Prop. 1983/84:124

Prop.
1983/84:124

Regeringens proposition

1983/84:124

om mottagandet av
flyktingar och asylsökande m. m.;

beslutad
den 8 mars 1984

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANITA
GRADIN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att del statliga ansvaret för överföring och mottagande
av flyktingar i Sverige förs över från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) till
statens invandrarverk (SIV). Vidare föreslås ett ökat statligt ansvar för
mottagande av asylsökande. SIV får i uppdrag att träffa överenskommelser med
kommuner om mottagande av asylsökande och flyktingar mot statlig ersättning.

Organiserat
överförda flyktingar skall enligt förslaget tas emot 2-4 veckor på en statlig moltagningsförläggning.
Därefter skall de erbjudas bostad i en kommun med vilken SIV träffat
överenskommelse och där få svenskundervisning och annan introduktion i det
svenska samhället. F. n. tas flyktingarna som regel om hand i 6—7 månader på
förläggning och får där svenskundervisning.

Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan till Sverige bör normalt tas emot i en
statlig utredningsförläggning i upp till fyra veckor medan utredning sker i
asylärendet. Därefter anvisas bostad i en kommun som SIV träffat
överenskommelse med.

Staiens
generella ersättning till kommunerna för ekonomiskt bistånd till flyktingar
utsträcks enligt förslaget med ett år. Det innebär att ersättning lämnas för
det år tillstånd beviljas och ytteriigare tre år. Undantagsregeln om förlängd
rätt till ersättning för ekonomiskt bistånd vidgas till atl förutom sjuka och
handikappade flyktingar omfatta alla flyktingar som är över 60 år när de kommer
till Sverige.

Kommuner
som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande och flyktingar får
enligt förslaget utöver ersättning för ekonomiskt bistånd en schablonmässigt
beräknad engångsersättning för varje flykting resp. 1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
124

Prop. 1983/84:124 2

asylsökande.
Både vad gäller flyktingar och asylsökande ges en schablonersättning även för
barn under 16 år.

Utöver
schablonersättningen föreslås att medel ställs till SIV:s förfogande för att
verket under vissa förutsättningar skall kunna ge bidrag till kommuner för
vissa särskilda kostnader.

De
föreslagna förändringarna bör genomföras den 1 januari 1985. SIV övertar då de
permanenta mottagningsförläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar och
får i uppdrag atl anpassa förläggningsverksamheten till de ändringar som
föreslås i propositionen. SIV får också i uppdrag att driva en fast utredningsföriäggning
för asylsökande i Flen. AMS föreslås svara för successiv avveckling av den
permanenta mottagningsförläggningen för flyktingar i Flen och av de
tillfälliga föriäggningar som är i drift vid utgången av år 1984. Vidare
föreslås en successiv avveckling under första halvåret 1985 av
länsarbetsnämndernas särskilda verksamhet med omhändertagande av flyktingar i
enskild inkvartering.

I
samband med att formerna för flyktingmottagandet och statens ersäUning till
kommunerna för åtgärder för flyktingar ändras, avvecklas nuvarande särskilda
statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet för flyktingar. Vidare föreslås
att nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet för zigenare
ändras så att bidrag skall kunna lämnas även till andra projekt som syftar till
att förbättra zigenarnas förhållanden i det svenska samhället.

Prop. 1983/84:124 3

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1984-03-08

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin,
Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsråden Gradin och Sigurdsen

Proposition
om mottagandet av flyktingar och asylsökande m. m.

Statsråden
anmäler Siina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen
för arbetsmarknads- resp. socialdepartementet.

Statsrådet
Gradin hemställer att regeringen i en gemensam proposition föieslår riksdagen
att antaga de förslag som hon och statsrådet Sigurdsen har lagt fram.

Regeringen ansluter sig
till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå
riksdagen att antaga de förslag som föredragandena har lagt fram.

Regeringen förordnar att
de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas
propositionen som bilagorna I och 2.

Prop. 1983/84:124 4

Bilaga
1

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-08

Föredragande:
statsrådet Gradin

Anmälan
till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m.

1
Inledning

Sedan
år 1950 svarar arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) för organiserad överföring till
Sverige av flyktingar och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Styrelsen
anordnar och driver mottagningsförläggningar för flyktingar. För de flyktingar
som på egen hand kommer till Sverige svarar normalt vistelsekommunen för försöijning
och annat bistånd till dess att ansökan om uppehållstillstånd har behandlats.
När uppehållstillstånd beviljats kan de få samma statliga omhändertagande som
de organiserat överförda flyktingarna, men vanligen utan att hänvisas till
förläggning. I stället erbjuds denna grupp s.k. enskild inkvartering. Det
innebär att flyktingen bor kvar på samma ort som under väntetiden och att
länsarbetsnämnden övertar ansvaret för att flyktingarna ges erforderligt stöd.
En närmare redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta
ärende som underbilaga 1.

AMS
föreslog i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 att dess ansvar för
överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige i huvudsak skulle föras
över fill staiens invandrarverk (SIV). Styrelsen föreslog vidare att frågan om
ansvarfördelningen mellan stat och kommun för omhändertagande av enskilt
inresta flyktingar borde ses över i detta sammanhang.

Mot
denna bakgrund bemyndigade den dåvarande regeringen den 20 november 1980
statsrådet Karin Andersson att fillkalla en arbetsgrupp med uppgift att pröva
frågan om huvudmannaskapet för överföring och omhändertagande av flyktingar i
Sverige. I samband därmed skulle arbetsgruppen också belysa de förändringar av
formerna för överföringen och omhändertagandet som ett ändrat huvudmannaskap
kunde aktualisera. Vidare skulle arbetsgruppen göra en kartläggning av den
nuvarande ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter avseende åtgärder i
samband med överföring

Prop. 1983/84:124 5

och
omhändertagande av flyktingar och av de resurser som myndigheterna förfogar
över för dessa ändamål. Därefter skulle arbetsgruppen överväga om den nuvarande
ansvarsfördelningen borde ändras. I detta sammanhang skulle gruppen även pröva
i vilken utsträckning socialstyrelsens särskilda verksamhet med flyktingfrågor
borde föras över till annan huvudman. En utgångspunkt för arbetsgruppens arbete
skulle vara alt åstadkomma klara ansvarsförhållanden. Av särskild vikt var alt
söka åstadkomma administrafiva förenklingar och kostnadsbesparingar.

Som
ledamöter i arbetsgruppen förordnades företrädare för arbetsmarknads- och
socialdepartementen, AMS, SIV, Svenska kommunförbundet saml Botkyrka kommun.
Arbetsgruppen antog namnet arbetsgruppen för flyktingansvaret (AGFA).

Arbetsgruppen
överlämnade i september 1981 sin rapport (Ds A 1981:11) Ett lokalt
omhändertagande av flyktingar. En sammanfattning av rapporten bör fogas fill
protokollet i detta ärende som underbilaga 2.

Efter
remiss har yttrande över rapporten avgetts av rikspolisstyrelsen, dvilförsvarsslyrdsen,
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen (SÖ),
universitets- och högskoleämbetet, AMS efler hörande av länsarbetsnämnderna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands
län, SIV, bostadsslyrdsen, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Uppsala län, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Kronobergs län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, ärkebiskopen, kommittén (81979:03) om hemspråksträning
för förskolebarn, språk- och kullurarvsutredningen (U 1981:04), invandrarpolitiska
kommittén (A 1980:04), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landstinget i
Stockholms län. Landstinget i Kronobergs län, Haninge kommun, Huddinge kommun,
Solna kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, Flens
kommun, Oxelösunds kommun, Norrköpings kommun, Alvesta kommun, Växjö kommun, Olofslröms
kommun, Perstorps kommun, Lunds kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Kariskoga
kommun, Örebro kommun, Hallstahammars kommun. Köpings kommun, Västerås kommun,
Sundsvalls kommun. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer.
Riksföreningen för familjepedagogiskt arbete, Sveriges frikyrkoråd. Svenska
Röda Korset, Rädda Barnen, KFUK/KFUM och Ungerska riksförbundet.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som underbilaga 3.

Efler
remissbehandlingen av AGFA-gruppens förslag bedömdes ett anlal frågor kräva
ytterligare beredning innan del kunde läggas till grund för ett
regeringsförslag. En av dessa frågor gällde principerna för samhällets behandling
av de utlänningar som väntar på avgörande i tillståndsfrågan. En annan fråga
var inriktningen av ersättningen till kommunerna för bi-

Prop. 1983/84:124 6

stånd
till flyktingar och ufiänningar som väntar på beslut i fråga om
uppehållstillstånd. Svenska kommunförbundet samt några kommuner och andra
organisationer har i särskilda skrivelser till regeringen bl. a. begärt att
staten skall ta ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvar för omhändertagandel
av tillståndssökande.

Invandrarpolitiska
kommittén (IPOK) har i silt delbetänkande (SOU 1983:29) Invandringspolitiken -
Förslag, lämnat förslag om mottagandet av asylsökande och andra som söker
tillstånd för bosättning efter inresan. Vidare har kommittén lämnat förslag i
fråga om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun för dem som väntar på
beslut i fråga om uppehållstillstånd. Kommitténs förslag i fråga om
utlänningar som väntar på tillstånd (kap. 14) bör fogas till protokollet i
detta ärende som underbilaga 4.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet, i vad avser kap. 14 "Väntarnas situafion"
avgetts av Kammarrätten i Jönköping, socialstyrelsen, SÖ, AMS, SIV,
bostadsstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen
i Malmöhus län. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i
Västerbottens län, ärkebiskopen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
LO, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, Botkyrka kommun, Sigtuna kommun,
Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Malmö
kommun, Ystads kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Örebro kommun, Västerås
kommun, Umeå kommun, föreningen Sveriges socialchefer. Svenska Röda korset.
Svenska flyktingrådet, Svergies frikyrkoråd, Rädda Barnen, KFUK/KFUM,
Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer, Jugoslaviska riksförbundet och
Turkiska riksförbundet.

En
sammanställning av remissyttrandena över kapitel 14 i IPOK:s betänkande bör
fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.

Jag
kommer i det följande att på grundval av de förslag som lämnats av AGFA-gruppen
och IPOK föreslå ändrade former för mottagandet av flyktingar och asylsökande i
Sverige. Jag kommer därvid också att behandla frågan om ersättning till
kommunerna för åtgärder för flyktingar och asylsökande.

F.n.
lämnas statlig ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar och
personer som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd enligt förordningen
(1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. (ändrad 1980:443
och 1981:1233). Reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1980, baserar sig på
rikUinjer i prop. 1979/80:38 om ersäUning till kommunerna för hjälp till
flyktingar m.fl., vilka antagits av riksdagen (SoU 1979/80:22, rskr 111). ErsäUningen
utbetalas av länsstyrelsen. Kommuner kan, utöver ersättning enligt nämnda
förordning, efter särskild prövning få ersättning från socialstyrelsen för familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar.

Ersättningarna
till kommunerna lämnas från socialdepartementets anslag Ersättningar till
kommunerna för hjälp till utländska medborgare.

Prop. 1983/84:124 7

flyktingar
m. m. Från samma anslag finansieras också särskilda lån till bostadsrätislägenheter
till flyktingar som socialstyrelsen under vissa förutsättningar kan bevilja
samt ersättning från socialstyrelsen till sjukvårdshuvudmännen för varaktig
vård av vissa flykfingar.

Regeringens
proposifion (1979/80: 38) om ersättning till kommunerna för hjälp till flykfingar
m.fl. byggde på ett förslag från en arbetsgrupp inom regeringskansliet som
presenterades i promemorian (Ds S 1979:7) Ersättning fill kommunerna för hjälp
till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd. Denna promemoria
remissbehandlades. I remissbehandlingen framfördes viss kritik mot förslaget
från bl. a. en del kommuner som ansåg att det fanns risk att kommunerna skulle
få lägre ersättning än fidigare. Mot bakgrund av att effekterna för kommunerna
av de nya ersättningsreglerna var osäkra aviserades i propositionen en
noggrann uppföljning av kostnadsutvecklingen i kommunerna och en utvärdering
av vissa delar av de nya ersättningsreglerna. Vidare framhölls att
möjligheterna att åstadkomma ytterligare förenklingar borde ägnas fortsatt
uppmärksamhet.

Mot
denna bakgrund fillsatte dåvarande chefen för socialdepartementet den 30 april
1981 en särskild arbetsgrupp för att utvärdera reglerna för ersättning till
kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. Som ledamöter i arbetsgruppen
förordnades företrädare för social-, budget- och arbetsmarknadsdepartementen,
socialstyrelsen, SIV, länsstyrelsen i Stockholms län samt Svenska
kommunförbundet.

Arbetsgruppen
överlämnade i februari 1982 sin rapport (Ds S 1982; 1) Utvärdering av reglerna
för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar och utlänningar som
väntar på beslut om uppehållstillstånd. En sammanfattning av rapporten bör
fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 6.

I
arbetsgruppens uppdrag ingick förutom att utvärdera de generella reglerna för
ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m. m. också att på
grundval av en utvärdering av den familjepedagogiska verksamheten för
flyktingar och zigenare som genomfördes år 1980 överväga möjligheterna att
inom nuvarande ekonomiska ram förändra statsbidraget till denna verksamhet.

Arbetsgruppen
överiämnade i oktober 1981 siu förslag (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande
statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. I
fråga om flyktingar anslöt sig förslagen i stort till de som tidigare lämnats
av AGFA-gruppen.

Arbetsgruppens
förslag överlämnades, i den del det avsåg flyktingar, för eventuella synpunkter
till samtliga instanser som fått rapporten (DsS 1981:11) Elt lokalt
omhändertagande av flykfingar på remiss. De synpunkter som framförts på
förslaget framgår av den remissammanställning som är fogad som underbilaga 3
till protokollet i detta ärende.

Som
ett led i beredningen av AGFA-gruppens förslag tillkallade jag efter regeringens
bemyndigande i mars 1983 en arbetsgrupp med uppgift att

Prop. 1983/84:124 8

förbereda
en eventuell överföring av det stafiiga ansvaret från AMS till SIV och ett
genomförande av flyktingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA-gruppen.
Som ledamöter i gruppen förördnades företrädare för social-, finans- och
arbetsmarknadsdepartementen, AMS, SIV och socialstyrelsen.

Arbetsgruppen
överlämnade i september 1983 förslag om hur de nya formerna för
flyktingmottagande bör genomföras. Gruppen föreslog bl. a. att SIV fr.o.m. den
1 januari 1985 bör överta det stafiiga ansvaret för verksamheten. Förslaget har
redovisats i departementspromemorian (Ds A 1983:10) Genomförande av ändrad
statlig ansvarsfördelning inom flykfing-omsorgen. Gruppens överväganden och
förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.

I
mars 1983 uppdrog regeringen vidare åt SIV att redovisa hur en tillräcklig
tillgång på bostäder för flyktingar skall kunna tryggas i samband med ett
kommunalt omhändertagande av flyktingar. Arbetet har bedrivits i samråd med
bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, AMS och Svenska kommunförbundet. SIV har redovisai
sitt uppdrag till regeringen i september 1983. En sammanfattning härav bör
fogas till protokollet i delta ärende som underbilaga 8.

De
ändrade former för mottagande av flyktingar och asylsökande som jag kommer atl
föreslå i det följande innebär att stat och kommun i samverkan skall svara för flyklingverksamheten.
Därigenom skapas förutsättningar för en ökad solidaritet mellan ofika kommuner
vad gäller flyktingmottagandet. Staten föreslås få elt ökat ansvar för de
asylsökande. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande av asylsökande
och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska samhället kommer
emellertid att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostnader för
ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på
uppehållstillstånd kommer att få ersättning för de faktiska kostnaderna för
delta bistånd under tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med SIV om
att ta emot flyktingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver att
få ersättning för andra insatser. Överläggningar bar ägt rum med Svenska
kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmottagandet, formerna för
samverkan mellan stat och kommun och statens ersättning fill kommunerna.

Det
nya systemet innebär bl. a. att SIV kommer att få ett centralt ansvar för
flyktingmottagandet på statlig myndighetsnivå. Huvuddelen av de uppgifter inom
flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller socialstyrelsen avvecklas
eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få ett samlat ansvar för
systemet för statlig ersättning till kommunerna. Jag kommer mot denna bakgrund,
efter samråd med statsrådet Sigurdsen, att föreslå att det ansvar och de medel
som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över till
arbetsmarknadsdepartementet. Jag kommer därför i det följande atl behandla
även frågor för vilka sodaldeparte-

Prop.
1983/84:124 9

menlet
nu ansvarar. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla de frågor som
socialdepartementet fortsättningsvis föreslås svara för.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Allmänna utgångspunkter

2.1.1
Flyktingpolitiken

Sverige
har sedan lång tid fört en aktiv flyktingpolitik. Denna kan sägas bestå av
flera delar: internationellt samarbete för att stärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna, ekonomiskt bistånd till FN: s flyklingkommissarie (UNHCR) och
till enskilda länder som tar emot flyktingar, överföring av flyktingar hit,
generös asylpolitik för dem som söker skydd här, särskilda sociala insatser för
flyktingarna samt stöd till frivillig repatriering från Sverige. Totalt utgår
ca en miljard kr. per år från statsbudgeten för den samlade flyktingpolitiken,
varav hälften för insatser utom Sverige och hälften för insatser i Sverige.

Invandrarpolitiska
kommittén (IPOK) har i silt delbetänkande (SOU 1983:29) Invandringspolitiken -
Förslag understrukit vikten av atl de grundläggande principerna för vår
flyktingpolitik bibehålls och att politiken på detta område liksom hittills
bör präglas av generositet. Kommittén har även förordat att regeringen årligen
ger riksdagen en samlad redovisning av Sveriges insatser på det flykfingpoliliska
området och att en ökad samordning eftersträvas inom ramen för
flyktingpolitiken. Kommittén har vidare gjort en noggrann genomgång av de
asylrättsliga bestämmelserna och har föreslagit vissa ändringar i
utlänningslagstiftningen. En särskild fråga som kommittén har haft att överväga
är handläggningstiderna i utlänningsärenden. Att väntetiderna blir så korta
som möjligt är av väsentlig betydelse både för de människor det gäller och för
samhället. Kommittén har föreslagit åtgärder i syfte att förkorta
handläggningstiderna.

IPOK:
s betänkande har remissbehandlats. En proposition med förslag till riktlinjer
för invandrings- och flyktingpolitiken och till vissa ändringar i utlänningslagen
kommer inom kort att avlämnas till riksdagen. Upprättade lagförslag behandlas f.
n. i lagrådet. Jag kommer därvid också att lämna förslag som bör kunna leda
till att handläggningstiderna i asylärenden ytterligare kan förkortas.

Jag
vill emellertid redan nu behandla frågan om formerna för mottagandet av
flyktingar och asylsökande i Sverige på grundval av de förslag som AGFA-gruppen
och IPOK har lämnat i denna del. Den ordning som jag föreslår i det följande
svarar mot de allmänna riktlinjer som jag avser föreslå i den aviserade
propositionen om invandrings- och flyktingpolitiken. Jag anser det vara
väsentligt att de nya former för mottagandel av flyktingar och asylsökande, som
jag kommer att föreslå, kan införas så snart som möjligl och samtidigt som
ändringarna i utlänningslagen avses

Prop. 1983/84:124 10

träda
i kraft, dvs. den 1 januari 1985. Medel måste således anvisas för budgetåret
1984/85.

Vid
utformningen av de förslag som jag anmäler i det följande har jag utgått från
en invandring av flyktingar och asylsökande som är av samma omfattning som
under senare år.

Innan
jag går närmare in på de olika utredningsförslagen vill jag ange vissa allmänna
synpunkter på principerna för mottagandet av flyktingar i Sverige.

2.1.2
Särskilda åt gärder för fly klingar i Sverige

De
nu gällande riktlinjerna för mottagandet av flyktingar i Sverige fastslogs av
riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100 bil. 15, AU 1978/79:22, rskr 1978/79:230)
på grundval av förslag i rapporten (Ds A 1978:1) Sverige och flykfingarna, som
hade lämnats av en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet. Dessa
riktlinjer utgår bl. a. från alt det från samhällets synpunkt är motiverat att
vidta särskilda insatser som positivt särbehandlar flyktingar i förhållande till
övriga invandrare. Det som skiljer flyktingarna från övriga invandrare är bl.
a. att de inte fritt kan återvända fill sina hemländer. Flyktingar kommer i regd
från särskilt svåra förhållanden som motiverar att de behandlas särskilt
gynnsamt. En sådan särbehandling ligger också i linje med vad Sverige har
åtagit sig enligt 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonventionen),
enligt vilken polifiska flyktingar skall behandlas som "mest gynnad
grupp".

Särbehandlingen
av flykfingar lar sig bl. a. ultryck i ett särskilt statligt ansvar för att
underlätta flyktingarnas introdukUon i det svenska samhället och främja deras
möjligheter att finna sig till rätta här. Det sker l.ex. genom att flyktingar
som kommer till Sverige genom organiserad överföring vanligen tas om hand av
AMS i särskilda motiagningsförläggningar under ca sex månader. Under denna tid
får flyktingarna bl. a. svenskundervisning. Enskilt inresta flyktingar och
andra med flyktingliknande skäl tas normalt om hand av länsarbetsnämnderna i s.k.
enskild inkvartering och får i huvudsak samma förmåner som organiserat
överförda flyktingar. En närmare beskrivning av motlagningsinsatserna finns i
underbilaga 1.

Till
de särskilda förmåner som flyktingar har jämfört med andra invandrare hör
också att elt räntefrilt slartlån kan beviljas för att anskaffa möbler och husgeråd.
Flyktingar har vidare möjlighet att få statligt studiestöd utan atl först ha
arbetat i Sverige i två år, vilket i regel krävs av andra invandrare. En
flykting som saknar egna medel kan under vissa villkor få bidrag till resa för
bosättning i annat land. Om förhållandena ändras i hemlandet och flykfingen
önskar återvända dit kan han också få bidrag till resan. Bidrag för resa fill
Sverige kan — inom ramen för en försöksverksamhet - beviljas till make/maka och
barn till den som är flykting enligt 3 § utlänningslagen (UfiL).

De
förmåner som organiserat överförda flyktingar har tillerkänns också

Prop. 1983/84:124 11

enskilt
inresta flyktingar och andra med flyktingliknande skäl. Det är formellt
vederbörande myndighet, exempelvis AMS eller centrala studiestödsnämnden, som
har alt avgöra vem som skall få del av de särskilda flyktingförmånerna. I
praktiken följer dock dessa myndigheter regelmässigt det yttrande över
flyktingstatus som fordras in från SIV. SIV jämställer med organiserat
överförd flykting alla som fillåtits invandra med stöd av 3,5 eller 6§§ UfiL,
dvs. konventionsflyktingar, krigsvägrare och andra som åberopar flyktingliknande
skäl och bedöms vara i behov av särskilt skydd. Däremot jämställds endast i
undantagsfall den som fåu stanna av andra politisk-humanitära skäl. Enligt
praxis som utvecklats har anhöriga som inte bedömts vara flyktingar tagils emot
i förläggningar och i enskild inkvartering om den tidigare anlände vid de
anhörigas ankomst är föremål för AMS flyktingomhändertagande. Stafiig ersättning
för socialbidragskostnader utgår till flyktingens hela familj.

IPOK
har föreslagit att även de utlänningar som får uppehållstillstånd på polifisk-humanitära
grunder utan att hänföras till 3, 5 eller 6§§ UtlL i princip skall omfattas av
samma villkor som de som får stanna av politiska skäl. Denna grupp, som f. n.
ges tillstånd enligt 31 § st 1 och 2 UfiF, har de senaste åren utgjort färre än
200 personer per år. Kommittén har vidare pekat på det rimliga i att
familjemedlemmar till flyktingar som kommer till Sverige får i princip lika
hjälp oberoende av om de kommer i nära anslutning till huvudmannen eller något
senare.

Jag anser alt del finns
skäl att även fortsättningsvis i vissa avseenden positivt särbehandla
flyktingar och personer med flyktingliknande skäl i jämförelse med andra
invandrare. Rätten för flyktingar att få en fristad är en följd av
internationella åtaganden och kan därmed sägas utgöra en del av den svenska
utrikespolitiken. Staten bör därför ta ett större ansvar för mottagandet av
flyktingar i Sverige och för deras introduktion i samhället än vad man gör för
andra invandrare. Flyktingar kan till skillnad från de flesta andra invandrare
inte fritt välja atl återvända fill sina hemländer, och det är därför befogat
alt vidta vissa särskilda åtgärder från såväl statens som kommunemas sida för
att främja deras anpassning i det svenska samhället.

Jag
ställer mig för egen del positiv till IPOK: s förslag att utvidga flyktingförmånerna
och den statliga ersättningen till kommunerna till alla som beviljas tillstånd
på grund av politisk-humanitära skäl. Dessa är normalt i behov av samma stöd
som de som får stanna av rena flyktingskäl. Jag förordar således att de
utlänningar som skall omfattas av den nya ordningen för flyktingmottagande
skall vara de som ges uppehållstillstånd på grunder som avses i 3, 5 eller 6§§ UtlL
eller som eljest får tillstånd alt stanna på grund av politisk- humanitära
skäl. Härutöver förordar jag att make/maka och barn till ufiänningar som fått fillstånd
på ovan nämnda grunder - i de fall de inte själva fått tillstånd på samma
grunder - skall omfattas av flyktingmottagandet om deras ansökan om
uppehållstillstånd

Prop. 1983/84:124 12

anhängiggjorts
inom 6 månader efter det all den som kom först beviljats uppehållsfillstånd.
Make/maka fill den som fåu uppehållstillstånd med stöd av 3 eller 6§§ UtlL får
i regel uppehållsfillstånd på samma grund, vilket innebär att de som regel
kommer att omfattas av de särskilda flyktingförmånerna oavsett när
familjeåterförening aktualiseras.

Jag
vill i detta sammanhang också föreslå att den försöksverksamhet med bidrag för
resa till Sverige för anhöriga till flykfingar, som pågått sedan budgetåret
1979/80, fortsätter. Möjligheten att få sådana bidrag bör dock liksom hiuills -
till skillnad från de övriga flyktingförmåner jag nämnt - begränsas till nära
anhöriga till personer som är flyktingar enligt 3 § UtlL. Regeringen bör liksom
hittills för varje budgetår ange en medelsram för dessa resor eller på annat
sätt reglera omfattningen.

När
jag i det följande talar om flyktingar innefattar jag i detta begrepp inte bara
de som är flykfingar enligt 3 § UfiL utan alla som enligt vad jag här angett i
förmånshänseende bör jämställas med konventionsflyktingar.

2.1.3
Ökat statligt ansvar för asylsökande

IPOK
har tagit upp frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun under den
tid tillståndsfrågan prövas för dem som söker uppehållstillstånd för
bosättning efter inresan i Sverige. I dag ligger normalt det direkta ansvaret
för omhändertagandet av tillståndssökande på vistelsekommunen, som enligt socialtjänsfiagen
har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp de behöver. Kommunerna får ersättning av staten för ekonomiskt
bistånd men får själva svara för övriga kostnader. Som en följd av den ökande
tillströmningen av asylsökande till Arlanda flygplats har AMS i slutet av år
1982 bemyndigats att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi
åt sådana ufiänningar som söker asyl vid inresa via Arlanda flygplats.

IPOK
konstaterar att genomförandet av invandrar- och minoritetspolitiken
traditionellt ansetts vara en gemensam uppgift för stat och kommun, medan
regleringen av invandringen betraktas som en statlig angelägenhet. Denna
grundsyn bör enligt IPOK bestå. I konsekvens härmed bör staten, enligt IPOK: s
mening, ha ett huvudansvar för att de som här i landet får avvakta
tillståndsprövningen tas om hand under väntefiden. Mot denna bakgrund föreslår IPOK
dels att staten tar ett visst ökat administrafivt ansvar för mottagandet av
asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan, dels
att staten i princip tar hela ansvaret för kostnaderna för samhällsservice
under väntetiden.

Även
jag anser att staten bör ta ett ökat administrativt och kostnadsmässigt ansvar
för dem som får vänta på beslut i tillståndsfrågan i Sverige och som behöver
hjälp från samhället under väntetiden. Detta är inte minst viktigt med hänsyn
till den ojämna fördelning av ansvar och kostnader som i dag föreligger mellan
olika kommuner. Huvuddelen av de som söker uppehållsfillstånd för bosättning
efter inresan är asylsökande. De är som

Prop. 1983/84:124 13

regel
i behov av stöd från samhället under väntetiden och bör därför omfattas av det
system med ökat statligt ansvar som jag kommer atl föreslå. Övriga söm kan söka
tillstånd efter inresan är i huvudsak anhöriga till personer som redan är
bosatta i landet. Det rör sig i första hand om nära familjemedlemmar som har
inkvartering ordnad och kanske inte heller behöver något annat särskilt stöd
från samhället. Det finns dock även andra tillståndssökande än asylsökande som
i vissa avseenden kan behöva få samma mottagande som de asylsökande. Jag tänker
då närmast på dem som åberopar släktanknytning till flyktingar. Dessa är f. n.
också ojämnt fördelade mellan kommunerna på samma sätt som flyktingarna.

Jag
återkommer till hur ett ökat statligt administrativt ansvar bör komma till
uttryck i praktiken och till hur ett ökat statligt kostnadsansvar bör avspegla
sig i den statliga ersättningen till kommunerna.

2.2
Allmänt om formerna för mottagandet av flyktingar och asylsökande

Jag
har inledningsvis redovisat atl den närmare bakgrunden till regeringens beslut
i november 1980 atl tillkalla den s. k. AGFA-gruppen var att AMS i sin
anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslog aU ansvaret för överföring
och omhändertagande av flykfingar i Sverige skulle föras över från AMS till
SIV. I gruppens uppdrag ingick, förutom att pröva denna fråga, även att belysa
de förändringar av formerna för omhändertagandet av flyktingar som en
överföring av del statliga ansvaret från AMS till SIV kunde aktualisera. AGFA-gruppen
föreslog att det stafiiga ansvaret för verksamheten skulle föras över från AMS
till SIV. Mot bakgrund av vissa problem i nuvarande flyktingomhändertagande och
svårigheter för SIV alt i avsaknad av en regional organisation ta över AMS
nuvarande verksamhet föreslogs också relativt stora förändringar av formerna
för mottagandet och omhändertagandet av flyktingar.

AGFA-gruppen
föreslog att flyktingar så tidigt som möjligt efter ankomsten bör erbjudas
bostad i en kommun och att huvuddelen av del omhändertagande som AMS f.n.
svarar för bör ske genom kommunala insatser på de orter där bostäder erbjuds.
Den statliga huvudmannen, SIV, föreslogs träffa överenskommelser med ett antal
kommuner om mottagande och omhändertagande av flyktingar mol statlig
ersättning. Förslaget innebär att förläggningstiden för organiserat överförda
flyktingar skulle kunna förkortas från i genomsnitt drygt sex månader till ett
par veckor. Insatserna för flyktingar sker sålunda huvudsakligen i kommunerna
och behöver inte som hittills koncentreras till den allra första tiden i landet
utan kan bättre anpassas till flyktingarnas behov. För enskilt inresta flykfingar
innebär förslaget att nuvarande form av s. k. enskild inkvartering genom länsarbetsnämnden
upphör. För en utförligare beskrivning av förslaget hänvisar jag till
underbilaga 2.

Förslaget
inbegriper alltså ett system med överenskommelser mellan

Prop. 1983/84:124 14

SIV
och enskilda kommuner om au dessa mot särskild statlig ersättning skall åta sig
att ta emot flyktingar och svara för den introduktion i samhället för vilken
AMS i dag svarar. Även asylsökande bör enligt arbetsgruppen omfattas av detta
system. Nuvarande regler om ersättning till kommunerna för bistånd fill
flyktingar m.fl. bör enligt AGFA- gruppen anpassas fill det föreslagna systemet
med överenskommelser. Det nya systemet antas enligt AGFA-gruppens bedömning
kunna leda till minskade kostnader för staten med ca 20 milj. kr. per budgetår
jämfört med nuvarande system, räknat på de förutsättningar som gällde
budgetåret 1979/80.

Grundtanken
bakom AGFA-gruppens förslag är att flyktingarna så tidigt som möjligt skall
kunna leva som övriga invånare i en normal miljö och att de där skall få en behovsanpassad
introduktion i det svenska samhället. Det föreslagna systemet med
överenskommelser mellan staten och kommuner syftar bl. a. till alt få till
stånd en förbättrad planering av kommunernas insatser för flyktingar.

F.n.
är flyktingarnas bosättning starkt koncentrerad fill vissa kommuner. Del
gäller särskilt dem som kommer hit på egen hand och söker tillstånd under
åberopande av politiska och/eller politisk-humanitära skäl. Koncentrationen
till vissa kommuner bar inneburit problem för en del av dessa kommuner. Flera
kommuner har i olika sammanhang ställt krav på ett ökat statligt ansvarstagande
såväl i fråga om geografisk fördelning av invandringen som för kostnaderna för
hjälp ål asylsökande, flyktingar och andra invandrare. Den starka
koncentrationen av flyktingar till vissa kommuner har ibland också ytterst
inneburit problem för de enskilda flyktingarna genom att kommunerna har haft
svårt att ge tillfredsställande social service och utbildning. Genom det
föreslagna systemet med överenskommelser mellan stat och kommuner om
flyktingmottagning ansåg AGFA-gruppen att man också anvisat en väg att minska koncentrafionen
av flyktingar till vissa kommuner.

Problemen
med den starka koncentrationen av enskilt inresta flyktingar till vissa
kommuner har också uppmärksammats av IPOK, som föreslagit ell stafiigt ansvar
för att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan
erbjuds bostäder. Detta bör enligt kommitténs förslag ske inom ramen för de
avtal om mottagande av flykfingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa
med kommunerna. Syftet med förslaget är att skapa bättre möjligheter att
erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som
flyktingar.

Den
av AGFA och IPOK föreslagna modellen för mottagandel av asylsökande och
flyktingar har vad gäller dess allmänna inriktning och innehåll mottagits i
huvudsak positivt vid remissbehandlingen. En del remissinstanser har dock
ansett atl modellen inte varit tillräckligt utredd vad gäller det praktiska
genomförandel. Från kommunernas sida redovisades i remissyttrandena en positiv
inställning till det föreslagna avlalssystemet under förutsättning att de ekonomiska
frågorna kunde lösas tillfredsställande.

Prop. 1983/84:124 15

För
egen del anser jag att del finns starka skäl för en reformering av mottagandet
av flyktingar och asylsökande med den inriktning som AGFA och IPOK har föieslagit.
Jag delar AGFA-gruppens uppfattning att flyktingarnas introduktion i det
svenska samhället kan underlättas om de så tidigt som möjligt kan leva i en
normal miljö, helst där de sedan kan bo kvar och arbeta. Långa förläggningsvistdser
kan medföra risk för att flyktingar blir passiva och all deras integration i
det svenska samhället försvåras. Vistelse lång lid på förläggning medför också
höga kostnader för samhället. Det är vidare en fördel om den sociala service
som finns uppbyggd i kommunerna även kan utnyttjas för mottagandet av
flyktingar och att man undviker kostnadskrävande särlösningar och parallella
organisationer.

SIV har på regeringens
uppdrag undersökt på vilka sätt en tillräcklig fillgång på bostäder för
flyktingar kan tryggas i samband med ett kommunalt omhändertagande av
flyktingar. Av verkels redovisning av detta uppdrag framgår bl. a. att
tillräcklig tillgång på bosläder bör kunna tryggas genom överenskommelser med
kommuner och att det således inte behövs någon ny lagstiftning eller att staten
direkt skaffar bostäder ål flyktingar. Däremot behöver kommunerna en förbereddsetid
för atl kunna planera en lämplig tillgång på bostäder som svarar mot de behov
som överenskommelserna med SIV motiverar.

Jag är av den
uppfattningen att det genom det föreslagna systemet skapas förutsättningar för
att ge alla flyktingar som kommer till Sverige en bra start i det svenska
samhället. Inle minst viktigt är att kommunerna får väsentligt bättre
möjligheter än i dag att planera för flyktingarnas tillvaro i kommunen. Jag är
också av den uppfattningen alt det föreslagna systemet bör innebära att fler
kommuner kommer alt engagera sig i flyktingmottagandet, vilkel sannolikt kan
innebära en förbättring av landets samlade möjligheter att även i
fortsättningen bedriva en generös flyktingpolitik.

Mot bakgrund av vad jag
här anfört föreslår jag att formerna för mottagande av flyktingar och
asylsökande förändras så all verksamheten huvudsakligen genomförs i kommunal
regi med stöd av statlig ersättning. Mitt förslag innebär att kvotflyktingar
skall vistas kortare tid än f. n. på mottagningsförläggning och att
länsarbetsnämndernas s.k. enskilda inkvartering för enskilt inresta flyktingar
upphör.

Jag kommer senare att mera
ingående redovisa min syn på de praktiska formerna för hur organiserat
överförda flyktingar resp. asylsökande skall tas emot samt på arbets- och
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för flyktingmottagningen.

2.3
Överföring av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet till SIV

AGFA-gruppen
föreslog att ansvaret för överföring och omhändertagande av flyktingar i
Sverige i huvudsak skulle föras över till SIV. Det

Prop. 1983/84:124 16

viktigaste
skälet som gruppen angav var att flyktingverksamheten borde ses som ett samlat
verksamhetsområde och att därför ansvaret, som i dag är splittrat, borde samlas
på en myndighet. SIV svarar redan i dag för uttagning av flykfingar, för
samordning av samhällets insatser för flykfingar och för kontakter med
flyktingarnas egna organisationer och med berörda svenska organisationer.

AGFA-gruppen
framhöll också att frågan om förändrad ansvarsfördelning på statlig nivå i hög
grad sammanhänger med frågor om innehåll och former för flyktingverksamheten.
Eftersom SIV inte har någon regional organisation skulle således en överföring
av det statliga ansvaret från AMS till SIV i hög grad underlättas av om
formerna för flyktingmottagningen samtidigt förändrades så att huvuddelen av
det prakfiska genomförandet av flyktingverksamheten sker i kommunal regi.

Arbetsgruppens
förslag att föra över ansvaret för flykfingverksamheten från AMS till SIV har
på det hela taget mötts av en mycket positiv remissopinion. Vissa
remissinstanser har emellertid redovisai en allmän tveksamhet inför effekterna
av en förändring vad gäller möjligheterna att placera flyktingar i arbete,
särskilt i ett svårt arbetsmarknadsläge. Jag delar bedömningen att
arbetsmarknadsläget för flykfingar är svårt. Jag finner emellertid för min del
ingen grund för den oro som dessa remissinstanser har uttryckt för att det med
SIV som ansvarig myndighet skulle bli svårare än f. n. att finna arbete åt
flyktingarna. Jag återkommer senare till vissa frågor som rör AMS fortsatta
insatser och resurser i fråga om arbetsmarknadsservice för flykfingar.

Jag
vill i sammanhanget redovisa att en överföring av det statliga ansvaret från
AMS fill SIV ligger i linje med uttalanden om arbetsmarknadsverkets
arbetsuppgifter i 1981 års proposifion (prop. 1980/81:126) om arbetsmarknadspolitikens
framtida inriktning. Där sägs atl del är angeläget att effektivisera
arbetsmarknadsverket genom att från dess verksamhetsområde föra bort uppgifter
som inte omedelbart ligger inom det arbelsmarknadspolitiska fältet. Nuvarande
regering har därefter i tilläggsdirektiv till utredningen (A 1981:02) om
arbetsmarknadsverkels ansvarsområde och organisafion också uttalat atl vissa av
arbetsmarknadsverkets uppgifter bör kunna flyttas till annan huvudman i syfte
att koncentrera verkets krafter på dess huvudsakliga uppgifter. Överföringen av
ansvaret för flyktingverksamheten till en annan myndighet är ett led i denna
renodling och syftar således också till att effektivisera arbetsmarknadsverkets
möjligheter att fullgöra sina uppgifter vad gäller arbetsförmedling m.m.,
vilket också kommer flyktingarna till del.

Några
enstaka remissinstanser har uttryckt farhågor för intressekonflikter mellan
SIV: s tillståndsprövning å ena sidan och flyktingmoUagande å den andra. Risken
för konflikter skulle - om den vore reell - ligga redan i verkets konstruktion,
där integreringen av frågor rörande regleringen av invandringen och åtgärder
för invandrare alltsedan verkets tillkomst år

Prop. 1983/84:124 17

1969
varit en bärande tanke. Jag kan inte heller finna att någon verklig konflikt
föreligger mellan SIV som ansvarig myndighet för flyktingmotta-gandel och den
år 1975 fastlagda principen om att varje myndighet i princip skall ansvara för
erforderliga åtgärder för invandrare inom sitt verksamhetsområde.

Mol
denna bakgrund förordar jag att det statliga ansvaret för överföring och
omhändertagande av flyktingar förs över från AMS till SIV. Huvuddelen av de
operativa uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag åvilar socialstyrelsen
bör också föras över till SIV i den mån de inle helt kan upphöra som en följd
av ändrade former för flykfingmottagandet. Genom en överföring av det stafiiga
ansvaret för flyktingverksamheten till SIV kommer ledningsansvaret för
flyktingfrågorna på verksnivå att åvila en myndighet. Detta är särskilt viktigt
när huvuddelen av det praktiska arbetet i flyktingmottagandet avses ske i
kommunal regi. Kommunerna måste kunna vända sig fill en myndighet som har ett
samlat övergripande ansvar för planering och genomförande av
flyktingmottagandet.

Det
förslag jag här lämnat om elt samlat och övergripande ansvar hos SIV för
flyktingmottagandet innebär inget avsteg från den princip om ansvarsfördelningen
mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor som fastslogs av riksdagen
år 1975 och som kommit till uttryck i förordningen (1976:310) om åtgärder för
invandrare m. fl. Denna princip innebär all varje myndighet inom sitt
verksamhetsområde har alt beakta de särskilda behoven hos invandrare och
språkliga minoriteter. Detta gäller självfallet flyktingar i samma mån. SIV: s
uppgift som central myndighet för flykfingmottagandet innebär dels ett ansvar
för bevakning och samordning av olika statliga myndigheters verksamhet inom
området, dels vissa operativa uppgifter och ett särskilt ansvar för samordning
och fördelning av uppgifter mellan stat och kommun och mellan enskilda kommuner
inom flyktingmottagandet. Jag återkommer senare mera i detalj till SIV: s uppgifter
som central myndighet för flyktingmoltagandet.

Statsrådet
Sigurdsen kommer senare att redogöra för de uppgifter inom flykfingverksamheten
som bör ligga kvar på socialstyrelsen.

2.4
Överenskommelser mellan SIV och kommuner

Jag
har tidigare förordat ett system för mottagande av flyktingar och asylsökande
som innebär att den statliga huvudmannen, SIV, träffar överenskommelser med
kommuner om att dessa mot särskild statlig ersättning skall ta emot flykfingar
i planmässiga former och svara för deras introduktion i del svenska samhället.

Enligt
AGFA: s förslag borde regleringen mellan stat och kommun bestå av dels ett
ramavtal mellan staten och Svenska kommunförbundet, dels avtal mellan SIV och
enskilda kommuner. Ramavtalet skulle enligt förslaget innehålla av staten
preciserade krav på innehållet i det kommunala 2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
124

Prop. 1983/84:124 18

mottagandet
och reglera hur den statliga ersättningen skall beräknas och utgå. Avtalen
mellan SIV och enskilda kommuner skulle enligt förslaget innehålla en
överenskommelse om det antal flyktingar och asylsökande som kommunen skall ta
emot under en viss angiven fid och ersättning för kostnader som är lokalt befingade
eller beroende på flyktinggruppens speciella behov.

Jag
anser att regleringen mellan stat och kommun av både principiella och praktiska
skäl bör utformas på ett något annorlunda sätt än vad AGFA-gruppen föreslagit.
Utgångspunkterna för överenskommelser mellan SIV och enskilda kommuner kan
klargöras på annat säu än genom ett ramavtal. Ett sätt är atl i en förordning
ange att den kommun som tar emot asylsökande och flyktingar har räu att under
vissa angivna förulsäUningar få ersättning från staten för detta. En sådan
förordning kan kompletteras med bemyndiganden för den statliga huvudmannen att
vidta olika åtgärder för att stimulera ett kommunall flyktingmottagande. Enligt
min mening bör regleringen ske på delta sätt.

Ett
argument som anförts mot en reglering i förordning är att kommunens uppgifter
då enbart kan anges i allmänna termer, medan man i eu ramavtal kan ange en mer
preciserad ambitionsnivå för flykfingverksamheten. Jag anser för egen del atl
det är svårt atl i detalj precisera kommunernas åtgärder. Målet för ett introdukfionsprogram
för flyktingar skall vara att dessa genom hjälp och stöd kan finna sig till räUa
här i landet samt att de genom informafion, svenskundervisning, tolkhjälp m. m.
blir i stånd att utnyttja den svenska samhällsservicen på lika villkor som den
övriga befolkningen. Men del gäller att se flyktingens situation i eU
sammanhang och inte bara på de problem som kan uppstå därför att han eller hon
är flykting. Merparten av kommunens åtgärder för flyktingar är samma som för
andra kommuninvånare med vissa standardkrav angivna i lagstiftning. Kommunens
åtgärder måste bygga på lokala förutsättningar och måste i vissa avseenden
anpassas fill den servicenivå som erbjuds övriga kommuninvånare. Dessutom
måste flertalet av de insatser som kommunerna skall göra för flyktingar vara
individuellt anpassade efter flyktingens behov. Jag återkommer senare med en
allmän beskrivning av de åtgärder för asylsökande och flyktingar som
kommunerna bör vidta samt med ett förslag till hur den statliga ersättningen
skall utgå.

