Prop. 1983/84:196

Prop.
1983/84:196

Regeringens proposition

1983/84:196

om
kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Väner-skogs konkurs;

beslutad
den 5 april 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen all anta de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På
regeringens vägnar SVANTE LUNDKVIST

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås atl skogsägare som har beskattats för vissa fordringar i
Vänerskog ekonomisk förenings konkurs skall få särskild kompensation.
Kompensationen avser inkomstskall och mervärdeskatt som belöper på
fordringarna.

I Rik.'idugen 1983/84. 1 saml. Nr 196

Prop.
1983/84:196 2

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-04-05

Närvarande:
statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Göransson, Gradin, R. Carisson,
Holmberg, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om kompensation till skogsägare som har gjort förluster I Vänerskogs konkurs

Bakgrund

Vänerskog
ek. för. försattes i konkurs den 18 december 1981. Bristen i konkursboet var
280 milj. kr. De oprioriterade skulderna uppgick till 252 milj. kr. Merparten
av detta belopp belöpte på föreningens medlemmar. För medlemmarnas del tillkom
27 milj. kr. i förlorade insatser.

Konkursen
är ännu inte avslutad. Något förslag till slututdelning föreligger således inle.
Det står dock klart att borgenärer utan förmånsrätt inte kommer att få någon
utdelning.

Av
föreningens skulder till medlemmarna avsåg omkring 50 milj. kr. s.k. medlemslån
och likvidlån. Lånen hade uppkommit genom att likvider för skog inle utbetalats
direkt utan tillgodoförls säljarna genom övertöring till särskilda konton i
föreningen. Överföringarna skedde enligl någol olika regler.

Medlemslånen
reglerades av föreningens stadgar. Enligt dessa skulle insatserna i föreningen
normalt erläggas genom avdrag på virkeslikvi-derna. När årets insatsskyldighet
fullgjorts fördes det överskjutande beloppet till medlemslånekonlol.
Likvidlänen infördes efter beslut av styrelsen som ett led i strävandena att
stärka föreningens ekonomi. Hela virkeslik-vider överfördes lill likvidlånekonton
och föreningen fick på detta sätt tillgång lill en billig kredit. Medlemmen
kunde på anfordran lyfta medel som stod inne pä medlemslånekonto eller likvidlänekonto.
I anslutning till en ackordsuppgörelse i december 1980 begränsades dock
möjligheten att ta ut de medel som då stod inne.

Den
skattemässiga behandlingen av förluster på medlemslån och likvidlån har
prövats av regeringsrätten i mål om förhandsbesked. Frågan gällde

Prop. 1983/84:196 3

om
dessa förluster vid inkomsttaxeringen skulle behandlas som avdragsgilla
driftförluster eller som icke avdragsgilla kapitalförluster. Regeringsrättens
majoritet fann att föriusterna skulle räknas som kapitalförluster. I riksskatteverkets
förhandsbesked - som regeringsrätten inte ändrade -framhölls att medlemmen inte
haft någon fördel av att låta medlen stå inne på kontona jämfört med medlemmar
som lyft medlen. Åtgärden alt låta medlen stå inne ansågs inte ha ett sådant
samband med medlemmens skogsbruk att en förlust av medlen skulle anses utgöra
en driftförlust.

Det finns anledning räkna
med att regeringsrättens dom blir prejudice-rande öch att bedömningen vid den
ordinarie taxeringen blir densamma som i förhandsbeskedet. Skogsägarna får i så
fall betala inkomstskatt för skogsförsäljningar som de inte fått någon egentlig
betalning för.

Den som har inkomst av
jordbruk eller skogsbruk skall normalt betala egenavgifter. Avgifterna beräknas
med utgångspunkt i nettointäkten av förvärvskällan. Ett vägrat avdrag för föriust
pä medlemslän och likvidlån leder således i regel ocksä till ett högre uttag av
egenavgifter. Försäljningen kan ocksä träffas av mervärdeskatt. Bedömningen
skulle dä gå ut på att skogsägaren fått full betalning för sin varufordran
genom att ersätta den med en fordran av annat slag. Förlusten på den senare
fordringen skulle inte vara avdragsgill enligt 15 § andra stycket lagen
(1968:430) om mervärdeskatt.

