Prop. 1983/84:146

Prop.
1983/84:146

Regeringens proposition 1983/84:146

om
ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning, m.m.;

beslutad
den 8 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som uppiagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna för bankernas kreditgivning.
Förslagen innebär all del i banklagarna anges dels att kredit endast får beviljas
om det pä goda grunder kan förväntas alt länesökanden kan svara för
låneförbindelsens fullgörande, dels att bankerna kan avstå från atl kräva
särskild säkerhet, om sådan kan anses obehövlig eller om det föreligger
särskilda skäl atl avstå från säkerhet.

Härutöver
föreslås en ändring i lagen (1955:416) om sparbanker. Ändringen innebär atl
sparbankernas kapitaltillskott till en sammanslutning av svenska sparbanker för
tillgodoseende av gemensamma intressen får öka från f.n. högst tio procent till
högst trettio procent av en sparbanks egna fonder.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I juli 1984.

I Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 146

Prop.
1983/84:146 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 59 och 63 §§ lagen (1955: 183) om
bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'

Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endasl om /ån-

tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda grunder kan för-

egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra låneförbindelsen.

Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande säker-

nas till ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i

vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Bankaktiebolaget

tio procenl av summan av bankak- får dock avstå från sådan säkerhet

tiebolags eget kapital och dess inlå- om den kan anses obehövlig eller

ning. Därutöver får kredit utan sä- om del annars föreligger särskilda

kerhet beviljas skäl att avstå från säkerhet.

1.
sådan
låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankförelag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsröreise, får mottagas som pant endasl
om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag atl som pant
mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning pä förlagsbevis som bolaget
utfärdat.

63 §' Ställes lån icke att betalas inom ett år. skall
bankaktiebolag förbehålla sig rält atl säga upp lånet till återbetalning senast
inom sagda lid. Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1.
bevilja återlån
enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre
löplid än ett år,

2.
utlämna andra
län mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som
vid varje tidpunkt svarar mol högst tjugofem procent av summan av bolagels eget
kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, alt den är
förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra
stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningslid än tio år. Har för
sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet
ulfäslas åriig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet
beviljas.

Senaste lydelse 1979: 1113. Senaste lydelse 1975:227.

Prop.
1983/84:146

Nuvarande
lydelse

Bankbolagel
skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket tid återbeta/nfng
senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån
eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för
låneförbindelsens fullgörande.

Föreslagen
lydelse

Bankbolagel
skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket tiU
återbetalning se nast inom tre månader, om säker heten för lånet försvagas i
märklig mån eller, i fräga om län utan säker het, om låntagaren inte längre
kan förväntas fullgöra låneförbindel' sen.

Beslämmelserna
i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten,
kommun eller därmed jämföriig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje
stycket första punkten gäJJer dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket
utländsk stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl
föreligga, undantag ske från tredje slyckel tredje punkten och fjärde stycket.
Undantag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga,
ske även i fråga om lån som lämnas av bankbolag tillsammans med utliindskl
bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop.
1983/84:146 4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 24, 28 och 32 §S lagen
(1955:416)) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §' Sparbank får förvärva

1.
fast egendom,
tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande
eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2.
aktie i bolag,
vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträll som
förvärvats för det under I angivna ändamålet,

3.
inventarier,
vilka anskaffas för rörelsen eller till faslighet, som sparbanken äger, eller
till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4.
bostadsrätt för
att bereda boslad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom,
tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annal följer av sparbankens
reglemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens
lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid Sparbank får till belopp, som vid

varje tidpunkt sammanlagt svarar varje
lidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av sparban- mot
högst trettio procent av spar

kens egna fonder, förvärva andel i bankens
egna fonder, förvärva an-

sådan ekonomisk förening eller ak- del
i sådan ekonomisk förening el-

lie i sådant bolag, som med rege- ler
aktie i sådant bolag, som med

ringens godkännande verkar som regeringens
godkännande verkar

en sammanslutning av svenska som en
sammanslutning av svenska

sparbanker för tillgodoseende av sparbanker
för tillgodoseende av

gemensamma intressen eller garan- gemensamma
intressen eller garan-

tifondbevis eller förlagsbevis, som tifondbevis
eller förlagsbevis, som

utfärdats av föreningen eller bola- utfärdats
av föreningen eller bola

get, eller i övrigt tillskjuta medel till gel,
eller i övrigt tillskjuta medel till

föreningen eller bolaget. föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter
tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller
aktiebolag som avses i nämnda stycke, om antingen det tillskjutna kapitalet
icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på egel kapital hos föreningen,
bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till
huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt i
jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfaslighel. Efter tillstånd av
regeringen får sparbank förvärva aktie även i annat svenskl aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis
eller föriagsbevis utfärdat av sådanl bolag.

Sparbank får endast efler tillstånd av tillsynsmyndigheten
medverka vid emission av aktier eller föriagsbevis pä den allmänna marknaden.
Sparbanken fär förvärva aktie som ingår i emissionen men skall avyttra den sä

'Senaste lydelse 1983:955.

Prop.
1983/84:146 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

snart
det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan
tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.

Sparbank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse
får, för all underiätta rörelsen, i samband med denna dessutom förvärva aktie,
emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk förening. Sparbank får
dock ej inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i
16 § första stycket fondkommissionslagen (1979: 748).

Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
medgiva att sparbank får inneha värdepapper som avses i sjätte stycket i
större omfattning än som anges där.

28 §'

Kredil fär beviljas endast mot be- Kredit
fär beviljas endast om /ån-

tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda
grunder kan för

egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra låneförbindelsen.

Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande saker

nas tUl ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i

vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Sparbanken får

tio procent av summan av spar- dock avslå från sådan säkerhet om

banks fonder och dess inlåning. den kan anses obehövlig eller om

Därutöver får kredtt utan säkerhet det annars föreligger särskilda skäl

beviljas alt avstå från säkerhet.

1. sådan låntagare, som avses i 26 §
första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, fär mottagas som pant
endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även föriagsbevis
som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga föriagsbevis, som
sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller
grundfond i sparbanken.

32 § 3

Ställes lån icke atl betalas inom elt år, skall sparbank
förbehålla sig rätl atl säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda
tid. Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1.
bevilja återiån
enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre
löptid än ett år,

2.
utlämna andra
lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till elt sammanlagt belopp, som
vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av sparbankens
fonder och dess inlåning efler avdrag för lån som tagits upp hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Senaste lydelse 1979: 1114. 'Senaste lydelse 1975:228.

Prop.
1983/84:146 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, alt den är
förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Län som avses i andra
stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för
sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet
ulfäslas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet
beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig Sparbanken skall förbehålla sig

rält alt säga upp lån som avses i rätt atl säga upp lån som avses i

andra stycket till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se

nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker

heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig

mån eller, i fråga om lån utan säker- män eller, i fråga om län ulan säker

het, om trygghet icke längre före- het, om låntagaren inte längre kan

ligger för låneförbindelsens fidlgö- förväntas fullgöra låneförbindd-

rande. sen.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på
lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet
svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådanl
län. I fråga om lån för vilkel utländsk stal eller utländskt bankföretag svarar
får, om särskilda skäl föreligga, undanlag ske från tredje stycket tredje
punkten och fjärde stycket. Undantag från tredje stycket tredje punkten fär, om
särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av sparbank
tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras
utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 7

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs atl 36 och 40 §§ lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §'

Kredit får beviljas endast mot be- Kredit
får beviljas endast om /an-

tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda
grunder kan för-egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra
låneförbindelsen. Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande
sakernas till ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i
vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Kreditkassan får tio
procent av summan av central- dock avstå från sådan säkerhet om kassas och
anslutna jordbrukskas- den kan anses obehövlig eller om sors egel kapital samt centralkas-
det annars föreligger särskilda skäl sans inlåning. Därutöver får kredit att
avstå från säkerhet, utan säkerhet beviljas.

1.
sådan
låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt
utländskt bankföretag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet tnligl första stycket beviljas av
centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant
endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har
till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller
förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis
om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets
kreditkassa.

40 §' Ställes lån icke all betalas inom ett år, skall
kreditkassa förbehålla sig rält alt säga upp lånet till återbetalning senast
inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får

1.
cenlralkassa
bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2.
kreditkassa
utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till elt
sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från
övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid
varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av centralkassans
och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt cenlralkassans inlåning efter
avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

' Senaste lydelse 1979: 1115. Senaste lydelse 1975:229.

Prop.
1983/84:146 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förfalloliden för lån skall bestämmas så, all den är
förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra
stycket 2 får icke ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för
sådant län icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet
ulfäslas årlig avbetalning i förhållande till den lid för vilken lånet
beviljas.

Cenlralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de
särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra
stycket 2 och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig Kreditkassa skall förbehålla sig

rätt alt säga upp län som avses i rält att säga upp lån som avses i

andra slyckel till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se

nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker

heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig

mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i fråga om lån ulan säker

het, om trygghet icke längre före- hel, om låntagaren inte längre kan

ligger för låneförbindelsens fullgö- förväntas fullgöra låneförbindel-

rande. sen.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på
lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet
svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant
lån. 1 fräga om lån för vilket utländskt bankföretag svarar får, om särskilda
skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och femte
stycket. Undanlag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl
föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av kredilkassa tillsammans med
utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 9

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-01-26

Närvarande:
statsrådet 1. Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Lagrådsremiss
med förslag till ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning

1
Inledning

År
1976 tillkallades en kommitté för att se över banklagstiftningen (Fi 1976:04).
Kommittén' antog namnet banklagsutredningen. Banklagsutredningens huvuduppgift
är att lämna förslag som syftar till en harmonisering av banklagstiftningen med
aktiebolagslagen (1975: 1385). Utredningen har tidigare överlämnat tre delbetänkanden.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1980:58) gavs kommittén i uppdrag atl undersöka om
nuvarande bestämmelser om det krav på formella säkerheter för krediter som
bankerna har att uppfylla enligt lagstiftningen behövs även i framtiden eller
kan modifieras eller slopas utan risk för att insältarnas skydd äventyras.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1982:56) gavs komittén också i uppdrag alt lägga
fram förslag till sådana ändringar i banklagstiftningen atl bankerna eller
dotterbolag till dem kan genom att förvärva aktier och lämna föriagslån
erbjuda riskvilligt kapital ål mindre och medelstora företag.

Banklagsutredningen
har därefter avlämnat delbetänkandel (Ds E 1982:3) Det formella säkerhetskravet
och banks rätt att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag
genom förvärv av aktier m.m. Betänkandet har remissbehandlats. 1 denna lagrådsremiss
tar jag endasl upp frågan om det formella säkerhetskravet.

Till
protokollet i delta ärende bör som bilaga 1 fogas en sammanfattning

'
Ledamöter: rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören Bertil Danielsson,
bankinspektören Stig Danielsson, vice riksbankschefen Kurt Eklöf, direktörerna
Sven Lindquist och Sven G. Svensson och bankdirektören Lars-Erik Thun-holm.
Direktörerna Sven Lindquist och Sven G. Svensson har år 1980 ersatts med direktörerna
Per W. Schierbeck och Jan Rydh.

Prop. 1983/84:146 10

av
betänkandet såvitt avser frågan om det formella säkerhetskravet samt en
reservation och ett särskilt yttrande. Som bilaga 2 till protokollet bör fogas
de lagförslag som läggs fram i betänkandet och som bilaga 3 en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena.

2
Bakgrund

Sedan
läng tid tillbaka finns bestämmelser i banklagstiftningen som innebär all
bankerna får lämna krediter endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen. Bestämmelsen för affärsbankerna tillkom år
1933 under intryck av de skärpta krav på olika restriktioner som utlöstes av Kreugerkraschen.

Det s.
k. formella säkerhetskravet har utgjort en huvudregel för bankernas kreditgivning
och har ansetts ingå som ett led i skyddet för insältarnas medel. Från detta
krav har gjorts undantag för lån till vissa kredittagare som har bedömts som
säkra, däribland stat, kommun, bankföretag och vissa andra kreditinstitut.
Vidare har undantag gjorts för krediter till näringsidkare, om lånet är
kortfristigt.

Under
en lång följd av år har värdet av det formella säkerhetskravet diskuterats. Det
har ifrågasatts om inle kravet skulle kunna slopas utan all insältarskyddet
försämrades. Efterfrågan på krediter utan säkerhet har efler hand ökal och
bankerna har känt ett behov av atl lämna sådana krediter. Detta har
tillgodosetts av statsmakterna genom att en viss andel av bankens krediter, s.
k. blancokrediter, undantagils från det formella säkerhetskravet.

I samband med den
samordnade banklagstiftningen år 1968 (prop. 1968:143, BaU 60, rskr 368, SFS
1968:601, 602 och 605) erhöll undantagsbestämmelserna sin nuvarande form. Bestämmelserna
är enhetligt utformade och finns för affärsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om
bankrörelse (banklagen), för sparbankerna i 28 § lagen (1955:416) om sparbanker
(sparbankslagen) och för föreningsbankerna (jordbrukets kreditkassor, dvs. jordbrukskassorna
och centralkassorna för jordbrukskredit) i 36 § lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen (föreningsbankslagen). Inom en viss ram fick bankerna
möjlighet att lämna krediter utan säkerhet. Från böljan bestämdes denna blancokredilram
till tre procenl, för en affärsbank av egel kapital och inlåning, för en
sparbank av egna fonder och inlåning samt för en kreditkassa summan av
centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital och inlåning.
År 1975 utökades ramen till fem procent och år 1979 till tio procent (prop.
1979/80:51, NU 22, rskr 133, SFS 1979:1113-1115).

Prop.
1983/84:146 11

3
Föredraganden

Föredragandens
förslag: 1 banklagarna bör föreskrivas dels att bankerna får bevilja kredil endasl
om lånesökanden kan förväntas fullgöra en låneförbindelse, dels att betryggande
säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen skall ställas, om det
inte får anses obehövligt eller om det inte föreligger särskilda skäl för
banken att avslå från att kräva sådan säkerhet.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i sak med föredragandens förslag.