Det
förslag om mottagande av flyktingar och asylsökande somjag förordar har
föregåtts av överläggningar mellan företrädare för regeringskansliet och
Svenska kommunförbundet. Detta lorde utgöra en tillräcklig grund för att
överenskommelser skall kunna träffas mellan SIV och enskilda kommuner om
kommunalt flyktingmottagande.

SIV
bör således bemyndigas alt träffa överenskommelser med enskilda kommuner om
mottagande av flyktingar och asylsökande. Dessa överenskommelser bör ange ett
ungefärligt antal asylsökande och flyktingar som kommunen skall ställa bostad
till förfogande åt och i övrigt ta emot i

planmässiga
former under en angiven period. Överenskommelserna skall ange de rikttal
kommunerna skall planera för. SIV skall så långt möjligt verka för att kommunen
får ta emot det antal flyktingar och asylsökande som anges i överenskommelsen.
Del ligger i sakens natur alt över- eller underskridanden av dessa rikttal
måste kunna ske med hänsyn till oförutsebara fluktuationer i
flyktinginvandringen.

Ett
system med överenskommelser mellan SIV och ett antal kommuner om mottagande av
flyktingar och asylsökande ger självfallet inte någon kommun räU att vägra ta
emot den som på egen hand söker sig till kommunen. Kommuner som idag har en
stor koncentration av flyktingar bör dock kunna ställa anspråk på SIV aU söka
erbjuda bostad i annan kommun åt de asylsökande som själva sökt sig till
kommunen och saknar anknytning där.

Överenskommelser
bör kunna träffas beträffande enbart följdinvandring fill flykfingar som en
kommun tidigare har tagit emot. En förutsättning bör dock i princip vara att
det rör sig om en följdinvandring av utlänningar som tillhör de kategorier som
enligt vad jag tidigare anfört omfattas av ett särskilt statligt ansvar.

I
överenskommelsen mellan SIV och en kommun kan t. ex. anges vilka nationaliteter
eller språkgrupper av asylsökande och flyktingar som kommunen i första hand
vill planera för och som SIV i första hand bör erbjuda mottagning i kommunen.
Med hänsyn till gällande lagstiftning och till osäkerheten i fråga om
flyktinginvandringens sammansäUning kan dock inte en överenskommelse innehålla
garantier för alt kommunen endast skall få ta emot en bestämd flyktingkaiegori
eller aU denna kategori verkligen kommer till kommunen.

Kommuner
som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande skall också svara för
att dessa, om de får tillstånd att stanna i Sverige, erbjuds ett fortsatt
omhändertagande i kommunen. Överenskommelserna måste ge kommunerna frihet atl
organisera flyktingverksamheten på det sätt de bedömer vara lämpligt.

Överenskommelser
mellan SIV och kommuner bör föregås av samråd med AMS och med andra centrala
myndigheter för att bedöma förutsättningarna för att flyktingarna skall kunna
få arbete eller utbildningsplats i aktuella kommuner. Även kontakter med
sjukvårdshuvudmannen bör som regel föregå överenskommelsen med en kommun.

2.5
Mottagande av organiserat överförda flyktingar

Jag
har tidigare uUalat mig för en förändring av formerna för flykfingmottagandet
som innebär att de organiserat överförda flyktingarna, i enlighet med AGFA-gruppens
förslag, bör tas om hand i en kommun och erbjudas bostad i ett normalt
bostadsbestånd betydligt tidigare än i dag. En av fördelarna med en tidig
inflyttning i eget boende i en kommun är att det

Prop. 1983/84:124 20

på
ett naturiigt sätt bör underiätta för flyktingen att komma till rätta i det svenska
samhället. Förutsättningarna för en naturlig integrering i det omgivande
samhället ökar i jämförelse med vistelse på förläggning. Det bör också vara bra
för flyktingen atl tidigt få del av samhällets service på ett sådant sätt och
under sådana förhållanden att de i största möjliga mån motsvarar de som han
eller hon senare kommer att leva med.

En
ordning bör alltså eftersträvas där, på det sätt AGFA-gruppen föreslagit,
svenskundervisning och huvuddelen av övriga introduktionsåtgärder från
samhället förläggs till tiden efler bosättningen i en kommun. Det kommer dock
enligt min bedömning att ändå behövas någon form av mottagningsarrangemang i
statlig regi i samband med ankomsten av kvotflyktingar. Många av flyktingarna
kommer från svåra förhållanden, en del direkt från fängelse eller tortyr, och
behöver vila ut och återhämta sig viss tid efter ankomsten. Detta bör lämpligen
ske under en kortare vistelse på en mottagningsförläggning. Där bör flyktingen
normalt också erbjudas en hälsoundersökning för att fastställa eventuella akuta
eller andra mer omfattande vårdbehov. Samtidigt bör flykfingarna i mån av
behov få personlig utrustning för den första tidens vistelse i landet, l.ex.
kläder för årstiden. Vidare bör grundläggande information ges om det fortsatta
mottagandet i Sverige. En utredning om lämplig bostadsort och ingående
diskussion med flyktingen och i förekommande fall hans familj härom är också
nödvändig innan ett erbjudande bör lämnas om bosättning i en kommun som träffat
överenskommelse med SIV om all ta emot flyktingar.

Jag
bedömer i likhet med AGFA-utredningen att dessa åtgärder normalt bör kunna
klaras av inom 2-4 veckor. Därefter bör en utflyttning ske till ett eget
boende. Förläggningen bör således fungera som en mottagningssluss och under
förläggningstiden bör normalt inte svenskundervisning och samhällsinformation
för vuxna eller skolundervisning för barnen påbörjas. Dessa funktioner skall i
stället ingå i de mottagningsinsatser som skall genomföras efter utflyttningen fill
en kommun. Normalt skall inte heller yrkes- och arbetshvsorientering eller
annan arbetsmarknadsservice ges till flyktingarna under förläggningstiden utan
sådana insatser bör påbörjas först efter utflyttningen. Jag återkommer senare
med en redogörelse för vad som bör ingå i det kommunala flyktingmottagandet och
för hur jag ser på hälso- och sjukvårdsfrågorna och arbetsmarknadsservice för
flyktingar i ett system med kommunaU mottagande.

Avsikten
är således att förläggningsvistelsen för flyktingarna skall bli kort och alt
endast ett fåtal åtgärder skall vidtas under den allra första korta tiden i
förläggning. Även i framtiden kan det dock i vissa fall bli nödvändigt med
längre tids vistelse i förläggning. Det kan t. ex. gälla flyktingar med
särskilda behov, som kan vara svåra att tillgodose i normalt boende. Jag är
dock av den uppfattningen att det endast i undantagsfall skall behövas långa
förläggningsvistelser av detta skäl. Flertalet flykfingar som behöver ett
omfattande individuellt stöd bör kunna tas om hand på ett

Prop. 1983/84:124 21

bra
sätt genom kommunala insatser. I enstaka fall kan det också bli aktuellt med
placering på sjukvårdsinrättning för att tillgodose varaktiga vårdbehov. Ett ahemativ
till direkt bosättning i en kommun eller längre förläggningsvistelse kan i
vissa fall också vara placering på en folkhögskola.

Längre
förläggnings vistelser än de normaltider jag angivit kan också bli aktuella
dels övergångsvis innan SIV har hunnit träffa överenskommelser med så många
kommuner om flyktingmottagande atl det täcker det normala behovet, dels om flykfingkvoten
med kort varsel behöver ökas med hänsyn till särskilda händelser och förhållanden
utanför vårt land.

I de
fall det kan bli nödvändigt med längre tids vistelse på förläggning måste
flyktingarna under förläggningstiden kunna få svenskundervisning och komma i
åtnjutande av vissa andra insatser som annars skulle utföras i bosättningsorten.
Detta kräver flexibilitet. SIV bör bemyndigas att vid behov träffa
överenskommelse om tjänsteköp av olika slag med de kommuner där
förläggningarna är belägna. Utplacering från en längre förläggningsvistelse
kan antingen ske på samma sätt som i dag, dvs. till arbete eller utbildning när
flyktingen fått genomgå grundläggande svenskundervisning, eller utan att
arbete eller utbildning är ordnad i förväg fill kommuner som planerat för
flyktingmottagande.

De
förslag jag nu har lämnat innebär alltså att kvotflyktingarnas vistelse på
mottagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt 6-7 månader
till normalt 2—4 veckor. Detta leder naturligtvis till ett väsentligt mindre
behov av förläggningsplatser än i dag för kvotflyktingama. Jag återkommer till
behovet av föriäggningskapacitet.

2.6
Mottagande av asylsökande

2.6.1
Inkvartering i utredningsförläggning och erbjudande av bostad m.m.

IPOK
har föreslagit att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning
efter inresan, i de fall de inte själva har ordnat sin bostadsfråga, bör
erbjudas bostad i en kommun som träffat överenskommelse med SIV om att ställa
bostäder till förfogande och i övrigt bistå fillståndssökande. Det bör i första
hand vara fråga om orter inom regioner där arbete på sikt kan erbjudas, om
sökanden skulle beviljas tillstånd. Andra kommuner än den där sökande anvisats
bostad bör enligt IPOK: s mening i princip kunna begränsa sina insatser till
att avse akut hjälp. Har sökanden personlig anknytning till en viss ort bör
bostad självfallet erbjudas där.

Kommunernas
möjhgheter att vid onormal tillströmning kunna förse tillståndssökande med
lämpliga bostäder kan, enligt IPOK: s mening, behöva kompletteras med
anordningar som staten direkt svarar för. Såsom en möjlig reserv för
inkvartering av tillståndssökande under en begränsad tid anser kommittén därför
alt det bör övervägas alt inrätta någon form av

Prop. 1983/84:124 22

statliga
motlagningsföriäggningar. Det skulle i första hand gälla för asylsökande som
kommer via Arlanda flygplats utan att ha bostad ordnad eller någonstans atl ta
vägen.

IPOK:
s förslag att asylsökande och andra tillståndssökande skall erbjudas bostad i
en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse har i huvudsak bemötts
positivt av en bred remissopinion. Svenska kommunförbundet framhåller
emellertid att en förutsättning för att de tillståndssökande inte hamnar i "fd"
kommun torde vara att de placeras i någon form av genomgångsbostäder i avvaktan
på att en tillfredställande utredning gjorts om eventuella anhöriga och andra
faktorer som bör påverka var bostad skall erbjudas. Med en utveckling mot
kortare väntefider ifrågasätter förbundet också om inte placering i statliga
förläggningar under hela tillståndsprövningen kan vara ett alternafiv till de
avtal mellan SIV och kommuner om mottagande som föreslagits. Socialstyrelsen,
som i grunden är positiv till atl fillståndssökande erbjuds bostäder i kommuner
med vilka SIV träffat överenskommelser, anser att stor hänsyn måste tas till
varje enskild individs och familjs behov och önskemål om bostadsort.

Jag
ansluter mig för egen del till grundtanken bakom IPOK: s förslag, nämligen att
samhället måste ha möjlighet att i ett tidigt skede påverka var asylsökande och
andra som saknar anknytning till Sverige skall tillbringa väntetiden. Syftet
härmed bör vara alt söka avlasta de kommuner som under senare tid på grund av
stor tillströmning av enskilt inresta flyktingar har haft problem atl erbjuda
dessa tillfredsställande service samt att därigenom skapa bättre möjligheter
alt erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet
som flyktingar. Genom det föreslagna systemet där staten genom SIV träffar
överenskommelser med kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande bör
etniska grupper få bättre möjligheter än nu att hålla ihop och få en
ändamålsenlig service. Kommuner som har elt stort antal etniska grupper har som
regd väsentligt svårare att ge fullgod service åt alla eftersom del måste ske
på ett stort antal språk.

Systemet
med bostadserbjudanden till tillståndssökande bör avse de som saknar
familjeanknytning i Sverige och som inte har sin bostadsfråga löst. Det gäller
primärt de asylsökande. Övriga som får vänta på tillstånd i landet åberopar som
regel familjeanknytning som skäl och har i allmänhet inkvartering ordnad genom
någon släkting. Vad gäller den närmare utformningen av systemet måste man
enligt min mening betrakta dem som söker asyl i samband med inresan och dem som
söker tillstånd först efter en tids vistelse i landet på något olika sätt. Även
för utlänningar som söker asyl i direkt anslutning till inresan kan
inkvartering under den första tiden behöva ordnas på något olika sätt beroende
på inreseort.

Enligt
min mening bör huvudprincipen vara att de, som i samband med inresan till
Sverige ansöker om uppehållstillstånd för bosättning och inte direkt avvisas,
hänvisas till en kortare tids inkvartering vid en utrednings-

Prop. 1983/84:124 23

förläggning
där normalt utredningen i tillståndsärendet görs. Detta bör, under
förutsättning alt polisen har tillräckliga resurser för utredningar i anslutning
till en sådan förläggning, leda till att utredningarna går snabbare och får
högre kvalitet än om de är utspridda på en rad olika polisdistrikt.

Under
vistelsen på utredningsförläggningen skall vad gäller asylsökande också göras
en planering av var det fortsatta mottagandet bör ske. En sådan planering måste
utgå från den asylsökandes individuella bakgrund och önskemål samt från
kommunernas förutsättningar all ta emot olika etniska grupper. Ett samtal med
den lillståndssökande krävs självfallet för en bedömning av var bostad skall
erbjudas. Så långt möjligt bör de särskilda önskemål som den asylsökande kan
ha beaktas med tanke på att placeringen under väntetiden syftar till permanent
bosättning om vederbörande får stanna. Om individuella önskemål inte beaktas
tillräckligt kan det leda till en omfattande sekundär flyttning mellan olika
kommuner.

En
del av de asylsökande brukar uppge någon form av anknytning till Sverige vid
ankomsten. Om det inte gäller en mycket nära familjeanknytning, bör även dessa
asylsökande i princip inkvarteras vid en utrednings-förläggning. Därigenom bör
utredningen i tillståndsärendet kunna gå snabbare. Under den tid den
asylsökande vistas på utredningsförläggningen kan det också prövas om en bostad
kan ordnas på önskad ort. Vidare ger förläggningsvistelsen möjlighet för
kommunen i fråga att ordna bostad och i övrigt förbereda mottagandel.

Det
är angeläget att under den lid inkvartering sker vid en utredningsförläggning
information lämnas om hur prövningen av tillståndsärenden går till, vilka
regler som gäller för asylsökande och vad som händer under väntetiden.

Det
bör vara möjligt att normalt genomföra utredningen i tillståndsärendet och
finna en lämplig bostadsplacering inom några veckor. Ett mål bör vara att
förläggningstiderna inte skall överstiga fyra veckor. Det är önskvärt att
också SIV: s beslut i tillståndsärendet kan fattas inom denna tid. Detta bör
som regel vara möjligt i ärenden som enligt polisens bedömning bör bifallas och
i vilka det därför inte krävs något offentligt biträde. Om offentligt biträde
skall förordnas kan del däremot många gånger vara svårt för SIV att fatta något
beslut inom fyra veckor efter ankomsten, eftersom biträdet normalt har 14 dagar
på sig för att komma in med synpunkter. Del torde därför i dessa fall relativt
ofta bli aktuellt med utflyttning i en kommun innan SIV har fattat sitt beslut.
Om så är möjligl bör då ske en viss samordning mellan utflyttningen och
förordnandet av biträde så att biträdet utan större svårighet skall kunna
träffa den asylsökande.

Det
är mot bakgrund av att Arlanda flygplats är den mest frekventa inreseplatsen
viktigt att det finns mottagningskapacitet i anslutning till Arlanda. Den mottagningssluss
som i dag finns i Märsta bör även framdeles användas för ändamålet. Jag anser
emellertid att SIV, när verket får huvudansvaret för flyktingmottagandet, också
bör få ett huvudansvar för

Prop. 1983/84:124 24

verksamheten
vid mottagningsslussen och ett praktiskt ansvar för fördelningen av
asylsökande på olika kommuner. Nuvarande mottagningssluss har inte tillräcklig
kapacitet för att ensam kunna tjäna som utredningsförläggning för dem som
reser in via Arlanda. Jag återkommer till frågan om förläggningskapacitet.

Med
hänsyn till den varierande inresefrekvensen på andra orter torde det inte
finnas tillräckligt behov av särskilda mottagningsslussar eller
utredningsförläggningar i statlig regi med en fast organisation i direkt anslutning
till dessa inreseorter. Utlänningar som söker asyl på andra inreseorter i samband
med inresan eller strax därefter bör emellertid få i princip samma mottagande
och erbjudande om bostad som de som söker asyl på Arlanda. En möjlighet är att
avtal träffas mellan SIV och berörda kommuner om att ställa tillfaUiga bostäder
till förfogande för inkvartering under den tid polisens utredning sker och fills
en mer permanent bostad kan erbjudas i en kommun med vilken SIV träffat
överenskommelse om mottagande. Det är givetvis ingenting som hindrar att inresekommunema
även träffar överenskommelser om mer varaktig mottagning av ett visst antal
asylsökande och flyktingar.

För
att klara inkvartering och bostadserbjudanden åt asylsökande som kommer via
andra inreseorter än Arlanda krävs en flexibel organisation. Om inte den
förläggningskapacitet som primärt är avsedd för asylsökande som kommer via
Arlanda är fullt utnyttjad bör denna kunna tas i anspråk även för asylsökande
som kommer via andra inreseorter. Om antalet inresor, l.ex. vid Skåne-hamnarna
ökar kraftigt bör det också finnas möjligheter att anordna tillfälliga
mottagningsförläggningar i SIV:s regi. Jag återkommer till frågan om
dimensioneringen av utredningsförläggning-ar och om hur beredskap kan ordnas.

Jag
utgår från att det vid erbjudande av bostad och mottagande i planerade former
kommer att kunna tas så stora hänsyn till individuella önskemål och behov att
erbjudandena överlag kommer att accepteras av de tillståndssökande. Det är
självklart aU den som har sin familj i en kommun eller har någon annan stark
anknytning till en viss kommun inte bör erbjudas bostad på annat håll.
Erfarenheterna visar emellertid att en stor del av de asylsökande inte har
någon nära anknytning till någon särskild kommun. Även dessa bör emellertid som
regel - om de så önskar -erbjudas bostad i en kommun som tar emot landsmän
eller där det redan tidigare finns landsmän.

Det
kan givetvis inte uteslutas att det i undantagsfall inte är möjligt alt fillgodose
den enskildes önskemål. Om en asylsökande av någon anledning inte accepterar
ett bostadserbjudande i en kommun utan i stället på eget initiativ söker sig
till en annan kommun har vistelsekommunen enligt socialtjänstlagen ett ansvar
för att vederbörande - i likhet med alla som vistas i kommunen - får stöd och
hjälp. En förutsättning härför är dock att behoven inte kan fillgodoses på
annat sätt. Ett statligt erbjudande om

Prop. 1983/84:124 25

bostad
och social service i planerade former under väntetiden kan vara av betydelse
vid prövningen av biståndsbehovet.

Det
förekommer att asylsökande ufiänningar redan vistats kortare eller längre tid i
en kommun innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas in till polisen. I en del
av dessa fall har redan viss anknytning fill orten etablerats. Vid sådana
förhållanden bör det endast i undantagsfall bli aktuellt med inkvartering i en
utredningsförläggning eller bostadserbjudande i en annan kommun med stöd av
SIV.

En
utlänning som söker asyl först efter en tids vistelse i en kommun bör normalt
kunna erbjudas bostad och socialt stöd där under väntetiden. Kommunen kan
emellertid bedöma att prognosen för en framlida bosättning är dålig, t. ex.
därför att kommunen har svårt att erbjuda social och annan service. Kommunen
bör då kunna vända sig till SIV i syfte att undersöka om SIV kan erbjuda
inkvartering i utredningsförläggning och/eller bostad i en lämplig kommun som
har överenskommelse med SIV. Ett annat skäl för att samråda med SIV kan vara
att kommunen i fråga anser sig ha svårigheter att klara en alltför omfattande
språkservice till asylsökande och flyktingar av många skilda nationaliteter.
Det är även i dessa fall självklart atl ett bostadserbjudande i en annan kommun
via SIV inte skall kunna aktualiseras om den asylsökande har någon nära familjeanknytning
i den första kommunen.

2.6.2
Åtgärder för utlänningar som väntar på beslut ifråga om uppehållstillstånd

Jag
skall nu behandla frågan om vilka åtgärder en kommun normalt bör vidta för
utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och om det kan
finnas skäl att behandla den som ännu inte fått tillstånd alt bosätta sig i
landet på elt annat sätt än den som fått tillstånd. Jag gör därför en genomgång
på motsvarande sätt som IPOK gjort av den tillståndssökandes rättigheter och
möjligheter när del gäller tillträde till utbildning, sociala
välfärdsanordningar samt hälso- och sjukvård. En utgångspunkt är den av
riksdagen fastslagna principen att tillståndssökande inte har rält att arbeta
under väntetiden. Direkt arbelsförberedande åtgärder bör heller inte vidtas
förrän tillstånd har beviljats.

Tillträde
till utbildning

Barn
till utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd är inte skolpliktiga
på samma sätt som barn som är bosatta i landet. Enligt skollagen skall dock ell
barn som vistas i en kommun - även om det inte är kyrkobokfört där - tas emot i
grundskolan om, med hänsyn till barnets bästa, särskilda skäl talar för det.
Enligt praxis las barn till dem som väntar på tillstånd regelmässigt emot i
grundskolan. Grunden för denna praxis är främst anvisningar från SÖ från år
1974 i vilka anges atl det av såväl sociala som pedagogiska skäl ofta är till
barnels bästa att inskrivning sker. I dessa

Prop. 1983/84:124 26

anvisningar
framhålls emellertid också att det åligger skolmyndigheten att informera eleven
och dennes vårdnadshavare om att deltagande i undervisning är att betrakta som
en temporär social åtgärd under väntefiden och att inskrivningen inte får tjäna
som argument för atl vederbörande skall få rätl all stanna här.

IPOK
anser all möjligheten till inskrivning i grundskolan, i synnerhet under
pågående termin, kan ifrågasättas om handläggningstiderna i tillståndsärenden
förkortas och de mål härvidlag som kommittén anger uppnås. Som ell alternativ
till nuvarande ordning för kommittén fram en idé om alt anordna sammanhållna
aktiviteter för hela familjen, där samtliga familjemedlemmar kan delta
tillsammans, med l.ex. orientering i den nya miljön eller andra studieaktivileter.

De
remissinstanser som tar upp frågan om inskrivning i grundskolan av barn till
utlänningar som saknar uppehållstillstånd är tveksamma fill IPOK: s resonemang.
Det gäller SIV, TCO, Ärkebiskopen, Rädda Barnen, Svenska Flyktingrådet,
Sveriges frikyrkoråd och några kommuner. Stockholms kommun framhåller att
befrielse från inskrivning i grundskolan bör kunna ges i vissa fall av
särskilda skäl men alt fullgod ersättning till skolgång måste finnas innan
några andra förändringar vidtas.

Innan
det finns skäl att överväga en omprövning av nuvarande principer för när barn till
tillståndssökande bör skrivas in i grundskolan bör enligt min mening de av IPOK
uppställda målen i fråga om handläggningstider i princip ha uppnåtts. Jag är
således inte beredd alt f. n. aktualisera några förändringar. Jag har i denna
fråga samrått med statsrådet Göransson.

Jag
vill emellertid i detta sammanhang starkt understryka vad som sägs i SÖ: s
anvisningar om skolmyndigheternas informationsskyldighet i samband med
inskrivningen och om att barnens skolgång inte får tjäna som argument för all
en utlänning som sökt uppehållstillstånd skall få rätt att stanna här. Klar
information om alt barnens skolgång och andra samhällsinsatser under
väntetiden inte utgör något ställningstagande från samhällets sida till vederbörandes
rätt atl stanna här måste i framliden också lämnas i samband med alt
asylsökande erbjuds bostad i en kommun.

Enligt
vad jag tidigare föreslagit kommer en stor del av de utlänningar som söker
tillstånd i anslutning fill inresan att under de första veckorna vistas i en
utredningsförläggning. Under denna tid bör inte någon utbildning för vare sig
barn eller vuxna erbjudas.

Personer
som saknar tillstånd i Sverige får inte delta i kommunal vuxenutbildning eller
i grundutbildning för vuxna och inte heller i högskoleutbildning eller
arbetsmarknadsutbildning. IPOK har inte funnit några skäl som talar för ändring
av dessa regler och det förekommer heller knappast några synpunkter i denna
fråga i remissvaren. Inte heller enligt min mening finns det några skäl att
ändra nuvarande principer för tillträde till dessa utbildningsformer. Jag har
i denna fråga samrått med cheferna för utbildnings-och arbetsmarknadsdepartementen.

Prop. 1983/84:124 27

Enligt
regeringens bestämmelser skall utlänningar för att få delta i studiecirklar i
svenska för invandrare (sfi) i princip ha uppehållstillstånd eller — för
nordbor - vara kyrkobokförda i Sverige om särskilda skäl inte föranleder annat.
SÖ har föreskrivit att väntan på uppehållstillstånd kan vara ett sådant
särskilt skäl. SÖ: s motiv är att det bl. a. av humanitära skäl är lämpligt atl
låta utlänningar studera svenska eftersom väntetiderna ofta är långa. I prakfiken
har SÖ: s föreskrifter lett till atl vuxna utlännningar som sökt
uppehållstillstånd i allmänhet deltar i sfi under väntetiden. Enligt IPOK: s
mening bör rätten till sfi i princip vara förbehållen dem som har rätt att bo i
Sverige och som förbereder sig bl. a. för arbetslivet här. För den som väntar
på tillstånd bör enligt IPOK: s mening emellertid ordnas andra aktiviteter som
ger meningsfull sysselsättning under väntetiden. Sådana aktiviteter bör enligt IPOK
lämpligen handhas av studieförbunden och kan l.ex. vara orientering om svenska
samhällsförhållanden och viss undervisning i svenska språket. Som tidigare
nämnts för IPOK också fram tanken på sammanhållna studieaktivileter för
familjer t. ex. i studieförbundens regi.

Förslag
i fråga om den framtida utformningen av sfi planeras lämnas i en särskild
proposition senare under våren. Detta förslag kommer att innebära att sfi får
en mer enhetlig utformning än f. n. En utgångspunkt är att sfi i princip skall
vara förbehållen ufiänningar som blivit kyrkobokförda. I likhet med IPOK vill
jag dock framhålla att någon form av meningsfull verksamhet under väntetiden
bör finnas för dem som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Det bör
t. ex. kunna ordnas genom studieförbunden eller i samarbete mellan kommun,
studieförbund och andra organisationer.

Sociala
välfärdsanordningar

Den
som har rätt att här i landet vänta på beslut i sitt tillståndsärende har också
rätt att få hjälp till sin försöijning om han eller hon saknar egna medel.
Enligt socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I 6§
socialtjänstlagen sägs att den enskilde har rält till bistånd för sin försörjning
och livsföring i övrigt, om dessa behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Jag
har tidigare behandlat frågan om hur asylsökande, som inte har någon direkt
anknytning till en kommun, bör erbjudas bostad och planerad mottagning i en
kommun med vilken SIV ingått överenskommelse härom. Jag skall här kortfattat
redovisa min syn på vilket bistånd som normall torde bli aktuelh att lämna till
den asylsökande i mottagningskommunen. Det är till denna normala omfattning på
biståndet som den statliga ersättning somjag senare kommer atl föreslå skall
relateras.

I
likhet med IPOK samt socialstyrelsen, som är den enda remissinstans som haft
direkta synpunkter i denna fråga, anser jag alt omfattningen och formerna för
bistånd till den som saknar tillstånd måsle anpassas fill det

Prop. 1983/84:124 28

förhållandet
att det är osäkert om den tillståndssökande kommer att få stanna i landet.
Socialnämnd och invandrarförvaltning kan t. ex. göra en betydelsefull insats
bl. a. när det gäller att förbereda den tillståndssökande såväl på möjligheten
att han eller hon inte får stanna här som på de svårigheter som kan möta vid
konfrontationen med svenskt samhällsliv och svenskt kulturmönster.

Den
som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och som saknar egna medel
eller annan möjlighet att försöija sig bör få sin försörjning tryggad genom
socialbidrag. Sådant bidrag bör normalt utgå enligt gällande socialbidragsnorm
i kommunen. Bidraget skall enligt 6§ socialtjänstlagen anpassas så att det ger
den hjälpbehövande en skälig levnadsnivå. Detta bör normalt kunna tolkas så att
bidrag utöver norm inte utgår under väntetiden, t. ex. för inköp av kapitalvara
eller annan utrustning som inte är absolut nödvändig för den enskildes
livsföring.

Rätten
till bistånd enligt socialtjänstlagen är emellertid inte begränsad fill socialbidrag.
En utlänning som väntar på uppehållstillstånd kan också ha rätt att i vissa
fall få andra former av social omsorg. Förhållandena i varje enskilt fall skall
bestämma insatsernas art och utformning.

Vid
denna individuella bedömning kan det förhållandet att det råder osäkerhet om
utlänningen i fråga kommer att få stanna i landet i vissa fall vara av
betydelse för vilket bistånd som bör lämnas. Det är t. ex. inte rimligt att
under väntetiden påböija vård- och behandlingsprogram som är långsiktiga eller
som utan större nackdel kan senareläggas.

Vad
gäller barnomsorg innehåller socialtjänsfiagen bestämmelser om att kommunerna
är skyldiga att anvisa alla barn som stadigvarande vistas i kommunen plats i
förskola fr. o. m. det år de fyller sex år. Med uttrycket stadigvarande
vistelse avses enligt förarbetena till lagstiftningen en vistelse som är avsedd
att vara minst två månader. Det innebär att det kan bli aktuellt med placering
av sexåringar, som är barn till utlänningar som sökt uppehållstillstånd, i
förskola. IPOK ifrågasätter dock om en sådan placering normalt bör ske när
utvecklingen går mot allt kortare handläggningstider. Några av de remissinstanser
som är tveksamma till IPOK: s resonemang vad gäller inskrivning av barn i
grundskolan är också tveksamma till atl inte alla sexåringar skulle beredas
plats i förskola. Kritiken mot IPOK: s förslag i fråga om förskolan är dock
mindre än vad gäller grundskolan.

Jag
vill här vad gäller erbjudande av plats åt sexåringar i den allmänna förskolan
upprepa vad jag tidigare sagt i fråga om inskrivning i grundskolan av barn fill
tillståndssökande. Det innebär att en omprövning av nuvarande ordning f. n.
inte bör aktualiseras. Jag vill samtidigt framhålla att det f. n. torde vara
sällsynt att barn till asylsökande börjar i den allmänna förskolan även om de
erbjuds en plats.

Vad
gäller barn under sex år delar jag IPOK: s uppfattning att plats i kommunal
barnomsorg bör anvisas endast i undantagsfall efter en nog-

Prop. 1983/84:124 29

grann
prövning i varje enskilt fall om barnet har behov av särskilt stöd. Enbart det
förhållandet att barn till en asylsökande kommer från en annan kultur och har
ett annat språk kan således inte i dessa fall, där barnets framtid i Sverige är
osäker, anses innebära att barnet har behov av särskilt stöd och därför skall
få en barnomsorgsplats.

Hälso-
och sjukvård

Ufiänningar
som saknar uppehållstillstånd har rätt till akut sjukvård. Om det föreligger
ett akut vårdbehov avgörs från fall till fall av den behandlande läkaren. IPOK
anser inte att någon förändring eller precisering av gällande regler är
påkallad. Kommittén föreslår dock att sjukvårdshuvudmännen bör erhålla
ersättning för kostnaderna för akut vård av tillståndssökande direkt från
staten. Detta förslag har tillstyrkts av en bred remissopinion. Enligt
socialstyrelsen bör ersättning även kunna utgå för viss icke akut vård. Det kan
t. ex. gälla aborter eller ett vårdbehov som kan övergå i ett akut behov av
vård, om vårdbehovet inte blir tillgodosett. Jag ansluter mig till detta
förslag. Jag återkommer senare till formerna för den statliga ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen.

Kommittén
föreslår vidare att personer som har sökt tillstånd och som har rätt att här i
landet vänta.på beslut i tillståndsfrågan normall bör få en grundläggande
hälsoundersökning så snart som möjligt efter ankomsten. Sådana hälsoundersökningar
föreslås vara kostnadsfria för den enskilde och finansieras med statliga medel.
Flera remissinstanser ställer sig posifiva till detta. Socialstyrelsen anser
att det inte bör ske någon allmän hälsoundersökning av dem som söker
uppehållstillstånd. I individuella fall kan det dock, enligt socialstyrelsen,
finnas behov av en hälsoundersökning. Jag delar denna uppfattning och
återkommer senare till denna fråga.

Slutligen
har IPOK vad gäller hälso- och sjukvård föreslagit att SIV bör ta de initiativ
som behövs för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas adekvat psykisk
vård. Här är bl. a. kontakter med sjukvårdshuvudmännen i samband med
överenskommelserna med kommunerna om mottagande av flyktingar väsentliga. Det
är också viktigt med samarbete med socialstyrelsen, som är ansvarig
fackmyndighet. Jag kommer senare att redovisa möjligheterna för SIV att under
vissa förutsättningar utge särskilda bidrag till kommuner för speciella
insatser. Sådana bidrag bör också kunna användas som stöd till en
landstingskommun om det på något håll krävs extraordinära insatser i fråga om
psykisk vård.

2.7
Innehåll i det kommunala flyktingmottagandet

Jag
skall nu som ledning för överenskommelser mellan SIV och enskilda kommuner göra
en allmän beskrivning av vad som enligt min mening bör ingå i ett kommunalt
flyktingmottagande. Del är mot den beskrivning jag här gör som den statliga
ersättningen till kommunerna som jag senare kommer att redovisa skall
relateras.

Prop. 1983/84:124 30

Som
jag redan har framhållit, bör flyktingmottagandet ha som utgångspunkt aU
flyktingarna behöver visst särskilt stöd av samhället i syfte alt få en bra
start och en god anpassning i sitt nya land. Jag vill här betona vikten av att
detta stöd så långt möjligt ges med hänsynstagande till flykfingens individuella
behov.

AGFA-gruppen
har i sin rapport lämnat förslag i fråga om inriktningen och omfattningen av de
insatser för flyktingar som samhället bör erbjuda. Jag instämmer i allt
väsentligt i dessa förslag. Jag vill här framhålla att det förslag till
innehåll i den kommunala flyktingverksamheten som jag nu avser lämna inte
innebär någon egentlig utvidgning av nu gällande flyktingförmåner. Vad det är
fråga om är alt omorganisera flyktingverksamheten på ett sätt som både främjar
flyktingarnas anpassning till svenskl samhällsliv och tar till vara redan
uppbyggd kapacitet i samhället. Mot bakgrund av vad AGFA-gruppen har anfört och
av de omfattande erfarenheter som finns av flyktingmottagning i vårt land, bör
den kommunala flyktingverksamheten huvudsakligen omfatta följande inslag.

Efter
inflyttning i den kommun där flyktingen skall tas emot bör han eller hon få en
bostad och utrustning till denna. Bostadsbidrag skall utgå till flyktingar
enligt gängse regler.

Flyktingarnas
uppehälle garanteras genom socialtjänsten i form av socialbidrag om flyktingen
inte har egen inkomst eller andra medel som räcker till försörjningen.
Socialbidrag bör också vid behov utgå till personlig utrustning,
tandvårdskostnader m. m. för den som saknar egna medel. I och med alt
flyktingarnas behov av utrustning i samband med bosättningen löses via
socialbidrag, kan de startbidrag och startlån som AMS nu kan betala ut i
samband med bosättningen upphöra som separata bidragsformer.

Socialbidrag
bör lämnas i enlighet med de socialbidragsnormer som finns i resp. kommun. Jag
är medveten om att detla kan leda till vissa skillnader i standardnivå mellan ohka
flyktingar beroende på i vilken kommun de tas emot. Det är dock enligt min
mening nödvändigt att flyktingar i fråga om storleken på det ekonomiska
biståndet behandlas på samma sätl som andra kommuninvånare.

Flyktingar
har självfallet samma rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen som alla andra
kommuninvånare. Många gånger har flyktingarna ett särskilt behov av socialt
stöd. I inledningsskedet har flykfingen ofta behov av hjälp i många prakfiska
situationer. Det kan gälla praktiska frågor i hemmet eller närmiljön eller
hjälp att få kontakt med olika lokala institutioner. Vidare kräver
flyktingarnas bakgrund, tidigare upplevelser och anpassningsproblem i
allmänhet särskilda insatser. Det kan ibland vara nödvändigt utveckla
särskilda metoder i det sociala arbetet. Det är värdefullt med kommunal personal
som är tvåspråkig och som har god kunskap om flyktinggruppens kulturella
bakgrund och flyktingarnas särskilda anpassningsproblem. Familjepedagogisk
verksamhet borde många gånger kunna vara en lämplig arbetsform.

Prop. 1983/84:124 31

Förutom
social service skall flyktingarna givelvis få del av annan kommunal service
som står till buds för alla kommuninvånare. Tolkservice av tillräcklig
omfattning måste kunna erbjudas.

Alla
flyktingar bör få svenskundervisning med samhällsorientering i en omfattning
som motsvarar vad som nu ges vid AMS mottagningsförläggningar. Frågan om den
framlida utformningen av sfi - omfattning, organisation, finansiering m. m. -
bereds f. n. inom regeringskansliet. Siktet är, som jag tidigare nämnt,
inställt på att förelägga riksdagen proposifion senare under våren.

Vuxna
flyktingar som är analfabeter bör erbjudas grundutbildning för vuxna för vilken
kommunen svarar.

Flyktingarnas
barn i skolpliktig ålder skall omedelbart skrivas in i grundskolan.

Tillgång till barntillsyn
är ofta en förusättning för att sfi och annan utbildning för flyktingar med
barn i förskoleåldern skall kunna genomföras. Kommunen kan ordna någon form av
särskild barntillsyn i anslutning till sfi eller ge barn till flyktingar plats
i den ordinarie kommunala barnomsorgen. Sexåringar och de yngre barn som av
fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall
enligt gällande lagstiftning anvisas plats i förskola.

Mottagande
kommun skall se till atl flyktingen kyrkobokförs, skrivs in i försäkringskassa
och normalt erbjuds en hälsoundersökning om detta inte redan skett under
vistelsen på en moltagningsförläggning. För hälso- och sjukvård svarar sjukvårdshuvudmannen.
Jag återkommer strax till vissa hälso- och sjukvårdsfrågor.

Kulturliv och kontakt med
landsmän är ofta viktigt för flyktingarnas möjligheter att finna sig till
rätta. Det är också betydelsefullt med kontakter med svenskar och svenska organisationer.
Såväl frivillig - organisationer som flyktingarnas egna organisafioner kan få
en viktig roll i flyktingmottagandet. Kommunen bör vara beredd att anordna
särskild kultur- och fritidsverksamhet i syfte atl underlätta anpassningen till
ett liv i Sverige. Sådan verksamhet bör med fördel kunna ordnas i samarbete med
flyktingarnas egna organisationer. Även studieförbund och folkhögskolor kan
utgöra värdefulla resurser i detta sammanhang.

Det
är av stor vikl att det kommunala mottagandet organiseras på ett sätl som
möjliggör en anpassning till de enskilda flyktingarnas individuella behov. Det
är också viktigt att åstadkomma ell flexibelt och effektivt utnyttjande av
tillgängliga resurser. Förutsättningarna varierar från kommun till kommun och
det är därför, enligt min mening, självklart att kommunerna själva måste
bestämma den organisatoriska utformningen av flyktingmottagandet.

OavseU
den organisatoriska utformningen krävs en samordning av olika kommunala organ
som är engagerade i flykfingmoUagandet. Samordning är nödvändig på flera plan.
I initialskedet måste de olika facknämndernas

Prop. 1983/84:124 32

planering
samordnas. För del praktiska genomförandet krävs samarbete både mellan olika
kommunala förvaltningar och mellan anställda inom förvaltningarna. Det kan t.
ex. finnas behov av lokala "flyktingteam" som arbetar över
sektorsgränserna.

Behov
av samordning och samverkan finns också med andra lokala organ än kommunala
förvaltningar. Det gäller främst sjukvård, arbetsförmedling och
försäkringskassa.

Som
en del av den lokala samordningen kan ses behovet av kartläggning av
flyktingarnas bakgrund och särskilda behov, särskilt när en ny flykfing-grupp
anländer. Det är angeläget att sådan information om flyktingarna sprids till
berörda lokala funktioner. Det är också angelägel med en uppföljning av
flyktingarnas förhållanden.

2.8
Statlig ersättning till kommunerna

2.8.1
Allmänt

De
förändringar i systemet för mottagande av flyktingar somjag föreslagit innebär
en överföring till kommunerna av en rad uppgifter, för vars genomförande staten
idag svarar. Bl. a. med hänsyn till statens ansvar för flykfingpolitiken måste
utgångspunkten för reformen vara att staten även fortsättningsvis har ett
kostnadsansvar för dessa uppgifter. Avsikten är att de kommuner som åtar sig
att ta emot flyktingar enligt det nya systemet skall få ersättning för insatser
som motsvarar dem som staten idag svarar för inom ramen för AMS
flyktingomhändertagande eller som staten på annat sätt finansierar.

Jag
har tidigare också föreslagit alt staten bör ta elt ökat kostnadsansvar för
åtgärder för asylsökande och vissa andra som efter inresan söker tillstånd för
bosättning. Ett viktigt skäl - förutom de rent principiella - för att staten i
ökad utsträckning bör svara för kostnaderna under väntetiden är den ojämna
geografiska fördelningen av de asylsökande. Även med en ambition att minska
koncentrationen till vissa kommuner torde man framdeles få räkna med att en
relativt stor del av de enskilt inresta flyktingarna på grund av någon form av
anknytning kommer att tas om hand i kommuner som under senare år haft en stor
flyktinginvandring. Det är rimligt att dessa kommuner genom att träffa
överenskommelse om mottagande av ett ungefärligt antal asylsökande och
flyktingar kan få bättre kompensation för sina kostnader än i dag. Det är också
nödvändigt med stafiig ersättning för att engagera nya kommuner i mottagandel
av asylsökande och flyktingar.

Innan
jag går in på frågan om hur den statliga ersättningen bör utformas vill jag ta
upp några principiella aspekter rörande ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun i fråga om kostnaderna för genomförandet av invandrar- och
minoritetspolitiken. Frågan om statsbidrag fill kommuner för ohka åtgärder som
kommunerna vidtar för invandrare och flyktingar

Prop. 1983/84:124 33

har
blivit alltmer aktuell i den inrikespolitiska debatten under senare år. T. ex.
har ett par kommuner och SIV, som till regeringen överlämnat en rapport om
"Invandring och kommunal ekonomi", efterlyst ell utvidgat statligt slöd
till "invandrartäta" kommuner med en mångfald av etniska grupper.
Från några kommuner har också framförts att annan invandring än av flyktingar -
särskilt i elt initialskede — kan förorsaka vissa kommuner lika betydande
kostnader för ekonomisk hjälp och annat bistånd som invandring av flyktingar
och atl nuvarande avgränsning av den statliga ersättningen därför bör ändras.

Jag
har tidigare föreslagit atl del nya systemet för flyktingmottagande bör omfatta
alla som får stanna av politisk- humanitära skäl och inte som i dag enbart de
som får uppehållstillstånd enligt 3, 5 och 6§§ UtlL. Därmed får kommunerna
framdeles ersättning för ekonomisk hjälp och annat bistånd för dessa personer
efter samma regler som för flyktingar. Vad gäller make/maka och barn till
flyktingar utgår redan i dag ersättning för utgiven ekonomisk hjälp eftersom
hela familjen i bidragshänseende betraktas som en enhet.

Även
annan invandring än flyktinginvandring kan givetvis medföra betydande
kommunala kostnader för ekonomisk hjälp och andra insatser, särskilt i ett
initialskede. Jag är dock inle beredd att föreslå några ytterligare
förändringar av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i detta avseende.
Många av de kommuner som har särskilt höga kostnader för invandrare har också
en förhållandevis svag ekonomi. Regeringen kan vid prövning av extra skatleuljämningsbidrag
ta hänsyn till om en kommun har höga kostnader för invandring. Jag vill i detla
sammanhang också hänvisa fill alt kommiuén (Fi 1983:05) med uppdrag att se över
skatieutjämnings-systemet enligt sina direktiv bör pröva om ytterligare
faktorer - såsom l.ex. kostnader till följd av invandring - kan vägas in i skalteuljämnings-systemet.

Jag
övergår nu till att behandla ersättningen till kommuner som tar emot flyktingar
enligt den nya ordning somjag föreslagit samt de förändringar av nuvarande
generella ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar m.fl. som bör
göras som en följd härav.

För
en del av den verksamhet som kommunerna kommer att ta över finns redan
generella statsbidrag. Del gäller främst skola och barnomsorg. Dessa gängse
statsbidrag kan betraktas som grunden för statens ersättning till kommuner som
tar emot flyktingar och asylsökande. Staten bör sedan i särskild ordning
ersätta vissa kostnader som inle läcks genom sådana gängse statsbidrag. Jag
återkommer strax till detta.

