Prop. 1982/83:98

Regeringens proposition

1982/83:98

om statsmyndigheternas
inlåning av konstverk;

beslutad
den 23 febmari 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

BO HOLMBERG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas de statliga myndigheternas rätt att från utomstående
låna konstföremål för lokalutsmyckning och att i samband därmed gentemot ägaren
ikläda sig ansvar för de inlånade föremålen, m. m.

Det föreslås att de
statliga myndigheterna i fortsättningen skall få låna konstföremål enligt
riktlinjer som framgår av propositionen.

1 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 98

Prop.
1982/83:98

Prop,
1982/83:98 2

Utdrag

CIVILDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-02-23

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Thunborg

Föredragande:
statsrådet Holmberg

Proposition
om statsmyndigheternas inlåning av konstverk

1
Inledning

I
en skrivelse den 25 februari 1976 hemställde domstolsverket atl finansdepartementet
skulle meddela föreskrifter om statens inlåning av konst från icke-statliga
institutioner, avseende bl. a. statens ansvar för den inlånade konsten.

Domstolsverkets
skrivelse remissbehandlades.

Efter ytterligare
utredning gav budgetdepartementet i december 1981 ut rapporten (Ds B 1981:18)
Konst i statliga verk. Rapporten, som bör bifogas protokollet i detta ärende
som proposUionsbilaga 1, innehåller bl, a, en redogörelse för gällande rätt och
mynnar ut i ett förslag fill reglering av de statliga myndigheternas lån av
konstverk från utomstående för lokalutsmyckning, m, m.

Även över rapporten har ett antal remissinstanser yttrat sig, TiU
protokollet bör fogas en SammanstäUning av dessa remissyttranden, propositionsbilaga
2.

2
Allmänna synpunkter

Det
har visat sig att det under senare år har blivit alU vanUgare atl statliga
myndigheter för lokalutsmyckning lånar in konstföremål som inte är i statens
ägo. I departementsrapporten läggs fram ett förslag fill reglering av sådana
lån. Med lån avses därvid också deposition och hyra. Enligl förslaget skall i
fortsättningen bara vissa långivare få komma i fråga. Vidare föreslås en
reglering av frågan vilket ansvar myndigheterna får ikläda sig vid lånen, m. m.

Rapportförslaget
grundas på en enkät bland ett stort anlal myndigheter. Enkäten belyser lånens
omfattning och vilket ansvar som myndigheterna

Prop, 1982/83:98 3

har
iklätt sig i samband därmed. Myndigheterna har också redovisat sin syn på en
framtida lösning av hithörande frågor.

De
flesta av de instanser som har yttrat sig över rapporten är posifivl inställda
till de framlagda förslagen. Många uttrycker sin tillfredsställelse över
klarläggandena i rapporten och ser det som angeläget att statens ansvar för
inlånade konstföremål regleras. Tanken på att begränsa kretsen av långivare
accepteras av flertalet instanser. Att det är en fördel både för långivare och
för låntagare att veta vad som gäller vid lånen framhålls på åtskilliga håll, I
stort sett är det bara ett par remissinstanser som är negativa: de anser att
det över huvud taget inte behövs någon reglering av frågorna. Men också bland
de övriga höjs krifiska röster vad gäller enskildheter i förslaget.

Min
aUmänna inställning är i huvudsak densamma som den i rapporten.

Jag
går därför över till att behandla de olika delfrågorna i anslutning till
förslaget, främst frågor om tillämpningsområdet för en reglering och om långivare,
myndigheternas ansvar, försäkringar, avtalsform, värdering, medgivande att låna
särskilt värdefull konst och inventarieförteckningar m,m.

Jag
tar därvid för sammanhangets skull upp åtskilUga förslag som kan genomföras
utan riksdagens medverkan.

3
Tillämpningsområdet för en reglering

Mitt
förslag: Den nya regleringen bör omfatta statsmyndigheternas inlåning av
konstföremål från utomstående för att smycka sina lokaler, både om lånet är fiUfälligt
eller mer varaktigt. Den bör inte gälla sådana myndigheter, avdelningar inom
myndigheter eller institutioner som själva bedriver musei- eller ulslällningsverksamhet.

Rapportens
förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag -utom så till vida att i
rapporten inget sägs om inlåning för tillfälliga utsmyckningar (s. 26),

Remissinstanserna:
Flertalet av dem tillstyrker rapportförslaget. Några vill emellertid ha ett
klargörande humvida tillfälliga utställningar omfattas av förslaget. Andra
instanser fömtsätter alt i begreppet konstföremål också inbegrips
konsthantverk, kulturhistoriskt värdefulla bruksföremål m. m.

Skäl
för mUt förslag: En reglering av de statliga myndigheternas inlåning av
konstföremål från någon annan än staten behövs.

Med
konstföremål avser jag här dels alster av bildkonst - främst måleri, teckning,
grafik och skulptur — och dels fotografier. Däremot avses inte bmkskonst, dvs.
främst konsthantverk och konstindustri.

De
myndigheter som omfattas av milt förslag är statliga myndigheter verksamma
utanför museisektorn m.m. Däremot omfattas inte sådana myndigheter - främst
museer, bibliotek, vetenskapliga institutioner och

Prop, 1982/83:98 4

Uknande
— som har till uppgift att främja kulturhistoria eller alt förvärva, vårda,
förteckna, vetenskapligt bearbeta eller ställa ut konstverk eller andra föremål
av konstnärligt, vetenskapligt eller liknande allmänt intresse. Denna
verksamhet regleras i annan ordning. Som framgår avses bara rent statliga
myndigheter och inte t. ex. kommunala, landstingskommunala eller kyrkokommunala
inrättningar, försäkringskassor, statsägda bolag e.d.

Den
blivande regleringen bör vara enhetlig och omfatta konstverk som under en
längre eller kortare tid inlånas för utsmyckning av myndigheternas lokaler.
Jag avser också lån för tillfälliga eller mer permanenta utställningar hos
myndigheten, t, ex, i samband med jubileer e. d.

4
Långivare

MUt
förslag: Statsmyndigheterna bör som långivare godta uteslutande kommuner,
landstingskommuner och kyrkliga kommuner m, fl, samt vissa stiftelser och
föreningar.

Rapportens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (s, 27-29).

Remissinstanserna;
De allra flesta tillstyrker rapportförslaget. Från elt håll sägs att även
ekonomiska föreningar bör tillåtas som långivare, eftersom länsmuseerna bör
täckas in. Etl par instanser anser emellertid att ingen begränsning av kretsen
av långivare bör göras.

Skäl
för mitt förslag: För tydlighetens skull vill jag först betona att en statlig
myndighets konstlån från någon annan statlig myndighet inle berörs av mitt
förslag. I första hand bör naturligtvis myndigheterna också vända sig till
statens konstråd och statens konstmuseer för ätt få tillgång till konst. Dessa
myndigheter besitter också lämplig sakkunskap på detta område.

Genona
den enkät som redovisas i rapporten har kartlagts att ett slort anlal
myndigheter även från icke-statliga långivare har lånat konstföremål till betydande
värden, sammanlagt kanske fiotals milj. kr. Långivarna är i många fall
privatpersoner, men även kommuner, länsmuseer m.fl.

Det
är emellerfid angeläget att allmänhetens förtroende för en myndighet inte
rubbas, liksom att beroende- eller jävssituationer inte uppstår till följd av
myndighetens konstlån från någon privat ägare. Myndigheterna bör därför inte få
låna konstverk från sådana ägare. Detta bör gälla även om det vid lånelillfället
inte finns anledning att befara att lånet skulle vara ägnat alt rubba
förtroendet för myndigheten. Ändrade förutsättningar kan inträffa och en
beroendesituation sedermera uppstå.

En
begränsning i fråga om långivare kan visserligen leda lill att myndigheterna
kan få svårigheter att få tiUgång lill konst i den omfattning som kan vara
önskvärd. Men en begränsning av längivarnas krets framstår ändå som nödvändig.

Prop,
1982/83:98 5

De
utomstående långivare som sålunda bör få förekomma är främst kommuner,
landstingskommuner, kommunalförbund, kyrkliga kommuner m.fl. Dessutom bör även
vissa stiftelser saml vissa ekonomiska och ideella föreningar tiUåtas som
långivare. Jag syftar på sådana stiftelser och föreningar som har till ändamål
att främja kulturhistoria eller konst genom att förvärva, vårda, förteckna,
bevara, vetenskapligt bearbeta eller ställa ut konstverk eller andra
konstföremål.

Däri
ingår bl. a. länsmuseer, som kan vara stiftelser eller ekonomiska föreningar.
Möjligheten att låna från konstnärer m.fl. - som har rätt till utställningsersättning
enligl ett huvudavtal den 8 juni 1978 mellan staten och Konstnärernas
riksorganisation (KRO) m.fl. - bör av naturliga skäl inte heller inskränkas.
Undantag för dessa kategorier bör därför införas.

5
Myndigheternas ansvar

Mitt
förslag: Myndighetema bör vid inlåning av konstföremål bara fa ikläda sig ett s.
k, presumfionsansvar för de inlånade föremålens yärde.

Rapportens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (s, 29, 30),

Remissinstanserna:
Flertalet av dem tillstyrker rapportförslaget. Några anser emellertid att
staten bör ikläda sig fullt ansvar, dvs, ett ansvar oberoende av fel eller
försummelse. En del anser att ett sådant s. k. strikt ansvar endast bör gälla
vid lån från stiftelser och föreningar.

Skäl
för mUt förslag: Om inte något annat, har avtalats, är en låntagare enligt
gällande rätt visserligen inte ersättningsskyldig för skador som inträffat av
våda utan bara för skador som han genom oaktsamhet har orsakat på det lånade
godset. Men för att gå fri från ansvar måste låntagaren enligt praxis bevisa
att skadan har uppkommit utan hans vållande. Detta bmkar uttryckas så, att han
har ett presumfionsansvar. Detta ansvar kan i en del situationer omfatta även
brand, stöld m. m. Slarvigt fillslutna eller helt öppna fönster, klart
bristfälliga låsanordningar eller olämplig placering av ett konstföremål kan
exempelvis vara en indirekt orsak tiU en skada. Även i sådana fall har
låntagaren bevisbördan för att någon oaktsamhet inte kan läggas honom till
last.

Det
är inte motiverat att staten i låneavtalen regelmässigt skall skriva sig helt
fri från ansvar. Det skulle f. ö, säkerligen ofta göra ett lån ogenomförbart.

Myndighetema
bör som andra låntagare i regel ha ett presumfionsansvar. Det är ett i
praktiken ganska strängt ansvar och det finns knappast anledning att låta
myndigheterna ikläda sig ett längre gående, s, k, strikt ansvar. Möjligheterna
att få låna konstföremål torde f, ö, inte bli större bara för att staten tar på
sig ett sådant ansvar. Inte heller andra skäl torde kunna åberopas för att
långivaren skall hållas skadeslös i alla situafioner, dvs, även när myndigheten
kan visa att del inte föreligger någon försummelse på myndighetens sida.

Prop, 1982/83:98 6

Därför
bör föreskrivas att myndigheterna inte far ikläda sig mer vittgående ansvar än
ett presumtionsansvar. Det bör gälla också vid lån från stiftelser, föreningar
o. d. Det bör likaså gälla även vid inlåning för utstäU-ningar etc. I enstaka
fall kan t.o.m. en friskrivning från allt ansvar bli aktuellt.

Den
ägare som viU skydda sig för t, ex, brand, stöld, vattenskada m. m. kan på egen
bekostnad själv försäkra det utlånade föremålet.

Med
anledning av vad en remissinstans anför vill jag stryka under att en konstförening,
som får disponera en lokal av myndigheten och som där anordnar en
konstutställning, torde få anses själv ha besittningen och ansvaret för de
utställda verken.

6
Försäkringar m, m.

Mitt
förslag: Ingen särskild föreskrift om försäkring av konstföremål bör införas.
Inte heUer bör staten vid konsfiån ställa någon ekonomisk garanti som omfattar
värdet på inlånade föremål.

Rapportens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (s. 31).

Remissinstanserna:
Flertalet instanser tillstyrker rapportförslaget. Men några anser att staten
bör teckna en försäkring för värdet av inlånade konstföremål. Andra menar att
detta bara bör ske för lån som har mottagits i annat syfte än att förbättra
arbetsmiljön, t. ex. lån vid tiUfäUiga utställningar o. d. Någon instans menar
att myndigheterna bör teckna en försäkring vid lån från stiftelser. Tanken att
staten vid lån skaU ställa en ekonomisk garanti som omfattar värdet på
inlånade föremål förs också fram.

Skäl
för mitt förslag: De statliga myndigheterna får inte - fömtom. i vissa
undantagsfall — teckna eUer låta teckna några försäkringar för att skydda sig
eller sin personal mot ansvarighet. Del framgår av cirkuläret (1954:325) fiU
samtliga statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av staten
tillhörig egendom, m. m. (ändrat senast 1976:473). Staten är - som man har
uttryckt det - sin egen assuradör (försäkringsgivare).

Anledning
saknas enligt min mening att gå ifrån eller mjuka upp detta allmänna
försäkringsförbud, när det gäller konsUånen. Jag utgår här från det
ställningstagande i ansvarsfrågan som jag nyss redovisat, dvs. att myndigheterna
har ett presumtionsansvar för konstverken.

Det
sagda bör gäUa också vid lån för tillfälliga utställningar, och på andra lån
som har mottagits i annat syfte än att mer permanent förbättra arbetsmiljön.
Det bör likaså gäUa vid lån från stiftelser.

Jag
ser heller ingen anledning att förorda någon föreskrift om att staten skall stäUa
en ekonomisk garanfi vid konsfiån. Den frågan kan när det behövs lösas genom
särskilda riksdagsbeslut.

Prop,
1982/83:98 7

7
Avtalsform

Mitt
förslag: Vid vaije låneuppgörelse bör upprättas ett skriftligt avtal, där samfiiga
villkor för lånet anges.

Rapportens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (s. 31),

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser - utom en som är kritisk till rapportförslaget i dess
helhet - tiUstyrker förslaget i denna del. Från ett par håll anförs att
enhetliga låneavtal bör utarbetas, lämpligen av någon stafiig myndighet.

50/
för mUt förslag; Det är viktigt att klarhet och ordning vid varje låneuppgörelse
skapas i framtiden. Därför bör alltid skriftliga avtal upprättas.

Vad
gäller utformningen av låneavtalen kan införas en möjlighet för myndigheterna tiU
samråd med t.ex. statens arbetsgivarverk (jfr även avsnitt 11). Pä så sätt
främjas också upprättandet av enhetliga avtalsformulär.

8
Värdering

MUt
förslag: Närdet på varje konstföremål bör - åtminstone inom vissa gränser -
anges i avtalet. Om parterna inte kan enas om värdet, kan den låntagande
myndigheten själv låta värdera föremålet. Kostnaderna för värderingen kan
därvid — om de inte betalas av långivaren eller någon annan — i sista hand
komma alt behöva betalas av låntagaren.

Uppkommer
efter en viss tid skäl att anta att värdet väsentligt har ändrats, bör en ny
värdering av konstföremålet ske på motsvarande sätt.

Rapportens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag utom så till vida att enligl
rapportförslaget värdering skall ske när tveksamhet om värdet råder. Rapporten
nämner dock ingenting om behovet av omvärde ringar (s. 31, 52).

Remissinstanserna:
Flertalet tillstyrker rapportförslaget. Någon instans menar att det bör räcka
med att värdering sker, ifall parterna inle kan enas om värdet. En annan
instans framhåUer svårigheten att få fram hållbara värderingar.

Skäl
för mitt förslag: Också i fråga om ett konstföremåls värde är det viktigt att
så långt möjligt klarhet och ordning skapas. Till förebyggande av tvister vid
en eventuell framtida skada bör därför värdet anges i avtalet. Även bedömningen
av vilka olika säkerhetsåtgärder som kan behöva vidtas är naturiigtvis
beroende av hur värdefullt ett inlånat föremål är. För att inte krångla tiU
förfarandet i onödan bör en skyldighet att låta en utomstående värdera ett
föremål föreligga bara ifall parterna inte kan enas om värdet.

Eventuella
kostnader för värderingen bör i regel långivaren stå för.

Prop. 1982/83:98 8

eftersom
en värdering får anses ligga främst i hans intresse. I sista hand bör finnas
möjlighet för den lånlagande myndigheten all betala kostnaden av medel till
förvaltningskostnader eller andra medel som myndigheten disponerar för
motsvarande ändamål.

9
Medgivande att låna särskilt värdefull konst

Mitt
förslag: För min del vill jag inte förorda någon central prövning av lånen ens
i sådana fall där det är fråga om särskilt dyrbara verk.

Rapportens
förslag: Enligt förslaget bör myndigheterna åläggas att inhämta statens
konstråds medgivande lill inlåning av konstföremål som är värda mer än 25000
kr. (s. 53).

Remissinstanserna:
Övervägande antalet remissinstanser har inte något att erinra mot att en
särskild kontroll införs genom att ett speciellt medgivande krävs vid lån av
ett verk vars värde överstiger det angivna. Några anser att det bör vara
statens konstmuseer och inte statens konstråd som skall pröva frågan orh sådant
medgivande. Men en myndighet sätter för sin del i fråga, om det är praktiskt
motiverat att kräva tillstånd tiU lånen, och även andra instanser ställer sig
från olika utgångspunkter kritiska eller tveksamma till rapportförslaget i
denna del.

Skäl
för mitt förslag: När det gäller inlåning av ett konstföremål av större värde,
är det naturiigtvis bra om myndigheterna har möjlighet att utnyttja särskild
sakkunskap för att kunna bedöma lämpligheten av inlåningen m. m. Råd om
säkerheten (ändamålsenligt skydd mot stöld, skadegörelse, slitage, brand,
vattenskador etc.) och förvaringsmiljön (lämpligaste temperatur, ljus,
fuktighet etc.) kan också ibland behövas. - Enligt min mening bör myndigheterna
därvid kunna vända sig till statens konstmuseer, som sedan länge har
tillsynsansvaret för alla lösa konstverk i de statliga myndigheternas egen ägo.
På så sätt kan myndighetema få tillgång till det kunnande och den erfarenhet
som samlats hos konstmuseerna. Men avgörandet i frågan bör således ligga på
myndigheterna själva, också när det gäller konst Ull större värden.

10
Inventarieförteckningar m, m.

MUt
förslag: En skyldighet att registrera och inventera inlånade konstföremål bör
införas.

Rapportens
förslag: Dessa frågor omfattas inte av rapportförslaget.

Remissinstanserna:
Bl.a. RRV har föreslagit att en skyldighet att registrera och inventera
konstföremål bör införas.

Skäl
för mUt förslag: Av rapporten framgår att flera myndigheter som har lånat
konstföremål i en del fall inte känner till vem som är ägare lill föremålen.
Detta talar för att i fortsättningen en registrering bör ske.

Prop, 1982/83:98 9

Myndigheterna
bör därför åläggas atl föra register över inlånade konstföremål. I registret
bör finnas samtliga i låneavtalet angivna uppgifter. Registret bör så långt
möjligt hållas aktuellt och i övrigt föras med tillämpning av RRV:s cirkulär
(1978:1340) om registrering av inventarier.

Det
kan naturligtvis vara av allmänt intresse att ha kännedom om speciellt
värdefulla konstverk som finns inlånade hos olika statliga myndigheter. Det kan
därför finnas skäl för regeringen alt överväga elt åläggande för myndigheterna
att underrätta exempelvis statens konstmuseer om lån av sädana konstverk.

Frågan
om en inventeringsskyldighet dämtöver kan enligl min uppfattning lämpligen som
föreslagits lösas genom att en regel om detta eventuellt införs i förordningen
(1979:1212) med föreskrifter om stadiga myndigheters bokföring.

Också
andra regeringsförfatlningar kan behöva ändras i sammanhanget.

II Verkställighetsföreskrifter
m. m.

Mitt
förslag: Något bemyndigande att utfärda verkställighelsföreskrifter bör inte
meddelas.

Rapportens
förslag: Enligt rapportförslaget bör statens arbetsgivarverk bemyndigas att -
lämpligen efter samråd med statens konstråd - utfärda de verkställighelsföreskrifter
som kan behövas till en blivande förordning i frågan (s. 53).

Remissinstanserna:
De flesta har inte haft något att erinra mot förslaget om
verkställighetsföreskrifter. Men någon instans anser alt arbetsgivarverket
därvid bör samråda med statens konstmuseer i stället för med statens konstråd
och en instans anser att det bör vara konstrådet och inte arbetsgivarverket
som utfärdar verkställighetsföreskrifterna.

Skäl
för mUt förslag: För egen del anser jag det onödigt med särskilda verkställighetsföreskrifter.
I stället bör myndigheterna mera formlöst kunna inhämta råd i lånefrågorna
från statens konstmuseer, statens arbetsgivarverk m.fl.

12
Övergångsfrågor

MUt
förslag; Det ligger enligt min mening närmast till hands att en ny reglering sätts
i kraft fidigast den 1 januari 1984.

I
den mån som låneavtal har slutits med sådana långivare som inte längre skall
tillåtas, bör de sägas upp. Andra äldre lån bör antingen ändras så, att de
stämmer överens med den nya regleringen, eller också sägas upp. Dessa åtgärder
bör genomföras inom ett års tid efter ikraftträdandet.

