Prop. 1983/84:13

Prop.
1983/84:13

Regeringens proposition

1983/84:13

om ändring i brandlagen
(1974:80);

beslutad
den 15 september 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANDERS
THUNBORG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att den nuvarande befogenheten för regeringen att
besluta om ersättning av statsmedel till kommuner för kostnad för
räddningstjänst delegeras till statens brandnämnd.

1 Riksdagen I9831S4. I samt. Nr 13

Prop.
1983/84:13 2

Förslag till

Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom
föreskrivs att 21 § brandlagen (1974:80) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för
kostnad för

1. räddningstjänst med anledning

av oljeutflöde till havs eller i kust

vattnen, Vänern, Mälaren, Göta

älv, Trollhätte kanal eller Södertäl

je kanal,

2. sanering av oljeskada som har

uppstått till följd av utflöde som

avses under 1.

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del
av kostnaden som överstiger ett av regeringen fastställt belopp.

Kommun är vidare berättigad till ersättning av statsmedel
för kostnad för räddningstjänst vid annat nödläge efter vad regeringen i varje
särskilt fall bestämmer.

Kommun är berättigad lill ersättning av statsmedel för
kostnad för

1. räddningstjänst med anledning

av oljeutflöde till havs eller i kust-

vattnen, Vänern, Mälaren, Göta

älv, Trollhätte kanal eller Södertäl

je kanal,

2.
sanering av
oljeskada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1,

3.
räddningstjänst
vid annat nödläge.

Ersättning utgår endast för den del av kostnaden som
överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligl grunder som regeringen
fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

' Senaste lydelse 1979:404.

Prop. 1983/84:13 3

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-09-15

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Hellström, Thunborg.

Föredragande:
statsrådet Thunborg

Proposition
om ändring i brandlagen (1974:80)

1
Inledning

Med
räddningstjänst förstås enligt I§ brandlagen (1974:80, ändrad senast 1980:427)
verksamhet vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge, s.k.
allmän räddningstjänst. Verksamheten syftar till att avvärja eller begränsa
skador på människor eller egendom eller i miljön.

Varje
kommun svarar enligt 2 § brandlagen för räddningstjänsten i kommunen.
Kommunerna är emellertid inte ansvariga för bekämpning av olja eller annat som
är skadligt till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren. Denna uppgift
ankommer på tullverkets kustbevakning.

Enligt
21 § första stycket brandlagen är en kommun berättigad till ersättning av
statsmedel för kostnad för räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till
havs eller i kustvattnen. Vänera, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller
Södertälje kanal. Också kostnad för sanering av oljeskada som har uppstått till
fö(jd av sådant utflöde ersätts. Enligt 6§ förordningen (1974:411, ändrad
senast 1979:406) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. prövas
frågan om ersättning till kommunen av statens brandnämnd. Brandnämndens beslut
kan överklagas till kammarrätten genom besvär.

Enligt
21 § tredje stycket brandlagen har en kommun vidare rätt till ersättning av
statsmedel för kostnaderna för räddningstjänst vid andra nödlägen efter vad
regeringen i varje särskilt fall bestämmer. Ersättningen utgår vid nödlägen som
har medfört särskilt höga räddningstjänstkostnader. Riksdagen (prop. 1980/81;
116, CU 38, rskr 376) har fastställt följande riktlinjer för utgivandet av
ersättning i sådana fall. Avgörande för om ersättning skall utgå är dels
kommunens kostnader i absoluta tal, dels kostnadernas storlek i förhållande
till kommunens ekonomiska fömtsätt-

Prop. 1983/84:13 4

ningar.
Vid bedömningen av de ekonomiska fömtsättningarna skall betydelse fillmätas
det sammanlagda skatteunderlaget som står till kommunens förfogande för att
läcka nettokostnaderaa för den kommunala verksamheten. Utöver taxerat skatteunderiag
ingår tillskott av skatteunderiag enligt lagen (1979:362) om skalteutjämningsbidrag.
Däremot ingår inte i underlaget det extra skatteutjämnningsbidrag som en
kommun kan ha fått. Som en allmän princip skall gälla att en kommun skall kunna
få ersättning för kostnader som överstiger en gräns om två öre per skattekrona.
Principen utgör ett riktmärke vid bedömningen av ersättningens storlek. Frågim
om ersättning prövas från fall till fall under hänsynstagande till samtliga
föreliggande omständigheter.

Regeringen
har följt den allmänna principen i samtliga fall som hittills har avgjorts
enligt riksdagens beslut om rikUinjer. Regeringens beslut om ersättning gmndas
på yttranden från statens brandnämnd som granskar kommunemas ersättningskrav.
Beräkningen av ersättningen till kommunerna görs på del taxerade
skatteunderlaget för kommunen året före det år då kostnaderna har uppkommit.

2
Föredragandens överväganden

Det
är en allmän strävan att delegera beslutsbefogenheten i förvaltningsärenden
från regeringen till förvaltningsmyndigheter eller kommuner. I fråga om
ersättning till kommuner enligt 21 § tredje stycket brandlagen gäller som
allmän princip att ersättning betalas för kostnader som överstiger en
självrisk som är satt till två öre per skattekrona.

Enligt
min mening bör beslutsbefogenheten i fråga om ersättning till kommuner enligt
nuvarande 21 § tredje stycket brandlagen delegeras till en förvaltningsmyndighet.
Detta innebär som jag ser det en förenkling av handläggningen och att
kommunerna kan få sin ersättning snabbare än f. n. Den förvaltningsmyndighet
som ligger närmast till hands att ha uppgiften är antingen statens brandnämnd
eller länsstyrelsen. Med hänsyn till att det är ett begränsat antal
ersättningsärenden som prövas varje år och till kravet på en enhetlig
tillämpning bör en central myndighet anlitas. Uppgiften att besluta om
ersättning bör alltså ligga på brandnämnden. Den föreslagna förändringen kan
inte anses medföra någon ökad arbetsbörda för nämnden. Delegationen av
beslutsbefogenheten medför att 21 § brandlagen måste ändras.

I
sällsynta fall, t. ex. om en kommun under ett år haft flera räddningstjänstingripanden
med kostnader överstigande självrisken, kan det finnas skäl att frångå den
allmänna principen och ersätta kommunen även för självrisken. Sådana ärenden
får liksom hittills prövas av regeringen.

Brandnämndens
beslut om ersättning enligt nuvarande 21 § tredje stycket brandlagen bör kunna
överklagas hos regeringen genom besvär.

Prop. 1983/84:13 5

Jag
avser att återkomma till regeringen med förslag om en förordning som kan
ersätta förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m.
m. sedan riksdagen har tagit ställning till förslaget om ändring av 21 §
brandlagen.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i brandlagen (1974:80).

4
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga förslaget.

5
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

Norstedts Tr/ckeri, Stockholm 1983