö mning p å
ett motivuttalande enligt vilket begreppet offentlig tillst ä llning f ö ruts ä tter en avsikt att samla publik. N å got prim ä rt
syfte att samla publik fanns i allm ä nhet
inte d å det g ä llde gatumusik, menade hovr ä tten. D ä remot
kunde den faktiska publiktillstr ö mningen
bli s å omfattande att en offentlig tillst ä llning m å ste
anses ha kommit till st å nd. Hovr ä tten f ä ste
s å ledes avg ö rande vikt vid det faktiska antalet å h ö rare.

Utvidgningen av grundlagsskyddet f ö r yttrande- och m ö tesfriheten
till att omfatta ocks å konstn ä rliga uttrycksformer fick som tidigare n ä mnts till f ö ljd
att konserter, teater- och biograff ö rest ä llningar och andra sammankomster f ö r framf ö rande
av konstn ä rliga verk blev att betrakta som
sammankomster och inte som tillst ä llningar.
Vid bed ö mningen av om en konstn ä rlig framst ä llning
f ö ll inom det grundlagsskyddade omr å det skulle enligt lagstiftaren n å gon pr ö vning
av verkets konstn ä rliga v ä rde i allm ä nhet
inte g ö ras. Avg ö rande

Prop. 1982/83:9 126

skulle i st ä llet vara om
verket till sin typ kunde h ä nf ö ras till n å gon
konstn ä rlig uttrycksform s å som film, musik eller ett verk avsett f ö r scenisk framst ä llning.
Endast om det framstod som helt 'fr ä mmande
f ö r vanligt spr å kbruk att tala om framf ö rande av konstn ä rligt
verk borde upptr ä dandet inte betecknas som en
sammankomst f ö r framf ö rande av konstn ä rligt
verk (prop. 1975/76:209 s. 143). Mot bakgrund av dessa uttalanden m å ste enligt utredningens mening gatumusik - bortsett
fr å n rena undantagsfall - betraktas
som framf ö rande av konstn ä rligt verk. Gatumusiken omfattas s å ledes av RF:s best ä mmelser om skydd f ö r
yttrandefriheten och, om den framf ö rs
under s å dana omst ä ndigheter att en sammankomst f ö religger, ä ven
av grundlagsskyddet f ö r m ö tesfriheten. Stor f ö rsiktighet
m å ste s å ledes iakttas fr ä n polisens sida n ä r man - som emellan å t l ä r vara fallet - bed ö mer gatumusik inte som.en grundlagsskyddad
uttrycksform utan som rent bettleri.

I fr å gan om gatumusik kan anses utg ö ra en allm ä n
sammankomst enligt LAS kan f ö ljande anf ö ras. Begreppet sammankomst f ö r framf ö rande
av konstn ä rligt verk har samma inneb ö rd i LAS som i RF (prop. 1976/77:39 s. 7). Vad som
avses med "sammankomst" ber ö rs
emellertid inte n ä rmare i f ö rarbetena till RF eller LAS. Liksom m ö tesbegreppet i RF torde dock termen sammankomst f ö ruts ä tta att
flera personer deltar. En ensam gatumusikant utan publik kan s å ledes inte utg ö ra
en sammankomst. Enligt utredningens mening m å ste
en gatumusikant som upptr ä der p å allm ä n plats regelm ä ssigt antas ha en avsikt att samla publik. Vanligen ä r ju det prim ä ra
syftet att samla in pengar fr å n å h ö rarna. H ä rvid torde gatumusikanterna inte skilja sig fr å n anordnare av andra tillst ä llningar eller sammankomster

Prop. 1982/83:9 127

i vinningssyfte. Redan en avsikt att samla publik kan
emellertid enligt utredningens uppfattning inte medf ö ra att musikanten kan anses som anordnare av en allm ä n sammankomst. Endast om ett visst antal m ä nniskor faktiskt har samlats torde man ha anledning
att tala om en sammankomst. Hur m å nga
personer som minst m å ste delta f ö r att en sammankomst skall anses f ö religga kan emellertid inte exakt anges. Det f å r dock anses klart att en allm ä n sammankomst har kommit till st å nd n ä r en eller
flera gatumusikanter samlat ett relativt betydande antal å h ö rare. Som JO
anf ö rde i sitt beslut.den 11 mars 1981
torde emellertid ä ven andra faktorer ä n antalet deltagare kunna bli av betydelse. Bl.a.
torde f ö rekomsten av s ä rskilda anordningar, t.ex. h ö gtalare, stolar f ö r
å h ö rare och avsp ä rrningar, kunna medf ö ra att en allm ä n
sammankomst f å r anses f ö religga redan vid ett mindre deltagarantal. S å dana anordningar f ö rekommer dock mycket s ä llan, om ens
n å gonsin, n ä r det g ä ller
gatumusik.

En sammankomst ä r
enligt 1 § LAS allm ä n, om den anordnas f ö r allm ä nheten eller om allm ä nheten har tilltr ä de.
Sammankomster f ö r framf ö rande av s å ng
och musik p å allm ä n plats blir s å ledes regelm ä ssigt att anse som allm ä nna. Fr å n
enskilda sammankomster bortses d ä rf ö r i det f ö ljande.

Sammanfattningsvis kan s å ledes konstateras att gatumusik i allm ä nhet ä r en allm ä n sammankomst enligt LAS och d ä rigenom omfattas av RF:s regler om m ö tesfrihet. Gatumusik kan emellertid ocks å vara av s å
blygsam omfattning att den faller utanf ö r
m ö tesbegreppet i RF och LAS. N å gon skarp gr ä ns
kan inte dras mellan dessa b å da fall utan
fr å gan torde f å l ö sas av de r ä ttstill-l ä mpande
myndigheterna fr å n fall till fall.

Prop. 1982/83:9 128

5.10.2 Tillst å ndskravet
enligt LAS

Utredningen har i f ö reg å ende avsnitt funnit att gatumusikanten och hans
publik i allm ä nhet utg ö r en allm ä n
sammankomst. Enligt 3 § LAS f ö religger d å
skyldighet att s ö ka tillst å nd till sammankomsten, om denna ä ger rum p å
allm ä n plats. Om musikframtr ä dandet ä r
av s å ringa omfattning att en allm ä n sammankomst inte kan anses ha kommit till st å nd och LAS s å ledes
inte ä r till ä mplig, kan emellertid skyldighet att utverka tillst å nd av polismyndigheten vara f ö reskriven i lokal ordningsstadga. Utredningen å terkommer till denna fr å ga i avsnitt 5.10.3.

Best ä mmelser som i on ö dan f ö rsv å rar eller hindrar ut ö vandet av gatumusik b ö r, som
utredningen tidigare uttalat, om m ö jligt
ä ndras eller upph ä vas. Utredhing-en ifr å gas ä tter dock om tillst å ndskravet enligt 3 § LAS i och f ö r sig ä r s å s ä rskilt betungande. Utredningen erinrar om att
tillst å nd f å r v ä gras bara om det ä r n ö dv ä ndigt med h ä nsyn
till trafiken eller den allm ä nna
ordningen. I en ans ö kan om tillst å nd beh ö ver
bara anges tiden och platsen f ö r
sammankomsten samt sammankomstens art och utformning i stort. En nackdel med
den nuvarande regleringen ä r onekligen att ans ö kan m å ste inges i
s å god tid att den hinner pr ö vas f ö re
sammankomsten och helst sju dagar i f ö rv ä g. H ä ri-geno.m f ö rhindras i stor utstr ä ckning mera spontana och oplanerade framtr ä danden. I det f ö ljande
diskuteras d ä rf ö r om det ä r m ö jligt och l ä mpligt att å stadkomma l ä ttnader
i tillst å ndstv å nget f ö r gatumusik.

Yttrandefrihetsutredningen har som tidigare redovisats
avgivit f ö rslag till en ny
yttrandefrihetsgrundlag med bl.a. f ö rbud
mot krav p å tillst å nd f ö r sam-

Prop.
1982/83:9 129

mankomster och demonstrationer p å allm ä n plats. Enligt
f ö rslaget skall i st ä llet inf ö ras
en generell anm ä lningsplikt. F ö rslaget har i denna del kritiserats av flera
remissinstanser. Ä ven ordningsstadgeutredningen
anser att starka bet ä nkligheter kan riktas mot ett
slopande av kravet p å tillst å nd f ö r allm ä nna sammankomster p å allm ä n plats. Under alla f ö rh å llanden
faller det utanf ö r ramen f ö r utredningens uppdrag att ta upp denna fr å ga. Utredningen ifr å gas ä tter ocks å om yttrandefrihetsutredningens f ö rslag skulle medf ö ra
n å gra mera p å tagliga l ä ttnader
f ö r gatumusikanterna. En anm ä lan om en planerad allm ä n sammankomst kan visserligen g ö ras muntligt. Den skall emellertid enligt g ä llande lagstiftning inneh å lla samma uppgifter som en ans ö kan om tillst å nd,
och den skall om m ö jligt inges fem dagar i f ö rv ä g. Den omst ä ndigheten att en anm ä lan till skillnad fr å n en ans ö kan ä r avgiftsfri
- vid meddelande av tillst å nd till allm ä n sammankomst uttas en avgift om f.n. 30 kr - ä r enligt utredningens mening inte heller s å v ä sentlig att
en ö verg å ng till anm ä lningsplikt f ö r gatumusik av denna anledning kan anses som
meningsfull. H ä rtill kommer att det kan befaras
att gatumusikanterna i regel skulle underl å ta
att full- ■ -g ö ra en anm ä lningsplikt likav ä l
som de hittills har å sidosatt best ä mmelserna om tillst å ndskrav.

Utredningen har ö verv ä gt om det ä r
m ö jligt att slopa kravet p å tillst å nd
f ö r allm ä nna sammankomster i form av gatumusik eller f ö r alla former av sammankomster f ö r framf ö rande
av konstn ä rliga verk. Utredningen har dock
funnit att s å starka inv ä ndningar kan riktas mot en s å dan l ö sning att
den inte b ö r komma i fr å ga. Det m å ste
n ä mligen anses som st ö tande att vissa typer av sammankomster befrias fr å n kravet

9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 130

p å tillst å nd, medan kravet alltj ä mt skall g ä lla f ö r andra former av sammankomster, t.ex. f ö r den som vill f ö ra fram ett religi ö st eller ett politiskt budskap. N å gra som helst sakliga sk ä l f ö r en s å dan skillnad i regleringen av olika typer av
sammankomster kan enligt utredningens mening inte anf ö ras.

En t ä nkbar m ö jlighet ä r
att i st ä llet slopa kravet p å tillst å nd
f ö r sammankomster som ä r av s å
ringa omfattning att n å gra problem fr å n ordningssynpunkt inte kan v ä ntas uppkomma.. Undantaget b ö r i s å fall g ä lla f ö r alla typer
av "sm å " sammankomster, medan
"stora" sammankomster, dvs. mera kvalificerade arrangemang d ä r en omfattande publiktillstr ö mning ä r
att v ä nta, alltj ä mt b ö r vara
tillst å ndspliktiga. En s å dan best ä mmelse
skulle kunna tas in i 3 § LAS och utformas p å s å s ä tt att tillst å nd
inte beh ö vs f ö r en allm ä n sammankomst som med h ä nsyn till det v ä ntade
deltagarantalet, de s ä rskilda anordningar som avses f ö rekomma och ö vriga
omst ä ndigheter inte kan antas f ö ranleda fara f ö r
ordning och s ä kerhet. Vid avg ö randet av om en sammankomst ä r fri fr å n
krav p å tillst å nd f å r man s å ledes med denna l ö sning
utg å fr å n en helhetsbed ö mning, d ä r framf ö r
allt det v ä ntade å h ö rarantalet f å r betydelse. Det kan inte f ö rnekas att en l ö sning
som den h ä r skisserade har p å tagliga nackdelar. Inte minst leder den till sv å ra gr ä nsdragningsproblem.
Betydande sv å righeter uppkommer f ö r den enskilde anordnaren (gatumusikanten) n ä r det g ä ller
att p å f ö rhand bed ö ma om en sammankomst kommer att tiilldra
sig s å ringa intresse fr å n allm ä nhetens
sida att den h å ller sig inom det "tillst å ndsfria" omr å det.
Om publiktillstr ö mningen blir st ö rre ä n v ä ntat, kan detta medf ö ra of ö rutsedda ordningsproblem och -
under f ö ruts ä ttning att en be-

Prop. 1982/83:9 131

st ä mmelse h ä rom inf ö rs
- skyldighet att avbryta sammankomsten.