Regeringen
bör emellertid kunna medge myndigheterna att som låntaga-

Prop,
1982/83:98 10

re
i sin besittning tills vidare få behålla t.ex. konstföremål, vars ägare är okänd
eller svår att nå.

Rapportförslaget:
Överensstämmer i sak med mitt förslag (s. 31, 32).

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslagel också i denna del. Från
något håll har emellertid framförts att äldre lån bör få bestå utan
inskränkning. Andra förslag går ut på alt konstföremål med okända eller
svåranträffbara ägare bör deponeras hos statens konstmuseer.

Skäl
för mUt förslag: Det saknas enligt min uppfattning anledning atl gå ifrån rapportförslaget
i denna del. Det kan bli anledning att återkomma i övergångsfrågorna, t.ex. om
man på annat sätt än genom dispenser behöver lösa frågor om konstverk med
okänd ägare.

13
Genomförande

Det
krävs enligt gmndlagen etl bemyndigande av riksdagen för alt regeringen eller
de myndigheter som lyder under regeringen skall ha rätt att låna konst som ägs
av någon annan än slaten (jfr s. 17).

Myndigheterna
anses nämligen genom lån av konstföremål - med hänsyn till skyldigheten att
ersätta ägaren för den skada som under lånefiden kan uppstå på föremålet -
"ikläda slaten ekonomisk förpliktelse". Och det får inte ske utan
riksdagens medgivande (9 kap. 10 § regeringsformen).

I
linje med den inställning somjag fömt har redovisat förordarjag därför att ett
sådant generellt medgivande inhämtas.

14
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen

att
medge att statliga myndigheter får låna konstföremål enligt de riktlinjer somjag
har angett i det föregående.

15
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

KONST I STATLIGA VERK

Ansvarsfrågor m. m.

vid
inlåning av konst i annans ägo

för
utsmyckning av myndigheters lokaler

En rapport från budgetdepartementets rättssekretariat

DsB 1981:18

Prop, 1982/83:98 12

INNEHALL Presentation 1 Bakgrund

2 Allm ä nna synpunkter

2.1
Utsmyckning
av statliga myndigheters lokaler med konstf ö rem å l som finns i statens ä go

2.2
De
statliga myndigheternas befogenhet att l å na in konstf ö rem å l som inte tillh ö r staten

2.3
Deposition,
hyra eller l å na

2.4 L å neansvaret

2.5
F ö rs ä kringsf ö rbudet i statsf ö rvaltningen

2.6
Statliga
garantier vid konstutst ä llningar

2.7
Utst ä llningsers ä ttning

3 ö verv ä ganden

3.1
L å n

3.2
Ansvar

3.3
F ö rs ä kringar m.m.

3.4 Skriftliga avtal

3.5
ö verg å ngsfr å gor

3.6
F ö rslag

Bilaga 1 En sammanst ä llning av remissyttrandena

Bilaga 2 En enk ä t

Bilaga 3 Ett utkast till f ö rordning

Prop. 1982/83:98 13

BUDGETDEPARTEMENTET RAPPORT Ds B 1981:18

Personalenheterna December 1981

KONST I STATLIGA VERK

Ansvarsfr å gor m.m. vid inl å ning
av konst i annans ä go f ö r utsmyckning av myndigheters
lokaler

Denna rapport tar upp en del av de fr å gor som uppst å r, n ä r statsmyndigheter f ö r att pryda sina lokaler l å nar konstf ö rem å l fr å n utomst å ende ä gare.

I rapporten redovisas fr ä mst problemen kring till ä mpningen av g ä llande l å ne- och ansvarsbest ä mmelser. Den mynnar ut i ett f ö rslag till en ny f ö rordning, d ä r myndigheternas r ä tt att f å l å na konstf ö rem å l regleras.

Enligt f ö rslaget skall i forts ä ttningen .bara vissa l å ngivare f å komma i fr å ga, n ä mligen kommuner och landsting samt
vissa stiftelser, f ö reningar, m.fl. Vidare skall staten
bara kunna ikl ä da sig ett begr ä nsat ansvar f ö r de inl å nade f ö rem å len. Det f ö resl å s ocks å att skriftliga avtal skall uppr ä ttas vid s å dana l å n.

S ä rskilda
ö verg å ngsanordningar f ö resl å s dock.

Den nya f ö rordningen avser bara s å dana konstl å n som
syftar till att f ö rb ä ttra arbetsmilj ö n i myndigheterna. Den ber ö r s å lunda inte den verksamhet som
bedrivs av museer och andra myndigheter med uppgift att fr ä mja kulturhistoria eller att f ö rv ä rva, v å rda, bevara, vetenskapligt bearbeta
eller st ä lla ut konstf ö rem å l, t.ex. utst ä llningsverksamhet av tillf ä llig eller mer permanent natur.

Prop. 1982/83:98 14

Innan de f ö reslagna regeringsf ö reskrifterna utf ä rdas,
b ö r enligt rapporten ett bemyndigande
av riksdagen inh ä mtas f ö r att ge myndigheterna r ä tt att ö ver huvud taget f å l å na konstf ö rem å l, och d ä rvid ikl ä da sig ansvar gentemot utomst å ende ä gare.

Rapporten, som har uppr ä ttats med anledning av en framst ä llning fr å n domstolsverket, grundar sig p å vad som har kommit fram vid
kontakter med ett stort urval myndigheter. Den har utarbetats inom r ä ttssekretariatet vid
budgetdepartementets personalenheter (B/P). Samr å d har skett med andra delar av
regeringskansliet, fr ä mst
statsr å dsberedningen samt justitie- och
utbildningsdepartementen.

Prop. 1982/83:98 15

1 BAKGRUND

I en skrivelse den 25 februari 1976 har domstolsverket hemst ä llt att d å varande finansdepartementet skulle
meddela f ö reskrifter f ö r statens inl å ning av konst fr å n ickestatliga institutioner och d ä rvid uttala sig om statens ansvar f ö r den inl å nade konsten.

Av skrivelsen framg å r vidare att fr å gan dragits upp av en tingsr ä tt, som hos domstolsverket efterlyst besked om statens ansvar f ö r konstverk som tingsr ä tten l å nat fr å n utomst å ende. Domstolsverket fr å gade d ä rp å 154 av de myndigheter, som verket ä r central f ö rvaltningsmyndighet f ö r, ang å erKie omfattningen av s å dana konstl å n, m.m. Svar kom in fr å n 149 myndigheter.

Svaren utvisar att av de tillfr å gade myndigheterna n ä ra h ä lften (omkring 70) innehar
konstverk l å nade fr å n andra ä n statliga institutioner. Av dessa
myndigheter anger 40 ett l ä gsta ber ä knat v ä rde å r 1976 till l å gt r ä knat ca 1,7 milj. kr. Depositionsavtal
med l å ngivarna har ing å tts av 24 myndigheter. Ett dussintal
myndigheter har skriftligen utf ä st sig att ansvsra f ö r konstverken. Tio myndigheter uppger att konstverken ä r f ö rs ä krade. Fyra av dessa myndigheter
betalar f ö rs ä kringspremierna sj ä lva.

Efter remiss fr å n finansdepartementet ä r 1976 har yttranden ö ver domstolsverkets framst ä llning avgetts av justitiekanslem (JK), riksrevisionsverket (RRV),
statens kulturr å d, statens konstr å d (SK), statens konstmuseer (SKM)
och l ä nsstyrelsen i Kristianstads l ä n. En sammanst ä llning av dessa sex remissyttranden
finns i bilaga 1.

F ö r att
ytterligare belysa den aktuella omfattningen av den statliga inl å ningen fr å n privata ä gare m.fl. av konstverk eller andra
v ä rdef ö rem å l, t.ex. b ö cker, m ö bler och hantverksalster, har budgetdepartementet
under å r 1980 genomf ö rt en enk ä t hos ett antal -statsmyndigheter.
Genom enk ä ten har departementet ocks å l ä mnat de tillfr å gade myndigheterna tillf ä lle att anf ö ra synpunkter p ä vilken ordning som b ö r g ä lla i forts ä ttningen och hur ansvaret b ö r vara reglerat. Svar har l ä mnats av 71 myndigheter. En n ä rmare redog ö relse f ö r resultatet av enk ä ten l ä mnas i bilaga 2.

Prop. 1982/83:98 16

2 allmXnna
synpunkter

Innan rapporten g å r in p å huvudfr å gan - statsmyndigheternas inl å ning av konst fr ä n andra ä gare ä n staten - b ö r n ä mnas att de myndigheter som vill
pryda sina lokaler med konst har vissa m ö jligheter att f å disponera stats ä gda
konstf ö rem å l f ö r ä ndam å let.

2,1 Utsmyckning av statliga myndigheters lokaler med
konstf ö rem å l som finns i statens ä go

Statens egna konstsamlingar kan s å lunda delvis utnyttjas av de statliga
myndigheterna. Detta sker mestadels antingen via statens konstr å d eller via statens konstmuseer.

2.1.1 .5t £ t £ n £ i<orisrd_

Varje myndighet kan i viss utstr ä ckning p å s ä rskild hemst ä llan f å sig tilldelad s å dan konst som k ö ps in av statens konstr å d (SK). Konstr å det har enligt sin instruktion (1965:746,
omtryckt 1976:502) till uppgift att genom f ö rv ä rv av konstn ä rliga arbeten till statens
byggnader och andra lokaler f ö r statliga myndigheter verka f ö r att konstn ä rliga v ä rden inf ö rlivas med samh ä llsmilj ö n. R å det skall vidare enligt
instruktionen l ä mna bl,a. statliga myndigheter
information om f ö rv ä rv av konstn ä rliga arbeten, som ä r av betydelse f ö r samh ä llsmilj ö n, samt i ö vrigt l ä mna information om konsten i samh ä llsmilj ö n.

F ö r att
k ö pa in konst avsedd att pryda
statliga byggnader tilldelas konstr å det å rligen ett anslag. F ö r budget å ret 1980/81 uppgick det till drygt
13 milj. kr. Innan konstr å det
beslutar om f ö rdelningen av de medel som s å lunda finns tillg ä ngliga f ö r f ö rv ä rv av konstn ä rliga arbeten, skall r å det enligt sin instruktion samr å da med b å de byggnadsstyrelsen och statens
konstmuseer. F. ö , kan anm ä rkas att ocks å de ber ö rda myndigheterna sj ä lva skall beredas tillf ä lle att yttra sig, innan r å det best ä mmer sig f ö r att f ö rv ä rva ett konstn ä rligt arbete.

Prop.
1982/83:98 17

2.1.2 t £ t £ n £ ]<oristmiJS £ e £

Myndigheterna kan ocks å f ä l å na konst som f ö rvaras i statliga museer. D ä rvid spelar statens konstmuseer (SKM)
en viktig roll. Enligt sin instruktion (1976:439) har statens konstmuseer -som
omfattar nationalmuseet, moderna museet och ö stasiatiska museet - till uppgift
att fr ä mja konsten, konstintresset och konstvetenskapen.
Konstmuseerna skall dessutom v å rda, f ö rteckna och vetenskapligt bearbeta
s å dana samlingar av konst och konsthantverk
som staten ä ger eller underst ö djer. Det sistn ä mnda g ä ller dock inte, om samlingarna st å r under tillsyn eller v å rd av n å gon annan myndighet, som enligt s ä rskilda best ä mmelser besitter betryggande
sakkunskaper.

Statsmyndigheterna torde i ganska stor omfattning utnyttja
m ö jligheten att v ä nda sig till statens konstmuseer f ö r att f å l å na konst i statlig ä go.

2.2 De statliga myndigheternas befogenhet att l å na in konstf ö rem å l som inte tillh ö r staten

N ä r det
sedan g ä ller de statliga myndigheternas inl å ning av konstf ö rem å l som inte tillh ö r staten, b ö r man f ö rst uppm ä rksamma att det kan s ä ttas i fr å ga, om myndigheterna ö ver huvud taget f å r lov att f ö r att pryda sina lokaler l å na in konst fr å n utomst å ende ä gare utan att i varje s å dant fall skriva sig fria Fr å n allt ansvar.

Av regeringsformen framg å r n ä mligen att regeringen inte utan
riksdagens bemyndigande f å r
"taga upp l å n eller i ö vrigt ikl ä da staten ekonomisk f ö rpliktelse" (9 kap. 10 f ö rsta stycket). Och enligt
grundlagsmotiven (prop. 1973:90 s. 350) f å r denna restriktion anses g ä lla inte bara f ö r regeringen utan ocks å f ö r alla andra statliga myndigheter.

Fr å gan blir
d å : N ä r en statlig myndighet l å nar in t.ex. ett konstf ö rem å l utan att skriva sig fri fr å n allt ansvar, inneb ä r d é t - med h ä nsyn till skyldigheten att ers ä tta ä garen f ö r den skada som under l å netiden kan uppst å p å f ö rem å let - att myndigheten d ä rmed skall anses "ikl ä da staten ekonomisk f ö rpliktelse"?

2 Riksdagen 1982183. I saml. Nr 98

Prop. 1982/83:98 18

Visserligen kan s ä gas att denna skyldighet bara ä r latent, eftersom det inte nlls ä r s ä kert att myndigheten i det konkreta
fallet blir tvungen att ers ä tta n å gon skada. Men det hindrar inte att
uttrycket "ekonomisk f ö rpliktelse" i grundlagen blir till ä mpligt p å l å n av konst. Som exempel p å andra latenta skyldigheter - vilka
anses kr ä va riksdagens medgivande - kan n ä mnas statliga myndigheters borgensf ö rbindelser.

Det anf ö rda lagbudets till ä mplighet p å konstlAn utesluts inte heller av
det f ö rh å llandet att riksdagens medgivande
inte anses beh ö vas f ö r s å dana å tg ä rder som ing å r som ett led i en myndighets
normala verksamhet, t.ex. att hyra lokaler f ö r l ä ngre eller kortare tid eller
liknande. S å dana l å n av konstf ö rem å l som avses i denna rapport kan ju
inte anses j ä mf ö rbara med s å dana å tg ä rder, eftersom l å nen inte utg ö r n å gon f ö ruts ä ttning f ö r att verksamheten vid myndigheten
skall kunna bedrivas.

Slutsatsen m ä ste allts å bli att det ä r n ö dv ä ndigt att inh ä mta ett bemyndigande av riksdagen f ö r att regeringen eller de myndigheter
som lyder, under regeringen skall ha r ä tt att l å na konst, som finns i n å gon annans ä go ä n statens.

Att m ä rka ä r dock att f ö reskriften i 9 kap. 10 § regeringsformen uteslutande utg ö r en intern kompetensregel f ö r statens del. Den ä r med andra ord inte avg ö rande f ö r fr å gan vilket ansvar som staten r ä ttsligen å drar sig mot ä garen, n ä r en statlig myndighet - med eller
utan riksdagens medgivande - de facto l å nar konst utifr å n. Detta civilr ä ttsliga
ansvar diskuteras i det f ö ljande.

2.3 Deposition, hyra eller l ä n

Som framg å tt, f ö rekommer det i ganska stor utstr ä ckning att myndigheterna - f ö r att pryda sina lokaler till gl ä dje f ö r bl.a. anst ä llda och be.'>okande - l å nar konst av andra ä n statliga ä gare. Det kan finnas skiftande f ö rklaringar till att myndigheterna s å lunda ofta g å r vid sidan av de tidigare redovisade
system, som ger dem m ö jlighet
att f å bli tilldelade eller f å l å na konst i statlig iiqn genom statens konstr å d eller statens konstmuseer. En f ö rklaring kan vara att stats ä gd konst inte funnits att tillg å vid tillf ä llet, cn annan att myndigheten f å tt s ä rskilda kontakter med en eller flera
konst ä gare. En del myndigheter kanske
bedriver s,k, artotek-verksnmhet f ö r t,ex, intagna.

Prop,
1982/83:98 19

Teoretiskt kan myrKligheternas inf ö rskaffande av konst fr å n utomst å ende ä gare enligt allm ä nna civilr ä ttsliga regler vara att bed ö ma antingen som deposition eller
som hyra eller ocks å
som lan. Som
nedan skall visas, torde det i allm ä nhet vara fr å gan
om l å n.

2.3.1 ££°å it.i £ "_

Man kan i dagligt tal s ä ga att det finns konstverk som ä r "deponerade" hos en
myndighet. Oftast st ä mmer
ett s å dant uttryckss ä tt dock inte med strikt juridisk
terminologi.

Det civilr ä ttsliga institutet deposition - ä ven ben ä mnt f ö rvaring - avser n ä mligen ett avtal, varigenom en
person (deponenten) l ä mnar ö ver en l ö s sak till en annan person (depositarien)
i syfte att depositarien under ö verenskommen tid skall beh å lla f ö rem å let i sin besittning och d ä rvid s ö rja f ö r dess v å rd. Regler om deposition finns i 12
kap. handelsbalken. I de typiska fallen f å r depositarien inte nyttja saken under depositionstiden.
Deposition skiljer sig h ä rigenom
fr å n l å n och hyra. Omh ä ndertagandet sker s å lunda enbart i deponentens
intresse. Den f ö rdel som depositarien kan ha av
avtalet best å r i den avgift som han normalt tar
ut f ö r v å rden av f ö rem å let. Men en deposition kan i en del
fall ocks å ha en mer eller mindre benefik (ers ä ttningsfri) karakt ä r, d å depositarien inte tar betalt f ö r v å rden av godset. Vanligen f å r depositarien dock inte heller i s å dana fall sj ä lv nyttja godset.

Det ä r
allts å normalt sett inte fr å ga om deposition i egentlig mening,
n ä r en person l ä mnar ö ver ett konstverk till en myndighet,
eftersom omh ä ndertagandet regelm ä ssigt sker i myndighetens intresse
och konstverket nyttjas av myndigheten.

Undantagsvis kan en myndighets inl å ning av ett konstverk m ö jligen anses utg ö ra en form av deposition. Det g ä ller fr ä mst oner ö sa avtal, d ä r den l å ntagande myndigheten s å ledes tar ut en avgift f ö r att ta hand om konstverken och i
princip inte f å r "skylta med" eller p å annat s ä tt anv ä nda konstverken. Dessa fall torde
dock vara t ä mligen s ä llsynta.

I fr å ga om
v å rdansvaret finns emellertid ingen
st ö rre skillnad mellan deposition och
l å n.

Prop,
1982/83:98 20

2.3.2 Hy £ a_

Kan d å reglerna om hyra bli till ä mpliga n ä r myndigheterna inf ö rskaffar konstf ö rem å l fr å n privata ä gare?

Enligt allm ä nna civilr ä ttsliga regler menas med hyra (lega)
ett avtal, d ä r uthyraren (legogivaren) uppl å ter en l ö s sak till hyresmannen (legotagaren)
att anv ä ndas (nyttjas) mot erl ä ggande - oftast periodiskt - av ers ä ttning, hyra. Lego-givarens och legotagarens
inb ö rdes r ä ttigheter och skyldigheter
regleras i f ö rsta hand genom avtalet. En del å lderdomliga och knapph ä ndiga lagregler finns ocks å i 13 kap, handelsbalken.

Det torde inte vara vanligt att en myndighet hyr konstf ö rem å l och s å ledes betalar en avgift till ä garen f ö r att f å anv ä nda dem.

Visserligen f ö rekommer det numera att privata s.k. leasingbolag hyr ut konstverk
till f ö retag och enskilda eller f ö rmedlar s å dan uthyrning. S å vitt k ä nt, har emellertid statliga
myndigheter inte utnyttjat s å dana erbjudanden f ö r att f å tillg å ng till konst att pryda lokalerna
med.

Inte heller mellan hyra och l å n finns f. ö . n å gon betydande skillnad i fr å ga om v å rdansvaret.

2.3.3 L, å n

Det ä r
institutet l å n som fr ä mst ä r av intresse i sammanhanget.

I juridisk mening ä r l å n ett
avtal d ä r en person (l å ngivaren) utan ers ä ttning uppl å ter en best ä md sak å t en annan person (l å ntagaren). Den sistn ä mnde f å r anv ä nda (nyttja) saken, men ä r skyldig att i sinom tid å terst ä lla den till l å ngivaren. L å n ä r s å lunda en benefik motsvarighet till
deposition och hyra, d ä r ju
som framg å tt ers ä ttning skall betalas av resp. till ä garen. Regler om l å n finns i 11 kap. handelsbalken. Ä ven dessa regler ä r å lderdomligt utformade. (F ö r tydlighets skull kan anm ä rkas att ett vanligt "penningl å n" d ä remot i r ä ttsliga sammanhang inte kallas l å n utan f ö rstr ä ckning.)

Skaffar myndigheten ett konstf ö rem å l p å eget initiativ och i eget
intresse, tyder detta p å att
det snarare ä r fr å ga om l å n ä n om deposition.

Prop. 1982/83:98 21

Vidare brukar f ö rem å len oftast placeras s å , att de kan besk å das av myndighetens personal och
bes ö kande. Myndigheten f ö rfogar d ä rvid ö ver f ö rem å len och har nytta och gl ä dje av dem. Det ä r ocks å en omst ä ndighet som pekar mera p å l å n ä n p å deposition. Och att myndigheten i
allm ä nhet inte betalar n å gon ers ä ttning till ä garen visar att det inte heller ä r fr å ga om hyra.

