Prop. 1982/83:91

Regeringens proposition

1982/83:91

om ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska
verkställighetslagstiftningen ;

beslutad den 20 januari 1983.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas vissa frågor som rör
användningen av tvångsmedel enligt den nordiska verkslällighelslagstiftningen
och utlämningslagstiftningen samt en del andra utlämningsrältsliga frågor.

Såvitt
gäller det nordiska verkställighetssamarbetet föresläs åtgärder för atl komma
till rätta med de problem som kan uppkomma om de dömda försöker undandra sig
verkställighet genom att flytta mellan de berörda länderna. Det föreslås bl. a.
att polismyndigheten, om myndighet i den stat där straffet skall verkställas
eller om efterlysning utfärdats i den staten, skall ombesöija alt den dömde
förs lill denna stat för verkställighet av straffet.

På utlämningsrättens område föreslås bl. a. alt institutet
tagande i förvar avskaffas och atl elt häktningsbeslut som har meddelats under
ärendets handläggning i stället skall gälla, inte som nu lill dess ärendet
avgörs, utan till dess atl ufiämningen verkställs. Polismyndigheterna föreslås
också få befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett ullämningsbeslut
under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Beslut om utlämning till ett annat nordiskt land föresläs
vidare i uppenbara fall bli decentraliserade frän regeringen till
riksåklagaren.

Propositionen upptar slutligen ett förslag lill reglering
av det fallet att en person som undergår straff i ett annat land skall begäras
tillfälligt utlämnad fill Sverige för att här lagforas för brolt.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1983.

1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Prop.
1982/83:91

Prop.
1982/83:91 2

I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom
föreskrivs att 8, 9 och 33 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lydelse

8 § '

Här
i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse, må verkställas i Danmark,
Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet skall ske är
medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han sig i någon av
nämnda stater, må även eljest domen verkställas där, om det med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den
dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken
han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Bifalls
en framställning om verkställighet av dotnen i den andra staten, skall
kriminalvårdsstyrelsen vid behov ombesörja att den dömde överförs till den
staten. Styrelsen får därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där
den dömde uppehåller sig.

Påträffas
den dömde här i riket före frigivningen. får potisitiyndig-heten på begäran av
myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning
ombesörja att han överjörs titt den Slaten för verkställighet av straffet.

Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från
Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för ändamålet
har varit omhändertagen av svensk myndighet, säsom strafftid.

Om
någon, som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen
överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge, skola bestämmelserna i 7
och 18 §§ lagen om utlämning för brolt lill Danmark, Finland, Island och Norge
äga motsvarande tUlämptting.

Om nägon,
som här i riket dömts till fängelse, skall för verkställighet av domen
överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge skaU bestämmelserna i 7 och
18 §§ lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och
Norge tUlämpas.

' Senaste lydelse 1964:548. - Senaste lydelse 1964:548.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande lydelse

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom
är stadgat skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och mä befordras lill
den andra staten.

Förestagen lydelse

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom
är föreskrivet skall utvisas ur riket och därvid får befordras till den andra
staten.

33 §'
Regeringen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer
kriminalvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder
verkställighet enligt I § talan inför domstol här i riket, skall juslitiekanslern
äga mottaga stämning saml i svenska statens namn själv eller genom ombud tala ocli
svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran.

Föranleder
verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall / fråga om
behörighet atl ta emot stämning saml att tala och svara gälla samma regler som
om det är fråga om en svenska statens fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om
utlämning för brott dels atl 16, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dets
alt i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

16 §' Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande
verkställa erforderlig utredning enligt vad om fömndersökning i brottmål är
stadgat.

Om
tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut
av rätten gäller fills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, otn
utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner högsta
domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1 — 10 §§. upphör dock beslutet
genast att gäUa. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i 11 §
första stycket, gäller bestulet ej under tid då personen med anledning
av

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet
för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vi-

dare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta
domstolen i fatt som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan
mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning
till viss fid.

' Senaste lydelse 1974:913. ' Senaste lydelse 1981: 1090.

Nuvarande Ivdelse

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall
äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Förestagen lydelse

misstanke om brott som där avses är berövad friheten som
anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff etter eljest är omhändertagen
på anstalt.

Beslul om tvångsmedel kan meddelas även efter del alt
utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom
besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som tiåtis häktad i ultäm-ningsärendet äger påfordra,
att ny förhandling skall äga rum ipom tre veckor från del beslut seriast meddelats.

20 § -

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles
ärendet för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta
enligt 1-10 §§. må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med
främmande stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9
§, frägan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid. inom
vilken den främmande staten skall hämta den som

utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl överstiga en
månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna, att den, som enligt beslut skaU
utlämnas, i avbidan på verkslälUgheten skall tagas iförvar eller släUas under
uppsikt.

22 Regeringen äger, om skäl äro därtiU, tillerkänna
offentlig försvarare ersättning av aUmänna medel för arbete som han utfört
efter det ärendet prövades av högsta domstolen.

Senaste lydelse 1975:292. ' Senaste lydelse 1975:292.

Om utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken
den främmande staten skall hämta den som litlämnas. Tiden får inte ulan synnerliga
skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet.
Polismyndigheten i orten skatt biträda vid verkställigheten av uttömningen och
får i anslutning härtitt. om den som skatt utlämnas är på fri fot. vid behov
omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.

Regeringen beslutar om ersättning av allmänna medel titt
offentlig försvarare för arbete hos regeringen.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 a §

Har utlämning tUt Sverige ägl rum för rättegång här i
latidet på viUkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den
främmande staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången
förs att ombesörja, alt sådant överlämnande sker. Polismyndigheten får
omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för atl överlämnandet
skatt kunna genomföras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. För fall dä en
framställning om utlämning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 16
§ i sin äldre lydelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1959: 254) om
utlämning för broll

till Danmark, Finland, Island och Norge dels att 1, 12, 15
och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre
nya paragrafer, 20-22 §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är
misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig
här i riket, mä efter framställning utlämnas enligl vad i denna lag sägs.

Skcdt en dom. som har meddelats i Danmark. Finland. Island
etter Norge, enligt särskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater,
anses domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten.

12-§' Till främjande av utredningen och för atl
säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres
eller gärning av mot-

' Senaste lydelse 1981: 1091.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

svarande
beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla
användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål.
Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning, utöver vad av
framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för atl den som
avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av
rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet
avgjorts eller högsta domstolen ifatt som avses i 15 a § funiul hinder mot
utlämning möta. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta
domstolen ulan inskränkning lill viss tid.

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall
äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Beslul
av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet
har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts.
Finner högsta domstolen hinder mot utlämning möta enligt 1-5 §§. upphör dock
beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i
6 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av
misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen etter hciktad
etter undergår fängel-sestraff etter eljest är omhändertagen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det all ittlämiung
har beviljats.

Talan mot rättens beslut i fråga om tvångsmedel förs genom
besvär lill högsta domstolen ulan inskränkning till viss tid.

Den som håUs häktad i utläm-ningsärendet äger påfordra,
att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

15 § . -

Har den
som avses med framställningen enligt 10 § andra stycket samtyckt till
utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren,
om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att
utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om
åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket sägs,
skola handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt
översändas till justiliedepartemenlet, varefter rege-

Om
åklagaren inte meddelar beslut om utlämning enligt första stycket, skall
handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutals. skyndsamt överlämnas till
riksåklagaren. Om det är uppenbart all

- Senaste lydelse 1975:294.

Prop. 1982/83:91 7

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

ringen skall giva sitt beslut över framstäUningen bör
bifallas och

framställningen. denna inte rör en svensk medborga-

re eller faller under 4 etter 8 §, får riksåklagaren
bevilja utlämning. I annat fall skatt riksåklagaren ined eget yttrande anmäla
ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen meddelar beslul i
ärendet.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som
tagils i beslag skall överlämnas fill den främmande staten; och mä därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt
finnas påkallade.

16 §

Beslut om utlämning skall verk- Beslul om utlämning skall verk-

ställas
så snart ske kan. Vid bevil- ställas så snart det kan ske. Potis-

jande av uttämiting må förordnas myndigheten i orten skall biträda

alt den, som enligt bestulet skatt vid verkstäUigheten och får i an-

utlämnas, i avbidan på verkstäl- slutning härtiU, om den som skatt

ligheten skall lagas i förvar etter ■ utlämnas är på fri fot, vid behov

ställas under uppsikt. omhänderta honom, dock längst

under tjugofyra limmar.

20 § -

Fråga om ersättning av allmänna medel titt offentlig
försvarare prövas, för arbete hos regeringen av denna och för arbete hos riksåklagaren
av denne.

21 §

Beslul av riksåklagaren enligl 15 § andra stycket eller 20
§jår inte överklagas.

22 §

Har utlämning till Sverige från någon av de i 1 § nämnda
staterna ägl rum för rättegång här i landet på vUlkor att den utlämnade senare
överlämnas tiU myndighet i den andra staten, ankommer det på polismyndigheten
i den ort där rättegången förs atl ombesörja, att sådant överlämnande sker.
Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs
för atl överlämnandet skall kunna genomföras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983. För fall då en ullämningsfram-ställning
har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 12 och 15 S§ i deras äldre
lydelse.

- Förutvarande 20 § upphävd 1975: 294.

Prop. 1982/83:91 8

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-09-16

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren. Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Eliasson, Elmstedl,
Ahriand, Molin

Föredragande:
statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss
med förslag till ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska
verkställighetslagstiftningen

1 Inledning

I
en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (dnr 1057-82) behandlas
vissa frågor som gäller användande av tvångsmedel enligt den nordiska verkställighetslagstifiningen
och utlämningslagstiftningen och en del andra utlämningsrältsliga frågor.
Promemorian innehåller förslag till ändringar i lagen (1963: 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
(nordiska verkställighetslagen), lagen (1957:668) om utlämning förbrott
(allmänna ufiämningslagen) och lagen (1959: 254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Den bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian
har remissbehandlats. En inom justiliedeparlementet upprättad sammanställning
över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2 Föredragandens
överväganden

2.1
Bakgrund

Det
nordiska samarbetet rörande verkställighet av brotlmålsdomar regleras genom
enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del finns
bestämmelser om dessa frågor i den nordiska verkställighetslagen (NVL) och i
kungörelsen (1963:194) med vissa föreskrifter rörande tilllämpningen av nämnda
lag (NVK).

Samarbetet
omfattar bl. a. verkställighet av ordinärt frihetsstraff, dvs. för svensk del
fängelse. På begäran av domslandet kan verkställigheten av

Prop. 1982/83:91 9

etl
sädanl straff flyttas över tili det land där den dömde är medborgare eller har
sitt hemvist eller, om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligast, till
del land där han uppehåller sig (jfr 5 § och 8 § första stycket NVL).

Beslämmelser om vad som
gäller i fråga om utlämning för brott från Sverige är samlade i två
författningar - den allmänna utlämningslagen och den nordiska utlämningslagen.
Enligt båda dessa lagar kan tvångsmedel, bl.a. frihetsberövande
säkerhetsåtgärder, användas för att säkerställa verkställigheten av ett ullämningsbeslut.

I den inledningsvis nämnda
promemorian behandlas vissa frågor om ändringar i den nordiska
verkställighetslagen och utlämningslagarna som har aktualiserats under senare
år. Frågorna kan sägas vara av begränsad karaklär men har visat sig ha en
återkommande praktisk betydelse.

Såvitt gäller det noridska
verkställighelssamarbelet har bl. .a. justitieombudsmannen IJO) i ett beslut
den 22 september 1975 fäst uppmärksamheten pä atl de dömda stundom kan
undandra sig straff genom att, efter det att beslul om överflyttning av
verkställigheten har meddelats, återvända till domslandet eller genom att flytta
mellan de nordiska länderna. Att sä kan ske beror till en del på att man har
ansett alt det inle finns någon svensk myndighet som i dessa situationer är
behörig att ingripa för att med tvång ombesörja att straffet verkställs.
Kriminalvårdsstyrelsens befattning med verkställigheten har nämligen i princip
upphört, sedan en framställning om överflyttning av straffverkställigheten till
annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har
ombesörjt överföring av den dömde till det andra landet. Skulle styrelsen få
kännedom om atl den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om verkställighetens
överflyttning, anses styrelsen inte ha befogenhet att påkalla polisens biträde
för att fä den dömde överlämnad till det andra landet. Styrelsen har inte heller
praktiska möjligheter att fatta sådana beslut. Även en svensk polismyndighet
saknar befogenhet att självständigt ingripa och föra den dömde lill
verkställighetslandet, om han av dess myndigheter skulle vara efterlyst på
grund av att han avvikit. Det är därför motiverat att vidta åtgärder i syfte
att göra samarbetet mera effektivt för fall av denna typ.

Tagande iförvar är en
säkerhetsåtgärd som tillämpas i ullämningsären-den. Den innebär frihetsberövande
och syftar till att säkerställa verkställigheten av ett ullämningsbeslut.
Åtgärden beslutas av regeringen eller, i vissa fall enligt den nordiska utlämningslagen,
av åklagare. Lagarna om utlämning för brott innehåller emellertid inte några
bestämmelser om fullföljd av talan mot eller överprövning i annan ordning av
beslut om förvarstagande. Utlämningslagstiftningen kan därför i det avseendet
sägas stå i mindre god överensstämmelse med den nya regeringsformen (RF) som
ger alla som vistas här i landet en grundlagsfäst rätt att få till stånd en domstolsprövning
av etl administrafivt frihetsberövande (2 kap. 9 och 20§§). Även om den
kompletterande bestämmelsen i 2 kap. 9§ tredje

Prop. 1982/83:91 10

stycket
RF innebär att den berörde alltid kan vända sig till allmän domstol, om den
aktuella författningen inte innehåller några regler om behörig domstolsprövning,
är det ändå påkallat att ändra tvångsmedelsregleringen i utlämningslagstiftningen
så att man uppnår full överensstämmelse med grundlagens föreskrifter.

Det
har vidare visat sig att en utlämning stundom kan vara svär att verkställa, när
den som skall utlämnas är på fri fot. Den eftersökte kan nämligen i sådana fall
sabotera utlämningen genom atl underiåta att infinna sig hos polisen på utsatt
tid eller annars hålla sig undan. Detta medför självfallet ölägenheter, bl.a.
med hänsyn till att polismän från den främmande staten som har rest hit i
ärendet då får återvända hem med oförrättat ärende. För att man skall komma fill
rätta med problem av detta slag har här ocksä tagits upp frågan om att ge
polismyndighet befogenhet att under en kortare tid omhänderta den som skall
utlämnas.

Sedan
flera år tillbaka pågår en systemafisk strävan att decentralisera ärenden från
regeringen. Som ett led i denna strävan har tagits upp frågan om att till
riksåklagaren överlämna beslutanderätten i sådana nordiska utlämningsärenden
där det är uppenbart att utlämningsframställningen skall bifallas och som med
nuvarande ordning prövas av regeringen.

Från
åklagarhåll har vid några tillfällen påpekats att del finns elt behov av atl
kunna begära tillfäUig utlämning lill Sverige av personer som undergår
frihetsstraff utomlands och som här i landet är misstänkta för brott. Andra
stater har i motsvarande situation möjlighet att begära ufiämning för att kunna
genomföra en rättegäng och därefter återlämna personen fill den stat varifrån
han har utlämnats för atl han skall avtjäna återstoden av det där ådömda
frihetsstraffet. För svensk del anses emellertid möjlighet saknas att pä delta
sätt begära tillfällig utlämning. Man har med hänvisning härtill pekat på att i
synnerhet när det gäller rättegångar med många tilltalade och vittnen problem
uppkommer, om rättegången i Sverige helt eller delvis måste anstå fill dess att
den misstänkte har avtjänat sitt straff i ett annat land.

2.2
Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet m. m.

Departementsförslaget
innebär att den som påträffas i Sverige efter att ha avvikit från ett
fängelsestraff som skall verkställas i ett nordiskt grannland på grund av en
svensk dom får återföras till verkställighetslandet genom polismyndighets
försorg. Med sikte på fall dä en person, efter att ha dömts till fängelse i en
nordisk stat och fått verkställigheten överflyttad till en annan nordisk stat,
tar sin tillflykt till en tredje sådan stat föreslås vidare en ändring av 1 §
nordiska utlämningslagen med innebörd att domen i sådana situationer skall
anses vara meddelad i verkställighetslandet.

Promemorieförslagel
överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna
har i samtliga fall tillstyrkt promemorieförslagel eller

Prop.
1982/83:91 11

lämnal
del utan erinran. Kriminalvårdsstyrelsen har ifrågasatt om det inte som ett
alternativ lill de föreslagna ändringarna även bör skapas en uttrycklig
möjlighet att flytta tillbaka verkställigheten till domslandet, om den dömde
finns där (se bilaga 2 avsnitt 2.2).

Skäl
för departementsförslaget

Jag
ansluler mig, liksom alla remissinstanser, i allt väsentligt till vad som i
denna anförs i promemorian till grund för de föreslagna ändringarna i de nordiska
verkställighets- och utlämningslagarna och hänvisar därför fill den där lämnade
framställningen (avsnitt 2.3).

Kriminalvårdsstyrelsen har
i sitt remissyttrande ifrågasatt om man inte vid sidan av promemorieförslagets
reglering även bör införa en uttrycklig regel som gör det möjligl att flytta
tillbaka verkställigheten lill domslandet, om den dömde finns där. Styrelsen
har påpekat att detta resultat i praktiken har uppnåtts på det sättet att man
från domslandets sida hemställt att verkstäUighetslandets beslut om övertagande
av verkställigheten upphävs, samtidigt som överflytlningsframställningen
återkallas.

Med
anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört bör först konstateras atl
det i rättsfillämpningen har antagits att den omständigheten att
verkställigheten av ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en
annan nordisk stat inte utgör något hinder mot att straffet verkställs här i landet.
Frän den dömdes synpunkt kan ju delta ibland vara en fördel. Om han t.ex häktas
här i landet för ett nytt brott, kan nämligen i så fall verkställighet av den
tidigare domen påbörjas, se 9§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Underrättelse bör naturligtvis i denna situation lämnas den främmande statens
myndigheter, som kan förutsättas sakna anledning till erinran mot förfarandet.
När ell brådskande fall av detta slag inte föreligger, synes det rikligast all
förfarandet i fall av den typ som kriminalvårdsstyrelsen åsyftar följer
nuvarande praxis. En överflyttning av straffverkställighet kan ju i enlighet
med vad som påpekas i promemorian sägas utgöra ett slags folkrättslig
överenskommelse och en återflyttning synes därför i möjligaste män böra föregäs
av samråd med den andra staten. Några uttryckliga regler härom synes inte
behövas.

Rikspolisstyrelsen
har för sin del påpekat alt polismyndigheterna, när det gäller det praktiska
genomförandet av de förpassningar som här blir aktuella, i stor utsträckning
torde komma att utnyttja kriminalvärdens transportcentraler. Till detta vill
jag endasi säga alt de nu föreslagna åtgärderna inle avses innebära några
ändringar i samarbetet mellan polismyndigheterna och kriminalvårdens
transportcentraler.

Jag
förordar med åberopande av det anförda alt 8 och 9§§ nordiska verkställighetslagen
och I § nordiska utlämningslagen ändras i enlighet med promemorieförslagel.
dock med någon redaktionell justering i förhållande till detta.

Prop. 1982/83:91 12

2.3
Förvarstagande i utlämningsärenden m. m.

Departementsförslaget
innebär att institutet tagande i förvar i utlämningsärenden avskaffas. I
stället föresläs att ett häktningsbeslut som har meddelats under ärendets
handläggning skall gälla, inte som nu lill dess ärendet avgörs utan till dess
att utlämningen verkställs. Häktning föreslås vidare kunna ske även om det
föreligger ett tillfälligt hinder mot utlämning. Motsvarande ordning föreslås
gälla beträffande andra tvångsmedel i utlämningsärenden. - Dessutom föresläs
alt tvångsåtgärder skall kunna beslutas även efter det atl beslul i själva utlämningsärendet
har meddelats och — för fall när den som skall utlämnas är på fri fot - att
polismyndighet skall fä befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett ullämningsbeslut
under en kortare tid, högst 24 timmar, omhänderta den som skall utlämnas.