En mera tilltalande l ö sning
ä r enligt utredningens mening att
polismyndigheten ges m ö jlighet att generellt f ö reskriva att vissa typer av sammankomster, som inte
kan antas v å lla ordningsproblem, utan tillst å nd skall f å
ä ga rum p å vissa's ä rskilt
angivna platser. H ä rigenom å stadkommer man att tillst å ndskravet slopas f ö r de allm ä nna sammankomster som erfarenhetsm ä ssigt inte v å llar
problem f ö r den allm ä nna ordningen samtidigt som polismyndigheten vid valet
av de allm ä nna platser f ö r vilka undantaget skall g ä lla har m ö jlighet
att styra gatumusicerandet och de sammankomster i ö vrigt p å
vilka den nya regeln blir till ä mplig till s ä rskilt l ä mpliga
platser. Polismyndighetens befogenhet att f ö reskriva
generella undantag fr å n tillst å ndskravet b ö r
dock enligt utredningens mening begr ä nsas
till sammankomster av mindre omfattning. F ö r
de st ö rre och mera resurskr ä vande evenemangen, s å som framtr ä danden av orkestrar eller
teatergrupper eller st ö rre politiska m ö ten, b ö r
s å ledes kravet p å tillst å nd
f ö r varje s ä rskilt fall finnas kvar. Vid denna l ö sning skulle i ett tredje stycke i 3 § LAS kunna f ö reskrivas
att polismyndigheten f å r betr ä ffande allm ä n
plats eller annat omr å de som avses i 3 § f ö rsta-
stycket f ö reskriva att tillst å nd under viss tid inte beh ö vs f ö r s å dana sammankomster av mindre omfattning som med h ä nsyn till det v ä ntade
deltagarantalet, de s ä rskilda anordningar som avses f ö rekomma och omst ä ndigheterna
i ö vrigt -inte kan antas f ö ranleda fara f ö r
ordning och s ä kerhet. Det kan ä ven vara l ä mpligt
att f ö reskriva att polismyndigheten,innan
den meddelar beslut i fr å gan, skall samr å da med den kommunala n ä mnd som kommunen

Prop. 1982/83:9 132

har best ä mt. Mot
polismyndighetens beslut b ö r talan f å f ö ras enligt
13 § LAS genom besv ä r hos l ä nsstyrelsen.

Ä ven
mot denna l ö sning kan riktas den inv ä ndningen att den leder till gr ä nsdragningsproblem och till-l ä mpningssv å righeter.
Problemen kan dock i n å gon m å n undvikas genom att polismyndigheten i beslutet noga anger de platser
som omfattas av beslutet och de tider under vilka tillst å nd inte beh ö vs.
Av sk ä l som framg å r av det f ö ljande
f ö ljer att polismyndigheten inte b ö r ges n å gon
befogenhet att n ä rmare ange f ö r vilka slag av sammankomster som undantaget skall g ä lla.

Polismyndighetens f ö reskrift
riktar sig till en i allm ä nna termer best ä md personkrets och ä r d ä rf ö r att anse som normgivning (prop. 1973:90 s. 204). Begr ä nsningar i m ö tesfriheten
s å som en av de grundl ä ggande fri- och r ä ttigheterna f å r emellertid endast g ö ras av riksdagen genom lag (2 kap. 12 § RF).

En f ö ruts ä ttning f ö r att den h ä r skisserade l ö sningen
skall kunna genomf ö ras ä r s å ledes att polismyndighetens f ö reskrift inte kan anses som en begr ä nsning av m ö tesfriheten.
Enligt utredningens mening torde dock med fog kunna h ä vdas att polismyndighetens f ö reskrift snarare f å r uppfattas som en utvidgning av m ö tesfriheten,
eftersom det generella tillst å ndskrav som
st ä lls upp i LAS tas bort f ö r vissa fall och eftersom polismyndigheten inte f å r n å gon
befogenhet att n ä rmare ange f ö r vilka slag av sammankomster undantaget skall g ä lla. N å got
hinder fr å n grundlagssynpunkt mot den
diskuterade l ö sningen b ö r d ä rf ö r inte m ö ta.

Prop. 1982/83:9 133

Enligt 7 § LAS f å r polismyndigheten meddela de f ö reskrifter som beh ö vs f ö r att uppr ä tth å lla ordning
och s ä kerhet vid en viss sammankomst. Det
ä r dock ytterst tveksamt om
polismyndigheten kan ges befogenhet att meddela generella ordningsf ö reskrifter f ö r
de olika typer av sammankomster som kan komma att undantas fr å n tillst å ndstv å nget. S å dana
f ö reskrifter f å r sannolikt anses medf ö ra inskr ä nkningar
i m. ö tesfriheten och de skulle d ä rf ö r r å ka i konflikt med RF:s regler om normgivningsmakten.
Det ä r enligt utredningens mening en
brist att generella f ö reskrifter f ö r uppr ä tth å llande av allm ä n
ordning och s ä kerhet inte torde kunna meddelas.

Utredningen har i det f ö reg å ende diskuterat olika m ö jligheter att slopa det generella kravet p å tillst å nd
f ö r gatumusicerande p å allm ä n plats.
Utredningen har d ä rvid dragit upp linjerna f ö r tv å alternativa
l ö sningar. Enligt den f ö rra l ö sningen
skulle kravet p å tillst å nd generellt upph ä vas
f ö r mindre omfattande sammankomster
p å allm ä n plats. Det senare f ö rslaget g å r ut p å
att polismyndigheten ges m ö jlighet att betr ä ffande vissa allm ä nna
platser upph ä va tillst å ndskravet f ö r
"sm å " sammankomster. Enligt utredningens
mening ä r i synnerhet den f ö rsta l ö sningen
f ö renad med avsev ä rda nackdelar j ä mf ö rt med g ä llande
lagstiftning. Som utredningen konstaterat kan den nuvarande regleringen inte
heller anses som s ä rskilt betungande f ö r den enskilde gatumusikanten. Trots detta och trots
att utredningen ä r medveten om att inte heller den
andra av de diskuterade l ö sningarna ä r inv ä ndningsfri, har
utredningen ansett det motiverat att l ä gga
fram ett f ö rslag som ä r utformat i enlighet med den andra l ö sningen. Vid denna bed ö mning har utredningen f ä st
avg ö rande vikt vid den nu-

Prop.
1982/83:9 134

varande oklarheten i r ä ttsl ä get. Den os ä kerhet
som r å der i fr å gan om framf ö rande
av gatumusik ä r att- an--se som allm ä n sammankomst medf ö r sv å righeter s ä rskilt f ö r
polisen. Eftersom r ä ttsl ä get ä r oklart och eftersom polisen i
regel inte har n å got st ö d fr å n allm ä nheten vid ett ingripande mot en gatumusikant som
saknar tillst å nd att anordna allm ä n,sammankomst, tenderar det tillst å ndskrav som i dag finns i fr å ga om, framf ö randen
som ä r allm ä nna sammankomster att bli en formalitet. Utredningen
har allts å utarbetat ett f ö rslag till ä ndring
i 3 § LAS. F ö rslaget redovisas i bilaga 2 till bet ä nkandet.

Utredningens f ö rfattningsf ö rslag ä r
s å utformat att inte- heller n å gon anm ä lningsplikt
kommer att g ä lla f ö r de sammankomster betr ä ffande vilka
polismyndig-'heten f ö reskriver undantag fr å n tillst å ndskravet.
I fr å ga om polisens m ö jligheter att ingripa, om en sammankomst som
omfattas av polismyndighetens f ö reskrift om
undantag fr å n tillst å ndskravet f ö ranleder
ordningsproblem, kommer samma regler att g ä lla
som f ö r andra allm ä nna sammankomster p å allm ä n plats. Utredningen h ä nvisar p å
denna punkt till 10 och 11 §§ LAS samt
till framst ä llningen i avsnitt 5.3.3, 5.7 och
5.8.2. Om en allm ä n sammankomst har visat sig f ö ranleda oordning eller fara f ö r de n ä rvarande,
f ö ljer d ä rav att f ö ruts ä ttningar f ö r
undantag fr å n tillst å ndskravet inte l ä ngre
f ö religger.

5.10.3 Tillst å ndskrav
enligt lokala ordningsstadgor

F ö reskrifter om tillst å ndskrav f ö r
s å ng och musik som utf ö rs yrkesm ä ssigt
eller mot betalning p å allm ä n plats f ö rekommer
i ett stort antal lokala ord-

Prop. 1982/83:9 135

ningsstadgor. F ö reskriften
finns ocks å med i kommunf ö rbundets normalf ö rslag
till lokal ordningsstadga.

Begreppen "yrkesm ä ssigt"
och "mot betalning" definieras inte i f ö rbundets kommentar till normalf ö rslaget. Viss tvekan kan enligt utredningens mening
r å da i fr å gan om gatumusik normalt utf ö rs "mot betalning". Penningbidrag fr å n å h ö rarna l ä mnas
n ä mligen helt frivilligt och utg ö r inte n å gon
f ö ruts ä ttning f ö r tilltr ä de till musikframtr ä dandet. F ö reskriften torde dock, oavsett den
n å got missvisande avfattningen, syfta
till att reglera gatumusicerande i allm ä nhet.

Enligt 7 § AOst f å r lokala ordningsf ö reskrifter inte ang å f ö rh å llanden som ä r reglerade i annan ordning. I de fall d å gatumusik ä r
att anse som allm ä n sammankomst, vilket oftast torde
vara fallet, regleras skyldigheten att s ö ka
tillst å nd till verksamheten utt ö mmande i LAS. Lokala best ä mmelser i ä mnet
kommer s å ledes att st å i strid mot 7 §
AOst. H ä rtill kommer att allm ä nna sammankomster omfattas av RF:s skydd f ö r m ö tesfriheten
och att begr ä nsningar i denna frihet endast kan
g ö ras genom lag. Lokala best ä mmelser med krav p å tillst å nd f ö r gatumusik som utg ö r allm ä n sammankomst strider s å ledes mot s å v ä l RF som AOst.

Emellertid f ö rekommer
det att gatumusik framf ö rs under s å dana f ö rh å llanden att framtr ä dandet inte kan anses som.en sammankomst. F ö r dessa fall utg ö r
inte 7 § AOst n å got hinder mot lokal reglering i fr å gan. Inte heller torde de lokala f ö reskrifterna strida mot RF:s best ä mmelser om normgivningsmakten. Framf ö rande av gatumusik omfattas visserligen av RF:s
skydd f ö r yttrandefriheten. Enligt 2 kap.
13 § RF skall dock f ö reskrifter som utan avseende p å inneh å llet
i ett

Prop. 1982/83:9 136

yttrande n ä rmare
reglerar s ä ttet att sprida eller mottaga
detta inte anses som en begr ä nsning av
yttrandefriheten. I motiven till lagrummet anf ö rdes som exempel p å s å dana f ö reskrifter
bl.a. best ä mmelser i lokala ordningsstadgor om
affischering samt tillst å ndskravet i 2 § AOst. En f ö reskrift
om krav p å tillst å nd f ö r gatumusik
p å allm ä n plats torde mot bakgrund av vad nu sagts inte kunna anses som en
begr ä nsning av yttrandefriheten. N å got hinder mot lokala f ö reskrifter om gatumusik som inte ä r sammankomst torde d ä rf ö r enligt utredningens mening inte
i och f ö r sig f ö religga. S å dana
f ö reskrifter b ö r emellertid kompletteras med en erinran om att gatumusik
som utg ö r allm ä n sammankomst ä r
reglerad i annan ordning.

Kommunala ordningsf ö reskrifter
f å r endast reglera ordningen p å allm ä n plats (8
kap. 7 § f ö rsta stycket 5 och 11 § RF). Best ä mmelser med krav p å tillst å nd f ö r s å ng och musik i portg å ngar, f ö rg å rdar o.d. torde d ä rf ö r inte vara f ö renliga med grundlagen.

I lokala ordningsstadgor f ö rekommer ä ven best ä mmelser om att tillst å nd skall inh ä mtas till penninginsamling i b ö ssor o.d. p å
allm ä n plats. Om en gatumusikant g å r runt bland publiken och samlar in pengar, blir f ö rfarandet s å ledes
regelm ä ssigt att anse som penningsinsamling.
Att, som oftast sker, musikanten endast st ä ller
fram en instrumentl å da eller l ä gger fram n å got
kl ä desplagg d ä r å h ö rarna kan l ä mna
sina penningbidrag kan knappast betraktas som tillst å ndspliktig penningsinsamling.

Det kan enligt utredningens mening ifr å gas ä ttas om det
finns n å got behov av lokala f ö reskrifter om gatumusik. De musikframtr ä danden p å
allm ä n plats som

Prop. 1982/83:9 137

faller utanf ö r
regleringen i LAS ä r n ä mligen av s å blygsam omfattning att de knappast
kan t ä nkas v å lla n å gra
ordningsproblem. H ä rtill kommer att, som framg å r av det f ö reg å ende, n å gon
klar gr ä ns inte kan dras mellan gatumusik
som utg ö r allm ä n sammankomst och annan gatumusik. Till ä mpningsomr å det
f ö r en lokal f ö reskrift om tillst å ndskrav blir allts å oklart. Det
framst å r vidare som st ö tande att en s å dan
lokal reglering skulle kunna medf ö ra
att i viss m å n str ä ngare regler blir till ä mpliga p å mera anspr å ksl ö sa framtr ä danden
ä n p å gatumusik som utg ö r allm ä n sammankomst. De best ä mmelser i LAS som avser att skydda m ö tesfriheten g ä ller
ju bara f ö r gatumusik som utg ö r allm ä n
sammankomst.

