Prop. 1983/84:111

Regeringens proposition

1983/84:111

med
förslag till polislag m. m.;

beslutad den 9 februari 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

STEN
WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en polislag.
Lagförslaget, som bygger på ett principbeslut av riksdagen år 1981, innehåller
grundläggande regler om polisens uppgifter och organisation samt vissa
bestämmelser om polisens befogenheter att vidta tvångsåtgärder.

Lagförslagets utgångspunkt är alt polisens arbete på att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet är ett led i samhällets allmänna
verksamhet för alt främja rättvisa och trygghet. Detta anges i en inledande
paragraf. Som de viktigaste polisuppgifterna anges förebyggande verksamhet,
övervakningsverksamhet, utredningsverksamhet och serviceverksamhet.

Avsnittet
i förslaget till polislag om organisatoriska frågor grundar sig på det
nyssnämnda principbeslutet från år 1981. Den lokala, regionala och centrala
polisorganisationens uppgifter och ansvarsområde slås fast i grundläggande
hänseenden.

Lagförslagets sista avsnitt innehåller en kalalog över
vissa befogenheter för polisen att tillgripa tvångsåtgärder i sin
tjänsteutövning, t. ex. att använda våld eller att omhänderta eller
kroppsvisitera någon. Förslaget innebär i denna del i princip att man sammanför
dels ett antal befogenheter som f. n. allmänt anses tillkomma polisen men som
inte tydligt framgår av skriven lag, dels några befogenheter som hittills har
framgått av andra lagar. En följd av förslaget är atl lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande föreslås upphävd.

1 propositionen tas också upp frågor om en utvidgning av
användningsområdet för s. k. rapporteftergift. Därvid förutskickas bl. a. att
cirkuläret (1972:25) till polismyndigheterna om rapporteftergift förvissa
snatteribrott avses bli upphävt. En annan särskild fråga som behandlas i
propositionen

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop.
1983/84:111 3

1 Förslag till Polislag

Härigenom
föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser Polisverksamhetens ändamål

1§

Som eU led i samhällets verksamhet för alt främja rättvisa
och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.

Polisens uppgifter

2§

Till polisens uppgifter hör att

1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen eller

säkerheten,

2.
övervaka den
allmänna ordningen ocb säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när
sådana har inträffat,

3.
bedriva spaning
oeh utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,

4.
lämna
allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen
kan ges av polisen,

5.
fullgöra den
verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Samverkan med andra myndigheter ocb organisationer

3§

Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna.
Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas
verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger del därvid polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast
underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

Prop.
1983/84:111 4

Polisorganen

Den lokala
polisorganisationen

4§

Länen är indelade i polisdistrikt. I varje polisdistrikt
finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bestämmer i vad mån en
polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt.

Polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna, i den
mån inle annal föreskrivs av regeringen. Regeringen bestämmer vad som avses med
polisman.

5 §

För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse.
Polisstyrelsen består av polismyndighetens chef (polischefen), av dess
biträdande chef (biträdande polischefen), om sådan finns, samt av det antal
valda ledamöter, lägst sex och högst tio, som länsstyrelsen bestämmer.

Polisstyrelsens ledamöter utom polischefen och biträdande
polischefen skall väljas av kommunfullmäktige, om polisdistriktet omfattar
endast en kommun, och annars av landstinget. Om det i polisdistriktet finns en
kommun som inte ingår i landstingskommunen, skall valet förrättas av
landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning mellan dem som
länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. För de valda ledamöterna skall
lika många suppleanter väljas.

De ledamöter och suppleanter som utses genom val skall
vara svenska medborgare, vara bosatta inom distriktet och ha rösträtt vid val
av kommunfullmäktige. De bör väljas så atl erfarenhet av kommunal verksamhet
blir företrädd bland dem. Vid valet bör vidare beaktas att de olika delarna av
polisdistriktet och om möjligt alla kommuner i distriktet blir representerade.

Regeringen kan bestämma att även företrädare för
personalen vid polismyndigheten skall ingå i polisstyrelsen.

Den regionala polisorganisationen 6§

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar
för polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs
av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken
utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som
bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt saml att generellt eller för
särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. Vid behov får
länsstyrelsen

Prop.
1983/84:111 5

bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som
har sagts nu gäller dock inle i den mån annal har beslutats av regeringen.

Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett
polisdistrikt till ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära
förstärkning från ett annat län. Den får också hell eller delvis ta över
ledningen av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det
eller kravet på en enhetlig ledning inom länet annars är särskilt framträdande.
Regeringen kan föreskriva alt länsstyrelsen också i andra fall skall leda
polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag
eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla
även länsstyrelsen.

Den centrala polisorganisationen

7§

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för
polisväsendet och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för
planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet.

Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda
hänseenden leda polisverksamhet eller bestämma om sådan verksamhet. När
rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan
författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även
rikspolisstyrd-

Allmänna principer för polisingripanden

8§

En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall
under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa
på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och
den utsträckning som behövs för atl det avsedda resultatet skall uppnås.

Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande
fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart
på bestämmelserna i första stycket.

Rapporteringsskyldighet 9§

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan
ske.

En polisman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.

Prop. 1983/84:111 6

Vissa befogenheter för polismännen Användning av våld

10 §

En poUsman får, i den mån andra medel är otillräckliga och
det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att
genomföra en Ijänsteåtgärd, om

1.
han möts med
våld eller hot om våld,

2.
någon som skall
häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma
eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant
frihetsberövande,

3.
det är fråga om
att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller
värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4.
polismannen med
laga slöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme
eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller
annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller
vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5.
polismannen
annars med laga stöd har alt bereda sig fillträde fill, avspärra, tillstänga
eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med
en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller

6.
åtgärden i
annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart atl den inle kan genomföras
utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot
person bmkas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt
föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.

Tillfälliga omhändertaganden m. m.

11 §

Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift
befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta
denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner

1.
att föreskrivna
förutsättningar för beslut om omhändertagande förehgger och

2.
att dröjsmål
med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.

Prop. 1983/84:111 7

12 §

Anträffas någon, som kan antas vara under femlon år, under
förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans
hälsa eller utveckling, får han tas om hand av en polisman för att genom dennes
försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare
eller till socialnämnden.

13 §

Om någon genom silt uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna
honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd
behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för
att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

14 §

Anträffas en okänd person av en polisman och finns det
särskild anledning anta att han är efterspanad eller efterlyst och med slöd av
lag skall berövas friheten vid anträffandet, får han omhändertas för
identifiering, om han vägrar att lämna uppgift om sin idenfitet eller det finns
anledning anta alt hans uppgift om denna är oriktig.

15 §

Den som har omhändertagits enligt denna lag skall
underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den
polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjHgt
anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall
förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.

Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits
enligt 11 § skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §,
skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandel och
skälet till detta.

Polismyndigheten skall snarast möjligt efter ett omhändertagande
enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om delta.

16 §

Den som har omhändertagits enhgt 11 § eller enhgt 13 §
andra stycket skall förhöras så snart som möjligl.

Prop. 1983/84:111 8

Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall
den omhändertagne friges snarast möjligl efter förhöret, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp
eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom Ull hända med råd och
upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

När någon har omhändertagils enligt 14 § skall åtgärder
för att hans identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne
skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte
hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt
att han identifieras, tolv fimmar.

17 §

Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att
åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig
med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har
omhändertagits får inle underkastas annan inskränkning i sin frihet än som
påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän
säkerhet.

18 §

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får
han inte omhändertas eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket.

Angående omhändertagande av berusade personer finns
bestämmelser i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Kroppsvisitation

19 §

En polisman som med laga stöd griper eller annars
omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandel
kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.
av säkerhetsskäl
för att vapen eller andra fariiga föremål skall kunna tas om hand, eller

2.
för att hans
identitet skall kunna fastställas.

Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande
åtgärder

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas
får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till
annat hus.

Prop. 1983/84:111 9

rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom.
Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det
synnerliga skäl alt anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan,
får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en
polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annal ställe för att
söka efler ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning
skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid
föremålets ägare eller innehavare.

En åtgärd som avses i första stycket får endast om fara är
i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det
finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är
underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i
rättegångsbalken.

21 §

En polisman får också bereda sig tillträde fill ett hus.
rum eller annat ställe, om det finns anledning anta atl någon där har avlidit
eller ärmedvetslös eller annars oförmögen all tillkalla hjälp. En sådan åtgärd
får vidtas även när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är
försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.

Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande
verksamheten

22 §

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något
brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom, kommer atl förövas på en viss plats, får en polisman i
syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1.
bereda sig
tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedd,
vapen eller något annat farligt föremål,

2.
avslänga,
utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela
förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst
kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första
stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även
kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är
i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

Prop. 1983/84:111 10

Slutbestämmelser

23 §

Vad
som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost
eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla
ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1 även tjänsteman vid
tullverkets kustbevakning som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid
polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den
som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen
i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet
att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 §
första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf.

När
den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller
avlägsnar någon, tillämpas också 19 § 1.

Bestämmelserna
i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inle annat framgår av hans förordnande.
Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne
skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en
tjänsteman vid tullverkets kustbevakning att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.

24 §

Närmare
föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1984.

2.
Genom lagen upphävs lagen
(1972:509) om vad som avses med polismyndighet m. m. och lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande.

3.
Vad som före ikraftträdandet
har föreskrivits om polisstyrelse skall i fortsättningen gälla
polismyndigheten.

4. De
nya bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i

polisstyrelser tillämpas först vid val som avser tid efter utgången av år
1985.1

fråga om val till polisstyrelse avseende tid till utgången av år 1985 gäller
äldre

lag.

5. Vad
som föreskrivs i 23 § första och andra styckena gäller även dem som

med stöd av övergångsbestämmelse till lagen (1984:000) om ändring i

civilförsvarslagen (1960:74) är krigsplacerade inom civilförsvaret för tjänst

göring inom ijänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, så länge krigs

placeringen gäller.

Prop. 1983/84:111 11

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § och 28 kap. 2 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 KAP. 9§' Med polismyndighet avses i denna balk jämväl
länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare äge motsvarande
tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har
atl vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om
jäv prövas av polismyndigheten.

28 KAP.

2§

För eftersökande av den som skall För
eftersökande av den som skall

gripas, anhållas eller häktas eller gripas, anhållas eller
häktas, hämtas

hämtas till förhör eller till inställelse till förhör eller fill inställelse
vid

vid rätten må husrannsakan företa- rätten eller underkastas kroppsvisita-

gas hos honom, så ock hos annan, tion eller kroppsbesiktning får hus-

om synnerlig anledning förekom- rannsakan företagas hos honom, så

mer, att den sökte uppehåller sig ock hos annan, om synneriig anled-

där. ning förekommer, att den sökte

uppehåller sig där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 2, 3 och 5 §§
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 KAP. 2 §2 Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes
eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande
bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.
Dei-

1 Senaste lyddse 1968:193,

2 Senaste lydelse 1982:396.

Nuvarande
lydelse

samma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller
civilförsvarspersonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift
eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning samt tjänsteman
vid tullverkets kustbevakning som enligt särskild lagstiftning medverkar vid
polisiär övervakning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller
eljest berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till
motvärn eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens
hindrande eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas
eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger
verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt. Detsamma
skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas av annan än
förut nämnts.

Om en polisman eller annan som avses i första stycket
eller den, som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av
myndighet att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet
eller att utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rält avvisa
eller avlägsna någon från ett visst område eller Ulrymme, får han, om han möts
av motstånd, även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för att
genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i
myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation,
kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom.

Föreslagen
lydelse

Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som
är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annal sätt motstånd mot
någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,
får det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses
försvarligt/ör att rymningen skall hindras eller ordningen upprätthällas.
Detsamma skall gälla, om nägon annan än som nu har nämnts gör motstånd i ett
sådant fall.

Nuvarande lydelse

Har någon enligt denna paragraf rält att bruka våld, äger
envar som kommer honom till hjälp samma räU.

Föreslagen lydelse

Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka
våld finns i övrigt föreskrifter / polislagen (1984:000).

I fall då
någon enligt/ö'«ra stycket eller enligt polislagen har rätt att bruka våld har
var och en som kommer honom till hjälp samma rätt.

3P Vid
myteri eller under slrid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför särskild fara, visar ohörsamhet
bruka det våld krigslydnaden.

I fall som nu avses skall vad i 2 § fjärde stycket sägs
äga motsvarande tillämpning.

må krigsman mot underlydande som som är nödigt för att
upprätthålla

I fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs
äga motsvarande tillämpning.

Har
någon i fall som avses i 1-4 §§ gjort större våld eller svårare skada än i
varje fall är medgivet, skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Har någon i fall som avses i 1-4 §§ detta kapitel eller 10
§ polislagen (1984:000) gjort större våld eller svårare skada än i varje fall
är medgivet, skall han likväl ej dömas till ansvar, om omständigheterna var
sådana att han svårligen kunde besinna sig. Finnes gärningen brottslig, må
dömas till lindrigare straff än för brottet eljest är stadgal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

4 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376)

dels atl 100 § skall upphöra att gälla,

dels att
55 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

55 §

Att en polisman i vissa fall som Att en polisman i vissa fall som

avses i 50 och 52 §§ får omhänderta avses i 50 och 52
§§ får omhänderta

■' Senaste lydelse 1980:579.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

en
utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer av II § polislagen
(1984:000).

en utlänning i avvaktan på beslut av polismyndighet följer
av 1 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av
tullmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall
tulltjänstemannen eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt
omhänderta en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt sOm möjligt
anmäla åtgärden till en polisman för prövning av om omhändertagandet skall
bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

5 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade
personer m. m.

Härigenom
föreskrivs att 1, 3, 4 och 7-10 §§ lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Den som på allmän plats, utom-eller inomhus, anträffas berusad
av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel får omhändertagas av
polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd alt taga vård om sig
eller annars utgör en fara för sig själv eller annan.

Vad som
sägs i första stycket har motsvarande tillämpning, om den berusade anträffas i
port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som gränsar
till allmän plats och omständigheterna ger vid handen att han uppehåller sig
där endast tillfälligtvis.

1§

Föreslagen
lydelse

Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annal
berusningsmedel att han inle kan ta hand om sig själv eller annars utgör en
fara för sig själv eller för någon annan/år omhändertas av en polisman.

Anträffas någon där han eller någon annan har sin bostad,
får han inte omhändertas enligt första stycket.

Om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes
tillstånd, skall han så snart det kan ske underkastas läkarundersökning.

3 §

Om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes
tillstånd, skall han så snart det kan ske undersökas av en läkare.

Nuvarande lydelse

Omhändertagen, som ej efter läkarundersökning som avses i
3 § skall föras till sjukhus eller kvarstan-na där, får hållas kvar hos
polisen, om annan vård ej kan beredas honom.

4 §

Föreslagen
lydelse

Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller
annan vårdinrättning och inte heller ms om hand på annat sätt eller annars kan
friges, får han hållas kvar hos polisen.

7 §

Den som
är omhändertagen enligt denna lag skall förhöras så snart som möjligt och
därvid underrättas om anledningen Ull omhändertagandet.

Finnes
den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida,
skall polisen innan omhändertagandet upphör tillhan-dagå honom med råd och upplysningar
saml, i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annal samhällsorgan som
har till uppgift att tillgodose sådant behov.

Den som är omhändertagen enligt denna lag skall så snart
som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet.

Bedöms
den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall
polisen innan omhändertagandel upphör gå honom till hända med råd och upplysningar
saml, i den mån del lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har
fill uppgift att tillgodose sådant behov. Den omhändertagne skall friges så
snart det finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning till
omhändertagande ej längre föreligger. Frigivandel skall dock alllid äga rum
senast inom åtta timmar efter omhändertagandet, om det ej uppenbarligen är
förenligt med den omhändertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare
tid därutöver.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som
påträffas hos den som har omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas
denne, om ej särskilda skäl talar däremot. Beslut härom meddelas av den förman
som enligt 5 § skall pröva omhändertagandet. Med egendomen skall förfaras på
det sätt som föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning av
egendomen tillfaller staten.

Första stycket får tillämpas även i fråga om
injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen.

8 §

Alkoholdrycker eller andra berusningsmedel, som påträffas
hos den omhändertagne, skall tas ifrån honom. Sådan egendom skall bevisligen
förstöras, om inle särskilda skäl talar för atl egendomen återställs efler
frigivandet. Frågan härom prövas av den förman till vilken omhändertagandet
skall anmälas.

Första stycket får tillämpas även i fråga om
injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen. Detsamma gäller andra föremål, som är särskilt ägnade all
användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Föreskrifterna i denna lag tillämpas även i fall då
förutsättningar för omhändertagande skulle ha förelegat också enligt 3 § lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

9 §

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får
han inte omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag.

Finns
det skäl att omhänderta någon såväl enligt 13 § andra stycket polislagen
(1984:000) som enligt denna lag, skall denna lag tillämpas.

10 §'

Vad som
sägs i denna lag om polisman gäller även ordningsvakt och den som utan att vara
polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet, om ej annat framgår av
förordnandet.

Vad som
gäller för en polisman enligt denna lag gäller i tillämpliga delar också för en
ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande.

Har en
ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt
skall överlämnas till närmaste polisman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan

vid polisiär övervakning

Härigenom
föreskrivs att 3 § lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär
övervakning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Kustbevakningsljänsteman har samma befogenhet som
tillkommer polisman enligt 3 § lagen (1973:558) om tdlfälligl omhändertagande
alt omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör
ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också
när det fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 S 5, 6
och 7.

Vid omhändertagande som avses i

3 §

Föreslagen
lydelse

Kustbevakningstjänsteman har samma befogenhet som
tillkommer polisman enligt 13 § polislagen (1984:000) alt avvisa, avlägsna eller
omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen
eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också när det
fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 § 5, 6 och 7.

Vid omhändertagande som avses i

Senaste lydelse 1980:581.

Prop. 1983/84:111 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

första stycket skall kustbevaknings- första stycket skall kustbevaknings

tjänsteman tillämpa bestämmelser- tjänsteman tillämpa bestämmelser

na i 4 § lagen (1973:558) om tillfälligt na i 17 § polislagen,

omhändertagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

7 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 19 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 KAP. 19 §' Sekretess gäller hos polismyndighet för
sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat
bistånd åt

enskild,

2.
ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller om vård
av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3.
ärende
om handräckning enligt 3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om
omsorger om psy- lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
eller vård av kiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom
social- unga utan samtycke inom socialtjänsten, tjänsten, eller

4. ärende som avses i 21 kap. 4. ärende som avses i 21
kap. föräld-

förätdrabalken, eller rabalken,

5. utredning enligt 6 § andra styck

et lagen (1973:558) om tillfälligt

omhändertagande,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om
utredning som dessförinnan har gjorts enligt 6 § andra stycket lagen (1973:558)
om tillfälligt omhändertagande gäller äldre bestämmelser.

'Senaste lydelse 1981:1261.

2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

8 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom
föreskrivs alt 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

6 § '

Uppgift
om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke
insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksam-het.

Medgivande
som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Uppgift om
all någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller
undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan
medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.

Uppgift om
all någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller
undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 11-14 §§
polislagen (1984:000), lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av
dalainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Bestämmelsen i 6
§ andra stycket första meningen gäller även i fråga om uppgift om att någon har
varit föremål för åtgärd enligt lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande.

'Senaste Ivdelse 1981:1263.

Prop. 1983/84:111 19

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-12-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom Lagrådsremiss med förslag
till polislag m. m.

1 Inledning

Riksdagen fattade år 1981 ett principbeslut om allmänna
riktlinjer för en reform av polisväsendet. Riksdagens beslut grundades på prop.
1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (JuU
1980/81:24, rskr 210). Till grund för propositionen låg i sin tur 1975 års
polisutrednings principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen.

I principbetänkandet föreslog 1975 års polisutredning bl.
a. atl de viktigaste bestämmelserna om polisverksamheten skulle föras samman
till en särskild polislag. Denna borde omfatta grundläggande regler om polisens
uppgifter, polisorganisationen och styrningen i övrigt av polisverksamheten
samt om polisens befogenheter. Utredningen lade inte fram något lagförslag utan
begränsade sina överväganden fill principfrågor angående lagens innehåll.

11981 års principbeslut om polisen anslöt sig
statsmakterna till utredningens förslag bl. a. i vad avser den rättsliga
regleringen av polisverksamheten. I enlighet med vad som förutsatts i
riksdagsbeslutet tillkallades i april 1981 en särskild kommitté med uppgift att
behandla frågor om genomförandet av polisreformen, däribland de i sammanhanget
aktuella förfaltningsfrågor-na.

Kommittén, som antog namnet 1981 års polisberedning,
avlämnade i januari 1983 betänkandet (SOU 1982:63) Polislag.' Betänkandet
innehåller

' Vid betänkandets avlämnande ingick i beredningen som
ledamöter riksdagsledamoten Arne Nygren, ordförande, expeditionschefen Ulf
Arrfelt, riksdagsledamöterna Göte Jonsson, Ingemar Konradsson, Hans Petersson i
Röstånga samt f. d. riksdagsledamöterna Åke Polstam och Ingrid Segerström.

Prop. 1983/84:111 20

förslag till en polislag och vissa andra
författningsförslag. Beredningen har härefter överlämnat bl. a. betänkandet (Ds
Ju 1983:10) Polisorganisationen, vari huvuddelen av beredningens arbete med de
organisatoriska och administrativa frågorna har redovisats.

I mars 1978 tillkallade dåvarande chefen för
justitiedepartementet med stöd av regeringens bemyndigande en särskild
utredare- med uppdrag att göra en utvärdering av tillämpningen av lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Utredningen, som antog namnet
LTO/ LOB-utredningen, avlämnade i mars 1983 betänkandet (SOU 1982:64)
Frihetsberövande vid bråk och berusning. Betänkandet innehåller en utförlig redovisning
av de båda lagarnas praktiska fillämpning samt förslag till
författningsändringar. Bl. a. föreslås att LTO skall upphöra som särskild lag
och att bestämmelser om omhändertagande vid ordningsslörning m. m. i stället
tas in i polislagen.

Sammanfattningar av innehållet i de båda betänkandena bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2. De lagförslag som har
lagts fram i betänkandena bör fogas till protokollet som bilaga 3 och 4.

Efter remiss har yttranden över betänkandena avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket (endast SOU 1982:64), rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen (endasl SOU 1982:64), brottsförebyggande rådet (BRÅ),
narkofikakommissionen (S 1982:09) (endasl SOU 1982:64), datainspektionen (endast
SOU 1982:64), Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, tvångsmeddskommitlén (Ju
1978:06), socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel (endasl SOU 1982:64),
generallullstyrelsen (endast SOU 1982:64), juridiska fakultelsnämnden vid
Uppsala universitet, statens invandrarverk, länsrätterna i Södermanlands och
Västernorrlands län (båda endast SOU 1982:64), länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län,
polisstyrelserna i Stockholms, Norrköpings, Malmö, Göteborgs och Östersunds
polisdistrikt, justitieombudsmannen Anders Wigdius (JO), Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Malmö och Karlstads kommuner (båda endasl SOU 1982:64),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer.
Föreningen Sveriges åklagare, Medborgar-rättsrördsen. Svenska avdelningen av
internationella juristkommissionen. Svenska läkaresällskapet (endast SOU
1982:64), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) (endast SOU
1982:64), Motormännens riksförbund (endast SOU 1982:64), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) (endasl SOU 1982:64), Trafikförsäkringsföreningen
(endast SOU 1982:64), Föreningen Sveriges sodalchefer (endast SOU 1982:64),
Riksför-

2 Riksdagsledamoten Hans Petersson i Röstänga.

Prop. 1983/84:111 21

bundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Riksförbundet
mot alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA) och Arbetarnas nykterhetsförbund
Verdandi (endast SOU 1982:64). Yttrande har vidare inkommit från polisstyrelsen
i Ljusdals polisdistrikt (endast SOU 1982:63). Föreningen Sveriges länspolischefer
och Föreningen Sveriges polischefer har avgetl gemensamma yttranden.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från länsåklagarna i
Södermanlands, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län (samtliga endast SOU
1982:63). Länsstyrelsen i Stockholms län har överlämnat yttranden från
polisstyrelserna i Danderyds (endast SOU 1982:64), Handens (endast SOU
1982:64), Huddinge, Jakobsbergs, Lidingö (endast SOU 1982:64), Märsta (endast
SOU 1982:64), Nacka, Norrtälje (endast SOU 1982:64), Sollentuna (endast SOU
1982:64), Solna, Södertälje och Täby (endast SOU 1982:64) polisdistrikt. Från
länsstyrelsen i Kalmar län har överlämnats ell yttrande från polisstyrelsen i
Västerviks polisdistrikt (endast SOU 1982:63) och från länsstyrelsen i Malmöhus
län yttranden från polisstyrelserna i Landskrona och Lunds polisdistrikt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har överlämnat yttranden från
polisstyrelserna i Kungälvs, Mölndals, Strömstads (endast SOU 1982:63) och
Uddevalla polisdistrikt. Länsstyrelsen i Värmlands län har överlämnat
yttranden från polisstyrelserna i Arvika, Hagfors, Karislads, Krisfinehamns
(endast SOU 1982:63) och Säffle polisdistrikt. Vidare har länsstyrelsen i
Gävleborgs län överiämnal ett yttrande från polisstyrelsen i Gävle
polisdistrikt (endast SOU 1982:63). SACO/SR har beträffande SOU 1982:64 ulan
eget ställningstagande överlämnat yttranden från Förbundet för jurister,
samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) samt från Sveriges socionomers, personal-
& förvaltningstjänstemäns riksförbund.

Sammanställningar av remissyttrandena har upprättats inom
jusfiliedepar-lementet och finns fillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 73-83
och 990-83).

I fråga om gällande rätt och nuvarande förhållanden i
övrigt lämnar jag översiktliga uppgifter i det följande, men i huvudsak får jag
hänvisa till de båda betänkandena. Detsamma gäller i fråga om de närmare
överväganden som redovisas i dessa.

2 Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

2.1.1
Gällande ordning i huvuddrag

De grundläggande bestämmelserna om polisväsendets
organisafion finns i polisinstruktionen (1972:511, omtryckt 1981:735, Pl).
Författningen reglerar uppgifter och befälsförhållanden inom polisen. Vidare
ges föreskrifter om

Prop.
1983/84:111 22

polismännens
allmänna åligganden m. m. Instmktionen innehåller även bestämmelser om de olika
polisorganen och deras organisation. I fråga om den lokala polisorganisationen
finns i instruktionen allmänna administrativa föreskrifter om förläggning av
arbetsfiden, tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning m. m. Författningen
innehåller även särskilda bestämmelser om tillkallande av polisförstärkning.

Vid
sidan av de allmänna bestämmelserna i polisinstruktionen finns i fråga om
länsstyrelsens befattning med frågor som rör polisen föreskrifter i länsstyrelseinstrukfionen
(1971:460, omtryckt 1982:638). Där meddelas sålunda bestämmelser om
länspolischefen och hans expedition samt om handläggning av polisärenden hos
länsstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens
organisation och arbetsuppgifter regleras i förordningen (1965:674) med
instmkfion för rikspolisstyrelsen.

Bland
författningar på polisväsendets område bör även nämnas lagen (1972:509) om vad
som avses med polismyndighet m. m., förordningen (1975:986) om handläggning av
vissa polischefsuppgifter och kungörelsen (1973:875) om rikels indelning i
polisdistrikt.

Enligt
2 § Pl är huvuduppgiften för polisen att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet. Polisen skall vidare utöva viss verksamhet som på grund av särskilda
stadganden ankommer på den. Denna verksamhet har i många avseenden karaktär av
service åt andra myndigheter eller åt enskilda. Den avser bl. a. att handlägga
s. k. pohsmyndighetsärenden, dvs. tillståndsgivning av olika slag, godkännande
av personer för viss verksamhet, intyg m. m.

Huvuduppgiften
för polisen har inte getts någon noggrann avgränsning utan har beskrivits i mer
allmänna ordalag. Anledningen är att man inte velat försvåra en utveckling som
innebär att polisens verksamhet för att upprätthålla ordning och säkerhet
fortlöpande anpassas till förändringar i samhället. Det åligger enligt
instruktionen polisen särskilt alt förebygga brott, hindra att ordning och
säkerhet störs samt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.
Polisen skall också uppdaga och utreda brott samt vidta de åtgärder som behövs
när ordningen och säkerheten har blivit kränkt på annat sätt än genom brott.

I
polisinstruktionen har vidare uttryckligen föreskrivits att polisen skall
samarbeta med åklagarmyndigheter saml andra myndigheter och organisationer
vilkas verksamhet berör polisverksamheten (3 §). Det åligger polisen särskilt
att hålla nära kontakt med myndigheterna inom socialtjänsten och att underrätta
sådana organ om förhållanden som bör föranleda åtgärd från deras sida.

I
sin verksamhetsplanering brukar polisen dela in sina uppgifter i följande
huvudgrupper

-
brottsförebyggande verksamhet

-
övervakningsverksamhet (allmän
övervakning och trafikövervakning)

Prop. 1983/84:111 23

-
utredningsverksamhet

-
serviceverksamhet.

För att kunna fullgöra sina uppgifter i samhället måste
polisen vara utrustad med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter all på
olika sätt ingripa mot enskilda. Det kan gälla t. ex. rätl att meddela
tillsägelser eller anmaningar samt alt stoppa fordon eller spärra av
brottsplatser. I sista hand kan det vara fråga om att ingripa med fysiskt
tvång.

Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten
är närmare reglerade i 23-28 kap. rättegångsbalken (RB). Rättegångsbalkens
bestämmelser anses uttömmande reglera polisens befogenheter i samband med brottsutredning.
Här bortses från de särskilda regler som gäller för utredning om brott mot
rikets säkerhet.

De befogenheter som tillkommer polisen under
utredningsverksamheten har sålunda fått en författningsreglering som i princip
är fullständig och enhetlig. Motsvarande gäller inte om den övriga
polisverksamheten. I övervaknings- och serviceverksamheten är polisen sålunda
när del gäller ingreppsbefogenheterna hänvisad till stöd i en rad olika
författningar eller i vissa fall till sedvanerättsliga principer som har ett
mera indirekt författningsstöd. Bland viktiga särskilda författningar på delta
område bör här nämnas lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Allmänt
lagstöd för polisens befogenhet alt i vissa fall utöva våld finns i 24 kap. 2 §
brottsbalken (BrB).

I fiera sammanhang har påpekats att en närmare precisering
av polisens befogenheter är önskvärd framför allt vad gäller dess övervakande
och brottsförhindrande verksamhet. Därvid har särskilt uppmärksamheten riktats
på sådana befogenheter som går ut pä att tillgripa direkt tvång mot medborgarna
(se närmare SOU 1982:63 s. 412).

2.1.2 Inriktningen av en ny polislag

Genom riksdagens beslut med anledning av prop. 1980/81:13
har slagits fast att de grundläggande reglerna om polisens uppgifter,
organisation och befogenheter bör föras samman till en särskild lag.

I enlighet med sina direktiv har 1981 års polisberedning
lagt fram förslag till en sådan lag, en polislag. Lagförslaget omfattar tre
avsnitt, ett om polisens uppgifter m. m., elt om polisorganisationen och ett om
vissa befogenheter för polismännen.

Lagförslagets utgångspunkt är alt polisens arbete är ett
led i samhällets allmänna verksamhet för att främja rättvisa och trygghet.
Detta anges i en inledande paragraf. De viktigaste polisuppgifterna - den
förebyggande verksamheten, övervakningsverksamheten, utredningsverksamheten och
serviceverksamheten - räknas upp och definieras. I lagförslaget betonas också
att andra samhällsorgan skall stödja polisen i dess arbete.

Prop. 1983/84:111 24

Avsnittet om organisatoriska frågor grundar sig på 1981
års principbeslut av riksdagen och på de överväganden som beredningen har gjort
angående det praktiska genomförandet av en ny eller åtminstone i väsentliga
delar förändrad polisorganisation i enlighet med principbeslutet. Jag vill i
anslutning härtill nämna att det är min avsikt att inom kort anmäla frågan om
en särskild proposition där jag tar upp spörsmålet om det praktiska genomförandet
av den organisationsreform som förutsatts i 1981 års principbeslut.

Lagförslagets sista avsnitt innehåller en katalog över
vissa befogenheter för polisen atl tillgripa tvångsåtgärder i sin
tjänsteutövning. Det rör sig här till viss del om sådana befogenheter som f. n.
allmänt anses tillkomma polisen men som inte tydligt framgår av skriven lag.
Beredningen har alltså i princip inte avsett all tilldela polisen några nya
befogenheter. Vissa bestämmelser om polisens befogenheter föreslås vidare överflyttade
till polislagen från andra författningar, bl. a. brottsbalken.

De tvångsåtgärder som polisen i dag enligt
rättegångsbalken har i den brottsutredande verksamheten, t. ex. atl gripa
misstänkta och att göra husrannsakan, bör däremot enligt förslaget inte flyttas
från den balken.

Såvitt gäller polisens befogenheter innehåller
lagförslaget en inledande paragraf om vissa allmänna principer för
polisingripanden: bl. a. skall alltid gälla alt en polisman - med iakttagande
av de grundläggande fri- och rättigheter som tillförsäkras medborgarna i
regeringsformen (RF) och av vad som föreskrivs i lag eller annan författning -
skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn fill åtgärdens syfte
oeh övriga omständigheter.

Förslaget upptar vidare i skilda paragrafer bestämmelser
om

-
användningen av
våld

-
omhändertagande
för idenfifiering

-
skyddsvisitation
m. m.

-
vissa särskilda
befogenheter fill husrannsakan och liknande åtgärder

-
särskilda
befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten (exempelvis vid
bombhot och liknande misstankar om allvarlig brottslig verksamhet).

Den föreslagna polislagen bör enligt beredningen
kompletteras med regler som svarar mot vissa av dem som nu finns i LTO.
LTO/LOB-utredningen har också föreslagit ett särskilt avsnitt av detta
innehåll, avsett atl tas in i polislagen.

Beredningen har också föreslagit att vissa allmänna
principer läggs fast för polisens s. k. okonventionella spaningsmetoder, t. ex.
att polisen provocerar fram bevisning för ett brott eller infiltrerar i en
organisation för brottslig verksamhet.

Polisberedningens förslag Ull polislag har genomgående
fått ett myckel gott mottagande av remissinstanserna. Albnänt uttrycks en stor
fillfredsslällelse över atl ett förslag till polislag nu föreligger. Nästan
alla godtar del

Prop.
1983/84:111 25

framlagda förslaget och anför synpunkter endast på
detaljer i regleringen.

Själv anser jag att det av många skäl ligger ett stort
värde i att de gmndläggande reglerna om polisens uppgifter, organisation och
befogenheter i enlighet med riksdagens principbeslut förs samman till en
särskild lag. Polisens uppgifter och dess organisation utgör visserligen ämnen
som enligt de i regeringsformen fastslagna principerna för normgivning inte
nödvändigtvis behöver regleras genom lagstiftning. Den centrala och för
medborgarna betydelsefulla plats som polisverksamheten intar i rättssamhället
gör det emellertid mofiverat att grundläggande bestämmelser om polisens
uppgifter och organ liksom styrningen i övrigt av dess verksamhet kommer till
uttryck i en författning som är beslutad av riksdagen.

När det gäller polisens befogenheter att vidta olika
ingrepp när den fullgör sina uppgifter talar en rad skäl för att dessa
befogenheter så långt möjligt bör beskrivas närmare i lag. Ett skäl är all det
f. n. ibland kan råda en viss osäkerhet om vilka ingrepp som får ske. Från
sakliga utgångspunkter är det vidare uppenbart att både individens rättsskydd
och polisens effektivitet gagnas av att förutsättningarna för olika former av
polisingripanden preciseras.

Till detta kommer att den nya regeringsformen från formell
synpunkt gör en lagreglering nödvändig i vissa hänseenden, nämligen när en
befogenhet för polisen samtidigt utgör en begränsning i någon av de
grundläggande fri-eller rättigheterna enligt regeringsformen. Som har påpekats
både av polisutredningen och polisberedningen kan nämligen efter
regeringsformens ikraftträdande sedvanerätt inte längre åberopas som stöd för
ingripanden som innebär all de grundlagsfästa fri- och rätfigheterna begränsas.

Jag kan, liksom remissinstanserna, i allt väsentligt godta
den närmare uppläggning av en ny polislag, som polisberedningen har föreslagit.
Förslaget är enligt min mening även i övrigt väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning.

En central del av polisens befogenheter regleras f. n. i
de tidigare nämnda båda lagarna om omhändertagande, LTO och LOB, vilka har
setts över av LTO/LOB-utredningen. Som framgår av vad jag tidigare har sagt är
en utgångspunkt både i polisberedningens och i LTO/LOB-utredningens förslag att
åtminstone huvuddelen av det rättsområde som i dag behandlas i LTO skall
regleras i polislagen. Däremoi utgår båda kommittéerna från atl LOB bör bestå
som en särskild författning. Liksom remissinstanserna instämmer jag i denna
uppfattning.

LTO/LOB-utredningens förslag fill sakliga ändringar i
bestämmelserna om tillfälligt omhändertagande och om omhändertagande av
berusade personer har i stora delar fått ett gynnsamt mottagande vid
remissbehandlingen. På en del centrala punkter har mottagandet varit mera
blandat. Enligt min mening bör de aktuella bestämmelserna tas upp till översyn
i detta .sammanhang på grundval av utredningens betänkande.

Regleringen i förslaget Ull polislag blir av den
karaktären atl det lämpar sig

Prop. 1983/84:111 26

bäst att närmare kommentera den i anslutning till de
enskilda bestämmelserna. Jag återkommer därför till lagförslagels innehåll i
specialmotiveringen. I det följande kommer jag emellertid först atl ta upp en
del allmänna frågor. Först behandlar jag vissa principiella frågor rörande
lagstiftningen angående tillfälfigt omhändertagande vid ordningsstörning m. m.
(avsnitt 2.2) resp. angående omhändertagande av berusade personer (avsnitt
2.3). Härefter avser jag, närmast mot bakgrund av vissa remissvar över polisberedningens
betänkande, ta upp frågor som rör polismännens skyldig-bet att rapportera
iakttagna brott och deras möjlighet att ge rapporteftergift (avsnitt 2.4). Sist
i den allmänna delen kommer jag att behandla den av polisberedningen upptagna
frågan om riktlinjer för polisens spaningsmetoder (avsnitt 2.5).

2.2 Tillfälligt omhändertagande

2.2.1 Gällande ordning

LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973 (prop. 1973:115, JuU
26, rskr 258). Lagen fillkom på förslag av 1973 års brottskommission.

I 1-3 §§ LTO finns bestämmelser som ger en polisman
befogenhet att i vissa fall tillfälligt omhänderta bl. a. den som stör den
allmänna ordningen.

Bestämmelsen i 1 § LTO tar sikte på fall då en
polismyndighet (polisstyrelse) enligt särskild bestämmelse har befogenhet att
besluta om omhändertagande. En enskild polisman får i ett sådant fall
verkställa omhändertagandet i avvaklan på polisstyrelsens beslut, om
förutsättningar för ett omhändertagande bedöms föreligga och ett dröjsmål med
åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller
hälsa eller fara i annat hänseende. De bestämmelser om befogenhet för
polisstyrelsen att besluta om omhändertagande som främst avses är numera 8 §
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 7 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) samt 50
och 52 §§ utlänningslagen (1980:376). En annan bestämmelse av aktuellt slag är
16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (se prop. 1982/83:91 s. 47).

Enligt 2 § LTO får polisman ta hand om den som kan antas
vara under femton år och anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Den
omhändertagne skall skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller socialnämnden.

I 3 § LTO föreskrivs att polisman skall omhänderta den som
genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar fara
för denna, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Ett sådant
omhändertagande skall ske också när det fordras för att avvärja en straffbelagd
gärning.

Prop. 1983/84:111 27

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid
omhändertagande och maximitid för kvarhållande m. m. Sålunda gäller enligt 4 §
att polismannen skall se till att omhändertagandet inte orsakar den som har
tagils om hand större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens
syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den polisman som har verkställt
omhändertagande enligt LTO skall enligt 5 § så skyndsamt som möjligt anmäla
saken till sin förman, som omedelbart skall pröva om åtgärd enligt 1 eller 3 §
skall bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 1
§ skall kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 §, skall han
skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och skälen till detla
(5 §).

Den som är omhändertagen enligt I eller 3 § skall förhöras
så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till att han har
tagits om hand. I de fall då någon har omhändertagits enligt 3 § skall också
vid behov en utredning om hans personliga levnadsförhållanden göras, om möjligt
av företrädare för social myndighet. Avsikten med denna utredning skall vara
att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från
samhällets sida (6 §). Beträffande den som har omhändertagits enligt 3 § gäller
vidare att han skall friges så snart förhör och personutredning har slutförts
och anledning föreligger att han inte längre kommer att utgöra omedelbar fara
för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter
omhändertagandet (8 §).

Skyldighet för en polismyndighet att under vissa
förhållanden underrätta andra myndigheter om bl. a. omhändertaganden enligt LTO
följer av 3 § Pl, 71 § sodaltjänstlagen (1980:620) och 30 § LVM.

Enhgt 11 § LTO meddelas närmare föreskrifter för
tillämpningen av LTO av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Sådana föreskrifter har meddelats av rikspolisstyrelsen, senast den 30 mars
1982 (RPS FS 1982:8, FAP 001-1).

Antalet omhändertaganden enligt 1 § LTO har uppgått till
drygt 2 000 per år, varav ungefär hälften har avsett omhändertaganden i
avvaktan på vård enligt LSPV.

Antalet ingripanden enligt 2 § LTO har minskat kraftigt
jämfört med förhållandena under tiden närmast efter LTO:s tillkomst. Det
uppgick under det första året till närmare 1 000, medan det under de senaste
åren har uppgått till endast drygt 200 per år.

Antalel omhändertaganden enligt 3 § LTO har uppgått till
ca 10 00(-15 000 per år.

Närmare statistiska uppgifter finns i LTO/LOB-utredningens
betänkande (SOU 1982:64 s. 79 f, 88-89 och 93-94).

Som förut har berörts är del min uppfattning alt
åtminstone huvuddelen av det rättsområde som nu behandlas av LTO i
fortsättningen bör regleras i polislagen. Principiella frågor om lagregleringen
av sådana polisingripanden som nu regleras i 1-3 §§ LTO kommer jag atl behandla
i den allmänna

Prop. 1983/84:111 28

motiveringen. Övriga frågor som har samband med LTO
behandlar jag i specialmotiveringen till polislagen.

2.2.2 Omhändertagande i avvaktan på polismyndighetens
beslut

Som nyss berörts tar 1 § LTO sikte på fall då en
polismyndighet (polisstyrelse) enligt särskild bestämmelse har befogenhet att
besluta om omhändertagande. En enskild polisman får i ett sådant fall
verkställa omhändertagandet i avvaktan på polisstyrelsens beslut, om
förutsättningar för ett omhändertagande bedöms föreligga och ett dröjsmål med
åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller
hälsa eller fara i annat hänseende.

Frågan om den lagtekniska utformningen av 1 § LTO
behandlades närmare av 1973 års brottskommission. Kommissionen uttalade sålunda
(prop. 1973:115 s. 141) att den var medveten om att den föreslagna lagtekniska
lösningen, som överensstämde med fidigare gällande ordning, inte var helt
idealisk, om man enbart såg fill polisens arbetsförhållanden. Tillämpningen av
bestämmelsen fömtsatte sålunda en viss kunskap och förtrogenhet med de aktuella
lagbestämmelserna. Polismannen kunde enligt kommissionen ibland känna tvekan,
humvida han hade gmnd för ett ingripande. Det skulle emellertid enligt
kommissionen ställa sig mycket svårt att bryta ut alla de bestämmelser i de
angivna lagarna som rörde polisens medverkan och föra över dem till den nya
lagen. Eftersom det dessutom var fråga om fyra olika författningar med
sinsemellan olika uppbyggnad och innehåll, skulle en sådan lösning föranleda en
mycket omfattande och relativt svåröverskådlig lagtext. Till detta kom även
rent principiella och systematiska betänkligheter. Kommissionen hade bl. a. av
dessa skäl avstått från en sådan lösning. De praktiska svårigheter som den
nuvarande ordningen medförde borde enligt kommissionens mening kunna undanröjas
genom särskilda föreskrifter och anvisningar och genom information och utbildning.

Enligt LTO/LOB-utredningen bör befogenheten för den
enskilde polismannen att ingripa i de fall som 1 § LTO lar sikte på
lagtekniskt tas upp i anslutning till de olika grundläggande bestämmelserna om
polismyndighets befogenhet i berörda specialförfattningar. Enhgt utredningens
mening skapas härigenom ökad klarhet både för dem som skall tillämpa bestämmelserna
och för allmänheten.

Utredningen förordar alltså att en bestämmelse om sådana
särskilda befogenheter som enligt 1 § LTO tillerkänns en enskild polisman förs
över till var och en av de särskilda lagar som ger polismyndighet befogenhet
att besluta om omhändertagande.

Utredningens förslag har accepterats av flera
remissinstanser men i övrigt i allmänhet lämnats okommenterat under
remissbehandlingen. Svenska polisförbundet förordar dock att 1 § LTO i dess
nuvarande lyddse förs över till polislagen. Bestämmelsen har enligt förbundels
uppfattning typiskt sett

Prop. 1983/84:111 29

en sådan karaktär att den bör tas upp i en lag som reglerar
polisens allmänna befogenheter; i ell initialskede är det i den praktiska
tillämpningen ofta svårare att knyta omhändertagandet till ett speciellt lagrum
än atl avgöra om förutsättningar för ett omhändertagande föreligger. BRÅ
påpekar att det genom riksdagsbeslut har lagts fast att de grundläggande
reglerna om polisens befogenheter bör föras samman till en polislag. BRÅ kan
dock godta alt 1 § LTO förs över till annan lagstiftning.

Själv konstaterar jag först att det sakliga behovet av en
bestämmelse svarande mot 1 § LTO inle har ifrågasatts från något håll. I linje
med vad polisförbundet har anfört anser jag att en sådan bestämmelse har en
naturlig plats i den nya polislagen. Jag har svårt atl se alt några väsentliga
fördelar från vare sig lagteknisk eller saklig synpunkt skulle stå alt vinna
genom en så förhållandevis omständlig reglering som del skulle innebära att ta
in särskilda bestämmelser i ämnet i de olika specialförfaltningarna. Jag
förordar därför att en bestämmelse motsvarande 1 § LTO tas in i polislagen.

2.2.3 Omhändertagande i vissa fall av barn under 15 år

Som framgår av det föregående får en polisman enligt 2 §
LTO ta hand om dem som kan antas vara under 15 år och anträffas under
förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans
hälsa eller utveckling. Den omhändertagne skall skyndsamt överlämnas till
föräldrar, annan vårdnadshavare eller socialnämnden.

Bestämmelsen innebar vid sin tillkomst en nyordning som
till skillnad från

1 oeh 3 §§ inte hade någon förebild i polisinstruktionen.
Enligt brottskom

missionen, på vars förslag bestämmelsen infördes, fanns det tecken som

tydde på att barn i de lägre tonåren i ökad utsträckning hade börjat

frekventera sådana platser där personer som missbrukade narkotika eller

alkohol företrädesvis samlades. Med tanke på dessa fall och andra situationer

då mycket unga personer påträffades under omständigheter som var klart

alarmerande hade kommissionen kommit till den slutsatsen att det fanns

behov av en särskild föreskrift som gjorde det möjligt för polisen alt under

vissa nödfallsliknande förhållanden tillfälligt omhänderta personer som

kunde antas vara under 15 år. Avsikten med ett omhändertagande skulle

vara alt se till att barnet så skyndsamt som möjligt kom bort från den skadliga

miljön.

Bestämmelsen är avsedd all tillämpas exempelvis då barn
uppehåller sig i s. k. knarkarkvartar eller hittas omtöcknade av
berusningsmedel i rivningsfastigheter. Del kan vidare gälla ungdomar som
påträffas på hotellrum tillsammans med äldre, asociala personer eller som i
övrigt befinner sig i en sådan situation att man kan befara atl de blir
otillbörligt utnyttjade.

Enligt LTO/LOB-utredningens mening bör en bestämmelse
motsvarande

2 § LTO finnas även i fortsättningen. Behovet av en sådan
bestämmelse kan

enligt utredningen ha blivit större sedan polisens möjlighet avskaffades att

Prop. 1983/84:111 30

enhgt barnavårdslagen ingripa som en direkt förberedelse
till samhällets barnavårdande insatser.

Utredningen föreslår att bestämmelser tas in i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, där polisens och
åklagarmyndighetens befattning med unga i övrigt regleras.

Under remissbehandlingen har inte från något håll direkt
avstyrkts att en bestämmelse motsvarande 2 § LTO alltjämt skall finnas.
Föreningen Sveriges socialchefer uttrycker dock viss tveksamhet till behovet
och Medborgarrättsrörelsen anser att relationerna mellan vårdnadshavare, barn
och samhällsmakt företrädd av polisman förtjänar närmare utredning.

De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan är
kritiska till förslaget att en ny bestämmelse skall tas upp i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Huvudskälet till kritiken är atl
det här inte är fråga om ungdomar som begått brott och alt det därför inte är
systematiskt rikligt att ta in bestämmelsen i den lagen. Många remissinstanser
förordar att bestämmelsen i stället tas in i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). En del föreslår att det utarbetas en
särskild lag i ämnet medan andra återigen anser att bestämmelsen bör arbetas in
i polislagen.