Promemorieförslaget
överensstämmer med deparlemenisförslaget utom såvitt avser tiden för
omhändertagande för verkställighet av ullämningsbeslut, vilken i promemorian
föreslagits begränsad till 12 timmar.

Remissinstanserna
har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Från några
håll har framhållits atl den nyss angivna tiden för omhändertagande borde
utsträckas till 24 timmar (se bilaga 2 avsnitt 2.3).

Skäl
för departementsförslaget

När
det gäller frågan om den mest ändamålsenliga utformningen av tvångsmedelsregleringen
i utlämningslagstiftningen ansluter jag mig liksom alla remissinstanser i allt
väsentligt till vad som har anförts i promemorian (avsnitt 3.3). Jag delar
alltså uppfattningen atl man bör befria regeringen och, såvitt gäller vissa
fall enligt den nordiska utlämningslagen, åklagarna frän uppgiften alt ta
ställning till frågor om användande av mera varaktiga tvångsmedel i utlämningsärenden
och i stället överlämna åt de allmänna domstolarna att handlägga dessa frågor.
Den i promemorian föreslagna lösningen innebär vidare att regeringsformens
regler om rätt för den enskilde att få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövande
tillgodoses på ett bättre sätt än f. n. Samtidigt får man ett enklare
regelsystem, som i vissa avseenden även bör vara mer effektivt än den nuvarande
ordningen.

Den
enda fråga där under remissbehandlingen erinringar har förts fram mot
promemorieförslaget gäller begränsningen av den tidrymd under vilken ett
polisiärt omhändertagande för verkställighet av elt ullämningsbeslut fär ske.
I promemorian har sålunda föreslagits att polisen, för fall då den som skall
utlämnas är på fri fot, skall få befogenhet att omhänderta den eftersökte under
längst 12 timmar för atl säkerställa verkställigheten av utlämningsbeslutet. Om
utlämningen inte kan genomföras inom denna tid, skall enligl vad som anges i
promemorian vederbörande antingen försättas på fri fot eller - om det finns
skäl för en sådan åtgärd - anhållas och eventuellt begäras häktad vid domstol.

Prop.
1982/83:91 13

Några
remissinstanser har gjort gällande all den angivna fristen på 12 limmar är
alltför kort och att den bör förlängas till 24 timmar. Framför allt från
polishåll har det sålunda hävdats att del praktiska genomförandet av en
utlämning ofta lar längre tid i anspräk än 12 timmar. Man har vidare påpekat
att en övergång från omhändertagande till ett straffprocessuelll tvångsmedel i
princip fordrar att häktningsskäl föreligger, någol som många gånger inte kan
påvisas med mindre än att den som skall utlämnas tidigare har underlåtit atl
inställa sig minst en gång. Hovrätten för Nedre Norrland anser också atl man i
och för sig kan diskutera en föriängning av tiden lill 24 fimmar. Enligt
hovrätten får emellertid 12-timmarsfristen trots allt anses vara väl avvägd med
hänsyn lill atl man vid behov kan fillgripa annan frihetsberövande
tvångsåtgärd.

Själv anser jag att den i
promemorian föreslagna fiden 12 limmar i normala fall borde vara fullt
tillräcklig. Det är ju här bara fråga om de i och för sig ovanliga fall där
häktningsskäl inte ansetts föreligga i utlämningsärendet. I dessa fall, dä
alltså flyktfara inte bedömts vara för handen räcker det med ett så kortvarigt
omhändertagande som behövs för all själva utlämningen skall kunna genomföras.
Däremot är avsiklen i sådana fall inte all den som skall utlämnas skall vara
omhändertagen under hela den tid som polismyndigheten sysslar med frågan om utlämningens
genomförande. Alla förberedande kontakter med berörda myndigheter i den främmande
staten, däribland fastställande av tidpunkten för verkställigheten, bör normalt
vara avklarade dessförinnan, så alt det enda som återstår är att säkerställa atl
den som skall utlämnas finns tillgänglig på uppgjord lid.

Även
om det således står klart atl etl omhändertagande i allmänhet inte skall behöva
pågå under längre lid än 12 timmar, kan det tänkas uppstå situationer då denna
tidsgräns behöver överskridas. Jag tänker exempelvis på sådana fall då ufiämning
skall ske till avlägset liggande länder och då man för säkerhels skull kan
behöva omhänderta den som skall utlämnas, innan företrädare för den främmande
statens polismyndighet anträder resan lill Sverige. I andra fall - t.ex. vid
störningar i kommunikationerna -kan det under väntetiden uppstå etl behov av
att kunna förlänga omhändertagandet. Jag har förståelse för att det skulle
kunna uppfattas som en onödig omgång, om polisen i dessa och liknande fall
skulle nödgas vända sig lill åklagare för alt utverka ell anhällningsbeslut för
enbart några timmars förlängning av frihelsberövandet. Del ligger ocksä i
sakens natur att ett sådant anhållande i normalfallet inte skulle följas av en
häktningsframställning utan avbrytas genom att utlämningen verkställs. iMed
hänsyn härtill bör enligt min mening maximitiden för omhändertagande kunna göras
något längre än som har föreslagits i promemorian. Den aktuella tiden får ju
också ses i relation lill det förhållandet atl utlämning normalt sker för att
möjliggöra verkställighet av förhållandevis långvariga fängelsestraff eller lagföring
i fall dä sådana straff är alt förvänta.

Mot
bakgmnd av det anförda föreslår jag att promemorieförslaget jäm-

Prop. 1982/83:91 14

kas på det sättet att omhändertagande för verkställighet
av ullämningsbeslut får pågå högst 24 timmar. Det bör betonas att detta utgör
en maximigräns och att i normalfallen väsentligt kortare tider bör kunna
tillämpas. Jag vill också framhålla att det endast i helt särpräglade fall -
såsom vid ett opåräknat avbrott i kommunikationerna - bör kunna förekomma att
den aktuella bestämmelsen tillämpas mer än en gång i samma utlämningsär-ende.

Jag föreslär med hänvisning till del anförda att 16, 20
och 22 §§ allmänna utlämningslagen samt 12 och 16 §§ nordiska utlämningslagen
ändras enligt promemorieförslaget med den avvikelse somjag nyss har redovisat.

2.4 Decentralisering av ullämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen
i uppenbara fall

Deparlemenisförslaget innebär atl beslut om utlämning till
andra nordiska länder i icke medgivna men uppenbara fall decentraliseras från
regeringen till riksåklagaren.

Promemorieförslaget överensstämmer med
departementsförslaget.

Remissinslanserna har samtliga tillstyrkt förslaget, i
några fall med vissa särskilda kommentarer (se bilaga 2 avsnitt 2.4).

Skäl för departementsförslaget

Även när det gäller frägan om atl decentralisera
beslutanderätten i nordiska utlämningsärenden ansluter jag mig i likhet med
remissinstanserna till vad som har anförts i promemorian (avsnitt 4). Jag
delar således uppfattningen att flertalet nordiska utlämningsärenden där
samtycke till utlämningen inte har lämnats är av den arten atl regeringens
ställningstagande i frågan inte kan anses nödvändigt. Riksåklagaren blir redan
nu ibland inkopplad på de nordiska utlämningsärenden som med gällande ordning
prövas av regeringen, och inom riksåklagarens kansli finns också en ingående
kännedom om ullämningsrätlen representerad. Del framstår mot den bakgrunden som
naturligt atl fill riksåklagaren överlämna beslutanderätten i de ärenden som
här avses. När erfarenhel har vunnits av den nya ordningen, kanske det också
blir möjligt att fullfölja en i riksåklagarens remissyttrande framförd tanke atl
överlämna beslutanderätten i dessa ärenden till statsåklagare.

Jag ansluter mig ocksä till de i promemorian framförda
synpunkterna rörande gränsdragningen för riksåklagarens beslutanderätt.
Bortsett från sådana fall då det är fråga om ufiämning av svenska medborgare,
om politiska brott eller om konkurrerande utlämningsframställningar från flera
länder bör alltså riksåklagaren ha befogenhet atl besluta i alla ärenden, där
del är uppenbart att utlämning skall ske. Hovrälten för Nedre Norrland -som i
och för sig tillstyrkt förslaget - har pekat på möjligheten att riksäkla-

Prop. 1982/83:91 15

garen kommer alt besluta om utlämning även i sådana fall
där det kan framstå som tveksamt huruvida det är uppenbart att utlämningsframställningen
skall bifallas. Jag vill med anledning härav betona - vilket också framhållits
i promemorian - att kravet på att det skall vara uppenbart alt ufiämningsframställningen
skall bifallas bör tolkas så att riksåklagaren vid minsta tveksamhet är skyldig
att överiämna ärendet till regeringen. Detta gäller vare sig tvekan uppkommer i
en lagtolkningsfråga eller rörande spörsmålet huruvida framställningen, i
betraktande av förhållandena i det särskilda fallet, bör avslås med tillämpning
av den fria prövningsrätt som alltid föreligger i de aktuella ärendena.

Jag anser inte atl det finns anledning all i
överensstämmelse med etl uppslag från advokatsamfundets sida särskilt ålägga
riksåklagaren atl i de ärenden som del här gäller samräda med
utrikesdepartementets rätlsav-delning. Den brukar normalt inte kopplas in pä de
nordiska utlämnings-ärendena utan biträder i aktuellt hänseende huvudsakligen
vid kontakterna med främmande stater när del gäller sådana ärenden som prövas enligl
den allmänna utlämningslagen och frågor om utlämning lill Sverige. Skulle
omständigheterna i ett utlämningsärende vara sädana att riksåklagaren anser sig
ha behov av att samräda med utrikesdepartementets rättsavdelning finns
naturligtvis möjlighel härtill, men i sä fall torde det knappast vara uppenbart
alt ufiämning skall ske. Ett sådant ärende synes redan av det skälet böra
överlämnas till regeringen för ställningstagande.

Förslaget medför ändringar i 15 och 15 a §§ nordiska utlämningslagen.
Dessutom bör två nya paragrafer (20 och 21 §§) införas.

2.5 Utlämning till Sverige för lagföring i vissa fall

Departementsförslaget innebär att det införs en möjlighel
att från svensk sida begära tillfällig utlämning av en person som undergår
frihetsstraff i en främmande stat för att en rättegång mot honom skall kunna
genomföras här i landet.

Promemorieförslagel avviker från deparlemenisförslaget.
Där föresläs att man inle skall införa några bestämmelser av angivet slag.

Remissinstanserna har i flertalet fall lämnat
promemorieförslaget utan kommentarer. Riksåklagaren anser emellertid att beslämmelser
i ämnel bör införas. Samma uppfattning kommer till uttryck i
rikspolisstyrelsens remissvar.

Skäl för departementsförslaget

I promemorian (avsnitt 5) diskuteras vissa problem som kan
uppkomma, när en person undergår verkställighet av etl långvarigt frihetsstraff
i ell annat land och samtidigt är misstänkt för brott här i landet. Lagföringen
i Sverige går då inle att genomföra, förrän den misstänkte har avtjänat sitt
straff. Även om man från den främmande statens sida kan tänkas vara

Prop.
1982/83:91 16

beredd att utlämna vederbörande lill Sverige för
rättegången men på villkor att han därefter återlämnas dit, kan åtgärden inte
genomföras. Den svenska utlämningslagstiftningen anses lägga hinder i vägen för
ett sådant återlämnande. När det gäller bakgrunden till della hänvisar jag lill
framställningen i promemorian.

Såsom framgår av promemorian finns det i och för sig inte
något principiellt hinder mot atl ändra utlämningslagarna på sådant sätt att
det skulle bli möjligt atl efter en avslutad rättegång och utan hinder av ett
eventuellt därvid ådömt straff återiämna en tillfälligt utlämnad person till
den stat varifrån utlämning har skett, om etl sådant villkor ställts upp frän
den främmande statens sida vid utlämningen till Sverige.

Enligt promemorian kan en ändring av detta slag motiveras
framför allt av processekonomiska skäl. Rör det svenska målet flera tilltalade,
varav en är intagen i kriminalvårdsanstalt utomlands, och skall många vittnen
höras, är det givelvis ofta en klar fördel, om rättegången kan genomföras i ett
sammanhang och omfatta samtliga tilltalade.

I promemorian påpekas å andra sidan att det praktiska behovel
av en sådan ändring är ganska begränsat. Beslämmelser av detta slag skulle
nämligen fä aktualitet endast när det straff som verkställs i det främmande
landet är mycket långvarigt och då särskilda processekonomiska skäl talar för
att rättegången i Sverige bör äga rum innan vederbörande har avtjänat straffet.
Det påpekas vidare att det i dessa fall sannolikt ofta skulle vara fråga om
internationell brottslighet av sådant slag alt organiserade fritagningsförsök
kan befaras. Proceduren skulle enligt promemorian över huvud taget skapa vissa
problem i fråga om bevakning m.m. med hänsyn särskilt fill den folkrätlsliga
skyldighet som uppkommer för Sverige atl uppfylla det villkor som ställs från
den främmande statens sida. Med hänsyn lill det anförda har i promemorian
gjorts den preliminära bedömningen att någon ändring i denna del inte bör
föreslås i utlämningslagstiftningen, om inte remissbehandlingen skulle ge
anledning fill annat ställningstagande.

Promemorians ståndpunkt har lämnats utan erinran av
flertalet remissinslanser. Riksåklagaren har emellertid i sitt yttrande
framhållit atl man enligt hans mening i detta sammanhang bör göra sådana
ändringar i utlämningslagstiftningen att det i fortsättningen blir möjligt att
efter en avslutad rättegäng och utan hinder av.det ädömda straffet återlämna en
tillfälligt utlämnad person lill den främmande stat varifrån utlämning har
skett. De fall som här avses är enligt riksåklagaren inte helt ovanliga och
vållar stora problem av såväl praktisk som processekonomisk natur.
Rikspolisstyrelsen har framfört liknande synpunkter.

Även om alltså majoriteten av remissinslanserna här ställt
sig bakom promemorieförslaget anser jag mig ha anledning att fästa särskild
vikt vid vad riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har anfört. Tydligt är all
den här diskuterade situationen inle är helt ovanlig. I takt med
brottslighetens

Prop.
1982/83:91 17

ökande internationalisering — jag tänker här inte minst på
narkotikakriminaliteten - kan det också väntas bli allt vanligare alt en här i
landet för brott misstänkt person undergår straff utomlands när en rättegång i
Sverige blir aktuell. Det är givet att praktiska och processekonomiska problem
kan uppkomma, när flera personer är misstänkta för allvarliga brott och rättegängen
måste genomföras i orngångar därför alt en eller flera av gärningsmännen
avtjänar straff i ett annat land. Målet kan ju ocksä efter det första rättegångstillfällel
bli vilande under avsevärd tid. När ullämningshindret har undanröjts, kan det
visa sig att andra inblandade och eventuellt tidigare dömda är oanträffbara.
Intresset av att samlidigt kunna höra alla tilltalade mot varandra och mot
åberopade vittnen kan då inte tillgodoses, något som naturligtvis kan vara
ägnat att äventyra inte bara effektiviteten utan också rättssäkerheten i de
aktuella målen.

Till det anförda kommer alt den europeiska
utlämningskonventionen direkt förutsälter en möjlighet atl genomföra en
tillfällig utlämning i fall av den typ som här diskuteras. Sverige har också
enligt särskilda regler möjlighet att bevilja sådan utlämning (11 § andra
stycket allmänna utlämningslagen och 6 § andra stycket nordiska lagen). Även
det principiella intresset av reciprocitel på utlämningsrättens område synes
tala för atl det för Sveriges del skapas ett utrymme för utlämning också i den
andra riktningen.

Jag förordar mot bakgrund av det anförda lagändringar av
den innebörd som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har föreslagit. Lämpligen
bör en bestämmelse i ämnel avfattas sä alt, om utlämning till Sverige har ägt
rum för rättegång på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet
i den främmande staten, överlämnandet skall ske utan sådan prövning som
föreskrivs i utlämningslagstiftningen.

I bestämmelsen bör dessutom anges att överlämnandet
ankommer på polismyndigheten och att denna får omhänderta den utlämnade i den
utsträckning det behövs för alt åtgärden skall kunna vidtas. Regelmässigt är ju
den utlämnade förklarad häktad här i landet i det aktuella målet, och under den
tid då så är förhållandet behöver elt omhändertagande enligt den nu aktuella
bestämmelsen inle tillgripas. Skulle häktningen upphöra, t.ex. på den grunden
alt den svenska domstolen inle finner sannolika skäl föreligga atl den
eftersökte har begått det brott som har föranlett hans ufiämning, måste
emellertid polisen som regel omedelbart omhänderta honom för att hans
återlämnande till den främmande staten skall kunna säkerställas. Ett sådant
omhändertagande kan förutsättas bli helt kortvarigt, eftersom del naturligtvis
är angeläget att den utlämnade snarast möjligt befordras lill den främmande slaten.
Det bör vidare understrykas atl, när skyldigheten att återlämna den dömde i
enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp inträder,
denna skyldighet avses bryta verkställigheten här i landet av beslul om
häktning liksom av eventuellt ådömt straff. Har den utlämnade dömts för
brottet, torde det normalt bli 2 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 91

Prop. 1982/83:91 18

aktuellt
atl på nytt begära honom utlämnad, i anslutning till atl straffverkställigheten
i den främmande staten avslutas.

Jag
föreslår att en bestämmelse av detta innehåll tas in i den allmänna utlämningslagen
som en ny 26 a § och i den nordiska som en ny 22 §.

Med
hänvisning lill vad som har anförts i promemorian ulgår jag från att man från åklagarhåll
kommer alt iaktta försiktighet, när det gäller att använda sig av denna
möjlighet till provisorisk utlämning till Sverige, och att den inte utnyttjas i
andra fall än då det bedöms som nödvändigt med hänsyn lill processlägét. I
första hand bör alltid prövas om man kan låta anslå med utlämningen till dess
att den eftersökte har avtjänat sitt straff i den främmande staten. I de fall
då möjligheten till tillfällig utlämning utnyttjas är del givetvis av särskild
vikt atl den utlämnade under vistelsen i Sverige hålls under sådan bevakning
att någon risk för rymning eller fritagning inte uppkommer. Att denne
återlämnas i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp
blir ju en folkrältslig skyldighet för Sverige. Jag vill i sammanhanget
slutligen hänvisa lill konstitutionsutskottets utlåtande i anslutning till 2
kap. 7 § regeringsformen såvitt gäller utlämning av svenska medborgare (KU
1975/76:56 s. 32).

2.6
Ikraftträdande m. m.

De
här förordade lagändringarna bör träda i kraft den I januari 1983.

De
nya reglerna om häktning och andra tvångsmedel bör inte äga tillämpning pä fall
dä framställningen om utlämning har inkommit före ikraftträdandet. Detsamma bör
gälla i fräga om den utvidgade beslutande-rätlen för riksåklagaren i nordiska utlämningsärenden.
I övrigt bör lagändringarna få omedelbar tillämpning efter ikraftträdandet.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartemenlet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.,

2.
lag om ändring i lagen
(1957:668) om,utlämning för brott,

3.
lag om ändring i lagen
(1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland. Island och Norge.

Förslaget
bör fogas till protokollet som bUaga 3.

Prop. 1982/83:91 19

4 Hemställan i

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1982/83:91 20

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-12-06

Närvarande: justilierådel Fredlund. regeringsrådet Brodén,
justifierådel Palm.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 september
1982 har regeringen på hemställan av dåvarande statsrådet Ahrland beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m..

2.
lag om ändring
i lagen (1957:668) om utlämning för brott och

3.
lag om ändring
i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av revisionssekreterare Ulf Berg. Förslagen
föranleder följande yttranden av lagrådet:

1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.

