Prop. 1983/84:120

Prop.
1983/84:120

Regeringens proposition 1983/84:120

om
regeringens befattning med besvärsärenden;

beslutad
den 23 februari 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner vissa riktlinjer för en systematisk
översyn av möjligheterna att överklaga myndighetsbeslut till regeringen. Syftet
är att översynen skall leda till kortare handläggningstider, enhetligare
instansordningar och färre besvärsärenden hos regeringen utan att
rättssäkerheten eller effektiviteten i förvaltningen minskar. Översynen väntas
också medföra besparingar.

Riktlinjerna
skall enligt förslaget vara vägledande också när man utformar besvärsregler i
nya ärendegmpper.

Ett
riktmärke föreslås vara att regeringen i möjligaste mån skall befrias från
ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt
organ. Förslag läggs också fram om vilka metoder som man bör använda för att nå
detta mål.

En
sammanfattning av de föreslagna riktlinjerna finns i propositionens avsnitt
3.4.

Tanken
är att i första hand varje departement på sitt område skall svara för det
fortsatta arbetet med att anpassa besvärsreglerna i olika lagar och förordningar
till riktlinjerna.

1
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 120

Prop.
1983/84:120 2

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om regeringens befattning med besvärsärenden

1 Inledning

Det har länge varit en strävan att avlasta regeringen
ärenden av löpande art så att statsråden och departementen får bättre tid för
större och övergripande frågor. Tanken att som ett led i denna strävan befria
regeringen från besvärsärenden, dvs. överklaganden, är inte ny men har fått
ökad aktualitet i takt med att tillströmningen av sådana ärenden hos regeringen
har ökat.

En arbetsgrupp i regeringskansliet' har övervägt frågan i
vilken utsträckning besvärsprövning bör vara en uppgift för regeringen och
föreslagit riktlinjer för en begränsning av antalet besvärsärenden hos
regeringen. Förslaget har publicerats i promemorian (Ds Ju 1982:14) Färre
besvärsärenden hos regeringen.

Promemorian innehåller också en historik, vissa stalistiska
uppgifter om ärendetillströmningen, en redogörelse för frågans tidigare
behandling och en kartläggning av de besvärsärenden som regeringen prövade år
1981. Kartläggningen belyser vilka oHka grupper av ärenden det gäller. Den
illustrerar samtidigt hur stor varje grupp är och hur instansordningen i
ärendena ser ut.

I promemorian lägger arbetsgruppen slutligen fram förslag
om hur man bör bedriva arbetet med att anpassa besvärsreglerna i olika lagar
och förordningar till rikthnjerna.

En sammanfattning av arbetsgmppens förslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

' Rättschefen Hans Corell, ordförande, departementsrådet
Erik Berggren, kanslichefen Gunnar Lundmark, departementsrädet Göran Regner
och f.d. statsrådet Sven Romanus.

Prop.
1983/84:120 3

Promemorian
har remissbehandlats. Remissyttranden har avgelts av justitiekanslern,
kammarrätten i Göteborg, länsrätten i Östergötlands län, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kommerskollegium,
överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, postverket, televerket, vägverket, trafiksäkerhetsverket,
sjöfartsverket, transportrådet, riksskatteverket, riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer, skolöverstyrelsen, universitets- och
högskoleämbetet, juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund,
besvärsnämnden för högskoleutbildning, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, jämställdhetsombudsmannen,
bostadsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska
undersökning, statens provningsanstalt, domänverket, nämnden för
fartygskreditgarantier, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens arbetsgivarverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs
och Norrbottens län, förvaltningsrättsutredningen (Ju 1978:09), invandrarpolitiska
kommittén (A 1980:04), justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson (JO), Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO- Familjeföretagen), Sveriges
industriförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag.

Kommerskollegium har
bifogat yttranden av Stockholms och Skånes handelskamrar. Universitets- och
högskoleämbetet har bifogat yttranden av juridiska fakultetsnämnden vid
universitetet i Stockholm, rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala och
statsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Lund. Sveriges geologiska
undersökning har bifogat yttranden av bergmästarna i norra och södra
distrikten. LO har bifogat yttranden av Försäkringsanställdas förbund och
Statsanställdas förbund.

Remissbehandlingen
har företrädesvis gällt frågan efter vilka riktlinjer man bör utforma reglerna
om överklagbarhet och inslansordning i ärenden där regeringen f.n. är högsta
instans. Remissinstanserna har emellertid också lämnat åtskilliga synpunkter på
vilken besvärsordning som bör gälla i en viss eller vissa ärendegrupper.

En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justiliedepartementet och
finns tillgänglig i ärendet (Dnr 340-83).

I
ärendet har överläggningar hållits mellan företrädare för riksdagspartierna.

Jag
avser att nu ta upp frågan om regeringens befattning med besvärs-ärenden.

Prop.
1983/84:120 4

2
Rätten att överklaga myndighetsbeslut till regeringen - en historiskt framvuxen
princip med många undantag

Den
gamla rätten att gå till kungs är numera starkt förändrad och beskuren.

Enligt
vår medeltida landslag ålåg det kungen att höra och avgöra allmänhetens
klagomål. Han hade också själv domsrätt och högsta dom över alla domare. Genom
prövning av klagomål mol fogdar, befallningsmän, domare osv. reviderade kungen
personligen såväl förvaltningsbeslut som domstolsavgöranden.

På 1600-talet började man
inrätta centrala domstolar och ämbetsverk (hovrätter och kollegier). En fasl
statlig länsförvaltning (landshövdingar med vissa underlydande tjänstemän)
växte också fram. Det förutsattes visserligen att de nya myndigheterna skulle
ta upp och avgöra ansökningar och klagomål från allmänheten, något som också
blev fallet. Men i stor utsträckning fortsatte allmänheten att vända sig till
kungen för att få ändring i myndigheternas beslut. Eftersom rätten att klaga
hos kungen var fastslagen i landslagen, kunde kungen endast förordna om instansväg
men inte undandra sig att i sista hand själv pröva klagomålen.

Så
kom det sig att den gamla rätten alt gå direkt till kungs med klagomål utvecklades
till en rätt att få myndighetsbeslut överprövade av närmast högre myndighet och
i sista hand av landets högsta styrande organ.

Kungens makt att överpröva
domstolarnas beslut uppdrogs år 1789 åt högsta domstolen. Fram till 1909 hade
kungen som ett minne från äldre tid två röster i högsta domstolen när han
personligen infann sig där. Högsta domstolen dömde också länge i kungens namn.
Detta formella band mellan rättskipning och regeringsmakt avskaffades vid
grundlagsreformen år 1975.

En
del av kungens uppgift att som högsta administrativa besvärsinstans överpröva
förvaltningsmyndigheternas beslut uppdrogs år 1909 åt regeringsrätten. Denna
övertog vissa grupper av besvärsärenden som tidigare hade handlagts i
regeringen. Reformen hade det dubbla syftet att öka rättssäkerheten i dessa
ärenden och att göra det möjligt för regeringen att koncentrera sig på
viktigare angelägenheter. Regeringskansliel fungerade länge som kansli också åt
regeringsrätten. Kansligemenskapen upphörde år 1972 då regeringsrätten fick ett
eget kansli. Fram till grundlagsreformen år 1975 utfärdade regeringsrätten
liksom regeringen och högsta domstolen sina beslut i kungens namn.

Regeringsrätten
har som högsta allmänna förvaltningsdomstol till uppgift att pröva dels mål som
fullföljs från kammarrätt, dels mål som enligt särskilda bestämmelser får
överklagas direkt till regeringsrätten utan att passera kammarrätt.
Regeringsrätten prövar t.ex. taxeringsmål, barnavårds- och nykterhetsmål,
körkortsmål och mål om tillstånd, förbud eller föreläggande enligt hälsovårds-,
brand- eller byggnadslagstiftningen.

Prop. 1983/84:120 5

Kompetensfördelningen
mellan förvaltningsdomstolarna och regeringen bygger på tanken att mål där
rättsfrågan är huvudsak skall gå till domstol medan mål där
lämplighetsbedömningar dominerar prövas av regeringen. Av olika skäl har det
dock inte varit möjligt att genomföra denna princip konsekvent. En annan
strävan vid kompetensfördelningen har varit att man velat undvika att samma
fråga kan prövas av allmän domstol och förvaltningsdomstol. Ett uttryck för
detta är att regeringen prövar besvär över sådana beslut av
förvaltningsmyndigheter som innebär att myndigheten intar en viss ståndpunkt i
egenskap av part i en civilrättslig tvist.

Genom lagstiftning i
början av 1970-talet begränsades möjligheterna att överklaga domar och beslut
till högsta domstolen och regeringsrätten högst väsentligt. Begränsningen
innebär att dessa domstolar tar upp överklagade mål till prövning bara om de
först i en enklare procedur och med ett mindre antal ledamöter har beviljat
prövningstillstånd. Sådant tillstånd får beviljas bara om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att målet prövas i högsta instans eller om det
föreligger synnerliga skäl, såsom att resning annars skulle kunna beviljas.
Systemet med prövningstillstånd syftar till att inrikta högsta domstolens och
regeringsrättens krafter på de principiellt viktiga målen. I praktiken beviljas
också prövningstillstånd bara i ett mindre antal av de mål som överklagas
(omkring 5 %).

Prövningstillstånd
av regeringsrätten krävs dock inte, om kammarrätten har avgjort en fråga som
första instans, vilket kan förekomma i vissa taxeringsmål. Ytterligare ett par
undantag finns från kravet på prövningstillstånd. Bl.a. behövs inget sådant
tillstånd om man vill överklaga ett beslut av kammarrätten att vägra lämna ut
en allmän handling. Prövningstillstånd av regeringsrätten behövs inte heller
när besvären gäller ett beslut av någon annan myndighet än en kammarrätt.

Vid
sidan av regeringsrätten fungerar regeringen fortfarande i betydande omfattning
som högsta administrativa besvärsinstans. Som en allmän regel gäller nämligen
alltjämt att statliga förvaltningsmyndigheters beslut får överklagas hos närmast
högre myndighet och i sista hand hos regeringen, om något annat inte är
särskilt föreskrivet. Denna regel kommer till uttryck i 18 § allmänna
verksstadgan (1965:600, paragrafen ändrad senast 1983:342) och ett stort antal
specialförfattningar.

Rätten
att överklaga kommunala myndigheters beslut är ibland reglerad i specialförfattningar
och skiljer sig då i princip inte från vad som gäller beträffande statliga
myndigheters beslut. Också här är regeringen i stor utsträckning högsta
instans.

När
rätten att överklaga kommunala myndigheters beslut inte är reglerad i specialförfattningar,
tillämpas reglerna om kommunalbesvär i kommunallagen (1977:179). Dessa regler
innebär bl.a. att kammarrätten är andra instans och regeringsrätten
slutinstans. Kommunalbesvärsreglerna tillämpas också på beslut av kommunala
folkvalda församlingar.

Hos
regeringen finns ingen motsvarighet till det krav på prövningstillstånd

Prop. 1983/84:120 6

som gäller hos högsta domstolen och regeringsrätten.
Särskilda bestämmelser som skär av rätten att fullfölja lalan till regeringen
har emellertid med tiden blivit allt vanligare. En förteckning med ett 100-tal
exempel på sådana bestämmelser har upprättats inom statsrådsberedningen och bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Bestämmelserna är
oenhetliga.

Besvärsmöjligheten har dessutom i någon mån begränsats
genom att man i rättspraxis som villkor för överklagbarhet har ställt upp vissa
krav i fråga om beslutets innebörd. Det anses sålunda inte tillåtet att
överklaga beslut som rör myndigheters rent interna förhållanden eller beslut
som inte har någon direkt rättsverkan, t.ex. remissyttranden och allmänna råd.

Som en allmän begränsning gäller vidare att endast den får
besvära sig som har ett visst intresse i saken.

Den historiskt framvuxna principen att myndighetsbeslut
får överklagas till regeringen är alltså sedan länge genombmten. Det började
med att grupper av besvärsärenden med huvudsaklig karaktär av rättstillämpning flyttades
över från regeringen till domstolarna. Sedermera har man också i åtskilliga
andra ärendegrupper skurit av besvärsmöjligheten så att förvaltningsmyndigheter
under regeringen nu är slutinstanser på många områden. Besvärsreglerna i de
ärenden där regeringen kvarstår som högsta instans har uppenbarligen inte
alltid tillkommit efter några mera övergripande och enhetliga bedömningar av
frågan i vilken utsträckning besvärsprövning numera bör vara en uppgift för
regeringen.

3 Föredragandens överväganden och förslag

3.1 Reformbehovet, behovet av riktlii\jer och behovet av
riksdagens medverkan

Mitt förslag: Reglerna om rätt att överklaga ärenden till
regeringen ses Över systematiskt. Riksdagen fastställer riktlinjer för
översynen och för utformningen av besvärsregler i nya grupper av ärenden.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansernas synpunkter: Remissinstanserna stöder
uppfattningen att det på många områden där regeringen f.n. är besvärsinstans
behövs en ordentlig översyn av reglerna om överklagbarhet och instansordning
och att riksdagen bör fastställa riktlinjer för översynen. Så framhåller t.ex.
JO att den nuvarande ordningen med regeringen som besvärsinstans i ett stort
antal ärenden framstår snarare som ett utslag av vördnad för en gammal
tradition än som resultatet av rationella överväganden. I flera remissyttranden
vitsordas också att instanskedjan i en del ärenden är för lång, att
överklaganden hos regeringen ofta fördröjer det slutliga avgörandet så att
svårigheter uppstår för både enskilda och myndigheter och att tidsutdräkten kan
medföra rättsförluster. En remissinstans påpekar att promemorieförslaget har
samband med en fråga som behandlas i förvaltningsrättsutredningens

Prop.
1983/84:120 7

slutbetänkande
(SOU 1983:73) Ny förvaltningslag, nämligen frågan om man bör bygga ut
förvaltningslagen med allmänna regler om vilka beslut som kan överklagas.

Skäl
för mitt förslag: Som har framgått av min bakgrundsteckning (avsnitt 2) växte
principen att myndighetsbeslut går att överklaga till regeringen fram under en
tidig epok. De föregångare till nutida förvaltningsmyndigheter som då fanns
(fogdar, befallningsmän osv.) lydde alla direkt under regeringsmakten, och
instansordningen var genomgående av tvåinstansmodell, dvs. kungen var enda
besvärsinstans. Genom att förvaltningsorganisationen efter hand har byggts ut
med en rad nya organ på olika nivåer finns det numera helt andra
förutsättningar än tidigare för en kvalificerad besvärsprövning under regeringsnivån.

Många ärenden prövas också
numera i två eller flera instanser under regeringen. I en del av dessa ärenden
har rätten att fullfölja talan till regeringen skurits av. I vissa
ärendegrupper har man gått längre än så och' helt förbjudit att
förvaltningsmyndigheters beslut överklagas. Men för det mesta har besvärsrätten
lämnats obeskuren, även när saken kan prövas i två eller t.o.m. tre instanser
under regeringen. Arbetsgruppen har i sin promemoria gett en rad exempel på
detta.

Mot
bakgmnd av bl.a. den långtgående fullföljdsbegränsning som har genomförts på
domstolsområdet under senare år och som i princip innebär en återgång till ett tvåinstanssystem
måste man enligt min mening starkt ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt
att ärenden, där regeringen f.n. är slutinstans, behandlas i tre eller t.o.m.
fyra instanser. Att ärenden prövas i onödigt många instanser innebär givetvis
också merkostnader, oavsett om regeringen ingår i instanskedjan eller inte.

Ju
längre instanskedjan är, desto större blir också risken för att ärendenas slutliga
avgörande fördröjs på ett sätt som är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Här vill jag påminna om att riksdagen har kritiserat den nuvarande ordningen
därför att den leder till arbetsanhopning hos regeringen, alltför långa
handläggningstider och risk för mindre ingående behandling av ärendena (KU
1975/76:50 s. 6, 7, 10 och 102, KU 1979/80:50 s. 14-20). Arbetsgruppen har
också vid sin kartläggning av 1981 års besvärsärenden hos regeringen träffat på
flera fall där regeringen som tredje instans avslog besvären, avskrev ärendet
eller lämnade saken utan åtgärd med motivering att den tid, under vilken ett
sökt tillstånd var tänkt att utnyttjas, hade löpt ut när regeringen prövade
besvären.

Gällande
regler om rätten att överklaga beslut till regeringen har uppenbarligen inte
alltid tillkommit efter några mera målmedvetna och systematiska överväganden. I
författningsarbetet har man tydligen många gånger ansett det vara en närmast
självklar huvudregel att myndighetsbeslut i ärenden som inte bör överprövas vid
domstol skall kunna överklagas till regeringen. I den mån överklagbarheten och
instansordningen har övervägts närmare under senare år har man inte sällan
begränsat perspektivet till en

Prop. 1983/84:120 8

eller
ett fåtal ärendegrupper.

Resultatet
i ett vidare perspektiv har blivit att regleringen brister i konsekvens och
enhetlighet. Olikheterna kan inte enbart förklaras med att förvaltningsbesluten
till sitt innehåll är mångskiftande och att myndighetsorganisationen varierar
från en förvaltningsgren till en annan.

