Prop. 1983/84:158

Prop.
1983/84:158

Regeringens proposition

1983/84:158

om vissa kolfrågor

beslutad den 22 mars 1984.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upplagils i
bifogade utdrag av regeringsprotokoil för de åtgärder och del ändamål som
framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas förslag till riktlinjer för
kolanvändningen för liden fram till år 1990. I riktlinjerna ingår en försiktig
introduktion av kol upp till en användningsnivå om 3-4 miljoner lon per år.
Della innebär en begränsning av kolanvändningen i förhällande lill den av
riksdagen år 1981 förordade kolanvändningsnivån 4-6 miljoner lon per år i
slutet av 1980-lalel.

Energipolilisk prövning av kolanvändning införs i lagen
(1981:559) om utförande av eldningsanläggningar för fasl bränsle. Nya
rikllinjer för sva-velutsläpp från koleldade anläggningar redovisas. Även
prövning av lillkomslen och lokaliseringen av fossileldade anläggningar enligl
136a§ byggnadslagen behandlas i proposilionen.

I fråga om försörjningen med kol görs bedömningen att
befintlig och planerad kapacilel för hanlering av kol i befintliga hamnar är
tillräcklig för den pågående försiktiga koliniroduklionen. Några särskilda
slalliga insalser är därför inte motiverade.

I Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 158

Prop. 1983/84:158 2

Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde

1984-03-22

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Leijon,
Pelerson, Andersson, Bodström, Dahl.

Föredragande:
statsråden Dahl och Lundkvist

Proposition
om vissa kolfrågor

Statsråden
Dahl och Lundkvist anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i
underproiokollen för industri- och jordbruksdepartementen.

Statsrådet
Dahl hemsläller all regeringen förelägger riksdagen vad hon och slalsrådel
Lundkvist har anförl för de ålgärder och del ändamål de har hemställt om.

Regeringen
ansluter sig lill föredragandenas överväganden och beslular att genom
proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de ålgärder och del
ändamål som de föredragande har hemställt om.

Regeringen
beslutar all de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas proposilionen som bilagorna 1 och 2.

Prop. 1983/84:158

Bilaga 1

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-22

Föredragande: statsrådet Dahl

Anmälan till proposition om vissa kolfrågor

1 Inledning

1 del följande lämnas förslag i fråga om rikllinjer för
kolintroduklion och kolförsörjning. En energipolilisk prövning av kolanvändning
föreslås bli införd. Prövningen föreslås bli reglerad i lagen (1981:599) om
utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Ett förslag lill lag om
ändring i denna lag läggs fram i delta syfle.

Lagförslagel ulgår frän ett förslag om sådant
prövningsförfarande som lades fram av ulredningen om slyrmedel för
näringslivets energihushållning' i betänkandet (SOU 1981:94) Energisamverkan
stal-kommun-nä-ringsliv. Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i
detta ärende bör som bilaga l.l fogas utredningens förslag lill lag om ändring
i fasl-bränslelagen och som bilaga 1.2 en förteckning över remissinstanserna
och en sammanfallning av remissyttrandena.

Regeringen beslutade den 15 december 1983 all inhämla lagrådets
yttrande över ell inom industridepartemenlel upprällal förslag till lag om
ändring i faslbränslelagen. Del lill lagrådet remitterade förslagel bör fogas
till protokollet i della ärende som bUaga 1.3 och lagrådets yttrande över
förslaget som bUaga 1.4.

Till
lagrådels yttrande ålerkommer jag i del följande i dels den allmänna
motiveringen lill lagförslaget (avsnill 2.1.4). dels specialmotiveringen lill
de två paragrafer som lagrådet berört i sill yttrande.

Vad gäller
kolförsörjningen lämnas förslag lill vissa preciseringar av de riktlinjer för
denna som riksdagen lade fast år 1981. Övervägandena bygger bl. a. pä maierial
som redovisats i energimarknadsulredningens" betänkande (SOU 1983: 19)
Den stora omställningen. Ulredningen, som tillsattes är 1981, hade i uppdrag
att analysera utvecklingen på de internationella

' Särskild utredare f.d. generaldirektören Erik Grafström.
' Särskild utredare numera generaldirektören Carl Tham.

Prop.
1983/84:158 4

energimarknaderna med särskild hänsyn till Sveriges
möjligheler att läcka sill framlida behov av impoi"lerad energi. En
sammanfattning av utredningens belänkande och en remissammanslällning
återfinns i prop. 1983/84: 110 om vissa oljefrågor.

Slatens industriverk har ijuni 1982 lill regeringen
överiämnal rapporten (SIND 1982:8) Försörjningslrygghelen för olja, kol och
uran.

Inom ramen för Nordiska Ministerrådets arbele har
rapporten (NU 1983:3) Gemensam nordisk kolimporl? utarbetats.

Sjöfarlsverkel har i juni 1983 sammanställt en av verkel
genomförd enkät till landets större hamnar; Kolhamnar i Sverige - Hamnarnas
planer förökade koltransporter.

2 Föredragandens överväganden

2.1 En försiktig kolintroduktion

2.1.1 Energipolilisk bakgrund

Ett övergripande mål för energipolitiken är enligt 1981
års energipoliiiska beslut (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) att skapa
förutsättningar för en god ekonomisk och social utveckling i landel. För att en
sådan skall komma lill stånd krävs en trygg energiförsörjning och hushållning
med energi.

Ett viktigl led i strävan efler en trygg energiförsörjning
är atl minska beroendet av importerad olja eftersom världens oljetillgångar i
slor utsträckning är koncentrerade lill politiskt känsliga områden. Även om
goda resullal under senare lid har uppnåtts när del gäller minskningen av
oljeanvändningen inom landel är det fortfarande angelägel au oljeersällningspolitiken
fullföljs. Detta understryks av de höga oljeprisernas negativa inverkan på
bytesbalansen.

En annan hörnsten i energipolitiken är kärnkraftens
avveckling. Kärnkraften skallavvecklas senast är 2010 enligt riksdagens beslut
år 1980 (prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410).

Enligl riktlinjerna i 1981 års energipolitiska beslut
skall en successiv utveckling ske mot ell energisystem i huvudsak baserat på
varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga
miljöpåverkan. Inhemska bränslen, främsl lorv och skogsbränslen, beräknas
enligl dessa rikllinjer år 1990 svara för ca 10% av landets energiförsörjning.
Ett led i insatserna för atl åsladkomma oljeersätlning och ett mera
mångfacetterat energisystem är alt också genomföra en försiktig inlroduklion av
kol. I beslutet godkände riksdagen rikllinjer för inlroduklion av kol som
innebär att förbrukningen av kol för energiändamål i Sverige vid slutet av 1980-lalel
bör kunna uppgå lill 4-6 miljoner ton per år.

För att utreda frågan om åtgärder för all säkra
kärnkraflens.avveckling

Prop. 1983/84:158 5

och
ett fortsatt minskal oljeberoende tillkallades är 1981 en parlamentarisk
kommillé (I 1981:08). Kommillén, som har antagit namnei 1981 års energikommitté,
skall lämna sitt slutbetänkande senare i år. Kommillén avser alt bl.a. belysa
alternativa handlingsvägar för all säkerställa avvecklingen av kärnkraften och
därvid behandla användning av bl.a. kol i ell långsiktigt perspekliv.

Samhället har på olika
sätt stimulerat och styrt introduktionen av alternativen lill olja med den
klara inriklningen all alla energikällor pä sikl skall kunna bära sig utan
subvenlioner eller andra statliga insalser. I della sammanhang kan
fjärrvärmeutbyggnaden ses som strategisk. I syfle all stimulera denna lämnade
slaten under är 1983 tillfälligt stöd om 10 % av investeringskostnaderna för
dislribulionsanläggningar för fjärrvärme som beställdes detta år.

Under år 1984 har delta
investeringsstöd ersatts med ell anslulningsbi-drag för Qärrvärmenät. Bidragel
lämnas för tillkommande ansluten vär-meeffekl och uppgår till 135 kr. per kW
anslulningseffekt mätt vid produk-tionsanläggningen. Bidragel utbetalas till
huvudman för Qärrvärmean-läggning. I della sammanhang bör även nämnas de s. k.
fjärrvärmelänen, som ger kommunerna möjlighel all via kommunlåneinstilulen
erhålla långsikliga lån till utbyggnad av fjärrvärme.

Introduktionen av kol och
övriga ålgärder för anpassning av energisystemet i enlighet med
energipolitikens krav leder lill omfattande investeringar i energianläggningar
och energiulruslningar i Sverige. För all effekten på bytesbalans och
sysselsättning skall bli sä posiliv som möjligt är det angeläget alt
utrustningen i belydande omfallning levereras av svensk induslri. Arbelel i
energiupphandlingsdelegationen (I 1982:07) syftar lill alt åstadkomma en
samordning av kommunernas upphandlingsbehov och induslrins
produklionsföruisättningar.

Ell generellt villkor för
slöd lill oljeersättande ålgärder är alt dessa skall innebära övergäng lill
sådana energislag eller sådan leknik alt miljön förbällras. Della innebär alt
långtgående krav slälls på all nya förbränningsanläggningar ulförs med
ålgärder som minskar påverkan på miljön. Koslnaderna härför kan i vissa fall
uppfattas som så betungande av de kommuner eller industrier som överväger all
uppföra koleldade anläggningar all projeklen riskerar atl inle förverkligas.
Särskill gäller della de första anläggningarna med ny leknik, eftersom man
normalt har all räkna med vissa svårigheter i begynnelseskedet. Del är
emellertid angelägel alt koliniroduklionen fortgår planenligt och alt vi så
snart som möjligl får erfarenheler av de avancerade förbrännings- och
reningslekniker det här är fråga om.

För
all minska kommuners och industriers kostnader för de anläggningar som här
åsyftas beslöl riksdagen våren 1983 om ett nyll slöd lill anordningar för alt
minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol, den s. k. kolmiljöfonden
(prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 22, rskr 166). Bidrag med

Prop.
1983/84:158 6

upp lill 75% av koslnaderna kan nu lämnas lill
investeringar i sädana anordningar. Kolmiljöfonden finansieras genom atl en
särskild avgift om f n. 10 kr. per m olja las ut inom ramen för den särskilda
avgifien för oljeprodukler. Närmare bestämmelser om villkoren för stöd från
fonden finns i förordningen (1983: 589) om statligt slöd till ålgärder för alt
minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol.

Differentierade skatter på olika slag av energi är ett
verkningsfullt styrmedel för energipolitiken. F.n. gäller enligl lagen
(1957:262. ändrad senasl 1983:1004) om allmän energiskatt all sådan skatt utgär
med 411 kr. per m för olja och med 97 kr. per ton för kol (prop. 1983/84:28,
SkU 9, rskr 97). För inhemska bränslen las inle några skatter ut. Med
utgångspunkt i en sammanvägd bedömning av kolets bytesbalanseffekler,
försörjningseffekter och miljöeffekter i förhållande till olja och inhemska
bränslen godkände riksdagen riktlinjer för energiskallepoliliken enligl vilka
skatten på kol bör höjas i etapper för alt fr. o. m. år 1985 per energienhel
vara ungefär hälften av skatten på olja. I linje med della aviserades i
propositionen förslag all den 1 januari 1985 höja skallen pä kol lill 140 kr.
per ton. Chefen för finansdepartementet avser all återkomma i denna fråga
senare i år.

Vad gäller landels energipolitik på längre sikl älerkommer
jag i en proposition som jag räknar med kan föreläggas riksdagen under våren
1985.

2.1.2 Nuvarande och planerad kolanvändnlng

Enligl riksdagens energipoliiiska beslut våren 1981 (prop.
1980/81:90 bil. 1, NU 60, rskr 381) skulle kolel i en första fas främsl
användas i värme-och kraflvärmeverk och i dessa uppnå en årlig förbrukning om
3-4 miljoner lon år 1990. Inom induslrin beräknades en förbrukning av 1-2
miljoner lon ångkol år 1990. Sammantaget förespråkades sålunda en försiktig
kolintroduklion med en beräknad förbrukning av 4—6 miljoner lon ångkol per är
vid slutet av 1980-lalel.

Under åren närmasl före beslutet uppgick den lolala
förbrukningen av ångkol i Sverige till ca 0,4 miljoner lon per år. Merparten
förbrukades inom industrin.

Enligt preliminära beräkningar har förbrukningen av ångkol
ökat lill drygl 1,2 milj. ton är 1983. Förbrukningsökningen har i huvudsak ägt
rum i värme- och kraflvärmeverk, men det kan även noteras en viss ökning inom
industrin.

Vid årsskiftet 1983-1984 fanns del i 13 kommuners
värme-och kraflvärmeverk anläggningar om lillsammans ca 2200 MW tillförd
effekt avsedda för enbari eller huvudsaklig eldning med kol.

Enköping ca 15 MW tillförd effekt

Göleborg ca 80 "'

Helsingborg ca 230

Katrineholm ca 40

Prop. 1983/84:158

Landskrona

Malmö

Norrköping

Nyköping

Sala

Stockholm

Södertälje

Vä.sterås

Örebro

ca

20

ca

170 '

ca

270 '

ca

10 '

ca

20 '

ca

315 '

ca

400 '

ca

560 '

ca

90 '

I
några av dessa kommuner, nämligen Göleborg, Malmö och Nyköping, är ytteriigare
anläggningar om tillsammans ca 330 MW tillförd effekl beslutade eller under
byggnad. I två kommuner, Kalmar och Mölndal, uppförs anläggningar för kol som
huvudbränsle om lillsammans ca 100 MW tillförd effekt. I Linköping kommer inom
korl två oljeeldade pannor i befintligt kraftvärmeverk atl byggas om till
faslbränsleeldning. Den ena av dessa, med en tillförd effekt om ca 80 MW, blir
koleldad. Därmed kommer del i en nära framlid all finnas koleldade anläggningar
om lillsammans drygl 2700 MW tillförd effekl i 16 kommuners fjärtvärmesystem.

I
ylleriigare ett anlal kommuner finns det eller har beslut faltals om utbyggnad
av pannor som i ell inledningsskede eldas med kol som huvudsakligt bränsle,
men som efter några år kommer all eldas med inhemska fasta bränslen, främsl
torv, med kol som bibränsle. Anledningen till alt kol används på della sätt är
all del går ät viss lid för all uppnå full lorvproduk-tion i en nystartad
lorvulvinning. Även därefter är det normall med avsevärda variationer i
lorvproduktionen mellan olika år beroende på vädret under utvinningsperioden.
Ett bi- eller reservbränsle är således ofta en förutsättning för atl få till
stånd en ökad användning av torv. Kolanvändning underlättar i dessa fall
övergång lill och användning av inhemska bränslen, främst torv.

Kolförbrukningen
i här beskrivna befintliga och beslutade värme- och kraftvärmeverk kan i
forlvarighetstillstånd beräknas lill ca 1,5 miljoner lon per år.

På induslrisidan används,
förulom kokskol inom järn- och slålindustri som inte behandlas i della
sammanhang, kol inom främst cementindustri, pappersindustri och sockerindustri.
Sammanlagl 1000 MW tillförd effekl finns inslallerad eller är under byggnad i
sådan induslri. Inom trädgårdsnäringen förekommer viss användning av kol i
mindre pannor (1-4 MW) för uppvärmning av växthusanläggningar. Kolförbrukningen
inom induslrin kan vid fulll kapacilelsuinylijande uppskattas lill 0,6 å 0,8
miljoner lon per år.

Mol bakgrund av vad jag nu
har redovisal kan den totala förbrukningen av ångkol i befintliga och beslutade
anläggningar inom landel inom några år uppskattas uppgå till drygl 2 miljoner
lon kol per år.

För
att ytterligare belysa tillkommande kolanvändning bör i detta sam-

Prop.
1983/84:158 8

manhang nämnas något om ulvecklingen av
energiförsörjningen i landels tre storstadsområden.

Överläggningar har under del senasle årel ägt rum mellan
företrädare för industridepartementet och berörda kommuner i syfte att finna
sådana alternativ som är genomförbara och som säkerställer en tillräcklig
oljeersätlning under 1980-lalet samt en tillräcklig kraftvärmeulbyggnad när
denna behövs. Ett övergripande mål är därvid atl genom utbyggnad av fjärrvärme
utnyttja bränslet effektivare, förbällra miljön och skapa förulsällningar för
elproduklion i kraftvärmeverk. I samlliga fall har de lidigai"e
diskuterade planerna på överföring av hetvatten från närbelägna kärnkraftverk
skrinlagts. I stället är inriklningen under 1980-lalet alt söka flexibla
lösningar innebärande slora värmepumpar, spillvärmeutnyiljande och successiv
uppbyggnad av koleldade anläggningar. Frågan om storstadsområdenas
energiförsörjning avser jag att återkomma till i annal sammanhang.

Däruiöver studerar ylleriigare ett anlal kommuner f n. sin
framtida bränsleförsörjning med kol som ett av alternativen jämsides med torv
och skogsbränslen. 11, ex. Uppsala är inriktningen atl efter ett inledningsskede
med kol gå över lill huvudsaklig eldning med lorv eller skogsbränslen och med
kol som bibränsle. Osäkerheten om bränslevalet i dessa kommuner är fortfarande
stor.

Jag vill i sammanhanget nämna den enkät belräffande
utvecklingen på fjärrvärmeområdel som Svenska Värmeverksföreningen har
genomförl. I enkäten ingår alla orter som är akluella för någon form av
tjärrvärmeul-byggnad. Enkätmaterialet har bearbetats och presenterats av
Värmeverksföreningen i dess FJÄRRVÄRMEPLAN 1983. För år 1990 anges för el-och
värmeproduktion en kolförbrukning om 32,8 TWh motsvarande 4,3 miljoner lon kol
per är.

Värmeverksloreningen understryker alt enkätsvaren oftast
redovisar en preliminär planläggning och all kommunala beslut i regel inte
föreligger. Värmeverkens svar i enkäten bör mol denna bakgrund ses som uttryck
för ambitioner som i många fall inle kommer all förverkligas. Vidare innebär
genomförandet av 1983 och 1984 års investeringsprogram att många kommuner
inriktar sig på spillvärme, stora värmepumpar, torv eller biobränsle i slällel
för kol. I energipoliliskt hänseende är detta en eftersträvansvärd utveckling.

Elförsörjningssilualionen i landet bedöms under 1980-talel
och i början av 1990-lalel bli sådan all det inle behövs några stora
kolkondensanlägg-ningar. 1981 ärs energikommitté studerar alternativa
handlingsvägar för att säkerställa avvecklingen av kärnkraften och behandlar
därvid även användning av kol i ett långsiktigt perspekliv.

Mol bakgrund av vad jag nyss har sagl drar jag slutsatsen
atl förbrukningen av kol är 1990 kan begränsas i förhållande till de 4—6
miljoner lon kol som beräknades i det energipolitiska beslutet år 1981.
Kolförbrukning-

Prop.
1983/84:158 9

en år 1990 bör kunna begränsas lill 3-4 miljoner lon inkl.
kolanvändningen inom induslrin. All kol inte behöver ulnylljas i lika slor
utsträckning som tidigare har antagils beror bl. a. på de belydande insalser
som har gjorts på hushällningsområdel och pä alt den förda energipolitiken
medförl att lösningar med inhemska bränslen, värmepumpar och avkopplingsbara
elpannor ter sig synnerligen inlressanla för 1980-talel.

2.1.3 RiktUnjer för den fortsatta introduktionen av kol

Kolintroduktionen bör enligl min mening fortsätta i
huvudsaklig överensslämmelse med de av riksdagen år 1981 godkända rikllinjerna.
Dessa innebar sammanfattningsvis följande:

-
En försiktig
introduktion av energikol förulsälls ske.

-
Koleldade
anläggningar bör uppföras endast när del inle är lekniskl eller ekonomiskl
rimligt all använda inhemska bränslen.

-
Miljöskyddskravel
måste tillgodoses med särskild uppmärksamhet pä problemen med svavelulsläpp och
försurning. Alt introduktionen sker försiktigt gör del möjligt all la lill vara
de effektiva miljöskyddsåtgärder som är tillgängliga eller under utveckling. En
successiv teknikutveckling och skärpning av miljöskyddskraven förulses.

-
Forskning och
utveckling på kolområdel stöds aktivi frän slalens sida för all ulveckla ny
miljövänlig och för svenska förhållanden anpassad kolleknik.

Härulöver gjordes vissa uttalanden om kolförsöriningen.
Jag ålerkommer lill denna fråga i avsnitt 2.2.

Inför den fortsalla introduktionen av kol är det dock
moliveral atl precisera rikllinjerna någol och jag ulvecklar därför i del
följande min syn på dessa frågor.

Enligl min mening har kol vissa energipoliiiska fördelar
jämfört med olja som gör del moliveral all utnyttja kol som oljeersätlning.
Imporlpriset för kol är f n. betydligt lägre än imporlpriset för olja räknat
per energienhet. Ell utbyte av oljeimport mot kolimporl bidrar således lill all
förstärka Sveriges handelsbalans. Koleldade anläggningar är visseriigen i sig
något dyrare atl bygga och driva än oljeeldade anläggningar, men kolprisel är
ändå relativt sell sä fördelakligl alt övergäng från olje- lill koleldning
lönar sig och bidrar lill en minskning av koslnaderna för landets energiförsörjning.
Till detta kommer atl de koleldade anläggningarnas byggande och drift bidrar
till all förbäitra sysselsättningen.

Ylleriigare en aspekt på övergången från olja lill kol är
försörjnings-trygghelsvärdet. Kol finns i ell slort antal länder och dessutom
på andra ställen än olja. Della ökar försörjningslrygghelen.

Som utgångspunkt för den fortsatta introduktionen av kol i
Sverige bör gälla att 3-4 miljoner lon kol per är används omkring är 1990
vilkel är lägre än som angavs som riktlinjer för koliniroduklionen i riksdagens
energipoliiiska beslut är 1981. Ett flerlal preciserade krav bör i della skede
slällas på

Prop. 1983/84:158 10

kolanvändningen.
Dessa krav ulgör också grunden för den energipoliiiska tillståndsprövning
somjag i del följande förordar.

Del
är angeläget atl utbyggnaden av koleldade förbränningsanläggningar och
övergängen frän olja lill kol i befintliga anläggningar sker så att både
energiförsöijningsinlresset och hänsynen lill miljön tillgodoses pä bäsla säll.
Del är risk för atl detta inte kommer atl ske om inte samhället under de
närmasle åren aktivt kan påverka kolanvändningen. Detta gäller i första hand
mindre koleldade anläggningar eftersom slörre anläggningar hiuills regelmässigt
prövats enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385). En sådan akliv påverkan
förulsäUer enligl min mening all den fortsatta koliniroduklionen sker på ell
planerat sätt. För atl åstadkomma della bör ett nyll syslem nu införas för att
pröva användningen av kol. Del är angeläget atl ett sådanl syslem snabbi kan
träda i kraft med hänsyn till atl det i många kommuner f. n. pågår ett
intensivt planeringsarbete för alt ersätta olja med andra energikällor. För
kommunernas del är del väsenlligl alt planeringsförutsättningarna i fråga om
kol snabbt klarläggs av statsmakterna. Genom riksdagens beslut om beskattningen
av energi (prop. 1983/84:28. SkU 9, rskr 96) har ett klarläggande skett vad
gäller beskattningen av kol i förhållande lill olja resp. inhemska bränslen.
Jag ålerkommer i avsnill 2.1.4 med ell förslag lill energipolilisk prövning av
ny kolanvändning.

För
atl fä en bättre uppfattning om hur kolintroduktionen fortskrider i Sverige
harjag för avsikl all föreslå alt regeringen ger slalens energiverk i uppdrag
alt årligen redovisa befintliga anläggningar samt pågående, beslutade och
planerade utbyggnader.

Ett
viktigt krav är att de koleldade anläggningarna är godtagbara från
miljösynpunkt. Del betyder all varje anläggning måste uppfylla de krav som
slälls enligl miljöskyddslagsliflningen. För kolhantering, förbränning av kol
och tillvaratagande av restprodukter från denna utvecklas olika slag av leknik
för miljöskydd, som kommer att göra del möjligt all uppfylla långtgående
miljöskyddskrav. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare att närmare
behandla kolels miljöaspekter.

Anspråken
på bidrag ur kolmiljöfonden förväntas öka som följd av de skärpta miljökrav som
chefen för jordbruksdepartementet föreslår. Utbetalningarna av bidrag från
fonden måste emellertid anpassas efler de medel som finns till förfogande. För
de närmaste åren beräknas inflyta drygt 100 milj. kr. per är lill fonden genom
den särskilda avgiften på oljeprodukter. Enligt min bedömning bör det därför
vara lämpligl atl läla fonden verka enligl ell femårsprogram t.o.m. budgetåret
1988/89 enligt vilkel influtna medel, dvs. ca 500 milj. kr., disponeras för
investeringar i anordningar för atl begränsa svavelutsläppen. Programmel får
därefter omprövas. Slalens energiverk, som disponerar fondens medel, bör nu ges
en beslulsram pä 350 milj. kr. När della belopp är förbrukat bör energiverket
återkomma lill regeringen med förslag lill hur reslerande medel bör fördelas.

Principerna
för bidrag ur fonden bör enligl min mening fastställas av

Prop. 1983/84:158 11

regeringen.
Jag vill anmäla att jag anser följande grunder rimliga. Liksom hillills bör
gälla all bidrag ges med högst 75% av investeringskostnaden. Vad gäller
fördelningen av medel på olika typer av anläggningar bör relationerna vara
följande.

Högsl
bidrag bör ulgå för invesleringar i ulruslning för rökgasavsvavling vid nya
koleldade anläggningar. Ett lägre bidrag bör ges lill invesleringar i
utrustning för rökgasavsvavling i sambarid med konvertering. En ytteriigare
reducering kan vara motiverad om utrustning för rökgasavsvavling inslalleras
sedan konvertering skett vid ell lidigare lillfälle. För invesleringar i annan
avsvavling, som kalklillförsel lill bädd, bör också reducerade bidrag kunna
utgå.

Energiverkel
bör löpande följa investeringarnas utveckling och vid behov återkomma lill
regeringen med synpunkler på bidragsgrunderna.

I
enlighel med rikllinjerna i 1981 års energipoliiiska beslut bör i första hand
inhemska bränslen användas för att ersätta olja i Sverige. Detta innebär atl
koleldade anläggningar bör uppföras endasl när del inle är tekniskt möjligt och
ekonomiskl rimligt all utnyttja inhemska bränslen. Del är emellertid från
samhällsekonomiska synpunkler angeläget atl användning av skogsbränslen inte
försvårar skogsinduslrins möjligheter all erhålla Iräfiberråvaror.

Pä
grund av de höga transportkostnaderna är del fördelaktigt all använda inhemska
bränslen i närheten av den plals där de utvinns. Transportförhållandena har
stor belydelse också för kol. Kolanvändning bör därför i första hand ske där
det finns goda möjligheler till sjötransport.

Möjlighelen alt kombinera
eller byla mellan olika energikällor har slor betydelse för ett energisystems
flexibilitet och utvecklingsmöjligheter. Därför bör vid den energipolitiska
prövning av ny kolanvändning somjag föreslår kunna föreskrivas au koleldade
anläggningar, i orter där det kan bedömas finnas goda förutsättningar all på
sikl övergå till användning av inhemska bränslen, skall ulformas så all sådan
övergång blir möjlig. I della sammanhang är ulbyggnaden av fjärrvärme viklig,
eftersom Qärrvärme är en distributionsform för energi som kan ulnyllja många
olika energikällor. En övergång lill fjärrvärme belyder dessulom nästan alltid
all miljön i tätorten i fråga förbällras genom alt förbränningen flyttas frän
många små anläggningar med dålig miljöteknik lill slörre anläggningar som kan
utnyttja mer effektiv reningsteknik. Möjligheterna är goda atl pä lämpligt
sätt utnyttja modern kolteknik i fjärrvärmesyslem. En slrävan bör därför vara
atl i slor ulslräckning knyta den ökande kolanvändningen till
fjärrvärme-systemen. För all lättare kunna tillgodose elbehovel vid
avvecklingen av kärnkraften bör de koleldade anläggningarna i slörsla möjliga
ulslräckning planeras så atl de senare kan kompletteras med anordningar för
elproduktion.

Övrig
användning av energikol bör främsl ske i slörre eldningsanläggningar inom
induslrin. En mer restriktiv hållning bör intas mot små koleldade anläggningar
om de inle kan uppfylla miljökraven.

Prop.
1983/84:158 12

2.1.4 Energipolilisk prövning

Det är angelägel atl den kolintroduklion som nu genomförs
styrs på ett sådant sätt all kraven från samhällets sida kan uppfyllas.

Det finns
f n. ett energipoliliskt slyrmedel som syftar lill att påverka kolanvändningen.
Enligt lagen (1981:599) om utförande ay eldningsanläggningar för fasl bränsle
skall eldningsanläggningar med en viss minsta årlig bränsleförbrukning (180
lerajoule) i princip utföras för eldning med fasl bränsle. Valet av fasl
bränsle beslämmer däremot anläggningsinnehavaren själv över. Enligl lagen är
han dock skyldig alt samråda med statens energiverk före beslut om för vilket
fast bränsle anläggningen skall utföras. Energiverkel skall därvid verka för
alt anläggningen utförs för inhemskt fasl bränsle niir delta är lekniskl och
ekonomiskl rimligt. Hänsyn skall härvid las lill bl. a. skogsinduslrins
råvaruförsörjning. Syftet med samråds-skyldigheten är all användning av
inhemska bränslen skall övervägas innan en anläggning för importerat kol byggS:

I betänkandet (SOU 1981:94) Energisamverkan
stal-kommun-näringsliv har föreslagits all lagen om utförande av
eldningsanläggningar för fasl bränsle ändras så all användning av kol inte fär
ske utan föregående prövning av statlig myndighet. Utredningsförslaget lades
fram innan denna lag hade trätt i kraft. Huvuddelen av remissinstanserna ansåg
atl man borde avvakta erfarenheterna av samrådssystemet innan man log slällning
lill behovel av ett prövningsförfarande. Några remissinslanser, bl.a. statens
vatlenfallsverk och Svenska Värmeverksföreningen, var negativa, medan
riksrevisionsverket, byggforskningsrådet och Lantbrukarnas Riksförbund ansåg
att ett prövningsförfarande behövdes. Ingen remissinstans log slällning till
detaljerna i del föreslagna prövningsförtarandet.

För egen del anser jag alt det är nödvändigt all aktivt
kunna styra kolintroduktionen. Samrådsföifarandet ger enligl min mening inle
tillräckliga möjligheler all säkerställa alt de samhälleliga kraven uppfylls.
Del finns därför anledning all överväga utredningsförslaget.

Ell antal olika möjligheter att styra kolanvändningen är i
och för sig länkbara. En möjlighel är att begränsa lillförseln av kol lill
vissa konsumenter. Det skulle förutsätta någon form av inköpsbegränsning, som
i viss utsträckning skulle likna ett ransoneringssystem.

Ell mera ändamålsenligt och betydligt enklare säll alt
styra användningen är atl kräva lillsländ för uppförande av en
eldningsanläggning för koleldning. Jag förordar denna lösning.
Tillsländspliklen bör åvila användaren av anläggningen. Alt läla även mindre
anläggningar omfattas av regeringens prövning enligl 136a § byggnadslagen
(1947:385) lorde vara mindre lämpligl från praklisk synpunkt. En beslämmelse om
krav på sådanl tillstånd för anläggningar över viss minsta sloriek bör i enlighel
med förslaget i utredningen om slyrmedel för näringslivels energihushållning
(SOU 1981:94) kunna arbelas in i lagen om utförande av eldnings-

Prop.
1983/84:158 13

anläggningar för fasl bränsle, där den naluriigl hör hemma
med lanke på alt bestämmelsen rör anläggningens utförande. Jag ålerkommer strax
lill frågan om samordning av prövningsförfarandel med annan lagstiftning.
Syftet nied prövningssystemel bör vara atl pröva bränslevalet i nytillkommande
koleldade anläggningar från energipolilisk synpunkt. Anläggningar som redan är
ulförda för kolanvändning bör inle omfattas av kontrollen. Däremot bör
förhindras all befintliga anläggningar som har utförts för annat bränsle än kol
och som lidigare inte har eldals med kol används för koleldning ulan föregående
prövning. Lagens tillämpningsområde bör därför, som utredningen har
föreslagil, i detta avseende vidgas till all avse anläggningens faktiska
användning. När en anläggning har utförts för annat än huvudsaklig eldning med
kol bör således tillstånd krävas för all bötja elda med kol. Ett tillstånd bör
kunna förenas med lidsbegränsning eller andra villkor. Detta bör t.ex. kunna
ske i sådana fall där lekniska eller ekonomiska förutsättningar för övergång
till andra bränslen senare kan komma all föreligga. Utvidgningen av
tillämpningsområdet bör medföra atl lagens rubrik ändras lill fastbränslelagen.

Del är av naturliga skäl svårt all i lagen entydigt ange i
vilka fall tillstånd skall medges. I de enskilda fallen måste en sammanhållen
bedömning göras med utgångspunkt i de tidigare angivna kraven som ingär i
riktlinjerna för koliniroduklionen. Även andra samhälleliga intressen bör
beaktas vid prövningen, exempelvis kraven pä hushållning med iräfiberråvara.
Jag förordar atl i lagen, som förutsättning för tillstånd, anges att användning
av kol i anläggningen skall vara förenlig med av riksdagen antagna energipoliiiska
rikllinjer för inlroduklion av kol.

Vad gäller prövningens samordning med annan lagstiftning
villjag anföra följande.

Enligt
miljöskyddsförordningen (1981:574, senasl ändrad 1983:729) krävs tillstånd för
alt bygga eller väsentligt ändra förbränningsanläggningar med en tillförd
effekl överstigande 10 MW. För anläggningar mellan 0,5 MW och 10 MW som är
avsedda för annal bränsle än enbart eldningsolja eller bränslegas föreligger
anmälningsskyldighet till länsslyrelse. Koncessionsnämnden för miljöskydd och
länsstyrelserna kan vid tillståndsprövning enligl miljöskyddslagen föreskriva
särskilda villkor för en enskild anläggning. T.ex. kan föreskrifter meddelas om
mindre svavelulsläpp än vad som följer av förordningen (1976: 1055) om
svavelhaltigt bränsle. Däremot kan inle slörre utsläpp medges.

