Prop. 1983/84:197

Prop.
1983/84; 197

Regeringens proposition

1983/84:197

om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

beslutad
den 26 april 1984;

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i O bifogade
utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä
regeringens vägnar

INGVAR
CARLSSON

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

/
propos/Jionen föreslås att Sverige tiWträder en /'nom Europarådet år 1983
utarbetad konvention om överförande av dömda personer till deras hemland.
Vidare föreslås de ändringar i lagen (1972:160) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom som krävs för ett sådant tillträde.

Lagstiftningen
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 197

Prop. 1983/84:197 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

dels att i 1, 8, 34, 36, 37 och 41 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 2, 3, 4, 6, 23, 25 och 26 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

dels att i
lagen skall införas tre nya paragrafer, 25 a, 25 b och 34 a §§, samt närmast
före 34 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Avser förordnande enligt 1 § verkställighet av dom eller
annat avgörande meddelat i främmande stat som tillträtt den i Haag den 28 maj
1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar (brollmålsdomskonventionen) eller avser förordnandet verkställighet
i sådan stat av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats
av svensk domstol eller annan svensk myndighet, gäller 4-41 §§, i den mån ej
annat anges i förordnandet.

Gäller förordnandet annan främmande stat än som sägs i
första stycket, meddelar Konungen bestämmelser om prövning av fråga om
verkställighet i Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet i den
främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i Sverige. Bestämmelserna i 25-34 §§ gäller dock i tillämpliga
delar.

2 §

Föreslagen
lydelse

Avser förordnande enligt 1 § verkställighet enligt den i
Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brollmålsdomskonventionen) gäller 4-24, 26
och 2S-41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.

Avser
förordnande enligt 1 § verkställighet enligt den i Strasbourg den 21 mars 1983
undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen)
gäller 25 a, 25 b, 34 a, 35 och 37-41 §§.

Gäller
förordnande enligt 1 § verkställighet enligt annan överenskommelse med
främmande stat än som anges i första etter andra stycket, meddelar regeringen
bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i Sverige av påföljd
eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i den främmande staten
eller fråga om verkställighet i den främmande staten av påföljd eller
förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i Sverige. Bestämmelserna i
25-34 §§ gäller dock i tillämpliga delar.

Om
synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även om förordnande som avses i 1 §
ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande påföljd som
ådömts

Om
synnerliga skäl föreligger, kan regeringen, även om förordnande som avses i 1
§ ej meddelats, för visst fall förordna, att frihetsberövande påföljd
som ådömts

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige
genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet
i främmande stat fär verkställas i Sverige enligt denna lag, eller aU
verkställighet av frihetsberövande påföljd som icke avser överlämnande till
särskild värd och som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon
som har hemvist i viss främmande stat får anförtros myndighet i den främmande
staten.

I fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket
motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige
genom dom eller annat avgörande meddelat av domstol eller annan behörig myndighet
i främmande stat får verkställas i Sverige enligt denna lag, eller att
verkställighet av frihetsberövande påföljd som icke avser överlämnande till
särskild vård och som här i landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon
som har hemvist i viss främmande stat får anförtros rriyndighet i den främmande
staten.

I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket
motsvarande tillämpning.

Med
europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller annat avgörande, vars
verkställighet skall prövas enligt brollmålsdomskonventionen.

Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller
annat avgörande varigenom domstol eller annan myndighet i stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd för brott eller
förklarat egendom förverkad.

Med utevarodom förstås i denna lag sådant i första stycket
angivet avgörande som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol
eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om
förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken
inför domstol.

Vad nedan
i denna lag sägs om påföljd gäller även förverkande, om ej annat särskilt
föreskrives.

6 § Framställning om verkställighet av europeisk
brottmålsdom kan avslås

1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller
militärt brott,

2.
om det finnes
grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden
skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3.
om gärning som
påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt ålal,
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut
har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

4.
om gärning som
påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5.
om påföljden ej
kan verkställas här i landet,

6.
om det kan
antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7.
om den dömde
vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

8. om en tillämpning av 35 kap. 1-10 §§ eller 36 kap. 10 §
brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit. '

Föreslagen lydelse

8. om en tillämpning av 35 kap. 7-9 §§ eller 36 kap. 10 §
brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt
lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes,
skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket
8.

23 §
Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när han för verkställighet
av där ådömd påföljd överföres till Sverige, får han ej med anledning av annat
brott, vilket begåtts innan han överfördes hit, här i landet lagforas, anhållas
eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas
annan inskränkning i sin personliga frihet, om icke behörig myndighet i den
främmande staten lämnat sitt samtycke lill åtgärden eller den dömde under en
sammanhängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej
gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.

Första
stycket utgör ej hinder mot atl åtgärder vidtages för att verkställa beslut om
den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning eller för all
avbryta åtalspreskription.

Första stycket
utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för alt verkställa beslut om den
dömdes avvisning eller utvisning eller för alt avbryta älalspreskription.

Skall
enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eller 3 § verkställighet ske
här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande
stat, vilken ej tillträtt brollmålsdomskonventionen, gäller i fråga om sådan
verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts
genom svensk domstols la-gakraflägande dom, om ej annat följer av vad nedan
sägs.

Skall
enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan atl ny påföljd bestämts
här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får
verkställighet äga rum utan hinder av alt påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda böter fär verkställas,
även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas
enligl svensk

Skall enligt förordnande som avses i 2 § tredje stycket
eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket
lagföring ägt rum i främmande stat, gäller i fråga om sådan verkställighet vad
som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk
domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall verkställigheten ske i Sverige utan alt ny påföljd
beslämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, fär
verkställighet äga rum utan hinder av alt påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa pä brotten. Ådömda böter får verkställas, även om
bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk
lag. Innebär den ådömda påföljden frihelsberö-

Prop.
1983/84:197 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lag. Innebär den ådömda påföljden vande, gäller bestämmelserna i

frihetsberövande, gäller bestäm- svensk lag om verkställighet av på-

melserna i svensk lag om verkstäl- följd av närmast motsvarande art.

lighet av påföljd av närmast mot

svarande art.

Verkställighet i fall som avses i Verkställighet i fall som avses i

denna paragraf får icke i något fall denna
paragraf fär icke i något fall

ske på sådant sätt att påföljden blir ske
på sådant sätt att påföljden blir

att anse som strängare än den på- att
anse som strängare än den på

följd som ådömts i den främmande följd som
ådömts i den främmande

staten. Vid verkställighet enligt staten.
Vid verkställighet enligl

andra stycket skall, i den mån det andra
stycket skall, i den mån det

kan ske, den dömde räknas till godo kan
ske och följer av den överens-

vad han kan ha utstått av påföljden kommelse
med främmande stat

i den främmande staten samt tid som är i
fråga, den dömde räknas

varunder han med anledning av till godo
vad han kan ha utstått av

brott som avses med påföljden varit påföljden
i den främmande staten

anhållen eller häktad i den fram- samt
tid varunder han med anled-

mande staten eller här i landet. ning av
brott som avses med påfölj

den varit anhållen eller häktad i den

främmande staten eller här i landet.

25 a §

Verkställighet enligt överförandekonventionen av
frihetsberövande påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller
beslutats av domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i
Sverige, om

1.
den
dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,

2.
den
dömde har samtyckt titt att verkställighet sker i Sverige,

3.
den
gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag, och

4.
den tid
för frihetsberövande som återstod när framställning om verkställighet kom in
uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att
verkställigheten ändå förs över till Sverige.