Resultatet
har också blivit att regeringen är besvärsinstans - förutom i några få större
ärendegrupper - i en mängd var för sig små ärendegrupper av föga enhetlig
karaktär, bl.a. i ärenden av typen tillstånd att ta allmän plats i anspråk för
trottoarservering, tillstånd för bokföringsskyldiga att lägga om sitt
räkenskapsår, tillstånd att vara ordningsvakt, vilken läkare som skall utföra
en viss rättspsykiatrisk undersökning, ersättning för en förkommen postförsändelse,
placering av en postlåda, flyttning av en telefon, debitering av telefonsamtal,
uppsättande av ett vägmärke, undantag från lokala parkeringsförbud, rätt till
förtur vid färd med viss färja, tillstånd till tillfällig handel, godkännande
av kilometerräknarapparatur, godkännande av djurstallar och godkännande av
hingstar som avelsdjur.

Sammanlagt
prövar regeringen ett betydande antal ärenden av dessa och liknande slag. Detta
är enligt min mening knappast en rimlig ordning.

Som
skäl för att statsmakterna nu fömtsättningslöst och så långt som möjligt i ett
sammanhang överväger i vilken utsträckning besvärsprövning bör vara en uppgift
för regeringen vill jag vidare framhålla följande.

Trots
de ansträngningar som i skilda sammanhang har gjorts för att befria regeringen
från besvärsärenden har antalet sådana regeringsärenden ökat starkt och i stort
sett oavbmtet under senare år. I själva verket har besvärsärendena nu i flera
år varit den största ärendegmppen enligt den statistik över avgjorda
regeringsärenden som konstitutionsutskottet varje år brukar redovisa i sitt
granskningsbetänkande. Den senaste redovisningen finns i KU 1982/83:30 s. 2, 58
och 59.

Konstitutionsutskottets
redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under år 1982 bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

En
orsak till ökningen av antalet besvärsärenden hos regeringen är att
förvaltningsmyndigheterna fattar allt fler beslut som en följd av att samhällsförvaltningen
har vuxit i omfattning. En annan orsak är den jag nyss nämnde, nämligen att man
i författningsarbetet många gånger har tagit för givet att myndighetsbeslut i
ärenden som inte bör överprövas vid domstol skall kunna överklagas till
regeringen. Att beslutanderätten i första instans i vissa ärendegmpper har
decentraliserats från regeringen till underlydande myndigheter har också i viss
mån bidragit till att antalet besvärsärenden har ökat.

Ökningen
av antalet besvärsärenden medför att statsråden och departementen nödgas
syssla med besvärsprövning i allt större omfattning. Regeringen prövar nu varje
år omkring 8.000 besvärsärenden. Dessa ärenden utgör en tredjedel av det totala
antalet regeringsärenden. I

Prop. 1983/84:120 9

jämförelse
med andra uppgifter som regeringen har är besvärsprövningen i många
ärendegrupper ganska rutinbetonad. För att statsråden och departementen skall
få mer tid för större och mera övergripande frågor måste antalet besvärsärenden
hos regeringen begränsas.

Om
besvärsärendena hos regeringen blir för många, riskerar man också att regeringens
prövning i en stor del av ärendena i praktiken kommer att göras av
departementstjänstemän. En sådan utveckling bör enligt min mening undvikas.

En
synpunkt som ibland har framförts i debatten om regeringens befattning med
besvärsärenden är att man genom att avskaffa regler, s.k. avregléring, kan
krympa samhällsförvaltningen och därmed också minska antalet besvärsärenden.
Det kan därför vara på sin plats att påpeka att regelgivning är ett viktigt
medel för förändring och förnyelse av samhället. Mot den bakgrunden anser jag
att möjHgheterna att minska antalet besvärsärenden hos regeringen genom avregléring
är begränsade.

Detta
innebär inte att jag menar att det är onödigt med åtgärder för att reglerna i
samhället skall bli enklare och klarare och för att regelbeståndet inte skall
bli för omfattande. Tvärtom anser jag att sådana åtgärder är angelägna. Jag
hänvisar här till den proposition om förenkling av myndigheternas
föreskrifter, anvisningar och råd som regeringen har beslutat tidigare denna
dag och till de uppdrag som regeringen har lämnat stat-kommunberedningen (C
1983:02) och en särskild arbetsgrupp med uppgift att gå igenom den statliga normgivningen
gentemot näringslivet.

Sammanfattningsvis
konstaterar jag följande om reformbehovet.

* Det
finns numera helt andra förutsättningar än tidigare för en kvalificerad
besvärsprövning under regeringsnivån.

* Besvärsrätten
har för det mesta lämnats obeskuren, även när saken kan prövas i två eller t.o.m.
tre instanser under regeringen.

* Prövning
i för många instanser är oläglig från statsfinansiell synpunkt.

* Med
för många instanser riskerar man att ärendenas slutliga avgörande fördröjs på
ett sätt som är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.

* Den
nuvarande regleringen brister i konsekvens och enhetlighet.

* Trots
de ansträngningar som i skilda sammanhang har gjorts för att vända utvecklingen
har antalet besvärsärenden ökat. De utgör nu en tredjedel av det totala antalet
regeringsärenden.

* För
att statsråden och departementen skall få mer tid för större och mera övergripande
frågor måste antalet besvärsärenden hos regeringen begränsas.

* Alltför
många besvärsärenden innebär risk för att regeringens prövning i en stor del av
ärendena i praktiken kommer att göras av departementstjänstemän.

* Möjligheterna
att minska antalet besvärsärenden genom avregleringar är begränsade.

Prop.
1983/84:120 10

Av dessa skäl förordar jag att man nu gör en systematisk
översyn av möjligheterna att överklaga ärenden där regeringen f.n. är högsta
instans. Syftet med översynen bör vara att den skall leda till kortare
handläggningstider, enhetligare instansordningar och färre besvärsärenden hos
regeringen utan att rättssäkerheten eller effektiviteten i förvaltningen minskar.
Syftet bör också vara att åstadkomma besparingar. Översynen bör omfatta i
princip alla grupper av besvärsärenden hos regeringen. Ingen ärendegmpp bör på
förhand lämnas utanför. Det bör ankomma i första hand på varje departement att
svara för översynen på sitt område. Statsrådsberedningen bör samordna arbetet.

En reform av detta slag förutsätter att man är beredd att
överge en del hävdvunna modeller för instansordningen och bryta med invanda
tänkesätt. Det finns därför anledning att räkna med att man vid översynen
kommer att möta invändningar som grundar sig mindre på sakskäl än på vördnad
för historiskt framvuxna principer, vana vid det bestående eller svårigheter
att överblicka alla olägenheter med den nuvarande ordningen och konsekvenserna
av en ny ordning.

Mot den bakgrunden är det uppenbart att man vid översynen
behöver vissa gemensamma riktlinjer för regeringens befattning med
besvärsärenden. Sådana riktlinjer är nödvändiga för att reglerna om rätt att
överklaga till regeringen skall bh så enhetliga som möjligt.

Reformen faller till stor del inom regeringens
kompetensområde. Vissa av de regler som den berör har emellertid tagits in i
lag och kan alltså inte upphävas eller ändras utan riksdagens medverkan. En del
andra regler, t.ex. i statsbidragsförfattningar, har visserligen beslutats av
regeringen men är ändå riksdagsbundna eftersom de grundar sig på riktlinjer som
riksdagen har fastställt. Riksdagens medverkan behövs därför vid översynen.

Liksom arbetsgruppen och remissinstanserna förordar jag följaktligen
att riktlinjerna för översynen fastställs av riksdagen. Det skulle vara
olägligt om de tillfällen atl befria regeringen från besvärsärenden, som efter
hand yppas vid översynen, inte kunde utnyttjas förrän hela översynen är klar.
Det är därför önskvärt att riksdagen lägger fast riktlinjerna så tidigt som möjHgt.
För att riksdagen skall kunna överblicka konsekvenserna av reformen är det
också önskvärt att den på ett tidigl stadium får tillfälle att ta ställning
till hithörande frågor i ett vidare sammanhang än i samband med enstaka
lagändringar eller enstaka ändringar i tidigare beslutade riktlinjer för en
begränsad sektor av förvallningen. Här vill jag erinra om att riksdagen flera
gånger tidigare på tillskyndan av konslitutionsutskottet har gjort principuttalanden
om att antalet besvärsärenden hos regeringen bör begränsas (KU 1975/76:50 s. 6,
7, 10 och 102, KU 1979/80:50 s. 14-20). Samtidigt vill jag påpeka att riksdagen
under de senaste åren i några fall har gått emot propositionsförslag om
begränsning av rätten att fullfölja talan till regeringen i vissa ärendegrupper
(prop. 1981/82:126 s. 15 och 16, CU 29, rskr 305, prop.

Prop.
1983/84:120 11

1981/82:167 s. 12-17, UbU 32, rskr 438, prop. 1982/83:113 s.
24f, NU 39, rskr 376).

Med tanke på den betydelse som reformen kan få för arbetet
i regeringen och regeringskansliet är det önskvärt att den kan genomföras i så
stor parlamentarisk enighet som möjligt. Jag har därför under beredningen av
ärendet haft överläggningar med företrädare för de övriga riksdagspartierna.
Även när det gäller uppföljningen av reformen anser jag att det är värdefullt
med en så bred politisk uppslutning som möjligt. Frågor om ändring av reglerna
för regeringens prövning av besvärsärenden kan inte sällan vara av sådan natur
att det finns skäl att diskutera dem mellan företrädare för de olika politiska
partierna. Det är därför angeläget att man i det fortsatta reformarbetet uppmärksammar
vikten av att hålla kontakt med de övriga riksdagspartierna.

Innan jag anger de riktlinjer som enligt min mening bör
gälla vill jag nämna att arbetsgruppen har gått in på en fråga som jag inte
behandlar i detta sammanhang, nämligen frågan vilka beslut som över huvud laget
bör kunna överklagas. Jag tar inte heller upp frågan om vidgade möjligheter för
myndigheterna att själva ompröva sina beslut. Förvaltningsrättsutredningen har
i sitt slutbetänkande (SOU 1983:73) nyligen föreslagit att vissa allmänna
regler i dessa frågor förs in i en ny förvaltningslag. Frågorna bör därför
lämpligen övervägas i samband med förvaltningsrättsutredningens förslag som f.n.
remissbehandlas.

3.2 I vilken utsträckning bör besvärsprövning vara en
uppgift för regering-

Mitt förslag: Regeringen bör i allmänhet inte vara
besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. I sådana
fall då besvärsprövningens huvudsakliga funktion är att tillgodose ett
rättsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på regeringen bara om det inte
går att ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansernas synpunkter: Bred enighet råder om att
en utgångspunkt bör vara att regeringen i möjligaste mån skall befrias från
besvärsärenden där en politisk styrning av praxis inte är nödvändig eller
önskvärd.

Några remissinstanser uppehåller sig vid frågan vilkel
värde besvärsprövningen hos regeringen f.n. har som rättssäkerhetsgaranti. Till
dessa instanser hör statsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Lund,
som anser att det bidrag till rättssäkerheten som regeringens medverkan kan ge
i allmänhet är marginellt och inte står i rimlig proportion till den
arbetsinsats och handläggningstid som krävs.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund menar
att regeringen som sådan inte i alltför hög grad torde betungas av
besvärsprövningen men

Prop. 1983/84:120 12

att
anhopningen av besvärsärenden måste inverka menligt för regeringskansliets
personal och därmed för regeringsarbetet i allmänhet. Fakultetsnämnden hävdar
också att flertalet besvärsärenden i praktiken torde avgöras på tjänstemannanivå
och att detta också talar för att man bör begränsa möjligheten att föra upp
besvärsärenden till regeringen. Föreställningen att denna möjlighet innebär en
betydelsefull rättssäkerhetsgaranti är delvis en chimär. Standarden på den
tjänstemannaprövning som det i verkligheten är fråga om varierar från
departement till departement och från tid till annan. Enligt fakultetsnämnden
finns del knappast fog för uppfattningen att "regeringen" generellt
utgör ett kvahtativt högtstående prövningsorgan, vars eliminerande ur
instansordningen skulle minska rättssäkerheten. I själva verket synes rätten
att fullfölja talan hos regeringen inom åtskilliga sektorer kunna undvaras utan
större betänkhgheter. En sådan begränsning av besvärsmöjligheten kan också få
välbehövliga positiva följdverkningar på handläggningen av de besvärsärenden
som därefter kommer att ligga kvar hos regeringen.

Juridiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm anser däremot för sin del att
den hittillsvarande huvudregeln att regeringen är slutinstans i sådana ärenden
som inte skall gå till domstol innebär en garanti för en kvalificerad prövning
av de komplicerade rättsfrågor som kan aktualiseras i ärendena.
Fakultetsnämnden betonar vidare att en slutinstans bör ha sådan överblick över
praxis att den kan tillgodose höga krav när det gäller den för rättssäkerheten
betydelsefulla prejudikatbildningen. Om regeringen i större utsträckning upphör
att vara besvärsinstans, måste enligt fakultetsnämnden de nu nämnda aspekterna
tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att man utvidgar förvaltningsdomstolarnas
målområde.

Några
remissinstanser varnar för att begränsningar av rätten att gå till regeringen
besvärsvägen kan leda till att parter och andra intressenter i de berörda
ärendena i ökad utsträckning vänder sig till regeringen eller regeringsrätten
med begäran om resning eller liknande ingripanden.

Skäl
för mitt förslag: Regeringsformens regler om formerna för regeringens arbete
vilar på förutsättningen att delta skall begränsas till sådana angelägenheter
som typiskt kräver ett ställningstagande från regeringen eller någon i
regeringskretsen. Uttalanden av denna innebörd gjordes av den dåvarande
justitieministern i grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 184).

Även
om dessa uttalanden närmast tar sikte på regeringens arbete i allmänhet, är de en
lämphg utgångspunkt också när man skall ta ställning till i vilken utsträckning
regeringen bör ta befattning med besvärsärenden. Utgångspunkten bör alltså vara
att endast sådana besvärsärenden skall gå till regeringen som verkligen kräver
ett ställningstagande från regeringens sida. För atl kunna avgöra vilka ärenden
som uppfyller detta krav och som alltså bör vara regeringsärenden måste man ha
klart för sig vilken funktion besvärsprövningen har.

Prop. 1983/84:120 13

Besvärsprövningens
viktigaste funktion anses traditionellt vara att bereda enskilda rättsskydd,
dvs. att trygga en riktig och rättvis praxis. Men den kan också utnyttjas för
politisk styrning av praxis (för atl dirigera utvecklingen i praxis, ge praxis
en viss profil eller styra utvecklingen i önskvärd riktning) eller tvärtom för
att gå ifrån praxis och göra vissa undantag av engångskaraktär. Vidare kan
regeringen utnyttja besvärsprövningen som ett dispensmedel, dvs. för att med
stöd av 11 kap. 12 § regeringsformen i särskilda fall göra undantag i gynnande
riktning från regeringens egna förordningar eller från föreskrifter som
förvaltningsmyndigheter eller kommuner har beslutat med stöd av regeringens
bemyndigande. Besvärsprövningen hos regeringen har dessutom tillmätts betydelse
genom att den i viss mån håller statsråden och departementen å jour med
utvecklingen i praxis och ger dem tillfälle till kontakt med allmänheten. Man
har alltså ansett att den bidrar till att fylla ett informations- och
kontaktbehov.

Ibland fungerar
besvärsprövningen hos regeringen som ett medel att slita tvister mellan
myndigheter under regeringen. De särskilda synpunkter som då gör sig gällande
går jag inte närmare in på här.

Som framhålls i
promemorian kan det sällan eller aldrig med fog hävdas att en riktig och
rättvis praxis förutsätter ett ställningstagande från regeringens sida. Det
väsentliga för att besvärsprövningen skall främja rättssäkerheten måste vara
att den görs snabbt och opartiskt av en instans som är tillräckligt kompetent
för uppgiften, dvs. minst lika kunnig och erfaren på området som den myndighet
vars beslut överklagas.

Det
förhållandet att regeringen till skillnad från andra myndigheter är ett politiskt
organ som kan ställas till politiskt ansvar för sina beslut är knappast något
hållbart argument för att regeringen bör vara besvärsinstans i de fall då besvärsprövningens
huvudsakliga funktion är att tillgodose ett rättsskyddsbehov. Från
rättsskyddssynpunkt brukar det tvärtom betraktas som en fördel att prövningen i
sådana fall ankommer på domstolar och andra myndigheter som har till uppgift
att pröva ärenden självständigt utan politiska hänsyn.

Det
finns alltså i allmänhet inte skäl att just regeringen skall vara besvärsinstans
när besvärsprövningens huvudsakliga funktion är att tillgodose ett
rättsskyddsbehov. Att ärenden av en viss typ är svåra att bedöma, att de brukar
ha stor betydelse för en enskilds försörjning eller alt de måste avgöras så att
praxis i hela landet blir likformig är sålunda inte tillräckligt för att
regeringen bör vara besvärsinstans. Att besvärsprövning läggs på regeringen i
sådana fall bör i princip förekomma bara om det inte går att ordna en
tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå.