Det f ö refaller d ä rf ö r som om de avtal snm fr ä mst avses i denna rapport r ä ttsligen i regel b ö r bed ö mas som l å n.

2.4 L å neansvaret

Vid l å n best ä ms - liksom vid deposition och hyra
- parternas inb ö rdes f ö rh å llanden r ä ttsligen fr ä mst av vad de har kommit ö verens om eller av vad de annars m å ste antas ha avsett. Dessutom
finns de ovann ä mnda reglerna i handelsbalken,
vilka ä r dispositiva, d.v.s. g ä ller n ä r annat inte har avtalats mellan l å ngivaren ( ä garen) och l å ntagaren.

Enligt dessa lagregler har l å ntagaren inte bara en r ä tt att nyttja de omh ä ndertagna f ö rem å len. Han har ocks å en plikt att v å rda dem med omsorg. V å rdplikten inneb ä r skyldighet att l ö pande underh å lla det l å nade. Hur betungande detta underh å ll blir beror bl.a. p å f ö rem å lens beskaffenhet; ö mt å liga saker kan naturligtvis fordra s ä rskild tillsyn. Men om l å ntagaren inte v å rdar en sak med omsorg, har l å ngivaren r ä tt att ta tillbaka den; han f å r d å ett slags h ä vningsr ä tt p å grund av kontraktsbrott. Och om
bristande omsorg fr å n l å ntagarens sida medf ö r skada p å det utl å nade blir denne skadest å ndsskyldig gentemot l å ngivaren.

L å ntagarens
ansvar f ö r godset behandlas n ä rmare i 11 kap. 1 § handelsbalken. Lagrummet.lyder:

"L å nar man n å got av annan, d ö tt eller kvickt; give det å ter s å gott, som han det tog. Ej m å l å n missfaras."

Den citerade paragrafens ordalag tyder visserligen n ä rmast p å ett strikt ansvar vid l å n. Men i praxis anses ä ven 12 kap. 2 § handelsbalken vara analogt till ä mplig vid l å n, trots att sistn ä mnda lagregel n ä rmast syftar p å pants ä ttning och deposition.

Prop. 1982/83:98 22

Den lyder p å f ö ljande s ä tt:

"Inlagsf ä , och f ö rtrott gods, b ö r man v å rda som sitt eget. Missfares, eller
f ö rkommer det, av hans vang ö mmo, eller v å llande; g ä lde fullt å ter. Sker det av v å da; vare sakl ö s."

Enligt denna best ä mmelse ä r den som har hand om godset s å lunda skyldig att ers ä tta skador som uppst å r genom hans v å llande (oaktsamhet). Men han undg å r ansvar f ö r skador som har uppst å tt av v å da, d.v.s. genom olycksh ä ndelse e.d.

Best ä mmelserna
i 11 kap. 1 § j ä mf ö rda med 12 kap. 2 § skall med andra ord tolkas s å , att l å ntagare ä r skyldiga att ers ä tta skador som de genom oaktsamhet
har orsakat p å det l å nade godset. Detta ansvar blir s ä rskilt markerat genom att l å ntagaren i r ä ttspraxis anses skyldig att, som
det heter, exculpera sig (Nytt juridiskt arkiv 1953 s. 409). Det inneb ä r att han m å ste bevisa att skadan har uppkommit
utan hans v å llande. Han har allts å ett s.k. presumtionsansvar. Men i
princip svarar han som nyss n ä mnts inte f ö r s ä dana skador som har orsakats av v å da. Skadas ett f ö rem å l vid avtalsstridigt nyttjande, har
l å ntagaren dock ansetts ansvara ocks å f ö r v å da, om inte skadan bevisligen hade
intr ä ffat ocks å vid ett kontraktsenligt nyttjande
(jfr Nytt juridiskt arkiv 1878 A 368, Svensk juristtidning 1937 ref.s, 35).

A andra sidan l ä r en l å ngivare, som kr ä ver ers ä ttning, ha bevisb ö rdan f ö r att f ö rem å len l å nats ut fria fr å n den skada som kravet

Sammanfattningsvis g ä ller allts å enligt g ä llande r ä tt - om inget annat har avtalats -
att l å ntagaren har ett presumtionsansvar
f ö r skador som han kan ha v å llat.

Enligt allm ä nna kontraktsr ä ttsliga
regler blir l å ntagaren ocks å ansvarig f ö r skador som hans anst ä llda i tj ä nsten genom oaktsamhet v å llar p å f ö rem å len.

Mera tveksamt ä r det om l å ntagaren svarar ä ven f ö r de anst ä lldas upps å tliga skador. M ö jligen kr ä vs f ö r att ansvar skall f ö religga att skadorna st å r i n ä ra samband med tj ä nsten. R ä ttsl ä get anses emellertid oklart p å den punkten.

Prop, 1982/83:98 23

2.5 F ö rs ä kringsf ö rbudet i statsf ö rvaltningen

Som framg å r av det f ö reg å ende, st å r en ä gare till utl å nade konstf ö rem å l sj ä lv en viss risk f ö r skador som kan intr ä ffa vid utl å ningen. Det ä r, givetvis ä garens sak att avg ö ra i vad m å n han vill t ä cka den risken genom en f ö rs ä kring.

Men ett icke obetydligt ansvar vilar ocks å p å l å ntagaren, d.v.s. i de h ä r fallen p å staten. D ä rvid kan erinras om att statliga
myndigheter inte f å r teckna eller l å ta teckna f ö rs ä kring vare sig f ö r egendom som tillh ö r staten eller f ö r att skydda staten eller i dess tj ä nst anst ä lld personal mot ansvarighet. Det
framg å r av cirkul ä ret (1954:325) med f ö reskrifter r ö rande f ö rs ä kring av staten tillh ö rig egendom,m.m. ( ä ndrat senast 1976:473). Staten ä r s å lunda, som man har uttryckt det, sin
egen assurad ö r.

Vid inl å ning av olika slags v ä rdef ö rem å l f å r myndigheterna allts å inte skaffa sig n å got f ö rs ä kringsskydd f ö r t.ex. s å dana skador p å v ä rdef ö rem å len som de kan bli tvungna att ers ä tta p å grund av skador som uppst å tt p å f ö rem å len genom ett upps å tligt eller oaktsamt handlande fr å n en arbetstagare vid myndigheten.

Detta g ä ller b å de f ö r det allm ä nna presumtionsansvaret som l å ntagaren har enligt handelsbalken
och f ö r det eventuellt mer vittg å ende ansvar som kan f ö lja av l å neavtalet i det s ä rskilda fallet.

2.6 Statliga garantier vid konstutst ä llningar

Trots att rapporten inte g å r in p å fr å gan om de statliga museernas l å nem ö jligheter, kan det bidra till att
belysa statsmyndigheternas ansvar f ö r inl å nade konstf ö rem å l att h ä r i korthet redovisa n å gra fall, d ä r riksdagen under senare å r har behandlat fr å gan huruvida staten skulle st ä lla en garanti f ö r v ä rdet av inl å nade konstf ö rem å l. Det r ö r sig om tre fall, d ä r statliga museer ö nskat l å na v ä rdefulla f ö remal i jutl ä ndsk ä go f ö r att st ä lla ut och visa dem i Sverige.

Prop. 1982/83:98 24

Det f ö rsta tillf ä llet avs å g
en utst ä llning, "Arkeologiska fynd fr å n Folkrepubliken Kina", som ö stasiatiska museet hade blivit erbjudet att visa. V ä rdet p å
f ö rem å len var ca 215 milj. kr. Fr å n
kinesisk sida kr ä vdes att vederb ö rande land ansvarade f ö r f ö rem å len i enlighet med en s ä rskild f ö rteckning ö ver
f ö rem å len och deras v ä rde. F ö rs ä kringspremien
skulle komma att uppg å till 0,5 milj.kr.

Chefen f ö r
utbildningsdepartementet framh ö ll i prop.
1973:170 (s. 26) att Sverige - f ö r att kunna
visa utst ä llningen - borde st ä lla en statlig garanti, vilken kr ä vde riksdagens bemyndigande eftersom det var fr å ga om en ö verenskommelse
med fr ä mmande makt som innefattade ett
eventuellt ekonomiskt å tagande. Han f ö reslog d ä rf ö r regeringen att utverka riksdagens godk ä nnande till att det tr ä ffades en ö verenskommelse med Kina om att
svenska staten skulle st ä lla en garanti F ö r v ä rdet av de f ö rem å l som ingick
i utst ä llningen.

Riksdagen godk ä nde
vad som f ö reslogs i propositionen (KrU 1973: 44,
rskr 348).

Det andra tillf ä llet
avs å g dels en utst ä llning om Vasadynastin i Polen, dels en
vandringsutst ä llning med arkeologiska f ö rem å l fr ä n museet i Bagdad. V ä rdet p å f ö rem å len var ca 25 milj. kr. f ö r vardera utst ä llningen
och eventuella f ö rs ä kringspremier skulle bli h ö ga.

Departementschefen framh ö ll liksom i det f ö rstn ä mnda riksdags- ä rendet att Sverige borde st ä lla en statsgaranti f ö r ers ä ttning vid skada p å eller f ö rlust
av de f ö rem å l som ingick i utst ä llningarna
samt att l ä mnandet av en s å dan garanti kr ä vde
riksdagens medgivande (prop. 1975/76:125 s, 24), Hah f ö reslog att regeringen skulle g ö ra en hemst ä llan
till riksdagen i enlighet d ä rmed. Vidare
f ö reslog han att regeringen skulle
inh ä mta ett allm ä nt bemyndigande av riksdagen att vid behov p ä liknande s ä tt
f å st ä lla garanti f ö r att g ö ra det m ö jligt
f ö r de statliga museerna att anordna
utst ä llningar av v ä rdefulla f ö rem å l i utl ä ndsk
ä go.

Riksdagen godk ä nde
vad som f ö reslogs i propositionen (KrU
1975/76: 39, rskr 305).

Vid det tredje tillf ä llet
godk ä nde riksdagen att en enstaka deposition
hos nationalmuseet av en tavla, som ä gdes
av Rijksmuseum i Amsterdam, skulle omfattas av en statlig garanti innefattande ers ä ttning vid skada p å eller f ö rlust av tavlan (prop. 1977/78:125,
KrU 26, rskr 322).

I detta ä rende godk ä nde riksdagen dessutom att det allm ä nna bemyndigandet som riksdagen vid 1975/76 å rs riksm ö te
hade beviljat regeringen - d.v.s. bemyndigande att vid behov f å st ä lla garanti
f ö r att g ö ra det m ö jligt
f ö r de statliga museerna att anordna
utst ä llningar av v ä rdefull konst i utl ä ndsk ä go - skulle avse s å dana enstaka depositioner som det var fr å ga om i 1977/78 ä rs
fall.

F ö r att skydda en l å ngivare f ö r
all skada som kan intr ä ffa p å utl å nade konstf ö rem å l kan staten
allts å st ä lla en ekonomisk garanti, som omfattar v ä rdet p å f ö rem å len.

Prop. 1982/83:98 25

2.7 Utst ä llningsers ä ttning

Cn annan sak som b ö r n ä mnas
i sammanhanget ä r konstn ä rernas r ä tt till s.k. utst ä llningsers ä ttning. Det ä r en ers ä ttning som utg å r till konstn ä rerna f ö r att deras verk st ä lls ut p å s å s ä tt, att allm ä nheten kan ta del av dem.

Enligt beslut av riksdagen skall utst ä llningsers ä ttning utg å i samband med alla utst ä llningar av konst eller
konsthantverk aom distribueras eller arrangeras av statliga myndigheter, d ä r man utnyttjar verk som ä gs av upphovsmannen eller hans eller
hennes n ä rmaste efterlevande (prop.
1975/76:135 s. 228, KrU 35, rskr 355).

1 linje d ä rmed har staten i ett huvudavtal den B juni 1978 med Konstn ä rernas riksorganisation (KRO) m.fl.
f ö rbundit sig att betala utst ä llningsers ä ttning till konstn ä rer f ö r utst ä llningar som anordnas av n å got statligt organ. Avtalet, som
har godk ä nts av regeringen, avser bara utst ä llningar av konstverk som ä gs av upphovsmannen (eller i vissa
fall av hans eller hennes d ö dsbodel ä gare).

Prop. 1982/83:98 26

3 Ö VERV Ä GANDEN

I det f ö ljande ö verv ä gs var f ö r sig fr å gorna om l å n, ansvar och f ö rs ä kring, n ä r det g ä ller statsmyndigheternas inl å ning av konstf ö rem å l f ö r att smycka ä mbetslokalerna.

F ö rst
skall emellertid anges n å gra
fr å gor som b ö r falla utanf ö r ä mnet.

Den statliga ink ö ps- och l å neverksamhet via statens konstr å d och statens konstmuseer till
andra statliga myndigheter (avsnitt 2.1 ovan) ber ö rs s å lunda inte i rapporten. - Men det h ö r till bilden att det allm ä nt sett m å ste anses ö nskv ä rt att myndigheterna i f ö rsta hand v ä nder sig till statens konstr å d eller till statens konstmuseer
och andra statliga museer f ö r att f å tillg å ng till konstf ö rem å l. D ä r finns ett relativt stort utbud av
konstverk som kan tillhandah å llas å t myndigheterna. Konstr å det och museerna har dessutom s ä rskilt goda m ö jligheter att g ö ra en vederh ä ftig bed ö mning av vilka konstverk som fr å n olika synpunkter ä r b ä st l ä mpade f ö r utsmyckning av statliga
myndighetslokaler. Det ä r
naturligtvis mest ä ndam å lsenligt att s å l å ngt m ö jligt ta till vara denna sakkunskap.

Rapporten tar inte heller upp regleringen av l å n fr å n utomst å ende till s å dana myndigheter eller
vetenskapliga institutioner som sj ä lva helt eller delvis bedriver musei- eller utst ä llningsverksamhet. Denna l å neverksamhet b ö r av naturliga sk ä l inte omfattas av ö verv ä gandena i denna rapport.

Lika litet l ä ggs i rapporten fram n å got f ö rslag om reglering av s å dan l ä neverksamhet, d ä r myndigheterna f ö r utst ä llnings ä ndam å l l å nar konstprodukter av konstn ä rerna sj ä lva eller deras efterlevande. I
dessa fall f ö religger som n ä mnts r ä tt till utst ä llningsers ä ttning (avsnitt 2.7) och det ä r angel ä get att inte f ö rsv å ra m ö jligheterna att st ä lla ut konst mot erh å llande av s å dan ers ä ttning.

Fr å gor
om s ä dana privata konstverk som
statsanst ä llda av eget intresse och p å egen risk placerar i sina tj ä nsterum e,d, utan myndigheternas
medverkan eller k ä nnedom behandlas inte heller h ä r.

Prop. 1982/83:98 27

3.1 L å n

Vad sedan r ö r s å dan inl å ning av konst f ö r lokalutsmyckning som ä r f ö rem å l f ö r diskussion i denna rapport b ö r utg å ngspunkten vara att den skall f å ä ga rum ocks å i framtiden.

Men som framg å tt ä r myndigheternas konstl å n fr å n icke-statliga ä gare och deras ansvars å taganden i samband d ä rmed en sak som enligt
regeringsformen m å ste underst ä llas riksdagen.

Samtidigt kan man emellertid konstatera att det i
praktiken har visat sig vara ganska vanligt med konstl ä n, som uppenbarligen har skett
utan riksdagens bemyndigande. Genom budgetdepartementets enk ä t har n ä mligen kommit fram att n ä ra nog h ä lften av alla de d ä rvid tillfr å gade myndigheterna hade l å nat konstf ö rem å l fr å n icke-statliga ä gare. En del av dessa l å n har tagits f ö r mycket l ä nge sedan, andra ä r av f ä rskare datum.

Det har ocks å visat sig att det i m å nga fall r ö r sig om l å n f ö r betydande v ä rden. Som exempel kan n ä mnas att ett polisdistrikt har l å nat bildkonst f ö r flera milj. kr., d ä ribland arbeten av k ä nda m ä stare, s å som Picasso, Chagall m.fl. Vidare kan
n ä mnas att det finns andra
myndigheter som innehar enstaka l å nade tavlor med ett uppskattat v ä rde av flera hundratusen kr. styck.

Ä ven om det i å tskilliga
fall ä r sv å rt att ange n ä got best ä mt v ä rde, kan man s å lunda utg å fr å n att de till staten inl å nade konstverkens v ä rde i dag sammanlagt torde vara
mycket h ö gt, troligen tiotals milj. kr.

De tillfr å gade myndigheterna uppger att l å ngivarna i m ä nga fall ä r privatpersoner. Men det framh å lls fr ä n m å nga h å ll att kommuner, l ä nsmuseer, privata museer,
stiftelser, konstf ö reningar m,fl. ocks å l å nar ut konstverk till staten.

I enk ä ten l ä gger myndigheterna ocks å fram synpunkter p å den fortsatta inl å ningen av konstverk.

Prop, 1982/83:98 28

Vissa myndigheter h ä vdar att man b ö r vara å terh å llsam med l å n som inte motiveras av
myndighetens intressen. Fr å n andra h å ll h ä vdas att s ä dana l å n ö ver huvud taget inte b ö r f ö rekomma. Den uppfattningen f ö rs ocks å fram att det inte kan vara en uppgift
f ö r de statliga myndigheterna att -
om ä n eventuellt mot avgift - st å till tj ä nst med s å dan f ö rvaring och v å rd av v ä rdesaker som huvudsakligen ligger
exempelvis i en privatpersons intresse. Men s å dana fall synes vara s ä llsynta i praktiken. Av enk ä ten framg å r att l å n som ligger i myndighetens eget
intresse ä r mycket vanligare.

Det ö verv ä gande antalet tillfr å gade myndigheter ä r positivt inst ä llda till l å n i eget intresse av konst fr å n annat ä n statligt h å ll. En tingsr ä tt t.ex. h ä vdar s å lunda som sk ä l f ö r l å n fr ä n privata ä gare m.fl. att den skulle ha varit
i stort sett utan konstverk, om inte de privat ä gda konstverken funnits. Å tskilliga andra myndigheter delar
denna inst ä llning. I n ä got fall betonas att ett st ö rre och mera variationsrikt utbud
av konst kan st ä llas till myndigheternas f ö rfogande. Socialstyrelsen t.ex.
anser detta v ä rdefullt fr ä n arbetsmilj ö synpunkt. Fr ä n m å nga h å ll framh å lls som sk ä l f ö r l å n utifr å n den begr ä nsade m ö jlighet som st å r myndigheterna till buds att f å l å na konst fr å n statens konstmuseer och f å tilldelning av konst fr å n statens konstr å d. Andra myndigheter d ä remot menar att kostnaderna f ö r privata l å n blir f ö r stora, att det administrativa f ö rfarandet blir f ö r omfattande samt att det ä r sv å rt att ha fullst ä ndig kontroll ö ver konstverken. En l ä nsstyrelse pekar p å att l ä n fr å n privatpersoner kan uppfattas som
muta och d ä rf ö r b ö r undvikas.

Sairanantaget leder enk ä tsvaren till bed ö mningen att ö verv ä gande sk ä l talar f ö r att myndigheterna ocks å i forts ä ttningen till å ts l å na konst fr ä n icke-statliga ä gare. De nackdelar som kan å beropas mot privata l å n torde mer ä n v ä l uppv ä gas av f ö rdelarna.

I å tskilliga
enk ä tsvar f ö resl å s emellertid att bara l å n fr å n vissa kategorier av l ä ngivare skall till å tas.

Flera myndigheter anser s å lunda att l å n bara b ö r f å f ö rekomma fr å n kommuner, kommunala museer,
privatmuseer och konstf ö reningar.
En myndighet menar att myndigheterna b ö r f å l å na konstf ö rem å l bara fr å n konstn ä rer p å orten. L å n b ö r bara f å f ö rekomma fr å n allm ä nna organ s å som kommuner och landsting, menar
en annan myndighet. Ett polisdistrikt t.ex. framh å ller att med h ä nsyn till skaderiskerna b ö r l ä n till å tas bara fr ä n kommuner men inte fr å n privatpersoner. En l ä nsstyrelse betonar ocks å att det endast b ö r vara m ö jligt att f å l å na konstverk fr å n kommunala museer,
konst-stiftelser m.fl., d ä r n å gon beroende- eller j ä vssituation inte beh ö ver befaras. Fr ä n andra h å ll stryks s ä rskilt under att ingen grund f å r finnas f ö r misstankar om att myndigheterna
tar ovidkommande h ä nsyn till n ä gon l ä ngivare. D ä rf ö r b ö r enligt dessa instanser endast s ä dana l å n till å tas som inte kan grunda n å gon beroendesituation.

Prop,
1982/83:98 29

S å som
allts å uttalas i å tskilliga av enk ä tsvaren b ö r bara vissa kategorier av l å ngivare komma i å tanke. D ä rmed undviks b ä st att beroende- och j ä vssituationer uppst å r. Det framst å r d ä rf ö r som l ä mpligast att i f ö rsta hand bara l å ngivare som kommuner och landsting
kommer i fr å ga. D ä rmed b ö r likst ä llas kommunalf ö rbund, f ö rsamlingar, kyrkliga samf ä lligheter och f ö rs ä kringskassor. I andra hand b ö r man som l å ngivare kunna godta s å dana stiftelser och ideella f ö reningar som har till ä ndam å l att fr ä mja konst eller kulturhistoria. Med
en s å dan ordning torde det knappast
uppkomma n å gon risk f ö r att allm ä nhetens f ö rtroende f ö r en myndighet eller dess tj ä nstem ä n skadas till f ö ljd av myndighetens konstl å n.

