Prop. 1983/84:172

Prop.
1983/84:172

Regeringens proposition

1983/84:172

om
ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden;

beslutad
den 8 mars 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

Pä
regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås atl samtliga fondstyrelser inom AP-fonden får möjlighet atl
förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för alt bereda styrelserna
lokaler för verksamheten. Vidare föresläs alt första-tredje fondstyrelserna får
möjlighet atl förvärva obligationer som har förmedlats av svenska fondkommissionsbolag.

I
fråga om äteriån av ATP-avgifter föresläs dels alt rätten att bevilja sådana
lån begränsas till bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit,
dels atl statens, kommunernas och landstingskommunernas rätt att ta upp ålerlån
upphör.

Dessutom
föreslås all första—tredje fondstyrelserna får rätt atl fastställa räntesatsen
på lån frän fondstyrelse till kreditinrättning sm lämnat ålerlån och alt ett äteriån
som huvudregel skall amorteras enligt en bunden amor-teringsplan.

Ändringarna
avses träda i kraft den 1 juli 1984.

Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 172

Prop. 1983/84:172 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för
allmänna

pensionsfonden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med
reglemente för

allmänna pensionsfonden dels atl 12 och 18—20 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §,
av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen
förvaltar

1.
i obligationer
utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheler, Sveriges
allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges sladshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan.
Svenska skeppshypo-tekskassan eller Skeppsfartens sekundärlänekassa eller av kredilakliebo-lag
som står under tillsyn av bankinspektionen,

2.
i obligationer garanterade
av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheler,

3. i obligationer och andra för 3. i obligationer och andra för

den allmänna rörelsen avsedda den allmänna
rörelsen avsedda

skuldförbindelser som har offentli- skuldförbindelser
som har offentli

gen utbjudils av svenska bankaktie- gen
utbjudits av svenska bankaktie

bolag, Sveriges investeringsbank bolag,
svenska fondkotnmissions-

akfiebolag eller Nordiska investe- bolag,
Sveriges investeringsbank

ringsbanken med undantag av kon- aktiebolag
eller Nordiska invesle-

vertibla skuldebrev, skuldebrev ringsbanken
med undanlag av kon-

förenade med optionsrätt till ny- verlibla
skuldebrev, skuldebrev

teckning och sådana obligationer förenade med
optionsrätt till ny-

med längre löptid än ett år, som har teckning
och sädana obligationer

utfärdals av bankaktiebolag, spar- med
längre löptid än ett är, som har

banker eller cenlralkassor för jord- utfärdats
av bankaktiebolag, spar-

brukskredit. banker eller cenlralkassor för jord

brukskredit.

4.
i andra
skuldförbindelser utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheler,
riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit eller
andra kreditinrättningar som regeringen godkänner, eller av bolag, föreningar
eller stiftelser som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, en kommun
eller en därmed jämförlig samfäl-lighet har iklätt sig borgen för
förbindelserna,

5.
i
skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse saml

6.
i fordringar
hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om återiån.

15 a § En fondstyrelse får förvärva fast egendom,
tomträtt eller bostadsrätt för att bereda styrelsen lokaler för verksamheten.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Riksbanken,
bankaktiebolag, sparbanker, cenlralkassor för jordbrukskredit, Sveriges
allmänna hypoteksbank. Svenska skeppshypo-tekskassan och andra kreditinrättningar
som regeringen godkänner får varje år mot bevis om fullgjord avgiflsbelalning
bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring återiån. Detta fär ske med högst hälften
av de avgifter som erlagts

1. under det närmast föregående

året eller

2. under de fem närmast föregå

ende åren, i den mån avgiftsbetal

ningarna inte redan utnyttjats som

underlag för ålerlån.

Ålerlån får inte beviljas, om lånebeloppet skulle
understiga femtiotusen kronor. Ålerlån enligt första stycket 2 fär uppgå till
högst femhundratusen kronor.

Bankaktiebolag,
sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredit får varje år mot bevis om fullgjord
avgtftsbetalning bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för
tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återiån. Detta får
ske med högst hälften av de avgifter som erlagts

1.
under del
närmast föregående året eller

2.
under de fem
närmast föregående åren, i den mån avgiftsbetalningarna inte redan utnyttjats
som underlag för ålerlån.

Ålerlån
får inte beviljas staten, kommuner eller landstingskommuner. Inte heller får återiån
beviljas om lånebeloppet skulle understiga femtiolusen kronor. Återiån enligt
första stycket 2 får uppgå till högst femhundratusen kronor.

En
kreditinrättning, som har lämnat äteriån enligt 18 §, får i samband därmed
till motsvarande belopp erhålla lån från en fondstyrelse. Länet skall lämnas
av den fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalta de avgifter eller större delen
av de avgifter för vilka återlånel beviljats. De lån som kreditinrättningar
erhåller under ett kalenderår på grund av återiån till kotn-muner och
landstingskommuner får uppgå till sammanlagt högst etthundra miljoner kronor.

Räntesatsen för lån från fondstyrelser till
kreditinrättningar enligt första stycket skall motsvara räntesatsen för det
senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslånet, om inte
regeringen har fastställt en annan räntesats. Räntesatsen för lånet skall
omprövas vart

En kreditinrättning, som har lämnat ålerlån enligt 18 §,
får i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån frän en fondstyrelse.
Länet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har atl förvalta de
avgifter eller större delen av de avgifter för vilka återlånel beviljats.

Räntesatsen för län från en fondstyrelse till en
kreditinrättning enligt första stycketjästställs av fondstyrelsen.
Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femte år under dess löptid. En
fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya
räntesatsen

Prop.
1983/84:172

Nuvarande lydelse

femte år under dess löplid. En fondstyrelse och en
kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även
för övriga lån vilkas räntesals skall omprövas under samma kalenderår.

Föreslagen lydelse

skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall
omprövas under samma kalenderår.

Amortering skall varje år göras på återiån, som inte i
sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet. Varje amortering skall
göras med minst en liondedel eller, såvitt avser återiån som beviljats med
högre belopp än hälften av närmast föregående års avgifter, minst en
femtondedel av lånesumman.

Del lån som en kreditinrättning erhållit frän en
fondstyrelse enligt 19 § skall återbetalas i samma takt som återlånel.
Återbetalningen får dock inte ske långsammare än som föreskrivits i villkoren
för återlånel. Har elt ålerlån sagts upp till betalning får
kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen ändå, fill den del det motsvarar
obetald äterlåneskuld, återbetalas på de villkor som gällde före
uppsägningen.

Ett återiån skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp
per år. Varje amortering skall göras med en tiondedel eller, såvitt avser ålerlån
som beviljats med högre belopp än hälften av närmast föregående års avgifter,
en femtondedel av lånesumman. Amortering får dock ske med större belopp om
särskilda skäl föreligger.

Det lån
som en kreditinrättning erhållit frän en fondstyrelse enligt 19 § skall
återbetalas i samma takt som äleriånel. Återbetalningen får dock inte ske
långsammare än som föreskrivits i villkoren för återlånel. Har elt återiån
sagts upp till betalning på grund av att låntagaren inte längre kan förväntas
fullgöra förbindelsen får kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen, till den
del det motsvarar obetald äterlåneskuld, lösas iförtid. Om långivaren och
låntagaren är överens får ett återiån överföras till en annan kreditinrättning
som har rätt att bevilja sädana län.

1,
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1984,

2,
I fråga om äteriån,
som har beviljats före den I juli 1984, och län frän en fondstyrelse till en
kreditinrättning som har beviljat äleriånel gäller fortfarande 19 § andra
stycket och 20 § första och andra styckena i sina äldre lydelser.

Prop. 1983/84:172 5

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande och statsråden I, Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R,
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden

1
Inledning

Allmänna
pensionsfonden (AP-fonden) bildades i samband med atl lagstiftningen om en
allmän tilläggspension genomfördes år 1959. Bestämmelser om AP-fonden finns i
lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden (APR). AP-fonden
har till uppgift alt förvalta de avgifter som eriäggs för att finansiera
tilläggspensioneringen. Syftet med fonden är dels atl klara tillfälliga
påfrestningar i pensionssystemet, dels atl möjliggöra en ökad kapitalbildning
i samhället.

Förvaltningen av fonden
uppdrogs från början åt tre fondstyrelser benämnda första, andra och tredje
fondstyrelserna. En fjärde fondstyrelse inrättades i samband med atl AP-fonden
fick rätt att placera medel i aktier, fr.o.m. år 1974. Enligt riksdagsbeslut
1983 skall fr.o.m. 1984 fem nya fondstyrelser, benämnda löntagarfondstyrelser,
inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Dessa skall i första hand
placera fondmedel på aktiemarknaden.

Den kapitalförvallande
verksamhet som första-tredje fondstyrelserna utövar fär avse endast placering i
obligationer och vissa andra fordringsbevis. Fondmedlen fördelas genom förvärv
av obligationer som har bjudils ut på den öppna marknaden och genom
reverslångivning till olika mellan-handsinstilut som därefter i sin lur lånar
ut medlen. Härutöver refinan-sierar första-tredje fondstyrelserna de återiån
hos bankerna som en arbetsgivare kan beviljas på grund av inbetalning av ATP-avgifter.

I
en skrivelse till regeringen den 6 oktober 1983 har första-tredje fondstyrelserna
hemställt atl APR ändras sä att styrelserna får rätt att dels förvärva
obligationer av fondkommissionsbolag, dels ge direktlån till pri-

Prop.
1983/84:172 6

vata företag, dels förvärva fastighet för bedrivande av
fondstyrelsernas verksamhet. Dessutom har styrelserna hemställt att reglerna
för ålerlån och refinansieringslån ändras i vissa avseenden. Skrivelsen bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Mot bakgrund bl. a. av de synpunkter som framkommit under
remissbehandlingen finns det enligt min mening anledning att närmare utreda
frågan om behörighet för fondstyrelserna atl ge direkllän till privata företag.
Jag avser att återkomma till regeringen med elt förslag om alt låta kreditmark-nadskommiltén
(Fi 1983:06) behandla också denna fråga.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Vidgning av kretsen obligationsförmedlare

Departementsförslaget: Fondstyrelserna fär rätt att
förvärva obligationer som förmedlats av svenska fondkommissionsbolag.

Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom
bankföreningen och sparbanksföreningen tillstyrker förslaget. De senare
understryker atl bankernas medverkan i emissioner av obligationer grundar sig
pä djupgående och långsikliga engagemang i emitlerande företags
affärsverksamhet. Bl. a. hävdas att del krävs finansiella resurser all i
förekommande fall garantera obligationslånet. Den föreslagna vidgningen av
kretsen obligationsförmedlare innebär enligt sparbanksföreningen i praktiken
en strukturell förändring av kreditmarknaden på delta område, som inte
motiveras av bristande konkurrens eller kompetens.

Skäl för departementsförslaget: Enligt 12 § 3 APR fär
fondstyrelserna förvärva obligationer och vissa andra skuldförbindelser som
bjudits ut offentligen av svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller
Nordiska investeringsbanken. Förslaget om en utvidgning av kretsen obligalionsförmed-lare
syftar enligt fondstyrelserna till att öka konkurrensen mellan emissionsförmedlarna
på den svenska obligationsmarknaden och därmed främja införandet av nya
länekonstruktioner till gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneförmedlare
bör enligt styrelserna ocksä kunna pressa ned de höga fasta kostnader som nu är
förenade med obligationsemissioner och som belastar länlagarna.

Den avgränsning av kretsen obligationsförmedlare som
gjordes i samband med AP-fondens tillkomst 1959, syftade till att tillgodose
alt fondsty-

Prop. 1983/84:172 7

relsernas
placeringar uppfyller kravet på marknadsmässighet och att undvika en mer
ingående kreditvärdighelsprövning från fondstyrelsernas sida. Någon fullständig
genomgäng av lämpliga obligationsförmedlare gjordes inte då. Under de år som
gått sedan dess har stora förändringar skett pä den finansiella marknaden.
Flera fondkommissionärer har tillkommit med en kompelens som torde vara
tillräcklig för all ombesörja obligationsförmedling. 1979 års fondkommissionslag
får också ses som uttryck för en strävan atl i konkurrenshänseende jämställa
banker och fondkommissionsbolag. En utvidgning av kretsen obligationsförmedlare
till alt omfatta också fondkommissionsbolag bör genom en ökad konkurrens på
obligationsmarknaden kunna medverka till atl kostnaderna för obligationsemissioner
hålls nere. En sådan utveckling gagnar länlagarna. Förslaget bör därför
genomföras.

2.2
Rätt att förvärva fastighet för att bereda fondstyrelserna lokaler för verksamheten

Departementsförslaget:
Samtliga styrelser inom AP-fonden får rätt att förvärva fast egendom, tomträtt
eller bostadsrätt för att bereda styrelserna lokaler för verksamheten.

Fondstyrelsernas
förslag: Är begränsat fill att avse förvärv av fastighet och berör endast första-tredje
fondstyrelserna.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag.

Skäl
för departementsförslaget: Frägan om AP-fonden skulle ha rätt att förvärva
fastighet för verksamhetens bedrivande behandlades i motiven till det
ursprungliga reglementet (prop. 1959:100 s. 184). Skälet till att fonden dä inle
gavs sådan möjlighet var alt man inte ansåg det sannolikt atl dylikt behov
skulle uppkomma. Styrelserna menar nu atl det innebär nackdelar, bl. a. från
kostnadssynpunkt, att vara hänvisad till förhyrda lokaler och att man som
hyresgäst haft en svag ställning i förhällande till fastighetsägaren pä en
överhettad hyresmarknad i Stockholms centrum.