Besvärsprövningen kan
emellertid som sagt också utnyttjas för politisk styrning av praxis. Den form
av politisk styrning som i allmänhet bör komma i fråga i första hand är att
riksdagen eller regeringen fastställer normer, dvs. lagar och andra
föreskrifter. På vissa områden kan dock ett lämpligt komplement till normgivningen
vara att ett polifiskt ansvarigt organ styr ulvecklingen också av praxis. Ett
uttalande av denna innebörd gjorde

Prop. 1983/84:120 14

riksdagen
vid 1979/80 års riksmöte (KU 1979/80:50 s. 19). När avsikten är att besyärsprövningen
skall ha en sådan styrande funktion är det ofta ändamålsenligt att den ankommer
på regeringen.

När
jag här och i del följande talar om polifisk styrning, tänker jag inte i första
hand på ärenden som är eller kan väntas bli partipolitiskt kontroversiella.
Vad jag syftar på är över huvud taget sådan styrning som ingår som ett naturligt
led i utövningen av den styrande makt som enligt regeringsformen tillkommer
regeringen.

Politisk
styrning genom besvärsprövning kan sålunda vara ett lämpligt komplement till normgivning
t.ex. på ett nytt förvaltningsområde där miljöskyddskrav måste vägas mot
vittgående arbetsmarknadspoHfiska effekter och på områden där praxis behöver
anpassas fill växlande säkerhetspo-lifiska krav.

När
man överväger om det verkligen är praktiskt att låta regeringen vara besvärsinstans
i en viss grupp ärenden för att den på så sätt skall kunna utöva politisk
styrning och samtidigt bära ett politiskt ansvar för utvecklingen i praxis bör
man emellertid länka på att besvärsmöjligheten lätt kan få till följd att
regeringen prövar inte bara sådana ärenden som är viktiga för litvecklingen i
praxis utan också sådana där någon styrning egentligen inte behövs. I detta
sammanhang vill jag varna för argument av typen "det rör sig här om en
liten ärendegrupp utan större betydelse för arbetsbelastningen i regeringskansliet".
Ett sådant argument är visserligen ofta riktigt, om man bara ser till konsekvenserna
på ett visst sakområde. Som framgår av den kartläggning som arbetsgruppen har
gjort kan emellertid besvärsmöjligheten i en rad var för sig små ärendegrupper
leda till att regeringen belastas med ett slort antal besvärsärenden.

Vid
bedömningen av om besvärsprövning är ett rationellt styrmedel måste man vidare
räkna med att en del viktigare ärenden av olika skäl kan komma att stanna i
lägre instans. Anta t.ex. att någon i ett ärende av principiell betydelse söker
ett tillstånd eller en dispens och att den myndighet som beslutar i första
instans bifaller ansökningen. Regeringen har då ingen möjlighet att
besvärsvägen ta upp saken till omprövning, utom i det mindre vanliga fallet att
det finns en besvärsberältigad motpart eller en besvärsbe-rätdgad representant
för det allmänna.

Om
regeringen vill pröva ärenden som är viktiga för utvecklingen i praxis, kan en
lämpligt avvägd möjlighet eller skyldighet för underordnade myndigheter atl
till regeringens prövning överlämna ärenden av särskild vikt i många fall vara
ett både effektivare och smidigare medel än besvärsprövning. Till denna fråga
- överlämnande som ett alternativ fill besvärsprövning - återkommer jag strax
(avsnitt 3.3.5).

Som
landets högsta styrande organ måste regeringen ha vissa möjligheter att gå
ifrån praxis i exceptionella fall. Exempelvis i sådana ärenden som kan leda
till utrikespolitiska förvecklingar och i ärenden som engagerar en bred allmän
opinion och där enskildas väl och ve påtagligt står på spel, kan det

Prop. 1983/84:120 15

någon gång bli nödvändigt att regeringen griper in och gör
ett enstaka undantag som inte är avsett att tjäna som förebild för lägre
instanser vid deras bedömning av liknande fall (jfr nådeinstitutet som ger
regeringen rätt att i särskilda fall efterge eller mildra de straff som
domstolarna dömer ut). Därmed är dock inte sagt att regeringen normalt bör vara
besvärsinstans i de grupper av ärenden där undantag av den nu nämnda typen
någon gång kan behöva göras. En smidigare lösning kan ofta vara att man
föreskriver att lägre instanser skall överlämna ärenden av särskild vikt fill
regeringens prövning (jfr avsnitt 3.3.5).

Att regeringen kan utnyttja besvärsprövningen som ett
dispensmedel är knappast heller något tillräckligt skäl för att besvärsprövning
bör vara en uppgift för regeringen. Dispensrätten enhgt 11 kap. 12 §
regeringsformen gäller ju oberoende av om regeringen är besvärsinstans.
Tilläggas bör att denna rätt inte omfattar frågor om tillämpningen av lag.
Många besvärsärenden hos regeringen gäller just lagtillämpning, och i dessa
fall kan alltså dispens inte beviljas såvida inte lagen uttryckligen
förbehåller regeringen dispensrätt. Regeringen får inte heller utnyttja
dispensrätten så att regeringens beslut kommer i konflikt med riksdagens
beslut om utgiftsanslag. Detta begränsar regeringens möjligheter att ge dispens
i statsbidragsfrågor. Men i övrigt ger dispensmakten regeringen möjlighet att
gripa in i många skilda situationer, oavsett hur besvärsreglerna utformas.

Självfallet är det angeläget att statsrådens och
departementens informations- och kontaktbehov tillgodoses. Enligt min mening
måste del kunna ske utan att regeringen betungas med ett slort antal
besvärsärenden som i själva verket inte kräver dess medverkan. Statsråden och
departementen har möjlighet att få kunskap om enskildas förhållanden och
myndigheters praxis också på många andra sätt, t.ex. genom brev och
uppvaktningar, vid partisammankomster och studiebesök, genom samarbetet med
riksdagens ledamöter, i samband med svar på interpellationer och frågor i
riksdagen, i budgetarbetet och genom alt personalen i regeringskansliel till
stor del rekryteras från underlydande myndigheter. Informations- och
kontaktbehovet bör därför inte spela någon större roll när man lar ställning lill
frågan vilka besvärsärenden som bör gå fill regeringen.

Enhgt de rikflinjer som jag förordar kommer en del
besvärsärenden alt ligga kvar hos regeringen, framför alll sådana som är vikfiga
för utvecklingen i praxis. Också på områden där regeringen helt upphör att vara
besvärsinstans kan det ibland vara lämpligt att den under en övergångstid noga
följer utvecklingen i praxis, t.ex. genom att det berörda departementet kommer
överens med den nya slutinstansen om alt denna t.v. skall expediera sina beslut
till departementet.

Som ett par remissinstanser har framhållit utgör
begränsningar av rätlen att gå fill regeringen besvärsvägen inget hinder mot
att parter och andra intressenter i de berörda ärendena ändå vänder sig till
regeringen och begär att den skall ingripa mol underlydande myndigheter. Till
skillnad från vad

Prop. 1983/84:120 16

som
gäller när ett ärende överklagas genom besvär medför emellertid sådana
framställningar ingen skyldighet för regeringen att pröva själva saken. Oftast är
regeringen tvärtom förhindrad att ingripa i det särskilda fallet, nämligen när
detta rör myndighetsutövning mot enskilda eller kommuner eller fillämpning av
lag (se 11 kap. 7 § regeringsformen). Framställningar av detta slag har i
princip betydelse endast som opinionsyttringar.

Man
bör inte överdriva risken för att en begränsning av besvärsmöjligheterna leder
till ett ökat antal sådana framställningar som jag nu har nämnt. Denna risk är enhgt
min mening knappast något skäl mot en begränsning av möjligheten att anföra
besvär fill regeringen.

Med
utgångspunkt i förarbetena till regeringsformen och mina nu redovisade
överväganden om besvärsprövningens funktion blir slutsatsen att det kan vara
ändamålsenligt att regeringen fungerar som besvärsinstans när det behövs en
politisk styrning av praxis. Besvärsärenden där en sådan styrning inte är
nödvändig eller önskvärd bör däremot i princip inte vara regeringsärenden.

Redan
en hastig bhck på den kartläggning av besvärsärendena hos regeringen som
arbetsgruppen har gjort ger vid handen att åtskilliga gmpper av ärenden som nu
prövas av regeringen är av den arten att besvärsprövningen knappast har någon
annan funktion än att tjäna som en viss garanfi för en rikfig och rättvis
praxis. Att regeringen utnyttjar sin besvärspröving för politisk styrning, för
alt dispensera från praxis eller för att dispensera från föreskrifter med stöd
av den allmänna regeln i 11 kap. 12 § regeringsformen är över huvud taget inte
särskilt vanligt utom i några få typer av ärenden.

På
grund av det anförda anser jag att man måste ifrågasätta om inte regeringen i
själva verket kan befrias från de flesta grupper av besvärsärenden som den nu
har till uppgift att pröva, så att statsråden och deras medarbetare får mer tid
för ärenden som verkligen kräver ett ställningstagande från regeringens sida.
Nya gmpper av besvärsärenden bör i princip läggas på regeringen bara när detta krav
är uppfyllt.

Frågan
vilka besvärsärenden som regeringen skall ha till uppgift att pröva kan
naturligtvis inte lösas enbart med ledning av sådana allmänna överväganden som
jag här har redovisat. Många mera praktiska problem måste också beaktas. Det
kan t.ex. visa sig vara ekonomiskt olämpligt att organisera om en central
myndighet så att den på sitt område kan överta regeringens uppgift att pröva
besvär över vissa länsstyrelsebeslut. Ulan större olägenheter bör det dock
redan nu vara möjligt att befria regeringen från ett betydande antal av de
besvärsärenden som den i princip inte bör befatta sig med. Jag övergår nu till
frågan vilka meloder som man bör använda för att nå detta mål.

Prop.
1983/84:120 17

3.3 Olika sätt att befria regeringen från besvärsärenden

3.3.1 Tredje resp. fjärde ledet i instansordningen kan
slopas

Mitt förslag: Ärenden som kan prövas i två eller flera
instanser under regeringsnivån bör normalt inte få överklagas till regeringen.
Undantag från denna princip bör göras bara när särskilda skäl talar för det.

Ett sådant särskilt skäl kan vara att det är önskvärt med
en styrning i praxis genom ett politiskt ansvarigt organ. Ett annat särskilt
skäl kan vara att det i vissa ärenden finns ett starkt intresse av en för hela
landet likformig praxis som inte kan tillgodoses på ett smidigare sätt än att
regeringen fullgör uppgiften som högsta besvärsinstans.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstansernas synpunkter: En klar majoritet ansluter
sig till tvåin-stansprincipen. Remissutfallet ger också starkt stöd för
uppfattningen att undantag från denna princip bör göras bara när särskilda skäl
talar för det.

Att regeringen prövar liknande ärenden som första eller
andra instans är enhgt flertalets uppfattning normalt inte ett fillräckligt
skäl för att behålla regeringen som besvärsinstans i ärenden som prövas i flera
instanser under regeringen. Ståndpunkten att högsta instans inte alltid behöver
vara rikstäckande godtas också av de flesta.

Från bl.a. fackligt håll hävdas att högsta instans i tjänstefillsättningsären-den
bör vara organisatoriskt fristående inte bara från beslutsmyndigheten utan
också från hela det verk som beslutsmyndigheten fillhör eller som har fillsyn
över denna. Denna ståndpunkt modveras med att det kan uppfattas som stötande
att en överordnad del av det egna verket utgör sista instans och att man måste
säkerställa en opartisk prövning, trygga den enskildes rättssäkerhet och trygga
en likformig praxis.

Skäl för mitt förslag: Som jag redan har sagt talar flera
skäl för att antalet instanser begränsas så mycket som möjligt. För detta talar
inte bara intresset av att befria statsråden och departementen från ärenden som
egentligen inte kräver deras medverkan. Starka statsfinansiella skäl kan också
åberopas mot att ärenden behandlas i onödigt många instanser. En lång
instanskedja tenderar dessutom att fördröja det slufliga avgörandet på ett sätt
som inte sällan är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. En möjlighet till
opartisk prövning i två kvalificerade instanser, dvs. hos beslutsmyndigheten
och en besvärsinstans, är enligt min mening regelmässigt den mest rationella
besvärsordningen från såväl allmän som enskild synpunkt (tvåinslansprinci-pen).

Som det nu är prövar regeringen emellertid åtskilliga
ärenden som tredje eller t.o.m. fjärde instans. I dessa fall bör rätten att
fullfölja talan fill regeringen slopas, om inte särskilda skäl undantagsvis
talar för något annat.

Ett sådant särskilt skäl kan vara att en viss grupp
ärenden till sin art

2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 120

Prop.
1983/84:120 18

verkligen kräver ett ställningstagande från regeringens
sida (jfr avsnitt 3.2). Ett särskilt skäl kan också vara att det finns ett
starkt intresse av en för hela landet likformig praxis som tills vidare inte
kan tillgodoses på något smidigare sätt än att regeringen fullgör uppgiften som
högsta instans, t.ex. genom att man låter en central förvaltningsmyndighet ta
över regeringens uppgift som högsta instans eller genom att man inför en
föreskrift om att principiellt vikfiga ärenden skall överlämnas fill
regeringens prövning (jfr avsnitt 3.3.3 och 3.3.5).

Här bör betonas att det inte allfid behövs en rikstäckande
slutinstans. I ärenden där beslutanderätten i första instans är decentraliserad
för att lokala intressen skall prägla praxis kan det tvärtom vara mindre ändamålsenligt
med en centraliserad besvärsordning. Då kan det i stället vara lämpligare att
länsstyrelsen eller någon annan regional myndighet är slutinstans. Redan nu
förekommer det att länsstyrelsen är slutinstans i vissa frågor. Som exempel kan
nämnas frågor om beviljande av tillstånd att inneha skjutvapen.

Ett annat
särskilt skäl för att behålla regeringen som slufinstans i en viss gmpp
ärenden, trots att ärendena kan prövas i flera instanser under regeringen, kan
vara att de lägre instanserna inte har fillräckliga kunskaper och erfarenheter.
För min del anser jag dock att del endast undantagsvis finns fog för en sådan
bedömning. Ett villkor för att beslutanderätt skall delegeras exempelvis till
en regional myndighet under en central förvaltningsmyndighet eller fill en
kommunal nämnd måste ju rimligen vara att den regionala eller kommunala
instansen har goda förutsättningar att utöva beslutanderätten på ett riktigt
och rättvist sätt. De centrala förvaltningsmyndigheter och länsstyrelser som f.n.
fungerar som besvärsinstanser under regeringen är också på sina områden enligl
min uppfattning i allmänhet minst lika kunniga och erfarna som de instanser
vars beslut de överprövar. På ett eller annat nyreglerat område där
utvecklingen i praxis är svår att förutse bör man emellertid kunna lämna
besvärsmöjligheten obeskuren i väntan på att en praxis utformas. Det kan då
vara lämpligt alt ompröva besvärsordningen efter en tid, när praxis har stadgat
sig.

Att regeringen prövar hknande ärenden som första eller andra
instans är enligt min mening inte ett tillräckUgt skäl för atl behålla
regeringen som besvärsinstans i ärenden som prövas i flera instanser under
regeringen. Också i dessa fall bör behovel av en likformig praxis ofta kunna
tillgodoses på ett smidigare sätt än genom att regeringen är besvärsinstans, t.ex.
genom föreskrifter om att principiellt viktiga ärenden skall överlämnas till
regeringens prövning.

Att det finns ett organisatoriskt samband mellan
instanserna under regeringen eller att det råder ett fillsynsförhållande dem
emellan är f.n. det normala och bör i och för sig inte hindra att man skär av
besvärsmöjligheten enligl Ivåinstansprincipen. Självklarl måste
besvärsprövningen lika väl som prövningen i första instans göras opartiskt även
om det finns ett organisatoriskt samband e.d. mellan de båda instanserna.

Prop. 1983/84:120 19

Frågan i vilka ärendegrupper det kan finnas särskilda skäl
att avvika från Ivåinstansprincipen bör prövas vid översynen med ledning av vad
jag nu har anfört och i övrigt med utgångspunkt i besvärsprövningens funktion.
Med anledning av de synpunkter på besvärsordningen i tjänstetillsättningsärenden
som har framförts från bl.a. fackligt håll vill jag i detta sammanhang endast
tillägga att de tjänster som direkt berörs, om man skär av besvärsmöjHgheten
enligt Ivåinstansprincipen, är dels flertalet tjänster på skolans, högskolans
och särskolans områden, dels vissa lägre tjänster inom rättsväsendet, hos de
allmänna försäkringskassorna, vid arbetsförmedlingarna och inom de
affärsdrivande verken och vägverket.

Samtidigt vill jag erinra om att redan
författningsutredningen på sin tid som exempel på ärenden där rätten att
fullfölja talan fill regeringen kunde begränsas utan fara för rättssäkerheten
nämnde just sådana tjänstetillsättningar som får överklagas från en lägre till
en högre myndighet under regeringen (SOU 1958:14 s. 25).

Vidare vill jag peka på att skoladministrativa kommittén i
sitt betänkande (SOU 1978:65) har föreslagit att regeringen skall befrias från
de tjänstetillsättningsärenden på skolområdet som den prövar som tredje
instans. Förslaget behandlades i prop. 1980/81:107 om den statliga skoladministra-fionen
m.m. I propositionen (s. 55) anslöt sig föredraganden i princip till tanken på
ett tvåinstanssystem och förordade att lokala skolmyndigheters beslut
regelmässigt borde få överklagas hos skolöverstyrelsen som enda besvärsinstans.
Frågan om en ny instansordning i tjänstetillsättningsärenden på skolområdet
borde emellertid beredas i ett vidare sammanhang, nämligen i samband med det
förslag till tillsättningsordning för lärare i högskolan som
lärartjänstutredningen har lagt fram i sitt betänkande (SOU 1980:3) Lärare i
högskolan. Frågan sköts därför på framtiden.

