Prop. 1983/84:104

Prop.
1983/84:104

Regeringens proposition 1983/84:104

med förslag till lag om
kontrollavgift vid olovlig parkering, m. m.;

beslutad
den 26 januari 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

CURT
BOSTRÖM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram ett förslag till lag om kontrollavgifter vid sådana
parkeringsöverträdelser som inte omfattas av förordnande enligt lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift eller som är brott enligt vägtrafikkungörelsen
(1972:603). Lagen syftar bl.a. till att utjämna skillnaderna mellan den i dag
helt oreglerade privaträttsliga s. k. tomtmarksparkeringen och den
offentligrättsliga parkeringen.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop.
1983/84:104 2

Propositionens
lagförslag

1
Förslag till

Lag
om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ En markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering
inom området får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut en avgift
(kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller
villkor som han har beslutat (olovlig parkering).

Kontrollavgift
får inte tas ut om överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift eller är belagd med straff enligt annan
författning än brottsbalken.

2§'
Med fordon avses i denna lag

1. fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska register,

2. fordon som är upptagna i det militära fordonsregistret, eller

3. fordon som brukas med stöd av saluvagns-, turistvagns-, exportvagns-eller
interimslicens.

Bestämmelserna
i denna lag om markägare gäller också den som på grund av avtal har rätt att
upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området.

3 § Kontrollavgift får tas ut endast om parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoren
tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen. Skyltningen skall
utföras med vägmärken.

4 § Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts
inom kommunen enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Om
felparkeringsavgiften har fastställts till olika belopp för skilda delar av
kommunen eller för skilda slag av. överträdelser gäller följande. Kontrollavgiften
får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts för överträdelser av
föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana föreskrifter saknas,
den lägsta felparkeringsavgift som gäller för den del av kommunen där den
olovliga parkeringen ägde rum.

5 §
En ny kontrollavgift får tas ut för varje påbörjat kalenderdygn som en

olovlig parkering pågår. Minst sex timmar måste dock förflyta från det att

en betalningsuppmaning enligt 8§ första stycket utställdes till dess att en

ny får utställas.

Högst
fem kontrollavgifter får tas ut för samma olovliga parkering.

6 §
Gör markägaren anspråk på kontrollavgift för en olovlig parkering,

har han inte rätt att för samma parkering också ta ut parkeringsavgift som

inte betalats.

'
1 § i det lagförslag som remitterades till lagrådet har i propositionsförslaget
delats upp i 1 och 2§§. Till följd härav motsvarar 3§ i propositionsförslaget 2§
i det remitterade förslaget osv.

Prop. 1983/84:104 3

7 § Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för
att kontrollavgif

ten betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det

sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som vid tiden för den olovliga
parkeringen var antecknad som fordonets ägare i något av de register som avses
i 2 § första stycket eller

2. i fråga om fordon som brukas med
stöd av licens som anges i 2 § första stycket 3, den som vid samma tid innehade
licensen.

8 § Vill markägaren ta ut kontrollavgift skall han
utställa en betalnings

uppmaning som överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på

fordonet.

Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid som angetts
i uppmaningen, skall markägaren påminna fordonets förare eller ägare om
betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för inkassering av avgiften
enligt inkas-solagen (1974: 182). Påminnelsen skall innehålla uppgift om när
avgiften senast skall betalas.

9 § Talan om att få ut kontrollavgift får inte väckas
senare än två år från

den dag då den olovliga parkeringen upphörde.

Talan skall väckas vid tingsrätten i den ort där den
olovliga parkeringen ägde rum.

10 § Om det med hänsyn till
omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som
uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift, får avgiften inte tas ut.

11 § Har någon genom lagakraftägande
dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt
strafföreläggande för sådan gärning får kontrollavgift inte tas ut. Redan erlagd
avgift skall betalas tillbaka.

12 § Markägaren ansvarar för att den
som övervakar efterievnaden av förbud eller villkor som avses i denna lag har
för ändamålet lämplig utbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen tillämpas
dock inte i fråga om parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

M2§ i propositionsförslaget motsvarar del av 7§ första
stycket i det remitterade förslaget.

Prop. 1983/84:104 4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift
som avses i 1 §, får polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2§ lagen
(1964: 321) om kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning. Sådan
anmärkning skall innehålla uppmaning att inom viss tid betala den fastställda
avgiften.

Anmärkningen överiämnas till fordonets förare eller ägare
eller fästes på fordonet.

En ny parkerlngsanmärkidng får meddelas för varje påbörjat
kalenderdygn som överträdelsen pågår. Minsl sex limmar måste dock förflyta
från del att en parkeringsanmärkning meddelats tid dess att en ny får
meddelas. Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för samma
överträdelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya
bestämmelsen skall inte tillämpas på överträdelser som påbörjats före
ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i
vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 7§§ lagen (1982:129) om
flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

2§ Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om rätt
för statlig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall,
när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl.

Har etl fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat
i strid mot förhud eder villkor, som avses i lagen (1984:000) om kontrollavgift
vid olovlig parkering, får fiyttning ske även om sådana förhållanden som anges
1 första stycket inte föreUgger.

' Lagen omtryckt 1981: 142.

Prop.
1983/84:104 5

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen
får överlämna åt en eller flera myndigheter att meddela tillstånd för andra
myndigheter att besluta och verkställa flyttning av fordon.

3§

Fordon som flyttas enligt före- Fordon som flyttas med stöd av

skrifter meddelade med stöd av denna lag skall förvaras på en sär-

denna lag skall förvaras på en sär- skild för ändamålet avsedd upp

skild för ändamålet avsedd upp- ställningsplats eller ställas så nära

ställningsplats eller ställas så nära den plats där de anträffades att de

den plats där de anträffades att de lätt kan återfinnas,

lätt kan återfmnas.

Fordonsvrak
skall i stället skrotas eller undanskaffas på annat sätt, så snart det
lämpligen kan ske. I beslut om flyttning skall anges om fordonet är att anse
som fordons vrak.

7§

Ägaren
av ett fordon som har flyttats med stöd av denna lag är skyldig att ersätta
kostnaden för flyttningen och de övriga åtgärder som vidtagits med stöd av
lagen. Ersättningsskyldighet föreligger inte, om ägaren gör sannolikt att
fordonet frånhänts honom genom brott.

Vid
beräkning av ersättningen skall fordonets värde dras av från kostnaderna om
äganderätten har övergått enligt 6§.

Kostnader,
som inte tas ut av Kostnader, som inte tas ut av

ägaren,
skall bäras av statsverket ägaren, skall bäras av statsverket

eller, om flyttningsbeslutet har eller, om flyttningsbeslutet har

verkställts av en kommunal myn- verkställts av en kommunal myn

dighet, av kommunen. dighet, av kommunen. Vid fiyttning

endgt
2§ andra stycket skall sådana kostnader i stället bäras av den som påkallat fiytlningen.

Regeringen
bemyndigas föreskriva om ytterligare undantag från ersättningsskyldigheten.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984. Vid tillämpningen av den nya bestämmelsen i
2§ andra stycket skall hänsyn inte tas till parkeringstid före ikraftträdandet.

Prop.
1983/84:104 6

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-09-01

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström,
Bodström, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Boström

Lagrådsremiss
om kontrollavgift vid olovlig parkering

1
Inledning

I
november 1978 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor
om parkeringsöverträdelser på tomtmark m. m.

Utredaren',
som arbetar under namnet tomtparkeringsutredningen (K 1978: 10), avlämnade i
december 1980 delbetänkandet (Ds K 1980:14) Felparkering på tomtmark. Avsnitten
6 och 7 samt författningsförslagen i betänkandet bör fogas till protokollet i
detta ärende som bdaga I.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, datainspektionen, trafiksäkerhetsverket, luftfartsverket,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskatteverket,
Biluthyrningsbranschens Riksförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar,
Göteborgs Stads Parkerings AB, Stockholms kommuns parkerings AB, Handels- &
juristinkasso AB, Kungl. Automobil Klubben, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund, Svenska kommunförbundet,
Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges domareförbund och Sveriges
Fastighetsägareförbund.

Föreningen
Sveriges kronofogdar har till sitt yttrande fogat ett yttrande från föreningens
lokalavdelning för mellersta Sverige.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Jag
anhåller att nu få ta upp de frågor som behandlas i betänkandet. 1 anslutning
härtill behandlar jag också vissa frågor om ändringar i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift
som har aktualiserats av Biluthyrningsbranschens Riksförbund (BURF) i en
framställning till regeringen den 11 augusti 1981.

'
Rådmannen Tomas Huldén.

Prop. 1983/84:104 7

2
Bakgrund

Man
brukar tala om två olika slags parkering, nämligen gatumarkspar-kering eller
offentligrättslig parkering å den ena sidan och tomtmarksparkering eller
privaträttslig parkering å den andra.

Med gatumarksparkering
eller offentligrättslig parkering menar man parkering som i huvudsak sker på
gator och andra allmänna platser och som är reglerad direkt i författning.
Regleringen avser såväl själva parkeringen som sanktioner för överträdelser av
reglerna.

Med tomtmarksparkering
eller privaträttslig parkering menar man parkering som i huvudsak sker på
tomtmark eller i parkeringshus. Det finns inga författningar som särskilt
reglerar denna typ av parkering. Allmänna civilrättsliga och i vissa fall
straffrättsliga bestämmelser tillämpas därför.

Benämningarna
gatumarksparkering respektive tomtmarksparkering är, som kommer att framgå
senare, inte helt korrekta.

Det förekommer sålunda
privaträttslig parkering på områden som för betraktaren framstår som gatumark
och parkering som sker på tomtmark kan omfattas av de offentligrättsliga
parkeringsbestämmelserna. Eftersom benämningarna gatumarks- och
tomtmarksparkering trots allt ger en god vägledning om innebörden i de olika
parkeringsformerna används de dock t. v.

2.1
Gatumarksparkering

Vägtrafikkungörelsen
(1972:603, omtryckt 1978:1000, ändrad senast 1983:114) (VTK) gäller trafik på
väg. Med väg förstås enligt 2 § VTK sådan väg, gata, torg och annan led eller
plats som allmänt används för trafik med motorfordon, led som är anordnad för
cykeltrafik samt gång- eller ridbana invid led eller plats som nyss sagts.

Bestämmelser om stannande
och parkering finns i 69-77 §§ VTK. Paragraferna innehåller huvudsakligen
bestämmelser om hur ett fordon skall stannas eller parkeras samt förbud mot
stannande och parkering i vissa fall.

Med stöd av 147 § VTK får
kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om stannande och parkering.
Lokala trafikföreskrifter kan avse t. ex. förbud mot stannande eller parkering,
tidsbegränsning av parkering och avgiftsbeläggning av parkering. Lokala
trafikföreskrifter får meddelas även för enskild mark under förutsättning att
marken faller under VTK: s vägbegrepp. Om vägen inte används av allmänheten för
trafik (är allmän-neligen befaren) krävs dock medgivande av vägens ägare.

Terrängtrafikkungörelsen
(1972:594, omtryckt 1979:642, ändrad senast 1983: 117) (TTK) gäller trafik i
terrängen. Med terräng förstås enligt TTK område som inte är att anse som väg.
Med väg förstås detsamma som i VTK. Särskilda regler för stannande eller
parkering i terrängen fmns inte i

Prop. 1983/84:104 8

TTK.
Däremot får kommunen enligt 57 § TTK meddela lokala trafikföreskrifter om
förbud att stanna eller parkera fordon.

2.2
Påföljder vid överträdelser av bestämmelser i VTK och TTK

Överträdelser
av bestämmelserna i VTK om stannande och parkering beivras antingen genom böter
enligt 164 § eller genom felparkeringsavgift enligt lagen (1976:206, omtryckt
1981: 142, ändrad senast 1982: 195) om felparkeringsavgift (FelpL).
Överträdelser av lokala trafikföreskrifter om stannande eller parkering som har
utfärdats med stöd av VTK eller TTK beivras med felparkeringsavgift.

FelpL
trädde i kraft den 1 april 1977. Dessförinnan var överträdelser av parkeringsbestämmelserna
kriminaliserade i VTK respektive TTK. Påföljden var penningböter.

Lagstiftningen
om felparkeringsavgifter kom till i syfte att åstadkomma ett effektivt och
rationellt system för att beivra olovlig parkering. Den dåvarande ordningen med
böter hade lett till att orimligt stora resurser togs i anspråk hos bl. a.
polis och domstolar för parkeringsärenden.

1
korthet innebär lagstiftningen om felparkeringsavgifter följande.

Regeringen
får enligt 1 § FelpL förordna att lagen skall tillämpas på överträdelser av
föreskrifter om stannande och parkering av fordon som är upptagna i bl.a.
bilregistret om överträdelsen inte är belagd med straff. Regeringen har i 1§
förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift (FelpF) (omtryckt 1981: 144,
ändrad senast 1983:189) förordnat att lagen skall tillämpas vid samtliga
vanligen förekommande fall av olovlig uppställning, bl. a. vid överträdelser
av lokala trafikföreskrifter. Som nyss sagts kan även enskild mark omfattas av
lokala trafikföreskrifter. FelpL är då tillämplig på parkeringsöverträdelser
som sker på den enskilda marken.

Den
som överträder en föreskrift som omfattas av förordnande enligt FelpL är
skyldig att betala felparkeringsavgift.

Regeringen
får ange det högsta och lägsta belopp som avgiften får fastställas till. Enligt
förordningen (1983: 189) om ändring i förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift
fårfelparkeringsavgifterna fr.o. m. den 1 september 1983 fastställas till lägst
75 kr. och högst 300 kr.

I
de kommuner som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964: 321) om
kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1978:235) fastställer kommunfullmäktige
avgiftens belopp. I andra kommuner fastställer länsstyrelsen beloppet.

Den
som är registrerad ägare till det fordon som felparkerats ansvarar för att
avgiften betalas.

Om
en bil parkerats fel får en polisman eller trafikövervakare meddela parkeringsanmärkning
med uppmaning att inom viss tid betala felparkeringsavgiften. Normalt fästs
anmärkningen på fordonets vindruta.

Om
avgiften inte betalas inom föreskriven tid, skall bilens ägare erinras

Prop.
1983/84:104 9

om
betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Betalas
avgiften ändå inte skall ett åläggande utfärdas för bilägaren att inom viss tid
betala en förhöjd avgift. Höjningen uppgår f. n. till 50 kr. Följs inte
åläggandet skall avgiften indrivas. Vid indrivningen höjs avgiften med
ytterligare 50 kr.

Åläggande
får inte utfärdas senare än ett år efter den dag då överträdelsen skedde.

Skyldigheten
att betala förhöjda avgifter vid för sen betalning infördes genom lagen (1981;
142) om ändringi lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Lagändringen trädde
i kraft den 1 maj 1981. Den syftar till att förmå fordonsägarna att betala i
rätt tid och att minska antalet ärenden som måste överlämnas till kronofogdemyndigheten.

Felparkeringsavgiften
skall betalas även om man för talan om att betalningsskyldigheten skall
undanröjas. Undanröjs betalningsskyldigheten återbetalas avgiften, inklusive
eventuell avgiftsförhöjning.

Den
som anser att parkeringsanmärkning inte borde ha utfärdats kan ansöka om
rättelse hos polismyndigheten. Om myndigheten bifaller ansökan skall den
undanröja betalningsansvaret. Anser polismyndigheten att rättelse inte kan
eller bör ske får fordonsägaren till polismyndigheten anmäla att han bestrider
betalningsansvaret. Polismyndigheten gör då en utredning. Beslutar
polismyndigheten då att undanröja betalningsansvaret får beslutet inte
överklagas. Andra beslut av polismyndigheten kan överklagas till tingsrätten.
Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten.

Uppbördslagen (1953:272,
omtryckt 1972:75, ändrad senast 1983:77) gäller i tillämpliga delar i fråga om felparkeringsavgifter.

Det
är trafiksäkerhetsverket som bevakar att felparkeringsavgifterna betalas.

I
kommuner som svarar för trafikövervakning enligt lagen (1964: 321) om kommunal
trafikövervakning tillfaller felparkeringsavgifterna kommunen. I annat fall
tillfaller avgiften staten. Vid redovisning av avgifterna till kommunerna dras
statsverkets kostnader av med f. n. 40 kr. för varje helt eller delvis betald
avgift.

Åriigen
utfärdas ca 1,2 milj. parkeringsanmärkningar.

Ett
antal bestämmelser om stannande och parkering i VTK är alltjämt
kriminaliserade. Som exempel kan nämnas överträdelser av förbudet mot att
stanna eller parkera på sådan plats eller sådant sätt att fara uppstår eller trafiken
onödigtvis hindras eller störs, VTK 70§.

2.3
Tomtmarksparkering

Det
saknas direkta författningsbestämmelser om tomtmarksparkering med undantag för
en forumbestämmelse i rättegångsbalken 10 kap. 10 § (paragrafen ändrad senast
1977: 1145). För parkering på sådan tomtmark som disponeras av statliga
myndigheter finns dock vissa administrativa

Prop.
1983/84:104 10

bestämmelser
i förordningen (1982:208) om avgiftsbeläggning av statliga
biluppställningsplatser m. m. (ändrad senast 1983: 713).

En
relativt fast praxis för tomtmarksparkeringen har emellertid vuxit fram. Den
bygger på principen om att ett avtal träffas mellan markägaren och den som
parkerar.

Systemet
med tomtmarksparkering ser i sin tillämpning i huvudsak ut på följande sätt.

När
parkering för allmänheten är tillåten pä en avgränsad yta eller i ett
parkeringshus brukar det tillkännages genom ett anslag vid infarten. Där anges
också vilka villkor som gäller för parkeringen. Genom att bilföraren parkerar
pä platsen anses han ha godtagit markägarens villkor och ett avtal ha slutits.
Ofta innehåller ett sådant anslag upplysning om att en extra avgift tas ut för
varje påbörjat kalenderdygn som ett fordon är parkerat i strid mot de skyltade
villkoren. Åven detta villkor anses bilföraren i allmänhet ha accepterat.

Den
extra avgiften, som i princip är ett på förhand fastställt skadestånd eller
avtalsvite, kallas kontrollavgift.

Vanligen
skall avgift betalas vid parkeringen.

Markägaren
svarar själv för övervakningen av parkeringsplatsen.

Om
avgift inte har betalats eller någon annan parkeringsföreskrift inte har
följts, tar markägaren i allmänhet ut kontrollavgift. Detta sker genom att en
faktura och ett inbetalningskort lämnas till föraren eller fästs på fordonets
vindruta. Fakturan innehåller uppgifter om överträdelsens art och tidpunkt samt
fordonets igenkänningstecken. Kontrollavgiftens belopp fastställs av
markägaren. I allmänhet tillämpas samma belopp som är felparkeringsavgift i
kommunen för överträdelser av lokala trafikföreskrifter om parkeringsavgifter.

Betalas
inte kontrollavgiften inom angiven tid (vanligen 10 dagar) får fordonsägaren en
påminnelse om att betala beloppet. Fordonsägaren erinras också om att ärendet
kommer att överlämnas till inkasso vid utebliven betalning.

Beträffande
de kontrollavgifter som kvarstår obetalda utsänds 3-6 veckor efter påminnelsen
ett inkassokrav till fordonsägaren. Kravet utsänds som regel av en inkassobyrä
och skall vara utformat i enlighet med bestämmelserna i inkassolagen
(1974:182, omtryckt 1981:738, ändrad senast 1981:1055).

Om
inte heller inkassokrav medför betalning kan markägaren hos tingsrätten ansöka
om betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946: 808, ändrad senast
1983: 369). Om inte fordonsägaren bestrider föreläggandet, meddelar
tingsrätten ett slutbevis, dvs. bevis om att utmätning får ske. Bestrider
däremot fordonsägaren föreläggandet kan markägaren begära att målet hänskjuts till
rättegång. Sker detta kommer målet att handläggas enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad senast 1981: 1201).

Prop.
1983/84:104 11

När
slutbevis eller lagakraftägande dom föreligger, kan markägaren vända sig till
kronofogdemyndigheten för verkställighet av slutbeviset eller domen.

Enligt
lagen (1981:739) och förordningen (1981: 1057) om ersättning för inkassokostnader
m.m. (förordningen ändrad senast 1982:918) utgår ersättning för inkassoåtgärd
med högst 80 kr. i fråga om krav som avses i 5 § inkassolagen.
Ansökningsavgiften vid ansökan om betalningsföreläggande uppgår f. n. till 150
kr. Enligt förordningen (1981: 1056) om ersättning för kostnader i mål om
lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt (ändrad
senast 1982:917) utgår i mål om betalningsföreläggande ersättning för
borgenärens eget arbete och för arvode till ombud med högst 180 kr.
Kronofogdemyndigheten tar enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter
ut en grundavgift om 250 kr. Sammanlagt kan alltså den försumlige fordonsägaren
- i ett normalfall - drabbas av kostnader om 660 kr. utöver kontrollavgiften.

Det
förekommer också att den besittningsrubbning, som olovlig parkering på
tomtmark innebär, beivras med åtal för egenmäktigt förfarande. Detta är det
vanliga när ett område inte är skyltat så att kontrollavgift kan tas ut.

2.4
Flyttning av fordon

Fordon
som är olämpligt uppställda får i vissa fall flyttas genom det allmännas
försorg. Bestämmelser om detta finns i lagen (1982: 129) och förordningen
(1982: 198) om flyttning av fordon i vissa fall (förordningen ändrad senast
1983: 188).

Enligt
2§ förordningen om flyttning av fordon i vissa fall får ett fordon flyttas om
det

är
uppställt i strid mot föreskrifter om rätt att parkera på parkeringsplatser
för handikappade med särskilt tillstånd,

är
uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering i kollek-tivkörfält,
på gångbana, på markerad busshållplats eller på eller inom fem meter före ett
övergångsställe,

är
uppställt i strid mot föreskrifter om stannande eller parkering av fordon samt
hindrar andra fordon att passera eller försvårar snöröjning, renhållning eller
annat arbete på väg,

är
fordonsvrak eller

i
andra fall är uppställt så att fara för trafikolyckor uppstår eller hinder uppkommer
i trafiken.

Vidare
får ett fordon flyttas om det är uppställt i strid mot föreskrifter om
stannande eller parkering och enligt uppgift i bilregistret är belagt med körförbud
enligt fordonskungörelsen (1972:595) eller om det för fordonet gäller brukandeförbud
enligt bilregisterkungörelsen (1972:599) eller vägtrafikskattelagen (1973:601)
eller om fordonet är trafikförsäkringspliktigt

Prop.
1983/84:104 12

enligt
trafikskadelagen (1975: 1410) och enligt uppgift i bilregistret saknar föreskriven
trafikförsäkring eller om det varit fortlöpande uppställt under minst sju dygn.

Beslut
om flyttning får fattas och verkställas av polisen och i vissa fall av en
kommun eller en vägförvaltning.

Lagstiftningen
om flyttning av fordon gör i och för sig inte någon skillnad mellan tomtmark
och gatumark. Eftersom flertalet flyttningsgrunder dock förutsätter att
fordonet är uppställt i strid mot någon föreskrift, är tillämpligheten i
huvudsak inskränkt till den offentligrättsligt reglerade parkeringen.

2.5
Byggnadslagstiftningen

Även
inom byggnadslagstiftningen finns det bestämmelser som berör parkeringsfrågorna.

Enligt
25 § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872, ändrad senast 1983:517) skall
i stadsplan anges de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen. Alla
de i stadsplanen ingående områdeskategorierna kan komma i fråga för
parkeringsändamål. Mark som ingår i byggnadskvarter kan avses för parkering.
Bestämmelser om detta skall då tas in i planen. Även utan sådana bestämmelser
kan kvartersmark komma att användas till parkering, eftersom en fastighetsägare
i princip är skyldig att anordna parkeringsutrymme på sin tomt, 53 § 3 mom.
byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1981:873, ändrad senast 1982: 1122).

Inom
regeringskansliet bereds f n. en ny plan- och byggnadslagstiftning. De
förändringar som den nya lagstiftningen kan komma att innebära torde inte
påverka de frågor som behandlas i denna lagrådsremiss.

3
Föredraganden

3.1
Inledande synpunkter

För
att trafiken i våra tätorter skall kunna fungera är det nödvändigt att parkeringsfrågorna
kan lösas. En tillfredsställande lösning förutsätter att det finns ett
effektivt och rationellt system för ingripande mot dem som stannar eller
parkerar olovligt. Detta gäller enligt min mening i lika hög grad
tomtmarksparkeringen som gatumarksparkeringen; De båda parkeringsformerna är
ju beroende av varandra.

Gatumarksparkeringen
eller den offentligrättsliga parkeringen är väl reglerad. Systemet med felparkeringsavgifter
fungerar bra. Enligt min uppfattning tillgodoser lagstiftningen om felparkeringsavgifter
de krav man kan ställa på effektivitet och rättssäkerhet.

För
tomtmarksparkeringen - jag menar då den privaträttsligt reglerade tomtmarksparkeringen
— saknas däremot ett tillräckligt väl fungerande

Prop. 1983/84:104 13

sanktionssystem.
Detta är enligt min mening allvarligt eftersom utvecklingen under senare år
lett till att antalet parkeringsplatser på tomtmark och i parkeringshus ökat.
Bakgrunden till denna ökning är bl.a. att man i samhällsplaneringen aktivt gått
in för att reservera gatumarken för den rörliga trafiken. Möjligheten att
meddela lokala trafikföreskrifter för tomtmark utnyttjas också alltmer sällan.
Detta beror bl. a. på att man särskilt i de större kommunerna bildar kommunala
parkeringsbolag.

Problemen med nuvarande
ordning för ingripande mot olovlig parkering på tomtmark kan åskådliggöras med
en redogörelse för skillnaderna mellan de olika parkeringssystemen.

- Felparkeringsavgiftens
maximi- och minimigränser bestäms av regering

en (2a§ FelpF), beloppen bestäms av kommunen eller länsstyrelsen.

Kontrollavgiftens storlek bestäms av den som upplåter parkeringsplat

sen.

- På
gatumark får endast en felparkeringsavgifi tas ut för varje överträ

delse, oavsett hur länge felparkeringen varat. På tomtmark tas vanligen

en kontrollavgift ut för varje påbörjat kalenderdygn.

- Den
registrerade fordonsägaren svarar alltid för att felparkeringsavgiften

betalas. På grund av avtalskonstruktionen vid tomtmarksparkering kan

kontrollavgift i princip tas ut endast av fordonets förare.

-Felparkeringsavgiften
är sedan erinran och åläggande utfärdats (6§ FelpL) omedelbart indrivningsbar.
För att få ut en kontrollavgift, som inte betalas frivilligt, måste inkassoförfarande
anlitas och i sista hand talan väckas vid domstol.

- Ärenden
om felparkeringsavgifter är allmänna mål hos kronofogdemyn

digheterna. Indrivningen av kontrollavgifter handläggs däremot som

enskilda mål. Gäldenären och ibland borgenären belastas därför med

exekutionskostnader i de senare fallen.

För
bilisten framstår skillnaderna mellan systemen ofta som helt omotiverade. För
markägaren är främst bristen på ett fastslaget ägaransvar betungande. Mot det
krångliga inkasseringsförfarandet och fiktionen med ett avtalsförhållande kan
man också rikta kritik av både praktisk och principiell natur.

Utredningen
har sett det som sin uppgift att så långt möjligt utjämna olikheterna mellan de
båda systemen. Framför allt på grund av principiella betänkligheter mot att
låta enskilda borgenärers fordringar handläggas som allmänna mål hos
kronofogdemyndigheterna har utredningen emellertid funnit att det inte är
lämpligt att utsträcka lagen om felparkeringsavgifter till att gälla även de
privata parkeringarna. I betänkandet läggs därför fram förslag till ett system
för ingripande mot olovlig parkering pä tomtmark som bygger på det nuvarande
systemet med kontrollavgifter. Förslaget innebär att systemet med
kontrollavgifter lagregleras och att vissa nuvarande olikheter i förhållande till
felparkeringsavgifterna utjämnas.

Lagförslaget
ger en markägare rätt att under vissa förutsättningar ta ut

Prop. 1983/84:104 14

kontrollavgifter
vid olovlig parkering på tomtmark. Tomtmark definieras med utgångspunkt i
byggnadslagstiftningen som "mark, som inte är väg, gata, torg eller annan
allmän plats och inte heller omfattas av lokala trafikföreskrifter rörande
stannande eller parkering". Avgifternas storlek m.m. knyts i förslaget till
felparkeringsavgifternas. Fordonsägaren får ansvar för atl avgiften betalas.

Utredningen har också
föreslagit vissa ändringar i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och i
lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall. Sistnämnda lag har fr. o.
m. den I juli 1982 ersatts av lagen (1982: 129) om flyttning av fordon i vissa
fall.

Av remissinstanserna är
del endast Motorförarnas Helnykterhetsförbund som helt avstyrker grundtankarna
i utredningens förslag. Övriga remissinstanser godtar i huvudsak dessa
grundtankar, dvs. utjämnande av skillnaderna mellan tomtmarks- och gatumarksparkering.
De flesta är uttalat positiva till att tomtmarksparkeringen regleras
rättsligt.

Det har dock riktats
kritik mot flera delar av förslagen. Om man bortser från detaljanmärkningarna
kan invändningarna huvudsakligen sägas avse bestämningen av begreppet tomtmark,
inkasseringsförfarandet och frågan om ägaransvar.

För
egen del vill jag anföra följande.

Sanktioner
rnot olovlig parkering på tomtmark bör regleras i författning. Därigenom kan
sanktionerna göras enhetliga och anpassas till felparkeringsavgiften. Genom
författningsreglering kan man också frigöra tomtmarksparkeringen från den
konstlade och principiellt tveksamma konstruktionen med ett avtal mellan markupplåtare
och bilförare. Tillämpningsområdet för en författning om sankfioner för
olovlig tomtmarksparkering bör bestämmas sä att gränsdragningen mot
lagstiftningen om felparkeringsavgifter blir otvetydig. En sådan författning
kommer att bli en del av vår trafiklagstiftning. Dess terminologi bör därför
anknyta till trafiklagstiftningens terminologi.

Min uppfattning om hur
tillämpningsområdet för en lag om kontrollavgifter bör bestämmas avviker
således från vad utredningen föreslagit. 1 övrigt anser jag i allt väsentligt
utredningens lagförslag vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

3.2
Tillämpningsområdet för en lag om kontrollavgifter

3.2.1
Tomtmarksbegreppet

Utredningens
lagförslag reglerar påföljden vid parkering som har skett i strid mot de
bestämmelser som markägaren har utfärdat. Markägarens civilrättsliga
förfoganderätt över marken berörs således inte.

Lagen föreslås bli
tillämplig på all mark som markägaren kan förfoga över genom civilrättsliga
avtal och på all slags parkering som innebär intrång i markägarens besittning.
Kontrollavgifter skall således kunna tas

Prop. 1983/84:104 15

ut
inte bara på grund av att parkeringsavgift inte har betalats utan även t. ex.
när någon parkerat på ett område där parkering helt förbjudits.

Den
mark som ägaren kan förfoga över på det sätt som nyss sades kallar utredningen
tomtmark.

Vid
bestämningen av innebörden av begreppet tomtmark konstaterar utredningen först
att avgränsning måste ske mot systemet med felparkeringsavgifter. Detta system
gäller för överträdelser av bestämmelser i VTK och för överträdelser av lokala
trafikföreskrifter som har meddelats med stöd av VTK eller TTK. Att definiera
tomtmark som något som inte är väg i VTK: s mening skulle enligt utredningen ge
lagen ett alltför snävt tillämpningsområde.

Utredningen
har därför valt att definiera begreppet tomtmark med utgångspunkt i
byggnadslagstiftningens bestämmelser om indelning av mark i olika
användningsområden. Lagen föreslås därför gälla på sådan mark som inte är väg,
gata, torg eller annan allmän plats och som inte omfattas av lokala
trafikföreskrifter om stannande eller parkering.

Remissinstanserna
är i huvudsak positiva till det tillämpningsområde som lagen föreslagits få.
Kritiska synpunkter av principiell betydelse har dock framförts från flera
håll, främst på hur utredningen definierat tomtmarksbegreppet.

Trafiksäkerhetsverket,
Göteborgs Stads Parkerings AB och Svenska kommunförbundet anser att det är
olyckligt att ordet väg fått en annan innebörd i lagen om kontrollavgifter än
vad det har i trafiklagstiftningen i övrigt. De anser också att gränsdragningen
mot lagstiftningen om felparkeringsavgifter inte är tillräckligt klar.
Trafiksäkerhetsverket och Göteborgs Stads Parkerings AB föreslår att tomtmark
i stället definieras som "annan mark än mark där stannande eller parkering
av fordon endast får regleras genom lokal trafikföreskrift eller är reglerad
genom sådan föreskrift".

Luftfartsverket
anser att det är oklart vad som enligt förslaget skall förstås med tomtmark
utanför stadsplanelagt område. Verket önskar vidare att begreppet tomtmark
bestäms så, alt även vägar kan innefattas. Skälen härtill är enligt verket att
allmän väg i allmänhet slutar vid flygplatsen och att verket därför behöver
reglera parkeringen på de vägavsnitt som inte är allmän väg.

Sveriges
domareförbund menar inledningsvis att det är fel att över huvud taget använda
ordet "mark", eftersom lagen avses bli tillämplig även på parkering i
parkeringshus. Förbundet vänder sig vidare mot att ordet tomtmark används i en
annan betydelse än i byggnadslagstiftningen samt ifrågasätter om avgränsningen
mot annan lagstiftning är tillräckligt tydlig.

För
egen del vill jag anföra följande.

Omfattningen
av den privaträttsliga parkeringen är f. n. beroende av omfattningen av den
offentligrättsliga parkeringen. Genom ett administra-

Prop. 1983/84:104 16

tivt
beslut om lokala trafikföreskrifter kan en parkeringsplats inlemmas i respektive
uteslutas ur det offentligrättsliga systemet. Med andra ord kan man säga att VTK:
s tillämpningsområde indirekt anger vad som kan vara privaträttslig parkering.
Vill man ändra på detta förhållande, får man ändra VTK: s vägbegrepp och
bestämmelserna om lokala trafikföreskrifter i såväl VTK som TTK. Detta vore
emellertid av fiera skäl inte lämpligt. Även i fortsättningen måste man alltså
räkna med att området för privaträttslig parkering kommer att kunna påverkas av
området för den offentligrättsliga parkeringen.

För
att åstadkomma en klar avgränsning av tillämpningsområdet för kontrollavgifterna
och förhindra tveksamheter i förhållande till sanktionerna vid
offentligrättslig parkering, dvs. felparkeringsavgifter och böter enligt VTK,
anser jag därför att lagstiftningen om kontrollavgifter måste anknytas till VTK
och FelpL.

I
lagstiftningen om felparkeringsavgifter talas om överträdelser av vissa bestämmelser
och inte om överträdelser som inträffar på vissa platser. Jag förordar att
samma metod används beträffande kontrollavgifterna. Med ett sådant
tillvägagångssätt undgår man att använda begreppen väg och tomtmark. Därmed
undgår man också det problem som flera remissinstanser pekat på, nämligen att samma
begrepp har olika innebörd i olika lagar.

Mot
bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att lagen om kontrollavgifter skall
vara tillämplig när FelpL eller straffbestämmelserna i VTK inte är tillämpliga.
I det lagförslag somjag nu presenterar har det i författningstexten uttryckts
så att kontrollavgifter får tas ut för sådana parkeringsöverträdelser som inte
omfattas av förordnande enligt FelpL och inte heller är brott enligt någon
annan författning än brottsbalken.

