om ändring i Iagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.m.
69 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1983/84:148, om ändring i Iagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1983/84:148
Regeringens proposition 1983/84:148
om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.
m.;
beslutad den 15 mars 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
INGVAR CARLSSON
STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen lämnas förslag till vissa nya bestämmelser
om bl.a. anstallsplacering inom kriminalvården, placering i avskildhet eller på
specialavdelning, samt kriminalvårdens ansvar vid mat- eller vätskestrejk.
Vad gäller anstallsplacering innebär förslaget att det i
lagen tas in uttryckliga bestämmelser om att fara för alt någon allvarligt
skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika
skall beaktas såväl när del gäller fördelning av intagna mellan lokalanstalter
och riksanstalier som vid fördelning mellan öppna och slutna anstalter. Den
särskilda bestämmelsen enligt vilken de som dömts till fängelse i lägst två år
för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika särbehandlas närdet
gäller placering i sluten anstalt skall enligt förslaget utvidgas till alt
avse också dem som dömts för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan
till sådana broll.
Vidare föreslås att de särskilda bestämmelser om
avskildhet och placering på specialavdelning som nu under vissa
förutsättningar gäller för dem som dömts för grova narkotikabrott utvidgas till
att gälla också andra långlidsdömda som är särskilt återfallsbenägna.
Vad gäller mat- och vätskestrejk innebär förslaget att
ledningen för en kriminalvårdsanstalt eller elt allmänt häkte skall se till att
en inlagen eller häktad som vägrar inta föda eller vätska på ett tidigt stadium
ställs under uppsikt av läkare. Huruvida medicinska åtgärder skall vidtas för
att hindra atl den mal- eller välskeslrejkande tar skada, får ankomma pä
läkaren. Någon skyldighet att tvångsvis tillföra näring eller vätska föreslås
inte, men det konstateras att sådana åtgärder måsle anses tillåtna enligt
svensk rätl, om överhängande fara föreligger för vederbörandes liv eller hälsa.
I Riksdagen
1983/84. I saml. Nr 148
Prop. 1983/84:148 2
Propositionen
innehåller vidare förslag till bestämmelser om polismyndighets skyldighet atl till
kriminalvärdsanstalt förpassa bl.a. dem som enligt särskilt beslut skall
återföras till anstalt för fortsatt verkställighet, om inräknande av viss
vistelse utanför anstalt i verkställighetstiden, om undantag i vissa fall frän
rätten till ersättning till intagen samt om förutsättningarna för disciplinär
bestraffning i vissa fall.
Prop.
1983/84:148 3
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt dds alt 35 §
skall upphöra atl gälla, dels att 6, 7, 20, 37, 39. 44, 47 och 60 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 §'
Vid fördelning av de intagna mellan lokalanslalter och riksanstalier
skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstall.
Den som undergår fängelse i högst ett år skall
företrädesvis vara placerad i lokalanstall, om inte annan placering är
påkallad med hänsyn till föreliggande fara för alt den dömde allvarligt stör
ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars
av säkerhetsskäl.
Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras
företrädesvis i riksanslalt. När så behövs fören ändamålsenlig förberedelse av frigivning,
får den intagne överföras till lokalanstalt.
Placering
i sluten anstalt enligt 7 § tredje slyckel skall, om inte annat föranleds av
synnerliga skäl, ske i riksanstalt och därvid företrädesvis i sådan anstalt
eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög
säkerhet.
7 §= Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna
anstalter iaktlages
följande.
Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för atl han avviker
eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till all möjlighet bör beredas
honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild
behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.
'rSlianrlp
Inlagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att
möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning
eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid
bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter
beaktas om fara föreligger för atl den intagne skall avvika eller allvarligt
störa ordningen genom atl nyttja eller förfara olagligt med narkotika.
' Senaste lydelse 1982:401. - Senaste lydelse 1982:401.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1983/84:148
Nuvarande lydelse
Den som har dömts till fängelse i lägst två år för grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika skall placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan
befaras alt han är särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig
karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.
Föreslagen lydelse
Den som har dömts till fängelse i lägst två är för grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall
placeras i sluten anstalt, om del med hänsyn till arten av hans brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt
har avslutats.
Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av föreslående frigivning eller annars synneriiga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
20§-' En intagen får hållas avskild från andra intagna, om
det är nödvändigt
1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande
fara för den intagnes
eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
anstaltens egendom,
2.
för att hindra
att den intagne påverkar någon annan inlagen att allvarligt störa ordningen
inom anstalten,
3.
för all hindra
alt den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång till
berusningsmedel,
4.
för att hindra atl
den intagne allvarligt ofredar en annan intagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Intagen
som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som där anges är placerad i sluten
anstalt fär hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras alt han
planlägger rymning eller alt annan planlägger fritagningsförsök och
avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i verket.
Intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är
placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan
befaras atl han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök
och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i verket
samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att
han är särskilt benägen all fortsätta en hroltslig verksamhet av allvarlig
karaktär.
Ett beslut enligt första eller andra stycket skall
omprövas så ofta det finns anledning till del, dock minst var tionde dag.
37
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid sjukdom skall inlagen vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling ej lämpligen
Om en
intagen behöver hälso-och sjukvård, skall han vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare. Kan erforderlig undersökning
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1980:930.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lämplig
värd.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt
första eller andra stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara
underkastad särskilda föreskrifter.
Prop.
1983/84:148
Nuvarande lydelse
ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas.
Om det behövs, får intagen föras över till allmänt sjukhus.
Föriossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på
sjukhus eller förlossningshem. Om det behövs, skall kvinnan i god lid före föriossningen
överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla
Föreslagen lydelse
och behandling ej lämpligen ske inom anstalten bör den
allmänna sjukvården anlitas. Om del behövs, fär intagen föras över till allmänt
sjukhus.
Föriossning
av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om del behövs, skall
kvinnan i god lid före förlossningen överföras dit eller till annan institution
där hon kan erhålla lämplig vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tid
varunder intagen enligt 37 § eller enligt bestämmelse som avses i 38 § vistas
utom anstalten inräknas i verkställigheistiden, om ej särskilda skäl talar
däremot.
Tid för
vistelse utanför anstalt enligt 11 §, 14 § andra stycket eller 32, 33, 34 eller
37 § eller enligt bestämmelse som avses i 38 § inräknas i
verkställighetstiden, om inle särskilda skäl talar mot det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44 Intagen
skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer, för arbete som han ulfört, om detta ej
skett för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Ersättning skall
utgå även när inlagen, enligt vad som beslämts rörande honom, under arbetstid
deltager i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet
eller behandling eller bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan
verksamhet som berättigar till ersättning ej beredas intagen eller är denne
helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå.
Inlagen skall erhålla ersättning, enligt normer som
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, för arbete
som han utfört, om delta ej skett för egen räkning eller ät arbetsgivare utom
anstalten. Ersättning skall utgå även när intagen, enligt vad som bestämls
rörande honom, under arbetstid deltager i undervisning, utbildning eller
annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda
studier. Kan arbete eller annan verksamhet som berättigar till ersättning ej beredas
intagen eller är denne helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet,
skall ersättning ändå utgå / den mån den intagne inle erhåller ålders- eller
förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1976:506.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1983/84:148
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den
intagnes arbetsinsats, om ej särskilda skäl föranleder annat. För annan
verksamhet skall ersättning i regel bestämmas enhetligt.
Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer,
meddelar föreskrifter beträffande användningen av ersättning enligt första
stycket och av annan arbetsinkomst som intagen uppbär.
47 § 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bryter
intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig
inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av anstaltspersonal, får
disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, om det ej
föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller
tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är
påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten.
Bryter
inlagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig
inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom
kriminalvården, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andra
stycket, om del ej föreligger anledning atl han skall låta sig rätta av
anvisning eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att
bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom
anstalten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som disciplinär bestraffning kan
1.
den intagne
tilldelas varning eller
2.
förordnande
meddelas att viss bestämd lid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställigheistiden
för den påföljd som den intagne undergår.
60 §*
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen
kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av
övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ samt av kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt denna lag i annal fall än som avses i 17 § första stycket
andra meningen. 20 § andra stycket samt 20 a, 35 och 39 §§.
Regeringen
kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av
övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ samt av kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 17 § första stycket
andra meningen, 20 § andra slyckel samt 20 a och 39 §§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
' Senaste lydelse 1976:506. " Senaste lydelse
1980:930.
Prop. 1983/84:148 7
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och
anhållna m. fl.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1976: 371) om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §'
Vid behandlingen av häktad skall Vid
behandlingen av häktad skall
hänsyn tagas till hans hälsolill- hänsyn
tagas till hans hälsotill
stånd. Häktad som företer tecken stånd.
Häktad som bedöms behöva
till sjukdom eller begär att läkare hälso-
och sjukvård eller som begär
skall tillkallas, skall så snart det kan alt
läkare skall tillkallas, skall så
ske undersökas av läkare, om ej så- snart
del kan ske undersökas av lä-
dan undersökning uppenbarligen är käre,
om ej sådan undersökning up-
obehövlig. penbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk
skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så
snart det kan ske.
Kan det befaras alt transport medför skada för den
häktades hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på
sjukhus.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt
andra eller fjärde stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
Senaste lydelse 1981: 1301.
Prop.
1983/84:148 8
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m.
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1974: 202) om
beräkning av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §' Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller
intagen i kriminalvärdsanstalt närdomen enligt 2 § första stycket får
verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom alt senast viss dag
inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
Kan del befaras att den dömde Om den dömde inte efterkommer
avviker eller efterkommer han icke eller inte kan nås av föreläggande
föreläggande enligt första stycket, enligt första stycket eUer om fara
skall polismyndigheten i den ort där föreligger för detla, skall polismyn-
han vistas på begäran av kriminal- digheten i den ort där han vistas på
vårdsstyrelsen låta förpassa honom begäran av kriminalvårdsstyrelsen
till anstalten. låta förpassa honom till anstalten.
Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvärdsanstalt
eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som lager emot förklaringen
omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring
inför polismyndighet eller befattningshavare vid försvars-maklen. skall den som
tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvårdsansialt
enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar. Befattningshavare vid
försvarsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för att
verkställa förpassningen.
Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanstalt
eller sotn annars enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsansialt
för fortsatt verksiällighel av ett fängelsestraff, skall polismyndighet förpassa
honom till sådan anstalt.
öm det bedöms kunna ske ulan fara för atl den dömde
avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid
kriminalvårdsanstalten i stället för all förpassa honom dit.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
Senaste lydelse 1981:212.
Prop.
1983/84:148 9
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1984-02-02
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden 1. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén.
Peterson. Boström, Bodström, Gradin, R. Carisson. Holmberg. Hellström, Thunborg,
Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Lagrådsremiss om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt m.m.
1 Inledning
Med hänvisning till att en del bestämmelser i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) har skapat problem i den praktiska
tillämpningen har kriminalvårdsstyrelsen i en särskild skrivelse gjort
framställning om vissa ändringar i lagen. Skrivelsen har remissbehandlats och
en sammanställning av remissyttrandena bör fogas som bilaga I till protokollet
i delta ärende.
1 detla sammanhang tas även upp en skrivelse från allmänna
häktet i Stockholm med begäran om handlingsregler och ansvarsbestämmelser för
de situationer som uppkommer, när intagna matstrejkar. Även denna skrivelse har
remissbehandlats. Som bilaga 2 till protokollet i delta ärende bör fogas en
sammanställning av de remissyttranden som har avgetts över skrivelsen.
Slutligen behandlas vissa frågor i anslutning till de förslag
om ändringar i bl.a. lagen om kriminalvård i anstalt som lagts fram av
narkotikakommissionen (S 1982:09) i en promemoria om åtgärder mot narkotika i
fängelserna (Narkotikakommissionen, PM nr 4, Juni 1983). Promemorian har remissbehandlats
och en förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga 3 till
protokollet. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr
1940-83).
Prop. 1983/84:148 10
2
Skrivelsen från kriminalvårdsstyrelsen 2.1 Särbehandling av vissa långtidsdömda
Mitt
förslag innebär att de bestämmelser som ger stöd för en särbehandling av vissa
intagna som har dömts till fängelse i två är eller mer för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling av narkotika utsträcks så att de kan tillämpas även på
intagna som lagförts för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till
sådana brott.
Kriminalvårdsstyrelsens
förslag överensstämmer i sak med milt förslag.
Remissinstanserna
har i samtliga fall tillstyrkt kriminalvårdsstyrelsens förslag eller lämnat
del utan erinran. Kriminalvärdsnämnden har ifrågasatt, om man inle bör gå ännu
längre och låta den angivna bestämmelsen omfatta även personer som har dömts
för grov våldsbroltslighet.
Skäl
för mitt förslag: Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas
finns i lagen om kriminalvård i anstalt. Kompletterande föreskrifter har
meddelats i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av denna lag.
Beträffande
kriminalvärdsanstalterna skiljer lagen mellan riksanstalter och lokalanstalter.
Riksanstalt och lokalanstalt, liksom f. ö. även avdelning av anstalt, kan vara
antingen öppen eller sluten. Dessutom finns s. k. specialavdelningar, dvs.
slutna avdelningar med särskild övervakning och begränsad gemensamhel mellan de
intagna.
Principerna
för placeringen av de dömda finns i 6, 7 och 20 a §§ KvaL. Vid valet mellan
riks- och lokalanstalt är huvudregeln alt den som undergår fängelse i högst
ett år placeras i lokalanstalt och den som undergår fängelse för längre tid i
riksanstalt. Personer som från början placeras i riksanslalt skall emellertid
kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivningen.
Vid
valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel alt en intagen
skall placeras i öppen anstalt, om inle annan placering är påkallad med hänsyn
till rymningsfara eller andra säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet
bör beredas honom till sådanl arbete eller sådan undervisning, utbildning
eller särskild behandling som inle lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.
För
vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid en särskild
regel i 7 § tredje stycket KvaL. Den bestämmelsen, som fick sin nuvarande
lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft den I oktober 1982 (prop.
1981/82:141, JuU 49, rskr 361), innebär att en intagen som har dömts till
fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varu-
Prop. 1983/84:148 II
smuggling av narkotika skall placeras i sluten anstalt, om
det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han
är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär
innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Undantag gäller enligt fjärde
stycket om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av
förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger för placering i
öppen anstalt.
Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket KvaL
skall, om inte annat föranleds av synnerliga skäl, ske i riksanslalt och därvid
företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt
lämpad alt tillgodose kraven på hög säkerhet (6 § KvaL). Att en intagen hänförs
till den kategori som avses med den aktuella bestämmelsen innebär också att
särskilda begränsningar gäller i fråga om permissioner och andra former av vistelse
utanför anstalt (I I § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje stycket
och 34 § andra stycket KvaL). För de intagna som det här gäller finns dessutom
särskilda bestämmelser om avskildhet frän andra intagna och om placering på
specialavdelning (20 och 20 a §§ KvaL).
Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL har som framgått
erhållit sin gällande lydelse nyligen. Enligt lagrummets lydelse närmast före
1982 års lagändring skulle alltid flyklfaran beaktas vid bedömningen av om en
intagen skulle anses tillhöra den aktueUa kategorin. Lagrummet hade emellertid
såvitt gällde arten av del brott som föranlett straffet en mer generell
räckvidd än f. n. Det föreskrevs då att en intagen skulle placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till att han saknade fast anknytning till riket
eller till arten av hans brottslighet eller eljest kunde befaras att han var
särskilt benägen all avvika och fortsätta en brottslighet av särskilt allvarlig
karaktär.
De ändringar som år 1982 gjordes i kriminalvårdslagstiftningen
syftade bl.a. till att motverka narkotikaproblemen i kriminalvärdsanstalterna.
Ett led i dessa strävanden var att föreskriva en strängare behandling för vissa
intagna som dömts för allvarliga narkotikabrott. På sä sätt skulle man mera
effektivt kunna dels förhindra atl intagna utan narkotikaproblem under anslaltstiden
kom i kontakt med narkotika, dels avskära etablerade miss-bmkare frän
tillförsel av droger, dels slutligen förhindra narkotikahandel inne i
anstalterna.
Det är mol denna bakgrund som man skall se 1982 års
ändringar i 7 § tredje stycket KvaL. De innebar bl.a. atl del tidigare kravet
på flyktfara logs bort, eftersom del rekvisitet medförde att bestämmelserna
inte kunde tillämpas i fall då en intagen kunde antas vara benägen all ägna sig
åt narkotikahandel under anstaltsvislelsen, om del inle samtidigt fanns belägg
för alt han skulle försöka att avvika.
Det förtjänar emellertid anmärkas att den proposition som
låg till grund för 1982 års lagändringar upptog ett förslag till utformning av
det aktuella lagrummet som var mera generellt till sin utformning än den
gällande
Prop.
1983/84:148 12
bestämmelsen. Förslaget log sålunda sikte även på vissa
andra intagna än sådana som dömts för grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling av narkotika.