För egen del konstaterar jag alt det enligt
LTO/LOB-utredningen inte har kommit fram någon kritik mol tillämpningen av 2 §
LTO. Vad angår det praktiska behovet framgår av vad jag tidigare har anfört att
antalet ingripanden har minskat jämfört med åren närmast efter dess tillkomst.
Bestämmelsen har dock tillämpats vid åtminstone ca 200 tillfällen under de
senaste åren. Jaganser att en bestämmelse av aktuellt slag fortfarande haren
funktion att fylla och ser inte någon anledning att placera bestämmelsen
utanför övriga centrala bestämmelser om polisens befogenheter. Jag förordar
därför alt en bestämmelse motsvarande 2 § LTO tas in i polislagen.

2.2.4 Omhändertagande vid ordningsstörning o. d.

I 3 § LTO föreskrivs som förut har nämnts att en polisman
skall omhänderta den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen
eller utgör omedelbar fara för denna, om det är nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Ell sådant omhändertagande skall ske också när del fordras för att
avvärja en straffbelagd gärning.

Bestämmelser motsvarande 3 § LTO har funnits sedan
1920-talet. Den nuvarande lydelsen föreslogs av brottskommissionen och innebar
i sak ingen ändring i förhållande till vad som tidigare gällde enligt
polisinstruktionen.

LTO/LOB-utredningen pekar på att 3 § LTO till sin natur är
ett instrument för polisen i dess övergripande uppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Enligt utredningen måste polisen för atl fullgöra den
uppgiften ytterst ha tillgång till ett så ingripande tvångsmedel som
frihetsberövande. Befogenheten att använda det tvångsmedlet måste dock enligt
utredningen

Prop. 1983/84:111 31

begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

Undersökningar rörande den praktiska tillämpningen av 3 §
LTO visar enligt utredningen att det så gott som undantagslöst är så att när
någon har omhändertagits på grund av ordningsstörningar polisen också har
kunnat omhänderta honom för att avvärja straffbelagd gärning eller närmare
bestämt för alt avbryta en pågående brottslighet. Ordningsstörningar, som är av
den styrkan atl de motiverar ett omhändertagande, innefattar nämligen enligt
utredningen regelmässigt också någon typ av brott.

Utredningen påpekar att frågan om brott oftast inte har
aktualiserats i dessa fall. De brott som det i första hand handlar om är
förargelseväckande beteende, ofredande, ringa misshandel, åverkan,
hemfridsbrott och olaga intrång, men också ohörsamhet mot ordningsmakten,
vårdslöshet i trafik, brott mot vägtrafikförfattningarna och mol lokal
ordningsstadga hör till de brott som ofta förekommer.

Ett sätt atl uppnå en önskvärd precisering av
förutsättningarna för omhändertagande kan enligt utredningens mening vara att
anknyta förutsättningarna för omhändertagande till broltsbegreppet. Detla är
fastlagt i lagstiftningen och är väl preciserat för ändamålet. Broltsbegreppet
kan användas som utgångspunkt när det gäller alt ange förutsättningarna för
ingripande såväl mot brott som innebär ordningsstörning som mot andra brott som
polisen annars har svårt att avvärja.

I en bestämmelse som skall ersätta 3 § LTO bör enligt
utredningen också anges alt en polisman innan han gör ett frihetsberövande
skall uppmana den som begår brott att sluta med sitt beteende. I en ny
bestämmelse bör däremot enligt utredningen inte fara för ordningsstörning eller
för brott tas upp som självständig grund för frihetsberövande.

Utredningen föreslår alltså att 3 § LTO ersätts av en
regel med det innehållet att en polisman skall omhänderta den som begår brott
och trots tillsägelse fortsätter därmed, om ett omhändertagande behövs för att
upprätthålla allmän ordning eller annars är nödvändigt.

Med en sådan konstruktion möjliggörs - anför utredningen -
en form av indirekt domstolsprövning av elt frihetsberövande genom att
förundersökning och åtal beträffande den gärning som har föranlett
omhändertagandet kan förekomma. Utredningens tanke är dock att rapporteftergift
i normala fall skall lämnas. Reglerna om rapportefiergift bör enligt utredningen
ändras för att så skall kunna ske.

Förslaget om en ny konstruktion av en bestämmelse om
omhändertagande vid ordningsstörning tillstyrks i princip av socialstyrelsen,
generallullstyrelsen. juridiska fakulietsnämnden vid Uppsala universitet,
länsstyrelsen i Gävleborgs län. Sveriges domareförbund. Medborgarrättsrörelsen,
Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen. Föreningen Sveriges
socialchefer. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare och Verdandi.

1 övrigt kritiseras förslaget mycket starkt. Till de
instanser som avstyrker

Prop.
1983/84:111 32

förslaget hör JK, JO, RÅ, rikspolisstyrelsen,
narkotikakommissionen, flertalet hörda länsstyrelser och praktiskt taget alla
företrädare för polisväsendet.

Kritiken kan sammanfattningsvis sägas gå ut på att
förslaget medför en väsentlig försvagning av polisens möjligheter atl ingripa
mot störningar av den allmänna ordningen och att förhindra brott. Bl. a.
framhåller flera instanser atl det kan förekomma situationer som, utan att
fråga är om någon brottslig gärning, motiverar ett ingripande på grund av
ordningsslörning. Vidare pekas på att den föreslagna regleringen skulle leda
till svårigheter i flera andra hänseenden, bl. a. när det gäller förhållandel
till rättegångsbalkens regler om gripande. Det betecknas som inkonsekvent att
grunda en lagstiftning, som har till syfte att upprätthålla allmän ordning, på
att en brottslig gärning förövas. Slutligen framhåller bl. a. JO att
utformningen av 3 § LTO efter någon tids inilialsvårigheter numera inte
förorsakar några beaklansvärda problem och att något praktiskt behov av en
förändring av förutsättningarna för omhändertaganden i här avsedda fall inte
föreligger.

Själv har jag liksom flera remissinstanser förståelse för
de skäl som ligger fill grund för utredningens förslag. Samtidigt måste jag
dock konstatera, inte minst mol bakgrund av remisskritiken, att en bestämmelse
utformad enligt förslaget kan komma att innebära nackdelar som svårligen kan
accepteras med hänsyn till intresset av att ge polisen nödvändiga
förutsättningar i dess arbete med att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.

Nackdelarna har som jag ser det sin grund inte så mycket i
en minskad möjlighet till omhändertagande utan mera i praktiska tillämpningsproblem.

Även om det i linje med vad utredningen gör gällande ofta
föreligger ett brott i de nu aktuella situationerna måste det för den enskilde
polismannen i en akut situation av oordning ofta vara mycket svårt att avgöra
vilket brott som begås eller vem som är gärningsmannen. Lika svårt kan det vara
all avgöra om ett brott är fullbordat eller inte. Till detta kommer de övriga
komplikationer som har berörts vid remissbehandlingen. Jag kan med hänsyn
härtill inte godta utredningens förslag att brottsbegreppet skall vara
utgångspunkt för beskrivningen av förutsättningarna för ingripande vid
ordningsslörning. Enligt min mening går det inle att komma ifrån att störande
av ordningen eller omedelbar fara härför även i fortsättningen får föranleda
ingripande.

Liksom hittills bör ingripande också kunna ske för atl
brott skall kunna avvärjas. I sakens natur ligger att för alt en så kraftig
åtgärd som ett omhändertagande skall aktualiseras, det bör förutsättas alt
fråga är om ett pågående brott eller en omedelbar fara för brott.

Samtidigt är det naturligtvis angelägel atl en bestämmelse
som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna utformas så att den inte
ger utrymme för godtycke eller misstolkning och så att det klart markeras att
den inte skall tillämpas om andra mindre ingripande åtgärder står till buds.

Prop. 1983/84:111 33

Ett alternativ till omhändertagande kan uppenbarligen
mycket ofta vara den mindre ingripande åtgärden att den som stör ordningen helt
enkelt förs bort från den plats där han befinner sig, s. k. avlägsnande.

I polisarbetet har diskuterats vilken rättsgrund det finns
för ingripanden av detta slag. Bl. a. har gjorts gällande att åtgärden skall
ses som ett påbörjat ingripande enligt 3 § LTO. Befogenheten för polisen att
vidta åtgärden har också setts som ett utflöde av polisens allmänna
befogenheter enligt 2 § Pl.

1975 års polisutredning berörde frågan i sitt
principbetänkande (SOU 1979:6 s. 303). Utredningen fann del önskvärt att tvekan
rörande rättsgrunden för de aktuella ingripandena undanröjdes. De bestämmelser
som skulle ersätta LTO borde enligt polisutredningen ge uttryckligt stöd även
för mindre ingripande åtgärder när den allmänna ordningen störs, under
förutsättning att sådana åtgärder bedöms som nödvändiga och tillräckliga.
Därmed skulle man enligt polisutredningen också nå den fördelen att polismannen
görs ytterligare uppmärksam på atl omhändertagande inte får vidtas annat än som
en sista utväg.

LTO/LOB-utredningen har utgått från att mindre ingripande
åtgärder av den art som diskuteras nu skall betraktas som omhändertagande i en
ny reglerings mening. I linje med vad flera remissinstanser har varit inne på
anser jag emellertid atl institutet avlägsnande bör ges en särskild reglering.
Förutsättningarna för att avlägsnande - eller, beroende på omständigheterna,
avvisande - skall få ske bör utformas på i princip samma sätt som de nuvarande
förutsättningarna för omhändertagande enligt 3 § LTO. Dessutom bör man ge
avlägsnande (avvisande) företräde framför ett regelrätt omhändertagande på det
sättet att omhändertagande skall få tillgripas endast när del för att det
avsedda resultatet skall uppnås inte är tillräckligt all den ordningsstörande
avlägsnas eller avvisas. Härigenom klarläggs ytterligare att omhändertagande
får ske endast som en sista utväg för att förhindra ordningsstörning eller
brott.

Med hänvisning till vad jag sagt nu föreslår jag att 3 §
LTO skall ersättas av en ny bestämmelse i polislagen av den innebörden att
polisen för att hindra ordningsstörning eller brott får avvisa eller avlägsna
den störande från viss plats eller utrymme samt att även omhändertagande i
sådant syfte får ske, dock endast när avvisande eller avlägsnande visar sig
otillräckligt.

Med den av mig valda lösningen ger regleringen i sig inte
.Tnledning att överväga ändringar i reglerna om rapporteftergift. Sådana
ändringar bör dock aktualiseras av andra skäl. Jag återkommer härtill i avsnitt
2.4.

De regler om förfarandet i samband med omhändertagande som
enligt min mening i övrigt bör tas in i polislagen behandlar jag i
specialmofivering-

3 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop.
1983/84:111 34

2.3
Omhändertagande av berusade personer m. m.

2.3.1
Gällande ordning

LOB
trädde i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975/76:113, JuU 37, rskr 351, SFS
1976:511, 906). Lagen ersatte fidigare gällande bestämmelser i förordningen
(1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap. Samtidigt upphävdes bestämmelsen
i 16 kap. 15 § BrB om ansvar för fylleri.

Enligt
1 § LOB får den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av en polisman,
om han till följd av berusningen är ur stånd atl ta vård om sig eller annars
utgör en fara för sig själv eller annan. Omhändertagande får också ske om den
berusade tillfälligtvis uppehåller sig i port, trappuppgång eller liknande
utrymme eller annars inom område som gränsar till allmän plats. LOB skall
tillämpas även i fall då förutsättningar för ett omhändertagande skulle ha förelegat
också enligt 3 § LTO (9 §).

Liksom
enligt 4 § LTO gäller enligt 2 § LOB att det vid ett omhändertagande skall
tillses att åtgärden inte orsakar den som tas om hand större olägenhet än som
är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig
uppmärksamhet. Vidare föreskrivs (3 §) att den omhändertagne skall underkastas
läkarundersökning, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Om han efter
en sådan undersökning inle las in på sjukhus, får han hållas kvar av polisen,
om annan vård ej kan beredas honom (4 §).

Den
polisman som omhändertagit en berusad skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin
förman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (5 §). Den som har
tagits om hand skall friges så snart det finnes kunna ske ulan men för honom
själv och anledning till omhändertagande inte längre föreligger, dock
regelmässigt senast inom åtta timmar efter omhändertagandet.

Om
den omhändertagne är i behov av hjälp eller slöd från samhällets sida skall
polisen lämna råd och upplysningar. Polisen skall därvid, i den mån det
lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att
fillgodose sådant behov (7 §). Alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel
e. d. som påträffas hos den omhändertagne, skall tas ifrån honom och förstöras
eller säljas (8 §).

Samma
allmänna bestämmelser om skyldighet för en polismyndighet att under vissa
förhållanden underrätta andra myndigheter som föreligger beträffande
omhändertaganden enligt LTO gäller också beträffande omhändertaganden enligt
LOB. Därtill finns bestämmelser i 87 § körkortsförordningen (1977:722) om
skyldighet för polismyndigheten att anmäla varje sådant omhändertagande fill
trafiksäkerhetsverket.

Antalet
omhändertaganden på grund av offentlig berusning har sedan slutet av
1960-talet, bortseU från år 1977, för de tre storstadslänen pendlat för
Stockholms del mellan 19 500 och 29 000, för Göteborgs del mellan 16 500 oeh 19
000 saml för Malmös del mellan 3 500 och 5 000. För övriga riket har

Prop. 1983/84:111 35

antalet omhändertaganden per år under samma period ökat
från omkring 58 500 till omkring 78 000, vilket innebär en ökning med ungefär
33 procent. Övriga rikets andel av det totala antalet omhändertaganden uppgick
för 1981 till i det närmaste 65 procenl medan motsvarande andel under åren
kring mitten av 1960-talet endast uppgick till omkring 50 procent.

I det följande avser jag att ta upp vissa principiella
förslag av utredningen beträffande tillämpningsområdet för LOB, om
identifiering av de omhändertagna samt om rapportering av omhändertagandet
fill andra myndigheter. I övrigt återkommer jag till regleringen i
specialmoliveringen.

2.3.2 Omhändertagande på enskild plats

Begreppet allmän plats har i LOB samma mening som i
brottsbalken, dvs. platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventeras av
allmänheten. Som exempel på sådana platser kan nämnas väg, gata, torg och annan
plats som är upplåten för allmän samfärdsel. Hotell, restauranger, biografer o.
d. är också allmänna platser i denna mening i den mån och under den tid
allmänheten äger tillträde dit, liksom även tåg, bussar och spårvagnar osv.

Enligt 1 § andra stycket LOB får som nämnts ett
omhändertagande också ske på annan än allmän plats, om den berusade anträffas i
port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som gränsar
till allmän plats. En förutsättning är härvid att omständigheterna ger vid
handen att den berusade uppehåller sig där endast tillfälligtvis.

I betänkandet (SOU 1968:55 och 56) Bot eller böler, som
låg till grund för beslutet all avkriminalisera fylleri, föreslog på sin lid
fylleristraffutredningen att ett omhändertagande av en berusad person genom
polisens försorg skulle kunna ske vare sig den berusade anträffades på allmän
eller på enskild plats.

Förslaget kritiserades under remissbehandlingen, och i
prop. 1975/76:113 anförde departementschefen att det enligt hans uppfattning
måste anses uteslutet att genomföra en ordning som skulle ge polisen en allmän
befogenhet att ta hand om personer på enskilda platser enbart på grund av
berusning. I princip måste befogenheterna till omhändertaganden på sådana
platser även i fortsättningen vara beroende av att del vid sidan av själva
berusningen förelåg särskilda omständigheter som gjorde omhändertagandet
påkallat, t. ex. för alt trygga allmän ordning eller avvärja brott. En generell
befogenhet för polisen att ta hand om akut berusade personer borde således
alltjämt i huvudsak vara begränsad till fall när den berusade uppträdde på
allmän plats. En sådan begränsning, anförde departementschefen, hade vunnit
hävd i det sammanhang det här gällde, och det var otvivelaktigt så att de akut
berusade just på allmänna platser var särskilt utsatta för faror och
skadeverkningar i de fall förmågan att ta vård om sig själv var nedsatt till
följd av berusningstillståndet. Ställningstagandet

Prop. 1983/84:111 36

föranledde ingen erinran vid riksdagsbehandlingen.

Enligt LTO/LOB-utredningen bör frågan om LOB:s
tillämplighet på enskilt område prövas på nytt.

De betänkligheter som framfördes under förarbetena till
LOB framstår enligt utredningens mening som överdrivna. I själva verket kan man
enligt utredningen fråga sig om genomförandet av den ordning, som fylleristraffutredningen
föreslog, alls skulle ha vidgat polisens möjligheter att omhänderta berusade
personer. Polisen kan redan nu ingripa mot berusade personer på enskilt område
med stöd av flera olika föreskrifter. Tillsammans täcker dessa föreskrifter en
mängd olika situationer. När det gäller dessa situationer skulle en utvidgning
av polisens befogenheter enligt LOB självfallet inte medföra något ytterligare
intrång i privatlivets heigd eller på annal sätt innebära något ytterligare
ingrepp i medborgarnas personliga integritet. Det är enligt utredningen över
huvud taget svårt att finna exempel på situationer där polisen inte kan ingripa
i dag men skulle ha kunnat göra det om fylleristraffutredningens förslag hade
genomförts.

Om man i sak utgår från att sådana personer skall tas om
hand, som är så berusade atl de till följd av sin berusning får anses vara ur
stånd att la vård om sig eller annars utgör en fara för sig själva eller andra,
förefaller det enligt utredningen svårt att rationellt motivera alt frågan om
ell sådant omhändertagande formellt skall bedömas olika beroende på om den
berusade befinner sig på allmän eller enskild plats. Det bör i stället vara så,
menar utredningen, all behovet av ett omhändertagande prövas vid en samlad
bedömning av samtliga föreliggande omständigheter enligt ell och samma lagrum,
varvid platsen där den berusade för tillfället befinner sig utgör en faktor av
betydelse.

Det praktiska polisarbetet skulle enligt utredningen
underlättas genom en ökad klarhet och en minskad osäkerhet om bestämmelsernas
tillämplighet. Inte minst väsentligt är det enligt utredningens uppfattning att
den enskilde medborgaren lättare kunde överblicka förutsättningarna för och
konsekvenserna av ett omhändertagande.

Utredningen föreslår alt 1 § LOB ändras så att paragrafen
ger stöd för omhändertagande på såväl allmänna som enskilda platser. Även om
det ligger i sakens natur med hänsyn till utformningen av 1 § LOB alt
bestämmelsen tillämpas betydligt mer restriktivt på enskild än på allmän plats,
bör enligt utredningen denna restriktivitet särskilt markeras i själva lagtexten
såvitt gäller bosläder. Enligt förslaget skall omhändertagande där den berusade
- eller någon annan - har sin bostad få ske endasl om faran är särskilt
allvarlig eller synnerliga skäl annars talar för det.

Utredningens förslag har i allmänhet accepterats under
remissbehandlingen. Några remissinstanser avstyrker dock förslaget.

Förslaget tillstyrks av bl. a. domstolsverket,
polisstyrelserna i Stockholms och Norrköpings polisdistrikt, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar och Jämtlands län, JO, Föreningen Sveriges socialchefer,
JUSEK och Svenska

Prop. 1983/84:111 37

polisförbundet. Det avstyrks av Göta hovrätt, JK, Svenska
läkaresällskapet, Medborgarrätlsrörelsen, Svenska avdelningen av
internalionella juristkommissionen och Verdandi.

De instanser som tillstyrker förslaget anser i allmänhet
att polisarbetet skulle underlättas om förslaget genomförs. Vidare anses den av
utredningen föreslagna begränsningen i lagens tillämpning när det gäller
bostäder innebära garantier mot att den enskildes integritet träds för när. De
avstyrkande instanserna menar bl. a. att gränsdragningsproblemen inte blir
mindre och att det inte behövs någon utvidgning av fillämpningsområdet. Redan
en formell möjlighet till omhändertagande av en berusad person i dennes egen
bostad anses skapa olust och inge oro för den personliga integriteten. Någon
remissinstans anser det fullt tillräckligt att använda de allmänna reglerna om
nöd som stöd för ingripande i den enskildes privatliv i dessa situationer.
Verdandi motsätter sig en befogenhet för polisen att göra omhändertaganden i t.
ex. privata lokaler och organisationslokaler m. m.

För egen del vill jag gärna ta fasta på vad utredningen
har anfört och vad som har vitsordats av många remissinstanser om att en
ändring i enlighet med utredningsförslaget är ägnad att minska problemen med
gränsdragningen mellan olika former för ingripanden. Otvivelaktigt ligger
förslaget också i linje med utgångspunkten atl polisens möjligheter till
ingrepp i de grundläggande fri- och rätfigheterna skall vara grundade direkt på
lag och inle på sedvänja eller allmänna rättsgrundsatser.

Mot dessa fördelar med förslaget står emellertid det
enligt min mening utomordentligt starka intresset av att lagen inte opåkallat
medger några ingrepp i den enskildes integritet och i privatlivels helgd. Det
intresset är naturiiglvis störst när det gäller omhändertagande i bostäder. Jag
delar uppfattningen att redan en formell möjlighet att tillämpa LOB där inger
olust. Det är enligt min mening inte tillräckligt att ställa upp begränsningsregler
av den typ som utredningen föreslår. Jag anser att LOB över huvud taget inte
bör kunna tillämpas i bostäder.

När det gäller övriga områden som inte utgör allmän plats
eller angränsande område finns enligt min mening inte lika starka invändningar
från integritetssynpunkt mot att LOB görs tillämplig. En sådan utvidgning är
tvärtom mofiverad från de synpunkter som utredningen har utvecklat. Exempel på
platser där nuvarande tvekan om lagens tillämplighet därmed undanröjs erbjuder
taxibilar, socialbyråer och entréhallar till sjukhus. I sakens natur ligger
emellertid atl ökad restrikfivitet vid lagens fillämpning måste iakttas, när
den berusade befinner sig på ett område som är att uppfatta som privat. I
synnerhet gäller detla sammankomster av olika slag som äger mm på annan plats
än där någon har sin bostad.

Sammanfattningsvis föreslår jag således att LOB görs
tillämplig såväl på allmän som enskild plats men alt ett absolut undantag görs
för bostäder. Jag återkommer i specialmofiveringen till den närmare
utformningen av en bestämmelse härom.

Prop. 1983/84:111 38

2.3.3 Rapportering och registrering av omhändertaganden
enligt LOB

Enligt LTO/LOB-utredningen är det angeläget att
bestämmelser om omhändertaganden av akut berusade inte onödigtvis förknippas
med åtgärder som uppfattas som repressiva och som skapar misstro eller motvilja
hos den omhändertagne.

F. n. tillförs körkortsregislret uppgifter om dessa
omhändertaganden (jfr prop. 1981/82:9). Detta är enligt utredningen en ordning
som uppfattas som repressiv och som skapar misstro hos den omhändertagne. En
ordning med de konsekvenser som en sådan anteckning kan få för den enskilde är
enligt utredningen föga förenlig med de grundläggande tankarna bakom socialtjänstlagstiftningen.
Den uppfattas enligt utredningen inte som rättvis eftersom olika omständigheter
spelar in när det gäller om ett omhändertagande över huvud taget kommer till
stånd. De verkningar anteckningen får i körkortshänseende kan drabba olika
omhändertagna mycket olika beroende på körkortsinnehav och yrkesarbete m. m.

Som särskilt otillfredsställande har det enligt
utredningen uppfattats att den som genom förslagenhet eller på grund av
tillfälligheternas spel lyckas dölja sin identitet kan undkomma dessa
verkningar av omhändertagandet. En ytterligare omständighet som enligt
utredningen måste beaktas är den integritetskränkning som trots allt alltid
äger rum när någon förs in i ett register, i synnerhet om del är databaserat.
En begränsning i registreringen bör redan av detta skäl eftersträvas.

Det material som utredningen har tagit fram visar enligt
dess mening att trafiksäkerhetsskälen inte kan anses vara av sådan styrka alt
de ger anledning att acceptera de negativa effekter som rapporteringen och
registreringen har från rättvisesynpunkt och från vård- och
integritetssynpunkter. Utredningen föreslår därför att rapporteringen och
registreringen slopas.

Utredningens förslag när det gäller slopad rapportering
till körkortsmyn-digheterna tillstyrks av en del remissinstanser, bl. a.
kammarrätten i Göteborg, domstolsverket, RÅ, datainspektionen, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och "venska kommunförbundet.

Det övervägandi: antalet instanser som går in på frågan
avstyrker emellertid bestämt förslaget. Kritiken har sin utgångspunkt i
trafiksäkerhetsskäl och går i stort sett ut på att sambandet mellan
LOB-omhändertaganden och opålitlighet i nykterhetshänseende är så stort att
rapporteringen till körkortsregislret måste kvarstå.

Själv anser jag alt vissa rättviseskäl otvivelaktigt kan
anföras fill förmån för utredningens förslag. Del kan emellertid inte komma i
fråga att rubba det grundläggande kravet på att den som betros med körkort har
ett nyktert levnadssätt. En sådan bestämmelse skulle, som också har påpekats
under remissbehandlingen, i stort sett förlora sin mening, om körkortsmyndigheterna
inte får ullfälle att undersöka körkortssökandens eller körkortsinnehavarens
levnadssätt i detta hänseende.

Genom de sekretessregler som införts i anslutning till
socialtjänsllagstifl-

ningen har möjligheten att vända sig till socialnämnderna
för atl få uppgifter av betydelse för nykterhetsprövnihgen i körkortsärenden
avsevärt begränsats. Någon ändring i detta avseende är som jag ser det inte
aktuell (se bl. a. Ds S 1983:16). Bl. a. med hänsyn härtill har jag svårt att
se att det nuvarande rapporteringssystemet när det gäller LOB-omhändertaganden
f. n. kan undvaras. Jag måste därför avstyrka utredningens förslag. Jag har
samrått med chefen för kommunikationsdepartementet i frågan.

2.3.4 Identifiering av dem som omhändertagits enligt LOB

Identifieringen av den som omhändertagits på grund av
offentlig berusning utgjorde före LOB:s tillkomst inte något problem av
betydelse. Den berusade hade som regel gjort sig skyldig till straffbar
gärning- fylleri - och därmed var de straffprocessuella bestämmelserna i
rättegångsbalken tillämpliga. Bestämmelsen i 24 kap. 2 § RB innebär att den
som på sannolika skäl misstänks för brott kan häktas, om han är okänd och inte
uppger namn och hemvist. Den gäller oberoende av brottets beskaffenhet och var
alltså tillämplig bl. a. beträffande den som kunde misstänkas för fylleri. I
praktiken tillämpades aldrig häktning i dessa fall, men bestämmelsens existens
var tillräcklig för atl det inte skulle uppstå några nämnvärda problem i fråga
om identifieringen.

Efter LOB:s tillkomst och avkriminaliseringen av fylleri
har vissa problem uppkommit på området. Under senare tid har sålunda årligen
mellan 2 och 4 procent av de omhändertagna förblivit oidentifierade. I de
fallen har givetvis föreskrivna underrättelser till körkortsregistret eller de
sociala myndigheterna inte kunnat lämnas, och inte heller har man hos polisen
kunnat undersöka om den omhändertagne varit efterlyst. I det praktiska
polisarbetet har det ibland upplevts som orättvist i synnerhet att den som
förblir oidentifierad undgår registrering i körkortsregistret.

Frågan togs upp i direktiven fill LTO/LOB-utredningen.
Utredningen har redogjort för de möjligheter till identifiering som nu finns
och diskuterat möjligheterna att lagstiftningsvägen förbättra dessa
möjligheter. Vid sina överväganden om behovet av lagändringar har utredningen
emdlerfid, bl. a. med hänvisning till sitt förut nämnda förslag att
rapporteringen av LOB-omhändertaganden fill körkortsmyndigheterna skall
upphöra, funnit att några förbättrade regler om identifiering inle behöver
införas.

En del remissinstanser - särskilt inom polisväsendet - har
emellertid efterlyst bättre möjligheter att idenfifiera de omhändertagna.

I det föregående har jag till skillnad från utredningen
stannat för att inte föreslå någon ändring när det gäller rapporteringen om
omhändertaganden enligt LOB till körkortsregislret. Frågan är då om del system
som nu gäller kräver lagstiftning som bättre än f. n. möjliggör identifiering
av de omhändertagna.

Det får naturligtvis anses otillfredsställande att den som
kan dölja sin

Prop. 1983/84:111 40

identitet undgår föreskriven rapportering och registrering
och följderna därav bl. a. i körkortshänseende. Ett heltäckande system för atl
upptäcka enskilda personers misskötsamhet i nykterhetshänseende kan dock aldrig
uppnås och bör som jag ser det knappast ens eftersträvas. Man kommer inte ifrån
att tillfälligheter i stor utsträckning avgör vilka upplysningar som når vederbörande
myndigheter. Sådana tillfälligheter kan bestå i t. ex. polisens aktuella
resurser eller möjligheter att ingripa och den enskilde polismannens bedömning
av en föreliggande situation. I den mån man inte kan identifiera de
omhändertagna, bortfaller naturligtvis information för myndigheternas del, men
någon avgörande orättvisa eller olägenhet av annat slag innebär detta dock
knappast mot den bakgrund som jag nyss antydde. I allt fall kan de nackdelar
som följer av all identiteten ej fastställs inte vara så stora att de mofiverar
ytterligare ingrepp i den omhändertagnes fri- och rättigheter. Vid den
avvägning av motstående intressen som här måste ske anser jag mig sålunda inte
kunna förorda en ordning som innebär att de omhändertagna kan hållas kvar hos polisen
på obestämd tid i avvaklan på att identifiering kan äga rum, något som skulle
vara den enda egentliga möjligheten att helt undanröja problemen på området.

Jag vill emellertid understryka att del i fortsättningen
liksom nu bör vara en tjänsteplikt för polisen att verka för att den
omhändertagne identifieras med de medel som står till buds. Härav följer bl. a.
atl polismannen vid behov bör utnyttja de olika praktiska möjligheter som kan
föreligga att efterforska den omhändertagnes identitet såsom exempelvis
registerslagning och inhämtande av upplysningar från kollegor.

I det följande kommer jag dessutom atl föreslå att en
möjlighet till kroppsvisitation i identifieringssyfle införs i polislagen. Jag
kommer också att föreslå regler om omhändertagande för identifiering. Härigenom
ökas ytterligare möjligheter i vissa fall för polisen atl identifiera dem som
omhändertas enligt LOB.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande att jag
inle finner anledning att föreslå någon särskild ändring i LOB för att möjligheten
att identifiera de omhändertagna skall ökas.

2.4 Rapporteringsskyldighet och rapporteftergift

Enligt 12 § Pl gäller som huvudregel att en polisman som
får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal är skyldig atl lämna en
rapport om detta fill vederbörande förman så snart det kan ske. Polismannen får
emellertid lämna rapporteftergifl eller låta bli att lämna rapport vidare till
åklagaren och nöja sig med ett påpekande eller en erinran till den felande, om
det inte är föreskrivet svårare straff än böter för brottet och detla med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Detsamma
gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande enligt lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift.

Prop. 1983/84:111 41

I polisberedningens förslag till polislag har inte tagits
upp någon motsvarighet till de berörda reglerna i polisinstruktionen. Vid
remissbehandlingen har emellertid från några håll påpekats att principerna om
rapporteringsskyldighet och rapporteftergift är av sådan allmän betydelse atl
de bör återspeglas i lag. Jag delar den bedömningen. Jag vill i sammanhanget
hänvisa till att motsvarande uppfattning såvitt gäller rapporteftergift förut
har redovisats av åtalsrältskommittén i betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål
(s. 291). Kommittén föreslog atl institutet rapporteftergift skulle förankras i
lag. Enligt förslaget skulle det emellertid liksom nu ankomma på regeringen att
bestämma om dess tillämpningsområde.

Jag förordar med hänvisning till det anförda alt en huvudregel
om rapporteringsskyldighet motsvarande polisinstruktionens tas in i polislagen.
Denna huvudregel bör kompletteras med en bestämmelse enligt vilken regeringen
bemyndigas meddela föreskrifter i fråga om rätt för en polisman att underlåta
alt lämna rapport eller att vidta fortsatta åtgärder med anledning av en
rapport.

Det finns i detta sammanhang anledning att också gå in på
tillämpningsområdet för rapporteftergiftsinstitutet.

Som framgått gäller den generella befogenheten för en
polisman alt meddela rapportefiergift endast lagöverträdelser beträffande vilka
enbart böter ingår i straffskalan. Befogenheten är alltså knuten till
utpräglade ordningsförseelser av lindrig beskaffenhet.

Institutet rapportefiergift är främst avsett för fall då
den felande har begått brottet på grund av glömska, missuppfattning eller
förbiseende. Men även brott som har begåtts avsiktligt kan naturligtvis ibland
bedömas som obetydliga med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Enligt praxis tillmäts ett erkännande inle någon avgörande betydelse för frågan
om rapporteftergift. Polismannen anses få lämna rapporteftergift även om den
felande inte erkänner och även om han kräver att frågan utreds. Om
egendomsskada har uppstått måsle enligt de föreskrifter som gäller på området
parterna vara överens om att reglera skadan eller också måsle den skadelidande
ha förklarat att han inte har några ersättningsanspråk. Vid ringa personskada
kan rapporteftergift lämnas under förutsättning att skadeståndsanspråk inte
förekommer eller parterna är överens om att reglera skadan (jft RPS FS
1983:10).

Det förtjänar att nämnas alt den nuvarande lydelsen av 12
§ andra stycket Pl går tillbaka på en ändring som gjordes år 1969 i den
dåvarande polisinstruktionen (1964:764). Tidigare gällde att rapporteftergift
fick lämnas bara om brottet var obetydligt och "klart ursäktligt". Å
andra sidan föreskrevs ingen begränsning till brott med enbart böter i skalan.
Den ändring som gjordes år 1969 syftade emellertid närmast till att ge polisen
utvidgade möjligheter att använda rapporteftergift. Bl. a. skulle, enligt vad
som uttalades i sammanhanget, rapporteftergift kunna användas även vid
uppsåtliga brott och när flera förseelser hade begåtts (Stencil Ju 1969:11, PM

Prop. 1983/84:111 42

med kommentar till 1969 års ändringar i
polisinstruktionen).

F. n. är snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB det enda brott med
fängelse i straffskalan som omfattas av beslämmelserna om rapporteftergift.
Förutsättningen är även här att brottet skall vara obetydligt. Det tillgripnas
värde nämns särskilt som en av de omständigheter som skall beaktas i sammanhanget.

Flera skäl talar för att i detla sammanhang överväga en
utvidgning av befogenheten atl meddela rapporteftergift. En allmän uppfattning
är sålunda att utrymmet för straffrättsliga åtgärder bör begränsas, bl. a. för
att resurserna hos de myndigheter som är engagerade i den brottsbekämpande
verksamheten skall kunna utnyttjas på ett från samhällets synpunkt rationellt
sätt (jfr JuU 1982/83:30 s. 9-10). I samband med att min företrädare anmälde
frågan om tilläggsdirektiv (Dir 1983:43) fill fängdsestraffkommiuén (Ju
1979:04) framhöll han att rättsväsendets resurser inte sällan tas i anspråk för
förfaranden som framstår som bagatellartade och föga straffvärda samtidigt som
den allvarliga brottsligheten ökar på ell oroväckande sätt. Denna utveckling
kan - uttalade han vidare - leda Ull att tilltron till och respekten för
rättsväsendet tar skada. Det är av dessa skäl som fängelsestraffkommittén genom
tilläggsdirektiven har fått i uppdrag att pröva i vad mån det är möjligt och
lämpligt att införa lagregler om mera allmänna undantag från det straffbara
området.

Samtidigt som dessa direktiv beslutades gav regeringen RÅ
i uppdrag att-efter en genomgång av olika områden som kunde lämpa sig för
avkrimina-lisering genom depenalisering eller på annat sätt - lämna förslag
till olika begränsningar i straffrättens tillämpningsområde på särskilda
områden. Jag vill också nämna atl det inom justitiedepartementet f. n. pågår
arbete på ett förslag om utvidgade möjligheter för åklagarna att underlåta åtal
på grundval av det förut nämnda betänkandet Färre brottmål och remissyttrandena
över detta. Avsikten är att en proposition i ämnet skall föreläggas riksdagen
under våren 1984.

En viss utvidgning av tillämpningsområdet för institutet
rapporteftergift skulle otvivelaktigt vara ytterligare ett verksamt medel att
begränsa rättsväsendets nuvarande bestyr med mera bagatellartade förseelser för
att på så sätt skapa ökat ulrymme för att koncentrera resurserna på den
allvarligare brottsligheten. Det råder ju inget tvivel om att även förseelser
beträffande vilka fängelse formellt ingår i straffskalan inte sällan med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet kan vara av den arten alt en
lagföring inte är påkallad från allmän synpunki ulan att en erinran är
tillfyllest. Med hänsyn bl. a. till att polisens utbildning sedan
förstatligandet år 1965 har väsentligt förbättrats kan en sådan utvidgning inte
möta några betänkligheter. Tvärtom ligger den väl i linje med den allmänna
synen på den moderna polisrollen som bl. a. innebär att polisens repressiva
funktioner i all möjlig utsträckning skall balanseras av möjligheter till
ingripanden av mera positiv och konstruktiv innebörd.

Prop. 1983/84:111 43

Av anförda skäl anser jag atl liden nu är mogen för en
utvidgning av rapporteftergiftsinstitutet. Lämpligen bör den ske på det sättet
att rapport-eftergift skall kunna meddelas, om det är uppenbart att i händelse
av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas. Detta bör
gälla även om fängelse skulle ingå i straffskalan. Kravet på att överträdelsen
med hänsyn till omständigheterna skall framstå som obetydlig bör lämnas
oförändrat. Utrymmet för rapporteftergift bör nämligen även i fortsättningen
vara snävare än det som gäller för åtalsunderlätelse (jfr 20 kap. 7 § RB).
Skälen för detta är bl. a. att institutet åtalsunderlåtdse tar sikte på fler
faktorer än omständigheterna vid själva brottet och förutsätter rättsliga
bedömningar av elt betydligt mera komplicerat slag.

Min avsikt är atl, om riksdagen godtar föreliggande
förslag till polislag, senare för regeringen anmäla frågan om en utvidgning av
rapporteftergiftsinstitutet. Vad som nyss har sagts om rapporteftergift bör
naturligtvis innefatta befogenheten alt underlåta att vidarebefordra en rapport
till åklagaren (s. k. rapporteftergift i efterhand).

Genomförs en reglering av det slag som jag har
förutskickal nu behövs inle längre någon specialbestämmelse i
polisinstruktionen om rapportefiergift för snatleri. När det gäller detta brott
bör ytterligare påpekas att regeringen i cirkuläret (1972:25) till
polismyndigheterna om rapportefiergift för vissa snatteribrott har meddelat
närmare direkfiv för tillämpningen av rapporteftergiftsinstitutet. För att
rapportefiergift skall få lämnas, måste det enligt cirkuläret vara fråga om
tillgrepp i en butik av snabbköpskaraktär eller med liknande
försäljningssystem. Ett erkännande behöver inte föreligga, men det skall slå
klart för polismannen atl den misstänkte har begått gärningen. Vidare gäller
att brottet skall framstå som obetydligt. I regd bör det åsatta priset inte
översfiga 20 kr. och tillvägagångssättet får inte ha varit särskilt förslaget.
Slutligen gäller all rapporteftergift inte får meddelas, om en mera ingripande
åtgärd framstår som påkallad. Bland de omständigheter som därvid skall beaktas
är om gärningsmannen tidigare har gjort sig skyldig till liknande brottslighet.

Butikstillgreppen har numera en omfattning som är ägnad
att inge viss oro. I debatten kring frågor om åtgärder mot sådana fillgrepp har
det nyssnämnda cirkuläret kritiserats bl. a. med hänvisning fill att det hos
allmänheten skulle ha skapat felaktig föreställning om att snatteri för ett
värde av mindre än 20 kr. är straffritt. Senast har stöldutredningen i sitt
betänkande (SOU 1982:39) Stöld i butik av sådana skäl föreslagit alt denna
särskilda beloppsgräns avskaffas, ett förslag som har biträtts av många av de
remissinstanser som har yttrat sig över belänkandet.

Självfallet är del inte godtagbart om cirkuläret numera
har fått konsekvenser av det slag som har antytts nyss. Det får inte tillåtas
råda någon tvekan om alt alla slag av olovliga tillgrepp - oberoende av det
fillgripnas värde - är otillåtna. Naturligtvis kan polisen inte heller i
fortsättningen vidarebefordra rapporter om alla snatteribrott. Men mol bakgrund
av det

Prop. 1983/84:111 44

samhällsproblem som den ökade tillgreppsbrottsligheten
otvivelaktigt utgör på många håll bör det t. ex. vara möjligt alt inom ramen
för lokala aktioner åstadkomma en skärpt tillämpning under begränsade perioder.

Cirkuläret - vars ursprungliga syfte var att klargöra att
rapportefiergift vid snatteri skulle användas bara i de mest bagatellartade
fallen - får sålunda numera anses ha spelat ut sin roll. Om, som jag förordar,
cirkuläret upphävs, undgår man den fixering till enbart värdet som tydligen
förekommer på sina håll. Därmed kommer det också atl framgå på ett klarare sätt
att frågan om rapporteftergift vid snatteri liksom vid andra brott i princip
skall avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet. Att
överväganden av den art som anges i cirkuläret ofta ändå blir aktuella i
praktiken torde stå klart.

Min avsikt är alltså att senare för regeringen anmäla även
frågan om att upphäva del berörda cirkuläret.

När det i övrigt gäller tillämpningen av utvidgade regler
om rapportefiergift vill jag peka på atl det finns ett stort antal
straffbestämmelser, där fängelse visserligen ingår i straffskalan men i
realiteten nästan aldrig används utan där man i den praktiska tillämpningen
uteslutande väljer bötesstraff. Självfallet skall rapporteftergift inte lämnas
vid alla eller ens vid de flesta förseelser mot sådana bestämmelser. Exempel på
brott där del bör kunna tillämpas med viss frekvens erbjuder mera
bagatellartade fall av s. k. snyllningsbrott (dvs. bedrägligt beteende enligt 9
kap. 2 § andra stycket BrB), mycket lindriga former av ofredande och
egenmäktigt förfarande liksom obetydliga överträdelser av
specialstraffrättsliga ordningsregler av skilda slag.

Del bör emellertid än en gång påpekas att utrymmet för
rapporteftergift avses vara snävare än det för åtalsunderlåtdse. Enbart den
omständigheten alt polismannen anser sig kunna utgå från att åtalsunderlåtdse
kommer atl ske om ärendet når åklagaren får sålunda inle utgöra skäl för
rapportefiergift. Förhållandet mellan åtalsunderlåtdse och
förundersökningsbegränsning å ena sidan och rapporteftergift å den andra avses
bli ytterligare belyst i den proposition om åtalsunderlåtdse som jag enligt vad
som fidigare sagts ämnar anmäla under våren.

2.5 Vissa frågor rörande polisens spaningsmetoder

2.5.1 Bakgrund

Frågan om s. k. okonventionella metoder i polisens
spaningsarbete har på senare tid fått en betydande aktualitet framför allt som
eU resultat av det utvecklingsarbete som sedan år 1978 har bedrivits inom
rikspolisstyrelsen när det gäller metoder m. m. vid spaning mot ekonomisk
brottslighet och grov narkotikabrottslighet. Som okonventionella har man då
brukat beteckna främst olika former av provokation men även en del andra
metoder av vilka en del har tillämpats i praktiken medan andra endast har varit
föremål för diskussion.

Prop. 1983/84:111 45

Med uttrycket provokation menar man i detta sammanhang att
polisen i sitt brottsbekämpande arbete använder sig av metoden atl locka eller
ulmana någon till en handling eller ett uttalande, som kan vara besvärande
eller på annat sätt negativt för denne eller annan i dennes närhet (släkting,
kompanjon etc.). Den person mot vilken åtgärden riktas är oftast en för brott
misstänkt person, men det kan också vara fråga om någon annan som antas ha
kunskaper om något av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne till
en aktuell gärning.

Metoden används för att man skall få bevisning om planerad
eller begången brottslighet. Ibland kan provokationen även syfta till att ett
planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om
detta kan säkras. Ett klassiskt exempel på åtgärder av sistnämnda slag, som
ingalunda har förlorat sin aktualitet, erbjuder det fallet att någon, som av en
okänd person är utsatt för penningutpressning under hot om våldsåtgärder eller
andra lagstridiga repressalier, vänder sig till polisen med begäran om hjälp.
Polisen kan då tänkas medverka till att ett kuvert som innehåller pengar eller
ser ut atl göra det placeras på en viss plats som överenskommits med
utpressaren. När kuvertet hämtas, iakttas delta äv polisen, som antingen då
omedelbart ingriper eller också följer efter den som hämtat kuvertet till den
person som kan misslänkas ha varit ledare för den lagstridiga aktionen.

Med begreppet infiltration har i detta sammanhang brukat
avses atl en polisman - eller eventuellt en bulvan för polisen - tar tjänst hos
någon eller på annat sätt söker la sig in i dennes verksamhet i syfte att
erhålla upplysningar för uppdagande av brott.

I diskussionen kring tänkbara okonventionella
spaningsmetoder har man med agentverksainhet menat en polisverksamhet som
bedrivs med polismän vilka utåt sett saknar all anknytning till polisen. De
saknar t. ex. tjänsterum hos polisen och arbetar under en täckmantel av elt
eller annat slag. Fria spanare år ett begrepp som har getts en liknande
innebörd. Det förekommer exempelvis utomlands att polismän under falsk
identitet för lång tid placeras på den illegala narkotikamarknaden för att de
skall skaffa allmänna informationer om narkotikasituationen i ett visst område
och vidarebefordra dessa till polisen.

Begreppet desinformation innebär att man från polisens
sida bland exempelvis personer som misstänks för narkotikabrottslighet för ut
antingen hell falsk informafion eller också information som bygger på riktiga
fakta men där väsentliga omständigheter eller värderingar medvetet har getts
ett felaktigt innehåll. Åtgärder av detta slag skulle därvid kunna syfta till
att skapa oro eller motsättningar mellan narkotikabroltslingarna eller
provocera fram ett oförsiktigt handlande från en bestämd misstänkt persons
sida.

För en närmare redogörelse för gällande rätt och nuvarande
ordning i övrigt på det aktuella området liksom den diskussion som har förts om
hithörande frågor hänvisas fill SOU 1982:63 (s. 125-143).

Prop.
1983/84:111 46

Jag
kommer i det följande inle alt uppehålla mig vid frågor som specifikt rör
hemlig avlyssning och TV-övervakning. Frågan om regler beträffande dessa
spaningsmetoder- som har en helt annan karaktär än de förut nämnda - behandlas
f. n. av tvångsmeddskommitlén. Ett delbetänkande från kommittén (Ds Ju 1981:22)
Hemlig avlyssning m. m. med förslag till provisoriska lösningar på området har
inte lett till lagstiftning. Frågan kan emdlerfid tas upp på nytt när kommittén
har avgetl sitt slutbetänkande.

Frågan
om polisens spaningsmetoder har behandlats i riksdagen under år 1982. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (JuU 1981/82:38) uUalar justitieutskottet bl. a.
att den allvarliga narkotikabrottsligheten och annan grövre brottslighet numera
i vissa fall torde bedrivas i sådana former all dessa brottstyper intar en viss
särställning från brottsbekämpningssynpunkt. Mot den bakgrunden anser utskottet
att det arbete på att utveckla spaningsmetoderna mot kriminalitet av aktuellt
slag som har bedrivits har ett värde.

Utskottet
framhåller också att det samtidigt torde stå klart att del här i vissa
hänseenden har varit fråga om polisiära arbetsmetoder som från allmänna
synpunkter inbjuder fill diskussion. Det gäller enligt utskottet ett område,
där några absolut fasta rättsregler inte finns och enligt sakens natur
svårligen kan ställas upp.

Å
andra sidan framhåller utskottet att den omständigheten att ett särskilt slags
spaningsmetoder inte är uttryckligen förbjudna enligt svensk lagstiftning
aldrig i sig kan utgöra fillräckliga skäl för att utan vidare utgå från atl de
också bör bli tillämpade här i landet. Vad saken enligt utskottet gäller är
ytterst en fråga om inriktningen av polisens arbete där intresset av
effektivitet samt rättssäkerhets- och integritetskraven bryter sig mot
varandra. Det gäller alltså här avvägningsspörsmål av delvis grannlaga natur
som är en angelägenhet inte enbart för polisen själv utan i första hand för
statsmakterna och de medborgarstyrelser som är verksamma på olika nivåer.

2.5.2
Principerna för s. k. okonventionella spaningsmetoder

Med
utgångspunkt i justitieutskottets uttalanden har beredningen gjort en ingående
analys av frågan om de okonventionella spaningsmetoderna från rättsliga oeh
andra synpunkter. Beredningen föreslår att vissa principer skall läggas fast på
området.

För
del första bör enligt beredningens mening gälla att polisen aldrig bör få begå
en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett bron.
Denna princip - framhåller beredningen - är inte så självklar som man kanske
skulle kunna tro. I vissa främmande länder finns regler av den innebörden alt
mindre allvarliga lagstridiga handlingar från polisens sida kan vara tillåtna,
om de står i rimlig proporfion till intresset av att komma åt ett myckel grovt
brott. Någon sådan regel bör dock enligt beredningens mening inle gälla för den
svenska polisen: här bör en gräns dras. - Beredningen framhåller dock alt ett
utrymme för vissa eljest otillåtna handlingar föreligger

enligt den allmänna bestämmelsen om nödhandlingar i 24
kap. 4 § BrB och enligt vissa speciella föreskrifter, t. ex. i vägtrafikkungörelsen
(1972:603).

