Prop. 1983/84:165

Prop.
1983/84:165

Regeringens proposition

1983/84:165

om
ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, m. m.;

beslutad
den 22 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANNA-GRETA
LEIJON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag i tre frågor som behandlades äv nya arbetsrättskommittén i
dess slutbetänkande (SOU 1982:60) MBL i utveckling.

En
av dessa frågor gäller begränsningen till tvåhundra kronor av enskil

da arbetstagares skadeståndsskyldighet vid olovliga arbetsnedläggelser,

den s. k. tvåhundrakronorsregeln. Denna regel föreslås bli återinförd på så

sätt att skadeståndsnivån bestäms fill tvåhundra kronor som huvudregel. I

samband därmed föreslås att arbetsdomstolen skall kunna medverka till

lösning av olovliga arbetskonflikter genom att besluta att förnyade lokala

överläggningar på arbetsplatsen skall hållas under ledning av en föriik-

ningsman, innan en fråga om skadeståndsansvar för arbetstagarna får tas

upp till prövning.

Det
föreslås vidare att 41 § MBL skall tillföras en regel om att det inte längre
skall vara tillåtet för arbetsgivarna att såsom en stridsåtgärd i en arbetskonflikt
hålla inne lön som arbetstagarna tidigare har tjänat in men som förfaller till
betalning under konflikten.

Slutligen
föreslås att 20 § kommunalskattelagen ändras så att rätten att vid taxering
göra avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga
regler upphör.

1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 165

Prop.
1983/84:165

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av
kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout
eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om
avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal
eller om åtgärden har till ändamål

1.
att utöva
påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna
lag,

2.
att åstadkomma
ändring i avtalet,

3.
att genomföra
bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla,
eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga
stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning
besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön
eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtal gäller får en arbetsgivare inte
såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne lön eller annan
ersättning för utfört arbete som har förfallit till betalning. Såsom olovlig
stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren håller inne till betalning
förfallen lön eller annan ersättning för utfört arbete med anledning av att
arbetstagarna deltar i strejk eller annan stridsåtgärd.

60 §

Är någon skadeståndsskyldig enligl Om det är skäligt kan skadestånd

denna lag, kan skadeståndets be- sättas tied eller helt
falla bort. lopp nedsättas iförhållande till vad som annars skulle ha utgått,
om det är skäligt med hänsyn till den ska-devållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
till-

Prop. 1983/84:165

Nuvarande lydelse

gångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skaU särskild hänsyn tagas tiU
omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

Föreslagen lydelse

I mål om skadestånd för arbetstagares dellagande i en olovlig
stridsåtgärd skall domstolen, om arbetskonfliklen ännu pågår och om domstolen
finner den olovlig, så snart som möjligl

1. ålägga arbetstagarna att åter

gå tiU arbetet och

2. om
det bedöms lämpligt för att

undanröja orsakerna till arbetskon

fliklen, besluta att en ny överlägg

ning enligl 43 § genast efter åter

gång lill arbetet skall tas upp under

ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligl 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas
skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas en
arbetstagare för dellagande i en olovlig stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte, om arbetstagaren utiderlåter att följa ett åläggande av
domstolen om återgång till arbetet och stridsåtgärden med hänsyn till
omständigheterna måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya
bestämmelserna i 60 § tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter
ikraftträdandet. I annat fall tillämpas 60 § i dess äldre lydelse.

Prop. 1983/84:165 4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom
föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4
kap. 7§= Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling,
som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller
som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan.

Första
stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen
(1976:580) om medbestätn-mande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida
stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om
påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts, får
arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan
hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, om i
målet framslålles yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall målet
förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan sådan
förhandling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.

Första
stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen om
medbestämmande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd
vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan
åtgärd. Har i fall som avses / 43 eller 60 § lagen om medbestämmande i arbelslivet
överläggningsskyldighet ej fullgjorts, får arbetsdomstolen dock ej pröva
tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan
upptagas till prövnirig, såvitt gäller fråga om förordnande för tiden intill
dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan en sådan
prövning har skett, skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling
eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket
slutförts. Innan sådan förhandling eller överläggning slutförts får målet
icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första
eller andra stycket ej ägt mm, får talan ändå upptagas till prövning, om mot
förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som icke berott av
käranden. .

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Lagen omtryckt 1977:530 ■ Senaste lydelse 1976:581

Prop. 1983/84:165 5

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under'beskattningsåret. Att
koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall
och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

' Senaste lydelse 1983: 1051.

Prop. 1983/84:165 6

avgift
enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift
enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift
enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg;

ränta
på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses
i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust
m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när
skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

Prop. 1983/84:165

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss med förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet, m. m.

1 Inledning

Sedan riksdagen år 1976 hade beslutat att anta lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL), uppdrog dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet åt en särskilt tillkallad kommitté' att fortsätta
utredningsarbetet på bl. a. medbestämmandeområdet.

Kommittén,
som antog namnet nya arbetsrättskommittén, fick i uppgift att med förtur ta upp
frågor rörande lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen. Vidare skulle kommittén mer allmänt följa introduktionen och
tillämpningen av den genomförda medbestämmandelagstiftningen och därvid
överväga vissa särskilt angivna frågor. Förtroendemannalagen har behandlats i
delbetänkandet (Ds A 1977:4)

' Ledamöter; f.d. förbundsordföranden Äke Nilsson,
ordförande, ombudsmannen Bo Bergnéhr, förbundsjuristen Per-Olof Ekeberg,
direktören Erik Elmstedt, f.d. riksdagsledamoten Bengt Fagerlund,
förbundsjuristen Stig Gustafsson, riksdagsledamoten Anita Johansson,
riksdagsledamoten Elver Jonsson, kommunalrådet Jan-Ivan Nilsson och
riksdagsledamoten Alf Wennerfors. Sakkunniga: direktören Lars Ahlvarsson,
numera generaldirektören Birger Bäckström, direktören Styrbjörn von Feilitzen
och direktören Erik Förstadins. Experter: numera rättschefen Olof Berg-qvist
och departementsrådet Lars Ettarp. I kommitténs arbete har vidare, under vissa
perioder, deltagit som ledamöter dåvarande riksdagsledamöterna Kerstin Andersson
och Claes Elmstedt, direktören Åke Nordlander, dåvarande kanslirådet Kurt Inge
Persson, sedermera landshövdingen Lars Westerberg och numera hovrättspresidenten
Håkan Winberg samt dåvarande statssekreterarna Rolf Skillner och Stig Larsson
och som experter numera statssekreteraren Bengt K. Å. Johansson och numera
hovrättslagmannen Lars Lunning samt hovrättsassessorn Hans Tocklin.

Prop.
1983/84:165 8

Fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och
arbetslivsforskning. Kommittén har härefter i december 1982 slutredovisal sitt
arbete i betänkandet (SOU 1982:60) MBL i utveckling. Till protokollet i detta
ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av slutbetänkandet som bilaga 1.
Utöver en genomgång av MBL och de i anslutning till lagen ingångna
medbestämmandeavtalen inom olika sektorer av arbetsmarknaden jämte analyser av
vissa centrala frågeställningar i övrigt på den kollekfiva arbetsrättens
område, innehåller betänkandet två förslag till ändring i MBL, vilka båda tar
sikte på arbetskonflikter. De gäller den s. k. tvåhundrakronorsregeln vid
olovliga strejker och innehållande av förfallen lön vid arbetskonflikt.
Lagförslagen bör fogas till protokollet som bUaga 2.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har den där verksamma
särskilda beredningsgmppen för arbetsrättsfrågor upprättat en promemoria om
skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Promemorian
har till utgångspunkt ett avsnitt i nya arbetsrättskomitténs betänkande. Den
bör fogas till protokollet som bUaga 3.

Efter remiss har yttranden över kommittébetänkandets båda
lagförslag och motivtexterna till dem (avsnitten 5.6.4, 5.7.4 och 5.7.5 , kap.
10) samt promemorian avgetts av statens arbetsgivarverk (SAV), arbetsdomstolen
(AD), Svea hovrätt, arbetslivscentrum. Svenska kommunförbundet. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Tidningarnas arbetsgivareförening.
Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), SHIO-Familjeföretagen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
och Centralorganisationen SACO/SR.

Yttranden över enbart betänkandet i remitterade delar har
avgetts av universitets- och högskoleämbetet, ILO-kommittén,
Arbetsgivarföreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO),
Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)
och Svenska hamnarbetarförbundet. Yttranden över enbart promemorian har avgetts
av riksskatteverket (RSV) och kammarrätten i Stockholm.

Yttranden över betänkandet har överiämnats av universitets-
och högskoleämbetet från universitetet i Stockholm, de juridiska fakultetsnämnderna
vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund samt samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden och institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet. Arbetslivscentmm
har till sitt yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
detta protokoll som bilaga 4.

2 Allmän motivering

Nya arbetsrättskommittén har sålunda i sitt slutbetänkande
MBL i utveckling behandlat ett antal centrala arbetsrättsliga frågor inom
ramen för

Prop.
1983/84:165 9

MBL eUer med anknytning till MBL. Bland dem märks lagens
regler om förhandlingsrätt och rätt till information (10-19§§ MBL),
möjligheterna att utveckla motsvarande regler för koncerner, reglerna om
facklig vetorätt vid entreprenader och liknande (38-40 §§) och reglerna om det
fackliga tolkningsföreträdet i vissa tvister (3337 §§). Kommittén har enhälligt
stannat för att föreslå att det tills vidare inte skall göras några ändringar
i eller tillägg till MBL i dessa delar. Det grundläggande skälet är att man
enligt kommitténs mening bör låta den utveckling gå vidare som har inletts
genom att medbestämmandeavtal på central nivå numera har träffats för alla
större områden av arbetsmarknaden. Medbestämmandeavtalen bör enligt kommittén
få visa vad de kan ge innan man överväger ytterligare lagstiftning. Först om
ytterligare erfarenheter visar att man inte når resultat avtalsvägen, bör
förändringar av MBL på nytt tas upp till övervägande.

I kommitténs betänkande behandlas vidare vissa problem
kring tillämpningen av MBL inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden, den
s. k. negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande, arbetsdomstolens
rättstillämpning och frågan om s. k. negativ reglering i kollektivavtal. Inte
heller här har kommittén föreslagit några ändringar av vad som för närvarande
gäller.

På två
punkter har emellertid en majoritet inom kommittén (ordföranden Åke Nilsson
samt ledamöterna Bo Bergnéhr, Per-Olof Ekeberg, Bengt Fageriund, Stig
Gustafsson och Anita Johansson) ansett att det nu bör göras ändring i MBL. De
har föreslagit dels att den s. k. tvåhundrakronorsregeln skall återinföras
genom ett tillägg till 60 § MBL, dels att det genom uttryckliga regler i 41 §
MBL skall slås fast att arbelsgivarna inte får hålla inne intjänad lön såsom
stridsåtgärd i samband med arbetskonflikt. Båda dessa förslag har beröring med
reglerna om arbetskonflikter och innebär därmed inte något avsteg från
kommitténs enhälliga uppfattning att några ändringar tills vidare inte bör
göras i de delar av MBL som behandlar arbetstagarnas medbestämmanderätt i
egentlig mening och som täcks av medbestämmandeavtalen. Kommitténs övriga
ledamöter (Erik Elmstedt, Elver Jonsson, Jan-Ivan Nilsson och Alf Wennerfors)
har på närmare utvecklade skäl motsatt sig majoritetens båda lagförslag.

Jag skall
nu gå närmare in på de båda lagförslag som kommitténs majoritet har lagt fram.
Dessutom ämnar jag efter samråd med chefen för finansdepartementet ta upp en
fråga som kommittén har behandlat men beträffande vilken den inte har
utarbetat något förslag, nämligen den skattemässiga behandlingen av
arbetsrättsliga skadestånd. Det material som kommittén i övrigt har samlat och
de slutsatser som den har dragit övervägs f.n. inom
arbetsmarknadsdepartementet, bl.a. av den särskilda beredningsgrupp som har
mitt uppdrag att bearbeta arbetsrättsliga frågor som ett led i förberedandet av
det fortsatta arbetsrättsliga reformarbetet (jfr AU 1982/83:6).

Prop. 1983/84:165 10

2.1
Tvåhundrakronorsregeln

Före
tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 ärs kollektivavtalslag att en enskild
arbetstagare inte kunde för ett lag- eller avtalsbrott ådömas skadestånd med
högre belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydelse i fråga om
skadestånd för deltagande i olovlig strejk, men den ansågs tillämplig också i
vissa andra fall av kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition om MBL på
våren 1976 föreslogs att tvåhundrakronorsregeln skulle behållas och föras över
från kollektivavtalslagen till den nya medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105
bil. 1 s. 285 ff, 510 ff, 538 f). Riksdagens beslut blev emellertid, efter lottning,
att begränsningen av den enskU-de arbetstagarens skadeståndsansvar till 200
kronor skulle tas bort (jfr InU 1975/76:45 s. 51 f, 118).

Nya
arbetsrättskommitténs betänkande innehåller en redogörelse för behandlingen av
frågan om tvåhundrakronorsregeln i samband med tillkomsten av MBL. Vidare
redovisas den praxis som har utvecklats av arbetsdomstolen efter det att regeln
togs bort (betänkandet s. 228 ff). Praxis har inneburit att domstolen inte har
dömt ut högre belopp än 200 kronor annat än i ett mindre antal undantagsfall,
där en olovlig stridsåtgärd har innehållit inslag som har fått den att framstå
som särskilt aUvarlig eller anmärkningsvärd. När förmildrande omständigheter
har funnits, har domstolen å andra sidan bestämt skadeståndet till lägre
belopp än 200 kronor. I ett under hösten 1982 meddelat avgörande (AD 1982 nr
129) har domstolen förklarat att penningvärdeförändringen bör beaktas på det
sättet att skadeståndet när inga särskilda försvårande eller förmildrande
omständigheter föreligger höjs från 200 fill 300 kronor. Ett sådant
hänsynstagande till inflationen vid bestämmandet av skadestånd (jfr prop.
1981/82:71 s. 76 och 78) har domstolen uttalat sig för med tanke också på andra
arbetsrättsliga skadestånd, t. ex. för arbetsgivares brott mot
anställningsskyddslagen eUer mot MBL: s medbestämmanderättsregler (AD 1982 nr
39 och 107).

Inom
kommittén har, som jag nyss redovisade, meningarna delat sig i frågan om ett
återinförande av tvåhundrakronorsregeln (se närmare betänkandet s. 233 f). De
båda åsiktsriktningarna utgår dock från samma principiella sätt att se på den
rättsliga behandlingen av olovliga strejker och på skadeståndsansvarets uppgift
i det sammanhanget. Enligt det synsättet, som också är grunden för bl.a.
reglerna i 43§ MBL om lokala överläggningar på arbetsplatsen, skall strävan i
första hand vara att med andra medel än rättegång och skadestånd förmå olovligt
strejkande arbetstagare att återgå i arbete. Uppmärksamheten bör framför allt
riktas mot de problem och motsättningar på arbetsplatserna som kan orsaka en
olovlig arbetsnedläggelse. Genom att finna lösningar på dem kan man i många
fall förekomma att en olovlig konflikt bryter ut och i andra åtminstone få till
stånd ett snabbt återupptagande av arbetet. Ändamålet med reglerna om
skadeståndsansvar för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk bör därför

Prop. 1983/84:165 11

inte
vara något annat än att stryka under den gällande rättsordningens grundsats att
träffade kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas. Den
uppgiften är å andra sidan betydelsefull. Någon tvekan om att denna grundsats
gäller bör inte få råda.

Kommitténs
majoritet har för sin del funnit att detta ändamål med skadeståndsansvaret väl
kan fyllas inom ramen för en regel om begränsning av skadeståndets belopp till
200 kronor för varje enskild arbetstagare. Dessa ledamöter har därför ansett
att det bl. a. från fackligt håll framförda önskemålet om ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln
bör tillmötesgås. Minoriteten inom kommittén har invänt att man med en sådan
ändring av MBL i dess gällande lydelse på ett olyckligt sätt skulle begränsa de
möjligheter som nu trots allt finns och bör finnas att markera rättsstridigheten
hos olovliga konflikter. Till förmån för den nu rådande ordningen talar enligt
minoritetens mening att den, utan att den från arbetstagarnas synpunkt innebär
någon ekonomiskt allvarlig förändring i jämförelse med vad som tidigare gällde,
ger bättre möjligheter till en nyanserad bedömning av olika fall och större
möjlighet än förr att undvika situationer, i vilka den vida mer ingripande
rättsliga påföljden uppsägning eller avskedande kan föras på tal.

I
remissyttrandena över kommitténs betänkande i denna del har i stora drag de
meningsmotsättningar som fanns redan vid tiden för 1976 års arbetsrättsreform
åter. kommit till uttryck. Det har knappast tillkommit några nya argument
utöver dem som redan då anfördes och som också har återgetts i nya
arbetsrättskommitténs betänkande. LO och TCO har anslutit sig till
majoritetsförslaget medan flertalet övriga remissinstanser har, med mer eller
mindre utförlig argumentation utefter minoritetens linje, avstyrkt lagändring.
Arbetsdomstolen har som en av remissinstanserna i denna grupp betonat att ett
återinförande av tvåhundrakronorsregeln kan leda till att respekten för
ingångna avtal minskar och avskär domstolen från möjligheten att nyansera
skadeståndsbedömningen vid olovliga konflikter.

Några
remissinstanser har anlagt ett mer vidsträckt perspektiv på frågan och försökt
sätta in den i ett större sammanhang. Till dem hör KFO som i likhet med ett par
andra remissinstanser har satt i fråga om man inte borde överväga att helt
avskaffa den enskilde arbetstagarens personliga skadeståndsansvar snarare än
att begränsa ansvaret till ett så lågt belopp som 200 kronor. Andra förslag går
ut på att de nuvarande reglerna om skadeståndsansvaret för den enskilde
arbetstagaren skulle bytas ut mot något annat.