I sitt av riksdagen godkända betänkande i anledning av
propositionen (JuU 1981/82:49 s. 20) framhöll justitieutskottet bl.a. all behovei
av alt skärpa verkslällighetsreglerna måste vägas mot intresset av att
upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård och som går ut pä
all, sä långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och
differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de
skadliga följderna av fängelsestraffet. Vid en avvägning mellan de motstående
intressen som sålunda förelåg ansåg utskottet all reglerna om särbehandling
endast borde vara tillämpliga i sådana fall då straffet avsåg grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika. Alt låta också
vissa andra intagna omfattas av regleringen skulle enligt utskottet leda
alltför långt.
I sin skrivelse har kriminalvårdsstyrelsen uppgetl att den
hittills har tolkat den nuvarande bestämmelsen så, att endast intagna som dömts
just för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika kan bli
föremål för den särbehandling som bestämmelsen medger. Styrelsen har alltså
gjort den bedömningen atl bestämmelsens lydelse inte ger utrymme för
särbehandling av intagna som dömts för annan grov narkotikabrottslighet,
exempelvis försök eller stämpling till grovt narkotikabrott. Styrelsen anser
detta vara inkonsekvent med hänsyn till del bakomliggande syftet med den
aktuella bestämmelsen och uppger att man i den praktiska tillämpningen stött på
flera fall där intagna ulan tvekan skulle ha hänförts under del aktuella
lagrummet, om inte kretsen av intagna begränsats på angivet sätt. Styrelsen har
mot den bakgrunden hemställt att 7 § tredje stycket KvaL ändras så alt det
klart framgår atl den kan tillämpas oavsett vilken typ av narkotikabrottslighet
som en inlagen har dömts för.
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Kriminalvårdsnämnden har för sin del salt i fråga, om inle
bestämmelsen bör ges ett ännu större tillämpningsområde genom alt inbegripa
även personer som har dömts till fängelse i lägst tvä år för särskilt allvarlig
våldsbroltslighet.
Själv har jag förståelse för atl bestämmelsen i den
praktiska tillämpningen kan medföra problem av det slag som
kriminalvårdsstyrelsen har pekat på i sin skrivelse. En tillämpning av
bestämmelsen enligt dess ordalydelse leder otvivelaktigt till en inkonsekvent
ordning som inle kan antas stå i överensstämmelse med del syfte som legat till
grund för riksdagens beslut.
Jag är därför beredd att föreslå att bestämmelsen i 7 §
tredje stycket KvaL ändras sä atl del uttryckligen anges all även försök,
förberedelse, stämpling och medverkan till grovt narkotikabrott eller grov varusmugghng
av narkotika kan ligga till grund för den aktuella särbehandlingen.
Prop.
1983/84:148 13
Av vad jag har anfört förut framgår att
kriminalvårdsnämndens förslag om atl göra bestämmelsen tillämplig även på andra
intagna än sådana som dömts för grov narkotikabrottslighet står i strid mot vad
riksdagen uttalade i det förta lagstiftningsärendet. Jag anser därför alt det f
n. inte finns skäl alt överväga en ändring av 7 § tredje stycket i den riktning
som nämnden har förordat. När del gäller bl. a. våldsbrottslingar beträffande
vilka åler-fallsbenägenheten bedöms som påtaglig kan man emellertid i vissa
fall med tillämpning av andra bestämmelser åstadkomma liknande resultat som vid
en klassificering under 7 § tredje stycket KvaL, låt vara all en mera
individualiserad bedömning i så fall måste göras. 1 vart fall gäller detta om
de lagändringar somjag föreslår i avsnitt 2.2 genomförs.
2.2 Placering i avskildhet
Mitt förslag innebär att de särskilda regler om avskildhet
och placering på specialavdelning som f. n. under vissa förutsättningar kan
tillämpas i fråga om dem som är dömda för grov narkotikabrottslighet utvidgas
till atl gälla även andra särskilt återfallsbenägna långtidsdömda.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer i sak med
mitt förslag.
Remissinstanserna har i samtliga fall tillstyrkt
kriminalvårdsstyrelsens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skäl för mitt förslag: I 20 S KvaL regleras
förutsättningarna för att placera en intagen i avskildhet från andra intagna.
Enligt första stycket får sådan placering ske i vissa särskilt angivna
situationer, däribland när det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller
föreliggande fara för den intagnes eller annans liv eller hälsa liksom när det
är nödvändigt för all hindra att den intagne påverkar någon annan intagen till
alt allvariigt störa ordningen inom anstalten. Enligt andra stycket får en
intagen som är placerad i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket hållas
avskild från andra intagna, om det kan befaras alt han planlägger rymning eller
att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för atl
hindra att sådan plan sätts i verket.
Enligt 20 a § första stycket får en intagen placeras på
specialavdelning, om det i fall som avses i 20 § andra stycket finns anledning
anta alt förhållanden som anges där kommer att bestå en längre tid. Enligt
andra stycket får sådan placering också ske, om det finns särskild anledning
anta att det är påkallat för all hindra den intagne frän brottslig verksamhet
av allvarligt slag under vistelsen i anstalt.
Beslämmelserna i 20 S andra stycket och 20 a § första
stycket tar alltså
Prop. 1983/84:148 14
efter
den senaste ändringen i 7 § tredje stycket sikte enbart på personer som har
dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika, vilket
innebär en begränsning i förhållande till vad som tidigare gällde. Jag har i
del föregående föreslagit all den sistnämnda bestämmelsen utsträckes till att
gälla även de s. k. osjälvständiga brotlsformerna. Dess inriktning på narkotikabrotlslingar
kommer dock att bestå.
Kriminalvårdsstyrelsens
framställning innebär atl bestämmelserna i 20 § andra stycket och 20 a § första
stycket skall kunna tillämpas även på andra intagna än narkolikabrottslingar.
Del gäller då sådana som dömts för annan brottslighet av allvariig karaktär och
därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild
hänsynslöshet. Styrelsen framhåller i sin skrivelse att det bland dessa intagna
finns ett fåtal personer som mer eller mindre systematiskt planerar atl med
utnyttjande av snart sagt vilka medel som helst rymma eller begå nya allvarliga
brott. 1 sådana fall framstår enligt styrelsen avskildhet eller placering på
specialavdelning som den enda möjligheten att effektivt hindra att planerna
sätts i verket och att alltså upprätthålla berättigade krav pä samhällsskydd.
De rekvisit för avskildhet och placering på specialavdelning som är angivna i
20 § första stycket och 20 a § andra stycket är enligt styrelsens mening inte
tillämpliga i alla de fall där sådana åtgärder bedöms nödvändiga på grund av en
uttalad risk för rymning eller fritagning.
1
likhet med remissinstanserna anser jag att kriminalvårdsstyrelsen har fog för
sin begäran om lagändring i aktuellt hänseende. Jag finner det sålunda
naturligt alt man från styrelsens sida ställer krav pä regler som medger alt
sädana intagna beträffande vilka lagföringen avser våldsbrott eller annan
farlig brottslighet och rymnings- och återfallsrisken är påtaglig kan behandlas
på elt sätt som är ägnat att tillgodose säkerhetsintressena. En ändring av 20 §
andra stycket i den riktning som kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit synes
vara det mest ändamålsenliga sättet att komma till rätta med detta problem.
Jag
föreslär mot bakgrund av det anförda att tillämpningsområdet för bestämmelsen i
20 § andra stycket utvidgas. Liksom f. n. bör en förutsättning för
bestämmelsens tillämpning vara alt det kan befaras atl den intagne planlägger
rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och atl avskildheten är
nödvändig för atl man skall kunna hindra att en sådan plan sätts i verket. Är
denna förutsättning uppfylld bör bestämmelsen kunna tillämpas inte bara belräffande
intagna som avses i 7 § tredje stycket ulan också i fräga om andra som med
hänsyn till sin brottslighet eller annars kan befaras vara särskilt benägna att
fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Samtidigt vill jag
emellertid betona atl bestämmelsen i sin helhet har karaktär av undantagsregel.
Nägon utvidgning av tillämpningen i förhållande till vad som gällde före den I
oktober 1982 är inte avsedd.
Till
följd av den hänvisning till det aktuella stycket som finns intagen i 20 a §
första stycket får den nu förordade lagändringen konsekvenser även för
tillämpningen av den paragrafen.
Prop. 1983/84:148 15
2.3 Inräknande i verkställighetstiden av viss vistelse
utanför anstalt
Mitt förslag innebär att det införs en ultryckUg regel om
att den tid som en intagen vistas utanför anstalt för s. k. frigång eller för
föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet skall räknas in i verkställigheistiden
om inte särskilda skäl talar mot det.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna har i samtliga fall tillstyrkt
kriminalvårdsstyrelsens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skäl för mitt förslag; Bestämmelser om hur strafftiden
skall beräknas för den som las in på anstalt för all avtjäna fängelsestraff
finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. Den självklara
huvudregeln är alt den lid som den dömde är intagen i anstalt också utgör strafftid.
En inlagen kan emellertid i vissa fall få tillstånd all
vistas utanför anstalten. Bestämmelser om sådan vistelse finns bl.a. i 32, 33
och 34 §§ KvaL. Dessa regler avser kortlids- och frigivningspermission och
sådan placering utom anstalt som tar sikte på särskilda åtgärder som är ägnade atl
underiätta den intagnes anpassning i samhället. Enligt en särskild föreskrift i
35 § skall tid för vistelse utanför anstalt enligt nu angivna bestämmelser
räknas in i verkställigheistiden, om inte särskilda skäl talar däremot.
Regler om vistelse utanför anstalt finns även på andra
håll i KvaL. Sålunda skall enligt 37 och 38 §§ en intagen som behöver lakar-
eller sjukhusvård som inte kan beredas i anstalten föras till läkare eller
sjukhus utanför anstalten. Även den lid som den intagne för sådant ändamål
vistas utanför anstalten skall normalt enligt 39 § räknas in i
verkställighetstiden. För det fall att en intagen skall inställas inför
domstol, övervakningsnämnd eller annan myndighet finns regler i 43 §, som bl.
a. innebär alt den lid som han därvid vistas utanför anstalt skall anses som
verkställighetstid.
I några fall saknas emellertid uttryckliga bestämmelser om
hur man från strafftidssynpunkt skall se på en intagens tillåtna vistelse
utanför anstalt. Det gäller dels vid frigång enligt 11 § KvaL, där del
föreskrivs att den som är inlagen i lokalanstall kan medges att under arbetstid
ulföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt
anordnad verksamhet utom anstalt, dels vid sådan vistelse utom anstalt som
avses i 14 § andra stycket enligt vilket en inlagen, om det lämpligen kan ske
bör beredas tillfälle att utom anstalten på fritid delta i sådan
föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta
anpassningen i samhället. 1 praktiken har man, enligt vad som framgår av
kriminalvårdsstyrelsens skrivelse, tillämpat den ordningen all tid för
vistelse utanför anstalt enligt de nu berörda bestämmelserna i princip alltid
räknas in i verkställigheistiden.
Prop.
1983/84:148 16
Samtidigt står det emellertid klart att frånvaron av
uttryckliga bestämmelser här kan skapa problem och leda till icke avsedda
konsekvenser. Styrelsen har i sin skrivelse pekat på att den anser sig nödsakad
att räkna in tiden för frigång i verkställighetsliden även när den intagne
begått brott under sin vistelse utanför anstalten. Undantag görs bara i de
fall, då del kan konstateras att elt avbrott i verkställigheten har ägt rum - t.ex.
genom att den intagne har uteblivit frän sitt arbete och inte återvänt till
anstalten. När det gäller exempelvis korllidspermission enligt 32 § har praxis
utvecklats därhän atl en intage;. som under permissionen begår brott eller gör
sig skyldig till annan allvariig misskötsamhet inte får räkna sig
permissionstiden till godo som verkställighelsiid. Misskötsamhet av det slaget
anses med andra ord innefatta sädana särskilda skäl som enligt 35 § talar emot
att tiden utanför anstalten räknas in i verkställigheistiden.
Det får anses otillfredsställande att bristen på
uttryckliga regler har lett till att frigång även vid allvarlig misskötsamhet
räknas som strafftid. Samma slag av problem gör sig gällande när en intagen
enligt 14 § andra stycket vistas utanför anstalten. Jag delar
kriminalvårdsstyrelsens och remissinstansernas uppfattning alt denna ordning
ler sig inkonsekvent. Det finns alltså enligt min mening inle några bärande
skäl till att en intagen som vistas utanför anstalt med stöd av nu aktuella
bestämmelser även vid brottslighet eller annan allvarlig misskötsamhet skall få
räkna sig denna tid till godo. Jag föreslår därför att det uttryckligen anges
all även vistelse utanför anstalt enligt 11 § och 14 § andra stycket skall
räknas in i verkställigheten, om ej särskilda skäl talar däremot.
Det förefaller mig också lämpligt att i det sammanhanget
göra den justeringen att hithörande bestämmelser - som nu återfinns i 35 och
39 §S -samlas i en och samma paragraf. Reglerna i 35 § bör då kunna föras över
till 39 § samtidigt som 35 § upphävs.
2.4 Undantag i vissa fall från rätten till ersättning
Mitt förslag innebär att intagna som uppbär pension inte
skall ha rätt all även få ersättning från kriminalvården med mindre än atl de
deltar i arbete eller annan av anstalten anordnad verksamhet.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna har i samtliga fall lillstyrkt
kriminalvårdsstyrelsens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skäl för mitt förslag: Enligt 44 § KvaL gäller bl.a. atl
en intagen skall erhålla ersättning från kriminalvården för arbete som han har
utfört, om detta inte skett för egen räkning eller åt en arbetsgivare utanför
anstalten.
Ersättning utgår även när en inlagen, enligt vad som har bestämls
om honom, deltar i undervisning, utbildning eller annan särskild anordnad
verksamhet eller bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan verksamhet
som berättigar till ersättning inte beredas den intagne eller är han oförmögen
till sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå.
Vad gäller intagna som uppbär ålders- eller förtidspension
under anslaltstiden har kriminalvårdsstyrelsen tolkat de nyss angivna
bestämmelserna så att dessa intagna är berättigade till ersättning från
kriminalvården bara i den män de arbetar eller deltar i annan molsvarande
verksamhet. Enligt denna tolkning, som också har kommit till uttryck i
styrelsens verkställighetsföreskrifter, skulle en sådan inlagen alltså inle få
ersättning frän kriminalvården, om arbete eller annan verksamhet inte kan
beredas honom och inte heller vid sjukdom. Ersättning utgår sålunda inle i
något fall till pensionerad inlagen som avstår från att arbeta eller delta i
annan verksamhet. Denna tolkning har emellertid underkänts i rättspraxis.
Styrelsens förslag går ut på att lagtexten bör ändras till
överensstämmelse med verkställighetsföreskrifterna. Enligt styrelsen bordet
med andra ord av 44 § KvaL klart framgå att pensionärer skall fä ersättning
från kriminalvården bara om de deltar i arbete eller annan av anstalten anordnad
verksamhet.
Liksom remissinstanserna instämmer jag i styrelsens
uppfattning atl det inte kan anses rimligt att en intagen som uppbär pension
eller sjukbidrag dessutom skall ha ersättning från kriminalvärden, när han inte
deltar i sådan verksamhet som anordnas av anstalten. Som påpekats vid remissbehandlingen
kan detta upplevas som orättvist inle minst av andra intagna, och uppenbarligen
har en sådan konsekvens av reglerna inte varit avsedd. Jag är mot den bakgunden
beredd att föreslå den ändring i 44 § som kriminalvårdsstyrelsen har begärt.
Lämpligen bör den utformas så. all ersättning vid arbetslöshet, sjukdom eller molsvarande
inte skall utgå i den mån den intagne erhåller ålders- eller förtidspension
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Detla gäller naturligtvis även belräffande
en intagen som uppbär sjukbidrag enligt samma lag. Av denna avfattning avses
framgå atl den som t. ex. erhåller halv förtidspension kan erhålla en i
motsvarande mån reducerad ersättning från kriminalvården.
2.5 Förutsättningar för disciplinär bestraffning i vissa
fall
Mitt förslag innebär att disciplinär bestraffning får
åläggas, om en intagen bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar
även när han står under tillsyn av annan kriminalvårdstjänsleman än anstaltspersonal.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag överslämmer med mitt
förslag.
2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 148
Prop.
1983/84:148 18
Remissinstanserna har i samtliga fall tillstyrkt
kriminalvårdsstyrelsens förslag eller lämnat det ulan erinran.
Skäl för mitt förslag: Av 47 § KvaL följer att utrymmet
för disciplinära bestraffningar i princip är begränsat till situationer där det
med hänsyn till ordningen och säkerheten på anstalten är nödvändigt att
inskrida med särskilda disciplinmedel mot den felande. Så är regelmässigt
fallet, när den intagne befinner sig på anstalten, varmed då förstås inle bara
det inhägnade anstaltsområdet utan även l.ex. sådana fritidsområden utanför anstalten
som regelmässigt utnyttjas av de intagna. Förutsättningen är bl.a. att den
intagne bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar. Enligt 47 §
kan disciplinära åtgärder komma i fråga också när en intagen vistas utanför
anstalt och står under tillsyn av anslaltspersonal.