Det kan nämnas att
institut som banker och fondkommissionsbolag har rätt atl förvärva fast
egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda sig lokaler för rörelsen.
För att trygga fondstyrelsernas tillgång till lokaler för verksamheten på
rimliga ekonomiska villkor bör dessa få en motsvarande rätt atl förvärva sådan
egendom. Denna bör i huvudsak nyttjas för styrelsernas kanslier. Rätten alt
för AP-fondens räkning förvärva fastighet m. m. för det ändamål som här har angetts
bör gälla för samtliga fondstyrelser inom AP-fonden. Inget hindrar att vissa
fondstyrelser, t. ex. första-tredje fondstyrelserna, gemensamt gör elt
egendomsförvärv.

Prop. 1983/84:172 8

2.3 Ändrade regler för återiån och refinansieringslån

Aterlånerätten

Departementsförslaget: Rätten alt bevilja återiån
begränsas till bankaktiebolag, sparbanker och cenlralkassor för
jordbrukskredit. Den rätt alt bevilja ålerlån som nu tillkommer riksbanken,
Sveriges allmänna hypoteksbank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan
kreditinrättning som regeringen godkänner upphävs. Återiån får i framliden inte
beviljas staten, kommuner eller landstingskommuner.

Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker
fondstyrelsernas förslag.

Skäl för departementsförslaget: Banker och vissa andra kreditinslitut
kan bevilja ett företag s. k. ålerlån upp till halva det belopp som företaget
har betalt i avgifter för ATP under det närmast föregående året eller under de
fem närmast föregående åren, i den män avgiftsbetalningarna inte redan
utnyttjats som underlag för ålerlån. Ålerlån som beviljas under sistnämnda
förutsättning får uppgå till högst 500000 kr. Skulle lånebeloppet understiga
50000 kr. fär ålerlån över huvud taget inte beviljas. Rätten atl bevilja ålerlån
tillkommer förutom bankerna även riksbanken, Sveriges allmänna hypoteksbank.
Svenska skeppshypotekskassan och andra kreditinslitut som regeringen godkänner
(18 § APR).

Inget av de institut som berörs av förslaget har hittills
utnyttjat sin rätt att bevilja äteriån. Detta torde sammanhänga med institutens
roll på kapitalmarknaden som förmedlare av långfristiga lån genom upplåning
mot obligationer eller reverslän, varigenom de fär tillgäng till AP-fondens medel.
Alt instituten skulle ägna sig ocksä åt äterlåneverksamhet ligger inte i linje
med deras övriga verksamhet. Rätlen alt bevilja återiån bör därför, som
fondstyrelserna föreslagit, begränsas till alt omfatta bankaktiebolag,
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit.

Kommunernas och landstingskommunernas återiänerält
begränsades år 1982 till 100 milj. kr. per år. Enligt fondstyrelserna utgör
begränsningsregeln en onödig komplikation i fondförvaltningen på grund av de
urvalsproblem som gör sig gällande inom den utmätta ramen. Kommunförbundet har
upplyst alt aterlånerätten under 1983 (fram till november månad) utnyttjats av
endast tre kommuner, varför ett avskaffande av kommunernas återiänerält enligt
förbundet får ses om en formsak. Staten har över huvud taget inte utnyttjat sin
rätt till ålerlån och landstingskommunerna har gjort så endast i myckel
begränsad omfattning. För statens del utgör aterlånerätten knappast ett
realistiskt alternativ för finansiering av statsbudgeten. Kommunernas och
landstingskommunernas behov av refinan-

Prop. 1983/84:172 9

siering
bör i stället kunna täckas genom direkta reverslån från AP-fonden. Jag förordar
därför atl statens, kommunernas och landstingskommunernas återiänerält upphävs.

Räntesättning
och amortering

Departementsförslaget:
Första—tredje fondstyrelserna får rätt att fastställa räntesatsen pä lån frän
fondstyrelse till kreditinrättning som lämnat återiån (s. k. refinansieringslån).
Ålerlån skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per år under lånets
löptid. Endast om särskilda skäl föranleder därtill får återiån betalas
tillbaka på kortare tid än tio resp. femlon år. Elt refinansieringslån skall
liksom tidigare betalas tillbaka i samma takt som återlånel. Har ett återiån
sagts upp till betalning på grund av att låntagaren inte längre kan förväntas
fullgöra förbindelsen fär dock refinansierings-lånet, till den del del
motsvarar obetald äterlåneskuld, lösas i förtid.

Fondstyrelsernas
förslag: Överensstämmer med departementsförslaget såvitt avser räntesättningen
på refinansieringslån och den bundna amorteringsplanen för återiån.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag. De
remissinstanser som avstyrker förslaget, bl. a. Svenska bankföreningen och
Sveriges Industriförbund, menar atl detta skulle innebära en försämring av äteriånevillkoren.

Skäl
för departementsförslaget: Kreditinrättning som har lämnat ålerlån har rätt alt
få län till motsvarande belopp av den fondstyrelse som förvaltar merparten av
de erlagda avgifterna. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning
som har lämnat återiån skall motsvara räntesatsen för del senaste i Sverige
utgivna långfristiga statsobligalionslånel, om inle regeringen har fastställt
en annan räntesats. Räntesatsen skall omprövas vart femte år under länets
löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den
nya räntesatsen skall gälla även för övriga län, vilkas räntesats skall
omprövas under samma kalenderår. Ett återiån, som inle i sin helhet återbetalas
inom ett är, skall årligen amorteras med minst en liondedel av lånesumman. I
fråga om ålerlån som motsvarar avgiftsbetalningar under längre lid än det
närmast föregående året gäller atl länet skall amorteras med minst en
femtondedel av lånesumman per är. Refinansieringslånen skall betalas tillbaka i
samma takt som återiänen (19-20 §§ APR).

Bestämmelserna
om räntesätlning pä refinansieringslån har ändrats vid ett flertal tillfällen
sedan det ursprungliga reglementet trädde i kraft den I januari 1960. Före 1980
gällde som huvudregel all räntesatsen var rörlig och följde förändringarna i
riksbankens diskonto. Regeringen skulle fastställa räntesatsen, så att den men
en halv procent översteg högsta allmänt

Prop. 1983/84:172 10

förekommande
inlåningsränta i bank. Den 1 januari 1980 ändrades bestämmelsen så att
räntesatsen skulle motsvara räntesatsen för det långfristiga statsobligationslån,
som hade getts ut i Sverige närmast före del senaste årsskiftet. Regeringen
kunde dock fastställa en annan räntesals om ränteläget hade ändrats sedan
obligationslånet gavs ut. De nuvarande bestämmelserna, enligt vilka räntan
skall motsvara räntan för del senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligalionslånel,
om inte regeringen har fastställt en annan räntesats, trädde i kraft den 1
april 1981. Enligt den övergångsbestämmelse som gavs i samband därmed skulle i
fråga om refinansieringslån som grundas på återiån beviljade före den 11 april
1981 den tidigare bestämmelsen i dåvarande 15 § reglementet tillämpas.
Bakgrunden till 1981 års ändring av bestämmelserna om räntesättning för refinansieringslån
var all del allmänna ränteläget för andra långfristiga lån ändrats vid ett flertal
tillfällen inom loppet av ett år.

Sedan
de nuvarande bestämmelserna infördes har ränteregleringen för direkllän från försäkringsinslilul
avskaffats. Således råder numera en fri prissättning på dels obligationslån,
dels reverslån från olika kreditgivare utanför banksystemet. På lån till Induslrikredit
med tio års löptid och räntejustering efter fem år tillämpar fondstyrelserna
för närvarande en räntesats om 11,6%.

Omfattningen
av återiänen har ökat markant under senare år. År 1975 uppgick de utestående återiänen
till ca 4,8 miljarder kr., för att år 1980 ha ökat till ca 11,2 miljarder kr.
och år 1982 uppgå till 13 miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att de totala
utestående krediterna till näringslivet år 1980 uppgick till 497 miljarder kr.

Fondstyrelserna
menar att återiänen snarare har kommit att betraktas som en finansieringsform
för bankerna än som en lånekälla för de avgiftsbetalande företagen. Bankernas
utnyttjande av refinansieringsmöjligheten i AP-fonden har styrts av graden av
stramhet på kreditmarknaden. Under perioder med lätt kredilmarknad har refinansieringen
i AP-fonden minskat och lånen betalats tillbaka i förtid. Vid en åtstramning
har refinansieringsmöjligheten utnyttjats i högre grad. Fondstyrelserna menar
att del sätt pä vilket återiänen nu fungerar gör att de inte kommit all
användas för långfristig långivning enligt de ursprungliga intenfionerna. Refinansieringen
sker dessutom till räntesatser som orsakar fonden förluster jämfört med en
långivning fill Industrikredit. Återlänens karaktär av speciella lätt tillgängliga
penningmarknadslän skulle enligt fondstyrelserna kunna elimineras vid en fri räntesätlning
och en fix amorteringsplan.

Räntesättningen
på refinansieringslånen skulle enligt fondstyrelserna anpassas till den nivå
som tas ut för lånen till exempelvis Induslrikredit. I oktober 1983 var denna
13% för krediter med tio års löptid och ränlejuste-ring efter fem år. Refinansieringsräntan
uppgick i september 1983 till 12%. I februari 1984 var skillnaden mellan de
bägge räntesatserna mindre. Räntan på lån till Industrikredit uppgick då till
11,6% medan refinansieringsräntan löd på 11,5%.

Prop.
1983/84:172 11

Innan
jag går närmare in på de ändringsförslag som fondstyrelserna lämnat vill jag
framhålla att det är betydelsefullt alt refinansieringslånens karaktär av
långfristiga investeringskrediler upprätthålls. Det är vidare önskvärt att
svängningarna i fondens kreditkapacitet dämpas sä att fondstyrelsernas
långsiktiga kreditplanering underlättas. Att ålerlån inte bör vara en billigare
finansieringsform än obligationsemission framhölls av föredragande statsrådet
redan i prop. 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden. Denne konstaterade
härvid atl räntesatsen på refinansieringslånen har stor betydelse för hur
tillgängliga kapitalresurser fördelas. Mot denna bakgrund ändrades fr. o. m.
1980 bestämmelserna om räntesatsen på refinansieringslånen, en ändring som då
medförde en viss höjning av räntan.

De ölägenheter som är förknippade
med fondstyrelsernas refinansiering av återiänen, bl. a. störningar i
styrelsernas långsiktiga kreditplanering och en icke önskvärd förändring av låneslrukluren
från långsiktig till kortsiktig kreditgivning bör, såsom fondstyrelserna
föreslagit, kunna elimineras genom en bunden amorteringsplan för äteriån. Jag
är därför beredd atl godta alt ålerlån i framliden skall amorteras med ett i
förväg bestämt belopp per är under lånets löptid, för all pä så sätt förhindra
alt återlånel och därmed ocksä refinansieringslånel löses i förtid. Ett ålerlån
skall således som huvudregel amorteras med en tiondedel eller femtondedel per
år. Under vissa förhållanden kan det dock vara nödvändigt att medge en kortare amorteringstid
för ålerlån. En sådan situation kan föreligga t. ex. i del fall en rörelseidkare
på grund av pensionering o. dyl. planerar all avveckla sin rörelse inom kortare
tid än tio resp. femlon år. Dessutom bör möjlighet finnas atl lösa ett äteriån
i förtid t. ex. om en rörelse måste avvecklas på grund av ägarens sjukdom eller
annan oförutsedd händelse.

Refinansieringslånel bör
även fortsältningsvis betalas tillbaka i samma takt som återlånel. Inle i något
fall bör dock lånet få betalas tillbaka pä längre tid än tio resp. femlon är.
Har elt ålerlån sagts upp till betalning pä grund av atl låntagaren inte längre
kan förväntas fullgöra förbindelsen bör dock refinansieringslånel, till den del
del motsvarar obetald äterlåneskuld, kunna få lösas i förlid.

Såsom
konstaterades i kapilalmarknadspropositionen har också ränle-sättningen pä
lånen betydelse för hur tillgängliga kapitalresurser fördelas. Den större föränderlighel
som under senare år präglat kapitalmarknaden ökar kraven på en möjlighet att
anpassa låneräntan till rådande marknadsvillkor. Detta är viktigt också för atl
undvika direkta ränteförluster. Beslut om räntesatser bör så längt möjligt
fattas av dem som har den direkta kontakten med marknaden. Mot denna bakgrund
är jag beredd atl tillstyrka atl fondstyrelserna får rätt alt själva
fastställa räntesatsen pä refinansieringslånen. Enligt min mening bör denna
anpassas till gällande marknadsränta för motsvarande lån vid tidpunkten för
långivningen. Vid den omprövning av räntesatsen som skall ske efter fem år bör hänsyn
tas till de

Prop. 1983/84:172 12

förändringar
som då har skett i det allmänna ränteläget. Den ränta som styrelserna vid varje
fidpunkt tar ut på sina lån exempelvis till Industrikredit bör normall kunna vara
normerande för räntesatserna.