Med
detta uttryckssätt utmönstras begreppet tomtmark och tomtmarksparkering ur
lagförslaget. Eftersom det är begrepp som ofta används i dagligt tal om den
privaträttsliga parkeringen är det kanske en nackdel att de inte återkommer i
författningstexten. Jag anser emellertid att fördelarna med anknytningen till
trafik- och annan parkeringslagstiftning är så stora att de överväger denna
nackdel.

Bestämmelserna
i den föreslagna lagen om kontrollavgifter innehåller sådana föreskrifter om
enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som enligt 8 kap. 2§
regeringsformen skall meddelas genom lag. I mitt förslag till
författningsreglering av kontrollavgifterna har därför samtliga de bestämmelser
som anger tillämpningsområdet fått lagform.

3.2.2
Straffrättsliga frågor

Utredningen
föreslår att kontrollavgifter för ett förfarande skall kunna tas ut även om
förfarandet i och för sig kan föranleda straff enligt brottsbalken. I 10§ i
sitt lagförslag har utredningen tagit in en bestämmelse som syftar till att
förhindra dubbla sanktioner.

Som
framgår av det förslag till författningstext somjag beskrivit i avsnitt

Prop.
1983/84:104 17

3.2.1
delar jag utredningens uppfattning att kontrollavgifter bör kunna tas ut även
för ett förfarande som i och för sig kan föranleda straff för t. ex. egenmäktigt
förfarande. Ett krav är dock att dubbla sanktioner inte drabbar den som
parkerat olovligt.

Sveriges
domareförbund har i denna fråga anfört bl. a. att det förhållandet att åtal
för t. ex. egenmäktigt förfarande ogillas inte behöver medföra att
förutsättningar saknas för att ta ut kontrollavgift. Åtalet kan, anför förbundet,
ha ogillats på grund av att uppsåt saknats eller att man inte kunnat utreda vem
som fört bilen. Förbundet förordar därför att en kontrollavgift som betalats
skall återbetalas först sedan någon genom lagakraftägande dom eller ett
godkänt strafföreläggande fått en straffrättslig påföljd för felparkeringen men
att åtgärder för indrivning av kontrollavgiften inte får vidtas sedan åtal
väckts eller strafföreläggande utfärdats.

Jag
delar domareförbundets uppfattning. I mitt förslag har därför i 10 § tagits in
en bestämmelse med den innebörd domareförbundet förordat.

3.2.3 Vem
skall ha rätt att ta ut kontrollavgifter

Enligt
utredningens förslag skall rätten att ta ut kontrollavgifter tillkomma
markägaren. Med markägare likställer utredningen den som på ägarens uppdrag
förvaltar fastigheten.

Justitiekanslern
har påpekat att utredningsförslaget leder till att, förutom markägarna, endast
sysslomän kan komma i fråga. T. ex. arrendatorer, tomträttshavare eller den som
har ett parkeringsgarage i en hyrd byggnad skulle däremot inte ha denna rätt. Justitiekanslern
menar att det saknas skäl för en sådan gränsdragning. Bl.a. luftfartsverket, datainspektionen,
Stockholms kommuns parkerings AB och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag har
framfört liknande synpunkter.

Jag
instämmer i vad justitiekanslern anfört. Enligt min mening bör rätten att ta ut
kontrollavgifter tillerkännas den som på grund av äganderätt eller avtal har
rätt att förfoga över mark eller byggnader.

3.2.4 Skyltning

Ett
villkor för att kontrollavgift skall få tas ut är enligt utredningens förslag
att parkeringsvillkoren eller förbudet tydligt utmärkts med skyltar.

Remissinstanserna
har i allt väsentligt tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag
om tydlig skyltning.

För
egen del anser jag att en fördel med att reglera den privaträttsliga
parkeringen är att man får en författningsmässig grund för att åstadkomma en
enhetlig och ändamålsenlig skyltning. Jag biträder därför utredningens förslag.

Som utredningen ocksä
föreslagit bör trafiksäkerhetsverket få i uppdrag att meddela föreskrifter om
skyltarnas utformning. Det är enligt min uppfattning en fördel om man kan
utnyttja de vägmärken som finns i vägmärkesförordningen (1978: 1001) med
lämpliga kompletteringar. 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104 18

3.3
Kontrollavgifterna

3.3.1
Kontrollavgifternas storlek

Utredningen
har funnit det angeläget att skapa garantier mot att avgifter tas ut med
alltför höga belopp. För att åstadkomma sådana garantier föreslås i betänkandet
att kontrollavgifternas storlek skall kopplas till felparkeringsavgifternas.
Utredningen har övervägt att låta någon myndighet fastställa avgiften, men har
funnit det enklare att direkt i lagförslaget ta in en begränsning av
kontrollavgiftens storlek till det belopp som är felparkeringsavgift inom
kommunen.

Utredningen
har föreslagit vissa ytterligare begränsningar av avgiftsbeloppet i de fall en
kommun har differentierade felparkeringsavgifter.

Merparten av
remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att
anpassa kontrollavgiftens storlek till felparkeringsavgifterna.

Luftfartsverket
framhåller emellertid att en sådan anknytning kommer att medföra praktiska
svårigheter för verket, som har parkeringsplatser på många håll i landet.
Riksrevisionsverket framhåller också att anknytningen i undantagsfall kan
hindra statliga verk och myndigheter att tillämpa enhetlig avgiftssättning.

Göteborgs Stads Parkerings
AB och Stockholms kommuns parkerings AB delar uppfattningen att
kontrollavgifternas storlek bör kopplas till felparkeringsavgiftens. Däremot är
de tveksamma till den föreslagna begränsningen vid differentierade felparkeringsavgifter
och förordar i stället att markägaren får bestämma avgiftens storlek inom ramen
för det belopp som bestämts för motsvarande överträdelser på gatumark.

För
egen del vill jag anföra följande.

En allmän strävan vid
regleringen av sanktioner vid olovlig parkering på tomtmark bör, som jag
tidigare anfört, vara att - så långt möjligt -utjämna skillnaderna mellan de
privaträttsliga och offentligrätlsliga sanktionssystemen. Det är helt i linje
med denna princip att anknyta kontrollavgiftens storlek till felparkeringsavgiftens.
Jag biträder alltså utredningens förslag.

Felparkeringsavgiften
får enligt 2a§ FelpF fr.o.m. den 1 september 1983 bestämmas till lägst 75 och
högst 300 kr. (förordningen (1983: 189) om ändring i förordningen (1976: 1128)
om felparkeringsavgift). F.n. får felparkeringsavgiften fastställas till lägst
50 och högst 150 kr. För vissa allvariigare överträdelser, t. ex. att parkera
på platser som reserverats för handikappade, får avgiften dock bestämmas till
högst 200 kr.

Den höjning av
avgiftsbeloppen, som regeringen medgett fr. o. m. den 1 september 1983,
motiveras bl.a. av att bötesmaximum höjts med 100% den 1 januari 1982. Fr. o. m.
den 1 september 1983 överlåts det åt kommunerna, respektive länsstyrelserna i
kommuner som saknar egen trafikövervakning, att själva bestämma om sådan
differentiering av felparkeringsavgifterna som f. n. är reglerad i FelpF.

Prop.
1983/84:104 19

De
överträdelser som kan föranleda felparkeringsavgifter varierar från rena
ordningsförseelser som underiåtenhel att betala föreskriven parkeringsavgift till
sådana som är förhållandevis allvariiga från trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex.
parkering på ett övergångsställe.

Av
betänkandet framgår att parkeringsöverträdelserna på tomtmark till övervägande
delen avser underiätenhet atl betala parkeringsavgifter. Överträdelser av samma
allvarliga natur som kan förekomma på gatumark förekommer knappast. Jag anser
det därför väl motiverat att i lag begränsa avgifternas storiek till den felparkeringsavgift
som gäller vid försummelse att betalaparkeringsavgift eller, om avgiftsbelagd
parkering inte finns, den lägsta avgift som tillämpas i kommunen.

Jag
medger att det för vissa statliga myndigheter vore mer rationellt att tillämpa
samma avgifter över hela landet. Jag anser dock att det är viktigare att åstadkomma
enhetliga avgifter lokalt. 1 förordningen om avgiftsbeläggning av statliga
biluppställningsplatser m.m. föreskrivs fö. redan nu att avgifter och regler
för avgiftsuttag vid statliga biluppställningsplatser skall anpassas till de
bestämmelser som har utfärdats av kommunala myndigheter på orten.

Utredningen
har vidare (5 §) föreslagit att parkeringsavgift inte skall få tas ut för samma
tid som en kontrollavgift avser, eftersom kontrollavgiften enligt utredningen
väl täcker förlusten av en utebliven parkeringsavgift.

Bl.a,
byggnadsstyrelsen och de kommunala parkeringsbolagen har motsatt sig en
bestämmelse med den ordalydelse utredningen föreslagit. Man framhåller att
kontrollavgifter tas ut även för andra förseelser än avgiftsförsummelser och
att det i sådana fall inte bör åläggas markägaren att återbetala en uppburen
parkeringsavgift.

Jag
delar uppfattningen att 5 § utredningsförslaget är onödigt begränsande. Jag
föreslär därför en bestämmelse med den innebörden att parkeringsavgift inte
får tas ut om kontrollavgiften tas ut på grund av att föreskriven parkeringsavgift
inte eriagts.

3.3.2
Flera avgifter för en och samma parkering

Vid
tomtmarksparkering las inte sällan ny kontrollavgift ut för varje påbörjat
kalenderdygn som en olovlig parkering pågår. FelpL ger emellertid inte något
stöd för att ta ut mer än en avgift oavsett hur länge en parkeringsförseelse
pågår.

Utredningen
har funnit atl upprepade avgifter är ett bra påtryckningsmedel mot långvarig
felparkering samt att detta påtryckningsmedel bör kunna tillgripas vid
parkeringsöverträdelser både på tomtmark och pä gatumark. För att inte avgift
skall kunna tas ut med bara några timmars mellanrum omkring midnatt föreslår
utredningen att ny avgift fär tas ut, inte för varje nytt kalenderdygn, utan
efter 24 limmar.

Trafiksäkerhetsverket
finner förslaget till ändring i FelpL väl motiverat men erinrar om att det kan
uppstå vissa administrativa svårigheter.

Prop.
1983/84:104 20

Rikspolisstyrelsen anför bl.a. följande. Den föreslagna
ändringen i FelpL får betydelse endast där ständigt parkeringsförbud eller
ständig avgiftsplikl gäller. En olaga uppställning får anses avbruten och
fullbordad genom att tid för fri parkering inträffat. Om uppställningen åter
kommer in på förbjuden tid begås en ny förseelse. Av bestämmelsen måste därför
framgå om 24-timmarsregeln alltid skall tillämpas eller ej.

Av de övriga remissinstanserna som yttrat sig i frågan om
flera avgifter har bl. a. de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm och
Göteborg samt Handels-Äjuristinkasso AB anfört att den nuvarande kalenderdygns-principcn
fungerar bra och att 24-timmarsregeln kan leda till missbruk (bilisten vet att
han har 24 timmar på sig) och övervakningssvårigheter.

För egen del vill jag anföra följande.

Det bör finnas möjligheter att ta ut flera
kontrollavgifter respektive felparkeringsavgifter i de fall en olovlig
parkering sträcker sig över lång tid. Med hänsyn till parkeringsbestämmelsernas
utformning och till övervakningsmöjligheterna torde en sådan möjlighet ha
störst betydelse vid den privaträttsliga parkeringen. På gatumarken gäller ju,
som rikspolisstyrelsen påpekat, ofta olika bestämmelser vid olika tidpunkter
på dygnet. Upphör avgiftsplikten eller är parkering tillåten vissa tider av
dygnet upphör ju den olovliga parkeringen. Inte desto mindre anser jag att
möjligheten bör finnas att ta ut nya avgifter även på gatumark när
förhållandena medger det.

Eftersom det är fråga om nya avgifter kommer
bestämmelserna i 16 § FelpL om förhöjning av avgifterna att gälla varje avgift.

Antalet avgifter som får tas ut bör i enlighet med
utredningens förslag begränsas till fem.

Den nuvarande kalenderdygnsprincipen vid tomtmarksparkering
har till-lämpats vid tomtmarksparkering i ett stort antal år och har såvitt
känt fungerat väl. Jag föreslår därför att den behålls. För att förhindra
alltför täta debiteringar bör dock en spärrtid om sex timmar införas.

3.3.3 Eftergift av kontrollavgiften

Enligt 6§ ulredningens förslag lill lag om kontrollavgift
skall avgiften efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med
hänsyn till omständigheterna. I specialmotiveringen till paragrafen har
utredningen som exempel nämnt att föraren blivit fördröjd av egen eller någon
nära anhörigs sjukdom. Att någon i efterhand visar upp ett giltigt
parkeringstillstånd bör också accepteras av markägaren. Utredningen menar
vidare att det måste fordras viss aktivitet från föraren. Han skall l.ex. kunna
förete någon form av bevis för anledningen till att han varit försumlig.

Utredningens förslag i denna del har utsatts för en
relativt omfattande kritik.

Bl.a. datainspektionen. Svenska korrimunförbuhdet och de
kommunala parkeringsbolagen i Stockholm och Göteborg förutser att bestämmelsen

Prop.
1983/84:104 21

kommer
att leda till stora tillämpningssvårigheter. Samtliga förordar att bestämmelsen
ges en mer begränsad räckvidd, t. ex. genom att ange att särskilda eller
synnerliga skäl krävs för att avgiften skall efterges.

Luftfartsverket
avstyrker en särskild regel om eftergift av avgifterna. Verket menar att regeln
kommer att leda till onödiga invändningar och tvister om dess tillämplighet.
Kontrollavgifternas ringa storiek motiverar, enligt verket, inte det extra
arbete som skulle bli följden. Verket avser att även utan den föreslagna regeln
liksom hittills avskriva krav på kontrollavgifter om det finns särskilda skäl.

Byggnadsstyrelsen anför
att det enligt rättstillämpningen ges ett mycket obetydligt utrymme för
möjligheten att efterge felparkeringsavgifter om en felparkering är ursäktlig.
I de fall där inte markägaren genom t. ex. oklar skyltning vållat att
kontrollavgiften uttagits, bör det därför, enligt byggnadsstyrelsen inte vara
någon tvekan om att även "ursäktliga" misstag ådrar den felparkerande
skyldighet att betala kontrollavgift. Bl. a. på grund härav förordar
byggnadsstyrelsen antingen att hela den föreslagna paragrafen utgår eller att
en stark begränsning sker.

Sveriges
domareförbund anser att den föreslagna liberala regeln är att föredra framför
den stränga praxis som finns i fråga om felparkeringsavgifter. Förbundet menar
vidare att man vid tillämpningen bör ta hänsyn till inte bara omständigheter
som tar hänsyn till föraren utan även fill ändamålet med
parkeringsregleringen.

För
egen del vill jag anföra följande.

Det
är orimligt att kräva att samtliga parkeringsvillkor alltid uppfylls eller att
parkeringsförbud i alla situationer respekteras. Redan nu avstår också de
flesta markägare från kontrollavgift när de anser det orimligt eller stötande atl
ta ut den. Jag anser att denna praxis bör komma till uttryck i lagtexten.

Det
bör vara en viss överensstämmelse mellan den praxis som i detta hänseende finns
i fråga om felparkeringsavgifterna och vad som skall gälla för
kontrollavgifterna. Domstolspraxis när det gäller befrielse från felparkeringsavgifter
är, som framgått av redogörelsen för remissyttrandena, myckel sträng. Det finns
enligt min mening utrymme för en någol mildare ordning beiräffande
kontrollavgifterna. Dessa gäller ju mer sällan förfaranden som direkt
äventyrar trafiksäkerheten eller hindrar framkomligheten. Dock bör det krävas
mer än att försumligheten är ursäktlig för att markägaren inte skall ha rätt atl
la ul kontrollavgift.

Enligt
min mening bör avgift inle få las ut om försummelsen berott av någon oförulsebar
omständighet av mer än bagatellartad natur. Liksom utredningen anser jag alt
egen eller en nära anhörigs sjukdom är en sådan omständighet. Också andra
situationer som den ansvarige inte kan påverka själv bör kunna vara skäl nog.
Däremot anser jag till skillnad mot ulredningen inte aU den som glömt atl
förete parkeringsfillslånd ulan vidare bör undgå -avgift. I övrigt delar jag
uppfattningen att den ansvarige - om

Prop. 1983/84:104 22

möjligt — bör förete någon form av bevis om anledningen lill
sin försumlighet.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag en
bestämmelse av innebörd att kontrollavgift inte får tas ut om det föreligger
särskilda skäl med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga
parkeringen. Bestämmelsen återfinns i 9§ i mitt lagförslag. Bestämmelsen skall
givelvis tillämpas både av markägare och domstolar.

3.4 Ägaransvar

3.4.1 Bakgrund och utredningens förslag

Enligt FelpL har den som är registrerad ägare till ett felparkerat
fordon strikt ansvar för att felparkeringsavgiften betalas. Vid tomtmarksparkering,
som ju bygger på all etl avtal iräffals mellan markägaren och den som parkerar,
kan kontrollavgiften däremot i princip inle tas ut av någon annan än den som
fört fordonet. Rent praktiskt går det emellertid i allmänhet till så att den
registrerade ägaren av det olovligt parkerade fordonet krävs på avgiften. Gör
ägaren invändning om att han inte fört fordonet är det ofta inte ekonomiskt
rimligt för markägaren att utreda vem som varit förare. I rättspraxis har dock
pä senare lid fordonsägare förklarats betalningsskyldig för kontrollavgiften
när han inte alls medverkat till att klargöra vem som fört fordonet.

För en bakgrund till frågan om ägaransvaret vid olovlig
parkering och en redogörelse för de olika sammanhang där frågan behandlats ber
jag alt få hänvisa till betänkandet, avsnitt 6.4 (bilaga 1).

Utredningen konstaterar att den avtalskonstruktion som den
privaträtts-liga parkeringen bygger på synes vara en otillräcklig grund för att
utkräva kontrollavgifter, trots att domstolarna i några fall lättat på
markägarens bevisbörda för vem som fört fordonet. Den föreslår därför atl
strikt ägaransvar införs vid tomtmarksparkering och att ansvaret konstrueras
på samma sätt som i FelpL. Det innebär atl föraren krävs på kontrollavgiften
genom en betalningsanmaning på bilens vindruta, men alt de fortsatta kraven kan
riktas direkt mot den som är regislrerad ägare lill fordonet. Markägaren skall
således inle behöva utreda vem som fört fordonet. Till skillnad från vad som
gäller enligl FelpL föreslår utredningen alt det i lagtexten klart skall sägas
ut att även föraren är betalningsskyldig och att markägaren alltså kan vända
sig antingen mot föraren eller ägaren.

Enligt utredningsförslaget skall vidare förmyndaren svara
solidariskt med en underårig fordonsägare. Den föreslagna bestämmelsen syftar
till att förebygga missbruk av det förhållandet alt fordonsägaren är underårig.
En bestämmelse av innebörd att förmyndare svarar solidariskt med den underårige
ägaren föreslås också införd i FelpL.

Med ägare vill utredningen förslå detsamma som enligt FelpL,
nämligen den som när den olovliga parkeringen skedde var antecknad som ägare i

Prop.
1983/84:104 23

bilregistret,
ett utländskt register eller militära fordonsregistrel eller som innehar
saluvagns-, turistvagns-, exporlvagns- eller interimslicens.

3.4.2 Remissyttrandena

Flertalet
remissinstanser, däribland luftfartsverket, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverkel
och Svenska kommunförbundet är positiva eller myckel positiva till både
principen om strikt ägaransvar och lill ulredningens förslag lill författningsmässig
utformning av ägaransvaret.

Beträffande
förslaget om att en förmyndare skall svara solidariskt med en underårig
fordonsägare för betalning av felparkeringsavgifter och kontrollavgifter anför
irafiksäkerhetsverket att en sådan beslämmelse kan medföra atl förmyndaren måsle
antecknas i bilregistret. Detta motsätter sig verket. Även jusliuekanslern,
domstolsverket och datainspektionen är kritiska mot utredningens förslag
angående förmyndarens ansvar.

Motormännens
Riksförbund (M) avstyrker förslaget att göra fordonsägaren ansvarig för
betalning av kontrollavgifter. I vart fall menar M alt ägaren skall kunna
befria sig från ansvaret genom att göra det sannolikt att någon annan fört
fordonet. Vidare bör den person, som visseriigen är antecknad som ägare i
bilregistret men som inte är faktisk ägare, befrias från ansvaret. Det kan
nämligen, enligt M, hända att ett ägarbyte inte hunnit registreras. M förordar
alt befrielse från betalningsskyldighet i sådana fall föreskrivs också i FelpL.

Molorförarnas
Helnyklerhetsförbund (MHF) och KAK har framfört synpunkler som i allt
väsentligt överensstämmer med M:s i fråga om risken att den faktiske ägaren och
den registrerade ägaren på grund av fördröjningar vid bilregistret inle alltid
är samma person.

3.4.3 Framställning
från Bdulhyrnlngsbranschens Riksförbund (BURF)

angående ägaransvaret 1 lagen om felparkeringsavgift

I en
framställning till regeringen den 11 augusti 1981 har BURF hemställt om sådana
ändringar i lagen om felparkeringsavgift att den som korttidshyr ett fordon i
vissa fall jämställs med fordonsägare vid tillämpning av lagen. Enligt det
förslag till författningsändringar som framställningen innehåller skulle
biluthyrningsföretagen säsom ägare till fordonen ha ett sekundärt betalningsansvar.

Som
skäl för sin framställning anförde BURF bl. a. följande. Bestämmelserna om ägaransvar
i FelpL är avsedda för bilförare i allmänhet och ger biluthyrningsbranschen en
ogynnsam särställning. Vissa kundkategorier ignorerar nämligen
parkeringsbestämmelserna. Det är inte tillfredsställande att personer som kortfidshyr
bilar kan sätta sig över gällande bestämmelser och övervältra
betalningsansvaret på uthyrningsförelagen. Antalet obetalda avgifter tenderar atl
öka. Uthyrningsföretagen är inte lika framgångsrika som myndighelerna när det
gäller aU driva in avgifterna. Olika företag använder olika rutiner, vilket
leder lill obalans i tillämpningen av bestämmelserna.

Prop. 1983/84:104 24

Rikspolisstyrelsen,
trafiksåkerhetsverket, riksskatteverket och Svenska kommunförbundet har avgett
remissyttranden över framställningen.

Rikspolisstyrelsen
och Svenska kommunförbundet anför alt en ändring i FelpL i enlighet med BURF: s
önskemål skulle innebära ett avsteg från en klar och konsekvent ansvarsprincip.
De avstyrker därför bifall till framslällningen.

Riksskatteverket
avstyrker också bifall till framställningen bl.a. på grund av att förslagen
skulle leda till omfattande merarbete hos kronofogdemyndigheterna.

Trafiksäkerhetsverket
menar all förslagen inte är omöjliga alt genomföra men att det kommer att kräva
nya rutiner och större resurser hos verket.

I
sitt remissyttrande över tomtparkeringsutredningens förslag till lag om kontrollavgifter
återkommer BURF till de problem som ägaransvaret enligt FelpL vållat
biluthyrningsbranschen. BURF anför bl. a. följande.

Det föreligger synnerliga
skäl att undanta biluthyrningsbranschen från de föreslagna reglerna om strikt ägaransvar.
Branschen har mycket negativa erfarenheter av FelpL. Problemen skulle öka
dramatiskt om ägaransvar infördes även vid tomtmarksparkering. Syftel med den
föreslagna lagen - bättre efterlevnad av parkeringsbestämmelserna ulan att
rättssäkerheten eftersatts - kan inte uppnås utan att registrerade
korttidshyrbilar undantas från det strikta ägaransvaret.

3.4.4
Föredragandens överväganden

Elt
effektivt system för ingripande mol olovlig parkering på gatumark och tomtmark
förutsätter enligt min mening att det alltid är möjligt att vända sig till den
registrerade ägaren med krav om kontrollavgift eller felparkeringsavgift. Den
registrerade fordonsägaren är lätt identifierbar. Det krävs små insatser för
att från registerhållaren få uppgift om hans identitet.

Det strikta ägaransvaret
enligt FelpL har nu tillämpats i några år. Jag anser inte att denna tillämpning
ger anledning till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Tvärtom
måste erfarenheterna anses vara mycket goda. Inte heller den omständighet som M,
MHF och KAK pekat på. nämligen den eftersläpning i registreringen av ägarbyte
som kan förekomma, vållar några påtagliga praktiska bekymmer.

Jag
anser därför atl ett strikt ägaransvar efter samma mönster som i FelpL bör
införas i lagen om kontrollavgifter vid olovlig parkering. Tillräckliga skäl
att göra en förmyndare medansvarig för kontroll- och felparkeringsavgifterna
saknas däremot enligl min mening. Någon bestämmelse som skulle medföra sådant
ansvar återfinns därför inle i de författnings-förslag jag lägger fram. I övrigl
biträder jag utredningsförslaget.

Det
nu sagda betyder alt jag inte är beredd att förorda några ändringar i FelpL
eller utredningsförslaget med anledning av BURF: s framställning och
remissyttrande. Del skulle medföra ett markant avsteg från en effektiv och
konsekvent princip om ansvar alt tillmötesgå BURF: s önskemål.

Prop. 1983/84:104 25

3.5
Övervakningen

Efterlevnaden
av de offentligrätlsliga föreskrifterna om parkering övervakas av polisen.
Enligt lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning (ändrad senast 1978:235)
kan länsstyrelsen besluta all en kommun skall ombesörja övervakningen av
efterlevnaden av sådana föreskrifter om stannande och parkering som omfattas
av förordnande enligt FelpL. F. n. har inemot hundra kommuner sådan egen
trafikövervakning. Den personal som skall sköta övervakningen skall enligt
lagen ha därför lämpad utbildning. Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om
utbildningen.

När
det gäller den privaträllsliga parkeringen finns f.n. - helt naturligt - inte
några formella krav på atl den som sköter övervakningen skall ha särskild
utbildning.

Enligl
utredningens förslag skall markägaren eller anställda med därför lämpad
utbildning sköta övervakningen av lomtmarksparkeringen. Ulredningen
specificerar inte utbildningskraven för dem som skall övervaka parkeringen.
Eftersom det system för inkassering av kontrollavgifterna som utredningen
förordar behåller den nuvarande domstolsprövningen, anser utredningen att
speciella ulbildningskrav inte behöver uppställas.

Av
remissinslanserna framhåller bl. a. luftfartsverket, Stockholms kommuns
parkerings AB, Syenska kommunförbundet och Sveriges domareförbund viklen av atl
övervakningen av den privaträllsliga parkeringen blir lillföriillig och all den
handhas av personer med god ulbildning för uppgiften.

Rikspolisstyrelsen
anser att styrelsen bör få i uppdrag all meddela föreskrifter om den
utbildning som övervakarna bör ha. Också Sveriges domareförbund anser all
rikspolisstyrelsen bör få denna uppgifi.

För
egen del vill jag anföra följande.

Övervakningen
bör skötas av markägaren eller den han anställt för ändamålet. Självfallet bör
den som utför övervakningen ha god kännedom om de föreskrifter som gäller för
parkeringen, om skyltarnas innebörd, om fordonsägarnas och förarnas rättigheter
och skyldigheter osv. Detta bör kunna uttryckas i lagtexten på det sätt
utredningen gjort, nämligen atl övervakaren skall ha för ändamålet lämpad ulbildning.

Del är enligt min mening
mycket som lalar för all man också bör ställa formella krav på utbildningens
innehåll. Emellertid kommer inle heller enligt mitt förslag en utfärdad betalningsanmaning
att kunna indrivas utan föregående domstolsprövning. Detta gör del omedelbara behovel
av särskilda utbildningskrav mindre än vid den offentligrätlsliga parkeringen.
En parkeringsanmärkning enligt FelpL leder ju ulan vidare prövning till indrivning.
Jag anser därför att man - åtminstone inledningsvis - bör kunna överlåta
ansvaret för utbildningen på markägarna. Skulle emellertid utvecklingen visa atl
utbildningsfrågorna eftersatts bör frågan om formella utbildningskrav tas upp
på nytt.

Prop. 1983/84:104 26

3.6
Inkasseringsförfarandet

Det
förslag till former för inkassering av kontrollavgifterna som utredningen lagt
fram är i allt väsentligt en kodifiering av gällande praxis. Förslaget innebär
nämligen att del - efler en betalningsanmaning som lämnas till fordonets ägare
eller förare eller fästs på fordonet - följer elt inkassoförfarande i huvudsak
enligt inkassolagsliflniiigen. Därefter får markägaren ansöka om belalningsföreläggande.
Slutligen får fordringen på grundval av slulbevis i mål om belalningsföreläggande
eller dom om betalningsskyldighet indrivas som enskilt mål hos
kronofogdemyndigheten.

Utredningen
har emellertid i enlighel med sina direktiv övervägt möjligheten atl förändra
och förenkla förfarandet. I första hand har därvid möjligheten prövats atl låta
en parkeringsanmärkning som utfärdats för en olovlig parkering på tomtmark vara
exekutionstitel. En sådan ordning skulle medföra all indrivningen av
kontrollavgifterna skulle handläggas som allmänna mål hos
kronofogdemyndigheten. Ulredningen avvisar dock denna möjlighet, främst på
grund av att det skulle rubba de grundläggande principerna i vår exekutionsrältsliga
lagstiftning alt medge alt en fordran som tillkommer ett privat subjekt
handläggs som allmänt mål.

Enligl
utredningen har del civilräUsliga indrivningssystemel vissa fördelar. Del är
smidigt och obyräkratiskt och det leder ofta fill snabb belalning på grund av gäldenärens
ovilja mot att hamna i kredilupplysningsregister.

Flera
remissinstanser beklagar alt utredningsförslaget inte innebär några egentliga
förenklingar av nuvarande förhållanden. Kritik mot förslagel har på denna punkt
framförts främst av domstolsverket och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Domstolsverket
anser all utredningen har undervärderat ölägenheterna med nuvarande ordning,
som bl.a. medför atl tingsrätterna utsätts för etl stort antal mål om
betalningsföreläggande. Verket förordar i stället atl man närmare undersöker möjlighelerna
att göra del system som gäller för inkassering av felparkeringsavgifterna
tillämpligt. Verket anser alt en begränsad utvidgning av systemet med felparkeringsavgift
skulle kunna genomföras utan atl komma i konflikt med de exekutionsräftsliga
principerna. Enligt verket skulle statligt och kommunalt ägd tomtmark kunna omfattas
av utvidgningen.

Föreningen
Sveriges kronofogdar anför alt nuvarande olägenheter inle torde kunna utsuddas
med mindre än alt mål om indrivning av kontrollavgifterna handläggs som
allmänna mål. Föreningen ifrågasätter om alla enskilda fordringar verkligen
förtjänar all handläggas av kronofogdemyndigheterna. Enligt föreningen bör
lagstiftaren överväga att begränsa möjligheterna för en enskild fordringsägare
att få exekutionstitel.

1
övrigl har några remissinstanser, bl. a. riksrevisionsverket, dalainspektionen,
luftfartsverket och byggnadsstyrelsen, haft synpunkter på vissa detaljer i ulredningens
förslag. Synpunkterna gäller huvudsakligen 9§ ulredningens lagförslag. Denna
innehåller dels en bestämmelse om all talan om utfående av kontrollavgifter
skall väckas genom ansökan om belal-

Prop.
1983/84; 104 27

ningsföreläggande,
dels bestämmelser om preskription av talerälten och av verkställigheten av
domstols dom eller beslul. Remissinslanserna menar att talan bör kunna väckas
även genom ansökan om stämning i de fall borgenären vet atl ansökan om belalningsföreläggande
kommer att bestridas. Den föreslagna liden för talans väckande - elt år från
den dag då den olovliga parkeringen skedde - anses allmänt för kort.

För
egen del vill jag anföra följande.

Del
vore enligl min mening en önskvärd förenkling om man kunde åstadkomma en
likabehandling av inkasseringen av felparkeringsavgifterna och
kontrollavgifterna. De överväganden som ulredningen gjort i denna fråga anser
jag emellertid rikliga. Jag delar alltså bedömningen aU del med de exekutionsrältsliga
grundprinciper som gäller inle är möjligl alt låta en privaträttslig
parkeringsanmärkning uigöra exekutionstitel. För att detta skulle bli möjligt
krävs så stora ingrepp i det privaträttsliga parke-ringssyslemet atl detta i
praktiken blir helt samhällsadminislreral.

Äv
min angivna ståndpunkt följer att jag anser all del nuvarande systemet med inkassoförfarande
och domstolsprövning bör bestå.

Det
är beklagligt om den föreslagna lagstiftningen inte kommer all medföra någon
mer påtaglig minskning av arbetsbördan hos tingsrätter och
kronofogdemyndigheter. För att minska mållillslrömningen vill Föreningen
Sveriges kronofogdar att rätten alt få fordringar på kontrollavgifter indrivna
begränsas. Med hänsyn lill kontrollavgiftens preventiva funktion anser jag
detta inte vara någon från parkeringspoliliska utgångspunkter lämplig metod.
Att införa elt särskill system för stats- och kommunägd tomtmark skulle enligt
min uppfattning inte heller innebära någon verklig förenkling. 1 stället för
två skilda syslem skulle vi få tre. De kommunala parkeringsbolagen skulle
vidare knappast kunna fortsätta sin verksamhet i nuvarande form. Ett särskilt
system för stats- eller kommunägd tomtmark skulle nämligen enligt min mening
kräva alt förvaltningen av marken fick en mer offenlligrätlslig prägel än som
är möjligt med bolagsform.

På
nu anförda skäl biträder jag i huvudsak ulredningens förslag till syslem för
inkassering av kontrollavgifterna.

Milt
lagförslag innehåller några smärre förändringar i förhållande till
utredningens. Jag skall med några ord kommentera de avvikelser jag föreslår.

Inkassolagens
(1974: 182) bestämmelser bör gälla för inkassering, om en kontrollavgift inte
betalas inom angiven tid. Jag föreslår därför att 8§ tredje stycket i ulredningens
lagförslag, som motsvaras av 7§ Iredje slyckel i milt förslag, ersätts med en
hänvisning till inkassolagen.

Den
som vill väcka talan om all få ut kontrollavgifter bör vara fri all göra det
antingen genom ansökan om stämning eller betalningsföreläggande. Som några
remissinstanser påpekat är ansökan om betalningsföreläggande en ren överioppsgärning,
om borgenären på förhand vet att den kommer att bestridas. I del lagförslag jag
presenterar finns därför inle några beslämmelser om sättet för talans
väckande.

Prop.
1983/84:104 28

I
likhei med ulredningen anser jag att rätten alt föra talan bör vara begränsad i
tiden. Jag föreslår att talan skall väckas inom tvä år frän lidpunkten för den
olovliga parkeringen. Bestämmelser om preskription av privaträllsliga
exekutionstitlar förekommer i princip inte i svensk räll. Särskilda skäl som
motiverar särbehandling av kontrollavgifterna i della avseende finns enligl min
mening inte.

F.
n. handläggs tvister om kontrollavgifter normalt vid domstolen i den ort där
parkeringsplatsen är belägen, dvs. vid allmänt fastighetsforum enligt 10 kap.
10 § rättegångsbalken. Tvisterna anses nämligen vara tvister om nyttjanderätt
till fasl egendom.

Enligt
den föreslagna lagen om kontrollavgifter behöver inte något avtal om
nyttjanderätt ha träffats för att det skall föreligga rätt lill kontrollavgift.
Markägaren kan l.ex. ha rätt till kontrollavgift när någon har parkerat sin bil
på en plats där markägaren förbjudit parkering. Utan en särskild forum-bestämmelse
är det i dessa fall inle självklart var talan om all få ul kontrollavgiften
skall väckas - vid den domstol som är allmänt fastighetsforum eller vid den
som är allmänt tvistemålsforum för föraren/ägaren.