Prop. 1982/83:9

Bilaga 1 s. 1 (3)

138

F ö rslag till

Lag om ä ndring i
allm ä nna ordningsstadgan (1956:617)

H ä rigenom f ö reskrivs
att 30 § allm ä nna ordningsstadgan (1956:617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

Vapen som
anv ä nts i strid med 6 § f ö rsta eller
andra stycket och f ö r vapnet avsedd ammunition m å , efter ty pr ö vas
sk ä ligt, f ö rklaras f ö rverkade
till kronan.

Vapen som
har anv ä nts i strid med 6 § f ö rsta eller
andra stycket och ammunition som ä r
avsedd f ö r vapnet skall f ö rklaras f ö rverkade,
om inte s ä rskilda sk ä l talar mot det.

Har anordnare
av offentlig tillst ä llning beg å tt ö vertr ä delse som i 29 § avses,
m å , efter ty pr ö vas sk ä ligt,
f ö rklaras f ö rverkat till kronan vad som uppburits i avgifter
eller eljest i ers ä ttning f ö r bevistande av tillst ä llningen. Har vederlaget utg å tt i annat an penningar och finnes det ej i beh å ll, m £ i st ä llet v ä rdet
f ö rklaras f ö rverkat.

Om £ n anordnare av offentlig tillst ä llning har beg å tt
en_ ö vertr ä delse som avses i 29 § , f å r vad som har uppburits i avgifter eller i annan ers ä ttning f ö r
bevistande av tillst ä llningen f ö rklaras f ö rverkat
till den del det kan anses sk ä ligt. Om
vederlaget har utg å tt i annat ä n pengar och om vederlaget inte finns i beh å ll, f å r i st ä llet v ä rdet
f ö rklaras f ö rverkat.

1

Senaste lydelse 1973:1176

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

Spritdrycker,
vin eller stark ö l, som p å tr ä ffas hos den
som i strid med best ä mmelse i lokal ordningsstadga f ö rt ä r s å dana drycker p å
allm ä n plats, skall, oavsett vem
dryckerna tillh ö r, f ö rklaras f ö rverkade, om inte s ä rskilda sk ä l
talar mot det. Vad som har sagts nu g ä ller
ocks å i fr å ga om spritdrycker, vin och stark ö l
som p å tr ä ffas hos n å gon som vid tillf ä llet var i s ä llskap
med den som br ö t mot best ä mmelsen, om det ä r
uppenbart att dryckerna var avsedda ä ven
f ö r den senare.

Ang å ende beslag av egendom, som kan antagas vara f ö rverkad enligt denna paragraf, g ä lla best ä mmelserna
om beslag i r ä tteg å ngsbalken med den avvikelsen att best ä mmelsen att å tal skall v ä ckas inom viss tid ej g ä ller i annat fall ä n d å r ä tten utsatt s å dan

Ang å ende beslag av egendom, som kan antagas vara f ö rverkad enligt f ö rsta
eller andra stycket, g ä ller best ä mmelserna om beslag i r ä tteg å ngsbalken
med den avvikelsen att best ä mmelsen att å tal skall v ä ckas
inom viss tid inte g ä ller i annat fall ä n d å r ä tten

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

tid.

utsatt s å dan tid. I fr å ga
om drycker som kan antagas vara f ö rverkade
enligt tredje stycket g ä l-ler lagen (1958:205) om f ö rverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i till ä mpliga delar.

Prop. 1982/83:9 141

Bilaga 2 s. 1 (2)

F ö rslag till

Lag om ä ndring i
lagen (1956:618) om allm ä nna

sammankomster

H ä rigenom f ö reskrivs att 3 §
lagen om allm ä nna sammankomster (1956:618) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

3 S'

Utan tillst å nd av
polismyndigheten m å allm ä n sammankomst ej h å llas å gata, torg, park eller annan plats, som enligt
fastst ä lld stadsplan eller byggnadsplan utg ö r allm ä n
plats och som uppl å tits f ö r avsett ä ndam å l, å s å dan del av hamnomr å de som ä r tillg ä nglig f ö r
allm ä nheten eller å allm ä n v ä g eller annat omr å de
som ä r uppl å tet till eller eljest nyttjas f ö r allm ä n
samf ä rdsel .

Tillst å nd f å r v ä gras endast
om det ä r n ö dv ä ndigt med h ä nsyn till trafik eller allm ä n ordning.

Polismyndigheten f å r
f ö reskriva att s å dana allm ä nna
sammankomster av mindre omfattning som med h ä nsyn
till det v ä ntade deltagarantalet, de s ä rskilda anordningar som avses f ö re-komma och omst ä ndigheterna
i ö vrigt inte kan antas f ö ranleda fara f ö r
ordning

Senaste lydelse 1974:580

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

och"s ä kerhet f å r h å llas utan
tillst å nd. En s å dan f ö reskrift
skall, inneh å lla uppgift om p å vilka platser och under vilka tider s å dana sammankomster f å r h å llas utan tillst å nd. Innan f ö reskriften
meddelas, skall polismyndigheten samr å da
med den kommu-nala n ä mnd som kommunen har best ä mt.

Prop.
1982/83:9 143

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över ordningsstadgeutredningens
betänkande (Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring på allmän plats m. m.

1 Inkomna
yttranden

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslem (JK),
riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs och
Norrbottens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen-i Sverige (LO), Föreningen
Sveriges länspolischefer samt Föreningen Sveriges polischefer.

Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) har utan eget ställningstagande överlämnat ett
yttrande från Svenska polisförbundet.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagaren i Malmö åklagardistrikt och
länsåklagarna i Uppsala och Örebro län. Länsstyrelserna har överlämnat
yttranden från poUsstyrelserna i Huddinge, Solna, Stockholms, Södertälje, Täby,
Kalmar, Västerviks, Helsingborgs, Landskrona, Göteborgs, Mölndals, Kungälvs,
Uddevalla, Strömstads, Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs, Örebro, Borlänge,
Mora och Luleå polisdistrikt. De har vidare överlämnat yttranden från Solna,
Stockholms, Södertälje, Täby, Nybro, Oskarshamns, Västerviks, Malmö, Göteborgs,
Mölndals, Uddevalla, Lindesbergs, Nora, Örebro, Rättviks och Borlänge
kommuner.

Ett
yttrande har dessutom kommit in från fältutskottet för Olofströms kommuns
samrådsorgan.

2 Alkoholförtäring
på allmän plats

2.1
Behovet av åtgärder

Några
remissinstanser delar uttryckligen utredningens uppfattning att det finns ett
behov av en reglering som gör det möjligt att ingripa mot sådan alkoholförtäring
på allmän plats som sker under störande eller provocerande former eller som
leder till ordningsstörningar av annat slag. Till dessa remissinstanser hör bl.
a. JK, hovrätten för Västra Sverige och Svenska kommunförbundet Socialstyrelsen
delar i huvudsak de synpunkter som utredningen har framfört. Styrelsen
understryker vikten av att förtäring av de drycker etc. som det här är fråga
om, endast förbjuds på sådana platser där

Prop.
1982/83:9 144

behovet
från ordningssynpunkt gör sig särskilt starkt gällande. Det är enhgt styrelsen
även viktigt att socialnämnderna beaktar de möjligheter som finns att enligt
socialtjänstlagen förebygga och motverka missbruk.

Ett flertal
remissinstanser ger stöd åt utredningens uppfattning om behovet av åtgärder
genom att redovisa sina egna erfarenheter på området. Polisstyrelsen i
Landskrona polisdistrikt upplyser att det nyligen har införts ett förbud mot
alkoholförtäring inom ett centralt beläget område i Landskrona. Anledningen
härtill var att försöka komma till rätta med det tilltagande alkoholmissbruk,
som enligt polisstyrelsen numera sker öppet och ogenerat på allmänna platser
och som utgör ordningsstörande inslag och avsevärt obehag för allmänheten.
Erfarenheterna under den relativt korta tid som har förflutit sedan förbudet
infördes visar på att en förbättring har skett ur ordningssynpunkt.
Polisstyrelsen i Mora polisdistrikt anför att missbruket av alkoholhaltiga
drycker tenderar att öka. Vetskapen hos missbrukarna om myndigheternas
begränsade möjUgheter att ingripa har enligt polisstyrelsens mening inneburit
att missbrukarna mer och mer ohämmat tar allmänna platser i anspråk med ökad otrivsel
för allmänheten som följd. Även polisstyrelserna i Täby, Södertälje,
Helsingborgs, -Hallsbergs och Luleå polisdistrikt framhåller de tilltagande
ordningsproblemen i samband med alkoholförtäring på allmän plats.

Malmö
kommun åberopar ett utlåtande i frågan från sociala centralnämnden i Malmö.
Enligt nämnden förorsakar alkoholförtäring på allmän plats i många fall
betydande ordningsproblem. För att ge polisen möjlighet att ingripa i
förebyggande syfte är, enligt nämnden, en bestämmelse om förbud mot alkoholförtäring
pä allmän plats mest verkningsfull. Göteborgs kommun framhåller det angelägna i
att införa regler som möjliggör effektiva åtgärder mot alkoholförtäring på
allmän plats. Lindesbergs kommun vitsordar att det har blivit mer och mer
vanligt att alkoholhaltiga drycker förtärs på allmän plats till stort förtret
för allmänheten. Någon möjlighet att komma till rätta med dessa störningar
finns f. n. inte enligt kommunens mening. Kommunen anser inte att polisens
tillrättavisningar till berörda personer har någon effekt. Enligt Rättviks
kommun har under senare år en allt mer växande kritik riktats mot ordningslaget
på vissa allmänna platser. Det torde enligt kommunen vara ostridigt att
ordningsproblemen i många fall har ett direkt samband med alkoholförtäring.
Kommunen instämmer helt i utredningens slutsats att det föreligger ett klart
behov av en reglering som gör det möjligt att ingripa mot alkoholförtäring på
allmän plats.

Länsstyrelsen
i Kalmar län ställer sig tveksam till värdet av att förbjuda alkoholförtäring
på allmän plats. Inom Kalmar län har föreskrifter innefattande förbud mot
förtäring av alkoholdrycker på allmän plats hittills fastställts i tre
kommuner, medan förslag till sådana föreskrifter har lagts fram i ytterligare
två kommuner. I flertalet kommuner torde enligt länsstyrelsen förbud av denna
typ ingå som en del i kommunernas alkoholpolitiska program. Vid genomförandet
har dock i flera fall stor

Prop. 1982/83:9 145

tveksamhet uppstått om värdet ur alkoholpolitisk synpunkt
av sådana förbud. Man har avstått från att anta några föreskrifter eftersom
dessa föreskrifter inte har ansetts vara något effektivt medel att komma till
rätta med alkoholmissbruket. I den mån betydande ordningsproblem har uppkommit
i samband med förekomsten av alkoholförtäring på vissa platser torde dock
enligt länsstyrelsen befogenheten för en kommun att anta ett förbud i lokal
ordningsstadga kunna vara av visst värde. Länsstyrelsen framhåller att effekten
i yttersta hand bhr beroende av huruvida polismyndigheten har tillräckliga
resurser för att övervaka och i förekommande fall beivra överträdelser av
förbudet. Länsstyrelsen ifrågasätter om det inte skulle kunna vara tillräckligt
med tillsägelser från polisens sida eller bötesförelägganden grundade på
förhörsanteckningar.

