Prop. 1983/84:142

Prop.
1983/84:142

Regeringens proposition

1983/84:142

om
ändring i sekretesslagen (1980:100) m.m.;

beslutad
den 8 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att myndigheterna i större utsträckning än vad som gäller
f.n. utan hinder av sekretess skall få lämna ut uppgifter som angår misstankar
om allvarligare brott till pohs och åklagare. Förslaget bygger på en promemoria
från brottsförebyggande rådet och är avsett som ett led i kampen mot
organiserad och ekonomisk brottslighet och annan allvarlig kriminalitet, l.ex.
narkotikabrott och våldsbrott.

En
fömtsättning för att en uppgift skall få lämnas ut enligt förslaget är att det
för brottet är föreskrivet fängelse och att den straffbara gärningen kan antas
föranleda annan påföljd än böter.

För
myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten behålls i allt
väsentligt nuvarande ordning. Den innebär att sekretess inte hindrar att uppgift
lämnas till polis eller åklagare angående misstankar om brott med ett minimistraff
på två års fängelse eller misstankar om vissa allvarliga brott mot minderåriga.

Även
för andra myndigheter som i dag inte har möjlighet att tillämpa den s.k.
generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen föreslås en undantagsbestämmelse
som innebär att uppgift får lämnas ut bara beträffande brott med ett minimistraff
på två års fängelse.

De
allmänna advokatbyråerna undantas helt från möjhgheten att tillämpa den
föreslagna regeln om uppgiftslämnande vid brott.

I
propositionen föreslås dessutom att en enhetlig terminologi införs i en rad bestämmelser
där medgivande från en myndighet är en förutsättning för allmänt åtal för vissa
brott.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1 Riksdagen 1983/84. 1 samt Nr 142

Prop.
1983/84:142 2

1 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs aU 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100)i skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

14 kap. 2§ Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall
än som avses i 1 § lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende
om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart
rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i
verksamheten vid en myndighet där uppgiften förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd
av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den
myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess
hindrar inte att uppgift lämnas i muntiigt eller skriftligt yttrande av
sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Sekretess
enligt 7 kap. 1 och 4 §§ hindrar inte, att anmälan görs tiU åklagarmyndighet
eller polismyndighet angående misstanke om broU enligt 3, 4 och 6 kap.
brottsbalken mot den som inte fyllt aderton år eller att uppgift som angår
misstanke om brott för vilket inte år föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år, lämnas tiU en sådan myndighet.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om
brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som
har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta
kan antas föranleda annan påföljd än böter.

För
uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 §§, 8 kap. 8 § första
stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 7 §, 8 § första eller andra stycket eller 9
§ andra stycket gäller vad som föreskrivs i tredje stycket endast såvitt angår
misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straffan fängelse
i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. I eller 4 § inte ati uppgift
som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon
som inte har fyllt arton år lämnas tiU åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje stycket gäller inte uppgift som omfattas av
sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

' Lagen omtryckt 1982:1106.

Prop. 1983/84:142 3

2
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1923:116) om hundskatt

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1923:116) om hundskatt' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§
Till böter döms den som

1. underiåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt
5 §,

2. genom oriktig uppgift söker undandra sig
skattskyldighet, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller

3. bryter mot 8 §.

Allmänt
åtal får endast väckas Allmänt åtal får väckas endast

efter anmälan av kommun. efter medgivande av kommun.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1
Lagen omtryckt 1980:516.

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§i

Den
som uppsåtligen bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling
som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Allmänt
åtal för brott som avses i Allmänt åtal för brott som avses i

första
stycket får väckas endast efter första stycket får väckas endast efter

anmälan av arbetsmarknadsstyrel- medgivande av arbetsmarknadssty-

sen. relsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1984.

'Senaste
lydelse 1976:156.

Prop. 1983/84:142 4

4
Förslag till

Lag
om ändring i valutalagen (1939:350)

Härigenom
föreskrivs att 12 och 15 §§ valutalagen (1939:350) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

12
§1

Den
som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med stöd av
förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för gärning som
omfattas av föreläggandet.

Allmänt
åtal för brott mot denna Allmänt åtal för brott mot denna

lag får utom i fall som avses i 15 § lag får utom i fall som avses i 15 §

väckas endast efter anmälan av riks- väckas endast efter medgivande av

banken. riksbanken.

15
§2

Tullmyndighet
får kontrollera att utförsel- och införselförbud som meddelas med stöd av 2 §
första stycket 4) eller 5) efterlevs.

Den
som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar som avses
i 2 § första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna uppgifter om tillgångarna
i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
generaltullstyrelsen bestämmer. För kontroll av sådana uppgifter skall den
uppgiftsskyldige bereda den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka
handresgods, annat medfört gods och alla utrymmen i transportmedel samt därvid
svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning.

I
övrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar 38,44,45 och 50 §§ tullagen (1973:670)
samt 57, 58, 60, 62, 65 och 68 §§ samt 73 § 8 och 9 tullstadgan (1973:671) i
den lydelse stadgan hade den 1 januari 1978.

Till
böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan
eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.

Till
ansvar enhgt denna paragraf Till ansvar enligt denna paragraf

dömes ej, om gärningen är ringa dömes ej, om gärningen är ringa

eller kan föranleda ansvar enligt 9 eller kan föranleda ansvar enligt 9

eller 10 § denna lag, enligt brottsbal- eller 10 § denna lag, enligt brottsbal

ken dier lagen (1960:418) om straff ken eller lagen (1960:418) om straff

för varusmuggling. Allmänt åtal för för varusmuggling. Allmänt åtal för

brott som avses i denna paragraf får brott som avses i denna paragraf får

ej väckas utan anmälan av tullmyn- väckas endast efter medgivande av

dighet. tullmyndighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1 Senaste
lydelse 1978:257.

2 Senaste
lydelse 1978:257.

Prop. 1983/84:142 5

5
Förslag till

Lag
om ändring i allmänna prisregleringsiagen (1956:236)

Härigenom
föreskrivs att 18 § allmänna prisregleringslagen (1956:236) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18 §
Brott varom förmäles i 10-13 §§ Allmänt åtal för brott som avses i må av
allmän åklagare åtalas alleruist 10-13 §§/<lr väckas endast efter med-efter
anmälan eller medgivande av givande av myndighet som regering-myndighet som
Konungen bestäm- en bestämmer, mer.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

6
Förslag till

Lag
om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83)

Härigenom
föreskrivs att 24 § allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

24
§ Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första
stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt
6§,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets
föreläggande att taga arbete eller eljest olovhgen uteblir från arbetet eller
nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet
av tjänsteplikten,

d) den
som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits med

stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den
som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som

föreskrivits med stöd av 20 §.

Är
brott, som ovan vid a)-d) sägs, med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller dagsböter,
lägst trettio, dömas.

Brott,
som avses i denna paragraf, Allmänt åtal för brott som avses i

må
ej åtalas av allmän åklagare utan denna paragraf får väckas endast

att länsarbetsnämnd anmält det till efter medgivande av länsarbets-

åtal, nämnden.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

Prop. 1983/84:142 6

7
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot

införsel
av spritdrycker

Härigenom
föreskrivs att 2 § 2 mom. lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§
2 mom. Åtal för brott som avses i 2 mom. Allmänt åtal för brott som 1
mom. må ej äga rum med mindre avses i 1 mom. får väckas endast efter generaltullstyrelsen
lämnar tillstånd medgivande av generaltullstyrelsen. därtill.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1961:181) om försäUning av teknisk

sprit
och alkoholhaltiga preparat

Härigenom
föreskrivs att 16 § lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

16
§1

Brott som avses i 11 och 12 §§ må Allmänt åtal för brott som avses i

av åklagare åtalas endast efter anmä- 11 och 12 §§ /iJr väckas endast efter

lan av socialstyrelsen. medgivande av socialstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

1
Senaste lydelse 1977:294.

Prop. 1983/84:142 7

9 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för

oriktig
ursprungsdeklaration m.m.

Härigenom
föreskrivs att 4 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig
ursprungsdeklaration m.m. skall ha .ledan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§
Brott som avses i denna lag må ej Allmänt åtal för brott som avses i
åtalas av åklagare med mindre gene- denna lag får väckas endast efter raltullstyrelsen
anmäler det tiU åtal. medgivande av generaltullstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

10 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss

Härigenom
föreskrivs att 39 § lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

39
§

Försummar någon vad som åligger Försummar någon vad som åligger

honom enligt 21 §, dömes till dags- honom enligt 21 §, dömes till dags

böter. Förseelse som nu sagts mä ej böter. AUmänt åtal får väckas endast

åtalas, med mindre den av fideikom- efter medgivande av fideikommiss-

missnämnden anmälts till åtal. nämnden.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:142 8

11
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m.

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m. skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydeke Föreslagen lydelse

9§i Till böter dömes
den som

1. underiåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som avses i 6 § eller

2. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som avses i 6 § uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

Ifråga
om brott som avses i första Allmänt åtal för brott som avses i

stycket får allmänt åtal
väckas endast första stycket får väckas endast efter

efter anmälan av
arbetsmarknads- medgivande av arbetsmarknadssty-

styrdsen. relsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

'
Senaste lydelse 1975:736.

12
Förslag till

Lag
om ändring i CECA-lagen (1972:762)

Härigenom
föreskrivs i fråga om CECA-lagen (1972:762) dels att i 1-3, 5 och 9 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 7 §
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7§
Åtal för brott enligt denna lag får Allmänt åtal för brott enligt denna väckas
endast efter anmälan av myn- lag får väckas endast efter medgi-dighet som
Konungen bestämmer. vande av myndighet som regeringen

bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

Prop. 1983/84:142 9

13
Förslag till

Lag om ändring i
tullagen (1973:670)

Härigenom
föreskrivs att 41 § tullagen (1973:670) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

41 §1 Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter

1. att lämna uppgift eller handling enligt 7-9 §§
eller 10 § första stycket, eller

2. att göra anmälan enligt 11 §,

dömes
för tullförseelse till böter, om ej underlåtenheten är belagd med straff i
lagen (1960:418) om straff för varusmugghng.

Allmänt
åtal för tullförseelse får e; Allmänt åtal för tullförseelse får

väckas utan anmälan av tullmyndig- väckas endast efter medgivande av

het. tullmyndighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

I
Senaste lydelse 1974:982.

14
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande

åtgärder

Härigenom
föreskrivs att 22 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

22
§1

Allmänt åtal för gärning som avses Allmänt åtal för brott som avses i

i
19 eller 20 § får väckas endast efter 19 eller 20 § får väckas endast efter

anmälan av arbetsmarknadsstyrel- medgivande av arbetsmarknadssty-

sen. relsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1
Senaste lydelse 1975:743.

Prop. 1983/84:142 10

15
Förslag till

Lag
om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 17 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Talan
om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får
väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller, i fråga om vite som
avses i 5 §, av annan som hos marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller
åläggandet.

Allmänt
åtal för brott mot denna Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas
endast efter anmälan lag får väckas endast efter medgivan-eller medgivande
av konsumentom- de av konsumentombudsmannen, budsmannen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1984.

16
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare

att
anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen

Härigenom
föreskrivs att 6 § lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6§

Arbetsgivare,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att anmäla ledig plats
enligt vad som föreskrivs i denna lag, dömes till böter, högst 500 kronor.
Detsamma skall gälla arbetsgivare som i anmälan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, vilken ej saknar betydelse.

Allmänt
åtal för brott som avses i Allmänt åtal för brott som avses i

första stycket får väckas endast efter första stycket får väckas endast efter

anmälan av arbetsmarknadsstyrel- medgivande av arbetsmarknadssty-

sen. relsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:142 11

17
Förslag till

Lag om ändring i
ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom
föreskrivs att 51 § ransoneringslagen (1978:268) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

51
§

Åtal för brott som avses i 46 § får Allmänt åtal för brott som avses i

väckas endast efter anmälan eller 46 § får väckas endast efter medgi-

medgivande av myndighet som rege- vande av myndighet som regeringen

ringen bestämmer. bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

18
Förslag till

Lag
om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom
föreskrivs att 75 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

75
§ Till böter dömes den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första
stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen
(1979:552) om internationell adoptionsbjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27
eller 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller
boende som avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70
§ fortsätter verksamheten vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt
åtal får väckas endast om Allmänt åtal får väckas endast

gärningen har anmälts tiH
åtal av efter medgivande av socialnämnden,

socialnämnden,
länsstyrelsen eller länsstyrelsen eller socialstyrelsen,

socialstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:142 12

19
Förslag till

Lag om ändring i
konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom
föreskrivs att 39 § konkurrenslagen (1982:729) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

39
§

Allmänt åtal för brott mot denna Allmänt åtal för brott mot denna

lag
får väckas endast efter anmälan lag får väckas endast efter medgivan-

eller medgivande av näringsfrihets- de av näringsfrihetsombudsman-

ombudsmannen, nen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juH 1984.

20
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m.

Härigenom
föreskrivs att 13 § lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Allmänt åtal för brott som avses i Allmänt åtal för brott som avses i

denna lag får väckas endast efter denna lag får väckas endast efter

tillstånd av kontrollmyndigheten. medgivande av kontrollmyndighe-

ten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:142 13

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,
Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
om ändring i sekretesslagen (1980:100) m.m.

1
Inledning

När
sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1982:1106, ändrad senast 1984:7), SekrL,
antogs var det inte möjligt att reglera alla frågor som hade samband med
sekretessen mellan myndigheterna. En av de ftågor som enligt riksdagen (KU
1979/80:37, rskr 1979/80:179) borde utredas vidare var möjligheterna att utan
hinder av sekretess lämna uppgifter mellan myndigheterna i brottsbekämpande
syfte.

Regeringen
uppdrog genom beslut den 28 juni 1979 åt brottsförebyggande rådet (BRA) att -
inom ramen för översynen av lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska
brottsligheten - granska bestämmelserna om informationsutbyte och
anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder.
Vidare skulle BRÅ enligt uppdraget arbeta ut förslag till bestämmelser som
skulle komplettera reglema i sekretesslagen om sekretess mellan myndigheterna
på det aktuella området.

BRÅ
tillkallade en särskild arbetsgmpp (BRÄ-gruppen) för att utföra uppdraget.

BRÅ-gmppen'
avlämnade i november 1980 promemorian (BRÅ PM 1980:4) "Informationsutbyte
mellan myndigheter. En lägesrapport".

'
Gruppen har bestått av rättschefen Claes Eklundh, ordförande, advokaten Bo Björck,
numera departementsrådet Arne Baekkevold, numera byråchefen Johan Hirschfeldt
och numera departementsrådet Göran Regnar.

Prop. 1983/84:142 14

I
promemorian gjorde BRÅ-gruppen den bedömningen att sekretesslagen i jämförelse
med motsvarande äldre lagstiftning inte hade medfört några väsentliga
förändringar i myndigheternas möjligheter att utbyta information i brottsbekämpande
syfte.

Denna
bedömning delades av både riksdagen och regeringen, som samtidigt underströk
vikten av att BRÅ-gruppens fortsatta arbete inriktades på att för framtiden
skapa utrymme för ett ökat informationsutbyte mellan myndigheterna i brottsbekämpande
syfte (prop. 1980/81:78, KU 1980/81:12, rskr 1980/81:45).

BRÅ-gmppen
har i febmari 1983 avlämnat promemorian (BRÅ PM 1982:6)
"Informationsutbyte mellan myndigheter. Förfaltningsförslag". Promemorian
har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som
bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i promemorian som bilaga 2, dels en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av
remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 474-83).

2
Gällande rätt

Det
föreligger enligt gällande rätt inte någon generell skyldighet för myndigheterna
att vidarebefordra uppgifter i brottsbekämpande syfte. Däremot finns det ett
stort anlal regler av straff-, process- och förvaltningsrättslig karaktär som
i varierande grad påverkar olika myndigheters rätt och skyldighet att lämna
uppgifter om brott till pohs eller åklagare.

Det
finns i och för sig inte något som hindrar att en myndighet lämnar uppgifter om
brott i den mån uppgifterna är offentliga. Ibland kan en myndighet rent av vara
skyldig att lämna ut uppgifterna. Så är fallet, om en anmälningsskyldighet är
föreskriven i lag eller förordning.

Även
när uppgifterna är skyddade av sekretess har en myndighet under vissa
förutsättningar rätt och ibland t.o.m. en skyldighet att lämna ut uppgifter om
brott.

Nödvändigt
uppgiftslämnande

Enligt
1 kap. 5 § SekrL hindrar sekretess inte att en myndighet lämnar uppgifter, om
det är nödvändigt för atl den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin
egen verksamhet.

Många
gånger kan det ligga inom en myndighets verksamhet att se till all en misstanke
om brott blir utredd.

I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2, Del A, s. 123) finns flera exempel
på när uppgift om brott kan lämnas med stöd av bestämmelsen. Bl.a. nämns det
fallet att misstanke om skattebedrägeri uppkommer hos en taxeringsmyndighet.

Prop. 1983/84:142 15

Inom
en myndighets verksamhet anses också ligga att se till att misstankar om förmögenhetsbrott
blir utredda, om brottet riktar sig mot den del av den offentliga verksamheten
som företräds av myndigheten. Det anses t.ex. ligga inom en socialnämnds
verksamhet att se till atl misstanke om brott blir utredd när del kommer till
nämndens kännedom att den genom vilseledande har förmåtts att betala ut
socialhjälp som rätteligen inte skulle ha utgått.

Uppgiftsskyldighet

Sekretessen
kan också brytas med stöd av 14 kap. 1 § andra meningen SekrL. Enligt denna
bestämmelse hindrar inle sekretess att en uppgift lämnas till en annan
myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Det
finns ett flertal exempel på bestämmelser där bl.a. myndigheter har ålagts att
lämna uppgifter om brott till polis eller åklagare. Bland dessa bestämmelser
kan följande nämnas:

55
§ tredje stycket oeh 185 b § femte stycket konkurslagen (1921:225),

35
§ lagen (1934:437) för Sveriges riksbank,

13
§ 2 mom. lagen (1936:567) om domkapitel,

43
§ taxeringskungörelsen (1957:513),

22
§ sjömansskattekungörelsen (1958:301),

26 §
första stycket kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria
tjänstepliktiga,

68 §
första stycket kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m.,

26
§ uppbördskungörelsen (1967:626),

29
§ första stycket smittskyddslagen (1968:231),

38
§ tredje stycket miljöskyddslagen (1969:387),

17
§ skattebrottslagen (1971:69),

12
§ polisinstruktionen (1972:511),

12 kap.
1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning,

9 kap. 1 § fastighetstaxeringsförordningen (1979:1193),

13 §
andra stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårds

personalen m.fl.,

7§
förordningen (1981:683) med instruktion för socialstyrelsen, 19 kap. 1 § utsökningsförordningen
(1981:981) och 1 § förordningen (1982:1239) om skyldighet för
riksförsäkringsverket att göra åtalsanmälan vid misstanke om vissa brottsliga
förfaranden.

Av
uppräkningen framgår att myndigheterna på skatte- och avgiftsområdet har en
omfattande uppgiftsskyldighet. Två av de i uppräkningen nämnda uppgiftsskyldigheterna
har tillkommit efter det att BRÅ-gruppen lagt fram sill förslag. Enligt 1 §
förordningen (1982:1239) om skyldighet för riksförsäkringsverket att göra
åtalsanmälan vid misstanke om vissa brottsliga förfaranden skall
riksförsäkringsverket göra anmälan till åklagare när verket misstänker att en
arbetsgivare har gjort sig skyldig till brott enligt skattebrottslagen eller
lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt

Prop. 1983/84:142 16

lagen
(1981:691) om socialavgifter. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1983.

