Prop. 1983/84:162

Prop.
1983/84:162

Regeringens proposition 1983/84:162

om vissa
trygghetsfrågor för äldre arbetstagare;

beslutad
den 22 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANNA-GRETA
LEIJON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas det växande problemet med de s.k. 58,3-årspensioneringarna.
Därmed avses att äldre arbetstagare sägs upp vid driftsinskränkningar i
företagen med frångående av anställningsskyddslagens turordningsregler och
hänvisas för sin försörjning till arbetslöshetsersättning och förtidspension
av arbetsmarknadsskäl.

I
syfte att förbättra kontrollen över utvecklingen och motverka missbruk av
gällande regler föreskrivs vissa ändringar i lagen (1982:80) om anställningsskydd
och lagen (1974:13) om vissa anstäUningsfrämjande åtgärder. Vidare förordas atl
problemet skall utredas ytterligare innan en mer långsiktig lösning kan
väljas.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 162

Prop. 1983/84:162 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats
med stöd av lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de
föreskrifterna.

Avtal är ogiUiga
i den mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna
lag. Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation får dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22,
24-28, 32, 33, 40 och 41 §§. Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12
§ samt avvikelser från bestämmelserna i 30 §, såvitt gäller besked enligt 15 §,
liksom bestämmelserna i 30 och 31 §§, såvitt gäller den lokala
arbetstagarorganisationens rättigheter, får också bestämmas på det sättet.

Ncir efter bemyndigande av en

central arbetstagarorganisation ett

lokalt kollektivavtal har träffats om

avvikelser från 22 § får avtalet till

lämpas i fråga om uppsägning av

arbetstagare som vid uppsägnings

tidens slut är äldre än 57 och ett

halvt år bara om arbetsgivaren får

den centrala arbetstagarorganisa

tionens medgivande till varje en

skild uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden En
arbetsgivare som är bunden

av ett iåtanr kollektivavtal får till-' av ett
kollektivavtal enUgt andra

lämpa avtalet även på arbetstagare stycket får tillämpa avtalet även på

som inte är medlemmar av den av- , arbetstagare som inte är medlem-

talsslutande arbetstagarorganisatio- mar av den avtalsslutande arbetsta-

nen men sysselsätts i arbete som garorganisationen men sysselsätts i

avses med avtalet. arbete som avses med avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas på
lokala kollektivavtal som träffas därefter.

Prop. 1983/84:162 3

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder

dels att 9, 12, 17 och 19 §§ skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7a§, av nedan angiven
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

7a§

Om en arbetsgivare avser att med stöd av ett kollektivavtal
om avvikelse från 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd säga upp en
arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år,
skall arbetsgivaren först underrätta länsarbetsnämnden. Detta gäller om
uppgiften inte lämnas i den ordning som anges i 5 §.

9§

När skäl
därtill föreligger skall länsarbetsnämnden, pågmndval av vad som förekommit vid
överläggning inför nämnden enligt 8 §, meddela arbetsgivaren anvisningar beträffande
åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter åt
äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Nämnden kan
därvid anmoda arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen
sådana arbetstagare i arbetsstyrkan i enlighet med vad nämnden närmare anger.

När
skäl därtill föreligger skall länsarbetsnämnden, på grundval av vad som förekommU
vid överläggning inför nämnden enligt 8 §, meddela arbetsgivaren anvisningar
beträffande åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter
åt äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Nämnden
kan därvid anmoda arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen
sådana arbetstagare i arbetsstyrkan i enlighet med vad nämnden närmare anger.
Den kan också anmoda arbetsgivaren att avstå från att säga upp äldre arbetstagare
på sådant sätt som avses i 7a§.

Följer
arbetsgivare ej anvisningar som meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen enligt 11
§ och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att rättelse ej kan
åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen förordna att arbetsgivaren icke får
anställa andra arbetstagare än ti Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 162

Följer
arbetsgivare ej anvisningar som meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen enligt 11
§ och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att rättelse ej kan
åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen förordna att arbetsgivaren icke får
anställa andra arbetstagare än

Nuvarande
lydelse dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.

Föreslagen
lydelse dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.
Styrelsen kan också besluta att arbetsgivaren Inle får ulan dess medgivande
säga upp äldre arbetstagare på sådant sätt som avses i 7a§.

Arbetsgivare,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om
driftsinskränkning enligt vad som föreskrives i denna lag, kan åläggas att
utge en särskild varselavgift till staten. Underlåtes varsel under tid, då
arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som
företräder konkursboet.

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrives i denna
lag, kan åläggas att utge en särskild varselavgift till statsverket. Underlåtes
varsel under tid, då arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället
utges av den som företräder konkursboet.

Varselavgift fastställes för varje påbörjad vecka som
varsel försummats samt bestämmes till lägst 100 och högst 500 kronor för varje
arbetstagare som beröres av driftsinskränkningen.

Om särskilda skäl föreligger kan varselavgift bestämmas
till lägre belopp än nu sagts. Fullständig befrielse från sådan avgift kan
också äga rum.

Bestämmelserna om varselavgift tillämpas också på
arbetsgivare som inte iakttar sin underrättelseskyldighet enligt 7a§. Avgiften
skall i sådana fall bestämmas till 500 kronor för varje arbetstagare.