En del myndigheter anser att l å n till alltf ö r betydande v ä rden inte b ö r till å tas. N ä gon s ä dan begr ä nsning f ö resl å s inte h ä r. Men man b ö r inf ö ra en viss restriktivitet och
kontroll i fr å ga om l å n av konstf ö rem å l till stora v ä rden. Som RRV har f ö rt fram i sitt remissyttrande, b ö r d ä rf ö r statens konstr å ds medgivande kr ä vas, n ä r det g ä ller att l å na in ett konstf ö rem å l till ett mera betydande v ä rde. H ä r f ö resl å s en v ä rdegr ä ns p å 25.000 kr.

3.2 Ansvar

Fr å gan
om statens ansvar f ö r inl å nade konstf ö rem å l ä r av s ä rskilt intresse. Fr å n m å nga h ä ll har framh å llits att det m ä ste g ö ras klart hur vittg å ende statens ansvar ä r och vad som skall iakttas vid en
l å neuppg ö relse.

N å gra
av de h ö rda myndigheterna f ö r fram tanken att staten i forts ä ttningen b ö r skriva sig helt fri fr å n ansvar f ö r inl å nings-konsten. En s ä dan ordning ter sig dock mindre l ä mplig. Som stryks under av andra
myndigheter skulle det troligen bli sv å rt f ö r
myndigheterna att f ä l å na in konst,om de skulle bli
tvungna att alltid skriva sig fria fr å n ansvar vid inl å ningen.
Vidare kan det, som ocks å
framh å lla i enk ä ten, fr å n allm ä n synpunkt f ö refalla s ä reget att myndigheterna inte skulle
f å ta p å sig n å got som helst ansvar f ö r det inl å nade. Ingen av de i enk ä ten ing å ende myndigheterna som f.n. har l å nat konstf ö rem å l-har heller skrivit sig helt fri
fr å n ansvar gentemot ä garen.

Prop,
1982/83:98 30

En viss form av ansvar f ö r konstverket b ö r d ä rf ö r regelm ä ssigt vila p å myndigheterna ocks å i forts ä ttningen.

Hur l å ngt b ö r d å detta ansvar str ä cka sig?

Om en myndighet inte tr ä ffar n å gon s ä rskild ö verenskommelse med l å ngivaren om p å vilket s ä tt ansvaret under l å netiden skall vara reglerat, f å r myndigheten som n ä mnts ett s,k, presumtionsansvar f ö r konstverket. Myndigheten svarar
allts å i s å dana fall regelm ä ssigt f ö r skador som uppst å r p å f ö rem å let genom oaktsamhet t.ex. fr å n n å gon anst ä llds sida. Enda m ö jligheten f ö r myndigheten att komma ifr å n detta ansvar ä r att visa att skadan har uppst å tt utan myndighetens v å llande. De flesta av de myndigheter
som har l å nat konstverk torde i dag st å ett s å dant presumtionsansvar. Huvuddelen
av myndigheterna har n ä mligen
f ö rklarat att de inte har tr ä ffat n å gon s ä rskild ö verenskommelse med l å ngivaren i fr å ga om ansvar.

Som de flesta enk ä trayndigheterna - d ä ribland h ö gsta domstolen -p å pekar, b ö r det r ä cka med att staten har det presumtionsansvar
som f ö ljer enligt g ä llande r ä tt.

Mot ett mer utvidgat ansvars å tagande talar bl.a, den avsev ä rda och omfattande ers ä ttningsskyldighet som i s å fall skulle kunna bli aktuell. Det
g ö rs visserligen fr å n n å got h å ll g ä llande att myndigheterna inte
skulle f å l å na n å gra konstverk, om de inte ikl ä der sig ett strikt ansvar. Dessa
farh å gor torde dock vara ö verdrivna. Skulle det i n å gra fall visa sig vara motiverat
att en myndighet tar p å sig
ett mer l å ngtg å ende ansvar ä n det nuvarande presumtionsansvaret,
b ö r fr å gan p å myndighetens initiativ kunna tas
upp av regeringen. Det g ä ller t.ex.
s å dana situationer d ä r det ä r av allm ä nt intresse att v ä rdefull konst l å nas in.

Den konst ä gare som vill vara helt skyddad f ö r all skada som kan uppst å vid en utl å ning till staten b ö r allts å sj ä lv ha att f ö rs ä kra sina f ö rem å l, fr ä mst mot st ö ld, brand och andra of ö rutsedda h ä ndelser som l å ntagaren i vissa situationer inte
skulle svara f ö r. Tecknar ä garen ingen f ö rs ä kring, b ö r han p å vanligt s ä tt sj ä lv f å st å risken.

Prop. 1982/83:98 31

3.3 F ö rs ä kringar m.m.

Under remissbehandlingen har v ä ckts tanken att statliga myndigheter
skulle f å m ö jlighet att teckna en f ö rs ä kring som innefattar ett mer eller
mindre vittg å ende ansvars å tagande, t.ex. en utst ä llningsf ö rs ä kring av allrisktyp. Det har ä ven visat sig att n å gra tillfr å gade myndigheter har haft inl å nade konstf ö rem å l f ö rs ä krade, trots att det f.n. inte ä r till ä tet.

Men med det presumtionsansvar som f ö rordas i denna rapport finns det
inte tillr ä ckliga sk ä l att i detta sammanhang f ö resl å ett avsteg fr å n den allm ä nna principen att staten inte
tecknar f ö rs ä kringar.

Inte heller f ö resl å s n ä gon regel om att staten i princip
skall st ä lla en garanti f ö r v ä rdet av inl å nade konstf ö rem å l. Denna fr å ga b ö r liksom hittills avg ö ras av riksdagen fr ä n fall till fall.

3.4 Skriftliga avtal

I linje med flera enk ä tsvar f ö resl ä s att uppg ö relserna alltid sker i skriftlig
form. En s å dan regel bidrar till att skapa
klarhet och ordning vid l ä neuppg ö relserna.

Det f ö resl å s att avtalen skall utformas s ä , att d ä rav framg å r samtliga villkor som g ä ller f ö r l å net. Ä ven v ä rdet p ä varje konstf ö rem å l skall anges.

3.5 ö verg å ngsfr å gor

Vad som har f ö rordats i det f ö reg å ende b ö r s ä ttas i till ä mpning s ä snart som m ö jligt.

Men vad b ö r g ä lla f ö r s ä dana ä ldre l ä n som inte uppfyller de nya kraven?

Prop.
1982/83:98 32

Genom enk ä tsvaren har det t.ex. kommit fram att å tskilliga myndigheter har l å nat konst av privata l å ngivare - kanske f ö r l ä nge sedan - och att myndigheterna i
en del fall inte vet var ä garen
kan n å s. I n å gra fall ä r myndigheten inte ens s ä ker p å vem som f.n. ä ger f ö rem å len. Oklarhet om r ä tta f ö rh å llandena r å der t.ex. hos m å nga myndigheter som har l å nat konstverk fr å n bolag, stiftelser eller f ö reningar, som har . uppl ö sts eller i varje fall upph ö rt med sin verksamhet. En del av
dessa juridiska personer kan vara s å dana som av olika anledningar har bildats i samband med att
myndigheterna har f ö rstatligats.

Skulle regeringen f ö reskriva att de nya best ä mmelserna inte skall till ä mpas p å tidigare ing å ngna l å n, skulle n å gra efterforskningar om de r ä tta f ö rh å llandena troligtvis inte initieras
och os ä kerhet forts ä tta att r å da f ö r kanske l å ng tid fram ö ver. En s å dan f ö reskrift f ö refaller d ä rf ö r mindre tillfredsst ä llande.

I st ä llet
f ö resl å s att myndigheterna å l ä ggs att s ä ga upp de l å neavtal som har slutits med s å dana l ä ngivare som inte blir till å tna i forts ä ttningen. Konstf ö rem å len skall d ä rvid l ä mnas tillbaka.

Men med h ä nsyn till att m å nga ä gare kan vara ok ä nda eller sv å ra att f å tag i b ö r myndigheterna - sedan alla f ö rs ö k att f å tag i ä garen misslyckats - i undantagsfall
av regeringen medges att l å ta s ä dana ä ldre l å n forts ä tta att l ö pa och s å ledes t.v. beh å lla konstf ö rem å len i sin besittning.

N ä r det
sedan g ä ller sndra avtal som inte uppfyller
alla de nya kraven, b ö r f ö reskrivas att avtalen s å l å ngt m ö jligt skall ä ndras s ä , att de st ä mmer ö verens med de nya f ö reskrifterna, eller ocks å s ä l ä ngt m ö jligt s ä gas upp, varvid å terst ä llande av konstf ö rem å len skall ske.

F ö r att
f ä en viss samordning av hur ö verg å ngsbest ä mmelserna till ä mpas b ö r myndigheterna å l ä ggas att efter n å gon tid redovisa s ä dana ä ldre ä renden d ä r h ä r avsedda å tg ä rder inte har kommit till st å nd.

Prop. 1982/83:98 33

3.6 Förslag

Det f ö resl å s att regeringen inh ä mtar riksdagens bemyndigande att
utf ä rda f ö reskrifter av det angivna inneh å llet genom en proposition d ä rom.

D ä refter
kan den i rapporten f ö reslagna
ordningen komma till uttryck i en ny f ö rordning.

Ett utkast till en s ä dan f ö rordning bifogas, bilaga 3.

3 Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 98

Prop. 1982/83:98 34

Bilaga 1

EN SAMMANST Ä LLNING AV REMISSYTTRANDENA

Samtliga sex myndigheter som efter remiss har yttrat sig
om domstolsverkets framst ä llning
- JK, RRV, statens kulturr å d, statens konstr å d, statens konstmuseer och l ä nsstyrelsen i Kristianstads l ä n - synes vara av den uppfattningen att statens ansvar f ö r l å nad konst kr ä ver ett klarl ä ggande f ö r att ge de myndigheter som l å nar konst b ä ttre m ö jligheter att bed ö ma vilka f ö rpliktelser de ikl ä der sig vid en inl å ning av konstverk.

1 L å n

Ingen av remissinstanserna kommer n ä rmare in p å fr å gan i vad m å n de statliga myndigheterna f å r eller b ö r f å l å na in konstverk. Men RRV pekar p å att inl å ning av konst fr å n privat h å ll till statliga myndigheter
aktualiserar fr å gan i vad m å n myndigheterna p å detta s ä tt skall f å dra p å staten f ö rpliktelser. Enligt RRV b ö r statens konstr å d ges i uppdrag att fr å n fall till fall avg ö ra l ä mpligheten av s å dana inl å ningar ö ver en viss v ä rdegr ä ns.

Statens konstmuseer anf ö r att man - utan k ä nnedom om den faktiska omfattningen
av de depositioner som l ä mnats
fr å n kommunalt och enskilt h ä ll - inte kan ha n å gon uppfattning om l ä mpligheten av s å dan inl å ning. Inte heller kan det ekonomiska
v ä rdet av s å dan inl å ning bed ö mas.

2 Myndighetens ansvar

I fr å ga om
vilket ansvar en statlig myndighet b ö r ikl ä da sig, n ä r den l å nar in konst etc. fr å n annan ä n staten, anser RRV att fr å gan om statsverkets ansvar b ö r regleras p å ett enhetligt s ä tt, men har inte n å got eget f ö rslag till s å dan reglering. Statens konstmuseer
pekar p ä att vid utl å ning av konstverk fr å n statens konstmuseer till statliga
myndigheter den mottagande myndigheten ansvarar f ö r de kostnader som kan vara f ö renade med konstverkens v å rd. Samma princip b ö r enligt konstmuseernas

Prop. 1982/83:98 35

mening g ä lla vid inl å ning
fr å n kommunala enheter eller enskild
till statliga myndigheter. Myndigheten b ö r allts å svara f ö r de kostnader som kan uppkomma i
samband med v å rden. Statens kulturr å d stryker under att statens
konstmuseer vid utl å ning till offentliga icke-statliga
organ har kr ä vt att depositionsavtal ing å s samt att det i vissa s å dana fall ä ven har st ä llts som villkor att f ö rem å len skall vara f ö rs ä krade. Staten b ö r enligt kulturr å det sj ä lvfallet ikl ä da sig samma ansvar som staten kr ä ver vid utl å ning till andra ä n statliga myndigheter.

Liknande synpunkter anf ö rs av JK. Han menar s å lunda att staten skall st å samma ansvar aom privata l å ntagare, n ä r dessa l å nar fr å n statens konstsamlingar. Statens
ansvar b ö r t ä cka alla typer av risker. F ö r att s å dan skadereglering skall kunna
fungera kr ä vs enligt JK att all konst som ä r inl å nad till statliga myndigheter blir
f ö rem å l f ö r v ä rdering. Vidare b ö r parterna enligt JK alltid uppr ä tta ett skriftligt depositionsavtal
d ä r villkoren f ö r depositionen och egendomens v ä rde anges.

3 F ö rs ä kring

Betr ä ffande
fr å gan huruvida staten, ifall den
skall ikl ä da sig ansvar f ö r inl å nade konstf ö rem å l, b ö r teckna f ö rs ä kring eller inte anser RRV stt sk ä l inte f ö religger att fr å ng å principen att staten inte tar f ö rs ä kringar. Statens konstmuseer ä r av samma uppfattning.

L ä nsstyrelsen
i Kristianstads l ä n anser d ä remot att myndigheterna b ö r teckna f ö rs ä kring vid nu aktuell inl å ning.

JK tar inte n å gon slutgiltig st ä llning till fr å gan.
Han betonar emellertid att staten sj ä lv st ä ller som villkor f ö r utl å ning fr ä n sina konstsamlingar att l å ntagaren h å ller f ö rem å len f ö rs ä krade. JK uppger att f ö rs ä kringsbranschen tillhandah å ller speciella utst ä llningsf ö rs ä kringar av all-risk-typ. Staten kan
s å lunda antingen teckna f ö rs ä kring eller som sj ä lvf ö rs ä krare b ä ra riskerna. Men i b å da fallen b ö r skaderegleringen f ö lja samma principer som g ä ller vid allriskf ö rs ä kring, menar JK.

Prop.
1982/83:98 36

Bilaga 2

EN ENK Ä T

Mot bakgrunden av domstolsverkets framst ä llning har genom en enk ä t st ä llts vissa
fr å gor till 75 statliga myndigheter.
Avsikten med enk ä ten har varit att inte bara belysa
i hur stor omfattning statliga myndigheter l å nar
in konstverk eller andra v ä rdef ö rem å l fr å n kommunala, privata eller andra ä gare.
Genom enk ä ten har ocks å inh ä mtats ett
stort antal myndigheters uppfattning om vilken ordning som b ö r till ä mpas
i forts ä ttningen i fr å ga om s å dana
l å n.

F ö ljande fr å gor har st ä llts,
i en del fall skriftligen, i andra fall per telefon.

Nuvarande f ö rh å llanden

1.1
Har myndigheten
konstverk, t.ex. tavlor eller andra v ä rdef ö rem å l inl å nade (deponerade) eller f ö rhyrda fr å n
andra ä n statliga institutioner, t.ex. fr å n anst ä llda,
privatpersoner, f ö reningar (t.ex. konstf ö reningar), kommuner eller privat-moseer?

1.2
Ange i s å fall vad det ä r
f ö r f ö rem å l samt antal och l å ngivare. Vet myndigheten i samtliga fall exakt vem
som i dag ä ger f ö rem å len?

1.3 Ange ett sammanlagt, uppskattat v ä rde p å f ö rem å len.

1.4 Har
n å gon viss tid f ö r l å net ö verenskommits?

1.5 Betalar
myndigheten n å gon ers ä ttning till ä garen?

1.6 Betalar
ä garen n å gon ers ä ttning
till myndigheten?

2.1
Har myndigheten
(staten) ikl ä tt sig n å gra garantier eller annat ansvar f ö r v ä rdet av f ö rem å len?

2.2
Hur har
myndigheten uppfyllt sin skyldighet att v ä rda
f ö rem å len? Kostnader f ö r v å rden?

Anm ä rkning: Av handelsbalkens 11 och 12
kap. f ö ljer att en l å ntagare (depositarie) endast svarar f ö r saker som han genom oaktsamhet f ö rst ö r. Blir
sakerna t.ex. stulna eller f ö rst ö rda genom brand e.d. ansvarar han icke f ö r skadan, s å vida
inte n å gon oaktsamhet ligger honom till
last. Myndigheten svarar i s å fall - om
inte annat har avtalats - f ö r oaktsamhet
som har v å llats av arbetstagare vid
myndigheten (3 kap. 1 § skadest å ndslagen).

Prop, 1982/83:98 37

3.1
Har
myndigheten (staten) tecknat n å gon f ö rs ä kring f ö r f ö rem å len? L ä mna i s å fall uppgifter om bolag, premie, v ä rde m.m.

3.2
Vet
myndigheten i vad m ä n ä garen sj ä lv har tecknat f ö rs ä kring?

4 Andra omst ä ndigheter av intresse i sammanhanget?

Framtida ordning (ange g ä rna synpunkter ä ven om myndigheten inte har n å gon konst eller andra v ä rdef ö rem å l)

B ö r de
statliga myndigheterna f å l å na eller hyra konstverk eller
andra v ä rdef ö rem å l fr å n andra ä n statliga institutioner (t.ex. fr å n anst ä llda, privatpersoner, f ö reningar, kommuner, privatmuseer)
eller b ö r de enbart v ä nda sig till statens konstr å d och statens konstmuseer (n ä rmast nstionalmuaeet) f ö r att f å konstverk etc. tilldelade
respektive inl å nade?

2.1
B ö r en l ä ntagande myndighet helt friskriva
sig fr å n ansvar gentemot ä garen?

2.2
B ö r en l ä ntagande myndighet bara f å ikl ä da sig det begr ä nsade ansvar som f ö ljer av reglerna i handelsbalken (d.v.s.
myndigheten ansvarar bara f ö r skada som orsakats av oaktsamhet)?

2.3
B ö r myndigheten gentemot ä garen ikl ä da sig fullt ansvar f ö r de f ö rem å l som myndigheten l å nar fr ä n annan ä n statlig institution?

3.1
I vad m ä n b ö r en l å ntagande myndighet i fallen 2.2
eller 2.3 f ö rs ä kra konstf ö rem å len?

3.2
B ö r en l å ntagande myndighet st ä lla som villkor att ä garen sj ä lv har tecknat f ö rs ä kring?

Har myndigheten n ä gra andra synpunkter?

Prop. 1982/83:98 38

Enk ä ten
har besvarats av f ö ljande 71 myndigheter:

h ö gsta
domstolen, riks å klagaren (RA), Svea hovr ä tt, G ö ta hovr ä tt, Uppsala, Ljungby, Kristinehamns
och J ä mtbygdens tingsr ä tter, rikspolisstyrelsen, Danderyds,
Solna, Enk ö pings, Eskilstuna och Landskrona
polisdistrikt, f ö rsvarets civilf ö rvaltning, f ö rsvarets forskningsanstalt (FOA), f ö rsvarsh ö gskolan, socialstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium, f ö rs ä krings ö verdomstolen, postverket, statens j ä rnv ä gar (SJ), luftfartsverket,
transportr å det, statens geotek-niska institut,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statistiska
centralbyr å n, kammarkollegiet, statens
arbetsgivarverk (SAV), kungliga biblioteket (KB), riksantikvarie ä mbetet och statens historiska
museer, statens konstmuseer, livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwyllska
museet, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sj ö historiska museum, statens institut
f ö r l ä romedelsinformation, universitets-
och h ö gskole ä mbetet (UH Ä ), centrala studiest ö dsn ä mnden, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, patent- och registreringsverket, marknadsdomstolen, konsumentverket,
styrelsen f ö r arbetarskyddsfonden, statens f ö rliknings-mannaexpedition, statens
invandrarverk, statens vattenfallsverk, statens brandn ä mnd, l ä nsstyrelserns i Stockholms,
Uppsala, S ö dermanlands, Ö sterg ö tlands, J ö nk ö pings, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malm ö hus, V ä stmanlands och V ä sterbottens l ä n, l ä nsstyrelsernas organisationsn ä mnd, lokala skattemyndigheterna i
Helsingborg, Landskrona, Lund, Malm ö och Trelleborg samt kronofogdemyndigheterna i Esl ö v, Helsingborg, Lund, Malm ö och Trelleborg.

Samtliga myndigheter har redovisat sin uppfattning i fr å gorna huruvida l å n b ö r f ö rekomma i framtiden och p å vilket s ä tt ansvaret i s ä fall b ö r vara reglerat.

Att m ä rka ä r att svaren,som har avgetts ganska
informellt, delvis per telefon, inte utg ö r remissyttranden i egentlig mening.

Prop. 1982/83:98 39

1 NUVARANDE F Ö RHALLANDEN

1.1 L ä n

Enk ä ten
visar att omkring h ä lften av de 71 statsmyndigheterna
sj ä lva har l å nat konst och andra v ä rdef ö rem å l fr ä n privata ä gare eller fr å n institutioner etc. som inte ä r statliga. Den andra h ä lften av myndigheterna uppger att n å gra s å dana l ä n inte har f ö rekommit hos dem.