Kriminalvårdsstyrelsen har i skrivelsen framhållit att den
sistnämnda regeln har skapat vissa problem i den praktiska tillämpningen.
Därvid åsyftas de situationer som föreligger, när en intagen under permission
eller annan vistelse utanför anstalten beledsagas av en frivårdstjänsteman
eller personal frän häkte eller när personal från häkte ombesörjer bevakning
vid permission eller transport. Sålunda är del enligt styrelsen ofta
tillfälligheter - närmast den aktuella personalsituationen - som avgör om en
bevakad permission eller en transport sker under medverkan av anstaltspersonal
eller av annan kriminalvårdspersonal. Vidare förekommer det i viss utsträckning
som elt led i frivärdens medverkan i frigivningsförberedelserna all beledsagade
permissioner sker under medverkan av fri vårdspersonal.
Enligt styrelsen bör samma regler gälla i fråga om
disciplinär bestraffning oavsett vilken kriminalvårdspersonal som ombesörier
tillsynen av en intagen som vistas utanför anstalten. Disciplinär bestraffning
bör enligt styrelsens mening kunna åläggas en inlagen som gör sig skyldig till indisci-plinärt
beteende under vistelse utom anstalt även om han i samband med sådan vistelse
tillfälligt vistas i häkte. Laglig grund för sådan bestraffning saknas f. n.
enligt styrelsens uppfattning.
Jag delar, i likhet med remissinstanserna, styrelsens
uppfattning även i denna del. En ordning som innebär alt en intagen ulan
möjligheter till disciplinärt ingripande från kriminalvårdens sida kan missköta
sig under vistelse utanför anstalten enbart därför att det händelsevis är annan
kriminalvårdspersonal än den från anstalten som har tillsyn över honom
framstår som irrationell. Även från de intagnas synpunkt måste en sådan ordning
te sig orättvis.
Jag delar också uppfattningen att en inlagen bör vara
underkastad samma disciplinära regelsystem även om han under sin vistelse
utanför anstalten tillfälligt uppehåller sig i häkte.
Om 47 § utformas så att den alllid gäller då en intagen
inom anstalten eller utom denna under tillsyn av personal inom kriminalvården
bryter mot ordningsregler eller meddelade anvisningar, uppnås det av
kriminalvårdsstyrelsen avsedda resultatet. Jag förordar en sådan justering av
lagrummet.
Prop. 1983/84:148
3 Kriminalvårdens ansvar vid matstrejk m. m.
Mitt förslag innebär att ledningen för en kriminalvärdsanstalt
eller ett allmänt häkte skall ombesörja all en intagen eller häktad som vägrar
att inta föda eller vätska på ell tidigt stadium ställs under uppsikt av läkare.
Del får sedan ankomma på denne att avgöra om och i så fall när medicinska
åtgärder skall vidtas för alt hindra alt vederbörande tar skada av sin mat-
eller vätskestrejk. För att klargöra kriminalvårdens skyldigheter föreslås att
37 § KvaL och 4 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.
fl. förtydligas.
Det konstateras också atl ingrepp som innebär all nägon
vid överhängande fara för liv tvångsvis tillförs näring eller vätska i och för
sig måste anses tillåtna enligt svensk rält men att de läkaretiska aspekter som
kan göra sig gällande i sammanhanget kan vara föremål för skilda bedömningar.
Allmänna häktets skrivelse innehåller inte något
preciserat förslag till lösning av del aktuella problemet. Där begärs bara att
klara regler skall meddelas när det gäller kriminalvårdsmyndigheternas
handlande i de situationer som här avses.
Remissinstanserna har i flertalet fall instämt i atl kriminalvärdsmyndighe-ternas
skyldigheter när det gäller intagna som matstrejkar bör förtydligas. Enighet
råder också om atl ansvaret för den direkta vården av den som malvägrar bör
ankomma på läkare. En remissinstans, JO, ställer sig avvisande till tanken på
en reglering av dessa frågor. De läkaretiska aspekterna tas upp särskilt av
Svenska läkaresällskapet. Sveriges läkarförbund och socialstyrelsen.
Skäl för mitt förslag:
Allmän bakgrund
Då och då inträffar det atl personer som är intagna i
häkten eller krimi-nalvårdsanslalter vägrar att inta föda och stundom även vätska.
1 regel vill den intagne med denna åtgärd demonstrera silt missnöje och påverka
berörda myndigheter att ändra hans förhållanden i ett eller annat avseende. Han
kan exempelvis vara missnöjd med sin dom eller ett beslut om häktning, med
anstaltsplaceringen eller med något annat beslut som har fattats belräffande
honom. I en del fall kan matstrejken syfta till att påverka den allmänna
opinionen i nägon särskild fråga. Som ell exempel på en aktion av detta slag
kan nämnas det fallet att en intagen som har dömts för lydnadsbrott vill skapa
debatt kring frågan om rätten att vägra värnplikt och av det skälet matvägrar
under strafftiden.
Prop. 1983/84:148 20
Händelser
av detta slag får ses mot bakgrund av att den som är intagen i anstalt eller
häkte har myckel begränsade möjligheter atl påverka sin situation. Från hans
utgångspunkt kan därför en mat- eller vätskeslrejk te sig som en av de få
möjligheter som finns all sälta kraft bakom protesterna. Samtidigt är ju en
aktion av detta slag en särpräglad företeelse pä del sättet att den strejkande
använder sin egen hälsa och yttersl sitt eget liv som påtryckningsmedel för all
påverka myndigheterna i avsedd riktning. Det är mot denna bakgrund inte
förvånande alt uppfattningarna om hur man från det allmännas sida skall ställa
sig till sådana aktioner har varierat både i vårt land och internationellt. Å
ena sidan kan man ju inte gärna falla undan för påtryckningar av aktuellt slag.
Men å andra sidan ter det sig åtminstone i vårt land för de flesta omöjligt att
acceptera atl en omhändertagen person som befinner sig i en trängd men ändå
övergående situation berövar sig livet eller ådrar sig obotliga skador därför atl
han för sin egen del har svårt att finna sig i det samhällsingripande som har
skett.
Erfarenheten
visar att intagna och häktade som inleder mat- eller vätskestrejk i det
alldeles övervägande antalet fall avbryter denna efter ganska kort tid. Det
sker dä i allmänhel efter det alt anslaltspersonalen, läkare eller anhöriga har
diskuterat igenom situationen med den intagne. Men även om strejkerna alltså
för det mesta blir ganska kortvariga, ger de ändå upphov till betydande problem
på anstalterna. Till en del beror detla på att del är omdiskuterat hur man
skall förhålla sig från anstalternas sida när situationer av det här slaget
uppkommer. Osäkerhet har ibland visat sig råda bl.a. om vilka åtgärder som
skall vidtas och huruvida anslaltspersonalen kan göras ansvarig om den matvägrande
tar skada eller t.o.m. avlider till följd av strejken. Del är problem av det
här slaget som tas upp i allmänna häktets skrivelse, som även innehåller en
begäran om alt lagstiftningen skall kompletteras med klara handlingsregler och
ansvarsbestämmelser för dessa fall.
Nuvarande
regler
Generellt
sett innebär nuvarande ordning atl den som berövas sin frihet för all tvångsvis
placeras på en institution inte skall behöva riskera alt hans hälsa försämras
under den tid som omhändertagandet pågår. För kriminalvårdens del framgår
denna i och för sig självklara princip av bestämmelserna i 37 § KvaL. Enligt
vad som anges där skall en intagen vid sjukdom vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare, och han får också, om det behövs, föras till sjukhus för nödvändig
vård. En motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. (häkteslagen).
Även
om man alltså ur de angivna bestämmelserna kan utläsa att kriminalvärden har
ansvar för de omhändertagnas hälsa, kan det diskuteras i vad män beslämmelserna
ger alldeles klara riktlinjer för hur man skall agera när någon inleder en mat-
eller vätskestrejk. En frivillig matvägran
Prop.
1983/84:148 21
av den som är psykiskt frisk är ju inte någon sjukdom i
vart fall inle under den inledande fasen. Det innebär all de nyss angivna
lagrummen inte är direkt lillämpliga i dessa fall.
Självfallet
har man emellertid i allmänhet från kriminalvårdens sida ombesörjt att matvägrare
undersökts av läkare, om aktionen inte upphört på ell tidigt stadium. Syftet
har varit att kontrollera den intagnes allmänna hälsotillstånd och atl utröna
om han är psykiskt frisk eller eventuellt lider av sådan sjukdom eller annan
abnormitet som kan föranleda vård enligt lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV). Även om han vid undersökningen
bedöms vara frisk, försöker man naturiiglvis sörja för alt han får stå under
kontinuerlig läkaruppsikt så länge mat- eller vätskestrejken pågår.
Får näring eller vätska tillföras tvångsvis?
En särskild fråga som har varit mycket omdiskuterad gäller
möjligheterna att tillföra en person näring eller vätska mol hans vilja.
I fräga om
de rättsliga förutsättningarna för en sådan åtgärd bör först uppmärksammas
bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF). Enligt vad som anges där är
varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt
ingrepp. Att tillföra någon näring eller vätska mot hans vilja är otvivelaktigt
elt sådant ingrepp som avses i denna grundlagsbestämmelse. Delta gäller vare
sig tillförseln sker via matsmältningsorganen eller intravenöst.
Förbudet i regeringsformen mol påtvingade kroppsliga
ingrepp är emellertid inle absolut. Regeringsformen öppnar nämligen i 2 kap.
12 § en möjlighet all i lag föreskriva alt kroppsliga ingrepp i vissa fall får
göras utan medgivande av den berörde och till och med mot hans uttalade önskan.
Något stöd
för påtvingade kroppsliga ingrepp finns emellertid inte i hälso- och
sjukvårdslagen (1982: 763). Denna lagstiftning bygger på principen atl
samhällets hälso- och sjukvård skall vila pä frivillighetens grund. Operationer
och andra ingrepp får alltså i princip inte ske utan medgivande av den sjuke.
Här brukar man dock många gånger, när patienten är alltför sjuk eller skadad
för att uttryckligen eller konkludent lämna sådant samtycke, anse sig kunna
utgå ifrån atl han samtycker till de åtgärder som behövs för att förbättra hans
hälsa. Man brukar i sådana fall tala om ell presumeral samtycke.
Från principen all hälso- och sjukvården vilar på
frivillighetens grund finns emellertid ett undantag som representeras av den
förut nämda LSPV. Enligt LSPV gäller alt den som lider av sä allvariig psykisk
sjukdom eller annan psykisk abnormitet att sluten psykiatrisk vård är
oundgängligen påkallad får beredas sådan vård oberoende av eget samtycke under
de närmare förutsättningar som anges i lagen. 1 13 § LSPV föreskrivs att den
som sålunda är intagen på sjukhus för vård får underkastas del tvång som är
nödvändigt för all bl. a. skydda honom själv. LSPV kan därför ge slöd
Prop.
1983/84:148 22
för sådana åtgärder som exempelvis näringstillförsel
oberoende av samtycke vid malvägran, t. ex. när denna är en följd av den
psykiska sjukdom eller när vederbörande pä grund av sin sjukdom inte rält
förstår följderna av sill handlande.
1 de fall som här är aktuella - matvägran i anstalter och
häkten - kan man naturiiglvis inle utgå från att förutsättningar föreligger för
vård enligt LSPV, även om detta ibland kan vara fallet. En längre lids
matvägran av en psykiskt frisk person kan emellertid, enligt vad som framgår av
läkaresällskapets yttrande i detta ärende, i sig ge upphov till sådana
sjukdomstillstånd som faller under LSPV. Men har det gått så långt, föreligger
del stor risk för att obotliga skador på nervsystemet hos den matvägrande redan
har hunnit uppstå.
En annan lagregel av intresse i detta sammanhang är
brottsbalkens bestämmelse om nöd, 24 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Enligt denna
skall den som för all avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull
egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från ansvar, om
gärningen, med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan
och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Bestämmelsen är alltså
formellt konstruerad som en regel om straffrihet för den som i en nödsituation
begår en handling vilken annars skulle vara att anse som brottslig. 1 själva
verket ulgör den emellertid själva rättsgrunden för ålskil-liga ingripanden som
i skilda situationer företas av olika organ för det allmänna, exempelvis
polisen, räddningstjänsten och hälso- och sjukvårdspersonalen. I stor
utsträckning rör det sig här om åtgärder som får anses utgöra tjänsteplikter
från den berörda personalens sida.
1 vad mån en handling skall anses försvarlig och därmed
tillålen enligt brottsbalkens nödregel beror uppenbarligen på en avvägning
mellan å ena sidan de intressen som kränks genom handlingen och å andra sidan
de intressen för vars tillgodoseende handlingen behövs.
Vid en bedömning av frågan efter dessa linjer måste
naturligtvis beaktas att närings- eller vätsketillförsel mot någons vilja utgör
ett synnerligen allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Mot detla måsle
emellertid ytterst ställas respekten för ett människoliv. Det synes mig inle
kunna råda någon tvekan om atl, när eti liv står på spel, åtgärder av nu
aktuellt slag allmänt sett måste bedömas som försvarliga i nödparagrafens
mening. 1 varje fall måste detta gälla när fråga är om personer för vilka
samhället genom tvångsomhändertagande på en institution har åtagit sig ett
särskilt ansvar.
Frågan har emellertid ytterligare aspekter. Det har
sålunda ibland gjorts gällande att nödrätten aldrig skulle få användas för att
rädda någons liv eller hälsa mot vederbörandes uttryckliga vilja. En sådan
uppfattning har dock inte slöd vare sig i förarbetena till paragrafen eller i
vedertagen praxis. Exempelvis anses polisen ha både befogenhet och skyldighet
att ingripa för atl hindra självmord, och inom sjukvården brukar ju alla till-
gängliga resurser sättas in för att rädda livet pä den som
förs till sjukhus efter ett självmordsförsök. Klart är emellertid all den
omständigheten alt ett ingrepp företas mot någons vilja måste beaktas när man i
del särskilda fallet bedömer om det är försvarligt eller inte.
Det är också uppenbart atl nödrätlen endasl i mycket
extrema fall kan åberopas som slöd för all man från det allmännas sida skall fä
företa en handling som begränsar de grundläggande fri- och rättigheter som har
lagts fast i regeringsformen. Dessa är ju i den del som här är aktuell avsedda
just som ett skydd för den enskilde gentemot olika former av tvångsingripanden
frän det allmännas sida utan slöd i lag. Kravet på lagstöd för intrång i
rättigheterna sätter uppenbariigen en gräns för vilka befogenheter som kan
härledas ur en allmän bestämmelse av nödparagrafens karaktär (jfr SOU 1979:6 s.
293). Gäller frågan att rädda en person för vilken samhället genom ett
omhändertagande har åtagit sig elt särskilt ansvar från döden eller från
allvarliga och obotliga skador, synes dock inte heller från den här angivna
utgångspunkten någon tvekan kunna råda om åtgärdernas tillåtlighet.
Jag kommer alltså till den slutsatsen att man på den
allmänna nödbestämmelsen i brottsbalken normalt måste kunna grunda en
befogenhet alt vidta åtgärder för tvångsvis näringstillförsel gentemot en matvägrande
intagen. En fömtsättning för ett ingripande mot den intagnes vilja med stöd av
denna bestämmelse är dock atl den fara för liv eller hälsa som föreligger
verkligen är överhängande. Detta blir uppenbariigen inte fallet förrän en
matstrejk har pågått en tid och den matvägrandes allmäntillstånd är så
försämrat att risken för dödsfall eller för obotliga skador är akut eller han
närmar sig medvetslöshet. Vid vätskeslrejk kan emellertid ell sådant allvarligt
tillstånd uppkomma efter förhållandevis kort lid.
Med dessa konstateranden är dock frågan inte löst. Det
gäller också att överväga i vad mån lagstiftningen på området behöver
förtydligas för att den berörda personalens skyldigheter skall klargöras.
Kriminalvårdens ansvar
Nödbestämmelserna i brottsbalken är som nyss konstaterats
formellt en slraffrihelsregel och ålägger ingen handlingsskyldighet. Enligt min
mening bör det emellertid inte råda någon tvekan om att kriminalvårdens
personal har skyldighet att vidta åtgärder när en inlagen förklarar eller på annal
sätt ådagalägger sin avsikt att påbörja en mat- eller vätskestrejk.
1 första hand bör personalen naturiiglvis söka bilda sig
en uppfattning om i vad mån strejken är allvarligt menad och vad som är grunden
för aktionen. Denna kan ju länkas vara orsakad av något missförstånd som gär
att rätta till eller av okunnighet om regelsystemet i ett eller annat hänseende.
Personalen bör naturligtvis också försöka övertala den intagne att avstå från
aktionen. Skulle emellertid delta inle lyckas, bör man givetvis på ett tidigt
stadium koppla in en läkare. Detta är nödvändigt inte minst för
Prop.