Jag
anser att del är lämpligt och prakliskt atl tvister om utfående av
kontrollavgifter alltid prövas vid domstolen i den ort där den olovliga parkeringen
ägde rum. Till undvikande av iveksamheter föreslår jag därför all en särskild
forumregel tas in i lagen.

3.7 Kontrollavgifter
och kommunalskattelagen

Enligt
utredningen bör kontrollavgifterna inte vara avdragsgilla i den allmänna självdeklarationen.
Utredningen föreslår därför alt förbud mol sådani avdrag införs i 20§ kommunalskallelagen
(1928: 370).

Enligl min mening skulle
del motverka syftet med kontrollavgifterna om de fick dras av i den allmänna
självdeklarationen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag. Jag har
i denna fråga samrått med chefen för finansdepartementet som avser att senare
lägga fram elt förslag till ändring i nyssnämnda lagrum.

3.8 Flyttning
av fordon vid privaträttslig parkering

Ulredningen
lämnar i sitt belänkande vissa förslag lill ändringar i lagen (1967:420) om
flyttning av fordon i vissa fall. Sedan belänkandel avgavs har 1967 års
flyttningslag upphävts och ersatts med lagen (1982: 129) om flyttning av fordon
i vissa fall. Förutsättningarna för flyttning av fordon är därför delvis nya. Bl.a.
ankommer del numera på regeringen all ange grunderna för flyttning av fordon.
Enligt 2§ nu gällande lag får nämligen regeringen meddela föreskrifter om rätt
för statlig eller kommunal myndighet all beslula om flyttning av fordon om det
behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av nalurvårdsskäl. För de
föreskrifter som regeringen meddelat har jag tidigare redogjort (avsnitt 2.4).

Prop. 1983/84:104 29

Utredningens
förslag och skälen lill dessa har trots den nya lagstiftningen aktualitet.

Ulredningens förslag
syftade bl. a. lill atl enskilda intressen skulle kunna tillgodoses bättre. De
avsågs få följande resultat. Ett fordon skall kunna flyttas om del stått
olovligt parkerat på tomtmark under sju dagar i följd. Beslut om flyttning
skall fattas av polismyndigheten eller kommunen på begäran av markägaren. Den
som fattal beslutet skall också verkställa det. Efter prövning av den
beslutande myndigheten skall markägaren själv få ombesörja flyttningen.
Markägaren skall under vissa omständigheter själv slå för
flyttningskostnaderna.

Motorförarnas Helnyklerhetsförbund
avstyrker hell förslagen om utvidgade möjligheter till flyttning. KAK är
tveksam till om det är lämpligt att markägarna bereds möjlighet all själva
flytta fordon. Kommunförbundet anför atl bristen på särskilda
biluppställningsplatser för flyttade fordon lorde begränsa möjligheterna till
flyttning. Rikspolisstyrelsen anser alt även tomtmarksägare har intresse av all
flytta fordon som på grund av felaktig uppställning avsevärt hindrar t. ex,
snöröjning även om inte sjuda-garsregeln följts. 1 övrigl har remissinstanserna
lämnat förslagen utan erinran.

För
egen del vill jag anföra följande.

Som
jag tidigare nämnt (avsnitt 2.4) gör nuvarande lag om flyttning av fordon inle
någon direki skillnad mellan gatumark och tomtmark. Flyttning från tomtmark är
däremot ofta utesluten av det skälet att flyttning förutsätter att en offenlligrätlslig
föreskrift överträtts.

Om det finns en lag om
kontrollavgifter med det innehåll jag föreslagit, anser jag del rimligt att
medge flyttning även av fordon som under längre lid varit parkerade i strid mot
föreskrifter eller förbud som har tillkännagivits i enlighet med lagen. Jag
anser nämligen atl del är ett väsentligt intresse för trafikens ordnande och
därmed för säkerheten i trafiken atl inte det begränsade antalet
parkeringsplatser som finns blockeras av olovligt parkerade fordon, oavsett om
det är pä tomtmark eller gatumark. Hur det ser ut på tomtmarken får ju
återverkningar på gatumarken och vice versa. Jag ser alltså detta mer som en
fråga av allmänt än av enskilt intresse.

För
att flyttning skall få ske bör det såsom utredningen föreslagil vara fråga om
en längre tids olovlig parkering. Jag delar alltså inte rikspolisstyrelsens
uppfattning att en markägares behov av att kunna t. ex. rengöra en parkeringsplats
är lillräckligt skäl för atl medge flyttning enligt flytlningsla-gen även vid
kortvarig olovlig parkering.

Jag
anser alltså att det är ett allmänt intresse att fordon som parkerats olovligt
på tomtmark kan flyttas. Några skäl att i fråga om beslutanderätt eller räll
att verkställa beslul särbehandla sådana flyttningsfall anser jag därför inte
föreligga. Eftersom flyttning från tomtmark emellertid också ofta sker i
markägarens intresse menar jag att det allmänna inte med

Prop. 1983/84:104 30

nödvändighet
måste stå för sådana flyttningskostnader som inte kan tas ut av fordonsägaren.
Om flyttning av ell fordon sker på begäran av en markägare bör denne därför stå
för de kostnader som inte kan tas ut av fordonsägaren.

Sådan utvidgad möjlighet
till flyttning som jag här förordar förutsätter vissa ändringar i lagen om
flyttning av fordon i vissa fall.

Slutligen
vill jag erinra om atl en markägare också har möjlighet att ansöka om
handräckning enligt handräckningslagen (1981:847, ändrad senast 1982:298) för atl
få bort elt olovligt parkerat fordon.

3.9 Ekonomiska
överväganden

Mina
nu framlagda förslag syftar till alt underlätta effektiva ingripanden mot
olovlig parkering. Bättre förutsättningar för ingripande kan naturligtvis
medföra att antalet mål vid tingsrätter och kronofogdemyndigheter ökar. Risken
för en sådan ökning motverkas dock av atl fordonsägaren avses få strikt ansvar
för betalning av kontrollavgifterna. Enhetliga regler för skyltning av
parkeringsvillkor och förbud kan också förväntas minska antalet ivistiga fall.

Polisingripanden
och åtal för egenmäktigt förfarande med anledning av olovlig parkering torde
bli myckel ovanliga.

Sammanfattningsvis gör jag
den bedömningen att de förslag till lagstiftning som jag lägger fram inte
kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.

3.10 Ikraftträdandet

Somjag
tidigare har utvecklat följer tomtmarksparkeririgen f. n. en relativt fast
praxis. Den föreslagna lagen ansluter i slora delar till denna praxis. Lagen
hindrar i och för sig inte den markägare som så önskar att även fortsättningsvis
tillämpa nuvarande praxis, dvs. att träffa avtal med bilföraren.

Lagen
bör kunna träda i kraft den 1 juli 1984. Den bör dock inte kunna tillämpas på
olovlig parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

4
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag lill

1. lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

2. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

3. lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av
fordon i vissa fall. Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta
ärende som bilaga 3.

Prop. 1983/84:104 31

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:104 32

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-11-28

Närvarande:
f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 1 september 1983 har regeringen på hemslällan
av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Boström beslutat
inhämta lagrådets yllrande över förslag till

1. lag om kontrollavgift vid olovlig parkering,

2. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

3. lag om ändring i lagen (1982: 129) om flyttning av
fordon i vissa fall. Förslagen har inför lagrådel föredragits av
hovrättsassessorn Christina

Striby.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådel:

Lagen
om kontrollavgift vid olovlig parkering

1§

De
föreslagna bestämmelserna i denna paragraf skulle enligl lagrådels mening vinna
i överskådlighet om de delas upp på två paragrafer. Lämpligen kunde
uppdelningen ske så alt 1 § får innehålla dels den grundläggande föreskriften
att kontrollavgift får las ut vid olaglig fordonsparkering, dels den i
remissförslagets tredje stycke gjorda avgränsningen mol överträdelser som
omfattas av felparkeringslagen eller är kriminaliserade. Till 2 § skulle dä
föras föreskriften om vilka fordon som omfattas av lagbestämmelserna och
innehållet i remissförslagels andra stycke. Lagrådel föreslår vidare alt uttrycket
"markägare" som beteckning för den som har rätt alt ta ul
kontrollavgiften bytes ut mol "fastighetsägare"; den sistnämnda beteckningen
synes bättre svara mot de fall då parkering sker i parkeringshus eller i annan
byggnad.

Biträdes
vad lagrådet sålunda förordat kan 1 och 2 §§ - efler vissa andra jämkningar av
språklig eller redaktionell art - ges förslagsvis följande lydelse:

"
I §. En fastighetsägare får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ul
en avgift (kontrollavgift) om elt fordon parkerats på fastigheten i strid mol
förbud eller villkor som han har föreskrivit (olovlig parkering).

Kontrollavgift
utgår inte om överträdelsen omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
eller är belagd med straff enligl annan författning än brottsbalken.

2
§. Med fordon avses i denna lag

I. fordon som är upptagna i
bilregistret eller motsvarande utländska register.

Prop. 1983/84:104 33

2. fordon som är upptagna i det militära
fordonsregistret, eller

3. fordon som brukas med slöd av saluvagns-,
turistvagns-, exporlvagns- eller interimslicens.

Bestämmelserna
i denna lag om fastighetsägare gäller också den som på grund av nyttjanderätt
eller servitul har rätt att upplåta fastigheten för parkering eller förbjuda
parkering där."

2§

1
första stycket av paragrafen anges som en förutsättning för uttag av kontrollavgift,
att tillämpligt förbud eller villkor "tydligt har tillkännagivits genom
skyltning på platsen". Som etl komplement till denna bestämmelse stadgas i
andra stycket att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
"meddelar föreskrifter om skyltningen". Avsikten torde vara att det i
den sålunda föreslagna ordningen skall kunna närmare bestämmas inle bara hur
skyltarna skall vara utformade - med avseende på såväl utseende som
textinnehåll - utan också exempelvis var och hur skyltarna skall vara placerade
inom det aktuella området.

Med
anledning av bestämmelsen i andra stycket kan till en böljan konstateras, alt
det här är fråga om en sådan normgivning som avses i 8 kap. 2§ regeringsformen
(RF). Vid sådant förhållande föreligger enligt RF inte någon möjlighet till
delegation av normgivningskompetensen. Ett från praktisk synpunkl motsvarande resullal
kan likväl uppnås inom del begränsade område som står till buds vid en
tillämpning av reglerna i 8 kap. 13 § RF angående "föreskrifter om
verkställighet av lag".

Beträffande
frågan om vad som kan räknas som verkslällighetsföreskrifter har i förarbetena
till RF bl.a. uttalals följande: "I viss utsträckning torde det emellertid
vara ofrånkomligt alt tillåta all regeringen med stöd av sin behörighet alt
besluta verkslällighetsföreskrifter i materiellt hänseende "fyller ul"
en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom del obligatoriska
lagområdet. En förutsättning för atl regeringen skall få göra detta måste
emellertid vara, atl den lagbestämmelse som skall kompletteras är så
detaljerad att regleringen inle tillförs något väsentligt nylt genom den av
regeringen beslutade föreskriften" (prop. 1973:90 s.211).

Den
närmare innebörden av 8 kap. 13 § första stycket 1 RF har sedermera varit
föremål för särskild uppmärksamhet i en del lagstiftningsärenden och i
doktrinen (se senast Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform
s. 106ff).

Enligl
lagrådets mening får del mol bakgrund särskill av vad som uttalats i tidigare
lagstiftningssammanhang (jfr hänvisningarna i a.a. s. 110-112) anses tveksamt
om del i andra slyckel föreslagna bemyndigandet avser endast en sådan utfyllnad
av beslämmelserna i första stycket som kan godtas inom ramen för en verkställighelsföreskrifl.
Med hänsyn härtill ifrågasätter lagrådel om inle syftet med det föreslagna
bemyndigandet på etl från praktisk synpunkt lillräckligt nöjaktigt sätt skulle
kunna uppnås 3
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104 34

genom
en bestämmelse som enbart anger alt trafiksåkerhetsverket utfärdar allmänna råd
om hur skyltningen bör genomföras (jfr 67 § socialtjänstlagen).

5§

Äv
främst språkliga skäl föreslår lagrådet atl bestämmelsen i förevarande
paragraf ges följande ändrade utformning: "Gör fastighetsägaren anspråk
på kontrollavgift för den olovliga parkeringen har han inte rätt att därjämte
få ut parkeringsavgift som inte har eriagts."

7§

Av
första stycket i paragrafen framgår att den personal som markägaren anlitar för
alt utställa och överlämna betalningsuppmaningar skall ha fått "därför
lämpad utbildning".

Lagrådel
ifrågasätter om en bestämmelse i detta hänseende behövs i lagen. Det synes
självklart all personalen måste känna lill de av fastighetsägaren uppställda
parkeringsföreskrifterna inom parkeringsområdet. Den ulbildning som kan behövas
för alt kunna konstatera att olovlig parkering föreligger och för att kunna
fylla i en blankett för betalningsuppmaning måsle rimligen vara av enkel
beskaffenhet.

Såsom
första stycket är utformat i förslaget skulle föreskriften om utbildning kunna
uppfattas som etl villkor för att fastighetsägaren skall få la ut
kontrollavgift. En sådan tillämpning synes otänkbar och torde heller inte ha
varit avsedd. För den händelse det anses erforderligt all i lagen ge en regel
om utbildning av personalen bör den därför lämpligen utformas som en frislående
föreskrift om fastighetsägarens åliggande i detta hänseende och placeras
förslagsvis i en särskild paragraf sist i lagen.

Enligt
andra slyckel skall fordonels ägare eller förare påminnas om sitt betalningsansvar
om kontrollavgiften inte erläggs inom tid, som angetts i betalningsuppmaningen.
Sker ändå inle betalning får enligt tredje stycket vidare ålgärder för
inkassering av avgiften vidtas enligl bestämmelserna i inkassolagen. Den
åsyftade innebörden av dessa bestämmelser lorde vara atl inkassolagens regler
om där avsedda indrivningsåtgärder byggs ul med kravel om påminnelse för det
fall alt fordringen gäller kontrollavgift. Regleringen torde däremot inte i och
för sig utsäga något om huruvida fastighetsägaren är skyldig atl vidta
indrivningsåtgärder i enlighet med inkassolagens föreskrifter; denna fråga lorde
få bedömas med ledning av bestämmelserna i nämnda lag.

Innebörden
av bestämmelserna i andra och tredje styckena synes komma fram bättre om
styckena slås ihop och - med beaktande av lagrådets förslag vid 1 § att
beteckningen markägare byts ut mol beteckningen fastighetsägare - ges följande
formulering: "Betalas inle kontrollavgiften inom den tid som angetts i
uppmaningen, skall fastighetsägaren påminna fordonets förare eller ägare om
betalningsansvaret innan han vidtar åtgärd för inkassering av avgiften enligl inkassolagen
(1974: 182)."

Prop. 1983/84:104 35

I
sammanhangel vill lagrådet framhålla all påföljden av all fastighetsägaren
underlåter atl göra påminnelse om betalningsskyldigheten inle torde vara alt
han går miste om sin rätt alt få ul kontrollavgiften; försummelsen torde i
stället kunna påverka hans rätt till ersättning för inkassokoslna-derna. Jämför
i sistnämnda hänseende 4§ lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.
m.

9§

Enligl
denna paragraf skall kontrollavgift inte ulgå om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen. I motiven lill
bestämmelsen anför departementschefen bl.a. att det är orimligt att kräva alt
samtliga parkeringsbeslämmelser alllid uppfylls eller att parkeringsförbud i
alla situationer respekteras. Innebörden av den föreslagna bestämmelsen
sammanfattas i remissprotokollel så att avgift inte bör få tas ut om
försummelsen beror på någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad
natur.

Del
kan från allmän synpunkl i och för sig anses tillfredsställande atl den föreslagna
lagen förses med en "säkerhetsventil" av denna art. Regleringen är
emellertid ägnad alt väcka vissa betänkligheter. Det må till en början
framhållas atl lagen om felparkeringsavgift inte medger något molsvarande hänsynslagande
när en parkeringsbesiämmelse överträds. Mot bakgrund av atl den föreslagna
lagen präglas av en strävan atl så nära som möjligl anpassa systemet med
kontrollavgift lill vad som gäller beiräffande felparkeringsavgiften och då
någon ändring beträffande denna avgift inte torde vara aktuell, kan den
föreslagna regleringen synas i viss mån överraskande. Härtill kommer all
förutsättningen för alt kontrollavgift inle skall ulgå enligt lagtexten är så allmänt
hållet — endasl "särskilda skäl" behöver föreligga - all bestämmelsen
kan befaras uppmuntra lill mer eller mindre obefogade invändningar mol
betalning av kontrollavgift. Detta kan medföra en icke önskvärd belastning på
domstolarna och även få lill följd atl en fastighetsägare i många fall hellre
avstår från atl fullfölja sill kanske i och för sig berättigade betalningskrav
än att riskera en oviss rättegång och därmed förenade kostnader.

Det
må i sammanhangel framhållas alt någon motsvarande möjlighet för den enskilde
alt bli fri från kontrollavgift inte föreligger i dagens läge utöver vad som
kan följa av avtalslagens bestämmelser.

Med
hänsyn till det anförda anser lagrådet tillrådligt all, om en regel av della
slag anses behövlig, denna utformas mera restriktivt än enligl del remitterade
förslaget. I så fall kunde som villkor för alt avgifi inte skall utgå
uppställas exempelvis att ett utkrävande av avgiften med hänsyn till omständigheterna
vid parkeringen framstår som uppenbart obilligt. Med en sådan formulering av
regeln skulle denna komma att omfatta de mest ömmande fallen av den art, som
departementschefen i remissprotokollet anfört som exempel på när regeln bör
tillämpas.

Prop.
1983/84:104 36

10§

I denna paragraf föreslås vissa bestämmelser för fall då elt
förfarande, som i och för sig motiverar att kontrollavgift får las ut,
föranleder elt straffrättsligt ingripande.

I första stycket stadgas atl vidare ålgärder för
indrivning av kontrollavgiften inte får vidtas sedan åtal väckts eller
strafföreläggande utfärdals. Av bestämmelsens utformning framgår inle hur länge
hindret mol indrivningsåtgärderna skall beslå. Inte heller föreskrifterna i
andra stycket ger härvidlag någon uttrycklig vägledning. Det är vidare osäkert
hur anståndsregeln avses skola tillämpas i fall då t. ex. etl exekulionsrättsligt
förfarande redan har påbörjats hos kronofogdemyndigheten. Förtydliganden på
dessa punkter synes förutsätta en tämligen omfattande och delvis även
komplicerad reglering.

Den straffbestämmelse som närmast kan komma ifråga i delta
sammanhang är bestämmelsen i 8 kap. 6§ brottsbalken om egenmäktigt förfarande Ofr
NJA 1970 s. 29). Antalet fall där del i praktiken blir aktuellt aU utkräva ansvar
enligt delta lagrum är sannolikt inte stort. Det kan vidare förutsättas atl
det i sådana undantagsfall regelmässigt kommer alt ske efler anmälan från målsäganden
eller i varje fall med dennes vetskap.

Mol bakgrund av vad nu sagts synes det enligl lagrådets
mening mest ändamålsenligt atl i förevarande paragraf införa endast
bestämmelser som i sak motsvarar förslagets andra stycke. Därmed klargörs alt elt
eventuellt straffrättsligt ingripande får till resultat atl kontrollavgift inte
får tas ut eller att erlagd sådan avgifi skall återbetalas. Risken för att
nedlagda kostnader för indrivningsåtgärder kommer att stanna på
fastighetsägaren bör vid sådant förhällande ha en tillräckligt avhållande effekt
så att syftet med den avsedda regleringen i första stycket ändå uppnås.

Lagen om ändring i lagen om felparkeringsavgifter

Förslaget föranleder inte någon erinran från lagrådels
sida.

Lagen om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa
fall

2§

Av ulformningen av del föreslagna nya andra stycket kan
man lätt få intrycket atl ell fordon, som parkerats olovligt i fall som
omfattas av den föreslagna lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering, inte
får flyttas under andra förhållanden än som anges i samma stycke. Så lorde
emellertid inte vara fallet. Bestämmelsen i första stycket synes sålunda medge
flyttning även från privat område under förutsättning att det behövs för
ordningen och säkerheten i trafiken eller av nalurvårdsskäl. Del föreslagna nya
andra stycket lorde mol denna bakgrund vara atl betrakta som en normgivning enligl
8 kap. 2§ regeringsformen. Det är angeläget all miss-

Prop. 1983/84:104 37

förstånd
inte uppslår i fråga om den rätta innebörden av styckena; denna innebörd har ju
betydelse bl. a. för omfattningen av regeringens befogenhet alt meddela
föreskrifter i ämnet. Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet att
bestämmelsen i det nya andra stycket ges förslagsvis följande lydelse:
"Har ett fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot
förbud eller villkor, som avses i lagen (1984:000) om kontrollavgift vid olovlig
parkering, får flyttning ske även om sådana förhållanden som anges i första
stycket inle föreligger."

Det
må tilläggas atl flyttning enligt andra stycket torde förutsätta all
framställning härom görs av fastighetsägaren eller den som annars disponerar
området.

Prop.
1983/84:104 38

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-01-26

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och slalsråden
Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Boström

Proposition med förslag till lag om kontrollavgift vid
olovlig parkering,

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om kontrollavgift vid olovlig
parkering,

2. lag om ändring i lagen (1976:206)
om felparkeringsavgift,

3. lag om ändring i lagen (1982: 129)
om flyttning av fordon i vissa fall. Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande' och anför.

Förslaget till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering

Inledningsvis vill jag anmäla alt Bilulhyrningsbranschens
riksförbund, BURF, tillskrivit lagrådet i de frågor som i lagrådsremissen
behandlats i avsnittet 3.4 Ägaransvar.

Jag övergår nu till att behandla de frågor som lagrådet
har tagit upp i sitt yttrande.

1§

Lagrådet förordar, jämte vissa andra språkliga och
redaktionella ändringar, dels att paragrafen delas i två, dels alt benämningen
"markägare" byts mot benämningen "fastighetsägare".

Jag delar lagrådels uppfallning att beslämmelserna i I §
vinner i överskådlighet om de delas upp på två paragrafer och biträder
lagrådets förslag lill uppdelning.

' -Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 1 september 1983.

Prop. 1983/84:104 39

Uttrycken
markägare och område i det remitterade förslaget syftar på en varierad
personkrets och varierade typer av parkeringsytor. Jag anser inte att de av
lagrådet föreslagna benämningarna fastighet och fastighetsägare bättre än
markägare och område uttrycker vad som åsyftas. Man bör ocksä, enligt min
mening, undvika den association till begreppet registerfastighet och
fastighetsrätt som ordet "faslighet" otvivelaktigt leder till. Jag
kan därför inte biträda lagrådets förslag lill byte av terminologi.

1 §
första stycket (delvis) och iredje stycket i del remitterade förslagel motsvaras
av I § i propositionsförslaget.

1 §
första stycket (delvis) och andra stycket i det remitterade förslaget motsvaras
av 2 § i propositionsförslaget.

2§

Lagrådets
uppfattning atl 2§ andra stycket i det remitterade förslaget innefattar sådan
delegation av normgivning som inte är tillålen enligt 8 kap. 2 §
regeringsformen (RF) har enligt min mening fog för sig. Lagrådet har vidare
framfört tveksamhet huruvida det föreslagna bemyndigandet i 2§ andra stycket
avser endast en sådan utfyllnad av bestämmelserna i första stycket som kan
godtas inom ramen för en verkställighelsföreskrifl meddelad med tillämpning av
8 kap. 13 § RF.

Som
anförts i lagrådsremissen anser jag en av fördelarna med atl reglera den privaträllsliga
parkeringen vara att man får en författningsmässig grund för atl åstadkomma en
enhetlig och ändamålsenlig skyltning. Det remitterade förslagets 2 § avsågs
därför medföra all del skulle bli ett villkor för rätten att ta ut
kontrollavgifter att skyltningen ulförts på vissl sätt, nämligen i enlighel med
föreskrifter som Irafiksäkerhetsverket meddelat. - Detta syfte går inte helt
att uppnå med den av lagrådel förordade lösningen att trafiksäkerhetsverket får
i uppdrag alt utfärda - inte föreskrifter - utan allmänna råd.

Jag
föreslår därför i stället atl bestämmelserna om skyltning i lagen ges en mer
detaljerad utformning. Någon tveksamhet huruvida de ylleriigare beslämmelser
som behövs kan beslutas med stöd av 8 kap. 13 § RF behöver härefter inte
föreligga.

I
lagrådsremissen har jag konstaterat atl del vore en fördel om vägmärken enligt
vägmärkesförordningen (1978: 1001), VMF, kunde komma till användning vid
skyltningen. Della bör kunna komma till uttryck direkt i lagtexten. Jag
föreslår därför all numera 3 § lagförslaget kompletteras med en beslämmelse om
att skyltningen skall ulföras med vägmärken. Begreppel vägmärke är så entydigt
atl det inte lorde uppkomma några tvivel om atl det är vägmärken enligt VMF som
åsyftas.

Den
av mig nu förordade metoden förutsätter vissa ändringar i VMF. Godtas mitt
förslag till utformning av bestämmelsen, avser jag därför all återkomma till
regeringen med etl förslag lill ändring i VMF. En sådan ändring skulle innebära
alt villkor eller förbud som avses i lagen om

Prop.
1983/84:104 40

kontrollavgift
vid olovlig parkering får utmärkas med vägmärken samt all karaktären av privaträUslig
reglering i sådant fall skall framgå av tilläggs-tavlor.

De
ytterligare föreskrifter som erfordras för att det tidigare beskrivna syftet
skall uppnås, bör irafiksäkerhetsverket få i uppdrag att meddela. Också i denna
fråga avser jag därför att återkomma till regeringen.

2§
i del remitterade förslagel motsvaras av 3 § i propositionsförslaget.

5§

Jag
godtar i alll väsentligt lagrådels förslag lill ändrad lydelse av 5 § i det remitterade
lagförslaget.

5
§ i det remitterade förslaget motsvaras av 6§ i propositionsförslaget.

7
§ första stycket

Lagrådel
har ifrågasatt om en bestämmelse om utbildning för dem som övervakar
parkeringen verkligen behövs. För den händelse sådana beslämmelser anses
erforderliga, förordar lagrådet alt de placeras i en särskild paragraf sist i
lagen.

Det
ligger i såväl markägarens som bilisternas intresse atl övervakningen av
parkeringsvillkoren är effektiv och korrekt. Genom god övervakning kan man
uppnå respekt för parkeringsvillkoren och förhindra att felaktiga
betalningsuppmaningar utställs. Även om jag - som framhållils i lagrådsremissen
(avsnitt 3.5) — f. n. inte är beredd alt föreslå några formella
utbildningskrav, menar jag att en allmän beslämmelse om lämplig ulbildning bör
finnas i lagen. Jag biträder emellertid lagrådets förslag att en sådan beslämmelse
bör tas in i en särskild paragraf som placeras sist i lagen. Med den
placeringen torde bättre framgå atl kravel på utbildning inte skall uppfattas
som ett formellt villkor för rällen all utfå kontrollavgifter.

Genom
att bestämmelsen om utbildning bryts ut ur numera 8§ saknas del skäl alt i
denna paragraf omnämna markägarens personal. Ändringen på denna punkt hindrar
självfallet inle markägaren från att anlila någon annan för att utställa
betalningsuppmaningar.

7§
andra och Iredje styckena

Lagrådels
förslag till utformning av de beslämmelser som inlagils i det remitterade
förslagets 7 § andra och tredje styckena medför att anknytningen till en tidpunki
i betalningspåminnelsen ulgår. Eftersom påminnelsen bl.a. tjänar som en
reservfaktura till bilägaren bör en sådan lidsangivelse finnas med. I övrigl
godtar jag lagrådels förslag lill utformning av bestämmelserna.

Jag
vill särskilt erinra om vad lagrådet i delta sammanhang framhållit angående
påföljden av alt någon underlåter att utfärda en påminnelse, nämligen att
försummelsen kan påverka rätten alt få ul ersättning för

Prop. 1983/84:104 41

inkassokostnaderna.
På samma sätt torde f ö. försummelse atl vidta åtgärder enligt inkassolagen
kunna påverka rättegångskostnaderna. 7 § i det remitterade förslaget motsvaras
av 8 § i propositionsförslaget.

9§

Lagrådet
har funnit att bestämmelsen i del remitterade förslagets 9§ innebär ett avsteg
från tanken att utjämna skillnaderna mellan vad som gäller för
kontrollavgifterna och vad som gäller för felparkeringsavgifterna. Enligt lagrådel
kan bestämmelsen vidare, genom sin allmänna utformning, leda lill en icke
önskvärd belastning på domstolarna och till all markägare avstår från
berättigade krav. Lagrådet har föreslagil att - om en bestämmelse om eftergift
verkligen anses behövlig - det som villkor för eftergift av avgiften uppställs
att "ett utkrävande av avgiften med hänsyn lill omständigheterna vid
parkeringen framstår som uppenbart obilligt".

Som
anförts i lagrådsremissen torde de flesta markägare redan nu avstå från att ta
ut kontrollavgifter när de anser att det vore stötande eller orimligt att ta ut
dem. Avstår inte markägaren frivilligt från avgiften, kan bilisten med stöd av
avtalslagens bestämmelser föra lalan om jämkning av oskäliga avtalsvillkor. I
fråga om felparkeringsavgifter finns visseriigen inte någon särskild bestämmelse
om eftergift av avgifterna. Som en följd av delta är domstolspraxis också
myckel sträng. Emellertid har de kommunala trafikövervakarna och polisen
enligt bestämmelser i förordningen (1978:578) om kommunal trafikövervakning
respektive polisinslruktionen (1972:511) rätt att underlåta att meddela
parkeringsanmärkningar enligt lagstiftningen om felparkeringsavgifter om
överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i del särskilda fallet är alt
bedöma som obetydlig.

I
såväl nuvarande privaträttsliga system som i systemet med felparkeringsavgift
finns således bestämmelser som ger ett visst utrymme för att se till
omständigheterna i det särskilda fallet, om än utrymmet beträffande felparkeringsavgifterna
är mindre än det som nu föreslagits beträffande kontrollavgifterna. I
lagrådsremissen (avsnitt 3.3) har jag utvecklat varför jag anser att en sådan
skillnad är motiverad. Jag vidhåller därför all en bestämmelse om eftergift bör
finnas i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Emellertid
delar jag - som framgått av vad jag anförde i lagrådsremissen - lagrådets
uppfattning alt en sådan bestämmelse bör utformas restriktivt, bl.a. för alt
minska den av lagrådet påtalade risken för en icke önskvärd belastning på domstolarna.
Jag vill också instämma i alt uttrycket "uppenbart obilligt" lill
sin innebörd överensstämmer med de situationer jag i lagrådsremissen vaU som
exempel för en tillämpning av bestämmelsen. Ordet "obilligt" är dock
föråldrat och svårförståeligt för en vidare krets. I mitt förslag till
utformning av bestämmelsen, som i övrigt följer vad lagrådet förordat, används
därför del med obilligl synonyma uttrycket oskäligt.

9§
i det remitterade förslaget motsvaras av 10§ i propositionsförslaget.

Prop. 1983/84:104 42

10§

Jag ansluter mig till vad
lagrådet anfört om beslämmelserna i 10 § första stycket i det remitterade förslagel
och biträder förslaget om alt de utgår ur lagen. Som en följd av della har
vissa redaktionella jämkningar gjorts i andra stycket.

10
§ i det remitterade förslagel motsvaras av 11 § i propositionsförslaget.

12
§ i propositionsförslaget motsvarar delar av 7§ första stycket i del remitterade
förslagel.

Lagen
om flyttning av fordon i vissa fall

Jag
ansluter mig lill vad lagrådet anfört och godtar förslagel till formulering av
det nya stycket i 2 §.

Övrigt

Utöver
de ändringar jag nu har berört har vissa redaktionella jämkningar gjorts i
lagförslagen.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen atl anta de av lagrådel granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredraganden har lagl
fram.

Prop. 1983/84:104 43

Bilaga
I 6 Utredningens överväganden och förslag

6.1
Inledning

Sedan
elt par decennier har det varit en strävan inom samhällsplaneringen all
förlägga parkeringsplatser till tomtmark och i huvudsak reservera gatumarken
för den rörliga trafiken och sådan kortlidsparkering som hänger nära samman
med denna. Inom nyare bostadsområden inrättas på tomtmark stora
parkeringsplatser för de boendes långlidsparkering men även för besökandes
korttidsparkering. En stor del av arbetsplatsparkeringen sker på tomtmark och
allt fler affärsföretag söker tillgodose sina kunders parkeringsbehov på
tomtmark. Inom de äldre stadskärnorna förekommer alltjämt i slor utsträckning
långtidsparkering på gatumark, men även där anordnas en mängd parkeringsplatser
i parkeringshus, parkeringsgarage, på rivningstomler och i andra anläggningar
på tomtmark.

För
samhällsplaneringen har både gatumarksparkeringen och tomtmarksparkeringen
stor betydelse och dessa är beroende av varandra. En riklig tillgång på
parkeringsplatser på tomtmark minskar behovet av parkeringsplatser på gatumark
och omvänt. Ju bättre tomtmarksparkeringen fungerar, desto lättare är det att
tillgodose den rörliga trafikens behov av framkomlighet och trafiksäkerhet.
Parkeringen på tomtmark berör således inte bara fastighetsägarna och bilisterna
utan är i hög grad etl allmänt samhällsintresse.

Parkeringen
på gatumark regleras genom trafikförfatlningarna, främst vägtrafikkungörelsen
(1972:603) (VTK), och lokala trafikföreskrifter. Påföljden vid felparkering är
i vissa fall böter men vanligtvis den i lag föreskrivna felparkeringsavgiften.
Det är således en offenlligrätlslig reglering. Också parkeringen på tomtmark
omfattas i vissa fall av VTK och kan regleras genom lokala trafikföreskrifter.
Detta gäller då marken är så allmänt trafikerad att den kan hänföras till
begreppet väg i VTK: s mening. Även i dessa fall blir sanktionen vid
felparkering böter eller felparkeringsavgift. Även tomtmarksparkeringen är i
sådant fall offentligrällsligt reglerad. I de flesta fall regleras emellertid
parkeringen på tomtmark inte genom lokala trafikföreskrifter utan genom
bestämmelser och anvisningar som fastighetsägaren meddelar utan medverkan av
myndighet. I den mån marken upplåts för parkering betraktas förhållandet
mellan markägaren och bilisten som rent privaträttsligt. Några särskilda
lagregler som tar sikte på dessa fall finns ej utan man får falla tillbaka på
eventuellt avtal mellan parterna och civilrättens allmänna regler. Som påföljd
vid felparkering används då vanligen en avlalsrättslig tilläggsavgift, s. k.
kontrollavgift. Om parkeringen utgör intrång i markägarens eller annans
besittning kan den ibland föranleda böter enligl brottsbalken. Denna
tomtmarksparkering är

Prop.
1983/84:104 44

således
till skillnad från gatumarksparkeringen civilrättsligt reglerad. I enlighet
härmed brukar man tala om offentligrättslig respektive civilrättslig parkering.