Enligt 136 a § byggnadslagen (BL) skall regeringen pröva
tillkomst och lokalisering av induslriell eller liknande verksamhet som är av
väsenllig belydelse för hushållningen med energi, med Iräfiberråvara eller med
landets samlade mark- och vattentillgångar. Prövningen gäller för nyanläggning
av bl. a. ångkraftanläggningar och andra anläggningar för eldning med fossill
bränsle med tillförd effekl överstigande 500 MW. Regeringen kan genom beslut i
varje särskilt fall förbehålla sig prövning enligl 136a §

Prop. 1983/84:158 14

BL
även av utvidgning av fossileldade anläggningar eller av nya sädana
anläggningar med lägre tillförd effekl än 500 MW. Regeringen har höslen 1983
beslutat inhämla lagrådels yttrande över ett förslag till plan- och bygglag,
som avses ersätta BL. Förslagel innehåller inle någon motsvarighet till 136a §
BL utan regler om regeringsprövning av vissa verksamheler föreslås i slällel få
sin plats i en särskild lag om hushållning med naturresurser. I
departementspromemorian (Ds Bo 1984:3) Förslag till lag om hushållning med
naturresurser m. m. föreslås alt det i en nalurresurslag las in regler om
regeringsprövning av anläggningar med slor påverkan på omgivningen. Reglerna
avses ersätta beslämmelserna i 136a § BL om prövning med hänsyn till
hushållningen med landels samlade mark- och vallenlillgängar. Med hänsyn till
del pågående arbetet inom regeringskansliet med alt ularbeta förslag till
riktlinjer för den av riksdagen beslulade koliniroduklionen lämnas i
promemorian inle nägot förslag vid vilken storieksgräns tillslåndsplikl för de
nämnda anläggningarna bör inträda. Promemorian remissbehandlas f n. För
anläggningar med tillförd effekt slörre än 200 MW bör såsom chefen för
jordbruksdepartementet närmare redovisar prövning ske enligl 136a §
byggnadslagen.

Den
nu föreslagna tillståndsprövningen enligt faslbränslelagen bör avse frågan om
del finns energipoliiiska skäl atl inle tillåta användning av kol. Ett
tillstånd enligt fastbränslelagen innebär således endasl atl hinder för alt
använda kol inle föreligger från energipolitiska utgångspunkter. Tillståndet
ersätter inte tillstånd enligl andra lagar, t.ex. enligt miljöskyddslagsliflningen.
Mot bakgrund av de rikllinjer somjag lidigare har redovisat kommer dock
miljöaspekterna lill viss del all beaklas vid lillståndspröyningen enligt
fastbränslelagen. Enligl min mening torde samordningen av prövningarna enligl
miljöskyddslagen och fastbränslelagen underlällas genom underhandskontakter
eller remisser mellan prövningsmyndigheterna.

Jag
har lidigare berört frågan om vilka anläggningar som bör omfattas av den
energipoliiiska prövningen. Somjag nyss har nämnl bör koliniroduklionen under
de närmaste åren i första hand ske i slora anläggningar, där modern leknik som
kan uppfylla stränga miljökrav utnyttjas. Del finns därför anledning atl låta
även relalivi små anläggningar omfattas av kravel på prövning. Prövningssystemel
bör dock göras enkell och begränsas till sådana fall, där frågan om
kolanvändning kan ha energipolilisk belydelse. Jag förordar all gränsen skall
vara densamma som för anmälningsskyldighet enligt miljöskyddsförordningen,
alltså 0,5 MW.

I
övrigl villjag framhålla atl del från tillämpningssynpunkl är en fördel all
storleksgränsen bestäms med utgångspunkt i pannans konstruktion.

De
anläggningar som från energipolilisk synpunkl är angelägna atl pröva är främsl
sådana som har belydelse för områden med gemensaml uppvärmningssyslem, dvs.
fjärrvärmeverk och lokala värmecenlraler. Inom fjärrvärme- och nalurgasområden
är även andra anläggningar av inlresse. Däremoi finner jag del inle nödvändigl
all låta prövningssystemel omfatta

Prop.
1983/84:158 15

eldningsanläggningar
inom induslrin och för trädgårdsnäringens byggnader belägna utanför fjärrvärme-
och nalurgasområden. Efler samråd med chefen för bostadsdepartementet föreslår
jag all sädana anläggningar lämnas utanför del nu föreslagna prövningssystemel.
Kolanvändning i sädana anläggningar kommer givetvis all även i fortsätlningen
prövas enligl miljöskyddslagstiftningen. Det synes lämpligt atl länsslyrelsen
och koncessionsnämnden för miljöskydd fortsättningsvis meddelar slalens
energiverk när anmälan eller ansökan om tillstånd enligl miljöskyddslagen
inkommer.

Ändringen
i fastbränslelagen bör la sikle på koleldning i nytillkommande anläggningar.
Kravel pä tillstånd all ulföra eldningsanläggningar för huvudsaklig eldning
med kol kan av nalurliga skäl endasl gälla nytillkommande anläggningar. Ändras
en äldre anläggning sä atl den får ell utförande för huvudsaklig eldning med
kol bör dock tillslåndskravel gälla. För sådana anläggningar, som är under
uppförande eller ombyggnad när ändringen i faslbränslelagen träder i kraft och
som har planerals för huvudsaklig eldning med kol, bör finnas
övergångsbestämmelser som möjliggör användning av kol på avsett säll efler ett
enkelt anmälningsförfarande. När andra anläggningar än sädana som har ulförts
för huvudsaklig eldning med kol ändå har eldats med kol - ibland används kol
som reservbränsle - bör delta få fortsätta efter motsvarande
anmälningsförfarande. Detsamma bör gälla om anläggningen eller ändringsarbeten
i anläggningen vid utgången av år 1983 har påbörjals men inle slulförls och
avsiklen har varil alt använda kol som reservbränsle.

För
tydlighels skull bör nämnas all en anmälan av det slag som här avses

-
i motsats till exempelvis en
anmälan enligl 16 § miljöskyddskungörelsen

-
inle ger ulrymme för egentlig
prövning i ärendet. En anmälan fär således automatiskt avsedda rättsverkningar,
om del inle kan påvisas all den innehåller oriktiga uppgifter.

Jag
vill i delta sammanhang framhålla all ett vägrat koltillstånd enligl
faslbränslelagen inte innebär att användning av andra fasla bränslen aulomaliskl
är tillåten. T.ex. skall användning av iräfiberråvara prövas enligl 136 a §
byggnadslagen om förbrukningen per kalenderår av iräfibertåvara kommer atl
uppgå lill minsl 10000 m' fasl mått.

Alt
utan tillstånd utföra en eldningsanläggning för koleldning, atl elda med kol
utan tillstånd eller alt bryta mol lillsländsvillkor bör beläggas med
bötesstraff Om en anläggning utförs för eldning med kol eller eldas med kol
ulan lillsländ bör ägaren eller den som eljest förfogar över anläggningen vid
vite kunna föreläggas atl vidla rättelse. Detsamma bör gälla om
lillståndsvillkor inle uppfylls. Botes- och vitesbestämmelserna bör utformas
enligl vad som i övrigt gäller enligt faslbränslelagen.

Som
nämndes i inledningen beslöl regeringen den 15 december 1983 alt inhämla
lagrådels yttrande över ett förslag lill ändring i faslbränslelagen (bilaga
1.3) med den innebörd jag nu redogjort för.

Lagrådet
har i sitt yttrande (bilaga 1.4) inte haft någol all erinra mol

Prop. 1983/84:158 16

förslaget utom all del föreslagil ett förtydligande i 3 a
S och ett tillägg i 9 § av innebörd atl del inle skall vara möjligt alt ingripa
med både straff och vitespåföljd mot samma förfarande. Jag har intet atl erinra
mot lagrådets förslag i dessa avseenden och älerkommer lill frågorna i
specialmoliveringen.

Jag förordar därjämte atl ytteriigare ett förtydligande
görs i 3 a §. Jag återkommer lill denna fråga i specialmoliveringen.

2.2 Kolförsörjning

2.2.1 Internationell kolhandel

Av världens samlade kända fossila bränsleiillgångar svarar
kolel för mer än 90%. De lolala, Iroliga tillgångarna på både brunkol och
stenkol har på grundval av allmängeologiska förhållanden uppskattats till
15000-20000 miljarder ton. Härav är mer än 10000 miljarder lon kända.

Världsenergikonferensen (WEC) definierar energiresurs
eller eiiergilill-gång som den fysiska förekomsten pä jorden av en energiråvara
som med en viss grad av sannolikhet någon gång kan bli utvinningsbar. Reserv
definieras som den del av tillgången som kan utvinnas med känd teknik (eller
med rimlig förbättring av denna) och till i dag konkurrenskraftiga priser. Både
reserver och tillgångar kan uppdelas i kända och uppskattade.

Endast en mindre del av de kända koltillgångarna ulgör
reserver. Dessa beräknas år 1980 ha uppgåll lill knappt 700 miljarder lon,
varav ca 490 miljarder ton ulgörs av stenkol. Som jämförelse kan nämnas atl
väridsproduklionen av kol samma år uppgick lill ca 2,8 miljarder lon. Under de
senaste 10-12 åren har man kraftigt kunnat räkna upp såväl de kända
tillgångarna som reserverna. Anledningen härlill är bl.a. 1970-talels höjningar
av oljepriserna, vilka har medförl att många länder har ökal sin prospektering
samt utnyttjat mer avancerad teknik för att uppskatta koltillgångarna. Två
tredjedelar av reserverna och hela 80% av resurserna finns i tre länder:
Förenta slalerna, Sovjetunionen och Kina. Trols denna koncentration till ell
fålal slora länder, märks beträffande kol en jämnare global fördelning av
reserverna än för oljan.

Den inlernalionella handeln med kol är blygsam i
förhållande lill världens kolproduktion. Knappt 10% av väridens produklion av
kol exporteras. Mellan åren 1970 och 1980 ökade kolhandeln kraftigt. Även
under är 1981 ökade kolhandeln, om än nägot långsammare. Därefter har världshandeln
på kolområdel i det närmaste stagnerat och t.o.m. gåtl något tillbaka. Ökningen
under är 1982 uppgick till endast 1% medan de preliminära siffrorna för år 1983
visar en minskning av den internationella kolhandeln med 8% jämförl med 1982
års siffror.

Ell utmärkande drag för den internationella kolhandeln är
all den andel av den lolala nationella produktionen av kol som exporteras
växlar myckel kraftigt mellan olika länder. Länder med omfallande kolproduktion
som

Prop.
1983/84:158 17

USA och Sovjetunionen använder huvuddelen av sitt kol för
inhemskt bruk. Expo.rtandelen från dessa länder var år 1980 ca 12 resp. 5%.
Kina, den Iredje slora kolproducenten i väriden, använder i slorl sell allt
sitt kol för inhemskt bruk. Kanada och Australien, som på senare år har ökal
sin andel av världsmarknaden myckel kraftigt, exporterade år 1980 ca 45 resp.
51 % av sin kolproduktion. Mellan dessa båda grupper av länder ålerfinns Polen
och Sydafrika, som år 1980 exporterade ca 16 resp. 25% av sill kol.

Exporten från flera av de betydande kolexportörerna har
under de senasle åren präglats av kraftiga fluktuationer.

Frän all ha ökal sin export åren 1979-1981 har USA's
kolexport minskal kraftigt under åren 1982-1983. Australien har under samma
period ökat sin kolexporl, medan Kanadas kolexport varil oförändrad. Efter en
mindre ökning av kolexporten är 1980 har Sydafrikas kolexport stagnerat och t.
o. m. gäll lillbaka nägot. Övriga länder, dvs. flera av de västeuropeiska
kolproducenterna, har samtidigt minskat sin kolproduktion. Polens kolexport
sjönk kraftigt åren 1980-1981 för all sedan genom ökning av exporten under
senare är nästan ha återhämtat sin position från slutet av 1970-lalel.

Trols de kraftiga fluktuationerna i olika länders
kolexporl har detta inte kommit atl medföra kriser på den internationella
kolmarknaden. Visserligen har knapphetslendenser och prisökningar funniis, men
den typ av försörjningskriser som funnits när del gäller olja har ingen
motsvarighet på kolområdel. Exempelvis kom minskningen av Polens kolexport åren
1980-1981 all utjämnas samtidigt som USA ökade sin kolexport myckel kraftigl.
Australiens jämna ökning har ocksä medverkat till alt överbrygga
fluktuationerna i andra länders kolexport. Självfallel kan dock tvära kast i kolexporten
välla slora problem för enskilda länder. Polens plötsliga neddragning drabbade
Danmark hårt hösten 1980. En slor del av borlfallel av kol från Polen kom alt
ersättas med kol frän Sydafrika.

Vid sidan om de nämnda kolexporlörerna kommer under de
närmasle åren flera länder atl kunna få betydelse som kolexportörer, bl. a.
Colombia och Botswana. Även länder som Mozambique och Zimbabwe har på sikl
möjligheler all bli betydelsefulla kolexportörer.

Nedgången i kolhandeln under de allra senaste åren beror
på flera olika omständigheter. En närmare analys av ulvecklingen som har gjorts
inom del internationella energiorganet lEA visar atl nedgången i första hand
beror pä en minskning av kolanvändningen i Västeuropa och Japan. Delta kan bl.
a. förklaras av den låga ekonomiska aktiviteten i västvärlden under. är 1982,
med bl. a. ett minskal elbehov som följd, och osäkerheten om den framlida
ekonomiska lillväxlen som har haft en allmänt återhållande effekl på
invesleringarna. Del minskade trycket på oljemarknaden och osäkerheten om
utvecklingen av de framtida energipriserna i allmänhet och prisrelationerna
mellan olja/kol i synnerhet har också lett lill en minskande övergäng lill
kol. En ökande debatt om miljöeffekter vid kolanvändning och oro 2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
158

Prop.
1983/84:158 18

för skärpta miljökrav har vidare enligl lEA medfört att
konverleringen från olja till kol har avstannat.

Den stagnerande och minskade kolhandeln under de senasle
åren kan också förklaras av en mycket kraftig kollageruppbyggnad under senare
år som syftat lill alt förebygga plötsliga avbrott i kolförsöijningen, mindre
behov av kol för elproduktion än planerat samt de milda vintrarna under senare
år.

En minskad efterfrågan på kol har lell lill all priserna
har stabiliserats och l.o. m. tenderat all minska. Till skillnad mot
prisbildningen på olja är prisbildningen på kol splillrad och delvis
svärgenomskådlig. Riklpriser på kol saknas eftersom priset växlar mellan olika
gruvor beroende på skillnader i bl.a. arbetskraftskostnader och olika former
av samhälleligt slöd. Priserna på kol i internationell handel steg relativt
kraftigt under åren 1980 och 1981. Till slor del berodde delta på en snabbt
ökande efterfrågan till följd av de slora oljeprisökningarna. Minskad kolexport
från Polen i kombination med oro på arbetsmarknaden i Australien under samma
period förstärkte denna ulveckling. Därefter skedde en markant dämpning av
priserna, som till slor del hänger samman med den minskade eflerfrågan pä kol.
Prisnivån åren 1982 och 1983 kom därför i många fall alt underskrida prisnivån
vid slutet av år 1981. För de närmaste åren kan man förvänta fortsall låga
priser även om en ökning från 1983 års nivä lorde kunna inträffa.

Både producenter och konsumenter av kol kan i viss
utsträckning underlälla sin planering genom all ingå långlidskontrakl eller
genom all delta i samarbetsformer såsom delägande på producenlsidan.
Längtidskoniraklen kan dessulom möjligen i någon mån minska osäkerheten om de
framlida priserna, även om klausuler för omförhandling eller anpassning lill
ändrade förhållanden pä den inlernalionella kolmarknaden under kontraktens löptid
gör att viss osäkerhet beslår.

Genom den låga efterfrågan på kol under senare tid har
enligl lEA handeln på spotmarknaden ökal sin andel av den totala kölhandeln.
Ett problem med alllför slora laster kol på spotmarknaden är atl de ofta består
av flera sorters kol. Inköp av kol på spotmarknaden kan därför försvåra
förutsättningarna för uppfyllande av olika angelägna miljökrav.

2.2.2 Svensk kolförsörjning

Sverige förbrukade år 1983 drygl 1,2 miljoner ton ångkol.
Del svenska behovet av ångkol har under senare år huvudsakligen täckts genom
imporl från USA, Polen och Storbritannien. Vissa mängder har även kommit från
Sovjetunionen och Kanada. Dessa länder kommer även fortsättningsvis att vara
vikliga leverantörer lill den svenska marknaden.

När det gäller kolförsörjningsfrägor samarbetar
kraftförelag och kommuner i bolaget Svenskl Kolkonsorlium AB. Delägare i detta
bolag är slalens vattenfallsverk. Sydkraft AB och ell stort antal kommuner via

Prop. 1983/84:158 19

EFO Coal AB. Bolagels uppgift är bl. a. att lägga fram
förslag om särskilda projekl och kommersiella ålgärder för all trygga
intressenternas kolförsörjning och all fungera som organ för sådan gemensam
anskaffning av kol varom två eller flera intressenter enas.

Gällande rikllinjer avseende kolförsöijningen lades fast i
riksdagens energipolifiska beslut år 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381).
Dessa riktlinjer innebär i huvudsak följande.

En akliv kolförsörjningspolilik skall föras, inriktad på
all genom långtidsavtal och engagemang i kolgruvor åstadkomma ell
försörjningssystem som starkt präglas av leveranstrygghet. Avsiklen var all en
sådan politik skulle skapa förulsällningar atl importera tillräckliga
kvantiteter av låg-svavligl, miljövänligt kol. Utnylljandet av sådant kol
skulle enligl rikllinjerna vara tillräckligt långtgående för att i sig ulgöra
allernaliv till reningsåtgärder i avsvavlingsanläggningar. Enligt riktlinjerna
bör man inle förlila sig på en osäker spotmarknad för kol.

Enligl riktlinjerna bör Svenskt Kolkonsortium AB kunna
spela en viklig roll för atl irygga intressenternas kolförsörjning. För atl
irygga en säker kolförsörjning infördes staisgaranti för bl.a. kolulvinning
liksom slöd lill prospeklering efter kol. Hithörande frågor har lidigare
behandlats i prop. 1983/84:110 om vissa oljefrågor.

När del gäller de länder som Sverige bör köpa kol från
framhålls i 1981 års energiproposition alt en spridning geografiskt bör
eftersträvas och all samarbele bör ske med andra länder än de traditionella, t.
ex. ulvecklingsländer. Del betonas alt även länder med stor kolproduktion i
vissa fall kan vara olämpliga som leverantörer. Som exempel på ell sådanl land
nämns Sydafrika. Enligl min mening är motsättningarna i del landel av den arten
atl Sverige ej bör göras beroende av kolimporl frän Sydafrika.

Sedan rikllinjerna för kolförsörjningen utformades år 1981
har förändringar skett i vissa väsentliga avseenden. Den tekniska utvecklingen
och den fortskridande försurningen av mark och vallen släller nya krav och
innebär nya förutsättningar för den svenska kolförsörjningspolitiken. Möjligheterna
att uppnå trygghet i kolförsörjningen har blivit bättre tillföljd av alt vi i
framliden inte behöver basera vår kolförsörjning på ell kol med extremt låga
svavelhalter. I slället kan vi utnyttja avancerad miljöteknik för all nedbringa
utsläppen av svavel ulöver vad som är möjligl med särskill lågsvavligl kol.
Delta innebär bl.a. all engagemang i ulländska gruvor inle längre är lika
vikligl eftersom kolförsörjningsbasen har kunnal breddas.

Trols all försörjningssituationen f n. ser ganska posiliv
ul för Sveriges del finns det anledning alt betona den osäkerhet som präglar
den framtida kolmarknaden. Del gäller i första hand risken för en kraftig
ökning av efterfrågan pä kol i samband med höjda oljepriser eller en
högkonjunktur som ökar eflerfrågan på kol för främsl elproduktion.

Underlag för all diskulera försörjningsslrategier rörande
olika energislag

Prop.
1983/84:158 20

finns i energimarknadsutredningens belänkande och i
slalens induslriverks PM 1982:2 Försörjningslrygghelen för olja, kol och uran.
I den senare rapporten behandlas Sveriges försörjningssituation pä kort och
lång sikt närmare och vissa utgångspunkter anges för hur en svensk
försörjnings-politik kan inriktas. En faktor som enligl verkel bör
uppmärksammas är alt möjligheterna till spolköp i händelse av en
försörjningskris är små beträffande kol. Det sammanhänger bl.a. med alt
kolkonsumenler inte ulan vidare kan använda andra kolkvalileter än de
anläggningen är utformad eller oplimerad för. Därför är sårbarheten för
konflikter i jusl denna mening stor och motiverar all leveranssäkerheten
särskill beaktas när försörjningspoliliken formuleras.

Del finns enligl rapporten i princip tre sätt alt hantera
risker: nämligen atl dels sprida dem på olika energislag och leverantörer, dels
söka etablera långsikliga avlal med producentländer, dels bygga upp
beredskapslager. Gemensamt för dem alla är all de pä kort sikl medför
resursuppoffringar.

Ell väl utformat transportsystem har en mycket slor
betydelse för kolpriset hos förbrukaren. Vid import av kol från utomeuropeiska
exportländer uppgår koslnaden för transporter, hantering och lagring lill
60-70% av det pris som konsumenten får betala.

Nordiska ministerrådet har genom en särskild arbetsgrupp
utvärderat förulsättningarna för gemensam nordisk kolimport (Gemensam nordisk
kolimport?, NU 1983:3). Denna utvärdering bygger pä en jämförande analys av
nationella rapporter angående kolhamnar i de nordiska länderna.

Import av kol lill Norden förväntas i framtiden
huvudsakligen komma atl ske från Sovjetunionen, Polen, USA, Australien och
Kanada.

Vid import av kol till Danmark, Norge eller Sveriges
västkust är enligt arbelsgruppen för gemensam nordisk kolimport direklimporl
transport-ekonomiskt fördelakligare än import via omlastning i annat land. Det
kan dock i ell skede, då kolanvändningen byggs upp i ell land eller i en
region, vara lönsamt all ulnyllja omlastning eller dellössning i ell annal
nordiskt land.

Vid imporl av kol från Australien lill konsumenlhamn med
begränsad kapacitet på Sveriges ostkust gäller att omlastning i hamn före
inloppet lill Östersjön är fördelakligare än omlastning i omlastningshamnar vid
Östersjön. Om förbrukningen i delta fall sker i sådan anslutning till djuphamn
atl omlastning till annat farlyg inle är akluell, är i stället direktimport
fördelaktigare än omlastning i hamn före inloppet lill Östersjön. Dellossning
i hamn före inloppet till Östersjön är dock allra fördelaktigast. Dellossning
möjliggör utnyttjande av slörre fartyg till Östersjön än ca 100000 dwi,
eftersom fartygens djupgående minskas genom dellossningen.

För kol frän Kanada och USA är enligl arbelsgruppen
omlastning i det egna landet normall ekonomiskl fördelaktigast. Det bör
observeras att del enligl redovisade kalkyler är billigare atl transportera
kanadensiskt kol med Panamaxfartyg genom Panamakanalen än med mycket slora
farlyg

Prop. 1983/84:158 21

runt
Sydamerika. Om della förhållande skulle komma att ändras, kommer samma
slutsatser alt gälla för kol från västra Kanada som för kol från Australien.

Arbelsgruppen
bedömer alt andelen kol från Australien och Kanada under 1980-lalel kommer alt
vara relativt begränsad i förhållande lill den lolala importen av kol lill
Norden. Della innebär atl från iransportekono-misk synpunkt lorde endasl en
begränsad del av kolimporten lill Norden bli aktuell för nordiskt samarbele.

Sjöfartsverket
har under våren 1983 genomfört en enkät bland 43 av landels hamnar för atl få
en uppfattning om rådande kolhamnsplaner för den kommande tioårsperioden.
Redovisningen omfattar inte hanlering av metallurgiskt kol. Hamnarna har
redovisat kapacitelsuppgifter både i egentliga kolhamnar samt i andra
hamndelar, i första hand avsedda för annal gods men möjliga för kolhantering.

Enligt
sjöfartsverket synes hamnarnas mottagningsförmåga i slorl sett inle vara någon
trång sektor i koldislributionsmönstrei. Snarare torde, enligt verkel,
ytteriigare stora hamninvesieringar inge stark betänklighet. Underlaget för
slora kolhamnsprojekt under 1980-talet, som inte samtidigt är kopplade till
kolkondenskraftverk, framstår enligl verket som obefintligt.

2.2.3
Rikthnjer för den framtida kolförsörjningen

Jag
har nyss redovisat utvecklingen på kolområdel inlernationelll och i Sverige.
Som redovisades finns osäkerhet rörande den framlida ulvecklingen på
kolmarknaden. Del krävs därför atl den svenska kolförsörjningen ges en
långsiklig inriklning för att genom insalser redan nu förebygga och motverka
effekten av eventuella framlida kriser och knapphetslendenser på kolmarknaden.

Målel
för den svenska kolförsöriningspolitiken bör därt"ör även fortsättningsvis
vara all inom ramen för de övergripande energipoliiiska riktlinjerna sträva
efler långsiktiga engagemang med ett urval av exportJänder och därigenom Irygga
försörjningen av ett frän miljösynpunkt lämpligt kol lill rimliga priser. Genom
en sådan akliv kolförsörjningspolilik bör effekterna för värt land av
försörjningskriser och lillfälliga fluktuationer i dén inlernalionella
kolhandeln kunna förebyggas. Samtidigt är del angelägel att handlingsfriheten
inför framlida energipoliiiska beslut hålls öppen. Det är vikligl all vi inte,
som tidigare skedde när det gäller oljan, gör oss beroende av en spotmarknad på
kolområdet.

När
del gäller urvalet av länder för svensk kolimporl bör liksom hittills
eflerslrävas geografisk spridning och samarbete också med andra länder än de
traditionella, t.ex. med ulvecklingsländer. Liksom hillills bör dock inte
Sydafrika komma i fråga som exportör av kol lill Sverige. Della är inle enbart
motiverat från försörjningssynpunkl, ulan även mot bakgrund av all detta land
bedriver en rasåtskillnadspolilik som kraftigl bör fördömas.

Prop.
1983/84:158 22

Värdet av sådana långsikliga engagemang beror självfallel
bl.a. på om det går alt på alternativa vägar uppnå liknande
försörjningslrygghel men med mindre uppoffring. I likhel med vad statens
industriverk har framhållit i sin rapport kan del finnas skäl för alt i ett
vissl speciellt fall välja ell för-söijningsallernativ som kräver en slörre
uppoffring om delta kan bedömas leda till en ökad framtida
försörjningslrygghel. Denna typ av avvägningar kan självfallet endasl ske från
fall till fall när sådana engagemang aktualiseras. Genom alt det inle längre
är nödvändigl all grunda Sveriges kolanvändning på utnyttjande av extremt
lågsvavligl kol, har handlingsfriheten när del gäller Sveriges försörjning med
kol ökal. Fortfarande är del dock angelägel all vi i första hand importerar kol
med låga halter av svavel och andra föroreningar. Del är väsentligt all
engagemangen inle blir av sådan omfattning eller skapar sådana bindningar all
handlingsfriheten för den framtida energipolitiken minskar.

I samband med riksdagsbehandlingen av prop. 1980/81:90
föreslogs i den socialdemokratiska partimolionen rörande energipolitiken
(motion 1980/81:1976) införandet av nägon form av licenssyslem för att styra
kolanvändningen. Kravel var motiverat av en önskan alt dels undvika import av
från miljösynpunkt dåligl kol, dels undvika en okontrollerad kolintroduklion.
Genom importlicenser skulle det bli möjligl att undvika ölägenheter liknande de
som har uppstått på oljeområdet med ell slarkl beroende av en osäker
spotmarknad. Riksdagen avslog motionen (NU 1980/81:60, rskr 381).

Jag vill i della sammanhang erinra om att jag i prop.
1983/84: 110 om yissa oljefrågor bl. a. behandlade frågan om behovel av
importlicenser för olja. Jag konstaterade då att lägel på oljemarknaden f. n.
inle är sådanl all del motiverar denna lyp av ingrepp.

Inle heller på kolmarknaden lorde silualionen enligt min
uppfattning vara sådan atl imporllicenser är motiverade. Somjag tidigare har
redovisal är Sverige för den framlida kolförsörjningen inte längre hänvisad
till all utnyttja kol med sädana låga svavelhaller som förutsattes i 1981 års
energi-politiska beslut. Dessulom anser jag atl de syften som låg bakom den
socialdemokratiska motionen tillgodoses genom den sänkning av gränsen för
prövning av koleldade anläggningar enligt miljöskyddslagen lill 500 kW som
Irädde i kraft den 1 juli 1983 och genom den energipolitiska prövning enligl
faslbränslelagen somjag nyss har föreslagil. Vidare kan nämnas all, ett
införande av imporllicenser för kol skulle kräva särskilda överväganden med
hänsyn lill Sveriges ålaganden inom ramen för samarbelel inom GATT.

Jag bedömer mol denna bakgrund all det inle finns skäl för
alt nu åter ta upp frågan om importlicenser för kol. Della hindrar dock inle alt
frågan åter kan aktualiseras om kolimport i nägon väsenllig grad skulle ske i
slrid med de rikllinjer för kolförsöijningen som jag här förordar.

Jag går nu över lill all behandla frågan om
beredskapslagring av kol och vissa transportfrägor.

Prop. 1983/84:158 23

I
prop. 1981/82: 102 om säkerhels- och försvarspolitiken saml totalförsvarets
forlsalla ulveckling, bil. 3, uttalades all beredskapslager av ångkol borde
byggas upp av försöijningsberedskapsskäl. Liksom i fråga om olja borde
lagringsskyldighelen åvila störte säljare och förbrukare av ångkol.
Föredraganden uttalade vidare alt han avsåg att senare återkomma med förslag
till sådan lagsliflning. Riksdagen hade inga erinringar mot regeringens
förslag i denna del (FöU 18, rskr 374).

Regeringen
har därefter uppdragit ål ulredningen (H 1982:03) rörande frågor om
beredskapslagring på energiområdel all utforma och lämna förslag till
lagstiftning rörande beredskapslagring av bl.a. ängkol. Utredningen vänlas
redovisa sina förslag våren 1984.

Utredningen (H 1982:04)
för prövning av det löpande oljelagringsprogrammet har i siU delbetänkande (Ds
I 1983:23) Tvångslagring av olja och kol, förslag lill nya regler, m. m.,
presenterat vissa överväganden rörande reglerna för tvångslagring av kol.
Utredningen väntas redovisa sina slulliga överväganden rörande bl.a.
beredskapen på kolornrådel i ett slutbetänkande våren 1984.

I
prop. 1983/84:110 om vissa oljefrågor harjag anmäll all jag avser atl under
hösten 1984 föreslå regeringen all förelägga riksdagen en proposition med bl.a.
förslag till ny lagstiftning om beredskapslagring på energiområdel. Jag avser
att då också närmare behandla frågan om beredskapslagring av ångkol.

Den
redovisning av länkbara framlida exportländer samt befinllig och planerad
kolhamnsulbyggnad som jag nyss har redovisal lyder på all en ökad kolinförsel i
landel inte innebär några kapacitetsproblem i landels hamnar. Sjöfartsverket
har genom enkäten till landels slörre hamnar i stället kunnal klariägga alt en
belydande kapacilel för motlagning och hantering av kol finns i landets hamnar.
Den kapacilelsnivå som sammantaget planeras skulle öka den samlade kapaciteten
till en nivå som avsevärt översliger del bedömda behovel.

Frågan
om mer omfattande utbyggnader av svenska hamnar för hantering av kol har under
de senasle åren aktualiserats i skilda sammanhang. Planer på störte
omlaslningshamnar har aktualiserats i bl.a. Landskrona, Göteborg, Vallhamn och
Nynäshamn. I Oxelösund finns belydande kapacitet redan utbyggd.

I
den energipoliiiska propositionen år 1981 angavs alt nägol statligt engagemang
i en cenlralhamn för kolimport inte var moliveral. Vidare konstaterades atl en
cenlral kolimporthamn för sin lönsamhel är beroende av alt en betydande
förbrukning sker i anslulning lill hamnen. Riksdagen delade denna uppfattning.

I
Nordiska ministertädeis kolhamnsutredning konstateras all inriklningen av den
framtida kolimporlen inte släller krav på nordiskl samarbete rörande
kolimporten. Enligt utredningen förefaller direklimporl vara ell ekonomiskt
bättre alternativ än import via omlastning i annat land. An-

Prop.
1983/84:158 24

vändning
av avancerad miljövänlig leknik, i slällel för import av extremt lågsvavligl
kol för all klara stränga miljökrav, ökar också möjligheterna all klara en
störte del av koltillförseln via närimport med mindre tonnage. Detta minskar
ylleriigare motivet för en centralhamn. Mot denna bakgrund finner jag, efter
samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att det för den tid som kan
överblickas inte finns nägot behov av en cenlralhamn för kolimporl.

Om
den svenska kolimporten skulle komma alt förskjutas lill myckel avlägsna
producenlländer kan della ändra de ekonomiska förutsättningarna för en viss
kapacilelsulbyggnad på hamnsidan saml leda till all någon hamn ulvecklas till
en centralhamn.

Enligl
min mening lorde den befintliga kolhamnskapacileten inle ulgöra någol problem
för den försikliga introduktion av kol som jag lidigare har föreslagil.
Situationen tycks i stället delvis vara den motsatta, nämligen att en orealistiskt
hög kapacilel i vissa av landels hamnar planeras.

I
sammanhanget kan nämnas atl chefen för kommunikationsdepartementet i sin
anmälan till årels budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 8) framhöll att
det var befogal all slalen mera aktivt verkar för atl skapa förutsättningar för
en samordning av hamninvesteringarna. I första hand bör ett planeringsunderlag
pä regional nivå las fram av sjöfartsverket. Tanken är alt hamnägare som står i
begrepp alt göra invesleringar skall kunna få ta del av ett för hela landet
gemensamt underlagsmalerial och också kunna få råd. Det bör enligt vad som
anfördes ankomma på sjöfartsverket och del lill verkel knutna hamnrådel alt
hålla ell för hamnväsendet relevant material akluellt.

Efler
samråd med chefen för kommunikationsdepartementet anser jag atl statens
energiverk i detta sammanhang bör kunna förse sjöfartsverket och hamnrådet med
värdefullt underlagsmalerial för atl säkerställa en ralionell
kolförsörjningsstruklur.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till

lag
om ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fasl
bränsle. Förslaget bör bifogas prolokollel som bilaga 1.5

Förslaget
har upprättats efler samråd med cheferna för jordbruks- och
bostadsdepartementen.

Prop.
1983/84:158 25

4 Specialmotivering

Lagens rubrik har ändrats till faslbränslelagen, eftersom
den inle endast omfatlar bestämmelser om utförande av eldningsanläggningar. Den
nya rubriken överensstämmer med den normalt brukade kortformen av lagens
benämning.

Lagtexten har i förhållande lill utredningsförslaget
bearbetats redaktionellt och i viss mån även i sak.

1 § En eldningsanläggning, som inle är tillfällig, skall
enligt vad som

föreskrivs i denna lag uppföras eller inslalleras (ulföras) så all den kan

eldas med fasl bränsle och därefter bibehållas i ell sådanl utförande så

länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning
i vilken varmvallen, hetvatten, ånga eller helolja framslälls för byggnadsuppvärmning,
elproduklion eller användning i en induslriell process.

Skall kol användas i anläggningen, krävs i vissa fall
särskilt tillstånd enligl 3a§.