1983/84:148 24
att man måste klargöra om matvägraren är psykiskt frisk
när han bestämmer sig föratt matslrejka. Den fortsatta behandlingen av honom
blir också beroende av vad man kommer fram till vid denna läkarundersökning.
Föreligger sådana förutsättningar för värd som anges i LSPV, får frågan om den
fortsalla vården bedömas i enlighel med vad som anges i den lagen. Som har
framgått av den tidigare redogörelsen innebär detta bl.a. att det finns
möjligheter atl med tvång ge näringstillförsel.
Men även om den första undersökningen visar atl den
strejkande inle lider av någon psykisk sjukdom eller därmed jämställd psykisk
abnormitet, bör han uppenbarligen stå under fortsatt tillsyn av läkare. Det kan
inte ankomma på kriminalvårdens personal alt bedöma om och när överförande
till sjukvård bör ske och medicinska åtgärder bör sättas in med anledning av
strejken. Detta är frågor som uteslutande måsle bedömas av läkare. Vad som har
sagts nu utesluter givelvis inte att man frän anstaltens sida fortlöpande bör
verka i syfte att förmå en matvägrande intagen all avbryta sin strejk.
Jag ser det som angelägel att varje tvekan undanröjs om
att kriminalvården är skyldig atl sörja för att en mat- eller vätskestrejkande
intagen kommer under observation och, om det behövs, behandling av läkare. En
justering bör därför ske i de förut berörda reglerna i kriminalvårds- och häkteslagstiflningen.
Somjag har berört förut föreskrivs f. n. i 37 § KvaL att
den intagne "vid sjukdom" skall vårdas enligt de anvisningar som ges
av läkare, och i 4 § häkteslagen anges bl. a. att en häktad som företer
"tecken till sjukdom" så snart det kan ske skall undersökas av
läkare, om det inte är uppenbart obehövligt. Eftersom det kan diskuteras i vad
mån det i nu aktuella fall kan sägas vara fråga om sjukdom, bör lämpligen
reglerna justeras så att de blir generellt tillämpliga när behov av hälso- och
sjukvård bedöms föreligga. På så sätt kommer reglerna även att anknyta till den
nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I samband härmed bör en redaktionell
ändring göras i 37 § KvaL.
Hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar
Den omständigheten att en person har berövats friheten
inom kriminalvården medför inte att han därmed också har berövats friheten att
bestämma om en medicinsk insats skall göras pä honom eller ej. Han kan sålunda
i princip inte underkastas viss behandling, t.ex. en operation eller nägon
läkemedelsbehandling, mol sin vilja. 1 sådana hänseenden intar han inte någon
särställning i förhållande till patienter i gemen.
Om en mat- eller väiskevägrande inlagen i enlighet med vad
som har angetts förut genom kriminalvårdens försorg kommer under tillsyn av
läkare, ankommer det på denne att bestämma om den fortsatta behandlingen.
Skulle åtgärder som tvångsvis närings- eller vätsketillförsel aktualiseras,
har ju f.ö. kriminalvårdens personal inle vare sig kompetens att
Prop.
1983/84:148 25
avgöra om en sådan åtgärd är nödvändig eller
förutsättningar för att i praktiken genomföra den.
Jag har
tidigare konstaterat att det vid överhängande fara för den intagnes liv eller
för obotliga skador enligt svensk rätl måste anses vara tillåtet på nödrällslig
grund att vidla ingrepp av sistnämnda slag. Frågan om det därmed också
föreligger handlingsskyldighel för den ansvarige läkaren är mera komplicerad
och inrymmer även läkaretiska aspekter.
Såvitt
gäller dessa aspekter bör till en början noteras att Sveriges läkareförbund
har anslutit sig till två eliska deklarationer av intresse i sammanhanget, den
s.k. Tokyo-deklarationen som antogs av World Medical Assembly år 1975 och den s.k.
Hawaii-deklarationen som antogs av World Psychiatric Assembly år 1977.
I
Tokyo-deklarationen uttalas att, då en fånge vägrar inta näring och av läkaren
anses ha förmåga atl bilda sig en klar och rationell uppfattning om
konsekvenserna av denna vägran, han eller hon inle skall tvångsmatas. Fångens
förmåga atl bilda sig en sådan uppfattning skall enligt deklarationen bedömas
av minst två oberoende läkare. Läkaren skall för fången klargöra konsekvenserna
av näringsvägran.
Enligt
Hawaii-deklarationen får ingen åtgärd vidtas och ingen behandling ges mot eller
oberoende av patientens vilja, såvida inte denne pä grund av psykisk sjukdom
saknar förmåga alt uttrycka sin vilja, inte kan avgöra sitt eget bästa eller
utgör elt allvarligt hot mot andra.
Vid
remissbehandlingen i förevarande ärende har de båda deklarationerna
kommenterats av bl.a. Svenska läkaresällskapet som framhåller atl
deklarationerna i den praktiska tillämpningen kan vålla betydande problem. En
onyanserad tillämpning av dem skulle enligt sällskapet i själva verket kunna
leda till tragiska konsekvenser i form av obotliga skador och onödiga dödsfall.
Sällskapet framhåller att det gäller att på ett praktiskt sätl lösa ett
klassiskt etiskt dilemma där två värden och därav följande skyldigheter kommer
i konflikt med varandra. Å ena sidan är läkaren skyldig att respektera
individens integritet, hans rätt att bestämma över sig själv, å den andra alt
skydda hans hälsa och liv. Båda dessa skyldigheter får enligt vad sällskapet
framhåller särskild aktualitet dä det gäller av samhället tvångsmässigt
omhändertagna personer såsom häktade eller fångar. En noggrann avvägning mellan
dem är nödvändig, både principiellt och i enskilda fall.
Läkaresällskapet
pekar i sammanhanget också på att man i all möjlig utsträckning söker hindra de
personer del här gäller att begå självmord på andra sätl. Endast i sällsynta
undantagsfall har man enligt sällskapet vid själva omhändertagandel tillräcklig
kännedom om bakgrunden till ett självmordsförsök för att man skall vara
berättigad anse alt det varit baserat på ett rationellt och moget övervägande.
Sällskapet fortsätter.
Läkaresällskapet anser, all under den första fasen av
näringsvägran
Prop. 1983/84:148 26
överväger
respekten för individens integritet. Hälsotillståndet bör övervakas av läkare
- lämpligen både psykiater och inlernist - av psykologiska skäl dock utan att
alltför stor dramatik utvecklas. Dä del somatiska och/ eller det psykiska
hälsotillståndet försämras kommer så småningom omsorgen om den näringsvägrandes
hälsa och liv att överväga. Tillförsel av vätska och näring oberoende av
individens samtycke och kanske mot hans vilja blir då aktuell. Tidpunkten då
detta bör ske kan diskuteras. Man skulle kunna tänka sig att vänta till dess
individen på grund av psykisk störning icke längre kan bedöma sin situation.
Detta vore emellertid från medicinsk synpunki olämpligt eftersom irreversibla
skador då kan ha hunnit att uppstå. Trots den inlegriletskränkning detla
innebär bör behandlingen därför påbörjas tidigare. Ytterligare skäl att
tillföra den närings-vägrande vätska och näring är att han eller hon bör
beredas tillfälle all ännu någon gång få tillfälle att oberoende av
hungerstrejkens negativa effekter ta ställning till sin önskan all verkligen
fortsätta denna. Det bör slutligen framhållas att det anses självklart all man
bör hindra personer, som tvångsmässigt omhändertagits av samhället t. ex.
häktade och fångar, från andra slag av självdestruktiva handlingar. Det anses
också självklart atl om sådana personer dock lyckats skada sig genom ett suicidförsök
skall de behandlas i överensstämmelse med "vetenskap och beprövad erfarenhet".
Det finns ej anledning att handla på annat sätt då en sådan person riskerar alt
allvarligt skada sig genom atl vägra inta näring och/eller vätska.
Sveriges
läkarförbund intar en annan ståndpunkt och hävdar alt tvångs-matning inle bör
ske i dessa fall. Till stöd för sin uppfattning åberopar förbundet de tidigare
nämnda deklarationerna och dessutom en resolution som antogs av FN:s
generalförsamling den 18 december 1982 och som avser principer för medicinsk
etik vid skydd av fångar och andra frihets-berövade personer mot tortyr och
annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Förbundet framhåller att det enligt resolutionen innebär brott mot den
medicinska etiken för en läkare att på något sätt delta i verkställighet av
sådan behandling eller bestraffning som inte överensstämmer med tillämpliga
internationella normer.
Förbundet
har lämnat riktlinjer och råd till sina medlemmar med innebörd att tvångsmalning
inle skall ske mot en psykiskt frisk persons uttalade vilja. Dessa riktlinjer
ligger enligt förbundet också hell i linje med den nya hälso- och
sjukvårdslagens stadgande om respekt för patientens självbestämmande och
integritet.
Förbundet
är samtidigt medvetet om atl del i elt enskilt fall kan föreligga komplicerade
faktorer som måste tas med i bedömningen av den ansvarige läkaren. Det slutliga
ställningstagandet till en eventuell tvångsmalningsin-sals måste därför alltid
göras av vid del tillfället ansvariga läkare. Frågan lämpar sig - enligt
förbundets mening - inte för en specifik lagreglering.
Socialstyrelsen
(majoriteten) framför i sitt remissyttrande en liknande uppfattning. Enligt styrelsen
skall en fast och väl genomtänkt vilja att få dö respekteras av hälso- och
sjukvårdspersonalen vare sig det är fråga om en person som frivilligt söker
värd eller om någon som överförts till sjukhus från kriminalvärdsanstalt eller
häkte.
Prop. 1983/84:148 27
Styrelsen uppger sig emellertid ha stor förståelse för alt
det från principiell synpunki i vissa fall kan le sig både inhumant och
oetiskt att låta en i kriminalvårdsanstalt intagen få använda den egna kroppen
som ett medel att utöva utpressning gentemot samhället och de regler som
samhället i demokratisk ordning uppställt. Å andra sidan ter det sig enligt
styrelsen inle hell tillfredsställande att göra undanlag från de regler om
medbestämmande och integritet som präglar fram för allt hälso- och
sjukvårdslagen. Även om förhållandena i ett fall aldrig är del andra likt, kan
det vara rimligt att pröva om man inte lagstiftningsvägen kan uppnå en lösning
på detta problem. Det är enligt styrelsen knappast tillfredsställande att
brottsbalkens nödregler, som av naturliga skäl alltid måsle ge upphov till
olika tolkningar, är de som skall ge personalen vägledning i de svåra överväganden
som det här är fräga om.
I ett särskilt yttrande som fogats till socialstyrelsens
remissvar har chefen för styrelsens lagbyrå anmält avvikande uppfattning och
bl. a. framhållit att de internationella deklarationer som föreligger i denna fräga
lar sikte på den situationen alt läkare inte genom livsuppehållande insatser
skall medverka till tortyr - alltså en annan fråga än den som nu är aktuell. FN-resolutionen
avser, enligt vad som påpekas i yttrandet, det förhållandel atl patienter
oberoende av om de söker vården frivilligt eller inte skall erhålla vård och
behandling av samma beskaffenhet och standard. Den behandlar inle frågan hur
man bör handla i en nödsituation. 1 sådana fall som här är aktuella är det
därför enligt yttrandet närmast en skyldighet för ansvarig personal att ingripa
föratt rädda patientens liv, och brottsbalkens nödregler är därvidlag
tillräckliga för att ange när denna skyldighet inträder.
Uppfattningarna i den etiska frågan är som framgår av det
anförda inte minst på läkarhåll splittrade. Frågan fick under sommaren 1983
viss aktualitet genom ett uppmärksammat fall av matvägran inom kriminalvården,
och det framgick i det sammanhanget att man pä många häll inom läkarkåren
anser all en läkare av eliska skäl bör underlåta att ingripa mol en persons
vilja för att förhindra självmord under sådana former som här diskuteras.
Själv är
jag mest benägen all anse att den uppfattning som kommit till uttryck genom
läkaresällskapets remissyttrande representerar en rimlig avvägning mellan de
motstående intressen som här gör sig gällande. Klart är emellertid atl den
eliska frågan lämnar utrymme för olika uppfattningar. Delta gäller inte minst
om man beaktar innehållet i de förut berörda deklarationerna, låt vara att
dessa har tillkommit med tanke på helt andra samhällssystem och förhållanden
inom kriminalvården än dem som gäller hos oss.
Med hänvisning till vad som har anförts nu anser jag att
man inte i detta sammanhang bör söka bestämma vilka skyldigheter hälso- och
sjukvårdspersonalen kan anses ha pä det aktuella området. Här liksom i
åtskilliga
Prop. 1983/84:148 28
andra
fall måsle den enskilde läkaren lämnas viss frihet att bedöma den eliska frågan
utifrån omständigheterna i den särskilda situationen och sin egen övertygelse.
Till
dess del aktuella spörsmålet eventuellt har kunnal behandlas i ett vidare
sammanhang bör därför somjag ser del ingen läkare tvingas till eller annars
anses vara skyldig atl delta i ingrepp som innebär att en mat- eller väiskevägrande
inlagen mot sin vilja tillförs näring eller vätska. Detta är ju inte heller
nödvändigt från praktisk synpunki, eftersom man får utgå från alt den
uppfattning som har kommit till uttryck i läkaresällskapels remissyttrande är
företrädd inom kåren. Vad som har sagts nu bör självfallet beaktas även inom
kriminalvården, när man därifrån begär läkarhjälp i här aktuella fall.
Sammanfattningsvis
kan man konstatera att ingrepp av del slag som har diskuterats här måste anses
tillåtna enligt svensk rält men att uppfattningarna i den etiska frågan går isär.
Någon lagstiftning som reglerar läkarnas skyldigheter i det hänseende som nu är
aktuellt bör inle genomföras f. n. Jag har i de här aktuella frågorna samrått
med statsrådet Sigurdsen.
4
Narkotikakommissionens promemoria om åtgärder mot narkotika i fängelserna
Narkotikakommissionens
promemoria om åtgärder mot narkotika i fängelserna innehåller en bred
genomgång av de problem som förekomsten av narkotika pä kriminalvärdsanstalterna
medför och en lång rad av olika slags förslag förs fram av kommissionen.
Promemorian innebär otvivelaktigt ett mycket värdefullt underlag både för elt
långsiktigt arbete och mer omedelbara åtgärder pä olika plan när det gäller all
komma tillrätta med de aktuella problemen. Till stor del är förslagen av den
karaktären att det ankommer på olika myndigheter, främst inom kriminalvården
att ta ställning till dem. Promemorian har också redan lett till åtskilliga
initiativ av berörda myndigheter. Här behandlas emellertid endasl sådana frågor
som skall underställas riksdagens prövning. Jag tar i sammanhanget också upp vissa
spörsmål som aktualiserats vid remissbehandlingen.
4.1
Fördelningen av intagna mellan öppna och slutna anstalter och mellan lokalanstalter
och riksanstalter
Mitt
förslag innebär att det i lagen uttryckligen anges att del vid avgörande om en
intagen skall placeras i en öppen eller en sluten anstalt, liksom i en lokalanstall
eller en riksanslalt, skall tas hänsyn till om fara föreligger för all han
allvarligt stör ordningen genom atl nyttja eller förfara olagligt med
narkotika.
Prop.
1983/84:148 29
Narkotikaskommissionens förslag överensstämmer i sak med
milt förslag.
Remissinstanserna har med nägol undanlag tillstyrkt eller
lämnat kommissionens förslag utan erinran. JO har emellertid såväl beträffande
detta som i fråga om vissa andra av kommissionens förslag till ändringar av
lagstiftningen om kriminalvård i anstalt konstaterat atl någon ändring i sak
inte synes avsedd. Enligt JO bör lagen - bl. a. med hänsyn till svårigheterna atl
hålla reda pä de aktuella bestämmelserna - inle ändras annat än om något
verkligt behov av detta visas föreligga.
Skäl för mitt förslag: Även om de insatser som har gjorts
under senare år har minskat omfattningen av narkotikaproblemen för
kriminalvårdens del är dessa problem fortfarande allvarliga. 1 den mån
spridning av narkotika förekommer, innebär detta inte endast alt det blir svårt
eller omöjligt alt bidra till en meningsfull vård och rehabilitering av sådana
intagna som har missbruksproblem. De som inle har sädana kan också riskera att
introduceras i användning av narkotika under sin vistelse på anstalt. Delta
kan inte accepteras.
