Prop. 1983/84:135

Prop.
1983/84:135

Regeringens proposition

1983/84:135

om industriell tillväxt och förnyelse;

beslutad den 23 februari 1984.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagils i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de ålgärder eller det ändamål som framgår
av föredragandens hemslällan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

THAGE G PETERSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen beskrivs inledningsvis nuläge och
utvecklingsmöjligheter för den svenska industrin. Därefter görs en kortfattad
redovisning av polilikområden av belydelse för industrins utveckling.

Den därpå följande genomgången av det induslripolitiska
området inleds med en diskussion av motiven för industripolitiken. Där
diskuteras möjligheterna alt korrigera vissa effektivitetsbrisier i
marknadssystemel med hjälp av industripolitiska insatser. Valet mellan
generella och selektiva åtgärder las ocksä upp liksom de skilda tidsperspektiv
som gäller för olika industripolitiska åtgärder.

I 1983 års-budgetproposition angavs i ett antal punkter
den inriktning, som industripolitiken enligl regeringens uppfattning bör ha.
Det praktiska industripolitiska arbetet har under del gångna årel utformats med
utgångspunkt från dessa riktlinjer. Industripolitiken har sålunda inriktats
på:

•
Alt ge de offensiva
insatserna inom industripolitiken slörre utrymme än hittills.

•
Att ta lill
vara utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna.

•
Att effektivare
ulnylQa den offentliga verksamheten och samhällsbyggandet över huvud taget som
en aktiv drivkraft i den industriella utvecklingen.

•
Atl ulveckla
samhällels insalser för alt stimulera verksamheten inom de små och medelstora
företagen.

•
Alt skapa
öppenhet och samverkan mellan samhällel, förelagen och de anslällda.

1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135

Prop. 1983/84:135 2

•
Alt intensifiera strävanden lill samordning mellan industri- och regionalpolitiken.

Med
utgångspunkt från de angivna riktlinjerna redogörs för det konkreta innehållet
i industripolitiken under perioden efler regeringsskiftet. I anslutning
härtill redovisas ocksä det pågående arbetet för att undanröja adminislraliva
hinder för industriell expansion samt insatser inom ramen för del nordiska
industripolitiska arbetet.

Ett
genomgående drag för förslagen i propositionen är inriktningen på åtgärder, som
syftar till att stimulera förnyelse och utveckling av industrin. Förslagen till
nya eller utvidgade insatser är därmed koncentrerade lill några vikfiga
delområden inom industripolitiken. Dessa delområden redovisas i kapitel 5.

Ett
av de prioriterade delområdena utgörs av insatser för alt stimulera tillväxten
i sådana mindre industriföretag, som kan bedömas ha särskilt stora
expansionsmöjligheter. Ett annat är åtgärder för ulveckling av underleverantörsföretag.
Vidare har stödet till nyförelagande setts som ett prioriterat område.

En
ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens är ett centralt inslag i
arbetet för atl förnya industrin. Samtidigt är del viktigt att främja en bred
spridning av ny leknik inom industrin. Utformningen av de konkreta förslagen i
proposilionen syftar lill all förstärka de statliga insatserna inom båda dessa
områden. Uppmärksamhet har också ägnats ål en utveckling av
teknikupphandlingen som industripolitiskt instrument.

I
kapitel 6 lämnas en redogörelse för de förslag, som regeringen nyligen har
beslutat förelägga riksdagen beträffande ett treårsprogram för verksamhelen
vid styrelsen för teknisk ulveckling (STU). Del sammanlagda medelsbehovet för
treårsperioden är beräknat lill 2 145 milj. kr. Programmet innebären viss
omfördelning av STU:s insatser mot ökad kunskapsutveckling.

Det
betonas alt del är viktigt att STU:s forskningsinsatser koncenlreras till
områden, där Sveriges industri och samhälle kan behöva en mer omfattande
teknisk-vetenskaplig kompelens och nytt kunnande. Kravel på en slor bredd i
STU:s insatser kan tillgodoses genom atl insalserna inom flertalet områden får
karaktär av bevakningsforskning.

Inom
ramen för STU:s samlade finansiella slöd till utvecklingsarbete sker en
förskjulning mol de mindre företagen och då särskilt de unga leknikbaserade
företagen. Vissa förändringar föreslås vad gäller reglerna för STU:s
projektstöd till utvecklingsarbete.

Fortsatta
massiva salsningar föreslås inom områdena verkstadsindustri,
informationsteknologi, bioteknik, materialteknik - nya material, massa-och
pappersleknik, träleknik, kemiteknik samt teknik för hälso- och sjukvård.
Vidare förordas ökade insatser inom områdena havsleknik och teko-leknik och för
ett civilt flygtekniskt program.

Slödel
till enskilda uppfinnare förslås bli ökat och effektiviserat. För

Prop. 1983/84:135 3

teknikupphandling
samt för den tekniska aitachéverksamhelen föreslås ökade insatser.

Kapitel 7 innehåller
förslag till fortsättning av det nationella mikroelektronikprogram, vars uppbyggnad
och inledning redovisades i en särskild proposition hösten 1983. Programmet
innebär en sammanhållen statlig utvecklingssatsning inom mikroeleklronikområdel
och innehåller förslag till åtgärder inom områdena ulbiidning, grundforskning,
tillämpad forskning och industriell utveckling. För ireårsperioden
1984/85-1986/87 föreslås i denna proposition atl sammanlagt 95,5 milj. kr.
anvisas för vissa delar av programmet.

Insatser
för att stimulera leknikupphandling och underleveranlörsul-veckling tas upp i
kapitel 8. Där redovisas förslag till en verksamhet från industridepartementets
sida med inriktning på atl dels genom bl.a. konsultinsatser identifiera
teknikupphandlingsprojekt och intressera upphandlare för ökad användning av
leknikupphandling, dels skapa kontakter mellan underleverantörer och avnämare
med sikle på en förbättring av underleverantörsföretagens konkurrensförmåga.
Där föreslås också sammanslagning av och åtgärder för att förstärka de
statliga TEMU-Bolagen, vars uppgifter ligger inom teknikupphandlingsområdet.
För budgetåren 1984/85-1986/87 föreslås att 26 milj. kr. anvisas för
verksamheten med leknikupphandling och underleverantörsutveckling.

I
kapitel 9 presenteras ett treårsprogram för Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden). Fonden har till uppgift att stödja utveckling
av nya produkler, processer och system för industriell produktion och lämnar
slöd i form av lån med villkorlig ålerbetalningsskyldighet, bidrag i utbyte mol
royaity på en framlida försäljning eller s. k. projektförsäkring. Del
föreslagna programmel innebär att fonden under en treårsperiod får lillskolt
på sammanlagt 600 milj. kr.

I
kapitel 10 redovisas förslag till ett nytt forskningsbidrag lill leknikbaserade
småförelag. För budgetåret 1984/85 föreslås 20 milj. kr. för ändamålet och
regeringen föreslås få i uppgift att beslula om den närmare utformningen av
reglerna för syslemet. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 föreslås en ram om
42,5 milj. kr. för sådana forskningsbidrag.

Kapitel
11 innehåller förslag till Ireärsprogram för slatens induslriverk (SIND).
SIND:s verksamhet är indelad i huvudprogrammen Utredningsverksamhet,
Induslriell omvandling och fillväxt, Regional utveckling och
Småföretagsutveckling.

De
största förändringarna jämfört med tidigare föreslås inom programmen
Industriell omvandling och tillväxt samt Småföretagsutveckling. Inom det
förstnämnda programmet föreslås bl.a. en utvidgning av struktur- och
utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer och vissa tekniska förändringar
i del finansiella stödet. Särskilda ätgärder för alt främja användningen av ny
produktionsteknik i verkstadsindustrin - s. k. flexibla tillverkningssystem -
föreslås också. Dessulom presenleras ett program för kompetensutveckling inom
del havsindustriella områdel.

Prop. 1983/84:135 4

Inom
programmel Småföretagsutveckling föreslås omfattande ålgärder för att via de
regionala ulvecklingsfonderna stimulera expansion inom sådana mindre
industriförelag som kan bedömas ha en stor utvecklingspotential. Vidare
föreslås förändringar i reglerna för de regionala ulvecklingsfondernas
finansieringsverksamhet i syfte att öka flexibiliteten i fondernas
finansieringsinsatser. Ett särskill program för att främja industridesign
föreslås ocksä.

För
Ireårsperioden 1984/85-1986/87 föreslås alt sammanlagt 711 milj. kr. anvisas
för verksamheten vid SIND.

En
genomgång av verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB redovisas i kapitel
12. Där lämnas - med utgångspunkl från hittills gjorda erfarenheter - förslag
till ändrade regler för bankens verksamhet, bl. a. belräffande kreditgivning
och organisation.

Kapitel 13 innehåller
förslag om alt inrätta en särskild småföretagsfond. Fonden skall ha till
huvuduppgift att finansiera sådana investmenl- och utvecklingsbolag, som i sin
lur är inriktade på alt göra placeringar av riskkapilal inom
småförelagsseklorn. Den skall dock vara oförhindrad atl göra placeringar även i
andra icke börsnoterade företag. Fonden föreslås få viss knytning till
Investeringsbanken. Den finansieras inom ramen för ATP-systemet och tillförs
100 milj. kr.

Prop.
1983/84:135 5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
allmänna

pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att ikraftirädandebeslämmelserna lill
lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs reglementet (1959: 293)
angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2.
Om det i lag
eller annan författning hänvisas lill en föreskrift som har ersatts genom en
bestämmelse i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,
tillämpas i slällel den nya bestämmelsen.

3.
I samband med
att regeringen utser ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse
bestämmer regeringen vid vilken tidpunkt under år 1984 som styrelsen skall
starta sin verksamhel.

4.
I fråga om
återlån, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1978 eller som har
beviljats före den 1 januari 1980, och lån lill kreditinrättning som har
beviljat äterlånel gäller fortfarande 14-16 §§ reglementet (1959:293) angående
allmänna pensionsfondens förvallning i sin närmasl före den 1 januari 1980
gällande lydelse. I fråga om lån som kreditinrättning har erhållit enligl nu
angivna 15 § första stycket får dock avtal träffas om lillämpning av 19 § andra
stycket i den nya lagen.

5.
I fråga om
sådana lån från en fondstyrelse till en kreditinrättning, som hänför sig lill
återlån beviljade före den 11 april 1981, gäller forlfarande 15 § andra stycket
första meningen reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i sin närmast före den I april 1981 gällande lydelse.

6.
I andra fall än
som avses i 4 och 5 gäller bestämmelserna i den nya lagen i fråga om åleriån
och lån till kreditinrättning på grund av återlån som har beviljats eller sökts
före ikraftträdandet.

7. Summan av de medel som en- 7. Summan av de medel som en

ligl 27 § andra stycket första me- ligt 27 § andra stycket första me

ningen får överföras till en löntagar- ningen får överforas till en
löntagar-

fondslyrelses förvallning skall för fondstyrelses förvaltning skall för

år 1984 minskas med ell belopp om år 1984 minskas med ett belopp om

20 miljoner kronor. 20 miljoner kronor.
Riksförsäk

ringsverket skall överföra samman

lagl 100 miljoner kronor lill en av

regeringen inrättad småföretags

fond.

8.
Bestämmelserna
i 28 § skall tillämpas för första gången för räkenskapsåret 1984.

9.
Vid
tillämpningen av 28 § skall de medel som tidigare överförts till Qärde
fondstyrelsens förvaltning beräknas till ett nuvärde för augusti 1983 av 3042
miljoner kronor.

10. Innehar Qärde fondstyrelsen den 1 januari 1984
aklier i någol eller

några aktiebolag utöver vad som medges i 37 §, fårjondstyrelsen även i

fortsätlningen inneha högsl samma andel av aktierna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:135 6

Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1984-02-23

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Pelerson, Andersson, Boström,
Bodsiröm, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Peterson

Proposition
om industriell tillväxt och förnyelse

1
Inledning

Riksdagen
antog våren 1981 riktlinjer för industripolitiken (prop. 1980/81:130, NU 64,
rskr 425).

Vid
min anmälan till 1983 års budgetproposifion (prop. 1982/83:100 bil. 14) lämnade
jag en kortfattad redogörelse för omorienteringen av induslripoliliken efler
regeringsskiftet höslen 1982.

Våren
1983 beslutade riksdagen om en omorganisation av statens industriverk (SIND)
(prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376).

Under
hösten 1983 beslulade riksdagen om rikllinjer för ett femårsprogram för att
slärka Sveriges förmåga att konstruera och lillverka mikroelektronikkomponenter.
Beslutet innefattade också finansieringen under budgetåret 1983/84 (prop.
1983/84:8, NU 11, rskr 130).

I
december 1983 lade regeringen fram en proposition om svensk havsresursverksamhet
( prop. 1983/84: 10).

Jag
har nyligen vid min anmälan till prop. 1983/84:107 om forskning behandlat
verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling (STU).

I
1984 års budgetpropostion (prop. 1983/84:100 bil. 14) har regeringen föreslagil
riksdagen atl, i avvaklan på särskild proposition, för budgetåret 1984/85
beräkna

lill
Slatens industriverk; Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av 46121000 kr.,

lill
Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. ell reservationsanslag av 97850000
kr.,

till
Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala
utvecklingsfonder ell förslagsanslag av 1000 kr..

Prop. 1983/84:135 7

fill
Täckande av förluster i anledning av slatliga industrigaranlilån m. m. ett
förslagsanslag av 150000000 kr.,

till
Branschfrämjande åtgärder ett reservationsanslag av 27740000 kr.,

till
Täckande av förluster på grund av slruklurgaranlier till företag inom vissa
industribranscher ett förslagsanslag av 10000000 kr.,

till
Bidrag fill företagsinriktad fortbildning ett reservationsanslag av 4000000
kr.,

till
Kostnader för ränlebefrielse vid särskilda slruklurgaranlier för manuell
glasindustri ett förslagsanslag av 2000000 kr.,

lill
Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för lån till Tillväxtinvestbolag
m. m. ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

till
Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien ett anslag av 3 700000 kr.,

till
Slöd till industriellt utvecklingsarbete ett reservationsanslag av 150000000
kr.

Jag
anhåller alt nu få ta upp dessa frågor och andra åtgärder för att främja
induslriell tillväxt och förnyelse.

Som
underlag för mina allmänna överväganden har inom industridepartementet
utarbetats en promemoria om svensk industris nuläge och uivecklingsbelingelser,
en promemoria om industripolitiken i Sverige och vissa andra länder samt en
promemoria om småförelagen och den industriella förnyelsen. Promemoriorna bör
fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 1, bilaga 2 resp. bilaga 3.

SIND
har i oktober 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1982:13) Svenska
underleverantörer idag — i morgon?

SIND
har i november 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1982:20)
Designutredning - Åtgärder för att främja god design inom näringslivet.
Rapporten har remissbehandlats.

Försvarsindustrikommitlén
har i februari 1983 fill regeringen överlämnat betänkandet (Dsl 1983:1) Civil
produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling. Belänkandet har
remissbehandlats.

Dala-
och elektronikkommitlén (DEK) har i april 1983 fill regeringen överlämnat
promemorian (Dsl 1983:6) Teknikspridningsprogram för industrirobotar och
datorstödd produktionsteknik.

SIND
har i september 1983 till regeringen lämnat underlag för en treärsplan för
budgetåren 1984/85 - 1986/87. Underlaget har remissbehandlats.

DEK
har i oktober 1983 till regeringen överlämnat promemorian (ingår i Dsl 1983:27)
"Förslag till åtgärder för alt främja spridning av datorstödd
produktionsteknik".

SIND
har i november 1983 lill regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1983:15)
Utvecklingsfondernas förelagsservice — förslag till inriklning.

Prop. 1983/84:135 8

SIND
har i december 1983 redovisal uppdragel att utreda vissa frågor rörande
konkursallernativet vid en företagskris.

Vidare
har åtskilliga synpunkter och förslag till ätgärder förls fram i skrivelser
från organisationer, företag och enskilda.

Propositionen
är i fortsättningen upplagd på följande sätt.

I
kap. 2 och 3 görs, som bakgrund till de följande kapitlen, en beskrivning av
nuläge och utvecklingsmöjligheter för industrin samt en genomgång av
politikområden av betydelse för industrins utveckling.

I
kap. 4 och 5 presenleras industripolitikens inriklning.

I kap. 6 lämnas en
redogörelse för de förslag som regeringen nyligen har beslutat förelägga
riksdagen beträffande verksamheten vid STU (prop. 1983/84:107 bil. 9), eftersom
dessa har belydelse för och stark anknytning till de frågor som tas upp i denna
proposition.

I kap. 7—13 behandlas
områden där förslag underställs riksdagen för beslut. Anslagsfrågorna för
budgelårel 1984/85 för dessa områden las dock samlat upp i kap. 15.

I
kap. 7 behandlas den fortsatta verksamhelen med ett nationellt
mikro-deklronikprogram.

I
kap. 8 behandlas vissa frågor med inriklning på teknikupphandling och
underieverantörsulveckling.

I
kap. 9 behandlas den fortsatta verksamheten vid Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden).

I
kap. 10 föreslås att ett system med forskningsbidrag lill leknikbaserade
småföretag införs.'

I kap. 11 behandlas
verksamhelen vid SIND under treårsperioden 1984/85 - 1986/87. Bl. a. föreslås
nya särskilda program för all främja användning av ny produktionsteknik i
verkstadsindustrin (avsnitt 11.3.4), havsinduslriell kompetensutveckling
(avsnitt 11.3.5), strategisk företagsutveckling (avsnitt 11.5.4) samt industridesign
(avsnitt 11.5.8).

I
kap. 12 behandlas den fortsatta verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB.

I
kap. 13 föreslås att en småföretagsfond inrättas med finansiering inom ramen
för ATP-systemet.

Kap.
14 innehåller hemställan på andra punkter än de som avser anslagsfrågor för
budgelårel 1984/85.

2
Utvecklingsbetingelser för svensk industri

Den
svenska industriproduktionen har utvecklats negativt under perioden 1975-1982.
Medan ell framgångsrikt konkurrentland som Japan och även våra nordiska
grannländer Finland och Norge kunnat registrera en industriproduktionstillväxt
på 39, 32 resp. 31% under denna period, har den svenska industriproduktionen
minskat med 5%. Svensk industri har därmed kraftigt tappat position sedan
mitten av 1970-talel.

Prop. 1983/84:135 9

Den socialdemokratiska regeringens första åtgärd höslen
1982 atl skriva ned kronan med 16% skall ses mol denna bakgrund. Devalveringen
har haft stora positiva effekier på industriproduktionen. Enligt min mening är
det endast genom kraftfulla generella åtgärder som substantiella volymförändringar
kan åstadkommas. Industriproduktionen ökade med ca 5% under år 1983 och
beräknas öka ännu mer under innevarande år. Exporten ökade under år 1983 med
hela 10% och fortsätter atl öka med drygt 5% della år (volym).

Jag vill mot denna bakgrund hävda att utsikterna för
svensk induslri på kort sikt inte varil bättre sedan 1950- och 1960-talen. Ändå
kan vi idag inte säga att de långsikliga externa obalansproblemen är avhjälpta.
Problemet kan formuleras så atl Sverige har en för lilen industrisektor. Inle
ens den betydande förbättring som hittills uppnåtts är tillräcklig, utan
fortsatta åtgärder måsle vidtas för all förbättra industrins internationella
konkurrenskraft och öka produktionsvolymen inom industrin.

Den
förslärkning av den svenska induslrins konkurrensläge som ägt rum under år 1983
har framför alll gynnat basindustrierna och vissa processindustrier liksom
varven. Skogsindustrin arbetar med fullt kapaciielsulnyltjande. För samtliga
skogsföretag har avsevärda resultatförbättringar uppnåtts. Däremoi låter
effeklerna vänta på sig någol längre i stora delar av verkstadsindustrin liksom
i den hemmamarknadsorienterade industrin (bl. a. många småföretag). Detta är en
normal utveckling efter en devalvering.

En devalvering kan emellertid också innebära en
konservering av den befintliga industristrukturen. Enheter som förutan en
koslnadsanpassning skulle lagts ned får några års respiitid till nästa
lågkonjunktur. Den synnerligen låga lönsamhel som induslrin uppvisat efter
mitten av 1970-talet och de vikande investeringarna gör alt många företag i dag
är dåligt rustade att klara av en ny lågkonjunktur. En devalvering ger därvid
inte automatiskt något incitament till förnyelse ulöver den allmänna lönsamhelsförbätlring
som uppnås. För atl klara den inlernalionella konkurrensen på längre sikl
behövs både en volymökning i industrisektorn och en förnyelse av industrins
inriktning.

Jag övergår nu till att redogöra för min syn på induslrins
långsiktiga problembild och vilka möjligheler lill och krav på förnyelse som
föreligger. Som underlag för mitt slällningstagande ligger den utredning
"Svensk industri - nuläge och utvecklingsbetingelser", som arbetats
fram inom industridepartementet och som fogas lill della protokoll som bilaga
1.

1970-talets strukturproblem

En ständigt pågående strukturomvandling ulgör ett
naturligt inslag i induslrins ulveckling. Genom bl.a. den solidariska
lönepolitiken har en resursöverföring frän tillhakagående förelag och näringar
till mer lönsamma och expansiva stimulerats. Tekoområdet var den bransch inom

Prop.
1983/84:135 10

induslrin,
där tillbakagången försl gjorde sig kännbar. Därefter har andra branscher
drabbats såsom gjuterinäringen och den manuella glasinduslrin. Strukturomvandlingens
negativa effekter gjorde sig under 1970-talets början framför alll påminda i
arbelskraftsintensiva branscher och branscher som bestod av mindre företag. Det
var i del läget naturligt att föra en syslemalisk branschpolilik för all
hantera strukluromvandlingsproblemen.

Situationen förändrades
dramatiskt under mitten av 1970-talet. Till det yttre gjorde sig de ekonomiska
världsproblemen först märkbara genom den första s.k. oljekrisen omkring
årsskiftet 1973-1974. Därvid drabbades i ett slag flera stora branscher mycket
hårt. Järnmalmsgruvorna, skogssektorn, järn- och slålbruken och varven flck
mycket slora ekonomiska problem.

1
flera avseenden var situationen ovanlig och erfarenheter saknades atl hantera
problemen:

-
I omfallning var problemen
störte än tidigare vad gäller lotala antalet människor som berördes,
förlusternas storlek, storleken på de enskilda arbetsställen som hotades osv.

-
Problemen dök upp mer oväntat
och fick också ett snabbare genomslag än lidigare.

-
Ur regionalpolitisk synvinkel
drabbades de delar av landet, som även tidigare hade slora problem, hårt. Även
vissa områden, som lidigare haft en gynnsam utveckling, fick problem (bl. a.
varvsorterna).

-
Bransch- och företagskriserna
inträffade i en period då ekonomin som helhel gick på lågvarv, vilkel innebar
alt de alternativa sysselsättningsmöjligheterna var synnerligen begränsade.

- Bransch-
och företagskriserna drabbade höglönebranscher, vilket ytter

ligare försvårade möjligheterna till en offensiv strukturomvandling.

Det
var emellertid inte bara de direkl krisdrabbade företagen som hade problem.
Industriproduktionen sjönk och som en följd härav minskade
kapacitetsutnylQandel. Färre än vart Qärde verkstadsföretag redovisade fullt
kapacitetsulnyltjande under åren 1976-1979. Inom andra branscher var problemen
ännu slörre. Induslrin som helhet gick på lågvarv.

Lönsamheten
(räntabilitet på egel kapital) sjönk från ett genomsnitt på drygt 16% åren
1970-1975 till ungefär 0% år 1977 och ca 2% år 1978. Efter en måttlig uppgång
åren 1979 och 1980 sjönk lönsamheten åter kraftigl under år 1981. I reala
termer (dvs. justerad för inflation) har räntabiliteten under perioden
1977-1983 varit negativ (- 1%). Som en konsekvens av den dåliga lönsamheten
minskade industrins redovisade soliditet från drygt 32 % år 1974 lill ca 27 %
år 1981 och detta trols alt staten pumpade in miljardbelopp i industristöd.
Utan statsstödet hade soliditeten (allt annat lika) gåll ned till ca 20%.

Industrins
problem under senare hälften av 1970-talel speglas också av den mycket kraftiga
nedgången i investeringar i byggnader och maskiner. I fasta (1975 års) priser
sjönk maskininvesteringarna från ca 10 miljarder kr. år 1975 till drygt 6
miljarder kr. år 1982. För byggnadsinvesteringarna

Prop.
1983/84:135 11

skedde en motsvarande nedgång från ca 5 miljarder kr. till
knappt 4 miljarder kr. Till en del kan nedgången ses som en reaktion efter en
lidigare hög investeringsaktivitet och att induslrin då byggt upp en modern
produktionsapparat. Framför allt speglar dock den sjunkande investeringsnivån
en global överkapacitet och vikande marknader med åtföljande bristande
framtidstro inom näringslivet.

Flera
orsaker till 1970-talets problem har nämnts. Problem av s.k,
stag-flationskaraktär böljade diskuteras redan i slutet av 1960-talel. Framför
allt var emellertid de s.k. oljekriserna en uUösande faktor lill den omfattande
världsrecessionen. Också andra faktorer som valulaoro och konkurrens från nya
länder liksom lekniska förändringar ökade osäkerheten inför framtiden. Jag vill
understryka att svensk industris problem inte var unika, utan delades med
nästan samtliga övriga OECD-länder. Sverige förlorade emellertid
marknadsandelar. Industriellt och även ekonomiskt klarade sig sålunda Japan och
Västtyskland betydligt bättre än genomsnittet. Även den finska industrin
utvecklades i positiv riktning, mycket tack vare handeln med Sovjetunionen.
Andra länder såsom Norge och Storbritannien upplevde en stark expansion i
oljeverksamhelen men hade även stora krissektorer inom industrin.

För många
s.k. nya industriländer (NIC-länder) liksom för OPEC-länderna var situationen
annorlunda. I den första gruppen framträdde Sydkorea såsom en synnerligen
konkurrenskraftig exportör av fartyg, stål och anläggningsprojekt. Hongkong
befäste sin position inom tekoområdet, konsumentelektronik, leksaker m.m. Även
Taiwan har en liknande industristruktur. Brasilien hade sedan länge en expansiv
och differentierad industriseklor baserad på slora multinationella företag, men
ökade nu också sin export av basindustriproduklerna skog och malm. Andra
NIC-länder såsom Mexico och Singapore framträdde i mindre grad som konkurrenter
till industriländerna. Sammanlagl hade tvärtom dessa NIC-länder en posiliv
effekl på världsekonomin som helhet, bl.a. genom sitt behov av importerade
insats- och investeringsvaror.

Inom
OPEC-områdel var situationen åter en annan. Visserligen byggdes ny industri
snabbt upp inom t. ex. det petrokemiska området med hjälp av de mycket stora
bylesbalansöverskolt som dessa länder uppnådde från år 1975 och framåt.
Konkurtensen mot i-länderna var dock lilen. Tack vare de stora invesleringarna
i induslri och framför alll infrastruktur blev dessa länder i stället en
räddning för invesleringsvaruleverantörer i i-länderna.

En rad
faktorer har redovisats som förklaring till varför svensk industri inle
utvecklats i takt med andra industriländers. Enligt min mening kan inte någon
enskild faktor förklara utvecklingen utan orsakerna lill stagnationen måsle
sökas i en kombination av olika faktorer.

Del var
dock inte så alt Sverige hade en i utgångsläget speciellt ogynnsam
branschsammansättning jämförl med andra länder. Sverige hade en slörre andel
tillväxtindustrier - verkstadsindustri och kemisk industri -

Prop.
1983/84:135 12

och
en ungefär lika stor andel basindustri samt varvs- och tekoindustri som
genomsnittet av OECD-länderna. Svensk industri hade däremot inom dessa
branscher en koncentration och inriktning, som gjorde alt den drabbades
speciellt hårt.

Exempelvis
fick järnmalmsgruvorna konkurtens från dagbrotlsgruvor med högre malmkvalilet
samtidigt som världsefterfrågan sjönk. Det svenska handelsslålet utsattes
också för ny konkurrens och sjunkande total efterfrågan. Koncentrationen på
lillverkning av grovplål till fartyg förvärrade situationen avsevärt. Skogsindustrins
situation påminnerom stålets. I detta fall förvärtades situationen av tidvis
bristande och dyr råvara samt en stark inriktning mot export av oblekt
sulfatmassa, vilken drabbades särskilt hårt. Varvens problem var, på grund av
deras starka inriktning mol stora oljetankers, utomordentligt allvarliga under
senare delen av 1970-talel. Med ungefär hälften av världens tankertonnage
upplagd och med nya konkurrentländer som Sydkorea, vilka offererade fartyg till
priser under halva självkostnadspriset för svenska varv, blev situationen
ohållbar. Tekoindustrin däremot drabbades inle av samma snabba förändringar.
Här framstod i stället konkurtensen från andra industriländer såsom Finland och
Danmark som ett delvis nytl inslag.

Problemen
under mitten av 1970-lalet skall ses i ett historiskt perspektiv. För såväl de
nya krisbranscherna som för övriga delar av industrin hade utvecklingen varit
positiv och förlöpt utan större problem under 1950- och 1960-talen.
Krisberedskapen inom förelagen och i samhällel var låg. Kraven på förnyelse
hade rests med måttlig styrka. Anpassningen till nya yttre omständigheter hade
skett under lugna former.

En
stor del av svensk industri hade ut\ecklal kunskapsområden och sökt sig till
marknadssegment, som i ett strukturellt perspekliv visade sig svåra att
försvara i den internationella konkurrensen. Enligt min mening är därvid tre
olika aspekter på 1970-lalets struklurkris av intresse.

För
del första kan konstaleras att lönekostnadsökningen under några år i mitten av
1970-talet var av en sådan storleksordning, all den fick ett direkt genomslag i
produktpriserna. Storleken på kostnadshöjningen och den snabbhet med vilken den
slog igenom kan anlas ha utgjort en myckel stark signal till kunderna att byta
leverantör. Detta speciellt som del rådde en köparens marknad med överkapacitet
på de allra flesta produktområden. På samma sätt drabbades de svenska
underleverantörerna, vilka framför alll ålerfinns i verkstadsindustrin, av de
svenska exportörernas slrävan alt hålla nere kostnaderna för atl i möjligaste
mån hålla uppe lönsamheten. Del utländska underleveransinnehåliet kom därvid
att öka påtagligt under senare hälften av 1970-lalet. Minskade marknadsandelar
i kombination med ökad import av underleveranser försvagade den svenska industristrukturen
i ett långsiktigt perspekliv. Med små gradvisa kostnads-ökningar hinner
systemet successivl anpassa sig genom att utveckla nya produkler, förändra
produktionsprocesser etc. Vid slora prisgenomslag lar sig anpassningen andra
former.

Prop.
1983/84:135 13

For det andra kan konstateras alt svensk industri inte
förmådde utveckla de områden, där man redan tidigare var stark. Delta hänger
givelvis bl. a. samman med kostnadsutvecklingen. Jag vill emellertid också peka
på alt denna bristande förnyelseförmåga också innehåller andra inslag. De traditionellt
starka basindustriernas utveckling har redan berörts. Stålet hade inte
diversifierats från grovplål mol nya dimensioner, där efterfrågesituationen
var mer stabil. Massaindustrin fortsatte kapacitetsutbyggnaden i stället för en
mer profilerad satsning på papper. Varvsinduslrin satsade ännu in i början av
1970-lalet på invesleringar för tillverkning av stora tankers, osv.
Investeringsvaruindustrin - som består av stora delar av verkstadsindustrin och
byggvaruindustrin - hade expanderat kraftigl under 1950-och 1960-talen. Basen
för denna expansion utgjordes dels av investeringsvaruutrustning till
basindustrierna såsom gruvutrustning, pappersmaskiner m.m., dels av leveranser
till de omfattande inhemska samhällsbyggnadsprogrammen vad avsåg bosläder,
lele och post, järnvägar, kraftverk m.m. Det kan så här i efterhand
konstateras, att endast ett mindre anlal av dessa investeringsvaruleverantörer
förmådde växa tillräckligt för all bli slora på den internationella marknaden
eller omorientera sig bort frän en trendmässigt sviktande
hemmamarknadsefterfrågan.

Man kan inte bortse ifrån all också protektionistiska
tendenser i omväriden, liksom begränsade möjligheter all erbjuda
konkurrenskraftig finansiering, inverkade negafivt på tillväxten hos dessa
invesleringsvaruleverantörer.

För det tredje kan konstateras, att svensk induslri endasl
i begränsad utsträckning lyckades slå sig in pä nya expansiva marknader i
slutet av 1970-talet. Dels saknades stora och expansiva inhemska marknader av
moisvarande karaktär som oljesektorn i Norge. Dels var den svenska
konsumtionsvaruindustrin alltför trögröriig och svag för att exploatera nya
konsumtionsmönster och möta importkonkurrensen. Med undantag för bilindustrin och
den s.k. vitvaruindustrin finns få exempel inom svensk konsumtionsvaruindustri
pä företag som lyckats inta en stark internationell position. Områden som
husgeråd och fritidsartiklar har trots en expanderande hemmamarknad gått
tillbaka.

Likaså har underleverantörerna till t.ex. den svenska
bilindustrin gradvis trängts tillbaka i takt med alt ökade krav ställts på
komponentutveckling och i samband med all nya bilmodeller introducerats.
Underieveranlö-rernas export är - även om den växer - fortfarande mycket liten.

För att finna expansiva marknader där svenska företag
hävdat sig väl får man söka sig utanför den egentliga tillverkningsindustrin.
Inom avancerade teknikområden och inom handels- och konsultföretag har det
uppkommit mänga nya företag, vilka ofta ulgör kombinationer av konsult-, handels-
och industriförelag. Volymmässigt är denna sektor forlfarande inte stor men
tillväxten är mycket stark.

Helhetsbilden av den industriella utvecklingen sedan
1970-talets mitt i

Prop.
1983/84:135 14

Sverige är mol denna bakgrund dyster. Produktionsvolymen
har stagnerat, anläggningskapitalet har föråldrats till följd av alltför låg
investeringsaktivitet och förelagens finansiella stabilitet har gröpts ur.

Det finns emellertid också ljusa inslag i utvecklingsbilden.
Jag har redan nämnl expansionen i de högleknologiska förelagen och i s.k.
induslrirela-lerade branscher. Andra positiva inslag är en ökad medvetenhet
inom företagen om den internationella konkurtensens betydelse. Det är viktigt
att underslryka atl den ofta förekommande uppdelningen av skyddade resp.
konkurrensutsatta delar av näringslivel äger allt mindre relevans. Utvecklingen
har lett lill all man numera inle kan förutsätta något "skydd" mot
konkurrens för produkter, vare sig geografiskt, produkt-dier tidsmässigt.

Ett
positivt inslag i bilden utgör också forsknings- och utvecklingssatsningarna,
som har ökal under senare år. Tillsammans med marknadsinvesteringen och
satsningen pä ökad utbildning innebär delta att de immateriella
invesleringarna skjulils i förgrunden. De resurser som i dag satsas på
immateriella invesleringar översliger i flera av de största förelagen investeringarna
i byggnader och maskiner. Också organisations- och ledningsfrågor har under
senare år ägnats allt störte uppmärksamhet i framför allt de slora förelagen.
Kundanpassad produklion, delegering och decentralisering har blivit honnörsord
i dessa förelag. Delta har varit vitaliserande för näringslivets ulveckling i
stort.

Sammantaget
innebär detta att svensk industri i dag är i högre grad än lidigare medveten om
atl den internationella konkurrensen ständigt ställer krav på anpassning till
nya situationer. Jag vill därför beteckna utsikterna för en reinduslrialisering
av Sverige som goda; såväl på kort som på längre sikt.

Utsikterna för det närmaste året

Statens industriverk har på uppdrag från
industridepartementet gjorl en genomgäng bransch för bransch av nuläget inom
svensk industri. Jag skall i korthet redovisa denna bedömning.

Induslriproduklionen beräknas för år 1984 öka med ungefär
4%, vilket är en något lägre ökningslakt än de bedömningar som gjorts i
finansplanen. Som helhel är verkels prognos något mindre optimistisk än
finansplanen, vilkel lyder på all en viss försiktighet ännu präglar industrins
bedömare.

I likhel med flertalet andra bedömare finner
industriverket att del främsl är verkstadsindustrin och de skogsbaserade
industrierna som bidrar lill ökningen. Sysselsättningen bedöms bli ungefär
oförändrad jämfört med år 1983, medan industrins bruttoinvesteringar vänlas öka
med 4%.

Gruvor och mineralbrotl svarade år 1982 för 7 % av
förädlingsvärdet och 1,6% av sysselsällningen inom industrin. Utvecklingen har
vänt under åren 1982 och 1983 och LKAB redovisar vinsl för första gången på sju
år. Branschen vänlas öka produktionen med 6% under år 1984. Sysselsält-

Prop.
1983/84:135 15

ningen forlsätler att minska något, medan investeringarna
beräknas öka med 13%. Det förbättrade läget förklaras helt av den höjda
dollarkursen. Eftersom 61% av produktionen avsätts utomlands betyder
dollarkursen mycket.

Inom andra mineralområden är bilden mer splittrad. Boliden
har t.ex. beslutat om nyinvesteringar i en ny gruva i Enåsen. Dessutom satsas
betydande belopp på prospeklering - uppskattningsvis 200 milj. kr./år -vilket
indikerar atl del finns en framtidstro inom branschen.

Järn-, stål- och metallverken svarade år 1982 för 6,4% av
industrins förädlingsvärde och 7% av sysselsättningen. Trols den svaga
internationella efterfrågeutvecklingen på slålområdelharden
svenskahandelsslålin-dustrin utvecklats positivt under år 1983. Samtliga
svenska handelsstålverk redovisar vinst under 1983 vilkel är unikt vid en
internationell jämförelse. Specialstålprodukfionen sjönk däremoi kraftigt
under första hälften av år 1983, men en återhämtning skedde senare under årel.
Ett avgörande grepp för att lösa strukturkriserna inom branschen, togs i slutet
av året då specialslålsförhandlingarna kunde slulföras. Produktionen väntas öka
med 6% under år 1984 och sysselsättningen vara oförändrad. Invesleringarna
vänlas stiga - från en extremt låg nivå år 1983 - med ca 30%.

Den i förhållande till omvärlden positiva utvecklingen
inom järn-, slål-och metallverken sammanhänger bl.a. med del sänkla
kostnadsläget och den höga dollarkursen. Branschen säljer ca hälften av
produktionen på export och merparten prissätts i dollar.

Träindustrin svarade år 1982 för 6,3% av förädlingsvärdet
inom induslrin och 7,5% av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade med 5% under
år 1983.

Enligl industriverkets bedömning ökar produktionen med 3%
under år 1984. Sysselsättningen fortsätter alt minska även under år 1984. Under
år 1983 är det främst sågverken som ökal sina marknadsandelar på världsmarknaden.
I dagsläget exporteras ca 63% av sågverksproduklionen. Sågverken befinner sig nära
sitt kapaciletstak och kommer därför inle att kunna expandera i någon större
omfattning under år 1984.

Massa- och pappersindustrin svarade år 1982 för 8,4% av
induslrins förädlingsvärde och 7,2% av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade
under år 1983 med 9% och sysselsättningen minskade med ca 2%.

Produktionen förväntas öka med 5% under år 1984, medan
sysselsättningen bedöms bli oförändrad. Branschen exporterar 64% av produktionen.
Branschen arbelar för full kapacilel och har f.n. en myckel god lönsamhel.

Verkstadsindustrin svarar i dag för 41,4% av industrins
förädlingsvärde och 44,7% av sysselsättningen. Inom branschområdet produceras
många olika produkter med skiftande användningsområden, och med lika skiftande
produktionsmetoder.

Branschen har ökat förädlingsvärdet under år 1983 med ca
5%, medan

Prop.
1983/84:135 16

sysselsättningen minskat med 2% i förhållande fill år
1982. Enligt industriverkets bedömning ökar verkstadsindustrins produktion med
6% under år 1984 och sysselsättningen med 2%. Däremot förväntas en ökning av investeringarna
på ca 10%.

Verkstadsindustrin som helhet exporterar 61% av
produktionen. För många företag inom branschen - bl.a. flertalet storförelag
och många leknikbaserade småföretag - är exportandelen 85-90%.

Devalveringen och den stigande dollarkursen påverkar även
verkstadsindustrins konkurrenskraft. Fördelarna med devalveringen är dock mera
begränsade än inom t.ex. den malm- och skogsbaserade induslrin, som producerar
homogena priskänsliga produkter. Inom verkstadsindustrin är varornas
utformning, kvalilel, service, försäljningsorganisation elc. ofta mer avgörande
än pris och direkta produktionskostnader. Dessutom ingår vanligen en stor del
importerade insalsvaror i slutprodukterna, vilkel vid en devalvering påverkar
kostnadsbilden i negativ riklning. För många småförelag har importen av
insalsvaror i kombination med försäljning på den svenska markanden innneburil
en svag lönsamhel under år 1983.

Varvsindustrin svarar för 2,6% av industrins
förädlingsvärde och 2,5% av sysselsättningen. Under år 1983 minskade
produktionen med 15% och sysselsättningen med 10%.

Enligt industriverkets bedömning fortsätter
tillbakagången. Produktion och sysselsättning minskar med 8 resp. 10% under år
1984. Överkapaciteten i fartyg har ökal betydligt under år 1983. Samtidigt har
fartygspriserna pressals nedåt, varför konkurrensen blivit om möjligt än
hårdare. Inte heller offshoremarknaden förväntas växa under den närmaste
framliden. Del sänkta svenska kostnadsläget har inte kompenserat för efterfrågeborl-fall
och fortsatt stark konkurrens från bl. a. Japan och Sydkorea.

Konsumentvaruindustrin är andelsmässigl mindre i Sverige
än i flera av våra konkurrentländer. Inom denna del av induslrin väger
tekoindustrin och livsmedelsindustrin tungt. För lekoindustrin har den
långsiktiga utvecklingen varit bekymmersam. Den svenska produktionen har
minskal kraftigt. Mellan åren 1975 och 1983 minskade antalet sysselsatta från
57 100 lill 32 100. Enligt industriverkets bedömningar utsikterna för år 1984 bättre
än lidigare år. Produktionen beräknas öka någol, bl. a. som en följd av ökad
export. Sysselsättningen förväntas dock sjunka ytterligare något (-2%).

Livsmedelsindustrins utsikter för år 1984 är också bällre
än utvecklingen varit under de senaste åren. Exportutvecklingen bedöms bli
gynnsam medan den inhemska eflerfrågan förväntas sjunka något. Sammanlaget
innebär detta en svagt ökande produklion och ungefär oförändrad sysselsättning.
Den s.k. konkurrensulsalta livsmedelsindustrin bedöms få en bättre utveckling
än den s.k. skyddade livsmedelsindustrin.

Övrig industri svarade år 1982 för 33% av förädlingsvärdet
och 30% av sysselsättningen inom induslrin. Gruppen är mycket heterogen. Inom

Prop.
1983/84:135 17

gruppen övrig induslri finns t. ex. kemisk och
plastvaruindustri och pelro-leumraffinaderier samt jord- och stenindustri.

Enligt statens industriverk förväntas den kemiska
industrin, som bl.a. innehåller den expansiva läkemedelsindustrin (Astra,
Pharmacia m.fl.), växa med 6% under år 1984. Petroleumindustrin förväntas öka
med ca 10% under år 1984.

Jord- och slenvaruindustrin drabbas — enligl
induslriverkel - av nedgången i byggandet. Produkfionen förväntas minska med
4%.

Sammantaget innebär industriverkets bedömning atl läget
för svensk industri nu är ljusare än på länge. Sedan bedömningen genomfördes omkring
årsskiftet 1983/84 har den positiva utvecklingen varil fortsatt stabil. Det är
därför sannolikt att prognoserna för år 1984 bör justeras upp något.

Ulvecklingen på längre sikt

Svensk industri har alll sedan industrialiseringens första
årtionden varit starkt exportinriklad; det gällde såväl skogen, malmen som
stålet. Det var i slor ulslräckning utländskt kapital som sökte sig till
Sverige för atl exploatera våra naturtillgångar. Export var mol denna bakgrund
naluriig och blev senare nödvändig för alt kunna betala för önskad import i
syfte alt höja välfärden. Sverige har på detta sätt utvecklats till ett av de
länder i världen, som är mesl beroende av en omfallande utrikeshandel. Svensk
industri etablerade också tidigt dotterbolag i andra länder över hela världen.

Under de mer än 100 år av industriell tillväxt som vi har
bakom oss har beroendet av omvärlden blivit allt slarkare. Ungefär 43% av
svensk industriproduktion går i dagsläget pä export. Svensk industri har nu ca
280000 sysselsalla i producerande dotterbolag i andra länder motsvarande ca en
tredjedel av industrisysselsättningen i Sverige, vilket är en inlernationelll
sett mycket hög andel. Svensk industri är starkt internalionaliserad och detta
är en cenlral utgångspunkt när det gäller att bedöma dess framtida
uivecklingsbelingelser.

Genomgången av strukturproblemen för svensk industri under
senare delen av 1970-talet visar atl den svenska industrin efter en krisartad
period funnit vägar till förnyelse. Delta ger anledning till optimism. Många
problem har hanterats även om kostnaderna för denna nödvändiga strukturomvandling
har varit höga. Andra problem av mer grundläggande karaktär kvarslår att lösa.
Utsikterna för del.närmaste året är mycket goda förutsatt att del allmänna
konkurrensläge, som svensk industri nu har, kan bevaras.

En bedömning av utvecklingen på lite längre sikt måste
vila på en rad antaganden och prognoser. Sådana aktuella prognoser visar all
Sverige kan räkna med en måttlig tillväxt och lägre än omvärldens under
perioden fram till sekelskiftet. Tillväxten kan förväntas bli exporlledd.
Vidare är det en vanlig bedömning alt Qänsteproduktionen ökar snabbare än
varuproduktionen.

Det finns emellertid en tendens i all prognosverksamhet
all överskatta 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135

Prop. 1983/84:135 18

problemen
och underskatta möjligheterna efter de aktuella kriserfarenheterna från senare
delen av 1970-talet. Det finns ingenting som styrker att vi i ett längre perspektiv
kommer atl ha en extremt låg tillväxt i världsekonomin eller i den svenska
ekonomin. Till slora delar är framtidsutsikterna för svensk induslri möjliga
atl påverka genom företagens egna insatser och genom valet av induslripolilisk
strategi.

Viktigt för svensk
induslri är hur marknadsutvecklingen i omvärlden blir. Många skäl talar för att
ulvecklingen i Stilla Havsområdet blir mer expansiv än i övriga delar av
väriden . Nuvarande tillväxttakt, skuldbörda, politiska ambitioner, politisk
stabilitet, marknadspotential m. m. pekar mot att länderna i Ost- och
Sydostasien kommer att vara speciellt expansiva under de närmaste decennierna.
Svensk induslri har med vissa undanlag en påfallande svag marknadsposition i
dessa områden. Denna del av världen måste emellertid anses utgöra ett mycket
intressant komplement fill OECD-marknaden, där svensk industri f.n. avsätter
mer än 80% av sin export. Också USA och Japan kan förväntas få ökat intresse
som svenska exportmarknader, medan ulvecklingen i statshandelsländerna och
Mellersta Östern får betraktas som mer osäker.

Del finns dock vissa
orosmoment. Framför allt måsle tendenserna lill tilltagande protektionism
framhållas. En ökad bilateralism i handeln och slutenhet inom handelsblocken
kan allvarligt komma att skada svensk industris utvecklingsmöjligheter. De krav
på skyddsåtgärder som f.n. reses i USA är speciellt oroväckande. Också
tilltagande krav på molköpsartan-gemang i många statshandelsländer och i
u-länder inverkar negativt på den svenska industrins möjligheteratt hävda sig i
konkurrensen. Svensk industri har byggts upp på grundval av hög specialisering
och fri handel. Eftersom den svenska hemmamarknaden är förhållandevis liten, är
en slor andel export en förutsättning för att företagen skall kunna uppnå en konkurrenskraftig
produklion. Detta behövs också för atl kunna fördela FoU-kosinader på
tillräckligt slora fillverkningsvolymer.

En bedömning av svensk
industris framtidsutsikter kan göras i många olika dimensioner. Vid beskrivning
av historisk utveckling och av nuläget ger bransch begreppet en god överblick.
Det är dock tveksamt om det ger samma goda grund atl diskulera den långsiktiga
framlida ulvecklingen på. Ofta kan det vara lika viktigt vilken kundkrets ett
företag säljer till som vilken produkt man tillverkar. Ett exempel på detta är
bilindustrin med sin segmenterade marknadsuppdelning.Det är därför omöjligt att
peka ut någon speciell framtidsbransch om man därmed vill avse någon homogen
grupp av tillverkningsföretag med likartade utvecklingsbetingelser. Lika lite
går det atl döma ut en hel bransch. Del kommer att finnas framgångsrika
företag i samlliga branscher.

Del
kan dock vara vikligl all uppmärksamma alt 1970-talels problembranscher
Qärnmalm, teko, järn- och stålverk, massa och papper samt varv) har genomgått
en omvälvande förändring. Förelagens slruklur vad

Prop. 1983/84:135 19

avser
volym, produkler och produklion har anpassats till nya förutsättningar. Mycket
talar för att dessa branscher nu går in i en lugnare fas vad gäller strukturomvandlingen.
Visserligen kan ingen annan bedömning göras än att dessa branscher som helhet
innehåller mogna produkter utsatta för hård konkurrens och att utsikterna för
långsiktigt god lönsamhet och expansion är små. Trots detta borde dessa
branscher vid en rätt avvägd kostnadsnivå kunna förulses få en stabil
ulveckling fram till sekelskiftet. Samma stabilitet kan också förväntas
känneteckna livsmedelsindustrin, även om exportmöjligheterna inom denna bransch
hittills inle utnylQals.

Läget
är däremot radikalt annorlunda för slora delar av den allmänl som tillväxande
betraktade verkstadsindustrin. Jag vill ansluta mig till den bedömning som
gjorts att denna bransch - eller heterogena samling av delbranscher - kommer
att omstruktureras kraftigt under de närmaste tvä decennierna.

Å
ena sidan kommer många lågprodukliva företag atl slås ut och produktionen att
avsevärt höjas i andra företag genom rafionaliseringsinsatser.
Underleverantörer av olika slag har lidigare utpekats som en speciellt utsatt
grupp.Å andra sidan kommer utvecklingen alt skapa eflerfrågan för nya
verkstadsförelag inom maskinområdel, inom det reglertekniska området osv.