Inledningsparagrafen anger lagens tillämpningsområde. Här
har lagts till ett nyll tredje stycke, varav framgår alt i 3a§ finns vissa
särskilda bestämmelser om kolanvändning.

2 § En eldningsanläggning i vilken den årliga
bränsleförbrukningen kan

beräknas normalt uppgå till minst 180 lerajoule skall ulföras för eldning

med fast bränsle och därefter bibehållas i ell sådant utförande så länge den

är i bruk.

Delsamma gäller en eldningsanläggning med lägre
bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten, hetvatten, ånga eller
helolja framställs för sådanl ändamål som anges i 1 § andra stycket, om

1.
den ärliga
bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normall uppgå lill minst 180
lerajoule och

2.
systemets
årliga behov av energi annars inle lill minsl 75 procent kan tillgodoses på
annal säll än genom användning av gas eller olja eller annat flytande bränsle.

Paragrafen innehöll lidigare ett iredje stycke med de
regler om samrådsskyldighet i fråga om bränsleval som redogjorts för i den
allmänna motiveringen. Eftersom samrådsskyldighelen nu ersätts med del nya prövningsförfarandel
har detta stycke upphävts.

3a § Tillstånd av regeringen eller den myndighel som
regeringen bestämmer krävs för alt

1. uppföra, installera eller ändra en
eldningsanläggning så all den fär ell

utförande för huvudsaklig eldning med kol, om anläggningen avses få en

tillförd effekt överstigande 500 kilowatt, eller

2. elda med kol i en anläggning med annat utförande än
som avses i 1,

om anläggningens tillförda effekt översliger 500 kilowatt.

Tillstånd ges endast om användning av kol i anläggningen
är förenligt

Prop. 1983/84:158 26

med
av riksdagen antagna energipoliiiska rikllinjer för introduktion av kol.

Ett
tillstånd får begränsas lill viss lid eller förenas med särskilda villkor.

Tillstånd
enligl denna lag behövs inle om tillstånd lill anläggningen meddelats enligt
136 a § byggnadslagen (1947: 385) med hänsyn lill hushållningen med landets
samlade mark- och vattentillgångar. Utanför områden där fjärrvärme eller
nalurgas distribueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens
energiplanering behövs inle tillstånd för anläggningar inom industrin eller för
trädgårdsnäringens byggnader.

En
eldningsanläggning för fasta bränslen kan i princip eldas med olika fasla
bränslen, men oflasl anpassas anläggningen lill ell speciellt bränsle. Om
anläggningen avses eldas med huvudsakligen kol krävs enligl första stycket 1
tillstånd innan den ulförs för denna användning. Kravet gäller även när en
tidigare uppförd anläggning med annat utförande ändras till utförande för
huvudsaklig eldning med kol. Ges tillstånd innebär del samtidigt all
anläggningen får eldas med kol utan att någon särskild ansökan behöver göras.
Delta framgår av första siyckei 2 enligt vilkel tillstånd atl elda med kol
krävs endast om anläggningen har annat utförande än för huvudsakligen eldning
med kol. Tillstånd krävs oavsett mängden kol eller andelen kol i bränslel. Av
första stycket framgår också den storleksgräns, 500 kW, som gälle.' för kravel
på tillstånd för en anläggning. Gränsen är densamma som gäller för
anmälningsskyldighet enligt miljöskyddsförordningen (1981:574), se 1.27 i
bilaga B lill förordningen (ändrad senasl 1983:729).

Tillstånd
lämnas av regeringen eller den myndighel som regeringen beslämmer. I den mån
delegering sker fär myndighetens beslut överklagas till regeringen om det går
den sökande emot. I andra stycket anges grunderna för tillståndsprövningen.
Denna fråga har behandlals i den allmänna motiveringen. På förslag av lagrådet
har i andra stycket ell förtydligande skett i förhållande till del remitterade
förslaget på så sätt atl "av riksdagen antagna" ersatt
"gällande". Att ett tillstånd skall kunna förenas med villkor eller
tidsbegränsas framgår av tredje stycket.

Av
fjärde stycket framgår atl tillstånd inle behövs i vissa fall även om
anläggningen uppfyller kravel på tillförd effekl enligt första stycket. Det
gäller lill all börja med om prövning sker enligt 136 a § byggnadslagen (BL)
med hänsyn till hushållningen méd landels samlade mark- och vattentillgångar.
I förhällande till del lill lagrådet remitterade förslagel har lagtexten förtydligats
pä så sätt atl undanlag medges endasl i de fall där prövningen sker med hänsyn
till hushållningen med mark och vallen. Härigenom utesluts de fall där en
begränsad prövning sker med hänsyn till hushållningen med Iräfiberråvara. (Jfr
ändringen av 2§ miljöskyddslagen (1969:397) i motsvarande syfte som skedde
genom SFS 1983:518, prop. 1982/83:167, CU 32, rskr 359). Anläggningar med en
tillförd effekt överstigande 500 MW skall enligt gällande bestämmelser prövas
enligt 136a§ BL, om inte undanlag medges i särskill fall. Vidare kan
regeringen pröva också lillkomslen

Prop.
1983/84:158 27

och lokaliseringen'av annan anläggning eller utvidgning av
en anläggning som bedöms ha sådan särskild belydelse som anges i 136a§ BL
första stycket. Ett beslut om sådan prövning kan aktualiseras med hänsyn lill
hushållningen med energi och med mark och vallen. Enligl cirkuläret (1983:684)
om statsmyndigheternas anmälningsskyldighet i ärenden enligt 136a§ BL ankommer
del på myndighelerna alt lill regeringen anmäla behov av beslut om sådan
prövning. Som angetts i den allmänna motiveringen pågår f. n. en översyn av
tillståndsprövningen enligl 136a § BL.

Undanlag från prövningsskyldighel enligl faslbränslelagen
gäller också för anläggningar inom industrin och för trädgårdsnäringens
byggnader ulanför områden där Qärrvärme eller nalurgas distribueras eller avses
bli distribuerad enligt kommunens energiplanering.

Bakgrunden till undanlagen i fjärde stycket har behandlats
i den allmänna motiveringen. Beträffande avgränsningen av Qärrvärme- och nalurgasområden
kan följande anges. Lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
eleklriska anläggningar, innehåller i 2§4 mom. en beslämmelse som innebär att
en elleverantör i princip inle är skyldig alt leverera ström för elvärme inom
områden där fjärrvärme eller nalurgas distribueras eller avses bli
distribuerad. I del sistnämnda ligger alt planerna skall vara konkreta och alt
fjärtvärmen eller naturgasen är ell realistiskt alternaliv lill elvärme vid
valet av uppvärmningsform (jfr prop. 1981/82:64 s. 64). Frågan om räll lill
leverans av ström för elvärme föreligger kan prövas av statens energiverk, som
således då avgör tillämpningen i ell vissl fall.

I faslbränslelagen blir avgränsningsfrågan särskill viklig
eftersom den som bryter mot tillslåndskravel kan drabbas av sanktioner (straff
eller vitesföreläggande). I förhållande till texten i ellagen har en
precisering skell med orden "enligt kommunens energiplanering".
Enligl lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall varje kommun ha en av
fullmäktige anlagen aktuell plan för all minska oljéanvändningen. Många
kommuner har också värmeplaner där uppvärmningsform för olika områden anges.
Lagen om kommunal energiplanering håller f. n. på all ses över och en snabb
utveckling sker i fråga om kommunernas planeringsarbete på områdel. Denna fråga
behandlas i betänkandet (Ds I 1984:2) Utvecklad kommunal energiplanering.
Syftet med tillägget "enligt kommunens energiplanering" är atl
klargöra alt för alt ett område skall klassificeras som Qärtvärme- eller
nalurgasområde det måsle krävas atl delta tydligt kommil till uttryck i den
kommunala energiplaneringen.

4 § Regeringen eller den myndighel som regeringen
beslämmer fär medge undantag i särskilt fall från 2 §.

Undanlag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva
för särskill fall eller för ell vissl slag eller en viss grupp av
eldningsanläggningar. Regeringen får ocksä överlåta åt byggnadsnämnden elller
annan myndighel all i särskill fall medge undanlag frän 3 § första stycket.

Prop. 1983/84:158 28

I
första siyckei har "2§ första eller andra stycket" ändrats lill
"2§" med anledning av den förändring som gjorts i 2 §.

8 §
Tillsynsmyndigheten fär meddela den som äger eller annars förfogar

över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för all åstadkom

ma rättelse, om anläggningen inle uppfyller vad som krävs enligt 2§ eller

3§ första stycket. Detsamma gäller om anläggningen ges ett utförande för

huvudsaklig eldning med kol eller eldas med kol utan behövligt tillstånd

enligl 3 a § eller om ett med sådanl tillstånd förenat villkor inte uppfylls.
Ell

föreläggande får förenas med vite.

Ell
utdömt vite får inle förvandlas.

9 §
Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2§,

3§ första siyckei eller 3a§ eller mot villkor som uppställts med stöd av

3a§, skall han dömas lill böter. I ringa fall skall dock ej dömas lill ansvar.

Den
som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 8 § första siyckei döms inte lill
straff enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandel.

Paragraferna
innehåller vitesföreläggande- och straffbestämmelser som utvidgats så att de
även omfallar de nya krav som gäller enligl 3a§. Ell tillägg har vidare gjorts
i 9 § av innebörd all ringa överträdelser är straffria. Delta har ansetts
motiverat bl.a. av all straffbestämmelserna gäller även överträdelser av
lillsländsvillkor.

Andra
stycket 9 § har salts in på förslag av lagrådet. I fråga om bakgrunden lill bestämmelsen
hänvisas lill lagrådets yttrande, bil. 1.4.

Övergångsbestämmelserna

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1984.

2.
Har uppförande eller
installation av en eldningsanläggning som avses i 3a§ första siyckei 1
påbörjals men inle slutförts före ikraftlrädandet, behövs inget tillstånd för
all slutföra uppförandel eller installationen på del säll som har avsetts, om
anmälan görs före den 1 januari 1985 lill den myndighel som regeringen
bestämmer. Motsvarande gäller om i en eldningsanläggning som avses i 3a§
första stycket 2 vid ikraftträdandet ändringsarbeten påbörjals men inle
slulförls för att ge anläggningen ett utförande för huvudsaklig eldning med
kol och den planerade kolanvändningen redovisats lill slallig eller kommunal
myndighet före den 1 januari 1984.

3.
Har en eldningsanläggning som
avses i 3a§ första siyckei 2 eldals med kol före ikraftträdandet, behövs ingel
tillstånd för atl fortsätta med koleldningen, om anmälan görs före den 1
januari 1985 lill den myndighel som regeringen beslämmer. Har uppförande eller
installation av en sådan eldningsanläggning påbörjals men inte slulförls den 1
januari 1984 utan atl koleldning skell före ikraftträdandet, får ulan tillstånd
eldning med kol ske, om kolanvänding planerals och redovisats till statlig
eller kommunal myndighet före den 1 januari 1984 och anmälan görs före den 1
januari 1985 lill den myndighet som regeringen beslämmer.

4.
Har i en eldningsanläggning som
avses i 3a§ första siyckei 2 ändringsarbeten päbörjals men inte slutförts den
1 januari 1984 utan all koleld-

Prop.
1983/84:158 29

ning skett före ikraftlrädandet, får ulan tillstånd
eldning med kol ske, om kolanvändning planerats och redovisats lill statlig
eller kommunal myndighel före den 1 januari 1984 och anmälan görs före den 1
januari 1985 lill den myndighet som regeringen beslämmer. I fråga om
ändringsarbeten för att ge anläggningen ell utförande för huvudsaklig eldning
med kol lillämpas punkl 2.

Punklen 1 anger lidpunkten för ikraftträdandet, som är den
1 juli 1984. De nya bestämmelserna lar sikte pä nytillkommande kolanvändning.
Det belyder lill alt börja med alt anläggningar som vid ikraftträdandet är
utförda för huvudsaklig eldning med kol inte omfattas av lillståndskravel. I
punkterna 2-4 behandlas vissa fall där del är tillräckligt med en anmälan före
den 1 januari 1985 lill den myndighel som regeringen bestämmer för atl undgå
tillståndsprövning. I dessa fall har anlingen kolanvändning lidigare skett
eller sådan användning planerals i anläggningar som vid ikraftträdandet är
färdiga att las i bruk eller under byggnad eller ombyggnad.

Punklen 2 behandlar anläggningar som vid ikraftträdandet
är under arbele och som avses få ett utförande för huvudsaklig eldning med kol.
Om uppförande eller installation av en sådan anläggning har påbörjals men inte
slutförts vid ikraftlrädandet behövs ingel tillstånd för atl slutföra arbelel,
om anmälan görs före den 1 januari 1985. Detsamma gäller om ombyggnad pägår av
en äldre anläggning lill ett sådant utförande. Här krävs dock all den planerade
kolanvändningen redovisats till statlig eller kommunal myndighet före den 1
januari 1984.

Punkterna 3 och 4 gäller anläggningar med annal utförande
än för huvudsaklig eldning med kol. I sädana anläggningar är kol normalt
endast reservbränsle. Enligl punklen 3 gäller alt om en sådan anläggning har
eldals med kol före ikraftlrädandet är del tillräckligt med en anmälan för att
få fortsätta med detta. Detsamma gäller i vissa fall där koleldning planerats
men inte hunnit påbörjals före ikraftträdandet. Förutsättning är dels all
uppförande eller installation påbörjals men inle slutförts den 1 januari 1984,
dels all koleldning planerats och redovisats för statligt eller kommunal
myndighet före denna lidpunkt. Genom atl ulgå från denna lidpunkt under
pågående byggnadslid kan man fånga in både de fall där slutförandet sker före
ikraftträdandet ulan att koleldning komrner lill stånd dessförinnan (ell
praktiskt fall när kolel är reservbränsle) och de fall där slutförandet sker
efter ikraftträdandet.

Punkten 4 gäller koleldning efler ändringsarbeten i äldre
anläggningar som inte utförts för huvudsaklig eldning med kol. I samband med
pannbyle i en äldre anläggning finns ofta anledning alt överväga bränsleval.
Här gäller i analogi med punkten 3 atl, om den 1 januari 1984 ändringsarbeten
påbörjals men inte slutförts samt kolanvändning varit avsedd och redovisad vid
denna tid men inte påböijad vid ikraftträdandet, det är lillräckligl med en
anmälan för all få elda med kol. I sista meningen anges för tydlighets skull
atl punklen 1 blir tillämplig, om ändringsarbetet sker för alt

Prop. 1983/84:158 30

anläggningen
skall få ett utförande för huvudsaklig eldning med kol.

En
anmälan enligl övergångsbestämmelserna får som framhållits i den allmänna
motiveringen avsedda rättsverkningar, om det inle kan visas alt den innehåller
orikliga uppgifter.

Slutligen
bör något nämnas om del krav pä redovisning av planer pä koleldning till
slallig eller kommunal myndighel före den 1 januari 1984 som i vissa fall krävs
för alt en anmälan skall ersätta tillståndsprövningen. Syftet är alt endast
sådana fall skall omfattas där förberedelserna för koleldning vid denna
tidpunkl kommil sä långt alt konlakter lagils med slalliga eller kommunala
myndigheler. Del kan t.ex. ha skell i samband med ansökan om byggnadslov eller
något annat behövligt tillstånd. Det är tillräckligt alt en myndighet med
verksamhel som berör den akluella anläggningen genom anläggningshavaren fått
del av dennes avsikt alt elda med kol. Skulle i någol fall, ulan att fallet
läcks av övergångsbeslämmel: serna, så omfattande förberedelsearbeten ha
vidtagits för koleldning alt det ter sig orimligl alt ändra planerna, fär detta
lösas genom en snabb tillståndsprövning.

5
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemsläller jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1.
bemyndiga regeringen alt ikläda
slaten ekonomiska förpliktelser i samband med slöd lill anordningar för att
minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol om högsl 350000000 kr,

2.
antaga förslagel lill lagom
ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fasl
bränsle,

3.
godkänna de riktlinjer jag har
förordat för fortsatt introduktion av kol (avsnitt 2.1.3),

4.
godkänna de rikllinjer jag har
förordai för framlida kolförsörjning (avsnitt 2.2.3).

Prop.
1983/84:158 31

Bilaga 1.1

Grafströmska utredningens lagförslag i betänkandet (SOU
1981:94) Energisamverkan stal-kommun-näringsliv

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av
eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:599) om
utförande av

eldningsanläggningar för fast bränsle dels alt 2, 4, 8 och
9 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels all i lagen skall införas en ny
paragraf, 7 a §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

En eldningsanläggning i vilken den årliga
bränsleförbrukningen kan beräknas normall uppgå till minst 180 lerajoule skall
ulföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant
utförande så länge den är i bruk.

Delsamma gäller en eldningsanläggning med lägre
bränsleförbrukning i ett syslem i vilkel varmvatten, hetvatten, ånga eller
hetolja framslälls för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket om

1.
den årliga
bränsleförbrukning- 1. den årliga energianvändningen i
systemet kan beräknas normall en i syslemet kan beräknas normalt uppgå till
minst 180 lerajoule och uppgå till minsl 180 lerajoule och

2.
systemels
årliga behov av energi annars inle lill minst 75 procenl kan tillgodoses på
annal sätt än genom användning av gas eller olja eller annal flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som an- Den myndighet som regeringen

närs förfogar över en eldningsan- bestämmer skall pröva användning

läggning somi avses i första eller av annat bränsle än inhemskt fast

andra stycket bestämmer för vUket bränsle innan en eldningsanlägg-

slag av fast bränsle anläggningen ning som avses I första eller andra

skall utJÖras, skall han samråda stycket uppförs eller eldas med an-

med den myndighet som regeringen nat bränsle. Tidsland att använda

bestämmer. ett visst bränsle får förenas med

villkor.

4 §

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer fär

medge undantag i särskilt fall från medge undantag i särskilt fall från

2 första eller andra stycket. 2 §.

Undanlag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva
för särskill fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av
eldningsanläggningar. Regeringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller
annan myndighel alt i särskill fall medge undantag från 3 § första stycket.

Prop.
1983/84:158

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

32

1 a §

Beslut
av myndigheten om användning av visst bränsle enligt 2 § tredje stycket
överklagas hos regeringen.

Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars
förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för alt åsladkomma
rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt

2
§ första eller
andra stycket eller

3
§ första
stycket. Ett föreläggande fär förenas med vite.

Ett utdömt
vite fär inte förvandlas.

§

Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars
förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för alt åsladkomma
rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt

2
§ första eller
andra siyckei eller

3
§ första
stycket eller om anläggningen används i strid mot 2 § iredje stycket. Ell
föreläggande får förenas med vite.

Ell utdömt vite får inte förvandlas.

Om ägaren
eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet bryter mol vad som gäller enligt

2
§ första eller
andra stycket eller

3
§ första
stycket, skall han dömas lill böter.

Om ägaren
eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet bryter mol vad som gäller enligt 2 § eller 3 § första stycket,
skall han dömas till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Anläggningar som uppförts eller installerats eller som
påbörjals före lagens ikraftträdande får utan hinder av beslämmelserna i 2 §
tredje stycket i sin nya lydelse eldas med annal bränsle än inhemskt fast
bränsle.

Prop.
1983/84:158 33

Bilaga 1.2

Remiss över betänkandet SOU 1981:94

Remissinstanser

Över betänkandet (SOU 1981:94) Energisamverkan
stal-kommun-näringsliv har efler remiss yttranden avgells av statistiska
centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), universiteten i Stockholm och
Uppsala, slalens naturvårdsverk, konsumentverket, statens pris- och
karlellnämnd (SPK), bosladsslyrelsen, statens planverk, statens råd för
byggnadsforskning (BFR), slalens institut för byggnadsforskning, delegationen
för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse, statens industriverk,
statens vatlenfallsverk, styrelsen för teknisk ulveckling (STU), delegalionen
för uppbyggnad av en oljeersätiningsfond, länsslyrelserna i Göleborgs och Bohus
län och Väslernorrlands län. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet,
Stockholms kommun. Svenska Elverksföreningen, Sveriges Induslriförbund,
Sveriges Grossistförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Pelroleuminstilulet, Svenska Värmeverksföreningen, Jernkontoret, Svenska
Cellulosa- och Pappersbruksföreningen och Göteborgsregionens kommunalförbund.

Remissutfall

Yttrandena avsåg endasl i begränsade delar den del av
utredningsförslaget som gäller faslbränslelagen.

Utredningsförslaget framlades innan faslbränslelagen ännu
hade trätt i kraft. Huvuddelen av remissinstanserna ansåg all man borde avvakta
erfarenheterna av samrädssyslemel, innan man log slällning lill behovel av ett
prövningsförfarande. Några remissinslanser, bl.a. slalens vattenfallsverk och
Svenska Värmeverksföreningen, var negativa, medan RRV, BFR och LRF ansåg all
ett prövningsförfarande behövdes. Ingen remissinstans tog slällning lill
detaljerna i del föreslagna prövningsförfarandel.

3 Riksdagen 1983/84. 1 sand. Nr 158

Prop.
1983/84:158 34

BUaga
1.3

Del lill
lagrådet remitterade lagförslagel

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av
eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:599) om
utförande av eldningsanläggningar för fasl bränsle

dels all rubriken lill lagen samt 1,2,4,8 och 9 §§ skall
ha nedan angivna lydelse,

dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om utförande av eldningsan- Fastbränslelagen
läggningar för fast bränsle

1 §

En eldningsanläggning, som inte är tillfällig, skall
enligl vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller inslalleras (ulföras) sä
att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ell sådant
utförande så länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning
i vilken varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framslälls för byggnadsuppvärmning,
elproduklion eller användning i en industriell process.

SkaU kol användas i anläggningen, krävs i vissa fall
särskill tillstånd enligt 3 a §.

2 §

En eldningsanläggning i vilken den årliga
bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst 180 lerajoule skall
ulföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådanl
utförande så länge den är i bruk.

Delsamma gäller en eldningsanläggning med lägre
bränsleförbrukning i ett system i vilkel varmvatten, hetvatten, ånga eller
helolja framslälls för sådanl ändamål som anges i 1 § andra stycket om

1.
den årliga
bränsleförbrukningen i syslemet kan beräknas normall uppgå till minsl 180 lerajoule
och

2.
systemets
årliga behov av energi annars inle till minst 75 procent kan tillgodoses på
annat sätt än genom användning av gas eller olja eller annal flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som annars förfogar över en
eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket bestämmer för vilket
slag av fast bränsle anläggningen

Prop.
1983/84:158 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall utföras, skall han samråda med den myndighet som
regeringen bestämmer.

3a§

Tillstånd av regeringen eller den myndighel soni
regeringen bestämmer krävs för alt

1. uppföra, installera eller ändra

en eldningsanläggning så att den

får ett utförande för huvudsaklig

eldning med kol, om anläggningen

avses få en tillförd effekt översti

gande 500 kUowalt, eller

2. elda nied kol i en anläggning

med annat utförande än som avses

i 1, om anläggningens tillförda ef

fekl överstiger 500 kilowatt.

Tillstånd ges endast om användning av kol i anläggningen
är förenlig med gällande energipolitiska riktlinjer Jör introduktion av kol.

Ell tillstånd får begränsas till viss tid eller förenas
med särskUda villkor.

Tillstånd behövs inte för anläggningar som skaU prövas
enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385). Utanför områden där jjärrvärme eller
naturgas distribueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens
energiplanering behöver inte tillstånd för anläggningar för industribyggnader
eller trädgårdsnäringens byggnader.

4 §

Regeringen eller den myndighel Regeringen
eller den myndighel

som regeringen beslämmer får som regeringen bestämmer får

medge undantag i särskilt fall från medge undanlag i särskill fall från

2 första eller andra stycket. 2 §.

Undanlag från 3 § första stycket fär regeringen föreskriva
för särskilt fall eller för ett vissl slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar.
Regeringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighel att i
särskill fall medge undanlag frän 3 § första stycket.

8 §

Tillsynsmyndigheten får meddela Tillsynsmyndigheten
fär meddela

den som äger eller annars förfogar den
som äger eller annars förfogar

över en eldningsanläggning de före- över
en eldningsanläggning de före

lägganden som behövs för alt åstad- lägganden
som behövs för all åstad-

Prop.
1983/84:158 36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

komma rättelse, om anläggningen komma rättelse, om
anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligl inle uppfyller vad som
krävs enligl

2
första
eller atidra stycket eller 2 § eller 3 § första stycket. Det-

3
§ första
stycket. Ett föreläggande samma gäller om anläggningen ges fär förenas med
vite. ett utförande för huvudsaklig eldning
med kol eller eldas med kol ulan behövligt tillstånd enligt 3 a § eller om ett
med sådanl tillstånd förenat villkor inte uppftJls. Ell föreläggande får
förenas med vite.

Ell utdömt vite fär inle förvandlas.

9 §

Om ägaren eller den som annars Om ägaren
eller den som annars

förfogar över en eldningsanläggning förfogar
över en eldningsanläggning

uppsåtligen eller av grov oaklsam- uppsåtligen
eller av grov oaktsam

het bryter mot vad som gäller enligt het
bryter mol vad som gäller enligl

2
§ första
eller andra stycket eller 2 §.
3 § första stycket eller 3 a §.

3
§ första
stycket, skall han dömas eller mot villkor som uppställts
med till böter. stöd av 3 a §, skall han dömas lill

böter. / ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2.
Har uppförande
eller installation av en eldningsanläggning som avses i 3 a § forsla stycket 1
påbörjals men inte slutförts före ikraftträdandet, behövs ingel lillsländ för
all slutföra uppförandet eller installationen på det sätt som har avsetls, om
anmälan görs före den I januari 1985 till den myndighel som regeringen
bestämmer. Moisvarande gäller om i en eldningsanläggning som avses i 3 a §
första stycket 2 vid ikraftträdandet ändringsarbeten påbörjals men inte
slulförls för att ge anläggningen ett utförande för huvudsaklig eldning med kol
och den planerade kolanvändningen redovisats till slallig eller kommunal
myndighel före den I januari 1984.

3.
Har en
eldningsanläggning som avses i 3 a § första siyckei 2 eldats med kol före
ikraftträdandet, behövs inget tillstånd för alt fortsätta med koleldningen, om
anmälan görs före den 1 januari 1985 till den myndighel regeringen beslämmer.
Har uppförande eller installation av en sådan eldningsanläggning påbörjals men
inle slulförls den 1 januari 1984 utan atl koleldning skett före
ikraftträdandet, får utan tillstånd eldning med kol ske, om kolanvändning
planerals och redovisats lill statlig eller kommunal myndighel före den 1
januari 1984 och anmälan görs före den 1 januari 1985 lill den myndighel som
regeringen beslämmer.

4.
Har i en
eldningsanläggning som avses i 3 a § första siyckei 2 ändringsarbeten
påböijats men inte slutförts den Ijanuari 1984 ulan all koleldning skell före
ikraftträdandet, får ulan tillstånd eldning med kol ske, om kolanvändning
planerats och redovisats lill statlig eller kommunal myndighet före den 1
januari 1984 och anmälan görs före den 1 januari 1985 lill den myndighel som
regeringen beslämmer. I fråga om ändringsarbeten för alt ge anläggningen ett
utförande för huvudsaklig eldning med kol tillämpas punkl 2.

Prop.
1983/84:158 37

Bilaga 1.4

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanlräde 1984-01-31

Närvarande: f.d. justitierådel Petrén, justitierådel
Rydin, regeringsrådet Voss.

Enligl lagrådet den 3 januari 1984 lillhandakommel utdrag
av protokoll vid regeringssammanlräde den 15 december 1983 har regeringen på
hemslällan av statsrådet Dahl beslulal inhämla lagrådels yttrande över förslag
till lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för
fast bränsle.

Förslaget har inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

3a§

Enligl andra stycket skall tillstånd ges endast om
användning av kol i anläggningen är förenlig med gällande energipoliiiska
riktlinjer för introduktion av kol. Av den allmänna motiveringen framgår atl
med riktlinjer avses sådana som har anlagils av riksdagen och således inle
rikllinjer av lägre dignitet. Del synes lämpligl all della framgår direkt av
lagtexten, vilkel kan uppnås om ordet "gällande" byts ul mol orden
"av riksdagen antagna".

9§

Enligl 8 § första siyckei får tillsynsmyndigheten utfärda
vitesföreläggande för all tvinga fram rättelse i de hänseenden som anges i
lagrummet. Förevarande paragraf upptar bestämmelser om bötesstraff i
motsvarande fall. En princip i svensk räll har länge varil all det inle bör
vara möjligl att ingripa med straff och vilespåföljd mot samma förfarande.
Avsteg från denna princip förekommer i lagsliflningen men i sådana fall brukar
föreskrivas, all den som har överträtt vitesföreläggande eller viiesförbud
inle ocksä får dömas lill ansvar för gärning som omfattas av föreläggandel
eller förbudet (se härom lagrådet i prop. 1983/84:60 s. 234). Det senasle exemplet
på en sådan bestämmelse är 28 S lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet. På
grund av del anförda får lagrådet föreslå alt till förevarande paragraf fogas
ell andra stycke av denna lydelse: "Den som har åsidosatt
vitesföreläggande enligt 8 § första stycket döms inte lill straff enligt denna
lag för gärning som omfattas av föreläggandel."

Prop.
1983/84:158 38

Bilaga 1.5 Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar
för fast bränsle

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:599) om
utförande av eldningsanläggningar för fasl bränsle

dels alt rubriken lill lagen saml 1, 2, 4, 8 och 9 §§
skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas en ny paragraf, 3a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om utförande av eldningsan- Fastbränslelagen
läggningar för fast bränsle

1 §

En eldningsanläggning, som inle är lillfällig, skall
enligl vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller inslalleras (ulföras) så
all den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant
utförande så länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning
i vilken varmvallen, hetvatten, ånga eller hetolja framslälls för byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i en induslriell process.

Skall kol användas i anläggningen, krävs i vissa fall
särskilt tillstånd enligt 3 a §.

2§

En eldningsanläggning i vilken den årliga
bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå lill minst 180 terajoule skall
utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant
utförande så länge den är i bruk.

Detsamma
gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett syslem i vilkel
varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för sådanl ändamål som
anges i 1 § andra siyckei om

1.
den årliga
bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normall uppgå till minst 180
lerajoule och

2.
systemets
årliga behov av energi annars inle till minsl 75 procenl kan tillgodoses på
annat säll än genom användning av gas eller olja eller annal flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som annars förfogar över en
eldningsanläggning sotn avses i första eller andra stycket bestämmer för
vilket slag av fast bränsle anläggningen skall ulföras, skaU han samråda med
den myndighet som regeringen beslämmer.

Prop.
1983/84:158

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

39

3a

Tillstånd av regeringen eller den myndighel som regeringen
beslämmer krävs för atl

1. uppföra, installera eller ätidra

en eldningsanläggning så att den

får ett utförande för huvudsaklig

eldning med kol, om anläggningen

avses få en tillförd effekt översti

gande 500 kilowatt, eller

2. elda med kol i en anläggning

med annat utförande än som avses

i I, om anläggningens tillförda ef

fekt överstiger 500 kilowatt.

TiUstånd ges endast om användning av kol i anläggningen
är förenlig med av riksdagen antagna energipolitiska rikthnjer för introduktion
av kol.

Ett tidsland får begränsas till viss tid eller förenas med
särskilda villkor.

TiUstånd enligt denna lag behövs inte om tillstånd till
anläggtungen tneddelats enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385). Utanför
områden därftärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad
enligt kommunens energiplanering behöver inte tillstånd för anläggningar för
industribyggnader eller trädgårdsnäringens byggnader.

4 §

Regeringen
eller den myndighel som regeringen bestämmer får medge undanlag i särskill
fall från 2§.

Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer
får medge undanlag i särskilt fall från 2 första eller andra stycket.

Undantag frän 3 § första siyckei får regeringen föreskriva
för särskill fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av
eldningsanläggningar. Regeringen får också överlåta ål byggnadsnämnden eller
annan myndighel all i särskill fall medge undantag från 3 § första stycket.

8§

Tillsynsmyndigheten
fär meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de
förelägganden som behövs för atl åstadkomma rättelse, om anläggningen

Tillsynsmyndigheten
får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de
förelägganden som behövs för all åsladkomma rättelse, om anläggningen

Prop.
1983/84:158

Nuvarande lydelse

inle uppfyller vad som krävs enligl

2
§ första eller
atidra stycket eller

3
§ första
stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ell utdömt vite får inte förvandlas.

40

Föreslagen lydelse

inle uppfyller vad som krävs enligl 2 § eller 3 § första
stycket. Detsamma gäller om anläggningen ges ett utförande för huvudsaklig eldning
med kol eller eldas med kol ulan behövligt tillstånd enligt 3a § eller om ett
med sådant tillstånd förenat villkor inte uppfylls. Ell föreläggande får
förenas med vite.

Om ägaren
eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt

2
§ första
eller andra stycket eller

3
§ första
stycket, skall han dömas till böter.

Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mol vad som gäller enligl 2 §, 3 §
första stycket eller 3a §, eller mot villkor som uppställts med stöd av 3 a §,
skall han dömas lill böter. / ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

Den som
har åsidosatt vitesföreläggande eldigt 8 § första stycket döms Inte lill
straff enligt denna lag för gärning som omfattas av jöre-läggandel.

1.
Denna lag
träder i kraft den I juli 1984.

2.
Har uppförande
eller installation av en eldningsanläggning som avses i 3a § första siyckei I
påbörjals men inle slutförts före ikraftträdandet, behövs ingel tillstånd för
all slutföra uppförandet eller inslallalionen på del sätt som har avsetls, om
anmälan görs före den 1 januari 1985 lill den myndighet som regeringen bestämmer.
Moisvarande gäller om i en eldningsanläggning som avses i 3a § första stycket
2 vid ikraftträdandet ändringsarbeten påbörjals men inle slutförts för att ge
anläggningen ett utförande för huvudsaklig eldning med kol och den planerade
kolanvändningen redovisats lill slallig eller kommunal myndighel före den 1
januari 1984.

3.
Har en
eldningsanläggning som avses i 3a § första stycket 2 eldals med kol före
ikraftträdandet, behövs inget tillstånd för atl fortsätta med koleldningen, om
anmälan görs före den 1 januari 1985 till den myndighel regeringen beslämmer.
Har uppförande eller inslallalion av en sådan eldningsanläggning påbörjats men
inle slutförts den 1 januari 1984 utan att koleldning skell före
ikraftträdandet, får ulan tillstånd eldning med kol ske. om kolanvändning
planerals och redovisats lill slallig eller kommunal myndighet före den 1
januari 1984 och anmälan görs före den I januari 1985 lill den myndighet som
regeringen bestämmer.