2.2 Generella eller lokala förtäringsförbud

Så gott som alla remissinstanser instämmer med utredningen
i att ett generellt förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker på allmän
plats inte bör införas. I likhet med utredningen anser de att det är lämpligare
att sådana förbud meddelas i lokala ordningsstadgor. En sådan inställning
redovisar JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län,
polisstyrelserna i Huddinge, Solna, Södertälje, Täby, Kalmar, Västerviks,
Landskrona, Mölndals, Kungälvs, Strömstads, Hallsbergs, Örebro, Mora och Luleå
polisdistrikt, Solna, Stockholms, Södertälje, Täby, Nybro, Oskarshamns,
Västerviks, Malmö, Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Nora, Örebro, Rättviks och
Borlänge kommuner. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
polisförbundet, centralorganisationen SACO/SR, LO samt Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

RÅ framhåller att behovet av en förbudsbestämmelse
varierar från kommun till kommun och att behovet av ett förbud inom en kommun
ofta är angeläget endast beträffande någon eller några allmänna platser. Utredningr
ens förslag medför enligt RÅ den fördelen att lokala förbud kan meddelas
beträffande särskilt utsatta platser inom kommunerna. RÅ finner även i likhet
med utredningen att efterlevnaden av ett generellt förbud knappast skulle kunna
övervakas effektivt med de resurser som står till buds. Hovrätten för Nedre
Norrland, som betonar frågans karaktär av ordningsföreskrift, instämmer i
utredningens ställningstagande att ej föreslå införande av ett generellt
förbud mot alkoholförtäring på allmän plats. Den nuvarande ordningen med
möjlighet för kommunerna att med stöd av allmänna ordningsstadgan i lokal
ordningsföreskrift föreskriva dyhkt förtäringsförbud synes hovrätten fullt
tillfredsställande, förutsatt att förbudet får

10 Riksdagen 1982/83. 1 sami Nr 9

Prop.
1982/83:9 146

en
lämplig begränsning till mera utsatta platser och endast omfattar sprit, vin och
starköl. Kammarrätten i Jönköping delar utredningens uppfattning att ett generellt
förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker på allmän plats inte bör
införas, men att kommunerna även i framtiden skall kunna besluta om lokala
förbud. Förtäringsförbud i lokala ordningsstadgor bör emellertid enligt
kammarrättens mening inte utformas så generellt som nu tycks vara fallet. Det
behov som finns av att kiinna ingripa på ett tidigt stadium, innan ingrepp kan
ske enligt de regler som gäller vid ordningsstörningar, är enligt kammarrättens
uppfattning inte lika starkt beträffande alla allmänna platser i en kommun.
Kammarrätten anser att möjligheten att utfärda lokala förbud borde begränsas
till att gälla mera centralt belägna allmänna platser i tätorterna.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det riktigt att man lämnar åt kommunerna
att efter lokala behov besluta om införande av förtäringsförbud. Länsstyrelsen
framhåller vikten av att förbuden blir lokala, dvs. avser platser inom
kommunen, där verkliga problem föreligger och kan styrkas. Landstingsförbundet
anser att möjligheterna för kommuner att i lokal ordningsstadga införa regler
om alkoholförtäring på allmän plats bör finnas kvar. Genom samråd och beredning
i den komunala beslutsprocessen kan enligt Landstingsförbundet sådana regler
förväntas bli på ett meningsfullt sätt anpassade till lokala behov och
förutsättningar samt samordnade med eventuella andra insatser med motsvarande
syfte.

Enligt polisstyrelsen i
Hallsbergs polisdistrikt föreligger inte något behov av ett generellt förbud.
Allmänheten skulle enligt polisstyrelsens förmodan uppfatta ett sådant förbud
som ett alltför stort intrång i den personliga friheten och förbudet får därför
inte någon förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Polisstyrelsen hävdar
den uppfattningen, att länsstyrelsen i egenskap av fastställelsemyndighet
spelar en väsentlig roll vid utformningen av lokala förtäringsförbud, särskilt
som många kommuner saknar juridisk kompetens. Vad angår förtäringsförbudens
utformning anser polisstyrelsen att ölförtäringsförbud bör meddelas med mycket
stor restriktivitet, eftersom denna typ av föreskrifter i särskilt hög grad
kommer att uppfattas som ett intrång i den personliga friheten. Polisstyrelsen
delar i och för sig utredningens uppfattning att förtäringsförbuden bör
begränsas enbart till de enstaka mindre områden i en tätort, där man har
uttalade ordningsstörningar. Polisstyrelsen påpekar att avsevärda problem är förenade
med denna metod. Dels kan man befara; att förtäring kan komma att äga rum omedelbart
utanför det område, som omfattas av förbudet medan de ordningsstörande momenten
fortfarande sker i området och dels kan den situationen tänkas uppstå, att
såväl förtäring som ordningsstörningarna flyttas till angränsande områden.
Liknande synpunkter framförs av Nora kommun. Polisstyrelsen i Luleå
polisdistrikt anser däremot att det ur ordningssynpunkt torde vara tillräckligt
att begränsa eventuella förbud till sådana platser där ordningen hotas bl. a.
på grund av alkoholförtäring. Ett generellt förbud skulle enligt polisstyrelsen
i Strömstads polisdistrikt inte

Prop.
1982/83:9 147

kunna övervakas effektivt och skulle knappast möta
förståelse från allmänhetens sida. Enligt polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt
möjliggör den nuvarande ordningen med en kommunal självbestämmanderätt en lokal
behovsanpassning och ordningen fungerar enligt polisstyrelsens mening bra.

Oskarshamns
kommun instämmer i utredningens uppfattning att införande av ett generellt
förbud mot alkoholförtäring på alla allmänna platser i landet är helt
omotiverat. Bärande skäl för ett så omfattande generellt förbud kan inte enligt
kommunens uppfattning anses föreligga ur ordningssynpunkt och inte heller på alkoholpohtiska
grunder. I lokala ordningsstadgan för Oskarshamns kommun har införts förbud mot
förtäring av alkoholdrycker inom två från varandra skilda områden i centrala
delarna av Oskarshamn. Dessa områden omfattar endast mindre delar av de
allmänna platserna i tätorten. En utökning av alkoholförtäringsförbudet till
alla allmänna platser inom en ort som Oskarshamn är enligt kommunen en
överdrift. Insatserna för övervakning av efterlevnad av bestämmelsen måste
enligt kommunen bli betydande. Göteborgs kommun anser att det skulle vara av
stort värde att få en enhetlig reglering för hela riket. Kommunen är samtidigt
medveten om att det vid behandling av riksdagsmotioner i ämnet inte har funnits
gehör för tanken att skriva in ett generellt förbud i lag. Eftersom
utredningens förslag enligt kommunens uppfattning innebär avsevärda
förbättringar i jämförelse med nuvarande möjligheter, tillstyrker kommunen
utredningens förslag. Ett generellt förbud skulle enligt Örebro kommun lägga
ett onödigt tvång på allmänheten.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer anför i ett gemensamt yttrande att behovet av förbud
varierar starkt från kommun till kommun. Prövningen bör därför enligt föreningarnas
mening göras på lokal nivå.

Ett par remissinstanser förordar ett generellt förbud.
Polisstyrelsen i Uddevalla polisdistrikt förordar att ett förbud mot
alkoholförtäring på allmän plats regleras i brottsbalken. Enligt polisstyrelsen
kan det inte vara lämpligt att låta varje kommun själv avgöra om förtäringen av
alkoholdrycker på allmän plats skall vara straffbar eller inte. Det främsta
skälet härtill är enligt polisstyrelsen att begreppet "allmän plats"
då definieras enligt ordningslagstiftningen och alltså får en annan omfattning
än när man hänför sig till den straffrättsliga innebörden av begreppet. Som ett
alternativ till den av polisstyrelsen förordade allmänstraffrättsliga regleringen,
bör enligt polisstyrelsens mening ett generellt stadgande i allmänna
ordningsstadgan gå före lokala regleringar. Behov av enhetliga regler,
alkoholens stora skadeverkningar och hänsyn till rättssäkerheten talar enligt
polisstyrelsen i Karlskoga polisdistrikt för att ett generellt förbud införs.
Svårigheten för allmänheten att känna till var lokala förbud mot spritförtäring
finns och på vilka platser de gäller talar enligt polisstyrelsen inte för en
sådan reglering som föreslås. Enligt polisstyrelsen är därför ett generellt
förbud att föredra.

Prop.
1982/83:9 148

Polisstyrelsen
anser att man genom ändring av gärningsbeskrivningen för förargelseväckande
beteende skulle vinna att det blir enhetliga regler över hela landet. Polisstyrelsen
i Lindesbergs polisdistrikt framhåller att ett polisdistrikt vanligtvis
omfattar ett flertal kommuner. Olika utformning av förbudet kan enligt
polisstyrelsen skapa osäkerhet om gällande bestämmelser hos såväl allmänhet
som polis. Polisstyrelsen anser därför att ett generellt förbud vore att
föredra. Ett sådant förbud kan enligt polisstyrelsen förväntas få förankring i
det allmänna rättsmedvetandet och medföra stabilitet i rättstillämpningen.

JK
riktar viss kritik mot utredningens ställningstaganden från grundlagssynpunkt.
JK anför:

På
s. 54 i betänkandet anför utredningen att det av övergångsbestämmelserna till
regeringsformen (RF) följer att bemyndigandet i 23 § allmänna ordningsstadgan (AOst)
för kommunerna att anta lokala ordningsstadgor fortfarande kan utnyttjas och
att det alltså f. n. inte behövs några författningsändringar för att kommunerna
även i framtiden skall kunna besluta om lokala förbud. Lokala föreskrifter i
ämnet kommer alltså enligt utredningen inte i konflikt med RF:s normgivningsmakt.
Jag ställer mig dock tveksam till om den punkt i övergångsbestämmelserna till
RF som kommer ifråga, nämhgen punkten 6, medger att kommunerna antar nya lokala
ordningsstadgor. AOst är nämligen inte en sådan författning som avses i punkten
6 andra meningen, eftersom den inte beslutats av Konungen och riksdagen
gemensamt eller av riksdagen ensam. Däremot kan diskuteras om inte 23 § AOst
genom lagen (1976:1003) om ändring i allmänna ordningsstadgan innefattar ett
bemyndigande som kommunerna kan utnyttja även i framtiden. Mot detta talar
emellertid det förhållandet att ändringen genom SFS 1976:1003 enbart avsåg att
ordet "Konungen" i olika böjningsformer skulle bytas ut mot
"regeringen" i motsvarande form. Det är därför tveksamt om
bestämmelsen kan sägas ha fått sitt huvudsakliga innehåll genom lag. Vidare kan
jag inte finna att 23 § AOst fått en sådan utformning som förutsätts i 8 kap.
11 § RF för att delegation skall vara möjHg. Om man vid 1976 års lagändring avsett
att lagstifta om delegation till kommunerna borde man alltså enligt min mening
ha utformat 23 § AOst på ett sådant sätt att detta framgått. Då detta inte har
skett anser jag det säkrast att kommunernas normgivningsmakt redan nu ges stöd
i lag i enlighet med RF:s bestämmelser.

Hovrätten
för Nedre Norrland finner inte mot bakgrund av regeringsformens
övergångsbestämmelser, att det föreligger någon konflikt mellan
regeringsformens regler om normgivningsmakten och lokala ordningsstadgor.

2.3
Beslag och förverkande

Utredningens
förslag om en bestämmelse, enligt vilken beslag och förverkande skall kunna ske
av spritdrycker, vin och starköl får ett positivt bemötande av
remissinstanserna. Några instanser har dock en från utredningen avvikande
uppfattning i några delfrågor. Endast en instans har en

Prop. 1982/83:9 149

mera allmänt kritisk inställning till förslaget.

Förslaget om att införa en bestämmelse om beslag och förverkande
tillstyrks av JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs och
Norrbottens län, polisstyrelserna i Huddinge, Solna, Stockholms, Södertälje,
Täby, Kalmar, Västerviks, Helsingborgs, Landskrona, Göteborgs, Mölndals,
Kungälvs, Uddevalla, Strömstads, Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs, Örebro,
Borlänge, Mora och Luleå polisdistrikt, Solna, Stockholms, Södertälje, Täby,
Nybro, Oskarshamns, Västerviks, Malmö, Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Nora,
Örebro, Rättviks och Borlänge kommuner. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska polisförbundet, centralorganisationen SACO/SR, LO
samt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

RÅ biträder utredningens uppfattning att beslags- och
förverkandebestämmelser som anknyter till förtäringsförbud i lokal
ordningsstadga bör införas. Det bötesstraff som enligt 28 § första stycket
allmänna ordningsstadgan kan drabba de personer som rapporteras för att ha
brutit mot i lokal ordningsstadga meddelat förtäringsförbud torde enligt RÅ
knappast ha någon preventiv verkan. Däremot kan RÅ på goda grunder anta att ett
beslagtagande av förekommande alkoholhaltiga drycker med efterföljande
förverkande avsevärt skulle höja effekten av ett ingripande. RÅ har inte något
att erinra mot utformningen av de i betänkandet föreslagna beslags-och förverkandereglerna.
Anpassningen till de förverkanderegler som gäller vid trafikonykterhetsbrott
synes RÅ välgrundad. RÅ anför vidare:

I regeringens proposition 1980/81:38 om ändring i
brottsbalken, m. m. (bötesstraffen) föreslogs bl. a. höjning av maximum för
penningböter i brottsbalken. Propositionen ledde till lagstiftning.
Departementschefen uttalade därvid att även straffskalorna avseende
penningböter inom specialstraffrätten bör justeras till att omfatta högst 1
000 kronors böter samt att frågan får beaktas i samband med att ändringar av
andra skäl görs i de aktuella författningarna. Mot bakgrund härav bör således
utredningens förslag till ny lydelse av 30 § allmänna ordningsstadgan
kompletteras med en justering av stadgans 28 §.