8 och 9 §§

I dessa paragrafer ges bestämmelser om verkställighet av
en svensk fängelsedom i annat nordiskt land. Då det visat sig att
verkställigheten i vissa fall kunnat undgås om den dömde återvänt till Sverige,
föreslås nu att svensk polismyndighet skall erhålla befogenhet att under vissa
förutsättningar återföra den dömde till del land där verkställigheten skall
ske enligt vad som överenskommits mellan länderna.

I lagtekniskt hänseende innebär förslagel ändringar i både
8 och 9 §§. Det åliggande för kriminalvårdsstyrelsen att ombesöija att den
dömde förs lill verkställighelsstaten, som nu stadgas i tillämpningskungörelsen
(4 § andra stycket), flyttas enligl förslaget över till lagens 8 § som ett nytt
andra stycke. Den nya bestämmelsen om bemyndigande för polismyndighet att
återföra den dömde i vissa fall föreslås införd som etl nytt tredje stycke i

9 §. Att dessa beslämmelser enligl förslaget delats upp
mellan 8 och 9 §§

synes delvis vara betingat av att 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen,

vartill hänvisas i 9 § första stycket, försläs vara tillämpliga, i likhet med

vad som nu gäller, i de fall då kriminalvårdsstyrelsen omhänderhar över

flyttningen av den dömde till verkställighetsstaten, medan de däremot inte

skall tillämpas då den dömde återförs genom polismyndighets försorg med

stöd av den nya bestämmelsen i 9 § tredje stycket.

Prop. 1982/83:91 21

Mot
huvuddragen i de föreslagna stadgandena har lagrådet inte någon erinran. Fördelningen
av bestämmelserna pä två paragrafer synes dock medföra att lagtexten onödigt
kompliceras. En bättre överblick skulle enligl lagrådets mening kunna vinnas om
de föreslagna stadgandena sammanförs till 8 §. Lagrådet kan vidare inle finna
alt det föreligger anledning att göra någon skillnad mellan de båda fallen av
överförande i fråga om tillämpligheten av 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen.
De villkor som enligt 7 § nämnda lag gäller vid utlämning för brott till annat
nordiskt land synes i lika mån böra tillämpas vid tvångsförflyltning av en
person för verkställighetsändamål, oavsett om förflyttningen sker på
kriminalvårdsstyrelsens initiativ eller inte. Lagrådet förordar därför alt den
föreslagna bestämmelsen i 9 § tredje stycket fär sin plats i 8 § som ett nytt
tredje stycke och atl hänvisningen till 7 och 18 §§ nordiska utlämningslagen
får avse båda de nya stadgandena i 8 §.

Bestämmelsen
i del nya andra stycket av 8 § tar sikte på de fall då beslut meddelats om
överförande av straffverkställighet till annat nordiskt land. I likhet med vad
som gäller för närvarande skall det åligga kriminalvårdsstyrelsen att som elt
led i verkslällighelssamarbelel ombesörja all den dömde överförs från Sverige
till verkställighetsstaten. Det inträffar dock inte sällan alt den person som
avses med verkställighetsbeslutel befinner sig i verkställighetslandet eller
själv beger sig dit, t.ex. därför att han har hemvist där. Styrelsens
befattning med ärendet kommer dä alt avslutas utan alt tvångsförflyttning sker.
Med hänsyn till sådana fall synes åläggandet för styrelsen böra begränsas
genom tillägg av uttrycket "vid behov".

Det
bemyndigande för polismyndighet som enligl del förut sagda bör tas upp i ell
tredje stycke av 8 § avser fall då en person som omfattas av beslut om
överförande av straffverkställighet påträffas här i landet före frigivningen.
Som berörts inledningsvis kan dessa fall uppkomma om personen i fräga
återvänder till Sverige frän verkställighetsstalen antingen innan straffet
börjat avtjänas eller, om straffverkställigheten påbörjats, efter alt ha avvikit
från kriminalvårdsanstalt. Enligt förslagel är polismyndighetens befogenhet att
återföra honom till verkställighelsstaten beroende av att myndighet i den
staten framställt begäran härom eller utfärdat efleriysning. Undanlagsvis kan
situationen vara sådan att misstanke samtidigt föreligger om annat brott och
att hans närvaro erfordras här för förundersökning eller lagföring för sådant
brott. Stadgandets utformning bör i ett sådant fall inle leda lill att han
måste återföras.

Vad
angår bestämmelsens närmare innebörd är det klart, all om straffet har
verkställts till fullo eller om beslul har meddelats om villkorlig frigivning
som inte har förklarals förverkad det inte kan bli tal om att återföra den
dömde till verkställighetsstaten. I bilaga I (avsnitt 2.3) till remissprotökollet
uttalas att bestämmelsen ej är avsedd atl omfatta det fall all villkorlig frigivning
förverkals i samband med lagföring i verkställighetslandel för nytt brolt.
Härmed torde avses det fall att del föreligger en ny grund för

Prop.
1982/83:91 22

straffverkställigheten som trätt i stället för den i
Sverige meddelade domen. Däremot torde återförande enligt den föreslagna
bestämmelsen kunna ske, om myndighet i verkställighetslandet förklarat
villkorligt medgiven frihet förverkad på grund av misskötsamhel utan samband
med ny brottslighet.

En viss redaktionell jämkning torde böra vidtas i del nya
tredje stycket av 8 §.

Lagrådet föreslår i enlighet med det förut anförda
beträffande 9 § att första stycket bibehålls i gällande lydelse och tredje
stycket utgår samt beträffande 8 § att andra-fjärde styckena ges följande
lydelse:

"Bifalls en framställning om verkställighet av domen
i den andra staten, skall kriminalvårdsstyrelsen vid behov ombesörja att den
dömde överförs lill den staten. Styrelsen fär därvid begära hjälp av
polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig.

Påträffas den dömde här i rikfet före frigivningen, får
polismyndigheten på begäran av myndighet i denlandra staten eller med anledning
av där utfärdad efleriysning ombesörja att han överförs till den staten för
verkställighet av straffet.

Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras frän
Sverige lill den andra slaten, anses den lid, under vilken han för ändamålet
har varit omhändertagen av svensk myndighet, säsom strafftid."

I anslutning till ell yttrande av kriminalvårdsstyrelsen
över det förslag om tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet som i
remissen upptagits i 8 och 9 §§ konstateras i remissprotökollet, atl del i
rättstillämpningen har antagits att den omständigheten atl verkställigheten av
ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en annan nordisk stat inle
utgör något hinder mol alt straffet verkställs här i landet. För att så skall
få ske bör dock enligl lagrådels mening fordras alt överflyttningsbeslulet upphävs
i samråd med den andra staten.

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott

16 §

I remissen föreslås i denna paragraf liksom i 12 § av den
nordiska utlämningslagen en ny reglering när det gäller tvångsåtgärder för att
säkerställa, alt beslutade utlämningar kommer till stånd. Det s. k. förvarsinsfitu-lel
skall enligt förslaget mönstras ut och ersättas med dels en utsträckt
tillämpning av de egentliga tvångsmedlen häktning, reseförbud etc. (från annat
än häktning bortses i det följande), dels en rätt för polismyndighet alt under
viss kort tid omhänderta den som skall utlämnas. Utöver ett par smärre
påpekanden angående lagtexten vill lagrådet här endast anföra några ytterligare
synpunkter när det gäller häktning.

Prop.
1982/83:91 23

Häktning
skall enligt förslaget liksom hittills kunna ske i själva utlämningsärendet. Etl
häktningsbeslut som meddelas'.under handläggningen skall emellertid inte som nu
alltid upphöra att gällajsist när ärendet avgörs utan, om utlämning beviljas, i
princip bestå till dess utlämningen sker. Samtidigt införs en möjlighet alt
meddela häktningsbeslut under liden mellan ett ullämningsbeslut och dess
verkställande. I den promemoria som ligger till grund för deparlemenisförslaget
anförs, att denna senare möjlighet kan få betydelse när flyklfara uppslår
efter utlämningsbeslutet men att det också är tänkbart att den kan "minska
behovel av långa häktningslider under ärendets handläggning". Vilka
avvägningar som i delta hänseende, bör göras av den åklagare eller domstol som fär
att ta ställning till häkt-ningsfrägan i elt pågående ärende utvecklas inte
närmare. Avgörandet kan kompliceras av alt det föreligger elt sådant
tillfälligt hinder mot utlämning som avses i 11 § i den allmänna och 6 § i den
nordiska utlämninglagen, dvs. alt det för annan brottslighet av viss svårhetsgrad
har inletts förundersökning eller väckts ätal eller att vederbörande undergår
en frihetsberövande påföljd. Utlämningen kan då förefalla mer eller mindre avlägsen.
En svårbedömd fråga kan bli i vad mån elt häktningsbeslut i utlämningsärendet kan
och bör inverka pä frågan om häktning i samband med den nya lagföringen. Sker inle
häktning i del andra ärendet eller målet, sätts de regler ur spel som har tillkommit
för att garantera en skyndsam handläggning och minsta möjliga häktningstid.

Uttalandena
i remissen kan vara att förstå så, att häktning i etl utlämningsärende inte
bör ske, om det inte är sannolikt att utlämning kommer att verkställas inom relativi
kort lid. Kan det antas, all elt förtärande som inletts på grund av ny
brottslighet drar ut på liden, eller råder osäkerhet om detta därför atl
varaktigheten av den nya lagföringen inte kan överblickas, bör med andra ord,
om lagrådet uppfattat motiven rätt, häktningsfrågan inte aktualiseras, eftersom
den kan tas upp när utlämning är mera nära förestående.

Lagrådet
förutser här vissa tillämpningssvårigheter. Del måste komma att uppstå fall då
flyktfaran inför en ufiämning förefaller påtaglig, oavsett tidpunkten för
utlämning, samtidigl som etl beslut om häktning kan förutses få orimligt lång
varaktighet. Häktningens varaktighet är ju inte i och för sig av beskaffenhet
att inverka på frågan om häktning bör ske. Lagrådet noterar emellertid, att
motsvarande problem i viss utsträckning kan möta redan med nu gällande rätt
utan att såvitt känt några olägenheter i form av långa häktningstider har gjort
sig gällande. I den allmänna utlämningslagen finns det nämligen inte nägon
föreskrift om atl häktning skall upphöra när det konstateras, alt ett sådant
tillfälligt hinder som sägs i 11 § föreligger.

Med
hänsyn till att häktning skall kunna hävas eller initieras också efter ett
beslut om ufiämning fär det förutsättas alt ett "parisförhållande" i fortsättningen
skall bestå ända fram lill lidpunkten för utlämningen. Detta innebär atl
åklagarväsendets — dvs. närmast riksåklagarens — befattning

Prop.
1982/83:91 24

med ärendet bör fortgå inte bara, som angetts i remissen,
i förekommande fall efter det elt ärende överlämnats till regeringen utan fram
till tidpunkten för utlämningen. Det är också väsentligt alt den som utlämningsärendet
avser har erforderligt biträde av offentlig försvarare. Förordnande av
offentlig försvarare i utlämningsärenden synes för närvarande ske med indirekt
tillämpning av reglerna i rättegångsbalken. Bristen pä uttryckliga bestämmelser
i den gällande utlämningslagstiftningen kan synas mer påtaglig om försvararförordnande
skall kunna utsträckas eller initieras under tiden mellan beslul och
verkställighet. Avsaknad av elt direkt lagstöd bör enligt lagrådets uppfattning
ändå inte hindra atl förordnande normalt meddelas för tiden intill dess
utlämning sker eller begäran om utlämning avslås. Med en sädan ordning
korresponderar visserligen inle helt de regler om försvararersätlning som
följer av förslaget. Reglerna täcker bl.a. inte det fallet att efter etl beslut
om utlämning försvararen lägger ned arbete i en häktningsfråga men i samråd med
sin klient finneratt häktningsförhandling inte bör påkallas. Sådana
undantagssituationer torde emellertid kunna lösas med tillämpning av grunderna
för eljest gällande ersättningsbestämmelser pä liknande sätt som skett i fräga
om ersättning för arbete i vissa fall med fräga om fullföljd av talan (se NJA
1949:822).

När det gäller den närmare utformningen av 16 § i den
allmänna utlämningslagen liksom 12 § i den nordiska utlämningslagen vill
lagrådet först anmärka, att uttrycket "berövad friheten som anhållen eller
häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brolt" sist i andra
stycket av vardera av paragraferna bör till överensstämmelse med 11 § -
respektive 6 § i den nordiska utlämningslagen - bytas ut mot uttrycket
"berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff
eller eljest är omhändertagen på anstalt". Vidare kan i sista stycket av
16 § - respektive sista stycket av 12 § i den nordiska lagen - uttrycket
"Den som häktats" lämpligen utbytas mot uttrycket "Den som hålls
häktad i utlämningsärendet" främst för atl det skall framgå tydligt att
den som har häktats inle skall kunna begära förhandling under tid dä häktningen
inte gäller pä grund av de nya bestämmelserna i andra stycket.

20 §

I denna paragraf - liksom i 16 § förslaget till lag om
ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge - föresläs befogenhet för polismyndighet att i anslutning till
verkställighet av beslul om ufiäming av någon som är på fri fot vid behov
omhänderta denne, dock längst under 24 timmar. 1 motiven framhåller
föredragande statsrådet, att det endast i helt särpräglade fall - såsom vid ett
opåräknat avbrott i kommunikationerna - bör kunna förekomma, atl omhändertagande
sker mer än en gäng i samma utlämningsärende. Lagrådet, som kan instämma häri,
vill för tydlighels skull tillägga, atl för förnyat omhändertagande i samma utlämningsärende
ocksä fordras, atl fräga är om skilda

Prop.
1982/83:91 25

verkställighetslillfällen mellan vilka den som skall
utlämnas varit försatt pä fri fot. Det måste med andra ord vara fråga om etl
förnyat och inte om ett förlängt omhändertagande.

26 a §

Denna
paragraf tar sikte på det fall att utlämning till Sverige ägl rum för rättegång
här i landet på villkor atl den utlämnade senare överlämnas till myndighet i
den främmande staten. Enligl bestämmelsen i paragrafens första mening skall i
angivna fall villkoret lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet
ske utan sådan prövning som föreskrivs i utlämningslagen. Lagrådet föreslår,
att denna bestämmelse utgår säsom obehövlig. I 2 kap. 8 § andra stycket
brottsbalken föreskrivs nämligen, såsom berörts i remissen, alt villkor som
uppställts vid utlämning frän främmande stat lill Sverige skall lända fill
efterrättelse. Stadgandet gäller enligt sin avfattning alla slags utlämningsvillkor.
Det synes inte föreligga skäl all anta, att stadgandet, som återspeglar en
allmän folkrättslig grundsats, skulle ha snävare innebörd än vad dess avfattning
ger vid handen. Med hänsyn härtill får antas, alt stadgandet omfattar också
sådana utlämningsvillkor som åsyftas i den föreslagna 26 a §. Om lagrådets
förslag beaktas, kan 26 a § få förslagsvis följande lydelse: "Har
utlämning lill Sverige ägt rum för rättegång här i landet på villkor alt den
utlämnade senare överiämnas till myndighet i den främmande staten, ankommer det
på polismyndigheten i den ort där rättegången förs att ombesörja, att sådant
överlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta den utlämnade i den
utsträckning som behövs för alt överiämnan-det skall kunna genomföras."

3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

12 §

Beträffande denna paragraf hänvisar lagrådet till vad som
anförs under 16 § förslagel till lag om ändring i den allmänna utlämningslagen.

15 a §

Den ändring som föreslås i denna paragraf synes utan
olägenhet kunna undvaras. Lagrådet förordar därför, att förslaget i denna del
utgår. Om så sker. erfordras ändring i lagförslagels ingress och
övergångsbestämmelse.

16 §

Beträffande denna paragraf kan hänvisas till vad lagrådet
anfört under 20 § förslagel till lag om ändring i den allmänna utlämningslagen.

Prop. 1982/83:91 26

22
§

Av
skäl som anförts vid 26 a § i den allmänna utlämningslagen föreslär lagrådet,
att förevarande paragraf får följande lydelse:

"Har utlämning till
Sverige frän nägon av de i 1 § nämnda staterna ägt rum för rättegång här i
landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den
andra staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs
alt ombesörja, att sådant överlämnande sker. Polismyndigheten fär omhänderta
den utlämnade i den utsträckning som behövs för atl överlämnandet skall kunna
genomföras."

Prop. 1982/83:91 27

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-01-20

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, statsråden
Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Vallén, Peterson,
Rainer. Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om ändringar i utlämningslagstiftningen och
den nordiska verkställighetslagstiftningen

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
lag om ändring
i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.,

2.
lag om ändring
i lagen (1957:668) om utlämning för brott och

3.
lag om ändring
i lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och
Norge.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit de remitterade
lagförslagen i sak men har förordat vissa jämkningar av huvudsakligen formell
natur.

Jag kan godta lagrådets förslag rörande utformningen av 8
och 9 §§ nordiska verkställighetslagen saml 16 § allmänna utlämningslagen 12 §
nordiska utlämningslagen.

Mot vad
lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till de båda sistnämnda paragraferna
har jag i och för sig ingen erinran i sak. Vissa särskilda problem som lagrådet
har pekat på i detta sammanhang skulle i enlighet med vad lagrådet också har
anmärkt kunna tänkas uppkomma redan med nu gällande rätt utan att såvitt känt nägra
olägenheter har gjort sig gällande i praktiken. Det synes inle finnas någon
anledning befara att de nu föreslagna reglerna om användande av tvångsmedel i utlämningsärenden
skulle medföra några tillämpningssvårigheter.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört
beträffande fillämpningen av 20 § allmänna ufiämningslagen och 16 § nordiska utlämningslagen.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 16 september 1982.

Prop.
1982/83:91 28

Beträffande 26a § allmänna utlämningslagen har i remiss
föreslagits att paragrafen inleds med en regel av det innehållet att, om
utlämning till Sverige har ägt rum för rättegäng här i landet på villkor att
den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten,
villkoret skall lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet ske
utan sådan prövning som föreskrivs i den aktuella lagen. Motsvarande regel har
föreslagits i fråga om 22 § nordiska utlämningslagen. Lagrådet har ansett den
berörda regeln obehövlig med hänsyn till den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 8 §
brottsbalken om att villkor som uppställts vid utlämning från främmande stat lill
Sverige skall lända lill efterrättelse. Frågan om innebörden i aktuellt
hänseende av sistnämnda bestämmelse har också diskuterats i den till
remissprotokollet fogade departementspromemorian. Enligt promemorian synes
bestämmelsen i den praktiska tillämpningen inte ha ansetts ta sikte pä villkor
av den typ som det här är fråga om. Införs nu i enlighet med förslaget i
remissen uttryckligen beslämmelser om det förfarande som skall tillämpas n.r
man återlämnar den som tillfälligt har utlämnats hit för rättegång, torde
delta i förening med lagrådets uttalande undanröja den tvekan som sålunda har
gett sig till känna i praxis. Jag godtar därför lagrådets förslag såvitt gäller
de nu aktuella paragraferna.

Jag delar lagrådets uppfattning att den i remissen
föreslagna ändringen i 15 a § nordiska utlämningslagen kan undvaras.

Även i övriga hänseenden kan jag godta vad lagrådet har
förordat.

Frägan om processbehönghet i fall då verkslällighei enligt
I § nordiska verkställighetslagen föranleder talan inför domstol här i riket
behandlas i 33 § andra stycket samma lag. Stycket är avfattat i enlighet med
äldre principer angående justitiekanslerns uppgifter och har visat sig kunna
vålla missförstånd i praktiken. Jag föreslår att stycket i del här sammanhanget
ändras redaktionellt på sådant sätt att allmänna regler om processbehörighet i
denna typ av mål blir tillämpliga. Det innebär att det i princip blir riksskatteverket
som här företräder staten (jfr 2 kap. 30 § utsökningsbalken och 3 §
förordningen, 1970:752, med instruktion för riksskatteverket). Att lagrådets
hörande över denna justering av paragrafen skulle sakna betydelse är uppenbart.