Remissinstanserna:
De flesta tillstyrker förslaget. Bankinspektionen och konsumentverket avstyrker
dock förslaget om ändring av kravet på ställande av säkerhet. Ett par
remissinstanser ifrågasätter om någon regel om ställande av säkerhet behövs.

Skäl
för föredragandens förslag: Enligt den svenska banklagstiftningen skall
bankerna i princip kräva säkerheter för atl bevilja kredil. Regeln ingår som
nämnts som ett led i skyddet för insältarnas medel. Huvudregeln är således att kredil
får lämnas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i
form av borgen (59 § första stycket banklagen, 28 § första stycket sparbankslagen
och 36 § första stycket föreningsbankslagen). Däremot innehåller
lagstiftningen ingen uttrycklig bestämmelse, som ålägger bankerna atl före
beviljande av kredit pröva, om lånesökanden kan förväntas fullgöra åtagandena
gentemot banken enligt en låneförbindelse, dvs, betala ränta och amorteringar
samt slutligen återbetala krediten i enlighet med förbindelsen. Allmän enighet
torde emellertid råda om att en förutsättning för atl en bank över huvud skall
lämna kredit måste vara att banken kan räkna med att lånesökanden, om han
beviljas kredit, kommer att kunna fullgöra låneförbindelsen. En bank skall
alltså inle lämna någon kredit mot säkerhet, om det redan från böijan framstår
som sannolikt att säkerheten måste realiseras för atl krediten skall kunna
återbetalas.

I
praxis gör bankerna också en bedömning av om lånesökanden kommer att kunna
fullgöra en låneförbindelse, innan de beviljar kredil. Särskilt när det är
fråga om utlåning till företag måste banken ha en klar uppfattning om möjligheterna
för företaget att klara räntebetalningar, amorteringar och kredUens slutliga
återbetalning. För att bedöma förelagets framtida betalningsförmåga, dess
kreditvärdighet, gör banken en finansiell analys av företagel. Med hjälp av
balansräkning, resultaträkning och beräkning av kassaflödet i rörelsen bedöms
företagets finansiella ställning, soliditet och likviditet samt rörelsens
lönsamhet. För atl bedöma verksamhetens fortsatta utveckling görs analyser av
företagets kostnadsstruktur och konkur-

Prop. 1983/84:146 12

renskraft
samt en bedömning av konjunkturerna inom branschen, förelagets
investeringspolitik och företagsledningens kompelens. En inträngande analys av
företagels förhållanden kan behöva göras, om låneansökningen gäller
finansiering av elt speciellt investeringsprojekt. En sådan analys omfattar de
räntabilitetskalkyler som ligger till grund för investeringen, möjlighetema atl
lyfta av krediten när investeringen är gjord eller möjligheterna för företaget
att amortera krediten genom det kassaflöde investeringen väntas generera samt
de risker som är förknippade med investeringen.

Även
om del är en av bankinspektionen understödd praxis bland de svenska bankerna
att göra en bedömning av om lånesökanden kan förväntas kunna fullgöra
låneförbindelsen, om kredit beviljas, förekommer det -som framgår av
inspektionens yttrande - att banker låter kreditbedömningen huvudsakligen avse
värdet av erbjudna säkerheter och atl detta förorsakat bankerna förluster.
Enligt inspektionens uppfattning är det direkt felaktigt av en bank alt göra
kreditbedömningen pä det sistnämnda sättet.

Det
är enligt min mening inte tillfredsställande att den berörda grundläggande
regeln för bankernas kreditbedömning inte kommer till uttryck i lagstiftningen.
Fastslås en sådan regel i lag, är det ägnat att undanröja riskerna för att det
görs felaktiga kreditbedömningar av del slag som bankinspektionen pekat på. Jag
delar därför utredningens uppfattning all en sådan regel bör införas i
banklagarna.

I
utredningsförslaget uttrycks regeln så att kredit får beviljas endast "om trygghet
föreligger för låneförbindelsens fullgörande". Ett molsvarande uttryckssätt
förekommer i banklagarna i fråga om lån som har längre löptid än ett år men
banken inle förbehållit sig rätl att säga upp till återbetalning senast inom
ett år. Om banken lämnar ett sådant lån ulan säkerhet, skall den dock
förbehålla sig rätt atl säga upp lånet till återbetalning, om "trygg-hel inle
längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande" (63 § fjärde stycket
banklagen, 32 § Qärde stycket sparbankslagen och 40 § femte stycket föreningsbankslagen).

Bankinspektionen
har framhållit att ett krav på alt "trygghet" för förbindelsens
fullgörande skall finnas i sig är en orimlighet, om det skall följas
bokstavligen, i vaije fall när det gäller företagskrediter. Inspektionen menar
att, om det av utredningen föreslagna kravet på trygghet för all kreditgivning
uppställs i banklagarna, bankerna skulle bli förbjudna att ta nämnvärda
risker. Så mycket måsle enligt inspektionen läggas in i ordalagen, även om man
avvisar den bokstavliga, i sak orimliga tolkningen av "trygg-. het".
Följden skulle dä bli att bankerna inte längre skulle kunna la begränsade och
kontrollerade risker för all stödja nystartade, innovaliva eller expanderande
företag, för vilka bankerna på objektiva grunder hyser förtroende. Enligt
inspektionens mening skall emellertid bankkrediter kunna ges åt sådana företag,
även om dessa har ringa eller ingen förmåga att ställa säkerheter.

Prop.
1983/84:146 13

Mot
vad inspektionen anfört om vad som minst måste inläggas i del av banklagsulredningen
föreslagna kravet på "trygghet" synes kunna invändas, att motsvarande
krav i blancokreditfallen i 63 § Qärde stycket banklagen m.fl. inte torde
kunna tolkas som ett krav på att risken för att låneförbindelsen inte fullgörs
är endast obetydlig. Jag kan dock dela inspektionens uppfattning alt
formuleringen "trygghet för låneförbindelsens fullgörande" är mindre
lämplig i sammanhanget, eftersom del i överensstämmelse med vanligt språkbruk
ligger nära till hands att i ett på det sättet uttryckt krav inlägga en garanti
för atl läneförbindelsen fullgörs. Vad som emellertid bör krävas är atl banken
känner ett rimligt mätt av trygghet för alt så sker, dvs. all banken när den
beviljar ett lån, på goda grunder hyser förtroende för låntagarens förmåga alt
fullgöra låneförbindelsen. Ett mer rättvisande ultryck än alt trygghet skall
föreligga för förbindelsens fullgörande är därför enligt min mening att
lånesökanden "kan förväntas" fullgöra förbindelsen. Jag förordar all
regeln avfattas i enlighet härmed. Förslaget föranleder ändringar i 63 §
banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § föreningsbankslagen.

Som
tidigare framgått är den nuvarande huvudregeln för bankernas kreditprövning alt
kredil får lämnas endast mol betryggande säkerhet i vissa former. Möjligheter
att lämna lån utan säkerhet, blancokredit, finns dock, nämligen dels allmänt
inom en viss ram, dels till vissa kategorier av låntagare, dels i form av
kortvariga rörelsekrediter. Ramen ulgör f.n. tio procent av summan av eget kapilal
(för sparbankerna egna fonder) och inlåning. Bland låntagare som får beviljas blancokredit
kan nämnas slaten, kommuner, andra banker och vissa andra kreditinstitut.
Näringsidkare får i och för sin rörelse beviljas blancokredit, om krediten är
kortvarig (59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och 36 § föreningsbankslagen).

Utredningen
tar upp och diskuterar frågan om inte kravet på formella säkerheter skulle
kunna ersättas av den tidigare angivna trygghetsregel som utredningen
föreslagit. Utredningens slutsats är emellertid atl bankerna även i fortsätlningen
bör kräva betryggande säkerhet i form av pant eller borgen i flertalet fall. En
regel om tagande av säkerheter bör därför enligt utredningen finnas som ett
komplement till den nyssnämnda, grundläggande regeln.

Rörande
behovet av formella säkerheter har utredningen anfört bl.a. följande. När det
gäller utiåning till privatpersoner är alltid dessas framtida betalningsförmåga
svårbedömbar och ju längre kredittid det är fråga om desto svårare är
bedömningen. Därmed har det stor betydelse att en formell säkerhet för krediten
ställs. Banken kan dock avslå från säkerhet när det gäller tillfällig kredil
och vederbörandes betalningsförmåga är obestridlig eller när det står helt
klart varifrån medel att lösa krediten kommer att inflyta. Vidare anses smålån
i form av standardiserade masskrediter kunna ges utan säkerhet till
privatpersoner (sparlån o.d.) efler viss prövning. När det gäller krediter till
företag är visserligen en analys av

Prop. 1983/84:146 14

det
lånesökande företagets finansiella förhållanden och en fortlöpande uppföljning
av dess utveckling det primära underlaget för all bankmässig företagsutlåning.
Risker kan emellertid uppträda som inle hade kunnat förutses. Elt aldrig så
välskött företag kan räka i svårigheter pä grund av konjunkturutvecklingen,
förskjutningar i marknadsförhållandena, oförmånlig kostnadsutveckling, etc.
Man kan inle utesluta risken för atl ett företag som i nuläget ter sig solitt i
en framtid kan komma på obestånd. Banken måste i många fall gardera sig mot
sådana eventualiteter, särskilt när det gäller en kreditgivning på längre tid
och i de fall där kreditgivningen sträcker sig relativt långt i förhållande
till del låntagande företagets egna kapitalresurser. Behovet av en gardering är
naturiiglvis också stort när del gäller nystartade företag, eftersom
riskmomenten är särskilt svårbedömbara. Det är i dessa fall de formella
säkerheterna behövs som en extra gardering. Utredningen pekar dock också pä behovei
av alt krediter utan säkerhet kan lämnas till företag som i och för sig är
lönsamma och fullt kreditvärdiga men som saknar möjlighet att prestera några
säkerheter för sina lån.

Jag kan i stort instämma i
vad utredningen sålunda anfört och delar dess uppfattning att det behövs en kompletterande
regel om tagande av säkerheter med hänsyn till den roll som säkerheterna
enligt gällande bankpraxis spelar och till det företagsekonomiska intressen
bankerna har av att kräva säkerheter. Vid sidan av den allmänna kreditbedömningsregeln
bör alltså gälla, atl betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i
form av borgen i princip krävs för att en bank skall bevilja kredit. Säkerheten
kan bestå av pant, företagsinteckning eller borgen. Med "betryggande säkerhet"
avses i detta sammanhang, liksom hittills, att värdet av säkerheten -efler en
försiktig värdering av denna vid kreditgivningstillfällel - med god marginal
skall täcka krediten.

Vad
beträffar de möjligheter till undanlag från kravet på säkerheter som bör finnas
torde del inte råda några delade meningar om atl vissa kategorier av säkra
låntagare — staten, kommuner, banker m. fl. - liksom hittills bör kunna
beviljas kredh utan säkerhet. Inte heller är del någon som vill motsätta sig
att bankerna lämnar korta rörelsekrediter eller ges ett vidgat utrymme för
övriga blancokrediter. Delade meningar råder däremoi om huruvida en lagstadgad
begränsning för dessa övriga blancokrediter bör bibehållas eller ersättas av en
regel, enligt vilken bankerna själva, utan att behöva hålla sig inom en given
ram, får avgöra om förutsättningar för att bevilja en blancokredit föreligger
eller ej.

I
fråga om behovei av en ändring av blancokreditreglerna har utredningen anfört bl.a.
följande. Bankerna har fortlöpande haft ett ökal behov av att kunna lämna
krediter utan krav på särskild säkerhet. Utvecklingen visar att bankerna lämnar
allt fler blancokrediter och att efterfrågan på sådana ständigt ökar. Inom
ramen för bankverksamheten måste helt säkert ytteriigare möjligheter skapas för
att möta det behov av kapital inför de

Prop. 1983/84:146 15

närmaste
årtiondena som näringslivet kommer atl ha, inte minst för sina invesleringar.
Bankväsendels ökande internationalisering torde även kräva en lindring av
säkerhetskravet för att de svenska bankerna skall kunna möta den hårdnande
konkurrensen från de utländska bankerna. Mycket talar för att i vart fall några
banker inom en inle alltför avlägsen framtid kommer upp till den nu högsta
tillåtna nivån för blancokrediter. Utredningen finner det synnerligen tveksamt
om man bör fortsätta på den inslagna vägen genom att än en gång vidga blancokredilramen
och hålla säkerhels-bestämmelsen i övrigt oförändrad.

Om i vilken utsträckning
affärsbankerna utnyttjat den tioprocenliga blancokredilramen finns del vissa
uppgifter för tiden efter det alt utredningen gjorde detta uttalande. Enligt
vad jag inhämtat från bankinspektionen ökade sålunda affärsbankernas rambundna
blancokrediter, som vid utgången av år 1982 uppgick till ca 22 miljarder kr.
inom en ram på drygt 40 miljarder kr., under de första åtta månaderna av 1983
med netto 6 miljarder kr. Av ökningen faller drygt 4,5 miljarder kr. på
perioden efter april 1983. Den 31 augusti 1983 uppgick den outnyttjade volymen
till drygt 13,5 miljarder kr.