Från
socialdemokratisk sida har upprepade gånger efter år 1976 i motioner till
riksdagen begärts att tvåhundrakronorsregeln skall återinföras. Det socialdemokratiska
partiet har på denna liksom på en rad andra punkter med anknytning till MBL och
den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort haft samma uppfattning som
fackföreningsrörelsen. Åtskilliga av de frågor som

Prop. 1983/84:165 12

partiet
i enlighet med detta har fört fram i riksdagsmotioner har för övrigt också
behandlats i nya arbetsrättskommitténs betänkande.

I
regeringens program ingår att fortsätta det arbetsrättsliga reformarbetet på
grundval av en systematisk genomgång av hela fältet och ett planmässigt val av
de frågor som är mest angelägna. Stor hänsyn skall emellertid tas till
möjligheterna att nå resultat genom direkta förhandlingar och avtal mellan
arbetsmarknadens parter snarare än genom ändrad eller ny lagstiftning. Särskilt
viktigt är det att skilda frågor ses i sitt sammanhang med andra och att
reformarbetet styrs av en samlad syn på hela det arbetsrättsliga regelsystemet.
Detta gäller även frågan om tvåhundrakronorsregeln och den enskilde
arbetstagarens skadeståndsansvar vid olovlig ar'betskonflikt.

Frågan
om tvåhundrakronorsregeln har varit och är en viktig fråga för den fackliga
rörelsen. Det hör till grundsatserna för den gällande rättsordningen på
arbetsmarknaden att träffade kollektivavtal skall respekteras och den
åtföljande fredsplikten iakttas. Någon tvekan om att den grundsatsen gäller
får det inte finnas. Därför är fredsplikten också förenad med ett rättsligt
ansvar i form av ett skadeståndsansvar för dem som är bundna av den. Men
skadeståndsansvaret behöver inte och bör inte gå längre än till att stryka
under den rättsliga grundsatsen. Andra åtgärder än rättegång inför domstol och
utkrävande av skadeståndsansvar är viktigare för att bevara arbetsfreden och
ett gott förhållande mellan parterna på arbetsplatserna.

Mot
denna bakgrund bör enligt min mening tvåhundrakronorsregeln återinföras som en
huvudregel i den del av lagen som gäller det rättsliga ansvaret för
fredsplikten. Men det bör ske med beaktande av de ertarenhe-ter som har gjorts
under den tid som har förflutit efter MBL: s tillkomst. Till dem hör att
arbetsdomstolen i sin rättspraxis principiellt har hållit fast vid den gamla
skadeståndsnivån och gjort undantag enbart i ett fåtal särskilt allvarliga och
speciella fall. Domstolen har fäst avseende vid om en klart kollektivavtalsstridig
arbetsnedläggelse har fortgått lång tid efter det att saken en första gång har
behandlats och de deltagande arbetstagarna fått lägga fram sina synpunkter
inför domstolen och därefter vägrat att rätta sig efter ett domstolsbeslut om
återgång till arbetet.

En
än viktigare del av helhetsbilden har emellertid nya arbetsrättskommittén
varit inne på (betänkandet s. 209 fO när den har satt i fråga om man inte borde
söka finna en väg att förstärka de lokala överläggningarna enligt 43 § i lagen
som ett medel att lösa konflikter på arbetsplatserna utan att de skall behöva
leda till rättegång och skadeståndskrav inför domstol. En bättre markering av överiäggningarnas
roll skulle fylla samma uppgift som en ändring i skadeståndsreglerna, nämligen
att klargöra att det rättsliga ansvaret inte skall dominera utan vara en grund
för en helhet av regler som syftar till att lösa det problem som det här
gäller.

Prop. 1983/84:165 13

Kommittén
har visserligen inte ansett sig böra föreslå en ändring av reglerna i 43 § som
sådana. Det hindrar enligt kommittén å andra sidan inte att man söker bättre
utnyttja överläggningarna som medel att lösa konflikter på arbetsplatserna.
Kommittén har också uttalat sig för en.försiktig ändring av rådande praxis i
fråga om förlikningsmännens medverkan vid överläggningar enligt 43 §. Dessa
synpunkter är enligt min mening värda att ta fasta på.

Mot denna bakgrund
föreslår jag en ordning som i sina huvuddrag innebär följande.

Liksom hittills bör
rättegång inför arbetsdomstolen komma i fråga bara när det står klart, att en
lösning inte kan komma till stånd på annat sätt. Reglerna om lokala
överläggningar i 43 § är ett uttryck i lagen för detta synsätt. Skulle arbetsgivaren
emellertid sedan överläggningar hållits utan att arbetet har återupptagits
vända sig till arbetsdomstolen, bör domstolens förfarande vara uppbyggt så att
målet snarast möjligt tas upp till en första behandling vid vilken alla som
berörs av konflikten - arbetsgivaren och fackföreningen men också de deltagande
arbetstagarna - får tillfälle att lägga fram sina synpunkter. På samma sätt som
nu regelmässigt sker blir domstolens uppgift att, för tiden intill dess ett
slutligt avgörande träffas, ta ställning till den rättsliga frågan om
konfliktens olovlighet. Det ställningstagandet bör, om domstolen finner att
konflikten är olovlig, utmynna i ett beslut om åläggande för arbetstagarna att
återuppta arbetet.

Domstolens uppgift bör
emellertid inte inskränkas till detta. Den bör även få en roll i strävandena
att finna en lösning på konflikten. Sedan den som en opartisk instans har tagit
del av vad de inblandade har haft att anföra, bör den bedöma om det kan finnas
förutsättningar för en lösning genom ytterligare sådana kontakter som avses med
reglerna om överläggning i 43 §. I fall där konflikten har en bakgrund i
problem på arbetsplatsen som bedöms kunna lösas lokalt, t. ex.
arbetsmiljöproblem, skall domstolen kunna besluta att en sådan ytterligare
kontakt skall tas och en förnyad överläggning genomföras. I sådana fall bör en
förlikningsman medverka.

Förlikningsmannens roll
bör då inte vara någon annan än vad den hittills har ansetts böra vara vid
olovliga arbetskonflikter, och syftet är alltså inte att man skall framtvinga
förhandlingar om avtalsstridiga krav. Domstolen bör i stället använda den här
angivna möjligheten när den finner skäl att tro att konfliktsituationen kan
lösas genom förnyade lokala kontakter och att läget alltså är av den art som 43
§ är avsedd för. Det blir dock den skillnaden i jämförelse med vad som hittills
har tillämpats i praktiken, att förlikningsmannen med stöd av domstolsbeslutet
kan komma att medverka utan att båda sidor uttryckligen har begärt det. Det
utesluter självfallet inte att domstolen skall beakta vad som har sagts från
olika håll om ändamålsenligheten av förnyade överläggningar. Ibland kan
emellertid läget vara att man på den fackliga sidan inte anser sig ha nått det
resultat som borde ha varit möjligt vid 43 §-överläggningarna och att man på
den sidan därför

Prop.
1983/84:165 14

anser
att en ny överläggning under ledning av en förlikningsman kunde vara av värde.
Domstolen kan då finna att detta bör beslutas, även om arbetsgivaren skulle ha
en annan ståndpunkt. Överiäggningarna bör komma till stånd utan dröjsmål sedan
återgång till arbetet har skett. Det slutliga avgörandet av skadeståndsmålet
bör inte få ske förrän de förnyade överläggningarna har avslutats. På denna
punkt föranleder mitt förslag ett fillägg i 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister.

Vad
härefter gäller skadeståndsreglerna bör lagen först föreskriva att skadestånd
inte skall utdömas om det inte finns särskilda skäl för det, när arbetstagarna
varaktigt har återgått till arbetet senast i samband med de första överiäggningarna
enligt 43 §. Därmed markeras ytterligare den icke-rättsliga lösningens roll.
Vidare bör det föreskrivas att skadeståndsnivån som huvudregel skall vara 200
kronor. Undantag bör få göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till
arbetet, när domstolen har beslutat därom, och bara om den olovliga
stridsåtgärden med hänsyn fill alla omständigheter, dvs. både att återgång inte
har skett och andra omständigheter, måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd. Till de andra omständigheter som kan böra vägas in i
bedömningen hör bl.a. konfliktens långvarighet och dess skadlighet för
arbetsgivaren eller utomstående. Skadeståndet får inte höjas mer än vad som
förestavas av syftet med undantaget, dvs. att ge möjlighet till en särskild
markering i de åsyftade fallen.

Lagändringen
bör träda i kraft den 1 juli 1984.

2.2
Förbud mot att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd

Kommittémajoritetens
förslag om ett förbud i MBL mot att arbetsgivarna håller inne intjänad lön
såsom ett slags stridsåtgärd vid arbetskonflikt skall ses mot bakgmnd av
arbetsdomstolens dom 1980 nr 94. Domstolen förklarade där att en arbetsgivare
har rätt att under strejk, såsom en egen stridsåtgärd riktad mot de strejkande,
tills vidare hålla inne utbetalningen av löner som har tjänats in före strejken
men som förfaller till betalning först efter strejkens bötjan. I domskälen
berörde arbetsdomstolen även frågan om en arbetsgivare i själva verket har rätt
att hålla inne lönerna redan som en följd av att arbetstagarna strejkar och
alltså utan att arbetsgivarens åtgärd betraktas som en stridsåtgärd från
arbetsgivarens sida. Domstolen tog emellertid inte ställning fill denna fråga
utan grundade sitt avgörande på att arbetsgivarens vägran att betala ut lönerna
på förfallodagen kunde ses som en stridsåtgärd, vUken enUgt domstolen aUtså
skulle anses tillåten.

I nya
arbetsrättskommitténs betänkande redovisas den debatt som arbetsdomstolens dom
har föranlett och de synpunkter som LO och TCO har framfört till dåvarande
arbetsmarknadsministern i en framställning i december 1980 om lagstiftning i
syfte att ändra det rättsläge som domen

Prop.
1983/84:165 15

återger.
I betänkandet finns också en redogörelse för frågans behandling i riksdagen (s.
198 ff).

Kommittén har kunnat
konstatera att den åtminstone numera helt övervägande uppfattningen på den
svenska arbetsmarknaden är att arbetsgivarna skall betala intjänade och till
betalning förfallna löner och andra ersättningar oavsett om arbetsgivaren
befinner sig i en arbetskonflikt. När majoriteten inom kommittén ändå har
föreslagit en lagregel i saken, har det skett bl.a. för att säkerställa en
likformig praxis över hela arbetsmarknaden så att utbetalning av förfallna
löner görs även vid konfiikter med arbetsgivare som inte ansluter sig till den
rådande uppfattningen. De kommittéledamöter som tillhör minoriteten har
motsatt sig lagstiftning inte därför att de hyser annan mening i själva
sakfrågan utan därför att saken enligt deras uppfattning inte kan anses kräva
ett ingrepp i den hittills tillämpade grundsatsen att arbetsmarknadens parter
själva i eget och samhällets intresse skall bära ansvaret för de åtgärder, som
vidtas i samband med arbetskonflikt, och därmed göra det möjligt för
statsmakten att avstå från lagstiftning. Enligt minoriteten finns det inte
heller något praktiskt behov av lagstiftning, eftersom dé offentliga
arbetsgivarna aldrig har till-lämpat det förfarande som har godkänts i
arbetsdomstolens dom och eftersom det numera finns tillräckliga utfästelser
från arbetsgivarorganisationerna inom den privata arbetsmarknaden om att
förfallna löner kommer att betalas ut i rätt tid även vid arbetskonflikter.

Av
remissinstanserna har LO och TCO jämte de övriga arbetstagarorganisationerna
liksom SAV, Svenska kommunförbundet och juridiska fakultetsnämnden i Lund
tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om lagstiftning i frågan.
Skälen stämmer, i den mån de har utvecklats närmare, väl överens med
kommittémajoritetens. Särskilt LO har betonat det betydelsefulla i att saken
blir avgjord på ett entydigt och för hela arbetsmarknaden bindande sätt. Övriga
remissinstanser har avstyrkt. Till dem hör arbetsdomstolen som har menat att
det, när huvudsaklig enighet har uppnåtts mellan arbetsmarknadsparterna i
själva sakfrågan, saknas de mycket påtagliga skäl som bör krävas för ett avsteg
från den hittills tillämpade ordningen, enligt vilken lagstiftaren har lämnat
parterna frihet att på eget ansvar vidta ekonomiska stridsätgärder när
fredsplikt inte råder på gmnd av kollektivavtal. SAF har särskilt varnat för
följderna av ett avsteg från den grundsyn på vilken 1938 års huvudavtal och den
därefter tillämpade ordningen bygger. Enligt SAF kan man f.ö. inte
lagstiftningsvägen på samma sätt som genom avtal, t.ex. vid en revision av
huvudavtalet, lösa bl.a. alla de frågor kring löneutbetalningen som har ett indirekt
samband med arbetsstriden. Några andra remissinstanser invänder att det finns andra
problem på konflikträttens område, vissa av dem berörda i kommittébetänkandet,
som snarare borde få en lösning genom lagstiftning. Slutligen har bl. a.
fakultetsnämnderna varit inne på mer rättsligt betonade och lagtekniska
aspekter på kommitténs förslag. Från ett par håll har man

Prop.
1983/84:165 16

berört olika rättsliga argument mot det resultat som
arbetsdomstolen kom fram till i domen 1980 nr 94. I anslutning därtill har
satts i fråga att domen skulle sakna större tyngd som prejudikat och att en
ändring av praxis vore tänkbar om saken åter kom upp inför domstolen. Detta
skulle vara ett ytterligare skäl mot lagstiftning i saken.

För egen del finner jag de från fackligt håll framförda
argumenten till förmån för lagstiftning avgörande. De skäl som har anförts mot
en rätt för arbetsgivarna att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd, och
som utförligt har redovisats av kommittén, är starka. Saken har väckt ett
starkt engagemang både inom och utom fackföreningsrörelsen alltsedan arbetsdomstolens
avgörande fälldes. Det saknas visserligen anledning att befara att sedermera
givna utfästelser från arbetsgivarsidan inte skulle infrias. Men det är med
tanke på rättsfrågans sakliga betydelse av vikt att en rättsregel, motsatt den
i AD 1980 nr 94 fastställda, får fullt bindande verkan över hela
arbetsmarknaden och oberoende av åtaganden i kollektivavtal eller ensidiga
utfästelser. Att saken, som har föreslagits från något håll, skulle överlämnas
åt den fortsatta rättstillämpningen i föriitan på att där kommer att ske en
förändring finner jag inte vara tillfredsställande. De rättsliga argumenten
till förmån för det förslaget är inte övertygande. Därtill kommer f.ö. att det
kan dröja innan saken kommer upp igen inför domstolen. Gör den det, beror det
dessutom på att den sakligt sett riktiga regeln trots allt inte har slagit igenom
över hela arbetsmarknaden.

Grundsatsen att det bör vara arbetsmarknadsparternas
uppgift och ansvar att sinsemellan utveckla och tillämpa regler för den
ekonomiska striden utanför kollektivavtalsförhållanden eller när kollektivavtal
tillfälligt inte gäller är även enligt min mening viktig och i högsta grad
ägnad att i samhällets och parternas eget intresse främja arbetsfreden. När
parterna fyller sin uppgift och motsvarar förtroendet i detta avseende, kan
lagstiftaren avstå från att ingripa. Jag anser emellertid att den lagreglering
som nu har satts i fråga inte behöver och inte bör ses som ett avsteg från
grundsatsen som sådan eller från det synsätt som ligger bakom den. Det rör sig
om lagstiftning i en väl avgränsad fråga som ter sig synnerligen viktig från arbetstagarsynpunkt
och beträffande vilken det inte finns några egentliga meningsmotsättningar i
sak. Ett ingripande av lagstiftaren i enbart denna fråga bör således inte kunna
anses ge utrymme för slutsatser om det hithörande regelsystemet i övrigt.

Jag förordar därför att regeringen förelägger riksdagen
förslag om förbud genom lag mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd
från arbetsgivarsidan vid arbetskonflikt.

Beträffande innebörden mer i detalj av det lagförslag som
har utarbetats av nya arbetsrättskommittén har inte framförts några egentliga
invändningar under remissbehandlingen. Den enda synpunkten av den naturen är
den av SAF framförda, somjag nyss återgav, att man inte kan lagstiftningsvägen
lösa vissa problem kring löneutbetalningar som har indirekt samband

Prop. 1983/84:165 17

med
en arbetskonfiikt. Jag har för egen del vid mitt övervägande av saken funnit
att en lagregel om förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd
bör ha den rättsliga innebörd som kommittén har föreslagit. Det innebär bl.a.
att vissa frågor om arbetsgivarens skyldighet att betala lön i samband med arbetskonflikt
till arbetstagare som står utanför konflikten liksom hittills lämnas åt rättstillämpningen,
medan själva lagregleringen ägnas åt förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare som är inbegripna i en arbetskonflikt (däri inräknat även
konfliktåtgärder som har karaktären av s. k. sympatiåtgärder).

I fråga om den tekniska
utformningen av kommitténs lagförslag har som jag nämnde också framförts en del
synpunkter under remissbehandlingen. En del av dem går ut på att det åsyftade
resultatet kan uppnås med enklare medel och med en mer kortfattad lagtext än
vad kommittén har föreslagit. Jag delar den uppfattningen. Därför har
kommittéförslaget underkastats en omarbetning i departementet. Det förslag somjag
förordar har dock, som jag nämnde, samma rättsliga innebörd som
kommittéförslaget. Till detaljerna återkommer jag i specialmotiveringen. Där
behandlas bl.a. också frågan om den lämpligaste placeringen av den här åsyftade
lagregeln.

Åven
denna lagändring bör träda i kraft den 1 juli 1984.

2.3
Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd

Det
arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på användningen av
skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd, nämligen
ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävdvunnen arbetsrättslig term -
allmänt skadestånd. Med ekonorniskt skadestånd avses ersättning för ekonomisk föriust
som har uppstått på gmnd av brott mot lag eller avtal. Syftet med det allmänna
skadeståndet är bl. a. att inskärpa vikten av att lag och kollektivavtal följs,
den s.k. preventiva funktionen. I lagstiftningen uttrycks saken på lite olika
sätt. I 55 § MBL talas om att man vid bedömande av om en skada har uppkommit
för någon skall ta hänsyn även till dennes intresse av att lagens eller ett
kollektivavtals bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 § andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd (anställningsskyddslagen) kan skadestånd avse den kränkning
som ett brott mot lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning
anknyter till det föreställningssätt som är det vanliga när man söker grunden
för en rätt till s.k. ideellt skadestånd. Från synpunkten att det allmänna
skadeståndet har en preventiv funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad
är emellertid att böter skall erläggas till statskassan medan skadeståndet
skall betalas till den som tankes ha lidit skada.