De
ändrade villkoren för återiänen kan i och för sig väntas påverka efterfrågan pä
sådana län. Som riksbanken och bankföreningen framhållit är det viktigt atl
villkoren för återiänen inte ändras så atl lånen blir ointressanta för de
avgiftsbetalande företagen. Räntevillkoren bör därför sä vitt möjligt anpassas fill
vad som i övrigt gäller för motsvarande krediter. Härigenom kan återiänen
fortfarande utgöra ett fullgott kreditallerna-fiv. Ocksä vad som nu sagts bör
beaktas av fondstyrelserna när de fastställer räntesatsen för refinansieringslånen.

2.4
Ikraftträdande m.m.

De
ändringar som föreslås i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden bör träda i kraft den 1 juli 1984.

Har äteriån
beviljats före ikraftträdandet bör 19 och 20 §§ fortsätta alt gälla i sina
äldre lydelser i fråga om äleriånel och lån till kreditinrättning som har
beviljat återlånel.

Med hänsyn till att
kommuner och landstingskommuner har möjlighet atl få direkta reverslän från AP-fonden
i stället för refinansieringslån anser jag att några övergångsbestämmelser i
denna del inte behövs trots att återiånerätten för dessa upphör under pågående
kalenderår. Inte heller bör övriga ändringar i reglementet påkalla några
särskilda övergångsbestämmelser.

3
Hemställan

Men
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslär
riksdagen

att
anta inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden lagt fram.

Prop. 1983/84:172 13

Bilaga 1

ALLMÄNNA
PENSIONSFONDEN

Första,
andra och tredje

fondstyrelserna 1983-10-06

Till Finansdepartementet

Förslag
till ändringar av 12, 14, 15 och 16 §§ reglementet (1959:293) ang. allmänna
pensionsfondens förvaltning

1.
Bakgrunden till förslagen

Allmänna
pensionsfondens uppbyggnad och placeringsbeslämmelser präglas av en strävan mot
längt driven decentralisering av lånebesluten. Den bärande principen vid
utformningen av fondreglementet var sålunda alt fondens inträde pä kredilmarknaden
inte skulle skapa behov av genomgripande inslitulionella förändringar ulan att
fondens utlåning i allt väsentligt skulle kanaliseras av redan befintliga
institut eller genom förvärv av obligationer som emitterats genom bankerna.
Några kontakter med de slutliga låntagarna skulle således i princip inte behöva
upprättas.

Inrättandet
av AP-fonden innebar till följd av den snabba tillväxten av dess kapital en
genomgripande omdaning av i synnerhet kapitalmarknaden. Fonden kom inom några
fä är atl inta positionen som den helt dominerande källan för långfristiga län.
Atl fonden trots delta anmärkningsvärt friktionsfritt kunde inpassas på
marknaden visar att fondreglementet var ändamålsenligt utformat.

Senare års utveckling på kredilmarknaden
präglas ånyo av genomgripande omvandling, denna gång med en snabbt minskande
marknadsandel för AP-fonden. AP-fondens kreditgivningskapacitet har radikalt
sjunkit och den relativa nedgången är särskilt kraftig de senaste åren. År 1977
utgjorde AP-fondens kreditgivning ca 33 % av den totala, organiserade kreditmarknaden
(exkl. den av svenska låntagare utnyttjade delen av utländska marknader) för
att 1982 i det närmaste ha halverats (till ca 17,5 %). ATP-systemets
finansiella sparande är numera ej större än de privata försäkringsinslitutens
och kommer framöver att vara väsentligt mindre.

De angivna förändringarna
mot en mindre framträdande marknadsposition för AP-fonden har accelererats av
en snabb tillväxt av kreditmarknadens totala omslutning, ett resultat av den
samhällsekonomiska obalansen med stora underskott i statsbudgeten och likvida
företag. Denna situation har befrämjat tillkomsten av en mängd nya institut pä
den organiserade kreditmarknaden och en växande icke organiserad marknad för kreditgivning
direkt mellan företag, kommuner och andra deltagare på marknaden.

Denna
omvandling av kredilmarknadens omslutning och struktur har

Prop. 1983/84:172 14

givetvis
inte kunnat undgå atl påverka AP-fondens verksamhetsbetingelser. Den har
emellertid också enligt fondstyrelsernas mening medfört att delar av det i fidigare
skeden så väl avvägda placeringsreglementel kommit alt framstå som otidsenligt
och rentav stridande mot de ursprungliga intentionerna.

En
helt ny situation har uppställ inte bara pä kreditmarknadens utbudssida utan ocksä
pä dess eflerfrägesida. Efterfrågan på främmande kapital via
obligationsmarknaden har kraftigt minskat med undanlag av kapital för investeringar
inom framför allt energisektorn. De höga fasta kostnaderna i form av
mellanhandsprovisioner har tillsammans med stelheten i obliga-fionslänekonstruktionen
bidragit till att minska läneformens attraktivitet hos låntagarna. Dessas
anspråk på utformning av länevillkoren efter individuella behov kan bara i
begränsad form tillgodoses inom ramen för obliga-tionslåneinstitutel. Samtidigt
som olika nackdelar för låntagarna sålunda har medfört en minskning av emissionsverksamhelen,
har emellertid den begränsade emissionsvolymen rönt ett växande intresse frän
nya köparka-legorier pä den allt mer differentierade efterfrägesidan vilket
resulterat i reduktioner av tecknade belopp.

Ett
breddal placeringsintresse för obligationer måste enligt fondstyrelsernas
mening välkomnas eftersom del är ägnat alt främja marknadens funktionssätt och
öka förutsättningarna all introducera mer varierande länekonstruktioner.
Obligationslåneinstitutet kan emellertid inle utvecklas till en skräddarsydd
låneform för individuella behov pä samma sätt som direktlän mellan långivare
och låntagare. För en växande grupp låntagare med behov av stora och
specialkonstruerade krediter innebär följaktligen fondreglementels bestämmelser
att AP-fondens kapitalutbud inte kan utnyttjas ändamålsenligt, och i vart fall
att län frän AP-fonden ställer sig dyrare än ett direktlån skulle göra. För AP-fonden
innebär begränsningen till obligationslåneformen alt fonden är utestängd frän
deltagande i konkurrensen pä en allt viktigare del av kapitalmarknaden.
Fondens stora kapacitet atl ge specialanpassade krediter kommer därigenom inte
heller atl las till vara.

De
anförda nackdelarna av det restriktiva placeringsreglementel belastar inte de
privata försäkringsinstituten som har friare placeringsregler och som kan
emotse en väsentligt snabbare tillväxt än AP-fonden. Fondstyrelserna anser sig
därför kunna konstatera att intentionerna bakom fondreglementet inte längre
uppfylls av placeringsreglerna utan att dessa i den nya kreditmarknadssituationen
tvärtom fäll en rakt motsatt, konkurrenshäm-mande effekt.

Fondstyrelserna
har funnit att de påvisade nackdelarna kan avhjälpas med endast smärre
justeringar av fondreglementet. Till grund för fondstyrelsernas
ändringsförslag ligger följande allmänna utgångspunkter. — AP-fondens
förvaltning skall alltjämt bygga pä en decentraliserad kreditgivning. En
organisation för kreditprövning skall inte byggas upp.

Prop.
1983/84:172 15

-
Säkerhetskravet på
placeringarna skall bestå.

-
Fondens placeringsreglemente
justeras så att obligationslånekonslruk-lionens begränsningar inte hämmar
konkurrensen på kapitalmarknaden fill men för låntagarna.

Med
dessa förutsättningar har fondstyrelserna utaVbelal följande förslag fill
ändringar i AP-fondens reglemente.

-
Fonden skall ges möjligheter
att som ett alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med
stora och långsikliga investeringar specialkonstruerade direktlän.

-
Fonden skall ges möjligheter
alt förvärva nyemitterade obligationer genom en vidare krets av förmedlare än
för närvarande.

-
Villkoren för refinansieringslån
anpassas så att lånen blir mer likvärdiga än för närvarande med investeringskrediler
som förmedlas av kapitalmarknadsinstitut.

-
Fondstyrelserna lägger dessutom
fram förslag om några mindre betydande ändringar som dels skulle underlätta
fondens förvaltning (rätt för fonden att förvärva fastighet för eget bruk),
dels skulle rafionalisera formerna för fondens kreditgivning (återiänen till
kommuner ersätts fullt ut med direkta reverslån och rätlen att förmedla återiån
begränsas till bankinstilut).

I
det följande utvecklas förslagen mer i detalj i den ordning de föranleder ändringar
i fondreglementet: (Jfr bifogade förslag till lydelse.)

2.
Vidgning av kretsen av obligationsförmedlare (12 § 3)

Fondreglementet
föreskriver för närvarande att AP-fonden får förvärva endast sådana
obligationer som förmedlats av bankaktiebolag. Fondstyrelserna föreslär atl AP-fonden
skall få förvärva obligationer som förmedlats ocksä av svenskt fondkommissionsbolag.

Förslaget
syftar till atl öka konkurrensen mellan emissionsförmedlarna på den svenska
obligationsmarknaden och därmed främja införandet av nya lånekonstruktioner till
gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneförmedlare skulle ocksä pressa ner
de höga fasta kostnader som nu är förena de med obligationsemissioner och som
belastar låntagarna.

Den
strikta begränsningen till bankförmedlade emissioner som för närvarande gäller
infördes i en tid när andra förmedlare knappast kunde anförtros det speciella
ansvar för kreditbedömning som är förknippat med långfristiga obligationer.
Numera har elt flertal fondkommissionärer sådan kompetens vartill kommer att de
institutionella placerarna på marknaden omedelbart skulle reagera pä försök till
introduktion av icke obligationsvärdiga låntagare.

Prop.
1983/84:172 16

3. Rätt att ge direkdån i vissa fall (12 § 4)

För närvarande fär AP-fonden enligt reglementet ge direkllän
endast till staten, kommun, vissa angivna slag av kreditinstitut samt till
statliga och kommunala företag om staten eller kommunen gått i borgen för
förbindelserna. Direktlån får således inte ges till privata företag.

Fondstyrelserna föreslår att fonden skall få rätt atl ge
direktlån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot
betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.

Motiven för förslaget har utvecklats i det föregående. Direkllän
skall komma i fråga endast som alternativ till obligationslån. Del blir alltså
fråga om stora krediter som anpassas till låntagarens speciella behov med avseende
på amorteringsplan, ränlebindning etc., och där flexibiliteten inle kan
åstadkommas med elt obligationslån.

För sådana lånekonstruktioner har AP-fonden en stor och
hittills i huvudsak outnyttjad kapacitet. En anpassning av fondreglementet
enligt förslaget skulle medge AP-fonden atl delta i konkurrensen pä en marknad
där de enskilda försäkringsbolagen redan är verksamma. För lånlagarna skulle
kostnaderna sänkas genom bortfall av obligationslänens mellanhandsprovisioner.

Styrelserna är angelägna att understryka alt en möjlighet
till direktlån som utnyttjas i angivna speciella fall inte ställer krav pä
uppbyggnad av en omfattande förvaltning för kreditprövning, säkerhetskontroll
och bevakning av låntagarnas utveckling. För del begränsade antal låntagare
som här kan ifrågakomma, av vilka flertalet kan väntas uppträda också på obligationsmarknaden,
kommer kreditbedömningen och bevakningen väl att kunna handhas inom fondens
befintliga kansli. Det i förslaget angivna säkerhetskravet är avsett atl ha
samma innebörd som motsvarande formuleringar i banklagen.

4. Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av
fondstyrelsernas verksamhet

(ny 12 § 7)

De tre första fondstyrelserna liksom fjärde fondstyrelsen
är sedan sin tillkomst hänvisade till att bedriva verksamheten i förhyrda lokaler.
Delta har inneburit nackdelar frän kostnadssynpunkt och begränsad flexibilitet
i utnyttjandet av lokalerna. Därtill har fondstyrelserna som hyregäsler haft en
svag ställning i förhållande till fastighetsägaren på en överhettad hyresmarknad
i Stockholms centrum med kontinueriig risk för uppsägning av kontraktet.

Fondstyrelserna föreslär alt AP-fonden i likhet med
bankinstitut skall fä rätt att förvärva fastighet för bedrivande av
fondstyrelsernas verksamhet. Pä samma sätt som i banklagen är reglementets
föreslagna formulering på denna punkt avsedd atl utesluta fastighelsförvärv i
placeringssyfte.

Prop.
1983/84:172 17

5. Ändrade regler för refmansieringslån (14 § första
stycket, 15 § första och andra stycket samt 16 §)

Den ordning som f. n. råder beträffande räntesättningen pä
av fondstyrelse beviljat refinansieringslån är att räntan fastställs till
räntan för senast utgivna långfristiga statslån, om ej regeringen fastställt
annan räntesats.

Denna
ordning tillkom under 1980, efter det att först kapilalmarknadsul-redningen
föreslagit ett avskaffande av ålerlån, med undantag av att en återiänemöjlighet
borde finnas som var anpassad fill de mindre företagens behov. Allmänna
pensionsfondens första och majoriteten i andra och tredje fondstyrelserna
tillstyrkte kapilalmarknadsulredningens förslag. Någon diskussion om räntans
storlek blev därför i delta sammanhang inle aktuell. Återlänemöjligheien kom
att kvarstå för de större företagen samt kompletteras med utredningens förslag
om ackumulerade äteriån.