I de fall d ä r l å n har skett g ä ller det ofta f ö rem å l f ö r icke obetydliga v ä rden. I regel har ingen ers ä ttning fr å n myndigheten betalats till ä garen. Inte heller har ä garen betalat n å gon ers ä ttning till myndigheten f ö r att f ö rem å len har f ö rvarats d ä r. Bara i n å gra f ä fall har l å nen varit tidsbegr ä nsade. Ibland har ö verenskommits att de l å nade f ö rem å len skall å terst ä llas vid anfordran.

H ö gsta
domstolen och Svea hovr ä tt
samt Uppsala, Ljungby, Kristinehamns och J ä mtbyqdens tingsr ä tter h ö r till de domstolar sora har l å nat konst f ö r icke obetydliga v ä rden. Svea hovr ä tt t.ex. uppskattar v ä rdet p å "sina" l å nef ö rem å l till 100 000 kr, s å ä ven Uppsala tingsr ä tt f ö r sin del. I en del fall har
domstolarna l å nat fr ä n privatpersoner, men l ä n har skett ä ven fr å n l ä nsmuseer m.fl. Uppsala tingsr ä tt uppger att i samband med
domstolsv ä sendets f ö rstatligande ä r 1971 l ä t Uppsala kommun de kommunalt ä gda konstf ö rem å l som fanns i domstolsbyggnaden bli
kvar hos den nye st å tlige ä garen. Enligt tingsr ä tten kommer kommunen troligtvis inte
att å terkr ä va f ö rem å len och n å gon uppfattning om omfattningen av
och v ä rdet p ä f ö rem å len torde kommunen inte heller ha. Ä ven Ljungby tingsr ä tt har konstf ö rem å l som h ä rstammar fr å n tiden f ö re det att domstolen f ö rstatligades. M ö bler, mattor m.m. till ett v ä rde av minst 150 000kr., som
tidigare var kommunalt ä gda, ä r nu inl å nade fr ä n Sunnebo h ä rads kulturf ö rening. Denna f ö rening bildades av tingshusbyggnadsskyldige
i samband med f ö rstatligandet. Tingshusbyggnsdsskyldige
har upph ö rt att existera som s ä rskild kommun. Till vem F ö rem å len i f ö rekommande fall skall å terl ä mnas ä r d ä rf ö r enligt tingsr ä tten oklart. Tingsr ä tten har ä ven l å nat sex tavlor v ä rda ca 15 000 kr. fr å n Ljungby konstf ö rening.

Prop. 1982/83:98 40

Bland de f ö rvaltningsmyndigheter som har l å nat in konst fr å n kommunala museer kan n ä mnas Eskilstuna polisdistrik', f ö rsvarets civilf ö rvaltning, l ä nsstyrelserna
i Stockholms, Ö sterg ö tlands, J ö nk ö pings och V ä stmanlands l ä n, lokala skattemyndigheterna i
Helsingborg, Malm ö och Trelleborg samt
kronofogdemyndigheterna i Malm ö och Trelleborg. Lokala skattemyndigheten i Helsingborg f ö rklarar s å lunda att Helsingborgs museum p å 1950-talet l å nade ut konstf ö rem å l till uppb ö rdsverket i Helsingborg, som d å var en kommunal inr ä ttning. Det tedde sig d å naturligt med en kommunal inl å ning. N ä r uppb ö rdsverket f ö rstatligades tog lokala
skattemyndigheten ö ver l å nen. Om kommunen skulle inr ä tta ett nytt st ö rre museum, s å kommer f ö rem å len att ä tertas. Tv å s ä rskilt v ä rdefulla tavlor kan v ä rderas till 200 000 kr. resp. 100
000 kr. Men ä ven i ö vriga fall ä r antalet konstf ö rem å l och v ä rdet p å f ö rem å len icke obetydliga.

Solna polisdistrikt och statens bakteriologiska
laboratorium har l å nat tavlor fr å n resp. myndighets konstf ö rening.

L ä nsstyrelserna
i Gotlands och Kristianstads l ä n har l å nat konstf ö rem å l fr ä n stiftelser f ö r 60 000 kr. resp, 40 000 kr. Det ä r obekant om stiftelserna alltj ä mt best å r. Fr å n en privat minneskonstsamling har
l ä nsstyrelsen i V ä sterbottens l ä n l å nat en tavla,

Landskrona polisdistrikt f ö rklarar att en privatperson har l å nat polismyndigheten ca 300 tavlor,
v ä rda flera miljoner kronor. Det r ö r sig om bl,a. verk av Picasso, Chagall
och andra betydande konstn ä rer. Tavlorna har h ä ngts upp i myndighetens lokaler, men ocks å i ett s ä rskilt f ö rvaringsrum. F ö rh ä llandet anm ä ldes efter viss tid till
justitieombudsmannen, som endast betonade att en myndighets f ö rm å n i nu n ä mnda avseende inte p å n å got s ä tt f å r rubba allm ä nhetens f ö rtroende f ö r att myndigheten - utan att ta
ovidkommande h ä nsyn till l å ngivaren - fullg ö r sina arbetsuppgifter med ov ä ld och nit.

Ä ven lokala skattemyndigheterna i Landskrona och Lund har l å nat 16 respektive 31 tavlor fr ä n privatpersoner.

Prop. 1982/83:98 41

Kronofogdemyndigheten i Lund har l å nat tv å tavlor fr å n konstn ä rerna sj ä lva. Myndigheten k ä nner i dag inte till var konstn ä rerna vistas.

Fr å n
bibliotek och museer rapporteras f ö ljande.

KB uppger att man l å nat ett tiotal Prins Eugen-tavlor av konstn ä ren. Ingen har gjort anspr å k p å att f å igen tavlorna, som f.n. torde vara
v ä rda omkring 500 000 kr. Ä ven privata brevsamlingar av fr ä mst vetenskapligt v ä rde har KB l å nat av privatpersoner.
Riksantikvarie ä mbetet och statens historiska museer
har arkivalier (handskrifts- och handteckningssamlingar) som
Vitterhetsakademien f ö r
framtiden har l å nat ut. Dessa ä r mycket v ä rdefulla p å antikvitetsmarknaden. Myndigheten
l å nar emellertid ofta in konstf ö rem å l och andra objekt som ä r i privat ä go f ö r tillf ä lliga utst ä llningar, som anordnas i museet.
Etnografiska museet har l å n fr å n Svenska missionsf ö rbundet. Det ä r samlingar fr å n "folk i tredje v ä rlden". Samlingarna ä r mycket gamla och betingar nu ett
icke obetydligt v ä rde p ä grund av intresset f ö r s.k. exotisk konst. Statens sj ö historiska museum har l å nat tavlor och f ö rem å l fr å n privat h å ll f ö r ca 650 000 kr. En tavla v ä rd 500 000 kr. har ett privat ä gt rederi l å nat ut. Det ä r ä ven ovisst vem som ä ger flera av tavlorna. En tavla
har, framlidne Prins Wilhelm ä gt. En annan tavla har ett numera nedlagt privat ä gt rederi varit ä gare till. Postmuseum, som ing å r i Postverket, har l å nat 141 f ö rem å l fr å n 15 olika l å ngivare. F ö rem å len ä r bl.a. portr ä tt, pokaler, medaljer, foton, frim ä rkssamlingar m.m. L å ngivarna ä r privatpersoner, f ö reningar, bolag, Sveriges filatelist
f ö rbund m.fl. V ä rdet uppg å r till ca 150 000 kr. I flera fall
torde l å ngivaren ha avlidit eller upph ö rt att existera. Postmuseum l å nar ocks å i ö vrigt in f ö rem å l och frim ä rkssamlingar f ö r tillf ä lliga utst ä llningar.

I ö vrigt
uppger statliga museer att de bara f ö r tillf ä lliga utst ä llningar har l å nat och brukar l å na in konstf ö rem å l fr å n fr ä mst privatpersoner.

Prop.
1982/83:98 42

1.2 Ansvar

1.2.1 £ri_s]<riv£irig_

S å vitt
framg å r av enk ä tsvaren, har ingen myndighet
skrivit sig helt fri fr å n
ansvar gentemot ä garen f ö r inl å nade konstf ö rem å l e.d.

1.2.2 £r£sumti£n£a risa£

ö verv ä gande antalet myndigheter f ö rklarar att de vid l ä nets ing å ende inte har tr ä ffat n ä gon s ä rskild ö verenskommelse med l ä ngivarna i fr å ga om ansvar. Dessa myndigheter
svarar s å lunda f ö r uppkomna skador enligt reglerna i
handelsbalken. De har allts å ett presumtionsansvar.

S å vitt
framg å r, har inte n ä gon av de tillfr å gade myndigheterna haft n ä gra kostnader f ö r v å rden av inl å nade konstf ö rem å l.

1.2.3 Fullt ansvar

Å tta myndigheter uppger att de har tecknat ett depositionsavtal med l å ngivaren. I samband med detta avtal
har samtliga inl å nade konstf ö rem å l f ö rtecknats och v ä rderats och myndigheterna ikl ä tt sig ansvar f ö r f ö rem å lens v ä rde intill det ä satta beloppet. S å dant ansvar har i regel omfattat
egendomens totalf ö rst ö relse genom bl.a. st ö ld, brand eller vattenskada. I
andra fall har den l å ntagande
myndigheten å tagit sig att i h ä ndelse av skada eller f ö rlust svara f ö r det å s ä tta v ä rdet.

Det har vid avtal med museer ocks ä f ö rekommit att den l å ntagande myndigheten har å tagit sig att svara T ö r uppkommen skada efter
museiintendentens bed ö mande.

Ett mindre antal l ä ntagande myndigheter, d ä ribland de som bedriver museiverksamhet,
har i depositionsavtalet begr ä nsat sig till att f ö rklara att de skall v ä l v ä rda de l å nade f ö rem å len. N ä gra utf ä stelser i ö vrigt har inte gjorts. Om skada
uppst å r p ä f ö rem å len torde i å tskilliga fall ett fullt ansvar
kunna utkr ä vas.

Prop. 1982/83:98 43

1.3 F ö rs ä kring

Svaren fr ä n de myndigheter som har tecknat depositionsavtal visar att
myndigheterna i n å gra fall har å tagit sig att svara f ö r den l å nade egendomens fulla v ä rde genom att teckna en f ö rs ä kring. F ö rem å len har i dessa fall f ö rs ä krats intill egendomens angivna v ä rde enligt en f ö retagen v ä rdering.

I andra fall har l ä ntagande myndigheter tecknat f ö rs ä kring f ö r skada genom st ö ld, brand etc. utan att det
framkommer att n å got skriftligt avtal om detta har ing å tts.

Tv ä
domstolar f ö rklarar att de tidigare hade h å llit inl å nade konstf ö rem å l f ö rs ä krade. Efter det att
domstolsverkets revisorer hade p å talat ol ä mpligheten i detta hade domstolarna
emellertid sagt upp f ö rs ä kringen.

De myndigheter som bedriver museiverksamhet f ö rklarar att de i samband med inl å ningen f ö r tillf ä lliga utst ä llningar alltid tecknar en f ö rs ä kring f ö r f ö rem å lens v ä rde.

Prop, 1982/83:98 44

2 FRAMTIDA ORDNING

2.1 L ä n

2.1.1 My nd i_gl2e te £ £ 0 £ £ n £ e £ £ tjt £ V £ n_i £ k £ - £ t £ t_l i £ a_l £ n_ b<iT_ £å _f £ r £ k £ mma_

I n å got
mer ä n h ä lften av enk ä tsvaren anges att statliga
myndigheter i framtiden b ö r f å l å na konstverk och andra v ä rdef ö rem å l fr å n andra ä gare ä n statliga institutioner. Inst ä llningen motiveras fr ä mst med sv å righeten att f å l å na fr ä n de statliga institutionerna.

En del av myndigheterna anser emellertid att bara vissa s ä rskilda l å ngivare b ö r accepteras, n ä rmast kommuner, landsting,
kommunala museer, privata museer, konstf ö reningar, konststiftelser och andra r ä ttssubjekt d ä r n å gon beroende-eller j ä vssituation inte beh ö ver befaras eller ocks å konstn ä rer p å orten.

De myndigheter som ä r positiva till fortsatt l å neverksamhet ä r, grovt sett, j ä mnt f ö rdelade p å de som sj ä lva har l å nat konstverk och de som inte har
gjort det.

Bland de l å ntagande myndigheterna framh å ller s å lunda exempelvis Ljungby tingsr ä tt att det ä r ytterst sv å rt att f å l å na konstf ö rem å l fr å n staten eller fr å n kommunerna och att tingsr ä tten skulle ha varit s å gott som utan konstverk om inte de
privat ä gda konstverken funnits. L ä n b ö r d ä rf ö r till å tas utan inskr ä nkning fr ä n alla t ä nkbara l å ngivare. Liknande synpunkter f ö rs fram av bl.a. J ä mtbyqdens tingsr ä tt, Landskrona polisdistrikt och l ä nsstyrelsen i J ö nk ö pings l ä n. Statens bakteriologiska
laboratorium betonar f ö r sin
del v ä rdet i att ett st ö rre och mer variationsrikt utbud
av konst kan st ä llas till myndigheternas f ö rfogande.

Ett begr ä nsat antal av de l å ntagande myndigheterna - ett tiotal -ansef att l å n b ö r f å ske men endast fr å n vissa l å ngivare. S å lunda anser Eskilstuna
polisdistrikt att l å n b ö r f å ske fr å n

Prop. 1982/83:98 45

kommuner men att l å n fr å n
privatpersoner b ö r undvikas med h ä nsyn till skaderiskerna. Det b ö r enligt l ä nsstyrelsen i Gotlands l ä n endast vara m ö jligt att l å na konstf ö rem å l m.m. fr ä n kommunala museer, konststiftelser
samt juridiska personer, d ä r n å gon beroende- och j ä vssituation inte beh ö ver befaras. Vidare b ö r v ä rdet p å f ö rem å len inte vara s å h ö gt. Att l å n bara b ö r f å f ö rekomma fr ä n kommuner, kommunala museer,
privatmuseer, konstf ö reningar
o.d. anser ä ven l ä nsstyrelsen i Ö sterg ö tlands l ä n, lokala skattemyndigheterna i
Helsingborg och Trelleborg samt kronofogdemyndigheten i Lund.

De myndigheter som bedriver olika former av
museiverksamhet -d ä ribland KB, riksantikvarie ä mbetet och statens historiska museer,
livrustkatmnaren. Skoklosters slott och Hallwyllska museet, etnografiska museet
samt statens sj ö historiska museum -betonar vikten
av att de inom ramen f ö r sin
verksamhet f å r l å na konst- och v ä rdef ö rem å l f ö r tillf ä lliga utst ä llningar.

Bland de hittills icke l å ntagande men till l å n positivt inst ä llda myndigheterna finns t.ex.
socialstyrelsen, som framh å ller att det fr å n
arbetsmilj ö synpunkter ä r v ä rdefullt, om en myndighet i sina
lokaler kan ha konstverk och andra v ä rdef ö rem å l. Eftersom statens konstr å ds och statens konstmuseers m ö jlighet till tilldelning och utl å ning ä r begr ä nsad, ä r det enligt socialstyrelsen bra om
myndigheterna kan f å l å na konstverk eller v ä rdef ö rem å l fr å n annat h ä ll. Liknande synpunkter f ö rs fram av l ä nsstyrelsen i Malm ö hus l ä n, som h ä rut ö ver framh å ller att det fr å n allm ä n trivselsynpunkt ä r bra om myndigheter kan f å tillg å ng till provinsiella eller lokalt
betonade konstverk. Inom detta omr å de har kommunala institutioner oftast ett st ö rre utbud ä n statliga s å dana, heter det. Statens brandn ä mnd stryker under att l å n av konstf ö rem å l sannolikt skulle ö ka m ö jligheterna till utsmyckning av
offentliga lokaler. En rad andra myndigheter - bl.a. Danderyds och Enk ö pings polisdistrikt, f ö rsvarsh ö gskolan, transportr å det, statens institut f ö r l ä romedelsinformation, centrala
studiest ö dsn ä mnden, konsumentverket, statens
vattenfallsverk samt l ä nsstyrelserna
i Uppsala och Blekinge l ä n -
anser ocks å att l å n fr å n privata l å ngivare b ö r tilll å tas utan begr ä nsning, men l ä mnar inte n å gon n ä rmare motivering till sitt st ä llningstagande.

Prop.
1982/83:98 46

Ocks å
bland de myndigheter som sj ä lva hittills inte l å nat n å gra konstverk e.d. finns en del som
anser att l å n fr å n privata intressenter b ö r f å ske men bara med vissa begr ä nsningar. S å lunda menar rikspolisstyrelsen att
myndigheterna b ö r f å l å na konstf ö rem å l fr å n konstn ä rer p å orten och att f ö rem å len inte b ö r representera n å got st ö rre ekonomiskt v ä rde. Att l å n b ö r till å tas uteslutande fr å n kommuner och kommunala museer
anser marknadsdomstolen och kronofogdemyndigheten i Esl ö v. Av samma mening ä r l ä nsstyrelsen i S ö dermanlands l ä n som anser att l å n bara b ö r f å ske fr å n allm ä nna organ, s å som kommuner och landsting. L ä nsstyrelsernas orqanisationsn ä mnd anf ö r att l å n bara b ö r f ä f ö rekomma fr å n kommuner och fr å n museer.

En mellaninst ä llning representeras av kammarkollegiet, som anf ö r att myndigheterna endast ytterst
restriktivt och av speciella sk ä l b ö r f å l å na konstverk fr å n andra ä gare ä n statliga institutioner. Ett s ä dan sk ä l kan enligt kollegiet vara en utst ä llning. Och enligt
lantbruksstyrelsen b ö r s å dana l å n till å tas bara om s ä rskilda sk ä l, t.ex. anknytning till
myndighetens verksamhet eller milj ö sk ä l, motiverar s ä dan inl å ning. Varje s å dan inl å ning utifr å n b ö r enligt lantbruksstyrelsen pr ö vas noga.

2.1.2 MyrviiijheteT £ oni £ nse £ £ t iltZiiliQ iH °L undv_ika8_

Som n ä mnts finns ocks å
bland de myndigheter som sj ä lva har l å nat konst- och andra v ä rdef ö rem å l s ä dsna som anser att l å n fr å n privata ä gare inte b ö r till å tas, exempelvis Svea hovr ä tt, Solna polisdistrikt, l ä nsstyrelserna i Stockholms,
Kristianstads och V ä sterbottens l ä n, lokala skattemyndigheten i Lund
samt kronofogdemyndigheten i Helsingborg. Myndigheterna b ö r enligt deras mening s å lunda enbart f ä v ä nda sig till statliga institutioner
f ö r stt f å tillg å ng till konstf ö rem å l. Som sk ä l f ö r sin inst ä llning anf ö r t.ex. Solna polisdistrikt att
konstf ö rem å l l ä tt kan komma bort och att det ä r sv å rt att alltid ha kontroll ö ver dem. Och l ä nsstyrelsen i Kristianstads l ä n pekar p å att l ä n fr ä n privatpersoner kan uppfattas som
muta och d ä rf ö r b ö r undvikas.

Prop. 1982/83:98 47

En grupp p å 16 myndigheter utg ö rs av s å dana som inte sj ä lva har n å gra konstf ö rem å l inl å nade fr å n privata intressenter och som ocks å ä r negativt inst ä llda till s å dan inl å ning i forts ä ttningen. Till denna grupp h ö r bl.a. G ö ta hovr ä tt, luftfartsverket, SJ, statens geotekniska
institut, statistiska centralbyr å n, SAV, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, styrelsen f ö r arbetarskyddsfonden och statens
invandrarverk. De pl ä derar
allts å f ö r att statliga myndigheter b ö r l å na konstf ö rem å l o.d. fr å n uteslutande statliga
institutioner. Till samma grupp h ö r RA, FOA och UH Ä . Som sk ä l f ö r att l å n fr ä n privata h å ll inte b ö r till å tas h ä nvisar RA till att s å dana l å n leder till f ö r stora omkostnader och f ö r mycken administration f ö r myndigheterna. FOA uppger att den
inte har velat ta ansvar f ö r annan utsmyckning ä n statlig inl å ning
och eget ä gande. Vidare framg å r att FOA har ö ver 300 konstverk. Ett stort antal
har erh å llits genom statens konstr å d eller g ä vor fr å n bes ö kare. Andra verk har ink ö pts genom FOA:s konstf ö rening. Det finns ä ven enligt FOA m å nga andra statliga institutioner, t.ex.
marinmuseum och arm é museum som st ä ller konst till f ö rfogande. UH Ä f ö rklarar sig ha sv å rt att se n ä r det skulle finnas anledning att
ta emot och ansvara f ö r icke-statliga
depositioner.

2.2 Ansvar

I det f ö ljande redovisas l ä mnade synpunkter p å fr å gan vilket ansvar som myndigheterna
i forts ä ttningen b ö r ikl ä da sig f ö r v ä rdet av inl å nade konstf ö rem å l.