Parkeringskommittén, som
avlämnade sitt huvudbetänkande 1968, tänkte sig att parkeringen på tomtmark
normalt skulle regleras genom lokala s.k. parkeringsföreskrifter på i stort
sett samma sätt som gatumarksparkeringen. Påföljd vid brott mot sådana
föreskrifter skulle för båda marktyperna vara i vissa fall böter (främst vid
överträdelse av parkeringsförbud och förbud atl stanna), i andra fall en
avgift som skulle tillfalla kommunen. Utvecklingen har emellertid inte gått i
denna riktning. Visserligen har det förekommit och förekommer på sina håll
alltjämt att lokala trafikföreskrifter rörande parkering läggs över tomtmark,
så att den blir offentligrällsligt reglerad. Tendensen numera är dock, särskilt
i de större städerna, att man i takt med alt kommunala parkeringsbolag inrättas
överför parkeringen på tomtmark från offentligrättslig till civilrättslig
reglering. Systemet med avtalsrättsliga kontrollavgifter som påföljd vid
felparkering har härigenom vunnit en utbredning som skiljer sig markant från
lägel 1968, då kommittén ansåg alt det straffrättsliga ansvaret var av större betydelse
än de civilrättsliga sanklionsformerna (SOU 1968:18 sid. 330).

Vi har således i dag två
parkeringssystem som skiljer sig väsentligt från varandra. För den bilist som
följer gällande parkeringsbeslämmelser spelar skillnaden knappast någon roll.
Skillnaden blir märkbar först vid ingripande mot felparkering.

Några av olikheterna skall
här nämnas. På gatumark ullas endast en felparkeringsavgift för varje
överträdelse, oavsett hur länge felparkeringen varat. På tomtmark uttas däremot
vanligen en kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn. Felparkeringsavgiftens
maximi- och minimigränser är fastlagda i författning och dess belopp fastställs
av kommunfullmäktige eller länsstyrelsen. Kontrollavgiften bestäms däremot av
fastighetsägaren eller den som förvaltar parkeringsanläggningen och är inte
begränsad i lag. Felparkeringsavgiften är sedan erinran och åläggande utfärdals
omedelbart indrivningsbar, utan atl domstolsförfarande behöver anlitas. För att
få ut kontrollavgiften måsle däremot fastighetsägaren anlila inkassoförfarande och
i sista hand väcka talan vid domstol. Härigenom uppkommer inkassokostnader och
rättegångskostnader som tas ut av den försumlige gäldenären. Hos
kronofogdemyndigheterna handläggs ärenden om felparkeringsavgift som allmänna
mål, medan kontrollavgifterna handläggs som enskilda mål, vilket bl.a. medför
att gäldenären i det sista fallel belastas med en extra exekutionskostnad.
Slutligen ansvarar den registrerade bilägaren för inbetalning av felparkeringsavgiften
medan kontrollavgiften i princip endasl drabbar den felparkerande bilföraren.

För bilisterna måste dessa
skillnader te sig svårförståeliga. Den som parkerar sin bil kan ofta inte se om
parkeringsplatsen utgör gatumark eller tomtmark av del enkla skälet att
tomtmark som upplåts för biltrafik och

Prop. 1983/84:104 45

parkering
vanligen asfalteras och därigenom kommer att se ut som en gata eller annan
allmän plats. Ett slående exempel på detta, hämtat från Stockholm, är att
"galan" framför SJ:s centralstation utgör tomtmark med civilrättsligt
reglerad parkering. Felparkering där föranleder således kontrollavgift, medan
felparkering på den intilliggande Vasagatan medför felparkeringsavgift.

Åven
för den som upplåter parkeringsplats vållar skillnaderna en hel del
olägenheter. I den i direktiven omnämnda skrivelsen från byggnadsstyrelsen
påtalas angelägenheten av att bilägaren görs ansvarig för betalning av kontrollavgiften
när fordon felparkerats på tomtmark, lika väl som bilägaren är ansvarig för felparkeringsavgiften.
Svenska kommunförbundet har i en skrivelse 1979 till regeringen uttryckt
önskemål om att en försumlig gäldenär i det offentligrättsliga systemet skall
drabbas av en extra avgift så att betalningsfrekvensen förbättras. Slutligen
bereder skyltningen av parkeringsbestämmelser på tomtmark siörre svårigheter
än skyltningen på gatumark.

Utredningen
har därför sett det som en huvuduppgift alt så långt som möjligt undanröja
olikheterna mellan de båda parkeringssyslemen.

Mot
systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter kan riktas viss kritik av främst
principiell art. Detta syslem bygger på tanken att bilisten genom att parkera
accepterar de villkor som markägaren anslagit på platsen, däri inräknat
villkoret om kontrollavgift. Etl avtal anses då ingånget och bilisten blir vid
felparkering skyldig att betala kontrollavgiften. Mot detta kan till en början
invändas att del inle alls är säkert att bilisten har accepterat de erbjudna
villkoren. Kanske har han inte sett skylten med parkeringsföreskrifter eller
läst igenom dessa. Kanske har han velat trotsa dem. Det kan ju lika väl sägas
att bilisten genom att inte följa de skyltade villkoren, l.ex. om betalning av
parkeringsavgift, visat alt han inte accepterar villkoren. Atl avtal ingåtts
är således ofta en fikfion.

Vidare kan invändas att
kontrollavgiften är en ovanlig och för civilrätten främmande påföljd vid
avtalsbrott. Normalt blir en avtalskontrahent skyldig att betala sedvanligt
eller skäligt pris för en vara eller en tjänst, eventuellt jämte skadestånd.
Detta borde leda till att den felparkerande bilisten skulle betala gängse
parkeringsavgift för den lid bilen olovligt stått på platsen eller utge
skadestånd för intrånget i markanvändningen. Kontrollavgiften är normalt
mycket större. Visseriigen förekommer i andra sammanhang i förväg fastställda s.
k. avtalsviten, men dessa torde regelmässigt vara intagna i skriftliga
kontrakt. För att motverka missbruk har avtalslagen tidigare innehållit en
uttrycklig beslämmelse öm jämkning av avtalat vite, vars utkrävande skulle vara
uppenbart obilligt. Bestämmelsen är numera ersatt av en allmän bestämmelse om
jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Risk finns atl en kontrollavgift som
ensidigt beslutas av markägaren bli alltför hög. En betydelsefull funktion hos
kontrollavgiften är självfallet att avskräcka från felparkering. Det skulle
vara olämpligt om

Prop. 1983/84:104 46

ett
system med ensidigt uppställda "straffavgifter" fick breda ut sig i
samhället utan lagstiftarens kontroll.

Mot
systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter kan slutligen invändas atl kraven
vid inkassering och i rättegång brukar riktas mol den felparkerade bilens
ägare, trots atl avtalskonstruktionen gör bilföraren ansvarig.

Enligt
utredningens mening är en exlra avgift i och för sig en lämpligare påföljd än
bötesstraff vid felparkering på tomtmark, lika väl som på gatumark. De
invändningar som kan riktas mot nuvarande kontrollavgiftssystem skulle
undanröjas om påföljden reglerades i lag, något som skulle bli fallel om felparkeringsavgiftslagen
gjordes tillämplig på tomtmark.

Utredningsarbetet
inriktades till en början på atl undersöka om felparkeringsavgiftslagen kunde
göras tillämplig även vid felparkering på tomtmark, utan att man för den skull
lade lokala trafikföreskrifter på tomtmarken. Det syntes naturligt att det
nyligen införda centralt administrerade och ADB-baserade förfarandet för
inkassering och indrivning av felparkeringsavgifter fick träda i stället för
del oreglerade konlrollavgiftssystemet. Man skulle därigenom minska
domstolarnas arbetsbelastning, automatiskt få till stånd det eftersträvade ägaransvaret
och dessutom komma bort från de avtalsgrundade kontrollavgifterna.

Under
utredningsarbetets gång har det emellertid visat sig vissa olägenheter med atl
utsträcka felparkeringsavgiftslagen till tomtmark. En nackdel av praktisk art
är att antalet allmänna mål rörande felparkeringsavgtft hos
kronofogdemyndigheterna i så fall kan befaras öka så myckel atl myndigheterna
inte skulle klara av arbetsbördan utan betydande personalförstärkningar. Men
framför allt är det principiellt betänkligt att låta enskilda borgenärers
fordringar indrivas såsom allmänna mål, vilka ju annars avser fordringar som
tillkommer slaten eller kommun. Med hänsyn härtill har företrädare för riksskatteverket
motsatt sig en omläggning av ulsök-ningen från enskilda mål till allmänna.
Utredningen återkommer till detta nedan under avsnitt 6.6. Vidare har
företrädare för de kommunala parkeringsbolagen vid flera tillfällen
tillkännagivit som sin uppfattning att det civilrättsliga
kontrollavgiftssystemet är atl föredra framför nuvarande system med felparkeringsavgifter,
dels på grund av att betalningsresullalet anses bättre, dels på grund av all
beroendet av statliga myndigheter är mindre.

Dessa
och andra skäl har lett fram lill alt utredningen i sak accepterat det nuvarande
systemet med kontrollavgift men inriktat sitt arbete på alt lagreglera delta
och samtidigt söka utjämna en del av olikheterna mellan påföljderna vid
felparkering på gatumark och felparkering på tomtmark. I enlighet härmed lägger
utredningen fram elt förslag till lag om kontrollavgift vid tomtmarksparkering
och ett förslag till ändring i lagen om felparkeringsavgift samt vissa andra
författningsförslag.

Genom
sitt ställningstagande har utredningen undgått en del av de pro-

Prop.
1983/84:104 47

blem
som skisserats i direktiven. Det finns ingen anledning att bygga in särskilda
rättssäkerhetsgarantier eftersom domstols dom eller beslut alltjämt skall
erfordras för atl en kontrollavgift skall kunna indrivas. Genom att domslolsförfarandet
bibehålls har utredningen inte behövt la ställning till hur ett
rättelseförfarande skall organiseras och inle heller har det funnits anledning atl
ställa upp några särskilda restriktioner för övervakningen. Slutligen har
utredningen ulan betänkligheter kunnai ge den föreslagna lagen om
kontrollavgift vid tomtmarksparkering en vidsträckt tillämpning och därigenom
undvikit vissa avgränsningsproblem.

Enligt
utredningens förslag förutsätts inte att ett avtal är ingånget för att markägaren
skall få ta ul kontrollavgift. Avgift skall ulgå när parkeringen sker i strid
mot markägarens bestämmelser, oavsett om bilisten kan anses ha accepterat
dessa. Genom förslaget blir det i fortsättningen onödigt att upprätthålla den
tidigare kritiserade avtalsfiklionen.

6.2
Tillämpningsområdet

Genom
den föreslagna lagen vill utredningen reglera rätten att ta ut kontrollavgift
vid olovlig parkering på tomtmark. Del skulle kanske varit möjligt att låta
lagen ha etl mer begränsat syfte, såsom atl endast reglera ägaransvaret, men i
övrigt låta rätten till kontrollavgift vara oreglerad liksom hittills. Enligt ulredningens
mening bör emellertid påföljdssystemel på tomtmark vara så fast och enhetligt
som möjligl och della uppnås bäst med en tämligen fullständig reglering.

Utredningen
vill betona alt del endast är påföljden vid felparkering som regleras.
Markägarens på civilrätten grundade rätt att bestämma över sin mark berörs
inte. Om han skall upplåta marken för parkering eller ej och i vilka former han
i så fall skall göra del regleras inte av lagförslaget. Således står det honom
fritt att vid upplåtelse för parkering ta ut skälig avgift, s. k. parkeringsavgift,
utan hinder av lagen. Någon bestämmelse som hindrar alltför höga sådana
avgifter torde inte behövas, eftersom bilisterna i så fall helt enkelt låter
bli att parkera där.

På
många håll i landet förekommer del atl markägaren, t. ex. en kommun eller ett
allmännyttigt bostadsföretag, söker uppnå bättre stadga i parkeringsregleringen
genom att låta denna ske genom lokala trafikföreskrifter. Att detta är möjligt
beror på att begreppet väg i VTK är så vidsträckt att även sådana delar av
tomtmark som är allmänneligen befarna eller allmänt brukas för trafik med
motorfordon räknas dit. Enligt utredningens mening bör markägaren även i
fortsättningen kunna välja mellan s. k. offenlligrältslig och civilrättslig
parkering på sådana delar av tomtmarken. Lagförslaget avser således inle alt
åstadkomma någon ändring härvidlag.

Kontrollavgifter
torde nu uttas så gott som enbart på avgiflsbelagda eller tidsreglerade
parkeringsplatser. Utredningen har dock sett exempel på atl markägaren enligt
skylt utkräver kontrollavgift vid parkering på gångbana

Prop. 1983/84:104 48

inom
bostadsområde. Enligt utredningens mening är en avgift, gärna kallad kontrollavgift,
en lämplig påföljd då fordon uppställs så att det utgör intrång i markägarens
besittning, även om parkeringsplatsen inte är avgiftsbelagd. Den nuvarande
ordningen med polisanmälan och åtal eller strafföreläggande för l.ex.
egenmäktigt förfarande är tämligen opraktisk och ineffektiv. Utredningen önskar
därför ge den föreslagna lagen en vidsträckt tillämpning och därigenom öppna
möjlighet för markägaren alt använda kontrollavgiftssystemet på i princip all
mark som han kan förfoga över genom privaträllsliga avtal.

Sådan
mark vill utredningen kalla tomtmark. Redan nu används uttrycket
tomtmarksparkering omväxlande med civilrättslig parkering. Begreppet tomtmark
synes bällre än enskild mark, eftersom sistnämnda uttryck leder tanken lill
mark som ägs av enskilda personer. En slor del av den mark som det här är fråga
om ägs emellertid av staten, kommun eller kommunall bolag och även sådan mark
bör innefattas i begreppet tomtmark. Ordet tomt används ibland i andra
sammanhang i en helt annan och mer begränsad betydelse. Det syftar då på den
mark som är närmast runt ett bostadshus och som i princip inte får beträdas av
utomstående. Det är inte denna innebörd utredningen vill tillägga uttrycket.
Eftersom innebörden varierar fordras således en definition.

Här
erbjuder sig stora avgränsningssvårigheter. Till en början måste gränsen dras
mot felparkeringsavgiftssystemet. Det är tydligt att sådana felparkeringar som
kan föranleda felparkeringsavgift inte skall medföra kontrollavgift. Elt
problem är atl felparkeringsavgiftslagen inte är begränsad till vissa
markområden utan är tillämplig på överträdelser av vissa typer av
parkeringsföreskrifter, vilka väljs ut av regeringen. Av störst intresse är
överträdelser av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering.
Eftersom parkeringsföreskrifterna i sin tur är tillämpliga på "väg" i
VTK: s mening kunde det ligga nära till hands alt betrakta tomtmark som sådan
mark som inte är väg i VTK: s mening. Emellertid är VTK i första hand avsedd
all ge regler för den rörliga trafiken. Begreppet väg har där fått en
vidsträckt definition och omvänt skulle begreppel tomtmark bli så snävt att
möjligheten all använda konlrollavgiftssystemet på allmänt trafikerade delar av
civilrättsligt disponerad mark blev utesluten. Delta är ej önskvärt.

Ulredningen
anser därför all det är bättre atl vid bestämmande av begreppet tomtmark utgå
från byggnadslagstiftningen. Enligt denna skall i bebyggelseplaner anges olika
typer av markområden med hänsyn lill deras användningsområde. Genom att marken
anges i en plan blir del möjligl att mycket exakt bestämma om etl markstycke är
av det ena eller det andra slaget. Avgränsningen blir klarare än om man
använder ordet väg i VTK: s mening.

I
stadsplan skall till en början utmärkas gator, torg, parker och andra allmänna
platser. Enligl byggnadslagen skall sådan mark upplåtas till all-

Prop. 1983/84:104 49

mänt
begagnande enligt vissa regler och det anses att kommunen är skyldig att hålla
marken öppen för allmänt begagnande även i fortsättningen. Med hänsyn härtill
kan kommunen inte disponera över marken genom privaträttsliga avlal, utan
kommunens räll att upplåta sådan mark för andra ändamål är noggrant reglerad i
allmänna ordningsstadgan och kommunala avgiftslagen. Parkering på sådan mark
måste regleras genom lokala trafikföreskrifter och det är tydligt att del inte
finns något utrymme för att ta ul kontrollavgifter. Sådan mark bör alltså ej
räknas till tomtmark.

I stadsplan skall även
anges byggnadskvarter. Inom sådan mark har ägaren frihet atl inom ramen för vad
planbestämmelserna medger själv reglera parkeringen och den bör inräknas i
begreppet tomtmark. Detta bör även gälla parkeringshus, parkeringsgarage o. d.
på sådan mark. Den tredje kategorien mark i en stadsplan är specialområden.
Dessa kan vara av skiftande karaktär: hamnområden, sjukhusområden, vattenområden,
järnvägsområden, specialområden för parkering osv. Särskill bör nämnas de s.
k. trafikområdena som kringgärdar moderna trafikleder och ofta består av
grönområden men även kan vara avsedda för l.ex. bensinstationer. Eftersom
byggnadslagen inte ålägger kommunen att upplåta sådana områden till allmänt
begagnande anses det alt markägaren - oavsett om denne är kommun eller annan -
kan bestämma om bl. a. parkering i kraft av sin äganderätt och således upplåta
parkeringsplatser i civilrättslig ordning. Även dessa områden bör därför räknas
till tomtmark, på vilken konlrollavgiftssystemet skall kunna tillämpas.

I
förslaget till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65) sammanförs begreppen
byggnadskvarter och specialområde till begreppel kvartersmark. Av det tidigare
sagda följer atl sådan mark bör räknas till tomtmark.

Vad
beträffar områden utanför stadsplanelagt område bör vägar och andra allmänna
områden, som är direkt avsedda för den rörliga trafiken, uteslutande vara
föremål för offentligrättslig parkeringsreglering. De bör därför inte räknas
till tomtmark i detta sammanhang. Annan mark bör däremot räknas dit, oavsett om
den är byggnadsmark, såsom villatomter och gårdstomter, eller grönområden,
skog, åker och äng. Det bör således vara möjligt att där utkräva
kontrollavgift.

Om
kommunen av trafiksäkerhets- eller framkomlighetsskäl enligl VTK eller terrängtrafikkungörelsen
(1972:594) (TTK) lagt lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller
parkering över tomtmark bör de markområden som berörs av trafikföreskrifterna
inte räknas lill tomtmark. Olovlig parkering där bör beivras med felparkeringsavgift
och inte kontrollavgift.

Utredningen
föreslår därför att den föreslagna lagen skall vara tillämplig på tomtmark och
att med tomtmark skall förstås sådan mark som inte är väg, gata, torg eller
annan allmän plats och inte heller omfattas av lokala trafikföreskrifter
rörande stannande eller parkering.

Eftersom
det ankommer på regeringen att bestämma över felparkerings-avgiftslagens tillämpningsområde
synes det lämpligt att överlåta åt regeringen att även bestämma vad som skall
förstås med tomtmark. 4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104 50

På
vägmark anses del vara tillåtet att parkera på alla ställen där parkering ej
är uttryckligen förbjuden enligt VTK eller lokal trafikföreskrift. Förbud
enligt lokal trafikföreskrift skall normalt dessutom tillkännages genom
vägmärke.

När
det gäller tomtmark är det ibland uppenbart för varje fordonsförare att
parkering är förbjuden, l.ex. på annans villatomt, på gräsmatta eller plantering
eller i en nysådd åker. På många ställen kan parkering antas vara tillåten, t.
ex. på iordningställda parkeringsplatser där några inskränkande villkor inte
finns anslagna. På andra områden åter kan det vara oklart för bilisten om han
får parkera eller ej. Med hänsyn härtill synes det föra för långt att låta
fordonsföraren drabbas av en kontrollavgift enbart av den anledningen alt han
parkerat på ett ställe där han inle haft rätt alt parkera. Etl villkor bör vara
att parkeringsförbudet tydligt utmärkts med en skylt på platsen. Om parkering
är tillålen på vissa villkor, l.ex. mol avgift eller för en viss personkrets,
bör på motsvarande säll dessa villkor anslås på elt för föraren synligt sätt..
Utredningen föreslår därför alt kontrollavgift bara skall få tas ut om
parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoret tydligt tillkännagivits genom en
skylt på platsen.

Skyltarna
bör vara lydliga och enhetliga. Detta underlättar för bilisterna att följa beslämmelserna
och är också av betydelse för alt övervakarna på elt säkert sätt skall kunna
fullgöra sin uppgift. Det synes därför lämpligt atl trafiksåkerhetsverket, som
är ansvarigt för utformningen av vägmärken, får lill uppgift atl utarbeta
föreskrifter och rekommendationer för skyltning av parkeringsförbud och villkor
för parkering på tomtmark. Endast skyltar som överensstämmer med verkets
föreskrifter bör medföra rätt att ta ut kontrollavgift. Trafiksåkerhetsverket
bör i sammanhangel överväga i vilken omfattning de vägmärken som anges i
vägmärkesförordningen (1978: 1001) kan användas för ändamålet. Kompletterande
skyltar som faller utanför dessa regler kan också behöva övervägas. Utredningen
vill emellertid peka på att vissa förekommande skyltar som t. ex. Besöksplals, För
sjukhusets personal etc. inle tillräckligt tydligt anger att det är fråga om
förbud för andra att parkera. De bör därför inte godtas i detta sammanhang.

Felparkeringsavgiftslagen
är tillämplig endast på överträdelse som ej är belagd med straff. Detta hänger
samman med att felparkeringsavgiften ersatt parkeringsboten som påföljd för
sådana överträdelser som tidigare varit straffbelagda men nu avkriminaliserats.
Någon motsvarande begränsning uppställs inte i ulredningens lagförslag.
Kontrollavgift skall alltså kunna utgå vid parkering i strid mol förbud eller
villkor som meddelats av markägaren, även om parkeringen i och för sig kan
betraktas som stridande mot någon paragraf i l.ex. brottsbalken. I
specialmotiveringen behandlar utredningen frågan om hur
"dubbelbestraffning" skall undvikas.

Prop. 1983/84:104 51

6.3
Kontrollavgifterna

Parkeringskommittén
föreslog i sitt belänkande Parkering (SOU 1968:18) att överträdelser av beslämmelser
om tidsbegränsning och av regler för avgiftsbeläggning skulle föranleda
skyldighet all erlägga en kontrollavgift, vilken föreslogs tillfalla kommunen.
Överträdelser av parkeringsförbud eller förbud att stanna skulle fortfarande
vara straffsanktionerade. Parkeringskommiltén föreslog atl kontrollavgiftens storiek
skulle bestämmas så atl den liksom parkeringsboten fick en viss förebyggande effekt
men att den blev något lägre än boten. Enligt förslaget skulle avgiften
fastställas av kommunfullmäktige.

I
propositionen 1975/76:106 med förslag lill felparkeringsavgiftslag, där avkriminalisering
av vissa parkéringsöverträdelser och införande av felparkeringsavgift fördes
fram, uttalade departementschefen alt avgiften borde regleras på ett liknande
sätt som gällde i fråga om parkeringsbot, nämligen alt den lokalt skulle
bestämmas inom etl vissl intervall. En anpassning till inträffade
penningvärdeförändringar skulle dock göras. I enlighet härmed bestämdes felparkeringsavgiften
till lägst 50 kr. och högsl 150 kr. saml överläts på kommun, som förordnats atl
svara för Irafiköver-vakningen, eller i övriga fall länsstyrelsen att
fastställa avgiftens storlek inom angivna intervall.

I
ca hälften av de kommuner som har egen trafikövervakning tillämpas olika belopp
inom kommunen för felparkering på gatumark beroende på överträdelsens art. Det
finns olika syslem för denna avgiflsdifferenliering men i Stockholm uttas l.ex.
ell lägre belopp (100 kr.) vid överträdelse av bestämmelser om lidsbegränsning
och av regler för avgiftsbeläggning -dvs. på markerade, avgiflsbelagda
parkeringsplatser - medan etl högre belopp (150 kr.) uttas vid alla andra
förseelser.

I
propositionen 1979/80: 178 har regeringen föreslagit att felparkeringsavgiftslagen
ändras så att regeringen får ange det högsta och lägsta belopp som felparkeringsavgifter
får fastställas till. Beloppen föreslås få varieras med hänsyn till skilda slag
av parkeringsöverträdelser. Den föreslagna ändringen skulle möjliggöra för
regeringen atl bestämma högre avgifter för speciella fall, l.ex. för
överträdelser som från säkerhets- eller framkomlighetssynpunkt är särskilt
allvarliga. Departementschefen nämner som exempel härpå parkering i kollektivkörfält
och på övergångsställen.

Kontrollavgiften
har - liksom felparkeringsavgiften - till syfte atl avhålla fordonsförare från
att överträda de parkeringsbeslämmelser som finns. Den skall vidare kompensera
för det inkomstbortfall som uppstår genom att vanlig parkeringsavgift inte erläggs
saml täcka kostnaderna för viss adminislration i samband med indrivning av
kontrollavgift. Vanligtvis uppgår kontrollavgiften lill elt belopp som vida
överstiger den förlorade parkeringsavgiften.

Det
nuvarande konlrollavgtflssystemet, som grundas på en avtalskon-

Prop.
1983/84:104 52

struktion,
medger i princip atl markägaren ensidigt bestämmer kontrollavgiftens belopp. För
att komma till rätta med en oskäligt hög kontrollavgift torde man fä tillgripa
möjligheten till jämkning av avtalsvillkor. Ulredningen känner inte till att
kontrollavgiften i något fall bestämts till ett oskäligt högt belopp. Trots
detta anser ulredningen del angeläget att garantier skapas för att förhindra
att avgift uttas med alltför höga belopp.

Som
framgått av enkätsvaren (se avsnitt 5.1) uppgick kontrollavgifterna i september
1979 till ell belopp mellan 50 och 125 kr. i de tillfrågade kommunerna. Det
framgår också av enkätsvaren att merparten av överträdelserna på
tomtmarksparkeringar lill sin art är att jämslälla med överträdelse av
bestämmelser om avgiftsbeläggning på gatumark. Kontrollavgiftens storlek besiäms
av markägaren eller den som åt markägaren förvaltar en anläggning. En del
kommunala parkeringsbolag har bestämt all kontrollavgiften skall följa den
lägre felparkeringsavgiften i kommunen. Denna avser ofta överträdelse i fråga
om avgiftsbeläggning.

Med
utgångspunkt i överträdelsernas karaktär och konlrollavgiftssyste-mets
nuvarande tillämpning anser utredningen att det finns goda skäl atl föreslå en
koppling mellan kontrollavgiftens storlek och gällande felparkeringsavgift. I
och för sig kunde man låta någon statlig eller kommunal myndighet pröva
rimligheten av en kontrollavgift och fastställa beloppet. Enklast torde
emellertid vara atl i lagstiftningen införa en begränsning av kontrollavgiften.
Detta kan lämpligen ske så atl kontrollavgiften tillåts uppgå lill det belopp
som inom kommunen tillämpas i felparkeringsavgift. Inom ramen för delta belopp
kan markägaren därefter själv få bestämma vilket belopp kontrollavgiften skall
uppgå till och om det skulle vara en fördel atl ha olika belopp beroende på l.ex.
vilken fordonskategori som tillåts att parkera. Ett sådant förfarande är
smidigt och måste te sig rimligt för bilisterna. För de fall då en kommun
tillämpar olika belopp i felparkeringsavgift beroende på överträdelsens art,
bör kontrollavgift högsl få uppgå till den felparkeringsavgift som utlas vid
överträdelser av beslämmelser om avgiftsbeläggning. Skulle någon kommun inte
ha avgiftsbelagd parkering men ändå lillämpa differentierade belopp i felparkeringsavgift,
bör kontrollavgiften maximeras till del lägsta inom kommunen tillämpade beloppel.
I vissa kommuner förekommer atl felparkeringsavgiften för samma typ av
förseelse är siörre i tätorterna än på landsbygden. I sådana fall bör
kontrollavgiften — med iakttagande av övriga beslämmelser - få uppgå lill det
belopp som tillämpas i felparkeringsavgifi för den del av kommunen där
tomtmarken är belägen. På motsvarande sätt bör av länsstyrelse bestämt belopp
tillämpas. I proposition 1980/81:21 har föreslagits att felparkeringsavgiftens
belopp skall höjas om den inte betalas efter första påminnelsen. Då
kontrollavgiften nu kopplas lill felparkeringsavgiften avses självfallet
dennas belopp ulan sådan förhöjning.

Fastställd
felparkeringsavgift tillkännages inte vid parkering på offenlligrätlslig mark.
Genom att kontrollavgiftens belopp nu maximeras i lag lorde

Prop.
1983/84:104 53

det
inte vara nödvändigt att ange kontrollavgiftens storlek på de skyltar, som
upptar villkoren för parkering. Av hänsyn till allmänheten är del emellertid
lämpligt att den för tillfället gällande kontrollavgiften anges någonstans i
anslutning till parkeringsplatsen, l.ex. vid en biljettautomat. Om parkering är
förbjuden på platsen synes det mindre angeläget all ange kontrollavgiften över
huvud taget.

Avgiftsbeläggning
av en parkeringsplats på tomtmark är markägarens angelägenhet. Åven andra
parkeringsvillkor får enligt utredningens mening ankomma på markägaren att
bestämma. För kontrollavgift gäller dock att utredningen föreslagit en högsta
gräns. Inom denna gräns bör markägaren emellertid få bestämma kontrollavgiftens
belopp. När det gäller avgiftsbelagd parkering medför en överträdelse att
markägaren går miste om parkeringsavgiften. Som framgår senare i betänkandet
(avsnitt 6.5 och 6.6) förordar utredningen vidare att markägaren även i
fortsättningen skall fä sköta övervakningen och inkasseringen av
kontrollavgifterna. Dessa förhållanden bör föranleda att kontrollavgiften -
liksom hittills - tillfaller markägaren för atf bl. a. bestrida kostnaderna för
åtgärderna.

När
etl fordon parkeras på annans hyrda bilplats skulle hyresmannen kunna ha elt
krav på att uppbära kontrollavgiften som ersättning för intrånget. Enskilda
hyresman torde dock sällan ha någon möjlighel att övervaka parkeringen och
inkassera kontrollavgifter. Detta måsle i praktiken skötas av markägaren.
Enligt utredningens uppfallning vinner övervakningen i effektivitet om
markägaren får uppbära kontrollavgiften även i dessa fall. Hyresmannen får
alltså vid intrång på hans plats rikta markägarens eller övervakarens uppmärksamhel
härpå, varefter markägaren utfärdar parkeringsanmärkning. Åven om hyresmannen
inte får uppbära kontrollavgifterna lorde en sådan ordning vara till deras
bästa.

Frågan
om flera kontrollavgifter skall få debiteras vid långvarig felparkering
behandlas i avsnitt 6.8.

Som
nämnts på annat ställe i detta belänkande har kontrollavgiften karaklär av ett
slags straffavgift, som väl läcker både utebliven parkerings-avgift och
skadestånd. När en markägare tar ut kontrollavgift bör därför inte
parkeringsavgift dessutom få tas ut för den tid som kontrollavgiften avser.

Liksom
beträffande felparkeringsavgift finns det vid tomlmarksparke-ring situationer
dä det får anses vara obilligt alt utkräva kontrollavgift. I förevarande
lagförslag har därför intagits en bestämmelse om alt kontrollavgift skall
efterges när den olovliga parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till
omständigheterna. Exempel på sädana fall kan vara att den som parkerat drabbats
av någon sjukdom, alt bilen gått sönder eller att någon annan nödsituation
inträffat. Den förare som åberopar sådan omständighet bör också vara beredd alt
på något sätt kunna göra sitt påslående sannolikt, t. ex. genom intyg eller vittnen.
Andra länkbara situationer där markägaren bör efterge kontrollavgiften är då
fel på biljettautomaten uppslån på

Prop. 1983/84:104 54

sådan
lid alt det inle går att nå honom för etl meddelande eller då giltigt parkeringslillstånd
uppvisas i efterhand. Del sistnämnda bör dock accepteras endast om bilföraren
har månadskort eller liknande och under förutsättning atl försumligheten inte
upprepas alltför ofta.

6.4
Ägaransvar

1960
års parkeringskommitté föreslog (se avsnill 4.11) atl överträdelser av
bestämmelser om tidsbegränsning och avgiftsbeläggning skulle avkriminaliseras
och att en civilrättslig avgift, kallad kontrollavgift, i stället skulle
införas. Kommittén ansåg att en förutsättning för att detta system skulle bli
effektivt var att ägaransvar samtidigt infördes.

Förslaget alt
avkriminalisera vissa överträdelser vann inle gehör. Vägtrafikförordningens
parkeringsregler och i lokala trafikföreskrifter angivna parkeringsbeslämmelser
sanktionerades således även fortsättningsvis med böter. Däremot infördes i
vägtrafikförordningen etl s. k. subsidiärt ägaransvar, dvs. om det inte kunde
utredas vem som fört det fordon som överträtt parkeringsbestämmelserna skulle
ägaren i stället dömas till straff. Endasl om fordonet frånhänts ägaren genom
brott uteblev påföljd. Bestämmelsen om s. k. subsidiärt ägaransvar överfördes
senare till vägtrafikkungörelsen, som trädde i kraft den 1 maj 1973.

I proposition 1975/76:106
med förslag till lag om felparkeringsavgift m. m. ansågs tiden mogen atl
föreslå avkriminalisering av de flesta former av parkeringsförseelser och
ersätta parkeringsboten med en avgifi, kallad felparkeringsavgift, som
fordonsägaren skulle vara betalningsansvarig för. Därjämte föreslogs att
invändningar mot parkeringsanmärkningar inle skulle stoppa förfarandet men att
ägaren i efterhand skulle kunna begära rättelse eller bestrida
betalningsskyldigheten. Lagen trädde i kraft den 1 april 1977.

När
del gäller tomtmarksparkering har byggnadsstyrelsen i den i direktiven
omnämnda skrivelsen till regeringen påpekat atl den rättsliga grunden är oklar
när det gäller möjligheterna atl göra en bilägare ansvarig för parkering på
tomtmark. När ägaren invänder att annan fört bilen, är det bl. a. av
kostnadsskäl ej rimligt att göra utredning om vem som varil förare. Delta
minskar styrelsens möjligheter att på ett effektivt och försvarbart sätt
fullgöra uppgiften att kräva avgifter för parkeringsplatser på tomtmark och
byggnadsstyrelsen anser det ytterst angeläget att lagstiftningen ändras så att slyrelsen
vid överträdelse av angivna villkor får rätt alt rikta krav mol den
registrerade ägaren av fordonet.

Med anledning av en motion
i ämnet har lagutskottet i belänkande (LU 1977/78:31) uttalat att
förutsättningarna för innehavare av parkeringsanläggning att göra gällande
betalningsanspråk på grund av olovlig parkering måsle förbättras och atl en
möjlig väg är att man efter mönster av lagen om felparkeringsavgift ålägger bilägaren
ett strikt ansvar för betalningsskyldig-

Prop.
1983/84:104 55

hetens
fullgörande. Utskottet fann det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens
sida men underströk viklen av att frågan snarast blev föremål för utredning.
Liknande uttalande hade för övrigt också trafikutskottet gjort i sitt
betänkande (TU 1975/76: 14) med anledning av propositionen om felparkeringsavgiftslagen.
Datainspektionen har också i en promemoria 1977-10-26 pekat på att nuvarande
förhållanden utgör problem vid tillämpning av 8 § inkassolagen. Enligt denna
bestämmelse bör inkassoåtgärd inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för
alt en fordran inle är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som
obefogad. I inkasso-ärende avseende kontrollavgift riktas kravet mot
fordonsägaren, som inte torde vara skyldig atl betala avgiften om han inte fört
fordonet. En lösning som innebär att fordonsägaren lagstiftningsvägen blir
betalningsansvarig i likhet med vad som gäller felparkeringsavgift skulle
enligt inspektionen undanröja alla oklarheter.