Jämfört
med processindustrierna, vilka tidigt blev föremål för rationaliseringssträvanden,
torde potentialen för produktivitetshöjande invesleringar vara störst inom
verkstadsindustrin. Med förändrad produktions-uppläggning ökar också
möjligheterna att förändra de administrativa rutinerna. Det finns sannolikt
stora effektivitetsvinster att hämta också i kontorsrationalisering.

Svensk
industri befinner sig i frontlinjen vad gäller utnytQandet av effektiva och
moderna produktionsmetoder. Under de närmaste årtiondena kan marknaden för
denna typ av kompetens förutsättas öka snabbt. Samtidigt är det dock viktigt
atl framhålla, atl delta inte automatiskt kommer att leda till expansion i
svenskt näringsliv. Då svensk investerings varuinduslri sedan gammalt haft en
tyngdpunkt mol investeringsvaror till basindustrin liksom fill
samhällsinvesteringar, krävs stora omställningar och alt en delvis ny induslri
utvecklas. Det är mol denna bakgrund glädjande att kunna notera tillväxten i de
unga teknikföretagen.

Investeringsulruslning
till säväl basindustrierna som samhällsinvesteringar måste betraktas som
"mogna" marknadsområden. Den stora tillväxtperioden vad avser dessa
typer av investeringsulruslning har sannolikt passerats på den svenska
marknaden. Del är enbari på energiområdet och möjligen kommunikationsområdet
som man kan förvänta sig en volymmässig expansion under den närmaste framtiden.
På dessa områden torde det forlfarande finnas stora samhällsekonomiska vinster
atl hämta. Inom miljövården och sjukvärden kommer expansionen att bli mindre än
de senaste decennierna. Befintliga svenska investeringsvaruleverantörer

Prop. 1983/84:135 20

måste
av denna anledning framför allt söka tillväxtområden på den inlernalionella
marknaden.

Jag
berörde lidigare konsumtionsvarusektorn. Med den öppenhet och det alltmer
internationaliserade konsumtionsmönster vi upplever, måste man räkna med slorl
inflyiande av idéer, modesvängningar och nya produkter ulifrån. Den svenska
inhemska marknaden är också synnerligen liten. Kanske i störte utsträckning än
vad som gäller inom övriga varugruppsområden kan man förutsätta alt
framgångsföretagen i konsumtionsvarusektorn kommer att satsa på ett utpräglat
"nischtänkande" inom olika högprissortiment. Som framgått av
industriverkets utredning om design (SIND PM 1982:20) kommer design att vara en
viktig konkurtensfaktor.

Dagens
stora och internationellt inriktade företag och basindustrierna kommer att
bilda basen för den svenska industrisektorn under 1980-och 1990-lalet. Det är
av avgörande belydelse för Sveriges styrka som industrination alt dessa
företags konkurrensförmåga upprätthålls. Företagen svarar direkl för en
dominerande del av den svenska industriproduktionen. Dessutom har de en
indirekl betydelse för ulvecklingen inom många underleverantörer och
serviceförelag.

En viktig och stor grupp
av företag i dagsläget är underieverantörerna. Speciellt bland de mindre och
medelstora förelagen inom verkstadsindustrin är andelen underleverantörer
slor. Dessa säljer ofta lill storföretagen och är i mycket slor ulslräckning
hemmamarknadsorienterade. I den förväntade omstruktureringen inom
verkstadsindustrin, somjag nyss redogjorde för, kommer underleverantörerna atl
beröras både direkt och indirekt. Underleverantörernas situation har belysts
av industriverkets ulredning (SIND 1982:13) Svenska leverantörer i dag - i
morgon? Utvecklingen går mot högre teknikinnehåll i produkterna och mot
lillverkning av hela komponenter i stället för enstaka detaljer. Della kommer
alt ställa ökade krav på underleverantörerna. Det finns tekniska och ekonomiska
skäl, som gör atl de slörre företagen söker leverantörer även utanför Sveriges
gränser. Enligl min bedömning kommer gradvis den internationella konkurrensen
att öka på underleverantörsområdel. För svenska underleverantörer kommer det
därvid alt vara ett livsvillkor atl höja produktiviteten och atl skapa en
bredare marknadsbas bl. a. genom alt gå ul på export.

Överlag
kommer framgångar för svensk induslri atl bero på i vilken utsträckning Qänste-
och kunskapsinnehållet i produkterna kan höjas. Detta möjliggör för företagen
att undvika områden där arbetskraftskostnader är den avgörande kostnadsfaktorn.
På sädana områden kommer det nämligen alltid att finnas tillverkare med en
lägre kostnadsprofil än svenska leverantörer.

En
konsekvens av den skisserade ulvecklingen är all vi tvingas räkna med stora
sysselsättningsmässiga förändringar. På kort sikt kan vi räkna med en viss
sysselsättningsökning under de närmasle åren som en följd av en fortsatt
expansion inom industrin.Sannolikt måste vi emellertid på lång

Prop. 1983/84:135 21

sikt
räkna med en fortsatt sysselsätiningsminskning inom egentlig tillverkningsindustri.
Minskningen kan paradoxalt nog komma att påskyndas om lillväxliaklen ökar på
grund av det produktivitetsgap som föreligger mellan gammal och ny
produktionsteknik inom delar av verkstadsindustrin. Samtidigt kan vi förutse
en sysselsältningstillväxl i olika industrirelalerade verksamheter. Huruvida
nettot av dessa omflyttningar resulterar i ett positivt eller negalivi saldo,
kommer atl bero på den allmänna ekonomiska ulvecklingen i landel. Däremoi vet
vi med säkerhet all det kommer alt krävas utbildningsinsatser och andra
immateriella investeringar om en omstrukturering av induslrin skall kunna
åstadkommas.

De
sysselsätlningsförändringar, negativa och positiva, som vi således får räkna
med fördelas inle heller jämnt över landet. Utvecklingen kan komma att se
väsentligt olika ul i skilda regioner. Detta ställer krav på en fortsatt aktiv
regionalpolitik, som kan medverka till ett balanserat utvecklingsförlopp. Med
sin betoning på insalser riktade till långsiktigt lönsamma industriföretag
innebär regionalpolitiken en belydelsefull stimulans till den industriella
förnyelsen. Även insatser inom andra samhällsområden som utbildning,
kommunikation och övrig infrastruktur som görs från regionalpoliliska
utgångspunkter bidrar till atl underiätta den industriella utvecklingen.

Jag vill
sammanfattningsvis understryka att svensk industri har mycket goda
förutsättningar alt möta de ulmaningar som kan förutses under kommande år.
Efter flera års mödosamt omslruktureringsarbete är den svenska induslrins
struktur bättre än på länge.

Svensk industri kan
uppvisa en rad styrkefaktorer: En höglstående teknisk forskning och en kår av
skickliga tekniker och yrkesarbetare. Slagkraftiga och internationellt
etablerade storföretag och en mångfald av små företag med en god grogrund för
nya idéer. En i utgångsläget fördelaktig kostnads- och lönsamhelsnivå. Ett av
tradition goll samarbele mellan parlerna på arbetsmarknaden och en öppenhet för
förändringar i produktionsapparaten. Därtill kommer en effektiv infrastruktur
och en offentlig sektor som på viktiga områden är pådrivande i den industriella
utvecklingen.

Förutsättningarna för den
önskvärda ulvecklingen inom industrin är alltså enligl min uppfattning
påfallande goda. Det är emellertid nödvändigt alt genom målmedvetna insalser
inom många av politikens delområden ta vara på den expansionskraft som finns i
förelagen och stimulera produktionsstrukturens anpassning till fortlöpande
förändringar av de internafionella förutsättningarna.

Prop.
1983/84:135 22

3 Industriell expansion och förnyelse som mål för
regeringens politik i stort

Sverige intar en framskjuten slällning bland världens
industriländer. Vi har en rik industriell tradition och ett kunnande som ger
oss goda möjligheler alt dra fördel av den internationella arbetsfördelning
som en öppen väridshandel innebär. Om vi i längden skall kunna delta i det
internationella handelsutbytet och samtidigt föra en självsiändig ekonomisk
politik, så är del emellertid nödvändigt alt industrin är tillräckligt slor för
att upprätthålla balansen i de utrikes betalningarna. Under åren 1980-1982
visade Sveriges bytesbalans inklusive transfereringar ett underskott på i genomsnitt
över 18 miljarder kr. per år, något som om det hade fortsatt hade kunnal leda
till allvarliga inskränkningar av vår handlingsfrihet på det
ekonomisk-politiska området. År 1983 minskade underskottet lill drygt 6
miljarder kr. och under innevarande år beräknas det bli ca 5 miljarder kr. Även
de sistnämnda talen innebär i ell långsiktigt perspektiv all vårt lands
konkurtensförmåga är oUllräcklig.

Sveriges handelsutbyte med utlandet beslår lill den hell
övervägande delen av industrivaror. Andra sektorer, såsom sjöfart och turism i
Sverige, kan ge värdefulla men totalt sell marginella bidrag lill en
förslärkning av bytesbalansen; endast genom en mera konkurrenskraftig
industriproduktion kan en avgörande förbättring nås. En kraftsamling på del
industriella områdel framslår därför som nödvändig under de närmaste åren.

En större och mera slagkraftig industrisektor är ett
centralt mål för den nuvarande regeringens politik som helhet. Många olika
slags åtgärder har belydelse i del sammanhanget. Innan jag går in på den
egenlliga industripolitiken vill jag därför också erinra om några för
induslrin vikliga huvudlinjer i den politik som regeringen för på andra
områden.

Regeringens ekonomiska politik bygger på det krisprogram
som socialdemokraterna gick till val på under år 1982. I detta program
fastslogs bl. a. att ett återställande av balansen i Sveriges ekonomi kräver
alt landets produktiva tillgångar utnytQas bättre samtidigt som konsumtionen
hälls tillbaka. Det innebär vissa uppoffringar som är nödvändiga för att
återskapa en stabil grund för framfiden. Delta förutsätter emellertid alt
politiken ulformas solidariskt med sikle på en rättvis fördelning av
resurserna. De politiska spänningar som sociala klyftor kan ge upphov till ger
inte goda arbetsvillkor för näringslivet.

De senasle årens ekonomiska kris har drabbat såväl väsl-
som östländer och är uppenbart oberoende av syslem och former för ägande i
näringslivel. I den mån man kan tala om en systemkris, så är det fråga om en
kris för alla samhällssystem som saknar tillräcklig förmåga alt ställa om sin
produktions inriklning efter ändrade betingelser. Regeringen avvisar därför
såväl förslag om återgång lill mera renodlade former av kapitalism med minskad
jämlikhet och sämre social trygghet som tanken på all införa en hård
centralstyrning och detaljreglering av näringslivet.

Prop.
1983/84:135 23

Samhället
måste ha möjlighet alt bestämma allmänna villkor för företagsamheten, t.ex. i
fråga om miljövård och arbetarskydd och de anställdas inflyiande. Detta hindrar
inte att de enskilda förelagen själva i samverkan med sina anställda måste
kunna avgöra formerna för sitt arbete. Del är endast i ett sådant system som
signalerna från konsumenterna snabbt kan fångas upp av företagen i
produktionen.

Krispolifiken
omfattar många olika åtgärder mot de sjuka punkterna i vår ekonomi — arbetslösheten,
inflationen och underskotten. Den tidigare nedåtgående trenden i ekonomin har
brutits. För dagen måsle produktion, investeringar och sysselsättning
priorileras framför konsumtion. Näringslivets långsiktiga konkurtenskraft
måste slärkas samtidigt som sysselsättningen och den samhällsekonomiska
balansen värnas.

Ett första steg i den
riktningen utgjorde den devalvering av kronan saml de omfattande investeringar
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som beslutades hösten 1982. Jag vill
erinra om att regeringen redan en kort lid efter sitt tillträde fattade beslut
om ett investeringsprogram för 4 miljarder kr. inom bl.a. energi-, transport-
och bostadsområdena, liksom om nya arbetsmarknadspoliliska åtgärder för 2,6
miljarder kr. Också inför den innevarande vintern har omfattande invesleringar
och ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder beslutats.

Nästa steg i krispolitiken
är att begränsa inflationen. Ell stabilare penningvärde är en nödvändig
förutsättning för atl en gynnsam industriell ulveckling skall kunna nås.
Budgetunderskottet måste därför minskas, vilkel nödvändiggör både besparingar
och återhållsamhet med nya åtaganden. Regeringen vidtar dessutom åtgärder som
aktivt motverkar kostnadsökningarna i näringslivet. En tillfällig skatt pä
aktieutdelningar har införts, och vissa avsättningar till investeringsfonder
har gjorts obligatoriska. Effekterna av de indexregleringar som förekommer på
många områden, t. ex. i den allmänna försäkringen, skattesystemet och
jordbruksprisreglenngen, har begränsats pä olika sätt. Inflationsbekämpningen
förulsäller också en förtroendefull medverkan från arbetsmarknadens parter.

Industriproduktionens
successiva ökning leder lill all företagens vinster förbättras. Sparandet måsle
öka. Löntagarfonderna, vilkas införande nyh-gen har beslutats, kommer alt bidra
till atl begränsa de olyckliga fördelningseffekter och den ökning av den
privata maktkoncentrationen som vinstökningarna annars kan leda fill. Fonderna
är ell viktigt led i regeringens strategi för ekonomisk demokrati och
solidariskt ansvar för landels gemensamma bästa.

Sveriges utrikeshandel har
utvecklats gynnsaml sedan devalveringen genomfördes. För år 1983 redovisades
sålunda ett exportöverskotl på 10,9 miljarder kr. vilket kan jämföras med ett
underskott på 5,8 miljarder kr. under år 1982. Det är vikligl atl denna
fördelaktiga utveckling kan fortsätta. Parallellt med ansträngningarna att
uppnå balans i den inhemska ekonomin behövs därför också handelspolitiska
åtgärder för all förbättra förutsättningarna för handelsutbytet med andra
länder.

Prop. 1983/84:135 24

En
viktig del av regeringens handelspolitik ulgörs av ansträngningar atl inom
ramen för internationella organisationer och avtal främja den fria handeln och
respekten för internationella regler. Regeringen lägger dessutom stor vikt vid
den exportfrämjande verksamhelen, som syftar till atl hjälpa företag alt la sig
över de ofta svåröverskådliga bartiärer som kan hindra inträdet på nya
marknader.

Inom
bl.a. GATT (Det allmänna handelsavtalet) och OECD har den svenska regeringen
verkat aktivt för atl utveckla det öppna, multilaterala handelssystemet liksom
för atl avveckla de nya handelshinder som har tillkommit på senare år. De s.k.
consensusräntorna för statsstödda exportkrediter kommer atl justeras och
anpassas snabbare till förändringar i marknadsräntorna. Därigenom kommer
behovel av subventioner till svensk industri via AB Svensk Exportkredit så
småningom att begränsas. I fråga om handeln med stål gör regeringen fortsatta
ansträngningar alt värna om den fria världshandelns princip, vilken hotas av
prolekfionisliska tendenser på flera håll, bl. a. i USA.

Huvuddelen
av Sveriges handel gäller europeiska länder. Frän och med år 1984 råder
fullständig tullfrihet för industrivaror mellan å ena sidan de europeiska
gemenskaperna (EG) och å andra sidan Sverige och övriga EFTA-länder. Det
betyder atl svensk industri nu har lillgång fill en tullfri marknad med över
300 miljoner invånare. Den svenska regeringen verkar dels inom EFTA och dels
vid alll mera regelbundna sammanträfianden med företrädare för EG för en
fortsatt utveckling av den europeiska frihandeln.

Det
finns f.n. en betydande risk för att vissa länder med stora skulder inle skall
kunna fullgöra sina belalningar. Den svenska regeringen avser därför att
fortsätta att driva kravet på en ökning av Internationella valutafondens
tilldelning av speciella dragningsrätter (SDR).

I
den nuvarande situationen, med en allmänt låg investeringsaktivitet och
svårigheler för många länder att finansiera fler investeringar, finns risk för
atl särskilt invesleringsvaruexporlen utvecklas ogynnsamt för Sverige.
Investeringsvarorna ulgör ungefär en tredjedel av Sveriges export. Statens
exportfrämjande verksamhet inriktas bl.a. på att minska dessa svårigheler. Exportkredilnämnden
kan underiätta sådan export genom kreditgaran-fier. AB Svensk Exportkredit
skall också i fortsättningen få resurser för alt subventionera krediter.
Sveriges Exportråd utövar en omfattande projektbevakning med syfte att ge
svenska företag informafion om nya stora anläggningsprojekt i utlandet.
Exportrådet har också ett program för atl dela företagens risker i samband med
förstudier och anbudsgivning. Detta program inriktas särskilt på att överbygga
de iröskelproblem som nya förelagskombinationer och nya marknader kan innebära
för oerfarna företag.

Regionalpolitiskt
motiverade insatser genomförs inom en rad samhällssektorer. Många av dessa
insatser är av belydelse för att skapa en för

Prop. 1983/84:135 25

företagen
gynnsam infrastruktur. För atl ulreda del framtida regionalpolitiska slödet
till näringslivet har regeringen tillkallat en parlamentariskt sammansatt
kommitté (I 1982:05). I kommitténs arbetsuppgifter ingår även att belysa del
regionalpolitiska transportstödets framlida roll. I avvaktan på kommitténs
förslag föreslogs i årels budgelproposilion att giltigheten av den femåriga
beslutsram på 8221 milj. kr. för vissa stödformer som gäller t.o.m. budgelåret
1983/84 skall föriängas med ett år (prop 1983/84:100 bil. 14, s. 58). I budgetpropositionen
föreslås riksdagen vidare besluta om anslag och garantiramar för regional
ulveckling på sammanlagt närmare 1,8 miljarder kr. för budgetåret 1984/85.

Riksdagen
beslöt våren 1982 om ökade möjligheler till lokaliseringsbidrag för
maskininvesteringar som inte leder till ökad sysselsättning. I årets
budgetproposition föreslås att lokaliseringslån åter skall kunna lämnas med upp
lill 70% av del godkända lolala kapitalbehovet i samband med en inveslering.
Vidare läggs förslag om att offertslöd och medel för centrala konsult- och
utredningsinsatser skall kunna användas även i vissa orter utanför stödområdet
som drabbats av svåra strukturomvandlingsproblem. Nya lån lill privata
regionala investmentbolag föreslås få lämnas inom en ram av 16 milj. kr.

I
syfte att samordna handläggningen på myndighetsnivå av regionalpoliliskt och
industripolitiskt företagsstöd överfördes handläggningen av det
regionalpolitiska företagsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen lill slalens
industriverk fr. o. m. den 1 juli 1983. Samtidigt har en ökad
beslutsdelege-ring skett från regeringen till industriverket.

Regeringen har sedan sitt
tillträde ägnat speciell uppmärksamhet åt atl slärka sysselsättningen i
Norrboltens län. I det program för all främja utvecklingen i länet som riksdagen
antog våren 1983 ingår ett flerlal ålgärder för alt underlätta tillkomsten av
ny induslriell verksamhet. För att generellt förbättra konkurrenskraften för
länets industri har från den 1 januari 1984 socialavgifterna för arbetskraft i
bl.a. tillverkningsindustrin satts ned med 10 procenlenheler. Dessutom lämnas
ett särskilt bidrag till koslnader för socialavgifterna vid ökning av
sysselsättningen. Verksamheter inom bl.a. tillverkningsindustrin som bedrivs i
Svappavaara samhälle är helt befriade från sociala avgifter och allmän
löneavgift under tiden den I januari 1984 - den 31 december 1993. För att
ytterligare förstärka ålgärderna i främst Malmfälten har regeringen tillkallat
särskilda förhandlare med uppgift atl undersöka möjligheterna atl få lill
stånd ny verksamhel i Norrbottens län. För särskilda regionalpoliliska insatser
i länel under de tre närmaste budgetåren har riksdagen under år 1983 anslagit
200 milj. kr.

Länsslyrelserna
i bergslagslänen har i år fått ökade resurser för regionala ulvecklingsinsalser.
Regeringen har dessulom beslutat att lokaliseringsstöd under innevarande
budgetår skall kunna lämnas för större projekt i ett anlal kommuner i
Bergslagen vilka ligger utanför stödområdet. Dessutom har STU haft i uppdrag
atl studera förutsättningarna för utveckling och spridning av ny leknik i
Bergslagen.

Prop.
1983/84:135 26

Stiftelsen Industricentra har uppfört nya anläggningar i
Gällivare och Sveg. Investeringar i ulökade lokaler har skett i bl. a.
Haparanda.

Arbetsmarknadspolitiken har som jag redan nämnt utvidgats
avsevärt efler regeringsskiftet. Koslnaderna för de åtgärder som genomförs av
arbetsmarknadsverket ökade från 13 miljarder. kr. under budgetåret 1981/82 till
17 miljarder kr. under budgetåret 1982/83. Ökningen har främsl motiverats av
den otillräckliga efterfrågan på arbetskraft. Insalser har gjorts för atl
främja industrins rekrytering och för alt ge fort- och vidareutbildning ål
anslällda i induslrin (s.k. flaskhalsutbildning). Åtgärder görs också för att
underlälta rekrytering av kvinnor till industrin. I årets budgetproposition
har regeringen föreslagil nya regler för den arbetsmarknadsutbildning som
bedrivs i företag.

UtbUdningspolitiken måste fortlöpande omprövas. Under de
närmaste åren kommer både näringslivets utveckling och rent demografiska
faktorer atl ge anledning till betydande förändringar.

I grundskolan kommer baskunskaper och basfärdigheter atl
garanteras ett tillräckligt ulrymme, så all alla får en bra start för vidare
ulbiidning. I årets budgetproposition föreslog regeringen dessutom ett särskilt
stimulansbidrag till kommunerna för anskaffning av datorutrustning i grundskolan.

De flesta ungdomar går idag vidare till gymnasieskolan.
Den studieväg som drar till sig flest elever är f.n. den fyraåriga tekniska
linjen, vilken har byggts ut kraftigt och nu har nästan 13000 intagningsplatser
per år. Den gymnasiala läriingsutbildningen, som har bedrivits på försök i tre
år, skall fr. o. m.
nästa läsår vara ett reguljärt inslag i gymnasieskolan, varigenom bättre förutsättningar skapas för
ett upprätlhållande av lärlingsutbildningens kvalitet. Gymnasieskolan som
helhet kommer under de närmaste åren atl beröras av ulvecklingsarbete och
försök av olika slag. En arbetsgrupp kommer all inrättas inom
utbildningsdepartementet avseende gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar.

Kommunal vuxenutbildning erbjuder vuxna möjligheler lill
studier i olika ämnen på nivåer som moisvarar grundskolans högstadium och gymnasieskolan.
Dessulom finns särskild yrkesinriktad utbildning, som saknar motsvarighet i
gymnasieskolans kurser. Denna är främst avsedd alt tillgodose fort- och
vidareuibildningsbehov bland yrkesverksamma vuxna. Under senare år har
lekniska och yrkesinriktade ämnen prioriterats inom kommunal vuxenutbildning,
vilket bl.a. kommil till uttryck i att kommunerna bemyndigats atl starta
kurser för arbetslösa i sådana ämnen ulanför tilldelade limramar.

Jag vill i della sammanhang också erinra om alt regeringen
i mars 1983 uppdrog åt länsstyrelserna att medverka i planeringen av den
yrkesinriktade ulbildningen med sikte på atl denna skall stå i samklang med
näringslivels utveckling och behov av utbildad arbetskraft. Regeringens
budgelförslag för det kommande läsåret innebär vidare att gymnasieskolan
liksom

Prop. 1983/84:135 27

grundskolan
skall lillföras nya resurser för atl skaffa datorutrustning.

1
högskolan har antalet elever ökat kraftigl under de senaste åren (den s.k.
ungdomspuckeln) samtidigt som del ekonomiska utrymmet för nya utgiftsåtaganden
är litet.

I
budgetförslaget för läsåret 1984/85 ges hög prioritet åt de dalainriktade
utbildningarna, som förekommer inom flera utbildningssektorer. Antalet
utbildningsplatser föreslås öka med sammanlagt ca 450 på den datatekniska
civilingenjörsutbildningen, den syslemvelenskapliga linjen (inom sektorn för
administrativa, ekonomiska och sociala yrken) och den kortare ADB-linje som har
kommuner fill huvudmän. Dessulom avsätts extra resurser för fortbildning av
lärare i datakunskap samt för utrustning till datautbildningarna.

Den
yrkesgrupp som industriföretagen f.n. i störst utsträckning har brist på är
kunniga tekniker. Andelen civilingenjörer och gymnasieingenjörer bland de
anställda i industrin har ökat under lång tid, och den ökningen väntas
fortsätta för bägge grupperna. Det kan förutses att företagen i ökad
utsträckning kommer att kräva ingenjörsutbildning för industriella arbeien där
det tidigare har räckt med kortare utbildning. Företagens behov av alt
rekrytera ingenjörer under de närmasle åren ökas ytterligare av det faktum att
många anställda med utbildning från lekniska institut nu är nära pensionsåldern.

Många
industriella arbeten är sådana atl de anställda behöver ha både teoretisk
utbildning och relativt omfattande praktiska erfarenheler. Data-och elektronikkommitlén
(DEK) har belyst detta i rapporten (Ds I 1983:3) Yrkeskunnande och upplärning i
industriföretag. DEK har vidare i en särskild promemoria (Ds I 1983:27)
föreslagit att nya slags ingenjörsutbildning skall ordnas för personer som har
praktisk erfarenhel av industriellt arbele. Sådana utbildningar skulle bidra
till att tillgodose företagens behov av personer som har den rätta
kombinationen av praklisk erfarenhel och teoretisk utbildning. De skulle
dessutom motverka den oroande tendens till försämring av arbetarnas
traditionella befordringsvägar som de nya utbildningskraven annars kan medföra.
DEK:s förslag har lämnals över till utbildningsdepartementet.

Chefen
för utbildningsdepartementet, med vilken jag har samrått, avser alt låta
närmare undersöka möjligheterna att få till stånd kortare teknisk utbildning av
nyll slag. Hur en sådan utbildning skall läggas upp och i vilken form den skall
genomföras (i gymnasieskolan, kommunal vuxenutbildning och/eller högskola) bör
bli beroende av dels målgruppen för ulbildningen, dels regionala förhållanden
vad gäller arbetsmarknad och befinfiiga resurser för ulbiidning.

Som
framgår av prop. 1983/84:100 bil. 10 (s. 24-25) bör en ledningsgrupp inom
utbildningsdepartementet hålla samman arbetet med kortare teknisk utbildning.
En av gruppens uppgifter kommer att vara att med utgångspunkl i bl.a. DEK:s
nyssnämnda promemoria lägga fram förslag till teknisk utbildning för redan
yrkesverksamma inom induslrin.

Prop.
1983/84:135 28

I
regeringens proposition om forskning (prop. 1983/84:107) läggs förslag som i
flera avseenden innebär en ytterligare prioritering av grundläggande forskning.
Budgetläget medger inle några stora ökningar av statens utgifter, men inom de
ramar som har kunnal avsättas ger regeringen hög prioritet ål del tekniska
områdel, särskilt vissa teknikområden som vänlas få cenlral belydelse för den
industriella ulvecklingen under 1980-talel. Jag redovisade ipropositionen om
forskning mina förslag rörande STU:s verksamhet under den kommande
treårsperioden. Jag återkommer i det följande med en sammanfattning av dessa
förslag.

4
Industripolitiken

Jag
övergår nu till atl ge en kortfattad redovisning av hur brister i
marknadssystemet skapar ett behov av industripolitiska insatser. Därefter berör
jag valet mellan generella och selekliva instrument. Avsnillet (4.1) avslutas
med en diskussion om de skilda tidsperspektiv, som industripolitiken arbetar
med.

Därefter
(avsnitt 4.2) redogör jag för huvuddragen i industripolitikens inriklning efter
regeringsskiftet. Där pekas också på hur denna inriktning konkret kommer lill
uttryck i det induslripolitiska arbetet.

4.1
Motiv och roll

Den
svenska biandekonomin har sin utgångspunkt i marknadshushållningens principer.
I marknadssystemel finns inbyggt en strävan lill hushållning med resurser och
det innebär en decentralisering av beslut och ansvar. En av marknadsekonomins
fördelar är dess flexibilitet. Förelagens anpassning lill nya förutsättningar
sker förhållandevis snabbi.

Det
krävs emellertid en mängd samhällsinsatser för att korrigera marknadssystemel
om de övergripande samhällsekonomiska målen skall kunna uppnås. Kortigeringarna
syftar dels til) alt anpassa systemet till olika välfärds- och
fördelningspolitiska mål, dels fill att effektivisera systemet. Industripolitiken
har uppgifter på båda dessa områden. Jag ämnar emellertid nu koncentrera
diskussionen till de induslripolitiska insatser som lar sikle på alt inom
industrisektorn eliminera sådana effektivitetsbrisier i marknadsekonomins
funktionssätt, som inte hanteras inom ramen för den allmänna ekonomiska
politiken.

Dessa
brisler kan vara av olika slag. Institutionella faklorer kan ibland hindra en
önskad utveckling. Det kan gälla på lånemarknaden, som genom de regelsystem som
byggts upp fungerar dåligt för vissa företag i speciella situationer. Ett
exempel är starkt växande småföretag och olika företag som står inför betydande
omställningsproblem, som kan ha svårt alt få finansiering i det ordinarie
kreditväsendet. Här kan finansiering genom

Prop.
1983/84:135 29

samhällets åtgärder såsom industriverkels
industrigarantilän, de regionala ulvecklingsfondernas rörelselån eller
Invesleringsbanken fylla en funktion för att underlätta expansion och
omställning.

Ofta är
brist på kompetens och resurser ett hinder för utveckling. Kunskapen om
tillgängliga tekniska och kommersiella alternativ är ofullständigt spridd hos
dem som har atl fatta besluten i företagen. Kunskapsslöd-jande insatser
(information, utbildning, konsultinsatser) kan då befrämja marknadsekonomins
effektivitet.

Brist på service lill små - särskilt-nystartade - förelag
kan också leda fill att en möjlig industriell utveckling uteblir eller dämpas.
Mindre företag kan inte inom sin egen organisation på samma sätt som större
företag förfoga över kunnande och utrustning inom alla för företaget väsentliga
områden. Det är möjligl aU med relativt begränsade samhällsinsatser i form av
service lill småföretagen förbättra överlevnads- och utvecklingsmöjligheterna.
Erfarenheten visar också att man markant kan öka intresset för nyförelagande
genom slöd till individer som har produklidéer, men som tvekar inför de problem
som startandet av ett nytt företag innebär.

En ytterligare brist i marknadssystemets funktionssätt är
all industrins invesleringar i forskning och utveckling tenderar att bli
samhällsekonomiskt sett för små. Från samhällssynpunkt skall de kostnader som
läggs ned vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett
företag som satsar på utvecklingsarbete väger däremoi huvudsakligen in framtida
egna inkomster. Normalt överstiger samhällsnyttan av en lyckad
utvecklingssatsning den avkastning förelaget kan få. Flera företag kan ta upp
den nya tekniken, genom konkurrens pressas priserna ned lill fördel för
konsumenterna, men till förfång för de företag som initierade utvecklingsarbetet.
Med patentering ökar visserligen möjligheterna att tillgodogöra sig det
ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsresultat är inle
patenterbara och palenl ger inte heller alltid ell tillräckligt skydd. Om ett
företag bedömer att det inte får tillräckligt stor del av nyttan i form av egna
intäkter, kommer investeringen inte till slånd.

Samhällel kan korrigera tendenserna lill underinveslering
genom att pä olika säll öka uivecklingsinvesteringarnas lönsamhet. I de
tidigare leden av utvecklingsarbetet kan det lämpligen ske genom att samhället
i vissa fall lar över en del av koslnaderna och därigenom lyfter av en del av
risken. I de skeden som ligger närmare en kommersiell exploatering synes del
viktigare att tillhandahålla lämplig finansiering t.ex. av den typ, där riskerna
delas mellan förelag och samhälle.

Man kan slutligen peka på att marknadssystemel i vissa
situationer uppvisar en i förhållande lill den ideala bilden av dess
funktionssätt påfallande tröghet i anpassningen till nya förhållanden. I vissa
fall när flera företag är involverade kan låsningar uppkomma, som innebär all
anpassningsprocessen helt stoppas upp. Industripolitiken går då ul på att
bryta upp sådana låsningar och skapa incitament för all anpassningsprocessen
skall komma i gång.

Prop. 1983/84:135 30

I
vissa fall kan mycket snabba förändringar i de yttre förutsättningarna leda
lill akula temporära krissituationer i förelag. Industripolitiken har då en
överbryggande funktion genom att kortsiktigt underlätta företagens finansiella
problem.

En
central fråga vid utformningen av industripolitiken är avvägningen mellan
generella och selekliva ålgärder. Fördelarna med en generell ulformning av de
industripolitiska insatserna har ofta betonats. Riskerna för olika
konkurrenssnedvridande effekier är mindre. Selektiva ålgärder släller vidare
höga krav på beslulsunderiag och på industriell erfarenhet och kompetens hos
personer som fatiar besluten.

Dessa
argument talar för all man bör sträva efter att utforma ålgärderna så generellt
som möjligl. Vissa av de problem industripolitiken skall lösa har dock en sådan
karaktär atl selektiv ulformning av insatserna är mesl ändamålsenlig. Enskilda
förelag eller grupper av företag kan ha specifika problem, som kräver
individuellt avpassade lösningar. Det är ofta svårt atl utforma generella
åtgärder så att man dels uppnår det avsedda syftet, dels undviker icke
önskvärda effekier på andra områden.

Det är därför lämpligt att
även utnylQa ålgärder som bygger på en individuell prövning. Reglerna bör då
ulformas så att konkurrenssnedvridande effekter undviks. Att de statliga
institutionerna måste granska och värdera projekt, som man skall vara med att
finansiera, är självklart. Man kan i många avseenden jämföra denna verksamhet
med bankernas kredit-prövning. De flesla projekl, vars förverkligande
underlättas av statliga insalser, har dock sin utgångspunkl i resp. företags
egen planering. Förelagen satsar egna pengar och står själva för större delen
av risken.

I
delta sammanhang villjag betona alt såväl de generella som de selektiva
insalserna skall vara neutrala med hänsyn lill olika förelagsformer. Som
framhållits i propositionen (1983/84:84) om kooperationens kapitalförsörjning,
m. m., är det av väsentligt allmänt intresse atl kooperativa företag ges
likvärdiga möjligheter all utvecklas som andra företagsformer. ,

En
omtvistad fråga är huruvida man i industripolitiken skall peka ut vissa
framtidsbranscher och prioritera dessa i olika sammanhang.

Staten
har ett ansvar för utbildning och ett delansvar när det gäller teknisk
kompetensuppbyggnad. De ställningstaganden beträffande resursernas fördelning,
som man därvid måsle göra, får med nödvändighet långsikliga konsekvenser. Man
måsle arbeta med framförhållning. Det är nödvändigt alt då identifiera breda
leknikområden, inom vilka man bedömer aft svenska företag har möjlighet alt
hävda sig i framliden. Del ingår i en klok resurshållning att göra distinkta
prioriteringar och lyfta fram vissa teknikområden. Dessa priorileringar bör ske
i samarbele med berörda industriföretag.

Denna
lyp av nödvändiga priorileringar bör dock klart skiljas från en politik, som
innebär aft slalen på industripolitiska grunder pekar ul produkler som
särskill omhuldas. Den s.k. "picking-lhe-winner"-slralegi

Prop.
1983/84:135 31

som finns i vissa länder, där den industripolitiska
planeringen gör avväganden på detaljnivå rörande enskilda produkler kommer
inte lill uttryck i inriktningen av den svenska industripolitiken. Det faller
på företagen att avgöra med vilka enskilda produkter man tror sig kunna
konkurrera på världsmarknaden.

Industripolitiken
arbetar med fiera tidsperspektiv. På kort/medellång sikl gäller det framför
allt åtgärder, vars primära uppgift är att öka produktionsvolym och export.
Som exempel kan nämnas åtgärder, som syftar lill ökad invesleringsvaruexport,
ökad underleverantörsexpansion, ökad inhemsk expansion genom riktade
offenlliga investeringar, etc. Åtgärder för all underlätta en smidig
sirukturomvandlingsprocess hör också hemma i detta tidsperspektiv.

Till det
långa perspektivet hör främst åtgärder till stöd för teknisk
kompetensutbyggnad, nyetableringsstöd, åtgärder för att underlätta produktutvecklingen
och de speciella salsningar som görs på högieknikområ-den med snabb expansion.
Bland alla dessa ätgärder, som syftar till ökal utnylQande av ny teknik, finns
några där lidsavståndet mellan insats och resultat är något kortare. Det gäller
bl.a. åtgärder för ulnytQande av teknikupphandling och finansiella insatser i
det skedet av utvecklingen, där man ligger nära en marknadsintrodukfion. Det är
del medellånga perspektivet som nu är mest krifiskt. Utan att minska
bevakningen av de långsiktiga frågorna måste nu särskilda insatser till för att
lösa de närmaste årens problem - att få upp produktionsvolymen inom
exporfindustrin och den imporlkonkurrerande induslrin.

Man kan
grovt skilja åtgärder, vars direkta syfle är att öka produktionsvolymen, och
åtgärder, vars direkta syfle är atl förbättra anpassnings- och förnyelsemöjlighelerna.
Förbättrade anpassnings- och förnyelsemöjligheter öppnar möjligheter för en
framtida ökning av produktionsvolymen. Syftet med bägge typerna av insalser är
ytterst industriell lillväxl, skillnaden ligger i tidsperspektivet. Del
effektivaste sättet att säkra långsiktig produktionsvolym är bl.a. atl inrikta
åtgärderna på förbättrade anpassnings- och förnyelsemöjligheier.

4.2 Industripolitikens inriktning — huvuddragen

Jag framhöll i 1983 års budgetproposition atl utvecklingen
under 1970-talel visar alt en nyorientering av induslripolifiken är nödvändig.
Samtidigt angav jag i ett antal punkter den inriktning som induslripoliliken
enligl min uppfattning bör ha. Industripolitiken skall inriktas på:

•
Alt ge de
offensiva insatserna inom industripolitiken störte utrymme än hiftills.

•
Alt ta till
vara utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna.

•
Att effektivare
ulnyUja den offentliga verksamheten och samhällsbyggandet över huvud laget som
en aktiv drivkraft i den industriella utvecklingen.

Prop.
1983/84:135 32

• Att
utveckla samhällels insatser för atl stimulera verksamheten inom de

små och medelstora företagen.

• All
skapa öppenhet och samverkan mellan samhället, förelagen och de

anslällda.

• All
intensifiera strävanden lill samordning mellan industri- och regio

nalpoliliken.

Industripolitiken
har utformats i enlighel med den inriklning som anges i ovanstående punkter.
Jag skall nu kortfattat redovisa hur denna inriktning konkret kommer lill
uttryck i det industripolitiska arbelel. Som en komplettering till de angivna
punkterna tar jag därefter (avsnitten 4.2.7 och 4.2.8) upp ytterligare några
grundläggande inslag i industripolitiken. Det gäller dels arbetet för atl
undanröja adminislraliva hinder för industriell expansion, dels nordiskt industnpolitiskt
samarbete.

4.2.1
Slörre utrymme för offensiva insatser

De
induslripolitiska resurserna har sedan 1970-talets mitt till övervägande del
gått till hantering av krisföretagens problem. Det har gällt omstrukturering
av problemförelag och problembranscher. Staten hade i vissa fall ägaransvaret
sedan tidigare, i andra fall gjorde storleken på de erforderliga insatserna att
staten fann det lämpligt att helt eller delvis också ta över ägaransvaret från
tidigare ägare. Målet för omslruklureringen har varit atl hjälpa företagen in i
en långsiktigt hållbar struktur och atl övergången skulle ske i socialt
acceptabla former. De slora resursinsatser, som saltes in för krisföretagen,
gjorde all mindre resurser blev över för nyskapande/expansion.

Jag
framhöll i budgetpropositionen 1983, alt de offensiva insalserna inom
industripolitiken skall ges ett större utrymme än tidigare. En sådan
omorientering av industripolitiken innehåller två moment. Den innebär dels en
ny syn på slatens agerande vid industrikriser, dels ökade ambitioner vad
gäller insalser för atl stimulera induslriell expansion på områden med
utvecklingsmöjligheter.

I
detta avsnill las båda dessa moment upp. Först behandlas frågan om hanteringen
av krisföretag. Därefter ges en redogörelse för mer betydande ålgärder, som
salts in för atl på långsiktigt inlressanla områden uppmuntra industriell
expansion.

Krisföretagens
hantering

Jag
vill inledningsvis konstatera, all del även i framliden bör finnas en beredskap
för statliga insalser i krisföretag och krisbranscher. Rätt utformad kan en
omställningspolilik vara både offensiv och framåtriktad. De insatta resurserna
kan därmed ha god samhällsekonomisk effektivitet. Det är dock min mening, atl
samhällsinsatserna i framtiden bör koncentreras på ålgärder som direkt syftar
till utveckling av ny effektiv verksamhel.

En
grundsten för en sådan omläggning är en väl utformad allmän ekono-

Prop. 1983/84:135 33

misk
politik. I en ekonomi med tillväxt är omställningsprocessen lättare att
genomföra. I en ekonomi med extern balans blir effekterna av ett
produk-fionsbortfall inte så svåra som i ett läge där man kämpar med extern
obalans.

En
andra grundsten är en annan hanlering av krisförelag. Kostnaderna för det s.k.
icke-permanenta stödet har, som framgår av bil. 2, varil utomordentligt stora
sedan mitten av 1970-talet. Statsföretagspropositionen våren 1983 präglades av
uppfattningen att slaten fortsättningsvis måste visa stark återhållsamhet vad
gäller insatser för föriusltäckning i de statliga företagen. Kravet på
lönsamhet och effektivitet i den statliga företagssektorn markerades klart.

Som
aviserades i den reviderade finansplanen 1983 gör en intern arbetsgrupp inom
industridepartemenlel en allmän översyn av den slatliga slöd-givningen lill
företag. Därvid analyseras erfarenheterna av del icke-permanenta stödet.
Analysen understryker att företagskriser har olika bakgrund och måste bedömas
individuellt. Jag vill emellertid peka på vissa mer allmänt giltiga
erfarenheter av de stora statliga insatserna i krisföretagen.

Ulan
de slatliga insalserna hade de företag, som varit föremål för rekonstruktion
de senaste 7-8 åren, nästan undantagslöst tvingats gå i konkurs. Vissa
verksamheler hade då lagts ned. 1 de flesta fall hade dock företagen sannolikt
drivits vidare med nya ägare, om än i någon annan form och omfattning.

Utan
slalligt ingripande hade företagens långivare drabbats hårdare. I den gruppen
ingår leverantörer, som lämnai leveranlörskrediter, och banker - i vissa fall
även utländska banker. Sannolikt skulle ett antal slora konkurser ha skapal ett
förändrat långivarbeleende i framliden.

En
ekonomisk rekonstruktion kan göras på olika sätt. Offentligt ackord,
underhandsackord och konkurs är rekonstruktionsmetoder, som tillämpats i
rekonstruktioner där staten medverkat.

En
hård rekonstruktion (genom konkurs) innebär i relation lill en mjuk
rekonstruktion (ackord) alt balansräkningen Ull stor del rensas från gamla
skulder. Man får en bättre finansiell struktur.

En
konkurs kan innebära atl företaget styckas och att förutsättningar för någon
fortsatt verksamhel inte kommer atl finnas. I vissa fall finns dock
intressenter, som är intresserade av atl överta företaget och driva del vidare.
Konkursen innebär ändock risk för stilleslånd under viss tid och koslnader för
slalen i form av lönegaranti. Avbrutna kundrelationer kan vara svåra att arbeta
upp. Del kan bli svårigheter att ordna nya rörelsekrediter. I vissa fall
gäller krisen inte bara ett förelag ulan flera förelag eller en hel bransch.
Önskvärda strukturförändringar omfattar kanske flera förelag. I vissa fall har
statlig medverkan ansetts nödvändig, därför att ingen ägare har haft den
finansiella styrkan att på egen hand hantera problemen. Skilda ägargrupper kan
ha saknat förmåga och inlresse alt komma överens. 3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
135

Prop. 1983/84:135 34

I
vissa fall kan därför ett ackordsförjärande med inslag av statliga eftergifter
eller nya slatliga medel vara befogat.

En
rekonstruktion genom ackord kan emellertid ibland tendera att bli ofullgången.
Man tvingas efter en lid alt ta nya grepp. Vid en rekonstruktion genom konkurs
tvingas man redan från början att göra reella långsiktiga ingrepp.

Man kan i efterhand
konstatera, atl många av de framlidsbedömningar som legat till grund för utformningen
av rekonstruktioner byggda på ackord och slalliga kapitalinsatser varit för
optimistiska. Det är ganska naturligt att bedömningen drivits ät detta håll.
Företagsledningen måste inspirera sin omgivning till optimism. Aktieägare och
långivare hoppades att kunna fä tillbaka en del av redan satsade pengar.
Företrädare för staten hoppades dels på alt krisfrågan och
sysselsättningsproblemen skulle få en positiv lösning, dels på atl de nya
pengar som sattes in skulle räcka för räddningsoperationen och helst ocksä ge
avkastning. De bedömningar som de enskilda intressenterna gjort har inte alllid
varit orealistiska, men sammantaget har de legat rnarkant på den optimistiska
sidan.

När det gäller
rekonstruktioner grundade på konkurs, kan man snarare notera en molsalt
tendens. Marknaden gör ofta en mycket försiktig bedömning av företagels värde.
Köpintresset har varit lågt, övertagandet billigt. Della har i många fall lett
till rekonstruerade företag med låg skuldbörda och hög konkurtensförmåga.
Ibland har dessa företag sedan i en konkurrenssilualion kunnal underbjuda mera
moderna och effektiva förelag, som dragits med större skuldbörda.

Erfarenheten
har visat att det är svårt au vid nedläggning eller kraftig personalminskning
snabbt skaffa ersättningsindustrier. Alt mjukt avveckla en verksamhet för alt
kunna ersätta bortfallet med ny produktion har visat sig svårt. Det har visat
sig kostsamt att genom subventioner uppehålla verksamhel, som inte är
långsiktigt lönsam.

Som
jag lidigare framhållit har företagskriser olika bakgrund och måste därför
bedömas individuellt. Man kan emellertid enligt min uppfallning dra några
generella slutsatser av de här skisserade erfarenheterna.

Jag
vill för det första framhålla, att en konkurs kan vara ell effektivt sätt att
få till stånd en bra rekonstruktion. Den finansiella strukturen förbättras då
gamla lån rensas bort. De nya ägarna tvingas lill realistiska framlidsbedömningar
och lill fundamentala strukturförändringar. Minskad benägenhet hos svenska
eller ulländska banker att finansiera svenska industriföretag om de drabbas av
kraftiga förluster är enligt min uppfattning inget bärande argument mot en
konkurs. Del hör lill långivarens uppgifter att pröva företagens bärkraft. Man
kan inte räkna med atl slaten träder in för alt läcka förelagens förluster -
inte heller de stora företagens. Detta gäller även för leverantörer som ger
leveranlörskrediter.

Mot
den här angivna bakgrunden menar jag, all konkursallernativet i ökad
Ulsträckning bör prövas vid den forlsalla hanleringen av krisförelag

Prop.
1983/84:135 35

från slalens sida. Jag vill i det sammanhanget peka på att
statens induslriverk på regeringens uppdrag har utrett vissa frågor rörande
konkursalter-nativ vid en företagskris. Jag avser också att under våren föreslå
regeringen alt låta göra en sammanställning av erfarenhelerna av konkursers
effekter på bl. a. sysselsättning och leverantörernas ekonomiska situafion.

Också fortsättningsvis får man emellertid räkna med att
det i vissa fall kan vara befogat all genomföra rekonstruktioner med hjälp av
ett ackordsförfarande med inslag av t.ex. slalliga eftergifter. Självfallel
bör vid ackordslösningar särskilda ansträngningar göras för alt motverka
tendenser till alllför optimistiska framlidsbedömningar, som leder till att
rekonstruktionen blir ofullständig.

Vid statlig medverkan i företagsrekonstruktioner genom
ackordsförfarande bör kraven på övriga intressenters uppoffringar slällas
högl. Gemensamma insatser av fordringsägarna skall garanlera atl
balanssaneringen blir så grundlig att rekonstruktionen medför en varaktig
lösning. Fordringar måste efterskänkas av alla parler i sådan omfattning alt
man hamnar nära samma finansiella läge som skulle uppkommil vid konkurs. Nya
ägare måste manifestera sin tro på förelaget och piojektet genom en avsevärd
kapitalinsats. Den syn på statligt deltagande vid företagsrekonslruktioner, som
här redovisats, har varit vägledande för regeringens agerande under del gångna
årel.

Stöd tUl expansion

De offensiva inslagen i industripolitiken finns bl.a. i
stöd till teknisk forskning och utveckling, i ålgärder för småföretagens
utveckling och i de exportfrämjande insalserna. Även åtgärder för alt
omstrukturera krisförelag och krisbranscher kan ges en offensiv inriktning.

Statens anslag till grundläggande högskoleutbildning på
det tekniska området är under innevarande budgelår 552 milj. kr. För budgetåret
1984/85 har regeringen föreslagit ett anslag om 605 milj. kr. Ökningen innebär,
förutom pris- och löneomräkning, atl antalet utbildningsplatser per år ökas med
118 på de tekniska högskolorna och med sammanlagl 105 på de yrkeslekniska
högskolelinjerna samt textil- och konfeklionslinjen. Den datavetenskapliga
linjen vid Uppsala universitet får också fler elevplatser. Dessutom inrättas
en ny påbyggnadslinje inom bioteknikområdet.

Vid de tekniska högskolorna är del främst linjerna för
datateknik och elektronik som byggs ul. Särskilda medel anvisas dessulom för
atl möjliggöra ökad kvalitet på undervisningen i syfte att minska antalet
studieavbrott.

Det under åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet)
uppförda anslaget till forskning m. m. vid tekniska fakulteter är under
innevarande budgetår 344 milj. kr. Därutöver beviljar STU anslag till forskning
inom högskoleorganisationen. Anslaget till STU:s program Kunskapsutveckling
exkl. medel till kollektiv forskning är under innevarande budgetår ca 200 milj.
kr.

Prop.
1983/84:135 36

STU bidrar också med drygt 70 milj. kr. till forskning vid
andra statliga organ. STU:s bidrag till kollektiva forskningsinstitut är under
innevarande budgetår ca 140 milj. kr.; till det sistnämnda beloppel kommer
bidrag från institutens privata intressenter. STU bidrar dessutom med över 200
milj. kr. per år till FoU i företag och med ca 35 milj. kr. per år till vissa branschorganisationer
som bedriver FoU.