4.
Har i en
eldningsanläggning som avses i 3a § första siyckei 2, ändringsarbeten
påbörjats men inte slutförts den 1 januari 1984 ulan all koleld-

Prop.
1983/84:158 41

ning skell före ikraftträdandet, får ulan tillstånd
eldning med kol ske, om kolanvändning planerals och redovisats lill statlig
eller kommunal myndighel före den 1 januari 1984 och anmälan görs före den I
januari 1985 till den myndighel som regeringen beslämmer. I fråga om
ändringsarbeten för att ge anläggningen ett utförande för huvudsaklig eldning
med kol lillämpas punkt 2.

Prop.
1983/84:158 42

Bilaga 2

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-22

Föredragande: slalsrådel Lundkvist

Anmälan till proposition om vissa kolfrågor

1 Inledning

I prop. 1981/82: 151 om ålgärder mol försurningen
redovisades vissa rikllinjer belräffande svavelutsläppen frän koleldade
anläggningar. Vid riksdagsbehandlingen konstaterade jordbruksutskottet atl
propositionens innehåll ulgjorde en information lill riksdagen om de riktlinjer
som enligl regeringens avsikt skulle komma atl tillämpas vid prövningen enligt
miljöskyddslagen i de enskilda fallen. Ulskollel fann emellertid alt de
rikllinjer som följdes av koncessionsnämnden för miljöskydd vid fastställande
av svavelreningskrav för större anläggningar borde lillämpas även fortsättningsvis.
Sedan pågående utredningsarbete slutförts och remissbehandlals borde regeringen
ålerkomma lill riksdagen med redovisning av de rikllinjer som borde lillämpas.
Utgångspunkten skulle därvid vara all reduktionen av utsläppen lotall skulle
bli minst lika stor som den regeringen föreslog. Riksdagen beslutade alt ge
regeringen lill känna vad jordbruksutskottet anfört (JoU 1981/82: 35, rskr
321).

I det
följande redovisar jag min bedömning av miljöfrågorna vid användning av kol i
den omfallning som är akluell fram lill år 1990. Vidare redogör jag för de
miljökrav som bör lillämpas vid nya förbränningsanläggningar. Slutligen
redovisas min bedömning av i vilka fall slörre förbränningsanläggningar bör
prövas av regeringen enligt 136a § byggnadslagen. Jag har i denna fråga samråll
med chefen för bostadsdepartementet och slalsrådel Dahl.

Mina överväganden rörande hälso- och miljöproblemen vid
kolanvändning ulgår från den ulredning som utförts av statens vallenfallsverk
i samarbele med kommuner, kraflföretag och andra inlressenler, del s.k.
Kol-Hälsa-Miljö-projektel (KHM). En sammanfattning av slutrapporten. Kolels
hälso- och miljöeffekter, bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga
2.1. Rapporten har remissbehandlals. En förteckning över remissinstanserna och
en sammanfallning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet som bilaga
2.2.

Prop. 1983/84:158 43

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna utgångspunkter

Miljöpolitiken syftar lill atl irygga alla människors räll
lill en god livsmiljö. Den måsle bygga pä en helhetssyn på
samhällsutvecklingen som innefattar både ekonomisk ulveckling, hushållning med
naturresurserna och hänsyn till miljön. Insatserna för en aktiv miljöpolitik
och åtgärderna för all irygga sysselsättningen och den sociala välfärden måsle
gå hand i hand med varandra. Den ulveckling av den svenska ekonomin som vi
eftersträvar får inle ske genom rovdrift pä naturen eller medföra risker för
människors hälsa eller miljön.

Ett av
våra allvarligaste miljöhot är försurningen av mark och vatten. Tusentals sura
sjöar, surt melallhalligl grundvatten och alllmer påtagliga tecken på skador på
våra skogar talar sill lydliga språk om försurningens ulbredning i den svenska
miljön. De försurande utsläppen innebär också hälsorisker och leder lill omfattande
korrosionsskador.

De
negativa effeklerna på hälsa och miljö av svavelutsläpp har sedan lång lid
ägnats stor uppmärksamhet. Redan år 1968 beslutades om generella regler för
att begränsa svavelutsläppen vid oljeeldning. År 1976 lade den dåvarande socialdemokratiska
regeringen fram en proposition med ett program för all begränsa utsläppen för
liden fram lill år 1985. En ny lag om svavelhaltigt bränsle infördes. Med stöd
av denna lag har svavelutsläppen vid oljeeldning kraftigl minskals. I
proposilionen angavs som mål all svavelutsläppen skulle halveras fram till år
1985. Det målet kommer vi all uppnå.

Ålgärderna
för atl begränsa svavelutsläppen kompletterades med ålgärder för all
återställa redan'försurade områden. En försöksverksamhet med bidrag till kalkning
av sjöar och vattendrag startade som gav oss kunskaper om effekier och meloder
för den kalkningsverksamhel som nu fortsätter i större skala.

Försöksverksamhet med kalkning också av skogsmark och
grundvatten påbörjades år 1982. Stora resurser satsas dessulom på forskning
kring försurningen. I min anmälan lill prop. 1983/84: 107 om forskning harjag
föreslagil all ytterligare insalser skall göras inom försurningsforskningen.
Ulöver en förslärkning av resurserna harjag anmäll.all forskningen inom detta
område bör samordnas i ett program. Ell uppdrag all utarbeta ell sådanl program
avses komma alt lämnas åt naturvårdsverket.

Eftersom en slor del av svavelnedfallet över Sverige
kommer från andra länder har del inlernalionella arbelel kring försurningsfrågorna
hela liden varit en viklig del av den svenska politiken på försurningsområdel.
Detta arbele har drivits aktivt, säväl i olika internationella organisationer
som genom bilaterala konlakler. Den svenska nationalrapporten till FN-konferensen
är 1972 var ett exempel pä initiativ för atl tidigt få i gäng del

Prop.
1983/84:158 44

internationella arbelel. Sverige spelade en akliv roll vid
lillkomslen av den ECE-konvention om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar som undertecknades år 1979. På höslen 1982 beslutade på
svenskl inilialiv de nordiska miljö- och statsministrarna all utarbeta ett
gemensamt nordiskl förslag för att minska svavelutsläppen i Europa. Enligl
förslagel som lades fram av de nordiska länderna vid ell möte i juni 1983 inom
ramen för ECE-konventionen skall svavelutsläppen i Europa minskas med 30% under
en tioårsperiod. Vid en just avslutad konferens i Ottawa har tio av
konvenlionsländerna, nämligen Sverige. Norge. Finland, Danmark, Canada,
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Schweiz och Österrike
med ulgångspunkl i det nordiska förslaget åtagit sig all senast till år 1993
minska sina svavelutsläpp med minsl 30%.

Även om vi måsle vela mera för all effektivl kunna bekämpa
försurningen skulle det vara oförsvarligt all inle redan nu ta lillvara
möjligheterna atl minska de lotala utsläppen. Detta kommer all nödvändiggöra
såväl ett fortsatt starkt internationellt engagemang i dessa frågor från
regeringens sida som ylleriigare insatser i vårt eget land.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild aktionsgrupp
för att samordna och ytterligare intensifiera insatserna mol försurningen av
mark och vallen. Aktionsgruppen skall bl.a. utarbeta underiag för ett nyll
älgärdsprogram och föreslå åtgärder för all motverka luftföroreningar och
andra försurningsorsaker. Även andra ålgärder inom bl.a. jordbruk, skogsbruk
och energianvändning samt forskningsverksamhet och kalkning skall sluderas.

Bedömningen av vilka miljökrav som nu skall slällas upp
för kolanvändningen måste ske mot bakgrund av den alll allvarligare
försurningssituationen. Från miljösynpunkt är del nödvändigl all utnyttja den
pågående omställningen inom energisekiorn för atl införa modern leknik för
ui-släppsbegränsning vid de anläggningar som kommer atl uppföras de närmaste
åren och därigenom uppnå en förbättring av miljösituationen. Miljökraven på
nya anläggningar bör följaktligen skärpas.

2.2 Kolanvändningens miljöproblem

Regeringen gav är 1979 slatens vallenfallsverk i uppdrag
att i samarbele med berörda kraflföretag och kommuner saml övriga intressenter
ulreda och redovisa hur hälso- och miljöproblemen vid kolanvändning för energiändamål
skall kunna lösas på ell tillfredsställande sätt. Vallenfallsverkel valde all
genomföra uppdragel i form av projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM). Ett slorl anlal
uiomslående företag, organisationer och forskare-har varil engagerade i arbelel
och ell betydande erfarenhetsutbyte med ulländska företag och institutioner har
förekommit.

Påverkan på hälsa och miljö av kolanvändning sker på många
olika sätt. Del beror på alt ell slort anlal ämnen frigörs eller bildas dä kol
förbränns

Prop.
1983/84:158 45

och alt dessa ämnen kan medföra olika slag av
konsekvenser. Samtidigt släpps samma ämnen i viss ulsträckning ut även genom
andra verksamheler och dessulom kan olika ämnen i samverkan ge
förstärkningseffekter.

KHM har
lagt ned ett omfattande arbete på att försöka klarlägga olika hälso- och
miljörisker samt bedöma hur dessa risker skulle påverkas av en ökad
kolanvändning. Dessulom har studerats vilka skyddsåtgärder som kan och behöver
vidtas för atl kolanvändningen skall kunna accepteras från hälso- och
miljösynpunkt. De tekniska och ekonomiska förulsällningarna för olika åtgärder
har studerats ingående.

Beträffande
miljöproblemen vid Iransport, hantering och lagring av kol och aska har KHM
konslaleral att del finns leknik för atl på ell lillfredsslällande sätt lösa
dessa problem. Resullal av gjorda mätningar visar all svävande stoft i luft
resp. stoftnedfall i närheten av anläggningar normall inte överskrider de
riktlinjer som finns i Sverige eller andra länder. Omfallningen av lekniska
insalser för att motverka damning bör bedömas från fall till fall. En avgörande
faktor är lokaliseringen av anläggningen och närheten lill bostadsbebyggelse.
Del är vikligl atl hanleringen bedrivs med förutseende och en medveten strävan
all reducera sloftspridning.

Nederbördsvallen
som avrinner från ett öppet kollager är förorenat. Graden av vattenpåverkan
beror bl.a. av kolets svavelhall. Enligl KHM bör öppna lager därför ha en
härdgjord underyla för uppsamling och kontroll av nederbördsvatlen.
Förberedelser bör göras för atl vid behov kunna vidta bl.a. pH-juslering,
fällning av lösta metaller och sedimenle-ring av suspenderade partiklar.

KHM har konslaleral all väletablerade meloder finns för
alt förbränna kol. Det föreligger en omfattande erfarenhet av kolpulvereldning.
Tekniken med fluidiserade bäddar ger goda möjligheler all binda bränslets
svavel lill bäddmalerialel under förbränningen och därmed avsevärt minska
svavelemissionen. Avskiljningsgrader mellan 80 och 90% bedöms av KHM vara
möjliga alt uppnå.

Bland
flertalel möjliga rökgasavsvavlingsmetoder är den väta lekniken med kalk eller
kalkslen den internationellt sett mesl utbredda. En s. k. våt-lort metod har nu
utvecklats och flera anläggningar har tagits i drifl eller är under byggnad.
Goda resullal, ned lill ell utsläpp av 0,05 g svavel/M J bränsle som
årsmedelvärde, bedöms av KHM vara möjliga all uppnå med båda metoderna.
Installation av ulruslning för rökgasavsvavling reducerar även emissionen av
bl.a. stoft och flyktiga spårelement.

KHM har
konstaterat all del i dag finns kommersiella meloder för att avskilja resp.
reducera stoft, svavel- och kväveoxider i rökgaser vid koleldade anläggningar.
Tekniken för atl vid eldning minska kväveoxidbildningen är under snabb
utveckling. Vid kolpulvereldning kan man begränsa rökgasens kväveoxidhalt till
en nivä under den som är vanlig vid dagens oljeeldning i anläggningar av
motsvarande storlek. Det bedöms realistiskt att med förbränningstekniska
ålgärder i nya anläggningar kunna begränsa

Prop. 1983/84:158 46

kväveoxidulsläppen
lill 0,15-0,20 g/MJ bränsle. Fortsall leknisk utveckling kan ge ytterligare
sänkningar.

Avskiljning
av kväveoxider ur rökgas, denilrifiering, har demonstrerats vid några
oljeeldade anläggningar i Japan. Med den s. k. selektivt katalytiska metoden
går det enligt KHM alt minska kväveoxidutsläppet till under 0,08 g/MJ.
Denilrifiering är en flerfaldigl dyrare metod än förbränningstekniska
ålgärder.

Emissionsmätningar
har genomförts på KHM:s uppdrag vid anläggningar eldade med olika bränslen som
olja, kol, torv och ved. Del specifika utsläppet (mängd per tillförd
energimängd) av stoft, spårelement och organiska föreningar från koleldade
anläggningar kan enligt KHM hållas i nivå med eller i vissa fall lägre än
utsläppet från moisvarande anläggningar eldade med olja, lorv eller ved.
Kvicksilver ulgör här ell undanlag. Bibehållande av låg ulsläppsnivä från en
anläggning fordrar, utöver installation av lämplig utrustning, även omsorgsfull
skölsel och upprepade kontroller.

De
undersökningar av miljöproblemen vid ved- och torveldning som naturvårdsverket
gjort pä uppdrag av nämnden för energiproduklionsforskning och redovisal i
rapporten (SNV PM 1708) Miljöeffekter av ved-och lorvförbränning visar alt
miljöproblemen vid lorv- och koleldning är likartade. Vissa torvmossar kan
innehålla svavel och tungmetaller i sådan omfattning atl förbränning medför för
höga utsläpp. Innehållet av kvicksilver i lorv är ungefär lika stort som i
kol. Med olämplig förbränningsteknik kan torveldning medföra högre
kväveoxidutsläpp än oljeeldning.

Slora
avfallsmängder produceras vid koleldning. Även om en del kan nyttiggöras,
kommer deponering all bli oundviklig i många fall. Kolavfallsupplagen bedöms
av KHM trots sin storlek kunna fås alt smälla in relativt väl i svensk
landskapsmiljö. Torta upplag bör enligl KHM lokaliseras till s.k.
inströmningsområden, där infiltrerad nederbörd bildar grundvatten. Våta upplag
bör, bl.a. med hänsyn lill del slörre läckaget, lills vidare, förläggas nära
havet eller andra slörre recipienler som kan tåla belastningen. Vid små
förbränningsanläggningar kan deponering även ske på separat plals inom ell
kommunall avfallsupplag.

I praktiken
kan man inte förhindra all lakvatten läcker ul ur ett avfallsupplag.
Lakvatlnel kommer all innehålla spårelement i halter som i vissa fall kan störa
naturmiljön eller vara för höga för vattentäkter. Därför är del nödvändigl alt
på naturlig väg erhålla en tillräckligt slor utspädning innan vattnet når
biosfären eller människan. I normala fall bedöms detta kunna uppfyllas genom
all avfallets yta tätas genom noggrann packning och täcks med ett väldränerande
skikt av grus. För alt motverka erosion och ge möjlighet till snabb och
naturlig beväxning med skog elc. bör delta dräne-ringsskikt i sin lur täckas
med ett skikt av morän.

Enligl
KHM behövs ett skyddsavstånd för vattentäkter omkring upplaget. Innanför della
område skall inga vattentäkter få anläggas och området bör markeras på alla
officiella grundkarlor. Storleken av skyddsavståndet

Prop.
1983/84:158 47

bör anpassas lill de lokala förutsättningarna i varje
enskill fall. I allmänhel rör det sig om ett avstånd från upplaget på någol
eller några hundratal meter. Upplag kan normall lokaliseras och tekniskt
ulformas så att grundvattnet utanför skyddsområdet kan användas som
dricksvatten ulan risker för hälsoeffekter. Lakvalinets påverkan på närliggande
ytvatten är enligl KHM inte av sådan omfattning atl skador på fisk eller andra
vattenlevande organismer kan uppkomma.

För alt minska den lolala försurningsbelastningen behövs
enligt KHM ett samlat program bestående av ulländska och inhemska emissionsbegränsningar,
en ökad kalkning av sjöar och åkermark, skogsbruksålgärder saml forskning och
ulveckling beträffande olika möjligheler all tillföra skogsmark alkaliska
ämnen.

Att ställa upp en försurningsprognos i nalionell och
regional skala är enligl KHM en närmasl omöjlig uppgift, då flera av de nyss nämnda
åtgärderna knappt ännu är påbörjade. Ännu svårare blir uppgiften om man
försöker sig pä kvantitativa beskrivningar.

Som ell led i arbetet att minska försurningen ingär att
lill rimliga koslnader reducera inhemska svavel- och kväveoxidemissioner.. Man
bör därvid beakta dels målel atl i avsevärd grad reducera utsläppen, dels
teknikens mognad och ekonomi, dels ock eventuella konsekvenser för arbetet alt
minska vårt oljeberoende. Del är enligl KHM:s bedömning möjligl all på sikl
reducera svavelutsläppen utöver vad som i dag diskuteras.

KHM har
låtit sammanslälla och utvärdera de senasle årens forskningsresultat angående
hälsoeffekter av melylkvicksilver. Denna sludie visar atl melylkvicksilver kan
ge effekier på hälsan, bl.a. i form av en försenad utveckling av hjärnans
funklion hos barn, vars mödrar regelbundet konsumerat metylkvicksilverhallig
fisk. Den förnyade riskuppskallningen innebär alt säkerhetsmarginalen för
foslerskadande effekier kan vara mindre än vad man tidigare ansett. Det är
enligl KHM:s bedömning nödvändigl atl närmare utreda vilka risker för effekier
pä foster som existerande metyl-kvicksilverhaller i fisk innebär samt hur
svartlislningsförfarande och kosl--rekommendalioner inverkar. Skärpta
bestämmelser i dessa avseenden kan myckel väl visa sig nödvändiga för all
bringa ned riskerna lill en acceptabel nivå.

Genom undersökningar som ulförts på uppdrag av KHM har
fastställts atl koleldade anläggningar förorsakar utsläpp av kvicksilver. Även
förbränning av sopor ger upphov lill utsläpp av kvicksilver i luften.
Sannolikt gäller della också vid eldning av lorv och ved. Utsläppen från
koleldade anläggningar kommer atl undersliga de i dag existerande emissionerna
från flera ulsläppskalegorier.

Övergång från individuell uppvärmning lill fjärtvärme
medför en rad betydelsefulla fördelar oberoende av om man använder olja, kol,
lorv eller ved i fjärrvärmepannorna. Avgörande är atl bränslet kommer atl
användas i anläggningar av sådan sloriek atl väl fungerande förbränning och
rökgas-

Prop.
1983/84:158 48

rening kan upprällhällas. Ulnylljas fjärtvärmeunderlagel
för produklion av elkraft i kraflvärmeverk kan della enligl KHM ske ulan alt
luftkvaliteten i tätorten nämnvärt förändras i förhållande lill del fall där
endasl värme produceras i värmeverk.

För städer som redan har väl uibyggda fjärrvärmenät är
frågan vilka effekterna blir vid en övergång från olja lill kol som
huvudbränsle i t.ex. ett kraftvärmeverk. Den slutsats som KHM drar är all della
inte kommer alt medföra nägon försämring av luftkvaliteten. De fördelar som
nätts med fjärrvärmeutbyggnaden kommer atl bestå.

En slor
del av remissinstanserna har ullalal alt användning av kol kan godtas från
hälso- och miljösynpunkt förutsatt atl denna användning sker i välskötta
anläggningar av sådan storlek all effekliv miljöteknik kan ulnylljas. I
allmänhet finner remissinstanserna alt det omfallande underiagsmaterial
utredningen tagit fram är av stort värde för det fortsatta arbetet med dessa
frågor. Ell flertal remissinslanser framför dock all miljökonsekvenserna av
kolanvändning i slörre ulslräckning borde ha jämförts med andra lösningar för
oljeersällning och inte enbart med jusl det energislag, olja, som det råder en
bred enighel om atl inte satsa på i framliden. Även om det inle ingått i
utredningens direktiv hade del enligt dessa remissinstanser ändå varit
värdefulll att få en systematisk jämförelse mellan kol och andra lösningar för
oljeersätlning.

Kritiska synpunkler på utredningens slutsatser förs fram i
en rad yttranden. Flera remissinstanser anser atl slutrapporten ger ell
alltför optimistiskt intryck när det gäller t.ex. anläggningarnas
driftsäkerhet och möjligheterna lill kontroll av framtida reningsteknik. De
problem som man framför alll anser bör sluderas ylleriigare rör bl. a. avfallsdeponering,
kvicksil-verulsläpp och risken för klimatförändring genom koldioxidutsläpp.

Flertalet remissinstanser har berört försurningsfrågorna.
Ett stort antal instanser har framhållit vikten av att åtgärder vidtas för all
minska luftför-oreningsulsläppen både inom och utom landel. Många anser del
angeläget att klara rikllinjer för utsläppen vid koleldning fastställs så snart
som möjligt.

För egen del vill jag framhålla all det är av stor vikl
alt vi nu myckel noga studerar miljöproblemen vid koleldning och bedömer
huruvida dessa kan lösas pä eU acceptabelt säll. Nytillkommande verksamheler
får inle godtas om man befarar atl de kan medföra en försämring ay miljön. Del
är tvärtom angelägel all vi försöker la lill vara alla de möjligheler som
användningen av ny leknik kan ge oss atl minska utsläppen av t.ex. svavel. Från
miljösynpunkt är det angelägel atl miljökraven formuleras på ett sådanl sätt
när del gäller nya anläggningar, all kraven leder lill användning av den bäsla
tillgängliga lekniken och atl den fortsatta utvecklingen av avancerad
miljöteknik slimuleras.

KHM-ulredningen har på flera punkter ökal våra kunskaper
om kolels miljöproblem och möjligheterna att lösa dessa. Jag delar den
bedömning

Prop. 1983/84:158 49

som bl.a. naturvårdsverket gör i sitt remissvar all
kolanvändning i fjärrvärmeverk och i industrin i den mängd som är akluell
under 1980-lalet kan godtas från hälso- och miljösynpunkt, förutsatt all denna
användning sker i välskötta anläggningar av sådan storlek all effekliv
miljöteknik kan utnyttjas. Koliniroduklionen bör ske i sådan takt atl dyrbara
felsalsningar på ny leknik undviks.

KHM:s åskådningsexempel illustrerar på ett intressant sätt
möjligheterna all minska utsläppen av försurande ämnen genom alt oljeeldade
anläggningar ersätts med koleldade anläggningar som förses med anordningar för
svavelreduktion. Härigenom kan koliniroduklionen medverka lill en icke
obetydlig minskning av utsläppen av försurande ämnen. Denna möjlighel atl
kombinera ell miljöpolitiskt mål, nämligen all minska försurningen av mark och
vallen, och ell energipoliliskt mål, nämligen atl minska oljeberoendel, måste
utnyttjas sä långt del är möjligt. Risk finns emellertid atl en övergäng till
koleldning medför ökade kväveoxidutsläpp, som även bidrar lill försurningen.
Vid en övergäng lill koleldning bör därför emissionskrav uppställas ocksä för
kväveoxidutsläppen, så all bästa tillgängliga leknik för kväveoxidreduktion
kommer lill användning.

När det gäller riskerna med kvicksilverutsläpp krävs
enligl min mening ytterligare forskning och utvecklingsarbete. KHM:s
undersökningar har utan tvivel bidragit lill alt förbättra våra kunskaper
belräffande bl.a. utsläppen, omsättningen i naturen och hälsoriskerna med
kvicksilver. Redan den kolanvändning som nu är akluell kan emellertid medföra
ökade kvicksilverulsläpp. Vår situation är redan i dag allvariig när del gäller
bl. a. kvicksilverhallen i fisk i en del av våra sjöar. Ålgärder måste därför
vidtas så atl kvicksilverulsläppen totalt sett minskar i samhället. Inom naturvårdsverket
pägår ell arbete med all ta fram ell handlingsprogram med denna inriklning.

KHM-ulredningen har fört vårl vetande framåt också när del
gäller möjligheterna att deponera kolaska och i fråga om hur miljöproblemen med
sådana upplag kan begränsas. KHM:s förslag belräffande askdeponering har
emellertid fått kritik från flera remissinslanser. Ylleriigare insalser
erfordras därför innan man kan anse all en lillfredsslällande lösning finns på
della problem. De askmängder som uppkommer vid kolanvändning av den begränsade
omfattning som planeras under 1980-talel bör enligl min mening kunna las om
hand. Innan slällning kan las lill en slörre kolanvändning måste dock
deponeringsfrågorna klariäggas ytterligare.

Ett långsikligl miljöproblem som hänger nära samman med
användningen av fossila bränslen är ökningen av koldioxidhalten i atmosfären.
KHM-ulredningen har konstaterat atl koleldning ger upphov till störte utsläpp
av koldioxid än användningen av tjock eldningsolja. Koldioxidproblemet är i
högsta grad ett globalt problem som måsle lösas i internationellt samarbete.
Sverige har också drivit denna fråga i inlernalionella organisationer främsl
inom FN:s miljöprogram (UNEP) och Världsme- 4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
158

Prop. 1983/84:158 50

leorologorganisationen
(WMO). F. n. pägår en kartläggning av problemaliken på globall plan inom ramen
för WMO:s Worid Climate Programme. En stor internationell konferens planeras
atl äga rum under år 1985 för alt utvärdera resullalen. I arbetet spelar
Internationella meteorologiska institutet i Slockholm en slor roll.

KHM
har i sitt arbele behandlal miljöproblemen vid koleldade anläggningar som är
störte än 20 MW tillförd effekt. Det kommer emellertid under de närmasle åren
alt bli aktuellt all använda kol ocksä i nya anläggningar med en tillförd
effekl undersligande 20 MW. En förutsättning för alt sädana anläggningar skall
kunna tillåtas bör enligt min mening vara all i princip lika stränga miljökrav
slälls som för anläggningar större än 20 MW. Jag är medveten om atl dessa krav
kan innebära en begränsning av möjligheterna lill kolanvändning i mindre
anläggningar. För sådana anläggningar kan emellertid andra allernaliv som
värmepumpar, elpannor och inhemska bränslen vara alt föredra inle bara av
miljöskäl ulan också från energipoliiiska utgångspunkter. Därvid måste
skogsindustrins behov av iräfiberråvara beaklas.

Sammanfattningsvis
gör jag således bedömningen atl den begränsade kolanvändning om högst 3-4 milj.
ton per år fram lill är 1990, som statsrådet Dahl redovisat, kan accepteras
från miljösynpunkt under förutsättning atl den sker i anläggningar med
effektiva miljöskyddsåtgärder. Vad gäller svavelutsläppen bör användningen av
bästa tillgängliga renings-teknik göra del möjligl för oss atl minska de totala
utsläppsmängderna.

2.3
Miljökraven vid nya förbränningsanläggningar

Miljökraven
för enskilda förbränningsanläggningar fastställs normalt vid den
tillståndsprövning som sker enligl miljöskyddslagen (1969:387). För uppförande
eller väsenllig förändring av förbränningsanläggning med en tillförd effekt
överstigande 10 MW krävs sålunda tillstånd av koncessionsnämnden för
miljöskydd eller länsslyrelsen. För förbränningsanläggningar, dock inle
oljeeldade sådana, med en tillförd effekl av mellan 0,5 och 10MW skall anmälan
ske till länsslyrelsen. För mindre anläggningar kan miljöfrågorna beaklas i
samband med byggnadslovsprövningen. Samråd sker i dessa ärenden mellan de
slatliga och kommunala organen bl.a. genom remissförfarande.

Grundprincipen
för miljöskyddslagens tillällighetsregler är alt vatien-och luftföroreningar,
buller och andra störningar skall förebyggas så långt det är möjligt. Vid
tillståndsprövningen görs en bedömning om den valda platsen är godtagbar från
miljöskyddssynpunkt. Vidare prövas vilka skyddsåtgärder, begränsningar av
verksamhelen och försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för alt
förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Till
ledning för bedömningen av vad som normalt skäligen kan fordras har
naturvårdsverket utfärdat rikllinjer för olika lyper av anläggningar.

Prop.
1983/84:158 51

Dessa rikllinjer har inle karaklären av bindande normer
ulan är avsedda all vara till hjälp vid prövningsmyndigheternas bedömning av
vad som kan anses lekniskl möjligl och ekonomiskt rimligt vid en anläggning av
visst slag under normala förhållanden. Rikllinjerna baseras bl.a. på inhemska
och ulländska erfarenheler av anläggningar av ifrågavarande slag. Vid
tillståndsprövningen skall sedan hänsyn las lill de speciella omsländigheler
som föreligger i varje enskill fall. De villkor som fastställts för en enskild
anläggning i samband med tillståndsprövningen kan således bli i vissa fall
strängare och i andra lindrigare än rikllinjerna beroende pä omsländighelerna
vid den enskilda anläggningen.

När det gäller svavelföreningar finns vid sidan av
miljöskyddslagen generella bestämmelser om begränsning av utsläppen i
förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle (ändrad senasl 1983:627).
Bestämmelserna är utformade som förbud atl förbränna fossill bränsle som ger
ett svavelutsläpp överstigande 0,24 gram per megajoule (0,24 g/MJ) bränsle.
Avsiklen med denna utformning av bestämmelserna har bl.a. varit att jämställa
utsläppskraven vid eldning med olika bränslen. En övergång från ell bränsle
lill ett annal skall således inle leda till högre svavelulsläpp.

Frågan om riktlinjer beträffande högsla tillåtna
svavelulsläpp från koleldade anläggningar har lidigare behandlals av
riksdagen. I prop. 1980/81:90 om rikllinjer för energipolitiken angavs som en
provisorisk riktlinje atl en eldningsanläggning skulle få släppa ut högst 2 100
lon svavel per år och all kraven år 1988 skulle skärpas genom att gränsen för
högsta tillåtna utsläpp sänktes lill 1 600 lon svavel. Vid sin behandling av
propositionen förordade riksdagen ett högsla tillätet svavelulsläpp av 1 600
lon svavel per år. Under en övergångstid, dock längst lill år 1988, skulle
emellertid dispens kunna beviljas för ell utsläpp av högst 2 100 lon svavel per
anläggning och är. Riksdagen framhöll vidare all det var angelägel att
regeringen, om möjligl redan är 1982, återkom till riksdagen med förslag lill
skärpta miljökrav i samband med koleldning.

I prop. 1981/82: 151 om åtgärder mot försurningen
redovisades rikllinjer för sådana skärpta krav vad gäller svavelulsläpp frän
slörre koleldade anläggningar. Riktlinjerna innebar ell högsla utsläpp av 0,1 g
svavel/MJ bränsle för anläggningar som släpper ut över 800 ton svavel/år. Från
år 1990 skulle rikllinjerna skärpas ylleriigare genom all slorleksgränsen
sänktes till 600 ton svavel/är. För mindre anläggningar förordades samtidigt
en lättnad frän svävelförordningens krav på 0,24 g svavel/MJ, vilkel moisvarar
1 % svavelhalt i olja, lill 0,3 g svavel/MJ som årsmedelvärde t. o. m. är 1987.
Därefter skulle en återgång ske till värdel 0,24 g svavel/MJ.

Vid riksdagsbehandlingen våren 1982 (JoU 1981/82: 35, rskr
321) anförde riksdagen emellertid atl de rikllinjer som följdes av
koncessionsnämnden för miljöskydd vid fastställande av svavelreningskrav för
störte anläggningar borde lillämpas även fortsätlningsvis lill dess alt
pågående ulredningsarbele redovisats och remissbehandlats. Så snart som
möjligl därefter

Prop.
1983/84:158 52

borde regeringen ålerkomma lill riksdagen med redovisning
av de riktlinjer som borde lillämpas. Riksdagen uttalade därvid all ett
minimikrav från miljösynpunkt skulle vara alt reduktionen av utsläppen totalt
skulle bli minsl lika stor som den som föreslogs i proposilionen.

Föreskrifter eller rekommendationer om begränsning av
utsläpp av föroreningar från eldning med fossila bränslen finns i mänga
länder. Stränga krav förekommer bl.a. i Japan, USA och Förbundsrepubliken
Tyskland. De tyska reglerna innebär all inle bara nya slörre elproducerande
anläggningar skall förses med rökgasavsvavling ulan alt också befintliga
anläggningar kommer all beröras. Sådana kolkraftverk och värmeverk som beräknas
finnas kvar under längre tid skall således ha utrustning för avsvavling. I
många andra länder har man å andra sidan ännu inle ställt några egentliga krav
på ålgärder för all minska t. ex. svavelutsläppen vid koleldning. De
utsläppsbegränsningar som i vissa fall ändock skell eller förutses beror bl.a.
pä minskad energianvändning eller användning av gas eller lågsvavlig
Nordsjöolja.

Genom det utredningsarbete som KHM bedrivii och
remissbehandlingen därav föreligger nu ett tillfredsställande underlag för en
bedömning av miljökraven för koleldade förbränningsanläggningar för de närmaste
åren. Delta gäller särskilt i fråga om möjligheterna all begränsa svavelutsläppen.
KHM:s förslag innebär alt för koleldade anläggningar med en tillförd energi i
storieksintervallet 500-1 200 GWh/år skulle ulsläppsnivån fä ligga i
intervallet 0,1-0,2 g svavel/MJ. Anläggningar med större kolförbrukning än 1
200 GWh/år skulle åläggas ell specifikt utsläpp moisvarande högsl 0,1 g
svavel/MJ kol som årsmedelvärde. Fö:" koleldade anläggningar av denna
sloriek synes del enligl KHM vara möjligt all reducera del specifika utsläppet
lill 0,05 g/MJ med en begränsad ökning av kostnaderna. Vissa lekniska och
driflmässiga osäkerheter föreligger dock om detta värde kan innehållas som
årsmedelvärde.

Belräffande behovel av riktlinjer för ulsläppsgränser vid
koleldning har meningarna varil delade bland remissinstanserna. I ett flertal
remissvar, som kan sägas representera användarsidan och vissa tillslåndsgivande
organ, uttrycks önskemål om klara regler för utsläppsgränser vid koleldning.
Vetenskapsakademien understryker all gränsvärden bara skall ses som hjälpmedel
vid planering och prioritering och att varje utsläpp skall begränsas sä långl
som möjligl. Naturvårdsverket skriver alt verkel efter remissbehandlingen av
KHM-ulredningen har för avsikl all utfärda rikllinjer för utsläpp av andra
föroreningar än svavel.

När del gäller svavelulsläpp delar naturvårdsverket KHM:s
bedömning alt det för slörre koleldade anläggningar är tekniskt möjligt med
lägre utsläpp än 0,1 g svavel/MJ. Verket anser därför alt det vid prövning av
koleldade anläggningar med svavelulsläpp slörre än 400 lon/år bör krävas att dessa
byggs för all klara en gräns på 0,05 g svavel/MJ som årsmedelvärde. Verkel
menar dock alt vissa lekniska och driflmässiga osäkerheter

Prop. 1983/84:158 53

föreligger
varför ulsläppsvärdel i de enskilda fallen bör gälla under en prövotid.