Kapitalföriustbegreppet
inom inkomstbeskattningen har nyligen setts över. Nya regler gäller fr. o. m.
1984 års taxering. I en frågedebatl i riksdagen den 12 januari i år gav jag
uttryck för uppfattningen att de ifrågavarande förlusterna sannolikt skulle ha
ansetts som avdragsgilla om prövningen hade skett enligt den nya
lagstiftningen. Jag framhöll i sammanhanget att starka principiella skäl talade
emot att i efterhand göra förlusterna avdragsgilla genom ändringar i
lagstiftningen. Däremot förklarade jag mig beredd att ta initiativ till att
skogsägare som försatts i en ohållbar ekonomisk situation lill följd av det skattemässiga
ställningstagandet kompenserades. Jag förklarade samtidigt atl ett beslut om
kompensation måste föregås av en utredning av förhållandena. Jag kan här
tillägga atl länsstyrelsen i Värmlands län nu har gjort vissa bearbetningar av
uppgifter i konkursbouppteckningen.

De
skattemässiga följderna av vänerskogskonkursen har behandlats i
skatteutskottets betänkande SkU 1983/84:25 i anledning av en motion av Bertil
Jonasson m.fl. Utskottet motsatte sig förstahandsyrkandet i motionen om en
ändring av skattelagstiftningen. Utskottet sade sig förutsätta alt frågan om
kompensation i annan form till de drabbade skogsägarna behandlades skyndsamt
av regeringen i enlighet med de intentioner jag angett i frågesvaret. Utskollel
hemställde all motionen skulle avslås och detta blev också riksdagens beslut.

Prop. 1983/84:196 4

Överväganden

Mot den här redovisade bakgrunden avser jag nu - efter
samråd med cheferna för jordbruks- och industridepartementen - att lägga fram
förslag om särskild kompensation till skogsägare som beskattats för fordringar
i Vänerskog ekonomisk förenings konkurs. Jag beskriver i del följande de
riktlinjer som bör lillämpas i fråga om kompensationen.

Vänerskogs konkurs drabbade främst skogsägare i Värmlands
och angränsande län. Åtskilliga av skogsägarna är dock bosatta på andra håll i
landet. Inte minst della talar för atl prövningen av kompensalionsärendena bör
handläggas centralt och inte av länsstyrelserna. Med hänsyn lill anknytningen
till beskattningen bör uppgiften anförtros riksskatteverket (RSV). RSV: s
beslut bör få överklagas lill regeringen.

Det bör i första hand ankomma på skogsägaren alt visa alt
förutsättningar för kompensation föreligger. En skogsägare som vill ha
kompensation bör alltså lämna in en ansökan till RSV och lill ansökningen foga
de handlingar som stöder hans sak. Jag har under hand inhämtat alt
konkurs-förvaltningen är beredd att medverka vid klarläggande av fakliska
förhållanden. Kompensation bör medges endasi om ansökningen kommil in lill RSV
före utgången av är 1985.

Kompensationen bör syfta till atl försätta berörda
skogsägare i samma situation som om avdrag hade medgetls för föriuslen. I
praktiken är dock en sådan precision inle möjlig att åstadkomma. En exakthet av
detta slag framstår inte heller som nödvändig. Som framgår av mitt frågesvar i
riksdagen anser jag att det för kompensation bör krävas något mer än alt
skogsägaren beskattats och träffats av en förlust. Föriuslen bör vara av en
sådan storleksordning atl skatteuttaget kan förväntas ha en påtaglig effekt ,på
skogsägarens ekonomiska situation. Reglerna bör vidare utformas så atl behovet
av skönsmässiga bedömningar blir sä litet som möjligt. I allt väsentligt bör
reglerna ges en schablonmässig utformning. En sådan lösning begränsar också
starkt de administrativa ölägenheterna.

Grunderna för när och med vilket belopp kompensation skall
medges bör läggas fast i en förordning. Förordningen kan utfärdas av regeringen
så snart riksdagen lagil slällning lill systemets uppbyggnad.