Förslag lill anslagsberäkning för nästa budgetår redovisas
i propositionen om forskning. Förslaget innebär ökade insatser på vissa
industripolitiskt priorilerade områden, främst verkstadsteknik, bioteknik,
informationsteknologi och vissa nya material.

Men staten
tillhandahåller kompelens också i andra former. Statens provningsanstall får
årligen drygl 30 milj. kr. för alt hålla en samlad nationell resurs för
service inom området provning, mätning och konlroll. För industrin är en sådan
resurs viklig. En slor del av vår export vore sålunda omöjlig ulan ett
internationellt erkänt svenskt mätsystem och en inhemsk mälteknisk kompetens av
den lyp som finns vid provningsanstalten. Anstaltens kompelens inom olika
leknikområden hjälper speciellt mindre företag vid ulveckling av nya produkter
och syslem, samt biträder offenlliga myndigheter vid fastställandet av
realistiska kravnivåer i föreskrifter. Betydelsen av en central
provningsanstall bestyrks f.ö. av alt de flesta industriländer funnit behov av
alt inrätta liknande resurser.

Det finns flera exempel på liknande resurser, som
upprättats med slalligt stöd, bl.a. marinlekniska institutet, väg- och
trafikinslitulet och slalens maskinprovningar.

En för företagen belydelsefull kompetensresurs finns vid
det svenska patent- och regislreringsverkel. Del samlade kunnandet hos verkets
hand-läggarkår och den stora mängden av beviljade patent utgör en kunskapsbank
vid utvecklingen av nya produkler och processer. Även här visar en internationell
jämförelse betydelsen av ett aktivt pateniverk för att framför allt små och
medelstora företag skall kunna följa med i den internationella
teknikutvecklingen. De slörre företagen bevakar mycket aklivi ulvecklingen
inom intressanta teknikområden genom en uppföljning av beviljade patent, inte
bara i Sverige ulan också i de stora industriländerna.

En annan
form av kompetensuppbyggnad i samverkan mellan slalen och näringslivet utgör
standardiseringsverksamheten. Genom standarden utvecklas och sprids kunskap om
nya tekniska och systemmässiga lösningar på industriella tillämpningsproblem
och nya metoder för provning och mätning. Genom internationella standarder
underiättas export och produktion i långa serier. Statens slöd till
standardiseringskommissionen i Sverige, f.n. 12 milj. kr., blir därmed ett
stöd till industrins lekniska förnyelse och exportansträngningar. Som
slandardiseringskommissionen själv påpekar i en skrivelse, är det enligt min
mening rimligt atl även forsknings- och utvecklingsstödjande organ, som t.ex.
STU, kan lämna stöd till slandar-diseringsprojekt som har ett med organens
uppgifter sammanfallande syfte.

Prop.
1983/84:135 37

Ytterligare
exempel på statligt stödda, kompetensuppbyggande institutioner kan anföras.
Trols mångfalden i denna slruklur är, som jag nyss nämnde, slödel lill den
tekniska forskningen den mesl betydelsefulla insatsen.

Inom
avancerade teknikområden har det skett betydande satsningar.

De
expansiva industribranscherna, såsom data- och elektronikindustrin,
kommunikalionsindustrin och rymdindustrin kännetecknas både av en intensiv
konkurrens och en snabbt expanderande marknad. Dessa branscher får i alla
viktiga industriländer omfattande statligt stöd och stimulans. Även i Sverige
har satsningar gjorts och ytterligare salsningar planeras.

Ett exempel på detta är
satsningen på en nordisk experimenlell lelekom-munikalionssalellit,
re/e-A'(prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Projeklel har en koslnadsram på
1250 milj. kr. i prisnivån januari 1982 och genomförs i samarbele med Norge och
Finland. Syftet med projektet är all ge svensk och övrig nordisk induslri
erfarenheler av utveckling och lillverkning av avancerade teleutrustningar i
satelliten och på marken, samt att ge användarna, främst de nordiska televerken,
erfarenheter av ulnyttjandel av sådana system. Delta har bedömts som mycket
viktigl i en tid av explosiv ulveckling på telekommunikationsområdet. Den
nordiska satelliten Tele-X har gett anledning till omfattande nya konlakter
med olika förelag, som dellar i utvecklingsarbete och produktion. Satelliten
kommer alt UtnytQas dels som TV-sändare och dels för överföring av data och
video.

Arbelel med
flygplanssyslemet 39 JAS-Gripen, det s. k. JAS-projektet, utgör den största
statliga teknikupphandling som genomförs i Sverige. Genom all ulnylQa en ny
teknologi skall man ulveckla och producera ell flygplan med en vikt omkring
hälften av Viggens, men med samma eller bättre prestanda. Detta skall ske bl.
a. genom utnytQandet av kompositma-lerial i skrov, ny motorteknik samt ny
elektronik i styrsystem, radar och presentationsulrustning. Projektet innebär
en stor utmaning för svensk flyginduslri. Industrigruppen JAS AB har utfäst sig
atl skapa 800 nya arbetstillfällen, främsl i sysselsältningssvaga regioner, att
ulnylQa svenska underleverantörer när dessa är konkurrenskraftiga saml alt
aktivi verka för spridning av ny leknik. Vidare har General Electric och 15
andra utländska underleverantörer utfäst sig alt under sin kontraktslid lägga
ut beställningar i Sverige, till motsvarande belopp som värdel av deras leveranser
lill JAS. Under år 1984 knyls nya konlakter mellan svensk industri och dessa
underieverantörer. En av regeringen tillkallad särskild utredare rapporterar
fortlöpande om utvecklingen av JAS-projektet och de övriga affärer som kommer
till stånd som följd av detta.

För
atl stärka den svenska produktions- och konstrukliönsförmågan av
mikroelektronikkomponenter påbörjas detta budgetår ett nationellt
mik-roeleklronikprogram (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130). Programmet om-

Prop. 1983/84; 135 38

fattar
insalser rörande utbildning, grundforskning, tillämpad forskning och
utvecklingsarbete inom mikroelektronikområdet. Jag återkommer i det följande
till denna fråga.

Offshoreområdei
har blivit ell område, där slora insatser görs inom avancerade teknikområden.
De förslag som nyligen har lagts i prop. 1983/84:10 om svensk
havsresursverksamhet bör kunna bidra till att förstärka den svenska
havsindustriella kompetensen. Dessa förslag innebär bl.a. atl inom STU:s
verksamhet havsteknikområdet ges stor prioritel under de närmaste åren. SIND
får under en treårsperiod särskilda medel för atl samordna och komplettera
övriga insalser på det havsindustriella området.

Ålgärder
för att främja tekniskt utvecklingsarbete, industriellt samarbele och
utveckling kan vara avgörande faklorer för alt bereda svensk industri möjlighet
atl delta i betydelsefulla offshoreprojekt. Det är därför viktigl att SIND och
STU planerar sina insatser så att industrins konkurrenskraft i dessa avseenden
förstärks så mycket som möjligt.

Beslutet om en kommande
avveckling av kärnkraften får inle hindra ett forlsall utvecklingsarbete inom
kärnkraftstekniken. Detta arbele är nödvändigl för att på bäsla sätt
underhålla de redan befintliga anläggningarna samt lösa säkerhets- och
avfallshanteringsfrågorna. Det kunnande som finns i Sverige måsle också las
till vara för atl vi skall kunna tillgodogöra oss de exportmöjligheler som
finns inom detta område.

Kapilalvaruexporlen är ett
expansivt inslag i svensk export. I många länder råder f.n. låg
investeringsaklivitel och många köparländer tvekar alt skuldsätta sig i samband
med kapitalvaruimport. Den för svensk industri så vitala kapitalvaruexporten
har fått känna på krympande marknader i många u-länder och siatshandelsländer,
inte minsl beroende på köparlän-dernas skuldsiiuation. De projekt som
finansieras genom olika multilateralt finansierade organ, t.ex. Världsbanken,
har därigenom fått en ökande betydelse för denna export. Exportkredilnämnden
(EKN) kan under vissa förutsättningar lämna exporlkredilgarantier för export
lill länder som, även om de har en besvärande skuldbörda i dagsläget, har
långsikliga utvecklingsmöjligheter. De ökade resurser för u-kreditgivning, som
regeringen nyligen föreslagit, innebär ökade möjligheter för svensk kapitalvaruindustri
och för byggexporien. De statsstödda krediler, som lämnals på senare år genom
AB Svensk Exportkredit (SEK), har i stor utsträckning varit en motåtgärd mot
andra länders kreditsubventioner. De statsstödda krediterna innebär ett
belydande stöd, särskilt för störte projekt och bygg-export, där långa
kreditlider och slora belopp är vanligi. Tillsammans innebär SEK-systemel,
EKN-garaniierna och u-krediterna ett belydande statligt åtagande till stöd för
kapitalvaruexporten, ett område där svensk induslri hävdat sig väl. På sikt bör
subventionsinslagen i exportkrediterna minskas. För att ulveckla industrins
goda förutsättningar pågår inom Sveriges exportråd en aktivering av den s. k.
projektbevakningen.

Prop. 1983/84:135 39

Sedan regeringsskiftet har lagts fram program för två s.
k. krisbranscher, tekoindustrin och varvsindustrin. Båda dessa branscher har
åtnjutit omfattande statliga stödinsatser under 1970-talet. Huvuddelen av
dessa insatser har varil olika former av stöd till upprätthällande av
produktionen, dvs. ett passivt krisstöd.

Den nya tekopolitiken innebär en markerad omläggning av
slödprofilen genom en kraftig satsning på effektivilelsfrämjande och
marknadsslödjande ålgärder som förbättrar branschens konkurtenskraft. De
effektivilelsfrämjande åtgärderna inom tekoområdet har härmed ökat frän
tidigare ca 30% till över 50% under en treårsperiod.

Även den nya varvspolitiken har denna inriktning. En
omläggning har skett från uppehållande driftstöd lill offensiva insatser
syftande lill ulveckling av förelagens långsiktigt bärkraftiga delar. Det kan
komma att betyda både neddragningar och avveckling av verksamhet. Men det
betyder samtidigt alt tillgängliga resurser i stället salsas på investerings-
och utvecklingsprojekt, som kan ge produktion och sysselsättning inom nya
områden.

4.2.2 Tillvaratagande av utvecklingsmöjligheterna inom
basindustrin

Skogsindustrin kunde under åren 1979-1981 inle till fullo
ulnylQa den internationella avsätlningssitualionen på grund av en
otillfredsställande virkesförsörjning. Detta medförde ett bortfall av
exportinkomster av betydande omfattning. Beräkningar av slorieken på
produklionsbortfallel visar alt det är fråga om miljardbelopp.

Med den slora betydelse, som skogsindustrin har för
landets ekonomi och sysselsättning och med tanke på de ekonomiska
balansproblemen, är det utomordentligt viktigl att försörjningen med
virkesråvara kan tryggas.

På förslag av regeringen har riksdagen under våren 1983
fattat beslut om åtgärder i syfte atl förbättra skogsindustrins
virkesförsöijning (prop. 1982/83:145, JoU 34, rskr 360). Riksdagsbeslutet
innebär au det i skogsvårdslagen införs en allmän skyldighel för markägare alt
avverka en del av den skog som är sluiavverkningsmogen, samt alt gallra yngre
skog. Åtgärden syftar till alt förmå de passiva skogsägarna alt avverka.
Vidare föreskrivs, alt det skall finnas en skogsbruksplan för alla
skogsfastigheter. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena på
sin skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidlas. De nya
bestämmelserna i skogsvårdslagen irädde i kraft den 1 juli 1983.

Inom skogsindustrin har avsätlningssiluationen utvecklats
gynnsamt under år 1983 och branschens kapacitetsutnylQande har ökat med bl.a.
förbättrad lönsamhel som följd. Devalveringen hösten 1982 och dollarkursens
uppgång har starkt bidragit till den gynnsamma utvecklingen i branschen. De
totala avverkningarna har också ökat och företagen i branschen ser f.n. med
tillförsikt på sin virkesförsörjning.

Prop. 1983/84:135 40

En
viktig utvecklingsmöjlighet för sågverksindustrin är enligt min uppfattning
att ta lill vara del marknadsutrymme för vidareförädlade svenska trävaror som
finns på exportmarknaderna. I syfte att underlätta en ökad vidareförädling har
branschfrämjande åtgärder omfattat även sågverksindustrin. Sågverksbranschen
har sålunda införlivats i branschprogrammet för den träbearbetande industrin
fr. o. m. innevarande budgetår .

Gruv-
och mineralindustrin är en belydelsefull basindustri. Den är en grund för flera
vidareförädlingsinduslrier samt också viklig som avnämare och samarbetspart för
den svenska gruvutrustningsindustrin. Sverige har goda förutsättningar att
vidareulveckla både gruvnäringen och gruvutrustningsindustrin.
Förutsättningarna alt göra nya fynd av basmetaller, legeringsmetaller och
industrimineral är goda. Utvecklingen och konkurrensen på världsmarknaden har
inneburit stora svårigheter för svensk järnmalms-industri. En ökad satsning på
andra mineral blir därmed betydelsefull.

Mot bakgrund av de
relativt gynnsamma geologiska förutsättningarna i Sverige och gruv- och
mineralindustrins betydelse har riksdagen beslutat om ett program för att
stimulera ytterligare prospektering. 300 milj. kr. har anslagits för ändamålet
(prop. 1982/83:50, NU 18, rskr 111). Olika prospekleringsprojekt har påbörjals
och beviljats stöd. Bl.a. har medel beviljats LKAB i samarbete med nämnden för
statens gruvegendom för prospektering och objektundersökning i nordöstra
Norrbotten samt Boliden Mineral AB för guldprospeklering i Skelleftefället och
i Enåsen. Hittills har ca 120 milj. kr. avsatts.

Den
första fasen slutförs under våren 1984 och kan då utvärderas. Därefter påbörjas
nästa steg, där lovande projekt följs upp och eventuella nya projekt påbörjas.
Del är ännu för tidigt att uttala sig om resullalen av hittills påbörjade
projekt, liksom om vilka eventuella framtida utvecklingsmöjligheter de kan
leda till. Uppenbart är emellertid att de av riksdagen anslagna medlen lill
utökad prospektering m.m. har ökat aktivilelen och framtidssatsningarna inom
gruv- och mineralinduslrin.

Specialstålindustrin
har inom sektorn för rostfritt stål under senare år fått vidkännas betydande
överkapacilelsproblem och därmed sammanhängande förluster. Under år 1982
uppgick de sammanlagda förlusterna i branschen till ca 400 milj. kr. Samtidigt
drabbades Nyby Uddeholm av en akut finansiell kris. Under hösten 1982 slod del
klart alt en strukturomvandling i branschen var angelägen. Regeringen
tillkallade därför i november 1982 en särskild specialslålkommission med
uppgift alt utarbeta förslag i syfte att främja en ändamålsenlig struktur inom
sektorn för rostfritt stål.

Specialstålkommissionen
överlämnade den 30 juni 1983 sitt slutbetänkande, vari konstaterades att det
krävs kraftfulla strukturåtgärder för alt effeklivisera sektorn för rostfritt
stål och därmed säkra dess överlevnad. Dessa strukturåtgärder måsle omfatta
såväl produklion som distribution och marknadsföring. Strukturåtgärderna bör
genomföras snabbi på grund av berörda företags dåliga resultat.

Prop.
1983/84:135 41

Efter ett halvt års diskussioner och förhandlingar mellan
berörda förelag träffade dessa i början av år 1984 en uppgörelse om en
sirukluriösning för svensk produklion av rostfritt slål.

Industrin för rostfritt slål grupperas under två
moderbolag, Avesta Jern-verk och Sandvik. Avesta förvärvar Uddeholms aktier i
Nyby Uddeholm och Fagerslas verksamhet rörande rostfritt slål. Dessulom bildar
Avesta och Sandvik gemensamt ett bolag för svetsade rör, där Avesta äger 75%
och Sandvik 25% av aktierna, saml ell bolag för metallurgi och varmvals-ning i
Fagersla, vilket ägs 50/50 av de båda företagen. Övrig verksamhel samlas i
Avesta Jernverk. Tillverkningen av roslfria sömlösa rör koncenlreras lill
Sandvik.

För alt
möjliggöra den planerade strukturlösningen har regeringen för avsikt att
efterge slalliga lånefordringar om sammanlagl 450 milj. kr., varav 330 milj.
kr. ingår i den lidigare träffade överenskommelsen om underhandsackord för alt
rekonstruera Nyby Uddeholm. Vidare avser regeringen alt förelägga riksdagen
förslag om vissa ändringar av villkoren för det lidigare beviljade
villkorslånet till Nyby Uddeholm.

Den
uppgörelse som nu iräffals mellan ägarna lill de svenska specialstålföretagen
innebär en helhetslösning för industrin för rostfritt stål med ägare som tar
ansvar för branschens långsikliga utveckling. Det stämmer därför väl med de
krav regeringen ställt för en statlig medverkan i omstruktureringen. Grunden
är därmed lagd för en bättre specialstålstruktur med överlevnadskraftiga
förelag och slörre trygghet för de anslällda på sikt.

4.2.3 Utnyttjandet av den offentliga verksamhelen som en
drivkraft

Offentliga investeringar är somjag nämnl ett väsentligt
inslag i regeringens politik mol den ekonomiska krisen. Dessa har slor
belydelse både genom sin direkta sysselsättningseffekt och genom den
efterfrågan, som investeringsarbetena indirekt ger upphov till i flera
industribranscher, i transportsektorn och på andra håll. Många av investeringsobjekten
är dessutom sådana, atl de när de blir klara medför stora förbättringar för
industrin, I.ex. i form av bättre infrastruktur.

Merparten
av de arbeten som tidigarelagts av sysselsällningspolitiska skäl har gälll
vägar och järnvägar. Sålunda har vägverket fått möjlighel alt genomföra ett
slort anlal förbätlringar på vägar som har belydelse för skogsindustrins
råvaruförsörjning. Statens järnvägar (SJ) har påbörjat flera relativt stora
anläggningsprojekt. I SJ:s marknadsstrategi ingår dessulom en satsning på
bättre service åt sådana industriföretag som behöver egna stickspår.

Televerkels investeringsprogram för de närmaste åren
präglas av en successiv konvertering av telefonnätet lill digilal teknik
(AXE-systemet) och en omfattande ulbyggnad av verkels Qänster i fråga om
datakommunikation. Dessa förändringar utgör viktiga bidrag till
moderniseringen av infrastrukturen här i landet och till en ökad spridning av
ny teknik. För atl

Prop.
1983/84:135 42

underlätta finansieringen av televerkets framtida verksamhet
har regeringen i årets budgelproposilion föreslagil nya riktlinjer, som bl. a.
innebär ett generellt bemyndigande alt la upp lån på den allmänna
kredilmarknaden.

Utvecklingen på energiområdet är också av intresse i detta
sammanhang. Energipolitiken syftar lill alt minska oljeberoendel och främja en
god hushållning med energi, samtidigt som nya arbetstillfällen skapas. Del
pågående investeringsprogrammet ger svensk industri tillfälle atl förnya sitt
lekniska kunnande och sill prpduktsortiment på flera olika områden, såsom
distribution av elkraft, hantering och förbränning av fasla bränslen,
värmeväxlare osv.

Inom induslridepartementet har sedan regeringsskiftet
tagits flera initiativ för att utveckla utnytQandet av offentlig upphandling
som medel för atl stimulera industriell utveckling.

Ett sådant initiativ är inrällandet av
energiupphandlingsdelegationen. Delegationen, som tillkom efter ett förslag i
den ekonomisk-politiska propositionen i november 1982, har lill uppgift atl
underlätta en samordning av kommunernas upphandling av energiulrustning och
därigenom ge svensk induslri möjlighel atl svara för försörjningen med sådan
utrustning. Delegationen har alt fördela 300 milj. kr. för slöd till
investeringar i Qärrvärme och 700 milj. kr. för åtgärder i samband med
upphandling inom energiområdet.

Under året har också gjorts en förändring i
upphandlingsförordningen med syftet att stimulera den offentliga
teknikupphandlingen. Ändringen innebär atl myndigheterna uppmanas att särskill
beakta atl möjligheterna lill leknikupphandling prövas vid långsiktigt syftande
anskaffningar.

Teknikupphandlingsfrågorna har behandlats i ett stort
antal konlakter, som induslridepartementet initierat under år 1983. I
verksamhelen har bl.a. dellagil andra depariement och slatliga myndigheler med
ansvar för upphandlingsfrågor, liksom ansvariga inom de primär- och
landstingskommunala sekiorerna. Företrädare för fackliga organisationer har
också deltagit. Särskilda överläggningar har hållils med ett antal stora
industrikoncerner - främst i verkstadssektorn. Dessa överläggningar följs nu
upp genom individuella konlakter med företagen.

Departementets verksamhet på bl.a.
teknikupphandlingsomrädet tas upp i del följande (kap. 8). Där kommer atl
föreslås medel för en fortsättning och utveckling av verksamhelen.

4.2.4 Stimulans av de små och medelstora företagen

I Sverige finns ca 460000 småföretag med sammanlagt ca 1,1
miljoner sysselsatta. Småföretagen har inom olika områden mycket slor belydelse
när det gäller att ulveckla näringslivel.

Inom tillverkningsindustrin finns ca 41 000 småförelag med
sammanlagt ca 300000 sysselsatta, vilkel motsvarar ungefär en tredjedel av
induslrisysselsättningen. Industrins småförelag har flera vikliga roller.

Prop.
1983/84:135 43

De s.k. innovationsföretagen har slor betydelse för
industrins förnyelse. Det utmärkande för dessa företag är att de står för nya
idéer, produklulveckling och affärsmässigt nytänkande. Även om de på kort sikt
svarar bara för en liten andel av produktion och sysselsättning, har de på
längre sikl mycket viktiga uppgifter.

Genom sin roll som underleverantör i lokala och nationella
(i vissa fall även internationella) produktionssystem är småföretagen ofta en
förutsättning för att storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn
produklion. På sä sätt är de också en förutsättning för en effektiv
exportindustri även i sådana fall, där de själva inte är exportörer.

Trots en fortgående specialisering av produkfionen finns
vikliga uppgifter för små hantverksföretag och lokala verkstäder. Åtskilliga
sädana företag är "kombinationsföretag", som sysslar både med enklare
tillverkning, service och reparation saml försäljning. Denna typ av företag
spelar en stor roll i den lokala industriella miljön.

Serviceföretagen är liksom underleverantörerna och
hantverksföretagen nödvändiga både för storföretagen och för den lokala
industriella miljön. En utveckling pägår mol en ny lyp av småföretag, som i
huvudsak är serviceförelag men också innehåller moment av lillverkning och
handel. Många nya dataförelag är av den typen. Myckel tyder på alt
"mjukvaruin-slaget" i produkler och produktionsprocesser kommer all
öka. Servicesektorn blir därför av alll större betydelse.

För att varudistributionen skall fungera är förekomsten av
ett slort anlal små handelsföretag en nödvändig förutsättning. Det finns alltså
ett starkt ömsesidigt beroende mellan handelsföretagen och de tillverkande
förelagen. En effektiv handelssektor kan bidra till ökad konkurrenskraft också
för de tillverkande förelagen.

Utöver vad jag nu redovisat, spelar småföretagen en viklig
roll i ekonomin i flera andra avseenden. Förekomsten av livskraftiga
småföretag är en förutsättning för sysselsättning och service på många orter.
Småföretagen är därmed av stor belydelse för möjligheterna atl uppnå de
regionalpolitiska målen.

De mindre förelagen svarar också för en viklig del av
dynamiken i ekonomin. Småförelag kan relativt lätt startas och läggas ned och
har därmed slor betydelse för vitaliteten i näringslivet.

Småföretagen möter dock också speciella hinder just därför
alt de är små:

-
Brist på
specialistkunskaper i jämförelse med slörre förelag.

-
Svårigheler atl
la del av och ulnylQa all den informalion, som krävs för att i dag kunna
fungera inom ramen för marknadsekonomin och samtidigt uppfylla de krav, som
bl. a. samhället släller på företagen.

-
En allmänt låg
soliditet, som innebär sårbarhet för finansiella påfrestningar och begränsad
förmåga att ta risker.

Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken är
avgörande för.

Prop. 1983/84:135 44

de
flesta småföretags möjligheler till framgång. Jag ser mot denna bakgrund den
omläggning av den ekonomiska politiken som har skett sedan regeringsskiftet som
ett viktigt bidrag till att stimulera ulvecklingen av småförelagsseklorn.

Vidare
är den allmänna inställningen lill företagandet viklig. Jag vill kraftigt
understryka atl småförelagen och småföretagarna gör en viktig samhällsinsats.
När nya lagar och samhällsåtgärder i övrigl ulformas, bör särskilt beaktas
effekterna för småföretagen, så att de inte utsätts för onödiga och oavsedda
påfrestningar. Den helt övervägande andelen småföretag är seriösa och följer
de regler som finns uppställda. Den lilla gruppen oseriösa företag är till
skada både för samhällel i slort och för de seriösa förelagarna, som inle möter
konkurrens på lika villkor. Ålgärder för alt bekämpa den ekonomiska
brottsligheten är därför nödvändiga. Dessa åtgärder bör dock utformas så, att
dén stora gruppen småföretag inte generellt möter hinder för sin verksamhet.

Vad
jag hu har sagt innebär, att jag fäster särskild vikt vid sådana åtgärder, som
underiältar för småföretagen atl fungera inom marknadsekonomin. Genom all så
långt som möjligt ge företagen 'fasta spelregler" underlättas för
småföretagen alt fungera på lika villkor med storföretagen. För småföretagen är
en väl fungerande arbetsmarknad med lillgång på arbetskraft, som har både
utbildning och erfarenhet inom skilda områden, av stor betydelse, eftersom de
saknar många av storföretagens möjligheler lill intern upplärning och
omplacering etc. Likaså är kapital- och kredit-marknadens funktionssätt
betydelsefullt med hänsyn lill småföretagens behov av främmande kapital.

Utformningen
av skattepolitiken spelar en viktig roll, dels för att småföretagarna skall få
en rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapitalinsatser, dels för atl
småförelagens kapitalförsörjning skall kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Enligt vad jag har erfaril pågår inom finansdepartementet ett
beredningsarbete med ett flerlal skattefrågor med inriktning främsl på små och
medelstora företag. Avsikten är alt förslag skall föreläggas riksdagen under
är 1984. Efter samråd med chefen för finansdepartementet villjag dock redan i
detta sammanhang något beröra dessa frågor.

Vad
belräffar förmögenhetsbeskattningen gäller f.n. lättnadsregler, som i huvudsak
innebär att en nedsättning sker lill 30% av substansvärdet av den förmögenhet
som är bunden i ett småföretag. Dessa lätinadsregler är betydelsefulla för atl
minska beskattningen av förmögenhet bunden i produktionskapital. Genom nya
lyper av utvecklings- och investmentbolag har möjligheter skapals för en handel
med minoriletsposter i större familjeförelag. För en ägarfamilj öppnar delta
möjligheter atl minska del kapilal, som är bundet i företaget och frigöra medel
för betalning av kapitalskatterna utan atl samtidigt förlora del dominerande
ägarinflylandet i företaget. Inte minst mot denna bakgrund finner jag det
viktigt att skattepolitiken utformas så, att en fungerande riskkapitalmarknad
för minoriletsposter i småförelag kan fortsätta att ulvecklas.

Prop.
1983/84:135 45

För småföretagen är, somjag nyss nämnde, den allmänt låga
soliditeten ett expansionshinder. Jäg finner det därför angeläget atl
förelagsbeskattningen utformas så, atl förelagen slimuleras alt höja det egna
beskattade kapitalet. Det kan oke genom att den kommunala beskattningen av
juridiska personer avskaffas. På så sätt minskas det höga skatteuttaget på marginella
vinster, vilkel kan väntas öka företagens benägenhet alt ta fram eget beskattat
kapital. Mol denna bakgrund talar skäl för att kommunal-beskatlningen av
juridiska personer slopas. En sådan åtgärd skulle också medföra påtagliga
förenklingar av del prakliska laxeringsarbetet för såväl berörda förelag som
taxeringsmyndigheterna.

I olika sammanhang har tankar förts fram på någon form av
nyetableringskonto för personer som planerar atl starta ett eget företag. En
modell för ett sådant konto som har diskuterats är följande. En person med
Qänsteinkomsl får med avdragsrätt mol inkomsten göra insättningar på ett
särskilt konto i bank eller eventuellt hos riksbanken. När personen startar
förelaget får medlen på kontot användas för att beslrida ulgifter i företaget.
Medlen skall i princip beskattas när de las ul. Detta innebär alt den som
startar ett nytt företag kan finansiera eventuella förluster med obeskattade
medel. Att systemet skulle behöva förses med spärrar mot missbruk är emellertid
också klart. Frågan ingår i 1980 års företagsskattekommittés utredningsuppdrag.

Jag vill i delta sammanhang också beröra frågan om
låneförbudet i aktiebolagslagen. Sedan ett tiotal år är del i princip förbjudet
för ell aktiebolag atl lämna lån lill aktieägare i bolaget. Möjlighel till
dispens från låneförbudel finns dock. Det kan I.ex. vara fråga om au finansiera
sitt förvärv i sariiband med generationsskiften eller i andra fall när ett
småföretag byter ägare. Förslag om uppmjukning av villkoren för alt underlätta
generationsskiften har lagls fram av utredningen angående de små och medelstora
företagens finansiella situation i betänkandet (SOU 1983:59) Kreativ
finansiering. Remisstiden för betänkandet har nyligen gått ut. Detta och andra
förslag som ulredningen lagt fram i syfle all underlälla generationsskiften
bereds i regeringskansliel.

När del så gäller de mera riklade småförelagsinsatserna
inom industripolitiken, kan de av resursskäl bara nå ell begränsat antal
förelag. Det är därför vikligl alt de prioriteras så, alt de ger slörsl nylla
för samhällsekonomin. Jag återkommer i det följande (kap. 5) lill åtgärder
inom tre områden:

- småföretag med gynnsamma expansionsmöjligheter

- underieverantörer

- nyförelagande.

Det är angeläget alt den kunskap och erfarenhel som finns
samlad i större företag och vid våra universitet och högskolor också kan
nyttiggöras i de små företagen.

Ett exempel på försök lill samverkan mellan småföretag och
större

Prop. 1983/84:135 46

företag
som har kvalificerad personal är regeringens initiativ atl undersöka hur
personal vid kärnkraftverken i Oskarshamn och Forsmark kan bidra till
industriell utveckling i resp. region. Denna verksamhel drivs av länsslyrelserna
i resp. län i samverkan med berörda kraftbolag och ulvecklingsfonder m.fl.
Avsiklen är alt kärnkraftteknikerna skulle kunna medverka genom konsultverksamhet,
uppfinnarverkstad etc. Dessulom finns andra resurser på kärnkraftverken som
kan bidra till induslriell ulveckling, t.ex. verkstäder som skulle kunna
utnytQas för t.ex. prototypframsläll-ning ål mindre förelag. Andra idéer som
diskuterats är att utnylQa kärnkraftverken som bas för industriutställningar,
konferenser m.m.

Inom
storföretagen finns kvalificerad personal inom många olika verksamhetsområden.
Många idéer och uppslag kommer fram i storföretaget utanför det egna
verksamhetsområdet. Emellertid prövas inte flertalet av dessa idéer.
Förklaringen härtill är dels att storföretagen ofta är tveksamma till att gä
utanför sitt egentliga verksamhetsområde, dels att de anställda tvekar att
lämna en trygg anslällning för alt salsa på ett eget riskfyllt projekl.

Många
storföretag har ett inlresse av att få lill slånd en breddad företagsamhet på
orter där de har en dominerande slällning. Industridepartementet och Svenska
Cellulosa Aktiebolaget (SCA) har under hösten 1983 diskuterat möjligheterna att
pröva nya former för atl stimulera nyföretagandet pä sådana orter. Avsikten är
att en försöksverksamhet skall startas vid SCA:s anläggningar i Munksund, Piteå
kommun. SCA skall där försöka skapa gynnsamma möjligheter till ledighet för
personal, som vill starta egna företag eller på annat sätt vill pröva
bärkraftigheten i egna förelagsidéer. Föreiagei skall vidare försöka slödja
sådan personal med experthjälp av olika slag, lokaler, arbetsredskap m.m. Den
som startar projekt skall också kunna beviljas villkorslån, dvs. om det
misslyckas skall skulden kunna avskrivas.

Jag
kommer senare att särskilt beröra frågan om samverkan högskolasmåföretag.

4.2.5
Öppenhet och samverkan mellan samhället, företagen och de anställda

Den
förnyelse och utbyggnad av induslrin, som industripolitiken syftar till alt
åsladkomma, kräver alt den kunskap och initiativförmåga som finns i industrin
tas till vara. Det är också nödvändigt atl de människor, som oundvikligen
kommer att utsättas för påfrestningar i omvandlingsprocessen, kommer till
tals. Detta för atl i så stor utsträckning som möjligl lägga en grund för
samförståndslösningar inom industripolitiken.

Jag
har sedan regeringsskiftet tagit initiativ lill en lång rad utåtriktade
kontakter för att diskutera olika frågor inom industripolitiken, liksom
industripolitikens uppläggning i stort. Vissa lill industridepartementet knutna
samrådsorgan, särskilt näringspolitiska rådet, industriella och tek-

Prop. 1983/84:135 47

niska rådet och småföretagsdelegationen har varit i livlig
verksamhel. I dessa råd ingår representanter för såväl företag och fackliga
organisationer som berörda myndigheler.

Näringspolitiska rådet' har behandlat en rad frågor. Det
första sammanträdet efter regeringsskiftet ägnades frågan om det
induslripoliliska slödet, dess omfattning och inriktning.

Rådet har diskuterat dala- och elektronikfrågor i
anslutning till den proposition om ett nationellt mikroelektronikprogram, som
lades fram under höslen. Erfarenheler och planer beträffande Industrifondens
verksamhel har också diskuterats med rådet.

Energipolitikens betydelse för och samband med
industripolitiken har behandlats, varvid särskilt inlresse ägnades frågan om
upphandling av energiulrustning. Rådet har vidare behandlat forsknings-,
ulvecklings- och utbildningsfrågor och även gått igenom STU:s förslag till
treårsprogram.

Industriella och tekniska råder har ägnat sin verksamhet
åt förberedelser inför den föreliggande propositionen och propositionen om
forskning. Rådet har ägnat särskilt intresse åt leknikupphandlingsfrågor i vid
mening samt diskuterat övergripande principiella frågor om uppbyggnaden av del
svenska systemet för forskning och utveckling.

Rådel anordnade vidare år 1983 ett seminarium om den
svenska industrins konkurrenskraft och tekniska nivå 1990. Seminariet rönte
myckel stort inlresse och har redovisats i bokform. I anslutning till
seminariet har i rådel konkreta diskussioner förts angående inriktningen av
framlida satsningar inom FoU-området och satsningarnas storlek på resp.
områden.

' Näringspolitiska rådet har f.n. följande sammansättning:
Thage G Peterson, statsråd (ordf.), Roine Carlsson, statsråd (vice ordf.),
Bengt Norström, dep.sekr. (sekr.), Sven Arnerius, direktör, Percy Barnevik,
direktör, Bengt Åke Berg, generaldirektör, Leif Blomberg, förbundsordförande,
Ingemar Essen, direktör, Sten Gustafsson, direktör, Börje Johansson,
industrifotograf, Leif Lewin, direktör. Stig Malm. ordförande LO, Lars
Nabseth, direktör, Gunnar Ribrant, departementsråd. Björn Rosengren,
ordförande TCO, Ove Sundberg, direktör, Björn Svedberg, direktör, och Krister
Wickman, direktör.

" Industriella och tekniska rådet har f.n. följande
sammansättning: Thage G Peterson, statsråd (ordf), Sten Henkow, dep. sekr.
(sekr.), Carl-Gustaf Andrén, universitetskansler, Bengt Åke Berg,
generaldirektör, Inge Brinck, universitetslektor, Gunnar Brodin, professor, Jan
Olof Carlsson, bergsingenjör, Gunnar Engström, direktör, Sven Erlander,
professor, Hans-Christian Fischer, professor, H G Forsberg, direktör, Inge
Granqvist, förbundsordförande SIF, Gunnar Hambraeus, professor, Torbjörn
Hedberg, docent, Antonia Johnson Mörner, direktör, Ove Karlström, direktör,
Roland Kiessling. professor, Gösta Lindberg, tekn.dir., Nils-Hen-rik Lundquist,
generaldirektör. Rune Molin, andre ordförande LO, Kerstin Nib-laeus,
statssekreterare, Ragnar Ohlson, forskningschef. Sven Olving, professor, Björn
Rosengren, ordförande TCO. Olle Siwersson. direktör. Olof Söderberg, departementsråd,
Sigvard Tomner, generaldirektör. Bengt-Arne Vedin, tekn. dr, Sigfrid
Wennerberg, direktör, Hans Werthén, direktör, och Bertil Åberg, professor.

Prop.
1983/84:135 48

Inom småföretagsdelegationen har inför utarbetandet av
denna proposition inrättats arbetsgrupper med uppgift all arbeta med var sin
specialfråga. Frågorna rör nyförelagande, underleverantörernas situation,
teknik-baserade företag samt skatter och finansiering.

Ett annal ämne som diskuterats i småföretagsddegalionen är
de regionala utvecklingsfondernas roll, särskilt vad avser företagsservice.

De tre nämnda samrådsorganen har således behandlat en lång
rad frågor av betydelse för den föreliggande proposilionen. Många iniliafiv och
förslag fill olika lösningar av konkreta frågor har kommit fram genom rådens
verksamhel. Det är min bedömning all dessa har haft och kommer att ha en
fortsatt viktig funklion i utformningen av industripolitiken.

Den utåtriktade diskussionen och dialogen har också förts
via organiserade överläggningar med representanter för enskilda grupper, som
berörs av induslripoliliken. Med de fackliga organisationerna har förls ell
löpande tankeutbyte om induslripolitiska frågor. Jag har vidare enskill
inbjudit representanter för de små och medelstora förelagen, för snabbt växande
förelag, kvinnliga företagare och uppfinnare till överläggningar. För skogsindustrin
och gruv- och mineralinduslrin har särskilda överläggningar arrangerats med
brett dellagande från förelag och fackliga organisationer. Dessa överläggningar
har ocksä gett värdefulla bidrag och uppslag till ulformning av olika insalser
på det induslripolitiska området och gett möjlighel till konkreta diskussioner
om olika gruppers specifika synpunkler.

Inom ramen för departementets arbele med
leknikupphandlingsfrågor har de större verkstadsföretagen inbjudits till enskilda
överläggningar. Bl.a. upphandlingsfrågorna har diskuterats med en grupp
ullandsägda, i Sverige verksamma industriföretag.

Även på andra sätt har arbetet med industripolitiken
tillförts värdefulla idéer och förslag från olika intressenter. Ett viktigl inslag
i detta är de industri- och näringspolitiska rapporter, som utarbetas inom
olika organisationer och somjag tagit del av inför arbelel med denna
proposition. Jag kan här nämna Ingenjörsvetenskapsakademien,
Civilingenjörsförbundet, Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska
Fabriksarbelareförbun-det. Svenska Melallindustriarbelareförbundet,
Livsmedelsinduslriarbe-tareförbundel. Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralor-

' Smäföretagsdelegationen har f n. följande
sammansättning: Thage G Peterson, statsråd (ordf.). Bengt K Å Johansson,
statssekreterare (vice ordf). Olle Stångberg, kansliråd (sekr.). Carl-Axel
Andersson, ingenjör, Bertil Blomqvist, förhandlingschef. Rolf Gabrielsson,
civilingenjör, Thomas Henningsson, avdelningschef, Karl-Gunnar Holmqvist,
landstingsråd. Harald Jahn, direktör. Dag Jarness. direktör, Bertil Jonsson,
förbundsordförande, Lennart Idin, fabrikör. Sven Langenius, direktör, Ulf
Lavestam, direktör, Lars Ljung, pol. sakkunnig, Lars-Olof Pettersson, ekonom,
Lennart Pettersson, riksdagsledamot, Erik Ramberg, köpman. Dick Ramström,
professor, Gunnar Ribrant. departementsråd. Ingvar Rindborg, bankdirektör,
Elisabeth Sundin, ek. dr, Bo Söderberg, direktör, Sven-Olov Träff, direktör,
Lennart Winlund, direktör, och Carl-Johan Åberg, statssekreterare.

Prop.
1983/84:135 49

ganisation. Svenska IndustriQänstemannaförbundet, Sveriges
industriförbund, SHIO-Familjeföretagen, som samlliga under de senasle åren har
utarbetat industripolitiska program som kommit departementet till del. Även om
rapporterna både lill omfattning och innehåll är skiftande, finns där en
samstämmig uppfattning om behovet av en satsning på offensiva induslripolitiska
ålgärder för att förbättra och ulveckla den svenska industrin.

Den breda kontaktverksamhet och öppna diskussion, somjag
här redovisat, har UtnylQals vid arbetet med den föreliggande propositionen.
Det är min avsikt alt verka för en fortsatt livlig dialog om industripolitiken.

4.2.6 Samordning mellan induslri- och regionalpolitiken

Som aviserades i 1983 års budgetproposition har under det
gångna året genomförts en förändring i den industri- och regionalpolitiska
myndighets-organisationen på cenlral nivå. Handläggningen av regionalpolitiskt
och industripolitiskt företagsstöd har sammanförts till slalens industriverk,
samtidigt som arbetsfördelningen mellan departements- och verksnivå renodlats.
Industriverket har getts funktionen som central myndighet vad avser del
regionalpolitiska slödet till näringslivel och skall även kunna ges andra arbetsuppgifter
inom regionalpolitiken.

Organisationsförändringen hade två huvudskäl. För det
första är det ett faktum att regionalpoliliken vad gäller slödel lill
näringslivet och industripolitiken över tiden har närmat sig varandra i den
praktiska tillämpningen lill följd av framför alll en ändrad induslriell
problembild. Mycket är dessutom gemensamt för de bägge insatsområdena i fråga
om medel, målgrupp, grundläggande lönsamhetskrav, kunskapsbas och beslutsunderlag.

För det andra ligger del fördelar i att inom en och samma
organisation kunna göra en avvägning mellan industripolitikens slrävan all
främja utvecklingen av en effekliv och konkurrenskraftig industri och
regionalpolitikens strävan lill balanserad regional utveckling. För att kunna
göra denna avvägning särskiljdes de industri- resp. regionalpoliliska
strävandena i olika huvudprogram hos industriverket.

Ett ylleriigare syfle med den genomförda
organisationsförändringen har varit att skapa förutsättningar för att på ett
effektivare sätt utnylQa samhällets industri- och regionalpolitiska resurser.
Ett annat syfte har varil all ge företagen större möjligheler lill överblick
över myndighetsorganisation och stödsystem.

Jag vill också nämna den parlamentariskt sammansatta
kommitté, som har lill uppgift att utreda inriktning och organisation av det
regionalpolitiska stödet till näringslivet. Kommitténs förslag skall redovisas
i augusti i år. Regeringen avser alt återkomma till riksdagen med förslag i
dessa frågor våren 1985.

En av utgångspunkterna för kommitténs verksamhet är de
förändringar i 4
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135

Prop. 1983/84:135 50

förutsättningarna för regionalpoliliken, som inträffat
under 1970-talet. Dessa förändringar har också kommil alt påverka inriktningen
av del regionalpolitiska arbete som löpande bedrivs på departements- och myndighetsnivå.

Åtgärder riktade till industrisektorn spelar en
dominerande roll i den regionalpolitiska medelsarsenalen. Med hjälp av främst
lokaliseringsstöd bedrevs under många år en lokaliseringspolitik, som bl. a.
innebar att man från samhällets sida inriktade sig på att få industriell
verksamhet att flytta till det regionalpolitiska stödområdet. Ett ytterligare
uttryck för denna politik är den överenskommelse om samråd i
lokaliseringspolitiska frågor med företag som inom landet sysselsätter mer än
500 anställda, som träffades med Sveriges Industriförbund år 1976 och senare
utvidgades till att omfatta också KF och LRF. Förutsättningarna för denna
politik var bl.a. att industrisysselsättningen expanderade och att brist pä
arbetskraft förelåg på många orter. Sedan senare delen av 1970-talet har dessa
förutsättningar inte förelegat.

De regionalpolitiska insalserna gentemot industrin har
därför förändrats till att numera främst stödja expansion av företag som redan
finns inom stödområdet samt stimulera till ny företagsamhet i området.

De regionalpolitiska stödmedlen har successivt anpassats
till dessa nya förutsättningar. Sålunda har t. ex. ändamålen, vartill
lokaliseringslån kan lämnas, utökats till alt avse bl.a. marknadsföring,
produklulveckling och rörelsekapital. Om direkta bidrag är nödvändiga för dessa
och andra ändamål kan offerlstöd lämnas. Medel för all påverka den regionala
utvecklingen i tidigare skeden än i invesleringsfasen har ställts till
förfogande för länsstyrelser och berörda centrala organ. Beslutanderätten har
successivt delegerats och numera svarar länsstyrelserna för ca 80% av besluten
om lokaliseringsstöd. Särskilda utvecklingsbolag har bildats i vissa län och
fördelakliga lån till privata regionala investmentbolag kan lämnas.

Denna nya inriktning har inneburit att man med de
regionalpolitiska ålgärderna närmat sig de insatser, som görs för småföretagen
inom ramen för den allmänna industripolitiken.

De olika ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen har
vidtagit kan förulses förbäitra den ekonomiska situationen, öka
industrisysselsättningen och minska arbetslösheten. Förbättringarna kan dock
inte väntas bli så stora, att en återgång till tidigare lokaliseringspolitik
primärt inriktad pä att omfördela industriinvesleringarna till de
regionalpoliliskt prioriterade områdena kan motiveras. Även fortsättningsvis
bör därför de regionalpolitiska sirävandena när det gäller industrin
huvudsakligen inriktas på att stödja nyförelagande och expansion av befintlig
induslri.

4.2.7 Administrativa hinder för industriell expansion

Samhället styr lill belydande del villkoren för
induslriell verksamhet genom regler som beslutas av riksdagen, regeringen eller
myndigheler. Ett

Prop.
1983/84:135 51

förelag blir på så sätt underkastat ett omfattande
regelverk som styr såväl företagets arbetsbetingelser i stort som utformningen
av enskilda produkler. Omfattningen av samhällels reglering har växt under de
senaste decennierna. Ofta ändras också reglerna med korta intervaller. Tillväxttakten
har varit sådan att man från förelagarhåll ofta pekar på svårigheterna för en
enskild företagare att hålla sig undertättad om vad som krävs av företaget i
olika avseenden.

Det är nödvändigl att det finns regler till skydd för
bl.a. liv, säkerhet, miljö och egendom. Dessa regler är i vårt land i och för
sig inle mer omfattande än i andra västeuropeiska industriländer. Ofta har de
utarbetats i samarbete mellan berörda parter och baserats på internationellt
vedertagen standard. Det finns även exempel på föreskrifter, som positivt
påverkat den tekniska ulvecklingen inom landel och på så säll varil till gagn
för svensk induslri. Olika, var ocn en väl motiverade regler, kan dock
sammantaget medföra att produklionskoslnaden fördyras i en icke förutsedd
omfattning lill men för såväl företag som konsumenter.

Ett särskilt problem i sammanhanget är betingat av alt
lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter ibland kan tillkomma utan alt
kostnaderna för berörda parter beräknats och relaterats lill den nytla
regleringarna givit upphov till. Till en del kan delta förklaras av att
föreskrivande myndigheter ibland saknar erfarenhet och resurser för detta
arbele saml all relevanta beräkningsmetoder saknas. Många författningar av
teknisk natur blir också snabbt föråldrade i en takt, som gör det svårt för
ansvariga myndigheter atl hålla regelsystemet i takt med ulvecklingen. Dessa
problem har påtalats av riksrevisionsverket (RRV), vilkel bl.a. har till
uppgift all med stöd av begränsningskungörelsen (1970:641) bedöma de
kostnadsmässiga konsekvenserna av myndigheternas verksamhet.

I Sverige har många myndigheter men även kommuner i stor
utsträckning kompetens alt utfärda föreskrifter riktade direkt till bl.a.
förelag. Bl.a. med hänsyn till atl föreskriflsansvaret delegerats på delta
säll, kan del ibland brista i samordningen mellan dessa regelverk. Ett enskilt
företag kan uppleva detta som brister i överensstämmelse mellan regler som från
olika håll rikias mol företaget. Dessutom kan föreskrifter vara utformade sä
atl de blir onödigt koslnadsdrivande.

Därför har regeringen bemyndigal mig atl tillkalla en
sårskild arbetsgrupp inom regeringskansliet med uppgift atl se över den
statliga normgivning som riktar sig mol näringslivet. Denna arbetsgrupp har
börjat sill arbele höslen 1983 med all samla in uppgifter från berörda
näringslivsorgan. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete med dessa
organisationer samt de fackliga organisationerna. F.n. bereds inom gruppen
bl.a. en rapport från statens industriverk (SIND) om administrativa hinder för
Industriell utbyggnad. Denna rappori, som bl.a. innehåller ett förslag till
förenklad tillståndsprövning enligt 136 § a byggnadslagen, har utarbetats på
uppdrag av regeringen i slutet av år 1982. Vidare har arbelsgruppen hos

Prop.
1983/84:135 52

arbetsmarknadsdepartementet aktualiseral en leknisk
översyn av semes-lerlagen.

Även om en del av de problem för induslrins lillväxl och
förnyelse som är betingade av statlig normgivning går att behandla inom ramen
för arbetsgruppens verksamhel, bör också särskild uppmärksamhet riktas mot
framlida regleringar. Inom detta område pågår f.n. arbete på flera håll inom
regeringskansliel. Jag har inhämtat att chefen för justitiedepartementet inom
kort avser att föreslå regeringen alt lägga fram en proposition om förenkling
av de regler som myndigheter under regeringen beslutar.

Sedan flera år pågår en översyn av den statliga reglering
som berör den kommunala verksamheten. Detta arbete bedrivs f.n. inom den av chefen
för civildeparlemenlel tillkallade stat-kommunberedningen. Beredningen har,
lillsammans med den ovan nämnda arbetsgruppen, böljat ulreda frågan om hur den
centrala kontrollen av myndigheternas förordningsverksamhet skall ulformas.
RRV och statskontoret utreder flera delar av detta problemområde, bl. a.
formerna för statliga myndigheters inspektion m. m.

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f.n. en genomgripande
omarbetning av äldre regelsyslem. Målsättningen är alt inom en treårsperiod
ersätta ca 250 anvisningar och meddelanden från tiden före arbetsmiljölagens
ikraftträdande med ungefär hälften så många föreskrifter. Arbelsgruppen och
beredningen avser att ställa resurser lill arbelarskyddsstyrelsens förfogande
för alt, i samband med della arbete under en försöksperiod, utveckla modeller
för en bedömning av konsekvenserna av styrelsens föreskrifter.