3.3.2 Beslutanderätten kan flyttas ner ett steg

Mitt förslag: I ärenden som regeringen f.n. prövar som
andra instans och som av hänsyn till rättssäkerheten behöver kunna överklagas
också i fortsättningen bör beslutanderätten i första instans om möjligt flyttas
ner så att man skapar utrymme för en besvärsprövning under regeringsnivån.
Samtidigt bör man enligt Ivåinstansprincipen skära av rätten att fullfölja
talan till regeringen, om inte särskilda skäl talar mot det.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansernas synpunkter: Nästan alla
remissinstanserna är i princip för att man flyttar ner beslutanderätten när det
är möjligt. Flera betonar dock att en förutsättning måste vara att den nya
beslutsmyndigheten har fillräcklig kompetens för uppgiften.

Skäl för mitt förslag: I många fall går det inte att skära
av besvärsmöjligheten utan vidare med ledning av tvåinstansprineipen. Detta
gäller bl.a. det stora antal ärenden som regeringen f.n. prövar som andra
instans.

Prop.
1983/84:120 20

I dessa ärenden bör man i stället i möjligaste mån flytta
ner beslutanderätten i första instans ett steg, t.ex. från central till
regional nivå inom en verksorganisation eller från länsstyrelsen till en
kommunal nämnd. På så sätt kan man - i linje med statsmakternas decentraHseringssträvanden
i övrigt -på vissa områden skapa utrymme för en tillräckligt kvalificerad
prövning i flera instanser under regeringen, något som i sin lur kan vara en
förutsättning för att man skall kunna begränsa rätten att fullfölja talan till
regeringen (jfr föregående avsnitt).

En decentralisering enligt det nu sagda ligger
naturligtvis närmast till hands, om den kan genomföras inom ramen för en befintlig
myndighetsorganisation. Givetvis måste man alltid se till att den nya
beslutsmyndigheten har goda förutsättningar att utöva beslutanderätten på ett
riktigt och rättvist sätt.

Om det på ett visst område inte går att skära av rätten
att fullfölja lalan till regeringen utan vidare eller genom att man flyttar
beslutanderätten i första instans, återstår att överväga om någon annan
myndighet kan ta över regeringens uppgift som besvärsinstans.

3.3.3 Centrala förvaltningsmyndigheter kan överta vissa
ärenden

Mitt förslag: I den mån rätten att fullfölja talan till
regeringen inte kan skäras av utan vidare eller genom att beslutanderätten
flyttas ner, bör man utnyttja de möjligheter som finns att låta centrala
myndigheter under regeringen överta regeringens uppgift som högsta instans.

De centrala myndigheterna bör i ökad utsträckning få till
uppgift att pröva besvär över länsstyrelsebeslut. När så sker, bör man i regel
samtidigt skära av rätten att överklaga de beslut som den centrala myndigheten
fattar som besvärsinstans.

De centrala myndigheterna bör dock inte pröva besvär över
länsstyrelse-beslut i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan
olika intressen som företräds av skilda centrala myndigheter.

Också på försvarets område bör man utnyttja de möjligheter
som finns att låta centrala myndigheter överta uppgiften att som högsta instans
pröva besvär över beslut som fattas på regional eller lokal nivå.

Arbetsgruppens förslag: Enligt arbetsgruppen bör det
övervägas om centrala myndigheter i ökad utsträckning kan pröva besvär över
länsstyrelsebeslut. Arbetsgruppen gör här den reservationen att det i varje
särskilt fall bör noggrant övervägas om den centrala myndigheten intar en sådan
ställning i förhållande till länsslyrelserna att det är lämpligt att den prövar
besvär över länsstyrelsebeslut.

Mitt förslag om instansordningen på försvarets område har
också en nära motsvarighet i arbetsgruppens promemoria.

Remissinstansernas synpunkter: De flesta
remissinstanserna, däribland flera länsstyrelser, anser alt centrala
myndigheter i ökad utsträckning kan

Prop. 1983/84:120 21

pröva
besvär över länsstyrelsebeslut. Från bl.a. länsstyrelsehåll betonas dock att de
centrala myndigheterna är mer sektorinriktade än länsstyrelserna, att många
länsstyrelsebeslut innebär en avvägning mellan flera allmänintressen och att
det i sådana fall är mindre lämpligt att en central myndighet, som primärt
endast har att bevaka ett av dessa intressen, överprövar länsstyrelsens beslut.

Dessutom
invänds att man på naturvårdsområdet och en del andra områden inte kan införa
en ordning med centrala myndigheter som besvärsinstanser utan att man samtidigt
inskränker den rätt att överklaga länsstyrelsebeslut som vissa centrala
myndigheter, t.ex. statens naturvårdsverk och vägverket, f.n. har enligt
särskilda bestämmelser.

Från
ett par håll påpekas också att förslaget aktualiserar frågan vilken sammansättning
centrala verk bör ha vid besvärsprövning.

Överbefälhavaren,
försvarsgrenscheferna och försvarets civilförvaltning framför i sina
remissyttranden delvis olikartade synpunkter på vilken besvärsordning som bör
gälla i personalärenden på försvarets område. Alla stöder de dock tanken att
instansordningen i sådana ärenden inom försvaret och statsförvaltningen i
övrigt bör vara så enhetlig som möjligt.

Skäl
för mitt förslag: Ett sätt att befria regeringen från besvärsärenden är att man
på de områden där det är lämpligt låter centrala myndigheter överta regeringens
uppgift att pröva besvär över länsstyrelsebeslut.

En
sådan besvärsordning har redan införts i en del ärendegrupper. Som exempel kan
nämnas att besvär över länsstyrelsers beslut i dispens-, licens-och
bidragsfrågor enligt jaktstadgan (1938:279) och förordningen (1980:400) om
ersättning vid vissa viltskador m. m. prövas a v statens naturvårdsverk som andra
och sista instans. Vidare prövar socialstyrelsen som högsta instans besvär över
länsstyrelsers beslut i tillståndsfrågor enligt lagen (1977:293) om handel med
drycker och lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel. Det
förekommer också att vägverket, transportrådet, riksskatteverket och
lotterinämnden som högsta instans prövar besvär över länsslyrelsebeslul, nämhgen
i bidragsfrågor enligt förordningen (1979:788) om statsbidrag till enskild
väghållning, i dispensfrågor enligt förordningen (1975:885) om utmärkning av
fordon i yrkesmässig trafik, i anståndsfrågor enligt förordningen (1982:24) om
anstånd med att lämna deklaration för mervärdeskatt och i tillståndsfrågor
enligt lotterilagen (1982:1011).

Jag anser att en liknande
besvärsordning bör kunna användas också i andra grupper av ärenden. Som
arbetsgruppen och flera remissinstanser framhåller är emellertid de centrala
myndigheterna i allmänhet mer sektorinriktade än länsstyrelserna. Detta innebär
i vissa fall en risk för att besvärsprövningen blir mindre allsidig än
prövningen i lägre instans, något som självfallet bör undvikas. Enligt min
mening bör man därför vara försiktig med att låta cenlrala myndigheter pröva
besvär i sådana ärendegmpper där länsstyrelsernas beslut brukar innebära en sammanvägning
av flera allmänintressen. Framför allt bör man undvika en besvärsordning av
detta slag i ärenden där

Prop. 1983/84:120 22

det
typiskt sett krävs en avvägning mellan olika intressen som företräds av skilda
centrala myndigheter.

Lösningen
att låta en befinflig central myndighet överta regeringens uppgift att pröva
besvär över en viss grupp länsstyrelsebeslut ligger särskilt nära till hands,
om länsstyrelsen redan fullgör vissa regionala uppgifter åt myndigheten eller
annars har ett väl utvecklat samarbete med denna. Att den centrala myndigheten
har till uppgift att pröva liknande ärenden som första instans eller att
besluta detaljföreskrifter på området innebär naturligtvis också att den
besitter.sådan särskild kunskap och erfarenhet som underlättar besvärsprövningen.
Myndigheten bör då rimligen kunna överta i varje fall en eller annan mindre
grupp besvärsärenden från regeringen utan att det ger upphov till några ökade
kostnader.

Skall
en central myndighet överta ett större antal ärenden, kan naturligtvis vissa organisationsändringar
krävas. Kostnadsfrågan kräver då särskild uppmärksamhet.

På
en del områden har vissa centrala verk f.n. rätt att överklaga länsstyrelsebeslut
till regeringen för att de på så sätt skall kunna bevaka allmänna intressen.
Vid översynen av besvärsordningen på dessa områden måste man givetvis se till
att ingen myndighet får överklaga de ärenden som den själv har till uppgift att
pröva. På varje sådant område bör därför värdet av den centrala myndighetens
besvärsrätt analyseras. Det bör ske mot bakgrund av att också länsstyrelserna
är skyldiga att självmant beakta allmänna intressen i ärenden som de prövar.

Värdet
av den centrala myndighetens besvärsrätt får sedan vägas inte bara mot
intresset av att regeringen befrias från så många besvärsärenden som möjligt
utan också mot den nya möjlighet att själv prägla praxis som den centrala
myndigheten får som högsta instans.

När
man låter besvär över länsstyrelsebeslut gå till en central förvaltningsmyndighet
bör man helst samtidigt skära av rätten att fullfölja talan mot de beslut som
den centrala myndigheten fattar som besvärsinstans. Om, man endast förlänger
instanskedjan genom att sätta in den centrala myndigheten som en ny instans
mellan länsstyrelsen och regeringen, är det fara värt att ärendenas slutliga
avgörande fördröjs på ett sätt som i själva verket kanske är till mer skada än
nytta för rättssäkerheten och effektiviteten inom förvaltningen.

När
det gäller frågan vilken sammansättning den centrala myndigheten bör ha vid
besvärsprövningen vill jag betona att man måste upprätthålla kravet dels att
besvärsinstansen är minst lika kunnig och erfaren på området som de instanser
vars beslut den överprövar, dels att den kan genomföra överprövningen snabbt
och opartiskt. De regler om sammansättningen som finns i instruktioner e.d. kan
därför i vissa fall behöva ses över samtidigt med besvärsreglerna. Man bör inte
förbise möjligheten att låta besvärsinstansens styrelse pröva viktigare
besvärsärenden, t.ex. sådana som har principiell betydelse. Denna fråga
övervägs f.n. av verksledningskommittén (C

Prop. 1983/84:120 23

1983:04).
Jag går därför inte närmare in på den nu.

Påförsvarets
område är instansordningen delvis särpräglad. Olikheterna i förhållande till
övriga förvaltningsområden är emellertid numera inte hka stora som tidigare.
Sedan den 1 juni 1983 gäller nya bestämmelser enhgt förordningen (1983:277) om
handläggning av ärenden, tjänstetillsättning m.m. inom försvarsmakten. De nya
bestämmelserna innebär att en stor mängd personalärenden kan prövas i två
instanser under regeringen. Samtidigt har rätten att fullfölja talan till
regeringen skurits av enligt Ivåinstansprincipen. Överbefälhavaren eller resp.
försvarsgrenschef är numera högsta instans i de flesta personalärendena inom
försvarsmakten.

Beträffande
tjänstetillsättningsärenden inom försvarsmakten gäller dock fortfarande den särordningen
att alla tjänstetillsättningar, alltså även sådana som beslutas på regional
eller lokal nivå, överklagas direkt till regeringen.

I likhet med arbetsgruppen
och remissinstanserna anser jag att instansordningen på försvarets område och
övriga förvaltningsområden bör vara så enhetlig som möjhgt. Vid den
systematiska översyn som jag förordar bör man överväga om det är möjligt att gå
vidare på den inslagna vägen och låta en eller flera centrala
försvarsmyndigheter ta över uppgiften att pröva besvärsärenden i högsta instans
även när det gäller tillsättning av vissa tjänster på försvarets område.

Frågan om en sådan
omläggning av besvärsordningen kräver organisationsändringar får prövas vid
översynen. Här vill jag dock på nytt betona att besvärsprövningen i det
väsentliga är av samma art som prövningen i första instans och att omläggningen
alltså underlättas, om den centrala myndigheten redan har till uppgift att
pröva Hknande ärenden som första instans.

Som
jag också har sagt tidigare (avsnitt 3.3.1) bör den omständigheten att regeringen
prövar liknande ärenden som första eller andra instans inte godtas som ett
tillräckligt skäl för att behålla regeringen som besvärsinstans i ärenden som
kan prövas i flera instanser under regeringen.

3.3.4
Besvärsnämnder

Mitt
förslag: Någon allmän besvärsnämnd för hela eller en stor del av förvaltningen
bör inte inrättas. Besvärsnämnder med mer begränsade verksamhetsområden bör
införas bara under speciella förutsättningar och bara om man ingående har
övervägt andra tänkbara lösningar.

Arbetsgruppens
förslag: Arbetsgruppen har samma uppfattning som

jag.

Remissinstansernas
synpunkter: Också de flesta remissinstanserna delar min uppfattning. En
minoritet bestående av bl.a. försvarets civilförvaltning, jämställdhetsombudsmannen,
Statsanställdas förbund och Försäkringsanställdas förbund föreslår att det
inrättas en eller flera särskilda besvärsnämnder för
tjänstetillsättningsärenden.

Prop. 1983/84:120 24

Skäl
för mitt förslag: Ett sätt att befria regeringen från besvärsärenden är att
inrätta en särskild nämnd och låta den överta regeringens uppgift att pröva en
eller flera grupper av besvärsärenden. Värnpliktsnämnden, som kom till år 1966,
och den nyUgen inrättade besvärsnämnden för högskoleutbildning är hittills de
enda exemplen på sådana särskilda besvärsnämnder. Värnpliktsnämnden prövar som
högsta instans frågor om anstånd med värnpUktstjänstgöring eller befrielse från
sådan tjänstgöring. Besvärsnämnden för högskoleutbildning är slutinstans i
ärenden om tillträde till gmndläggande högskoleutbildning.

En fömlsättning
för att det skall vara rationellt att inrätta en besvärsnämnd för flera
ärendegrupper måste vara att de olika grupperna är något så när ensartade, t.ex.
så att de hålls samman av en gemensam lagstiftning. Tanken på att inrätta en
allmän besvärsnämnd för hela eller en stor del av förvaltningen är knappast
realistisk. Ju mer splittrat ämnesområdet är, desto svårare blir det att inom
ramen för en tillräckligt smidig organisation tillgodose kraven på sakkunskap
hos nämnden.

Motionsyrkanden
om inrättande av en central besvärsnämnd i tjänstetillsättningsärenden har på
hemställan av konstitutionsutskottet avslagits vid 1979/80 och 1982/83 års
riksmöten (KU 1979/80:21, KU 1982/83:17 s. 12 och 20). Konstitutionsutskottet
hänvisar i sin motivering bl.a. till atl det inom en från administrativ
synpunkt godtagbar ram kan vara svårt att tillgodose behovet av sakkunskap på
ett så stort område. Jag delar den uppfattningen.

För
att det skall löna sig att inrätta en besvärsnämnd måste vidare enligt min
mening den eller de ärendegrupper som det gäller vara ganska stora. Annars kan
det bli så att fördelarna av atl regeringen befrias från besvärsprövningen inte
står i rimlig proportion till kostnaderna för den nya organisationen.

Som
framgår av arbetsgruppens kartläggning består besvärsärendena hos regeringen -
förutom av några få större ärendegrupper - av en mängd var för sig små
ärendegrupper av föga enhetlig karaktär.

Min
slutsats blir därför att nämndmodellen är lämplig bara under vissa fömtsättningar
som sällan är uppfyllda. Denna modell bör i varje fall inte väljas innan man
ingående har övervägt andra tänkbara lösningar. Jag har redan pekat på några.
Jag övergår nu till att beröra ytterligare ett sätt att begränsa regeringens
befattning med besvärsärenden.

Prop.
1983/84:120 25

3.3.5 Överlämnande av ärenden till regeringen som
alternativ till besvärsprövning

Mitt förslag: I ärenden där det är önskvärt att regeringen
som politiskt organ styr andra myndigheters praxis bör man i ökad utsträckning
låta föreskrifter om överlämnande av särskilt viktiga ärenden till regeringens
prövning ersätta rätten att överklaga till regeringen. Sådant överlämnande är
dock i allmänhet inget lämpligt alternativ till besvärsprövning i ärenden där
klaganden brukar vara en stadig myndighet, en kommunal nämnd, en organisation
eller liknande med särskilda kvaUfikationer att själv bedöma vilka ärenden som
kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.

Överlämnande av särskilt viktiga ärenden bör också under
vissa förutsättningar användas i stället för besvärsprövning när det från
rättvisesynpunkt är önskvärt att t.ex. olika länsstyrelsers praxis skall bU
likformig eller när regeringen i exceptionella fall måste kunna dispensera från
praxis. En förutsättning bör normalt vara att man i de ärenden som stannar
under regeringsnivån har möjlighet att få sin sak prövad i två instanser.