19§'

Den som i
varsel enligt denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som avses i 6 och
1 §§ uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken ej
saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som i
varsel enligt denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som avses i 6, 7
och 7a§§ uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken
ej saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Senaste lydelse 1982:81

Prop. 1983/84:162 5

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-22

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition
om vissa trygghetsfrågor för äldre arbetstagare

1
Inledning

Lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS) innehåller bl.a. reglerom turordning vid
uppsägning på grund av arbetsbrist, vilka ger arbetstagare med längre
anställningstid företräde framför dem som har kortare anställningstid.
Bestämmelserna tillkom för att skydda den äldre arbetskraften, som ofta drabbas
hårt vid driftsinskränkningar i samband med strukturrationaliseringar inom
företagen. LAS är bl.a. såvitt gäller turordningsreglerna dispositiv i den
meningen att arbetsgivare och centrala arbetstagarorganisationer kan träffa
kollektivavtal som innebär avsteg från lagens regler. Detta innebär att
kollektivavtal kan träffas om andra turordningsregler än lagens.

På senare tid har de s. k.
58,3-årspensioneringarna blivit alltmer uppmärksammade. Denna företeelse
innebär att arbetsgivaren och den fackliga organisationen träffar ett
turordningsavtal, som innebär att i första hand de äldsta arbetstagarna sägs
upp. Avtalet träffas då regelmässigt på lokal nivå efter delegation av den
centrala fackliga organisationen. Anställda som är minst 58 år och 3 månader
och sägs upp på grund av arbetsbrist kan efter uppsägningen få ersättning från
arbetslöshetskassa under maximal tid och därefter vid 60 års ålder
förtidspensioneras av arbetsmarknadsskäl.

Antalet personer som
beviljas förtidspension av arbetsmarknadsskäl -s.k. A-fall - har ökat kraftigt
de senaste åren. Drygt 2000 personer beviljades sådan pension under år 1978. År
1983 nybeviljades ca 5500 personer förtidspension av arbetsmarknadsskäl. Det
finns inga säkra uppgifter om hur många av dessa nybeviljade förfidspensioner
som har sitt ursprung i lokala uppgörelser om avsteg från turordningsreglerna i
LAS. Beräkningar pekar dock på att mer än hälften av det totala antalet förtidspensioner
av arbetsmarknadsskäl är s. k. 58,3-årspensioner.

Prop. 1983/84:162 6

Inom
flera LO-förbund har man uttryckt oro över det ökande antalet sådana 58,3-årspensioneringar,
bl.a. därför att de medför ekonomisk otrygghet för den enskilde arbetstagaren.
Dessa överenskommelser bygger dessutom på fömtsättningen att en tredje part -
samhället - går in med ekonomiskt stöd. Parternas uppgörelser innebär således
betydande kostnader för staten. De uppgörelser som år 1983 resulterade i
förtidspension av arbetsmarknadsskäl beräknas kosta staten ca 600milj. kr. Om
utvecklingen fortsätter som hittills kommer statens kostnader för sådana
lokala uppgörelser under år 1984 att uppskattningsvis uppgå till mellan 1,3 och
1,5 miljarder kr. för perioden fram till dess att de uppsagda
ålderspensioneras.

För
att utreda möjligheterna att komma till rätta med den icke avsedda användningen
av lagstiftningen lill skydd för den äldre arbetskraften har inom
arbetsmarknadsdepartementet utarbetats en promemoria (DsA 1983:18)
Strukturbidrag - ökat arbetsgivaransvar vid "äldreavgångar".

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande myndigheter och
organisationer, nämUgen socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), statens
arbetsgivarverk (SAV), arbetsdomstolen (AD) arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
arbetslivscentrum, statens industriverk (SIND), statskontoret, Svea hovrätt,
riksrevisionsverket (RRV), Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SHIO-familjeföretagen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation
(KFO), Arbetslöshetskassornas samorganisation. Trygghetsrådet SAF/PTK, Trygghetsrådet
inom SFO-området, Arbetsmarknadens försäkrings AB, Sveriges
arbetsledareförbund (SALF) och Privattjänsteman-nakartellen (PTK).

2
De s. k. 58,3-årspensioneringarna

En
erfarenhet av slmkluromvandlingen inom industrin under 1960-talet var att äldre
arbetstagare som hade sagts upp ofta hade svårt att få nya arbeten.
Arbetslöshetstiden var väsentligt längre än för övriga grupper på arbetsmarknaden.
För att motverka denna utveckling förstärktes samhällets ekonomiska stöd till
äldre arbetslösa. Ersättningstiden i arbetslöshetskassorna förlängdes. Ett
särskilt omställningsbidrag för äldre infördes. Krav på att också få till stånd
en lagstadgad trygghet i anställningen för äldre arbetskraft fördes fram med
ökad styrka.

Mot
denna bakgmnd uppdrogs år 1969 åt en utredning att behandla frågan om ett lagstadgat
anställningsskydd. Utredningen som leddes av landshövdingen Valter Åman skulle
arbeta fram regler om skydd mot obefogade uppsägningar och ett ökat socialt
skydd i anställningen. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt den äldre
arbetskraftens problem.

Prop. 1983/84:162 7

I
avvaktan på utredningens förslag infördes år 1971 en provisorisk lagsfiftning,
de s.k. äldrelagarna, som bl.a. tillförsäkrade arbetstagare över 45 år
förlängda uppsägnirigstider, permitteringslön och företrädesrätt till återanställning.

Den
s.k. Åmanska utredningens förslag ledde till att riksdagen år 1973 bl.a.
beslutade om en ny lagstiftning på anställningsskyddets område liksom om
anställningsfrämjande åtgärder för äldre och handikappade.