Vidare
skall förvaltningsmyndigheter, som handlägger frågor om skatter eller avgifter,
enligt 17 § skattebrottslagen göra anmälan till åklagare så snart det finns
anledning att anta att brott har begåtts enligt skattebrottslagen. Anmälan får
underlåtas om del kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt
skattebrottslagen eller om anmälan av annat skäl inte behövs. Bestämmelsen
trädde i kraft den 1 juli 1983 (SFS 1983:460).

I
förbigående kan också nämnas två utredningsförslag. Punktskatteutredningen har
i betänkandet (SOU 1981:83 och 84) Punktskatter och prisregleringsavgifter
föreslagit bl.a. att en beskattningsmyndighet skall göra anmälan till åklagare
när det finns anledning till misstanke om brott som gäller punktskatter eller
prisregleringsavgifter.

Det
andra förslaget har lagts fram av kommissionen mot ekonomisk brottslighet i
december 1983 i promemorian (Ds Ju 1983:20) Bättre samordning på skatte- och
valutaområdet - förbättrad valutakontroll. Kommissionen har föreslagit bl.a.
att en valutabank skall underrätta riksbanken, om det i valutabankens
verksamhet framkommer uppgifter som ger anledning att anta att brott mot
valutalagen har begåtts. Av 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank (se i
det föregående) framgår att riksbanken i sin tur har en uppgiftsskyldighet
gentemot polis eller åklagare.

De
båda förslagen övervägs f.n. inom regeringskanshet. De kommer inte att
behandlas i detta sammanhang.

Vittnesplikten
sekretessbrytande

Sekretessen
kan också brytas genom att en åklagare under en fömnder-sökning begär hos en
domstol att vittnesförhör skall hållas med någon som är anställd hos en
myndighet. Fömndersökningsledaren kan också begära att domstolen beslutar att
en handling som en myndighet förfogar över skall lämnas ut under
förundersökningen.

En
förutsättning för att domstolen skall bifalla en begäran om vittnesförhör är
enligt 23 kap. 13 § rättegångsbalken (RB) bl.a. att någon vid förhör under en fömndersökning
vägrar att yttra sig angående en omständighet som är av vikt för utredningen
eller att det annars är av synnerhg vikt för utredningen att vittnesförhör
hålls redan under förundersökningen. Ytterligare en förutsättning är att fömndersökningen
har fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. För att
domstolen skall besluta att en myndighet skall lämna ut en allmän handling
under fömndersökningen krävs enligt 23 kap. 14 § RB bl.a. att handlingen kan
antas ha betydelse som bevis.

I
36 kap. 5 § RB görs vissa begränsningar i vittnespUkten som gäller vittnesförhör
både vid förundersökning och huvudförhandling. Bl.a. före-

Prop. 1983/84:142 17

skrivs
att personer inom vissa angivna yrkeskategorier inte får höras som vittne
angående något som har anförtrotts dem på grund av deras ställning eller som de
fått veta i samband därmed. Reglerna tar sikte på både offentliga och privata
funktionärer. De yrkesgmpper som anges är advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs
av kommuner, landstingskommuner, församlingar eller kyrkliga samfälhgheter,
samt deras biträden.

Begränsningar
i vittnesplikten gäller också för rättegångsombud, biträden i rättegång,
försvarare i brottmål, präster samt journalister och andra anställda på
tidningar och andra massmedieföretag. Vittnesplikten kan också vika för
sekretess som är föreskriven till skydd för bl.a. utrikesförbinddser-na,
försvaret och finanspolitiken.

Förhörsförbudet är
emellertid inte utan undantag. Förhör kan vara medgivet enligt lag. Vidare kan
den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycka till förhöret. Dessutom
gäller förhörsförbudet, utom för försvarare i brottmål, inte om förhöret gäller
brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Begränsningarna i
möjligheten att få ut en hemlig handling med stöd av ett beslut av domstol
följer i huvudsak samma regler som förhörsförbudet.

Sekrelessbelagda
uppgifter om brott från vårdsektorn m.fl.

Även
bestämmelserna i 14 kap. 2 § tredje stycket SekrL är av intresse när det gäller
myndigheternas rätt att lämna ut hemliga uppgifter om brott till polis eller
åklagare. Av bestämmelserna följer att sekretess inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten inte hindrar att anmälan görs till polis eller åklagare angående
misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken (BrB) mot den som inte
fyllt 18 år. Den underårige skall aUtså ha blivit utsatt för ett brott mot liv
och hälsa, frihet och frid eller ett sedlighetsbrott för att anmälan skall få
göras.

Sekretessen inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten hindrar enligt samma lagrum inte heller att
uppgifter som angår misstanke om brott för vilket inle är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år lämnas till polis eller åklagare. Hit
hör uppgifter om brott som mord, dråp, våldtäkt, grovt rån, mordbrand och grovt
narkotikabrott. Uppgifter som angår misstankar om sådana brott kan lämnas såväl
om personer som är misstänkta för brott som beträffande personer som har blivit
utsatta för brott av det här slaget.

Denna
möjlighet att från hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämna ut uppgifter
som angår misstanke om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari
1983 (prop. 1981/82:186, KU 1982/83:12, rskr 1982/83:74, SFS 1982:1106).

2
Riksdagen 1983/84. 1 samt Nr 142

Prop. 1983/84:142 18

Uppgiftslämnande
efter intresseavvägning m.m.

Av
betydelse för myndigheternas uppgiftslämnande om brott är också den s.k.
generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL. Den innebär att sekrelessbelagda uppgifter
får lämnas till en annan myndighet, t.ex. till poHs eller åklagare, om det är
uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda.

Inom
vissa områden får emellertid uppgifter inte lämnas efter en sådan intresseawägning.
Undantagen avser bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten, riksbankens
bankrörelse, riksgäldskontorets upplåningsverksamhet, myndigheternas
uppdragsverksamhet för enskildas räkning, medling i arbetstvister, teknisk
bearbetning och lagring av personregister för annans räkning, särskilda
postförsändelser m.m., tdemedddanden samt rättsligt biträde av allmän
advokatbyrå.

I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2, Del A, s. 327) framhölls alt
generalklausulen kan tillämpas bl.a. när fråga är om att lämna sekrelessbelagda
uppgifter om brott till polis eller åklagare under förundersökning i brottmål.
Ett av syftena med bestämmelsen angavs just vara atl underlätta kampen mot den
organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Av
de nämnda reglerna i RB och 14 kap. 3 § SekrL följer atl en förundersökningsledare
ibland kan välja antingen att vända sig direkt till en myndighet och begära att
myndigheten skall lämna ut uppgifter om ett brott eller vända sig till en
domstol och begära alt domstolen förordnar att vittnesförhör skall hållas med
någon hos myndigheten.

Om
förundersökningsledaren begär att myndigheten skall lämna ut uppgifterna efter
en intresseawägning torde myndigheten vara skyldig att lämna ut dem, om det är
uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda. Enligt 15 kap. 5 § SekrL skall nämligen
en myndighet på begäran av en annan myndighet lämna ut en uppgift som den
förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av någon bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. (Jfr dock lagrådets
uttalande i KU:s betänkande 1982/83:12 s. 39.) Uppgiftsskyldigheten omfattar
enligt föredragandens uttalande i förarbetena till sekretesslagen varje uppgift
som myndigheten förfogar över och alltså inte bara uppgifter ur en allmän
handling (prop. 1979/80:2, Del A, s. 361).

En
myndighets möjligheter att lämna ut uppgifter om brott efter en intresseawägning
är inte begränsade till den situationen att uppgifterna begärs utlämnade under
en förundersökning. Uppgifterna kan lämnas ut också på myndighetens eget
initiativ och utan att uppgiftslämnandet har något samband med en fömndersökning.

Uppgifter
om förestående brott m.m.

Möjligheten
att lämna ut uppgifter med stöd av 14 kap. 3 § SekrL kan användas inte bara
beträffande begångna brott. Uppgifter kan lämnas ut efter en intresseawägning
också för att avvärja brott.

I
detta sammanhang kan också pekas på bestämmelserna i 23 kap. 6 § BrB om
skyldighet att avslöja brott som är "å färde". Dessa bestämmelser om
uppgiftsskyldighet beträffande förestående allvarligare broll lar över sekretessen
(jfr prop. 1981/82:186 s. 92).

Även
bestämmelserna om nödvärn och nöd i 24 kap. 1 § resp. 4 § BrB kan i vissa fall
ge en myndighet rätt att lämna ut hemliga uppgifter i syfte att avvärja ett
brott.

Brott
mot tystnadsplikt m.m.

Här
bör erinras om vilka regler som gäller om sekrelessbelagda uppgifter lämnas ut
utan att stöd finns för det i någon bestämmelse. Den som röjer en uppgift, som
han är skyldig att hemlighålla, kan enligt 20 kap. 3 § BrB dömas för brott mot
tystnadsplikt.

Andra
straffbestämmelser som bör uppmärksammas är bestämmelserna om förtal, falsk
eller obefogad angivelse och falsk eller vårdslös tillvitelse. Även
straffbestämmelserna om skyddande av brottsling och underlåtenhet att avslöja
eller hindra brott kan nämnas.

3
Allmän motivering

3.1
Allmänna utgångspunkter

För
att ett rättssamhälle skall fungera på ett tillfredsställande sätt fordras att
samhället ingriper mot brott. Uppgiften att bekämpa brottsligheten ligger i
första hand på pohsen och åklagarna.

Dessa
myndigheter får vetskap om brott på ohka sätt. Många brott uppdagas genom
polisens egen övervakande och brottsspanande verksamhet. Polisen får mycket
ofta kännedom om brott genom att den som har blivit utsatt för en straffbar
gärning anmäler detta till pohsen. Uppgifter om brott kan även nå fram till
polisen genom att den som bar varit vittne till eller på annat sätt fått
kännedom om ett brott kontaktar polisen.

Brottsbekämpningen
bygger alltså inte enbart på pohsens övervakande och brottsspanande verksamhet.
En solidarisk medverkan från allmänheten utgör en fömtsättning för att
brottsligheten skall kunna bekämpas effektivt. Även insatser från andra
myndigheter är betydelsefulla. Andra myndigheter har i många fall en rätt och
ibland t.o.m. en skyldighet att lämna ut uppgifter om brott till polis eller
åklagare. Delta gäller inte sällan även om uppgifterna i övrigt är skyddade av
sekretess.

BRÅ-gruppen
har gjort en allsidig och värdefull analys av det nuvarande

Prop. 1983/84:142 20

informationsutbytet
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte. Enligt BRÅ-gruppen är nuvarande
ordning otillfredsställande i flera avseenden. Bl.a. anser gruppen att
bestämmelserna om myndigheternas rätt och skyldighet att lämna ut uppgifter om
brott till polis eller åklagare är otillräckhga.

I
promemorian föreslås all myndigheterna får ökade möjligheter och skyldigheter
att ulan hinder av sekretess lämna ut uppgifter om brott till polis eller
åklagare. Enligt förslaget skall bestämmelserna om myndigheternas uppgiftslämnande
i brottsbekämpande syfte så långt som möjligt samlas i en särskild lag.

Lagförslaget
innehåller ett allmänt påbud om att myndigheterna skall samarbeta med varandra
i syfte att avvärja och beivra brott. Vidare skall myndigheterna i princip ha
en skyldighet att lämna uppgifter om begångna brott inom myndighetens eget
ansvarsområde och om förestående brott som medför allvarlig fara för någons
liv, hälsa eller frihet eller för omfattande ekonomiska skadeverkningar.
Myndigheterna skall också utan hinder av sekretess få lämna ut uppgifter om
begångna brott inom en annan myndighets ansvarsområde, om för brottet är
föreskrivet fängelse och det inte är av lindrig beskaffenhet.

Begränsningar
i uppgiftslämnandet föreslås i varierande omfattning för vissa av de
myndigheter som f.n. inte får lämna ut uppgifter efter en intresseawägning
enligt 14 kap. 3 § SekrL. Begränsningarna gäller de allmänna advokatbyråerna
och myndigheterna inom hälso- och sjukvården oeh socialtjänsten. Förslaget
innebär däremot att övriga myndigheter inom denna kategori får väsentligt ökade
möjligheter att lämna uppgifter om brott.

BRÅ-gruppens
förslag har fått ett relativt positivt mottagande av remissinstanserna. Bland
dessa råder en nära nog allmän enighet om att myndigheterna bör lämna ut
uppgifter om brott i brottsbekämpande syfte. Men kritiska synpunkter på
förslaget förs också fram.

Bl.a.
går åsikterna isär om vad som skall omfattas av uppgiftslämnandet. Skall detta t.ex.
utöver uppgifter om brott även omfatta uppgifter av fiskalt och exekutivt
intresse?

En
del remissinstanser ifrågasätter om det är lämpHgt alt i lag införa ett allmänt
påbud om att myndigheterna skall samarbeta med varandra i syfte att awärja och
beivra brott. Bl.a. uttrycks farhågor för att en så allmänt hållen föreskrift
kan komma att tolkas på vitt skilda sätt av olika myndigheter.

Vidare
framförs olika synpunkter på vilka myndigheter och andra organ som skall
tillämpa bestämmelserna och vilka brott som skall omfattas av uppgiftslämnandet.
Olika meningar föreligger också i frågan huruvida uppgiftsskyldighet skall
föreskrivas och, om så skall ske, hur långtgående denna skyldighet bör vara. En
del remissinstanser anser all förslaget borde ha gått längre i ett eller flera
av dessa avseenden. Andra instanser anser atl förslaget går alltför långt. En
mindre grupp har den uppfattningen att

Prop. 1983/84:142 21

nuvarande
regler ger tillräckligt stora möjligheter att lämna ut uppgifter om brott.

För
egen del gör jag följande bedömning.

I
hkhet med BRÅ-gruppen och remissinstanserna anser jag att även andra myndigheter
än polis och åklagare måste medverka i samhällets kamp mot brottsligheten. Det
är särskilt viktigt att myndigheterna medverkar i kampen mot den organiserade
och ekonomiska brottsligheten och mot annan allvarlig kriminahtet, t.ex.
narkotikabrott och våldsbrott.

Myndigheterna
kan delta i kampen mot brottsligheten på många ohka sätt. En betydelsefull form
av medverkan består i att lämna uppgifter om brott till de direkt brottsbekämpande
myndigheterna. Det är därför betydelsefullt vilka bestämmelser som finns om
myndigheternas uppgiftslämnande och hur bestämmelserna är utformade.

BRÅ-gruppens
genomgång visar att det finns ett stort antal bestämmelser, både i
sekretesslagen och i andra författningar, som är av betydelse för myndigheternas
möjligheter och skyldigheter att lämna uppgift om brott till polis och
åklagare. Bestämmelserna ger i och för sig myndigheterna relativt stora
möjligheter att vidarebefordra uppgifter om brottsmisstankar.

Genomgången
visar emellertid också att det hos många myndigheter råder osäkerhet om i
vilken utsträckning de skall eller får lämna ut uppgifter om brott. Av både BRÅ-gruppens
analys och remissinstansernas synpunkter framgår att det inte är ovanligt att
myndigheter på grund av osäkerhet om rättsläget är alltför restriktiva med att
lämna ut sådana uppgifter.

Jag
delar uppfattningen att nuvarande ordning inte är tillfredsställande. Det är
angeläget att regleringen utformas så att myndigheterna så enkelt som möjligt
kan göra klart för sig i vad mån de har rätt eller rent av skyldighet att lämna
ut brottsuppgifter.

Den
oklarhet som råder f.n. hänger delvis samman med att gällande bestämmelser är
oenhetliga och svåröverskådliga. Det finns dels en rad bestämmelser som ålägger
vissa myndigheter att rapportera misstankar om vissa typer av brott, dels en
del mer allmänna bestämmelser som ger myndighetema möjlighet att anmäla
brottsmisstankar även i andra fall.

Problemet
är inte i första hand de bestämmelser som föreskriver en uppgiftsskyldighet.
Sådana bestämmelser fiims i allmänhet i författningar som riktar sig till vissa
speciella myndigheter. De berörda myndighetema torde i allmänhet vara väl
medvetna om dessa bestämmelser, som inte heller torde orsaka några större
tillämpningssvårigheter.

De
fall där det kan uppkomma problem är i stället sådana där det inte gäller några
specialbestämmelser utan myndigheterna har att tillämpa allmänna bestämmelser i
sekretesslagen och andra författningar. I dessa fall har det visat sig att myndighetema
ofta har svårt att göra klart för sig i vad mån de har rätt eller skyldighet
att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar.

Enligt
min mening är det därför önskvärt att man inför klarare regler om i

Prop. 1983/84:142 22

vad
mån myndigheterna skall eller bör lämna ut uppgifter om brottsmisstankar i
sådana fall som inte är specialreglerade. Om man inför en generell och mer
enhetlig reglering av frågan om uppgiftslämnande i brottsbekämpande syfte blir
det lättare för myndigheterna atl veta vad som gäller. Risken för att
myndigheterna underlåter att lämna ut uppgifter på grund av osäkerhet om
rättsläget minskar.

Att
man har generella bestämmelser om uppgiftslämnande angående brott behöver inte
innebära att man upphäver de särskilda regler om uppgiftsskyldighet som finns
i specialförfattningar. Tvärtom kan det vara en klar fördel att behålla
specialreglerna, eftersom de på ett annat sätt än allmänna bestämmelser
inskärper det ansvar för brottsbekämpningen som åligger just de myndigheter som
bestämmelserna riktar sig till.

Jag
förordar alltså att det införs generella bestämmelser om myndigheternas rätt
eller skyldighet att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar till andra myndigheter.
Som framgår av det föregående bör redan härigenom möjligheterna öka för
myndigheterna att rapportera brottsmisstankar. I sammanhanget bör också
övervägas om det finns skäl att mera radikalt öka myndigheternas möjligheter
eller skyldigheter att rapportera brottsmisstankar till andra myndigheter.

Vad
man i första hand måste ta ställning till är om det bör införas generella bestämmelser
som är tvingande. Dvs. skall man införa en allmän föreskrift om att
myndigheterna skall vara skyldiga att rapportera vissa uppgifter om brott eller
skall man nöja sig med en allmän bestämmelse som ger myndigheterna enbart en
möjlighet att lämna ut brottsuppgifter under vissa förutsättningar? Detta är en
fråga av grundläggande betydelse. Jag återkommer till den i nästa avsnitt.

Jag
vill i detta sammanhang inskjuta att det enligt min mening inte är nödvändigt
att i lag införa ett osanktionerat allmänt påbud om att myndigheterna skall
samarbeta i brottsbekämpande syfte. Det är i stället enligt min mening
angeläget att de regler som del här gäller utformas så att de så konkret som
möjligt anger vilka rättigheter och skyldigheter myndigheterna har i kampen
mot brottsligheten. Jag vill emellertid också hänvisa till att regeringen i
annat sammanhang, nämligen i propositionen (1983/84:111) med förslag till
polislag m.m., har föreslagit en allmän bestämmelse om att andra myndigheter
skall ge pohsen stöd i dess arbete.

I
samband med sina överväganden om förslagets allmänna inriktning har BRÅ-gmppen
diskuterat om den tilltänkta regleringen bör omfatta enbart uppgifter om brott
eller om den också bör omfatta uppgifter av annat slag, i första hand uppgifter
om förhållanden som kan vara av fiskalt eller exekutivt intresse. BRÅ-gmppen
har stannat för att föreslå att bestämmelserna endast skall gälla uppgifter om
brott.