Ett system med prövningstillstånd hos regeringen bör-inte
införas.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer i sak med mitt
förslag.

Remissinstansernas synpunkter: De flesta remissinstanserna
fillstyrker att man i ökad utsträckning låter föreskrifter om överlämnande av
ärenden ersätta rätten att överklaga ärenden till regeringen. Några är dock
tveksamma eller kritiska till en utveckling i den riktningen.

Kritiken går i huvudsak ut på följande. Det kan bli svårt
att ange förutsättningarna för överlämnande tillräckligt noga. I praktiken kan
det därför bli myndigheterna som avgör vad som har politiskt intresse eller vad
som annars är tillräckligt viktigt för att föras upp till regeringen. Om det är
regionala myndigheter som avgör vad som skall överlämnas till regeringen,
riskerar man att det uppstår oHka praxis i oHka delar av landet. En
besvärsmöjlighet ger bättre rättsskydd än föreskrifter om överlämnande. I
ärenden där kommuner nu har rätt att gå till regeringen besvärsvägen är sådana
föreskrifter ett otillräckligt korrektiv mot felaktig praxis från de statliga
verkens sida.

Ett par remissinstanser varnar för att allmänt hållna
föreskrifter om överlämnande kan leda till att antalet regeringsärenden ökar. Å
andra sidan pekas också på risken för att ärenden kommer att överlämnas i för
liten omfattning. Meningarna är också delade i frågan huruvida föreskrifter om
överlämnande normalt bör utformas som en skyldighet, eller bara som en
möjlighet för myndigheterna att överlämna ärenden.

Ett par remissinstanser föreslår att en minoritet inom
beslutsmyndigheten skall ges rätt att driva igenom att ett ärende överlämnas
till regeringen.

Nästan alla remissinstanser delar uppfattningen att det
knappast är möjligt atl hos regeringen införa ett system med
prövningstillstånd.

Prop.
1983/84:120 26

Skäl för mitt förslag: Som jag tidigare har sagt (avsnitt
3.2) kan ett lämpligt komplement till normgivningen på en del områden vara att
regeringen som politiskt organ styr andra myndigheters praxis. Detta kan i viss
utsträckning ske genom att regeringen prövar besvärsärenden, men denna form av
styrning har också nackdelar.

En nackdel med besvärsprövning är att regeringen blir
nödsakad att behandla inte bara sådana ärenden som är av principiellt intresse
utan också mera rutinbetonade ärenden där någon styrning inte behövs.

För att undvika sådana olägenheter kan man i och för sig
överväga alt hos regeringen införa en fullföljdsbegränsning av den typ som
gäller hos högsta domstolen och regeringsrätten, dvs. ett system med
prövningstillstånd. För att regeringen skall kunna styra andra myndigheters
praxis på ett område måste det ju i regel vara tillräckligt att den prövar ett
mindre antal ärenden av principiellt intresse.

Enligt min mening är det emellertid knappast möjligt att
införa ett system med prövningstillstånd hos regeringen. Det skulle i varje
fall inte medföra någon vinning, om man införde en ordning som innebar att ett
eller flera statsråd beslutade om prövningstillstånd. Redan den nuvarande
ordningen innebär ju i praktiken att det nästan alltid är endast ett statsråd
som på regeringens vägnar tar ställning i besvärsärenden och vid behov tar upp
saken med andra regeringsledamöter. Alternativet att låta departementstjänstemän
besluta om prövningstillstånd är inte heller någon bra lösning. Mot detta
alternativ kan bl.a. invändas att det inte avlastar regeringskansliet några
ärenden. En sådan lösning skulle också lätt kunna uppfattas som en utveckling
mot tjänstemannavälde hos regeringen.

En annan nackdel med besvärsinstitutet som medel för pohtisk
styrning är att det normalt inte ger någon särskilt god garanti för att de
principiellt viktiga ärendena förs upp till regeringen. Här tänker jag inte
bara på den situationen att ett ärende som är av principiellt intresse stannar
i lägre instans därför att en enskild underlåter att utnyttja sin besvärsrätt.
Jag tänker också på alla de ärenden där den enskilde får sin ansökan bifallen i
lägre instans och där del saknas en besvärsberältigad motpart eller en besvärsberältigad
representant för allmänna intressen som kan överklaga så att regeringen får
tillfälle att pröva ärendet.

Om man vill ge regeringen ökade möjligheter att påverka
utvecklingen av praxis på ett visst område kan det i många fall vara smidigare
och mer effektivt att införa bestämmelser om atl vissa ärenden får eller skall
överlämnas till regeringen.

Föreskrifterom sådant överlämnande kan utformas på olika
sätt. Vad som kan vara aktuellt i detta sammanhang är framför allt bestämmelser
om att myndigheter som handlägger vissa grupper av ärenden som första eller
andra instans, med egel yttrande skall eller får till regeringen överlämna
sådana ärenden som har principiell betydelse eller som annars är av särskild
vikt. Den traditionella formen av underställning, dvs. en ordning som innebär atl

Prop. 1983/84:120 27

alla
beslut av en viss typ måste underställas en högre myndighet för fastställelse,
är däremot givetvis ingen lämplig lösning.

Om
man inför föreskrifter om att särskilt viktiga ärenden skall hänskjutas tili
regeringen och kombinerar sådana föreskrifter med ett förbud att fullfölja talan
till regeringen besvärsvägen, uppnår man den fördelen att regeringens krafter
inriktas på ärenden som är viktiga för utvecklingen i praxis, medan andra
ärenden stannar i lägre instans. Effekten i detta avseende blir alltså likartad
den som uppnås genom systemet med prövningstillstånd hos högsta domstolen och
regeringsrätten.

Genom
lämpligt avvägda föreskrifter om överlämnande av särskilt viktiga ärenden kan
man också stärka garantierna för att de ärenden som bör föras upp till
regeringen som politiskt organ inte stannar i lägre instans. Ett annat tänkbart
sätt att gardera sig mot detta är att man i ökad utsträckning ger myndigheterna
rätt att överklaga varandras beslut till regeringen, t.ex. så att centrala
statliga myndigheter får vidgad rätt att som företrädare för allmänna intressen
överklaga länsstyrelsebeslut (jfr avsnitt 3.3.3). Mot en sådan utveckling kan
emellertid invändas att ytterligare myndigheter då engageras i handläggningen
med ökad byråkrati och nya kostnader som följd. Jag vill därför generellt sett
inte förorda en utveckling i den riktningen. Föreskrifter om överlämnande av
särskilt viktiga ärenden är enligt min mening för det mesta en bättre lösning.

På
vissa områden har man redan ersatt rätten att gå till regeringen besvärsvägen
med föreskrifter om överlämnande av ärenden. Se t.ex. 31 § andra stycket
lotterilagen (1982:1011, senaste lydelse av paragrafen 1983:1083) och 5§ förordningen
(1982:1263, omtryckt 1983:171) om doktorandtjänster vid högskoleenheter.
Vanligare har dock varit att besvärsmöjligheten lämnas obeskuren trots
föreskrifter om överlämnande. Som exempel kan nämnas 18 § jordförvärvslagen
(1979:230) och 8 § andra stycket jordförvärvsförordningen (1979:231), 4 kap. 1
§ lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. och 8 § första
stycket 3 förordningen (1982:879) i samma ämne samt 16 § förordningen
(1978:507, paragrafen ändrad senast 1983:638) om industrigarantilän m.m.

Jag
förordar att man, på de områden där det är önskvärt att regeringen som politiskt
organ styr utvecklingen i praxis, i ökad utsträckning låter föreskrifter om
överlämnande av särskilt viktiga ärenden till regeringens prövning ersätta
rätten att överklaga till regeringen. På så sätt kan man befria regeringen från
åtskilliga rutinbetonade ärenden där någon politisk styrning i själva verket
inte behövs och samtidigt slärka garantierna för att de ärenden som verkligen
bör föras upp till regeringen inte stannar i lägre instans. En förutsättning
bör normalt vara att de ärenden som stannar under regeringsnivån kan prövas i
två instanser (jfr avsnitt 3.3.1 i det föregående).

Det
jag nu har sagt om överlämnande av särskilt viktiga ärenden som alternativ till
besvärsprövning gäller i princip inte bara när det är önskvärt att regeringen
som pohtiskt organ styr andra myndigheters praxis utan också när

Prop.
1983/84:120 28

del från rättvisesynpunkt är önskvärt att t.ex. olika
länsstyrelsers praxis skall bli likformig eller när regeringen måste kunna
dispensera från praxis i exceptionella fall.

Mitt resonemang förutsätter att det ofta går att i
föreskriftsform uttrycka villkoren för överlämnande så att myndigheterna kan
göra ett ändamålsenligt urval av ärenden som bör föras upp till regeringen. De
myndigheter som det här företrädesvis gäller, dvs. myndigheter som lyder direkt
under regeringen, bör i allmänhet utan svårighet kunna avgöra vilka ärenden som
har principiellt intresse eller som i övrigt är av den särskilda vikt att en
regeringsprövning är motiverad.

Om det är regionala myndigheter som skall ta initiativet
till överlämnande på ett område där det finns ett starkt intresse av en för
hela landet likformig praxis, måste man självfallet fästa stor vikt vid risken
att del uppstår olika praxis i olika delar av landet. För att reducera denna
risk fill en acceptabel nivå kan villkoren för överlämnande behöva preciseras
noga. Jag är medveten om alt detta på vissa områden kan bli en svår uppgift.
Svårigheterna bör dock inte överdrivas. Vad det närmast gäller är att - med
ledning av t.ex. de erfarenheter som har vunnits vid besvärsprövningen hos
regeringen - ange några typfall där politisk intresseawägning eller riksintressen
regelmässigt bör dominera prövningen.

Humvida föreskrifter om överlämnande bör utformas som en
skyldighet eller bara som en möjlighet att överlämna ärenden får avgöras med
ledning av förhållandena på varje särskilt område. En kombination kan ibland
vara ändamålsenlig, t.ex. så att man räknar upp några fall då överlämnande skaU
ske och tillägger att överlämnande får ske också i andra fall av särskild vikt.

Det jag nu har sagt om överlämnande av ärenden som
alternativ till besvärsprövning utesluter inte att besvärsprövning hos
regeringen i vissa ärendegrupper trots allt kan vara det mest ändamålsenliga
medlet för politisk styrning av praxis. Jag tänker då framför allt på sådana
ärenden där klaganden brukar vara en statlig myndighet, en kommunal nämnd, en
organisation eller liknande med särskilda kvalifikationer att själv bedöma
vilka ärenden som kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt
organ.

Ett par remissinstanser har föreslagit att en minoritet
inom en myndighet skall kunna driva igenom att ett ärende lämnas över till
regeringens prövning. En sådan ordning förutsätter att myndighetens
beslutanderätt utövas av en styrelse, ett kollegium e.d., något som f.n. är
mindre vanligt vid besvärsprövning. Som jag tidigare nämnde har verksledningskomittén
i uppdrag att utreda frågan om verksstyrelsernas uppgifter och befogenheter.
Jag tar därför inte upp förslaget nu.

Prop.
1983/84:120 29

3.3.6
Domstolsprövning

Mitt
förslag: Man bör hålla fast vid den nuvarande principen att besvärsärenden där
rättsfrågan är huvudsak skall gå till domstol medan ärenden där
lämplighetsbedömningar dominerar skall prövas i administrativ ordning. Mindre
avsteg från denna grundsats bör dock kunna göras i båda riktningarna.

Arbetsgruppens
förslag: Också arbetsgruppen vill behålla den nuvarande principen för
gränsdragningen mellan regeringens och domstolarnas kompetens.

Remissinstansernas
synpunkter: Inle heller remissinstanserna ifrågasätter den nuvarande gmndsatsen.
Några föreslår dock att man närmare överväger möjligheten att låta
förvaltningsdomstolarna överta uppgiften att pröva vissa besvärsärenden, som nu
prövas i administrativ ordning.

Skäl
för mitt förslag: Genom en rad reformer på förvaliningsrättskipningens område
under en följd av år har man nu nått så långt att det knappast längre är
möjligt att i någon större utsträckning flytta besvärsärenden från regeringen
till domstolarna. Principen att mål där rättsfrågan är huvudsak skall gå till
domstol är i slort sett genomförd och bör enligt min mening vara vägledande
också i fortsättningen. Mindre avsteg från principen bör dock kunna göras i
båda riktningarna. Det finns också många gränsfall.

Vilka
avsteg som bör göras och hur gränsfall bör behandlas är frågor som måste
avgöras - förutom med hänsyn till ärendenas art och intresset av att befria
regeringen från besvärsärenden - med beaktande av att domstolsprövning är en
förhållandevis dyrbar handläggningsform och att många domstolar redan är så
hårt belastade att de har svårt att avgöra sina mål tillräckligt snabbt.

3.4
Sammanfattning

De
nu angivna riktlinjerna bör tillämpas såväl när man ser över befintliga besvärsregler
som när man utformar besvärsregler i nya grupper av ärenden. Tanken är att i
första hand varje departement på sitt område skall svara för det fortsatta
arbetet med att anpassa besvärsreglerna i olika lagar och förordningar till
riktlinjerna. De frågor som man enligt rikflinjerna regelmässigt bör ställa sig
och de synpunkter som i allmänhet bör vara vägledande vid del fortsatta arbetet
kan sammanfattas på följande sätt.

Behövs
en politisk styrning?

Regeringen
bör i allmänhet inte vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk
styrning av praxis. I sådana fall då besvärsprövningens huvudsakliga funktion
är att tillgodose ett rättsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på
regeringen bara om det inte går att ordna en tillräckligt

Prop.
1983/84:120 30

kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå. Regeringen bör
därför i möjligaste mån befrias från besvärsärenden där en politisk styrning
inte är nödvändig eller önskvärd. I första hand bör man välja någon eller några
av följande vägar för att nå detta mål.

Bör beslutet över huvud taget kunna överklagas?

I vissa ärendegrupper kan man överväga att helt slopa
besvärsmöjligheten. De nuvarande principerna för vilka beslut som över huvud
taget får överklagas bör emellertid behållas i väntan på resultatet av
förvaltningsrättsutredningens arbete.

Kan saken prövas i två instanser under regeringen?

Ärenden som kan prövas i två eller flera instanser under
regeringsnivån bör normalt inte få överklagas till regeringen. Undantag från
denna princip bör göras bara när särskilda skäl lalar för det.

Ett sådant särskilt skäl kan vara att det behövs en
politisk styrning av praxis. Ett annat särskilt skäl kan vara att det i vissa
ärenden finns ett starkt intresse av en för hela landet likformig praxis som
inte kan tillgodoses på ett smidigare sätt än att regeringen fullgör uppgiften
som högsta besvärsinstans.

Högsta instans behöver inte allfid vara rikstäckande.

Att regeringen prövar liknande ärenden som första eller
andra instans bör inte godtas som ett tillräckligt skäl för att behålla
regeringen som besvärsinstans i ärenden som kan prövas i flera instanser under
regeringen.

Att det finns ett organisatoriskt samband mellan
instanserna under regeringen eller atl det råder ett fillsynsförhållande dem
emellan bör inte hindra att man skär av besvärsmöjligheten enligt ivåinstansprincipen.

Kan beslutanderätten flyttas ner?

I ärenden som regeringen f.n. prövar som andra instans och
som av hänsyn till rättssäkerheten behöver kunna överklagas också i
fortsättningen bör beslutanderätten i första instans om möjligt flyttas ner så
alt man skapar utrymme för en besvärsprövning under regeringsnivån. Samtidigt
bör man enhgt Ivåinstansprincipen skära av rätten att fullfölja talan fill
regeringen, om inte särskilda skäl talar mot det.

Kan någon central förvaltningsmyndighet ta över uppgiften?

I den mån rätten att fullfölja talan till regeringen inte
kan skäras av utan vidare eller genom att beslutanderätten flyttas ner, bör man
utnyttja de

Prop. 1983/84:120 31

möjligheter som finns att låta centrala myndigheter under
regeringen överta regeringens uppgift som högsta instans.

De
centrala myndigheterna bör i ökad utsträckning få fill uppgift att pröva besvär
över länsstyrelsebeslut. När så sker, bör man i regel samtidigt skära av rätten
att överklaga de beslut som den centrala myndigheten fattar som besvärsinstans.

De centrala myndigheterna bör dock inte pröva besvär över
länsstyrelsebeslut i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan
olika intressen som företräds av skilda centrala myndigheler.

Att en central myndighet på sitt område f.n. har rätt att
överklaga länsstyrelsebeslut till regeringen bör inte hindra att man överväger möjUg-heten
att i stället göra den centrala myndigheten till besvärsinstans.

Också på försvarets område bör man utnyttja de möjligheter
som finns att låta centrala myndigheter överta uppgiften att som högsla instans
pröva besvär över beslut som fattas på regional eller lokal nivå.

Finns det förutsättningar att inrätta en särskild
besvärsnämnd?

Någon allmän besvärsnämnd för hela eller en stor del av
förvaltningen bör inte inrättas. Besvärsnämnder med mer begränsade
verksamhetsområden bör införas bara under speciella förutsättningar och bara om
man ingående har övervägt andra tänkbara lösningar.

År överlämnande av ärenden till regeringen en lämpligare
lösning?