Lagen
om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft den 1 juli 1974. Sedan år 1982 gäller
en ny lag (1982:80) om anställningsskydd med vissa ändringar i jämförelse med
den äldre lagen. I 22 § föreskrivs att vid uppsägningar på grund av arbetsbrist
skall arbetstagare med längre anställningstid ha företräde till fortsatt
anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika
anställningstid ger högre levnadsålder företräde. De äldre har oftast längre
anställningstid än yngre arbetskamrater och kommer därmed också i flertalet
fall att ha ett bättre anställningsskydd än de yngre. Reglerna i 22 § är
emellertid dispositiva på så sätt att en central arbetstagarorganisation kan
träffa kollektivavtal om att andra turordningsregler skall gälla. Rätten att
träffa sådana avtal har inom många avtalsområden delegerats fill lokal facklig
nivå.

För att förbättra den
ekonomiska tryggheten för äldre arbetslösa infördes redan år 1972 möjligheter
att få förtidspension på arbetsmarknadsmässiga grunder. Äldre arbetstagare som
har uppburit ersättning från arbetslöshetskassan eller kontant
arbetslöshetsunderstöd under längsta möjliga ersättningsperiod kan få
förtidspension av arbetsmarknadsskäl, om de har fyllt 60 år och om deras
möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete anses varaktigt nedsatt med minst
hälften.

I
böljan av 1970-talet infördes sålunda två separata regelsystem rörande den
äldre arbetskraften, där det ena systemet syftade tiU att ge ett utökat anställningsskydd
för äldre arbetstagare och det andra ett förbättrat ekonomiskt skydd vid
arbetslöshet.

Under
1970-talet fortsatte strukturomvandlingen av svensk industri i än snabbare
takt. Flera av de svenska basnäringarna — varvs-, järn- och stål-och
skogsindustrin - fick en förändrad konkurrenssituafion genom bl.a. ändrade
teknologiska förutsättningar och samtidig djupgående konjunktur-avmattning.
Delta ställde krav på kraftfulla förändringar för att möta den nya situationen.
I många branscher genomfördes nedläggningar av hela tillverkningsenheter och på
de enheter, som bedömdes ha en gynnsam framtid, skars antalet anställda ofta
ned i stor omfattning. Detta skedde i många fall samtidigt som ny och mindre
personalkrävande produkfionstek-nik infördes. Sysselsättningsproblemen blev
särskilt markerade på orter med ensidigt näringsliv och/eller få dominerande
arbetsgivare, t. ex. bruksorterna.

För
att möta de problem som de stora personalinskränkningarna innebar, började de
förhandlande parterna använda sig av den möjlighet att

Prop.
1983/84:162 8

trygga den enskilde arbetstagarens försörjning som den
utbyggda arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensioneringen tillsammans kunde
ge. I lokala avtal om turordningen vid uppsägning fick de yngre, som inte hade
samma ekonomiska skydd vid arbetslöshet, i stor omfattning behålla sina
anställningar medan de äldre sades upp. Genom att man kombinerade den utbyggda
arbetslöshetsersättningen med förtidspension av arbetsmarknadsskäl kom i
realiteten anställningstryggheten för de äldre att mittska. Detta hade inte
avsetts eller förutsetts, när lagstiftningen infördes. Reglerna om förlängd
arbetslöshetsersättning och förtidspension av arbetsmarknadsskäl kom således
att motverka syftet med anställningsskyddslagstiftningen.

Med
vetskap om att samhället genom reglerna om förtidspension av arbetsmarknadsskäl
har åtagit sig att sörja för de äldres ekonomiska trygghet, började man alltså
allt oftare i lokala förhandlingar avtala bort de äldres anställningsskydd
enligt anställningsskyddslagen. Detta har bl.a. kommit att kallas 58,3-årspensioneringar.
Benämningen förklaras av att den som vid uppsägningstidens slut har uppnått en
ålder av 58 år och tre månader kan få ersättning från arbetslöshetskassan under
tiden fram till 60 år och kan sedan få förtidspension av arbetsmarknadsskäl.
Tidigast vid en ålder av 58 år och tre månader kan således en arbetslös fram till
ålderspensionen få en sammanhängande ekonomisk försörjning i form av arbetslöshetsersättning
och förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

Uppgörelser av detta slag har blivit allt vanligare under
senare år. Det är ingen överdrift att säga att de numera genomförs relativt
systematiskt i samband med strukturförändringar inom näringslivet.

Förfaringssättet har emellertid mycket allvariiga
avigsidor. Kostnaderna för strukturförändringarna förs över till en tredje part
- staten. Det innebär också att den enskilde arbetstagaren hamnar i en osäker
situation. För att få ersättning från arbetslöshetskassan krävs att man står
till arbetsmarknadens förfogande. Den enskilde arbetstagaren är under hela den
period som kassaersättning utgår skyldig att ta emot ett av arbetsförmedlingen
anvisat lämpligt arbete. Den som har gått med på att bli uppsagd i övertygelsen
att efter full kassaersättningsperiod bli förtidspensionerad kan i stället
komma att få fullgöra sina sisla arbetsår hos en ny arbetsgivare, kanske tned
lägre lön än tidigare. Detta kan också medföra att ålderspensionen påverkas.