Liksom
flertalet remissinstanser delar jag BRÅ-gruppens uppfattning på denna punkt.
Som påpekas i promemorian skulle det medföra stora avgränsningssvårigheter att
närmare ange vad som skulle omfattas av

Prop. 1983/84:142 23

bestämmelserna,
om de skulle vara tillämpliga också på annat än uppgifter om misstankar om
brott.

Jag
förordar alltså att det införs vissa generella bestämmelser om myndigheternas
informationsutbyte i fråga om uppgifter som angår brott. I de närmast följande
avsnitten skall jag gå närmare in på vilka förutsättningar som bör gälla för uppgiftslämnandet
i olika avseenden.

Redan
nu vill jag emellertid understryka att det är viktigt att det klart anges vilka
förutsättningar som skall gälla för att sekrelessbelagda uppgifter om brott
skall få lämnas till andra myndigheter. Därvid bör mot intresset av en effektiv
brottsbekämpning vägas intresset av sekretess. Hänsyn bör också tas till
myndighetens ställning och förhållandet till allmänheten. Uppgiftslämnandet i brottsbekämpande
syfte får inte mbba allmänhetens förtroende för myndigheterna. Det är också
önskvärt att regleringen så långt som möjligt är enhetlig, så att den inte blir
onödigt svårtillämpad. De undantag som kan behövas bör alltså vara så få som
möjligt.

3.2
Obligatoriskt eller frivilligt uppgiftslämnande

Mitt
förslag: Någon generell skyldighet för myndigheterna att anmäla misstankar om
brott föreskrivs inte. I stället införs en allmän bestämmelse som anger när
myndigheterna/<Jr lämna ut uppgifter om brott utan hinder av sekretess.

BRÅ-gruppens
förslag: En myndighet skall som huvudregel vara skyldig att lämna ut uppgifter
om brott som har begåtts inom myndighetens eget ansvarsområde. Undantag
föreslås för brott av lindrig beskaffenhet m.m. Dessutom skall
uppgiftsskyldighet gälla beträffande förestående brott som medför allvarlig
fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande ekonomiska
skadeverkningar. Undantag föreslås dock i båda fallen för bl.a. uppgifter som
omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen.

Vidare
skall en myndighet utan hinder av sekretess ha rätt men inte skyldighet att
lämna ut uppgifter om brott som har begåtts inom en annan myndighets
ansvarsområde. Även här föreslås undantag för bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen.

Remissinstanserna:
Många remissinstanser har lämnat BRÅ-förslaget utan erinran. Under
remissbehandlingen har emellertid också framförts en mängd varierande
synpunkter både på frågan om man bör införa uppgiftsskyldighet eller ej och på
den närmare utformningen av bestämmelserna. En del remissinstanser förordar en
längre gående uppgiftsskyldighet än vad BRÅ-gmppen har föreslagit. Flertalet av
de kritiska remissinstanserna anser dock att den föreslagna
uppgiftsskyldigheten går för långt. Från många håll framförs kritik mot
gränsdragningen mellan de olika bestämmelserna. Man befarar att det kommer att
uppstå problem i den praktiska tillämpningen, bl.a. när det gäller att avgöra
om ett brott har begåtts inom en myndighets

Prop. 1983/84:142 24

eget
ansvarsområde eller ej och när det gäller att bedöma om de föreslagna undantagsbestämmelserna
är tillämpliga.

Skälen
för mitt förslag: I dag gäller inte någon allmän skyldighet för myndigheterna
att underrätta polis eller åklagare angående misstankar om brott. Inte heller
finns det någon generell bestämmelse om att myndigheterna har rätt att lämna
ut uppgifter om brott till andra myndigheter. Däremot finns det, som framgår av
redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 2, i ett flertal specialförfattningar
särskilda bestämmelser som ålägger myndigheterna att rapportera
brottsmisstankar till polis eller åklagare.

Som
jag redan har sagt i avsnitt 3.1 anser jag i likhet med BRÅ-gmppen att man bör
införa generella bestämmelser om myndigheternas uppgiftslämnande angående
misstankar om brott. Frågan är nu om man bör föreskriva en allmän skyldighet
för myndigheterna att under vissa förutsättningar lämna ut uppgifter om
brottsmisstankar eller om det är tillräckligt att öppna en möjlighet för
myndigheterna att lämna ut sådana uppgifter i vissa fall.

BRÅ-gruppen
har valt en modell som innebär att det i vissa fall skall föreligga skyldighet
att anmäla brottsmisstankar och i andra fall bara en möjlighet. Bestämmelserna
är i princip konstruerade så, att en myndighet skall vara skyldig att lämna
uppgift om brott inom det egna ansvarsområdet och ha möjlighet att rapportera
brott inom andra myndigheters ansvarsområden.

Som
skäl för att föreslå en upplysningsskyldighet beträffande brott inom en
myndighets eget ansvarsområde har BRÅ-gmppen anfört att det är angeläget att
uppgifter lämnas om sådana brott och att uppgiftslämnandet främjar de intressen
som myndigheten har att bevaka.

När
det gäller uppgifter om brott inom en annan myndighets ansvarsområde har BRÅ-gruppen
uttalat att intresset av effektivitet i den brottsbekämpande verksamheten i
och för sig talar starkt för atl en myndighet som har tillgång till sådana
uppgifter skall vidarebefordra dem till den berörda myndigheten. Häremot har
gruppen framhållit att sekretessintressena kan verka i motsatt riktning, liksom
hänsynen till myndighetens ställning och förhållandet till allmänheten. Enhgt gmppens
mening kan det i detta fall knappast komma i fråga att föreskriva
uppgiftsskyldighet på eget initiativ. När det gäller brott inom en annan
myndighets ansvarsområde bör man därför föreskriva att en myndighet får lämna
ut sekrelessbelagda uppgifter under vissa fömtsättningar.

För
egen del vill jag framhålla att konstruktionen med en uppgiftsskyldighet i
vissa fall och enbart en möjhghet i andra är komphcerad. Den är ägnad att ge
upphov till tillämpningssvårigheter när det gäller att avgöra om uppgifter i
ett visst fall skall lämnas eller bara får lämnas, om ett brott faller inom den
egna eller en annan myndighets verksamhetsområde etc.

Vidare
medför konstruktionen, som framgår av promemorieförslaget, behov av ganska
omfattande undantagsbestämmelser, som är olika i de fall då det föreligger
skyldighet och i de fall då det bara finns en möjlighet att

Prop. 1983/84:142 25

informera.
Undanlagsbestämmelserna, så som de bar utformats i promemorieförslaget, är
dessutom delvis ganska allmänt hållna, vilket ytterligare är ägnat att försvåra
den praktiska tillämpningen. Denna synpunkt har särskilt betonats vid
remissbehandlingen.

Till
detta kommer att den föreslagna konstmktionen, som i och för sig kan te sig
logisk från systematisk synpunkt, har en alltför teoretisk prägel. Som har
påpekats under remissbehandlingen kan det exempelvis förefalla egendomligt att
en avgörande omständighet för om ett visst brott skall polisanmälas eller ej
skall vara vilken myndighet som upptäcker brottet.

När
det gäller frågan om en skyldighet att rapportera misstankar om brott kan det
ifrågasättas om del egentligen finns något större behov av en allmän regel om
uppgiftsskyldighet. Redan i dag finns det, som jag förut har nämnt, på ett
flertal områden bestämmelser som föreskriver skyldighet för en viss rnyndighet atl
anmäla misstankar om brott. Sådana bestämmelser finns i allmänhet i de
författningar som reglerar vederbörande myndighets verksamhetsområde.
Uppgiftsskyldigheten är ell uttryck för att den angivna myndigheten har ett
särskilt ansvar för atl brottslighet av ett visst slag kommer till de direkt brottsbekämpande
myndighetemas kännedom.

Som
exempel kan nämnas att socialstyrelsen är skyldig att göra åtalsanmälan, om
någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen skäligen kan misstänkas för atl i
sin yrkesutövning ha begått ett brott för vilket är föreskrivet fängelse. Ett
annat exempel är alt myndigheter som handlägger frågor om skatter och avgifter
i princip är skyldiga att göra anmälan till åklagaren så snart det finns
anledning att misstänka ett brott enligt skattebrottslagen. I stort sett hela
skatte- och avgiftsområdet täcks av regler om skyldighet för myndigheterna på
dessa områden att anmäla skatte- och avgiftsbrott.

Om man skulle införa en
generell bestämmelse om uppgiftsskyldighet skulle det, som JK har påpekat under
remissbehandlingen, kunna leda till att flertalet riktade bestämmelser måste
utmönstras. En sådan utveckhng är knappast ägnad att främja den brottsbekämpande
verksamheten. Enligt min mening är sådana bestämmelser om uppgiftsskyldighet
som riktar sig till en viss myndighet ofta att föredra framför en generell
bestämmelse, eftersom de markerar att just den myndigheten har ett särskilt
ansvar för att brott av ett visst slag blir beivrade.

I den mån det finns behov
av att ålägga myndigheter som inte nu har någon skyldighet att rapportera
brottsmisstankar till polis eller åklagare en sådan uppgiftsskyldighet, bör det
alltså vara en effektivare metod att införa bestämmelser om uppgiftsskyldighet
i de författningar som reglerar dessa myndigheters verksamhet än att införa ett
allmänt påbud om att myndighetema skall anmäla brott.

Ett
annal skäl mot förslaget är att det kan finnas en risk för att en allmän uppgiftsskyldighet
i alltför hög grad skulle komma i konflikt med en myndighets primära
arbetsuppgifter, som t.ex. kan vara att ge hjälp och stöd

Prop. 1983/84:142 26

åt
enskilda. En sådan konflikt skulle vara till nackdel både för myndigheterna själva
och för allmänheten.

En
annan invändning som har gjorts mot förslaget om en allmän uppgiftsskyldighet
är all en sådan skulle kunna uppfattas så att den ger myndigheterna en alltför
långtgående skyldighet att vaka över medborgarnas handlande och rapportera deras
eventuella felsteg till pohs och åklagare.

Jag
förordar en något annorlunda lösning som innebär att man kompletterar den
reglering som redan i dag ger myndigheterna vissa möjligheter att lämna ut
uppgifter om brott utan hinder av sekretess. Också min lösning innebär att
myndigheterna i fortsättningen får större möjligheter att lämna ut uppgifter om
misstankar om brott. Ökad hänsyn tas alltså till intresset av en effektiv
brottsbekämpning. Samtidigt beaktas integritetsskyddsintresset.

Som
framgår av redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 2 kan sekretess-belagda
uppgifter om brott lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. Sådana uppgifter kan
också lämnas, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Vidare kan
från flertalet områden uppgifter lämnas om begångna eller förestående brott
efter en intresseawägning enligt 14 kap. 3 § SekrL. Denna möjlighet står dock
inte öppen för t.ex. myndigheterna inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Dessa myndigheter får emellertid lämna ut sekrelessbelagda
uppgifter om brott, om för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år eller om brottet är riktat mot den som är under 18 år och
gäller brott mot liv och hälsa, frihet och frid eller sedlighetsbrott.

De
gällande reglerna bör enligt min mening kompletteras med en allmän bestämmelse
som ger myndigheterna ökade möjligheter, men inte någon generell skyldighet,
att lämna ut uppgifter om brott utan hinder av sekretess. Genom en sådan
bestämmelse klargörs i vilka fall intresset av brottsbekämpning får anses väga
tyngre än intresset av sekretess.

En
bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att lämna ut sekrelessbelagda
uppgifter på gmnd av misstankar om brott bör givetvis inte gälla alla slags
brott. Det är t.ex. inte rimligt att sekretessen generellt skall kunna brytas
på gmnd av misstankar om bagatellartade förseelser.

Frågan
om bestämmelsens räckvidd bör alltså vara beroende bl.a. på vilket brott
misstanken avser. Men också intresset av sekretess är naturligtvis av betydelse
för frågan om en uppgift bör få lämnas ut eller ej. En avvägning mellan dessa
båda intressen måste göras.

Awägningen
kan utfalla olika på olika områden. Exempelvis kan det på områden där det finns
ett särskilt starkt sekretessintresse - bl.a. på sjukvårdsområdet - finnas skäl
för större restriktivitet, dvs. att tillåta att sekretessen bryts bara om det
är fråga om särskilt allvarliga brott.

Det
är önskvärt att fömtsättningarna för att uppgifter skall få lämnas ut så långt
som möjligt preciseras i lagtexten. Jag återkommer i nästa avsnitt till frågan
hur awägningen bör göras.

Om
man inför en bestämmelse som ger myndigheterna möjlighet men inte skyldighet
att rapportera uppgifter om brott, uppkommer frågan när de bör utnyttja
möjligheten. Frågan är bl.a. om de bör lämna ut uppgifter bara när det begärs
av någon annan myndighet eller om de bör göra det också på eget initiativ.

I
sådana fall då en myndighet får möjlighet att lämna ut en uppgift, bör myndigheten
enligt min mening normah också lämna ut uppgiften, om den i ett konkret fall
begärs av en annan myndighet. Redan nu framgår av ordalydelsen i 15 kap. 5 § SekrL
att en myndighet på begäran av en annan myndighet skall lämna ut uppgifter som
den förfogar över i den mån hinder inte möter på gmnd av någon bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. Jag anser i likhet med
BRÅ- gruppen (se BRÅ PM 1982:6 s. 74) att bestämmelsen medför en skyldighet atl
lämna ut de uppgifter som begärs i ett konkret fall, om inte sekretess eller
arbetets behöriga gång lägger hinder i vägen. (Jfr dock lagrådets uttalande i KU:s
betänkande 1982/83:12 s. 39.) Någon ytterligare bestämmelse härom behövs enligt
min mening irrte.

Vad
beträffar frågan om en myndighet självmant skall lämna ut uppgifter om
brottsmisstankar - när den har möjhghet till det - vill jag till en början starkt
understryka att den omständigheten att jag inte föreslår någon bestämmelse om
uppgiftsskyldighet inte innebär att jag menar att myndigheterna skall förhålla
sig passiva när det uppkommer misstankar om brott. Syftet med reformen är ju
att ge samhället ökade möjligheter att upptäcka och beivra brott.

När
det gäller att bedöma i vilka fall myndigheterna bör utnyttja möjligheten att
självmant lämna uppgifter om brottsmisstankar är det bl.a. av betydelse hur svårt
brottet är och hur starka misstankarna är. Som jag nyss berörde skall jag i
nästa avsnitt behandla vilka krav som bör gälla i dessa avseenden. Jag skall
där också ta upp frågan i vad mån myndigheterna självmant bör utnyttja
möjligheten att lämna uppgift om brottsmisstankar.

Vad
jag hittills har anfört i detta avsnitt gäller uppgifter angående misstankar om
begångna brott. BRÅ- gmppen har emellertid föreslagit bestämmelser också om uppgiftslämnande
när misstankar föreligger om förestående brott. Gruppen har föreslagit att en
myndighet i princip skall vara skyldig att göra polisanmälan angående
misstankar om att det kommer att begås ett brott som medför allvarlig fara för
någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande ekonomiska skadeverkningar.
I fråga om uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess m.m.
föreslås att det inte skall föreligga en skyldighet utan bara en möjhghet att
lämna uppgift i de angivna fallen.

Mitt
ställningslagande att det inte är nödvändigt att införa en bestämmelse om
skyldighet att rapportera begångna brott gör att jag anser att det inte

Prop. 1983/84:142 28

heller
bör införas någon lagstadgad skyldighet atl anmäla misstankar om förestående
brott.

Om
man vill införa en bestämmelse om uppgiftslämnande om förestående brott, bör
den alltså endast ge myndigheterna en möjlighet att lämna uppgifter och inte
föreskriva en skyldighet. Men frågan är om det finns något behov av en sådan
regel. Jag vill här peka på att flertalet myndigheter torde ha möjlighet att
lämna ut uppgifter med stöd av 14 kap. 3 § SekrL när det uppkommer misstanke om
ett allvarligt förestående brott. Vidare ger bestämmelserna om nödvärn och nöd
i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken myndigheterna vissa möjligheter att lämna ut sekrelessbelagda
uppgifter i syfte att awärja brott. En tjänsteman kan rent av vara skyldig att
avslöja brott som är "å färde" enligt bestämmelserna i 23 kap. 6 § BrB.
EnHgt min mening är det inte nödvändigt att utvidga nuvarande möjligheter att
rapportera misstankar om förestående brott.

3.3
Brottets och misstankegradens inverkan på uppgiftslämnandet

Mitt
förslag: Uppgifter angående misstanke om brott skall få lämnas utan hinder av
sekretess, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda
annan påföljd än böter. - För uppgifter inom hälso- oeh sjukvården och
socialtjänsten och vissa andra områden föreslås särskilda bestämmelser, se
avsnitt 3.4.

BRÅ-gruppens
förslag: Förslaget att en myndighet skall vara skyldig att lämna ut uppgifter
om brott inom myndighetens eget ansvarsområde gäller i princip alla brott.
Undantag föreslås dock gälla i tre fall: 1. om det är fråga om brott av lindrig
beskaffenhet, 2. om brottsutredning och lagföring med hänsyn till
omständigheterna av andra skäl inte framstår som påkallade, 3. om det av något
annat skäl är uppenbart att uppgifterna inte behöver lämnas.

Förslaget
om rätt för en myndighet att lämna ut uppgifter om brott, som har begåtts inom
en annan myndighets ansvarsområde, gäller alla brott för vilka är föreskrivet
fängelse med undantag av brott som är av Undrig beskaffenhet.

I
båda fallen föreslås särskilda bestämmelser för uppgifter bl.a. inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten.

En
fömtsättning för uppgiftslämnande enligt BRÅ-gmppens förslag är att det "skähgen
kan antas" att ett brott har begåtts resp. kommer att begås.

Remissinstanserna:
En del remissinstanser har lämnat BRÅ-förslaget utan erinran. Åtskilliga remissinstanser
har emellertid framfört kritiska synpunkter på förslaget. Kritiken gäller bl.a.
den föreslagna skillnaden mellan uppgifter om brott inom en myndighets eget
ansvarsområde och uppgifter om brott inom andra myndigheters ansvarsområden.
Det hävdas från många håll att denna skillnad medför att det ofta kan bli svårt
att avgöra om uppgifter skall resp. får lämnas i ett visst fall.

Prop. 1983/84:142 29

Från
många håll framförs också invändningar mot de gränsdragningar som föreslås i
fråga om brott av olika svärhetsgrad. Framför allt kritiseras de föreslagna
undantagsreglerna, som anses vara alhför vaga. Flera remissinstanser förordar
att man så långt som möjligt anknyter uppgiftslämnandet till strafflatituden
för brottet.

Ett
flertal remissinstanser har synpunkter på uttrycket "skäligen kan antas",
som anses vara oklart eller mindre lämpHgt av andra skäl. Flera alternativa
ullryck föreslås.

Skälen
för mitt förslag: I närmast föregående avsnitt har jag föreslagit att det
införs en allmän bestämmelse som anger när myndigheterna får lämna ut uppgifter
om brott utan hinder av sekretess. Som jag också har framhåhit tidigare boren
sådan bestämmelse dock inte gälla alla slags brott. Frågan om bestämmelsens räckvidd
bör vara beroende av en awägning mellan intresset av brottsbekämpning och
intresset av sekretess.

Vad
som är av intresse vid denna awägning är i första hand vilket brott misstanken
avser.

Beträffande
vissa typer av brott finns det regelmässigt ett större intresse av effektiv
brottsbekämpning än beträffande andra. Det är exempelvis av större betydelse
att det finns möjhgheter att upptäcka och beivra organiserad och ekonomisk
brottslighet och annan allvarlig kriminalitet, t.ex. narkotikabrott och våldsbrott,
än att ingripa mot ordningsförseelser av olika slag.

