Prop. 1983/84:138

Prop.
1983/84:138

Regeringens proposition

1983/84:138

om ändring i räntelagen
(1975:635);

beslutad
den 8 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har lagils upp i bifogade uldrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i räntelagen (1975:635). Sålunda skall
dröjsmålsränta i fortsättningen utgå med åtta i stället för som f. n. fyra procentenheter
över diskontot. Vidare föreslås att dröjsmålsränla inle skall utgå på
skadestånd för personskada innan del har slutligt avgjorts vilka förmåner som
utgår från den allmänna försäkringen eller arbeisskadeförsäkringen e. d. I
stället skall räntan i dessa fall utgå i form av avkastningsränta, dvs. med
två procentenheter över diskontot.

Lagändringarna
avses träda i kraft den 1 juli 1984.

Prop.
1983/84:138 Propositionens
lagförslag

Förslag
till

Lag
om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs
att 6 § räntelagen (1975:635) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I
fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som
motsvarar det av riksbanken fastställda, vid vaije tid gällande diskontot med
tillägg av fyra procentenheter.

6§

Föreslagen
lydelse

I
fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som
motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med
tillägg av åtta procentenheter. Om det vid bestämmande av skadestånd med anledning
av personskada skaU avräknas förmåner som utgår enUgt 5 kap. 3 § 1
skadeståndslagen (1972:207), utgör dock tillägget tiU diskontot för tiden tiU
dess att det har slutligt avgjorts vilka sådana förmåner som utgår endast två
procentenheter.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller dock ej i fall då ränta har
börjat löpa före nämnda dag.

Prop.
1983/84:138 3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,
Bodström, Göransson, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
om ändring i räntelagen (1975:635)

1
Inledning

Regler
om skyldighet all betala ränta på penningfordringar inom förmögenhetsrättens
område finns i räntelagen (1975:635). Reglerna är disposiliva, dvs. de gäller
i den mån inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet. Lagen
innehåller regler om dröjsmålsränta och avkastningsränta. I lagen preciseras
också den tidpunkt från vilken ränta i olika fall skall börja utgå.

Räntelagen
har varit i kraft sedan den 1 januari 1976. Efter hand har önskemål förts fram
om en översyn av lagen i skilda hänseenden. Sålunda har datainspektionen i en
skrivelse till justitiedepartementet den 3 december 1982 framhåUit atl den
nuvarande dröjsmålsräntan är för låg och därför bör höjas. Också Stockholms
kommun har i en skrivelse till justitiedepartementet den 30 mars 1983 tagit
upp frågan om dröjsmålsräntans höjd. Vidare har Försäkringsbranschens
serviceaktiebolag i en skrivelse till justitiedepartementet den 2 mars 1981
framhållit alt räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta medför vissa problem
i försäkringsbolagens verksamhet när det gäller skadestånd vid personskada.

I
departementspromemorian (Ds Ju 1983:16) Ändringar i räntelagen har behandlats
de frågor som sålunda har aktualiserats. Promemorian har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels det lagförslag som promemorian
innehåller som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga
2. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3202-83).

Beträffande
nuvarande svenska och andra nordiska förhållanden kan hänvisas till
promemorian.

Prop.
1983/84:138 4

I
lagstiftningsärendet har samråd skett med justitiedepartementen i de andra
nordiska länderna.

2
Motivering

2.1
Dröjsmålsräntans höjd

I
förarbetena till räntelagen (se SOU 1974:28, prop. 1975:102, LU 1975: 30) anges
tre kriterier som i huvudsak bör vara avgörande vid bestämmandel av
dröjsmålsräntans höjd. För det första bör räntan inte vara så låg att det
framstår som lönsamt för gäldenären att betala senare än på förfallodagen. Av
delta följer enligt förarbetena att räntan bör vara högre än placeringsränta
eller upplåningsränta på samma risknivå. För det andra bör den legala
dröjsmålsräntan inte vara så låg atl en gäldenär i betalningssvårigheler
prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränla
framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. I förarbetena sägs atl delta
leder till alt den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som
avtalas efler marknadsmässiga grunder. För det tredje bör räntan vara
tillräckligt hög för att borgenären även skall kunna få viss kompensation för
de särskilda ölägenheter som han lider genom att inte få betalt i rätt tid.