Som jag lidigare anfört är
del från miljösynpunkt nödvändigt alt de möjligheter till förbättringar av
nuvarande allvarliga miljöproblem som den pågående omställningen av
energisystemet och den tekniska utvecklingen erbjuder las .illvara. Jag kommer
i del följande all för riksdagens informalion redovisa de riktlinjer som
enligt min mening nu bör tillämpas vad gäller högsta tillåtna svavelulsläpp
från nya förbränningsanläggningar. En grundläggande ulgångspunkl är därvid all
de svenska utsläppskraven inte kan ses isolerade ulan måsle bedömas i ett
internationellt perspekliv; Som jag lidigare har sagl kan försurningsproblemen
endasl lösas i internationellt samarbete. Vid internationell jämförelse
långtgående ålgärder har hittills genomförts i Sverige för att minska svavelutsläppen
från oljeeldning. För alt vi med trovärdighet skall kunna föra fram krav
internationellt på utsläppsbegränsningar som ocksä berör koleldning bör vi i
värt land nu slälla sådana krav alt teknik, som även är användbar och
kostnadseffektiv i andra länder, lillämpas på svenska anläggningar.

En
annan utgångspunkt är alt de samjade utsläppen i Sverige av försurande ämnen
måste minskas ylleriigare. I samband med 1976 ärs riksdagsbeslul om ålgärder
mol försurningen angavs all svavelutsläppen skulle bringas ned lill samma nivä
som i början av 1950-lalel. Utvecklingen har visal alt de ålgärder som
beslutades år 1976 har fått avsedd effekt. Vi kan emellertid inte läla oss nöja
med delta. Jag har tidigare redovisal del förslag om reduktion med 30% av svavelutsläppen
under den kommande tioårsperioden som de nordiska länderna lagt fram inom ramen
för konvenlionen om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. Inom EG
diskuteras ett kommissionsförslag om en reduktion med 60% av svavelutsläppen
och en reduktion med 40% av kväveutsläppen från slörre anläggningar. Den
aktionsgrupp mot försurningen somjag lidigare omnämnt arbetar nu med att ta
fram ett underlag för ell samlat älgärdsprogram mol luftföroreningar och
försurning. Bedömningen av ulsläppskraven för nya koleldade anläggningar måste
emellertid ske redan nu.

När
del gäller större koleldade förbränningsanläggningar har naturvårdsverket i
sill remissvar över KHM-ulredningen anfört all det genom rökgasavsvavling bör
vara möjligl atl nå ulsläppsnivån 0,05 g svavel/MJ bränsle som årsmedelvärde
även om vissa lekniska och driftmässiga osäkerheter föreligger. Med hänsyn till
vad jag anfört om användning av bäsla tillgängliga leknik anserjag alt en
begränsning av utsläppen från slörre koleldade förbränningsanläggningar lill
0,05 g svavel/MJ bränsle som årsmedelvärde bör eftersträvas. Den individuella
tillståndsprövningen måsle självfallel ske med beaklande av omständigheterna i
det enskilda fallet och under hänsynstagande till hur snabbt den nya lekniken kan
utvecklas och utprovas i kontinuerlig drift. Genom de möjligheler som finns
vid miljöskyddsprövningen all kombinera olika slag av villkor och alt
fastställa slulliga

Prop. 1983/84:158 54

ulsläppsvillkor
först efter del all en anläggning drivits under en prövotid bör kraven
successivt kunna skärpas i den lakl som den lekniska utvecklingen och gjorda
driftserfarenheler medger. Med hänsyn härlill ser jag del som lämpligt all en
riktlinje för svavelulsläpp från störte förbränningsanläggningar ulformas som
ett intervall med gränserna 0,05-0,10 g svavel/MJ bränsle.

Även
när del gäller mindre anläggningar finns lekniska möjligheler att begränsa
svavelutsläppen. Vid förbränning i fluidiserad bädd kan exempelvis kalkslen
tillsättas för att binda svavlet. En slor del av de nya anläggningar, som
byggs eller planeras, kommer alt vara fluidiserade bäddar. Försök med
kalklillsats vid rösleldning pågår även. Andra möjligheler är alt utnyttja
mycket lågsvavligl kol, renat kol eller kolvätskeblandningar. Vid användning av
renat kol och kolvätskeblandningar finns möjligheler till utsläpp under de krav
som i dag tillämpas. Dessa möjligheter bör nu las lill vara. I Västtyskland har
redan införts emissionskrav för fluidiserade bäddar som innebär att
möjligheterna lill avsvavling genom kalklillsats måsle utnyttjas. Genom
lämpligt utformade ulsläppskrav bör del vara möjligl atl både la hänsyn till de
olika förutsättningar som gäller för olika meloder och alt stimulera
ulvecklingen och därmed minska utsläppen.

Ytterligare
ett skäl till alt ulsläppskraven bör skärpas, inte bara för slörre ulan också
för mindre anläggningar, är alt ulvecklingen går mol införande av koleldning
även vid mindre pannor. Statsrådet Dahl har tidigare i denna proposition
uttalat alt koliniroduklionen under de närmaste åren i första hand bör ske i
slora anläggningar, där modern leknik som kan uppfylla stränga miljökrav
utnyttjas. Skärpta utsläppskrav enbart för större anläggningar skulle med
nuvarande utveckling mot mindre koleldade anläggningar innebära atl kol lill
en betydande del skulle förbrännas i anläggningar utan särskilda åtgärder för
alt minska svavelutsläppen. Om vi skall kunna minska de totala svavelutsläppen
ylleriigare måsle således kraven skärpas även för mindre anläggningar. För sådana
anläggningar finns somjag lidigare nämnl ell flertal metoder för reduktion av
svavelutsläppen.

I
ett inledningsskede är del angelägel all dessa olika allernaliv ges möjligheter
atl ulvecklas och provas. Successivl bör sedan kraven skärpas lill de nivåer
som de bäsla metoderna medger. Med denna utgångspunkl bör en riktlinje för
högsta tillåtna svavelutsläpp också när det gäller mindre koleldade
förbränningsanläggningar utformas som ett intervall varvid gränserna bör
sältas till 0,10-0,17 g svavel/MJ bränsle som årsmedelvärde.

De
riktlinjer jag nu redovisat avses, somjag tidigare nämnt, lillämpas för nya
förbränningsanläggningar. Jag bedömer del emellertid som nödvändigl med skärpta
krav också vid ombyggnad av befintliga förbränningsanläggningar. De redovisade
rikllinjerna bör därför i princip lillämpas också vid ombyggnad om den
återstående användningstiden är minst 7—8 år. Vid kortare användningstid kan
inle lika långtgående krav upprätthållas. Tids-

Prop.
1983/84:158 55

faktorn
är således en omständighet som får vägas in vid prövningen i det enskilda
fallet. Härigenom ges möjlighel bl.a. till övergäng till flytande kolbränslen
genom ombyggnad av befintliga oljepannor. Härvid bör dock beaklas alt bl.a.
effektiv sloftavskiljningsulruslning behöver inslalleras i sådana fall.

När
det gäller gränsdragningen mellan störte och mindre anläggningar delar jag
naturvårdsverkets uppfattning atl anläggningar som släpper ul mer än 400 lon
svavel per år bör omfattas av de strängare krav som jag redovisat för slörre förbränningsanläggningar.
Genom alt utsläppens storlek i slällel för t.ex. effekten vid anläggningen
används som gräns kan tröskeleffeklen av gränsen minskas nägot.

Sammanfattningsvis
bör således som riktlinje för svavelulsläpp från förbränningsanläggningar gälla
ell intervall på 0,05-0,10 g svavel/MJ bränsle för slörre
förbränningsanläggningar med ell totalt årligt svavelutsläpp överstigande 400
ton. För mindre anläggningar bör som riktlinje gälla ell intervall pä 0,10-0,17
g svavel/MJ. Somjag lidigare berört skall de angivna utsläppsniväerna uppfattas
som rikllinjer för tillämpningen av miljöskyddslagen. Del innebär att goda
möjligheter finns alt vid tillämpningen ta hänsyn till de omständigheter som
föreligger i de enskilda fallen. Olika tekniska lösningar kan härvid provas och
kraven successivl skärpas i takt med den tekniska utvecklingen. Jag förulsäller
alt en smidig och fiexibel lillämpning därigenom kommer lill slånd.

Jag
beräknar all de rikllinjer jag nu redovisat kan medföra en minskning av svaveldioxidutsläppen
med totalt 20 000-30 000 lon per år vid den beräknade kolanvändningen av 3-4
milj. lon jämförl med en fortsalt oljeanvändning för att tillgodose samma
energibehov. Tillsammans med beslulade begränsningar av svavelhallen i
eldningsolja och beräknade begränsningar av processulsläppen bedömer jag all
det nordiska förslagel om 30% reduktion av svavelutsläppen under en
tioårsperiod från år 1980 gott och väl kommer all klaras.

Även
kväveoxidutsläppen från förbränning bidrar till försurningen. Risk finns all en
övergång från oljeeldning lill koleldning kan leda lill ökade kväveoxidulsläpp.
Ny teknik kommer emellertid successivl fram som gör del möjligt all på nya
anläggningar minska dessa utsläpp. Aktionsgruppen mot försurning studerar f. n.
vilka möjligheler som finns alt minska kväveoxidulsläppen frän bl. a.
förbränningsanläggningar och avser att la fram underlag för rikllinjer.

Som
jag redovisal i föregående avsnill medför kolanvändningen miljöproblem ocksä
på annal sätt än genom utsläpp av försurande ämnen. Vid förbränningen sker
utsläpp till luften också av bl. a. stoft och tungmetaller, främst kvicksilver.
Vidare förekommer slörningar genom damning, buller och vattenförorening frän
anläggningarna saml miljöproblem i samband med transporter, lagring och
avfallsdeponering. Bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas i dessa
avseenden bör på vanlig' sätt ske vid

Prop. 1983/84:158 56

tillståndsprövningen
enligt miljöskyddslagen. Det ankommer på naturvärdsverket att utarbeta de
rikllinjer för tillståndsprövningen som kan visa sig erforderliga.

Beträffande
avfallsproblemen konstaterar jag atl myckel återstår all göra innan vi kan vara
säkra på att stora avfallsmängder kan deponeras på ell acceptabelt sätt.
Avfallel innehåller bl. a. tungmetaller som kan förorsaka miljöproblem och
även hälsorisker genom exempelvis grundvattenförorening. Del ankommer på
naturvårdsverket att utarbeta rikllinjer också för deponering av avfall.

Genom
lillämpning av de riktlinjer för svavelulsläpp somjag redovisat och genom
skärpta miljökrav i övrigl kan som jag lidigare nämnt en kolanvändning av den
omfattning som är akluell under 1980-talet godtas från miljösynpunkt. Som ell
alternaliv lill kol kommer andra bränslen, i första hand torv, all användas vid
nya eller ombyggda förbränningsanläggningar i många fall. Del är angelägel
från miljösynpunkt all en användning av andra bränslen inte ger upphov lill
större miljöproblem än vad som skulle bli följden vid kolanvändning. Därför bör
i princip lika stränga miljökrav gälla oavsett bränsle. Genom den individuella
tillståndsprövning som jag lidigare berört bör den anpassning av miljökraven
som är motiverad i olika fall kunna ske på ell smidigt sätt. När del gäller
lorv kan användarna genom att undvika lorv från takter med höga svavelhalter
minska svavelutsläppen. I delta sammanhang är del viktigt alt lorvens innehåll
av svavel och andra föroreningar beaktas redan i samband med att frågan om
torvbrytning aktualiseras. Därigenom bör betydande koslnader för alt rena utsläppen
vid förbränningen kunna undvikas i många fall. För all planeringen av
användningen av torv för energiändamål skall kunna underiättas behöver ell
bättre underiag tas fram om hur miljökraven bäsl skall tillgodoses vid
förbränning av torv. Det ankommer pä statens energiverk att i samarbete med
naturvårdsverket ta fram ell sådanl underlag.

2.4
Samlad bedömning av kolanvändningens miljökonsekvenser

Genom
den prövning av koleldade förbränningsanläggningar som föreslås ske enligl
faslbränslelagen säkerställs all kol används i sådana anläggningar och i sådan
omfattning att de energipolitiska målen tillgodoses. Genom den prövning enligl
miljöskyddslagen som jag tidigare behandlal kommer de erforderiiga miljökraven
all slällas. Det är emellertid angelägel alt regeringen fortlöpande har en
samlad överblick över kolanvändningen och de miljöproblem den kan ge upphov
lill. Det är särskill betydelsefullt atl utvecklingen när det gäller utsläpp av
försurande ämnen kan följas. Jag avser därför all senare föreslå regeringen all
uppdra ål naturvärdsverket atl fortlöpande redovisa uppgifter bl. a. om
utsläppen i vårt land av försurande ämnen.

Genom
bl.a. en sådan översiktlig redovisning från naturvårdsverket

Prop. 1983/84:158 57

som
jag nu berört blir del möjligl för regeringen all fortlöpande följa hur
kolanvändningen ulvecklas. Därutöver är del emellertid angelägel atl regeringen
har möjlighel att i det enskilda fallet pröva tillåtligheten av nya slora
förbränningsanläggningar.

Enligl
136 a § byggnadslagen (1947:385) skall regeringen pröva ångkraft-anläggning och
annan anläggning för eldning med fossill bränsle med tillförd effekt
överstigande 500MW. Regeringen har också befogenhet atl förbehålla sig prövning
av anläggningar med en lägre tillförd effekl. Denna befogenhel har utnyttjats i
flera fall under senare tid. Jag förordar atl fortsätlningsvis alla
förbränningsanläggningar med en tillförd effekt av minst 200 MW prövas enligl
136 a § byggnadslagen.

Ett reformarbete pågår f.
n. vad avser plan- och byggnadslagstiftningen. I det förslag till ny plan- och
bygglag som f. n. behandlas av lagrådet finns ingen motsvarighet till
bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen. I en promemoria från
bostadsdepartementet (Ds Bo 1984: 3) med förslag till lag om hushållning med
naturresurser m. m. föreslås atl prövningen i stället regleras i den föreslagna
nya nalurtesurslagen.

En lagändring vad gäller
prövningen av störte förbränningsanläggningar bör av praktiska skäl ske i
samband med all förslagel om en ny nalurte-surslag behandlas. I avvaktan härpå
bör regeringen ocksä i fortsättningen kunna utnyttja den möjlighet all
förbehålla sig prövningen som 136 a § byggnadslagen ger.

Genom prövningen enligl
136a§ byggnadslagen av större förbränningsanläggningar kan bl.a. bedömas om
den föreslagna lokaliseringen står i överensstämmelse med gällande rikllinjer i
den fysiska riksplaneringen saml den kommunala fysiska planeringen. Vidare kan
prövas om riskerna blir så små som möjligt för omgivningsstörningar genom bl.a.
buller och luftföroreningar från förbränningsanläggningen, avfallsupplag,
transporter lill och frän anläggningen, hamn- och transportanläggningar saml
övrig verksamhel som har anknytning lill del aktuella förelaget. Av särskild
belydelse härvid är alt tillräckliga skyddszoner finns mellan den miljöstörande
anläggningen och omgivande områden av betydelse för bostadsbebyggelse,
rekreation och andra allmänna intressen.

Genom
prövningen enligt 136 a § byggnadslagen kan ocksä beaklas om del energislag
valts som ger minsta möjliga föroreningsutsläpp och inverkan på miljön, om
möjligheterna till energibesparing och användning av spillvärme har utnyttjats,
om möjligheterna lill samordning av energiför-söijningen till störte
anläggningar med effektivare rening beaktats samt om modern leknik som kan
uppfylla stränga miljökrav kommer all utnyttjas.

Prop. 1983/84:158 58

3
Hemställan

Jag
hemställer atl regeringen

bereder
riksdagen lillfälle alt la del av vad jag har anfört rörande miljökrav vid
koleldning.

Prop.
1983/84:158 59

Bilaga 2.1

Sammanfattningen och slutsatserna i statens vattenfallsverks
rapport Kolets hälso- och miljöeffekter (KHM-pro-jektets slutrapport)

Uppdrag och målsättning

Regeringen gav den 14 juni 1979 statens vattenfallsverk i
uppdrag att i samarbele med berörda kraftförelag och kommuner saml övriga
intressenter ulreda och redovisa hur hälso- och miljöproblemen vid
kolanvändning för energiändamål skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Ur uppdragsskrivelsen kan citeras följande:

"Som utgångspunkl för uppdragel gäller de rikllinjer
för energipolitiken som anges i proposition 1978/79: 115.

Ulredningen skall avse såväl arbelsmiljöproblem som yttre
miljöproblem. Samlliga de faser av kolhanleringen som är aktuella i Sverige,
dvs. transport, lagring, förbränning och omhändertagande av avfallel, bör sluderas.
Ålgärder av leknisk natur bör studeras liksom möjligheter all ulnyllja
kolkvalileter med låga haller av föroreningar. Vidare bör lokaliseringens
belydelse för miljöpåverkan i regionall och lokall perspektiv och för behovet
av åtgärder utredas. Härvid bör beaktas bl.a. del underlag som las fram i den
fysiska riksplaneringen.

Arbelel bör inriktas på användande av den bästa teknik och
de åtgärder för rening och för omhändertagande av avfall som nu finns tillgängliga
eller som kan förulses finnas all tillgå under främsl 1980-lalel. Åtgärder vid
såväl nya anläggningar som vid ombyggnad av befintliga oljeeldade anläggningar
bör studeras liksom åtgärder vid skilda anläggningstyper för kolul-nyltjande
och lämpligl valda storlekar av dessa. Koslnaderna för de åtgärder som kan
komma i fråga bör redovisas.

Arbetet
bör bedrivas och redovisas så atl resultatet kan användas för dels översiktlig
bedömning frän hälso- och miljösynpunkt av konsekvenserna av en ökad
användning av kol i Sverige, dels grundlig bedömning av enskilda
anläggningstypers hälso- och miljöpåverkan samt möjligheler all minska denna
påverkan."

Genom beslut 1980-04-10 godkände regeringen den av
Vallenfall föreslagna planen för uppdragets genomförande.

I arbetsplanen redovisas bl. a.:

- vilka
intressenter som skulle dellaga i projektarbetet

— all
arbelel skulle organiseras som ell frislående projekt med namnei

Projekt Kol-Hälsa-Miljö (KHM) under ledning av en projektstyrelse

Prop. 1983/84:158 60

-
vilka nyckelproblem som
prioriterades med hänsyn lill tillgängliga resurser

-
hur informationen om resullalen
skulle bedrivas.

I
oklober 1981 avlämnades lill regeringen en omfattande lägesrapport som i
huvudsak utgjorde en sammanfattning av kunskapsläget inom KHM:s fem
programområden. Förulom en redovisning av utfört arbete avgavs preliminära
slutsatser rörande miljö- och hälsoeffekter i samband med en äterinlroduklion
av kol i del svenska energisystemet.

I
september 1981 uppdrog regeringen ål Vallenfall alt med hjälp av Projekl KHM
lämna en särredovisning av de arbeien inom projektet som närmasl hör samman med
emission av svavel vid eldning av kol och olja. I december 1981 avlämnades
därför rapporten "Emission av svavel vid eldning av kol och olja".

Översiktligt
kan projektets målsättning sammanfattas i följande punkter:

-
Projeklel skall som underlag
för möjliga miljöskyddsåtgärder dels studera andra länders miljöskyddskrav i
dag dels redovisa en grundlig bedömning av miljö- och hälsoeffekterna vid
användning av kol för energiändamål i olika typer av anläggningar.

-
Projektet skall allsidigt
studera och pröva vilka lekniska åtgärder som erfordras för atl minska nämnda
miljö- och hälsoeffekter vid såväl nya anläggningar som vid ombyggnad av
befintliga oljeeldade anläggningar. Härvid skall även koslnaderna för
ålgärderna analyseras och redovisas.

-
Projeklel skall med ledning av
resullalen från dessa sludier. undersökningar och överväganden om åtgärder
utreda lokaliseringens betydelse för miljöpåverkan i regionalt och lokall
perspekliv.

-
Projektet skall utarbeta
översiktliga bedömningar av miljö- och hälsokonsekvenser vid några olika
sannolika nivåer för en framlida användning av kol i Sverige för energiändamål.

-Projektet
skall redovisa jämförelser mellan kol och andra bränslen, främst olja, saml där
så är möjligl andra utsläpp av föroreningar i vår miljö.

Organisation
och genomförande

Utredningen
om kolels hälso- och miljökonsekvenser har genomförls som ett fristående
tekniskt-vetenskapligt projekt med en särskild styrelse och en
projektorganisation med projektledning och åtta rådgivande referensgrupper.

Projektstyrelsen,
som har beställ av älta ledamöter, har representerat dels de slalliga, privala
och kommunala el- och värmeproducenterna, dels övriga kolanvändande industrier,
dels ock statens naturvårdsverk och nämnden för energiproduklionsforskning.
Under styrelsen har en projektledare med en leknisk sekreterare och
delprojektledare haft ansvarel för den direkta ledningen av arbelel. Arbelel
uppdelades i fem programområden.

Prop. 1983/84:158 61

Utöver
de rådgivande referensgrupperna för dessa fem programområden har särskilda
referensgrupper tillkallats för frågor rörande arbetsmiljö, radioekologiska
effekier och miljöekonomiska analyser. Sammanlagl har omkring 80 forskar och
tekniker med slort kunnande inom aktuella områden engagerats i dessa
referensgrupper.

För
alt la fram det teniska och velenskapliga underlag som inle kunde inhämtas från
tidigare arbeien i Sverige och ulomlands har ca 180 uppdrag lämnals lill forskningsinstitut,
högskolor, universitet, förelag och konsuller i Sverige, Finland, Norge,
Danmark och Förenta Staterna. Upp-dragsresullalen har redovisats i ett 100-lal
tekniskt-vetenskapliga rapporter.

Kolets
roll i energiförsörjningen — åskådningsexempel

Projekl
KHM har närmare studerat länkbara möjligheter all ersätta olja med kol. Utifrån
delta har några exempel konstruerats för att belysa hur kolanvändningen kan
komma all utvecklas. Dessa åskådningsexempel ligger till grund för de
bedömningar av miljö- och hälsoeffekter som görs i denna rapport.

De
åskådningsexempel som.Projekl KHM tagit fram behandlar kolförbrukningen på två
samhällsnivåer: nationellt och lokalt.

En i
nationell skala förhållandevis liten kolförbrukning, drygl 6 miljoner ton/år,
representeras av åskådningsexempel 1. Delta kan anses motsvara en möjlig
situation under första hälften av 1900-talet. Denna kolförbrukning ligger
strax över det intervall på 4-6 miljoner lon kol per är som anges i
energipropositionen 1980/81: 90 för är 1990.

Exempel
2 redovisar en möjlig situation vid sekelskiftet eller strax därefter.
Induslrin har fortsall sin övergång lill fasla bränslen och inom
fjärrvärmeförsörjningen anlas en belydande kraflvärmeproduklion ske med fasta
bränslen. Kolbehovet uppgår till 13 miljoner ton/år.

Exempel
3 kan länkas representera förhållanden vid en icke bestämd tidpunkt efler
sekelskiftet. I della fall är kolförbrukningen hög, eftersom en belydande
elproduklion, ulöver det kolbehov som redovisas i exempel 2, förutsattes ske i
kolkondenskraftverk. Kolbehovel uppgår lill drygt 23 miljoner ton/är.

I
lokal skala har Nyköping och Örebro utvalts atl representera en liten
respektive medelstor stad. Örebro har i dag ett väl utbyggt Ijärrvärmesysiem
medan fjärtvärmeutbyggnaden just har påbörials i Nyköping. Valet av dessa
städer som modeller lorde ge en bred täckning av en tänkbar framtida övergäng
till fasta bränslen - kol, torv och ved.

Prop. 1983/84:158 62

Energiråvaran
kol

Slora
tillgångar av kol finns i olika delar av världen. De lågsvavliga kol som kan
komma ifråga för Sveriges del finns framför alll i Förenta Slalerna, Polen,
Sovjetunionen, västra Kanada, Australien och Colombia. Det finns goda
möjligheter att köpa kol med en svavelhalt som inle överstiger 0,8%. Della
moisvarar den gräns för svavelemission från anläggningar utan rökgasavsvavling
som beslulades av riksdagen våren 1982 för tiden fram l.o.m. 1987. Tillgången
på kol minskar och priset kan komma alt öka om lägre svavelhaller krävs.
Svårigheler kan väntas om man önskar försörja Sverige med kol vars svavelhalt
skall understiga 0,5 %.

Kol
är, liksom torv och ved, ett inhomogenl bränsle med varierande halter av
spårelement. Inom KHM har analyser ulförts av kol frän sannolika
importomräden. Med dessa analyser som bas har KHM upprättat ell referenskol,
vilkel ulgör huvudsaklig grund för de miljö- och hälsobedöm-ningar och de
överväganden av teknisk-ekonomisk nalur som görs i denna rappori.

Till
de viktigaste spårelementen i kol hör kvicksilver. Medelhallen av kvicksilver i
de kol som kommer att vara akluella för import lill Sverige bedöms vara 0,1 mg
per kg kol eller nägot därunder. Kol med låg kvicksilverhall finns
förelrädesvis bland kol med lågt svavelinnehåll. Kol med myckel låga
kvicksilverinnehåll är vanliga i bl. a. Australien och Kanada.

Miljöaspekter
på transport, hantering och lagring av kol och aska

Kol
och aska kan vid felaktig hantering och med olämplig utrustning ge upphov till
damning i anläggningens närhet. Teknik finns för all på ett-tillfredsställande
sätt lösa dessa problem vid kolhanteringen.

Utmatning
av befuktad aska frän silo fungerar i praktiken inle alllid väl från
damningssynpunki. Teknik finns emellertid för alt reducera damning vid delta
arbetsmoment. Hanlering av lort aska bör alltid ske i slutna system.

Resultat
av gjorda mätningar visar atl svävande stoft i luft respektive stoftnedfall i
närheten av anläggningar ej normalt överskrider de rikllinjer som finns i
Sverige eller andra länder. Omfattningen av lekniska insalser för atl motverka
damning bör bedömas från fall till fall. En avgörande faktor är lokaliseringen
av anläggningen och närheten lill bostadsbebyggelse. Det är viktigl all
hanleringen bedrivs med förutseende och en medveten strävan all reducera
sloftspridning.

Nederbördsvatlen
som avrinner från ett öppet kollager är förorenat. Graden av vatlenpåverkan
beror bl.a. av kolets svavelhalt. Öppna lager bör därför ha härdgjord underyta
för uppsamling och konlroll av nederbördsvallen. Förberedelse bör göras för
all vid behov kunna vidtaga bl. a. pH-justering, fällning av lösta metaller och
sedimentering av suspenderade partiklar.

Prop. 1983/84:158 63

Buller kan förekomma i samband med kolhantering. En
anpassning till gällande riktlinjer är normall fullt möjlig.

Rening av kol

Rening av kol före förbränning är lillsammans rfied rening
av rökgaserna efler förbränning två huvudstraiegier för alt minska utsläppen av
föroreningar till luft vid koleldning. De kan vara allernaliv till varandra
men också i vissa fall ses som komplement till varandra.

Den teknik för kolanrikning (kolrening) som förulses vara
tillgänglig under det närmaste decenniel, bygger på olika fysikaliska och
fysikaliskkemiska principer. De är alla begränsade i den meningen all de
endasl kan påverka del oorganiskt bundna svavlet (pyritsvavlel) och inte del
organiskt bundna svavlet. För de kol som kan vara akluella för svensk del utgör
den organiskt bundna delen mer än 50% av del lolala svavlet. Alla på marknaden
tillgängliga kolkvaliteter är inte lämpade för kolanrikning.

Lågsvavliga kol har i regel en lägre andel oorganiskt
svavel. En långt driven anrikning av redan lågsvavliga kol kan därför i bästa
fall ge en svavelhalt i slutprodukten pä 0,3-0,4%. Produkten kommer p.g.a. målning
all vara mycket finkornig.

I samband med pyritavskiljningen kan också askan avskiljas
så all i bäsla fall 2-5% aska fäs i det renade kolel. Spårämnen bundna lill
pyril, som t. ex. kvicksilver, kommer att avskiljas lill viss del.

För mindre anläggningar kan en begränsning av
svavelemissionen åstadkommas genom köp av kol med särskill låg svavelhalt,
genom köp av kol som renals eller genom t. ex. svavelbindning i samband med
förbränning i fluidiserad bädd. För anläggningar där emissionskraven motsvarar
kol med svavelhall 0,3% eller lägre kan kolanrikning ej helt ersätta
effektivare svavelreduklion genom t.ex. rökgasavsvavling.

Avfallel frän kolanrikning kan deponeras om kolhallen är
lillräckligl låg, men deponeringen kräver omfattande skyddsåtgärder. Om energin
i avfallet nyttiggörs genom förbränning i fluidiserad bädd eller förgasning
måste detta ske med höga krav pä rökgasrening för all en lotal förbättring av
miljön, jämförl med konventionell förbränning av del orenade kolet, skall bli
resultatet.

Förbränning av kol

Flera väletablerade meloder finns för att direktförbränna
kol. Rösleldning av kol är en robust och pålitlig metod som lämpar sig väl för
mindre (100 MWth) enheler. Likaså föreligger det en omfattande erfarenhelsbakgrund
beträffande kolpulvereldning. Inle minsl dess miljöinverkan är, jämfört med
andra bränslen och eldningsformer, välundersökl.

Tekniken med fluidiserade bäddar ger goda möjligheler all
binda bräns-

Prop. 1983/84:158 64

lels
svavel lill bäddmalerialel under förbränningen och därmed avsevärt minska
svavelemissionen. Avskiljningsgrader mellan 80 och 90% är möjliga atl uppnå.

Central
beredning av kolpulver med lillhörande distributionssystem och efterföljande
eldning i mindre anläggningar (80 MWth) är ell system som tilldrar sig ökal
intresse.

Tekniken
för förbränning av kol-välskeblandningar genomgår en intensiv utveckling.
Kol-oljeblandningar är i tekniskt avseende klara alt användas.
Kol-valtenblandningar har ännu ej nått del stadiet.

Samtliga
fossila bränslen producerar föroreningar och restprodukter under förbränningen.
Vid kolförbränning uppstår slagg och flygaska saml gasformiga föroreningar.
Flera av kolets spårelement har benägenhet att anrikas pä små
flygaskepartiklar.

Vid
kolpulvereldning kan betydande andelar av bränslets svavel bindas under
förbränningen genom införande av lämpliga tillsatser i förbrännings-rummet.
Delta kan senare visa sig utförbart även för rosteldning.

Tekniken
för atl minska kväveoxidbildningen har nätt långt. Vid kolpulvereldning kan
man begränsa rökgasens NOj-halt lill under vad som är vanligt vid dagens
oljeeldning i anläggningar med moisvarande storlek. Det bedöms realistiskt atl
med låg-NOx-teknik i nya anläggningar nå ett utsläpp av 0,15-0,20g NOx/MJ.
Fortsatt teknisk utveckling kan ge ylleriigare sänkningar. Den nya
låg-NOx-tekniken kräver dock installation av avancerad apparatur.

Ofullständig
förbränning ger upphov lill kolväteföreningar i rökgasen. Övervakning av
rökgasens kolmonoxidhalt och omsorgsfull skötsel av förbränningsanläggningen
begränsar nivån av skadliga föreningar lill obetydliga värden.

Spillvallen
uppkommer vid såväl koleldade som andra fossileldade anläggningar. Konlroll av
föroreningshalter och vattenrening bör företagas.

Rökgasrening
och emissioner vid koleldning

Det
finns i dag kommersiella meloder för att avskilja respektive reducera stoft,
svavel- och kväveoxider i rökgaser vid koleldade anläggningar: En effektiv
sloflavskiljning, där även de små submikrona partiklarna infångas, innebär all
även polyaromatiska kolväten och vid förbränningen förångade spårelement,
avskiljs i slor utsträckning.

Sloflavskiljning
är ett första och nödvändigt steg för rökgasrening vid koleldade anläggningar.
Avskiljning i elfiller eller i spärrfilter är den mesl använda metoden för
moderna anläggningar med krav på låg stoftemission. Båda teknikerna kan
åsladkomma utsläppsnivåer väl under riktlinjen 15mgstoft/MJ.

Bland
flertalet möjliga rökgasavsvavlingsmetoder är den våta tekniken med kalk eller
kalksten den inlernationelll sett mesl utbredda. Den väl-

Prop. 1983/84:158 65

torta
metoden har nu kommersialiserats och flera anläggningar har lagits i drift
eller är under byggnad. Goda avsvavlingsresultat, ned lill ell utsläpp av 0,05
g S/MJ, är möjliga all uppnå med båda metoderna vid eldning av de kol som är
akluella för imporl lill Sverige. Inslallalion av utrustning för
rökgasavsvavling reducerar även emissionen av stoft, flyktiga spårelement saml
klor- och fluorvätesyror.

Avskiljning
av kväveoxider ur rökgas, denilrifiering, har demonstrerats vid några
kommersiella, koleldade anläggningar i Japan. Med den så kallade selektivt
katalytiska metoden går det alt minska utsläppet av NOx till under 0,08g
NOx/MJ. Denilrifiering är en flerfaldigl dyrare metod för NOx-begränsning än
förbränningstekniska ätgärder.

Emissionsmätningar
har genomförts pä KHM:s uppdrag vid olje- och koleldade anläggningar. Det
specifika utsläppet (mängd per tillförd värmeeffekt) av stoft, spårelement och
organiska föreningar kan hållas i nivå med eller i vissa fall lägre än frän
moisvarande anläggningar eldade med olja, torv eller ved. Kvicksilver utgör här
ett undantag för kol och lorv. Utsläppen av svavel- och kväveoxider kan
begränsas genom olika ålgärder i förbrännings- eller rökgasreningssleget.

Korllidsmätningar av
emissioner ger en god uppfattning om anläggningens miljöpåverkan under normala
förhållanden. Ökat utsläpp kan inträffa vid driftstörningar och vid
inlermittenta förhållanden. Kontinuerliga emissionsmätningar, utförda under
längre tid, ger vid handen att störningarna är fä och endast inverkar i begränsad
ulslräckning på medelutsläppet. Bibehållande av låg ulsläppsnivä frän en
anläggning fordrar, ulöver installation av lämplig utrustning, även
omsorgsfull skötsel och upprepade kontroller.

Riktlinjer
för utsläpp av luft

I
de flesta länder finns lagsliflning, regelsystem eller rekommendationer som
anger de villkor under vilka eldning med fossila bränslen fär ske. Huvudvikten
har lagts vid rikllinjer för utsläpp till luft.

De
bestämmelser som diskuteras i Sverige för atl begränsa utsläppen av svavel vid
koleldning är vid en internationell jämförelse de mesl långtgående med
undanlag för Japan. Kolanvändningen i Japan sker i huvudsak i större
kondensverk där effektiv avsvavling av rökgaserna allmänt tillämpas.

Även
i Västtyskland kommer betydande insatser att göras bl.a. med inriktning mot att
sänka utsläppen från äldre anläggningar.