Utöver vad som följer av det anförda bör några
redaktionella ändringar göras i de remitterade lagförslagen. Dessutom bör datum
för ikraftträdandet ändras till den I juli 1983.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
all regeringen föreslår riksdagen

att anla de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagl fram.

Prop. 1982/83:91 29

Bilaga 1

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROMEMORIA Dnr 1057-82

1982-04-15

Vissa ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska
verkställighetslagstiftningen

Sammanfattning

I promemorian behandlas vissa frågor rörande användningen
av tvångsmedel enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen och utlämningslagstiftningen.

Såvitt gäller den s. k. nordiska verkställighetslagen
(1963: 193) behandlas vissa problem som uppkommer, om någon - som enligl
meddelat beslut skall verkställa ett här ådömt frihetsstraff i något annat
nordiskt land -återvänder hit, innan straffet har avtjänats. Det föreslås att
polismyndighet i sädana fall på begäran av myndighet i den andra staten eller
med anledning av där utfärdad efterlysning skall föra vederbörande till den
andra staten för verkställighet av straffet.

En ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge föreslås också för situationer där någon
efter all ha dömts lill fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten
överförd till en annan nordisk stat tar sin tillflykt till en tredje sådan
stat.

Promemorian innehåller vidare bl.a. en översyn av reglerna
om frihetsberövande i utlämningsärenden.

Den nuvarande befogenheten — och skyldigheten - för
regeringen all förordna om lagande i förvar av den som skall utlämnas föreslås
bli avskaffad. I stället föreslås att elt häktningsbeslut som har meddelats
under ärendets handläggning skall gälla, inte som nu till dess ärendet avgörs,
utan till dess alt utlämningen verkställs. Motsvarande föreslås gälla
beträffande andra tvångsmedel i utlämningsärenden.

Samtidigt föresläs alt en möjlighet införs att förordna om
häktning även efter det atl beslut i själva utlämningsärendet har meddelats
liksom att polismyndighet fär befogenhet att i anslutning till verkställighet
av ett ullämningsbeslut under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Slutligen föreslås atl beslul om utlämning lill annat
nordiskt land i uppenbara fall decentraliseras från regeringen lill
riksåklagaren även för fall då samtycke till utlämning inte föreligger.

1 Inledning

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av brotlmålsdomar
regleras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För
Sveriges

Prop.
1982/83:91 30

del finns bestämmelser om dessa frågor i lagen (1963: 193)
om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av nämnda lag (NVK).

Samarbetet
omfattar bl.a. verkställighet av ordinärt frihetsstraff, dvs. för svensk del
fängelse. På begäran av domslandel kan verkställigheten av sådant straff
flyttas över till det land där den dömde är medborgare eller har sill hemvist
eller, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast, till det land
där han uppehåller sig (jfr 5 § och 8 § första stycket NVL).

Bestämmelser om vad som gäller i fråga om utlämning för
brott från Sverige är samlade i tvä författningar - lagen (1957:668) om
utlämning för brott (allmänna utlämningslagen) och lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen).
Enligt båda dessa författningar kan tvångsmedel, bl.a. frihetsberövande
säkerhetsåtgärder, användas för att säkerställa verkställigheten av ullämningsbeslut.

Under senare år har aktualiserats vissa frågor om
ändringar i bestämmelserna om tvångsåtgärder i den nordiska
verkställighetslagen och utlämningslagarna. Frågorna är av begränsad karaktär
men har visat sig ha en återkommande praktisk betydelse. Med anledning härav
har förslag till ändringar i den berörda lagstiftningen utarbetats inom
justitiedepartementet. Lagförslagen fogas som bilaga till denna promemoria.

I de frågor som är av gemensamt intresse för Sverige och
de övriga nordiska länderna har samråd med dessa ägt rum.

2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet

2.1 Gällande ordning

Det nordiska verkställighetssamarbetet förutsätter alt en
till frihetsstraff dömd person skall kunna tvångsvis förflyttas från domslandet
till den stat där verkställigheten skall äga rum, om han uppehåller sig i domslandel
vid tiden för beslutet om verkställighetens överförande. Uttryckliga regler
härom finns för svensk del i 4 § andra stycket NVK. Del åligger enligt detta
författningsrum kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja att den dömde förs till
den stat där straffet skall verkställas. Styrelsen fär härvid, om del anses
erforderligt, påkalla biträde av polismyndigheten i den ort där den dömde
uppehåller sig. Dessa beslämmelser kan tillämpas vare sig den dömde är intagen
i kriminalvårdsanstall i domslandet vid tidpunkten för beslutet om
verkställighetens överförande eller är pä fri fot i det landet vid denna
tidpunkt.

Det kan emellertid förekomma i prakfiken atl den dömde, efter
att antingen frivilligt eller också genom myndighels försorg ha kommit till del

Prop. 1982/83:91 31

land dit straffverkställigheten har överförts, återvänder
till domslandet innan straffet har verkställts till fullo i det andra landet.
Del har ansetts tveksamt i vad män förutsättningar finns att i detta fall
tvångsvis överföra den dömde till det land där verkställigheten skall äga rum.
Spörsmålet har uppmärksammats bl.a. av justitieombudsmannen Bertil Wennergren
(JO), som i ett beslut den 22 september 1975 med anledning av ett aktuellt fall
har fäst regeringens uppmärksamhet på hithörande frågor. Dessa skall diskuteras
närmare i det följande med sikte pä etl förslag till lösning.

2.2 JO:s beslut m. m.

Omständigheterna i det av JO behandlade fallet var i
korthet följande. En finsk medborgare, R, dömdes i Sverige till fängelse i sex
månader och intogs i svensk kriminalvårdsanstalt. R avvek från anstalten och
efterlystes. Uppgift inkom från polismyndighet i Finland om alt R vistades
där. På grund härav och eftersom R var finsk medborgare gjorde kriminalvårdsstyrelsen
framställning om överflyttning av den fortsatta verkställigheten lill Finland,
och det finska justitieminisleriel biföll framställningen. Det vill synas som
om R därefter återvände lill Sverige innan straffverkställigheten hade
fullgjorts utan alt man vare sig från svensk eller finsk sida tog initiativ
till åtgärder för att befordra straffet till fortsall verkställighet. Huruvida
så var förhållandet blev dock inte utrett i JO:s ärende. JO fann den aktuella
frågan vara av sädan principiell betydelse alt han, oavsett hur det förhöll sig
i R:s fall, säg sig föranlåten alt närmare gå in på den.

I sitt
beslut konstaterade JO bl.a. att den svenska kriminalvårdsstyrelsens
befattning med straffverkställigheten i princip upphör i och med atl en
framställning om överflyttning till annat land av straffverkställighet har
bifallits. Styrelsen torde enligt JO inte längre ha befogenhet att vidta nägon
åtgärd som rör den. En annan sak är — framhöll JO — all del står styrelsen
eller annan myndighet fritt att under hand lämna vederbörande myndighet i
landet i fråga uppgift om exempelvis alt den dömde befinner sig i Sverige.
Någon skyldighet att utan begäran lämna sädan uppgift finns dock inte.

JO
konstaterade vidare att en utlämning frän Sverige till annat nordiskt land för
verkställighet där av en svensk dom inte torde vara möjlig. Som villkor för
utlämning anges nämligen i 1 § nordiska utlämningslagen att den, beträffande
vilken frågan väcks, skall vara dömd i det andra nordiska landet för där
straffbelagd gärning. I det aktuella fallet hade domen meddelats av svensk
domstol.

Härefter
tog JO upp frågan om återflyltning är möjlig av verkställighet av fängelse som
har överflyttats till annat land. Eftersom den svenska myndigheten efter
överflyttningen i princip inle längre har befattning med verkställigheten av
domen, fann JO att svensk myndighet måste antas sakna möjlighet atl själv förordna
om en återflyttning. Om den utländska myndighet som har att handlägga saken
emellertid finner att verkställighet

Prop.
1982/83:91 32

med hänsyn till ny föreliggande omständighet inte bör ske
i det landet utan i Sverige och gör en framställning härom, skulle det enligt
JO inte vara uteslutet att den svenska myndigheten så att säga äterbryler överfiytt-ningsbeslutet
genom att falla tillbaka på huvudregeln om verkställighet i Sverige av här i
riket meddelade domar. JO hänvisade till att sädana beslut hade meddelats i
praktiken av kriminalvårdsstyrelsen. JO fann inget hinder möta mot att
styrelsen genom anmälan eller pä annat sätt fäster myndighetens i vederbörande
land uppmärksamhet på sådant förhållande som kan aktualisera saken. Med hänsyn lill
alt styrelsen normalt sett emellertid inte har sig bekant om verkställighet
redan skett i det andra landet av domen är möjligheterna till initiativ dock
små.

Sammanfattningsvis konstaterade JO att det i de
diskuterade situationerna enligt nuvarande bestämmelser i vart fall inte torde
gå att enbart genom svensk myndighets försorg åstadkomma att verkställighet av
domen kan ske i Sverige. Det torde inle vara möjligt lagstiftningsvägen alt
åstadkomma en ändring härvidlag utan samtycke av de andra nordiska staterna.
Med den av den svenska kriminalvårdsstyrelsen f.n. tillämpade ordningen att
inte följa upp verkställigheten i annat land sedan överflyttning dit har skett
torde det i realiteten inte heller finnas nägon större möjlighet alt frän
svensk sida verka för alt domen blir verkställd.

Sedan JO genom expedition av beslutet fäst justititedepartementets
uppmärksamhet på de aktuella frågorna, har kriminalvårdsstyrelsen i en särskild
promemoria på anmodan av departementet lämnat vissa kompletterande uppgifter.
Styrelsen framhåller att den i JO:s beslul beskrivna situationen inte kan belraktas
som unik. 1 vilken omfattning det förekommer att dömda undandrar sig
verkställighet på delta sätt är enligt kriminalvårdsstyrelsen inte möjligt att
närmare precisera med nuvarande kontrollmöjligheter.

Sammanfattningsvis framhåller kriminalvårdsstyrelsen i sin
promemoria alt dess erfarenheter av den praktiska tillämpningen av den nordiska
verkställighetslagstiftningen är att ett icke ringa spelrum ges den som söker undrandra
sig lagföring genom att ständigt flytta mellan samarbetande länder. Följden av elt
sådant flyttande blir inte sällan att verkställigheten sker lång tid efter
domen, och i vissa fall leder det till alt påföljden preskriberas. En viktig
förutsättning för att kriminalvårdsstyrelsen skall kunna ingripa i de nu
beskrivna situationerna är enligt styrelsen att aktuella
verkställighetsuppgifter översänds lill styrelsen från det land till vilket
verkställigheten har överflyttats. Som ett tänkbart sätt att förebygga att de
dömda undandrar sig lagföring i sådana fall pekar kriminalvårdsstyrelsen på
möjligheten att utvidga bestämmelserna i 4§ andra stycket NVK om biträde av
polismyndighet för överförande av den dömde lill verkställighetslandet lill
att gälla även i de situationer som nu diskuteras.

Prop. 1982/83:91 33

2.3 Överväganden och förslag

Vad som har anförts i ärendet av JO och
kriminalvårdsstyrelsen visar att åtminstone de svenska bestämmelserna om
nordiskt verkställighetssamar-bele kan lämna ett utrymme för de dömda att dra
sig undan straffverkställighet i vissa situationer. Att dessa inte är helt
opraktiska har bekräftats vid de nordiska överläggningarna. Det synes därför
motiverat alt överväga möjlighelerna av särskilda åtgärder med sikte på de
komplikationer som nu kan uppkomma i de aktuella fallen.

Del är
därvid som framgått situationer av följande typ som förtjänar uppmärksamhet. En
person har i en nordisk stat dömts till fängelse. Beslut fattas om
överflyttning av verkställigheten lill annan nordisk stat. Den dömde har
antingen frivilligt begett sig till sistnämnda stal eller också överförts dit
genom domslandets myndigheter. Han återvänder emellertid lill domslandet innan
straffverkställigheten har fullbordats i den stat till vilken den har övertlyttats.
Detta kan tänkas ske antingen innan verkställigheten över huvud tagel har
påbörjats där eller också genom atl den dömde avviker från anstalt eller
underlåter att inställa sig efter permission. För åskådlighetens skull antas i
det följande att Sverige är det land där domen har meddelats och att
straffverkställigheten alltså har överflyttats till annat nordiskt land.

Gällande
regler får anses innebära alt den svenska kriminalvårdsstyrelsens befattning
med verkställigheten upphör, sedan en framställning om överflyttning av slraffverkställighe'ten
till annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har
ombesörjt överföring av den dömde till det andra landet. Skulle styrelsen fä
kännedom om att den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om
verkställighetens överflyttning, är det därför i varje fall tveksamt, om
styrelsen pä 4 § NVK kan grunda någon befogenhet att påkalla polisens biträde
för den dömdes överlämnande till det andra landet. Styrelsen har inle heller
praktiska möjligheter att fatta sådana beslul.

Att utlämning lill det andra landet inte kan ske i den nu
berörda situationen torde vara klart. Som JO har påpekat kan utlämning från
Sverige inte enligt gällande rätt ske på grund av en svensk dom. Om den dömde
inte är svensk medborgare, kan det däremot i vissa fall tänkas finnas förulsättningar
atl tillämpa bestämmelserna i utlänningslagen (1980:376). Den dömde kan vara
utvisad frän Sverige genom den dom vars verkställighet har överförts till den
andra nordiska staten. Även bestämmelserna i 29§ utlänningslagen om avvisning
kan vara tillämpliga, t.ex. om den dömde kan antas sakna medel för sin vistelse
här i landet eller det kan befaras alt han fortsätter brottslig verksamhel. Beslul
om avvisning måste i sä fall meddelas inom tre månader efter den dömdes ankomst
lill Sverige. Atl tillämpa bestämmelserna om avvisning för atl säkerställa slraffverk-

3 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 91

Prop.
1982/83:91 34

ställighet i annan stat innebär dock otvivelaktigt atl
utlänningslagstiftningen används för annat ändamål än som egentligen är
avsett.

Om man vill införa uttryckliga regler för myndigheternas
handlande i här avsedda situationer, skulle en utväg naturligtvis kunna vara
att utvidga utlämningsinstitutets tillämpningsområde till att omfatta även fall
där domen har meddelats i Sverige men straffverkställigheten har överflyttals
till annat nordiskt land. Denna lösning torde emellertid fä avvisas som opraktisk.
Alt utlämning inte skall tillgripas när den dömde i anslutning till själva
heslutet om straffverkställighetens överflyttande skall föras över till den
främmande staten är uppenbart. Inle heller.i övrigt är ullämningsproce-duren
lämplig när domen har meddelats i det land där frågan om utlämning skall prövas.
I den svenska lagen om utlämning för brolt till Danmark, Finland. Island och
Norge skulle tämligen omfattande ändringar behöva göras (jfr t.ex. I, 3. 5, 6
och 9§§).

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att en förutsättning
för att styrelsen skall kunna ingripa i här åsyftade situationer är att
styrelsen erhåller aktuella verkställighetsuppgifter frän del land dit
straffverkställigheten har överflyttats. Detta skulle naturligtvis i och för
sig kunna vara av värde. Samlidigt står det klart att det skulle innebära en
rätt betydande omgång för kriminalvårdsmyndigheterna i de olika nordiska
länderna att i samtliga fall, där den nordiska verkställighetslagstiftningen
har tillämpats, sörja för att myndighet i det andra landet fortlöpande fär
verkställighetsuppgifter. Om, som kriminalvårdsstyrelsens förslag synes
förutsätta, styrelsen därigenom skulle åläggas ett ansvar för verkställigheten
vid sidancav det som vilar på kriminalvärdsmyndigheten i det land lill vilket
verkställigheten har överflyttats, skulle ocksä ansvarsförhållandet bli något
oklart.

Härtill kommer att det är tveksamt om ett sådant
informationsutbyte mellan kriminalvårdsmyndigheterna i de nordiska länderna
skulle fylla någon egentlig funktion i de nu diskuterade situationerna. Den svenska
kriminalvårdsstyrelsen skulle visserligen få uppgifter om fall där en intagen,
som fått sin verkställighet öveiflyttad till annat nordiskt land, har avvikit
från anstalt eller underlåtit att inställa sig efter permission. Skulle
styrelsen därvid på elt eller annat sätt ha kännedom om att den dömde vistas pä
bestämd ort inom Sverige, kan styrelsen begära polisbiträde för hans
överförande till verkställighetslandel, om lagliga förutsättningar härför
skapas. Men denna situation är förhållandevis opraktisk, eftersom man
vanligtvis inte känner till vart den som t. ex. avvikit från anstalt har begett
sig. 1 det stora flertalet fall skulle kriminalvårdsstyrelsen inte kunna vidta
någon annan åtgärd än att begära efleriysning av den dömde inom Sverige,
förutsatt naturligtvis att det över huvud taget finns anledning räkna med
möjligheten av att han har begett sig hit.

Det ligger emellertid närmare till hands atl en sådan efleriysning
i vanlig ordning begärs av myndigheterna i det land till vilket verkställigheten
har överflyttats. Dessa myndigheter måste under alla förhållanden låta efteriy-

Prop.
1982/83:91 35

sa den dömde inom del egna landet. Gällande
överenskommelse angående samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna
innebär all den som i etl nordiskt land har avvikit frän anstalt inom
kriminalvärden, underlåtit att inställa sig efter permission eller i annat fall
skall inställas för att avtjäna straff kan efterlysas i annat nordiskt land
utan att Interpol behöver kopplas in (jfr för svensk del FAP 061-1 och 444-2), Sädan
efteriysning begärs vanligen också när straffverkställigheten skall ske i domslandel
om det finns anledning räkna med att den dömde uppehåller sig i nordiskt grannland.
Anträffas den dömde i sistnämnda land, kan han på grund av efterlys-ningen
gripas och anhållas i avbidan på en framställning om utlämning (17 § nordiska utlämningslagen).
Om den dömde inte vill stanna kvar hos polisen i avbidan pä en utlämningsframställning
utan önskar att bli omedelbart återförd fill den anstalt frän vilken han har
rymt, anses i praxis inget hinder möta mot att polisen mera formlöst sörjer för
atl han förpassas fill den andra nordiska staten.

I den situation som nu diskuteras - dvs. när den dömde
anträffas i Sverige efter alt ha avvikit från straff som i nordiskt grannland
skall verkställas på grund av svensk dom - ger emellertid inte efteriysningen
svensk polis eller åklagare befogenhet att beröva den dömde friheten med sikte
pä hans återförande lill den främmande staten. En utlämningsframställning kan
ju enligt vad som förul har sagts inte komma till stånd, och den nordiska utlämningslagstiftningens
bestämmelser om provisoriskt anhållande är då inte tillämpliga. Någon annan
rättsgrund för ett frihetsberövande torde inte finnas med den tolkning av 4§ NVK
som enligt vad som angetts i del föregående är den gängse. Del finns anledning
anta alt det i själva verket är denna "lucka" som ger upphov till de
praktiska problem som förul har redovisats. Det enklaste sättet alt komma till
rätta med fall av denna typ är uppenbariigen atl ge svensk polismyndighet
befogenhet att föra den dömde till den stat där verkställigheten av den svenska
domen enligt meddelat beslul skall äga rum, om myndighet i den staten begär det
eller den dömde har efteriysts därifrån. Polismyndighetens handlande kommer
därmed alt motsvara vad som skulle ha skett, om den dömde rymt från ett svenskt
fängelse. Nägra bärande invändningar mot en sädan ordning - som lär ha fillämpats
i praktiken i något eller några fall utan uttryckligt lagstöd - torde inte
kunna åberopas. Del kan inte heller anses föreligga skäl att polismyndigheten i
dessa situationer skall avvakta annan svensk myndighels beslut innan den dömde
får föras till den stat där han skall avtjäna sitt straff. Straffet grundas pä
en svensk dom, och verkställigheten sker i den andra nordiska staten efter
svensk begäran på grundval av ett beslut mot vilket den dömde har kunnat föra
talan i kammarrätt och regeringsrätten. I allmänhet har f.ö. beslulel om
verkställighetens överflyttande fatlats på den dömdes egen begäran.