Som jag nyss nämnt underiättar ell schablonmässigt system
i hög grad den praktiska hanteringen. Det kan dock inle uteslutas alt del i någol
fall kan framstå som oskäligt all vägra kompensation på den grund alt de i
förordningen angivna förutsättningarna inte är helt uppfyllda. Jag förordar
därför alt RSV ges en möjlighet all i undanlagsfall ge kompensation med skäligt
belopp. Även denna undanlagsregel bör tas in i förordningen.

Jag behandlar nu först schablonreglerna och därefter
undantagsregeln.

Som redan antytts bör mindre förluster inle berättiga lill
kompensation. Jag anser atl en gräns bör sällas vid 10000 kr. Är det på
medlems- eller likvidlånekontol "infrusna" beloppet slörre än 10000
kr. bör kompensationen beräknas med utgångspunkt i del överskjutande beloppet.

Prop.
1983/84:196 5

De
ifrågavarande kontona har byggts upp under ell flertal år. Insättningar och
uttag har gjorts löpande. Enligl min mening bör kompensation ges endasi för
förluster på försäljningar under den närmaste tiden före konkursen. Jag anser
all möjligheten till kompensation skall gälla förluster på försäljningar av
skog som inläklsredovisats under år 1981. Kontrollen kan därför inriktas på de
uppgifter som lämnats lill 1982 och - vid brulna räkenskapsår - 1983 års laxering.

Bland
dem som har gjort de största förlusterna finns många kommuner och andra
juridiska personer. Denna typ av borgenärer bör inle kompenseras. Rätten lill
kompensation bör förbehållas fysiska personer.

Begränsningar
vad gäller belopp, tid och person minskar antalet tänkbara kompensalionsfall
från i slorieksordningen 20000 lill ungefär 250. 1 elt tiotal fall är förlusten
större än 50000 kr.

Personer
i lägre inkomstlägen betalar i slorl selt enbart kommunal inkomstskatt. Vid
1982 års taxering var således den marginella statliga skattesatsen bara 5% eller
lägre på inkomster upp lill 38400 kr. Till delta kom ungefär 30% vid taxeringen
till kommunal inkomslskall. Den sammantagna skattesatsen vär alltså 30-35%.
Skattesatsen steg därefter snabbt. I inkomstlägen omkring 130000 kr. uppgick
skallen lill 80% av en inkomstökning.

Enligl
min mening är del uteslutet all låta kompensationens storiek variera med
skogsägarnas marginalskattesatser. Kompensation bör i stället medges med en
fast procentsats. Jag anser all sökanden bör få kompensation med 50% av den
del av hans förlust som överstiger 10000 kr.

Yllerligare
en begränsning är motiverad för inkomstskattens del. Situationen kan vara den
all verksamheten vid taxeringen lill kommunal inkomstskatt gått med underskoll
eller med elt överskoll som motsvarar endasi garanlibeloppel för fastigheten.
Fordringen på föreningen har i ett sådant fall i realiteten inte underkastals
någon kommunalskatt för del aktuella beskattningsåret. Del skulle föra för
långt atl medge kompensation med 50% även i della fall. Vad jag nu sagt kan
sammanfallas så att skogsägaren skall få kompensation bara i den mån han det
aktuella beskattningsåret har träffats av en kommunal merbeskaltning på grund
av försäljningen till föreningen. Är skogsägaren samtaxerad med annan person
bör emellertid även den personens inkomst av verksamheten beaktas.

I
det här sammanhanget bör insättningar på skogskonto och allmänt investeringskonto
ålerläggas. Vid beräkning av underlagd för kompensation bör inkomsten av förvärvskällan
således bestämmas som om insättningen inte hade gjorts. Vid denna omräkning
kan justeringar få göras också i form av större "fiktiva" avdrag för egenavgifter
och procentavdrag än som medgetls vid laxeringen.

Övervägande
skäl talar enligl min mening för att inte medge kompensation för eventuella egenavgifter.
Bl.a. gäller ju att egenavgifler är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och att
de åtminstone delvis kommer skogsäga-

Prop. 1983/84:196 6

ren
till godo i form av ökat pensionsskydd m. m. Vidare skulle regelsystemet
kompliceras om kompensation gavs också för egenavgifterna.