På områden där det är önskvärt att regeringen som
politiskt organ styr andra myndigheters praxis bör man i ökad utsträckning låta
föreskrifter om överlämnande av särskilt vikfiga ärenden till regeringens
prövning ersätta rätten att överklaga till regeringen. Sådant överlämnande är
dock i allmänhet inget lämpligt alternativ till besvärsprövning i ärenden där
klaganden brukar vara en statlig myndighet, en kommunal nämnd, en organisation
eller liknande med särskilda kvalifikationer att själv bedöma vilka ärenden som
kräver ett ställningstagande från regeringen som polifiskt organ.

Överlämnande av särskilt viktiga ärenden bör också under
vissa förutsättningar användas i stället för besvärsprövning när det från
rättvisesynpunkt är önskvärt alt t.ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli
likformig eller när regeringen i exceptionella fall måste kunna dispensera från
praxis. En förutsättning bör normalt vara alt man i de ärenden som stannar
under regeringsnivån har möjlighet att få sin sak prövad i två instanser.

Ett syslem med prövningstillstånd hos regeringen bör inte
införas.

Prop.
1983/84:120 32

Lämpar
sig saken för domstolsprövning?

Man
bör hålla fast vid den nuvarande principen att ärenden där rättsfrågan är
huvudsak skall gå till domstol medan ärenden där lämplighetsbedömningar
dominerar skall prövas i administrativ ordning. Mindre avsteg från denna grundsats
bör dock kunna göras i båda riktningarna.

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer som jag
har angett för en översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till
regeringen och för utformningen av besvärsregler i nya ärendegrupper.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1983/84:120 33

Bilaga 1 Saitimanfattning
av arbetsgruppens f ö rslag

P å grundval
av en kartl ä ggning av besv ä rs ä rendena hos regeringen f ö resl å s 1
promemorian riktlinjer f ö r en begr ä nsning av antalet s å dana regerings ä renden.
Riktlinjerna g å r 1 korthet ut p å f ö ljande.

Att
regeringen ä r besv ä rs Instans kan vara ä ndam å lsenligt n ä r det ä r ö nskv ä rt att
ett politiskt ansvarigt organ dirigerar utvecklingen 1 praxis, ger praxis en
viss profil eller l ä nkar utvecklingen i viss riktning. Man b ö r str ä va efter
att befria regeringen fr å n ä renden d ä r en s å dan styrning inte ä r n ö dv ä ndig
eller ö nskv ä rd.

Den
v ä g som nan 1 f ö rsta hand b ö r v ä lja f ö r att n å detta m å l ä r att helt enkelt, slopa en l ä nk 1
instanskedjan -regeringen - n ä r det kan ske utan att rimliga krav p å r ä ttss ä kerhet
eller effektivitet s ä tts å t sidan.

Beslut
som inte inneb ä r n å gon egentlig myndighetsut ö vning och
vissa andra typer av beslut beh ö ver ö ver huvud taget inte vara ö verklagbara.
Besv ä rsr ä tt b ö r ocks ä vara helt utesluten, om det inte finns n å gon annan
Instans som med minst lika s ä kert resultat som beslutsmyndigheten eller tillr ä ckligt
snabbt kan g ö ra om beslutsmyndighetens pr ö vning.

I
ö vrigt
b ö r r ä tten att fullf ö lja talan till regeringen normalt sk ä ras av n ä r saken
kan pr ö vas 1 tv å eller flera instanser under regeringsniv å n.
Undantag fr å n denna tv å instansprincip b ö r g ö ras bara
om s ä rskilda sk ä l talar f ö r det. Ett s å dant s ä rskilt sk ä l kan som sagt vara att det 1 vissa ä renden ä r ö nskv ä rt att
ett politiskt ansvarigt organ styr utvecklingen 1 prajtis. Ett annat s å rskilt sk ä l kan
vara att det 1 vissa ä renden

3 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 120

Prop.
1983/84:120 34

finns
ett starkt Intresse av en f ö r hela landet likformig praxis som inte kan
tillgodoses p å n å got annat, smidigare s ä tt ä n att
regeringen ä r besv ä rsinstans.

Om
det p å ett visst omr å de inte g å r att sk ä ra av besv ä rsr ä tten utan vidare, b ö r man i st ä llet ö verv ä ga om n å gon annan
myndighet kan ta ö ver regeringens uppgift som h ö gsta
instans p å omr å det. D ä rvid b ö r man bl.a. utnyttja de m ö jligheter
som finns att l å ta centrala f ö rvaltningsmyndigheter pr ö va besv ä r ö ver l ä nsstyrelsers
beslut.

Vidare
b ö r underst ä llning av viktigare ä renden i ö kad utstr ä ckning
anv ä ndas i st ä llet f ö r besv ä rspr ö vning.

Promemorian
mynnar ut 1 ett f ö rslag om att regeringen b ö r f ö resl å
riksdagen att anta de riktlinjer som beh ö vs f ö r en systematisk ö versyn av de nuvarande
reglerna om ö verklagbarhet och Instansordning i ä renden d ä r regeringen
f.n. ä r h ö gsta Instans. Som ett f ö rsta led
1 en s å dan ö versyn f ö resl å s i promemorian en ä ndring 1 allm ä nna verks
stadgan.

Prop.
1983/84:120 35

STATSR Å DSBEREDNINGEN . Bilaga
2

G ö ran Sch ä der 1983-09-30

Exempel
p å best ä mmelser som sk ä r av r ä tten att ö verklaga beslut till regerlnger

BIDRAG,
ST Ö D M.M.

En
ö verlantm ä tarmyndighets
beslut enligt kung ö relsen (1971:1105) om statsbidrag till kostnader f ö r fastighets-bildnlngsf ö rr ä ttnirigar
m.m. f å r ö verklagas hos statens lantm ä teriverk.
Verkets beslut f å r enligt 7 § d ä remot inte ö verklagas. Senaste lydelse av paragrafen, se 1974:338.

Fr å gor an st ö d enligt
lagen (1972:625) om statligt st ö d till politiska partier pr ö vas av partibidragsn ä mnden. N ä mndens belut
f å r enligt 13 § 2 st. inte ö verklagas.

Biligt
23 § 1 st. kung ö relsen (1973:639, omtr. 1978:444) om statligt st ö d till
lokal landsbygdstrafik f å r en l ä nsstyrelses beslut enligt kung ö relsen
inte ö verklagas. Transportr å dets beslut cm godk ä nnande av trafikf ö rs ö rjningsplan
san underlag f ö r bidragsans ö kan f å r inte heller ö verklagas, se 23 § 2 st. Senaste lydelse av
paragrafen, se 1979:911. Detsamma ler enligt 18 § f ö rordningen
(1975:192, omtr. 1978:445) om statligt st ö d till regional landsbygdstrafik. Senaste lydelse
av paragrafen, se 1979:912.

Statens
kulturr å ds beslut 1 bidragsfr å gor f å r inte ö verklagas enligt bl.a. 9 § kung ö relsen
(1974:452) om statsbidrag till teater-, dans- och musikverksamhet 1

F ö rteckningen
har uppr ä ttats den 30 september 1983- Hansyn har inte tagits
till f ö rfattnings ä ndrinr san har kommit ut fr å n trycket
efter den dagen.

Prop.
1983/84:120 36

mindre
ensembler och fria grupper, 13 § f ö rordningen (1976:530) om st ö d till
sceniskt verk och 4 § f ö rordningen (1980:289) om statsbidrag tHI museij ä rnv ä gar.

Exportkreditn ä mndens
beslut om exportkreditgaranti f å r enligt 7 § f ö rordningen (1974:60, omtr. 1978:422) om exportkreditgaranti
inte ö verklagas. Inte heller beslut som n ä mnden meddelar med st ö d av f ö rordningen
(1976:309) om statlig kursgaranti vid export f å r ö verklagas,
se 6 § .

Enl
igt f ö rordningen (1974:404) om statsbidrag till vissa trossamfund pr ö vas fr å gor om
statsbidrag av en samarbetsn ä mnd. Dess beslut i bidragsfr å gor f å r enligt
16 § 1 st. inte ö verklagas. Senaste lydelse av paragrafen, se 1976:255.

Beslut
av statens institut f ö r l ä romedel sinformation om statsbidrag f å r enligt
3 § kung ö relsen (1974:439) om statsbidrag till produktion av
vissa l ä romedel inte ö verklagas.

Talan
mot ett formed!ingsorgans beslut enligt f ö rordningen (1976:263. omtr. 1981:337) om statliga
bostadsbidrag till barnfamiljer f ö rs hos l ä nsbostadsn ä mnden, vars beslut f å r ö verklagas
hos bostadsstyrelsen. D ä remot f å r enligt 22 § talan inte f ö ras mot bostadsstyrelsens beslut. Vad nu sagts g ä ller ä ven f ö rordningen
(1976:262, omtr. 1981:338) om statskommunala bostadsbidrag till barnfa miljerm.fi ., se 10 § .

Centrala
studiest ö dsn ä mndens beslut i ä renden enligt f ö rordningen
(1976:327) om timers ä ttning vid grundutbildning f ö r vuxna f å r enligt
7 § 2 st. inte ö verklagas.

Prop.
1983/84:120 37

F å ngstbegr ä nsningsbidrag
enligt f ö rordningen (1976:448, omtr. 1977:412) om statligt
st ö d till fiskef ö retag vid f å ngstbegr ä nsning betalas ut av Sveriges fiskares erk ä nda arbetsl ö shetskassa.
Enligt 5 § f å r arbetsl ö shetskassans beslut i bidragsfr å gor ö verklagas
hos fiskeristyrelsen, vars beslut enligt samma paragraf inte f å r ö verklagas.

Talan
f å r inte f ö ras mot beslut av styrelsen f ö r
Sveriges f ö rfattarfond eller av konstn ä rsn ä mnden enligt
17 § f ö rordningen (1976:528) om bidrag till konstn ä rer. Jfr prop.
1975/76:135 s. 280.

Enligt
22 § f ö rordningen (1976:536) om utbildningsbidrag f ö r
doktorander f å r n ä r det g ä ller urvalet f ö r utbildningsbidrag talan ej f ö ras mot
beslut av fakultets- . eller sektionsn ä mnd; i ö vrigt f å r talan mot beslut av en s å dan n ä mnd f ö ras till
UH Ä resp. lantbruksuniversitetet; dessa senare myndigheters beslut f å r d ä remot inte
ö verklagas.
Senaste lydelse av 22 § , se 1978:416.

Beslut
av forskningsr å d eller av forskningsr å dsn ä mnden

att
bevilja anslag eller avsl å ans ö kan om anslag f å r inte

ö verklagas. Det framg å r av 18 § f ö rordningen
(1977:34)

med
instruktion f ö r forskningsr å den inom

utbi1dningsdepartementets
verksamhetsomr å de resp.

20
§
f ö rordningen (1977:35) med instruktion f ö r

forskningsr å dsn ä mnden.

Beslut
av sj ö fartsverket enligt f ö rordningen (1977:496) om statsbidrag till sj ö folkets
fria resor f å r enligt 7 §
Inte ö verklagas.

N ä mnden f ö r
enskilda arkiv avg ö r ä renden om statsbidrag och annat statligt st ö d till
folkr ö relsearkiven. Talan mot n ä mndens beslut i s å dana ä renden f å r inte f ö ras

4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 120

Prop.
1983/84:120 38

enligt 27 § f ö rordningen (1977:553) med instruktion f ö r riksarkivet. Senaste lydelse av paragrafen, se
1979:250.

Enligt f ö rordningen
(1977:1066. omtr. 1980:477) med instruktion f ö r statens delegation f ö r
rymdverksamhet å ligger det delegationen att bl.a.
f ö rdela statligt st ö d till forskning och utveckling. Mot s å dana beslut f å r
talan inte f ö ras, se 16 § .

Enligt 8 § f ö rordningen (1978:223) om f ö rs ö ksverksamhet
med fraktst ö d f ö r film f å r talan inte f ö ras mot statens biografbyr å s beslut om s å dant
st ö d.

Mot en l ä nsstyrelses
beslut enligt f ö rordningen (1978:446) om statligt
st ö d till viss sk ä rg å rdstrafik f å r enligt 16 §
f ö rordningen talan inte f ö ras. Inte heller f å r talan f ö ras mot transportr å dets beslut enligt 11 § 2 st. eller 14 § 1 st. f ö rordningen (jfr 1979:1040). Senaste lydelse av
paragraferna, se 1981:708.

Mot beslut av statens kulturr å d i ä renden om st ö d till bokutgivning och mot beslut av statens
industriverk i ä renden om kreditgaranti g ä llande f ö rlagsverksamhet
f å r enligt 30 § f ö rordningen
(1978:490) om statligt litteraturst ö d
talan Inte f ö ras.

F ö rsvarets civilf ö rvaltning pr ö var
fr å gor om å terbetalningsskyldighet f ö r bidrag enligt familjebidragslagen (1978:520, omtr.
1983:329). Civilf ö rvaltningens beslut om å terbetalningsskyldighet f å r ö verklagas
till kammarr ä tten. D ä remot ä r
inte de indrivnings å tg ä rder, exempelvis ans ö kan om st ä mning eller beg ä ran
om utm ä tning, som civilf ö rvaltningen vidtar ö verklagbara. Inte heller civilf ö rvaltningens
beslut om eftergift av å terbetalningsskyldighet f å r ö verklagas.
Detta f ö ljer av 42 § familjebidragslagen.

Prop. 1983/84:120 39

Beslut av styrelsen f ö r
teknisk utveckling enligt f ö rordningen
(1978:570 om statligt st ö d till teknisk forskning,
industriellt utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet f å r inte ö verklagas.

Enligt 20 § f ö rordningen (1978:591) om statsbidrag till svensk undervisniiig
i utlandet tills ä tts en tj ä nst som l ä rare
vid utlandsskola av skolans styrelse. S å dana
tills ä ttningsbeslut f å r ö verklagas
till skolnver.gtyrel-sen, vars beslut d ä remot
inte f å r ö verklagas, se 42 § i dess lydelse enligt 1983:725.

l ä nsbostadsn ä mnden beslutar cm l å n enligt f ö rordningen (1978:992) om l å n f ö r underh å ll av vissa bostadshus. Talan mot n ä mndens beslut f ö rs
hos bostadsstyrelsen, vars beslut enligt 18 §
2 st. f ö rordningen inte f å r ö verklagas.

Beslut i ä renden om st ö d enligt f ö rordningen
(1979:319) om statligt st ö d till energiforskning kan meddelas
av styrelsen f ö r teknisk utveckling,
transportforsknings-delegationen, statens r å d
f ö r byggnadsforskning, n ä mnden f ö r
energiproduktionsforskning och delegationen f ö r energiforskning. Dessa beslut f å r
enligt 14 § f ö rordningen inte ö verklagas.

Fr å gor cm bidrag enligt f ö rordningen (1979:627, omtr. 1982:854) om statsbidrag
f ö r cykelleder samt anordningar och å tg ä rder som fr ä mjar viss busstrafik pr ö vas av v ä gf ö rvaltningen i det l ä n d ä r arbetet skall utf ö ras. V ä gf ö rvaltningens beslut kan ö verklass hos statens v ä gverk. Verkets beslut f å r enligt 7 § inte ö verklagas.

Biligt 29, 60, 69, 77 och 83 §§ forordningen (1979:638, omtr. 1982:678) om statligt
st ö d till glesbygd f å r l ä nsstyrelsens
beslut on st ö d enligt den f ö rordningen inte ö verklagas.

Biligt forordningen (1979:788) om statsbidrag till enskild
v ä gh å llning pr ö vas fr å gor om s å dana
bidrag av

Prop. 1983/84:120 40

l ä nsstyrelsen. l ä nsstyrelsens beslut f å r ö verklagas hos statens v ä gverk genan besv ä r.
V ä gverkets beslut f å r inte ö verklagas,
se 28 § 1 st.

Beslut av arbetsf ö rmedlingen
enligt f ö rordningen (1980:338, omtr.
1983:570) om anst ä llning med l ö nebidrag f å r
ö verklagas hos l ä nsarbetsn ä mnden
gencm besv ä r. Beslut av l ä nsarbetsn ä mnden
f å r ö verklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen gencm besv ä r. Beslut son styrelsen har meddelat som f ö rsta instans ö verklagas
hos regeringen genom besv ä r. I ö vrigt f å r styrelsens beslut inte ö verklagas, se 20 § .

L ä nsstyrelsens beslut om bidrag ur
viltskadefonden till f ö rebyggande av skador p å gr ö da och tr ä dg å rdsodling
som orsakats av ä lg, kronvilt eller dovvilt samt
till jaktv å rd, information och utbildning i
jaktlig fr å gor, f å r enligt 27 §
2 st. f ö rordningen (1980:400) om ers ä ttning vid vissa viltskador, m.m. ö verklass hos statens naturv å rdsverk genom besv ä r. Verkets beslut i s å dana fr å gor f å r inte ö verklagas. Senaste lydelse av paragrafen, se 1982:980.

Pbr kreditgaranti enligt f ö rordningen (1980:561) om statligt st ö d till varvsf ö retag m.m. skall st ä llas den s ä kerhet
som n ä mnden f ö r fartygskreditgarantier best ä mmer. N ä mndens
beslut i s å dana fr å gor f å r enligt 1
kap. 15 § inte ö verklagas. Senaste lydelse av paragrafen, se 1983:719.