En annan princip som beredningen vill slå fast är att
polisen aldrig bör få provocera eller eljest förmå någon att inleda en
brottslig aktivitet. Detta är, om man så vill, en annan sida av samma sak som
har nämnts nyss - brottsanstiftan liksom annan medverkan är ju i sig en
straffbar gärning, framhåller beredningen. Att man från polisens sida i
speciella fall förmår den som redan har påbörjat en brottsaktivitet alt röja
sig eller på annal sätl provocerar fram bevisning kan beroende på
omständigheterna vara försvarligt liksom att man vidtar åtgärder för att ett
planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om
detla kan säkras. Men det bör enligt beredningen aldrig få förekomma att
polisen provocerar någon att begå ett brott som han annars inte skulle ha
begått.

En tredje utgångspunkt vid bedömningen av vilka
spaningsmetoder som kan anses tillåtna bör enligt beredningens mening vara att
polisen aldrig av spaningsskäl får underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot
bron eller en för brott misstänkt person. När en polisman får kännedom om elt
brott skall han - om inte annat följer av reglerna om rapportefiergift - anmäla
detta till sin förman så snart det kan ske. Och finns det anledning anta att
ett brott har förövats, skall förundersökning inledas, när annat ej har
föreskrivits. Dessa regler bör aldrig få åsidosättas även om syftet är att
komma åt mycket grov brottslighet, och åtgärderna bör dokumenteras enligt de
bestämmelser som gäller härom.

En annan sak är enligt vad beredningen framhåller alt
gripande, förhör och sådana åtgärder ibland måste uppskjutas av sådana skäl som
har angetts nyss. Såvitt gäller bekämpningen av narkotikabrott nämner
beredningen som exempel s. k. kontrollerade leveranser, där polis- och
tullmyndigheter låter en narkotikakurir passera gränskontrollen med ett parti
narkotika för alt huvudmannen och övriga medlemmar av en brottslig organisation
skall kunna avslöjas. Men i fall av denna karaktär måste enligt beredningens
mening så långt möjligl säkerställas att ingripandet kan ske vid senare
tillfälle. En annan ordning skulle innebära elt åsidosättande av
legalitets-principen.

Slutligen understryker beredningen att beslut om sådana
spanings- eller förundersökningsmetoder som avses här alltid bör fattas av
åklagare eller polisman i polischefsbefattning liksom att stränga krav på
dokumentation måste upprätthållas.

Men de principer som har redovisats nu ger enligt vad
beredningen framhåller inle tillräcklig ledning för att man skall kunna bedöma
om en särskild spaningsmetod skall anses godtagbar eller inle. Här som vid
andra former av polisingripanden måsle alltid dessutom en allmän bedömning
göras av om metoden är försvarlig med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga
omständigheter. Därvid måste en avvägning göras mellan å ena sidan den skada
och det intrång som metoden medför eller riskerar att medföra och å

Prop. 1983/84:111 48

den andra brottets grovhet och de fördelar från
bevissynpunkt som står att vinna.

Att denna bedömning kräver noggrant övervägande och
ställer stora krav på omdömet hos den som har att träffa avgörandet är som
förut har framhållits uppenbart. Utifrån denna princip tar beredningen också
avstånd från vissa metoder på området som har diskuterats bl. a. inom ramen för
det förut nämnda utvecklingsarbetet hos rikspolisstyrelsen.

I formellt hänseende erinrar beredningen om alt den har
föreslagit en allmän bestämmelse i den nya polislagen av innehåll att en
polisman vid verkställandet av en tjänsteuppgift skall, med iakttagande av de
grundläggande fri- och rättigheter som tillförsäkras medborgarna genom
regeringsformen samt av vad som föreskrivs i lag eller annan författning,
vidta de åtgärder som är försvarliga med hänsyn till åtgärdernas syfte och
övriga omständigheter. En sådan bestämmelse inrymmer även, enligt beredningen,
de principer som beredningen enligt vad som nyss redovisats har ställt sig
bakom när det gäller spaningsmetoderna. Någon ytterligare reglering i lag är
enligt beredningen varken nödvändig eller lämplig. En annan sak är, påpekar
beredningen, atl vissa föreskrifter - bl. a. om beslutsnivåer - kan behöva
meddelas i annan form än lag.

Den genomgång av rättsläget som beredningen har gjort har
allmänt välkomnats av remissinstanserna, och de principer som beredningen
uttalat sig för har vunnit så gott som allmän anslutning. Några instanser har
menat att det i lag bör tas in specifika regler om polisens spaningsverksamhet
i här aktuellt hänseende. Flertalet instanser - däribland RÅ, JO och Göta
hovrätt - godtar emellertid ståndpunkten att de principer som beredningen
ställt sig bakom inryms i en sådan regel om de allmänna grundsatser för
polisingripanden som beredningen föreslagit i polislagen.

Innan jag går in på min egen bedömning vill jag nämna att
även narkotikakommissionen i sin promemoria (PM nr 5) Polisens insatser mot
narkotikan har behandlat frågan om polisens okonventionella spaningsmetoder.
Kommissionen har i sak väsentligen samma uppfattning som beredningen men anser
starka skäl tala för en viss specifik lagreglering på området. Sålunda föreslår
kommissionen att del i narkotikastrafflagen (1968:64) tas in särskilda regler
om provokation och om vad jag förut har betecknat "kontrollerade
leveranser".

Jag kan för egen del, liksom remissinstanserna, ställa mig
bakom de principer för bruket av okonventionella spaningsmetoder som
beredningen har föreslagit. Dessa principer, sammanställda med den analys av
rättsläget på hithörande område som beredningen har gjort, bör enligt min
mening kunna vara till god hjälp vid det praktiska handhavandet av uppgiften
att avgöra om man i ett enskilt fall bör tillgripa en spaningsmetod av det slag
som diskuteras här. Att dessa principer på sätt beredningen uttalat inryms i en
allmän regel som ger ultryck åt de s. k. legalitets-, behovs- och
proportio-nalitetsprinciperna finner jag också klart. Jag har svårt alt se att
några

Prop. 1983/84:111 49

särskilda regler i lag härutöver skulle ge någon verklig
ledning för polisarbetet. Det skulle ju också le sig egendomligt att meddela
speciella bestämmelser för just spaningsverksamheten om t. ex. alt polisen inte
får bryta mot lagen och atl den är skyldig all vidta föreskrivna åtgärder när
brott uppdagas.

Mot förslaget från narkotikakommissionen att lagreglera
två särskilt angivna metoder med sikte på bekämpandet av vissa former av
narkofika-brottslighet uppreser sig enligt min mening betänkligheter av olika
slag. Bl. a. måsle man som jag ser det beakta risken för att bestämmelser av
delta slag skulle läsas motsatsvis.

Jag godtar alltså beredningens förslag. Till frågan hur en
allmän bestämmelse av del slag som jag angett nyss närmare bör utformas
återkommer jag i specialmotiveringen.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
jusfitiedepartementet upprättats förslag fill

1.
polislag,

2.
lag om ändring
i rättegångsbalken,

3.
lag om ändring
i brottsbalken,

4.
lag om ändring
i utlänningslagen (1980:376),

5.
lag om ändring
i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,

6.
lag om ändring
i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning,

7.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

8.
lag om ändring
i kreditupplysningslagen (1973:1173).

Förslaget vid 4 har upprättals i samråd med statsrådet
Gradin och förslaget vid 6 i samråd med chefen för finansdepartementet.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5'.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till polislag

Allmänna bestämmelser (1-3 §§)

I dessa paragrafer behandlas polisverksamhetens ändamål,
poHsens uppgifter och polisens samarbete med andra organ. Jag ger i det
följande först en allmän bakgrund till regleringen i 1-3 §§ och kommenterar
sedan bestämmelserna mera i detalj.

' Bilagan har uteslutits här. Såvitt gäller förslagen till
polislag och till ändringar i LOB finns de intagna i specialmotiveringen. I
övrigt är de likalydande med dem som är fogade till propositionen, frånsett att
någon ändring i 55 § uUänningslagen inte föreslogs.

4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop. 1983/84:111 50

Nuvarande ordning

Som nämndes i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1)
finns bestämmelser om polisens uppgifter i 2§ Pl. I paragrafens första stycke
anges uppgifterna med orden "polisen skall upprätthålla allmän ordning och
säkerhet" (den s.k. generalklausulen). I ett andra stycke av paragrafen erinras
om att polisen dessutom skall fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen
enligt särskilda bestämmelser.

Generalklausulen specificeras på så sätl, atl det som
särskilda åligganden för polisen föreskrivs att den skall

förebygga brott saml hindra att den allmänna ordningen och
säkerheten störs genom broll eller på annat sätt,

uppdaga brott, som hör under allmänt åtal, saml vidta de
åtgärder som behövs, när den allmänna ordningen och säkerheten har kränkts på
annal sätl än genom brott,

i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan
hjälp.

Enligt 3 § Pl ingår det i polisens uppgifter att samarbeta
med åklagarmyndigheter samt andra myndigheter och organisationer vilkas
verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande
samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och att snarast underrätta
dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Med utgångspunkt i de grundläggande föreskrifterna i 2 §
Pl har man i den polisrättsliga litteraturen brukat tala om tre huvudformer för
polisens verksamhet: den preventiva, den repressiva och den hjälpande verksamheten.
Ett annal sätt att dela in de olika polisaktiviteterna lar sin utgångspunkt i
själva funktionerna och används bl. a. i polisväsendets verksamhetsplanering.
Där indelas arbetsuppgifterna i huvudgrupperna

-
brottsförebyggande
verksamhet

-
övervakningsverksamhet
(allmän övervakning och Irafikövervakning)

-
utredningsverksamhet

-
serviceverksamhet.

I varje huvudgrupp är arbetsuppgifterna indelade i olika
undergrupper. För en närmare redovisning av de olika polisaktiviteterna
hänvisas till SOU 1979:6 s. 49-81.

1981 års principbeslut

Iprop. 1980/81:13 konstaleras bl. a. att det inte kan råda
någon tvekan om att det även i fortsättningen bör vara polisens huvuduppgift -
som i princip inte bör ankomma på något annat samhällsorgan - alt upprätthålla
allmän ordning och säkerhet i landet. I anslutning till uttalanden av 1975 års
polisutredning (jfr även JuU 1979/80:24 s. 8) förordas emellertid i
propositionen alt i den nya lagen polisverksamhetens roll som ett led i det
allmännas samlade insatser för social trygghet och samhällsgemenskap

Prop. 1983/84:111

betonas. Det är enligt departementschefen viktigt att man
slår fast att denna huvuduppgift utgör ett led i samhällets verksamhet för aU
främja rättvisa, trygghet ocb välfärd.

Även om tyngdpunkten i polisens verksamhet också i
framtiden måste ligga på övervaknings- och utredningsverksamheten saml
brottsförebyggande uppgifter, är det enligt vad som uttalas i propositionen
nödvändigt att betona även polisens roll som serviceorgan för allmänheten. I
dag beskrivs den hjälpande funktionen endast som ett led i polisens uppgift att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Detta stämmer inte överens med en
modern syn på polisens arbete. Del utgör inte heller en rikfig beskrivning av
polisens arbete på fältet, där polisen mycket ofta bistår allmänheten utan att
hjälpen har någon direkt anknytning till uppgifien att upprätthålla den
allmänna ordningen och säkerheten. De hjälpande funktionerna bör i en ny
central författning på pohsväsendets område beskrivas som en självständig
polisuppgifl.

I propositionen framhålls vidare att det varken är möjligt
eller önskvärt att lagsfiftningsvägen på ett uttömmande och slutgilfigt sätt reglera
polisens uppgifter. För att detta skulle vara till nytta för den enskilde
polismannen skulle man få göra en detaljbeskrivning, som sannolikt ändå inte
skulle bli uttömmande och som dessutom snabbi skulle bli föråldrad. Vill man
undvika detta, hamnar man å andra sidan i en så allmänt hållen beskrivning att
den blir av föga värde i det praktiska arbetet. Det torde inte heller vara
möjligt att utforma en rollbeskrivning för polisens del på ett sådant sätt att
den blir till verklig ledning vid bedömningen av frågan om en viss
samhällsuppgift bör läggas på polisväsendet eller inte. Det är också lämpligare
att med generalklausulen som bakgrund från fall till fall och efter
principiella och praktiska överväganden avgöra om en viss samhällsuppgift bör
handhas av polisen eller av något annal samhällsorgan än att söka härleda
polisens uppgifter och gränsdragningen i förhållande fill andra samhällsorgan
ur en allmänt hållen rollbeskrivning.

Enligt propositionen finns det alltså inte skäl att på
något avgörande sätt avvika från nuvarande ordning när det gäller metoden för
att ange polisens uppgifter. Polisinslruktionens generalklausul, som har
internationella motsvarigheter och inhemsk hävd, har visat sig fylla just
syftet att ge en allmän ram för polisens uppgifter som fillåter en fortlöpande
anpassning av polisverksamheten till förändrade förutsättningar och nya krav.
Del närmare innehållet i polisens uppgifter måste även i framtiden fortlöpande
regleras genom lagstiftning och andra föreskrifter i olika ämnen.

De uttalanden som sålunda har gjorts i propositionen har
lämnats utan erinran i riksdagens principbeslut.

Beredningen

Beredningen konstaterar att polisens uppgifter enligt
principbeslutet bör beskrivas huvudsakligen i samma termer som hitfills. Det
kan finnas skäl att

Prop. 1983/84:111 52

överväga
en något annorlunda struktur på beskrivningen. Enligt beredningens mening
vinner regleringen i klarhet, om man skiljer mellan å ena sidan
polisverksamhetens ändamål oeh å den andra de uppgifter som faller på polisen
för atl målet skall uppnås. Betydelsen härav skall naturligtvis inte
överdrivas, men om de grundläggande beslämmelserna avfattas på ett sådant sätt
skulle den helhetssyn på polisens funktioner som har eftersträvats i riksdagens
principbeslut komma till bättre uttryck än f. n. Beredningen förordar med
hänsyn härtill all den nya polislagen inleds med en bestämmelse under rubriken
Polisverksamhetens ändamål. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som har
förordats av polisutredningen och bestämls genom riksdagens principbeslut bör
där anges au polisens arbete, som ett led i samhällets verksamhet för att
främja rättvisa och trygghet, syftar fill att allmän ordning och säkerhet skall
upprätthållas, fill att lagarnas efterlevnad skall tryggas saml till att allmänheten
i övrigt skall tillförsäkras skydd och annan hjälp.

När
det sedan gäller att i lagen beskriva arbetsuppgifterna finns det inte
anledning aU på något avgörande sätl gå ifrån vad som f. n. föreskrivs i 2 §
Pl. Vissa justeringar bör dock göras. Om man i enlighet med vad beredningen har
förordat behandlar polisverksamhetens ändamål i en särskild bestämmelse, kan
del te sig naturligt att beskriva uppgifterna på ett sätt som bättre
överensstämmer med den verksamhetsplanering som tillämpas inom polisväsendet.

Enligt
3 § Pl ingår det i polisens uppgifter att samarbeta med åklagarmyndigheter och
andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten.
Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom
socialtjänsten och alt snarast underrätta dessa om förhållanden som bör
föranleda åtgärd av dem.

Beredningen
anser att samarbetet med andra myndigheter just på polisområdet är av så
central betydelse att lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om detta.
Den särställning gentemot polisväsendet som bl. a. rättegångsbalken ger
åklagarmyndigheterna motiverar att de myndigheterna nämns särskilt i
polislagen. Beredningen erinrar i sammanhanget om att riksdagen i sitt beslut
med anledning av prop. 1980/81:13 särskilt underströk betydelsen av att
åklagarväsendets synpunkter beaktas både i fråga om den mera långsiktiga
planläggningen av resursanvändningen inom polisväsendet och när det gäller
uppkommande frågor om mera tillfälliga omdisponeringar.

Vad
gäller samarbetet med socialtjänstens myndigheter hänvisar beredningen
särskilt till att det under förarbetena till socialtjänslreformen har fästs
stor vikt vid den nuvarande föreskriften om samarbete i 3 § Pl (se t. ex. SOU
1977:40 s. 653). Denna har också betydelse inte bara som en allmän
rekommendation utan även så till vida att sekretessen i förekommande fall bryts
gentemot socialtjänstens myndigheter.

Om
man alltså - med viss avvikelse från vad som numera är vanligt - i

Prop. 1983/84:111 53

polislagen tar in en särskild bestämmelse om polisens
skyldighet att samarbeta med andra myndigheter, anser beredningen det svårt alt
förbigå frågan om andra samhällsorgans skyldighet att samverka med polisen.
Beredningen delar visserligen polisutredningens uppfattning atl någon mera
specificerad skyldighet för andra organ att exempelvis lämna uppgifter och
annan information till polisen inte har sin plats i en poHslag. En sådan
bestämmelse skulle också föranleda tolkningssvårigheter med hänsyn fill
sekretesslagsfiftningen. Men en allmän regd om att andra samhällsorgan skall
lämna polisen stöd i dess arbete skulle enligt beredningens mening väl fylla
sin plats i lagen som ett uttryck för att polisens verksamhet för atl
upprätthålla allmän ordning och säkerhet är en angelägenhet som berör samhället
i stort.

Remissyttrandena

Beredningens förslag till utformning av bestämmelser om
polisverksamhetens ändamål, polisens uppgifter och samverkan med andra
myndigheter och organ har allmänt godtagits av remissinstanserna, i vissa fall dock
med synpunkter på detaljer i regleringen.

RÅ ansluter sig till åsikten atl en långtgående
detaljreglering av poHsens arbetsuppgifter inte erbjuder någon framkomlig väg.
RÅ anser atl del sätl på vilkel beredningen har beskrivit polisverksamhetens
ändamål och pohsens uppgifter utgör en rimlig avvägning när del gäller att ange
polisens arbetsuppgifter. Att ange tryggandet av lagarnas efterlevnad som ett
av polisverksamhetens ändamål är dock enligt RÅ alltför vittomfattande.
Kammarrätten i Göteborg år tveksam till om det är helt lyckat att försöka dra
en skiljeUnje mellan polisverksamhetens ändamål och polisens uppgifter. Enligt
kammarrätten är en sådan uppdelning ägnad att urholka precisionen i lagtexten
och alt leda till omotiverade dubblyrer. Flera instanser, t. ex. juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Medborgarrättsrörelsen, betonar
alt det för polisens förtroende hos allmänheten är viktigt att repressiva och
kontrollerande insatser inte skymmer hjälp- och stödinsatser till gagn för den
enskilde. JO ansluter sig till beredningens förslag med hänvisning till att det
är svårt att i lag detaljreglera den mångskiftande verksamhet som polisen har
atl fullgöra. Metoden innebär dock enligt JO alt portalstadgandena blir ulan
egentlig substans och att detaljerna alltjämt måste sökas i en mängd olika
författningar, sedvana och "sakens natur"-resonemang. Delta är enligt
JO i sig att beklaga och något som lagstiftaren bör sträva efler alt i en
framtid förändra.

Enligt rikspolisstyrelsen har förslaget i huvudsak fåll en
mycket välfunnen avfattning.

Också den föreslagna bestämmelsen om samarbete mellan
polisen och andra myndigbeter och organ har som nämnts i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Att bestämmelsen till den del den riktar sig till polisen
får

Prop. 1983/84:111 54

sin största betydelse vad gäller samarbetet med kommunala
och landstingskommunala organ påpekas från flera håll. Beredningens förslag
till en allmän regel om att andra samhällsorgan skall lämna polisen stöd har
fått kritik från några instanser; enligt instanserna kan en sådan bestämmelse
antingen undvaras eller också få sin plats i en övergripande författning. Andra
förslag går ut på att en sådan bestämmelse bör placeras i en lag som direkt
riktar sig till dem man vill nå, t. ex. socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen påpekar alt en bestämmelse om skyldighet
för polisen att lämna uppgifter fill socialtjänsten har sekretessgenombrytande
effekt. Enligt styrelsen förtjänar det att närmare övervägas om inte polisens
samarbete också med samhällets hälso- och sjukvård borde nämnas uttryckligen.

Föredraganden

Genom 1981 års principbeslut har i stora drag lagts fast
på vad säll polisens uppgifter bör beskrivas i den nya polislagen.
Huvuduppgiften bör liksom hitfills anges vara atl upprätthålla allmän ordning
och säkerhet i landet. En sådan allmän ram för polisens uppgifter tillåter en
fortlöpande anpassning av polisverksamheten till ändrade förutsättningar och
nya krav. I den nya lagen bör vidare polisverksamhetens roll som ett led i det allmännas
samlade insatser för social trygghet och samhällsgemenskap betonas. I
principbeslutet har också slagits fast att polisens hjälpande funktioner i
polislagen bör beskrivas som en självständig arbetsuppgift, låt vara att det
naturligtvis inte alltid går att dra någon principiell gräns mellan polisens
hjälpande funktion och de övriga centrala polisfunktionerna.

Polisberedningens förslag följer de grundsatser som lades
fast i principbeslutet. Vidare karakteriseras beredningens förslag av att man
skilt mellan å ena sidan poHsverksamhetens ändamål och å den andra de uppgifter
som faller på polisen för atl målet skall uppnås. Beredningen menar att den
helhetssyn på polisens funktioner som bar eftersträvats i riksdagens
principbeslut härigenom kommer fill bättre ullryck än f. n. Jag kan liksom
flertalet remissinstanser ansluta mig fill denna uppfattning.

Även när det gäller förslaget till bestämmelse om
samverkan mellan polisen och andra biträder jag polisberedningens förslag. Att
man i enlighet med beredningens förslag särskilt anger atl andra myndigheter
skall lämna polisen stöd i dess arbete kan motiveras av intresset alt markera
att pohsens verksamhet för atl upprätthålla allmän ordning och säkerhet är en
angelägenhet som berör samhället i stort. Några av de förslag som i delta
sammanhang har förts fram under remissbehandlingen är av sådan art att de
knappast kan las upp fill behandling i detta lagstiftningsärende. Det gäller
bl. a. förslaget från socialstyrelsen om alt införa en särskild sekretessbrylan-de
bestämmelse om samverkan mellan polisen och samhällets hälso- och sjukvård.

Prop. 1983/84:111 55

Sammanfattningsvis anser jag alt beredningens förslag i
denna del i princip bör godtas. Jag övergår nu till att kommentera de inledande
paragraferna mera i detalj.

1 §

Som ett led i samhällets verksamhet för att främja
rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan
hjälp.

I paragrafen - hksom i övrigt i polislagen - används
uttrycket polisen som ett kollektivt begrepp för att beteckna såväl själva
polisväsendet och dess olika myndigheter som de hos polisen anställda
tjänstemännen.

En skillnad i förhållande fill den nuvarande regleringen i
2 § Pl är att den grundläggande bestämmelsen om polisens upprätthållande av den
allmänna ordningen och säkerheten har tagits in under rubriken
Polisverksamhetens ändamål. Vidare har i linje med riksdagens principbeslut
uttryckligen angetts att polisarbetet utgör ett led i samhällets verksamhet för
alt främja rättvisa och trygghet för medborgarna.

Ytterligare en avvikelse från nuvarande reglering som även
den grundar sig på riksdagens principbeslut är att den hjälpande
polisverksamheten beskrivs inte som ett led i uppgiften att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet utan som ett självständigt syfte för polisverksamheten.

Uttrycket "att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet" avses som nu inbegripa hela den egentliga polisverksamheten. I
likhet med RÅ har jag ansett det föra för långt att ange tryggandel av lagarnas
efterlevnad som ett av polisverksamhetens ändamål.

2 §

Till polisens uppgifter bör att

1.
förebygga brott
och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,

2.
övervaka den
allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när de
har inträffat,

3.
bedriva spaning
och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,

4.
lämna
allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen
kan ges av polisen,

5.
fullgöra den
verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § Pl.

I ingressen har markerats att den därpå följande
uppräkningen av uppgifter inle är fullständig. Det finns uppgifter som av ålder
anses ankomma på polisväsendet men som inte uttryckligen kan inordnas i de
särskilt angivna kategorierna.

Prop.
1983/84:111 56

I
de fem punkterna har den nuvarande uppdelningen i preventiv och repressiv
verksamhet övergetts till förmån för en funkfiondl beskrivning som är avsedd
atl i stora drag överensstämma med polisväsendets verksamhetsplanering. Det
finns emellertid anledning att understryka atl en alltför snäv bundenhet till
verksamhetsindelningen i det praktiska polisarbetet kan vålla ölägenheter.
Gränsen mellan de olika grupperna av aktiviteter är ingalunda skarp. Här som
eljest måste eftersträvas en helhetssyn på polisväsendets uppgifter.

Punkten
1. I ett vidare perspektiv låter det sig sägas, att samtliga polisuppgifter
eller i varje fall större delen därav har elt brottsförebyggande syfte. Här
åsyftas emellertid den brottsförebyggande verksamheten i egentlig mening, dvs.
sådan verksamhet som är riktad till personer vilka inte är föremål för
rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Det gäller sålunda bl. a. den
skolundervisning och den ungdomsverksamhet i övrigt som polisen bedriver liksom
den brottsförebyggande informationen och kontaktverksamheten, som bl. a.
syftar till atl ge information till allmänheten om brottsrisker och om åtgärder
som kan vidtas för att öka det egna skyddet mot broU.

En
skillnad i förhållande till den nuvarande bestämmelsen i 2 § Pl är att det
uttryckligen har angetts att polisen har till uppgift att förebygga även andra
störningar av den allmänna ordningen och säkerheten än brott. Att en sådan
skyldighet åvilar polisen, kanske i synnerhet på trafikområdet, är ju klart,
och del bör då också uttryckligen sägas ut i författningen. I polisens arbete
med att förebygga störningar av den allmänna ordningen måsle givetvis, som i
allt polisarbete, ske en avvägning i förhållande till motstående intressen; som
en polisstyrelse har påpekat vid remissbehandlingen accepteras ju vissa
störningar av samhället. Som exempel på förebyggande åtgärder som mera
omedelbart tar sikte på den allmänna säkerheten kan nämnas den
säkerhetsskyddsverksamhet som ankommer på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.

Det
bör framhållas att de brottsförebyggande åtgärderna i vid mening i första hand
ankommer på myndigheter utanför området för polisen och rättsväsendet, såsom
skolväsendet samt social- och arbetsmarknadsmyndigheter. Brottsförebyggande
rådet har en samordningsuppgift på området.

Punkten
2. Här åsyftas polisens övervakningsverksamhet (allmän övervakning och
trafikövervakning). Jag har inte ansett att det finns skäl att, som ifrågasatts
från något håll, nämna trafikövervakningen särskilt. Den utgör ett led i
övervakningen av den allmänna ordningen och säkerheten.

Punkten
3. Punkten avser polisens utredningsverksamhet. Den torde inle kräva närmare
kommentarer.

Punkten
4. Här avses polisens hjälpande verksamhet, som utgör en del av vad som brukar
kallas dess serviceverksamhet. För atl man skall nå en precisering i
förhållande fill vad som ankommer på andra myndigheter -t. ex. socialtjänsten
och sjukvården - har angetts atl polisens skyldighet att

Prop. 1983/84:111 57

biträda allmänheten med skydd, upplysningar och annan
hjälp gäller fal! när sådant bistånd lämpligen kan lämnas av polisen. I första
hand avses då situationer när det inte ankommer på något annat samhällsorgan
att lämna hjälpen. I akuta situationer måste givetvis polisen ibland ingripa
även när biståndet i princip ankommer på ett annat organ. Det kan exempelvis
gälla att föra en medvetslös eller svårt skadad person till sjukhus, fastän
ambulanstransport i och för sig hade kunnat påkallas.

Några fasta gränser för polisens hjälpande verksamhet kan
och bör inle lämpligen fastställas. Detta är inte heller avsikten med den
aktuella bestämmelsen.

Punkten 5. Även här avses i första hand polisens serviceverksamhet.
Punkten överensstämmer med nuvarande föreskrift i 2 § Pl.

3 §

Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna.
Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas
verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast
underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

Första stycket överensstämmer i huvudsak med 3 § Pl och är
i stort avsett att fillämpas på samma sätl som denna. I linje med ett önskemål
som vid remissbehandlingen har förts fram av RÅ har dock polisens samarbete med
åklagarmyndigheterna betonats något mera än i den nämnda paragrafen. Såvitt gäller
enskilda ärenden blir det dock även fortsättningsvis i första hand
rättegångsbalken som reglerar samarbetsfrågorna. Till polisens samverkan med
åklagarmyndigheterna i prioriteringsfrågor o. d. återkommer jag i annat
sammanhang.

Föreskriften om skyldighet att lämna underrättelser till
myndigheterna inom socialtjänsten har i oförändrat skick förts över från 3 §
Pl. Som beredningen har angett kan den emellertid ge upphov till vissa
tolkningssvårigheter, innan en fast praxis vad gäller tillämpningen av den nya
socialtjänsllagstiftningen har hunnit utbilda sig. Med hänsyn till den
lagstiftningens karaktär av ramlag torde i viss utsträckning tillämpningen
komma att bli beroende av de riktlinjer som man lokalt kan komma överens om
mellan polisen och socialnämnden.

Den generella uppgiftsskyldigheten gentemot
socialtjänstens myndigheter medför i och för sig att uppgifter skall lämnas dit
ulan hinder av eventuell sekretess, jfr 14 kap. 1 § andra meningen och 3 §
första stycket sekretesslagen (1980:100). I fall då det kan antas att syftet
med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om
uppgift lämnas (jfr 5 kap. 1 § sekretesslagen) måste dock föruisättas att
uppgiften lämnas först när sådan risk inte längre förehgger.

I princip gäller att uppgifter kan lämnas till
socialtjänsten oberoende av

Prop.
1983/84:111 58

den
enskildes samtycke. Eftersom socialtjänsten normalt inte lämnar hjälp mot den
enskildes vilja, kan polismyndigheten emellertid ibland ha anledning att i sin
bedömning av om uppgift bör lämnas väga in den enskildes inställning till
frågan. Exempel på fall där delta kan få aktualitet erbjuder situationer då
kvinnomisshandel har anmälts till polisen. I enlighet med vad som har
framhållits i rapporten (Ds S 1983:2) Kvinnomisshandel är del naturligtvis
normalt mycket angeläget att uppgift om sådana anmälningar vidarebefordras till
socialtjänsten, men ibland kan situationen vara den att kvinnan motsätter sig
att uppgiften vidarebefordras och atl omständigheterna i övrigt inte talar för
att uppgift ändock bör lämnas.

I
andra stycket sägs att andra myndigheter skall lämna polisen stöd i dess
arbete. Naturligtvis åstadkommer man inte detta enbart genom att la in en
bestämmelse härom i en författning. Stycket skall ses som en rekommendation
angående den inriktning som anses önskvärd. Som sådan torde det inte sakna
värde enligt beredningen, en uppfattning som jag delar.

Polisorganen
(4-7 §§)

I
dessa paragrafer ges bestämmelser om huvuddragen av polisens organisation på
lokal, regional och central nivå. Jag ger även här en allmän bakgrund till
regleringen innan jag kommer in på de särskilda bestämmelserna.

Nuvarande
ordning

Under
regeringen finns poUsorgan på lokal, regional och central nivå.

Grundläggande
för den lokala polisorganisationen är indelningen av landet i 118
polisdistrikt. Polisdistriktet utgör verksamhetsområde för den lokala
polisstyrelsen. I varje polisdistrikt finns en polischef som har tjänstebenämningen
polismästare.

I
åtskilliga författningar - vanligen äldre sådana - förekommer termen
"polismyndighet". Ett exempel erbjuder rättegångsbalken. Enligt lagen
(1972:509) om vad som avses med polismyndighet m. m. är "polismyndighet"
liktydigt med polisstyrelsen, om något annat inte följer av lag eller annan
författning.

Polisstyrelsen
består enligt nyssnämnda lag av polischefen och det ytterligare antal särskilt
utsedda ledamöter - minst sex och högst åtta - som länsstyrelsen bestämmer. De
ledamöter som utses särskilt väljer inom sig ordförande och vice ordförande.
Kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m.
m. äger tillämpning i samtUga polisdistrikt.

Annan
ledamot av polisstyrelse än polischefen väljs av landstinget. I Göteborgs och
Malmö polisdistrikt väljs dock sådan ledamot av landstinget ocb
kommunfullmäktige i Göteborgs resp. Malmö kommun. I Visby

Prop. 1983/84:111 59

polisdistrikt väljs ledamöterna av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Mandatperioden är tre år.

Polisstyrelsen kan fatta beslut på två sätt, antingen i
plenum eller genom tjänsteman.

Enligt polisinstmklionen får emellertid elt ärende inte
avgöras i plenum, om det innebär alt polisledning utövas. I sådana fall skall
ärendet avgöras av polischefen ensam (eller efter delegation annan tjänsteman).
Polischefen får inte heller hänskjuta ett ärende till plenum i annat fall än om
del rör administrafionen för polisväsendet eller allmänna riktlinjer för
polisens verksamhet. Dessa bestämmelser (49 § tredje stycket och 50 § Pl) är en
följd av principen i 39 § Pl alt det är polischefen ensam som utövar
polisledningen inom polisdistriktet.

Den regionala polisorganisationen följer länsindelningen.
Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet. Den har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom sill län.

Länsstyrelsens uppgifter i aktuellt hänseende lades i sina
huvuddrag fast i samband med att polisväsendet förstatligades och anges i
polisinstruktionen. Länsstyrelsen skall övervaka att allmän ordning och
säkerhet upprätthålls i länet och att nödvändiga åtgärder vidtas när den
allmänna ordningen och säkerheten hotas eller störs. För att kunna fullgöra
denna uppgift har länsstyrelsen fått befogenhet att meddela föreskrifter om
användningen av polismännen i länets polisdistrikt samt alt i vissa situafioner
hell eller delvis överta ledningen av polisen liksom att besluta om
polisförstärkning inom länet och tillkalla förstärkning från annal län.

I alla län utom Gotlands finns en länspolischef som är
tjänsteman i länsstyrelsen och chef för länspolischefens expedition, vilken är
en arbetsenhet inom länsstyrelsen. Länspolischefen svarar som föredragande
eller beslutsfattare för alla ärenden som enligt polisinstruktionen ankommer på
länsstyrelsen. Han ansvarar på samma sätt för ärenden som enligt annan
författning ankommer på honom eller som enligt fastställd diarieplan skall
handläggas på länspolischefens expedition.

Vid polisväsendets förstatligande förutsattes det att
länsstyrelsen skulle leda polisverksamheten så snart denna berör flera distrikt
inom länet (prop. 1964:100 s. 67-69 och 108-110). I överensstämmelse härmed
utövar enligt polisinstmklionen länsstyrelsen chefskapet i fråga om
tjänstgöringen för de polismän som ingår i en länstrafikgrupp. Motsvarande
föreskrifter finns inte för de övriga enheter som utövar regional
polisverksamhet (narkotikarotlar-na och de s. k. ekorotlarna).

För fall då länsstyrelsen genom länspolischefen övertar
ledningen av en enskild förundersökning - något som i praktiken är mycket
ovanligt - blir enligt särskild föreskrift i rättegångsbalken (7 kap. 9 §
första stycket) bestämmelserna i balken om polismyndighet tillämpliga på
länspolischefen. Länspolischefen blir sålunda jämställd med en lokal
polismyndighet vad gäller befogenheten att vidta tvångsåtgärder och
skyldigheten att lämna

Prop.
1983/84:111 60

biträde åt åklagarmyndighet under förundersökning i
brottmål. En motsvarande föreskrift finns i utlänningslagen (1980:376, 100 §).

Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är i
huvudsak undantagna från länspolischefernas verksamhetsområde. Polischeferna i
dessa distrikt har i stället samma ställning som länspolischef i operativt
hänseende.

Enligt förordningen (1965:674) med instruktion för
rikspolisstyrelsen utövar styrelsen som central förvaltningsmyndighet högsta
inseendet över polisväsendet. För att fullgöra denna uppgift skall
rikspolisstyrelsen genom inspektioner hålla sig underrättad om polisväsendets
tillstånd och behov. Rikspolisstyrelsen skall också genom allmänna råd och
anvisningar verka för planmässighet, samordning, enhetlighet och
rationalisering inom polisväsendet. Vidare ankommer det på styrelsen att i den
utsträckning som anges i instruktionen eller i särskilda bestämmelser meddela
föreskrifter för lägre polismyndigheter och leda poHsverksamheten.

1981 års principbeslut

Genom riksdagens beslut år 1981 om polisens uppgifter,
utbildning och organisation har principerna lagts fast för en ingripande
organisationsförändring inom polisväsendet. Jag skall här bara redogöra för
några huvudpunkter som har särskild betydelse för utformningen av
bestämmelserna i polislagen.

I fråga om den lokala polisorganisationen innebär 1981 års
riksdagsbeslut bl. a. att förändringar skall göras när det gäller metoderna för
resursfördelningen. Det förutsätts att regeringen liksom nu skall bestämma om
indelningen i polisdistrikt och om antalet polismanstjänster för vart och ett
av distrikten. I övrigt skall emdlerfid den fördelning av personalen som läggs
fast centralt i huvudsak begränsas till att det för varje distrikt fastställs en
basorganisation, vilket innebär att lokala och regionala organ i princip får
frihet att bestämma om hur personalen i övrigt skall användas. Denna del av
reformen blir av mycket ingripande natur. Det är min avsikt att i den
proposition rörande organisationsfrågor som jag inom kort kommer atl anmäla
föreslå att det praktiska genomförandel av reformen i den delen sker i två steg
för att övergångssvårigheter skall förebyggas.

Av grundläggande betydelse för den nya organisafionen blir
den ökade beslutsbehörighet för den lokala polisstyrelsen som riksdagen har
beslutat om (prop. 1980/81:13 s. 57-62). Polisstyrelsen i plenum förutsätts
kunna besluta i alla viktigare frågor rörande verksamheten i distrikten utom
när det gäller ett ärende om polisledning i särskilt fall. Avsikten har varit
alt skapa ett starkt förtroendemannainflytande i synnerhet när det gäller
resursfördelningen mellan olika verksamhetsgrenar samt andra beslut som rör
den allmänna utformningen av polisdistriktets policy.

Riksdagen har också på en del andra punkter lagt fast nya
principer som får betydelse för författningsregleringen beträffande
polisstyrelserna. Del gäller

Prop.
1983/84:111 61

främst
en delvis ändrad metod för val av ledamöter (prop. 1980/81:13 s. 65-66) och en
utökning av antalet ledamöter (s. 66). Polisstyrelsernas förtroendeledamöter
skall i fortsättningen väljas direkt av kommunfullmäk-fige i de polisdistrikt
som omfattar en enda kommun. I flerkommunsdistrik-len skall det alltjämt
ankomma på landstingskommunerna all utse polisstyrelseledamöter, i de fall
landsfingsfria kommuner ingår i distriktet tillsammans med resp.
kommunfullmäktige. Alt landstingskommunerna härvid liksom hittills skall
samråda med kommunerna har uttryckligen förutsatts. Landstingen bör eftersträva
en sammansättning som i görlig mån fillgodoser skilda önskemål om
representativitet, bl. a. att varje kommun som ingår i ett polisdistrikt - om
möjligt - får representafion i polisstyrelsen. För att underlätta att det
sistnämnda önskemålet blir tillgodosett skall enligt riksdagens beslut
maximiantalet förtroendevalda ledamöter i en polisstyrelse höjas från åtta till
tio.

Av
betydelse för författningsregleringen är också alt principbeslutet innebär att
ett nytt polismyndighetsbegrepp skall införas (prop. 1980/81:13 s. 68). Enligt
riksdagsbeslutet skall man som benämning för det lokala polisorganet övergå
från "polisstyrelse" till "polismyndighet". Endast ett
beslut som meddelats av polisstyrelsen i plenum kommer sålunda att anges såsom
fattat av polisstyrelsen.

Medborgarinflytandet
på regional nivå skall enligt riksdagens beslut ankomma på länsstyrelsens
styrelse. En utgångspunkt är därvid att, i likhet med vad som nyss har angetts
i fråga om de lokala polisstyrelserna, frågor som gäller poHsledning i det
enskilda fallet inle skall kunna hänskjutas till den regionala
förtroendemannastyrdsen. Däremoi har förutsatts ett starkt medborgarinflytande
i frågor om bl. a. resursfördelning, rekrytering, utbildning samt allmän
inriktning av verksamhet som berör flera distrikt. Bl. a. är avsikten att, när
reformen är fullt genomförd, länsstyrelsens styrelse skall bestämma i vilken
utsträckning personal skall avdelas för regional verksamhet utöver den
basorganisation för ändamålet som har lagts fast centralt.

Enligt
riksdagens beslut skall länspolischefen i flertalet län fortfarande vara
tjänsteman i länsstyrelsen. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län
förutsätts dock en särlösning enligt vilken länspolischefen förenar sin
befattning med tjänsten som polischef i residensortens polisdistrikt och länet
utgör elt enda regionall verksamhetsområde. Detta ger enligt riksdagsbeslutet
gynnsamma förutsättningar för en samordning av vissa gemensamma funktioner.
Riksdagsbeslutet bygger på förutsättningen att länspolischefen i dessa län utövar
direkt ledning över de enheter som är avdelade för regional verksamhet i den
mån de är organisatoriskt inordnade i residensortsdistrik-tel. Jag vill i
anslutning härtill nämna att det är min avsikt att i likhet med beredningen
föreslå en motsvarande ordning för Jämtlands län.

I
riksdagens beslut har understrukils rikspolisstyrelsens betydelse för
uppbyggnaden av det moderna och effektiva polisväsende som vi har i dag

Prop. 1983/84:111 62

liksom den betydelsefulla roll för landets polisväsende
som styrelsen kommer atl få även i fortsättningen. I riksdagsbeslutet har
emellertid förutsatts att rikspolisstyrelsen blir föremål för en organisatorisk
översyn med sikte på ett minskat personalbehov. Den frågan tillhör dem som jag
avser att ta upp i den kommande organisationspropositionen.

Beredningen

Beredningen anmärker inledningsvis att polisens
organisation inte utgör något ämne som enligt gällande principer behöver
regleras i lag. Genom 1981 års principbeslut har emellertid, påpekar
beredningen, lagts fast att grundläggande regler om polisorganisationen skall
las in i den nya polislagen. Beredningen finner del naturligt att den nya
polislagen återspeglar de tre nivåerna inom polisväsendet, dessas
organisatoriska förhållande till varandra och de allmänna principerna för
deras verksamhet.

Med de angivna utgångspunkterna anser beredningen att de
organisatoriska beslämmelserna i polislagen bör begränsas till att avse
följande frågor.

Beträffande den lokala organisationen bör anges att länen
är indelade i polisdistrikt, att det i varje polisdistrikt finns en
polismyndighet och att denna har distriktet som sitt verksamhetsområde. Att det
i enlighet med vad som förutsätts i principbeslutet i elt polisdistrikt kan
finnas enheter med regional behörighet är ett förhållande av sådan principiell
belydelse att det också enligt beredningen bör anges särskilt. I lagen bör
vidare slås fast att det för ledningen av polismyndigheten finns en
polisstyrelse, hur denna är sammansatt och hur ledamöterna väljs.

Ytterligare ett förhållande av grundläggande betydelse för
polisorganisationen synes enligt beredningen böra komma till ultryck i
polislagen, nämligen att polispersonalen i princip är tjänstemän i den lokala
organisationen. Detta gäller även om de står till annat polisorgans
förfogande, såsom fallet är exempelvis beträffande rikskriminalen. Vissa
undantag finns dock från denna princip: flertalet länspolischefer avses även i
fortsätlningen vara tjänstemän vid länsstyrelserna och viss polispersonal är
anställd hos rikspolisstyrelsen, bl. a. inom dess säkerhetsavdelning. I lagen
bör lämpligen anges att polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna i den
mån annat inte föreskrivs av regeringen.

I fråga om den regionala polisorganisationen bör,
framhåller beredningen, i lagen anges atl länsstyrelsen är länets högsta
polisorgan och att den i denna egenskap ansvarar för polisverksamheten i länet.
Denna allmänna beskrivning av länsstyrelsens roll i den nya organisationen bör
givetvis preciseras, varvid en naturlig utgångspunkt blir att de uttryck för
länsstyrelsens ställning inom polisväsendet som kan sägas innebära en
begränsning i de lokala myndigheternas självständighet anges särskilt.

Prop. 1983/84:111 63

Med denna utgångspunkt anser beredningen att följande
ledningsfunktioner för länsstyrelsen bör anges i lagen:

- tillsynsfunktionen,

- befogenheten
atl avdela personal för regional polisverksamhet,

- befogenheten att meddela direktiv för den
regionala polisverksamheten

och, vid behov, för annan polisverksamhet inom länet,

- befogenheten alt besluta om polisförslärkning inom
länet samt att begära

sådan förstärkning från annal län,

- befogenheten att ta över ledningen av
polispersonalen i länet när särskilda

förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning annars är

särskilt framträdande.

Enligt riksdagens principbeslut skall befattningen som
länspolischef i Stockholms och Göteborgs och Bohus län förenas med chefskapet
för polisdistriktet i residensorten, och beredningen har som nyss redovisats
förutsatt en motsvarande ordning för Jämtlands län. Detta blir visserligen en
nyhet i organisationen av principiell betydelse, men beredningen anser att den
reglering som här blir erforderlig inte lämpligen bör tas in i polislagen ulan
i länsstyrelseinstruktionen.

I polislagen bör beträffande rikspolisstyrelsen enligt
beredningens förslag föreskrivas att styrelsen är central förvaltningsmyndighet
för polisväsendet. Att rikspolisstyrelsens uppgifter är av inspekterande,
rådgivande och samordnande karaktär och att styrelsen alltså i princip inle har
operativa befogenheter är av så grundläggande betydelse att det enligt
beredningen bör komma till uttryck i lagen. Lämpligen bör där anges atl
styrelsen får leda polisverksamhet och meddela föreskrifter om sådan verksamhet
endast i de särskilda hänseenden som regeringen bestämmer, såsom exempelvis
beträffande den särskilda polisverksamhet som syftar till att hindra och
uppdaga brott mot rikets säkerhet.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående lämnat huvuddragen av
polisberedningens förslag till lagreglering av frågan om polisens organisation
utan erinran, så när som på att några instanser har ifrågasatt riksdagens
principbeslut atl polisorganisationen över huvud taget skall återspeglas i
polislagen. Från olika håll framförs skilda förslag till justeringar och
kompletteringar.

Vad gäller den lokala organisationen framför några
instanser, bland dem länsstyrelsen i Kalmar län och polisförbundet, att
begreppet polisman bör definieras i polislagen.

Beträffande polismyndighetens arbete efterlyser en grupp
instanser, t. ex. länsstyrelsen i Malmöhus län och polischefsföreningarna, en
motsvarighet till bestämmelsen i 49 § tredje stycket Pl enligt vilken ärenden
som innebär

Prop. 1983/84:111 64

utövande av polisledning inte får avgöras i plenum. Å
andra sidan understryker kommunförbundet att polisstyrelsens befogenheter är av
så grundläggande belydelse att de klart bör framgå av polislagen. Från några
håll, t. ex. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och polischefsföreningarna,
framhålls att lagen bör kompletteras med en bestämmelse enligt vilken
polischefen skall vara polisstyrelsens ordförande.

När del sedan gäller den regionala polisverksamheten anser
RÅ och flera länsstyrelser att i lagen direkt bör anges hur en intressekonflikt
mellan oUka länsstyrelser, t. ex. i fråga om polisförstärkning mellan länen,
skall lösas.

Polisstyrelserna i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt
anser att grundläggande regler om den avvikande regionala organisationen i
Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län bör tas in i polislagen.
Rikspolisstyrelsen ifrågasätter mot bakgrund av de rekommendationer om en
enhetlig terminologi som intagits i departementspromemorian (Ds Ju 1982:11)
Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte om det i
beredningens förslag använda uttrycket "direktiv" är så lämpligt.

Vad slutligen avser förslaget fill paragraf om
rikspolisstyrelsen efterlyser flera instanser en mera restriktiv skrivning i
lagen beträffande regeringens möjligheter att besluta att styrelsen skall leda
polisverksamhet.

Föredraganden

Redan i den allmänna delen (avsnitt 2.1) har jag förklarat
att jag delar den uppfattning som kommit till uttryck både i 1981 års
principbeslut och i polisberedningens förslag att vissa grundläggande regler om
polisens organisation bör meddelas i polislagen.

Det är emellertid uppenbart all det kan finnas ett visst
utrymme för olika meningar, när det gäller att ta ställning fill vilka
bestämmelser som lämpligen bör meddelas i lag och vilka som på vanligt sätt i
stället kan tas in i en förordning. För min del har jag, liksom flertalet
remissinstanser, kommit till den uppfattningen alt beredningens förslag i
princip är välavvägl utifrån de förutsättningar som föreligger. Jag godtar
därför i huvudsak delta förslag.

Det anförda innebär att jag inte kan ansluta mig fill de
förslag som har förts fram om att man i polislagen bör definiera begreppet
polisman och att lagen bör reglera befogenhetsfördelningen mellan
polisstyrelsen och polischefen. Delta är betydelsefulla frågor, men de har ändå
inte den karaktären att de lämpligen bör lagregleras. Detsamma gäller
länspolischefens ställning i de olika länen.