Framställning om verkställighet i

Sverige görs av behörig myndighet

i den främmande staten hos utri

kesdepartementet och prövas av re

geringen. Regeringen kan också

själv göra framställning hos främ-

mande stat om att verkställigheten skall ske i Sverige.

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 b §

Skall verkställighet enligt överförandekonventionen ske i
Sverige av frihetsberövande påföljd, kan regeringen efter omständigheterna
antingen

1.
själv
meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten i Sverige,
eller

2.
överlämna
åt riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny påföljd skall bestämmas
enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning.

Vid verkställighet enligt denna paragraf tillämpas 24 §
första och andra styckena.

Ifall som avses i första stycket 1 gäller i tillämpliga
delar 25 § andra och tredje styckena.

Ifall som avses i första stycket 2 gäller i tillämpliga
delar 9 §, 10 § andra stycket samt 11 — 13 och 15 §§. Påföljden får inte bestämmas
till enbart böter. I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och
anmälningsskyldighet gäller 24 och 25 kap. rättegångsbalken.

26 §

Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet
ådömd eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages
av kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller
förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Framställning om verkställighet
får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1—8 hinder
mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd
får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig
åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande

Fråga om
verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd
enligt förordnande som avses i 2 § första eller tredje stycket upptages av
kriminal-värdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som regeringen bestämmer. Framställning om verkställighet fär
ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1-8 hinder mot
verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

Framställning
om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är
svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet
av frihetsberövande

Nuvarande lydelse

påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk
medborgare, skall den centrala uttänningsmyndighe-ten höras, om icke den dömde
samtycker Ull åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten att framställning
göres, underställes ärendet Konungen för avgörande-

Har Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet aV
påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

Föreslagen
lydelse

påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk
medborgare, skall statens invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till
åtgärden. Avstyrker invandrarverket att framställning göres underställes
ärendet regeringen för avgörande.

Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av
påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

Verkställighet enligt överförandekonventionen

34 a §

Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i
främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av kriminalvårdsstyrelsen.
Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkställighet i den främmande
staten kan antas föreligga.

Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran
av främmande stat prövas av kriminalvårdsstyrelsen med motsvarande tillämpning
av 25 a § första stycket.

Ifall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§
första stycket i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1983/84:197 8

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-03-01

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
med förslag till ändringar i den internationella verkställighetslagstiftningen

1 Inledning

I
en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (dnr 2574-83) behandlas
frågan om Sveriges tillträde till konventionen om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen) som öppnats för undertecknande i Strasbourg den 21
mars 1983. I promemorian föresläs atl Sverige tillträder konventionen. I
promemorian återges de engelska och franska originaltexterna till konventionen
jämte svensk översättning. Vidare läggs i promemorian fram förslag till
ändringar i lagen (1972:260) om internadonellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna och en inom justitiedepartementet
upprättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som
bilaga 2.

2 Föredragandens
överväganden

2.1
Bakgrund

Till
följd bl.a. av de allt livligare kommunikationerna mellan länderna och
brottslighetens ökade röriighet inträffar det allt oftare att brott begås i en
annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist. För svensk del
återspeglas detta bl. a. av att en inte oväsentlig andel av de intagna i våra
kriminalvårdsanstalter är utlänningar som inte är kyrkobokförda i Sverige.

Det förekommer också att
svenska medborgare är berövade friheten i utländska fängelser. F. n. finns i
utomnordiska häkten och fängelser såvitt

Prop. 1983/84:197 9

känt
ett trettiotal svenska medborgare som är häktade eller avtjänar frihetsstraff.
Strafftiden för dem som är dömda varierar i dessa fall mellan ett par månader
och flera år.

Brottslighetens
ökade internationalisering har skapat behov av ett intensivare samarbete
mellan staterna när det gäller olika brottsbekämpande åtgärder, däribland
verkställighet av utländska brottmålsdomar. Inom Norden förekommer sedan
gammalt ett långtgående samarbete i fråga om domsverkställighet som regleras
genom enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelserna om detta
samarbete intagna i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m. Det nordiska samarbete som
grundas pä denna lag omfattar verkställighet av böter, frihetsstraff,
förverkande på grund av brott samt anordnande av övervakning av villkorligt
dömda och villkorligt frigivna (se närmare promemorian avsnitt 2.2).

Under en följd av år har
vidare inom Europarådet bedrivits arbete pä att få lill stånd en omfattande
samverkan mellan medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten
har haft som mål att åstadkomma att medlemsstaternas resurser för att hindra
och beivra brott utnyttjas pä bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat lill
att tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpassning.

Europarådets
arbete på detta område har lett fram till en rad konventioner som har
tillträlts av Sverige. En närmare redogörelse för dessa konvenfioner lämnas i
promemorian (avsnitt 2.6). Jag hänvisar till framställningen där.

Den
28 maj 1970 öppnades för undertecknande en inom Europarådet utarbetad
konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonvenfionen). Sverige tillträdde konventionen år 1972 med vissa
förbehåll. 1 samband därmed antogs lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (prop. 1972:98, JuU 16 och 26,
rskr 233 och 285).

1972
års lag (IVL) innebär atl Sverige efter överenskommelse med en främmande stat
under vissa förutsättningar kan åta sig att efter framställning verkställa en
utländsk brottmålsdom här i landet. En sådan överflyttning kan avse
frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. En förutsättning för att
Sverige skall äta sig verkställighet är att den dömde har hemvist i Sverige
eller viss annan närmare anknytning till Sverige.

Verkställigheten
av en ufiändsk brottmålsdom här i landet skall enligt IVL i princip föregås av
ett domstolsförfarande efter vilket domstolen skall bestämma en ny påföljd med
tillämpning av de svenska påföljdsreglerna. Verkställigheten skall ske enligt
svenska regler.

Enligt
lagen är det också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i
främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor. Det ankommer på
kriminalvårdsstyrelsen att efter egen prövning göra sådan framställning.

Prop. 1983/84:197 10

Brottmålsdomskonventionen
utgör en sådan överenskommelse med främmande stat som avses i IVL, och lagen
har i stor utsträckning anpassats till konventionens regler. Den har
emellertid inte begränsats till att gälla samarbete med stater som har
tillträtt brottmålsdomskonventionen. Överflyttande av verkställighet kan enligt
lagen också ske i förhållande till annan stat med vilken Sverige har ingått
överenskommelse i ämnet. Om synnerliga skäl föreligger, kan en sådan
överflyttning anordnas även i andra fall.

För
en närmare redogörelse av IVL hänvisas till promemorian (avsnitt 2.3).

När
brottmålsdomskonventionen antogs ställdes stora förhoppningar på den. Dessa har
inte infriats. Huvudskälet är att så få stater har ratificerat konventionen.
Förutom Danmark, Norge och Sverige har bara Cypern, Turkiet och Österrike
tillträtt konventionen: I förhållandet mellan Sverige, Norge och Dannmark har
konventionen haft mycket begränsad betydelse eftersom det redan tidigare fanns
ett väl utvecklat nordiskt samarbete på detta område.

2.2
Överförandekonventionen

Brottmålsdomskonventionen
har tillämpats ytterst. sparsamt och har som jag nyss nämnde inte motsvarat de
förväntningar man - inte minst frän svenskt håll — hade vid dess tillkomst.
Bl.a. av dessa skäl har inom Europarådet utarbetats ytterligare en konvention
inom området, konventionen om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen). Den öppnades för undertecknande i Strasbourg den 21
mars 1983 och träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter
utgången av en period på tre månader sedan den dag dä det tredje dokumentet
rörande ratifikation eller annan anslutning har deponerats.