Frågan
om skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestånden och hur
denna tillämpning påverkar skadeståndens storlek har behandlats i nya
arbetsrättskommitténs betänkande (s. 226 f, 232 f) och i den inom 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
165

Prop.
1983/84:165 18

arbetsmarknadsdepartementet sedermera utarbetade
promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd.
Problemet gäller de allmänna skadestånden och har som utgångspunkt två
avgöranden i regeringsrätten (RÅ 1980 1:10 och 1:12) varigenom rättsläget har
blivit klarlagt i fråga om de allmänna skadeståndens skattemässiga behandling.
Allmänna skadestånd som utbetalas av en arbetsgivare är sålunda avdragsgilla i
dennes rörelse och skattepliktiga hos arbetstagaren. (Skatteplikt för fackliga
organisationer i fråga om sådana skadestånd torde däremot inte föreligga emedan
organisationerna i princip inte är skattskyldiga för den fackliga
verksamheten.) För en närmare beskrivning av de hithörande skatterättsliga
reglerna och av regeringsrättens avgöranden hänvisas till promemorian (bilaga
3).

I promemorian föreslås att möjligheten att vid taxering
göra avdrag för allmänna skadestånd slopas. Vidare avvisas tanken att göra de
allmänna skadestånden skattefria hos mottagaren. Utgångspunkten för förslaget
att slopa avdragsrätten har varit att huvudsyftet med de allmänna skadestånden
är att upprätthålla respekten för lag och avtal i flertalet fall täcks
ekonomisk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd. Mot denna bakgmnd har
det allmänna skadeståndet, liksom böter, en framträdande preventiv funktion
och det kan därför te sig främmande att ett avdrag skall få göras i den
försumliges deklaration. I promemorian anförs vidare att den reella effekten av
skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som verksamheten bedrivs i
och av vilka avdragsmöjligheter som faktiskt föreligger med hänsyn till ett
företags ekonomiska resultat och ställning. Enligt promemorian finns inte
motsvarande principella skäl att göra de allmänna skadestånden skattefria hos
mottagaren.

Av remissinstanserna har LO, TCO och SACO/SR liksom SAV,
AD och kammarrätten i Stockholm tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
att slopa avdragsrätten. Skälen stämmer i den mån de har utvecklats med vad som
framgår av promemorieförslaget. SAF. Tidningarnas arbetsgivareförening, KFO
och SHIO-familjeföretagen samt även ./?5 V och arbetslivscentrum avstyrker
förslaget. Flertalet av dem som avstyrker anför vissa skattetekniska och skadeståndsrättsliga
skäl. Bl. a. hävdas att det är svårt att göra åtskillnad mellan allmänt
skadestånd och ekonomiskt skadestånd, i synnerhet vid tvistelösningar utom
rätta. Vidare ifrågasätts om inte ett slopande av avdragsrätten negativt skulle
påverka benägenheten till sådana uppgörelser. TCO, SACO/SR och arbetslivscentrum
anser att allmänna skadestånd bör vara skattefria hos mottagaren.

För egen del anserjag, i likhet med
arbetstagarorganisationerna, att det är stötande för rättskänslan att en
arbetsgivare skall få göra avdrag för allmänna skadestånd som arbetsgivaren
måste utbetala för brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det rör sig
ofta om helt centrala arbetsrättsliga bestämmelser, såsom reglerna i
anställningsskyddslagen om saklig gmnd för uppsägning och i MBL om primär
förhandlingsskyldighet inför

Prop. 1983/84:165 19

viktiga beslut i arbetsgivarens verksamhet. Någon egentlig
likhet mellan sädana skadestånd, där inslaget av sanktion för grundläggande
arbetsrättsliga förpliktelser är starkt, och skadestånd för ett kontraktsbrott
i affärsverksamhet kan jag inte se. Det ter sig inte naturiigt att betrakta de
allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen. Detta utgör
enligt min mening tillräckliga skäl för att slopa avdragsrätten.

Jag delar inte den i vissa av remissvaren framförda
uppfattningen att det inte går att göra en åtskillnad mellan allmänna
skadestånd och ekonomiska skadestånd. Begreppsmässigt sett finns inte något
problem. Den arbetsrättsliga lagstiftningen definierar klart när det är fråga
om det ena eller andra slaget av skadestånd.

Jag kan vidare inte se att det har visats några egentliga
belägg för att en förändring av den art som det här är fråga om nämnvärt skulle
påverka benägenheten att lösa arbetsrättsliga tvister vid
förlikningsförhandlingar utan domstols inblandning. Tanken skulle tydligen vara
att en ökning av skadeståndens reella effekt skulle minska benägenheten att nå
en förhandlingslösning. Eftersom mera står på spel skulle det vara säkrare att
låta frågan behandlas av domstol. Men samma invändning skulle då kunna riktas
mot andra förändringar som medför att den reella betydelsen av sanktionen
förstärks. Det bör här nämnas att AD i sitt remissvar har uttalat att domstolen
f. n. inte gör några skattemässiga överväganden vid fastställandet av allmänt
skadestånd och att en lagändring av det slag som det här är fråga om inte kan
antas komma att innebära någon ändring i detta förhållande.

Jag anser inte att det finns tillräckliga skäl att göra
allmänna skadestånd skattefria hos mottagaren.

Sammanfattningsvis anserjag att avdragsrätten för aUmänna
skadestånd bör slopas. I likhet med bl.a. kammarrätten i Stockholm anserjag att
vad som i detta sammanhang menas med termen arbetsrättslig lagstiftning bör anges
i lagtexten. Jag återkommer i specialmotiveringen till detta och till frågan om
behovet av en särskild övergångsbestämmelse. Här skall endast anmärkas att
lagändringen i likhet med andra ändringar som föreslås här bör träda i kraft
den 1 juli 1984.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.
lag om ändring
i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och

3.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370).

Förslaget
under 3 har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet. Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Prop. 1983/84:165 20

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet

41 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av
kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout
eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsätgärd, om
avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal
eller om åtgärden har till ändamål

1.
att utöva
påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna
lag,

2.
att åstadkomma
ändring i avtalet,

3.
att genomföra
bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla,
eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga
stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar
och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtcd gäller får en arbelsgivare inte
såsom stridsål-gärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne sådan lön
eller annan ersättning för utfört arbete som har förfallit till belalning.
Såsom olovlig slridsåtgärd betraktas också all arhatsgivaren håller inne sådan
lön eller annan ersättning med anledning a\ att arbetstagarna deltar I strejk
eller annan stridsåtgärd.

Vad som i det följande sägs om det här föreslagna nya
tredje stycket i 41 § MBL bygger i allt väsenfiigt på specialmotiveringen till
nya arbetsrättskommitténs motsvarande förslag (SOU 1982: 60 s. 301 fO- De
ändringar som har gjorts i lagtexten är av redaktionell art och har haft till
syfte att förenkla och förkorta. Någon saklig förändring har inte åsyftats.

Den allmänna innebörden av det föreslagna tillägget till
41 § MBL är dels att en arbetsgivare inte får som en egen stridsåtgärd hålla
inne betalning av förfallen fordran på lön eller annan ersättning för utfört
arbete och dels att arbetsgivaren inte heller vid stridsåtgärder från
arbetstagarsidan är befriad från att i rätt tid betala sådan ersättning. Håller
arbetsgivaren ändå inne betalningen blir enligt lagförslaget åtgärden också i
detta senare fall att betrakta som en olovlig stridsåtgärd. Bakgrunden till
denna uppläggning är följande.

Som framgår av domen AD 1980 nr94 (se redogörelsen i
betänkandets avsnitt 5,6,4) ställde arbetsdomstolen i det fallet först frågan
om det inte följer av den totala strejkens natur att arbetsgivaren tillfälligt
befrias från att verkställa utbetalnittg av lön och andra förmåner som har
förfallit till

Prop. 1983/84:165 21

betalning
under konflikten. Med det synsättet skulle, påpekade domstolen, betalningsskyldighet
inträda först när strejken upphör eller, i förhållandet till enskilda
arbetstagare, när arbetstagaren i fråga på något sätt har från-trätt strejken.
Betalningsskyldigheten skulle uppskjutas redan som en följd av strejken och
alltså utan att man behövde gå in på om arbetsgivaren har rätt att på sin sida
möta strejken med en stridsåtgärd i form av tillfällig vägran att betala.
Domstolen besvarade dock inte frågan utan valde att avgöra tvisten pä den andra
gmnd som åberopades av arbetsgivarsidan i målet, nämligen att vägran att betala
under pågående strejk i allt fall är att betrakta som en för arbetsgivaren
tillåten stridsåtgärd.

I
den efterföljande debatten har det förts fram olika argument i den rättsliga
frågan om strejkens verkningar i sig på arbetsgivarens skyldighet att betala
lön på förfallodagen. Frågan är emellertid inte avgjord. Vill man införa en
lagregel i syfte att säkerställa arbetstagarnas anspråk, i samband med arbetskonflikt,
på att intjänad och till betalning förfallen lön betalas i rätt tid, bör därför
en väsentlig uppgift vara att fastställa att strejken inte skall anses ha den
ifrågasatta verkan på betalningsskyldigheten.

Det
bör här inskjutas att det, med det stridsåtgärdsbegrepp som används i MBL och i
övrigt på den kollektiva arbetsrättens område, är naturligt att betrakta en
såsom svar på en strejk kollektivt genomförd vägran av organiserade arbetsgivare
att betala förfallna lönefordringar som en stridsätgärd från arbetsgivarsidan. Åven
en enskild arbetsgivares uttryckliga förklaring i en sådan situafion, att han
avser att tills vidare och så länge strejken pågår skjuta upp lönebetalningen,
fyller i och för sig de rättsliga kraven för att en stridsåtgärd skall anses
föreligga. Så bedömde också arbetsdomstolen situationen i det fall som avsågs
med domen 1980 nr 94.

Mot denna bakgrund kan det
sägas att man skulle träffa de i praktiken viktiga fallen enbart genom en regel
i lagen som förbjuder stridsåtgärder från arbetsgivarsidan av denna innebörd.
Inte desto mindre torde det vara nödvändigt att åtminstone som en utgångspunkt
lösa den grundläggande rättsfrågan. Om det nämligen rättsligt sett skulle
förhålla sig så med arbetsgivarens betalningsskyldighet i allmänhet vid strejk
som arbetsdomstolen har satt i fråga, och om detta i något kommande sammanhang
skulle bli klargjort, kunde det på goda grunder hävdas att ett uppskov med
lönebetalningen alls inte är någon stridsätgärd från arbetsgivarsidan utan
blott och bart en tillämpning av gällande rätt. Hur man skulle böra se på saken
i olika tänkbara praktiska fall är i alla händelser inte oomtvistligt.
Ändamålet med en lagreglering är emellertid att slå fast att en arbetsgivare
inte i något fall skall få hålla inne en fordran på förfallen lön av det skälet
att arbetstagarna deltar i en stridsåtgärd. Detta uppnås enklast genom att det
anges i lagen att en sådan åtgärd är, även när den bara är ett slags svar på
arbetstagarsidans stridsåtgärd, att betrakta som en olovlig stridsåtgärd.

I
och för sig kunde man överväga att vidga en lagregel inom ämnesområdet till
att uttrycka en mer allmän grundsats med anknytning till skälen för

Prop. 1983/84:165 22

lagstiftningsåtgärden,
t. ex. att arbetstagarnas intjänade rättigheter inte får beröras av
stridsåtgärder under arbetskonflikt (jfr om denna tanke i betänkandet avsnitt
5.6.4). För övrigt kunde man också resa frågan om inte en ny regel borde vara
ömsesidig och därmed medföra t.ex. att arbetstagare som har fått lön i förskott
inte får delta i en arbetsnedläggelse under tid som avses med förskottslönen.
Övervägande skäl har emellertid ansetts tala för en inriktning av lagregeln på
den praktiska fråga som har föranlett debatten och kraven på lagstiftning. En
mer allmän regel blir lätt alltför abstrakt och svår att förstå, och dess
verkningar kan bli svåra att överblicka. För övrigt är det inte uteslutet att
enligt vanlig lagtolkningsmetod dra slutsatser även för andra besläktade fall,
i den mån sådana skulle uppträda, av en regel som direkt riktas in på
arbetstagarnas lönekrav. Något praktiskt behov av ömsesidighet finns inte.

Det
kan vidare diskuteras var en ny lagregel av det här åsyftade innehållet bör
placeras. Saken är inte sådan att man har skäl att stifta en fristående lag.
Det ligger då nära till hands att söka passa in en ny regel i kapitlet om fredsplikt
i MBL (41-45 §§). Mot detta talar på sitt sätt att reglerna i 41-44 §§ MBL tar
sikte enbart på stridsåtgärder i bestående kollektivavtalsförhållanden. Ämnet
är alltså den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten, inte stridsrätten såsom
sådan; det är bara varselreglerna i 45 § som spränger den ramen. Den nya regel
som här åsyftas skulle däremot ha sin väsentliga betydelse för arbetskonflikter
när kollektivavtalslöst tillstånd råder. Invändningen kan dock knappast
tillmätas större vikt, särskilt som alltså redan 45 § har den vidare
tillämpligheten. En inplacering i fredspliktskapit-let medför å andra sidan den
väsentliga fördelen att frågor om bl. a. påföljd vid åsidosättande av lagen och
om tvisteförhandling och rättegång får en automatisk lösning i den utsträckning
MBL: s regler i dessa ämnen blir tillämpliga. Mot denna bakgrund har valts att
placera den nya regeln i 41 § MBL. Den ligger också på sätt öch vis nära
bestämmelsen i 41 § andra stycket om tillåtligheten av indrivningsblockader,
bl. a. på det sättet att det rör sig om preciseringar eller specialregler i
jämförelse med de principiella, och ömsesidiga, reglerna i 41 § första stycket.

I
det föreslagna nya styckets första mening föreskrivs att en arbetsgivare,
oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej, inte får som en stridsåtgärd eller
som ett led i en stridsåtgärd vägra att i rätt tid betala förfallen fordran pä
lön eller annan ersättning för utfört arbete. Det är att märka att regeln riktar
in sig just på uppskov med betalning av förfallna lönefordringar. Något annat
ingrepp görs inte i arbetsgivarnas rätt att välja ekonomiska stridsmedel. Det
rör sig inte om någon begränsning av lockouträtten på annat sätt än att en
lockout inte får genomföras så, att intjänade löner inte kan betalas ut till de
lockoutade på förfallodagen, och inte heller om ett förbud t.ex. att använda
löneavdrag såsom stridsåtgärd (jfr AD 1982 nr 91). I dessa sistnämnda fall är
innebörden av arbetsgivarens åtgärd att för gott undandra arbetstagarna lön,
inte enbart att skjuta upp betalningen av

Prop.
1983/84:165 23

lön
som i och för sig tillkommer dem. Som utvecklas i AD 1982 nr 91 kan inte heller
löneavdrag användas såsom stridsåtgärd med avseende på annat än konflikttiden.
Detsamma gäller om lockouten. Det finns med andra ord inte utrymme för
stridsåtgärder med "retroaktiv verkan".

Vidare
bör observeras att regeln i första meningen inte tar sikte på verkningarna av
stridsåtgärder som riktas mot andra arbetstagargrupper än dem som har rätt till
intjänad lön. Förbudsregeln berör som sådan inte arbetsgivarens rätt att själv,
eller som ett led i en mer omfattande konfliktåtgärd som beslutas på
organisationsnivå på arbetsgivarsidan, lockouta en viss arbetstagargrupp
(tjänstemännen) även om det skulle sätta arbetsgivaren i svårigheter att i
rätt tid fullgöra betalningsskyldighet mot en annan grupp av arbetstagare
(arbetarna). Om det av ett sådant skäl uppkommer dröjsmål med' betalningen av
arbetarnas löner, utgör inte detta en olovlig stridsåtgärd mot arbetarna. En
annan sak är att arbetsgivarens agerande kan rubriceras som
kollektivavtalsbrott mot arbetarna, något som skall beröras i det följande.
Inte heller betyder regeln något för rätten att vidta lockout inom ett helt
annat område på arbetsmarknaden. Ett undantag får dock göras i alla de här
nämnda fallen, om lockouten är en skenåtgärd och det verkliga syftet är att
genom innehållande av intjänad lön angripa en annan arbetstagargrupp än den lockoutade.
Lagförslagets förbud mot stridsåtgärd omfattar även fall när åtgärden företas
som en s. k. sympatiåtgärd för att understödja en part i en annan arbetskonflikt.

Det
torde som nya arbetsrättskommittén har påpekat inte förekomma eller övervägas
lockouter, genom vilka arbetsgivarna försätter sig i den situationen att de
inte kan betala förfallna lönefordringar enbart till arbetstagarna inom
avtalsområden där det råder arbetsfred. En storlockout som omfattar både
tjänstemän och arbetare, vilkas organisationer förhandlar gemensamt, träffas
för övrigt av den föreslagna regeln. Den kan alltså inte genomföras på sådant
sätt att löner som har tjänats in före konflikten inte kan betalas i tid till
någondera gruppen (jfr uttrycket "ett led i en stridsåtgärd").
Enligt aUmänna arbetsrättsliga regler torde det slutligen förhålla sig så, att
en arbetsgivare inte kan hänvisa till en egen lockoutåtgärd mot en annan arbetstagargrupp
som grund för befrielse från sin avtalsenliga skyldighet att i rätt tid betala
lön till arbetstagare på ett kollektivavtalsområde som inte omfattas av
lockouten.

Som
andra meningen är utformad träffar den inte det sannolikt opraktiska fallet
att en arbetstagargrupp genom t.ex. en strejk gör det faktiskt omöjligt för
arbetsgivaren att betala just den gruppens löner. Uppskovet sker då inte som en
åtgärd från arbetsgivarens sida; det är inte arbetsgivaren som "håller
inne" betalningen.