För
atl dröjsmålsräntan bl.a. skall verka som ell påtryckningsmedel ansågs
räntenivån böra sältas så atl den något överstiger den ränta som är vanlig vid
exempelvis checkräkningskrediter. Dröjsmålsräntan bestämdes därför till
diskontot med tillägg av fyra procentenheter (se 6 § räntelagen).

Under
de första åren sedan räntelagen hade trätt i kraft förelåg överensstämmelse
mellan utvecklingen av dröjsmålsräntan och räntesatsen för checkräkningskredit.
Efter hand har emellertid denna överensstämmelse blivit mindre. Fr.o.m. år 1981
har dröjsmålsräntan understigit räntan för checkräkningskredit. Enligt
riksbankens analys för september månad 1983 var genomsnittsränlan för krediter
i räkning i affärsbankerna (checkräkningskrediter exkl. byggnadskrediler)
14,91 % (inkl. avgift). Efter den senaste diskontoändringen i april 1983
uppgår dröjsmålsräntan till 12,5%.

Datainspektionen
har i sin skrivelse till justitiedepartementet framhållit att dröjsmålsränta
enligt räntelagen numera är en billigare kredit än ett banklån mol säkerhet och
efter vederbörlig kreditprövning. Enligt inspektionen synes tendensen vara all
fordringsägare därför bortser från räntelagens bestämmelser och i fakturan
debiterar en högre dröjsmålsränta.

Stockholms
kommun har i sin skrivelse till justitiedepartementet hänvisat till en
promemoria, där det framhålls att marknadsräntan efter räntelagens tillkomst
har kommit att ligga på en så hög nivå att räntelagens dröjsmålsränta inte har
varit tillräcklig för att tillgodose de syften som urspmngligen låg bakom denna
ränta.

I
departementspromemorian uttalas att dröjsmålsräntan sedan några år

Prop. 1983/84:138 5

tillbaka inte längre uppfyller de krav som uppställdes vid
räntelagens tillkomst när det gäller räntans höjd. Enligt promemorian bör
dröjsmålsräntan anpassas till del nuvarande kredilläget genom en ändring av
antalet procentenheter som skall läggas till diskontot. Promemorian mynnar ut i
förslaget att dröjsmålsränlan i fortsättningen skall utgå med åtta procentenheter
över diskontot.

Delta
förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bl. a. riksbanksfullmäktige,
bankinspektionen, bankorganisationerna, så gott som samtliga
näringslivsorganisationer samt allmänna reklamalionsnämnden. Konsumentverket
anser dock alt en höjning av dröjsmålsräntan över huvud taget inte bör
genomföras i fordringsförhållanden mellan näringsidkare och konsumenter.
Vidare framhåller Landstingsförbundet alt den föreslagna höjningen av
dröjsmålsräntan bör begränsas till sex procentenheter över diskontot.
Stockholms kommun och Svenska inkassoföreningen menar däremoi att
dröjsmålsräntan bör höjas till tio procentenheter över diskontot, och
televerket uttalar sig i samma riktning. Slutligen ifrågasätter några
remissinstanser om inte dröjsmålsräntan kan konstrueras på ett sätl som gör att
den bättre än f.n. anpassas till det vid varje tillfälle rådande kreditläget.

Enligt min mening är del uppenbart all den nuvarande
dröjsmålsräntan bör höjas så att del ursprungliga syftet med den åter uppnås.
Jag kan inle se någon anledning till att i detta sammanhang göra skillnad
mellan fordringsförhållanden på konsumentområdel och andra
fordringsförhållanden. En höjning av dröjsmålsräntan bör därför nu genomföras
generellt för alla slag av fordringsförhållanden. En annan sak är att det
senare kan finnas skäl atl uppställa särskilda ränteregler för
konsumentförhållanden. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.4.

Som har anförts i departementspromemorian bör man inte nu
gå ifrån konstruktionen av dröjsmålsränlan som en ränta motsvarande diskontot
med tillägg av vissa procentenheter. Diskontots roll som normgivare för ränlesättningen
har visserligen på senare tid försvagats. Del finns emellertid f.n. knappast
någon annan måttstock som skulle kunna överta diskontots roll. Jag anser det inle
heller lämpligt att, som någon remissinstans har varit inne på, låta dröjsmålsränlan
följa enbart diskontot t. ex. på så sätt atl dröjsmålsräntan bestäms till
dubbla diskontot. Förhållandet mellan diskontot och den allmänna räntenivån är
nämligen inle konstant, varför man inte kan lila till diskontot ensamt som en
användbar måttstock på räntenivån.