Som ett led i de ansträngningar jag nu redovisat, har
regeringen nyligen utfärdat särskilda generella riktlinjer till alla kommittéer
bl.a. med innebörden atl kostnadseffekterna för alla berörda parter av
kommittéernas förslag skall redovisas. En av avsikterna med dessa direkliv är
alt i framtiden undvika oförutsedda och oavsiktliga effekier, som höjer
kostnadslägel inom näringslivet.

Det arbele jag nu redovisat bedrivs således i stora delar
på relativt lång sikt. Ansvaret för uppföljningen av de förslag som den av mig
tillsatta arbelsgruppen lämnar ligger inom så gott som samlliga departements områden.
Vad gäller de förslag till konkreta författningsändringar och övriga ålgärder,
som arbetsgruppens verksamhel kan komma alt resultera i, avses dessa därför att
successivt redovisas för regeringen inom ramen för varje fackdepartements
verksamhet.

4.2.8 Nordiskt industripolitiskt samarbete

Jag vill här understryka alt stora ansträngningar bör
göras för alt uppnå mer konkreta resultat i det nordiska industripolitiska
samarbetet. De instrument som byggts upp är en bra grund för ett ulvecklat
praktiskt samarbete.

De nordiska industriministrarna antog vid ett möte i
oktober 1983 en sammanfattande rapport över arbetet med en översyn av del
nordiska

Prop. 1983/84:135 53

induslripoliliska samarbetet, utarbetad av den nordiska
ämbetsmannakommittén för industripolitik. Samtidigt godkände ministrarna det
principprogram för ökat nordiskt tekniskt FoU-samarbete som redovisades i
rapporten.

Enligt
rapporten synes en intensifiering av det nordiska tekniska FoU-samarbelel och
en förstärkning av Nordens roll som hemmamarknad vara samarbetsåtgärder, som
bör kunna ge en störte internationell genomslagskrafl. Exempel på medel för
alt nå delta mål är ökad samverkan mellan de nordiska ländernas företag och
förvaltningar i fråga om leknisk forskning och utveckling, finansiering och
invesleringar, underleveranser och exportsatsningar.

Huvuddragen
i det principprogram för ett ökat nordiskl tekniskt FoU-samarbete, som de
nordiska industriministrarna godkänt, utgörs av förslag rörande bl. a. utökade
direktkontakter mellan ansvariga organ i de nordiska länderna, utökad
samordning beträffande kollekliva forskningsprogram, identifiering av större
samarbetsprojekt samt förstärkt teknisk vidareutbildning på nordisk bas.

Ämbetsmannakommittén
för industripolitik avser utvärdera det föreslagna principprogrammet om två
år. Nordisk Industrifond och Nordforsk förutsätts medverka vid utvärderingen.

Arbetet
med all förverkliga tanken på Norden soni hemmamarknad pågår på flera
frontavsnitt. Resultatet av della arbele, som har högsla prioritel i del
nordiska samarbelel, bör på ett substantiellt säU förbättra villkoren och
möjligheterna för förnyelsen av svensk induslri. Bl.a. kan nämnas de nordiska
finansministrarnas arbete på att inom OECD-regler-nas ram eliminera
valulamässiga hinder för industriellt samarbete i Norden, de nordiska
justitieministrarnas arbete på atl harmonisera närings-rättslagstiftningen samt
de nordiska handelsministrarnas arbete på att undanröja adminislraliva och
byråkratiska hinder. På det induslripolitiska området pågår sedan en längre tid
en systematisk analys av möjligheterna att införa lättnader i gällande
nationella bestämmelser som rör investeringar och etableringar över gränserna
i Norden. De nordiska industriministrarna fattade sålunda ijanuari 1983 beslut
om att nordiska medborgare som flyttar till ett annat nordiskt land i princip
bör likställas med landels egna medborgare när del gäller rätten att etablera
näringsverksamhet, förvärva fasligheter för egel bostads- eller näringsändamål
samt stifta, vara styrelsemedlem eller VD i bolag. Vad gäller möjligheterna lill
en liberalisering på områdel förelagsetableringar, har hittillsvarande
utredningsarbete visat att gällande lagstiftning inte utgör något avgörande
hinder för industriellt samarbete över gränserna i Norden, på grund av en
liberal tillämpning. Trots denna slutsats torde man i det nordiska samarbelel
kunna fortsätta överväga ett generellt sett enklare förfarande vid
tillståndsprövning.

Såvitt gäller bilateralt nordiskt samarbete vill jag
erinra om avtalet

Prop.
1983/84:135 54

mellan
de svenska och norska regeringarna från mars 1981 om långsiktigt ekonomiskt
samarbele, särskilt på industri- och energiområdena. Sverige och Norge torde,
genom sin näringslivsstruklur, sitt grannförhållande och Ulvecklingen i
Västeuropa, ha speciella förutsättningar atl under 1980- och 1990-talen
utveckla ett nära industrisamarbete. Del svensk-norska samarbetsavlalei utgör
en god grund för denna utveckling. Avlalel syftar särskill till att undanröja
hinder för samarbete mellan företag och organisationer.

Det
svensk-norska industriella samarbetet är redan mycket omfattande och under
senare år har intresset vuxit för dylikt samarbete, innefattande bl.a.
företagsförvärv. Drivkrafter i denna utveckling har varit bl.a. norsk industris
intresse alt via Sverige öka sin internalionaliseringsgrad och svensk industris
intresse att komma närmare den norska marknaden för offshoreprodukler.

Jag
har lidigare (avsnitt 4.2.1) berört det svensk-norsk-finska sarnarbetei rörande
Tele-X och understrukit betydelsen av detta projekt ur induslripolilisk
synvinkel. Även det svensk-norska avtalet rörande samarbete på
försvarsmaterielområdet, som undertecknades i november 1983, är av stor
betydelse från denna synpunkt. Båda samarbetsarrangemangen bidrar till all höja
den teknologiska kompelensen i svensk och norsk induslri.

5
Förändringar på några viktiga delområden inom industripolitiken

Förslagen
i denna proposition är koncentrerade till ett antal viktiga industripolifiska
delområden. Jag anger i det följande rikllinjer för de förändringar som är önskvärda
inom dessa delområden och beskriver de industripolitiska insalser jag anser
lämpliga för atl åstadkomma dessa mål. De konkreta förslagen redovisas senare
(kap. 6-13).

5.1
Ökade insatser för småföretag med expansionsmöjligheter

En
inle oväsentlig del av nuvarande induslrisysselsätlning finns i de förelag som
är yngre än tio år. Strukturomvandlingen går nu snabbare än fört och småföretag
kan växa snabbt. Det är uppenbart att en betydande del av den
industriproduktion vi behöver ha om lio år bygger på produktionsidéer, som nu
finns bland småföretagen eller som iniroduceras i samband med nyetablering.

En dominerande
storföretagsstrategi (speciellt inom verkstadsindustrin) synes vara att
koncentrera verksamheten lill de produktsortiment, där företaget har en global
styrka. Målet är ökad internationalisering, ökad världsmarknadsandel för sina
produkter och samtidigt ökad produktion utomlands. Detta kan leda till alt de
slörre företagens inhemska expansion blir begränsad. Man kan inte heller räkna
med atl svenska förelags expan-

Prop. 1983/84:135 55

sion
utomlands i motsvarande grad kompenseras av utländska företags expansion i
Sverige. Detta gör att småföretagens expansionsmöjligheter måsle fillmätas stor
betydelse i ett längre perspektiv.

De
industripolitiska insatser som inriktas mot småföretagsområdet gäller i första
hand kapitalförsörjning, extern konsulthjälp (förelagsservice), utbildning
samt slöd till industriellt utvecklingsarbete.

Åtgärderna syftar till att
underlälta företagens expansion och anpassning till förändrade förhållanden. De
hinder som skall överbryggas är av olika slag. Många småföretag, särskill de
som befinner sig i expansion, har begränsat eget kapilal och små bankmässiga
säkerheter. Ett särskill tillflöde av riskkapital och risklån i olika former
kan underlätta expansion.

Det
finns ett flertal statliga eller statligt stödda institutioner, vars syfte är
atl på olika sätt komplettera den ordinarie kapitalmarknaden när det gäller
småförelagens finansiering. AB Induslrikredit spelar en väsentlig roll när det
gäller försötjningen med långa lågrisklån. Under de senaste åren har
genomsnittligt ca 2 miljarder kr. per år slussats denna väg till småföretagssektorn.
När det gäller högrisklån är det statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna
som är de viktigaste institutionerna. De ger högrisklån/garantier till
sammanlagt ca 700 milj. kr. per år.

Det förslag somjag senare
(avsnitt 11.3.3) redovisar beträffande industriverkels
industrilånegarantigivning innebär en fortsatt hög kapacitet. De regionala
utvecklingsfonderna arbetar med revolverande fonder. Det är min bedömning att
fonderna f.n. har tillräckligt med utlåningskapacitel när det gäller rörelselån
och jag föreslår därför inte någon förstärkning nu. Fondernas utvecklingskapital
får däremoi viss förstärkning genom det program för strategisk
företagsutveckling, som jag senare kommer att föreslå (avsnill 11.5.4).

När
det gäller riskkapitalförsörjningen till småföretag har under senare år skett
en myckel snabb förändring. Förändrade skatteregler (förmånlig
förmögenhelsvärdering för icke börsnoterade företag, förmånliga avdragsregler
för småföretag när det gäller utdelning) samt tillkomsten av OTC-marknaden har
stimulerat fram ett ökat riskkapitalutbud. Vidare kan noteras den slora
ökningen av investmentbolag/utvecklingsbolag som är inriktade på atl tillföra
småföretagen riskkapital på minoritelsbasis. Det är särskill betydelsefullt för
de snabbi växande företagen. De kan tillföra de delägda företagen även
affärsmässigt kunnande i olika former.

Staten
har på olika sätt medverkat till lillkomsten av sådana investmentbolag/utvecklingsbolag.
SVETAB och Företagskapital AB har tillskapats med statligt ägarkapital. Staten
har ocksä med län konstruerade pä speciellt sätt stött tillkomsten av ett
anlal regionalt baserade investmentbolag, s. k. tillväxlinveslföretag.

Ett
förslag om en särskild småföretagsfond knuten tdl Investeringsbanken redovisas
senare (kap. 12). Förslagel skall ses som en vidareutveckling av och komplement
till lidigare insatser. Fonden syftar till alt generellt

Prop.
1983/84:135 56

underlätta småförlagens riskkapitalförsörjning. Med ett så
brett syfte och för att sprida riskerna är det naturligt för fonden att i
första hand söka underlätta de småföretagsinriktade investmentbolagens
kapitalförsörjning. Detta riskkapital kan utökat med kapital som
investmentbolagen kan låna upp sedan förstärka småföretagens
riskkapitalförsöijning.

Det finns anledning atl se positivt på att del nu växer
upp olika "ventu-re-capital-bolag", regionala investmentbolag etc. på
främst privala initiativ. F.n. finns dock ingen anledning alt ytterligare
generellt sfimulera bildandet av sådana bolag. Av regionalpolitiska skäl
föreslog jag dock i årets budgetproposition att särskilda regionalpoliUska
medel skulle anslås för sådana ändamål.

Många småföretag står inför förändringar, där man behöver
extern konsulthjälp. Del kan gälla organisation av produklion, exempelvis i
samband med byte av produki eller produktionsteknik. Del kan gälla förändrade
försäljningsmetoder, exempelvis i samband med en satsning på export.
Erfarenhetsmässigt är det också så att många småföretag, som under lång lid
kunnal fortleva ostört, inle i lid uppmärksammar och anpassar sig till externa
förändringar. Det ligger då i samhällets intresse alt uppmärksamma dem på de
olika behoven av anpassning, peka på möjliga utvecklingsvägar och hjälpa
företagen över tröskelproblem.

Den företagsservice som ulvecklingsfonderna erbjuder är
och skall även i fortsätlningen vara tillgänglig för alla småföretag inom
tillverkningsindustri och industriservice. Utöver denna generella verksamhel
bör emellertid också finnas insalser som särskilt riktar sig till småförelag
med särskilt stora expansionsmöjligheter. Senare (avsnitt 11.5) redovisas
förslag lill ett program för utvecklingsinsatser i den typen av småföretag.

Jag vill också här peka på all STU:s stöd tUl industriellt
utvecklingsarbete föreslås i ökad utsträckning bli inriktat på småföretag, och
då särskilt unga leknikbaserade förelag. Förslagen belräffande STU:s verksamhel
sammanfattas senare (kap. 6). Därtill kommer det förslag lill särskilt forskningsbidrag,
inriktat på småförelag som också presenteras senare (kap. 10).

Inom ramen för det nationella mikroeleklronikprogrammet
(kap. 7) föreslås särskilda medel för vidareutbildning och kunskapsspridning
med särskilt sikte på små och medelstora företag.

Även förslaget om insatser för att främja industridesign
(avsnitt 11.5.8) kommer huvudsakligen atl komma de mindre förelagen till del.

5.2 Ökade insatser för underleverantörsutveckling

Vid en genomgång av de senasle årens industriella
utveckling (bil. 1) kan man notera ett antal strukturella förändringar av
speciell belydelse för underleverantörssektorn. — Många större företag koncentrerar
sina egna resurser lill senare led i

Prop.
1983/84:135 57

produktionsprocessen och söker lägga ut alllmer arbete
till specialiserade underleverantörer.

—
Underleverantörerna
specialiseras och internalionaliseras alltmer. Detta gäller särskilt för
komponentlillverkare och i mindre grad för lego-och detaljtillverkare som i
stället för specialisering grundar sin styrka på flexibilitet och kundnärhel.

—
Underleverantörernas
storlek tenderar alt öka. Många av bilindustrins underleverantörer är
exempelvis slora internationella företag.

—
Svenska företag
köper en successivt sjunkande andel från svenska underleverantörer. Svenska
underleverantörer har lill en del men inle hell lyckats kompensera det svenska
bortfallet med ökad direkt export.

En analys av köparnas beslutssituation ger vid handen all
det ofta är relalivi små differenser i leverantörernas förutsättningar som styr
uppköpen i den ena eller andra riktningen. I valet mellan en utländsk
tillverkare som har tidigare erfarenhet av viss tillverkning och en svensk som
i övrigt har samma tekniska förutsättningar som sin utländska konkurrent men
saknar tidigare produklion atl referera lill, väljer uppköparen det säkra
alternativet, i delta fal! den utländska tillverkaren.

De störte företagen synes vara medvetna om vilket problem
del innebär för svensk ekonomi atl underleveranserna i allt högre grad hämtas
utifrån. Man har deklarerat sitt inlresse att medverka till att en slörre andel
föriäggs till Sverige. Del synes finnas slora förutsättningar alt få de större
företagen alt aktivi peka ul potentiella nya underleverantörer och ge förslag
lill åtgärder för all göra dem konkurrenskraftiga.

Staten vidtar ett antal olika åtgärder både i syfte att
öka den svenska underleverantörsandelen i svenska förelag och all öka
underleverantörernas export.

SIND har en central roll när det gäller
underieveranlörsfrågor, både genom sin överblick och som samordnare av olika
nya aktiviteter. Genomförandet ligger därvid på de regionala
utvecklingsfonderna.

Ulvecklingsfonderna slödjer underleverantörerna på olika
säll. Stöd till mässdeltagande, kontaktträffar mellan större köpare och
underleverantörer saml kursverksamhet är några exempel. Sveriges exportråd har
bl.a. stött underleverantörers deltagande i internationella mässor. Vidare har
exportrådet samverkansgrupper som särskilt inriktar sig mot underleverantörer.

Industrifonden och ulvecklingsfonderna har finansierat
olika lekniska utvecklingsprojekt. Utvecklingsfonderna har dessulom finansierat
olika typer av marknadsföringsprojekt.

De insalser som görs för att öka invesleringsvaruexporten
har också en gynnsam effekl på de svenska underieverantörerna. I den export som
stöds genom SEK är andelen svenska underleverantörer överslagsvis 25%.

Prop. 1983/84:135 58

Den
strukturella utveckling som nu sker pä underleverantörssidan är i slor
utsträckning ett led i företagens strävan att effeklivisera sin produklion.
Denna ulveckling bör inte hindras. De möjligheter som finns att utan att ge
avkall på effektivitet lägga produktion i Sverige bör dock utnytQas.
Hittillsvarande underleverantörsstödjande insatser här i huvudsak varil
allmänna ulan koppling lill speciella kunder. Denna verksamhet kommer atl
fortsätta. Man bör dock som ett komplement till detta också söka att i
samverkan med de större företagen hjälpa potentiella underleverantörer atl
överbrygga eventuella inlitialproblem. Jag föreslår (kap. 8) särskilda medel
för denna nya verksamhel. Dessa nya medel skall användas för att skapa
kontakter mellan underleverantör och köpare, men även för att identifiera
lämpliga åtgärder som kan förbättra underleverantörernas konkurtenssituation.

Jag
har vid beräkningen av medel för Industrifondens fortsatta verksamhel lagit
hänsyn till behovet av insatser inom bl. a. underleverantörsområdel. Eftersom
en förstärkning av underleverantörsförelagen i allmänhet innefaltar en höjning
av den tekniska nivån i företagen, torde också i slor utsträckning de medel som
disponeras av SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna kunna utnytQas i
detta sammanhang.

5.3
Ökad betoning av stödet till nyföretagande

Nyföretagandet
har en långsiktigt strategisk betydelse. Industriproduktion kan lätt slås ut.
Det tar lång tid att bygga upp ny konkurtenskraflig industriproduktion. Om
staten kan underlätta att nya produktidéer förs fram lill produktion och
därigenom skapa flera "groddföretag", så står man ekonomiskt
slarkare. Det ger bättre industristruktur. Det blir lättare att hålla
industriproduklionsvolymen uppe och få ekonomisk tillväxt.

Många
nystartade företag möter emellertid problem och kan riskera att slås ul trots
en god produktidé som rymmer utvecklingspotentialer. Med relativt begränsade
medel kan överlevnadsmöjligheterna förbättras. Själva startfasen rymmer
speciella problem. Många tvekar inför de hinder och svårigheter som startandet
av ett nytl företag innebär. De nyföreiagandein-satser som gjorts visar att del
med relativt små medel markanl går alt öka intresset för nyförelagande.

Antalet
nyetableringar har ökat under de senaste åren. I ett längre perspektiv - från
år 1965 och framåt - har emellertid antalet nya förelag minskal. Handel,
konsullverksamhel och service dominerar bland de nya företagen. Under de
senaste åren synes dock lillverkning i nya former växa fram. Jag tänker då
bl.a. på företag i kooperativa former. Inom tillverkningsindustrin har antalet
personalägda företag fördubblats sedan år 1979 och uppgår f.n. lill ca 120 med
sammanlagt 4000 sysselsatta. Även intresset bland ungdomar att starta egna
företag, inte minst kooperativ, har tilltagit under senare år. I syfle alt
slödja dessa initiativ har regeringen i

Prop. 1983/84:135 59

beslut
den 15 december 1983 beviljal Kooperativa institutet 3 milj. kr. för
rådgivning, ulbiidning och stöd lill ungdomskooperativ. Alll fler kvinnor
startar egen verksamhel. Inlressel för starta-eget-kurser bland kvinnor har
ökat markant under de senasle åren.

Olika
kartläggningar har visat att de nya företagen inom tillverkningsindustrin till
övervägande del utnylQar känd leknik och tillverkar relativt enkla produkter.
Ett begränsat antal nya företag är vad man kallar leknikbaserade, dvs.
etableringen grundas på en hell ny teknisk idé. Åven om de s. k. leknikbaserade
företagen är relativt få, kan dessa på lång sikl komma alt ge betydande
tillskott till industrins förnyelse.

Det
är ofta förmannen, ingenjören eller platschefen som bryter sig ut och startar
eget. Grunden är den lidigare yrkeserfarenheten och de fidigare
affärsrelationerna. Svårigheter alt förverkliga egna idéer på den gamla
arbetsplatsen är ell vanligt utbrylningsmotiv. Det är mera sällan som någon
startar eget ulan branschkännedom.

Hinder
för nyföretagandet som har uppmärksammals är bl. a. bristen på samtalspartner
och rådgivare i samband med starten. Förlusten av den grundtrygghet som en fasl
anställning ger kan få en hämmande effekt på möjligheten lill denna s. k.
avknoppning.

En
oklar definition av begreppen arbetstagare och företagare har skapal problem
bl. a. i samband med nyetablering. Frågan behandlas f.n. i socialavgiftsutredningen
och eventuella förslag kommer att lämnas under sommaren 1984. Även
definitionen av begreppet arbetslös kan försvåra ett nyföretagande på så sätt
atl arbetslöshetsersättning inle kan utgå till en person som är arbetslös om
personen i fråga samtidigt försöker starta egen verksamhel och denna ännu inle
ger inkomsler. En översyn av reglerna för arbetslöshetsförsäkringen pågår f.n.
i arbetsmarknadsdepartementet i syfte all bl. a. undanröja sådana hinder.

Den
ekonomiska situationen för nystartade förelag är ofta utsatt. För all
underlälta för förelag i startskedet har förslag lämnats av ulredningen om de
små och medelslora företagens finansiella situation (SOU 1983:59) om
nedsättning av arbetsgivaravgifter. Remissbehandlingen av betänkandet har
nyligen avslutats. Frågan om ett marginellt sysselsällningsslöd inom ramen för
socialavgiflssystemet behandlas vidare av en särskild arbetsgrupp inom
regeringskansliet. Gruppen avser att redovisa sitt arbete under våren 1984.

Förslag
om atl inrälla ett särskilt nyelableringskonto har väckts i olika sammanhang.
Frågan ingår i 1980 års företagsskattekommittés utredningsuppdrag.

Jag
har tidigare (avsnitt 4.2.4) redovisat de diskussioner som förs mellan
industridepartementet och SCA om en försöksverksamhet i syfte alt stimulera nyetableringar.
Avsikten är atl försöka skapa möjlighet lill ledighet för anställda i
storföretag, som vill starta egna företag.

Av
uppenbara skäl är del i första hand nyetableringar med stora utveck-

Prop.
1983/84:135 60

lingspolentialer som är speciellt intressanta. De s. k.
leknikbaserade företagen tillhör denna grupp. Som framgår av min redovisning
senare (kap. 6) kommer STU:s stöd tid industriellt utvecklingsarbete all i
högre grad än tidigare riktas lill denna typ av företag.

Del kan dock finnas också andra utvecklingsbara
affärsidéer och ett alltför snävt betraktelsesätt bör undvikas. Nyetableringar
bör därtör stödjas relativt brett. För att underlälta nyföretagandet genomför
de regionala utvecklingsfonderna verksamhet i form av starta-eget-kurser och
etable-ringskampanjer. Flera fonder har haft särskilda kurser riklade till
kvinnor. Man söker också följa upp nystartade företag. Många nyetableringar har
hjälpts finansiellt med rörelselån och/eller utvecklingskapilal. Erfarenheterna
av dessa insalser är goda. Fie förändringar i reglerna för de regionala
utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet, som föreslås senare (avsnitt
11.5.3), syftar bl.a. lill atl ytterligare underlätta finansieringen av
nystartade förelag.

De förändringar i SIND:s verksamhet med
nyelableringsfrågor, somjag nu initierar innebär en vidareutveckling och
påbyggnad av det som görs i dag. Förslagen går ut på atl SIND bör få disponera
särskilda medel för att främja nyföretagande. Dessa medel skall i hög grad
inriktas på atl identifiera olika hinder för avknoppning från förelag eller
offenllig förvaltning och atl söka överbrygga sådana hinder.

Av särskilt inlresse i della sammanhang är också olika
informations- och utbildningsinsatser bl.a. med hjälp av radio och TV i syfte
att stimulera nyföretagandet. Jag vill också erinra om det trygghetsavtal på
det statliga området, som trädde i kraft den 1 januari 1984, och som innehåller
sådana bestämmelser om Qänslledighet all det bör underlälta för personer som
vill pröva på att starta eget.

Jag vill i delta sammanhang också peka på atl jag har
beräknal medel för en utvidgning och effektivisering av STU:s stöd till
uppfinnare (kap. 6). Ett av huvudsyftena med dessa insatser är självfallet alt
lägga grunden för en elablering av företag byggda pä nya produktidéer.

5.4 Ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens

Del finns starka positiva samband mellan teknisk
ulveckling och industriell tillväxt och förnyelse. Stöd till teknisk
utveckling kan öka den ekonomiska tillväxten. Sambanden är dock komplexa. Det
är ofta en lång väg från det att en teknisk idé föds lills atl den nya varan
eller Qänsten finns i produktion och ger ekonomiska resultat. Idén som sådan
kan bygga på grundforskning som ligger långt tillbaka i tiden.

Det är i flera stadier av den tekniska utvecklingen som
del finns behov av insatser:

- ökning av den tekniska kunskapsresursen och den tekniska
kompetensnivån genom utbildning och stöd tiU teknisk forskning.

Prop.
1983/84:135 61

-
ökning av
tillgängligheten av teknisk kunskap genom teknikspridnings-insatser,

-
direkl stöd
till industriellt utvecklingsarbete för nya produkler, processer och syslem,

—
indirekt
stöd till tekniskt ulvecklingsarbete genom teknikupphandling,

—
nationella
salsningar på avancerade teknikprojekt.

Utbildning och grundforskning måste i alll väsentligt
finansieras av samhället. Företag har små incitament och begränsade möjligheler
att finansiera delta. Del finns övertygande samband mellan bred tillgång på
välutbildade tekniker och ekonomisk lillväxl. Det finns bl.a. ett flertal
exempel på områden där brist på kvalificerade tekniker kan hindra expansion.

När det gäller mera tillämpad forskning är förelagens
incitament all vara med och finansiera något slörre. Här har med framgång
prövats s. k. kollekliv forskning där staten och grupper av företag gemensaml
delal koslnaden.

Utbildning, grundforskning och tillämpad forskning ger i
första hand en allmänt kompetenshöjande effekt. De ger möjlighel för landet atl
följa utvecklingen på forskningsfronten inom berörda områden. Sverige svarar
dock bara för en ä två procent av världens lotala FoU-utgifter. Ibland näs egna
resultat som går att ekonomiskt exploatera men huvudeffekten av stöd lill
grundforskning och tillämpad forskning blir atl man i ökad ulslräckning kan
följa, förstå och rätt tolka forskningsresultatet på vikliga områden och all
man får den önskade mängden kompetenta och välutbildade forskare på områdel
som behövs för senare led i utvecklingsarbetet.

De förslag som nu förs fram i forskningspropositionen (prop.
1983/84:107) innebär en markant upprustning av den tekniska och naturvetenskapliga
grundforskningen vid universitet och högskolor. Även när det gäller STU:s
verksamhet föresläs en ökad prioritering av den grundläggande tekniska
kunskapsuppbyggnaden.

Det direkta slödet till industriellt utvecklingsarbete
inom ramen för STU kommer enligl min anmälan lill forskningspropositionen alt i
ökad grad inriktas på småförelagen.

Inom områdena teknikspridning och teknikupphandling kommer
jag senare atl redovisa förslag lill nya insatser inom della område. Övrigl
stöd lill industriellt utvecklingsarbete kommer jag senare alt behandla i
samband med Industrifonden. Jag föreslår därvid en förslärkning av anslaget
från 150 milj. kr. till 200 milj. kr. under näsla budgetår.

Uppbyggnaden av ny kunskap och kompetens sker ofta genom
forskning vid högskolor eller i forskningsinstitut. Denna verksamhet har stor
ekonomisk omfattning. Innevarande budgelår salsas drygt 9200 milj. kr. på
forskning och ulveckling över statsbudgeten. Dessulom bildar denna forskning
basen för inhämtande av kunskaper från den mångfall slörre massan av ny kunskap
i andra länder. Jag ålerkommer strax till della.

Prop. 1983/84:135 62

Spridningen
av denna kunskap och kompetens sker oftast genom utbildning, men kan också ske
genom andra former av konlakler. Del är därför väsentligt atl stimulera lill
nära och intensiva konlakler mellan högskolan, olika forskningsinstitut och
resten av samhällel.

Slalen
har huvudansvaret för den högre ulbildningen och för all mera grundläggande
forskning. Den senare är så långsikfig till sin karakiär, alt de
företagsekonomiska incitamenten för satsningar inom industrin är förhållandevis
svaga. Både forskningen och den högre ulbildningen på del tekniska området
syftar emellertid lill atl bygga upp sådan kompelens som har belydelse för den
industriella utvecklingen. Det är därför värdefullt att en belydande del av
verksamheten sker i samverkan mellan staten och näringslivet.

En förutsättning för atl
företagen och de induslripolitiska organen skall kunna följa, förslå och rätt
tolka forskningsresultat och tekniskt velenskapliga utvecklingstendenser är
ofta atl det inom landet finns någon som bedriver egen forskning inom de
aktuella områdena. För att vi skall kunna följa utvecklingen inom många områden
synes en allmän bredd på FoU-insatserna, med syfle atl bygga upp teknisk
kompetens, vara önskvärd. Delta är också nödvändigl som ett stöd för
undervisningen vid högskolan. Genom att forskningen inom varje område ligger
vid en viss miniminivå skapas en beredskap inför framtiden. Del är således
vikligl all bevaka alt inga områden blir helt försummade och atl en rimlig
beredskapsnivå upprätthålls inom de flesla.

Forskning som bedrivs i
Sverige är dock bara en bråkdel av världens samlade forskning. Det är därför
viktigt att vi skapar möjligheter för att ta del av kunskaperna utanför
Sveriges gränser. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om den
ulredning rörande beskattningen av utländskaforskare, somjag vid min anmälan
lill proposilionen om forskning nyligen har redogjort för. Ulredningen skall
utforma ell system som genom ålgärder i fråga om inkomstskatten underlättar för
företag och högskolor att rekrytera utländska forskare. Systemet skall kunna
träda i kraft fr. o. m. inkomståret 1985.

Sludier
visar atl det tar ca Ivå år från del en vetenskaplig uppläckt inträffar tills
den blir allmänl spridd i internationella tidskrifter. Samtidigt vet man alt
det inlernalionella vetenskapliga erfarenhetsutbytet till stor del sker under
hand via opublicerade rapporter och personkontakter. Därigenom kan informalion
om nya vetenskapliga rön erhållas redan innan de är publicerade och allmänl
kända. Det inlernalionella erfarenhetsutbytet bygger emellertid på ett givande
och tagande. En förutsättning för atl få och kunna della däri är således att
själv bedriva välrenommerad och avancerad forskning.

Huvuddelen
av statens insalser för leknisk kompetensuppbyggnad bör koncentreras till
sådana teknikområden som bedöms ha betydelse för näringsgrenar där Sverige har
eller kan vänlas få komparativa fördelar.

Prop. 1983/84:135 63

Insatserna bör inom dessa ramar prioriteras i ett mer
renodlat vetenskapligt perspektiv, där vetenskapliga behov och den
vetenskapliga nivån skjuts i förgrunden. Särskilda insatser måste ibland göras
för att tillvarata de internationellt sett särskilt framstående forskare och
forskarbegåvningar som kommer fram inom landel.

Avvägningen av forskningsresurserna mellan olika områden
syftar således till att åstadkomma en lämplig kombinalion av bredd och
fördjupning. Den övergripande planeringen syftar bl.a. till att la fram
underlag för sådana priorileringar.

Den tekniska kunskap som utnytQas praktiskt innefattar i
de flesta fall inle de allra senasle forskningsresultaten. I den bemärkelsen
behöver således den tekniska kunskapen inte alltid vara forskningsbaserad. Utvecklingsarbete
tar ofta sin utgångspunkt i andra tekniska erfarenheter än forskning, vilket
inte sällan gäller för t.ex. uppfinningsverksamhel. Utvecklingsarbetet syftar
lill att experimentellt och genom olika försök tekniskt och kommersielll pröva
möjligheterna alt åstadkomma nya produkler, processer etc. anpassade efter
marknadens krav. Utvecklingsarbetet kan även sägas gälla nya kunskaper om
möjligheter att åstadkomma nya produkter, processer etc, kunskaper som från
renodlad forskningssynpunkt inle alllid ler sig särskill intressanta eller
angelägna men som kan vara ytterst värdefulla från bl. a. kommersiell synpunkt.

Mina
förslag i propositionen om forskning innebär en omfördelning mot ökade insatser
för kunskapsutveckling. STU skall få möjlighet att öka sitt slöd till FoU inom
områdena verkstadsteknik, bioteknik och informationsteknologi samt i fråga om
vissa nya material. Dessutom ges högre prioritet än hittills åt stöd tUl
uppfinnare och sådant nyföretagande som baseras på innovationer. Vidare
föreslår jag vissa förändringar i formerna för STU:s finansiella stöd till
utvecklingsprojekt. Förändringarna syftar till att ge STU bättre möjigheter all
anpassa stödet till omständigheterna i del enskilda fallet.

En koncentrerad satsning på kunskapsutvecklingen inom
elektronikområdet görs genom mikroeleklronikprogrammet, som redovisas senare
(kap. 7). Även den salsning som görs inom havsresursområdet kommer att få stor
belydelse för industrins kompetens.

Jag vill här också peka på atl
Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA) föreslås få ett väsentligt höjt anslag.

IVA är ett samfund av invalda ledamöter verksamma inom
teknisk forskning, industriell produktion och ekonomi. IVA:s syfte är all lill
samhällets gagn främja ingenjörsvetenskap och näringsliv. Vid ingången av år
1983 hade IVA 476 ledamöter uppdelade på elva avdelningar, som motsvarar olika
vetenskapsområden. IVA har ett kansli med ca 70 Qänstemän uppdelade på ett
akademisekretariat och en administrativ avdelning.

IVA anger fyra huvudfunktioner för sin verksamhel. En
första funklion avser avspaning av den teknisk-vetenskapliga horisonten genom
leda-

Prop.
1983/84:135 64

möter, genom IVA;s slora kontaktnät och genom den
dokumentation som IVA samlar. En andra funktion är all på grundval av
befintliga kunskaper la initiativ till aktiviteter i form av utredningar,
förslag fill organisafions-och verksamhetsförändringar, m. m. En Iredje
funktion är att genom breda kontakter i Sverige och ullandel åstadkomma
tvärbindningar och idéutbyte mellan olika discipliner, mellan tekniker och
humanister, mellan tekniker och journalister, m. m. En Qärde och sista funktion
är alt genom information och upplysning vinna förståelse för teknikens,
vetenskapens och industrins betydelse för samhället i stort.

IVA har genom åren tagit initiativ till och medverkat vid
igångsättningen av en mängd olika verksamheter. Bland dessa kan nämnas
tryckkärlskommissionen, svetskommissionen, kran- och hisskommissionen och
forsk-ningsstalionen i Stockholm. På samma sätt log IVA initiativ lill och
bedrev under många år den teknisk-vetenskapliga aitachéverksamhelen. Denna
bedrivs numera i form av en särskild stiftelse med staten och IVA som huvudmän.

IVA uppbär för innevarande budgelår ett bidrag direkt över
statsbudgeten på 3,7 milj. kr. Därtill kommer ungefär lika myckel i form av
bidrag från statliga myndigheter och fonder. Detta ulgör ca en Qärdedel av
akademiens intäkter, som totalt uppgår till ca 23 milj. kr.

Sedan år 1979 har en nedgång i statens finansieringsandel
skett från att då omfatta nästan hälften av akademiens verksamhet. Denna
nedgång är dock endast skenbar. Minskningen beror på alt den
teknisk-vetenskapliga atlachéverksamheten, som är hell statligt finansierad,
numera redovisas separat från IVA:s verksamhet.

IVA;s verksamhet innebär enligl min mening ett intressant
komplement lill de slatliga myndigheternas verksamhet inom del
induslripolitiska och teknisk-vetenskapliga området. Inom IVA:s ledamolskrels
och dess industriella råd finns samlat en personlig kompelens och en
velenskaplig och induslriell erfarenhel, som del är viktigt för slalsmakterna
atl söka utnyttja. Inte minst under det senaste decenniet har IVA genomförl
ett antal utredningar, kanske främst ulredningen Kunskap och konkurrenskraft,
som varit av slorl intresse för statsmakterna. IVA erbjuder också ett
värdefulll kontaktforum för diskussioner mellan regering, myndigheler, de
tekniska vetenskapernas företrädare och näringslivel.

IVA:s obundenhet till statsmakterna har alltid varit en
lillgång för akademien. Därför ges också statsbidraget utan några som helst
villkor för dess användning. Samtidigt är det viktigt alt IVA också planerar
sin ulrednings-och kontaktverksamhet så, att den får. största möjliga nytta för
olika beslutsfattare. Ju mer konkrei IVA kan vara i sina förslag, desto enklare
är det alt ta hänsyn lill dem i ell akluellt beslutsläge. Samtidigt måste IVA
naturligtvis också vara ett forum för en diskussion, som är obunden av de
dagsaktuella händelserna.

Prop. 1983/84:135 65

Jag
återkommer senare (kap. 15) till frågan om storieken på bidraget till IVA:s
verksarnhel. Jag vill redan nu förulskicka all jag har räknal med en väsenllig
ökning av dessa medel.

5.5
Nya insatser för att främja spridning av ny teknik

Det
är viktigt att det kunnande som forskningen ger upphov till verkligen kommer
till nytta i näringslivet. Vårt land har i del sammanhanget - trots sin ringa
storlek - en fördel i den relativa öppenhet som präglar relationerna mellan
offentliga organ och företag, liksom i slor utsträckning också inom
näringslivet. Näringslivel deltar aktivt i en rad kollektiva forskningsprogram,
och högskolorna har på olika sätt vidgal sina kontakter med industrin. Kontakterna
mellan högskola och induslri bidrar både till teknikutveckling och
teknikspridning.

Lfnder
det senaste decenniet har en rad ålgärder vidtagits för alt stärka sambandet
mellan förelagens utvecklingsarbete och universitets- och högskoleforskning.
De kollektiva forskningsinstituten, där verksamheten finansieras gemensamt
mellan staten och berörda branscher, har fåll ett utökat stöd. Som exempel på
sådana institut kan nämnas institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) i
Stockholm och Göleborg, som numera också driver ett verkstadstekniskl
utvecklingscentrum i Linköping. Vid samlliga universitet och högskolor med
fasta forskningsresurser har successivl byggls upp kontaktsekretariat i syfte
att skapa enkla kontaktvägar mellan forskning och företag. Viss ytterligare
försöksverksamhel pågår på detta område.

De
fasta resurserna för forskning är koncentrerade till de slörre högskoleorterna.
Detta är enligl min mening en nödvändighet för alt klara en långsiklig
kunskapsulveckling med höga kvalitetskrav.

Närhet
lill forsknings- och utbildningsmiljöer har i allt större utsträckning blivit
en vikfig faktor vid lokalisering av företag. Detta gäller t.ex. inom dala- och
elektronikbranschen, läkemedelsindustrin m.fl. branscher med kunskapsinlensiva
förelag. Några av de mest innovativa miljöerna i landet finns nu i forskarbyar,
leknik- och innovationscentra eller liknande vid våra högskolor. Sådana enheter
har etablerats i Lund, Linköping och Luleå. Moisvarande verksamhet planeras på
andra orter.

Genom
etablerandet av ett antal mindre högskolor under 1970-talet finns nu
förutsättningar för atl i slora delar av landet bedriva ell samarbete mellan
resp. regions näringsliv och högskola. I flertalet län har ell samarbete
inletts mellan regionala myndigheter och organ, näringslivsorganisa-lioner och
högskolan. De regionala variationerna är slora, men samarbetet har i flera fall
lett till bildandel av sliftelser i anslulning till resp. högskola. Syftet med
verksamhelen i dessa stiftelser är oftast alt etablera konlakl mellan högskolan
och företagen i den egna regionen. I prop. 1983/84:107 har föreslagits vissa
medel för atl stimulera forskning vid de mindre högskolorna. Det är emellerfid
enligt min mening också vikligl att dessa organ 5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
135

Prop. 1983/84:135 66

kan
utgöra länkar i ett vidare kontaktnät, som innefaltar kontaktsekretariat och
forskare vid universiteten och de större högskolorna. På detta sätt kan de
mindre företagen ute i landel bli delaktiga av den kunskap som utvecklas inom
forskningen.

I
det här sammanhanget vill jag även kort beröra Cenlrum för småföretagsutveckling
i Växjö. Verksamheten har under en tvåårsperiod, som initialstöd, erhållit
statliga medel för långsiktig kunskapsuppbyggnad och ulbiidning av personer som
arbelar med småföretag. Syftet har också varit att aktivt initiera och främja
forskning på andra orter och att sprida forskningsresultat inom
småföretagsområdet. Verksamhelen kommer all utvärderas under är 1984.

I
vissa län har vidare med samma intressenter som tidigare nämnts startals
teknikcentra för CAD/CAM m.m. Avsikten är all småföretag genom samutnylQande av
avancerade lekniska hjälpmedel mellan högskola och näringsliv skall kunna få
hjälp med produktutveckling m. m.

Även
den tekniska ulbildningen i gymnasieskolan och komvux utgör en resurs i dessa
sammanhang. Under perioden 1979-1982 bedrevs, med slöd från STU, en
försöksverksamhet vid tekniska utbildningar i Borlänge, Östersund och Västerås
och vid fyra skolor i Södermanlands län. Utgångspunkten var företagares och
innovalörers behov av teknisk rådgivning eller hjälp med all lillverka detaljer
och prototyper i samband med produktutveckling. En avsikt var också att ge
lärarna en fördjupad kontakt med tillverkande industrier inom olika branscher i
länet. Av de regionala induslriprogram som har utarbetats av länsstyrelserna
framgår, alt verksamheten fortsatt på nämnda orter och alt liknande
aklivileler pågår i andra delar av landet.

Det
har således, genom regionala och cenlrala initiativ, skapats olika typer av
samverkansformer mellan näringslivet och högskolan/gymnasieskolan. Alla
nivåerna är viktiga och kan medverka till att lösa problem av olika
svårighetsgrad. Gymnasieskolor med teknisk utbildning kan t.ex. hjälpa ett
småförelag med provning och mätning eller prototyparbele. På en leknisk
högskola kan ett förelag få hjälp av specialister inom olika områden.
Verksamheterna måste komplettera varandra. Jag ser del som speciellt viktigl
att kontakterna mellan nivåerna fungerar bra.

Förutsättningarna
för samverkan mellan högskola och näringsliv har genom bl.a. åtgärder som här
har nämnts successivt förbättrats. I prop. 1983/84:107 om forskning betonas
behovet av iniensifierade kontakter mellan forskning och näringsliv på flera
områden. Medel föreslås bl. a. för fortsatt utvecklingsarbete med högskolans
konlaktsekreterarverksamhel.

Som
komplement till de åtgärder, som kan genomföras inom ramen för högskolans och
regionala organs resurser, är del enligt min mening angelägel all även från
industri- och regionalpolitiska utgångspunkter stimulera till fördjupad
samverkan mellan högskola och näringsliv.

I
min anmälan Ull årels budgetproposition, under avsnittet om ändarna-

Prop.
1983/84:135 67

let regionalt utvecklingsarbete inom anslaget C 4. Regionalpolitiskt
stöd; Regionala utvecklingsinsatser, aviserade jag atl jag avsåg att återkomma
till regeringen med förslag till fördjupad samverkan mellan småföretag och
högskolor i föreliggande proposition. Regeringen fördelar anslaget Regionala
utvecklingsinsatser till länsstyrelserna, som sedan prioriterar mellan olika
ändamål. För att ytterligare främja samverkan mellan småföretag och högskolor
avser jag atl senare föreslå regeringen atl avsätta 5 milj. kr. av anslagels
298,25 milj. kr. lill projekt, som är av särskill intresse i delta sarhmanhang.

Regionala
myndigheter bör tillsammans med företrädare för näringslivet samt berörda
cenlrala myndigheter och organisationer få i uppdrag all precisera projekl
eller samverkansformer, som är lämpliga för företagen i olika regioner. Del kan
röra sig om försöksverksamhet med kontaktsekretariat, initialstöd för att
underlätta gemensam användning av teknisk utrustning, olika
utbildningsinsatser m.m. Sådana åtgärder bör leda till atl småföretag ges
bättre förutsättningar att ta del av de kunskaper och resurser som forskning
och utbildning vid universiteten och de större högskolorna kan erbjuda. Jag
har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En viktig uppgift i arbetet för teknikspridning har
självfallet de induslripolitiska organen - SIND, de regionala
ulvecklingsfonderna och STU. De skall ge information och råd lill mindre
förelag som har svårt all själva bedöma,värdel av olika tekniska nyheter. De
kan också många gånger hjälpa till atl förmedla konlakter med företag som har
prövat nya lekniska lösningar.

Av både
data- och eleklronikkommilléns (DEK:s) och STU:s maierial framgår alt bristen
på kunskaper och erfarenhet i många fall är det vikligaste hindret för en
snabbare teknikspridning. Behovet av kompletterande utbildning av exempelvis
produktionstekniker, arbetsledare och yrkesarbetare är mycket stort. Många
olika slags kurser kan bidra till atl möla dessa utbildningsbehov. I stor
utsträckning ankommer det pä näringslivet självt att ordna utbildning; det kan
t.ex. gälla kurser som ordnas av maskinleverantörer, särskilda konsultföretag
eller de berörda industriföretagen själva. Inom arbetsmarknadsutbildningens
ram görs - somjag redan har nämnl - en kraftig salsning på fort- och vidareutbildning
av anställda i industrin i syfte alt motverka flaskhalsproblem i samband med
exempelvis användning av ny teknik. Jag föreslår i det följande all SIND skall
få ökade resurser för att främja fortbildning av personal inom främst mindre
förelag.

Det slalliga stödet till leknisk forskning och ulveckling
i företag är i allmänhet mest omfattande i de lidiga skedena av resp. projekt.
Statliga bidrag ges framför allt till det som kan betecknas som FoU i egentlig
mening, medan de stöd som kan komma i fråga för projektens kommersiella
genomförande i allmänhet begränsas till kreditstöd och viss delning

Prop. 1983/84:135 68

av riskerna. Det är emellertid uppenbart att betydande
fördelar skulle kunna nås om den nu kända tekniken kunde spridas snabbare än
vad som f.n. sker. Jag föreslår därför i denna proposition ökade insatser av
selektivt statligt stöd till sådana utvecklingsprojekt som till stor del
innebär utnyttjande av redan känd ny teknik som landet har liten erfarenhet
av. Dessa förstärkta insalser är av Ivå slag. Dels förordas ökade resurser till
Fonden jör industriellt utvecklingsarbete (Induslrifonden), vars engagemang i
berörda projekt har karaktär av kreditstöd och riskdelning. Dessutom föreslås
ett helt nytt bidrag, som riktas lill ett begränsat anlal verkstadsföretag
vilka prövar ny produktionsteknik av särskilt avancerat slag - s.k. fiex-ibla
tillverkningssystem.

Som framgår av senare redovisning (kap. 6) har jag
beräknat ökade medel för den tekniska aitachéverksamhelen. Denna verksamhet
spelar en viklig roll för spridning av kunskap om ny industriell leknik,

5.6 Utveckling av teknikupphandlingen som
industripolitiskt instrument

Innovationsprocessen - vägen från leknisk
produktidé/affärsidé fram lills en lönsam försäljning har etablerats - är lång
och farofylld. Företagen kan inte finansiera alla riskprojekt, även om dessa är
långsiktigt lönsamma. Samhällel kan genom villkorslån (bidrag/royalty) dela
riskerna med företagen. De villkorslån som nu ges av Industrifonden, STU och
regionala ulvecklingsfonder har alla till syfle alt få förelagen alt öka sina
utvecklingssatsningar. De olika institutionerna arbetar med olika faser i
utvecklingen och med olika företagsklasser. Dessa system fungerar i huvudsak
väl. De bör bibehållas och vidareutvecklas.

En metod för att stimulera teknisk förnyelse är stöd till
leknikupphandling. Teknikupphandling innebär att ett visst ulvecklingssteg tas
i samband med upphandlingen av en viss vara eller Qänst. Utvecklingssleget
måste vara avtalsbart. Detta innebär att del normall inte kan vara alllför
komplicerat i tekniskt avseende. Utvecklingen går ju normalt i små sleg - ju
tidigare man tar det första steget desto snabbare kan man ta nästa. Teknikupphandling
handlar ofta om all utnytQa känd teknik på nya tillämpningsområden. Det
cenlrala i teknikupphandlingen är alt produkten utvecklas i nära samarbete med
kunderna. Både kunder och leverantörer har fördelar av detta. Köparna får en
bättre produki. Leverantörerna får ökad leknisk kompetens och en ny produkt på
tekniskt hög nivå som eventuellt kan säljas tili andra köpare. Företaget fär
därigenom möjligheter lill ökad produktion och försäljning.

Det finns olika vägar att stimulera teknisk förnyelse i de
svenska industriföretagen. Om man vill nå relativt snabba ekonomiska resultat
är det de senare faserna i utvecklingsarbetet man skall inrikta sig på. Av
olika stimulansåtgärder, som riktar in sig på det tekniska utvecklingsarbete
som ligger nära marknadsintroduktion, har åtgärder för att stimulera teknikupp-

Prop. 1983/84:135 69

handlingen många fördelar. Man har en kund med ett
väldefinierat behov. Tiden från det stimulansinsatserna sätts in Ull dess man
ser konkreta resultat är relativt kort.

Teknikupphandling är ofta ett effektivl sätt att snabbt
öka den tekniska förnyelsen och snabbt få ekonomiska resultat av denna
förnyelse. För många köpare och leverantörer är delta ett normalt förfarande,
som inte behöver särskilt stödjas. Ofta finns dock hinder av olika slag. De är
väsentligen av samma slag som gäller all leknisk utveckling och man kan UtnytQa
samma resurser och samma institutioner i detta fall som för övrigt slöd lill
leknisk utveckling. Ulöver delta finns dock speciella problem i samband med
teknikupphandling. Det finns särskilda problem för kunder och leverantörer alt
hitta varandra. Köparna kan vara splittrade och omedvetna om vilka tekniska
lösningar som finns. Leverantörerna känner inte alltid behovsbilden.

För all stimulera offenlliga upphandlare att i ökad
usträckning överväga leknikupphandling i samband med beställning av större
produkter eller system, har nyligen vissa förändringar gjorts i den statliga
upphandlingsförordningen.

Del finns också ell behov av en verksamhel som kan skapa
kontakter och där man kan utreda förutsättningarna för teknikupphandling. Som
framgår i senare redovisning (kap. 8) föreslår jag alt särskilda medel anslås
för atl frän industridepartementet bedriva en sådan kontaktskapande och
utredande verksamhet i samband med teknikupphandling.