I likhet med utredningen anser hovrätten för Västra
Sverige att en beslags-och förverkanderegel bör införas, vilken anknyter till
förtäringsförbud i lokal ordningsstadga, såvitt gäller spritdrycker, vin och
starköl, som påträffas hos någon som bryter mot förbudet. Hovrätten biträder
också förslaget om möjlighet till beslag och förverkande av sådana drycker som
påträffas hos någon som var i sällskap med den som bröt mot förtäringsförbudet.
En sådan regel bör enhgt hovrättens mening kunna få en avhållande effekt på dem
som i grupper dricker alkohol på gator och torg. Hovrätten påtalar att
utredningen inte har funnit det påkallat att lägga fram något förslag om

11 Riksdagen 1982/83. 1 sami Nr 9

Prop. 1982/83:9 150

möjlighet att förelägga förverkande även i föreläggande om
ordningsbot. Hovrätten förordar för sin del att en sådan möjlighet införs i
överensstämmelse med vad som har skett i fråga om överträdelse av förbudet i
16 § andra stycket allmänna ordningsstadgan. Enligt Svenska kommunförbundet är
ett förbud mot alkoholförtäring på allmän plats utan större effekt om inte
förbudet kombineras med en bestämmelse om möjligheter till beslag och
förverkande. Förbundet tillstyrker därför utredningens förslag om att det
förfarande som föreskrivs i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker, m. m. skall gälla i tillämpliga delar i samband med förseelser mot
bestämmelser i lokala ordningsstadgor.

Reglerna om beslag och förverkande är enligt
polisstyrelsen i Södertälje polisdistrikt ett viktigt och nödvändigt instrument
att förebygga ytterligare nedbusning på allmän plats. Det är enligt
polisstyrelsen angeläget att reglerna utformas så att polisen bereds möjlighet
att ingripa mot spritförtäring i bil som finns inom förbudsområdet oavsett om
förtäringen sker i öppen eller täckt bil. Enligt polisstyrelsen i Landskrona
polisdistrikt är det till stor nackdel ur effektivitetssynpunkt att det f. n.
saknas möjlighet till beslag och förverkande av de alkoholhaltiga drycker som
används vid överträdelse av förbud mot alkoholförtäring. För att få
effektivitet i ordningshänseende är det enligt polisstyrelsen nödvändigt att
kunna ta dryckerna i beslag. Polisstyrelsen i Karlskoga polisdistrikt ifrågasätter
vilka "särskilda skäl" som skulle tala mot ett förverkande av drycker
som påträffas hos någon som förtär drycker på allmän plats där förbud finns.
Polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt hälsar den föreslagna
förverkandebestämmelsen med tillfredsställelse inte minst därför att den
förbättrar polisens arbetssituation och medger effektivare polisingripanden. I
detta instämmer polisstyrelserna i Borlänge och Mora polisdistrikt Oskarshamns
kommun anser att möjligheterna att beslagta och förverka drycker verksamt kan
bidra till ökad respekt för förbudsbestämmelserna.

Örebro kommun är kritisk till utredningens förslag i denna
del. Kommunen anser således inte att förslaget om beslag och förverkande
tillgodoser något upplevt behov. Kommunen drar slutsatsen att, om förslaget
genomförs, den mycket destruktiva langningen av alkoholdrycker till ungdom
inte kommer att nämnvärt påverkas. Istället är det enligt kommunen risk för att
åtgärderna riktar sig enbart mot de sämst ställda i samhället. Behovet att göra
effekterna större av ett polisingripande vid överträdelse av förbud mot
alkoholdrycksförtäring på allmän plats är enligt kommunens mening ringa eller
obefintligt. Genom förverkandelagens möjlighet till beslag och förverkande av
alkoholdrycker hos den som i strid mot gällande bestämmelser har medfört
sådana vid offentlig tillställning, är enligt kommunens mening en viktig del av
behovet av beslag täckt. EnUgt kommunen tar utredningen parti för den allmänhet
som väljer att undvika att vistas på platser där grupper öppet dricker alkohol.
Det kan, som kommunen ser det, få negativa konsekvenser. Det är enligt kommunen
önskvärt att allmänheten

Prop. 1982/83:9 151

stimuleras att med alla medel motverka utstötningen av de avvikande
ur samhällsgemenskapen. Den nya roll som socialtjänsten har fått genom
socialtjänstlagen ger kommunen ökade möjligheter att arbeta med samhällsstrukturer.
En utveckling av dessa metoder är enligt kommunens mening att föredra framför
en utvidgning av de polisiära inslagen.

Några remissinstanser kommenterar förverkanderegelns omfattning.

Socialstyrelsen anser att även tekniska alkoholprodukter
bör kunna omfattas av ett förbud. Det förekommer nämligen enhgt styrelsen ett
visst-missbruk av sådana produkter, såsom förgasar- och brännvätskor, framförallt
hos äldre, alkoholskadade män. Dessa personer söker sig ofta, enligt vad
styrelsen uppger, till centrala torg, parker och köpcentra och dricker olika
vätskor som innehåller etylalkohol. Genom att lokal ordningsstadga skall
fastställas av länsstyrelse får det enligt styrelsen anses föreligga
tillräckliga garantier att inte onödigt tvång läggs på allmänheten. Styrelsen
anser att eftersom såväl öl som tekniska alkoholprodukter bör kunna omfattas av
förtäringsförbud dessa också bör kunna förverkas. Vid utformningen av
förverkandebestämmelsen kan, enligt styrelsen, jämförelse ske med 1 § första
och andra styckena förverkandelagen. Där sägs att "alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel" kan förverkas hos den som gör sig skyldig
till där uppräknade brott. Styrelsen uppger att både öl och tekniska
alkoholprodukter innefattas i det ifrågavarande uttrycket.

Rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs
och Norrbottens län, polisstyrelserna i Örebro och Luleå polisdistrikt, Nora
kommun samt Svenska polisförbundet anser att beslag och förverkande bör kunna
ske av annat öl än starköl, om förbud mot förtäring av sådant öl har införts i
en lokal ordningsstadga. Polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt kritiserar
utredningen för att den med hänvisning till att förverkande av öl ofta kan ske
med stöd av 79 § lagen om handel med drycker har nöjt sig med att låta
förverkandebestämmelsen omfatta spritdrycker, vin och starköl. Pohsstyrelsen
vill fästa uppmärksamheten på att det angivna lagrummet är otillräckligt i det
fall gärningsmannen har uppnått arton års ålder. Sådana platser där förbud mot ölförtäring
skulle kunna komma ifråga, torde enligt polisstyrelsen regelmässigt vara
sådana platser där, framför allt kvällstid, mycket ungdomar samlas och problem
ur såväl trafik-, ordnings- som nykterhetssynpunkt föreligger. Många av dessa
ungdomar är körkortsinnehavare och har fyllt arton år. Vidare nämner
polisstyrelsen att det vid polisiära ingripanden är besvärligt att på avstånd
avgöra, huruvida flaskan eller burken innehåller starköl eller annan maltdryck
på grund av etiketternas likformiga utseende. Polisstyrelsen föreslår därför
att förverkandebestämmelsen utökas till att omfatta även öl på sådana allmänna
platser i kommunen där särskilt starka skäl talar för förbud mot förtäring.

Flera remissinstanser har särskilt uppmärksammat förslaget
om att drycker som påträffas hos någon som vid tillfället var i

Prop. 1982/83:9 152

sällskap med den som bröt mot förbudsbestämmelsen också
skall kunna förverkas, om det är uppenbart att dryckerna har varit avsedda även
för den ertappade.

Stockholms tingsrätt påpekar att motsvarande bestämmelse i
förverkandelagen ger möjlighet till förverkande om dryckerna kan antas ha
varit avsedda även för gärningsmannen. Tingsrätten har inte funnit något skäl
för att ställa högre krav på bevisningen, när förverkande skall ske enligt
allmänna ordningsstadgan. Tingsrätten anser därför att lokutionen i förverkandelagen
är att föredra. Beträffande lydelsen i övrigt av 30 § allmänna ordningsstadgan
konstaterar tingsrätten att den föreslagna ändringen i första stycket inte
enbart är redaktionell. Orden "efter ty prövas skäligt" i den gamla
lydelsen motsvaras enligt tingsrätten inte till sitt sakliga innehåll av den
nya formuleringen "skall förklaras förverkade om inte särskilda skäl talar
mot det". Även polisstyrelserna i Helsingborgs och Landskrona
polisdistrikt anser att det är tillräckligt att man kan anta att dryckerna har
varit avsedda även för den som har överträtt förbudet. Enligt polisstyrelsen i
Helsingborgs polisdistrikt torde kravet att det skall vara uppenbart kunna
medföra att den enskilde polismannen i vissa fall kan komma att ställas inför
vanskliga bevisproblem. Rikspolisstyrelsen föreslår att ordet
"uppenbart" i det föreslagna nya stycket av 30 § AOst ersätts av
ordet "sannolikt".

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att bestämmelsen är långtgående och ställer stora krav
på en omdömesgill användning. Bestämmelsen torde dock enligt länsstyrelsen inte
kunna undvaras. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att bestämmelsen
möjligen kan anses vara väl långtgående. Kravet på uppenbarhet måste dock
enligt länsstyrelsen anses vara en tillräcklig garanti för att gränserna för
det tillbörliga inte överskrids. Enligt länsstyrelsens uppfattning är
bestämmelsen helt nödvändig för att polisen skall kunna göra effektiva
ingripanden när flera personer dricker alkohol tillsammans på allmän plats, men
endast någon eller några av dem kan överbevisas om förseelsen. Oskarshamns
kommun understryker att den föreslagna bestämmelsen kan leda till svårbedömda
situationer för de polismän och myndigheter som har att fatta de avgörande
besluten. Det bör därför enligt kommunen anges att förverkande inte får ske om
särskilda skäl talar mot att dryckerna förverkas. Åven polisstyrelsen i Solna
polisdistrikt och Mölndals kommun förutser vissa problem vid tillämpningen av
den föreslagna bestämmelsen. Enligt Mölndals kommun bör bestämmelsen formuleras
så att dryckerna kan tas i beslag även "hos någon som var i sällskap med
den som bröt mot förbudet, om inte särskilda skäl talar däremot".
Polisstyrelsen i Solna polisdistrikt tror att polismännen kommer att hamna i
utomordentligt svåra awägningssituationer om förslaget genomförs. Trots denna
betänklighet anser polisstyrelsen att förslaget bör genomföras. En annorlunda
lösning skulle enligt polisstyrelsen innebära att beslagsinstitutet blir mer
eller mindre illusoriskt. LO anser att utvidgade möjligheter till förverkande
av drycker från personer som tillfälligt bryter mot förbud i lokala
ordningsstadgor till att

Prop. 1982/83:9 153

gälla
även andra är av ringa alkoholpolitiskt värde. LO anser dock att åtgärden kan
få stor betydelse för att upprätthålla ordningen, eftersom polispersonalen kan
se sin uppgift mer meningsfull. LO tillstyrker därför utredningens förslag till
lag om ändring i allmänna ordningsstadgan i detta avseende.

Kammarrätten
i Jönköping anser att det är tillräckligt att kunna förverka otillåten dryck
hos den som förtär drycken. Att förverka dryck som påträffas hos annan i
sällskapet synes inte kammarrätten nödvändigt för att uppnå den avsedda
effekten. Enligt kammarrätten skulle tillämpningen av en sådan bestämmelse
säkert medföra svårigheter. Kammarrätten anser därför att andra meningen i det
föreslagna nya stycket i 30 § allmänna ordningsstadgan bör utgå. Statskontoret
avstyrker förslaget i denna del. Statskontoret anser att det finns risk för
bevis- och rättssäkerhetsproblem, som enligt statskontoret förefaller
omotiverade med tanke på de jämförelsevis lindriga förseelser som det är fråga
om.

Några
remissinstanser har synpunkter på den lagtekniska lösningen.

JK
anför:

Enligt
vad jag förut har anfört är AOst inte en bemyndigandelag i RF:s mening utan en
författning som gäller med stöd av punkten 6 första meningen i
övergångsbestämmelserna till RF. Om 23 § AOst ges en sådan utformning att den
överensstämmer med 8 kap. 11 § RF är det möjligt att som utredningen har
föreslagit ta in förverkandebestämmelsen i AOst. Med hänvisning till 16 § AOst
kan det dock enligt min mening ifrågasättas om inte också den nya aktuella förverkandebestämmelsen
bör tas in i 1958 års förverkandelag. Som utredningen har framhållit är en
sådan lösning dessutom lämphgast från systematisk synpunkt.

Hovrätten
för Västra Sverige anför:

En
förverkandebestämmelse som den föreslagna - innefattande annan rättsverkan än
böter - äger riksdagen med stöd av 8 kap. 7 § andra stycket RF föreskriva i
lag, genom vilken till regeringen delegeras rätt att meddela föreskrifter i
visst angivet ämne. Enligt RF:s ordalydelse kan en sådan bestämmelse avse
enbart "överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av
bemyndigandet". RF lämnar däremot inte något uttryckligt svar på frågan
huruvida riksdagen kan i lag antaga en bestämmelse om förverkande (eller t. ex.
ett straffbud innefattande fängelse) vars närmare materiella innehåll kommer
att fyllas ut inte av regeringen utan av en kommun, till vilken regeringen
delegerar sin förordningsmakt.