Normerna
för emission av kväveoxider är i Förenta Staterna, Japan och Västtyskland
uttryckta på olika sätt, men innebär i stort sett samma utsläpp. Den i Sverige
aktuella emissionsnivån överensstämmer med dessa normer. I Japan eftersträvas
dessutom ofta för elproducerande anläggningar lägre emission genom tillämpning
av särskilda förbränningstekniska ålgärder eller denilrifiering av rökgasen. 5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
158

Prop. 1983/84:158 66

Slalens
naturvårdsverks förslag lill rikllinjer (1982) för sloftulsläpp liknar de
amerikanska normerna för störte koleldade anläggningar. Dessa normer är mer
långtgående än de som för närvarande gäller i t.ex. Japan och Västtyskland. För
mindre anläggningar tillhör naturvårdsverkets förslag de allra strängaste
internationellt.

Vid
en internationell jämförelse kan konstateras alt de förslag till rikllinjer
för luflutsläpp vid koleldning som lagls fram av slatens naturvårdsverk
lillhör de mesl långtgående.

Ny
teknik för kolomvandling

Kommersiell
användning av förgasning och evenluelll förvätskning av kol i störte skala
väntas inträda tidigast under 1990-lalel. Den miljöinformation som finns i dag
är ej så detaljerad som för direkt kolförbränning.

Även
om en välgrundad jämförelse från miljö- och hälsosynpunkt med konventionell
direklförbränning ej är möjlig, kan man dock peka pä vissa för- och nackdelar
med de nya omvandlingsprocesserna förvätskning och förgasning. En slor fördel
är att vid säväl förvälsknings- som förgasningsprocesser kan svavel avskiljas
nästan fullständigt, varför emissionen av svaveldioxid blir försumbar.

En
nackdel är alt del vid främsl kolförvälskning bildas en skara komplicerade nya
organiska föreningar med slarkl cancerogen verkan. Inom anläggningen kan dessa
utgöra ett belydande arbetsmiljöproblem. Detta innebär atl anläggningarna måste
ulformas med stor hänsyn härtill och kommer att i delta avseende likna dagens
oljeraffinaderier.

Förädling
av kol genom förgasning och förvätskning är energikrävande. Det är därför en
stor fördel om en förgasning- eller en förvätskningsan-läggning kan integreras
med processer som kan nyttiggöra lågvärdigt värme från anläggningen.

Deponering
av restprodukter

Stora
avfallsmängder kommer alt produceras vid koleldning och även om en del kommer
atl nyttiggöras, kommer deponering att bli oiindvklig i många fall.
Kolavfallsupplagen bedöms trots sin sloriek kunna fås alt smälta in relativt
väl i svensk landskapsmiljö.

Torra
upplag bör lokaliseras till s. k. inslrömningsområden, där infiltrerad
nederbörd bildar grundvallen. Våta upplag bör, bl. a. med hänsyn lill del
slörre läckaget under ett inledningsskede (uppskattningsvis ca 20 är),
förläggas nära havet eller andra störte recipienler som kan tåla belastningen.
Vid små förbränningsanläggningar kan deponering även ske på separat plats inom
ett kommunall avfallsupplag.

I
princip kan man ej förhindra all lakvatten läcker ul ur ell avfallsupplag.
Lakvatlnel kommer att innehålla spårelement i halter som i vissa fall kan

Prop. 1983/84:158 67

störa
naturmiljön eller vara för höga för vattentäkter. Därför är del nödvändigt atl
dels i största möjliga mån reducera nederbördsinfillrationen och dels på
naluriig väg erhålla en tillräckligt stor utspädning innan vattnet när
biosfären eller människan. I normala fall bedöms detta kunna uppfyllas genom
att avfallets överyla tätas genom noggrann packning och täcks med ett
väldränerande skikt av grus. För atl motverka erosion och ge möjlighel till
snabb och naturlig beväxning med skog elc. bör detta dränskikt i sin lur läckas
med ett skikt av morän.

Del
bedöms av KHM vara lämpligl med ett skyddsavstånd för vattentäkter omkring
upplaget. Innanför detta avstånd får inga vattentäkter anläggas och området
bör markeras på alla officiella grundkarlor. Storieken av skyddsavståndet bör
anpassas till de lokala förulsältningarna i varje enskilt fall. I allmänhel rör
det sig om ell avsländ från upplaget på nägol eller några hundratal meter.

Upplag
kan normalt lokaliseras och lekniskl ulformas så all grundvattnet ulanför
skyddsavståndet kan användas som dricksvatten utan risker för hälsoeffekter.

Lakvalinets
påverkan på närliggande ytvatten bedöms inle vara av sådan omfattning alt
skador på fisk eller andra vattenlevande organismer kan uppkomma.

Nyttiggörande
av restprodukter

Det
mesta av den kolaska som kommer atl produceras under de närmasle åren har goda
möjligheter atl få avsättning inom framför alll cemenl-och betonginduslrin saml
som fyllningsmalerial. Pä längre sikt är möjligheterna lill nyttiggörande
slarkl beroende av hur väl producenterna av restprodukterna lyckas när det
gäller i första hand kvalitet, leveranssäkerhel saml marknadsföring av
restprodukterna.

Vid
en användning av nyttiggörandet av kolreslprodukler från miljö- och
hälsosynpunkt bör följande faktorer tillmätas slor belydelse:

— Nyttiggörandet
reducerar behovel av deponering och därmed de kostnader och den miljö- och
hälsopäverkan som är knulen därtill.

— Genom
nyttiggörandet sparas vanligen naturresurser.

— Själva
nyttiggörandet och den slutliga deponeringen av de produkler där nyttiggörandet
skett kan medföra viss hälso- och miljöpåverkan. Denna påverkan måste bedömas
analogt med den som sker från den direkta deponeringen.

Användning
inom cement- och belongindustri är fördelaktig frän miljö-och hälsosynpunkt.
Askor frän kolpartier med hög radioaktivitet rekommenderas dock ej för
användning i material lill byggnader där människor skall vistas siadigvarande.
Nyttiggörande av restprodukter som fyllningsmaterial sparar naturtesurser och
kan göras på ett från miljö- och hälsosynpunkt tillfredsställande sätt, om
samma filosofi som vid deponering lillämpas vad gäller påverkan på
omgivningen.

Prop. 1983/84:158 68

Sammanfattande
kostnadsaspekter på kolanvändning

Kol
är en både från försörjningssynpunkl och ekonomisk synpunkl fördelaktig råvara
i energiförsörjningen. Ett utbyte av olja mol billigare kol skulle dessulom ha
välgörande inverkan på Sveriges handelsbalans.

Koslnaderna
för alt motverka dammspridning vid transporter, hanlering och lagring är små i
relation lill koslnaderna för andra former av miljöteknik vid kolförbränning.

Av
störte belydelse är koslnaderna för rökgasrening, dvs. sloflavskiljning och
rökgasavsvavling samt förbränningsiekniska åtgärder atl begränsa emissionen av
kväveoxider. Koslnaden är störst för rökgasavsvavling. Genom rökgasavsvavling
tillgodoses även behovet av sloflavskiljning. I runda tal utgör koslnaden för
avsvavling inklusive sloflavskiljning (vallört metod) ca 10- 15% av den totala
årskostnaden vid koleldning i medelslora och slörre anläggningar. Ulöver
rökgasavsvavling finns eller kommer inom de närmaste åren alt finnas även andra
metoder atl reducera emissionen av svavel. Dessa har goda förutsättningar atl
bli kostnadseffektiva för mindre och medelslora anläggningar.

Kostnaden
för all med förbränningsiekniska åtgärder i nya anläggningar reducera utsläpp
av NO är betydligt lägre än kostnaden för avsvavling och ulgör några procenl av
den lolala årskostnaden.

Sammanfaitningsvis
kan konslaleras alt kostnaden för miljöskyddsåtgärder, omräknad lill
årskostnader, utgör mellan 5 och 25% av den lolala koslnaden för
energiproduktion vid koleldning. Den lägre siffran inkluderar sloflavskiljning
och deponering av ',-eslprodukler medan den högre dessutom avser
rökgasavsvavling pch utnyttjande av särskild förbränningsteknik för alt nå
låga utsläpp av kväveoxider.

Luftkvalitet
i tätortsmiljö

KHM
har i samarbete med statens naturvårdsverk (SNV) låtit SMHI göra luflkvalitelberäkningar
för två modellstäder nämligen en lilen stad (Nyköping) och en medelstor stad
(Örebro). Därtill har SMHI pä uppdrag av Slor-Stockholms Energiakliebolag låtit
göra beräkningar för Stockholm. Dessa modellfall kan tjäna som vägledning för
flertalet av våra tätorter. Exemplen belyser förhållanden då olja ersätts med
kol, torv eller ved i fjärtvärmepannor.

Övergång
från individuell uppvärmning till fjärtvärme medför en rad betydelsefulla
fördelar oberoende av om man använder olja, kol, torv eller ved i
Qärtvärmepannorna. Avgörande är atl bränslel kommer all användas i anläggningar
av sådan storlek all väl fungerande förbränning och rökgasrening kan
upprätthållas. Utnyttjas fjärtvärmeunderlagel för produklion av elkraft i
kraftvärmeverk kan delta ske utan alt luftkvaliteten i tätorten nämnvärt
förändras i förhållande lill det fall där endasl värme produceras i värmeverk.

Prop. 1983/84:158 69

För
städer som redan har väl uibyggda fjärtvärmenät är frågan vilka effekterna blir
vid en övergång från olja till kol som huvudbränsle i t.ex. ett kraflvärmeverk.
Den slutsats som kan dras är alt detta ej kommer atl medföra någon försämring
av luftkvaliteten. De fördelar som nåtts med fjärrvärmeutbyggnaden kommer atl
bestå.

Stockholm
har i dag ett förhållandevis begränsat fjärrvärmenäl. Av de
luftkvalitetberäkningar som gjorts för Slockholm kan man dra den slutsatsen
atl den planerade Qärtvärmeutbyggnaden, där kol kommer atl ulgöra ett
huvudbränslé, pä ett betydelsefullt sätt kommer all förbäitra luftkvaliteten.

Elproduktion
i störte skala baserad på kol förutsätter all man bygger kondenskraftverk. SMHI
har ulfört luflkvalitelberäkningar för ett planerat kraftverk i Oxelösund.
Rökgasavsvavling och användning av särskilda brännare för att nå låga utsläpp av
kväveoxider medför lillsammans med en lämpligt avpassad skorstenshöjd alt god
marginal kommer atl föreligga lill gällande rikllinjer för luftkvalitet. Delta
gäller både för svavel- och kväveoxider.

Utsläpp
av försurande ämnen och försurning av mark och vatten

En
användning av kol i den omfattning som redovisas i denna rapport bedöms
lillsammans med utsläpp från andra ulsläppskällor leda lill ett i förhållande
till dagslägel i vissa regioner reducerat svavelnedfall och i andra regioner
oförändrat nedfall.

Alt
enbart reducera de inhemska emissionerna kommer i vissa områden inle att minska
försurningsbelastningen i sådan grad atl märkbara vallenkvalitetsförbättringar
skulle erhållas. I andra områden där del utländska bidraget till depositionen
relativt sett är mindre, kan en minskning få effekl. Först efler en störte
reduktion av utsläppen i Europa skulle betydande förbättringar fås i de
känsligaste områdena som t.ex. västkusten och småländska höglandet.

För
atl minska den totala försurningsbelaslningen behövs ett samlat program
bestående av utländska och inhemska emissionsbegränsningar, en ökad verksamhel
beträffande kalkning av sjöar och åkermark, skogsbruksåtgärder samt forskning
och utveckling belräffande olika möjligheler all tillföra skogsmark alkaliska
ämnen.

Alt
slälla upp en försurningsprognos i nalionell och regional skala är i dag en
närmasl omöjlig uppgift, dä flera av de ovan nämnda åtgärderna knappt ännu är
påbörjade. Ännu svårare blir uppgiften om man försöker sig på kvantitativa
beskrivningar. I kvalitativa mått skulle man dock kunna förmoda att pågående
försurningslrend knappast kan vändas inom de närmaste 10-20 åren, i varje fall
inle inom del närmaste decenniel.

Som
ett led i arbelel alt minska försurningen ingår all till rimliga koslnader reducera
inhemska svavel- och kväveemissioner. Man bör därvid

Prop.
1983/84:158 70

beakta dels målet all i avsevärd grad reducera utsläppen,
dels teknikens mognad och ekonomi, dels ock eventuella konsekvenser för arbetet
all minska värt oljeberoende. Del är enligt KHM:s bedömning möjligl atl på sikl
reducera svavelutsläppen ulöver vad som i dag diskuteras.

Nedfall av metallhaltigt stoft och organiska ämnen

Vid förbränning av kol, liksom olja, torv och ved frigörs
stoft i varierande omfattning. Det stoft, som emitteras frän kolförbränning,
beslår till en hell dominerande del av oxider och karbonaler av jordskorpans
vanligaste grundämnen, men innehåller dessutom spårelement (tungmetaller). Utsläpp
och nedfall av partiklar bestäms i hög grad av den sloftavskiljningsulruslning
man vall och graden av tillförlitligheten hos denna.

På nalionell basis bedöms för metaller de
emissionsförändringar som uppslår på grund av koleldning bli ringa även i det
fall inte enbari olja ersätts ulan även en belydande mängd elenergi produceras
i kondenskraftverk. Undantag ulgör vanadin och nickel som kan minska i utsläpp
med ca 30% respektive 40%, vilket i sin tur innebär en depositionsminskning på
ell tiotal procent. Kvicksilverutsläppen ökar vilkel diskuteras i avsnittet nedan.
För övriga metaller bedöms den förändrade depositionen som obetydlig.

Av odlingsförsök kan den slutsatsen dras alt den flygaska
som emilteras från anläggningar med god sloflavskiljning ej kommer alt
påvisbart höja metallhalterna i våra nytloväxler. Även för skogsmark kommer
melallde-posilionen från kolförbränning i Sverige atl ligga långl från den nivä
där negativa effekier kan inträda.

Emissionsförändringar för organiskt maierial blir små vid
förbränning av kol i den omfallning som anges av KHM:s åskådningsexempel,
varför man kan utgå från all halterna i livsmedel ej kommer all ändras vid
övergång till koleldning.

Kvicksilver

KHM har låtit sammanslälla och utvärdera de senasle årens
forskningsresultat angående hälsoeffekter av melylkvicksilver. Denna sludie
visar att melylkvicksilver kan ge effekier på hälsan, bl. a. i form av en
försenad utveckling av hjärnans funklion hos barn, vars mödrar regelbundet
konsumerat metylkvicksilverhallig fisk. Den förnyade riskuppskallningen innebär
all säkerhetsmarginalen för foslerskadande effekter kan vara mindre än vad man
lidigare ansett.

Genom undersökningar, ulförda pä uppdrag av KHM, har
fastställts atl kvicksilver emilteras i vatlenlöslig form från koleldade
anläggningar. Även förbränning av sopor ger upphov lill luflutsläpp av
valtenlösligl kvicksilver. Sannolikt gäller detta också vid eldning av lorv
och ved. Utsläppen

Prop. 1983/84:158 71

frän
koleldade anläggningar kommer atl understiga de i dag existerande emissionerna
frän flera ulsläppskalegorier. I början av 1990-lalel kommer de nationella
utsläppen från koleldning atl vara av samma storleksordning som emissionerna
frän dagens krematorier. Även kvicksilverulsläppen frän eldning av drygl 23
miljoner lon kol per är, vilkel skisseras i KHM:s åskådningsexempel 3
inkluderande ätla block i slora kondenskraflverk, bedöms vara av relativt liten
betydelse frän nalionell synvinkel med hänsyn till utsläppens sloriek och
mängderna av i atmosfären förekommande kvicksilver.

Kvicksilvrets
omsättning i miljön är ej lill alla delar känd. Man har emellertid konstaterat
ell samband mellan försurning och kvicksilverhaller i fisk. Delta förhållande
bedöms vara av störte betydelse än förekomst och utsläpp av kvicksilver i luft.
Motåtgärder i form av kalkning tycks vara en möjlighel alt undvika ökat
kvicksilverinnehåll i fisk lill följd av en ökad försurning.

När
olja ersätts av kol, torv eller ved ökar kvicksilverutsläppen något, men della
kommer atl ha en myckel begränsad effekt på kvicksilverhallen i fisk i en
eventuellt försurningskänslig sjö nära en anläggning. Det lokala
svavelnedfallet blir i stort sett oförändrai eller lägre vid en övergäng från
olja lill kol och alllid lägre vid övergång till torv eller ved. Delta gäller
oavsett om ett fjärtvärmesyslem redan är utbyggt eller är planerat. En
begränsad ökning av svavelnedfallet erhålls om elenergi produceras samtidigt
med värme. Inverkan av detta på kvicksilverhallen i fisk är dock lilen.

Lokala
effekier kan uppträda när del gäller slora kondenskraflverk. Kvicksilverhalten
i fisk i en försurningskänslig sjö nära ell kolkondensverk på 2x600MWe riskerar
alt öka med ell tiotal procenl. Lokalisering, lokala förhållanden och de
åtgärder som vidlas i ett sådanl fall avgör i vilken mån en ökad risk kommer
atl föreligga.

Oberoende
av vilken ulformning del framlida svenska energisystemet får, är del enligt
KHM:s bedömning nödvändigt att närmare utreda vilka risker för effekier pä
foster som existerande melylkvicksilverhaller i fisk innebär, saml hur
svartlistningsförfarande och kostrekommendationer inverkar. Skärpta
bestämmelser i dessa avseenden kan myckel väl visa sig nödvändiga för all
bringa ner riskerna till acceptabel nivå.

Effekter
av radioaktivitet i kol

Bränslen
som kol och torv innehåller, liksom jordskorpan i övrigt, radioakliva isotoper
av uran och torium saml dessa ämnens sönderfallsprodukter. De stråldoser som
kan uppkomma till följd av utsläpp lill luft av radioakliva ämnen har bedömls i
ett anlal utländska studier. Slutsatsen av dessa är atl kolförbränning jämfört med
den naluriigl förekommande radioaktiviteten tillför luften mycket små mängder
aktivitet.

Den
i filter avskilda flygaskan samt den från pannans botten utmatade

Prop. 1983/84:158 72

bottenaskan
innehåller huvuddelen av den i kolel ingående aktiviteten. Den utlakning som
bedöms kunna ske från upplag av aska av radioaktiva ämnen är ej av sådan
omfattning att några problem med radioaktivitet i grundvatten kommer atl uppslå
med den deponeringsteknik och de lokali-seringsförulsällningar som anges i
avsnittet om deponering.

Flygaskan
kan nyttiggöras genom inblandning i cement och betong. En fråga som härvid
ställts är om della kan förändra byggmaterialels egenskaper vad gäller
radonavgång. Mätningar på provblock har visal atl radonav-gängen ej ökade vid
normal ersättning av cement. En viss ökning av väggarnas direkta strålning
kommer alt ske. Denna effekl är lilen och ligger inom den variation som
accepteras enligt såväl gäUande byggnorm som radonulredningens förslag lill
framtida bestämmelser.

Emissioner
med global klimatpåverkan

Från
praktiskt taget alla förbränningsprocesser emitteras bl.a. koldioxid,
kväveoxider och oförbrända organiska föreningar. De två senare påverkar
atmosfärens ozonhalt. Koldioxiden och ozonet har, lill skillnad från luftens
syre och kväve, stor betydelse för strålningsbalansen och därmed del globala
klimatet. Förbränning av kol ger normall upphov lill högre utsläpp av koldioxid
och kväveoxider än användning av tung eldningsolja.

Av
den koldioxidmängd som nu emilleras absorberas endasl ungefär hälften av
oceanerna och av växtvärlden, vilkel innebär ätt koldioxidhallen i atmosfären
ökar. Om gjorda bedömningar av de globala koldioxidutsläppen fram till
sekelskiftet är riktiga, torde märkbara effekier av koldioxidhallens
förändring kunna noteras mot slutet av detta århundrade.

Kväveoxidulsläppen
kommer myckel långsamt atl lära på stratosfärens ozoninnehåll och därmed öka
den ultravioletta instrålningen.

Effekterna
av både koldioxid och kväveoxider kommer inle alt snabbt göra sig märkbara, men
är ä andra sidan sannolikt ocksä svåra all åtgärda om de får ulvecklas. Dessa
frågor är i högsla grad en internationell angelägenhet atl fä bevakade och
framledes utredda.

Arbetsmiljö
— problem i anslutning till kolhantering i Sverige

Arbetsmiljöriskerna
i samband med kolanvändning är förhållandevis väl kända bl. a. i våra
grannländer Finland och Danmark. I Sverige är kunskaperna om miljöproblem inom
närbesläktade industrier tillfredsställande. Goda möjligheler finns all
lillvarala erfarenheterna från dessa industrier.

Damning
vid Iransporl och hanlering av kol kan uppkomma speciellt vid varm och blåsig
väderlek. Riskerna för skadlig damning kan dock elimineras eller minskas
kraftigt med rationella arbetsmetoder och tekniska lösningar. Delta gäller
även transport och hantering av restprodukter. Speci-

Prop.
1983/84:158 73

ell omsorg måsle läggas pä del moment där ullaslning sker
vid anläggningen och vid lossning av produkterna på upplaget. Vid torr
hanlering av askan måste helt slutna syslem användas..

Arbelarskyddsstyrelsens bestämmelser och andra
myndigheters föreskrifter och anvisningar läcker de kända och förväntade
risker som finns i en modern koleldad anläggning. När det gäller
arbetsmitjöproblemen i samband med ny leknik kan erfarenheter fås frän andra
liknande industribranscher.

Hälsoeffekter

KHM har granskal grunderna för internationellt och i
Sverige existerande och föreslagna gränsvärden för svavel- och kväveoxider.
Denna genomgäng, beräkningar av vilka halter som kan uppkomma vid
kolanvändning i tätort samt en epidemiologisk studie i Finland, ulgör grund för
bedömningen alt effekier på andningsvägarna ej förväntas uppträda på grund av
kolförbränning vid tillämpning av modern leknik.

Undersökningar
av rökgasernas innehåll av mulagena och carcinogena ämnen har visat alt stora
moderna och välskötta kol- och oljeeldade anläggningar släpper ul ytterst små
mängder mulagent material. Med ledning av tillgängliga undersökningar gäller
denna slutsats även välskötta och Slora lorveldade anläggningar. Av Projekl KHM
och slatens nalurvårdsverk genomförda undersökningar vid små faslbränsleeldade
anläggningar framgår däremot att emissionen per energienhet av mulagena ämnen
i vissa fall kan vara betydligt större frän sädana anläggningar.

KHM har
låtit sammanställa och utvärdera de senaste årens forskningsresultat angående
hälsoeffekter av melylkvicksilver. Denna studie visar all metylkvicksilver kan
ge effekier på hälsan, bl.a. i form av en försenad utveckling av hjärnans
funklion hos barn, vars mödrar regelbundet konsumerat metylkvicksilverhallig
fisk. De kvicksilverhaller som redan i nulägel finns i fisk från vissa svenska
insjöar och kustområden är så höga att myndighelerna har rekommenderat
konsumlionsbegränsningar vid haller mellan 0,2 och 1,0 mg per kilo.
Försäljningsförbud gäller vid haller högre än 1 mg per kilo. Den förnyade
riskuppskallning som gjorts inom KHM innebär att säkerhetsmarginalen för
foslerskadande effekier kan vara mindre än vad man tidigare ansett.

En
kolanvändning som innebär en ersällning av olja bedöms påverka halterna av
melylkvicksilver i fisk i lilen grad. Risk finns för ökade haller i fisk i
försurningskänsliga sjöar nära en störte punktkälla som ett kolkondenskraftverk
om ej motåtgärder vidlas. Lokalisering, lokala förhållanden och de åtgärder som
vidlas i ett sådanl fall avgör i vilken mån en ökad risk kommer all föreligga.

Oberoende av vilken ulformning del framlida svenska
energisystemet får, är del enligl KHM:s bedömning nödvändigt all närmare ulreda
vilka

Prop. 1983/84:158 74

risker
för effekter på foster som existerande melylkvicksilverhaller i fisk innebär,
samt hur svartlistningsförfarande och kostrekommendalioner inverkar. Skärpta
bestämmelser i dessa avseenden kan mycket väl visa sig nödvändiga för atl
bringa ner riskerna till acceptabel nivå.

Under
förutsättning att man inte använder flygaska med för hög radioaktivitet i
byggnadsmaterial för bostäder och all man inte anlägger vattentäkter för
dricksvatten i omedelbar närhet av avfallsupplag, bör den leknik som finns atl
nyttiggöra och deponera restprodukter och avfall frän kolförbränning vara
tillräcklig för all eliminera riskerna för negativa hälsoeffekter.

Med
slöd av genomförda analyser bedöms sammanfattningsvis att kol kan utnyttjas som
ersättning för olja i fjärrvärmeverk och kraftvärmeverk samt inom induslri på
ett från hälsosynpunkt acceptabelt säll om kolet används i välskötta
anläggningar, av sådan sloriek atl en effekliv miljöteknik kan utnyttjas.
Elproduklion i kolkondenskraftverk bedöms likaledes kunna ske. Särskilda
utredningar av lokala och regionala förhållanden inför varje lokalisering blir
här avgörande för vilken omfattning av elproduklion som kan anses vara möjlig.

Prop.
1983/84:158 75

BUaga
2.2

Sammanställning av remissyttranden över statens vattenfallsverks
rapport Kolets hälso- och miljöefTekter (KHM-projektets slutrapport)

Efter
remiss från induslridepartemenlel har yttrande över rapporten avgelts av
socialstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, lanlbruksstyrelsen,
skogsslyrelsen, fiskerislyrelsen, slalens nalurvårdsverk,
arbelarskyddsslyrelsen, slalens planverk, slalens miljömedicinska
laboralorium, sjöfartsverket. Vetenskapsakademien, Stockholms universitet,
Uppsala universitet. Lunds universitet. Lunds universilel, lekniska fakulteten,
Umeå universitet, Göleborgs universitet, högskolan i Luleå, Tekniska högskolan
i Slockholm, Chalmers Tekniska Högskola, medicinska forskningsrådet,
naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet, slatens
livsmedelsverk. Institutet för vatten och luflvårdsforskning, slatens
slrålskyddsinsliiul, bosladsslyrelsen, slatens råd för byggnadsforskning,
Sveriges geologiska undersökning, energiforskningsnämnden, domänverket,
Korrosionsinslilulel, Ingenjörsvetenskapsakademien, länsslyrelsen i
Södermanlands län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsslyrelsen i Göleborgs och
Bohus län, länsslyrelsen i Örebro län, länsslyrelsen i Västmanlands län,
Göleborgs kommun, Malmö kommun, Norrköpings kommun, Stockholms kommun,
Södertälje kommun, Uppsala kommun, Västerås kommun. Centralorganisationen
SACO/SR, Folkkampanjen mot kärnkrafl. Fältbiologerna, Hyresgäsiernas
riksförbund. Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska cellulosa-
och pappersbruksföreningen. Svenska kemiingenjörers riksförening. Svenska
kraftverksföreningen. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska
slenkolsimportörers förening. Svenska värmeverksföreningen, Sveriges
Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Nycol AB, Svenskl
Kolkonsortium AB samt Trädgårdsnäringens riksförbund.

1
Allmänt

Endast
Folkkampanjen mot kärnkraft och Fältbiologerna har i sina remisskrivelser mera
direkl behandlat regeringens uppdrag till vallenfallsverkel. Folkkampanjen mol
kärnkrafl skriver alt enligl uppdraget skulle vatlenfallsverkel genomföra
sludier efter de riktlinjer som angavs i prop. 1978/79:115 men atl dessa
riktlinjer blev överspelade av den energipoli-

Prop.
1983/84:158 76

tiska utvecklingen. Grundförutsättningarna måste i slällel
vara de som beslulades av riksdagen efter folkomröstningen om kärnkraften,
nämligen en kraftfull hushållning och en övergång lill främsl inhemska
förnybara energikällor. Fältbiologerna påpekar "del märkliga i atl ge
utredningsuppdraget lill den aktör på energiområdet som kan förmodas bli en av
de huvudansvariga för byggande och drifl av eventuella framlida anläggningar."

Ell slort antal remissinslanser, däribland statens naturvårdsverk,
statens planverk. Lunds och Umeås universitet. Ingenjörsvetenskapsakademien,
länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Örebro län, Göteborgs, Malmö,
Norrköpings, Stockholms, Södertäljes och Västerås kommuner. Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska kraftverksföreningen. Svenska
värmeverksföreningen, Sveriges industriförbund, Nycol AB och Svenska
stenkolsimportörers förening, ultalar sig i positiva ordalag om hur KHM
genomfört arbelel. Bl.a. uttrycks på olika sätt all KHM pä ett förtjänstfullt
säll initierat forskning och undersökningar, välbearbelat ett myckel omfattande
underiagsmaterial samt på ett utmärkt sätt dokumenterat uppnådda kunskaper.

Svenska kraftverksföreningen och Svenska
värmeverksföreningen poängterar all på vissa områden har hell ny kunskap tagils
fram. Högskolan i Luleå tror att denna typ av utredningar kan verka
vitaliserande på forskningssamhället bl. a. genom atl identifiera olösta
problem insalta i sitt sammanhang. Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller all
del maierial som presenteras bygger på en insats av ell slort antal sakkunniga
personer och ulgör en imponerande salsning och bevis på möjligheterna all i
Sverige åsladkomma kraftsamling för all lösa ett centrall problem. Svenska stenkolsimportörers
förening anser del välgörande all KHM genom grundlig undersökning av de olika
problemen kunnat föra ned hela diskussionen på en realistisk nivä.

Rätt allmänl finner remissinstanserna KHM:s rapport ulgöra
en kunskapsbank som kan vara till stor nytta. Statens naturvårdsverk anser all
det omfattande underlagsmaterialet kan vara av belydande värde i del fortsatta
arbetet med bedömning av olika energisystems miljökonsekvenser.
Livsmedelsverket framhåller som allmänt intryck atl KHM- ulredningen är en
gedigen, djupgående och kunskapsrik analys av hälso- och miljöeffekter
förbundna med en ökad kolanvändning i Sverige. Energiforskningsnämnden finner
atl den bild som ges i rapporten i stort sett är balanserad och fullständig.
Ingetijörsvetenskapsakademien menar att rapporten ger ett gott underlag för
bedömning av konsekvenserna av en mer omfattande kolintroduklion i Sverige.
Svenska arbetsgivareföreningen noterar med tillfredsställelse det breda
angreppssättet och alt det i utredningen görs utmärkta jämförelser med andra
miljöproblem.

Högskolan i Luleå framhåller atl rapporten som helhet är
välskriven, har god layout och är föredömligt illustrerad.

Prop.
1983/84:158 77

Kritiska
synpunkter pä KHM:s arbete saknas emellertid inte. Genomgående negaliv kritik
av projektet framförs främst av naturvetenskapliga forskningsrådet och av
Fältbiologerna. Denna kritik kan i huvudsak sammanfallas i följande ullalande
hämtat ur naturvetenskapliga forskningsrådels skrivelse:

"Rådet
finner dock att de värderingar, som lagls till grund för bedömningarna, inte
står i överensstämmelse med de principer som i dag måsle läggas till grund för
införandet av ny leknik, framför alll när del gäller hälso- och
miljöverkningar. Behandlingen inskränks till de nationella aspekterna, såväl
när det gäller hälsoeffekter som verkningarna på klimatet och omgivningen av
kolels förbränningsprodukter och avfall. Vidare begränsas övervägandena
väsentligen lill driflskedel när det gäller de nu planerade anläggningarna.
Detta innebär atl man för all framtid måsle förlila sig på lekniska syslem
exempelvis för omhändertagande av vattenflöden från deponier. Dessutom
förutsattes permanenta begränsningar beträffande utnyttjande av mark- och
vattenresurser, inkl. koslreslriktioner. Detta innebär att bördor läggs på
kommande generalioner och eftersom verkningarna kan förväntas kvarstå under så
länga tidsrymder att nuvarande anläggningsinnehavare icke kan åläggas att
garanlera fullföljandet av behövliga ålgärder, kommer konsekvenserna all få
bäras av samhället i sin helhet.

Beträffande
kunskapsunderiagel har en slor faktabas belräffande några aspekter av en ökad
kolanvändning åstadkommits. Utredningens sammanfattande del präglas dock mer
av optimism än objektivitet. Svårigheler och nackdelar minimeras och en överdriven
tilltro visas till anläggningarnas driftsäkerhet och möjligheten lill konlroll
och framtida reningsteknik. Fundamentala problem återstår atl undersöka när
det gäller hälsoeffekter av kvicksiler, kadmium och andra metallutsläpp samt av
förbränningsprodukter såsom kväveoxider och polycykliska organiska ämnen. Del
är icke tillfyllest att - såsom KHM gör - jämföra med nuvarande förhållanden,
exempelvis beträffande emissioner frän oljeeldning och bilavgaser, som allmänt
bedöms som oacceptabla.

Enligt
rådels mening ulgör ulredningen ett alltför ofullständigt och i sina slutsatser
alltför osäkert underiag för ett slällningstagande belräffande den framtida
energipolitiken. En förutsättningslös jämförelse mellan alla länkbara
energiformer efterlyses. Slrävan bör vara att minimera skadliga hälso-och
miljöeffekter, ej alt tolerera och sanktionera dagens situation."

Kritik
av mera övergripande nalur riktad mot principer i KHM:s sätt all genomföra sitt
arbete har framförts av ett stort antal remissinslanser.

Naturvetenskapliga
forskningsrådet påpekar alt i ett globall ekologiskt perspekliv får inga
begränsningar i lid och rum inskränka beaktandet av hälso- och miljöeffekterna,
och atl varje dödsfall eller skada måsle värderas lika - oavsett var, när och
hur del inlräffal. Av detta följer, enligl rådet att hälso- och
miljöbelastningar från hela processkedjan alllifrån

Prop. 1983/84:158 78

ulvinning av energirävara till slutlig avfallsförvaring
måsle beaktas liksom effeklerna av dessa inom och ulom Sveriges gränser under
överskådlig lid. - "I synnerhet gäller detta oreparerbara ekologiska
effekter och verkningar av föroreningar frän avfallsprodukler". - Rådet
finner alt KHM:s resultat i många hänseenden är oförenliga med dessa allmänna
principer, vilket lill en del kan återföras till direktiven för
utredningsarbetet.