Ett av de instrument som är nödvändigt att använda för att
motverka narkotikans destruktiva inverkan på kriminalvärden är en aktiv och medveten
planering av fördelningen av olika intagna mellan öppna och slutna anstalter
och lokalanslalter och riksanstalter. Som kommissionen påvisat är det här
emellertid inle fråga om någon så enkel princip som atl intagna med
missbruksproblem generellt bör placeras i verkställighetsformer som är mer
slutna och kontrollerade. Vid sidan av att också andra hänsyn än de som rör
förekomsten eller riskerna för narkotikamissbruk självfallet måsle beaktas är
del också så att ell framgångsrikt arbete mot kriminalvårdens narkotikaproblem
förutsätter att man tar tillvara olika former av positiva incitament. Detta
utesluter inte att det framstår som nödvändigt att påtagliga risker för att
intagna skall allvarligt störa ordningen vid en anstalt genom missbruk eller
annan hantering av narkotika måsle beaktas när det gäller vilka
verkställighetsformer som skall komma i fräga. Kommissionens bedömning att
särskild hänsyn måste tas till narkotikaproblematiken vid verkställighetens
utformning delas också av en bred remissopinion.
Som framhållits av kriminalvårdsstyrelsen lorde i och för
sig redan gällande lagstiftning ge utrymme för att vid fördelningen mellan
olika anstalter ta hänsyn till sådana faktorer som berörts nu. I 7 § andra
stycket KvaL anges att inlagen bör placeras i öppen anstalt om inte annan placering
är påkallad av vissa närmare angivna hänsyn. Bl.a. anges att annan placering
kan vara påkallad av säkerhetsskäl. Som sädana kan naturiiglvis också räknas
risker för ordningsstörning genom narkotikahantering. I 6 § andra stycket anges
att den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad
i lokalanstall. Det är uppenbart alt lagen också i
Prop. 1983/84:148 30
detta fall ger utrymme för annan placering, om risker
föreligger atl den intagne skulle störa ordningen genom hantering av narkotika.
Mot denna bakgrund kan del självfallet sättas i fråga om
någon lagändring är påkallad. Enligt min mening är det emellertid uppenbart
att hänsyn till narkotikaproblemen åtminstone i nuvarande läge måste vara en av
de grundläggande faktorerna när det gäller fördelningen av intagna på olika
former av anstalter. Det är dä också angeläget att detla kommer till uttryck 1
lagstiftningen, så att någon tvekan inte kan råda om den vikt som statsmakterna
lägger härvid. Genom lagstiftning ges också ett bättre underiag för en enhetlig
och konsekvent tillämpning, samtidigt som det för de intagna görs helt klart
vilka konsekvenser som hantering av narkotika inom anstalterna kan medföra.
Av skäl som jag tidigare angett bör bestämmelser i lagen
begränsas till att avse missförhållanden av allvariig art. Beslämmelserna bör emellertid
inte endast ta sikte på att en intagen överiåter eller på annat sätt direkt
blandar in andra i narkotikahantering utan också på sådana fall där innehav
eller missbruk kan vara störande för ordningen. Av naluriiga skäl måste det
vara tillräckligt att fara föreligger för angivna missförhållanden. Kriminalvårdsmyndigheterna
får bedöma risken med hänsyn till vad som är känt om den intagne.
De intagna som på de grunder som här angetts bör placeras
på anstalter med större möjligheter till avskildhet från andra intagna är i
första hand sådana intagna som på sakliga grunder kan antas ligga bakom
upprepade eller svåra störningar av ordningen på en anstalt till följd av
narkotikahantering och vidare nytillkomna intagna som sedan tidigare
anstaltsvistelser är kända för att utöva negativt inflytande över medintagna
till följd av sitt drogberoende eller narkotikahantering i övrigt. Självfallet
måste även fortsättningsvis säkerhetsskäl av annat slag också beaktas vid anslaltsplace-ringen
som exempelvis alt det finns grundad anledning misstänka att en intagen skall
störa ordningen genom våld eller hot mot medintagna eller personal.
4.2 Bestämmelserna om när intagen får motta besök
Mitt ställningstagande innebär atl nuvarande bestämmelser
behålls.
Narkotikakommissionens förslag innebär att besök av annan
än närstående endast får medges om besöket måste antas vara till gagn för den
intagne i de fall som det föreligger risk att den intagne skall nyttja eller
förfara olagligt med narkotika inom anstalten.
Remissinstanserna: Kommissionens förslag har fått elt
blandat mottagande. Kriminalvårdsstyrelsen lillhör de remissorgan som bestämt
avvisar en
Prop.
1983/84:148 31
ändring med hänvisning till att nuvarande lagstiftning med
tillämpningsföreskrifter ger rimliga möjligheter till kontroll av vilka
personer som får besöka de intagna. Genom att ytterligare skärpa reglerna
riskerar man enligt styrelsen att kontrollen av besökare utvidgas till atl bli
en bedömning av vederbörandes personliga egenskaper mer än hans eventuella
benägenhet atl smuggla narkotika.
Skäl för mitt ställningstagande: Genom lagstiftning som
trädde i kraft den 1 oktober 1982 skärptes bl.a. bestämmelserna om besök i
flera olika hänseenden. Avsikten var alt öka möjligheterna att komma till rätta
med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltsvislelsen.
Som huvudregel gäller att en intagen får motta besök i den
utsträckning som det lämpligen kan ske. Han får emellertid inte motta besök som
är ägnade att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans
anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller annan.
Beträffande dem som är intagna i sluten riksantall är
föreskrivet att det vid bedömningen av om en intagen i ett särskilt fall skall
få la emot besök skall undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt
för allvarlig brottslig verksamhet. Om det behövs, kan upplysningar om hans
personliga förhållanden i övrigt också inhämtas.
Motsvarande regler gäller även för andra intagna, om det
är påkallat av säkerhetsskäl. Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten
skall vidare, oavsett vilken typ av anstalt del gäller, en tjänsteman vid
anstalten vara närvarande vid besöket.
Av säkerhetsskäl kan vidare som villkor för ett besök
föreskrivas att den besökande skall underkasta sig kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning eller medge undersökning av väska, kasse eller annat dylikt
som han vill medföra vid besöket.
Dessutom finns särskilda regler om möjligheter till kroppsvisitation
och kroppsbesiklning av en intagen som haft obevakat besök vid sidan av den
allmänna bestämmelsen att kroppsbesiktning får ske när anledning förekommer
att föremål som ej får innehas skall anträffas på en intagen. En intagen är
också skyldig att på anmaning lämna urinprov för kontroll av huruvida han är
påverkad av narkotika.
Kommissionen har som motivering för silt förslag anfört
att det är de s. k. kompisbesöken som medför de största riskerna för
insmuggling av narkotika och att värdet av sådana besök emellanåt kan sättas i
fråga också i andra hänseenden. Vidare medför enligt kommissionen den kontroll
som är förenad med besök omfattande arbete för kriminalvårdens tjänstemän.
Även om jag har förståelse för kommissionens synpunkter i
detta hänseende, är jag inte nu beredd att föreslå ytterligare skärpningar av
bestämmelserna om besök. De nuvarande bestämmelserna har tillämpats under en
förhållandevis kort tid och har inneburit väsentligt vidgade möjligheter
Prop. 1983/84:148 32
att
motverka atl besök utnyttjas för smuggling av narkotika eller annan för den
intagne negativ påverkan. Med hänsyn till den slora belydelse som besöksverksamheten
har för kriminalvården anser jag all skärpningar av de nuvarande beslämmelserna
endasl bör komma i fråga om dessa kan visas ha medfört mer påtagliga problem.
Vad som har kommit fram i detta lagstiftningsärende ger inte underlag för en
sådan bedömning.
4.3
Brevgranskning, kollektivt ansvar m. m.
Mitt
ställningstagande innebär all någon ändring av gällande bestämmelser inte
genomförs.
Narkotikakommissionens
förslag: Kommissionen har i promemorian ulan att framlägga några direkta förslag
tagit upp vissa ytterligare lagstiftningsfrågor.
Kommissionen
har pekat på att granskning av brev till den som är intagen i sluten
lokalanstalt i syfte att leta efter narkotika enligt gällande lagstiftning
förutsätter misstanke i del enskilda fallet och uttalat att det på sikt inle
kan uteslutas att behov kan visa sig finnas att också vid sådana anstalter
införa den form av obligatorisk granskning som gäller vid sluten riksanstalt.
Kommissionen
har också tagit upp frågan om att använda urinprov för kontroll av om häktade
använt narkotika. Som en möjlig ordning har kommissionen nämnt att skyldighet
att lämna urinprov skulle kunna föreskrivas som villkor för rätt att ta emot
besök.
Kommissionen
har vidare diskuterat om man i vissa fall skulle kunna införa en form av
kollektivt ansvar för narkotikafrihet som förutsättning för fritidsaktiviteter m.
m. Det skulle vara möjligt att i vissa fall under kortare tid avslänga
exempelvis alla pä en avdelning från viss aktivitet, om någon på avdelningen
missbrukat narkotika. Kommissionen har uttalat att en remissbehandling fär visa
om förslaget bör prövas.
Kommissionen
har slutligen förordat att kortare vistelser utanför anstalt t. ex. upp till
tio dagar, enligt 34 § KvaL skulle kunna beslutas av regionchef eller riksanstaltschef
Remissinstanserna:
De remissinstanser som tagit upp kommissionens tankegångar i de nu aktuella
hänseendena har i allmänhel ställt sig avvisande till ändrad lagstiftning.
Skäl
för mitt ställningstagande: Vad gäller granskning av brev på slutna lokalanstalter
vill jag i likhet med kommissionen inte utesluta att utvecklingen kan bli
sådan atl skärpta bestämmelser är påkallade. Varken kom-
missionen eller remissinstanserna har dock ansett att det
nu föreligger något behov härav. Jag är därför inte beredd all föreslå någon
ändrad lagstiftning.
Liknande synpunkter kan anföras på frågan om användande av
urinprov för kontroll av narkotika på häktena. Som kriminalvårdsstyrelsen
anfört är narkotikaproblemen på häktena begränsade. Redan med hänsyn härtill
synes de resurser som finns för analys av urinprover böra användas för alt
täcka mer angelägna behov. Härtill kommer att principiella skäl talar för att
försiktighet bör iakttas när del gäller åtgärder som inkräktar på häktades
personliga integritet. Jag anser mot denna bakgrund atl del f.n. inte finns
tillräckliga skäl för en lagändring av berört slag.
Kommissionens diskussion om en viss begränsad form av
kollektivt ansvar för narkolikafrihel lar sin utgångspunkt i det förhållandet atl
andra intagna torde vara de som har störst möjlighet atl upptäcka om en viss
intagen missbrukar eller lar annan otillåten befattning med narkotika. Bl.a. mol
denna bakgrund är det naturligtvis angeläget alt man söker att engagera de
intagna själva för atl åstadkomma en drogfri anstaltsmiljö. Att internerna i detla
hänseende tar aktivt ansvar för anstaltsförhållandena måste vara en viktig
målsättning för kriminalvården.
Som kommissionen påpekar måste dock stor försiktighet
iakttas i sammanhanget. Även om enstaka intagens misskötsamhet under nuvarande
förhållanden rent faktiskt ibland kan medföra negativa konsekvenser för de
övriga, gör sig myckel starka principiella betänkligheter gällande när det
gäller att inslitulionalisera också en mycket begränsad form av kollektivt
ansvar. Härtill kommer all en sådan form av ansvar kan medföra risker för
övergrepp intagna emellan. Med vissa undantag har också remissinstanserna, i
många fall med stor bestämdhet, ställt sig avvisande till bestämmelser om
någon sorts kollektivt ansvar. Inte heller för egen del är jag beredd att
föreslå lagbestämmelser i detta ämne.
Bakgrunden till att kommissionen väckt tanken att
regionchef och riksanstaltschef skulle få rätt atl besluta om kortare
vistelser utanför anstalt enligt 34 § KvaL är önskemålet att missbrukare under
ansvarig ledning skulle kunna beredas möjlighet till exempelvis sådana fysiska
aktiviteter som vandringar längs olika vandringsleder eller kanotfärder. Som
kommissionen påpekar kan missbrukande intagna många gånger vara i behov av en
fysisk rehabilitering som är svår atl åstadkomma inom anstalten.
Jag delar kommissionens uppfattning att fysiska
aktiviteter av del angivna slaget kan utgöra viktiga inslag i ett
rehabiliteringsarbete. Också andra aktiviteter, som dellagande i kurser och
liknande, kan vara betydelsefulla för de intagnas rehabilitering. Det är också
uppenbart att aktiviteter av delta slag mänga gånger sträcker sig över en sådan
tidrymd all den intagne inte kan beviljas korttidspermission för deltagande.
Däremot kan förhållandena vara sådana att den intagne kan beviljas vistelse
utanför anstalt enligt 34 § KvaL för att delta i aktiviteter av del aktuella
slaget. 3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 148
Prop. 1983/84:148 34
Nuvarande
bestämmelser innebär att det är övervakningsnämnd eller kriminalvärdsnämnden
som beslutar om medgivande till sådan vistelse.
Elt
överförande av beslutanderätten till regionchef eller riksanstaltschef skulle,
även om det begränsas till vissa kortare vistelser, innebära en sådan principiell
förändring av nuvarande ordning atl jag inte är beredd att på det föreliggande
underlaget föreslå en sådan ändring. Jag vill i sammanhanget erinra om alt min
företrädare så sent som i den i januari 1983 beslutade propositionen om
villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m. m. (prop. 1982/83: 85)
prövat frågan om beslutanderätten i frågor om tillämpningen av 34 § KvaL och
därvid uttalat alt det bör ankomma på övervakningsnämnderna och
kriminalvårdsnämnden atl fatta dessa beslut (s. 115 och 116). Riksdagen fattade
också beslut i enlighel härmed.
4.4
Förpassning till kriminalvårdsanstalt för verkställighet
Mitt
förslag innebär att del i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. (SlidL)
föreskrivs att polismyndighet, när nägon påträffas som avvikit från en kriminalvärdsanstalt
eller som annars enligt särskilt beslut omedelbart skall överföras till
kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet, skall förpassa honom till
sådan anstalt.
Kriminalvårdsstyrelsens
förslag: I remissyttranden över narkolikakommis-sionens promemoria och LTO/LOB-utredningens
betänkande (SOU 1982:64) Frihetsberövande vid bråk och berusning har
kriminalvårdsstyrelsen föreslagit all nya regler införs om att polismyndighet
i vissa fall skall förpassa dömda till kriminalvårdsanstalt. Förslagen
överensstämmer i sak med mitt förslag utom i fråga om en hemslällan från
styrelsens sida om kompletterande bestämmelser beträffande förpassning för
vissa fall då någon dömts till skyddslillsyn i kombination med fängelse.
Yttrande
över kriminalvårdsstyrelsens förslag: Under beredningen av detta ärende har
rikspolisstyrelsen beretts tillfälle atl yttra sig över vad kriminalvårdsstyrelsen
anfört och därvid förklarat sig inle ha något atl erinra mol alt styrelsens
synpunkter läggs till grund för lagstiftning.
Skäl
för mitt förslag: I sitt remissvar över narkotikakommissionens promemoria har
kriminalvårdsstyrelsen i anslutning till silt yllrande beträffande kommissionens
överväganden om fängelsedomars befordran till verkställighet anfört följande.
Genom
lagen (1983:240) om ändring i brottsbalken har domstolarna fått möjlighet att
förordna att en dom på fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (BrB) skall gå
i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit
Prop.
1983/84:148 35
laga kraft. Har domstolen meddelat elt sådanl förordnande
beträffande någon som är pä fri fot befordrar kriminalvårdsstyrelsen domen till
verkställighet så snart domen kommit in till kriminalvårdsstyrelsen. Såvitt
kriminalvårdsstyrelsen kan finna skall därvid det ordinära förfarandet i 10 § SlidL
tillämpas. Det innebär att den dömde som regel föreläggs att inom viss lid
inställa sig i anstalt. Endast om det kan befaras atl den dömde avviker eller
om han inle efterkommit elt föreläggande kan styrelsen besluta atl den dömde
skall förpassas till anstalt genom polisens försorg. Detsamma gäller om en
övervakningsnämnd beslutat alt förverka villkorligt medgiven frihet med stöd
av 26 kap. 19 § BrB i de fall den dömde inte är omhändertagen enligt 26 kap. 22
§ BrB.
Med hänsyn till angelägenheten av att verkställigheten i
de nu aktuella fallen snabbi påbörjas (se prop. 1982/83:85 s. 100) hemställer
styrelsen att 10 § SlidL ändras på så sätl alt där anges att kriminalvårdsstyrelsen
-även om det inte föreligger flyktfara - skall begära förpassning av den dömde
hos polismyndighet om domstolen förordnat en omedelbar verkställighet av
fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB eller om en övervakningsnämnd förverkat villkoriigl
medgiven frihet enligt 26 kap. 19 § BrB.
Som styrelsen framhåller har genom lagstiftning nyligen
den möjligheten öppnats för domstol att förklara att i de fall då en skyddstillsynsdom
enligt 28 kap. 3 § BrB förenats med fängelse förordna atl domen pä fängelse
skall gå i verkställighet ulan hinder av att den inle har vunnit laga kraft.
Bakgrunden härtill är atl en uppskjuten verkställighet i dessa fall kan få
negativa effekter på behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen. En av
frivården inledd behandling kan komma att avbrytas pä elt olyckligt sätt av straffavtjänandet
och det kan vara svårt all motivera klienten alt över huvud taget inleda några rehabiliteringsätgärder
så länge han har fängelseverkslällighelen hängande över sig.