Den
nya konventionen är öppen för tillträde av, förutom europarådsstater, de
övriga stater som medverkat vid dess utarbetande, nämligen USA och Kanada.
Sedan konventionen trätt i kraft kan även andra stater utanför Europarådet
inbjudas att ansluta sig. Sädan inbjudan kräver beslut med särskild majoritet
av Europarådets ministerkommitté. Konventionen har ännu inte tillträtts av
någon stat men har undertecknats av Sverige jämte ytterligare 13 stater.

Syftet
med överförandekonventionen är att underlätta överförandet' av utländska
intagna till hemlandet genom att erbjuda en enkel och lätullämp-lig ordning för
en sådan procedur. Konventionen är avsedd att komplettera 1970 års
brottmålsdomskonvention som ansetts vara förenad med vissa brister.

Den
nya konventionen skiljer sig från brottmålsdomskonventionen huvudsakligen i
följande avseenden.

—
Förfarandet är enklare vilket skall göra den praktiska tillämpningen lättare.

Pi-op. 1983/84:197 11

-
Överförande av
straffverkställighet fär begäras inte bara av domslandet utan också av den stat
som önskar överta verkställigheten.

-
Överförande förutsätter den
dömdes medgivande.

-
Konventionen är avsedd att
kunna tillträdas även av stater utanför Europarådet.

För
en närmare redogörelse för konventionen hänvisas till promemorian (avsnitt 3).

2.3
Sveriges tillträde till överförandekonventionen

I
promemorian diskuteras skälen för att Sverige skall tillträda överförandekonventionen.

Från
svensk sida har i olika sammanhang inom Europarådet kraftigt understrukits
vikten av att brottmålsdomskonventionen av år 1970 ratificerats av flera
stater. När arbetet på den nya konventionen om överförande av dömda personer
inleddes, uttrycktes också viss tveksamhet från svensk sida på grund av den
olägenhet som det kan tänkas innebära att två europarådskonventioner reglerar i
huvudsak samma ämne.

I promemorian uttalas
vidare att man - när man bedömer värdet av den nya konventionen - också måste
beakta risken att den föranleder ytterligare dröjsmål när del gäller
ralificering av den äldre konventionen. Denna har ett vidare tillämpningsområde
eftersom den också gäller bötesstraff och eftersom den inte kräver att den
dömde samtycker lill att verkställigheten förs över. Del har visserligen från
svensk sida med skärpa understrukits att den nya konventionen inte bör få tas
fill intäkt för något sådant dröjsmål. Farhågor i detta hänseende torde dock
inte vara obefogade.

Gentemot
detta har dock anförts att flera stater tvekar att ratificera
brottmålsdomskonventionen eller bedömer detta som otänkbart. Detta beror dels
pä att den föreskriver en rätt komplicerad procedur och därmed förutsätter ett
omfattande internt lagstiftningsarbete, dels på att konstitutionella skäl i
vissa fall lägger hinder i vägen. Man har därför ansett att en ny konvention
med annorlunda.uppbyggnad ökar förutsättningarna alt få till stånd ett
fungerande samarbete mellan europarådsstaterna på det aktuella området.

I
riksdagen har det ocksä flera gånger understrukits att det är angeläget att
förbättra samarbetet beträffande överförande av straffverkställighet mellan
Sverige och andra stater. Riksdagen har sålunda behandlat motioner med
önskemål om att utlänningar som döms i Sverige i större utsträckning än f. n.
bör kunna avtjäna frihetsstraff i sina hemländer. Därvid har riksdagen
framhållit att det bl. a. från humanitära synpunkter kan vara av värde att en i
Sverige dömd utlänning får möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland. Det
har från riksdagens sida understrukits att det sagda i synnerhet gäller i
förhållande till länder som har likartade rättssystem. Beträffande andra
länder kan det enligt riksdagen finnas anledning till försiktighet.

Prop.
1983/84:197 12

Bl.a.
måste beaktas skillnader i fråga om den vård och behandling som förekommer (JuU
1981/82:44 s. 9, 1982/83:25 s. 10).

Enligt
promemorian finns det mot denna bakgrund anledning att se positivt pä varje
åtgärd som kan förbättra det internationella samarbetet på det aktuella
området. Tidigare erfarenheter beträffande europarådskonventioner av
näraliggande slag ger dock enligt promemorian anledning räkna med alt det kan
ta förhållandevis lång tid innan den nya konventionen får praktisk
genomslagskraft. I en del hänseenden har den också fält en annan utformning än
man från svensk sida skulle ha önskat. I synnerhet gäller detta det obligatoriska
krav som ställs upp på samtycke från den dömdes sida som förutsättning för att
straffverkställigheten skall få överföras. Från svensk sida har hävdats atl
det åtminstone vad det gäller utländska intagna som jämte fängelse har dömts
till utvisning skulle vara en fördel, om straffverkställigheten kunde föras
över oberoende av samtycke. Dessa synpunkter har dock inte vunnit gehör.

I
promemorian förordas likväl att Sverige tillträder överförandekonventionen.
Bl. a. framhålls att den nya konventionens lösningar i en del hänseenden får
anses innebära sakliga fördelar i förhållande till den äldre och att det
naturligtvis är angeläget för konventionens praktiska effektivitet att den fär
så bred anslutning som möjligt. Bl.a. i Danmark, Finland och Norge planerar man
att tillträda konventionen. Sverige bör inte ställa sig utanför detta samarbete
utan ta tillvara de möjligheter som konventionen erbjuder till samverkan med
andra stater när det gäller att överföra straffverkställighet.

Ingen
remissinstans har någon erinran mot förslaget att Sverige skall tillträda
överförandekonventionen. Enligt Svea hovrätt bör emellertid tillträdet kunna
anstå till dess det står klart att konventionen kommer att tillträdas av ett
beaktansvärt antal av de stater som inte har tillträtt brottmålsdomskonventionen.

Enligt
min mening har det i promemorian lagts fram övertygande skäl för att Sverige
skall tillträda konvenfionen. Jag anser inte att det finns någon anledning att
- som Svea hovrätt har föreslagit — avvakta med tillträdet.

Jag
föreslår således att Sverige tillträder konventionen. I del följande återkommer
jag till frågor om förbehåll och förklaringar.

2.4
Förbehåll och förklaringar

2.4.1
Uteslutande av viss verkställighetsform

Konventionen
erbjuder två former av verkställighet. Dessa är fortsatt verkställighet av en i
det andra landet ådömd påföljd eller omvandling av denna påföljd i det land där
den skall verkställas (se vidare promemorian avsnitt 3). Enligt art. 3.3 får en
konventionsstal vid tillträdet lill konvenfionen avge förklaring att staten
inte kommer att acceptera endera av de båda föreskrivna formerna för
verkställighet.

Prop.
1983/84:197 13

Det
kan enligt promemorian förutses att bl. a. konstitutionella skäl kommer att
göra förbehåll nödvändiga frän en del staters sida i aktuellt hänseende. Några
sådana skäl föreligger inte för svensk del. I promemorian anmärks att det
enligt 2 kap. 9 § första stycket andra meningen regeringsformen är
uttryckligen medgivet att fill Sverige överflytta verkställighet av
frihetsberövande påföljd frän annan stat utan mellankommande beslut av svensk
domstol.

I
promemorian uttalas mot denna bakgrund att det för Sveriges del inte finns
anledning att göra något förbehåll av berört slag. Enligt IVL finns i princip
utrymme för båda förfarandena. Om man från svensk sida genom förbehåll skulle
utesluta tillämpning av endera förfarandet, skulle detta innebära att Sverige
inte skulle kunna överföra eller ta emot straffverkställighet i förhållande
till en konventionsstal som för sin del uteslutit tillämpning av det andra
förfarandet. Detta skulle inverka menligt pä värdet av konventionsarbetet.