Justitiekanslern har med
anledning av klagomål mol byggnadsstyrelsen angående avgiftsbeläggning av
statliga parkeringsplatser i beslut den 12 januari 1976 gjort ett par
principiella uttalanden. Den ena frågan avsåg texten på den skyll där
parkeringsvillkoren angavs. Delta saknar intresse i förevarande sammanhang. Den
andra frågan avsåg huruvida betalningsanspråk kunde riktas mot annan än den
som parkerat ett fordon. JK uttalade att svaret ytterst måste ges av domstol
men att del enligt JK: s mening endast i undantagsfall lorde föreligga sådana
omständigheter all ägaren kunde göras ansvarig för avgiften även om annan
person fört bilen. JK ansåg slutligen alt det krävdes särskild lagstifining för
att generellt uppnå alt ägaren blev ansvarig för belalning av avgiften.

Frågan
om ägarens ansvar för belalning av kontrollavgift har varit föremål för
avgörande bl.a. i Svea hovrätt. För tio år sedan ogillades ett ersältningsyrkande
när ägaren uppgav atl han inte själv parkerat sin bil på den aktuella platsen,
att han ofta brukade låna ut sin bil till olika funktionärer inom en
idrottsförening och atl han förgäves försökt ta reda på vem som disponerat
bilen när påminnelse om kravel kom efler flera månader.

På
senare år har avgöranden i första instans inneburit att ägaren ansetts ansvarig
för betalning av kontrollavgiften om det var utrett alt fordonet stått
uppställt i strid mot de skyltade parkeringsvillkoren och ägaren inte ansett
sig böra medverka till att utreda vem som vid tillfället i fråga förfogade över
bilen.

Många
av våra tätorters centrala delar är planlagda och bebyggda före bilismen.
Utrymmen på tomtmark för stillastående fordon finns därför inle i erforderiig
utsträckning och gatumarken måsle reserveras för den rörliga trafiken. Det är
med hänsyn härtill betydelsefullt all efterievnaden av parkeringsbeslämmelser
på befintlig tomtmark förbättras. För detta krävs att man kan beivra överträdelser
på elt snabbi och smidigt sätt. Nuvarande system bygger på uppfattningen att elt
avtalsförhållande uppkommer mellan markägaren och fordonsföraren. Markägaren
saknar emellertid oftast

Prop. 1983/84:104 56

kännedom
om vem som har parkerat fordonet och krav på kontrollavgift vid avtalsbrott
måste riktas mot fordonsägaren, som kan identifieras genom bilregistret. Om
ägaren förnekar att han fört fordonet, har markägaren ofta mycket svårt atl
bevisa vem betalningsskyldigheten åvilar. Trots alt domstolarna i en del fall
lättat på bevisbördan synes avtalskonstruktionen utgöra en otillräcklig grund
för utkrävande av kontrollavgift.

Vanligtvis
är bilföraren och bilägaren samma person. I annat fall är det i regel en ägaren
närstående person som kör bilen. Ägaren kan bestämma vem som får disponera
fordonet. Del kan därför inle anföras några principiella invändningar mot att
ålägga ägaren betalningsansvaret för kontrollavgiften, särskill som strikt ägaransvar
redan gäller för överträdelser på gatumark.

Det
strikta ägaransvaret bör konstrueras så som ägaransvaret är uppbyggt enligt felparkeringsavgiftslagen.
Föraren krävs genom att parkeringsanmärkningen och betalningsanmaningen sätts
på bilrutan. Om kontrollavgiften inte eriäggs inom den på betalningsanmaningen
angivna tiden krävs fordonsägaren på beloppet. Den som driver en
parkeringsanläggning skall alltså inte behöva göra någon utredning om vem som
fört fordonet utan påminnelser och efterföljande krav skall kunna riktas direkt
mol ägaren. För det fall förare och ägare inte är samma person bör ägaren kunna
kräva åter av föraren vad han visar sig ha eriagl med anledning av överträdelsen
av parkeringsbestämmelserna.

När
det gäller långtidsuthyrning av fordon (dvs. minst etl år) medför etl sådant ägaransvar
inga problem. Hyresmannen betraktas som ägare i trafiklagstiftningens mening
och antecknas i bilregistret. Krav på kontrollavgift kommer att riktas direkt
till hyresmannen.

I
fråga om korttidsulhyrning sänds påminnelse om kontrollavgift till uihyrningsföreiagel.
För att ge förelaget erforderiig lid alt efterforska hyresmannen ges ofta
längre tidsfrist än beiräffande enskilda personer innan inkassokrav utsänds.
Det har kommil till ulredningens kännedom att en del ulhyrningsföretag på
senare tid krävt ersättning av de parkeringsbolag som begärt uppgift om
hyresmannens namn och adress. Äv ulredningen föreslaget strikt ägaransvar för
överträdelser på tomtmarksparkeringar kommer liksom felparkeringsavgiflslagens beslämmelser
alt göra uthyrningsföretagen belalningsansvariga för hyresmannens
överträdelser. För bestämmelsernas efterlevnad är det av stor vikt att ägaransvar
införs även för tomtmarksparkering och biluthyrningsföretagens problem kan inle
anses vara så stora atl de motiverar någon inskränkning av del föreslagna ägaransvaret.
I skrivelse till regeringen har Biluthyrningsbranschens Riksförbund hemställt
om ändring av ägaransvaret för felparkeringsavgifter. Efler utredning har TSV
kommit fram lill alt frågan inte föranleder förslag till någon åtgärd. Skulle
branschens problem i framtiden kunna lösas t. ex. med enklare rutiner med
avseende på felparkeringsavgifterna, bör dessa också kunna tillämpas för
kontrollavgifterna.

Prop. 1983/84:104 57

I
samband med diskussioner om bilägares betalningsansvar har för utredningen
påpekats alt det inte är ovanligt att den registrerade ägaren är underårig. I
sådana fall kan det uppstå svårigheter alt utkräva såväl felparkeringsavgift
som kontrollavgift. Eftersom underårig ägare inte kan bruka fordonet -
åtminstone om det är fråga om en bil - är det sannoUkt ekonomiska skäl som gör
alt den underårige registreras som ägare medan det får anses mesl troligt atl
fordonet brukas av den underåriges förmyndare eller annan närstående
familjemedlen. För att hindra atl den som nyttjar bilen missbrukar del
förhållandet att ägaren är omyndig bör enligt utredningens mening en
bestämmelse införas som ålägger förmyndaren betalningsskyldighet i dessa
situationer. Detta bör gälla såväl felparkeringsavgiftslagen som förslaget till
lag om kontrollavgift vid tomtmarksparkering.

I
proposifion 1980/81:21 med förslag till ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
föreslås att felparkeringsavgiftslagen blir tillämplig inte bara som nu på
fordon som antecknats i bilregistret och molsvarande utländska register utan
även på fordon som är upptagna i del militära fordonsregistrel och fordon som
brukas med slöd av saluvagns-, turist-vagns-, exportvagns- och interimslicens. Ulredningen
anser att kontrollavgift vid överträdelse av parkeringsbestämmelser på
tomtmark bör tas ut av samma fordonsägare som kan bli föremål för felparkeringsavgift.
Utredningen föreslår därför att med fordonets ägare skall avses den som när överträdelsen
skedde var antecknad som ägare i ovanstående register.

6.5
Övervakningen

Kontrollen
av aU parkeringsföreskrifter i vägtrafiklagsliftningen och i lokala
trafikföreskrifter efterievs har sedan lång tid skett genom polisens försorg.
Genom lagsfiftning år 1957 öppnades möjlighel all för trafikövervakning
anställa mindre kvalificerad personal än poliser. Motsvarande beslämmelser
finns i dag i lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning. Enligl denna lag
kan länsstyrelse efter ansökan av kommun besluta att kommunen skall ombesörja
övervakning av efterlevnaden av sådana föreskrifter rörande parkering eller
stannande som omfattas av förordnande enligl lagen om felparkeringsavgift.
Beslut får meddelas endasl om det krävs särskild personal för övervakningen. F.
n. har 87 kommuner fåll förordnande all ombesörja Irafikövervakningen i
kommunen. I andra kommuner sköts övervakningen helt av polisen.

För
övervakning av efterievnaden av bestämmelser för tomtmarksparkering finns inga
formella krav på övervakningspersonalen. I praktiken fungerar det oftast så att
kommunala parkeringsbolag efter avtal med gatukontoren anlitar de kommunala irafikövervakarna.
Byggnadsstyrelsen köper också övervakningstjänsler av några kommuner men
anlitar även vaktbolag för dessa uppgifter. SABO rekommenderar sina
bostadsförelag

Prop. 1983/84:104 58

alt
utse någon eller några av förelagets anställda atl hjälpa till med övervakningen
och luftfartsverket har också till stor del egna anställda som sköter
övervakningen. Specialinformation om skyltarna och deras innebörd lämnas till
dem som skall övervaka efterlevnaden av bestämmelserna. En del parkeringsbolag
åtar sig uppdrag att övervaka parkeringsplatser vid bostäder, industrier,
färjelägen etc.

Den ulbildning som ges
kommunala trafikövervakare torde vara så omfattande atl den väl uppfyller de
krav man bör kunna ställa på dem som sköter övervakningen på lomlmarksparkeringar.
På sådana parkeringar gäller i allmänhet enklare regler än på gatumark. För
stora parkeringsbolag som har behov av en rationellt bedriven övervakning torde
del vara lämpligt att anlita kommunala trafikövervakare med deras grundliga
kunskaper och stora rutin. Men lagen om kontrollavgift är avsedd all kunna
tillämpas även på små parkeringsplatser. Tillgången på kommunala
trafikövervakare är inte i alla kommuner så stor atl del kan föreskrivas atl så
kvalificerad personal skall anlitas för övervakningsuppdrag. Vidare har endasl
87 av landets drygt 240 kommuner egen trafikövervakning och i stora delar av landet
torde det vara svårt all köpa sådana övervakningstjänsler. För mindre
parkeringsplatser bör det därför ankomma på markägaren själv eller någon av
hans anställda att handha övervakningen. Personal vid vaktbolag kan också komma
i fråga för övervakningstjänster.

När det gäller frågan om
övervakare av tomtmarksparkeringar bör ha särskilda kvalifikationer, har
utredningen ansett att detta har nära samband med det fortsatta
indrivningsförfarandet. För överträdelse av parkeringsbestämmelser på gatumark
gäller att utfärdad parkeringsanmärkning med betalningsanmaning är direkt indrivningsbar
om felparkeringsavgiften inte erläggs efter ett par påminnelser. När denna
rättsverkan knyts till parkeringsanmärkningen är det viktigt att det slälls
krav på utbildning hos övervakaren. Som framgår i detta kapitels
inledningsavsnitt och nästföljande avsnitt har utredningen stannat för att
bibehålla inkassokrav och domstolsförfarande för att utverka en exekutionstitel
om kontrollavgift inte erläggs frivilligt. Den utfärdade parkeringsanmärkningen
vid parkeringsöverträdelser på tomtmark blir därför bara ett bevismedel.
Eftersom del inle fordras några särskilda krav på ulbildning för att sända ut elt
inkassokrav eller inge en ansökan om betalningsföreläggande i andra sammanhang
är det inte rimligt att uppställa speciella krav för övervakning av
tomtmarksparkeringar, när ingen rättsverkan knyts till parkeringsanmärkningen.

Sammanfattningsvis
vill ulredningen framhålla vikten av alt de personer som har ansvaret för
övervakningen på parkeringsplatserna får erforderlig utbildning. Della slår
utredningen fast genom att i förslaget till lag om kontrollavgift vid
tomtmarksparkering föreskriva att om markägaren inte själv utställer betalningsanmaning,
skall personal som fått för ändamålet lämplig utbildning göra det. Ulredningen anser
alltså att några i lag bestäm-

Prop. 1983/84:104 59

da
krav på utbildning inte bör anges men att det är betydelsefullt atl
övervakningspersonalen är väl informerad om gällande parkeringsbeslämmelser.
Till skillnad mol gatumarksparkeringen är utfärdande av parkeringsanmärkning
avseende överträdelse av parkeringsbestämmelser på tomtmark inte någon form av
myndighetsutövning och polisen bör inte användas för sådana
övervakningsuppdrag. Det torde dock vara av vikt atl man anlitar omdömesgilla
personer som övervakare på tomtmark så att det inte uppstår någon form av
personförföljelse eller andra oegenlligheter mot dem som nyttjar
parkeringsplatsen.

6.6
Inkasseringsförfarandet

Privalrättsliga
fordringar, som krav på kontrollavgifter avser, måste för verkställighet ha en
exekutionstitel, dvs. betalningsförpliktelsen skall vara fastslagen på visst
sätt i en handling. Vanligast i detta sammanhang är domstolars domar och
beslut. För att utmätning skall kunna ske måste dessa exekutionstitlar inges
till kronofogdemyndigheten. Sådana mål kallas enskilda mål hos
kronofogdemyndigheten.

Åven offentligrätlsliga
fordringar förutsätter en exekutionstitel för verkställighet. Det kan l.ex.
vara en dom, varigenom har ålagts böter eller viten. För verkställighet hos
kronofogdemyndigheten krävs emellertid inle generellt att offentligrättsliga
fordringars exekutionstitlar inges. I stället används i indrivningsarbetet
sammanställningar av ohka exekutionstitlar, l.ex. restlängder, saköreslängder
eller andra indrivningshandlingar, som statliga och kommunala myndigheter
upprättar på grundval av debiteringsbeslut. Åven TSV: s listor över obetalda felparkeringsavgifter
hör hil. Kronofogdemyndigheten lar i sådana fall inle någon befattning med bakomliggande
exekutionstitel. Offentligrättsliga fordringar handläggs som allmänna mål hos
kronofogdemyndigheten.

Privala exekutionstitlar,
dvs. exekutionstitlar som tillkommit utan myndighels medverkan, godtages
endast i mycket begränsad omfattning i svensk rätt. Någon utökad användning av
privata exekutionstitlar föreslås inte i förslaget till utsökningsbalk (prop.
1980/81:8).

Vid diskussion med
företrädare för riksskatleverket om möjligheten att låta en utfärdad
parkeringsanmärkning avseende överträdelse på tomtmark uigöra exekutionstitel
och därmed i likhet med felparkeringsavgifterna handläggas som allmänt mål hos
kronofogdemyndigheten har riksskatteverkets företrädare motsatt sig en sådan
omläggning främst med hänsyn till att detta skulle rubba de grundläggande
principerna i vår exekutionsrältsliga lagstifining. Krav på kontrollavgifter
är inte en offenlligrätlslig fordran. Även i förslaget till utsökningsbalk (prop.
1980/81:8) håller man fast vid alt allmänt mål hos kronofogdemyndigheten avser
fordringar som tillkommer slaten samt i vissa fall kommun. Kontrollavgifterna
däremot skulle ju tillfalla markägare av olika slag, l.ex. kommunala bolag.

Prop. 1983/84:104 60

enskilda
företag, privatpersoner saml stal och kommun i egenskap av markägare.

Riksskatteverket
har vidare uppgivit atl kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning har ökat
markant på senare år utan all molsvarande personalförstärkning erhållits. Della
gäller såväl allmänna som enskilda mål. De enskilda målen kräver störst
arbetsinsats bl.a. genom att akter måste läggas upp och vissa tidsfrister måsle
hållas (f n. skall utmätning ske inom 4 veckor från del att målet kom in lill
kronofogdemyndigheten). Om fordringar avseende kontrollavgifter skulle indrivas
som allmänna mål, skulle visserligen de enskilda målen minska men de allmänna
målen skulle enligl riksskatteverket sannolikt öka än mer beroende på atl exekulionsav-gifl
inte ullas i allmänna mål, varför borgenärerna kan förväntas utan solidiletskontroll
överlämna samtliga obetalda kontrollavgifter för indrivning. Riksskatteverkets
antaganden stöds i viss mån av den tidigare redovisade statistiken (se avsnitt
5.4), varav framgår att ca 24% av utfärdade felparkeringsavgifter överlämnas
för indrivning medan molsvarande siffra för kontrollavgifter enligt Handels-
och Juristinkasso (HoJ) är bara 4%.

I
många kommuner har de lokala trafikföreskrifterna på tomtmark upphävts och civilrättslig
parkering har införts. I en del kommuner har bildats kommunala parkeringsbolag
för att driva parkeringsverksamheten på privaträttsligt disponerad mark. Åven
en del landsting har på sjukhusonirå-den övergått ull civilrättslig
parkeringsverksamhet och många bostadsförelag reglerar parkeringen på samma
sätt. Huvudsakligen får detta antas bero på att markägaren då själv får vinslen
av parkeringsverksamheten. Systemet med civilrättslig parkering har blivit betydande
och sysselsätter många personer. HoJ räknar rned alt från sina uppdragsgivare
få ca 285 000 parkeringsanmärkningar under år 1980. Arbelel med indrivning av kontrollavgifterna
har medfört atl HoJ inköpt en egen datoranläggning och kontrollavgifterna
omfattar mer än hälften av inkassoföretagets verksamhet ur ärendesynpunkt. HoJ:
s verksamhel synes vara rationellt upplagd och kan anses jämförbar med TSV:s
handläggning av felparkeringsavgifter.

HoJ
och en del av dess största uppdragsgivare har flera gånger uttalat att det civilrällsliga
systemet är atl föredra jämfört med det offentligrätlsliga. Man har därvid bl.
a. framhållit atl felparkerare på tomtmark betalar snabbare beroende på
rädslan för alt hamna i kreditupplysningsregister och de ökade kostnader som
det civilrättsliga indrivningssystemet medför. En annan fördel med del
civilrättsliga systemet uppges vara att beroendet av statliga myndigheter blir
mindre. I första hand åsyftas därmed atl man slipper handläggningen vid
polismyndigheten och TSV.

HoJ
har också påpekat att borgenärerna genom solidilelsundersökning av gäldenären
såväl före ingivande av ansökan om betalningsföreläggande som före ansökan om
utmätning sållar bort en mängd krav. Detta sker bl.a. av den anledningen att
sökanden/borgenären själv får svara för an-

Prop.
1983/84:104 61

sökningsavgiften
hos domstol och exekulionsavgiften när gäldenären saknar utmätningsbara
tillgångar. Sådan solidilelsundersökning sker inle i det offentligrättsliga
systemet utan där överiämnas samtliga obetalda felparkeringsavgifter Ull
kronofogdemyndigheten. Ulmälningsavgift tas inte ut vid indrivning av felparkeringsavgift.

Eftersom
HoJ: s statistik grundar sig på ingående och utgående balans är det svårt att
se när belalning för en viss kontrollavgift eriäggs. På grund av de fillkommande
kostnaderna och risken att hamna i kreditupplysningsregister kan man enligt ulredningens
mening våga anta alt kontrollavgifterna betalas något snabbare än felparkeringsavgifterna.
De båda systemen torde emellertid inte utvisa några nämnvärda skillnader i
betalningsfrekvens om man ser lill en längre tidsperiod. Den fidigare nämnda
förhöjningen av felparkeringsavgiften (se avsnitt 4.9) kan också antas medföra
snabbare inbetalning av dessa avgifter. En del gäldenärer sållas bort genom HoJ:
s solidiletsprövning och blir aldrig föremål för utmätning trots upprepade parkeringsförseelser.
I det offentligrätlsliga systemet ligger kravet mot samma gäldenärer kvar hos
kronofogden och så snart en tillgång yppas tas denna i mät för felparkeringsavgiften.
Det är således svårt att se någon egentlig skillnad i betalningsresultat när
man jämför de båda systemen.

Om
man utgår från HoJ: s uppgifter och inte beaktar effekten av den föreslagna
förhöjningen av felparkeringsavgiften skulle en omläggning av indrivningen av
kontrollavgifter från enskilt tillallmänt mål medföra en ökning av antalet mål
hos kronofogdemyndigheterna från ca 11000 mål (4% av 285000) till ca 70000 (24%
av 285000). Därtill kommer alla mäl som inges av borgenärer, vilka inle anlitar
HoJ. Även om man beaktar att 30-35000 mål om betalningsförelägganden skulle
försvinna från landels tingsrätter, skulle en tänkt omläggning från enskilda
till allmänna mål inte medföra någon vinst ur personalbesparingssynpunkt. En
sådan omläggning skulle dessutom öka arbetsbelastningen för polisen,
åklagarmyndigheten och domstolarna genom flera ansökningar om rättelse respekfive
befrielse av betalningsskyldigheten. Därtill kommer att försök med databehandling
av må) om betalningsföreläggande planeras vid vissa domstolar, vilket kan
väntas förenkla hanteringen vid dessa myndigheter.

Främst
anser utredningen att det skulle fordras principiella förändringar i den
exekutionsrättsliga lagstiftningen som inte är genomförbara i dag om enskilda
borgenärers fordringar på kontrollavgifter skulle kunna indrivas som allmänna
mål hos kronofogdemyndigheten. Endast om kontrollavgiften fillföll staten
eller kommun, som då också fick åla sig ansvaret för övervakning, skulle denna direklindrivning
kunna komma till slånd. Detta kan emellertid inte anses förenligt med
kommunernas nuvarande parkeringspolitik då ju flera kommuner har överiåfit den
civilrällsliga parkeringen till särskilda bolag. Inom Slockholms kommun har
man t.o.m. undersökt om det är möjligt att överiåta även administrationen av gatumarksparkeringen
till det kommunala parkeringsbolaget.

Prop. 1983/84:104 62

Dessa
och andra skäl har således lett fram till att utredningen föreslår att det
nuvarande förfarandet med inkassokrav och ansökan om betalningsföreläggande rörande
kontrollavgift samt indrivning som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten skall
bibehållas.

En nackdel från
bilisternas synpunkl med del civilrättsliga systemet är att det utöver
kontrollavgiften kan fillkomma betydande kostnader för inkassering m.m., för
närvarande 400 kr., vilket belopp inom kort stiger till 600 kr. (se avsnitt
4.14). Detta belopp kan tyckas orimligt stort i förhållande lill den
ursprungliga kontrollavgiften. Kostnaderna uppstår emellertid successivt i
förfarandet och drabbar hårdast den mycket försumlige gäldenären. Enligt
utredningens mening saknas skäl att föreskriva några speciella undantag från
vad som i allmänhel gäller om rällegångs-och exekutionskostnader beträffande
enskilda fordringar.

Utredningen vill påpeka
att inget synes hindra att TSV inom ramen för sin uppdragsverksamhet åtar sig
att biträda markägare med indrivning av kontrollavgifter.

6.7
Flyttning av fordon

För
huvudpunkterna i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall har
redogjorts i avsnitt 4.10.

Lagen innebär - mycket
kortfattat - att vissa myndigheter har räll att ingripa mot olämpligt
uppställda fordon när vissa allmänna intressen som angetts i tre punkter
påfordrar del. Den omfattar fordon som ställts upp olämpligt från trafik- och
väghållningssynpunkt samt övergivna fordon. Genom en ändring av lagen som
genomfördes i samband med alt felparkeringsavgiftslagen trädde i kraft
föreskrevs att om fordon uppställts i strid mot föreskrift om stannande eller
parkering skall fara för trafikolycka eller hinder i trafiken anses föreligga,
om det ej är osannolikt atl fara uppstår eller hinder uppkommer (2§ sista
stycket).

Om
man ser på förutsättningarna för ingripande, avser punkt 1 flyttning med hänsyn
till trafiksäkerheten och framkomligheten i trafiken medan punkt 2 avser
flyttning av fordon som försvårar renhållning, snöröjning och annat arbete på
väg.

Den
Iredje och sista punkten medger flyttning av fordon som under vissa förutsättningar
betraktas som övergivet.

Bilflyltningslagen
har tillkommit för att skydda allmänna intressen såsom trafiksäkerhet,
väghållning, naturvård etc. Den torde i princip vara tillämplig på tomtmark.
Enskild markägare får emellertid inte själv flytta fordon - med undanlag av
rena bilvrak - ulan måste vända sig till en myndighet, som enligt lagen är
berättigad att meddela och verkställa beslut om flyttning.

1960
års parkeringskommilté ansåg alt enskilda intressen borde tillgodoses genom
att nya grunder för rätten all flytta fordon infördes. Kommit-

Prop. 1983/84:104 63

tén
tänkte därvid på att markägaren behövde skyddas mot intrång i situationer där
man obehörigt utnyttjade bilplatser, som var uthyrda eller reserverade för
visst fordon eller viss fordonskategori. Likaså borde markägaren skyddas mot
uppställning på mark som endast i begränsad utsträckning var upplåten för
trafik, t. ex. lastgator, körbara gångvägar, skolgårdar och festplatser.
Eftersom den s.k. flyttningslagen varil tillämplig endast kort tid när parkeringskommiltén
avlämnade sitt betänkande och eftersom reformering av utsökningsrätten pågick
föreslog kommittén emellertid inga ändringar i flyttningslagen.

Liksom
parkeringskommittén anser utredningen att flyltningslagen bör kompletteras så
att enskilda intressen bättre tillgodoses. Proposition om handräckningslag
kommer att läggas för riksdagen tidigast vid årsskiftet 1980/81 och den
viktigaste nyheten i denna lag - såvitt nu är i fråga -torde bli atl överexekutorsinstitutionen
avskaffas. Den summariska processen inför överexekutor föreslås ersättas med elt
liknande förfarande vid allmän domstol. Detta torde innebära atl det kommer att
ta viss tid innan beslut om handräckning kan meddelas. För att få bort olovligt
uppställda fordon synes handräckningsförfarandel inte vara tillräckligt verksamt.
Utredningen föreslår därför införande av en ny flyttningsgrund i flyltningslagen.

Genom
ulredningens lagförslag öppnas möjlighel att i ökad utsträckning ta ut
kontrollavgift. Om detta inte är Ullräckligt verksamt bör flyttning kunna
tillgripas. Med stöd av 2§ första stycket 1. flyltningslagen kan fordonet i
vissa fall flyttas på grund av atl hinder i trafiken anses föreligga. Detta
torde exempelvis vara fallet om en bil uppställs på en parkeringsplats så atl
den hindrar andra bilar att komma till eller från sina platser. För övriga fall
där någon olovHgen ställer sitt fordon på en parkeringsplats utan att iaktta
föreskrivna villkor, bör emellertid införas en flyttningsgrund som kan
tillämpas efter viss tids besittningsintrång även om man inle kan säga att
fordonet utgör hinder i trafiken. Enligl utredningen bör kontrollavgift vara
den normala påföljden för parkeringsöverträdelser och utredningen har också
föreslagit att ny kontrollavgift får uttas efter 24 timmar och atl maximall fem
kontrollavgifter får tas ut (se avsnitt 6.8). Eftersom parkeringsvillkoren
ofta är lindrigare över veckosluten, kommer dessa avgifter många gånger att
motsvara en veckas felparkering. Härefter får man överväga att flytta fordonet
och utredningen föreslår därför att en bil som under sju dagar i följd stått
olovligt uppställd får flyttas. Denna flyttningsgrund bör kunna tillämpas inte
bara beträffande fordon som felparkerats på iordningställda parkeringsplatser
utan även i fråga om olovligt uppställda fordon på all sorts mark, l.ex.
villatomter, grönområden, skogsmark etc. Om en bil parkeras på annans förhyrda
parkeringsplats bör den ibland kunna flyttas enligt 2§ första stycket 1. Della
gäller l.ex. om det råder brist på parkeringsplatser inom området och
hyresmannen därigenom drabbas av stora svårigheter att parkera sin bil. Skulle
så ej vara fallet blir den nu föreslagna flyttningsgrunden i vart fall
tillämplig.

Prop. 1983/84:104 64

Med
den föreslagna utvidgningen av flyltningslagen avser utredningen inte att
inskränka en markägares möjlighel atl hos överexekutor utverka beslul om
handräckning för bortskaffande av fordon.

Enligt gällande lag kan
beslut om flyttning meddelas av polismyndigheten. Beslutsrätt tillkommer också
kommunal myndighet när flyttning av fordon sker av trafiksäkerhets- eller framkomlighelsskäl
(2 § första stycket I.) och kommunen har egen trafikövervakning. Den som
meddelat beslut svarar också för verkställigheten.

När det gäller flyttning
av fordon på övriga grunder finns ingen i lag given beslutanderätt för kommun. Efler
ansökan kan dock vägförvaltning-en eller kommunal myndighet få sådan
beslutsrätt. Regeringen har år 1979 delegerat lill länsstyrelserna att bestämma
om vägförvaltning eller kommunal myndighet själv skall få fatta beslut om
flyttning av fordon i dessa fall. Ett 20-tal kommuner har utnyttjat denna
möjlighet. Beslut om flyttning av väghållningsskäl eller på grund av att
fordonet är övergivet verkställs av den som begäa beslutet, dvs. vägförvaltningen
eller en kommunal myndighet. Det finns alltså inget utrymme för en enskild
markägare atl besluta eller verkställa beslul om flyttning.

Enligt
tomtparkeringsutredningen bör beslutsfunktionen inte ändras. Enskild markägare
bör därför kunna vända sig till polismyndigheten med en begäran om beslut att
flytta elt fordon. Den utredning som erfordras som beslutsunderlag bör
markägaren själv verkställa. Markägaren bör emellertid också i vissa fall kunna
vända sig till kommunen för atl få elt beslut om flyttning. Som framgått av
redovisningen av enkäten (se avsnitt 5.1) förekommer detta redan i dag.

Enligl lagen bygger
kommunal myndighets befattning med flyttning av fordon på frivillighet.
Visserligen har i kommun med egen trafikövervakning kommunal myndighet en i
lag stadgad rättighet att själv beslula om flyttning av fordon av
trafiksäkerhets- eller framkomlighetsskäl men myndigheten kan välja om den
själv vill fatta beslut eller låta polisen göra det. När del gäller flyllningsgrunderna
väghållningsskäl och övergivet fordon har vissa kommuner begärt och fått
beslutanderätt. Del måste betyda all dessa kommunala myndigheier är beredda all
pröva föreliggande omständigheter och fatta beslut i flyllningsfrågan. En del
kommuner kan t. o. m. tänkas ha stor erfarenhet av sådana situationer.
Utredningen har därför stannat vid ett förslag som innebär att markägaren för atl
erhålla etl flyttningsbeslui skall kunna vända sig till polismyndigheten men
även lill sådan kommunal myndighet som kan fatta beslut om flyttning enligt 2§ första
stycket 3.

När
det gäller verkställighet av elt flyttningsbeslut bör del öppnas möjlighet för
markägaren atl själv verkställa beslutet om det sker under betryggande former.
Vanligtvis kommer bärgningsföretag eller liknande atl anlitas och då torde inte
föreligga några problem. Gäller del all bara flytta fordonet en kort sträcka
inom en parkeringsanläggning kan del finnas

Prop. 1983/84:104 65

enklare
förfaringssätt som bör accepteras. Viktigast är att flyttningen sker genom
person med erfarenhet av bilflyttning och med lämpliga hjälpmedel. Om den
beslutande myndigheten åläggs all pröva av markägaren föreslaget sätt för
verkställighet, bör det inle finnas några invändningar mot att markägaren själv
flyttar det olämpligt uppställda fordonet. Om myndigheten ej medger markägaren
att flytta fordonet, bör det ankomma på myndigheten aft verkställa beslutet.

I
flyttningslagen finns vissa föreskrifter om kungörelse, undersökningar och
åtgärder som skall utföras för att underrätta fordonsägaren om flyttningen.
Detta förfarande åvilar enligt gällande lag den verkställande myndigheten. Det
torde också vara myndigheten som bäst känner till vad som skall utföras. Åven
beträffande den nya flyttningsgrunden bör därför dessa åtgärder vidtas av den
verkställande myndigheten eller - då markägaren fått tillstånd att själv flytta
fordonet - av den beslutande myndigheten.

Om
fordonsägaren inte låter höra av sig inom viss tid tillfaller fordonet enligt
flyttningslagen kommunen, om flyttningen verkställts av kommunal myndighet, och
i annat fall staten. Ett fordon som flyttas av kommunen på den av utredningen
föreslagna flyttningsgrunden bör enligt utredningens mening följa samma regel.
Om kommunen däremot låter markägaren själv verkställa flyttningen, kommer
fordonet att tillfalla staten. Detta är inte onaturligt eftersom det inte bör
tillfalla markägaren och kommunen genom sitt ställningslagande har avstått från
sina anspråk. Om en kommunal myndighet har atl ta ställning till om den skall
låta markägaren själv verkställa flyttningsbeslutet bör den alltså överväga
vilken konsekvens detta kan få för den händelse fordonet inte avhämtas.

Om
kostnaden för förfarandet vid flyttning enligt den föreslagna flylt-ningsgrunden
inte kan tas ut av fordonsägaren eller ur fordonets värde, bör finnas en
bestämmelse som förpliktar markägaren att svara för denna kostnad. Detta
innebär atl markägaren i vissa fall kan komma att slutligt få stå för
flyttningskostnaden. Den beslutande myndigheten bör också kunna kräva förskott
av markägaren om risk föreligger att kostnadstäckning inte kan erhållas.

I
samband med att ersättning för flyttningskostnaden erläggs, är det lämpligt att
bereda den betalningsskyldige möjlighet att betala även kontrollavgiften.
Vägrar han detta kan den som tagit hand om det flyttade fordonet inte göra
annat än att anvisa fordonet som utmätningsobjekt hos kronofogdemyndigheten för
den händelse det hos utmätningsmannen skulle finnas exigibla fordringar på
kontrollavgift eller felparkeringsavgift.

6.8
Ny avgift vid långvarig felparkering på gatumark och tomtmark

På
parkeringsplatser på tomtmark är det i dag vanligt all markägaren förbehåller
sig rätt atl utta en ny kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn som ett
fordon stått uppställt i strid mot de villkor som gäller för parkeringsplatsen
i fråga.

5
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104 66

I
lagen om felparkeringsavgift och i förarbetena lill denna har inte nämnts något
om möjligheten att utta en ny felparkeringsavgift för fordon som på gatumark
står uppställda i strid mot gällande föreskrifter om stannande och parkering.
Såvitt utredningen har bekant finns det heller inte någon kommun som utfärdar
mer än en parkeringsanmärkning för samma överträdelse oavsett hur länge den
pågår.

Genom
den i direktiven (se avsnitt 2.1) omnämnda skrivelsen från Stockholms kommun
har kommunen hemställt om en ändring av gällande lag för att göra det möjligl
att tillämpa s.k. successiva felparkeringsavgifter. I en promemoria som låg
till grund för kommunstyrelsens beslut har gatukontoret ansett att det för
närvarande inte föreligger juridiska möjhgheter att påföra flera felparkeringsavgifter
vid en pågående parkeringsförseelse. Föredragande borgarrådet påpekade det ofillfredsställande
i att en bil som påförts en parkeringsanmärkning med felparkeringsavgift kan
stå kvar på en parkeringsplats hur länge som helst utan att ägaren riskerar ytterligare
påföljder. Visserligen kunde kommunen formellt ha rätt att flytta bilen men denna
åtgärd ansågs inte stå i rimlig proportion till förseelsens art och borde
därför inte tillgripas.

När
del gäller gatumarksparkeringen regleras denna mestadels av kommunen genom
lokala trafikföreskrifter. Sådana föreskrifter innebär ofta fidsbegränsning och
avgiftsbeläggning. Reglerna om tidsbegränsning är vanligen konstruerade så att
ett fordon inte tillåls parkera på samma plats mer än högst 24 timmar. Undantag
har dock gjorts för de platser där försök med s. k. boendeparkering på gatumark
bedrivs. Reglerna om avgiftsbeläggning innebär vanligtvis att parkering på gatumark
under daglid betingar en avgift som varierar i storlek beroende på gatans
karaktär och belägenhet i kommunen.

Avgift
brukar uttas för 10 ä 12 timmar per dygn. På tomtmark, som är upplåten för
allmän parkering, brukar markägaren oftast inte ange några regler för
tidsbegränsning.