Även om man sålunda kan
räkna med att den nuvarande blancokredilramen för flertalet banker skall räcka
ytterligare något år anser jag, i likhet med utredningen, att del nu bör övervägas,
om inte mer flexibla regler för blancokreditgivningen än de nuvarande bör
införas i banklagstiftningen. En förutsättning för en sådan förändring är
givetvis att skyddet för insältarnas medel förblir fullt tillfredsställande.
Ett viktigt skydd för insältarnas medel ligger i de kapitaltäckningsregler som
gäller för bankerna (57 § banklagen, 26 § sparbankslagen och 34 § föreningsbankslagen).
Enligt dessa skall en bank ha ett eget kapital (en sparbank egna fonder) till ell
visst lägsta belopp i förhållande till bankens placeringar, dvs. bankens
tillgångar och de garantiförbindelser som banken har ingått. För
föreningsbankernas del gäller atl kapitalläckningskravet avser varje
centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor och bestäms för dem gemensaml i
förhållande till deras placeringar. Med egel kapilal (egna fonder) får i viss
utsträckning jämställas reserver för utlåning m. m. och förlagsbevis som
banken utfärdat. Kapitaitäckningsbestämmelserna innehåller olika krav på
täckning med eget kapital alltefter placeringarnas art och den risk för föriust,
som de med beaktande av ställda säkerheter anses medföra. För fordringar som l.ex.
staten, kommuner, andra banker och vissa andra kreditinstitut svarar för behövs
ingen kapitaltäckning. För övriga tre förekommande grupper av placeringar krävs
att banken skall ha eget kapital (eller vad som jämställs därmed) som motsvarar
en, fyra resp. åtta procent av placeringarna. För blancokrediter inom lioprocenlsramen
är kapitalläckningskravet åtta procent. Enligt min mening har lioprocenlsramen
inle så stor självständig betydelse för insältarskyddet vid sidan av kravet på kapilaltäckning.
Det bör i sammanhanget beaktas att en åltaprocentig kapitaltäckning är kost-

Prop. 1983/84:146 16

sam
för bankema. Detla krav på kapitaltäckningar har därför en återhållande verkan
vad gäller volymen av blancokrediter. Det är naturligt för bankerna alt i regel
ta in de säkerheter, som står att få och som gör att placeringen hamnar i annan
riskgrupp med lägre krav pä kapilaltäckning. Del kan diskuleras om kapitaltäckningskravet
borde skärpas för del fall att blancokredilramen las bort. De svenska kaphaltäckningskraven
framstår numera som förhållandevis låga vid en internationell jämförelse. Jag
finner emellertid f. n. inte skäl föreslå någon sådan skärpning.

Även
om de nu gällande blancokreditreglerna, inklusive tioprocenls-gränsen, skulle
slopas, bör, i överensstämmelse med bankernas nuvarande praxis, betryggande
säkerheter i regel tas in även i fortsättningen, om sådana finns atl tillgå.
Endast om det bedöms vara obehövligt eller det finns särskilda skäl att avstå
från kravet på säkerheter bör bankerna ge krediter ändå. Till fall där
säkerheter är obehövliga bör räknas kreditgivning till staten, kommun och
andra låntagare som enligt de nuvarande bestämmelserna anses som säkra. Också
när det gäller kortfristiga krediter till näringsidkare i och för deras rörelse
kan ställande av säkerheter ofta anses obehövliga och som f.n. kunna avvaras.
Till fall där det föreligger särskilda skäl att avslå från betryggande säkerhet
helt eller delvis hör de där banken på objektiva grunder hyser förtroende för ell
lånesökande företag men detla inte kan erbjuda några säkerheter eller endasl
obetydliga sådana. Hit hör också fall där det framstår som olämpligt att kräva
säkerheter, t.ex. de av bankinspektionen angivna situationerna vid konsortie-kreditgivning
tillsammans med utländska banker och vid kreditgivning i konkurrens med
utländska banker. Särskilda skäl för en bank atl inte ta in och behöva hantera
säkerheter föreligger vidare när fråga är om mindre lån i form av s. k. masskrediler.

Mot
bakgrund av vad som nu anförts vill jag - i överensstämmelse med vad
utredningen föreslagit — förorda, att de nuvarande blancokreditreglerna
ersätts med en regel, enligt vilken bankerna utan att vara bundna av en viss
bestämd ram får bestämma när de skall bevilja blancokrediter. Regeln kan enligt
min mening avfattas så all undanlag från kravet på betryggande säkerhet i fast
eller lös egendom eller i form av borgen får ske, när det kan anses obehövligt
med sådana säkerheter eller när det föreligger särskilda skäl att avstå från
kravet på säkerheter. Undantagsregeln bör tolkas med ledning av vad jag anfört
i det föregående.

Den
sakliga nyheten i förslaget inskränker sig alltså till atl bedömningen av i
vilka fall kredil kan lämnas utan att säkerheter krävs kan ske utan hänsyn till
någon i lag angiven begränsning. Det finns enligt min mening inte någon
anledning att tro att den blancokreditgivning, som hittills måst hållas inom
den tioprocenliga ramen, kommer alt öka dramatiskt och bli myckel mer
omfattande än f. n. Den ökning man kan förutse torde komma att ske gradvis och
bli ganska måttlig. Jag utgår ifrån att bankinspektionen ägnar särskild
uppmärksamhet åt de praktiska verkningar som utformning-

Prop.
1983/84:146 17

en
av den nya säkerhetsregeln kommer atl föra med sig. Individuella avvikelser hos
viss bank frän det mönster som tillämpas av övriga banker bör särskilt
uppmärksammas. Bankerna bör, i de fall de beviljar en kredit utan alt säkerhet
ställs, kunna redovisa de kriterier som enligt banken utgjorde godtagbar grund
för dess bedömning att ställande av säkerhet var obehövligt eller att särskilda
skäl förelåg för att avstå från säkerheter.

Vad
jag här förordat föranleder ändringar i 59 och 63 §§ banklagen, 28 och 32 §§
sparbankslagen samt 36 och 40 §§ föreningsbankslagen.

4
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse

2.
lag om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker

3. lag om ändring i lagen (1955: 216) om jordbrukskasserörelsen.

Lagförslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bi

laga 4.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 146

Prop.
1983/84:146 19

Bilaga 1

EKONOMIDEPARTEMENTET

DET FORMELLA SÄKERHETSKRAVET OCH BANKS RÄTT ATT MEDVERKA
VID FINANSIERINGEN AV MINDRE OCH MEDELSTORA FÖRETAG GENOM FÖRVÄRV AV AKTIER M.M.

DELBETÄNKANDE AVGIVET AV BANKLAGSUTREDNINGEN

Ds E 1982:3

Prop. 1983/84:146 20

Sammanfattning

I
Det formella säkerhetskravet

År
1933 infördes i banklagarna en bestämmelse som innebar atl bank erna fick
lämna krediter endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i
form av borgen. Detta det s.k. formella säkerhetskravet har sedan dess utgjort
en huvudregel för bankernas kreditgivning och har ansetts utgöra ett led i
skyddet för insättarnas medel. Från detta krav har gjorts undantag för lån till
vissa kredittagare som har bedömts som säkra, däribland stat och kommun saml
bankföretag och andra kreditinstitut. Vidare har undantag gjorts för krediter
till näringsidkare om lånet är kortfristigt. Under en läng följd av år har
emellertid förts en livlig diskussion om värdet av det formella
säkerhetskravet. Det har ifrågasatts om inte kravet skulle kunna slopas ulan
att insältarskyddet försämrades. Efterfrågan på krediter ulan säkerhet har
efter hand ökat och bankema har yrkat på större möjligheter alt lämna sådana
krediter. Detla har tillgodosetts av statsmakterna genom alt man frän
bestämmelsen om kravet på formella säkerheter har undantagit en viss andel av
bankens krediter, s. k. blancokrediter. I samband med den samordnade
banklagstiftningen år 1968 erhöll denna undantagsbestämmelse sin nuvarande
utformning. Inom en viss ram fick banken möjlighet alt lämna krediter utan att
formella säkerheter behövde ställas. Frän början bestämdes denna blancokredilram
till tre procent av bankens eget kapital (för sparbankerna egna fonder) och
dess inlåning. Är 1975 utökades volymen till fem procenl och år 1979 vidgades ramen
ytterligare - efter förslag av banklagsutredningen - till tio procent.

1
samband med den senaste höjningen av blancokredilramen framfördes från en av
utredningens ledamöter i ett särskilt yttrande den synpunkten att tiden var
mogen föratt nu förutsättningslöst undersöka det berättigade i atl behålla det
formella säkerhetskravet. Flera av remissinstanserna gav sill stöd åt de
synpunkter som framställdes i det särskilda yttrandet och i propositionen (prop.
1979/80:51) förklarade departementschefen atl han delade denna uppfattning.

Banklagsutredningen
har i tilläggsdirektiv fått uppgifien att undersöka om bestämmelsen om det
formella säkerhetskravet behövs även i framtiden eller kan modifieras eller
slopas ulan risk för atl insättamas skydd äventyras.

Utredningen
kan konstatera att den år 1979 genomförda utvidgningen av blancokredilvolymen
ännu inte helt tagits i anspråk av bankerna. Del kan dock påstås atl kravet på
formella säkerheter medfört olägenheter i bankernas kreditgivning. Den kreditvärdighetsprövning
som bankerna företar i samband med atl en kredil skall beviljas inriktas inle i
första hand på vilka formella säkerheter som kredittagaren kan ställa till
förfogande. Prövningen inriktas i stället på vilka förutsättningar kredittagaren
har att betala

Prop.
1983/84:146 21

räntor och amorteringar och att slutligen betala tillbaka
krediten. En analys görs således av kredittagarens framtida betalningsförmåga.
Är det fråga om en företagskredit gäller det således att med utgångspunkt från bl.a.
balansräkning och resultaträkning bedöma företagels finansiella ställning.
Vidare bör analyseras bl.a. företagets kostnadsstruktur och konkurrenskraft,
dess investeringspolitik och företagsledningens kompetens för att få fram
huruvida företaget genererar och kommer att generera tillräckliga vinstmedel
för all kunna bära krediten. En fortlöpande uppföljning av företagets
utveckling ingår även i det primära underiaget för all bankmässig förelagsullåning.
Formella säkerheter spelar dock i många fall en betydande roll men fär inte
bli det avgörande argumentet för en kreditgivning. Ell kredilbeslul kan aldrig
baseras på den förutsättningen att banken sannolikt måsle täcka in sin fordran
genom alt realisera de säkerheter som ställs för krediten.

Mot
bakgrund av hur kreditvärdighetsprövningen tillgår i praktiken kan sägas att
bestämmelsen om formella säkerheter i banklagarna fäster alltför stor vikt vid
dessa säkerheter. Värdet av de formella säkerheterna kan snabbt urholkas.
Kravet på sådana säkerheter kan därför skapa en illusion att allt är bra bara
banken förvissat sig om alt kräva in formella säkerheter. Risk finns således
att banken härmed invaggas i en falsk trygghet och frestas alt eftersätta den
löpande kontrollen.

Det
formella säkerhetskravet gör det även svårare för företag, som genom arten av
sin rörelse inte förmår ställa bankmässiga säkerheter, att få sina kreditbehov
tillfredsställda. Vidare kan det formella säkerhetskravet medföra att de
svenska bankerna hamnar i ell konkurrensmässigl underläge i förhållande till
utländska banker. De svenska bankerna konkurrerar i allt större utsträckning
såväl inom som utom landet med utländska banker, vilka inte alls känner detta
krav på formella säkerheter. Slutligen kan inte heller bortses från att säkherhetskravet
i vissa fall medför en onödig kostnads- och arbetsbelastning.

Utredningen
kan emellertid konstatera atl det formella säkerhetskravet haft en stor
betydelse för uvecklingen av en sund bankverksamhet. Ett sådant krav på
säkerhet har vunnit hävd inom bankverksamheten och har ansetts viktigt som
skydd för insältarnas medel. Betydelsen av kravet på särskild säkerhet ligger
framför allt i alt bankerna fär förmånsrätt i kredittagarens tillgångar. Ett
upprätthållande av kravet på formella säkerheter innebär vidare att banken får
ett fullgott skydd för att kredittagaren inte använder sig av sin säkerhet på annal
häll.

Efter en sammanvägning av det formella säkerhetskravets
för- och nackdelar har utredningen funnit atl övervägande skäl talar för atl i
större utsträckning än för närvarande låta bankerna själva avgöra i vad mån
säkerhet för krediter skall krävas. Utredningen har föreslagit att en gmndläggande
trygghetsregel skall införas i banklagarna. Vid all kreditgivning bör således
gälla alt trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgö-

Prop. 1983/84:146 22

rande.
Även i ett system med en friare kreditprövning har utredningen dock funnit att
banklagarna som ett komplement till denna trygghetsregel bör uppställa ett krav
på atl banken skall kräva att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen
ställs. Från detla krav bör dock banken själv kunna dispensera, om med hänsyn till
låntagarens förhållanden trygghet för låneförbindelsens fullgörande ändå får
anses föreligga. För att kunna underlåta att ta en formell säkerhet måste
banken "positivt" konstatera att trygghet för fullgörandet föreligger
även ulan särskild säkerhet.

Utredningen
bedömer atl del lämnade förslaget inte kommer att försämra skyddet för insättarnas
medel. Detta skydd upprätthålls främst av kapi-taltäckningsreglerna och deras
utformning. Utredningen förutsätter vidare all den föreslagna ändringen av
säkerhetsbestämmelsen inte kommer att leda till någon större förändring i
bankernas praxis att kräva formella säkerheter.

2.5
Reservation av ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av sakkunnige
Lars-Olof Thörn

Såsom
framgår av det betänkande om bl. a. del formella säkerhetskravet som
banklagsutredningen avgivit hade i direktiven för utredningen 1976-06-23
utsagts att det inte då fanns anledning atl aktualisera elt slopande av det
legala kravet pä betryggande säkerhet vid beviljande av kredit. 1 till-läggsdirektiv
som utredningen erhöll 2980-06-26 uppdrogs ål utredningen att utreda om det var
lämpligt alt slopa denna regel. Utredningen har sedan övervägt frågan och dess
majoritet har i det nu avgivna betänkandet föreslagit all regeln ändras i så
måtto atl betryggande säkerhet skall ställas om inte med hänsyn till
låntagarens förhållanden ändå trygghet för låneförbindelsens fullgörande
föreligger. Mol detta förslag vill vi anföra följande.

Det
bör först framhållas all någon fullständig trygghet för en låneförbindelses
fullgörande så gott som aldrig föreligger vare sig säkerhet ställts för krediten
eller ej. Vi bortser då frän kredittagare som svenska staten eller svensk
kommun som t.ex. också i kapitaltäckningshänseende intar en favoriserad
ställning. Samma är förhållandet med krediter för vilka dylika subjekt i
egenskap av borgensmän svarar. Bottenlän i bostadsfasligheler är också i regel
trygga. Men i övrigt gäller atl lika litet som de ekonomiska förhållandena för
låntagarens person kan bedömas på sikt kan värdet av en ställd säkerhet
fastställas för kreditens hela löptid. Snarast har man vid kreditens beviljande
alt räkna med en större eller mindre sannolikhet för förbindelsens fullgörande.