I delta sammanhang konstaterades endast att hägra
egentliga invändningar ej fanns mot att räntan pä refinansieringslånen i
princip anknöts till den långa stalslåneräntan med justering vart femte är. Sä
blev också fallet. Först kom den ordningen atl gälla alt räntesatsen på lån
från fondstyrelse till kreditinrättning skulle motsvara räntesatsen för närmast
före senaste årsskifte i Sverige utgivna långfristiga slalsobligalionslån, om
ej regeringen, med hänsyn till att ränteläget därefter ändrats, fastställde
annan räntesals. Denna ordning gällde från 1980-01-01. Endast tre veckor efter
att denna ordning införts fann fondstyrelserna anledning alt begära alt regeringen
fastställde en ny räntesats mot bakgrund av en genomförd höjning av den långa
räntan. Regeringen fastställde den nya räntan. Efter dittills oanade
fluktuationer av de inhemska räntorna under 1980 och efter en frikoppling av
industriobligationsräntan från stalslåneräntan i april 1980 aktualiserades
gällande bestämmelser för räntesättningen pä refinansieringslånen.

Efter en ingående diskussion drog fondstyrelserna
slutsatsen att räntan pä näringslivets obligafionslån var den jämförelseränta
som låg närmast till hands. Skälet mot atl denna ränta skulle tillämpas var
emellertid att problem skulle kunna uppstå vid räntejusteringstillfällena eftersom
det vid den tidpunkten icke förelåg en alldeles fri, marknadsmässig
prisbildning pä vare sig direktlån från försäkringsbolag eller
näringslivsobligationer.

Vid detta tillfälle valde fondstyrelserna därför att
stanna för den ordning som nu gäller för fastställandet av räntan på refinansieringslån.

Sedan denna ordning infördes har även ränteregleringen för
direktlån frän försäkringsinslilul avskaffats. Detta innebär att det numera
råder en fri prissättning pä dels obligationslån, dels reverslån frän olika
kreditgivare utanför banksystemet. F. n. tillämpar fondstyrelserna en räntesats
på 13 % för krediter med tio års löptid och räntejuslering efter fem år för lån
till Induslrikredit. Räntan för motsvarande kredit är 12,50% i det fall räntejuslering
sker efter två och ett halvt år. 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. nr 172

Prop. 1983/84:172 18

Bankerna
fungerar i älerlånesystemet som mellanhandsinstitul - de påtar sig kreditrisken
och tillgodogör sig en marginal. Ålerlånesystemel kan emellertid med nuvarande
regler lätt utnyttjas för finansiella transaktioner på exempelvis
penningmarknaden alltefter penningpolitikens utformning.

Återiänen
kan i själva verket betraktas som en finansieringsform för bankerna snarare än
som en lånekälla för de avgiftsbelalande företagen. Bankernas utnyttjande av refinansieringsmöjligheten
i AP-fonden har styrts av graden av stramhet på kredilmarknaden. Under perioder
med lätt kreditmarknad har refinansieringen i AP-fonden reducerats och även
återbetalts för alt sedan snabbt öka vid en åtstramning. Det hindrar inte all älerlånemöjligheten
kan åberopas av lånesökande förelag i synnerhet i en åtstramningssiluation. Den
i förhällande till kreditbehovet ganska slumpmässiga fördelningen av ålerlåneberätligade
pensionsavgifter befrämjar knappast en i någon mening effektiv
kreditfördelning. I synnerhet stora företag med en utvecklad finansförvaltning
brukar också i lämpliga kreditmarknadslägen begära in offert pä återiänen från
flera banker. (Jfr Kapilal-marknadsutredningen, SOU 1978:11 s 474 ff.)

Återlånesystemets
funktionssätt innebär att del inte kommit all fullt ut användas för långfristig
långivning enligt de ursprungliga intentionerna utan delvis som en kanal till
penningmarknaden från AP-fonden. Denna Iransformering av långfristigt kapital till
kortfristigt reducerar AP-fondens långfristiga kreditkapacilet och sker som
framgått till räntesatser som åsamkar fonden förluster jämfört med en
långivning till exempelvis Industrikredit.

Fondstyrelserna
föreslår följande ändringar i reglerna för refinansieringslånen för att ge
dessa krediter mera karaktär av långfristiga investeringskrediler. Räntan på
de refinansieringslån som fondstyrelserna lämnar till bankerna för deras återlånegivning
skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna fillämpar för
långivning till exempelvis Induslrikredit. Lånens amortering fixeras till ett
bestämt belopp per år - 1/10 (1/15 för ackumulerade återiån). En från början
fixerad återbetalning skall alltså gälla som för andra län pä kapitalmarknaden.
Med tillämpning av den fria räntesättning som infördes för oprioriterade
krediter 1981 och en fix amorteringsplan elimineras återlänens karaktär av
speciella, lätt tillgängliga penningmarknadslän.

En
sådan effekt främjas också av riksbankens ändrade behandling av återiänen. Från
och med mars 1983 är" bankernas refinansieringslån hos fondstyrelse
likviditetskvotsgrundande. Utlåningen räknas ocksä in i bankernas övriga
utlåning. Tillämpningen av höga likviditetskvoter och utlå-ningsrekommendationer
gör alt bankernas benägenhet alt bevilja ålerlån minskat drastiskt under 1983.

Fondstyrelserna
vill i sammanhanget förorda atl vissa ändringar genomförs dels i reglerna för
vilka kreditinrättningar som får bevilja återiån, dels vem som fär uppta äteriån.

Prop. 1983/84:172 19

Enligt
reglementet får en rad finansinstitut förmedla återiån. Vid sidan av
bankaktiebolag, sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredit får län ocksä
beviljas av riksbanken, hypoteksbanken, skeppshypotekskassan och andra kredifinrätlningar
som regeringen godkänner.

Fondstyrelserna föreslär
att rätten atl bevilja återiån begränsas till de tre bankkategorierna
bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Riksbanken
kan knappast tänkas ägna sig ät äterlåneverksamhet. De i reglementet angivna kapitalmarkandsinslituten
har tillkommit för förmedling av långfristiga lån genom upplåning mot
obligationer eller reverslån och fär pä dessa vägar tillgång till AP-fondens
medel. Något skäl atl kapilalmarknadsinslitulen därutöver skulle utnyttja
kundernas återiänemöjlighet föreligger inle enligt fondstyrelsernas mening och
instituten har heller hiuills inle beviljat sådana lån. En konsekvent
begränsning till bankinstituten förutsäller också all regeringens rätt alt
godkänna annan kreditinrättning som ålerlänegivare utgår, en rätt som aldrig
utnyttjats. Skulle behov i framliden uppstå att anlita ett visst kreditinstitut
för ändamålet, bör detta då föranleda en ändring i fondreglementet.

Fondstyrelserna vill också
förorda att kommunernas återstående återiänerält utgår och alt kommunerna
således helt fär gä över till direkta reverslån i AP-fonden. Sedan 1982 har
kommunernas äterlänerätl begränsats till 100 Mkr per är. Denna
begränsningsregel framstår för fondstyrelserna som en onödig komplikation i
fondförvaltningen eftersom urvalsproblem gör sig gällande inom den utmätta
ramen. I konsekvens härmed bör ocksä statens rätt atl ta upp återiån utgå.
Finansieringen av statsbudgeten pä kreditmarknaden är en viktig del av kreditpoliliken
och återiänen låter sig inte inpassas i detta sammanhang.

ALLMÄNNA
PENSIONSFONDEN Första, andra och tredje fondstyrelserna

Krister
Wicktnan

Prop. 1983/84:172 20

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden

1 Inledning

Efter remiss har yttranden över första—tredje AP-fondstyrelsernas
skrivelse avgetls av bankinspektionen, riksförsäkringsverket, fullmäktige i
Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret. Företagareförbundet SFR,
Landstingsförbundet, Post- och kreditbanken, PK-banken, Svenska bankföreningen.
Svenska Kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen. Svensk Industriförening,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Sveriges Industriförbund, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges investeringsbank. Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Konungariket Sveriges sladshypotekskassa. Gemensamt yttrande har dessutom
inkommit från elva enskilda fondkommissionsbolag.

Remissutfallet
är i korthet följande. Remissinstanserna ställer sig positiva till att
fondstyrelserna får rätt att förvärva fastighet för verksamhetens bedrivande.
Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag om en vidgning
av kretsen obligationsförmedlare samt om ändrade regler för äteriån och refinansieringslån.
I fråga om förslaget att fondstyrelserna skall fä möjlighet alt ge direktlän till
privata förelag är meningarna bland . remissinstanserna delade.

2 Vidgning av kretsen obligationsförmedlare

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
bankinspektionen, riksförsäkringsverket, fullmäktige i riksbanken, resp.
riksgäldskontoret. Landstingsförbundet, Svensk Industriförening, Sveriges
allmänna hypoteksbank. Svenska försäkringsförbunds riksförbund, SHIO-Familjeföretagen,
SACO/SR, Konungariket Sveriges sladshypotekskassa, LO och
fond-kommissionsbolagen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret menar att samma ändring
bör vidtas hos andra placerare med liknande begränsning i sina placeringsregler.

Företagareförbundet tillstyrker förslaget under
förutsättning att fond-kommissionärerna bedöms ha erforderlig kompetens och ett
långsiktigt intresse av att följa marknaden.

Fullmäktige i riksbanken menar att det, med den vidgning
av de finansiella marknaderna som har skett, finns ett behov av att öka
antalet aktörer. Risken är enligt fullmäktige annars stor att en utpräglad monopol-eller
oligopolsituation inträder.

Prop, 1983/84:172 21

Sveriges allmänna hypoteksbank erinrar om alt Hypoteksbanken
handhar sina emissioner utan medverkan av emissionsförmedlare och att upp-länade
medel ställs till låntagarnas förfogande på samma villkor som gäller för
bankens upplåning. Det är enligt banken inte något axiom, atl obliga-lionsupplåning
innebär höga kostnader för låntagarna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer all de
nuvarande inskränkningarna av försäkringsbolagens möjligheter alt förvärva obliga-fioner
utgivna av svenskt fondkommissionsbolag borttages. Således föreslås texten i 7
kap. 9 § första stycket p. 5 försäkringsrörelselagen bli utvidgad så alt även
dessa obligationer anges bland dem som tillåts för placering av medel
motsvarande försäkringstekniska skulder.

Svenska bankföreningen till vars yttrande PK-banken
ansluter sig och Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget. De anför:

2.1 Svenska bankföreningen

Stora krav måste enligt Bankföreningens mening ställas på
den som utbjuder sådana obligationer som AP-fonden skall kunna förvärva. En
medverkan i utbjudande av obligationer kräver ett betydligt mer långsiktigt
engagemang i det emitlerande företagets affärer än en medverkan i utbjudande
av aktier. Del institut/bolag som medverkar måste dels ha kompetens alt rätt
bedöma emittentens kreditvärdighet, långsiktiga vinstutveckling, säkerheternas
värde etc, dels ha finansiella resurser att i förekommande fall garantera
obligationslånet. Den som medverkar måste ha erforderlig kompelens och
resurser såväl vid emissionen som under läng tid framöver. I ansvaret ingår bl.
a. atl för obligalionsinnehavarnas räkning under hela lånetiden förvara och
bevaka värdet av säkerheten för obligationslånet.

Prövning av tillstånd att i fondkommissionsbolag driva fondkommis-sionsrörelse
avser emellertid andra kriterier än de som sålunda krävs för emissionsansvar.
Bankföreningen kan därför inle tillstyrka förslaget.

2.2 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen vill understryka att bankers medverkan
i emissioner av obligationer grundar sig pä djupgående och långsikliga
engagemang i emitlerande företags affärsverksamhet. Banker har utvecklat en
betydande kompetens för långsiktiga bedömningar av kreditvärdighet, vinstutveckling,
säkerheter etc.

Den föreslagna vidgningen av kretsen av
obligationsförmedlare innebär i praktiken en strukturell förändring av
kreditmarknaden på detta område. Någon sådan förändring kan inte motiveras av
bristande konkurrens eller kompelens. Tvärtom, konkurrensen på bankmarknaden är
alldeles tillräcklig för att pä elt progressivt sätt främja initiativ om nya
lånekonstruktioner samt bibehålla och utveckla kompetens på obligalionsomrädet.
3 Riksdagen
1983184. 1 saml. nr 172

Prop. 1983/84:172 22

Under
de senaste åren har en rad fondkommissionsbolag etablerats pä den svenska
marknaden. Ett skäl till dessa elableringar har varit den goda lönsamhet som
följt av en livlig aktiehandel och en utveckling av nya penningmarknadsinslrumenl.

Sparbanksföreningen
ser inga sakliga skäl att förändra strukturen på kreditmarknaden genom atl AP-fonden
ges möjligheter att bidra till en fortsatt överflyttning av uppgifter frän
banker till privata fondkommissionsbolag.

Sparbanksföreningen
avstyrker således fondstyrelsernas förslag.

3
Rätt att ge direktlån i vissa fall

Svensk
Industriförening, SHIO-Familjeföretagen, LO och fondkommis-sionsbolagen
tillstyrker eller lämnar utan närmare kommentar förslaget utan erinran. Fondkommissionsbolagen
tillägger dock alt direktlånemöj-ligheten är särskilt angelägen i syfte att
utveckla en effektiv kreditmarknad.