Liksom tanken var när räntelagen kom till bör
dröjsmålsräntan bestämmas så att den något överstiger den räntenivå som är
vanlig vid exempelvis checkräkningskrediler. Däremoi bör dröjsmålsräntan inte
sättas ännu högre för att komma närmare eller överensstämma med vissa höga
räntor som bestäms på marknadsmässig grund. Bestämmande för dessa räntor är
nämligen i många fall en strävan att ge kompensation för särskilda admini-

Prop. 1983/84:138 6

strationskostnader
som är förenade med just den ifrågavarande krediten. Sådana faktorer bör inte
beaktas när det gäller att fastställa nivån för en allmän dröjsmålsränta.

Den
i departementspromemorian föreslagna höjningen av dröjsmålsräntan från fyra
till åtta procentenheter över diskontot tillgodoser i varje fall f.n. de
synpunkter på dröjsmålsräntans nivå som jag nu har fört fram. Liksom det stora
flertalet remissinstanser tillstyrker jag därför detta förslag.

Naturligtvis
kan förhållandena på kreditmarknaden så småningom utvecklas så att en ny
justering av dröjsmålsräntan kan bli nödvändig. Som har sagts i
departementspromemorian bör man dock undvika alltför täta ändringar av sättet
att bestämma dröjsmålsräntan. Någon årlig korrigering av dröjsmålsräntan - som
statens pris- och kartellnämnd har föreslagit under remissbehandlingen — bör
därför inte införas.

2.2
Ränta på skadestånd och försäkringsersättning

I
fråga om försäkringsersättning gäller enligt 24 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
att, om inget annat har angetts i försäkrings villkoren, betalningsskyldigheten
skall fullgöras en månad efler del alt försäkringsbolaget har fått meddelande
om försäkringsfallet samt tagit emot handlingar och andra upplysningar som är
tillgängliga för den som begär ersättning (se 22 § försäkringsavtalslagen). En
i sak motsvarande bestämmelse finns i 38 § konsumentförsäkringslagen (1980:
38). Förfallodagen för försäkringsersättningen anses i dessa fall bestämd i
förväg. Det innebär atl dröjsmålsränta enligt 3 § första stycket räntelagen
utgår från den sålunda bestämda förfallodagen.

När
del gäller krav på förfallna skadeståndsbelopp utgår dröjsmålsränta enligt 4 §
andra stycket räntelagen en månad efter det att borgenären har framställt krav
på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen
kan begäras av honom. Dröjsmålsränta på skadestånd börjar alltså i princip
utgå från samma tidpunkt som när det gäller försäkringsersättning.

Försäkringsbranschens
serviceaktiebolag har i sin skrivelse till justitiedepartementet hänvisat till
en promemoria, som har utarbetats av jurister inom försäkringsbranschen, samt
hemställt atl de synpunkter som förs fram i promemorian läggs till gmnd för
överväganden om ändringar i räntelagen.

I
försäkringsbolagens promemoria sägs sammanfattningsvis att bestämmelserna i 4
§ räntelagen har medfört så betydande ölägenheter vid personskaderegleringen
alt de motiverar att lagen ses över. Vid en sådan översyn bör framför allt
eftersträvas regler som inte medför dröjsmålsränla när något egentligt dröjsmål
på gäldenärens sida ej kan anses föreligga. Vidare bör eftersträvas alt
"dubbel" inflationskompensation inte blir möj-

Prop.
1983/84:138 7

lig
i sådana fall då skadeståndet bestäms på en nivå där penningvärdets försämringar
redan har beaktats. Slutligen är det angeläget att reglerna görs klara och
entydiga, så atl svårlösta tvister i räntefrågan kan undvikas.

I departementspromemorian
föreslås att dröjsmålsränta inte skall utgå på fordran på skadestånd för
personskada innan det har slutligt avgjorts vilka förmåner från annat håll som
skall avräknas enligt 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207). Det rör sig här
framför allt om ersättning från den allmänna försäkringen eller
arbetsskadeförsäkringen. I sådana fall bör räntan i stället utgå i form av
avkastningsränta, dvs. diskontot med tillägg av två procentenheter ( se 5 §
räntelagen ). I departementspromemorian har också behandlats de övriga frågor
som försäkringsbolagen har tagit upp. När det gäller dessa frågor mynnar
promemorian ut i slutsatsen att det saknas skäl att ändra de nuvarande
bestämmelserna i räntelagen om dröjsmålsränta på skadestånd och
försäkringsersättning.