Liksom
BRÅ-gruppen anser jag emellertid att det inte är lämphgt alt avgränsa uppgiftslämnandet
till att avse en viss kategori av brott, t.ex. organiserad och ekonomisk
brottslighet. Dels kan det uppslå oklarhet om vilka brott som skall räknas till
den ena eller andra gruppen. Dels finns det brott inom varje kategori som är
mer eller mindre angelägna att beivra. Även inom kategorin organiserad och
ekonomisk brottslighet finns det brott av så förhållandevis lindrig art att
sekretessen för uppgifter som finns hos vissa myndigheter inte bör tillåtas
vika.

Bedömningen
av om en uppgift om brott skall få lämnas i ett visst fall bör därför i stället
grundas på hur svårt det brott är som misstanken avser.

Brottels
svärhetsgrad kan bedömas i första hand med ledning av straffskalan för brottet.
Svårhetsgraden kan normall utläsas av det minimistraff eller det maximistraff
som är föreskrivet för brottet. Det ligger i sakens natur atl det är mera angeläget
alt kunna beivra ett skattebedrägeri för vilket är föreskrivet fängelse i högst
två år än en skatteförseelse på vilken enbart kan följa böler.

Jag
håller med de remissinstanser som förordar att förutsättningarna för uppgiftslämnandet
i första hand bör bestämmas med hänsyn till straffskalan. Emellertid kan man
inte bortse från att strafflatituderna ofta är förhållandevis vida, särskilt
inom specialslraffrätten. En undersökning, som presenterades i promemorian (Ds
Ju 1978:5) Företagsböter, visade att av 681 straffbestämmelser inom specialstraffrälten
innehöll 4 % enbart fängelse, 59 % böter eller fängelse och 37 % enbart böter.
Inte sällan är straffskalan så

Prop.
1983/84:142 30

vid atl det är möjligt att bestämma straffet till allt
mellan lägsta bötesstraff och två års fängelse. Både mycket lindriga och
relativt allvarliga brott kan alltså rymmas inom samma straffskala.

Att knyta en allmän regel om uppgiftslämnande i brottsbekämpande
syfte uteslutande till straffskalan kan därför få effekter som är mindre
lämpliga. Om man exempelvis föreskriver att uppgift får lämnas om brott för
vilka det är föreskrivet fängelse, får det till effekt att uppgift kan lämnas
också om bagatellbrott. Om man i stället knyter uppgiftslämnandet enbart till
den omständigheten att för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse, får man å andra sidan en alltför snäv avgränsning. Även i de fall där
straffskalan inte bara rymmer fängelse utan också böter finns det nämligen
allvarliga brott som bör omfattas av uppgiftslämnandet.

Att så olikartade gärningar kan rymmas under samma
strafflatitud medför alltså all hänsyn måste tas också till hur grovt brottet
är i det särskilda fallet.

BRÅ-gruppens förslag innebär att det görs undantag, både
från bestämmelsen om uppgiflsskyldighel och från bestämmelsen om möjlighet att
lämna uppgift, för brott av lindrig beskaffenhet. Dessutom föreskrivs undantag
från uppgiftsskyldigheten dels i sådana fall då brottsutredning och lagföring
med hänsyn till omständigheterna inte framstår som påkallade, dels i sådana
fall då det av något annat skäl är uppenbart att uppgift inte behöver lämnas.

I likhet med ett flertal remissinstanser anser jag att en
bestämmelse om undantag för brott av lindrig beskaffenhet är mindre lämplig,
eftersom den är alltför vag och är ägnad atl leda till tillämpningssvårigheter.
Enligt min mening är det lämpligare att, som har föreslagits under
remissbehandlingen, knyta uppgiftslämnandet, förutom till straffskalan, till
den troliga påföljden för det brott som misstanken avser. En lämplig avgränsning
bör uppnås, om man som förutsättning för att uppgift skall få lämnas anger att
brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Jag förordar därför att uppgift angående brott i princip
skall få lämnas utan hinder av sekretess, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Jag vill påpeka att del självfallet ibland kan vara svårt
för den myndighet eller den tjänsteman som har atl överväga en fråga av
aktuellt slag att bedöma sannolikheten för att strängare påföljd än böter
kommer att ådömas. Alltför slora krav på underiag för en sådan bedömning bör
dock inte ställas.

Som jag tidigare har sagt bör en bestämmelse om uppgiftslämnande
om brott bygga på en avvägning mellan intresset av brottsbekämpning och
intresset av sekretess. På vissa områden där intresset av sekretess är särskilt
starkt, t.ex. hälso- och sjukvårdsområdet, bör föreskrivas undantag från den
angivna huvudregeln. Jag återkommer till den frågan i nästa avsnitt.

Jag vill här tillägga att det enligt min mening inte finns
anledning att i en allmän bestämmelse om myndigheternas möjhgheter att lämna
uppgift

angående
brott göra skillnad mellan sådana fall då ett brott har begåtts inom en
myndighets eget ansvarsområde och sådana fall då det är fråga om brott inom någon
annan myndighets område. Redan i föregående avsnitt har jag pekat på alt en
sådan skillnad är förenad med olägenheter. Enligt min mening är det av
underordnad betydelse för uppgiftslämnandet om brottet har begåtts inom en
myndighets eget ansvarsområde eller ej. Det avgörande är att myndigheten har
fått vetskap om brottet i sin verksamhet. I praktiken torde emellertid saken
inte ha så stor betydelse, eftersom merparten av de broll en myndighet får
vetskap om med stor sannolikhet hgger inom myndighetens eget verksamhetsområde.

Att
ett brott har begåtts inom en viss myndighets ansvarsområde kan emellertid ha
betydelse genom att myndigheten har ett särskilt tillsynsansvar och är skyldig
att anmäla brottet på grund av en särskild bestämmelse i lag eller förordning
(se avsnitt 2). Så t.ex. skall statens naturvårdsverk och länsstyrelserna i
egenskap av tillsynsmyndigheter verka för att överträdelser av miljöskyddslagen
beivras (38 § tredje stycket miljöskyddslagen 1969:387).

När
det gäller frågan vilken grad av misstanke som skall krävas för alt en
myndighet skall få lämna ut uppgifter om brott vill jag understryka att det är
angeläget att de uppgifter som lämnas ut är så tillförlitliga och konkreta som möjligt.
Jag anser vidare liksom BRÅ-gruppen att uppgifter om brott skall få lämnas ut
bara om misstankarna är av en viss kvalitet. Gruppens förslag atl en
förutsättning för uppgiftslämnandet skall vara att det "skähgen kan
antas" att ett brott har begåtts beskriver i och för sig rätt väl vad som
kan krävas av styrkan i misstankarna.

Uttrycket
har emellertid kritiserats av ett förhållandevis stort antal remissinstanser
för att vara oklart. Bl.a. anser JO att man i stället bör välja ett uttryck som
"grundad anledning anta" eller "välgrundad misstanke" för
att tankarna inte felaktigt skall ledas till sådana begrepp som "skälig
misstanke", "sannolika skäl" etc. som är etablerade i andra
sammanhang.

För
egen del anser jag alt del finns både fördelar och nackdelar såväl med det
uttryck som BRÅ-gruppen har föreslagit som med flera av de förslag som har
förts fram under remissbehandlingen. Det är svårt att välja ett uttryck som
från alla synpunkter ter sig som det lämpligaste.

Jag
vill också erinra om att del i den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 2 § andra
stycket SekrL över huvud taget inle anges någon kvalifikation av
misstankegraden. Där föreskrivs rakt på sak all sekretess enligt 7 kap. 1 och 4
§§ SekrL inle hindrar att anmälan görs till polis eller åklagare angående misstanke
om brott av vissa angivna slag.

Om
man inför en bestämmelse om att myndigheterna skall vara skyldiga atl självmant
rapportera brottsmisstankar i vissa fall, finns det enligt min mening ett behov
av att uttryckligen ange vilken grad av misstankar som skall föreligga för att
uppgift skall lämnas. Däremot finns del inte lika stor anledning att
uttryckligen föreskriva att misstankarna skall vara av en viss

Prop. 1983/84:142 32

kvahtet,
om man inte inför någon sådan uppgiftsskyldighet utan enbart en bestämmelse som
ger möjlighet att lämna ut uppgifter.

Givetvis
bör misstankarnas styrka vara en av de omständigheter som en myndighet tar
hänsyn till när den prövar om uppgifter bör lämnas ut eller ej. Jag anser
emellertid inte att detta behöver komma till uttryck i lagtexten. Bedömningen
av i vilka fall misstankarna är av sådan styrka att uppgift får lämnas bör
enligt min mening kunna överlåtas åt myndigheterna själva.

När
det gäller frågan i vad mån myndigheterna bör utnyttja möjligheten att lämna ut
uppgifter om brott med stöd av den föreslagna bestämmelsen vill jag till en
början erinra om att jag i föregående avsnitt har uttalat att en myndighet -
när den har rätt att lämna ut en sådan uppgift - skall lämna ut uppgiften, om
den begärs av en annan myndighet.

Vad
beträffar frågan i vilka fall en myndighet självmant bör rapportera uppgifter
om brottsmisstankar till andra myndigheter har jag tidigare starkt understrukit
att den omständigheten att jag inte föreslår någon uppgiftsskyldighet inte
innebär att jag menar att myndigheterna skall vara passiva när det uppkommer
misstankar om brott. Tvärtom anser jag att det är önskvärt att myndigheterna
utnyttjar de möjhgheter att lämna ut uppgifter om brott som ges genom den nya
bestämmelsen.

Frågan
om uppgifter skall lämnas ut eller inte bhr givetvis beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet. En bedömning måste göras med hänsyn bl.a. till hur svårt
brottet är och hur starka misstankarna är.

I
detta sammanhang uppkommer också frågan i vad mån den föreslagna bestämmelsen
inverkar på möjligheterna atl lämna ut uppgifter med stöd av generalklausulen i
14 kap. 3 § SekrL. Frågan är alltså vilket utrymme det finns i fortsättningen
för att tillämpa generalklausulen på uppgifter om brott.

Jag
vill då till en början slå fast att den nya bestämmelsen anger huvudregeln för
när myndigheterna skall kunna lämna ut uppgifter om brott. I den mån det finns
längre gående bestämmelser om rätt eller skyldighet atl rapportera brott i sekretesslagen
eller i annan lagstiftning skall de givetvis tillämpas.

När
det gäller brott som är av sådan svärhetsgrad att den nya bestämmelsen kan tiUämpas,
dvs. brott som kan antas föranleda strängare påföljd än böter, finns det inle
behov av att dessutom åberopa generalklausulen. Som jag har sagt i avsnitt 3.2
kan generalklausulen däremot åberopas som stöd för atl lämna ut uppgifter om
misstankar som angår förestående brott. Det är också möjligt - och här innebär
mitt förslag ingen ändring - att i vissa fall tillämpa generalklausulen på
uppgifter angående misstankar om brott som inte kan antas medföra annan påföljd
än böter. Myndigheterna bör alltså enligt min mening ha samma möjligheter som
hittills att utbyta information om mindre allvarliga brott med stöd av 14 kap.
3 § SekrL.

MöjUgheten
att lämna uppgifter även om brott som endast förskyUer böler kommer
naturligtvis i praktiken att utnyttjas framför allt i sådana fall när

Prop.
1983/84:142 33

polis eller åklagare begär att få uppgifter under en fömndersökning.
Det är emellertid möjligt att med stöd av generalklausulen lämna ut uppgifter
om brottsmisstankar även utan någon uttrycklig begäran. Jag vill erinra om att
föredragande statsrådet i förarbetena till sekretesslagen uttalade att det inte
är något villkor för tillämpningen av generalklausulen att det föreligger en
uttrycklig begäran från en annan myndighet (prop. 1979/80:2, Del A, s. 327).
Han framhöll särskilt atl en myndighet också på eget initiativ kan lämna sekrelessbelagda
uppgifter till en annan myndighet, t.ex. genom en anmälan om brott.

Om det hos
en myndighet uppkommer misstankar om att ett brott har begåtts som inte kan antas
föranleda annan påföljd än böter, kan myndigheten alltså ändå rapportera sina
misstankar, om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas ut har
företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Frågan huruvida uppgiftema
skall lämnas ut bUr då beroende av en awägning mellan dessa båda intressen. I
praktiken torde det ofta finnas situationer där uppgifter kan lämnas ut därför
att det finns ett intresse av att beivra även bötesbrottslighet samtidigt som
sekretessintresset inte är särskilt framträdande. En myndighet, som har hand om
bidragsgivning till enskilda på ett visst område, upptäcker t.ex. att en
person upprepade gånger har lämnat oriktiga uppgifter om sina ekonomiska
förhållanden och därigenom har tillskansat sig ekonomiska fördelar på annat
håll. Även om det kan antas att påföljden för brotten skulle stanna vid böter,
bör myndigheten ändå kunna rapportera saken till polis eller åklagare.

Jag vill
tillägga att det även i fortsättningen kan inträffa fall då det kan vara
befogat att rapportera misstankar om mindre allvarliga brott med stöd av 1 kap.
5 § SekrL, dvs. bestämmelsen om alt sekretess inte hindrar att en uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna
fullgöra sin egen verksamhet (se prop. 1979/80:2, Del A, s. 122).

Jag vill i
detla sammanhang också framhålla att den förordade bestämmelsen inte är avsedd
att påverka nuvarande möjligheter att med stöd av generalklausulen lämna
uppgifter om annat än misstankar om brott, t.ex. sådana uppgifter om ekonomiska
förhållanden som är av betydelse i skattemyndigheternas arbete.

3 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 142

Prop. 1983/84:142 34

3.4
Tillämpningsområdet för en allmän regel om uppgiftslämnande i brottsbekämpande
syfte

Mitt
förslag: 1 princip skall den nya regeln om uppgiftslämnande i brottsbekämpande
syfte vara tillämpHg bos alla myndigheter. Bestämmelsen blir emellertid inte
tillämplig för den som har tystnadsplikt på gmnd av det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet enligt 3 kap. 3 § TF eller på grund av lagen (1979:926) om tystnadspUkt
för präst inom svenska kyrkan. Bestämmelsen får inte heller tillämpas av de
allmänna advokatbyråerna. -För myndighetema inom hälso- ocb sjukvården och
socialtjänsten gäller även i fortsättningen att uppgift får lämnas ut bara
beträffande brott med ett minimistraff på fängelse i två år och beträffande
vissa brott mot underåriga. Även för andra myndigheter som inte får tillämpa
generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL föreslås atl uppgift skall få lämnas bara
beträffande brott med ett minimistraff på två års fängelse.

BRÅ-gruppens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. BRÅ-gmppen har dock
föreslagit vissa mindre förändringar av de nuvarande bestämmelserna om uppgiftslämnande
från myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Vidare har
gruppen föreslagit bl.a. att övriga myndigheter som i dag inte får lämna ut sekrelessbelagda
uppgifter till en annan myndighet efter en intresseavvägning med stöd av 14
kap. 3 § SekrL skall få betydligt ökade möjligheter att lämna ut uppgifter
angående brottsmisstankar.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser har godtagit huvuddragen i BRÅ-gruppens förslag. En
rad kritiska synpunkter har emellertid förts fram beträffande detaljer i
förslaget.

De
kritiska synpunkterna gäller framför allt frågan i vilken utsträckning
myndigheterna inom de områden, som f.n. är undantagna från möjligheten att
lämna uppgifter om brott efter en intresseawägning, skall omfattas av uppgiftslämnandet.
En del remissinstanser anser att BRÅ- gruppens förslag borde ha gått längre, t.ex.
beträffande huvuddelen av myndigheterna inom socialtjänsten. Flertalet av de
kritiska remissinstanserna anser emellertid att den nu aktuella kategorin av
myndigheter inte skall få lämna uppgifter i så stor utsträckning som BRÅ-gruppen
har föreslagit.

Skälen
för mitt förslag: När man skall bestämma tillämpningsområdet för en genereU
reglering av myndigheternas informationsutbyte är det, som BRÅ- gmppen har
påpekat, naturligt att ta sekretesslagens bestämmelser som utgångspunkt. Den
reglering som det är fråga om nu har så nära saklig anknytning till
sekretesslagen att det är önskvärt att tillämpningsområdet såvitt möjhgt
avgränsas på samma sätt.

Jag
föreslår därför att tillämpningsområdet för bestämmelsen om myndigheternas
informationsutbyte angående brottsmisstankar i pricip bestäms i enlighet med
reglerna i sekretesslagen. Det betyder atl bestämmelsen blir tiUämplig hos alla
myndigheter, både statiiga och kommunala. Dessutom

kommer
bestämmelsen att gälla också vissa andra organ som anges i 1 kap. SekrL.

Som
jag har sagt i närmast föregående avsnitt finns det emellertid skäl att överväga
undantag från bestämmelsen på vissa särskilda områden. De områden där del kan
finnas anledning att föreskriva undantag är sådana där intresset av
sekretesskydd är särskilt starkt.

Som
BRÅ-gruppen har framhållit är del ganska svårt att jämföra intresset av
sekretess på olika områden. I sekretesslagen används olika metoder för att ange
sekretessgraden. Huvudalternativen är atl man har ett rakt skaderekvisit, ett
omvänt skaderekvisit eller inget krav på skada alls, dvs. absolut sekretess.

Av
betydelse i detta sammanhang är emellertid inte i första hand frågan vilket skaderekvisit
som gäller eller inte gäller i ett visst fall. Vad som primärt är av intresse
är om sekretessen ger skydd för allmänna eller enskilda intressen. Uppgiftslämnande
mellan myndigheter i syfte att bekämpa brott avser ju framför allt uppgifter om
enskildas förhållanden. Vad det nu gäller att ta ställning till är därför i
första hand om den sekretess som gäller till förmån för enskilda i vissa fall
är av sådan styrka att man bör föreskriva undantag från den föreslagna
bestämmelsen om uppgiftslämnande om brott.

För
att ringa in de fall där det kan finnas skäl att föreskriva undantag har BRÅ-gruppen
undersökt framför allt två typer av situationer där sekretessintresset är
särskilt starkt. Det gäller dels sådana fall där en offentlig funktionär intar
en förtroendeställning i förhållande till den enskilde, dels sådana områden som
är undantagna från tillämpningsområdet för generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL.

Med
utgångspunkt i de överväganden som BRÅ-gmppen har gjort rörande
förtroendesituationer och liknande fall ansluter jag mig till uppfattningen att
regleringen inte bör omfatta två speciella områden, som f.ö. båda faller
utanför sekretesslagens tillämpningsområde (jfr dock 16 kap. SekrL).

Det
ena fallet gäller den som är bunden av reglerna om det tryckfrihetsrättsliga
anonymitetsskyddet i 3 kap. 3 § TF. En myndighet som ger ut en tidskrift bör
alltså inle få lämna ut uppgifter om författare eller meddelare även om
uppgifterna är av betydelse i samband med ett brott, annat än i de speciella
fall som anges i den ifrågavarande grundlagsregeln.

Det
andra fallet gäller uppgifter som lämnas till präster under själavårdande
samtal med enskilda. Av 1 kap. 10 § SekrL följer att uppgifter som har anförtrotts
en präst inom svenska kyrkan under själavårdande samtal har undantagits från
sekretesslagens tillämpning. Enligt lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst
inom svenska kyrkan har den som är prästvigd i svenska kyrkan tystnadsplikt i
fråga om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under
själavårdande samtal i övrigt.

Bestämmelserna
i 36 kap. 5 § RB om vittnesförhör innebär att tystnads-

Prop. 1983/84:142 36

plikten
har ett ovillkorligt företräde framför vittnesplikten för präster inom svenska
kyrkan. En präst inom svenska kyrkan får alltså inte höras som vittne om sådant
som omfattas av hans tystnadsplikt.