Tanken alt polischefen skulle vara ordförande i
polisstyrelsen har avvisats av statsmakterna vid två tillfällen (se JuU 1972:1
s. 51-52 och prop. 1980/81:13 s. 66-67). Jag ser ingen anledning au nu ompröva
detla ställningstagande.

Till vissa andra synpunkter som har förts fram vid
remissbehandlingen

Prop. 1983/84:111 65

återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till att
kommentera de föreslagna bestämmelserna mera i detalj.

4 §

Länen är indelade i polisdistrikt. I varje polisdistrikt
finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bestämmer i vad mån en
polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt.

Polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna, i den
mån annat inte föreskrivs av regeringen. Regeringen bestämmer vad som avses med
polisman.

I första stycket anges inledningsvis alt länen är indelade
i polisdistrikt. Till skillnad från några remissinstanser anser jag detta
uttryckssätt adekvat även med beaktande av att det finns ett län - Gotlands -
som i sin helhet utgör ett polisdistrikt.

Avsikten är att liksom nu bestämmelser om
distriktsindelningen skall tas in i en av regeringen beslutad författning.
Delta kan ske med stöd av regeringens allmänna befogenhet att meddela
verkställighetsföreskrifter och behöver inte anges särskilt. Självfallet bör en
mera omfattande ändring av distriktsindelningen föreläggas riksdagen för
principbeslut. I andra meningen har angetts atl del i varje polisdistrikt
finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten i distriktet. Den
lokala myndigheten benämns alltså polismyndighet i stället för som nu
polisstyrelse.

Vidare har förutsatts att regeringen skall meddela
föreskrifter om i vilka fall polisstyrelsen skall besluta i frågor som ankommer
på polismyndigheten och i vilka fall beslutet skall fattas av polischefen eller
någon annan tjänsteman på polismyndighetens vägnar. Någon motsvarighet har inte
föreslagits till den nuvarande föreskriften i 1 § andra stycket polismyndighetslagen
om att befogenhet att besluta om frihetsberövande får tilläggas endast högre
polisbefäl. Detta kan iakttas av regeringen utan särskild bestämmelse därom i
polislagen.

I stycket anges vidare att regeringen eller den myndighet
som regeringen utser bestämmer i vad mån en polismyndighet skall bedriva
verksamhet utanför sitt distrikt. Här åsyftas i första hand enheter med
regionala uppgifter, såsom de nuvarande narkotikarollarna och ekonomiska
rotlarna liksom trafikenheler med regionala uppgifter. Befogenheten att
bestämma vilka enheter som har regionala uppgifter bör i enlighet med vad beredningen
har förordat i allmänhet inte delegeras från regeringen.

Bestämmelsen avses dessutom ge stöd åt en i administrativ
ordning meddelad föreskrift motsvarande 10 § andra stycket Pl, där det
föreskrivs att en polisman får utsträcka sin verksamhet utanför distriktet för
att gripa den som har begått brott. Bestämmelsen lar däremot inte sikte på s.
k. polisförstärkning, som nämns i 6 § tredje stycket. Kännetecknande för
polisförslärkning är nämligen att den personal som avdelas fill förstärkning 5
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop. 1983/84:111 66

underställs polismyndigheten i det mottagande distriktet
och alltså bedriver sin verksamhet på den polismyndighetens vägnar.

I andra stycket anges som huvudprincip alt polismännen är
tjänstemän hos polismyndigheterna. Regeringen avses dock kunna föreskriva
avvikelser från principen såsom exempelvis beträffande länspolischefen samt
säkerhels-polisen och viss annan personal hos rikspolisstyrelsen. I stycket
tilläggs slutligen regeringen rätt att bestämma vad som avses med polisman. En
sådan definition finns f. n. i 4 § Pl, formellt med giltighet endasl inom ramen
för instruktionens tillämpningsområde. I en ny regeringsförfattning bör
lämpligen en definition ges med generell giltighet. Begreppet polisman har nämligen
betydelse även vid tillämpningen av flera andra författningar, t. ex.
rättegångsbalken.

5§

För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse.
Polisstyrelsen består av polismyndighetens chef (polischefen), av dess
biträdande chef (biträdande polischefen), om sådan finns, saml av det antal
valda ledamöter, lägst sex och högst tio, som länsstyrelsen bestämmer.

Polisstyrelsens ledamöter utom polischefen och biträdande
polischefen skall väljas av kommunfullmäktige, om polisdistriktet omfattar
endasl en kommun, och annars av landstinget. Om det i polisdistriktet finns en
kommun som inte ingår i landstingskommunen, skall valet förrättas av
landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning mellan dem som
länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. För de valda ledamöterna skall
lika många suppleanter väljas.

De ledamöter som utses genom val bör väljas så att
erfarenhet av kommunal verksamhet blir företrädd bland dem. Vid valet bör
vidare beaktas att de olika delarna av polisdistriktet och om möjligt alla
kommuner i distriktet blir representerade.

Regeringen kan bestämma att även företrädare för
personalen vid polismyndigheten skall ingå i polisstyrelsen.

Första och andra styckena motsvarar 1 § andra och tredje
styckena lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m. m. i deras
lydelse fr. o. m. den 1 januari 1983, dock med några avvikelser.

För det första skall i de ca 30 enkommunsdistrikten
kommunfullmäktige i stället för landstinget välja polisstyrelsens ledamöter.
För det andra har maximiantalet för polisstyrelsens ledamöter höjts från åtta
till tio. Dessa båda avvikelser från den nuvarande regleringen grundar sig på
1981 års principbeslut. Vidare har angetts alt, om biträdande pohschef finns,
också denne skall ingå i styrelsen. Tjänst som biträdande polischef avses bli
inrättad i Stockholms polisdistrikt; jag återkommer till den frågan i
organisationspropositionen.

Tredjestycket motsvarar i huvudsak 76 § andra stycket
första meningen Pl. I förhållande till sistnämnda författningsrum har i förtydligande
syfte uttryckligen angetts att om möjligt alla kommuner i distriktet skall vara

Prop. 1983/84:111 67

representerade i polisstyrelsen. Så torde i själva verket
regelmässigt kunna bli fallet sedan maximiantalet ledamöter höjts på nyss
angivet sätl. Man måste dock räkna med alt det undantagsvis kan förekomma alt
någon mindre kommun blir utan egen ledamot, exempelvis därför alt någon annan
lösning i praktiken inte visar sig möjlig, om kravet på politisk
proportionalitet skall tillgodoses. Som 1975 års polisutredning har uttalat
(SOU 1979:6 s. 186) bör kommunens intresse av atl bli företrädd i så fall
tillgodoses genom en suppleantplats.

Fjärde stycket syftar till att ge uttryckligt stöd för en
tillämpning inom polisväsendet av kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare
i statlig myndighets styrelse m.m. Stycket motsvarar i sak 1 § fjärde stycket
lagen om vad som avses med polismyndighet m. m. i dess lydelse fr. o. m. den 1
juli 1983 (prop. 1982/83:76, AU 15, rskr 178, SFS 1983:177). Till skillnad från
Svenska polisförbundet anser jag det inte nödvändigt atl i själva lagen gå in
på personalens representation i polisstyrelsen i vidare mån än så.

6 §

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar
för polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs
av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken
utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som
bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt samt att generellt eller för
särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. Vid behov får
länsstyrelsen bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som har
sagts nu gäller dock inte i den mån annat har beslutats av regeringen.

Länsstyrelsen får besluta om polisförslärkning från ett
polisdistrikt till ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära
förstärkning från ett annat län. Den får också helt eller delvis ta över
ledningen av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det
eller kravet på en enhetlig ledning inom länet annars är särskilt framträdande.
Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda
polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag
eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar även
gälla länsstyrelsen.

I första stycket slås fast att länsstyrelsen är det högsta
polisorganet i länet. Uttrycket "högsta polisorgan" har i
förtydligande syfte valls i stället för "högsta polismyndighet" som
f. n. anges i 30 § Pl med hänsyn till att den lokala enheten enligt förslaget i
fortsättningen skall kallas "polismyndighet". I stycket anges vidare
att länsstyrelsen ansvarar för polisverksamheten i länet och har tillsyn över
den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna i länet. Angående
länsstyrelsens tillsynsfunktioner kan bl. a. hänvisas till prop. 1980/81:13 s.
93-100. Jag avser också att återkomma till denna fråga i en senare proposition
på grundval av beredningens betänkande Polisorganisationen.

Prop. 1983/84:111 68

Enligt 1981 års principbeslut skall även för den regionala
polisorganisa-fionen en basorganisation fastställas centralt. När polisreformen
är fullt genomförd har det förutsatts ankomma på länsstyrelsens styrelse med
länspolischefen som ansvarig handläggare att besluta om de närmare riktlinjerna
för de regionala enheternas arbete och dimensioneringen av dessa enheter. Också
på sikt torde det finnas behov för regeringen alt i särskilda fall besluta om
dimensionering och inriktning av den regionala verksamheten.

I överensstämmelse härmed anges i andra stycket att, om
annat inle har beslutats av regeringen, det ankommer på länsstyrelsen att
bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för
verksamhet som bedrivs gemensamt för flera poHsdistrikt saml att generellt
eller för särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. Främst tar
stycket alltså sikte på fall där särskilda enheter har avdelats för regional
verksamhet.

Jag har tidigare förutskickal alt den del av
polisreformen, som innebär att de lokala och regionala organen skall få frihet
att bestämma om organisation av den personal som inte ingår i basorganisationen
inte avses bli genomförd med verkan fr. o. m. den 1 juli 1984. Det innebär atl
regeringen under en övergångslid i huvudsak på samma sätl som hittills måste
bestämma om i vilken utsträckning personal skall avdelas för regional
verksamhet. Detta avses kunna ske med stöd av andra stycket tredje meningen.
Det ankommer emellertid även under denna övergångslid på länsstyrelsen alt
meddela direkfiv för den regionala verksamheten, självfallet med beaktande av
de riktlinjer som har lagts fast av statsmakterna.

Länsstyrelsen måste ha viss möjlighet att meddela direktiv
även för annan polisverksamhet än sådan som har regional inriktning. Här
ankommer det visserligen i första hand på den lokala polisstyrelsen att
förverkliga statsmakternas intentioner oeh att därutöver göra de prioriteringar
som behövs med hänsyn till lokala förhållanden. Men situationer kan tänkas
uppkomma då verksamheten i elt eller annat avseende bedrivs på ett felaktigt
sätt eller på ett sätt som inte överensstämmer med de riktlinjer som
statsmakterna har lagt fast. Någon gång kan också regionalpoHliska
hänsynstaganden av överordnad karaktär tänkas motivera alt länsstyrelsen ändrar
en lokal polisstyrelses beslut på del område som avses nu.

Med hänsyn härtill har angetts att länsstyrelsen vid behov
får meddela bestämmelser även om annan polisverksamhet inom länet än sådan som
har regional karaktär. Med uttrycket "vid behov" har avsetts att
markera att del - till skillnad från vad som gäller om den regionala
polisverksamheten - inte skall ankomma på länsstyrelsen att fortlöpande meddela
direktiv om sådan polisverksamhet som primärt faller inom den lokala styrelsens
kompetensområde. Vid sidan av vad som sålunda avses gälla i fråga om
länsstyrelsens rätt att fatta för den lokala myndigheten bindande beslut kan
naturligtvis länsstyrelsen i skilda sammanhang meddela rekommendationer i olika
former.

Prop. 1983/84:111 69

Som både 1975 års polisutredning och polisberedningen har
uttalat är del angeläget att länsstyrelsen endast genom beslut av sin
förtroendemannasty-rdse meddelar beslut som rör sådan verksamhetsplanering som
det i första hand ankommer på polisstyrelsen alt besluta om. Någon formell
regel om detta har jag dock inte ansett behövlig.

I beredningens förslag har uttrycket "meddela
direktiv" valts för att ge anvisning om länsstyrelsens befogenhet med
avseende på den regionala och lokala polisverksamheten. Liksom
rikspolisstyrelsen anser jag all uttryckssättet inte är helt klart. I mitt
förslag har det därför förtydligats. På samma säll som i beredningens förslag
är avsikten dock att inte bara generellt inriktade beslut utan också beslut som
tar sikte på särskilda fall skall täckas in. Fastän del främst är allmänna
riktlinjer som det bör ankomma på länsstyrelsen att meddela, måste
länsstyrelsen nämligen också ha möjlighet att meddela mera konkreta
organisatoriska direktiv.

EU praktiskt exempel på fall som inte sällan kommer upp i
del löpande arbetet erbjuder den situationen alt det gäller att avgöra om en
omfattande utredning angående ekonomisk brottslighet som geografiskt sett hör
hemma i ett distrikt vilket saknar ekonomisk rotel skall handläggas inom det
distriktet eller det där den regionala ekonomiska roteln är placerad. Ett
sådant avgörande är så sammankopplat med frågor rörande bl. a.
pohsför-stärkning att det ter sig naturligt alt det vid behov kan meddelas av
länsstyrelsen. Ofta är det f. ö. där som frågan först kommer upp, t. ex. inom
ramen för det fasta samarbete med andra myndigheter som regionalt förekommer på
området eller genom direkt hänvändelse fill länspoHsehefen från länsåklagarens
sida.

En fråga av det slag som har angetts nyss är delvis av vad
man brukar kalla operativ karaktär. Det är emellertid främst tredje stycket som
behandlar länsstyrelsens befattning med sådan polisverksamhet som brukar
hänföras till det operativa arbetet. I denna del innebär förslaget fill en början
att länsstyrelsen liksom nu kan besluta om polisförstärkning och begära sådan
från ett annat län. Uttrycket polisförstärkning inbegriper både fillfälliga
arrangemang och sådan planerad förstärkning som f. n. hänförs under
beteckningen "stödjande verksamhet", dvs. den skyldighet som har
ålagts vissa större polisdistrikt att fortlöpande vid behov ställa kvalificerad
personal till förfogande för tekniska undersökningar eller för utredning av
svårare brott hos mindre distrikt i regionen. Befogenheten att meddela beslut
om polisförstärkning är viktig inte bara från praktisk arbetssynpunkt utan
också genom att den ger länsstyrelsen och länspolischefen en naturlig plattform
för en ledande ställning i samband med att olika samordnade aktioner planeras
inom länet, t. ex på narkotikaområdet.

Det bör särskilt anmärkas atl någon motsvarighet inte har
föreslagits fill den nuvarande föreskriften i polisinstruktionen (24 § andra
stycket) om atl rikspolisstyrelsen skall avgöra frågor om polisförstärkning,
när förstärkning fordras med större polisstyrkor eller för längre fid. Detta
innebär bl. a. att

Prop. 1983/84:111 70

möjlighet kommer att finnas för berörda länsstyrelser att
komma överens om fortlöpande samarbete mellan två polisdistrikt som gränsar
till varandra men som skiljs åt av länsgräns. Samarbetet kan t. ex. bestå i att
gemensamma tjänstgöringslistor upprättas för övervakning (jfr SOU 1979:6 s.
231). Även andra behov av polisförstärkning över länsgränserna bör tillgodoses
genom överenskommelser länstyrelserna emellan. Klart är dock att
rikspolisstyrelsens avgörande även i fortsättningen kommer att fordras för den
händelse de berörda länsstyrelserna inte skulle kunna enas i en fråga angående
polisförstärkning. Jag återkommer till detta under 7 §.

I stycket anges också att länsstyrelsen liksom nu kan helt
eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet när särskilda
förhållanden påkallar det eller kravet på enhetlig ledning annars är särskilt
framträdande. Denna befogenhet torde lika litet som f. n. böra utnyttjas annat
än undantagsvis. För del fall länsstyrelsen genom länspolischefen med stöd av
denna befogenhet tar över ledningen av en förundersökning gäller f. n. enligt 7
kap. 9 § första stycket RB atl länspolischefen likställs med polismyndighet. Motsvarande
gäller enligt 100 § utlänningslagen för ärende som avses i den lagen. De
berörda föreskrifterna synes inte adekvat utformade: det bör vara länsstyrelsen
som sådan och inte länspolischefen som enskild tjänsteman inom denna som skall
likställas med polismyndighet. Den ordning som har angetts nu bör f. ö. gälla
även om länspolischefen i annat fall skulle överta ledningen av en verksamhet
som författningsenligt skall bedrivas av en polismyndighet eller om
landshövdingen skulle utöva ledningsfunktionen.

I enlighet med beredningens förslag har därför angetts att
vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i
tillämpliga delar skall gälla även länsstyrelse, när denna leder
polisverksamhet. Därmed kan de nyssnämnda bestämmelserna i rättegångsbalken och
utlänningslagen upphävas.

Som jag återkommer till i den organisationsproposilion som
avlämnas inom kort är avsikten att länstrafikgrupperna skall finnas kvar under
länsstyrelsens (länspolischefens) direkta ledning intill dess att polisreformen
är fullt genomförd. Med hänsyn härtill har i stycket angetts att regeringen kan
föreskriva atl länsstyrelsen också i andra fall än de förut nämnda kan leda
polisverksamhet.

Slutligen bör anmärkas att den organisationsform som
enligt riksdagens beslut skall tillämpas i Stockholms och Göteborgs och Bohus
län innebär alt vissa uppgifter som ankommer på länsstyrelsen på dennas vägnar
kan handläggas av chefen för polismyndigheten i Stockholms resp. Göteborgs
polisdistrikt. Detsamma gäller f. ö. polischefen i Malmö polisdistrikt såvitt
gäller verksamheten inom detta distrikt, som även i fortsättningen avses vara
undantaget från länspolischefens verksamhetsområde, liksom polischefen i Visby
polisdistrikt, eftersom det i Gotlands län saknas länspolischef.

I betänkandet Polisorganisationen har polisberedningen
föreslagit att samma principlösning som för den regionala polisorganisationen i
Stock-

Prop. 1983/84:111 71

holms och Göteborgs och Bohus län även skall tillämpas i
Jämtlands län. Som jag tidigare har angett avser jag alt föreslå en sådan
ordning i den kommande organisationsproposilionen. Härtill skall läggas att
regeringen nyligen på min föredragning har beslutat ge beredningen
tilläggsdirektiv (Dir. 1983:68) att pröva förutsättningarna för att genomföra
en organisation i linje med storstadsregionernas och Jämtlands även i andra
län.

Konstruktionen med en tjänsteman utanför
länsstyrdseorganisalionen som har behörighet att i viss omfattning besluta på
länsstyrelsens vägnar har motsvarighet även utanför polisområdet. Här kan bl.
a. hänvisas till de regler som enligt 34 § länsstyrelseinstrukfionen (1971:460)
gäller för vägdirektör. Som jag redan har angett anser jag fill skillnad från
några remissinstanser att en särskild föreskrift i detta ämne kan undvaras i
polislagen.

7 §

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för
polisväsendet och har tillsyn över polisväsendet. Styrelsen skall verka för
planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete.

Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att i
särskilda hänseenden leda polisverksamhet eller bestämma om sådan verksamhet.
När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan
författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar även gälla
rikspolisstyrelsen.

Första stycket. I stycket har angetts att
rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har
tillsyn över polisväsendet. Vidare har angetts atl styrelsen skall verka för
planmässighet, samordning och rationalisering.

Sistnämnda uppgift kan rikspolisstyrelsen fullgöra på
olika sätt, bl. a. genom inspektioner och allmänna råd. Allmänna råd avses
rikspolisstyrelsen kunna meddela över hela polisområdet, även om naturiiglvis
försiktighet måste iakttas när fråga är om polisverksamhet som de lokala och
regionala medborgarstyrelserna i första hand har att besluta om (jfr SOU 1979:6
s. 232-235). I viss omfattning måste naturligtvis rikspolisstyrelsen också
tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter, dvs. normer som till skillnad från
allmänna råd är av bindande natur.

För rikspolisstyrelsens ställning är emellertid
grundläggande att styrelsen ej leder polisverksamhet och inte heller får
meddela föreskrifter eller annars bestämma om sådan verksamhet i andra
hänseenden än regeringen förordnar. Denna princip föreslås komma till uttryck
på det sättet att det i andra stycket anges att regeringen kan uppdra åt
styrelsen att i särskilda hänseenden leda polisverksamhet och bestämma om sådan
verksamhet.

Till skillnad från några remissinstanser anser jag inte
atl det är nödvändigt att i själva lagen la in några begränsningar i fråga om
regeringens möjlighet att ge rikspolisstyrelsen bemyndigande i angivna
hänseenden. Klart är emellertid att 1981 års principbeslut vilar på tanken att
sådana bemyndigan-

Prop. 1983/84:111 72

den skall meddelas med stor försiktighet i framtiden. Jag
syftar då framför allt på bemyndiganden som gäller föreskrifter för den
egentliga polisverksamheten och som avser resursutnyttjande och liknande
frågor. Jag återkommer till detta i organisafionsproposilionen.

Bland frågor som rikspolisstyrelsen avses få befogenhet
alt avgöra med slöd av det angivna bemyndigandet har jag under föregående
paragraf redan nämnt beslut om polisförstärkning som berör mer än ett län för
fall då berörda länsstyrelser inte enas. Till skillnad från några
remissinstanser anser jag del inle nödvändigt att i själva lagen uttryckligen
ange den befogenhet som rikspolisstyrelsen avses erhålla i detta hänseende.

Viss polisverksamhet måste även i fortsättningen ledas
direkt av styrelsen, en fråga fill vilken jag återkommer i
organisationsproposifionen.

I överensstämmelse med vad som nyss har föreslagits
beträffande länsstyrelsen torde även i fråga om rikspolisstyrelsen i klarhetens
intresse en bestämmelse erfordras om att, när styrelsen leder polisverksamhet,
vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet även skall
gälla rikspolisstyrelsen. En sådan föreskrift har enligt förslaget tagits in i
andra stycket andra meningen.

Föreskriften får sin största betydelse för den verksamhet
som styrelsen bedriver genom sin säkerhetsavdelning. Att styrelsen inom ramen
för denna verksamhet bör kunna vidta vissa interimistiska tvångsåtgärder och
lämna biträde åt vederbörande åklagarmyndighet torde vara ostridigt. Detsamma
gäller även i viss utsträckning i fråga om den verksamhet som bedrivs av
rikskriminalen.

Såvitt gäller annan polisverksamhet som rikspolisstyrelsen
även fortsättningsvis avses leda - exempelvis bevaknings- och säkerhetsarbetet
vid statsbesök - får den nu diskuterade föreskriften ingen praktisk betydelse
annat än möjligen någon gång för omedelbara åtgärder som inte tål uppskov.

Allmänna principer för polisingripanden (8 §)

Jag ger även här en allmän bakgrund till den föreslagna
regleringen innan jag går in på den mer i detalj.

Gällande rätt

Bestämmelser som närmare reglerar de tvångsmedel som står
polisen fill buds för den primära uppgiften att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet finns i olika lagar och författningar. Vidare anses vissa generella
principer gälla i fråga om all utövning av polisiär tvångsmakt. Man brukar tala
om de s. k. behövs- och proportionaliletsprinciperna, som återspeglas i många
författningsföreskrifter av betydelse för polisens verksamhet (se t. ex. 16 § Pl)
och som därutöver anses ha generell giltighet.

Prop. 1983/84:111 73

Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske
bara när del är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som
föreligger i det aktuella fallet. Enligt proportionalitetsprincipen skall arten
och varaktigheten av ingripandet slå i rimlig proportion till det mål som man
avser alt uppnå. För en närmare redovisning av vad behovs- och
proportionalitetsprinciperna anses innebära hänvisas fill SOU 1979:6 s.
294-295.

Av grundläggande betydelse för polisens ingreppsrätt är
dessutom de allmänna bestämmelserna i 2 § Pl. Där anges att polisen skall
hindra atl den allmänna ordningen och säkerheten störs genom brott eller på
annat sätt samt vidta de åtgärder som behövs när den allmänna ordningen och
säkerheten har kränkts på annat sätt än genom brott.

Dessa bestämmelser innefattar inte bara en beskrivning av
polisens uppgifter ulan innebär också att polisen är skyldig atl se till all
allmän ordning och säkerhet upprätthålls. Beslämmelserna anses därmed även
inrymma elt bemyndigande för polisen att vidta vissa sådana åtgärder som behövs
för att tillgodose det intresse som har nämnts nyss. I viss utsträckning torde
de övergångsvis kunna åberopas till slöd för ingripanden som annars skulle
kräva lagstöd enligt regeringsformen. I 2 § Pl anges emellertid inte närmare
vilka åtgärder som polisen får vidta. I den nuvarande polisutbildningen
understryks också att bestämmelsen måste tolkas med försiktighet och endast
undantagsvis får tas till intäkt för mera konkreta ingreppsbefogenheter,
eftersom dessa bör framgå av uttryckliga författningsbestämmelser.

Rättsligt sett har en begränsning av den ingreppsrätt som
kan grundas på 2 § Pl ansetts följa redan av den konstitutionella karaktären
hos bestämmelsen. Den har beslutats av Kungl. Maj:t ensam med stöd av den
normgiv-ningsbefogenhet som enligt 1809 års regeringsform var förknippad med
Konungens styrande makt. Enligt konstitutionell praxis ansågs Kungl. Maj:t inte
äga föreskriva mera djupgående ingrepp i medborgarnas frihet. Sådana ingrepp
krävde samfälld lagstiftning.

1975 års polisutredning

Polisutredningen konstaterar att, om man i huvudsak
transformerar den nuvarande generalklausulen i 2 § Pl till lag, så bortfaller
den viktiga inskränkning av dess räckvidd som nu anses följa av att
instruktionen inte har lags valör. Det är därför nödvändigt att en annan
hållpunkt för tolkningen anvisas.

Det är då enligt utredningen naturligt att utgå från de
grundläggande fri-och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt 2 kap. RF.
Utredningen har den uppfattningen att en efter regeringsformens ikraftträdande
tillkommen lagbestämmelse, som för ett allmänt angivet syfte medger en
myndighet att vidta "de åtgärder som behövs" e. d., inte kan få
uppfattas som ett självständigt slöd för ingrepp i medborgarnas
gmndlagsskyddade fri- och

Prop. 1983/84:111 74

rättighetssfär. Motsatt ståndpunkt skulle nämligen i
realiteten innebära att lagstiftaren överlämnade åt myndigheterna att dra
gränsen kring rättighets-skyddet.

Det är också enligt utredningen tydligt att syftet med
kravet på lagstöd för intrång i rättigheterna sätter en gräns för vilka
rättighetsinskränkande befogenheter som kan få härledas ur ett lagbud. För det
första följer av legalitelsprincipen atl regler om rättighetsbegränsningar
skall vara så klara och tydliga att rena missbruk motverkas och risken för atl
praxis kommer på avvägar förebyggs. För det andra bör en föreslagen
rättighetsbegränsning ligga i så pass öppen dag, att riksdagsledamöter, massmedia
och allmänhet ulan alltför stor svårighet kan uppmärksamma den under
lagstiftningsproceduren. I annat fall saknas incitament till den diskussion
inom och utom riksdagen som i grundlagen har setts som ett huvudmotiv för
kravet på folkrepresentationens godkännande av rätfighetsinskränkningar och
därmed för kravet på just lagform.

Av de skäl som har anförts nu är det en utgångspunkt för
utredningen att en ny generalklausul beträffande polisens uppgifter inte bör få
åberopas som självständigt stöd för ett ingrepp från polisens sida i de
grundläggande fri- och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt
regeringsformen. Befogenheten att göra ingrepp av sådant slag måste kunna
härledas ur en särskild föreskrift.

Polisutredningen framhåller att behovs- och proportionalitetsprinciperna
även i fortsättningen bör vara grundläggande för all polisverksamhet och att de
i enlighet härmed bör slås fast i den nya polislagen.

Utredningen erinrar om att 16 § Pl, som går tillbaka på
äldre förebilder, beskriver principerna negativt: polisen förbjuds att använda
strängare medel än förhållandena kräver. Med hänsyn till det ansvar för
allmänhetens skydd som har lagts på polisen ler det sig naturligt att i en
modern polislag utforma en bestämmelse i ämnet positivt, t. ex. så att polisen,
för att verkställa en Ijänsteåtgärd, får använda de medel som är försvarliga
med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Från psykologisk
synpunkt skulle en sådan utformning enligt utredningen ha sitt värde som ett
uttryck för lagstiftarens förtroende för polisen, något som inte är oväsentligt
med hänsyn till dagens många gånger svåra arbetssituation för polisen.
Samtidigt skulle bestämmelsen markera atl allmänheten kan räkna med del stöd
från samhällets sida som det innebär att polisen handlar aktivt när det
påkallas av omständigheterna. Dessutom skulle proportionalitetsprincipen komma
till tydligare uttryck än vad som nu är förhållandet.

Beredningen

Beredningen ansluter sig till polisutredningens ståndpunkt
att en generalklausul i en ny polislag inte kan få åberopas som en
självständig grund för

Prop. 1983/84:111 75

ingripanden som begränsar medborgarnas fri- och
rättigheter enligt regeringsformen. I andra hänseenden bör enligt beredningen
en allmän bestämmelse om polisens uppgifter även i fortsättningen kunna tjäna
som allmän rättsgrund inte bara för polisens skyldigheter ulan också för dess
befogenheter: del gäller exempelvis polisens rätt att meddela tillsägelser och
erinringar eller, som man ibland brukar säga, dess befallningsrätt. Men på det
område där medborgarna skyddas av bestämmelserna om grundläggande fri- och
rättigheter skulle det som polisutredningen har konstaterat inte stå i
överensstämmelse med regeringsformen att överlåta åt polisen själv och ytterst
den enskilde polismannen att bestämma gränserna för rätlighetsskyd-det. Det
måste vara en uppgift för statsmakterna att fastställa dessa genom
lagstiftning.

Det anförda innebär, påpekar beredningen, att de inledande
paragrafer i den nya polislagen om polisens uppgifter m. m. som beredningen har
förordat inte i sig avses grunda någon befogenhet som innebär att en
grundläggande fri- eller rättighet inskränks.

En följd av den angivna utgångspunkten blir enligt
beredningen att stöd i lag måsle tillskapas för sådana ingrepp i de
medborgerliga rättigheterna som man anser bör utgöra tjänsteplikter för polisen
även i fortsättningen men som i dag inte kan grundas på någon annan
författningsbestämmelse än 2 § Pl med den giltighet som författningsrummet f.
n. har enhgt övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Att å andra sidan en långt driven detaljreglering på detta
område varken är önskvärd eller ens möjlig ligger enligt beredningen i sakens
natur. För att polisens möjligheter att fullgöra sitt arbete i överensstämmelse
med svenska rättstradifioner skall garanteras även i situafioner som inte är
möjliga att förutse är det ofrånkomligt att bestämmelser i detta ämne till en
del måste vara allmänt hållna och i rätt betydande utsträckning lämna utrymme
för avvägningar hänförliga till föreliggande situationer.

Beredningen instämmer i uppfattningen att behovs- och
proportionalitetsprinciperna bör lagfästas i den nya polislagen. Huruvida
principerna beskrivs positivt eller negativt synes enligt beredningen sakligt
sett inte ha någon avgörande betydelse; beredningen kan emellertid ansluta sig
till de skäl som av polisutredningen har åberopats till stöd för ett positivt
uttryckssätt och förordar en sådan lösning beträffande en grundläggande
bestämmelse i ämnet i den nya lagen.

Till förekommande av missförstånd bör enligt beredningens
mening en föreskrift av denna innebörd kompletteras på ett sätt som anger det i
och för sig självklara förhållandet att polisen vid fullgörandet av sina
tjänsteuppgifter måste iaktta vad som föreskrivs i lagar och andra
författningar. Vidare ser beredningen det som en fördel om det i den nya
bestämmelsen även markeras den betydelse som i enlighet med vad som förut har
konstaterats regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och
rättigheter har i sammanhanget.

Prop.
1983/84:111 76

Med dessa utgångspunkter kan en bestämmelse i ämnet enligt
beredningen lämpligen utformas på det sättet att en polisman som har att
verkställa en tjänsteuppgift skall, med iakttagande av de grundläggande fri-
och rättigheter som tillförsäkras medborgarna genom regeringsformen samt av
vad som föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på elt sätt som är
försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Så
avfattad kommer bestämmelsen, i förening med den inledande paragrafen i polislagen,
enligt beredningen att få innebörden av en allmän fullmakt åt polisen att vidta
de åtgärder som är försvarliga för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter
i den mån fråga inte är om någon begränsning av en grundläggande fri- eller
rättighet eller om en åtgärd som är särskilt reglerad i polislagen eller annan
lagstiftning.

Formuleras bestämmelsen på det sätl som har förordals nu,
innebär detta, framhåller beredningen, också att man lagfäster proportionalitetsprincipen.
Behovsprincipen kommer enligt vad beredningen framhåller f. n. till uttryck
genom 16 § FI, där det bl. a. föreskrivs alt en polisman inte får använda
strängare medel än förhållandena kräver och att våld får tillgripas bara när
tjänsteuppgiften inte kan lösas på något annat sätt. Tillgrips våld skall den
lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas, och våldet
får inte brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Beredningen säger
sig ha svårt att se annat än att behovsprincipen, uttryckt på ett sådant säll,
inryms i proportionalitetsprincipen. En åtgärd kan enligt beredningen aldrig
vara försvarlig, om syftet med den kan nås med lindrigare medel, och inte
heller kan användandet av våld vara försvarligt, om det används i större
omfattning än som är oundgängligen nödvändigt.

Noga räknat skulle alltså behovsprincipen enligt
beredningen inte behöva något annat stöd i lag än den grundläggande bestämmelse
som har föreslagits nyss. Som beredningen ser det kan det emellertid ändå
finnas anledning all uttryckligen erinra om de grundsatser som f. n. finns
uttryckta i 16 § Pl. Dessa gör sig gällande inte bara när fråga är om att
använda våld utan även beträffande andra typer av tvångsåtgärder, exempelvis
frihetsberövanden. Beredningen förordar med beaktande härav att den nyss
föreslagna bestämmelsen kompletteras av en föreskrift där det uttryckligen sägs
att, om tvång måste användas, detta får ske endast i den form och i den
utsträckning som behövs för alt det avsedda resultatet skall uppnås.

Remissyttrandena

Beredningens förslag att som en inledning till avsnittet
om polisens befogenheter i polislagen ange vissa allmänna principer för
polisingripanden har i sak vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen. Atl
behovs- och proportionalitetsprinciperna bör läggas fast i polislagen har
allmänt uppfattats som självklart. Beredningens utformning av själva
paragrafen har dock

Prop. 1983/84:111 77

mött krifik från en del håll.

RÅ anser alt behovs- och proportionalitetsprinciperna har
uttryckts på elt klart och otvetydigt sätt i förslaget. Han ser del som en
fördel atl principerna där har beskrivits positivt. Enligt
tvångsmedelskommittén framstår beredningens förslag i detta hänseende som
mycket knapphändigt. Även Medborgarrättsrörelsen önskar en utförligare
reglering i detta avseende. Svenska avdelningen av internationella
juristkommissionen anför att behovs-och proportionaliletsprinciperna bör
skrivas in i polislagen på ell samlat, klart och koncist sätt. Den föreslagna
paragrafen fyller enligt avdelningen inte detta krav. JO, som tillstyrker att
principerna lagfästs på det sätl beredningen har föreslagit, påpekar att
principerna utgör grundvalar för all polisverksamhet och därför bör placeras
under en särskild huvudrubrik.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
framhåller att frågan om förhållandet mellan polisens handlingsplikt och dess
rätl till passivitet inte närmare har belysts. Ett flertal instanser med
anknytning till polisväsendet menar att ordet "ingripa" i beredningens
förslag bör bytas ut mot "handla" eller liknande uttryck. Därmed
skulle man markera att den lämpligaste åtgärden en polisman kan vidta i vissa
situationer är att tills vidare förhålla sig passiv eller göra något annat än
vad som kan betecknas som att "ingripa".

En återkommande synpunkt från instanser med anknytning
till polisen år vidare att beskrivningen av tvångsanvändning i lagen inte bör
vara sådan att användandet av olika former av tvång framstår som undantag; den
praktiska verkligheten är enligt dessa instanser en annan.

Flera instanser, t. ex. polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt och polisförbundet, anser atl det är självklart och därför inte
behöver uttryckligen påpekas i lagtexten atl polismannen vid sina ingripanden
skall följa regeringsformen och andra lagar och författningar.

Föredraganden

Både 1975 års polisutredning och polisberedningen har
understrukit att det måste vara en utgångspunkt för regleringen i polislagen av
polisens olika befogenheter atl en ny generalklausul beträffande polisens
uppgifter inte bör få åberopas som självständigt stöd för begränsningar i de
grundläggande fri-och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt
regeringsformen. Befogenheten atl göra begränsningar av sådant slag måste i
stället kunna härledas ur en särskild föreskrift i polislagen eller annan lag.
Jag instämmer i denna uppfattning och anser liksom beredningen atl en markering
av det angivna förhållandet lämpligen bör göras i lagen.

Sedan länge anses det som grundläggande principer för
polisarbetet dels att ett polisingripande får ske bara när del är nödvändigt
för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet,
dels att arten och

Prop. 1983/84:111 78

varaktigheten av ingripandet skall stå i rimlig proportion
till det mål som man avser att uppnå.

Alt dessa båda grundsatser, de s. k. behovs- och
proportionaliletsprinciperna, bör komma till uttryck i en ny polislag, är som
flera remissinstanser framhåUit närmast självklart. Visserligen kan man, som
beredningen gjort, diskutera i vilken mån t. ex. behovsprincipen kan anses vara
omfattad av proportionalitetsprincipen. Uppenbart är dock att det i enlighet
med tidigare tradifioner från polisförfattningar Hksom med tanke på
polisutbildningen är klart lämpligast att i lagtexten uttryckligt erinra om
båda principerna.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte de angivna
principernas innebörd borde beskrivas utförligare. Det är naturiiglvis möjligt
att göra detta, men jag är tveksam om del skulle innebära någon verklig ledning
för det praktiska handlandet. Jag anser att beredningens förslag är godtagbart.
Jag vill slutligen nämna att jag, delvis på grund av synpunkter vid
remissbehandlingen, förordat vissa ändringar av närmast redaktionell natur i
förhållande till beredningens förslag.

8§

En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall
inom lagens ram ingripa på ett sätl som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måsle tvång tillgripas, skall detta
ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda
resultatet skall uppnås.

Begränsning av någon av de grundläggande fri- och
rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på
bestämmelserna i första stycket.

I paragrafen har samlats några allmänna principer för
polisingripanden. Paragrafen har efter påpekande av JO under remissbehandlingen
placerats under en egen huvudrubrik. Därmed markeras all de i paragrafen
angivna principerna har generell betydelse för polisarbetet. Som jag har
framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) har de principer som anges
här betydelse bl. a. när polisen skall ta ställning till val av
spaningsmetoder.

Paragrafen skall som polisberedningen har framhållit - i
förening med den allmänna reglering av polisens uppgifter som ges i 1 § - ses
som ett allmänt bemyndigande för polisen alt vidta de åtgärder som är
försvariiga för atl fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att
begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller alt vidta åtgärder som står i strid
mot någon specialreglering.

Första stycket första meningen ger ultryck för
proportionalitetsprincipen, som liksom hittills avses gälla för all utövning av
polisiära tvångsbefogenheter, däribland sådana åtgärder som avses i de
följande 10-22 §§. På skäl som har angetts av polisberedningen har bestämmelsen
formulerats positivt: polisen tilläggs befogenheten och skyldigheten att
ingripa på del sätt som

Prop. 1983/84:111 79

med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för alt
vidta en tjänsteåtgärd.

Att ett polisingripande skall ske "inom lagens
ram" innebär till en början att i den mån en speciell reglering gäller för
vissa former av polisingripanden, polismannen givelvis är skyldig att följa
denna oavsett om han skulle anse det försvarligt att handla på annat sätt.
Avsikten har vidare varit att markera att det inte är tillåtet att tänja
proportionalitetsprincipen så långt att det kan sägas vara försvarligt att en
polisman begår en lagöverträdelse för att fullgöra en tjänsteuppgift, t. ex.
vid brotlsspaning (jfr avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen). Då bortses
från situationer när brottsbalkens nödregel är tillämplig liksom från fall då
det är uttryckligen medgivet i lagstiftningen alt avsteg får göras från vad som
eljest gäller (exempelvis beträffande förare av utryckningsfordon).

Med anledning av vissa remissyttranden vill jag påpeka all
ordet "ingripa" naturligtvis inte får läsas så atl paragrafen i någon
situation ålägger en polisman att ingripa med någon form av tvång, när en
riktig tillämpning av behovs- och proportionalitetsprinciperna innebär att han
bör förhålla sig avvaktande, t. ex. i väntan på att en uppkommen situation kan
upplösas utan någon tvångsanvändning från hans sida.

Andra meningen ger uttryck för behovsprincipen, som även
den är grundläggande för all utövning av polisiär tvångsmakl. En uttrycklig
erinran om denna princip har ansetts vara av värde, även om det som beredningen
har anmärkt kan sägas att den omfattas av proportionalitetsprincipen.
Beträffande våld mot person eller egendom ges särskilda regler i 10 §. Att våld
mot person inte får användas i vidare mån än som följer av den paragrafen eller
annars har särskilt föreskrivits i lag (exempelvis i 24 kap. 2 § BrB) följer av
2 kap. 6 § RF (jfr även andra stycket i förevarande paragraf). Som ett exempel
på sådant tvång som faller under andra meningen kan nämnas en varning från en
polismans sida att våld (enligt 10 §) kan komma till användning, om den varnade
inte frivilligt medverkar till alt polismannen kan fullgöra den ijänsteåtgärd
som åligger honom.

Andra stycket innehåller som har framgått tidigare en
uttrycklig erinran om att vad som sägs i första stycket inte i och för sig
innebär någon befogenhet för polisen att vidta ingrepp som begränsar de fri-
och rättigheter som enligt 2 kap. RF tillkommer medborgarna.

Rapporteringsskyldighet 9S

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under
allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan
ske.

Om rätt för en polisman att lämna rapporteftergift meddelas
föreskrifter av regeringen.

Prop. 1983/84:111 80

Paragrafen motsvarar 12 § Pl. Huvudregeln blir som
fidigare att en polisman är skyldig atl lämna rapport till sin förman, när
polismannen får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal. Regeringen
får emellertid i andra stycket ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
rätt för en polisman att underlåta att lämna rapport liksom att underlåta att
vidarebefordra en sådan fill åklagaren.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) ingående
kommenterat den aktuella bestämmelsen och även angett på vad säll bemyndigandet
i andra stycket avses bli utnyttjat.

Vissa befogenheter för polismännen

10 §

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga
och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att
genomföra en Ijänsteåtgärd, om

1.
han möts med
våld eller hot om våld,

2.
någon som skall
häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma
eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ell sådant
frihetsberövande,

3.
det är fråga om
atl avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller
värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4.
polismannen med
laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme
eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller
annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller
vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5.
polismannen
annars med laga stöd har alt bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga
eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med
en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad
som är föreskrivet därom, eller

6.
åtgärden i
annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller
säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras
utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot
person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av
motstånd.

Om rält att i vissa fall bruka våld finns i övrigt
föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.

Gällande rätt

I 2 kap. 5 § RF föreskrivs att varje medborgare är skyddad
mot kroppsstraff och tortyr samt mot medicinsk påverkan i syfte att framtvinga
eller hindra yttranden. Dessa rättigheter är absoluta, dvs. de får inte
begränsas. Enligt 6 § första meningen är varje medborgare vidare gentemot det
allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall. Skyddet
mot påtvingat kroppsligt ingrepp får begränsas genom lag under de

Prop. 1983/84:111 81

förutsättningar som i allmänhet gäller för inskränkningar
i de grundlagsskyd-dade rättigheterna.

Med
uttrycket "kroppsligt ingrepp" avses enligt förarbetena till den
aktuella bestämmelsen främst våld mot människokroppen. Dessutom inbegrips
läkamndersökning, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt
kroppsbesiktning (prop. 1975/76:209 s. 147).

Regeringsformens skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
innebär till en början ett skydd mot sådana handlingar vilka är straffbara som
misshandel enligt brottsbalken, dvs. att tillfoga annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller att försätta honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd. Förarbetena till regeringsformen ger närmast vid handen att även
varje annan våldsanvändning som riktas mot person är ett integritetsintrång
enligt regeringsformen. Grundlagberedningen har också uttryckligen framhållit
att reglerna om polismans användande av våld måste få form av lag (prop.
1973:90 s. 242).

Som personellt våld kan man beteckna varje omedelbar
inverkan på person genom kroppsligt våld eller genom hjälpmedel. Den som rycker
i, knuffar eller håller fast någon annan utövar alltså våld. I sammanhanget
förtjänar erinras om att grundlagen ger skydd bara mot sådant kroppsligt
ingrepp som är påtvunget. Som sådant torde inte kunna anses atl t. ex. en
polisman lyfter upp och för vård för bort en person som på grund av sjukdom
eller påverkan är ur stånd alt ta hand om sig själv och som förhåller sig
passiv.

Det
allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda våld finns i 24 kap. 2 §
BrB. Om en polisman som skall verkställa en tjänsteåtgärd möts eller angrips
med våld eller hot om våld, får han enligt första stycket för att genomföra
åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses
försvarligt. Andra stycket behandlar våldsbefogenheten i samband med laga
frihetsberövande, rymning och vissa liknande situationer. Del gälleräven för
annan personal än polispersonal, t. ex. inom kriminalvården. Enligt nuvarande
tredje stycket, som trädde i kraft den 1 januari 1981 (prop. 1979/80:122, JuU
44, rskr 391), har en polisman uttryckligen Ullagts rätt att bruka försvarligt
våld även när han möts av motstånd vid genomförandet av vissa andra uppräknade
tjänsteåtgärder. Denna rätt fillkommer sålunda en polisman som möts av motstånd
när han med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område
eller utrymme eller när han skall verkställa kroppsvisitation,
kroppsbesiklning, husrannsakan eller beslag eller annat sådant omhändertagande
av egendom.

I paragrafens fjärde stycke slufiigen föreskrivs atl när
någon enligt paragrafen har rätt att använda våld, envar som kommer honom till
hjälp har samma rätt.

De allmänna bestämmelserna om nödvärn i 24 kap. 1 § BrB
och om nöd i 4 § samma kapitel är givetvis tillämpliga också på polismän. I
nödvärn handlar t. ex. den som försöker avvärja ett påbörjat eller överhängande

6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr UI

Prop. 1983/84:111 82

brottsligt angrepp på person eller egendom. Rätt att
handla i nödvärn finns också i vissa andra situationer, som när det gäller att
betvinga en person som hindrar att egendom alertas på bar gärning eller atl
hindra annan att olovligen tränga in i ett rum eller hus. Den som använder våld
i nödvärn går fri från ansvar, om inte handlingen med hänsyn till angreppets
beskaffenhet och del angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Fri från
ansvar skall också den vara som för alt avvärja fara för liv eller hälsa, rädda
värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd. En förutsättning är
vidare att gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas
annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.

De befogenheter att använda våld som anses tillkomma
polisen är inte uttömmande reglerade i 24 kap. BrB. Vid brottsbalkens tillkomst
hänvisades uttryckligen (prop. 1962:10 del B s. 331) till att stora delar av
detla rättsområde liksom tidigare måsle regleras på sedvanerättslig väg. Som
förut har framhållits godtar emellertid regeringsformen inte - i princip ej ens
övergångsvis - sedvana som stöd för begränsning av de grundläggande fri-och
rättigheterna.

I polisinstruktionen finns en bestämmelse om
våldsanvändning i 16 § andra stycket. Enligt denna får våld tillgripas endast
när tjänsleuppgiften inte kan lösas på annat sätt. Om våld tillgrips, skall den
lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas. Våld får
inle brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Den nu återgivna bestämmelsen i polisinstruktionen lorde
enligt den förhärskande meningen knappast kunna åberopas som direkt rättsgrund
för atl våld över huvud taget skall få anlitas för att lösa en viss uppgift.
Bestämmelsen ger i första hand uttryck för behovsprincipen vid våldsanvändning.
Indirekt ger den dock stöd för bruk av våld genom att den uppenbarligen utgår
från alt polisen i allmänhet är befogad atl som sista utväg tillgripa våld för
att genomföra sina tjänsteuppgifter.

I nuvarande läge torde emellertid generalklausulen i 2 §
Pl få anses utgöra själva rättsgrunden för den befogenhet att använda våld som
otvivelaktigt anses tillkomma polisen vid sidan av vad som följer av reglerna i
24 kap. BrB.

Vad som hittills har sagts har främst gällt våld mot
person. Beslämmelserna i 24 kap. BrB tar emellertid sikte även på våld mol
egendom, något som inte sällan är ofrånkomligt i polisens arbete. När man skall
ta ställning till vad som är fillåtel enligt behovs- och
proportionalitetsprinciperna, måste man beakta att våld mot person i princip
alllid är allvarligare än våld mot egendom. Det bör också anmärkas att skyddet
för våld mot egendom inle har grundlagsfästs på samma sätt som när det gäller
våld mot person.

I vissa fall är det ofrånkomligt all polisen använder
särskilda hjälpmedel i situationer då personellt våld måste tillgripas som en
yttersta utväg. Till de mest ingripande av sådana hjälpmedel hör skjutvapen och
tårgas. För att säkerställa atl dessa hjälpmedel används med utomordentlig
restriktivitet

Prop. 1983/84:111 83

har särskilda föreskrifter meddelats, i fråga om
skjutvapen av regeringen i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i
polistjänsten och beträffande tårgas i föreskrifter av rikspolisstyrelsen (FAP
104:3) Föreskrifter finns också om andra sådana hjälpmedel, t. ex. om
användande av hund i polistjänsten (FAP 214:1). Som exempel på föreskrifter som
tar sikte närmast på våld mot egendom kan nämnas kungörelsen (1967:419) med
bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten.