Jag
delar den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian.

2.4.2
Innebörden av begreppet medborgare ("national")

Enligt
art. 3.4 får en konventionsstat avge förklaring om hur staten för sin del vid
tillämpningen av konventionen kommer att tolka begreppet medborgare
("naUonal"). Vad det närmast gäller är om konventionens bestämmelser
skall göras tillämpliga endast på dem som är medborgare i verkställighetslandet
eller också pä andra som har hemvist i detta land. Sverige har i andra
sammanhang - exempelvis i förklaring i anslutning fill den europeiska
utlämningskonventionen - gett begreppet "national" en förhållandevis
vidsträckt tolkning.

I
promemorian framhålls att det får anses vara en fördel om konventionen i detta
hänseende kan tillämpas i huvudsak på samma sätt som brottmålsdomskonventionen
sä till vida att en påföljd som i aiinan stat har ådömts en person med hemvist
i Sverige kan verkställas här och att en dom i Sverige mot någon som har
hemvist i en konventionsstat kan verkställas i den staten oavsett
medborgarskapet. Det föresläs därför atl en förklaring avges om att det för
svensk del med "national" i konventionens mening skall förstås även
utlänningar med hemvist i verkställighetslandel. Därigenom kommer
verkställighet att kunna överflyttas från Sverige till en annan stat även
beträffande en svensk medborgare som har hemvist i sistnämnda stat, om den
staten tillämpar motsvarande betraktelsesäft. Detta kan enligt vad som uttalas
i promemorian inte anses inge några betänkhgheter, eftersom det enligt
konventionen alltid krävs den dömdes samtycke.

I
sammanhanget anmärks i promemorian att det enligt den nya konventionen till
skillnad frän vad som gäller enligt brottmålsdomskonvenfionen inte är
lillräckligt som anknytningsfaktum alt verkställigheten kan antas förbättra
möjligheterna till anpassning av den dömde eller att frihetsberö-vandet kan
verkställas i samband med annan påföljd. Att en sådan regle-

Prop. 1983/84:197 14

ring
har undvikits i den nya konventionen har samband med intresset att göra
tillämpningen av konventionen så enkel som möjligt utan regler som kan bli
svåra att tolka i den praktiska tillämpningen.

Endast
rikspolisstyrelsen och statens invandrarverk har särskilt berört
promemorieförslaget i det nu aktuella hänseendet. Invandrarverket erinrar om
att en kontroll av den dömdes status i Sverige bör göras innan något beslut
fattas om att föra över verkställighet. Detta är dock enligt verket nödvändigt
endast i fråga om personer som inte är medborgare i något av de nordiska
ländema. En förutsättning för överförande bör vidare enligt invandrarverket
vara att den dömde har uppehålls- eller arbetstillstånd för bosättning eller
permanent uppehållstillstånd eller att sådant tidigare tillstånd kan förnyas.
Kontrollen får ske genom kontakt med invandrarverket.

Rikspolisstyrelsen
ansluter sig till uppfattningen att även ufiänning med stadigvarande hemvist i
verkställighetslandet bör omfattas av begreppet "national".

Jag
ansluter mig till promemorieförslaget när det gäller innebörden av begreppet
"national". Enligt min mening bör en överflyttning till Sverige av
verkställigheten beträffande utlänning med hemvist i Sverige inte formellt bli
beroende av en prövning i frågan om uppehålls- eller arbetsfill-ständ, även om
man naturligtvis normalt har anledning att lägga sådana aspekter på frågan som
dem som invandrarverket har fört fram. Det kan bl. a. av dessa skäl ofta finnas
anledning att inhämta uppgifter från invandrarverket, innan regeringen avgör
en fråga av denna art.

2.4.3 Mottagare
av framställningar m. m.

Enligt
art. 5.3 överförandekonventionen skall framställningar och svar på
framställningar sändas resp. mottas av konventionsstaternas justitiedepartement.
Detsamma gäller enligt art. 16.3 beträffande framställningar om transitering
genom en konventionsstat av den som enligt konventionen skall avtjäna straff i
en annan konventionsstat. En konventionsstat får enligt art. 5.3 avge
förklaring att den kommer att använda någon annan mellanhand för de angivna
meddelandena.

Enligt
promemorieförslaget bör Sverige, liksom vid tillträdet till bl.a.
brottmålsdomskonventionen och 1964 års s. k. övervakningskonvenlion (jfr SFS
1978:801), avge förklaring att framställningar och andra meddelanden för
svensk del bör sändas resp. mottas äv utrikesdepartementet.

Jag
ansluter mig till promemorieförslaget.

2.4.4 Påföljd
för psykiskt avvikande lagöverträdare

I
art. 9.4 fmns en särskild regel som tar sikte på de fall då en påföljd i en
konvenUonsstat har ålagts någon som med hänsyn till sin psykiska status inte
har ansetts vara straffrättsligt ansvarig för en begången brottslig gärning.
Om den nationella lagen i sådant fall utgör hinder för en konventions-

Prop. 1983/84:197 15

stat
att.följa någon av de procedurer — fortsatt verkställighet eller påföljdsomvandling
— som föreskrivs i konventionen, får denna stat i en särskild förklaring ange
vilket förfarande den kommer att tillämpa i den situafionen.

Jag delar den i
promemorian framförda uppfattningen att i en sådan situation någon form av
sjukhusvård som regel torde ha ådömts i den främmande staten och att, om det i
ett sådant fall uppkommer fråga om att överföra verkställigheten till Sverige,
fortsatt verkställighet uppenbarligen inte kan tillämpas. En förklaring bör
därför avges frän svensk sida om att endast påföljdsomvandhng för vår del kan
tillämpas i fall som avses i art. 9.4.

Jag
ansluter mig också till förslaget i promemorian (avsnitt 4.2) om att
överförande av straffverkställighet från Sverige inle bör äga rum beträffande
den som enligt brottsbalken har överlämnats till särskild vård. Jag hänvisar i
den delen fill vad som anförs i promemorian.

2.4.5 Språk
och kostnader

Av
art. 17 framgår att framställningar och underrättelser enligt konventionen
skall göras på mottagarlandets språk eller ett av Europarådets officiella språk
(engelska och franska). Sverige bör i enlighet med praxis utnyttja den
möjlighet som artikeln ger (punkt 3) att avge en förklaring atl framställningar
och underrättelser till Sverige skall, om de ej är avfattade på danska,
engelska, norska eller svenska, vara översatta fill svenska eller engelska.

2.4.6 Transitering

Jag
delar den uppfattning som förts fram i promemorian att något förbehåll i den
delen inte behövs.

2.5
Av konventionen föranledd lagstiftning

2.5.1
Allmänt

I
promemorian uttalas att det från systematisk och praktisk synpunkt är en
fördel, om de nya lagbestämmelser som behövs kan inarbetas i IVL. Både IVL och
den reglering som blir aktuell vid ett tillträde till överförandekonventionen
avser nämligen överföring av verkställighet beträffande frihetsberövande
påföljder. Fördelarna av en samlad reglering får enligt promemorian anses vara
så stora att den lösningen bör väljas.