Jag har
dessutom beräknal medel för en något höjd ambitionsnivå i STU:s
teknikupphandlingsprogram. Vidare föreslås i denna proposition en förstärkning
av TEMU-Bolagens resurser, vilket syftar lill alt förstärka kompetensen på
teknikupphandlingsområdet. Jag vill också i detta sammanhang peka på att den
kraftiga förstärkning av Industrifonden, som senare föreslås (kap. 9) skapar
förutsättningar för ökade slalliga finansiella insatser i
leknikupphandlingsprojekt. Sammantaget kommer Industrifonden atl under de
kommande tre budgetåren lillföras 600 milj. kr.

6 Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling

Jag har vid min anmälan till proposifionen om forskning
(prop. 1983/ 84:107 bil. 9) redogjort för mina förslag rörande styrelsen för
teknisk utveckling (STU). Jag avser nu alt i korthet redogöra för verksamheten
vid STU och dessa förslag.

Slyrelsen för leknisk utveckling är central
förvaltningsmyndighet för statens stöd lill teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete.

STU har såväl industri- som forskningspolitiska uppgifter.
Delta är formulerat i STU:s industriroll (1-rollen), dvs. STU:s uppgift att
främja industrins innovationsverksamhel och lekniska kvalitet, och i STU:s

Prop. 1983/84:135 70

forskningsstödjande roll (F-rollen), dvs. STU:s uppgift
alt inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka
kunnandet inom skilda områden. En tredje uppgift för STU är atl med hjälp av
tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer,
vilket Ulgör STU:s samhällssektorroll (S-rollen).

Dessa tre huvuduppgifter för STU ligger fasl.

STU:s verksamhel är uppdelad på program och delprogram,
vilka återspeglar STU:s uppgifter. Slöd till utvecklingsarbete baserade på
STU:s I-roll och S-roll kanaliseras huvudsakligen via program 1. Industriellt
och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen huvudsakligen
uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveckling.

STU;s finansiella stöd kan utgå som bidrag eller lån.
Stödet kan också ges som utvecklingsuppdrag, eller som slipendier eller pris till
uppfinnare. Stödet lämnas antingen till kollekliv verksamhel inom ett
ramprogram eller till ell särskilt projekt eller en grupp av projekt.

Utöver finansiellt stöd kan STU bistå med rådgivning och
service.

STU har i sin anslagsframslällning för budgetåret 1984/85
lämnai förslag lill plan för verksamheten för budgetåren 1984/85- 1986/87.

Den verksamhel STU syftar till all stimulera - forskning
och utvecklingsarbete - är lill sin natur långsiktig. Forskningens resultat
sprids ofta genom den högre ulbildningen lill förelagens
utvecklingsavdelningar, en process på kanske ett decennium. Del tekniska
utvecklingsarbete i innovationsprocessens lidigare faser som STU direkt stöder
kräver i sig fleråriga insalser. Därutöver tar det ytterligare ett anlal år
innan någon kommersiell produklion kan komma igång. STU måste därför arbeta i
ett jlerårsper-spektiv. STU:s verksamhel planeras också, sedan budgetåret
1981/82 i Ireårsramar. Nuvarande treårsperiod avslutas i och med ulgången av
1983/84. För atl skapa rimliga förutsättningar för STU:s arbele bör verksamheten
även forlsällningsvis planeras med treåriga budgetramar.

En viktig ulgångspunkl för regeringens slällningstagande
till den fortsatta verksamheten vid STU, bör vara den utvärdering av
hittillsvarande verksamhet som på regeringens uppdrag redovisats dels i
STU-perspektiv 1983, dels i en särskild skrivelse daterad den 3 oktober 1983.

STU:s verksamhel är relativt mångfasellerad. Uppföljning
och utvärdering måsle anpassas till verksamheternas olika förutsättningar och
mål. Som STU framhåller är det t.ex. inte möjligt alt anlägga renl kommersiella
och kvanlitaliva aspekter på stödel till forskningsprojekl vid tekniska
högskolor. Stödet lill kunskaps- och kompetensuppbyggande forskning ger hell
annorlunda resullal än slödel lill utvecklingsarbete i mindre och medelstor
industri. STU:s verksamhet kännetecknas av långa lidsförlopp mellan STU;s
insatser och insatsernas eventuella effekier. Vidare är del vanligen svårt all
bedöma orsakssambanden mellan insalser och effekter. Detta lillsammans med den
helerogena karaktären hos anslagsmollagare och slödformer gör det svårt atl på
ett meningsfullt säll sammanställa ett

Prop. 1983/84:135 71

resultat
för STU som helhet. Del av STU redovisade materialet utgör också i huvudsak en
sammanslällning av separata utvärderingar av olika verksamheler.

För
egen del vill jag anföra följande. STU:s utvärderingsinsatser har successivt
utvecklats och har nu fått betydande omfattning. De ligger också relativt väl i
linje med ambitionerna i regeringens anvisningar. Trots alt STU:s
utvärderingsfunktion i många avseenden uppvisar hög kvalilel bör den kunna
ulvecklas vidare. Del är därvid viktigl atl STU strävar efter att klarare ange
återkopplingen mellan gjorda utvärderingar och förslag lill framtida insalser
och verksamhetsformer; analysen av utvärderingsresultatet måste utvecklas så
atl konsekvenserna för den framlida verksamheten blir mer uppenbara.

STU:s
utvärderingsverksamhet är inriklad på STU:s egna styr-, slöd-eller
arbetsformer. Delta är en naturlig inriklning sett ur myndighetens synvinkel
och får anses utgöra det primära i myndighetens utvärderingsansvar. Samtidigt
blir emellertid STU:s utvärderings- och planeringsunderlag något för begränsat
för att Qäna som underlag för statsmakternas beslut om omfattning och
inriklning av statens insatser på del tekniskt-industriella området. För att
kunna identifiera mer genomgripande alternativ till tillämpade stödformer eller
betydelsefulla samverkanseffekter mellan skilda samhälleliga insatser även
ulanför STU, bör ett störte grepp tas. Jag avser ta initiativ till att ett
sådant beslutsunderlag las fram.

Mitl
förslag till medelsfördelning mellan de olika programmen innebär en viss
omfördelning mot ökade kunskapsulvecklingsinsalser. Genom en kraftfull
ekonomisk politik, inkluderande bl.a. 1982 års devalvering, har regeringen nu
lagt grunden för en positiv industriell utveckling. Förelagens vinster har ökat
och den finansiella ställningen stärkts. Förutsättningarna för företagen alt ta
ett ökat finansiellt ansvar för den tekniska forskningen och utvecklingen bör
därmed generellt sett ha ökal.

En
viktig grund för induslrins forskning och utveckling är den grundläggande
kunskapsuppbyggnad som sker vid bl.a. de lekniska högskolorna. Samhällel har
traditionellt ett huvudansvar för denna mer grundläggande forskning. STU är
också en betydelsefull extern finansiär av forskningen vid de tekniska
högskolorna.

Huvuddelen
av STU:s samlade resurser går dock till alt stödja ulvecklingsarbete i
enskilda personers, företags eller företagsnära organisationers regi.

STU:s samlade finansiella
stöd till utvecklingsarbete är endast en bråkdel av de resurser som industrin
själv satsar. Den helt övervägande delen av industrins samlade satsningar står
de slörre företagen för. STU:s stöd måste utgå från industrins forsknings- och
utvecklingssatsningar och bör ses som ett komplement till företagens egna
insalser. STU;s insatser bör därför enligt min mening företrädesvis göras där
projektägarnas finansiella resurser är knappa och där STU:s relativt begränsade
resurser bedöms

Prop. 1983/84:135 72

vara
av avgörande betydelse för projektets genomförande. Jag har följaktligen
förordat en ytterligare förskjulning av STU;s utvecklingsstöd mol de mindre
förelagen och då särskilt de unga leknikbaserade jöretagen. Jag vill emellertid
samtidigt framhålla vikten av all STU nära följer utvecklingen inom de störte
företagen och beaktar de störte företagens långsiktiga planer i den egna
planeringen. Det är viktigt att STU fidigl i planeringsarbetet förankrar sin
programverksamhet i industrin. Vissa forskningsinsatser i industrin
förutsätter samverkan mellan flera företag och resultaten är då svåra att
privaiisera. Det är viktigl att STU stimulerar sådan samverkan mellan företag.
Även då del gäller samråd med andra myndigheler och verk som berörs direkl
eller indirekt av STU:s ätgärder, bör som flera remissinstanser påpekar
konlakter tas på ett tidigt stadium.

Den
tekniska utvecklingen framskrider i allmänhet genom små steg i en kontinuerlig
process. Ibland sker en språngvis ulveckling genom en banbrytande uppfinning
eller ett tekniskt-vetenskapligt genombrott. Den år 1948 uppfunna transistorn,
den moderna elektronikens vikligasle byggkloss, är ett exempel på en sådan
banbrytande händelse. Uppfinningen av den integrerade kretsen ett och ett halvt
decennium senare är ett annat exempel.

Kreafiviteten
hos enskilda personer är grunden för den industriella förnyelsen. Detta gäller
såväl enskilda uppfinnare som forskare och anställda vid företag och andra
organisationer. Samhället måste på olika sätt värna om och stimulera denna
skaparkraft. Enskilda uppfinnare, dvs. professionelll arbetande från industrin
fristående personer som gör eller gjort uppfinningar, är särskilt viktiga för
tillflödet av de mer radikala idéerna. Det är samtidigt en ganska utsatt grupp
som arbetar med små resurser under speciella förhållanden. STU är ofta del enda
alternativet för extern finansiering i lidiga faser av innovationsprocessen.
Uppfinnarna utgör därför en viktig målgrupp för STU:s stöd. Utvärdering av
hittillsvarande stöd indikerar dock en relalivi låg verkningsgrad på
uppfinnarslödel, dvs. relativt få projekt leder till kommersiell produktion.
För alt en idé/uppfinning skall kunna bli en innovation, dvs. en kommersiellt
framgångsrik ny produkt, krävs att uppfinningen hamnar i rätt miljö, fär
nödvändig tillförsel av riskkapilal och framför allt tas om hand av en
entreprenör som ser lill alt uppfinningen utvecklas och marknadsanpassas. Detta
bör beaklas på ett så tidigt stadium som möjligt utan att för den skull
äventyra uppfinnarens ensamrätt till sin idé/uppfinning. Jag har beräknat medel
för en ulveckling och effektivisering av slödet till denna grupp. Stödet lill
uppfinnare bör kunna ges i nya former. Jag återkommer lill detta.

STU
framhåller vikten av en allmän bredd på forskningsinsatserna i Sverige för att
utvecklingen inom flertalet slörre leknikområden skall kunna följas. Samtidigt
betonar STU nödvändigheten av alt denna allmänna bredd kompletteras med en
tydlig koncentration av de begränsade resurser som avsätts för forskning och
ulveckling till vissa för Sverige cenlrala områden.

Prop. 1983/84:135 73

En
grundläggande förutsättning för att följa, förstå och räit tolka forskningsresultat
och teknisk-vetenskapliga utvecklingstendenser är all det inom landel bedrivs
viss egen forskning inom de aktuella områdena. Med hänsyn lill bredden i den
svenska industristrukturen och för att säkerställa en beredskap inför den
framtida ulvecklingen inom olika leknikområden, bör STU;s insatser enligt min
mening ha en stor bredd. För alt begränsa resursbehovet bör dock insalserna
inom flertalet av dessa områden ha karaktär av bevakningsforskning. STU:s
forskningsinsatser kan därigenom koncentreras till områden där svensk induslri
och samhälle kan bedömas behöva en mer omfattande teknisk-vetenskaplig
kompetens och nytt kunnande.

Jag
vill i detta sammanhang också ta upp frågan om områdesprioritering och
projekturval enligl kvalitetskriterier. Ofta framställs delta som om det skulle
föreligga en konflikt mellan dessa styrkriierier. Enligt min uppfallning
behöver ingen sådan motsättning föreligga. En prioritering av särskilt
angelägna områden, "nytloprioritering", kan mycket väl och bör
förenas med kravet på teknisk-vetenskaplig kvalitet. Om vi vill upprätthålla
vår position nära teknikfronten inom några områden krävs att allt större resurser
allokeras dit. Med de budgelreslriklioner som föreligger och kommer atl
föreligga inom Överskådlig framtid, innebär delta med nödvändighet en
koncentrering av de samlade forsknings- och utvecklingsinsatserna till särskilt
angelägna områden. Vid urval av projekt inom dessa områden måsle
kvalitetskriteriet väga tungt.

Det
är emellertid samtidigt viktigl alt resurser finns tillgängliga för projekl
inom relativt smala områden, ulanför de prioriterade, där speciell kompetens
finns och där kvalificerad forskning kan genomföras.

Förekomsten
av prioriterade områden innebär en koncentrering av huvuddelen av STU:s
resurser till dessa områden, dock inte alla resurser. Del måste alllid finnas
vissl utrymme för högkvalitativa projekt även utanför de priorilerade områdena.
För att särskilt säkerställa medel för mer vetenskapligt inriktade projekl,
harjag föreslagil att en ram avdelas inom kunskapsulvecklingsprogrammel all
fördelas efler inomvetenskapliga kriierier.

Den
av mig förordade ökningen av STU:s insatser för kunskapsutveckling får inle
ses som ersättning för nödvändiga förstärkningar av basanslagen för forskning
vid leknisk fakultet. Tvärtom släller ökade satsningar från STU krav på
ytterligare förslärkning av basresurserna vid högskolan. STU:s resurser skall
vara flexibla och inle bindas för uppbyggnad av fasta resurser vid högskolan.

STU:s
projektstöd lill utvecklingsarbete ges normalt med skyldighet för mollagaren
atl under vissa omständigheter belala tillbaka stödel jämte ränta. Detta
innebär alt stödet enligt gällande bestämmelser skall bokföras som ett lån.
Stödet belaslar därmed förelagets soliditet. STU kan därför slällas inför
kravel atl efterge en fordran för atl ell företag inle skall

Prop. 1983/84:135 74

behöva träda i likvidation. Det kan mot denna bakgrund i
vissa fall vara lämpligl med stöd med royallyuppgördser istället för lån.
Vidare kan det finnas fall där STU för att ligga kvar med slöd till ell förelag
i en rekonstruktionssituation med bibehållen ålerbetalningsskyldighet för
STU-stödet måste ha möjlighet att omvandla sin fordran lill ett anspråk på
royaity, som utgår under viss lid. Ett royallyavlal medför bokföringsmässigl
all STU-stödel omförs lill extraordinär intäkt och således inle belastar företagets
soliditet.

Jag har därför förordai alt, i likhet med vad som gäller
för Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna, STU:s stöd i
fortsättningen även kan utgå i form av bidrag med förbehåll alt mottagaren
förbinder sig att, om projektets resultat kan utnytQas lönsamt, belala royaity
eller annan löpande avgift. Det ankommer på regeringen alt lämna de närmare
föreskrifter som erfordras.

Enligt STU:s erfarenheter av stödet till störte förelag,
har del visat sig alt del ur flera synpunkter kan vara lämpligare med
"garanti" som stödform i slällel för ett tradifiondll projektstöd.
Vid en granskning av slöd lill storföretagsprojekt som beviljades under
budgetåret 1979/80 har del visal sig all flertalet av företagen inle rekvirerar
sina beviljade STU-lån förrän de vet om projektet har lyckats eller ej.
Företagen utnylQar STU-lånet i det fall projeklel misslyckas, varvid
återbetalning av medlen inte blir aktuell. STU:s beslut om alt bevilja lån med
villkorlig återbetalning används således i dessa fall som en form av garanli.

Jag har således förordai atl STU:s stöd, i likhet med vad
som gäller för Industrifonden, försöksvis även får utgå i form av utfästelse om
stöd, s.k. projeklförsäkring. STU skall därvid reservera ett belopp motsvarande
utfästelsebeloppel inom sitt för stöd disponibla anslag. För projektförsäkringsålagande
skall utgå försäkringsavgift, royaity eller annan löpande avgift. Det bör ankomma
på regeringen atl svara för den närmare utformningen och att beslula om en
eventuell permanentning av denna stödform, om erfarenheterna visar sig goda.

Som jag tidigare nämnde har STU i enlighet med ett av
regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframslällning för budgetåret 1984/85
lämnat förslag lill ett Ireårigl program. Jag har förordai att regeringen mot
bakgrund av STU:s redovisade treärsplan förelägger riksdagen förslag om ett
treårigt program för STU:s slöd lill leknisk forskning och utveckling under
budgetåren 1984/85- 1986/87.

För den verksamhet som finansieras över anslaget Fl.
Slyrelsen för leknisk ulveckling: Teknisk forskning och utveckling har jag för
denna period beräknat ett medelsbehov av totalt 2145 milj.kr. varav för budgelåret
1984/85 678,9 milj.kr. Härutöver harjag för stödet under anslaget F3. Styrelsen
för teknisk ulveckling: Utrustning under samma period beräknat ett medelsbehov
av totalt 53,7 milj.kr. varav för budgetåret 1984/85 17,2 milj.kr.

Följande sammanställning ger en ekonomisk översiki av
verksamhelen under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning
och utveckling (i milj.kr.).

1982/83

1983/84

1984/85

STU m.fl.

Före-

draganden

Kostnader

Program
1

Industriellt och sam-

hällsinriktat tekniskt

utvecklingsarbete

348,4

383,0

'549,6

'404,2

Program
2

Kunskapsutveckling

214,3

'248,3

295,1

236

Program
3

Internationell

kontaktverksamhet"

12.9

13,8

22,7

15

Program
4

Teknikupphandling

10,6

4,2

22,6

14

Rymdverksamhet

13,9

15,2

17,5

15,8

Informationsförsörjnings-

verksamhet

9,0

8,4

12,7

8,5

Attachéverksamhet

12,9

15,6

22,3

18,5

Ofördelade
medel

-

4,5

-

10

Summa
kostnader

(>1\,1

693,0

942,0

722

Avgår
finansiering

utöver
anslag och ränte-

intäkter
från riksgälds-

kontoret

Återbetalningar
m. m.

37,9

38,0

30

43,1

Minskning
av reserva-

tion

-0,9

Summa
medelsbehov

584,7

655

912

678,9

Avgår
övrigt

Ränteintäkter
från

riksgäldskontorel

-

36,5

45

65,9

Förvaltningskostnader

enl. särskilt anslag

-

-

-

66,3

Summa
anslag

584,7

618,5

867

546,7

' För budgetåret 1984/85 är den kollektiva forskningen
inte längre uppdelad på program 1 och 2 utan ingår i sin helhet i program 1.

- Varav 8 milj. kr. anvisats över tilläggsbudget 1 (prop.
1983/84:8, NU 11, rskr 130) och ca 40 milj. kr. avser kollektiv forskning.

' Inkluderar 10 milj. kr. för utökade insatser på
elektronikkomponentområdet för genomförande av delprogrammet Målinriktad
forskning i det nationella mikroelektronikprogrammet.

" Inkl. internationell myndighetsservice
(inkluderades tidigare i program 4). ' Kalkylerad räntesats är statens
avkastningsränta bå 1983/84, dvs 13%.

Jag går nu närmare in på verksamhelen inom de olika
programmen.

Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt
utvecklingsarbete är f.n. indelat i fem delprogram. Följande sammanställning
ger en ekonomisk översikt av verksamheten inom programmet (milj.kr.)

Program
1

1982/83 Utfall

1983/84 Budget

1984/85 Beräknar

Delprogram

STU

Föredraganden

la. Insatsområden Ib. Teknikområden le. Industriservice
Id. Förmedling le. Arbetstagarprojekt*

54,3

265,2

15,9

3,8

8,9

348,1

46,1

299,1

18,0

4,4

14.6

383,0

79,3

423,4"

3_3,8

13,1 549,6

50,5

319,6""

21,0

_7

13,1 404,2

" Inkluderar förmedlingsverksamheten och all
kollektiv forskning. Tidigare har hälften av den kollektiva forskningsbudgeten
redovisats under program 2. Inkluderat i delprogram Ib. ■* Fr.o.m.
1984/85 delprogram Id.

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 13
insatsområden. Verksamhelen avser störte, konkret målinriktade, fleråriga men
tidsbegränsade utvecklingsinsatser av belydelse för samhällsseklorer och
induslri. Stödformen har särskilt använts inom områden där teknisk ulveckling,
som i och för sig är önskvärd och synes ligga inom räckhåll, annars inle kommer
lill stånd. Del medför ell omfattande planerings-, inilierings- och
samordningsarbete av STU.

Verksamheten inom de olika insatsområdena löper
planenligt. Föregående budgelår avslutades verksamheten inom tre
insatsområden. Det är de första insatsområdessatsningarna som slutförts. Under
innevarande budgetår beräknas ytterligare åtta slutföras.

STU framhåller att det kan dröja åtskilliga år innan de
industriella effekterna av avslutade insatsområden kan bedömas mer slutgiltigt.
STU anser ändå alt genomförd uivärdering ger vid handen atl den grundläggande
idén med insatsområden är bärkraftig.

Jag delar uppfattningen att ytterligare erfarenheter bör
vinnas innan några långtgående slutsatser kan dras av denna stödform.
Hittillsvarande erfarenheter är emellertid tillräckligt inlressanla för alt
motivera fortsatt verksamhet. Del är också min uppfattning all inom vissa områden
fungerar inle marknadskrafterna tillfredsställande. Inom dessa områden kan STU
påskynda utvecklingen genom att gå in och ta initiativ till och samordna olika
intressen. Stödformen insatsområden kan ses som ett verktyg för ett sådanl mer
aklivi arbetssätt för STU.

Jag räknar således med alt pågående
insatsområdesverksamheter forlsätler planenligt och förordar all verksamhel
inom några nya insatsområden sälls igång under kommande Ireårsperiod. För
budgetåret 1984/85 har jag utöver medel för fullföljande av redan pågående
verksamhet beräknal medel för igångsättning av verksamhet inom insatsområdena
Flexibla tillverkningssystem, CAD/CAM i verkstadsföretag, Pulverleknisk produklion
och Flexibel automatiserad montering. Dessa insatsområden ingår samlliga i av
mig prioriterade leknikområden.

Prop.
1983/84:135 77

Huvuddelen av STU:s finansiella stöd lill teknisk
forskning och utvecklingsarbete lämnas inom delprogram Ib. Teknikområden och
program 2. Kunskapsutveckling. Insalserna inom kunskapsulvecklingsprogrammel
har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom leknikområdespro-grammet i
huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. Som jag redan framhållit måste
en koncenlralion av insatserna mot ett begränsat anlal prioriterade områden
göras.

Prioriteringen
innebär en identifiering av områden där såväl behoven av förstärkta satsningar
som potentialen för svensk induslri har bedömts vara störst och där
följaktligen en huvuddel av resurserna bör sättas in. STU måsle dock även
framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU;s slöd kan leda
till salsningar av strategisk betydelse.

I likhet med vad som f.n. gäller bör de priorilerade
salsningarna även fortsättningsvis inriklas dels mol teknikområden som är av
strategisk belydelse för utvecklingen av svensk industri, dels mot leknik för
användning inom branscher eller områden av speciell betydelse för svensk ekonomi.

STU har
föreslagit alt följande områden priorileras: verkstadsteknik,
informationsteknologi, bioteknik, nya material, massa- och pappersteknik,
träleknik, kemiteknik samt leknik för hälso- och sjukvård. Flertalel remissinslanser
instämmer i huvudsak i STU:s val av områden. I några enstaka fall lämnas
därutöver förslag till ökade salsningar på ylleriigare någol område. I flera
remissytiranden finns synpunkler på den närmare inriklningen inom resp. område.
Jag återkommer till detta vid min genomgång av de olika prioriterade områdena.

STU:s
förslag till prioriterade områden överensstämmer väl med de av riksdagen
prioriterade områdena för innevarande ireårsperiod (prop. 1980/81:130, NU 64,
rskr 425). För alt ge resullal är del viktigt att STU:s slöd är uthålligt och
långsiktigt. Alltför kraftiga priorileringsändringar är inte rimliga och skulle
skapa slora störningar i systemet. Successiva förändringar med
tyngdpunklsförskjutningar inom resp. område är dock en naturlig process baserad
på utvärderingsresultat, omvärldsförändringar, m.m.

Jag har
således förordat fortsatta massiva salsningar inom områdena verkstadsteknik,
informationsteknologi, bioleknik, materialteknik — nya maierial, massa- och
pappersteknik, träteknik, kemiteknik samt leknik för hälso- och sjukvård. Jag
har vidare förordat ökade insatser inom områdena havsteknik och tekoteknik saml
för genomförande av ell civilt flyglekniskl forskningsprogram.

Jag avser
nu någol utförligare kommeniera insalserna inom dessa områden.

Verkstadstekniken
har avgörande betydelse för den produktionstekniska förnyelsen i flertalel
branscher. En vital inhemsk verksladsteknisk forskning och utveckling är av
stor betydelse för utvecklingen av en

Prop.
1983/84:135 78

konkurtenskraflig svensk induslri för tillverkning av
verksladsteknisk produktionsutrustning. STU:s insalser bör främst inriktas på
utveckling mot flexibla automatiserade produktionssystem. Jag har beräknat
medel för att den successiva upptrappningen av insatserna på detta område, som
har påböijats under innevarande treårsperiod, kan fortsätta.

Verkstadsindustrin
berörs också i hög grad av den snabba utvecklingen inom materialtekniken.
UtnytQandet av ett nytt material eller en ny materialkvalitet påverkar inte
enbart produktpreslanda utan förutsätter normall också förändringar i själva
produktionen. Del materialtekniska området är myckel omfallande. Under
innevarande treårsperiod har STU:s insatser framför allt inriklals mot atl
förslärka insalserna inom delområden där ulvecklingen av nya material och
materialegenskaper är central och där slora satsningar sker internationellt.
Jag har beräknal medel för alt den nuvarande stora satsningen på det
malerialtekniska området skall kunna fortsätta på i huvudsak oförändrad nivå
totalt sett. För atl möjliggöra ökade salsningar på vissa nya material är det
därför nödvändigl att salsningarna på mer konventionella metalliska maierial
minskas. Inom metallforskningsområdet har Sverige en traditionellt stark
ställning och slora salsningar görs från industrins sida. STU:s insalser är'
här av relativt sett mindre belydelse än inom nya materialområden där STU:s
salsningar kan vara direkl avgörande. Jag räknar med alt industrin tar ett ökat
ansvar för att upprätthålla och vidareulveckla kompetensen på
metallforskningsomrädet. Jag har beräknat medel för ökade satsningar på
polymera material, och då särskilt polymerbaserade fiberkompositer, saml pä
högpresterande keramer.

Informationsteknologin
är drivkraften bakom stora förändringar inom nära nog alla samhällsområden. Den
representerar ett av de få mer betydande tillväxtområdena för 1980-lalet och
ger även på längre sikl utomordentligt stora utvecklingsmöjligheter. STU:s
nuvarande program för informationsteknologi är sammansatt av ell antal olika
delar som kan koncentreras till i huvudsak två block, nämligen
komponenlteknologi och systemteknologi. Tyngdpunkten ligger på syslemleknologi
men slora satsningar görs också inom komponenlteknologiblocket. Huvuddelen av
dessa insalser avser kunskapsulveckling för atl skapa den nödvändiga basen för
en vidare industriell ulveckling. Jag har beräknal medel för ökade satsningar
inom komponenlteknologiblockei som i huvudsak ulgörs av delprogrammet
Målinriktad forskning i del nationella mikroeleklronikprogrammet. Jag har
vidare beräknal medel för fortsatta kraftfulla satsningar på systemteknologi.

Satsningarna på industriell exploatering av biotekniken
har ökal kraftigt under de senaste åren. Intresset kring biotekniken har
hittills i hög grad kretsat kring gentekniken och mera specifikt kring den s.k.
hybrid-DNA-lekniken. Den biologiska basen för biotekniken har emellertid vidgals
genom genombrottet för lekniken med s.k. monoklonala antikroppar.

Prop.
1983/84:135 79

Genom
de senaste årens insatser bör det nu finnas förutsättningar för en ytterligare
kraftsamling för att vidareutveckla svenska styrkepunkter forskningsmässigt och
induslrielll. Jag har beräknat medel för en kraftig ökning av insatserna inom
det biotekniska områdel. Den successiva upptrappningen av de biotekniska
satsningarna som påbörjades under innevarande treårsperiod kan därmed
fortsätta. Tyngdpunkten kommer även fortsätlningsvis atl ligga på kunskapsulveckling.

STU:s
insatser inom områdel kemiteknik syftar lill att på olika sätt stödja svensk
kemisk industris utveckling av s.k. prestations- och specialkemikalier. Det är
också inom detta område som en expansion av kemiindustrin förutses för
1980-talet. Jag har beräknat medel för i slort sett oförändrade insatser för i
första hand kunskapsulveckling inom strategiska teknologiområden av brett
intresse för den kemiska industrin.

Massa-
och pappersindustrins betydelse för svensk ekonomi är odiskutabel. För att den
svenska industrin skall kunna upprätthålla sin konkurrenskraft måste massa-
och papperslekniken utvecklas. Insatserna inom området massa- och pappersleknik
syftar bl.a. lill all öka förädlingsgraden hos svenska pappersprodukter. Jag
har beräknat medel för i stort sett oförändrad ambiiionsnivå på STU:s
salsningar inom delta område.

Träindustrin
är liksom massa- och pappersindustrin en belydande nel-toexportör i svensk
industri och därmed av stor belydelse för vår bytesbalans med omvärlden. Den stora
satsning för att öka kompelens- och kunskapsnivån inom området träteknik som
påbörjades 1979/80 bör fullföljas på nuvarande nivå. För alt undvika
dubbelarbete och öka effekten av de slatliga salsningarna bör verksamheten inom
STU i ökad ulslräckning samordnas med de branschfrämjande aktiviteter inom
träinduslriområdel som statens industriverk (SIND) bedriver.

Hälso-
och sjukvården är en viktig samhällssektor med slort teknikberoende.
Befolkningsutvecklingen med ökande andel äldre gör också att hälso- och
sjukvårdens omfattning stadigt ökas, med stigande koslnader som följd. Vid
sidan av renl medicinsk utveckling är ny teknik för hälso- och sjukvård en
betydelsefull möjlighel all åstadkomma förbättrad vård. Ny och förbättrad
teknik kan också sänka sjukvårdskostnaderna och stärka Sveriges industriella
konkurrenskraft. Jag har beräknal medel för fortsatta STU-insatser på i
huvudsak oförändrad ambitionsnivå.

Jag
har lidigare i proposition om svensk havsresursverksamhei (prop. 1983/84:10)
föreslagil åtgärder för alt främja denna. Ett viktigt led i en sådan politik
utgörs av forsknings- och utvecklingsinsatser inom området havsteknik. STU
föreslår atl stödel inom delta område ökas och koncentreras lill utveckling av
teknik vars tillämpningar i första hand finns på oljeulvinningsmarknaden på
Nordsjön.

Min
bedömning är all oljeutvinningsverksamheten på Nordsjön erbjuder en intressant
marknad för svensk industri. Många produkter som är lämpade för denna
verksamhet karakteriseras av korla serier och snabb lek-

Prop. 1983/84:135 80

nisk
ulveckling. Oljeutvinningsverksamheten drivs också kontinuerligt mot nya
svårare förhållanden, vilket ställer krav på högre leknisk kvalitet samt bättre
tillförlitlighet och säkerhel, dvs. områden där svensk industri bör ha komparativa
fördelar. Jag har beräknat medel för ökade STU-insatser inom området
havsteknik. STU;s insalser bör i första hand inriktas på framtagning av
produkler och syslem för oljeulvinningsmarknaden och då särskilt den norska
marknaden. Samråd bör härvid ske med styrelsen för det program för
havsinduslriell kompetensutveckling som inrättas vid SIND. Jag finner det
naturligt med ett närmare samarbete mellan Norge och Sverige pä
oljeutvinningsområdet. Sverige har en betydande oljeimport medan Norge är Europas
största netloexportör av olja. Samtidigt är den kompetens som svensk industri
besitter, viktig för den norska oljeulvinningsmarknaden. Eftersom
oljeulvinningsmarknaden är en förhållandevis ny marknad för svensk induslri
har STU:s insatser hillills i första hand inriktats på alt bredda den tekniska
kunskapen om branschen och dess problemområden. Insatserna bör nu fokuseras på
ett antal större projekt för att åstadkomma konkreta resultat. STU bör härvid
särskilt beakta problemen för subarktiska och arktiska havsområden. STU bör
stödja verksamheten vid SSPA för alt vidmakthålla institutet som en resurs för
svensk havsteknisk industri.

STU
föreslår ökade insatser för forskning inom områdel civil flygteknik.

Svensk flygindustri
byggdes upp med målsättningen all i första hand tillgodose försvarets behov av
stridsflygplan. Den mililära delen har också helt dominerat verksamhelen.
Statsmakternas uttalade målsättning är emellertid på sikt en flyginduslri med
väsenlligl ökad andel civil produktion. Industrin strävar också i denna
riktning. Volvo Flygmotor och Saab-Scania driver ett anlal avancerade civila
utvecklingsprojekt i samarbete med amerikansk industri, delvis finansierade
med statliga lån. För att en medverkan för svensk industri i framtida
samarbelsprojekt inom del flygtekniska områdel skall kunna uppnås är del
viktigt alt landets knappa resurser utnytQas väl. Detta kan innebära
koncentration av resurserna lill vissa områden av flygteknikutvecklingen, medan
insatserna inom andra områden begränsas lill teknikbevakning.

De
nya civila flygplan som skall utvecklas för att säljas i framtiden måste
konstrueras för en marknad där förutsättningarna jämfört med de senaste
decennierna är väsentligt förändrade. Dessa ändrade förutsättningar gäller
såväl bränslekostnadernas ökade andel av driftskostnaderna som ökade krav på
miljövänlighet, komfort och säkerhet.

STU:s
programförslag omfattar insatser inom områdena; aerodynamik, flygmekanik,
stabilitet och flygegenskaper, struktur och material samt buller och vibrationer.
Programmet är tänkt att genomföras i samarbele med industrin, högskolor och
FFA. Vid programmets utarbetande har

Prop. 1983/84:135 81

förutsatts
alt utvecklingen av civila flygplan inom vissa områden kan dra nytta av del
kunnande som redan finns beträffande militära flygplan'

Jag delar uppfattningen
atl ökade salsningar bör göras på civil flygteknisk forskning. För att stödja
den pågående omställningen inom flygindustrin mot en slörre andel civil och
exportinriklad produklion bör ett flerårigt ramprogram genomföras för all
säkerställa den långsiktiga kunskapsutvecklingen inom svensk flygindustri. Det
är enligt min uppfattning nödvändigt all etablera och upprätthålla en
kunskapsnivå, som är tillräcklig för alt industrin skall kunna samarbeta med utländska
flygindustrier och medverka som partner, underleverantör eller huvudleverantör
i kommersiellt intressanta civila flygplansprojekt.

Jag har mot denna bakgrund
beräknat medel för en successiv ökning av STU:s slöd lill civil flygteknisk
forskning. Vid min medelsberäkning har jag lagil hänsyn lill de betydande
ulvecklingsinsalser som görs på den mililära sidan. De insatser somjag förordar
bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i
enlighet med vad chefen för försvarsdepartementet förordat angående flygteknisk
forskning.

Regeringen
har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit
att insalser pä forsknings- och utvecklingsområdet är av slor belydelse för att
på lång sikt öka konkurtenskraften inom tékobran-schen. Det är enligt min
mening ett överlevnadsvillkor för denna induslri i Sverige alt t eko tekn i ken
utvecklas. Jag har beräknat medel för alt STU i samverkan med SIND skall kunna
öka insatserna för produkt-och produktionsteknisk utveckling inom
konfektionsindustrin. En del av dessa insatser bör ske vid
Textilforskningsinslitutet (TEFO), som bl.a. därigenom ges möjlighet atl
ulvecklas lill ett konfektionslekniskt kunskapscentrum.

Jag
vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunkiion .

Del
har i olika sammanhang, bl.a. i industridepartementets industriella och
tekniska råd, anförts att det finns en oro i forskarsamhället för alt STU:s
uppgift atl bevaka de industri- och seklorpoliliska aspekterna skulle medföra
att i ett internationellt perspektiv särskill framstående teknisk forskning,
vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förQänst. Tanken på
alt inrätta ell lekniskl forskningsråd har förts fram.

De
undersökningar som STU har företagit, för att systematiskt klargöra vilka
förslag till forskning vid högskolans tekniska fakulteter som idag saknar
finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats, visar atl
de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Del finns dock ell mindre antal
projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.

För
att säkerställa stöd till kvalitativt högtstående forskning vars relevans kan
avgöras först på sikt, harjag förordai att på försök en leknisk
forskningsrådsfunkiion inrältas inom ramen för STU:s kunskapsutvecklingsprogram.
Jag har preliminärt beräknat alt 20 milj.kr. per år avdelas 6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
135

Prop. 1983/84:135 82

inom
program 2 för detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott bör ske enligl
en särskild beslutsordning med fastställda ansökningstillfällen. Ett
stödärende avgörs på grundval av rekommendation från ett fors-karsammansatt
råd.

Det
bör ankomma på regeringen alt göra de närmare avvägandena och vidta de åtgärder
som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion med den inriktning somjag
här skisserat.

STU:s
programförslag omfattar insalser inom områdena: aerodynamik, flygmekanik,
stabilitet och flygegenskaper, struktur och maierial saml buller och
vibrationer. Programmet är tänkt att genomföras i samarbete med induslrin,
högskolor och FFA. Vid programmets utarbetande har förutsatts atl utvecklingen
av civila flygplan inom vissa områden kan dra nytta av det kunnande som redan
finns beträffande militära flygplan.

Jag
delar uppfattningen all ökade satsningar bör göras på civil flygteknisk
forskning. För att stödja den pågående omställningen inom flygindustrin mot en
störte andel civil och exportinriklad produktion bör ett flerårigt ramprogram
genomföras för all säkerställa den långsiktiga kunskapsutvecklingen inom
svensk flygindustri. Det är enligl min uppfattning nödvändigt att etablera och
upprätthålla en kunskapsnivå, som är tillräcklig för att industrin skall kunna
samarbeta med utländska flygindustrier och medverka som partner,
underleverantör eller huvudleverantör i kommersiellt intressanta civila
flygplansprojekt.

Jag har mot denna bakgrund
beräknal medel för en successiv ökning av STU:s stöd till civil flygteknisk
forskning. Vid min medelsberäkning har jag tagit hänsyn till de betydande
utvecklingsinsatser som görs på den militära sidan. De insatser somjag förordar
bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i
enlighet med vad chefen för försvarsdepartementet förordat angående flygteknisk
forskning.

Regeringen
har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit
alt insatser på forsknings- och utvecklingsområdet är av stor betydelse för att
på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobranschen. Del är enligt min
mening ett överlevnadsvillkor för denna industri i Sverige att tekotekniken
utvecklas. Jag har beräknat medel för atl STU i samverkan med SIND skall kunna
öka insatserna för produkt-och produktionsteknisk utveckling inom
konfeklionsindustrin. En del av dessa insatser bör ske vid Textilforskningsinslitutet
(TEFO), som bl.a. därigenom ges möjlighet att ulvecklas till ett
konfektionslekniskt kunskapscentrum.

Jag
vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunktion .

Del
har i olika sammanhang, bl.a. i induslrideparlementels industriella och tekniska
råd, anförts atl det finns en oro i forskarsamhället för atl STU:s uppgift atl
bevaka de-industri- och seklorpoliliska aspekterna skulle medföra att i ett
internationellt perspektiv särskill framstående teknisk

Prop. 1983/84:135 83

forskning,
vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förQänst. Tanken på
atl inrätta ett tekniskt forskningsråd har förts fram.

De
undersökningar som STU har företagit, för alt systematiskt klargöra vilka
förslag till forskning vid högskolans lekniska fakulteter som idag saknar
finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats, visar att
de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Det finns dock ett mindre antal
projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.

För
alt säkerställa stöd lill kvalitativt högtstående forskning vars relevans kan
avgöras först på sikt, har jag förordat att på försök en teknisk
forskningsrådsfunkiion inrättas inom ramen för STU:s kunskapsutvecklingsprogram.
Jag har preliminärl beräknal alt 20 milj.kr. per år avdelas inom program 2 för
detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott bör ske enligt en särskild
beslutsordning med fastställda ansökningstillfällen. Ett stödärende avgörs på
grundval av rekommendation från ett fors-karsammansatl råd.

Del
bör ankomma på regeringen alt göra de närmare avvägandena och vidta de åtgärder
som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion med den inriklning somjag
här skisserat.

STU;s
stöd lill kollektiv forskning syftar till atl stimulera sådan forskning och utveckling
som är gemensam för en bransch eller annan grupp av företag/intressenter.
Stödformen innebär atl avtal träffas mellan STU och industrirepresentanterna om
gemensam finansiering av ett specificerat forsknings-och utvecklingsprogram.
Avtalen är vanligen treåriga och STU:s finansiering uppgår i genomsnitt fill ca
50 procenl.

På
grundval av bl.a. de utvärderingar som gjorts bedömer STU atl den kollektiva
forskningen har stor betydelse som effektivl komplement till företagens egen
forskning. STU anser att företagsgemensamma forskningsresurser kommer att få
en ökad betydelse i framtiden och föreslår alt stödet till kollektiv forskning
förstärks. STU föreslår vidare en ny modell för finansiering som innebär atl
industriinlressenlerna och slalen i princip bör dela finansieringen lika och
att i slället för att som lidigare variera finansieringsandelen kan en
anpassning ske genom alt den totala omfattningen av ramprogrammet varieras.

Jag
delar bedömningen att den kollekliva forskningen utgör ell värdefullt
komplement till företagens egen forskning. Det är mitl intryck att den
kollektiva forskningen i många fall har ett högt anseende och är väl respekterad
i industrin.

För
närvarande finns 28 kollektiva forskningsprogram. Av dem har hittills 12
utvärderats. Det är enligt min mening angeläget att ett ordentligt
beslutsunderlag finns tillgängligt inför vaije avtalssituation.Takten i utvärderingsarbetet
bör därför öka. Härigenom säkerställs att programmen anpassas till den
tekniska utvecklingen och till induslrins behov. Det är inte meningen atl STU:s
stöd till en kollektiv forskningsverksamhel automatiskt skall förnyas. Inför
varje förnyelse av avtal skall en reell prövning

Prop. 1983/84:135 84

göras.
Avgörande för evenluelll engagemang från slatens sida är bedömd nytta av
verksamhelen saml induslrins inlresse av atl medverka finansiellt. Jag är inte
beredd att i sin helhet tillstyrka STU;s förslag lill ny finansieringsmodell.
Huvudregeln skall även fortsätlningsvis vara alt industrin skall finansiera större
delen av verksamheten. Med tanke på den allmänna förslärkning av induslrins
finansiella resurser som skett och beräknas ske även under de närmasle åren,
bör STU sträva efter atl minska slatens finansieringsandel för kollekliv
forskning till 40 procenl. Ell medel för alt åstadkomma detta i de fall
industrin inte anser sig kunna öka sin insats kan t.ex. vara en minskning av
den totala omfattningen av ramprogrammet. Jag vill emellerfid samtidigt
framhålla att för de program där STU har satsat på alt bygga upp ny kompetens
eller där verksamheten bedöms vara väsentlig också för en vidare krets av
förelag som t.ex. på grund av storlek eller kompetens har svårt att engagera
sig i induslrikollektivet, bör STU även fortsättningsvis ha möjlighet att
finansiera en större del av programmen.

Jag
är inle beredd alt la ställning till STU:s förslag om ökade resurser lill
kollekliv forskning. Kollekliv forskning är inget mål i sig. Den är ett bland
flera medel för atl stimulera kompetensuppbyggnaden i främsl industrin. Inom
ramen för de direktiv som statsmakterna meddelar ankommer del på STU all själv
bedöma var och i vilken form STU:s stöd är mesl verkningsfullt.

När
del gäller stödel till enskilda uppfinnare anför STU följande. Enskilda
uppfinnare har stort behov av finansiellt stöd och rådgivning. Detta har sedan
länge varil uppmärksammat och stödet till dessa har successivt vidgats och
blivit mer variationsrikt. I en internationell jämförelse är stödel i Sverige
till uppfinnare väl uppbyggt. Vid sidan av stödet till utvecklingsprojekt har
STU vissa särskilda stödformer för att främja uppfinningsverksamhel, bl.a.
arbetsstipendier, uppfinnarslipendier och sedan 1980 idéutvecklingssfipendier.
De senare ges till personer som inte tidigare arbetat med uppfinningsverksamhet.

I
budgelproposifionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 197) uttalade jag alt
STU bör pröva olika former för att.stimulera uppfinningsverksamhet. Jag angav
som ett alternativ att STU prövar att utnytQa uppfinnarslipendier för att
läcka uppfinnares lönekostnader under en begränsad tidsperiod, dvs. en form av
ej projeklbundet stöd. Riksdagen har anslutit sig lill uttalandel (NU
1982/83:34, rskr 373). STU har i skrivelse den 10 november 1983 till regeringen
hemslälll om atl få införa stödformen Näringsbidrag för innovatörer. Förslaget
har tagits fram bl.a. i samråd med en referensgrupp för uppfinnarfrågor.

Stödformen
rikiar sig till kreativa personer och innovativa grupper eller småföretag.
Slödel skall inle vara belagt med ålerbetalningsskyldighet. Stödel skall göra
det möjligt för mottagaren alt under en lidsperiod på normall upp lill 2 år mer
koncentrerat kunna arbela med nya idéer och ulvecklingsarbete.

Prop.
1983/84:135 85

För
egen del villjag anföra följande. Uppfinnare svarar för en stor del av det
idéflöde som är en så viktig källa för förnyelsen av industrin. För att
säkerställa en tillräcklig omfattning av denna nyskapande verksamhet krävs
stimulanser av olika slag. Jag har som fidigare nämnts beräknat medel för en
utveckling och effektivisering av ökade insatser riktade mot denna grupp. En
del av dessa medel bör användas för alt pröva ett mer långsiktigt, ej
projeklbundet stöd. Jag finner STU:s förslag till ett sådanl slöd intressant.
Det bör ankomma på regeringen att svara för den närmare utformningen av ell
sådant stöd i huvudsak enligt de riktlinjer som STU föreslår.

Verksamheten
inom delprogrammet le. Industriservice är riktad mol mindre och medelstora
företag samt planeras och genomförs i nära samverkan med SIND och de regionala
ulvecklingsfonderna. Delprogrammel inkluderar bl.a. försöksverksamhet med
förmedling av ny utländsk leknik lill svenska förelag, småföretagsservice vid
kollektiva institut och regional produktutvecklingsservice i samverkan med
industrin. På regeringens uppdrag bedrivs vidare i samarbete med några
ulvecklingsfonder försöksverksamhet med s.k. regionalt projekikonsullslöd lill
företag som genomför produktutvecklingsarbete. Stödel finansieras lill lika
delar av STU och landstingen i de fyra län som omfattas av försöksverksamheten.
Verksamhelen har nyligen utvärderats och föreslås successivt ulvidgas lill atl
omfalla 20 län i slutet av den kommande treårsperioden.

Som
jag redogjort för vid min anmälan av förslag lill åtgärder för industriell
ulveckling och förnyelse harjag förordai en överföring av huvudmannaskapet för
projeklkonsultstödel lill SIND. I övrigt räknar jag med atl verksamhelen inom
delprogrammet le forlsätler på oförändrad ambitionsnivå med i huvudsak
nuvarande inriklning.

Delprogram
le. Arbetstagarinitierade pi-ojekt syftar till att få igång tekniskt
industriellt utvecklingsarbete grundat på idéer eller initiativ från anställda
som inle arbetar med forskning och utveckling. STU;s erfarenheter av
programmet är goda. En fördel med slödet är atl projektidéerna föds och
ulvecklas i det företag som skall tillgodogöra sig resultaten. Verksamheten
inom programmel är en försöksverksamhel sedan 1980. Det är således för tidigt
för en genomlysande uivärdering. Ertarenhelerna hittills motiverar dock atl
verksamhelen drivs vidare. En uivärdering bör påbörjas och redovisas senasl år
1986. Jag har med hänsyn till vissa reservationer under delprogrammet beräknat
medel för en fortsall verksamhet på i huvudsak nuvarande nivå.

Syftet
med STU;s program 2 för kunskapsutveckling är alt skapa en nödvändig
kunskapsbas för framtida ulveckling av industriella processer, metoder och
produkter inom seklorer som från industriell synpunkt bedöms vara särskilt
intressanta. STU:s insatser under detta program görs dels i form av ramprogram
för kunskapsutveckling, dels i form av obundet projektstöd. Ca hälften av
insatserna sker f.n. i form av ramprogram.

Prop. 1983/84:135 86

Jag
anser alt STU även fortsätlningsvis bör sträva efler alt ej binda upp mer än
hälften av resurserna inom kunskapsutvecklingsprogrammet i ramprogram.
Härigenom bör en fillräcklig grad av flexibilitet kunna upprätthållas. Stödet
för ett ramprogram skall vara tidsbegränsat och inte bli permanent. När ett
ramprogram skall avvecklas måste delta ske successivl och förberedas i god tid.
Om ell ramprogram öppnar ett nytt område som befinns vara så intressant ur
teknisk-vetenskaplig synvinkel och för den högre tekniska utbildningen att
forskningen inom området bör permanentas, skall åtgärder vidtagas inom
högskolan så att kompetenser och resurser tillvaratas i den reguljära
verksamheten.För ramprogram som visat sig särskilt intressanta från industriell
synpunkt bör STU överväga atl som ett allernaliv till avveckling pröva
möjligheterna att tillsammans med induslrin i kollekliv form finansiera
forskningen i ett fortvarighetstillslånd. Där induslrins inlresse inte är
tillräckligt starkt och där högskolan inte är beredd alt ta över
finansieringsansvaret bör dock en fortsatt finansiering av ramprogram eller
projekt med ändral mål och ny inriktning kunna komma ifråga.

Under STU:s program 3.
Inlernalionellt samarbeleplaneras och stöds STU:s internationella
kontaktverksamhet samt viss projektsamverkan. Vidare biträds departement och
myndigheter vid förhandlingar med främmande länder och internationella
organisationer, s.k. internationell myndighetsservice.

STU
pekar på det internationella beroendet inom det tekniskt-vetenskapliga och
industriella områdel och föreslår bl.a. åtgärder för att stimulera yngre
forskare från industrin och forskningsinstitutioner att bedriva forskning vid
utländska institutioner.