Erfarenheterna
visar att möjligheterna alt på förhand bedöma värdet at olika typer av
säkerheter varierar starkt. Å ena sidan är industrifaslig-heters värde hell
beroende av alt en lönsam rörelse kan bedrivas i dem. I

Prop.
1983/84:146 23

en
konkurssituation har de alltså ofta ett helt obetydligt värde om ens något. Å
andra sidan har affärs- och kontorsfastigheter liksom bostadsfasligheler i
stort sett behållit sitt värde. Företagsinteckningar har generellt sett också
varit av stor betydelse för att säkerställa bankernas fordringar.

Den
risk som är förenad med all kreditgivning är alltså i hög grad beroende av att
såväl låntagarens person som den erbjudna säkerheten blivit föremål för en
ingående och kompetent prövning. En sådan prövning har varit och är fortfarande
ett viktigt led när det gäller att tillgodose kravet på skydd för insättarnas
medel.

En aldrig så god säkerhet
får, såsom framgått, inle innebära alt avkall ges på kravet att pröva
låntagarens person. Kredit får alltså inte beviljas enbart för att en god
säkerhet kan presteras. Däremot kan, om låntagarens förutsättningar att infria
låneförbindelsen bedöms vara goda, kravet på säkerhet efterges i viss
omfattning. Med syfte att begränsa föriusiriskerna för bankerna har det ansetts
nödvändigt all begränsa det utrymme för krediter utan säkerhet som en bank kan
bevilja. Detta utrymme som ställts i relation till banks inlåning och dess egel
kapital var 1969 3%, ökades år 1975 till 5% och 1979 till 10%. Därutöver har
bankerna möjlighet att till vissa kategorier av kredittagare bevilja krediter
utan att kräva säkerhet.

Detla utrymme har
tillskapats för att göra bankena mindre beroende av att under alla förhållanden
kräva att säkerhet ställes för kredit. På detta sätt har bankerna kunnat
undvika en tung hantering av säkerheter, då sådana bedömts överflödiga.
Krediter utan säkerhet har t.ex. kunnat beviljas företag - nystartade eller
inte - med goda framtidsutsikter men små möjligheter att prestera bankmässiga
säkerheter. Möjligheten har utnyttjats i varierande grad av de olika bankena
och också av de skilda bankgrupperna. 1982-04-30 hade affärsbankerna endast
utnyttjat knappt hälften av det tillgängliga utrymmet. En volym av ca 19
miljarder kr fanns vid denna tidpunkt till affärsbankernas disposition för
ytterligare krediter utan säkerhet. Sparbanker och föreningsbanker hade
utnyttjat tillgängligt utrymme i än lägre grad.

Del finns alltså skäl
ifrågasätta om något verkligt behov föreligger av atl ändra på fömtsättningarna
för beviljande av kredil utan säkerhet vilket utredningens förslag i realiteten
innebär. Den enkät som åberopats i betänkandet visar att affärsbankerna i
allmänhet inte kände kravet på betryggande säkerhet som betungande och därför
inte förordade någon ändring i detta avseende av banklagen. Däremot var sparbanksgmppen
angelägen om en ändring av det slag som nu föreslagits medan föreningsbanksgrup-pen
var neutral. Det uttalades i enkäten också en oro för att, om del legala kravet
på säkerhet slopades, krav eller underiåtet krav på säkerhet skulle kunna bli elt
konkurrensmedel. Utfallet av enkäten är enligt vår mening alltså inte positivt.
Det är tvärtom ägnat atl inge betänkligheter, om det ses mot bakgrund av att
sparbankers och föreningsbankers erfarenhet av före-tagskredilgivning hänför
sig till tiden efter 1969, då banklagarna öppnade

Prop. 1983/84:146 24

möjlighet
till sådan kreditgivning för dessa institutsgrupper, medan affärsbankernas
erfarenhet är mycket lång. Att en av de institutsgrupper som har kortare
erfarenhet av företagskreditgivning känner ett behov av all kunna ge sådana
krediter utan att såvitt framgår av enkätmaterialet ha några begränsningar vad
gäller möjligheten att ge avkall på säkerheter inger farhågor för atl
möjligheten att avslå från säkerheter kan komma atl användas som ett
konkurrensmedel. En sådan utveckling kan innebära klart ökade risker för
förluster.

Det
har gjorts gällande alt kreditföriuslerna hos de svenska bankerna länge varit
små. Detta är hell riktigt. Medan exempelvis amerikanska banker under senaste 1
O-årsperioden gjort årliga förluster som uppgår till genomsnittligt ca 1 % av
kreditportföljens belopp är motsvarande tal för de svenska bankerna ca 0,1%.
Denna låga förlustsiffra har givetvis flera orsaker. Konkursen bland större
svenska företag har under perioden varit få och åtgärder har vidtagits frän
stats och kommuns sida för atl förhindra företagsnedläggningar. Det
förhällandet att bankerna vid en konkurssituation haft säkerhet att åberopa
för sina fordringar har också bidragit till alt hålla förlustsiffrorna nere.

Emellertid
torde man för den närmaste framtiden få räkna med flera konkurser hos
företagen, vilket säkeriigen medför högre förlustsiffror för bankerna. Även om
vi rent principiellt är positivt inställda till att främja en utveckling i den
riktning som utredningens majoritet föreslagit ligger redan häri ell skäl till
tveksamhet inför tanken alt nu genomföra liberaliseringar. Det bör också
understrykas, att något verkligt behov av vidgade möjligheter att avstå från säkeheter
uppenbarligen inte föreligger. De affärsbanker som har den största blancokredilvolymen
har inte utnyttjat nu föreliggande legala möjligheter till mer än ca 60 procenl.

Av
dessa skäl anser vi att den föreslagna ändringen av banklagarnas regler om
säkerhet för krediter inte bör genomföras.

Om
behov av ett ökat utrymme för krediter utan säkerhet uppstår i framtiden bör
denna fråga prövas med hänsyn till utvecklingen av bankernas risksituation och
övriga förhållanden. Eventuella lättnader bör då ges i form av en höjning av
procenttalet eller genom att visst slag av krediter inte längre behöver
inräknas i volymen. Vid en successiv avveckling av säkerhetskravet ges också
möjlighet all pröva huruvida den minskande säkerhetstäckningen eventuellt
behöver kompenseras med ett krav på högre eget kapilal i bankerna.

Banklagens
kapitaltäckningsregler är uppbyggda så att en banks placeringar är indelade i
olika riksklasser, för vilka olika kapitalkrav ställs. Krediter utan säkerhet
har hänförts till den kategori som kräver 8% kapitaltäckning, vilket är det
högsta kravet för krediter. De krav på eget kapilal som ställts för de olika
klasserna har inte gmnd i nägon exakt bedöming av den risk som kan vara förenad
med dit hänförliga krediter. Bortsett från krediter till exempelvis stat och
kommun, för vilka kapilal

Prop. 1983/84:146 25

inte
behöver ställas, låter sig en sådan bedömning knappast göras. Sålunda uppställes
t.ex. samma krav på kapital för krediten mol förelagsinteckning, som visat sig
ha ell gott värde som säkerhet, som för krediter utan säkerhet. Reglerna för
kapitaltäckning bör i ställel betraktas som en metod atl räkna fram ett k."pitalkrav
som kan anses väl avvägt med hänsyn till bankens totala risksituation.

Då de nuvarande reglema
infördes fick krediter ulan säkerhet uppgå till högst 3% av bankens inlåning
och eget kapilal. Numera är en volym av 10% av molsvarande förbindelser
tillåten. Denna förändring har ansetts kunna genomföras utan att kravet pä egel
kapital för dessa krediter förändrats. Vid en ökning av volymen för krediter
ulan säkerhet utöver hittills accepterad nivå måste emellertid ifrågasättas orn
inle en särskild riskklass med ett högre kapitalkrav måsle införas för sådana
krediter. Detta gäller givetvis oavsett om ökningen sker geniom en höjning av
den tillåtna volymen eller genom ett slopande av kravet på säkerhet.

De ändringar som under
senare är genomförts i banklagens regler för kapilaltäckning hänför sig
huvudsakligen till vad som är att likställa med eget kapilal. 1979 genomfördes
på förslag av banklagsulredningen att värderegleringskonton i viss
utsträckning får jämställas med egel kapital dvs. bankerna kunde öka sin kreditgivning
och därmed sitt risklagande ulan atl behöva öka sitt riskläckande kapital.
Härtill kommer att bankernas möjligheter att med eget kapital få likställa föriagslån
utökats i väsentlig mån. Den tidigare begränsningen till 100% av aktiekapitalet
ersattes med 100% av det egna kapitalet. Särskilt i sistnämnda avseende är de
svenska reglerna fördelaktiga för bankerna. Av en jämförelse med andra länder
kan utläsas alt i England får förlagslän jämställas med eget kapital endast till
50% av egna kapitalet efter den sänkning som genomfördes 1980. 1 Schweiz får
förlagslänen räknas med upp till 10% medan Västtyskland inte alls erkänner
förlagslän som likställt med eget kapital. Den svenska banklagstiftningen har
alltså mycket generösa bestämmelser härvidlag inle minst mot bakgrund av all
förlagslånen, som alltså inte utgör något egentligt rikskapital, kan ha hur
kort löptid som helst och ändå få tillgodoräknas som täckningskapital.
Generellt sett är tendensen i flertalet länder med samma ekonomi som vår att i
stället ställa ökade kapiialkrav. Även mot denna bakgrund anser vi alt majoritetens
förslag om atl slopa del legala kravet på säkerhet inte bör genomföras.

Prop. 1983/84:146 26

BUaga2

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:183) om
bankrörelse

dels att 59 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'

Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit
fär beviljas endasl om

tryggande säkerhet i fast eller lös trygghet föreligger
för låneförbin-egendom eller i form av borgen. delsens fullgörande. Betryggande
Utan säkerhet får dock kredit läm- säkerhet i form av pant eller borgen nas
till ett sammanlagt belopp, som skall därvid ställas, om inte trygg-vid varje
lidpunkt svarar mot högst het för fullgörandet med hänsyn till tio procenl av
summan av bankak- låntagarens förhållande ändå före-tiebolagets eget kapital
och dess in- ligger, låning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1.
sådan
låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankföretag,

2.
näringsidkare i
och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvallar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endasl
om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad som nu sagts gäller även
förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant
mottaga egen aktie äger molsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget
utfärdat.

Denna lag träder i kraft den

' Senaste lydelse 1979:1113.

Prop. 1983/84:146 27

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker

dels
att 28 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

28
§'

Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om

tryggande
säkerhet i fast eller lös trygghet föreligger för låneförbin-egendom eller i
form av borgen. delsens fullgörande. Betryggande Utan säkerhet får dock kredit läm-
säkerhet i form av pant eller borgen nas till ett sammanlagt belopp, som skall
därvid ställas, om inte trygg-vid varje tidpunkt svarar mot högst het för
fullgörandet med hänsyn till tio procent av summan av spar- låntagarens
förhållanden ändå förebanks fonder och dess inlåning, ligger. Därutöver får
kredit utan säkerhet beviljas

1.
sådan låntagare, som avses i 26
§ första stycket A 2 eller 3, saml utländskt bankföretag,

2.
näringsidkare i och för hans rörelse,
om krediten är kortvarig.

Aktie
i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, får mollagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs
här i landet. Vad som nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av
sådant bolag.

Sparbank får ej som pant
mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om
tillskott till garantifond eller gmndfond i sparbanken.

Denna
lag träder i kraft den

Senaste
lydelse 1979:1114.

Prop. 1983/84:146 28

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

dels
atl 36 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

36 §'

Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om

tryggande
säkerhet i fast eller lös trygghet föreligger för läneförbin-egendom eller
i form av borgen. delsens fullgörande. Betryggande Utan säkerhet får
dock kredit läm- säkerhet i form av pant eller borgen nas till ett
sammanlagt belopp, som skall därvid ställas om inte trygghet vid varje
lidpunkt svarar mot högst för fullgörandet med hänsyn till låntio procent
av summan av central- tagarens förhållanden ändå förelig-kassans och
anslutna jordbrukskas- ger. sors eget kapital samt centralkassans
inlåning. Därutöver fär kredil utan säkerhet beviljas

1.
sådan låntagare, som avses i 34
§ första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,

2.
näringsidkare i och för hans rörelse,
om krediten är kortvarig.

Kredil
utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller, efter
medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie
i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs
här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdals av sådant
bolag.

Kreditkassa
får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift atl tillgodose för
kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller
centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till
kreditkassan själv eller annan jordbrukels kreditkassa.

Denna
lag träder i kraft den ' Senaste lydelse 1979:1115.

Prop. 1983/84:146 29

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttranden

Yttranden
över betänkandet har efter remiss avgetts av bankinspektionen,
kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket,
fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, styrelsen för Stockholms fondbörs.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
hantverks- och industriorgani-salion-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Svenska företagares riksförbund (SFR), Sveriges industriförbund. Svensk
industriförening, Sveriges grossislförbund. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Finansbolagens förening,
utvecklingsfonden i Stockholms län. Svenska Industrietableringsakliebolaget (Svetab),
statens industriverk (SIND) och provinsbankernas centralorganisation BANCO.

Kommerskollegium
har till sitt remissvar fogat yttrande från handelskammaren i Stockholm och
från handelskammaren i Skåne. Post- och Kreditbanken, PK-banken har anslutit
sig till yttrandet från Svenska bankföreningen. Svenska bankmannaförbundet.
Svenska kommunförbundet, Folksam, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
Industribank AB, Företagskapital AB och Stiftelsen institutet för
företagsutveckling (SIFU) har avstått från att yttra sig. Yttrandena från
Finansbolagens förening och provinsbankernas centrala organisation Banco berör inle
frågan om det formella säkerhetskravet.