1975 års polisutredning

Polisutredningen utgår från atl polisen efler tillkomsten
av en ny polislag inle ulan slöd av en särskild föreskrift får begränsa de
grundläggande fri- och rättigheterna. Befogenheten att bruka våld i andra fall än
som avses i 24 kap. BrB kan då enligt utredningen inle som f. n. härledas ur en
generalklausul.

Utredningen framhåller att det är uppenbart atl polisen
också i fortsättningen måste ha elt visst utrymme att bruka fysiskt tvång mot
person även vid sidan av vad som följer av brottsbalkens regler. En
lagreglering i detta hänseende är alltså nödvändig. Denna kan enligt
utredningen ske på olika sätt, anfingen genom en komplettering av 24 kap. 2 §
BrB eller genom all en bestämmelse tas in i den nya polislagen.

Utredningen påpekar att en självklar förutsättning för att
våld skall få användas av en polisman måsle vara att det ingår som ett
nödvändigt led i en tjänsteuppgift som det åligger honom att fullgöra. I annat
fall bör givetvis våld alltid vara otillåtet. Utredningen erinrar om att det av
proportionalitetsprincipen följer att tjänsteuppgift av vad slag som helst
inte kan få berättiga till våldsanvändning ens i sista hand. Polisen bör t. ex.
enligt utredningen inte få använda våld för att genomföra en delgivning. I
princip måste det vara fråga om en åtgärd som i och för sig får genomföras
tvångsvis.

Utredningen berör också de föreskrifter om särskilda
hjälpmedel såsom skjutvapen och tårgas m. m. som finns f. n. Att föreskrifter
av detta slag är nödvändiga även i fortsättningen ligger enligt utredningen i
öppen dag. När det gäller föreskrifternas form erinrar utredningen om att
grundlagberedningen synes ha utgått från att i varje fall föreskrifter om
användande av vapen i polistjänsten skulle meddelas genom lag med hänsyn tilll
principen atl begränsningar i medborgarnas skydd mot påtvingat kroppsUgl
ingrepp förutsätter lagform (se prop. 1973:90 s. 242). Om befogenheten att i
vissa fall bruka våld som en sistahandsutväg lagfästs, är enligt
polisutredningen en sådan ordning dock inte nödvändig. Föreskrifter av
hithörande slag bör i så fall kunna meddelas i form av
verkställighetsföreskrifter. En konsekvens blir då att regeringen - eller den
myndighet som efter delegation meddelar föreskrifterna - aldrig får tillåta
användning av särskilt hjälpmedel i vidare mån än vad som medges i de
grundläggande bestämmelserna i lagen. Här

Prop. 1983/84:111 84

liksom i andra sammanhang måste enligt utredningen vidare
finnas ett utrymme för att centralt meddela anvisningar till ledning för den
enskilde polismannen.

Beredningen

Polisberedningen tar inledningsvis upp en terminologisk
fråga. Det har, påpekar beredningen, i anslutning till regeringsformens och
brottsbalkens begreppsbildning varit vanligt att tala om en "befogenhet"
eller en "rätt" för polisen att använda våld i vissa fall. Från
juridisk synpunkt är terminologin korrekt, och beredningen anger atl den inte
avser atl avvika från denna. De valda uttryckssätten kan emellertid leda tanken
fel. Våldsbefogenheten är enligt beredningen ingen förmån - den är ett uttryck
för en skyldighet som samhället har ålagt polisen och som den enskilde
polismannen, oberoende av egen uppfattning, måste fullgöra lika väl som andra
tjänsteplikter i vissa situationer.

Allmän enighet råder om, fortsätter beredningen, atl
bestämmelserna i 24 kap. BrB inte uttömmande reglerar de befogenheter att
använda våld som anses tillkomma polisen. Någon avsikt att fullständigt reglera
denna fråga fanns inte vid brottsbalkens tillkomst, och inte heller när de
kompletteringar som nyligen gjordes i 24 kap. 2 § kom till förelåg en sådan
ambition (jfr prop. 1979/80:122 s. 77).

I det rättsläge som råder efter tillkomsten av den nya
regeringsformen, vilken underkänner sedvana som rättsgrund för inskränkningar i
de grundläggande fri- och rättigheterna, torde som polisutredningen har
konstaterat generalklausulen om polisens uppgifter i 2 § Pl få anses utgöra det
rättsliga stödet för den befogenhet att i sista hand använda våld som sålunda
anses tillkomma polisen vid sidan av vad som följer av reglerna i 24 kap. BrB
och vad som tolkningsvis kan härledas ur andra bestämmelser. Denna befogenhet
är givelvis, tillfogar beredningen, liksom alla polisens befogenheter att
tillgripa tvångsmedel, underkastad begränsningar genom kravet atl behovs- och
proportionalitetsprinciperna måsle iakttas.

När del gäller de allmänna utgångspunkterna för en
reglering av polisens våldsbefogenheter anger beredningen att den ansluter sig
till vad polisutredningen har anfört. En grundläggande förutsättning för atl
våld skall få användas av en polisman måste sålunda som polisutredningen har
framhållit vara atl det ingår som elt nödvändigt led i en tjänsteuppgift som
det åligger honom att fullgöra. Vidare medför behovsprincipen atl våld får
användas bara när andra medel är ofillräckliga och proportionalitetsprincipen
att inte vilken tjänsteuppgift som helst kan få motivera våldsanvändning.

Regleringen av polisens befogenhet atl använda våld kan,
enligt beredningen, tänkas utformad på olika sätl. En möjlighet är att i lag
söka ge en fullständig och detaljerad beskrivning av de situationer då våld får
användas. Fördelen med ett sådant regelsystem skulle vara all det inte ger
ulrymme för

Prop.
1983/84:111 85

tvekan
om när fysiskt tvång får brukas; våld skulle vara fillåtel i de uppräknade
situationerna men inte annars.

Ju
mer preciserad man försöker göra en sådan reglering, desto större blir å andra
sidan, framhåller beredningen, risken att den i prakfiken visar sig
ofullständig och att polisen i vissa oförutsedda situationer kommer att stå
utan lagstöd för ingripanden som av allmänheten såväl som av polisen själv
uppfattas som oavvisliga tjänsteplikter. Denna risk blir större allt eftersom
förändringar sker i det samhälle, i vilkel polisen har att utföra sitt arbete.
Med en sådan utgångspunkt skulle regleringen också bH komplicerad och sannolikt
ställa den enskilde polismannen på fältet inför stora svårigheter när del
gäller atl överblicka regelsystemet och hålla detta i minnet. Slutligen
anmärker beredningen att man - hur detaljerad regleringen än skulle bli -inte
kommer ifrån att det i praktiken ändå blir den enskilde polismannens omdöme och
erfarenhet som i stor utsträckning bHr avgörande.

Befogenheten
alt använda våld skulle, fortsätter beredningen, å andra sidan kunna regleras
förhållandevis enkelt genom en generell fullmakt åt polisen atl som en
sistahandsutväg bruka det våld som är försvarligt när en tjänsteuppgift inte
kan lösas på annat sätt. Innebörden skulle då vara att våld får brukas endast vid
klart behov och att proporfionalitet måste råda mellan mål och medel. Med en
allmänt hållen regel av detla slag skulle garantier finnas för att polisen inte
saknar ingreppsbefogenhet i praktiskt uppkommande situationer. Någon anledning
att befara att en sådan regel skulle leda till alt våld brukades i onödig eller
annars olämplig utsträckning finns enligt beredningens mening knappast. Å andra
sidan skulle regeln i så faU inte i sig själv ge mycken ledning, utan den skuUe
få silt reella innehåll genom uttalanden i motiv och läroböcker m. m. liksom
genom praxis och sedvana. Det kan enligt beredningens mening på goda grunder
hävdas att man då inte skulle tillgodose det intresse som Hgger till grund för
regeringsformens krav på atl begränsningar i de grundläggande fri- och
rättigheterna skall ha form av skriven lag.

Beredningen
har stannat för en lösning som kan sägas innebära en kompromiss mellan de båda
skisserade metoderna. Enligt beredningens mening bör man i lag ge en
beskrivning av ell antal vanliga typfall då en befogenhet att använda våld bör
fillkomma polisen under förutsättning atl andra medel är otillräckliga och att
i det enskilda fallet rimliga proportioner föreligger mellan medel och mål.
Denna reglering bör sedan kompletteras genom en mera allmänt formulerad
bestämmelse varigenom polisen tilläggs en befogenhet atl i klara
undantagssituationer, som ligger vid sidan av typfallen, tillgripa direkt tvång
för aU genomdriva en tjänsteuppgift.

Beredningen anger atl
den förordade metoden kan ses som ett sätl alt bygga vidare på de nuvarande
bestämmelserna i 24 kap. 2 § BrB. Det är enligt beredningen också tydligt aU de
befogenheter att bruka våld som f. n. filläggs polisen genom detta lagrum bör
utgöra stommen i en ny reglering av polisens våldsanvändning. Reglerna i första
stycket (polismannen möts eller

Prop. 1983/84:111 86

angrips med våld eller hot om våld när en tjänsteåtgärd
skall genomföras) och andra stycket (s. k. laga befogenhet) har hävd inom
polisverksamheten och är enligt beredningen alltjämt av central betydelse.

Behovet av regleringen i paragrafens tredje stycke
(polismannen möts av motstånd när han med laga rätt skall avvisa eller avlägsna
någon eller verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller
beslag eller annat omhändertagande av egendom) får enhgt beredningen anses ha
klart dokumenterats i det lagstiftningsärende då stycket tillades (se prop.
1979/80:122 s. 74-77, 152-153 och 157 och JuU 44 s. 22-24). Beredningen pekar
särskilt på att lagrådet i detta ärende framhöll att rätten alt genomföra
tjänsteåtgärder av aktuellt slag torde vara så fullständigt reglerad i lag att
man inte behöver tveka att lagstifta om användande av våld vid dessa åtgärder
på den grunden alt lagstiftningens tillämpningsområde skulle vara oklart. Från
jusfitieutskottets sida redovisades visserligen, framhåller beredningen, viss
tvekan som hänförde sig till den risk för tolknings- och
fillämpningssvårigheter som kunde uppkomma när det fanns flera bestämmelser
som delvis reglerade samma ämne; utskottet tänkte därvid uppenbarligen på 2 §
PL Denna anledning till tveksamhet kommer emdlerfid, påpekar beredningen, att
falla bort, om - som beredningen har förordat - en generalklausul angående
polisens uppgifter inte längre kan åberopas som rättsgrund för ingripanden från
polisens sida med fysiskt tvång.

En annan huvudbeståndsdel i regleringen av polisens rätt
atl använda sig av fysiskt tvång måste enligt beredningen uppenbarligen vara
att tillförsäkra polisen befogenhet att ingripa mot straffbelagda handlingar, i
första hand pågående sådana. Även i situationer av detta slag skall
naturligtvis våld brukas endast som en sistahandsutväg. Befogenheten bör
emellertid här inte göras beroende av om polismannen möts av våld eller hot om
våld. En polisman måste exempelvis ha befogenhet att, om så behövs
handgripligen, avstyra ett gatuslagsmål, och detta även om polismannen själv
inte möts av våld eller hot därom.

Beredningen erinrar om att i det hänseende som nu är
aktuellt vissa befogenheter följer av nödvärnsbestämmdserna i 24 kap. 1 § BrB.
Den bestämmelsen medger att polismän - liksom andra medborgare - utan risk för
straffpåföljd vidtar åtgärder för att avvärja ett påbörjat eller överhängande
brottsligt angrepp på person eller egendom, betvinga den som hindrar att
egendom alertas på bar gärning samt i vissa fall hindra någon från olaga
intrång eller avlägsna den som gjort sig skyldig härtill. En förutsättning är
att de åtgärder som vidtas inte är uppenbart oförsvarliga. En fråga som ibland
ställs är om nödvärnsbestämmelserna är tillämpHga även när poHsmannen fullgör
ett ijänsteuppdrag och om han sålunda är bevarad vid sin rätt till nödvärn om
han t. ex. blir angripen med våld vid förföljande av en person som skall
gripas. I rättspraxis har frågan besvarats jakande.

Nödvärnsbestämmelserna bör emellertid enligt beredningen
av flera skäl kompletteras genom en särskild bestämmelse i poHslagen med sikte
på

Prop.
1983/84:111 87

intresset
av att straffbara handlingar avstyrs. Polisen har en generell skyldighet atl söka
avvärja brott även i andra fall än sådana som avses med nödvärnsbestämmelserna.
Det är enligt beredningen dessutom en uppenbar fördel om polisens
tjänsteplikter så långt möjligt får stöd i positiva bestämmelser och inte
behöver häriedas ur straffrihetsregler. Beredningen förordar med hänsyn härtill
atl det i polislagen tas in en bestämmelse som ger polisen befogenhet att, i
den mån del med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för
att avvärja en straffbelagd handling. Regeln bör enligt beredningen ta sikte
inte bara på påbörjade utan också på omedelbart överhängande brottsliga
handlingar. Polisen bör exempelvis kunna hindra en berusad person som står i
begrepp att köra bil från att göra sig skyldig till trafiknykterhetsbrott.

Det
är emellertid enhgt beredningen angeläget atl framhålla all befogenheten att
avvärja brotlsHga handlingar med fysiskt tvång när andra medel är ofillräckliga
inte blir obegränsad genom en sådan regel. Det fysiska tvånget måste som nämnts
vara försvarligt med hänsyn till omständigheterna (proporfionalitetsprincipen).
Främst blir det här fråga om enstaka gärningar som består i positivt handlande,
företrädesvis allvarliga brott. Även brott som består i straffbar Underlätelse
kan dock någon gång mofivera fysiskt tvång. Ett ingalunda opraktiskt exempel
erbjuder, framhåller beredningen, det fallet att någon obehörigen kvarstannar i
"kontor, fabrik, annan byggnad eUer fartyg, på upplagsplats eller på annat
dylikt ställe", som det heter i straffbestämmelsen om olaga intrång (4
kap. 6 § andra stycket BrB). Brottet kan ju då sägas bestå i en underlåtdse att
på tillsägelse lämna lokalen, men atl poHsmannen här i sista hand skall kunna
ingripa med tvång är enligt beredningen uppenbart. Enligt beredningen bör det
emellertid understrykas att bestämmelsen inte är avsedd alt kunna användas som
självständig rättsgrund för att med direkt tvång avbryta exempelvis
näringsverksamhet som bedrivs utan tillstånd i de fall detta är straffbart och
inte heller för att verkställa förvaltningsbeslut med sådant tvång, även om
efterlevnaden skulle vara straffsanktionerad. Det bör också anmärkas att
bestämmelsen som sådan inte är avsedd att kunna åberopas till stöd för en
begränsning av någon annan gmndläggande fri- eller rättighet än skyddet mot
påtvingat kroppsligt ingrepp, exempelvis skyddet mot husrannsakan.

Om
sålunda ett polisingripande med våld långt ifrån alltid bör vara tillåtet mot
straffbelagda handlingar, finns å andra sidan, fortsätter beredningen, viktiga
intressen tillhörande polisens ansvarsområde som inte är skyddade genom
kriminalisering men där gällande rätt ändå i viss utsträckning medger att de
fillgodoses - som en sistahandsutväg- genom bruk av fysiskt våld från polisens
sida. En grupp av sådana fall är nödsituationer. De allmänna reglerna om nöd i
24 kap. 4 § BrB torde f. n. få åberopas som stöd för vissa polisingripanden, t.
ex. atl hindra någon från att komma fill skada vid explosion eller annan
katastrof eller betvinga en person som står i begrepp att begå självmord.

Prop. 1983/84:111 88

Eftersom
det här är fråga om tjänsteplikter för polisen förordar beredningen från de
utgångspunkter som förut har angetts att en bestämmelse som sakligt sett
väsentligen motsvarar den om nöd får ingå i regleringen av polisens befogenhet
atl använda våld. Bestämmelsen synes enligt beredningen - efter mönster av 11 §
brandlagen (1974:80) - i princip kunna avfattas så alt den tar sikte på
situationer när fråga är om att avvärja fara för liv, hälsa eller egendom eller
för skada i miljön. Såvitt gäller fara för egendom bör lämpligen på samma sätt
som i 24 kap. 4 § BrB uttryckligen anges all det skall vara fråga om värdefull
sådan. Även skada i miljön synes i detla sammanhang böra kvalificeras; det bör
anges att fråga skall vara om en omfattande skada.

Beredningen
erinrar om att en polisstyrelse enHgt 25 § brandlagen har befogenhet att vidta
de åtgärder som behövs för att genomföra de beslut som den som utövar befälet
vid räddningstjänst har fattat vid fara för något av de nämnda intressena. Uppenbart
är enhgt beredningen att fysiskt våld mycket sällan, särskilt vid fara som inte
riktar sig mot person, erfordras i situationer av detta slag.

En
grupp av fall där en polisman inle sällan måsle vara berättigad att använda
personellt våld, även om han inle möts eller angrips med våld eller hot om
våld, är enligt beredningen när han biträder någon annan myndighet vid
fullgörande av handräcknings- och verkställighetsuppgifter enhgt olika
specialförfaltningar. När del gäller handräckningsuppgifter som innebär
omhändertagande eller annat frihetsberövande, följer detta direkt av 24 kap. 2
§ BrB. Men även i vissa andra fall är det enligt beredningen uppenbarligen
förutsatt att våld som en sistahandsutväg skall få brukas av polisen när den
enligt uttrycklig bestämmelse i en specialförfattning biträder en förvaltningsmyndighet
med vissa tvångsåtgärder. När det exempelvis i 3 kap. 3 §
utsökningsförordningen (1981:981) föreskrivs alt kronofogdemyndigheten får
begära biträde av en polismyndighet för verkstälHghet av en exekutiv åtgärd,
har del sålunda förutsatts att polisen får bruka fysiskt tvång vid
förrättningen i den utsträckning det är medgivet enligt 2 kap. 17 §
ulsökningsbalken (jfr prop. 1980/81:8 s. 252). Även i andra fall kan en
befogenhet att använda fysiskt tvång enligt beredningen härledas ur den
bestämmelse som ålägger polisen att lämna biträde åt en annan myndighet. Så är
enligt beredningens mening uppenbarligen förhållandet när fråga är om atl
verkställa avspärrning eller liknande eller att bereda företrädare för en annan
myndighet tillträde fill byggnader, områden eller utrymmen av ohka slag, jfr
exempelvis 72 § väglagen (1971:948) och 26 § livsmedelslagen (1971:511).

Enligt
beredningen bör i den nya polislagen tas in en uttryckHg bestämmelse med sikte
på handräckningsålgärder av detta slag. Bestämmelsen bör enligt beredningen
givetvis ta sikte även på de situafioner då en författning har ålagt polisen
att själv - och alltså inte som biträde åt annan myndighet- bereda sig
tillträde till byggnad, område eller utrymme, t. ex. i

Prop. 1983/84:111 89

kontrollsyfte.
Som exempel nämner beredningen polismyndighetens tillsyn enHgt 4§ lagen
(1981:2) om handel med skrot och begagnade varor och förordningarna (1981:402
och 403) i samma ämne. En bestämmelse av aktuellt slag bör ges den avfattningen
att en polisman - i den mån det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt
- får bruka våld, när han med stöd av lag eller annan författning har att
bereda sig tillträde fill, avspärra eller tillstänga byggnad, område eller
utrymme, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd
eller biträda vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom. I
överensstämmelse med vad som anges i 2 kap. 17 § tredje stycket andra meningen
ulsökningsbalken bör enligt beredningen uttryckligen anges att våld mot person
i de fall som avses nu får brukas bara om polismannen möter motstånd.

De
bestämmelser som har förordats nu täcker enligt beredningens uppfattning det
stora flertalet praktiska fall då rätl och skyldighet bör föreligga för en
polisman atl bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Beredningen
understryker att reglerna måste läsas med behovs- och
proporfionalitetsprinciperna i minnet. Bestämmelserna bör avfattas så att detla
uttryckligen markeras.

Som
redan har förulskickats anser beredningen emellertid att en reglering av de
förhållandevis väl avgränsade typfall som har redovisats nu bör kompletteras
genom en mera allmänt håUen bestämmelse med sikte på undantagssituationer. Vad
som här åsyftas är fall som inte har nämnts i det föregående men där en
befogenhet att använda våld får anses följa av 2 § Pl med den giltighet som
författningsrummet har enligt regeringsformens övergångsbestämmelser. Del kan i
detta sammanhang enligt beredningen vara fråga om vill skilda situationer. En
grupp fall avser intresset att upprätthålla fungerande kommunikationer, dvs.
trygga framkomligheten på vägar, i hamnar eller på flygplatser eller andra
liknande platser. I en annan typ av fall gäller det skyddet av människors
personliga säkerhet, t. ex. vid ett statsbesök eller en allmän sammankomst.

Även
om det enligt vad beredningen framhåller i de allra flesta fall är möjligt alt
härleda erforderliga befogenheter ur de nyss förordade reglerna liksom ur de
regler som beredningen i övrigt föreslår, skulle det enligt beredningen
knappast vara tillrådligt att avstå från atl härutöver ge polisen en befogenhet
att i uppenbara fall använda fysiskt tvång för att upprätthålla allmän ordning
eller allmän säkerhet när andra åtgärder inte är fillräckliga. Lagstiftaren kan
inte förutse alla situationer och polismännen måste ofta fatta sina beslut
omedelbart och utan tillgång till lagen eller dess förarbeten. Atl en sådan
bestämmelse med nödvändighet måste bH rätt allmänt hållen synes inte innebära
någon avgörande olägenhet, om den avfattas så att det klart framgår att den
bara får utnyttjas i rena undanlagsfall. Beredningen förordar med hänvisning
härtill en särskild bestämmelse om att, vid sidan av de uppräknade typfallen, ett
försvariigi mått av våld får brukas om det är fråga om en åtgärd som är
nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och
det är uppenbart att den inle kan

Prop.
1983/84:111 90

genomföras
utan våld.

När
det gäller den lagtekniska placeringen av de nya beslämmelserna står enligt
beredningen två möjligheter öppna: antingen kan 24 kap. 2 § BrB kompletteras
eller också kan reglerna tas in i polislagen. I denna del anser beredningen - i
likhet med bl. a. straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 403) -att reglerna om
polisens våldsanvändningsrätt systematiskt sett närmast får anses höra till
förvaltningsrätten och inle fill bestämmelserna om straffrätt. Härtill kommer
enligt beredningen att den nya polislagen skulle te sig ofuUständig, om den
inte inbegrep de grundläggande reglerna om polisens rätt att bruka våld.
Beredningen har därför stannat för alt föreslå atl de nu diskuterade reglerna i
huvudsak placeras i polislagen. Till denna bör då också föras de bestämmelser i
24 kap. 2 § BrB som tar direkt sikte på polismän eller personal med vissa
poHsiära befogenheter, t. ex. ordningsvakter (första och tredje styckena samt
andra stycket andra meningen). Däremot tar reglerna om laga befogenhet för fall
då någon som är berövad friheten söker rymma, göra motvärn m. m. (andra stycket
första meningen) sikte även på annan personal än som har angetts nu, såsom
exempelvis kriminalvårdstjänstemän samt personal vid sjukhus för sluten
psykiatrisk vård och vissa hem som avses i lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga. I denna del bör regleringen enligt beredningen lämpligen stå kvar
i brottsbalken, fastän den givetvis är tillämplig även på polismän.

I
fråga om beredningens förslag till bestämmelse hänvisas till bilaga 3.

Beredningen
ansluter sig slutligen till polisutredningens uttalanden om de föreskrifter om
särskilda hjälpmedel såsom skjutvapen och tårgas m.m. som finns f. n. Det är
också enligt beredningens mening uppenbart att föreskrifter av detta slag
behövs även i fortsättningen. Dessa föreskrifter bör, när befogenheten att i
vissa fall bruka våld lagfästs, kunna meddelas i form av
verkstälHghetsföreskrifter. En följd härav blir som polisutredningen påpekar
att regeringen - eller den myndighet som efter delegation meddelar föreskrifterna
- aldrig får tillåta användning av ett särskilt hjälpmedel i vidare mån än vad
som medges i de grundläggande bestämmelserna i lag. Att det vid sidan av
verkställighelsföreskrifterna även kan behövas centralt meddelade allmänna råd
till ledning för den enskilde poHsmannen står enligt beredningen klart.

Beredningen
erinrar i detta sammanhang ytterligare om att reglerna i nuvarande 24 kap. 2 §
andra stycket BrB endast i extrema fall har ansetts kunna ge stöd för
tvångsmedicinering och liknande åtgärder, något som naturligtvis i så fall
förutsätter medverkan av medicinalpersonal (se prop. 1980/81:1 s. 28-30).
Beredningen ansluter sig fill denna uppfattning och vill understryka att det
här rör sig om arbetsmetoder som från både etisk och praktisk synpunkt är
utomordentligt vanskHga. I den mån de över huvud tagel skall förekomma i
polisverksamheten, måste detta förutsätta alt excepfionella förhållanden
föreligger. Att meddela särskilda författningsföreskrifter i ämnet skulle
enligt beredningens mening vara mindre välbetänkt.

Prop. 1983/84:111 91

Remissyttrandena

Polisberedningens ståndpunkt att beslämmelserna om
polisens befogenhet att i vissa situationer bruka våld i princip bör samlas i
polislagen har med något enstaka undantag godtagits av remissinstanserna.
Medborgarrättsrörelsen ställer sig dock tveksam till denna lösning och uttalar
sig fill förmån för att bestämmelsen i 24 kap. 2 § BrB kompletteras.

Även beredningens förslag till uppläggning av paragrafen,
dvs. en beskrivning av ett anlal typfall där våldsanvändning kan vara befogad
kompletterad med en mera allmänt hållen regel som härutöver medger
våldsanvändning i klara undantagssituationer, godtas av nästan alla instanser.

Alt det i
paragrafen talas om att en polisman under angivna förhållanden "får"
bruka våld kritiseras av några remissinstanser med anknytning till
polisväsendet. Dessa instanser menar alt det är en IjänstepHkt för polisen att
använda våld när förhållandena gör det påkallat. Mot detla synsätt invänder JO,
som framhåller att det aldrig kan bli tal om någon självständig pHkt för
polismän att använda våld. Vad det är fråga om är enligt JO att polisen är
skyldig att fullgöra allehanda uppgifter och alt polisen kan vara nödsakad att
använda visst våld för alt uppfylla en viss tjänsteplikt.

Flera instanser, bl. a. RÅ, anser det onödigt och
vilseledande att i paragrafen upprepa behovs- och proporfionalitetsprinciperna.

Polisstyrelsen i Gävle polisdistrikt menar att ordet
"angrips" i första punkten bör utgå, eftersom en polisman i en sådan
situation som den som punkten tar sikte på enligt polisstyrelsen allfid har'
rätt att handla i nödvärn.

En del företrädare för polisväsendet vänder sig mot den
begränsning av fillämpningsområdet för punkt 3 som ligger i att våld mot person
avses få brukas endast om poHsmannen möts av motstånd. Kammarrätten i Göteborg
menar tvärtom att punkten 3 täcker för mycket.

Beträffande
utformningen av punkterna 4 och 5 påpekar Svenska avdelningen av
internationella juristkommissionen att där talas om när en polisman skaH handla
med slöd av lag "eller annan författning". Avdelningen erinrar med
anledning härav om kravet på lagstöd för undantag från de i 2 kap. RF skyddade
fri- och rättigheterna och framhåller att det är ytterst angeläget att detta
skydd inte urholkas eller kringgås. Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt anser
att till uppräkningen av åtgärder i punkt 5 bör fogas även "utrymma".
SACO/SR frågar hur punkten 5 skall tolkas i det fall att motståndet riktas inte
mot polismannen utan mot den förrättningsman som polismannen biträder.

JO är starkt kritisk mot den föreslagna punkl 6. De
typfall som beredningen har tagit upp i de tidigare punkterna är enligt JO i
sig mycket allmänt formulerade och täcker, såvitt han kunnal finna, fillsammans
med övriga fillämpliga rättsregler alla de fall då våldsanvändning kan vara
befogad. Att därutöver införa den allmänna befogenheten enligt punkt 6

Prop.
1983/84:111 92

skulle enligt JO vara att gå för långt. De betänkligheter
som han framfört gäller dock inte, säger JO avslutningsvis, om man begränsar
den allmänna befogenheten så att den avser endast "våld mot egendom".

Polisstyrelsen i Norrköpings polisdistrikt framhåller att
polislagens paragraf om våldsanvändning bör kompletteras med en regel
motsvarande den som nu finns i 24 kap. 5 § BrB om nödvärnsexcess m. m.

Från många håll tas beredningens uttalanden om
tvångsmedicinering upp. Flera instanser, häribiand en stor grupp
polisstyrelser, anför alt enligt deras mening tvångsmedicinering inte bör få
förekomma som polisiär befogenhet i något sammanhang. Medborgarrättsrörelsen
intar samma ståndpunkt.

Föredraganden Allmänt

Den allmänna uppläggningen av en lagreglering av frågan om
polisens våldsanvändningsrätt som polisberedningen har uttalat sig för har i
princip godtagits under remissbehandlingen och även jag ansluter mig till
denna. Jag biträder också de allmänna överväganden i fråga om regleringens
närmare utformning som beredningen har redovisat, i den mån annat inte framgår
av vad jag säger fortsättningsvis. Delvis med hänsyn till synpunkter som har
förts fram under remissbehandlingen bör vissa smärre justeringar göras i det
lagtextförslag som beredningen har lagt fram. Jag återkommer till dessa i
samband med att jag i det följande något närmare kommenterar innebörden av det
förslag som jag lägger fram.

Dessförinnan vill jag emellertid ta upp en annan fråga som
berörts av beredningen i detta sammanhang och som rönt uppmärksamhet under
remissbehandlingen. Jag syftar på frågan om den föreslagna paragrafen om
polisens rätl att bruka våld i undantagsfall skall anses kunna utgöra rättsligt
stöd för tvångsmedicinering och liknande åtgärder.

Beredningen har i denna fråga uttalat att 24 kap. 2 §
andra stycket BrB i extrema fall har ansetts kunna ge stöd för
tvångsmedicinering och liknande åtgärder. Beredningen påpekar att en sådan
åtgärd naturligtvis förutsätter medverkan av medicinalpersonal. För egen del
understryker beredningen alt det här rör sig om arbetsmetoder som från både
etisk och prakfisk synpunkt är utomordenlHgt vanskliga.

För min del anser jag att dessa uttalanden av beredningen
kan vålla viss osäkerhet om rättsläget. Själv är jag beredd att i detta
sammanhang slå fast att det aldrig kan vara en försvarlig melod i ell samhälle
av vår typ att polisen skulle betvinga människor med psykofarmaka eller andra
mediciner för att verkställa en viss tjänsteåtgärd. Metoder av detta slag bör
alltså som jag ser det inle kunna härledas ur polislagen utan betraktas som
otillåtna.

I fullständighetens intresse vill jag tillägga att vad jag
här har anfört givetvis inte utesluter möjligheten att en domstol med stöd av
den allmänna

Prop. 1983/84:111 93

bestämmelsen om nöd i brottsbalken (24 kap. 4 §) skulle
kunna anse det försvariigi att en polisman i ett exceptionellt fall har gett en
människa medicin mot hennes vilja i en akut nödsituation. Jag saknar anledning
att i detta sammanhang gå in på befogenheterna för läkare, kriminalvårdspersonal
och andra personalkategorier.

Jag övergår härmed till att något kommentera de olika
enskildheterna i det förslag som jag lägger fram.

Första stycket

I ingressen till paragrafen erinras på nytt om de
grundläggande behovs-och proportionalitetsprinciperna. Dessa följer i och för
sig redan av 8 §, men med hänsyn till deras centrala betydelse just vid våldsanvändning
har jag liksom beredningen ansett en uttrycklig erinran motiverad i förevarande
paragraf. Principerna innebär att våld får användas endast när det behövs, dvs.
när andra medel är otillräckliga för att utföra den tjänsteuppgift del är fråga
om och våldsanvändning kan väntas leda till det avsedda resultatet. Vidare får
våld över huvud taget inte tillgripas, om den aktuella tjänsleuppgiften inte
har en sådan betydelse att det framstår som rimligt att den genomförs med
fysiskt tvång. I del fall åter då så är förhållandet måste under hela
händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld används än som är rimligt i
förhållande till vad som kan uppnås därigenom. Proportionalitetsprincipen har i
lagtexten uttryckts så att våld får brukas "i den mån ... det med hänsyn
till omständigheterna är försvarligt".

Paragrafen lar sikte både på våld mol person och på våld
mot egendom men får naturligtvis sin största betydelse i fråga om våld mot
person. Vad särskilt gäller innebörden av uttrycket våld mot egendom bör framhållas
att detta inte är avsett att omfatta varje fysisk befattning med föremål eller
lösa saker. I princip fordras atl fråga är om en åtgärd som är ägnad att
åstadkomma åverkan eller annars sker med våldsamma medel. Att exempelvis flytta
en felparkerad cykel ett stycke när den utgör hinder i trafik är en polisman
befogad till redan enligt 8 §.

I fråga om arten av det våld som är tillåtet bör först
upprepas att tvångsmedicinering och liknande åtgärder är otillåtna.

Vidare följer av behovs- och proportionalitetsgrundsatserna
att onödig kraftutveckling skall undvikas. Där det är tillräckligt att föra
eller fösa undan den som vägrar polisen tillträde vid en husrannsakan, är det
t. ex. otillåtet att använda s. k. smärtsamt grepp eller utdela slag. Slag mot ömtåliga
delar av kroppen får som regel anses otillåtna, liksom naturligtvis sparkar,
struptag, grepp i håret och liknande. Det är dock uppenbart att man vid en
bedömning i efterhand av ett händelseförlopp där en polisman har brukat våld
måste se till situationen som helhet.

Man måste räkna med att verkställighetsföreskrifter och
allmänna råd även i fortsättningen meddelas centralt till ledning för den
enskilde

Prop. 1983/84:111 94

polismannen, i särskilt riktiga fall såsom när det gäller
användningen av skjutvapen av regeringen och annars av rikspolisstyrelsen.

Avslutningsvis förtjänar framhållas att en polisman
givetvis har samma rätt som andra medborgare att bruka våld i
nödvärnssituationer. Enligt 24 kap. 1 § BrB får i sådana situationer det våld användas
som inte framstår som uppenbart oförsvarligt, medan förevarande paragraf endast
medger att våld får användas i den mån det är försvarligt. I princip gäller
emellertid här att större krav får ställas på en polisman. Den praktiska
skillnaden lorde därför inle bli särdeles stor.

Punkten 1. Punkten, som i huvudsak motsvarar 24 kap. 2 §
första stycket första meningen BrB i gällande lydelse, innebär att våld i den
mån det är försvarligt får användas för all en tjänsteåtgärd skall kunna
genomföras, om polismannen möts med våld eller hot om våld. Något krav på att
Ijänsteåtgärden skall vara av viss beskaffenhet har inte ställts upp, och det
är därför i och för sig tänkbart atl våldsanvändning i den avsedda situationen
undantagsvis kan vara fillåten även när det gäller fullgörandet av ett uppdrag
som annars inte får genomföras tvångsvis.

I jämförelse med gällande rätt i 24 kap. 2 § BrB och
beredningens förslag innebär mitt förslag all orden "eller angripa"
utgår ur lagtexten. Skälet härtill är att en polisman som angrips med våld
eller hot om våld liksom andra medborgare normalt har rätt att handla i nödvärn
och alltså redan på denna grund har befogenhet atl bruka våld.

Punkten 2. Punkten, som motsvarar 24 kap. 2 § andra
stycket andra meningen BrB i gällande lydelse, reglerar våldsanvändningen vid
laga frihetsberövande. För att våld skall få användas förutsätts i regel att
den som skall tas om hand försöker undkomma eller att polismannen annars möts
av motstånd, när han skall verkställa åtgärden. Med att någon gör motstånd
avses inte bara motstånd med våld - i sådana fall följer polismannens
befogenheter redan av punkten 1 - utan även s. k. passivt motstånd, bestående
exempelvis i att den som skall omhändertas spjärnar emot eller genom sin
kroppstyngd omöjliggör för polismannen att verkställa omhändertagandet. Häri
torde förslaget överenstämma med gällande rätt (jfr Beckman m. fl. Kommentar
till Brottsbalken II, 5 uppl.,
1982 s. 687 nederst).

Befogenheten atl använda våld gäller inte enbart när
motståndet bjuds av den som skall omhändertas utan också om det är en tredje
person som hindrar omhändertagandet (jfr 24 kap. 2 § andra stycket sista
meningen BrB i gällande lydelse).

Punkten 3. Punkten, som saknar direkt motsvarighet i
gällande rält, behandlar befogenheten att bruka våld för atl genomföra en
tjänsteåtgärd som går ut på att avvärja en straffbelagd handling eller en fara
för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön. Det
förutsätts att fråga är om en pågående eller överhängande gärning eller fara.

Till skillnad från vad som avsågs gälla enligt
beredningsförslaget krävs

Prop. 1983/84:111 95

enligt mitt förslag inte att polismannen möts av motstånd.
Bakgrunden härtill är att det som framhållits vid remissbehandlingen får anses
vara en tjänsteplikt för polisen att även i andra fall omedelbart söka avstyra
mycket allvarliga oeh överhängande brottshga gärningar, exempelvis när någon
hotar annan med livsfarligt vapen. Givetvis får proportionaliletsgrundsatsen
stor betydelse vid avgörandet om det är befogat att ingripa med direkt tvång
för att avvärja en straffbelagd handling. I detta hänseende har beredningen
angett vissa allmänna synpunkter fill vilka jag ansluter mig. Jag vill vidare
understryka att det givetvis i flertalet av de fall som denna punkt tar sikte
på bör vara uteslutet att ingripa med våld, om den ingripandel riktar sig mot
inte gör motstånd.

Tillämpningen av proportionaliletsgrundsatsen vid
ingripanden då fråga är om att avvärja fara för liv, hälsa eller värdefull
egendom eller för omfattande skada i miljön - dvs. situationer av nödkaraktär-
torde som beredningen har uttalat innebära att fysiskt våld endast sällan blir
aktuellt vid fara som inle riktar sig mot person.

Punkten 4. Punkten, som behandlar befogenheten alt bruka
våld vid vissa tvångsåtgärder, motsvarar med några kompletteringar som anges i
det följande 24 kap. 2 § tredje stycket BrB i gällande lydelse. Som framgår av
andra stycket i förevarande paragraf får våld mol person brukas endast om
polismannen möts av motstånd.

När det i punkten i anslutning till kroppsbesiklning talas
om "annan liknande åtgärd" avses exempelvis åtgärder enligt 28 kap.
14 § RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck samt blodundersökning
enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.
En åtgärd av det slag som nämnts sist kan polismannen i förekommande fall inte
sägas "verkställa"; han har att "biträda" vid
undersökningen (se prop. 1982/83:8 särsk. s. 16). Punkten har gjorts tillämplig
även på fall av den typen.

Såvitt gäller husrannsakan reglerar denna punkt endast
sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken; det torde bara vara sådan
husrannsakan som omfaltas av 24 kap. 2 § BrB i dess gällande lydelse (jfr prop.
1981/82:60 s. 9). Hit hör även husrannsakan enligt vissa andra lagar, där
rättegångsbalkens regler om husrannsakan skall tillämpas, t. ex. lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Följande punkl
innehåller bestämmelser om husrannsakan (enligt regeringsformens terminologi)
och liknande intrång utanför brottmålsprocessen. Uppdelningen av dessa regler i
skilda punkter har belydelse med hänsyn till att det i 23 § hänvisas till punkl
4 men inte till punkt 5.

Punkten 5, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätl,
tar sikte på vissa andra tvångsåtgärder än dem som har nämnts i punkt 4. Till
en början regleras del fallet att polisen i en författning har ålagts att, t.
ex. i kontrollsyfte, bereda sig tillträde till en byggnad, rum eller område.
Här avses alltså fall som ligger vid sidan av rättegångsbalkens regler om

Prop.
1983/84:111 96

husrannsakan,
se t. ex. 20-22 §§ föreliggande förslag och lagen om handel med skrot och
begagnade varor. Regleringen avser också situationer då polisen skall avspärra
eller tillstänga byggnad, område eller ulrymme, jfr exempelvis 22 § förslaget
till polislag samt 27 kap. 15 § RB. I enlighet med ett påpekande under
remissbehandlingen har även åtgärden "utrymma" tagits med i punkten.

Men
punkten avser också fall då polismannen i författning har ålagts att biträda
någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd. Här kan jag
hänvisa till vad beredningen har anfört. Som exempel på "liknande
åtgärd" kan nämnas att träd måste fällas för att bereda fri sikt infill
ett vägområde enligt 53 § väglagen (1971:948).

Slutligen
avser punkten fall då polisen biträder vid exekutiv förrättning enligt vad som
är föreskrivit därom, se utsökningsförordningen (1981:981). Befogenheten att
bruka våld är i detta fall begränsad av föreskrifterna i 2 kap. 17 § andra och
tredje styckena ulsökningsbalken.

Punkten
är liksom den närmast föregående begränsad till sin räckvidd av andra stycket,
varav framgår att en förutsättning för polisens rätl att använda våld mot
person är alt polisen när tjänsteåtgärden skall genomföras möts av motstånd.

Under
remissbehandlingen har den frågan ställts om polisen har rätt att använda våld
när motståndet riktas mot den förrättningsman som poHsmannen biträder men inte
direkt mot polismannen själv. Såvitt jag kan bedöma måsle del i situationer av
den typ som här avses ofta vara så att det inte kan påstås atl motståndet
riktas just mot den ene men inte den andre av två tjänstemän som skall utföra
en viss tjänsteåtgärd, t. ex. en kronofogdeassis-tent som skall verkställa en utmätning
och en poHsman. Men kan det å andra sidan sägas i ett visst fall att motståndet
riktas enbart mol den förrättningsman som polismannen biträder, synes det mig
naturligt atl polismannen får använda våld för att skydda förrättningsmannen så
att denne kan genomföra åtgärden. Med hänsyn till vad jag här har anfört har
andra stycket avfattats så att våldsanvändningsrätt förutsätter all motståndet
riktas antingen mot polismannen eller mot den han biträder.

Regleringen
i punkten 6 är avsedd för klara undantagsfall. Detta hade i beredningens
förslag markerats genom atl det i lagtexten angetts att ett visst mått av våld
fick brukas endast om del var fråga om en åtgärd som var "nödvändig"
för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det dessutom
var "uppenbart" att åtgärden inte kunde genomföras utan våld.

I
linje med vad JO bar framhållit under remissbehandlingen anser jag att man med
de valda orden inte tillräckligt tydligt i lagtexten markerar bestämmelsens
karaktär av undantagsregel. Jag har därför tillfogat kravet att våldsanvändning
enligt denna punkt får komma i fråga bara om en Ijänsteåtgärd i annat fall än
som tidigare i paragrafen har beskrivits är oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller säkerhetens

Prop. 1983/84:111 97

upprätthållande och det samtidigt är uppenbart att
åtgärden inte kan genomföras utan våld.

Det bör tillfogas att uttrycket "allmän ordning eller
säkerhet" täcker i princip all polisverksamhet utom den rent hjälpande
verksamheten och sådan verksamhet som utgör handräckning eller annan
specialreglerad verksamhet.

Avslutningsvis bör anmärkas att punkten lika litet som
övriga punkter ger underlag för ingrepp i någon annan grundlagsskyddad
rättighet än skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Exempelvis grundar den
inte i sig någon befogenhet att göra husrannsakan.

Andra stycket

Innebörden av uttrycket "möts av motstånd" har
kommenterats under första stycket punkt 2. Även passivt motstånd omfaltas av
bestämmelsen.

Tredje stycket

Stycket innehåller endast en erinran om de ytterligare
bestämmelser om användande av våld som finns i 24 kap. BrB.

11§

Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift
befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta
denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner

1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om
omhändertagande föreligger

och

2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för
liv eller hälsa eller

någon annan fara.

12 §

Anträffas någon, som kan antas vara under femton år, under
förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans
hälsa eller utveckling, får han tas om hand av en polisman för all genom dennes
försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare
eller till socialnämnden.

Paragraferna motsvarar nuvarande 1 och 2 §§ LTO.
Beträffande bestämmelsernas placering i polislagen och deras närmare innebörd
i övrigt hänvisar jag till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

7 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop.
1983/84:111 98

13 §

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna
honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd
behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för
alt det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas
av polisen.

Paragrafen motsvarar 3 § LTO. Rörande LTO/LOB-utredningens
förslag och mina allmänna överväganden hänvisas till den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2).

1 första stycket ges ett rättsligt slöd för s. k.
avlägsnande. Frågan om vilket slöd polisen har för en sådan åtgärd har som jag
tidigare redovisat varit tveksam. För all polisverksamhet gäller att polisen
skall använda det Hndrigaste medlet för att uppnå syftet med ett ingripande.
Redan gällande ordning torde därför innebära atl polisen innan ett regelrätt
omhändertagande enligt 3 § LTO görs skall pröva om någon mindre omfattande
åtgärd kan vara tillräcklig.

Faslän avlägsnande eller avvisande enligt lagrummet blir
förstahandsal-ternativet vid polisens ingripande mot ordningsstörningar eller för
atl avvärja brottsliga handlingar, gäller självfallet även i fortsättningen all
i den mån en föreliggande situation kan lösas genom mindre ingripande åtgärder
-exempelvis tillsägelser eller anmaningar - dessa skall väljas i första hand.
Om det redan från början framstår som uppenbart gagnlöst att tillgripa ett
avlägsnande eller någon annan mindre ingripande åtgärd för atl del avsedda
syftet skall uppnås, kan ett omhändertagande undanlagsvis bli nödvändigt. I
sådant fall är det naturligtvis av värde om det av dokumentationen beträffande
omhändertagandet framgår vilka omständigheter som motiverat ett direkt
omhändertagande.

Om ett avlägsnande eller avvisande bedöms vara
ofillräckligt får den berörda personen enligt andra stycket omhändertas av
polisen. Normalt skall han föras till polisstationen och förvaras där och för
åtgärden skall i övrigt gälla de härefter följande bestämmelserna om
förmansprövning, förvaring och frigivning.

Förutsättningarna för ingripande enligt paragrafen har i
övrigt utformats på samma sätt som 3 § LTO. Avsikten är att den praxis som bl.
a. genom uttalanden av JO har utbildats när del gäller tillämpningen av
bestämmelsen även fortsättningsvis skall kunna vara vägledande för den
praktiska tillämpningen.

Det bör dock anmärkas att paragrafen, på samma sätt som
övriga bestämmelser om poHsmans befogenhet i polislagen, har formulerats
fakultativt; det föreskrivs alltså inte atl en polisman "skall"
verkställa elt omhändertagande, om förutsättningarna härför är uppfyllda, utan
all han

Prop. 1983/84:111 99

"får" göra det. Därigenom markeras ytterligare
att polismannen alllid skall välja den minst ingripande åtgärden för att lösa
en föreliggande situation.

14 §

Anträffas en okänd person av en polisman och finns del
särskild anledning anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av
lag skall berövas friheten vid anträffandet, får han omhändertas för
identifiering, om han vägrar atl lämna uppgift om sin identitet eller det finns
anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig.

Gällande rätt

S. k. polisiering är en form av polisarbete som inte
sällan har diskuterats från rättslig synpunkt. Med polisiering brukar man mena
att polisen lar med en person till polisstationen eller annan plats för att
klargöra hans identitet. Polisiering är alltså en form av frihetsberövande, för
vilket enligt 2 kap. 6 § RF i princip krävs lagstöd.

Till en början bör konstateras att det fastän uttryckliga
författningsföreskrifter saknas torde vara en vedertagen uppfattning alt en
polisman, om det är nödvändigt för atl en tjänsteuppgift skall kunna fullgöras,
får tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om hans namn och
hemvist. En sådan förfrågan gör inte i och för sig intrång i någon
grundlagsskyddad fri-eller rättighet.

Betydligt mera tveksam är i vissa fall frågan i vad mån en
polisman, när del behövs för all hans tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, får
ta med sig någon till polisstationen för att få dennes identitet fastställd, t.
ex. med stöd av registeruppgifter, upplysningar från personer som känner
vederbörande eller helt enkelt genom granskning av medförda
legitimationshandlingar, brev, visitkort e. d.

Såvitt angår ingripanden i direkt slraffprocessudlt syfte
följer av 24 kap. 2, 5 och 7 §§ RB att den som på sannolika skäl misstänks för
brott kan, oberoende av brottets beskaffenhet, gripas av polisman, om han är
okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller om anledning
förekommer att hans uppgift därom är osann.

Av intresse är här även 8 § utlänningslagen, där det
föreskrivs att en utlänning som vistas i riket är skyldig att inställa sig hos
polismyndighet och lämna uppgift om sin vistelse i riket liksom att uppvisa
pass för polismyndighet eller polisman. Del förtjänar i sammanhanget att
anmärkas att del i den numera upphävda barnavårdslagen(1960:97) fanns
uttryckliga föreskrifter om befogenhet för polisen att företa
idenfitetskontroll i vissa fall (33§).

Prop. 1983/84:111 100

7975 års polisutredning

Polisiering förekommer enligt vad utredningen framhåller
inte som något självständigt institut i den svenska polisverksamheten.
Utredningen erinrar emellertid om att föreskrifter om polisiering inte sällan
återfinns i utländsk polislagstiftning, t. ex. 13 § i den finska polislagen.