Av
större betydelse är att andra meningen inte uttalar något om verkningarna av
att arbetsgivaren angrips med en strejk eller annan stridsåtgärd av andra
arbetstagare än de som har lönefordringarna. När ordet arbetstagarna står i
bestämd form har syftet varit att markera att det är stridsåtgär-

Prop.
1983/84:165 24

der av dem som har en lönefordran som åsyftas. Lagtexten
säger t. ex. inte något om verkningarna av en tjänstemannastrejk på
arbetsgivarens skyldighet att i rätt tid betala lön till arbetarna och inte
heller något om betydelsen av en strejk t. ex. inom bankväsendet eller hos postgirot
för den skyldighet som åvilar arbetsgivarna inom industrin att i rätt tid
betala lön till sina anställda. Att för situationer av det slaget i lag
föreskriva en obetingad skyldighet för arbetsgivarna att betala på
förfallodagen har bedömts föra för långt. Det skulle bl.a: dra med sig svåröverblickbara
problem kring utövandet av den fria fackliga stridsrätten. Något sådant kan
inte heller anses motiverat av syftet med den lagstiftningsåtgärd som det här
är fråga om. Vad som i sådana fall gäller i rättsförhållandet mellan
arbetsgivaren och de arbetstagare, som har en förfallen lönefordran, får liksom
hittills bestämmas enligt allmänna arbetsrättsliga regler och genom tolkning på
vanligt sätt av kollektivavtal och enskilda anställningsavtal.

Vidare säger regeln i andra meningen inte mer än att en
stridsåtgärd från arbetstagarsidan inte som sådan kan åberopas som skäl för att
hålla inne betalningen av den lön som tillkommer arbetstagarna. Är situationen
den att det råder tvist om arbetstagarnas rätt till lön eller till ett visst
lönebelopp, gäller likaledes allmänna regler om arbetsgivarens
betalningsskyldighet, bland dem reglerna i 35 § MBL om tolkningsföreträde för
arbetstagarsidan i sådana tvister. Skulle arbetsgivaren i ett konfliktfall obehörigen
göra gäUande att en lönefordran är tvistig, ligger liksom annars arbetstagarnas
skydd i tolkningsföreträdet och i allmänna regler om dröjsmål med betalning och
skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott. Det blir sedan en bevisfråga
huruvida arbetsgivarens invändningar mot ett framställt lönekrav är obehöriga
på ett sådant sätt att det i verkligheten rör sig om en stridsåtgärd och alltså
ett åsidosättande av regeln i 41 § tredje stycket andra meningen. Vidare
betyder inte ett uppskov med betalningen på grund av betalningsoförmåga eller
av misstag eller något annat sådant skäl att arbetsgivaren bryter mot den
föreslagna nya regeln. En annan sak är att det torde få åvila arbetsgivaren att
visa vad skälet till betalningsförsummelsen är, om den inträffar under arbetskonflikt
och arbetsgivaren vill undgå skadeståndsansvar för åsidosättande av 41 § tredje
stycket.

Reglerna i det föreslagna nya stycket tar sikte både på
lön som har tjänats in före konflikten och på lön som har tjänats in under en
pågående partiell arbetskonflikt, t.ex. en övertidsblockad. De gäller vare sig
arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller ej. Till skillnad från övriga
regler i 41 § avses alltså tredje stycket bli tillämpligt både i det
tillfälligt kollektiv-avtalslösa tillståndet och när kollektivavtal över huvud
inte har trälfats. Dessutom gäller det när det i kollektivavtalsförhållanden
finns utrymme enligt 41 § i övrigt för stridsåtgärder (t. ex. vid konflikt i s.
k. olösta intressefrågor och vid sympatikonflikt). Slutligen gäller reglerna i
princip också i fall när en stridsåtgärd är olovlig enligt lagens nuvarande fredspliktsregler.
Redan enligt gällande rätt kan ett tillfälligt innehållande av lön som har

Prop. 1983/84:165 25

förfallit till betalning vara en för arbetsgivaren enligt fredspliktsreglerna
olovlig stridsåtgärd Gfr SOU 1975: 1 s. 357, 832). Åtgärden blir då olovlig
även enligt det nya stycket. Om åtgärden vidtas som svar på en olovlig
stridsåtgärd från arbetstagarsidan, kan den också vara en redan enligt gällande
rätt olovlig motåtgärd (i varje fall om det nu rådande rättsläget inte är att
arbetsgivaren tillfälligt befrias från sin betalningsskyldighet som en följd av
arbetstagarnas olovliga stridsåtgärd). Åven i denna situation blir det nya stridsåtgärdsförbudet
tillämpligt. Det bör tilläggas att det enligt vedertagen uppfattning även efter
tillkomsten av lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt anses råda
hinder mot att kvitta ett anspråk på skadestånd för olovlig strejk mot
arbetstagarnas lönefordringar. Fastän det torde sakna praktisk betydelse torde
31 § MBL även i det här behandlade sammanhanget få betraktas som tillämplig i
fall av olovliga stridsåtgärder från arbetstagarsidan. Slutligen bör tilläggas
att det av det nya stridsåt-gärdsförbudets utformning följer att 42 § MBL blir
tillämplig på stridsåtgärder som strider mot förbudet.

När det i lagtexten talas om lön eller annan ersättning
för utfört arbete är syftet att uttrycket skall ha samma vidsträckta innebörd
som i 41 § andra stycket. Tillämpningsområdet blir därmed i princip detsamma
som för den nyss nämnda lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (jfr prop.
1975/76:105 bil. 1 s. 500). Det bör tilläggas att i lön eller annan ersättning
för utfört arbete ingår även semesterlön och semesterersättning. Det föreslagna
nya stycket påverkar dock inte vad som i övrigt gäller i fråga om förhållandet
mellan arbetskonflikt och beslut om förläggning av semester (jfr bl. a. AD 1979
nr99, 1980 nr 166 och 1981 nr26).

Av placeringen i 41 § MBL följer att MBL: s regler om
skadestånd blir tillämpliga. Ett otillåtet dröjsmål med betalning av förfallen
lönefordran medför enligt allmänna regler en rätt för arbetstagarna till ersättning
i form av dröjsmålsränta. I vad mån det härutöver finns utrymme för ersättning
för annan ekonomisk skada torde få avgöras i rättsfillämpningen enligt vanliga
principer. Arbetsgivaren blir emellertid vid åsidosättande av 41 § tredje
stycket dessutom skyldig att betala allmänt skadestånd för åsidosättande av
lagen och i förekommande fall av kollektivavtal. Eftersom betalningsuppskovet
enligt det föreslagna stycket skall betraktas som en olovlig stridsätgärd av
arbetsgivaren, blir enligt det synsätt som tillämpas i MBL både de enskilda
arbetstagarna och deras fackliga organisation berättigade till sådant
skadestånd. Vid tvist om tillämpningen av 41 § tredje stycket blir vidare
lagens avslutande regler om tvisteförhandling och rättegång tillämpliga på
samma sätt som vid olovliga stridsåtgärder av annat slag. Det nya tredje
stycket blir liksom 41 § MBL i övrigt tvingande rätt med den reservation som
följer av 4§ tredje stycket MBL.

60 § Skadestånd kan, om det är skäligt, sättas ned
eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en
olovlig stridsåtgärd skall domstolen, så snart som möjligt.

Prop. 1983/84:165 26

1. otn arbetskonfliklen ännu pågår och om domstolen
finner den olovlig,

ålägga arbetstagarna alt återgå till arbetet, och

2. om del bedöms lämpligl för all undanröja orsakerna tdl
arbetskonflik

len, besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång tUl

arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått tUl arbetet får åläggas
skadestånd bara om det finns särskUda skäl till det.

Högre skadestånd ån tvåhundra kronor får inte åläggas
arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd. Detta gäller dock inte
ifråga om arbetstagare som inte följer ett åläggande av domstolen om återgång
till arbetet, om stridsåtgärden med hänsyn till omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Denna paragraf innehåller, liksom i nuvarande lydelse,
regler om jämkning av skadestånd. Som framgår av den allmänna motiveringen har
paragrafen vidare tillförts en regel om förnyad överläggning enligt 43 § MBL.

Första stycket innehåller en allmän jämkningsregel. Regeln
har i jämförelse med den nuvarande lydelsen kortats ner och bringats att
överensstämma med motsvarande regler i annan nyare arbetsrättslig lagstiftning
(jfr t.ex. 38 § anställningsskyddslagen). Någon ändring i sak har inte
åsyftats.

I andra stycket återfmns nya regler om handläggning av mål
om olovliga stridsåtgärder och om en möjlighet för domstolen att förordna om
förnyad överläggning enligt 43 § MBL under ledning av en förlikningsman.

Enligt andra styckets första punkt skall domstolen, när arbetskonfliklen
ännu pågår, för tiden intill dess tvisten slutligt avgörs pröva frågan om
stridsåtgärdens olovlighet och i förekommande fall ålägga arbetstagarna att
återgå i arbete. Detta skall ske även om arbetsgivarsidan inte skulle framställa
något yrkande om ett sådant interimistiskt beslut. Liksom redan nu regelmässigt
sker, bör frågor av denna art prövas vid ett särskilt sammanträde inför
domstolen till vilket parterna kallas att infinna sig.

Andra punkten innehåller en bestämmelse som ger domstolen
möjlighet att förordna om en fortsatt överläggning enligt 43 § MBL under
ledning av en föriikningsman. Denne skall då, i likhet med förlikningsmän
enligt 46 §, utses av statens förlikningsmannaexpedition. Detta bör komma till
uttryck i 1 § förordningen (1976:826) om medling i arbetstvister. Har domstolen
meddelat ett förordnande om överläggning, får tvisten inte prövas slutligt
förrän överläggningarna har slutförts, försåvitt inte hindret mot överläggningen
berott på arbetstagarsidan. Detta har föreskrivits i förslaget om ett tillägg
till 4 kap. 7§ lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.

Tredje och fjärde styckena innehåller regler som begränsar
enskilda arbetstagares skadeståndsansvar vid en olovlig arbetskonfiikt.
Reglernas närmare innebörd framgår av den allmänna motiveringen. Här skall
endast framhållas att begränsningen av skadeståndsansvaret tar sikte bara på

Prop.
1983/84:165 27

brott mot fredsplikten. Detta skall ses mot bakgrund av
att det är de kollektivavtalsbrotten som har praktisk betydelse i detta
sammanhang. Jämkning av skadestånd i andra fall av kollektivavtalsbrott sker
med stöd av 60 § första stycket.

Övergångsbestämmelser

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 § tUlämpas när
skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet. I annat faU
tillämpas 60 § i dess äldre lydelse.

Ändringarna i 41 och 60 §§ MBL är avsedda att träda i
kraft den 1 juli 1984. De nya reglerna om begränsning av enskilda arbetstagares
skadeståndsansvar för deltagande i olovliga konflikter och om handläggningen
av sådana mål med möjlighet för domstolen att förordna om en ny överläggning
enligt 43 § tillämpas endast på stridsåtgärder som har påbörjats efter
ikraftträdandet. Några särskilda övergångsbestämmelser med avseende på
ändringarna i 41 § behövs inte.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister

4 kap.

7 § Talan
får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan
påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som
anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan.

Första
stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen om
medbestämmande i arbetslivel och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd
vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan
åtgärd. Har i fall som avses i 43 eller 60§ lagen om medbestämmande i
arbetslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts, får arbetsdomstolen dock ej
pröva tvisten förrän så skett.

Utan
hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, såvitt
gäller förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut
föreligger i målet. Sedan sådana frågor prövats, skall målet förklaras vilande
i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt
första eller andra stycket slutförts. Innan sådan förhandling eller
överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.

Har
förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt
rum, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen eller
överläggningen förelegat hinder, som icke berott av käranden.

Andra och tredje styckena har ändrats för att täcka även
de i förslaget till 60 § andra stycket MBL angivna fallen där domstolen även
utan yrkande därom har att ta ställning till en stridsåtgärds olovlighet och,
om det befinns lämpligt, förordna om en förnyad överläggning enligt 43 § MBL.

Prop.
1983/84:165 28

4.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande avräknas frän samtliga intäkter i pengar eller
pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under
beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall
avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43
§ 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19§;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) cm påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd,
som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag
som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet
avser annat än ekonomisk skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underiåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen
(1978:268);

vattenföroreningsavgift
enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattefi-förorening från fartyg;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36
§.

(Se vidare
anvisningarna.)

Prop.
1983/84:165 29

Såsom
framgår av den allmänna motiveringen har undantagskatalogen i 20 § andra
stycket kommunalskattelagen tillförts en bestämmelse enligt vilken avdrag inte
får göras för allmänna skadestånd som har utgått med stöd av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. För att ange vilken lagsfiftning som avses, har
i lagtexten hänvisats till MBL och annan lag som reglerar förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Därigenom klarläggs att avdragsförbudet avser
såväl skadestånd i förhållandet mellan arbetsmarknadens parter som allmänt
skadestånd i enskilda anställningsförhållanden, t.ex. enligt
anställningsskyddslagen och semesterlagen.

Det
allmänna skadeståndet har i lagtexten beskrivits som skadestånd som avser annat
än ekonomisk skada, jfr t.ex. 55 § MBL och 38 § andra stycket
anställningsskyddslagen. Även skadestånd enligt 39 § sistnämnda lag omfattas av
avdragsförbudet, eftersom det bestäms utan hänsyn till om arbetstagaren drabbas
av ekonomisk skada i form av inkomstförlust. Bland övriga lagar som innehåller
bestämmelser om allmänt skadestånd som omfattas av avdragsförbudet kan nämnas
lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (10 §),
lagen (1974:981) om arbetstagares ledighet för utbildning (13 §),
semesterlagen (1977:480; 32 §), arbetsmiljölagen (1977:1160; 6 kap. 11 §),
lagen (1978:410) om rätt tUl ledighet för vård av barn, m.m. (13 §) och lagen
(1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (8 §).

Övergångsbestämmelser

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när
skadeståndsskyIdigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

I
enlighet med vad som framgår av den allmänna motiveringen föreslås lagändringen
träda i kraft den 1 juli 1984. Såsom kammarrätten i Stockholm har påpekat i
sitt remissvar bör emellertid den nya bestämmelsen tillämpas endast på fall när
de omständigheter som har föranlett skadeståndsskyldigheten har inträffat
efter ikraftträdandet.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag
om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.
lag om ändring i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister och

3.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1983/84:165 30

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-03-20

Närvarande: justilierådet Höglund, f.d. justilierådet Hessler,
regeringsrådet Wahlgren.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23
februari 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.
lag om ändring
i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister och

3.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Erik Lem-pert.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Av de tre frågor det remitterade förslaget innehåller
gäller två skadeståndsskyldigheten enligt medbestämmandelagen (MBL). Förslaget
som grundar sig på förslag av en majoritet inom den år 1976 tillsatta nya
arbetsrättskommittén i betänkandet (SOU 1982:60) "MBL i utveckling"
-innebär i denna del att på arbetstagarsidan den s. k. tvåhundrakronorsregeln återinförs
och att på arbetsgivarsidan rätten att vid inkomsttaxering göra avdrag för erlagt
s. k. allmänt skadestånd slopas.

I motiveringen till förslaget betonas den på
arbetsmarknaden gällande grundsatsen att träffade kollektivavtal skall
respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Det arbetsrättsliga
sanktionssystemet bygger, erinras det, nästan uteslutande på användningen av
skadestånd som sanktion. Och vidare framhålls det allmänna skadeståndets syfte
att inskärpa vikten av att lag och kollektivavtal följs eller med andra ord
skadeståndets preventiva funktion.

Av remissprotokollet att döma synes den gällande ordningen
inte ha medfört några praktiska olägenheter. När det gäller skadeståndsansvaret
för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk åberopas, att detta ansvar inte
behöver och inte bör gå längre än till att stryka under den rättsliga grundsatsen,
att kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas. Och i fråga om
avdragsrätten beträffande allmänt skadestånd anses det med hänsyn till
skadeståndets preventiva funktion stötande för rättskänslan.att en arbetsgivare
skall få göra avdrag för allmänt skadestånd; det ter sig inte naturligt att
betrakta de allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen.

Prop. 1983/84:165 31

Från
skadeståndsrättslig synpunkt kan någon invändning inte riktas mot den skärpning
av skadeståndssanktionen som ligger i förslaget rörande avdragsrätten. Ej
heller eljest föranleder förslaget i denna del någon erinran i sak från
lagrådets sida.

Den begränsning av
skadeståndsansvaret som ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln innebär är
däremot svårare att förlika med den principiella syn på skadeståndet som
föredragande statsrådet givit uttryck åt i remissprotokollet. Den möjlighet
förslaget ger att gå utöver tvåhundra-kronorsgränsen är så snävt tilltagen att
den är närmast betydelselös för den principiella frågan. En skadeståndspåföljd
begränsad till tvåhundra kronor - som ju i dag är något helt annat än när den
infördes år 1928 - framstår inte bara såsom mycket blygsam med hänsyn till det
produktionsbortfall och de skadeverkningar av annat slag, t.ex. inom den
offentliga sektorn, som en olovlig strejk kan föranleda utan också såsom i det
närmaste verkningslös fill sin preventiva funktion. En risk är att regelns
funktion som en skadeståndsregel inte blir tagen på allvar, vilket i sin tur
kan få till följd att respekten för lagstiftningen på området undergrävs.

En viss nedtoning av
skadeståndssanktionens betydelse vid olovlig strejk får ses i förslaget att en
uppgörelse bör sökas genom ytterligare överläggningar enligt 43 § MBL. I samma
riktning går den i 60 § tredje stycket föreslagna regeln, att arbetstagare som
senast i samband med en första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått
till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.
Tanken bakom förslaget i denna del, nämligen att man framför allt bör rikta
uppmärksamheten mot de problem och motsättningar på arbetsplatsen som kan
orsaka en olovlig arbetsnedläggelse och finna lösningar på dem, äger emellertid
inte giltighet i alla fall. Den gäller exempelvis inte när arbetsnedläggelsen
används som påtryckningsmedel under redan inledda förhandlingar eller den utgör
en ren sympatiåtgärd med anledning av en konflikt på annat håll. Betraktelsesättet
stämmer inte heller så väl med den grundläggande tanken i den arbetsrättsliga
lagstiftningen - fredspliktens upprätthållande. Att hänvisa till
överläggningar i stället för skadeståndssanktionen även när en avtalsstridig arbetsnedläggelse
redan har brutit ut innebär egentligen ett erkännande av den olovliga strejken
som påtryckningsmedel. Överläggningen har sin självklara betydelse som medel
att lösa konflikten, men den kan aldrig ersätta skadeståndet som sanktion mot
bruten fredsplikt.