I
detta sammanhang vill jag åter erinra om alt frågan om den framtida
utformningen av svenskundervisningen för vuxna invandrare f. n. bereds inom
regeringskansliet. I avvaktan på regeringens och riksdagens ställningstaganden
bör svenskundervisningen för flyktingar kunna anordnas genom studieförbund på
orten inom ramen för nuvarande regler. Kostna-3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
124

Prop, 1983/84:124 34

derna
för denna undervisning finansieras över utbildningsdepartementets anslag
Undervisning för invandrare i svenska språket m. m. I budgetpropositionen 1984
har angivits ett tak på 490000 studielimmar för budgetåret 1984/85 som inte bör
få överskridas. Ett överskridande av denna ram bör dock, om så är nödvändigt,
kunna beviljas som en följd av alt sfi för flyktingar i ökad utsträckning skall
finansieras från anslaget. F. n. finansieras sfi för flyktingar till stor del
från AMS flyktinganslag.

Kommunernas
faktiska kostnader för socialbidrag för flyktingar och utlänningar som väntar
på beslut i fråga om uppehållstillstånd ersätts idag enligt förordningen
(1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. De ökade kostnader
kommunerna får i form av socialbidrag till uppehälle, bostad och utrustning
till flyktingar under den tid, som motsvarar dagens förläggningsvistelse eller
den enskilda inkvarteringen, kommer alt ersättas av staten med slöd av denna
förordning utan att några grundläggande regeländringar behöver göras. Vissa
ändringar av ersättningsreglerna bör dock ändå genomföras, bl. a. mot bakgrund
av den utvärdering av reglerna som genomförts inom socialdepartementet (DsS
1982:1). Dessa ändringar syftar bl. a. till att underlätta utplacering av
flyktingar som inte kan få sin försörjning tryggad genom arbete eller
utbildning. Jag återkommer till delta.

Utöver
generella statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostnader bör kommuner
som träffar överenskommelser om att la emot flyktingar och asylsökande ersättas
från SIV med schablonberäknade engångsbelopp för varje flykting resp.
asylsökande som kommunen lar emot. När jag i detta sammanhang talar om
asylsökande avser jag även andra fillståndssökande som kan ha tagits emot inom
ramen för överenskommelser mellan SIV och en kommun.

Därutöver
bör SIV ges möjlighet att under vissa förutsättningar genom särskilda bidrag
kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kostnader som inte kan
inrymmas i en schablonersättning.

Jag
skall nu närmare gå in på de olika delarna av den statliga ersättningen till
kommunerna samt behandla frågor som rör administrationen av ersättningen.

2.8.2
Ersättning av kostnader för ekonomisk hjälp

Enligt
förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. lämnas
f.n. ersättning kalenderårsvis i efterhand för kommunernas faktiska kostnader
för ekonomisk hjälp (socialbidrag) enligt 6§ socialtjänstlagen till flyktingar
och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Ersättning
för socialbidragskostnader för flyktingar utgår generellt under det år
flyktingen erhållit sill uppehållstillstånd samt de två därpå följande
kalenderåren (den s. k. tväårsregeln). För flyktingar som efler denna tid
fortfarande inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som
förelåg vid ankomsten till Sverige, kan ersättning för utbetalda socialbidrag
lämnas under längre tid.

Prop. 1983/84:124 35

Som
framgått av vad jag tidigare sagt bör flyktingarnas utgifter för uppehälle,
bostad och andra grundläggande behov fr. o. m. den dag inflyttning i kommunen
sker garanteras genom socialbidrag såvida flyktingen inte har sin försörjning
tryggad på annat sätt. De ökade kostnader kommunerna därigenom får för
socialbidrag till flyktingar kommer att ersättas av staten med stöd av gällande
förordning utan alt några grundläggande regeländringar behöver göras. Det
redovisade förslaget innebär atl även flykfingarnas behov av utrustning i
samband med bosättningen löses via socialbidrag och att de startbidrag och slartlån
som AMS nu kan utge för detta ändamål kan avskaffas.

Den
utvärdering av gällande ersättningsregler som gjorts inom socialdepartementet (DsS
1982:1) visade bl.a. att den förändring av reglerna som gjordes år 1980 har
inneburit att många kommuner fått en lägre täckning av kostnaderna för
ekonomisk hjälp än vad som var avsett. Det är särskilt vissa kommuner med stor
invandring av flyktingar som har svårt all själva klara sin försörjning som har
drabbats. Det finns redan mol denna bakgrund skäl att ändra reglerna.

När
nu kommunerna föreslås ta emot flykfingar relativt snart efter ankomslen till
Sverige och långt innan arbetsplacering är aktuell är del enligt min mening
nödvändigt att förändra ersättningsreglerna så att större hänsyn tas till atl
behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyktinggrupper och så att
kommuner som lar emot flyktingar som har svårt alt få arbete inom normal tid
inte missgynnas. Vad det är fråga om är atl skapa en form av garanti för
mottagningskommunerna mol framlida höga kostnader. Bl. a. i de kontakter som
SIV haft med kommuner om förutsättningar för att ordna bostäder i ett kommunalt
omhändertagande har, enligt vad jag erfarit, kommunerna starkt understrukit alt
en sådan garanti är av stor betydelse för kommunernas intresse av att träffa
överenskommelser med SIV om mottagande av flyktingar.

Den
arbetsgrupp som utvärderat gällande ersättningsregler har diskuterat olika
alternativ till förändringar av ersättningssystemet som bör kunna tillgodose de
syften jag nu nämnt. De huvudalternativ som gruppen redovisar är dels en föriängning
av den tid för vilken ersättning lämnas, dels en utvidgning av den krets av
flyktingar som bör undantas från den s. k. 2-årsregeln. En tänkbar sådan
utvidgning som föreslagits av ett par kommuner är att analfabefism alltid bör
räknas som ett handikapp som berättigar till ersättning längre tid än 2 år.
Arbetsgruppen pekar dock på att en sådan konstruktion bl. a. av administrativa
skäl är förknippad med vissa nackdelar.

Jag
delar arbetsgruppens uppfattning atl en förlängning av den tid ersättning kan
utgå för är att föredra av bl. a. administrativa skäl. Jag föreslår att ersättning
generellt skall kunna utgå i tre kalenderår efler det år dä uppehållstillstånd
beviljas första gången.

Även
med den generella förlängning av ersättningstiden från två till tre

Prop. 1983/84:124 36

år
somjag nyss föreslagit behövs liksom hittills en undantagsregel för när ersättning
skall kunna utgå under en längre tid. En sådan undantagsregel är nödvändig bl.
a. för aU Sveriges möjligheter att ta emot sjuka och handikappade flyktingar
skall kunna vidmakthållas och för atl de kommuner som tar emot flyktingar som
aldrig kan förväntas komma att klara sin försörjning på egen hand inle själva
skall få bära kostnaderna härför. Denna undantagsregel bör som idag på samma
sätt som den generella ersättningen för ekonomisk hjälp till flyktingar gälla
samtliga kommuner som har kostnader av delta slag.

Som
framgått av den utvärdering som gjorts vållar tillämpningen av nuvarande
undantagsregel stora problem för såväl kommunerna som utbetalande myndighet.
För alt så långt möjligt undanröja dessa problem bör enligt min mening om möjligl
klargöras redan i samband med utplaceringen av flyktingar från förläggning om
ersättning för socialbidragskostnader i mer än tre år kan påräknas. Som grund
bör då bl. a. kunna ligga den hälsoundersökning som utförts vid förläggningen.

Nuvarande
bestämmelse om rätl till förlängd ersättning bör också kompletteras med en
åldersgräns, dvs. för alla flyktingar vars ålder övestiger denna åldersgräns
bör kommunernas socialbidragskostnader ersättas i längre tid än tre år. Skälet
härför är atl flyktingarnas ålder vid ankomsten till Sverige i mycket hög grad
påverkar deras möjligheter att själva kunna försörja sig genom arbete. För alla
flyktingar som är över 60 år vid ankomsten bör socialbidragskostnader ersättas
av staten i längre tid än enligt huvudregeln. Som jämförelse kan nämnas att 60
år är den ålder vid vilken förtidspension kan utgå av arbelsmarknadsskäl till
svenska medborgare.

Jag
vill här la upp ytterligare en fråga som gäller tillämpningen av undanlagsregeln.
Det gäller om ersättning i dessa fall skall omfatta hela den hjälp som lämnats fill
den sjuke/handikappades familj eller endast den hjälp som avser den
sjuke/handikappade själv. De riktlinjer som riksdagen antagit innehåller inte
något klart ställningstagande på denna punkl och beslämmelserna har tolkats
olika av olika myndigheter. Jag vill för egen del framhålla att ersättning bör
utgå för hela den hjälp som lämnats till familjen eftersom det alltid är svårt
att särskilja den hjälp som direkt avser den handikappade eller sjuka. I alla
övriga fall lämnas ersättning för hela den hjälp som lämnats, bl. a. med
motiveringen alt det är mycket administrativt betungande att dela upp hjälpen
på olika familjemedlemmar.

Jag
vill i detta sammanhang också anmäla att det vid behov kan finnas anledning att
göra preciseringar och löpande justeringar i ersättningsreglerna som inte i
någon större grad påverkar kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Prop. 1983/84:124 37

2.8.3
Ersättning av bostadskostnader

Somjag
nyss nämnt blir det i normalfallet aktuellt att med socialbidrag bekosta de
asylsökandes och flyktingarnas bostadskostnader under den första tidens
vistelse i en kommun. Kommunen får då ersättning härför på samma sätt som för
annan ekonomisk hjälp. När en flykting eller asylsökande tas emot från en
förläggning är del rimligt att kommunen på detta sätt får ersättning för
bostadskostnaden för hela den månad när inflyttning sker oavsett när under
månaden flyktingen kommer. När en flykting har blivit kyrkobokförd i kommunen
bör bostadsbidrag utgå efter de regler som normalt gäller. Statsbidrag till
kommunens kostnader för bostadsbidrag utgår efter generella regler. För
flyktingar som inte kommit ut i arbete eller utbildning och inte har egna
inkomster blir det normalt aktuellt att hyreskostnaden finansieras med både
bostadsbidrag och socialbidrag.

Beträffande
asylsökande torde det många gånger bli aktuellt att under väntetiden erbjuda en
basmöblerad lägenhet som kommunen står för. För ensamslående asylsökande kan
det också på vissa håll bli aktuellt att ordna inkvartering i andra typer av
genomgångsbostäder. Det är i dessa fall många gånger orationellt alt redovisa
kostnaderna individuellt som socialbidrag utan del kan vara mera lämpligt med
en gemensam redovisning som avser samtliga berörda asylsökande. Beläggningen i
sådana kollekliva genomgångsbosläder kan också variera och det kan då vara
rimligt att ersättning utgår för normal kapacitet även om beläggningen vid
något tillfälle är lägre. Jag anser att det bör finnas möjlighet att på detta
sätt i särskild ordning ersätta sådana kostnader. Bl. a. för Stockholm och Sigtuna
har länsstyrelsen inom ramen för nuvarande ersätlningsbestämmelser medgivit alt
ersättning utbetalas i särskild ordning för kostnader för genomgångsbostäder
eftersom man därigenom kunnat sänka kostnaderna för staten.

Genom
det förslag jag nu lämnat skapas goda möjligheter att i kommuner med
fluktuationer i tillströmningen av asylsökande hålla en viss beredskap i fråga
om inkvartering. Delta torde vara särskilt viktigt vad gäller inreseorter i
Skåne och vissa andra orter med ojämn inresefrekvens.

SIV
har i sin rapport om tillgången på bostäder för flyktingar aktualiserat frågan
om en särskild ersättning för atl bygga upp en bostadsreserv i kommuner som
träffar överenskommelser om mottagande av flyktingar. Mol bakgrund av att
tillgången på bostäder i allmänhet är mycket god i kommunerna kan jag inle
tillstyrka delta förslag. I flertalet kommuner finns oulhyrda lägenheter i
allmännyttiga företag vilket innebär dels atl det finns möjlighet att ordna
bostad ål en flykting med relativt kort varsel, dels atl flykfingmottagandet
kan innebära minskade kostnader för hyresförluster. Det finns således inte ett
generellt behov av att ersäUa kommunerna för all hålla en bostadsreserv av viss
storlek. I vissa speciella situationer bör dock de medel för särskilda bidrag till
kommuner som SIV föreslås förfoga över kunna användas i syfte att trygga
behovet av bostäder för

Prop. 1983/84:124 38

flyktingar.
Exempel på detta kan vara när man vill i flyktingmotlagningen engagera nya
kommuner med tillgång på arbeten men med en besvärlig bostadssituation eller
när det finns påtagligt behov av särskilda åtgärder för att åstadkomma önskvärd
spridning av flyktingar inom en kommun.

2.8.4
Ersättning av kostnader för barn utan egna vårdnadshavare

Det
förekommer att det bland de flyktingar som las emot i Sverige finns en del barn
som kommit hit utan sin egen vårdnadshavare. I den grupp sino-vietnamesiska
flyktingar som togs emot under åren 1979-1982 fanns det ett drygt hundratal
minderåriga barn utan vårdnadshavare. Dessa har i många fall placerats i
familjehem, så långt möjligl hos personer från den egna gruppen. Även bland de
enskilt inresta flyktingarna har det funnits barn och ungdomar under 18 år som
varit i behov av vård i ett annat hem än barnets eget med stöd av
socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga (LVU).

Som
en följd av att vissa kommuner som tog emot sino-vietnamesiska flyktingar fick
höga kostnader för fosterlöner m. m. för omhändertagande av föräldralösa barn
bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen att betala ut ersättning för
sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr. o. m. år 1980
ger inget utrymme att ersätta sådana kostnader med faktiska belopp, ulan för
andra kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersältning. Orsaken
till regeringens beslut var bl. a. att det rörde sig om kostnader för detta
ändamål av en omfattning som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersältningens
storlek och att det var några ganska små kommuner som skulle drabbas av stora
kostnader om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under
budgetåret 1982/83 var kostnaderna för verksamheten drygt 3,3 milj. kr.

I
utvärderingen av nuvarande ersättningsregler (DsS 1982:1) ifrågasattes om inte
ersättningsreglerna borde ändras så att kommunernas kostnader för flyktingbarn
som är omhändertagna i familjehem eller på institution generellt borde ersättas
med de faktiska kostnaderna. Som skäl härför angavs att de problem som lett
fram till ett särskilt beslut beträffande de sino-vietnamesiska barnen var
generella och skulle kunna bli aktuella även i fråga om andra flyktinggrupper.
Man framhöll också atl dessa kostnader på många sätt är jämförbara med
kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts med faktiska kostnader och att de
enkelt kan tas fram ur kommunernas redovisning, varför en ersättning med de
faktiska kostnaderna inte skulle leda till något administrativt merarbete.

Jag
delar i huvudsak den uppfattning som förts fram i utvärderingsrapporten och
anser att kommunernas faktiska kostnader för vård enligt socialtjänstlagen
eller LVU av barn under 18 år som kommit hit utan egna vårdnadshavare bör
ersättas av staten. Däremot anser jag inte atl statlig ersättning bör utgå för
motsvarande kostnader för barn till flyktingar som av andra skäl kan behöva
placeras i annal hem än sitt eget när familjen

Prop. 1983/84:124 39

vistats
en tid i Sverige. I dessa fall är inte omhändertagandet av barnet på samma sätl
direkt relaterat till flyktingsituationen och det finns inte motiv för några
andra regler i fråga om kommunens kostnadsansvar än vad som gäller generellt
för alla barn.

2.8.5
Schablonersättning av vissa kostnader

Kommuner
som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande och flyktingar bör somjag
tidigare framhållit få ersättning för sina insatser. Utöver vad generella
statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostnaderna ger bör, enligt min
mening, berörda kommuner ersättas med ett engångsbelopp från SIV för varje
flykting man lar emot. Syftet med ersättningen bör vara att täcka sådana, vad
man bör kalla normala extra kostnader, som kommunen åsamkas som en direkt
följd av dess åtagande gentemot staten, och vilka inte ersätts via generellt
verkande statsbidragssystem. Somjag tidigare framhållit är avsikten med
omläggningen av flykt-ingmottagandet inte atl öka omfattningen av de åtgärder
som i dag vidtas till förmån för flyktingar i AMS och länsarbetsnämndernas
regi. Mot den bakgrunden skall engångssumman självfallet inte avses täcka
kostnaderna för verksamhet som går utöver den nivå som gäller i dag. Det är inle
heller avsikten att engångssumman eller andra statsbidrag till flyktingomhänder-tagandel
skall täcka sådan särskild verksamhet som kommunen ändå -oavsett åtagandet att
ta emot flyktingar — bedriver till förmån för invandrare och språkliga
minoriteter.

Engångsbeloppet
bör schablonberäknas och i princip motsvara normala kommunala kostnader för de
åtgärder som staten i dag direkt svarar för på förläggning eller i enskild
inkvartering eller på annal sätt finansierar, och som inle kommer att ersättas
på annat sätt. Det innebär att schablonersätl-ningen i princip bl. a. skall
omfatta kommunernas extra kostnader för socialt stöd, annan social service,
tolkservice samt fritids- och kulturverksamhet. Vidare bör schablonersältningen
avse kostnader för administration och samordning av flyktingverksamheten samt
för viss beredskap. Även kommunala merkostnader inom skolan och barnomsorgen till
följd av åtagandena alt ta emot flykfingar bör ingå i de schablonberäknade
bidragen.

F.n.
lämnas enligt förordningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till
flyktingar m.fl. en schablonersättning för viss social verksamhet till samtliga
kommuner som har kostnader för ekonomisk hjälp till flyktingar. Denna schablonersättning
utgör 25% av kostnaderna för ekonomisk hjälp. I den tidigare nämnda
utvärderingen av dessa regler konstaterades all denna schablonersättning har en
mindre lämplig konstruktion genom sin koppling till sodalbidragskostnaderna.
Det framhålls också att eU tänkbart alternativ är ett belopp per flykting.

Enligt
min mening är en samordning av den schablonersättning som finns i nuvarande
ersättningssystem och den nya schablonersättning jag

Prop. 1983/84:124 40

föreslagit
nödvändig. Det bör ske genom att nuvarande schablonpåslag på
socialbidragskostnaderna tas bort och genom all den ersättning som hittills
utgått till kommunerna på detla sätt beaktas när nivån fastställs på det engångsbelopp
som i det nya systemet skall utgå från SIV. Jag återkommer strax till nivån på
engångsbeloppet.

AGFA-gruppen
har föreslagit all också nuvarande form av statligt bidrag till familjepedagogisk
verksamhet bör upphöra i samband med all elt nytt system för mottagning av
flyktingar införs och att medel bör föras över till SIV för all användas av
kommunerna för motsvarande insatser inom ramen för de avlal om kommunall
omhändertagande som skall slutas mellan SIV och enskilda kommuner. Samma
förslag har också lämnats av en arbetsgrupp inom socialdepartementet i
promemorian (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar och zigenare. Förslaget tillstyrks av flertalet av
de remissinstanser som yttrat sig i frågan, även om en annan mening redovisas
av några, bl. a. socialstyrelsen.

För
egen del vill jag först framhålla den viktiga roll som den familjepedagogiska
verksamheten hiuills har haft för att underlätta många flyktingars inträde i
det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem
kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till
olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsättningar. Den typ av gruppinriktal
socialt arbete som den familjepedagogiska verksamheten innebär bör även
framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Samtidigt
menar jag all kommunernas sociala arbete för flyktingar måste anpassas efter de
behov och förutsättningar som finns i resp. kommun och all kommunerna därmed
också själva måste få avgöra hur man vill utforma och organisera verksamheten. Detla
synsätt talar mot att ha ett särskilt spedaldestinerat stimulansbidrag för en
viss slags verksamhet för flyktingar vid sidan av ett mer allmänt bidrag. Jag
har mot denna bakgrund funnit alt övervägande skäl talar för att den statliga
ersättningen fill familjepedagogisk verksamhet för flyktingar avskaffas i sin
nuvarande form och samordnas med del system för bidrag till kommunerna för
flyktingmottagande somjag nyss föreslagit. Därigenom samlas statens
ersättningar för särskild verksamhet för flyktingar på en myndighet. Det
innebär att engångsbeloppet per flykting också bör läcka familjepedagogisk
verksamhet eller liknande insatser av normal omfattning.

Jag
vill i delta sammanhang framhålla alt det är viktigt atl sprida erfarenheterna
av den familjepedagogiska verksamheten till de nya kommuner som kommer atl
engagera sig i flyktingmottagandet. Här bör socialstyrelsen även framdeles ha
en uppgift. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla dessa frågor
närmare och tar samtidigt upp den familjepedagogiska verksamheten för
zigenare.

Innan
jag redovisar med vilket belopp engångsersättningen för flykting

Prop.
1983/84:124 41

bör utgå skall jag också ta upp frågan om schablonersältning
för asylsökande och andra tillståndssökande som kan komma all omfattas av överenskommelserna
mellan SIV och kommuner. Somjag tidigare nämnt bör staten la ett ökat
kostnadsansvar för de åtgärder kommunerna bör vidla under väntetiden för dessa.
Jag har tidigare också redovisai vilka åtgärder som normall bör vidtas. Jag
anser att kommunernas åtgärder för asylsökande på samma säu som för flyktingar
bör ersättas med ett engångsbelopp per person. Delta belopp bör motsvara dels
normala kommunala kostnader för social service, tolkservice och andra insatser
under väntetiden som inte ersätts med generella statsbidrag, dels kostnader
för adminislration, samordning och viss beredskap.

Den tid del lar från det en asylsökande söker
uppehållstillstånd till det slutliga beslutet varierar myckel från fall till
fall, bl. a. beroende av om SIV beviljar uppehållstillstånd eller om
vederbörande får avslag från SIV och besvärar sig hos regeringen.
Schablonersättningen för asylsökande skulle därför kunna anpassas till
väntetidens längd. Bl. a. av administrativa skäl finner jag emellertid en sådan
lösning mindre lämplig. Jag förordar en schablonersältning som utgår för varje
asylsökande med samma belopp oavsett väntetidens längd. För flertalet kommuner
bör effekterna av väntetider som ligger över resp. under genomsnittet ta ut
varandra. Det är också så alt kommunens kostnader för andra ändamål än bostad
och uppehälle inte är direkt relaterade till väntetidens längd utan behovet av
insatser är normalt störst under den första tiden efter ankomsten.

Med hänsyn till att kommunerna många gånger har höga extra
kostnader inom skolan och barnomsorgen bör schablonersättningarna
differentieras på barn och vuxna. För år 1985 bör engångsersättningarna lämnas
till de kommuner som träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar och
asylsökande med följande belopp:

Asylsökande Flyktingar

Barn under 16 år 10000 kr. 25000
(19000) kr.

Övriga 6000 kr. 12000
(10000) kr.

De inom parentes angivna beloppen avser schablonersältning
för en flykting när schablonersältning avseende väntetiden lämnats till samma
kommun. Orsaken till alt beloppen i sådana fall är lägre än för flyktingar som
kommer från motlagningsföriäggningar och har sitt tillstånd klart när de tas
emot i kommunen är atl vissa initiala åtgärder redan har vidtagits under den
tid flyktingen väntade på sitt tillstånd. Vissa kostnader för beredskap har
också redan beaktats i belopp som utgått för väntetiden.

Schablonbeloppen bör fastställas årligen efter
överläggningar med Svenska kommunförbundet.

De förslag jag nu lämnat innebär som framgått av vad jag
tidigare sagt att nuvarande generella schablonersättning på 25% av socialbidragskostna-

Prop. 1983/84:124 42

derna
slopas och att en schablonersättning för andra kostnader än ekonomisk hjälp
lämnas endast till de kommuner som träffat överenskommelser med SIV om mottagning
av flyktingar. Det innebär att kommuner som inte har träffat överenskommelser
med SIV men som ändå tar emot enstaka enskilt inresta flyktingar får sämre
ersättning än i dag. Dessa kommuner har dock sällan några betydande kostnader
och del är enligt min mening rimligt alt den statliga ersättningen omfördelas till
förmån för kommuner som direkt engagerar sig i flyktingpolitiken och som också
har förhållandevis större kostnader. Genom att utge ersättning för andra
kostnader än sodalbidragskoslnader endast till kommuner som tar emot flyktingar
i organiserade former skapas också incitament för kommunerna att träffa överenskommelser
med SIV.

Som
en följd av att nuvarande schablonersättning (25% av socialbidragskostnaderna)
för vissa kostnader för social service upphör och för att inle försvåra utplacering
efter reformens ikraftträdande av flyktingar som då är inskrivna på
förläggningar bör ett reducerat engångsbelopp utgå för dessa flyktingar. Detta
belopp bör i princip vara lika stort som den del av det nya engångsbeloppet som
motsvarar nuvarande schablonersättning. Nivån bör fastställas av regeringen.

Behovet
av att kunna föra över en del av schablonersältningen från en kommun till en
annan om en flykting flyttar efter en kort lids vistelse i en kommun kan behöva
övervägas. I denna fråga bör samråd ske med Svenska kommunförbundet.

2.8.6
Särskilda bidrag

Som
jag nämnt bör det finnas möjlighet för SIV att genom särskilda bidrag
kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kostnader som inte kan
inrymmas i schablonersättningen. Ett exempel på när särskilt bidrag bör kunna
lämnas är när förutsättningarna i en viss kommun är sådan att särskilda
åtgärder av engångskaraktär är nödvändiga. I första hand avser jag här
uppbyggnad av resurser och kompetens i mottagnings-kommuner som tidigare inte
tagit emot flykfingar eller saknar aktuell erfarenhet av flyktingarbete. På
motsvarande sätt kan det även i kommuner med erfarenhet av flyktingmottagande
i vissa fall krävas särskilda och kostnadskrävande anordningar om man lar emot
en helt ny flykfing-grupp. SIV bör även i sådana fall ha möjlighet att bevilja
särskilda bidrag.

Behov
av att ge särskilda bidrag kan också finnas om en kommun tar emot en större
grupp flyktingar som på grund av sin kulturella eller etniska bakgrund,
utbildningsnivå eller andra förhållanden har särskilda behov som kräver
speciellt kostnadskrävande insatser. Det kan l.ex. gälla en kommun som tar emot
en stor grupp analfabeter eller en grupp handikappade flyktingar. Mottagning av
zigenska flyktingar kräver också många gånger speciella insatser. Särskilda
bidrag bör i här nämnda situation kunna utges för såväl särskilda insatser i
form av projekt eller liknande som för extremt höga kostnader för reguljär
verksamhet.

Prop. 1983/84:124 43

Som
jag tidigare nämnt bör i vissa speciella fall de medel som anvisas SIV för
särskilda bidrag också kunna användas för atl kompensera kommuner som måste
vidta särskilda åtgärder för att få fram bostäder för flyktingar och som har
betydande kostnader härför.

Särskilda
bidrag av det slag jag här nämnt bör också vid behov kunna användas för att få
till stånd specialislfunklioner som kan vara gemensamma för flera kommuner.
Även för vissa specialistfunktioner för flyktingar inom den medicinska och
psykiatriska vården bör under vissa förutsättningar särskilda bidrag kunna
beviljas. Jag återkommer till denna fråga i samband med att jag behandlar annan
ersättning till sjukvårdshuvudmännen.

Det
ankommer på regeringen att ge de närmare rikfiinjer för beviljande av särskilda
bidrag som bedöms erforderliga.

Hur
stora resurser som bör ställas till SIV: s förfogande för särskilda bidrag bör
varje år - inom av riksdagen angivna ramar - fastställas av regeringen i
samband med dess beslut om flyktingkvotens storlek och inriktning. Resurserna
måste vid behov givelvis också under löpande år kunna anpassas till oförutsedda
variationer i flyktinginvandringen.

2.8.7
Utbetalningsregler och administration

Schablonersättningarna
och de särskilda bidragen bör som jag tidigare framhållit utbetalas av SIV. Den
närmare utformningen av utbetalningsreglerna för schablonersättningen bör
fastställas av regeringen. Vad gäller de särskilda bidragen bör det ankomma på
SIV all besluta om ansökningsförfarande och om när utbetalning skall ske.

Ersättning
av socialbidragskostnader utbetalas f.n. kalenderårsvis i efterskott av
länsstyrelsen. Av den utvärdering av ersättningssystemet som genomförts framgår
att den omläggning av systemet som gjordes år 1980 har medfört en avsevärt
förenklad administration för såväl staten som kommunerna. När det gäller att
avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs dock alltjämt en
relativt omfattande administration. Den består bl. a. av förfrågningar från
kommunerna om vilka utlänningar som är flyktingar eller därmed jämställda.

Ersättningen
bör som hittills utbetalas kalenderårsvis i efterskott. Mot bakgrund av att SIV
föreslås få ett samlat ansvar för flyktingmoltagandet samt det förhållandet att
kommunerna i dag ändå som regel måste vända sig till SIV för att klargöra
flyktingstatus skulle det kunna ifrågasättas om inte även utbetalningen av
ersättningen för socialbidragskostnader borde bli en uppgift för SIV. Jag anser
dock inte att det f. n. finns tillräckligt underlag för att besluta om en sådan
förändring.

Genom
den nya form för flyktingmottagande med överenskommelser mellan SIV och
kommuner som jag föreslagit kommer kommunerna att i väsentligt högre
utsträckning veta när utlänningar kommer till kommunen som flyktingar eller
asylsökande. De kommuner som träffat överenskom-

Prop. 1983/84:124 44

melse
med SIV om mottagande av flyktingar kommer all aviseras vid bosättningen. Det
innebär att de problem som i dag finns i ansökningsförfarandet till stor del
kommer atl elimineras. Endasl när det gäller flykfingar och asylsökande som söker
sig till andra kommuner än dem med vilka SIV har överenskommelser saml flykfingar
som flyttar till en annan kommun under de första åren bör det bli aktuellt med
förfrågningar hos SIV om flyktingstatus o. dyl. Kommunernas
ansökningsförfarande bör därför kunna förenklas avsevärt även med
länsstyrelsen som utbetalande myndighet. Vid länsstyrelserna finns också
resurser för ändamålet.

SIV
bör få i uppdrag atl i samråd med länsstyrelser och Svenska kommunförbundet
anpassa ansökningsförfarandet till de nya förutsättningar som kommer alt gälla
när ett system med kommunalt mottagande av flykfingar är genomfört. Man bör
därvid ägna särskild uppmärksamhet åt atl åstadkomma förenklingar. Om detta
arbete skulle visa alt del skulle innebära förenklingar eller andra fördelar
med alt lägga över ersättningsadministrationen på SIV bör frågan om en sådan
förändring kunna aktualiseras.

SIV
bör i sin egenskap av ny huvudman för flyktingmottagandet ha ett centralt
ansvar för alla delar av ersättningssystemet på myndighetsnivå. I detta ansvar
bör bl. a. ligga all följa kostnadsutvecklingen och svara för anslagsframställning.

2.9
Hälso- och sjukvårdsfrågor - ersättning till sjukvårdshuvudmännen

2.9.1
Hälsoundersökningar

Såväl
asylsökande som organiserat överförda flykfingar kommer inte sällan från
förhållanden som har inneburit atl många grundläggande behov under lång tid har
åsidosatts. Som en följd härav är vissa hälsoproblem förhållandevis vanliga.
Smittsamma sjukdomar som turberkulos, tarmsjukdomar och hepatit kan också
förekomma, men dominerar inte på något sätt flyktingarnas hälsosituaiion.

För
alt främja flyktingarnas välbefinnande och integrering i del svenska samhället
bör de liksom f. n. erbjudas en hälsoundersökning. Kvotflyktingar bör erbjudas
en sådan undersökning under vistelsen på moUagningsför-läggning. Det kan också
i vissa fall - t. ex. om det föreligger påtagliga hälsorisker - vara lämpligt
alt erbjuda även asylsökande en hälsoundersökning. Rekommendationer om
innehållet i undersökningarna, som bör anpassas efler personernas
hälsotillstånd och förhållandena i övrigt, bör utarbetas av socialstyrelsen
efter samråd med SIV.

För
hälsoundersökningarna bör normalt samhällets ordinarie hälso- och sjukvårdsorganisation
anlitas. Sjukvårdshuvudmannen bör ersättas för dessa kostnader med fastställda
belopp. Ersättning bör utbetalas på samma sätt som i fråga om sjukvård. Jag
återkommer till detta i det följande.

Prop. 1983/84:124 45

2.9.2
Hälso- och sjukvård för asylsökande

Enligt
bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen har utlänningar som väntar på beslut
i fråga om uppehållstillstånd rätl till akut sjukvård, och det ankommer därför
på vederbörande sjukvårdshuvudman alt erbjuda denna. Som jag redan nämnt bör
dock staten svara för de kostnader som därvid uppkommer. F. n. utgår inte någon
sådan ersättning direkt till sjukvårdshuvudmännen, men staten svarar i många
fall ändå indirekt för dessa kostnader. Det sker på följande sätt.
Sjukvårdshuvudmannen tar ut en patientavgift motsvarande del belopp som anges
i det av landstingsförbundet rekommenderade riksavtalet för hälso- och
sjukvård eftersom den asylsökande inte omfattas av den allmänna försäkringen
och sällan kommer från länder med vilka Sverige har någon konvention om
sjukvårdsförmåner. Denna patientavgift betalas många gånger genom socialbidrag.
Den kommun som utgivit socialbidrag får sedan ersäUning för sina kostnader
genom förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl.

Denna
ordning är enligt min mening olillfredställande. Del finns som IPOK framhållit
vissa principiella skäl för att staten skall svara för kostnaderna för
sjukvård för den som har rätt att vänta i landet på beslut i tillståndsfrågan.
Denna ersättning bör i enlighet med IPOK: s förslag utgå direkt till
sjukvårdshuvudmännen. Det är enligt min mening samtidigt viktigt atl undvika en
omfattande administration, varför någon form av schabloniserad ersättning bör
eftersträvas. Inom socialdepartementet pågår med dellagande från
landstingsförbundet ett arbete med alt söka förenkla och schablonisera statens
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Det kan vara lämpligt att det i
sammanhanget även inkludera ersättningen för sjukvårdskostnader för utlänningar
som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Om en sådan schablonisering
inte är möjlig att genomföra till den 1 januari 1985 bör dock ersättningen t.
v. utgå i någon annan form. Statlig ersättning bör då enligt min mening kunna
utgå med de belopp som anges i del nyss nämnda riksavtalet. Utbetalningarna
skulle i detta läge kunna ombesörjas av alternativt riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, SIV eller länsstyrelserna. Jag har funnit atl - om inte en
total schablonisering kan åstadkommas — SIV skulle vara det mest lämpliga alternativet
med hänsyn till att SIV har uppgifter om vilka personer som är tillståndssökande.

För
akut sjukvård under vistelse på utredningsförläggning bör också så långt möjligl
ordinarie sjukvårdsresurser användas. Sjukvårdshuvudmannen bör ersättas enligt
riksavtalet för sjukhusvård och annan sjukvårdande behandling under
förläggningsvistelsen.

2.9.3
Hälso- och sjukvård för flyktingar

Även
hälso- och sjukvården åt flyktingar bör ges av samhällets ordinarie organisation
härför. Detta gäller också dem som las emot på flyktingförläggning. Vid de
förläggningar som SIV skall ta över finns f. n. sjuksköters-

Prop. 1983/84:124 46

ka
och arvoderad läkare. SIV bör i samband med den omstrukturering som successivt
skall ske, i samråd med respektive landsting, bedöma vilket behov som finns av
att ha egen personal anställd.

Sjukvårdshuvudmannen
bör även fortsättningsvis ersättas för sina kostnader för hälso- och sjukvård
till dem som är inskrivna på föriäggning. Ersättningen bör utgå enligt samma
principer som AMS i dag tillämpar, dvs. enligt riksavtalet.

Vissa
flyktingar kan ha ett ackumulerat vårdbehov som inte har hunnit behandlas under
vistelsen på förläggning. Detta kan ställa krav på beredskap hos
sjukvårdshuvudmannen. Det är därför viktigt att SIV tar kontakter också med
aktuell landstingskommun i samband med att verket förbereder en överenskommelse
med en kommun om mottagande av flyktingar.

För
den sjukvård som ges till flyktingar när de flyttat ut från förläggning kommer
sjukvårdshuvudmannen alt få ersättning från sjukförsäkringen efter gängse
regler eftersom dessa personer kommer att vara inskrivna hos försäkringskassan.
För sjukhusvård utgör denna ersättning endast en mindre del av den faktiska
kostnaden medan staiens ersättning av sjukhusvård för flyktingar som är
inskrivna vid förläggning i princip täcker hela kostnaden. Därigenom kommer
vissa landsting atl få högre sjukvårdskostnader fill följd av tidigare
omhändertagande av flyktingar ute i samhället. Kostnadsökningarna torde dock
för de flesta landstingskommuner - till skillnad mot kommunernas merkostnader
för lokalt omhändertagande -bli begränsade. Det är bl. a. mol denna bakgrund
enligt min mening i normalfallet inte motiverat med någon särskild ersättning
till sjukvårdshuvudmannen för vård av flyktingar. I vissa fall kan emellertid,
med hänsyn till flyktingarnas bakgrund, särskilda behov av speciella sjukvärdsinsatser
uppstå som kan motivera statlig ersättning.

Inom
ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje år normalt emot ett anlal flykfingar
som behöver sjukhusvård eller p. g. a. fysiskt eller psykiskt handikapp behöver
särskild omvårdnad. Vid uttagning och mottagning av dessa flyktingar medverkar
socialstyrelsen, som också genom elt särskilt bemyndigande kan utge ersättning
till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och handikappade
flyktingar som inte kan tas emot på moltagningsförläggning. Sådan ersättning
utgår med de belopp som finns angivna i riksavtalet.

Vår
tradition atl inom ramen för flykfingkvoten la emot ett antal sjuka och
handikappade flyktingar bör bibehållas. För att dessa flyktingar skall kunna
tas om hand på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser.
Del innebär att socialstyrelsen, som har fill uppgift alt ha denna överblick,
på samma sätt som hittills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflyktingar.
För att vidmakthålla våra möjligheter alt ta emot sjuka och handikappade
flyktingar bör också nuvarande möjligheter att utge ersättning för varaktig
vård på sjukvårdsinrättning bibehållas.

Prop. 1983/84:124 47

Uppgiften
bör emellertid föras över från socialstyrelsen till SIV mol bakgrund av att
SIV, enligt vad jag tidigare föreslagit, bör svara för ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen för sjukvård av asylsökande.

F.n.
tas handikappade flyktingar, som ej är i direkt behov av annan vård, emot på
förläggning under några månader. Under denna tid bekostar länsarbetsnämnderna
sjukvårdsinsatser, hjälpmedel etc. Förläggningen i Moheda är handikappanpassad.
Här finns också träningsmöjligheter för vissa handikapp. Det kan mot denna
bakgrund i vissa fall vara lämpligt med någon längre föriäggningsvislelse för
dessa flyktingar än de normal-fider jag tidigare angivit. Det innebär också att
man bättre hinner planera vård- och behandlingsinsatser på inflyttningsorten.

Jag
har tidigare föreslagit av SIV bör bemyndigas alt kunna utge särskilda bidrag fill
bl. a. kommuner som tagit emot handikappade flyktingar som kräver särkilda
insatser. På samma sätt bör SIV under vissa förutsättningar kunna utge
särskilda bidrag till landstingskommuner för särskilda insatser för
handikappade flyktingar. Även för vissa andra extraordinära insatser bör SIV
vid behov ha möjlighet atl ge särskilda bidrag till sjukvårdshuvudmännen. Det
kan l.ex. gälla extraordinära insatser, exempelvis inom den psykiatriska
vården. Det bör ankomma på regeringen atl utfärda de riktlinjer härför som
bedöms erforderliga.

2.10
Arbetsmarknadsservice

Huvudparten
av de flyktingar som las emot i Sverige är unga och arbetsföra. En av
förutsättningarna för att de skall kunna anpassa sig i det svenska samhället är
att de får ett lämpligt arbete. Självfallet måste därför insatserna för att
bereda flyktingarna plats på arbetsmarknaden även framöver bli ett av de
viktigaste inslagen i mottagandet av dem. Ansvaret för flyktingarnas
introduktion på arbetsmarknaden kommer alt åvila arbetsmarknadsverket även
sedan de frågor som rör flyktingarnas mottagande förts över fill SIV.

Flyktingarna
har mycket skiftande bakgrund och erfarenheter. Medan vissa är välutbildade och
har god arbetslivserfarenhet har andra ingen eller bristfällig skolgång och en
yrkesbakgrund som inte passar svenska förhållanden. Möjligheterna atl direkt
få arbete efter genomgången svenskundervisning har också försvårats under
senare år p. g. a. arbetsmarknadsläget. De arbetsmarknadspolifiska medlen och
då främst AMU har därför fått anlitas i allt större utsträckning.

Det
har emellertid visat sig att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
anpassas efter flyktingarnas behov. Det är t. ex. ofta värdefullt om det ges
möjlighet för flyktingen atl varva yrkesutbildning med arbete i syfte att
underlätta såväl språkinlärning som anpassning till svensk arbetsmarknad.
Genom den nya form av värvning mellan beredskapsarbete och utbildning saml del
nya rekryteringsstöd som regeringen föreslagit i prop.

Prop. 1983/84:124 48

1983/84:26
om särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84, och som riksdagen
beslutat om (AU 8, rskr56), bör möjligheter för flyktingarna att komma ut på
arbetsmarknaden öka. Fr.o.m. den 1 juli 1983 kan också - genom ett tillägg i
arbetsmarknadskungörelsen - nyanlända flykfingar som inte är arbetslösa, men
ändå kan sägas ha en svag ställning på arbetsmarknaden, beviljas
arbetsmarknadsutbildning.

En
utgångspunkt i reformeringen av flyktingmoltagandet är atl flyktingen så långt
möjligt bör tas om hand och få grundläggande svenskundervisning i en kommun
där han fortsättningsvis kan bo kvar och arbeta. Det innebär av SIV vid
planeringen av flyktingmottagningen noga bör uppmärksamma den förväntade
arbetsmarknadssituationen samt möjligheterna all arbetsplacera flyktingarna
eller ordna utbildning för dem. Överenskommelser med kommunerna om mottagning
av flyktingar bör bl. a. föregås av en kartläggning av de arbetsmarknadsmässiga
förutsättningarna samt fillgången på utbildningsplatser - inte minst inom AMU -
i de olika kommuner/regioner som kan komma i fråga. Innan SIV träffar överenskommelse
med en kommun bör yttrande regelmässigt inhämtas från AMS.

F. n.
sker huvuddelen av arbetsplacering av nyanlända flyktingar genom särskilda
platsförmedlare som är avdelade för flyktingverksamheten och som är knutna till
flyktingförläggningarna eller flyktinggrupperna vid länsarbetsnämnderna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Vid ett kommunall omhändertagande
kommer denna uppgift primärt att åvila den lokala arbetsförmedlingen. För att
de skall kunna fullgöra denna uppgift och för att nivån på
arbetsmarknadsservicen till flyktingar skall kunna vidmakthållas är del
nödvändigt alt särskilda resurser tillförsäkras arbetsförmedlingarna i de
kommuner som tar emot flyktingar enligt del nya systemet. Dessa resurser bör
vara av minst samma omfattning som de resurser AMS i dag använder för
arbetsmarknadsservice ål nyanlända flyktingar.

I
promemorian (Ds A 1983: 10) Genomförande av ändrad statlig ansvarsfördelning
inom flyktingomsorgen uppskattades resursåtgången för den arbetsförmedling för
flyktingar som finansieras över flyktinganslaget till 9,4 milj. kr. under
budgetåret 1981/82. Till delta skall läggas vissa tolkkostnader. AMS har i en
skrivelse till regeringen den 15 december 1983 beräknat eu permanent
medelsbehov på ca 12,8 milj. kr., vid en mottagning av ca 5000 flyktingar per
år. AMS anser alt dessa medel bör tillföras verket under anslaget B 1.
Arbetsmarknadsservice när huvudmannaskapsförändringen genomförs och AMS
särskilda flyklinganslag upphör.

Jag
räknar för egen del med att den del av AMS nuvarande flyktinganslag som avser
arbetsmarknadsservice och som framdeles bör ligga kvar hos AMS för att
bibehålla nivån på arbetsförmedlingens insatser uppgår till ca 11,5 milj. kr.
per helår. Jag har därvid räknat med all 4 500 flyktingar tas emot per år. Jag
återkommer senare till anslagsberäkningen för budgetåret 1984/85.

Prop. 1983/84:124 49

En kommunalisering av flyktingmoltagandet leder till att
arbetsmarknadsservicen för flyktingar i viss utsträckning behöver ordnas på
andra orter än för närvarande. Behovet av insatser pä olika orter kan också
förväntas variera från tid till annan. Jag förutsätter atl AMS omfördelar sina
resurser för verksamheten och i övrigt tillämpar de flexibla lösningar som
verksamheten kommer att kräva.

Arbetsförmedlingen för flyktingar kan delvis också behöva
ordnas i andra former än f. n. Den försöksverksamhet avseende arbetsförmedling
för invandrare som bedrivits i Kista har visat att det är möjligt alt även i elt
kärvt arbetsmarknadsläge nå goda resultat genom intensifierade arbetsförmedlingsinsatser.
Olika metoder som har ingått i Kista-projektet bör med fördel kunna användas i
verksamheten för flyktingar. Jag vill också framhålla atl elt nära samarbete
mellan arbetsförmedlingen och olika funktioner i kommunerna som är engagerade
i flyktingmoltagandet är nödvändigt.