De fall då avsaknaden av regler om åtgärder för
identitetskontroll har upplevts som besvärande i det praktiska polisarbetet har
enligt utredningen framför allt samband med polisens verksamhet vid spaning
efter personer som har gjort sig skyldiga till mycket grova brott eller som är
efterlysta på grund av rymning från anstalt eller liknande.

Har t. ex. polisen i anslutning till ett nyligen förövat
grovt brott fått fram ett signalement på gärningsmannen, måste polisen ofta
kontrollera personer som anträffas på järnvägsstationer eller flygplatser eller
i motorfordon. Därvid kan tvekan råda om hur polisen bör handla, om någon
vägrar att uppge sitt namn eller eljest lämna uppgift om sin vistelse på
platsen eller anledning finns alt anta att hans uppgifter är osanna. Det har
gjorts gällande atl, om t. ex. personens klädsel och utseende i ett sådant fall
stämmer överens med signalementet, polisen bör vara berättigad atl ta med honom
till polisstationen för alt få identiteten fastställd även i fall där
förutsättningar för gripande eller annan åtgärd enligt rättegångsbalken inte
föreligger. Motsvarande har hävdats för fall där polisen anträffar en person
som med skäl kan misstänkas vara identisk med någon som är efterlyst, t. ex. på
grund av rymning från kriminalvårdsanstalt eller anstalt för sluten psykiatrisk
vård, och vederbörande vägrar att uppge silt namn eller lämnar en uppgift som
med skäl kan misslänkas vara falsk.

Del torde enligt utredningen före den nya regeringsformens
ikraftträdande ha varit en allmän uppfattning att polisen i fall som dessa
haft en sedvanerällsligt grundad befogenhet att göra ett kortvarigt
frihetsberövande för identitelskonlroll. Som förut har konstaterats godkänner
emellertid grundlagen inte sedvana som stöd för åtgärd från det allmännas sida
som begränsar medborgerliga fri- och rättigheter. I den mån polisen i nuvarande
läge skall anses vara befogad att företa sådana ingripanden - vilka förekommer
och väl också är oundgängliga i praktiken - torde polisen vara hänvisad till
att hämta stöd för åtgärden från 2 § Pl.

Utredningen anser det angeläget att den oklarhet undanröjs
som i dag råder beträffande polisens befogenhet atl medla en person för
identitets-kontroll. En bestämmelse härom bör därför föras in i den nya
polislagen.

Beredningen

Enligt beredningen kan del hävdas all ingripanden av det
slag som polisutredningen åsyftar i detta sammanhang kan stödjas på 2 § Pl med
den giltighet som författningsrummet har enligt förarbetena till
regeringsformen. Det vill också synas som om den allmänna uppfattningen är att
ingripanden i

Prop. 1983/84:111 101

form av polisiering fortfarande är korrekta i vissa fall
(jfr t. ex. JO 1979/80 s. 97). Klart är emellertid enligt beredningen att en
uttrycklig bestämmelse om sådana omhändertaganden bör föras in i den nya
polislagen, så atl rättslägel pä området klarläggs. I sak anser beredningen -
liksom polisutredningen - att dessa ingripanden i vissa fall är oundgängliga i
praktiken.

Beredningen anser sig inte kunna förorda en bestämmelse
som i likhet med 13 § i den finska polislagen skulle ge möjlighet för en
polisman att omhänderta var och en som vägrar att på polismannens anmodan lämna
upplysningar om sin identitet. En så långtgående bestämmelse skulle, enligt
beredningens mening, sakna stöd i svenska rättstradifioner på området.

Som närmare har utvecklats av polisutredningen kan
polisiering aktualiseras vid polisens spaningsverksamhet i fall då
bestämmelserna om de straffprocessuella frihetsberövandena inte är lillämpliga.
Andra typfall gäller polisens efterspanande av personer som har avvikit från
kriminalvårds-, sjukvårds- eller andra vårdanstalter liksom genomförandet av
liknande handräcknings- och verkställighetsuppgifter som det åligger polisen
att utföra ål olika myndigheter, såsom då personer skall hämtas till anstalter
eller inställas för läkarundersökning. Regelmässigt är här situationen i
praktiken den att den sökte är efterlyst.

En allmän förutsättning för polisiering i sådana typfall
bör enligt beredningens mening till en början vara att någon vägrar att på
anmodan av en polisman lämna uppgift om sin identitet eller att anledning
förekommer att hans uppgift därom är osann. Detta bör emellertid inte vara
fillräckligt. En förutsättning bör också vara alt det finns anledning att anta
att personen är identisk med någon som är efterlyst och skall omhändertas vid
anträffandet. Sådan anledning kan naturligtvis vara överensstämmelse med
signalement, men detta synes inte generellt kunna krävas. Omständigheterna i
det särskilda fallet kan mycket väl vara sådana att polismannen på fältet, utan
atl ha kännedom om någon aktuell efterlysning, får anledning anta atl en person
som vägrar att uppge sitt namn har avvikit från exempelvis ett sjukhus för
sluten psykiatrisk vård. Bestämmelsen bör då medge att denne förs fill
polisstationen där idenfitetskontroll och genomgång av aktuella efterlysningar
kan ske.

Om bestämmelsen i enlighet med vad som nyss har förordats
utformas så alt den tar sikte på fall där någon är efterlyst och skall
omhändertas vid anträffandet - en formulering som används i exempelvis 7 § 4
passlagen -kommer den enligt beredningen till en början att få tillämpning på
fall där en för brott misstänkt .person har avvikit och anhållningsskäl
förekommer. Andra fall är när fråga är om handräckning enligt lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (35 §), lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (54 §), lagen (1974:202)
om beräkning av strafftid m. m. (10 §), lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga (18 §) eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall (26 §).
Detsamma gäller när någon i annat fall är efterlyst för att tas i förvar, t.
ex. enligt utlännings-

Prop. 1983/84:111 102

eller utlämningslagsliftningen eller brottsbalken (jfr 38
kap. 12 § BrB).

Man måste emdlerfid enligt beredningen också räkna med att
fall kan uppkomma då någon kan antas vara efterspanad av skäl av det slag som
nyss har angetts utan att formell efterlysning har hunnit ske. Även i sådana
situationer måste polisiering rimligen kunna äga rum. Slutligen kan omständigheterna
någon gång vara sådana all frågan om polisen har skyldighet atl gripa någon
enligt rättegångsbalken som misstänkt för brott inte kan avgöras utan kontroll
av identiteten. Exempelvis har JO ansett att medtagande för identifiering måsle
kunna äga rum enligt gällande rält, om osäkerhet råder huruvida den som på bar
gärning anträffas efter att ha begått ett brott är straffmyndig eller inte (JO
1979/80 s. 94-97).

Med dessa utgångspunkter förordar beredningen att
bestämmelsen utformas på det sätlet atl en polisman får ta med en okänd person
för identifiering, om han vägrar att på polismannens anmodan lämna uppgift om
sin idenfitet eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann samt
anledning finns till antagande att han är efterspanad eller efterlyst och skall
omhändertas vid anträffandet eller annars enligt lag skulle berövas friheten,
om hans identitet var känd.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående anslufit sig till
beredningens uppfattning att det är angelägel och - med tanke på regeringsformens
föreskrifter -nödvändigt atl polisens rätt alt omhänderta personer för
identifiering lagfästs. Från några håll framförs dock kritiska synpunkter på
paragrafförslagets utformning.

JO framhåller att det är väsentligt att det i lagen
markeras att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt, eftersom det finns en
ganska stor risk att man vid lagtillämpningen gissar fel och att
omhändertaganden drabbar personer som det inte finns någon materiell grund att
frihetsberöva. Det bör därför enligt JO i lagtexten anges att det krävs någon
speciell omständighet för att medtagande skall vara fillåtel. JO understryker
vidare att ett omhändertagande för identifiering självfallet inte får
tillgripas som substitut för ett slraffprocessudlt gripande, när förutsättningarna
därför inte är uppfyllda. I praktiken kan det nämligen enligt vad JO betonar i
vissa fall antas vara svårt att skilja det fallet atl en person, oavsett vem
han är, kan misstänkas för brott eller antas böra frihetsberövas på annan grund
från det fallet atl namnet på personen är av avgörande betydelse för frågan om
han skall frihetsberövas.

En grupp instanser, bl. a. ett flertal polisstyrelser i
Stockholms län, föreslår ett fillägg av innebörd att ungdomar som kan antas
vara under 18 år och som uppehåller sig i socialt olämpliga miljöer skall kunna
tas om hand för identifiering om de vägrar att uppge namn och adress, dvs. en
motsvarighet till den fidigare bestämmelsen i 33 § tredje stycket
barnavårdslagen.

Prop. 1983/84:111 103

Föredraganden

Jag kan, liksom remissinstanserna, ansluta mig till
uppfattningen att det i polisverksamheten när speciella omständigheter
föreligger även i fortsättningen finns behov av att omhänderta okända personer
för identifiering och att denna befogenhet bör lagfästas. Det är emellertid
utomordentligt viktigt att förutsättningarna för ett sådant omhändertagande
utformas restriktivt. Det måste därför till att börja med - som beredningen
framhåller - vara uteslutet att låta en bestämmelse i detta ämne få del
innehållet atl en polisman skulle vara berätligad atl till polisstationen för
identifiering la med envar, som vägrar att uppge namn oeh adress.

Av de i praktiken förekommande fall som beredningen lar
upp till diskussion vill jag först beröra dem som rör polisens efterspanande av
personer som har avvikit från kriminalvårds-, sjukvårds- och andra
vårdanstalter, liksom dem då liknande handräcknings- och verkställighetsuppgifter
har ålagts polisen, t. ex atl hämta någon till en anstalt eller inställa någon
för en läkarundersökning. Dessa fall karakteriseras av atl den sökte
regelmässigt är efterlyst med angivande av att han skall omhändertas vid
anträffandet, se 6 § tredje stycket efterlysningskungördsen (1969:293, omtryckt
1982:227). Det rör sig alltså här om en avgränsad grupp av fall, och en
bestämmelse som fillåter att en polisman för identifiering tar med en okänd
person som kan antas tillhöra denna kategori kan enligt min mening i princip
godtas. Detta gäller även om man, som enligt beredningens förslag, vidgar
förutsättningarna något genom att ta med också sådana fall då personen i fråga
kan antas vara efterspanad av skäl av den typ som nyss har angetts utan atl en
formell efterlysning har hunnit ske.

Efterspaningen eller efterlysningen behöver inte avse en
fill namnet känd person. Bestämmelsen bör täcka även det av 1975 års
polisutredning angivna fallet att någon med visst signalement är efterspanad
för ett nyligen förövat grovt brott och det i närheten av brottsplatsen
anträffas en person vars klädsel och utseende verkar överensstämma med
signalementet.

En allmän förutsättning för polisiering i de fall jag
diskuterat här bör naturligtvis vidare, som beredningen framhåHit, vara alt
personen i fråga vägrar att på anmodan av en polisman lämna uppgift om sin
idenfitet eller att anledning förekommer att hans uppgift härom är osann.
Beträffande frågan hur stark misstanken bör vara att personen är identisk med
någon som är efterspanad eller efterlyst och skall omhändertas vid anträffandet
kan jag instämma i vad JO har anfört under remissbehandlingen. I enlighet
härmed bör del enligt lagtexten krävas att det finns "särskild"
anledning för polismannen att anta att en anträffad okänd person är identisk
med den som är efterspanad eller efterlyst. En sådan särskild anledning kan
vara att personens utseende stämmer överens med ett uppgivet signalement. Men
situafioner kan också tänkas inträffa, där en poHsman redan av en persons
uppträdande, alltså utan att känna till någon efterlysning, får särskild
anledning att anta att personen har avvikit från exempelvis elt sjukhus för

Prop. 1983/84:111 104

sluten psykiatrisk vård. Rekvisitet att del skall
föreligga "särskild anledning anta" medför ett i förhållande till
beredningens förslag skärpt krav på alt den polisman som beslutar om polisiering
kan redovisa ett konkret skäl för sin misstanke om den omhändertagnes
identitet.

Beredningen har föreslagit att en okänd person skall få
tas med för identifiering även i andra fall än dem som förut har angetts, när
det finns anledning anta att han enligt lag skall berövas friheten om hans
identitet blir känd. Beredningen avser att med bestämmelsen reglera bl. a.
vissa fall då frågan om polisen enligt rättegångsbalken får gripa en person
inte kan avgöras med mindre än att vederbörandes identitet blir känd, t. ex. då
någon anträffas på bar gärning efter att ha begått ett brott med fängelse i
straffskalan men osäkerhet föreligger huruvida vederbörande är straffmyndig.
Jag vill inte bestrida att det i och för sig kan föreligga eft visst behov av
reglering med sikte på de fall beredningen här åsyftar. Emellertid anser jag
atl dessa fall knappast har den betydelsen atl de motiverar en så
förhållandevis allmän bestämmelse som den beredningen har föreslagit eller en
så utförlig reglering i lagtext som skulle krävas för atl ge bestämmelsen
erforderlig precision.

Jag vill i detta sammanhang ytteriigare nämna atl en
arbetsgrupp inom BRÅ i promemorian (PM 1982:3) De unga lagöverträdarna har lagt
fram förslag om vissa åtgärder vid broll av ungdomar under 15 år. Enligt
förslaget skall bl. a. förundersökning under vissa förutsättningar få inledas
beträffande den som är under 15 år och som misstänks för brott. Därvid skall
tvång i viss utsträckning kunna användas för atl ta med barnet för
idenfifiering och förhör. Utredningen förutsätts ske i nära sambarbete med
socialnämnden.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett positivt
mottagande. Det övervägs nu inom jusfitiedepartementet, och en proposition till
riksdagen beräknas bli avlämnad under år 1984. Genomförs förslaget, löser sig
frågan hur polisen skall förfara när det är osäkert huruvida den som anträffas
på bar gärning efter att ha begått ett brott är straffmyndig eller inle.

Jag förordar därför atl den del av den av beredningen
föreslagna paragrafen om omhändertagande för identifiering som här senast har
diskuterats inte tas upp i polislagen. Inte heller är jag beredd att nu ta
ställning fiH om man bör införa en regel om omhändertagande för identifiering
av ungdomar under 18 år i sådana fall som 33 § tredje stycket i den numera
upphävda barnavårdslagen tog sikte på. Jag har emellertid inhämtat atl den
frågan f. n. övervägs av både socialberedningen och narkotikakommissionen. Det
kan därför bH anledning att la upp frågan på nytt.

15 §

Den som har omhändertagits enligt denna lag skall
underrättas om anledningen tiU omhändertagandet så snart som möjligt. Den
polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt
anmäla

Prop. 1983/84:111 105

åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan
upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.

Innebär förmannens beslut all den som har omhändertagits
enligt 11 § skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §,
skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och
skälet till detta.

Polismyndigheten skall snarast möjligt efter ett
omhändertagande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om
detta.

Föreskriften om alt den omhändertagne skall underrättas om
anledningen till omhändertagandet har motsvarighet i 6 § första stycket LTO. I
övrigt motsvarar paragrafen i huvudsak 5 och 7 §§ LTO, där bl. a. den s. k.
förmansprövningen behandlas.

Gällande rätl

Enligt 5 § LTO gäller bl. a. atl en polisman som har
verkställt ett omhändertagande enligt lagen så skyndsamt som möjligt skall
anmäla omhändertagandet till sin förman. Förmannen skall omedelbart pröva om en
åtgärd enligt 1 eller 3 § LTO skall beslå. Innebär hans beslut att den som har
omhändertagits enligt 1 § skall kvarhållas eller har omhändertagande skett
enligt 2 §, skall polisstyrelsen skyndsamt underrättas om omhändertagandet och
skälen till detta.

Vissa omhändertaganden upphör i praktiken redan innan de
hinner anmälas till förmannen. I dessa fall sker inle någon egentlig förmansprövning.
I praxis anses den omhändertagande polismannen själv kunna frige den
omhändertagne innan denne har förts fill förmannen och förmannen tagit över.

Förmansprövningen grundas i allmänhet på vad som
framkommer vid en kortare utfrågning av den omhändertagne, på den
omhändertagande polismannens uppgifter och på förmannens egna iakttagelser av
den omhändertagnes uppförande och tillstånd på polisstationen. Utfrågningen,
som dock inte alllid kan komma till stånd, sker som regel i form av förhör
enligt 6 § första stycket LTO men kan också vara mera informell.

16 § LTO föreskrivs bl. a. att den som har omhändertagits
enligt 1 eller 3 § samma lag i samband med att förhör äger rum skall
underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart det kan ske. I 7 §
LTO finns en erinran om att polisstyrelsen snarast möjligt efter ett
omhändertagande enligt 1 § skall meddela beslut enligt de bestämmelser som
gäller om detta.

L TO/LOB-utredningen

Enligt LTO/LOB-utredningen fungerar förmannens prövning
främst som en kontroll av del berättigade i fortsatt omhändertagande i de fall
då den omhändertagne skall hållas kvar på en polisstation. Denna kontroll har
enligt utredningen sitt givna värde från rättssäkerhetssynpunkt. I övriga fall
upphör

Prop. 1983/84:111 106

omhändertagandet vanligtvis efter mycket kort tid och en
prövning av förmannen skulle som regel ha saknat praktisk betydelse för den
omhändertagne.

Utredningen föreslår att en förmansprövning av de
omhändertaganden som nu regleras i 1 och 3 §§ LTO skall äga rum även
fortsättningsvis.

När det gäller prövningens närmare innebörd bör den enligt
utredningen ta fasta på vad förmannen faktiskt kan pröva, dvs. vad som skall
ske med den omhändertagne. Någon överprövning av polismannens ingripande, som
innebär att dennes omhändertagandebeslut förklaras ogiltigt, skall således inte
göras. Om förmannen emellertid finner att omhändertagandet gjorts på felaktiga
grunder skall han naturligtvis frige den omhändertagne. I övrigt skall hans
prövning ta sikte på om den omhändertagne med hänsyn till risken för fortsatt
brottsligt beteende eller motsvarande bör hållas kvar. Utredningen föreslår
alltså att bestämmelsen avfattas så alt förmannen skall pröva om den
omhändertagne skall hållas kvar hos polisen.

För att markera att polismannen själv, innan
förmansprövningen kommer till stånd, kan överlämna den omhändertagne till
exempelvis anhöriga eller till sjukhus eller annan vård bör man enligt
utredningen ange i lagtexten att förmannens prövning skall äga rum endast om
den omhändertagne inle redan har frigetts.

Remissyttrandena

De remissinstanser som särskilt uttalar sig om
förmansprövningen har inte något alt erinra mot vad utredningen föreslår om
förmansprövningens karaktär. Polisförbundet är dock tveksamt till om det finns
skäl att ge prövningen lags valör. Bestämmelsen är enligt förbundet av
arbetsordningskaraktär och saknar motsvarighet i lagregleringen av andra
frihetsberövanden som tillkommer polisen.

JO framhåller att en förman som finner att ett
omhändertagande har gjorts på felaktiga grunder bör dokumentera delta. Del kan
ju enligt JO i allvarligare fall komma i fråga att förmannen enligt allmänna
regler blir skyldig att rapportera den polisman som gjort det felaktiga
ingripandet som misstänkt för brott.

En polisstyrelse är tveksam till om underrättelse till
polisstyrelsen är erforderlig då någon omhändertagits enligt nuvarande 2 § LTO.

Föredraganden

De skäl som motiverade införandet av förmansprövningen i
LTO har enligt min mening alltjämt bärkraft. Från rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt
är en sådan bestämmelse av värde och den bör omfatta både sådana
omhändertaganden som hittills har stött sig på LTO och sådana som grundas på 14
§ föreliggande förslag. Jag har i princip ingen erinran mot vad

Prop. 1983/84:111 107

utredningen har uttalat när det gäller prövningens
karaktär. Självfallet kan sålunda förmannen inte fatta något beslut som innebär
att del omhändertagande som redan har skett görs ogjort. I normalfallet kommer
sålunda hans prövning atl inriktas på huruvida det finns skäl att hålla kvar
den omhändertagne enligt polislagen. Skulle förmannen finna att omhändertagandet
har varit felaktigt, skall han naturiiglvis som utredningen har anmärkt
omedelbart frige den omhändertagne.

Den situationen kan dock inträffa atl förmannen finner atl
det visserligen var rätl all verkställa ett omhändertagande men att det hade
bort grundas på en annan bestämmelse än den som polismannen har tillämpat.
Polismannen kan t. ex. ha tillämpat 13 § andra stycket polislagen, medan
förmannen finner att vederbörande borde ha gripits enligt 24 kap. 7 § andra
stycket RB eller omhändertagils enligt LOB. Av förmannens arbetsledande
ställning följer att det i så fall är dennes mening som gäller och att han
således har möjlighet all omrubricera grunden för omhändertagandet, vilket
givetvis bör dokumenteras. Förmannens beslut blir också styrande för den
fortsatta behandlingen av den omhändertagne liksom för frågan om eventuella
underrättelser angående omhändertagandet, hanteringen av berusningsmedel som
den omhändertagne medför m. m. Häri ligger en viss rättssäkerhetsgaranti, som
enligt min mening inle bör underskattas.

Den av utredningen föreslagna formuleringen kan med hänsyn
till det anförda möjligen vålla missförstånd vid den praktiska tillämpningen.
Lämpligen bör därför en formulering väljas som mer anknyter till den gällande
regleringen. Jag föreslår att slyckel i denna del avfattas så att förmannen, om
omhändertagandet inte redan har upphört, omedelbart skall pröva om del skall
bestå. Därmed kommer full överensstämmelse alt uppnås med den nuvarande
regleringen i 5 § LOB, som också den har föreslagits ändrad av utredningen men
som enligt min mening bör behållas oförändrad.

I paragrafen bör också anges att den som har
omhändertagits enligt polislagen så snart som möjligl skall underrättas om
anledningen till omhändertagandet. En sådan föreskrift finns f. n. i 6 § LTO
med sikte endast på omhändertaganden enligt 1 och 3 §§ samma lag, men en
föreskrift av detta slag bör lämpligen göras generell. Klart är emellertid att
när det gäller underrättelse till barn som tas om hand enligt 12 § polislagen
(tidigare 2 § LTO) en sådan underrättelse får anpassas efter omständigheterna
liksom att någon gång uiredningsskäl kan motivera att man avvaktar med underrättelsen
beträffande den som har omhändertagits enligt 14 § polislagen. När
omhändertagandet har grundals på 11 § eller 13 § andra stycket kan om del är
lämpligt med hänsyn till omständigheterna underrättelsen lämnas i anslutning
till del förhör som skall äga rum enligt 16 § första slyckel.

Den föreslagna regleringen motsvarar i övrigt vad som nu
föreskrivs i LTO.

Prop, 1983/84:111 108

16 §

Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 §
andra stycket skall förhöras så snart som möjligt.

Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall
den omhändertagne friges snarast möjHgt efter förhöret, dock senast inom sex
fimmar efter omhändertagandet. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp
eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till hända med råd och
upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder
för att hans identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne
skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte
hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt
att han identifieras, tolv timmar.

I paragrafen finns bestämmelser om förhör samt om
frigivande oeh råd och stöd till den omhändertagne. Vidare finns bestämmelser
om förfarandet då någon har omhändertagits för identifiering.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 6 § första
stycket LTO. Andra stycket motsvarar 8 § LTO och innehåller i övrigt en
bestämmelse som avses ersätta den i 6 § andra stycket LTO föreskrivna sociala
utredningen. Genom tredje stycket kompletteras den nya bestämmelsen i 14 § om
omhändertagande för identitetskontroll.

Första stycket

Gällande rätt

Enligt 6 § första stycket LTO skall den som är
omhändertagen med stöd av 1 eller 3 § samma lag förhöras så snart som möjligt
och därvid underrättas om skälet till omhändertagandet.

Förhör enligt 6 § LTO är i allmänhet mycket summariska.
Den omhändertagne får som regel kortfattat tala om vad han gjorde på platsen
för ingripandet. Ibland tillfrågas han också om sin inställning till silt
uppträdande och till att han omhändertagits.

LTO/LOB-utredningen

Enligt LTO/LOB-utredningens mening bör den som har
omhändertagits på sådana grunder som nu anges i 1 och 3 §§ LTO också i
fortsättningen om möjligt höras av polisen. Med hänsyn till all den
omhändertagne enligt utredningens förslag förutsätts ha begått ett brott, bör
förhör med denne enligt utredningens mening ske enligt 23 kap. RB. Någon
särskild bestämmelse om förhör behövs därför inte i polislagen.

Prop. 1983/84:111 109

Remissyttrandena

De remissinstanser som berör frågan om förhör uttalar sig
i allmänhet till förmån för att den nuvarande ordningen skall behållas.
Ställningstagandet är i allmänhet en följd av en negaliv inställning till
utredningens huvudförslag beträffande förutsättningarna för omhändertagande vid
ordningsstörning m. m. Ett par remissinstanser understryker del angelägna i att
den omhändertagne underrättas om grunden för omhändertagandel så snart det kan
ske.

Föredraganden

En följd av milt ställningstagande i frågan om
konstruktionen av en bestämmelse om omhändertagande vid ordningsstörning m. m.
(se avsnitt 2.2) är att den av utredningen förordade lösningen atl förhör skall
ske enligt 23 kap. RB inte kan godtas. Enligt min mening bör i denna fråga i
sak gälla samma ordning som f. n. Stycket har utformats i enlighet därmed.

Andra stycket första meningen

Gällande rätt

Enligt 8 § LTO skall den som omhändertagits med stöd av 3
§ friges så snart förhör och utredning som avses i 6 § har slutförts och
anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet.

L TO/LOB-utredningen

Vad som har framkommit om tillämpningen av
sextimmarsregeln ger enligt LTO/LOB-utredningen inle anledning att överväga
någon regel som principiellt är utformad på annat sätt än f. n. när det gäller
tidpunkten för frigivandet av dem som har omhändertagits på grund av
ordningsstörning m. m. Normalt bör dock frigivandet ske mycket tidigare än
efter sex timmar.

Med hänsyn till den av utredningen föreslagna ändrade
konstruktionen av själva omhändertagandebestämmelsen föreslår utredningen att
tidpunkten för frigivandel inle som nu knyts till att anledning föreligger atl
den omhändertagne inte längre kommer att utgöra en fara för allmän ordning och
säkerhet utan att den i stället bestäms med hänsyn till faran för att den
omhändertagne återupptar den verksamhet som föranlett omhändertagandel eller
annars kommer att uppträda på ell sätt som kan föranleda omhändertagande.
Lagtekniskt föreslår utredningen att det i polislagen skall föreskrivas att den
som har omhändertagits skall friges snarast möjligt, dock senast inom sex
timmar efler omhändertagandet.

Prop. 1983/84:111 110

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande omhändertagandet och
frigivande berörs inte särskilt av remissinstanserna på annat sätt än att flera
instanser pekar på angelägenheten av en möjlighet för den polisman som gjort
omhändertagandet alt frige den omhändertagne innan förmannen har prövat åtgärden.

Föredraganden

För egen del anser jag liksom utredningen att den
nuvarande ordningen i princip bör behållas. Enligt den av utredningen
föreslagna bestämmelsen skall frigivande ske snarast möjligt, dock senast inom
sex timmar efler omhändertagandet. Det i förhållande till den nuvarande
ordningen ändrade uttryckssättet hänger samman med utredningens förslag fill ändrad
konstruk-fion av en bestämmelse om omhändertagande vid ordningsstörning m. m.
Fastän jag som har framgått förut inte godtar den konstruktionen, är enligt min
mening den av utredningen föreslagna lydelsen att föredra framför den gällande.
Den sistnämnda täcker ju inte uttryckligen den situationen att någon har
omhändertagits för att avvärja brottslig handling.

Förutsättningarna för frigivande skall prövas fortlöpande
med början omedelbart efter det att ett omhändertagande ägt rum. I och för sig
kan den omhändertagne friges redan på platsen för omhändertagandet. Det kan
också vara tillräckligt att han förs till sin bostad och friges där.

Inte i något fall får en omhändertagen med stöd av
förevarande bestämmelse vara berövad sin frihet mer än sex timmar. Detta är
alltså en absolut maximitid: det är självfallet avsikten att omhändertagandena
i praktiken liksom f. n. i allmänhet skall ha betydligt kortare varaktighet.
Tidsfristen bör räknas från själva omhändertagandet och inte exempelvis från
den tidpunkt den omhändertagne införts till polisstationen. Har en ordningsvakt
gjort ett omhändertagande och överiämnal den omhändertagne till en polisman
(jfr 23 §) skall tiden beräknas från tidpunkten för ordningsvaktens ingripande
och inte från den tidpunkt då polismannen fick hand om den omhändertagne.

Andra stycket andra meningen

Gällande rält

Enligt 6 § andra stycket LTO skall om omhändertagandel
skett med stöd av 3 § en utredning göras beträffande den omhändertagnes
personliga levnadsförhållanden i den mån behov av sådan utredning kan antas
föreligga. Utredningen skall om möjligl göras av företrädare för social
myndighet. Avsikten med utredningen skall vara att utröna om den omhändertagne
är i trängande behov av hjälp eller slöd från samhällets sida.

Prop. 1983/84:111 111

Bestämmelser om social utredning vid tillfälliga
omhändertaganden fanns inle före LTO:s tillkomst. Avsikten med den aktuella
föreskriften i LTO är att det skall utrönas om den omhändertagne är i trängande
behov av hjälp eller stöd. I prop. 1973:115 uttalade dåvarande chefen för
justitiedepartementet bl. a. atl han ansåg del värdefullt alt man kunde
utnyttja tiden för ett omhändertagande på ett meningsfullt sätl. Målsättningen
borde sålunda enligt honom vara atl i största möjliga utsträckning utnyttja den
angivna tiden för atl förbereda sådana åtgärder eller etablera sådana kontakter
som kunde vara till hjälp för den omhändertagne.

På initiativ av en referensgrupp vid BRÅ:s
utvecklingsenhet gjordes under år 1976 en utvärdering av LTO. Denna omfattade
bl. a. dels en kartläggning av tillämpningen av LTO i Stockholm under 1974,
dels en redovisning av erfarenheterna av ett försök i Siockholm under år 1975
med en ny modell för den sociala utredningen. Utvärderingen redovisades i
rapporten (1976:1) Frihetsberövande och polisen som enligt beslut av BRÅ:s
styrelse överlämnades till regeringen.

BRÅ konstaterade bl. a. atl bestämmelsen om social
utredning hade debatterats under den tid LTO gällt och att det ifrågasatts om
antalet sådana utredningar blivit så högt som man förutsatte när lagen tillkom.
Å andra sidan konstaterades också alt utvärderingen inte hade gett stöd för
antagandet att en ökning av den sociala utredningsverksamheten skulle ge bättre
resultat i fråga om rehabilitering. BRÅ hänvisade till uttalanden i rapporten
där det framhölls dels att det inle var den sociala utredningen utan åtgärderna
efteråt som var del väsentliga, dels att LTO-ingripandel betydde mycket litet i
delta sammanhang.

Utvärderingen gav enligt BRÅ:s mening fog för att överväga
om inte 6 § andra stycket LTO borde ha motsvarande lydelse som 7 § andra
stycket LOB, där det inte föreskrivs något om social utredning. Enligt den
aktuella föreskriften i LOB skall emellertid polisen innan omhändertagandet
upphör tillhandagå den omhändertagne med råd och upplysningar, om den
omhändertagne är i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida. Polisen
skall också, i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

LTO/LOB-utredningen

Med hänvisning till undersökningar angående tillämpningen
av LTO konstaterar utredningen att det är ytterst ovanligt att polisen gör
sociala utredningar. Det är också ovanligt att sådana utredningar görs av
företrädare för social myndighet. Däremoi förekommer i någon utsträckning alt
socialtjänstpersonal som är mer eller mindre stationerad på en polisstation
håller sig orienterad om inträffade omhändertaganden och därvid kan finna
anledning atl vidta omedelbara åtgärder i syfte att hjälpa eller stödja den
omhändertagne.

Prop. 1983/84:111 112

Bestämmelsen om social utredning har enligt utredningen
inte kommit att motsvara de förväntningar som man hade på den. En bestämmelse
av denna art, menar utredningen, får med hänsyn till den nya socialljänsllagstiflning-ens
inriktning på frivillig medverkan från dem som berörs av åtgärder inom
socialtjänsten anses stå i mindre god överensstämmelse med dagens syn på
hithörande frågor.

Utredningen har i likhet med BRÅ kommit fill den
slutsatsen att det inte föreligger fillräckliga skäl atl behålla en bestämmelse
om social utredning i anslutning till omhändertagande vid ordningsstörning m.m.

Bestämmelsen bör enligt utredningens mening ersättas av en
ny regel enligt vilken den omhändertagne innan han friges om möjligt skall
fillfrågas om han vill ha kontakt med något samhällsorgan som kan lämna honom
hjälp eller stöd. Om den omhändertagne önskar sådan kontakt, skall polisen
självfallet hjälpa honom därmed. Denna regel bör vidare kompletteras med en
föreskrift atl den omhändertagne skall lämnas de råd oeh upplysningar i övrigt
som påkallas av omständigheterna.

Remissyttrandena

De remissinstanser som har uttalat sig om utredningens
förslag beträffande social utredning har i allmänhet godtagit förslaget. De
erfarenheter som utredningen redovisar beträffande tillämpningen av gällande
ordning stämmer enligt Svenska kommunförbundet väl med socialnämndernas
erfarenhet. RFMA delar utredningens uppfattning att den tänkta samverkan mellan
polis och sociala myndigheter aldrig kommit till stånd. Enligt RFMA har det
dock inte berott på resursbrist utan på det brislande samarbetet mellan polis
och socialvård. RFMA menar att man måste aktivt se till alt vederbörande
missbrukare kommer till vården och inte passivt vänta på att vederbörande skall
ta sådan kontakt. En något avvikande mening har Föreningen Sveriges
socialchefer som anser att socialtjänstlagens inriktning på frivillig medverkan
från dem som berörs av åtgärder gör att bestämmelser av denna karaktär knappast
står i överensstämmelse med socialtjänstlagens intentioner.

Föredraganden

Jag delar den uppfattning som utredningen gett uttryck för
och som också i princip har accepterats av remissinstanserna att det inte finns
tillräckliga skäl att behålla en bestämmelse om social utredning i anslutning
till omhändertagande vid ordningsstörning m. m. Likaså biträder jag
utredningens förslag att bestämmelserna bör ersättas med en regel om skyldighet
för polisen att vid behov ge den omhändertagne råd och upplysningar samt aU
undersöka om han har behov av hjälp eller stöd från samhällets sida.

När det gäller avfattningen av en sådan regel finner jag
övervägande skäl

Prop. 1983/84:111 113

tala för all man i linje med vad BRÅ har förordat bör
välja samma lösning som i 7 § LOB. Det innebär alt den omhändertagne vid behov
skall få råd och upplysningar samt alt polisen om det lämpligen kan ske skall
samråda med det samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose ett
eventuellt föreliggande behov av hjälp eller stöd, i allmänhet socialtjänsten.
Med anledning av vad utredningen och vi.ssa remissinstanser har uttalat i denna
del vill jag anmärka att samråd med socialtjänsten i princip vid behov bör
kunna äga rum oberoende av den omhändertagnes egen inställning till detta.
Avsikten är ju inte att den omhändertagne skall påtvingas någon form av
behandling utan endast att underiag skall ges för ett uppsökande arbete från
socialtjänstens sida. Att ett positivt resultat av att socialtjänsten eller
annal organ kopplas in i allmänhet förutsätter samtycke av den omhändertagne
ligger dock i sakens natur.

Tredje stycket

Gällande rätt

Stycket, som innehåller bestämmelser om förfarandet vid
omhändertagande för identifiering, saknar motsvarighet i gällande rätl.

Polisberedningen

Beredningen anser att ett omhändertagande för
identifiering inle lämpligen bör få vara tidsobestämt. Enligt beredningen bör
den aktuella omhändertagandetiden i princip begränsas fill att omfatta högst
sex timmar. Denna tid bör enligt beredningens uppfattning regelmässigt vara
tillräcklig för att de åtgärder skall hinna vidtas som över huvud taget är
möjliga när det gäller att genomföra en identifiering mot någons vilja. Att det
i vissa fall kan bli så atl identifieringen misslyckas eller inte hinns med
under den aktuella frislen är något som man enligt beredningens mening måste
acceptera vid en avvägning av de motstående intressen som här gör sig gällande.
Beredningen tillfogar att omhändertagandefiden i de allra flesta fall
naturligtvis kommer aU bli mycket kortare än sex fimmar; sannolikt en eller
högst två timmar i normala fall.

Man kan enligt beredningen emellertid inte bortse från att
praktiska fall också kan uppkomma där någon identifiering inte har visat sig
möjlig att genomföra under sextimmarsfrislen men identifieringen från allmän
synpunkt är utomordentligt angelägen. Det ligger, framhåller beredningen, nära
till hands att med sikte på sådana fall införa en regel som i analogi med vad
som gäller enligt 23 kap. 9 § första stycket RB innebär att, om det är av
synnerlig vikt att identifieringen verkställs, den omhändertagne får hållas
kvar under sex timmar utöver normaltiden. Beredningen föreslår en sådan
lösning. Beredningen påpekar att en person som utan att ha kunnat identifieras
släpps vid tidsfristens utgång naturiiglvis inte därefter omedel-

8 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop. 1983/84:111 114

bart får omhändertas på nytt för fortsatta
identifieringsförsök. Att uttryckligen ange detta (jfr 23 kap. 9 § andra
stycket RB) anser beredningen överflödigt.

Beredningen anför vidare att det i lagen uttryckligen bör
anges att identifiering bör ske skyndsamt. Här kan anmärkas att beredningen med
någons identitet avser dennes namn och hemvist samt - i de fall där detla är av
betydelse - ålder och nationalitet. De identifieringsåtgärder som står polisen
till buds under den korta tid som ett omhändertagande får bestå är enligt
beredningen i allmänhet förhör med den omhändertagne, registerslagning bland
efterlysningar m. m., upplysningar från uppgivna referenspersoner liksom naturiiglvis
granskning av medförda legitimationshandlingar, brev, visitkort m. m. (jfr den
föreslagna paragrafen om kroppsvisitation). I vissa fall kan enligt beredningen
fotografering eller tagande av fingeravtryck bli aktuellt, se 28 kap. 14 § RB
och kungörelsen (1947:950) om tagande av fingeravtryck m. m. Tid för kontroll
av fotografier eller fingeravtryck mot centrala register föreligger emellertid
uppenbarligen inte alltid.

Rem issy Uran dena

Av de instanser som uttryckligen berört frågan om
tidsfrister för omhändertagande anser flertalet alt de utsatta gränserna är
knappt tilltagna; särskilt framhålls att kravet på att identifieringen skall
vara av "synnerlig vikl" för att sextimmarsgränsen skall få
överskridas är alltför strängt.

JO anser de föreslagna tidsgränserna alltför stela och
förordar bl. a. att skilda regler skall gälla för natt och dag.

Tre polisstyrelser föreslår alt 1 § kungörelsen om tagande
av fingeravtryck m. m. ändras så atl den även omfattar den som har
omhändertagits enligt förevarande paragraf i polislagen.

Föredraganden

Det är enligt min uppfattning helt klart att regeln i 14 §
om omhändertagande av en okänd person för identifiering måste kompletteras med
regler som sätter gränser för frihetsberövandets varaktighet. Fasta lidsfrister
medför, som beredningen framhåller, visserligen att polisens
identifierings-försök ibland kan komma all misslyckas därför alt den
tillgängliga liden visar sig vara för kort. Detta är dock en olägenhet som man
måste godta med hänsyn till det motstående intresset av att så fast som möjligl
reglera ett frihetsberövande som sker på denna grund. Jag saknar anledning att
frångå det förslag angående tidsfristernas längd som beredningen, efter mönster
av 23 kap. 9 § första stycket RB, har lagt fram. Rörande beräkningen av
tidsfristen i vissa konkurrenssituationer hänvisar jag till specialmotiveringen
fill 18 § polislagen och till 9 § LOB.

Fingeravtryck får f. n. tas bara om del fordras för
utredning om brott (28

Prop. 1983/84:111 115

kap. 14 § RB). Jag är inle beredd i detta sammanhang alt
ta upp frågan om en utvidgning av polisens rätt atl ta fingeravtryck till andra
fall.

17 §

Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att
åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig
med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har
omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som
påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän
säkerhet.

Paragrafen motsvarar 4 och 9 §§ LTO.

LTO/LOB-utredningen har förutsatt att polislagens
bestämmelser i övrigt kommer att vara sådana att motsvarigheter till 4 eller 9
§ LTO inte behövs. Utredningen behandlar dock både frågor kring sättet för
omhändertagandet och förvaringen av den omhändertagne.

När det gäller sättet för omhändertagandet och de
olägenheter detta kan föra med sig för den omhändertagne anser utredningen att
eventuella brister inte kan avhjälpas genom att bestämmelsen formuleras om. Det
rör sig enligt utredningen snarare om frågor som kräver fortlöpande
uppmärksamhet vid polisutbildningen och från såväl polisledningens som de
enskilda polismännens sida.

När det gäller förvaringen av den omhändertagne visar
undersökningar som LTO/LOB-utredningen har gjort all ca 80 procenl av dem som
omhändertagits enligt 3 § LTO förvarats i polisarrest och att förvaringen varat
i genomsnitt 3 lim. 30 minuter, medan omhändertagande utan arrestförvaring i
genomsnitt varade kortare tid än en timme. Anmärkningsvärda skillnader förekommer
enligt utredningen mellan olika polisdistrikt. Vad som framkommit utgör
emellertid enligt utredningen inte grund att ändra de gällande föreskrifterna.

Enligt min mening bör bestämmelser motsvarande såväl 4 som
9 §§ LTO tas upp bland polislagens regler om tillfälliga omhändertaganden. De
bör ta sikte på samtliga omhändertaganden enligt lagen. Någon anledning att i
övrigt ge reglerna annan lydelse än f. n. finns inte.

18 §

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får
han inte omhändertas eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket.

Angående omhändertagande av berusade personer finns
bestämmelser i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Gällande rätt

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

I 9 § LOB finns en särskild bestämmelse som ger
bestämmelsen om

Prop. 1983/84:111 116

omhändertagande vid berusning i 1 § LOB företräde framför
3 § LTO. I övrigt finns det inte i lag angivet något om vilken bestämmelse som
skall tillämpas i en konkurrenssituation mellan de olika möjligheter som
polisen har alt ingripa genom ell frihetsberövande.

L TO! LOB-utredningen

Enligt LTO/LOB-utredningen ligger del i sakens natur att
om förutsättningar föreligger att gripa någon enligt 24 kap. RB de
bestämmelserna skall användas framför eventuellt tillämpliga bestämmelser i LTO
och LOB. En sådan ordning lorde också tillämpas i praktiken. Enligt
utredningens mening bör den för olika konkurrenssituationer tillämpliga
ordningen i största möjliga utsträckning läggas fast i lag. Utredningen har
utarbetat förslag till bestämmelser härom att tas in i bl. a. polislagen. Det
förslaget innebär bl. a. att om det finns skäl att beröva någon friheten enligt
23 eller 24 kap. RB så får han inte kvarhållas eller omhändertas på grund av
polislagens bestämmelser angående omhändertagande vid ordningsstörning m. m.
Utredningen föreslår också att de bestämmelser som enligt dess förslag skall
ersätta 1 och 2 §§ skall tillämpas före LOB samt atl LOB skall tillämpas då
förutsättningar föreligger för omhändertagande enligt polislagen p. g. a.
ordningsstörning m. m.

Remissyttrandena

Frågan om konkurrensen mellan 23 kap. RB och
omhändertagandet enligt nuvarande 3 § LTO har under remissbehandlingen
uppmärksammats av Sveriges domareförbund. Enligt förbundets mening är del
angeläget att ytterligare överväga gränsdragningen mellan 23 kap. 8 § RB, som
ger polisen rält att medta någon som uppehåller sig på en brottsplats till
förhör och den bestämmelse som nu föreslås intagen i polislagen. För övrigt har
konkurrensfrågorna inte berörts av någon remissinstans.

Föredraganden

Enligt min mening bör något absolut hinder inte föreligga
att omhänderta någon enligt polislagen, även om det skulle föreligga anledning
att medta honom fill förhör eller att hämta honom till förhör. De skäl som
motiverar ett ingripande till förhindrande av ordningsslörning eller brott är
av sådan generell karaktär att ett ingripande med slöd av polislagen inle
formellt bör hindras av att det beträffande den som skall omhändertas även
skulle kunna föreligga skäl till frihetsberövande enligt 23 kap. RB.
Omhändertagandet bör dock omrubriceras om tiden för kvarhållandet kommer att
utnyttjas för förhör om brott, begånget av den omhändertagne eller av annan.

Såvitt gäller förhållandet mellan 13 § andra stycket och
ingripanden enligt

Prop. 1983/84:111 117

24 kap. RB delar jag dock utredningens uppfattning. Genom
den av mig föreslagna formuleringen klargörs alt det endast är i den
situafionen då den som skall omhändertas uppenbarligen skall gripas enligt 24 kap.
RB som hinder för ett omhändertagande enligt polislagen föreligger.

Något i lag uppställt binder mol omhändertagande enligt 13
§ andra slyckel då förutsättningar föreligger för omhändertagande enligt 11,12
eller 14 §, bör däremot enligt min mening inte lämpligen uppställas. Konkurrenssituationer
av den arten torde f. ö. vara sällsynta.

När det särskilt gäller omhändertagande enligt 14 § Hgger
del enligt min mening närmast till hands att den bestämmelsen tillämpas före 13
§ andra stycket om förutsättningar härför står klara redan vid tiden för
ingripandet. Upptäcks det först efter det atl omhändertagandet enligt 13 §
andra stycket har verkställts att förutsättningar föreligger för ett
omhändertagande enligt 14 § kan det naturligtvis omrubriceras vid den
förmansprövning som skall ske enligt 15 § första stycket. I sådant fall
beräknas tiden för kvarhållandet från det ursprungliga ingripandet.

Det kan dock inte uteslutas alt de förhållanden som
motiverar en tillämpning av 14 § framkommer först sedan förmansprövningen ägt
mm men innan den omhändertagne har frigivits. Exempelvis kan situationen vara
den atl en okänd person som vägrar uppge sitt namn har omhändertagits enligt 13
§ för ordningsstörning. I samband med all han skall friges uppkommer en
välgrundad misstanke om att han är idenfisk med någon som är efterlyst för att
ha avvikit från en kriminalvårdsanstalt.

Hinder kan i ett sådant och liknande fall inle möta mot
att förmannen samtidigt beslutar att omhändertagandet enligt 13 § skall upphöra
och att den okände skall vara omhändertagen enligt 14 § för identifiering.
Formellt blir då tidsfristen att beräkna från det beslutet, och den totala
omhändertagandetiden kan således komma atl överskrida sex (tolv) fimmar. Så
bör dock få bli fallet endast i extrema undantagssituationer och polisen måste
inrikta sitt arbete på att kvarhållandetiden inte skall bli totalt mer än sex
(tolv) timmar.

19 §

En polisman som med laga stöd griper eller annars
omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig

1.
av
säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om
hand, eller

2.
för aU hans
identitet skall kunna fastställas.

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 6 § RF är varje medborgare skyddad mol
påtvingat kroppsligt ingrepp samt mot kroppsvisitation, husrannsakan och
liknande intrång.

Prop. 1983/84:111 118

Skyddet kan begränsas genom lag (2 kap. 12 § RF).

Beträffande kroppsvisitation vid utredning av brott finns
regler i 28 kap. RB.

Vad angår sådan visitation som behövs från ordnings- och
säkerhetssynpunkt när någon har berövats friheten av polisen (s. k.
skyddsvisitation) finns bestämmelser i lagen (1976:371) om behandhngen av
häktade och anhållna m. fl. (häkteslagen). Enligt 2 § häkleslagen skall häktad,
om det inle är uppenbart obehövligt, senast vid ankomsten till
förvaringslokalen visiteras för eftersökande av föremål som han inte får
inneha. Denna bestämmelse gäller - liksom häkteslagen i övrigt - inte bara
häktade och anhållna. Den avser i princip alla fall då någon tas in i häkte
eller tas i förvar i polisarrest .(18§).

Med stöd av häkteslagens bestämmelser visiteras den som
har omhändertagits av polisen och som skall förvaras i polisarrest, t. ex.
enligt LOB. För att ordningen och säkerheten på förvaringsplatsen skall
säkerställas och för att den omhändertagne inte skall skada sig själv eller
annan måste i allmänhet slips, livrem, hängslen, tändstickor, cigarretter och
liknande föremål tas ifrån honom. Den omhändertagne får emellertid inte
underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av
ändamålet med frihelsbe-rövandet saml ordning och säkerhet.

Häkteslagens bestämmelse föreskriver som nämnts atl
visilationen skall utföras "senast" vid ankomsten fill förvaringslokalen.
I de fall då någon har omhändertagits av polisen äger fullständig
skyddsvisitation i regel rum omedelbart sedan den omhändertagne har förts in på
polisstationen. Redan i samband med själva omhändertagandet utför emellertid
polismannen rutinmässigt en förberedande visitation av säkerhetsskäl. En sådan
visitation - s. k. provisorisk skyddsvisitafion - syftar till att undersöka om
den omhändertagne bär på sig skjutvapen, verktyg eller annat föremål med vilket
han kan skada sig själv, polismannen eller annan. Visitafionen sker genom att
poHsmannen systemafiskl känner i eller utanpå fickor eller kläder. Även i andra
fall, exempelvis vid transporter av häktade, kan sådana visitationer behöva
göras, jfr 2 § tredje stycket häkteslagen.