Den
ändring i räntelagen som föreslås i departementspromemorian har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtiiga remissinstanser utom bankinspektionen
och Sveriges advokatsamfund. Också jag anser att denna ändring är befogad. I
de fall som avses med förslaget saknar gäldenären helt möjlighet att påverka
situationen. Del är därför rimligt att endast avkaslningsränta utgår för tiden
till dess att del har slutligt avgjorts vilka förmåner från den allmänna
försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen e.d. som den skadelidande har rätt
till.

Som
har föreslagils i departementspromemorian bör en bestämmelse om detla tas in
som ett nytt andra stycke i 6 § räntelagen. Jag vill tillägga atl när del i
annan lagstiftning hänvisas till den räntesats som gäller enligt denna
paragraf, hänvisningen kommer att avse del stycke i paragrafen som i varje
särskilt fall är tillämpligt på den fordran som del är fråga om. Motsvarande
gäller i fråga om den hänvisning till paragrafen som finns i 7 § räntelagen.

Under remissbehandlingen
har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit att den nu förordade
ändringen inte är tillräcklig för all tillmötesgå den kritik som
försäkringsbolagen har fört fram mot räntdagen när det gäller ränta på
skadestånd och försäkringsersättning. Riksförbundet vidhåller
försäkringsbolagens uppfattning att dröjsmålsränta inle heller bör utgå vid
andra oundvikliga betalningsdröjsmål, t. ex. på grund av en utdragen medicinsk
utredning av skadefallet. I stället bör det i dessa fall vara tillräckligt med
avkastningsränta. En liknande inställning redovisas av hovrätten för Västra
Sverige.

För egen dei vill jag
understryka vad som har sagts i departementspromemorian om att termen
dröjsmålsränta - som f.ö. inle återfinns i själva lagen - inte bör tas för
bokstavligt och uppfattas som att den som måste betala räntan har gjort sig
skyldig till något klandervärt. Bl.a. i sådana fall där fastställandet av
ersättning för personskada kan behöva anstå i avvaktan på utvecklingen och
dess följder kan det finnas högst legitima skäl till

Prop. 1983/84:138 8

atl
utbetalningen kan dröja ganska länge. Det stöter dock på stora svårigheter att
- i vidare mån än som nyss har förordats — på ett rättvisande och samtidigt lagtekniskt
enkelt sätl skilja ut dessa fall från dem som utmärks av att gäldenären har
gjort sig skyldig till en renodlad betalningsförsummelse. Åtminstone f.n.
finns det därför inte underlag för några mera långtgående ändringar i aktuellt
hänseende än som har föreslagits i departementspromemorian.

Jag
vill dock inte utesluta att detla ställningstagande kan behöva omprövas som
följd av de resultat som en allmän översyn av räntelagen kan medföra. Jag
återkommer till denna översyn i avsnitt 2.4.

Under
remissbehandlingen har Folksam särskilt uppehållit sig vid det problem som en
utdragen skadereglering kan medföra i och med alt den ersättning som den
skadelidande slutligen anses berättigad till bmkar fastställas i det
penningvärde som gäller när utbetalningen sker. Den skadelidande får härigenom
kompensation för den penningvärdeförsämring som kan ha ägt mm sedan skadan
inträffade. Om den skadelidande dessutom får dröjsmålsränta beräknad på del
belopp som betalas ut, blir den skadelidande i viss mån dubbelkompenserad för
penningvärdets fall.

Som
framhållits i departementspromemorian utgår dröjsmålsränta enligt räntelagen på
det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge denna ränta
uppkom. Någon dubbelkompensation för penningvärdets fall uppslår då inte. All
det av administrativa eller andra skäl i praktiken kan vara svårt att beräkna
dröjsmålsräntan på annat belopp än den ersättning som betalas ut är en annan
sak. Enligt min mening är delta inte något skäl för atl ändra räntelagen i
delta hänseende. 1 detla lagstiftningsärende saknas f.ö. tillräckligt underlag
för hur en såuan ändring skulle genomföras.

2.3
Ränta vid återgång av betalning

Enligt
2 § andra stycket räntelagen utgår avkastningsränta när betalning går åter vid hävning
av elt avtal till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på
liknande gmnd. Räntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den
dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte görs i räll tid, till och
med den dag från vilken dröjsmålsränla börjar utgå.