I promemorian erinras
samfidigt om de lagtekniska komplikationer som lösningen innebär. Det kan
enligt promemorian bl. a. med hänsyn till dessa ifrågasättas att i detta
sammanhang göra en mera fullständig omarbetning av IVL. Ett så omfattande
lagstiftningsarbete som det skulle innebära synes dock enligt promemorian böra
anstå till dess man får verklig erfarenhet av brottmälsdoms- och
överförandekonventionerna. F. n. bör därför

Prop. 1983/84:197 16

sistnämnda
konvention på enklast möjliga sätt arbetas in i lagen, fastän detta med
nödvändighet innebär att lagstiftningen t. v. inte kommer att bli helt
tillfredsställande från systemafisk synpunkt.

Remissinstanserna
har allmänt godtagit den angivna ståndpunkten.

Även
jag anser att den nödvändiga lagstiftningen bör inarbetas i IVL.

2.5.2
Ändringar i internationella verkställighetslagen

Som
anförs i promemorian bör lämpligen vissa grundläggande bestämmelser med
anledning av ett fillträde till överförandekonventionen tas in i IVL. I lagen bör
också göras en del formella justeringar med anledning av tillträdet. Förslag
till ändringar i dessa hänseenden läggs fram i promemorian.

Jag
kan i allt väsentligt ansluta mig till de förslag till lagtekniska lösningar
som har lagts fram i promemorian. Några smärre justeringar bör dock göras till
följd av påpekanden under remissbehandlingen. Jag skall i det följande beröra
några huvudpunkter.

I
överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag att i en ny paragraf, 25
a §, grundförutsättningarna anges för verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen. Dessa förutsättningar är att den dömde är svensk
medborgare eller har hemvist i Sverige och att han har samtyckt till åtgärden.
Vidare bör anges kravet pä s. k. dubbel straffbarhet och ett krav på att
särskilda skäl skall föreligga för överförande av verkställighet om den
återstående strafftiden understiger sex månader.

En
anslutning till konventionen medför inte någon skyldighet för den anslutna
staten att medverka till atl föra över verkställighet enhgt den nya
konventionen. Det är som närmare utvecklas i promemorian därför inte
erforderligt att - utöver dessa grundförutsättningar - ställa upp några
absoluta eller fakultativa hinder mot överförande enligt den nya konvenfionen
på det sätt som skett i 5 och 6 §§ IVL när det gäller brottmålsdomskonventionen.
Det är dock naturligt atl de grunder för vägran att medge överförande som anges
i sistnämnda båda paragrafer i praktiken kan vara till ledning också för
regeringens prövning av en ansökan om överförande enligt
överförandekonventionen. Jag delar således inte den uppfattning som under
remissbehandlingen har förts fram av domstolsverket att de grunder som bör
föranleda att verkställigheten vägras bör anges i lagtexten.

I
ytteriigare en ny paragraf, 25 b §, bör anges de möjligheter regeringen har att
enligt konventionsbestämmelserna antingen sörja för att påföljden omvandlas
till en svensk påföljd eller föranstalta om fortsatt verkställighet.

För
den händelse regeringen beslutar omvandla påföljden till en svensk påföljd, bör
på sätt som föreslås i promemorian, förfarandet regleras i huvudsak i enlighet
med vad som föreskrivs beträffande verkställighet enligt
brottsmålsdomskonventionen. Det bör alltså överlämnas till riksåklagaren att
begära hos rätten att ny påföljd skall bestämmas för gärning-

Prop.
1983/84:197 17

en. Genom en hänvisning till andra bestämmelser i IVL i
tillämpliga delar kan i princip samma rättegångsregler som gäller i fråga om en
europeisk brottmålsdom göras fillämpliga. Genom en sådan hänvisning tillgodoses
också kraven enligt överförandekonventionen om att ny prövning ej får ske av
frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet, om att häktes- och
anhållningstid skall avräknas och om att påföljden ej får göras strängare än i
den utländska domen. Det bör emellertid i paragrafen i överensstämmelse med
överförandekonventionen uttryckligen föreskrivas att påföljden inte får
omvandlas till böter.

Bestämmelserna i 26 och 28-34 §§ IVL om verkställighet
utomlands av svensk broUmålsdom är i princip generellt tillämpliga och gäller
således oavseU om den stat hos vilken framställning om sådan verkställighet
görs har tillträtt brottmålsdomskonvenfionen eller inte. 30-32 §§ har dock inte
aktualitet i förevarande sammanhang. De övriga paragraferna kan efter formella
justeringar på sätt som föresläs i promemorian reglera även det förfarande som
förutsätts i överförandekonvenlionen.

Slutligen bör som föreslås i promemorian de allmänna
bestämmelserna i 35, 37-39 och 41 §§ gälla överförande även sedan
verkställighet enligt överförandekonvenfionen förts in i lagen.

Bestämmelserna i överförandekonventionen om förhållandet
till andra konventioner och överenskommelser (art. 22) ger utrymme för att i
enlighet med 42 § IVL undanta verkställighet enligt den nordiska verkställighetslagen
även från den nya konventionens tillämpningsområde.

I förhållande till de stater som tillträder
överförandekonventionen och som i likhet med Sverige också har tillträtt
brottmålsdomskonventionen kan båda konventionerna i och för sig bli
tillämpliga. Den stat som begär överförande är i sådant fall enligt art. 22.4
överförandekonvenfionen skyldig att i samband med framställningen ange vilken
konvention framställningen stöder sig på. Någon särskild bestämmelse härom i
IVL eller i en verkställighetsförordning synes, som anförs i promemorian, inte
erforderlig.

2.5.3 Verkställighetsföreskrifter

I förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om
intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom har meddelats
de närmare beslämmelser för verkställigheten av IVL som regeringen enligl 1
och 2 §§ har bemyndigats att meddela.

Förordningen avser endast verkställighetssamarbete enligt
brottmålsdomskonventionen. Den reglerar med vilka länder sådant samarbete får
äga mm samt förfarandet vid framställning om samarbete. De nya bestämmelser
som behövs med anledning av Sveriges tillträde till överförandekonventionen
och därav föranledda ändringar i IVL bör inarbetas i 1977 års förordning. Det
är min avsikt att senare, om riksdagen bifaller mina förslag i det föregående,
lägga fram förslag till sådana bestämmelser. I det 2 Riksdagen 1983/84. 1
samt. Nr 197

Prop. 1983/84:197 18

sammanhanget
får prövas den av kriminalvårdsstyrelsen under remissbehandlingen upptagna frågan
om behörighet att uppta förklaring av den dömde att han samtycker till
överförande.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med det jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

Förslaget
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

De av mig föreslagna
lagändringarna överensstämmer i allt väsentligt med vad som föreslås i
promemorian och jag ansluter mig också till de motiveringar som redovisats i
denna. Bl.a. på gmnd av påpekanden vid remissbehandlingen har redaktionella
ändringar i förhällande till promemorieförslaget gjorts i 2, 4 och 25 §§.

4
Ikraftträdande m. m.

Som
nämnts träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer
efter utgången av en period på tre månader sedan den dag då det tredje
dokumentet rörande ratifikation eller annan anslutning har deponerats. Det är
emellertid tänkbart att Sverige kan komma att träffa överenskommelse med
främmande stat om tillämpning av konventionens regler ulan hinder av att den
inte har trätt i kraft. Lagen bör träda i kraft samtidigt som konventionen
eller någon dessförinnan träffad bilateral överenskommelse. Denna tidpunkt kan
inte fömlses nu. Det bör därför ankomma på regeringen att bestämma tidpunkten
för ikraftträdandet.