Övriga
remissinstanser anför:

3.1
Bankinspektionen

Den
genom förslagen längst gående förändringen av nuvarande ordning är enligt
inspektionens uppfattning införandel av möjlighet för AP-fonden att lämna direkllän
till privata förelag. Därmed ändras i viss män karaktären av fondens
verksamhet. AP-fonden har varken vid sin tillkomst eller vid senare
överväganden av statsmakterna ansetts böra genom direkt kreditgivning och
därmed förenad säkerhetsprövning fungera såsom kreditinstitut.

Första—tredje
fondstyrelserna föreslog vid remissbehandlingen av kapilalmarknadsulredningens
betänkande (SOU 1978: 11) en möjlighet för styrelserna att lämna reverslån till
större företag. Förslaget avvisades av statsmakterna med hänvisning till atl
rådande ordning med mellanhandsin-stilutens och bankernas medverkan vid
förmedlingen av AP-fondens medel till låntagarna fungerade väl. Det nu
föreliggande förslaget tar emellertid sikte på en kreditgivning till stora
företag vilken är avsedd att ersätta eller komplettera obligationslån.
Fondstyrelserna vill med sitt förevarande förslag undvika den stelhet och de
kostnader som är förbundna med obligationslån. Man avser också att som
komplement till företags obligationslän kunna erbjuda län som är konstruerade
med hänsyn till företagets speciella behov. Därmed förändras motiven jämfört
med vad som gällde beträffande det tidigare förslaget.

Bankinspektionen
har förståelse för de skäl som nu förs fram. Skälen är av praktisk natur.
Samtidigt står klart att ökade risker för AP-fonden

Prop.
1983/84:172 23

uppstår. Eljest elimineras i stort sett fondens risker
genom förmedlande institut eller ocksä föreligger den grad av trygghet som
följer av bankernas emissionsansvar.

En koncentrafion av risken till AP-fonden kommer atl äga
rum jämfört med vad som är fallet vid industriobligationslån vilka har viss
spridning. Det förekommer emellertid för närvarande att fonden förvärvar
bankernas förlagslån.

Även i fall då "betryggande säkerhet" ställs kan
graden av risk vara betydande. Värdet av ställd säkerhet kan vara ovisst vid
ett ev. fallisse-mang. Det gäller särskilt industrianläggningar och maskiner. Företagsin-teckning
med bra underlag kan vara en bättre säkerhet i en krissituation. Ytterst måste
dock den kreditgivning det här är fråga om baseras på ingående kännedom om
förelaget, dess marknadssituation och framtidsutsikter samt på förtroende för
dess ledning. Det kan tilläggas att försäk-ringsinslilulen i stor utsträckning
kräver bankgaranli för krediter till industriförelag. Därmed reduceras
emellertid kostnadsfördelarna.

Om förslaget skall genomföras förutsätter det, såsom torde
ha framgått, att AP-fonden förfogar över expertis för kredilbedömning och
kredituppföljning, som motsvarar bankernas, dvs. resurser jämväl för
företagsekonomisk granskning av kalkyler, för framlidsbedömningar etc.

Kravet på särskild, ställd säkerhet torde inte alltid
kunna upprätthållas beroende på atl ifrägakommande förelag har s. k. negativ
klausul i fråga om upptagna obligationslån eller andra krediter. Om del
framlagda förslagels intentioner skall infrias, bör därför kravet på ställd
säkerhet inte vara ovillkorligt utan kunna frångås om särskilda skäl
föreligger. Detta understryker behovet av resurser för bedömningar frän
företagsekonomiska och hknande synpunkter.

Sammanfattningsvis vill inspektionen inte motsätta sig
förslaget förutsatt all de av inspektionen framförda synpunkterna beaktas.

3.2 Riksförsäkringsverket

Vidare föresläs all AP-fonden skall få rätt att ge
direktlån till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot
betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Dessa
direktlän, som skulle utgöra ett alternativ till obligafionslån, innebär alt AP-fonden
fär möjligheter till mer flexibla lånekonstruktioner och kan på ett bättre
sätt konkurrera på en marknad där bl. a. de enskilda försäkringsbolagen är
verksamma.

Mot bakgrund av beskrivna konsekvenser har
riksförsäkringsverket inget att erinra mot förslagen.

Prop. 1983/84:172 24

3.3
Fullmäktige i riksbanken

Förslaget
som nu framförs i skrivelsen att AP-fonden skall ges möjligheter att lämna
direktlån till privata företag är inle ny. Frågan behandlades utförligt av Kapitalmarknadsulredningen
som helt avvisade tanken. I sill remissvar på Kapitalmarknadsutredningen
återkom AP-fonden till denna fråga. I prop. 1978/79: 165, Den svenska
kapitalmarknaden, avvisades förslaget av dåvarande departementschefen som
framhöll;

"Med anledning av vad
första-tredje fondstyrelserna har anfört vill jag anknyta till de principer
efter vilka AP-fondsmedel i första hand kanaliseras till kapitalmarknaden.
Fondmedlen fördelas i huvudsak genom förvärv av obligationer som har bjudits ut
på öppna marknaden och genom revers-långivning till olika mellanhandsinslitut
som därefter i sin tur lånar ut medlen. Detta system har stora fördelar och har
i stort sett fungerat väl. Genom mellanhandsinstilutens inrättande har AP-fondens
organisation kunnat hällas starkt begränsad, trots den mycket omfattande kreditgiv-ningen
och medelsförvaltningen. Även mellanhandsinstituten och AP-fonden sammantagna
har en föga omfattande administration i förhållande till kreditvolymen.
Systemet innebär dock samtidigt all ansvaret för kredit-provningen har spritts
på flera händer än om denna skulle ha skötts inom AP-fondens egen
administration. Från den enskilde lånesökandens synpunkt får det ses som en
betydande fördel att flera värderingar kan göra sig gällande i
mellanhandsinstitutens administrationer och styrelser än som hade kunnat ske om
AP-fonden ensam hade haft hand om den individuella kreditprövningen. När det
gäller AP-fondens placering i obligationslån medverkar bankerna och andra vid
kreditprövningen m.m. Denna väl fungerande ordning skulle i viss mån brytas, om
uppgiften att ge reverslån till företag skulle förläggas inom AP-fondens egen
administration. Jag är därför inle benägen att tillstyrka första-tredje
fondstyrelsernas förslag i denna del. Inte heller kan jag tillstyrka atl AP-fonden
skulle kunna lämna reverslån till företag sä snart det har ställts statlig
garanti för länet eller det allmänna eljest har gått i borgen för länet. Som
hittills bör den möjligheten vara begränsad till statliga, kommunala eller
därmed jämställda förelag och enligt min mening utnyttjas restriktivt ocksä när
del gäller sädana företag."

De
argument som departementschefen anförde i propositionen äger enligt
fullmäktiges mening fortfarande full giltighet. Med tanke på de stora lånebehov,
som staten, bostadssektorn, energisektorn och de befintliga
mellanhandsinstituten har - behov som kommer att accentueras framöver - kommer AP-fondens
resurser dessutom att bli väl utnyttjade. Fullmäktige avstyrker därför en
ändring av AP-fondens reglemente pä denna punkt.

Prop. 1983/84:172 25

3.4
Fullmäktige i riksgäldskontoret

Fondstyrelserna
föreslår all fonden skall fä rätt alt ge direkllän också till privata svenska
aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen.

Såsom
motiv för sill förslag anför fondstyrelserna alt efterfrågan på kapital via
obligationsmarknaden från dessa låntagarkategorier kraftigt har minskat
samtidigt som ett växande intresse från nya köparkategorier för förvärv av
obligationer har kunnat förmärkas. Det har lett till minskade möjligheter för AP-fonden
atl placera sitt kapital på obligationsmarknaden till marknadsmässiga villkor.

Denna
situation har dock enligt fullmäktiges mening i grunden förändrats efter det
att fondstyrelsernas skrivelse ingivits genom introduktionen av de statliga
riksobligationerna. Genom statens inträde såsom låntagare pä den oprioriterade
obligationsmarknaden torde AP-fondens och andra placerares önskemål om långfristig
placering av sitt kapital till marknadsmässiga villkor väl kunna tillgodoses.

En
utvidgning av AP-fondens rätt till direktutlåning skulle vidare kunna försvåra
statens möjligheter till en långfristig finansiering av budgetunderskottet.

Med
hänsyn härtill vill fullmäktige inle tillstyrka förslaget.

3.5
Företagareförbundet

Allmänna
pensionsfonden föreslår atl fonden skall ges möjHgheler att som ett alternativ till
fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga
investeringar specialkonstruerade direktlån.

Förbundet
finner alt förslaget ur kreditpolitisk synpunkt har både för-och nackdelar.
Till den positiva sidan hör att ytterligare en "direkllångi-vare"
uppträder på marknaden vilket kan gynna lånlagarna genom stimulerande
konkurrens.

Till
nackdelarna hör att AP-fonden inte konstruerats att vara direktlängi-vare. Det
kan bli en konkurrens på olika villkor_gentemol affärs- och sparbanker om en
långivare med ständig påfyllning från statsmakten uppträder på marknaden.
Därtill kommer risken att fondens pengar som är avsedda atl trygga pensionerna
används så att kravet på fullgod säkerhet sätts åt sidan vilket allvarligt kan
skada allmänhetens förtroende för AP-systemet. Dessutom råder fortfarande
oklarhet om AP-systemets roll i samband med de kollektiva löntagarfonder som
förväntas införda fr, o. m, den 1/1 1984.

Mot
denna bakgrund avstyrker förbundet förslaget att ge AP-fonden möjlighet att ge
direktlån och föreslår i stället att frågan överföres till kommittén (Fi
1983:06) med uppdrag all se över kredilmarknadens struktur.

Prop. 1983/84:172 26

3.6 Landstingsförbundet

Landstingsförbundets
styrelse anser det angelägel att sådana ändringar vidtas i reglementet för AP-fonden
att intentionerna bakom reglementet uppfylls. Styrelsen tillstyrker därför
fondstyrelsernas förslag att fonden skall ges möjligheter all som elt
alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och
långsiktiga investeringar specialkonstruerade direktlän.

Mot
beslutet anmälde Anita Estberger, Karl Leuchovius, Bengt Moll-siedt, Birger Rosell
och Lars Olof Torfgård följande reservation:

"Landstingsförbundets
styrelse anser det angeläget atl sådana ändringar vidtas i reglementet för AP-fonden
att intentionerna bakom reglementet uppfylls. Styrelsen ställer sig emellertid
inte bakom förslaget alt fonderna ges möjligheter att som ett alternativ till obligalionsförvärv
erbjuda låntagare med stora och långsikliga investeringar specialkonstruerade
direktlån."

3.7 Svenska
bankföreningen

Bankföreningen
kan för sin del inte finna atl de av AP-fonden anförda skälen - nämligen
minskande marknadsandel för AP-fonden, obligationslånens
"mellanhandsprovisioner" samt reduktioner av tecknade obliga-lionsbelopp
- utgör grund för all AP-fonden skulle få den föreslagna rätten alt ge direkfiån.
Bankföreningens ställningstagande baseras på följande förhållanden:

-
AP-fondens minskande andel av
kreditmarknaden beror givelvis på att AP-fondens kapitalresurser har vuxit
långsammare än den totala kreditmarknaden. Denna utveckling skulle inte ändras
till följd av att AP-fonden fick ökad rätt alt ge direkfiån som alternativ till
andra placeringar.

-
Ökade direkllånemöjligheler
behövs inte för all AP-fondens resurser skall utnyttjas. Även om vissa obligalionslåneteckningar
har reducerats, såsom framhålls i skrivelsen, råder ingen brist pä alternativa
placerings-möjligheter för AP-fonden enligt nuvarande reglemente.

-
AP-fondens placeringar av
pensionspengarna skall vara riskfria, med undantag för de avgränsade medel som
Fjärde AP-fonden placerar i aktier m.m.

-
Grunden för AP-fondens
placeringar är den från början fastställda principen atl utlåningen skall ske
indirekt genom förvärv av obligationer eller genom lån till kreditinstitut.
Fonden skall inle vara ansvarig för utlåningens slutliga fördelning mellan
låntagarna annat än i vissa speciella, noga avgränsade och lätt definierade
undantagsfall. Härigenom undviker man alt AP-fonden behöver bygga upp en egen
specialistorganisation för kredilbedömning, säkerhetsprövning, långsiktig
bevakning av förelagels utveckling och kreditbehov som dubblering till den omfattande
kompetens

Prop. 1983/84:172 27

pä
detta område som redan finns över hela Sverige i de kreditinstitut där låntagarna
har sina vanliga krediter och övriga affärer.

Denna princip fastslogs
ånyo i kapitalmarknadsutredningens betänkande 1978 där del framhölls: "Den
direkta långivningen mot revers bör inle utvidgas till andra låntagargrupper"
(SOU 1978: 11, sid. 469).

-
Förslaget i skrivelsen skulle
medföra stora svårigheter att i reglementet på ett tillfredsställande sätt
avgränsa och definiera AP-fondens rätt att ge direkllän. Förslaget till lydelse
i 12 § fjärde stycket ger AP-fonden sä gott som obegränsade direkllånemöjligheler.

-
De föreslagna direktlånen från AP-fonden
skulle - som också framhålls i bankinspektionens yttrande — oundgängligen
medföra kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning, säkerhetsbevakning,
täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning förmoda att dessa
kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande
"mellanhandsprovisioner" vid obligationslånen. Bankernas medverkan
vid obligationsemissioner baseras på ett rikstäckande nät av kontor och kunnig
personal, som genom löpande affärer har god kännedom om förelagen. Förelagens
lånekostnader skulle således inte bli lägre genom AP-fondens förslag.