De nya beslämmelserna har också medfört att de aktuella
fängelsestraffen kan verkställas tidigare än förut var fallet. I praktiken har
det dock visat sig alt fördröjningen även efter lagändringen kan bli betydande.
Jag bortser då från de fall då den dömde är häktad.
En av orsakerna till att verkställigheten fördröjs kan
vara atl domstolen i de aktuella fallen inte är skyldig att sända in dom eller
domsbevis till kriminalvårdsstyrelsen samma dag som domen meddelas. Jag avser
därför atl senare föreslå regeringen atl bestämmelser härom las in i
kungörelsen (1964: 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.
Vill man ytteriigare
påskynda verkställigheten, slår olika möjligheter till buds. En är självfallet
att föreskriva att de aktuella domarna omedelbart skall befordras till
verkställighet. Enligt min mening bör dock detta komma i fräga endasl när den
dömde kan befaras avvika. Elt tvångsvis omhändertagande i samband med domen
för förpassning till kriminalvårdsansialt är ingripande för individen och är inle
nödvändigt för att tillgodose de behandlingssynpunkter som talar för en tidig
verkställighet. En omedelbar verkställighet kan tvärtom.i vissa fall inverka
negativt på behandlingsarbetet.
Prop. 1983/84:148 36
Kriminalvårdsstyrelsen
har i stället föreslagit all styrelsen i de aktuella fallen skall begära
förpassning av den dömde hos polismyndighet. Mot en sådan ordning kan dock
delvis samma invändningar resas som mol atl domen omedelbart befordras till
verkställighet. Om domstolen inte bedömt att risk för avvikande föreligger, är
det knappast rimligt att det som huvudregel skulle gälla att den dömde kort
efter domen utan förvarning skall omhändertas av polisen för förpassning till kriminalvärdsanstalt.
Som
styrelsen anfört innebär den nuvarande ordningen all kriminalvårdsstyrelsen
skall förelägga den dömde alt senast viss dag inställa sig vid anstalt. 1
praktiken brukar den tid som den dömde har pä sig för att inställa sig vid
anstalt uppgå till mellan 30 och 60 dagar frän del att föreläggandet utfärdades.
Ingenting hindrar emellertid att den senaste dagen för inställelse sätts
närmare tidpunkten för föreläggandel. Elt föreläggande kan också utfärdas så
snart domen fär verkställas.
I de
fall då någon har dömts till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB och domstolen har
förordnat att domen skall gå i verkställighet utan hinder av alt den inte
vunnit laga kraft men inte funnit häktningsskäl föreligga är det enligt min
mening naturligt att kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske utfärdar
föreläggande om atl den dömde skall inställa sig vid kriminalvårdsanstalt och
alt den senaste dagen för inställelse därvid bestäms till viss kortare tid från
föreläggandet, exempelvis en vecka. Jag anser således inte all någon lagändring
i denna del f. n. är nödvändig.
I
sammanhanget bör emellertid förutsättningarna för att kriminalvårdsstyrelsen
skall kunna begära atl polismyndighet förpassar den dömde till anstalt
uppmärksammas. Som redan framgått är dessa enligt gällande bestämmelser snävt
formulerade. Endast on del kan befaras alt den dömde avviker eller om han inle
efterkommer ett föreläggande, kan kriminalvårdsstyrelsen begära alt
polismyndighet förpassar honom till anstalt. Det framstår därför som i viss mån
oklart om kriminalvårdsstyrelsen har rätt alt begära förpassning på exempelvis
den grunden att man inte kunnat nå den dömde med ett föreläggande. Bl.a. när
det gäller verkställighet av en dom till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB är del
emellertid enligt min mening angeläget att del slår klart att
kriminalvårdsstyrelsen har räll alt begära alt polismyndighet förpassar den
dömde till anstalt, om man misslyckats med att delge honom ett föreläggande
eller om man har grund att befara alt han inte kommer atl kunna nås av ett
föreläggande före den tidpunkt han senast skall inställa sig vid anstalt.
Förutsättningarna
för all begära atl den dömde skall förpassas till anstalt bör därför justeras
så att det klart framgår atl kriminalvårdsstyrelsen får framställa sådan
begäran, om den dömde inte efterkommer eller nås av ett föreläggande eller om
fara föreligger för detta.
Det
bör påpekas att en begäran om förpassning inte automatiskt innebär att
polismyndigheten skall förpassa den dömde till anstalt. Polismyndighet får, om
detta bedöms kunna ske utan fara för atl den dömde avviker, i
Prop.
1983/84:148 37
stället förelägga honom att inställa sig vid kriminalvärdsanstalt.
Om grunden till en begäran om förpassning är all kriminalvårdsstyrelsen inte
kunnat nå den dömde med ett föreläggande, torde det många gånger vara
tillräckligt atl polisen förelägger honom alt inställa sig.
Kriminalvårdsstyrelsen har som framgått vidare tagit upp
frågan om befordran till verkställighet i de fall när en övervakningsnämnd
förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § BrB utan
att den dömde är omhändertagen vid beslutet. Elt sådant beslut skall enligt 37
kap. 10 § BrB lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnats.
De aktuella fallen skiljer sig från frågan om befordran
till verkställighet av dom till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB genom all fråga
är om fortsalt verkställighet av en dom som den dömde redan undergår. De
påminner härigenom om de fall när en inlagen skall återföras till anstalt efter
all ha avvikit eller när en vistelse utanför anstalt annars har avbrutits.
De
nuvarande bestämmelserna om befordran till verkställighet är inte anpassade
till sådana situationer ulan lar sikte på hur verkställigheten av en viss dom
skall påbörjas. Frågan om befordran till verkställighet i de fall där
verkställigheten avbrutits genom att den dömde avvikit från anstalt eller att
han eljest enligt särskilt beslut omedelbart skall fortsätta verkställigheten
av ett straff inom en kriminalvärdsanstalt är inte särskilt lagreglerad. Detta
förhållande har, som kriminalvårdsstyrelsen framhållit i sitt yttrande över LTO/LOB-utredningens
belänkande (SOU 1982:64) Frihetsberövande vid bråk och berusning, i vissa fall
medfört tillämpningsproblem. 1 anslutning till frågan om polisens befogenheter
i samband med all de omhändertagit personer som är föremål för kriminalvård i
anstalt anförde styrelsen bl. a. följande.
Det rör sig dels om avvikna intagna, dels om intagna som
vistas utom anstalt, t. ex. på permission med slöd av någon av bestämmelserna
härom i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Beträffande avvikna intagna
som omhändertas är det givetvis angeläget att polisen i möjlig mån kan fastställa
detla. Har den omhändertagne identifierats bör sålunda polisen även i
fortsättningen genom registerslagning eller på annat sätt ha möjligheter att
konstatera detta och i ställel för atl omhänderta honom förpassa honom till en
kriminalvårdsanstalt eller häkte för fortsatt verkställighet
När det gäller intagna som befinner sig på permission
eller annan vistelse utom anstalt och som omhändertas förfar polisen i dag på
olika säll. I vissa fall tillämpas LOB och LTO på samma sätt som beträffande andra
personer, dvs. vederbörande släpps efter några limmars frihetsberövande. 1
andra fall kontaktar polisen den anstalt där den omhändertagne är intagen. Inle
sällan beslutar då styresmannen att vistelsen utom anstalt skall avbrytas.
Vanligtvis förpassar dä polisen vederbörande till anstalten. Så sker dock inte
alllid, och det råder enligt styrelsens erfarenhet en viss tveksamhet från
vissa polismyndigheters sida när del gäller polisens befogenheter i dessa fall.
Prop. 1983/84:148 38
Styrelsen
uttalade vidare alt det var angeläget all det fanns klara och entydiga regler
för polisens agerande i de aktuella fallen.
I
den lagrådsremiss med förslag till polislag m. m. som beslutades den 15
december 1983 har jag berört styrelsens yttrande. Jag har därvid uttalat att
jag har den uppfattningen alt polisen, om det står klart att en omhändertagen
står under kriminalvård, skall underrätta någon ansvarig inom kriminalvärden
om omhändertagandel. Vad gäller frågan om i vad mån polisen skall förpassa en
omhändertagen som är föremål för kriminalvård i anstalt till anstalten
förutskickade jag all jag skulle återkomma till frågan i detta sammanhang.
Huvudprincipen
bör här självfallet vara den atl, om polisen har omhändertagit någon som har
avvikit från en kriminalvärdsanstalt eller annars påträffar en sådan person,
man från polisens sida skall sörja för atl han förpassas till anstalten. Är del
någon som lovligen vistas utanför anstalt skall han däremot normalt inte
förpassas, även om han av någon orsak har omhändertagils av polisen.
Som
kriminalvårdsstyrelsen har påpekat kan det emellertid i vissa situationer
föreligga oklarhet om hur polisen bör agera. Ett exempel erbjuder det fallet
all polisen har omhändertagit nägon som undergår kriminalvård i anstalt men lovligen
vistas utanför anstalten. Att polisen i ett sådant fall bör underrätta anslaltsledningen
framgår av vad jag redan har sagt. Om det därvid beslutas all vistelsen utanför
anstalt skall avbrytas bör polisen enligt min mening sörja för alt den dömde
blir förpassad till anstalten.
En
situation som påminner om detta fall är den när någon som är villkorligt
frigiven har omhändertagits enligt 26 kap. 22 § BrB och övervakningsnämnd
därefter beslutar att förklara viss tid av den villkorligt medgivna friheten
förverkad enligt 26 kap. 19 § BrB. Normalt skall dä del senare beslutet lända
till omedelbar efterrättelse och polisen skall i förekommande fall förpassa
den dömde till kriminalvårdsanstalt.
För
de sällsynta fall då den mot vilken förverkandel riktas inte är omhändertagen
men beslutet ändå skall lända till omedelbar efterrättelse synes
kriminalvårdsstyrelsen utgå från att 10 § SlidL skulle vara alt tillämpa.
Polismyndighet torde emellertid i de aktuella fallen anses ha befogenhet att
förpassa den beslutet gäller till kriminalvårdsanstalt oberoende av om
kriminalvårdsstyrelsen framställt någon begäran härom. I likhet med vad som
enligt 38 kap. 12 § BrB uttryckligen gäller vid omhändertagande enligt 26 kap.
22 § BrB torde nämligen en övervakningsnämnd kunna vända sig till
polismyndighet med begäran att den som förverkandel riktar sig emot skall
förpassas till anstalt för verkställighet.
Den
nu berörda situationen kan jämföras med det fallet att del av någon anledning
beslutas att en vistelse utanför anstalt skall avbrytas utan att den dömde är
omhändertagen av polisen eller har kunnat undertätlas om beslutet. Också i ett
sådant fall lorde polisen oberoende av vad som föreskrivs i 10 § SlidL ha
befogenhet att förpassa den dömde till anstalt.
Prop.
1983/84:148 39
Bedömningen
av de nu senast berörda fallen kan emellertid vara föremål för viss tvekan. Med
hänsyn härtill förordar jag att en uttrycklig bestämmelse införs som reglerar
de behandlade frågorna. Bestämmelsen bör införas i strafftidsberäkningslagen
och innebära att polismyndighet till kriminalvärdsanstalt skall förpassa den
som har avvikit från en sådan anstalt eller som annars enligt särskilt beslut
skall återföras till anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraff.
1 praktiken förutsätter en
förpassning på här angivna grunder normalt att den dömde är efterlyst eller atl
man annars från kriminalvårdens sida har framställt begäran om förpassning.
Detta bör emellertid inte göras till någon formell förutsättning för
förpassningen.
5
Upprättade lagförslag
1
enlighel med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättals
förslag till
1.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,
2.
lag om ändring i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
3. lag
om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga
4\
6 Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen.
7 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
'
Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslagen
likalydande med dem som är fogade till proposiiionen.
Prop. 1983/84:148 40
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1984-02-23
Närvarande:
justitierådet Höglund, f. d. justistierådel Hessler, regeringsrådet Wahlgren.
Enligt
uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 februari 1984 har regeringen
pä hemslällan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yllrande över
förslag till
1.
lagom ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,
2.
lag om ändring i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. saml
3. lag
om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragils av docenten jur. dr Dag Victor
och
revisionssekreteraren Ulf Berg.
Förslagen
föranleder följande yttranden inom lagrådet.
Ledamöterna
Hessler och Wahlgren anför:
I
lagrådsremissen tas bl. a. upp frågan om ett förtydligande av de skyldigheter
som föreligger för kriminalvården att ingripa när intagen vägrar att intaga
föda eller vätska. Det konstateras bl.a. alt nuvarande ordning generellt sett
innebär alt den som berövas sin frihet för att tvångsvis placeras pä en
institution inte skall behöva riskera att hans hälsa försämras under den tid
som omhändertagandet pågår. Vidare erinras om reglerna i 2 kap. 6 §
regeringsformen, enligt vilket stadgande varje medborgare är gentemot det
allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. All tillföra någon näring
mot hans vilja, sägs del i det remitterade protokollet, är otvivelaktigt ett
sådant ingrepp som avses i denna grundlagsbestämmelse, vare sig tillförseln
sker via matsmältningsorganen eller intravenöst. Sedan diskuteras detta
grundlagsskydd mot bakgrund av vissa andra regler, bl.a. möjligheterna enligt
lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall till
tvångsvis beredande av vård saml brottsbalkens regler om nöd. Den förda
diskussionen belräffande dessa regler i brottsbalken kan sammanfattas sålunda
att nödrätlen endast i myckel extrema fall sägs kunna åberopas som slöd för att
man frän del allmännas sida skall få företa en handling som begränsar de
grundläggande fri- och rättigheter som har lagts fast i regeringsformen. När
det gäller att rädda en person, för vilken samhället genom ett omhändertagande
har åtagit sig elt särskilt ansvar, från döden eller från allvariiga och
obotliga skador, sägs emellertid att någon tvekan inte heller frän denna
utgångspunkt synes kunna råda om tillåtligheten av de ifrågasatta åtgärderna.
Härefter
följer i två underavsnilt en redovisning av föredragandens
synpunkter på kriminalvärdens samt hälso- och
sjukvårdspersonalens ansvar. Synpunkterna på kriminalvårdens ansvar utmynnar i
ett förslag till justering av reglerna i 37 § KvaL och 4 8 häkteslagen i syfte
att de skall bli generellt tillämpliga när behov av hälso- och sjukvård bedöms
föreligga. 1 fråga om hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar konstateras
sammanfattningsvis att ingrepp av det slag som här är i fräga måste anses
tillåtna enligt svensk rätl men alt uppfattningarna i den etiska frågan går i
sär. Någon lagstiftning som reglerar läkarnas skyldigheter sägs inte böra
genomföras i här aktuella hänseenden för närvarande.
I den diskussion som sålunda förekommer om möjligheterna
till ingripanden när inlagen eller häktad person vägrar atl äta eller dricka
synes enligt vår mening en åtskillnad böra göras mellan två olika fall, med
utgångspunkt i frågan vem som kan anses yttersl få bära ansvaret för följderna
av vägran alt äta eller dricka. Resonemanget kan f.ö. utsträckas att gälla även
skyldigheten att låta sig behandlas medicinskt vid t.ex. sjukdom. Som
fastslagits i lagrådsremissen bär kriminalvården, dvs. staten, i första hand
ansvaret för den intagnes eller häktades hälsa och liv. Men den omständigheten
att en person har berövats friheten inom kriminalvården anses inle medföra atl
han därmed också har berövats friheten alt bestämma om en medicinsk insats
skall göras på honom eller ej. En sådan åsikt torde emellertid få anses grundad
pä uppfattningen att den som avsiktligt avstår från att låta sig behandlas
också måste fä - och kunna -bära det yttersta ansvaret för sin hållning.
De fall som diskuteras i lagrädsremissen lorde inte alla
vara av den arten atl den person som vägrar att äta eller dricka också kan
antagas vara beredd atl själv bära ansvaret för sin handling. Fastmera lorde
det många gånger förhålla sig så, att den intagnes handlande ingår som ell led
i en strävan att skjuta ansvaret för följderna därav på myndigheterna eller
samhället. I sädana fall torde del vara mindre lämpligt att härieda ett ansvar
för åtgärder inom kriminalvårdens ram i huvudsak från brottsbalkens regler om
nöd. En bättre väg - och mer i linje med den lösning som regeringsformen
anvisar i 2.kap. 12 § - synes vara att föreskriva skyldig-hel för
kriminalvården att ingripa vid fall av här förevarande slag men öppna en
möjlighet där särskilda omständigheter föreligger att låta den intagne slippa
bli föremål för åtgärder.