Med hänsyn bl. a. till att
det - som nämnts i promemorian - inför Förenta Nationernas sjunde kongress i
brottslighetsfrägor har utarbetats ett modellavtal som till huvudsaklig del
överensstämmer med överförandekonventionen, kan det tänkas bli aktuellt för
Sverige atl med stater utanför Europarådet ingå bilaterala avtal som till sitt
materiella innehåll svarar mot konventionens regler. Om riksdagen godkänner
överförandekonventionen och antar de lagändringar som föreslås här, bör
regeringen med stöd av I och 2 §§ IVL utan nytt riksdagsbeslut kunna meddela
förordnande i nu angivna hänseenden liksom sådana föreskrifter som behövs med
anledning av ett förordnande av detta slag. Detsamma bör gälla för det fallet
att bestämmelserna i överförandekonventionen kan göras tillämpliga mellan
Sverige och någon främmande stat innan konventionen har trätt i kraft.

Prop. 1983/84:197 19

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagel.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:197 20

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-03-30

Närvarande:
justitierådet Höglund, f. d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren.

Enligt
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 mars 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationeUt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

År 1972 tillträdde Sverige
den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms
internafionella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). I samband därmed
antogs lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom, även benämnd internationella verkställighetslagen (IVL). Lagen
är fillämplig även i förhållande till annan stat än sådan som har tillträtt
brollmålsdomskonventionen. Den innebär i huvudsak att Sverige efter
överenskommelse med främmande stat under vissa förutsättningar efter
framställning verkställer en utländsk brottmålsdom här i landet. En förutsättning
för sådant åtagande är att den dömde har hemvist i Sverige eller viss annan
närmare anknytning lill Sverige. Verkställigheten skall ske enligt svenska
regler. Enligt lagen är det också möjligt alt från svensk sida begära verkställighet
i främmande stat av svensk brottmälsdom på motsvarande villkor.

Brottmålsdomskonventionen
har inte motsvarat de förväntningar som ställts på den. En anledning därtill är
alt den föreskriver en rätt komplicerad procedur och därmed förutsätter ett
omfattande internt lagstiftningsarbete. En ny konvention med annorlunda
uppbyggnad har ansetts önskvärd. Inom Europarådet har ocksä utarbetats en ny
konvention, konventionen om överförande av dömda personer
(överförandekonvenfionen). Den har öppnats för undertecknande i Strasbourg den
21 mars 1983 och träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter
utgången av en period om tre månader efter den dag dä det tredje dokumentet
rörande rafifikation eller annan anslutning har deponerats. Den nya
konventionen är öppen för tillträde av europarådsstaterna samt USA och Kanada.
Sedan den trätt i kraft kan även andra stater utanför Europarådet inbjudas att
ansluta sig.

Syftet
med överförandekonventionen är atl underlätta överförandet av utländska intagna
lill hemlandet genom en enkel och lättillämplig proce-

Prop. 1983/84:197 21

dur.
Den är också avsedd alt komplettera 1970 års brottmålsdomskonvention, i
förhållande till vilken den uppvisar vissa skillnader.

Enligt
remissprotokollet förordar föredragande statsrådet att Sverige tillträder
överförandekonventionen och att i anledning härav vissa ändringar genomförs i
IVL. Lagrådets granskning avser lagändringarna sådana de kommit till uttryck i
det remitterade förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

IVL
innehåller en både omfattande och invecklad reglering. Den kan sägas ta sikte
på två skilda förhållanden, nämligen dels Sveriges förhållande till främmande
stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen, dels Sveriges förhållande fill
annan främmande stat. Detta återspeglas också i lagens terminologi, som skiljer
mellan europeisk brottmälsdom och annan ufiändsk brottmålsdom. Med europeisk
brottmålsdom avses dom eller annat avgörande, varigenom domstol eller annan
myndighet i stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt
någon påföljd för brott eller förklarat egendom förverkad. I anslutning härtill
består lagen av huvudsakligen tre avsnitt, av vilka det första gäller
verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom, det andra verkställighet i
Sverige av annan utländsk brottmålsdom och det tredje verkställighet utomlands
av svensk brottmålsdom. Det dominerande avsnittet är det som behandlar verkställighet
här i landet av europeisk brottmålsdom. Det består av ett stort antal
paragrafer, 5-24 §§, vilka ansluter sig Ull bestämmelserna i brottmålsdomskonventionen.
När det gäller verkställighet här i landet av annan utländsk brottmålsdom
fömtsälts att regeringen meddelar närmare bestämmelser. Lagen innehåller för
det fallet ett fätal föreskrifter, i 25 §. I fråga om verkställighet utomlands
av svensk brottmålsdom skiljer inte lagen mellan verkställighet i stat som
tillträtt brottmålsdomskonventionen och annan stat. Lagens bestämmelser härom,
i 26-34 §§, bygger på brottmålsdomskonvenfionen.

Ett
fillträde fill överförandekonvenfionen kräver en särskild lagreglering.
Förslag till sådan reglering har utarbetats i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (dnr 2574-83) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom. Efter remissbehandling av promemorian har
föredragande statsrådet i allt väsentligt anslutit sig till de förslag till
lagtekniska lösningar som lagts fram i promemorian. Från systematisk och
prakfisk synpunkt har det enligt promemorian ansetts vara en fördel om de nya
lagbestämmelserna kunde inarbetas i IVL. Både IVL och den behövliga nya
regleringen avser nämligen överföring av verkställighet beträffande
frihetsberövande påföljder. Å andra sidan uppkommer härvid en del lagtekniska
komplikationer med hänsyn till att brottmålsdomskonventionen och
överförandekonventionen är olikartat utformade i åtskilliga hänseenden. Detta
gäller främst förfarandet, tillämpningsområdet och de grundläggande
fömtsättningarna för överförande av

Prop.
1983/84:197 22

verkstäUighet.
Det kunde bl.a. därför enligt promemorian komma i fråga att göra en mera
fullständig omarbetning av IVL. Ett sä omfattande lagstiftningsarbete som en
mera gmndlig revision av IVL skulle innebära syntes dock enligt promemorian
böra anstå till dess man fått verklig erfarenhet av brottmålsdoms- och
överförandekonvenfionerna. Den sistnämnda konventionen borde därför för
närvarande pä enklast möjliga sätt arbetas in i lagen, fastän detta med
nödvändighet innebar att lagstiftningen tills vidare inte kom att bli helt
tillfredsställande från systemafisk synpunkt.

Lagtekniskt
innebär det remitterade förslaget i huvudsak, att nya bestämmelser som
ansluter sig till överförandekonventionen införs i det avsnitt av IVL som
behandlar verkställighet i Sverige av annan brottmålsdom än europeisk
brottmälsdom (25 a och 25 b §§) samt att ett par fillägg görs i avsnittet
rörande verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands (i 26 och 27 §§).
Därutöver görs en del smärre jämkningar i lagtexten bl. a. för att den skall
passa även fall av verkställighet enligt överförandekonventionen.

Den valda tekniken medför
att lagen även i fortsättningen kommer att domineras av bestämmelser som ansluter
sig till brottmålsdomskonventionen, trots att denna av remissprotokollet att
döma kan väntas få ringa tillämpning. Den gör ocksä lagen än mera
svårtillgänglig. Häri ligger självfallet en klar brist. Som anförs i
remissprotokollet synes dock skäl föreligga att avvakta utvecklingen en tid
innan en mera genomgripande reform företas. Remissinstanserna har allmänt
godtagit den angivna ståndpunkten. Även lagrådet finner sig — trots de brister
främst i systematiskt hänseende som kommer att vidlåda IVL — kunna lämna den
föreslagna ordningen utan erinran. Vissa redaktionella jämkningar synes dock
kunna göras i det remitterade förslaget för att mildra olägenheterna av den
bristfälliga systematiken. Härom vill lagrådet anföra följande i anslutning
till de särskilda paragraferna.