Ett flertal remissinstanser, däribland socialstyrelsen,
statens miljömedicinska laboratorium. Vetenskapsakademien, universiteten i
Stockholm, Uppsala och Göteborg, energiforskningsnåmtiden. Ingenjörsvetenskapsakademien
och Fältbiologerna framför som kritik atl KHM i första hand studerat
miljökonsekvenserna av en substitution av olja med kol och ej tillräckligt
jämförl med andra lösningar för oljeersätlning. Fältbiologerna skriver bl.a.
atl det saknar all rimlighet att vid val av framtida energiför-sörjningssyslem
göra den enda jämförelsen med jusl del energislag som del råder en bred enighel
om att inle salsa pä i framtiden. Energiforskningsnämnden menar att det hade
varit värdefullt atl också få en systematisk jämförelse mellan kol och andra
lösningar för oljeersätlning såsom effektivare energianvändning och
utnyttjande av förnyelsebara energikällor. Vetenskapsakademien vill förorda en
bred uivärdering av miljöeffekterna hos andra energikällor som kan ligga till
grund för en jämförelse med en tänkt kolanvändning. Nycol AB säger i sitt
remissvar att det hade varil värdefulll om KHM även hade behandlal ett scenario
där kolhanleringen inle är den traditionella ulan baseras på förädling av
kolråvara.

Bl.a.
Vetenskapsakademien, Uppsala universitet, naturvetenskapliga forskningsrådet,
Malmö komitiun. Landstingsförbundet och Fältbiologerna framför som kritik all
KHM jämför ny eller framlida kolteknik med gammal oljeteknik, statens
miljömedicinska laboratorium frågar sig hur mycket den samlade svenska
emissionen av svaveldioxid skulle kunna sänkas om Sverige även framledes
använde olja men lillämpade den "bästa leknik" som ulredningen anser
kommer atl användas för kol? Här bör dock som remissammanställarens kommentar
inskjutas att KHM enligt direktiven skulle sludera och utvärdera effekten av
kolanvändning vid "användande av den bästa teknik och de ålgärder för
rening och för omhändertagande av avfall som nu finns tillgängliga eller som
kan förutses finnas atl tillgå under främsl 1980-lalel".

Fältbiologertia anser del anmärkningsvärt atl regeringen
uppdragit åt vallenfallsverkel all redovisa hur hälso- och miljöproblemen skall
kunna lösas på ett "tillfredsställande sätt" ulan alt definiera
begreppet "tillfredsställande". Fältbiologerna finner det lika
anmärkningsvärt all KHM inle närmare diskuterar begreppet ulan i slällel verkar
alt oreserverat ulgå från atl de miljöproblem som finns idag är
lillfredsslällande eller acceplabla.

Flera remissinstanser, däribland socialstyrelsen.
Vetenskapsakademien, universiteten i Stockholm och Uppsala, naturvetenskapliga
forskningsrådet. Svenska naturskyddsföreningen och Fältbiologerna, anmärker på
all

Prop. 1983/84:158 79

texten
i huvudrapporten blivit "glättad" och positiv på ett sätt som kan få
läsaren/beslutsfattaren att underskatta miljöriskerna. Några remissinslanser,
bland dem domänverket, påtalar dessutom atl det i flera fall skett glidningar i
formuleringarna så aU slutrapportens huvuddel blivit mera oreserverat posiliv
till ökad kolanvändning än vad underlagsrapporter och tekniska rapporter
medger. Livsmedelsverket noterar alt riskanalysen rörande hälsoeffekter är
förbunden med avsevärda osäkerheter och anmärker alt när analysens resultat
presenterats i grafiska figurer har dessa osäkerheter bortfallit och ej heller
påpekats.

Stockholms
universitet finner utredningens optimistiska attityd när del gäller all klara
av kolels miljöproblem anmärkningsvärd och menar alt denna kontrasterar skarpt
mot de farhågor som framhölls från många håll under kärnkraftsdebatten.
Energiforskningsnämnden saknar en förklaring och diskussion härav i rapporten
och anför alt del hade varil motiverat med en redovisning av nya rön, lidigare
felsyner eller ändrade värderingar.

Universiteten
i Stockholm och Uppsala, naturvetenskapliga forskningsrådet samt
Ingenjörsvetenskapsakademien efteriyser en ekonomisk lolal-översikt över
miljöskyddsåtgärder och miljöeffekter, en s.k. cosi-benefil analys. Denna bör
enligt Uppsala universilel ta särskild hänsyn till den långvariga exponering
som hela befolkningen utsätts för. Av speciellt intresse i della sammanhang
anser universitetet vara genotoxiska, lertalo-gena och reproduktionstoxiska
effekter. Lantbrukarnas riksförbund uttrycker liknande synpunkter.

2
Kols egenskaper

Malmö
kommun noterar att kols innehåll av tungmetaller kan variera starkt vilket
lokalt och temporärt kan ge betydande avvikelser från KHM:s beräknade
genomsnittsvärden.

Statens
strålskyddsinstitut anför liknande synpunkter belräffande halten av radioakliva
ämnen och säger att denna kan variera över en faktor 100 inom samma
kolfyndighel.

Folkkampanjen
mot kärnkraft påpekar atl kol är en mera förorenad råvara än olja och att det
vid förbränningen avges drygt 30% mer koldioxid än vid oljeeldning.

Energiforskningsnämnden
citerar andra alt-satsen i sammanställningen sid 4 i huvuddelen: "alt
samma lyp av föroreningar återfinns i varierande halter i olja, kol, torv och
ved. Dessa haller bestämmer, tillsammans med eldningsieknik och rökgasbehandling,
utsläppens storiek". Nämnden noterar aU atl- satsen är riklig men vill
samtidigt påpeka aU det finns en skillnad mellan ved och lagrade bränslen då
det gäller tillskottet av föroreningar till biosfären. Vid förbränning av ved
omfördelas samma grundämnen som frän början fanns i biosfären, dvs. ingel
nettotillskott uppkommer

Prop. 1983/84:158 80

och del är då inte utsläppens storlek i sig ulan i stället
frågan om ämnena uppträder i farligare form efler förbränningen än före som bör
beaklas vid en bedömning av miljökonsekvenserna. Vid fossila bränslen gäller
all alla emitterade ämnen ökar hälso- och miljöriskerna, eftersom de i
praktiken är ofarliga så länge ämnena finns kvar i bränsleråvaran underjord.

3 Tillgången på kol

Folkkampanjen tnot kärnkraft noterar all det faktum att
kol är en importerad vara gör de argument som brukar anföras mot olja i
leveranssäker-helshänseende lika giltiga för kol. Folkkampanjen menar alt del
är "barockt" atl i dag, när landel fär mer än hälften av
oljeimporten från Nord-. sjöfälten, tro atl kolimporl från USA eller Australien
skulle vara säkrare tillförsel.

Universiteten i Stockholm och Göteborg uttrycker oro över
att det kan komma alt uppstå situationer då imporl av kol med.högre svavelhalt måsle
accepteras och menar all del är en brist att inle rniljöeffekierna redovisats
av KHM i sådana fall.

4 Transport, hantering och lagring av kol och aska

Flera remissinslanser, bland dem
Ingenjörsvetenskapsakademien och Svenska kommunförbundet, lar upp frågan om lakvatten
från öppna kollager och menar atl del på della område finns oklarheter som bör
studeras vidare. Naturvetenskapliga forskningsrådet påpekar alt undersökningar
vid Cornell University visar atl fuktighet och regn i ett kollager lakar ur
metaller och alt Sveriges klimat i så fall är olämpligt för kollagring i stor
skala.

Statens råd för byggnadsforskning påpekar att del för alt
bemästra problemen med koldamm krävs tekniskt omfallande och kostnadskrävande
metoder för transport och hanlering av kol.

5 Rening av kol

Lunds universitet efterlyser en mera utförlig behandling
av effekterna av användandet av kolsuspensioner saml anser alt KHM mera
ingående borde ha diskuterat möjligheterna att rena kolreningsavfall. Enligt
Ingenjörsvetenskapsakademiens uppfattning behöver hela områdel kolanrikning
och dess relalion lill miljöproblemet en grundligare kartläggning och kunskapsuppbyggnad.
Nycol AB hade å sin sida gärna sett atl KHM gäll längre i resonemang och
slutsatser vad gäller kolrening och förädling av kolråvara till kolbränslen.

Prop.
1983/84:158

6 Emissioner, rökgasrening och miljötekniska aspekter

Naturvetenskapliga forskningsrådet anser alt den nya
teknik som förutsätts för en introduktion av kol ännu befinner sig under ulveckling
och atl en avsevärd lid därför måsle förflyta innan tillfredsställande
erfarenheter för anläggningsulform-ning och driflruliner erhållits. Rådel säger
vidare att rökgasens innehåll av SOj, NOx, CO och metaller ständigt måsle
kontrolleras vilkel kräver goda laboratoriemöjligheler för kontroll av
sofistikerade övervakningsinstrumenl. Organiska utsläpp kan dessulom inle mätas
med dagens teknik utan man är hänvisad till konlroll av CO-halten vilkel vid
kontinuerlig drifl innebär risker för oberäkneliga emissioner av andra giftiga
ämnen.

Flera remissinslanser,
däribland Göteborgs universitet. Högskolan i Luleå och Fältbiologerna, lar upp
frågan om emissionernas påverkan av driftstörningar m. m. Fältbiologerna
skriver: "En realistisk bedömning av de verkliga emissionerna måsle vidare
inbegripa bedömning av driftstörningar, åldrandet av anläggningar och möjlighelen
atl erhålla en fulll kompetent personal. Vär bedömning är att ulredningen i alll
för lilen grad har tagit hänsyn till dessa faklorer. Del bör i detta sammanhang
påpekas att del för många energianläggningar just är driftstörningarna som ger
upphov till en stor del av emissionerna. Del är dessulom sä all en tidsmässigt
kort men hög exponering av loxiska substanser på biologiska syslem kan ge
upphov lill belydande skador". Ingetijörsvetenskapsakademien framhåller å
andra sidan all den ökade automaliseringen och datoriseringen troligen kommer
alt ge förbättrade möjligheter till säkrare styrning av anläggningarna, vilkel
i sin lur kan medföra minskade utsläpp.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framför atl hittills
erhållna driftserfarenheler samt resullal av emissions- och immissionsmäiningar
ulförda vid kraflvärmeverkel i Västerås i slort överensstämmer med de uppgifter
som redovisas i KHM:s slutrapport.

Länsstyrelsen I Malmöhus län noterar att inslallalion av avsvavlingsan-läggning
gör del möjligl all ulnyllja kol med högre svavelhall vilkel emellertid medför
en viss risk för alt även kolels kvicksilverinnehåll kan öka med ökade utsläpp
som följd.

7 Riktlinjer för luftföroreningsutsläpp

Kapitel 9 i KHM:s huvudrapport är all se som en
översiktlig redovisning av nu gällande bestämmelser för utsläpp av svavel- och
kväveoxider vid koleldning i olika länder. Även nu gällande svenska
bestämmelser för svavelutsläpp samt naturvårdsverkets förslag till rikllinjer
för svavel- och kväveoxidulsläpp redovisas. 6 Riksdagen 1983/84. I saml. 'Nr
158

Prop.
1983/84:158 82

Konsekvenserna av svavel- och kväveoxidulsläpp behandlas
av KHM i dels kapitel 15 (konsekvenser på miljön), dels kapitel 11 (ekonomiska
konsekvenser vid olika kravnivåer). I dessa kapitel diskuterar KHM en egen
variant till utsläppsnorm som innebär ungefär samma lolala svavelulsläpp i
landet som i naturvårdsverkets rikllinjer men lill väsenlligl lägre kostnader.

Mänga remissinstanser lar pä olika säll upp frågor om
utsläppsnormer. Vid sammanställningen av remissvaren har del synts lämpligl all
i della avsnitt samlat redovisa alla synpunkter om utsläppsnormer.

Länsstyrelserna I Södermanlands och Malmöhus län.
Hyresgästernas riksförbund, Svetiska cellulosa- och pappersbruksföreningen.
Svenska kraftverksföreningen och Svenska värmeverksföreningen anser del angeläget
atl klara regler för utsläppsgränser vid koleldning snarast faslslälls så atl
kommuner och andra intressenter fär klara linjer atl arbeta efler.
Landstingsförbundet framhåller all de centrala kravspecifikationerna bör bli sä
otvetydiga som möjligl.

I viss motsats till detta anser fiskeristyrelsen alt del
är av vikl atl inga gränsvärden för svavel fastställs med utgångspunkt från
nuvarande kunskap. I stället bör man vara medveten om atl lekniken utvecklas
och atl del sannolikt kommer alt innebära ökade möjligheler lill sänkla värden
i framtiden. Vetenskapsakademien och naturvetenskapliga forskningsrådet understryker
alt gränsvärden bara skall ses som ett hjälpmedel vid planering och
prioritering och atl varje utsläpp självfallet skall begränsas så långl som
möjligt.

Sveriges industriförbund framhåller som sin uppfattning
all en grundläggande princip i den svenska miljöskyddslagsliflningen är individualpröv-ning
av vatje enskild anläggning. Industriförbundet vill därför ifrågasätta
lämpligheten av alt frångå denna princip när man skall faslställa nya regler
för storskalig koleldning och menar att någon påtaglig fördel inte syns vara
alt vinna genom generella krav.

Statens naturvårdsverk anger alt verkel efter
remissbehandlingen av KHM-ulredningen avser atl faslslälla definitiva rikllinjer
för utsläpp ulom vad gäller svavel. Rikllinjer är avsedda att underlälla
prövningen enligl miljöskyddslagen i de enskilda fallen och avses inle bli
bindande.

Svenska stenkolsimportörers förening framhåller som sin
mening alt kommande föreskrifter för kolanvändning bör utformas utan onödiga
överdrifter och därmed kostnader. Trädgårdsnäringens riksjörbund vill erinra
om atl det inte kan vara rationellt all i Sverige införa så hårda bestämmelser
för koleldning atl den svenska växthusproduktionen därigenom äventyras. Då kan
effekten bli all denna produklion flyttas lill grannländerna och alt en del av
de utsläpp som skulle undvikas ändå sprids till Sverige genom nedfallet från
dessa länder.

Hyresgästernas riksförbund påpekar med hänsyftning på den lekniska
utvecklingens möjligheter att del miljömässiga målet för tillåtna inhemska

Prop.
1983/84:158 83

utsläpp frän kolenergianläggningar bör las i ålminstone
två etapper och all de krav statens nalur-vårds verk släller bör vara
slutmålet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att naturvårdsverkets
förslag inte medför nägon markanl förbällring av försurningssilualionen vare
sig för landel totalt eller för Bergslagsområdel. Länsslyrelsen vill dock
framhålla atl Sverige måste vara ett föregångsland när del gäller alt minska
utsläppen av försurade ämnen för att kunna agera pådrivande vid diskussioner
med övriga länder i Europa om att fä lill slånd inlernalionella överenskommelser
om minskade svavelulsläpp. Med hänsyn lill de begränsade resurser som finns atl
motverka försurning genom kalkning föreslår länsslyrelsen att under en
övergångstid av 10-15 år gränsen 1 600 lon svavel/år och anläggningar tillämpas
enligl riksdagens beslut. För att fä ökade resurser anser länsslyrelsen alt nägon
form av avgifter bör las ul vid förbränning av kol i mindre anläggningar.
"Avgiften bör relateras tilf energimängden i tillfört bränsle. Samtidigt
bör avgifien reduceras i den omfallning som svavelulsläppet understiger vad som
är tillätet enligt svavellagsliflningen för att stimulera användandet av lågsvavligl
kol, renade kol och förbränningsleknik som minskar svavelutsläppen. Vid
miljöskyddsprövningen av anläggningar som lokaliseras lill särskilt
försurningskänsliga områden kan krav slällas som är strängare än vad som
tilläts enligl riksdagsbeslutet. Senare kan del dock bli akluelll alt generellt
skärpa kraven på svavelutsläppen, lill den nivä naturvårdsverket föreslagil".

Södertälje
kommun understryker atl den finner naturvårdsverkets förslag till riktlinjer
för svavelulsläpp från koleldade anläggningar rimligt sell även ur leknisk och
ekonomisk synvinkel. Kommunen menar att detta förslag lill rikllinjer börjal
bli praxis i samband med koncessionsnämndens för miljöskydd tillståndsgivning
och det är därför motiverat all de ulsläppskrav som förordals i tidigare
riksdagsbehandling 1981 och 1982 nu skärps och anpassas lill denna praxis.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län skriver atl KHM har visal alt avancerad renings- och förbränningsleknik
finns tillgänglig och alt därför vid fastställande av rikllinjer endasl den ambiiionsnivå
som moisvarar bäsla tillgängliga och ekonomiskl försvarbara teknik bör anses
acceptabel. Länsslyrelsen skriver vidare alt man i de kommande riktlinjerna
bör ta hänsyn lill den lekniska utvecklingen och alt den totala förbrukningen
av kol kommer all öka väsentligt saml atl det inte är realistiskt att avvakta
en definiliv lösning av de frågor där bedömningsunderlaget nu är otillräckligt
före beslut om kolanvändning. I stället måste tillses att belryggande
säkerhetsmarginaler tillämpas vid fastställandet av rikllinjer eller all möjligheler
lill komplettering av anläggningar beaktas redan vid koncessionsprövningen.

KHM:s förslag lill nägol modifierade riktlinjer har väckt
delade meningar. Flera remissinslanser, däribland Svenska
kraftverksföreningen, Svenska värmeverksföreningen och Svenskt Kolkonsortium,
accepterar i huvudsak KHM:s förslag till riktlinjer men vill understyrka atl
kravnivån i

Prop.
1983/84:158 84

mellanområdel inte bör skärpas ulöver den föreslagna.
Uppsala kommun konstalerar all KHM:s förslag bl.a. innebär "alt för
anläggningar av Uppsalas eller mindre sloriek olika nya tekniker accepteras
ulan att utsläppsnivåer i absoluta tal fastställs. För all stimulera ulveckling
av ny leknik på detta område är del vikligl all Kol-Hälsa-Miljös förslag noga
studeras".

Ingetijörsvetenskapsakademien anser all svenska normerna
för utsläpp av SO2 och NOx bör vara så flexibla all den lekniska utvecklingen inle
försvåras och all det är viktigt att normsystemet utformas sä att ökad anläggningsstoriek
inle leder lill språngvisa förändringar av de tillåtna utsläppen. Risk
föreligger då atl anläggningarnas sloriek och den lekniska ulvecklingen
påverkas ogynnsamt.

Sveriges Industriförbund menar all KHM:s förslag lill
rökgasrening leder lill omotiverat höga krav för induslrin. Förbundet
framhåller som sin uppfattning all koslnaderna för svavelbegränsning inle får
drivas in absur-dum utan framför allt ställas i relalion till vilka resultat
som kan uppnås belräffande Sveriges försurningssilualion.

Folkkaitipanjen mot kärnkraft avvisar besläml KHM:s
förslag och menar all om del blir tillåtet all bygga verk med utsläpp av upp lill
1000 lon per år ulan avsvavling kommer flera sådana verk alt byggas.

Statens naturvårdsverk delar KHM:s bedömning att del för slörre
koleldade anläggningar är tekniskt möjligt med lägre utsläpp än 0,10 g S/MJ
och avser därför att vid prövning av slora koleldade anläggningar med svavelulsläpp
över 400 ton kräva all dessa dimensioneras för all klara en gräns på 0,05 g S/MJ.
Verkel menar dock alt vissa tekniska och driftmässiga osäkerheter forlfarande
föreligger varför ulsläppsvärdel i de enskilda fallen bör gälla under en prövotid.

8 Teknik för kolomvandling

Energiforskningsnämnden uttrycker uppfattningen all KHM
gör en onödigt negativ bedömning av miljökonsekvenserna av framlida kolom-vandlingsleknik,
trots aU del ej finns lillräckligl underiag för en helhetsbedömning.

9 Kostnadsaspekter

Sveriges industriförbund noterar all de ekonomiska
resonemangen ofta bygger påjapanska eller amerikanska erfarenheter utan
konkreta uppgifter om drifterfarenheler eller koslnadsulfall och pekar då
speciellt på aU reningsutrustningarnas tillgänglighet kan bli avgörande för
hela anläggningens ekonomi. Förbundel befarar därför all rapportens optimism
be-

Prop.
1983/84:158 85

träffande ej prövad teknik och kommande utvecklingar kan
leda lill för högl slällda förväntningar och därmed ekonomiskt orealistiska
utsläppskrav.

Lantbrukarnas riksförbund ifrågasätter utredningens
beräkningar av kostnaderna för kolanvändning och menar all kolpriserna
hitintills följl oljepriserna, varför en ökad efterfrågan på kol med all
sannolikhet medför ökade kolpriser.

Socialstyrelsen uppfattar atl en förutsättning i KHM:s
bedömningar är atl slora koslnader läggs ned på miljöskyddande åtgärder. Sådana
salsningar förutsäller enligl socialstyrelsens bedömning i sin lur atl skillnaderna
i råvarupriser för kol resp. olja beslår.

10 Avfallsdeponering

KHM framför i ulredningen delvis nya principer för
deponering. Dessa innebär i korihel alt deponierna placeras i s. k. inslrömningsområden
och ulförs med täta läckande skikt översl och genomsläppliga dränerande skikt
underst. Syftet är att så långt möjligt minska mängden inträngande nederbördsvatlen
och uppnå en minimering av lakvatlenproduktionen i kombinalion med nalurliga
renings- och ulspridningseffekler.

Statens naturvårdsverk anser alt denna princip måsle
godtas och kommer i de definitiva rikllinjerna för faslbränsleeldning all
beakta de erfarenheler som kommit fram under KHM-ulredningen och vid
remissbehandlingen av denna. Naturvårdsverket vill emellertid liksom KHM underslryka
alt den föreslagna deponeringslekniken är oprövad och påpekar alt antagna
värdena på infiltration och lakvallenbildning är myckel osäkra.

Sveriges geologiska undersökning säger sig ä sin sida i
flera år ha framfört de nya principerna som de enda realistiska i det långa
perspektivet. SGU anser dock all de i ulredningen angivna värdena på lakvallen-bildningen
är för låga och alt de redovisade konsekvensanalyserna därför inte blir lillräckligl
konservativa.

När det gäller diskussionen om lokalisering av upplag i
terrängen delar SGU utredningens uppfattning all moränterräng är lämplig. Däremoi
släller sig SGU frågande inför den förda diskussionen angående upplagens läge
i förhållande till grundvatlendelaren och den inverkan på lakvalinets
utspädning i grundvattnet som della anlas få. Enligl SGU:s uppfallning är det
förda resonemanget inte riktigt.

SGU menar all en noggrannare analys av vattenbalans och hydrogeolo-giska
förutsättningar behöver företas i syfte all erhålla bällre bedömningsunderlag
för kolaskadeponeringens inverkan på grundvaltensyslemet men att utredningen trols
dessa brister, redovisar en ur miljösynpunkt acceptabel hanlering av koleldningens
restprodukter.

Prop.
1983/84:158 86

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ser
allvarligt pä riskerna för förorening av grundvatten och ytvatten genom lakvatten
frän upplag av kolavfall och noterar alt man i utredningen gjort schematiska
uppskattningar av lakvatlenproduktionen som ger en missvisande bild av de
verkliga hydrologiska förhållandena. SMHI anser med hänsyn lill de akluella
föroreningsriskerna av vattentäkter all avfallsupplagen inle bör förläggas till
inströmningsområden för grundvatten. SMHI anser i stället atl upplagen bör
förläggas lill utströmningsområden för grundvatten varigenom förhindras
oavsiktlig förorening av grundvattnet.

SMHI anser vidare alt lakvatlnel bör renas lillfredsslällande
innan del släpps ul i en ylvaltenrecipient och atl utjämningsmagasin bör
utnyttjas-och dimensioneras för atl klara belastningen under valår.

Ingenjörsvetenskapsakademien menar alt de nya deponeringsmetoderna
med nuvarande kunskaper om uriakning från deponier är tekniskt rätt utformade.
Högskolan i Luleå, naturvetenskapliga forskningsrådet och länsstyrelsen i
Örebro län anser all KHM:s teoretiska sludier och enkla modellförsök måste
verifieras i fältförsök medan socialstyrelsen anser all KHM inle har fog för
bedömningen alt dén nya deponeringsprincipen innebär lilen risk för negativa hälso-
och miljöeffekter, eftersom den är oprövad i stor skala.

Fältbiologerna påpekar all de maximala halterna av flera
metaller i lakvatlnel överskrider gränserna för godtagbart dricksvatten och att
KHM undviker att la upp de komplicerade långtidseffekterna av en svag men
kontinuerlig belastning på biologiska syslem. Stockholms universitet för i
delta sammanhang fram tanken att mikroorganismer skulle kunna påverka lakningsprocessen
och öka mängden utlösta metaller samt hastigheten pä dessa förlopp.
Folkkampanjen mot kärnkraft uttrycker oro för urlakningen av kvicksilver ur
restprodukterna. Svenska kommunförbundet uppfattar den bild av deponierna och
de nya möjligheter all bemästra miljöproblemen som KHM tecknar något glättad.

Statens livsmedelsverk och statens råd för
byggnadsforskning anser alt metalldeposilionen via lakvatten måste kontrolleras
genom särskilda kontrollåtgärder och säkerhetssystem.

Statens planverk och Lantbrukarnas riksförbund påpekar att
deponierna är markkrävande bl. a. beroende på erforderligt skyddsavstånd lill
vattentäkter. Planverket anser alt KHM borde visal vilka miljöproblem som är
förknippade med olika lokaliseringsplalser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser alt avfallsdeponierna
bör koncentreras regionalt vilket skulle minska riskerna för förorening av yl-
och grundvatten medan länsstyrelsen i Södermanlands län menar all det inle är
nödvändigt alt kolanvändaren redan från början måste klara ut depone-rings-frågan
för produkfionsanläggningens hela livslängd. I stället bör del vara tillfyllest
med 10 år, vilkel är normal tillslåndsperiod enligl miljöskyddslagen. Endasl i
fråga om de myckel stora avfallsmängderna från

Prop.
1983/84:158 87

eventuella kolkondenskraftverk är det enligt länsstyrelsen
motiverat alt från början kräva redovisning av mera långsiktiga lösningar.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser att riskerna vid samdeponering
av aska och hushållsavfall ytterligare bör prövas innan man avfärdar della deponeringssält
som har många fördelar.

Länsstyrelsen i Örebro län pekar på de särskilt svåra
problemen med avfall frän kolrening. Detta avfall innehåller slora mängder pyril
och därmed också metaller. Pyriten medför surt lakvatten som gör all melallutlak-ningen
sker snabbt varför deponering av della avfall kräver speciella
miljöskyddsåtgärder.

11 Nyttiggörande av avfall

Belräffande KHM:s arbete på området kan noteras å ena
sidan Ingenjörsvetenskapsakademiens uppfallning alt KHM- ulredningen på ett
förtjänstfullt sätt redovisar olika användningsområden för restprodukter och å
andra sidan uppfattningarna från högskolan i Luleå all kapitlet snarare kan
karaktäriseras som en uppräkning av fromma förhoppningar än en beskrivning av
teknikens ståndpunkt i dag och Folkkampanjens mot kärnkraft åsikt alt
avsnittet kan karaktäriseras som ytterst diffust.

Beträffande remissinstansernas synpunkler på sakfrågorna i
avsnittet kan noteras Norrköpings kommuns påpekande att genom användande av
aska sparas andra naturtesurser och behovet av upplag för deponering minskar
och Ingenjörsvetenskapsakademiens synpunkt atl deponering av restprodukterna i
vatten kan ge värdefull byggmark.

Naturvetenskapliga forskningsrådet påpekar atl den aska
som bildas vid kolförbränning innehåller radioaktiva ämnen. Användning av denna
aska i maierial för husbyggnadsändamål är enligt rådels uppfattning en
hälsorisk.

Sveriges lantbruksuniversitet har starka invändningar mol atl
använda flygaska för kalkning av mark och vallen. Kalkverkan är läg.

12 Inverkan på luftkvaliteten

Sveriges meteorologiska och hydrologiska instttut anser
all man måste vara mycket försiktig vid generalisering av beräkningsresultaten lill
andra orter än modellorterna eftersom varje ort har sina speciella
förhållanden. För de orter som är aktuella för lokalisering av en enskild
större anläggning bör en samlad bedömning göras av föroreningsbidragen
(speciellt lim- och dygnsvärden) frän alla källor. SMHI påpekar ocksä all
halterna beräknals i ell alltför glest rutnät för att man ska kunna påstå all
man hittat den ogynnsammaste punkten då det gäller korttidsvärden (tirnme och
dygn). Dessutom framhåller SMHI alt den beräkningsmodell som använts inle på

Prop.
1983/84:158 88

ett tillfredsställande säll kan beräkna extrema
korttidsvärden. Mol bakgrund av detta menar SMHI atl de framräknade maximala
limvärdena och 99-procentilerna av timvärden inle är hell rättvisande för
jämförelse med befintliga riktvärden. Vidare anser SMHI att den regionala
skalan 10-100 km från tätorternas cenlrum delvis försummats och att det kunde
ha utretts bällre hur en slor koleldad anläggning påverkar den lolala
depositionsbilden, jämfört med alternativa sätt all tillgodose energibehovet.

Stockholms universitet säger sig ha intrycket all KHM
strävat efter en viss skönmålning och ger ell exempel på lendensiös beskrivning
i huvudrapportens sammanfattning där KHM drar slutsatsen atl "den
planerade Qärtvärmeutbyggnaden, där kol kommer all ulgöra ell huvudbränsle på ell
betydelsfullt sätt kommer atl förbällra luftkvaliteten." Universitetet menar
all förbättringen enbari beror på Qärrvärmebyggnaden och alt i slället
koleldning förmodligen skulle innebära en viss försämring av luftkvaliteten,
speciellt med avseende på NOx halterna, jämfört med ell oljeeldal fjärrvärmesyslem.

Länsstyrelsen i Örebro län anser å andra sidan all om naturvårdsverkets
förslag lill beräkning av skorstenshöjd lillämpas vid miljöskyddsprövningen av
mindre koleldade anläggningar medför övergång lill kol i olika energisystem
inte någon försämring av luftkvaliteten i tätorter.

Enligl Fältbiologernas uppfallning bör del för alt en
miljökonsekvensbedömning skall kunna göras krävas all de emitterade ämnenas
kemiska och fysiska form beskrivs mera noggrant än KHM gör.

Folkkampanjen mot kärnkraft menar alt KHM i räkneexemplen
med modellsläderna inte tillräckligt lagit hänsyn till pågående
energihushållning och anmärker på atl KHM ej behandlat moderna småskaliga
alternativ.

Uppsala kommun har under en längre lid gjort mätningar av
svaveldioxidhallen i de punkter som förmodals vara mesl utsatta och sedan
jämfört resullalen med de beräkningsmetoder som använts av KHM. Resullalen
pekar på betydligt lägre värden än i KHM:s beräkningar. Kommunen tror all del
kan finnas flera förklaringar lill detta men anser atl del är sannolikt all
använda beräkningsmodeller innehåller en belydande säkerhetsmarginal varför KHM:s
slutsatser i delta avseende får anses som försiktiga.

13 Försurning

Svenska och utländska svavelulsläpp

Ett slort antal remissinstanser diskuterar de svenska
utsläppen av försurande ämnen i relation lill den inlernalionella ulsläppssiluationen.

Socialstyrelsen anser alt ulredningen i alllför hög grad
framställer försurningsproblematiken som ett internationellt problem trols all
Sverige själv svarar för 25% av de försurande utsläpp som påverkar mark och
vatten i vårt land. Ungefär samma uppfattning framförs av statens råd för

Prop.
1983/84:158 89

byggnadsforskning som menar all del svenskproducerade
svavelnedfallet ej fär negligeras med motiveringen all markförsurningen på de
flesta områden ändå har sin orsak i kontinentens svavelutsläpp. Göteborgs
universitet anser atl KHM i sina huvuddelar ger en vederhäftig bild av
försurningens orsaker och konsekvenser. Som kommentar lill atl KHM:s
redovisning leder till slutsatsen att de ulländska bidragen är så slora all de
svenska utsläppen av SO2 bara får marginell betydelse pekar universitetet på
att ett alternativt synsätt som inte berörs i rapporten är all ulgå från transporlba-lanser
för SO2 som passerar Sveriges gränser. På sä sätt skulle också Sveriges belydelse
för försurningen av våra grannländer belysas.

Norrköpings kommun finner det angeläget alt Sverige på del
inlernalionella planet med största möjliga kraft försöker påverka andra länder
att minska sina utsläpp. Stora svenska salsningar för atl motverka försurningen
på hemmaplan måsle rimligen vara ett moraliskt slöd i del internationella
agerandet. Kommunen vill därför tillstyrka utredningens förslag om ett samlat
program beslående av utländska och inhemska emissionsbegränsningar, ökad kalkning
av åkermark och sjöar saml skogsbruksåtgärder.

Skador på skog och mark

Ett flerlal remissinstaner ser ytterst allvarligt pä de
tilllagande skadorna på skog och mark.

Lantbruksstyrelsen anför att försurningen och därmed
sammanhängande problem med utlösning av metaller innebär ell "reellt långsikligl
hot mot de areella näringarnas biologiska produktionsbas". Enligl lantbruksslyrelsens
mening kan en oförändrad eller ökad mängd luftförorening inle accepteras. I
stället måste utgångspunkten vara atl utsläppen av svavel- och kväveföreningar
samt stoft minskar.

Skogsstyrelsen uttrycker samma uppfattning som lanibruksslyrelsen
och tillägger alt det i ulredningen flera gånger talas om att vidta "skogsbruksålgärder"
för alt minska försurningsbelastningen ulan precisering av vad detta innebär.
Enligt skogsstyrelsens mening torde skogsbruket ha mycket små möjligheter alt
genom egna ålgärder motverka skade-riskerna. Belräffande möjligheterna all
kalka skogsmarken vill skogsslyrelsen varna för en övertro pä atl enkla
lösningar skulle kunna nås på denna väg. Dels visar befintliga kalkningsförsök
i många fall på en renl negativ effekl på skogslillväxlen, dels är del ej möjligl
alt via kalkning motverka den skadliga effekten av tortdeposilion av
svavelföreningar m. m. direkt på trädens barr och löv. Länsstyrelsen i Malmöhus
län framhåller liknande synpunkter.

Domänverket noterar att KHM ej nämner risken av en
kombinerad effekl av luftföroreningar och exempelvis torka och insekts- eller
svampskador. Enligt verkel är denna samverkan av olika stressfaktorer huvudorsaken
lill skogsskadorna i Mellaneuropa.

Även någol
motstående synpunkter förekommer. Svenska kraftverksför- 1 Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr
158

Prop.
1983/84:158 90

eningen och Svenska värmeverksföreningen påpekar all
försurningsproblemet har flera orsaker och skriver nästan likalydande all
genomförandel av KHM-projeklel innebär all det nu finns en hög kunskapsnivå
beträffande samband mellan energiproduktion med fossila bränslen och
försurning. Delta, befarar föreningarna, kan emellertid i sin tur medföra en
risk för atl. jusl denna aspekt på försurningsproblemel överbelonas på så sätt
att energiproduktionen åläggs ålgärder som medför lägre effekl av insatta
resurser än som skulle erhållas vid moisvarande resursinsats på andra aspekter
på försurningsproblemel. Ingenjörsvetenskapsakademien menar alt bedömningen av lillålligt
utsläpp måste göras i ett internationellt perspekliv. Sveriges ledande roll i
miljöarbetet bör bibehållas, men får för den skull inte medföra alt de normer
och rikllinjer som uppsatts för kraftindustrin hämmar ulvecklingen eller
försvårar en ekonomisk kraft- och värmeproduktion. Sä länge övriga länder ej
gör moisvarande insalser kommer älgärderna inte all leda lill någon avgörande
förändring av nedfallet i Sverige. Akademien betonar nödvändigheten av
kraftfulla ålgärder (kalkning m. m.) under mellantiden för alt rädda de
vattendrag som är i farozonen.