Någon särskild statistik över 58,3-årspensioneringarna
finns inte. De personer som har sagts upp på detta sätt ingår dels i
statistiken över arbetslösa som får ersättning från arbetslöshetskassan, dels i
statisfiken över dem som uppbär förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

Prop. 1983/84:162 9

3
Departementspromemorian och remissvaren

För
att utreda möjligheterna att komma till rätta med den icke avsedda användningen
av lagstiftningen till skydd för den äldre arbetskraften har som tidigare
nämnts inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetats en promemoria (DsA 1983:18)
Strukturbidrag - ökat arbetsgivaransvar vid "äldreavgångar".

De
förslag som läggs fram i promemorian syftar till att åstadkomma en bättre
avvägning mellan samhällets och företagens kostnader vid en fortsatt
strukturomvandling. I promemorian beräknas utvecklingen av antalet 58,3-årspensioner.
Omkring 3 000 av dem som förtidspensionerades av arbetsmarknadsskäl år 1983
beräknas ha blivit uppsagda efter lokala uppgörelser om ändrade
turordningsregler. Statens kostnader för dessa personer fram till dess att de
ålderspensioneras beräknas till ca 600 milj. kr.

Promemorian
innehåller förslag i syfte att öka den ekonomiska tryggheten för de uppsagda
och samtidigt minska statens utgifter. Huvudförslaget innebär i korthet att
avsteg från turordningsreglerna i anställningsskyddslagen inte skall få göras
för arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år, med mindre arbetsgivaren
tar på sig ett försörjningsansvar för den uppsagde fram till ålderspensionen.
Eftersom den uppsagde härigenom garanteras ekonomisk trygghet, bör enligt
förslaget rätten till ersättning från arbetslöshetskassan kunna upphöra för dem
som har blivit arbetslösa till följd av sådana avtal om uppsägning av äldre
arbetstagare.

Enligt förslaget skall
arbetsgivaren vidare kunna få ett strukturbidrag, om arbetstagaren vid
uppsägningstidens slut har fyllt 60 år. Bidraget skall täcka delar av
arbetsgivarens kostnader för ersättning till arbetstagare som har sysselsatts
med tillverkningsarbete, dock inte i arbetsledande ställning. Den enskilde
arbetstagaren föreslås i genomsnitt få 85% av sin slutlön i ersättning från
arbetsgivaren. Ersättningen beräknas ligga i nivå med arbetslöshetsersättningen
vid periodens början för att etappvis sjunka till nivå med ålderspension vid 65
års ålder. Statens bidrag till arbetsgivaren-föreslås utgöra 85% av denna
ersättning. Högsta ersättningsgrundande belopp föreslås utgöra 40% av
basbeloppet per månad vilket f. n. innebär högst 8 120 kr. Statens kostnader
för förslaget beräknas till 775 milj. kr. för ca 4000 strukturbidrag, vilket är
ca 200 milj. kr. mindre än de uppskattade kostnaderna för lika många
uppsägningar enligt nuvarande ordning.

Enligt
huvudförslaget skall endast arbetstagare i tillverkningsarbete omfattas av
strukturbidrag. I promemorian redovisas emellertid också kostnaderna för ett
strukturbidrag som utgår inom hela den enskilda sektorn -dvs. även för tjänstemannagmpperna
och övriga grupper inom LO-kollektivet. Statens utgifter för det alternativet
beräknas vara drygt 1,5 miljarder kr., dvs. ca 750 milj. kr. mer än i
huvudförslaget (om utvidgningen onifat-tar 2 300 uppsägningar per år).

Promemorian
innehåller vidare en beräkning av kostnaderna för struk-

Prop.
1983/84:162 10

turbidrag som skulle betalas direkt till den enskilde
arbetstagaren när hela verksamheten vid arbetsstället lagts ned. Vid 300 sådana
uppsägningar per år uppgår kostnaderna för staten brutto till ca 85 milj. kr.

Till
promemorian har fogats en bilaga med en skiss till ett system för frivilliga
avgångar för arbetstagare i åldrarna 60-65 år. Ett sådant system -efter dansk
förebild kallat efterlön - antas få större arbetsmarknadspolitiska effekter än
stmkturbidraget. I likhet med t.ex. delpensioneringarna väntas de frivilliga
avgångarna komma att utnyttjas också på sysselsättningsstabila eller expansiva
delar av arbetsmarknaden. De arbeten som lämnas vid sådana frivilliga avgångar
torde därför komma att återbesättas i stor utsträckning.

Om ersättningen till den enskilde uppgår till ca 80% av
slutlönen skulle ett efterlönesystem omfattande 90000 personer kosta närmare 6
miljarder kr. per år. Om vidare 65% av de lämnade platserna behövde
återbesättas, skulle ca 50000 arbetstillfällen bli lediga i förtid. Att
sysselsätta lika många människor med beredskapsarbete skulle med en
genomsnittlig dagsverkskostnad på 300 kr./dag kosta närmare 4 miljarder kr.
per år. Om arbetslösa efter full ersättningsperiod från arbetslöshetskassan
blir förtidspensionerade, skulle kostnaderna för dessa ersättningar fram till
ålderspensionen uppgå till ca 800 miljoner kr. Statens nettokostnader för ett efteriönesys-tem
av den skisserade omfattningen skulle med dessa antaganden uppgå till ca 1,3
miljarder kr. per år.

Departementspromemorian har remissbehandlats.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att
systemet med 58,3-årspensioneringar är otillfredsställande både för dén
enskilde och för samhället. Många anser det oroväckande med en utveckling som
pekar mot ett drastiskt ökat utnyttjande av detta uppsägningsförfarande. De
flesta ser del därför som positivt att något görs för att förhindra 58,3-årspensioneringarna.