En reglering efter de linjer som här har angetts kan för
svensk del genomföras genom ändringar i 8 och 9§§ NVL. 1 8§ andra stycket NVL

Prop.
1982/83:91 36

bör då i huvudsaklig överensstämmelse med 4§ andra stycket
NVK föreskrivas att om den dömde finns här i landet när framställning om
verkställighet av svensk fängelsedom i annan nordisk stat bifalls,
kriminalvårdsstyrelsen skall ombesörja att han förs till den staten. Vidare
bör anges alt styrelsen därvid får anlita biträde av polis. I elt nytt tredje
stycke av 9 § bör föreskrivas att om svensk fängelsedom skall verkställas i
annan nordisk stat och den dömde, i annat fall än som avses i 8§ andra stycket,
anträffas här i riket före frigivningen, polismyndighet får föra honom till den
andra staten för slaffverkställighel på begäran av myndighet i den staten eller
med anledning av där utfärdad efterlysning. Uttrycket "före frigivningen"
har avsiktligt valts i stället för "innan straffet till fullo
verkställts" e.d. med hänsyn till att bestämmelsen inte lämpligen bör
omfatta fall dä den dömde efter villkorlig frigivning har gjort sig skyldig
till nytt brott och den villkoriiga frigivningen förverkas i samband med den
nya lagföringen.

Med den nu förordade regleringen är det inte nödvändigt
att kriminal-värdsmyndigheterna i de olika nordiska länderna fortlöpande
tillställer varandra verkställighetsuppgifter rörande fall där den nordiska
verkställighetslagstiftningen har tillämpats. Med hänsyn härtill och till den adminislrativa
omgång som detta enligt vad som förut har framhållits skulle förutsätta,
förordas i detta hänseende ingen ändring i nuvarande rutiner.

Det kan emellertid i sammanhanget finnas skäl att
uppmärksamma ett annat, inte helt opraktiskt fall, nämligen den situation som
uppstår om nägon, efter att ha dömts lill fängelse i en nordisk stat och fått
verkställigheten överförd till annan nordisk stat, tar sin tillflykt till en
tredje sådan stal. Frågan är närmast om det skall ankomma pä domslandet eller
verkställighetslandet att begära utlämning, något som i sin tur får konsekvenser
när det gäller förutsättningarna för myndigheterna i den tredje slaten att
föranstalta om provisoriskt anhållande.

Ullämningsproceduren tar otvivelaktigt sikte på fall där
straffverkställigheten skall ske i den stal som begär utlämning, och det är
inte minst av praktiska skäl lämpligast atl utlämningsframställningen görs av
verkställighetslandet. 1 den nyss angivna situationen torde detta emellertid
inte vara möjligt, eftersom den nordiska utlämningslagstiftningen. för fall då utlämning
skall ske pä grund av dom, förutsätter atl domen har meddelats i den anmodande
staten. De fall som här avses har säkerligen avsevärt mindre praktisk betydelse
än fall av den typ som förut har diskuterats. Del kan emellertid vara motiverat
atl i sammanhanget ta upp även denna fräga, så myckel mera som ett klarläggande
av rättsläget kan ske genom en ganska enkel justering av 1 § nordiska utlämningslagen.
Justeringen bör ha till innebörd att det i här avsedda situationer skall anses
som om domen är meddelad i verkställighetslandel, när fräga om utlämning skall
prövas i tredje stat.

De lagändringar för svensk del som nu har förordats och
som återges i bilagan har vid nordiska överiäggningar tillstyrkts av
företrädare för de danska, finska och norska justitiedepartementen.

Prop. 1982/83:91 37

I
JO:s beslut tas också upp frågan om det bör finnas möjlighet all genom beslut
enbart av myndighet i domslandet återflytta verkställigheten dit av etl
fängelsestraff som tidigare har överflyttats till annan nordisk stal. Den nordiska
verkställighetslagstiftningen innehåller inga beslämmelser härom. Sådana
beslut har i praktiken - med visst stöd i de svenska förarbetena (prop.
1962:203 s. 34) — meddelats av kriminalvårdsstyrelsen, dock endasi på
framställning av myndighet i den andra staten. Det synes också klart atl del,
sedan en framställning om överflyttning har bifallils, föreligger en form av
folkrättsligt bindande överenskommelse mellan de berörda staterna som inte
rimligen bör kunna hävas ensidigt genom beslut av enbart den ena statens
myndigheter.

Det kan naturligtvis
diskuteras om man bör införa uttryckliga regler i lagstiftningen om
återflyttning och utvidga möjligheten till sädana beslut, som åtminstone enligt
svensk praxis torde meddelas endasi när verkställigheten inle har påbörjats i
någon av staterna. Å andra siden talar starka skäl för en viss restriktivitet
när det gäller att bryta upp ett redan meddelat beslul om verkställighetens
överförande lill annan stat. Någon revidering av den nordiska verkställighetslagstiftningen
i detta hänseende förordas därför inte. Om t.ex. kriminalvårdsstyrelsen i det
av JO behandlade fallet hade beslutat atl återflytta verkställigheten av R:s
straff till Sverige, skulle styrelsen kanske inom kort haft att ta ställning lill
en begäran av R att på nytt få verkställigheten överförd till hans hemland.
Därmed skulle styrelsen ha meddelat fyra olika verkställighelsbeslut i del
aktuella fallet.

Slutligen
bör påpekas att den nordiska verkställighetslagstiftningen kan tänkas skapa
vissa komplikationer när del gäller att från ulomnordisk stat begära utlämning
av en person som skall avtjäna straff i annan nordisk stat än domslandet. Denna
fråga kan givetvis inte lösas utan ändring av gällande utlämningsavtal. Något
praktiskt fall där sädana komplikationer har uppstått är dock inle känt, och
någon åtgärd i delta hänseende förordas därför inte.

3
Förvarstagande i utlämningsförfarandet m. m.

3.1
Gällande ordning

3.1.1
Allmänna utlämningslagen

Den
som i en främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd
gärning och som uppehåller sig här i riket kan efter beslut av regeringen
utlämnas till den staten enligt bestämmelserna i förevarande lag (1 §). En
svensk medborgare fär inte utlämnas (2 §).

För
att utlämning skall kunna ske gäller bl. a. att den gärning som avses måste
motsvara ell broll för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än
ett år. Om vederbörande i den främmande slaten är dömd för brottet, får
utlämning inte ske, om inte den ädömda påföljden utgör minst

Prop.
1982/83:91 38

fyra månaders frihetsstraff eller annat omhändertagande i
anstalt under motsvarande tid (4 §).

En
framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg (14 §) och inges till
utrikesdepartementet. Om del är uppenbart atl framställningen inle bör
bifallas, skall den omedelbart avslås av regeringen (15 §). I annat fall skall
yttrande avges av riksåklagaren (RÅ) och - om den som avses med framställningen
inte har samtyckt till att han utlämnas - ärendet prövas av högsta domstolen
(HD), innan regeringen kan meddela beslut i anledning av framställningen. RÅ
skall för sitt yttrande verkställa erforderlig utredning enligt vad gäller i
fråga om förundersökning i brottmål (15 §). Den som har begärts utlämnad kan få
biträde av en offentlig försvarare.

Beträffande användande av tvångsmedel gäller till en
början med vissa modifikationer vad som i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Den som har begärts utlämnad kan således under utredningen anhållas
och förklaras häktad av tingsrätten pä den ort, där han befinner sig. Ett
häktningsbeslut gäller tills vidare fill dess ärendet har avgjorts eller, i
förekommande fall, till dess HD funnit hinder mot utlämning föreligga. Talan mol
tingsrättens häktningsbeslut förs genom besvär direkt till HD utan inskränkning
lill viss tid (16 §). Sedan utredningen har avslutats, överiämnar RÅ ärendet
och sitt yttrande lill regeringen eller, i de fall som nyss berördes, fill HD
(17 §). HD skall därvid pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas (18 §).
Förhandling skall hällas i HD, om det anses erforderligt, och fär inte vägras
med mindre tidigare förhandling måste anses tillräcklig eller saken är
uppenbar. Även om ärendet är anhängiggjort i HD skall fräga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om inte HD förordnat annat (18 §). HD skall, när ärendet
avgörs där, även bestämma ersättning till den offentliga försvararen. Sådan
ersättning skall i allmänhet stanna på statsverket (18§).

Såvitt
angår häktning innebär hänvisningen till vad som är föreskrivet för brottmål bl.a.
att häktning inte fär ske, om inle de i rättegångsbalken (RB) angivna
förutsättningarna för denna åtgärd är uppfyllda. Om annat inte följer av ett
tillämpligt utlämningsavtal (jfr 9 § tredje stycket allmänna utlämningslagen),
måste det i utlämningsärendet föreligga inte bara ett häktningsbeslut, som är
meddelat av en behörig myndighet i den främmande staten, utan även en för
svenska förhållanden godtagbar utredning, som visar att vederbörande är pä
sannolika skäl misstänkt för del brott som det är fräga om. Även de andra i 24
kap. 1 § RB angivna förutsättningarna för häktning måste vara uppfyllda. Den
gärning som utlämningsframställningen avser skall således vara av sådan
svårighetsgrad att den, bedömd enligt svensk lag, kan ge anledning till
häktning (jfr prop. 1957:156 s. 82 0. Dessutom skall åtminstone något av de
särskilda häklningsskälen flykt-eller kollusionsfara eller risk för fortsatt
brottslig verksamhet föreligga.

I den allmänna utlämningslagen finns vidare bestämmelser
om s.k. provisoriskt anhållande. Enligl vad som där föreskrivs kan den som i

Prop.
1982/83:91 39

främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för etl
brott som kan föranleda utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i
brottmål. Elt beslut om användande av sädanl tvångsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätlen, som skyndsamt prövar åtgärden. Om tvångsmedel används,
skall den främmande statens begäran eller efteriysning inom viss tid följas av
en formell begäran om utlämning, varefter ärendet handläggs i ordinär ordning
(23 §),

Det slutliga beslutet i utlämningsärendet meddelas av
regeringen. Om utlämning därvid beviljas, skall regeringen utsätta en lid inom
vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte ulan
synnerliga skäl översliga en månad från del alt den främmande staten har fått
del av beslutet. Regeringen kan även förordna atl den, som enligt beslutet
skall utlämnas, i avbidan pä verkställigheten skall las i förvar eller ställas
under uppsikt (20 §). Lagen innehåller inga bestämmelser om överklagande eller
domstolsprövning av sådana regeringsbeslut.

3.1.2 Nordiska utlämningslagen

Av 27 § allmänna utlämningslagen följer att bestämmelserna
i den lagen inte gäller i förhållande lill Danmark, Finland, Island och Norge.
Här gäller i stället den nordiska utlämningslagen som med hänsyn till
rättslikheten inom Norden öppnar en betydligt mera vidsträckt möjlighel lill
utlämning än den allmänna lagen.

Enligl den nordiska utlämningslagen kan även en svensk
medborgare drabbas av utlämning. Därmed krävs alt han sedan minst tvä år
stadigvarande har vistats i del land till vilket utlämning begärs eller alt
den gärning som avses motsvarar etl brolt för vilket enligt svensk rätt är
stadgat fängelse i mer än fyra år (2 §). En svensk medborgare får dock inte
utlämnas för ett politiskt brolt (4 §).

Den formella handläggningen av ett nordiskt utlämningsärende
är i många avseenden betydligt enklare än vad som är fallet enligt den allmänna
utlämningslagen. En utlämningsframställning behöver således inte göras på
diplomatisk väg. Den kan i stället göras av polis- eller åklagarmyndighet i
del land som önskar utlämningen. Del sker antingen hos riksåklagaren eller, om
den som begärs utlämnad har känd uppehållsorl här i landet, direkt hos läns-
eller distriktsåklagare på den orten (9 §).

Om inte den som begärs utlämnad samtycker till utlämning
eller erkänner den gärning, för vilken utlämningen begärs, skall
framställningen grundas pä en fällande dom eller på ett av domstol meddelat
beslut, varav framgår atl den har funnit alt del föreligger sannolika skäl för
all vederbörande har begått det uppgivna brottet (9 §).

Om den som avses med framställningen samtycker till
utlämning, kan den åklagare som har hand om utredningen själv besluta om
utlämning. Delta gäller dock inte bl. a. om brottet är av politisk
beskaffenhet, om den

Prop. 1982/83:91 ■ 40

som begärs utlämnad här i landet är misstänkt eller dömd
för brott och straffverkställighet pågår eller om flera länder samtidigt begär
utlämning (15 §). Är någon av dessa omständigheter för handen eller finner
åklagaren atl det föreligger något annat hinder mot utlämning eller att
utlämning eljest bör vägras, skall handlingarna i ärendet skyndsamt översändas
till justitiedepartementet. Del ankommer i sådant fall pä regeringen att avgöra
ärendet (15 §).

Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det
finns särskilda skäl, yttrande inhämtas frän HD huruvida utlämning lagligen kan
beviljas (15a§).

Den nordiska ullämningslagens bestämmelser om tvångsmedel
överensstämmer i stora drag med vad som gäller i enlighet med den allmänna
lagen. Föreliggande skillnader är till stor del betingade av den förenklade
handläggning som kan tillämpas i många nordiska utlämningsärenden.

Bestämmelserna om användande av tvångsmedel under
handläggningen av ett utlämningsärende är även här knutna till vad som är
föreskrivet i fråga om tvångsmedel i brottmål. Enligt 12 § får således
åklagaren - till främjande av utredningen och för all säkerställa utlämning -
om den gärning för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaffenhet
är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användande av
straffprocessuella tvångsmedel. Svenska myndigheter behöver emellertid inte la
slällning till om det föreligger sannolika skäl för misstanke beträffande det
uppgivna brotlet. Enligl en uttrycklig föreskrift i 12 § första stycket andra
meningen får nämligen tvångsmedel användas utan atl det i denna del finns någon
särskild utredning utöver vad som framgår av utlämningsframställningen.

Ell av en tingsrätt meddelat beslut om användande av
tvångsmedel gäller även enligt den nordiska utlämningslagen tills vidare intill
dess att ärendet har avgjorts. Skall ärendet enligt 15 a § prövas av HD, upphör
häktningsbeslutet atl gälla, om domstolen finner alt det föreligger hinder mot
utlämning. På begäran av den som har förklarats häktad skall ny
häktningsförhandling äga rum inom tre veckor frän det alt beslut senast
meddelades. Delta överensstämmer således med vad som gäller enligt den allmänna
utlämningslagen. Dock föreligger den i det här sammanhanget obetydliga
skillnaden att HD i elt nordiskt utlämningsärende inle synes kunna förordna att
en häktningsfråga skall tas upp där direkt utan föregående prövning i tingsrält.

Frihetsberövande under liden mellan beslut och
verkställighet sker även enligt den nordiska utlämningslagen i form av tagande
i förvar. Enligt 16 § andra meningen får det således vid beviljande av
utlämning förordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan på
verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Den förenklade
handläggning som kan fillämpas i många nordiska utlämningsärenden innebär, som
tidigare har framhållits, att en åklagare själv kan besluta att bifalla en ullämnings-

Prop. 1982/83:91 41

framställning. I andra fall prövas ärendet slutligt av
regeringen. Av denna ordning följer även att beslut om tagande i förvar
meddelas av åklagare i de fall, då han själv beslutar i utlämningsärendet, och
i andra fall av regeringen. Inte heller den nordiska utlämningslagen
innehåller några bestämmelser om vare sig fullföljd av talan mot beslut om
tagande i förvar eller rätt lill domstolsprövning av sädana beslut.

Den nordiska ullämningslagens bestämmelser om provisoriskt
frihetsberövande av den, som kan komma att utlämnas, överensstämmer ocksä i slort
med vad som gäller enligl den allmänna utlämningslagen. Frihetsberövande sker
alltså även här i form av ett av en åklagare meddelat anhällningsbeslut.
Enligt den nordiska utlämningslagen skall dock delta anhällningsbeslut
underställas rättens prövning endast om den anhållne begär en sådan prövning.
Vidare bör påpekas att en utlämningsframställning skall ha mottagits inom tvä
veckor från det atl underrättelse om anhållningsbe-slutel sändes till polis-
eller åklagarmyndigheten i det andra landet. Inkommer inte en sådan
framställning inom denna tid, skall den anhållne friges.

3.2 Brister i regleringen

3.2.1 Förvarstagande i utlämningsärenden

Som har framgått av.vad som nyss har redovisats innehåller
utlämningslagarna inga bestämmelser om domstolsprövning av ett beslut
varigenom regeringen (eller åklagare) i samband med beviljande av utlämning
förordnar att den som avses med beslutet skall tas i förvar. Regleringen är i
denna del inle anpassad till regeringsformen (RF), där det finns särskilda
bestämmelser om rättsskydd vid administrativa eller förvaltningsrättsliga frihetsberövanden.
I detta hänseende är framför allt 2 kap. 9 och 20 §§ RF av intresse.

Bestämmelsen i 2 kap. 9 § första stycket RF tar sikte på
del fallet alt en annan myndighet än en domstol har berövat en medborgare
friheten med anledning av brott eller misstanke om brott. Vederbörande har dä -
med visst undantag som här saknar aktualitet - en gmndlagsskyddad rätt att utan
oskäligt dröjsmål kunna få lill stånd en rättslig prövning av frihelsberövandet
vid en domstol. Andra stycket behandlar det fallet att en svensk medborgare av
annan anledning har blivit omhändertagen tvångsvis. Även i detta fall
föreligger det en rätt för den omhändertagne att utan oskäligt dröjsmål fä
saken prövad av en domstol (eller en. domstolsliknande nämnd).

Enligt 2 kap. 20 § RF har utlänningar som befinnar sig i
Sverige i väsentliga hänseenden samma fri- och rättigheter som svenska medborgare.
En utlänning här i riket är sålunda likställd med svenska medborgare i fråga om
rätt lill domstolsprövning av frihetsberövande med anledning av brott eller
misstanke om brott (punkt 3). Om annat inte följer av särskilda föreskrifter i
lag, gäller detsamma i fråga om frihetsberövande av annan anledning än brott
eller misstanke om brott (punkt 5).

Prop.
1982/83:91 42

Att
dessa grundlagsbestämmelser i och för sig blir tillämpliga även på förvarstaganden
enligt utlämningslagstiftningen torde stå klart. Visserligen anses frihetsberövanden.
som är så kortvariga att en domstolsprövning i praktiken inte hinner komma till
stånd innan de måste upphöra, falla utanför tillämpningsområdet för
grundlagsbestämmelserna. Dessa anses således inle syfta till atl garantera en
domstolsprövning som inle kan få annat syfte än att i efterhand avgöra om ett
visst frihetsberövande bort ske (SOU 1975:75 s. 441, jfr även prop. 1973: ll5s.
34). Elt beslut av regeringen om tagande i förvar i ett utlämningsärende kan
emellertid komma att gälla under relativt läng lid. Varaktigheten begränsas
såvitt gäller allmänna utlämningslagen endast av bestämmelsen i 20 § andra
stycket, som anger att regeringen, när utlämning beviljas, skall utsätta tid
inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas samt att denna
tid inte utan synnerliga skäl får överstiga en månad från del att den främmande
staten fick del av beslutet. I nordiska utlämningslagen anges i detta hänseende
bara att beslut om utlämning skall verkställas sä snart det kan ske.