Vad
gäller mervärdeskatten bör kompensationen knytas till den skatt som
försäljningen faktiskt belastats med. Även i fråga om mervärdeskatten bör ett
fordringsbelopp om 10000 kr. (exkl. mervärdeskatt) undantas. Räknat på
försäljningsvärdet inkl. mervärdeskatt var skattesatsen 19% under tiden den Ijanuari
- den 15 november 1981 och 17,7% under resten av året (motsvarande 23,46% resp.
21,51% räknat på försäljningsvärdet exkl. mervärdeskatt). För att förenkla
tillämpningen bör RSV vid beräkning av kompensationsbeloppet utgå från att den
högre skattesatsen gällde under hela år 1981.

Som
jag nyss nämnde bör det finnas en möjlighet för RSV att ge kompensation även i
fall som inte täcks av de här beskrivna reglerna. Schablonreglerna bör alltså
kompletteras med en undantagsregel.

Undantagsregeln
bör tillämpas endast om synneriiga skäl föreligger. Föreligger sådana skäl bör
även föriuster på fordringar som uppkommit före år 1981 kunna kompenseras. En
tillämpning av undantagsregeln förutsätter att omständigheterna ger vid handen
att beskattningen lett till en mycket besvärlig situation för sökanden. En
individuell prövning krävs alltså. Normalt torde det inte bli aktuellt att
tillämpa undantagsregeln i andra fall än där skogsägaren är beroende av skogen
för sin försörjning.

Schablonreglerna
förutsätter att det är sökanden själv som har gjort föriuslen och att han är en
fysisk person. Det kan emellertid förekomma fall där det framstår som stötande
att vägra ett dödsbo kompensation. Situationen kan ocksä vara den att delägarna
i dödsboet träffas av skatten trots att skogsförsäljningen gjorts före
dödsfallet eller av dödsboet. Kompensation bör inte heller i dessa fall vara
utesluten. 1 liknande fall bör också fysiska personer, som i egenskap av
delägare i elt handelsbolag blivit beskattade för bolagets försäljningar till Vänerskog,
kunna få kompensation.

Undantagsregeln
bör inte tillämpas så att även föriuster på lägre belopp än 10000 kr.
kompenseras. Vidare bör kompensation för inkomstskatt inle medges med mer än
50% av det överskjutande beloppet.

Med
ledning av uppgifterna från länsstyrelsen i Värmlands län uppskattar jag det
sammanlagda kompensationsbelopp som kan komma alt betalas ut med stöd av
förordningen lill 2 milj. kr. Merparten av beloppet faller på budgetåret
1984/85 och en mindre del på budgetåret 1985/86. Jag vill här tillägga att
någon utbetalning i princip inte bör ske om staten har skatlefordringar på
sökanden. I dessa fall bör kompensationsbeloppet tas i anspråk för betalning av
skatteskulden.

Med
den föreslagna utformningen kan kompensationen ses som ett näringsbidrag enligt
punkt 2 av anvisningarna till 19 § kommunalskatlelagen (1928:370). Eftersom
bidraget avser utgifter som över huvud laget inte är avdragsgilla, utgör
bidraget inte skattepliktig intäkt hos mottagaren.

Prop. 1983/84:196 7

Det
är angeläget att kompensationsbeloppen kan betalas ut utan onödigt dröjsmål.
Några utbetalningar redan under innevarande budgetär kan dock inte bli
aktuella. För att bekosta den föreslagna kompensationen bör däremot ett anslag
föras upp i statsbudgeten för nästa budgetår. Anslaget bör, mot bakgrund av vad
jag nyss anförde om den beräknade belastningen, föras upp med 1500000 kr. När
det gäller medelsbehovet för tiden efter den 30 juni 1985 återkommer jag i
samband med förslaget till statsbudget för budgetåret 1985/86.

Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1.
godkänna de av mig föreslagna
grunderna för kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs
konkurs,

2.
till Kompensation för förluster
i Vänerskogs konkurs för budgetåret 1984/85 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1500000 kr.

Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984