Frågan
synes inte ha berörts i förarbetena till RF. När det gäller förvaltningsmyndighet
har det emellertid i praxis förekommit att riksdagen i lag, som innehåller
bemyndigande för regeririgen eller myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter i visst ämne, föreskrivit även annan rättsverkan än böter
för överträdelse av föreskrift som kan komma att meddelas med stöd av
bemyndigandet. Därvid har skillnad inte gjorts mellan fall då föreskriften
meddelas av regeringen och fall då den meddelas av myndighet som regeringen
bestämmer (se t. ex. 8 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen 16 § första
stycket 1. lagen om transport av farligt gods).

Prop. 1982/83:9 154

När det gäller kommun föreligger såvitt hovrätten har sig
bekant inte någon motsvarande praxis. Skäl synes emellertid föreligga för
ståndpunkten att vad i angivet hänseende i rättstillämpningen godtagits
beträffande förvaltningsmyndighet bör kunna godtagas i fråga om kommun.
Hovrätten har på anförda skäl inte någon erinran från grundlagssynpunkt mot den
föreslagna bestämmelsen.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att utredningen i
betänkandet har slagit fast att aUmänna ordningsstadgan inte står i
överensstämmelse med delegationsbestämmelserna i 8 kap. 7 § regeringsformen.
Med hänsyn till ordalydelsen av 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen
ifrågasätter hovrätten om det inom ramen för nu befintlig ordningsstadga finns
möjlighet att införa den föreslagna förverkanderegeln eftersom stadgan inte
innehåller något bemyndigande enligt 8 kap, 7 § första stycket regeringsformen.
Hovrätten är vidare inte övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning
att uttrycket allmän plats i 8 kap. 7 § första stycket 5 regeringsformen
omfattar även sådana platser som avses i 1 § andra stycket allmänna ofdningsstadgan.

Socialstyrelsen instämmer med utredningen i att det från
systematisk synpunkt torde vara lämpligast om förverkandebestämmelsen kunde
införas i förverkandelagen. Eftersom det i 8 kap. 7 § andra stycket
regeringsformen anges att riksdagen i den lag som innehåller bemyndigandet kan
föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av en föreskrift
som meddelas med stöd av bemyndigandet, anser dock socialstyrelsen att
förverkandebestämmelsen bör tas in i allmänna ordningsstadgan. Polisstyrelsen
i Uddevalla polisdistrikt anser däremot att bestämmelserna bör tas in i förverkandelagen.

3 Tillståndskrav för gatumusik

En majoritet av remissinstanserna är positivt inställda
till det förslag till ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster
(LAS), enligt vilket polismyndigheten skall få föreskriva att tillstånd inte
behövs för sådana allmänna sammankomster på allmän plats som är av mindre
omfattning och som inte kan förväntas medföra fara för ordning och säkerhet.
Elva remissinstanser är kritiska mot eller tveksamma till förslaget.

Förslaget
tillstyrks av JK, RÅ, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Örebro,
Kopparbergs öch Norrbottens län, polisstyrelserna i Huddinge, Solna,
Södertälje, Täby, Kalmar,' Västerviks, Helsingborgs, Landskrona, Mölndals,
Kungälvs, Uddevalla, Hallsbergs, Lindesbergs och Borlänge polisdistrikt, Solna,
Stockholms, Södertälje, Täby, Oskarshamns, Västerviks, Malmö, Göteborgs,
Mölndals, Uddevalla, Nora, Örebro, Rättviks och Borlänge kommuner. Svenska
kommunförbundet, LandsUngsför-bundet. Svenska polisförbundet,
centralorganisationen SACO/SR, LO samt

Prop.
1982/83:9 155

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

RÅ delar utredningens
uppfattning att övervägande skäl talar mot en lösning som innebär att
tillståndskravet skulle upphävas för mindre omfattande sammankomster. RÅ anser
i och för sig att den av utredningen föreslagna lösningen inte heller är invändningsfri.
RÅ förmodar således att gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter kan
uppstå. Enligt RÅis mening kan polismyndigheten ställas inför avsevärda
svårigheter när det gäller att uppskatta det väntade deltagarantalet utan att
äga närmare kännedom om sammankomstens art. På av i betänkandet anförda skäl
synes nämligen polismyndigheten enligt RÅ:s mening inte kunna ges någon befogenhet
att närmare ange för vilka slag av sammankomster som undantaget skall gälla.
Med hänsyn bl. a. härtill är det enligt RÅ angeläget att polismyndigheten ges
möjlighet att noga ange vilka allmänna platser och tider som omfattas av
beslutet. Även med de nackdelar som sålunda enligt RÅ:s mening är förenade med
utredningens förslag biträder RÅ förslaget. RÅ framhåller vidare att
bestämmelserna i LAS endast avser gatumusik som utgör allmän sammankomst.
Enligt RÅ kan det uppstå svårigheter att avgöra när étt musikframträdande är av
sådan natur att det faller utanför regleringen i LAS. Denna oklara gräns mellan
gatumusik som utgör allmän sammankomst och annan gatumusik kan, som RÅ ser
det, medföra att ett musikframträdande av så blygsam natur att inte
bestämmelserna i LAS blir gällande ändå kräver tiUstånd enligt lokal
ordningsstadga. Mot bakgrund härav ifrågasätter RÅ i likhet med utredningen om
det finns något behov av lokala föreskrifter om gatumusik.

Stockholms tingsrätt pekar
på att vissa svårigheter kan uppstå för den enskilde anordnaren av' en allmän
sammankomst om utredningens förslag genomförs. Tingsrätten konstaterar därvid
att den som ämnar framträda på "tillståndsfri" plats på förhand måste
bedöma inte bara om sammankomsten kommer att bU av mindre omfattning utan även
om allmänhetens intresse kommer att bli så pass stort att man kan tala om en
sammankomst. I annat fall kan framförandet vara'förbjudet i lokal
ordningsstadga. Tveksamhet kan vidare enligt tingsrätten råda om vilka
konsekvenser det skall få för anordnaren - och eventuellt sammankomsten - att
publiktillströmningen blir större än väntat och sammankomsten således inte
längre kan anses vara av mindre omfattning. Enligt tingsrättens mening torde
gränsdragningsproblem i viss mån kunna undvikas genom ett noggrant angivande av
platser och tider då tillstånd inte erfordras. Det är enligt tingsrättens
mening sannolikt att den föreslagna ordningen avsevärt skulle kunna underlätta poHsens
arbete i hithörande frågor. Detta förhållande och den omständigheten att det
finns anledning förmoda att den nya lagstiftningen i praktiken leder till att
nu för enskilda personer störande musik torde komma att minska gör,"- att tingsrätten
tillstyrker förslaget till ändring i 3 § lagen om allmänna sammankomster. Även
statskontoret framhåller vissa gränsdragningsproblem som kan uppkomma enligt
den föreslagna ordningen. Statskontoret

Prop.
1982/83:9 156

anser
det angeläget att undantagsföreskrifterna, inom ramen för vad som är godtagbart
med hänsyn till risken för konflikt med normgivningsmakten, görs så tydliga som
möjUgt.

En
stor del av den gatumusik som allmänt förekommer i storstadsmiljön torde enligt
rikspolisstyrelsen vara hänförlig till LAS. När det övervägs att medge
lättnader i tillståndskravet för sådan verksamhet måste enligt styrelsen
beaktas att många anordnare av allmänna sammankomster på allmän plats upplever tUlståndsplikten
som ett stöd. Styrelsen framhåller därvid att innehav av tillstånd garanterar
att anordnare ostört får utnyttja platsen för sin verksamhet. Vid konkurrens om
populära platser fungerar polismyndigheterna som en opartisk fördelare av
tillgängliga tider. Denna verksamhet torde enUgt styrelsens mening i viss
utsträckning behövas även i framtiden. Befrielse från tillståndsplikt kan
enligt styrelsen framför allt tänkas beträffande mindre efterfrågade platser
och tider. Styrelsen anser därför att betydelsen av den föreslagna möjligheten
till inskränkning i tillståndsplikten blir relativt liten.

Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att gatumusiken inom det egna länet främst torde
vara ett ordningsproblem för Stockholm. Länsstyrelsen förväntar sig inte att
förslaget kommer att medföra någon förbättring av problemen i Stockholms
centrala delar. Länsstyrelsen finner emeUertid att förslaget för andra orter
kan innebära ett förenklat förfarande och att det i varje fall inte innebär
någon nackdel för Stockholms del. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget.
Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker förslaget att polismyndighet skall få
föreskriva undantag från tillståndskravet för vissa allmänna sammankomster.
Länsstyrelsen anser i Hkhet med utredningen att sådana föreskrifter bör föregås
av samråd med vederbörande kommun. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om det
är lämpligt att i lagtexten peka ut "den kommunala nämnd som kommunen har
bestämt" som samrådsorgan. Enligt länsstyrelsen förutsätter en sådan
föreskrift att delegationsbeslut fattas i landets samtliga kommuner.
Länsstyrelsen anser att samråd i första hand lämpligen kan ske med
kommunstyrelsen och i andra hand med den nämnd till vilken samrådet har
delegerats. Länsstyrelsen i Malmöhus län delar utredningens farhågor för att
den valda lösningen kan leda till gränsdragningsproblem och
tillämpningssvårigheter. Eftersom någon annan lösning av frågan inte synes
möjlig vill länsstyrelsen, med hänsyn till vikten av att lättnader för gatumusiken
kommer till stånd, inte motsätta sig att förslaget kommer till utförande.

Svenska kommunförbundet
delar utredningens uppfattning att bestämmelser som i onödan försvårar eller
hindrar sång och musik på allmän plats bör ändras eller upphävas. I och för sig
hade det enligt kommunförbundets mening varit av värde om reglerna hade kunnat
förenklas på så sätt att krav på tillstånd för mindre omfattande sammankomster
på allmän plats helt hade kunnat tas bort. Kommunförbundet biträder dock det
förslag som nu läggs fram med hänsyn till de skäl som utredningen åberopar mot
en mera

Prop. 1982/83:9 157

genomgripande
förändring. Det samrådsförfarande med kommunen som föreslås i förslaget är
enligt kommunförbundet betydelsefullt och garanterar ett kommunalt medinflytande
i denna typ av frågor. Kommunförbundet konstaterar att polismyndigheten enligt
förslaget tilläggs en exklusiv initiativrätt i frågan huruvida allmänna sammankomster
av mindre omfattning skall få hållas utan särskilt tillstånd. I den mån
polismyndigheten inte vidtar någon som helst åtgärd för att underlätta
utövandet av sång och musik på allmän plats inom en kommun saknas alltså möjUgheter
för vederbörligt kommunalt organ att direkt påverka detta förhållande. Enligt
kommunförbundets mening kan i vissa fall det kommunala intresset komma att stå
i motsatsställning till polismyndighetens. Kommunförbundet utgår dock från att
polismyndigheten låter de kommunala synpunkterna väga tungt i bedömningen, om
en kommun framför önskemål om att polismyndigheten skall föreskriva att
allmänna sammankomster av mindre omfattning skall få hållas utan tillstånd på
vissa platser under vissa tider. Enligt kommunförbundet får tillämpningen av
de nu föreslagna reglerna visa om det på sikt finns anledning att öka det
kommunala inflytandet inom detta område.

Enligt polisstyrelsen i
Huddinge polisdistrikt bör tillståndstvång för allmänna sammankomster och
liknande inte gälla i större utsträckning än vad som kan anses nödvändigt för
att trygga allmän ordning och säkerhet. Utredningens förslag torde enligt
polisstyrelsen innebära en möjlighet att anpassa tillståndskravet till det
lokala behovet. Polisstyrelsen ser detta som en klar fördel för såväl polisen
som anordnaren. Då det gällermusikfram-trädanden på allmän plats som faller
utanför regleringen i LAS finns enligt polisstyrelsens mening inget behov av
lokala föreskrifter om tillståndstvång. Enligt polisstyrelsen bör på lämpligt
sätt förhindras att sådana lokala föreskrifter utfärdas. Polisstyrelsen i
Helsingborgs polisdistrikt finner förslaget i denna del välmotiverat.
Polisstyrelsen upplyser att prövningen av ansökan om tillstånd till allmän
sammankomst i flertalet faU endast innefattar en undersökning av tid, plats,
eventuellt tidigare för platsen meddelade tillstånd samt huruvida trafik- eller
ordningsstörningar kan tänkas uppkomma. EnUgt polisstyrelsen sker denna
prövning tämligen omgående och utan alltför omfattande remissförfarande. För
att i viss mån tillgodose att gatumusicerandet inte onödigtvis hindras eller
försvåras, ifrågasätter pohsstyrelsen därför om inte den tid, inom vilken
ansökan om tillstånd till gatumusik skall inlämnas, kan inskränkas till endast
några dagar. Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt har inte någon
principiell invändning mot utredningens förslag. Gatumusik av mera anspråkslös
natur kan polisstyrelsen acceptera som ett trevligt och ofta harmlöst inslag i
gatubilden. Men så snart det blir fråga om ett mera vidlyftigt arrangemang med
högtalare, förstärkare e.d. kommer frågan i ett annat läge. Pohsstyrelsen
framhåller att en polismyndighet bör kunna vägra tillstånd om det visar sig
nödvändigt med hänsyn tiU att den allmänna sammankomsten kan förväntas få
sådana proportioner, att den stör trafik eller allmän ordning. I detta
sammanhang är

12
Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 9

Prop. 1982/83:9 158

enligt'polisstyrelsens mening förslaget om samråd med
kommunen om principerna för sammankomster utan tillståndstvång av
utomordentligt bra stöd för polisen. Polisstyrelsen befarar dock stora
olikheter i skilda kommuner i fråga om de normer och föreskrifter i övrigt som
kan komma att gälla för "sammankomster av mindre omfattning".
Polisstyrelsen i Borlänge polisdistrikt anser det rimligt att det ges möjlighet
att undanta enstaka musikanters framträdanden på allmän plats från tillståndspUkt.
De svårigheter som den föreslagna lagregleringen kan förväntas medföra torde
enligt polisstyrelsen främst hänföra sig till problemet att avgränsa
sammankomster av mindre omfattning. Polisstyrelsen pekar också på att olika
regler kan komma att gälla i kommunerna, vilket enligt polisstyrelsen kan komma
att skapa osäkerhet hos musikutövarna. Dessa problem har dock inte en sådan
styrka att pohsstyrelsen vill motsätta sig en lagändring i enlighet med
utredningens förslag.