För
att öka omsättningen av bilar och undvika onödig långtidsparkering på gatumark
har man alltså genom lokala trafikföreskrifter infört tidsbegränsning.
Avgiftsbeläggning har införts bl. a. för att lättare kunna kontrollera att
bestämmelserna om tidsbegränsning iakttas. Överträdelse av dessa och andra
bestämmelser om stannande och parkering enligt VTK eller lokala
trafikföreskrifter beivras med felparkeringsavgift. Som ytterligare påföljd kan
man drabbas av att fordonet flyttas. Bestämmelserna om flyttning av fordon har återgivits
i tidigare avsnitt. Rent teoretiskt torde flyttningslagen kunna åberopas i en
mängd situationer men flyttning av fordon anses ofta vara en alltför omfattande
åtgärd med hänsyn till förseelsens art och används därför mest när etl fordon
står uppställt på elt trafikfarligt eller hindrande sätt. För att kommunerna
inte skall överväga att tillgripa flyttningsmöjligheten i ökad utsträckning men
ändå ha ett påtryckningsmedel mot långvarig felparkering föreslår utredningen atl
det

Prop. 1983/84:104 67

-
i likhet med vad som nu tillämpas för olovlig parkering på tomtmark - i felparkeringsavgiftslagen
skall införas en möjlighet all påföra den felparkerande ytterligare felparkeringsavgift
vid långvarig felparkering. Det bör naturligtvis vara frivilligt för kommunerna
alt använda sig av denna möjlighet, för det fall att det skulle visa sig att
övervakningsrutinerna och annan kontroll blir alltför tidsödande.

Nuvarande
villkor för parkering på tomtmark medför atl ny kontrollavgift kan påföras
efter endast kort lid när ell fordon är olovligt uppställt både före och efter
midnatt. För alt förhindra detta och för alt göra regeln enhetlig för gatumark
och tomtmark, föreslår utredningen att ny felparkeringsavgift respektive ny
kontrollavgift får utlas försl viss tid efter det att parkeringsanmärkning
första gången utfärdats. Vid övervägande av olika uppkommande praktiska frågor
har ulredningen stannat för atl föreslå 24 timmar som ett lämpligt
lidsintervall för möjligheten att påföra ell felparkerat fordon ny
felparkerings- respektive kontrollavgift.

Rätten
atl debitera nya avgifter vid långvarig felparkering bör emellertid inte vara
obegränsad. Efter några utfärdade anmärkningar bör ägaren till fordonet eflerforskas
och uppmanas att flytta fordonet. Om del inle rör sig om etl bilvrak torde
ägaren också ulan större svårighet kunna uppspåras. Eventuellt kan han ange
sådana skäl lill alt fordonet kvarlämnats att det vore oskäligt att ta ut
ytterligare avgifter. Ibland är det ett stulet fordon som blivit slående på
parkeringsplatsen och i sådant fall är det meningslöst atl utfärda ytteriigare
parkeringsanmärkningar. Endast för de fordonsägare som avsiktligt åsidosätter
gällande parkeringsbestämmelser kan finnas skäl att påföra flera nya felparkeringsavgifter.
Vad som sagts gäller inte bara gatumark utan även tomtmark.

För
nu angivna situationer bör antalet debiterade felparkeringsavgifter och
kontrollavgifter uppgå till högst fem stycken för samma överträdelse. Med de
avgifter som uttas i slutet av år 1980 skulle detta innebära en total avgiftsbelastning
på 300-500 kr. Härefter har sannolikt en vecka förflutit och om fordonet
fortfarande står kvar kan ett beslul om flyttning av fordonet aktualiseras.
Därvid torde 2 § första stycket 1. eller 2. lagen om flyttning av fordon i
vissa fall ofta bli tillämplig för felaktigt uppställt fordon på gatumark. För molsvarande
förhållanden på tomtmark har utredningen, som framgått av föregående avsnitt,
föreslagit ändring av den s. k. flyttningslagen innebärande att felparkerat
fordon får flyttas efler sju dagar.

6.9
Ekonomiska överväganden

Det
presenterade lagförslaget om uttagande av kontrollavgift vid toml-marksparkering
beräknas inle få några stora ekonomiska konsekvenser. Parkéringsöverträdelser
vid bostadsområden beivras vanligen genom polisanmälan och åtal för
egenmäktigt förfarande, när områdena inte är

Prop. 1983/84:104 68

skyltade
så att kontrollavgift kan uttas. Genom del nya lagförslaget är avsikten atl
alla dessa överträdelser i första hand skall beivras med kontrollavgift. Anlalel
brottmål rörande parkeringsöverträdelser på tomtmark kommer således alt minska.
Man får emellertid räkna med en viss ökning av målen om betalningsföreläggande.
För dessa uttas tingsrättens kostnader genom ansökningsavgift och staten lorde
inte förlora något på omfördelningen. Införandet av ägaransvar även för den civilrättsligt
bedrivna parkeringsverksamheten får å andra sidan antas motverka denna ökning och
kan t.o.m. medföra all totala antalet mål om belalningsföreläggande rörande
kontrollavgift minskar något.

I prop. 1980/81: 21
föresläs ändringar av felparkeringsavgiftslagen innebärande bl. a. att
militära fordon samt fordon som är upptagna i vissa andra regisler skall omfatlas
av felparkeringsavgiftslagen. Tomtparkeringsutredningen föreslår att lagen om
kontrollavgift blir tillämplig på fordon i samma register. I förarbetena till
ovannämnda proposition har inle angivits några kostnader för alt anlita
registren i fråga. Det är generaltulistyrelsen, Irafiksäkerhetsverket och
försvarets materielverk som är registerförare. Ulredningen utgår ifrån aU
myndigheten kommer att ta upp frågan om avgift för tillgång till registren om
det blir många förfrågningar och myndigheten inte anser sig kunna stå för
kostnaderna.

På den privata sektorn är
det främst biluthyrningsföretagen som drabbas av kostnader. I felparkeringsavgiftssystemet
får företagen vid korttidsulhyrning betala felparkeringsavgifterna och sedan
kräva hyresmannen. Om tomtparkeringsutredningens förslag genomförs, kommer ägaransvar
att gälla även för felparkering på tomtmark. Biluthyrningsföretagen får då kostnader
för att ligga ute med de belopp som kontrollavgiften uppgår till och som
hyresmannen inte betalar genast.

Särskilda svårigheter
uppslår då hyresmannen är bosatt utomlands. Problemen är emellertid likartade
för felparkering på gatumark och på tomtmark. Utredningen anser inle det finns
skäl alt på grund av ovanstående föreslå några särskilda bestämmelser för
biluthyrningsföretagen med avseende på ägaransvaret.

7
Specialmotivering

7.1
Lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

Ulredningen
har valt att behålla det nu vanliga uttrycket kontrollavgift, trots att sådan
avgift i flera fall kan utgå även när det inte är fråga om avgiflsbelagd
parkering och någon regelmässig kontroll inle sker. Uttrycket har ansetts mer
talande än uttrycken extraavgift, tilläggsavgift eller liknande. Utredningen
har inte velat använda begreppel felparkeringsavgift för att de båda avgiftssystemen
inte skall förväxlas.

Prop.
1983/84:104 69

Den föreslagna lagen har gjorts så lik felparkeringsavgiftslagen
som möjligt. De stora olikheter som ändå finns beror huvudsakligen på att felparkeringsavgiften
är omedelbart indrivningsbar, medan kontrollavgiften kan utsökas först efter
domstolsförfarande. I någon mån har lagen (1977:67) om tilläggsavgift i
kollektiv persontrafik och bestämmelsema i trafikskadelagen (1975:1410) om irafikförsäkringsavgift
fått tjänstgöra som förebild.

1§

Lagen ger alla markägare rätt att ta ut kontrollavgift
oavsett om parkeringen är avgiftsbelagd eller ej. I efterföljande paragrafer
uppsatts dock vissa krav för att markägaren skall kunna utöva denna rätt.

Om markägaren har givit någon annan i uppdrag att förvalta
parkeringsplatsen, t. ex. ett kommunalt parkeringsbolag, tillkommer rätten all
la ut kontrollavgift förvaltaren om inget annat bestämts i avtalet dem emellan.
Genom aU förvaltarens räUigheter anges i lagen bör han normalt inte behöva för
fordonsägaren eller inför domstol förete det avtal varigenom han erhållit
uppdraget.

De fordonskategorier som kan bli föremål för
kontrollavgift är desamma som kommer aU bli föremål för felparkeringsavgift om
regeringens proposition 1980/81:21 med förslag till ändring i lagen (1976:206)
om felparkeringsavgift bifalls av riksdagen.

2§

Rätten att la ut kontrollavgift skall endast finnas om den
som parkerar sitt fordon blivit upplyst om vilka villkor som gäller och om detta
skett på ett sätt som är begripligt. Frågan om utmårkning av parkeringsförbud
och parkeringsvillkor har behandlats i avsnitt 6.2.

3§

Paragrafen utgår från gällande felparkeringsavgift inom
kommunen. I de kommuner som tillämpar olika avgiftsbelopp beroende på
överträdelsens art eller på överträdelsens lokalisering har kontrollavgiftens
maximibelopp knutits till närmast liggande felparkeringsavgiftsbelopp. Se
vidare avsnitt 6.3.

4§

Eftersom kontrollavgiften uppgår till ett belopp som
vanligtvis vida överstiger den förlorade parkeringsavgiften är det lämpligt att
kontrollavgift får utlas endast en gång per 24-timmarsperiod. För alt
förhindra att obegränsat antal kontrollavgifter påförs den felparkerande har en
gräns satts vid fem avgifter. Paragrafen molsvarar utredningens förslag till
ändring av 5 § felparkeringsavgiftslagen. Se också avsnitt 6.8.

För förhållandena på tomtmark innebär paragrafen från
markägarens ■

Prop. 1983/84:104 70

synpunkt
en begränsning eftersom markägaren tidigare haft möjlighet -om det förbehållits
på skylt — att ta ut ny kontrollavgift för varje påböijat kalenderdygn. Den
första nya kontrollavgiften har därvid teoretiskt kunnat krävas efter mycket kort
tid.

5§
Eftersom kontrollavgiften normalt uppgår till så högt belopp atl den väl

täcker
utebliven parkeringsavgift för etl heh dygn, bör inle båda avgifterna

kunna
utkrävas. För tydlighets skull anges detta i en särskild paragraf.

6§

Det
finns situationer där krav på kontrollavgift inte bör vidhållas på grund av att
den som parkerat fel har någon godtagbar ursäkt att framföra. Det kan t. ex.
vara sådana situationer som atl föraren blivit fördröjd eller förhindrad att
hämta sitt fordon på grund av sjukdom eller olyckshändelse. Det behöver inte
heller vara föraren själv som drabbats utan även en nära anhörig. Det finns
många andra liknande situafioner som dock är svåra alt räkna upp. Möjligheten
att enligt 36 § avtalslagen jämka oskäligt avtalsvillkor är inte tillräcklig,
eftersom något verkligt avtal ofta inte kan anses föreligga. Efter mönster av bl.a.
2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik bör i stället en
särskild bestämmelse införas. Med hänsyn till att beloppen är tämligen små
saknas anledning att införa möjlighet att jämka beloppel. Detta skulle kunna
ge upphov till onödiga tvister. Föraren bör genom telefonsamtal eller annat
meddelande försöka informera markägaren om det skedda. Vidare bör föraren försöka
skaffa sig någon form av bevis för anledningen till att parkeringsvillkoren
inte följts. Ätt uppvisa giltigt parkeringslillstånd i efterhand borde också
kunna accepteras om fillständet gäller för en längre tid och om
underlåtenheten att på föreskrivet sätt lägga tillståndet väl synligt i
fordonet inte upprepas alltför ofta. Här liksom i övriga fall bör markägaren
pröva invändningen och acceptera en godtagbar förklaring.

Paragrafen
skall också tillämpas av domstol men har placerats långt fram i lagförslaget
för alt markera att det bör vara markägarens goda omdöme som sållar bort de
flesta ursäktliga fallen.

7§

Efter
mönster av felparkeringsavgiftslagen har ägaransvar införts även för
parkeringsöverträdelser på tomtmark. En formell skillnad är dock atl det klart
sägs ut att även föraren är betalningsskyldig och att markägaren alltså i det
civilrättsliga systemet kan kräva antingen föraren eller fordonsägaren, om
detta inle är samma person. Liksom när det gäller felparkeringsavgiften bör
fordonsägaren ha rätt att kräva åter av föraren vad han visar sig ha erlagt i
kontrollavgift. Detta torde vara så självklart att någon särskild bestämmelse
härom inte erfordras.

Prop.
1983/84:104 71

Fordonsägare
är den som vid överträdelsen var registrerad som ägare i de fordonsregisler som
anges i 1 §. Lydelsen är densamma som i felparkeringsavgiftslagen.

I paragrafens sista stycke
stadgas att förmyndaren ansvarar lika med underårig ägare för kontrollavgiften.
Paragrafen hade viss motsvarighet i vägtrafikförordningen men denna togs bort i
VTK. Då det har anförts problem med utfående av kontrollavgifter när ägaren är underårig
har stadgandet återinförts för felparkeringsfall. Åtminstone när det gäller
bilar krävs atl förare fyllt 18 år. Vanligtvis är det en annan än den underårige
ägaren som nyttjar fordonet. För detta bör förmyndaren ha ansvaret när det
gäller att betala kontrollavgiften. Motsvarande stadgande skall enligt
utredningens förslag införas för betalning av felparkeringsavgift.

8§

Här anges inga formella
krav på utbildning av övervakare. Kontroll av parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad och utfärdande av parkeringsanmärkning samt utställande av krav på
kontrollavgift (betalningsanmaning) kan göras av markägaren själv. Han kan
emellertid överlåta denna syssla på anställd eller annan person under
förutsättning att han givit denna parkeringsövervakare erforderliga
instruktioner om gällande regler. Del är vikfigt att den som parkerar iakttar
parkeringsvillkoren men det är lika viktigt att den som övervakar ordningen och
efterlevnaden av bestämmelserna är omdömesgill och ger dem som felparkerat en
korrekt behandling.

Betalas inte
kontrollavgiften efter det atl betalningsanmaning lämnats till föraren eller
fästs pä fordonet vidtar etl förfarande som liknar det som inträder vid
felparkering på gatumark. Del skickas således påminnelse om betalningsskyldigheten
till den registrerade fordonsägaren. Om betalning ändå inte inflyter, skickas
ett inkassokrav till ägaren. Della krav skall uppfylla fordringarna på ett
kravbrev enligt 5 § inkassolagen (1974:182).

Vid
varje påminnelse eller krav skall anges en viss skälig tid för belalning.

9§

Som anförts i avsnitt 6.6
föreslår utredningen inte all kontrollavgifterna skall såsom felparkeringsavgifterna
vara direkt indrivningsbara. Fortfarande skall elt domstolsförfarande föregå
kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder. Med tanke på de små belopp del
är fråga om och kontrollavgifternas karaktär av massärenden bör
domstolsförfarandet vara så enkelt som möjligt. I denna paragraf upptas därför
en beslämmelse om att alla mål med yrkande om kontrollavgift skall börja med
ansökan om belalningsföreläggande. Denna skall inges senast ett år från den dag
då felparkeringen ägde rum. Inkommer ansökan efter denna udpunkt skall domstolen
avvisa ansökan. Åven i felparkeringsavgiftslagen finns en regel om ettårspreskripfion.

Prop. 1983/84:104 72

Regler
om forum finns i 10 kap. rättegångsbalken (RB). I 10 kap. 10 § RB finns
bestämmelser om s. k. allmänt fastighetsforum. Häri stadgas att i princip alla
tvister om nyttjanderätt skall upptas av rätten i den ort där fastigheten är
belägen. Paragrafen gäller dock inte arrende-, hyres- eller bostadsrättstvisler.
Arrendetvister prövas antingen av arrendenämnd eller fastighetsdomstol. Tvist
om skyldighet au betala kontrollavgift ansågs Udigare av många domstolar som
arrendetvist och handlades i fastighetsdomstol med dess kvalificerade
sammansättning. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 1978 tillades
i 10 kap. 10§ RB en bestämmelse att tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för
uppställning av fordon inte skulle anses som arrende- eller hyrestvist. Detta
innebär atl tvist om kontrollavgift inte längre handläggs vid fastighetsdomstol
utan vid den tingsrätt som är allmänt fastighetsforum.

Rätlen att utta
kontrollavgift enligl utredningens förslag förutsätter inle att ett avtal ingåus.
1 de fall parkeringen verkligen sker efter en upplåtelse av nyttjanderätt skall
tvisten upptas vid allmänt faslighetsforum enligl 10 kap. 10§ andra stycket RB.
Om någon parkerar sitt fordon på en plats där parkering är förbjuden, kan man
inte anse all någon tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt lill mark
föreligger. Tvist om kontrollavgift torde i sådana fall kunna väckas vid
domstolen i den ort där fasligheten är belägen med stöd av 10 kap. 11 § RB på
grund av atl skada eller annat intrång på fastigheten föreligger. Sistnämnda
typ av tvist kan emellertid också upptas vid allmänt tvislemålsforum, dvs.
rätten i den ort, där svaranden har sin hemvist. Del synes emellertid
lämpligast att domstolen i den ort där parkeringsplatsen är belägen handlägger
alla mål om kontrollavgifter. Med hänsyn härtill och för undvikande av
forumtvister bör markägaren alltid anhängiggöra talan om betalning av kontrollavgift
vid domstolen på den ort där parkeringsplatsen finns.

I
paragrafens andra stycke finns en beslämmelse om atl verkställighetsåtgärd
måste vidtas inom fem år från felparkeringen. Motsvarande bestämmelse finns i felparkeringsavgiftslagen.

10§

Uttagande
av kontrollavgift bör i fortsättningen vara den påföljd som först kommer i
fråga vid överträdelse av parkeringsbeslämmelser på tomtmark. Att som på gatumark
avkriminalisera felparkering har emellertid inte varit möjligt då felparkering
på tomtmark inte är något brott som klart definieras i någon författning.
Beroende på omständigheterna kan felparkering på tomtmark åtalas anfingen som
egenmäktigt förfarande eller bedrägligt beteende. Eventuellt kan ytterligare
brottsrubriceringar förekomma. För avkriminalisering hade man varit tvungen
att i flera broUsbalks-paragrafer göra undantag för beivrande av felparkering
av fordon, vilket skulle vara omständligt och olämpligt. Till skillnad från felparkeringsav-

Prop. 1983/84:104 73

giftssystemet förutsätter således inte
kontrollavgiftssystemet att överträdelsen inte är belagd med straff. I stället
har ansträngningarna inriktats på att skydda föraren mol dubbel bestraffning så
att kontrollavgift inte får uttas om straffrättslig påföljd kommer i fråga.
Markägaren får således välja om han vill polisanmäla en felparkering eller
utkräva kontrollavgift. Om det blir åtal eller strafföreläggande får han inte
ta ut kontrollavgift. Har bilföraren eller bilägaren redan betalat
kontrollavgift då åtal väcks eller strafföreläggande utfärdas skall den
återbetalas till den som erlagt avgiften.

Lagens ikraftträdande

Enligt
utredningens mening är det inle realistiskt att räkna med ett ikraftträdande
före den 1 januari 1982.

7.2 Förordningen om kontrollavgift vid
tomtmarksparkering

1§

Frågan om
vad som i della sammanhang skall anses som tomtmark har behandlats i avsnitt
6.2.

2§

Se härom avsnitt 6.2 och 2 § lagen om kontrollavgift vid
tomtmarksparkering.

7.3 Lagen om ändring i lagen om felparkeringsavgift

4§

Denna bestämmelse har motiverats i avsnitt 6.4. Jämför
även 7 § tredje stycket lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering.

5§

Bestämmelsen har utförligt motiverats i avsnitt 6.8.
Jämför också 4§ lagen om kontrollavgift vid tomtmarksparkering.

7.4 Lagen om ändring i lagen om flyttning av fordon
i vissa fall

Dessa ändringar har mofiverats i avsnitt 6.7.

7.5 Lagen om ändring i kommunalskattelagen

Felparkeringsavgiften är inte avdragsgill i den allmänna
självdeklarationen. Enligt utredningens mening bör detsamma gälla
kontrollavgiften.

Prop. 1983/84:104 74

Utredningens
författningsförslag

1
Förslag till

Lag om kontrollavgift
vid tomtmarksparkering

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Markägare får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut avgifi
(kontrollavgift) när fordon

1. som är upptagna i bilregistret eller motsvarande
utländska register,

2. som är upptagna i det militära fordonsregistret,
eller

3. som brukas med slöd av saluvagns-, turistvagns-,
exportvagns- eller interimslicens

har
parkerats på tomtmark i strid mot förbud eller villkor som meddelats av
markägaren.

Med
markägare likställs den som på markägarens uppdrag förvaltar fastigheten.

Regeringen
bestämmer vad som avses med tomtmark.

2§
Kontrollavgift får las ul endast om parkeringsförbudet eller parke-ringsvillkoren
tydligt tillkännagivits genom skyll på platsen.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om skyltningen.

3
§ Kontrollavgift får uppgå till högsl det belopp som utgör felparkeringsavgift
inom kommunen.

Om felparkeringsavgiften
uppgår lill olika belopp beroende på överträdelsens art, får kontrollavgiften
bestämmas till högst det belopp som uttas vid överträdelse av föreskrift om
avgiftsbeläggning på gatumark. Saknas avgiftsbelagd parkering, får
kontrollavgiften inte överstiga det lägsta felparkeringsavgiftsbelopp som
tillämpas inom kommunen.

4§
Fortskrider den olovliga parkeringen får ny kontrollavgift uttas efter 24
timmar. Högst fem kontrollavgifter får uttas för samma olovhga parkering.

5§
Om kontrollavgift tas ut, får inte däijämte parkeringsavgift uttas för den tid
kontrollavgiften avser.

6§
Kontrollavgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig
med hänsyn till omständigheterna.

7§
Fordonets förare och ägare svarar solidariskt för betalning av kontrollavgiften.
Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet
har frånhänts honom genom brott.

Med
fordonets ägare avses den som när den olovliga parkeringen skedde var antecknad
som fordonets ägare i register som avses i 1 § första stycket eller, i fråga om
fordon som brukas med slöd av licens som anges i 1 § första stycket 3,
licensinnehavaren.

År
ägaren underårig, svarar förmyndaren solidariskt med den underårige för
betalning av kontrollavgiften.

Prop. 1983/84:104 75

8§
Vill markägaren utta kontrollavgift skall han själv eller genom personal, som
erhållit därför lämpad utbildning, utställa betalningsanmaning, som överlämnas
till fordonets förare eller ägare eller fästes på fordonet.

Betalas
inte kontrollavgiften inom den i anmaningen angivna tiden, skall gäldenären
påminnas om betalningsansvaret.

Betalas
inte kontrollavgiften inom den i påminnelsen angivna tiden, skall skriftligt
krav riktas mot gäldenären. I samband härmed skall anges viss skälig lid inom
vilken gäldenären har atl betala frivilligt eller anmäla att han har någon
invändning mot kravet.

9§
Talan om utfående av kontrollavgift föres genom ansökan om betalningsföreläggande.
Sådan ansökan skall göras inom etl år från den dag då den olovliga parkeringen
skedde. Görs ansökan senare skall den avvisas. Åtgärd för verkställighet av
domstols dom eller beslut rörande kontrollavgift får inte vidtas senare än fem
år från den dag då den olovliga parkeringen skedde.

10
§ Väcks åtal eller utfärdas strafföreläggande för gärning som innefattar förfarande
som kan föranleda kontrollavgift får sådan inte utlas. Har avgiften redan erlagts
när åtal väcks eller strafföreläggande utfärdas skall den återbetalas.

Denna
lag Iräder i kraft den

2
Förslag till

Förordning
om kontrollavgift vid tomtmarksparkering

Härigenom
föreskrivs följande.

1§
Med tomtmark enligt lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomtmarksparkering
avses mark, som inte är väg, gata, torg eller annan allmän plats och inte
heller omfattas av lokala trafikföreskrifter rörande stannande eller parkering.

2§
Trafiksäkerhetsverket meddelar föreskrifter om skyltningen av förbud mot eller
villkor för tomtmarksparkering.

Denna
förordning iräder i kraft den

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom
föreskrivs att 4 och 5§§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha
nedan angivna lydelse.

Prop.
1983/84:104 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ Den som när överträdelsen skedde var antecknad som
fordonets ägare i register som avses i 1 § är ansvarig för atl felparkeringsavgiften
betalas. Delta gäller dock ej om omständigheterna gör del sannolikt att
fordonet har frånhänts honom genom brott.

År ägaren underårig, svarar förmyndaren solidariskt med
den underårige för belalning av felparkeringsavgiften.

5§

Har fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift
som avses i 1 §, får polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2 §
lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning.
Sådan anmärkning skall innehålla uppmaning att inom viss tid betala den fastställda
avgiften.

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare
eller fästes på fordonet.

Fortskrider överträdelsen får ny parkeringsanmårkning
meddelas efler 24 limmar. Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för
samma överträdelse.

Denna lag iräder i kraft den

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i
vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 6 och 8§§ lagen (1967:420)
om flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§' Fordon får flyttas enligt denna lag om del

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppslår
eller hinder uppkom

mer i trafiken,

2.
är uppställt i
strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att renhållning, snöröjning
eller annat arbete på väg avsevärt försvåras,

3.
med
hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det stått uppställt på samma plats
eller annan omständighet måsle anses övergivet, dier

4. under sju dagar i följd varit uppställt på mark, där
lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomtmarksparkering är tUlämpUg, i strid
mot förbud eller villkor som meddelats av markägaren.

' Senaste lydelse 1976: 207.

Prop. 1983/84:104 77

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Har
fordon ställts upp i strid mot föreskrift om stannande eller parkering skall
fall som avses i första stycket 1 anses föreligga, om det ej är osanno-hkt an
fara uppstår eller hinder uppkommer.

3 §

Beslut
om att flytta ett sådant fordon som avses i 2 § första stycket 1 kan meddelas
och verkställas av polismyndigheten. I en kommun som svarar för
trafikövervakning enligt lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning får
ett sådant beslut meddelas och verkställas även av en kommunal myndighet.

Beslut
om att flytta ett sådant fordon som avses i 2 § första stycket 2 eller 3 kan
meddelas av polismyndigheten, om vägförvaltningen eller en kommunal myndighet
begär det. Del verkställs då av den som har begärt beslutet. Regeringen eller
myndighet som regeringen utser får bestämma atl vägförvaltningen eller en
kommunal myndighet själv får besluta om sådana flyttningar.

Beslul
om att fiytta ett sådant fordon som avses i 2§ första stycket 4 kan på begäran
av markägaren meddelas av polismyndighet eller av kommunal myndighet som
själv äger besluta om fiyttning enligt 2 § första stycket 3. Beslutet
verkstads av den som meddelat beslutet eller — efter prövning av den
beslutande myndigheten — av den som har begärt beslutet.

I flyllningsbeslulet
skall det anges om fordonet är ett fordonsvrak.

6§
När beslut om flyttning meddelats, skall den myndighet som meddelat beslutet
underrätta ägaren så snart det kan ske. I fråga om fordon som innehas med
nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år skall även den som har upplåtit nyttjanderätten
(uthyraren) underrättas.

Har
fordon ställts upp till förva- Har fordon ställts upp lill förva-

ring
på särskild uppställningsplats ring på särskild uppställningsplats

och har ägaren ej kunnat anträffas, och har ägaren ej kunnat anträffas,

skall den myndighet som verkställt skall den myndighet som verkställt

flyttningen kungöra den i ortslid- flyttningen kungöra den i ortsfid-

ning eller på annat lämpligl sätt ning eller på annat lämpligt sätt

samt vidtaga de fortsalla undersök- samt vidtaga de fortsatta undersök

ningar och åtgärder som kan anses ningar och åtgärder som kan anses

påkallade för atl göra underrättelse påkallade för all göra underrättelse

möjlig. möjlig. Har markägare själv verk-

ställt
fiytlningen skall beslutande myndighet göra motsvarande kungörelse eller
undersökning.

Senaste
lydelse 1979: .563. Senaste lydelse 1978:450.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

S § *

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersälta
kostnaden för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.
Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet frånhänts
honom genom brott eller att förhållandena vid tiden för uppställningen var
sådana alt den icke innebar eller kunde förutses komma att innebära fara eller
hinder som avses i 2 § 1.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets
värde, om äganderätten övergått enligt 7§.

Fordon
som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas, förrän
kostnaderna betalats.

Kostnad,
som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet
verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

Kostnad,
som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyllningsbeslulet
verkställts av kommunal myndighet, av kommunen. Har fiytlningen skett endgt 2
§ första stycket 4, skall markägaren stå för kostnad, som inte kan uttas av
fordonsägare.

Denna lag träder i kraft den Senaste lydelse 1976:207.

5 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom
föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lyddse

Föreslagen
lydelse

2Q\

Vid
beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samfiiga ur
förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller
penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Att
koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall
och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:

den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom pe-

Avdrag må icke ske för:

den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom pe-

Senaste lydelse 1979: 1146.

Nuvarande lydelse

riodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skaUskyl-diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet
nedlagda kapilal;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligl 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272);

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

föriust, som är att hänföra till kapitalförlust m.m.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen
lydelse

riodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
ulförts av den skatlskyldige själv eller andre maken eller av den skatlskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skallskyldiges egel, i hans förvärvsverksamhet
nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt 8 kap. sludieslödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272);

avgifi enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi;

avgift enligt lagen (0000:000) om kontrollavgift vid tomlmarkspar-kering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen
(1978:268);

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust m.m.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:104 80

BUaga2

Sammanställning av remissyttranden 1 Tillämpningsområdet

Justitiekanslern:
I 1 § första stycket sägs att markägaren får la ut kontrollavgift. Därutöver
äger enligt andra stycket den som på markägarens uppdrag förvaltar fastigheten,
exempelvis kommunalt parkeringsbolag, ta ut sådan avgift. Bestämmelsens tillämpning
synes således bli begränsad till sysslomän, medan bl.a. arrendator av
fastighet, tomträttsinnehavare och innehavare av parkeringsgarage i förhyrd
byggnad skulle bli förhindrade aU ta ul kontrollavgift. Några skäl för en sådan
gränsdragning har inte redovisats. Rätt att ta ut kontrollavgift bör kunna
tillerkännas varje förvaltare av parkeringsanläggning, oavsett om rättsgrunden
för hans förvaltning är äganderätt, nyttjanderätt eller uppdrag.

Domstolsverket:
Vad som framförts i betänkandet (s.91-95) utgör inte något avgörande hinder mot
att utvidga parkeringsavgiftslagens (lagen 1976:206 om felparkeringsavgifi)
tillämpningsområde lill att omfatta överträdelser på kommunal eller statlig
mark. Kommunernas intresse av att tillgodogöra sig avgiften vid felparkering på
egen mark bör inte tillåtas utgöra hinder häremot. Vinsterna med en sådan
utvidgning skulle både för def allmänna och enskilda i stället bli betydande.
Vad gäller mark som inte ägs av stat eller kommun delar domstolsverket ulredningens
mening atl del nuvarande systemet med kontrollavgift måste accepteras i sak,
men att detta bör lagregleras och att vissa olägenheter mellan systemen
samtidigt bör utjämnas. I den omfattning som nu är i fråga tillstyrks
utredningens förslag i huvudsak.

Datainspektionen:
Datainspektionen finner det angeläget att klarhet skapas i en rad rättsliga
frågor som uppmärksammals. Åven om detta sker genom att floran av
författningstext ytterligare utökas lorde det medföra minskat krångel. Inspektionen
godtar den valda principlösningen men finner skäl till vissa påpekanden om
enskildheter i förslaget.

Datainspektionen
ifrågasätter om 1 § lagförslaget kan tillämpas på den vanliga situationen att
mark upplåtits av markägare med nyttjanderäll och nyttjanderättshavaren i sin
tur upplåter platser för parkering av fordon. UUryckligt stadgande om
likställdhet med markägare även för annan än uppdragstagare, t. ex. nyttjanderättshavare
torde böra anges.

Dalainspektionen
vill framhålla att upplåtelse av plats för fordons uppställning torde kunna
ske även på annan mark än sladsplanelagd tomtmark, exempelvis vid större
idrottsevenemang etc. där parkeringsplatser tillfälligt upplåts mol avgift på
mark där ulomplansbeslämmelser är lillämpliga. Det synes därför böra övervägas atl
undvika att den föreslagna lagens tillämplighetsområde inskränks till tomtmark.

Prop. 1983/84:104 81

Trafiksåkerhetsverket:
Vad utredningen anfört rörande tillämpningsområdet av den föreslagna lagen om
kontrollavgift vid tomtmarksparkering delas i allt väsentligt av trafiksåkerhetsverket.
För att åstadkomma bättre avgränsning mot de områden där systemet med felparkeringsavgifi
tillämpas anser verket det emellertid nödvändigt att tillämpningsområdet för
lagen utformas klarare än utredningens förslag.

Bakgrunden
härtill är att oavsett vilken lagstiftning som väljs som utgångspunkt för
definitionen av tomtmark kommer i flertalet fall vissa delar av tomtmarken att uigöra
väg i vägtrafikkungörelsens (1972:603) (VTK) mening.

Begreppet
tomtmark synes enklast kunna bestämmas om därmed avses all annan mark än sådan
mark där stannande eller parkering av fordon endast får regleras genom LTF
eller är reglerad genom sådan föreskrift. Enligt trafiksäkerhetsverkets
uppfattning får lagen därigenom samma vidsträckta tillämpningsområde som
utredningen avsett men samtidigt också en klarare avgränsning mot felparkeringsavgiftssystemet.
En sådan definition synes också mer naturligt anknyta till väglrafiklagsUflningen.
1 § i förslaget till förordning om kontrollavgift vid tomtmarksparkering
föreslås därför få följande lydelse. "Med tomtmark enligl lagen (0000:000)
om kontrollavgift vid lomlmarksparkering avses annan mark än mark där stannande
eller parkering av fordon endast får regleras genom lokal trafikföreskrift
eller är reglerad genom sädan föreskrift."

Verket
är berett att meddela erforderliga regler för tillkännagivande av parkeringsvillkoren
och delar utredningens uppfattning att vägmärken enligl VMF bör komma till
användning.

Luftfartsverket:
Ulredningen har helt naturiigt utgått från att parkering är ett tätorlsproblem.
För luftfartsverket, som driver och förvaltar de statliga civila flygplatserna,
är emellertid förhållandena speciella i vissa avseenden. En flygplats ligger i
regel helt utanför tätortsbebyggelse. De delar av flygplatsens område som är
avsedda för den resande eller besökande allmänheten, dvs. området framför
stationsbyggnaden, tillfartsvägar och lokala vägar m. m., är dock från
trafiksynpunkt jämförbara med tätort. Luftfartsverket är, inte minsl med hänsyn
till internationella åtaganden, ansvarigt för att bilparkering finns och att
avvecklingen av fordonstrafiken fungerar. Luftfartsverket svarar också för
renhållning, snöröjning och annat underhåll inom området. Om något av detta
inte fungerar träffar kritiken i första hand luftfartsverket. På grund härav
bör det i vissa fall vara möjligt för verket att självt besluta om vissa
trafikregleringar inte bara inom de särskilt iordninggjorda parkeringsområdena
utan även beiräffande vägar, av- och påsligningsplatser framför
stationsbyggnaden etc.

Såsom
ulredningen framhåller bör begreppel väg - vid bestämmandet av begreppet
tomtmark - inte definieras så snävt att möjligheten att använda konlrollavgiftssystemet
på allmänt trafikerade delar av civilrättsligt disponerad mark utesluts. 6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
104

Prop.
1983/84:104 82

Definitionen
av vad som är tomtmark utanför stadsplanelagt område synes inte bli helt klar.