Med hänsyn till den
uppgift på skadeståndssanktionen förmenas ha som medel att på arbetsmarknaden
upprätthålla respekten för lag och avtal är en sådan begränsning av
skadeståndsansvaret som följer av tvåhundrakronorsregeln och av regeln i 60 §
tredje stycket MBL inte godtagbar. Förslaget kan därför i dessa delar inte
vinna tillstyrkan från lagrådets sida.

I
övrigt föranleder det remitterade förslaget inte någon lagrådets erinran i sak.

Prop. 1983/84:165 32

När det gäller den redaktionella utformningen vill
lagrådet beträffande förslaget till lag otn ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet anföra följande. Som ett nytt andra stycke i 60
föreslås en bestämmelse om att domstolen i mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall, så snart som möjligt, 1. om arbetskonfliklen
ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet, och 2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonfliklen,
besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till arbetet
skall tas upp under ledning av förlikningsman.

Förevarande paragraf utgör i sin gällande lydelse en ren
jämkningsregel i fråga om skadestånd enligt lagen. Det nya andra stycket är av
annat innehåll och bryter därigenom paragrafens uppbyggnad. Det synes hellre
böra ingå som ett andra stycke i 43 §, vilken behandlar olovlig stridsåtgärd av
arbetstagare.

Vad angår den föreslagna lydelsen vill det synas som om
den indelning som vunnits genom de införda sifferbeteckningarna inte helt
motsvarar den avsedda innebörden. Lydelsen torde - med hänsyn tagen även till
lagrådets förslag till lagrummets placering - böra vara att domstolen i mål om
skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall, om arbetskonflikten
ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart som möjligt 1. ålägga
arbetstagarna att återgå till arbetet och 2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonflikten, besluta att en ny överläggning
enligt första stycket genast efter återgång till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.

Prop. 1983/84:165 33

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-22

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition
om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, m.m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.
lag om ändring i lagen (1974:
371) om rättegången i arbetstvister,

3.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande
och anför.

Lagrådet har lämnat
förslagen om förbud mot att hålla inne intjänad lön som stridsåtgärd och om
avskaffande av avdragsrätten för allmänt skadestånd utan erinran i sak.
Däremot har lagrådet riktat kritik mot det återinförande av tvåhundrakronorsregeln
som har tagits upp i förslaget till ändringar i 60 § MBL. Kritiken går ut på
att skadeståndet inte kommer att fylla sin uppgift att vara en sanktion mot fredspliktsbrott
rfied den föreslagna begränsningen. Lagrådet har också uttalat viss kritik mot
förslaget att ge arbetsdomstolen en möjlighet att besluta om förnyade
överläggningar enligt 43 § MBL.

Jag
delar inte den uppfattning som lagrådet har fört fram. Enligt min mening har
lagrådet inte tillräckligt beaktat de särskilda synpunkter som måste anläggas
på skadeståndets roll vid arbetstagares deltagande i olovliga stridsåtgärder.
De synpunkterna har senast utvecklats både i nya arbetsrättskommitténs
betänkande och i motiven till lagrådsremissen. Inte heller kan jag ansluta mig
till lagrådets synpunkter på förslaget om för-

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 februari 1984. 3
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 165

Prop.
1983/84:165 34

nyade
överläggningar. Rätt tillämpad har den regeln sitt värde som ett medel att
komma till rätta med sådana motsättningar på arbetsplatserna som det här
gäller. Enligt mitt förslag tillkommer det arbetsdomstolen att närmare bestämma
i vilka fall denna möjlighet bör utnyttjas.

Lagrådets
yttrande ger alltså enligt min mening inte anledning till någon ändring i sak i
förslagen. Yttrandet innehåller också ett förslag till jämkning av den
redaktionella utformningen av förslaget till ändringar i 60 § MBL. Till det
ansluter jag mig. Däremot finner jag inte skäl att som lagrådet också har
föreslagit flytta det föreslagna andra stycket i 60 § till 43 §. Med den syn på
överläggningarnas och skadeståndets roll som lagförslaget bygger på har enligt
min mening de här avsedda reglerna sin mest naturliga plats i 60§.

Ett
antal ytterligare jämkningar av rent redaktionell natur bör göras i lagtexten.

Frågan
om arbetstagarnas rättsliga ansvar för fredspliktsbrott har, utöver vad som
framgår av remissen, berörts i ett antal skrivelser till regeringen. Dessa bör
anses besvarade genom de förslag somjag nu har lagt fram.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden nu har
lagt fram.

Prop. 1983/84:165 35

Bilaga
I

Sammanfattningen i kommittébetänkandet'

Nya
arbetsrättskommittén fick sitt uppdrag sommaren 1976, efter det att riksdagen
hade beslutat om 1976 års arbetsrättsreform genom att anta lagarna (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och (1976:600) om offenfiig anställning
(LOA). Enligt direktiven skulle kommittén med förtur göra en allmän översyn av
lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen,
FML) i syfte att anpassa denna lag till de nya förhållanden som
arbetsrättsreformen innebar. Därutöver skulle kommittén behandla ytterligare
ett par förtursfrågor, nämligen villkoren för arbetslivsforskningen, särskilt
forskares tillträde fill arbetsplatser, och rätten för anställda att delta i
facklig information på betald arbetstid. Dessa förtursfrågor behandlades i
delbetänkandet DsA 1977:4 Fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid
och arbetslivsforskning. Kommittén lade där fram ett förslag till en ny lag om
fackliga förtroendemän m.m. som skulle ersätta 1974 års förtroende-mannalag.

Därefter
inriktade kommittén sitt arbete på den i direktiven angivna uppgiften att mer
allmänt följa introduktionen och tillämpningen av den nya medbestämmandelagstiftningen.
I samband härmed har också vissa i direktiven särskilt omnämnda frågor
behandlats.

Nya
arbetsrättskommittén slutredovisar nu sitt arbete genom att lägga fram
betänkandet MBL i utveckling.

Ett
framträdande drag hos MBL är att många av lagens centrala regler har karaktären
av ganska allmänt hållna grundregler och att lagstiftaren har förutsatt att
lagens regler skall anpassas och utvecklas genom medbestämmandeavtal. MBL
skall i egenskap av en s. k. ramlag ge de huvudsakliga utgångspunkterna för en
fortsatt självständig utveckling genom förhandlingar och avtal mellan
arbetsmarknadens parter.

Redan
tidigt under utredningsarbetet ställdes kommittén inför frågan vilka slutsatser
som borde dras av att medbestämmandeavtal inte träffades i den takt och den
omfattning som hade förutsatts när lagen tillkom. En huvudfråga för kommittén
blev om erfarenheterna under de första åren borde tas till intäkt för förslag
om ändringar i lagens grundläggande uppbyggnad eller åtminstone på vissa
bestämda punkter. Kommitténs slutliga ställningstagande (se avsnitt 3.3.3) är
att frågan om förändringar i MBL genom införande t.ex. av facklig vetorätt
eller självbestämmanderätt på nya områden eller av medbestämmanderätt i nya
former tills vidare bör få vila. Det viktigaste skälet för detta
ställningstagande har varit att det efter tillkomsten av det s. k.
utvecklingsavtalet mellan SAF och LO/PTK nume-

'
SOU 1982: 60 s. 7-10

Prop.
1983/84:165 36

ra finns medbestämmandeavtal för nästan hela
arbetsmarknaden. Den utveckling som har inletts pä grundval av de träffade
medbestämmandeavtalen bör få fortgå och visa vad den kan leda till innan man
överväger ytterligare lagstiftning. Ett ingripande av lagstiftaren bör komma ifråga
först om ytterligare erfarenheter skulle visa att resultat inte uppnås avtalsvägen.

Ett sådant ställningstagande utesluter emellertid i och
för sig inte lagändringar på enskilda punkter i syfte att förbättra de gällande
reglerna, utan att den grundläggande uppbyggnaden rubbas. Kommittén har också
varit inne på ett antal sådana frågor, framför allt inom området för lagens
regler om förhandlingsrätt och rätt till information (10-22 §§ MBL). De
huvudsakliga skälen för och emot lagändringar inom detta område återges också
i avsnitt 3.3.3. När kommittén dock slutligen har avstått från att lägga fram
förslag till ändringar i och tillägg till dessa regler i MBL, har det avgörande
skälet även här varit att man bör ge avtalslinjen företräde framför lagstiftningslinjen.
De lösningar eller ansatser till lösningar som finns i medbe-stämrriandeavtalen
på problem, som har diskuterats i kommittén, bör i första hand ges tillfälle
att utvecklas i samförstånd mellan avtalsparterna. Till förmån för avtalslinjen
talar inte minst sådana allmänna skäl som avtalens större smidighet och bättre
anpassningsmöjligheter och deras bättre stöd hos de förhandlande och
tillämpande parterna. Arbetsmarknadens parter är medvetna om att möjligheten
till lagstiftning alltid kvarstår, därest parterna själva inte förmår finna
tillfredsställande lösningar på problem som är angelägna att komma till rätta
med.

Det
sakområde som har tilldragit sig den största uppmärksamheten i debatten kring
MBL är lagens regler om förhandlingsrätt och rått till information (10—22 §§
MBL). Detta ämne har också ägnats stort utrymme i kommitténs betänkande
(avsnittet 5.3). Som en bakgrund till analysen i detta avsnitt beskrivs
innebörden på vissa centrala punkter av gällande rätt sådan den avtecknar sig i
arbetsdomstolens praxis. Framställningen har sin tyngdpunkt i frågorna om
tillämpningsområdet för den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § MBL
och om hur arbetsgivarnas skyldighet att förhandla och informera skall
fullgöras, med särskild betoning på frågan när arbetsgivarens skyldighet att ta
initiativet till förhandling inträder. Därefter behandlas de kritiska
synpunkter och krav på förändringar som företrädare för arbetsmarknadens parter
har fört fram (5.3.4). Kommittén lämnar synpunkter på alternativ som kan stå
till buds om man skulle överväga att ändra lagreglerna i syfte att tillmötesgå
kritik som har förts fram frän skilda håll. En tanke har varit att tillföra
lagen något som skulle kunna kallas en "primär informationsrätt" för
arbetstagarna. Kommittén diskuterar också möjligheterna att utveckla eller
fördjupa den primära förhandlingsrätten enligt 11 S MBL. Några tänkbara
alternativ belyses, med tonvikten på de rättsliga aspekterna. Vidare anläggs synpunkter
på betydelsen av de träffade medbestämmandeavtalen utöver den diskussion

Prop. 1983/84:165 37

som har förts i avsnitt 3.3.3. Avsnitt 5.3 ägnas slutligen
åt frågan hur medbestämmandet utövas på lokal nivå.

Ett ämne
som inte minst i den fackliga debatten har tilldragit sig ökat intresse i takt
med den fortgående koncentrationsprocessen i näringslivet är frågan
omförhandlingsrätt och rätt till information i koncerner. Det har från skilda
håll anförts att det är en brist i MBL att dess tillämpningsområde är
begränsat fill frågor som juridiskt sett rör förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Krav har rests på en utvidgning av främst reglerna om
förhandlingsrätt och rätt till information till att gälla även i förhållandet
mellan arbetstagarorganisationerna i koncernens dotterföretag och koncernens
ledning. Kap. 6 i kommitténs betänkande innehåller en i huvudsak rättslig
översikt av problemen kring en sådan utvidgning. I sammanhanget berörs också en
annan omdebatterad fråga, nämligen de anställdas rätt till förhandling eller
samråd i samband med företagsöverlåtelser. En lösning av koncernfrågan innebär
också att arbetstagarinflytandet vid företagsöverlåtelser stärks. När en
överlåtelse sker inom eller mellan koncerner eller i varje fall med ett
koncernföretag som säljare eller köpare, skulle regler om medbestämmanderätt i
koncerner komma att omfatta även sådana transaktioner.

Eftersom
kommitténs förord för avtalslinjen framför lagstiftningslinjen gör sig gällande
med särskild styrka i koncernfrågan, har kommittén inte ansett sig ha anledning
att mer i detalj utveckla synpunkter och överväganden kring tänkbara vägar mot
en vidgning av MBL: s förhandlings- och informationsrättsregler till koncerner.
Kommitténs betänkande innehåller därför i koncernavsnittet en översiktlig
redovisning, som närmast kan karakteriseras som en probleminventering.

Kommittén
har också som ett led i sin uppgift att följa upp arbetsrättsreformen tagit
upp problem som möter vid tillämpning av MBL: s regler inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden. Kap. 7 innehåller en redogörelse för de hithörande
frågeställningarna, med särskild betoning på tillämpningen av reglerna om
förhandlingsrätt och rätt till information. Här återges några av de
huvudsakliga synpunkter som har förts fram i debatten kring de statligt och
kommunalt anställdas rätt till medbestämmande, dock utan att kommittén för egen
del drar några slutsatser eller för fram några förslag till ändringar.

Det råder i huvudsak enighet om att vetorätlsreglerna i
38-40 §§ MBL har varit ett värdefullt medel för att komma till rätta med
missförhållanden som kan uppkomma i samband med utlämnande av arbete på
entreprenad o. dyl. Emellertid har det i debatten från några häll gjorts
gällande att vetorättsreglerna är behäftade med vissa svagheter från
rättssäkerhetssynpunkt. Den bristande rättssäkerheten skulle närmast ligga i
att reglerna inte ger den entreprenör som blir anklagad för att söka kringgå
gällande regler någon möjlighet aft försvära sig inför de parter som förhandlar
enligt 38 § eller inför den arbetstagarpart som utövar vetorätt enligt 39 §. I
avsnitt

Prop.
1983/84:165 38

5.5 behandlas vetorättsreglerna mot bakgrund bl.a. av
dessa synpunkter och där berörs också vissa lagändringsförslag som har väckts.
Kommittén har dock stannat för att inte heller på detta område föreslå några
ändringar i MBL. Kommittén har däremot velat fästa uppmärksamheten vid en del
praktiska rättstillämpningsproblem i samband med den fackliga vetorätten.
Utvecklingen på entreprenadområdet hör till de frågor som SAF, LO och PTK har
åtagit sig att aktivt följa i rådet för utvecklingsfrågor.

På det vidsträckta området fackliga stridsåtgärder
(avsnitt 5.6) har kommittén inte sett som sin uppgift att göra någon förnyad
grundlig genomgång av rättsreglerna. En av orsakerna till detta är att det
efter beslut av regeringen pågår en särskild kartläggning av de rättsliga
aspekterna på arbetskonflikter. Nya arbetsrättskommittén har i stället valt att
ta upp några avgränsade frågor mot bakgrunden av gjorda erfarenheter och den
debatt som har förts, inte minst efter de senare årens arbetsmarknadskonflikter.
Dessa frågor är innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd vid arbetskonflikt,
avskedande vid olovlig strejk och stridsåtgärder med internationell bakgrund.
I den första av dessa frågor har en majoritet inom kommittén föreslagit ett
tillägg till 41 § MBL genom vilket det blir otillåtet att vid arbetskonflikt
hålla inne lön som arbetstagarna har tjänat in och som förfaller till betalning
under konflikten. I övrigt föreslås inte några lagstiftningsåtgärder inom detta
område. Kommittén har vidare mer allmänt belyst frågan om arbetsgivarnas
lockouträtt, närmast med anledning av att den har aktualiserats i ett par
riksdagsmotioner. Avsikten med redogörelsen i detta ämne har endast varit att
ange några hållpunkter för fortsatt diskussion utan att tränga så djupt in i
ämnet som skulle krävas, om man ville överväga ändringar av gällande rätt.

De föreningsrättsliga reglerna i 1936 års lag om
förenings- och förhandlingsrätt (FEL) fördes i princip oförändrade över till
7-9 §§ MBL. Under förberedandet av MBL väcktes emellertid frågorna om skydd för
den s.k. negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande,
bl.a. i form av riksdagsmotioner. Ämnet hade ingående behandlats i den förra
arbetsrättskommitténs betänkande. Riksdagen uttalade sig för att frågorna borde
ytterligare övervägas, varpå regeringen uppdrog åt nya arbetsrättskommittén att
ånyo ta upp dem till behandling. Resultatet av kommitténs överväganden
redovisas i kap. 8. Kommittén belyser på nytt problemen på detta område bl. a.
mot bakgrunden av en förnyad enkätundersökning om bruket av s. k.
organisationsklausuler i kollektivavtal. Kommittén finner i likhet med den
förra arbetsrättskommittén att det inte finns anledning att föreslå lagregler
som tar sikte på den negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för
arbetssökande. Vad gäller användningen av s.k. orgänisationsklausuler i
kollektivavtal understryker kommittén betydelsen av att facklig anslutning
skall vara friviUig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta
ställningstagande innebär emellerfid inte att kommittén vill förorda ett
lagfäst förbud mot organisations-

Prop. 1983/84:165 39

klausuler.
I kap. 8 berörs vidare frågan om bevisbördan i föreningsrättsmål.

I särskilda avsnitt redovisas
slutligen tämligen översiktligt vissa rättsliga problem kring lagens
tillämpningsområde och undantaget i 2§ MBL för bl.a. opinionsbildande och
kooperativ verksamhet (5.1), förhållandet till vissa andra lagar (5.2), det
fackliga tolkningsföreträdet i vissa tvister (5.4) samt skadestånd och andra
påföljder (5.7). I det sistnämnda avsnittet behandlas bl.a. frågan om den s.k. tvåhundrakronorsregeln
vid olovlig arbetskonflikt. En majoritet i kommittén föreslår att den regeln
skall återinföras genom ett tillägg till 60 § MBL. I kap. 9 redovisas några
synpunkter på arbetsdomstolens rättstillämpning och den i direktiven nämnda
frågan om s. k. negativ reglering i kollektivavtal. De båda lagförslagen har
tagits in i kap. 10. Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda
yttranden.