2§

Enligt 1 § meddelar
Konungen, numera regeringen, förordnande om verkställighet enligt lagen i den
mån det påkallas av överenskommelse som Sverige träffar med främmande stat.
Lagen skiljer mellan förordnanden som påkallas av överenskommelser med stater
anslutna till brottmålsdomskonventionen, å ena sidan, samt förordnande som
påkallas av överenskommelser med andra stater, å den andra. I förevarande 2 §
anges vilka bestämmelser i det följande av lagen som blir tillämpliga vid det
ena eller det andra slaget av förordnanden. I första stycket behandlas
verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen och i andra stycket
verkställighet enligt annan överenskommelse. I första styckets fall sägs 4-41
§§ bli tillämpliga, i den mån ej annat anges i förordnandet. I andra styckets
fall skall regeringen meddela bestämmelser rörande verkställigheten;
bestämmelserna i 25-34 §§ gäller dock i fillämpliga delar.

Prop. 1983/84:197 23

Den
nu angivna indelningen behålls i det remitterade förslaget. Det fallet att
verkställighet skall ske enligt överförandekonventionen förs till andra
stycket, vilket i övrigt lämnas oförändrat.

Som
tidigare nämnts har emellertid etl tillträde lill överförandekonventionen
ansetts böra medföra tre nya paragrafer i lagen, nämligen 25 a, 25 b och 27 §§.
De nuvarande hänvisningarna i första och andra styckena fill följande
bestämmelser i lagen blir i följd härav inte korrekta. Överförandekonvenlionen
synes dessutom förtjäna etl egel stycke i paragrafen, liksom brottmålsdomskonventionen.

Med
hänsyn till det anförda förordar lagrådet att paragrafen delas upp på tre
stycken, av vilka det första får gälla förordnanden om verkställighet enligt
brottmålsdomskonventionen, del andra förordnanden om verkställighet enligt
överförandekonventionen och det tredje förordnanden om verkställighet enligt
andra överenskommelser med främmande stater än de båda nämnda konventionerna.

När
det gäller hänvisningarna i paragrafens första stycke märks att 25 § avser det
fallet att fråga är om verkställighet i Sverige av annan utländsk brottmålsdom
än europeisk brottmälsdom. Denna paragraf skulle således egentligen inte ingå
bland de bestämmelser till vilka hänvisning görs i första stycket. När nu tre
nya bestämmelser införs, vilka tar direkt sikte på överförandekonventionen, bör
i klarhetens intresse undantag för dessa göras i första stycket.
Följdriktigheten kräver då att undantag görs också för 25 §.

Andra
stycket, som avser verkställighet enligt överförandekonventionen, bör
innehålla hänvisning bl.a. till 25 a, 25 b, och 27 §§ i det remitterade
förslaget. Vad 27 § beträffar vill lagrådet emellertid, enligt vad som närmare
berörs i det följande, förorda att den där intagna bestämmelsen får ingå i en
ny 34 a § i stället för att utgöra 27 §. Hänvisningen i andra stycket skall
alltså avse 34 a § i stället för 27 §. Liksom i första stycket synes böra
hänvisas även till de "gemensamma bestämmelser" i lagen som blir
tillämpliga, här 35 och 37-41 §§.

Härjämte
synes vissa redaktionella förenklingar böra göras i paragrafen.

I enlighet med det sagda
föreslår lagrådet, att första stycket fär det innehållet att, om förordnande
enligt 1 § avser verkställighet enligt den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade
europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen), 4-24, 26 och 28-41 §§ gäller, i den mån ej annat
anges i förordnandet. Därefter torde andra stycket få innehålla au, om
förordnande enligl I § avser verkställighet enligt den i Strasbourg den 21 mars
1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen), 25 a, 25 b och 34 a §§ samt 35 och 37-41 §§ gäller.
I tredje stycket slutligen torde fä föreskrivas att, om förordnande enligt 1 §
gäller verkställighet enligl annan överenskommelse med främmande stat än som
anges i första eller andra stycket, regeringen meddelar bestämmelser om

Prop. 1983/84:197 24

prövning
av fråga om verkställighet i Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts,
ålagts eller beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet i
den främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i Sverige samt att bestämmelserna i 25-34 §§ dock gäller i
tillämpliga delar.

Det
kan anmärkas att i 25 b § hänvisning görs till bl. a. 25 § i tillämpliga delar.

3§

Den
av lagrådet föreslagna uppdelningen av 2 § på tre stycken föranleder att i
andra stycket av förevarande paragraf hänvisning görs Ull 2 § tredje stycket i
stället för 2 § andra stycket.

4§

Paragrafen synes kunna
undergå en betydande förenkling genom en omformulering av första stycket, som
gör det i det remitterade förslaget upptagna andra stycket överflödigt.
Lagrådet förordar sålunda i stället för de båda första styckena i det
remitterade förslaget ett enda stycke av innehåll, att med europeisk
brottmålsdom förstås i lagen dom eller annat avgörande, vars verkställighet
skall prövas enligt brottmålsdomskonventionen.

25
§

Den
av lagrådet föreslagna uppdelningen av 2 § på tre stycken föranleder att
hänvisningen i förevarande paragraf till bl. a. 2 § skall avse tredje stycket i
stället för andra stycket i 2 §.

25
a §

Till
framhävande av att paragrafen gäller verkstäUighet enligt överförandekonventionen
förordar lagrådet att ingressen ges lydelsen, att verkställighet enligt
överförandekonventionen av frihetsberövande påföljd som på grund av brottslig
gärning har ådömts eller beslutats av domstol i stat som har tillträtt nämnda
konvention får ske i Sverige, om etc.

25
b §

Lagrådet
vill förorda en redaktionell omarbetning av paragrafen till förtydligande av de
två olika fall av verkställighet - fortsatt verkställighet och omvandling av
påföljd - som kan komma i fråga och vilka paragrafer i lagen som blir
tillämpliga i de båda fallen. I detta syfte torde paragrafen i ett första
stycke få innehålla bestämmelse rörande de båda verkställighetsformer som kan
förekomma samt därefter i elt andra stycke hänvisning fill de bestämmelser,
nämligen 24 § första och andra styckena, som blir tillämpliga i båda fallen. I
ett tredje och ett fjärde stycke torde därefter få upptas hänvisningar till de
bestämmelser som skall tillämpas i del ena och det andra fallet.

Prop. 1983/84:197 25

I
enlighet med det sagda föreslår lagrådet den lydelsen av första stycket all, om
verkställighet enligt överförandekonventionen skall ske i Sverige av
frihetsberövande påföljd, regeringen kan efter omständigheterna antingen I.
själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten i
Sverige eller 2. överlämna åt riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att
ny påföljd skall bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd
för motsvarande gärning. Därefter torde i andra stycket få följa bestämmelsen,
att vid verkstäUighet enligl denna paragraf 24 § första och andra styckena
tillämpas. Tredje stycket torde få innehålla att i fall som avses i första
stycket I gäller i tillämpliga delar 25 § andra och tredje styckena, I Qärde
stycket torde som en första mening intas bestämmelsen, att i fall som avses i
första stycket 2 gäller i fillämpliga delar 9 §, 10 § andra stycket samt 11-13
och 15 §§. Därefter torde i samma stycke få följa bestämmelserna att påföljden
inte får bestämmas tiU enbart böter samt att i fråga om anhållande, häktning,
reseförbud och anmälningsskyldighet 24 och 25 kap. rättegångsbalken gäller.