Sammanställningen
omfattar i det följande endast frågan om det formella säkerhetskravet.

Remissutfallet
är i korthet följande. Flertalet remissinstanser tillstyrker
utredningsförslaget. Några ifrågasätter dock om föreslagen bestämmelse om
ställande av särskild säkerhet behövs. Bankinspektionen och konsumentverket
anser inte att det föreligger något behov av föreslagna ändringar och
avstyrker därför förslaget.

Ur
remissyttrandena återges följande.

1.
Bankinspektionen

AUmänt

Gemensamt
för de förslag som banklagsulredningen framlägger i delbetänkandel är att de
innebär jämkningar i två huvudregler inom svensk banklagstiftning, nämligen i
kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning och i förbudet mol förvärv av aktier
i handels- och industriföretag. Dessa båda regler lagfästes i början av
1930-talet under intryck av storförluster

Prop. 1983/84:146 30

ocb
därav förorsakade krissituationer som drabbade svenska banker i början av
1920-talet och under världsdepressionen i början av trettiotalet, i Sverige
skärpt genom Kreuger-kraschen. Sverige är ensamt om dessa regler. Det bör dock
påpekas, att bankernas möjligheter till aktieförvärv är på olika sätt
begränsade i många länder, däribland de nordiska och USA, och att en vidsträckt
aktieförvärvsrätt kan balanseras av hårdare regler om kapttaltäckning och för kreditgivningen
än vi har i Sverige. Så är bl.a. fallet i Schweiz och Västtyskland. Del kan
också förtjäna påpekas, all utländska banker begär säkerheter i betydande
omfattning. En vanlig proportion mellan säkrade och icke säkrade kommersiella
krediter i t. ex. USA, Storbritannien och Västtyskland är ca 50 procenl av
vardera slaget.

Svenska
banker har under tiden efter andra världskriget haft mycket små förluster, ca l/IO
av vad som är normalt för banker i USA. Det kan inte råda något tvivel om all
de båda nämnda reglerna bar haft stor betydelse för att sä har blivit fallet.
Om ett kredittagande förelag går omkull, har banken avsevärt mycket bättre
ställning när säkerheter finns, än när krediten lämnats utan säkerhet. Genom
aktieförvärvsförbudet görs en hälsosam åtskillnad mellan kreditgivning och
annat företagande. De med aktieägande förbundna riskerna undvikes, likaså
frestelsen all ge krediter till ett vacklande "eget" företag.

Det
har till förmån för en mindre restriktiv hållning gjorts gällande, all de båda
reglerna är föråldrade, eftersom dagens bankmän har långt större kunnande och
erfarenhet än deras föregångare fram till andra väridskrigel. En viss sanning
kan ligga i detta. Kvaliteten på ledande bankmän är överlag god, men den är
alltjämt starkt skiftande. Det kan också förtjäna påpekas, att de två
storbanker, som särskilt stod i focus under tjugo- och trettiotalen, leddes av
personer med erkänd kunnighet och skicklighet. I fråga om den ena av de två
bankerna. Skandinaviska Banken, som hade stora engagemang i Kreugerföretag, kan
ytterligare nämnas, att bankens förluster på dessa företag blev långt mindre än
väntat. Del berodde bl.a. på att engagemangen var föremål för den dåvarande
bankinspektionens särskilda uppmärksamhet och att bankens ledning på grund
härav såg sig nödsakad atl se till att säkerheter ställdes.

Redan
det anförda lorde vara tillräckligt för atl underbygga den slutsats - till
vilken utredningen också kommit - all de båda nämnda huvudreglerna bör
bibehållas i princip.

Utredningens
förslag innebär modifikationer i de båda huvudreglerna. Sådana har skett redan
tidigare. Men särskilt i fråga om säkerhetskravet görs en genomgripande omformulering.
De båda områdena behandlas i del följande var för sig.

Säkerhetskravet

Säkerhetskravet
innebär att betryggande säkerheter skall ställas för bankkrediter. Vad som
menas med att en säkerhet skall vara betryggande

är
något oklart. I praxis tillämpas regeln sä, all en försiktig värdering görs av
säkerhetens värde vid kreditgivningstillfällel och alt delta värde med god
säkerhetsmarginal skall täcka krediten. En annan sak är vilket värde säkerheten
kan ha vid en framtida konkurs. Det kan visa sig vara betydligt lägre.

Från
säkerhetskravet görs tre undantag, nämligen krediter till stal, kommun, andra
banker m.fl., korta rörelsekrediter samt dämtöver krediter motsvarande 10
procent av bankens inlåning och eget kapital, dvs. i princip av bankens hela
omslutning. Denna generella blankokreditvolym utgör en betydande del av de
krediter där avstående frän säkerhet överhuvudtaget kan bh aktuell. Av
balansomslutningen motsvaras nämligen en avsevärd del, oftast över hälften, av
placeringar som antingen inle kräver någon säkerhet alls, bl.a.
obligationsportföljerna och fordringar på andra kreditinstitut, eller tvärtom i
praxis alllid är förenade med pantsäkerhet, t, ex. bostadskrediter. Av krediter
till företag kan alltså en stor del - ofta inemot hälften - lämnas ulan
säkerhet. Denna andel ansluter sig ganska nära till det förut nämnda
internationella mönstret.

Enligt
utredningens förslag skall en uttrycklig regel införas om att trygghet skall
finnas för förbindelsens fullgörande. Betryggande säkerhet skall ställas, om
inte trygghet för fullgörandet med hänsyn till låntagarens förhållanden ändå
föreligger. Förslaget innebär till sitt syfte ett tillmötesgående av krav på
liberalisering. Samtidigt gör utredningen det uttalandet att den föreslagna
ändringen "inte kommer alt leda till nägon store förändring i bankernas
praxis atl kräva formella säkerheter".

Finns
det då något behov av en liberalisering? Utredningens egna siffror om
utnyttjandet av blankokreditvolymen ger inte stöd för ett sådanl antagande.
Hos de stora affärsbankerna hade i april 1982 knappt hälften av del 10-procentiga
utrymmet utnyttjats. Som mest hade en av dem utnyttjat 69 procent. Sparbanker
och föreningsbanker visar genomgående låga siffror. Anmärkningsvärt är
emellertid att några sparbanker nästan fullt ut använt sin blankokredilram.

Det
har i diskussionen gjorts gällande alt bankerna, trots den vidsträckta möjligheten
alt ge blankokrediler, skulle känna sig hämmade av alt banklagarna anger
säkerhet som huvudregel. I argumenteringen skymtar en önskan alt frigöra sig
från vad som upplevs som ett förmynderi, föreskrivet i lagarna och utövat av
bankinspektionen. Å andra sidan visar utredningens egen enkät (se s. 116), att
sådana tankegångar i vart fall inte omfattas av affärsbankerna i allmänhet med
deras långvariga erfarenhet av företagskreditgivning. Del bör dä slås fast,
att en jämförelsevis sträng banklagstiftning och en effektiv banktillsyn,
enligt vad som numera är vedertaget bland insiktsfulla bedömare i Sverige och
utlandet, är en fömtsättning för att bankerna skall åtnjuta förtroende inte
bara hos det egna landets statsmakter och allmänhel utan också på den
internationella kapitalmarknaden.

Med
de angivna uttalandena i diskussionen bör också sammanställas den

Prop. 1983/84:146 32

uppfattning
i företagskredilfrågor, ål vilken bankinspektionen sedan mer än 10 år gett
uttryck - vid undersökningar, i remissyttranden och i tryckta skrifter. Denna
uppfattning kan sammanfattas på följande sätt.

En
företagskredit får aldrig ges pä säkerheter, dvs. genom atl låta kreditbedömningen
huvudsakligen avse värdet av erbjudna säkerheter. All göra så - vilket tyvärr allljämt
förekommer - är ett grovt fel, som har förorsakat banker onödiga förluster.
Kreditprövningen skall i ställel koncentreras på en bedömning av företaget,
dess finansiella styrka, dess lönsamhet, konjunkturerna inom branschen och
kvaliteten på dess ledning. Finner banken pä sädana objektiva skäl atl den kan
ha förtroende för företaget skall krediten beviljas. Bankerna skall inle tveka
alt ge krediter till nystartade eller starkt expanderande förelag med ringa
eller obefintlig förmåga att ställa säkerheter, om de pä objektiva skäl finner
sig kunna hysa förtroende för företaget. De skall kunna la risker.

Först
i och med atl banken funnit sig kunna ge krediten blir säkerhetsfrågan
aktuell. Finns säkerheter att tillgå, bör de ställas. Banken befinner sig då i
en bättre position, om utvecklingen blir en annan än som kunnal förutses om krediten
blir nödlidande. Del bör också hållas i minne att kvaliteten på
kreditbedömningarna varierar från bank till bank. En mindre kvalificerad
kreditbedömning behöver inte få så ödesdigra konsekvenser, om säkerheter
tagits. Men kan kredittagaren inle ställa säkerheter eller ett krav på
säkerheter av andra skäl framstår som olämpligt, t. ex. vid konsor-tiekreditgivning
tillsammans med utländska banker eller vid kreditgivning i konkurrens med
utländska banker, skall banken inte tveka att utnyttja blankokreditvolymen.
Inspektionen anser sig överhuvudtagel inte ha befogenhet att kritisera att en
bank lämnat en kredit utan säkerhet, förutsatt att kreditprövningen i andra
hänseenden är bankmässig.

Såsom
borde framgå av det sagda skiljer sig inspektionens på gällande rätt grundade
uppfattning om principerna för kreditgivning till företag inte mycket från den
som utredningen gett uttryck för och vill uppnå med silt lagförslag. I den mån
man från bankhåll ansett banklagarnas säkerhetskrav ge anledning att kräva
säkerheter i en vidare omfattning än som här angivits, kan man inte stödja sig
på inspektionen. Av den fömt nämnda enkäten att döma synes också i vart fall
flertalet affärsbanker ha detta klart för sig.

Det
kan sålunda fastsläs, att de nuvarande reglerna ger bankerna ett stort utrymme atl
öka kreditgivningen till förelag utan säkerhet och atl bankinspektionens policy,
som borde vara välbekant för alla banker, inte ger stöd för en stelbent
tillämpning. Något behov av en liberalisering kan därför rimligtvis inte
föreligga.

Frågan
om en liberalisering har också en annan aspekt. Eventuella nya, liberala regler
skall gälla för alla banker, oberoende av storiek, kunnande och erfarenheter av
företagskreditgivning. Som tidigare påpekats varierar kompetensen att göra
riktiga kreditbedömningar mellan olika banker. Fel

Prop.
1983/84:146 33

görs
i alla banker, oavsett bankgrupp och storiek, men det måsle också konstateras
alt många banker, särskilt en del mindre, saknar den kunnighet och erfarenhet i
företagskreditgivning som måste vara en förutsättning för en mera djupgående
liberalisering. Det förut nämnda förhållandet, att de enda banker som helt
utnyttjat blankokreditvolymen är ett par sparbanker, som därvid markant avvikit
från det för sparbanker normala, finner inspektionen oroande.

Inspektionen övergår
härefter till alt granska del framlagda förslaget. Syftet är atl göra en
liberalisering. Frågan är emellertid, om förslaget är ägnat att tillgodose del
syftet. Banklagarna innehåller inte något krav på att trygghet skall finnas för
förbindelsens fullgörande. Ett sådanl krav är i sig en orimlighet om del skall
följas bokstavligen, i vart fall när det gäller företagskrediter. Verklig trygghet
finns så gott som aldrig. Även mycket starka företag kan efler kort lid komma i
svårigheter. Svenskt näringsliv har talrika exempel härpå från det gångna
årtiondet. En sak är att begreppet trygghet förekommer i motiven till reglerna
om blankokrediler. Det får där, på grund av sammanhanget, tolkas som en relativ
trygghet, jämförlig med all goda säkerheter ställs. Men uppställes i
banklagarna, såsom utredningen föreslagit, elt krav på trygghet som en regel
gällande all kreditgivning, får det tolkas efter ordalagen. Även om man
avvisar den ovan nämnda, i sak orimliga tolkningen, måsle så myckel läggas i
ordalagen, alt bankerna skulle bli förbjudna att ta nämnvärda risker. Mellan
trygghet och risk föreligger ju en direkt motsättning. En sådan skärpning av
lagstiftningen - som givelvis inte är avsedd — kan inle godtagas. Inspektionen
har tvärtom, såsom framgår av del föregående, uppmuntrat bankerna att la begränsade
och kontrollerade risker för att stödja nystartade, innovaliva och expanderande
företag.

Inspektionen kan alltså
konstatera, atl något behov av en mera djupgående liberalisering av reglerna
om särskild säkerhet inte finns, att en sådan liberalisering är betänklig med
tanke på att den skulle komma att gälla samtliga banker samt alt förslaget lagtekniskt
fält en mindre lämplig utformning.

Inspektionen
får ytterligare hänvisa till de synpunkter som anförts i reservationen av
ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av sakkunnige Lars-Olof Thörn.

Av dessa skäl måste
inspektionen avstyrka utredningens förslag om ändring av kravet på särskild
säkerhet. Detla innebär inle att inspektionen ställer sig avvisande till
ytterligare uppmjukningar av detta krav. Dä bör det emellertid stå klart atl
ett verkligt behov därav föreligger och alt det finns en allmänt utbredd önskan
därom bland bankerna. Så är inte fallet i dag. En uppmjukning kan ske genom en
höjning av blankokreditvolymen eller, måhända ännu hellre, genom att undanta
ytterligare grupper av krediter, l.ex. smärte konsumtionskrediter, där säkerhetshanleringen
är dyr och den stora riskspridningen gör förlustriskerna små. 3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
146

Prop. 1983/84:146 34

2. Konsumentverket

Konsumentverkets
grundsyn i denna fråga framgår av verkets yttrande över banklagsulredningens
förslag 1979 alt öka blancokredilvolymen från 5 till 10%. Verket ansåg alt alla
åtgärder som kan göra förmånligare kreditformer än avbelalningsköp och konlokortskrediter
mer lättillgängliga för konsumenterna är välkomna. Vidare kosntaterades att den
föreslagna ökningen av blancokredilvolymen var en sådan åtgärd.