De flesta av
luftfartsverkets flygplatser ligger utanför områden med fastställd plan. Allmän
väg brukar då upphöra vid gränsen för luftfartsverkets område. Vägen fortsätter
sedan som luftfartsverkets väg med angö-ring framför stationsbyggnad,
vändplatser och anslutningsvägar till parkering, driftområdena o.d. Med
anknytning till vad verket anfört ovan bör markinnehavaren ha möjlighet att
föreskriva parkeringsvillkor på vägavsnitt i anslutning till exempelvis
flygplatsens stationsbyggnad och att övervaka parkeringsvillkoren enligl
kontrollavgiftssystemet. Av utredningens uttalande på s. 75 i betänkandet får
luftfartsverket uppfattningen alt detta inte blir möjligt. På grund härav anser
luftfartsverket att begreppet tomtmark bör bestämmas så att även väg kan
innefattas i begreppet tomtmark.

Byggnadsstyrelsen anför
beträffande 1 § förordningen om kontrollavgift: Av de omr&den, soiibyggnadsstyrelsen upplåtit för parkering och där styrelsen tillämpar
avtalssystemet finns vissa, exempelvis Skeppsholmen, vissa delar av Riddarholmen,
universitetsområdena i Stockholm, Uppsala och Lund, som omfattar även vägar och
andra allmänna platser. Övervakningen av dessa parkeringsplatser sker i
samarbete med kommunerna som inom områdena handhar trafikövervakningen enligt
gällande trafikföreskrifter.

Byggnadsstyrelsen vill
framhålla nödvändigheten av att vid det fortsatta lagstiftningsarbetet
möjlighet skapas att även fortsättningsvis vid parkering på statlig mark lämna
utrymme för denna form av samordning mellan stat och kommun. Sådan samordning
synes inte vara möjlig om paragrafen blir gällande lag.

Riksrevisionsverkel:
Parkeringsverksamhet bedrivs i viss utsträckning på tomtmark som innehas med
nyttjanderätt eller tomträtt. 1 § andra stycket förslaget lill lag om
kontrollavgift bör förtydligas så att också arrendator och tomträttshavare
likställs med markägare.

Riksskatteverket
har ingen erinran mot att förslaget leder till lagsfiftning. Verket
ifrågasätter dock om den i 1 § förslaget till lag om kontrollavgift intagna
delegationen lill regeringen står i överensstämmelse med 8 kap. 2§ regeringsformen.
Verket föreslår atl 1 § förslaget till förordning om kontrollavgift vid lomlmarksparkering
inarbetas i förslaget till lag om kontrollavgift vid lomlmarksparkering.

Göteborgs Stads Parkerings
AB: Inledningsvis vill vi uttrycka,vår tillfredsställelse över utredningens
förslag till lag om kontrollavgift vid lomlmarksparkering, vilken lag i hög
grad kommer att underlätta beivrandet av parkeringsöverträdelser på tomtmark
utan att kravet på rättssäkerhet eftersatts. Det föreslagna systemet innebär
dessutom atl vissa omotiverade och för bilislen svårförståeliga skillnader
mellan tomtmarks- och gatumarksparkering undanröjs. Ett genomförande av förslagel
är angeläget och lagen bör med vissa justeringar träda i kraft snarast.

Prop.
1983/84:104 83

Bolaget
har i huvudsak inget att erinra mot utredningens lagförslag men vill framföra
följande synpunkter på vissa bestämmelser i förslaget.

Vi
anser all kretsen av rättsinnehavare i 1 § som skall jämställas med markägare
bör — utöver den som på markägarens uppdrag förvaltar fastigheten — utökas med
den som innehar fastighet med tomträtt, nyttjanderätt eller som på annan grund
disponerar marken.

Vad beträffar
tillämpningsområdet för den föreslagna lagen delar vi helt utredningens
uppfattning att man vid bestämmandet av begreppet tomtmark skall ulgå från
byggnadslagstiftningen. Då begreppet väg i vägtrafik-kungörelsens mening är så
vidsträckt att även tomtmark i vissa fall kan räknas dit, anser vi dock att den
föreslagna definitionen av tomtmark i 1 § förordningen om kontrollavgift inte
innebär en klar och otvetydig avgränsning mot sådana områden som uteslutande
kan vara föremål för offenlligrätlslig parkeringsreglering. För all.enligt vår
uppfattning skapa en vid tillämpningen enklare och klarare gräns mot systemet
med felparkeringsavgift vill vi därför föreslå att begreppet tomtmark i
förordningen i stället definieras så atl därmed avses annan mark än sådan där
stannande eller parkering av fordon kan regleras endasl genom lokala trafikföreskrifter
eller sådan mark som är reglerad av lokal trafikföreskrift.

I
anslutning till utredningsförslaget vill vi därför föreslå att det i kommande
lag om kontrollavgift för tomtmarksparkering införs en bestämmelse, atl
parkeringstillstånd för handikappade skall gälla på mark, där lagen är
tillämplig.

Stockholms
kommuns parkerings AB: Utredningen pekar särskilt på atl mark som är angiven
som specialområde, t. ex. hamnområden, sjukhusområden, järnvägsområden bör
räknas som tomtmark och därmed drivas i civilrättslig ordning. Enligt
parkeringsbolagets uppfattning bör motsvarande gälla markområden som ej ianspråktagits
eller som ej används för sitt i stadsplan angivna ändamål. Parkeringsbolaget
får i övrigl tillstyrka den föreslagna avgränsningen.

När
det gäller områden utanför stadsplanelagt område bör enligt utredningen vägar
och allmänna områden som är direki avsedda och upplåtna för den rörliga
trafiken uteslutande vara föremål för offenlligrätlslig parkering. Det fordras
emellertid ytterligare klarläggande i detta avseende eftersom besvärliga
gränsdragningsproblem kan uppkomma. Inom exempelvis elt siörre grönområde kan
ingå system av småvägar för den rörliga trafiken. Här bör enligt bolagets
uppfattning sådana vägar integreras i lomt-marksbegreppet.

1
§ lagförslaget stadgar vidare om markägares möjligheter atl ta ut kontrollavgift
när fordon parkerats i strid mot förbud eller villkor som meddelats av
markägaren. Med markägare bör enligt bolagets uppfattning likställas sådan som
innehar faslighet med tomträtt, nyttjanderätt eller som på annan grund
stadigvarande förfogar över marken ävensom annan som på markägares uppdrag
förvaltar fasligheten.

Prop. 1983/84:104 84

2
§ lagförslaget innehåller beslämmelser om skyltning. Parkeringsbolaget har
under utredningens gång haft tillfälle att framföra synpunkler bl. a. vad avser
den i dag krångliga och varierande skyltningen vid den civilrällsliga
parkeringen. Bolaget har därvid framfört förslag till en radikal förenkling av
hela skyltsystemet, såtillvida aft man i stort sett anpassar sig Ull den skyltning
som gäller för gatuparkering. Bolaget föreslår att del utformas en tomtparkeringsskylt
som är lika för hela landet. Det bör ankomma på trafiksäkerhetsverket att
meddela föreskrifter om sådan skyltning.

Handels-
& Juristinkasso AB: Det är med tillfredsställelse vi tagit del av
utredningens lagförslag som innebär stora fördelar jämfört med nu rådande syslem,
inle bara för markägare ulan även för fordonsägare/förare genom att utredningen
inriktar sig på alt söka utjämna olikheterna mellan påföljd vid felparkering på
gatumark och felparkering på tomtmark.

Nu
använda avtalsskyltar (skyltar med parkeringsvillkor) innehåller ofta så myckel
text atl en fordonsförare inte har möjlighel att la del härav förrän fordonet
parkerats. En för hela landet enhetlig enklare skyltning med hänvisning lill av
regeringen eller av annan myndighet meddelade bestämmelser för lomlmarksparkering
är därför önskvärd. Med hänsyn till de dryga kostnader som uppkommer för
nyanskaffning av skyltar bör nuvarande skyhning få gälla under viss
övergångslid.

Kungl.
Automobil Klubben (KAK): Såsom utredningen uttalat måsle skillnaderna i de
nuvarande parkeringssystemen för gatumark respektive tomtmark te sig
svårförståeliga för allmänheten. Det hade varit angeläget om man - trots de
principiella invändningar som kan göras - hade kunnat skapa än mer enhefiiga
och förenklade regler för all felparkering än vad ulredningen föreslagit.

Motorförarnas
Helnyklerhetsförbund (MHF): MHF anser del inle nödvändigt att samma
rättsregler gäller för all parkering och har därmed en annan uppfattning än
utredningen i den grundläggande principfrågan.

Utredningen
säger sig acceptera det nuvarande systemet, men vill lagreglera delta. Syftet
anges vara att utjämna olikheter mellan påföljderna vid felparkering på gatumark
och felparkering på tomtmark. MHF hyser betänkligheter mot delta synsätt,
eftersom de hårda påföljderna vid felparkering på gatumark blir vägledande
också för felparkering på tomtmark, trots atl sådan parkering ytterst sällan
torde beröra trafiksäkerhet och framkomlighet. Mot denna mening kan invändas
att parkeringsreglerna kan variera även om påföljderna vid felparkering
harmonieras. Häremot vill MHF anföra att vare sig politikerna eller kommunala
myndigheter visat någon större förståelse för behov av olika regler för olika
typer av parkering. Ulredningens förslag rörande utjämning av olikheter mellan
påföljderna vid parkering på å ena sidan gatumark och å andra sidan tomtmark,
får sannolikt till följd omotiverad skärpning av felparkeringsreglerna på tomtmark.

MHF
avstyrker således själva grundtanken i utredningens förslag, näm-

Prop. 1983/84:104 85

ligen
att utjämna olikheter mellan påföljderna vid felparkering på gatumark och
tomtmark.

Svenska kommunförbundet
framhåller att utredningens förslag bör genomföras snarast och anför: Mot bakgrund
av att fordonsparkeringen tenderar att överföras från gatumark till tomtmark
delar förbundet den uppfattning som anförs i direkfiven Ull utredningen, dvs.
att det är önskvärt att nuvarande relativt oklara regler ges en tydligare
utformning, bl. a. vad gäller frågan om ansvar för olovlig uppställning. Det
torde därvid vara lämpligt att så långt möjligt skapa enhetlighet med
bestämmelserna för gatumarksparkeringar. Förbundet finner att utredningens
förslag på väsenfiiga punkter tillgodoser ovannämnda önskemål.

Vissa problem kan tänkas
vid tillämpningen särskilt vad gäller äldre ofullständiga stadsplaner men
förbundet tillstyrker i princip förslaget till avgränsning mellan gatumark och
tomtmark. Förbundet är dock kritiskt lill utredningens definition av tomtmark
som den anges i förslaget till förordning om kontrollavgift vid tomtparkering.
Ordet "väg" används här i en annan betydelse än i
vägtrafikkungörelsen vilket resulterar i att det i lagstiftningen om parkering
ges två olika vägbegrepp. Detta kan knappast vara ägnat att skapa klarhet.

Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO): Begreppet "markägare" bör i
lagen anges aU omfaUa även tomträUshavare, arrendatorer eller den som på annan
grund stadigvarande förfogar över marken. Tanken bakom att begreppet bör
utvidgas är att det kan ifrågasättas om t. ex. en bostads- eller anläggningsarrendalor
har rätt att enligt denna lag ta ut kontrollavgift.

Sveriges domareförbund:
Att, såsom i förslaget, använda begreppel mark är inte fillfredsställande
eftersom lagen avses skola tillämpas även i fråga om parkering i byggnad. Vad
angår begreppet tomtmark anser förbundet det vara olämpligt att i en
speciallagstiftning uppställa en definition som avviker från begreppets vanliga
innebörd. Förbundet vill dessutom ifrågasätta om begreppet tomtmark i förslaget
fått en avgränsning som är tillräckligt klar och enkel. Möjligen skulle man här
i stället kunna mera direkt anknyta fill tillämpningsområdet för lagen om felparkeringsavgift.

Enligt
förbundets mening bör tillämpningsområdet anges i lagen. Också prakfiska skäl
talar för en sådan lösning.

Begreppel
markägare är inte tillräckligt omfattande, eftersom tydligen även ägare av
byggnad samt den som arrenderar mark eller byggnad för att upplåta parkeringsplatser
avses skola omfattas av lagen. Dessa kan inte betecknas som förvaltare.
Sistnämnda begrepp är oklart och bör utmönstras ur lagen.

Utredningen
synes mena att endast i fall då parkeringsförbud eller villkor skyltats på det
sätt som Irafiksäkerhetsverket föreskriver får det föreslagna
kontrollavgiftssystemet fillämpas. Detta synes vara en olämplig anordning. Det
viktiga är aU förbudet eller villkoren "tydligt tillkännagi-

Prop.
1983/84:104 86

vits".
Däremot bör trafiksäkerhetsverket utfärda rekommendationer rörande skyltning
och om det är lämpligt tillåta användning av vägmärken.

Sveriges
Fastighetsägareförbund: I brist på lagstiftning har del länge rått viss
osäkerhet hur otillåten parkering på tomtmark skall behandlas ur rättslig
synpunkt. Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse att förslaget öppnar
möjlighet för markägare alt uttaga kontrollavgift när fordon parkerats på
tomtmark i strid mot förbud eller meddelat villkor. Förslaget synes i huvudsak
vara genomarbetat och klarläggande. I vissa hänseenden kan dock ifrågasättas om
inle andra lösningar än som föreslagits borde väljas.

2
Kontrollavgifterna

Justitiekanslern:
16 § förslaget till lag om kontrollavgift används det föga upplysande uttrycket
att kontrollavgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses
ursäktlig "med hänsyn till omständigheterna". Lagtexten bör lämpligtvis
innehålla exempel såsom fallet är i 2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i
kollektiv persontrafik. Klara motivuttalanden synes i allt fall vara på sin
plats för atl förhindra stora differenser vid tolkningen av bestämmelsen mellan
olika "markägare".

Rikspolisstyrelsen: 6 §
förslaget till lag om kontrollavgift synes ge utrymme för olika bedömning av
begreppet "ursäktlig med hänsyn till omständigheterna". Då det får
förutsättas att lagen kommer att tillämpas i inle ringa omfattning bör samma
villkor för eftergift av betalningsskyldighet gälla vid parkering på tomtmark
som gäller enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Datainspektionen: I 6§ ulredningens
förslag UlMagtext sägs att kontrollavgift skall efterges om den olovliga
parkeringen får anses ursäktlig med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen,
som i och för sig är angelägen om statsmakterna tillhandahåller en
lagreglering enligt förslaget, torde medföra tillämpningssvårigheter och ett
stort antal tvister om innebörden av "ursäktlig", särskilt som de i
specialmotiveringen anförda exemplen kanske inle är helt genomarbetade.

Luftfartsverket:
Ulredningen föreslår alt kontrollavgift och parkeringsavgift inte skall få tas
ut samtidigt. Regeln kan vara befogad när överträdelsen består i parkering
utöver den tid för vilken föreskriven parkeringsavgift erlagts. En överträdelse
och debitering av kontrollavgift kan emellertid avse annat villkor än avgiftseriäggandel.
Bilislen kan ha överträtt elt villkor, t. ex. att parkering får ske endast i
markerad ruta eller atl obehöriga fordon inte får parkeras på uthyrd plals eller
på handikapplats. Luftfartsverket anser inte atl det är stötande om ägaren
eller föraren i sådana fall får betala både parkeringsavgift och
kontrollavgift.

Skulle
den föreslagna regeln införas, måste uttagandet av kontrollavgift

Prop. 1983/84:104 87

för
ordningsöverträdelser av nämnda slag upphöra - något som luftfartsverket anser
vara otänkbart — eller får man räkna med en opraktisk och tidskrävande
handläggning för återbetalning, reducering e.d. av erlagda eller krävda
avgifter.

Det
medges att det kan finnas situationer då kravet på kontrollavgift bör efterges.
Mot bakgrund av den erfarenhet luftfartsverket har avstyrker emellertid verket
alt en uttrycklig regel införs om skyldighet att efterge kontrollavgift i vissa
fall. Regeln skulle ge upphov till onödiga invändningar och tvister om dess
egentliga tillämplighet. Kontrollavgiftens förhållandevis ringa storlek
motiverar knappast det merarbete i form av utredning, skriftväxling etc. som
skulle bli följden. Även utan den föreslagna regeln kommer luftfartsverket,
liksom hittills, atl avskriva krav på kontrollavgift när särskilda
omständigheter föreligger.

Förslaget
om en koppling mellan kontrollavgiftens storlek och den i kommunen gällande felparkeringsavgiften
kommer atl medföra vissa praktiska olägenheter för luftfartsverket som har
verksamhet på många plalser i landet.

Byggnadsstyrelsen:
Byggnadsstyrelsen förutsätter att stadgandet i 5§ kontrollavgiftslagen avser
att förhindra att den som vid konlroll befunnits inte ha eriagl
parkeringsavgift blir ålagd alt utöver kontrollavgift betala den obetalda
parkeringsavgiften. Det är dock vanligt att den, som oslridigl betalt
parkeringsavgiften, på annat sätt brutit mot de anvisningar som enligt
skyltning gäller för parkering, exempelvis genom att placera fordonet på
felaktigt sätt, och därför debiteras kontrollavgift. Formuleringen i 5§ kan ge
intrycket att denne i så fall skulle vara berättigad att återfå parkeringsavgiften
i samband med uttagande av kontrollavgift. Byggnadsstyrelsen föreslår atl
paragrafen förtydligas så att del klart framgår att, om kontrollavgift tas ut,
parkeringsavgift inte får tas ut i efterhand.

Byggnadsstyrelsen
åberopar uttalanden i Svensk juristtidning 1980 s. 43 och 45 och anför att
enligt rättstillämpningen ges vid gatumarksparkering etl mycket obetydligt
utrymme för möjligheten att efterge felparkeringsavgift om felparkering är
ursäktlig. I de fall där inte markägaren genom felaktigheter eller oklarheter i
skyltning eller anvisningar vållat an kontrollavgiften uttagits, bör det därför
enligt byggnadsstyrelsens mening inte vara någon tvekan om att även
"ursäktliga" misstag ådrar den felparkerande skyldighet alt erlägga
kontrollavgift.

Byggnadsstyrelsen
avskriver i sin parkeringsverksamhel regelmässigt krav på kontrollavgifter där
exempelvis skyltning kunnat missförstås eller där det på grund av
omständigheterna skulle vara orimligt atl vidhålla kravet. En regel innebärande
skyldighel att avskriva ärenden om parkeringen "får anses ursäktlig"
står alltså i strid mot gällande praxis vid felparkering på tomtmark och skulle
leda till stor osäkerhet om hur överträdelser av parkeringsanvisningarna skall
behandlas. Under åberopande av vad som här anförts förordar byggnadsstyrelsen
antingen att 6 § ulgår ur

Prop. 1983/84:104 88

lagförslaget
eller att en stark begränsning sker av ursäktlighet vad gäller olovlig
parkering. Byggnadsstyrelsen får i sammanhanget erinra om att enligt 1 §
markägaren äger fastställa villkoren för parkeringen. Han har alltså möjlighet
att i omstridda fall avskriva krav på kontrollavgift utan tvingande lagregel.

Riksrevisionsverkel
(RRV): RRV tillstyrker regeln om kommunal anpassning av kontrollavgifterna.
Den kan dock i undantagsfall komma alt hindra staUiga verk och myndigheter från
atl fillämpa en enhetlig avgiftssättning för hela riket.

Regeln
i 6§ kontrollavgiftslagen överlämnar ytterst ål rättspraxis atl förse den med
ett mera konkret innehåll. Betänkandet innehåller emellertid viss
exemplifiering lill vägledning för regelns tillämpning. Härtill vill RRV göra
följande kommentar. Kontrollavgiften skall ha en preventiv funktion. En person
som kvarlämnat sitt fordon på grund av omständigheter varöver han inte kunnat
råda påverkas inte av kontrollavgiften. Del kan i sådana fall vara rimligt att
kontrollavgiften efterges. Samlidigl får man emellertid inte bortse från den
kommersiella natur som parkeringsverksamhet på tomtmark i allmänhel har. Det
är långt ifrån självklart atl etl fordon, som inte kunnat avhämlas i tid av
skäl som nu är i fråga, skall få stå gratis på parkeringsplatsen lill dess att
hindret för avhämtande upphört. En eftergift av kontrollavgift bör i sådant
fall kunna göras under förutsättning att trafikanten i stället betalar vanlig
parkeringsavgift för den lid fordonet stått uppställt på parkeringsplatsen. RRV
uppfattar inte den föreslagna lagstiftningen som ett hinder mot ett sådant förfarande.

Göteborgs
Stads Parkerings AB: Vi delar utredningens förslag till en koppling mellan
kontrollavgiftens storlek och gällande felparkeringsavgift men ställer oss
tveksamma till berörda begränsning av kontrollavgiften. Av både praktiska och
principiella skäl vill vi därför förorda att inom kommun som tillämpar
differentierade belopp i felparkeringsavgift bör markägaren själv få bestämma
kontrollavgiftens storlek inom ramen för det belopp som kommunen bestämt för
motsvarande överträdelse på gatumark. En sådan beslämmelse bör enligl vår
uppfattning te sig rimlig för bilisten och skapa tillräckliga garantier för atl
kontrollavgifter ej tas ut med för höga belopp.

Vi
förutsätter att den föreslagna bestämmelsen i 5 § kontrollavgiftslagen avser all
förhindra att den som påförts kontrollavgift dessutom åläggs alt i efterhand
betala parkeringsavgift för den tid som kontrollavgiften omfattar. För
undvikande av onödiga tvister bör enligl vår bedömning paragrafen förtydligas
och utformas så alt det klart framgår dels att om kontrollavgift tas ut, får
inte parkeringsavgift uttas i efterhand och dels att erlagd parkeringsavgift
inte återbetalas. Det senare med tanke på de fall, då en felparkerare ostridigt
erlagt föreskriven parkeringsavgift men överträtt någon annan meddelad parkeringsbesiämmelse,
l.ex. genom att parkera fordonet utanför markerad bilplats.

Prop. 1983/84:104 89

Även
2§ lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik i princip har
fått utgöra förebild för 6 § kontrollavgiftslagen anser vi oss inte kunna godta
den föreslagna formuleringen. Vi är väl medvetna om att det inte låter sig göra
att i lagtexten beskriva alla de situationer där del vore obilligt att vidhålla
krav på betalningsansvar för kontrollavgift. Paragrafens lydelse lorde dock enligl
vår bedömning medföra slora tillämpningssvårigheter och därmed ge upphov till
onödiga tvister. Som jämförelse kan nämnas att det är ytterligt stränga krav
som i rättspraxis hävdats för alt ge ansvarsfrihet för parkeringsförseelser vid
tillämpning av lagen om felparkeringsavgift. Vi vill dock framhålla att vi
ansluter oss till att en särskild bestämmelse införs som i likhet med nu
rådande syslem ger utrymme för en skälighetsprövning i del enskilda fallet. Vi
vill därför föreslå en regel av innebörd att kontrollavgift kan efterges om det
med hänsyn till omständigheterna föreligger synnerliga skäl för den olovliga
parkeringen.

Stockholms
kommuns parkerings AB: Eftersom det i det civilrättsliga syslemel kan ingå
sådana områden som inte är avgiflsbelagda parkeringsplatser — grönområden,
gångvägar, terminaler, handikapplatser etc. - bör enligt bolagets uppfattning
kontrollavgiften kunna las ut med olika belopp för att få överensstämmelse med
den övriga parkeringspolitiken. Markägaren bör således ha rätt att tillämpa molsvarande
belopp som kommunen fastställt vid liknande överträdelser.

6§
behandlar frågan om avskrivning eller eftergift av kontrollavgift. Ordet ursäktlig
används här som skäl för att avskriva en kontrollavgift. Denna formulering kan
befaras föranleda besvärliga tolkningsfrågor vid en rättsprocess. Bolaget
föreslår i stället följande formulering: "Kontrollavgiften kan efterges
om synnerliga skäl förebringas", vilken formulering överensstämmer med vad
som nyttjas i andra likartade sammanhang.

Handels-
& juristinkasso AB: I 6§ lagförslaget ges alltför stort utrymme för
godtycke och formuleringen kan bli en källa Ull helt onödiga tvister. Ändring
föreslås till: "Kontrollavgift kan efterges eller jämkas om synnerliga
skäl föreligger för den felaktiga parkeringen. Invändning mol avgiften bör då
framställas innan ansökan med yrkande om belalning för kontrollavgiften
ingivits till domstol."

Svenska
kommunförbundet: I förslaget till lag om kontrollavgift anges i 6§ alt
"kontrollavgift skall efterges om den olovliga parkeringen får anses ursäktlig
med hänsyn till omständigheterna". En bestämmelse av detta slag bör ingå
men förbundet anser alt formuleringen kan ge upphov till missförstånd
beträffande möjligheterna till eftergift. Del ankommer givetvis på respekUve
markägare att om så önskas tillämpa "mildare" principer vad gäller
eftergift än de som angivits i utredningen. Med hänsyn till att bestämmelsen i
utredningen uppges vara tillämplig endast vid nödsitua-Uoner o. d. där det vore
obilligt atl la ut avgift anser förbundet att del kan vara lämpligl att välja elt
uttryck som används i andra författningar för att ange liknande situationer,
exempelvis att "synnerliga skäl" skall föreligga. 7 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
104

Prop.
1983/84:104 90

Förbundet
anser atl även kontrollavgift skall kunna uttas med olika belopp beroende på
var uppställning sker. Vissa kommuner har nämligen parkeringsplatser för
rörelsehindrade på tomtmark och i den mån högre felparkeringsavgift uttas vad
gäller sådan parkeringsplats på gatumark är det önskvärt all motsvarande belopp
även kan uttas vid överträdelse av samma art på tomtmark. Det bör krävas att utmårkning
av reserverad plats för rörelsehindrade på tomtmark skall ske på motsvarande
sätt som på gatumark.

Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO): Ordet "ursäktlig" i 6§ förslaget till lag om
kontrollavgift är i juridiskt språkbruk etl oprövat uttryck och kan tolkas med
myckel vida gränser. Vid eventuell domstolsprövning kommer parterna i stor
utsträckning att tvista om parkeringen var ursäktlig eller ej. Förslagsvis bör
lagtexten ha följande utformning: "Kontrollavgift kan efterges om
synnerliga skäl föreligger med hänsyn till omständigheterna".

Sveriges domareförbund: På
s. 81-82 i betänkandet behandlas frågan om vem av markägaren eller den som hyr
en parkeringsplats som skall uppbära kontrollavgiften. Ulredningens åsikt att
övervakningen vinner i effektivitet, om markägaren övervakar även i delta fall,
synes riklig. Men då uppstår ett speciellt problem som inle behandlas av
utredningen. Som också sägs på s.82 täcker kontrollavgiften väl både utebliven parkeringsavgift
och skadestånd, vilket uttalande gäller för normalfallet. Men den skada som
tillfogas den som hyr en parkeringsplats på ell bestämt ställe täcks inte på
detta sätt. Frågor om hyresmannens rätt till skadestånd bör övervägas i det
fortsatta arbetet med utredningens förslag.

I
6§ föreslås en regel om eftergift av kontrollavgift. Denna regel är betydligt
liberalare än vad som gäller för felparkeringsavgifi enligl en mycket sträng
praxis (NJA 1975 s.570 och SvJT 1980 s.43 och 45). Förbundet anser alt den
föreslagna mer liberala regeln är riklig. ,Det bör dock klarare än vad
utredningen gjort uttalas, att tillämpningen inte bör vara beroende enbart av
om den olovliga parkeringen är ursäktlig med hänsyn till omständigheter som har
avseende på den som är ansvarig. Hänsyn måsle också få tas till ändamålet med
parkeringsregleringen, så att en strängare syn kan göra sig gällande vid l.ex.
brott mol ell parkeringsförbud som är betingat av framkomlighelsskäl än vid
överträdelse av regler för l.ex. reserverad parkering. Vidare bör lagtexten ses
över så att det klan framgår atl regeln om eftergift är avsedd att tillämpas
såväl av markägaren som av domstol. Ordet "efterges" bör ersättas med
"ej utgå" e.d.

Förslaget
atl kontrollavgift ej skall vara avdragsgill enligt kommunalskatlelagen är
bristfälligt motiverat. Förbundet vill anmärka atl de i 20 § kommunalskattelagen
nu upptagna, jämförbara avgifterna samtliga är av offentligrättslig karaktär,
medan kontrollavgiften är atl anse som civilrättsligt skadestånd.

Prop. 1983/84:104 91

Sveriges
Fastighetsägareförbund: Det är vanligt alt förbundets medlemmar upplåter bilplalser
på tomtmark främst till sina hyresgäster. I normalfallet kan det röra sig om
5-10 platser. Inle sällan inträffar det att obehöriga personer tar sådana
platser i anspråk. Möjligheten att kunna utkräva kontrollavgift kommer enligt
förbundets uppfattning att bli ett verksamt medel mot sådan otillåten
parkering. Utredningen föreslår alt avgiften skall tillfalla markägaren. Detta
får anses naturligt bl. a. eftersom den som fått bilplatsen upplåten till sig
och vilken tagils i anspråk av utomstående kan kräva nedsättning i den
ersättning han skall erlägga till markägaren för sitt nyttjande. Vidare är det
markägaren som har del administrativa besväret med anledning av den otillåtna
parkeringen.

3
Ägaransvar

JusUtiekanslern:
Det förefaller tveksamt om de av utredningen redovisade skälen atl införa en
regel som ålägger förmyndaren betalningsskyldighet av kontrollavgift och felparkeringsavgift
när fordonsägaren är underårig är tillräckligl starka.

Domstolsverket:
En förmyndare kan normalt inte hindra en underårig som fyllt sexton år från att
skaffa etl fordon eller från alt låna ut del till någon annan än förmyndaren.
Det kan därför inte komma i fråga alt ålägga förmyndaren ett sådant ansvar som
utredningen föreslår. I detta sammanhang bör även påpekas att i bilregistret
registreras inte bara bilar ulan även motorcyklar. För behörighei att föra
motorcykel som inte anses som tung fordras en uppnådd ålder av endast 16 år.
Detta innebär att enligl utredningens förslag kommer förmyndarens ansvar i
vissa fall atl omfatta även påförda parkeringsavgifter avseende felaktigt
uppställda motorcyklar, som behörigen brukals av underårig. Utredningens
förslag i denna del avstyrks således.

Dalainspektionen:
Ulredningen föreslår i 7 § 3 st. lagförslaget för det fall ägare av fordon är underårig
att förmyndare lika med ägaren skall ansvara för kontrollavgift. Syftet härmed
är uppenbarligen all stävja missbruket all fordon registreras på underåriga.
Dalainspektionen vill här peka på - en säkert ej avsedd - följd av stadgandet,
nämligen atl den som förordnats som förmyndare för underårig blir personligen
ansvarig för kontrollavgift då någon parkerat den underåriges fordon i strid
mot förbud eller annat avtalsvillkor för parkeringen.

Trafiksäkerhetsverket:
Om det nya andra stycket i 4§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi innebär
all förmyndaren i förekommande fall skall anlecknas i bilregistret ställer sig
verket tveksamt till förslaget enär delta skulle medföra icke oväsentligt merarbete
för verket.

Luftfartsverket:
Mesl betydelsefullt är att ägaransvar införs genom atl ägaren och föraren blir
solidariskt ansvariga för belalning av kontrollavgiften.

Prop.
1983/84:104 92

Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen som bedriver en
omfattande parkeringsverksamhet anhöll i skrivelse 76-01-27 att regeringen
måtte vidta sådana lagstiftningsåtgärder all generell skyldighel för
registrerad ägare till bil skall föreligga i fråga om ansvar för avtal om
parkering, oberoende av vem som fört bilen. Denna fråga är enligt
byggnadsstyrelsens uppfattning löst på ett tillfredsställande säll genom
förslagets stadgande i dess 7§, enligt vilken fordonets ägare och förare skall
solidariskt svara för betalning av kontrollavgifter.

Riksrevisionsverkel Ullstyrker ett ägaransvar i enlighet
med utredningens förslag.

Bilulhyrningsbranschens Riksförbund: Vi anser atl det
föreligger synneriiga skäl all undanta biluthyrningsbranschen från de
föreslagna reglerna om strikt ägaransvar vid felparkering på tomtmark. Vår
uppfattning baseras på följande grunder.

Bilulhyrningsbranschen har myckel negativa erfarenheter av
de problem som uppstått sedan parkeringsboten avkriminaliserades och felparkeringsavgift
infördes. Följden har blivit att hyrbilskunderna i ökande utsträckning lärt
sig att hyrbilsföretagen i allmänhel saknar tillräckliga resurser och kompetens
för atl driva in dessa avgifter. Följden synes bli alt hyrbilskunder alltmer
ignorerar gällande parkeringsbestämmelser.

Om utredningens förslag all genomföra strikt ägaransvar
även för kontrollavgifter vid tomtmarksparkering skulle accepteras, då skulle
de redan myckel stora problemen öka dramaliskt. Del kan därför inle vara
rimligt att lägga brukarens ansvar på ägaren i de specialfall som korttidsulhyrning
av bilar ulgör.

Mol bakgrund av vad som framförts är det vår uppfattning
att syftet med den föreslagna lagstiftningen, nämligen bättre efterlevnad av
parkeringsbestämmelser ulan att eftersätta kravet på rättssäkerhet, inte kan
uppnås utan atl registrerade korttidshyrbilar undantas från strikt ägaransvar i
lagstiftningen.

Göteborgs Stads Parkerings AB: Vi vill starkt understryka
vikten av att det även för lomlmarksparkering införs etl strikt ägaransvar för
betalningsskyldighetens fullgörande. Enligl vår bedömning kan någon
principiell invändning inte göras mol förslagel i denna del. Fordonsägaren kan
ju rikta regresskrav mol den som verkligen fört bilen.

Biluthyrningsföretagen torde också vid korttidsulhyrning
av fordon ha möjlighet atl i hyresavtalet säkerställa sig för de ekonomiska
konsekvenserna av hyresmannens felparkeringar.

Stockholms kommuns parkerings AB: Bolaget hälsar med
tillfredsställelse atl etl strikt ägaransvar införs även vad avser det
civilrättsliga systemet.

Handels- & juristinkasso AB: Ägarens ansvar ävensom
förmyndarens dito är för markägaren av myckel stor betydelse eftersom förarens identi-

Prop.
1983/84:104 93

tet
praktiskt taget aldrig går att utröna. Flera domstolar har även under senare år
uppmärksammat detta förhållande och i flera fall förpliktat fordonsägare att
betala kontrollavgift när vederbörande inte kunnat eller velat uppge vem som
disponerat fordonet vid tidpunkten för felparkeringen.

Vi
tror inte att leasing- eller biluthyrningsföretagen får några större problem
härvidlag. Vid långleasing erhålls ju numera från bilregistret uppgift om leasingtagarens
namn och adress och denne avkrävs kontrollavgiften. Vid korttidsulhyrning har
uthyrningsföretaget full täckning i sina hyresavtal för avgifter och kostnader
som uppkommer i samband med brukandet av hyresfordonet. Ägaransvaret finns ju
dessutom redan föreskrivet vad gäller offenlligrätlslig parkering.

Kungl.
Aulomobd Klubben (KAK): För att systemet med kontrollavgift skall bli effektivt
synes det nödvändigt att införa en bestämmelse om strikt ägaransvar. Emellertid
bör ägaren ha möjlighet att slippa betalningsskyldighet då särskilda skäl kan
åberopas därför. Ägaren kan t. ex. ha avhänt sig fordonet men den nye ägaren
har ännu icke blivit uppförd som ägare i bilregistret. Det ter sig stötande om
den gamle ägaren under sådana förhållanden skall bli betalningsskyldig.