-
AP-fondens uttalande om alt obligationslånekonstruklionens
stelhet bidragit till att minska denna låneforms attraktivitet ägde sin
riktighet under den tid, fram till april 1980, då riksbanken detaljstyrde
emissionsvillkoren. Därefter har, enligt bankernas erfarenhet, villkoren
kunnat varieras och anpassas så, att förelagens intresse för obligationslän i
detta hänseende inle minskat.

-
AP-fondens tilltänkta direkllånemöjligheler
skulle, i strid mot syftet med fonden, kunna leda till en ändring av strukturen
pä kredilmarknaden i det atl gränsen mellan banker och AP-fonden skulle komma
att förskjutas. Statsmakterna har nyligen i annat sammanhang - under hänvisning
till pågående utredning om strukturen på kreditmarknaden — avvisat förslag om
förhållandevis obetydliga organisatoriska ändringar inom kreditväsendet. Del
finns därför inte anledning att nu särskilt genomföra den av AP-fonden
föreslagna ändringen.

Av
ovannämnda skäl avstyrker bankföreningen den föreslagna direkl-lånemöjligheten.

3.8
PK-banken ansluter sig till Bankföreningens yttrande med följande kompletterande
synpunkter

Banken
har förståelse för all AP-fonden med oro ser andelen industrilån av
placeringarna nedgå, dels därför att staten lar en allt större del av
låneutrymmet (delas med andra placerare) dels för atl antalet obligationslån
minskar och AP-fondens andel av dessa nedgår i takt med all nya placerarkalegorier
uppträder på marknaden. Denna minskning av långivningen kan rent kvantitativt
ersättas med ökad långivning till staten, vilket

Prop.
1983/84:172 28

dock rrienligl påverkar ekonomins tillväxt på sikt och
därmed förutsättningarna för pensionsulbelalningar. Sannolikt har dock även
den rena reversulläningen till företagen minskat. Botemedlet torde vara större
investeringsbehov och låneeflerfrägan hos industrin och därav ökat antal
obligationsemissioner.

Elt sätt atl öka AP-fondens kreditgivning till
näringslivet utan att öka risklagandet vore att ändra den regel i reglementet,
som nu begränsar reverslångivningen mot slalsgaranti till enbart stats- och kommunägda
bolag och atl sålunda låta även andra företag få låna mot revers försedd med
statlig borgen.

Vi anser
inte att placeringar av pensionspengar helt kan göras riskfria genom köp av
industriobligationer. Detta skulle innebära en praktisk garanti av
emissionsbanken (-erna) under lånens löptid, vilken rimligen ej kan begäras av AP-fonden
eller andra placerare. Vore så fallet skulle lånevillkoren närmast sammanfalla
med villkoren för bankernas egen upplåning. AP-fonden måste därför i likhet
med andra placerare kunna göra egna bedömningar av obligalionsläntagarens kredilvärdighet.
I de fall låntagaren ofta uppträder pä obligationsmarknaden torde AP-fondens
kännedom om låntagarens ställning och utsikter vara i paritet även med de kreditinslitut,
som förmedlar obligationsemissioner.

3.9 Svenska kommunförbundet

Enligt styrelsens mening är det viktigt atl AP-fondens
reglemente är ändamålsenligt utformat, så att konkurrensen pä kapitalmarknaden bibe-hålles
och AP-fondens kreditkapacilet utnyttjas pä bästa möjliga sätt.

Styrelsen
har därför inget att erinra mot förslaget att fonden ges möjligheter att som elt
alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora
långsiktiga investeringar specialkonstruerade direkta län. Förslaget innebär
alt AP-fonden kan delta i konkurrensen på en marknad där de enskilda
försäkringsbolagen redan är verksamma.

Emellertid skulle förslaget om att ge direktlån även till
privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar kunna komma alt leda till
försämrade länemöjligheter för kommunerna eftersom dessa lån liksom kommunernas
reverslån innefattas i AP-fondens oprioriterade utlåning.

I dagslägel är efterfrågan på kredit från såväl industri
som kommuner svag. I elt läge med en högre aktivitet i ekonomin kommer
konkurrensen om den oprioriterade utlåningen att hårdna. Enligt styrelsen,
kommer detta emellertid atl ske även med nuvarande placeringsregler. Någon
nämnvärd försämring för kommunerna torde därför inte förslaget innebära.

Prop.
1983/84:172 29

3.10
Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen
vill peka pä att den grundläggande principen för AP-fondens placeringar är
indirekt utlåning genom obligafionsförvärv eller genom lån till vissa
kreditinstitut. Del är avsikten alt organisationen skall vara begränsad och
inte byggas upp för omfattande hantering av frågor rörande kreditvärdering,
säkerheter, bevakning av låntagarnas utveckling etc.

Enligt
föreningens uppfattning innebär förslaget om direktlån att dessa grundläggande
förutsättningar ändras. Långfristiga direktlån innebär bl. a. betydande
bindningar mellan AP-fonden och lånlagarna under lånens löptid - bindningar
som inte uppkommer vid innehav av låntagarnas obliga-fioner. En sådan
utveckling medför efter hand även oklara gränsdragningar mellan AP-fondens
verksamhet å ena sidan och bankers och andra instituts verksamhet å andra
sidan.

Föreningen
vill också erinra om att kapitalmarknadsulredningen i sitt betänkande (SOU
1978:11) framhöll bl.a. "... atl de nuvarande principerna för
fondförvaltning inte bör överges för kanaliseringsformer som förutsätter att en
administration inom fonden byggs för kreditprövning. Fondförvaltningen bör
således alltjämt i huvudsak bygga pä förvärv av obligationer pä öppna marknaden
och anlitande av mellanhandsinstitut". Vidare säger utredningen "Den
direkta långivningen mot revers bör inte utvidgas till andra låntagargrupper".

Sparbanksföreningen
är inte beredd alt tillstyrka förslaget om rätt att ge direktlån.

3.11
Sveriges allmänna hypoteksbank

AP-fonden
konstaterar i sin skrivelse, atl dess andel i kreditgivningen på den
organiserade kapitalmarknaden minskat kraftigt under senare år och föreslär att
fonden fär rätt all lämna skräddarsydda direkllän till privata förelag med
stora och långfristiga investeringar. Mot denna bakgrund är del förklarligt,
all AP-fonden nu önskar öka sina möjligheter all operera aktivt och flexibelt
på kapitalmarknaden. De privata försäkringsbolagen har redan denna möjlighet
och förenar därigenom låntagarens önskemål om individuella lånekonstruktioner
med den egna ambitionen all fä tillräcklig avkastning pä utlånat kapital.
Banken delar AP-fondens uppfattning all fonden bör få samma möjligheter som
försäkringsbolagen att lämna direktlän och tillstyrker förslaget i denna del.

3.12
Sveriges föreningsbankers förbund

SFF
anser inte atl AP-fonden framfört bärande skäl för sitt förslag att AP-fonden
skall få rätt att ge direktlån. Dessa skäl anges vara minskande marknadsandel
för AP-fonden, obligationslånens "mellanhandsprovi- 4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. nr
172

Prop. 1983/84:172 30

sioner"
samt reduktioner av tecknade obligationsbelopp. Innan SFF närmare utvecklar
sitt ställningstagande vill SFF deklarera all AP-fondens förslag om direkfiån f.
n. inle i någon större utsträckning inom förenings-banksrörelsen skulle beröra
den verksamhet som bedrivs. De direktlån som AP-fonden avser är av den
storleksordning som endast undanlagsvis förekommer inom föreningsbanksrörelsen.
AP-fondens direktlån skulle således i första hand konkurrera med de stora
affärsbankernas kreditgivning, i mindre omfattning med övriga bankers kreditgivning.
SFF baserar emellertid sin ståndpunkt på principiella överväganden. En rad skäl
kan anföras mot AP-fondens förslag.

1.
AP-fondens placeringar av
pensionspengarna skall vara riskfria, med undanlag för de medel som fjärde AP-fonden
placerar i aktier m. m. Direkllän till förelag är givelvis inle ur AP-fondens
synpunkt en riskfri placering. Därför måste en placering i industriobligationer
vara en betydligt säkrare placering (i praktiken riskfri) än en direktkredit.

2.
De föreslagna direktlånen
skulle - som även framhålls av såväl bankinspektionen som Svenska Bankföreningen
- oundgängligen medföra kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning,
säkerhetsbevakning, täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning
förmoda att dessa kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande
"mellanhandsprovisioner" vid obligationslänen. SFF har för sin del
svårt att tro - såsom AP-fonden gör - att AP-fonden skulle kunna klara av dessa
uppgifter inom ramen för befintliga personalresurser. Tvärtom tror SFF all AP-fonden
skulle behöva bygga upp en egen specialistorganisalion för kredilbedömning, säkerhelsprövning,
långsiktig bevakning av företagens utveckling och kreditbehov. Detta skulle
innebära en dubblering till den omfattande kompetens pä detta område som redan
finns över hela Sverige i de banker där låntagarna har sina vanliga krediter
och övriga affärer. SFF befarar vidare atl uppbyggnaden av en sådan
specialistorganisation i AP-fonden i ett senare skede skulle föda krav på all AP-fonden
skulle få de direktlån av mindre omfattning med hänsyn bl. a. till atl
kompetens och resurser dä redan finns i AP-fonden.

Successivt
skulle härigenom AP-fondens direktkreditgivning bh allt mer snarlik bankernas.
En sådan utveckling skulle helt strida mot intentionerna med AP-fondens
verksamhet.

3.
Direkllånemöjligheler för AP-fonden
skulle kunna leda till en ändring av strukturen på kreditmarknaden. SFF anser atl
mer genomgripande förändringar i verksamhetsbetingelserna för befintliga parter
på kreditmarknaden inte bör genomföras innan den nyligen tillsatta utredningen
angående översyn av strukturen på kreditmarknaden avslutat sill arbete.

4.
Vad AP-fonden anfört om dess
minskande andel av kreditmarknaden saknar betydelse som argument för att ge AP-fonden
möjligheter till direktlån. Alt AP-fonden minskat sin andel av marknaden beror
självfallet på att AP-fondens kapitalresurser vuxit långsammare än den totala
kreditmark-

Prop. 1983/84:172 31

nåden.
Givetvis skulle denna utveckling inte påverkas av att AP-fonden fick ökad rätt
all ge direkfiån som alternafiv till andra placeringar.

SFF
anser således av anförda skäl att AP-fondens framställning om möjligheten till
direktlån bör avstyrkas.

3.13 Sveriges
Industriförbund

En
grundläggande princip för Allmänna Pensionsfondens utlåning är att den i allt
väsentligt skall kanaliseras via redan befintliga insfitul. Förändringarna pä
kreditmarknaden har inle varit av den arten atl denna grundläggande princip
bör frångås. Om utvecklingen pä obligationsmarknaden filLfälliglvis blir sådan
att fonderna inte kan placera sina medel där finns alltid möjligheten för
fonderna att placera medlen i bankerna för vidare förmedling till näringslivet.
Fonderna kan inle förväntas på ett mera effektivt säll förmedla krediter till
näringslivet än vad bankerna redan gör i dagslägel. Del har heller inle varit
meningen med fondernas placeringar. Sveriges Industriförbund avvisar därför
förslaget att AP-fonden skall få möjligheter att ge direkllän till företag.

3.14 SACO/SR

Beträffande
fondstyrelsernas förslag atl fonden skall få rätt all ge direktlån också till
privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar vill organisafionen anföra
följande. Det är i och för sig önskvärt att AP-fonden fär möjligheter till ökad
marknadsanpassning i sin lånegivning i enlighet med förslaget. En mer marknadsanpassad
avkastning ligger i AP-fondsy-stemets och därmed pensionslagarnas intresse.

Samtidigt
anser SACO/SR det angeläget atl sädana direktlän fär en begränsad omfattning så
att en omfattande kreditprövningsadminislralion vid AP-fonden kan undvikas. Direkfiänegivningen
bör vidare begränsas sä att den inte går ut över mellanhandsinstitutens
verksamhet.

Vad
gäller övriga förslag som framförs i skrivelsen har SACO/SR inte något all
erinra.

3.15 Konungariket
Sveriges sladshypotekskassa

Kassastyrelsen
anser också atl den kritik som riktas mot obligationslåneformen delvis är
berättigad. Det är riktigt att det funnits slelheter och brist på konkurrens
mellan bankerna när det gäller villkoren vid emissioner. Styrelsen vill dock
samtidigt erinra om atl det är först de senaste tre åren som bankerna har haft
frihet att sätta räntorna pä opriorilerade obligationer som det här är fråga
om. Vidare har del senaste året tekniken för emissionerna ändrats i väsentliga
avseenden med större inslag av konkurrens mellan bankerna. Sladshypoteks
senaste femåriga obligations-

Prop. 1983/84:172 32

lån
är ett exempel pä detta. Därtill kommer en lång rad nya varianter pä emissioner
av kapilalmarknadsreverser och certifikai som skett under år 1983. Även
emissionen av riksobligationer kommer atl påskynda utvecklingen mot en väl
fungerande obligationsmarknad. Det finns därför ingen anledning att ta den
tidigare stelheten på obligationsmarknaden fill intäkt för en väsentlig ändring
i AP-fondens roll på kapitalmarknaden. Genom att AP-fonden själv tecknar den
övervägande delen av alla oprioriterade obligationer som emitteras så finns
betydande utrymme för initiativ från AP-fonden att själv påverka
emissionstekniken.