Prop. 1983/84:165 40

Bilaga 2

Lagförslagen i kommittébetänkandet

41 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av
kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout
eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om
avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal
eller om åtgärden har till ändamål

1.
att utöva
påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna
lag,

2.
att åstadkomma
ändring i avtalet,

3.
att genomföra
bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla,
eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga
stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar
och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.-

Om en
arbetstagare har fordran på lön eller annan ersällning för iitjört arbele, ger
en strejk eller annan stridsåtgärd som arbetstagaren deltar i inte
arbetsgivaren rätt att betala fordringen senare än på förfallodagen. Uppskjuter
arbetsgivaren ändå betalningen med anledning av stridsålgär-den, är detta en
olovlig stridsåtgärd av arbetsgivaren. Arbetsgivaren får inte heller sotn en
egen stridsåtgärd mot dem som har en sådan fordran, eller som ett led i en
sådan stridsåtgärd, uppskjuta betalningen till efler JÖrfallodagen. Dessa
bestämmelser gäller vare sig arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller
ej.

60 § Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan
skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha
utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den
skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storiek i jämförelse
med den skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

Enskild arbetstagare kan ej i något faU ådömas skadestånd
med högre belopp än tvåhundra kronor.

Prop. 1983/84:165 41

Bilaga
3

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET Beredningsgruppen för
arbetsrättsfrågor

Skattereglernas
tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd

1
Inledning

I
denna promemoria behandlas skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga
skadestånd. Vad som i första hand berörs är arbetsgivarnas rätt att göra avdrag
vid taxeringen för allmänt skadestånd som har utbetalats till en enskild
arbetstagare eller till en facklig organisation. Även frågan om skyldigheten
för enskilda att eriägga skatt för sådana ersättningar berörs. Promemorian
bygger till stor del på nya arbetsrättskommitténs behandling av ärendet, se
kommitténs slutbetänkande SOU 1982:60 MBL i utveckling (s.226 foch s. 232 f).
Detta material biläggs denna promemoria som bilaga nr 1' .

2
Bakgrund

Det
arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på användningen av
skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd nämligen
ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävdvunnen arbetsrättslig term -
allmänt skadestånd. Med ekonomiskt skadestånd avses ersättning för den
ekonomiska förlust som har uppstått på grund av brott mot lag eller
kollektivavtal. Syftet med det allmänna skadeståndet är bl.a. att inskärpa
vikten av att lag och avtal följs, den s.k. preventiva funktionen. I
lagstiftningen uttrycks saken på lite olika sätt. I 55 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) talas om att man vid bestämmande av om en
skada har uppkommit skall ta hänsyn även till en parts intresse av att lagens
eller ett kollektivavtals bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 § andra stycket lagen (1982:80)
om anställningsskydd (LAS) kan skadestånd avse den kränkning som ett brott mot
lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning anknyter till det
föreställningssätt som är det vanliga när man söker grunden för en rätt till s.k.
ideellt skadestånd. Från synpunkten att det allmänna skadeståndet haren preventiv
funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad är emellertid att böter skall
erläggas till statskassan medan skadeståndet skall betalas till den som har
lidit skada. ' Här utesluten.

Prop.
1983/84:165 42

Frågan
om skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestånden gäller i
första hand de allmänna skadestånden. Att ekonomiskt skadestånd är
skattepliktigt hos arbetstagaren och får dras av i arbetsgivarens deklarafion
är allmänt godtaget.

De hithörande
skatterättsliga reglerna har följande huvudsakliga innehåll. Enligt 20 §
kommunalskattelagen (1928:370) (KL) skall, vid beräkning av inkomsten från
särskild förvärvskäUa, från bmttointäkterna i förvärvskällan avräknas alla
omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Denna huvudregel
kompletteras av bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla. Till
sådana kostnader räknas, förutom den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänföriiga utgifter, bl.a. avgifter som utgår enligt lagen om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m.m., enligt lagen om felparkeringsavgift
och enUgt lagen om överlastavgift. Däremot är miljöskyddsavgift som kan utdömas
vid överträdelse av miljöskyddslagen avdragsgill, prop. 1980/81:92 s. 59, jfr s.
138. Överfidsavgiften enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673) är inte
avdragsgill (prop. 1981/82:154 s. 12 och 53). Detsamma gäller restavgifter, skattefill-lägg,
förseningsavgifter och indrivningsavgifter. Inte heller böter och viten är
avdragsgilla. Dessa båda påföljder finns inte uppräknade bland de särskilt
angivna, icke avdragsgUla kostnaderna i 20 § KL men anses liksom dessa utgöra
rent personliga utgifter för vilka avdrag inte medges. Det bör understrykas att
avdragsförbudet gäller även om det brott eller den förseelse som föranlett
kostnaden resulterat i skattepliktig intäkt eller kan sägas ha utgort en normal
företeelse i rörelse. Advokat-, rättegångs- och liknande kostnader är
avdragsgilla endast om de utgör kostnader för att förvärva eller bibehåUa
skattepliktiga intäkter eller för att nedbringa avdragsgilla kostnader.
Kostnader för tvist om förvärvskälla är således inte avdragsgilla. Skadestånd
på grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra driftkostnad i praktiskt
taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i
förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Utgångspunkten för
diskussionen om de allmänna skadestånden är två pleniavgöranden i
regeringsrätten. Det ena (RÅ 1980 1:12) gällde frågan om en arbetsgivare skulle
ha rätt att göra avdrag för ett allmänt skadestånd som hade betalats till en
facklig organisation för brott mot reglerna i 38 § MBL om förhandlingsskyldighet
i samband med entreprenader. Regeringsrätten beslutade med 20 röster mot 4 att
medge avdrag. Majoriteten menade att skadeståndet var att anse som en
omkostnad i arbetsgivarens rörelse. På gmnd härav och då skadeståndet inte
omfattades av de undantag som finns i 20 § andra stycket KL var skadeståndet
avdragsgillt. De fyra ledamöter som var av skiljaktig hiening framhöll, att
skadeståndet hade till uppgift att inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare
iakttar den förhandlingsskyldighet som MBL föreskriver. Det kunde inte anses
utgöra ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet att han sätter sig över
eller försummar denna skyldighet. Skadeståndet kunde därför inte anses vara en

Prop. 1983/84:165 43

sådan driftkostnad som enligt 29 § 1 mom. KL får dras av
från bruttointäkt av rörelse. Inte heller på annan grund menade minoriteten att
skadeståndet kunde anse avdragsgillt.

Anledning finns inte att anta annat än att även allmänna
skadestånd som utbetalas till arbetstagare är avdragsgilla hos arbetsgivaren.

Det andra målet (RÅ 1980 1:10) gällde beskattningen av ett
allmänt skadestånd som hade utgått till en arbetstagare för en upppsägning som
stred mot reglerna om saklig grund i LAS. 20 ledamöter av 24 förklarade att det
allmänna skadeståndet var att hänföra till inkomst av tjänst och att det inte
förelåg någon grund för att undanta beloppet från beskattning. De fyra
reservanterna konstaterade att beloppet utgjorde gotlgörelse för sådan skada av
annan än rent ekonomisk betydelse som avses i 38 § tredje stycket LAS (1974 års
lag). Eftersom skadestånd av detta slag har ett övervägande preventivt syfte,
menade de att det inte kunde hänföras till inkomst av tjänst. Skadeståndet var
enligt deras mening inte heller på annan gmnd skattepliktigt för den skadeståndsberättigade.

I två motioner till riksdagen (1980/81:344 och 1529) har
yrkats att avdragsrätten för de allmänna skadestånden skall avskaffas.
Motionerna behandlades i skatteutskottet (SkU 1980/81:55) som inhämtade ett
yttrande från arbetsmarknadsutskottet (AU 1980/81:6y). Arbetsmarknadsutskottets
majoritet ansåg att arbetsdomstolen har möjlighet att väga in de skattemässiga
effekterna i skadeståndsbedömningen och därigenom upprätthålla det allmänna
skadeståndets preventiva funktion. Man hänvisade också till att frågan
behandlades av nya arbetsrättskommittén och avstyrkte motionerna.
Reservanterna tillstyrkte motionerna och menade att arbetsrättliga skadestånd
bör behandlas på samma sätt som böter och viten.

Riksdagen avslog motionerna.

En motion med samma yrkande om slopande av avdragsrätten
som i de tidigare nämnda motionerna avslogs med en liknande motivering året
därpå (mot. 1981/82:1624, SkU 1981/82:65).

Som tidigare har framgått har nya arbetsrättskommittén
behandlat spörsmålet i slutbetänkandet (SOU 1982:60) MBL i utveckling. Kommittén
anför bl. a. följande (betänkandet s. 232).

På fackligt håll har man reagerat starkt mot de båda
regeringsrättsavgörandena. Ett huvudargument har varit det som också
framfördes av domstolens minoritet och som går ut på att det är främmande, för
att inte säga stötande, att betrakta ett allmänt skadestånd för åsidosättande
av arbetsrättslig lag eller kollektivavtal som ett slags normal kostnad i den
skadeståndsskyldiges rörelse. Med det betraktelsesättet har man enligt facklig
uppfattning missförstått det allmänna skadeståndets karaktär och förbisett dess
släktskap från vissa synpunkter med böter och icke avdragsgilla viten och andra
avgifter. Synsättet medför risk för att det allmänna skadeståndets uppgift
förfelas. Det är, sägs det vidare, viktigt att lika fall behandlas lika och det
är i varje fall olämpligt att ett utdömt skadestånd får olika reell

Prop. 1983/84:165 44

effekt beroende t.ex. på vilken form en verksamhet bedrivs
i och vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger med hänsyn till ett
företags ekonomiska resultat och ställning.

Från arbetsgivarsidan invänds bl. a. att det enligt
stadgad och oomstridd praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd, avtalsviten
o. d. i anledning av ett företags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i
verksamheten träffat avtal. Någon anledning att principiellt se saken
annorlunda i det här aktuella sammanhanget finns inte. Det bör enligt denna
ståndpunkt beaktas att det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet ofta döms ut
som en påföljd för ett förbiseende eller en ganska utsäktlig felbedömning,
något som understryker släktskapen med andra former av kontraktuella skadestånd
och avdragsgilla viten.

De olika synsätt som vi här översiktligt har beskrivit har
getts till känna även vid de diskussioner som har förts inom vår kommitté.
Någon gemensam uppfattning har vi inte uppnått. Vi har emellertid inte funnit
anledning att ställa frågan på sin spets genom omröstning inom kommittén,
eftersom i alla händelser en ändring i fråga om behandlingen av allmänna
skadestånd vid taxeringen bör föregås av ett skatterätlsligt och tekniskt föreberedel-searbete
som det inte ligger inom ramen för vårt utredningsuppdrag att utföra. För vår
del finner vi bara skäl att tillägga att det torde vara att ta för lätt på
saken att hänvisa till att det finns möjlighet för tingsrätterna och
arbetsdomstolen att vid utmätande av allmänna skadestånd i arbetsrättsliga
tvister ta hänsyn till skatteeffekterna. Nägon möjlighet att göra detta på
annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde i realiteten inte finnas.

Sedan nya arbetsrättskommittén avlämnat sitt
slutbetänkande har frågan om avdragsrätten behandlats ytteriigare en gång av
riksdagen (mot. 1982/83:866, SkU 1982/83: 35). Utskottets majoritet framhöll
att det primära syftet med det allmänna skadeståndet var att upprätthålla
respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Mot den bakgrunden
ansåg utskottet det knappast rimligt att ett arbetsrättsligt skadestånd skulle
ha karaktären av en driftkostnad, som i sin helhet är avdragsgill vid taxering.
Det vore enligt utskottet naturligare att jämställa sådant skadestånd med sanktionsavgifter
vilka enligt 20 § KL utgör en inte avdragsgill kostnad i förvärvskälla.
Motionen avslogs emellertid med hänvisning till att frågan behandlas i
arbetsmarknadsdepartementet av beredningsgruppen för vissa arbetsrättsliga
frågor. Minoriteten ansåg det naturligt att anse ett arbetsrättsligt
skadestånd liksom andra skadestånd som en avdragsgill driftkostnad och
avstyrkte motionen på den grunden. Riksdagen avslog motionen med den av
utskottsmajoriteten angivna motiveringen.

3 Principiella utgångspunkter för en eventuell
lagändring

Huvudsyftet med de allmänna skadstånden på det
arbetsrättsliga fältet är att upprätthålla respekten för lag och avtal. I
flertalet fall täcks ekonomisk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd.
Därigenom har det allmänna skadeståndet ett väsentligt gemensamt drag med den
straffrätts-

Prop.
1983/84:165 45

liga sanktionen böter, nämligen att det är den preventiva
funktionen hos påföljden som är den i prakfiken betydelsefulla. Detta är
utgångspunkten för den kritik som från arbetstagarhåll har riktats mot det
nuvarande rättsläget enligt vilket ett allmänt skadestånd som av arbetsgivaren
utbetalas till enskilda arbetstagare eller till en facklig organisation får
dras av vid taxeringen. Särskilt när skadeståndet är en påföljd för en
lagöverträdelse ter det sig enligt kritiken främmande att ett avdrag skall få
göras i den försumliges deklaration.

Även från andra utgångspunkter ter sig avdragsrätten
problematisk. Vid bestämmande av allmänt skadestånd på det arbetsrättsliga
fältet tar nämligen domstolarna allmänt sett inte hänsyn till företagens
ekonomiska ställning. Detta innebär med den nuvarande tolkningen av de
skatterättsliga reglerna, såsom påpekas i betänkandet MBL i utveckling, att den
reella effekten av skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som
verksamheten bedrivs i och av vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger
med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning. Det räcker här
med att erinra om att avdragsrätt över huvud inte förekommer i vissa
verksamheter, bl.a. hela den offentliga sektorn. Den skillnad som sålunda finns
i fråga om sanktionens ekonomiska effekt kan inte förenas med gmndsatsen att i.påföljdshänseende
lika fall bör behandlas lika. Såsom nya arbetsrättskommittén har påpekat
(betänkandet s. 233) torde detta problem inte kunna lösas genom att domstolarna
ändrar sin praxis vid bestämmande av allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga
fältet genom att ta hänsyn till skatteeffekterna. Förutom att en sådan lösning
skulle innebära ett avsteg från den tidigare nämnda och sedan länge av
arbetsdomstolen tillämpade principen att allmänna skadestånd skall utmätas utan
hänsyntagande till den skadeståndsskyldiges ekonomiska bärkraft, skulle ett
beaktande av skatteeffekterna endast kunna ske på ett synnerligen schablonartat
sätt.

I åtskilliga fall, kanske främst då fråga är om sådana
brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen som anger den enskilda
arbetstagarens rättigheter, kommer ett ekonomiskt skadestånd att neutralisera
den eventuella vinst som förfarandet kan ha medfört för arbetsgivaren. När det
gäller att bestämma storieken av skadeståndet för brott mot de förstärkta
rättigheter som tillerkändes arbetstagarna och deras fackliga organisationer
genom MBL, främst för brott mot den grundläggande regeln om primär förhandlingsskyldighet,
finns emellertid inte denna möjlighet. Men även här gäller som en viktig
princip att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att
sätta arbetstagarnas rätt åt sidan till förmån för andra intressen (prop.
1975/76:105, bilaga 1, s. 382). Uppstår exempelvis en ekonomisk vinst för
arbetsgivaren genom att denne underiåter att fullgöra sin primära
förhandlingsskyldighet, skall detta beaktas vid bestämmande av det allmänna
skadeståndet. Skadeståndet skall således här utom annat, neutralisera den
ekonomiska fördelen. Detta skulle i och för sig kunna

Prop.
1983/84:165 46

sägas tala för ett bibehållande av avdragsrätten, eftersom
vinsten är beskattningsbar hos arbetsgivaren. (Jfr de överväganden som har
gjorts i fråga om vattenföroreningsavgiftens behandling i skattehänseende, prop.
1982/83:87 s. 35). Å andra sidan är detta syfte med det allmänna skadeståndet
vid brott mot den primära förhandlingsskyldigheten detsamma som syftet med
övertidsavgift enligt arbetstidslagen (prop. 1981/82:154 s. 77). En sådan
avgift är inte avdragsgill och det finns inget som talar för att man skattemässigt
bör se olika på sanktioner inom det arbetsrättsliga fältet som har samma eller
liknande funktioner.

Den invändning som arbetsgivarsidan har gjort mot ett
slopande av avdragsrätten är av rättslig natur och går ut på att det enligt
stadgad och oomstridd praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd, avtalsviten
o. d. i anledning av ett för-etags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i
verksamheten träffat avtal. De allmänna skadestånden bör enligt detta synsätt
betraktas på samma sätt. Man kan emellertid fråga sig om en sådan jämförelse är
rimlig när fråga är om brott mot centrala bestämmelser, såsom kravet på saklig
grund för uppsägning, intresset av att föreningsrätten skall lämnas okränkt
eller att arbetstagarna genom sina organisationer skall garanteras information
om och inflytande över arbetsgivarens verksamhet. I dessa fall är det ju fråga
om rena lagbrott, även om det ibland måste finnas ett avtal som utgångspunkt.

De fall där jämförelsen har störst fog för sig synes vara
när allmänt skadestånd döms ut för brott mot kollektivavtal. Men även här kan
invändas att utgångspunkten är ett samhällsintresse som har tagit sig uttryck
i en lagregel om skadestånd, här i syfte att garantera att kollektivavtalen hålls
i helgd för att kunna tjäna som den garanti för arbetsfreden under deras
giltighetstid som utgör grundstenen för den kollektiva arbetsrätten. Till
skillnad från kontraktuella skadestånd och avtalsviten har det allmänna
skadeståndet för ett kollektivavtalsbrott principiellt inte till uppgift att
täcka en ekonomisk förlust, inte ens som en schablonmässig ersättning för sådan
skada. Det allmänna skadeståndet har även på detta område en renodlad preventiv
funktion och skall, om parterna inte kommer överens, till sin storiek bestämmas
av domstol.