Den
angivna bestämmelsen är tillämplig oberoende av vad typ av avtal det är fråga
om. Den har emellertid i första hand tillkommit med tanke på köp. I sådana fall
gäller bestämmelsen vid hävning på gmnd av säljarens dröjsmål eller på gmnd av
fel i godset. Bestämmelsen är inle tillämplig när betalning går åter på grund
av något förhållande som är atl hänföra till den betalande. Om säljaren häver
köpet på gmnd av ett kontraktsbrott på köparens sida med den följden att
köpeskillingen skall återbäras, utgår alltså ingen ränta på köpeskillingen. Det
har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra när omständighetema kan
motivera atl ränta skall utgå i

Prop. 1983/84:138 9

sådana
fall. Vid köp på avbetalning blir dock konsumentkreditiagen (1977:981) eller
lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.n. tillämplig.
Avräkning sker då enligt reglerna i någon av dessa lagar.

I
departementspromemorian föreslås aU bestämmelsen om avkastningsränta på grund
av kontraktsbrott e.d. vid återgång av betalning görs till-lämplig oavsett
vilken av parterna som har gjort sig skyldig till kontrakls-

broUet.

Huvuddelen
av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Svenska kommunförbundet anser dock atl den föreslagna ändringen är obefogad,
medan Sveriges industriförbund, Sveriges grossist-förbund och Sveriges
hantverks- och industriorganisalion - Familjeföretagen förordar att frågan
övervägs inom ramen för det pågående arbetet på en ny köplag.

Också
jag anser alt frågan om ränta vid återgång av betalning på grund av
kontraktsbrott e.d. har sådant samband med den översyn av köplagen som f.n.
företas i nordiskt samarbete att den bör behandlas i det sammanhanget. Frågan
bör alltså inte las upp vid den begränsade översyn av räntelagen som nu är
aktuell.

2.4
Övriga frågor

Vid
räntelagens tillkomst diskuterades om lagens regler borde göras tvingande på
konsumentområdet (se prop. 1975:102 s. 82 f). Denna tanke avvisades då men har
på senare tid aktualiserats på nytt. Vidare har allmänna reklamationsnämnden i
remissyttrande över konsumenltjänstul-redningens förslag till konsumenlljänsllag
(SOU 1979:36) ifrågasatt om man inte bör överväga att för konsumentförhållanden
åstadkomma enklare regler om dröjsmålsränta än de som nu finns i räntelagen.

1
departementspromemorian sägs au det - sedan lagen nu har varit i kraft i åtta
år - kan finnas anledning att se över den mera allmänt. En sådan översyn har
tillstyrkts av flera remissinstanser. Enligt allmänna reklamationsnämnden - som
på nytt har understrukit behovet av enkla ränteregler i konsumentförhållanden -
är det önskvärt atl översynen kommer igång utan dröjsmål.

Jag
delar uppfattningen atl räntelagen bör ses över och avser alt inom kort föreslå
regeringen all tillkalla en särskild utredare för all göra denna översyn. Denne
bör därvid behandla - fömtom frågan om särskilda ränteregler i
konsumentförhållanden - bl. a. en del andra frågor rörande lagen som har
aktualiserats i detta lagstiftningsärende, l.ex. om ränta på skadestånd på gmnd
av brott och ränta på ersättning för rättegångskostnader. Jag finner därför
inte anledning atl nu ta upp dessa frågor.

Prop. 1983/84:138 10

2.5
Ikraftträdande m. m.

Som
framgått av vad jag har sagt i avsnitt 2.1 är det rådande ränteläget sådant atl
en höjning av den nuvarande dröjsmålsräntan är angelägen. Med hänsyn främst
till detta bör de föreslagna lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt.
Tidpunkten för ikraftträdandet kan lämpligen bestämmas till den I juli 1984.

De
nya reglema bör kunna tillämpas i fall då ränta har börjat löpa efler ikraftträdandet,
även om den fordran på vilken räntan utgår har uppkommit före denna tidpunkt. Däremoi
bör reglerna inte tillämpas i fall då ränta har börial löpa före
ikraftträdandet (jfr prop. 1975: 102 s. 112, 131, 204 och 211).

3
Upprättat lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
ett förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635). Förslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1983/84:138 11

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-03-01

Närvarande:
justitierådet Höglund, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren.