De i lagrådsremissen föreslagna ändringarna av 37 § första
slyckel KvaL och 4 § första stycket häkteslagen innebär all en intagen eller
häktad som behöver hälso- eller sjukvård skall vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare eller undersökas av läkare. Dessa regler måste anses innefalla en
skyldighet för kriminalvården att - oberoende av den intagnes förhållningssätt
- se till att den intagne kommer under läkares tillsyn. Bestämmelserna i de
båda nu nämnda lagrummen torde böra kompletteras med en regel av innehåll att,
om inte särskilda skäl föranleder till annat, den intagne (häktade) därvid
skall vara skyldig att underkasta sig sådan medi- 4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
148
Prop. 1983/84:148 42
cinsk
behandling som är nödvändig för att rädda hans liv eller avvärja allvarlig
bestående skada till hans hälsa.
De
omständigheter som enligt det nu föreslagna bör kunna utgöra särskilda skäl
till atl en intagen inte mot sin vilja skall kunna underkastas medicinsk
behandling i de fall som här avses är atl han efter moget övervägande intagit
den ståndpunkten alt han inle önskar någon behandling och att denna
inställning kan ses som ett uttryck för en vilja att bära ansvaret härför själv
och att inte överflytta ansvaret för följderna på någon annan.
I
övrigt lämnas lagförslagen utan erinran.
Ledamoten
Höglund:
Jag
lämnar lagförslagen utan erinran.
Prop.
1983/84:148 43
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1984-03-15
Närvarande: statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Holmberg, Hellström, Thunborg,
Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.m.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför:
Lagrådet har godtagit de remitterade lagförslagen. När del
gäller kriminalvärdens ansvar i frågan om intagna eller häktade som vägrar alt
inta föda eller vätska, har emellertid två av lagrådets ledamöter förordat alt
förslagen kompletteras med bestämmelser om att en intagen eller häktad, om inte
särskilda skäl föranleder till annat, skall vara skyldig att underkasta sig
sådan medicinsk behandling som är nödvändig för att rädda hans liv eller
avvärja allvariig bestående skada till hans hälsa.
I förtydligande syfte vill jag till en början betona alt
jag i remissen har utgått från den enligt min uppfattning självklara
grundsatsen atl kriminalvärden har ett övergripande ansvar för de intagnas
hälsa. Detta ansvar skall som jag ser det i princip inte behöva häriedas frän
brottsbalkens nödregler. Däremoi har jag i remissprotokollel som min mening
uttalat att nödreglerna ger det lagstöd som behövs för att en läkare vid behov
skall kunna ingripa och behandla en intagen mot dennes vilja, om det finns risk
för att han avlider eller tar allvarlig skada till följd av mat- eller vätskestrejk.
Lagstödet för sådana ingripanden från sjukvårdens sida har
alltså i den gällande ordndingen karaktär av en undanlagsregel. Jag anser för
min del att en sådan lösning har vissa fördelar i förhållande till
lagrådsmajoritetens förslag bl. a. mot bakgrund av att de fall där dessa frågor
ställs på sin spets i praktiken är utomordentligt sällsynta. Att införa en
särreglering på detta område bör som jag ser del komma i fråga endast om starka
skäl talar för detla.
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
1984-02-02.
Prop. 1983/84:148 44
Därtill
kommer att den lösning som lagrådets majoritet har förordat skulle kunna ge
anledning till icke avsedda motsatsslut på andra områden. Mot lagrådsmajoritelens
förslag synes också kunna åberopas atl del ter sig något ovisst i vad mån de
föreslagna bestämmelserna skulle utgöra handlingsregler inle bara för
kriminalvården ulan också för hälso- och sjukvården.
Mot
bakgrund av del anförda och då remissens förslag också från saklig synpunkt
synes erbjuda en mera tillfredsställande lösning än den som lagrådets majoritet
har förordat är jag inte beredd att godta den föreslagna kompletteringen.
Däremot bör vissa redaktionella ändringar göras i de remitterade förslagen.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen alt anta de av lagrådet granskade lagförslagen.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1983/84:148 45
Bilaga 1
Sammanställning av remissyttranden över skrivelse 1983-01-21
från kriminalvårdsstyrelsen angående vissa ändringar i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
1 Skrivelsen från kriminalvårdsstyrelsen
1.2 Remissinstanserna
Yttranden har avgelts av riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Jönköping, kriminalvårdsnämnden.
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvärdsanstalterna (SAR).
Yttranden har avgetts av justitiekanslern, kammarrätten i
Jönköping, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, riksdagens ombudsmän (JO),
Sveriges advokatsamfund. Svenska Röda korset. Föreningen Styresmän och
assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanslallerna. Svenska läkaresällskapet och
Riksförbundet för kriminalvärdens humanisering.
1.3 Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket
KvaL
Kriminalvårdsstyrelsen föreslär atl bestämmelsen görs
tillämplig pä alla intagna som har dömts för grov narkotikabrottslighet och alt
således begränsningen till sådana intagna som har dömts för grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika slopas.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser.
Kriminalvårdsnämnden anser att ändringen bör göras mera
omfattande än vad styrelsen har föreslagit. Således bör, enligt nämnden, även
kravet på särbehandling av sådana intagna som avtjänar långa straff för grova
våldsbrott tillgodoses genom en ändring i 7 § 3 st. KvaL. Bestämmelsen bör med
andra ord utvidgas till att omfatta även allvariig våldsbrottslighet så att den
som har dömts till fängelse i lägst 2 är för särskilt allvariig brottslighet,
som har riktat sig mol eller medfört fara för liv eller hälsa, skall placeras i
sluten anstalt. Nämnden påpekar all man i så fall inte behöver göra någon
ändring i 20 § 2 st. och 20 a § I st. (se nedan avsnitt 1.4). - Nämnden påpekar
också att tillhörigheten till "7: 3-kategorin" har betydelse vid dess
prövning enligt 26 kap. 7 § brottsbalken och 34 § lagen om kriminalvård i
anstalt.
Prop.
1983/84:148 46
1.4 Placering i avskildhet eller specialanstalt enligt 20
§ andra stycket och
20 a § KvaL
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår all tillämpningsområdet
för de angivna paragraferna utvidgas sä att även intagna, som har dömts för
brottslighet som har riklat sig mot liv eller hälsa eller som eljest har varit
av särskilt hänsynslös art, kan hållas avskilda eller placeras i
specialavdelning, om del behövs för alt hindra att en befarad rymnings- eller frilagningsplan
sätts i verket.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser.
Kammarrätten i Jönköping framhåller att sädana intagna,
som har dömts för annan brottslighet av särskilt allvariig karaktär än grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika och som visat likgiltighet
för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet inte längre hänförs
till den kategori som avses i 7 § tredje slyckel KvaL. När det gäller exempelvis
tillstånd till vistelse utom anstalt i olika former för dessa intagna kan
emellertid bl.a. arten och omfattningen av brottsligheten i hög grad beaktas
vid den bedömning av risken för missbruk som alltid görs. Så torde de t.ex. fä
vänta längre pä sin första regelbundna permission än vad som normalt skall
tillämpas, Belräffande den begränsade grupp av rymningsbenägna intagna, som
dömts för myckel grov och fariig kriminalitet och som efter rymning upprepar
denna måste kriminalvården, enligt kammarrättens bedömning, även kunna förfoga
över medel, som på ett effektivt sätl hindrar att rymnings- och frilagningsplaner
sätts i verket. Sådana möjligheter torde oftast saknas efter den senaste
ändringen av 7 § tredje stycket KvaL. Bestämmelserna i 20 § andra stycket - och
20 a § första stycket - bör därför enligt kammarrätten ändras pä det sätt
kriminalvårdsstyrelsen föreslagit. Kammarrätten förutsätter atl tillämpning av
bestämmelserna skall bli aktuell endast i sällsynta undanlagsfall.
1.5 Inräknande i verkställighetstiden av viss vistelse
utanför anstalt
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår alt uttryckliga regler
införs om att tid för vistelse utanför anstalt enligt 11 § (för alt på
arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning eller liknande verksamhet)
och 14 § andra stycket (för att pä fritiden delta i föreningsverksamhet och
liknande aktiviteter) skall räknas in i verkställighetstiden.
Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga
remissinstanser.
1.6 Ersättning för arbete och annan verksamhet
under anstaltsvistelsen i
vissa fall
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår atl intagna som uppbär
pension eller
sjukbidrag och som inte deltar i arbete eller annan av
anstalten anordnad verksamhet ej skall vara berältigade till ersättning enligt
44 § KvaL.
Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga
remissinstanser.
Kammarrätten i Jönköping framhåller all det får anses
rimligt alt en inlagen som uppbär pension eller sjukbidrag under anstaltsvislelsen
skall vara berättigad till ersättning enligt 44 § endasl om han arbetar eller
deltar i annan av anstalten anordnad verksamhet som berättigar till ersättning.
Föreningen Styresmän och assistenter m.fl. vid
kriminalvårdsanstalterna (SAK) påpekar att intagna som uppbär pension eller
sjukbidrag enligt föreningens erfarenhet ulgör ett ekonomiskt frälse på
anstalterna. Att därtill tillerkänna denna grupp ersättning enligt 44 § tredje
punkten oavsett om han deltar i någon verksamhet eller ej är enligt föreningen
direkt stötande. - Föreningen framhåller också att den förhållandevis
differentierade sysselsättning som finns inom kriminalvärden inrymmer bl. a.
arbete med handräckning eller med karaktär av skyddad verksamhet och torde endasl
i ytterst få fall utgöra ett hinder mot denna kategoris sysselsättning.
1.7 Förutsättningar för disciplinär bestraffning i vissa
fall
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår atl 47 § KvaL ändras så
att disciplinära åtgärder kan vidtas mot en intagen då han under vistelse
utanför anstalt bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar även
om han står under tillsyn av annan kriminalvårdspersonal än den från anstalten.
Styrelsen föreslår vidare all en inlagen skall vara underkastad det
disciplinära regelsystemet i KvaL även i de fall då han under vistelse utanför
anstalt befinner sig i allmänt häkte.
Styrelsens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
(Kammarätlen i Jönköping) framhåller särskilt atl den
nuvarande utformningen av 47 § KvaL utgör hinder för ådömande av disciplinär
bestraffning med anledning av ordningsbrott som äger rum utanför anstalten i
de fall den intagne står under tillsyn av annan personal än anstaltspersonal.
Behovet av att ingripa med särskilda disciplinmedel mot intagna, som står under
tillsyn t.ex. i samband med beledsagade eller bevakade permissioner torde
enligt kammarrättens mening vara oberoende av vilken kriminalvårdspersonal som
utövar tillsynen. Kammarrätten anser vidare atl starka skäl talar för att
disciplinär bestraffning bör kunna tillgripas mot intagen i anstalt, som
tillfälligt överförts till häkte. Lagligt stöd för sådant ingripande saknas
emellertid enligt den gällande ordningen. Särskilt i de fall, då den intagne
tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket, 43 § första
stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen KvaL, bör enligt
kammarrätten, samma regler gälla för att ålägga den intagne disciplinär
bestraffning som om vederbörande skulle befinna sig inom anstalten.
Prop.
1983/84:148 48
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena över skrivelsen 1982-10-14
från anstaltsdirektören vid allmänna häktet i Stockholm
1 Remissinstanser
Efter remiss har yttranden avgetts av justitiekanslern
(JK), kammarrätten i Jönköping, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges advokatsamfund. Föreningen styresmän och
assistenter m.fl. vid kriminalvärdsanstalterna (SAK), Svenska läkaresällskapet,
som även har överlämnat yllrande frän Svenska Psykiatriska Föreningen, saml
Sveriges läkarförbund.
2 Remissyttrandena
2.1 Behovet av åtgärder
Praktiskt taget alla remissinstanser ansluter sig till den
uppfattning som förs fram i skrivelsen, nämligen att det finns elt behov av
regler som anger hur kriminalvården skall agera i fall av allvarlig matstrejk
och liknande situationer. Uttalanden till förmån för en sådan reglering görs
sålunda av JK, kammarrätten i Jönköping, kriminalvårdsstyrelsen, Advokatsamfundet,
SAK, Läkaresällskapet och Psykiatriska föreningen. Det är egentligen bara en
remissinstans - JO - som avvisar tanken på en reglering av angivet slag.
JK anser del vara påkallat med klara besked om hur myndigheterna
skall förfara vid malvägran av del slaget som avses i skrivelsen. Det är enligt
JK väsentligt alt handläggningen av dessa fall blir enhetlig. Vidare är det
olyckligt om personal vid häkten och kriminalvårdsanstalter skall behöva ta
ställning i sådana fall ulan all därvid kunna stödja sig på lagbestämmelser
eller andra klara besked. Det är därför enligt JK viktigt att den genom
skrivelsen aktualiserade frågan får en lösning.
Liknande synpunkter framförs av kammarrätten i Jönköping,
kriminalvårdsstyrelsen, Advokatsamfundet, Föreningen styresmän och assistenter
m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna samt Svenska Psykiatriska föreningen.
2.2 Särskilt om nuvarande möjligheter att stoppa en
matstrejk
JO framhåller att kriminalvärden har del primära ansvaret
när det gäller intagna som kan befaras vilja skada sig eller beröva sig livet -
ett ansvar som innebär alt de intagna skall hållas under särskild observation
och att läkare skall anlitas för erforderiiga bedömningar. Vård och behandling
Prop.
1983/84:148 49
skall sedan enligt JO ske enligt läkares anvisningar och
på dennes ansvar. - När det sedan gäller de lagliga möjligheterna att bereda en
intagen sjukvård mot hans vilja erinrar JO om att del enligt 2 kap. 6 och 12 §§
regeringsformen krävs lagstöd för påtvingat kroppsligt ingrepp och atl sådant
lagstöd endast finns i begränsad utsträckning på sjukvårdens område. Den som
är inlagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) får enligt 13 § iden lagen underkastas det
tvång som är nödvändigt för att skydda honom själv. Av intresse i detta
sammanhang torde i övrigt endasl vara reglerna i brottsbalken om nöd, vilka
enligt JO anses kunna åberopas som lagstöd för medicinsk behandling mot den
sjukes vilja. JO anser vidare att tvångsmatning hör till de åtgärder som kan
vidtas med stöd av nu avsedda bestämmelser. - De möjligheter all tvångsmata en
hungerstrejkande intagen som alltså nu finns får enligt JO anses tillräckliga
och det torde inte vara möjligl att ytterligare reglera denna fråga. JO
framhåller avslutningsvis atl molsvarande problem kan vara aktuellt pä andra
områden än inom kriminalvården och alt del enligt hans mening skulle vara
olämpligt att skapa en reglering av frågan endasl för kriminalvården.
Huvuddelen av de remissinstanser som har förordat en
reglering av dessa frågor anser alt nu gällande bestämmelser är otillräckliga.
Sålunda framhåller JK att 13 § LSPV och brottsbalkens
nödregler inte är generellt lillämpliga och inte ursprungligen har tillkommit
för att användas i de situationer som här avses.
Kammarrätten i Jönköping påpekar alt nödrätlen bara ger
möjlighet all ingripa vid direkt överhängande fara och endast under den
förutsättningen att den intagnes yttersta vilja kan antagas vara att leva,
oaktat han eventuellt själv säger motsatsen. - Enligt kammarrätten är det möjligl
alt problemen delvis skulle kunna lösas genom att använda LSPV mera än som för
närvarande sker. Psykisk sjukdom behöver i och för sig inte ha konstaterats
för att ett LSPV-intyg skall utfärdas, utan det räcker med att sannolika skäl
föreligger för sådan sjukdom. Det skulle kanske kunna räcka med att
vederbörande bedöms som konfunderad och förvirrad för elt sådant ingripande. A
andra sidan kan enligt kammarätten allt för osäkra gränser inom LSPV leda till
situationer som vi inte anser förenliga med elt demokratiskt samhälle.
Kammarrätten anser vidare atl de möjligheter till medicinsk vård som LSPV
erbjuder inte är tillräckliga för att helt lösa problemen.
Liknande synpunkter framförs av Föreningen styresmän och
assistenter m.fi. vid kriminalvårdsanstalterna.
Läkaresällskapei framhåller alt två internationella
deklarationer rörande läkaretik - Tokyo-deklarationen och Hawaii-deklarationen
- är vägledande för läkarens handlande, när en intagen vägrar att inta föda
och/eller vätska. 1 båda deklarationerna föreskrivs atl tvångsmalning inte får
ske av den som har förmåga att bilda sig en klar uppfattning om konsekvenserna
Prop.
1983/84:148 50
av sitt handlande. Sällskapet betonar emellertid att dessa
deklarationer i den praktiska tillämpningen kan vålla betydande problem och ger
dessutom en allmän bakgrund till de medicinska problem av etisk nalur som här
gör sig gällande. Sällskapet anför i dessa delar.