Obligationer,
certifikai och kapitalmarknadsreverser har den egenskapen gemensam att de
utgör marknadspapper. De utbjuds offentligt av kända låntagare till kända
villkor. Direktlänen av den typ, som fondstyrelserna avser, lämnas i motsats till
detta i princip utanför marknaden, i en sektor av ofullständig information om
räntesatser, risknivå och andra relevanta villkor. Kassastyrelsen vill därför
som sin principiella ståndpunkt framhålla alt den samlade kreditmarknadens
effektivitet bäst främjas av ett utnyttjande sä längt möjligt av
marknadsinstrument i långivningen. Kassastyrelsen har i konsekvens härmed
inget att invända mot att AP-fondens placeringsreglemente utvidgas så att
fonden kan placera även i obligationer för vilka fondkommisionärer står som
förmedlare.

I
fondstyrelsernas skrivelser anges de höga marginalerna i mellanhandsinstituten
och de höga kostnaderna för obligalionsutgivning som argument för en ökad volym
direktlån. Konkurrensen i kapitalmarknaden skärps nu påtagligt. En läng väl fungerartde
obligationsmarknad är på väg att utvecklas. När konkurrensen pressat ner
marginalerna på kapitalmarknaden kommer för försäkringsbolagen obligationsköp atl
framstå som ett mer konkurrenskraftigt alternativ till direklutlåning. I detta
läge vore det ett steg tillbaka om denna utveckling avbröts genom att den
största obliga-lionsköparen på marknaden övergick till direktlångivning. Genom AP-fondens
minskade relativa betydelse skapas också bättre förutsättningar att utveckla en
fungerande kapitalmarknad än när AP-fonden ensam dominerade.

En
väg att ytteriigare öka konkurrensen på marknaden vore att alla mellanhandsinslitut
lånade mot enbart obligationer och andra marknadspapper i stället för att
rekvirera pengar direkt hos AP-fonden.

Atl
själv ge ut marknadspapper är något som i princip endast de största låntagarna
kan göra. För de mänga mindre och medelstora låntagarnas del krävs däremot
någon mellanhand, av det slag som stadshypoteksinstitu-tionen representerar
inom sin sektor. Mellanhanden tar upp län via obligationer och andra marknadsinslrument
och lånar i sin tur ut till de slutliga låntagarna på kända och jämförbara
villkor. Antalet sådana mellanhandsinstitut har ökat kraftigt och konkurrensen
dem emellan hårdnar i takt med att olika administrativa regleringar minskar.
Något problem att slussa de stora placerarnas medel vidare inom ramen för en
organiserad marknad kan därför inle heller sägas föreligga i fråga om de mindre
låntagarna.

Prop. 1983/84:172 33

Kassastyrelsen
vill med det anförda inte förneka att även stora företag kan ha behov av
"skräddarsydda" projektlån inom industrisektorn av ett slag som inle
passar så väl för marknadsinslrument. Det vill emellertid synas som om detta är
den uppgift för vilken Sveriges Investeringsbank speciellt inrättats. Mot
bakgrund av atl nämnda institution enligt egna uppgifter har svårt atl finna
efterfrågan pä sina tjänster, förefaller knappast behovet av ytterligare
längivare inom denna nisch så stort att det motiverar en sådan principiell
ändring av AP-fondens inriktning som direktlänen skulle innebära. Visserligen
kan AP-fonden redan i dag enligt sitt reglemente lämna direktlån till statliga
och kommunala företag, men dä endast med statens eller kommunens borgen, dvs. i
fall där ingen som helst kreditbedömning behöver göras. Det handlar alltså i
princip snarare om en indirekt utlåning till den offentliga sektorn än om
verkliga företagslån.

AP-fonden
har byggts upp på principen alt pengarna skall placeras i obligationer eller
som utlåning via mellanhandsinstitul. Öppnades möjlighet för AP-fonden till
direktutlåning torde pä sikt mellanhandsinslitutens ställning pä marknaden
väsentligt reduceras. Stadshypotek erbjuder således i dag
finansieringslösningar för stora projekt inom hotell- och affärsfas-lighetsseklorn.
Denna utlåning finansieras genom upplåning pä marknadsmässiga villkor. Genom
den föreslagna ändringen skulle AP-fonden komma att direkt konkurrera med stadshypoteksinslitutionen
inom denna sektor. Detsamma skulle bli fallet för övriga mellanhandsinstitut
inom deras respektive områden I.ex. Skeppshypotek, Investeringsbanken etc.

AP-fonden
är en mycket speciell institution pä kapitalmarknaden. Dess avkastning påverkar
inte pensionsförmånerna och i praktiken inte heller avgiftsnivån i systemet. En
skicklig kapitalförvaltning gör inte alt den kan dra till sig större resurser
och en mindre skicklig förvaltning leder inte till någon kapitalflykt från
fonden. En sådan institution kan aldrig sägas konkurrera pä lika villkor med
andra som på ett eller annan sätt ändå ytterst är underkastade en extern
kontroll av effektiviteten i sin verksamhet. Det går inle att bortse från alt
den föreslagna ändringen kan öka risken för påtryckningar pä AP-fonden alt i
vissa fall tillämpa en lägre ränta än som är marknadsmässigl betingad.
Fondstyrelsernas argument alt rätten till di-rektlängivning krävs för atl
fonden skall kunna konkurrera med andra placerare på lika villkor har därför
enligt kassastyrelsens mening inle den tyngd som del skulle kunna ha för en
institution av principiellt annan karaktär. Inte heller på denna grund anser
därför kassastyrelsen atl det finns tillräckliga skäl atl nu frångå den
bedömning som gjorts ända sedan AP-fondens tillkomst, dvs. atl fondens
långivning - bortsett frän en viss begränsad återiänerält - bör kanaliseras via
marknadsinslrument och atl fonden inle skall bygga upp någon egen organisation
för kreditbedömning och kredilbevakning.

Skulle
AP-fonden fä möjlighet till direktutlåning finner kassastyrelsen det angeläget atl
placeringsreglementel innehåller sädana regler all man

Prop. 1983/84:172 34

garanterar
så långt möjligt lika konkurrensvillkor mellan AP-fondens di-rektutlåning och
mellanhandsinstitutens kreditgivning. Ett krav bör således vara att AP-fonden
offentliggör de villkor — både vad avser säkerheter, riskbedömning och
räntesatser - till vilka den lånar ut.

Sammanfattningsvis
avstyrker alltså kassastyrelsen den föreslagna ändringen i AP-fondens
reglemente som skulle öppna möjlighet för fonden att lämna direktlän till
förelag mot säkerhet i fast eller lös egendom.

3.16
Sveriges investeringsbank

Fondstyrelserna
understryker i sin skrivelse att förvaltningen alltjämt skall bygga på en
decentraliserad kreditgivning och utan behov av centrala resurser för
omfattande kreditprövning saml att det strikta säkerhetskravet på placeringar
likaledes skall bestå.

Banken
konstaterar sålunda atl man frän AP-fondens sida förutser en fortsatt
finansiering med fondernas medel av den kreditgivning som bedrivs av de s.k.
mellanhandsinstituten. Dessa skiljer sig emellertid från varandra. Banken är
del mellanhandsinstitut som har det största risktagandet i sin kreditgivning.
Ett uttryck för detta extraordinära risktagande är naturligtvis därmed
oundvikligen förenade kundförluster. Dessa är också för bankens vidkommande
betydligt större än för affärsbankerna och andra mellanhandsinstitul. För I.ex.
utvecklingsprojekt, vars finansiering är en av bankens centrala
näringspolitiska uppgifter, kan förlustriskerna beräknas till ca 20% av
utbetalda belopp.

För atl
kunna vidmakthålla denna av statsmakterna angivna kreditgivning är en stor kredilvolym
med myckel begränsat risktagande nödvändig.

Den
i ovannämnda skrivelse framförda begäran om ökad direkt kreditgivning från AP-fondens
sida skulle enligt bankens uppfattning innebära elt potentiellt bortfall av den
kreditvolym, som motsvaras av det slag av krediter som fortsättningsvis direkt
skulle kunna lämnas från AP-fonden. För alt ytterligare belysa detta har inom
banken gjorts en sammanställning per mitten av november i är av volymen av
krediter pä SEK 25 milj. och däröver. Totalt talar vi här om ca SEK 3,9
miljarder, dvs. ca 75% av bankens totala kreditvolym. Siffran kan dock
reduceras om man undantar vissa län som, trots storieken, knappast skulle komma
alt kunna beviljas av AP-fonderna. Efter en sådan redukfion kan konstateras atl
ca SEK 3,2 miljarder eller något över 60% av bankens kreditvolym utgörs av
krediter till låntagare, där man med rimligt beaktande av AP-fondens högt
ställda säkerhetskrav skulle kunna förutsätta att en direkt kreditgivning
skulle kunna komma till stånd.

Skulle
denna betydande volym av bankens kreditgivning med begränsat risktagande
bortfalla eller starkt reduceras skulle det innebära ett sådant kraftigt
bortfall av bankens räntenetto att förutsättningarna för bankens verksamhet
radikalt skulle rubbas.

Prop. 1983/84:172 35

För
denna verksamhet har bankens styrelse fastlagt som riktlinje, alt bankens realkapital
skall behällas intakt och att ett belopp, motsvarande en utdelning av ca 3% på
det egna kapitalet, reserveras för de förluster som är oundvikliga vid
finansieringen av utvecklingsprojekt och andra högriskprojekt.

En betydande minskning av
volymen lågriskkrediter, som AP-fondens förslag innebär för bankens
vidkommande, medför antingen atl banken ej kan viktmaklhålla sitt realkapital
och/eller alt den tvingas avsevärt minska de högriskengagemang som är bankens
näringspolitiska raison d'étre.

Man
kan naturligtvis tänka sig att ett bortfall av den stora volymen lägriskkrediter
kompenseras genom ökade räntemarginaler på högriskkrediterna. Del i sin tur
förutsätter emellertid antingen en beredskap hos företagen atl låna till högre
räntor (vilket marknaden icke accepterar) och/ eller lägre räntor för bankens
upplåning. Del sistnämnda alternativet bör dock ses mot bakgrund av att bankens
upplåning numera sker endast hos AP-fonden (i princip till samma räntor som AP-fonden
lar av andra) samt atl AP-fondens anpassning av sina ullåningsränlor till
räntan för oprioriterade statslån under senare lid även inneburit en stark
minskning av bankens räntemarginaler.

Här
namnes alltså två samverkande faktorer dels att AP-fonden genom direktkreditgivning
kan komma att överta en stor del av den kreditvolym som av banken bedöms som
relativt säker och vars räntenetto bär upp den mer riskbelonade delen av
verksamheten, dels ock att räntemarginalen för den kvarvarande delen av kreditgivningen
väsentligt kommer atl krympa.

En
länkbar lösning av dessa problem vore alt banken kom alt bli ett kredilutredande
och kredilhandläggande organ för eller inom AP-fonden. Del skulle dock
förutsätta atl AP-fonden ytterst påtog sig ansvaret för bankens verksamhet
enligt ägarnas intentioner.

Ett
annat alternativ vore all banken åter aktiverade sig om låntagare på de
internationella kapitalmarknaderna såsom skedde under 1970-lalel. Dessa
utländska lån har emellertid, främst pä grund av devalveringarna, åsamkat
banken förluster, som idag är ackumulerade till ca SEK 850 mkr. Mot bakgrund av
dessa erfarenheter kommer banken icke atl låna utomlands utan kurssäkring.

Ett
säll alt lösa kurssäkringsfrägan vore att banken för de sålunda frän ullandel
upplånade medlen betalade en ränta som vid uppläningstillfället kan anses
motsvara vad en skälig uppläningskostnad i AP-fonden borde vara. Skillnaden
mellan denna räntekostnad och den för varje upplåning fastställda skulle
avsättas till en kursregleringsfond. Medel ur denna fond skulle sedan användas
för täckande av erforderliga reserveringar för valu-lakursförluster i boksluten
eller räntekostnader som kom atl överstiga den för respektive upplåning
fastställda referensräntan. Staten skulle sedan utfärda garanti för eventuella
underskott i denna fond. Eventuella över-eller underskott skulle efter viss lid
avräknas och regleras.

Prop. 1983/84:172 36

Sammanfattningsvis
vill styrelsen framhålla all AP-fondens förslag inle i första hand prövas
utifrån de effekter det har pä Sveriges Investeringsbank. Förslaget bör prövas
pä sina egna enligt styrelsens uppfattning goda meriter.

Sedan
delta väl är klarlagt är det likväl uppenbart att AP-fondens förslag pä sikt
drastiskt ändrar förutsättningarna för bankens verksamhet. Visserligen är
samarbetet mellan AP-fonden och banken gott, men ingen institution kan i
längden bygga sin existens pä en välvillig attityd frän en annan institution.
Därför ser styrelsen i praktiken bara två möjligheter alt vidmakthålla
verksamheten hos Investeringsbanken: atl anfingen inslituliona-lisera
samarbetet mellan AP-fonden och Invesleringsbanken eller att Investeringsbanken
med stöd av statliga kurssäkringsgarantier sköter sin upplåning utomlands.