Flera remissinstanser anser emellertid att effekterna av
promemorians förslag inte är tillräckligt analyserade. De anser därför att
problematiken bör utredas ytterligare. Löntagarorganisaiionerna ställer sig i
princip bakom konstruktionen med strukturbidrag men motsätter sig den avgränsning
till vissa grupper inom tillverkningsindustrin som huvudförslaget innebär. I
stället bör enligt bl.a. löntagarorganisationerna ett strukturbidrag omfatta
alla arbetstagare.

SAF framhåller att man måste i lokala förhandlingar kunna
göra avsteg från lagens turordningsregler. Några ytterligare begränsningar vad
gäller turordningsreglerna bör därför inte göras. Det är, enligt SAF:s uppfattning,
viktigt att tillgodose önskemålen från såväl företag och anställda som stat och
andra samhällsintressen utan att man belastar arbetslöshetskassorna på ett
inte avsett sätt. Ett nytt system bör vara kostnadsneutralt mellan olika
branscher, ge lika effekter för större och mindre företag, ha samma regler för
arbetare och tjänstemän och inte i jjrakliken leda till en

Prop.
1983/84:162 11

allmän sänkning av pensionsåldern. Sammanfattningsvis
anför SAF att de frågeställningar som promemorian behandlar förtjänar att
noggrannare utredas tillsammans med parterna på den enskilda arbetsmarknaden.

LO
instämmer i promemorians förslag att avsteg från turordningsreglerna skall få
göras bara genom avtal med central facklig organisation. Härigenom tvingas inte
den lokala fackliga organisationen till de svåra ställningstaganden som
förhandlingarna om de förtida pensionsavgångarna har medfört. Dessutom kan den
centrala fackliga organisationen bättre överblicka konsekvenserna i stort och
stå emot arbetsgivarnas krav på personalinskränkningar och strukturförändringar
som innebär att äldre måste sluta.

LO anser
vidare att förslagen om ersättning till den enskilde och om arbetsgivarens
kostnadsansvar är väl avvägda. När uppsägningen sker innan arbetstagaren har
fyllt 60 år bör arbetsgivaren svara för alla kostnader fram till
ålderspensioneringen. LO förordar emellertid i första hand att ett efterlönesystem
införs. Om det inte finns ekonomiskt utrymme för detta, tillstyrker LO dock ett
system med strukturbidrag. Detta bör i så fall kombineras med förbättrade
möjligheter till delpension.

LO
framhåller att även personal vid företag som lägger ned verksamheten vid ett
arbetsställe skall omfattas av strukturbidrag. Liknande synpunkter framförs av
TCO, som också betonar att ett strukturbidragssystem måste omfatta hela
arbetsmarknaden. TCO anser att en sjunkande ersättning som slutar i nivå med
ålderspensionen är väl vald. Gränsen för stödet till arbetsgivaren bör enligt
TCO samordnas med vad som gäller i den allmänna försäkringen, dvs. 7,5
basbelopp per år. TCO har inte kommenterat den föreslagna ändringen i
anställningsskyddslagen.

SACO/SR
anser att stmkturbidragsförslaget är väl värt att arbeta vidare med. I likhet
med TCO anser dock SACO/SR att ett sådant system oundgängligen måste omfatta
hela arbetsmarknaden. På längre sikt föreligger ett allt större behov av en
helhetslösning.

De offentliga arbetsgivarna, som representerar sektorer på
arbetsmarknaden där 58,3-årspensioneringar inte förekommer, anser att
strukturbidraget bör införas för att övergångsvis snabbt komma till rätta med
dagens problem.

RFV
ansluter sig i princip till de tankar som förts fram i promemorian. Verket
anser emellertid att det föreslagna systemet bör omarbetas, så att det omfattar
alla arbetstagare med beaktande av de finansiella restriktioner som kan finnas.
Samordningsfrågorna i förhållande till socialförsäkringsförmånerna bör utredas
bättre.

Enligt AMS uppfattning bör en ny ordning för att lösa
problemet med äldreavgångar vara generell och så långt som möjligt bygga på
frivillighet och valfrihet för den enskilde. Den bör också ge den enskilde
ekonomisk trygghet, underlätta en nödvändig strukturomvandling och vara admini-

Prop.
1983/84:162 12

strativt
enkel. AMS har ingen färdig uppfattning om utformningen i detalj, men är heller
inte beredd att ta ställning för förslaget i promemorian.

Vid
remissbehandlingen har det visat sig att antalet s. k. 58,3- årspen-sioneringar
bland tjänstemän under senare tid har ökat väsentligt mer än som redovisats i
promemorian. Under år 1983 uppskattas antalet sådana uppsägningar av tjänstemän
till mellan 600 och 1000. Ett av de viktigaste skälen för att begränsa stmkturbidraget
till arbetstagare i produktionen, dvs. till dem som hittills varit mest
utsatta, förlorar därigenom i styrka. Uppgifter från bl.a. Trygghetsrådet
SAF/PTK visar också att rådet under år 1984 inte i samma utsträckning som
tidigare kommer att kunna bidra till att finansiera s. k. avtalspensioner.