Bestämmelserna
i 2 kap. 9 § RF är naturligtvis i första hand avsedda att styra
lagstiftningsarbetet på del sättet att lagstiftaren skall se till atl det i
aktuella författningar alltid finns beslämmelser om sådana domstolar eller domstolsliknande
nämnder, vilka är behöriga att pä begäran av en enskild pröva frågor om frihetsberövande.
I samband med 1979 års grundlagsändringar har emellertid i 2 kap. 9 § tredje
stycket RF uttryckligen slagits fast att var och en har rätt att vända sig till
allmän domstol - dvs. i första hand en tingsrätt — för alt fä en fräga om frihetsberövande
prövad, om dén författning som reglerar själva frihelsberövandet inte
innehåller en hänvisning till en myndighet som är behörig enligl 9 § första
och andra styckena (jfr prop. 1978/79: 195 s. 59). Det föreligger sålunda redan
nu en rätt för den berörde att fä en fråga om förvarslagande enligt utlämningslagstiftningen
prövad domstolsvägen.

Angeläget
är naturligtvis dock atl den aktuella frågan uttryckligen regleras i ufiämningslagarna.
Det kan möjligen diskuteras om förvarstagande enligt denna lagstiftning utgör etl
frihetsberövande "med anledning av brolt eiler misstanke om brott" i
grundlagens mening. Om man anser att så inte är förhållandet, skulle möjlighet
finnas alt i allmänna utlämningslagen — som endast avser utlämning av
utlänningar - uttryckligen avskära möjligheten till domstolsprövning. En sädan
tolkning får emellertid anses tveksam, och härtill kommer att en lösning av nu
skisserat slag inte skulle stå i god överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligl
Europakonventionen om de mänskliga rältigheterna och de grundläggande
friheterna (art. 5) liksom FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (art. 9).'

'
Jfr Utlänningslagkommitténs slutbetänkande DsA 1981: 8. där motsvarande frågor behandlas
såvitt gäller förvarstaganden enligt utlänningslagstiftningen (särsk s 84-87
och 104-110) samt prop. 1981/82: 146 s. 40-46.

Prop.
1982/83:91 43

Det är emellertid inte bara frän konstitutionell utan
också från praktisk synpunkt som den nuvarande regleringen företer vissa
brister. Dessa yttrar sig i synnerhet i fall då den som skall utlämnas inle har
varit häktad i utlämningsärendet, vilket särskill vid utlämning lill nordisk
stat är förhållandevis vanligt. Regeringen anser sig då enligl praxis inte
annat än när helt speciella förhållanden föreligger kunna förordna om
förvarstagande i samband med atl utlämning beviljas.

I dessa situationer kan svårigheter uppkomma för polisen
som, fastän uttrycklig bestämmelse härom saknas i utlämningslagarna, anses ha
att biträda vid verkställandet av utlämningen. Enligl internationell sedvänja
(jfr 20 § andra stycket allmänna utlämningslagen) anses det när annat ej har överenskommits
ankomma pä den stal som har begärt utlämning alt hämta den som skall lämnas ut,
medan den anmodade staten har att hälla denne lill banda. Detta förutsätter en
viss planläggning i samförstånd mellan de båda staternas polismyndigheter.
Färdbiljetter skall anskaffas, avgängs-och ankomsttider fastslällas och
uppgifter härom utväxlas mellan myndigheterna. När företrädare för
vederbörande polismyndighet i den främmande staten infinner sig pä avtalad tid
och plats, visar det sig emellertid inte sällan att den som skall utlämnas inle
finns tillgänglig. Denne, som ju känner till utlämningsbeslutet och ibland t.
o. m. har varskotis om den avsedda tidpunkten för verkställigheten, häller sig
nämligen ofta undan vid denna tidpunkt. De utländska polismännen måste då
återvända med oförrättat ärende, och proceduren får återupprepas utan
garantier för all den då leder lill bättre resultat.

Med hänvisning till denna i praktiken inte ovanliga
situation har frän polishäll i olika sammanhang hävdats att polisen, pä samma
sätt som i ärenden enligt utlänningslagstiftningen, borde ha möjlighet att
beröva den berörde friheten i den utsträckning det behövs för åtgärdens
genomförande, vanligen högst några timmar eller någon dag.

Vid de nordiska överläggningarna har framkommit att
lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge inte erbjuder problem i de
hänseenden som nu har redovisats för den svenska rättens del. Bl.a. kan nämnas atl
del i förarbetena till den norska utlämningslagstiftningen uttryckligen har fömtsätts
atl den som skall utlämnas vid behov kan berövas friheten av polisen i den
utsträckning som behövs för alt åtgärden skall kunna genomföras.

3.2.2 Tvångsmedel när tillfälligt utlämningshinder
föreligger

En annan fräga som bör tas upp i det här sammanhanget är i
vad mån tvångsmedel skall kunna användas även när det föreligger ett sådant tillfäl-'
ligt hinder mot utlämning som hänför sig till pågående lagföring för annat
brott här i landet (se 11 § allmänna utlämningslagen och 6 § nordiska lagen). Frägan
har aktualiserats bl.a. genom etl avgörande av HD i rättsfallet

Prop.
1982/83:91 44

NJA
1980 s. 28. Det var där fråga om en finländsk medborgare, som hade begärts
utlämnad till Finland och som hade förklarats häktad i utlämningsärendet. En
kort tid före häktningsbeslutet hade ett här i landet väckt åtal mot
vederbörande blivit ogillat. Vid tiden för HD:s prövning av utläm-ningsfrägan
hade den frikännande domen ännu inle vunnit laga kraft. HD fann med hänsyn
härtill hinder "för närvarande" möta mot utlämning och förklarade -
efter särskild föredragning i den delen - alt häktningsbeslutet inle längre
skulle gälla. HD uttalade vidare atl del inle förelåg någol annat hinder mot
utlämning än det som nu har angetts.

I
rättsfallet var del alltså fräga om ett formellt utlämningshinder som visseriigen
förelåg under ärendets handläggning men som skulle komma att vara undanröjt vid
utlämningsfrågans slutgiltiga avgörande. I referatmbri-ken framhålls särskilt atl
det gällde ett nordiskt utlämningsärende och att frågan om fortbestånd av
häktningsbeslut enligt den allmänna utlämningslagen i motsvarande situation
var reglerad på annat sätt.

Utgången i rättsfallet
skall ses mot bakgrund av regleringen i dessa frågor i den nordiska utlämningslagen.
Enligt 15 a § första stycket skall, om det finns särskilda skäl, yttrande
inhämtas från HD huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt denna lag. och
beslut av rätten om användande av tvångsmedel upphör enligt 12 § andra stycket
första meningen atl gälla, om HD i sådant fall funnit hinder mot utlämning
möta.

En i referatrubriken
upptagen hänvisning till vad som i motsvarande fall gällde i fråga om
fortbestånd av häktningsbeslut enligl allmänna utlämningslagen antyder att HD:s
ledamöter ansett att utgången skulle ha blivit en annan, om det hade varit
fråga om ett allmänt utlämningsärende. I den delen kan framhållas att ett av
rätten meddelat tvångsmedelsbeslut enligl 16 § andra stycket allmänna utlämningslagen
i dess dåvarande lydelse skulle gälla lills vidare intill dess HD prövat
ärendet och, om utlämning enligt dess beslut lagligen kunde beviljas, lill dess
regeringen avgjort ärendet. Eftersom HD:s prövning huruvida utlämning lagligen
kunde beviljas enligt 18 § första stycket endast kunde avse sådana definitiva utlämningshinder
som är upptagna i 1-10 §§ och inte tillfälliga hinder enligt 11 §, innebar den
angivna bestämmelsen i 16 § andra stycket en betydande inskränkning i HD:s
befogenhet atl pröva ivångsmedelsfrågan. Förelåg det ett tillfälligt hinder mot
utlämning men kunde, bortsett från detta, utlämningen lagligen bifallas,
skulle det inte ankomma på HD utan på regeringen att pröva om tvångsmedel även
fortsättningsvis skulle användas.

Genom lagstiftning år 1981
har numera de aktuella bestämmelserna i allmänna utlämningslagen närmast av
redaktionella skäl ändrats i vissa avseenden. Sålunda föreskrivs nu i 16 §
andra stycket den allmänna lagen, liksom i 12 § andra stycket nordiska lagen,
alt ett tvångsmedelsbeslut skall upphöra att gälla, om HD funnit hinder möta mol
utlämning.

En ordning som innebär att
tvångsmedel inte kan användas i utlämningsärenden endast av det skälet att del
föreligger ett temporärt ullämnings-

Prop. 1982/83:91 45

hinder
av nu aktuellt slag framstår som ofillfredsslällande ur flera synpunkter. Blir
den eftersökte försatt på fri fot, mäste man ju räkna med risken att han
avviker och eventuellt även lämnar landet. Svårigheter kan då uppkomma för
svenska myndigheter att fullgöra Sveriges konvenfions-enliga åtaganden att
säkerställa att utlämning kan ske när fömtsättningarna härför är uppfyllda.
Lämpligen bör även det nu diskuterade problemet få sin lösning i detta
sammanhang.

3.3
Överväganden och förslag

Om
man i det hänseende som har nämnts under 3.2.1 vill anpassa utlämningslagstiftningen
till regeringsformens bestämmelser om domstolsprövning av frihetsberövanden,
skulle en möjlighet vara att i den aktuella lagstiftningen införa uttryckliga
föreskrifter om sådan prövning av beslut om förvarstaganden. Beslut av
regeringen i en sådan fråga skulle i så fall fä prövas av högsta domstolen
eller regeringsrätten. Tanken på atl införa en särskild möjlighet fill
domstolsprövning av regeringsbeslut av nu aktuellt slag har emellertid avvisats
i etl nyligen framlagt förslag (prop. 1981/ 82:146) om ändring i
utlänningslagen, som bl. a. avser frägan om förvarstagande enligt
utlänningslagstiftningen. I den propositionen uttalas också att beslut i frågor
av förevarande art inte bör ankomma pä ett departement som sådant eller - med
undantag för fall som uppkommer under etl ärendes beredning - pä det ansvariga
statsrådet.

Med
hänsyn till vad som har anförts nu och lill ullämningsförfarandets övervägande judicieUa
nalur skulle del emellertid otvivelaktigt vara en fördel, om regeringen kunde
befrias från uppgiften alt i dessa ärenden handlägga frågor om frihetsberövande.
Delta resultat synes kunna uppnås genom en utsträckning av giltighetstiden för
sådana beslul om tvångsmedel som en domstol har meddelat under själva
förfarandet.

Som
förut har framgått är ett häktningsbeslut som har meddelats under handläggningen
av ett utlämningsärende enligt nuvarande ordning pä det sättet tidsbegränsat
att det upphör att gälla senast i och med alt beslut meddelas i själva utlämningsfrågan.
Giltighetstiden för etl sådant häktningsbeslut bör emellertid utan olägenhet
kunna utsträckas till att avse även liden fram fill dess atl utlämningen
verkställs. I så fall bortfaller i praktiken behovet av institutet
förvarstagande i utlämningsärendena. En lösning enligt denna modell bör fä en
generell tillämpning och således även omfalla andra slag av tvångsmedel efter
beslut om utlämning. Den nuvarande möjligheten för regeringen och åklagare att
förordna att den som skall utlämnas skall ställas under uppsikt behövs då inte
heller. Etl under utredningen meddelat beslut om reseförbud eller
anmälningsskyldighet bör i stället få fortsätta att gälla även efter det alt utlämningsframställningen
har bifallits.

Av
16 § tredje stycket allmänna utlämningslagen och 12 § tredje stycket

Prop. 1982/83:91 46

nordiska
utlämningslagen följer att den som är häktad i ett utlämningsärende har rätt
att päfordra atl ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att
beslut i häktningsfrägan senast meddelades. Denna regel.kommer med den nu
förordade lösningen att gälla även beträffande den som är häktad efter ett
bifall fill en ufiämningsframställning. Vid en omhäktningsförhandling som äger
mm efter det att beslul föreligger i själva utlämningsärendet får domstolen
liksom i andra fall möjlighel att förordna att vederbörande skall bli kvar i
häktet, att han i stället skall åläggas reseförbud eller alt tvångsmedel inle
längre skall användas.

Åtminstone i ärenden som
handläggs enligt den allmänna utlämningslagen torde regeringen f.n. ha
befogenhet att förordna om förvarstagande inte bara i samband med själva utlämningsbeslutet
utan också senare genom särskilt beslut. På motsvarande sätt bör i
fortsättningen fräga om anhållande, häktning eller annat tvångsmedel kunna las
upp efter utlämningsbeslutet. Detta kan få betydelse om den som skall lämnas
ut har varit på fri fot under proceduren och flyktfara uppstår efter utlämningsbeslutet.
Det är tänkbart att en sådan möjlighet att i ett senare skede av utlämnings-ärendets
handläggning vidta snabba och effekfiva åtgärder för att säkerställa
verkställigheten av beslutet i en del fall kan komma att minska behovet av
länga häktningstider under ärendets handläggning.

I
enlighet med det anförda förordas att det i 16 § allmänna utlämningslagen och
12 § hordiska ufiämningslagen anges alt beslul av rälien om tvångsmedel under
förutsättning att utlämningsframställningen bifalls gäller tills utlämningen
verkställs saml att tvångsmedelsbeslut kan meddelas även efter utlämningsbeslutet.
Vad som i 20§ i den allmänna och 16 § i den nordiska lagen föreskrivs om
förvarstagande och ställande under uppsikt bör dä utgä.

Det anförda innebär att
åklagarväsendets befattning med utlämningsärendet inte nödvändigtvis upphör
sedan ärendet överlämnats till regeringen för prövning. Detta torde ocksä vara
gällande lags innebörd. Avfattningen av 15 § andra stycket nordiska utlämningslagen
har emellertid i praxis föranlett tvekan i aktuellt hänseende. För alt denna
skall undanröjas bör en mindre justering göras i lagrummet i samband méd att
detta - på skäl som senare skall redovisas - ändras även i andra hänseenden.

Med den föreslagna
lösningen kan det tänkas förekomma att en försvarare efter HD:s prövning utför
arbete inte bara med avseende på själva utlämningsfrågan, som prövas av
regeringen, utan även beträffande tvängsmedelsfrågor, som enligt förslaget
prövas i annan ordning. Del kan t. ex. bli aktuellt att hålla en ny
häktningsförhandling i tingsrätt under tiden mellan ett ullämningsbeslut och
dess verkställande. Ersättning för sådant arbete bör i sedvanlig ordning
bestämmas av den tingsrätt, där häktningsförhandlingen äger rum. Delta kan
sägas följa av de generella bestämmelserna i 16 § allmänna och 12 § nordiska utlämningslagen
som anger alt vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål skall gälla även
i fråga om

Prop. 1982/83:91 47

'tvångsmedel
i utlämningsärenden. Det torde därför inte vara påkallat att införa en särskild
bestämmelse om försvararersätlning för dessa fall. Däremot bör 22 § allmänna utlämningslagen
- där det nu föreskrivs att regeringen fär tillerkänna en offentlig försvarare
ersättning för arbete efter HD:s prövning — jämkas på det sättet atl det
uttryckligen anges alt den ersättning som här avses endast avser arbete hos
regeringen. En motsvarande bestämmelse bör i tydlighetens intresse införas
även i den nordiska lagen i en ny 20 §.

Den
lagändring som har föreslagits nu är till en del även ägnad att undanröja de
praktiska svårigheter som har påtalats från polishåll. Om den som skall
utlämnas är på fri fot och avviker i syfte att undkomma utlämningen, kan han
förklaras anhållen i sin frånvaro. Etl anhällningsbeslut kan i sin tur leda till
alt han efterlyses och omedelbart grips, när han anträffas. I praktiken torde utlämningen
i sådana fall många gånger bli verkställd, innan åklagaren hinner inge en
häktningsframställning lill rätten.

Del
synes emellertid överflödigt att förutsätta beslul om reguljära tvångsmedel för
de fall dä den som skall utlämnas endast behöver berövas friheten i anslutning
till själva överlämnadet lill den främmande statens behöriga myndighet. Ibland
kan f.ö. som tidigare berörts häktningsskäl i sådana fall inte påvisas förrän
verkställighetsförsöket välhar misslyckats. Lämpligen bör polisen därför ha
befogenhet att under en kortare tidrymd - förslagsvis tolv timmar - omhänderta
den som skall utlämnas i anslutning till verkställigheten av ett ullämningsbeslut.
Som framgår av vad som har anförts under 3.2 behövs inga regler om
domstolsprövning när det gäller så kortvariga omhändertaganden. I samband
härmed bör det uttryckligen anges i lagen alt polismyndigheten skall biträda
vid verkställigheten.

Med
hänvisning till det anförda förordas atl del i 20 § andra stycket allmänna utlämningslagen
ocb 16 § nordiska utlämningslagen föreskrivs att polismyndigheten skall biträda
vid verkställighet av utlämning och att den i anslutning härtill, om den som
skall utlämnas är på fri fot, vid behov får omhänderta honom, dock längst under
tolv timmar. Om utlämningen inte kan genomföras inom denna lid, skall den
omhändertagne antingen friges eller - om det finns skäl för en sädan åtgärd -
gripas eller anhållas för att eventuellt senare begäras häktad vid domstol.

Med
den nu föreslagna lösningen kommer omhändertagande alt kunna ske även av
enskild polisman om del är fara i dröjsmål, se 1 § lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande.

I
samband med de nu föreslagna ändringarna kan del vara skäl alt även göra den justering
av tvångsmedelsregleringen som framstår som påkallad med hänsyn lill utgången i
rättsfallet NJA 1980 s. 28. Bakgrunden är, som har framhållits under 3.2.2, att
den nuvarande regleringen i vad avser varaktigheten av ett tvångsmedelsbeslut
som har meddelats under ärendets handläggning är ägnad att skapa vissa
praktiska problem. Bestämmel-

Prop. 1982/83:91 48

serna
i den nordiska utlämningslagen har i del angivna rättsfallet tolkals så att
även elt temporärt utlämningshinder medför atl exempelvis en häktad måste
försättas på fri fot och detta även när hindret kan beräknas ha upphört vid
tiden för regeringens avgörande. I det föregående har påvisats att en sädan
ordning onödigtvis kan hindra en ändamålsenlig handläggning av vissa utlämningsärenden.

När
pågående lagföring utgör hinder mot utlämning, brukar HD överlämna ärendet
till regeringen med angivande härav. Del ankommer därvid pä regeringen att ta
ställning till om hindret har upphört alt gälla när den avgör ärendet. Sä
gjordes i det aktuella fallet — där HD uttryckligen angav atl det inte fanns
något annat hinder än den icke lagakraftvunna domen -och så brukar också göras
i den snarlika och inte ovanliga situation som föreligger, när den som begärts
utlämnad undergår frihetsstraff här i landet. I sådana fall brukar HD sålunda
förklara att det inte finns något annat hinder mot utlämning än det som
föranleds av att straffverkställighet pågår. - Det anförda gäller inte bara för
nordiska utlämningsärenden. Även vid tillämpning av den allmänna utlämningslagen
bmkar HD stundom ange alt ett tillfälligt utlämningshinder av del här slaget
föreligger.

I
fall av det nyssnämnda slaget är flyktfaran visseriigen eliminerad så länge
vederbörande är omhändertagen. Med den i det föregående fömtsätta utvidgade
befogenheten för domstol atl besluta om häktning bör det emellertid finnas
möjlighet att i utlämningsärendet meddela elt villkorat häktningsbeslut av
innebörd alt vederbörande i avbidan på att utlämningen verkställs skall träda i
häkte, när han friges frän fängelsestraffet.

För
att inle tillfälliga ufiämningshinder av nu angivet slag skall få den verkan
att tvångsmedel inte kan användas bör i 12 § andra stycket nordiska utlämningslagen
uttryckligen anges alt ell tvångsmedelsbeslut — i de fall dä HD:s prövning blir
aktuell - upphör alt gälla, endast om HD av annan anledning än som avses i 6§
första stycket har funnit att utlämning inte lagligen kan beviljas.