Det har även riktats viss kritik mot den beskattning av
det allmänna skadeståndet som sker hos mottagaren. Här har emellertid inte
anförts samma principiella skäl av arbetsrättslig natur för en förändring som
för ett slopande av avdragsrätten. Att vissa ideella skadestånd, t.ex. för
sveda och värk vid kroppsskada, inte anses utgöra skattepliktiga inkomster
torde inte vara ett tillräckligt skäl för att avskaffa skatteplikten för
allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet. Här skall endast erinras om
att det finns avsevärda skillnader mellan dessa typer av skadestånd, såväl i
fråga om de rättsliga utgångspunkterna för skadestånden som när det gäller
ersättningarnas storlek. Inte heller finns det från skatterättslig synpunkt i
övrigt några principiella skäl för en förändring. Visserligen kan en lagänd-

Prop. 1983/84:165 47

ring som innebär att avdragsrätt inte längre föreligger
för allmänna skadestånd medföra, att det hos vissa arbetsgivare kan uppkomma
ett intresse att förvandla det som eljest skulle vara att betrakta som allmänt
skadestånd till ekonomiskt skadestånd. Det kan inte uteslutas att enskilda arbetstagare
skulle vilja medverka i ett sådant arrangemang, i vart fall om såväl det
allmänna som det ekonomiska skadeståndet beskattades hos dem. Arbetsgivare och
arbetstagare skulle så att säga kunna "dela på vinsten". Den risken
skulle av naturliga skäl föreligga bara i fall där skadeståndet bestäms utom
rätta. I de allra flesta fallen torde emellertid överenskommelser om
arbetsrättsliga skadestånd ske under medverkan av någon av arbetsmarknadens
parter. Detta får antas i regel vara en tillräcklig garanti för att
fördelningen mellan allmänt och ekonomiskt skadestånd sker på ett riktigt sätt.
Skattefrihet för allmänna skadestånd skulle å andra sidan öppna möjlighet för
mindre nogräknade arbetsgivare att slussa ut obeskattade förmåner till sina
anställda.

Mot
bakgrund av vad som nu har sagts synes skattefrihet för allmänna skadestånd
inte böra ytterligare övervägas. De tidigare redovisade skälen talar däremot
för att avdragsrätten slopas. Vill man göra detta bör tillvägagångssättet vara
att tillföra undantagskatalogen i 20 § andra stycket KL en regel om att avdrag
inte får göras för allmänna skadestånd som utgår enligt bestämmelser i den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Uttrycken "allmänt skadestånd" och"den
arbetsrättsliga lagstiftningen" torde vara tillräckligt avgränsade för att
inte vålla några tillämpningsproblem.

För att
undvika problem i samband med ett slopande av avdragsrätten bör en eventuell
lagstiftning få effekt endast på skadestånd som utges efter ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §' Vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller
pengars värde (brut-toiittcikt),som har influtit i förvärvskällan under
beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå
skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår
av 43 § 3 mom.

Avdrag får Inte göras för: den Avdrag får inte göras för: den

skattskyldiges
levnadskostnader skattskyldiges levnadskostnader

' Senaste lydelse enl. prop. 1983/84:68. SkU 16. rskr 106.

Prop.
1983/84:165

Nuvarande lydelse

och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett
som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning
till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefri
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift
enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen
(1978:268);

48

Föreslagen lydelse

och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett
som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning
till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefri
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift
enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

allmänt skadestånd som utgått med stöd av arbetsrättslig
lagstiftning;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen
(1978:268);

Prop. 1983/84:165

Nuvarande lydelse

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36
§.

(Se vidare anvisningarna)

49

Föreslagen lydelse

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalföriust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft 0000-00-00 och tillämpas på
skadestånd som utges efter ikraftträdandet.

4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 165

Prop. 1983/84:165 50

BUaga4

Sammanställning av remissyttrandena

Efter
remiss, avseende betänkandets lagförslag om förbud mot innehållande av
intjänad lön såsom stridsåtgärd samt den s. k. tvåhundrakronorsregeln, har
yttranden avgetts av statens arbetsgivarverk (SAV), universitets- och
högskoleämbetet, arbetsdomstolen (AD), ILO-kommittén, Svea hovrätt,
arbetslivscentrum. Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Tidningarnas arbetsgivareförening. Kooperationens
förhandlingsorganisation (KFO), Arbetsgivarföreningen för samfällt ägda företag
och organisationer (SFO), SHIO-Familjeföretagen, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)
och Svenska hamnarbetarförbundet.

Yttranden
har överiämnats av universitets- och högskoleämbetet från universitetet i
Stockholm, de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm,
Uppsala och Lund samt samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och institutionen
för handelsrätt vid Lunds universitet. Arbetslivscentrum har till sitt
yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund.

Tvåhundrakronorsregeln

Förslaget
att återinföra en begränsning av den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar
vid olovliga stridsåtgärder tillstyrks av LO, TCO, SALF och SAC.

LO
anför följande.

Det
är LO: s bestämda uppfattning att ingångna kollekfivavlal skall hållas och
respekteras. Det är en grundläggande princip i det svenska förhandlingssystemet.
OtUlåtna avsteg från ingångna kollektivavtal betyder att överträdelser mot lag
och avtal föreligger. Skadeståndspåföljden för enskilda arbetstagare har främst
till uppgift att markera och stryka under en OtiUåten handlings
rättsstridighet. LO instämmer i utredningens uppfattning att lösningar på
otillåtna arbetskonflikter i första hand och i det längsta skall lösas med
andra medel än skadeståndspåföljder. Det är tillräckligt för att markera
skadeståndspåföljdens funktion att stryka under en handlings rättsstridighet
att begränsa det personliga skadeståndsansvaret till tvåhundra kronor vid
otillåtna arbetskonflikter.

KFO
anser att den enskUde arbetstagaren bör befrias från skadeståndsskyldighet vid
olovliga stridsåtgärder och anför följande.

Prop. 1983/84:165 51

Vid en av arbetstagare olovligen vidtagen stridsåtgärd är
arbetsgivarens primära ambitioner givetvis inriktade på att få stridsåtgärden
att upphöra snarast möjligt. Om arbetsgivaren gemensamt med
arbetstagarorganisationen inte omedelbart lyckas härmed är det väsentligt för
arbetsgivaren att snabbt erhålla domstolsutslag angående stridsåtgärdernas
rättsstridighet. Ett snabbt domstolsutslag med förordnande om stridsåtgärdens
upphörande utgör enligt KFO: s mening - mot bakgrund av den allmänna uppfattningen
angående skadeståndets ändamål — en tillräcklig reaktion för att uppnå det av
lagstiftaren angivna ändamålet. Vad nu sagts sammanhänger även med de
möjligheter som enligt lagen om anställningsskydd kan föreligga för
arbetsgivaren att efter domstolsutslag skilja i konflikten deltagande
arbetstagare från anställningen, sedan alla rimliga möjligheter att bi-lägga
konflikten tagits till vara.

Om arbetstagares skadeståndsskyldighet i nu aktuellt
hänseende bortfaller har arbetsgivaren att vid domstol yrka fastställelse att
stridsåtgärden är olovlig samt att domstolen förordnar om dess upphörande.
Sådant yrkande torde normalt medges av svarandesidan, varför målet snabbt kan
företagas till avgörande utan föregående huvudförhandling. Den i sammanhanget
nu vanliga omgången med prövning av yrkande om interimistiskt förordnande undvikes
därmed. Vidare torde många av de praktiska problem som normalt uppkommer i mål
med ett stort antal svaranden bortfalla.

Med hänvisning fill vad ovan anförts förordar KFO att
enskild arbetstagare befrias från skadeståndsskyldighet vid olovlig
stridsåtgärd.

Även Hamnarbetarförbundet förordar ett helt slopande av
den enskildes skadeståndsansvar. I andra hand tillstyrker förbundet förslaget.

Förslaget
avstyrks däremot av SAV, de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i
Stockholm, Uppsala och Lund. AD, SAF, SFO, SHIO-Familjeföretagen och SACO/SR. Åven
Svea hovrätt och Kommunförbundet år kritiska. Gemensamt för dessa
remissinstanser är att de anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln
skulle begränsa eller omöjliggöra domstolens möjligheter till nyanserade
bedömningar och äventyra respekten för ingångna avtal.

AD anför följande.

Åven i denna fråga har arbetsdomstolen tidigare gett
uttryck för sin principiella uppfattning. Senast detta skedde var i det
tidigare nämnda yttrandet till riksdagens arbetsmarknadsutskott. I yttrandet,
som även avsåg motion 1980/81: 1819, betonade domstolen att skadeståndets
uppgift vid olovliga konflikter är att stryka under principen att avtal skall
hållas. Arbetsdomstolen summerade i yttrandet sin inställning på följande sätt.

"Sammanfattningsvis konstaterar domstolen att det
nuvarande rättsläget när det gäller påföljd för olovlig stridsåtgärd är
lämpligt. Om en beloppsgräns införs kan detta, om skadeståndet kommer att
framstå som obetydligt, leda fill att respekten för ingångna avtal minskar.
Arbetsdomstolen avstyrker därför ändring på denna punkt."

Arbetsdomstolen
håller fast vid denna uppfattning och vill bara tillägga att ett återinförande
av den s.k. tvåhundrakronorsregeln sannolikt skulle avskära domstolen från
möjligheten att nyansera skadeståndsbedömningen vid olovliga konflikter.

Prop.
1983/84:165 52

SAF anför:

Majoritetsförslaget innebär att skadeståndspåföljden även
för det mest allvarliga och skadebringande brott mot fredsplikten skulle bli högst
200 kronor, dvs. den gräns som fastställdes för 55 år sedan. För alla andra
fall — många gånger nog så allvarliga - skulle påföljden bli i motsvarande mån
lägre.

Det är inte bara så att en ansvarsbegränsning av denna art
- jämförbar med påföljden för närvarande av en enkel parkeringsförseelse -
skulle stå i fullkomlig särklass i förhållande till andra ansvarsregler i vårt
samhälle. De praktiska konsekvenserna av ett genomförande av förslaget skulle
vara olyckliga inte endast för arbetsgivarna utan även för de fackliga organisationerna
själva. Mycket behöver inte ordas om de synnerligen allvarliga följder som ett
genomförande av förslaget i sista hand skulle få.

SACO/SR anför:

SACO/SR anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln
skulle allvarligt försämra möjligheten för arbetsdomstolen att göra nyanserade
bedömningar av skadeståndsbeloppens storlek vid olika fall av olovliga
stridsåtgärder. Dessutom skulle ett enligt SACO/SR: s mening befogat
hänsynstagande till penningvärdeförsämringen helt förhindras.

Vid riksdagsbehandlingen 1976 uttalade inrikesutskottet bl.a.
att ett borttagande av den stela tvåhundrakronorsregeln inte innebär något
förord för en generell höjning av skadeståndsbeloppen. Utskottet förutsatte
tvärtom att skadestånd vid olovliga konflikter även i framtiden skulle hållas
på en måttlig nivå. Arbetsdomstolen har i sin praxis tagit fasta på dessa
uttalanden samtidigt som domstolen försökt beakta den fortgående penningvärdeförsämringen
(AD 1982 nr 129).

Enligt SACO/SR: s uppfattning talar argument av betydande
tyngd för den gällande ordningen, som den kommit till uttryck i
arbetsdomstolens praxis. SACO/SR avstyrker därför nya arbetsrättskommitténs
förslag till återinförande av tvåhundrakronorsregeln.

Åven andra remissinstanser pekar på betydelsen av en
fortgående penningvärdeförsämring. Juridiska fakultetsnämnden vid Siockholms
universitet anser att om ett maximerat skadestånd införs, detta bör indexregleras,
lämpligen genom en anknytning till en viss andel av basbeloppet, t. ex. på sätt
som har gjorts vid regleringen av övertidsavgiften i 26 § arbetstidslagen.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universilel anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln
skulle få effekten att intresset i högre grad skulle riktas mot de fackliga
organisationernas agerande vid olovliga konflikter. I och med att den rättsliga
sanktionen mot den enskilde inte blir effektiv, måste enligt nämnden kraven
ställas högre på den fackliga organisationens agerande. En sådan utveckling skulle
kunna äventyra goda relationer mellan arbetsgivare och fack och i värsta fall
leda till att motsättningarna skärps på arbetsplatserna. Juridiska fakultelsnämnden
I Stockholm och institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet pekar på

Prop.
1983/84:165 53

problem med att avgränsa regelns tillämpningsområde: skall
den t.ex. även gälla om det i ett kollektivavtal sägs att arbetstagaren har ett
särskilt ansvar för viss dyrbar egendom.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
ifrågasätter om man inte borde ompröva påföljdssystemet och anför följande.

Eftersom den enskilde arbetstagarens skadeståndsskyldighet
i samband med olovliga konflikter fått en sådan symbolisk betydelse kan man
fråga sig om inte hela påföljdssystemet borde omprövas. Ett förslag som då
borde vara väl värt att överväga är det som framfördes av professor Tore Sigeman
vid nordiska juristmötet 1972 (Förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1972 s.
180, 191 f.). Sigemans förslag går ut på att skadeståndspåföljden borde
ersättas med en bot-system där boten inte skulle tillfalla arbetsgivaren utan
gå till något allmännyttigt ändamål. Det finns flera argument för ett sådant
system. Ett argument är att det skulle vara lättare för arbetstagarna att
acceptera en påföljd som inte kom arbetsgivaren tillgodo, - arbetstagarna
uppfattar ofta den olovliga strejken som en maktkamp mellan parterna och ser
det därför som stötande att ena parten skall erhålla skadestånd. Ett annat
argument för Sigemans lösning är att eftersom skadeståndet vid olovliga
konflikter allt mer kommit att framstå som en påföljd för trots mot domstol
eller för illojal facklig verksamhet så är det mer i linje med reglernas
ändamål att skadeståndet inte kommer någon enskild till del.

Förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd

Förslaget att i 41 § MBL föra in ett förbud för
arbetsgivare att såsom stridsåtgärd vid en arbetskonflikt innehålla lön eller
annan ersättning som har tjänats in av arbetstagare som berörs av konflikten
har tillstyrkts av 5A V, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet.
Kommunförbundet, LO, TCO, SACO/SR, SALF, SAC och Svenska hamnarbetarförbundet.
Av dessa har LO mera utförligt motiverat sitt ställningstagande och anför bl.
a. följande.

LO vill betona betydelsen av en lagreglering. Även om den
rådande situationen präglas av att flertalet större arbetsgivarorganisationer
numera har förklarat, att det inte är aktuellt att begagna den vittgående
frihet att vidta stridsåtgärder, som gällande rätt ger tillfälle till, är det
nuvarande läget behäftat med brister och svagheter.
Arbetsgivarorganisationernas deklarationer och rekommendationer är ensidiga. De
ingår sålunda inte som ett förpliktande led i kollektivavtal. Det rättsliga
utrymmet kvarstår obeskuret. I och med att förklaringarna inte är en del av
ingångna kollektivavtal utan ensidiga deklarationer omfattas inte dessa av
arbetsgivare som har valt att stå utanför varje arbetsgivarsammanslutning.
Dessutom tillkommer att inte samtliga på svensk arbetsmarknad verkande arbetsgivarorganisationer
avgivit deklarationer om att begränsa utnyttjandet av i och för sig tillåtna
stridsåtgärder. Lagreglering är sammanfattningsvis enligt LO den enda metod
som medför garantier för att en likformig praxis utbildar sig över hela
arbetsmarknaden.

5 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 165

Prop. 1983/84:165 54

LO anser att arbetsgivaren inte skall anses vara befriad
från betalningsskyldighet för under arbetskonflikt intjänad lön till arbetstagargrupper
som inte berörs av på samma arbetsplats utbruten konflikt genom att arbetsgivaren
själv försätter sig i betalningsoförmåga i förhållande till de utanför
konflikten stående arbetstagarkategorierna genom att som ett led i ett större stridsåtgärdspaket
vidta stridsåtgärder, vilka primärt riktar sig mot andra indragna arbetstagargrupper.
Varför skall av arbetsgivaren anställda, som står utanför en på den egna
arbetsplatsen utbruten konflikt och som fullgör sin arbelsskyldighet, bära
verkningarna av arbetsgivarens egna stridsåtgärder, vars utsträckning han själv
i princip disponerar över?

SAV och Kommunförbundet påpekar i sina tillstyrkanden att
förslaget överensstämmer med av dem tillämpad praxis.

Förslaget avstyrks av de juridiska fakultetsnämnderna vid
universiteten i Uppsala och Stockholm, AD, SAF, KFO och SHIO- Familjeföretagen.

AD anför bl. a. följande.

Sedan gammalt har på stridsrättens område gällt att arbetsmarknadens
parter har en ömsesidig frihet att på eget ansvar vidta ekonomiska stridsåtgärder
när fredsplikt inte råder på grund av kollektivavtal. Denna ordning har visat
sig ändamålsenlig och har otvivelaktigt tjänat arbetsfredens intresse. Enligt
en allmänt omfattad uppfattning har det ansetts att ingrepp genom lagstiftning
i det rådande systemet bör genomföras endast om mycket påtagliga skäl talar för
en sådan åtgärd. Enligt domstolens mening har det inte kunnat påvisas att
tillräckliga skäl nu föreligger för ett ingripande lagstiftningsvägen. Till
stöd för denna uppfattning kan särskilt åberopas uttalandet i betänkandet att
det i huvudsak råder enighet mellan arbetsmarknadens parter om att innehållande
av arbetslön som har förfallit till betalning inte bör utnyttjas som vapen i arbetsstriden.
Arbetsdomstolen anser alltså att det inte är motiverat med lagstiftning i
frågan.

SAF anför som skäl för avstyrkande följande.

Kommittémajoritetens förslag om förbud för arbetsgivaren
att innehålla intjänt lön i samband med konflikt grundas inte på något
föreliggande praktiskt behov. Vad samtliga arbetsgivarrepresentanter i
kommittén redovisat beträffande arbetsgivarorganens inställning i frågan visar
övertygande detta. Mot bakgrund därav framstår det som tämligen enastående om
statsmakterna likväl skulle ta detta förmenta problem till intäkt för att för
första gången i vårt land lagstifta med förbud mot den fria konflikträt-ten. De
framtida konsekvenserna av en sådan åtgärd torde lätt kunna bli sådana att de
strider inte endast mot ena sidans intresse utan även mot parternas gemensamma
intressen.