På
grund av det anförda bör bikthemligheten enligt min mening inte vika för
intresset av brottsbekämpning. En präst inom svenska kyrkan bör alltså inte få
tillämpa en allmän regel om uppgiftslämnande i brottsbekämpande syfte.

Det
finns också andra områden där sekretesskyddet är särskilt starkt för den
enskilde på grund av att en förtroendesituation föreligger mellan honom och en
offentlig funktionär vid en myndighet.

Enligt
36 kap. 5 § RB får, som jag har nämnt, vissa offentliga funktionärer inte höras
som vittne om något som har anförtrotts dem på grund av deras ställning eller
som de har erfarit i samband därmed. De som har undantagits från vittnesplikten
är advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid
familjerådgivningsbyråer samt dessa funktionärers biträden.

Förbudet
att höra funktionärerna som vittne är emellertid inte utan undantag. Bl.a.
viker förbudet för samtliga kategorier utom för försvarare, om förhöret gäller
brott för vilket är föreskrivet fängelse i lägst två år.

Funktionärerna
omfattas av sekretess enligt sekretesslagen. Sekretess gäller för advokater och
deras biträden vid en allmän advokatbyrå enligt 9 kap. 9§ första stycket SekrL.
Läkare, tandläkare, barnmorskor och sjuksköterskor som är i allmän tjänst samt
deras biträden omfattas av hälso-och sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. 1 § SekrL.
Socialtjänstsekretessen i 7 kap. 4 § SekrL gäller bl.a. för kuratorer vid
familjerådgivningsbyråer och deras biträden.

Av
det anförda framgår att tystnadsplikten är särskilt stark vid de allmänna advokatbyråerna.
BRÅ-gruppen har föreslagit att uppgifter som omfattas av sekretess enligt 9
kap. 9 § första stycket SekrL skall undantas från den föreslagna regleringen
utom från bestämmelsen om uppgiftslämnande angående förestående brott. Som jag
tidigare har sagt i avsnitt 3.2 anser jag inte att det är motiverat med en
allmän regel om uppgiftslämnande om misstankar om förestående brott. När det
gäller en regel om uppgiftslämnande om begångna brott anser jag i likhet med BRÅ-gruppen
och ett flertal remissinstanser att de aUmänna advokatbyråerna bör undantas
från tillämpningen av en sådan bestämmelse.

Vad
härefter angår personalen inom hälso- och sjukvården kan konstateras att den
intar en särstäUning i detta sammanhang. I förhållandet mellan hälso- och
sjukvårdspersonalen och deras patienter föreligger det regelmässigt sådana förtroendesitualioner
att det finns särskild anledning tiU återhållsamhet när det gäller att lämna ut
uppgifter om brottsmisstankar till andra myndigheter. Detsamma gäUer i stor
utsträckning i fråga om förhållandet mellan de anställda i socialtjänsten och
deras klienter.

De
nämnda personalkategorierna omfattas också i stor utsträckning av

bestämmelserna
i 36 kap. 5 § RB om undantag från vittnespUkten beträffande uppgifter som har
lämnats i förtroende. I fråga om socialtjänstens personal gäller bestämmelserna
dock endasl kuratorer vid familjerådgivningsbyråer och deras biträden.

Vidare
är hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekretessen undantagna från
tillämpningsområdet för generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL. Personalen på
dessa områden har alltså inte möjlighet att lämna ut sekrelessbelagda uppgifter
efter en intresseawägning.

Till
detta kommer att det redan nu finns bestämmelser i sekretesslagen som reglerar
möjligheten att lämna ut uppgifter om brott från hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Personalen på dessa områden har sedan tidigare rätt att utan
hinder av sekretess anmäla misstankar om brott mot liv och hälsa, frihet och
frid eller sedlighetsbrott, om den straffbara gärningen är riktad mot någon som
inte har fyllt 18 år. Som jag fömt har sagt gäller dessutom fr.o.m. den 1
januari 1983 en bestämmelse som ger personalen inom dessa områden möjlighet att
utan hinder av sekretess lämna uppgifter till pohs eller åklagare angående
misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år.

BRÅ-gmppens
förslag innebär vissa mindre ändringar av de angivna bestämmelserna. Dels
föreslås att bestämmelsen angående möjlighet att lämna uppgift om brott mot underåriga
behålls oförändrad i sak men flyttas över till den föreslagna lagen om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte. Dels föreslås att bestämmelsen om uppgiftslämnande
angående brott med ett minimistraff på två års fängelse flyttas från 14 kap. 2
§ SekrL till 3 § i samma kapitel. Detta betyder att det uttryckligen föreskrivs
att möjligheten att lämna ut uppgifter angående de brott som avses med
bestämmelsen får utnyttjas endast om del är uppenbart att intresset av att
uppgift lämnas bar företräde framför intresset av sekretess. Slutligen innebär BRÅ-förslaget
också att det införs en möjlighet att rapportera misstankar om allvarliga
förestående brott utan hinder av de ifrågavarande sekretessbestämmelserna.

Enligt
min mening innebär de bestämmelser som i detta avseende föreslås i BRÄ-promemorian
- vilken f.ö. beslöts innan riksdagsbehandlingen av de senaste
ändringsförslagen var avslutad - inte någon förbättring av de regler som gäller
nu. Tvärtom medför BRÅ-förslaget närmast att den nuvarande regleringen i onödan
blir mer komplicerad. Inte heller i övrigt har det framkommit några
omständigheter som motiverar någon grundläggande omprövning av den nyligen
gjorda awägningen mellan intresset av brottsbekämpning och intresset av
sekretess inom dessa områden.

Jag
föreslår därför inte någon ändring när det gäller möjlighetema att lämna ut
uppgifter om brott från myndigheterna inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Vissa justeringar bör emellertid göras för att samordna bestämmelsema
med den allmänna regeln om uppgiftslämnande i brottsbekämpande syfte.

Prop. 1983/84:142 38

I
avsnitt 3.2 har jag föreslagit att myndigheterna, i de fall de får möjlighet att
lämna ut uppgifter angående brottsmisstankar utan hinder av sekretess, också
skall vara skyldiga att lämna ut en uppgift om den i ett konkret fall begärs av
en annan myndighet. Jag har inte föreslagit någon lagbestämmelse med den
innebörden, eftersom en sådan skyldighet enligt min mening liksom enligt BRÅ-gmppen
följer av 15 kap. 5 § SekrL, där det föreskrivs att en myndighet på begäran av
en annan myndighet skall lämna ut uppgifter som den förfogar över i den mån
hinder inle möter på gmnd av någon sekretessbestämmelse eller av hänsyn till
arbetets behöriga gång.

Enligt
min mening bör samma princip gälla på de områden där uppgift om brottsmisstankar
skall få lämnas ut bara beträffande särskilt allvarliga brott. Om en polis-
eller åklagarmyndighet begär att få ut uppgifter som angår misstankar om ett
mord eller ett dråp eller något annat brott med ett minimistraff på minst två
års fängelse, skall personalen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
alltså vara skyldig att lämna de begärda uppgifterna. Av vad jag förut har sagt
följer att någon ny lagbestämmelse inte behövs för att detta skall gälla.

I
detta sammanhang viU jag, med anledning av riksdagens uttalanden om behovet av
översyn av sekretessen mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan
(KU 1982/83:12 s. 15, rskr 1982/83:74), nämna aU jag har erfarit att det inom
socialdepartementet övervägs författningsändringar i syfte att möjliggöra ett
ökat informationsutbyte mellan förskole- och fritidsverksamheten å ena sidan och
den obligatoriska skolan å andra sidan.

Utöver
vad jag nu har anfört finns det enligt min mening inte skäl att föreslå någon
ändring av bestämmelserna om sekretess inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten.

BRÅ-gruppen
har föreslagit att bestämmelserna om uppgiftslämnande angående brott i stor
utsträckning skall vara tillämpliga på de områden i övrigt som i dag är
undantagna från generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL. Hit hör riksbankens
bankrörelse, riksgäldskontorets upplåningsverksamhet, myndigheternas
uppdragsverksamhet för enskildas räkning, medling i arbetstvister, teknisk
bearbetning och lagring av personregister för annans räkning, särskilda
postförsändelser, telemedddanden och verksamheten hos notarius publicus.

I
denna del innebär BRÅ-gruppens förslag att de allmänna bestämmelser som
föreslås om skyldighet att lämna uppgift om brott som har begåtts inom en
myndighets eget ansvarsområde, om rätt att lämna uppgift om brott som har
begåtts inom någon annan myndighets område och om skyldighet att rapportera
misstankar om förestående brott skall vara tillämpliga också hos de angivna
myndigheterna.

Dessutom
föreslår BRÅ-gruppen att generalklausulen skall bli tillämplig även på dessa
områden, dock i mycket begränsad utsträckning, nämligen dels beträffande
uppgifter som på begäran lämnas till den som leder en

Prop. 1983/84:142 39

förundersökning,
dels belräffande uppgifter i övrigt som lämnas till polis eller åklagare angående
misstanke om brott med ett minimistraff på två års fängelse.

Under remissbehandlingen
har man i allmänhet godtagit att det införs vissa begränsade möjligheter atl
lämna uppgift om misstankar angående allvarligare brott på de angivna
områdena. Däremot har flera remissinstanser motsatt sig en sådan mer
långtgående uppmjukning av sekretessen som den föreslagna bestämmelsen angående
uppgiftslämnande under fömndersökning innebär.

För egen del anser jag att
det kan vara motiverat att införa vissa möjligheter att lämna uppgift om
brottsmisstankar även på de nu aktuella områdena. Enligt min mening finns det
dock skäl att iaktta återhållsamhet. De uppgifter som det här är fråga om rör
inte sällan förhållanden som är av mycket ömtålig art för enskilda personer. De
ifrågavarande bestämmelserna reglerar bl.a. uppgifter hos postverket om
särskilda postförsändelser och uppgifter hos televerket angående särskilda
telefonsamtal. I flertalet fall gäller absolut sekretess.

Enligt min mening bör man
inte genom en allmän regd genomföra en så långtgående uppmjukning av
sekretessen på de angivna områdena att det blir möjligt att bryta sekretessen
så snart det föreligger misstanke om ett brott som kan antas medföra fängelse. BRÅ-förslaget
är f.ö. i denna del utomordentligt invecklat.

Jag anser emellertid att
det kan vara motiverat att på dessa områden införa en bestämmelse som gör det
möjligt att lämna uppgift angående brottsmisstankar i samma utsträckning som
på övriga områden som är undantagna från generalklausulen, dvs. hälso- och
sjukvården och socialtjänsten. Jag förordar alltså att uppgift skall få lämnas
angående misstankar om brott med ett minimistraff på två års fängelse. Någon
motsvarighet till bestämmelsen angående rätt att lämna uppgift om brott mot underåriga
torde dock inte behövas på de områden som det gäller här.

I den mån det anses
behövligt med mer långtgående bestämmelser om rätt eller skyldighet att anmäla
misstankar om brott på något av de ifrågavarande områdena kan sådana bestämmelser
tas in i en författning som gäller just det området. Sådana bestämmelser finns
redan i dag, t.ex. 135 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank.

När
det gäller uppgiftslämnande från domstolarna vill jag understryka atl jag delar
BRÅ-gmppens och remissinstansernas uppfattning att det är av stor betydelse för
tillilen till rättsväsendet att domstolarna visar återhållsamhet med att lämna
uppgifter om brott som har framkommit i den rättskipande verksamheten.

En
del remissinstanser har förordat att också t.ex. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SOS Alarmering AB, riksprovplatserna och andra organ
utanför myndighetsområdet skall tillämpa bestämmelserna om uppgiftslämnande.

Prop. 1983/84:142 40

Jag
vill peka på att kommunalföretagskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1983:61) HandUngsoffentlighet
utanför myndighetsområdet, som avlämnades i november 1983, har behandlat frågan
om offentlighetsprincipens tillämpning hos privaträttsUga organ som tillagts
statliga eller kommunala förvaltningsuppgifter. Betänkandet remissbehandlas f.n.

Frågan
humvida olika organ utanför myndighetsområdet skall omfattas av reglerna om uppgiftslämnande
i brottsbekämpande syfte har ett nära samband med den mer övergripande frågan
om olika privaträttsliga subjekt skall tillämpa offentlighetsprincipen.

Jag
anser att de båda frågorna bör övervägas i ett sammanhang och då lämpligen i
samband med behandlingen av kommunalföretagskommitténs betänkande. Jag tar därför
inte nu upp frågan om uppgiftslämnande utanför myndighetsområdet.

3.5
Formerna för uppgiftslämnandet

3.5.1
Av vem och till vem bör uppgifter få lämnas?

Mitt
förslag: Uppgifter om brott skall få lämnas av enskilda befattningshavare och
inte bara av myndigheten som sådan. - Uppgiftema skall lämnas till
polismyndighet, åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot
brottet.

BRÅ-gruppens
förslag: Beslut att lämna ut uppgifter om brott skall fattas av myndigheten som
sådan, dvs. av ett organ eller en befattningshavare som bar behörighet att
företräda myndigheten. Uppgiftema skall i allmänhet lämnas till polismyndighet
eller åklagarmyndighet. När det gäller brott inom en annan myndighets
ansvarsområde skall uppgiftema dock i första hand lämnas till den myndigheten.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser lämnar BRÅ-gmppens förslag utan erinran. Ett mindre
antal remissinstanser anser emellertid att uppgiftslämnandet bör handhas av de
enskilda befattningshavarna och inte av myndigheten som sådan. En del
remissinstanser är också tveksamma till att uppgifter om brott i vissa fall
skall få lämnas till andra myndigheter än pohs och åklagare.

Skälen
för mitt förslag: Vem som för en myndighets räkning får besluta om att lämna ut
offentliga eller sekrelessbelagda uppgifter till en annan myndighet regleras
inte uttömmande i sekretesslagen.

115
kap. 6 § SekrL finns dock vissa bestämmelser i ämnet. Där föreskrivs att det i
första hand ankommer på den som förfogar över en handling för myndighetens
räkning att ta stäUning till om handlingen skall lämnas ut. I tveksamma fall
skall han hänskjuta frågan om handlingens utlämnande till myndigheten. Han
skall också på begäran hänskjuta frågan till myndigheten, om han vägrar att
lämna ut handlingen eller på annat sätt begränsar någons rätt att förfoga över
handlingen. Bestämmelsen gäller emeUertid enligt sin

Prop. 1983/84:142 41

ordalydelse
bara om det är en enskild som begär alt få en handling utlämnad. Någon
motsvarande reglering i lag av frågan om utlämnande till myndighet ansåg
föredragande statsrådet inte nödvändig (prop. 1979/80:2, Del A, s. 362).

Frågan
om vem som skall få lämna ut uppgifter om brott till en annan myndighet
diskuterades i samband med den lagändring som trädde i kraft vid årsskiftet
1982/83 och som innebar att myndigheterna inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten fick ökade möjligheter att lämna uppgifter om brott utan hinder
av sekretess. Konstitutionsutskottet (KU 1982/83:12) anslöt sig tiU förslaget i
prop. 1981/82:186 att prövningen borde ankomma på de enskilda
befattningshavarna men påpekade samtidigt atl det låg i sakens natur att
prövningen som regel bör ske på "hög nivå" inom myndigheten.
Utskottet erinrade också om att befattningshavaren i tveksamma fall kan hänskjuta
frågan om utlämnande till myndighetens prövning. Riksdagen följde utskottets
förslag (rskr 1982/83:74). (Jfr dock lagrådels yttrande, KU 1982/83:12 s. 38 f.)

Jag
delar konstitutionsutskottets uppfattning att uppgiftslämnandet bör ankomma på
de enskilda befattningshavarna. Det finns såvitt jag känner till inte några
tecken på att den nu gäUande ordningen har medfört olägenheter av något slag.
Det skulle däremot innebära en onödig omgång om frågan om uppgiftslämnande vid
brott alltid skuUe ankomma på myndigheten som sådan.

Jag
vill dock påpeka att det i många faU kan vara lämpUgt att den enskilde befattningshavaren
rådgör med en överordnad när fråga är om att lämna ut uppgifter om brott och i
tveksamma fall lämnar över frågan till myndigheten för avgörande.

Jag
vill också erinra om att det inte finns något hinder mot att en myndighet i sin
arbetsordning närmare reglerar i vilken utsträckning enskilda tjänstemän skall
kunna lämna uppgifter till andra myndigheter och i vad mån uppgiftslämnandet
skall ankomma på myndighetens ledning.

En
myndighet bör inte med stöd av den nya bestämmelsen få rätt att lämna ut
uppgifter om brottsmisstankar till vilken myndighet som helst även om uppgiftslämnandet
sker i brottsbekämpande syfte. Det är enligt min mening självklart att, i de
fall uppgifter om brott lämnas, de i första hand bör lämnas tiU polis eller
åklagare. Uppgifter bör dock få lämnas till en annan myndighet än polis och
åklagare i sådana fall då det ankommer på den andra myndigheten att ingripa mot
brottet. Som exempel kan nämnas det fallet att en myndighet har ålagts att
utöva tillsyn inom ett visst område.

3.5.2
Sättet för uppgiftslämnandet

Mitt
förslag: Uppgifter om brott bör som huvudregel lämnas i skriftlig form. I de
fall uppgifter lämnas muntligen bör uppgiftslämnandet dokumenteras.

Prop. 1983/84:142 42

BRÅ-gruppens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Frågan om dokumentation vid
muntligt uppgiftslämnande berördes dock inte.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser lämnar BRÅ-gruppens förslag utan erinran. Ett par
remissinstanser framhåller att uppgiftslämnandet bör dokumenteras i de fall uppgifter
lämnas ut muntligen.

Skälen
för mitt förslag: Jag delar BRÅ- gmppens förslag att uppgiftslämnandet i så
stor utsträckning som möjligt bör ske i skriftlig form. Den skriftUga formen
ter sig naturlig inte minst av det skälet att det bör vara möjligt att
kontrollera bl.a. vilka uppgifter som har lämnats ut, när det har skett, till
vem uppgifterna lämnats och vem som har svarat för uppgiftslämnandet. Det bör
dock inte vara uteslutet att uppgifter lämnas ut muntligen. Detta kan vara
motiverat t.ex. när det är fråga om ett brådskande ärende eller om uppgifter
som lämnas vid ett sammanträde. I sådana fall är det viktigt att en
protokollsanteckning eUer tjänsteanteckning görs. Att den mottagande
myndigheten dokumenterar uppgifterna ligger i sakens natur.

3.6
Den lagtekniska lösningen

Mitt
förslag: Nuvarande regler om uppgiftslämnande angående brott kompletteras med
en allmän bestämmelse i 14 kap. 2 § SekrL som tar direkt sikte på uppgiftslämnande
i brottsbekämpande syfte. Bestämmelsen innebär att sekretess inte hindrar att
en uppgift som angår misstanke om brott - under de förutsättningar som jag har
förordat i det föregående - lämnas till polismyndighet, åklagarmyndighet eller
annan myndighet som har att ingripa mot brottet. Någon ny särskild lag föreslås
inte.