Delegationen f ö r
uppbyggnad av en oljeers ä ttningsfond pr ö var fr å gor
cm st ö d eller eftergift enligt f ö rordningen (1980:1065, omtr. 1982:1230) om statligt
st ö d f ö r å tr-der f ö r att ers ä tta
olja, m.m. Delegationens beslut i st ö d ä renden f å r
enligt 24 § inte ö verklagas. Qn st ö d
har berts med mer ä n 25.000.000 kronor skall dock
delegationen med eget yttrande ö verl ä mna handlingarna i ä rendet till regeringen.

Prop.
1983/84:120 41

Enligt
58 § f ö rordningen (1981:409) om statligt st ö d till dagstidningar
f å r presst ö dsn ä mndens beslut om produktionsbidrag, etableringsst ö d,
utvecklingsbidrag, samverkansbidrag, samdlstrlbutionsrabatt samt om l å n ur pressens
l å nefond Inte ö verklagas.

EnlIgt
12 § f ö rordningen (1981:519) om statsbidrag till kulturverksamhet
1 studief ö rbunden m.m. f å r beslut enligt f ö rordningen av kulturr å det.
Folkbildningsf ö rbundet eller l ä nsbildningsf ö rbund
Inte ö verklagas.

L ä nsbostadsn ä mndens
beslut 1 fr å gor enligt f ö rordningen (1981:1123) om l å n f ö r f ö rv ä rv fr å n staten
av bostadsfastigheter f ö r permanent bruk f å r enligt 20 § f ö rordningen
ö verklagas
hos bostadsstyrelsen genom besv ä r. Bostadsstyrelsens beslut f å r inte ö verklagas.

Fr å gor om
bidrag enligt f ö rordningen (1982:505) om statsbidrag f ö r framst ä llning och
utgivning av fonogram pr ö vas av statens kulturr å d. Enligt
9 § f ö rordningen f å r kulturr å dets beslut Inte ö verklagas. Motsvarande best ä mmelser
finns i 7 § f ö rordningen (1982:502) om statsbidrag till
konsthantverkskooperativ och 5 § f ö rordningen (1982:506) om statsbidrag f ö r
produktion av film och videogram Inom museerna.

L ä nsbostadsn ä mnden
beslutar om l å n enligt f ö rordningen (1982:541) om l å n till
grundavgiften vid ombildning av hyresr ä tt till bostadsr ä tt. L ä nsbostadsn ä mndens
beslut f å r ö verklagas till bostadsstyrelsen, vars beslut inte f å r ö verklagas,
se 18 § .

Skol ö verstyrelsens
beslut med anledning av besv ä r ö ver en l ä nsskoln ä mnds beslut i fr å ga om statsbidrag enligt f ö rordningen
(1982:608, omtr. 1983:416) om statsbidrag tni lokal skolutveckling m.m. f å r enligt
24 § 1 st.

Prop.
1983/84:120 42

f ö rordningen inte ö verklagas. Best ä mmelserna
i 22 § Inneb ä r bl.a. att skolstyrelsers beslut om l ä rares r ä tt till l ö n med B-avdrag vid tj ä nstledighet f ö r studier Inte f å r ö verklagas.

Taltidningskommitt é n
pr ö var fr å gor om st ö d
enligt f ö rordningen (1982:669) om st ö d till radio- och kassettidningar. Kommitt é ns beslut enligt f ö rordningen f å r Inte ö verklagas, se 6 § .

Enligt 74 § f ö rordningen (1982:677, omtr. 1983:702) om regionalpolitiskt
st ö d f å r l ä nsstyrelsens beslut om
lokaliseringsst ö d och investeringsbidrag inte ö verklagas.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket handl ä gger fr å gor
enligt f ö rordningen (1982:798) om
kompensation i vissa fall f ö r kostnader
p å grund av kassettskatt.
Bibliotekets beslut om kompensation f å r
ö verklagas till regeringen. Andra
beslut som biblioteket har meddelat enligt f ö rordningen
f å r inte ö verklagas, se 11 § . Detta g ä ller bl.a. verkst ä llighetsf ö reskrifter.

Delegationen f ö r
upphandling p å energiomr å det beslutar 1 fr å gor
om bidrag enligt f ö rordningen (1982:1228) om statligt
bidrag f ö r investeringar som r ö r distribution av fj ä rrv ä rme samt om st ö d eller eftergift enligt f ö rordningen (1982:1229) om statligt st ö d f ö r vissa
investeringar som r ö r energiutrustning. Delegationens
beslut i s å dana ä renden f å r Inte ö verklagas, se 8 resp. 22 § .

Fr å gor om ers ä ttning enligt f ö rordningen
(1982:1283) om avvecklingsers ä ttning till
vissa mj ö lkproducenter pr ö vas av lantbruksn ä mnden.
Lantbruksn ä mndens beslut f å r ö verklagas
hos lantbruksstyrelsen genom besv ä r.
Styrelsens beslut f å r enligt 9 § inte ö verklagas.

Prop.
1983/84:120 43

L ä nsbostadsn ä mnden
beslutar om bidrag enligt f ö rordningen (1983:40) om r ä ntebidrag
f ö r underh å lIsl å n i vissa fall. L ä nsbostadsn ä mndens
beslut i s å dana fr å gor f å r ö verklagas till bostadsstyrelsen, vars beslut Inte f å r ö verklagas.

L ä nsarbetsn ä mnden pr ö var fr å gor om
bidrag enligt f ö rordningen (1983:568) om bidrag till kommuner och
landstingskommuner f ö r att fr ä mja nyanst ä llningar. L ä nsarbetsn ä mndens beslut f å r ö verklagas
till arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsens beslut f å r inte ö verklagas,
se 11 § .

Enl
igt f ö rordningen (1983:583) om statsbidrag till uppf ö ljningsinsatser
f ö r ungdomar under 18 å r kan bidrag l ä mnas till kommuner som anordnar verksamhet f ö r arbetsl ö sa
ungdomar och till arbetsgivare son anst ä ller s å dana ungdomar. L ä nsskoln ä mnden
beslutar om bidrag till kommuner och skolstyrelser om bidrag till
arbetsgivare. L ä nsskoln ä mndens och skolstyrelsens beslut f å r ö verklagas
hos skol ö verstyrelsen genom besv ä r. Skol ö verstyrelsens
beslut 1 s å dana besv ä rs ä renden f å r inte ö verklagas, se 40 § .

Fr å gor om
bidrag enligt f ö rordningen (1983:704) om statsbidrag till
praktikplatser p å fartyg pr ö vas av sj ö fartsverket. Enligt 10 § f å r verkets
beslut 1 s å dana fr å gor inte ö verklagas.

Socialstyrelsen
pr ö var fr å gor om statsbidrag enligt f ö rordningen
(1983:731) om statsbidrag till organisationer f ö r st ö d till
missbrukare m.m. Enligt 4 § f å r styrelsens beslut Inte ö verklagas.

Statens
r å d f ö r byggnadsforskning l ä mnar l å n och
bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete. R å dets beslut i s å dana fr å gor f å r enligt
22 § f ö rordningen (1983:733) med

Prop. 1983/84:120 44

instruktion
f ö r statens r å d f ö r byggnadsforskning inte ö verklagas.

TILLST Å NDS Ä RENDEN

Beslut
av l ä nsstyrelsen om tillst å nd att anv ä nda vissa redskap som jaktredskap, tillst å nd att
jaga p å annars f ö rbjuden tid, tillst å nd att medf ö ra
skjutvapen 1 terr ä ngfordon och laddade skjutvapen vid f ä rd med
andra motorfordon, tillst å nd till licensjakt p å ä lg, kronvilt.
dovvilt eller r å djur samt s ä rskilt tillst å nd till jakt efter hare, kanadag å s, fasan
samt tillst å nd att f ö r avels ä ndam å l samla in ä gg av vissa, f å gelarter f å r enligt 48 b § jaktstadgan (1938:279, omtr. 1981:678) ö verklagas
hos statens naturv å rdsverk genom besv ä r. Verkets beslut 1 s å dana fr å gor f å r inte ö verklagas.
Senaste lydelse av paragrafen, se 1983:283.

Polismyndigheterna
handl ä gger vissa fr å gor om tillst å nd att Inneha explosiva varor. Polismyndighetens
beslut f å r ö verklagas till l ä nsstyrelsen. Enligt 60 § f ö rordningen
(1949:341, omtr. 1977:361) om explosiva varor f å r talan inte f ö ras mot l ä nsstyrelsens
beslut med anledning av besv ä r ö ver en polismyndighets beslut. Senaste lydelse av paragrafen,
se 1982:925.

Styrelsen
f ö r Sveriges hantverks- och Industriorganisation - familjef ö retagen
beslutar om tilldelning av m ä starbrev och om å terkallelse av s å dant
brev. Det framg å r av 2 och 8 §§ kung ö relsen (1973:596) om m ä starbrev
f ö r hantverksut ö vare. Ö ver styrelsens beslut f å r talan f ö ras hos
statens industriverk (12 § 1 st.). Industriverkets beslut i s å dana ä renden f å r d ä remot
inte ö verklagas (12 § 2 st.). Senaste lydelse av 2 och 8 §§ , se
1979:42.

Prop. 1983/84:120 45

Beslut av l ä nsstyrelsen
om tillst å nd att driva handel med .
skjutvapen eller om å terkallelse av s å dant tillst å nd
f å r enligt 42 § vapenlagen (1973:1176 omtr. 1981:1360) ö verklagas hos regeringen genom besv ä r. Mot l ä nsstyrelsens
beslut i fr å ga om å terkallelse av tillst å nd att inneha skjutvapen eller ammunition f ö rs talan hos kammarr ä tten genom besv ä r. L ä nsstyrelsens beslut i andra ä renden
f å r inte ö verklagas.

Enligt 9 § 1 st. kung ö relsen (1974:262) om anst ä llnings-tillst å nd
f ö r utl ä nning p å svenskt fartyg f å r talan inte f ö ras
mot beslut 1 ä renden om anst ä llningstillst å nd
eller om befrielse fr å n skyldighet att ha s å dant tillst å nd.
Senaste lydelse av 9 § , se 1975:1366.

Tillst å nd enligt
lagen (1977:293) om handel med drycker meddelas normalt av l ä nsstyrelsen. Talan mot l ä nsstyrelsens beslut enligt lagen f ö rs hos socialstyrelsen, vars beslut enligt 68 § inte f å r
ö verklagas.

Socialn ä mndens belut
enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel f å r enligt 11 §
lagen ö verklagas hos l ä nsstyrelsen genom besv ä r. L ä nsstyrelsens beslut 1 fr å ga om vitesf ö rel ä ggande f å r
Inte ö verklagas. Andra beslut av l ä nsstyrelsen f å r
ö verklagas hos socialstyrelsen genom
besv ä r. Socialstyrelsens beslut f å r inte ö verklagas.

DIVERSE

Riksskatteverket kan enligt punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunal skattelagen (1928:370),
senaste lydelse av anvisningen 1980:71, f ö rklara
att en utl ä ndsk f ö rs ä kring skall
anses som pensionsf ö rs ä kring. Mot riksskatteverkets beslut 1 ett s å dant ä rende f å r talan inte f ö ras.

5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 120

Prop.
1983/84:120 46

Enligt
13 § lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m. får stängsel
nämndens beslut inte överklagas. Nämnden beslutar i frågor om stängsel kan
anordnas, tillses och underhållas på det sätt som kommun bestämt, frågor om
skäligheten i kostnadsersättning som part begär och frågor om fördelning av
kostnader skall ske enligt huvudregeln eller enligt bestämmelser för stations-
och bangårdsområden. Senaste lydelse av 13 §. se 1975:1010.

Om
det är uppenbart att en framställning om utlämning till något annat nordiskt
land skall bifallas, och om denna inte rör en svensk medborgare eller gäller
politiskt brott eller om det föreligger konkurrerande framställningar från
flera stater, får riksåklagaren besluta om utlämning. Han får även besluta om
ersättning av allmänna medel till den offentligé försvarare som biträtt den
som begärts utlämnad. Enligt 21 § lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge får riksåklagarens beslut i sådana
frågor inte överklagas. Senaste lydelse av paragrafen, se 1983:228.

Enligt
32 § 2 st. ci vi 1försvarskungörelsen (1960:377) får civilförsvarschefens eller
värnpliktsnämndens beslut i ärenden om inskrivning av personal som skall
ingå i det allmänna civilförsvaret inte överklagas. Senaste lydelse av 32 §,
se 1977:576.

Enligt
lagen (1965:276, omtr. 1974:1011) om inskränkning 1 rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut får en arbetstagare inte besvära sig över en
offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvnikor.
om talan i saken skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Prop.
1983/84:120 47

Enligt
46 § f ö rordningen (1965:667. omtr.1982:457) med Instruktion
f ö r arbetsmarknadsverket f å r talan inte f ö ras mot beslut som arbetsmarknadsstyrelsen har
meddelat som tredje instans.

Enligt
20 § avskrivningskung ö relsen (1965:921) f å r talan inte f ö ras mot
beslut i fr å ga om avskrivning enligt kung ö relsen.

Arbetsmarknadskung ö relsen
(1966:368, omtr. 1983:569) inneh å ller flera f ö reskrifter om begr ä nsningar i r ä tten att ö verklaga
till regeringen. Huvudinriktningen ä r att om arbetsmarknadsstyrelsen beslutar i ett ä rende,
som kommit upp dit besv ä rsv ä gen fr å n l ä nsarbetsn ä mnden (ev. ocks å dessf ö rinnan
har pr ö vats av arbetsf ö rmedlingen), s å
f å r det ä rendet inte ö verklagas till regeringen (se bl.a. 12 a § , 28 § och 55 a
§ ;
jfr 61 och 70 §§ ).

N ä mnden f ö r
vapenfriutbildning beslutar om uttagning av vapenfria tj ä nstepliktiga
till den tj ä nstg ö ring f ö r vilken de kan anses b ä st l ä mpade. N ä mndens
beslut kan ö verklagas hos v ä rnpliktsn ä mnden. Enligt
22 § lagen (1966:413) om vapenfri tj ä nst f å r talan Inte f ö ras mot v ä rnpliktsn ä mndens beslut i ett s å dant ä rende.
Senaste lydelse av 22 § . se 1982:347.

Enligt
23 § f ö rordningen (1970:664) om trafik p å S ö dert ä lje kanal
f å r talan inte f ö ras mot beslut av sj ö fartsverket i ä renden
som avser kanal avgift, s ä rskild avgift, ers ä ttningsbelopp eller s ä kerhet.

Kyrkofondens
styrelse fullg ö r olika f ö rvaltningsuppgifter enligt lagen (1970:940, omtr.
1982:379) om kyrkliga kostnader och f ö rordningen (1971:861. omtr. 1982:866) om kyrkliga
kostnader. Enligt 35 § f ö rordningen f å r styrelsens beslut enligt dessa f ö rfattningar
inte ö verklagas.

Prop.
1983/84:120 48

Enligt
18 § lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete f å r
yrkesinspektionens f ö rel ä ggande enligt lagen ö verklagas hos
arbetarskyddsstyrelsen genom besv ä r. De beslut som styrelsen meddelar 1 anledning av
s å dana besv ä r, dvs. som andra instans, f å r d ä remot
inte ö verklagas.

Beslut
som skol ö verstyrelsen har fattat som andra instans enligt f ö rordningen
(1971:424 omtr. 1983:511) om kommunal och statlig vuxenutbildning f å r med
vissa undantag inte ö verklagas, se 122 § . Samma huvudregel g ä ller 1 sameskolf ö rordningen
(1967:216; omtr. 1980:437; ä ndr. 1982:747), skolf ö rordningen (1971:235; omtr.
1983:721) och ett flertal andra f ö rfattningar p å
skolomr å det.

Talan
mot lantm ä teriverkets beslut om att f ö r lantm ä teri f ö rr ä ttning
skall utg å tidsers ä ttning i st ä llet f ö r sakers ä ttning f å r enligt 18 § 2 st. lantm ä teritaxan (1971:1101; omtr. 1980:916) f ö ras hos
regeringen genom besv ä r. Mot lantm ä teriverkets beslut 1 ö vrigt enligt taxan f å r talan
inte f ö ras.

Enl
igt 8 § kung ö relsen (1972:416, omtryckt 1976:319) om
statsmyndigheternas skadereglering 1 vissa fall f å r talan inte f ö ras mot
beslut i ä renden som handl ä ggs enligt kung ö relsen.
Liknande full f ö ljdsf ö rbud finns i 6 § f ö rordningen
(FFS 1981:18) om skadereglering inom f ö rsvaret, m.m och 24 § upphandlingsf ö rordningen
(1973:600, omtryckt 1980:850).

Inom
r ä ttshj ä lpssystemet finns en s ä rskild
besv ä rsn ä mnd. H ä rom f ö reskrivs i 5 a § r ä ttshj ä lpslagen
(1972:429; omtr. 1983:487). Av 49 § framg å r att talan ej f å r f ö ras mot
besv ä rsn ä mndens beslut enligt lagen.

Prop.
1983/84:120 49

Mot
val pr ö vningsn ä mndens beslut f å r enligt 15 kap. 9 § vallagen
(1972:620; omtr. 1982:146) f å r talan ej f ö ras.