Frågan
är nu om även det aktuella förslaget är en sådan åtgärd. Bankernas utnyltjandegrad
av blancokredilvolymen talar emot att så skulle vara fallet. Utnytljandegraden
hos affärsbankerna var 1982 i genomsnitt ca 50%. Sparbankernas och
föreningsbankernas låg i genomsnitt ännu lägre. Några sparbanker hade dock
nästan fullt utnyttjat sin möjlighet atl bevilja blancokrediter. Något
påtagligt behov av alt helt efterge del formella säkerhetskravet av nyssnämnda
skäl synes därför inte föreligga. Om å andra sidan utredningens förslag skulle
genomföras innebär delta bl. a. alt de sparbanker som utnyttjat sin blancokreditvolym
fullt ut inte längre var förhindrade av formella skäl all lämna ytterligare
krediter utan formell säkerhet.

Sparbankerna
och föreningsbankerna tillhör de banker som till stor del tillgodoser
konsumenternas behov av kredit. Ca 80% av utlåningen från sparbankerna och
föreningsbankerna belöper sig på hushällen medan molsvarande siffra för
affärsbankerna är drygt 30%. Det är därför troligt att utredningens förslag i
denna del har ovan angivna positiva effekt på möjligheterna för konsumenterna
att erhålla relativt billiga krediter. Samma positiva effekt uppstår även vid
en något mindre drastisk åtgärd än den Utredningen föreslår, nämligen vid en
mindre utökning av blancokredilvolymen.

Med
hänsyn härtill och med beaktande av vad som framförts i reservationen av
Danielsson och det särskilda yttrandet av Thörn finner Konsumentverket att det
inte kan anses påkallat alt helt avskaffa det formella säkerhetskravet. Däremot
ser Konsumentverket inte några betänkligheter mot att ytterligare något utöka blancokredilvolymen
och/eller undanta smärte konsumtionskrediter, t. ex. i form av sparlån, frän
säkerhetskravet.

3. Fullmäktige
i Sveriges riksbank

Elt
genomgående drag i den svenska banklagstiftningen är omsorgen om. insättarnas
medel. Kravet på formella säkerheter vid en banks utlåning har här varit en av
hörnstenarna. Del har emellertid visat sig nödvändigt att luckra upp del
strikta kravet. Under årens lopp har den s. k. blancokredilramen successivt
höjts.

Del
är mol denna bakgrund - alt det formella säkerhetskravet mer och mer ansetts
skapa oönskade problem vid bankutlåningen - som utredningens förslag skall
ses. Utredningen redovisar utföriigt argumenten för och

Prop.
1983/84:146 35

emot ett slopande av det tvingande kravet på formella
säkerheter och kommer till slutsatsen att övervägande skäl talar för all kravet
slopas.

Fullmäktige kan i det stora hela instämma i utredningens
argumentation. Som utredningen redovisar är det också mycket ovanligt i andra
länder med den form av formella säkerhetskrav som den svenska banklagstiftningen
i dag ställer. Det kan i delta sammanhang även vara värt alt notera alt för t.ex.
svenska obligationslån, som huvudsakligen förvärvas av allmänna pensionsfonden
och försäkringsbolag, del blir allt mer vanligt att inte ställa några formella
säkerheter. Obligationslånen blir i stället försedda med en s.k.
negativklausul, vilken i stort innebär atl låntagaren förbinder sig att inle
pantsätta sin egendom som säkerhet för någon annan långivare.

Fullmäktige vill således tillstyrka utredningens förslag
vad gäller slopandet av del formella säkerhetskravet i banklagstiftningen.

4. Näringsfrihetsombudsmannen

NO har som framgår av betänkandet i tidigare
remissyttrande intagit ståndpunkten all del är önskvärt atl frågan om atl slopa
eller modifiera säkerhetsbestämmelserna i de svenska banklagarna tas under
övervägande. I betänkandet redovisas olika skäl för och emot ett bibehållande
av den nuvarande inriktningen på formella säkerheter i banklagstiftningen. NO
anser alt övervägande skäl talar för atl nu införa en mer liberal och flexibel
säkerhetsbestämmelse i banklagarna.

NO har
särskild anledning alt framhålla de konkurrensskäl som motiverar en ändring.
Om Sverige, uppenbariigen ensamt bland jämförbara länder, i lag upprätthåller
långtgående krav på särskilda säkerheter för krediter försämras de svenska
bankernas konkurrensförmåga gentemot utländska banker. I vissa situationer kan
också bankerna pä grund av säkerhetskravet anses vara diskriminerade jämfört
med andra inhemska kreditgivare såsom försäkringsbolag och finansbolag pä vilka
det inle ställs motsvarande krav. Även inom det övriga näringslivet kan
diskriminerande effekter uppstå. Vissa typer av förelag som genom arten av sin
rörelse inte förmår ställa bankmässiga säkerheter får svårare att finansiera
sin expansion än företag i branscher som traditionellt har belåningsbara tillgångar.

NO anser det välmotiverat alt i banklagarna i stället för
nuvarande krav pä formell säkerhet införa ell sådanl allmänt formulerat Irygghetskrav
som utredningen föreslår; nämligen att kredit endast får beviljas om trygghet
föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

NO anser i princip att ett sådant allmänt Irygghetskrav
bör vara tillfyllest. Inom denna ram borde del kunna överlåtas till bankerna
att avgöra när de anser atl särskilda säkerheter är motiverade och till
bankinspektionen att övervaka alt trygghetskravet efterlevs.

NO är alltså tveksam till om det av utredningen föreslagna
tillägget att

Prop. 1983/84:146 36

betryggande
säkerhet skall ställas om inte trygghet för fullgörandet med hänsyn till
låntagarens förhållande ändå föreligger bör införas i lagarna. Den
eftersträvade flexibiliteten tillgodoses bäst med ett allmänt formulerat trygghetskrav.

NO
anser inte att skyddet för insättarnas medel, vilket är det bakomliggande
syftet med säkerhetsbestämmelserna, försämras om man stannar för att enbart ha
en allmänt formulerad Irygghetsbestämmelse i banklagarna. Delta syfte
tillgodoses på annat sätt, främst genom kapitaltäckningsreg-lerna.

5.
Svenska Bankföreningen

Bankföreningen
vitsordar utredningens uppfattning (sid. 49) alt bankerna fortlöpande haft elt
ökat behov av att kunna lämna krediter utan krav på särskild säkerhet. De av
utredningen angivna orsakerna härtill är också riktiga: ökad självfinansiering
i näringslivet, servicenäringarnas, småföretagens och entreprenadföretagens
kreditbehov, de standardiserade masskrediterna saml inte minst den ökande
internationella bankverksamhetens konkurrensfömtsättningar.

Det
nämnda behovet tillbodoses f. n. genom del procentuellt beräknade blancokreditutrymmel.
Vad frågan nu gäller är alltså inte behovei av alt kunna ge blancokrediter utan
den tekniska utformningen av elt system härför, vilket tillgodoser insättartryggheten.
Bankinspektionens företrädare i utredningen anser att någon ändring inte
behövs i nuvarande system, medan majoriteten föreslår en ny lagleknisk lösning.

Så
länge nuvarande blancokreditutrymme är tillräckligt för de olika angivna
behoven skulle det, menar bankföreningen, kunna hävdas att den tekniska
lösningen saknar större praktisk betydelse. Erfarenheten visar emellertid pä
behovet av att från lid till annan vidga utrymmet för blanco-krediterna. Man
kan alltså uppskjuta men inte undgå ställningstagandet till huvudfrågan om
systemet för fastställande av blancokreditutrymmel. Bankföreningen menar att
tidpunkten nu är lämplig för delta ställningslagande och att utredningen är
ett gott underlag härför.

Bankföreningen
vill slå fast atl utredningens (majoritetens) förslag inle innebär slopande av
kravet på formella säkerheter utan ulgör en kompromiss mellan olika
diskuterade metoder. Huvudfrågan i kompromissen är i själva verket om
lagstiftaren eller bankerna själva skall ha ansvaret för den avvägning som insättartryggheten
under alla förhållanden kräver. Majoritetens förslag innebär att bankerna ges
detta ansvar. Förslaget medför också ett närmande till den ståndpunkt som intas
i andra länders banklagstiftning; något lagfäst formeUt säkerhetskrav
återfinns sålunda inle utomlands.

I
reservationen (sid. 116) uttalas med åberopande av enkätsvar från vissa instilutsgrupper
farhågor för alt möjligheten att avstå från säkerheter kan komma att användas
som ett konkurrensmedel. Bankföreningen an-

ser,
av bl.a de skäl utredningen anger (sid. 51), att dess medlemsbanker kan bära
ansvaret för den nämnda avvägningen.

Bankföreningen
accepterar alltså den av majoriteten föreslagna lösningen. Den kommer - som
utredningen också förutsatt - inte alt medföra någon betydande förändring av
nuvarande ordning enligt vilken formell säkerhet i de flesta fall krävs; redan kapitaltäckningsreglerna
är en garanti härför. När bankföreningen sålunda tillstyrker förslaget är det
med den tolkningen och den inriktningen att förslagets innebörd är att formella
säkerheter alltjämt utgör huvudregeln och blancokrediter undantag. Föreningen
vill emellertid understryka betydelsen av att del inte minst med hänsyn till
den internationella konkurrenssituationen måsle finnas tillräckliga
möjligheter att lämna krediter utan säkerhet, vilka krediter i det enskilda
fallet kan uppgå till avsevärda belopp. Det finns därför behov av ett
förhållandevis stort utrymme för blancokrediter. Skulle den av utredningens
majoritet förordade lösningen inte godtas av statsmakterna, är det enligt
bankföreningen nödvändigt alt bankinspektionen ges möjlighet atl efter hand
medge vidgade ramar för blancokrediter.

Den
för kreditgivning grundläggande regeln atl trygghet för låneförbindelsens
fullgörande skall föreligga återfinns f.n. i banklagen endasl i en bestämmelse
i 63 § om uppsägning av lån utan säkerhet. Bankföreningen tillstyrker
utredningens förslag all denna regel kommer till uttryck i banklagarna på
sådant sätt att den blir generellt tillämplig. En fördel härmed är att den -
genom uttrycket "låneförbindelsens fullgörande" — fäster uppmärksamheten
på den totalprövning av den tilltänkte låntagarens förhållanden som är del
väsentliga vid kreditprövningen och som är något annat än prövningen av
eventuella säkerheters framtida värde.

I
reservationen (sid. 114) påpekas atl någon fullständig trygghet för en
låneförbindelses fullgörande så gott som aldrig föreligger; snarast har man atl
räkna med en större eller mindre sannolikhet härför. Bankföreningen, som inte
är av annan uppfattning, vill därför understryka vikten av att den av
utredningen föreslagna lydelsen ges den innebörden alt det är fråga om den
största möjliga trygghet som vid en bankmässig prövning rimligen kan förutses
vid kredilbedömningstillfället. Denna tolkning av trygghetsbegreppet gäller
redan f. n. i uppsägningsfallet och bör naturiigen - utan ändring av
terminologin - enligt den föreslagna lydelsen av 59 § gälla också när krediten
lämnas.

Post-
och Kreditbanken, PKbanken, har deltagit i handläggningen av delta ärende och
förklarat sig instämma i delta yttrande.

6.
Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen
delar utredningens (majoritetens) uppfattning alt bankerna själva bör fä bedöma
i vilka fall kredil får lämnas utan all formella säkerheter krävs.

Prop. 1983/84:146 38

Den
gällande 1 O-procentsramen för blancokrediter är varken nödvändig eller ändamålsenlig.
Ramen är relaterad till banks eget kapital plus inlåning, vilkel i praktiken
har tolkats som balansomslutningen. Två banker som är lika stora har således
lika stor ram för blancokrediter oberoende av deras soliditet. Den av
utredningen föreslagna lagregeln har den riktiga konsekvensen alt kapilaltäckningssitualionen
- dvs. riskgraden i placeringarna jämförd med det egna kapitalels storiek -
blir avgörande för hur stor volym blancokrediter en bank kan bevilja.

Sparbanksföreningen
tillstyrker utredningens förslag om det formella säkerhetskravet i banklagarna.

7. Styrelsen
för Stockholms fondbörs

Enligt
börsstyrelsens mening framstår skälen för en ändring av banklagarnas
säkerhetsbestämmelser som övertygande. Del synes börsstyrelsen - än om utrymmet
för blancokreditgivning f. n. är tillräckligt - principiellt riktigt atl på del
sätt utredningen föreslagit ge de aktuella lagreglerna en utformning som bättre
ansluter till vad som gäller utomlands och till den kreditvärdighetsprövning
som numera tillämpas av bankerna.

8. Landsorganisationen
(LO)

Utredningen
är indelad i två delar.

Den
första behandlar bankernas möjlligheter alt låna ut pengar utan att det
formella säkerhetskravet är uppfyllt hos kunden. Bankerna har successivt fått
sina möjligheter utökade, att bevilja s.k. blancokrediter. År 1979 remissbehandlades
ett förslag att utvidga dessa möjligheter från 5 till 10% av summan av
institutens eget kapilal och inlåning. Förslaget tillstyrktes av LO, och denna
nivå är den som för närvarande gäller för bankerna. LO finner det rimligt all
bankerna nu ges möjlighet atl ge blancokrediter ulan begränsningar i form av
andelar av inlåning saml eget kapital. LO tillstyrker därför föreliggande
förslag.

9. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO)

TCO
yttrade sig i denna fråga i samband med Banklagsutredningens delbetänkande Blancokrediter
och kontorselableringar (DsE 1975:5) och framförde då följande:

"Gränser
för blancokreditgivning kan knappast motiveras med hänsyn till insättarnas skydd.
Solvensen garanteras av särskilda kapitaltäcknings-bestämmelser, vilka innebär
alt rätten alt ge blancokrediter verkar också diskriminerande gentemot förelag
som genom rörelsens karaktär har svårt atl uppfylla formella säkerhetskrav.
Inom denna kategori faller företag inom handel och servicenäringar,
konsultverksamhet. I andra samman-

Prop. 1983/84:146 39

häng
har dessa företags problem jämfört med sådana med ett omfattande realkapital
uppmärksammals. Del är naturiigt atl också reglerna för bankens långivning
utformas så att en likställighet nås mellan företag i med hänsyn till
verksamhetens art olika kapitalsilualioner."

TCO
vidhåller den principiella uppfattning som kom till ultryck i delta yttrande.

10. SHIO-Familjeföretagen

SHIO-Familjeföretagen
välkomnar utredningens förslag på denna punkt. Vi har hela tiden haft
uppfattningen att det måste ankomma på bankernas egen bedömning alt avgöra
huruvida de vill bevilja krediter utan formella säkerheter. I sådana fall skall
de även ha rätt att kräva högre ränta molsvarande den ökade kreditrisk detta
för med sig. Med en sådan utformning av lånereglerna kan bankema i större
utsträckning än i dag deltaga i finansieringen av det riskvilliga kapitalet
till näringslivet, något som ofta efterfrågats inle minst av SHIO-Familjeföretagen.
Vår uppfattning i denna och hithörande frågor framgår bl. a. av vårt
näringspolitiska program (bifogas), avsnitten om kapitalmarknads- och kreditpolilik.

11. Sveriges
Industriförbund

Näringslivets
kreditbehov har alltmer förskjutits i riktning mot finansiering av
immateriella invesleringar, där formella säkerheter är svåra att ställa.
Samtidigt har en allt större del av del för bankerna fria utrymmet tagits i
anspråk av småkrediter till privatpersoner, där säkerhetshanleringen är
olönsam på grund av krediternas ringa storiek (spariån m. m.).

Del
förslag som banklagsulredningen presenterar i föreliggande betänkande innebär
således en anpassning till del förändrade behovet av krediter. Det innebär
också en anpassning till de regler som gäller internationellt. De svenska
bankerna ges därigenom möjligheter att konkurrera med utländska banker på lika
villkor.

Ursprungligen
infördes säkerhetsbestämmelserna i banklagen 1933 i syfte att skydda insättarnas
pengar.

Praktiskt
har reglerna inneburit en begränsning och styrning av bankernas möjligheter till
självständigt agerande i kreditgivningen. Förbundet menar atl det är
tillfredsställande att bankerna ges en rätl till friare kreditprövning och
säkerhetsbedömning. Förbundet förutsätter atl bankerna i eget intresse driver
en lånepolitik som syftar till en begränsning av kreditförlusterna. Oavsett
vilka formella säkerhetskrav som ställs upp, torde det vara givet att en bank
enbart lånar ut pengar om man räknar med att låntagaren kan återbetala länet. I
detla ligger också i bankernas intresse att, oavsett formella krav, tillse alt
de får de säkerheter som kan stå till buds, att de bedömer låntagarens övriga
kreditåtaganden osv. Det väsent-

Prop. 1983/84:146 40

liga
kravet på skydd för insättarnas pengar torde således vara väl tillgodosett
utan nu gällande formella säkerhetskrav. Härtill kommer att kapitaltäckningsreglerna
skyddar insättarna mot atl bankerna tar alltför stora risker.

Förbundet
menar mot denna bakgmnd att utredningsförslaget väl svarar mol kreditmarknadens
behov av modernisering. Förbundet tillstyrker således förslaget atl ersätta
nuvarande regel innebärande krav på formella säkerheter med en regel om att
"trygghet skall föreligga för läneförbindelsens fullgörande". Med
"trygghet" kan i detta sammanhang inte förstås hundraprocentig
visshet om att lånet återbetalas, men väl en mycket hög tillförlitlighet i
bankens bedömning att så kommer att ske.

Utredningen
föreslär en kompletterande regel atl banken skall kräva säkerhet i form av pant
eller borgen, men att banken, om det med hänsyn till mottagarens förhållanden
ändå föreligger trygghet för låneförbindelsens fullgörande, skall kunna avstå
från sådan säkerhet.

Som
utredningen påpekat har de formella reglerna om säkerheter kraftigt påverkat
inställningen och säkerhetsprövningen i bankväsendet. 1 syfte all närma sig en
modern internationell syn på dessa frågor kan det därför enligt Förbundets
mening ifrågasättas om man skall behålla en motsvarighet till den formella
säkerhetsregeln pä det sätt som utredningen föreslår. Den generella trygghelsregel
som utredningen föreslår kombinerad med kapitaltäckningsreglerna bör enligt
Förbundets mening vara tillräckliga för att tillgodose de krav på omsorg och
försiktighet i kreditgivningen, som insältare och samhälle har anledning atl
ställa.

12. Svensk
Industriförening

Föreningen
anser att utredningens förslag är positivt. Bankerna får genom den föreslagna
utformningen fria händer all på eget ansvar och ulan volymmässig begränsning
bevilja blancokrediter. Med hänsyn till bankernas goda kunskaper och nära
kontakter med sina kunder torde risken för en försämring av skyddet för insättarnas
medel även vara minimal. Föreningen tillstyrker förslaget och anser atl det
bör genomföras snarast möjligl.

13. Svenska
Handelskammarförbundet

Internationellt
intar Sverige en särställning genom banklagarnas s.k. formella säkerhetskrav,
ett förhållande som medför nackdelar för de svenska bankerna vid konkurrens med
de utländska. Dessutom kan noteras de svårigheter all erhålla krediter som det
formella säkerhetskravet kan orsaka för förelag som på grund av arten av sin
verksamhet kan ha svårt alt ställa erforderliga säkerheter, exempelvis
serviceföretag. Mot bl. a. denna bakgrund är utredningens förslag om slopande
av det formella

säkerhetskravet
enligt förbundets mening välbetänkt. Som utredningen påpekar, kan ett kredilbeslul
aldrig baseras på den fömtsättningen atl banken sannolikt måste realisera den
ställda säkerheten. Detta förhållande jämte existerande regler om bl. a.
tillsyn och kapilaltäckning gör alt insättarnas trygghet inte torde försämras
av den föreslagna ordningen.

14.
Utvecklingsfonden i Stockholms län

Utvecklingsfonden
har i princip inget alt erinra mot utredningens förslag om en uppmjukning eller
slopande av bankernas formella säkerhetskrav. Trots en positiv grundsyn vill
Utvecklingsfonden dock framföra följande kommentarer.

Mot
bakgmnd av uppgiftema i betänkandet att nuvarande blancokreditutrymme ännu ej
på långt när är utnyttjat och med hänvisning till reservation av ledamoten
Stig Danielsson liksom särskilt yttrande av sakkunnige Lars-Olof Thörn anser
fonden atl det ej förefaller behövas någon omgående åtgärd ifråga om höjning
av blancokredilramen. Detta leder i sin lur till att del föreslagna slopandet
av det formella säkerhetskravet inte heller förefaller vara brådskande.

En
annan aspekt pä slopandet av säkerhetskravet är, enligt Utvecklingsfondens
uppfattning, viklen av atl bankerna tar "sin plats i säkerhetskedjan"
direkt i samband med alt finansieringen av den substantiella säker-hetstillväxlen
sker. Vi bedömer detta som viktigt för att insättarnas medel på bästa sätt
skall bli tillvaratagen.

Ytterligare
en aspekt pä slopandet av det formella säkerhetskravet är den utveckling vi har
i Sverige f.n. i fråga om konkurser. Antalet konkurser har stadigt varit
ökande de senare åren. Skälen till konkurser har bl.a. studerats inom
Utvecklingsfonden. Av studierna framkommer att orsakerna till konkurserna ej i
huvudsak förklaras av "yttre" faktorer som konjunkturläge, stmkluromvandling
osv. ulan av "inre" faktorer som för lågt eget kapilal (innebärande
bl. a. för höga externa räntekostnader), svag lönsamhet, brislande ekonomisk
styrning, dåligt management osv. 1 detta sammanhang bör också framhållas att
ett hell slopande av det formella säkerhetskravet, i den mån ett avstående från
att infordra säkerhet skulle få en större utbredning än idag (p. g. a. blancokreditutrymmel),
även skulle kunna rubba förmånsrättsläget.

Tillgänglig
av bank avstådd säkerhet, skulle kunna lämnas till någon som enligt dagens förmånsrätlsordning
är sämre placerad. Utvecklingsfonden anser att en sådan förändring av förmänsrältsordningen
ej bör ske, i vart fall inte utan atl en ingående diskussion har tagils om
nuvarande förmånsrättsordning på basis av dess egna "bristande"
kvalifikationer. I del sammanhanget vill vi erinra om pågående överarbetning
av företagsinteckningsinstitutet.

Vid
diskussion om förbättring av speciellt småföretagens kapilalför- 4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
146

Prop. 1983/84:146 42

sörjning
anser Utvecklingsfonden att del är viktigare all försöka höja företagens egenkapital
än alt förbättra tillgången på lånekapital bl.a. genom slopande av formella
säkerhetskrav. Redan idag är generellt sett småföretagen alltför länefinansierade.

Utvecklingsfonden
anser sammanfattningsvis att utredningens grundsyn är riktig, nämligen att
bankerna i sina kreditbedömningar mer ska ta hänsyn till företagens framtida
lönsamhet och utvecklingsmöjligheter än värdet av befintliga säkerheter. Som
Utvecklingsfonden ser del utesluter detta synsätt dock inte att åtminstone
delar av det formella säkerhetskravet kvarstår. En bedömning av framtidsfömlsältningar
resp. värdet av säkerheten är ej varandra ersättande utan bör ses som
kompletterande och är tillsammans fullt naturliga vid kreditgivning i bank (och
i de flesta andra kreditinstitut).

15.
Statens industriverk

Utredningen
diskuterar för- och nackdelar med den föreslagna förändringen. Förutom insältarskyddet
anges andra nackdelar på s. 42 f. Enligt verkets uppfattning är dessa argument
svaga. Som exempel kan anges "Bankerna skulle också sakna möjlighet att
kunna avstyra en kredit endast med hänvisning till kravet pä formella
säkerheter i de fall när bankkunden egentligen nekas krediten på grund av att
banken inte har tillräckligt förtroende för honom". Enligt verkets
uppfattning är delta argument väl ålderdomligt och är snarast ett argument/ör
en liberalisering.

Enda
argumentet med tyngd mot en liberalisering är insättarnas behov av skydd. Denna
aspekt tas enligt utredningen tillvara av kapitaltäckningsreglerna. Dessutom
kan man konstatera atl både insättarna och bankledningen har intresse av att låneförluslerna
begränsas.

Argumenten
för en liberalisering beskrivs ingående och övertygande i betänkandet.

Utredningen
framhåller att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen bör ställas i
flertalet fall. Del bör dock påpekas att förslaget underlättar även för
företag som vill låna mol icke betryggande säkerheter, men där banken ändå
bedömer att låntagaren kan fullgöra sina förpliktelser.

I
betänkandet finns icke helt klart uttalat en oro för atl ökade krediter utan
säkerheter skulle medföra atl exempelvis leverantörer gjorde anspråk på
säkerheter som rätteligen i första hand borde kunna nyttjas av banken. De
företag, som av leverantörerna bedöms som så svaga, atl de kräver säkerhet för
att leverera, lorde enligt SIND:s uppfattning icke komma ifråga för banklån
ulan säkerhet.

Förslaget
ger bankerna ökade möjligheter atl tillgodose kundernas önskemål samtidigt som
ökade krav ställs på bankernas (och bankinspektionens) kompetens. För
näringslivet är förslaget positivt.

Statens
industriverk tillstyrker förslaget rörande det formeUa säkerhetskravet.

Prop. 1983/84:146 43

BUaga4

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 59 och 63 §§ lagen (1955:183) om
bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'

Kredil får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att
låneförbindelsen

egendom eller i form av borgen. fuUgörs. Betryggande säkerhet i

Utan säkerhet får dock kredit läm- fast eller lös egendom eller i form

nas till ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredit,

vid varje tidpunkt svarar mot högst Bankaktiebolaget får dock avstå

tio procent av summan av bankak- från säkerhet om sådan kan anses

tiebolags eget kapital och dess inlå- obehövlig eller om det annars före

ning. Därutöver får kredit utan sä- ligger särskilda skäl att avstå från

kerhet beviljas säkerhet.

1.
sådan
låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankföretag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant
endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag atl som pant mottaga
egen aktie äger motsvarande tillämpning pä förlagsbevis som bolaget utfärdat.

63 §' Ställes lån icke all betalas inom ett år, skall
bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast
inom sagda lid. Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1.
bevilja återiån
enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre
löptid än ett år,

2.
utlämna andra
lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som
vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bolagets eget
kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfalloliden för lån skall bestämmas så, alt den är
förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra
stycket 2 får

Senaste lydelse 1979:1113. Senaste lydelse 1975:227.

Prop. 1983/84:146 44

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

icke
ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för sådant lån icke stälhs
säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande Iill den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget
skall förbehålla sig Bankbolagel skall förbehålla sig

rätt att säga upp lån som avses i rätt alt säga upp lån som avses i

andra stycket till återbetalning se- andra stycket till
återbetalning se

nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker

heten för lånet försvagas i märklig heten för lånel försvagas i märklig

mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i
fråga om lån utan säker

het, om trygghet icke längre före- hel, om det inte längre kan förvän-

ligger för låneförbindelsens fullgö- tas att
förbindelsen fullgörs.

rande.

Bestämmelserna
i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten,
kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje
stycket första punkten gäller dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket
utländsk stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl
föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och Qärde stycket.
Undantag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga,
ske även i fråga om lån som lämnas av bankbolag tillsammans med utländskt
bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop.
1983/84:146 45

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 28 och 32 §§ lagen (1955:416) om
sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

28 §'

Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att
låneförbindelsen

egendom eller i form av borgen, fullgörs. Betryggande säkerhet i

Utan säkerhet får dock kredit läm- fast eller lös egendom eller i form

nas tiU ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredtt.

vid varje tidpunkt svarar mot högst Sparbanken får dock avstå från sä-

tio procent av summan av spar- kerhet orn sådan kan anses obehöv-

banks fonder och dess inlåning. Ug eller om det annars föreligger

Därutöver får kredit utan säkerhet särskilda skäl att avstå från säker-

beviljas het.