4
Allmän motivering

Den
ordning med s. k. 58,3-årspensioneringar som numera genomförs mer eller mindre
systematiskt inom vissa branscher och företag är synnerligen
otillfredsställande bl.a. med hänsyn till den otrygghet såväl ekonomiskt som
socialt som den innebär för den enskilde. Enskilda uppsagda får också olika
ersättning, dels beroende på företagens ekonomiska situation, dels beroende på
dagpenningen i vederbörandes arbetslöshetskassa. Staten å sin sida åsamkas
stora kostnader som inte kan kontrolleras eller påverkas. S. k.
flaskhalsproblem kan dessutom uppstå till följd av att företag i akuta
situationer för att uppnå kortsiktiga lösningar gör sig av med yrkeserfaren
personal som det senare kan visa sig vara svårt att återfå. Omfattningen av 58,3-årspensioneringarna
understryker enligt min mening behovet av åtgärder från statens sida.

Jag
delar emellertid den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att
huvudförslaget i promemorian inte innebär en tillfredsställande lösning. Det
snabbt ökande antalet tjänstemän som under senare tid har fått s.k. 58,3-årspension
och Trygghetsrådet SAF/PTK: s minskade möjligheter att finansiera
avtalspensioner är enligt min mening tungt vägande skäl för att inte nu
genomföra promemorians huvudförslag.

Mot
bakgrund av vad jag nu har redovisat skulle ett genomförande av huvudförslaget innebära
nära nog totalt stopp för äldreavgångar inom tjänstemannasektorn. Liknande
effekter skulle vidare uppstå bland de LO-gmpper som inte omfattas av
huvudförslaget. Inom exempelvis handels- och servicesektorerna väntas kommande
strukturrationaliseringar leda till krav på uppsägningar av äldre arbetskraft.
Andra arbetstagargrup-per på LO-sidan skulle däremot ha kunnat avgå före
ålderspensionen med ett strukturbidrag.

Promemorians
utvidgade förslag om ett strukturbidragssystem som omfattar hela den privata
sektorn skulle därför enligt min mening bättre lösa problemen. Det förslaget
kan emellertid medföra mycket stora utgifter för

Prop. 1983/84:162 13

staten. Sedan remissinstansernas synpunkter kommit in harjag
övervägt möjligheterna att inom för staten godtagbara ekonomiska ramar finna
ett system som kan omfatta hela den enskilda arbetsmarknaden. Efter kontakter
med bl. a. arbetsmarknadens parter och efter en förnyad bedömning av den
fortsatta utvecklingen harjag dock funnil alt frågan kräver en mera djupgående
analys innan ett förslag kan föreläggas riksdagen.

Inte minst måste effekterna på statens kostnader inom
andra områden studeras. Det kan gälla sjukpensioner, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och olika former av sociala stöd. Jag vill emellertid också framhålla
att det på intet sätt är självklart att äldre arbetstagare skall lämna
arbetsmarknaden till förmån för yngre. Yngre människor är i många fall inte
lika lokalt bundna som den äldre arbetskraften. Ofta har de också bättre utbUdning
och större förutsättningar att utnyttja arbetsmarknadspolitiska stöd m. m. De
är dessutom en mer attraktiv grupp på arbetsmarknaden.

Äldrearbetskommittén
(A 1979:02) har i betänkandet (SOU 1983:62). För gammal för arbete? diskuterat
önskvärdheten av att stärka de äldre arbetstagarnas ställning på
arbetsmarknaden. Bl.a. inom olika kommuner pågår också försöksverksamhet i
syfte att ge äldre människor mer flexibla sysselsättningsmöjligheter. Denna
utveckling måste enligt min mening välkomnas. Kortsiktiga strukturproblem får
inte överskugga vår långsiktiga strävan till mer flexibla lösningar. Åldrearbetskommitténs
tankegångar bör kunna utvecklas i olika former. Så har t.ex. delegationen
(1974:09) för arbetstidsfrågor (DELFA) genom tilläggsdirektiv fått i uppgift
att studera möjligheterna till mer flexibla pensionslösningar.

Till en mera flexibel arbetsmarknad hör naturligtvis också
att man i samband med stmkturrationaliseringar i företagen under vissa
omständigheter måste acceptera arbetsgivarnas behov av att uppnå en viss
sammansättning av arbetsstyrkan, bl.a. i fråga om yrkeskompetens som svarar
mot de krav som verksamheten framdeles väntas ställa. Detta åberopas ofta som
ett av de främsta skälen bakom den här typen av äldreavgångar.

I likhet med vad som har anförts i promemorian anserjag
det emellertid befogat att arbetsgivarna i sådana situationer skall ha ett
betydande kostnadsansvar. Detta är nödvändigt för att en balans skall
åstadkommas i arbetsgivarnas syn på olika arbetstagargrupper. Det kan t.ex.
gälla att åstadkomma bättre avvägningar mellan å ena sidan åtgärder för att ge
äldre arbetstagare vidareutbildning m.m. vid introduktion av ny teknik och å
den andra att anställa yngre och välutbildad arbetskraft för den nya produktionstekniken
och samtidigt stå för kostnaderna för äldreavgångar. Ett motsvarande åtagande
bör naturligtvis kunna komma i fråga för en enskild arbetstagare som har
önskemål om att få lämna arbetslivet före den allmänna pensionsåldern.

Ett system för frivillig avgång före ordinarie
pensionsålder kan således enligt min mening inte bygga på att samhället tar
kostnadsansvaret. I den utsträckning äldreavgångar av detta slag kan ge
positiva arbetsmarknads-

Prop. 1983/84:162 14

politiska eller sociala effekter bör samhället däremot
kunna ha ett intresse av en ekonomisk medverkan. Jag förordar att ett utredningsarbete
påbörjas med syfte att ta fram underlag för en långsiktig lösning av problemen
kring de s. k. äldreavgångarna. Detta utesluter inte att regeringen i avvaktan
på utredningsarbetet prövar övergängslösningar i promemorians anda.