Inte minst från personalskyddssynpunkt är det emellertid
ofta nödvändigt för poHsen att i anslutning tiU ett frihetsberövande kunna
företa provisorisk skyddsvisitation även när den som omhändertas inte skall
föras till arrest eller häkte. Häkteslagens bestämmelser är då inte
tillämpliga. Del gäller här bl. a. personer som det enligt olika
specialförfaltningar åligger polisen alt hämta eller återhämta. Befogenheten
att skyddsvisitera i sådana fall har ansetts följa av rätten att göra det
frihetsberövande som verkställighets- eller handräckningsåtgärden innebär, i
förening med del allmänna bemyndigande som innefattas i generalklausulen i 2 §
PL

Det har vidare ansetts följa av 2 § Pl att en polisman kan
företa provisorisk visitation för att fastställa en omhändertagens identitet,
t. ex. genom att granska en legilimationshandling som han bär på sig. Även en
sådan

Prop. 1983/84:111 119

visitation är inte sällan nödvändig när t. ex. en psykiskt
sjuk skall omhändertas för att föras till sjukhus. Ett annat exempel erbjuder
det fallet att den som omhändertagits enligt LOB skall föras till sjukhus för
vård eller till sin bostad. Polismannen är nämligen i detta fall skyldig att
avge rapport till sin förman bl. a. för att underrättelse om omhändertagandet
skall kunna sändas till körkortsmyndigheten.

1975 års polisutredning

Polisutredningen erinrar om att dess förslag att en
generalklausul i en ny polislag inle skall kunna åberopas som stöd för ett
ingrepp som begränsar grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen
förutsätter att befogenheten till provisorisk visitation i nu angivna fall
lagfästs. En bestämmelse i ämnet synes enligt utredningen i nära anslutning
fill 2 § häkleslagen kunna få det innehållet att en polisman, som med laga rätt
griper eller annars omhändertar någon, i anslutning till frihetsberövandet får
ulföra sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl för
eftersökande av vapen eller annal farligt föremål eller som behövs för att den
omhändertagnes identitet skall kunna fastställas.

Beredningen

Beredningen ansluter sig liksom remissinstanserna fill
polisutredningens ståndpunkt. Att det behövs en bestämmelse som ger uttryckligt
stöd för en polismans befogenhet att företa provisorisk skyddsvisitation i
samtliga fall då någon med stöd av lag har berövats friheten av polisen synes
fullt klart. Beredningen anser vidare att samma skäl, främst hänsynen fill
arbetarskyddssynpunkter, talar för att en sådan befogenhet bör gälla även för
fall då polisingripandet begränsas till att avlägsna någon från en viss plats,
även om naturligtvis skyddsvisitation långt ifrån alltid behöver göras i dessa
situationer.

Beredningen förordar att en föreskrift i ämnet tas in i
den nya polislagen. I överensstämmelse med vad polisutredningen har anfört
torde bestämmelsen enligt beredningen få praktisk betydelse bl. a. vid
ingripanden enligt 35 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, där polisen åläggs att lämna handräckning bl. a. för att inställa eller
återföra en psykiskt sjuk person till sjukhus. Andra exempel erbjuder fall då
poHsen lämnar biträde enligt lagen med vissa bestämmelser om vård av unga,
liksom enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Att någon skall hämtas
till huvudförhandling i brottmål med stöd av 46 kap. 15 § RB är ett annat
praktiskt exempel, liksom alt någon tas om hand enligt LOB. Men bestämmelsen
bör i och för sig bli tillämplig även när den omhändertagne skall förvaras i
häkte eller polisarrest. Den kommer då enligt beredningen alt för dessa fall
innebära ett förtydligande av häkteslagens reglering.

Prop. 1983/84:111 120

Den kroppsvisitation som det här är fråga om skall,
påpekar beredningen, som regel begränsas till en summarisk undersökning av den
omhändertagnes kläder i syfte att kontrollera att han inte bär på sig vapen
eller några andra farliga föremål med vilka han kan skada sig själv eller sin
omgivning. Om några sådana farliga föremål anträffas skall de naturligtvis tas
om hand. En erinran om delta bör göras i bestämmelsen. Om den omhändertagne las
in i exempelvis polisarrest eller häkte eller på sjukhus, skall även föremålen
avlämnas där. De kommer då att med stöd av den författning som är aktuell att
förvaras för hans räkning tills frihetsberövandet har upphört, se exempelvis 4
a § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
Upphör frihetsberövandet utan att någon sådan intagning äger rum, skall
föremålen återlämnas i samband med frigivningen. Vad som har sagts nu gäller
givetvis under förutsättning att de inte skall tas i beslag, vilket ju ofta kan
förutsättas vara fallet (jfr numera 36 kap. 3 § BrB i lydelse efter den 1 juli
1983). Någon uttrycklig bestämmelse i poHslagen om förfarandet med föremål av
aktuellt slag som tagits om hand synes enligt beredningen inte vara erforderlig.

I den mån den provisoriska visilationen tar sikte på att
få den omhändertagnes identitet fastställd, kan den enligt beredningen få en
delvis annan karaktär. Det kan då bH fråga om att granska exempelvis körkort
eller annan legitimation som den omhändertagne för med sig. Beredningen påpekar
alt en låst portfölj eller resväska eller ett på annat sätt slutet
förvaringsmedel (exempelvis ett med tejp eller snöre väl tillslutet paket)
däremot inte får öppnas annat än när förutsättningar finns för husrannsakan.

Det är enligt beredningen självklart att även en sådan
ytlig kroppsvisitation som det bär är fråga om allfid skall göras med
tillbörlig hänsyn till den omhändertagnes kön och på ett sådant sätt all
åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet. En erinran om detta har gjorts i
rikspolisstyrelsens tillämpningsföreskrifter Ull häkteslagen (RPSFS 1979:4, FAP
102-1). Någon bestämmelse i lagen härom behövs inte enligt beredningen.

I enlighet med det anförda föreslår beredningen att det i
den nya polislagen införs en bestämmelse av del innehållet att en polisman, som
med laga rätl griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, i
anslutning härfill får kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig
av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om
hand eller för att identiteten hos den mot vilken ingripandet sker skall kunna
fastställas.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har allmänt godtagit innehållet i
beredningens förslag till paragraf om rätt till kroppsvisitation. Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt menar dock att någon rätt att företa
kroppsvisitation i identifieringssyfte inte är nödvändig i de fall polisen
endast avlägsnar den

Prop. 1983/84:111 121

mot vilken ingripandel sker.

En grupp polisstyrelser anser att paragrafen bör
kompletteras med en möjlighet för polisen att visitera åskådare i samband med
inträde till vissa tillställningar, främst ishockey- och fotbollsmatcher samt
popgalor. Socialstyrelsen menar att det finns skäl att överväga att komplettera
paragrafen med bestämmelser om rätt för polisen att tillgripa ytlig
kroppsbesiktning vid handräckning enligt 35 § LSPV och vid biträde enligt 18 §
LVU och 26 § LVM.

JO anför att s. k. skyddsvisitation enligt hans mening f.
n. utförs i alltför stor omfattning. Det bör därför enligt JO i motiven till
polislagen markeras all skyddsvisitation bör företas endast när reella skäl
därtill föreligger i del enskilda fallet. JO framhåller vidare att förhållandet
mellan beredningens här föreslagna paragraf och den paragraf som behandlar s.
k. polisiering bör klarläggas närmare. Enligt polisförbundetbör i punkten 1
förutom vapen och andra farliga föremål nämnas (farliga) "ämnen".

Föredraganden

Liksom remissinstanserna kan jag biträda beredningens
förslag. Tillräckliga skäl för att, som föreslagits från några håll under
remissbehandlingen, ge polisen befogenhet atl i vissa situationer företa
kroppsvisitationer också utan samband med omhändertagande eller avlägsnande kan
nämligen enligt min mening inte anses föreligga. Som min företrädare har
framfört i annat sammanhang (prop. 1982/83:89 s. 20) skulle en sådan befogenhet
från principiell synpunkt te sig rält ingripande. Jag bortser då från
situationer då del finns allvarlig risk för särskilt farlig brottslighet, en
fråga till vilken jag återkommer vid 22 §. Inte heller är jag som
socialstyrelsen efterlyst beredd all föreslå att i polislagen tas in
bestämmelser om rält för polismän att vid omhändertaganden företa ytliga
kroppsbesiktningar.

Klart är att den paragraf som föreslås här liksom övriga
paragrafer i polislagen som handlar om polisiära befogenheter måste tillämpas
med behovs- och proportionaliletsprinciperna i minnet. Skyddsvisitation bör
naturligtvis inte ske när det med hänsyn till situationen eller till den omhändertagnes
person framstår som omotiverat.

Uttrycket "farliga föremål" i punkt 1 avses
inbegripa även farliga ämnen.

En förutsättning för befogenheten att kroppsvisitera någon
med stöd av förevarande paragraf är som har framgått all polismannen med stöd
av annan bestämmelse i lag omhändertar eller avlägsnar denne. Ett sådant
lagstöd återfinns t. ex. i 14 §, där omhändertagande för identifiering
regleras. Ingriper en polisman enligt 14 §, får alltså kroppsvisitation företas
så snart detta med hänsyn till omständigheterna är lämpligt. En annan sak är
att kroppsvisitation självfallet inte alltid behövs för att nå syftet med ett

Prop. 1983/84:111 122

omhändertagande enligt 14 §, dvs. att identifiera personen
i fråga.

Till frågan om rält för polismän atl i vissa ytterligare
situationer företa kroppsvisitationer återkommer jag vid 22 §. Alt rätten atl
enligt förevarande paragraf göra kroppsvisitationer i viss utsträckning
tillkommer också andra befattningshavare än polismän framgår av 23 §.

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall
omhändertas får en poHsman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad
eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom.
Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns
det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos
annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får
en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för
att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning
skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid
föremålets ägare eller innehavare.

En åtgärd som avses i första stycket får endast om fara är
i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det
finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är
underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas
till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i
rättegångsbalken.

21 §

En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus,
rum eller annat ställe, om det finns anledning anta atl någon där har avHdit
eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd
får även vidtas när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är
försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.

Gällande rätt

Bestämmelsen i 2 kap. 6 § andra meningen RF ger
medborgarna skydd bl. a. även mot husrannsakan och liknande intrång, i den mån
annat inte stadgas i lag. Enligt förarbetena till regeringsformen (prop.
1973:90 s. 246) förstås med husrannsakan i grundlagens mening varje av
myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe,
oavsett syftet med undersökningen. Genom att bestämmelsen även omfattar
"Uknande intrång" bereder den emellertid skydd även mot intrång som
inte sker i undersökningssyfte (prop. 1975/76:209 s. 147).

Befogenheten för polisen atl företa husrannsakan i sin
brottsspanande och brottsutredande verksamhet regleras i 28 kap. RB.

Rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan är
fillämpliga också i utlämningsärenden, enligt hänvisningar i 16 § lagen
(1957:668) om utlämning för brott och 12 § lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark,

Prop. 1983/84:111 123

Finland, Island ocb Norge. Vissa speciella bestämmelser om
husrannsakan finns också i 18 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 2
§ lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat och 14 § valutalagen (1939:350).

I praktiken är det inte ovanligt att poHsen måste göra
intrång i slutet utrymme även i andra fall än sådana som avses med de nu
berörda bestämmelserna om husrannsakan. Ofta kan polisen därvid åberopa nödrätt
enligt 24 kap. 4 § BrB. Polisen anses sålunda kunna tränga in i bostadshus för
att ingripa mol en fara som hotar ett antal människors liv eller hälsa, såsom
vid naturkatastrofer, eldsvådor och explosioner. Också när en omedelbar fara hotar
en enda människas liv, hälsa eller säkerhet kan polisen i vissa fall i
förebyggande syfte bereda sig tillträde till privat lokal. Räll att tränga in i
bostad anses i enlighet härmed tillkomma polisen när syftet är att hindra elt
befarat självmord.

När det gäller polisens specialreglerade uppgifter är del
otvivelaktigt ibland förutsatt att polisen får tränga in i bostad eller annan
enskild lokal för att genomföra uppgiften. Sålunda torde bestämmelser om
omhändertagande av personer ofta underförstå att polisen, om det är nödvändigt,
med våld får bereda sig tillträde till lokal där den sökte vistas. Detsamma
torde åtminstone fill en del gälla för fall då det av en lagbestämmelse följer
att viss egendom skall omhändertas av polisen.

Åtskilliga förvaltningsrättsliga bestämmelser innebär att
myndighet -ibland polismyndighet - har rätt till tillträde till olika lokaler
exempelvis för att genomföra en exekutiv åtgärd eller för kontroll av en viss
verksamhet. Om det i en bestämmelse anges att en myndighet för sådant ändamål
får anHla handräckning eller biträde av polisen, lorde del regelmässigt ha
avsetts att poHsen även får tvångsvis bereda myndigheten tillträde till slutet
ulrymme för att genomföra åtgärden eller bereda annan myndighet möjlighet att
genomföra den. Ett exempel erbjuder 25 § brandstadgan (1962:91) där det
föreskrivs att den som har alt utöva tillsyn enligt brandlagsfiftningen kan
begära handräckning av polisstyrelsen, om tillträde utan godtagbart skäl vägras
när tillsyn skall ske av byggnad och lägenhet samt upplag eller någon annan
anläggning. Denna bestämmelse måste förstås så att en polisman, efter
polisstyrelsens beslut, får tvångsvis bereda den tillsynsberättigade tillträde
till lokalen eller anläggningen i fråga. Motsvarande tolkning måste, för att ta
ett annat exempel, göras av 15 § lagen om djurskydd, där det föreskrivs att
ledamöter av hälsovårdsnämnd, länsveterinär m. fl. har rätt att besiktiga bl.
a. förvaringsrum och atl polismyndighet skall meddela erforderlig handräckning
för ändamålet.

7975 års polisutredning

Utredningen konstaterar att det även i fortsättningen blir
nödvändigt att i en inte obetydlig utsträckning falla tillbaka på de allmänna
reglerna om

Prop.
1983/84:111 124

nödrätt i brottsbalken. Det är emdlerfid rent allmänt sett
inte helt tillfredsställande att för en polisiär befogenhet behöva hämta stöd i
bestämmelser som reglerar ansvarsfrihet på grund av nöd. Härtill kommer att det
ibland har diskuterats i vad mån nödrättsbestämmelserna är fillämpliga i vissa
situationer som är särskilt vanligt förekommande i det praktiska polisarbetet.

Vad utredningen här syftar på är i första hand sådana
lägenhetsundersökningar som företas i fall där den som bor eller uppehåller
sig i lägenheten misstänks ha avlidit eUer annars vara oförmögen att få kontakt
med omväriden. Sådana situationer förekommer dagligen i polisarbetet. Därvid
kan rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan vid misstanke om brott vara
tillämpliga, men detta är ingalunda alltid förhållandet. Ett närliggande fall
är när polisen efterspanar en person som har anmälts vara försvunnen utan att
misstanke om brott föreligger. Polisen kan då vara tvungen aU undersöka andra
lokaler än den försvunnes egen bostad, t. ex. vindskontor, källare, anhörigas
eller vänners bostäder, bilar m.m. Frekvensen av sådana undersökningar är
periodvis ganska stor. Oftast är det fråga om fall där barn har rapporterats
vara försvunna.

Fastän bestämmelserna om nödrätt torde medföra
ansvarsfrihet i de fall som här avses skulle det enhgt utredningens mening vara
en fördel att i en polislag ta in en bestämmelse som uttryckligen tar sikte på
sådana vanliga situationer. En bestiimmelse i ämnet bör ge en polisman
befogenhet att bereda sig tillträde till hus, rum eller annat slutet utrymme,
om någon där kan antas ha avlidit eller vara medvetslös eller annars vara
oförmögen att fillkalla hjälp. Lämpligen bör en sådan åtgärd som har sagts nu
få vidtas även när det är oundgängligen nödvändigt för efterspaning av
försvunnen. Här liksom eljest i polisverksamheten bör den allmänna principen
gälla om alt ett ingripande får företas endast på det sätt som med hänsyn fill
åtgärdens syfte och övriga omständigheter är försvarligt.

Vad sedan beträffar polisens specialreglerade uppgifter
lorde det enligt utredningen regelmässigt inte behöva föreligga anledning till
tvekan i frågan huruvida polisen får tvångsvis bereda sig tillträde fill viss
lokal vid fullgörandet av sina specialreglerade uppgifter. Frågan måste bedömas
på grundval av en tolkning av den bestämmelse som är aktuell. Enligt vad
utredningen påpekar ger också förarbetena till regeringsformen vid handen atl
man avsett att ett lagstöd som tolkningsvis kan härledas ur en viss bestämmelse
är acceptabelt. Grundlagberedningen påpekade sålunda (se prop. 1973:90 s. 243)
all regler om användande av exekutivt tvång i viss omfattning hade utvecklats i
praxis utan formellt lagstöd som tolkning av exekulionsrältsliga
lagbestämmelser. Kravet på lagform för rällighetsbe-gränsning innebär enligt
beredningen inte atl sådan praxis behöver kodifieras genom lag. Någon erinran
mot detta uttalande gjordes inle vare sig i propositionen eller vid
riksdagsbehandlingen. Man torde därför, för att la ett exempel, kunna utgå från
att polisen vid hämtning av barn enligt 21 kap. 3 §

Prop. 1983/84:111 125

föräldrabalken har befogenhet att även med tvång tränga in
i en bostad, fastän nämnda lagrum i föräldrabalken tiger på denna punkt (jfr
grundlagberedningen i SOU 1972:15 s. 347).

Beredningen

När del gäller den typ av ingrepp som företas i nödliknande
situationer anser beredningen att polisutredningens ståndpunkt är befogad.
Beredningen föreslår alltså atl del i polislagen las in en bestämmelse om alt
en polisman får bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat utrymme, om
del finns anledning anta atl någon som uppehåller sig där är medvetslös eller
annars oförmögen atl tillkalla hjälp. En åtgärd som har angetts nu bör enligt
beredningens förslag också få vidtas när det är nödvändigt för efterspaning av
någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp. Här avses sålunda
inte det fallet att någon brottsmisslänkt har avvikit, utan uttrycket avser alt
täcka situationer då någon - oftast ett barn eller en äldre person -har kommit
bort och till följd härav eftersöks genom polisens försorg.

I praktiken förekommer det inte sällan att polisen vid
forskning efter försvunna personer måste tillfälligt omhänderta fotografier
eller annat liknande material för alt en efterlysning skall kunna utfärdas. För
sådana åtgärder torde enligt beredningen regelmässigt samtycke från den
försvunnes sida kunna presumeras. Något särskilt lagstöd för delta ändamål
synes knappast behövas.

Som framgår av vad polisutredningen har anfört kan det
inle anses att polisens befogenheter utvidgas genom en bestämmelse av det här
slaget. Bestämmelsen tillgodoser emellertid intresset av att vad som är
polisiära tjänsteplikter så långt möjligt beskrivs genom positiva regler, så
att man inte blir hänvisad till atl hämta stöd för de aktuella åtgärderna
enbart i brottsbalkens bestämmelser om straffrihet på grund av nöd m. m. Även i
fortsättningen blir det dock som polisutredningen har påpekat nödvändigt att i
vissa situationer falla tillbaka på den allmänna nödrättsbestämmelsen, eftersom
en ny regel i polislagen självfallet inte kan utformas så atl den läcker alla i
praktiken tänkbara fall. Det synes exempelvis inle finnas anledning att i
lagtexten uttryckligen nämna den speciella situationen att någon kan befaras
försöka begå självmord; beredningen anmärker emellertid i sammanhanget att det
enligt dess mening är uppenbart att polisen även i fortsättningen bör ha både
skyldighet och befogenhet att ingripa för att förhindra sådant.

Av störst praktisk vikt av de frågor som polisutredningen
har behandlat i detla sammanhang är enligt beredningen otvivelaktigt spörsmålet
i vad mån en polisman får bereda sig tillträde till en bostad eller någon annan
lokal för att fullgöra en specialreglerad uppgift. De uppgifter som här i
främsta rummet kommer i åtanke är sådana som avser omhändertagande av personer
eller föremål.

Bestämmelser av praktisk betydelse i speciallagstiftningen
om skyldighet

Prop. 1983/84:111 126

för polisen att omhänderta personer finns, påpekar
beredningen, i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, utlänningslagen,
lagen med vissa bestämmelser om vård av unga och lagen om vård av missbrukare i
vissa fall. Att polisen, när den är skyldig alt verkställa ett omhändertagande
enligt någon av dessa författningar, bör kunna bereda sig tillträde till
exempelvis vederbörandes bostad synes enligt beredningen höjt över varje
tvivel, eftersom uppgifterna annars i praktiken skulle vara omöjliga att
utföra. Och detsamma måste enligt beredningen gälla övriga lagreglerade fall av
omhändertaganden, såsom exempelvis enligt 28 kap. 11 § BrB eller 21 kap. 3 §
föräldrabalken.

Bestämmelser i speciallagstiftningen om omhändertagande av
föremål genom polisens försorg är, fortsätter beredningen, förhållandevis
ovanliga och i de fall de förekommer avser de i allmänhet situationer som
ligger nära beslag. Exempelvis kan enligt 32 § vapenlagen (1973:1176) ett
skjutvapen omhändertas, om risk för missbruk förehgger. Skälen för att pohsen i
sådana fall skall kunna bereda sig tillträde till någons bostad eller annan
lokal är enligt beredningens mening uppenbarligen lika starka som när fråga är
om att söka efter något föremål som är underkastat beslag, i vilket fall
husrannsakan ju i princip får ske enligt rättegångsbalken. Vad som här åsyftas,
understryker beredningen, är endast fall då det åligger polisen att tvångsvis
verkställa själva omhändertagandet och alltså inte situafioner aå den aktuella
bestämmelsen är formulerad så alt den enskilde åläggs att överlämna viss
egendom till polisen eller någon annan myndighet.

Beredningen instämmer med vissa instanser som har avgetl
yttranden över polisutredningens betänkande och därvid förordat en uttrycklig
lagreglering av polisens befogenheter i de situationer som åsyftas här. Denna
bör enligt beredningen lämpligen utformas på ett sådant sätt att den i sak nära
ansluter till vad som i rättegångsbalken föreskrivs om husrannsakan i de
motsvarande situationer som avses där. Dessa regler torde ofta i prakfiken
hittills ha tillämpats analogt i förekommande fall.

Huvudprincipen i 28 kap. rättegångsbalken är att
husrannsakan får företas hos den misstänkte eller eftersökte, dvs. i hans
bostad eller i hus, rum eller slutet utrymme som tillhör eller disponeras av
honom, medan husrannsakan hos någon annan förutsätter synnerliga skäl. En
bestämmelse i den nya polislagen för de fall som här har diskuterats synes med
dessa utgångspunkter enligt beredningen lämpligen böra innehålla att en
polisman, för att söka efter en person som enligt lag skall omhändertas, får
bereda sig fillträde till hans bostad eller annat hus, rum eller utrymme som
tillhör eller disponeras av honom. Finns del synnerliga skäl att anta alt den
eftersökte uppehåller sig hos någon annan, bör polismannen få bereda sig
tillträde även dit. På motsvarande sätt bör polismannen få bereda sig tillträde
till en bostad eller någon annan lokal för att söka efter ett föremål som
polisen enligt lag eller annan författning skall ta om hand.

Beredningen övergår därefter till all behandla frågor om
de närmare

Prop. 1983/84:111 127

förutsättningarna för att husrannsakan och liknande
åtgärder skall få vidtas. Beträffande husrannsakan enligt rättegångsbalken
gäller, påpekar beredningen, att en enskild polisman endast i speciella fall,
såsom då fara är i dröjsmål, får företa åtgärden utan föregående beslut av undersökningsledaren,
åklagaren eller domstolen (28 kap. 4 och 5 §§ RB). Att i den nu aktuella
bestämmelsen ge utrymme för beslut av åklagare eller domstol synes enligt
beredningen inte ändamålsenligt, men det bör föreskrivas atl åtgärden endast om
fara är i dröjsmål får företas av en polisman utan föregående beslut av
poHsmyndigheten. Det förutsätts då att polismyndigheten i överensstämmelse med
vad som gäller för likartade fall är beslutför endast med rällsbildad
befattningshavare. Lämpligen bör vidare i överensstämmelse med vad som
föreskrivs i 28 kap. 6 § RB uttryckligen anges att en åtgärd av aktuellt slag
endast om det finns särskilda skäl får företas mellan kl. 21.00 och kl. 6.00.

Genom en bestämmelse av det innehåll som har angetts nu
erhåller man enligt beredningen en reglering som i praktiken motsvarar vad som
gäller om husrannsakan enligt 28 kap. 1 och 2 §§ RB. Det finns emellertid
ytterligare en bestämmelse i kapitlet - 3 § - som medger husrannsakan dels i en
"lägenhet som är tillgänglig för allmänheten" - varmed enligt
förarbetena förstås exempelvis butiker, restauranger, kaféer samt teater- och
biograflokaler - dels i en lägenhet som "plägar utgöra tillhåll för
lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller mottagas som pant". Det är framför allt denna bestämmelse
som utgör stöd för vad som brukar kallas razzia.

Även när det gäller de fall som skall regleras i
polislagen bör, framhåller beredningen, polisen kunna bereda sig tillträde till
en lokal som är tillgänglig för allmänheten. En bestämmelse bör alltså meddelas
även om detta. Däremot kan det senare ledet av bestämmelsen i 28 kap. 3 § RB
enligt beredningen inte rimligen få någon motsvarighet för de situationer som
är aktuella här.

Beredningen förordar atl en bestämmelse med det innehåll
som har angetts nu tas in i polislagen. Beredningen betonar att förutsättningen
för att bestämmelsen skall kunna tillämpas bör vara att det är en bestämd
person -låt vara inte nödvändigtvis känd till namnet - eller ett bestämt
föremål som polisen söker efter. Den bör alltså inte anses ge slöd för att
polisen bereder sig tillträde till bostäder eller andra lokaler för att mera
allmänt leta efter efterlysta personer.

Vidare understryker beredningen betydelsen av proportionalitetsprincipen,
som enligt vad beredningen förut har framhållit bör gälla för all
polisverksamhet. Den skada och de ölägenheter i övrigt som följer av ett
ingrepp får inte stå i missförhållande till dess syfte. Det är sålunda enligt
beredningen uppenbart atl särskilt starka skäl måste föreligga för att polisen
skall få bereda sig tillträde till exempelvis en lokal som är avsedd för
allmänna sammankomster. Och vad särskilt gäller omhändertagande av egendom står

Prop. 1983/84:111 128

det enHgt beredningen klart att helt speciella situationer
måste föreligga för att polisen skall anses befogad att bereda sig tillträde
fill någons bostad för att omhänderta exempelvis ett pass (jfr 18 § passlagen,
1978:302), detta inte minst med hänsyn till att det i flertalet fall kan
förutsättas att åtgärden inte leder till avsett resultat. I ännu högre grad
gäller detla enligt vad beredningen framhåller beträffande omhändertagande av
körkort (23 § körkortslagen, 1977:477), som visserligen formellt faller under
den nya bestämmelsen men där ju det normala förfarandet innebär att
körkortshavaren efter anmaning skall överlämna körkortet (50 §
körkortsförordningen, 1977:722).

Polisutredningen har, erinrar beredningen, avslutningsvis
tagit upp fall då en bestämmelse i en specialförfattning ålägger polisen atl
lämna biträde eller handräckning åt någon annan myndighet för att den skall få
tillträde till en lokal eller motsvarande för exempelvis inspektion eller annan
kontroll. De bestämmelser som det här gäller är såvitt beredningen har kunnat
finna och som polisutredningen också har uttalat genomgående så formulerade att
det får anses framgå med tillräcklig tydlighet i vilka fall polisen tvångsvis
får bereda den andra myndigheten tillträde fill en lokal eller motsvarande.
Exempel erbjuder de förut redovisade beslämmelserna i brandstadgan och lagen om
djurskydd. Någon allmän bestämmelse i polislagen med sikte på dessa situationer
behövs alltså enligt beredningen inte. Beredningen understryker att del är
angeläget att bestämmelser av det här slaget även i framtida lagstiftning får
en sådan utformning att del med full tydlighet framgår vilka skyldigheter och
befogenheter polisen avses erhålla.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit
beredningens förslag. Från några håll har dock förslag till kompletteringar och
justeringar förts fram.

Rikspolisstyrelsen förordar att en möjlighet för polisen
att söka efter personer som skall omhändertas skrivs in i polislagen också när
det gäller s. k. tillhåll motsvarande dem som avses i 28 kap. 3 § RB. En sådan
möjlighet är enligt styrelsen av stor belydelse vid sökande efter utlänningar,
unga, missbrukare och andra som med stöd av speciallagstiftning skall omhändertas.
JO uttalar tvärtom sin tillfredsställelse med beredningens ståndpunkt i detta
hänseende, i synnerhet i vad den innebär att det klart framgår att del inte får
göras husrannsakan i allmänt syfte atl kontrollera om utlänningar vistas i
andras bostäder, vilket enligt JO synes ha förekommit i praktiken. Polisstyrelsen
i Nacka polisdistrikt anser att också möjligheter att göra undersökningar på
platser som avses i 28 kap. 10 § RB bör nämnas i lagen.

Husrannsakan för att söka efter föremål bör enligt
polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt få utföras även i
"utrymme"; enligt bl. a. länsstyrelsen i Värmlands län bör den sist
avsedda bestämmelsen vidare uttryckligen kompletteras med möjligheten alt söka
efler "djur".

Prop. 1983/84:111 129

En grupp instanser, däribland flera länsstyrelser och
polisstyrelser och SACOISR, menar att det inte skall behöva föreligga
"särskilda skäl" för att efter kl. 21 göra husrannsakan i en lokal
som är tillgänglig för allmänheten, åtminstone inle under fid då lokalen hålls
öppen.

Landstingsförbundet betonar att tillämpningen av regler om
husrannsakan på sjukvårdsinrättningar bör ske med yttersta varsamhet. Förbundet
erinrar om att förbundet i februari 1981 tillsammans med rikspolisstyrelsen gav
ut en promemoria om sekretesslagen, sjukvården och polisen, i vilken det bl. a.
hävdades att man borde undvika att tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om
husrannsakan på sjukhusen.

Bestämmelsen om rätt till husrannsakan i situationer av
nödkaraktär bör enligt polisstyrelserna i Jakobsbergs och Malmö polisdistrikt
uttryckligen formuleras så att polisen även har rätt att bereda sig tillträde
till utrymmen där en död person kan antas finnas.

Föredraganden

Jag kan, liksom remissinstanserna, även i denna del i allt
väsentligt godta beredningens förslag. Det ligger enHgt min mening ell stort
värde i att förutsättningarna för atl polisen skall få vidta husrannsakan och
liknande åtgärder utanför området för straffprocessen preciseras genom att
uttryckliga bestämmelser härom tillförs polislagen.

I enlighet med vad en remissinstans har framhållit bör
regleringen uttryckligen ge möjlighet för undersökningar också på platser som
avses i 28 kap. 10 § RB, dvs. platser som inte är slutna i egentlig mening men
som ändå inte är tillgängliga för allmänheten, t. ex. gårdsplaner,
fabriksområden och byggnadsplatser. Detta resultat uppnås, om del föreskrivs
att, i den mån övriga förutsättningar är uppfyllda, polisen får bereda sig
tillträde fill "hus, rum eller annat ställe". Departementsförslaget
har avfattats i enlighet härmed.

Jag har också förståelse för det önskemål som framförts
under remissbehandlingen att det direkt av lagtexten - inte bara som enligt
beredningens förslag motivledes- skall framgå att polisen kan ha rätt att ta
sig in i bostäder och liknande platser i det fallet att det finns skäl att tro
atl där finns någon som har avlidit. I förhållande till beredningens förslag
har i departements-förslaget lagtexten kompletterats även på denna punkt.

I övrigt godtar jag beredningens förslag. Såvitt gäller
den av ett par remissinstanser särskilt uppmärksammade frågan om konsekvenserna
för den s. k. inre utlänningskontrollen innebär detta atl polisen inle får
bereda sig tillträde till vad som i rättegångsbalken kallas
"tillhåll" annal än för alt söka efter en bestämd person, låt vara
alt denne inte nödvändigtvis behöver vara känd till namnet.

Även de bestämmelser som beredningen har förordat i fråga
om beslutsbehörighet och om tidpunkt på dygnet för verkställande av husrann-

9 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop. 1983/84:111 130

sakan eller liknande åtgärd kan jag alltså biträda. Som
framhållits av flera remissinstanser behöver en undersökning som görs efter kl.
21 på en restaurang eller en nattklubb eller en annan lokal som är tillgänglig
för allmänheten inte nödvändigtvis innebära ett mera besvärande intrång än om
husrannsakan äger rum tidigare på dagen. Enligt min mening torde den
omständigheten att en undersökning avses ske i en lokal av angiven typ i
förening med det förhållandel att åtgärden avses bli vidtagen vid en tidpunkt
då lokalen hålls öppen för allmänheten som regel utgöra "särskilda
skäl" för atl åtgärden skall få vidtas senare än kl. 21.

I departementsförslaget har i 20 § tillagts ett tredje
stycke, vari erinras om rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan (28 kap.
RB). De här föreslagna beslämmelserna är självfallet inte tillämpliga i de fall
som rättegångsbalken tar sikte på.

Jag vill slutligen anmärka atl den föreslagna avfattningen
av 20 § första stycket fjärde meningen avses ge möjlighet för polisen alt, om
förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda, bereda sig tillträde till elt
hus, ett rum eller något annat ställe även när det är fråga om att omhänderta
ett djur, t. ex. efter beslut av en länsstyrelse enligt 17 § lagen om
djurskydd.

22 §

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga atl något
brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i
syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1.
bereda sig
tillträde till elt hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedd,
vapen eller något annat farligt föremål,

2.
avstänga,
utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela
förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel
eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första
stycket, får en polisman för alt söka efter ett farligt föremål även
kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

Åtgärder som avses i denna paragraf får endast om fara är
i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

Gällande rätt

I uppgifien att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
ligger en skyldighet för polisen att förebygga brott och att lämna allmänheten
skydd och hjälp. Det är i enlighet härmed polisen som har huvudansvaret för att
skydda allmänheten och vidta förebyggande åtgärder om fara föreligger atl ell
brott kommer att förövas som hotar liv eller hälsa eller kan leda till
omfattande förstörelse av egendom, såsom exempelvis vid hot om sabotage eller
allmänfarlig öddäggdse. I speciella fall kan tvångsåtgärder behöva vidtas för
sådant ändamål.

Prop. 1983/84:111 131

Frågan vilka befogenheter som tillkommer polisen vid dess
verksamhet i detta förebyggande och skyddande syfte är emellertid i väsentliga
delar oreglerad. Uttryckliga föreskrifter finns endast på två särskilda
områden, nämligen när del gäller polisens verksamhet till förekommande av brott
som utgör allvarlig fara för säkerheten, vid luftfart eller brott i samband med
domstolsförhandlingar. Bestämmelser härom finns i lagen (1970:926) om särskild
kontroll på flygplats och lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar.

7975 års polisutredning

Utredningen uppehåller sig utförligt vid de frågor som det
här gäller. Elt exempel på de svårigheter som polisen ställs inför på detta
område erbjuder, enligt vad utredningen framhåller, den inte ovanliga
situationen att ett anonymt meddelande lämnas om alt en bomb har placerats på
viss plats. Sådana meddelanden visar sig i allmänhet vara oriktiga men kan
givetvis inte nonchaleras av polisen, som måste ingripa så snart någon grad av
sannolikhet föreligger atl meddelandet är allvarligt menat. Därvid kan det bli
nödvändigt för polisen att vidta avspärrnings- och utrymningsåtgärder liksom
att bereda sig tilhräde till slutet utrymme för att söka efter den uppgivna
bomben. Ibland blir åtgärderna mycket ingripande från allmänhetens synpunkt.
Hundratals människor måste kanske avlägsnas, affärer stängas, trafiken
omregleras, offenfiiga tillställningar inställas osv.

Vad angår del rättsliga stödet för tvångsåtgärderna i ett
sådant fall, synes man enligt utredningen i del praktiska polisarbetet i
avsaknad av uttryckliga föreskrifter oftast ha ansett bombhotet utgöra grund
för att inleda förundersökning. Stöd för ingripanden av det slag som nyss har
nämnts har då bedömts kunna hämtas ur rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel
vid utredning om brott. Såvitt gäHer avspärrnings- och utrymningsål-gärder har
man i enlighet härmed stött sig på 27 kap. 15 § RB. För säkerställande av
utredning om brott får enligt detta lagrum byggnad eller rum tillstängas,
tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst
föremål eller annan sådan åtgärd vidtagas. I fråga om husrannsakan har
åberopats huvudregeln i 28 kap. 1 § RB, där det föreskrivs alt husrannsakan får
företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för eftersökande av föremål
som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet som kan
ha betydelse för utredning om brottet.

Den invändningen har emellertid gjorts - enligt
utredningens mening med fog- atl rättegångsbalkens regelsystem inte är anpassat
till de situationer som del här gäller. När polisen vid exempelvis ett bombhot
tvingas vidta avspärrnings- och utrymningsålgärder är syftet inte - åtminstone
inte primärt sett - att säkerställa utredning om brottet. Åtgärderna vidtas för
att skydda allmänheten mot fara, och detta oavsett om de får betydelse för
utredningen eller inte.

Prop.
1983/84:111 132

Mera
naturlig är då en annan uppfattning som också har brukat föras fram från
polishåll, nämligen att tvångsåtgärderna kan grundas på 2 § Pl i förening med
den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB. Enligt sistnämnda
bestämmelse skall den som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda
värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från
straffansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som
åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måsle anses försvarlig. För att
gärningen skall vara försvarlig krävs i allmänhet att den skall vara påkallad
av ett intresse av betydligt större vikt än det som uppoffras samt atl den
behövs för att tillgodose förstnämnda intresse. Att en restriktiv fillämpning
är avsedd, särskilt när endast ekonomiska värden är hotade, följer av kravet
att handlingen skall ha företagits i nöd.

Del
är enligt utredningen uppenbart att stränga förutsättningar måste gälla för
tillämpningen av en bestämmelse som innebär att handlingar som normalt
föranleder straffansvar kan företas av var och en. För polisen, som av
samhället har ålagts elt ansvar för allmänhetens skydd, utgör emellertid de
tvungsåtgärder som i vissa speciella fall måste vidtas i brottsförebyggande
syfte en tjänsteplikt. De kan sålunda sägas typiskt sett ingå i själva
polisverksamheten. Utredningen anser atl det från dessa synpunkter inte är
tillfredsställande att som stöd för en polisiär befogenhet behöva hänvisa till
bestämmelser som medger frihet från straff på grund av nöd.

Utredningen
erinrar i delta sammanhang om den reglering av räddningstjänstens befogenheter
som numera finns i 11 § brandlagen (1974:80). Det föreskrivs där att den som
utövar befälet vid räddningstjänst får, om fara för liv, hälsa eller egendom
eller för skada i miljön inte lämpligen kan avvärjas på annat sätt, företa
sådant ingrepp i annans rätl som måste anses försvariigi med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt. Denna
bestämmelse har ansetts motiverad med hänsyn till önskemålet alt medge
räddningstjänsten befogenhet att ingripa i annans rätt i något vidare mån än
vad som följer av den allmänna nödrätlsbestämmdsen (prop. 1973:185 s. 164).
Detta har skett dels genom atl del i brandlagens bestämmelse föreskrivs
positivt alt sådant ingrepp är tillåtet och således inte bara alt del är
straffritt, dels genom att det inte uttryckligen krävs att ingreppet skall
göras "i nöd".

Utredningen
anser starka skäl tala för alt man även för polisens del lagfäster de
befogenheter som är nödvändiga för att avvärja fara för liv eller hälsa eller
omfattande förstörelse av egendom. I det praktiska polisarbetet har det
otvivelaktigt upplevts som besvärande att regler om vilka tvångsåtgärder som får
företas i sådant förebyggande syfte praktiskt taget helt saknas.

Den
situation som uppstår i samband med ett bombhot är, enligt vad utredningen
framhåller, endast ett exempel på situationer där det av särskilda skäl bedöms
föreligga risk att brott som innebär fara för liv. hälsa eller egendom kommer
att förövas på viss plats eller mot viss person. Som

Prop.
1983/84:111 133

andra
exempel nämner utredningen åtgärder fill skydd för främmande statschefer,
utländska sändebud och allmänna sammankomster liksom ingripanden vid hot om
sabotage och liknande. Därvid kan aktualiseras tvångsåtgärder som
avspärrningar, husrannsakan, inpasseringskontroll och avlägsnanden liksom
skyddsvisitation för eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

Av
de här berörda tvångsåtgärderna är alla inte till sin karaktär sådana att de
faller under regeringsformens lagkrav. Utrymningsåtgärder och avlägsnanden som
innebär bara förflyttning en kortare sträcka torde inte kunna anses utgöra
frihetsberövande eller annat intrång i rörelsefriheten i regeringsformens
mening. Delsamma gäller en avspärrning som inte avser större område eller är av
mera varaktig natur (jfr prop. 1973:90 s. 241). Husrannsakan Hksom
kroppsvisitation tillhör å andra sidan de ingrepp som i princip förutsätter
slöd i lag. Utredningen anser det emellertid vara en fördel atl de nu aktuella
befogenheterna såvitt möjligt regleras i ell sammanhang.

En
utgångspunkt måste vara att ingripanden från polisens sida i förebyggande eller
skyddande syfte skall följa samma principer som dem som gäller för
polisverksamheten i allmänhet. De grundläggande fömtsättningarna om minsta
möjliga ingrepp och om proportionalitet bör alltså gälla även i detta
sammanhang. Ett ingripande måste till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och
varaktighet stå i rimligt förhållande till den fara som hotar eller föreligger.
Detta gäller tvångsingripanden mot person såväl som mot egendom. För att
avvärja en allvarlig fara mol människors liv eller hälsa måste mera långtgående
ingrepp än annars anses vara fillåtna. Vid bedömningen om ett ingrepp kan anses
rimligt bör även eventuella ekonomiska konsekvenser för enskild beaktas. Även
från denna synpunkt kan mera långtgående ingrepp anses vara motiverade, om
intresset gäller att skydda människors Hv eller hälsa.

Det
är enligt utredningen uppenbart att en reglering av polisens befogenheter i
dessa hänseenden inte kommer att kunna göras så utförlig alt behovet för pohsen
alt kunna hänvisa till den allmänna nödrältsbestämmel-sen helt faller bort.
Inte heller bör lämpHgen i en polisläg ges allmänna bestämmelser om ingrepp i
annans rätt vid katastrofsituafioner av det slag som finns i 11 § brandlagen.
Regleringen bör begränsas fiU all avse ingrepp som typiskt sett faller inom
ramen för polisens IjänstepHkt. Det ligger med denna utgångspunkt nära fill
hands att begränsa regleringen fill fall där det till följd av särskilda skäl
kan anses föreligga risk atl brott, som innebär allvarlig fara för liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer atl förövas på viss
plats. Ytterligare en förutsättning som bör sättas upp är att polisingripandet
skall ha till syfte att förebygga brottet eller bereda skydd mot detta.
Åtgärder som vidtas av utredningsskäl bör inte regleras av polislagen utan i
rättegångsbalken. Ingripanden som under nyss angivna förutsättningar bör vara
tillåtna direkt enligt polislagen är t. ex. visitation i

Prop. 1983/84:111 134

syfte att söka efter bomb, vapen eller annat farHgt
föremål samt sådana avspärrnings- och utrymningsåtgärder som anges i 27 kap. 15
§ RB.

Beredningen

Beredningen ansluter sig till polisutredningens ståndpunkt
såväl när det gäller behovet av som beträffande principerna för utformningen av
en allmän bestämmelse om vissa tvångsåtgärder i förebyggande syfte. Beredningen
understryker atl det här lika lite som i det föregående är fråga om alt utvidga
polisens befogenheter. En bestämmelse av aktuellt slag behövs emellertid,
enligt vad beredningen framhåller, i en modern polislag, dels för att klarlägga
rättsläget och dels för att i enlighet med vad polisutredningen har framhållit
tillgodose intresset av att vad som är tjänsteplikter för polismännen så långt
möjligt skall stödjas på positiva bestämmelser.

Beredningen anser liksom polisutredningen alt en allmän
förutsättning för ingripanden av här aktuellt slag bör vara att del till följd
av särskilda skäl kan anses föreligga risk för att brott som innebär allvarlig
fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom kommer att
förövas på viss plats. Krav på kvalificerad risk synes inte kunna uppställas.
Detta inses lätt om man tänker på situafionen vid bombhot, där enligt
beredningen erfarenhetsmässigt situafionen snarast är den att hotet kan
presumeras vara falskt. Ett annat exempel erbjuder det fallet alt fara hotar en
utländsk statschef på besök i Sverige. Situationen är alltså här typiskt sett
en annan än i de fall då enligt vad utredningen förut har förordat polisen
skall vara befogad att tillgripa våld mot person eller egendom för att avvärja
en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller egendom. I
sistnämnda fall förutsätts gärningen vara pågående eller överhängande medan del
i de fall som diskuteras nu är fråga om att förebygga en risk.

Klart är emdlerfid att åtgärder av den ingripande natur
som här diskuteras inte bör få vidtas i mera allmänt förebyggande syfte utan
alltid måste förutsätta att man verkligen kan peka på att det på grund av
särskilda omständigheter föreligger en viss risk. De synpunkter i fråga om
proportio-naliletsprincipens belydelse i sammanhanget som poHsutredningen
närmare har utvecklat är vidare enligt beredningens uppfattning av den största
betydelse.

Enligt beredningen kunde det diskuteras att låta de
allmänna förutsättningarna omfatta även bränder och andra katastrofer av det
slag som avses i 11 § brandlagen. Här rör man sig emellerfid enligt beredningen
på ett område där polisen visserHgen ofta har viktiga uppgifter men som
regelmässigt ändå inte faller under dess huvudansvar. Till detta kommer att 25
§ brandlagen redan f. n. ger polisen befogenhet att vidta de ingrepp i annans
rält under katastrofförhållanden som avses i 11 §, sedan den som utövar befälet
vid räddningstjänsten har beslutat härom. Beredningen instämmer med hänsyn
härtill i polisutredningens slutsats atl regleringen i

Prop. 1983/84:111 135

polislagen bör begränsas till att avse ingrepp som mera
omedelbart sett faller inom ramen för polisens tjänsteplikt. Den formulering av
de allmänna förutsättningarna som nyss har förordals framstår med denna
utgångspunkt som adekvat. Beredningen erinrar emellertid om att den i del
föregående har föreslagit att en polisman skall ha befogenhet att - i den mån
det är försvarligt - använda våld för all avvärja fara för liv, hälsa eller
värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön.

När det gäller frågan vilka åtgärder som en polisman skall
få vidta när risk för allvarligt brott av aktuellt slag föreligger bör enligt
beredningen uppenbarligen till en början en sådan vara att bereda sig tillträde
till hus, rum eller annat ulrymme för all söka efter sprängmedd, vapen eller
något annat fariigt föremål. Det gäller här en åtgärd som i grundlagens mening
utgör husrannsakan. Andra åtgärder som bör kunna förekomma är i enlighet med
vad polisutredningen har anfört sådana som avses i 27 kap. 15 § RB, dvs. att
stänga till en byggnad eller ett rum, att förbjuda tillträde till ett visst
område eller utrymme, att meddela förbud mot alt visst föremål flyttas o. d.
Till dessa exempel bör enligt beredningens mening med hänsyn till frågans
praktiska vikt läggas ännu ett, nämligen att meddela förbud mot avgång eller
annan trafik med visst kommunikationsmedel. I fall då exempelvis risk för ett
bombattentat på ett kommunikafionsmedd föreligger bör nämligen det yttersta
ansvaret för bedömningen av om avgång eller annan trafik skall tillåtas
rimligen vila på polisen, låt vara att sådana situafioner i praktiken
naturligtvis normalt löses i samförstånd.

Beredningen anmärker i detta sammanhang att överträdelser
av förbud som polisen enligt beredningens förslag skall kunna meddela blir
straffbara enligt 17 kap. 13 § BrB.

Enligt utredningens förslag skulle även kroppsvisitation i
syfte att söka efter sprängmedel, vapen eller annat farligt föremål vara en
tillåten åtgärd i situafioner av den typ som avses nu. Beredningen ansluter sig
till denna ståndpunkt men anser samtidigt att en åtgärd av detta slag utgör ett
så långtgående ingrepp i den enskildes integritet att risken för ett brott i så
fall måste vara på något sätt särskilt kvalificerad. Enligt beredningens mening
måste allvarlig brottsrisk föreligga för att en poHsman skall få kroppsvisitera
de personer som uppehåller sig på den plats som omfattas av risken. Exempel
erbjuder fall då polisen har fått kännedom om att attentat planeras mot en viss
person, t. ex. en ufiändsk regeringsledamot på besök i landet.

Generellt för de här avsedda åtgärderna gäller enligt
beredningen att de i princip inte bör få beslutas av den enskilde poHsmannen
utan föregående prövning av polismyndigheten, dvs. polischefen eller den fill
vilken hans befogenheter har delegerats. Endast om fara är i dröjsmål bör den
enskilde polismannen på fältet kunna vidta åtgärder av detta slag utan
föregående beslut av polismyndigheten.