2.2.1 £ risl<riy £ i rig_

Endast ett begr ä nsat antal myndigheter anser att en myndighet b ö r helt friskriva sig fr å n allt ansvar vid l å n av konstf ö rem å l till myndigheterna.

Bland de myndigheter som sj ä lva har l å nat konstf ö rem å l ä r det Svea hovr ä tt, Solna polisdistrikt samt lokala
skattemyndigheterna i Lund och Malm ö som ä r av den uppfattningen. Av de
myndigheter

Prop. 1982/83:98 48

som inte har l å nat n å gra konstf ö rem å l ä r det RA, Danderyds polisdistrikt,
luftfartsverket. statens geotekniska institut, kammarkollegiet, SAV. UH Ä och centrala studiest ö dsn ä mnden som f ö rordar friskrivning.

N å gra n ä rmare sk ä l f ö r st ä llningstagandet har inte
redovisats.

2.2.2 Pr £ S £ mti £ n £ arisa £

De flesta myndigheter, d ä ribland h ö gsta domstolen, J ä mtbyqdens tingsr ä tt, rikspolisstyrelsen, Landskrona
polisdistrikt, f ö rsvarets civilf ö rvaltning, socialstyrelsen, FOA,
transportr å det, kommerskollegium,
marknadsdomstolen, konsumentverket, styrelsen f ö r arbetarskyddsfonden, l ä nsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, S ö dermanlands, Ö sterg ö tlands och V ä stmanlands l ä n samt lokala skattemyndigheterna i
Helsingborg och Malm ö , ä r av den uppfattningen att
myndigheterna vid l å n av konstf ö rem å l e.d. i framtiden b ö r ikl ä da sig ett s å dant presumtionsansvar f ö r oaktsamhet som stadgas i handelsbalkens
11 och 12 kap. Denna å sikt ä r lika utbredd bland de myndigheter
som f.n. sj ä lva har l å nat konstf ö rem å l som bland dem som hittills inte
har gjort det. S å lunda menar J ä mtbyqdens tinqsr ä tt att det oftast ä r myndigheten som ligger i underl ä ge vid l å nef ö rhandlingarna och att den d ä rf ö r m å ste acceptera ett visst ansvar. Men
det ä r enligt tingsr ä tten i varje fall naturligast att
myndigheten tar p å sig ansvar bara f ö r skada v å llad upps å tligen eller genom v å rdl ö shet av myndigheten.

SMHI anser ocks å att ansvarsbest ä mmelserna
i handelsbalken i regel b ö r
vara avg ö rande. Men i de fall d ä r ä garen till konstf ö rem å let sj ä lv tar initiativet till l ä net och i stor utstr ä ckning f å r myndigheten att l å na konstverk utan att myndigheten
har n å got intresse alls utav detta, b ö r i st ä llet en friskrivning fr å n ansvar ske.

Prop. 1982/83:98 49

2.2.3 £ "11 1 a.n £ V £ r_

En del myndigheter anser att om de statliga myndigheterna
l å nar kortstf ö rem å l e.d. fr ä n privat eller kommunalt h ä ll, s å b ö r de forts ä ttningsvis svara f ö r all uppkommen skada p å f ö rem å len. Som sk ä l f ö r detta har framh å llits att det ä r sv å rt f ö r en myndighet, som har tagit
initiativ till inl å ningen, att endast ikl ä da sig ett begr ä nsat ansvar. Vidare har betonats
att enda m ö jligheten f ö r myndigheterna att f å l å na konstf ö rem å l o.d. fr å n privat h ä ll ä r att de tar p ä sig fullt ansvar f ö r v ä rdet av f ö rem å len.

Denna inst ä llning har f ö respr å kare inte bara bland s ä dana myndigheter som sj ä lva har l å nat in konstverk o.d., exempelvis
Uppsala och Ljungby tingsr ä tter, Eskilstuna polisdistrikt, statens bakteriologiska laboratorium,
postverket, statens f ö rlikninqsmannaexpedition
samt l ä nastyrelserna i J ö nk ö pings, Gotlands och Kristianstads l ä n.

Inst ä llningen
delas ocks å av é n del mynd.'.oheter, som hittills inte
har l å nat n å gra konstf ö rem å l e.d., r. ä rmast Enk ö pings polisdistrikt, f ö rsvarsh ö gskolan, postvei'!;et, patent- och registreringsverket,
statens invandrarverk, statens vattenfallsverk, statens brandn ä mnd och l ä nsstyrelsernas orqanisationsn ä mnd. Enk ö pings polisdistrikt betonar s å lunda att om konstf ö rem å l skaffas in av myndigheten p ä dennas initiativ, b ö r myndigheten ikl ä da sig fullt ansvar f ö r v ä rdet av f ö rem å len. Och enligt postverkets
uppfattning ä r det sv å rt f ö r myndigheterna att f å l å na privat ä gda konstf ö rem å l utan att ta fullt ansvar f ö r dem.

De myndigheter som bedriver museiverksamhet framh å ller att det m å ste vara deras sak att svara f ö r f ö rem å lens fulla v ä rde med h ä nsyn till att det ligger i deras
eget intresse att f å l å na konstverk och v ä rdef ö rem å l, fr ä mst f ö r tillf ä lliga utst ä llrungar.

4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 98

Prop.
1982/83:98 50

Har l å net skett i myndighetens intresse f ö r en tillf ä llig utst ä llning eller liknande, ä r det rimligt att myndigheten ikl ä der sig fullt ansvar f ö r de inl å nade f ö rem å len. Det anser ocks å kammarkollegiet, som dock h ä vdar att myndigheterna i alla andra
fall b ö r undvika att å ta sig n å got ansvar. En liknande uppfattning
f ö retr ä ds av SMHI,- som anser att en myndighet
bara i extrema fall b ö r ikl ä da sig fullt ansvar, t.ex. vid inl å ning under en kortare tidsperiod f ö r n ä got s ä rskilt evenemang, s å som jubileum eller liknade vid
myndigheten.

2.3 F ö rs ä kring

Flertalet av dem som anser att de ststliga myndigheterna
vid konstl å n b ö r ikl ä da sig fullt ansvar f ö r f ö rem å lens v ä rde menar att detta l ä mpligen kan ske i den formen att
den l ä ntagande myndigheten tecknar en f ö rs ä kring.

Det g ä ller fr ä mst de myndigheter som redan sj ä lva har l å nat konstf ö rem å l o.d., s ä rskilt s å dana som bedriver museiverksamhet.

Ett mindre antal myndigheter anser att statsmyndigheterna
i forts ä ttningen b ö r st ä lla som villkor f ö r att ta emot l å n att ä garna sj ä lva h å ller sakerna f ö rs ä krade. Andra myndigheter ser detta
som ö nskv ä rt, men betonar att n å gra m ö jligheter f ö r myndigheterna att f å l å na konstverk e.d. i s ä fall inte torde finnas.

Det ä r fr ä mst myndigheter, som sj ä lva inte har l å nat n å gra konstf ö rem å l, som framh å ller dessa synpunkter.

Prop. 1982/83:98 51

Bilaga 3

ytkast_till F ö rordning_om_3tatliga_myndigheters_l å nay_kon3tyerj<

f9?!_lQ!S § 4yt § 5S!5QiD9 »

utf ä rdad
den 1982.

Regeringen f ö reskriver f ö ljande.

Till ä mpningsomr å de

1 §
I denna f ö rordning finns f ö reskrifter om r ä tten f ö r

myndigheter under regeringen att fr ä n n ä gon annan ä n staten

l å na konstf ö rem å l f ö r utsmyckning av sina lokaler.

Med l å n avses ä ven deposition och hyra.

2 §
F ö rordningen g ä ller inte den verksamhet som
bedrivs av

1. statens konstr å d,

2. museer,

3.
bibliotek,

4.
vetenskapliga
institutioner,

5.
andra
myndigheter med uppgift att fr ä mja kulturhistoris eller att f ö rv ä rva,
v å rda, bevara, vetenskapligt bearbeta
eller st ä lla ut konstverk eller andra f ö rem å l av konstn ä rligt, vetenskapligt eller
liknande allm ä nt intresse.

F ö rordningen
skall inte heller till ä mpas
p å fall d ä r utst ä llningsers ä ttning betalas eller skall betalas
enligt huvudavtalet den 8 juni 1978 mellan staten och Konstn ä rernas riksorganisation m.fl.

L å n

3 § Myndigheterna f å r som l å ngivare
anlita endast

1. kommuner, landstingskommuner, kommunalf ö rbund, f ö rsamlingar,
kyrkliga samf ä lligheter eller allm ä nna f ö rs ä kringskassor.

Prop, 1982/83:98 52

2, s å dana stiftelser eller ideella f ö reningar som har till ä ndam å l att fr ä mja kulturhistoria eller konst
genom att f ö rv ä rva, v å rda, bevara, vetenskapligt
bearbeta eller st ä lla ut konstverk eller andra konstf ö rem å l.

Avtal

4 §
Vid varje l å neuppg ö relse skall myndigheten tr ä ffa ett

skriftligt avtal med l å ngivaren.

Avtalet skall ange samtliga villkor som g ä ller f ö r l å net.

Ansvar

5 §
I l å neavtal som avses i denna f ö rordning skall anges att

staten svarar f ö r skador som tillfogas l ä ngivaren i de fall d ä r

myndigheten brister i sitt å liggande att visa att skadorna

inte beror p å f ö rsummelse av myndigheten eller av n å gon anst ä lld hos myndigheten.

Myndigheten f å r inte ikl ä da staten mer vittg å ende skadest å ndsansvar ä n som f ö ljer av f ö rsta stycket.

6 §
Av cirkul ä ret (1954:325) med f ö reskrifter r ö rande f ö r

s ä kring av staten tillh ö rig egendom, m.m, framg å r att staten inte

f å r teckna f ö rs ä kring f ö r att skydda staten eller i dess tj ä nst .

anst ä lld personal mot ansvarighet.

V ä rdering
m,m.

§ 7 V ä rdet p å varje konstf ö rem å l skall anges i avtalet.

R å der
tveksamhet om v ä rdet, skall den l å ntagande myndigheten l å ta v ä rdera f ö rem å let.

Om kostnaden f ö r v ä rderingen inte betalas av f ö rem å lets ä gare eller n ä gon annan ä n myndigheten, f å r den betalas av medel till f ö rvaltningskostnader eller andra
medel som den l å ntagande myndigheten disponerar.

Prop. 1982/83:98 53

8 § ö nskar en myndighet l å na ett konstf ö rem å l som bed ö ms

vara v ä rt mer ä n 25 000 kronor, skall statens
konstr å ds medgivande

till inl å ningen inh ä mtas, innan l å neavtalet tr ä ffas.

Avslutande best ä mmelse

9 §
De f ö reskrifter som kan beh ö vas f ö r verkst ä lligheten

av denna f ö rordning meddelas av statens
arbetsgivarverk efter

samr å d med statens konstr å d.

1.
Denna f ö rordning tr ä der i kraft den 1 juli 1982.

2.
Myndigheter,
som tidigare har slutit avtal med andre l å ngivare ä n som avses i 3 § , skall
s å Idngt m ö jligt s ä ga upp dessa avtal. Andra ä ldre l å neavtal skall s å Ifingt m ö jligt antingen ä ndras s å , att de st ä mmer ö verens med de nya f ö reskrifterna, eller ocks å s ä gas upp. Dessa å tg ä rder - och 1 f ö rekommande fall å terst ä llandet av konstf ä rem å len - skall vidtas senast den 1
juli 1983.

3.
Myndigtieterna
skall senast den 30 december 1984 till budgetdepartementet komma ln med en
redovisning ö ver sfidana ä ldre ä renden, d ä r myndigheten inte har lyckats
vidta i 2 n ä mnda å tg ä rder med angivande av sk ä len till detta.

Prop. 1982/83:98 54

Propositionsbilaga
2

En sammanställning av remissyttrandena över rapporten (Ds
B 1981:18) Konst i statliga verk

1
Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över departementsrapporten Konst i stadiga verk avgetts av
justitiekanslem (JK), Svea hovrätt, Stockholms och Ljungby tingsrätter,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, Landskrona polisdistrikt,
kriminalvårdsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt (FOA), socialstyrelsen,
akademiska sjukhuset i Uppsala, riksförsäkringsverket (RFV), postverket,
kammarkollegiet (efter hörande av Lunds domkapitel), statskontoret,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV),
statens institut för personaladministration och personalutbildning (SIPU),
statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), statens kulturråd, statens konstråd,
statens konstmuseer, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum,
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, konsumentverket/KO, statens invandrarverk,
jämställdhetsombudsmannen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala,
Gotlands, Hallands, Malmöhus, Kopparbergs och Västernorrlands län, lokala
skattemyndigheten i Helsingborg, kronofogdemyndigheten i Trelleborg, riksdagens
ombudsmän (JO), Stockholms kommun. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Statsanställdas förbund. Centralorganisationen SACO/SR,
Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Konstfrämjandet
samt Sveriges konstföreningars riksförbund.

Därjämte
har genom rikspolisstyrelsen kommit in ett yttrande från Landskrona
polisdistrikt och genom UHÄ ett från Uppsala universitet.

Stockholms
kommun har som sitt yttrande lämnat över ett yttrande från kulturnämnden i
kommunen; SACO/SR har i sitt yttrande hänvisat till ett yttrande från Sveriges museimannaförbund.

TCO:s
statstjänstemannasektion (TCO-S) har avstått från att yttra sig.

2
Allmänna synpunkter

Huvudfrågorna
i rapporten gäller om de statliga myndigheterna i fortsättningen skall fa låna
konstföremål bara från vissa långivare samt om staten därvid skall ikläda sig
endast ett begränsat ansvar för de inlånade föremålen.

Förslagen
i rapporten har fått ett positivt mottagande. De allra flesta remissinstanserna
uttrycker sin tillfredsställelse över de klarlägganden som görs i rapporten,
framhåller det angelägna i att statens ansvar för

Prop.
1982/83:98 55

inlånade konstföremål regleras och tillstyrker förslagen.
Från olika håll framhålls att förslagen skulle skapa ordning i
låneförhållandena och klara och enhetliga regler för en viss del av samhällets
konstinnehav.

Bland de remissinstanser som i alh väsenUigt finner sig
kunna lämna rapportens förslag utan erinran är JK, Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, FOA, socialstyrelsen,
akademiska sjukhuset i Uppsala, RFV, byggnadsstyrelsen, SAV, SAMN, UHÅ,
generaltullstyrelsen, statens invandrarverk, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Kopparbergs län, JO, Landstingsförbundet, Statsanställdas
förbund samt Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare.

Några av dem utvecklar skälen för sitt ställningstagande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, t. ex., menar att förslaget
skulle främja en ökad inlåning av konst för utsmyckning av myndigheternas
lokaler. Statskontoret ansluter sig också till förslaget att föreskrifter
meddelas för de statliga myndigheternas inlåning av konstföremål för att smycka
myndigheternas lokaler, men har vissa avvikande synpunkter på förordningens
tillämpningsområde m. m. Genom enhetliga regler för statliga myndigheters
inlåning av konstföremål skulle myndigheterna enligt statskontorets mening få
bättre möjligheter att bedöma vilka förpliktelser de ikläder sig i samband med
lånen. Flera myndigheter har i olika sammanhang framfört önskemål om sådana
bestämmelser, sägs det. Byggnadsstyrelsen erinrar om att i den mån lån av
konstföremål kräver byggnadsåtgärder skall samråd med byggnadsstyrelsen ske,
innan beslut om lån fattas.

Även en del andra remissinstanser ställer sig i stort sett
positiva till rapporten, men anför särskilda synpunkter på de olika frågorna.

Exempelvis länsstyrelsen i Uppsala län motsätter sig
visserligen inte förslaget, men anser att frågan bör lösas genom att statliga
myndigheter i första hand åläggs att vända sig till statens egna organ som har
ansvar för stadiga inköp av konst och förvaltning av konst i statlig ägo.

Två myndigheter ställer sig närmast avvisande till förslaget
om en författningsreglering. Domstolsverket anser sålunda att redan
departementsrapporten klarlägger myndigheternas ansvar för inlånad konst. Den
ovisshet som tidigare rått i detta hänseende har alltså undanröjts. Därmed har
syftet med verkets framställning år 1976 till finansdepartementet blivit
tillgodosett, heter det. En författningsreglering av statliga myndigheters lån
av konstföremål för lokalutsmyckning kan väl sägas vara ägnad att åstadkomma
ordning och reda på området, anför domstolsverket, som emellertid för sin del
vill sätta i fråga, om någon reglering verkligen behövs. För det område som
verket företräder kan behovet i vart fall inte sägas vara framträdande. Om en
författningsreglering anses erforderlig, bör den enligt verkets uppfattning i vaije
fall inte omfatta institutioner som har till huvudsaklig sysselsättning att
låna konst för utställningsverksamhet. Även konsumentverket/KO är kritiskt
till förslaget. Verket håller

Prop. 1982/83:98 56

visseriigen
med om att det - för att man skall undvika oklarheter om innebörden av
rättsförhållandet mellan långivare och låntagare - kan vara en fördel, om det
upprättas ett skriftligt avtal om lånet. Men man sätter i fråga, om det finns
anledning att av detta skäl införa detaljerade bestämmelser om
låneverksamheten.

3
Tillämpningsområdet för en reglering

De
flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget i denna del. Några
remissinstanser har emellertid fört fram en del särskilda synpunkter, främst
av förtydligande karaktär, däribland följande.

Statens
kulturråd:

Kulturrådet
förutsätter att i begreppet "konst" inbegripes även kulturhistoriskt
värdefulla bruksföremål, möbler etc. Detta bör klart framgå i en kommande förordning
liknande den som redovisas i bilaga 3 i rapporten och må gälla i detta
sammanhang.

Föreningen
Sveriges konsthantverkare och industriformgivare:

Vi
förutsätter att i begreppet "konst" också inbegripes konsthantverk, bruksföremål
som möbler o. d.

Statskontoret:

Det
synes lämpligare att 2 § i den föreslagna förordningen utformas på följande
sätt:

"Förordningen
gäller inte den verksamhet som bedrivs av

1.
statens konstråd,

2.
statliga myndigheter, främst
museer, bibliotek och vetenskapliga institutioner, med uppgift att främja
kulturhistoria------------------------------ riksorganisation

m.fl."

Denna formulering täcker
enligt statskontorets mening de fall där undan

tag från huvudregeln framstår som befogade och - i praktisk tillämpning -

nödvändiga. Det saknas däremot anledning att generellt meddela undan

tagsföreskrifter för olika slag av museer, bibliotek och vetenskapliga insti

tutioner vid statliga myndigheter som har andra uppgifter än "att främja

kulturhistoria-- ".

Generaltullstyrelsen:

I
2 § torde en precisering av vad som avses med museer och bibliotek (statliga,
kommunala, enskilda) vara önskvärd.

Postverket:

Med
utgångspunkt i att den planerade förordningen skall avse endast lån

av konstverk som syftar till att förbättra arbetsmiljön hos stadiga myndig

heter finns från postverkets sida intet att erinra mot utkastet till förord

ning. --- I vad gäller lån av konstverk m.m., som mottagits i annat

syfte än nyss sagts, såsom
lån för tillfälliga utställningar exempelvis i samband med jubileer eller för
utställning i av myndighet anordnat museum, exempelvis postmuseum, faller sådana
lån såvitt postverket kan bedöma inte under den avsedda förordningen.

Prop. 1982/83:98 , 57

Kammarkollegiet:

Som
svar på den i rapporten redovisade enkäten uttalade kollegiet att ett skäl att
frångå den restriktiva inställningen till inlåning av konst skulle vara ett
tillfälligt lån t. ex. i samband med en utställning. Man kan hävda att detta
krav har tillgodosetts därigenom att förordningen är avsedd att gälla lån av
konstverk/ör utsmyckning. A andra sidan gör förordningen i 2 § undantag för
sådana statliga organ som förmodas ha intresse av konstverken av andra skäl än
utsmyckning av sina lokaler. Denna i någon mån bristande överensstämmelse
föreslås bli löst på så sätt att orden "för utsmyckning av sina
lokaler" utgår. Vid de rätt fåtaliga fillfällen då en myndighet har
intresse av att låna konst m.m. fill en fillfällig utställning eller dylikt
torde det finnas möjlighet att få särskilt tillstånd till detta av regeringen,
dispens, såvida inte beslutanderätten i sådana frågor skall delegeras till
statens arbetsgivarverk.

4 Långivare

De
flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget att bara vissa långivare skall
få komma i fråga och anser även att den begränsning av långivarna som föreslås
är väl vald. Som skäl härför framhålls bl.a. vikten av att allmänhetens
förtroende för en myndighet inte får rubbas till följd av myndighetens
konstlån.

Från
flera håll pekas på att det är lämpligast att myndigheternas konstlån i första
hand sker från statens konstråd eller statens konstmuseer. Dessa myndigheter
bör tillförsäkras sådana resurser och arbetsformer att erforderliga
miljöförbättringar i form av konst i myndighetslokaler kan genomföras med
hjälp av medel därifrån, sägs från något håll.

En
remissinstans anser att det bör klargöras i förordningen att de statliga myndigheterna
även fortsättningsvis har rätt att låna konst från andra statliga myndigheter.