Oskarshamns kommun, som inte har något att erinra mot
införande av lättnader i kraven på tillstånd för gatumusik, föreslår att
kommunstyrelsen skall vara det kommunala organ som polismyndigheten skall
samråda med i denna fråga. Göteborgs kommun finner att den föreslagna
bestämmelsen om lättnad i tillståndskravet är väl avvägd och att den ger
kommunen tillfälle till det medinflytande på detta slag av upplåtelse av allmän
plats som kan anses påkallat. Kommunen förutsätter emellertid att den
föreslagna lagändringen inte medför en utvidgning av tUlämpningsområdet för
LAS. Det mest anspråkslösa gatumusicerandet niåste enligt kommunens uppfattning
rimligtvis också efter lagändringar kunna bedrivas utan att polismyndigheten
utfärdar föreskrifter av det slag som föreslås av utredningen. Enligt Mölndals
kommun är lagförslaget välmotiverat. Kommunen förutsätter att polismyndighetens
normgivning på denna punkt kan anpassas på ett smidigt sätt till rådande lokala
förhållanden. Även Örebro kommun finner lagförslaget välmotiverat. Det är
emellertid kommunens uppfattning att en kommuns mening i fråga om vilka platser
och på vilka tider gatumusik får ske utan tillstånd, skall vara den gällande.
Eftersom kommunfullmäktige får utfärda lokala ordningsstadgor, borde enligt
kommunens mening inga formella hinder föreligga mot att kommunfullmäktige eller
den kommunala nämnd fullmäktige bestämmer också utfärdar bestämmelser som
reglerar gatumusiken. Kommunen framhåller därvid att en kommun kan ha motiv
för att medge gatumusik utifrån andra utgångspunkter än polisen.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer tillstyrker gemensamt förslaget till ändring av 3 § LAS.
Föreningarna anser att utredningen möjligen skulle ha utvecklat hur den
praktiska frågan skall lösas, när anordnare av tillståndsfria sammankomster av
mindre omfattning konkurrerar med anordnare av tillståndspliktiga sammankomster
om attraktiva platser och tider.

Hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län samt
polisstyrelserna i

Prop.
1982/83:9 159

Stockholms,
Göteborgs, Strömstads, Karlskoga, Örebro, Mora och Luleå polisdistrikt är
kritiska mot eller tveksamma till förslaget.

Den
gatumusik som förekommer på allmän plats torde enligt hovrätten för Västra
Sverige ofta vara av sådan anspråkslös natur att den - med en tolerant syn -
inte behöver betraktas som sammankomst enligt LAS och alltså inte är: tillståndspliktig
enligt denna lag. Det ligger vidare enligt hovrätten i sakens natur att det
vanligen först under ett framträdande kan konstateras att fråga är om en allmän
sammankomst, utan att fördenskuU någon fara för ordning och säkerhet uppkommit:
Genom en bestämmelse, som befriar anordnare av mindre sammankomster från
tillståndsplikt, skulle enligt hovrättens mening gränsdragningsproblemen i
skiktet mellan gatumusik som inte är tillstånds-plikrig enligt LAS och de
mindre, nu tillståndspliktiga sammankomsterna kunna finna sin lösning."
Hovrätten ifrågasätter om utredningen inte har överskattat de svårigheter för
den enskilde gatumusikanten som tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle
medföra. En anordnare som har orsakat oförutsedda ordningsproblem torde enligt
hovrätten i de flesta fall kunna acceptera en skyldighet att avbryta
sammankomsten. Mot utredningens lösning om möjlighet för polismyndighet att
föreskriva särskilda "tillståndsfria" platser invänder hovrätten att
det skulle leda till stora praktiska svårigheter för den enskilde att få reda
på var och när gatumusik får utövas och att med all sannolikhet gatumusik trots
en sådan bestämmelse skulle förekomma i vidare omfattning än som har tillåtits.
Hovrätten vill bestämt förorda att en generell bestämmelse införs om
tillståndsfrihet när det gäller mindre sammankomster i överensstämmelse med
utredningens skisserade alternativ på sid. 102 i betänkandet. Till denna
kategori bör då regelmässigt hänföras gatumusik. Av denna lösning följer enUgt
hovrättens mening att några lokala föreskrifter om gatumusik normalt inte torde
behövas.

Hovrätten
för Nedre Norrland påpekar att utredningens förslag inte avses omfatta bara gatumusicerande
utan även andra allmänna sammankomster av mindre omfattning. Med hänsyn till
att ev. följdverkningar härav är outredda och då enligt hovrättens mening
förslaget inte kan anses bringa någon större klarhet i ifrågavarande hänseende
avstyrker hovrätten utredningens förslag i denna del. Kammarrätten i Jönköping
anser liksom utredningen att tillståndskravet för gatumusik kan modifieras. Kammarrätten
ifrågasätter emellertid om inte den föreslagna bestämmelsen skulle kunna
utformas på det sättet att de sammankomster som där avses generellt får äga rum
på vissa tider. PoUsen skulle dock enligt kammarrätten genom särskild
föreskrift kunna förbjuda sådana sammankomster på vissa platser där undantag
från huvudregeln behövs. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att gatumusik
inte är vare sig allmän sammankomst eUer offentUg tillställning utan att
bestämmelser om gatumusik hör hemma i en lokal ordningsstadga. Länsstyrelsen
upplyser att det i den lokala ordningsstadgan för Göteborgs kommun tidigare
fanns ett sådant förbud som emellertid upphävdes år 1982. Under handläggningen
av ändringsärendet sattes aldrig i fråga att gatumu-

Prop. 1982/83:9 160

siken,
trots att den gjordes tillåtlig enligt den lokala ordningsstadgan, ändå kunde
vara underkastad tiUståndstvång såsom offentlig tillställning eller allmän
sammankomst. Länsstyrelsen avser härvidlag den mera anspråkslösa gatumusiken,
som inte avser att samla publik och inte heller ger upphov till trafikstörningar.
I den mån gatumusik anses utgöra offentlig tillställning eller allmän
sammankomst, bör den enligt länsstyrelsens mening uttryckUgen undantas från de
bestämmelser som gäller för sådana tiUställningar och sammankomster.

Polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt påpekar att det huvudsakliga problemet med den
nuvarande ordningen är att musikanterna inte söker tillstånd och att poUsen
bara i undantagsfall kan ingripa mot störande gatumusik. Utredningens förslag
medför enligt polisstyrelsens uppfattning inga förbättringar av rättsläget.
Polisstyrelsen tror inte heller att det genom de föreslagna åtgärderna är
möjligt att styra gatumusiken till särskilt angivna platser. Polisstyrelsen
avstyrker därför förslaget. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt anser att gatumusik
i allmänhet inte kan hänföras till vare sig allmän sammankomst eller offentlig
tillställning. Till allmänna sammankomster av mindre omfattning hänför
polisstyrelsen politiska apellmöten, framföranden av fria teatergrupper, vissa
seriösa musikinslag m. m. De allmänna platser som är eftertraktade i detta
sammanhang är i huvudsak belägna i centrala delar av staden och är ianspråktagna
för gångtrafik. Ett generellt medgivande att disponera platserna för apeUmöten m.
m. skulle enUgt polisstyrelsen skapa ordnings- och trafikproblem av
oacceptabelt slag. Andra centralt belägna platser som kan godtas ur ordnings-
och trafiksynpunkt för det ändamål som utredningen föreslår, uppfattas, enligt
pohsstyrelsen, allmänt som alltför avsides belägna för att framstå som
attraktiva för arrangörer av det slags framträdanden som nu diskuteras.
Polisstyrelsen anser att den lösning som utredningen föreslår inte är invändningsfri.
Polisstyrelsen avstyrker förslaget. Polisstyrelsen i Strömstads polisdistrikt ställer
sig synnerUgen tveksam till utredningens förslag att s. k. "små"
sammankomster skulle vara tillståndsfria på av polismyndighet föreskrivna platser.
Bortsett från de problem som redan finns när det bl. a. gäller att avgöra om
ett arrangemang är en sammankomst eller tillställning skulle enligt
polisstyrelsen - om utredningens förslag till lagändring godtogs -ytterligare
tolknings- och bedömningsproblem uppstå. Pohsstyrelsen frågar sig var gränsen
går mellan en liten och stor allmän sammankomst och vem som skall bedöma om en
allmän sammankomst kommer att bli av mindre omfattning eller ej. Vidare undrar poUsstyrelsen
vilka krav som måste uppfyUas för att en plats skaU kunna "utropas"
till tillståndsfritt område. Det skulle enligt poUsstyrelsens mening föreUgga
risk för att bedömningarna blev klart oUka hos oUka polismyndigheter, vilket
skulle skapa osäkerhet både hos anordnare och myndigheter. Att ändra nuvarande
lagbestämmelser, till synes huvudsakUgen för att "undvika bråk med några
envisa gatumusikanter i ett par av våra större städer", ter sig för
polisstyrelsen som tämligen

Prop.
1982/83:9 161

obefogat.
Polisstyrelsen förordar de gällande bestämmelserna framför nya regler, som
enligt polisstyrelsens mening sannolikt inte kommer att innebära förenklingar
för någon part.

I likhet med utredningen
anser polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt att det inte är genomförbart att
slopa kravet på tillstånd för sammankomster ijorm av gatumusik eller för alla
former av sammankomster för framförande av konstnärUga verk. Inte heller torde
det enligt polisstyrelsen vara lämpligt att ta bort tillståndskravet för
sammankomster som är av så ringa omfattning att några problem från
ordningssynpunkt inte kan väntas uppkomma. Utredningens förslag att poUsen
skall kunna föreskriva genereUa undantag från tillståndskravet för
sammankomster av mindre omfattning på vissa särskilt angivna platser och under
vissa tider innebär enligt polisstyrelsens uppfattning ingen större förenkling
av tillståndsmyndighetens arbete. Eftersom sammankomstens syfte i de flesta
fall är att samla publik, torde enligt polisstyrelsens uppfattning endast
centralt belägna platser vara av intresse. Dessa platser är i dag ofta upptagna
av torghandel eller större aktiviteter som kräver tillstånd enl. allmänna
ordningsstadgan eller LAS. Skulle sådana platser undantas föreligger enligt
polisstyrelsen risk för intressekollisioner. Polisstyrelsen ställer sig således
tveksam till värdet av den föreslagna lättnaden. Polisstyrelsen i Mora
polisdistrikt är tveksam till om utredningen har avsett att generella föreskrifter
i förhand skall meddelas av polismyndigheten för vissa platser. Om så är
fallet torde enligt poUsstyrelsens mening besvär jämlikt 13 § LAS inte kunna
föras av tillfälliga musikutövare. Polisstyrelsen anser att betänkandet är
vacklande och oklart. EnUgt polisstyrelsens bedömning torde tillägget till 3 §
LAS komma att bli utan praktisk betydelse. Polisstyrelsen i Luleå polisdistrikt
instämmer i utredningens uppfattning att bestämmelser som i onödan försvårar
eller hindrar utövandet av gatumusik om möjligt bör ändras eller upphävas.
Förslaget att låta polismyndighet föreskriva tillståndsfrihet på vissa platser
för vissa sammankomster löser enligt polisstyrelsen inte ett enda av de
gränsdragningsproblem som finns. Det enda som klart kan utsägas tiU en
presumtiv arrangör är enligt polisstyrelsen var och när dessa "små"
sammankomster får hållas utan tiUstånd. Arrangören har sedan själv att bedöma
sådana kriterier som "mindre omfattning", "inte kan antas
föranleda fara för ordning", "väntade deltagarantalet",
"särskilda anordningar", "omständigheterna i övrigt".
Polisstyrelsen ser också ett problem i att den som vill anordna en större
sammankomst på platser som är upplåtna för tillståndsfria sammankomster inte
kan garanteras plats härför, trots att tillstånd har meddelats av
polismyndigheten. Följden bUr enUgt poUsstyrelsen att de platser som upplåts
för tillståndsfria sammankomster måste vara exklusiva just för denna typ av
arrangemang. Trots detta kvarstår problemen med vilken arrangör av flera som
skall ha rätt att hålla sin sammankomst. Även om en viss lättnad i
tillståndsbyråkratin vore önskvärd, anser polisstyrelsen att förslaget är ägnat
att skapa större problem på sammankomstområdet än vad som nu är för

Prop. 1982/83:9 162

handen
med de s. k. gatumusikanterna. Polisstyrelsen avstyrker därför utredningens
förslag i denna del under åberopande av att gatumusikanterna även inom ramen
för gällande lagstiftning torde ha en rörelsefrihet som är helt
tillfredsställande.