1.
sådan
låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankföretag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endasl
om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga föriagsbevis, som
sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller gmndfond
i sparbanken.

32 §' Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall
sparbank förbehålla sig rätt atl säga upp lånet till återbetalning senast inom
sagda lid. Ulan förbehåll enligt första stycket fär sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna
pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid
än ett år till ett

sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem

procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag

för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med åter

lån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är
förenlig med villkoren för sparbankens förbindelse. Lån som avses i andra
stycket 2 får icke ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för sådanl
lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas
åriig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånel beviljas.

' Senaste lydelse 1979:1114. 2 Senaste lydelse 1975:228.

Prop.
1983/84:146 46

Föreslagen lydelse

Sparbanken skall förbehålla sig rätl att säga upp lån som avses i
andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för
lånet försvagas i, märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om det
inte längre kan förväntas att förbindelsen fullgörs.

Nuvarande
lydelse

Sparbanken
skall förbehålla sig rätl att säga upp lån som avses i andra stycket till
återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånel försvagas i
märklig män eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreUgger
för låneförbindelsens fullgörande.

Beslämmelserna
i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten,
kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje slyckel
första punkten gäller dock även sådant län. I fråga om lån för vilkel utländsk
stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga,
undantag ske från tredje stycket tredje punkten och fjärde stycket. Undantag
från tredje slyckel tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i
fråga om lån som lämnas av sparbank tillsammans med utländskt bankförelag eller
som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop. 1983/84:146 47

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 36 och 40 §§ lagen (1956:216) om jordbmkskas-serörelsen
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §'

Kredil får beviljas endasl mot be- Kredil får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att
låneförbindelsen egendom eller i form av borgen, fullgörs. Betryggande säkerhet
i Utan säkerhet får dock kredU läm- fast eller lös egendom eller i form nas
till ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredit, vid
varje tidpunkt svarar mot högst Kreditkassan får dock avstå från tio procent av
summan av central- säkerhet om sådan kan anses obe-kassas och anslutna jordbrukskas-
hövlig eller om det annars förelig-sors eget kapital samt centralkas- ger
särskilda skäl att avstå från sä-sans inlåning. Därutöver får kredil kerhet.
utan säkerhet beviljas

1.
sådan
låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt
utländskt hankföretag,

2.
näringsidkare
i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredil utan säkerhet enligt första stycket beviljas av
centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver
handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant
endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även föriagsbevis
som utfärdats av sädani bolag.

Kreditkassa
får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för
kreditkassor gemensamma intressen, eller föriagsbevis, som sådanl bolag eller cenlralkassa
utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan
själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

40 §

Ställes lån icke atl betalas inom ell år, skall
kreditkassa förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast
inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får

1.
Centralkassa bevilja
återiån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med
längre löptid än ett år,

2.
kreditkassa
utlämna andra lån mol skuldebrev med längre löplid än ell är till ett
sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från
övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid
varje tidpunkt svarar mol högst tjugofem procent av summan av centralkassans
och anslutna jordbrukskassors eget kapital

' Senaste lydelse 1979:1115. ' Senaste lydelse 1975:229.

Prop. 1983/84:146 48

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

samt
centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagils upp hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden
för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för
kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra slyckel 2 får icke ställas på
längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i
fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas årlig avbetalning i
förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa
skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras
för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första
punkten.

Kreditkassa
skall förbehålla sig Kreditkassa skall förbehålla sig

rätt atl säga upp lån som avses i rätl att säga upp lån som avses i

andra stycket till återbetalning se- andra stycket till
återbetalning se

nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker

heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig

mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i fråga om
lån utan säker

het, om trygghet icke längre före- het, om det inte längre kan förvän-

ligger för låneförbindelsens fuUgö- tas att förbindelsen fuUgörs.

rande.

Bestämmelsema
i denna paragraf äga icke tillämpning pä län, för vars fulla gäldande staten,
kommun eller därmed jämföriig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje
stycket första punkten gäller dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket utiändskt
bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje
stycket tredje punkten och femte stycket. Undantag från tredje stycket tredje
punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av
kreditkassa tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras
utomlands.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop.
1983/84:146 49

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-02-27

Närvarande:
justitierådet Höglund, f. d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren.

Enligt
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1984 har regeringen
på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse,

2.
lag om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker saml

3.
lag om ändring i lagen
(1956:216) om jordbmkskasserörelsen. Förslagen har inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Samuel

Hermelin.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.

Det remitterade förslaget
innefattar främst ändringar i vissa lagbestämmelser som reglerar bankernas kreditgivning,
nämligen 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse, 28 § lagen (1955:416) om
sparbanker och 36 § lagen (1956:216) om jordbmkskasserörelsen. Ändringarna
innebär alt nuvarande ram för s. k. blancokrediter avskaffas och att nya
regler för kreditbedömningen införs. Lagrådet finner ej anledning till erinran
mol en reglering av den innebörd som här är i fråga. Den föreslagna lydelsen
av nämnda paragrafer ger dock knappast uttryck ål vad som torde vara avsett.
Med den utformning den inledande bestämmelsen i var och en av paragrafema fått
i förslaget utsägs inte mera än atl låneförbindelsen kan förväntas bli infriad,
något som synes självklart utan lagregel. För att den bakomliggande tanken
skall bättre komma till uttryck torde bestämmelsen få ges lydelsen, att kredit
får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra
låneförbindelsen. Därefter torde, med någon jämkning i den föreslagna lydelsen
i övrigt, få följa föreskrifterna alt det dessutom krävs betryggande säkerhet i
fast eller lös egendom eller i form av borgen samt att bankaktiebolaget
(sparbanken, kreditkassan) dock får avstå från sådan säkerhet, om den kan anses
obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå frän säkerhet.

De föreslagna ändringarna
i nu nämnda paragrafer har medfört följdändringar i 63 § fjärde stycket lagen
om bankrörelse, 32 § tredje stycket lagen om sparbanker och 40 § femte stycket
lagen om jordbmkskasserörelsen. Med hänsyn till de av lagrådet nyss föreslagna
jämkningarna torde dessa bestämmelser få i den ändrade delen lyda, atl del
ifrågavarande förbehållet skall göras om säkerheten för lånet försvagas i
märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om låntagaren inle längre kan
förväntas fullgöra låneförbindelsen.

Prop. 1983/84:146 50

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin,
Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom.

Föredragande:
statsrådet Feldt.

Proposition
om ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning, m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2. lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

3. lag
om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag
godtar vad lagrådet anfört i fräga om de remitterande lagförslagen och jag
föreslåratt lagförslagen ändras i enlighet härmed.

Jag
vill i detta sammanhang la upp en fråga om ändring i sparbankslagen vilken har
väckts efter beslutet om lagrådsremiss.

2
Sparbankernas kapitaltillskott till sammanslutningar för gemensamma intressen

Enligt
24 § tredje stycket sparbankslagen får en sparbank tillskjuta medel till en
ekonomisk förening eller elt aktiebolag, som med regeringens godkännande verkar
som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma
intressen. Tillskottet från en sparbank får dock inte överstiga 10% av bankens
egna fonder.

Beslut
om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde 1984-01-26.

Prop.
1983/84:146 51

I
en skrivelse till regeringen har Sparbankernas Bank hemställt om att 24 §
tredje slyckel sparbankslagen ändrats så att en sparbank får tillskjuta medel till
sammanslutningar för gemensamma intressen med högst 30% av sparbankens egna
fonder. Skrivelsen bör fogas till detla protokoll som bilaga 1.

Som grund för sin
framställning anför Sparbankernas Bank bl.a. följande. Sparbankernas Bank har
fåll som uppdrag atl lösa för sparbanks väsendet väsentliga uppgifter, där det
av räntabilitets- och konkurtensskäl är fördelaktigt att driva verksamheten
gemensamt. Banken har därför uppgifter på utiandsmarknaden, inom
fondverksamheten och på storkundsmarknaden. För atl fullgöra dessa uppgifter
har banken etablerat ett antal dotterbolag i form av inhemska och utländska
kreditföretag. Särskilt bankens engagemang inom ullandsseklorn ställer stora
krav pä det egna kapitalet. Soliditeten i Sparbankernas Bank har emellertid
sjunkit från 1,9% år 1979 till 0,96% 1983. Sett i ett internationellt
perspektiv är denna soliditet otillfredsställande, vilkel också avspeglats vid
den klassificering av banken som gjorts vid upplåning på den amerikanska
marknaden. Sparbankerna har också uttryckt sin vilja alt för utvecklingen av
Sparbankernas Bank satsa ytterligare kapital i banken. Begränsningen till 10%
av sparbankens egna fonder i 24 § tredje stycket lagen om sparbanker hindrar
emellertid f. n. ytteriigare satsning.

Bankinspektionen
har avgett yttrande över framställningen från Sparbankernas Bank. Inspektionen
har under hand inhämtat att banklagsulredningen avser att föreslå en ändring
av det här aktuella lagrummet av innebörd alt tillskott från sparbankerna till
Sparbankernas Bank skall få ske utan sådan begränsning som nu är föreskriven.
Enligt inspektionens mening kan dock Sparbankernas Bank inte utan olägenhet
avvakta en lagändring med anledning av banklagsutredningens förslag. Därför
tillstyrker bankinspektionen framställningen.

För egen del fär jag
anföra följande. 1 likhet med bankinspektionen finner jag det motiverat atl
vidga sparbankernas möjlighet all tillskjuta kapital till Sparbankernas Bank. 1
avbidan på behandlingen av banklagsutredningens kommande förslag med en
särskild bestämmelse om sparbankers rätt alt göra kapitaltillskott till
Sparbankernas Bank föreslår jag därför att 24 § tredje stycket sparbankslagen
ändras på sätl som angetts i del föregående. Den föreslagna ändrigen tar alltså
sikte enbart pä all möjliggöra ytterligare kapitaltillskott till Sparbankernas
Bank.

Den
föreslagna ändringen är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

Prop. 1983/84:146 52

3 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt antaga

dels
de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels
förslaget till ytterligare ändring i lagen (1955:416) om sparbanker.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1983/84:146 53

Bilaga
I Till regeringen

I
egenskap av de svenska sparbankernas ekonomiska centralorgan har Sparbankernas
Bank fått som uppdrag att lösa för sparbanksväsendel väsentliga uppgifter, bl.a.
genom att uppträda som utlandsbank, inom fondverksamhelen saml vid
bearbetningen av storkundsmarknaden eller på andra områden där det är
räntabilitets- och konkurrensmässigt fördelaktigt all lägga verksamheten
gemensamt. Mot bakgmnd härav har banken etablerat ett antal dotterbolag i form
av inhemska och utländska kreditföretag.

Bankens
engagemang inom utlandssektorn ställer stora krav på del egna kapitalet, då
utländska banker vid sin bedömning av banker särskilt analyserar soliditelställningen
och dess utveckling. Detta synsätt har kommit till uttryck då vår och andra
svenska banker blivit föremål för rating på den amerikanska marknaden i samband
med upplåning via commercial paper marknaden. Betydelsen av bankers soliditet internationelll
har också ökat till följd av den aktuella skuldkrisen. En indikation på att
Sparbankernas Banks soliditet anses vara för låg har framkommit genom all
banken inte erhållit fullt samma bedömning som SE-Banken, Handelsbanken och PK-Banken
av de amerikanska ratingföretagen.

Vid
senaste årsskifte låg Sparbankernas Banks soliditet pä 0,96% atl jämföras med
1,76% för SE-Banken, 1,29% för Handelsbanken och 1,16% för PK-Banken. Allmänt
och internationellt sett är samtliga dessa bankers soliditet låg och det bar i
andra sammanhang bl. a. framkommit att PK-Banken har för avsikt att lösa silt soliditetsproblem
genom en allmän emission. Nämnas kan vidare, att Sparbankernas Banks soliditet
sjunkit från 1,69% år 1979 till 0,96% 1983.

Sparbankerna
har i olika sammanhang klart uttalat sin önskan att via Sparbankernas Bank
vidareutveckla sin verksamhet. Som ett uttryck för detla kan bl.a.
konsortiesamverkan mellan 19 stora sparbanker, banken och Svenska
Sparbanksföreningen ses. Sparbankerna har också uttryckt sin vilja all för
utvecklingen av Sparbankernas Bank satsa ytterligare kapital i banken.

Nuvarande
bestämmelser i 24 § 3 st. lag om sparbanker, som medger sparbank all till
belopp som sammanlagt svarar mot 10% av sparbanks egna fonder förvärva aktier i
banken, förhindrar emellertid en vidare satsning av kapital i banken för
närvarande. Nämnas kan atl motsvarande regel inte finns för affärsbanker. Fräga
om en ändring av nuvarande begränsning i 24 § 3 st. lag om sparbanker har av
oss tagits upp med banklagsutredningen, som haft förståelse för våra
synpunkter och - enligt vad vi erfarit - kommer atl framlägga förslag om
ändring av bestämmelsen.

Mol
bakgrund dels av vad ovan sagts, dels av att behandlingen av banklagsutredningens
förslag beräknas ta hela 1984 och 1985 i anspråk

Prop. 1983/84:146 54

hemställer
Sparbankernas Bank om atl regeringen mätte föreslå riksdagen atl besluta om en
temporär ändring av 24 § 3 st. lag om sparbanker, innebärande en utökning av
nämnda 10% till 30%, vilket skulle möjliggöra en nyemission i banken om 1:1 till
kurs 150%. Efter en sådan emission kommer bankens soliditet alt ligga på
ungefär samma nivå som hos övriga tidigare nämnda banker.

Stockholm
1984-02-29 SPARBANKERNAS BANK

Birger
Lönnquist Sören Andersson

Koncernchef

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984