Molorförarnas
Helnykterhetsförbund (MHF): Rörande ägaransvaret har riksdagen tagit ställning
till denna fråga i och med beslutet med anledning av proposition 1975/76: 106.
Det finns enligt MHF:s mening anledning att ifrågasätta det rättvisa i rådande
system. En person som visserligen står antecknad som ägare, men kan visa att
han ej borde vara del, bör undgå ansvar. I praktiken kan viss fördröjning i
äganderättsanmälningen ske. En sådan fördröjning kan med det nuvarande
systemet, som också föreslås gälla tomtmark, leda lill att ansvaret drabbat fel
person.

Motormännens
Riksförbund (M): M tillstyrker icke att man på sätt som föreslagits skall kunna
göra fordonets ägare — solidariskt med föraren — ansvarig för betalning av
kontrollavgiften. Åven om utredningens förslag icke förutsätter att ett avtal ingåtts
mellan markägaren och fordonsföraren/ägaren, synes det något svårt att komma
ifrån alt den parkeringsavgift, således ej kontrollavgift, som tages ut för
parkeringen i botten baserar sig på en civilrättslig konstruktion. Om ägaren
skall göras ansvarig för betalning av kontrollavgiften bör ägaren undgå sådant
ansvar även i de fall då han kan göra sannolikt att annan person parkerat
fordonet i strid med bestämmelserna.

När det gäller definitionen
beträffande vem som skall anses såsom ägare bör ett tillägg göras såtillvida atl
den person som visserligen är antecknad såsom ägare i registret bör undgå
ansvar om han kan visa att han rätteligen icke skulle ha varil antecknad såsom
sådan ägare. Vad M närmast syftar på härvid är de fall då äganderätten fakto
övergått ävensom rapporterats men ännu icke hunnit registreras hos vederbörande
bilregister. Molsvarande ändringar bör enligt M: s mening införas i lagen om felparkeringsavgift.

Svenska kommunförbundet
tillstyrker alt fordonsägaren åläggs betalningsansvaret för
kontrollavgifterna. 8 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 104

Prop. 1983/84:104 94

4
Övervakning

Domstolsverket:
Utredningen föreslår alt den personal som skall handha övervakningen skall ha
"därför lämpad utbildning". Utredningen vill emellertid inte ange
några krav på utbildningen. Domstolsverket anser att det inte är särskilt
lämpligt all uppställa utbildningskrav utan atl samtidigt ange eller i varje
fall anvisa vari detta bör bestå.

Rikspolisstyrelsen
anser att det bör ankomma på styrelsen alt utfärda föreskrifter för den
utbildning som avses i 8 § förslaget till lag om kontrollavgift.

Luftfartsverket:
Respekten för parkeringsföreskrifter är helt beroende av den övervakningsinsals
som görs. Av naturliga skäl har polisen och kommunen begränsade resurser för
trafikövervakningen på avskilt belägna platser. Däremot lorde markinnehavaren
ha både bättre resurser och större intresse atl sköta övervakningen. Luftfartsverket
har erfarenhet av både det offentligrätlsliga parkeringssystemet som tillämpas
på Arianda flygplats och det civilrättsliga på Landvetters flygplats. Verket
har funnit att det senare systemet med övervakning i egen regi är betydligt
effektivare i ordningshänseende.

Stockholms
kommuns parkerings AB: Parkeringsbolaget vill framhålla viklen av att
övervakningen av den civilräUsliga parkeringen handhas av personer som fått en
lämplig utbildning (§8). Det är här angeläget all övervakare bemöter
allmänheten på ett korrekt och serviceinriklal sätt.

Kungl.
AutomobU Klubben (KAK): När det gäller övervakningen av parkering på tomtmark
vill KÄK understryka utredningens uttalande om vikten av atl de personer som
har ansvaret för övervakningen får erforderlig ulbildning om gällande beslämmelser,
m. m.

Svenska
kommunförbundet: Utredningen framhåller vikten av alt de personer som har
ansvaret för övervakningen på parkeringsplatserna får erforderiig utbildning.
Förbundet instämmer och vill betona att det inte minst med tanke på
domstolsprövningen är nödvändigt atl övervakningspersonalen får klara och
tydliga instruktioner om gällande bestämmelser och fordonsägarnas rättigheter
och skyldigheter.

Sveriges
domareförbund: Del är viktigt - inte minsl från räUssäkerhets-synpunkl - att
kontrollen blir UllförliUig. Detta är en förutsättning för en godtagbar
bevisstandard i de ivistiga mål som förs till domstol. Utredningen synes ha
uppmärksammat denna fråga alltför litet. Här kan det vara på sin plats att en
myndighet, i likhei med rikspolisstyrelsen och polismyndigheten för kommunala irafikövervakare,
utfärdar råd och anvisningar.

Prop.
1983/84:104 95

5
Inkasseringsförfarandet

Domstolsverket:
Utredningen föreslår, trots vad som sagts i direkUven, att nuvarande
förfarandet med inkassokrav och ansökan om betalningsföreläggande rörande
kontrollavgift saml indrivning som enskilt mål hos kronofogdemyndigheten skall
bibehållas.

Domstolsverket
anser att utredningen har undervärderat de olägenheter som är förbundna med den
nuvarande ordningen. Verket förordar i stället en reform som mera anknyter lill
uttalandena i direktiven. En sådan reform kan enligl domstolsverkets mening
genomföras utan att väsentliga rätlssä-kerhetsintressen sätts åt sidan. De
resurser som i dag tas i anspråk för atl inkassera kontrollavgifter är
avsevärda.

Årliga
antalet mål om betalningsföreläggande som avser krav på kontrollavgifter kan
uppskattas till 30-35000.

Sett
ur den enskildes synvinkel är del anmärkningsvärt att avsevärda kostnader för inkasseringsförfarandel
skall träffa honom vid felparkering på tomtmark när inte detsamma gäller vid
felparkering på gatumark.

Domstolsverket anser att
starka skäl talar för att man närmare undersöker möjlighelerna alt i högre
grad än f n. göra del system som gäller för jnkassering av felparkeringsavgift
tillämpligt vid parkering på tomtmark.

Enklast
vore all låta samtliga betalningsanmärkningar avseende överträdelse på tomtmark
utgöra exekutionstitel enligt felparkeringsavgiftslagen och därmed handläggas
som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten. Domstolsverket delar emellertid
utredningens uppfattning atl del med hänsyn till grundläggande exekutionsrältsliga
principer inte är möjligt all generellt genomföra en sådan ordning. En
begränsad utvidgning synes vara att föredra. Närmast till hands atl kunna
omfattas av en sådan utvidgning är statligt och kommunalt ägd tomtmark. Sädan
mark utgör den största andelen av den tomtmark som är aktuell i
parkeringssammanhang. I den mån lokala trafikföreskrifter gäller för tomtmark
kan slal och kommun i egenskap av markägare anlita del offentligrättsliga
systemet.

Ulredningen
föreslår att talan om utfående av kontrollavgift skall föras genom ansökan om
betalningsföreläggande. Domstolsverket förutsätter atl avsikten med delta inte
varit att exklusivt reglera sättet att väcka lalan om utfående av
kontrollavgift utan att stämning alltjämt skall vara möjlig. Likaså torde det
vara överflödigt att i 8 § 3 st. ta upp samma föreskrift som återfinns i 5 § 2
st. inkassolagen (1974:182).

Datainspektionen:
Den "vindrulelapp" varmed kontrollavgiften "faktureras"
anger vanligen en så kort betalningstid som åtta dagar. Det stora flertalet
bilägare är privatpersoner, vanligen löntagare. För att undvika onödiga
betalningspåminnelser och inkassoärenden och i enlighet med konsumenträttslig
praxis kan ifrågasättas om inte förfallotiden för fakturan borde bestämmas Ull
en längre tid än den nämnda. Det bör i så fall anges i eventuell lag.

Prop.
1983/84:104 96

För den situaUon då betalning för en fordran inte influtit
rättidigt och borgenär vill indriva fordringen gäller normalt inkassolagen
(1974:182). Genom den föreslagna formuleringen av 8 § 3 st., som upptar endast
vissa delar av vad som gäller enligt inkassolagen, synes ha avsetts en
parallell särreglering för indrivning av kontrollavgifter som ställer
förfarandet formellt utanför inkassolagen. Därigenom skulle exempelvis den som
indriver kontrollavgift inte ha skyldighet att iaktta god inkassosed och inte
slå under datainspektionens tillsyn. Enligt datainspektionens mening bör i
stället stycket ange atl om kontrollavgift inte betalas inom den i påminnelsen
angivna tiden, eventuella inkassoåtgärder avseende kontrollavgift skall ske med
iakttagande av inkassolagens regler.

Åven den föreslagna regleringen av
"konkurrenssituationen" gentemot åtal/strafföreläggande å ena samt kontrollavgiftsbelalning
å andra sidan föranleder vissa tveksamheler. Parkeringsplalsupplåtaren saknar möjlighel
att få information om att åtal väckts/strafföreläggande utfärdats. Värre är att
fordringsägaren kan utöva påtryckning i inkassoärendet om atl i den mån kontrollavgiften
inte eriäggs, kommer åtalsanmälan att göras. Rimligare vore att
fordringsägaren ålades atl hålla sig till kontrollavgiftsrutinen om han inleU
sådan.

Luftfartsverket: I och för sig bör markinnehavaren kunna
ansöka om stämning, om det står klart atl yrkandet kommer att bestridas.

Byggnadsstyrelsen: För byggnadsstyrelsens del är den i 9§
förslaget till lag om kontrollavgift föreslagna preskripUonen om etl år alltför
snävt tilltagen.

Byggnadssstyrelsen föreslår att preskriptionsåret beräknas
från den dag då parkeringen skedde eller, om ärendet prövats av regering eller
anmälts lill JO eller JK, från dagen då ärendet där slutligt avgjorts.

Riksrevisionsverkel
(RRV): I undantagsfall står del redan från början klart att rättegång om kontrollavgift
inte kan undvikas. Att igångsäUa förfarandet som mål om betalningsföreläggande
framstår i ett sådant fall som en ren överloppsåtgärd. RRV anser inte att
lagstiftningen bör förhindra direki stämning i fall där ett sådant förfarande
är sakligt moUverat.

Föreningen
Sveriges kronofogdar: De skillnader som föreligger i fråga om indrivning av
avgifter på grund av olovlig tomtparkering och felparkering på gatumark
förelås bestå i stort sett oförändrade och därmed också de olägenheter som f n.
är förenade med nuvarande ordning. Skillnaderna torde inle kunna utsuddas med
mindre än att också kontrollavgifterna handläggs som allmänna mål.

Utvecklingen under senare år tvingar fram frågan om alla
enskilda fordringar verkligen förtjänar att bli handlagda av
kronofogdemyndighet. Frågan inställer sig alltså om lagstiftaren bör överväga
all begränsa möjligheterna för enskild fordringsägare all alltid erhålla
exekutionstitel för småbelopp. En begränsning i möjligheten att få
exekutionstitel finner man f.ö. på annat exekulionsrättsligt område, nämligen konsumenlkredillagen
(18§2sl.).

Prop. 1983/84:104 97

Kostnaden
för åstadkommande av exekutionstitel och den därefter följande
verkställigheten bör enligl föreningens mening stå i rimlig proportion lill vad
saken är värd. En begränsning i möjligheten all få exekutionstitel skulle -
såvitt nu är i fråga - tvinga markägare eller motsvarande all se över sina
rutiner för att minska "självrisken" (risken för uteblivna betalningar)
i verksamheten. I lagtexten kan lämpligen pekas ut under vilka förutsättningar
betalningsföreläggande kan meddelas, t. ex. när fråga är om upprepade
försummelser, när framkomligheten försvårats eller när överträdelsen avsetl
lång Ud.

Göteborgs
Stads Parkerings AB: Enligt nu gällande kravrutiner anges i påminnelse om
betalningsskyldighet inte någon ny lidsfrist för en gäldenär att frivilligt
betala sin skuld. Vi vill på grund härav föreslå följande ändring av 8§ tredje
stycket förslagel lill lag om kontrollavgift: "Betalas inte kontrollavgiften
efter påminnelse som avses i andra stycket, skall skriftligt krav enligt 5§ inkassolagen
(1974:182) riktas mot gäldenären."

Slockholms
kommuns parkerings AB: När del gäller själva indrivningen av kontrollavgifterna
delar bolagel utredningens uppfallning att bibehålla nuvarande inkassosystem.
Detta fungerar väl och medger atl felparkerare kan erhålla en rättslig prövning
av sitt ärende. Däremot anser bolaget att den i §9 föreslagna ettåriga
preskriptionstiden för ansökan om belalningsföreläggande är för snävt
tilltagen.

Handels-
& juristinkasso AB: Inkassering och uppföljning av ärenden rörande
kontrollavgifter har förekommit i vår verksamhet sedan 1973.

Enligt
nu gällande föreskrifter meddelade av datainspektionen skall en betalningspåminnelse
endast innehålla påminnelse om en till belalning förfallen fordran och någon ny
tidsfrist skall däri ej anges. I inkassolagen finns redan föreskrifter om
skriftligt krav till gäldenär vid betalningsunder-lålenhet. Vi föreslår därför
följande ändring av tredje st.: "Betalas inte kontrollavgiften efter
påminnelse skall krav enligt inkassolagen § 5 tillställas gäldenären."

Vi
har ingen erinran mol en tidsbegränsning vad gäller anhängiggörandet av talan
för utfående av kontrollavgift. Tidsbegränsningen bör dock utsträckas till
förslagsvis 2 år då vissa omständigheter ibland kan medföra tidsutdräkt längre
än 1 år l.ex. adressefterforskning eller - vad speciellt gäller byggnadsstyrelsens
ärenden - s. k. överprövning när invändningar framställts mol gjord debitering.
Beiräffande begränsning av tiden för påkallande av verkställighet har vi svårt
att förstå varför inte sedvanliga preskriptionsbestämmelser kan gälla.

Kungl.
Automobil Klubben (KAK): Av principiella skäl och med hänsyn till
arbetsbelastningen på kronofogdemyndigheterna synes det f.n. knappast möjligt
all låta fordringar om kontrollavgift indrivas som allmänna mål. Det nuvarande
systemet framstår dock onekligen som omständligt. Det hade varit angeläget att
finna fram ett enklare och billigare inkasseringsförfarande.

Prop. 1983/84:104 98

Svenska
kommunförbundet: Förbundet anser alt den korta preskriptionstiden är betungande
för kommunerna och föreslår en förlängning såväl vad gäller lagen om felparkeringsavgift
som lagen om kontrollavgift.

Förbundet
delar utredningens uppfattning all det av rättssäkerhetsskäl är lämpligt att
det civilräUsliga förfarandet vid indrivning av kontrollavgifter bibehålls.

Sveriges
Allmännyttiga Bostadsförelag (SABO): Det i 8§ lagförslaget föreslagna
stadgandet alt påminnelse skall innehålla fidsangivelse då avgiften senast
skall betalas efter den i anmaningen angivna tiden är inte lämpligl.
Konsekvensen är att den som inte betalar enligt anmaningen skall få lagsladgad exlra
fidsfrist. SABO finner delta vara avvikande från gängse praxis. Del nu
föreslagna systemet innebär att kostnaden blir orimligt hög för
fastighetsägaren.

Att
begränsa åtgärd för verkställighet lill 5 år från dagen för felparkeringen är
en avvikelse från preskriptionsförordningen. Enligt vår mening bör
preskriptionen räknas från den dag dom eller utslag givils. Någon anledning att
frångå den 10-åriga preskriptionsregeln finns enligt vår uppfattning inte. Med
hänsyn lill domstolarnas långa handläggningslider och fastighetsägarnas praxis
i dessa frågor är den föreslagna ordningen otillfredsställande.

Sveriges
domareförbund: Domareförbundet anser det angeläget att rutinerna för beivrande
av felparkering på tomtmark förenklas. Den av utredningen anvisade vägen
härför synes riklig och tillgodoser i väsentlig mån de rättssäkerhetskrav som
bör slällas.

Förbundet
anser det vara möjligt att den nya lagen medför ett inte obetydligt tillskott
av mål om belalningsföreläggande. Redan nu är domstolarnas enheter för
lagsökning och betalningsföreläggande hårt ansträngda, då antalet sådana mål
ökat mycket kraftigt under senare år. Det är under alla förhållanden viktigt dels
all systemet inbjuder lill att åtskilliga ärenden sorteras undan såsom antyds
av utredningen, dels att tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna tilldelas
resurser för att möta en förväntad ökning av antalet betalningsförelägganden.

Enligt
förbundels mening saknas anledning att föreskriva att talan måsle väckas genom
ansökan om betalningsföreläggande. Normalt saknar fordringsägare anledning atl
anhängiggöra lalan på annat sätt, men det kan förhålla sig så att det från
början är känt alt fordringen är tvistig. Vidare kan ansökan om
betalningsföreläggande inle riktas mot flera gäldenärer, vilka kan vara
solidariskt ansvariga enligl 7 § första och tredje styckena i förslaget.

Utredningen
har utformat systemet med kontrollavgift som eft slags straffavgift, vilkel
saknar motsvarighet i svensk rätt, möjligen bortsett från tilläggsavgift i
kollektiv persontrafik. Det gäller då att ordna så, atl systemet hänger ihop
med övrig lagstifining. Bl. a. lorde erfordras elt tillägg till lagsökningslagen
motsvarande 9 § första stycket i den föreslagna lagtexten.

Prop. 1983/84:104 99

Detta
är väsentligt inte minst med hänsyn till hur en regresstalan av bilägaren mot
den ansvarige bilföraren skall föras. En sådan lalan har starka inslag av talan
om skadestånd och torde inte kunna tas upp belal-ningsföreläggandevägen enligt
nuvarande ordning.

Också till 10§ saknas
vissa överväganden, nämligen vad som händer vid ogillat åtal. Förhållandena här
är inte lika dem enligt lagen om felparkeringsavgift, där molsvarande frågor
avhandlas i 14 och 15§§. Eftersom kontrollavgiften inte - som felparkeringsavgiften
- är en straffrättslig sanktion, innebär det förhållandet, att etl åtal t. ex.
för egenmäktigt förfarande ogillas, inle att förutsättningar saknas för alt ta
ul kontrollavgift. Saken kan vara så enkel som alt uppsåt saknas hos bilföraren
eller att det inte med säkerhet kunnai utredas vem som varit bilförare. I båda
dessa fall kan uttagande av kontrollavgift vara adekval men ulredningen har inle
motiverat varför detta inte skulle vara tillåtet. En bättre ordning synes vara alt
erlagd kontrollavgift skall återbetalas först sedan någon genom laga kraft
ägande dom eller godkänt strafföreläggande fått en straffrättslig påföljd för
felparkeringen. Däremot bör åtgärd för indrivning av kontrollavgift inte få
vidtas, sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdals.

Sveriges
Fastighetsägareförbund: Ulredningen har diskuterat möjligheten att låta krav
på kontrollavgifter på samma sätt som felparkeringsavgifter bli
"omedelbart indrivningsbara" men kommit fram till att detta inle är
möjligt. Förbundet instämmer i denna slutsats. Förbundet anser emellertid all
den föreslagna ordningen för alt utfå kontrollavgifter borde kunna förenklas.
Eftersom kontrollavgiften f. n. kan antas utgöra endast 100-150 kr. borde
förfarandet kunna förenklas på så sätt att påminnelse ej skulle behöva göras.
Gången skulle därmed bli betalningsanmaning, krav utformat enligl reglerna i 5
§ inkassolagen samt slutligen belalningsföreläggande. Antalet moment skulle i
och med delta bli lika många som beträffande felparkeringsavgift.

6
Flyttning av fordon

Rikspolisstyrelsen
anser att även tomlmarksägare kan ha ett intresse av att kunna flytta sådana
fordon som på grund av felaktig uppställning avsevän försvårar renhållning,
snöröjning eller annal arbete på parkeringsplatsen ulan att sjudagarsregeln
uppfyllts. Regelmässigt bör s. k. kort flyttning inom lomtmarksparkeringens
område vara till fyllest för sådana fall.

Kungl. Automobil Klubben
(KAK): Vad angår frågan om flyttning av fordon är KAK tveksam till om verkligen
markägaren - visseriigen efler prövning av den beslutande myndigheten - själv
bör ges rätt atl flytta fordonet. För att undvika onödiga skador krävs i regel
särskilda hjälpmedel och viss erfarenhet av bilflyttning.

Prop. 1983/84:104 100

Motorförarnas
Helnyklerhetsförbund (MHF): MHF avslyrker förslaget till vidgade möjligheter
rörande flyttning av fordon som parkerats på tomtmark.

Svenska
kommunförbundet: Beiräffande flyttning av fordon bör påpekas alt del för att
fordonsflyttningen skall fungera fordras tillgång till en särskild uppställningsplats
där flyttade fordon kan förvaras under betryggande former. Det åligger inle
kommunerna att anordna och driva sådana anläggningar och med nuvarande
begränsade möjligheter all flytta fordon på allmän plats lorde det inte
föreligga någol kommunall intresse att utöka antalet uppställningsplatser.
Detta kan medföra att fastighetsägarnas möjligheter att flytta fordon
begränsas. Förbundet vill i detta sammanhang påpeka att s. k. kort flyttning
från tomtmark till näraliggande gatumark inte kan accepteras.

7
Ny avgift vid långvarig parkering

Rikspolisstyrelsen:
5 § förslagel till ändring i lagen om felparkeringsavgift får i sin föreslagna
utformning enligt rikspolisslyrelsens uppfattning betydelse bara för
uppställningar, där ständigt uppställningsförbud eller ständig avgiftsplikt
gäller. När olika regler gäller för olika lider på dygnet finns anledning att
tolka situationen på annat sätt än utredningen gjort. En olaga uppställning får
anses avbruten och fullbordad genom att tid för fri parkering inträffat. När
sedan uppställningen ånyo kommer in på förbjuden eller avgiftsbelagd tid begås
en ny överträdelse. Utformningen av lilläggel till 5§ bör därför göras
tydligare så all del klart framgår om 24-timmarsregeln alltid skall tillämpas
eller ej.

Om
ständig avgiftsplikl inle föreligger vid tomtmarksparkering erfordras justering
av motsvarande stadgande i 4§ lagen om kontrollavgift vid lomlmarksparkering.

Trafiksäkerhetsverket
(TSV): Förslagel i 5§ om alt ny anmärkning kan utfärdas för samma förseelser
efter 24 timmar, dock högst fem för samma överträdelse, synes väl motiverat men
TSV vill peka på all svårigheter kan uppslå för polismyndigheterna i deras arbele
med rättelser/bestridande av betalningsansvaret, vilket beroende på vilka
rutiner som kommer alt lilllämpas kan innebära merarbete för verkels del.

Göteborgs
Stads Parkerings AB: Enligt utredningens förslag skall elt felparkerat fordon
få påföras ny kontrollavgift först efter 24 timmar om samma olovliga parkering
fortskrider. Vi ifrågasätter om förslagel är välbetänkt i denna del.
Bestämmelsen torde medföra både praktiska övervakningsproblem och administraUvl
merarbete. Dessutom föreligger en uppenbar risk för all en felparkerare efler atl
ha blivit "lappad" missbrukar den föreslagna tidsintervallen genom atl
utnyttja möjligheten att kunna ha bilen olovligt parkerad i ytterligare 24
limmar utan att riskera ny påföljd. Nu rådande villkor för parkering på
tomtmark möjliggör för markägaren -

Prop.
1983/84:104 101

om
det förbehållits på skylt - att ta ul ny kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn
som ett fordon stått uppställt i strid mot skyltade parkeringsvillkor. Såvitt
vi har bekant har nuvarande syslem, vilket allmänt tillämpats i landet i mer
än 25 år, inte medfört några olägenheter utan fungerat väl. Mot denna bakgrund
vill vi förorda att rätten att vid långvarig felparkering ta ut ny
kontrollavgift för varje påbörjat kalenderdygn bibehålls. Möjligen kan regeln
kompletteras så att ny kontrollavgift får debiteras först efter 6-8 timmar för
samma felparkering. Bolaget har däremot ingen erinran mot förslaget atl högst
fem kontrollavgifter får påföras för en och samma olovliga parkering.

Stockholms
kommuns parkerings AB: I § 4 lagförslaget föreskrivs alt ny kontrollavgift inte
får las ut förrän 24 limmar förflutit. Detta innebär att man frångår nu
gällande regel att kontrollavgift får tas ut per kalenderdygn. Enligt bolagets
uppfattning bör bestämmelsen om påbörjat kalenderdygn bibehållas eftersom 24-timmarsregeln
innebär ett omständligt förfarande.

Handels-
& Juristinkasso AB: Nu i allmänhet gällande regel att kontrollavgift
debiteras per kalenderdygn synes vara alt föredra framför av utredningen föreslagen
24-timmarsregel. För att stävja ev. befarat ofog med debitering av
kontrollavgift strax före respektive strax efter midnatt kan ju vid
bibehållandet av kalenderdygnsprincipen stadgas: "Ny kontrollavgift får
dock ullas försl efler 3 Ummar" (eller annan lämplig tidsgräns).

Svenska
kommunförbundet tillstyrker att högst fem parkeringsanmärkningar respekUve
kontrollavgifter kan meddelas för samma överträdelse.

Sveriges
Allmännyttiga Bostadsförelag (SABO): Stadgandet i 4 § lagförslaget all ny kontrollavgift
inle får tas ut förrän 24 timmar förflutit bör kompletteras så att 24-timmarsregeln
inle är tillämplig vid förnyad parkering.

8
Ekonomiska överväganden

Föreningen
Sveriges kronofogdar: Från kronofogdemyndigheternas synpunkt innebär förslaget
knappast någon rationell och kostnadsbesparande hantering av
kontrollavgifterna i fråga. Förslaget innebär närmast en konfirmafion av
gällande ordning.

Kronofogdeföreningen ser
med oro på de senare årens ökning av målmängderna samtidigt som kfm tillförts
många nya och kvalificerade arbetsuppgifter utan molsvarande
resursförstärkningar. Antalet enskilda mål har på några år fördubblats och just
dessa mål kräver f. n. betydligt siörre kontorsmässiga resursinsatser än
allmänna mål.

Föreningen Sveriges
kronofogdars lokalavdelning för mellersta Sverige: Enligt vår åsikt har
utredningen genom sitt förslag av författningstext stadfäst nuvarande praxis
och inte lyckats lösa frågan om hur en rationell och kostnadsbesparande
hantering av lomlmarksparkering skall utformas, som var ett av målen enligt
direktiven.

Prop. 1983/84:104 102

Bilaga 3

De remitterade lagförslagen

1
Förslag till

Lag
om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ En markägare som upplåter elt område för parkering eller förbjuder parkering
inom ett område får under de förutsättningar som anges i denna lag la ul en
avgift (kontrollavgift) när följande slag av fordon har parkerats inom området
i strid mol förbud eller villkor som har meddelats av markägaren (olovlig
parkering):

1. Fordon som är upptagna i bilregistret eller
motsvarande utländska register,

2. fordon som är upptagna i det militära fordonsregistrel,
eller

3. fordon som brukas med slöd av saluvagns-, luristvagns-,
exporlvagns- eller interimslicens.

Med
markägare likställs den som på grund av avtal har rätt atf upplåta området för
parkering eller all förbjuda parkering inom området.

Kontrollavgift
får las ut endast om överträdelsen inte omfattas av förordnande enligl lagen
(1976:206) om felparkeringsavgifi och inte heller utgör brott enligt någon
annan författning än brottsbalken.

2§
Kontrollavgift får tas ut endasl om parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoren
tydligt har tillkännagetts genom skyltning på platsen.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om
skyltningen.

3§
Kontrollavgiften får inte översliga den felparkeringsavgifi som fastställts
inom kommunen enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Om
felparkeringsavgiften har fastställts lill olika belopp för olika delar av
kommunen eller för olika slag av överträdelser gäller följande. Kontrollavgiften
får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts för överträdelser
av föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana föreskrifter
saknas, den lägsta felparkeringsavgifi som gäller för den del av kommunen där
parkeringsområdet eller området med parkeringsförbud ligger.

4§
Ny kontrollavgift får las ut för varje påbörjat kalenderdygn som en olovlig
parkering pågår. Minst sex timmar måste dock förflyta mellan
debiteringstillfällena. Högst fem kontrollavgifter får las ul för samma
olovliga parkering.

5§
Om kontrollavgift las ut på grund av atl villkor om belalning av
parkeringsavgift inle har uppfyllts, får inte parkeringsavgiften las ut för samma
parkering.

6§
Fordonels förare och ägare ansvarar solidariskt för betalning av kontrollavgiften.
Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör del sannolikt alt fordonet
har frånhänts honom genom brott.

Prop.
1983/84:104 103

Med
fordonets ägare avses

1. den
som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som

fordonets ägare i något av de register som avses i 1 § första stycket, eller

2. i
fråga om fordon som brukas med stöd av licens som anges i 1 §

första stycket 3, den som vid samma lid innehade licensen.

7§
Vill markägaren la ut kontrollavgift skall han själv eller genom personal som
fått därför lämpad utbildning utställa en betalningsuppmaning som överlämnas till
fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet.

Betalas
inte kontrollavgiften inom den tid som angetts i uppmaningen, skall fordonets
förare eller ägare påminnas om betalningsansvaret.

Betalas
inte kontrollavgiften inom den tid som angetts i påminnelsen, får vidare
åtgärder för inkassering av avgiften vidtas enligt beslämmelserna i inkassolagen
(1974:182).

8§
Talan om atl få ut kontrollavgift får inte väckas senare än två år från den dag
då den olovliga parkeringen upphörde.

Talan
skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum.

9§
Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till omständigheterna i samband med
den olovliga parkeringen skall kontrollavgift inte utgå.

10
§ Väcks åtal eller utfärdas strafföreläggande för en gärning som innefattar
förfarande som kan föranleda kontrollavgift, får vidare åtgärd för indrivning
av avgiften inle vidtas.

Föreligger
en lagakraftägande dom eller ett godkänt strafföreläggande för ett sådant
förfarande får kontrollavgift inte tas ut. Har avgiften redan betalats när
domen vinner laga kraft eller slrafföreläggandet godkänns, skall den betalas
tillbaka.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen tillämpas dock inte i fråga om
parkering som påbörjats före ikraftträdandet.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom
föreskrivs att 5§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5§

Har
fordon stannats eller parkerats i strid mot föreskrift som avses i 1 §, får
polisman eller sådan trafikövervakare som avses i 2S lagen (1964: 321) om
kommunal trafikövervakning meddela parkeringsanmärkning. Sådan anmärkning skall
innehålla uppmaning alt inom viss tid betala den fastställda avgiften.

'
Lagen omtryckt 1981: 142.

Prop. 1983/84:104 104

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare
eller fästes på fordonet.

En ny parkeringsanmärkning får meddelas för varje påböijat
kalenderdygn som överträdelsen fortskrider. Minst sex limmar måste dock förfiyla
från det att en parkeringsanmärkning meddelats tdl dess att en ny får
meddelas. Högst fem parkeringsanmärkningar får meddelas för samma överträdelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

I fråga om
överträdelser som skett före lagens ikraftträdande skall dock äldre
bestämmelser tillämpas.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i
vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 7 S§ lagen (1982:129) om
flyttning av fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§ Regeringen bemyndigas all meddela föreskrifter om rätt
för slallig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna
fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av
naturvårdsskäl.

Ett fordon får också fiyltas orn det under minst sju dygn
i följd varit parkerat 1 strid mot sådana förbud eller villkor som avses i
lagen (1984:000) om kontrollavglfi vid olovlig parkering.

Regeringen får överlämna åt en eller flera myndigheter atl
meddela tillstånd för andra myndigheier att besluta och verkställa flyttning av
fordon.

3§

Fordon som flyttas enligt före- Fordon som
flyttas med stöd av

skrifter meddelade med stöd av denna lag
skall förvaras på en sär-

denna lag skall förvaras på en sär- skild
för ändamålet avsedd upp

skild för ändamålet avsedd upp- ställningsplals
eller ställas så nära

ställningsplats eller slällas så nära den
plats där de anträffades att de

den plats där de anträffades atl de lätt kan återfinnas,

lätt kan återtlnnas.

Prop.
1983/84:104 105

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Fordonsvrak
skall i stället skrotas eller undanskaffas på annal sätt, så snart det
lämpligen kan ske. I beslul om flyttning skall anges om fordonet är alt anse
som fordonsvrak.

7§

Ägaren
av ett fordon som har flyttats med stöd av denna lag är skyldig alt ersätta
kostnaden för flyttningen och de övriga åtgärder som vidtagits med stöd av
lagen. Ersättningsskyldighet föreligger inle, om ägaren gör sannolikt att
fordonet frånhänts honom genom brott.

Vid
beräkning av ersättningen skall fordonets värde dras av från kostnaderna om
äganderätten har övergått enligt 6§.

Kostnader,
som inle las ut av Kostnader, som inte las ut av

ägaren,
skall bäras av statsverket ägaren, skall bäras av statsverket

eller, om flyttningsbesluiel har eller, om flytlningsbeslutel har

verkställts av en kommunal myn- verkställts av en kommunal myn

dighet, av kommunen. dighet, av kommunen. Vidflyttning

enligt
2§ andra stycket skall sådana kostnader i stället bäras av den som påkallat
flyttningen. Regeringen bemyndigas föreskriva om ytterligare undantag från
ersättningsskyldigheten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen i 2§ andra stycket
tillämpas dock inte i fråga om parkering som skett före ikraftträdandet.

Prop. 1983/84:104 106

Innehåll

Proposition ...................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens
lagförslag ................................................. 2

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanlräde den I september

1983 ............................................................................... 6

1
Inledning ....................................................................... 6

2
Bakgrund .................................................................... 7

2.1
Gatumarksparkering
............................................. 7

2.2
Påföljder vid
överträdelser av bestämmelser i VTK och TTK 8

2.3
Tomtmarksparkering
............................................... 9

2.4
Flyttning av
fordon ................................................ 11

2.5
Byggnadslagstiftningen
.......................................... 12

3 Föredraganden
.............................................................. ... 12

3.1
Inledande
synpunkter ........................................... 12

3.2
Tillämpningsområdet
för en lag om kontrollavgifter 14

3.2.1
Tomtmarksbegreppel
.................................... 14

3.2.2
Straffrättsliga
frågor ..................................... 16

3.2.3
Vem skall ha
rätt att la ut kontrollavgifter .... ... 17

3.2.4
Skyltning ......................................................... 17

3.3 Kontrollavgifterna ................................................. 18

3.3.1
Kontrollavgifternas
storlek ............................ 18

3.3.2
Flera avgifter
för en och samma parkering ..... 19

3.3.3
Eftergift av
kontrollavgiften .......................... 20

3.4 Ägaransvar ........................................................... 22

3.4.1
Bakgrund och
utredningens förslag .............. 22

3.4.2
Remissyttrandena
......................................... 23

3.4.3
Framställning
från Biluthyrningsbranschens Riksförbund (BURF) angående ägaransvaret i lagen
om felparkeringsavgift ............... ....................... 23

3.4.4
Föredragandens
överväganden .................... ... 24

3.5
Övervakningen
...................................................... 25

3.6
Inkasseringsförfarandet
........................................ ... 26

3.7
Kontrollavgifter
och kommunalskatlelagen ............ 28

3.8
Flyttning av
fordon vid privaträUslig parkering ...... ... 28

3.9
Ekonomiska
överväganden ................................... 30

3.10
Ikraftträdandet
..................................................... ... 30

4
Upprättade
lagförslag ................................................... ... 30

5
Hemställan ................................................................... ... 31

6
Beslut ........................................................................... ... 31

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 november 1983 ..... 32

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 26
januari 1984 . 38

1
Anmälan av lagrådsyttrande
........................................ ... 38

2
Hemställan .................................................................... ... 42

3
Beslut .......................................................................... ... 42

Bilagor

1
Utredningens
överväganden och förslag ....................... ... 43

2
Sammanställning
av remissyttranden .......................... ... 80

3
De remitterade
lagförslagen ........................................ .102

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984