Av
3 § kung ö relsen (1973:630) om handl ä ggningen
av vissa handr ä cknings ä renden framg å r att talan inte f å r f ö ras mot riksskatteverkets
beslut enligt kung ö relsen.

Mot
beslut varigenom statens provningsanstalt v ä grar att f ö rse ä del metall
arbeten med kontroll st ä mpel f å r enligt 36 § 1 st. f ö rordningen (1974:284) om arbeten av guld, silver
eller platina talan ej f ö ras. Mot andra beslut enligt f ö rordningen
f å r talan f ö ras hos regeringen genom besv ä r.

Ers ä ttning f ö r egendom
som tas i anspr å k enligt oljekrislagen (1975:197; omtr. 1978:269)
best ä ms av oljekrisn ä mnden. N ä mndens beslut f å r enligt 8 § inte ö verklagas.

Fr å gor om
undantag fr å n best ä mmelserna i f ö rordningen (1975:885, omtr. 1982:1067) om utm ä rkning av
fordon i yrkesm ä ssig trafik pr ö vas av den l ä nsstyrelse som har meddelat tillst å nd till
trafiken. L ä nsstyrelsens beslut f å r ö verklagas
hos transportr å det genom besv ä r. Transportr å dets beslut f å r d ä remot inte ö verklagas. Inte heller trafiks ä kerhetsverkets
beslut om avgifter f ö r yrkestrafikm ä rken och verkst ä llighetsf ö reskrifter
till f ö rordningen f å r ö verklagas, se 11 § .

Enligt
6 § f ö rordningen (1976:247) om vissa avgifter till statens
str å lskyddsinstitut f å r institutets beslut enligt f ö rordningen
ö verklagas
hos regeringen. Beslut om tillst å ndsavgift f å r dock ö verklagas hos riksskatteverket, vars beslut i s å dana fr å gor inte
f å r ö verklagas. Senaste lydelse av 6 § , se
1980:445.

Prop. 1983/84:120 50

Beslut av n ä mnden f ö r styrelserepresentationsfr å gor f å r i vissa
fall inte ö verklagas, se 20 § lagen (1976:351) om styrelserepresentation f ö r de anst ä llda
i aktiebolag och ekonomiska f ö reningar.

ff ö gskolef ö rordningen (1977:263; omtr. 1979:857) inneh å ller i 25 kap. f ö ljande
f ö reskrifter cm begr ä nsad besv ä rsr ä tt.

-
mot beslut i ä rende on utseende av ledamot i tj ä nstef ö rslagsn ä mnd eller ä rende
cm inbjudan att s ö ka tj ä nst som l ä rare f å r talan ej f ö ras
(4 § )

-
mot beslut av h ö gskolestyrelse eller valf ö rsamling om f ö rslag
till befattning san rektor eller valf ö rsamlingens
f ö rslag an uppdrag san prorektor f å r talan ej f ö ras
(5 § )

-
mot beslut av
besv ä rsn ä mnden av h ö gskoleutbildning f å r talan ej f ö ras
(10 § senaste lydelse, se 1982:616)

-
mot beslut on
betyg f å r talan ej f ö ras (11 § )

-
mot beslut on
antagning till enstaka kurs f å r talan ej f ö ras (12 § )

-
mot beslut on
antagning till utbildning f ö r vilken
prov avg ö r antagningen f å r talan ej f ö ras
(13 § )

-
mot beslut an
besked som avses i 5 liap. 58 § (=besked av
antagningsmyndigheten an beh ö righet till
utbildning i vissa fall) f å r talan ej f ö ras (14 § )

-
mot beslut som
har meddelats av universitets- och h ö gskole ä mbetet i anledning av besv ä r ö ver en lokal
h ö gskolemyndighets beslut enligt best ä mmelser i 5 eller 6 kap. f å r talan ej f ö ras
(15 § senaste lydelse, se 1982:616).

Prop. 1983/84:120 51

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut cm undantag fr å n reglerna am minder å rigas arbetstider och medgivande att utse s.k.
regionalt skyddsombud f å r talan inte f ö ras enligt 9 kap. 2 § 1 st. arbetsmi1j ö lagen (1977:1160). Detsamma ller
styrelsens beslut i ä renden scm avser till ä mpilng av f ö reskrifter
ang å ende minder å rigas arbete och beslut an f ö reskrifter till allm ä n efterr ä ttelse. Senaste lydelse av paragrafen,
se 1982:674-

I 52 § ransoneringslagen (1978:268) s ä gs att talan mot s å dant beslut enligt lagen, som har meddelats av annan myndiet ä n domstol och san ej avser vissa i lagen s ä rskilt angivna fall, skall f ö ras hos f ö rvaltningsmyndighet
i den ordning som regeringen f ö reskriver. I
direkt anslutning h ä rtill uttalas i paragrafen att
"m ö jligheten att anf ö ra besv ä r
f å r d ä rvid begr ä nsas s å , att talan f å r
f ö ras hos endast en besv ä rsinstans" (jfr prop. 1977/78:75, s. 65 o. 66,
96 samt 137-140). En liknande best ä mmelse
finns i lagpn (1973:861; omtr. 1978:270) om lokal kristldsforvaltning. I 11 § s ä gs s å lunda f ö rst
att ett beslut av kristidsn ä mnd f å r ö verklagas
till l ä nsstyrelsen och att l ä nsstyrelsens beslut i sin tur f å r ö verklagas
till regeringen eller myndighet son regeringen best ä mmer. Det heter d ä refter:
. "Regeringen f å r dock f ö reskriva att talan ej f å r f ö ras mot l ä nsstyrelsens beslut i ö verkl ä tt ä rende."

Fr å gor on ers ä ttning enligt brottsskadelagen (1978:413) pr ö vas av brottsskaden ä mnden. N ä mndens beslut f å r enligt 12 §
2 st. inte ö verklagas.

Den som s å lt den
fastighet han bott p å och d ä refter k ö pt
en ers ä ttningsfastighet kan, under vissa f ö ruts ä ttningar, f å uppskov med realisationsvinstbeskattningen om han bosatt
sig p å ers ä ttningsfastieten incm ett å r
fr å n den dag d å fastigheten f ö rv ä rvades. Qn s ä rskilda
sk ä l f ö religger f å r dock riksskatteverket medge f ö rl ä ngnir av
denna tidsfrist. Jhligt 5 § andra stycket lagen (1978: 970) om
uppskov med beskattning av realisationsvinst f å r

Prop.
1983/84:120 52

riksskatteverkets
beslut i s å dana fr å gor inte ö verklagas.

Riksskatteverket
kan, om synnerliga sk ä l f ö religger, medge befrielse fr å n det s ä rskilda till ä gg som
enligt 13 § lagen (1979:610) om allm ä n
investeringsreserv skall tas upp som skattepliktig Int ä kt.
Riksskatteverkets beslut 1 s å dana fr å gor f å r inte ö verklagas, se 13 § fj ä rde
stycket.

Enligt
17 kap. 14 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) f å r l ä nsstyrelsens
beslut 1 fr å ga cm bl.a. val av ledam ö ter 1
taxeringsn ä mnd inte ö verklagas.

Enligt
11 § f ö rordningen (1980:1024) om milit ä r grundutbildning
f ö r kvinnor f å r f ö rsvarsgrenschefens beslut om antagande till eller
skiljande fr å n utbildning besv ä rsv ä gen f ö ras upp till
regeringen. Andra beslut enligt f ö rordningen f å r d ä remot inte ö verklagas.

Enligt
9 § f ö rordningen (1981:997) med instruktion f ö r teleanslutningsn ä mnden f å r n ä mndens
beslut inte Ö verklagas.

Enligt
7 § f ö rordningen (1982:24) om anst å nd med
att l ä mna deklaration f ö r merv ä rdeskatt f å r l ä nsstyrelsens beslut 1 fr å gor om
anst å nd ö verklagas hos riksskatteverket genom besv ä r.
Riksskatteverkets beslut f å r enligt samma paragraf inte ö verklagas.

Beslut
enligt lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall eller enligt f ö reskrifter
som har meddelats med st ö d av den lagen f å r Inte ö verklagas,
se 10 § .

Enligt
6 § f ö rordningen (1982:208, omtr. 1983:713) om avgiftsbel ä ggning av
statliga biluppst ä llningsplatser m.m. f å r besv ä r Inte
anf ö ras ö ver en statlig myndighets beslut att fastst ä lla
storleken av parkeringsavgifter.

Prop.
1983/84:120 53

bil
v ä rmeavgifter och kontrollavgifter f ö r parkering i strid mot
meddelade f ö rbud eller villkor. Detsamma g ä ller beslut
att i ö vrigt fastst ä lla regler f ö r uttag av s å dana avgifter. Myndighetens beslut att i ett
enskilt fall debitera kontrollavgift f å r inte heller ö verklagas.

Beslut
av statens institut f ö r l ä romedelsinformation om fastst ä llande av
basl ä romedel f å r enligt 13 §
f ö rordningen (1982:393, omtr. 1983:273) om vissa
statliga insatser betr ä ffande l ä romedel inte ö verklagas.

Enligt
21 § f ö rordningen (1982:579) med instruktion f ö r n ä mnden f ö r statens
gruvegendom f å r n ä mndens beslut i ä renden som r ö r f ö rvaltningen
av s å dan egendom eller uppl å telse av densamma inte ö verklagas.

Enligt
29 § arbetstidslagen (1982:673) f å r arbetarskyddsstyrelsens beslut om f ö reskrifter
till allm ä n .efterr ä ttelse inte ö verklagas. Detsamma g ä ller vissa beslut av
styrelsen om dispens fr å n den lagen.

N ä ringsfrihetsombudsmannens
beslut om f ö rel ä ggande f ö r godk ä nnande av å tg ä rd mot konkurrensbegr ä nsning, framst ä llning till
regeringen om å tg ä rd betr ä ffande konkurrensbegr ä nsning utom landet, ans ö kan till
marknadsdomstolen om å tg ä rd mot konkurrensbegr ä nsning, unders ö kning av
ett f ö retagsf ö rv ä rv, ans ö kan om marknadsdomstolens eller regeringens ompr ö vning av tidigare
fattade beslut, beg ä ran om bitr ä de f ö r utredning samt anm ä lan till eller medgivande f ö r å klagare
att v ä cka talan om utd ö mande av vite eller ansvar f ö r brott f å r enligt
40 § 1 st. konkurrenslagen (1982:729) inte ö verklagas.

Allm ä nt å tal f ö r brott mot
f ö rordningen (1982:910) om ursprungsm ä rkning av kl ä der f å r v ä ckas
endast efter

Prop. 1983/84:120 54

anm ä lan eller medgivande av kommerskollegium.
Ehligt 7 § f å r kollegiets beslut i s å dana fr å gor inte ö verklagas.

Lotteritillst å nd
beslutas i f ö rsta instans normalt av antingen
polismyndigheten eller l ä nsstyrelsen, undantagsvis lotterin ä mnden (det sistn ä mnda
filande spel med spelautomater i vissa fall). Talan mot en polismyndighets beslut
f ö rs hos l ä nsstyrelsen, vars beslut i sin tur f å r ö verklass hos
lotteri n ä ;nnden. Ä renden som besv ä rsv ä gen f ö rts fr å n l ä nsstyrelsen
till lotterin ä mnden f å r enligt 31 §
andra stycket lotterilagen (1982:1011) inte f ö ras vidare till regeringen, dock att n ä mnden dit f å r ö verl ä mna ä rende "om det ä r av st ö rre vikt".

Forskningsdelegationen vid arbetarskyddsstyrelsen ä r ett r å dgivande
och beredande organ son har till uppgift att fr ä mja samordning och utveckling incm arbetsmilj ö -forskningen. Deletionens beslut f å r inte ö verklagas,
se 10 § f ö rordningen (1982:1288) med instruktion f ö r forskningsdelegationen vid arbetarskyddsstyrelsen.

Beslut av ett forskningsr å d eller n å gon annan myndighet enligt f ö rordningen (1983:170) om doktorandtj ä nster vid forskningsr å d m.m. f å r inte ö verklagas, se 10 §
f ö rsta stycket. Biligt paragrafens
andra stycke f å r myndieten med eget yttrande ö verl ä mna ett ä rende till regeringens pr ö vning, om ä rendet
har principiell betydelse eller annars ä r
av s ä rskild vikt. Samma kombination av • klagof ö rbud
med ö verl ä mnander ä tt finns betr ä ffande h ö gskolestyrelsens
beslut enligt f ö rordningen (1982:1263, omtr.
1983:171) om doktorandtj ä nster vid h ö gskoleenheter, se 5 § .

Prop.
1983/84:120 55

I 48 § f ö rordningen (1983:277) om handl ä ggning
av ä renden, tj ä nstetills ä ttning
m.m. inom f ö rsvarsmakten finns best ä mmelser san sk ä r
av r ä tten att ö verklaga vissa personal ä renden inom f ö rsvarsmakten.
Best ä mmelserna inneb ä r att ö verbef ä lhavaren eller resp. f ö rsvarsgrens-chef normalt ä r
slutinstans i s å dana ä renden. I tj ä nstetills ä ttnings ä renden
ller dock den s ä rordningen att regeringen ä r enda besv ä rs
instans ocks å n ä r det ller s å dana tj ä nstetills ä ttningar
san beslutas p å regional eller lokal niv å . S ä rordningen ller
ä ven' 1 ä renden om besked an bisysslor enligt 37 § andra stycket anst ä llningsf ö rordningen (1965:601).

Rirordningen (1983:341) om ö verklagande av beslut i ä renden
om tj ä nstledighet m.m. g ä ller anst ä llningar
d ä r anst ä llningsf ö rm å nerna fastst ä lls
under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen best ä mmer. Besv ä r
i ä renden cm tj ä nstlediet skall enligt 2 § pr ö vas av
statens arbetsgivarverk, an n å got annat
inte f ö ljer av s ä rskilda f ö reskrifter.
Biligt 3 § f å r arbets- . givarverkets beslut i s å dana
ä renden inte ö verklagas. Se ä ven
Regeringens f ö rordningsmotiv 1983:2.

Bilaga 3

Regeringsärenden
år 1982

Ärendegrupp

SB

Ju

UD

Fö

S

K

E

B

U

Jo

H

A

Bo

I

Kn

S:a

1 Propositioner

1

44

3

_

15

12

10

42

16

11

18

8

6

13

16

217

2 Lagrädsrcmis-

ser

-

25

-

-

4

1

2

11

2

:

4

1

4

3

1

611

3 Forfattningarl

-

237

8

39

107

106

66

210

277

76

71

65

52

73

41

1 4:k

4
Kommitté, och

utredningsdi.

rcktiv

2

5

1

12

7

5

. 1

14

1

9

11

7

2

13

ö

96

5
Regleringsbrev

samt anslags-

och bidrags.

ärenden

-

141

123.

195

242

128

25

181

537

261

75

164

64

639

249

3(124

6
Tjänsteärenden

15

517

177'

399

239

134

89

774

696

185

1.36

134

61

227

328

4 111

7
Besvärsärenden

-

256

18

329

265

891

6

535

653

645

■78

2 426

1 338

163

232

7 835

8
Dispens. och

övriga paris-

ärenden

-

2 97l2

9

251

351

275

76

1 112

365

182

240

649

170

371

209

7 231

9 B-protokoIl.

ärenden-'

-

16

45

88

-

-

2

21

2

-

265

1

-

17

1

458

]0
Övriga ärenden

-

42

19

76

53

50

21

.54

. 84

51

34

35

30

57

32

638

Totalt

18

4 254

403

1389

1283

1602

298

2 954

2 633

1 422-

932

3
49(1

1727

1 576

1 117

25 098

1 Inkl. 149 författningar kungjorda i annan
författningssamling än SFS

2 Inkl. 2 193 nädeärenden.

3 Ärenden sotn inte omedelbari har
offentliggjorts.

Prop. 1983/84:120 57

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... ...... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ...... 1

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 23 februari 1984

1
Inledning .................................................... 2

2
Rätten att överklaga myndighetsbeslut
till regeringen - en historiskt framvuxen princip med många undantag.................................................... 4

3
Föredragandens överväganden och
förslag ....... 6

3.1
Reformbehovet, behovet av riktlinjer
och behovet av riksdagens medverkan 6

3.2
I vilken utsträckning bör
besvärsprövning vara en uppgift

för
regeringen?...................................... 11

3.3 OUka
sätt att befria regeringen från besvärsärenden ... 17

3.3.1
Tredje resp. fjärde ledet i
instansordningen kan slopas 17

3.3.2
Beslutanderätten kan flyttas ner ett
steg 19

3.3.3
Centrala förvaltningsmyndigheter kan
överta vissa ärenden 20

3.3.4
Besvärsnämnder ........................... 23

3.3.5
Överlämnande av ärenden till
regeringen som alternativ till besvärsprövning 25

3.3.6
Domstolsprövning ....................... 29

3.4 Sammanfattning
................................. 29

4 Hemställan ............................................... .... 32

5 Beslut........................................................ .... 32

Bilaga
1 Sammanfattning av arbetsgruppens förslag . .... 33

Bilaga
2 Exempel på bestämmelser som skär av rätten att överklaga

beslut
till regeringen .............................. 35

Bilaga
3 Regeringsärenden år 1982 ..................... 56