I
den allmänna utlämningslagen är de tillfälliga utlämningshinder redovisade i
11 §. Av 18 § första stycket framgår att HD - när ärendet enligl 15 § skall
underställas dess prövning - har att pröva, huruvida utlämning lagligen kan
beviljas enligt l-10§§. Beträffande varaktigheten av ivängs-medelsbeslut
föreskrivs i den gällande lydelsen av 16§ andra stycket andra meningen atl ett
sådant beslut upphör atl gälla, om HD i fall som avser 15 § funnit hinder möta
mot utlämning. I bestämmelsen hänvisas alltså inte direkt till de definitiva utlämningshinder
som avses i 18 § första stycket, dvs. sädana hinder som med lagens terminologi
medför atl utlämning inte lagligen kan beviljas. Bestämmelsen kan möjligen ge
underlag för den missuppfattningen att ett tvängsmedelsbeslut skall upphöra att
gälla, sä snart HD finner att det föreligger ett hinder mot utlämning oavsett
om hindret är av beskaffenhet att kunna inordnas under 1-10§§. För att undvika
tolkningssvårigheter av det här slaget kan det vara motiverat att

Prop.
1982/83:91 49

ändra
16 § andra stycket på sådant sätt att det uttryckligen anges att etl tvångsmedelsbeslut
upphör att gälla endast om HD har funnit att del föreligger ett sådant ufiämningshinder,
som enligt 18 § första stycket omfattas av domstolens materiella prövning av
ärendet. Denna verkan uppnås om den fidigare gällande formuleringen ålerinförs
och del sålunda anges alt tvångsmedelsbeslut upphör att gälla, om utlämning
enligt HD:s beslul inle lagligen kan beviljas.

Den
lösning som sålunda förordas kan inte anses ägnad att inge betänkligheter ur
rättssäkerhetssynpunkt. Rätten för den berörde att hos allmän domstol kunna
utverka en omprövning av ett tvängsmedelsbeslut utgör en tillräcklig garanti
för att ett frihetsberövande inle kommer att pågå längre tid än vad som är
oundgängligen nödvändigt.

4
Decentralisering av utlämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i
uppenbara fall

Sedan
flera år tillbaka pågår en systematisk strävan alt decentralisera ärenden från
regeringen. Ett huvudsyfte är att statsråden skall få bättre tid för uppgifter
av planeringskaraktär och andra större frågor. Decentraliseringssträvandenas
betydelse har flera gånger understmkits av riksdagen och följs fortlöpande av
konstitutionsutskottet (se t.ex. KU 1971:34 s. 3, 1975:12 s. 5 och 1979/80:50 s.
14-20).

Som
framgår av det fömt anförda ankommer det i nordiska ufiämnings-ärenden pä
allmän åklagare att verkställa utredning i ärendet. Åklagaren är också behörig
att ta emot samtycke till utlämning. Vid samtycke kan åklagaren själv meddela
beslut om utlämning, om inte fall som avses i 4, 6 eller 8 § (politiska brott,
pågående lagföring i Sverige eller konkurrerande utlämningsframställningar) är
för handen och inte heller annat hinder eller skäl mot utlämning föreligger. I
sådant fall skall åklagaren efter avslutad utredning sända handlingarna i
ärendet till justitiedepartementet för regeringens avgörande. Innan regeringen
beslutar i ärendet skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från
högsta domstolen humvida ufiämning lagligen kan beviljas (15 a § första
stycket). Finner högsta domstolen atl det finns hinder mot utlämning enligt
1959 ärs lag får framställningen inte bifallas.

Regeringen
meddelade under år 1981 omkring 60 beslut om utlämning lill annat land på gmnd
av brott. I 53 av besluten var det fråga om utlämning till något av de andra
nordiska länderna.

Den
nordiska utlämningslagen ger ett förhållandevis stort utrymme för bifall till ufiämningsframställningar,
och med hänsyn till rättslikheten mellan de nordiska länderna är det ytterst
ovanligt att avslag pä en framställning med tillämpning av den fria
prövningsrätten aktualiseras. Det är ingen överdrift att säga att det i flertalet
av de nordiska utlämningsärenden som 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Prop. 1982/83:91 50

kommer
under regeringens prövning förhåller sig så att utgången i ärendet är uppenbar.

Med
hänsyn till vad som nyss har sagts om intresset av att decentralisering från
regeringen sker på olika områden ligger det nära till hands att från regeringens
medverkan skilja av de många alldeles klara och okomplicerade fallen av
utlämning till annat nordiskt land. Endast när frågan är tveksam eller något
förhällande föreligger som påkallar särskilda överväganden synes regeringens
medverkan vara sakligt motiverad.

Det
kan naturligtvis diskuteras till vilket organ prövningen av framställningarna
i sä fall bör förläggas. Det synes mindre lämpligt att även i bestridda fall
låta ärendenas avgörande ankomma på stats- eller distriktsåklagare. Ätt
anförtro ärendena ät tingsrätt kan naturligtvis vara en möjlighet, men detta
skulle otvivelaktigt innebära en viss merbelastning, särskilt om man - till
undvikande av oenhetlighet i praxis - skulle förbehålla en särskild tingsrätt
att pröva dessa frågor. Den belastning för nägot annat organ som naturligtvis
alltid uppkommer vid en decentralisering från regeringen av aktuellt slag blir
mera försumbar om prövningen anförtros åt riksåklagaren, som ju inte sällan
ändå kopplas in på ärendena och hos vilkens kansli en ingående kännedom om ullämningsrätlen
regelmässigt finns representerad. Till förmån för en sådan lösning talar också
det förhållandet att det i en del fall mäste bli fråga om att hänskjuta etl tveksamt
ärende till regeringen, något som i viss mån ter sig främmande för en allmän
domstol.

Med
hänvisning till det anförda förordas alt riksåklagaren skall tilläggas
befogenheter att bevilja utlämning till annat nordiskt land i de fall dä det är
uppenbart att framställningen bör bifallas. Så snart tvekan uppkommer i ett
sådant ärende - vare sig det gäller en lagtolkningsfräga eller ett spörsmål
huruvida den fria prövningsrätten bör utnyttjas — bör riksåklagaren ha skyldighet
att med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet för regeringens
avgörande. Med denna lösning behöver HD aldrig höras i de ärenden som
riksåklagaren skall pröva.

Från
riksåklagarens prövning bör uttryckligen undantas fall då den som begärs
utlämnad är svensk medborgare; det bör inte ankomma pä något annat organ än
regeringen att avgöra huruvida en svensk medborgare mot sitt bestridande skall
lämnas ut fill ett annat land. Vidare bör en fråga om utlämning för polifiskt
brott alltid prövas av regeringen, och detsamma bör lämpligen gälla fall när
konkurrerande utlämningsframställningar föreligger frän olika länder. Det
betyder att fall som avses i 2, 4 och 8 §§ nordiska utlämningslagen bör
förbehållas regeringen.

Däremot
synes det inte föreligga tillräckliga skäl att från riksåklagarens
kompetensområde undanta även fall som avses i 6 § nordiska ufiämningslagen,
dvs. ärenden där den som begärs utlämnad undergår lagföring för annat brott här
i landet. I dessa fall - som ingalunda är ovanliga -förekommer sällan tveksamma
bedömningsfrägor. Om sä någon gång skul-

Prop. 1982/83:91 , 51

le
vara förhållandet eller den främmande staten skulle påfordra omedelbart beslut
trots det temporära ullämningshindret, bör givetvis riksåklagaren ha skyldighet
att anmäla ärendet hos regeringen för beslut. Utlämning för rättegäng enligt 6
§ andra stycket nordiska lagen bör emellertid kunna fattas av riksåklagaren.

Enligt
18 § nordiska utlämningslagen kan regeringen på framställning medge att den som
har lämnats ut ställs till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning
än den för vilken utlämning skelt eller att han utlämnas lill annan nordisk
stat. Sådana frågor bör av praktiska skäl även fortsältningsvis ankomma på
regeringen.

Den
nu föreslagna lösningen påkallar ändringar i 15 och 15 a §§ nordiska utlämningslagen.
En bestämmelse bör ocksä tas in om befogenhet för riksåklagaren att besluta om
ersättning till offenfiig försvarare för arbete som denne har utfört inom ramen
för ärendets hantering hos riksåklagaren. Slutligen bör uttryckligen
föreskrivas att talan inte får föras mot riksåklagarens beslut i ett utlämningsärende.

5
Utlämning till Sverige för lagföring

De
i föregående avsnitt berörda reglerna i 11 § första stycket allmänna utlämningslagen
och 6§ första stycket nordiska utlämningslagen innebär att den som här i riket
är åtalad för brott, för vilket är stadgat fängelse - i den nordiska utlämningslagen
fängelse i två år eller däröver - eller som enligt dom mot honom skall undergå
fängelsestraff eller annars omhändertas i anstalt inle får utlämnas, så länge
hindret består. Utan hinder av vad som där stadgas kan dock utlämning ske för
rättegäng i ett annat land, på det villkoret att den ufiämnade senare
överlämnas fill svensk myndighet enligl regeringens bestämmande (11 § andra
stycket allmänna utlämningslagen och 6§ andra stycket nordiska utlämningslagen).

Utlämningslagarna
innehåller inte några beslämmelser rörande del fallet att en rättegång skall
genomföras här i landet mot någon som undergår verkställighet för straff i etl
annat land och den främmande staten som villkor för att lämna ut denne under
rättegången föreskriver atl han därefter skall återlämnas. I 2 kap. 8§ andra
stycket brottsbalken föreskrivs visserligen att villkor som uppställts vid
utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i
riket. Bestämmelsen synes emellertid i praxis inte ha ansetts ta sikte pä den
typ av villkor som det här är fräga om. Förarbetena ger inte heller stöd för en
sådan tolkning.

Följande
exempel, som har förekommit i praktiken, kan anföras till belysande av de
problem som här kan bli aktuella. En person undergår verkställighet av etl
långvarigt fängelsestraff i elt främmande land och stär samtidigl, jämte flera
andra personer, under ålal för brott i Sverige. Från processekonomisk synpunkt
är det en klar fördel, om den rättegång som skall äga rum i Sverige kan omfatta
samtliga tilltalade, bl.a. med hänsyn

Prop. 1982/83:91 52

till
alt ett flertal vittnen skall höras i målet. Den främmande staten är också beredd
atl medge att den åtalade utan hinder av det pågående straffet provisoriskt
utlämnas hit för atl lagforas för det aktuella brottet pä det villkoret att han
efter rättegången återiämnas dit för fortsatt straffverkställighet.

Om man utgär frän att 2
kap. 8§ andra stycket brottsbalken inte avser fall av denna typ, går proceduren
enligt gällande rätt inle att genomföra. Etl sådant återiämnande skulle
nämligen från svenska utgångspunkter vara en form av utlämning. Om vederbörande
i det nyss skisserade fallet skulle ådömas frihetsberövande påföljd här i
Sverige uppkommer således enligl 11 § allmänna utlämningslagen (resp. 6§
nordiska utlämningslagen) hinder mol utlämning till den stat, som ursprungligen
har lämnat ul honom för lagföring här. Och även bortsett frän delta, torde den
svenska regeringen inte på förhand kunna utfäsla sig att uppfylla villkoret att
återlämna den utlämnade efter rättegängen här i landet. Bl.a. gäller ju atl en
utlämning härifrän förutsätter HD:s prövning, om inte den som skall lämnas ut
samtycker till åtgärden.

Av det anförda framgår att
Sverige inte synes kunna äta sig atl uppfylla ett villkor om att återiämna en
person som har provisoriskt ufiämnats hit för rättegång. Fråga har därför
uppkommit om att i del här sammanhanget ändra utlämningslagarna pä ett sätt som
skulle göra etl sådant återiämnande möjligl.

Den svenska utlämningslagstiftningen
bygger i väsentliga delar pä den europeiska utlämningskonventionen (Sö
1959:65). Enligt dess artikel 19 första punkten kan det land, hos vilket
utlämning har begärts, efter att ha beslutat om utlämning, uppskjuta överiämnande!
för atl den berörde skall kunna ställas under allmänt åtal eller, om han redan
har dömts, för att han skall kunna avtjäna sill straff. Enligl andra punkten
kan dock landet i fråga i stället för att uppskjuta överlämnandet tillfälligt
överlämna den eftersökte till den begärande staten pä villkor som fastställs i
avtal mellan de berörda staterna. - I förarbetena till utlämningslagarna har
denna fråga behandlats endast såvitt gäller utlämning från Sverige till ett
annat land för lagföring där (se prop. 1957: 156 s. 67 f och prop. 1959:72 s.
35 f). Denna situation har ocksä reglerats genom 11 § andra stycket allmänna utlämningslagen
och 6§ andra stycket nordiska lagen. Enligl dessa lagrum gäller bl.a. alt den
som avtjänar straff här i riket kan lämnas ut till en främmande stat för rättegäng
på villkor atl han senare återlämnas till svensk myndighet.

Det finns således inte
något principiellt hinder mot att ändra utlämningslagarna pä sådant sätt att
det skulle bli möjligt att efter en avslutad rättegång och utan hinder av det ådömda
straffet återlämna en provisoriskt utlämnad person till den främmande stal
varifrån utlämning har skett, om ett sådant villkor ställts upp från den
främmande statens sida. Elt sådant överlämnande skulle givetvis i så fall ske
utan sädan särskild prövning som gäller för utlämning i allmänhet. Man skulle
alltså mot bakgrund av det

Prop. 1982/83:91 53

anförda
kunna införa en kompletterande bestämmelse i båda utlämningslagarna, som
uttryckligen anger att ett villkor, som har ställts av en främmande stat vid
utlämning för lagföring här i landet och som har den innebörden att den
utlämnade efter rättegången skall återlämnas dit, skall lända till
efterrättelse här i landet och att vad som är föreskrivet i fräga om utlämning
inte skall tillämpas, när det gäller att uppfylla ett sådant villkor.

Å andra sidan bör det
framhållas att det praktiska behovet av en sådan ändring är ganska begränsat.
Tillämpning av sädana bestämmelser skulle aktualiseras endasi när det straff
som verkställs i det främmande landet är mycket långvarigt och särskilda processekonomiska
skäl talar för att en rättegång i Sverige bör äga rum innan den person som
avses har avtjänat straffet i det andra landet och kan lämnas ut definifivt. I
de fall då en procedur av detta slag skulle bli aktuell, skulle sannolikt också
fråga ofta vara om internationell brottslighet av sådant slag att organiserade
fritagningsförsök ofta kan befaras. Över huvud taget skulle proceduren skapa vissa
problem i fräga om bevakning m. m. med hänsyn lill den folkrättsliga skyldighet
som uppkommer för Sverige att uppfylla det villkor som ställs från den
främmande statens sida.

Vid
den beredning av frägan som har ägt rum inom utrikes- och justitiedepartementen
har i betraktande härav och av frågans förhållandevis begränsade prakfiska
betydelse preliminärt gjorts den bedömningen att någon ändring i denna del
inte bör föreslås i utlämningslagstiftningen, om inte remissbehandlingen ger
anledning lill annat ställningstagande.

Prop. 1982/83:91

54 Underbilaga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom
föreskrivs att 8 och 9§§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

8 §'
Här i riket meddelad dom, varigenom dömts fill fängelse, må verkställas i
Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet skall ske
är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han sig i någon
av nämnda stater, mä även eljest domen verkställas där, om det med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den
dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken
han för sagda ändamål varit omhändertagen av syensk myndighet, säsom strafflid.

Finns den
dömde här i riket när framställning om verkställighet av domen i den andra
staten bifalls, skall kriminalvårdsstyrelsen ombesörja, att han förs tUl den slaten.
Kriminalvårdsstyrelsen kan därvid, om det behövs, påkalla biträde av
polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåUer sig. Skall den dömde enligt
vad som nu har sagts överföras från Sverige lill den andra staten, anses den
tid, under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet,
såsom strafftid.

Om någon, som här i riket dömts till fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande tiUämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom
är

Om någon,
som här i riket dömts fill fängelse, skall för versktällighet av domen
överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge enligt 8§ andra stycket
skall bestämmelserna i 7 och 18§§ lagen (1959:254) om utlämning för brott lill
Danmark, Finland, Island och Norge lillämpas.

Vad nu
sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är

' Senaste lydelse 1964:548. Senaste lydelse 1964:548.

Prop. 1982/83:91

Nuvarande lydelse

stadgat skall förpassas, jörvisas eller utvisas ur riket
och må befordras till den andra staten.

55

Föreslagen lydelse

stadgat skall utvisas ur riket och må befordras till den
andra slaten.

Skatt en i Sverige meddelad dom på fängelse verkställas i
Danmark, Finland, Island eller Norge och anträffas den dömde, i annat fall än
som avses i 8§ andra stycket, här i riket före frigivningen, skall polismyndighet
på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad
efterlysning föra honom till den staten för verkställighet av straffet.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom
föreskrivs att 16, 20 och 22 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

16 §'
Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderlig
utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om
tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av
rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta
domstolen i fall som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan
mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning
till viss tid.

Om
tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslul av
rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om
utlämning beviljas, intill dess denna har verkstäUts. I fall som avses i 15 §
upphör dock beslutet att gälla, om utlämning enligl högsta domstolens beslut
inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder mot utlämning som avses i
11 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av
misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen etter häktad
etter undergår fängelsestraff för sådant brott.

' Senaste lydelse 1981: 1090.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det alt
utlämning har beviljats. Talan mol rättens beslut förs genom besvär till högsta
domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, atl ny förhandling skall
äga rum inom tre veckor från det beslul senast meddelats.

20 §-Sedan
högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet för regeringen. Om högsta domstolen
funnit hinder mot utlämning möta enligt 1-I0§§, må framställningen icke
bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat mä dock bestämmas atl, om
hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till
internationell skiljedom.

Därest
utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främ mande staten
skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl överstiga en
månad från del nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna, alt den, som enligt beslul skatt
utlämnas, i avbidan på verkställigheten skatt tagas iförvar eller ställas under
uppsikt.

Om
utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande staten
skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte ulan synnerliga skäl överstiga en
månad frän det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i
orten skall biträda vid verkstäUigheten av utlämningen och får i anslutning
härtill, om den som skall utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom,
dock längst under tolv timmar.

Regeringen
äger, om skäl äro därtUt, tillerkänna offentUg försvarare ersättning av aUmänna
medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades av högsta domstolen.

Regeringen
beslutar om ersättning av aUmänna medel till offentlig försvarare för arbete
hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den

-Senaste lydelse 1975:292. Senaste lydelse 1975:292.

Prop.
1982/83:91 57

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om
utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge dels att I, 12,
15, 15a och 16§§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas
tvä nya paragrafer, 20 och 21 §§, av nedan

angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är
misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig
här i riket, mä efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs. ,

Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island
etter Norge, enligt sårskilt beslut verkställas i någon annan av dessa stater,
anses domen vid tiUämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten.

12 §' Till främjande av utredningen och för att
säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres
eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff,
använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i
allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel mä användas utan att
särskild utredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts
lill slöd för att den som avses med framställningen begått del uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande Beslut av rätten om användande

av tvångsmedel gäller tills vidare av tvångsmedel gäller
tills vidare

intill dess ärendet avgjorts eller intill dess ärendet har avgjorts eller,

högsta domstolen ifatt som avses i om utlämning beviljas, intill dess

15 a § funnit hinder mot utlämning denna har verkställts. Beslutet upp

mäta. Talan mot rätlens beslut förs hör dock att gäUa, om i falt som

genom besvär till högsta domstolen avses i 15 a § högsta domstolen av

utan inskränkning till viss tid. annan
anledning än som anges i 6§

första stycket har funnit atl utlämning inte lagligen kan
beviljas. FöreUgger sådant hinder mot utiäm-ning som avses i sistnämnda stycke
gäller beslutet ej under lid då personen med anledning av misstanke om brott
som där avses är berövad

' Senaste lydelse 1981: 1091.