Läkaresällskapet instämmer i att den praktiska
tillämpningen av de båda nämnda deklarationerna kan vålla betydande problem. En
onyanserad tillämpning av dem skulle i själva verket kunna leda till tragiska
konsekvenser i form av obotliga skador och onödiga dödsfall. Del gäller atl på
ett praktiskt sätt lösa ett klassiskt etiskt dilemma. Två värden och därav
följande skyldigheter kommer i konflikt och kollision med varandra. Å ena sidan
är läkaren skyldig att respektera individens integritet, hans rätl att bestämma
över sig själv, å den andra alt skydda hans hälsa och liv. Båda dessa
skyldigheter får särskild aktualitet då det gäller av samhället tvångsmässigt
omhändertagna personer såsom häktade eller fångar. En noggrann avvägning mellan
dem är nödvändig, både principiellt och i enskilda fall. 1 detla sammanhang kan
del vara värt framhålla, att man pä allt sätt söker hindra dessa personer att
begå självmord på andra sätt. Omsorgen om deras liv och hälsa anses väga tyngre
än respekten för deras personliga integritet och handlingsfrihet. Denna
värdering torde i hög grad basera sig på ett mer eller mindre explicit
anlagande om "presumeral samtycke", liksom över huvud taget när det
gäller omhändertagandet av personer, som gjort ett "misslyckat"
självmordsförsök. Man förmodar atl den självdestruktiva handlingen endast i
begränsad omfattning kanske inle alls -beslämts av dödsönskan. Andra faktorer
förmodas ha varil av större betydelse vid de flesta självmordsförsök, t. ex.
önskan att påverka andra i bestämt syfte, att "straffa" andra
personer, etc. I andra fall kan självmordsförsöket vara ullryck för psykisk
sjukdom, t.ex. en svår depre-sionssjukdom, melankoli. Detta innebär att
vederbörande vid ett senare tillfälle antas komma att godkänna atl han räddats
till livet (om man lyckas härmed och han tillfrisknar). Erfarenhetsmässigt vet
man att de allra flesta personer, som gjort elt självmordsförsök och räddats
till livet åtminstone efter någon tid är mer eller mindre tacksamma för detta.
Att dö var uppenbarligen inle huvudsyftet med den självdestruktiva handlingen.
Endast i sällsynta undantagsfall har man vid själva omhändertagandet tillräcklig
kännedom om bakgrunden till ett självmordsförsök för alt man skall vara berätligad
anse att del varil baserat pä ett rationellt och moget övervägande. Det räcker inle
med ett aldrig så klart och tydligt "avskedsbrev", detta är vanligen
skrivet i stark affekt. Det kan däremot ibland vara fallet t. ex. om man vel
alt vederbörande lider av en obotlig och progredi-erande, plågsam sjukdom saml
på ett sansal sätl har gett uttryck för dödsönskan. Men i de allra flesta fall
måste man arbeta med utgångspunkt frän antagandel om "presumeral
samtycke" och söka rädda vederbörande till livet med så få bestående
skador som möjligt.
Då del gäller näringsvägran i häkte eller fängelse sker
denna - utom då det gäller vissa psykiskt sjuka - i avsikt all väcka
uppmärksamhet och på så sätt utöva påtryckningar i visst syfte. Detta kan naturiiglvis
vara myckel varierande, del kan gälla uteslutande individen själv eller också
en grupp, som han eller hon representerar. Dä del gäller den enskilde
individens egna intressen skulle det vara meningslöst för honom att driva
svälten ända till döden - det vore därmed oåterkalleligen omöjligt för honom
att uppnå sitt
Prop.
1983/84:148 51
syfte. Dä det gäller gruppintressen kan det emellertid
vara avsikten - och måhända även meningsfullt - att använda sin egen död som t.
ex. politiskt påtryckningsmedel (ett näraliggande exempel är IRA).
Psvkiatriska föreningen framför liknande synpunkter.
Föreningen anser att det borde vara möjligt att exempelvis tvångsmata utan att
ingripandet behöver motiveras med slöd av LSPV. Pä ett avancerat svältstadium
är det dock enligt föreningens förmenande giltigt att föra in LSPV men myckel
talar för att del är för sent atl vänta till den situationen inträffar all LSPV
blir tillämplig. Det finns enligt föreningen risk för att irteversibla skador i
nervsystemet inträffar om svälten går för långt.
Sveriges läkarförbund hänför sig i silt yttrande till de
tidigare nämnda deklarationerna. Förbundet åberopar vidare en resolution
rörande dessa frågor vilken antogs av FN:s generalförsamling den 18 december
1982 och som innebär all det är ett brott mot den medicinska etiken om en
läkare pä något sätt deltar i verkställighet av sådan behandling eller
bestraffning som inle överensstämmer med internalionella normer. Förbundet har
utfärdat riktlinjer och räd till medlemmarna som är klara och entydiga: tvångsmalning
skall ej ske mol en psykiskt frisk persons uttalade vilja. Dessa riktlinjer
ligger enligt förbundet också helt i linje med den nya hälso- och
sjukvårdslagens stadgande om respekt för patientens självbestämmande och
integritet. Förbundet är emellertid medvetet om att del i elt enskilt fall kan
föreligga komplicerade faktorer som måste tas med i bedömningen av den
ansvarige läkaren. Det slutliga ställningstagandet till en eventuell ivångsmatningsinsats
måste därför alllid göras av vid det tillfället ansvariga läkare. - Liknande
synpunkter framförs av socialstyrelsen (majoriteten).
I elt särskilt yttrande, som fogats till socialstyrelsens
remissvar, påpekar byråchefen Gunnar Fahlberg att de internationella
deklarationerna liksom FN-resolutionen lar sikte på den situationen att läkare inle
genom livsuppehållande insatser skall medverka till tortyr alltså något annat
än vad som nu är i fråga. I en nödsituation av det slag som här är aktuell är
det dä d)r enligt Fahlbergs mening närmast en skyldighet för ansvarig personal att
ingripa för att rädda patientens liv. Brottsbalkens nödregler är därvidlag
tillräckliga för att ange när denna skyldighet inträder. Det är knappast
möjligt alt genom en ytterligare precisering lagstiftningsvägen täcka alla
tänkbara situationer. 1 stället bör enligt Fahlberg den vidare diskussionen
inriktas på all söka ange på vilket sätt och i vilken form riktigt fattade
beslut får genomföras eller verkställas.
2.3 Förslag
Nästan alla remissinstanser betonar i likhet med
Läkaresällskapet atl matvägran praktiskt tagel aldrig är uttryck för den
intagnes vilja all dö utan används som påtryckningsmedel för att uppnå vissa
syften. Enighet råder
Prop.
1983/84:148 52
också om att man från samhällets sida inte bör falla undan
för sådana påtryckningar från en person som tvångsvis har omhändertagits på en
institution och för vars hälsa samhället har ett direkt ansvar.
Synpunkter av det slaget framförs av JK som anser all del
ligger i såväl samhällets som den enskildes intresse all det tillskapas
lagbestämmelser som gör det möjligt alt i de aktuella fallen sätta in
tvångsmatning. En sådan lagstiftning får enligt JK anses tillgodose ändamål som
avses i 2 kap. 12 § andra stycket RF. JK framhåller vidare att man i sammanhanget
bör beakta alt åtgärderna skall kunna vidtagas på elt sådant stadium att risk inle
uppkommer för bestående somatiska eller psykiska skador hos den enskilde.
En i grunden likartad uppfattning framförs av kammarrätten
i Jönköping, som förordar en bestämmelse som ålägger kriminalvården att alltid
förhindra självskada eller självmord när detta är möjligt och att kriminalvården
då bör fä ingripa på ett sä tidigt stadium, att man kan fullgöra sina
skyldigheter tillfredsställande och ulan större risktagande för den intagne
eller de ansvariga. Ändamålet med en sådan bestämmelse skulle enligt kammarätlen
i första hand vara all rädda den intagnes hälsa eller liv och att förbättra
arbetsmiljön för de ansvariga inom kriminalvården. Det kan dock enligt
kammarrätten ifrågasättas om detla är en enligt 2 kap. 12 § RF godtagbar gmnd
för atl särbehandla de intagna i förhållande till övriga medborgare i
samhället.
Kammarrätten anför vidare.
Kriminalvärdens verksamhet är så till vida särspräglagd
att man där har att göra med människor som är berövade friheten fastän de
normalt är friska och beslulskapabla. Detta skulle kunna vara ett skäl till
särreglering. Det kan å andra sidan inte förnekas att kriminalvärdens
verksamhet i möjligaste mån bör anpassas till samhällets villkor. Allmänna
sjukvården och vissa andra värdande och skyddande verksamheter kan ha samma
behov som förslaget tillgodoser.
Frågan gäller yttersl om man i vissa fall skall låta
enskilda ta sitt liv när de befinner sig i en vårdande eller skyddande verksamhet.
Det är en i hög grad kontroversiell och känsloladdad fråga där etiska och
politiska frågor spelar en avgörande roll. Den måsle avgöras på politisk nivå
och är inle en fräga enbart för läkare och tjänstemän. Kammarrätten föreslår
att det uppdras åt en parlamentarisk kommitté atl göra en samlad översyn av
samhällets skyldigheter när enskild vägrar medverka i hälso- och sjukvårdsfrågor
inom såväl kriminalvården som inom allmänna sjukvården och andra liknande
offentliga verksamheter.
Kriminalvårdsstyrelsen anför i dessa delar följande.
Enligt styrelsens mening har kriminalvårdsmyndigheterna
ansvar för atl intagna som skadas eller blir sjuka får erforderiig värd.
Däremot måste det alltid åligga läkare atl självständigt avgöra vilken vård eller
behand-
t V
Prop.
1983/84:148 53
ling som skall sättas in. 1 princip bör det därvid också
åligga läkare all självständigt avgöra om det över huvud laget finns
förutsättningar för vård eller behandling i de fall då det råder tveksamhet om
huruvida samtycke därtill föreligger från den intagnes sida och det alltså kan
bli fråga om atl vidta medicinska åtgärder med tvång. Ansvaret för denna
bedömning kan och bör enligt styrelsens mening inte i nägol fall åligga kriminalvårdsmyn-dighelerna.
Bortsett från de fall i vilka förutsättningar för vård
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall. LSPV, bedöms
föreligga kan givelvis särskilda problem uppstå i de fall en intagens hälsotillstånd
allvariigt försämras till följd av att han av någon anledning vägrar att äta
och eventuellt också att dricka. Självklart åligger det kriminalvärdsperso-nalen
att uppmärksamma sådana fall och omgående vidta de åtgärder som kan anses
erforderliga. Sålunda bör anstalts- eller häktesledningen snarast försöka
utröna orsaken till den intagnes agerande, klara ut eventuella missförstånd och
på olika sätt försöka förmå den intagne alt avbryta sin aktion. Vidare bör man
se till alt vederbörande ställs under kontinuerlig observation. På ett tidigt
stadium bör man även se till att läkare kopplas in pä fallet. 1 enlighet med
vad som anförts i det föregående bör det sedan ankomma på läkare atl avgöra
vilken vård eller behandling som skall sättas in och om sådana åtgärder kan
vidtas mot den intagnes vilja.
Andra remissinstanser Advokatsamfundet. Föreningen
styresmän och assistenter m.fi. vid kriminalvårdsanstalterna och
Läkaresällskapet anser att det i dessa situationer måste finnas en möjlighet
att ingripa för att hindra atl den intagne skadar sig själv genom matvägran.
Läkaresällskapet anför i denna del följande.
Läkaresällskapet anser, att under den första fasen av
näringsvägran överväger respekten för individens integritet. Hälsotillståndet
bör övervakas av läkare lämpligen både psykiater och inlernist - av
psykologiska skäl dock utan all alltför stor dramatik utvecklas. Då del
somatiska och/ eller det psykiska hälsotillståndet försämras kommer så
småningom omsorgen om den näringsvägrandes hälsa och liv all överväga.
Tillförsel av vätska och näring oberoende av individens samtycke och kanske mot
hans vilja blir då aktuell. Tidpunkten då delta bör ske kan diskuteras. Man
skulle kunna tänka sig att vänta till dess individen på grund av psykisk störning
icke längre kan bedöma sin situation. Detta vore emellertid från medicinsk
synpunkt olämpligt eftersom irreversibla skador då kan ha hunnit att uppslå.
Trots den inlegriletskränkning detta innebär bör behandlingen därför påbörjas
tidigare. Ytteriigare skäl att tillföra den näringsväg-rande vätska och näring
är alt han eller hon bör beredas tillfälle atl ännu någon gång få tillfälle all
oberoende av hungerslrejkens negativa effekter ta ställning till sin önskan att
verkligen fortsätta denna. Det bör slutligen framhållas atl det anses
självklart alt man bör hindra personer, som tvångsmässigt omhändertagits av
samhället l.ex. häktade och fångar, från andra slag av självdestruktiva
handlingar. Det anses också självklart att om sådana personer dock lyckats
skada sig genom ett suicidförsök skall de behandlas i överensstämmelse med
"vetenskap och beprövad erfarenhet". Det finns ej anledning att
handla på annat sätt då en sådan person riskerar alt allvarligt skada sig genom
att vägra inta näring och/eller vätska.
Prop. 1983/84:148 54
Bilaga
3
Förteckning över remissyttranden över narkotikakommissionens
promemoria (PM nr 4, juni 1983) Åtgärder mot narkotika i fängelserna
Efter
remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 4, juni
1983) Åtgärder mot narkotika i fängelserna avgetts av riksåklagaren, Göta
hovrätt, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket, fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04),
justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Tjänstemännens Centralorganisation, statstjänstemannaseklionen
(TCO-S), Statsanställdas förbund (SF), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
Föreningen Sveriges åklagare. Föräldraföreningen mol narkotika. Riksförbundet
Narkotikafritt Samhälle (RNS) och Frivårdskom-miHén(Ju 1979:05).
RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagaren i Stockholm och läns-åklagarna i
Värmlands, Malmöhus och Norrbottens län. Centralorganisationen (SACO/SR), som beretts
tillfälle att avge yttrande, har ingelt yttrande från Sveriges
Psykologförbund.
Prop.
1983/84:148 55
Innehåll
Proposition ...................................................................... I
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ I
Lagförslag ........................................................................ 3
1
Lagom ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 3
2
Lag om ändring
i lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl 7
3 Lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av
strafftid m.m. . 8
Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-02-02 9
1
Inledning ....................................................................... .... 9
2
Skrivelsen frän
kriminalvårdsstyrelsen ......................... .. 10
2.1 Särbehandling av vissa långtidsdömda
................... 10
2.2 Placering i avskildhet ............................................. .. 13
2.3 Inräknande i verkställigheistiden
av viss vistelse utanför anstalt 15
2.4 Undantag i vissa fall frän rätten till
ersättning ...... .. 16
2.5 Förutsättningar för disciplinär
bestraffning i vissa fall 17
3
Kriminalvårdens
ansvar vid malslrejk ......................... 19
4
Narkotikakommissionens
promemoria om åtgärder mot narkotika i fängelserna 28
4.1 Fördelningen av intagna mellan
öppna och slutna anstalter och mellan lokalanslalter och riksanstalier ................................................................................. 28
4.2 Bestämmelserna om när intagen får
motta besök 30
4.3 Brevgranskning, kollektivt ansvar m.m..................... 32
4.4 Förpassning till
kriminalvårdsanstalt för verkställighet 34
5
Upprättade
lagförslag .................................................. 39
6
Hemslällan ................................................................... 39
7 Beslut
......................................................................... 39
Utdrag av
lagrådets protokoll 1984-02-23 ..................... 40
Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde 1983-03-15 43
BUaga I Sammanställning av remissyttranden över skrivelse
1983-01-21 från kriminalvårdsstyrelsen angående vissa
ändringar i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt . 45
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över
skrivelsen 1982-10-14 från anstaltsdirektören vid allmänna häktet i
Stockholm .................................................... 48
BUaga 3 Förteckning över remissyttranden över narkotikakommissionens
promemoria (PM nr 4, juni 1983) Åtgärder
mot narkotika i fängelserna .......................... .. 54
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984
Doktrin (2)
- Avbrytande av behandling och brottsbalken, SvJT 1991 s. 245, på s. 251 · Fritt tillgänglig
- Jan Sahlin, Om nödrätt i hälso- och sjukvården. Några anteckningar om juridiken på ett etiskt område, SvJT 1990 s. 597, på s. 613 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
35 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (28)
28 kopplingar i 20 dokument.
- Prop. 2017/18:250 En ny strafftidslag s. 81 om s. 38 i texten
- SOU 2016:18 En ny strafftidslag s. 115 om s. 36 · s. 122 om s. 36 · s. 345 om s. 36 i texten
- Dir. 2014:132 En ny strafftidslag om s. 36 i texten
- SOU 2005:54 Framtidens kriminalvård s. 573 · s. 760 i texten
- SOU 2000:112 Pension på institution s. 66 om s. 16 i texten
Myndighetsavgöranden (3)
3 kopplingar.
- JO 2021-09-21 dnr 2782-2018 i texten
- JO 2021-09-21 dnr 6300-2018 i texten
- JO 2010-04-09 dnr 488-2009 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, 2010 s. 302 om s. 21 · s. 478 i texten
- SvJT 1991 s. 245 Avbrytande av behandling och brottsbalken s. 251 i texten
- SvJT 1990 s. 597 Jan Sahlin, Om nödrätt i hälso- och sjukvården. Några anteckningar om juridiken på ett etiskt område s. 613 i texten