2.11 Behovet av förläggningar

2.11.1 Mottagningsförläggningar för kvotflyktingar

De förslag jag nyss har redogjort för innebär att kvotflylingarnas
vistelse på moltagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt
6-7 månader till normalt 2-4 veckor. Delta leder naturligtvis till elt
väsentligt mindre behov av föriäggningsplatser än i dag för kvotflyktingarna.

I dag finns permanenta förläggningar i Alvesta, Moheda, Flen
och Hallslahammar med sammanlagt ca 700 platser. Det motsvarar grovt räknat
den kapacitet som behövs för ett över årel relativt jämnt fördelat mottagande
av ca 1 250 kvotflyktingar, vilka i genomsnitt vistas i förläggning något
halvår. Det ligger i sakens natur all inresorna inte fördelar sig jämnt över
tiden. Detta har tillsammans med längre förläggningsvistelser under senare tid
och extra kvoter för båtflyklingar under slutet av 1970-talet och början av 1980-lalet
lett till ett närmast konstant behov av tillfällig föriäggningskapacitet. De
senaste åren har AMS föriäggningskapacitet motsvarat ca 1 300 platser.

Ell fullt utbyggt lokall flyktingomhändertagande med
tillräckligt antal kommunala mottagningserbjudanden och en förläggningstid på
fyra veckor skulle med samma antal kvotflyktingar som i dag inte kräva en föriäggningskapacitet
på mer än 150 platser. Inresetoppar av de senaste årens karaktär får emellertid
anses vara sannolika även i framtiden, varför antalel platser kan behöva vara
något fler. Det leder till atl jag bedömer att, vid elt fullt utbyggt syslem
med kommunala mottagningserbjudanden, antalet föriäggningsplatser för kvotflyktingar
skulle behöva uppgå till ca 200 platser med en oförändrad storlek av flykfingkvoten.

Mot bakgrund av att det råder viss osäkerhet om i vilken
takt SIV kan träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagning av
flyktingar och med hänsyn till att en successiv uppbyggnad av det nya mottag- 4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
124

Prop. 1983/84:124 50

ningssystemet
har vissa fördelar anser jag att avvecklingen av nuvarande mottagningsförläggningar
bör ske stegvis. Den arbetsgrupp som lämnat förslag till genomförande av en
förändrad flyktingmottagning bedömde att om SIV får i uppdrag att överenskomma
med kommuner fr. o. m. juni 1984 borde del vara rimligt atl anta atl
överenskommelser om kommunal mottagning motsvarande åtminstone ett halvårs
organiserad flyktingöverföring finns färdiga att tillämpa fr.o.m. den 1 januari
1985. Jag delar denna bedömning och finner atl behovet av förläggningskapacitet
därför redan då bör ha minskal avsevärt. Jag föreslår att föriäggningskapacitet
motsvarande ca 400 platser överförs till SIV den 1 januari 1985 och att SIV
svarar för drift och ledning av dessa förläggningar fr. o. m. denna tidpunkt.
SIV bör få i uppdrag all därefter genomföra den anpassning av kapaciteten från
denna nivå ner till den lägre nivå som en fortgående kommunalisering av
flykting-mottagandet innebär. Det är i dagsläget omöjligt att exakt ange i vilken
takt en sådan anpassning kan ske. Om inte förutsättningarna helt förändras bedömer
jag dock att anpassningen i sin helhet bör vara genomförd senast den 1 juli
1987. I den anpassning av förläggningsverksamheten som SIV kommer att få i
uppdrag att genomföra ligger inte bara en minskning av antalet
förläggningsplatser för kvotflyktingar utan också en successiv neddragning av
de funktioner vid förläggningarna som i det föreslagna systemet inte längre
skall finnas kvar vid förläggningarna.

I
fråga om vilken del av dagens förläggningsverksamhet som bör föras över till
SIV ansluter jag mig till den nyss nämnda arbetsgruppens kriterier och
slutsatser. Jag föreslår således att SIV fr. o. m. den 1 januari 1985 får ansvar
för drift och ledning av förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar.
Det innebär att den permanenta förläggningen i Flen och de tillfälliga
förläggningarna i Surahammar, Oxelösund och Perstorp bör avvecklas som
mottagningsförläggningar för kvotflyktingar.

Mol
bakgrund av atl SIV inte förfogar över någon regional organisation, som kan
svara för de administrativa uppgifter som länsarbetsnämnderna i dag sköter, bör
en viss administrativ förstärkning ske vid de förläggningar SIV skall ta över.
Administrationen av förläggningarna i Alvesta och Moheda bör kunna samordnas. I
detta sammanhang vill jag också förorda atl byggnadsstyrelsen får i uppdrag att
svara för förvaltningen av de lokaler SIV: s förläggningsverksamhel kommer alt
kräva.

Jag
återkommer strax till personalfrågorna i samband med omstruktureringen av
förläggningsverksamheten.

2.11.2
Utredningsförläggningar för asylsökande

Jag
har tidigare föreslagit all utlänningar som söker asyl i samband med inresan
som regel bör hänvisas till en kortare lids inkvartering i en utredningsföriäggning
eller någon annan form av tillfällig bostad under den tid utredningen i tillslåndsärendel
görs. Under denna tid skall också göras en planering av var det fortsatta
mottagandet skall ske. Förläggningsvisldsen

Prop. 1983/84:124 51

bör
normalt kunna begränsas till fyra veckor. Jag har också redovisat att behov av
fast förläggningskapacitet i första hand finns i anslutning till Arlanda
flygplats eftersom det är dit som de fiesta asylsökande kommer.

Flertalet
av de asylsökande som kommer via Arlanda inkvarteras idag direkt efter
ankomsten vid den mottagningssluss som finns i Märsta och drivs av Sigtuna
kommun med stöd av särskild statlig ersättning. Denna mottagningssluss har f. n.
en fast kapacitet på ca 60 platser. Vistelsetiderna vid motlagningsslussen har
hittills i hög grad påverkats av tillströmningen av asylsökande. Vid låg
tillströmning har vistdseliden normalt varit några veckor och Arlandapolisen
har med hjälp av utredningscenlralen i Stockholm haft möjlighet att i
flertalet fall göra en fullständig utredning i asylärendet under denna tid.
Vid hög fillslrömning av asylsökande har vistdse-fiderna vid motlagningsslussen
varit kortare, under hösten 1983 som regd 1-2 veckor. Genomströmningen har
således skett snabbare för att det skall finnas en viss beredskap med lediga
platser som kan ta emot de nya asylsökande som anländer. Vid en stor
tillströmning har det inte heller funnits tillräckliga resurser hos
Arlandapolisen för alt utredningarna skall kunna genomföras under vistelsen i
mottagningsslussen.

T.o.m.
år 1982 var del i huvudsak en uppgift för Sigtuna kommun alt efter det första
mottagandet vid motlagningsslussen även svara för den fortsatta inkvarteringen
under hela den tid frågan om uppehållstillstånd prövades. Detta innebar stora
problem för kommunen, bl. a. vad gällde bostadsanskaffning. Som en följd av
dessa problem och ökad tillströmning av asylsökande bemyndigade regeringen i
december 1982 AMS att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig
regi för asylsökande som kommer till Arlanda flygplats.

Vid
utgången av år 1983 drev AMS fem tillfälliga förläggningar för asylsökande med
en total kapacitet på drygt 400 platser. Under de första månaderna 1984 har förläggningskapaciteten
utökats med ytterligare nästan lika många platser för att möjliggöra
mottagande av det stora antal iranier som kom till Arlanda under januari. De
asylsökande placeras normalt på någon av AMS föriäggningar efter 1-2 veckors
vistelse vid mottagningsslussen i Märsta. Eftersom tillströmningen har varit
hög under senare delen av år 1983 och början av är 1984 har polisen som regel
inte hunnit göra utredningar i asylärendet innan utplaceringen sker utan den görs
av polismyndigheter på den ort där AMS föriäggning ligger eller med stöd av utredningscenlralen
i den aktuella regionen. Problem med lång väntan på utredning har i vissa fall
uppstått genom atl polisen saknat resurser och erfarenhet av denna typ av
verksamhet på de orter dit AMS förläggningar har lokaliserats. De asylsökande
som placerats på någon av AMS förläggningar har normall fått stanna där till
dess att slutligt beslut i lillständsärendel har fattats. Så gott som alla som
tagits om hand på någon av föriäggningarna har av SIV beviljats
uppehållstillstånd som flykting. De har, när de fått sitt tillstånd, normall
fått elt fortsatt omhändertagande som

Prop. 1983/84:124 52

flykting
på någon av AMS permanenta eller tillfälliga mottagningsförläggningar för
flyktingar.

Skillnaden
mellan den form av utredningsföriäggning för asylsökande somjag nyss föreslagit
och de tillfälliga föriäggningar för asylsökande som AMS f. n. driver är främst
att föriäggningsliderna kommer att bli kortare eftersom utflyttning i en kommun
normalt skall ske när polisens grundutredning i asylärendet är klar. Eventuell
kompletterande utredning i ärendet på initiativ av SIV eller ev.
besvärsprövning av regeringen bör således den asylsökande normalt få avvakta i
en kommun där han eller hon erbjudits bostad. I de fall polisen i sin utredning
bedömer att den asylsökande bör få tillstånd att stanna i landet och därför
inte initierar ett offentligt biträde bör SIV normall kunna fatta ett snabbt
beslut om uppehållstillstånd medan vederbörande fortfarande är kvar på
utredningsförläggningen. Förutsättningen för alt vistelsetiderna vid en
utredningsförläggning skall kunna begränsas till de fyra veckor som jag
förordat är att det finns tillräckliga och kvalificerade resurser för
utredningar i anslutning till förläggningsorten och en flexibilitet så att
polisens utredningsresurser vid behov tillfälligtvis kan omdisponeras.

Behovet
av utredningsförläggningskapacitei är svårt att ange. Det är givetvis beroende
av tillströmningen av asylsökande. Det är också beroende av hur snabbt
utredningarna kan ske och vilka överenskommelser om mottagande som SIV kan
träffa med kommuner. En tillströmning på ca 50 asylsökande per vecka, vilket
inte varit ovanligt vid Arlanda under det senaste året, skulle med en
förläggningsvistelse på 3-4 veckor ställa krav på 150-200 platser. Det behövs
enligt min mening en fast kapacitet av ungefär denna storleksordning.

Med
hänsyn till att en utredningsförläggning i första hand bör finnas för dem som
söker asyl vid ankomsten till Arlanda finns det vissa skäl som talar för en
lokalisering i nära anslutning till Arianda. Ett sådant skäl är att det kan
vara rationellt att den fullständiga utredningen i asylärendet görs av samma
polismyndighet som gjort den preliminära utredning som sker när det prövas om
den tillståndssökande skall ha rätt atl resa in i landet och få sin ansökan
prövad här. 1 Stockholmsområdet finns också god tillgång på tolkar. Om den
försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SIV och lokala polismyndigheter
som nyligen påbörjats i Stockholmsområdet slår väl ut och leder till en permanentning
skulle detta också kunna vara ett skäl att ha en utredningsföriäggning i
Stockholmsområdet. En lokalisering i direkt anslutning till Arlanda eller i
Stockholmsområdet är dock inte nödvändig. Del väsentliga är att det finns eller
kan skapas tillräckliga utredningsresurser på den on där föriäggningen ligger.

Eftersom
nuvarande mottagningssluss i Märsta inte har tillräcklig kapacitet för att
ensam tjäna som utredningsföriäggning enligt den modell jag föreslagit och det
dessutom kommer att frigöras resurser på annal håll i samband med avvecklingen
av motlagningsföriäggningar för kvotflykting-

Prop. 1983/84:124 53

ar
har det varit naturligt för mig alt pröva om en lokalisering av en utredningsförläggning
kan ske till någon av de orter där en avveckling skall ske. Jag har då av flera
skäl funnit alt en fast utredningsförläggning för asylsökande med fördel kan
inrättas i Flen. I Flen finns goda möjligheter till inkvartering av både
ensamstående och familjer. Där finns också stor erfarenhet av mottagning av
flyktingar av en rad olika nafionaliteter som bör kunna utnyttjas vid
mottagandel av asylsökande. Där finns också tillgång till tolkar på flera språk
som kan utnyttjas såväl i det dagliga arbetet på förläggningen som i polisens
utredningsverksamhet. Jag kan efter samråd med chefen för justiliedepartementel
också konstatera alt han är beredd att vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga
för att se till att det finns tillräckliga polisresurser för utredning av
utlänningsärenden i Flen. Jag vill också framhålla att närheten till Norrköping
gör det möjligl för personal vid SIV: s fillståndsbyrå att när så bedöms
lämpligt direkt delta i utredningarna på det sätt som avses ske i den
försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SIV och polisen, som nyligen har
påbörjats i Stockholmsregionen.

Jag
föreslår mol denna bakgrund att SIV bör få i uppdrag atl driva en fast utredningsföriäggning
för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari 1985. Det saknas f. n. underlag
för att närmare ange dimensioneringen på en sådan förläggning. Jag har
emellertid för avsikt alt inom kort ge SIV i uppdrag att med utgångspunkt i de
uttalanden jag gjort i denna proposition närmare utreda hur många platser föriäggningen
bör ha och vilken personal som bör finnas vid förläggningen. En sådan utredning
bör ske i samråd med AMS och rikspolisstyrelsen, som samfidigt närmare bör
överväga behovet av polisresurser för utredningsverksamheten. En utgångspunkt för
personaldimensioneringen vid förläggningen bör vara att de asylsökande, somjag
tidigare nämnt, inte bör erbjudas svenskundervisning eller barntillsyn och att
de i så stor utsträckning som möjligt bör klara sig själva under
förläggningsvistelsen. Beslut om förläggningens dimensionering bör fattas av
regeringen när SIV har redovisai sitt utredningsuppdrag.

Jag
vill i delta sammanhang framhålla att man bör sträva efter atl den personal som
i dag är anställd vid AMS moltagningsförläggning för flyktingar i Flen bör
erbjudas anställning i de motsvarande funktioner som kommer att finnas vid den
nya utredningsförläggning som SIV där skall svara för. Jag återkommer till
vissa personalfrågor i samband med genomförandet .

Mitt
förslag atl SIV skall driva en utredningsföriäggning i Flen innebär inte att
behovet av nuvarande mottagningssluss i direkt anslutning till Arlanda
försvinner. Denna mottagningssluss behövs liksom f. n. som en buffert där de
asylsökande las emot direkt efter ankomsten. Hur länge de skall stanna där blir
beroende av bl. a. tillströmningen. Om inte tillströmningen är så stor så att
hela mottagningsslussen behövs som buffert bör den också kunna fungera som utredningsföriäggning.
Särskilt när Arlanda-

Prop. 1983/84:124 54

polisen
har gjort en preliminär utredning i samband med alt det har prövats om den
tillståndssökande skall direktavvisas kan det ibland vara lämpligt att den
fullständiga utredningen också görs av Arlandapolisen. Då bör den asylsökande
kunna stanna i motlagningsslussen under hela utredningstiden om det finns
plats. Utflyttning bör då ske direkt till en kommun. Jag förordar att SIV får
ett ledningsansvar för verksamheten vid motlagningsslussen i Märsta i samband
med att SIV får huvudansvaret för flyktingmotlagningen, dvs. den 1 januari
1985. Liksom f. n. bör även Sigtuna kommun kunna engageras i det praktiska
arbetet.

I
den utredning av behovet av förläggningskapacitet i Flen som jag jag har för
avsikt att initiera bör även ingå att närmare överväga vilka mottagnings- och
utredningsresurser som bör finnas i direkt anslutning till Arlanda. Det bör
också undersökas i vilken utsträckning det är möjligt att asylsökande från hela
landet tas emot på den föreslagna fasta utredningsförläggningen i Flen och
vilket behov det kan finnas av inkvarleringsmöj-ligheter i direkt anslutning
till andra inreseorter än Arlanda. En viss beredskap på de vanligaste
inreseorterna bör kunna åstadkommas genom att SIV träffar överenskommelser med
berörda kommuner om att de svarar för inkvartering under den tid polisens
utredning sker.

I
ett läge med onormalt stort antal asylsökande lorde det även framdeles vara
nödvändigt atl med kort varsel kunna ordna fillfälliga förläggningar eller
andra inkvarteringsmöjligheter. SIV måsle mot denna bakgrund ges ell
bemyndigande som möjliggör detta. Om tillfälliga förläggningar för asylsökande
måste öppnas är det nödvändigt atl samråd sker med polisen så atl dessa föriäggningar
inrättas på sådana orter där det finns möjlighet att inom rimlig tid genomföra
polisens utredningar i tillståndsärenden.

På
samma sätt måsle SIV ges ell bemyndigande atl med kort varsel kunna agera för
att ta hand om kvotflyktingar om särskilda händelser inträffar och Sverige
måste möta tillfälliga inresetoppar eller beslutar att ta emot ett större antal
flyktingar än den normala flyktingkvoten.

Vid
tillfälliga inresetoppar av asylsökande eller kvotflyktingar bör de tillfälliga
förläggningar som kan vara nödvändiga att öppna så långt möjligl vara av samma
karaktär som de fasta förläggningarna, dvs. med en vistelsetid på 2-4 veckor.
Del fortsatta omhändertagandet bör så långt möjligt ske i kommunal regi.
Överenskommelserna med kommunerna måste därför utformas så att det finns visst
ulrymme för en större kommunal mottagning än vad som är planerat. SIV måste
också ha en beredskap för att snabbt träffa överenskommelser med nya kommuner.
Först om det inte är möjligl atl få till stånd en kommunal verksamhet bör en
utökad statlig förläggningsverksamhet med längre vistelsetider komma ifråga.

För
att kunna hantera situationer med mycket stor tillströmning av asylsökande
under kort tid krävs en särskild beredskap. Här kan i vissa fall behövas ett
samarbete mellan å ena sidan SIV och å andra sidan civilförsvarsstyrelsen och
länsstyrelserna, som också har ett ansvar för bered-

Prop. 1983/84:124 55

skapsplanering
för flyktingmottagning i krig eller vid krigsfara. IPOK har föreslagit att
formerna för en bättre beredskap bör övervägas närmare liksom fågor om
ansvarsfördelningen mellan berörda organ. Jag har för avsikt att ge SIV i
uppdrag att i samråd med berörda myndigheter utreda och lämna förslag i dessa
frågor.

2.12
SIV:s uppgifter som central myndighet

Som
framgått av vad jag tidigare sagt bör SIV få ett samlat ansvar på verksnivå för
mottagandet av flyktingar och asylsökande i Sverige. SIV har redan i dag som
central förvaltningsmyndighet för utlännings- och invandrarfrågor ett
bevaknings- och samordningsansvar för insatser rörande flyktingar och
invandrare. Med de förändringar i flyktingmottagandet somjag föreslår skulle
SIV även få ett operafivt ansvar för denna verksamhet. De uppgifter som kommer
att läggas centralt på SIV inom flyktingverksamheten är i huvudsak följande:

- Överföring av kvotflyktingar och placering av dessa
i mottagningsförläggningar

- Bevakning av tillströmningen och den geografiska
fördelningen av asylsökande

- Ansvar för att de som söker asyl i samband med
inresan och saknar bostad tas emot på utredningsföriäggning

- Ledning av förläggningsverksamheten

- Överläggningar och överenskommelser med kommuner om
mottagande av flyktingar och asylsökande

- Ansvar för att flyktingar och asylsökande erbjuds
bostad i kommuner med vilka SIV träffat överenskommde om flyktingmottagande och
för att fördelningen på kommuner sker på ett lämpligt sätt

- Information, stöd och rådgiVning till kommuner som
tar emot flyktingar

- Utbetalning av vissa ersättningar till kommuner för
åtgärder för flyktingar

- Uppföljning av den kommunala flyktingverksamheten.

Överföring
av organiserat uttagna flyktingar och placering av dessa i förläggningar är i
stort samma uppgift som i dag åvilar AMS. Till denna uppgift räknar jag också
ärenden i fråga om bilresor för vissa anhöriga samt bidrag till frivillig repatriering.

Bevakning
av tillströmningen och den geografiska fördelningen av asylsökande blir en
central uppgift för SIV. Det är bl. a. en förutsättning för att kunna ta hand
om de asylsökande som saknar bostad och samordna överenskommelserna med
kommunerna och bosättningsplaneringen. Detta ansvar måste som jag tidigare
nämnt innebära att SIV måsle få ett bemyndigande all med kort varsel kunna
ordna tillfälliga förläggningar eller andra inkvarteringsmöjligheter.

För
ledning och drift av förläggningarna bör en långtgående delegering

Prop. 1983/84:124 56

av
framförallt ekonomiadministration och personaladministrativa frågor
eftersträvas. SIV centralt bör huvudsakligen ansvara för övergripande ekonomi-
och personaladministrativa frågor. Jag har tidigare föreslagit en viss
administrativ förstärkning på de föriäggningar SIV skall ta över från AMS med
hänsyn till att en stor del av administrationen i dag sker på regional nivå hos
länsarbetsnämnden.

Överenskommelser
med kommuner om flyktingmottagande måste som jag tidigare framhållit normalt
föregås av kontakter med andra statliga myndigheter. Bl. a. krävs samråd med
arbetsmarknads- och utbildningsmyndigheter för alt bedöma möjligheter till
arbete och utbildning i aktuella kommuner. Även kontakter med
sjukvårdshuvudmännen kommer som regel att bli aktuella.

Utslussningen
av flyktingar och asylsökande från föriäggningarna bör i första hand skötas
lokall men måste samordnas på central nivå.

Vad
gäller information, stöd och rådgivning kommer behoven av insatser från SIV
att variera från kommun till kommun. Självfallet är behovet störst i fråga om
kommuner som har ringa erfarenhet av flyktingmottagande och som tar emot nya
flyktinggrupper. En viktig uppgift för SIV blir att svara för
erfarenhetsöverföring mellan kommuner. För detta ändamål är det nödvändigt att
SIV har resurser för bl. a. kurser och konferenser.

SIV:s
ansvar bör vara att följa upp verksamheten i mottagningskommunerna på grundval
av riktlinjer antagna av riksdagen och de preciseringar av dessa riktlinjer
som kan ha gjorts i den förordning, somjag tidigare har föreslagit, och i de
överenskommelser som träffats mellan SIV och kommunerna. SIV bör självfallet
inte på egen hand ge råd om hur arbetet med flyktingar bör bedrivas inom olika
fackområden. Varje fackmyndighet har ett ansvar för sitt verksamhetsområde. Men
SIV bör förmedla kunskaper om olika flyktinggrupper, deras bakgrund och
särskilda behov. Det är viktigt att SIV samordnar sina insatser med de
myndigheter som har tillsynsansvar för olika delar som ingår i det kommunala flykfingmoUagandet.
Ett fortlöpande samråd förutsätts liksom hittills ske på verksnivå mellan SIV
och övriga centrala myndigheter i fråga om åtgärder för asylsökande och
flyktingar samt uttagning av flyktingar inom ramen för flyktingkvoten.

En
överföring av ansvaret för flyktingmoltagandet till SIV medför naturligtvis
behov av resursförstärkning inom myndigheten. SIV har i en skrivelse i
september 1983 redovisat atl del enligt verkets bedömning föreligger ett behov
av förstärkning med 24 tjänster, varav 20,5 tjänster avser verket centralt och
3,5 tjänster en administrativ förstärkning av förläggningarnas organisation. I
skrivelsen föreslås också alt det inrättas en särkild flyktingbyrå inom verket
och att verket förstärks på ledningsnivå genom att det inrättas en
avdelningschefstjänst med ansvar för de verksamhetsområden som faller under
samordnings- och flyktingbyråerna. Avdelningschefs- och byråchefstjänsierna
skulle ingå i de 24 tjänster som ovan angivits.

Prop.
1983/84:124 57

Jag
har redan föreslagit en viss administrativ förstärkning pä de förläggningar
som SIV skall ta över från AMS. Vad gäller verket centralt föreslår jag en
förstärkning med 13 tjänster. Jag har därvid räknat med att en viss
förstärkning av verkets ekonomi- och personaladministraliva funktioner är nödvändig.
För överföring av flyktingar finns i dag två tjänster på AMS och resursbehovet
torde bli av ungefär samma storlek när uppgiften förs över till SIV. Det
största resurstillskottet behövs för de uppgifter som är direkt relaterade till
den kommunala flyktingverksamheten. Jag vill dock nämna att jag här gjort bedömningen
att det vad gäller bl. a. informafion, utbildning och uppföljning finns goda
möjligheter att delvis samordna verkets nya uppgifter med dem som verket redan
i dag har.

Jag
är inle beredd alt f. n. föreslå någon förändring av SIV: s organisation vad
gäller byråinddning och ledningsfunktioner eftersom det pågår utredningsarbete
och försöksverksamhet på angränsande områden som kan leda till alt det kan bli
aktuellt med en allmän översyn av SIV: s organisation. I avvaklan härpå bör
emellertid verkets ledningsfunktion tills vidare förstärkas med hänsyn till de
nya uppgifterna med flyktingmottagande. Del ankommer på regeringen att besluta
om en sådan tillfällig förstärkning.

2.13
Genomförande och övergångsfrågor

Som
jag tidigare nämnt har en särskild arbetsgrupp haft till uppgift alt förbereda
en eventuell överföring av del statliga ansvaret från AMS till SIV och ett
genomförande av flyklingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA-gruppen.
Denna grupp har i departementspromemorian (Ds A 1983: 10) Genomförande av
ändrad slafiig ansvarsfördelning inom flyktingomsorgen lämnat förslag till en
plan för hur de ändrade formerna för flyktingmottagande bör genomföras.

Jag
ansluter mig i huvudsak till den plan för genomförandet som föreslagits av
arbetsgruppen. Det innebär alt det statliga ansvaret för flyktingmoltagandet
bör föras över från AMS till SIV den 1 januari 1985 och att de ändrade former
för mottagandel somjag föreslagit bör tillämpas från denna tidpunkt. De nya
regler för statlig ersättning somjag föreslagit bör samtidigt träda i kraft.
Del ankommer på regeringen atl utfärda särskilda övergångsbestämmelser, om så
erfordras.

För
att det skall vara möjligl all få till stånd överenskommelser mellan SIV och
kommuner om kommunall mottagande av flyktingar som kan gälla fr.o.m. den 1
januari 1985 är det nödvändigt att SIV snarast efter ett riksdagsbeslut våren
1984 bemyndigas att ta upp överläggningar och ingå överenskommelser med
kommuner. Detta innebär i sin lur också alt en del av den personalförslärkning
vid SIV som jag föreslagit bör komma till stånd innan det statliga ansvaret för
flykfingverksamheten den 1 januari 1985 överförs fill SIV.

Prop. 1983/84:124 58

Jag
har tidigare föreslagit atl föriäggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar
tas över av SIV den 1 januari 1985. Jag har vidare föreslagit att SIV får i
uppdrag att därefter anpassa kapaciteten och verksamheten vid dessa
förläggningar i takt med en fortsatt kommunalisering av flykling-mollagandet
efter de riktlinjer jag angivit. Hur snabbt en sådan anpassning kan genomföras
är omöjligt att närmare ange eftersom detla bl.a. är beroende av hur snabbt
SIV kan träffa överenskommelser med tillräckligt många kommuner och av i vilken
utsträckning Sverige kommer alt ta emot flyktingar som av någon anledning kan
behöva en längre lids förläggnings-vistelse innan de kan klara ett eget boende
i en kommun. Om inte förutsättningarna helt förändras bedömer jag - som jag
tidigare nämnt - att en minskning till 200 platser för kvotflyktingar bör vara
möjlig all genomföra fill den 1 juli 1987.

Det
förslag jag lämnat innebär alt flyktingarna normalt inte skall få svenskundervisning,
barnomsorg eller arbetsmarknadsservice under vistelsen på föriäggningen, som endasl
bör uppgå till 2-4 veckor. I ett hell genomfört nytt system skulle det därför
inte behövas någon personal för dessa ändamål. När SIV tar över förläggningarna
måste det emellertid fortfarande finnas resurser för dessa funktioner. Det
kommer att finnas flyktingar vid föriäggningarna som har skrivits in enligt det
gamla systemet och påbörjat svenskundervisning och som också skall fullfölja
denna undervisning och därefter få hjälp från förläggningen alt få bostad och
arbete eller utbildning. Det kommer vidare under en övergångstid sannolikt
också atl finnas en del flyktingar som måste bli kvar mer än 2-4 veckor på föriäggning
därför att SIV ännu inte hunnit träffa tillräckligt många överenskommelser med
kommuner och som under denna längre förläggningstid bör påbörja
svenskundervisning.

Mot
denna bakgrund bör all personal som är anställd vid förläggningarna i Alvesta, Moheda
och Hallslahammar, utom arbetsförmedlarna, erbjudas anställning hos SIV fr. o. m.
den I januari 1985. När SIV tar över verksamheten har man under ca ett halvt
år haft möjlighet att träffa överenskommelser med kommuner om kommunalt
flyktingmottagande. Man bör då i viss utsträckning kunna bedöma hur omfattande insatser
i form av svenskundervisning och barnomsorg som kommer att krävas under det
närmaste året och i vilken takt en avveckling av dessa verksamheter kan vara
möjlig. Om det vid denna tidpunkt finns överenskommelser som motsvarar den normala
storleken på flyktingkvoten kan en mindre del av personalen vid förläggningarna
komma att bli utan arbetsuppgifter redan under år 1985. Det gäller i första
hand barnomsorgspersonal, som totalt uppgick till 16 personer den 1 juli 1983.
Svensklärare finns inte anställda vid någon av de aktuella förläggningarna
eftersom svenskundervisningen inte bedrivs i egen regi.

De
arbetsförmedlare som i dag tjänstgör vid förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar
bör successivt kunna omplaceras i motsva-

Prop. 1983/84:124 59

rande
funktioner på annat håll inom AMS organisation. Det är dock angeläget att
arbetsmarknadsverket ser till att det finns tillräcklig arbetsmarknadsservice
vid de förläggningar SIV lar över så länge det finns flyktingar där som är
inskrivna enligt del gamla systemet.

Vid
sidan av motlagningsföriäggningar för flyktingar bör somjag tidigare framhållit
SIV driva en utredningsförläggning för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari
1985. Jag har också föreslagit aU SIV tar över ledningsansvaret för den
mottagningssluss i Märsta som Sigtuna kommun f. n. driver med statliga medel.
Dimensioneringen av dessa mottagningsan-ordningar och det eventuella behovet av
ytteriigare mollagningsresurser på annat sätt bör i enlighet med vad jag
tidigare nämnt utredas ytteriigare av SIV.

Jag
övergår nu till att behandla den avveckling av vissa förläggningar och av
enskild inkvartering som skall ske.

Jag
föreslår atl AMS skall svara för avvecklingen av den permanenta flyktingförläggningen
i Flen och av de tillfälliga förläggningarna i Surahammar, Oxelösund och
Perstorp. Inskrivning i dessa förläggningar enligt nu gällande ordning bör
upphöra senast den 1 januari 1985. Om inte antalet nyanlända flyktingar är
alltför stort under hösten 1984 bör en strävan vara att upphöra med inskrivning
vid åtminstone någon av de tillfälliga förläggningarna tidigare än den 1
januari 1985. AMS bör behålla ansvaret för de flyktingar som vid utgången av år
1984 vistas i dessa förläggningar tills de har kunnat utplaceras.

Jag
föreslår också att AMS skall svara för avvecklingen av den enskilda inkvarteringen.
Jag bedömer det möjligt för SIV alt till den 1 januari 1985 träffa
överenskommelser med berörda kommuner i framför allt storstadsområdena
avseende enskilt inresta flyktingar. Ett mindre antal av dem som får
uppehållstillstånd efter den 1 januari 1985 kommer dock att vistas i kommuner
med vilka överenskommelser inte ingåtts. Dessa kommuner kommer då enligt bestämmelserna
i socialtjänstlagen all vara skyldiga att svara för ekonomiskt bistånd och viss
annan service som länsarbetsnämnden enligt det gamla systemet skulle ha svarat
för. De kommer emellertid att få ersättning för kostnaderna för ekonomiskt
bistånd, som utgör den övervägande merparten av kostnaderna. Jag föreslår mot
denna bakgrund att inskrivning i enskild inkvartering upphör den I januari 1985
och alt AMS successivt avvecklar verksamheten i och med den utplacering som sker
under första halvåret 1985.

AMS
bör också behålla ansvaret för driften av de tillfälliga förläggningar för
asylsökande som kommer atl vara i bruk den I januari 1985 och svara för en
successiv avveckling av dessa. Asylsökande som finns vid dessa förläggningar
bör när de beviljas tillstånd så långt möjligl erbjudas bostad och
flyktingomhändertagande enligt del nya systemet i någon av de kommuner som SIV
träffat överenskommelse med om flyktingmottagande. För denna utplacering bör
SIV ansvara, vilket kan innebära att personal från

Prop. 1983/84:124 60

SIV
i någon utsträckning kan behöva finnas på föriäggningarna för denna funkfion. Nyinskrivning
efter den 1 januari 1985 skall inte ske utan de asylsökande som kommer efter
denna tidpunkt bör tas emot vid utredningsförläggningarna i Flen eller Märsta.
För att underlätta avvecklingen av de tillfälliga föriäggningarna krävs elt omfaUande
samråd mellan AMS och SIV.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp de konsekvenser för den anställda personalen som
ell genomförande av mina förslag kan innebära. Den arbetsgrupp som lämnat
förslag i frågan om hur förändringen av flykfingverksamheten skall genomföras
har bedömt att 230-250 anställda direkt påverkas av de åtgärder som skall
genomföras från den 1 januari 1985. Det största antalet bland den berörda
personalen finns i Flen (ca 70 anställda) och vid flyktingdetaljen vid
länsarbetsnämnden i Stockholm (ca 40 anställda). Personalen vid de tillfälliga
flyktingförläggningarna i Oxelösund och Surahammar är till övervägande del fast
anställda på samma sätt som personalen vid de fasta förläggningarna. Personalen
vid de tillfälliga förläggningarna för asylsökande är däremot huvudsakligen projektanställda.

Den
1 april 1984 beräknas ett nytt statligt trygghetsavtal (TrA-S) träda i kraft.
Detta avtal anger olika personaladministrativa åtgärder som myndigheterna
skall använda i samband med omställningar av det slag det här är fråga om.
Åtgärderna i avtalet, t. ex. omplacering, utbildning och ekonomiska förmåner,skall
tillämpas under minst nio månader. Statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN) skall
biträda myndigheterna vid omplacering utanför den egna myndigheten.

I
samband med omstruktureringen av flyktingverksamheten krävs ett omfaUande
samarbete mellan SIV och AMS i bl. a. personalfrågor. Jag förutsätter härvid
ett intimt samråd mellan myndigheterna i frågor om rekrytering, vakanshållning m.m.
Behovet av samråd och samarbete är särskilt stort i Flen, där SIV enligt mitt
förslag bör öppna en utredningsförläggning för asylsökande samtidigt som AMS
skall avveckla nuvarande förläggning för flyktingar. Vid rekrytering fill SIV: s
utredningsförläggning i Flen bör man sträva efter atl den personal som är
anställd vid AMS flyktingförläggning erbjuds anställning i de funktioner som är
likartade på de båda förläggningarna. Jag förutsätter också samarbete i
lokalfrågor och andra praktiska frågor under den övergångsperiod som de båda
förläggningarna drivs paralldh i Flen.

De
ändrade formerna för flykfingmottagandet kan innebära att flera kommuner har
behov av att rekrytera ny personal med erfarenhet från arbete med flyktingar.
Det bör vara en uppgift för SIV att i samband med överläggningar med kommunerna
uppmärksamma dem på var kompetens och erfarenhet finns att tillgå inom
nuvarande statliga organisation.

Svenskundervisningen
för flyktingar anordnas som nämnts fidigare på olika sätt. Vid de permanenta
förläggningarna i Alvesta och Moheda anordnar den lokala skolmyndigheten
undervisningen efter överenskom-

Prop.
1983/84:124 61

melse
med AMS. Lärarna är kommunall anställda. I Hallslahammar är undervisningen
förlagd till AMU-centret och lärarna anställda av SÖ. I Flen är lärarna
anställda av länsarbetsnämnden. Vid de tillfälliga förläggningarna och för
enskilt inkvarterade flyktingar upphandlar länsarbetsnämnden verksamheten av
studieförbunden. Somjag nämnt tidigare avser jag all senare i vår lägga fram
förslag om ändrade former för svenskundervisning för invandrare. I det
sammanhanget ämnar jag också behandla frågan om situationen för de lärare som
kommer atl beröras av de förändringar i fråga om flykfingmottagandet somjag
föreslagit.

Jag
övergår nu till alt behandla ytterligare några frågor som aktualiseras av alt
viss verksamhet föreslås upphöra.

Jag
har tidigare redovisat att den verksamhet med startlån som AMS nu svarar för
kan avvecklas när kommunerna lar över mottagandet av flyktingar. Det är
emellertid lämpligt att behålla denna möjlighet atl få startlån för de
flyktingar som skrivits in i förläggning eller enskild inkvartering enligt det
gamla systemet och som kommer att utplaceras av AMS. Slartlån bör mot denna
bakgrund kunna beviljas under hela budgetåret 1984/85 för alt därefter upphöra.

Jag
vill vad gäller startlånen också framhålla att det f. n. i skilda sammanhang
pågår översyner som kan leda till förslag om att AMS återkrav-verksamhet i
fråga om olika låneformer bör föras över till annal organ.

Nuvarande
schablonersältning för vissa kostnader för social service, som lämnas med 25%
av socialbidragskostnaderna, skall somjag tidigare föreslagit upphöra fr.o.m.
år 1985 och har beaktats vid fastställande av nivån på den nya
schablonersättning som skall lämnas till kommuner som träffar överenskommelse
med SIV om mottagande av flyktingar. Mot denna bakgrund och för att inle
försvåra utplacering av flyktingar som vid reformens ikraftträdande är
inskrivna på förläggningar och som där fått svenskundervisning m.m. har jag
tidigare föreslagit att ett reducerat engångsbelopp bör lämnas till kommuner
som lar emot dessa flykfingar.

Vad
gäller genomförandet av de föreslagna förändringarna vill jag slutligen
framhålla alt en omorganisation av detta slag alltid kan innebära övergångsproblem
som kan behöva lösas i särskild ordning. Regeringen bör mot denna bakgrund
bemyndigas att vidta de åtgärder som behövs för alt den nya organisation för flyktingmottagandel
m.m. somjag förordat skall kunna genomföras.

2.14
Ekonomiska konsekvenser

De
förslag som jag lämnat innebär bl. a. förbättrade möjligheter till planering av
flyktingmottagandel och en minskning av det flyktingomhändertagande som sker
på förläggning. Därmed kan samhällets totala kostnader sänkas vid en
flyktinginvandring i samma storieksordning som de senaste åren. Erfarenheterna
från annan omsorgsverksamhet visar nämli-

Prop. 1983/84:124 62

gen
att eget boende jämfört med institutionsboende innebär väsenfligt lägre
kostnader. Man bör också kunna anta att bl. a. boendekostnaderna blir lägre när
man i förväg bättre kan planera mottagandet i kommunerna. Det bör också
innebära minskade kostnader att den sociala service som finns uppbyggd i
kommunerna även kan utnyttjas för flyktingar under deras första tid i Sverige
och genom att man i så stor utsträckning som möjligl undviker särskilda
anordningar. På sikt bör också betydande samhällsekonomiska vinster kunna
göras genom att de ändrade mottagnings-formerna bör kunna innebära au
flyktingarna snabbare kan anpassa sig till ett normalt liv.

Genom
de föreslagna förändringarna ökar kommunernas insatser i flyktingmoltagandet
medan statens egen verksamhet minskar. Jag har tidigare framhållit att en
utgångspunkt för reformen måsle vara att staten, bl. a. med hänsyn till sitt
ansvar för flyktingpolitiken, har ett särskilt ansvar för kostnaderna för
flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Delta statliga
kostnadsansvar är särskilt viktigt eftersom inte alla kommuner är eller kan
vara involverade på samma sätt i flyktingmottagandet. Idag är det, trots att
staten svarar för en stor del av de sociala insatserna för flyktingar under den
första tiden i Sverige, stora skillnader mellan kommuner i fråga om kostnader
och insatser för flyktingar.

Somjag
nyss nämnt kommer de ändringar somjag föreslagit av flykfingmottagandet att
leda till atl mottagandet bör kunna ske till lägre kostnader. Det är emellertid
inte möjligl att exakt bedöma hur stor denna kostnadsminskning kommer att bli.
Del är, enligt min mening, rimligt att en stor del av de ekonomiska vinster som
de ändrade mottagningsformerna kan innebära för samhället i stort kommer de
kommuner till del som engagerar sig i flyktingmottagandet och har slora kostnader
härför. Därigenom åstadkoms en större ekonomisk rättvisa mellan kommuner som
tar emot flykfingar och andra kommuner. Det är ju också till stor del ett ökat
kommunalt engagemang i flyktingmottagandel som leder fill att verksamheten bör
kunna bedrivas till en totalt sett lägre kostnad än idag.

Det
är bl. a. mot denna bakgrund jag har lämnat vissa förslag som innebär att
staten i vissa avseenden tar på sig ett ökat kostnadsansvar gentemot kommunerna
än idag. Ett sådant förslag är schablonersältningen för asylsökande avseende
andra kostnader än socialbidragskostnader, som jag beräknar kosta staten 10-15
milj. kr per år. Det gäller också utvidgningen av flyklingverksamheten till
att omfatta alla som får stanna av politiskt-humanitära skäl. Kostnaden för
denna utvidgning kan uppskattas till närmare 10 milj. kr per år. Ett annat
förslag som innebär ökade statliga kostnader för ersättning till kommuner är
förlängningen av ersältningsli-dens längd vad gäller socialbidrag fill
flyktingar med ett år. Kostnaderna härför är inte möjliga atl beräkna med någon
säkerhet eftersom de bl. a. beror på i vilken utsträckning flyktingarna har
möjlighet alt få arbete. Jag uppskattar dock dessa ökade kostnader för
ersättningen till kommunerna till ca 15 milj.kr per år.

Prop. 1983/84:124 63

Det
är således fråga om en betydande ökning av den statliga ersättningen till
kommunerna för bistånd till flyktingar och asylsökande vid sidan av den
schablonersättning för flyktingar som skall motsvara kostnaderna för den
sociala service m.m. som staten idag själv svarar för. Den ökade statliga
ersättningen finansieras somjag tidigare nämnt främst av att kostnaderna för
bostad, uppehälle och viss service beräknas bli lägre vid ett kommunalt
mottagande än vid långvarig inkvartering på föriäggning. I övrigt beräknas
staten också få minskade kostnader genom att handläggningstiderna i
tillståndsärenden kan minskas genom utnyttjande av en permanent
utredningsförläggning. Avskaffandet av nuvarande generella schablonersättning
med 25% av utgivna socialbidrag, det särskilda statsbidraget till familjepedagogisk
verksamhet samt startlånen och bostadslånen innebär också minskade kostnader
för staten som delvis har beaktats vid fastställandet av schablonersättningen
för flykfingar och delvis har använts för att finansiera den ökade statliga
ersättningen somjag här nämnt.

Totalt
innebär reformeringen av flykfingmottagandet att statens kostnader beräknas
bli i stort sett oförändrade jämfört med idag när de ändrade formerna är helt
genomförda. Det innebär - med undantag för resurser för sfi som kommer att
behandlas i kommande proposifion - en total kostnad på ca 380 milj. kr. per år
vid en mottagning av ca 4 500 flyktingar. Jag har då i nuvarande kostnader
räknat in både socialdepartementets anslag J6 Ersättningar till kommunerna för
hjälp till utländska medborgare, flyktingar m. m. och
arbetsmarknadsdepartementets anslag D2 Åtgärder för flyktingar (exkl. resurser
för sfi).

Genomförandet
av de ändrade formerna för flyktingmottagandel kommer utöver de kostnader jag
nyss nämnt atl innebära vissa övergångskostnader bl. a. till följd av att
förläggningskapaciteten inte kan avvecklas på en gång.

De
förslag jag lämnat innebär att SIV kommer att få ett samlat centralt ansvar för
flyktingmottagningen och för den statliga ersättningen till kommunerna. SIV
bör således ha elt bevaknings- och uppföljningsansvr även för den del av den stafiiga
ersättningen som kommer att utbetalas av länsstyrelserna. Jag föreslår mot
denna bakgrund att de medel för ersättning till kommunerna för hjälp till
flyktingar m.fl. som anvisats över socialdepartementets anslag J6 Ersättningar
till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m. m. förs över
fill elt nytt anslag inom arbetsmarknadsdepartementet. I samband därmed förs
också vissa arbetsuppgifter över från socialdepartementet till
arbetsmarknadsdepartementet.

Jag
återkommer strax till anslagsberäkningarna för budgetåret 1984/85.

Prop. 1983/84:124 64

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. godkänna
de riktlinjer för mottagandet av flyktingar och asylsö

kande somjag har förordat,

2. godkänna förslaget om överföring av del statliga
ansvaret för flyktingmottagandet till statens invandrarverk,

3. godkänna de riktlinjer jag har förordat för
ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar,

4. bemyndiga regeringen att vidla de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt som behövs för att den organisation av flyktingmottagandet
somjag har förordat skall kunna genomföras.