5 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

friheten som anhållen eller häktad eUer undergår
fängelsestraff för sådant brott.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det atl
utlämning har beviljats. Talan mot rätlens beslul förs genom besvär lill
högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall
äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats,

15 §-Har den som avses med framställningen enligt 10 §
andra stycket samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8
§ för handen, äger åklagaren, om han finner alt hinder mot utlämning ej
föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras, meddela
beslut om utlämning.

Om åklagaren inle meddelar beslut om utlämning
enligt vad som anges i första stycket, skaU handlingarna i ärendet, sedan
utredningen avslutats, skyndsamt överlämnas till riksåklagaren. Om del är
uppenbart att framstäUningen bör bifallas och denna inte rör en svensk
medborgare eller faller under 4 eller 8 §, får riksåklagaren bevilja
utlämning. I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet
hos justitiedepartementet, varefter regeringen beslutar om framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, atl föremål
som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt
finnas påkallade.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i
första stycket sägs skota handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats,
skyndsamt översändas tilly'«-stitiedepartementel, varefter regeringen skaU
giva sitt beslut över framstäUningen.

15a §'

Innan
regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda skäl,
yttrande inhämtas från högsta domstolen humvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt denna lag.

Innan
regeringen meddelar beslut i elt ärende som enligt 15 § andra stycket har
anmälts hos regeringen skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas
från högsta domstolen humvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna
lag.

-Senaste lydelse 1975:294. ' Senaste lydelse 1981:1091.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

59

Om det behövs, skall högsta domstolen hälla förhandling.
Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen
måste anses tillräckligt eller saken bedömas vara uppenbar.

Finner högsta domstolen att hinder mot utlämning möter
enligt denna lag, fär framställningen inle bifallas.

16 §

Beslut
om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Vid beviljande av utlämning
må förordnas atl den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan på verkställigheten
skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Beslut
om utlämning skall verkställas så snart del kan ske. Polismyndigheten i orten
skaU biträda vid verkstäUigheten och får, om den som skall inlämnas är på fri
fot, vid behov omhänderta honom i anslutning härtiU, dock längst under tolv
timmar.

20

Fråga om ersätlning av allmänna medel titt offentlig
försvarare prövas, för arbete hos regeringen av denna och för arbete hos riksåklagaren
av denne.

21 §

Beslut av riksåklagaren enUgt 15 § andra stycket eller 20
§ får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den

'' Förutvarande 20 § upphävd 1975:294.

Prop.
1982/83:91 60

Sid. Innehållsförteckning

Sammanfattning................................................................ 29

1
Inledning ......................................................................... 29

2
Tvångsåtgärder
vid överförande av verkställighet................ 30

2.1 Gällande ordning......................................................... 30

2.2 JO:s beslut m.m.................. ---- ................................. 31

2.3 Överväganden och förslag............................................ 33

3 Förvarstagande i utlämningsärenden m.m........................... .. 37

3.1 Gällande ordning ..-..................................................... .. 37

3.1.1 Allmänna utlämningslagen ................................... .. 37

3.1.2 Nordiska utlämningslagen ..;.............................. 39

3.2 Brister i regleringen ..... ..................................... .. 41

3.2.1 Förvarstagande i utlämningsärenden
................... .. 41

3.2.2 Tvångsmedel när tillfälligt utlämningshinder
föreligger.. 43 ■

3.3 Överväganden och förslag............................................ 45

4
Decentralisering
av ullämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i uppenbara fatt 49

5
Utlämning till
Sverige för lagföring ..................................... 51

BUaga.................................................................
............ .. 54

1
Förslag till
lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge aiigående verkstäUighet av straff m. m.............................................. .. 54

2
Förslag tiU lag
om ändring i tagen (1957:668) om utlämning för brolt 55

3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge 57

Prop. 1982/83:91 61

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemorian
1982-04-15 (dnr 1057-82) Vissa ändringar i utlämningslagstiftningen och den
nordiska verkställighetslagstiftningen

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av
riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, justifieombudsmannen (JO), Föreningen Sveriges
statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer och Sveriges advokatsamfund.

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

De i promemorian framlagda förslagen har genomgående fått
ett myckel positivt mottagande under remissbeharldlingen. Samtliga
remissinstanser har sålunda tillstyrkt i slort sett alla de särskilda förslagen
eller lämnat dem ulan erinran. I vissa avseenden har dock framförts önskemål om
mera långtgående ändringar än vad som har redovisats i promemorian. Endasi i en
fråga har av två remissinstanser anmälts en frän promemorian helt avvikande
uppfattning (se nedan avsnitt 2.5).

2.2 Tvångsmedel vid överförande av straffverkställighet
m. m.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen har i denna del bl. a. framhållit
att del inle är ovanligt atl de dömda försöker undandra sig straff genom att
flytta mellan de nordiska länderna samt de föreslagna ändringarna i 8 och 9 §§
nordiska verkställighetslagen och 1 § nordiska utlämningslagen torde medföra
alt möjligheterna lill sådant undandragande upphör. Styrelsen har vidare ifrågasatt
om det inte vid sidan av dessa ändringar bör införas en uttrycklig regel som
gör det möjligt att besluta om äterflylthing av verkställigheten till
domslandet, om det visar sig att den dömde uppehåller sig där. Ett sådant
återflyttande skulle enligt styrelsen kunna vara ett alternativ till atl tvångsvis
föra den dömde till verkställighetslandel. Styrelsen har påpekat att ett sådant
förfarande har tillämpats i praktiken på så sätt att man från doms-landels
centrala kriminalvårdsmyndighet har begärt all verkställighetslandets beslut
om övertagande av verkställigheten upphävs, samtidigl som man från domslandets
sida återkallar sin framställning i ärendet.

Prop. 1982/83:91 62

RikspoUsstyrelsen har med hänvisning till gällande
föreskrifter och anvisningar för polisväsendet framhållit att
polismyndigheterna även när det gäller sädana förpassningar som här avses i
stor utsträckning torde komma utnyttja kriminalvårdens transportcentraler och
att alltså i realiteten kriminalvården kommer att ombesörja överförandet av
den dömde till den andra staten.

2.3 Förvarstagande i utlämningsärenden m. m.

Promemorieförslagen har i allt väsentligt tillstyrkts
eller lämnats ulan erinran av samtliga remissinstanser.

Frän nägra
håll — rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland, Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer — har ifrågasatts om den
föreslagna tidsgränsen för omhändertagande i anslutning till verkställigheten
av ufiämningsbeslut - 12 timmar - är tillräcklig. Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anser sålunda atl fristen
är för kort och att den därför kan bli ett hinder för rationell polisiär
verksamhet. Erfarenheterna frän olika polisdistrikt visar enligt föreningarna
att det praktiska genomförandet av en utlämning ofta tar längre tid.
Föreningarna påpekar vidare att ett användande av egentligt tvångsmedel
förutsätter att häktningsskäl föreligger men att i verkställighetsskedet sådana
skäl inte torde kunna påvisas, förrän den som skall utlämnas underlåtit att
inställa sig minst en gäng. Föreningarna menar att tiden bör utsträckas till
24 timmar och att det i lagarnas förarbeten lämpligen kan påtalas atl
polismyndigheterna bör sträva efter att begränsa fiden för omhändertagande så
mycket som möjligt. Liknande synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen som
anser atl en högsta lid på 24 timmar bör komma i fråga. Denna tid bör dock
enligt styrelsen förenas med ett fillägg innebärande atl denna tid får
överskridas om omständigheter föreligger över vilka polismyndigheten inte kan
råda t. ex. förseningar, om detta är nödvändigt för att överlämnandet skall
kunna verkställas.

Även hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för
sig kan diskuteras om inle tiden för omhändertagande borde kunna utsträckas
ytterligare och då exempelvis till högst 24 timmar. Hovrätten påpekar
emellertid att det finns möjlighet atl vid behov tillgripa annan frihetsberövande
tvångsåtgärd, om ett ufiämningsbeslut inte skulle kunna komma till stånd inom
den föreslagna 12-timmarsfristen. Med hänsyn härtill är enligt hovrätten den
föreslagna tidsgränsen för ett sådant tillfälligt omhändertagande väl avvägd.
- En liknande uppfattning framförs av Föreningen Sveriges statsåklagare, som
även erinrar om all rättegångsutredningen i betänkandet (SOU 1982:25) Processen
i tingsrätt har föreslagit en liknande rätt till omhändertagande vid processuell
hämtning.

Prop.
1982/83:91 63

2.4 Decentralisering
av utlämningsbeslut i vissa fall

Promemorieförslagel
har tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnals utan erinran av flertalet
remissinstanser.

Hovrätten
för Nedre Norrland anser att det föreligger ett behov av en reform av angivet
slag. Hovrätten framhåller dock att det frän rättssäkerhetssynpunkt eventuellt
kan riktas viss kritik mot förslaget. Enligl hovrättens uppfattning kan det
nämligen förekomma gränsfall, huruvida ett utlämningsärende, som riksåklagaren
enligt förslaget har att pröva, är uppenbart eller inte. Eftersom
riksåklagarens beslul i dessa fall inte skall kunna gå att överklaga kan det
medföra atl denne kan komma alt besluta i utlämningsärenden som rätteligen
borde ha avgjorts av regeringen. Sädana nu angivna gränsfall torde emellertid enligl
hovrätten förekomma ytterst sällan. Hovrätten motsätter sig därför inte att en
decentralisering av utlämningsbeslut sker i enlighet med promemorieförslaget.

Advokatsamfundet
föreslär alt riksåklagaren i dessa ärenden skall inhämta yttrande över
ansökningen från utrikesdepartementets rättsavdelning. Förslaget syftar enligl
samfundet till alt ytterligare förstärka rättssäkerheten och främja
likformigheten i behandlingen av utlämningsärenden genom att låta den
myndighet, som handhar övriga utlämningsärenden ä regeringens vägnar och som
därför besitter särskild kompetens och sakkunskap på området, delta i
handläggningen ocksä av de nordiska ärendena.

Riksåklagaren
påpekar för sin del alt man på längre sikt kan tänka sig atl dessa ärenden
decentraliseras ytterligare och att beslutanderätten överlämnas till
statsåklagare.

2.5 Utlämning
till Sverige för lagföring

Promemorieförslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinslanser.

En
avvikande uppfattning har emellertid redovisats av riksåklagaren, som anser att
man i detta sammanhang bör vidta sådana ändringar i utlämningslagstiftningen
att del i fortsättningen blir möjligt att efter en avslutad rättegång och ulan
hinder av del ådömda straffet återlämna en provisoriskt utlämnad person till
den främmande stat varifrån utlämning har skett. De fall som avses med
promemorian är enligl riksåklagaren inte helt ovanliga och vållar stora problem
av såväl praktisk som processekonomisk natur. Även rikspolisstyrelsen har
förordat en ändring av angivet slag.

Prop. 1982/83:91

64 Bilaga
3

I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom
föreskrivs atl 8 och 9 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

8 §'

Här i
riket meddelad dom, varigenom dömts lill fängelse, mä verkställas i Danmark,
Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet skall ske är
medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han sig i någon av
nämnda stater, må även eljest domen verkställas där. om det med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpligast.

9 §

Skall den
dömde övertoras från Sverige lill den andra staten, anses den tid, under vilken
han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Om nägon, som här i riket dömts till fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras lill Danmark, Finland, Island eller Norge,
skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom
är stadgat skall förpassas, förvisas el-

Finns den dömde här i riket när en framställning om
verkställighet av domen i den andra staten bifalls skall kriminalvårdsstyrelsen
ombesörja atl han förs till den staten. Kriminalvårdsstyrelsen kan därvid, om
det behövs, begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde
uppehåller sig. Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras frän
Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han för ändamålet
har varit omhändertagen av svensk myndighet, såsom strafftid.

Om nägon, som här i riket dömts till fängelse, skall för
verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge
enligt 8 § andra stycket, skatt bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge tillämpas.

Vad nu sagts skall ej gälla, om. den dömde enligt vad
därom är stadgat skall utvisas ur riket och må

Senaste lydelse 1964:548. - Senaste lydelse 1964:548.

Prop. 1982/83:91

Nuvarande lydelse

ler utvisas ur riket och må befordras lill den andra
staten.

65

Föreslagen
lydelse

befordras
till den andra staten.

Skatt en i Sverige meddelad dom på fängelse verkstäUas i
Danmark, Finland, Island eller Norge och anträffas den dömde, i annat fall än
som avses 18 § andra stycket, här i riket före frigivningen, skall polismyndigheten
på begäran av myndighet i den andra staten eller med anledning av där utfärdad
efterlysning ombesörja alt han förs titt den staten för verkställighet av
straffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om
utlämning för brott dels att 16, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels atl i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av nedan angivna
lydelse.

16 §'
Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderliga
utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om
tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslul av
rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta
domstolen i falt som avses i 15 § har funnit hinder möta mot utlämning. Talan
mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning
till viss tid.

Om
tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av
rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om
utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. I faU som avses i 15 §
upphör dock beslu-■ tet att gälla, om utlämning enligt högsta domstolens
beslut inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller beslutet ej under tid då personen med anledning
av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eUer
häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brott.

Senaste lydelse 1981:1090.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att
utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom
besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger päfordra, atl ny förhandling skall äga
rum inom tre veckor frän det beslut senast meddelats.

20 f

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet
för regeringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot ufiämning möta enligt
1-10 §§, må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande
stat må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan
skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall Om utlämning beviljas, skall ut-

utsältas tid, inom vilken den fram- sättas tid, inom
vilken den främ-

mande
staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl
överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen
äger förordna, att den som enligl beslut skaU utlämnas, i avbidan på verkställigeten
skall tagas iförvar eller stäUas under uppsikt.

mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte
utan synnerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit
del av beslutet. Polismyndigheten i orten skaU biträda vid verkstäUigheten av utlämningen
och får i anslutning härtill, om den som skatt utlämnas är på fri fot, vid
behov omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.

22
§ '

Regeringen
äger, om skäl äro därtUl, tiUerkänna offentlig försvarare ersättning av
allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades av högsta
domstolen.

Regeringen
beslutar om ersättning av allmänna medel titt offentUg försvarare för arbete
hos regeringen .

Senaste lydelse 1975:292. ' Senaste lydelse 1975: 292.

26 a §

Har utlämning tiU Sverige ägt rum för rättegång här i
landet på villkor att den utlämnade senare

Prop. 1982/83:91 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

överlämnas titt myndighet i den främmande staten, skall
villkoret lända lill efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan
sådan prövning som föreskrivs i denna lag. Överlämnandet ankommer på
polismyndigheten, som får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som
behövs för alt åtgärden skall kunna vidtas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. För fall då
en framställning om utlämning har kommil in före ikraftträdandet lillämpas dock
16 § i sin äldre lydelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om utlämning
för brott

fill Danmark. Finland, Island och Norge dels alt 1, 12,
15, 15 a och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall
införas tre nya paragrafer, 20-22 §§, av nedan

angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är
misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig
här i riket, må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Skall en dom, som har meddelats i Danmark, Finland, Island
eller Norge, enligt särskUt beslut verkställas i någon annan av dessa stater,
anses domen vid tiUämpning av denna tag vara meddelad i den sistnämnda slaten.

12 §' Till främjande av utredningen och för att
säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres
eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff,
använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i
allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att
särskild utred-

' Senaste lydelse 1981:1091.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

68

ning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts
till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut
av rätlen om användande av tvångsmedel gäller fills vidare intill dess
ärendet avgjorts eller högsta domstolen ifall som avses i 15 a § funnit
hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut förs genom besvär lill
högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller fills
vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill
dess denna har verkställts. Beslutet upphör dock att gälla, om ifatt som avses
i 15 a § högsta domstolen av annan anledning än som anges i 6 § första stycket
har funnit att utlämning inte lagligen kan beviljas. Föreligger sådant hinder
mot utlämning som avses i sistnämnda stycke, gäUer beslutet ej under tid då
personen med anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten
som anhållen etter häktad eller undergår fängelsestraff för sådant brott.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att
utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom
besvär lill högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall
äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

15 §-Har den som avses med framställningen enligl 10 §
andra stycket samtyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8
§ för handen, äger åklagaren, om han finner atl hinder mol utlämning ej
föreligger enligl denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras, meddela
beslut om utlämning.

Om
åklagaren ej meddelar beslul om utlämning enligt vad i första stycket sägs,
skota handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt
översändas tiliyu-stitiedepartementet, varefter regeringen skall giva sitt
beslut över framstäUningen.

Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning enligt
första stycket, skall handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats,
skyndsamt överlämnas fill riksåklagaren. Om det är uppenbart alt
framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller
faller under 4 etter 8 §, får riksåklagaren bevilja utlämning. I

- Senaste lydelse 1975: 294.

Prop, 1982/83:91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69

annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla
ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i
ärendet.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, alt föremål som
tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt
finnas påkallade.

15
a f

Innan
regeringen meddelar beslut i ärendet skall, om det finns särskilda skäl,
yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida ufiämning kan lagligen
beviljas enligt denna lag.

Innan regeringen meddelar beslut i ett ärende som enligt
15 § andra stycket har anmälts hos regeringen skall, om det finns särskilda
skäl, yttrande inhämtas frän högsta domstolen huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt denna lag.

Om det behövs, skall högsta domstolen hålla förhandling.
Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen mäste
anses tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar.

Finner
högsta domstolen atl hinder mot utlämning möter enligt denna lag, får
framställningen inte bifallas.

16 §

Beslut
om utlämning skall verkställas sä snart ske kan. Vid beviljande av utlämning
må förordnas att den, som enligt beslutet skaU utlämnas, i avbidan på verkställigheten
skaU tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Beslut
om utlänining skall verkställas så snart det kan ske. Polismyndigheten i
orten skall biträda vid verkstäUigheten och får i anslutning härtill, om den
som skall utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom, dock längst under
tjugofyra timmar.

20 § "

Fråga om ersättning av allmänna medel till offentlig
försvarare prövas, för arbete hos regeringen av denna och för arbete hos riksåklagaren
av denne.

21 §

Beslut av riksåklagaren enligt 15 § andra stycket eller 20
§får inte överklagas.

' Senaste lydelse 1981:1091.

" Förutvarande 20 § upphävd 1975: 294.

Prop.
1982/83:91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

70

22 §

Har utlämning tUl Sverige från någon av de i 1 § nämnda
staterna ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare
överlämnas tiU myndighet i den andra staten, skall vUlkoret lända tUl
efterrättelse här i landet och överlämnandet ske utan sådan prövning som
föreskrivs i denna lag. Överlämnandet ankommer på polismyndigheten, sont får
omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för att åtgärden skall
kunna vidtas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983. För fall då
en utlämningsframställning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock
12, 15 och 15 a §§ i deras äldre lydelse.

Prop.
1982/83:91
• 71

Sid.
Innehållsförteckning

Propositionen
........................... ..................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Förslag
lill lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m.................................................................. 2

Förslag
till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 3

Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott

till
Danmark, Finland, Island och Norge..................... ... 5

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1982-09-16 8

1
Inledning ........................................................ 8

2
Föredragandens överväganden ........................... 8

2.1
Bakgrund .. '............................................... 8

2.2
Tvångsåtgärder vid överförande
av verkställighet m.m 10

2.3
Förvarstagande i utlämningsärenden
m.m........... .. 12

2.4
Decentralisering av utlämningsbeslut
enligt nordiska utlämningslagen i vissa fall 14

2.5
Utlämning till Sverige för lagföring
i vissa fall ... .. 15

2.6
Ikraftträdande ............................................. 18

3
Upprättade lagförslag ....................................... 18

4
Hemställan ..................................................... 19

5
Beslut .......................................................... 19

Utdrag
av lagrådets protokoll 1982-12-06 ............. .. 20

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1983-01-20 27

Bilaga
1 Promemoria 1982-04-15 (Dnr 1057-82)

Vissa
ändringar i utlämningslagstiftningen och den nor

diska verkställighetslagstiftningen ......... .. 29

Bilaga
2 Remissammanställning ..................... .. 61

Bilaga
3 De remitterade lagförslagen ............ .. 65

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983