Prop.
1982/83:9 163

Bilaga
3 De remitterade förslagen

1 Förslag
till

Lag
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom
föreskrivs att 7, 28 och 30 §§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7§

De ytterligare föreskrifter i avse- De ytterligare förskrifter i avseen-

endeå
den allmänna ordningen, som de å den allmänna ordningen, som

för kommun eller del därav finnas för kommun eller del därav finnas

erforderUga och ej angå förhållan- erforderliga och ej angå förhållan

den, om vilka annorledes är den, om vilka annorledes är

bestämt, meddelas / lokal ordnings- bestämt, meddelas av regeringen

stadga. eller, efter regeringens bemyndigan-

de,
i lokal ordningsstadga av kommun eller länsstyrelse i den ordning som
föreskrivs i 23 §.

Vid
meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes
frihet.

28
§1

Den som bryter mot 2-6 §§ eller Den som bryter mot 2-6 §§ eller

mot
en bestämmelse i lokal ordnings- mot en föreskrift som har meddelats

stadga eller i reglemente eller taxa, med stöd av 7 § första stycket eller i

som avses i 25 §, eller underlåter att reglemente eller taxa, som avses i

följa en föreskrift eller ett förbud 25 §, eller underlåter att följa en

eller påbud som har meddelats med föreskrift eller ett förbud eller påbud

stöd av 2 eUer 8 § döms till böter', som har meddelats med stöd av 2

högst femhundra kronor. eller 8 § döms till böter, högst fem-

hundra
kronor.

Om
förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt eller om avsevärd skada
eller olägenhet har förorsakats genom förseelsen, döms till böter. Till böter
döms också den som har framkallat fara för personskada genom att bryta mot 2 §
eller föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §.

Om
ett barn, som inte har fyllt femton år, handlar i strid mot 6 § första eller andra
stycket, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt första eller
andra stycket denna paragraf. Detta gäller inte, om vårdnadshavaren har gjort
vad som ankommer på honom för att förhindra förseelsen.

30 §2

Vapen som använts i strid med 6 § Vapen som har använts i strid med

första
eller andra stycket och för 6 § första eller andra stycket och vapnet avsedd
ammunition må, efter ammunition som är avsedd för vap-

i
Senaste lydelse 1979:970.

2 Senaste
lydelse 1973:1178.

Nuvarande lydelse

ty prövas skäligt, förklaras förverkade till kronan.

Har anordnare av offentlig tillställning begått
överträdelse som / 29 § avses, må efter ty prövas skäligt, förklaras förverkat
till kronan vad som uppburits i avgifter eller eljest i ersättning för
bevistande av tillställningen. -War vederlaget utgått i annat än penningar och
finnes det ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt denna paragraf, gälla bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med
den avvikelsen att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid ej gäller
i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

Föreslagen
lydelse

net får förklaras förverkade, efter vad som kan anses
skäligt.

Om en anordnare av offentlig tillställning har begått en
överträdelse som avses / 29 §, får vad som har uppburits i avgifter eller i
annan ersättning för bevistande av tillställningen förklaras förverkat efter
vad som kan anses skäligt. Om vederlaget har utgått i annat än pengar och om
vederlaget inte finns i behåll,/år i stället värdet förklaras förverkat.

Spritdrycker,
vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med
bestämmelse som har meddelats med stöd av 7 § första stycket skall, oavsett vem
dryckerna tillhör, förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det.
Vad som har sagts nu gäller också i fråga om spritdrycker, vin och starköl som
påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot
bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna var avsedda även för den
senare.

Angående
beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt första eller andra
stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med den avvikelsen
att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid. Ifråga om drycker som kan antas vara förverkade
enligt tredje stycket gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1982/83:9 165

2
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster

Härigenom
föreskrivs att 3 § lagen om allmänna sammankomster (1956:618) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§i
Utan tillstånd av poUsmyndigheten må allmän sammankomst ej hållas å gata, torg,
park eller annan plats, som enUgt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör
allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan del av hamnområde
som är tillgängHg för allmänheten eller å allmän väg eller annat område som är
upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Tillstånd
får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän
ordning.

En allmän sammankomst får hållas utan tillstånd enligt första stycket
om den, med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och
tiden för sammankomsten samt de särskilda anordningar som avses förekomma, kan
antas äga rum utan fara för trafik eller allmän ordning.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1
Senaste lydelse 1974:580.

Prop.
1982/83:9 166

.
Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-06-16

Närvarande:
f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt
lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10
juni 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
kommundepartementet Boo beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Ingvar Paulsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Förslaget
lämnas utan erinran.

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster

Enligt
det föreslagna nya tredje stycket i 3 § skall tillståndstvånget för allmänna
sammankomster inte gälla, om sammankomsten med hänsyn till vissa angivna
förhållanden kan antas äga rum utan fara för trafik eller allmän ordning.
Bestämmelsen har tillkommit med tanke på gatumusiken, men det har ansetts
uteslutet att införa regler i lagen som enbart avser sammankomster av sådant
slag. Den närmare innebörden av detta generella undantag från lagens
tillståndsregel och de konsekvenser undantaget kan få har inte utretts; det kan
erinras om att det remitterade förslaget här - på goda grunder - avviker från ordningsstadgeutredningens
förslag, enUgt vilket polismyndigheten skulle bemyndigas att ge mera
preciserade föreskrifter om undantagets räckvidd. Den nu föreslagna lagregeln
leder till att den enskilde fär på egen risk bedöma, när ett tillstånd behövs
till en planerad sammankomst; misstar han sig riskerar han böter och i vissa
fall förverkande samt upplösning av sammankomsten. Även om han ibland under
hand kan inhämta polismyndighetens synpunkter på frågan, måste den aUmänt
hållna

Prop.
1982/83:9 167

lagtexten
medföra en betydande osäkerhet om tillståndsregelns räckvidd. Det kan vara
svårt för den enskilde att bedöma exempelvis hur mycket pubUk som kan strömma tiU
eller om en opinionsyttring med hänsyn till sin form eller sitt innehåll kan
framkalla sådan indignation hos omgivningen, att tillstånd varit erforderligt
med tanke på faran för allmän ordning. Vidare medför oklarheten hos den
föreslagna regeln svårigheter för polismyndigheten att i en akut situation
avgöra om ett ingripande mot en sammankomst som saknar tillstånd är befogat med
hänsyn till risken för trafik- eller ordningsstörningar.

En bestämmelse, som på
detta sätt medför ovisshet om räckvidden av en så viktig princip som rätten att
hålla allmän sammankomst, är ägnad att väcka betänkligheter. Den oklara
gränsdragningen bl. a. för straffansvaret ter sig otillfredsställande både med
hänsyn till rättssäkerheten och från praktisk synpunkt. Visserligen kan det
särskilt med tanke på värdet av yttrande- och informationsfriheten vara
önskvärt att man mera generellt utvidgar möjligheten till allmänna
sammankomster, men problemet hur detta närmare skall ske kräver betydligt mera
ingående överväganden än som - i brist på utredning - är möjliga i detta
lagstiftningsärende. Här kan erinras om det uppdrag yttrandefrihetsutredningen
(JU 1977:10) har att utreda frågor just av detta slag.

Vägande skäl talar för att
man i detta sammanhang inskränker undantaget från tillståndstvånget till att
gälla enbart det fall som riksdagen haft i sikte (jfr särskilt CU 1975:11),
nämligen gatumusiken. Några principiella skäl synes inte kunna åberopas mot att
man speciellt reglerar denna företeelse, som enligt en utbredd uppfattning
torde - åtminstone typiskt sett - innebära mindre risker för trafik-och
ordningsproblem än andra slag av allmänna sammankomster på allmän plats. Också
med en sådan begränsning av undantaget kan naturligtvis gränsdragningsfrågor
uppstå, men de får betydligt mindre räckvidd än enligt det remitterade
förslaget.

Beträffande
utformningen av regeln i övrigt kan anmärkas, att uttrycket "de särskUda
anordningar som avses förekomma" i sitt sammanhang kan synas avse sådana
anordningar som minskar faran för trafik- och ordningsstörningar. Enligt
motiven syftar emellertid uttrycket i stället närmast på speciella arrangemang
som kan vålla problem från ordningssynpunkt. För att förebygga missförstånd på
denna punkt torde det vara tillräckUgt att ordet "särskilda" utgår ur
lagtexten.

På grund av det sagda
förordar lagrådet följande avfattning av det nya tredje stycket:

"En allmän
sammankomst för framförande av musikaliskt verk får hållas utan tUlstånd enUgt
första stycket, om den med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda
platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan
antas äga rum utan fara för trafik eller allmän ordning."

Prop. 1982/83:9 168

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

' vid regeringssammanträde

1982-07-22

Närvarande:
statsrådet Wikström, ordförande, och statsråden Dahlgren, Boo, Petri, Elmstedt,
Ahrland

Föredragande:
statsrådet Boo.

Proposition
om åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats och om lättnader i
tillståndskravet för gatumusik

Anmälan
av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför följande beträffande förslaget till
lag om ändring i lagen om allmänna sammankomster.

Lagrådet
förordar att undantaget från tillståndstvånget för allmänna sammankomster
inskränks till att gälla gatumusik. För egen del vidhåller jag den principiella
uppfattning som jag har givit uttryck åt i lagrådsremissen, nämligen att det i
fråga om tillståndstvånget inte bör göras någon skillnad mellan olika typer av
allmänna sammankomster. Jag hävdar aUtså fortfarande den uppfattningen att ett
undantag från tillståndskravet i princip bör kunna göras för alla former av
sammankomster som typiskt sett inte vållar några problem från trafik- eller ordningssynpunkt.
Å andra sidan har som lagrådet påpekat riksdagens uttalanden i ärendet inte
gällt annat än gatumusiken. Det kan därför med visst fog hävdas att undantaget
från tillståndskravet f. n. inte bör göras så omfattande som förordas i det

'Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 juni 1982.

Prop. 1982/83:9 169

remitterade
förslaget. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet är jag beredd att
i det nu aktuella ärendet låta undantaget få en mera begränsad räckvidd. Jag
vill dock betona att jag ser detta som en temporär lösning i avvaktan på en
mera samlad bedömning i frågan om tillståndstvånget för allmänna sammankomster.

Till
skillnad från lagrådet anser jag inte att undantaget bör inskränkas till att
gälla enbart allmänna sammankomster för framförande av musikaHskt verk. Även om
riksdagen till ordalagen endast har uttalat sig om framförande av sång och
musik uppfattar jag det inte som en avsikt att utesluta andra konstnärliga
uttrycksformer som ibland förekommer på allmän plats. Jag förordar i stället
att undantaget från tillståndskravet skall gälla aUmänna sammankomster för
framförande av konstnärligt verk, ett begrepp som används både i
regeringsformen och i lagen om allmänna sammankomster.

Jag
biträder lagrådets synpunkt att ordet "särskilda" bör utgå ur det
föreslagna nya tredje stycket i 3 § lagen om allmänna sammankomster.

Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1982/83:9 170

Innehåll

Regeringens proposition....................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll...................... 1

Propositionens lagförslag..................................... 2

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 10 juni 1982 .. 5

1
Inledning..................................................... 5

2
Föredraganden............................................. 5

2.1
Översynsarbetet.................................... 5

2.2
Alkoholförtäring på allmän plats................. 7

2.2.1
Bakgrund ................................ .......... 7

2.2.2
Behovet av åtgärder...................... ..... 9

2.2.3
Generella eller lokala förbud............. 10

2.2.4
Beslag och förverkande ..:.............. .... 12

2.2.5
Den lagtekniska lösningen................ 15

2.3 Tillståndskrav
för gatumusik..................... 18

2.3.1
Bakgrund................ ;................... 18

2.3.2
Allmänna synpunkter...................... 20

2.3.3
Lättnader i tillståndskravet.............. 22

2.3.4
Tillståndskrav enligt lokala
ordningsstadgor ... 26

3
Upprättade lagförslag..-................................. 27

4
Hemställan............................
... ............ 27

5
Beslut......................................................... 27

Bilaga
1 Ordningsstadgeutredningens betänkande..... 28

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden........... .. 143

Bilaga
3 De remitterade lagförslagen...................... 163

Utdrag
av lagrådets protokoll den 16 juni 1982......... .. 166

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 22 juli 1982 ... 168