4 Anslagsfrågor
för budgetåret 1984/85

Tionde huvudtiteln

D
INVANDRING M. M.

D
1 Statens invandrarverk

Som
jag tidigare har anfört bör SIV centralt förstärkas med 13 tjänster till följd
av att verket får ökade arbetsuppgifter som ny ansvarig myndighet för flyktingmottagandel.
Resurser härför bör anvisas över SIV: s myndighetsanslag.

En
viss del av personalförstärkningen till SIV bör, som jag har tidigare anfört,
komma till stånd redan innan SIV den 1 januari 1985 får hela del statliga
ansvaret för flyktingverksamheten. Jag föreslår all verket förstärks med medel
för 7 tjänster från den I juli 1984. Medel för övriga tjänster beräknas från
den I december 1984 för att den nya verksamheten skall kunna fungera väl redan
när ansvaret förts över på SIV.

Även
verkets resurser för kurser och konferenser m.m. behöver förstärkas och medel
härför anvisas över SIV: s myndighetsanslag.

Totalt
beräknar jag det tillkommande resursbehovet för budgetåret 1984/85 till 2977000
kr.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

all
till Statens invandrarverk för budgetåret 1984/85 utöver i prop. 1983/84:100,
bil. 12, föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 2977000 kr.

Prop. 1983/84:124 65

D
2 Åtgärder för flyktingar

Som
jag tidigare nämnt bör från detla anslag anvisas medel för den verksamhet som
AMS förfarande kommer atl bedriva för flyktingar under budgetåret 1984/85.
Medel för den verksamhet för flyktingar som SIV skall bedriva bör anvisas över
ett nytt anslag.

AMS kommer fram till den 1
januari 1985 alt svara för överföring och omhändertagande av flyktingar på
samma sätl som hittills. Ansvaret för överföring av flyktingar övergår vid
denna tidpunkt helt till SIV. Däremot kommer AMS även därefter att svara för
omhändertagande av de flyktingar som tagits emot före den 1 januari 1985 med
undanlag av de som finns i förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar.
Övriga förläggningar och den enskilda inkvarteringen skall successivt
avvecklas under 1985. De föreslagna förändringarna innebär all medel till AMS
för delprogrammet Överföring av flyktingar bör beräknas för elt halvår.
Medelsberäkningen för delprogrammet Omhändertagande av flyktingar måste bl. a.
göras med utgångspunkt från antaganden om i vilken takt flyktingarna kommer att
kunna utplaceras från de aktuella förläggningarna och enskild inkvartering
våren 1985.

Jag
beräknar kostnaderna för delprogrammet Överföring av flyktingar till 3,25 milj.
kr., varav 500000 kr. för bidrag till resor till Sverige för nära anhöriga till
flyktingar.

Med utgångspunkt från
oförändrad omfattning på flyktinginvandring och en genomsnittlig
inkvarteringstid på sex månader kan AMS medelsbehov för omhändertagande i
förläggningar och enskild inkvartering under budgetåret 1984/85 beräknas till
ca 168 milj.kr. I detta ingår också lönekostnader för de platsförmedlare som
på förläggningarna och vid vissa länsarbetsnämnder arbetar speciellt med
flyktingar och finansieras över flykting-anslaget.

Som
jag fidigare nämnt har AMS i en skrivelse till regeringen den 15 december 1983
hemställt att lönemedel för plalsförmedlare och viss annan personal bör
tillföras verket under anslaget B I. Arbetsmarknadsservice fr.o.m. den I
januari 1985. Mot bakgrund dels av aU en viss del av arbetsmarknadsservicen för
flyktingar fortfarande under det första halvåret 1985 kommer att ske vid
förläggningar och vid särskilda flykfingde-laljer vid några länsarbetsnämnder,
dels att AMS under hela budgetåret 1984/85 kommer att disponera elt särskilt
anslag för åtgärder för flyktingar, anser jag för egen del alt arbelsmarknadsservice
för flyktingar under budgetåret 1984/85 på samma sätt som hittills bör belasta
delta anslag. Jag räknar således med ett visst resursbehov för platsförmedling
och tolkkostnader under budgetåret utöver det som enligt vad jag nyss angivit
ingår i kostnaderna för förläggningar och enskild inkvartering. Detta
resursbehov avser sålunda platsförmedling för flyktingar i kommuner med vilka
SIV träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar. Resursbehovet blir 5
Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

Prop. 1983/84:124 66

bl.
a. beroende av i vilken takt mottagandet kommer alt kunna ske enligt del nya
systemet. Fr. o. m. budgetåret 1985/86 bör medel för arbetsmarknadsservice för
flyktingar anvisas över anslaget B 1. Arbetsmarknadsservice.

De
gemensamma förvaltningskostnader som skall belasta anslaget har beräknats till
4,5 milj. kr.

Jag
kommer senare att föreslå regeringen att AMS får ett fortsatt bemyndigande t.
o, m. den 31 december 1984 att erbjuda inkvartering i statlig regi för vissa
asylsökande. Kostnaderna härför belastar detta anslag och beräknas för
budgetåret 1984/85 till ca 10 milj. kr.

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
till Åtgärder för flyktingar, med ändring av vad jag föreslagit i prop
1983/84:100, bil. 12, anvisa eU förslagsanslag av 185750000 kr.

D
5 Överföring och mottagning av flyktingar m. m.

Nytt
anslag (förslag) 24250000

Som
jag tidigare anfört bör ett nytt förslagsanslag med benämningen Överföring och
mottagning av flyktingar m. m. föras upp i statsbudgeten. Över detta anslag bör
anvisas medel för den del av mottagandet av flyktingar och asylsökande som
genomförs direkt av SIV. Det gäller i första hand överföring av flyktingar,
verksamheten vid och i direkt anslutning fill motlagningsföriäggningar för flykfingar
och utredningsförläggningar för asylsökande samt bidrag till repatrieringsresor
och till resa fill Sverige för nära anhöriga till flyktingar. I den mån det kan
komma att erfordras extraordinära statliga insatser utöver SIV: s verksamhet
vid en onormalt stor flyktinginvandring bör de också bestridas från detta
anslag.

För
överföring av kvotflyktingar beräknar jag 2,75 milj.kr. för första halvåret
1985. Jag bar därvid utgått från en organiserad överföring under hela
budgetåret 1984/85 av samma storlek som innevarande budgetår och att denna
överföring är jämnt fördelad över året. För bidrag till resa till Sverige för
nära anhöriga till flyktingar, som hittills ingått i AMS delprogram för
överföring av flyktingar, beräknar jag 500000 kr. för första halvåret 1985. För
bidrag till repatrieringsresor beräknar jag 1 milj.kr. för samm.a period.

För
verksamheten vid de mottagningsförläggningar för flyktingar och utredningsförläggningar
för asylsökande som SIV skall svara för beräknar jag 20 milj.kr. Jag har vid
denna beräkning utgått från en flyktinginvandring i ungefär samma omfattning
som föregående år. Från denna anslagspost bör förutom den föriäggningsverksamhet
som SIV driver helt i egen regi också kostnader för ijänsteköp m. m. i
anslutning till förläggningsverksamheten bestridas.

Prop. 1983/84:124 67

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

atl
till Överföring och mottagning av flyktingar m. m. för budgetåret 1984/85
anvisa eU förslagsanslag av 24250000 kr.

D
6 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m.

NyU
anslag (förslag) 202000000

Som
jag tidigare anfört bör i statsbudgeten för budgetåret 1984/85 föras upp ett
nytt anslag med benämningen Ersättning fill kommunerna för åtgärder för flyktingar
m. m. Över detta anslag bör anvisas medel till den generella ersättning som
utgår fill kommunerna för ekonomiskt bistånd och vissa andra kostnader för
flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd.
Denna ersäUning bestrids f.n. från femte huvudtitelns förslagsanslag J6
Ersättningar till kommunerna för hjälp till ufiändska medborgare, flyktingar m.
m. Vidare bör över anslaget anvisas medel för schablonersättningar och
särskilda bidrag fill kommuner för åtgärder för flyktingar och asylsökande.
Slutligen bör anvisas medel för ersättning fill sjukvårdshuvudmännen för vissa
kostnader för asylsökande och flyktingar.

Den
generella ersättningen till kommunerna för ekonomiskt bistånd utbetalas av
länsstyrelserna kalenderårsvis i efterhand. De nya ersättningsregler somjag
föreslagit skall gälla fr.o.m. år 1985 påverkar därför inte kostnaderna för
budgetåret 1984/85. Med utgångspunkt i gällande regler och anslagsbeslastningen
under budgetåret 1982/83 beräknar jag kostnaderna till ca 175 milj. kr.

För
schablonersättningar till kommuner för flyktingar och asylsökande beräknar jag
medelsbehovet för budgetåret 1984/85 till ca 21 milj.kr., vilket ungefär
motsvarar kostnaderna för ett kvartal i ett fullt genomfört kommunall
omhändertagande. Jag har därvid utgått från en flyktinginvandring av ungefär
samma omfattning som under senare år.

För
särskilda bidrag till kommuner har jag för budgetåret 1984/85 beräknat ca 3 milj.kr.
avseende ett halvt år. Jag har även här utgått från en flyktinginvandring av
ungefär samma omfattning som under senare år.

För
ersättning till sjukvårdshuvudmännen för kostnader för asylsökande och vissa
kostnader för flyktingar beräknar jag ett medelsbehov på ca 3 milj.kr. för
utbetalningar under första halvåret 1985. Med hänvisning till vad jag nu har
anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att
till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 202000000 kr.

Prop. 1983/84:124 68

Underbilaga 1

Nuvarande
ordning för mottagning och omhändertagande av flyktingar

Omhändertagande
av organiserat överförda flyktingar.

Varje
år fastställer regeringen en s.k. flyktingkvot för överföring av flyktingar
till Sverige. Uttagning skall ske i samråd med FN: s flyktingkommissariat (UNHCR).
Sedan mitten av 1970-lalet har flyktingkvoten varit 1250 personer. I samband
med särskilda händelser har dock extra kvoter fastställts. Sålunda har t. ex. båtflyklingar
från Sydostasien mottagits utom ramen för den vanliga flykfingkvoten.

De
organiserat överförda flyktingarna erbjuds vid inresan till Sverige
inkvartering i föriäggningar som drivs av arbetsmarknadsverket. Under förläggningsvisldsen
får flyktingen mat, husrum, kläder och sjukvård samt social rådgivning m. m.
Syftet med förläggningsvistelsen är all ge flyktingen en möjlighet att
återhämta sig fysiskt och psykiskt samt att underlätta anpassningen till del
svenska samhället. Ett annat viktigt syfte är att förbereda flyktingen för ett
arbete och en utbildning.

Varje
flykting får undervisning i svenska under hela förläggningsvisldsen, dock
minst 240 timmar. Information om det svenska samhället ges både integrerat i
undervisningen och separat. För att möjliggöra för vuxna flyktingar att delta i
svenskundervisningen ordnas barnomsorg för förskolebarn. Skolpliktiga barn
deltar i den reguljära skolans undevisning på orten. Frifidsaktiviteter vid
förläggningarna ordnas i samarbete med kommunen och fritidsorganisationer.

En
lid efter ankomsten till föriäggningen påbörjas en kartläggning av de vuxna
flyktingarnas yrkes- och utbildningsbakgrund. Successivt ges arbetsmarknads-,
yrkes- och studievägledning.

Permanenta
förläggningar drivs i Flen, Alvesta, Moheda och Hallslahammar. Vid samtliga
förläggningar finns administrativ personal, tolkar, arbetsförmedlare, kuratorer
och sjuksköterska. Vid vissa förläggningar är också svensklärare,
barnstugepersonal och fritidsledare anställda.

Förläggningen
i Flen utgörs av ett tidigare länslasarett sorn länsarbetsnämnden hyr av
landstinget. Förläggningen har kapacitet för 280 flyktingar och där finns ca 70
anställda. De flesta funktioner vid förläggningen utförs i egen regi, t. ex.
svenskundervisning, barnomsorg och fritidsverksamhet.

Alvesta-
och Mohedaförläggningarna består av 30 resp. 18 småhus jämte byggnader för
administration och andra förläggningsfunktioner. Kapaciteten är 190 resp. 90
platser och personalen utgörs av ca 45 resp ca 40 anställda. I Alvesta och Moheda
bedrivs barnomsorg och fritidsverksamhet dels i egen regi och dels genom avtal
med kommunen. Svenskundervisningen drivs av den kommunala skolstyrelsen och är
grundad på avtal med länsarbetsnämnden.

Prop. 1983/84:124 69

Förläggningen
i Hallslahammar består av ett antal lägenheter i ett bostadsområde.
Förläggningen förfogar över 70 lägenheter med plats för 150 flyktingar.
Flyktingarna har sitt eget lägenhetsboende, dock finns möjligheter till
gemensamma aktiviteter och i vissa fall gemensam utspisning. Vissa tjänster
inom fritidsverksamheten och inom barnomsorgen köps av kommunen.
Svenskundervisningen bedrivs vid ell närbeläget AMU-center genom avtal med AMU.
Vid förläggningen finns ca 25 anslällda.

Vid
sidan om dessa permanenta föriäggningar har under flera år funnits tillfälliga föriäggningar
som i fråga om sin verksamhet inte skiljer sig från de permanenta, nämligen i
Oxelösund och Surahammar; sammanlagd kapacitet 350 platser och med ca 15 resp.
40 anställda. Dessa föriäggningar består av lägenheter och förlitar sig i
likhet med vad som är fallet i Hallslahammer i stor utsträckning på köpta
tjänster. Utöver de nämnda förläggningarna har under de senaste åren drivits föriäggnignsverksamhel
i Skåne på flera platser, främst för sino-vietnameser. Av dessa förläggningar är
f. n. endast den i Perstorp i verksamhet.

Omhändertagande
av enskilt inresta flyktingar

Enskilt
hitresta flyktingar som har ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd får i
regel vänta flera månader innan deras ansökan behandlats och avgjorts. Under
väntetiden har de asylsökande inte rält all ta arbete. Det är i regel
vistelsekommunens socialförvaltning som anskaffar bostad och som genom sociabidrag
svarar för uppehälle inklusive bostadskostnader under väntetiden. Kommunerna
får ersättning av staten för socialbidragskostnader men får själva svara för
övriga kostnader. Asylsökande kyrkobokförs inte innan uppehållstillstånd
beviljats och är inte inskrivna i försäkringskassan. Erforderlig sjuk- och
tandvård ges emellertid vid akut sjukdom. Enligt skollagen skall barn som
vistas i kommunen tas emot i grundskolan, även om de inte är kyrkobokförda, om
det är särsilt motiverat med hänsyn till barnets bästa.

Som
en följd av den ökade tillströmningen av asylsökande till Arianda flygplats i
slutet av år 1982 har AMS bemyndigats att som en temporär insats erbjuda
inkvartering i statlig regi åt sådana ullännignar som söker asyl på Arianda
flygplats. AMS drev vid utgången av år 1983 tillfälliga moltagningsförläggnignar
för asylsökande i Flen, Lagan, Tyringe, Perstorp samt Ramnäs. Föriäggningarna
hade en kapacitet på ca 400 platser. Under januari 1984 har ytteriigare fyra
förläggningar om tillsammans 380 platser öppnats i Medevi, Nybro, Säffle och Tibro
till följd av ett stort anlal asylsökande från i första hand Iran.

De
enskilt inresta flyktingarna behandlas enligt i princip samma regler som kvotflyktingama
efter det att de har fått uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom de då ofta
har varit i Sverige en längre fid och redan har bostad i en kommun får de i
allmänhet s.k. enskild inkvartering. Med enskild

Prop. 1983/84:124 70

inkvartering
menas atl länsarbetsnämnderna svrar för flyktingarnas hyreskostnader och
uppehälle samt ger dem i övrigt i huvudsak samma förmåner som utgår till
flyktingar i mottagningsföriäggning. De enskilt inresta flyktingar som tagits
emot av AMS på föriäggning under väntetiden får i regel fortsalt
omhändertagande på en moltagningsförläggning för flyktingar när de beviljats
tillstånd.

Enskilt
inkvarterade flyktingar får 240 timmars svenskundervisning genom
länsarbetsnämndens försorg. Ofta har de då under väntetiden i Sverige redan
lärt sig en del senska vid kurser på studieförbund. Vid länsarbetsnämnderna i
Stockholms, Göteborgs, Malmöhus och Uppsala län finns särskilda flyktingenheter
som svarar för arbetet med flykfingarna. Där finns bl.a. förmedlare anställda
som ger arbetsmarknads- och yrkesorientering. För enskilt inkvarterade i andra
län faller detta ansvar på den lokala arbetsförmedlingen där flyktingen vistas.

Enskilt
inkvarterade flyktingar får samma hälso-, sjuk- och tandvård som flyktingar på
förläggning. Den sker inom ramen för den ordinarie sjukvården i
bostadskommunen. Specialdestinerade resurser av det slag som står till
flyktingarnas förfogande i en förläggning finns således inte för enskilt
inkvarterade. I Stockholms län har dock länsarbetsnämnden anställt en
sjuksköterska och kuratorer för flyktingar. Länsarbetsnämnden har också träffat
särskilda avtal med Roslagstulls sjukhus och tandläkar-högskolan vid Huddinge
sjukhus om att dessa institutioner skall lämna viss sjuk- och tandvård åt enskilt
inkvarterade flyktingar inom landstinget. Länsarbetsnämnden anordnar inte
heller någon egen barnomsorg för enskilt inkvarterade flyktingar utan de
hänvisas fill den kommunala barnomsorgen.

Placering
i arbete/utbildning

AMS
ansvar för flyktingar, både inom förläggningsverksambeten och den enskilda
inkvarteringen, kvarstår tills flyktingarnas försörjning kunnat ordnas på annat
sätt. Direkt utplacering i arbete är i rådande arbetsmarknadsläge och med
hänsyn till flyktingarnas utbildningsbakgrund ofta inte möjlig, varför AMS
ansvar för det första omhändertagandet i de flesta fall avslutas i och med att
flyktingen erbjuds en plats i arbetsmarknadsutbildning (AMU). Den tid
flyktingar tagits om hand av AMS har i genomsnitt under de senaste åren varit 6-7
månader, både vad avser kvotflyktingar i förläggning och vad avser enskilt
inresta flyktingar som fått enskild inkvartering.

I
samband med utplacering i arbete eller utbildning erhåller flyktingen startbidrag.
Det avser att täcka kostnaderna för uppehälle och bostad tills flyktingen
erhåller sin första lön eller i förekommande fall sitt första utbildningsbidrag.
Dessutom kan flyktingen få ett startlån - f. n. 14000 kr. för en familj med ett
barn - för anskaffande av nödvändig basutrustning.

Prop. 1983/84:124 71

husgeråd,
linne m. m. När tillfredsställande bostad inle kan erhållas kan socialstyrelsen
under vissa förutsättningar bevilja lån för anskaffning av bostadsrältslägenhet.

För
flyktingar somm p. g. a. hög ålder, handikapp eller annal skäl ej kan placeras
i arbete eller utbildning sker s.k. socialplacering i någon kommun. Det
innebär att flyktingen får sin försörjning tryggad genom socialbidrag.
Socialplacering skall ske i samråd med socialstyrelsen och socialförvaltningen
på inflyttningsorten. Startbidrag och startlån kan inte erhållas vid
socialplacering.

I
samband med att en flykfing vid arbets-, utbildnings- eller socialplacering
flyttar in i en kommun tar kommunen i princip över ansvaret på samma sätl som
för andra kommuninvånare.

Ersättning
till kommuner för bistånd till flykfingar m.fl.

Enligt
förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m. fl.
(ändrad senast 1981:1233) har kommuner rätt till ersättning för vissa kostnader
för bistånd till flykfingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om
uppehållstillstånd. Ekonomiskt bistånd till flyktingar ersätts för det år
beslut om uppehållstillstånd fattas samt de två efterföljande åren. Rätt till ersäUning
föreligger även för ekonomisk hjälp som har lämnats efter utgången av denna tid
till flyktingar som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp,
som förelåg vid ankomsten till Sverige eller annars har sin grund i
utlänningens situation som flykting.

För
att täcka även andra kostnader innan socialtjänsten som kommunen kan ha haft
för flyktingar utgår utöver ersättningen för ekonomisk hjälp en schablonersältning
med 25 % av ersättningen för ekonomisk hjälp.

I
fråga om utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållsfillstånd utgår
ersättning för ekonomisk hjälp och viss vård.

Ersättning
fill kommuner kan också utgå för familjepedagogisk verksamhet för flykfingar.

Prop. 1983/84:124 72

Underbilaga
2

Sammanfattning
av förslagen i rapporten (Ds A 1981:11) Ett lokalt omhändertagande av
flyktingar

Statligt
ansvar

AGFA
utgår i sin rapport från att flyktingpolitiken är ett statligt åtagande.
Sverige har internationellt förbundit sig att låta utlänningar få en fristad
här om de flytt undan politisk förföljelse, och utfäster sig att årligen överföra
ett viss antal flyktingar till Sverige. Mot denna bakgrund har staten ett
ansvar för det första omhändertagandet i Sverige för flyktingar som överförts
bit eller som själva har tagit sig till Sverige. Samtidigt gäller att
flyktingen i samband med bosättningen i en kommun blir en kommuninvånare,
gentemot vilken kommunen i princip har alla de skyldigheter och det ansvar som
gäller kommunens övriga invånare. Staten har emellertid påtagit sig ell ansvar
för att alla flyktingar skall kunna få del av de särskilda insatser som ingår i
flyktingomhändertagandet under den första tiden.

Frågan
om huvudmannaskapet för flyktingverksamheten

AGFA
förordar att Statens invandrarverk (SIV) blir statlig huvdman för flyktingverksamheten
och att SIV övertar arbetsmarknadsverkets uppgifter och resurser vad gäller
överföring och omhändertagande av flyktingar. Vidare föreslår AGFA att
socialstyrelsens ansvar för den familjepedagogiska verksamheten överförs till
SIV, men att styrelsens övriga uppgifter vad gäller flyktingomhändertagande i
princip bör bestå. Verksamheten med lån till flyktingar för inköp av
bostadsrätter bör helt upphöra.

AGFA
betonar att frågan om ett förändrat huvdmannaskap för flyktingverksamheten
inte kan bedömas isolerat från frågan om verksamhetens former och innehåll.
SIV, som saknar en regional organisation, kan endast med svårighet ta över
ansvaret för flyklingverksamheten i dess nuvarande form från
arbetsmarknadsverket.

Ett
lokalt omhändertagande

Man
bör enligt AFGA: s förslag finna former för en bättre planering av flyklingomhändertagandet
genom en kartläggning av bostäder och arbete i kommuner som kan komma ifråga.
Överenskommelser bör träffas med berörda kommuner om omhändertagande i kommunal
regi på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet.

För
kvotflyktingarnas del skulle ett sådant lokalt omhändertagande innebära atl de
efter i bästa fall bara ell par veckor på förläggning kommer ut i de kommuner
som den statliga huvudmannen har träffat avtal med. På

Prop. 1983/84:124 73

föriäggningen
sker enbart grundläggande hälso- och sjukvård, grundläggande utrustning och
viss information. Efter överföring till bosättnings-kommunen äger sedan
svenskundervisningen rum, liksom även arbetsförmedling,
arbetsmarknadsutbildning eller annan utbildning. Förläggningsvistelsen skulle
därigenom alltså förkortas från nuvarande 3—6 månader till 2-4 veckor.
Flyktingen skulle få en bostad i det normala bostadsbeståndet och komma i
åtnjutande av den vanliga kommunala servicen.

För de spontaninvandrade
flyktingarna skulle ett lokall omhändertagande innebära att de fortsätter att
vistas i den kommun som de vistas i som asylsökande. Länsarbetsnämndernas s. k.
enskilda inkvartering föreslås således upphöra. Vidare föreslår AGFA att även
asylsökande inbegrips i det lokala omhändertagandet. Detta skulle dock enligt
AGFA inte innebära att de asylsökande får samma omhändertagande som flyktingar.

AGFA
framhåller vidare att flyktingar så fort som möjligt bör erbjudas arbete och
kunna varva svenskundervisning och arbete. Rätlen till arbetsmarknadsutbildning
borde kunna sparas så att utbildningen kan påbörjas vid ett senare tillfälle,
även om flyktingen inte är arbetslös.

Avtalen
med kommunerna

Del
lokala omhändertagandet avses regleras genom avtal mellan stal och kommun. Ell
ramavtal bör ingås mellan staten och Svenska kommunförbundet. Delta avtal
skall innehålla av staten definierade krav på innehåll i omhändertagandet saml
hur ersättningen ska beräknas till kommunerna. Ramavtalet skall reglera
ersättningen för kommunens kostnader utöver dem som ersätts genom generella
statsbidragssystem. Vidare skall enligt förslaget avtal ingås mellan SIV och
den enskilda kommunen. Detta avtal skall med utgångspunkt i ramavtalet reglera
del anlal flyktingar och asylsökande som kommunen skall ta emot under en viss
angiven tid och ersättning för de kostnader som är lokalt betingade eller
beroende på flyktinggruppens särskilda behov.

Enligt
förslaget bör det lokala omhändertagandet omfatta följande:

- bostad och uppehälle under det första
omhändertagandel

- kurativt, psykologiskt och socialt stöd

- hälso- och sjukvård

- svenskundervisning (SFI)

- samhällsinformation

- skola för skolpliktiga barn

- barnfillsyn under SFI eller GRUNDVUX-ulbildning

- familjepedagogisk verksamhet

- fritids- och kulturaktiviteter.

En
av utgångspunkterna i det lokala omhändertagandet bör vara att den kommunala
kompetensen och de reguljära kommunala resurserna kan utnyttjas för
omhändertagande av flyktingar. Omhändertagandet bör inte-

Prop.
1983/84:124 74

greras
i kommunens ordinarie verksamhet och bygga på lokala förhållanden. Oavsett hur
utformningen blir kommer berörda kommuner enligt arbetsgruppen att behöva
förstärkning vad gäller bl.a. socialförvaltning, skolförvaltning saml fritids-
och kulturverksamhet. Även beträffande arbelsmarknadsservice är det väsentligt
au tillräckliga resurser skapas på berörda orter för förmedling,
yrkesvägledning, utbildning m.m. Ansvaret för dessa frågor bör ligga kvar hos
arbetsmarknadsverket även sedan ansvaret för flyktingarnas omhändertagande
förts över till SIV och kommunerna.

Det
föreslagna systemet med lokalt omhändertagande skulle enligt AGFA innebära att
de nuvarande permanenta och de tillfälliga förläggningarna i sina nuvarande
former bör ersättas av mottagningsförläggningar för korta vistelser. Den fasta förläggningskapaciielen
kan därigenom minskas.

Genomförande
och kostnader

Elt
genomförande av fullt utbyggt lokalt omhändertagande föreslås ske successivt i
takt med att överenskommelser med kommuner om lokalt omhändertagande ingås.
Staten och kommunförbundet borde snarast inleda överläggningar om ett lokalt
omhändertagande. SIV bör från början ta över ansvaret för
flyktingförläggningarna från AMS. Därmed bör även tolfte huvudtitelns
förslagsanslag D2 "Åtgärder för flyktingar" föras över till SIV.
Samtidigt bör länsarbetsnämndernas verksamhet med enskild inkvartering upphöra
och ansvaret för familjepedagogverksamheten föras över från socialstyrelsen
till SIV.

SIV
bör tillföras 18 tjänster och de fasta förläggningarna förstärkas med någon
tjänst för kamerala och personaladministrativa tjänster. En överföring av huvudmannskapet
från AMS till SIV skulle beröra ca 500 fast och tillfälligt anställda inom
arbetsmarknadsverket. Tjänsterna vid förläggningarna skulle med undantag för
vissa arbetsförmedlartjänster föras över till SIV.

Enligt
AGFA skulle den totala kostnaden med ett lokalt omhändertagande på en nivå med
1250 kvotflyktingar och 3000 spontanflyktingar uppgå till 129 milj.kr. per
budgetår att jämföra med de senaste årens budgetutfall om ca 170 milj.kr. per
budgetår. Häri ingår viss kommunal verksamhet för asylsökande som inte blir
flyktingar. Om man jämför denna

kostnad
med de korrigerade nulägeskostnaderna skulle skillnaden i kostnader uppgå till
ca 18 milj. kr. per budgetår. Förslagen skulle således enligt AGFA: s bedömning
rymmas inom den ekonomiska ramen och även innebära en viss besparing för
staten.

Prop.
1983/84:124 75

Underbilaga
3

Sammanställning
av remissyttranden över rapporten (Ds A1981:11) Ett lokalt omhändertagande av
flyktingar

1 Allmänt

Arbetsgruppens
rapport har i remissbehandlingen fått ett i stort sett positivt mottagande vad
gäller förslagen om den allmänna inriktningen av samhällets åtgärder för flykfingar
och förslaget om atl statens invandrarverk (SIV) bör bli ny huvudman för flyktinverksamheten.
Vissa instanser hyser dock farhågor för atl arbetsplaceringen av flykfingar
skall försvåras, särskilt i ett utsatt arbetsmarknadsläge, om ansvaret för
flyktingverksamheten flyttas från arbetsmarknadsverket.

Den
av arbetsgruppen skisserade modellen för ett lokalt omhändertagande av
flyktingar har också vad gäller dess allmänna inriktning och innehåll mottagits
i huvudsak positivt. Många instanser anser dock att modellen inte är
tillräckligt utredd, vare sig vad gäller de ekonomiska konsekvenserna för stat
och kommun eller del praktiska genomförandet. Från kommunernas sida är
inställningen till det föreslagna avtalssystemet posifiv under förutsättning atl
kommunerna får full kostnadsläckning för sina insatser för flyktingar och att
ersättningen ges i så schabloniserad form som möjligt.

Förslaget
om ökade insatser för atl främja en mera jämn fördelning av asylsökande och
flyktingar över landet har välkomnats av remissinstanserna. Ett stort antal
instanser har emellertid ställt sig frågande till hur en sådan styrning skall
kunna genomföras i praktiken.

Till
de förslag i arbetsgruppens rapport som ifrågasatts eller kritiserats av en del
remissinstanser hör förslaget att asylsökande bör omfattas av det lokala
omhändertagande som regleras i avtalen med kommunerna. Dessa instanser anser att
det i stället är viktigare att koncentrera insatserna till att förkorta
väntetiderna i utlänningsärenden. Ett annat av arbetsgruppens förslag som har
ifrågasatts är att vistdsefiden vid de fasta flyktingförläggningarna inle bör
omfatta mer än 2-4 veckor.

2 Ny
statlig huvudman

Förslaget
att SIV bör få ett samlat statligt ansvar för flyktingfrågorna genom att bli
huvudman för flyktingverksamheten har mötts av en positiv remissopinion.
Principen om SIV som huvudman tillstyrks sålunda av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), SIV, rikspolisstyrelsen (RPS), civilförsvarsstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), samtliga länsstyrelser som har yttrat sig i
frågorna. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska kommunför-

Prop. 1983/84:124 76

bundet
och den hell övervägande delen av de kommuner som har yttrat sig i frågan.
Socialstyrelsen och Eskilstuna kommun avstyrker förslaget, och hävdar att det
kräver fortsatt utredning. Vissa remissinstanser bl. a. SIV, LO, Södertälje,
Stockholm, Botkyrka och Kariskoga kommuner samt Svenska kommunförbundet, har
uttryckt farhågor för att arbetsplaceringen av flyktingar därmed kan försvåras
särskilt i ett utsatt arbetsmarknadsläge.

En
del instanser, bl. a. socialstyrelsen, Frikykorådet, Rädda barnen och Svenska
Röda korset har påtalat den konflikt som kan uppstå genom att SIV har ansvaret
för såväl tillståndsprövningen av flyktingar som flykfingverksamheten.

Flera
remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, SIV, Svenska kommunförbundet och RRV
vill fästa uppmärksamheten på att alla statliga myndigheter har sitt
ansvarsområde för flyktingarna och att delta ansvar inle får rubbas.

SIV
menar att det är naturligt att den myndighet som har det samordnande ansvaret
för flyktingpolitiken även bör ha det administrativa ansvaret. Verket bedömer
dock alt ansvaret för den nya formen av omhändertagande kan handhas av SIV
endast under förutsättning alt tillräckliga resurser ställs till förfogande.
SIV räknar med att verket måste tilldelas 22,5 tjänster för alt ta över
flyktingverksamheten. Verket anser det omöjligt att la över verksamheten i sin
nuvarande form och särskilt då den enskilda inkvarteringen eftersom verket
saknar regional organisation.

AMS
tillstyrker att huvudmannaskapet förs över till SIV och framhåller vidare i
sitt yttrande att ansvaret för de arbetsföra flyktingarna även i fortsättningen
åvilar AMS när det gäller utbildning och arbete. AMS anser det angeläget atl
man på ett tidigt stadium tillsätter en organisationskommitté för genomförande
av arbetsgruppens förslag, en synpunkt som delas av många andra
remissinstanser, bl. a. TCO och LO. Enligt AMS bör de anslällda vid såväl de
fasta som de tillfälliga föriäggningarna erbjudas anställning hos den nye
huvudmannen fr.o.m. den 1 juli 1983. Sedan de fasta förläggningarna förts över
återstår 60 tjänster som åvilar AMS efter ansvarsuppdelningen. Lönemedel
motsvarande 60 tjänster måste därför avdelas för AMS återstående uppgifter inom
flykfingverksamheten.

Socialstyrelsen
hävdar att frågan om huvudmannaskapet inte är ordentligt utredd och avstyrker
förslaget i avvaklan på ytterligare utredning. Bl. a. pekar styrelsen på prop.
1968:142 och prop 1975:26 av vilka det framgår att åtgärder för invandrare i
princip skall vidtas av respektive fackmyndighet på området. Förslaget om
lokalt omhändertagande borde ha prövats utifrån dessa propositioner. I stället
har betänkandet givit SIV en roll som det knappast har enligt dess instruktion 3§,
nämligen ett övergripande ansvar på myndighetsnivå för flyktingfrågor i
Sverige. Socialstyrelsen framhåller vidare att det inte torde vara möjligt att
ulan lagändring ge en central myndighet en tillsynsuppgift över verksamhet som
faller

Prop. 1983/84:124 77

inom
andra fackmyndigheters kompetens. Socialstyrelsen har enligt gällande lag
tillsyn över socialtjänstlagen och medicinallagstiftningen.

Svenska
kommunförbundet menar också att SIV: s ansvar inle får inkräkta på andra
myndigheters ansvar för flyktingfrågor inom del egna fackområdet. Verkets
ansvar bör avse förläggningsverksambeten, upprättande av avtal med enskilda
kommuner, information om flykfinggrupper och frågor i samband med själva
mottagningen. Däremot bör inte enligt kommunförbundet SIV ansvara för de frågor
som rör principer för och innehåll i socialtjänst, utbildning och andra
fackområden.

Även
invandrarpolifiska kommittén (IPOK) tillstyrker att SIV i fortsättningen blir
huvudman för flyktingverksamheten. Såväl länsstyrelsen i Malmöhus län som Malmö
kommun framhåller att länsstyrelsernas roll i flyktingomhändertagandet borde
diskuteras. Länsstyrelsen påtalar även behovet av samarbete mellan regeringskansliet
och länsstyrelsen vid större spontan flyktinginvandring.

Från
flera håll påtalas att det är väsentligt att SIV får tillräckliga resurser för
att klara huvudmannskapet. Viss oro uttrycks även för atl AMS inte får tillräckliga
resurser för placering av flyktingar i utbildning och arbete bl. a. från
Oxelösunds, Södertälje och Göteborgs kommun.

3
Nya former för flyktingomhändertagandet

De
flesta remissinstanser ansluter sig till förslaget om ett lokalt omhändertagande,
bl. a. SIV, AMS, IPOK och Kommunförbundet. Några anser dock, bl. a. RRV och RPS,
att det föreslagna systemet med ett lokalt omhändertagande har vissa brister,
bl. a. möjligheten till styrning av flyktingarna till flera kommuner, att
asylsökande inbegrips, hur avtalen med kommuner skall läggas upp, den
ekonomiska ersättningen m. m.

AMS
påtalar att flyktingarna under senare år kommit att vistas i förläggning allt
längre tid. AMS ser därför positivt på förslaget atl kommunerna skall ta hand
om flykfingarna och påpekar i sitt yttrande att styrelsen i skrivelse till
regeringen anhållit om bemyndigande för att tillämpa ett med lokalt
omhändertagande snarlikt förfarande som en engångsföreteelse i vissa kommuner.

Möjligheterna
att låta kommunerna ta hand om flyktingar bör enligt AMS införas successivt.
Ett motiv härför är att det kan bli svårt att i fillräcklig omfattning finna
kommuner som har såväl bostad som arbetsmarknad. Först sedan man fått
erfarenhet av hur ett sådant arrangemang fungerar i praktiken bör en
omstrukturering av flyktingförläggningarna övervägas.

SIV
framhåller att den nya formen av omhändertagande av flyktingar kräver i ett
uppbyggnadsskede kraftfulla insatser för alt få tillstånd avtalen. Den nya
formen av föriäggningsverksamhet får genomföras i den takt som ett lokalt
omhändertagande byggs ut. Det innebär att de förläggningar som verket tar över
kommer att ha samma funktion som i dag.

Prop. 1983/84:124 78

RRV
menar att SIV: s och kommunernas roller måste renodlas för att den lösning som
föreslås med verket i en kravställande roll och kommunerna i en praktisk roll
skall kunna genomföras. RRV är också skeptisk fill atl det går snabbt aU bygga
upp eu system för de spontant inresta flyktingarna. Enligt verkets bedömning
är del inte bara fråga om en nyorganisafion utan även en ambitionsförskjutning
i nivån på omhändertagandet. Verket förordar att förändringen sker i två
etapper för alt kunna utvärdera resultaten av den första etappen innan beslut
om ny etapp tas. I första etappen skulle ansvaret för förläggningarna föras
över till SIV. Därefter skulle möjligheten att föra över ansvaret för de
spontant hitresta kunna prövas.

RPS,
som i och för sig inte motsätter sig atl SIV lar över huvudmannaskapet, menar
att verket utan större problem bör kunna ta över verksamheten vid de
permanenta förläggningarna. Det är däremot tveksamt om SIV, i avsaknad av
regional organisafion, vid hastigt uppkommande behov av tillfälliga föriäggningar
kan tillgodose behovet på samma snabba och effektiva sätt som AMS har gjort.
Enligt RPS bör ett lokalt omhändertagande av andra än kvotflyktingar bli
föremål för ytterligare överväganden. Bl. a. Eskilstuna, Örebro och Täby
kommuner påtalar svårigheten för SIV att ta över ansvaret eftersom verket inte
har en regional organisation. Eskilstuna kommun menar att försäkringskassorna
kunde handlägga ekonomiska frågor för flyktingar och särskilt från verket
utsänd personal övriga frågor.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län menar att det kan vara svårt att realisera förslaget om lokalt
omhändertagande och föreslår att alternativa lösningar diskuteras. En sådan
vore att SIV inrättade mindre förläggningar med SIV som huvudman och kommunen
som ansvarig för verksamheten.

Täby
kommun menar att del kan ta viss tid för en kommun all förbereda inför
mottagandet av en större grupp flyktingar. Samtidigt måste enligt kommunen
vissa insatser vara lättare att genomföra på förläggning.

De
flesta remissinstanser, som har uttalat sig om en bättre planering av flyklingverksamheten,
är positiva. Flera framhåller dock, som redan nämnts, svårigheten att finna
instrument för en bättre fördelning mellan kommunerna av flyktingarna och menar
att frågan om spridning inte belysts ordentligt, bl. a. RPS, Stockholm,
Göteborgs, Uppsala och Södertälje kommuner samt Svenska Röda Korset. Frågor om
vem som ska sköta fördelningen, när det ska ske och hur har, enligt flera
remissinstanser, inte analyserats tillräckligt. SIV och Stockholms kommun menar
aU deUa är en uppgift för polisen. Stockholms kommun föreslår även att ett
utlokaliserat kontor från SIV kunde ha denna uppgift. RPS menar för sin del att
det är en uppgift för socialförvaltningen.

RPS
menar att kommunernas vilja atl göra en insats för flyktingarna kan bli
beroende av arbetsmarknads- och bostadspolitiska hänsyn, vilket i sin tur kan
leda till att huvudmannen får svårt att träffa avtal, och därigenom åstadkomma
en spridning. Inträffar den situationen lorde föriäggningsvis-

Prop. 1983/84:124 79

telsen
komma att förlängas. RPS påtalar också att det övervägande antalet utlänningar
som åberopar politiska skäl gör det först efler en lid efter inresan, varför
det är svårt att veta hur en spridning skall komma fill stånd.

Socialstyrelsen
menar att den planering och framförhållning som arbetsgruppen talar om är
möjlig att genomföra med nuvarande ordning av mottagande och omhändertagande av
flyktingar. Fullt utbyggd har denna arbetsmetod använts av socialstyrelsen när
det gäller de organiserat överförda zigenare som kom till Sverige i början av
1970- talet.

Bl.
a. Kommunförbundet framhåller att det är väsentligt att det enbart träffas
avtal med kommuner som har förutsättningar att erbjuda flyktingen arbete vilket
i sin tur kan försvåra en spridning.

IPOK
framhåller att det är angelägel att även andra kommuner är de som i dag tar
emot flyktingar, kan erbjuda såväl lediga bostäder som möjlighet till arbete
för att mottagandet skall bli bättre.

Stockholms
kommun påpekar att en förutsättning för att kommunen skall kunna träffa avtal
är alt även andra kommuner träffar avtal. Kommunen påtalar att den har tagit
emot så många spontanflyktingar att det inte kan vara aktuellt alt skriva avtal
om atl ta emot kvotflyktingar.

Bl.
a. Svenska Röda Korset menar alt det kan bli svårt atl styra flyktingarna fill
vissa kommuner eftersom de kan ha uttalade önskemål om att komma till annan
kommun. LO påtalar atl det kan finnas behov av andra styrinstrument om en
kommun vägrar att ta emot flyktingar utan godtagbara skäl.

4
Förläggningsverksamheten och innehållet i flyktingomhändertagandet

Förslagen
tillstyrks av de flesta instanser som behandlar frågorna. Flera remissinstanser
har haft synpunkter på den nuvarande förläggningsverksamheten och bl. a. menat
att den är för lång. En del remissinstanser har även gjort påpekanden om
innehållet i denna nya omhändertagandeform speciellt när det gäller alt
inbegripa asylsökande.

Bl.
a. kommunförbundet pekar på att långvarig vistelse på institution kan medföra passivisering.
En snabb utflyttning i en kommun gör att kvotflyktingen kan leva under normala
förhållanden och få klara sig på egen hand på ett annat sätl än i en
traditionell föriäggning. Från flera håll, bl. a. socialstyrelsen, LO, Hallslahammar
och Uppsala kommuner, påtalas att en föriäggningsvislelse på ett par veckor är
för kort för att flyktingen ska hinna återhämta sig.

RRV
delar arbetsgruppens uppfattning all en kort förläggningsvistelse inte främjar
flyktingens integration men verket vill emellertid peka på att ambitionen atl
förkorta föriäggningsvistdsen f. n. kan stöta på betydande svårigheter.

Länsarbetsnämnden
i Kronobergs län förordar en förläggningstid på högst tre månader. Under denna
tid skulle flyktingen ges möjlighet atl

Prop.
1983/84:124 80

återhämta
sig. En grundlig hälsoundersökning bör ske under denna tid jämte påbörjande av
svenskundervisning. Nämnden kan inte finna att det framkommit skäl som talar
emot bedömningen i utredningen "Sverige och flykfingarna" av att föriäggningsvislelse
är all föredra för merparten av flyktingarna. På förläggningen sker idag en
mängd administrativa uppgifter som troligen är lättare att sköta när
flyktingarna är samlade, påtalar nämnden.

Frikyrkorådet
tror för sin del att permanenta förläggningsresurser kommer att krävas under
lång tid framöver bl. a. som en beredskap inför eventuella större invandringar
av asylsökande.

I
Oxelösunds kommun finns sedan våren 1981 en tillfällig föriäggning som i stort
liknar ett lokalt omhändertagande. Erfarenheterna av den hittillsvarande
verksamheten har varit mycket goda framhåller kommunen i silt remissvar.

Hallstahammars
kommun framhåller att en permanent förläggning i Hallslahammar med nuvarande
organisation och med invandrarverket som huvudman skulle vara ett lämpligt
komplement till förläggningar med snabbare genomströmningstid enligt
utredningens förslag. Den förläggning som i dag drivs i Hallslahammar har stora
likheter med ett lokah omhändertagande och skiljer sig från de övriga fasta
förläggningarna genom att flyktingarna bor i egna lägenheter. Flera
aktiviteter vid förläggningarna sker i dag i samverkan med kommunens
förvaltningar. Karlskoga kommun som har erfarenhet av mottagande av en större
grupp kvotflyktingar från en förläggning påpekar, att trots begränsad
arbetsmarknad på orten gav närheten mellan flyktingarna och arbetsmarknaden
stora fördelar när del gällde att placera flyktingen i arbete.