BRÅ-gruppens
förslag: En särskild lag införs om uppgiftslämnande mellan myndigheter i brottsbekämpande
syfte. Ett par bestämmelser flyttas från sekretesslagen till den nya lagen.
Vidare föreslås vissa ändringar i sekretesslagen för att de myndigheter, som f.n.
inte får lämna ut uppgifter efter en intresseawägning, skall få en sådan
möjlighet beträffande uppgifter om brott. Dessutom utmönstras en del
bestämmelser i andra författningar, som i dag ålägger vissa myndigheter att
anmäla brott.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har fört fram en mängd synpunkter av varierande slag på den
lagtekniska lösningen. Ett förhåUande vis stort antal remissinstanser anser att
BRÅ-gmppens reglering är svåröverskådlig och kan bli besvärlig att tiUämpa för
myndigheterna. Flera alternativa lösningar föreslås.

En
del remissinstanser tillstyrker visserligen BRÅ- gruppens förslag med en
särskild lag men pekar på behovet av ytteriigare överväganden innan en lagstiftning
genomförs. Andra remissinstanser förordar att bestämmelserna i så stor
utsträckning som möjligt skall samlas i sekretesslagen. Förslag som ligger
mellan dessa båda finns också.

Prop. 1983/84:142 43

Skälen
för mitt förslag: Den särskilda lag om uppgiftslämnande mellan myndigheter i brottsbekämpande
syfte som BRÅ-gruppen har föreslagit är avsedd att tillämpas parallellt med
dels bestämmelserna i bl.a. 1 kap. 5 § och 14 kap. 1 och 3 §§ SekrL, dels vissa
kvarstående bestämmelser om uppgiftsskyldighet i författningar som reglerar
olika myndigheters verksamhetsområden. Dessutom föreslår BRÅ-gruppen en
särskild förordning med i huvudsak förfaranderegler för de myndigheter som
skall lämna uppgifter om brott på skatte- och avgiftsområdet.

Som
ett flertal remissinstanser har framhållit är den lagtekniska lösning som BRÅ-gmppen
har föreslagit komphcerad och ägnad att leda tiU svårigheter i den praktiska
tillämpningen. Redan av det skälet finns det anledning att hysa tveksamhet
inför den föreslagna regleringen.

Dessutom
visar den genomgång av förslaget som jag har gjort i de föregående avsnitten
att flera av bestämmelserna inte bör införas därför att en annan lösning bör
väljas i sak. Vissa av bestämmelserna kan också undvaras.

Den
föreslagna särskilda lagen består av sex paragrafer. Tre av paragraferna
innehåller bestämmelser som i dag har sin motsvarighet i sekretesslagen. En av
dessa rymmer dessutom ett allmänt påbud om atl myndigheterna skall samarbeta i
syfte att awärja och beivra brott. I två paragrafer föreskrivs en generell
uppgiftsskyldighet. Tanken på ett allmänt påbud och en genereU uppgiftsskyldighet
har jag avvisat i det föregående (se avsnitt 3.1 resp. 3.2). Den återstående
paragrafen innehåller en bestämmelse om när en myndighet utan hinder av
sekretess får lämna uppgift om brott mot en annan myndighets ansvarsområde.
Bestämmelsen bör jämföras med 14 kap. 3 § SekrL. Även med stöd av den
paragrafen kan det nämligen vara möjligt atl lämna ut uppgifter av här angivet
slag.

Mot
den angivna bakgrunden anser jag att det inte finns skäl att införa en särskild
lag om uppgiftslämnande mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte. Den
allmänna bestämmelse om uppgiftslämnande om brott som jag har förordat i det föregående
kan med fördel tas in i sekretesslagen. Den passar i sak väl ihop med de
bestämmelser om uppgiftslämnande mellan myndigheter som redan finns i 14 kap. 2
och 3 §§ SekrL.

Om
den föreslagna nya bestämmelsen tas in i sekretesslagen, uppnår man flera
fördelar. Regleringen blir enklare och överskådligare än om man inför en
särskild lag. Dessutom behövs det inte några särskilda regler om tiUämpningsområdet
e.d., eftersom de bestämmelser som redan gäller enligt sekretesslagen blir
tillämpliga också på den nya bestämmelsen.

Jag
föreslår därför att den nya bestämmelsen tas in i 14 kap. 2 § SekrL.

Mitt
förslag får också den konsekvensen att man kan behålla de särskilda regler som
finns i olika författningar om skyldighet för en myndighet att göra åtalsanmälan
eller anmäla brottsmisstanke oeh som skulle upphävas enligt BRÅ-förslaget. Som
framgår av vad jag har anfört i det föregående (avsnitt

Prop. 1983/84:142 44

3.2)
anser jag detta vara en fördel. Denna lösning innebär också att den förordning
om uppgiftslämnande från myndigheter på skatteområdet i brottsbekämpande syfte
som BRÅ-gmppen har föreslagit inte behövs; de särskilda regler om
uppgiftsskyldighet som nu gäller innehåller också bestämmelser om förfarandet.

Justitieutskottet
har i betänkandet JuU 1982/83:36 (s. 8) om skyndsamt förfarande i
skattebrottmål uttalat att det som ett resultat av övervägandena över BRÅ-gruppens
förslag kan finnas anledning att närmast från lagteknisk synpunkt ompröva anmälningsskyldigheten
i 17 § skattebrottslagen (1971:69). Som en följd av att jag inte är beredd att
förorda en särskild lag med en generell uppgiftsskyldighet för myndigheterna
behöver enligt min mening en sådan omprövning av 17 § skattebrottslagen inte göras.

3.7
Medgivande från myndighet som förutsättning för åtal

Mitt
förslag: Redaktionella ändringar görs i en rad föreskrifter där krav på tillstånd
av en myndighet är en förutsättning för allmänt åtal för ett visst brott. De
olika formuleringar som förekommer ersätts med uttrycket "efter medgivande
av".

BRÅ-gruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget lämnas utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: De bestämmelser förslaget gäller är följande:

9 §
andra stycket lagen (1923:116) om hundskatt,

9
§ andra stycket lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,

12 §
andra stycket och 15 § femte stycket valutalagen (1939:350),

18 § allmänna prisregleringslagen (1956:236),

24
§ tredje stycket aUmänna tjänstepliktslagen (1959:83), 2 § 2 mom. lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker,

16 §
lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga

preparat,

4
§ lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig urspmngsdeklaration m.m.,

39
§ lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss,

9§
andra stycket lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m.,

7
§ CECA-lagen (1972:762),

41
§ andra stycket tuUagen (1973:670),

22
§ lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

17 §
andra stycket marknadsföringslagen (1975:1418),

6§
andra stycket lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig
plats till den offentliga arbetsförmedlingen, 51 § ransoneringslagen
(1978:268), 75 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620), 39 §
konkurrenslagen (1982:729) och

13 §
lagen (1983:1034) om kontroU över tillverkningen av krigsmateriel,

m.m.

Prop.
1983/84:142 45

I dessa bestämmelser används begrepp som "anmälan",
"anmälan eller medgivande" eller "tillstånd" för att
uttrycka att det krävs tillstånd av en myndighet för att allmänt åtal skall få
väckas vid en överträdelse av de nämnda lagarna (jfr 20 kap. 3 § andra stycket RB).

BRÅ-gmppen pekar i sin promemoria på att bestämmelserna om
att allmänt åtal för vissa brott fömtsätler anmälan, medgivande eller liknande
från en myndighet, i en del fall har medfört att andra myndigheter inte har
lämnat uppgifter om sådana brott till polis eller åklagare. Bestämmelserna har
felaktigt tolkats så att "anmälan" får göras endast av den myndighet
på vilken det ankommer att ge tillstånd för allmänt åtal.

BRÅ-gruppen föreslår att en enhetlig terminologi införs
för att missförstånd skall undvikas i framtiden.

Enligt min mening är det viktigt att frågan om uppgiftslämnande
i brottsbekämpande syfte hålls skild från frågan om medgivande från en
myndighet som förutsättning för allmänt åtal för ett visst brott.

För att undanröja de oklarheter som kan föreligga om de
aktuella bestämmelsernas innebörd föreslår jag i likhet med BRÅ-gruppen att de
ändras så att terminologin blir klar och enhetlig.

Jag vill tillägga att det inte är uteslutet att det finns
motsvarande bestämmelser också i andra lagar än de nu nämnda. Jag har dock inte
ansett det nödvändigt att nu göra någon mera fullständig genomgång av författningsbeståndet
för att undersöka i vad mån så är fallet, utan jag har i princip begränsat mig
till att föreslå ändringar i de författningar som har redovisats av BRÅ- gmppen.
I den mån det skulle visa sig att det finns likartade bestämmelser i andra
författningar får erforderliga ändringar göras i lämpligt sammanhang.

3.8 Ikraftträdande

De lagförslag som jag nu har förordat bör träda i kraft
den 1 juli 1984. Några övergångsbestämmelser behövs inte. De nya bestämmelserna
kan tillämpas också beträffande uppgifter om sådana brott som har begåtts före
ikraftträdandet.

3.9 Sammanfattning

Det finns i oeh för sig inte något som hindrar att
myndigheter lämnar uppgifter om brott till polis eller åklagare i den mån
uppgifterna är offentliga.

Även i de fall uppgifter är skyddade av sekretess får
myndigheterna redan nu under vissa förutsättningar lämna ut uppgifter i brottsbekämpande
syfte. En myndighet kan t.o.m. vara skyldig att vidarebefordra sådana
uppgifter, nämligen om uppgiflsskyldighel följer av lag eller förordning.

En myndighet får också lämna ut uppgifter om brott utan
hinder av

Prop. 1983/84:142 46

sekretess,
om det är nödvändigt för atl den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin egen verksamhet.

Dessutom
får flertalet myndigheter lämna ut uppgifter, om det är uppenbart att intresset
av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda. Myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
tillhör de myndigheter som inte får lämna ut hemliga uppgifter efter en sådan intresseawägning.

För
myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten gäller att de utan
hinder av sekretess får lämna uppgifter om brott till polis eller åklagare, om
för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller
brottet riktar sig mot den som inte fyllt 18 år och utgör brott mot liv och hälsa,
frihet och frid eller sedlighetsbrott.

BRÅ-gruppen
har föreslagit en särskild lag om uppgiftslämnande mellan myndigheter i syfte
att awärja och beivra brott. Detta förslag genomförs emellertid inte. Gruppens
förslag om en generell skyldighet för myndigheterna atl utan hinder av
sekretess lämna ut uppgifter om brott genomförs inte heller.

I
stället föreslås - i överensstämmelse med intentionerna bakom BRÅ-gmppens
förslag - att nu gällande regler kompletteras med en allmän bestämmelse som lar
direkt sikte på uppgiftslämnande i brottsbekämpande syfte. Förslaget innebär
att sekretess inte hindrar atl uppgift angående misstanke om brott lämnas till
polismyndighet, åklagarmyndighet eller annan myndighet som har alt ingripa mot
brottet. En förutsättning för att uppgifter skall få lämnas är att det för
brottet är föreskrivet fängelse och att det kan antas att den straffbara
gärningen föranleder annan påföljd än böter.

För
myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten behålls i princip
nuvarande ordning.

Övriga
myndigheter som inte har möjlighet att tillämpa generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL
får rätt att lämna ut uppgifter angående misstankar om brott med ett minimistraff
på två års fängelse.

Präster
inom svenska kyrkan som är bundna av den s.k. bikthemligheten och de som skall
iaktta det iryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet berörs inte av förslaget.
Inte heller görs någon ändring i vad som gäller för de aUmänna advokatbyråerna.

Dessutom
föreslås att en mera enhetiig terminologi införs i en rad bestämmelser där
medgivande från en myndighet är en förutsättning för att allmänt åtal skall få
väckas för elt visst brott.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

2.
lag om ändring
i lagen (1923:116) om hundskatt,

3. lag om ändring i lagen (1935:113) med vissa
bestämmelser om

arbetsförmedling,

4.
lag om ändring
i valutalagen (1939:350),

5.
lag om ändring
i allmänna prisregleringslagen (1956:236),

6.
lag om ändring
i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83),

7.
lag om ändring
i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker,

8.
lag om ändring
i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat,

9.
lag om ändring
i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m.,

10. lag om ändring i lagen (1963:583)
om avveckling av fideikommiss,

11. lag om ändring i lagen (1971:1204)
om byggnadstillstånd m.m.,

12. lag om ändring i CECA-lagen
(1972:762),

13. lag om ändring i tullagen
(1973:670),

14. lag om ändring i lagen (1974:13) om
vissa anställningsfrämjande åtgärder,

15. lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418),

16. lag om ändring i lagen (1976:157)
om skyldighet för arbetsgivare atl anmäla ledig plats till den offentliga
arbetsförmedlingen,

17. lag om ändring i ransoneringslagen
(1978:268),

18. lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620),

19. lag om ändring i konkurrenslagen
(1982:729),

20. lag om ändring i lagen (1983:1034)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.

Förslagen har upprättats i samråd med

chefen för finansdepartementet (punkterna 2, 4, 5, 7, 13,
15 oeh 19), statsrådet Sigurdsen (punkterna 8 och 18),

chefen för arbetsmarknadsdepartementet (punkterna 3, 6,
11, 14 och 16), statsrådet Hellström (punkterna 9, 12 och 20) samt chefen för
försvarsdepartementet (punkten 17). Förslagen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 4'.

Bilagan har uteslutits här. Förslagen i bilagan är i allt
väsentligt likalydande med de ärslae som är fogade till propositionen.

Prop.
1983/84:142 48

5 Specialmotivering

5.1
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

14
kap. 2 §

Ändringama
i tredje stycket innebär att sekretess inte hindrar att myndighetema lämnar
uppgifter som angår misstankar om brott till polis eller åklagare eller till
någon annan myndighet som är ålagd att ingripa mot brottet, t.ex. en tillsynsmyndighet.
En fömtsättning för att uppgifter skall få lämnas är att myndigheten har skäl
att anta att brottet föranleder annan -dvs. strängare - påföljd än böter.
Beträffande de allmänna övervägandena hänvisas i första hand till avsnitt 3.2
och 3.3.

I
fjärde stycket föreskrivs vissa undantag från bestämmelsen i tredje stycket.
För myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten innebär
undantagen i princip att nuvarande ordning behålls. Uppgifter får alltså lämnas
om misstankar om brott mot liv och hälsa, frihet och frid eller sedlighetsbrott,
om den straffbara gärningen är riktad mol någon som inte fyllt 18 år. Uppgifter
får också lämnas utan hinder av sekretess om brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Bestämmelserna har
behandlats i avsnitt 3.4 i den allmänna motiveringen.

Av
fjärde stycket följer vidare att övriga myndigheter som inte har rätt att tillämpa
generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL också får rätt att lämna ut uppgifter
angående misstankar om brott med ett minimistraff på två års fängelse. Se i
övrigt avsnitt 3.4.

Både
i de fall som avses i tredje stycket och i de fall som behandlas i fjärde stycket
gäller att en myndighet får lämna uppgift om brottsmisstankar såväl självmant
som på begäran av en annan myndighet. Frågan i vilka faU en myndighet självmant
bör rapportera brottsmisstankar har diskuterats i avsnitt 3.3. Om uppgifter
begärs utlämnade av en annan myndighet, skall de lämnas ut enligt 15 kap. 5 § SekrL,
om inte hinder föreligger på grund av någon sekretessbestämmelse eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång. I denna del hänvisas till avsnitt 3.2 och
3.4.

Uppgifter
får lämnas ut både enligt tredje och fjärde stycket av en enskild befattningshavare
och inte bara av myndigheten som sådan. Se avsnitt 3.5.1, där också frågan till
vem uppgift får lämnas berörs.

Något
särskilt krav på formen för uppgiftslämnandet föreskrivs inte. Uppgifter får
alltså lämnas både muntligen och skriftligen. Se vidare avsnitt 3.5.2.

Av
femte stycket framgår att de allmänna advokatbyråerna hell undantas från
möjligheten alt tillämpa bestämmelsen om uppgiftslämnande angående brottsmisstankar.
Undantaget har behandlats i avsnitt 3.4 i den allmänna motiveringen.

Prop. 1983/84:142 49

5.2
Övriga lagförslag

Förslagen
har behandlats i avsnitt 3.7.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 142

Prop. 1983/84:142 50

Bilaga
1

BRÅ-gruppens
sammanfattning av sitt förslag

Bakgrund

Vi
har som en särskild arbetsgmpp inom ramen för BRÅs översyn av lagstiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet haft i uppdrag att se över reglerna om
sekretess och anmälningsskyldighet i förhållandet myndigheterna emellan. Vi
har bedrivit vårt arbete i två etapper.

Ambitionen
i den första etappen var att säkerställa att myndigheternas möjligheter att
utbyta uppgifter vid bekämpningen av den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten efter den nya sekretesslagstiftningens ikraftträdande den 1
januari 1981 skulle vara i vart fall lika stora som tidigare. Vi redovisade
resultatet av vårt arbete i denna del i promemorian (BRÅ PM 1980:4)
Informationsutbyte mellan myndigheter - en lägesrapport. Statsmakterna har i
allt väsentligt stäUt sig bakom våra där gjorda bedömningar. Det
författningsförslag som vi lade fram (riksbankens bankrörelse) har lett till
lagstiftning.

I
den andra och avslutande etappen av arbetet har vi undersökt möjligheterna att
införa någon form av generell reglering av uppgiftslämnandet mellan
myndigheter i syfte att bekämpa brott.

Förslaget
i stort

Vi
lägger i denna promemoria fram förslag till en särskild lag om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte samt till vissa ändringar i
sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1980:880). Vi föreslår också vissa andra
ändringar i gällande lagstiftning.

Den
föreslagna lagen inleds med en allmän regel om myndighetemas samarbete i syfte
att awärja och beivra brott och med en principiellt hållen regel om deras
uppgiftsutbyte i detta syfte. Därefter följer ett antal konkreta regler om uppgiftslämnande
i olika situationer.

Ändringarna
i sekretesslagen innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för den s.k.
generalklausulen, dvs. den regel som på de flesta verksamhetsområden tillåter
myndigheterna att lämna ut sekrelessbelagda uppgifter till varandra om det är
uppenbart att intresset av att uppgifter lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda.

Förslagets
utgångspunkter

Det
förslag till författningsreglering som vi nu lägger fram har vissa grundläggande
drag.

Det
avser endast brott i juridisk mening och är i huvudsak avgränsat till att omfatta
brott av vissa slag. Det tar dock inte sikte enbart på sådana

företeelser som brukar betecknas som ekonomisk och
organiserad brottslighet; reglerna är däremot utformade på ett sådant sätt att
de i första hand skaU bli ett användbart instrument vid bekämpningen av sådan
brottslighet. De har vidare utformats på ett sådanl sätt att de kan användas
såväl vid beivrandet av begångna brott som vid förhindrandet av föreslående
brott.

Reglernas utformning är resultatel av en awägning mellan
intresset av effektivitet i brottsbekämpningen, å den ena, och skyddet för de enskildas
integritet, å den andra sidan.

Regleringens tillämpningsområde sammanfaller i princip med
sekretesslagens. Föreskrifterna omfattar alltså uppgifter som framkommit i
myndigheters verksamhet. I motsats till bestämmelserna i sekretesslagen
reglerar de uppgiftslämnande enbart från myndigheterna, inte från enskilda
befattningshavare som sådana.

Huvudfallen av uppgiftslämnande

I stor utsträckning kan den föreslagna regleringen sägas
utgöra ett förtydligande och en komplettering av generalklausulen. Denna del av
regelsystemet tar i första hand sikte på uppgiftslämnande på eget initiativ.
Reglerna är konstruerade på olika sätl beroende på om det är fråga om brott
inom den uppgiftslämnande myndighetens eget ansvarsområde, brott inom någon
annan myndighets ansvarsområde eller brott av något annat slag. Med brott inom
en myndighets ansvarsområde avses både brott mot de särskilda samhällsintressen
som myndigheten har att bevaka - t.ex. miljöbrott, skattebrott och valutabrott
- och brott mot myndighetens intressen av privaträttsUg karaktär - stöld av
kontorsinventarier, förskingring av en kontantkassa, skadegörelse i
myndighetens lokaler etc.