Beredningen framhåller till sist att den här föreslagna
bestämmelsen inte kommer att innebära att behovet i polisverksamheten av att
för vissa

Prop. 1983/84:111 136

oundgängliga ingrepp kunna hämta stöd i brottsbalkens
allmänna nödrättsbestämmelse helt faller bort. Inte heller kommer bestämmelsen
all kunna reglera beslutsfunktionerna i extraordinära situationer såsom då det
vid risk för omfattande terroraktioner uppkommer fråga om att exempelvis
avbryta industrianläggningars drift e. d. Här är normalt situationen den att
ledningen övertas av länsstyrelsen som då - yttersl genom landshövdingen -
förfogar över de befogenheter som behövs enligt poHslagen, brandlagen (12 §)
och andra aktuella författningar.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har allmänt välkomnat den föreslagna
bestämmelsen. Från några håll efterlyses regler om vissa befogenheter för
polisen också i farosituationer som har framkallats av våda. På
detaljutformningen av paragraftexten har också framförts synpunkter.

Föredraganden

För egen del ser jag det liksom remissinstanserna som en
fördel atl polislagen i enlighet med beredningens förslag tillförs en reglering
av poHsens möjligheter att undantagsvis tillgripa tvångsåtgärder i den
skyddande och förebyggande verksamheten. Jag förordar alltså att en paragraf om
sådana åtgärder skrivs in i polislagen. Jag kan också i allt väsentligt ansluta
mig till beredningens förslag om utformning av en sådan bestämmelse. I enlighet
med vad som framhållits från många håll under remissbehandlingen bör dock
enligt min mening i lagtexten uttryckligen nämnas den i praktiskt polisarbete
kanske vanligaste åtgärden i situationer av den typ som diskuteras här,
nämligen att "utrymma" ett hus, ett rum eller något annat ställe.
Även i vissa andra hänseenden innebär mitt förslag en del redaktionella ändringar
i förhållande till beredningens.

Slutbestämmelser

23 §

Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller
även sådan vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller för
alt upprätthålla ordning samt tjänsteman vid tullverkets kustbevakning som
enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen
i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall
verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första
stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon
sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4
tillämpas också andra stycket samma paragraf.

När den som avses i första stycket med laga stöd berövar
någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § 1.

Prop.
1983/84:111 137

Bestämmelserna
i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande.
Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne
skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en
tjänsteman vid tullverkets kustbevakning att tillämpa 13 § finns särskilda
bestämmelser.

Gällande
rätt

Bestämmelserna
i 24 kap. 2 § BrB om s. k. laga befogenhet gäller i stor utsträckning också andra
personalkategorier än polismän.

Befogenheten
att använda våld enHgt paragrafens första stycke (funkfio-nären möts eller
angrips med våld eller hot om våld) gäller sålunda enligt uttrycklig föreskrift
"sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarspersonal under
civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning samt tjänsteman vid tullverkels
kustbevakning som enligt särskild lagstiftning medverkar vid polisiär
övervakning". Den särskilda lagstiftning som avses i bestämmelsens senare
led är lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning.

Befogenheten
att bmka våld enligt 24 kap. 2 § tredje stycket BrB för en polisman som möts av
motstånd när han med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon tillkommer
också den persongrupp som beskrivits i första stycket och därutöver "den
som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av myndighet att
medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller att utföra
bevakning eller annan tillsyn". Detsamma gäller när någon som har nämnts
nu eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa
kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat
omhändertagande av egendom.

Slutligen
bör nämnas att den befogenhet att använda våld som följer av andra stycket
andra meningen i paragrafen- dvs. när någon som skall häktas, anhållas eller
annars berövas friheten försöker undkomma eller hindra åtgärden - tillkommer
"den som äger verkställa åtgärden".

110
§ LTO föreskrivs att 3 och 4 §§ samt 5 § första stycket samma lag också i
tillämpliga delar gäller ordningsvakt och den som utan att vara poHsman har
förordnats att fullgöra polisverksamhet, om inte något annat framgår av
förordnandet. Uttrycket "den som utan att vara polisman förordnats alt
fullgöra polisverksamhet" torde numera ta sikte endast på personal vid
tullverkets kustbevakning. Efter tillkomsten av den nyssnämnda lagen från år
1982 har bestämmelsen i denna del blivit överflödig, eftersom den berörda
personalens befogenheter regleras direkt i 1982 års lag.

Beredningen

Beredningen
har föreslagit att de nyss nämnda reglerna i 24 kap. 2 § BrB om rätt för annan
personal än polismän att bruka våld förs över tiH polislagen

Prop.
1983/84:111 138

i samband med att polisens egen våldsanvändningsrätl blir
reglerad där. Som motivering anför beredningen att det här genomgående är fråga
om personal som i större eller mindre utsträckning fullgör uppgifter av
polisiär natur.

Beredningen har också föreslagit en regel om att den som i
myndighetsutövning med laga rätt omhändertar eller avlägsnar någon även skaU
ha samma befogenhet som en polisman att genomföra skyddsvisitation.

Remissyttrandena

Flera instanser, t. ex. kammarrätten i Göteborg och
polisförbundet, anför att det skuUe vara en fördel om rätten för andra
befattningshavare än polisen atl använda våld inte reglerades i polislagen utan
på annat håll i lagstiftningen. Mot den föreslagna utformningen i sak har ingen
invändning rests under remissbehandlingen.

Föredraganden

Liksom beredningen anser jag det naturligt alt sådan
befogenhet atl bruka våld som fillkommer andra offentliga funktionärer än
polismän så långt möjHgt regleras i polislagen, när det är fråga om våld
som-får användas för utförande av tjänsteåtgärder som fill sin natur är
polisuppgifter. Bestämmelser om detta kan lämpligen samlas i en särskild
paragraf. I huvudsak godtar jag beredningens förslag även i sak.

Jag övergår härefter fill att något närmare redogöra för
mitt förslag.

I första stycket anges till en början att bestämmelserna i
10 § första stycket 1,2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan krigsman
som tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning samt tjänsteman
vid tullverkets kustbevakning som enligt särskild lagstiftning medverkar vid
polisiär övervakning. Denna föreskrift återgår på 24 kap. 2 § BrB i gällande
lydelse. Av detta lagrum följer att de funktionärer som det här gäller har
samma befogenhet som en polisman att använda våld för att genomföra en
tjänsteåtgärd, om funktionären i det särskilda fallet möts av våld eller hot om
våld Hksom när fråga är om laga frihetsberövande. Den personal som avses här
får enligt 24 kap. 2 § tredje stycket BrB också bruka våld när tjänsteåtgärder
av den typ som avses i 10 § första stycket 4 polislagen skall fullgöras.

En skillnad i förhållande fill gällande rätt är att i
stycket inte har tagits med "civilförsvarspersonal under
civilförsvarsberedskap". Anledningen härtill är att nuvarande
organisation, enligt vilken poHsuppgifter vid civilförsvarsberedskap skall
fullgöras av ordnings- och bevakningsenheterna inom civilförsvaret, enligt
principbeslut av riksdagen (prop. 1979/80:100 bil. 7 s. 290-316, FöU 13, rskr
316) skall upphöra. Principbeslutet innebär vidare att polisen tillförs s. k.
beredskapspoliser och övertar de polisuppgifter som nu ankommer på
civilförsvaret. Enligt nuvarande planering är siktet inställt på

Prop. 1983/84:111 139

en överföring av civilförsvarels ordningsuppgifter till
polisväsendet den 1 juli 1986 (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 47). Med anledning
härav har hänvisningen i stycket till civilförsvarspersonal utgått. Atl
civilförsvarspersonal övergångsvis kan ha behov av de här diskuterade
polisiära befogenheterna har beaktats vid utformningen av
övergångsbestämmelserna.

I fråga om befogenheterna för vaktpost och annan krigsman
har det i 24 kap. 2 § första stycket andra meningen förekommande uttrycket
"fullgör polisuppgift" fått utgå, eftersom det kan vara ägnat att
föranleda missförstånd. Ursprungligen log detta uttryck sikte på de uppgifter
som kunde åläggas militär personal enligt 1915 års förordning "ang.
användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för
eldsläckning och andra dylika ändamål" (jfr SOU 1953:14 s. 402-406). Denna
förordning har emellertid numera ersatts av kungörelsen (1969:85) om militär
räddningstjänst, som inte avser polisuppgifter i egentlig mening ulan
hjälpåtgär-der. Uppgifter som gäller ordningshållning ankommer emellertid
fortfarande på viss militär personal, exempelvis enligt 36 § militära
rättegångslagen (1948:472) och 1916 års alltjämt gällande kungörelse ang. vad
militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän
ordning m. m. En personalkategori som fullgör direkta polisuppgifter är
militärpolisen, men denna - som har fått viss grundläggande polisulbildning
och i vilken även krigsplacerade polismän ingår - är att anse som polispersonal
och har i princip fullständiga polisiära befogenheter inom ramen för sin
uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom försvarsmakten, se
förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen. Beträffande
militärpolisen gäller sålunda i tillämpliga delar samtliga bestämmelser i 8-22
§§ och inte endast befogenheten att använda våld i vissa fall.

Bestämmelserna i första stycket andra meningen motsvarar
24 kap. 2 § tredje stycket BrB utom till den del stycket tar sikte på polismän.
I förhållande till den nuvarande regleringen i brottsbalken har bestämmelserna
förenklats redaktionellt. De reglerar befogenheterna för en rad olika
personalkategorier såsom ordningsvakter, skyddsvakter, jakt- och
fisketill-synsmän, befattningshavare vid domänverket och lantbruksnämnds rennäringsenhet
samt stiftsjägmästare och dennes biträden liksom vissa tjänstemän vid
flygplatser, allt i den mån det behövs för särskilt angivna åtgärder av
polisiär natur som personalen äger vidta enligt olika förfallningsrum. Här kan
hänvisas till prop. 1979/80:122 (s. 75-76), där en närmare redogörelse ges för
vilka tjänsteålgärder det här kan vara fråga om liksom för tillämpliga lagrum.
Meningen har avfattats så att den tar sikte även på sådana frihetsberövanden
som varje medborgare äger verkställa enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB, t.
ex. att gripa den som har begått brott, vara kan följa fängelsestraff, och som
påträffas "å bar gärning eller flyende fot". Att även denna fråga
regleras i polislagen synes befogat med hänsyn till att den enskilde i här
avsedda fall kan sägas med laga rätt ta på sig en polisuppgift.

Prop.
1983/84:111 140

I
första styckets tredje mening slås fast att den begränsning i rätlen för
polismän att ingripa med stöd av 10 § första stycket 4 som framgår av samma
paragrafs andra stycke, dvs. att våld mot person får brukas endasl om
polismannen möts av motstånd, naturligtvis gäller även när någon tillhörig de
personalkategorier som avses i förevarande paragraf ingriper med slöd av samma
punkt.

I
andra stycket har i enlighet med beredningens förslag tagits in en befogenhet för
ordningsvakter och andra funkfionärer som avses i första stycket att göra
skyddsvisitafion i samband med frihetsberövande eller avlägsnande.

Regleringen
i tredje stycket behandlar till en början befogenheten för en ordningsvakt alt
tillämpa 13 § polislagen och motsvarar i denna del i huvudsak 10 § LTO. I
sistnämnda lagrum har hänvisats även till de bestämmelser i LTO som motsvarar
15 § första stycket och 17 § polislagen. Föreskrifterna i 15-18 §§ polislagen
om förfarandel vid ett tillfälligt omhändertagande enligt 13 § andra stycket är
emellertid så utformade att de

- med
den modifikation som framgår av andra meningen i förevarande stycke

- blir
omedelbart tillämpliga, även när ett sådant omhändertagande har

gjorts av en ordningsvakt. Det är därför tillräckligt att man i förevarandv

stycke hänvisar till 13 §. För fullständighetens skull har en erinran i stycker

också gjorts om den befogenhet att verkställa omhändertaganden som

tillkommpr kustbe; ■;.ingstcanstemän enligt den förut nämnda särskilda

lagen f;7iii .jr 1982,

24 §

Närmare
föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Som
har förutskickats flera gånger i det föregående måste polislagen kompletteras
med en polisförordning, som ersättning för polisinstruktionen. En erinran om
atl verkslälligbetsföreskrifter kommer att meddelas får anses fylla ett
informativt syfte. Om något bemyndigande i egentlig mening är det inte fråga, eftersom
regeringen med stöd av regeringsformen alltid har befogenhet att meddela
verkställighetsföreskrifter till lag.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juh 1984.

2.
Genom lagen upphävs lagen
(1972:509) om vad som avses med polismyndighet m. m. och lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande.

3.
Vad som före ikraftträdandet
har föreskrivits om polisstyrelse skall i fortsättningen gälla
polismyndigheten.

4.
De nya bestämmelserna om val av
ledamöter och suppleanter i polisstyrelser tillämpas först vid val som avser
tid efter utgången av år 1985.

Prop. 1983/84:111 141

5. Vad som föreskrivs i 23 § första och andra styckena
gäller även dem som enligt äldre bestämmelser är krigsplacerade inom
civilförsvaret för tjänstgöring inom ijänstegrenen ordnings- och
bevakningstjänst, så länge krigsplaceringen gäller.

Punkten 1. Lagen bör i enlighet med riksdagens
principbeslut träda i kraft den 1 juli 1984.

Punkten 2. De bestämmelser som nu finns i lagen (1972:509)
om vad som avses med polismyndighet m. m. blir överflödiga i och med
ikraftträdandet av polislagen. 1972 års lag bör alltså då upphöra att gälla.
Detsamma gäller LTO, vars innehåll i överarbetat skick har förts över till
polislagen.

Punkten 3. Efter tillkomsten av 1972 års lag har
myndigheterna i de lokala polisdistrikten benämnts polisstyrelser. Denna term
förekommer i ett stort antal författningar. Efler polislagens ikraftträdande
blir beteckningen i stället polismyndighet (jfr prop. 1980/81:13 s. 68-69). Den
övergångsbestämmelse som föreslås här innebär alt äldre bestämmelser om
polisstyrelse i fortsättningen skall gälla polismyndighet. I anslutning till
andra ändringar i författningar där "polisstyrelse" förekommer i den
mening som avses här bör lämpligen termen ersättas av "polismyndighet".

Punkten 4. Mandatperioden för ledamöter och suppleanter i
polisstyrelserna avses liksom tidigare sammanfalla med den som gäller för
ledamöter av kommunfullmäktige m. fl. 1 punkten anges därför att de nya
bestämmelserna om val i fråga om polisstyrelser skall tillämpas först vid val
som avser tid efter utgången av år 1985.

Punkten 5. F. n. har civilförsvarspersonal som tjänstgör
under civilför-svarsberedskap under angivna förutsättningar enligt 24 kap. 2 §
BrB vissa befogenheter att tillgripa tvång. Som jag närmare bar redogjort för i
motiveringen till 23 §, har jag inte föreslagit någon motsvarande reglering i
polislagen, eftersom ifrågavarande arbetsuppgifter enligt principbeslut av
riksdagen skall överföras till polisväsendet. Till dess att den nya ordningen
är genomförd bör dock de som vid civilförsvarsberedskap fullgör ordnings- och
bevakningsuppgifter inom civilförsvaret ha samma befogenheter att tillgripa
tvångsåtgärder som de personalkategorier som anges i 23 § första stycket första
meningen. En bestämmelse härom har intagits i punkten.

4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

7 kap. 9§

Andringen innebär att första stycket utgår. Beträffande
skälen till ändringen kan jag hänvisa till vad som anförts i motiveringen till
6 § tredje stycket förslaget till polislag.

28 kap. 2 S

F. n. gäller enligt denna paragraf att personell
husrannsakan får företas i syfte att söka efter den som skall gripas, anhållas
eller häktas eller hämtas till

Prop. 1983/84:111 142

förhör eller till inställelse vid domstol. Ändringen
innebär att möjHgheten alt företa husrannsakan vidgas till att avse även
situationer när kroppsvisitafion enligt 28 kap. 11 § RB eller kroppsbesiktning
enligt 12 § samma kap. skall företas.

En ändring av angiven innebörd aktualiserades av 1975 års
polisutredning i samband med att utredningen behandlade polisens befogenhet att
företa husrannsakan och liknande åtgärder. Utredningen framhöll att tvekan hade
yppats om bestämmelsen kan anses utgöra stöd för personell husrannsakan i syfte
att genomföra kroppsbesiktning. Utredningen påpekade att vad saken i praktiken
gällde var frågan om polisen under förföljande av en person som är misstänkt
för rattfylleri fick t. ex. forcera dörren till en lägenhet dit den misstänkte
tagit sin tillflykt. Sådana ingripanden förekommer enligt utredningen i det
praktiska polisarbetet, varvid praxis och 2 § Pl har åberopats som stöd.

Enligt utredningen borde i samband med utarbetandet av en
ny polislag 28 kap. 2 § RB kompletteras i syfte att undanröja tvekan om det befogade
i ingrepp av del slag som utredningen berört. Delta skulle enligt utredningen
kunna ske t. ex. genom all kroppsbesiktning uttryckligen nämns bland de
åtgärder som grundar rätt till husrannsakan enligt lagrummet.

Polisberedningen har anslutit sig till utredningens
ståndpunkt och förordat atl ändringen utformas så att den tar sikte även på
kroppsvisitation.

Beredningens förslag har genomgående tillstyrkts eller
lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till del.
Förslaget till ny lydelse av paragrafen har utformats i enlighet härmed.

4.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

24 kap. 2 §

Nuvarande första och tredje styckena motsvaras av 10 §
första stycket 1 och 4 samt 23 § första stycket förslaget till polislag och bör
därför utgå ur broltsbalksbeslämmdsen. Detsamma gäller nuvarande andra stycket
andra meningen, som i polislagsförslaget motsvaras av 10 § första stycket 2
resp. 23 § första stycket.

Nuvarande andra stycket blir därmed första stycket.
Bestämmelsen i detta stycke behandlar befogenheten att bruka våld när den som
är berövad friheten rymmer eller gör motstånd. Bestämmelsen är tillämplig på
polismän i de situationer som den tar sikte på men även på annan personal,
främst kriminalvårdspersonal. Jag har därför ansett att den inte bör flyttas
över till polislagen utan bör stå kvar i brottsbalken.

I ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om
polislagens bestämmelser angående våldsanvändning. Nuvarande fjärde - enligt
förslaget tredje -stycket har ändrats redaktionellt.

Prop.
1983/84:111 143

24 kap. 3 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att nuvarande 2 §
fjärde stycket kommer att betecknas som tredje stycket.

24 kap. 5 §

Paragrafen behandlar vissa fall av s. k. excess vid
nödvärn, laga befogenhet atl bruka våld samt nöd. Till paragrafens uppräkning
av fall har lagts våldsanvändning enligt 10 § polislagen, till vilket lagrum
innehållet i nuvarande 24 kap. 2 § delvis har överförts. Med våldsanvändning
enligt 10 § polislagen avses självfallet även sådant bruk av våld som enligt
hänvisningen till nämnda lagrum i 23 § polislagen får utövas av andra än
poHsmän.

4.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1980:376)

Ändringen innebär alt 100 § upphör atl gälla. Skälen till
ändringsförslaget har redovisats i motiveringen till 6 § tredje stycket
förslaget till polislag, vartill jag får hänvisa.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511)
om omhändertagande av

berusade personer m. m.

1§

Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat
berusningsmedel (Itt han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en
fara för sig själv eller för någon annan får omhändertas av en polisman.

Anträffas någon där han eller någon annan har sin bostad,
får han inle omhändertas enligt första stycket.

I paragrafen anges de allmänna förutsättningarna för ett
omhändertagande enligt LOB. Ändringarna innebär till en början den
principiella nyheten att möjligheten att omhänderta en berusad person inte
begränsas till de tillfällen då denne anträffas på allmän plats eller vissa
angränsande platser. Elt absolut hinder för tillämpning av LOB föreslås dock
när det gäller bostäder. Beträffande motiveringen för den föreslagna ordningen
i denna del hänvisas till den allmänna delen (avsnitt 2.3).

I övrigt har gjorts närmast redaktionella ändringar.
Sålunda har uttrycket "alkoholhaltiga drycker" bytts ut mot
"alkoholdrycker" för alt överensstämmelse skall nås med den
terminologi som numera brukar användas. Enligt den nuvarande avfattningen av
paragrafen förutsätts för ett omhändertagande av en berusad person bl. a. att
han till följd av berusningen är ur stånd att "ta vård om sig" eller
annars utgör en fara för sig själv eller annan. Uttrycket "ta vård om
sig" har i överensstämmelse med vad LTO/LOB-utredningen föreslagit bytts
ut mot "ta hand om sig själv" för alt det tydligare skall framgå

Prop.
1983/84:111 144

att
lagen inte ställer anspråk på att den enskilde polismannen gör någon
vårdbedömning i egenfiig mening. Någon saklig skillnad i förhållande till
nuvarande ordning är inte avsedd.

Jag
har däremot inte funnit skäl att i överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit ändra regelns avfattning från att polismannen, om förutsättningarna
härför är uppfyllda, "får" verkställa ett omhändertagande till att
han "skall" göra det. Självfallet bör en polisman i princip anses
vara skyldig att se fill att del vidtas någon åtgärd beträffande den som
påträffas berusad och som inte kan ta hand om sig själv. I likhet med
rikspolisstyrelsen anser jag emellerfid att en sådan skyldighet för den
enskilde polismannen följer av aHmänna principer även om bestämmelsen utformas
fakultativt. Om så sker uppnås också en principiell likhet med regleringen av
polisens befogenheter i polislagen.

Som
jag anmärkte nyss får omhändertagande inte göras av någon som påträffas där
"han eller någon annan har sin bostad". Uttrycket har valts efter
mönster från stadgandet i 4 kap. 6 § BrB om ansvar för hemfridsbrott och
innebär samma avgränsning som det lagrummet.

Med
bostad avses således också gårdar och trädgårdar i anslutning till bostäder.
Vidare avses inte endast lokal eller annan plats där en person bor beständigt
eller för längre tid. Även en tillfällig bostad, t. ex. ett hotellrum, en hytt
på en båt eller ett tält, kan utgöra en persons bostad.

Den
nya lydelsen gör det formellt möjligt atl ingripa när någon uppträder berusad i
exempelvis förhyrda samlingslokaler som inte kan anses som allmän plats.
Självfallet bör emellertid lagen tillämpas med stor försiktighet när fråga är
om privata lokaler. Ingripanden i den typen av lokaler bör aktualiseras endast
då förhållandena är sådana att ett omhändertagande enligt LOB är den enda
möjligheten att reda ut en mycket allvarlig situafion.

3 §

Om
del behövs med hänsyn till den omhändertagnes tillstånd, skall han så snart det
kan ske undersökas av en läkare.

4 §

Om
den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och
inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas
kvar hos polisen.

I
dessa paragrafer har endast gjorts några redaktionella ändringar i
överensstämmelse med LTO/LOB-utredningens förslag. Den praktiska tillämpningen
av paragraferna har som utredningen pekat på i hög grad kommit att bli beroende
av vilka vårdresurser, som har stått till buds. Enligt utredningen har
emellertid lagstiftningen i denna del inte vållat problem som påkallar
ändringar. Jag vill här erinra om den försöksverksamhet med

Prop. 1983/84:111 145

tillnyktringsenheter vars preliminära resultat i annat
sammanhang har anmälts för riksdagen (se prop. 1981/82:100 bil. 8 s. 191,
jfrprop. 1982/83:100 bil. 7 s. 166).

Det bör anmärkas att 6 § innehåller en regel om att när en
omhändertagen förvaras hos polisen, han skall föras fill sjukhus eller läkare
tillkallas, om den omhändertagnes tillstånd skulle ge anledning till det. Till
skillnad från utredningen anser jag att denna bestämmelse fyller en funktion
även med beaktande av regeln i 3 §.

7 §

Den som är omhändertagen enligt denna lag skall så snart
som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet.

Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp eHer stöd
från samhällets sida, skall polisen innan omhändertagandet upphörda honom ////
hända med råd och upplysningar samt, i den mån det lämpligen kan ske, samråda
med annat samhällsorgan som har till uppgift att fillgodose sådant behov.

Den omhändertagne skall friges så snart det finnes kunna
ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre
föreligger. Frigivandet skall dock alltid äga rum senast inom åtta timmar efter
omhändertagandet, om det ej uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes
eget intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver.

I paragrafen har den nuvarande bestämmelsen om att den
omhändertagne skall förhöras tagits bort.

Första och andra styckena

Gällande rätt

EnHgt första stycket i förevarande paragraf gäller f. n.
att den som är omhändertagen skall förhöras så snart som möjligt och därvid
underrättas om anledningen till omhändertagandel. Föreskriften om förhör
tillkom vid riksdagsbehandlingen av förslaget fill LOB. Som skäl åberopades att
förhöret kan fungera som dokumentation över ingripandet. Samtidigt underströks
att förhöret torde kunna underlåtas om den omhändertagne innan förhör kan
hållas bereds vård utanför polisstationen.

Förhöret är i praktiken normalt mycket summariskt bl. a.
på gmnd av att den omhändertagne ofta inte är intresserad av atl lämna poHsen
några upplysningar till följd av sin berusning och har en diffus minnesbild av
de fakfiska omständigheterna kring omhändertagandet.

Enligt andra stycket skall, om den omhändertagne finnes
vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, polisen innan
omhändertagandet upphör fillhandagå honom med råd och upplysningar samt, om det
lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift atl
tillgodose sådant behov.

10 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 111

Prop. 1983/84:111 146

L TO/LOB-utredningen

Enligt LTO/LOB-utredningen är det mot bakgrund av den
praktiska tillämpningen uppenbart att bestämmelsen om förhör hittills varit av
begränsat värde.

Det kan dock enligt utredningen vara lämpligt att den
omhändertagne alllid medan händelseförloppet fortfarande är aktuellt bereds
tillfälle alt yttra sig över omhändertagandet. Skulle han ha någon invändning
mol det, skall han lämpligen utfrågas närmare om de faktiska omständigheterna
sådana han uppfattal dem. I sådana fall kan det självfallet ibland finnas
anledning alt låta de omhändertagande polismännen komplettera den redogörelse
för det inträffade som de antecknat på omhänderlagandebladei. Självfallet bör
en sådan komplettering göras utan onödig omgång medan polismännen fortfarande
har händelseförloppet aktuellt och om möjligt så att den omhändertagne kan få
del av den.

Ett samtal med den omhändertagne av nu angivet slag skulle
inte vara avsett att ha den karaktär av stödsamtal som ibland förekommer på bl.
a. tillnyktringsenheterna. Det skulle äga rum före frigivandet men inte behöva
ske "så snart som möjligl". Vid samtalet kunde också muntliga råd och
upplysningar lämnas. Den omhändertagne kunde också tillfrågas om han önskar
kontakt med andra myndigheter eller organ och om han motsätter sig att
meddelande om omhändertagandet lämnas myndigheterna inom socialtjänsten.

Enligt utredningens mening bör ett samtal av nu skisserat
slag ersätta bl. a. det nuvarande förhöret. Ett sådant samtal bör alllid komma
till stånd och innehållet och tidpunkten för det bör dokumenteras. Undantag
härifrån bör dock kunna förekomma då den omhändertagne omedelbart överlämnas
till vård eller liknande, varvid dock anledningen till att samtalet underlåtits
bör antecknas på omhändertagandebladet.

Beträffande underrättelse om anledningen till
omhändertagandet är det självfallet så att den omhändertagne måsle ha klart för
sig varför han omhändertagits. Ett samtal av nyss angivet slag skulle annars
inte bli meningsfullt. Såväl lagstödet för ingripandet som de faktiska
omständigheter som motiverat det måste således naturligen aktualiseras då.

Redan före samtalet bör emellertid den omhändertagne
underrättas om varför han omhändertagils. Det bör ske så snart det är möjligt,
helst innan han införts till polisstationen eller överlämnats till vård eller
motsvarande. Underrättelseskyldigheten bör därför lagtekniskt inte knytas
samman med det samtal som normalt skall komma till stånd. Härför talar också
all underrättelse alltid bör lämnas den omhändertagne medan samtalet som nämnts
kan underlåtas i vissa fall.

Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om att den
omhändertagne skall få tillfälle att yttra sig över omhändertagandet.

Prop. 1983/84:111 147

Remissyttrandena

Utredningens förslag om borttagandet av bestämmelsen om
förhör har kommenterats särskilt endast av länsstyrelsen i Jämtlands län som
anser att bestämmelsen bör finnas kvar, om uppgifter om omhändertagande
alltjämt skall lämnas till andra myndigheter.

När det gäller skyldigheten för polisen att upplysa om
grunden för omhändertagandel pekar polisstyrelsen i Landskrona polisdistrikt på
alt det i de fall då den omhändertagne överlämnas till lillnyktringsenhet i
allmänhet inte är meningsfullt att resonera med den berusade. Enligt Svenska
polisförbundet bör bestämmelsen att den omhändertagne skall beredas tillfälle
att yttra sig över omhändertagandet utgå.

Kriminalvårdsstyrelsen pekar på att man bör uppmärksamma
om den omhändertagne står under kriminalvård och bereda honom tillfälle att ta
kontakt med övervakare eller frivårdstjänsteman. Enligt styrelsen kan det
tänkas att underrättelse om omhändertagandet av narkotikapåverkade
frivårdsklienter till kriminalvården skulle kunna leda till åtgärder inom ramen
för kriminalvårdslagstiftningen i syfte att förhindra fortsatt brottslig
verksamhet. Enligt kriminalvårdsstyrelsen bör det också klarläggas vilka
befogenheter polisen har då den omhändertagne har permission från
kriminalvårdsanstalt eller annars vistas utom anstalten.

Föredraganden

För egen del godtar jag utredningens förslag att den
omhändertagne inle skall behöva förhöras. Han bör dock liksom f. n. få
upplysning om grunden för omhändertagandet. Denna upplysning bör lämnas så
snart det kan ske. Upplysningen får naturligtvis anpassas efter
omständigheterna och behöver enligt min mening inte formaliseras alltför
myckel. LTO/LOB-utredningen har förordat att de omhändertagna skall få
skriftliga underrättelser i form av en kopia av omhändertagandeblad samt tryckt
information om rättsverkningar av omhändertagandel. Naturligtvis kan
information av den typen vara av värde. Jag är dock inte beredd förorda att den
görs obligatorisk i enlighet med utredningens förslag.

Jag delar uppfattningen att den omhändertagne innan han
friges bör få tillfälle att yttra sig över omhändertagandet. Bl. a. underlättas
på så sätt framlida undersökningar beträffande åtgärdens riktighet. Det är
vidare från alla synpunkter en fördel om polisen så snart som möjligt får klart
för sig vilka erinringar den omhändertagne eventuellt har mot omhändertagandet.
Detta gäller i princip vid alla omhändertaganden. Bl. a. för att oberättigade
motsatsslut skall undvikas synes en särskild bestämmelse i ämnet kunna
undvaras.

Bestämmelsen i andra stycket om att polisen vid behov
skall ge den omhändertagne råd och upplysningar saml samråda med andra
samhällsor-

Prop. 1983/84:111 148

gan har behållits i sak oförändrad. Vad särskilt gäller
frågan huruvida samråd med andra myndigheter - det gäller i prakfiken främst
socialtjänsten - bör kunna äga rum oberoende av den omhändertagnes vilja måste
man från polisens sida naturligtvis beakta att hjälp från socialtjänsten i regd
endast ges med den enskildes samtycke. Som jag ser det utesluter emellertid
inte detta att polisen i speciella fall tar kontakt med myndighet inom
socialtjänsten även mot den omhändertagnes vilja eller utan att ha kunnat
inhämta hans medgivande. Bl. a. när del gäller personer med narkotikaberoende
kan ju en sådan kontakt vara betydelsefull. Jag får i övrigt hänvisa till vad
jag har anfört i motsvarande fråga i anslutning till 16 § polislagen.

När det gäller den av kriminalvårdsstyrelsen upptagna
frågan om underrättelse till kriminalvården i vissa fall, har jag den
uppfattningen atl polisen, om det står klart all den omhändertagne står under
kriminalvård, skall underrätta någon ansvarig inom kriminalvården om
omhändertagandet. Detta torde följa direkt av 3 S polislagen och någon
särskild bestämmelse i den dden behövs inle i LOB. Skulle det visa sig alt den
omhändertagne har avvikit från en kriminalvårdsanstalt eller underlåtit att
inställa sig där efler permission, skall naturligtvis polisen förpassa den
omhändertagne till anstalten. Däremot skall enligt min mening detta inte ske om
den omhändertagne lovligt vistades utom anstalten. I ett förslag till ändringar
i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt som jag inom kort kommer att föreslå
regeringen att överlämna till lagrådet avser jag att närmare behandla bl. a.
frågor som sammanhänger med de senast berörda problemen.

Tredje stycket

Gällande rält

Den nuvarande regleringen i stycket innebär all den som
har omhändertagits enligt LOB skall friges så snart det finnes kunna ske utan
men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger.
Polisen har därmed fått en viss marginal att avvakta med ett frigivande när
detla skulle leda till en direkt olägenhet för den omhändertagne med hänsyn
till hans tillstånd. Frigivande skall dock alltid äga rum senast inom åtta
limmar efter omhändertagandet, om del ej uppenbarligen är förenligt med den
omhändertagnes eget intresse atl han får kvarstanna kortare lid därutöver.

Det finns sålunda i undanlagsfall möjlighet att i den
omhändertagnes eget intresse överskrida den normala maximitiden åtta timmar. I
förarbetena till LOB har detta motiverats bl. a. med all regleringen inte bör
få innebära atl polisen skall vara skyldig all frige den omhändertagne även i
elt fall då denne, när maximitiden har gått ut, själv önskar hjälp från
polisens sida med att bli förd t. ex. till sjukhus eller till vård i annan
form. Föreskriften om viss

Prop. 1983/84:111 149

maximitid borde inte heller få uppfattas så all polisen
skulle ha skyldighet atl efter åtta timmar väcka den som har somnat i
polisarrest för alt frige honom.

LTOI LOB-utredningen

LTO/LOB-utredningens redovisning av den praktiska
tillämpningen av bestämmelserna om frigivande och vad utredningen i övrigt
erfarit i denna fråga ger enligt utredningens uppfattning vid handen att den
nuvarande ordningen i huvudsak har fungerat bra. Det föreligger dock inle
obetydliga skillnader mellan olika polisdistrikt när del gäller tillämpningen
av bestämmelserna om frigivande. Från allmän synpunkt är del enligt utredningen
naturligtvis angeläget att bestämmelser om frigivande är klara och tydliga. De
vårdintressen som i dessa sammanhang måste beaktas bör enligt utredningen inte
få leda till att oklarhet uppkommer rörande den rättsliga grunden för
kvarhållandet av den omhändertagne. Utredningen har mol bakgrunden härav
undersökt om det är möjligt att renodla bestämmelserna om frigivande utan att
de fördelar från vårdsynpunkl som innefattas i den nuvarande regleringen går
förlorade.

Efter en genomgång av de skäl som åberopats till slöd för
den nuvarande regleringen finner utredningen att den bestämmelse som ger
möjlighet atl hålla kvar den omhändertagne en kortare lid efler
åttatimmarsfristens utgång bör slopas. Enligt utredningen bör man också la bort
regeln om att den omhändertagne får friges först när det kan ske utan men för
honom själv. För alt tillgodose det önskemål som fill en del låg bakom
sistnämnda regel, nämligen atl den omhändertagne inte alltid bör friges
omedelbart när han kommit sig så pass att förutsättningar för omhändertagande
inte längre föreligger, kan enligt utredningen i stället föreskrivas att den
omhändertagne skall friges så snart det kan ske med hänsyn till hans fillstånd.

Remissyttrandena

Av de remissinstanser som uttalar sig om utredningens förslag
ansluter sig socialstyrelsen och Malmö kommun (socialnämnden) till förslaget.
Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt anser att den undantagsbestämmelse
som för vissa fall ger möjlighet till fortsatt frihetsberövande efter
ållafimmarsfristens utgång bör finnas kvar. En frigivning då den omhändertagne
är vresig och svårhanterlig leder enligt polisstyrelsen ofta till ny berusning
och nytt omhändertagande. Förslaget avstyrks också av polisstyrelsen i Solna
polisdistrikt som framhåller alt det i praktiken skulle leda till ett system
som innebär att frivilliga "logerare" skall ligga i polisarresterna.
PoHsslyrdsen avråder bestämt från ett sådant system och pekar på bl. a.
problemen kring vem som har ansvaret för "logeraren".

Enligt MHF bör man överväga en förlängning av den ordinära
maximi-

Prop. 1983/84:111 150

fristen med några limmar utöver de stadgade åtta fimmarna,
om det kunde minska frigivandet nattetid och något förbättra förutsättningarna
för vård.

Föredraganden

En självklar utgångspunkt för den nu aktuella regleringen
måste enHgt min mening vara att den omhändertagne inte skall hållas kvar bos
polisen längre än vad som är motiverat med hänsyn fill omhändertagandets syfte.
Huvudregeln i nuvarande 7 § andra stycket första meningen ger enligt min mening
ett lämpligt uttryck för vad som bör beaktas vid prövningen i delta hänseende.
Av rättssäkerhetsskäl bör det även i fortsättningen finnas en maximitid för
förvaringen hos poHsen. Anledning har inte förekommit att bestämma den tiden på
ett annorlunda sätl än f. n.

När det gäller behovet av en möjlighet alt hålla kvar den
omhändertagne utöver åttatimmarsfristen kan jag inte dela utredningens mening.
De flesta situationer i vilka det av hänsyn fill den omhändertagne kan finnas
anledning atl hålla kvar honom sedan han nyktrat till eller sedan
åttatimmarsfristen utgått kan visserligen, som utredningen närmare har
utvecklat, normalt lösas på annal sätt. Detta utesluter dock enligt min mening
inte att ett fortsatt kvarhållande någon gång kan vara den lämpligaste
lösningen (jfr prop. 1975/76:113 s. 94-96).

Sammanfattningsvis anser jag inte del finns anledning atl
i detta sammanhang ändra de regler som nu finns om förutsättningarna för
frigivande av dem som har omhändertagits enligt LOB.

8§

Alkoholdrycker eller andra berusningsmedel, som påträffas
hos den omhändertagne, skall tas ifrån honom. Sådan egendom skall bevisligen
förstöras, om inte särskilda skäl talar för att egendomen återställs efter
frigivandet. Frågor härom prövas av den förman till vilken omhändertagandet
skall anmälas.

Första stycket får tillämpas även i fråga om
injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen. Detsamma gäller andra föremål, som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Första stycket

I stycket har ej gjorts annan ändring i sak än atl den
möjlighet att försälja omhändertagna berusningsmedel som f. n. följer av
hänvisningen till 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. har tagils bort. Som LTO/LOB-utredningen har påpekat gäller i prakfiken
att den egendom som inte återställs efter frigivningen alltid förstörs. En av
anledningarna fill att någon försäljning inte förekommer är att de kvantiteter

Prop. 1983/84:111 151

det här rör sig om är alldeles för små för att intäkterna
vid en försäljning skal| motsvara det administrativa besvär som en försäljning
för med sig. I sammanhanget kan anmärkas atl, enligt generaltullstyrelsens
anvisningar om förfarandet med insmugglade dryckesvaror, partier om högst 50
liter alltid skall förstöras.

I övrigt har endast gjorts några av LTO/LOB-utredningen
föreslagna redaktionella förtydliganden.

Vid remissbehandlingen har Medborgarrättsrörelsen väckt
frågan om beslut enligt stycket bör kunna överklagas. Med anledning av detta
vill jag hänvisa till vad som uttalades i förarbetena till den nuvarande
regeln, nämligen att den omhändertagne, om han anser beslutet felaktigt, har
möjlighet alt begära ersättning av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
eventuellt i samband med ansökan om ersättning för själva den
frihetsinskränkning som omhändertagandet inneburit (prop. 1975/76:113 s. 119).

Andra stycket

På förslag av narkotikakommissionen vid remissbehandlingen
av LTO/ LOB-utredningens betänkande har bestämmelsen i stycket kompletterats på
det sättet alt även andra föremål än injektionssprutor och kanyler, som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika, skall tas ifrån den omhändertagne och förstöras. Bestämmelsen har
därmed anpassats till regleringen i 6 § andra stycket narkofikastrafflagen
(1968:64) i dess lydelse fr. o. m. den 1 juli 1983.

9§

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får
han inte omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag.

Finns det skäl att beröva någon friheten såväl enligt 13 §
andra stycket polis lagen (1984:000) som enligt denna lag, skall denna lag
tillämpas.

I paragrafen regleras vissa sådana konkurrenssituationer
då det beträffande någon som bör omhändertas enligt LOB också finns skäl att
omhänderta honom på annan grund.

Enligt första stycket, som är nytt, äger reglerna i 24
kap. RB om gripande på grund av brott företräde framför LOB. Om någon som grips
är så berusad att han inte kan ta hand om sig själv bör dock naturligtvis i
stor utsträckning bestämmelserna i LOB om läkarundersökning, fillsyn m. m.
tillämpas analogt.

Enligt andra stycket, som i sak motsvarar paragrafen i
dess gällande lydelse, skall LOB tillämpas före bestämmelsen i 13 § andra
stycket polislagen angående omhändertagande vid ordningsstörning m. m.

TiH skillnad från LTO/LOB-utredningen har jag inte ansett
det motiverat

Prop. 1983/84:111 152

att meddela någon föreskrift om att medtagande till förhör
enligt 23 kap. RB skall äga företräde framför omhändertagande enligt LOB.
Visserligen bör uppenbarligen bestämmelserna normalt tillämpas på del sättet,
men ibland kan ju vårdbehovet länkas vara så påtagligt att exempelvis ett
omhändertagande på en fillnyktringsenhet måste anses mer angeläget än ett omedelbart
förhör. Generella regler på detta område bör enligt min uppfattning inte ställa
hinder i vägen för en efter omständigheterna lämplig lösning i de enskilda
fallen. Av samma skäl har jag ansett det omotiverat att ta upp ett förslag från
utredningen om en reglering av LOB:s fillämpning i förhållande till de
bestämmelser som nu föreslås upptagna i 11, 12 och 14 §§ polislagen.

När det gäller LOB:s förhållande till den sistnämnda
paragrafen kan anföras synpunkter som motsvarar dem som jag i specialmotiveringen
till 18 § polislagen anfört beträffande 13 § andra stycket polislagen. Jag
hänvisar fill mina uttalanden där.

I delta sammanhang kan nämnas att utredningen har
redovisat olika undersökningar för att belysa förekommande
gränsdragningsproblem, särskilt mellan LOB och nuvarande 3 § LTO (se härom SOU
1982:64 s. 81-82,143-146,165-166 och 245). Som utredningen påpekar bör
gränsdragningsfrågorna ägnas stor uppmärksamhet i det praktiska polisarbetet.
Det är principiellt givetvis av vikt att det inte råder någon tvekan om med
vilket slags laga stöd som ett frihetsberövande förelagils.

10 §

Vad som gäller för en polisman enligt denna lag gäller /'
tillämpliga delar också för en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans
förordnande.

Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att
den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman.

Första stycket

Det i paragrafen f. n. förekommande uttrycket "den
som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet" har
tagits bort såsom obehövligt. Uttrycket är snarast missvisande, eftersom
personal inom tullverkets kustbevakning - den kategori som närmast torde vara
avsedd -inte har tillerkänts befogenhet alt verkställa LOB-omhändertaganden
enligt den specialreglering som numera finns i lagen (1982:395) om tullverkets
medverkan vid polisiär övervakning.

Andra stycket

Slyckel har tillagts i förtydligande syfte på motsvarande
sätt som i 23 § polislagen.

Prop. 1983/84:111 153

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395)
om tullverkets medverkan

vid polisiär övervakning

3 §

Paragrafen har justerats redaktionellt med hänsyn till att
innehållet i LTO efler de ändringar som jag tidigare har redovisai förs över
till polislagen.

4.7 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

7 kap. 19 §

I punkt 5 föreskrivs f. n. sekretess i fråga om sådan
social utredning som avses i 6 § LTO. Bestämmelsen om social utredning föreslås
ej bH överförd fill polislagen (se vid 16 § polislagen). Punkten bör därför
utgå.

4.8 Förslaget till lag om ändring i
kreditupplysningslagen (1973:1173)

6§

I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring med
hänsyn fill att innehållet i LTO förs över till polislagen. Ändringen har
avfattats så alt även åtgärder enligt 14 § poHslagen - som saknat motsvarighet
i LTO - inbegrips under det förbud mot insamling, lagring och vidarebefordring
som stycket behandlar.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till

1.
polislag,

2.
lag om ändring
i rättegångsbalken,

3.
lag om ändring
i brottsbalken,

4.
lag om ändring
i utlänningslagen (1980:376),

5.
lag om ändring
i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m,,

6.
lag om ändring
i lagen (1982:395) om tullverkels medverkan vid polisiär övervakning,

7.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

8.
lag om ändring
i kreditupplysningslagen (1973:1173).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop. 1983/84:111 154

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-01-27

Närvarande:
f. d. justifierådet Petrén, justitierådet Rydin, regeringsrådet Voss.

Enligt
lagrådet den 30 december 1983 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 15 december 1983 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1.
polislag,

2.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

3.
lag om ändring i brottsbalken,

4.
lag om ändring i
utlänningslagen (1980:376),

5.
lag om ändring i lagen
(1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,

6.
lag om ändring i lagen
(1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning,

7.
lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

8.
lag om ändring i
kredilupplysningslagen (1973:1173).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Nils-Olof Berggren och
Claes Örn.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna
synpunkter

I
förslaget till polislag har tagits upp grundläggande regler om polisens
uppgifter, organisation och befogenheter. Den centrala uppgiften för polisen,
nämligen alt verka för att allmän ordning och säkerhet upprätthålls, föranleder
att polisen i sin verksamhet måste tilläggas befogenhet att vidtaga ingrepp av
skilda slag. Dessa ingrepp är i stor omfattning av den art att de innebär
begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna enHgt regeringsformen.
I förslaget har tagils upp regler om åtgärder som poHsen har atl vidtaga och
som kan inbegripa begränsning av nämnda rättigheter. Av värde måste anses vara
alt på detta sätt erhålla en samlad framställning i lag av polisens centrala
befogenheter i angivna hänseende. Med detta får anses väl förenligt atl
särskilda regler som gäller polisens rätt till ingripande i mera speciella
situationer upplages i lagar som gäller just dessa situationer.

Vid
utformningen av de i polislagsförslaget upptagna reglerna om polisens rätl till
ingripande har strävan varit att ge bestämmelserna en klar innebörd. Såvitt
lagrådet funnit har detta i allt väsentligt lyckats. Så mångskiftande som

Prop. 1983/84:111 155

de förhållanden är beträffande vilka bestämmelserna skall
gälla måste dock någon gång tvekan kunna uppslå hur långt en bestämmelse ger
polisen en viss befogenhet. Kravet enligt 2 kap. 12 § regeringsformen atl de
grundläggande fri- och rättigheterna inte får begränsas annat än med stöd av lag
kan inle anses hindra att i ett sådant fall ledning för tolkningen av
bestämmelsen söks i äldre praxis. Många av de nya reglerna knyter ju nära an
till vad som tidigare anses ha gällt.

En fråga som är aktuell beträffande såväl polislagen som
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. är huruvida
möjlighet fill domstolsprövning av omhändertaganden enligt dessa lagar bör
finnas. Departementschefen har inte tagit upp frågan, som ingående behandlats
av LTO/LOB-utredningen och som också föranlett synpunkter från några
remissinstanser. Utredningen har inle förordat domstolsprövning i dessa fall
men frågan är av sådan principiell vikt att lagrådet anser sig böra något
beröra den.

I första hand faller 2 kap. 9 § regeringsformen i
blickfånget. Enligt detla lagrum skall medborgare som av annan myndighet än
domstol berövats friheten med anledning av brott eller misstanke om brott kunna
få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål. Han skall också kunna få
motsvarande domstolsprövning om han av annan anledning blivit omhändertagen
tvångsvis. Dessa bestämmelser, som före den 1 januari 1977 ingick i 11 kap. 3 §
regeringsformen, tillkom på förslag av grundlagberedningen i dess
slutbetänkande (SOU 1972:15). I fråga om frihetsberövanden med anledning av
misstanke om brott anförde beredningen att kravet på möjlighet till
domstolsprövning utan dröjsmål skulle vara uppfyllt, om del fanns en föreskrift
av innebörd att beslutet skulle förfalla efter viss kort tid för den händelse
det inte hade fattats eller fastställts av domstol. Beträffande
tvångsomhändertagande av annan anledning än brott menade beredningen att
bestämmelsen inte skulle framtvinga en domstolsprövning i fall där del var
fråga om ett endast kortvarigt frihetsberövande. Dessa uttalanden föranledde
ingen erinran i prop. 1973:90 eller vid riksdagsbehandlingen av propositionen.

Rätlen till domstolsprövning av frihetsberövanden
behandlades även av 1973 års fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75), som
framhöll att det torde ligga i sakens natur att ett frihetsberövande som är så
kortvarigt att domstolsprövning i praktiken inte hinner komma till stånd innan
det måste upphöra faller utanför tillämpningsområdet för grundlagsstadgandet.
Som exempel angav utredningen omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om
fillfälligt omhändertagande. Utredningen anförde också att grundlagsbestämmelsen
inte torde åsyfta att garantera en domstolsprövning som inle kan få annat syfte
än att i efterhand avgöra om ett visst frihetsberövande bort ske. Uttalandena
lämnades utan erinran i prop. 1975/76:209 och vid riksdagsbehandlingen av
proposifionen.

Det kan således konstateras att lagstiftarens avsikt varit
atl den i 2 kap. 9 §