Såväl
Röda Korset som socialstyrelsen reagerar mol ordet omhändertagande.
Omhändertagande står för passivitet. Under hänvisning till 9§ i socialtjänstlagen
att socialnämndens insatser skall göras tillsammans med den enskilde hade
termen "mottagande i kommunen" varit riktig.

Flera
remissinstanser tillstyrker att flyktingar ska kunna spara sin arbetsmarknadsutbildning.
Bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen bör ses över för att göra det
möjligt för nykomna flyktingar att senare komma i fråga för utbildning även om
de är utplacerade i arbete, framhåller såväl AMS som SIV.

Arbetsgruppens
förslag atl ta bort möjlighet till lån för inköp av bostadsrätt biträds inle
av socialstyrelsen och Täby kommun. Styrelsen framhåller att denna möjlighet
ofta är en förutsättning för a« bostadsfrågan överhuvudtaget ska kunna lösas.
Om den nuvarande låneverksamheten hell upphör eller går över fill annan
myndighet bör del undersökas om administrationen av de lån som getts framtill
den I juli 1983 kan gå över till kammarkollegiet. Socialstyrelsen menar vidare
att det nuvarande startbidraget bör kunna upphöra. Flyktingen är i de flesta
fall berättigad till socialbidrag om det blir ett glapp emellan tiden för
svenskundervisning och anställning.

Prop. 1983/84:124 81

Startlån
till bohagsutrustning bör dock finnas kvar, menar socialstyrelsen. För starfiån
bör man finna andra former, men denna fråga bör närmare utredas menar SIV.
Verket menar sig inte kunna ta på sig att administrera denna verksamhet. Denna
bör ligga kvar på länsarbetsnämnderna.

Överlag
tillstyrks förslaget att inbegripa de asylsökande i del lokala
flyktingomhändertagandet. Ett stort antal synpunkter har emellertid framförts
på bl. a. avgränsningen till andra väntare än asylsökande och ambitionsnivån
för omhändertagandel. RPS avstyrker dock förslaget. Det förslag som föreligger
beträffande asylsökande är enligt RPS inte tillräckligt underbyggt för atl
kunna tillstyrkas, i synnerhet som de praktiska lika litet som de sociala och
ekonomiska konsekvenserna kan överblickas.

AMS
bedömer atl det i många fall kan bli svårt att fördela de asylsökande över
landet, något som dock är en förutsättning för atl avtal med kommunerna ska
kunna träffas. Stockholms kommun menar atl inbegripande av de asylsökande är
en av förutsättningarna för att kommunen ska kunna diskutera lokalt
omhändertagande.

Flera
remissinstanser påtalar behovet av att få staiens syn på omhändertagandet av
asylsökande klarlagt. Utredningen har inte preciserat sig tillräckligt menar
bl. a. socialstyrelsen och Stockholms kommun. Socialstyrelsen menar att med
undantag för planering av arbete och utbildning finns del inte någon anledning
att göra någon större åtskillnad mellan fiyktingar och asylsökande. Asylsökande
har enligt socialtjänstlagen samma rätt till bistånd som övriga som vistas i
kommunen. Formen för bistånd måste dock anpassas till det förhållande aU
asylsökande inle fått uppehållstillstånd. Södertälje kommun menar att om
prognosen för UAT redan från början kan bedömas som god måste
anpassningsåtgärder kunna vidtas under väntetiden för alt integreringsprocessen
inle skall fördröjas.

Från
flera håll påtalas behovet av alt i första hand förkorta väntetiderna för att
komma tillrätta med den s.k. väntarproblematiken. Detta är en väsentligare
fråga menar många remissinstanser, än hur tillvaron skall gestalta sig under
väntetiden.

Kommunförbundet
framhåller i sitt yttrande att under de senaste åren har spontanflyktingarna
varit avsevärt fler än kvotflyktingarna. Spontan-flyklingarna har i hög grad
bosatt sig i vissa kommuner. Det är därför behovet av planering är större för
denna grupp. Elt villkor för att denna planering ska lyckas är att den påbörjas
under spontanflyktingarnas tid som asylsökande. Ell ytteriigare skäl att
inbegripa asylsökande är all det i det praktiska arbetet är omöjligt att göra
åtskillnad mellan dem som väntar på tillstånd och de som fåu fillstånd framför
allt inom två områden, skolan och socialtjänsten. Vissa insatser, t. ex.
utrustning av bostäder, är självfallet delvis beroende av om frågan om
tillstånd avgjorts menar förbundet.

SIV framhåller att det
lokala omhändertagandet förutsätter atl åtgärderna för asylsökande ombesörjes
av samma kommunala organ som svarar för arbetet med flyktingar. Flertalet
asylsökande får stanna, varför en sådan 6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 124

Prop. 1983/84:124 82

ordning
garanterar kontinuitet i handläggningen. Detta innebär emellertid inte alt de
asylsökande bör få samma omhändertagande som de som accepterats som flyktingar.
RPS menar för sin del att det är märkligt att arbetsgruppen inte funnit det
motiverat all diskutera för- och nackdelar med föriäggningsvislelse för
asylsökande. RPS menar att det finns stora fördelar med delta bl. a. ur
rationaliserings- och effektivitetssynpunkt. Stockholm, Södertälje och Uppsala
kommun menar likaså alt det kan finnas skäl att låta asylsökande bo på
förläggning.

SIV
menar för sin del att bostadsfrågan för asylsökande inte får lösas genom
mottagningsförläggningar under väntetiden. Möjligen kan någon form av kollektiv
inkvartering bli nödvändig i avvaktan på att ett lokah omhändertagande ordnas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller behovet av att i svåra fall hänvisa de
asylsökande i en kommun till en förläggning på annan ort tills bostadsfrågan
har lösts medan LO föreslår ett syslem med på förhand utvalda och lämpliga
mottagningskommuner där den asylsökande anvisas bostad under väntetiden.

Uppsala
kommun å sin sida menar att det kan finnas behov av lagstöd med innebörden atl
de asylsökande hänvisas till en viss kommun under hela väntetiden.

5
Kostnadsfördelning stat/kommun

Den
allmänna uppfattningen bland remissinstanserna är att omhändertagande av
flyktingar är ett statligt ansvar även i ekonomiskt avseende. Samtliga kommuner
som har uttalat sig anser att en förutsättning för atl del lokala omhändertagandet
skall kunna genomföras är att full statlig kostnadstäckning ges. De flesta
remissinstanser som har uttalat sig om utredningens förslag om avtal mellan
stat och kommun är positiva till förslagen. Kommunförbundet menar att det är
just genom avtalen som man dels kan åstadkomma en planering av bosättningen,
dels kan ge kommunerna utrymme för planering av omhändertagandet.

Genom
att ett ramavtal ingås ges statens möjlighet att åstadkomma ett någorlunda
likvärdigt omhändertagande i de olika kommunerna, menar bl. a. SIV. Avtalen bör
kunna omförhandlas efter viss tid menar bl. a. SIV, Kommunförbundet, Stockholms
kommun och socialstyrelsen. Socialstyrelsen anser att del inle är realistiskt atl
göra en bedömning av insatserna i kommunen förrän flyktingen vistats där en
viss tid. Landstingsförbundet och socialstyrelsen bör delta i förhandlingar om
ramavtal när det gäller hälsofrågor framhåller bl. a. SIV.

RRV
ställer sig tveksam till den roll som staten skulle få gentemot kommunernas
intresseorganisation. Svenska kommunförbundet. Som skäl härför pekar RRV dels
på att det är juridiskt omöjligt med ett ramavtal då det förutsätter atl
kommunförbundet får kommunernas mandal atl sluta ett för kommunerna bindande
avtal, dels på att förfarandel innebär risk för atl

Prop. 1983/84:124 83

staten
håller auktion med kommunerna om placering av flyktingarna, dels på att
arbetsgruppens förslag ger vid handen att innehållet i omhändertagandel skall
kunna variera från kommun till kommun; dels slutligen på att förslaget inte
synes praktiskt genomförbart om man inte väljer vägen att från statens sida
utse ett begränsat antal kommuner.

Socialstyrelsen
betonar hur viktigt valet av kommun är med hänsyn fill flykfinggruppernas
behov. Man bör även enligt styrelsen kunna avtala om att la emot en viss
bestämd flyktinggrupp.

När
det gäller ersättningen till kommunen bör den enligt flera remissinstanser ges
med visst belopp per flykting. Socialstyrelsen menar att de olika alternativen
som föreslagits av utredningen ej är tillräckligt utredda. Stockholms kommun
menar att ersättningen måsle ses tillsammans med den översyn av statsbidragen
som gjorts inom socialdepartementet. Tidsaspekten är här väsentlig och har
inte berörts tillräckligt av utredningen. Örebro kräver t. ex. ersättning av
socialbidragskostnader i fem år.

De
kommuner som uttalat sig om ersättningen till kommunerna kräver full
kostnadstäckning för samtliga insatser som föreslås ingå i det lokala omhändertagandet.
Därutöver bör kommunen få ersättning för den beredskap inom olika fält som
måste hållas för att kunna ta emot ett anlal flyktingar, menar Stockholms
kommun och tillägger att även administrationen av omhändertagandet måste ersättas.
Kommunförbundet menar att ersättning bör utgå för bostad och uppehälle,
kostnader för socialtjänst, tolkservice, information, utbildning,
sysselsättningsåtgärder, fritid, kultur och administration. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser det nödvändigt atl tillsammans med frågan om ersättning
för flyktingar även ta upp förhandlingar om ersättning för de merkostnader som
de senaste årens invandring medfört i de invandrartäta kommunerna i Stockholms
län, främst Botkyrka och Södertälje kommun. SIV understryker atl ramavtalet
måste innehålla krav på barnomsorg för alla flyktingbarn i förskoleåldern under
den tid svenskundervisningen ges och att grundutbildning för vuxna flyktingar
skall ingå i omhändertagandet, när behov föreligger.

Södertälje
kommun menar att det kan finnas behov av att ge ansvarfördelningen mellan stat
och kommun författningsstöd. Kommunen tillstyrker avtalsformen för
kvotflyktingar men anser att staten bör ha det yttersta ansvaret för
spontanflyktingar. Kommunen menar vidare att en särbehandling av flykfingar i
kommunen kan vålla svårigheter när det gäller likabehandlingen av
kommuninnevånarna.

6
Familjepedagogiskt arbete

Förslaget
om att nuvarande form av statligt bidrag till familjepedagogisk verksamhet bör
upphöra och medel föras över från socialstyrelsen till invandrarverket för atl
användas för personalinsatser inom ramen för de avtal som avses slutas,
tillstyrks av flera remissinstanser som yttrat sig i

Prop. 1983/84:124 84

frågan,
bl. a. Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun, SIV och
kommunförbundet. Kommunförbundet framhåller att det är väsentligt att kommunen
själv får avgöra vad bidraget ska användas till. De insatser som
familjepedagogerna gör behövs under avsevärt längre tidsperiod än fram till utplacering
i arbete eller utbildning, menar kommunförbundet.

Några
remissinstanser menar att verksamheten ska ligga kvar på socialstyrelsen,
nämligen socialstyrelsen själv, TCO, länsstyrelserna i Stockholms län och
Malmöhus län samt riksförbundet för familjepedagogiskt arbete (RFFA). RRV menar
alt den familjepedagogiska verksamheten bör inordnas i kommunernas sociala
verksamhet. Kommunen bör därför ha ansvaret för verksamheten.

Enligt
socialstyrelsen är familjepedagogiskt arbete ett förebyggande socialt arbete,
avgränsat i tiden och till siu innehåll samt eU komplement till de insatser
samhället i övrigt bjuder. Familjepedagogiskt arbete kan inte delas upp på
andra tjänstemän. Familjepedagogerna bör därför höra till socialtjänsten och
socialstyrelsen vara huvudman. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att familjepedagogiskt
arbete bör ses som en del av social behandlingsmetodik.

RFFA
menar att familjepedagogerna utför ett socialt arbete som under årens lopp
utvecklat metoder som ligger i linje med socialtjänstens inten-fioner vad
gäller det framtida sociala arbetet i allmänhet. Familjepedagogverksamheten
får inte avskärmas organisatoriskt från den sociala sektorn. Medlen för familjepedagogiskt
arbete bör även i fortsättningen specialdes-tineras just till denna verksamhet.

7
Kostnadsberäkning, genomförande

Från
flera håll framhålls att de ekonomiska beräkningarna är svåröverskådliga, bl.
a. från socialstyrelsen, RRV, statskontoret och IPOK.

IPOK
menar att arbetsgruppen i ett avseende är alltför optimistisk i sin ekonomiska
bedömning. Del gäller den lid man räknat med att en flykting skall vara på
förläggning. Längre tid alt återhämta sig behövs samt att del krävs en mycket
hög beredskap för aU kommunerna med kort varsel skall kunna ta emot flyktingar.
RRV pekar på en rad punkter i de ekonomiska beräkningarna som kan ifrågasättas,
bl. a. skillnaden i nivå på ekonomiska beräkningar för omhändertagandet per
kvotflykting och spontanflykfing. Del framgår inte om hänsyn tagits till
statsbidrag för skola och barnomsorg. Nivån på beräkning av antalet
arbetsförmedlare ifrågasattes. Förläggningskostnaderna förefaller överskattade
enligt RRV.

Socialstyrelsen
framhåller aU kostnader för personalutbildningen inte har redovisats.
Arbetsgruppen har inte heller tagit upp staiens kostnadsansvar för hälso- och
sjukvård. Hälsokontroll för asylsökande är l.ex. inte redovisat. Styrelsen
framhåller att stora kostnader i dag faller på AMS

Prop.
1983/84:124 85

sjuk-
och hälsovård både för kvot- och sponlanflyktingar. Dessa utgifter har inte
redovisats i förslaget.

Flera remissinstanser
understryker vikten av alt del lokaia omhändertagandet genomförs successivt,
så att kommunerna får tillräcklig tid för planering. Några instanser, bl. a.
RRV, Göteborgs och Växjö kommun är skeptiska till den av utredningen utsatta
tidpunkten för genomförandet, 1 juli 1983. Andra finner fidpunkten väl vald.
RRV anser dessutom, som tidigare nämnts, att genomförandet bör ske i två
etapper.

Prop. 1983/84:124 86

Underbilaga
4 Utdrag ur SOU 1983:29 Invandringspolitiken - Förslag (Kap. 14). 14
Väntarnas situation

14.1
Bakgrund

En
viktig del av flykfingpolitiken och av den rättssäkerhet som det
invandringspolitiska systemet förutsätter ligger i de tillståndssökandes rätl att
vistas här under den fid myndigheterna behöver för att ta slufiig ställning
till om de skall få stanna i Sverige eller inte. I en undersökning som kommittén
gjort och som avsåg ansökningarna under en - som vi bedömer representativ —
månad, redovisad i bilaga 3 till bakgrundsbetänkandet, fick drygt 70% av de
sökande som åberopat politiska skäl stanna i landet. Mer än två tredjedelar av
dessa fick en fristad som flykting eller på grund av flyktingliknande skäl och
blev delaktiga av flyktingförmånerna. Övriga fick stanna på grund av andra
politisk—humanitära skäl eller på grund av "snabb anknytning". Undersökningen
gällde ansökningar som gjordes innan krav på UT före inresan infördes för
sökande som inte åberopar politiska skäl. De som fick sina politiska skäl
underkända men fick stanna på grund av "snabb anknytning" skulle
därför inte ha fått stanna om det hade gällt förhållandena i dag. Andelen
avslag ökar härigenom något. Med de förslag vi har lagt fram i kapitel 7 blir
även de som får stanna på grund av icke flykfingliknande politisk- humanitära
skäl delaktiga av flykfingför-månerna. Sammanfattningsvis bedömer vi all, med
de förslag vi har lagt fram, inemot 70% av de asylsökande normalt kan antas
komma att få en fristad och att samtliga dessa blir delaktiga av
flyktingförmånerna.

Att
väntetiderna blir så korta som möjligl är av väsentlig betydelse både för de
människor det gäller och för samhället. För individen är väntetiden -
ovissheten om framtiden och avsaknaden av en möjlighet att meningsfullt
planera för den, i kombination med den relativa sysslolöshet som blir följden
av att väntaren inte fillåts arbeta i Sverige - alltid pressande. Av naturliga
skäl gäller detta särskilt familjer med barn.

För
samhället innebär väntetiderna avsevärda kostnader. Utgiften för staten för väntare
var under år 1980 ca 70 milj kr i ersättning till kommunerna för utgiven
ekonomisk hjälp. Reglerna har redovisats i kapitel 13 i bakgrundsbetänkandet
och vi återkommer till frågan i avsnitt 14.3.4.

Från
principiell synpunkt är det emellertid viktigt att slå fast att de väntare som
behöver det har rätt till hjälp och stöd från samhället under väntetiden.

Kommittén
har, som vi tidigare nämnt i olika sammanhang, enligt sina direktiv i uppdrag
att ägna särskild uppmärksamhet ål problemet med långa handläggningstider i
utlänningsärenden. I kapitel 12 har vi présente-

Prop. 1983/84:124 87

rat
överväganden och förslag som om de genomförs bör leda till betydligt kortare
handläggningstider och till att färre personer som åberopar ickepolitiska skäl
får vänta här på prövningen av sitt ärende.

I
bakgrundsbetänkandets kapitel 13 har vi behandlat väntarnas situation. Vi har
gjort en genomgång av väntarnas rättigheter inom olika samhällsområden och bl.
a. beskrivit deras bostadssituation och spridning i landet. Slutligen har vi
tagit upp frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller
åtgärder för väntare.

Förslag
om överföring av huvudmannaskapet för hela flyktingverksamheten från AMS till
SIV bereds för närvarande inom regeringskansliet. SIV har nu ansvaret för uttagningen
och AMS och länsarbetsnämnderna för överföring och "omhändertagande"
(den term som används i budgetpropositioner) av flykfingar. Beredningen sker
på grundval av den s.k. AGFA-gruppens betänkande (Ds A1981:11) Elt lokalt
omhändertagande av flyktingar. Enligt förslaget skall det praktiska ansvaret
för flyktingarna föras över fill kommunerna. SIV skall enligt förslaget träffa
avtal med lämpliga kommuner om att de skall ta emot inte bara överförda
flyktingar utan också väntare. AGFA: s förslag om samordning av samhällets
åtgärder för väntare med åtgärder för omhändertagande av flyktingar bör beredas
mot bakgrund av våra överväganden och förslag i det följande.

Väntefidens
längd generellt sett bör tillmätas betydelse vid bedömningen av behovet av samhällsåtgärder
såväl under själva väntetiden som under fiden därefter. Vi har i kapitel 12
konstaterat att ett rimligt mål för handläggningstiderna med nu gällande
instansordning bör vara att de allra flesta ärenden skall klaras av inom totalt
sex månader och att maximitiden för ärenden som efter besvär prövas av
regeringen bör vara ett år. Den ideala sammanvägda genomsnittstiden för
invandringsärenden bör enligt våra förslag bli ca fyra månader, med
utgångspunkt från i genomsnitt tre månader sammanlagt hos polisen och SIV och
i genomsnitt ytterligare tre månader i ärenden där regeringen beslutar.
Beträffande väntetidens längd kan också noteras att de längsta väntetiderna
normalt gäller sökande som efter avslag fört ärendet vidare till regeringen.
Det finns inte anledning att räkna med att dessa får tillstånd att stanna i
Sverige i samma utsträckning som gäller för väntarkollektivet i dess helhet.

14.2
Hittillsvarande utveckling

Innan
vi redovisar våra principiella överväganden vill vi lämna en kortfattad
redogörelse och översiktlig beskriving av utvecklingen under senare år och av
vilka problem den har fört med sig.

Mer
än hälften av alla flykfingar som las emot i Sverige under ett år har kommit
hit på egen hand, vänt sig till polisen och sökt tillstånd under åberopande av polifiska
och/eller politisk-humanitära skäl av något slag. Denna invandring är alltså fill
en böljan inte, såsom överföringen av

Prop. 1983/84:124 88

flyktingar
inom ramen för flyktingkvoten, planerad eller organiserad. Eftersom många har
anhöriga i Sverige eller eljest kontakt med landsmän här redan före ankomsten,
får regioner och kommuner med många invandrare automatiskt ta emot fler
tillståndssökande än andra kommuner. Spontaninvandringen har härigenom kommit
att inriktas på vissa, från invandringssynpunkt "attraktiva"
kommuner, huvudsakligen i Stockholmsregionen (inklusive Uppsala) och i Skåne.
Man har där fått ta emot en stor mängd tillståndssökande utan att kunna planera
för de särskilda åtgärder som behövs och utan att kunna falla tillbaka på någon
enhetlig syn på hur samhället bör hjälpa fill och - enligt kommunernas egen
uppfattning -utan att få tillräcklig ersättning från staten för de insatser som
görs. Kommunemas praxis i fråga om bistånd enligt socialtjänstlagen till väntare
är skiftande och ofta oklar. Flera kommuner har i olika sammanhang ställt krav
på ett ökat statligt ansvarstagande såväl i fråga om geografisk spridning av
spontaninvandringen som för kostnaderna för hjälp under väntetiden.

Som
vi konstaterat är vantarna alltså mycket ojämnt fördelade över landet med
koncentrationer av väntare i vissa kommuner som - i vaije fall tidvis - fått
svårigheter att klara mottagandet. Oklarheten om ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun har ytterligare accentuerats i situationer med oväntat stor
tillströmning av tillståndssökande under kort tid.

När
vi ser det från väntarnas utgångspunkt har som redan framgått det stora
problemet varit de under vissa fider i många fall extremt långa handläggningstiderna.
Den frågan har vi ingående belyst i kapitel 12 i bakgrundsbetänkandet. Att leva
i ovisshet om framtiden utan möjlighet till annat än mera terapeutiska
sysselsättningar är naturligtvis synnerligen pressande och ibland t.o.m.
nedbrytande. Särskilt besvärlig har situationen varit för barnfamiljer och
allra helst när det slutliga beskedet blivit utvisning efter elt par års väntan
när barnen gått sin fjärde eller femte termin i skolan. (Jfr. kapitel 13 angående
en helhetssyn på "barnärenden"). En del asylsökande har vidare till
följd av sina upplevelser varit i ett dåligt psykiskt tillstånd redan vid
ankomsten hit och haft svårt att få adekvat hjälp.

14.3
Överväganden och förstag

14.3.1
Principiella utgångspunkter

Vi
tar i det följande upp tre huvudfrågor: mottagningen av väntare, åtgärder för väntare
och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Vi vill här först redovisa de
principiella överväganden som varit vägledande för de förslag vi lägger fram.

Som
vi redovisai i kapitel 3 har genomförandet av invandrar- och minori-letspolitiken
traditionellt ansetts vara en gemensam uppgift för stat och kommun, medan
regleringen av invandringen, invandringspolitiken, be-

Prop.
1983/84:124 89

traktats som en statlig angelägenhet. Som vi också redan
anfört finns det ingen anledning alt förändra denna grundsyn. Del är alltså
statsmakternas uppgift att reglera och organisera tillståndsprövningen och att
förse berörda myndigheter med de resurser som behövs. Med stöd av denna
princip bör del också vara staten som tar elt övergripande ansvar för
samhällsservice ål "vantarna" under den tid som tillståndsprövningen
sker. Detta bör bl. a. innebära att staten i princip tar hela ansvaret för
kostnaderna och att ledningsansvaret på central statlig nivå blir klart
markerat. Den myndighet som får ansvaret för flyktinghjälpen i Sverige, vilket
enligt AGFA-utred-ningens förslag är SIV, bör få ansvaret också för vantarna.
Eftersom SIV också har huvudansvaret för tillståndsprövningen anser vi att
denna ordning är särskilt ändamålsenlig.

Del är angeläget atl flera kommuner än nu lar emot lillståndssökande.
Den ojämna fördelningen med starka koncentrationer av elt stort antal
nationaliteter i ett fåtal kommuner - där bostads- och arbetsmarknadssituationen
redan är besvärlig - återverkar på kommunernas möjligheter att ställa upp med
den service som behövs både under väntetiden och under tiden därefter i de fall
de tillståndssökande får stanna i landet. Med elt ökat engagemang från flera
kommuner i de regioner där del finns möjligheter alt på sikt få arbete bör
möjligheterna att uppnå de invandrarpolitiska målen förbättras. Vi vill
samtidigt understryka vikten av alt flyktingar inte hamnar i kommuner där det
inte finns landsmän som kan vara till stöd särskilt under den första tiden i
landet. Att ta emot väntare - och självfallet också flyktingar — är slutligen
inte bara en fråga om åtgärder och kostnadsansvar. Det gäller i hög grad också
attityder, vilja och personligt engagemang hos såväl politiska beslutsfattare
som tjänstemän och hos kommunmedborgare i övrigt.

Utformningen och omfattningen av de åtgärder, som
samhället vidtar till förmån för väntare, måste som vi tidigare anfört sättas i
relation till handläggningstidernas längd generellt. Med korta
handläggningstider blir behoven av samhällsåtgärder under väntetiden inle så
stora. Ett problem vi nämnt tidigare är alt väntare inte får arbeta under
väntetiden. Att tillåla arbete skulle emellertid innebära atl den reglerade
invandringens principer sattes ur spel. Dessutom skulle det strida mot den
allmänna arbetsmarknadspolitiken i landet. Vi vill som vår mening framhålla
att inte heller åtgärder, som kan betecknas som direkt arbelsförberedande, bör
vidtas för tillståndssökande under den lid deras rält att stanna i landet inte
är klarlagd. Allmän orientering om förhållandena här bör ges och aktiviteter
för hela familjen ordnas. Detta tar vi upp i avsnitt 14.3.3.2.

14.3.2 Mottagning av asylsökande och andra som söker
tillstånd för bosättning efter inresan 14.3.2.1 Allmänt I dag är det praktiska
omhändertagndet av väntare en rent kommunal

Prop. 1983/84:124 90

angelägenhet
som en följd av socialtjänstlagens bestämmelser om att kommunen har ansvar
enligt lagen för var och en som vistas där. Lagen fastslår en väntares
principiella rätt till bistånd, men lämnar ett visst spelrum i fråga om på
vilket sätt sådant bistånd kan ges. Ekonomiskt tar staten ansvar för de direkta
kostnader som kommunerna har för ekonomisk hjälp (socialbidrag) till väntare,
men inte för andra åtgärder som kommunen eventuellt anser sig behöva vidta dier
för de kostnader kommunen har för alt administrera stödet till väntare. Denna
syn återspeglas i den proposition (1979/80:38) om ersättning till kommunerna
för hjälp till flyktingar m.fl. som omnämnts i bakgrundsbetänkandet. Vi
återkommer till frågan om del ekonomiska ansvaret.

14.3.2.2
Statligt ansvar för att väntare erbjuds bostäder

Frågan
om ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap för hjälp fill och åtgärder för
tillståndssökande ställs på sin spets när man söker lösningar på
bostadsproblemen. Från kommunalt håll krävs emellanåt ett totalt statligt
ansvarstagande, inte bara ekonomiskt utan också praktiskt, t. ex. genom
bemyndigande för den statliga flyktinghuvudmannen AMS att i mottagningsförläggningar
ta emot också väntare. Sådant bemyndigande har getts vid två tillfällen: dels i
samband med tillströmningen i mitten av 1970-talel av assyrier och syrianer
till främst Södertälje, dels i slutet av år 1982 som en följd av en ökande
tillströmning av asylsökande via Arlanda flygplats.

En
annan väg har varit att — med bibehållet kommunalt praktiskt ansvar - söka
ordna tillfälliga eller mer varaktiga bostäder, som är mindre kostnadskrävande
för samhället. Särskilt statligt stöd har i detla syfte utgått till Stockholms
och Sigtuna kommuner. Det är enligt vår mening inte rimligt alt t. ex. Sigtuna
kommun skall behöva bära en så stor del av ansvaret för mottagande av
tillståndssökande som nu är fallet till följd av att Arlanda flygplats ligger
inom kommunen. Likartade problem kan uppstå i andra delar av landet.

Vår
slutsats är att samhället bör få möjlighet alt i ett tidigt skede påverka var
den sökande kommer att tillbringa väntetiden. Detla bör ske inom ramen för de
avtal om mottagande av flyktingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa
med kommunerna. Detta bör kunna ske genom att en ordning skapas med statligt
ansvar för all bostad erbjuds väntare i de fall den sökande inte har ordnat
bostadsfrågan själv, t. ex. hos någon anförvant.

Det
är viktigt att ett system med statligt ansvar för alt bostad erbjuds väntare
kan bygga på atl en statlig myndighet som huvudman - enligt vårt förslag alltså
SIV - kan hålla en överblick över på vilka orter i landet som sökande lämpligen
bör erbjudas bostad under väntetiden. Styrande bör naturligtvis vara dels
tillgången på lämpliga bostäder, dels möjligheterna för den sökande atl, om han
får stanna i landet, få ett bra mottagande och

Prop. 1983/84:124 91

så
småningom utbildning och arbete på eller nära orten. Om nära anhöriga finns i
Sverige bör detta självfallet inverka på valet av vistelsekommun. SIV bör i
enlighet med AGF A-förslaget träffa avtal med kommuner om att bostäder skall
ställas till förfogande för väntare. Delta bör ske inom ramen för de avtal om
mottagande av flyktingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa med
kommunerna.

En
rutin bör, enligt vår mening, utarbetas för hur berörda statliga och kommunala
myndigheter bör förfara i samband med att en utlänning, som har rätt att här i
landet avvakta den slutliga prövningen, kommer hit och söker tillstånd. Denna
rutin bör innebära att den som inle har sin bostadsfråga löst får ett
erbjudande om bostad under väntetiden enligt de principer som vi angett ovan.
Den som kan visa att han har någonstans alt bo under väntetiden bör kunna bo
där i avvaklan på besked i tillståndsfrågan.

Det praktiska förfarandet
bör kunna vara att polismyndigheterna vid Arlanda och andra stora inreseställen
samt de sociala myndigheterna i stora "väntarkommuner" har aktuella
uppgifter om vilka kommuner som enligt överenskommelse med SIV kan ta emot
olika nafionahteter av väntare och att man på grundval av sådana uppgifter
erbjuder väntaren bostad i en lämplig kommun. Man bör sedan kontakta respektive
kommun för att se till att sökanden blir mottagen där. SIV bör också
underrättas om var väntaren erbjuds bostad. Om en väntare som inte har någon
anhörig i landet själv vänder sig till en annan kommun än någon av de stora
vantar-kommunerna för alt få bostad och sådan inte kan erbjudas på orten, bör kommunen
vända sig till SIV för atl få besked om var bostad kan erbjudas.

De kommuner som efter
överenskommelse med SIV tar emot utlänningar under väntetiden måste förutom
bostad också svara för att den tillståndssökande får det bistånd i övrigt som
han har rält till enligt socialtjänstlagen och blir föremål för de övriga
kommunala åtgärder som bör vidtas för väntare. Vilka sådana åtgärder som bör
komma i fråga och statens kostnadsansvar behandlas nedan i avsnitt 14.3.3
respektive 14.3.4.

När utlänningar har
erbjudits bostad genom det syslem som vi här skisserat, bör enligt vår mening
andra kommuner än den där bostad erbjudils kunna begränsa sina insatser enligt
sodaltjänstlagen till att avse tillfällig inkvartering och annan akut hjälp
samt kostnaderna för resa till ort där bostad erbjudits. Den tillståndssökandes
behov av bistånd i övrigt enligt socialtjänstlagen bör genom det föreslagna
systemet kunna anses bli tillgodosedda genom det erbjudande om bostad och
övrig service i en kommun som har lämnats.

När
lillståndssökande själv har ordnat bostad men av olika skäl inle längre kan bo
kvar, bör i princip också bostad kunna erbjudas genom det föreslagna systemet,
och om det blir i en annan kommun bör den kommun där den sökande vistas kunna
begränsa sina insatser enligt socialtjänstlagen med hänvisning till atl
behoven kan tillgodoses på annat sätt. I vissa fall bör bostad inte ordnas på
annan ort än i vistelsekommunen, l.ex. om barn börjat skolan eller om väntaren
har nära anhöriga där.

Prop. 1983/84:124 92

Enligt
vår mening ligger det i sakens natur att fillståndssökande inle bör erbjudas en
bostad med egel kontrakt för vistelsen i Serige under väntetiden. Det är ju
inte här fråga om bosättning i egentlig mening. I stället bör någon form av genomgångslägenheler
användas. Åtminstone för ensamstående sökande kan man tänka sig bostadshotell,
kommunala bostadsförläggningar eller andra mera provisoriska bostadsformer av
viss minimikva-litet. En strävan bör dock vara att de sökande så långt som möjligl
kan bo i samma bostad under hela väntetiden. Ett enligt vår mening rimligt
alternativ som på vissa håll tillämpas för barnfamiljer är ett system med en rullande
kvot av genomgångslägenheter. Under väntefiden har kommunen kontrakt, som får
tas över av familjen om tillstånd beviljas.

Kommunernas
möjligheter att vid onormal fillslrömning kunna förse vantarna med lämpliga
bosläder kan behöva kompletteras med anordningar som staten direkt svarar för.
Såsom en möjlig reserv för inkvartering av fillståndssökande under en begränsad
tid bör därför övervägas att inrätta någon form av statliga
mottagningsförläggningar, i första hand för asylsökande som kommer via
Arlandas flygplats utan att ha bostad ordnad eller någonstans att ta vägen.
Förläggningen behöver inte ligga nära Arlanda geografiskt. En sådan lösning med
kompletterande reservbostäder i statlig regi behöver inte nödvändigtvis kräva att
en stafiig organisation byggs upp för ändamålet. Ett alternativ kan vara atl
staten genom avtal anförtror driften åt den berörda kommunen. Frågan bör
beaktas i samband med den fortsatta beredningen av de tidigare nämnda förslagen
om utformningen av flyklingverksamheten. Om AGFA-utredningens förslag, att
kommunerna tar över del praktiska ansvaret för flykfingverksamheten, läggs till
grund för förslag till riksdagen, kommer behovet av fast förläggningskapacitet
för flyktingar atl minska. Det bör i detta sammanhang övervägas om någon del av
den överskottskapacitet som kan uppstå i stället kan användas i det syfte som
vi nu har angett.

Syftet
med förslaget är att skapa bättre möjligheter att erbjuda service åt dem som
väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar. Om man bättre
än nu kan ta tillvara den kultur- och annan kompetens som finns i kommunerna
rörande olika etniska och språkliga grupper och mera systemafiskl bygga upp en
sådan kompetens om den inte finns, bör det också ge bäUre förulsäUningar för en
etnisk eller språklig grupp aU hålla ihop. Om ett stort antal etniska grupper
bosätter sig i en kommun minskar möjligheterna att ge fullgod service eftersom
det måste ske på ett stort antal språk. Därmed minskar också förutsättningarna
att nå de invandrarpolitiska målen.

14.3.2.3
Behovet av beredskap vid onormalt stor tillströmning

Vi
har ovan framhållit att oklarhet uppstått beträffande ansvarsfördelningen
mellan berörda myndigheter i situationer med onormalt stor tillströmning av spontaninresta
under kort tid. Erfarenheterna under senare

Prop. 1983/84:124 93

år
har enligt vår uppfattning visat att samhällets beredskap är bristfällig i
lägen med en stark inströmning av lillståndssökande, men där situationen inle
är sådan att den särskilda beredskap som planläggs inom länsstyrelsernas
civilförsvarsenheter träder i funkfion.

Mot
denna bakgrund och som en följd av en starkare markering av statens ansvar för
vantarna bör åtgärder vidtas för aU få en bättre beredskap än nu. Detta bör
kunna ske genom samarbete mellan kommuner, länsstyrelser och den myndighet -
enligt vårt förslag SIV - som utses atl vara statlig huvudman. De planer för hknande
situafioner som redan finns bör vidareutvecklas och möjligheterna till interkommunal
samverkan i dessa frågor bör tas tillvara.

Formerna
för en bättre beredskap bör övervägas närmare liksom frågorna om
ansvarsfördelningen mellan berörda organ. Enligt vår mening bör den myndighet
som får det samlade ansvaret för väntarfrågorna få i uppdrag att utreda dessa
frågor i samråd med de andra myndigheter som berörs.

14.3.3
Åtgärder för väntare 14.3.3.1 Inledning

Som
vi tidigare framhållit har det visat sig att samhällets syn på väntarnas rättsliga
ställning inte är enhetlig. Kommunernas praxis i fråga om bistånd fill väntare
enligt socialtjänstlagen tycks variera. Från kommunalt håll har uttryckts
tveksamhet i fråga om vilka väntare som från invand-ringspolitisk utgångspunkt
bör ges stöd.

Från
principiell synpunkt är det enligt vår mening klart att den som enligt
utlänningslagen har rätl atl här i landet vänta på beslut i silt tillståndsärende
också har rält atl få hjälp till sin försörjning om han saknar egna medel. Med
våra förslag om en vidgad rätt för polisen att besluta och utan hinder av
anförda besvär verkställa beslut i avlägsnandeärenden där inga politiska skäl
åberopas, bör inte den situation uppkomma att någon som kommit hit som turist
får socialbidrag enbart av den anledningen atl han tre månader efter inresan
anmäler sig hos polisen.

En
utgångspunkt är självfallet atl vantarna skall tas väl om hand under väntetiden.
Principiella invändningar finns emellertid mol atl när det gäller samhällets
service i alla avseenden jämställa väntare med den som fått tillstånd att
stanna i landet. Till grund härför ligger samma grundläggande synsätt som fått
statsmakterna att avvisa förslag om att tillerkänna lillståndssökande en rätt
alt arbeta under väntetiden.

Vi
har i bakgrundsbetänkandets avsnitt 13.1 beskrivit väntarnas rätlsliga ställning
när del gäller

tillträde
till utbildning,

sociala
välfärdsanordningar samt

hälso-
och sjukvård.

Nivån
på och innehållet i samhällets åtgärdsprogram för väntare måste

Prop. 1983/84:124 94

dels
utgå från den enskildes behov av stöd och hjälp, dels stämmas av med vad
samhället sedan erbjuder dem som får stanna här.

Vid
vår genomgång i det följande kommenterar vi inte särskilt självklara kommunala
serviceuppgifter, t. ex. tolkservice och åtgärder för att administrera socialt
bistånd till dem som väntar. Dessa frågor återkommer vi till längre fram, när
vi behandlar ersättningsfrågan.

14.3.3.2
Tillträde fill utbildning

Som
framgått av vår redovisning i bakgrundsbetänkandel får personer som saknar
tillstånd i Sverige inte delta i kommunal vuxenutbildning eller i grundutbildning
för vuxna och inte heller i högskoleutbildning eller arbetsmarknadsutbildning.
I praktiken gäller det också i fråga om tillträde till folkhögskoleutbildning,
även om klara regler saknas, ocb till gymnasieskolan. Vi har med målet om
kortare väntefider inte funnit skäl som talar för en ändring av dessa regler.

Vad
som är av särskilt intresse att diskutera är tillträdet för barnen till
grundskolan och möjligheterna för vuxna att delta i svenskundervisning.

Frågan
om det lämpliga i att tillståndssökandes barn skrivs in i grundskolan har
prövats tidigare. De överväganden som då gjordes gav till resultat att inskrivning
i skolan borde tillåtas av hänsyn fill barnels bästa. Enligt skolöverstyrelsens
(SÖ) anvisningar åligger det emellertid skolförvaltningen i kommunen bl. a.
att informera eleven och dennes vårdnadshavare om att deltagande i
undervisning är att se som en temporär social åtgärd under väntetiden, som inte
innebär något ställningstagande från samhällets sida till vederbörandes räll
att stanna här.

Vi
anser att möjligheten till inskrivning i grundskolan (i synnerhet under
pågående termin) kan ifrågasättas om handläggningstiderna i allmänhet blir så
korta att del ler sig onaturligt atl påbörja inskolning och vidta andra
förberedande åtgärder för elever, som riskerar att utvisas ur landet mycket snart
efter skolgångens böljan. Om de handläggningstider vi siktar till uppnås, bör
frågan om en regeländring kunna övervägas på nytt.

Kommittén
har berört möjhgheten att direkt efter ankomsten hit anordna särskilda
sammanhållna studieaktiviteter för väntarfamiljerna. De sysselsättningar som i
dag kan komma i fråga är olika för olika familjemedlemmar, bl. a. beroende på
ålder. Förskolebarn kan kanske tas emot i förskolan, äldre barn i grundskolan
och föräldrarna i studieförbunden. En sammanhållen för familjesituationen
anpassad studieform, där samtliga familjemedlemmar kan delta tillsammans, med
t. ex. orientering i den nya miljön eller andra studieaktivileter, kan kanske
motverka den ofta splittrade situation som nu råder. Särskilt viktigt är det
naturligtvis att överväga sådana sammanhållna aktiviteter för familjer som
upplevt omskakande händelser i samband med att de lämnat sitt hemland. Dessa
frågor bör enligt vår mening övervägas yUeriigare.

För
deltagande i allmänna studiecirklar enligt folkbildningsförordningen

Prop. 1983/84:124 95

finns
inga krav på uppehållstillstånd för tillträde. Däremot gäller för dellagande i
studiecirklar i svenska för invandrare (sfi) atl deltagare skall ha uppehållstillstånd,
såvida särskilda skäl inte föranleder annal.

Enligt den praxis som
tillämpas av SÖ får utländska medborgare som sökt uppehållstillstånd för
bosättning delta i sfi i avvaktan på besked om tillstånd beviljas eller ej.
Enligt studieförbunden har sfi kommit atl få en viktig social funktion,
särskilt när väntetiderna är långa.

Frågan om den framtida
utformningen av sfi bereds för närvarande inom regeringskansliet på grundval av
SFI-kommitténs belänkande (SOU 1981:86). Vi utgår från att frågan om väntarnas
ställning bedöms i samband därmed och vill här föra fram följande synpunkter.

Vi anser att det bör göras
en klar skillnad mellan den speciella svenskutbildning för invandrare som
kallas sfi och studier och annan verksamhet som väntare ges möjlighet att delta
i. Enligt vår mening bör sfi - med de nuvarande undervisningsformerna och med
de former som kan komma alt gälla i framtiden - i princip vara förbehållen dem
som har rätt alt bo i Sverige och som förbereder sig bl. a. för arbetslivet
här. För den som väntar på tillstånd bör det emellertid ordnas aktiviteter som
ger meningsfull sysselsättning under väntetiden. Sådana aktiviteter kan l.ex.
vara orientering om svenska samhällsförhållanden och undervisning i svenska språket.
Lämpligen handhas denna verksamhet av studieförbunden.

14.3.3.3
Sociala välfärdsanordningar

Som
framgått av bakgrundsbetänkandel får den som väntar på tillstånd i allmänhet inle
del av den allmänna försäkringen. Kyrkobokföring är visserligen inget krav för
inskrivning i försäkringskassan, som har att göra en självständig bedömning av
om det är fråga om bosättning här i landet. I allmänhet följer dock
försäkringskassan vid sin bedömning kyrkobokföringen. Vi anser atl gällande
praxis bör fillämpas även fortsättningsvis så att inskrivning i
försäkringskassan får ske först när tillstånd har beviljats.

Enligt gällande
lagstiftning har utländska medborgare rätt till allmänt barnbidrag ocb
bidragsförskott under förutsättning att de varit bosalla i landet i minst sex
månader. Praxis innebär atl barnbidrag eller bidragsförskott inte kan beviljas
någon som saknar tillstånd och väntar på beslut. Den som fått tillstånd och som
väntat på beslut i mer än sex månader kan dock enligt praxis erhålla barnbidrag
och i förekommande fall bidragsförskott så snart tillstånd beviljats. Vi anser
inte att det finns några skäl atl ändra gällande praxis.

Enligt socialtjänstlagen
har varje kommun det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver. I 6§ socialtjänstlagen sägs att den enskilde
har räll till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om dessa
behov inte kan tillgodoses på annat sätl. Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå. I förarbetena (prop 1979/80: 1) framhålls
att 6§ också omfattar väntare.

Prop. 1983/84:124 96

Som
framgått ovan bör staten ha ett övergripande ansvar för inkvartering och annan
hjälp till väntare som saknar egna medel. Detta ansvar kan ta sig olika
uttryck, exempelvis genom atl bostad erbjuds i en kommun som svarar för
omhändertagandet mot statlig ersättning eller undantagsvis genom inkvartering i
en statlig föriäggning. Oavsett var vantarna tas emot bör de få en så likartad
behandling som möjligt.

För
väntare som las om hand av den kommunala socialtjänsten bör de grundläggande
behoven tillgodoses genom socialbidrag, om de inte kan tillgodoses på annat
sätt. I den mån väntare kommer alt tas emot i stafiig föriäggning kan de
grundläggande behoven av uppehälle, kläder och viss annan utrustning
tillgodoses vid föriäggningen.

Rätten
till bistånd enligt socialtjänsfiagen är inte begränsad till socialbidrag. Var
och en som för sin försöijning och livsföring i övrigt inte kan få sina behov
tillfredsställda på annat sätt skall beredas hjälp som är avpassad efter dessa
behov. Förhållandena i varje särskilt fall skall därvid bestämma insatsernas
art och utformning. Det innebär att en väntare kan ha rätt alt få olika former
av social omsorg, vård och behandling. Omfattningen av och formen för biståndet
till den som saknar tillstånd måste enligt vår mening anpassas till det
förhållandet att det är osäkert om den tillståndssökande kommer att få stanna i
landet. Som framhålls i socialstyrelsens allmänna råd 1981: 1 om rätten till
bistånd kan detta innebära bistånd på en något "lägre" nivå än vad
som skulle gälla för en person som är bosatt här.