Vi föreslår att en myndighet i princip skall vara skyldig
att lämna uppgifter som framkommit i myndighetens verksamhet tUl polis eller
åklagare, om uppgifterna innebär alt det skäligen kan antas att ett brott har
begåtts inom myndighetens ansvarsområde. Undantag från huvudregeln får göras,
om det är fråga om brott av lindrig beskaffenhet, om brottsutredning och lagföring
med hänsyn till omständigheterna av andra skäl inte framstår som påkallade eUer
om det av något annat skäl är uppenbart att uppgifterna inte behöver lämnas.

Vidare föreslår vi att en myndighet utan hinder av sekretess
får lämna uppgifter som framkommit i dess verksamhet till en annan myndighet,
om uppgifterna innebär att det skäligen kan antas att ett brott har begåtts
inom den andra myndighetens ansvarsområde. Uppgifterna får också lämnas till
polis eller åklagare. Förutsättningen för att uppgiftema får lämnas är att det
för brottet är föreskrivet fängelse och att brottet inte är av lindrig
beskaffenhet.

De två nu nämnda fallen av uppgiftslämnande avser begångna
brott. Vi föreslår också en regel som syftar tiU att förhindra förestående
brott.

Prop.
1983/84:142 52

Bestämmelsen
avser sådana brottsliga gärningar som medför allvarlig fara för någons liv,
hälsa eller frihet eller för omfattande ekonomiska skadeverkningar. Den
innebär att en myndighet, om det i dess verksamhet framkommer uppgifter som
innebär att det skäligen kan antas att en sådan brottslig gärning kommer att
begås, genast skall lämna uppgifterna till polisen eller någon annan myndighet
som har att ingripa mot brottet. Myndigheten får emellertid underlåta att lämna
uppgifter, om den i stället vidtar andra lämpliga åtgärder som är ägnade att awärja
faran.

Utanför
tillämpningsområdet för de nu nämnda reglerna skall generalklausulen tillämpas
på samma sätt som hittills.

Utanför
tillämpningsområdet för de nu nämnda reglerna skall generalklausulen tillämpas
på samma sätt som hittills.

Uppgiftslämnande
från områden där sekretesslagens generalklausul fn. inte gäller

På
de områden där sekretesslagens generalklausul f.n. inte kan tillämpas -t.ex.
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten - föreslår vi regler som är avsedda
att möjliggöra ett önskvärt uppgiftslämnande utan att för den skull utgöra
något hot mot sekretesskyddet för de ofta mycket känsliga personuppgifter som
finns inom dessa områden.

Förslaget
innebär här först och främst att de två nyss nämnda reglema om brott inom en
myndighets ansvarsområde inte blir tillämpliga i fråga om uppgifter som
omfattas av den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvårds- och
socialtjänstområdena eller i fråga om de allmänna advokatbyråemas verksamhet.
Regeln om skyldighet att lämna uppgifter om vissa slag av förestående brott har
ersatts av en bestämmelse som tillåter att sådana uppgifter lämnas.

I
övrigt tar förslaget i denna del sikte på två huvudfall av uppgiftslämnande,
sådant som avser brott som är föremål för fömndersökning och sådant som avser
andra situationer. För de senast nämnda fallen föreslår vi en regel som innebär
att uppgifter kan lämnas till polis eller åklagare från samtliga de områden där
sekretresslagens generalklausul f.n. är undantagen, om uppgiftema angår
misstanke om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år. Uppgifterna kan därvid lämnas på begäran eller på eget initiativ
efter en intresseawägning med stöd av generalklausulen. Uppgifter som faller
under sekretessen i verksamheten hos de allmänna advokatbyråerna är dock helt
undantagna från denna regel.

Beträffande
det huvudfall som avser uppgiftslämnande på begäran under fömndersökning
diskuterar vi den nuvarande ordningen som innebär att polis eller åklagare här
har två vägar att gå för att få uppgifter från andra myndigheter. Antingen kan
det straffprocessuella förfarandet användas, som innebär att en fömndersökningsledare
hos brottmålsdomstolen begär att en tjänsteman lämnar uppgifter vid
vittnesförhör eller att en myndighet

Prop. 1983/84:142 53

lämnar
ut en handling. Eller också kan polis eller åklagare på begäran på de områden
där generalklausulen gäller få sekrelesskyddade uppgifter från en annan
myndighet med stöd av denna.

Vårt
förslag innebär här att generalklausulens tillämpningsområde utvidgas på
sådant sätt att uppgifter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten på
begäran får lämnas till pohs eller åklagare under fömndersökning efter en intresseawägning
av det slag som föreskrivs i generalklausulen, om det är fråga om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. På de övriga
områden där generalklausulen f.n. inte gäller föreslår vi att uppgifter skall
kunna lämnas till fömndersökningsledare efter en intresseawägning utan någon
begränsning till brottets svärhetsgrad. Uppgifter som faller under sekretessen
i verksamheten hos de allmänna advokatbyråema är emellertid helt undantagna
från de föreslagna reglema.

Följder
för nuvarande regler

En
följd av den föreslagna regleringen blir att ett antal särbestämmelser om
skyldighet för myndigheter att anmäla misstanke om brott kan upphävas. För
skatteområdet föreslår vi en särskild förordning om tillämpningen av den föreslagna
lagen.

Övrigt

I
några avslutande avsnitt av promemorian behandlar vi den föreslagna regleringens
räckvidd i en framtid och regleringen av vissa former av uppgiftslämnande som
inte har direkt brottsbekämpande syfte.

När
det gäller det först nämnda problemet diskuterar vi möjhgheten att utsträcka
regleringen till att omfatta vissa privaträttsliga subjekt. Vidare tar vi upp
frågorna om formerna för uppgiftslämnande och om andra samarbetsformer än uppgiftslämnande.

Författningsförslagets
omfattning

Vårt
författningsförslag omfattar

• en särskild lag om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbe-

kämpande
syfte

•

• vissa
ändringar i 14 kap. sekretesslagen

en särskild förordning om den föreslagna lagens tillämpning på skatteom

rådet

upphävande
av eller ändringar i ett tiotal bestämmelser om skyldighet för

en
myndighet att anmäla brott ändringar i en rad bestämmelser om att allmänt åtal
för brott fömtsätler

anmälan,
medgivande e.d. från en myndighet.

Prop. 1983/84:142 54

Bilaga
2

BRÅ-gruppens
författningsförslag

1
Förslag till

Lag
om uppgiftslämnande mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Myndigheterna skall samarbeta med varandra i syfte att awärja och

beivra brott. De bör därvid lämna varandra uppgifter i den utsträckning det

inte möter hinder på gmnd av sekretess, av hänsyn till myndighetens egen

verksamhet eller av andra särskUda skäl.

Bestämmelser
om uppgiftslämnande i vissa fall finns i 2-6 §§ denna lag, i sekretesslagen (1980:100)
och i andra författningar.

Vad
som sägs i denna lag om myndigheter gäller även i förhållandet mellan olika
verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga
i förhållande till varandra. Vid tillämpning av lagen skall notarius publicus
och, i fråga om officiell provning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning
jämställas med myndighet.

2 §
Om det i en myndighets verksamhet framkommer uppgifter som innebär

atl det skäligen kan antas att något brott har begåtts inom myndighetens

ansvarsområde, skall myndigheten så snart det kan ske lämna uppgifterna till

polismyndighet eller åklagarmyndighet.

Myndigheten
får underlåta att lämna sådana uppgifter

1. om det är fråga om brott av lindrig beskaffenhet,

2. om brottsutredning och lagföring med hänsyn till omständigheterna av andra
skäl inte framstår som påkallade eller

3. om det av något annat skäl är uppenbart att uppgifterna inte behöver lämnas.

Första
stycket gäller inte i fråga om uppgifter som omfattas av sekretess enUgt 7 kap.
1-6 §§ eller 9 kap. 9 § första stycket sekretesslagen (1980:100). Har i lag
eller förordning meddelats bestämmelser som avviker från första stycket i fråga
om vem som skall fullgöra skyldigheten att lämna uppgifter gäller de
bestämmelserna.

3 §
Utan hinder av bestämmelserna om sekretess i sekretesslagen (1980:100)

får en myndighet lämna uppgifter som innebär att det skäligen kan antas att

brott har begåtts inom en annan myndighets ansvarsområde till denna

myndighet eller till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om för brottet är

föreskrivet fängelse och det inte är av Undrig beskaffenhet.

Första
stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. 1-6 §§ eller 9 kap. 9 §
första stycket sekretesslagen.

4 §
Om det i en myndighets verksamhet framkommer uppgifter som innebär

att det skäligen kan antas att det kommer att begås en brottslig gärning som

medför allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande

ekonomiska skadeverkningar, skall myndigheten genast lämna uppgifterna

till poUsmyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot

brottet. Om uppgifterna omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 §§ eller

9 kap. 9§ första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller i stället att

myndigheten får lämna uppgifterna utan hinder av sekretessen.

Prop. 1983/84:142 55

I
fall som avses i första stycket första meningen får myndigheten underlåta att
lämna uppgifterna, om den i stället vidtar andra lämpliga åtgärder för att awärja
faran.

5 §
Utan hinder av sekretess enligt 7 kap. 1-6 §§ sekretesslagen (1980:100)

får en myndighet till åklagarmyndighet eller polismyndighet lämna uppgif

ter, som innebär att det kan antas att ett brott enligt 3, 4 eller 6 kap.

brottsbalken har begåtts mot någon som inte har fyllt aderton år.

6 §
Denna lag tillämpas inte i fråga om uppgifter för vilka tystnadsplikt gäller

enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller lagen (1979:926) om

tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan.

Denna
lag träder i kraft den

2
Förslag till

Lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14
kap. 2§ Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 §
lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för

1. fömndersökning, rättegång, ärende om
disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart
rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i
verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet
där uppgiften förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där
uppgiften förekommer.

Sekretess
hindrar inte alt uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av
sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Sekretess
enligt 7 kap. I och 4 §§ Sekretess hindrar inte att uppgif-

hindrar inte, att anmälan görs till ter lämnas till en annan myndighet

åklagarmyndighet eller polismyndig- enligt vad som föreskrivs i 3 §, 4 §

het angående misstanke om brott första stycket andra meningen och 5 §

enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken lagen (1983:000) om uppgiftsläm-

mot den som inte fyllt aderton år. nande mellan myndigheter i brottsbe-

kämpande syfte.

Lagen
omtryckt 1980:880.

3 §

Nuvarande
lydelse

Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ får sekretessbelagd
uppgift lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 7
kap. 1-6 §§, 8 kap. 8 § första stycket och 9 och 15 §§ samt 9 kap. 7 §, 8 §
första och andra styckena och 9 §. Inte heller gäller första stycket, om
utlämnandet strider mot lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i
personregister enligt datalagen (1973:289), föreskrift som har meddelats med
stöd av datalagen.

Föreslagen
lydelse

Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ får sekretessbelagd
uppgift lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att
uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda
och om ej annat följer av andrå-fjärde styckena.

I fråga om sekretess enligt 8 kap.

8 § första stycket, 9 § och 15 § samt

9 kap. 7 §, 8 § första och andra
styckena och 9 § andra stycket gäller första stycket endast

1.
beträffande
uppgifter som en myndighet på begäran lämnar till undersökningsledaren under förundersökning,

2.
beträffande
uppgifter i övrigt från en myndighet tiUpolismyndighet eller åklagarmyndighet
som angår misstanke om ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år.

I fråga om sekretess enligt 7 kap. 1-6 §§ gäller första
stycket endast beträffande uppgifter från en myndighet till polismyndighet
eller åklagarmyndighet som angår misstanke om ett brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 9
kap. 9 § första stycket. Inte heller gäller första stycket, om utlämnandet
strider mot lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i personregister enhgt
datalagen (1973:289), föreskrift som har meddelats med stöd av datalagen.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:142 57

3 Förslag
tUl

Förordning
om uppgiftslämnande från myndigheter på skatteområdet i brottsbekämpande syfte

Regeringen
föreskriver följande.

1
§ Denna förordning gäller tillämpningen av lagen (1983:000) om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte i sådan verksamhet hos riksskatteverkel,
länsstyrelser, lokala skattemyndigheter, taxeringsnämnder och
fastighetstaxeringsnämnder där sekretess gäller enhgt 9 kap.

1 eller 2 § sekretesslagen (1980:100) eller som rör uppbörd av sådan
skatt eller avgift som avses i nämnda paragrafer.

2 § Vad som föreskrivs om uppgiftsskyldighet i 2 § lagen (1983:000) om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte skall tillämpas i verksamhet som
avses i 1 § också i fråga om

1. brott mot 12 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1358),

2. brott mot 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Uppgiftsskyldigheten
skall fullgöras av skattechefen i ställel för av länsstyrelsen, lokala
skattemyndigheten eller taxeringsnämnden.

3§
Den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i 2§ lagen (1983:000) om uppgiftslämnande
mellan myndigheter i brottsbekämpande syfte skall fullgöras

1. i
fråga om brott som rör inkomst-, förmögenhets- eller fastighetstaxering

av skattechefen i stället för av länsstyrelsen, lokala skattemyndigheten,

taxeringsnämnden eUer fastighetstaxeringsnämnden,

2. i
fråga om brott som rör förfarande enligt uppbördslagen (1953:272) av

länsstyrelsen i stället för av lokala skattemyndigheten.

Lokala
skattemyndigheten samt ordföranden i taxeringsnämnden eller fastighetstaxeringsnämnden
skall på det sätt riksskalteverket närmare föreskriver lämna de uppgifter som
skattechefen eller länsstyrelsen behöver för att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet enligt första stycket.

4 §
Skattechefen får uppdra åt chefen för taxeringsenhet, revisionsenhet eller

besvärsenhet att fullgöra den uppgiftsskyldighet som enligt denna förordning

ankommer på skattechefen. I Stockholms län får skattechefen även lämna ett

sådant uppdrag till sin ställföreträdare. Med chef för taxeringsenhet,

revisionsenhet eller besvärsenhet likställs i denna förordning chef för sektion

vid sådan enhet i Stockholms län. Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus

län.

Denna
förordning träder i kraft den

Prop. 1983/84:142 58

4
Förslag tUl

Lag
om ändring i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank

Härigenom
föreskrivs att 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank skall upphöra att
gälla.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

35 §1

Om det i riksbankens bankrörelse framkommer uppgifter som ger anledning
att anta att en brott har begåtts, skaU riksbanken underrätta polismyndighet
eller åklagarmyndighet.

Riksbanken
får, när särskilda skäl föreligger, underlåta aU göra anmälan enligt första
stycket.

Denna
lag träder i kraft den

'Senaste
lydelse 1981:109.

5
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

Härigenom
föreskrivs att 9 § lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedUng
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§i

Den
som uppsåthgen bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedUng
som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Allmänt
åtal för brott som avses i Allmänt åtal för brott som avses i

första stycket får väckas endast efter första stycket får väckas endast efler

anmälan av arbetsmarknadsstyrel- medgivande av arbetsmarknadssty-

sen. relsen.

Denna
lag träder i kraft den

1
Senaste lydelse 1976:156.

Prop. 1983/84:142 59

6
Förslag tUl

Lag om ändring i lagen
(1935:395) om kontroll över tillverkningen av

krigsmateriel
m.m.

Härigenom
föreskrivs att 12 § lagen (1935:395) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m.m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

12
§2

Förseelse, som i 8 eller 9 § avses. Allmänt åtal för brott som avses i 8

må av allmän åklagare åtalas allenast eller 9 § får väckas endast efter

efter anmälan eller medgivande av medgivande av kontrollmyndighe-

kontrollmyndigheten. ten.

Denna
lag träder i kraft den

'
Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:690. 2 Senaste lydelse 1949:221.

7
Förslag till

Lag
om ändring i valutalagen (1939:350)

Härigenom
föreskrivs att 12 och 15 §§ valutalagen (1939:350) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

12
§'

Den som ej har efterkommit
vitesföreläggande som har meddelats med stöd av förordnande enligt denna lag
får icke dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Allmänt åtal för brott mot
denna Allmänt åtal för brott mot denna

lag får utom i fall som avses i 15 § lag får utom i fall som avses i 15 §

väckas endasl efter anmälan av riks- väckas endast efter medgivande av

banken. riksbanken.

15
§2

Tullmyndighet
får kontrollera att utförsel- och införselförbud som meddelas med stöd av 2 §
första stycket 4) eller 5) efterlevs.

Den
som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar som avses
i 2 § första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna uppgifter om tillgångarna
i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndi-

'
Senaste lydelse 1978:257. 2 Senaste lydelse 1978:257.

Prop. 1983/84:142 60

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

gande,
generaltullstyrelsen bestämmer. För kontroll av sådana uppgifter skall den
uppgiftsskyldige bereda den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka
handresgods, annat medfört gods och alla utrymmen i transportmedel samt därvid
svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning.

I
övrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar 38,44,45 och 50 §§ tullagen (1973:670)
samt 57, 58, 60, 62, 65 och 68 §§ samt 73 § 8 och 9 tullstadgan (1973:671) i
den lydelse stadgan hade den 1 januari 1978.

Till
böter dömes den som uppsåthgen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan
eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.

Till
ansvar enligt denna paragraf Till ansvar enhgt denna paragraf

dömes
ej, om gärningen är ringa dömes ej, om gärningen är ringa

eller kan föranleda ansvar enligt 9 eller kan föranleda ansvar enligt 9

eller 10 § denna lag, enligt brottsbal- eller 10 § denna lag, enligt brottsbal

ken eller lagen (1960:418) om straff ken eller lagen (1960:418) om straff

för vamsmuggling. Allmänt åtal för för vamsmuggling. Allmänt åtal för

brott som avses i denna paragraf får brott som avses i denna paragraf får

ej väckas utan anmälan av tullmyn- väckas endast efter medgivande av

dighet. tuUmyndighet.

Denna
lag träder i kraft den

8
Förslag tUl

Lag
om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236)

Härigenom
föreskrivs att 18 § allmänna prisregleringslagen (1956:236) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
§

Brott varom förmäles i 10-13 §§ Allmänt åtal för brott som avses i

må
av allmän åklagare åtalas allenast 10-13 §§ får väckas endast efter efter
anmälan eller medgivande av medgivande av myndighet som rege-myndighet som
konungen bestäm- ringen bestämmer, mer.

Denna
lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:142 61

9
Förslag tUl

Lag
om ändring i aUmänna tjänstepliktslagen (1959:83)

Härigenom
föreskrivs att 24 § allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

24
§ Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första
stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt
6§,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets
föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet eller
nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet
av tjänsteplikten,

d) den
som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits med

stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den
som icke fullgör upplysnings- eller inställdseskyIdighet, som

föreskrivits med stöd av 20 §.

Är
brott, som ovan vid a)-d) sägs, med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller dagsböter,
lägst trettio, dömas.

Brott,
som avses i denna paragraf. Allmänt åtal för brott som avses i

må ej åtalas av allmän åklagare utan denna paragraf får väckas endast

att länsarbetsnämnd anmält det tiU efter medgivande av länsarbetsnämn-

åtal. den.

Denna
lag träder i kraft den

10
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av

spritdrycker

Härigenom
föreskrivs att 2 § lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mol införsel av
spritdrycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2§

1
mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom varusmuggling
enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår
uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen
införas till riket, skall dock förverkande icke äga mm.

Prop.
1983/84:142 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på
grund av sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå
på svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från
ansvar fri.