För
egen del villjag framhålla följande. Teknik- och kunskapsöverföring från andra
länder får ökad betydelse för svensk induslriell ulveckling och forskning.
Huvuddelen av framtidens teknik och kunskapsbasen för denna tas fram i andra
länder. Kontakten i den internationella forskarvärlden är av stor belydelse för
alt Sverige skall kunna följa och ta del av utvecklingen. STU har ett ansvar
för all främja internationellt lekniskl samarbele och därvid samverka med
utländska institutioner och internationella organisationer. Jag räknar med att
STU reserverar medel under program 2 för att möjliggöra för yngre svenska
forskare att skaffa sig erfarenhet från utlandet. Ansvaret för bevakning av
teknisk utveckling och forskning utomlands faller i första hand på förelagen
och forskarna själva. Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT)
spelar i detta sammanhang en viktig roll. Jag ålerkommer snart lill detta. Jag
vill emellertid redan här markera atl STATT har som huvuduppgift alt bevaka
teknisk utveckling och forskning ulomlands. STU med flera myndigheler bör
således repliera på STATT när det gäller teknikbevakning i andra länder och
inle bygga upp egna resurser för delta ändamål. Jag har beräknal medel för en
fortsatt verksamhet inom STU:s program 3 på i slort sett oförändrad nivå.

Prop. 1983/84:135 87

Program
4. Teknikupphandling inbegriper STU:s olika teknikupphand-lingsstödjande
aktiviteter. Programmel benämndes lidigare Myndighetsservice och inkluderade
då även internationell myndighetsservice som nu redovisas under program 3.

STU
föreslår kraftigt ökade resurser för teknikupphandling bl.a. för atl stimulera
teknikupphandling mellan företag och för s.k. obeställda projekt. Vidare
föreslås fortsatta insatser för samverkan med kommuner och landsting.

Som jag tidigare
framhållit fäster regeringen stort avseende vid teknikupphandling som
instrument för den industriella förnyelsen. Jag kommer strax att lämna en samlad
redogörelse för hur regeringen avser atl utnylQa teknikupphandling för det
industriella förnyelsearbetet. Även om huvudansvaret för att en
teknikupphandling kommer till stånd ligger hos upphandlare och leverantör är
det onekligen så att denna process kan påverkas genom samhälleliga insatser av
olika slag. STU:s teknikupphandlingsstöd-jande åtgärder utgör exempel på sådana
insatser. Som jag tidigare redogjort för kompletteras STU:s insatser av andra
samhälleUga åtgärder. Jag har beräknat medel för fortsatta insatser inom STU:s
teknikupphandlingsprogram på en något högre ambiiionsnivå. Insalserna bör
koncenlreras på kommunal och landstingskommunal teknikupphandling. Jag har även
beräknat visst utrymme för fortsatt arbete med s.k. obeställda projekl. Teknikupphandling
mellan företag är i första hand en uppgift för Induslrifonden. Jag ålerkommer
lill detta vid min behandling av fondens verksamhet.

Under
anslagsposlen Attachéverksamhet lämnas stöd till STATT. Huvuddelen av
verksamheten finansieras genom bidrag under della anslag medan återstoden
finansieras genom uppdragsintäkler. STATT föreslår dels fortsalt bevakning vid
de nuvarande åtta attachékontoren, dels utvidgad bevakning i USA och Europa
samt försöksvis vidgad bevakning i olika former i övriga världen. STATT
framhåller även i sin plan att det är viktigt alt kunna göra särskilda insatser
för att stödja en viss bransch eller företagsgrupp för atl höja dess tekniska
kunskapsnivå eller stimulera till leknikimporl. STATT föreslår därför alt ökade
medel avdelas för denna form av specialbevakning.

För
egen del vill jag anföra följande. STATT:s huvuduppgift är att bevaka ny
leknik, lekniska trender och kursändringar i de viktigaste industriländernas
teknik- och forskningspolitik. Jag bedömer STATT:s verksamhet som en myckel
värdefull del av de stafiiga insalserna för spridning av kunskaper om utländsk
industriell leknik. STATT:s erfarenhet och kontaktnät är en fasl grund för
fortsatt utbyggnad av det internafionella bevakningsnälet. Jag har mot denna
bakgrund beräknal medel för en ökad ambitionsnivå vad gäller
atlachéverksamheten. Medel har bl.a. avsatts för hälftenfinansiering av en
skogsteknisk attaché vid kontoret i Washington för bevakning av den tekniska
ulvecklingen inom det skogsinduslriella området i Nordamerika. Jag har därvid
förutsatt all skogsindustrin i Sverige svarar för den andra hälften av
erforderlig finansiering.

Prop. 1983/84:135 88

7
Nationellt mikroelektronikprogram (NMP)

Styrelsen
för teknisk utveckling (STU) överiämnade våren 1983 ett förslag till regeringen
om en sammanhållen salsning inom mikroelektronikområdet. Förslagel hade
utarbetats efter samråd med flera andra myndigheter och företag.

Förslaget
remissbehandlades och riksdagen förelades förslag lill riktlinjer för ett
femårigt nationellt mikroeleklronikprogram saml förslag till medelsfilldelning
för budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130). Riksdagen godkände
riktlinjerna och anslog sammanlagl 44 milj.kr. för nyss nämnda budgetår.

I
prop. 1983/84:8 lämnades en utförlig redovisning av det nationella mikroeleklronikprogrammet.
Jag nöjer mig därför nu med alt i samband med mina förslag till fortsatt
medelstilldelning av programmet kortfattat återge de riktlinjer till ett
nationellt mikroeleklronikprogram som riksdagen har godkänt.

Det
nationella mikroeleklronikprogrammet bör enligt min mening genomföras med i
huvudsak den omfattning som STU har föreslagit. På grund av den snabba
ulvecklingen inom mikroelektroniken anserjag det emellertid för tidigt att redan
nu ta ställning lill medelstilldelningen för det sista året (1987/88) av
mikroelektronikprogrammet. Jag avser att återkomma lill detta vid ett senare
tillfälle.

Programmel
är indelal i fyra delprogram: 1. Utbildning, 2. Grundforskning, 3. Målinriktad
forskning oehA. Industriell utveckling.

Mina
förslag i det följande avser dels medelstilldelning för budgelåret 1984/85 i
fråga om vissa delar av mikroeleklronikprogrammet, dels en ram för
medelstilldelningen budgetåren 1985/86-1986/87.

Förslag
om medel till vissa delar av programmet har också lagls i andra sammanhang.
Bl.a. harjag i prop. 1983/84:107 om forskning vid min beräkning av medel till
anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling
beaklal alt viss del av medlen skall användas inom mikrolektronikprogrammels
delprogram 3. Jag föreslår nu vissa preciseringar i fråga om dessa medel.

En
totalbild av mikrolektronikprogrammels finansiering redovisas i den kommande
bakgrundsbeskrivningen. De förslag rörande programmel som läggs fram i detta
sammanhang är följande.

Prop.
1983/84:135 89

Mitt förslag:

Delprogram 1. Utbildning

2 milj. kr. anslås till STU för alt i samråd med SIND
sprida kunskaper om kretskonstruklion bland små och medelstora företag m. m.
(se kap. 15 anslaget Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken).

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas en ram av totalt 4
milj. kr. för samma ändamål.

Delprogram 3. Målinriktad forskning

Av de medel som begärs i prop. 1983/84: 107 för budgetåret
1984/85 under anslaget Styrelsen för leknisk utveckling: Teknisk forskning och
ulveckling bör 10 milj. kr. utöver tidigare ambiiionsnivå lillföras delprogram
3 i mikroeleklronikprogrammet.

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas inom ramen för
anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och ulveckling
totalt 29 milj. kr. utöver nuvarande ambitionsnivå för delprogram 3 i
mikroeleklronikprogrammet.

Delprogram 4. Induslriell ulveckling

36,5 milj. kr. anslås för budgelårel 1984/85 fill
delprogram 4. För genomförande av projeklen förutsätts industrin delta med lika
stor finansieringsandel (se kap. 15 anslaget Industriell utveckling inom mikroelektroniken).

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas en ram av totalt 53
milj. kr. för delta delprogram.

Bakgrund och skäl för mina förslag:

Delprogram 1. Utbildning, som i detta skede har en snäv
målsättning, syftar till att ge större möjligheter till anskaffning av
kvalificerad utrustning för datorstödd konstruktion av integrerade kretsar.
Därigenom kan nivån inom utbildningen höjas. I första hand avses medlen att bli
fördelade till högskolor och universitet via universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ). För innevarande budgelår har 5 milj. kr. anslagils över åttonde
huvudtiteln (utbildningsdepartementet). I prop. 1983/84:100 bil. 10 har chefen
för utbildningsdepartementet vidare vid sin beräkning av kostnadsramen till
UHÄ:s disposition för budgelårel 1984/85 tagit hänsyn till behov inom
mikroeleklronikområdel. Del fortsatta genomförandel av dessa riktade högskoleinsatser
kommer att prövas i samråd med mig i budgetarbetet de närmasle åren. Till grund
för denna prövning kommer bl.a. au ligga det av UHÄ aviserade förslaget rörande
förstärkning av ulbiidning och forskning inom områdena halvledarteknik och
elektrooptik. Vidare inrymmer delprogrammet förslag till speciella insatser
för vidareutbildning och kun-

Prop.
1983/84:135 90

skapsspridning inom industrin vad gäller
kretskonstruklion. För innevarande budgetår har 2 milj.kr. anvisats lill STU.
Avsiklen är bl.a. alt små och medelstora företag snabbt skall kunna tillägna
sig den nya tekniken och atl bereda gymnasielärare lillfälle till
vidareutbildning inom området. En viktig resurs när det gäller fortbildningen
för speciellt småföretagen är Stiftelsen Insfitutet för Förelagsutveckling
(SIFU).

Jag föreslär nu att för nästa budgetär 2 milj.kr. anslås
till STU för att, i samråd med statens industriverk, användas lill spridning av
kunskaper om kretskonstruklion bland små och medelslora förelag och fill
fortbildning av yrkesverksamma konstruktörer. Medlen bör anvisas över anslaget
Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken. Jag anser atl
dessa åtgärder bör ges ett slörre ulrymme än del som STU har föreslagit varför
jag för insalser under perioden 1985/86-1986/87 förordar totalt 4 milj.kr.

Inom ramen
för delprogram 2. Gnmdforskning kommer en nationell halvledarforskning alt
byggas upp. Uppbyggnaden skall ske gradvis och programmel syftar till atl
möjliggöra vidgade insalser av svenska forskare pä viktiga problem inom
halvledarforskningen och att på så sätt stimulera kunskapsutbytet med den
internationella forskningen på området. Härigenom kan nivån på
forskningsulbildningen höjas och antalet forskarstuderande ökas. Vidare
möjliggörs ett ökal kunskapsflöde lill de svenska grupper som arbetar med
halvledarfysikens tillämpningar i komponenter, kretsar och syslem. Detta
väntas på sikt leda till en förstärkning av den svenska elektronikindustrin.
Till grund för salsningen ligger en rapport som har utarbetats av en
arbetsgrupp tillsatt av naturvetenskapliga forskningsrådet (Upprustning av
svensk halvledarforskning -rappori från arbetsgruppen för nalionell
halvledarforskning -1983-01-19). Gruppen har ansett tre forskningsområden som
speciellt angelägna för en svensk satsning. Urvalet av projekl sker genom
inomvelenskapliga kriterier. Riksdagen har för innevarande budgetår anslagit 5
milj.kr. till nationell halvledarforskning. 1 samband med proposition om
forskning (prop. 1983/84:107) har statsrådet I. Carlsson efter samråd med mig
förordat atl 16 milj. kr får disponeras under nästa budgetår. För insatser
under perioden 1985/86-1986/87 förordas totalt 19 milj.kr.

Delprogram 3. Målinriktad forskning skall bygga upp
kunskaper inom ny halvledarteknik, vilka vänlas bli av slort intresse för
industrin under .senare delen av 1980-talet och under 1990-talet. Den nya
tekniken omfattar bl.a. s.k. givare, optoelektronik, bildkomponenter,
mikrovågskompo-nenler samt nya halvledarmalerial bl.a. galliumarsenid. Delprogrammet
skall förstärka STU:s nuvarande insatser på detta område. STU har för
innevarande budgelår lidigare budgeterat ca 40 milj.kr. och riksdagen har
beviljal ytterligare 8 milj.kr.

En fortsatt höjning av ambitionsnivån bör ske under
ireårsperioden 1984/85-1986/87. De förstärkta insatserna harjag beräknat till
10 milj.kr.

Prop. 1983/84:135 91

budgetåret 1984/85 och lill sammanlagt 29 milj.kr. för
budgetåren 1985/86-1986/87. Jag har beaktat delta vid min beräkning av medel
lill anslaget Slyrelsen för leknisk utveckling: Teknisk forskning och
utveckling.

I delprogram 4. Industriell utveckling, ingår f.n. åtta
utvecklingsprojekt. Dessa skall genom kollektiv forskning och teknikupphandling
i vid mening stärka den inhemska förmågan att konstruera och producera
komponenler, bl.a. kundanpassade kretsar. Riksdagen har beviljat 24 milj.kr.
för innevarande budgetår och förutsatte därvid alt regeringen forfiöpande
lämnar riksdagen information om delprogrammets utveckling, bl.a. i samband med
förslagen om medelsanvisning för kommande budgetår.

Jag vill med anledning av detta anföra följande.
Delprogrammel är f.n. i ett inledningsskede. Jag kommer vid ell senare
tillfälle alt föreslå regeringen att ett särskilt programråd skall inrättas. I
detta bör berörda verkschefer ingå. Till programrådet bör ytterligare personer
kunna adjungeras. Programrådets uppgift bör inledningsvis vara att låta
genomföra nödvändiga förstudier och specifikalionsarbelen. Dessutom bör rådet
föreslå en fördelning av medel mellan de olika projeklen så avvägd alt
mikroelektronikprogrammets övergripande målsättning uppfylls, dvs. alt öka
konstruklions-och produktionsförmågan av mikroelektronikkomponenler i Sverige.
Jag är dock inte beredd att förorda delaljerade anvisningar eftersom jag anser
det betydelsefullt alt rådet ges möjligheter atl anpassa programmel fill den
snabba tekniska utvecklingen inom området. Detta kan innebära atl vissa
ändringar i utvecklingsprojekten måste göras då förutsättningarna förändras.
Del ankommer på regeringen atl beslula ifråga om organisation för delprogrammel
Industriell ulveckling.

I samband med beredningen inom regeringskansliet i fråga
om den fortsatta finansieringen av mikroeleklronikprogrammet har framkommit att
försvarsmakten avser att inom befintliga ramar lägga ut vissa utvecklingsuppdrag
som kan anses ulgöra en del av det lolala programmet. Del ekonomiska försvaret
och televerket bidrar också till finansieringen. Storleken av de sålunda
inplanerade uppdragen framgår av följande sammanslällning (milj.kr.).

1983/84 1984/85 1985/86 1986/87
1987/88 totalt

Försvarsmakten - 5 4,5 3 1,5 14

Del ekonomiska

försvaret 1 2 1,5 1,5 1 7

Televerket - 4 4 3 1 12

Totalt 1 11 . 10 7,5 3,5 33

Jag föreslår nu att för nästa budgetär anvisas 36,5 milj.kr.
och för budgetåren 1985/86-1986/87 anvisas totalt 53 milj.kr. för insatser inom
delprogrammet Industriell utveckling. Medlen bör anvisas över anslaget
Industriell utveckling inom mikroelektroniken. Industrin förutsätts här delta
med en lika stor finansieringsandel vid genomförandel av projekten. Till dessa
medel kommer de planerade uppdrag inom försvarsmakten, del

Prop.
1983/84:135 92

ekonomiska
försvarel och televerket som jag nyss har nämnt. Jag har belräffande delta
delprogram särskilt samrått med cheferna för försvars-och
kommunikationsdepartementen.

Följande
sammanslällning ger en bild av erforderliga medel för den fortsatta
finansieringen av mikroelektronikprogrammet och de medel som redan har anvisats
av riksdagen. Sammanslällningen ulgör endasl en beräkning och kan, med hänsyn
till alt finansieringskällorna dels är flera statliga organ och dels ett
flertal industrier, komma atl ändras. I sammanställningen har hänsyn lagits
till alt del inom delprogram 2. vid naturvetenskapliga forskningsrådet redan
har inplanerals 10 milj.kr. för insalser under femårsperioden, dvs. i
genomsnitt 2 milj.kr. per år. För delprogram 3. har utgångspunkten varit den
ursprungliga ambilionsnivån vid STU (40 milj.kr.), dels den förslärkning som
riksdagen har beviljal (8 milj.kr.) och dels den ambilionsnivåhöjning jag nyss
har förordat. Inom delprogram 4. har hänsyn tagils fill dels de medel somjag
nyss har förordat och dels de medel som planeras alt användas för vissa
uppdrag, alll inom befintliga ramar, från försvarsmakten, det ekonomiska
försvaret och televerket, i enlighet med vad jag nyss har redovisat.

Delprogram

1983/84

1984/85

1985/86-1986/87

Utbildning

(UHÄ)

(STU) Grundforskning Målinriktad forskning Industriell
utveckling

5

2

7

48

25

5

2 18 52 47,5

_ 1

4 23 118 70,5

Totala
statliga medel

87

124,5

215,5

Industrins
bidrag

25

47,5

70,5

TOTALT

(stat 4-
industri)

112

172

286

'
Tas upp i ett senare sammanhang i samband med det aviserade förslaget från UHÄ
rörande förstärkning av utbildning och forskning inom områdena
halvledarteknologi och elektrooptik.

I
fråga om en allmän bakgrund till mina förslag villjag tillägga följande.
Informationsteknologin spelar en alll viktigare roll för industrins förnyelse.
Detta gäller både den industri som är sysselsatt med alt ulveckla och tillverka
komponenler och system och den som använder informationstekniken inlegrerad
med annan teknik för atl få fram konkurtenskraftiga produkter och
produklionssyslem inom områden utanför data- och elektronikindustrins
traditionella verksamhetsområde.

STU
har inventerat omsättning, antalet sysselsatta och FoU-kostnader för
informalionsteknologiindustrin. Denna invenlering visar att år 1982 var den
internationella tillväxten hos denna industri ca 10% per år och den totala
världsmarknaden för informationsleknologiprodukter ca 2 500 miljarder kr. I
Sverige var tillväxten ungefär lika slor och motsvarande marknad ca 50
miljarder kr. Detta innebär atl Sveriges andel av väridsmarkna-

Prop. 1983/84:135 93

den
var ca 2%. Ca 130 000 personer var sysselsatta inom informalionsteknologiindustrin
i Sverige vid samma tidpunkt och tillväxten var snabbare än för någon annan
bransch. Eftersom informalionsteknologiindustrin inte är en väl avgränsad
bransch, utan utgör en del även i andra branscher, innehåller nyss nämnda
marknadsuppskatlning även till viss del angränsande branscher. Trots detta
anserjag atl uppskattningen kan Qäna som en indikation på denna industris
nuvarande omfattning.

För
att denna starka tillväxt skall kunna fortsätta, och helst öka, krävs atl
svensk induslri bibehåller eller stärker sina marknadspositioner. Delta kan
uppnås genom att flera åtgärder vidtas.

-
Samverkan mellan olika
intressenter, såväl på den statliga som den privata sidan, stimuleras.

-
Tdeinfrastrukturen förstärks
för att möta 1990-lalels behov av ett ökat informationsflöde.

-
Utbildningen förslärks inom
informalionsleknologiområdel.

- Den
lekniskl velenskapliga kompetensen höjs inom såväl högskola som

näringsliv.

- Breddning
av den industriella basen genom stimulans till nya industrier.

En viktig förutsättning för att den svenska tillväxten skall kunna ske i en

omfattning som åtminstone
motsvarar den internationella är att vi i Sverige har fillgång till kunskap om
de mikroelektronikkretsar som de framlida systemen skall byggas med. Det är
även väsentligt att vi har förmåga att konstruera och producera ålminstone de
för systemfunktioner cenlrala komponenterna i aktuella produkter. I detta
sammanhang är det av intresse atl sludera Sveriges nuvarande produktion av
elektronikkomponenter, i ell internationellt perspektiv. Följande tabell visar
den inventering som STU låtit göra.

Omfattningen av svensk informationsteknologiindustri

Område

Omsättning

Anställda

Sveriges

FoU-ande

1 FoU
i

milj.kr.

andel av

av om-

milj. kr.

väridspro- sättning

duktionen

Komponenter

1800

4 500

0,6%

2%

36

Datorer
och

kringulrustning

6900

11400

1,0%

5,6%

386

Kommunikations-

utrustning

12500

35 900

8,8%

9,6%

1200

Test/mät/analys-

utrustning

2100

5000

2,4%

3,6%

75

Kablar
och led-

ningar

2300

4400

2,8%

3,5%

81

Försvarselektronik

3000

10.500

1,0%

17%

500

Industriautomation

3 500

8.500

3,3%

5,5%

300

Medicinsk
elektronik

1500

3 700

2,0%

4,5%

68

Övrig
elektronik

500

1700

Övrig
verkstads-

industri

2000

6000

Datakonsultföretag

1300

2500

2,5%

100

Dataserviceföretag

2 700

7500

Programvaruproduk-

tion inom industrin

2000

7600

Underhäll

7900

22500

TOTALT

50000

131700'

2%

5,5%

2746

' Av dessa är ca 8 000 sysselsatta med forskning och
utveckling motsvarande ca 6% av antalet sysselsatta inom
informationsteknologiindustrin.

I

Av denna tabell framgår att Sveriges produktion av
elektronikkomponenter endast är ca 0,6% av väridsmarknadens. Detta skall
jämföras med de ca 2% som gäller för informalionsteknologiindustrin i dess
helhet. Erfarenheten från andra länder visar att en viklig förutsättning för en
stark induslri inom informationsteknologiområdet är atl industrin har en tillfredsställande
kontroll över konstruktionen och framställningen av mikroeleklronikkrelsar. En
naturlig följd av detta är alt en salsning på informalionsleknologiområdel bör
börja med mikroelektronikområdet, som utgör informationsteknologins grund. Det
första stegel togs hösten 1983 då riksdagen beslulade om ett nalionelll
mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130).

Näringsulskollet ansåg i detta sammanhang att det är
angeläget att fullfölja arbelel med ett slörre informaiionsteknologiprogram.
Riksdagen ställde sig bakom ulskottel och gav regeringen till känna vad
utskottet anfört. Ett samlat sådant program bör redovisas för riksdagen under
näsla riksmöte. Detta program kan enligl min mening på ett verksamt sätt bidra
lill att förbättra samverkan mellan olika intressenter, såväl statliga som
privala. Det är viktigl alt berörda intressenter gemensamt utarbetar ell sådant
program. Hänsyn bör tas lill eventuella samverkansmöjligheter med andra länders
insatser inom området. Nordiskl samarbele är speciellt värdefullt. Möjligheler
bör tas till vara för all om möjligl skapa en störte marknad för såväl
mikroelektronikkomponenter som programvara och

Prop. 1983/84:135 95

hela
system. Jag avser att i ett senare sammanhang återkomma med en närmare
redogörelse för ett sådant program.

Mikroelektronik
används i stor omfallning i leleinfraslrukluren, dvs. i telefonnätet,
telexnätet och det allmänna datanätet, och i apparater eller terminaler som är
anslutna till näten. Under de närmaste åren görs slora investeringar i denna
infrastruktur för att bl.a. tillgodose.de ökande
behoven av dala- och textkommunikation. Televerkets invesleringar beräknas
således uppgå till ca 18 miljarder kr. under perioden 1984/85-1986/87. En stor
del av insatserna avser uppbyggnaden av ett allmänl tillgängligt datanät, dvs.
en digitalisering av telefonnätet. Det digitala nätet är grunden för atl
televerket skall kunna erbjuda alla användare goda möjligheler lill effektiv
dalakommunikation. Målel för perioden fram lill år 1987 är enligt verkels
treärsplan att kunna erbjuda digilala s.k. 64 kbit/s-förbindelser över hela
landet. Dessa förbindelser har ca sex gånger högre kapacilel än det allmänna
datanätet och ger t.ex. möjlighet att överföra en A4-sida på en halv sekund.
Sverige skulle därmed bli ett av de första länderna i världen med tillgång fill
denna höga kommunikationskapacitet i ett rikstäckande telenät.
Tillgängligheten av digilala Qänsler i hela telenätet ökas därefter successivl.

Det kan finnas anledning
att i det här sammanhanget erinra om all regering och riksdag vid olika
tillfällen har fattat beslut som främjar denna utveckling. Sålunda beslöt
riksdagen år 1980 (prop. 1980/81:66, TU 9, rskr 132) om vissa ålgärder på
teleområdet för alt ge televerket möjligheter att effektivt bidra till
introduktionen av ny, modern informationsteknik i Sverige. I årets
budgetproposition föreslås i samma syfte att televerkets investeringar och
verksamhet i övrigt bör få finansieras vid sidan av statsbudgeten genom
erforderlig upplåning på den allmänna kreditmarknaden.

Del
nuvarande telenätet, som har ett återanskaffningsvärde på ca 90 miljarder kr.,
är självfallet den helt grundläggande resursen vid digitaliseringen.

Under
de senaste decennierna har de rymdbaserade systemen blivit ett viktigt
komplement till de markbundna. En stor del av framför allt den
interkonlinentala teletrafiken går sålunda via satellit. Ett viktigt steg för
att dels ge kompetensuppbyggnad för berörda nordiska industrier, dels ge
underlag för att bedöma de marknadsmässiga förulsällningarna för avancerad
teletrafik via satellit inom Norden togs i och med beslutet om del s.k.
Tde-X-projeklel (prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Detta projekt kommer all
ge värdefull och fördjupad kunskap om den framtida telemarknaden och om ett
eventuellt nordiskt satellitsystems roll i den framtida tdeinfrastrukturen.

Ny
teknik kommer successivt lill användning på telekommunikationsområdet. Somjag
framhöll i prop. 1983/84:8 om det nationella mikroelektronikprogrammet vidgar
den ökade användningen av fiberoptisk teknik för telekommunikation, internt i
förelagen och i det allmänna telenätet.

Prop. 1983/84:135 96

Ullämpningsområdet
för ny komponentleknik. Fiberoptisk teknik används redan idag av televerket för
utbyggnaden i storstadsnäten och kommer också relativt snart att på ett
ekonomiskt sätt att kunna användas vid utbyggnad av riksnätet. En stor fördel
med detta näl är att kapaciteten vid behov kan ökas kraftigt till begränsade
merkostnader. Denna satsning på fiberoptik i storstadsnät och riksnäl kan också
underlätta och förbilliga användningen av fiberoptik i eventuella kabel-TV-nät.
Som jag framhöll i prop. 1983/84:8 skulle en snar ulbyggnad av kabel-TV-nät i
Sverige påskynda en inhemsk leknisk ulveckling av komponenler på delta område.

Traditionellt
är försvaret bland dem som försl tillägnar sig ny teknik. Så är även fallet
inom informationsteknologin och mikroelektroniken, vilkel har lell lill ett
beroende av hög kompetens inom mikroelektronikområdet i landet. Detta beroende
har genom successiv teknikupphandling i samband med försvarets
materielanskaffning påverkat och bekostat en avsevärd del av den
hittillsvarande industriella utvecklingen inom området. Försvarets behov kan
även framgent vänlas få stort inflytande på utvecklingen inom
informationsteknologin och mikroelektroniken.

Den elektroniska
revolution som vi hittills upplevt släller stora krav på företagens kompetens
inom modern leknik. Den är dock troligtvis enbart början på en genomgripande
industriell och teknisk omvandling, som bl.a. kommer atl ställa ännu myckel
slörre krav på beredskap i form av kunskaper. Samtidigt innebär den - om dessa
krav i tid tillgodoses - en möjlighet för inhemsk induslri atl återvinna
konkurrenskraft och atl vidmakthålla en teknisk nivå som är fulll jämbördig med
ulländska konkurrenters.

Grunden
till denna prognos ligger i rimliga förutsägelser om nya och avgörande framsteg
inom mikroelektroniken. En fortsatt miniatyrisering ger möjlighel alt rymma
mångfall fler komponenter och funktioner än i dag på en enda bricka (chip).
Dylika lösningar ger möjlighel lill betydelsefulla industriella omdaningar där
den långl drivna miniatyriseringen spelar en avgörande roll. Elektronik blir
tillgänglig till låg kostnad eftersom även avancerade syslem tillverkas för
någol hundratal kronor. Härav följer i sin lur, att kostnaden för eleklronik i
en produkt i de flesta fall blir försumbar i förhållande till det lotala
priset. Konsekvensen av detta blir att de allra flesta produkter kommer all
innehålla eleklronik. Jag vill underslryka att detta inle bara gäller varor som
traditionellt betraktas som "elektronik" utan produkter av de mest
skilda slag, såsom motorsågar, bilar, tvättmaskiner och verktygsmaskiner.

En
annan viktig konsekvens är att det i väsentlig grad blir elektroniken som
bestämmer produktens preslanda, och elektronikens kvalitetsnivå blir en
avgörande faktor för konkurtenskraften. Däremoi får själva tillverkningskostnaden
för kreisen ringa inflytande; dennas ändamålsenlighet samt snabbheten i framlagningen
blir avgörande.

Som
en följd av denna ulveckling kan del förutses alt standardkretsarnas andel av
den totala kretsproduktionen kommer atl kraftigl minska, efler-

Prop.
1983/84:135 97

som specialkonstruerade ("kundanpassade")
kretsar snabbt blir ett lönsamt alternativ även då de tillverkas i mindre
serier. Systemlösningar med specialkonstruerade kretsar på en bricka har
dessutom den fördelen, att industrispionage och kopiering försvåras.

Den stora
omställning jag här skisserat har förutsättningar all realiseras inom ett
decennium. Den kan å ena sidan innebära mycket stora faror för svensk industri
om denna inte i lid uppmärksammar de förändringar den nya lekniken tvingar
fram. Ä andra sidan bör den också kunna öppna helt nya möjligheter. Del obestridliga
överlag som de slora multinationella tillverkarna av slandardkretsar nu har ger
inte dessa någon hell avgörande fördel i fråga om specialkonstruerade kretsar i
små serier. Dessutom får den i produkten ingående elektronikens
tillverkningskostnad ofta enbari ett marginellt inflytande på produktens
konkurrenskraft. Det är inle elektronik som säljs ulan bilar, symaskiner,
osv., utrustade med elektronik.

En snabb
övergång lill kundanpassade lösningar fordrar kompetens för konstruktion och
tillverkning av helt annan omfattning än vad som idag finns hos den etablerade
halvledarinduslrin. Redan av volymmässiga skäl är del uteslutet för
halvledarförelagen alt utföra erforderliga konstruktioner. Det är emellertid
också ur industriell synpunkt vikligl, att konstruktionen sker hos
systembyggaren och inle hos kretslillverkaren.

F.n. importeras huvuddelen av de halvledarkomponenler som
används. En övergång lill kundanpassade kretsar baserad på import skulle öka
vår sårbarhet. Ulländska tillverkare skulle nämligen få direkt insyn i uppbyggnaden
av vitala system liksom atl exportrestriktioner från tillverkarlän-derna skulle
få myckel svåra konsekvenser. Del är därför också ett vikligl
säkerhetspolitiskt inlresse atl utveckla en inhemsk kompetens och kapacitet
för konstruktion och tillverkning av kundanpassade kretsar.

Av min
redogörelse framgår den vikt som bör fästas vid det redan påbörjade
mikroelektronikprogrammel. Programmel innehåller ålgärder som möjliggör en
nödvändig expansion inom komponenlleknikområdet för all möta de nya
möjligheterna.

8 Teknikupphandling och underleverantörsutveckling

8.1 Inledning

Med leknikupphandling avses köp eller beställning av
produki, process eller syslem som inle finns på marknaden ulan som skall
utvecklas och tillverkas enligt avtal mellan beställare och leverantör. Det
tekniska utvecklingsarbete som ingår kan vara omfattande och gälla tillämpning
av avancerad teknik. Det kan även innebära mindre ulvecklingssteg eller
produktmodifiering och gälla mer vardaglig leknik. Utvecklingsarbetet kan avse
produkten, syslemet eller den produktionsprocess i vilken produkten tas fram. 7 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
135

Prop. 1983/84:135 98

Teknikupphandling innebär således atl ett vissl
utvecklingssteg tas i samband med upphandlingen av en viss vara, Qänst eller
system. Utvecklingssteget måsle vara avtalsbart.

Beslällare/upphandlare/kund kan vara såväl affärsverk,
myndighel, kommun eller landsting (offenllig teknikupphandling) som företag
(enskild teknikupphandling). Leveranlör/ulvecklare är ell eller flera förelag.
Följande former av teknikupphandling kan urskiljas;

-
Huvudleverantörsprincipen

-
Ulvecklingskonlrakt/studieuppdrag

-
Utveckling av
underleveranlörsrelalioner

Teknikupphandling enligt htivudleveraniörsprincipen är
kanske vad man normalt förknippar med begreppet teknikupphandling. En slörre
del av det sammanhållande och övervakande arbetet överlåts härvid till en
huvudleverantör. Denne åtar sig ett sammanhållande ansvar för hela det
aktuella systemet som skall upphandlas. Huvudleverantörens och beställarens ålaganden
regleras genom ett avtal som upprättas.

Utvecklingskontrakt/studieuppdrag kan användas för att
stärka en leverantörs kompelens samtidigt som riskbilden för beställaren
förenklas. Ut-vecklingskontraktel har normalt en stark koppling till planerad
upphandling medan sludieuppdragel har en relativt lös koppling till planerad
upphandling. Båda formerna kan förekomma i samma process.

Genom alt huvudleverantören lägger ul delar av
teknikupphandlingen på underleverantörer på sådanl sätt att även de senare får
del av teknikupphandlingens posifiva effekter fås en utveckling av
underleverantörsrelationerna och underleverantörernas kompetens förstärks.

Obeställda projekt ("unsoliciled proposals")
utgörs av ett idé- och lösningsförslag från en innovatör som vill samarbeta
med upphandlaren för att vidareulveckla projektet till en färdig produkt. Ett
samarbete kan därvid leda till teknikupphandling. I detta fall kommer således
initiativet från ett företag som vill utveckla ny teknik för framtida
användning hos en upphandlare.

Vid behandlingen av prop. 1978/79:123 om riktlinjer för
industripolitiken m.m. förordade näringsulskoltel att nationella
utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och
transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79: 59, rskr 415) i enlighet med
utskottets hemslällan atl som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet
hade anfört. Bolagen har påbörjat sin verksamhel med inriktning på bl. a.
teknikupphandling. De sammanfattas vanligen under beteckningen TEMU-Bolagen.

Jag lägger i det följande fram förslag dels i fråga om
medelstilldelning och ändrad organisation för TEMU-Bolagen (avsnitt 8.3), dels
i fråga om särskilda medel för åtgärder för att stimulera teknikupphandling
(avsnitt 8.2). Medlen för dessa ändamål bör anvisas under ett särskill anslag,
benämnl Ålgärder för att främja leknikupphandling och underieverantörsulveckling.

Prop. 1983/84:135 99

Avslutningsvis behandlar jag i avsnitt 8.4 vissa övriga
frågor med anknytning lill områdel men där inget ställningstagande från
riksdagen påkallas.

8.2 Särskilda medel för åtgärder för att stimulera
teknikupphandling

Mitt förslag: För budgetåren 1984/85-1986/87 ställs 24
milj. kr. lill förfogande för ålgärder i syfte all stimulera
leknikupphandlingsprojekt och åtgärder inom underleverantörsområdel.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag anser atl en ökad
teknikupphandling är av mycket stor vikt för ulvecklingen av svensk induslri.
Syftet med teknikupphandlingen är dels att köparen får en bättre produkt, dels
att leverantören får ökad leknisk kompetens eller en ny produki på hög teknisk
nivå som kan säljas lill andra köpare.

Innan jag går in på användningen av de särskilda medlen
vill jag kort beskriva de problem på områdel som finns och som det från
induslripolilisk synpunkt är angelägel alt lösa samt de fidigare insatser som
gjorts från statens sida.

8.2.1 Hinder för teknikupphandUng

Kännetecknande för leknikupphandling som
ulvecklingsstimulerande medel är kopplingen till ett konkrei behov; del måsle
finnas en beställare med kompetens atl formulera sitt behov i en
kravspecifikation och med vilja till del risklagande som teknikupphandling
innebär.

Samspelet
mellan leverantörer och kunder får olika karaktär beroende på typ av produkter
och vilka resurser som respektive part kan mobilisera. I flertalet fall där
offenllig teknikupphandling medverkat lill framväxten av tekniskt avancerad
industri i Sverige har beställarna varit statliga myndigheler och
affärsdrivande verk med slora egna lekniska resurser. Berörda
leveranlörsföretag (Saab-Scania, ASEA, Asea-Alom, LM Ericsson, Bofors m.fl.)
har disponerat en slor del av industrins samlade forsknings- och
utvecklingsresurser. Beställare och leverantörer har i flera fall kunnat
repliera på stora fristående forsknings- och utvecklingsresurser: FOA,
Atomenergi AB (numera Sludsvik Energileknik AB) och Ellemiel.

Beställarnas egna utvecklingsresurser har varil värdefulla
eftersom de möjliggjort en kontinuerlig dialog med leverantörsföretagen om olika
problem i den egna verksamheten. De har också självständigt kunnat jämföra
svenska förelags lösningar med dem som offererats internationellt.

Offenllig teknikupphandling kan tillgodose inhemska behov
och samtidigt stimulera industriell utveckling inom många områden såsom
informationsteknik, energiteknik, kollekliva transporter, avfallshantering och
medicinsk teknik. Inom flera av dessa områden är emellertid de aktuella

Prop. 1983/84:135 100

köparna
kommuner, landsting eller slalliga organ med begränsade egna tekniska resurser.
Detta kan göra det svårt för beställarna atl genomföra
leknikupphandlingsprojekt på jämställd fot med en leverantör.

Speciella
problem uppstår när den offentliga upphandlingen är splittrad på ett stort
antal beställare, t.ex. kommuner. En enskild upphandling kan bli för liten för
att täcka koslnaderna för mer ambitiös teknikutveckling. Problemet kan i viss
utsträckning lösas genom samordning av flera beställares upphandling.

Ett annal problem med
splittrad upphandling är svårigheter att samla och vidareulveckla de
erfarenheter upphandlingen givit. Varje beslällare köper kanske endasl en eller
ell par anläggningar. Del finns då liten grund för en kontinuerlig dialog
mellan leverantör och kund.

Teknikupphandling mellan
två industriföretag förekommer också. Historiskt finns många exempel. Ett
flertal av de verkstadsprodukter som i dag exporteras har utvecklats i
samarbete mellan verkstadsförelag och företag inom basnäringarna. Till skillnad
mot vanligt utvecklingsarbete är här samarbetet mellan upphandlare och
leverantör avtalsbundet.

För alt en avancerad
inhemsk marknad skall ge posifiva effekter på industriutvecklingen krävs att
del finns förelag i landel som förmår tillgodose kundernas behov. Alt detta
inte alllid är fallet illustreras av en av Mekanförbundel för ell par år sedan
genomförd undersökning av konkurrenssituationen för svenska underleverantörer
till verkstadsindustrin. Undersökningen bygger på enkätsvar från 59
underleverantörer och 22 bestäl-larförelag. De senare representerar en
betydande del av inköpsverksamheten inom svensk verkstadsindustri.

Undersökningen visar att
beställarna minskat sina inköp i Sverige under de senasle åren.
Uppskattningsvis 55 procent av inköpen sker dock i Sverige. Västtyskland har tagit
marknadsandelar och är med ca 15 procent av de totala underleveranserna, det
klarl vikligaste ulländska leverantörs-landet. Stabiliteten i relationen mellan
beställare och underleverantörer är påfallande. Den är till slor del en följd
av all samarbetet inom konstruktionsarbete, produktionsplanering och
tillverkningsteknik tenderar all fördjupas. Ju slörre beställarföretaget är,
desto mer omfattande är som regel samarbetet med underleverantörerna.

En belydande andel
beställareföretag anser all svenska underleverantörer har otillräckliga
resurser för produktutveckling. Av de 22 beslällarföre-lag som deltagit i
undersökningen anser 15 atl ulländska underleverantörer i högre grad än svenska
har infört nya komponenler, ny teknik eller innovationer. Däremot anses svenska
underleverantörer ofta ha en modern och avancerad tillverkningsteknik.

När beställare väljer
utländsk teknik beror det ofta på atl jämförbar teknik inte finns tillgänglig i
Sverige. Underleverantörernas otillräckliga insalser ifråga om produktutveckling
kan till en del hänga samman med deras bristande internationalisering.
Flertalet underleverantörer begränsar

Prop.
1983/84:135 101

sin
marknadsföring till Norden. Endast fem av 59 underleverantörer säljer enligt
Mekanförbundets enkät mer än 30 procenl av sin produktion utanför Norden.

De
större inlernationelll orienterade verkstadsföretagen gör mycket stora inköp
av insatsvaror och produktionshjälpmedel. Inom sina verksamhetsfält hör de
tekniskt lill de ledande i världen såväl ifråga om produkter som
produktionssystem. Förelag som kan hävda sig som leverantörer till dessa
företag bör ha goda förutsättningar att konkurrera också inlernalionellt.

Följande
faklorer kan enligt min mening verka begränsande eller hindrande på
leknikupphandling.

På
beställarsidan:

-
Begränsad leknisk eller
affärsmässig kompetens

-
Ovana och konservatism vad
gäller teknisk ulveckling

-
Brislande kompetens för att se
nya möjligheler

-
Brist på incitament för att ta
risker och ligga först i ulvecklingen

-
Ekonomiska förhållanden på kort
sikt prioriteras. Ovilja till ekonomiskt risktagande

På
leverantörssidan:

-
splillrad upphandling samt
begränsad hemmamarknad. Kravspecifikation inte anpassad för en internationell
marknad

-
Obenägenhet all la de risker
som utvecklingsarbetet är förknippat med.

8.2.2
Tidigare statUga insatser för att främja teknikupphandling

Bland
hittillsvarande slrävanden alt utifrån induslripolitiska motiv främja
offentlig teknikupphandling har de mesl påtagliga resultaten uppnåtts i
verksamheterna hos STU och Svenska rymdaktiebolaget. Dessa organ har också
varit verksamma under relativt läng tid och har disponerat mer betydande
personella och finansiella resurser.

Statens
delegation för rymdverksamhel och Svenska rymdaktiebolaget har bl.a. lill
uppgift alt främja den svenska induslrins kompetens och konkurrenskraft inom
rymd- och Qärtanalysområdena.

Rymdbolagets
verksamhel avser huvudsakligen att i olika former som beslällare av
utvecklingsarbete m. m. tillföra industrin resurser för kompetensuppbyggnad.
Härvid räcker del inte alt en produkt är tekniskt bra. Den måsle också ha ett
"egenvärde" i den meningen atl det verkligen finns en efterfrågan på
den, någon som vill ha den under alla förhållanden.

Rymdbolagel
har funktionen att komplettera den lekniska kompetensen hos olika beställande
myndigheter, så alt den blir jämbördig med den kompetens som industrin
besitter.

STU
har genom rådgivande och samordnande insatser men också genom relativt
betydande ekonomiskl stöd medverkat lill atl flera projekt har kommil till
stånd. Insatserna gäller huvudsakligen de initierande och förberedande leden i
teknikupphandlingen. Enligt tillämpade principer ankom-

Prop. 1983/84:135 102

mer
del slulliga genomförandet av upphandlingen på en eller flera beställande
myndigheter. I de fall en teknikupphandling avser atl tillgodose funktioner som
faller inom flera myndigheters ansvarsområden kan STU:s insalser vara av
särskild betydelse för samordning av olika åtgärder inom ett projekt.

Jämfört
med STU har rymdaktiebolaget mer direkt fungeral som uppdragsgivare och
beställare gentemot utvecklande och tillverkande företag. I viss mån har
bolaget också bedrivit eget ulvecklingsarbete.

För
atl teknikupphandling skall vara ett realistiskt allernaliv lill upphandling
av på marknaden redan existerande produkler, syslem och Qänster krävs atl en
kommande anskaffning förutses och förbereds på ett tidigt stadium hos den
upphandlande myndigheten.

Efter en ändring hösten
1983 i upphandlingsförordningen (1973:600) gäller numera att myndighelerna
skall pröva möjligheterna till anskaffning genom teknikupphandling vid
långsiktigt syftande anskaffningar. För alt kunna leva upp fill detta kommer en
bättre och mera långsiktig planering av anskaffningarna atl behövas hos många
myndigheler.

Ett flertal andra åtgärder
har under senare år vidlagils för att undanröja de hinder som kan föreligga för
ett ökat utnylQande av teknikupphandling.

För atl undanröja en del
av hindren på beställarsidan i samband med kommunal teknikupphandling har en
särskild landstingskommunal teknikupphandlingsfond inrättats och en
överenskommelse träffats mellan STU och Svenska kommunförbundet om ett
fördjupat projektsamarbete för organisation och samordning av viktigare
primärkommunala teknikupphandlingar.

Som tidigare nämnts består
beställarens risktagande i att han väljer en oprövad teknisk lösning. Brislande
kunskaper om och erfarenhet av tekniskt ulvecklingsarbete, begränsade
ekonomiska resurser och behov av alt snabbt lösa akuta problem leder naturligen
till en viss försiktighet. Incitamentet alt ta risker och besvär är därför
många gånger litet. Genom den nya landstingskommunala leknikupphandlingsfonden
finns möjligheter att öka incitamenten för beställarna. Ett landsting som
medverkar i utveckling och försöksverksamhet kan t.ex. ges tillgång lill
serieproducerade system till ell rabalteral pris (som ersättning för gjorda
insatser under utvecklingsfasen). I andra efterkommande kunders pris ingår
royally som tillfaller den gemensamma fonden och fyller på denna i förhållande
till hur framgångsrikt färdiga produkter, processer och syslem har kunnal
marknadsföras.

Genom
fonden kan också en samverkan uppnås kring samordnade leknikupphandlingsprojekt
mellan olika landsting. Detta bör minska olägenheterna med de i viss mån splittrade
upphandlingssiluationer som vi har p.g.a. den decentraliserade
organisationsstrukturen inom den offentliga sektorn i Sverige. På kommunsidan
kan avtalet mellan STU och Svenska kommunförbundet verka i samma riklning.

STU
kan som lidigare berörts höja kompelensen hos beställarna genom

Prop. 1983/84:135 103

atl
lämna rådgivnings-, informations- och utbildningsservice. Rådgivningen kan
syfta fill att bedöma realismen i planeringens genomförande, kravspecifikationens
omfattning och utformning, leverans- och licensavtal o.d. För ett effektivt
genomförande av teknikupphandlingen behövs emellertid också ofta en
kompetensförstärkning av projektledningen hos upphandlaren. STU:s möjligheter
att här hjälpa till inskränker sig till atl anvisa lämplig extern projektassistans.
Det är emellertid brist pä sådana resurser. De relativt nystartade nationella
utvecklingsbolagen - TEMU-Bolagen -bör här kunna spela en roll. För detta krävs
dock vissa förändringar och förstärkningar av denna verksamhel. Jag återkommer
lill detta (avsnitt 8.3).

8.2.3
Användningen av de nu begärda medlen

Jag
avser att föreslå regeringen att en särskild arbetsgrupp bildas inom
industridepartementet. Gruppens uppgift blir alt på olika sätt identifiera
områden och projekl där teknikupphandling kan vara en lämplig metod, slödja
beställare när det gäller atl identifiera deras långsikliga behov, stimulera
konlakter mellan beslällare och leverantörer saml föreslå åtgärder inom
underleverantörsområdet. I arbelsgruppen bör ingå respresen-tanler för
departement vars underställda myndigheter och verk svarar för avsevärd
upphandling samt för STU, SIND och Induslrifonden.

Erfarenheten
visar att möjligheterna alt agera i dessa sammanhang och finna de rätta
kanalerna lill stora företag, slalliga myndigheler saml landstingskommunala
och kommunala organisationer är större på departementsnivån. Den föreslagna
gruppens arbete skall inriklas på en inledande insats under den närmaste
tväårsperioden. Därefter skall verksamheten prövas med sikte på atl lägga ut ansvaret
på befintliga organ.

Arbetsgruppens
verksamhet bör inriktas på att

-
i samarbete med statliga
myndigheter och verk, organisationer inom landstings- och kommunsektorn samt
större industriföretag identifiera projekt som kan bli föremål för offentlig leknikupphandling,

-
i samarbele med slörre
industriföretag identifiera möjligheler lill utveckling av inhemsk
insatsvaruproduktion och stimulera genomförandet av uppslagen,

-
stimulera samordning av
upphandlingsarbetet hos skilda organisationer med liknande behov, typ landsting
och kommuner,

-
delfinansiera förstudier och
teknisk/ekonomiska utredningar kring teknikupphandlingsprojekt,

-
delfinansiera ulredningar om
möjligheter till ökad inhemsk insalsvaru-produklion och
underleverantörsutveckling.

De
nu begärda medlen avses utnytQas för delfinansiering av konsultuppdrag och
viss uiredningsverksamhei inom upphandlande organisationer och förelag.
Arbelsgruppen skall också kunna bedriva ulredningar i egen

Prop. 1983/84:135 104

regi.
Efter det alt arbetsgruppen har identifierat ett konkret teknikupphandlings-
eller underleverantörsutvecklingsprojekt skall projektet vid behov föras
vidare till berörda organisationer och företag.

8.3
TEMU-Bolagen

Mitt
förslag: De tre nationella utvecklingsbolagen förs organisatoriskt samman till
ett bolag. Bolaget tillförs åriigen under budgetåren 1984/85 och 1985/86 1
milj. kr. som stöd till företagels kompetensuppbyggnad. Därefter förutsätts
bolaget drivas på kommersiella grunder utan ytteriigare bidrag.

Bakgrund
och skäl för mitt förslag: Syftet med bolagens verksamhet är en inriklning på
teknikupphandling med bivillkoret alt upphandlingen skall leda till produkler
med en klar internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter avses i första
hand vara:

-
att identifiera möjligheler
lill leknikupphandling som kan leda fill internationellt konkurrenskraftig
produktion av varor eller Qänster,

-
alt ta inilialiv till alt
teknikupphandling kommer till slånd hos myndigheter,

-
all handla upp teknik i sådana
fall där ingen myndighel vill engagera sig men där bolagen kan finansiera
verksamhelen på annat sätt. Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda
uppdrag inom sina

resp.
kompetensområden.

Som
grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aklier anvisat
ett investeringsanslag av sammanlagt 15 milj. kr.

Bolagen
startade sin verksamhel under år 1981. Bolagen har i dag förutom en gemensam
verkställande direktör två anställda handläggare och en assistent.