En
hel del instanser ställer sig emellertid avvisande till en begränsning av
långivarna, föreslår vissa ändringar eller anför andra synpunkter i denna del.
En myndighet, Landskrona polisdistrikt, ställer sig starkt kritisk till
rapportförslaget om en begränsning av lånemöjligheterna.

Bland
de remissyttranden där förslaget inte utan vidare tillstyrks märks följande.

Domstolsverket:

Enligt
domstolsverkets mening fmns det inte fog för att generellt förbjuda lån från
privata långivare. Domstolsverket vill därför förorda att 3 § förordningen ges
sådant innehåll att en myndighet får låna konst såvida det är uppenbart att
lånet inte är ägnat att rubba förtroendet för myndigheten.

---- Prövningen
av frågan om en myndighets lån är av sådan natur att

dess
oväld kan komma att ifrågasättas på grund av konstlånen bör lämpligen ankomma
på myndigheten själv eller respektive centralmyndighet.

5 Riksdagen
1982/83. 1 saml. Nr 98

Prop. 1982/83:98 58

Landskrona
polisdistrikt:

Polisstyrelsen
anser, att lån i fortsättningen också skall tillåtas från ickestatliga ägare.
Dock bör begränsning därvid icke ske på sätt som anges under p. 3.1 (sid. 29) i
rapporten. Liksom styrelsen tidigare angivit, bör lån framdeles tillåtas även
från privata personer. Att såsom framhålls under nyssnämnda punkt införa en
begränsning av kretsen av långivarna för risken av att "allmänhetens
förtroende för en myndighet eller dess tjänstemän skadas till följd av
myndighetens konstlån" synes vara ett överdrivet betraktelsesätt. Kan.det
måhända påvisas att opartiskhet icke iakttagits? Finns det överhuvudtaget skäl
att i sammanhanget ifrågasätta myndigheternas oväld? Det förefaller vara ett
utomordentligt långsökt argument för att i framtiden förhindra inlåning av
konstverk. Att enbart "offentliga" långivare skall förekomma innebär,
att myndigheters lokaler till stor del kommer att vara utan konstföremål.
Tilltron till statens konstråds eller fill statens konstmuseers och andra
statliga museers förmåga att kunna tillhandahålla myndighetema konstverk torde
enligt polisstyrelsens bedömning delvis sakna förankring i verkligheten. Vår
uppfattning är, att nyssnämnda insututioner inte alls motsvarar vad som påstås
i rapporten under p. 3 (sid. 26). Det utbud som hitfills funnits har - såvitt
är känt - definifivt inte alls motsvarat efterfrågan vad gäller utsmyckning i
åtminstone nya polishus. Ett genomförande av de intentioner som finns avseende
långivarna kommer att medföra, att konstverk kommer att få återlämnas utan att
egendig grund därfill föreligger. Konsekvensen blir en utomordentligt tråkig
miljö ull nackdel för både offentligt anställda och besökande allmänhet. Det
synes vara en reglering av ett förhållande, som icke gagnar någon eller något.
Rapporten leder till ingrepp i mellanhavanden, som pågått under många år utan
någons fördel eller förfång. Nuvarande långivning/deposition bör få fortsätta
med de tillstånd, som härför fordras jämlikt regeringsformen.

Statskontoret:

Förslagets
3 § andra stycket bör kompletteras på förslagsvis följande sätt:

"2.
sådana stiftelser, ekonomiska eller ideella föreningar - -—".

I
annat fall utesluts möjligheten att låna in konstverk från ett flertal länsmuseer.

RRV:

Vad
gäller kretsen av "tillåtna" långivare i 3 § författningsförslaget
vill RRV framhålla att det kan finnas anledning överväga om det inte i undantagsfall
bör finnas möjlighet för myndigheterna att låna in konstföremål även från andra
kategorier av långivare, i första hand privatpersoner. Det kan exempelvis röra
sig om konstföremål med nära anknytning till den aktuella myndigheten och dess
verksamhet. Det kan också tänkas fall då en utlåning för långivaren framstår
som ett första steg på väg mot en slutgiltig donation. Självfallet måste dock
omständigheterna i det enskilda fallet vara sådana att risk för förtroendeskada
inte föreligger.

SIPU:

Strävandena
att åstadkomma en trivsam och stimulerande arbetsmiljö har föranlett många
statliga myndigheter att intressera sig för inlåning av konstföremål. Härvid
har man naturiigtvis i så stor utsträckning som möjligt anlitat statens
konstmuseer och statens konstråd.

Prop. 1982/83:98 59

Många
myndigheter har dock - liksom SIPU - gjort den erfarenheten att intresset för
konst och att med konstföremål åstadkomma en rikare utsmyckning av många ganska
sterila arbetsmiljöer är mycket stort och att det därför inte alltid räckt till
med inlåning av konst som finns i statens ägo.

SIPU
har full förståelse för de strävanden som redovisas från många myndigheter och
som inneburit att man även utnyttjat andra långivare än staten. Detta har också
varit möjligt därigenom att det funnits ett allmänt konstfrämjande intresse och
ett intresse av att göra redan befintliga konstsamlingar tillgängliga för fler
människor.

SIPU anser att de
långivare rapporten vill godta och föreslår i och för sig är lämpliga och i
första hand bör komma i fråga. Deras lämplighet är i och för sig självklar och
den beror inte enbart på att man med dessa föreslagna långivare undviker beroende-
och jävssituationer utan även på att de representerar ett organiserat
konstkunnande, manifesterat i disponibla konstsamlingar, ofta anskaffade med
stöd av allmänna medel.

SIPU
anser i motsats till rapporten att det bör vara möjligt för myndigheter att
efter eget bedömande även vända sig till andra långivare än dem som ingår i den
nu föreslagna kretsen. Många myndigheter har redan funnit sig kunna acceptera
privata långivare. Myndigheter är redan nu skyldiga att se fill att i de sin
myndighetsutövning inte hamnar i beroende- och jävssitua-fioner. Vid beslut om
inlåning ankommer det på myndighet att bedöma om det föreligger eller kan komma
att föreligga någon sådan risk eller om allmänhetens fiUtro till myndigheten
skulle kunna skadas. Myndigheterna har redan ett sådant ansvar och de bör vara
bäst skickade att göra erforderliga bedömningar. Det bör vara helt
tillräckligt att i den förordning som föreslås i rapporten erinra om nu berört
ansvar.

Statens
kulturråd:

Kulturrådet
anser att det finns kulturpolitiska motiv som gör att stadiga myndigheter i
första hand bör vända sig fill statens konstråd när det gäller utsmyckning av
de egna arbetslokalerna. Det är beklagligt att konstrådet ej fått resurser nog
att kunna svara mot de behov som finns, speciellt som dess verksamhet kommer
idag verksamma konstt-ärer till del. Statens konstmuser kan också deponera
konstverk till statliga myndigheter. Det är å andra sidan både naturligt och posifivt
att personalen vänder sig till kommuner och andra parter för att förbättra sin
arbetsmiljö om den tvingas vänta för länge på utsmyckning genom konstrådets och
konstmuseemas försorg.

Statens
konstråd:

Konstrådet
vill understryka vad som sägs i rapporten om intresset av att rådet och museerna
i första hand anlitas för att få tillgång till konstföremål. Om sakkunniga institufioner
på detta sätt medverkar vid utsmyckningen ökar nämligen möjligheterna avsevärt
att skapa en enhetlig och därmed också mera harmonisk samlad arbetsmiljö.

Det
är emellertid att hänge sig åt illusioner att tro att det hos konstrådet och
museerna skulle finnas ett förhållandevis stort utbud av konstverk. Härför är
de tillgängliga resurserna helt otillräckliga i förhållande till behovet.
Trots att konstrådet med fiänsyn till resursknappheten inte har gått ut med
någon samlad information till de statliga myndigheterna om möjlighetema att
erhålla konst från rådet, är väntetiden för närvarande åtminstone fyra år för
de ansökningar som ändå har getts in. Med nuvarande tillström-

Prop.
1982/83:98 60

ning
av ansökningar bedöms väntetiden öka ett till två år för varje budgetår som går
utan att rådets resurser förstärks. Om resurserna i stället - så som nu är
fallet - urholkas blir läget aUtmer ohållbart.

Det
kan tilläggas att rådet, i syfte att kartlägga de faktiska behoven, avser att
lämna myndigheterna sådan information som har omtalats i det föregående. Därmed
kommer väntetiden att på en gång kraftigt förlängas och trycket på rådet att
ytterligare öka.

Enligt
vad konstrådet har erfarit är läget hos statens konstmuseer i vart fall inte
bättre än för rådets del.

v En
förutsättning för inskränkningar av den omfattning som föreslås i rapporten bör
därför enligt konstrådets uppfattning vara att anslaget till rådet uppräknas i
betydande mån.

När
det gäller den nuvarande ordningen är det naturiigtvis ett absolut villkor att
inlån från enskilda inte sker ifall fiUtron till myndighetens objektivitet kan
rubbas. En föreskrift om att inlåning inte får ske i sådana fall bör därför
under alla omständigheter meddelas. Det finns emellertid många situationer då
en inlåning inte behöver inge några farhågor av den art som har sagts nu men då
regleringen i 3 § i förslaget till förordning om statliga myndigheters lån av
konstverk för lokalutsmyckning ändå skulle hindra en inlåning. Detta kan
knappast anses sakligt motiverat. Som exempel kan nämnas lån från fonder eller
stiftelser som har inrättats i syfte bl.a. att möjliggöra prydande av aktuella
myndighetslokaler.

Statens
konstmuseer:

I
rapporten hänvisas (s. 16, 17) till den verksamhet som bedrivs av statens
konstmuseer och statens konstråd. Beträffande statens konstmuseers roll i
detta sammanhang uppges att "statsmyndigheter torde i ganska stor
omfattning utnyttja möjlighetema att vända sig till statens konstmuseer för
att få låna konst i statlig ägo". Statens konstmuseer finner det angeläget
att understryka att denna verksamhet, som omfattar ca 10000 konstverk, icke är
av den storleksordningen att den i framtiden kan tillgodose behoven hos ett
ständigt ökande antal statliga förvaltningar. De konstverk som uUånas tillhör
museernas egna samlingar vilket förutsätter vittgående administrativa rutiner
och höga krav på säkerhet. Samlingarna ökas ej genom speciella inköp för utlån
och accessionen är ringa. Utlånen regleras alltid genom låneavtal. För icke-statliga
låntagare utgör försäkringsvillkoret ett krav. I denna grupp ingår bl.a. de
regionala och lokala museer genom vilka statens konstmuseer som centralmuseum
söker driva regional verksamhet. Vårdansvaret för konstverken åvilar låntagaren
i enlighet med de principer som redovisas i rapporten (s. 21).

Som fillsynsmyndighet
över statligt ägd konst, som ej står under tillsyn av annan myndighet med
konstvetenskaplig sakkunskap, vill statens konstmuseer även fästa
uppmärksamheten på möjligheten av lån från en statlig myndighet till en annan.

Med
kännedom om det stora behovet och värdet av konstverk för utsmyckningsändamål
och de begränsade resurser statens konstmuseer har för detta ändamål anser
statens konstmuseer att möjligheter ull inlån från även icke statliga instanser
bör eftersträvas.

Om
kommuner, landsting, sfiftelser och ideella föreningar som har till ändamål att
främja konstintresset i enlighet med rapportens förslag vill medverka till
utsmyckningen av statliga myndigheters tjänstelokaler bör detta välkomnas.

Kommerskollegium:

Enligt
kollegiets mening bör undantag från förbudet mot inlåning av privatägd konst
kunna medges efter särskild framställning, om det är fråga om inlåning av konst
för speciella ändamål, exempelvis jubileer.

Jämställdhetsombudsmannen:

En
statlig myndighet bör kunna få låna in konstverk också från enskilda
konstnärer. Inlåning får självfallet inte ske på sådant sätt att myndighetens ojävighet
skulle kunna ifrågasättas.

Länsstyrelsen
i Hallands län:

Länsstyrelsen
anser att långivarkretsen bör vidgas till att även omfatta enskilda personer
(konstnärer och deras anhöriga). För länsstyrelsens vidkommande har det, då det
gällt att låna konst från enskilda personer, hittills uteslutande varit fråga
om att låna konst till residensets representationsdel. För landshövdingen får
det anses vara mycket önskvärt och angeläget att i representationsvåningen
kunna visa konst av seriösa och framstående konstnärer, som har sin verksamhet
i länet. Även om lånen sker frän privatpersoner (konstnärer) torde några
beroendesituationer inte behöva befaras. Som exempel kan nämnas att på
Halmstads slott enligt konstnärernas egen önskan och med landshövdingens
positiva medgivande finns inlånat ett antal konstverk av konstnärer ur Halmstadgruppen.
Långivare är konstnärer i grappen eller deras anhöriga. Dessa konstverk representerar
ett betydande värde.

5
Myndigheternas ansvar

Från
flera håll framhålls det värdefulla i att det nu belyses vilket ansvar som
åvilar en myndighet vid konstlån. Det anses viktigt att långivare och låntagare
har full klarhet i vilka regler som gäller.

De
remissinstanser som har yttrat sig särskilt om vilket ansvar myndigheterna i
fortsättningen bör ikläda sig vid konstlån är i allmänhet positiva fill
förslaget i den delen.

En
grupp remissinstanser har emellertid avvikande uppfattning och anser att
staten bör ikläda sig ett mer vittgående ansvar än det föreslagna. De menar att
inlåningsmöjligheterna annars försvåras eller försvinner. Någon instans uppger
sig vara tveksam till lösningen i ansvarsfrågan utan att ange något närmare
skäl för sin inställning.

Till
denna avvikande grupp hör följande instanser.

Ljungby
tingsrätt:

Tingsrätten
har ingen erinran mot en begränsning av statens ansvar såvitt avser kommun och
andra långivare som uppräknas i förslagets 3 § I

P-

Däremot
anser tingsrätten att staten vid inlåning från föreningar och stiftelser som
avses i 3 § 2 p. i förslaget bör ansvara för inlånad' konst motsvarande det
skydd som ges genom försäkring mot stöld och brand m.m. Den inlånande
myndigheten är den part i låneförhållandet som normalt sett har fördel av
låneavtalet och staten kan genom detta besparas

Prop. 1982/83:98 62

kostnader
för prydande av myndighetens lokaler. Utlånare som avses i 3 § 2 p. i förslaget
torde regelmässigt ha små ekonomiska resurser och det framstår därför som föga fillfredsställande
att myndigheten-staten skall dra all fördel av lånet och samfidigt låta utlånaren
svara för kostnaden för försäkring av föremålen.

Kammarkollegiet:

Ansvarsfrågan
beträffande de lån som regleras av den föreslagna förordningen finner
kollegiet löst på ett tillfredsställande sätt i rapportförslaget. Ansvaret för
de föremål - det kan komma att gälla inte enbart konst -som lånas vid speciella
tillfällen däremot bör vara mer omfattande. Kollegiet finner det i dessa fall
naturligt att staten ikläder sig samma ansvar som staten kräver vid utlåning
till andra än statliga myndigheter.

Statens
kulturråd:

Kulturrådet
har ingenting att invända mot de resonemang och slutsatser som framförs i
rapporten. Däremot finner rådet att rapporten inte uttryckligen behandlar
ansvarsfrågan i händelse av stöld. Kulturrådet tolkar detta som att långivaren
är oskyddad om ett konstverk förkommer. Detta betraktar kulturrådet som
oskäligt. Det bör vidare framgå klart i förordningen vad som gäller i händelse
av stöld.

Statens
konstmuseer:

Rapporten
avfärdar utan mofivering tanken att staten genom en sådan förordning skulle
försvåra lånemöjligheterna. Statens konstmuseer finner det för sin del troligt
att de stiftelser och föreningar, bl. a. länsmuseer, som f. n. bidrar till
utsmyckning av statliga myndigheters lokaler icke torde vilja fortsätta denna
verksamhet, om staten avsvär sig allt ansvar i händelse av stöld eller brand.

Statens
sjöhistoriska museum:

1
förordningen har staten begränsat sitt ansvar att gälla skador som tillfogas
långivaren p.g.a. försummelse av myndigheten eller någon där anställd. Detta
medför att lån till stafiig myndighet kan komma att innebära ett avsevärt
ekonomiskt risktagande för ägaren, som uppenbariigen har att svara för skada
eller förlust som kan uppkomma genom våda. Eftersom lånet ligger i myndighetens
intresse och ej i ägarens, synes det icke skäligt att låta ägaren stå för en
avsevärd del av risken. I synnerhet är detta fallet när ägaren är en stiftelse
eller en ideell förening.

Statens
invandrarverk:

Enligt
cirkuläret (1973:643) till statsmyndigheterna om föreningsverksamhet i myndighetslokåler
m. m. skall myndigheterna på olika sätt stödja den föreningsverksamhet som
förekommer vid myndighetema. Detta kan ske genom att myndighetema upplåter
lokaler.

Invandrarverket
upplåter sina lokaler bl.a. till en konstförening, vars medlemmar är anställda
vid myndigheten. Konstföreningen anordnar regelbundet utställningar i verkpts
foajé av inlånade konstverk. Om och i så fall vilka ansvarsfrågor som därvid
kan uppkomma har inte belysts i promemorian, vilket hade varit värdefullt.

Prop.
1982/83:98 63

Bostadsstyrelsen:

Styrelsen
har ingen erinran mot de förslag som framförs i rapporten. Styrelsen vill dock
föreslå att generell överenskommelse i ansvarsfrågan träffas med länsmuseer och
andra vanligen förekommande långivare.

Länsstyrelsen
i Gotlands län:

Länsstyrelsen
tillstyrker föreliggande förslag till förordning förutom 5 §. Enligt
länsstyrelsens mening sker inlåning regelmässigt på initiativ av låntagaren och
i dennes intresse. Det kan då inte anses rimligt att långivaren ställer sin
egendom till förfogande utan att låntagaren ikläder sig fullt ansvar för
egendomen, särskilt som det förutsätts att någon ersättning för lånet som
sådant inle utgår. Länsstyrelsen anser sålunda att låntagaren skall ha strikt
ansvar för inlånad konst.

Stockholms
kommun:

Kulturförvaltningen
får bestämt avstyrka utformningen av ansvarsbe

stämmelserna. Dessa måste i stället utformas så att mottagaren ikläder sig

fullt ansvar. Om förordningen stadfästes i föreslagen form, nödgas stads

museet återkalla samtliga sina deposifioner hos statliga myndigheter.

-
De i rapporten föreslagna ansvarsbestämmelserna har fått en olycklig utformning.
Enligt dessa skulle de stadiga myndighetema endast ta ett s. k. presumtionsansvar,
dels för skada uppkommen genom försumlighet från myndigheten eller dess
anställda, men ej ansvar för skada i samband med bl. a. stöld, brand eller
vattenskada.

På
sådana villkor kan kommunen inte ställa värdefulla konstverk till statens
förfogande. Om inte låntagaren tar sitt fulla ansvar för föremålen, nödgas
kommunen återkalla de konstverk som idag är utdeponerade. Risken är i så fall
uppenbar att man i framtiden helt måste avstå från att låna ut värdefull konst
för utsmyckning av de stadiga myndigheternas lokaler.

Svenska
kommunförbundet:

Någon
anledning att söka vidga inlånarens ansvar utöver det presumtionsansvar, som
följer av gällande räU, finner styrelsen ej heller skäl att här förorda.
Styrelsen vill dock påpeka att konsekvenserna av att t.ex. kommunal långivare
sålunda får stå viss risk vid en utlåning, som i och för sig kan täckas genom
försäkring, inte är ägnade att stimulera fill utlåning, om ej i låneavtalet överenskommes
om avgift för aU täcka kostnader av detta slag.

SACOISR:

Långivarens
situation är enligt vår uppfattning inte tillfredsställande beaktad. Inlån från
icke statliga insfitulioner kommer atl omöjliggöras. Staten bör ikläda sig
samma ansvar som staten kräver vid utlåning fill andra än statliga myndigheter,
svara för kostnader som kan uppkomma i samband med konstverkens vård samt
teckna försäkring för de inlånade konstverken.

Prop.
1982/83:98 64

6
Försäkringar m. m.

De
flesta remissinstansema lämnar utan erinran förslaget om att också i detta
sammanhang tillämpa det allmänna förbudet för de statliga myndigheterna att
teckna försäkring för att skydda staten eller i dess tjänst anställd personal
mot ansvarighet.

Men
ett antal instanser - bl. a. de som nämns nedan - anser tvärtom atl de stadiga
myndigheterna bör tillålas att teckna försäkringar vid konstlån, åtminstone i
en del fall.

Ljungby
tingsrätt:

Tingsrätten
anser att förslaget bör ändras på det sätt att staten beträffande, lån från
stiftelser m.fl. enligt 3§ 2 p. i förslaget åtar sig ansvar som motsvarar
normalt försäkringsansvar.

Postverket:

Eftersom
även lån av konstverk m. m. som mottagits i annat syfte än för alt förbättra
arbetsmiljön - såsom lån för tillfälliga utställningar i samband med jubileer
eller för utställning i av myndighet anordnat museum -berörs i rapporten vill
vi meddela vår uppfattning att sådana lån bör undantas från förbudet mot
försäkring, antingen på så sätt att myndigheten får möjlighet att teckna sådan
utställningsförsäkring av allrisktyp som nämns under 3.3 i första stycket i
rapporten eller, där så befinns lämpligare, bestrida långivarens särskilda
kostnader för försäkring av det utlånade föremålet under den tid det är utlånat.
Utan sådant undantag från förbudet mot försäkring torde möjligheterna att låna
utställningsobjekt få bedömas som ringa.