2 mom. Åtal för brott som avses i 2 mom. Allmänt åtal för
brott som 1 mom, må ej äga rum med mindre avses i 1 mom. får väckas endast
efter generaltullstyrelsen lämnar tillstånd medgivande av generaltullstyrelsen.
därtiU.

Denna lag träder i kraft den

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Brott som avses i 11 och 12 §§ må Allmänt åtal för brott som avses i

av åklagare åtalas endast efter anmä- 11 och 12 §§ får väckas endast efter

lan av socialstyrelsen. medgivande av socialstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall
för oriktig

ursprungsdeklaration m.m.

Härigenom föreskrivs alt 4 § lagen (1962:120) om straff i
vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ Brott som avses i denna lag må ej Allmänt åtal
för brott som avses i åtalas av åklagare med mindre gene- denna lag får
väckas endast efter raltullstyrelsen anmäler det tiU åtal. medgivande av
generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

13
Förslag tUl

Lag
om ändring i lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m.

Härigenom föreskrivs
alt 9 § lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Till
böter dömes den som

1. underlåter
att fullgöra uppgiftsskyldighet som avses i 6 § eller

2. vid fullgörande av
uppgiftsskyldighet som avses i 6 § uppsåtligen eller av

oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i

brottsbalken.

Ifråga om brott som avses
i första stycket får allmänt åtal väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

9§

Allmänt åtal för brott som
avses i första stycket får väckas endast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den

14
Förslag till

Lag
om ändring i tullagen (1973:670)

Härigenom
föreskrivs att 41 § tullagen (1973:670) skaU ha nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

41 §1

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter

1. att, i fall som avses i 4 § andra stycket, ange vara till förtuUning
inom föreskriven tid,

2. att lämna uppgift eller handling enligt 7-9 §§ eller 10 § första
stycket, eller

3. att göra anmälan enligt 11 §,

dömes
för tullförseelse till böter, om ej underiåtenheten är belagd med straff i
lagen (1960:418) om straff för vamsmuggUng.

Allmänt
åtal för tullförseelse får ey Allmänt åtal för tullförseelse får

väckas
utan anmälan av tullmyndig- väckas endast efter medgivande av

het. tuUmyndighet.

Denna
lag träder i kraft den

'
Senaste lydelse 1974:982.

15
Förslag tUl

Lag
om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrän\jande åtgärder

Härigenom
föreskrivs att 22 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder
skall ha nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §1

Allmänt åtal för gärning
som avses i 19 eller 20 § får väckas endast efter anmälan av
arbetsmarknadsstyrelsen.

Allmänt åtal för brott som
avses i 19 eller 20 § får väckas endast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den

'
Senaste lydelse 1975:743.

16
Förslag till

Lag
om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 17 § marknadsföringslagen (1975:1418) skaU ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17
§

Talan
om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får
väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller, i fråga om vite som
avses i 5 §, av annan som hos marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller
föreläggandet.

Allmänt
åtal för brott mot denna Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas
endast efter anmälan lag får väckas endast efter medgivan-eller medgivande
av konsumentom- de av konsumentombudsmannen, budsmannen.

Denna
lag träder i kraft den

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:157) om skyldighet för
arbetsgivare att anmäla

ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen

Härigenom
föreskrivs att 6 § lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
ledig plats till den offentliga arbetsförmedUngen skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

6§

Arbetsgivare,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att anmäla ledig plats
enligt vad som föreskrivs i denna lag, dömes till böter, högst 500 kr. Detsamma
skall gälla arbetsgivare som i anmälan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, vilken ej saknar betydelse.

Allmänt
åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter medgivande
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får
väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

18 Förslag till

Lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom
föreskrivs att 51 § ransoneringslagen (1978:268) skall ha nedan angivna lyddse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

51 §

Åtal för
brott som avses i 46 § får väckas endast efter anmälan eller medgivande av
myndighet som regeringen bestämmer.

Allmänt
åtal för brott som avses i 46 § får väckas endast efter medgivande av
myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den

5 Riksdagen 1983/84. 1 samt Nr 142

Prop.
1983/84:142 66

19 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 75 § socialtjänstlagen (1980:620)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

75 § Till böter dömes den som

1.
åsidosätter bestämmelsema
i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd
med straff i lagen (1979:552) om internationell adoptionsbjälp,

2.
överträder
förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 §,

3.
utan tillstånd
driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enUgt 70 §
fortsätter

verksamheten vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om Allmänt åtal får väckas endast

gärningen har anmälts till åtal av efter medgivande av socialnämnden,

socialnämnden, länsstyrelsen eller länsstyrelsen eller socialstyrelsen,

socialstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

20 Förslag till

Lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom föreskrivs att 39 § konkurrenslagen (1982:729)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Allmänt åtal för brott mot denna Allmänt
åtal för brott mot denna

lag får väckas endast efter anmälan lag får väckas endast
efter medgivan-

eller medgivande av näringsfrihets- de av näringsfrihelsombudsman-

ombudsmannen. nen.

Denna lag träder i kraft den

21 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1949:615) med vissa
föreskrifter med anledning av lagen (1935:395) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § förordningen (1949:615) med
vissa föreskrifter med anledning av lagen (1935:395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m.m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Den som bryter mot 3 § eller mot föreskrift eller villkor,
som meddelats enligt 4 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Brott, som avses i första stycket. Allmänt åtal för brott
som avses i

får åtalas av allmän åklagare endast första stycket får väckas endast efter

efter anmälan eller medgivande av medgivande av krigsmateridinspek-

krigsmaleridinspektionen. tionen.

Denna förordning träder i kraft den

' Förordningen omtryckt 1966:532. Senaste
lydelse av förordningens rubrik

1982:1063.

2 Senaste lydelse 1982:1063.

22 Förslag till

Förordning om ändring i taxeringskungörelsen (1957:513)

Regeringen föreskriver att 43 § taxeringskungörelsen
(1957:513) skall upphöra att gäUa.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §' Förekommer anledning till misstanke om brott enligt
skattebrottslagen (1971:69) eller taxeringslagen (1956:623), skaUskattechefen
eller av riksskalteverket särskilt förordnad tjänsteman göra anmälan därom till
åklagaren. Sådan anmälan skall göras även då anledning förekommer till misstanke
om brott mot 12 kap. 7§ aktiebolagslagen (1975:1385) eller 11 § tredje stycket
lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. I anmälan som

' Senaste lydelse 1976:801.

Prop.
1983/84:142 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

avses i detta stycke skall anges de omständigheter som
utgjort grund för misstanken om brott.

Den lokala skattemyndigheten lämnar skattechefen de
upplysningar, som kunna ha betydelse för anmälningsskyldighet enligt första
stycket.

Taxeringsnämndens ordförande underrättar på sätt riksskalteverket
närmare föreskriver den lokala skattemyndigheten om förhållanden av betydelse
för myndighetens anmälningsskyldighet enligt andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den

23 Förslag till

Förordning om ändring i sjömansskattekungörelsen
(1958:301)

Regeringen föreskriver att 22 § sjömansskattekungörelsen
(1958:301) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §1

Förekommer anledning till misstanke om brott enligt
skattebrottslagen (1971:69) eller lagen (1958:295) om sjömansskatt skall
sjömansskattekontoret anmäla delta till åklagaren. I anmälan som avses i detta
stycke skall anges de omständigheter som har utgjort grund för misstanken om
brott.

Sjömansskatlekontoret skall an- Sjömansskattekontoret skall an-

mäla till sjömansskattenämnden fall måla till
sjömansskattenämnden fall

i vilka betalningsskyldighet enligt i vilka betalningsskyldighet enligt

17 § 1 mom. tredje stycket lagen om 17 § 1 mom. tredje stycket lagen

sjömansskatt kan komma i fråga. (1958:295) om sjömansskatt kan

Kan sådan betalningsskyldighet komma i fråga. Kan sådan beial-

komma i fråga i samband med ansvar ningsskyldighel komma i fråga i

för brott enligt första stycket, skall samband med ansvar för brott enligt

nämnden anmäla detta till åklaga- skattebrottslagen (1971:69) eller lå

ren, gen om sjömansskatt, skall nämnden

anmäla detta till åklagaren.

Denna förordning träder i kraft den

' Senaste lydelse 1978:624.

Prop. 1983/84:142 69

24
Förslag tUl

Förordning
om ändring i valutaförordningen (1959:264)

Regeringen
föreskriver att 20 § valutaförordningen (1959:264) skaU ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §' Brott mot 18 § må av allmän Allmänt åtal för brott mot
18 § får åklagare åtalas endast efter angivebe väckas endast efter
medgivande av av riksbanken. Åtalet anhängiggörs riksbanken. vid allmän
domstol.

Denna
förordning träder i kraft den

'
Senaste lydelse 1975:206.

25
Förslag tUl

Förordning
om ändring i uppbördskungörelsen (1967:626)

Regeringen
föreskriver att 26 § uppbördskungörelsen (1967:626)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26
§2

Förekommer anledning till misstanke om brott enligt skattebrottslagen
(1971:69) eller uppbördslagen (1953:272) skall länsstyrelsen göra anmälan därom
till åklagaren.

Den
lokala skattemyndigheten Den lokala skattemyndigheten lämnar länsstyrelsen de
upplysning- skall lämna länsstyrelsen de upplys-ar, som kunna ha betydelse för ningar,
som kan ha betydelse för anmälningsskyldighet enligt första
betalningsskyldighet enligt 77 a § stycket eller betalningsskyldighet en-
uppbördslagen (/ 953:2 72). ligt 77 a § uppbördslagen.

Denna
förordning träder i kraft den

'
Kungörelsen omtryckt 1979:494. 2 Senaste lydelse 1979:494.

Rättelse:
S. 75, rad 3 Utgår: vid regeringssammanträde

Prop. 1983/84:142 70

26
Förslag till

Förordning
om ändring i mervärdeskattekungörelsen (1968:431)

Regeringen
föreskriver att 26 § mervärdeskattekungörelsen (1968:431) skall upphöra att
gälla.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

26
§' Förekommer anledning till misstanke om brott enligt skattebrottslagen
(1971:69) skaU länsstyrelsen eller riksskatteverkel göra anmälan därom till
åklagaren. I anmälan som här avses skall anges de omständigheter som har
utgjort grund för misstanken om brott.

Denna
förordning träder i kraft den

'
Senaste lydelse 1978:625.

27
Förslag tUl

Förordning
om ändring i tullstadgan (1973:671)

Regeringen
föreskriver att 75 § tullstadgan (1973:671) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

'■■'■■, 75 §.' ■

I
ringa fall dömes ej till ansvar enligt 72, 73 eller 74 §. Ansvar inträder ej heUer
enligt 72, 73 eller 74 §, om gärningeii är belagd med straff i brottsbalken
eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Allmänt
åtal för brott som avses i Allmänt åtal för brott som avses i

72-74 §§ får ej väckas utan anmälan 72-74 §§ får väckas endast efter med-

av tullmyndighet. givande av tuUmyndighet.

Denna
förordning träder i kraft den

Prop. 1983/84:142 71

28 Förslag till

Förordning om ändring i fastighetstaxeringsförordningen
(1979:1193)

Regeringen föreskriver att 9 kap. 1 §
fastighetstaxeringsförordningen (1979:1193) skall upphöra aU gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 1§'

Förekommer anledning till misstanke om brott enligt 18
kap. 41 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), skall skattechefen göra anmälan
därom tiU åklagaren.

Den lokala skattemyndigheten skaU lämna skattechefen de
upplysningar, som kan ha betydelse för anmälningsskyldighet enligt första
stycket.

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skaU på sätt riksskatteverkel
närmare föreskriver underrätta den lokala skattemyndigheten omförhållanden av
betydelse för myndighetens anmälningsskyldighet enligt andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den

' Senaste lydelse 1981:283.

29 Förslag till

Förordning
om ändring i förordningen (1981:683) med instruktion för

socialstyrelsen

Regeringen föreskriver att 7 § förordningen (1981:683) med
instmktion för socialstyrelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Får socialstyrelsen kännedom om Får socialstyrelsen kännedom om

att någon har brutit mot en bestäm- att någon har brutit mot en bestäm

melse som gäller verksamhet som melse som gäller verksamhet som

står under styrelsens tillsyn, skall står under styrelsens tillsyn, skaU

styrelsen vidta åtgärder för att vinna styrelsen vidta åtgärder för att vinna

rättelse och, om det behövs, göra rättelse.

anmälan till åtal.

Denna förordning träder i kraft den

Prop.
1983/84:142 72

30 Förslag till

Förordning om ändring i utsökningsförordningen (1981:981)

Regeringen föreskriver att 19 kap. 1 § utsökningsförordningen
(1981:981) skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. 1§ Finner kronofogdemyndigheten i ett mål om
utmätning eller om verkställighet av kvarstad för fordran eller
betalningssäkring att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, bör
myndigheten göra anmälan härom till polismyndigheten eller åklagarmyndigheten
och ange grunden för misstanken. Detsamma gäller, om kronofogdemyndigheten
finner att en sådan gäldenär eller svaranden i annat utsökningsmål kan misstänkas
för brott som avses i 17 kap. 13 § brottsbalken eller annat brott som rör
verkställigheten och inte är av mindre betydelse.

Denna förordning träder i kraft den

Prop. 1983/84:142 73

BUaga
3

Förteckning
över remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över BRÅ-promemorian avgetts av jiistitie-kanslern (JK),
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, domstolsverket (DV),
riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, datainspektionen, tvångsmedelskommittén
(Ju 1978:06), kommerskollegium, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen,
postverket, televerket, generaltullstyrelsen, bankinspektionen, riksskalteverket
(RSV), skolöverstyrelsen (SÖ), statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, statens provningsanstalt (SP),
riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län saml länsstyrelsen i
Kopparbergs län.

Vidare
har yttranden avgetts av dalalagsliftningskommittén (Ju 1976:05) (DALK),
narkotikakommissionen (S 1982:09), valutakommittén (E 1977:03), utredningen (Fi
1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS),
justitieombudsmannen Anders Wigdius (JO), Sveriges riksbank.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund. Svenska
läkaresällskapet. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Svenska revisorsamfundét
(SRS), Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Sveriges åklagare saml AB
Svensk Bilprovning.

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett
gemensamt yttrande.

RÅ
har överiämnal yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt
och länsåklagarmyndigheterna i Värmlands län. Västernorrlands län och Jämtlands
län samt i Göteborgs och Bohus län.

Kommerskollegium
har överlämnat yttranden från Stockholms handelskammare och Företagens Uppgiftslämnarddegation.
Skånes handelskammare har förklarat att den ansluter sig till yttrandet från
Företagens Uppgiftslämnarddegation.

Arbetarskyddsslyrelsen
har överlämnat yttranden från yrkesinspektionerna i Malmö, Umeå och Borås.

Länsstyrelsen
i Stockholms län har överiämnal yttranden från lokala skattemyndigheterna i
Stockholms fögderi och Södertäljes fögderi samt kronofogdemyndigheterna i
Stockholm och Handen.

Sveriges
riksbank har fömtom eget yttrande överlämnat en reservation av

Prop. 1983/84:142 74

riksbanksfullmäktigeledamöterna
Karl Boo, Staffan Burenstam Linder och Johan Gernandt.

Centralorganisationen
SACO/SR har överlämnat ett yttrande av Jurist-och Samhällsvelareförbundet (JUSEK).

Prop.
1983/84:142

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

1984-03-05

75

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 2!3 febmari 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,

3. lag om ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling,

4. lag om ändring i valutalagen (1939:350),

5. lag om ändring i allmänna prisregleringslagen
(1956:236),

6. lag om ändring i allmänna tjänstepUklslagen
(1959:83),

7. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa
fall mot införsel av spritdrycker,

8. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat,

9. lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa
faU för oriktig ursprungsdeklaration m.m.,

10. lag om ändring i lagen (1963:583) om aweckling av
fideikommiss,

11. lag om ändring i lagen (1971:1204) om
byggnadstillstånd m.m.,

12. lag om ändring i CECA-lagen (1972:762),

13. lag om ändring i tullagen (1973:670),

14. lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder,

15. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

16. lag om ändring i lagen (1976:157) om skyldighet för
arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen,

17. lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268),

18. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

19. lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729),

20. lag om ändring i lagen (1983:1034) om kontroll över
tiUverkningen av krigsmateriel, m.m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsfiskalen Lars DahUöL

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1983/84:142 76

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande:
statsministem Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om ändring i sekretesslagen (1980:100) m.m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) m.m.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har lämnat lagförslagen utan erinran.

Ett
par smärre redaktionella ändringar bör emellertid göras i det remitterade
förslaget.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 februari 1984.

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens
lagförslag ............................................ ...... 2

1
Lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100) .......... 2

2
Lag om ändring
i lagen (1923:116) om hundskatt .. ...... 3

3
Lag om ändring
i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling 3

4
Lag om ändring
i valutalagen (1939:350) ............. 4

5
Lag om ändring
i allmänna prisregleringslagen (1956:236) ... 5

6
Lag om ändring
i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) 5

7
Lag om ändring
i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker 6

8
Lag om ändring
i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit

och alkoholhaltiga preparat .................................... 6

9
Lag om ändring
i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig urspmngsdeklaration m.m 7

10
Lag om ändring
i lagen (1963:583) om aweckling av fideikommiss 7

11
Lag om ändring
i lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m.

................................................................................ ....... 8

12 Lag
om ändring i CECA-lagen (1972:762) ............... 8

13
Lag om ändring
i tullagen (1973:670) ................... 9

14
Lag om
ändring i lagen (1974:13) om vissa anställnings-främjande åtgärder
9

15
Lag om ändring
i marknadsföringslagen (1975:1418) 10

16
Lag om ändring
i lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare

all anmäla ledig plats till den offentliga
arbetsförmedlingen .. 10

17
Lag om ändring
i ransoneringslagen (1978:268)..... ..... 11

18
Lag om ändring
i socialtjänstlagen (1980:620) ...... ..... 11

19
Lag om ändring
i konkurrenslagen (1982:729) ....... ..... 12

20
Lag om ändring
i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m 12

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23
februari 1984 13

1
Inledning ................................................................. ..... 13

2
Gällande rätt
......................................................... 14

3
Allmän
motivering..................................................... ..... 19

3.1
Allmänna
utgångspunkter............................... 19

3.2
Obligatoriskt
eller frivilUgt uppgiftslämnande . ..... 23

3.3
Brottets och misslankegradens
inverkan på uppgiftslämnandet 28

3.4
Tillämpningsområdet
för en allmän regel om uppgiftslämnande i brottsbekämpande syfte ........................................................................ 34

3.5
Formerna för uppgiftslämnandet
.................... .... 40

3.5.1 Av vem och till vem bör uppgifter få lämnas? . 40

Prop. 1983/84:142 78

3.5.2
Sättet för uppgiftslämnandet ..... .... 41

3.6
Den lagtekniska lösningen ..................... .... 42

3.7
Medgivande från myndighet som
förutsättning för åtal 44

3.8
Ikraftträdande....................................... .... 45

3.9
Sammanfattning .................................. .... 45

4
Upprättade lagförslag ................................... 46

5
Specialmotivering.......................................... 48

5.1
Förslag tiU lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100) . 48

5.2
Övriga lagförslag ................................. 49

6
Hemställan ................................................ 49

7
Beslut ........................................................ 49

Bilaga
I BRÅ-gruppens sammanfattning av sitt förslag 50

Bilaga
2 BRÅ-gruppens författningsförslag .............. ... 54

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanserna ......... ... 73

Utdrag
av lagrådets protokoll den 5 mars 1984 ...... 75

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 .. 76