Det finns enligt min mening behov av att man också snabbt
vidtar åtgärder för att minska utnyttjandet av 58,3-årspensioneringarna. Bruket
att säga upp äldre arbetskraft i förlitan på arbetslöshetsersättning och
förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl måste bringas under bättre kontroll.
Det bör skapas bättre förutsättningar att följa utvecklingen och höja
beredskapen för den händelse utvecklingen skulle ta en vändning som ter sig än
allvarligare än vad som nu kan fömtses. Rent missbruk av de nu gällande
reglerna måste kunna stävjas.

I detta syfte föreslår jag att det redan nu skall företas
vissa ändringar i anstäUningsskyddslagen och lagen (1974: 13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Genom de ändringarna bör
möjligheterna förbättras att finna en rimlig avvägning mellan å ena sidan
intresset av att en fortsatt stmkturrationalisering äger rum i företagen och å
den andra intresset av att övertalighetsproblemen i företagen behandlas med
erforderlig hänsyn till den äldre arbetskraftens situation.

Enligt min mening bör det fackliga inflytandet över
äldreavgångarna stärkas. Bruket att delegera rätten att träffa avtal om s. k.
turlistor till lokal nivå har sina svagheter. Det kan visserligen vara rikligt
att kännedomen om det enskilda företagets och de enskilda arbetstagarnas
förhållanden har stor belydelse för förhandlingarna om turordningen och att
delta talar för att förhandlingarna bedrivs på lokal nivå eller åtminstone med
representation från de lokala parterna. Erfarenheterna har emellertid visat
att de lokala fackliga organisationerna inte sällan riskerar att hamna i en
svår mellanställning. Arbetsgivarens ståndpunkt kan t.ex. vara att ytterligare
uppsägningar blir aktuella om inte viss äldre arbetskraft får sägas upp. Den
lokala fackliga organisationen kan se sig stå i valet mellan att godta att
några äldre arbetstagare får lämna sina anställningar, med goda om än inte helt
säkra utsikter att få sin försöijning tryggad fram till pensionsåldern, och att
känna sig medansvarig för att ett flertal yngre arbetstagare riskerar att bli
uppsagda. Trycket på de äldre arbetstagarna och den lokala fackliga
organisationen att godta avsteg från lagens turordningsregler kan bli starkt.

Ett förstärkt fackligt inflytande över äldreavgångarna bör
därför enligt min mening utformas så att det krävs ett medgivande av den
centrala fackliga organisationen till vaije uppsägning av äldre arbetstagare
som sker med frångående av lagens turordningsregler. När den centrala
organisationen själv träffar kollektivavtalet om turordningen eller godkänner
avtalet ges medgivandet därigenom. Träffas avtalet däremot lokalt efter delegation,
bör det ankomma på arbetsgivaren att därutöver utverka den centrala
arbetstagarorganisationens medgivande till de enskilda uppsägningsbesluten.

Prop. 1983/84:162 15

Med den distans till problemen på den enskilda
arbetsplatsen och den bättre överblick över branschens stmktur och utveckling
som de centrala arbetstagarorganisationerna har, bör de kunna vara en
ytterligare värdefull motvikt i förhandlingar och avtal om äldreavgångar.
Arbetsgivarna kan därigenom antas i större utsträckning än vad som hittills
ofta synes ha varit fallet göra en noggrann analys av övertalighetsproblemen
och ta större hänsyn till den äldre arbetskraftens intressen.

Vid sidan av en sådan ändring i anställningsskyddslagen somjag
nu har beskrivit bör enligt min mening även samhället ges bättre möjligheter
att följa utvecklingen och ingripa vid ett alltför långtgående utnyttjande av
reglerna om arbetslöshetsersättning och förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

Detta kan
ske genom att man i främjandelagen för in en regel om att uppsägningar av äldre
arbetstagare skall anmälas till länsarbetsnämnden även i fall som inte omfattas
av de redan gällande reglerna om varsel vid driftsinskränkning. Vidare bör
länsarbetsnämnderna och AMS få möjlighet att när det behövs inskrida efter det
mönster som redan finns i främjandelagen och som syftar tiU att främja anstäUning
av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, dvs. genom
alt ta upp överiäggningar med arbetsgivaren, meddela anvisningar och i sista
hand besluta om förbud. Genom en sådan anmälan får arbetsmarknadsorganen också
möjlighet att pröva om man genom olika insatser kan förbättra förutsättningarna
för berörda arbetstagare att behålla sina arbeten.

De lagändringar som jag här har förordat kan genomföras
genom ett tillägg till 2 § anställningsskyddslagen och genom tiUägg och
ändringar i främjandelagens avsnitt om åtgärder för att främja anställning av
äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Från
lagteknisk och rättslig synpunkt i övrigt rör det sig om mindre ingrepp i
lagarna och om regler som helt stämmer överens med de redan gällande
lagreglernas konstruktion och systematik. Jag anser med hänsyn härtill att
lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av lagstiftningsfrågans
beskaffenhet. Någon remiss till lagrådet bör därför inte ske innan regeringen
fattar beslut om proposifion fill riksdagen.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2.
lag om ändring
i lagen (1974:13) om vissa anstäUningsfrämjande åtgärder.