I
ett tidsskede då svensk industris exportförmåga blir allt mer avgörande ulgör
TEMU-Bolagen en viktig kompletterande resurs. Genom sina arbetsformer,
inriktning och kompetens bildar bolagen ett komplement lill andra organ, vars
verksamheler delvis är inriktade mot samma mål, nämligen stärkt teknisk
kompetens som ett led i en ökad export av varor och Qänster. Bolagens speciella
profil är atl bedriva affärsverksamhet med UtnylQande av
leknikupphandlingsformer, och alt i samband härmed kunna erbjuda en
kvalificerad arbetsinsats för initierande, projektledande och koordinerande
uppgifter. Härvidlag kompletterar bolagen de olika organ, såsom t.ex. STU,
Induslrifonden och Exportrådet, vilkas insatser primärt avser finansiellt slöd
och/eller specifika arbelsslödinsatser av temporär natur.

Erfarenheterna
från TEMU-Bolagens verksamhel visar klarl på ett behov av den kompletterande
kompelens som bolagen erbjuder. I första hand

Prop.
1983/84:135 105

UtnytQas
denna kompelens nu för alt i samverkan med beställare, industriförelag och
forsknings- och utvecklingsstödjande organ skapa referensobjekt. De senare är
oftast nödvändiga för en framgångsrik marknadsföring på en internationell
marknad. Referensobjekten avser nu lill övervägande del hårdvarudominerade
system men kan också avse Qänster, speciellt då samordnade konsultinsatser. I
det senare avseendet har t. ex. ulredningen om export av kommunalt kunnande
(SOU 1983:72) pekal på TEMU-Bolagen som en stödresurs.

Framgångsrik
export kräver allt oftare resurser för leverans av kompletta system snarare än
enskilda komponenler. I ökad utsträckning krävs också alt den exporterade
produkten anpassas till lokala krav och dessulom alt lokala resurser utnytQas
för del av leveransen. Större företag har oftast erfarenhel av och egna
resurser för ett sådant arbetssätt, som innebär en form av teknikupphandling.
För små och medelstora förelag däremot kan dessa krav från exportmarknaden
innebära väsentliga hinder. I det sammanhanget kan TEMU-Bolagens arbetsform och
kompetens kom ma att utgöra ett betydelsefullt resurstillskott.

Bolagen
har nu varit i drifl under ell par år och del kan konslaleras alt del har
inneburit belydande administrativa olägenheter atl med en så lilen
personalstyrka ha verksamheten uppdelad på tre bolag.

Vid
bildandel av bolagen tillfördes 5 milj. kr. till varje bolag. Avsiklen har
varil alt bolagen skall bedriva sin verksamhel med hjälp av avkastningen på
detta kapital. Det har emellertid visat sig aU bolagels ekonomiska ramar blivit
alllför begränsade för alt bolagen skall kunna fungera på det sätt som avsågs.
Jag har mol denna bakgrund funnit del angeläget atl sammanföra verksamhelen i
ett bolag och tillföra resurser för atl säkerställa den fortsatta
kompeiensuppbyggnaden.

8.4
Vissa övriga frågor

Enskild
leknikupphandling, dvs. teknikupphandling mellan två förelag, förekommer i
ökande omfattning och sker till stor del ulan statlig inblandning. STU har
slött en del enstaka projekt av den här typen men STU:s stöd på det här området
är begränsat. Industrifonden arbetar mera aktivt med att få igång sådana
projekl och fonden har också slött flera leknikupphandlingsprojekt mellan
företag sedan fondens verksamhet kom igång vid årsskiftet 1979-1980. Detta
arbele bör kunna vidareulvecklas och ges ökad omfattning vilket jag avser att
närmare gå in på vid behandlingen av fondens verksamhet.

Induslrifonden
stöder också ett projekl som syftar till atl utveckla och höja kompetensen hos
bilindustrins underieverantörer. Projektet är eU intressant exempel på
leknikupphandling med inriktning på att utveckla underleverantörsrelationer.
Jag bedömer all här finns möjligheler alt gå vidare och genom stöd av den här
typen höja kompetensen även hos

Prop. 1983/84:135 106

underleverantörerna
inom andra branscher. Jag återkommer även till detta vid min behandling av
industrifondens verksamhel.

Offentlig
teknikupphandling som en metod att underiätta civil produktion i den svenska
försvarsindustrin har övervägts av försvarsinduslrikommiiién och presenleras i
ett betänkande (Ds I 1983:1) Civil produktion i försvarsindustrin genom
leknikupphandling. Belänkandet har remissbehandlats.

Kommillén
konstaterar inledningsvis atl denna fråga inte kan behandlas isolerat utan bör
ingå i den slörre frågeställningen om man genom offentlig leknikupphandling kan
åsladkomma en lönsam leknisk ulveckling, dvs. alt offentlig leknikupphandling
används som ett medel i en allmänt induslriul-vecklande politik.

Kommillén
menar att grunden för all leknikupphandling är fillgång lill behovsprognoser
och framlidsplaner. I dagslägel finns sådana endast i myckel begränsad omfallning
och är dessulom spridda på flera olika sektorer och myndigheter. För all
stimulera till ökad offenfiig teknikupphandling, anser kommillén all åtgärder
bör vidtas för atl förbättra statliga, landstingskommunala och primärkommunala
myndigheters långsikliga planering inom breda samhällsseklorer. Möjligheter alt
få stöd från organ som har särskild kompetens i teknikupphandling bör ökas.
Kommittén föreslår planeringskonferenser med deltagande av berörda myndigheter
m.fl. som en inledande metod för alt klarlägga behoven av och möjligheterna
till teknisk utveckling inom olika samhällssektorer. Planeringskonferenser
skulle vara ett första steg som bör efterföljas av ett mer organiserat och
regelbundet framtidsplanerande. Kommittén föreslår att detta skulle ske genom
alt berörda organ bildar ett gemensamt planerings- och sludieorgan.

Jag
delar kommitléns syn alt civil offentlig teknikupphandling som
indu-stripolifiskt medel ej kan isoleras till frågan om försvarsindustrins
omställning lill ökad civil produktion. Kommitténs förslag alt förbättra
kunskaperna om framtida behov inom den offenlliga sekiorn för atl främja
offenllig civil leknikupphandling genom bl.a. planeringskonferenser, finner
jag intressanta. Jag kommer atl låta den speciella arbetsgrupp inom industridepartementet
som skall syssla med teknikupphandlingsfrågor arbeta vidare med detta förslag
och därvid överväga olika möjligheler att systemafisera planeringsverksamheten.

I
fråga om försvarsindustrins möjligheter atl medverka i civil offentlig
teknikupphandling konslalerar kommitlén atl försvaret traditionellt har
bidragit till en slor del av kostnaderna för ulveckling av beställda produkler
vid mililär upphandling. Det är naturligt alt myndigheter vid civil offenllig
leknikupphandling ger motsvarande generösa bidrag till finansieringen av
ulvecklingsarbete för civila ändamål. Kommittén pekar också på möjlighelen alt
inrälla ett särskilt investeringskonto dil viss del av
försvarsindustriföretagens vinst skulle avsättas och därvid ge skattelindring
för förelagen. Medlen på detta konto skulle sedan få användas av

Prop.
1983/84:135 107

företagen
vid medverkan i civil offentlig teknikupphandling. Statens industriverk (SIND)
anger i sitt remisssvar atl försvarels "generösa bidrag" vid finansieringen
av utvecklingsarbete i försvarsindustrin bör vid offentlig leknikupphandling
följas av moisvarande generositet från övriga myndigheter mot hela industrin
eller också inle finnas alls. Ett flertal remissinstanser, däribland
försvarets materielverk (FMV), försvarets forskningsanstalt (FOA) och förenade
fabriksverken (FFV), Sveriges induslriförbund, avstyrker kommitténs förslag om
inrättande av särskilda investeringsfonder för civil produklion i
försvarsindustrin. De menar att det skulle strida mol tanken på ett fritt
näringsliv, om konkurrensvillkoren för industri inriklad på civila produkler
och försvarsindustri skulle göras olika. Det skulle dessutom innebära praktiska
svårigheter eftersom försvarsindustri inle är ett entydigt och klart avgränsat
begrepp.

Jag
delar uppfattningen alt försvarsindustriförelagen skall konkurrera om
offentliga teknikupphandlingsprojekt på lika villkor med de civilt producerande
företagen och avvisar därför tanken på speciella bidrag vid teknikupphandling
lill försvarsindustriförelagen liksom speciella invesle-ringskonton.
Försvarsbeställningar har traditionellt ofta haft karaktären av
teknikupphandlingsprojekt och detta bör medföra att försvarsindustriförelagen
har en stor erfarenhet av teknikupphandlingsprojekt. De bör med andra ord kunna
hävda sig väl i konkurrensen med civilt producerande företag om offentliga
civila leknikupphandlingsprojekt. Den mest väsentliga åtgärden för alt
stimulera till leknikupphandling genlemol såväl civila företag som
försvarsindustriföretag är att myndigheter m.fl. gemensamt överväger metoder
för alt utarbeta prognoser och framlidsplaner inom områden där sammanfallande
intressen finns.

9
Industrifonden

Genom
det slöd som lämnas av slyrelsen för teknisk ulveckling (STU) till teknisk forskning
och utveckling söker staten bidra till atl bl.a. skapa förutsättningar för nya
produkter och processer inom industrin. I många fall, särskilt för störte
projekt, gäller emellertid alt belydande lekniska och marknadsmässiga risker
kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där
stöd från STU kan komma ifråga. För att möjliggöra statligt stöd även i detta
senare utvecklingsskede inrällades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för
industriellt utvecklingsarbete - Industrifonden (prop. 1978/79:123 bil. 1, NU
59, rskr 415).

Fonden
har till ändamål all genom slöd enligl förordningen (1979:630) om statligt stöd
genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (omtryckt 1980:470, ändrad
1983:174) slödja utveckling av nya produkter, processer och system för
industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fondens slöd utgår i
form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, i form

Prop. 1983/84:135 108

av
bidrag i utbyte mot royally på en framtida försäljning eller i form av
projeklförsäkring, dvs. ett åtagande att mot särskild avgift i efterhand betala
en del av projektkostnaderna vid misslyckande. Den sistnämnda stödformen har
införts på försök under budgetåren 1982/83 och 1983/84. Fonden skall på begäran
av regeringen avge ytlranden i andra ärenden rörande statligt stöd lill
induslrielll utvecklingsarbete. Fonden skall vidare la emol ansökningar om stöd
enligt förordningen (1981:923) om stöd genom Fonden för svensknorskl
industriellt samarbete och bereda ärenden åt denna fond Qfr prop. 1980/81:189).

Budgetåret 1979/80
anvisades ett grundkapital av 300 milj. kr. för Industrifondens verksamhet.
Under perioden 1981/82 - 1983/84 har därefter fonden tillförts ytterligare 450
milj. kr. fördelade med 150 milj. kr. per budgetår.

Enligt riksdagens
bemyndigande (prop. 1980/81:151, NU 55, rskr 303) har regeringen till
Induslrifonden överiåtil statens roll som part i avtalen den 6 juli 1979 och
den 25 februari 1980 mellan Svenska staten och Volvo Flygmolor AB om lån för
civila flygmolorprojekt.

Mitt
förslag: Sammanlagt 600 milj. kr. anvisas till Industrifondens verksamhet för
perioden 1984/85 - 1986/87. Härav bör 200 milj. kr. avsäUas för budgetåret
1984/85.

Den
försöks visa tillämpningen av utfästelse om slöd, s.k. projektförsäkring,
föreslås få tillämpas tills vidare även efter utgången av budgelåret 1983/84.
Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till den fortsatta användningen
av denna stödform.

Industrifonden

Industrifonden
har under de fyra budgetåren 1979/80 - 1982/83 mottagit ca 400 förfrågningar
och förslag om medverkan i projekt. Härav har ca 240 lett till egentliga
ansökningar om stöd. Av dessa har hittills 180 föranlett utredning och
granskning som i vissa fall varit summarisk. Ca 90 ärenden har granskats i
detalj. Beslut atl bevilja slöd har fattats i 70 ärenden. De sammanlagda
åtagandena om stöd uppgick vid ulgången av budgelårel 1982/83 lill 765 milj.
kr.

Under budgelårel 1982/83
beslutade Industrifonden om stöd lill Qugota-let olika nya projekt. I följande
sammanställning redovisas kortfattat några av dessa.

Företag;
Projekttitel

Stödbelopp
(milj. kr.)

Beskrivning
av projektets syfte

3,5

ALFA-LAVAL AGRI INTERNATIONAL Membranfiltrerings-metoder

25.0

ALFASTAR Multithermprocessen

7,4

ATLET

Automatiskt styrda lagertruckar

10,0

BOFORS

NOBELPHARMA

Käkimplantat

KANTHALCASTING 7,5

Precisionsgjutning

KONSTRUKTIONS- 6,6

BAKELIT

Kontaktskenesystem

LUXOR ELECTRONICS 7.75 Bärfrekvenssystem

Alfa-Laval har hundraårig tradition när det gäller
insamling, förvaring och behandling av mjölk. Som ytterligare steg i
utvecklingsprocessen arbetar Alfa-Laval med nya gårdsmetoder för rationell
behandling av mjölk, såsom ultrafiltre-ring och omvänd osmos.

Alfastar AB, som ägs av Alfa-Laval och Åkerlund &
Rausing, har fån ett lån för att utveckla en mikrovågsbaserad process för
sterilisering eller pastörisering av matvaror. Metoden är mycket skonsam så
att smak och arom bevaras mycket bättre än med nuvarande metoder.

Atlet AB har fått lån från Industrifonden för att
utveckla automatiska styrsystem för lagertruckar. I projektet ingår även
utveckling av kompletta lagersystem samt uppförande av en demonstralionsanläggning.

I samarbete med professor P-I Bråne-mark utvecklar och
marknadsför AB Bofors Nobelpharma ett unikt och mycket avancerat system för
käkimplantat för tandlösa patienter. Konstgjorda tandbryggor förankras så väl
att de sitter livet ut. Med stöd från fonden vidareutvecklas nu metoden för
att kunna användas för de många patienter som bara förlorat vissa tänder.

Kanthal Casling AB satsar med stöd från Industrifonden på
avancerad teknik för gjutning av detaljer till flygmotorer, gasturbiner och
överladdningsaggregat. Projektet omfattar såväl allmän teknikutveckling i en
ny pilotanläggning som rent produktinriktad utveckling.

AB Konstruktions-Bakelit utvecklar med stöd från
Industrifonden ett öppet kontaktskenesystem för starkström. Systemet, vilket är
avsett för kontors-och industrilokaler uppfyller högt ställda krav på flexibilitet.

Luxor Electronics AB är en del av Lux-orkoncernen. Med ett
lån från Industrifonden utvecklar förelaget ett störsä-kert, mikrodatorbaserat
system för bärfrekvenssignalering via elnätet eller via andra metalliska
förbindelser, t. ex. rörnät. Företaget medverkar även i byggandet av en
referensanläggning för att demonstrera systemet i praktiken.

Prop.
1983/84:135 110

Företag; Stödbelopp Beskrivning av projektets

Projekttitel (milj. kr.) syfte

SAJO MASKIN 5,5 AB SAJO Maskin utveckaren ny typav

Fleroperationsmaskin fleroperationsmaskin med avancerat

styrsystem. Förutom utveckling och konstruktion ingår
marknadsintroduktion och etablerande av referensanläggningar i projektet.

SANDVIK 7,5 Sandvik AB utvecklar en ny
pulverme-

Pulvermetallurgi tallurgisk process i syfte att vidga an-

vändningsområdet för sina rörprodukter. I projektet ingår
även uppförandet av en produktionsprototyp.

SYDKRAFT/ 7,5 Sydkraft och Simonstorp har
mångåriga

SIMONSTORP traditioner när det gäller odling av lax

Fisk- och skaldjursodling resp. signalkräftor. Företagen utvecklar

tillsammans ny teknik för odling av fisk och skaldjur
varvid utnyttjas spillvärme från kärnreaktorer.

Projektgenomgången illustrerar relalivi väl den breda
spännvidden i fondens engagemang.

En branschvis uppföljning av samtliga projekl med
finansiering från Industrifonden visar atl de slörsla beloppen avsatts lill
branscher där vårt land har en induslriell tradition och stora exportföretag.
De s.k. tillväxtområdena är däremoi mera framträdande när det gäller anlalel
projekt.

De projekt
som stöds av Industrifonden tar i allmänhet ell lill fyra år alt genomföra.
Därefter följer i många fall en exploateringsperiod som kan sträcka sig över
kanske något decennium. Endasl i få fall har därför de projekl som hittills
fåll slöd från Industrifonden kommit så långl alt del är möjligt alt avgöra om
de varil framgångsrika. Hittills har två projekt med ett sammanlagl stödbelopp
på 16 milj.kr. avslutals och återbetalning påbörjals. Fyra projekl med ett sammanlagt
stödbelopp på 12 milj. kr. har avbrutits i förlid med resultat som slödlagaren
bedömt som misslyckal.

Industrifonden har hittills tillförts stiftelsekapital om
sammanlagt 750 milj. kr. i form av statliga anslag. Därutöver tillgodogör sig
fonden ränteinkomster dels på ej utbetalade fondmedel dels på utbetalt
lånestöd. De sammanlagda ränteintäkterna för perioden 1979/80 - 1982/83 har
uppgått lill ca 235 milj. kr. För budgelårel 1983/84 beräknas ränteintäkterna
komma att uppgå till ca 70 milj. kr. Återbetalningen av stöd har som lidigare
påpekats påbörjats i två fall och utgör således f.n. en obetydlig inkomstkälla.
Även under budgetåret 1983/84 beräknas återbetalningen få endasl obetydlig
omfattning. Det innebär att med avdrag för fondens administrativa koslnader
och med hänsyn fill atl vissa redan givna lånelöflen, enligl fondens bedömning,
inte kommer alt behöva infrias, bör stödgivningen 1983/84 kunna nå en
omfallning av närmare 300 milj. kr. Delta är någol mindre än under budgetåret
1982/83. Enligt fondens uppfattning kommer

Prop. 1983/84:135 111

alltså allt tillgängligl stödutrymme att vara
lanspråktagel vid utgången av budgetåret 1983/84.

Med hänsyn lill penningvärdesuiveckling m. m. anser
Induslrifonden atl en fortsatt verksamhet med ungefär den omfattning som gäller
för närvarande innebär att fonden bör ha möjlighet att under kommande år göra
stödålaganden med 300-350 milj. kr. per år. För alt möjliggöra kontinuitet i
slödverksamheien och i fondens arbele förordar Induslrifonden att statsmakterna
i likhet med vad som skedde år 1981 fastlägger en ireårsram för finansiellt
lillskoU lill fonden.

De ränteintäkter och återbetalningar av stöd som fonden
väntas få under kommande treårsperiod kan i inte obetydlig utsträckning anlas
läcka tillkommande stödbehov men blir ändå inte tillräckliga för att medge en
fortsatt stödgivning av rimlig omfattning.

Fonden bedömer f.n. situationen enligt följande (milj.
kr.):

1984/85 1985/86 1986/87

Önskvärd
stödvolym

300

320

350 ■

Ränteintäkter

70

90

100

Sannolika
återbetalningar

25

40

45

Behov av
medelstillskott

205

190

205

För treårsperioden 1984/85 - 1986/87 skulle således för en
lolal stödgivning om 970 milj. kr. erfordras ett medelstillskott till
Industrifonden av 600 milj. kr.

Fondens möjligheler alt lämna stöd i form av utfästelse om
bidrag (projektförsäkring) är för närvarande begränsade såväl vad gäller antal
projekt som vad avser liden för atl tillämpa stödformen. Industrifonden kan av
naturliga skäl inle f.n. redovisa närmare erfarenheter av denna stödform men
kommer enligt regeringsbeslul att redovisa resultat av försöksverksamheten i
samband med anslagsframställningen rörande budgelåret 1985/86. Fonden vill
dock redan nu framhålla att detta alternativ är en betydelsefull komplettering
av den övriga slödarsenalen och föreslår atl slöd i form av utfästelse om
bidrag får utnytQas även efter utgången av innevarande budgetår.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Syftet med
Industrifondens verksamhet är primärt att stärka svensk industris långsiktiga
konkurrensförmåga och därmed på sikt ge upphov till invesleringar och
sysselsättning. Som framgår av Industrifondens redogörelse är det ännu för
tidigt alt göra en bedömning av projektulfallet. En utvärdering av fondens
insatser kompliceras vidare av att de projekt som fonden medverkar i ofta är
komplext integrerade i störte syslem. Svårigheterna atl därutöver ange
effekterna av fondens slöd i företagen i form av invesleringar och
sysselsättning är uppenbara. I slutet av näsla treårsperiod bör dock förutsättningar
föreligga för en ordentlig utvärdering av fondens verksamhet.

Prop. 1983/84:135 112

Jag
har tagit del av den översiktliga effeklanalys som fonden på basis av
hittillsvarande erfarenheter ändå gjort och jag har därutöver kunnat notera
många positiva vittnesbörd från industrin. Jag finner fog för slutsatsen att
Induslrifonden har kommil alt spela en icke oväsentlig roll i det industriella
förnyelsearbetet.

Del
finns knappast någon institution, offenllig eller privat, som i egentlig mening
konkurterar med Industrifonden som extern finansiär av slörre industriella
utvecklingsprojekt med hög leknisk och kommersiell risk där projektprövningen
är kommersiellt inriktad men ulan krav på hög företagsekonomisk avkastning för
egen del.

Det enda alternativet lill
Industrifondens finansiering lorde enligt fondens egen bedömning i de flesta
fall ha varit en helt företagsintern finansiering. Förhållandena torde
härvidlag ha förbättrats jämfört med den situation som rådde 1979 vid
Industrifondens tillkomst. Lönsamheten i vikfiga delar av svensk exportindustri
är nu på väg uppåt. Även andra problem som 1979 föranledde beslutet om
Industrifonden är idag inte lika svåra. Riskkapitalmarknaden har förbättrats
avsevärt under senare år, ränlenivån och energipriserna har stabiliserats och
utvecklingen av ett nytt militärflygplan har påbörjats. Andra problem för
svensk industri kvarstår emellertid, särskill det låga kapacitetsutnylQandel
och de låga investeringarna.

Erfarenheterna från
hittillsvarande verksamhel visar atl Industrifondens roll som
finansieringsinstitut endasl undantagsvis har varit den väsentligaste när det
gällt att påverka företags projektbeslul. I del helt övervägande antalet fall
har Industrifondens roll som riskpartner varit den centrala. Också den
projektanalys och projektvärdering som fonden bidragit med och den rådgivning
av oberoende experter som har erbjudils har ofta spelat en överraskande stor
roll. Industrifondens medverkan har i flera fall också möjliggjort samarbele
mellan olika företag.

Enligt min bedömning bör
Industrifonden även fortsätlningsvis kunna spela en väsenllig roll som en
kritisk och oberoende projektpartner lill induslrin. Detta kräver dock att
ytterligare medel tillförs fonden. Även om finansiering inte är huvudsyftet med
verksamhelen är de egna tillgångarna en nödvändig förutsättning för att
Industrifonden som fristående stiftelse skall kunna manifestera sin tro på ell
riskfyllt utvecklingsprojekt genom atl gä in och dela risken med det förelag
som har ställt förslaget.

Huvudinriktningen
av Industrifondens verksamhet bör även fortsättningsvis vara atl genom stöd
till större utvecklingsprojekt möjliggöra ökade utvecklingsinsatser inom
industrin. I det följande kommer jag att framhålla några arbelsformer som
fonden i ökad utsträckning bör pröva.

Industrifonden
har som tidigare framhållits stött flera teknikupphandlingsprojekt mellan
förelag sedan verksamheten kom igång vid årsskiftet 1979—1980. Induslrifonden
gör vid denna typ av projekl en bedömning av de risker som de involverade
parterna lar och vad de maximalt kan förlora vid misslyckande.

Prop. 1983/84:135 113

Ett
bra exempel på ett sådant projekt är SSAB Svenskt Stål AB beställning av en
helautomatisk fläckhyvlingsanläggning för stälämnen från Cen-tro-Maskin Göteborg
AB. Industrifondens slöd på drygl 6 milj. kr. gick i della fall lill köparen
(SSAB) men del normala är alt säljaren/ uivecklaren får fondens slöd. Projektet
löste ett svårt arbetsmiljöproblem för beställaren och utgör en värdefull
referensanläggning för leverantören. Liknande anläggningar har senare sålts
till bl. a. Japan och Danmark. Projektet är nu avslutat för Industrifondens del
och lånet inkl. ränla har återbetalats.

Denna
typ av projekl är tilltalande ur flera synpunkter. Den ger sålunda

-
garanterad avsättning för den
utvecklade produkten om utvecklingsarbetet lyckas,

-
en myckel klar risksilualion,
dvs del är läll atl avgöra om projeklel misslyckas eller lyckas,

-
konkreta projekt, dvs. del är
lätt all avgöra fondens roll (kontakt med både köpare och säljare).

Induslrifonden
bör mol denna bakgrund prioritera leknikupphandlingsprojekt av den här typen.
Erfarenheten visar emellertid au det är relativt svårt att finna färdiga
projekt där företagen är intresserade av statligl stöd. En ökad andel av denna
projekllyp kräver därför att fonden på eget initiativ letar upp potentiella
projekl och aklivi verkar för att få dessa lill stånd. Fondens hittillsvarande
erfarenheter visar också att de projekt som är resultatet av fondens uppsökande
verksamhet oftast är de mest intressanta.

Även
om fondens insalser företrädesvis bör inriktas på projekt där den beställande
parlen är ett förelag, är fonden oförhindrad atl slödja även offenllig
teknikupphandling.

Ulveckling av
bilindustrins svenska underleverantörer är ett annat exempel på hur
Industrifonden kan medverka till ulveckling av svensk industri. Det är ett
stort projekt där fonden samarbelar med svensk bilindustri. Fonden stöder
underleverantörerna med lån för typarbeten och framtagning av verktyg saml finansierar
mer långsiktigt utvecklingsarbete hos dessa företag. Syftet är att höja
kompetensen och stärka konkurrenskraften hos de svenska underleverantörerna
gentemot deras ulländska konkurrenter. Genom dessa insatser kan
underleverantörsförelagen ulvecklas från rena legoföretag till
produklulvecklande företag med möjligheter att leverera även lill utländska
bilindustrier. Del är emellertid viktigl alt i delta sammanhang notera atl även
om de slalliga insalserna kan stimulera och underiälia en sådan process, ligger
del avgörande inflytandet på om en omställning skall komma till stånd hos
induslrin själv. Det måsle finnas dels en vilja lill förändring hos
legoföretagel, dels en beredskap hos det större beställarföretaget atl gå in
med egna resurser och driva på denna ulveckling. Det är min förhoppning all en
sådan ulveckling skall komma lill slånd inom flera branscher, även ulanför
bilindustrin. Fonden bör aktivt verka för deUa. Jag vill här också erinra om
den av mig tidigare 8 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135

Prop. 1983/84:135 114

förordade
särskilda arbetsgruppen inom industridepartementet för stöd lill
leknikupphandling och underieverantörsulveckling som i detta sammanhang kommer
atl få en viklig funktion.

Jag
kommer senare i ett särskilt avsnitt atl redovisa förslag av data- och
elektronikkommitlén (DEK) lill särskilda insatser för att främja spridningen
av olika former av datorstyrd produktion inom verkstadsindustrin. DEK:s
utredningsarbete visar atl svensk verkstadsindustri ligger långl framme internationellt
sell vad gäller användning av datateknik i produktionen.

För
att kunna utnylQa den potential som enskilda dalatekniska utrustningar
erbjuder, är det emellertid viktigt alt de olika maskinerna kan integreras i
väl organiserade maskinsystem som medger korta omslällningstider och därmed
skapar ekonomiska förutsättningar för produktion i korta serier. S.k. flexibla
tillverkningssystem (FMS) innebär att både bearbetning och materialtransporl
sker mer eller mindre automatiskt samtidigt som del är möjligt atl snabbi och
enkelt göra omslällningar.

DEK:s
undersökningar visar att hittills är det bara de slörsla förelagen som
investerat i FMS. Det är inle heller förvånande eftersom det gäller atl
upphandla många olika maskiner som var för sig är komplicerade med
kringulrustning av olika slag och som dessutom måsle samordnas lill ett system
som är direkt anpassat efter det aktuella företagets behov.

Svensk
industri bör ha goda förutsättningar för att ulveckla konkurrenskraftiga FMS i
betydligt slörre utsträckning än vad som nu sker. För att påskynda en sådan
utveckling är del angeläget all ell anlal referensanläggningar kommer lill
stånd.

Enligl vad jag erfar
beräknar fonden, atl inom en antagen stödvolym på 300 milj. kr. för budgetåret
1984/85, minst 10 milj. kr. kommer all avse stöd till utvecklingsprojekt och
referensanläggningar inom området flexibla tillverkningssystem. Fonden bör
härvid ge företräde åt projekl

-
som syftar till relativt
generella syslem vilka utan alltför stora modifikationer kan installeras hos
flera olika företag,

-
som inbegriper flera olika
tillämpningar; skärande bearbetning, plåt-bearbetning, montering etc,

-
som syftar till införande av
flexibla tillverkningssystem i förelag som inte har någon tidigare
FMS-erfarenhet.

DEK
föreslår atl slödel lill denna verksamhet förenas med särskill generösa villkor
för atl säkerställa att projekten kommer lill slånd.

Del
är vikligl all komma ihåg att själva investeringskostnaden många gånger är
relativt lilen i jämförelse med de kostnader som kan drabba företaget genom
störningar i produktionen om den akluella anläggningen inle fungerar som den
ska. Ett beslut från förelagels sida alt göra en investering av den här typen
kan således bara lill en del påverkas genom de finansiella villkoren. Del är
emellertid enligl min uppfallning angeläget all stimulera en snabb spridning av
flexibla tillverkningssystem inom svensk

Prop. 1983/84:135 115

industri.
Statens uppgift i sammanhanget är atl genom begränsade insalser säkerställa att
ett anlal investeringar i flexibla tillverkningssystem kommer lill slånd, vilka
kan Qäna som referensanläggningar och demonstrationssystem och därmed bidra
till att sprida kunskap om denna teknik. Industrifonden lorde kunna bidra till
att stimulera en sådan utveckling. Jag delar DEK:s uppfattning all del är
angelägel atl slödvillkoren ges en sådan utformning all erforderlig hänsyn tas
till involverade risker och alt stödmöjligheterna blir så attraktiva alt
investeringar i flexibla tillverkningssystem kommer igång utan onödig
fördröjning. Jag anser emellertid inte att särskilda bestämmelser för fondens
stöd till denna lyp av projekl är erforderliga. Industrifonden har idag stor
frihet all avpassa stödvillkoren efter projektets karakiär och de inblandade
parternas finansiella situation. Fonden skall emellertid ha kommersiella
utgångspunkter vid sin bedömning av FMS-projekt liksom för andra projekt.

Vad
slutligen gäller förslaget att möjlighelen för fonden atl ge s.k.
projektförsäkring skall tills vidare fortsätta, vill jag erinra om att fonden
den 1 september 1984 skall redovisa erfarenhelerna av den tvååriga försöksverksamheten.
Åtminstone intill denna redovisning gjorts och slällning lagits till denna,
bör verksamheten få fortsätta. Mitt förslag innebär att riksdagen överlåter ål
regeringen att på grundval av de redovisade erfarenhelerna la slällning till
stödformens fortsatta användning.

10
Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag

Mitt
förslag: Ett syslem med forskningsbidrag till teknikbaserade företag införs.
Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma systemet, varvid en strävan
skall vara att så långt del är möjligt ge det en generell ulformning. Följande
utgångspunkter bör iakttas när systemet utformas.

-
För budgelårel 1984/85 avsätts
20 milj. kr. för ändamålet. Systemet utformas så atl dess omfattning begränsas
av detta belopp. För treårsperioden 1984/85-1986/87 fastställs en ram om 62,5
milj. kr. för ändamålel.

-
Bidrag lämnas i första hand
till företag vars verksamhet i hög grad beror på den tekniska kompetens som
finns i företaget. Bidrag lämnas inte lill börsnoterade företag eller företag
som ingår i en börsnoterad koncern. Bidrag lämnas inle heller till företag med
fler än 500 anslällda eller lill företag som ingår i koncern med fler än 500
anställda.

-
Lönekoslnaderna för personal
som till minst 25% av arbetstiden arbetar med forskning och utveckling (FoU),
skall utgöra basen för beräkningen av underlaget för ell förelags interna
FoU-kostnader.

-
Högsla bidragsbelopp skall vara
tio basbelopp per år (f.n. ca 200000 kr.).

Prop. 1983/84:135 116

Bakgrund
och skäl för mitt förslag: Salsning på forskning och utvecklingsarbete innebär
slora risker och evenluell avkastning försl på längre sikt. Det är ändå en
nödvändig salsning om svensk indusfri skall kunna bibehålla och helst även
förslärka sin konkurrenskraft. Särskill för unga leknikbaserade förelag i ett
uppbyggnadsskede och med en snabb expansion av verksamhelen blir de finansiella
påfrestningarna ofta stora. Jag har därför bedömt del angeläget alt underiätta
för dessa företag att komma igång med och snabbi bygga upp en egen forsknings-
och utvecklingsverksamhel. Ett syslem med statligt stöd lill sådan verksamhet
är därför motiverat.

Kraven på ett sådanl
stödsystem är att del skall vara enkelt atl administrera, förstå och tillämpa
saml stimulera till ökade FoU-insatser och till höjd teknisk nivå. Vidare bör
del i så stor utsträckning som möjligl vara generellt verkande inom ramen för
den målgrupp stödet riktar sig till.

För alt tidsperioden
mellan FoU-insats och mottagandet av stödet skall minskas och för alt slödet
inle skall kopplas till förelagels akluella skattesituation bör det utformas
som ett bidrag och inte som ett skatteavdrag.

Jag bedömer atl 20 milj.
kr. bör anvisas budgetåret 1984/85 för del nya bidragssystemet. Delta belopp
bör bli styrande när det gäller omfattningen av bidragssystemet. Det innebär
alt beloppel inte får överskridas. Jag förordar vidare atl en bdoppsram för
budgetåren 1985/86 och 1986/87 nu faslställs. Jag beräknar medelsbehovel för
dessa två budgelår lill 42,5 milj. kr.

Eftersom ett belopp som
inte får överskridas står lill förfogande för stödsystemet, måste antalet
företag som skall omfattas av systemet begränsas. För atl ge systemet största
möjliga effekl, bör slöd i första hand lämnas till leknikbaserade förelag, ds. företag vars verksamhet i hög grad beror på den tekniska kompetens som finns
i företaget. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att ge STU och SIND i
uppdrag att gemensamt och efler samråd med företrädare för företagen utarbeta
förslag till hur systemet närmare bör utformas. Därvid bör särskilt övervägas
hur målgruppen skall avgränsas. Det bör ankomma på regeringen att därefter
besluta om bidragssystemels utformning. Jag avser alt därvid också återkomma
fill regeringen med förslag om vilken myndighel som skall administrera stödet.
Jag vill redan nu ange en avgränsning av målgruppen. Eftersom de börsnoterade
företagen bör ha tillräckligt goda möjligheler att utan direkl statligt stöd av
detta slag genomföra forsknings- och ulvecklingsinsalser bör de uteslutas. Av
samma skäl bör också övriga företag med fler än 500 anställda ligga utanför
systemet. Till skillnad från de flesta övriga statliga småföretagsinsatser bör
dock även företag med mellan 200 och 500 anställda omfattas av verksamheten,
eftersom jag bedömer atl del inom den gruppen finns företag som genom ett
forskningsbidrag kan påverkas att öka sina FoU-insatser.

En
utgångspunkt för den lekniska utformningen av bidragssystemet bör vara att lönekoslnaderna
för personal som till minsl 25% av arbetstiden

Prop. 1983/84:135 117

arbelar
med FoU skall utgöra bas för bidragsberäkningen. Del bör närmare övervägas om
även koslnader för förvärv av FoU-resullat och bidrag till FoU-arbete skall
kunna inräknas i basen för bidragsberäkningen.

Bidragsberäkningen bör av
prakliska skäl avse kalenderår. Jag räknar sålunda med all del belopp som
anvisas för budgetåret 1984/85 skall avse bidrag för kalenderåret 1984.

11
Statens industriverk

11.1
Inledning

11.1.1
Uppgifter i stort och organisation

Slatens
industriverk (SIND) inrättades år 1973 som central myndighet för industri-,
energi- och mineralpoliliska frågor (prop. 1973:41, NU 54, rskr 225). Under år
1983 genomfördes en omorganisafion av SIND på grundval av riksdagens beslui
(prop. 1982/82:113, NU 39, rskr 376).

Efter omorganisationen är
industriverket central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri och
hantverk samt det regionalpoliliska stödet till näringslivel. Verket kan även
ta upp frågor som inte direkt hänför sig lill nämnda näringar men ändå är av
betydelse för dessa från induslripolilisk synpunkl.

SIND utövar slalens
huvudmannaansvar för den regionala utvecklingsfonden i varje län och svarar
för service till fonderna i frågor med anknytning till slalens näringspolitik.

Huvuduppgifterna för
industriverket är alt främja induslrins omvandling och tillväxt genom
utredningsverksamhet, industripolitiskt stöd och företagsutvecklande insatser
samt att bidra till en balanserad regional utveckling genom regionalpolitiskt
finansiellt stöd och särskilda insalser i anslutning härlill.

När det gäller uppgifterna
i fråga om induslriell omvandling och tillväxt skall SIND

-
göra problemidenlifierande
utredningar och avge ytlranden i induslripolitiska frågor saml följa den
inlernalionella utvecklingen på det industriella områdel,

-
handlägga ärenden om
finansiellt slöd för atl främja industri och hantverk om del inte ankommer på
annan myndighel eller på regional utvecklingsfond,

-
insamla, bearbeta och sprida
kunskaper och erfarenheter i lekniska, adminislrativa, kommersiella och
ekonomiska frågor av betydelse för ulvecklingen inom näringslivet,

-
lämna stöd lill kursverksamhet
eller på annal sätt främja ulbiidning som syftar till förelagsutveckling,

-
initiera och verka för
samordning av statliga induslripolitiska slöd- och

Prop. 1983/84:135 118

utvecklingsinsatser
och på särskilda uppdrag samordna sådana insatser inom specifika områden,

-
medverka vid genomförandet av
olika industripolitiska åtgärder, t.ex. överläggningar kring behov av
strukturella förändringar, ralionaliseringsinsatser, utbildningsprogram och
exporlfrämjande insatser,

-
fortlöpande följa upp och
bedöma effekterna av verkels insalser för industriell omvandling och tillväxt.

Beträffande
uppgifterna i fråga om regional utveckling skall SIND

-
handlägga ärenden om
regionalpoliliskt stöd till näringslivel,

-
svara för information och
rådgivning lill förelag om regionalpolitiskt slöd, svara för
lokaliseringssamråd med företag inom den privata Qänste- och servicesektorn
samt i övrigt lämna råd och upplysningarom näringslivets lokalisering,

-
främja sysselsättningen i de
regionalpolitiska stödområdena genom särskilda insatser och projekl riklade
lill näringslivel,

-
följa och analysera den
regionala ulvecklingen och svara för utredningar i regionalpoliliska frågor.

SIND
handlägger dessulom vissa ärenden om investeringsfonder och arbetsmiljöfonder.

Industriverket skall svara
för medelsförvallning och personaladministration samt lämna det bilräde i
övrigl som behövs för verksamheten för nämnden för hemslöjdsfrågor och
sprängämnesinspektionen.

Inom energiområdet svarar
SIND som sektoransvarig myndighet för industrins energianvändning, bl. a. för
utredningar rörande industrins energianvändning samt rådgivning till små och
medelstora företag i frågor rörande energihushållning.

SIND
får ulföra uppdrag för annan. För uppdrag åt annan än regeringen skall
ersättning las ut.

Vid avgörandet av ärenden
som gäller slalligt stöd till enskilda företag skall industriverket beakta
Sveriges internationella förpliktelser.

Industriverkets verksamhet
är indelal i huvudprogrammen Utredningsverksamhet, Induslriell omvandling och
lillväxl. Regional utveckling och Småföretagsutveckling.

Vid
utformningen av den nya organisationen har programstrukturen i huvudsak följts
och gett följande enhetsindelning för industriverket:

enhet
1 utredningsenheten

enhet
2 enheten för industriell omvandling och tillväxt

enhel
3 enheten för regional ulveckling och finansiellt slöd

enhel
4 enhelen för småföretagsutveckling

Det
finns dessulom vid SIND en adminislraliv byrå (enhel 5) och ell planerings-,
samordnings- och informaiionssekrelarial.

Prop.
1983/84:135 119

11.1.2
Treårsprogram för statens industriverk

Mitt
förslag: För alt ge SIND bättre planeringsmöjligheter för treårsperioden bör
riksdagen utöver att anvisa anslag för budgelåret 1984/85 också fastställa en
ram för vissa anslag för verksamheten under budgetåren 1985/86 och 1986/87.
Jag förordar atl ramen för sistnämnda två budgetår faslställs lill 448 milj.
kr. Ramen bör omfatta verkets förvaltningskostnader saml den övriga verksamhet
som bedrivs inom programmen utredningsverksamhet, induslriell tillväxt och
omvandling samt småföretagsutveckling med undantag för den verksamhet som
föreslås bekostas från följande anslag för budgelårel 1984/85:

-
B 10. Induslripolitiska
åtgärder för lekoindustrin

-
B 11. Koslnader för
räntebefrielse vid särskilda slruklurgaranlier

för
textil- och konfeklionsindustrierna

-
B 14. Stimulans till spridning
av flexibla tillverkningssystem

-
B 15. Åtgärder för
havsinduslriell kompetensutveckling

-
B 17. Åtgärdei" för atl
främja industridesign

-
B 18. Täckande av föriusler vid
viss garantigivning, m.m.

Bakgrund
och skäl för mitt förslag: Frågan om programindelning vid SIND behandlades i
propositionen 1982/83:113 om verksamhelen vid slalens industriverk, m. m.
Riksdagen godkände därvid den programindelning som jag nyss redogjorde för
(prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376). I det sammanhanget behandlades också
frågan om programbudgetering skulle införas för SIND, Jag anförde i nämnda
proposition alt jag av främsMvå skäl ansåg alt frågan om någon form av
programbudgetering borde övervägas närmare. För del första försvårar den
nuvarande mångfalden av anslag inom SIND;s verksamhetsområde en önskvärd
överblick och prioritering. För det andra skulle programbudgetering göra del
möjligl för SIND alt använda sina resurser mera flexibelt. Med lanke bl. a. på
vissa anslagstekniska problem krävdes dock ytterligare beredning innan förslag
kunde läggas fram.

Mitl förslag innebär att
SIND:s verksamhet under treårsperioden 1984/85 - 1986/87 beskrivs och
preciseras med en indelning i de fastställda huvudprogrammen

— utredningsverksamhet

-
induslriell omvandling och
lillväxl

-
regional utveckling

— småföretagsutveckling.

Mofiven för den fastlagda
indelningen i huvudprogram redovisades i prop. 1982/83: 113. Jag kommenterar
därtor inte programindelningen närmare.

Det
bör noteras alt programindelningen inte helt stämmer överens med SIND:s
organisatoriska indelning.

Anslagstekniskt
genomförs inte någon programbudgetering annat än i begränsad omfattning.
Sambandet mellan program och anslag framgår av följande tablå.

Huvudprogram
Anslag 1983/84

Anslag
1984/85

Program 1 utredningsverksamhet

Program 2 industriell omvandling och tillväxt

Program 3 regional utveckling

Program 4 småföretagsutveckling

Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

Del av B I. Statens
industriverk: Förvaltningskostnader

B 2. Statsbidrag till nedläggningshotade företag

B 5. Täckande av förluster i anledning av statliga
industrigarantilän m. m.

B 7.
Branschfrämjande åtgärder

B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin

B 9. Kostnader för räntebefrielse vid strukturgarantier
till företag inom vissa industribranscher

B 10. Täckande av förluster pä grund av strukturgarantier
till företag inom vissa industribranscher

Bli. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda
strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna

B 20. Lån till investeringar inom manuell glasindustri

B 21. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda
strukturgarantier för manuell glasindustri

B 22. Räntestöd till Tillväxtinvestbolag

B 23. Täckande av förluster i anledning av statliga
garantier för län till Tillväxtinvestbolag m. m.

B 24. Lån till rationaliseringsinvesteringar inom
konfektionsindustrin

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader C 1. Regionalpolitiskt stöd:

Bidragsverksamhet C 2. Regionalpolitiskt stöd:

Lokaliseringslån

Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

B 3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder

B 4. Täckande av förluster i anledning av garantigivning
hos regionala utvecklingsfonder

B 12. Bidrag till företagsinriktad fortbildning

Del av B
1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader B 12. Statens industriverk:
Utredningsverksamhet

Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

B 10. Industripolitiska ätgärder för tekoindustrin

Bil. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier
för textil- pch konfektionsindustrierna

B 13.
Branschfrämjande åtgärder

B 14. Stimulans till spridning av flexibla
tillverkningssystem

B 15. Åtgärder för havsinduslriell kom-petetjsutveckling

B 18. Täckande av förluster vid viss garantigivning m. m.

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader
C I. Regionalpolitiskt stöd:

Bidragsverksamhet
C 2. Regionalpolitiskt stöd: Vissa

lokaliseringsbidrag m. m. C 3. Regionalpolitiskt stöd:

Lokaliseringslän

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader B 16. Småföretagsutveckling B 17.
Åtgärder för att främja industridesign

Jag anger i det följande under resp. program de beräknade
koslnaderna för programmet under budgelåret 1984/85. Därvid anges för
riksdagens informalion en uppskattning av hur förvaltningskostnaderna kan komma
att fördelas mellan programmen.

Prop. 1983/84:135 121

Genom
en ram för vissa anslag under budgetåren 1985/86 och 1986/87 kan SIND göra en
bedömning i stort om den berörda verksamhetens omfattning under hela treårsperioden.
Delta bör underlätta verksamhetsplaneringen. Jag avser dock att ålerkomma till
frågan om den närmare fördelningen av beloppel på de olika anslagen vid min
anmälan till budgetpropositionerna för åren 1985 och 1986. Somjag närmare
utvecklar strax (avsnitt 11.4) är jag inle beredd all nu förorda alt en
flerårsram faslställs för programmet Regional utveckling. Vidare anserjag del
lämpligl att för vissa verksamheler av projektkaraktär redan nu anvisa medel
för hela treårsperioden, och på sä sätt ge underiag för planering av
verksamhelen under perioden. Del gäller verksamheterna med stimulans lill
spridning av flexibla tillverkningssystem (avsnitt 11.3.4), havsinduslriell
kompetensutveckling (avsnitt 11.3.5) och industridesign (avsnill 11.5.8). Även
verksamhelen med industripolitiska åtgärder för tekoindustrin bör ligga
utanför flerårsramen. Jag har senasl behandlal dessa ålgärder i 1984 års
budgetproposifion (prop. 1983/84:100 bil. 14 s.34-38). Slutligen bör anslag
för föriusltäckning av vissa lånegarantier m. m. ligga utanför flerårsramen,
eftersom omfattningen av garantigivningen i stället styrs av särskilda ramar.

En
sammanfattning av vad som föreslås i fråga om anslag till industriverkets
verksamhet görs i följande tablå:

Sammanfattning av förslag avseende anslag till SIND:s
verksamhet

Huvudprogram

Anslag
1984/85

Förslag (milj. kr.)

1984/85

Omfattas av ireårsram

på 448 milj. kr.

Program
1

Delav

B 1.
Statens industriverk:

(11,0)

X

utrednings-

Förvaltningskostnader

verksamhet

B

12.

Statens industriverk: Utredningsverksamhet

4,5

X

Program
2

Dela\

B 1,
Statens industriverk:

(12,9)

X

induslriell

Förvaltningskostnader

omvandling

B

10.

Industripolitiska
ätgärder

-|

och
tillväxt

för
tekoindustrin

78,3

prop.

_

B

11.

Kostnader för räntbefrielse vid särskilda strukturgarantier
för textil- och konfek-

1*

•1983/84:
100

tionsindustrierna

■

B

13.

Branschfrämjande
åtgärder

20,353

X

B

14.

Stimulans
till spridning av

flexibla
tillverknings-

15

(fördelas över

system

tre år)

B

15.

Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling

20

(fördelas över tre år)

B

18.

Täckande av föriuster vid viss garantigivning m. m.

160*

(omfattningen av garantigivningen

styrs av särskilda ramar)

Program 3 Del av Bl, Statens industriverk:

regional Förvaltningskostnader

utveckling C I. Regionalpolitiskt stöd:

Bidrags verksamhet C 2. Regionalpolitiskt stöd:

Vissa lokaliseringsbidrag m. m. C 3. Regionalpolitiskt
stöd: Lokaliseringslån

Program 4 Del av
Bl. Statens industriverk:

småföretags- Förvaltningskostnader

utveckling B 16. Småföretagsutveckling

B 17. Åtgärder för att främja industridesign

264 500

(4,5)

(13.9) 350 j

prop. " 1983/84: 100

146,850 15

(fördelas över tre år)

* Förslagsanslag.

Vad
jag i det följande föreslår är - i den mån samtidigt medel begärs för ändamålet
- formellt alt se som anslagsvillkor. Endasl i ett fall (avsnitt 11.5.3) begärs
särskilt godkännande av riksdagen lill rikllinjerna för verksamhelen, vilket
sammanhänger med tidigare ställningstaganden av riksdagen.

11.2
Utredningsverksamhet

I
prop. 1982/83:113 om verksamheten vid slatens induslriverk m.m. redovisade jag
för riksdagens informalion min syn pä hur utredningsverksamheten i stort bör
bedrivas. Därvid angav jag följande:

Prop. 1983/84:135 123

Målel
för programmet Utredningsverksamhet är dels att i enlighet med en av regeringen
årligen fastställd utredningsplan tillgodose statsmakternas behov av
utredningar av allmänt problemidenlifierande karaktär som ger underlag för
utformningen av industri- och regionalpolitiken, dels att verkställa
utredningar inom avgränsade områden, vilka preciseras genom särskilda uppdrag.

Medlen
för verksamhelen är egna utredningsinsatser och projektinsalser med hjälp av
konsulter och andra utredare eller ulredningsorgan.

Utredningsverksamhet
under innevarande budgelår bedrivs enligt de riktlinjer som angavs i regeringsbeslut
den 30juni 1983. De 35 hdårsarbets-krafler som SIND disponerar för
utredningsverksamheten fördelas på fyra olika arbetsområden: regeringsuppdrag,
inom verkel och av andra initierade uppdrag, löpande verksamhet samt ledning,
planering och utbildning.

Medel
för att täcka koslnader för externa uppdrag för utredningsverksamheten
föreslås i fortsätlningen anvisas över ett särskilt reservationsanslag. Jag
återkommer strax lill anslagsfrågan (kap. 15).