RRV:

RRV
delar uppfattningen att det inte finns skäl att i förevarande fall gå ifrån
principen om staten som självförsäkrare. Eftersom erfarenheten har gett vid
handen att del är möjligt all kringgå försäkringsförbudet i 1954 års cirkulär
genom alt teckna hyresavtal med i hyresbeloppet inkluderade försäkringspremier,
tillstyrker RRV förslaget om att deposition och hyra skall jämställas med lån
(1 § andra stycket i författningsförslaget).

Statens
kulturråd:

Kulturrådet
anser att det kan finnas fillfällen och omständigheter som gör att båda parter
skulle vara betjänta av att försäkring tecknas på låntagarens bekostnad. Det bör
i så fall vara möjligt för låntagaren att betala kostnaden för
försäkringspremien, om längivaren tecknar försäkringen. 1 rapporten diskuteras
inte om en sådan lösning är förenlig med gällande lag. Kulturrådet anser atl
berörda verk bör informeras på denna punkt, via förordningen eller på annat
sätt.

Statens
konstmuseer:

Statens
konstmuseer önskar i detta sammanhang belysa några av de problem som gäller
försäkringsansvar för konstföremål i offentliga samlingar och för prydande av
arbetslokaler.

Prop. 1982/83:98 65

När
statens konstmuseer utlånar konstverk till icke-statliga institutioner kräver
museerna att mottagaren låter försäkra verken genom s. k. allriskförsäkring.
Denna regel gäller vare sig konsten används som utsmyckning av tjänstelokaler
eller utlånas för att ingå i offentliga samlingar, t.ex. länsmuseer och
kommunala konstmuseer. Statens konstmuseers strävan att bedriva regional
verksamhet hämmas ofta av de omfattande försäkrings- och vårdkostnader som
länsmuseer och andra museer har att erlägga i samband med lån ur statens
konstsamlingar. Det förtjänar påpekas att dessa insfitulioner ur
säkerhetssynpunkt torde vara vida överiägsna de lokaler i vilka staten
förväntar sig få möjlighet att exponera inlånad icke-slatlig konst utan att
teckna försäkring eller ställa garanti för värdet.

Inlån
fill statens konstmuseer vid tillfälliga utställningar och under kortare
perioder berörs inte av försäkringsförbudet inom statsförvaltningen och har
heller inte behandlats i föreliggande rapport. Däremot refereras tre exempel pä
hur staten genom riksdagsbeslut har ställt garanti för värdet av dyrbarare
konstföremål som inlånats till statliga museer för tillfälliga utställningar.

Som
stöd för den regionala konstverksamheten för vilken statens konstmuseer som
centralmuseum har ett landsomfattande ansvar skulle även de av statens
konstverk som utlånas till de statsunderstödda regionala museerna omfattas av
den statliga värdegarantin under förutsättning att uppställda
säkerhetsföreskrifter är uppfyllda.

Statens
sjöhistoriska museum:

Statens
sjöhistoriska museum anser att i förordningen bör lämnas utrymme för statlig
myndighet att åtaga sig ansvaret för det inlånades fulla värde genom att teckna
försäkring. Ett sådant förfarande är museerna ofta tvingade att tillgripa för
att kunna få låna konst och föremål avsedda för fillfälliga utställningar,
trots att detta står i strid med cirkuläret 1954:325. En revision av cirkuläret
synes därför enbart av denna anledning av behovet påkallad.

Jämställdhetsombudsmannen:

Enligt
ombudsmannens uppfattning är det rimligt att myndigheter får möjlighet att
genom försäkring säkerställa sig mot ersättningsanspråk t. ex. på grund av
stöld eller vandalisering. Detta torde i många fall vara en fömtsättning för atl
lån överhuvud skall komma till stånd.

Länsstyrelsen
i Hallands län:

Länsstyrelsen
anser - särskilt dä det gäller lån från enskilda - att konstverken på ett eller
annat sätt bör hållas helt försäkrade. Eftersom principen att staten inte får
teckna försäkring inte kan frångås, synes det rimligt att lånande myndighet -
förslagsvis efter hörande av statens konstråd - kan erhålla statsgaranti för
ersättning vid skada eller förlust av ufiånat föremål. Därvid vore det
värdefullt om regeringen av riksdagen skulle kunna inhämta ett allmänt
bemyndigande att vid behov i sådana här fall få ställa garanti som omfattar
värdet på föremålen.

Lokala
skattemyndigheten i Helsingborg:

Ansvarsfrågan
är väsentlig i sammanhanget och av avgörande betydelse för fortsatta lån från
"gamla" tillåtna långivare. För vår myndighet och

Prop. 1982/83:98 66

säkert
många andra lokalmyndigheter är lånen baserade på avtal från den tid då
myndigheterna var kommunala organ. Det var då naturligt att konstverk lånades
från kommunala museer till egna myndigheter. Om försäkringsförbudet blir
absolut, kan det resultera i att konstverken i lokalerna får lämnas fillbaka.
Vi har f. n. en årlig kostnad för del i tavelför-säkring på 57 kr. Det är en
mycket blygsam utgift, som borde kunna accepteras som en förvaltningskostnad
även i fortsättningen. Presumtionsansvar för låntagare skall gälla i
framtiden, men förlust genom stöld skulle bäras av långivaren-ägaren. Det är
inte rimligt, eftersom det är låntagarenmyndigheten, som har glädje av länet,
inte kommunen. Försäkringsförbudet borde inte vara så kategoriskt.

7
Avtalsform

I
princip samUiga remissinstanser fillstyrker förslaget i denna del. Ett par
instanser anser därutöver - som framgår av följande citat - att enhefiiga
låneavtal bör utarbetas.

Länsstyrelsen
i Hallands län:

Det
vore lämpligt att formulär ull sådant avtal centralt utarbetas så att behandlingen
olika myndigheter emellan i dessa avseenden blir likformig.

Länsstyrelsen
i Väslernorrlands län:

Förslag
till låneavtal i någol slags katalog vore lämpligt. En sädan kanske kan
framställas av någon av statsverkets myndigheter.

8
Värdering

Övervägande
antalet remissinstanser har utan motivering tillstyrkt förslaget i denna del.

Strängt
taget är det bara en remissinstans som är kritiskt inställd i denna del. Från
något håll pekas dock på problemet att få hållbara värderingar.

Här
skall följande särskilda synpunkter antecknas.

Socialstyrelsen:

Beträffande
bilaga 3 till rapporten, utkast till Förordning om statliga myndigheters lån av
konstverk för lokalulsmyckning, föreslås att meningen i 7 § 2 st. ändras till

"Om
partema inte kan enas om konstföremålels värde, skall låntagande myndighet låta
värdera föremålet".

RRV:

Beträffande
7§ sista stycket i förfatlningsförslaget föreslår RRV att orden "för
motsvarande ändamål" tiUägges efter "disponerar". Del kan visserligen
sägas atl värderingskoslnader i normalfallet torde uppgå tiU

Prop. 1982/83:98 67

relativt
obetydUga belopp, men det framstår ändå som angeläget att de hänförs fill
förvaltningskostnader, oavsett hur dessa än redovisas i myndighetens
bokföring.

Konsumentverket:

Enligl
verkels mening kan det knappast vara nödvändigt att man så snart del
"råder Iveksamhet om värdet" skall låta värdera föremålet. Ett så kategoriskt
krav innebär en överdriven administration och ger upphov till onödiga
kostnader. I många fall lär man ungefärligen kunna bedöma vilka värdegränserna
uppåt och nedåt kan vara, och det bör kunna räcka att dessa anges i avtalet.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län:

Del
torde i en del fall ställa sig svårt att få hållbara värderingar, varför kraven
på angivande av värde i avtalen bör utformas så, att inlåning ej försvåras. Det
reella penningvärdet på ett konstverk är ofta ej idenfiskt med det inköpspris
ägaren betalt, ej heller med hänsyn fill penningvärdets förändring.

9
Medgivande att låna särskilt värdefull konst

De
flesta remissinslanserna har inte haft något att erinra mot förslaget om krav
på medgivande från statens konstråd.

Men
kritiska röster har också höjts. Från några håll menar man t. ex. att del bör
vara statens konstmuseer och inte konstrådet som skall pröva frågan om
medgivande fill lån av föremål med visst värde. Tillsynsansvaret för lösa
konstverk i statens, ägo ligger nämligen sedan länge hos statens konstmuseer, framhåUs
det. Men statens konstmuseer själva anser sig inte vara lämpade att åta sig
uppgiften på gmnd av den ekonomiska värderingsaspekt som förutsätts åligga
kontrollmyndigheten. Konstmuseema betecknar f. ö. förslaget om restrikfivitet
och kontroll vid lån till stora värden som "helt meningslöst" i ljuset
av slulförslaget. Och statens konstråd uppger för sin del alt syftet med dess liHståndsprövning
bör analyseras och närmare rikfiinjer för rådet därefter anges. Om fillståndsuppgiften
läggs på rådet, måste det när det behövs kunna tillföras juridisk sakkunskap
och expertis på äldre konst. Även ersättning för arbetet måste tillföras rädet
i nägon form, anser rådet, som också för fram tankar på att inrätta en särskild
nämnd för fillståndsprövningen.

I
yttrandena anförs i denna fråga vidare följande.

Socialstyrelsen:

Förslagets
8§ bör ändras så, att ett konstföremål, som jämlikt den värdering som skett med
stöd av 7 § är värt mer än 25 000 kr, får lånas först sedan "statens
konstråds medgivande till inlåningen inhämtats". En sådan ändring gör det
klarare i vilka sammanhang en myndighet måste göra framställning fill
konstrådet.

Prop.
1982/83:98 68

Statskontoret:

Förslagets 8 § bör ändras så, att det fordras medgivande
från statens konstmuseer till inlåning av "ett konstföremål som bedöms
vara värt mer än 25000 kronor". En föreskrift om medgivande från statens
konstråd framstår som mindre lämplig. Tillsynsansvaret för staten tillhöriga
lösa konstverk ligger nämligen sedan länge hos statens konstmuseer.

Statens kulturråd:

För kontrollens skull men även med tanke på stöldriskerna
anser kulturrådet det vara värdefullt att en övre gräns införs för det
tillåtna värdet på inlånade konstverk såsom föreslås i rapporten. Statens
konstråd skulle enligt detta förslag kunna ge tillstånd för inlån av verk
överstigande ett värde av 25000 kr. Kulturrådet anser att konstrådet, under
förutsättning att antalet uppdrag inte blir för omfattande, i samband med och
som underlag för beviljande av tillstånd skaffar sig en bild av de säkerhetsförhållanden
som råder i lokalerna hos det verk som ska hysa konstverket.

Statens konstråd:

En fömtsättning för tillståndsprövning av detta slag måste
vara att syftet analyseras och att närmare riktlinjer ges på gmndval av
analysen.

Rådet finner naturligt att det engageras när det gäller
rådgivning och annat bistånd i fråga om utsmyckning av lokaler som används av
statliga organ. Myndigheten är emellerfid inte enligt sin instmktion så
sammansatt atl expertis på äldre konst är garanterad inom densamma. I vart fall
om lån från enskilda tillåts även i framtiden bör prövningen bl. a. avse
lämpligheten av inlåning från objektivitets- och tilltrossynpunkt. Konstrådet
är inte utformat så att heller juridisk expertis är garanterad även om för ögonblicket
jurister ingår i detta. Om den aktuella uppgiften skulle läggas på rådet måste
det därför i tUlståndsärendena vid behov tillföras juridisk sakkunskap likaväl
som expertis på äldre konst. Ett alternativ är att tUlstånds-prövningen anförtros
åt en särskild nämnd med företrädare för både juridisk och konstnärlig
sakkunskap. Härvid ter det sig naturligt och önskvärt atl den senare rekryteras
så att en anknytning kommer att finnas till rådet och konstmuseerna.

Om tillståndsprövningen läggs på rådet måste detta
tillföras ersättning i form av avgifter på Ullståndsärendena eller på annat
sätt så att full kostnadstäckning erhåUs för rådets del.

Jämställdhetsombudsmannen:

För värdering av konstverken bör statens konstråd anlitas
redan så snart värdet av ett konstverk kan beräknas uppgå fill 15 000 kr.

Konsumentverket:

Verket vill ifrågasätta om det är praktiskt motiverat att
kräva att statens konstråd skall ge tillstånd till lån i vissa fall.

Statens konstmuseer:

Statens konstmuseer finner det förslag som framläggs i
rapporten (s. 29) om restriktivitet och kontroll i fråga om lån till stora
värden vara helt meningslöst i beaktande av rapportens slutförslag. Det synes
vara långivarens ensak om denne önskar bekosta försäkring för ett dyrbart konstföre-

Prop. 1982/83:98 69

mål
för att sedan utlåna det till statlig myndighets prydande. Förslaget om att
statens konstråd skulle fungera som kontrollmyndighet äger tillämpning endast i
samband med pågående utsmyckningsuppdrag då konstrådet kan fungera som
rådgivande instans. Enligt nuvarande ordning övertar statens konstmuseer
tillsynsansvaret i samband med att utsmyckningsuppdraget avslutas och föremålen
övergår i den utsmyckade myndighetens ägo. På gmnd av den ekonomiska
värderingsaspekt som förutsätts åligga kontrollmyndigheten är statens
konstmuseer emellerfid inte lämpade att åta sig denna uppgift.

Länsstyrelsen
i Gotlands län:

Utformningen
av 8 § kan ge anledning till tveksamhet, om inlåning avser flera konstföremål
som vart och ett inte är värt mer än 25000 kr men tillsammans är värda
betydligt mer. Möjligen bör ett totalt maximibelopp också bestämmas.

SACOISR:
.

Slutligen
vUl vi framhålla stor Iveksamhet till förslagets 8 § där statens konstråds
medgivande krävs vid inlåning av konstverk värda mer än 25 000 kr. Skall en
sådan bedömning ske, bör den göras av statens konstmuseer.

10
Inventarieförteckningar m. m.

Här
skall redogöras för några förslag som remissinstanserna lämnar och som inte har
tagits upp i rapporten. Bl.a. föreslås att konstföremål som inlånas av
myndigheterna bör registreras med uppgift om ägare etc. -Samhällsägda
institutioners ufiåning av konstföremål bör lämpligen ske på artoteksviUkor,
heter det från annat håll.

Följande
uttalanden kan därvid noteras.

Statskontoret:

Statskontoret
vill även fästa uppmärksamheten på vad utbildningsministern i årets
budgetproposition (1981/82: 100, bilaga 12, s. 104 f) har anfört om behovet av
nya bestämmelser avseende tillsynsansvaret för staten tillhöriga fasta och lösa
konstverk. Det kan enligt statskontorets mening fmnas anledning att samla de nu
aktuella och de inom utbildningsdepartementet förberedda bestämmelserna om
konstverk för lokalutsmyckning i en och samma förordning.

RRV:

Konstföremål
av nu ifrågavarande beskaffenhet utgör ofta stöldbegärligt gods. De bör därför
registreras med motsvarande tillämpning av RRVs cirkulär 1979-02-26 om
registrering av inventarier. I registret bör finnas en beskrivning av
föremålet. Här bör vidare anges ägarens namn och adress samt finnas en
hänvisning till skriftligt avtal om låneuppgörelsen. Även bestämmelser rörande
inventering av inlånade inventarier bör införas. Härvid synes också en komplettering
av bestämmelsen i 20§ 2 bokföringsförordningen (1979:1212) önskvärd
förslagsvis genom att orden "vare sig

Prop. 1982/83:98 70

myndigheten
äger tillgångarna eller disponerar över dem på annan gmnd" Ullägges efter
"erforderligt". RRV kommer därefter att göra motsvarande följdändringar
i punkt 8.5 av verkets föreskrifter 1981-05-27 för redovisningsverksamheten
inom redovisningsgrupp. I den föreslagna författningen bör en hänvisning
lämpligen ske till de allmänna bestämmelserna rörande registrering och
inventering av inventarier, förslagsvis: "Beträffande registrering och
inventering av inventarier gäller vad därom är särskilt stadgal".

Länsstyrelsen
i Uppsala län:

I
den föreslagna förordningen bör enligt länsstyrelsen även stadgas skyldighet
för låntagare alt föra förteckning över konstverket med uppgift om långivare,
låneavtal, konstnär, konstverkets namn och tillkomsttid, lokalmässiga placering
hos myndigheten, övriga tekniska uppgifter samt fotografiska avbildningar.
Vidare bör myndigheten årligen inventera beståndet av konstverk, såväl egna
som deponerade verk.

Bostadsstyrelsen:

Styrelsen
föreslår, att statens konstråd och statens konstmuseer anmodas att informera
myndigheterna (centrala myndigheterna) om möjligheterna att låna in konst för
att förbättra arbetsmiljön i myndigheterna.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län:

Elt
"artotek" som bank och central för en del av upplåningen, byten osv.
vore lämpligt alt inrätta.

Konstfrämjandet:

När
samhällsägda institutioner lånar ul konst till andra, bör del ske på "artoteksvillkor",
vilket förutsätter särskilda överenskommelser med konstnärerna. Artoteksutlåning
- långtidsutlåning — till institutioner, föreningar och förelag m.m. är av
stort kulturpolitiskt intresse. Därigenom erbjuds stora möjligheter att bredda
kontaktytan mellan allmänheten och bildkonsten, samfidigt som bildkonstnärernas
ersättningskrav kan beaktas.

11
Verkställighetsföreskrifter

Övervägande
antalet remissinstanser har utan motivering tillstyrkt förslaget i fråga om
föreskrifter för verkställigheten av en förordning.

Någon
anser atl verkslällighetsföreskriftema bör utfärdas av statens konstråd och inle
av statens arbetsgivarverk. Några instanser menar att samråd därvid bör ske
snarare med statens konstmuseer än med statens konstråd.

Vidare
anförs i denna del följande.

Statens
konstmuseer (uttalandet återgivet redan i föregående avsnitt):

Förslaget
att statens konstråd skulle fungera som kontrollmyndighet äger tillämpning
endast i samband med pågående utsmyckningsuppdrag då

Prop. 1982/83:98 71

konstrådet
kan fungera som rådgivande instans. Enligt nuvarande ordning övertar statens
konstmuseer tillsynsansvaret i samband med att utsmyckningsuppdraget avslutas
och föremålen övergår i den utsmyckade myndighetens ägo.

Statskontoret:

Tillsynsansvaret
för staten tillhöriga lösa konstverk ligger sedan länge hos statens
konstmuseer. Av denna anledning bör även eventuella verk-slällighetsföreskrifter
(9§) meddelas efter samråd med statens konstmuseer.

RRV:

RRV
har framhållit att frågan om den konstnärliga utsmyckningen av myndighetslokaler
inte uteslutande bör ses som en arbetsmiljöfråga. Härav följer all statens
konstråd bör vara en lämpligare instans än statens arbetsgivarverk, när det
gäller alt utfärda verkställighelsföreskrifter i ämnel.

12
Övergångsfrågor

De
flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget i denna del.

Postverket
har emellertid avvikande uppfattning och anser alt s. k. äldre lån från nu
föreslagna inle tillåtna långivare under vissa förulsättningar bör få bestå
även i fortsättningen. Statens konstråd menar att det i fråga om konstföremål
med okända eller sväridentifierbara ägare bör vara tillräckligt för att
myndigheten tills vidare skall få behålla konstföremålet att rimliga försök att
få tag på ägaren har misslyckats. Förslag förs även fram från statskontoret alt
sådana konstföremål bör deponeras hos statens konstmuseer, som i sin lur kan
låna ut föremålet ldl en myndighet.

Vidare
anförs av

Landskrona
polisdistrikt:

Därest
rapporten skuUe leda till en förändring på säll som anges i dess bilaga 3, bör
övergångstiden i p. 2 (s. 53) åtminstone föriängas tiU den 1 juli 1984. Det är
rimligt alt myndigheterna ges erforderligt lidsutrymme atl reglera sina
förhållanden härvidlag med konstföremålens ägare.

Prop: 1982/83:98 72

InnehåU

Propositionens
huvudsakliga innehåll..... ............ 1

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde

den 23 februari 1983............................................ 2

1
Inledning .................................. ................. ... 2

2
Allmänna synpunkter ...................................... ... 2

3
Tillämpningsområdet för en
reglering.................... ... 3

4
Långivare....................................................... ... 4

5
Myndigheternas ansvar...... ............................. ... 5

6
Försäkringar m. m............................................. ... 6

7
Avtalsform...................................................... ... 7

8
Värdering................ ................................... 7

9
Medgivande att låna särskilt
värdefull konst.......... ... 8

10
Inventarieförteckningar m. m.............................. ... 8

11
Verkställighelsföreskrifter m.m............................. ... 9

12
Övergångsfrågor..............
............................ 9

13
Genomförande ............... ............................ 10

14
Hemställan .................................................... . 10

15
Beslul............................................................. 10

Propositionsbilaga
I Rapporten (Ds B 1981: 18) Konst i statliga verk 11

Propositionsbilaga 2 En sammanställning av remissyttrandena över

rapporten.........
.............................................. . 54

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1983