Vad
gäller barnomsorg innehåller socialtjänstlagen bestämmelser om att kommunerna
är skyldiga att anvisa alla barn som stadigvarande vistas i kommunen plats i
förskola fr. o. m. det år då de fyller sex är. Med uttrycket stadigvarande
vistelse avses enligt förarbetena till lagstiftningen en vistelse som är avsedd
atl vara minst två månader. Det innebär att det i många fall för närvarande är
aktuellt med placering av sexåringar i förskola. Med en utveckling mot kortare väntefider
kan dock enligt vår uppfattning ifrågasättas om barn till dem som ännu saknar
tillstånd normall skall anvisas plats i förksola. Det kan vara lämpligare med
någon form av sammanhållen aktivitet för hela familjen så som vi nämnt i
avsnitt 14.3.3.2.

De
barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt slöd i sin
utveckling skall enligt socialtjänstlagen anvisas plats i förskola tidigare än
vid sex års ålder. Såväl för sexåringar som för yngre barn bör en prövning
göras i varje enskilt fall av om barnet har behov av särskilt stöd och därför
skall anvisas plats i förskola. Del förhållandet att barn till väntare kommer från
en annan kultur och har ell annat språk bör således inte i sig innebära att det
får anses ha behov av särskilt stöd och därför skall få en barnomsorgsplats.

14.3.3.4
Hälso- och sjukvård

Enligt
den nya hälso- och sjukvårdslag som trädde i kraft den I januari 1983 skall
varje landstingskommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt

Prop.
1983/84:124 97

dem som är bosatta inom landstingskommunen. Om någon som
vistas inom landstingskommunen ulan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso-
och sjukvård, skall landstingskommunen också erbjuda sådan vård. Med bosatta
inom landstingskommunen avses enligt förarbetena till hälso-och sjukvårdslagen
samma personkrets som i 12 § folkbokföringsförordningen (1967:198) dvs de som
skall vara kyrkobokförda inom området.

För utlänningar som saknar tillstånd innebär beslämmelserna
i hälso-och sjukvårdslagen atl de har rätl till adekvat vård vid ett akut behov
av sjukvård. Huruvida del föreligger ett akut vårdbehov avgörs från fall till
fall av den behandlande läkaren. Någon förändring eller precisering av gällande
regler är inte påkallad, eftersom del enligt vår mening inte är rimligt alt
några mer omfattande eller långsiktiga vård- eller rehabiliteringsprogram
påbörjas för den som ännu inte fått uppehållstillstånd.

En fråga som inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet är
att många lillståndssökande som åberopar politiska skäl kommer till Sverige i
dålig psykisk kondition till följd av händelser i samband med flykten. Väntarsi-luationen
kan ofta accentuera besvären. Det bör enligt vår mening åligga den för väntarfrågorna
ansvariga myndigheten - enligt vårt förslag SIV -atl ta de initiativ som behövs
för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas adekvat psykisk vård.

Väntare som saknar egna medel bör inle krävas på
kostnaderna för den sjukvård de har rätt atl få enligt sjukvårdslagen. Enligt
vår mening bör ersättning för sådana sjukvårdskostnader utgå direkt från staten
till landstingen.

En särskild fråga som bl a aktualiserats i riksdagen och
tagits upp av den s. k. AGFA-utredningen gäller hälsoundersökning av väntare.
Mot bakgrund av den karaktär som spontaninvandringen har haft under senare år
anser vi att personer, som sökt tillstånd och som får rätt att här i landet
vänta på slutligt beslut i tillståndsfrågan normalt bör få en grundläggande
hälsoundersökning så snart som möjligt efler ankomsten. Sådana hälsoundersökningar
bör vara kostnadsfria för den enskilde och finansieras med statliga medel.

14.3.4 Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

14.3.4.1 Allmänt

Såsom tidigare framhållits bör enligt vår mening staten ta
ell övergripande ansvar för bistånd ål vantarna under den lid som tillståndsprövningen
tar och SIV vara huvudman för verksamheten. I avsnitt 14.3.4.2 görs en samlad
redovisning av vad en statlig huvudman bör ha för uppgifter. I avsnitt 14.3.4.3
behandlas sedan frågan om vilka kostnader för väntare som kommunen har och som bör
ersättas av staten.

14.3.4.2 Innebörden av huvudmannaskapet

Vi har tidigare föreslagit ett system med statligt ansvar
för all bosläder 7 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

Prop. 1983/84:124 98

erbjuds
väntare och framhållit att SIV som statlig huvudman bör hålla en överblick över
var i landet väntare kan tas emot samt träffa överenskommelser om detta med
kommuner. Vi har också redovisat behovet av bättre beredskap vid onormalt stor fillslrömning
och de krav detta kan ställa på en statlig huvudman.

En
uppgift som SIV har i dag och som vi inte nämnt är att lämna den information
som behövs för bedömning av kommunernas rält till ersättning enligt
förordningen (1979:1120) om ersättning för socialhjälp till flykfingar m.fl.
Denna innefattar också ersättning för kostnader för ekonomisk hjälp fill väntare.
Ersätlningsärendena prövas av länsstyrelserna, som inom respektive län skall
följa tillämpningen av socialtjänsfiagen.

Som
både huvudman för vantarna och ansvarig för prövningen av asylansökningarna
bör SIV kunna ha en samlad överblick av hur väntetiderna utvecklas också hos
polismyndigheterna. Vi har i kapitel 13 förordat alt SIV skall få ett ökat
administrativt ansvar för asylärenden som innebär skyldighet att följa
utvecklingen även hos polismyndigheterna och att ta initiativ till erforderliga
åtgärder för att hålla nere utredningstiderna.

De
huvudsakliga uppgifter som bör ingå i SIV: s samordningsansvar är sammanfattningsvis
följande:

ha
överblick över den geografiska spridningen av vantarna och ansvara för att de
tillståndssökande som saknar bostad under väntetiden erbjuds bostad,

bevaka
och samordna de statliga åtgärderna såvitt avser samhällets bistånd till
vantarna,

följa
kommunernas åtgärder för väntare och verka för en likartad behandling av väntare
oavsett bostadsort,

följa
utvecklingen av kostnaderna för bistånd till väntare och ha ett samlat ansvar
för systemet för statlig ersättning till kommunerna för dessa kostnader och

ha
det administrativa ansvaret för eventuell(a) siatlig(a) väntarförlägg-ning(ar).

14.3.4.3
Statlig ersättning till kommunerna I avsnitt 13.2.2 i bakgrundsbetänkandel
beskrivs ansvarsfördelningen

mellan
stat och kommun vad avser kostnader för väntare. Där framgår

också
konstruktionen av del ersättningssystem som regleras i den ovan

nämnda
förordningen (1979:1120). Enligt denna förordning ersätter staten kommunerna
för: ekonomisk hjälp (socialbidrag) enligt 6 § socialtjänstlagen, kostnader för
vård av barn i annal hem än barnets eget med slöd av

socialtjänstlagen
eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om

vård
av unga samt kostnader för resa till hemlandet i vissa fall. Vi anser i princip
alt staten skall ta hela kostnadsansvaret för statliga

Prop. 1983/84:124 99

åtgärder.
Staten bör i enlighet härmed ta ansvaret för de kostnader som kommunerna
åsamkas för åtgärder som de är skyldiga att vidta för vantarna, i den mån
kostnaderna inte ersätts genom generella statsbidragssystem. Utöver vad som
täcks av nu gällande förordning innebär principen vi har föreslagit atl
ersättning i någon form utgår också för kostnader för den personal inom
kommunens socialförvaltningar, som svarar för atl stöd och ekonomisk hjälp ges,
samt för kostnader för tolkservice, hälsokontroller och i förekommande fall
andra nödvändiga vård- och behandlingsinsatser.

Så
långt som möjligt bör kommunernas kostnader ersättas enligt schablon. Vid
sidan av scablonersättning kan det vara nödvändigt att staten i vissa situafioner
ger extra ersättning för särskilda åtgärder som är särskilt kostnadskrävande
och som inte kan inberäknas i en schablon.

Frågan
om den närmare utformningen och inriktningen av ersättningen till kommunerna för
kostnader för väntare bör, enligt vår mening, tas upp i anslutning till den
pågående beredningen inom regeringskansliet av AGFA-uredningens förslag om
mottagande av flykfingar. Ett alternativ som bör undersökas närmare är om det
är möjligl att beräkna ett ersättningsbelopp per väntare enligt den modell som
AGFA- utredningen föreslagit när det gäller ersättning till kommunerna för
mottagande av flyktingar.

14.3.5
Stats- och kommunalfinansiella effekter av förslagen

Den
statliga ersättningen för socialbidrag till väntare uppgick år 1980 till ca
70milj. kr. Kostnaderna för åren 1981 och 1982 har ännu inte klarlagts (april
1983). Det förslag vi nyss redovisat i fråga om det statliga kostnadsansvaret
för väntare leder till ökade statliga kostnader. Ökningen uppskattas med
utgångspunkt från de mål för väntefider vi ställt upp till ca 8milj. kr. om årel
och avser personalkostnader, tolkservice, barnomsorg och hälsokontroll m. m.

Å
andra sidan bör kostnaderna minska genom de förslag som vi lagt fram, främst i
kapitel 12. Om dessa förslag genomförs systematiskt, bör de kunna leda till ett
minskat antal väntare och till att målen i fråga om väntetider kan nås. En
uppskattning av utgiftsförändringarna redovisas i kapitel 17. Minskningen för
kommunerna för personalkostnader m m har vi uppskattat till ca 4milj. kr. medan
besparingen för staten med alla redovisade utgiftsförändringar inräknade
uppskattas till ca 25 milj. kr. Totalt sett kan alltså en minskning av statens
kostnader för väntare ske med (ca25 -ca8=) ca 17milj.kr. till följd av minskal
antal väntare och om målen i fråga om kortare väntefider uppnås.

På
en punkt innebär våra förslag i fråga om åtgärder för vantarna en viss ambitionshöjning
jämfört med i dag. Det gäller förslaget att alla väntare skall få genomgå en
hälsokontroll så snart som möjligt efter ankomsten till Sverige. Delta leder
dock bara till en mycket marginell ökning av staiens kostnader. För det första
får redan i dag en del av vantarna genomgå en

Prop. 1983/84:124 100

hälsokontroll
strax efter ankomslen. Den bekostas då normalt genom socialbidrag från den
kommun där väntaren vistas, en kostnad som staten ersätter redan i nuvarande
system. Vidare får en stor del av dem som sökt fillstånd stanna här som
flyktingar och får då, inom ramen för det särskilda flykfingomhändertagandel,
genomgå en hälsokontroll som bekostas av staten. För dessa innebär vårt förslag
enbart att kontrollen kommer tidigare.

Prop. 1983/84:124 101

Underbilaga
5

Sammanställning
av remissyttranden över del av betänkandet Invandringspolitiken - Förslag (SOU
1983:29, kap. 14 "Väntarnas situation").

Mottagning
av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan

Förslaget
om ett mer markerat statligt ansvar för samhälsservice ål väntare tas emot
positivt av de remissinstanser som berört denna fråga. Statskontoret hävdar
dock att frågan måste ses i ljuset av det statsfinansiella läget. Av de
kommuner som yttrat sig gör nästan samtliga det fillägget atl ett statligt
ansvar bör innebära statlig kostnadstäckning för åtgärder under väntetiden.
Botkyrka kommun och föreningen för Sveriges socialchefer påpekar att ett statligt
ansvar för de asylsökande och för flyktingarna sannolikt kan innebära en
förbättring av landets samlade möjligheter aU bedriva en generös
flyktingpolitik.

Förslaget
att SIV efter överenskommelser med kommunerna skall svara för alt
tillståndssökande som själva inte ordnat bostadsfrågan erbjuds bostad i en lämpUg
kommun bemöts Ukaledes positivt av en bred remissopinion. SIV betonar dock att
en förändring av bosätlningsmönstrel kan ske först på längre sikt. Flera
kommuner, bland dem Sigtuna, Malmö, Göteborg och Örebro, påpekar att staten bör
svara för de beredskapskostnader som kan uppstå i samband med systemet med bostadsupplåldser.
I fråga om påverkan på bosättningsmönstret hävdar Svenska Kommunförbundet alt
detta sannolikt kan komma till stånd om de som söker upppe-hållstillstånd i
samband med inresan passerar någon slags utredningsförläggning. Sigtuna kommun
framhåller också ett sådant behov. Ärkebiskopen, Svenska flyktingrådet och
Sveriges fri kyrkoråd/samråd framhåller i sitt gemensamma remissvar alt frågan
om bostadserbjudanden bör handläggas av annan myndighet än polismyndigheten.

Enligt
invandrarpolitiska kommiuén (IPOK) bör andra kommuner än den där bostad
erbjudits kunna begränsa sina insatser till alt avse akut hjälp. Den tillståndssökandes
behov av bistånd i övrigt enligt sodaltjänstlagen bör, enligt IPOK, kunna
anses tillgodosett genom det erbjudande om bostad och övrig service i en kommun
som har lämnats. Socialstyrtdsen kan inte instämma i detla resonemang och
hävdar alt delta synsätt i praktiken skulle kunna innebära att
socialtjänstlagen kom att användas som ett bostadspolitiskt instrument.
Styrelsen påpekar au betydligt större hänsyn måste tas fill den enskildes
önskemål och situation än vad som föreslagits i utredningen. Från övriga
remissinstanser finns inga direkta invändningar mot IPOK: s resonemang.

Prop. 1983/84:124 102

Åtgärder
för väntare

I
avsnittet om tillträde till utbildning diskuterar kommittén om man inte kan
ifrågasätta inskrivning i grundskola (i synnerhet under pågående termin) om
man uppnår kommitténs mål i fråga om handläggningstid, dvs. i genomsnitt tre
månader i första instans och ytterligare tre i besvärsärenden. SIV tvekar
inför delta resonemang. Ärkebiskpen, Rädda barnen, Sveriges frikyrkoråd/samråd
och Svenska flyktingrådet anser att detla verkar mindre välbetänkt. Några
kommuner, bl. a. Stockholm, önskar ingen reglering av dagens möjligheter till
skolgång för väntarbarn. SÖ har i sill yttrande ingen kommentar till kommitténs
resonemang i denna fråga. I fråga om tillträde till annan utbildning anser
SACO/SR att samma regler bör gälla i fråga om tillträde till grundvux och komvux
som gäller studieförbundssvenska under väntetiden. Man anser vidare alt
formerna för utbildning under väntetiden så nära som möjligt bör ansluta till
vad som gäller i övrigt. Väntarnas situation konstituerar således inga behov av
särlösningar för denna grupp. Förslaget att svenskundervisningen även fortsättningsvis
i princip skall vara förbehållen dem som givits uppehållstillstånd kommenteras
i övrigt inte närmare i remissyttrandena.

I
fråga om vissa sociala välfärdsanordningar föreslår kommittén inga avgörande
förändringar av regelsystemet. Däremot resonerar kommittén kring vissa
principiella frågor om väntarnas rättigheter enligt 6§ socialtjänstlagen, om
rätten till inskrivning i obligatorisk förskola och om rätten till
barnomsorgsplats. Man erinrar om angelägenheten i kortare handläggningstider
och i förhoppningen att så också skall bli fallet diskuteras viss restriktivitet
i fråga om välfärdsanordningars tillämplighet på UAT-sö-kande. Kommitténs
resonemang har inte föranlett några anmärkningsvärda reaktioner i
remissyttrandena.

IPOK
har övervägt samt kommit med vissa förslag i fråga om hälso- och sjukvård av UAT-sökande.
Sålunda har kommittén föreslagit att alla UAT-sökande normalt bör få en
grundläggande hälsoundersökning så snart som möjligt efter ankomsten och att
den bör finansieras med stafiiga medel. Alla yttranden som berör denna fråga
ställer sig positiva fill detta utom socialstyrelsen som avstyrker detta
förslag. Socialstyrelsen anser att hälsoundersökningar inte är motiverade av
smittskyddsskäl. Styrelsen framhåller vidare att undersökningarna i vissa fall
skulle kunna leda till att man spårar sjukdom, till vilken man med svårighet
skulle kunna ta ställning till om den kräver vårdinsats under väntetiden.

Kommiuén
har föreslagit att kostnader för akut sjukvård av väntare skall ersättas direkt
från staten till sjukvårdshuvudmannen. Detla förslag har tillstyrkts av en bred
remissopinion. Flera kommuner, bl. a. Uppsala och Stockholm, har i sina
yttranden pekat på behovet av psykiatriska insatser för väntare, särskilt mot bakgrunden
av de långa handläggningstiderna.

Prop. 1983/84:124 103

Övrigt

Kommttén
har föreslagit att SIV bör ha ett samordningsansvar för omhändertagande av väntare
och har sammanfattat vilka uppgifter som man anser skall ligga på SIV. Botkyrka
kommun och föreningen Sveriges socialchefer påpekar i detta sammanhang att ett
ökat statligt ansvar för insatser i samband med inresorna väl låter sig förenas
med en ambition att i samband med inresekontrollen låta SIV ta ett närmare
grepp om tillståndsprövningen i form av regionaliserade enheter. Sambandet
mellan utredning och beslut skulle stärkas; inslaget av muntlig förhandling trode
vara ägnat att förbättra tillståndsprövningen.

Den del av kommittébelänkandet
som avhandlar väntarnas situation avslutas med några överväganden och förslag i
fråga om den ersättning kommunerna bör ges för sina uppgifter. Man bedömer att
ersättning i princip bör utgå för kostnader för åtgärder som kommunen är
skyldig att vidta för UAT-sökande i den mån de inte ersätts genom generella
bidragssystem. Kommittén föreslår att sådan ersättning så långt möjligt bör
ske enligt schablon, men räknar också med att vissa särskilt kostnadskrävande åtgärder
inte kan ersättas genom schablon. Kommunerna instämmer i allmänt i dessa
resonemang.

Prop. 1983/84:124 104

Underbilaga
6

Sammanfattning
av (DsS 1982:1) Utvärdering av reglerna för ersättning till kommunerna för
hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut om
uppehållstillstånd

1
Bakgrund

Fr.o.m.
den 1 januari 1980 gäller nya regler för ersäUning till kommunerna för hjälp fill
flyktingar och vissa andra utlänningar (prop 1979/80:38, SoU 1979/80:22, rskr
1979/80:111). Ersättningsbestämmdsema finns i förordningen (1979:1120) om ersäUning
för bistånd till flykfingar m.fl. (ändrad 1980:443, 1981:1233).

Ersättning
utgår för bistånd åt dels flyktingar, dels utlänningar som väntar på beslut i
fråga om uppehållstillstånd (väntare). Vad gäller flyktingar ersätter staten
ekonomisk hjälp för det år beslut om uppehållsfillstånd fattas samt de två
efterföljande åren. (Den s. k. tväårsregeln). För flyktingar som efter denna
tid fortfarande inte kan försörja sig p. g. a. sjukdom eller handikapp som
förelåg vid ankomsten till Sverige, kan ersättning för utbetald ekonomisk hjälp
lämnas under längre tid. För att täcka även andra kostnader inom socialtjänsten
som kommunerna kan ha haft för flyktingar utgår därutöver en schablonersältning
med 25 % av ersättningen för ekonomisk hjälp. I fråga om väntare ersätter
staten ekonomisk hjälp och de faktiska kostnaderna för vård av vissa barn i
familjehem och på institution. Någon schablonersättning för övriga kostnader
inom socialtjänsten utgår inte. Ersättningarna utbetalas av länsstyrelserna för
kalenderår i efter-skou.

Ett
syfte med de nya ersättningsreglerna var att åstadkomma en förenklad
administration. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för hjälp till
flyktingar skulle i princip vara oförändrad i jämförelse med äldre regler. När
det gäller väntare var det fråga om en viss ulvidning av det statliga
kostnadsansvaret. I april 1981 tillsattes en arbetsgrupp för att undersöka de kostnadsmässiga
och administrativa konsekvenserna för staten och kommunerna av ändringarna i
ersättningsreglerna. Arbetsgruppen skulle särskilt uppmärksamma effekterna av
den s. k. 2-årsregeln och av den schablonersättning som lämnas för vissa
kostnader. Vidare skulle arbetsgruppen särskilt redovisa kostnaderna för hjälp
Ull väntare.

1
föreliggande rapport redovisas resultaten av arbetsgruppens arbete.

2
Statens totala ersättning för hjälp till flyktingar och väntare år 1980

Den stafiiga
ersättningen för hjälp till flyktingar och väntare 1980 uppgick totalt till ca
124 milj.kr. Därav avsåg ca 70 milj.kr. socialhjälpskostnader under den lid
utlänningar väntar på uppehållstillstånd. Ca 39 milj. kr.

Prop. 1983/84:124 105

avsåg
socialhjälp till flyktingar som fåll uppehållstillstånd. Schablonersältningen
för övriga kostnader för flyktingar uppgick till ca 15 milj. kr.

Både
flyktingarna och vantarna är relativt starkt koncentrerade till vissa kommuner.
Den totala ersättningen fill Stockholm uppgår till ca 33 milj. kr. varav ca 25
milj. kr avser väntare. Även Södertälje och Botkyrka har fått mer än lOmilj.
kr. vardera. Kommunerna i Stockholms län har fillsammans fått ca 60% av den
totala ersättningen. I övriga landet har Malmö, Göteborg och Uppsala fåu mer
än 5 milj. kr. vardera.

Totalt
har 114 kommuner fått ersättning 1980. I 38 av dessa understiger ersättningen
50000 kr. 160 kommuner har inte ansökt om någon ersättning och torde inte
heller ha några kostnader för flyktingar och väntare.

3
Ersättningen av ekonomisk hjälp till flyktingar

Den
s. k. 2-årsreglen har inneburit alt kommunerna generellt fått en lägre täckning
av sodalhjälpskoslnaderna för flyktingar än tidigare. Detta bortfall för
kommunerna kan skattas till totalt ca 20 milj. kr. år 1980.

De
kommuner som tagit emot assyrier/syrianer och zigenska flyktingar har förioral
förhållandevis mest till följd av 2-årsregeln. Orsaken härtill är i första hand
alt många från dessa flyktinggrupper har svårt att få arbete l.ex. på grund av
analfabetism. Vidare innehåller dessa grupper elt stort antal barnfamiljer som
inte kan klara sig på en vanlig inkomst utan måsle få kompletterande
socialhjälp.

2-årsregeln
innebär att någon hänsyn inte tas till att skillnader i flyktingarnas bakgrund
och variationer på arbetsmarknaden påverkar den tid det tar för en flykting
tills han själv kan svara för sin försörjning. Endast när det gäller vissa
sjuka och handikappade flyktingar får kommunerna kompensation för att
ekonomisk hjälp normall måsle lämnas under längre tid än 2—3 år.

Arbetsgruppen
anser att vore önskvärt med ersättningsregler som tar större hänsyn till atl
behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyktinggrupper. I ett avsnitt
med sammanfattande slutsatser diskuteras några tänkbara alternativ till
förändring av ersättningsreglerna som skulle ge en större rättvisa åt kommuner
som har många flyktingar med ett stort behov av ekonomisk hjälp under lång tid.

Ett
alternativ som diskuteras är att utvidga den krets av flykfingar för vilka
ersättning kan utgå i längre tid än de 2 år som är tidsgräns enligt huvudregeln.
En utvidgning av undantagsregeln så att föriängd ersäUning generellt skall
utgår för ekonomisk hjälp till flyktingar som är analfabeter kunde vara en
möjlighet. En sådan förändring avvisas dock bl. a. därför att den skulle vålla
stora administrativa problem. Däremot anser gruppen att någon form av
åldersgräns som komplement till nuvarande bestämmelse om rätl till förlängd
ersättning bör övervägas.

Ett
annat alternativ till förändring av ersättningsreglerna som diskuteras

Prop. 1983/84:124 106

är
alt förändra 2-årsregeln så atl ersättning generellt lämnas under en längre
tid. Detta är från administrativa utgångspunkter ett klart bättre alternativ än
att ha en särskild regd om att förlängd ersättning skall lämnas till l.ex.
analfabeter.

Ytterligare
ett alternativ som diskuteras är att inte ha någon tidsgräns alls men samtidigt
ha en undre beloppsgräns så att ingen ersättning utgår för socialbidrag under
ett visst belopp. Därigenom skulle kommunerna få ersättning för de tunga hjälpfallen
men inle för sporadisk och kompletterande hjälp av mindre storlek till flyktingar
som har egen inkomst och som betalar i skatt i kommunen.

4
Ersättningen i övrigt för flyktingar

Det
ekonomiska utfallet av schablonersättningen av vissa kostnader för flyktingar
varierar mellan kommunerna. I flertalet kommuner motsvarar ersättningen endast
en mindre del av de faktiska kostnaderna medan det också finns kommuner som
fått ersättning som överstiger de kostnader som schablonersältningen var avsedd
att täcka. Skillnaderna i utfall mellan kommunerna är enligt arbetsgruppens
mening så stora att en förändring av schablonersättningens utformning bör
övervägas. Schablonersättningens koppUng till socialhjälpskostnaderna har också
vissa betydande nackdelar som motiverar en förändring. En sådan nackdel är att
en kommun med höga bostadskostnader automatiskt får högre ersättning för social
service än andra kommuner.

Någon
allmän återgång till ersättning av faktiska kostnader bör inte aktualiseras
utan vad som bör eftersträvas är en schablonersättning som tar större hänsyn
till faktorer som generellt kan påverka kommunernas kostnader men som ändå är
enkel att administrera. Tänkbart alternativ skulle kunna vara ett belopp per
flykting eller per flykting som uppbär socialbidrag. Helst borde också hänsyn
tas fill fördelningen mellan vuxna och barn. Vad gäller kostnader för
omhändertagna barn ifrågasätts om inte en återgång till ersättning av de
faktiska kostnaderna bör ske. Sådana kostnader är sällsynta men kan när de
förekommer vara förhållandevis stora. De är därför svåra att inordna i en
schablonersättning. Dessa kostnader kan också relativt enkelt tas fram från
kommunernas redovisningssystem.

Frågan
om hur ersättning av kostnaderna för social service bör ske påverkas direkt av
om AGFA: s förslag (Ds A 1981:1 1)
Ett lokah omhändertagande av
flyktingar genomförs. Elt genomförande av detta förslag innebär atl kommunerna
skall ta över en del social verksamhet som i dag ligger på mottagningsföriäggning
och bekostas av AMS. Staten skall även fortsättningsvis ha kostnadsansvaret för
denna verksamhet. Det måste bli en samordning av ersättningen för den sociala
servicen som kommunerna i dag svarar för och den verksamhet som tillkommer.

Prop. 1983/84:124 107

5
Kostnader för väntare

Socialhjälpskostnaderna
för väntare uppgick som ovan nämnts till ca 70 milj.kr. år 1980. Kostnaderna
per hjälpfall varierade mycket mellan olika kommuner, bl. a. beroende på bostadssitautionen
i kommunen.

Storleken
på kostnaderna för ekonomisk hjälp åt väntare understryker med all tydlighet
vikten av att ökade insatser görs för alt förkorta väntetiderna i
tillståndsärenden. Åtgärder för att minska botadskostnaderna är också viktiga.

Vid
sidan av de kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts av staten har kommunerna
andra kostnader för väntare som man själva får stå för. Jämfört med kostnaderna
för ekonomisk hjälp var dessa kostnader relativt små år 1980. Störst var
personalkostnaderna.

Socialtjänstlagen
innebär att en större del än tidigare av de insatser som görs av kommunerna för
väntare men för vilka ersättning inte lämnas är obligatoriska. Enligt
arbetsgruppens bedömning torde dock inle socialtjänstlagen i sig leda till
någon större ökning av kommunemas kostnader för väntare.

Kommunernas
och i sista hand statens kostnader för väntare kan öka genom att Kungl. Maj: ts
vårdtaxa (1956:632) har upphört att gälla fr. o. m. den 1 januari 1982.
Kommunerna kan nu komma att få betala hela vårdkostnaden vid sjukhusvård av
medellösa väntare i form av socialbidrag. I efterhand kan kommunerna få
ersättning av staten. Tidigare var det landstingen som svarade för merparten
av denna kostnad.

6 Administration

De
nya ersättningsreglerna har trots vissa initialproblem medfört en avsevärt
förenklad adminislration för såväl staten som kommunerna. Någon beräkning av
de minskade administrationskostnaderna har inle varit möjlig men det torde
minst röra sig om en halvering av tidigare kostnader.

När
det gäller att avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs fortfarande
en realtivt omfattande administration. Ytterligare strävanden till förenklingar
bör därför i första hand gälla denna del av administrafionen.

En
förändring eller precisering av bestämmelsen om för vilka flyktingar ersättning
skall lämnas i längre lid än 2 år bedöms av bl. a. administrativa skäl
nödvändig såvida del inte sker någon större ändring av ersättningssystemet som
gör denna bestämmelse överflödig.

7 Snabbare
utbetalningar

Kommunerna
erhåller ersättning mycket snabbare än förut, i många fall mer än ett år
tidigare. Därigenom har kommunerna fått minskade räntekostnader som grovt kan
skattas till ca 15 milj. kr.

Prop. 1983/84:124 108

Underbilaga 7

Utdrag
ur Ds A 1983:10 Genomförande av ändrad statlig ansvarsfördelning inom
flyktingomsorgen

Överväganden
och förslag

Utgångspunkter

En
plan för genomförande av en förändring av förläggningsverksamheten och av en
överföring av ansvaret för denna och andra statliga uppgifter inom flyklingomsorgenom
från AMV till SIV måste bygga på vissa beslut och överenskommelser som i stor
utsträckning tillhör det fortsatta beredningsarbetet och alltså saknas för
närvarande. Vi baserar våra förslag på följande antaganden.

Vi
utgår från att såväl den organiserade överföringen av flyktingar som de enskilt
företagna inresorna av asylsökande kommer atl i stort ligga på den nivå som
gällt de senaste åren, dvs. 4000-6000.

Vi
förutsätter att statsmakterna fattar beslut under våren 1984 om såväl ändrad statlig
ansvarsfördelning inom flyktingomsorgen som om en kommunalisering av vissa
verksamheter för flyktingar. Vi utgår också från att avtal rörande mottagning
och omsorg om flyktingar kommer till stånd mellan staten och enskilda kommuner
i den omfattning och vid de tidpunkter som krävs för att uprätthålla
verksamheten. Detta förutsätter sannolikt en reformering av ersättningssystemet
till kommuner. Vi erinrar också om att frågan om den framfida
svenskundervisningen för flyktingar och invandrare är föremål för beredning
inom regeringskansliet.

Vid
en nyordning av flyktingverksamheten förutsätts merparten av insatserna för
flyktingar ske inom ramen för den ordinarie verksamheten i kommuner och vid
arbetsförmedlingar samt vara förenad med ett enskilt boende. Vi anser att
"flyktingomsorg" är ett mer adekvat begrepp för de samlade åtgärderna
för flykfingar än del hittills använda begreppet flyktingomhändertagande, som
snarast kan hänföras till ett omhändertagande av hitfillsvarande slag vid
förläggning. Vi använder begreppet flykfingom-händertagande endast i fråga om
förläggningsverksamheten, medan flyk-fingomsorg används som samlande begrepp
för alla åtgärder avsedda för flykfingar.

Vi
konstaterar att samtidigt som denna rapport läggs fram redovisar SIV ett
uppdrag i fråga om bostadsförsörjning för flyktingar. Jämte tidigare underlag i
frågan torde dessa rapporter kunna utgöra underlag för överläggningar under
hösten 1983 mallan regeringen och Svenska kommunförbundet.

Om
en proposition läggs fram för vårriksdagen 1984 torde ett beslut kunna fattas
tidigast under maj månad 1984. Detta beslut förutsätts reglera en ändrad stafiig
ansvarsfördelning, en omstrukturering av flykfingförlägg-

Prop. 1983/84:124 109

ningarna
och principerna för statlig ersättning till kommunerna. Vi förutsätter atl SIV
snarast efter statsmakternas beslut ges uppdrag att förhandla och ingå avtal
med enskilda kommuner fr.o.m. 1984-06-01 och att vissa sådana avtal finns
färdiga alt tillämpas fr. o. m. 1985-01-01.

Mot
denna bakgrund föreslår vi atl följande förändringar vidtas per 1985-01-01:

- SIV övertar det statliga ansvaret för
flyktingomsorgen

- ett reformerat ersättningssystem för kommunalt
bistånd träder i kraft.

- de avtal som SIV förhandlat fram under andra
halvåret 1984 träder i kraft.

- inskrivning av flyktingar enligt den dittillsvarande
ordningen med AMS-ansvar för verksamheten upphör.

Förläggningsverksamheten

En
ändrad statlig ansvarsfördelning och en kommunalisering av större delen av
insatserna för flyktingar föranleder förändringar av förläggningsverksamheten
vad gäller såväl omfattning och innehåll som drift- och ledningsfunktionerna.
Vi skall enligt våra direktiv utarbeta en plan för att anpassa förläggningskapaciielen
till en ev. framlida kommunalisering. Ett genomförande av AGFA: s förslag
innebär ett behov av ca 150-200 platser i permanenta förläggningar. Mot
bakgrund av att den kommunala flyktingomsorgen måste byggas upp successivt bör
avvecklingen av den statliga förläggningsverksamheten ske stegvis. Vi bedömer
all om SIV ges uppdrag att förhandla med kommuner fr.o.m. den 1 juni 1984 bör
det vara rimligt att avtal motsvarande åtminstone ett halvårs kvotintagning
finns färdiga att fillämpas fr.o.m. den 1 januari 1985. Behovet av
förläggnings-kapacitet skulle därför redan fr.o.m. 1985 vara avsevärt
reducerat. Vi föreslår alt en kapacitet i storleksordningen 400 platser
överförs till SIV per den 1 januari 1985 och att SIV ansvarar för ledning och
drift av dessa fr. o. m. detta datum. SIV bör därefter få ansvar för att
genomföra avvecklingen av kapaciteten från denna nivå ner till den lägre nivå
som en kommunalisering av flyktingomsorgen i större skala innebär. Denna bör vara
avslutad den 1 junli 1987.

Inför
uppgiften att föreslå vilken del av dagens förläggningsverksamhet som bör
överföras till SIV har vi gjort följande bedömningar. Totalt uppgår AMS
förläggningskapacitet f.n. till 1 310 platser, varav 710 i permanenta anläggningar.
Bl. a. av personalpolitiska skäl har vi ansett att dagens permanenta
förläggningar är de som i första hand bör utgöra grunden för de framtida moitagningsföriäggningarna.
Det blir emellertid inte möjligt atl behålla hela denna permanenta kapacitet.
Därför måste vi föreslå nedskärning av denna i storleksordningen 300 platser
utöver att de tillfälliga förläggningarna föreslås kunna upphöra.

Inför
övervägande kring delta har vi satt upp ett antal kriterier kring vilka vi sökt
bedöma kommande behov av föriäggningskapacitet:

Prop. 1983/84:124 1 lo

- AGFA-gruppens förslag om boendeformer innebär aU
flyktingar så långt möjligt skall kunna fungera i eget hem. Det innebär att ett
enskilt boende så långt möjligt bör eftersträvas.

- även om den kommande verksamheten skall drivas i
riktning mot korta vistelsetider i förläggning kan behov uppkomma att i vissa
fall ordna en längre förläggningsvistelse.

- möjligheter till senare omstruktureringar och
nedskärningar; enligt våra direktiv skall en anpassning till nivån 150-200
platser ske. En sådan anpassning underlättas av en lägre grad av bundna
resurser vid förläggningen i fråga.

Vi
har funnit att dessa kriterier talar för att de förläggningar som bör föras
över till SIV är anläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar. Dessa
förläggningar ger bättre förutsättningar för flykfingarna till ett eget boende
än förläggningen i Flen. Denna omständighet får ytterligare betydelse i de fall
vistelsen på förläggning kan komma atl omfatta en längre tid. Vid
förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar fillämpas i högre
utsträckning tjänsteköp för olika funktioner. Resurserna blir därmed lättare
att avveckla vid en kommande anpassning till mottagningsförläggningar enligt AGFA-gruppens
förslag.

Vi
har funnit att ytterligare skäl talar i samma riktning. Lokalerna i Alvesta och
Moheda ägs av staten. All fortsätta verksambeten där innebär ett utnyttjande av
en redan gjord investering. Dessa förläggningar har även möjligheter atl ta
emot handikappade flyktingar.

En
annan faktor som kan vara av betydelse rör möjligheterna all förekomma
slitningar mellan olika flyktinggrupper av t. ex. poHfiska skäl. Alvesta, Moheda
och Hallslahammar torde med sitt mer spridda boende skapa bättre
förutsättningar att bemästra problem att detta slag. Vi har även sökt bedöma
förläggningarna utifrån var de är geografiskt belägna, men därvid inte funnit
skäl för vare sig bibehållande eller nedläggning av någon förläggning. Samtliga
nu existerande permanenta förläggningar befinner sig inom rimliga avstånd från
flygplatser med internafionell trafik. Det är dock angeläget att försöka styra
de orgnaiserat överfördas resor till annan inreseort än Arlanda.

En
minskning av dagens förläggningskapacitet får med nödvändighet omfattande
konsekvenser för personalen. Friställningar och omplaceringar kan beroende på
arbetsmarknaden i regionen i fråga slå olika hårt. Vi har emellertid ansett att
dessa aspekter på omstruktureringen av föriäggnings-verksamhelen ligger utanför
vårt uppdrag.

Den
förläggninskapacitet som överförs till SIV per den 1 januari 1985 bör således
omfatta förläggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar.

AGFA-förslaget
innebär atl föriäggningsverksamheten skall omfatta huvudsakligen hälso/sjukvård,
grundläggande utrustning av kläder samt grundläggande information om
omhändertagandet i Sverige. Förläggning-

Prop. 1983/84:124 111

arna
bör emellertid inte ombesörja svenskundervisning, samhällsinformation,
barnomsorg och fritidsverksamhet. De förändringar av verksamhetsinnehållet som
föreslås av AGFA-gruppen bör genomföras snarast möjligt efter den 1 januari
1985.

Vi
föreslår vidare att AMS skall svara för avvecklingen av den permanenta
förläggningen i Flen och av de tillfälliga förläggningarna i Surahammar,
Oxelösund och Perstorp. Inskrivning i dessa förläggningar enligt nu gällande ordning
bör upphöra den 1 januari 1985. AMS bör behålla ansvaret för de flyktingar som
då vistas i dessa föriäggningar Ulls de har kunnat utplaceras.

Enskild
inkvartering

Den
enskilda inkvarteringen skall enligt AGFA: s förslag inte i någon del föras över
till SIV utan skall upphöra i samband med att kommuner engageras i den nya
flyktingomsorgen. Verksamheten skall således avvecklas i sin helhet och för
denna avveckling bör AMS ansvara. Vi bedömer det vara möjligt att till den 1
januari 1985 träffa avtal med berörda kommuner i framför allt storstadsområdena
avseende enskilt inresta flykfingar. Ett mindre antal av de som får
uppehållstillstånd efter den 1 januari 1985 kommer dock sannolikt au vistas i
kommuner med vilka avtal inte ingåtts. Dessa kommuner kommer emellertid genom
det generella statsbidragssystem som redan finns att få ersätttning för
kostnaderna för flyktingarnas uppehälle och bostad, vilket är den absoluta
merparten av kostnaderna. Vi föreslår mot denna bakgrund atl inskrivning i
enskild inkvartering upphör den 1 januari 1985 och atl en successiv avveckling
sker i och med den utplacering som sker under första halvåret 1985.

Arbetsmarknadsservice
för flyktingar

En
väsentlig del av flyktingomsorgen är arbetsmarknadsservicen för flyktingar. Vid
förläggningarna och vid länsarbetsnämndernas grupper för de enskilt
inkvarterade flyktingarna finns i dag särskilda arbelsförmed-lingsresurser.
Arbetsmarknadsservicen för flyktingar bör alltjämt fullgöras av AMS.

AGFA-förslaget
leder till att arbetsmarknadsservice för flyktingar kan komma att behöva ordnas
på andra orter än för närvarande. AMS måste därför kunna omfördela sina
insatser härför och i övrigt kunna tillämpa flexibla lösningar för
förmedlingsverksamheten. Ett nära samarbete med SIV förutsätts härvid komma
till stånd. De arbetsförmedlande insatserna bör - som en följd av verksamhetens
natur - fortlöpande kunna omprö-

SIV:s
ansvar inom flyktingomsorgen

SIV
är en central förvaltningsmyndighet för invandrarfrågor och har därmed redan
idag ell bevaknings- och samordningsansvar för insatser

Prop. 1983/84:124 112

rörande
flyktingar. Vid genomförandet av AGFA: s förslag får SIV även ett operativt
ansvar inom flyktingomsorgen. SIV: s funktioner inom den nya flykfingomsorgen
kan indelas i fem områden, nämligen

- överföring av organiserat uttagna flykfingar och
placering av dessa i motlagningsföriäggningar

- ledning och drift av förläggningarna

- överläggningar med kommuner om mottagning av
flyktingar och om flyktingomsorg

- fördelning av organiserat överförda och enskilt
inresta flyktingar på kommuner

- tillsyn och uppföljning av den kommunala flykfingomsorgen
Överföring av organiserat uttagna flyktingar och placering av dessa i

mottagningsförläggningar
är en ny uppgift för SIV. Detta är i stort samma uppgifter som i dag ligger på
AMS. Reseverksamheten för flyktingar inkluderar även ärenden i fråga om bilresor
för nära anhöriga samt bidrag till repatriering eller resor till tredje land.
För att kunna fördela ankommande flykfingar på mottagningsförläggningar krävs
inom SIV, liksom hiuills inom AMS, en central bevakning av kapacitet och
kapacitetsutnyttjande inom förläggningarna.

Även
ansvaret för ledning och drift av förläggningarna är en ny uppgift för SIV.
Detta ansvar skall fördelas på två nivåer, nämligen SIV på den centrala nivån
och förläggningarna på lokal nivå. En långtgående delegering av framförallt
ekonomiadministrativa och personaladministrativa frågor bör komma till stånd.
SIV: s centrala nivå bör huvudsakligen ansvara för övergripande ekonomi- och
personaladministrativa frågor. Till detta kan komma en viss ökning av
förvaltningfrågor, så som intendentur, fas-fighetsförvaltning, upphandling m.m.
Samtidigt tillförs förläggningarna funktioner, som ställer nya krav på den
lokala förläggningsadministra-fionen. I bil. 7 lämnas en skiss till
arbetsfördelning mellan central och lokal nivå.

Flyktingarna
förutsätts som regel vistas högst 2-4 veckor på förläggningarna innan de
utplaceras i en kommun. Det bör ankomma på SIV att fortlöpande samråda och ge
anvisningar till förläggningarna i utplacerings-frågor. I vissa fall kan del
bli aktuellt med ett längre och mer omfattande mottagningsprogram på
förläggningar. I dessa fall krävs mer utförliga anvisningar till
förläggningarna. Inom SIV: s nya ansvarsområde ligger även fördelning av
enskilt inresta flyktingar på kommuner.

AGFA:
s förslag till nytt system för flyktingomsorg förutsätter atl forlöpande
förhandlingar äger rum mellan SIV och olika kommuner. Dessa förhandlingar
skulle syfta till att det i princip skall finnas avtal med kommuner om
mottagning av flyktingar motsvarande den förväntade tillströmningen. Med
hänsyn till svårigheten att förutse flyktingtillströmningen bör det även finnas
en beredskap att förhandla fram nya mottagningserbjudan-den.
Förhandlingsarbetet kräver att SIV fortlöpande har överblick över

Prop. 1983/84:124 113

var
i landet man lämpligen kan ta emot flyktingar. Självfallet förutsätter denna
överblick att kontakter med AMS kontinuerligt äger rum. Inför förhandlingarna
bör även samråd ske med andra centrala, statliga myndigheter, i första hand
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Flykfingomsorgen kan indelas i olika
delområden, så som socialt stöd, hälso/sjukvård, svenskundervisning,
skolundervisning, barntillsyn och placering i arbete och utbildning. SIV: s
tillsynsfunktion inom den nya flyktingomsorgen förändrar inte i något avseende
respektive fackmyndighets tillsynsansvar för de olika delområdena. Vi
förutsätter att staten på olika sätt preciserar kvalitet och omfattning rörande
den nya flyktingomsorgen. Detta bör bl. a. framgå av statsmakternas beslut.
SIV: s tillsynsfunktion lorde i allt väsentligt ta sig ultryck i att initiera,
informera, ge råd samt att följa upp olika frågor inom den nya flyktingomsorgen
så att resultatet blir i enlighet med statsmakternas intentioner.

Frågor
rörande samråd och samordning inom flyktingomsorgen behandlas i ett följande
avsnitt.

En
överföring av ansvaret för flyktingomsorgen till SIV kommer att medföra behov
av resursförstärkningar inom myndigheten. Vi har erfarit att SIV avser att i
särskild skrivelse till regeringen bedöma frågor rörande resurser och
organisation till följd av de föreslagna arbetsuppgifterna inom flyktingomsorgen.

Ansvarsfördelning
och samordning

Samordningsfrågor
inom flykfingomsorgen kan ses som två frågor. Den ena rör bevakning och
samordning av olika statliga myndigheters agerande inom området. Den andra rör
samordning och ansvarsfördelning mellan de statliga och kommunala
ansvarsområdena. Denna senare fråga torde närmast komma till uttryck genom
upprättande, uppföljning och bevakning av de avtal om flyklingomsorg som
förväntas komma till stånd.