Fältbiologerna är inne på liknande tankegångar och nämner
all det vid en expertkonferens om försurning i Slockholm år 1982 konstalerades
att del vid så låga svaveldioxidhalter i luft som 25-50 ug/m finns bevis på alt
trädens tillväxt minskal. Fältbiologerna menar all slutsatsen av detta bör vara
att eventuella gränsvärden måste sättas lägre än 25 ug/mSO: om man vill säkert
förhindra en minskad skogslillväxl. Vidare påpekar fältbiologerna alt det kan
finnas synergisliska effekier av SO2 i kombination med andra luftföroreningar
som t.ex. kväveoxider, ozon och sotparliklar och all del dessutom finns en
indirekt verkan genom markförsurning genom utlakning av näringsämnen, förhöjda
metallhalter etc.

Högskolan i Luleå anser all den stress som fluktuerande
utsläpps- och spridningsförhållanden introducerar i närliggande ekosystem bör
bli föremål för långtidsstudier.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen har-
uppfattningen att KHM:s rapport innehåller värdefulll underlag för bedömning av
försurningens inverkan på växande skog och atl den stora belydelse av så
kallad tort deposition, dvs. trädens upptagning av svaveldioxid direkl ur
luften, framgår av underlagsmaterialet. Då samma skogsskador som utbrett sig
över stora delar av kontinenten nu kan konstaleras på skilda lokaler på
västkusten anser föreningen det angeläget atl försurningsforskningen med kraft
kan drivas vidare sedan KHM- projektet upphört. Föreningen nämner all
skogsindustrin med anledning härav kommit överens med kraftindusirins
forskningsorgan om ett särskill försurningsprojekl för atl finna metoder atl
motverka försurningens negativa effekter under den övergångslid som behövs för
all märkbart minska svavel- och kväveutsläppen över Europa.

Prop. 1983/84:158 91

Sveriges
industriförbund konstaterar all det framgår av KHM-malerialel all del i och för
sig går alt minska utsläppen frän kolförbränning ytterligare genom tekniskt
kända åtgärder - med viss reservation för kvicksilverföroreningar. Förbundet
skriver atl materialet visar alt resultaten i den fysiska miljön blir knappt
mätbara. Framför allt gäller delta svavel, eftersom Sveriges egna svavelutsläpp
utgör en så liten del av hela försurningsbilden. Förbundel anser därför, alt
framtagandet av lämpliga meloder all motverka markförsurningen måste ges högre
prioritet än marginella ulsläppsbe-gränsningar lill höga kostnader.

Kväveoxider

Socialstyrelsen
anser det vara en brist alt KHM inle drar några egna slutsatser om
konsekvenserna av alt ökad kolförbränning normall ger upphov lill slörre
utsläpp av kväveoxider än förbränning av tung eldningsolja och atl
kväveoxidutsläppen myckel långsamt kommer att göra sig märkbara. Fältbiologerna
påpekar att även om depositionen av svavel skulle bli oförändrad kommer en
ökning i utsläppen (och därmed depositionen) av kväveföreningar alt innebära
en fortsatt och kanske lill och med ökad försurning av nederbörd, mark, yl- och
grundvatten. I beaklande av atl kväveoxiderna i dag bidrar med 30-40% av
nederbördens försurning och alt deras roll i försurningen tycks öka, anser
Fältbiologerna atl det är oacceptabelt med ökande utsläpp av NOx.

Hälsoeffekter
av försurning

Socialstyrelsen
saknar en sammanfallande redogörelse i rapporten av hur försurning av mark och
vatten påverkar hälso- och miljösituationen i dag och i framliden med resp.
utan kol- inlroduklion i slor skala i Sverige. "Innan en sådan redovisning
kan lämnas kan socialstyrelsen inle utesluta negativa hälsoeffekter till följd
av den tilltagande försurningen". Fältbiologerna skriver alt direkta
hälsoeffekter drabbat personer som nyttjat försurat grundvatten lill
dricksvatten! Den troligaste orsaken har varit förhöjda kopparhaller, främsl
härstammande från korrosion i vattenledningar. Om eventuella långtidseffekter
finns endasl dåliga kunskaper. Ytterligare intag kan, även om det är
förhållandevis litet, få avsevärda negativa konsekvenser. Fältbiologerna anser
att della borde ha utretts av KHM.

Övriga
synpunkter

Vetenskapsakademien
anför atl kolförbränning otvivelaktigt bidrar till en fortsatt försurning och atl
KHM:s rekommendation om kalkning och svartlistning enbart får karakteriseras
som ett upphållande försvar. Akademien menar alt Sverige självfallel måste minimera
sina egna utsläpp eftersom en allvariig markförsurning pågår i Sverige.

Fältbiologerna
noterar alt KHM efter en noggrann genomgäng av grundvattnets
försurningssituation i Sveriges olika regioner ej observerat nägon

Prop.
1983/84:158 92

förhöjning av lungmetallinnehållel i grundvattnet.
Fältbiologerna menar all delta är i direkt motsats lill vad som framgår av
flera publikationer, t. ex. "Försurning i dag och i morgon" samt i
rapporten frän expertkonferensen i Slockholm år 1982 (Ecological Effecls of Acid
Deposition) som visar på drastiskt förhöjda halter (10-100 ggr) av främst
aluminium, koppar, zink och kadmium i försurat dricks- och grundvatten.

Naturvetenskapliga forskningsrådet noterar alt när del
gäller försurning av mark och vatten har KHM mesl intresserat sig för effekter
på grundvattnet och försummat markförsurningen i diskussioner och slutsatser. Rådel
pekar på all belydande skillnader i försurningskänslighet och försurningsgrad
mellan mark och vallen visals bl.a. i rapporter från statens naturvårdsverk
(Monitor 1981) och kommittén Miljö 82 ("Försurning i dag och i
morgon") där hänsynen lill markeffeklerna lell lill helt motsatta
slutsatser.

Svenska kommunförbundet anser atl KHM-rapporten trols sin
rikedom pä informalion saknar en sammanfattande bakgrundsteckning av hur försurande
nedfall av luftföroreningar påverkar dagens svenska hälso- och miljösituation.

14 Kvicksilverproblemet

Allmänt

Flera remissinstanser, bland dem statens naturvårdsverk.
Vetenskapsakademien, Stockholms universitet och Fältbiologerna uttalar alt den
av KHM stödda forskningen på kvicksilverområdel fört kunskaperna om
kvicksilvers förekomst och spridning framåt men atl belydande osäkerheter
fortfarande kvarslår och att många av processerna i kvicksilvercykeln forlfarande
är ofullständigt kända. Man pekar på atl del finns slora skillnader i
kvicksilverhall i olika kol och atl KHM:s kalkyler av utsläppta kvantiteter
bygger på anlaganden om att frånskiljningen av kvicksilver i filter är ca 50%.

Vetenskapsakademien och Stockholms universitet anser det
inte uteslutet att en stor del av kvicksilvret i insjöar härtör från lillrinnande
yl- och grundvatten och inte bara från deposition pä sjöytan. Universilelel bedömer
det också sannolikt atl det lokala bidragel från en punktkälla kan vara
betydligt slörre än vad som anges i rapporten.

Emission av kvicksilver

Naturvårdsverket delar utredningens slutsatser så långl
all vid den begränsade koleldning som är akluell under 1980-talel i Sverige
blir förhöjningarna av kvicksilveremissionerna små i förhällande lill
nuvarande bakgrundsflöden under förutsättning all kol med låga
kvicksilverhaller används med en god reningsleknik. Dock vill verket påpeka
all många

Prop. 1983/84:158 93

oklarheter
återstår och denna slutsals får inte tas som inläkt för alt utsläppen skulle
vara betydelselösa och inle behöva minimeras.

Uppsala
kommun anser att varje rimlig älgärd för atl förhindra utsläpp av kvicksilver
bör utnyttjas, även om utsläppen av kvicksilver kommer all vara störte från
sopförbränning än frän koleldning, åtminstone på kort sikl.

Uppsala
universitet noterar att koleldning i viss utsträckning kommer alt öka
kvicksilverutsläppen i Sverige. Universitetet tolkar KHM:s bedömning sä atl KHM
menar atl i det stora hela spelar dessa utsläpp ingen störte roll. Universilelel
menar atl denna bedömning är cynisk i en situation, som redan i dag är högsl
oroande.

Samband
mellan kvicksilver och försurning

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser alt effeklerna av kvicksilverulsläpp och
kvicksilverhallens samband med pågående försurning bör föranleda ytterligare
ansträngningar atl minska kvicksilverulsläppen och motverka försurningen.
Länsstyrelsen i Örebro län anser atl försurningens betydelse för ökade
kvicksilverhaller i fisk bör beaktas vid lokaliseringen av stora kolkondenskraftverk.
Uppsala kommun anser att kalkningsprogrammen även bör ulformas med hänsyn till
förekomsten av farliga kvicksilverhalter.

I
underlagsrapporten för KHM en diskussion om all del i vissa sjöar kan vara möjligl
alt motverka kvicksilveransamlingen i fisk med kalkning men atl metoden ej
tycks fungera i andra sjöar. Socialstyrelsen pekar på att ett skäl lill att kalkning
inle alltid fungerar är att de flesla sjöar med förhöjda kvicksilverhalter i
fisk inle är försurade.

Norrköpings
kommun befarar all försurningens inverkan på kvicksilver-utlakningen kanske är
ett störte problem än man tidigare trott.

Effekier
av kvicksilver, gränsvärden

KHM
har gjort en litteraturstudie över kvicksilverföreningarnas toxikologi. Med
utgångspunkt frän en uppskattad dosresponskurva gör KHM därefter ett försök all
beskriva risksitualionen i Sverige. Enligl livsmedelsverkets åsikt bör slor
försiktighet iakttas vid lanserandet av en riskuppskallning som framlagils på della
sätt.

Luleå
universitet vill uppmärksamma atl risken för fosters hjärnulveck-ling på grund
av metylkvicksilverintag är otillfredsställande belyst pä grund av bristande
underlag. Göteborgs universitet noterar all KHM vad gäller kvicksilvers
effekter på levande organismer enbart behandlal sambandel fisk-människa.
Universitetet påpekar att en framtida ökning av kvicksilverbelaslningen kan ge
effekter i en betydligt störte del av ekosystemet och anser det vara en
allvarlig brist att detta ej behandlals i rapporten.

Prop.
1983/84:158 94

Kvicksilver i aska och rökgasreningsavfaU

Livsmedelsverket noterar att den mängd kvicksilver från en
deponi som via lakvatten når en sötvattenrecipient endast ulgör en bråkdel av
totala lakvaltenkvicksilvret eftersom metallen binds mycket hårt lill olika
jordlager. Naturvetenskapliga forskningsrådet anför emellertid som sin mening
au det inte är utrett i vad mån kvicksilvret i våra vattendrag härstammar från
lillrinnande yl- och grundvatten eller frän nedfall på vattenytan. Rådel anser
alt det inte heller finns data rörande förväntad uriakning av kvicksilver från askdeponier.
Därför menar rådet att det finns slor risk för en senare metylering i miljön
varför effeklerna kan bli avsevärt störte än vad KHM beräknar.

15 Utsläpp av metallhaltigt stoft och organiska ämnen

Flera remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Malmöhus
län, Malmö kommun och Fältbiologerna anser det fel alt KHM använder ordet spårelement
som samlingsnamn på tungmetaller som ingår i kol.

Vetenskapsakademien befarar alt en långsam kontinueriig
tillförsel av tungmetaller lill marker kan få allvarliga konsekvenser i
framliden och framhåller lillsammans med naturvetenskapliga forskningsrådet all
kunskaperna om loxiska ämnens transformation, ackumulation och flöden i olika
ekosystem är bristfällig. Akademien anser atl denna osäkerhet inle lillräckligl
framhållits i KHM:s rapport.

Belräffande KHM:s behandling av polycykliskt organiskt maierial
anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Fältbiologerna all jämförelsen
med utsläppen från landets biltrafik ej är relevant. Fältbiologerna anser all
det finns skäl atl tro atl de PAH-föreningar som emilleras frän bilar inle är
likadana som de som emiueras från kolanläggningar.

Göteborgs universitet och Fältbiologerna tar upp frågan om
metaller som anrikas på mycket små stoflpartiklar och anmärker på atl KHM vid
beskrivningen av sloftutsläppen ej redovisar slorleksfördelningen på de
stoftpartiklar som släpps ul.

Socialstyrelsen och statens miljömedicinska laboratorium
önskar all KHM hade givit en mera detaljerad bedömning av metallerna antimon, beryllium
och lallium.

16 Radioaktivitetsutsläpp vid kolförbränning

Statens strålskyddsinstitut noterar att det pä ell fiertal
ställen i ulredningen konstateras atl "resulterande stråldoser är små jämförl
med den naturiiga strålningen och dess varialioner. Detta är i de flesla fall
ett riktigt påstående. På basis därav bedöms riskerna som obetydliga, vilkel
frän

Prop.
1983/84:158 95

individens synpunkl kan vara en rimlig slutsats om bara della
dosbidrag beaktas. Delta är ocksä ofta den slutsats man kan dra beträffande t.ex.
kärnkraftens miljökonsekvenser. Flera källor kan emellertid ge additionseffekter
och frän SSI:s synpunkt utgör naturiiga slrälnivåer i sig ingen bas för
tillåtna stråldoser."

Uppsala universitet anser alt hälsoeffekterna av
kolanvändning till följd av radioaktivitet är försumbara.

17 Global klimatpåverkan

Ett slorl anlal remissinslanser, däribland Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, skogsstyrelsen. Vetenskapsakademien,
Stockholms universitet, Göteborgs universitet, naturvetenskapliga forskningsrådet,
energiforskningsnämnden, Norrköpings kommun, Stockholms kommun, Södertälje
kommun och Folkkampanjen mot kärnkraft, markerar att de anser att slor
uppmärksamhet bör ägnas ät den långsikliga klimatpåverkan av tillförseln av
koldioxid och kväveoxider lill atmosfären. Många remissinslanser beklagar all della
ämnesområde behandlals knapphändigt av KHM. Energiforskningsnämnden påpekar atl
Sverige med sin höga velenskapliga kompelens pä området och sin neutrala
ställning och starka tradition vad gäller miljöfrågor är ett av de få länder
som skulle kunna driva pä internationellt samarbete för all komma till rätta
med eventuella oönskade klimatförändringar. Nalurvelenskapliga forskningsrådet
anser del "principiellt stötande atl inte ens ett 100-års perspektiv
beaktas i utredningen trots all man på andra områden eftersträvar atl ett väsenlligl
längre lidsperspektiv anläggs på miljöfrågorna."

Vetenskapsakademien och Stockholms universitet anser all
de direkta utsläppen av dikväveoxid frän koleldning har större inverkan på
ozonskiktet än de kväveoxider som släpps ut och först på sikl evenluelll
omvandlas lill dikväveoxid.

18 Arbetsmiljöfrågor

Endasl några få remissinslanser har behandlal
kolhanteringens arbetsmiljöfrågor.

Arbetarskyddsstyrelsen pekar på risker för frigörelse av melangas
vid och efter krossning av kol samt risk för självantändning genom oxidation.
Vidare anser slyrelsen risken för dammexplosioner vara ett viktigt problem som
måste beaktas mera ingående. Under vissa omständigheter kan åtgärder för all
minska damning i omgivningsmiljön försämra arbetsmiljön. Konsekvenser för
arbetsmiljön av driftstörningar är ett annat område som enligt slyrelsens
mening borde behandlals mera ingående.

Prop.
1983/84:158 96

Ingenjörsvetenskapsakademien noterar atl KHM konstaterat
all damning knappast är ett problem. Akademien vill dock peka på risker för
lungförändringar och cancer av långvarig exponering av koldamm och anser all
denna fråga bör beaktas av arbetarskyddsmyndigheierna.

Malmö kommun delar KHM:s bedömningar om att
arbetsmiljöproblemen kan klaras i nya moderna anläggningar.

Landsorganisationen i Sverige anser del uppenbart all
arbetsmiljön inom kolhanteringen redan i dag orsakar betydande belastningar för
arbetstagarna och atl den diskuterade ulbyggnaden av kolkraften kommer alt öka
denna arbelsmiljöbelaslning. LO menar atl i princip skall inle personalen inom
ett kolkraftverk utsättas för väsenlligl större påfrestningar än människan
utanför. För all nå delta mål har LO uppställt 4 krav. 1. I samband med beslut
om invesleringar i kolenergiverk skall arbelsmiljösyn-punkler jämställas med
övriga synpunkter. 2. En grupp som kan bibehålla kontinuerlig kunskap om arbelsmiljörikligt
byggande bildas. Gruppen bör ulveckla olika alternativ för kolenergiverkens
utformning. 3. En annan grupp bildas för atl arbetsmiljömässigt följa och
bedöma ny kolleknik. 4. Frågan om hur kolenergiverken bäsl kan utnyttja
förelagshälsovården klariäggs.

19 Hälsorisker till följd av kolanvändning

KHM har låtit genomföra en epidemiologisk studie av besvärsreaklioner
till följd av kolanvändning hos de boende runl ett anlal koleldade anläggningar
i Finland. Den slutsals KHM drar av denna sludie är all "del är möjligt atl
använda kol på ett ur besvärssynpunkl tillfredsställande sätt".
Socialstyrelsen och statens miljömedicinska laboratorium finner denna slutsats
alltför kategorisk med hänsyn lill atl förhöjda be vär noterats runt en av de
moderna finska anläggningarna (Ingå). Uppsala universitet anför i detta
sammanhang att det förefaller som att "dagens bäsla leknik" inle är
tillräcklig för atl undvika oönskade effekier för de kringboende och atl
lokalisering av koleldade anläggningar till redan nedsmutsade områden bör
undvikas.

I sina slutsatser anför KHM vidare "all effekier på
andningsvägarna ej förväntas uppträda p.g.a. kolförbränning vid tillämpning av
modern och effekliv miljöteknik". Socialstyrelsen och SML menar all ulförda
epidemiologiska undersökningar ej ger belägg för en så renodlat posiliv
slutsals. Socialstyrelsen noterar också alt kroniska hälsoeffekter inle
studerades i de epidemiologiska undersökningarna. Belräffande effeklerna av den
tilltagande försurningen menar socialstyrelsen atl negativa hälsoeffekter ej
kan uteslutas.

Naturvetenskapliga forskningsrådet menar att resonemang
liknande

Prop.
1983/84:158 97

dem som KHM fört om effekier av metylkvicksilver i fisk
kan föras beträffande polycykliska föreningar som ofta är cancerframkallande.

Göteborgs universitet anför all KHM inle gjort någon
"ordentlig genomgäng" av vilka grupper i samhället som kan drabbas
av hälsoeffekter vid kolanvändning och inte heller av olika länkbara akuta och
kroniska effekter som kan uppslå vid en exposition av olika emitterade ämnen
eller blandningar av ämnen.

Luleå universitet anser atl "underlaget för bedömning
av hälsoeffekter i flera fall är bristfälligt" och all därför belydande
säkerhetsmarginaler måste lillämpas. Universilelel noterar emellertid också att
KHM:s rapport entydigt visar att med tillgängliga teknologiska möjligheler kan
allvarliga hälsoeffekter sannolikt undvikas.

Uppsala universitet stöder KHM:s uppfallning all riskerna
för syslem-loxiska effekier av kolanvändning - bortsett från vad avser
kvicksilver -är av mindre omfattning.

Malmö kotnmun finner de sammanfattande slutsatserna i
kapitel 21 synnerligen inlressanla då de väl sammanfaller med kommunens uppfallning
att kol kan användas på ur hälso- och miljösynpunkt acceptabelt sätt i moderna
anläggningar av sådan storlek all modern miljöteknik kan utnyttjas.

20 Slutsatser beträffande introduktion av kol

Ett ganska slorl anlal remissinslanser anser att
användning av kol är ur hälso- och miljösynpunkt acceptabelt förutsatt alt
denna användning sker i välskötta anläggningar av sådan sloriek all effekliv
miljöteknik kan utnyttjas. Bl.a. naturvårdsverket, Sveriges
lantbruksuniversitet, Uppsala kommun. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund och Svenska kemiingenjörers riksförening uttalar sig i denna
riktning. Del bör dock poängteras all naturvårdsverket med sill
ställningslagande avser kolanvändning i Qärtvärmeverk och induslri i den omfallning
som är aktuell under 1980-talel och all verkel inle lagil ställning till frågan
om kolkondens. Sveriges lantbruksuniversitet poängterar viklen av effekliv
rökgasrening och menar atl anläggningar som inte förmår bära kostnaderna för
sådan utrustning bör eldas med olja, flis eller torv i stället för kol. Denna uppfallning
delas av länsstyrelsen i Västmanlands län medan länsstyrelsen i Malmöhus län
anser att renat kol kan användas i mindre anläggningar.

Ingenjörsvetenskapsakademien vill poänglera atl rökgasreningslekniken
i vissa fall endast prövats i liten skala och atl all erfarenhel visar alt ny leknik
medför inkörningssvårigheler, oförutsedda problem och koslnader. Akademien
anser därför atl man måsle vara flexibel då kol skall användas i stor skala sä
alt successiv anpassning kan ske till den lekniska ulveckling-

Prop.
1983/84:158 98

en. För undvikande av dyrbara felsalsningar bör
statsmakterna medverka lill atl koliniroduklionen sker i sådan takt all dyrbara
felsatsningar undviks.

Svenska kraftverksföreningen och Svenska värmeverksjöreningen
anser alt en måttlig kolanvändning kan införas med samtidigt ekonomiskl gynnsamma
och miljömässigt mindre negativa konsekvenser än vad dagens oljeteknik innebär.

Svenska kommunförbundet anser nuvarande beslulsunderiag
tala för en kolintroduktion i slörre kusinära tätorter med relativt slora
fjärrvärmeunderlag.

Landsorganisationen i Sverige anser all en begränsad kolanvädning
kan tillåtas i Sverige. Svenska naturskyddsföreningen menar att kol inle kan
användas i ökad utsträckning utan allvarliga miljöproblem men kan acceptera
att "ett fätal nya koleldade värme-eller kraft värmeverk byggs i regioner
där markens buffrande förmåga gör detta försvariigt med tanke på försurningssilualionen
och där träbränsle eller andra allernativbränslen inle finns all tillgå". Enligl
föreningens mening får inle landels samlade användning av ångkol vid någon
tidpunkt överstiga 6 miljoner lon kol/år.

Lantbruksstyrelsen anför all i den mån ökad kolförbränning
anses nödvändig för ell välfungerande energiförsöijningssyslem bör en sådan
åtgärd skjutas så långt in i framtiden som möjligl. Lantbrukarnas riksförbund
anser all biobränslen bör föredras framför kol och all ytterligare studier bör
göras innan Sverige binder sig för ett omfattande kolberoende. Förbundel släller
sig starkt tveksamt lill ell växande kolberoende.

Socialstyrelsen och statens planverk anser alt beslut om kolkondensul-byggnad
kan fattas lidigasl under 1990-talet inför kärnkraftens avveckling. I slället
bör nuvarande inriklning vara alt spara el resp. all framställa el i
kraftvärmeverk.

Statens råd för byggnadsjörskning anför argument mol en
massiv utbyggnad av kolkraflvärmeverk.

Ett flertal remissinslanser, däribland Göteborgs kommun,
Stockholms kommun. Folkkampanjen mot kärnkraft och Fältbiologerna, poängterar
alt långtgående krav på miljöskydd bör ställas vid en evenluell kolintroduklion.
Hyresgästernas riksförbund anser det totalt sell vara fördelaktigt all driva
fjärtvärmeverken med kol både ur miljö- och boendekoslnadssyn-punkt. Förbundet
anser atl de miljökrav samhället släller på kolenergianläggningar bör vägas mol
miljöbelastningen för de nuvarande energianläggningar som kol avser alt
ersätta. Svenskt Kolkonsortium AB anser all övergången från olja lill kol underiättas
om ett stegvis uppnående av de slulliga miljömålen tillåts i avvaktan på ylleriigare
teknikutveckling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att en storskalig
övergång till koleldning innefattar en omfallande kedja av samhällsbyggnadsåtgäi-der
som måsle samordnas med regionala överväganden om infrastrukturens uppbyggnad.

Prop.
1983/84:158 99

21 Slutsatser beträlTande lokalisering av
kolanläggningar

Länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län anser atl KHM
lagit fram ett utmärkt underiag för länsstyrelsernas lokaliserings- och miljöskyddsprövning
av koleldade anläggningar. Dock saknar länsstyrelsen i Örebro län en
redovisning av hur markanvändningen regleras. Svenska kommunförbundet behöver
för sin verksamhel ett pålitligt planeringsunderlag och "välkomnar därför
den kunskap och allsidiga information som blivit tillgänglig" genom KHM.

Statens planverk menar å sin sida att KHM behandlal
lokaliseringens belydelse för miljöpåverkan och behovet av åtgärder alllför
summariskt. Verket noterar alt KHM inte diskuterat problemen i samband med
markreservationer och miljöhänsyn i den fysiska planeringen. Socialstyrelsen
anser alt KHM inte behandlal lokaliseringsfrågorna tillräckligt detaljerat med
hänsyn lill hälso- och miljöeffekter.

Några remissinslanser har särskilt lyft fram vissa
faktorer som bör las hänsyn till vid lokaliseringen av slörre koleldade
anläggningar, speciellt kondensanläggningar. Socialstyrelsen pekar pä
effekterna av storskalig avfallsdeponering. Fiskeristyrelsen anser atl man bör
undvika all lokalisera koleldade verk till områden som har eller haft hög
belastning av kvicksilver även om mark och ytvatten är välbuffrade.
Sjöfartsverket anser att sjölrafikförutsältningarna skall ses som en viktig
lokaliseringsfaktor.

I några fall ger remissinstanserna synpunkter på vilka
landsdelar som kan godtas för resp. bör undantas från lokalisering av kolkondenskraftverk.
Fiskeristyrelsen anser alt kolkondenskraftverk ej bör lokaliseras till områden
som är hårt drabbade av försurning t.ex. Blekinge län. Statens naturvårdsverk
ser ur försurningssynpunkl Barsebäck, Landskrona och Forsmark som mesl lämpliga
orter för kolkondenskraftverk. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser alt lokalisering
av stora koleldade anläggningar lill del tätbefolkade västra Skåne å ena sidan
ger möjligheter atl utnyttja spillvärmen för uppvärmningsändamäl men alt å
andra sidan i en sådan tätbefolkad region särskild hänsyn måste tas lill luftvärdande
ålgärder och lill markanvändning. Uppsala universitet noterar att KHM angett Upp-landskuslen
upp till Gävle bland områden som är minsl känsliga för försurning.
Universitetet påpekar atl känsligheten inom dessa områden har en tidsfaktor och
nämner som exempel att sjön Erken i östra Uppland sedan mitten av 1960-talet
rätlinjigt föriorat ca 20% av sin bufferlkapacilel. Universilelel uppfattar
dessa förhållanden som mycket oroande i del längre tidsperspektivet och anser atl
detta måste noga beaktas vid frågor rörande stora punktutsläpp. Domänverket
anför att del inom de av KHM förordade kuslavsnilten finns belydande arealer
skogsmark med tunna och därmed försurningskänsliga jordlager.

Prop.
1983/84:158 100

22 Förslag till åtgärder

Ett stort anlal remissinslanser ger förslag lill åtgärder,
uppföljningar, forskningsinriktningar och forskningsuppdrag inom olika delar av
det område som KHM-ulredningen omfaUal.

Vad beträffar kolteknikområdet anser Norrköpings kommun
all del gäller alt ulveckla meloder för atl till rimliga koslnader minska
utsläppen till så låga nivåer som möjligt. "Forskning och utveckling måsle
snabbi få yUerligare slatliga resurser för att få fram ny teknik i fråga om
förbränning, rening av kolel, rökgasrening m. m."
Ingenjörsvetenskapsakademien och länsstyrelsen i Södermanlands län uttrycker
likartade önskemål. Svenska kommunförbundet anser all modern koleldningsleknik
bör bevakas av en kompetent och väl samordnad FoU- verksamhet. Länsstyrelsen i
Örebro län anför att forskningsresurser bör salsas på leknik som gör del möjligl
alt direkt vid förbränningen minska utsläppen av försurande ämnen. Uppsala
kommun poängterar del angelägna i alt finna effektiva metoder för reduktion av
kvicksilvret i rökgaserna. Malmö kommun framhåller det vikliga i alt man vid
tillämpningen av ny teknik på kolområdel noga följer upp bildandel av
kväveoxider och polyaromatiska kolväten i förbränningsrum-met. ■ På hälso-
och miljöområdet finns många förslag till insatser:

Socialstyrelsen önskar ytterligare forsknings- och
utvecklingsinsatser avseende miljö- och hälsoeffekter av kolkondensverk i
kustnära, mot försurning motståndskraftiga områden. Slyrelsen önskar också ulredning
av riskerna för effekier pä foster av existerande melylkvicksilverhaller i fisk
samt hur svartlislningsförfarande och kostrekommendalioner inverkar.

Slalens miljömedicinska laboratorium anser del angeläget atl
en teknisk och miljömedicinsk uppföljning kommer lill slånd i samband med byggandet
av kolkraftverk.

Energijörskningsnämnden anser alt ytterligare kunskaper
vad gäller emissioners spridning i ekosystemen och deras långsikliga hälso- och
miljökonsekvenser är nödvändiga för atl göra det möjligl all pä ett ekonomiskt
acceptabelt sätt förebygga eller eliminera oönskade effekier.

Ingetijörsvetenskapsakademien förordar fördjupad forskning
om organiska polycykliska ämnens inverkan pä människa och nalur liksom på de
omvandlingsreaktioner dessa ämnen undergår. Akademien instämmer i KHM:s
rekommendation om ökad forskning på försurningsområdel speciellt vad avser
inverkan pä skogsmarker och andra odlingsmarker. Akademien anser också atl kalkningstekniken
bör sluderas och utvecklas samtidigt som ökad uppmärksamhet ägnas åt grund
vallenproblemen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser del angelägel att
forskningsinsatserna rörande miljö- och hälsoeffekter till följd av luftburna
förorening-

Prop.
1983/84:158 101

ar fortsätter och inlensifieras. Speciellt gäller detta lungmetallproblemati-ken.

Länsstyrelsen i Västmanlands län önskar fortsall forskning
pä kvicksilver i näringskedjorna samt uppföljning av koldioxidens inverkan pä
klimatet.

Malmö kommun önskar också fortsatt forskning på
kvicksilverproblematiken. Vidare anser kommunen det påkallal atl del inom landel
görs upp långsiktiga program för epidemiologisk övervakning vid utökad kolanvändning.

Svenska kommunförbundet betonar behovel av all KHM:s
utredningsarbete får fortsätta och breddas i en fördjupad studie rörande
sårbarhet och hot mot hälsa och miljö som moderna storskaliga energisystem har
i släptåg. Förbundet föreslår att några sludier snarasl genomförs: 1. Förorenings-
och försurningsprognos för år 2000. 2. Konsekvenser för Sverige av garanterade motåtgärder
i Europa mot försurade föroreningar. 3. Prognos avseende kväveoxider. 4. Askdeponiernas
långsikliga miljöeffekter. 5. Ålgärder mot emissioner av kvicksilver.

Svenska kraftverksföreningen påpekar att miljökraven för ell
kolkondenskraftverk starkt påverkas av lokala förhållanden och alt
erforderligt beslutsunderlag knappast kan vinnas ulan alt lokaliseringsfrågorna
prövas i konkreta fall. Föreningen anser del därför angeläget atl sådant
underlag las fram genom alt färdigprojektera och via ordinarie fillslåndsprövning
faslställa kravnivån för några kolkondenskraftverk. Även Landstingsförbundet
anser del angelägel all ytterligare underlagsmaterial las fram för precisering
av de krav som bör ställas ur ett hälso- miljöperspektiv pä olika typer av
kolanläggningar.

Skogsstyrelsen anser alt för landel som helhel måste
utsläppen reduceras oberoende av vilket energiprogram som väljs. Skogsslyrelsen
finner del angeläget at KHM:s förslag om ell samlat program för emissionsbegränsningar
kommer till stånd.

Svenska kraftverksföreningen anser del nödvändigl alt del
upprättas ell samlat handlingsprogram om försurning och kvicksilver som berör
även andra områden än energiproduktion med bränslen.

Prop. 1983/84:158 102

Innehållsförteckning

Propositionen
.................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-22 2

Bilaga
1, Industridepartementet ........................... ... 3

1
Inledning ........................................................ ... 3

2
Föredragandens överväganden ........................... ... 4

2.1 En
försiktig kolintroduklion ............................. 4

2.1.1
Energipolilisk bakgrund ............... 4

2.1.2
Nuvarande och planerad
kolanvändning ...... 6

2.1.3
Rikllinjer för den forlsalla
introduktionen av kol 9

2.1.4
Energipolilisk prövning ........................... 12

2.2 Kolförsörjning............................................... .. 16

2.2.1
Internationell kolhandel .......................... .. 16

2.2.2
Svensk kolförsörjning ............................. 18

2.2.3
Riktlinjer för den framlida
kolförsörjningen .. .. 21

3
Upprällal lagförslag .......................................... 24

4
Specialmotivering ........................................... . 25

5
Hemställan .................................................... . 30

Bilaga
1.1 Lagförslag i belänkandet SOU 1981:94 ..... 31

Bilaga
1.2 Remiss över betänkandet SOU 1981:94 ... 33

Bilaga
1.3 Det till lagrådet remitterade lagförslagel .. 34

Bilaga
1.4 Utdrag ur lagrådets protokoll ................. . 37

Bilaga
1.5 Propositionens lagförslag......................... . 38

Bilaga
2, Jordbruksdepartementet ........................ . 42

1
Inledning......................................................... . 42

2
Föredragandens överväganden ............................ . 43

2.1
Allmänna utgångspunkter ............................... . 43

2.2
Kolanvändningens miljöproblem
.................... . 44

2.3
Miljökraven vid nya
förbränningsanläggningar ... . 50

2.4
Samlad bedömning av
kolanvändningens miljökonsekvenser . 56

3 Hemslällan
.................................................... . 58

Bilaga
2.1 Sammanfattningen och slutsatserna i statens vattenfalls

verks rapport Kolels hälso- och miljöeffekter (KHM-projeklets slut

rapport) ........................................................... 59

Bilaga
2.2 Sammanslällning av remissyttranden över statens vattenfallsverks rapport
Kolets hälso- och miljöeffekter (KHM-projeklets

slutrapport)
........... ........................................ . 75

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984