Mitt
förslag: Utredningsverksamheten bör i fortsätlningen bedrivas så att
regeringens, riksdagens och verkets egna behov av underiag för utformningen av
industri- och regionalpolitiken tillgodoses.

Utredningsverksamheten
bör enligt min mening delas in i tre huvudområden.

— Basinformation.

— Analyser
av företag, grupper av företag, regioner, produktområden m.m.

— Analyser
av olika funktionella förhållanden inom industrin.

Inom
huvudområdet basinformation bör en större tonvikt läggas på informalion om
förelag. Företagsinformalionen bör enligt min mening kunna kompletteras med
såväl sekundärstalistik som av verket genomförda sludier av företagsgrupper,
branscher, regioner m. m.

Inriktning
och innehåll inom huvudområdena bör preciseras ytterligare av regeringen i en
årlig utredningsplan. Utredningsplanen, som utformas efter förslag från
industriverket, bör inte binda samtliga verkels utredningsresurser utan
möjliggöra alt vissa under året uppkommande utredningsbehov kan tillgodoses.

Industriverkets
förslag: Verkel ser riksdagen och regeringen som en av flera avnämare till
utredningar och analyser. Man framhåller att även företagen, de anslällda och
deras resp. organisationer bör kunna erhålla ett mer allsidigt och
kompletterande kunskapsunderlag från verket.

Inom
områdel basinformation betonas behovet av informationssystem om branscher,
förelagsgrupper och förelag.

Prop. 1983/84:135 124

Dessutom
har verkel preciserat ett antal konkreta projekt som regeringen tar ställning
till i samband med atl utredningsplanen för budgelårel 1984/85 fastställs.

Bakgrund
och skäl för mitt förslag: Jag vill inledningsvis konstatera att verkels
förslag i slor ulsträckning överensstämmer med mitl förslag. Del finns
emellertid enligl min uppfattning anledning atl underslryka all industriverkets
utredningsverksamhet skall vara klarl inriktad på alt tillgodose den prakliska
industri- och regionalpolitiska verksamheten med beslutsunderlag.
Utredningsverksamheten vid SIND har under del senaste årel utvecklats i en
riklning som överensstämmer med intentionerna i milt förslag. Industri- och
regionalpolitiska beslut förutsätter ett akluelll och detaljerat
beslutsunderlag. Industriverket inrättades för att bl.a. förstärka statens
utredningsresurser inom del induslripolitiska området. Enligt riksdagens
beslut med anledning av prop. 1982/83:113 om verksamhelen vid slatens
induslriverk har verkels roll i induslri- och regionalpolitiken ytterligare
betonats. Huvuddelen av statens utredningsresurser inom det industri- och
regionalpolifiska områdel har förlagts fill industriverket.

Milt
förslag till ireärsprogram och de årliga, på förslag från verket, fastställda
ulredningsplanerna är avsedda atl underlälta samarbetet mellan i första hand
regeringen och verket så att behovet av beslutsunderlag inom industri- och
regionalpoliliken kan tillgodoses. Inom regeringskansliet finns begränsade
resurser för mer omfattande datainsamling och analys. Mol denna bakgrund är det
lämpligt atl regeringen på förslag från verket ges möjlighet att delvis binda
verkets utredningsresurser i en årlig utredningsplan, men att det också lämnas
utrymme dels för att tillgodose inom regeringen under budgetåret uppkomna
utredningsbehov, dels för inom verkel eller av andra initierade behov.

Verkets
eget behov av s.k. operativa utredningar inom de olika programmen bör tillgodoses
inom ramen för de särskilda programmen. Längre utredningar avsedda som underlag
för särskilda insatser inom olika program bör las med i verkels förslag lill
utredningsplan och bedömas i relalion lill andra angelägna ulredningar inom
verket och inom regeringskansliet. Vissa frågor rörande regionalpolitisk
uiredningsverksamhei tas upp under programmet regional utveckling.

De
slora industriföretagen svarar för en stor andel av svensk industris
produktion, sysselsättning och export. Dessa förelags utveckling blir därmed
av avgörande betydelse för många enskilda orter och inom många delbranscher.
Verkel bör därför inom området basinformation följa utvecklingen i de största
industrikoncernerna.

Trols
de stora förelagens dominerande ställning i ekonomin spelar de små och
medelstora företagen en viktig roll inle minsl för den långsiktiga industriella
utvecklingen. Verket bör därför följa utvecklingen även på småföretagsområdet.

Prop.
1983/84:135 125

Verket bör också ha till uppgift atl i viss ulsträckning
löpande följa ulvecklingen inom enskilda industribranscher. Det bör i första
hand gälla sådana branscher där produkterna är jämförelsevis homogena, och där
branschbegreppet därför är meningsfullt.

Industriverket bör dessulom kunna la fram den allmänna
informalion som behövs för alt göra helhetsbedömningar av induslrin. Verkel bör
dock i alll väsentligt utnytQa de helhetsbedömningar som görs av andra ulredningsorgan.
Verkel bör vidare inom områdel basinformation ha lill uppgift alt bevaka
utvecklingen av del statliga stödet till näringslivet. Detta är uppdelat på
flera olika departement och myndigheter. För att få ett heltäckande underlag
inför utformningen av framlida stödinsatser är del angeläget atl ha
information om stödens nettokostnad, inriktning, fördelning på stödmoltagare m.
m.

Inriklningen
och innehåll inom huvudområdena preciseras ytterligare i utredningsplanen.
Redan nu kan dock vissa övergripande priorileringar göras:

Analyser
av förelag, grupper av förelag, regioner, produktområden m.m. utgör ett
väsenlligl inslag i utredningsverksamheten. De data och den informalion som
behövs för specifika analyser hämtas i alll väsentligt från verkets
tillgängliga basinformation. Följande huvudområden bör prioriteras vid verkets
analysarbete:

-
Analyser av
storförelag och deras betydelse för den industriella omvandlingsprocessen.

-
Småföretagens
betydelse för den industriella ulvecklingen.

-
Analyser av
Sveriges deltagande i den internationella arbetsfördelningen

-
Analyser av
ulvecklingen och förväntade strukturgenombrott inom vikliga produkt- och
teknikområden.

-
Analyser av
företag och förelagsgruppers belydelse för utvecklingen i vissa regioner.

-
Analyser av
regionala problem och utvecklingstendenser. Funktionella analyser av induslrins
vUlkor utgör ett nödvändigt underlag

lill
utformningen av induslri- och regionalpolitiska insatser. Verkel bör analysera:

-
Industrins
försörjning med kapilal, arbetskraft, energi m. m.

-
Tillgången lill
industriell service, övriga Qänster m. m.

-
Särskilda
problem i samband med industriell förnyelse och omvandling. De beräknade
kostnaderna för programmet under budgelårel 1984/85

framgår av
följande tablå:

Andel av förvaltningskostnader m.m. 11,0 milj. kr.

Ulredningskoslnader 4,5 milj. kr.

Summa 15,5
milj. kr.

Prop. 1983/84:135 126

11.3 Industriell omvandling och tillväxt

11.3.1 Programmets innehåll i slorl

I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid statens
industriverk, m.m. redovisades för riksdagens information min uppfattning om
hur SIND:s olika program i stort borde se ul belräffande mål och medel. Därvid
angav jag följande.

Målel för programmet Induslriell omvandling och tillväxt
är att främja industriell tillväxt och uppkomsten av en långsiktigt
konkurrenskraftig industristruktur.

Medlen för att uppnå målen är kunskapshöjande och
problemidenlifierande utredningsverksamhet, åtgärdsprogram för strukturell
anpassning och finansiellt slöd.

Av SIND:s nuvarande verksamheisområden ingår följande i
programmet:

-
branschfrämjande
åtgärder för textil- och konfeklionsindustrierna, den träbearbetande industrin
och den manuella glasindustrin,

-
struktur- och
ulvecklingsprogram för övriga industrisektorer,

-
finansiellt
stöd i form av lån, garanfier och ränleslöd kopplat till övriga ålgärder för de
nämnda branscherna samt s.k. industrilånegaranlier,

-
statsbidrag i
vissa fall till nedläggningshotade förelag. Verksamhelen med åtgärder för
textil- och konfeklionsindustrierna har

behandlats i 1984 års budgetproposition (prop. 1983/84:100
bil. 14 s.34-38).

Verksamhelen med statsbidrag i vissa fall till nedläggningshotade
företag har upphört vid ulgången av år 1983 (prop. 1983/84:40, NU 8, rskr 94,
SFS 1983:1102).

I det följande behandlar jag mer ingående verksamheten med
branschfrämjande ålgärder (avsnitt 11.3.2), och finansiellt slöd (avsnill
11.3.3).

I prop. 1982/83:113 om verksamhelen vid slalens
induslriverk, m.m. anförde jag all också andra medel än de jag nyss har nämnl
kunde komma att tillföras programmet, t. ex. samordningsuppgifter inom breda
insatsområden, där ett engagemang från flera olika myndigheler och organ är
nödvändigt. Mot denna bakgrund tar jag under detta program också upp särskilda
ålgärder för att främja produktionsteknisk utveckling i verkstadsindustrin
(avsnitt 11.3.4) och ålgärder för havsinduslriell kompetensutveckling (avsnitt
11.3.5).

Ett annal område av speciellt inlresse för SIND är enligt
min mening frågan om industriell samverkan vid upphandling av försvarsmateriel.
Genom beslut i september 1983 har regeringen gett försvarets materielverk ett
övergripande ansvar vad gäller behovel av all vid slörre försvarsupphandlingar
i utlandet tillgodose svenska intressen genom krav på induslri-

Prop. 1983/84:135 127

ell
samverkan. Härigenom avses viss kompelens inom den svenska försvarsindustrin
samt de arbetsmarknads-, induslri- och regionalpolitiska behoven säkerställas.
Materielverket skall därvid ha nära kontakt och samarbele med berörda
myndigheler. I enlighet med regeringsbeslutet skall statens industriverk i
egenskap av en cenlral myndighet inom de industri- och regionalpolitiska
områdena vid behov bislå materielverket vid denna typ av upphandlingar.
Däruiöver kan SIND ägna särskild uppmärksamhet åt atl följa upp och utvärdera
effekterna av de olika affärerna. De erfarenheter som därvid kan vinnas har
enligt min uppfattning stor betydelse inle endast då det gäller störte
försvarsupphandlingar, ulan även för slörre industriella projekt över huvud
taget.

För
riksdagens kännedom vill jag här ta upp även vissa frågor om handläggningen av
investeringsfondsärenden.

Med
investeringsfonder avses i det följande:

1. arbetsmiljöfond
enligl lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljö-

fond,

2.
investeringsfond enligt lagen
(1974:988) om avsällning till särskild investeringsfond,

3.
investeringsfond enligt lagen
(1979:609) om allmän investeringsfond,

4.
investeringsreserv enligt lagen
(1979:610) om allmän invesleringsre-serv,

5.
vinstfond enligt lagen
(1980:456) om insättning pä tillfälligt vinstkonto,

6.
särskild investeringsfond
enligl lagen (1982:1185) om inbetalning på särskill investeringskonto.

Genom riksdagens beslut
(prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376) har handläggningen av
investeringsfondsärenden överförts från arbetsmarknadsstyrelsen till SIND.
Skälet lill della var att syslemet med investeringsfonder i företagen under
senare år i stor utsträckning fungerat som en allmän invesleringsstimulans med
kopplingar lill såväl regionalpoliliken som till den allmänna
industripolitiken. Genom att överföra handläggningen till SIND ökade också
förulsältningarna alt kunna utnylQa systemet mera aktivt som ett medel inom de
båda politikområdena.

Genom
beslutet fick vidare regeringen bemyndiga SIND alt beslula om ianspråktagande
av investeringsfonder för vissa ändamål. De ändamål som avsågs var bl. a. atl
täcka koslnader för;

-
tekniskt och naturvetenskapligt
forsknings- och utvecklingsarbete saml för utbildning av arbetstagare hos
företag saml

-
att främja avsättningen
ulomlands av varor som tillverkas här i riket. Enligl vad jag har erfarit pågår
f.n. inom SIND en översyn av systemet

med
investeringsfonder. Översynen syftar lill alt:

-
UtnylQa interna
rationaliseringsmöjligheter samt förenkla systemet, särskill för de små och
medelstora företagen,

-
undersöka kopplingen till andra
industri- och regionalpolitiska ålgärder samt

Prop.
1983/84:135 128

- utveckla systemet lill ett aktivt inslag i induslri- och
regionalpolitiken.

Vid
översynen tas även frågan om investeringsfondernas användning för
marknadsföringsändamål upp. Medgivande för ianspråktagande kan i dag avse
koslnader för reklam, marknadsundersökningar, deltagande i mässor och
seminarier, resekostnader, utbildning av säljare, konsullQänster m. m.

Marknadsföringsåtgärdernas karakiär förändras emellertid
tämligen snabbt och nya former och behov uppslår.

Exempel på
nya former av marknadsinvesteringar är när en exportör av en komplett
anläggning av köparen tvingas gå in med riskkapital i anläggningens
finansiering, när en exportör investerar i en referensanläggning utomlands, när
invesleringar sker i ålerförsäljarledel i samband med en marknadsintrodukfion
av en ny produki samt när en marknadsinvestering lämpligast sker i form av ell
förelagsköp eller i samband med en omorganisation.

Jag ser
med tillfredsställelse på den översyn av systemet med investeringsfonder som
SIND nu genomför. Inle minst för att systemet skall ha avsedd effekt för de små
och medelslora företagen är del angeläget alt alla möjligheter till förenkling
tas lill vara. Jag räknar med atl verket löpande genomför de förändringar i
tillämpningen av gällande regler som är påkallade med anledning av översynen
och som ligger inom verkels kompetensområde, samt att verket vidare i övriga
fall inkommer lill regeringen med förslag till åtgärder.

Sammanfattning

De beräknade kostnaderna för programmet under budgetåret
1984/85 framgår av följande lablå:

Andel av förvaltningskostnader m. m. 12,9 milj. kr.

Industripolitiska åtgärder för lekoinduslrin 78,3 milj. kr.

Branschfrämjande åtgärder 20.4 milj. kr.

Särskilda ätgärder för alt främja produktionsteknisk \

utveckling i verkstadsindustrin 5.0 milj. kr.

Ätgärder för havsinduslriell kompetensutveckling 7.0 milj. kr.

Täckande av förluster vid viss garantigivning m, m. 160.0 milj. kr.

Summa 283,6 milj. kr.

11.3.2 Branschfrämjande ålgärder

Mitt förslag: Verksamhelen med branschfrämjande ålgärder för
möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna föreslås fortsätta i
oförändrad omfaUning under budgetåren 1984/85-1986/87.

Programmet för den manuella glasindustrin föreslås
avslutas vid utgången av innevarande budgetår. Evenluell behållning vid budgetårets
slut på den del av anslaget Branschfrämjande åtgärder som innevarande budgetär
är avsett för della program bör dock få utnytQas för fortsatt verksamhet under
budgelårel 1984/85.

Prop.
1983/84:135 129

. Verksamhelen med branschfrämjande åtgärder inom inte i
förväg avgränsade branscher eller delbranscher — struktur- och utvecklingsprogrammet
för övriga industrisektorer - föreslås få ökade resurser under budgelåret
1984/85. Verksamheten föreslås även fortsättningsvis enbari omfatta
omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Under de sisla två budgetåren av
ireårsperioden 1984/85-1986/87 föreslås verksamhelen bibehållas på oförändrad
verksamhetsnivå jämfört med budgetåret 1984/85.

Industriverkets förslag: Verket framhåller i sin
treårsplan för budgetåren 1984/85-1986/87 alt verksiamhelen bör vara inriklad
på alt främja den svenska induslrins inlernalionella konkurrenskraft genom alt
ta initiativ till, medverka lill och underlälta en anpassning lill förändrade
strukturella belingelser. Endasl projekt och företag som kan bedömas ha
överlevnadsmöjligheter på sikl bör bli akluella för stödinsatser.

Strukturomvandlingen är en ständigt pågående process.
Emellertid berörs inle alla branscher och förelag likformigt. Ett samordnat
statligl slrukturprogram skulle därför utgöra en ram för kontinuerlig
verksamhet. Inom denna ram krävs en slor flexibililel såväl i fråga om
inriklningen mot olika insalsområden som åtgärdernas omfattning och utformning
i de enskilda fallen. Programmet skall således ses som en regiiljär permanent
verksamhet som dock är tidsbegränsad ur en enskild branschs eller delbranschs
synvinkel.

Induslriverkel föreslår all samlliga delprogram fortsätter
under treårsperioden 1984/85-1986/87. Med undanlag för delprogrammel för den
manuella glasinduslrin, som föreslås avvecklad under ireårsperioden, föreslår
SIND kraftigt ulökade resurser. Vidare föreslår verkel all statsmakternas
uppdelning av anslaget på de särskilda branschprogrammen och slruktur-och
utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer upphör fr.o.m. budgetåret
1985/86.

I fråga om den Iräbearbeiande industrin framhåller
industriverket dess beroende av utvecklingen inom byggandet. Mot bakgrund av
den minskade bostadsproduktionen och den ökade reparations-, ombyggnads- och lillbyggnadsverksamheten
(ROT-verksamheten) har branschprogrammet för den träbearbetande induslrin getts
en ökad tyngdpunkt på ålgärder inriklade på anpassning till den ändrade
hemmamarknadssituationen och främjande av exporten.

För möbelindustrin föreslår industriverket i första hand
en fortsatt satsning på exportfrämjande ålgärder och på sortimentsutveckling.
Del sistnämnda sker i samarbete med STU. Även utbildningsinsatser och konsultstöd
föreslås fortsätta men med lägre prioritel än tidigare.

I fråga om snickeriindustrin planeras en inventering av
nya exportmarknader med specialinriktning på offentlig miljö. I ett
treårsperspektiv bör 9 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135

Prop.
1983/84:135 130

industriverket kunna spela en viktig roll i strukturomvandlingen
inom snickeriindustrin. Bl.a. kan en fortsatt strukturrationalisering förväntas
inom fönstersnickeriindustrin.

Trähusbranschens besvärliga situation på hemmamarknaden
kräver ökade salsningar på export. Sådana satsningar pågår i samråd med förelagen
och de anställdas organisationer. Induslriverkel föreslår all dessa insalser
får fortsätta och all stöd även ges samverkans- och
slruklurratio-naliseringsslrävandena i branschen.

Sågverksindustrin har under det senasle året återvunnit
förlorade marknadsandelar. Devalveringen har härvid haft en gynnsam effekl. De
branschfrämjande ålgärderna för sågverksindustrin i syfle alt främja en ökad
vidareförädling föreslås fortsätta.

Industriverket föreslår rörande den manuella glasindustrin
atl insalserna begränsas, då branschens situation förbättrats under senare år.
Vissa insalser bör dock göras i ett ireårsperspekliv så atl inle vunna
franigångar och förbättringar av branschens situation raseras. Under denna
avirapp-ningsperiod bör ett förlängt exportstöd ingå i programmel. Kvarvarande
medel för särskilda slruklurgaranlier med räntebefrielse för den manuella
glasinduslrin under budgetåret 1983/84 bör få utnytQas även under de följande
två budgetåren. Vidare föreslår SIND all lån lill miljöförbältrande investeringar
bör få ges.

I fråga om slruklur- och utvecklingsprogrammet för övriga
industrisektorer, anser industriverket alt det är angelägel atl delprogrammel
lillförs instrument som möjliggör en mer aktiv medverkan från verkels sida i
industrins strukturomvandling. Induslriverkel betonar möjligheterna all främja
marknadsföring och export i samband med strukturförändringar.

Industriverkels anslagsäskande för branschfrämjande
åtgärder, med undanlag för de branschfrämjande ålgärderna för tekoindustrin
framgår av följande tabell:

Delprogram År I År 2 Ar 3

1984/85 1985/86 1986/87

(milj. kr.)

-
Trä 22,5

-
Glas 4,0 } 78,3 86,2

-
Övr. industri
sektorer 45.0

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Textil- och
konfektionsindustrin (lekoinduslrin) var den bransch som försl blev föremål
för branschfrämjande åtgärder. Branschprogrammet för lekoindustrin startade
budgetåret 1970/71. Bakgrunden till all della program infördes var den svaga
utvecklingen inom lekoindustrin under 1960-talet. Således ökade produktionen
inom textilindustrin med endast 0,9% per år i genomsnitt under 1960-lalet och
konfektionsindustrin med endast 2,1 % per år. Den svaga tillväxten inom
lekoindustrin medförde problem med överka-

Prop.
1983/84:135 131

pacilel och behov av personalreduktioner. Branschens regionala
koncentration gjorde att förändringarna inom branschen fick ett förhållandevis
kraftigl genomslag på arbetsmarknaden i ifrågavarande regioner. För den
grundtextila delen av branschen minskade produktion och produktionskapacitet
l.o.m. så myckel atl försörjningsberedskapsmässiga synpunkter aktualiserades.
Den här beskrivna utvecklingen i kombination med nämnda speciella förhållanden
som präglade lekoindustrin föranledde den dåvarande regeringen all år 1968
tillkalla sakkunniga. Dessa fick i uppdrag alt bedöma tekoindustrins ulveckling
och presenlera förslag lill ålgärder för all förbäitra branschens
konkurtenskraft. I sitt arbele skulle de sakkunniga även beakta
försörjningsberedskapsmässiga synpunkler. På basis av denna
utredning,utarbetade regeringen ett förslag om branschfrämjande åtgärder för
tekoindustrin som presenterades våren 1970.

Samtidigt med programmel med branschfrämjande ålgärder för
tekoindustrin infördes ell program för den manuella glasindustrin. Bakgrunden
lill detta program var i stora drag densamma som för lekoindustrin. Förslagel
om ett program för den manuella glasindustrin baserades på framställningar
från organisationerna inom den manuella glasindustrin.

Verksamheten med branschfrämjande ålgärder har successivt
kommil att omfatta nya branscher samtidigt som vissa befintliga branschprogram
avslutats. Sedan budgetåret 1970/71 har branschprogram funnits för

- tekoindustrin och den manuella
glasindustrin fr. o. m. budgelårel

1970/71,

-sko-, möbel-, trähus- och snickeriindustrierna
fr.o.m. budgetåret 1972/73,

-
gjuteriinduslrin
fr. o. m. budgetåret 1973/74,

-
päls- och
metallmanufakturindustrierna fr. o. m. budgetåret 1974/75,

-
delbranschsludier
inom övriga industrisektorer — dvs. inom inte i förväg fastställda industrisektorer
— fr. o. m. budgelårel 1979/80,

-
sågverksindustrin
fr. o. m. budgetåret 1983/84.

Flera av dessa program har upphörl och f.n. omfattas
tekoindustrin inkl. pälsindustrin, manuella glasindustrin samt möbel-,
snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna av verksamhelen. Däruiöver finns
fr.o.m. budgelårel 1983/84 ett struktur- och utvecklingsprogram för övriga
industrisektorer - dvs. de industrisektorer som inte omfattas av särskilda
branschprogram. Insalserna inom ramen för detta program är begränsade lill omvärldsanalyser
och andra utredningsinsatser. Programmet är således i princip en permanentning
av den tidigare försöksverksamheten med delbranschstudier inom övriga
industrisektorer.

Situationen inom de flesta branscher som hittills blivit
föremål för branschfrämjande åtgärder har i regel präglats av en avtagande
tillväxt i produktionen. Delta har lell till alt de successiva
ralionaliseringar som företagen genomförl i produkfionen resulterat i ett
minskal arbetskraftsbehov. Flera av branscherna har vidare varil regionall
koncentrerade och

Prop. 1983/84:135 132

därmed
haft stor belydelse för sina resp. regionala eller lokala arbetsmarknader.
Samtidigt har det funniis förutsättningar - exempelvis fillgång till råvaror
inom landet, lång tradition av produktion av ifrågavarande produkter inom
landet, lillgång lill kompetent arbetskraft - för en företagsekonomiskt lönsam
verksamhet inom branscherna i fråga. Branscherna har i regel utmärkts av en
splittrad företagsstruktur, svag kapitalbas och brislande resurser för all
genomföra dels en problemanalys, dels vidla nödvändiga ålgärder. Della har i
regel förhindrat eller fördröjt den anpassning som branschens förändrade
siiualion krävt. De branschfrämjande åtgärderna har i dessa fall syftat till
all initiera sådana förändringar inom branschen så alt slörre delen av
branschen skulle uppnå företagsekonomisk lönsamhet. Programmens uppläggning
har skell i intimt samarbele med berörda branscher och representanter för
arbetslagarna. Genomförandet av programmen har förutsatt ett aktivt engagemang
av företagen.

Som
framgåtl har syftet med branschprograminsatserna varil såväl defensivt som
offensivt. Del defensiva inslaget i verksamheten har varit målsättningen alt
förhindra en alltför kraftig minskning av sysselsättningen inom en bransch. Det
offensiva inslaget har varil målsättningen atl ulveckla de livskraftiga
delarna av en bransch så all branschen i sin helhet kunnat uppnå godtagbar
företagsekonomisk lönsamhet. Del offensiva inslaget i verksamhelen har fått
allt större vikt under senare år. Exempel därpå är programmet för
sågverksindustrin resp. struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga
industrisektorer. Det förstnämnda programmet syftar primärt till atl höja
sågverksindustrins förädlingsgrad, konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna och
exportintäkter. Det sistnämnda programmet skall påskynda olika
konkurrenshöjande åtgärder inom såväl problem- som framtidsbranscher.

Medelsarsenalen
utgjordes i början enbart av slöd till utbildningsåtgärder och till
exporlfrämjande ålgärder. Denna har successivt kompletterats med stöd till
konsultinsatser, samverkansprojekt avseende marknadsföring på hemmamarknaden
och finansiellt stöd av olika slag. Administrationen av verksamheten med de
branschfrämjande ålgärderna låg före budgetåret 1973/74 i huvudsak hos
kommerskollegium. Fr.o.m. nämnda budgetår gavs del nyinrättade statens
industriverk huvudansvaret för de branschfrämjande åtgärderna med undanlag av
de exportfrämjande åtgärderna. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 fick induslriverkel
även ett programansvar för de exporlfrämjande ålgärder som ingick i
branschprogramverksamheten. Syftet med denna förändring var alt åstadkomma en
förbättrad samordning mellan de exportfrämjande åtgärderna och övriga branschfrämjande
ålgärder.

Industriverket
har i sitt arbele med de branschfrämjande åtgärderna successivl utvecklat en
arbetsmodell (se figur). I denna arbetsmodell sammankopplas de
branschfrämjande åtgärderna med det därtill knutna finansiella stödel -
slruklurgaranlier, räniestöd och vissa lån - till s.k.

branschprogram. Enligt arbetsmodellen inleds ett program i
regel med en s.k. omvärldsanalys för en delbransch. Delbranschen beslår av en
grupp -vanligtvis 10-20 — företag med liknande produktion, marknadsorientering
och/eller problembild.

Arbetsmodell för branschprogram Arbetsmodell för
branschprogrammen

OM-' VÄRLDSANALYS

- förstudie

- konsultut

redning

- seminarier

FÖRETAGSVISA KONKURRENSKRAFTSANALYSER

ATGARDSPROGRAM

/Konsult-|Sam- lUtbild-

Export-

Finan-\

/ insatser i verksans- [ning

stöd

siellt
\

/ projekt 1

(indivi-

stöd
\

/ M°'

duellt

(garan-
\

/ Jdukt- 1

och

tier
\

/ i och pro- 1

kollek-

och
av- \

/ iduktions-

tivt)

skrivnings-
\

/ utveck- 1

lån)
\

/ lling,

\

/ 1 marknads-I

\

/ 1 föring i 1

\

/ .Sverige i

\

/
!etc.) 1

\

Källa: SIND

Omvärldsanalysen syftar lill att ge företagen inom
ifrågavarande bransch en gemensam referensram i fråga om olika centrala
förhållanden rörande branschen, exempelvis producent- och kundslruklur,
utrikeshandel, marknadsutveckling. Denna utredningsinsats finansieras
vanligtvis hell med statliga medel.

I nästa steg genomförs vanligen företagsvisa
konkurrenskraftsanalyser. Dessa utförs på begäran av de enskilda förelagen och
förutsätter i regel att förelagen delfinansierar verksamheten.
Konkurrenskraftsanalysen skall ge en beskrivning av del enskilda förelagels
svaga och starka sidor mol bakgrund av den marknadsbild som kommil fram i
omvärldsanalysen. Vidare skall konkurrenskraflsanalysen ge information om
lämpliga åtgärder för att stärka konkurrensförmågan.

Efter detta inledande utredningsskede lar den
åtgärdsinriklade verksamheten vid. Denna del av branschprograminsatserna
brukar i första hand

Prop. 1983/84:135 134

vara
inriktad på all slärka branschens konkurrensförmåga genom strukturförändringar,
förbättrade adminislraliva rutiner inom förelagen m. m. Successivl kan
tyngdpunkten komma atl förskjutas mot ålgärder som syftar till alt slärka
förelagens marknadsföring på hemmamarknaden, främja förelagens export eller i
vissa fall slödja effektivitetshöjande invesleringar. Ell viktigt inslag i den
av industriverket utarbetade arbetsmodellen är den tidsmässiga infasningen av
de olika insalserna.

Ett
flertal utvärderingar har gjorts av hela eller delar av branschprogramverksamheten.
Tre av utvärderingarna har varit heltäckande, nämligen två som utförts inom
induslriverkel år 1975 resp. år 1978 och den senaste som utförts år 1982 av
riksrevisionsverket (RRV). Såväl RRV:s rapport som remissynpunkter på denna har
redovisats i 1983 års budgetproposition (bil. 14, s. 36-41).

Enligt vad som redovisats
i RRV:s översynsprojekl anser de flesta förelagen inom de branscher som
omfattas av branschfrämjande åtgärder, atl dessa är av slort värde för atl
främja en positiv utveckling inom branscherna i fråga. Jag delar denna
uppfattning. Vidare anserjag alt de branschfrämjande åtgärderna är ell
värdefullt komplement till den generella ekonomiska politiken. Även i en bra
konjunktursituation finns branscher som stagnerar trols gynnsamma
grundförutsättningar. Branschfrämjande åtgärder bör därför även framgeni ha en
betydelsefull uppgift att fylla genom att initiera och påskynda nödvändiga
förändringsprocesser.

Den
kompetens som industriverket byggt upp och den arbetsmodell som verket
ulvecklat medför enligl min bedömning en god effektivitet hos insalserna. I detta
sammanhang villjag betona den betydelse som industriverkets sammanhållande
ansvar och därmed möjlighel att styra insatsernas utformning och tidsmässiga
förläggning har för effektiviteten. Mot denna bakgrund förordar jag alt
verksamheten med de branschfrämjande älgärderna får fortsätta i de former som
hittills tillämpats. Vidare bör liksom hittills insalserna i görligaste mån
genomföras i konlakl med de regionala organ som är ansvariga för industri- och
regionalpolitiken.

Den
nuvarande styrningen av anslagsmedlen på de särskilda branschprogrammen och
slruktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer anserjag bör
bibehållas. Beslui om huruvida och i vilken omfattning insatser som går längre
än omvärldsanalyser och liknande ulredningsinsalser skall göras inom enskilda
branscher kräver en avvägning mol andra slatliga ålgärder. Därför bör även
framdeles förslag om sådana åtgärder föreläggas riksdagen.

Som
framgått av vad jag tidigare sagt har flera branschprogram avslutals. Detta är
en eftersträvad utveckling med hänsyn till alt programmen syftar till alt genom
tidsbegränsade insatser göra det möjligt för en bransch alt bli
konkurrenskraftig utan statliga slöd. Inom varje enskild bransch eller
delbransch bör insatserna således avbrytas så snart branschen uppnått
företagsekonomisk lönsamhel eller insatserna visat sig ej kunna för-

Prop.
1983/84:135 135

bättra
situationen inom branschen. Vidare delar jag industriverkets uppfattning alt
endast projekl och förelag som kan bedömas ha överlevnads-möjligheter pä sikl
bör bli aktuella för stödinsatser.

Situationen
inom den träbearbetande industrin varierar mellan delbranscherna. Möbel-,
snickeri- och trähusindustrierna har en fortsatt svag marknadssituation. För de
två sistnämnda branscherna är orsaken en vikande nybyggnadsverksamhet. Ökningen
av ROT-verksamheten kompenserar inte helt denna nedgång. Sågverksindustrins
situation har däremot påtagligt förbällrals under de senasle två åren.
Devalveringen är den vikligasle orsaken till sågverksindustrins förbältrade
konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna och därmed återvunna marknadsandelar.
Möbelindustrin har starkt påverkats av en minskad efterfrågan som förorsakats
av den svaga realinkomstulvecklingen under senare år. En viss ökning av exporten
har å andra sidan noterats under det senaste årel.

Inom snickeri- och
trähusindustrierna krävs en anpassning till de krav som exportverksamhet
ställer om utvecklingen skall kunna ledas in i positiva banor. Inom
möbelindustrin, som redan har en hög exportandel, krävs ökade salsningar på
formgivning, produklulveckling och marknadsföring för att fortsatta framgångar
på exportmarknaderna skall uppnås. För sågverksindustrins del är situationen
f.n. som nämnts gynnsam. Med tanke på de begränsningar som landets
råvarufillgångar sätter för branschens utveckling är det emellertid angelägel
atl la lill vara marknadsutrymmet för vidareförädlade trävaror från svensk
sågverksindustri på exportmarknaderna. En fortsatt salsning på vidareförädlade
produkter från sågverksindustrin innebär nya möjligheter till utveckling av
produklion, sysselsättning och inkomsler för förelag som annars hotas av
stagnation lill följd av de gränser för expansion som råvarutillgångarna
sätter. Del skulle dessutom ge möjligheter att öka exportinkomsterna och därmed
bli ett verkningsfullt bidrag till alt stärka landets ekonomi. Med utgångspunkl
i vad som här redovisats förordar jag att verksamhelen med branschfrämjande
ålgärder för den träbearbetande industrin fortsätter på oförändrad verksamhetsnivä
och med samma principiella uppläggning som f.n. under treårsperioden
1984/85-1986/87.

Situationen
inom den manuella glasindustrin har förbättrats påtagligt under senare år.
Branschens situation har framför allt påverkats av en ökad avsättning på såväl
hemmamarknad som exportmarknader, vilkel lett lill ett högt
kapacitetsutnylQande. Förbättringen är en följd dels av åtgärder som
initierats av insatser inom ramen för verksamheten med de branschfrämjande
åtgärderna, dels av devalveringen. Vidare synes branschen, efter de relativt
omfattande strukturförändringar som skett under 1970-talet och i början av
1980-talet, nu ha stabiliserats strukturellt. Åtgärder för den manuella
glasinduslrin har varil i kraft sedan år 1970. Med hänsyn till denna positiva
förändring av den manuella glasindustrins situation och atl förändringen kan
förväntas vara av mer långsiktig karakiär

Prop.
1983/84:135 136

föreslår jag ingen fortsättning av det treåriga programmel
som löper ut vid ulgången av innevarande budgelår. Jag ulgår ifrån alt statens
industriverk kommer atl följa utvecklingen inom den manuella glasindustrin och
vid behov rapportera lill regeringen. Därmed kan ett underlag erhållas för alt
bedöma om hittillsvarande slatliga insalser varit tillräckliga. Evenluell
behållning av medel vid ulgången av detta budgetår bör dock få utnytQas för
fortsatt verksamhel under budgetåret 1984/85.

Inom ramen för struktur- och utvecklingsprogrammet för
övriga industrisektorer har insatser påböijats för bl. a. verktygsmaskinindustrin,
form-och pressverktygsmaskininduslrin samt offshoreindustrin. Jag anser del
vara värdefullt att induslriverkel ges möjlighet atl på eget initiativ sälta in
omvärldsänalyser och liknande utredningsinsatser inom skilda delbranscher.
Sådana insatser kan utgöra en viklig faktor för alt initiera en nödvändig
förnyelse- och omvandlingsprocess. Jag föreslår därför atl resurserna för
slrukluranpassningsprogrammets övriga industrisektorer ulökas budgelårel
1984/85 och under de två därefter följande åren bibehålls på oförändrad
verksamhetsnivä. Vidare förordar jag alt verksamhelen inom detta program liksom
f.n. begränsas lill att enbart bestå av omvärldsanalyser och andra
ulredningsinsalser. Insatserna bör i ökad omfattning inriktas på områden med
utvecklingspotential.

11.3.3 Finansiellt stöd

Finansiellt stöd lämnas i form av dels
industrilånegaranlier, dels s.k. struklurgaranlier och lån lill investeringar
inom ramen för verksamheten med branschprogram. Vidare ersätter slaten de
regionala ulvecklingsfonderna för viss del av förlusterna på de lånegarantier
till småföretag som fonderna har lämnat l.o.m. år 1983.

Mitt förslag: Syslemet med årliga ramar för
industrilånegarantier bör ersättas med en ram för de totalt uteslående
garantierna, en s.k. engagemangsram. Den bör t.v. uppgå lill 1 050 milj. kr.

En gemensam garantiram bör anvisas för slruklurgaranlier
lill företag inom vissa industribranscher och för särskilda slruklurgaranlier
till tekoindustrin. Verksamheten med strukturgarantier lill förelag inom vissa
industribranscher föreslås fortsätta t.o.m. budgetåret 1986/87. Verksamheten
med särskilda struklurgaranlier för textil- och konfeklionsindustrin föreslås
fortsätta under budgetåret 1984/85.

Ett samlat förlustläckningsanslag bör anvisas som läcker
föriusler på grund av industrilånegarantier och olika slag av struklurgaranlier
saml förluster på grund av andra typer av Jånegarantier och vissa andra
utgifter som f.n. läcks från skilda anslag på statsbudgeten.

Verksamheten med ränlebefrielse i samband med slruklurgaranlier
till företag inom vissa industribranscher saml verksamhelen med lån till
invesleringar inom manuell glasindustri föreslås fortsätta under budgelårel
1984/85 inom ramen för de reservationer soni kvarslår-vid ingången av detta
budgetår.

Prop.
1983/84:135 137

Statens industriverk: Per den 30 juni 1983 uleslod lån med
slatliga industri-lånegarantier på totalt ca 634 milj. kr. Under budgetåret
1982/83 beviljades nya garantier för lån på ca 215 milj. kr. Den årliga ramen
för industrilånegaranlier har under de senasle budgetåren uppgått lill 300
milj. kr. SIND föreslår all denna årliga ram uppgår till 500 milj. kr. för
budgetåret 1984/85 för att sedan stiga till 700 resp. 1 000 milj. kr. för de
två följande budgetåren. Garantiramen för struklurgaranlier lill förelag inom
vissa industribranscher (möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna)
uppgår under budgetåret 1983/84 till 185 milj. kr. Garaniiramen för särskilda
slruklurgaranlier för textil- och konfeklionsindustrierna uppgår under budgetåret
1983/84 lill 259,5 milj. kr.

Enligt riksdagens beslut våren 1981 (prop. 1980/81:89, NU
45, rskr 296) bemyndigades regeringen att under budgetåren 1981/82-1983/84
ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med särskilda struklurgaranlier
för manuell glasindustri inom en ram av 25 milj. kr., varav endast 5 milj. kr.
var disponerade t.o.m. 30 juni 1983. Samtidigt finns möjlighel all ge
ränlebefrielse i samband med särskilda slruklurgaranlier för den manuella
glasinduslrin.

Under budgelåret 1982/83 beviljades lån lill investeringar
inom manuell glasindustri med ca 1,9 milj. kr. och lån till
ralionaliseringsinvesleringar inom konfektionsindustrin med ca 6,7 milj. kr.

SIND föreslår all ränlebefrielsen i samband med
struklurgaranlier lill förelag inom vissa industribranscher upphör för
struklurgaranlier beviljade fr.o.m. budgetåret 1984/85. Den ränlebefrielse som
kan ges i samband med särskilda struklurgaranlier för manuell glasindustri
föreslås fortsätta under perioden 1984/85-1986/87. SIND föreslår en viss
nedtrappning under del sista budgetåret av treårsperioden. Vidare föreslår SIND
atl verksamhelen med lån till invesleringar inom manuell glasindustri skall
fortsätta i reducerad omfattning under budgelåret 1984/85, varefter verksamheten
föreslås upphöra.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: SIND:s möjlighet att
lämna statlig garanli för lån innebär alt företag med svaga lånesäkerheter men
i övrigl goda framtidsutsikter får ökade möjligheter att finansiera
invesleringar och rörelsekapilal. Jag anser alt riksdagen i fortsättningen bör
beslula om en ram för totalt utestående industrilånegaranlier. En redovisning
av det lotala garantiengagemanget och en sådan engagemangsram speglar bällre än
de nuvarande årliga ramarna slalens ålaganden i samband med statliga
lånegarantier. Regeringen bör åriigen för riksdagen redovisa det slatliga
engagemanget i form av sådana garantier. Jag förordar all ramen bestäms fill
1050 milj. kr.

Föriuster lill följd av infriande av garantier kommer rent
lekniskl atl minska statens engagemang på grund av utestående garantier. Jag
vill betona all sådana föriusler inte bör frigöra utrymme för ny
garantigivning.

Prop. 1983/84:135 138

Det
ankommer på regeringen alt utfärda närmare föreskrifter för garantigivningen.

F.n.
läcks föriusler till följd av infriade industrilånegaranlier från ell särskill
förslagsanslag, som fr.o.m. 1983/84 också läcker eventuella förluster på grund
av olika slag av garantier som tidigare har lämnats för all dels få till stånd
en ökad investeringsaktivitet inom induslrin, dels underlälta
strukturomvandlingen inom specialstålindustrin, dels främja skogsindustrin,
dels främja luristhotellnäringen (prop. 1982/83:100, bil. 14 sid. 30, NU 34,
rskr 373).

Jag
förordar att detta anslag ersälls av ell nytt förslagsanslag som utöver
nyssnämnda ändamål i fortsättningen används för att täcka förluster på grund av
verksamheten med olika typer av struklurgaranlier. Anslaget bör vidare läcka
förluster i anledning av garantigivning till Tillväxtinvestbolag och bekosta
vissa bidrag på grund av garantigivning före år 1984 av de regionala
utvecklingsfonderna.(Jämför prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94). Dessutom
bör från anslaget läckas kostnader under budgetåret 1984/85 för ränlebefrielse
i samband med tidigare beviljade särskilda struklurgaranlier för manuell
glasindustri, i enlighet med vad jag strax kommer alt beröra. Jag ålerkommer
senare lill frågan om anslagets storlek och användning (kap. 15).

Jag
övergår nu lill alt redovisa min syn på de olika typerna av finansiellt stöd
inom SIND:s verksamhet med branschprogram.

Syftet
med slruklurgaranlierna lill företag inom vissa industribranscher är alt
underlätta en planmässig strukturomvandling inom berörda branscher. De
branscher som f.n. omfattas av verksamheten är möbel-, snickeri-, trähus- och
sågverksindustrin. Dessa branscher utmärks allQämt av en splittrad
företagsstruktur. Flera av dem har dessulom överkapacitet och
lönsamhetsproblem. Verksamheten med struklurgaranlier kan enligt min mening i
kombination med andra industri- och regionalpolitiska insalser bidra till att
underlätta en strukturförändring inom berörda branscher.

I
1984 års budgelproposilion har jag föreslagit att verksamhelen med
induslripoliliska åtgärder för tekoindustrin skall fortsätta under budgelårel
1984/85. Även verksamhelen med särskilda struklurgaranlier bör forlsalla under
budgetåret 1984/85.

UtnytQandet
av strukturgarantier till förelag inom vissa industribranscher och särskilda
struklurgaranlier för textil- och konfeklionsindustrierna har varit lågt under
flera år. Med hänsyn härtill anserjag atl någon slyrning av verksamheten med
separata ramar inle längre är nödvändig. Riksdagen bör därför enligl min mening
beslula alt nuvarande garantiram för struklurgaranlier lill förelag inom vissa
industribranscher (om 185 milj. kr.) sammanförs med garaniiramen för särskilda
strukturgarantier för textil- och konfeklionsindustrierna (om 259,5 milj. kr.)
till en samlad engagemangsram för dessa båda lyper av strukturgarantier. Denna
ram bör uppgå till 444,5 milj. kr. Förluster lill följd av infrianden av
garantier bör inte frigöra utrymme för ny garantigivning.

Prop.
1983/84:135 139

Situationen inom den manuella glasindustrin har
förbättrats väsentligt. Således har företagen f.n. genomgående god lönsamhet
och en kraftigt ökad exporlvolym. Med hänsyn härtill föreslås, som jag nämnt
tidigare, inga fortsatta branschfrämjande ålgärder för den manuella
glasindustrin. I enlighet härmed föreslås inte heller någon fortsättning av
verksamheten med särskilda struklurgaranlier lill den manuella glasindustrin
efter budgelårel 1983/84.

UtnytQandet
av ränlebefrielse i samband med strukturgarantier till företag inom vissa
industribranscher har varit lågt under flera år. I 1983 års budgetproposition
föreslogs alt verksamheten enbari skulle fortsätta inom ramen för befintliga
reservationer. Riksdagen beslöt i enlighel med förslaget. I enlighel med delta
beslut föreslås därför atl verksamhelen med räntebefrielse i samband med dessa
struklurgaranlier får fortsätta även under budgetåret 1984/85 inom ramen för
den vid utgången av budgelårel 1983/84 kvarstående reservationen.

För atl möjliggöra en mjuk avslutning av branschprogrammet
för den manuella glasinduslrin föreslås att verksamhelen med lån till invesleringar
inom den manuella glasinduslrin fortsätter under budgetåret 1984/85 inom ramen
för de medel som kvarstår vid ulgången av innevarande budgetår.

För alt täcka kostnader under budgetåret 1984/85 för
räntebefrielse i samband med före detta budgelår beviljade särskilda
struklurgaranlier för manuell glasindustri föreslås ytterligare medel anvisas.
Då del endast kan bli fråga om mindre belopp föreslår jag atl dessa koslnader
täcks av medel från det nya anslaget för täckande av förluster vid viss
garantigivning, m. m.

I fråga om räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier
för tekoindustrin och lån lill rationaliseringsinvesteringar inom
konfektionsindustrin har förslag lagts fram i 1984 års budgetproposition.

11.3.4. Särskilda åtgärder för att främja användning av ny
produktionsteknik i verkstadsindustrin

Mitt förslag: SIND bör under en treårsperiod få disponera
ett särskilt anslag på totalt 15 milj. kr., dvs. 5 milj. kr. per år, för bidrag
lill s.k. flexibla tillverkningssystem (FMS).

Med flexibla tillverkningssystem (flexible manufacturing
systems, FMS) avses integrerade anläggningar, där såväl enskilda maskiner som
flödet av maierial och verktyg är datorstyrda och - som regel - automatiska.
Ett flexibelt tillverkningssystem kan exempelvis bestå av flera datorstyrda
verktygsmaskiner eller grupper av sådana, eventuellt beQänade av industrirobotar,
och därutöver ett system för materialhantering med t.ex. automatiska truckar,
allt samordnat med hjälp av ett överordnat styrsy-

Prop. 1983/84:135 140

slem.
Tillverkningen i en sådan anläggning skall kunna ske med låg bemanning, och
den skall lätt kunna ställas om för olika produktvarianler.

Bidrag
bör kunna lämnas lill ett antal FMS-investeringar på arbetsställen som inle
tidigare har prövat lika integrerade tillverkningssystem. Projekten i fråga bör
inle förutsättas inrymma någon omfattande ulveckling av tekniskt sett helt nya
lösningar. De bör ändå vara tekniskt intressanta och kunna användas för
demonstralionsändamål. Vid val mellan olika tänkbara projekt skall de väljas ul
som innebär den mest långtgående integrationen mellan olika delar av respektive
produktionsprocess. Projekten bör dessutom väljas på så sätt att stödel
främjar utvecklingen av bättre rufiner för samverkan mellan leverantörer av
olika slags utrustning liksom mellan leverantörerna och de företag som
upphandlar systemen. Jag förutsätter atl SIND sam.råder med STU och
industrifonden om urvalet av projekt liksom i övrigl om formerna för slödet. En
princip bör vara att slödet inte får vara större än vad som krävs för att ell
demonstrationssystem skall komma till stånd och alt huvuddelen av koslnaderna
skall läckas av resp. förelag.

DEK:s
förslag: I en promemoria med titeln "Teknikspridningsprogram för
industrirobotar och datorstödd produktionsteknik" (Ds I 1983:6) har
data-och elektronikkommitlén (DEK) föreslagil att slaten i samband med det 14:e
internationella symposiet om industrirobotar, vilket äger rum i Göleborg i
oklober 1984, skall satsa sammanlagl 6,4 milj. kr. på vissa temporära åtgärder.
Syftet är alt sprida kunskap om robottekniken, främst till små och medelstora
företag.

Förslagen
innebär bl.a. atl lämplig myndighet skall ulveckla och ordna kurser för
personer som skall projektera installation av industrirobotar. Dessutom
föreslås all SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna skall tilldelas
sammanlagl I milj. kr. för en informationskampanj med titeln "Robot
—84" samt all de skall få ytterligare resurser för informationsverksamhet
och möjlighet atl ge stöd lill projektering av induslrirobotinstalla-tioner.

DEK
har vidare i promemorian "Förslag lill åtgärder för alt främja spridning
av datorstödd produktionsteknik" den 1 oktober 1983 (ingår i Ds I 1983:27)
föreslagit alt staten under en treårsperiod skall vidta ell antal särskilda
åtgärder för atl främja ulveckling och spridning av s.k. flexibla
tillverkningssystem i svensk verkstadsindustri. Slalen bör enligt kommittén
vidla ålgärder som syftar lill atl det inom tre år skall finnas 10-20
demonstrationssystem i landel samt dessulom svenska företag som tillverkar och
säljer FMS-syslem. Vidare bör högskolor och forskningsinstitut i samarbele med
induslrin ulveckla generella koncept och systemmoduler för FMS. Insfitutet för
verkstadsteknisk forskning (IVF) föreslås få möjlighel atl i anslutning lill
demonstrationssystemen bistå enskilda förelag med utveckling.

DEK;s
förslag innebär atl staten med bidrag och lån skall stödja utveck-

Prop. 1983/84:135 141

ling
av ett tiotal demonstrationssystem hos förelag som inle lidigare har erfarenhet
av FMS. De system som staten på delta sätt medverkar lill alt finansiera skall
vara relativt generella till sin karaktär, sä att de lösningar som väljs i
största möjliga utsträckning kan användas av även andra förelag. Systemen avses
dessutom omfatta flera olika tillämpningsområden såsom skärande bearbetning,
plåtarbete och montering. Staten föreslås ge bidrag med 50% av
projekteringskostnaden, dock högst 100000 kr. per projekt, samt ränlefria lån
på sammanlagt upp lill 50 milj. kr. lill investeringen.