Bevakning
och samordning mellan statliga myndigheter i dessa frågor regleras bl. a. i
förordningen (1976:310) om åtgärder för invandrare m.fl., som gäller alla
statliga myndigheter. Enligt denna förordning skall statliga myndigheter, inom
ramen för tillgängliga resurser, fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare
och språkliga minoriteter och därvid uppmärksamma behov av särskilda åtgärder.
SIV skall informeras om planerade åtgärder och när anledning finns därtill,
skall samråd ske med SIV om insatsernas utformning.

SIV:s
roll regleras i instruktionen (1969:137, ändrad 1975:594) där det bl. a. sägs
att SIV är central förvaltningsmyndighet för utlännings-, invandrar- och
medborgarskapsfrågor i den mån det inte ankommer på annan myndighet.

Varje
fackmyndighet ansvarar således för flyklinginsalser inom siu verksamhetsområde.
SIV: s ansvar kan närmast beskrivas som bevakning 8 Riksdagen 1983184. I saml. Nr
124

Prop. 1983/84:124 114

av
frågor som riskerar hamna "mellan stolarna", initiativtagande verksamhet
samt samordning av olika statliga myndigheters insatser.

I
flera fall torde det vara lämpligt att den centrala samordningen sköts med
hjälp av bilaterala kontakter mellan de myndigheter som har gemensamt ansvar
för vissa frågor. Flyklingverksamheten är emellertid en komplex verksamhet
genom alt den inehåller många osäkerhetsfaktorer och är uppdelad på flera
huvudmän och verksamhetsnivåer. Samordningsproblematiken inom flykfingomsorgen
förutsätter därför, liksom hitfills, även mer organiserade verksamhetsformer.

På
uppdrag av regeringen bildades 1979 en samrådsgrupp för flykfingar med SIV som
sammankallande. Gruppen skall främst ha initiativtagande och samordnande
uppgifter. Gruppen skall även fungera som ett forum för diskussion av
gemensamma frågor samt utbyte av information, erfarenheter och synpunkter.

Samrådsgruppen
beslår av rikspolischefen, generaldirektörerna för socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens invandrarverk samt
företrädare för utrikesdepartementet och Svenska kommunförbundet. Därutöver
kan vid behov företrädare för andra myndigheter och organisationer adjungeras.
Fr. o. m. 1980 har företrädare för SIDA och UHÄ adjungerats till
samrådsgruppen. Generaldirektören vid statens invandrarverk är samrådsgruppens
ordförande. Flyktingsekfionen vid SIV har fungerat som samrådsgruppens
sekretariat.

I
syfte alt ta vara på erfarenheter och synpunkter knöls till samrådsgruppen en
referensgrupp med företrädare för frivilliga orgnisationer och sammanslutningar
av flyktingar. Del ankom på samrådsgruppen att utse referensgruppens ledamöter
och bestämma formerna för dess verksamhet. Referensgruppen fungerade även som
referensgrupp till AGFA-gruppen.

Behovet
av samordning mellan olika myndigheters insatser för flyktingar kvarstår även
i fortsättningen och förstärks vid genomförandet av den nya flyktingomsorgen.
Vi ser ingen anledning att föreslå ändringar i formerna för samverkan i flykfingarbetet
mellan SIV och berörda centrala myndigheter, organisationer m. fl. med
anledning av de nya formerna för flyktingomsorgen.

Vissa
personalfrågor

Ett
genomförande av förslagen rörande flyktingomsorgen leder till konsekvenser för
personalen. Vi skall enligt våra direktiv bl. a. utreda formerna för en
successiv avveckling av berörda länsarbetsnämnders verksamhet med flyktingar
samt klargöra förutsättningarna och presentera en plan för överföringen av
personal från AMV fill SIV. Nedan berörs först vissa allmänna utgångspunkter
för behandlingen av dessa frågor. Därefter redogörs för de förutsättningar som
gäller vid den avveckling och överföring av personal inom olika delar av AMV: s
flyklingverksamhet, som blir

Prop. 1983/84:124 115

en
följd av förändring av dels ansvarsförhållanden dels av form och inriktning av
flykting verksamheten.

Lagar
och kollektivavtal reglerar många frågor i samband med förändringar av detta
slag. Sålunda avses ett nytt statligt trygghetsavtal (TrA-S) träda i kraft den
1 januari 1984. Detta avtal innebär vissa ändringar beträffande villkoren för rätl
till avgångsförmåner vid frivillig avgång i arbetsbristsituation. Åtgärderna
enligt TrA-S, l.ex. omplacering, utbildning coh ekonomiska förmåner, skall
tillämpas under minst 9 månader, räknat från den tidpunkt då man bestämt övertalighetsgrupp
fill beslut om uppsägning. Därefter följer en uppsägningstid, i de flesta fall
på 6 månader, så som det regleras i lagen om anställningsskydd (LAS). Avtalsmässigt
kommer det att finnas en koppling mellan den konkreta förändringen av
verksamheten och indelningen i turordningskretsar. Detla kan vara av betydelse
för en myndighet med verksamhet på flera orter. Inom AMV har lokala avtal ingåtts
om att varje förläggning skall utgöra sin egen turordningskrets. Alvesta/Moheda
utgör dock en gemensam krets.

Regleringen
enligt TrA-S och LAS kan ge en sammanlagd avvecklings-period av 15 månader. En
myndighet bör ha arbetsgivaransvar under hela denna tid. Statens
arbetsmarknadsnämnd (SAMN) förutsätts enligt TrA-S biträda myndigheten i
samband med tillämpningen av avtalet.

I
enlighet med ovan lagda synpunkter och förslag förordar vi följande ansvarsfördelning
mellan AMV och SIV när det gäller avvecklingsproble-mafiken. SIV, som övertar
Alvesta, Moheda och Hallslahammar, ansvarar för förändringen av verksamhetsinriktningen
och den föreslagna nedskärningen av kapaciteten från ca 400 till 150-200
platser.

AMV
ansvarar för avvecklingen av dels den förläggningskapacitet som inte överförs
till SIV, dvs. dagens tillfälliga förläggningar samt föriäggningen i Flen,
dels den personal på central och regional nivå som kan bli övertalig till följd
av förändringen. Detta förutsätter ett intimt samråd mellan SIV och AMS under
lång tid i frågor om rekrytering, vakanshållning m. m. I samband med
förändringarna förutsätter vi alt man - oavsett huvudmannaskap - fillvaratar
befintlig kompelens så långt verksamheten inom den nya flyktingomsorgen medger.

Central
administration

Vid
AMS centralt finns fyra tjänster som berörs av de föreslagna förändringarna.
Två av dessa är direkt sysselsatta med funktioner som kommer atl föras över
till SIV nämligen överföring av flyktingar och fördelning av dessa på
förläggningar.

Förläggningsverksamheten

I
samband med förändringen skall SIV erbjuda anställning till samfiig personal
vid föriäggningarna i Alvesta, Moheda och Hallslahammar som är anställd där
1984-12-31. AMS svarar för omplacering/avveckling av perso-

Prop.
1983/84:124 116

nålen
vid övriga förläggningar dvs. Flen, Surahammar, Oxelösund och Perstorp samt de
ev. övriga tillfälliga förläggningar som kan komma att vara i drift den 31
december 1984.

Vi
har av AMS erhållit följande sammanställning av personalsituationen inom
flyktingförläggningarna 1983-07-01.

Län Ort

Tjänster

Anställningar

Tjänsl

[görande

Antal

Omr
heltid

Antal

Omr
heltid

Antal

Omr heltid

D Flen

65

64,0

84

81,0

79

72,3

D Oxelösund

1

1,0

15

14,8

15

14,8

G
Alvesta

39

36,2

53

46,5

44

36,6

G Moheda

32

30.7

44

36,5

41

31,9

L Perstorp

1

1,0

33

30,4

33

30,4

U Hallslahammar
19

18,5

28

27,2

24

23,0

U Surahammar

1

1,0

40

36,6

36

32,9

Totalt

158

152,4

297

273,0

272

241,9

Länsarbetsnämndernas
personal

Länsarbetsnämndernas
(LAN) aktiviteter med flyktingar omfattar huvudsakligen dels olika
administrativa uppgifter rörande verksamheten vid flyktingförläggningarna, dels
enskild inkvartering. I samband med förändringen överförs, enligt vårt
förslag, en del av förläggningskapaciteten till SIV. Resterande
förläggningskapacitet och den verksamhet som rör enskild inkvartering skall
avvecklas, som en följd av det nya systemet med flyktingomsorg i kommunal regi.

Av
detta följer att del knappast kan anses aktuellt att den här berörda övertalighetsgruppen
i nämnvärd utsträckning överförs fill SIV. Vi förutsätter emellertid, liksom
när det gäller övertalig personal inom förläggningsverksamheten, att befintlig
kompetens i möjlig utsträckning tillvaratas.

Tjänsteorganisationen
den 1 juli 1983 vid länsarbetsnämndernas verksamhet för flyktingar har av AMS
redovisats enligt nedan.

Län Antal
anställda Övrig personal

arbetsförmedlare

AB

9

C

2

D

7

G

11

L

1

M

6

0

3

u

5

41'

4

1

5

I
10

8

Totalt
44 70

'
Ett antal bampassare ej medräknade

Prop.
1983/84:124 117

Övertalighetsgrupp

Det
går inte alt exakt ange storleken på den personalgrupp som direkt påverkas av
förslagen om förändringarna per den I januari 1985. Statsmakternas beslut om
bl. a. dimensionering av arbetsmarknadsservicen för flyktingar påverkar
gruppens storlek. Personalen (exkl. personal inom arbetsmarknadsservice) som
tjänstgör vid de tillfälliga förläggningarna och vid förläggningen i Flen samt
vid länsarbetsnämndernas särskilda flyktinggrupper skulle enligt våra förslag
dock komma alt sakna arbetsuppgifter inom den nya flyktingomsorgen. Vi bedömer
den personalgruppen vara i storleksordningen 230-250 anställda. Vi har vid
denna beräkning utgått från personalsituationen den 1 juli 1983.

9 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 124

Prop. 1983/84:124 118

Underbilaga
8 Sammanfattning av SIV: s rapport "Bostäder för flyktingar"

Statens
invandrarverk fick den 3 mars 1983 regeringens uppdrag atl undersöka på vilka sätl
en tillräcklig fillgång på bosläder för flykfingar kan tryggas i samband med
ett kommunalt omhändertagande av flyktingar. Invandrarverket har bedrivit
utredningen genom en arbetsgrupp med företrädare för även socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrd-sen och Svenska kommunförbundet.
Arbetsgruppen har haft överläggningar med Sveriges Allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Sveriges Faslig-hetsägarförbund, HSB:s Riksförbund,
Riksbyggen, Stor-Stockholms bostadsförmedling (KSB) och Syd-västra Skånes
Kommunalförbund (SSK). Besök har gjorts i följande kommuner: Botkyrka,
Göteborg, Jönköping, Linköping, Malmö, Oxelösund, Siockholm, Södertälje, Täby, Upplands-Väsby,
Uppsala och Västerås. Kontakterna i kommunerna har varit skiftande, men
omfattat kommunala förtroendevalda och tjänstemän inom främst invandrarbyråer,
socialförvaltningar, bostadsförmedlingar och fastighetskontor samt företrädare
för allmännytfiga bostadsföretag och fas-tighelsägarföreningar.

I
rapporten beskrivs erfarenheter på förläggningar och länsarbetsnämnder samt
socialstyrelsen av att skaffa bostäder åt flyktingar. Även bostadsproblemen för
dem som väntar på UAT berörs.

Det
konstateras alt familjesammansättningen bland flyktingar har stor betydelse för
hur många och hur stora bostäder som behövs. Med en flyktinginvandring på
4000-6000 flykfingar per år skulle det med vissa anlaganden om
familjesammansättning behövas mellan ca 1 500 och 3 200 bostäder per år.

Under
budgetåret 1982/83 var andelen ensamstående flyktingar stor, uppåt 30 procent.
Svårigheterna alt skaffa bostad varierar kraftigt, bl. a. beroende på
flyktinggrupp. Tidvis har det varit svårt att finna tillräckligt med stora
bostäder. För närvarande är det största problemet att finna små lägenheter.
Rapporten innehåller även uppgifter om flyktingars bosättningsmönster.
Flyktingarna har huvudsakligen bosatt sig i storstadsområdena.

Kommunernas
inställning

Genomgående
är kommunerna beredda till atl ta emot flykfingar inom ramen för ett kommunalt
omhändertagande. Kommuner och bostadsföretag har generellt goda erfarenheter
av invandrare och flyktingar som hyresgäster. Ingen kontaktad kommun har
ansett det omöjligt att ta emot flyktingar med hänvisning till att det inte
skulle finnas bostäder att tillgå. Förutsättningarna är att kommunerna får tid
på sig att planera bostadsför-

Prop.
1983/84:124 119

sörjningen
och bygga upp en bostadsreserv. Flera kommuner är emellertid oroade för
svårigheterna att ordna arbete åt flyktingar.

Var
flyktingarna skall erbjudas bostad i kommunen påverkas av inställningen till
etnisk koncentration. Den varierar från kommun till kommun.

Därutöver
har kommunerna lämnat följande synpunkter:

- Bättre kostnadstäckning av staten än för
närvarande.

- Ökad information och bättre samordning mellan
staten och kommunerna

- Fler kommuner än idag bör engageras i flyktingmotlagningen

- Bättre socialt stöd under den första tiden.

Överväganden

Tillräcklig
tillgång på bostäder kan tryggas genom överenskommelser med kommuner. Det
behövs således ingen ny lagstiftning eller att staten direkt skaffar bostäder
åt flyktingar. Däremoi behöver kommunerna en förberedelsetid. Det kan bli
nödvändigt att finna bostäder i kommuner och bostadsområden, där det inte finns
många tomma lägenheter. Därför behöver kommunerna bygga upp en bostadsreserv.
Kostnaderna bör ersättas av staten. Ersättningsreglerna bör göras så enkla som
möjligt. En beräkning har gjorts av de kostnader som kan uppstå.

Situationen
på arbetsmarknaden är en begränsande faktor och medför krav på en förbättrad
ersättning för sociala kostnader. Del kan bli svårt att finna fillräckligt
antal kommuner med en kombination av bra fillgång på bosläder, hygglig
arbetsmarknad och goda utbildningsmöjligheter. Därför kan det bli nödvändigt
att finna regionala lösningar.

Flyktingarnas
bosättning har hittills präglats av en koncentration till storstadsområdena och
inom storstadsområdena till vissa kommuner. Även om betydligt flera kommuner i
framliden bhr mottagningskommuner är det realistiskt alt räkna med att
storstadsområdena också i fortsättningen kommer att ta emot många flyktingar.

Tillströmningen
till en ort av flyktingar av en viss nationalitet tenderar att följas av ytteriigare
invandring av flyktingar och anhöriga av samma nationalitet. Erfarenheterna av
t. ex. flyktingarna från Vietnam har visat att det går atl ordna bosättning i
"nya" kommuner när del rör sig om en ny flyktinggrupp utan tidigare
anknytning i landet.

Utgångspunkten
för erbjudande om bostad bör vara att hänsyn i största möjliga utsträckning tas
till flyktingens anknytning till viss ort. Många flyktingar klarar själva av
att skaffa bostad genom anhöriga och genom andra kontakter. Det kan inte vara
angelägel att tvinga in dessa i ett generellt system som styr var flyktingar av
en viss nationalitet bör tas om hand. Hur stor del av flyktingarna som själva
kan ordna bostad på detla säll varierar från grupp till grupp och mellan olika
tidpunkter.

I
kommuner, där en stor del av bostadsbeståndet är insatslägenheter och

Prop. 1983/84:124 120

småhus,
bör kommunerna använda sina möjligheter atl förvärva bostadsrätter åt
flyktingar. Kostnaderna beräknas normalt motsvara en hyresrätt av samma slag.
Ersättning utgår genom ordinarie statsbidrag för utgivet socialbidrag för
flyktingar. Socialstyrelsens långivning till flyktingar för bostadsrätter
föreslås upphöra.

Prop. 1983/84:124 121

Bilaga
2

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-08

Föredragande:
statsrådet Sigurdsen

Anmälan
till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m. såvitt avser
socialdepartementets verksamhetsområde

Femte huvudtiteln

Socialstyrelsens
uppgifter inom flyktingverksamheten m. m.

Inledning

De
nya former för mottagande av flykfingar och asylsökande som statsrådet Gradin
föreslår i sitt anförande, bilaga 1. till propositionen om mottagande av
flyktingar och asylsökande m.m., innebär alt stat och kommun i samverkan skall
svara för flyktingverksamheten. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande
av asylsökande och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska
samhället kommer att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostnader för
ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på
uppehållstillstånd kommer atl få ersättning för de faktiska kostnaderna under
tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med statens invandrarverk, SIV,
om atl ta emot flykfingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver atl
få ersättning även för vissa andra insatser. Överläggningar har ägt rum med Svenska
kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmoltagandet, formerna för
samverkan mellan stat och kommun samt statens ersättning fill kommunerna.

Det
nya systemet innebär bl.a. all SIV fr.o.m. den 1 januari 1985 kommer att få ett
centralt ansvar för flyktingmoltagandet på statlig verksnivå. Huvuddelen av de
uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller
socialstyrelsen avvecklas eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få
ett samlat ansvar för systemet för statlig ersäUning till kommunerna.
Statsrådet Gradin har, efter samråd med mig, föreslagit aU del ansvar och de
medel som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över
till arbetsmarknadsdepartementet. Jag kom-

Prop. 1983/84:124 122

mer
i det följande att närmare behandla de frågor som skall Hgga kvar på socialdepartementet.

Socialstyrelsens
uppgifter

Socialstyrelsen
har i dag att se till att flyktingar som behöver sjukvård eller annan särskild
omvårdnad får detta. Socialstyrelsen medverkar dessutom vid uttagning och
mottagning av flyktingar som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt
eller psykiskt handikapp behöver särskild omvårdnad. Vidare får styrelsen utge
ersättning fill sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård på sjukvårdsinrättning
av sådana flyktingar. Under vissa omständigheter kan socialstyrelsen bevilja
lån för inköp av bostadsrättslägenhet. Socialstyrelsen har också ansvar för
bidrag till familjepedagogisk verksamhet och för viss utbildningsverksamhet för
familjepedagoger.

Vissa
förändringar i socialstyrelsens verksamhet för flyktingar genomfördes den 1
juli 1981 som en följd av riksdagens beslut med anledning av proposition
(1979/80:6) om socialstyrelsens uppgifter och organisation m.m. Härvid
redovisades också några frågor som borde få sin lösning i samband med den
pågående översynen av huvudmannaskapet för flyktingverksamheten.

Som
framgår av vad statsrådet Gradin tidigare denna dag har anfört bör SIV få ett
samlat ansvar för flykfingverksamheten i Sverige. Detta innebär, somjag snart
återkommer till, att vissa delar av socialstyrelsens särskilda verksamhet med
flyktingfrågor bör föras över fill SIV. Förändringen innebär emellertid inget
avsteg från den princip som år 1976 fastslogs av statsmakterna om
ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor och
minoritetspolitiska frågor och som kommit fill uttryck i förordningen
(1976:310) om åtgärder för invandrare m. fl. Denna princip säger att varje
myndighet inom sitt verksamhetsområde har att beakta de särskilda behoven hos
invandrare och språkliga minoriteter. Detta gäller självfallet flykfingar i
samma mån.

Inom
ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje år normalt emot ett antal flyktingar
som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp
behöver särskild omvårdnad. Vid uttagning och mottagning av dessa flyktingar
medverkar socialstyrelsen, som också genom ett särskilt bemyndigande kan utge
ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och
handikappade flyktingar som inte kan tas emot på mottagningsförläggning.

För
att de sjuka och handikappade flyktingar som tas emot skall kunna tas om hand
på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser. Det
innebär att socialstyrelsen, som har till uppgift att ha denna överblick, på
samma sätl som hiuills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflykfingar.
Min och statsrådet Gradins gemensamma mening är således att socialstyrelsen bör
behålla sin nuvarande roll när del

Prop.
1983/84:124 123

gäller
medverkan vid uttagning av sjuka och handikappade flykfingar som behöver
sjukhusvård eller annan särskild omvårdnad. För atl vidmakthålla våra
möjligheter att ta emot sjuka och handikappade flyktingar bör också nuvarande
möjligheter att lämna ersättning för varaktig vård på sjukvårdsinrättning
bibehållas. Denna uppgift bör emellertid föras över från socialstyrelsen fill
invandrarverket mot bakgrund av att SIV, enligt vad statsrådet Gradin fidigare
har föreslagit, bör svara för ersättning till sjukvårdshuvudmännen för
sjukvård av asylsökande.

Socialstyrelsen
har f. n. möjlighet aU i vissa fall bevilja flyktingar lån för att anskaffa en
bostadsrättslägenhet. Låneverksamhet har liten omfattning men har ändå varit
ett betydelsefullt medel för att lösa bostadsfrågan i särskilt svåra fall.
Verksamhetens nuvarande utformning har dock inte varit problemfri och har
inneburit en förhållandevis stor administration för kravverksamhet m. m.
Socialstyrelsen föreslog år 1979 att låneverksamheten borde förändras, bl. a.
så att lån skulle kunna beviljas till kommunala bostadssliftdser i stället för
till flyktingarna själva.

Statsrådet
Gradin har i sitt anförande föreslagit att SIV skall träffa överenskommelser
med enskilda kommuner om mottagande av flykfingar. En sådan överenskommelse
skall bl. a. innehålla ell åtagande från kommunen att ställa bostad till
förfogande. Det innebär att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall ha
några uppgifter som rör bosladsanskaffning åt flyktingar. Eftersom flyktingen
kommer att få en bostad ordnad av mottagningskommunen kan också nuvarande form
av bostadsrättslån från socialstyrelsen upphöra. Nyutlåning i denna låneform
upphör således den 1 januari 1985. Strävan bör enligt min mening vara att
ansvaret för kravverksamhet och andra uppgifter avseende administration av
redan beviljade lån skall överföras till ett annat organ. Mot bakgrund av att
det f. n. pågår en mer allmän översyn av statlig långivning bör dock
socialstyrelsen i avvaktan på resultatet av denna ha kvar ansvaret för
administrationen av utestående lån.

Som
en följd av att vissa kommuner som tog emot sino-vietnamesiska flyktingar fick
höga kostnader för fosterlöner m. m. för omhändertagande av föräldralösa barn
bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen atl betala ut ersättning för
sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr. o. m. år 1980
ger inget utrymme att ersätta sådana kostnader med faktiska belopp. För andra
kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersättning. Orsaken till
regeringens beslut var bl. a. att det rörde sig om kostnader av en omfattning
som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersättningens storlek och
att det var några ganska små kommuner som kom att drabbas av stora kostnader
om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under budgetåret
1982/83 var kostnaderna för denna verksamhet drygt 3,3 milj. kr. Jag delar
statsrådet Gradins uppfattning au kommunemas kostnader för flykfingbarn som
kommit hit utan egna vårdnadshavare och är omhändertagna i familjehem

Prop. 1983/84:124 124

eller
på institution bör ersättas av staten på samma sätt som kostnaderna för
ekonomiskt bistånd, dvs. av länsstyrelsen. Socialstyrelsen bör därför i fortsättningen
inte svara för dessa ersättningar.

Statsrådet
Gradin har tidigare behandlat frågan om formerna för ersättning till
kommunerna för deras flyktingverksamhet. Hon har därvid, efter samråd med mig,
föreslagit att nuvarande särskilda statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar, som socialstyrelsen ansvarar för, skall upphöra
och atl bidragsgivningen bör samordnas med det system för bidrag till
kommunerna för flyktingmottagande som SIV skall förfoga över. Jag kommer nu att
något utveckla min syn i denna fråga och därvid särskilt ta upp
socialstyrelsens framfida roll. Jag återkommer i del följande fill det förslag
till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet
bland zigenare som redovisas i rapporten (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande
statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare.
(Sammanfattning av rapporten, bilaga 2:1)

Jag
vill först rent allmänt erinra om den viktiga roll som den familjepedagogiska
verksamheten hittills har spelat för att underlätta många flyktingars inträde
i det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem
kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till
olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsättningar. Den typ av gruppinriktal
projektarbete, som den familjepedagogiska verksamheten innebär, bör även
framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Från
vissa håll har framförts att det föreslagna ersättningssystemet skulle innebära
att den familjepedagogiska verksamheten kommer att få stå tillbaka för annan
verksamhet för flyktingar av mer löpande karaktär och annan verksamhet som inte
på samma sätt direkt kommer flyktingar fill del. För egen del är jag av den
uppfattningen alt kommunerna överlag ser den familjepedagogiska verksamheten
som ell viktigt medel i arbetet med flyktingar. Jag utgår därför från att
kommunerna även fortsättningsvis kommer atl satsa på denna verksamhet eller att
man i sitt arbete med flyktingar på annat sätt tar fill vara familjepedagogernas
erfarenheter och metoder.

Att
mer allmänt sprida erfarenheter av och kunskap om den verksamhet för flyktingar
och de arbetsmetoder som används i socialt arbete bland flyktingar bör även
fortsättningsvis vara en uppgift för socialstyrelsen. Det kan ske i olika
former, t. ex. genom utarbetande av allmänna råd i fråga om socialt arbete
bland olika minoritetsgrupper, direkt rådgivning och olika
utbildningsaktiviteter. Socialstyrelsen bör som ett led i styrelsens kun-skapsförmedlande
funkfion liksom f. n. svara för den kurs- och konferensverksamhet som bedöms
nödvändig för personal, t. ex. familjepedagoger, inom kommunernas socialtjänst
som arbetar med flyktingar. För att socialstyrelsen skall kunna fullgöra dessa
utbildnings- och stödinsatser bör styrelsen även fortsättningsvis tilldelas
vissa medel för kurser och konferen-

Prop. 1983/84:124 125

ser.
1 fråga om denna utbildning, liksom beträffande de andra kommunin-riktade aktiviteter
jag här nämnt, förutsätts att samråd sker med SIV.

Statsbidrag
till verksamhet bland zigenare

De
förändringar i fråga om statsbidraget till familjepedagogisk verksamhet bland
flyktingar somjag och statsrådet Gradin tillsammans har föreslagit
aktualiserar också ett ställningstagande till det förslag om förändrat statsbidrag
till familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som lämnats i den tidigare
nämnda rapporten (DsS 1981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland flykfingar och zigenare (bilaga 2:1).

Socialstyrelsen
kan sedan den 1 januari 1972 som en försöksverksamhet lämna ersättning till
kommuner för kostnader för familjepedagogisk verksamhet bland zigenare.
Verksamheten avsåg först organiserat överförda zigenare men utökades år 1976
resp. 1977 till att omfatta även nordiska zigenare och enskilt invandrade utomnordiska
zigenare som inte är flyktingar. För innevarande budgetår får högst 2,5 milj.
kr. disponeras för familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som inle omfaltas
av flyktingbestämmelserna.

I
den nämnda promemorian föreslås alt nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland zigenare bör förändras så atl bidrag skall kunna lämnas även till
andra försöksprojekt än familjepedagogprojekt. Bidraget föreslås läcka 75% av
kostnaderna medan kommunerna i dag som regel fått hela kostnaden för
anställning av familjepedagoger ersatta. Vidare föreslås i promemorian alt
ansökningar om sådana projektbidrag bör behandlas i samrådsgruppen för zigenarfrågor,
som är knuten till SIV, och att verket bör besluta om bidrag efter samråd med
de myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

Innan
jag går in på detaljerna i arbetsgruppens förslag vill jag först allmänt beröra
frågan om behovet av särskilda insatser för zigenare och om statlig ersättning
för sådana insatser. Några för flertalet zigenska grupper utmärkande drag är
hög vuxenanalfabetism, bristande yrkeserfarenhet inom områden gångbara på den
svenska arbetsmarknaden och isolering från samhället. Detta har många gånger
ställt krav på särskilda insatser inom bl. a. utbildnings- och
arbetsmarknadsområdet. Zigenarna har inle sällan också andra problem som kräver
stora insatser och resurser av kommunernas socialförvaltningar. Vad gäller de
finska zigenarna tillkommer dessutom vissa speciella problem till följd av
stor rörlighet mellan Sverige och Finland och mellan olika kommuner.

En
del av de zigenare som kommit till Sverige under senare år, bl. a. från Polen,
är flyktingar. För dessa zigenare gäller de regler i fråga om stafiigt omhändertagande
och statlig ersättning för kommunernas kostnader som

Prop. 1983/84:124 126

finns
för andra flyktingar. I den mån zigenare även i framtiden kommer att söka sig
till Sverige som flykfingar kommer det system för statlig ersättning för vissa
kostnader, som statsrådet Gradin tidigare har föreslagit, atl gälla även dessa
zigenare. Dessa ersättningar är anpassade till vad kommunerna normalt gör för
flyktingar. I fråga om zigenare krävs emellertid ofta mer insatser.

Det
finns mot denna bakgrund, enligt min mening, skäl för att även fortsättningsvis
ha någon form av statligt bidrag som kan utgå för vissa särskilda insatser
bland zigenare. Ytterligare ett skäl, som också väger tungt, är alt zigenarna -
i likhet med flyktingar - är koncentrerade till ett mindre antal kommuner.

Arbetsgruppens
förslag innebär atl nuvarande statsbidrag fill familjepedagogisk verksamhet
bör förändras så att bidrag inte bara skall kunna lämnas för familjepedagogiska
insatser utan också för andra slags försök med personella stödresurser för
zigenare och till projekt som syftar fill alt förbättra zigenarnas förhållanden
i del svenska samhället. Ett motiv som arbetsgruppen anger för den föreslagna
förändringen är att nya idéer och arbetsmetoder bör prövas och stimuleras.
Gruppen uppger att den i sitt arbete stött på flera projektuppslag som bedömts
vara intressanta.

Jag
delar arbetsgruppens uppfattning att del är önskvärt att sfimulera nya metoder
i arbetet med zigenarna. Samhällets reguljära insatser och arbetssätt har många
gånger visat sig föga framgångsrika. Den familjepedagogiska verksamheten är
ett exempel på en arbetsmetod som kan vara bra men det kan även finnas andra
former av socialt arbete som bör prövas. Inte minst viktigt är det enligt min
mening all få fill stånd samarbete mellan socialförvaltningen och andra
samhällsorgan, l.ex. arbetsförmedlingen. En större frihet att prioritera och
omdisponera medlen för andra typer av insatser för zigenare bör därför kunna
ske inom ramen för bidraget.

Vad
jag här sagt innebär givetvis inte alt statsbidrag inte skall kunna lämnas till
familjepedagogprojekt. Jag vill i stället understryka vad jag nyss anfört i
fråga om den familjepedagogiska verksamheten bland flyktingar, nämligen alt
familjepedagogernas arbete ofta underlättar en anpassning av samhällets
insatser till olika minoritetsgruppers behov och förutsättningar. Jag utgår
från att en viss del av de medel som avsätts för det av mig angivna ändamålet
även fortsättningsvis kommer att användas för familjepedagogisk verksamhet för
zigenare.

Enligt
arbetsgruppens förslag bör bidrag lämnas för tidsmässigt begränsade projekt,
men projektens längd bör kunna variera avsevärt. Jag ansluter mig till delta
förslag.

Arbetsgruppen
har som tidigare nämnts föreslagit att staten inte som hittills bör stå för
hela personalkostnaden utan i stället för 75% av kostnaden. Även jag anser alt
det kan vara rimligt all kommunerna svarar för en viss del av kostnaderna. Jag
anser dock inte att man bör fastställa en viss bidragsprocent utan det bör
ankomma på ansvarig myndighet atl inom den

Prop. 1983/84:124 127

medelsram
som riksdag och regering ställer till förfogande besluta om storleken på de
bidrag som beviljas. Det innebär att bidragsnivån kan varieras över tiden och
mellan olika projekt. I fråga om projekt som sträcker sig över flera år kan det
enligt min mening många gånger vara lämpligt med en successiv nedtrappning av
bidragsnivån för atl därigenom underlätta en fortsättning av verksamheten med
total kommunal finansiering när del statliga bidraget upphör.

Arbetsgruppen
föreslår att bidragsansökningar behandlas i den till SIV knutna samrådsgruppen
i zigenarfrågor, vilken består av representanter för SIV, AMS,
skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet. For-mdh bör, enligt
arbetsgruppen, invandrarverket besluta om bidrag efter samråd med de
myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

För
egen del anser jag att arbetsgruppens förslag är mindre lämpligt och kan leda
till en onödig byråkrati. Enligt vad jag ovan sagt bör bidrag lämnas fill
projekt med olika former av socialt arbete bland zigenare inklusive
samarbetsprojekt mellan socialförvahningar och andra samhällsorgan. Mot denna
bakgrund bör också — liksom vad som gäller för dagens system med statsbidrag
till familjepedagogisk verksamhet - socialstyrelsen vara ansvarig myndighet. I
fråga om projekt som rör samarbete med andra samhällssektorer bör givetvis
socialstyrelsen vid behov samråda med andra berörda myndigheter. Den föreslagna
ordningen hindrar inte heller att socialstyrelsen redovisar större projekt av
principiellt intresse i samrådsgruppen för zigenarfrågor.

Jag
har i min tidigare redogörelse för socialstyrelsens uppgifter inom flykfingverksamheten
anfört att socialstyrelsen bör svara för den kurs- och konferensverksamhet för
familjepedagoger och annan personal inom kommunernas socialtjänst som arbetar
med flyktingar. Vid fördelning av medlen bör socialstyrelsen prioritera
insatserna för de olika personalkategorierna inom ramen för av riksdagen
tilldelade medel. Styrelsens kurs- och konferensverksamhet bör liksom hittills
även omfatta familjepedagoger som arbetar bland zigenare. Socialstyrelsen bör
också sprida de erfarenheter som kommer fram i de övriga projekt bland
zigenare som styrelsen kommer att stödja.

Anslagsfrågor
för budgetåret 1984/85 m. m.

Överföringen
av det statliga ansvaret för flykfingmoUagandet och de därtill kopplade
förslagen om kommunalisering av mottagandet föreslås genomföras den 1 januari
1985. Det innebär alt socialstyrelsens uppgifter i flyktingfrågor bör vara
oförändrade fram till denna tidpunkt. Eftersom ersättningar för familjepedagogisk
verksamhet, sjukvårdskostnader m.m. utbetalas i efterskott bör medel för helår
därför beräknas för budgetåret 1984/85. Kommuner som påbörjat eller har fått
förhandsbesked för familje-

Prop. 1983/84:124 128

pedagogiska
projekt bland flyktingar under år 1983 eller 1984 - och som inte efter
överenskommelse med statens invandrarverk tar emot samma flyktingkategori under
år 1985 - bör om socialstyrelsen bedömer att behov föreligger få möjlighet att
inom en total kostnadsram av 1 milj. kr. slutföra påbörjade projekt under
budgetåret 1985/86. Medel härför kommer att avsättas under budgetåret 1985/86.

De
nya riktlinjerna för statsbidrag för verksamhet bland zigenare bör gälla fr. o.
m. den 1 januari 1985.

Stafiiga
medel beräknas innevarande budgetår lämnas med 158milj. kr. från
förslagsanslaget J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till ufiändska
medborgare, flyktingar m. m. För budgetåret 1984/85 har under socialdepartementets
huvudthd i budgetpropositionen (bilaga 7, sid. 180-182) föreslagits att ett
belopp av 158 milj.kr. skall anvisas. För detta anslag föreslås ändring ske på
så sätt att 16575000 kr. förs upp på nämnda anslag för familjepedagogisk
verksamhet m. m. Resterande belopp, som avser ersättning till kommuner från
länsstyrelserna enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flykfingar
m.fl., föreslås bli överfört till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel,
förslagsanslaget D6 Ersättning till kommuner för åtgärder för flyktingar m. m.

Jag
har vid min medelsberäkning för budgetåret 1984/85 på socialdepartementets huvudfitel
beräknat 12,5 milj.kr. för sodalstyrdens uppgifter när det gäller familjepedagogisk
verksamhet, varav 2,5 milj.kr. avser familjepedagogisk verksamhet bland
zigenare samt kurser och konferenser. För lån fill bostadsrätter beräknas
575000 kr. (halvårskostnad), för kostnader för sino-vietnamesiska barn 3 milj.kr.
och för sjukvårdskostnader 0,5 milj. kr. Medel för de båda senare ändamålen
beräknas för helår eftersom utbetalningarna sker i efterskoU.

Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för
socialstyrelsens uppgifter i flyktingfrågor,

2. till Ersättningar till kommunerna för hjälp till
utländska medborgare, flyktingar m.m. för budgetåret 1984/85 - med ändring av
det i proposition 1983/84:100, bilaga 7., upptagna beloppet -anvisa ett
förslagsanslag av 16575000 kr.

Prop.
1983/84:124 129

Bilaga
2:1

Sammanfattning
av förslag till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar och zigenare (Ds S 1981:20)

Bakgrund

Socialstyrelsen
kan utge ersättning till kommunerna för kostnader för familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar och zigenare. För flyktingar har denna möjlighet
funnits sedan år 1973. För zigenare, som inte är flyktingar, är del fråga om en
försöksverksamhet. Den startade 1972 för organiserat överförda zigenare.
Försöksverksamheten utökades 1976 till att omfatta även nordiska zigenare.

Budgetåret
1980/81 var den totala kostnaden för den familjepedagogiska verksamheten ca
12,4 milj.kr., varav ca 2,6 milj.kr. avsåg verksamhet bland zigenare.

I
april 1981 tillsatte chefen för socialdepartementet en särskild arbetsgrupp
för att utvärdera reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flykfingar
m.fl. Parallellt med denna utvärdering skulle arbetsgruppen på grundval av den
utvärdering av den familjepedagogiska verksamheten för flyktingar och zigenare
som genomfördes 1980 överväga möjligheterna att inom nuvarande ekonomiska ram
förändra statsbidraget till denna verksamhet. I föreliggande rapport redovisas
arbetsgruppens förslag till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet bland flyktingar och zigenare.

En särskild arbetsgrupp
inom arbetsmarknadsdepartementet (AGFA) har i september 1981 avlämnat elt
förslag om lokall omhändertagande av flyktingar (DsA 1981: II). Detta förslag berör också den familjepedagogiska verksamheten för
flyktingar. Bl. a. mol denna bakgrund behandlas här frågan om statsbidrag till familjepedagogisk
verksamhet till flyktingar och zigenare på olika sätl.

Förslag
i fråga om flyktingar

Förslaget
ansluter i stort till AGFA: s förslag i Ds A 1981: 1 1. En
vidareutveckling sker av AGFA: s förslag på några punkter. Arbetsgruppens
förslag kan sammanfattas i följande punkter.

1
Nuvarande form av statligt bidrag till
familjepedagogisk verksamhet för flyktingar bör upphöra och medel föras över
från socialstyrelsen till invandrarverket för att användas av kommunerna för
motsvarande insatser inom ramen för de avtal som avses slutas om lokalt
omhändertagande.

2
I den mån även kommuner med vilka det inle
finns avtal om lokalt omhändertagande kommer att ta emot större flyktinggrupper
bör även

Prop. 1983/84:124 130

dessa
kunna få ersättning för insatser av det slag familjepedagogerna idag svarar
för.

3 Kommunerna bör ges organisatorisk frihet all
utforma de insatser för vilka ersättning utgår. Kommunerna kan därmed själva
disponera resurserna för familjepedagoger eller för annan personal som svarar
för de funkfioner som idag ligger på familjepedagogerna.

4 Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis kunna
svara för viss kurs-och konferensverksamhet för familjepedagoger och annan
personal inom det sociala området som arbetar med flyktingar.

Förslag
i fråga om zigenare

Förslaget
kan i korthet sammanfattas i följande punkter.

1 Nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet
för zigenare bör omvandlas till ett syslem med projektbidrag till olika slags
försöksverksamhet bl. a. i syfte att utveckla nya former för arbetet med
zigenare. Ersättning bör därvid kunna utgå även till familjepedagogprojekt.
Bidraget bör täcka 75 % av kommunens kostnader.

2 För att underlätta kommunernas planering bör beslut
om projektbidrag kunna fattas för mer än ett år i taget.

3 Ansökningar om projektbidrag bör behandlas i
samrådsgruppen för zigenarfrågor. Formellt bör invandrarverket, till vilken
gruppen är knuten, besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår
i samrådsgruppen.

4 Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis svara för
den utbildning av familjepedagoger som bedöms nödvändig.

Särskilda
yttranden

Särskilt
yttrande har lämnats av dels Sverker Liden, budgetdepartemen-let, som bl. a.
anser att arbetsgruppens förslag föregriper ett ställningstagande till AGFA: s
betänkande, dels Hugo Stargård, SIV, och Inger Zel-zdl, SoS, som bl. a. anser
att ersättning för kostnader för familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar
skall utgå efter särskild ansökan som skall innehålla en uppgjord projektplan
och att socialstyrelsen skall vara huvudman för verksamheten.

Prop. 1983/84:124 131

Innehållsförteckning

Sid

Propositionen
.................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 8 mars 1984 .... 3

Bilaga
1: Arbetsmarknadsdepartementet ................ .... 4

1 Inledning ......................................................... .... 4

2 Föredragandens överväganden ............................ 9

2.1 Allmänna
utgångspunkter .............................. 9

2.1.1 Flyktingpolitiken ................................. .... 9

2.1.2 Särskilda åtgärder för flyktingar i Sverige .. 10

2.1.3 Ökat stafiigt ansvar för asylsökande ...... .. 12

2.2 Allmänt om formerna för mottagandet av flyktingar
och asylsökande 13

2.3 Överföring av det statliga ansvaret för
flyktingmottagandet till SIV 15

2.4 Överenskommelser mellan SIV och kommuner .... .. 17

2.5 Mottagande av organiserat överförda flyktingar 19

2.6 Mottagande av asylsökande........................... .. 21

2.6.1 Inkvartering i utredningsförläggning och erbjudande
av bostad m.m 21

2.6.2 Åtgärder för ufiänningar som väntar på beslut i
fråga

om
uppehållstillstånd .......................... .. 25

2.7 Innehåll i del kommunala flyktingmottagandel .. 29

2.8 Statlig ersättning till kommunerna ................. .. 32

2.8.1 Allmänt ............................................ 32

2.8.2 Ersättning av kostnader för ekonomisk hjälp 34

2.8.3 Ersättning av bostadskostnader ............ .. 37

2.8.4 Ersättning av kostnader för barn utan egna vårdnadshavare
38

2.8.5 Schablonersättning av vissa kostnader .. .. 39

2.8.6 Särkilda bidrag ................................... .. 42

2.8.7 Utbetalningsregler och administration........ .. 43

2.9............................................................ Hälso-
och sjukvårdsfrågor - ersättning till sjukvårdshuvud

männen ................................................... .. 44

2.9.1 Hälsoundersökningar ........................... .. 44

2.9.2 Hälso- och sjukvård för asylsökande ........ 45

2.9.3 Hälso- och sjukvård för flykfingar .......... 45

2.10 Arbetsmarknadsservice .............................. 47

2.11 Behovet av förläggningar ............................ 49

2.11.1 Mottagningsförläggningar för kvotflyktingar 49

2.11.2 Utredningsförläggningar för asylsökande . 50

2.12 SIV: s uppgifter som central myndighet ......... 55

2.13 Genomförande och övergångsfrågor .............. .. 57

2.14 Ekonomiska konsekvenser ........................... .. 61

3 Hemställan .................................................... 64

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85 ................ .. 64

Underbilaga
1: Nuvarande ordning för mottagning och omhän

dertagande av flyktingar ............. ........ 68

Prop. 1983/84:124 132

Underbilaga
2: Sammanfattning av förslagen i departements

promemorian (Ds A 1981:11) Ett lokah omhän

dertagande av flyktingar................ 72

Underbilaga
3: Sammanställning av remissyttranden över rap

porten (Ds A 1981:11) EU lokah omhänderta

gande av flykfingar .................... 75

Underbilaga
4: Invandringspolitiken - Förslag (SOU

1983:29);
kap. 14 "Väntarnas situafion") ... 86

Underbilaga
5: Sammanställning av remissyttranden över

SOU
1983:29, kap. 14 "Väntarnas situation" 101

Underbilaga
6: Sammanfattning av (DsS 1982:1) Utvärdering

av reglerna för ersättning till kommunerna för

hjälp till flyktingar och utlänningar som väntar

på beslut om uppehållsfillstånd ....... ........ 104

Underbilaga
7: Utdrag ur Ds A 1983:10 Genomförande av änd

rad statlig ansvarsfördelning inom flyktingom

sorgen .................................... ........ 108

Underbilaga
8: Sammanfattning av SIV:s rapport "Bostäder

för
flyktingar" ............................ 118

Bilaga
2: Socialdepartementet ................... ....... 121

Socialstyrelsens
uppgifter inom flyktingverksamheten m.m 121

Statsbidrag
till verksamhet bland zigenare.......... ....... 125

Anslagsfrågor
för budgetåret 1984/85 m. m........ ....... 127

Hemställan
................................................ 128

Bilaga
2: 1 Sammanfattning av förslag till förändring av

nuvarande
statbidrag fill familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare
(Ds S

1981:20)
................................ 129

Norstedts Tivckeri, Stockholm 1984