Enligt
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1984 har regeringen
på hemslällan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yllrande över
förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Håkansson.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop.
1983/84:138 12

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom.

Föredragande: statsrådet Wickbom.

Proposition om ändring i räntelagen (1975:635)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Elt par redaktionella ändringar bör göras i det
remitterade förslaget. Sålunda bör det föreslagna andra slyckel i 6 § i stället
tas in i paragrafens första stycke som en ny andra mening. Samtidigt bör
ordalydelsen jämkas något.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen

att anta del av lagrådet granskade lagförslaget med
vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden ocb
beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta del förslag som
föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 23 februari 1984.

Prop. 1983/84:138

13 BUaga
1

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom
föreskrivs alt 2 och 6 §§ räntelagen (1975:635) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2 §

Ränta på
fordran utgår ej för lid innan fordringen är förfallen till betalning.

På fordran
som avser återgång av betalning då avlal hävts till följd av betalningsmottagarens
kontraktsbrott eller på liknande gmnd utgår dock ränta för tiden från den dag
betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om
återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt
3 eller 4 §.

På fordran
som avser återgång av betalning då avtal hävts Iill följd av kontraktsbrott
eller på liknande grund utgår dock ränta för liden från den dag betalningen erlades
till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätl tid,
den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

I fall som
avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det
av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra
procentenheter.

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år
enligt en räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda, vid vaije tid
gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.

Om det
vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada skall avräknas
förmåner som avses i 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör dock det
i första stycket nämnda tillägget två procentenheter för liden tiU dess att det
har slutligt avgjorts vilka sådana förmåner som borgenären är berättigad till.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller
dock ej i fall då ränta har böljat löpa före nämnda dag.

Prop. 1983/84:138 14

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av hovrätten för
Västra Sverige, datainspektionen, kommerskollegium, televerket,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konsumentverket, statens pris- och
kartellnämnd, Stockholms kommun, försäkringsrätts-kommittén. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisalion -Familjeföretagen, Kooperativa förbundet.
Svenska handelskammarförbundet. Finansbolagens förening. Svenska inkassoföreningen,
riksbanksfullmäktige. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Folksam.

Post-
och kreditbanken (PK-banken) har instämt i Svenska bankföreningens yttrande.

Kommerskollegium
har bifogat yttranden från Skånes handelskammare och Stockholms handelskammare.

Yttranden
har dessutom inkommit från Sveriges speditörförbund och Svenska
elverksföreningen.

Prop.
1983/84:138

15 Bilaga 3

Lagrådsremissens
lagförslag

Förslag
till

Lag
om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs
att 6 § räntelagen (1975:635) skall ha nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse

I
fall som avses räknas ränta för är fot som motsvarar ken fastställda, vid de
diskontot med procentenheter.

Föreslagen
lydelse

6§

i
3 eller 4 § be- I fall som avses i 3 eller 4 § be-enligt en ränte- räknas ränta
för år enligt en ränte-det av riksban- fot som motsvarar del av riksban-varje
tid gallan- ken fastställda, vid varje tid gallan-tillägg av fyra de diskontot
med tillägg av åtta procentenheter.

Om
det vid bestämmande av skadestånd med anledning av personskada skaU avräknas
förmåner som avses i 5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen (1972:207), utgör tillägget
tiU diskontot i stället två procentenheter för tiden tiU dess att det har slutligt
avgjorts vilka sådana förmåner som borgenären är berättigad tiU.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller dock ej i fall då ränta har
börjat löpa före nämnda dag.

Prop.
1983/84:138 16

Innehåll Sid.

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... .... 1

Propositionens lagförslag ....................................... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1984 3

1
Inledning .......................................................... 3

2
Motivering ...................................................... 4

2.1
Dröjsmålsräntans höjd .................................. 4

2.2
Ränta på skadestånd och
försäkringsersättning . .... 6

2.3
Ränta vid återgång av
betalning ..................... 8

2.4
Övriga frågor .............................................. ... 9

2.5
Ikraftträdande m.m......................................... .. 10

3
Upprättat lagförslag ......................................... 10

4
Hemställan ...................................................... .. 10

5
Beslut ............................................................ 10

Utdrag
av lagrådets protokoll den 1 mars 1984 ........ .. 11

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 .... 12

Bilaga
1 Departementspromemorians lagförslag .. .. 13

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanserna .... 14

Bilaga
3 Lagrådsremissens lagförslag ............... 15

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984