4
Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet

Förslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran av bankinspektionen, fullmäktige i
riksbanken, Förelagareförbundet, Landstingsförbundet, Bankföreningen, PK-banken,
Svenska sparbanksföreningen. Svensk Industriförening, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Sveriges föreningsbankers förbund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges
Industriförbund, SACO/SR, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO samt fondkommisionsbola-gen.

5
Ändrade regler för återiån och refinansieringslån

Bankinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskonloret. Svenska sparbanksföreningen. Svensk
Industriförening, SACO/SR, LO och fondkommisions-bolagen lämnar utan närmare
kommentar förslaget utan erinran.

Företagareförbundet
tillstyrker förslaget förutom vad gäller räntan för refinansieringslån dä delta
enligt förbundet skulle medföra försämringar för företagen.

Övriga
remissinstanser anför:

5.1
Fullmäktige i riksbanken

Ålerlånesystemel
har diskuterats i många sammanhang. Kapitalmarknadsutredningen föreslog atl återiänen
skulle avskaffas. Metoden för alt fastställa äterlåneräntan har ändrats flera
gånger. Enligt fullmäktiges mening bör AP-fonden, på sätt som framhålls i
skrivelsen, själv fä bestämma denna räntesals. Fonden bör ocksä själv kunna
forma villkoren så att

Prop. 1983/84:172 37

återiänen
får en medel- eller långfrisfig karaktär och ej utvecklas till rena
penningmarknadslån. Bankofullmäklige förutsätter givelvis alt villkoren för äteriån
inte görs så inattraktiva att det inte längre blir intressant för företagen atl
utnyttja länen. De förslag till ändringer som gäller ålerlån vill fullmäktige
helt tillstyrka.

5.2 Landstingsförbundet

Om
AP-fondens kreditkapacilet skall utnyttjas på bästa möjliga sätt är det
nödvändigt atl begränsa refinansieringslånen, eftersom dessa reducerar AP-fondens
långfristiga kapital. Styrelsen tillstyrker därför att villkoren för refinansieringslån
anpassas så atl länen blir mer likvärdiga med investeringskrediler som
förmedlas av kapitalmarknadsinslitutel. Härigenom torde en ökad
konkurrensneutralitet kunna uppnås på denna del av kapitalmarknaden.

5.3 Svenska
bankföreningen till vars yttrande PK-banken ansluter sig

Bankföreningen
tillstyrker AP-fondens förslag att rätten att bevilja äteriån begränsas fill
affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker.

Återlånerätt
för staten och kommuner

Refinansieringslån
avseende äteriån till kommuner och landstingskommuner har redan tidigare
begränsats till totalt 100 miljoner kronor per kalenderår. Bankföreningen anser
atl denna begränsning har försvårat äterlänehanleringen på grund av
urvalsproblem inom beloppsramen och därför bör avskaffas. Om så inte bedöms
möjligt eller lämpligt, vill bankföreningen inte motsätta sig AP-fondens
förslag atl helt avskaffa aterlånerätten för staten och kommuner.

Räntanför
refinansieringslån

AP-fonden
föreslår att räntan på refinansieringslån skall "fastställas av fondstyrelsen"
(enligt förslaget till lydelse i reglementet, 15 §). I skrivelsen anges atl
räntan "skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar
för långivning till exempelvis Industrikredit".

Företagens
inbetalade ATP-avgifter motsvarar medel som - om inte ATP-systemet hade införts
- till stor del skulle ha fonderats inom företagen och därmed kunnat användas
i verksamheten på samma sätt som egna medel. Detta var huvudanledningen till
att återlånesystemel infördes så atl företagen fick rätt att låna tillbaka viss
del av de inbetalade ATP-avgif-lerna. Mot denna bakgrund anser bankföreningen
det viktigt att villkoren för ålerlån inte görs så inattraktiva, I.ex. genom ränlesättningen
på bankernas refinansieringslån i AP-fonden, att del inte längre är intressant
för företagen alt utnyttja lånen.

Prop. 1983/84:172 38

Återiänen
har varit en för förelagen mycket vikug och väl fungerande finansieringskälla.
Under de senaste åren har dock flera åtgärder vidtagits som försämrat återiånesystemet
för företagen. Räntan på refinansieringslånen knöts fr.o.m. 1980 till
statsobligationsräntan, vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återiänen
än enligt tidigare regler. Vidare har riksbanken - under den tid dä
likviditetskrav för bankerna alltjämt tillämpades — beslutat att även refinansieringslån
skulle omfattas av likviditetskrav. Dessutom inräknas återiänen i den bankutläning
som riksbanken begränsar genom rekommendationer eller utläningsreglering.

AP-fondens
förslag skulle innebära en ytterligare försämring för förelagen av återiånesystemet.
Bankföreningen avstyrker därför förslaget.

Bankföreningen
vill påpeka att den senaste lidens emission av oprioriterade slalsobligtioner,
"riksobligationerna", och liknande lån framöver, kan skapa oklarhet
om innebörden av nuvarande lydelse i 15 §. Lydelsen i 15 § andra stycket bör
därför ändras till "räntesatsen för senast i Sverige utgivna tioåriga,
prioriterade slalsobligalionslån, om ej regeringen fastställt annan
räntesats".

Regler
om amorteringar

AP-fonden
föreslär att återlänens amorteringar fixeras till en bestämd andel per år.

Bankföreningen
anser alt förslaget skulle medföra en ytterligare försämring för låntagarna.
Frihet att säga upp återiänen bör därför även fortsättningsvis föreligga.
Åtminstone bör detta gälla vid räntejusteringstillfällena.

Bankföreningen
avstyrker därför AP-fondens förslag beträffande amorteringar och förordar att
lydelsen i 16 § bibehålles oförändrad.

5.4
Svenska kommunförbundet

Om
AP-fondens kreditkapacitet skall utnyttjas på bästa möjliga säll är det, enligt
styrelsens mening, nödvändigt all begränsa refinansieringslånen, eftersom
dessa reducerar AP-fondens långfristiga kapital. Enligt fondstyrelserna kan återiänen
betraktas som en finansieringsform för bankerna snarare än en lånekälla för t.
ex. de avgiftsbelalande företagen, vilket strider mot de ursprungliga
intentionerna. Fondstyrelserna föreslår inte att återiänen helt avskaffas men
väl en ändrad räntesätlning så att AP-fonden inte skall åsamkas förluster pä återiänen
jämfört med långivning till exempelvis Induslrikredit. Styrelsen har därför inle
något alt invända mot atl räntan på de refinansieringslån som fondstyrelserna
lämnar fill bankerna för deras återlånegivning skall följa den prissättning
och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Induslrikredit.
För närvarande är räntesättningen pä refinansieringslån lika med räntan för senast
utgivna långfristiga statslån.

Prop. 1983/84:172 39

Bankerna
fungerar i äterlänesyslemet som ett mellanhandsinstitul - de påtar sig
kreditrisken och tillgodogör sig en marginal. Hur stor marginal banken tar ut
beror på låntagarens förhandlingsposition. Stora företag och eventuellt stora
kommuner kan pressa ned marginalen till elt par tiondels procentenheter medan
små kommuner torde få betala runt 1 å 1,5 procentenheter. Redan i dagslägel
kan således återiänen te sig dyrare för vissa låntagare än direktlän i AP-fonden.

Från och med mars 1983 är
bankernas refinansieringslån likvidilelsgrun-dande. Utlåningen räknas ocksä in
i bankernas övriga utlåning. Tillämpningen av höga likviditetskvoter och ullåningsrekommendationer
har gjort atl bankernas benägenhet att bevilja återiån kraftigt minskat
hittills i år. Den 22 september i år avskaffades dock likviditetskvoiskraven
gentemot bankerna, men ufiåningsrekommendalionerna kvarstår.

För kommunernas del
begränsades återiånerätten till 100 mkr. per är frän och med 1982. Hittills i
år har 3 kommuner utnyttjat återiänen mot 35 kommuner under 1982.

Fondstyrelsernas förslag
att kommunernas återstående återlånerätt slopas är närmast alt betrakta som en
formsak. Förslaget om en mer marknadsanpassad ränta på återiänen torde leda
till atl återiänen blir mindre attraktiva för kommunerna och även för andra
låntagare. Styrelsen har därför inget att erinra mot förslaget.

5.5
Sveriges allmänna hypoteksbank

AP-fonden
tar vidare i skrivelsen upp ett förslag om ändring i reglerna för refinansieringslån.
Dessa krediter föreslås få mera karaktär av långfristiga investeringskrediter
med fri räntesättning och en fix amorteringsplan. Härigenom överges den
tidigare principen för räntesätlning som innebär att räntan sätts lika med den
ränta som gäller för senast utgivna långfristiga statslån, om regeringen ej
fastställer annan räntesats. Banken har ingen erinran häremot.

Enligt nuvarande
reglemente får en rad finansieringsinstitut - däribland Hypoteksbanken —
bevilja ålerlån i AP-fonden. Det föreslås nu att denna rätt i fortsättningen
begränsas till all gälla bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för
jordbrukskredit. Om förslaget genomförs förlorar alltså Hypoteksbanken sin
tidigare rätt atl bevilja återiån. Banken kan konstatera, att den hittills
inte beviljat sådana län eftersom det inte funnits skäl att utnyttja återlånemöjlrgheten.
Under förutsättning att banken även i fort-sällningen får fillgäng till AP-fondens
medel i rimlig omfattning genom upplåning mot obligationer eller reverslån har
banken inte någon invändning mot förslaget.

Prop. 1983/84:172 40

5.6
Sveriges föreningsbankers förbund

SFF
tillstyrker förslaget att rätlen att bevilja ålerlån begränsas till affärsbanker,
sparbanker och föreningsbanker.

AP-fonden
föreslår att räntan på refinansieringslån skall "fastställas av fondstyrelsen".
I skrivelsen anges att räntan "skall följa den prissättning och de villkor
fondstyrelserna tillämpar för långivning i.ex. industrikredit".

SFF
kan konstatera atl flera åtgärder vidtagits under senare år som försämrat ålerlånesystemel
för företagen. Så har fr.o.m. 1980 räntan på dessa lån knutits till statsobligationsränlan,
vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återiänen än enligt tidigare
regler. Vidare inräknas återiänen i den bankutlåning som riksbanken begränsar
genom rekommendationer eller utläningsreglering. Slutligen har riksbanken
beslutat att även refinansieringslån skulle omfattas av likviditetskrav (som
emellertid f.n. inle tillämpas av riksbanken).

AP-fondens
förslag skulle innebära en ytterligare försämring för företagen av återiånesystemet.
SFF avstyrker därför förslaget.

5.7
SHIO-Familjeföretagen

SHIO-Familjeföretagen
finner i huvudsak atl de föreslagna förändringarna i AP-fondens reglemente är
välmotiverade. Ändringarna verkar i riktning mot flexiblare regler och
effektivare förvaltningsformer, vilket bör förbättra konkurrensen på
kreditmarknaden och underlätta företagens finansiering.

Det bör dock här påpekas
att de föreslagna ändringarna knappast kommer att medföra att de mindre
företagen, vilka SHIO-Familjeföretagen representerar, i större utsträckning får
tillgång till AP-fondens utlåning. Bland annat har i betänkandet "Kreafiv
finansiering" (SOU 1983:59), avgivet av utredningen angående de små och
medelstora företagens finansiering, påvisats atl ålerläningsmöjlighelerna
utnyttjas i liten utsträckning av denna kategori förelag.

Vi vill därför i delta
sammanhang hänvisa till utredningens förslag för alt förbättra särskilt de
mindre förelagens möjligheter atl tillgodogöra sig ålerlån, nämligen dels att åtelåningsrätlen
ändras så alt den fär omfatta hela det belopp ett mindre företag inbetalat i ATP-avgifter,
dels att refinansieringslån inte inräknas i bankernas likviditetskvot.

Sammanfattningsvis
tillstyrker SHIO-Familjeföretagen fondstyrelsernas förslag i skrivelsen men
pekar samtidigt på vissa andra åtgärder för att förbättra de mindre företagens
möjligheter att låna AP-fondmedel.

Prop.
1983/84:172 41

5.8
Sveriges Industriförbund

Förbundet
avstyrker AP-fondens förslag beträffande ränta och amorteringar pä refinansieringslån.
Återläningsrälten infördes för alt i viss mån kompensera företagen för den
finansiella belastning som inbetalandet av ATP-avgifter innebär. För förelagen
är rätlen alt låna tillbaka viss del av ATP-avgiflerna av väsentligt intresse.
Villkoren för återiänen får då givetvis inte göras så oförmånliga alt dessa
blir ointressanta för företagen.

Genom
olika förändringar av återiånesystemet under senare år har detta redan
försämrats. AP-fonden föreslår nu följande lydelse av 15 § i reglementet för
Allmänna Pensionsfonden: "Räntesatsen för län frän fondstyrelse fill
kreditinrättning enligt vad som sägs i första stycket fastställes av fondstyrelsen."
Delta innebär alt del existerande sambandet mellan äter-låneränta och
obligationsränta bryts. Fondens förslag atl räntan för långivning till
Industrikredit skall vara normgivande för räntan på återiänen innebär ökade
räntekostnader för företagen. Sveriges Industriförbund motsätter sig därför
detta förslag liksom den föreslagna skärpningen av amorteringsbestämmelserna.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984