Vissa
frågor beträffande löneutbetalning vilka står i indirekt samband med konflikt -
t.ex. då tjänstemännen är involverade i konflikt - är sådana att de ändå inte
kan lösas genom lagstiftning. De kan däremot erhålla vederbörligt beaktande
genom avtal. Ett lämpligt tillfälle att behandla sådana aspekter är vid den
revision av huvudavtalen som nu förbereds för såväl arbetar- som
tjänstemannaområdena.

Traditionen att lösa speciella begränsningar av den eljest
fria konflikträt-ten genom avtal går tillbaka till huvudavtalet 1938 mellan SAF
och LO.

Prop.
1983/84:165 55

Grundsynen bakom avtalet var att lagreglering av fredsplikt
skulle begränsas till vad som följer av kollektivavtal och att
arbetsmarknadens parter skulle ta sitt ansvar för vad som i övrigt krävdes av
tilläggsreglering. Det är av utomordentlig vikt att statsmakterna inte på ett
onödigt och obetänksamt sätt medverkar till att rubba denna grundsyn.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför
bl. a. följande.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns andra problem i
samband med stridsåtgärder som det från principiell synpunkt vore viktigare för
lagstiftaren att ge sig i kast med. Detta gäller t. ex. både de samhällsekonomiska
verkningarna av mycket stora konflikter och på ett mera individuellt plan de
högst diskutabla stridsåtgäder som har drabbat ensamföretagare och företag utan
medlemmar i den angripande organisationen.

Liknande synpunkter förs fram av KFO och SHIO-Familjeföretagen.

Liksom bl.a.
SAF tar SHIO-Familjeföretagen fasta på att större delen av arbetsmarknaden är
täckt av utfästelser från arbetsgivarorganisationer som går ut på att innehållande
av intjänad lön inte kommer att användas som stridsåtgärd. Organisationen
tillägger bl. a. följande.

De oorganiserade arbetsgivarna följer i helt övervägande
antal fall organisationernas avtalsuppgörelser. Detta innebär att de varken
förhandlar eller själva vidtar konfliktåtgärder. Slutsatsen blir att denna typ
av stridsåtgärd knappast kan utgöra något praktiskt problem på
arbetsmarknaden.

Till grund för sitt avstyrkande av en lagändring lägger
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att rättsläget är oklart
och att det framstår som fullt tänkbart att arbetsdomstolen skulle inta en
annan ståndpunkt, om frågan på nytt underställdes domstolen. Liknande
synpunkter förs fram av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Dessa
båda fakultetsnämnder drar även upp frågeställningen i vilken omfattning det
enskilda anställningsavtalets förpliktelser kan åberopas i samband med
konflikt.

Flera av
remissinstanserna tar upp lagförslaget från mera rättstekniska synpunkter. SAV
anser att förbudet inte bör gälla vid olovliga stridsåtgärder, t.ex. vid en
olovlig strejk. TCO anser att det i förarbetena bör klargöras att även tilläggsersättningar
som utgår t.ex. till skådespelare i samband med nyttjande och
utlandsöverföringar av TV-program och filmer innefattas av uttrycket "lön
eller annan ersättning". Juridiska Jåkul-tetsnätnnden i Lund ifrågasätter
om inte den nya lagtexten kunde göras mindre otymplig genom att begränsas till
den första meningen. Åven institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet
anser att lagtexten kunde förenklas, men föreslår en lösning från en helt
annan utgångspunkt. Flera av de juridiskt-vetenskapliga remissinstanserna anser
att den föreslagna regeln systematiskt inte hör hemma bland MBL: s fredspliktsregler.

Prop. 1983/84:165 56

Vissa remissinstanser har även yttrat sig över andra delar
av nya arbetsrättskommitténs betänkande än de som har remitterats. Dessa
yttranden behandlas inte i detta sammanhang.

Över promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa
arbetsrättsliga skadestånd har, efter remiss, yttranden avgetts av SAV, riksskatteverket
(RSV), AD, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, arbetslivscentrum, Svenska
kommunförbundet, SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening, KFO, SHIO-Familjeföretagen,
LO, TCO och Centralorganisationen SACO/SR.

Remissutfallet är splittrat när det gäller förslaget att
slopa avdragsrätten förde arbetsrättsliga skadestånden. SAV, AD, kamniarrätien
i Stockholm, majoritetsmeningen inom svenska kommunförbundet. LO, TCO och
SACO/SR fillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.

Sedan LO i sitt remissyttrande erinrat om vad som uttalas
i MBL: s förarbeten (prop. 1975/76, bilaga 1, s. 302) om vikten av effektiva
sanktioner för att inskärpa det ansvar som följer av lagstiftningen, anförs
följande.

Mot denna bakgrund är det synneriigen otillfredsställande
att det allmänna skadeståndets huvudsakliga syfte att upprätthålla respekten
för lag och avtal väsentligt urholkas genom ett skatterättsligt synsätt, som
innebär att allmänt skadestånd betraktas som en normal omkostnad i arbetsgivarens
rörelse med vilken följer avdragsrätt. Enligt LO: s uppfattning bör allmänna
skadestånd ej medföra avdragsrätt med hänsyn till deras preventiva syfte och
karaktär av att utgöra sanktion för överträdelse av lag eller avtal. Brott mot
lag eller avtal kan rimligen inte anses vara ett normalt led i arbetsgivarens
verksamhet. Därför ska inte heller påföljd, som syftar till att avhålla part
från att göra avsteg från lag eller avtal, medföra avdragsrätt. Det allmänna
skadeståndet har således inte till uppgift att täcka ekonomisk förlust. Med det
ekonomiska skadeståndet förhåller det sig annorlunda, eftersom detta endast
fullgör en reparativ funktion.

LO vill understryka vad som sägs i promemorian om de
egendomliga effekter, som betraktelsesättet med allmänt skadestånd som en
avdragsgill driftskostnad innebär. Beroende på associationsform och
tillgängligt avdragsutrymme är konsekvenserna högst olika mellan olika arbetsgivarka-tegorier
och mellan enskilda arbetsgivare sinsemellan inom en och samma
associationsform. LO vill därför instämma med beredningsgruppens förslag att
genom en ändring i 20 § kommunalskattelagen ändra på det allmänna
skadeståndets karaktär av att utgöra avdragsgill driftskostnad i arbetsgivarens
rörelse. LO utgår härvid från att lagförslaget även innefattar allmänna
skadestånd som utgår pga kollektivavtalsöverträdelser.

Liknande synpunkter förs fram av TCO och SACO/SR. AD anför
följande.

Arbetsdomstolen har inte någon erinran mot förslaget om en
lagändring av angiven innebörd. Ett slopande av avdragsrätten synes väl
överens-

Prop. 1983/84:165 57

stämma
med det grundläggande syftet med allmänt skadestånd, nämligen att upprätthålla
respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Ett sådant synsätt
synes också rimligt ur rättvisesynpunkt, eftersom lika fall bör behandlas lika
i påföljdshänseende.

Arbetsdomstolen delar
vidare den skepsis som har framförts mot tanken att domstolarna vid
bestämmandet av allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet skulle ta
hänsyn fill företagens ekonomiska ställning och uppkomna skatteeffekter. Någon
möjlighet att göra detta på annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde
inte finnas. Det kan tilläggas att arbetsdomstolen f n inte gör några skattemässiga
överväganden vid fastställandet av allmänt skadestånd. En eventuell
lagstiftning i enlighet med förslaget kan inte antas komma att innebära någon
ändring i detta förhållande.

Kammarrätten
i Stockholm anför bl. a. följande.

Som
framgår av promemorian kan principiella skäl anföras både för och emot att
avskaffa avdragsrätlen för s k allmänt skadestånd, som utgår enligt arbetsrättslig
lagstiftning. Med hänsyn till dessa ersättningars natur och huvudsakliga
funktion anser emellertid kammartällen att övervägande skäl talar för ett
avdragsförbud.

Förslaget
avstyrks av RSV, SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening, KFO och SHIO-Familjeföretagen.
SAF anför bl. a. följande.

Det
är således enligt föreningens mening inte möjligt att i detta sammanhangjämföra
allmänna skadestånd på arbetsrättens område med böter och liknande påföljder.
De alltnänna skadestånden bör i stället jämställas med sedvanliga kontraktuella
skadestånd och avtalsviten. Föreningen kan därför inte heller godta de
argument som i övrigt förs fram i promemorian och som går ut på att den reella
effekten av ett allmänt skadestånd kan bli olika beroende av den form
verksamheten bedrivs i och vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger.
Det ligger i sakens natur att avdragsrätten inte allfid kan utnyttjas. Att den
verkliga kostnaden i den meningen kan bli olika från ett fall till ett annat är
i själva verket en konsekvens som ligger inbyggd i skattesystemet som sådant.
Därvidlag skiljer sig inte ett allmänt skadestånd från vilket annat skadestånd
som helst. För övrigt löser man inte det i promemorian skisserade problemet
genom att slopa avdragsrätten. Till följd av skillnader i ekonomisk bärkraft
skulle självfallet de allmänna skadestånden även fortsättningsvis drabba olika
arbetsgivare olika hårt.

När det gäller frågan om
avdragsrättens reella betydelse bör även framhållas att skatteeffekterna kan
vägas in när man bestämmer storleken av ett allmänt skadestånd. Det är även
möjligt att vid skadeståndsbedömningen ta hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska bärkraft mera allmänt sett. Förslaget att slopa avdragsrätten medger
inte någon sådan flexibilitet.

Liknande
synpunkter förs fram av KFO och SHIO-Familjeföretagen. KFO framhåller vidare
att ett slopande av avdragsrätten skulle motverka

Prop.
1983/84:165 58

det
pågående arbetet att reformera företagsbeskattningen där siktet är inställt på
att närma det skattemässiga resultatet till det redovisningsmäs-siga. RSK anför
bl. a. följande.

Skattelagstiftningen
är uppbyggd enligt huvudprinciperna att när ett belopp är skattepliktigt för
mottagaren är det avdragsgillt för den som erlägger beloppet om kostnaden är
att hänföra till en förvärvskälla. Enligt förslaget skall den skadelidande även
i fortsättningen beskattas för det erhållna skadeståndsbeloppet. Förslaget
leder därför till en inkongruens i skattesystemet därigenom att ersättning som
är skattepliktig hos mottagaren blir icke avdragsgill hos utgivaren och detta
trots att fråga är om kostnad i förvärvskälla.

Åven
arbelslivscentrum och Svea hovrätt är kritiska mot förslaget. Arbetslivscentrum
framhåller bl.a. att förslaget skulle negativt påverka möjligheterna att ur arbetstagarsynpunkt
nå tillfredsställande uppgörelser i tvister utom rätta. Arbetslivscentrum anför
vidare bl. a. följande.

Att
för skattemyndigheterna utröna vad som avsetts eller vad som kan anses vara en
adekvat klassificering när det gäller en skadeståndsuppgörelse som kan tänkas
gälla allmänt skadestånd utan att parterna lämnat erforderlig indikation härom
kan uppenbarligen i många eller de flesta fall erbjuda en oöverstiglig uppgift.
Även i den utsträckning det vid taxeringen skulle vara möjligt att företa en
självständig prövning, t.ex. med stöd av ett intyg från facket, kan man undra
om det är rimligt att introducera ett kontrollmoment av detta slag när det i så
hög grad kommit att framstå som önskvärt att göra skattesystemet mer enkelt och
praktikabelt. Det har inte såvitt framgår gjorts gällande att det här skulle föreligga
något större fiskalist intresse motiverande en rättsförändring. Dock föreligger
ju möjligheten av schabloniserade beräkningsnormer.

Svea
hovrätt, som anser sig sakna anledning att motsätta sig en lagändring i det i
promemorian angivna syftet, framhåller emellertid att det kan finnas skäl för
en mer djupgående analys som grund för lagstiftning på området. Vad hovrätten i
första hand syftar pä är en analys av gränsdragningen mellan olika typer av
skadeståndssanktioner och vitessanktioner inom arbetsrätten.

RSK
och kammarrätten i Slockholm anser att begreppen arbetsrättslig lagstiftning
och allmänt skadestånd behöver klarläggas ytterligare. Kammarrätten tar vidare
upp frågan om övergångsbestämmelsens utformning och anför följande.

I
promemorian föreslås (s. 9) att avdragsförbudet skall tillämpas även i fall där
visseriigen betalningen sker efter ikraftträdandet men de förhållanden som har
utlöst skadeståndsskyldigheten hänför sig till tid dessförinnan. En sådan
ordning rimmar dåligt med förbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen
mot retroaktiv skattelagstiftning. Det principiellt

Prop. 1983/84:165 59

riktiga
är att från tillämpningsområdet för den nya regleringen undanta samtliga fall
där de omständigheter som har föranlett skadeståndsskyldigheten hänför sig
till tiden före ikraftträdandet. Ett minimikrav måste i allt fall vara att
avdragsförbudet inte tillämpas när skadeståndet har hunnit fastställas - genom
frivillig överenskommelse eller genom dom - före ikraftträdandet.

TCO
och SACO/SR anser att starka skäl, bl. a. den s. k. symmetriprinci-pen inom
skatterätten, talar för att beskattningen hos mottagaren av allmänt skadestånd
tas bort. Kammarrätten i Stockholm anser att det inte finns anledning att i
förevarande sammanhang ändra på de regler som gäller den skattemässiga
bedömningen av ersättningen hos mottagaren.

Prop. 1983/84:165 60

Bilaga 5

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av
kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout
eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om
avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat
åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal
eller om åtgärden har till ändamål

1.
att utöva
påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller i tvist humvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag,

2.
att åstadkomma
ändring i avtalet,

3.
att genomföra
bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla,
eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga
stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar
och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtal gäller får en arbetsgivare inte
såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne sådan lön
eller annan ersättning för utfört arbete som har förfallit till betalning.
Såsom olovlig stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren håller inne sådan
lön eller annan ersättning med anledning av att arbetstagarna dellar I strejk
eller annan stridsåtgärd.

60 §

Är någon skadeståndsskyldig en- Skadestånd kan, om det är skå-

Ugt denna lag, kan skadeståndets Ugt, sållas ned eller
helt falla bort. belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha
utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den
skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse
med den skadevållandes

Prop. 1983/84:165

Nuvarande lydelse

tillgångar eller omständigheterna I övrigt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligl första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skaU särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

61

Föreslagen lydelse

I mål otn skadestånd för arbetstagares deltagande I en
olovlig stridsåtgärd skall domstolen, så snart som möjligt,

1. om arbetskonflikten ännu på

går och om domstolen finner den

olovlig, ålägga arbetstagarna att

återgå till arbetet, och

2. om
det bedöms lämpligt för att

undanröja orsakerna till arbetskon

flikten, besluta att en ny överlägg

ning enligt 43 § genast efter åter

gång till arbetet skall tas upp under

ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första
överläggning enligt 43 § varaktigt har ålergåit lUI arbelel får åläggas skadeslånd
bara om detfintis särskilda skäl till det.

Högre skadeslånd än tvåhundra kronor får inte åläggas
arbetstagare för deltagande I en olovlig stridsåtgärd. Detta gäller dock inte
ifråga om arbetstagare som inte följer ett åläggande av domstolen om återgång
till arbetet, om stridsål-gärden med hänsyn tUl omständigheterna måste
betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya
bestämmelserna i 60 § tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter
ikraftträdandet. I annat fall tillämpas 60 § i dess äldre lydelse.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom
föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4 kap.

7§'

Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen
förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan.

Första
stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen om medbesiämmande
i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i strid
strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd.
Har i fall som avses ;' 43 eller 60 § lagen ont medbesiämmande i arbelslivet
överläggningsskyldighet ej fullgjorts, får arbetsdomstolen dock ej pröva
tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas
till prövning, såvUt gäller förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådana frågor prövats, skall målet
förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan sådan
förhandling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller
tredje stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och ej heller
tvist humvida stridsåtgärd vidtagits i mot lag eller kollektivavtal eller tvist
om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet överiäggningsskyldighet ej fullgjorts, får
arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan
upptagas till prövning, om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden
infill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådattt
yrkande prövats, skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling
eller överiäggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket
slutförts. Innan sådan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke
slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första
eller andra stycket ej ägt mm, får talan ändå upptagas till prövning, om mot
förhandlingen eller överiäggningen förelegat hinder, som icke berott av
käranden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Senaste lydelse 1976:581

Prop. 1983/84:165 63

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20§' kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt),
som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag,
som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i
bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning pä skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet eller annan lag som gäUer förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, tiär skadeståndet avser annal än ekonomisk skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

' Senaste lydelse 1983: 1051.

Prop. 1983/84:165 64

avgift
enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift
enligt ransoneringslagen (1978: 268);

vattenföroreningsavgift
enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

ränta
på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses
i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust
m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när
skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

Prop. 1983/84:165 65

Innehåll

Sid

Proposition ..................................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens lagförslag ................................................ 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-02-23
med beslut

om lagrådsremiss ............................................................. 7

1
Inledning ..................................................................... ..... 7

2
Allmän
motivering ................................................... ..... 8

2.1 Tvåhundrakronorsregeln ...................................... 10

2.2 Förbud mot att hålla inne intjänad
lön såsom stridsåtgärd ... 14

2.3 Skattereglernas tillämpning på
vissa arbetsrättsliga skadestånd 17

3
Upprättade
lagförslag ................................................. ... 19

4
Specialmotivering
....................................................... ... 20

4.1 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet 20

4.2 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1974: 371) om rättegången

i arbetstvister ....................................................... ... 27

4.3........................................................................... Förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370) ........................................................... ... 28

5
Hemställan ................................................................. 29

6
Beslut ......................................................................... 29

Utdrag av lagrådets protokoll 1984-03-20 ..................... ... 30

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-22
med beslut

om proposition ................................................................. 33

Bilagor

1
Sammanfattningen
i kommittébetänkandet .............. ... 35

2
Kommittébetänkandets
lagförslag ............................. ... 40

3
Promemorian
Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd 41

4
Sammanställning
av remissyttrandena ...................... ... 50

5
De remitterade
lagförslagen ..................................... ... 60

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984