Prop.
1983/84:162 16

6
Specialmotivering

6.1 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

2§

En
arbetsgivare måste ha stöd i kollektivavtal för att få säga upp anställda med
frångående av anställningsskyddslagens turordningsregler. Avtalet skall på
arbetstagarsidan ha slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.
En lokal överenskommelse kan bli giltig om den centrala arbetstagarorganisationen
godkänner överenskommelsen i efterhand eller om rätten att träffa
överenskommelse har delegerats till lokal nivå. På de flesta avtalsområden
förekommer numera förbundsavtal som ger de lokala parterna behörighet att göra
avsteg från lagens turordningsregler.

Ändringen
i 2 § tredje stycket anställningsskyddslagen tar sikte på fall där äldre
arbetstagare blir uppsagda från sin anställning i företaget med stöd av ett
lokalt kollektivavtal om en s. k. avtalsturlista. I de fallen krävs att den
centrala arbetstagarorganisationen lämnar sitt medgivande till uppsägningarna.
Detta gäller även i fråga om oorganiserade arbetstagare som omfattas av
avtalsturlistan med stöd av 2§ sista stycket anställningsskyddslagen. Den nya
regeln i 2 § träffar även andra lokala kollektivavtal om avsteg från 22 §, t.
ex. avtal om turordningskretsar som medför uppsägning av äldre arbetstagare.

Regeln
är i och för sig inte avsedd att begränsa de centrala parternas möjligheter att
delegera rätten att avtala om turordningslistor. Syftet är att stärka de
centrala arbetstagarorganisationernas inflytande över äldreavgångarna.

En arbetsgivare som säger
upp äldre arbetstagare utan det föreskrivna medgivandet gör sig skyldig fill
brott mot lagen, för vilket arbetsgivaren kan åläggas betala skadestånd.

En arbetsgivare som har
träffat ett lokalt avtal om turlista men inte får ett begärt medgivande av den
centrala organisationen på arbetstagarsidan, måste ta upp nya lokala
förhandlingar om turordningen. Normalt kan man dock räkna med att de lokala
parterna redan i samband med upprättandet av turordningslistan anger att denna
är preliminär i avvaktan på ett centralt medgivande till uppsägningarna.

6.2 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställnings

främjande åtgärder

7a,
9, 12, 17 och 19§§

En
arbetsgivare som avser att genomföra en driftsinskränkning skall varsla
länsarbetsnämnden om minst fem arbetstagare berörs av driftsinskränkningen.
Lämnas varsel skall arbetsgivaren även uppge vilka arbetstagare på
arbetsplatsen som kommer att sägas upp. Om minst fem arbetstagare berörs av
uppsägningarna kommer länsarbetsnämnden därmed i regel

Prop.
1983/84:162 17

att
få besked när äldre arbetstagare finns med bland de uppsagda. Enligt 7 § i
lagen kan en arbetsgivare föreläggas av länsarbetsnämnden att lämna uppgift om bl.a.
förestående förändringar i arbetsstyrkan, såsom uppsägningar.

Den nya bestämmelsen i 7a§
främjandelagen syftar till att utvidga arbetsgivarens underrättelseskyldighet.
Med den nya bestämmelsen blir arbetsgivaren skyldig att utan särskilt
föreläggande underrätta länsarbetsnämnden om varje uppsägning av arbetstagare
som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år. Enligt
förslaget är det tillräckligt om arbetsgivaren lämnar underrättelsen till
länsarbetsnämnden innan uppsägning sker. Det behöver inte ske någon minsta tid
i förväg. Lämnas uppgiften i ett varsel eller en underrättelse enligt 5 §,
räcker det.

Den
arbetsgivare som inte fullgör underrättelseskyldigheten kan åläggas att betala
en avgtft till staten med tillämpning av reglerna om varselavgift (17 §).
Beloppet bestäms då till 500 kronor för varje arbetstagare. Eftersom
arbetsgivaren inte är skyldig att underrätta viss tid i förväg, får regeln i 17
§ andra stycket om förhöjd avgift för varje påbörjad vecka inte någon tilllämplighet
i detta fall. Jämkning kan däremot ske enligt 17 § tredje stycket.

Finner länsarbetsnämnden
att en arbetsgivare olillböriigt gör sig av med äldre arbetskraft i företaget,
kan den efter överläggningar enligt 8 § anmoda arbetsgivaren att avstå från att
säga upp äldre arbetstagare (9 §). Skulle inte tillfredsställande resultat
kunna uppnås på det sättet, skall i enlighet med det nuvarande mönstret i
främjandelagen saken överiämnas till arbetsmarknadsstyrelsen som i sista hand
skall kunna meddela ett för arbetsgivaren bindande beslut om förbud mot
äldreavgångar utan styrelsens tillstånd (12§).

7
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd,

2.
lag om ändring i lagen (1974:
13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

8
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1983/84:162 18

Innehåll

Sid.

Proposition
...................................................... .... 1

Proposifionens
huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Propositionens
lagförslag ...................................... .... 2

1
Förslag till lag om ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd 2

2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974; 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1984 .... 5

1
Inledning ........................................................ .... 5

2
De s. k. 58,3-årspensioneringarna........................ .... 6

3
Departementspromemorian och
remissvaren ........... .... 9

4
Allmän motivering.............................................. .. 12

5
Upprättade lagförslag ....................................... .. 15

6
Specialmotivering.............................................. .. 16

, 1 Hemställan...................................................... .. 17

8
Beslut............................................................. .. 17

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984