26
och 27 §§

Med
26 § inleds det avsnitt av lagen som behandlar verkställighet utomlands av
svensk brottmålsdom. Utom vissa ändringar av rent formell natur upptar det
remitterade förslaget ett tillägg i första stycket av 26 §, varigenom
paragrafen blir tillämplig även vid verkställighet enligt överförandekonventionen.
Som en ny 27 § införs en bestämmelse om prövning av fråga om verkställighet
enligt samma konvention när begäran om sådan verkställighet görs av myndighet
i främmande stat.

Lagrådet
vill förorda att samma modell används här som den lagrådet föreslagit i
avsnittet rörande verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom. Det
betyder att bestämmelserna om verkställighet enligt överförandekonvenfionen
samlas i en särskild eller flera särskilda paragrafer på samma sätt som skett
genom de föreslagna 25 a och 25 b §§ i avsnittet rörande verkställighet av
utländsk brottmålsdom i Sverige. De bestämmelser som här erfordras kan
sammanföras i en paragraf. Liksom i nyssnämnda avsnitt torde den nya
paragrafen böra införas efter övriga beslämmelser i avsnittet. Den bör sålunda
få beteckningen 34 a §, lämpligen under särskild mbrik, förslagsvis
"Verkställighet enligt överförandekonventionen". Till denna paragraf
bör naturligen överföras de bestämmelser som i det remitterade förslaget
intagits i den nya 27 §. Samtidigt som bestämmelserna om verkställighet enligt
överförandekonventionen sålunda samlas i en paragraf torde i 26 § böra anges
att denna paragraf gäller verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen eller
annan överenskommelse utom överförandekonventionen, dvs. enligt förordnande
som avses i 2 § första eller tredje stycket.

I
enlighet med det anförda föreslår lagrådet att inledningsorden i 26 § ändras sä
att paragrafen kommer att gälla fråga om verkställighet i fram-

Prop. 1983/84:197 26

mande
stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd enligl förordnande som avses i 2
§ första eller tredje stycket.

Vidare föreslås att i den
nya 34 a § upptas i ett första stycke bestämmelsen, att fråga om
verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande stat av här i landet
ådömd påföljd upptages av kriminalvårdsstyrelsen samt att framställning om
sädan verkställighet inte får göras om med motsvarande tillämpning av 25 a §
första stycket hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antagas
föreligga. Därefter torde i etl andra stycke få upptas en mot 27 § i det
remitterade förslaget svarande föreskrift av innehåll, att fråga om
verktällighet enligl första stycket på begäran av främmande stat prövas av
kriminalvårdsstyrelsen med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket. I
ett tredje stycke slutligen intas bestämmelse, att vad som föreskrivs i 28, 29
och 33 §§ gäller i tillämpliga delar.

Prop. 1983/84:197 27

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-04-26

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson,
Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl,
R. Carlsson, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om internationellt samarbete rörande verkställighet av brotts-målsdom

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag fill lag om ändring i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av brottmålsdom
(IVL).

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

2
Lagförslaget

Lagrådet
har lämnat det remitterade förslaget ulan erinran i sak. Lagrådet har också i
huvudsak godtagit den i remissprotokollet valda tekniken för den lagstiftning
som behövs för att Sverige, i enlighet med vad jag har förordat i remissen,
skall kunna tillträda 1983 års överförandekonvention. Det innebär bl. a. alt de
nya lagbestämmelser som behövs inarbetas i IVL. Enligt lagrådets mening bör
dock redaktionella jämkningar göras i det remitterade föreslaget.

Med anledning av lagrådets
förslag till jämkningar vill jag anföra följande. Som lagrådet har uttalat kan
IVL i nuvarande lydelse sägas ta sikte på två skilda förhåUanden, nämligen dels
Sveriges förhållande till främmande stater som har tillträtt 1970 års
europeiska brottmålsdomskonvention, dels Sveriges förhållande till andra
stater i här aktuellt hänseende. I remissprotokollet har den lösningen valts
att så långt möjligt söka anpassa de regler som gäller för sistnämnda
förhållande tiU det förfarande som

'
Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde den 1 mars 1984.

Prop.
1983/84:197 28

fömtsälts
vid verkställighet enligt överförandekonventionen. Lagrådets förslag till
jämkningar bygger däremot på tanken att de bestämmelser som skall reglera
förfarandet enligt överförandekonvenlionen bör hållas åtskilda både från de
regler som tar sikte på brottmålsdomskonventionen och de bestämmelser som avser
andra överenskommelser med främmande stater, exempelvis bilaterala avtal.

Som framgår av vad som har
anförts i departementspromemorian finns det anledning anta att framtida
bilaterala överenskommelser mellan Sverige och andra stater på del aktuella
området i stora drag kommer att stämma överens med vad som gäller enligt
överförandekonventionen. En lagteknisk lösning som i enlighet med det
remitterade förslaget innebär att man sä längt möjligt sammanför reglerna om
förfarandet enligt sådana överenskommelser med de motsvarande bestämmelser som
behövs för tillämpning av överförandekonventionen synes från bl. a. denna
synpunkt ligga nära till hands.

Klart är dock samtidigt
att förfarandet enligt överförandekonventionen kan förväntas att i framtiden
bli det vanligaste vid tillämpningen av IVL. Detta kan tala för att förfarandet
bör få en mera markerad plats i lagen än vad fallet skulle bli enligt det
remitterade förslaget. Även om jag är tveksam när det gäller frågan om
lagrådets förslag tillgodoser intresset av överskådlighet bättre än det
remitterade förslaget, anser jag mig mot den angivna bakgrunden inte ha
anledning att motsätta mig de jämkningar som lagrådet har förordat.

Med denna utgångspunkt
synes de ändringar som i remissen föreslagils i fråga om 26 § första stycket
andra meningen och andra stycket första meningen samt 33 § bli överflödiga.

Utöver vad som följer av
det anförda bör en formell justering göras i 23 §.

3
Tillträde till överförandekonventionen

I
remissprotokollet har jag förordat att Sverige skall tillträda överförandekonvenlionen
med vissa förbehåll och förklaringar (se nämnda protokoll avsnitt 2.4.2-2.4.5).

4
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört nu hemställer jag atl regeringen

föreslär
riksdagen att dels anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna
ändringar, dets godkänna konventionen den 21 mars 1983 om överförande av

dömda personer med de
förbehåll och förklaringar som jag har angett.

Prop. 1983/84:197 29

5
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1983/84:197 30

Bilaga
1

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Dnr
2574-83

PM

om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom

Sveriges
tillträde till konvenfionen den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer.

1
Inledning

Den
28 maj 1970 öppnades för undertecknande en inom Europarådet utarbetad
konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonvenfionen). Sverige fillträdde konventionen år 1972 med vissa
förbehåll. I samband därmed ändrades vissa bestämmelser i 2 kap. brottsbalken
(BrB) om tillämpningen av svensk lag. Dessutom antogs lagen (1972:260) om
internationelll samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (prop.
1972:98, JuU 16 och 26, rskr 233 och 285). En närmare redovisning av
brottmålsdomskonvenfionens reglering finns i prop. 1972:98(5.20-22).

1972
års lag (internationella verkstäUighetslagen, IVL) innebär att Sverige efter
överenskommelse med en främmande stat under vissa förutsättningar kan åta sig
att efter framställning verkställa en utländsk brottmälsdom här i landet. En
sådan överflyttning kan avse frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande.
En förutsättning för att Sverige skall åla sig verkställighet är att den dömde
har hemvist i Sverige eller viss annan närmare anknytning fill Sverige.

Verkställigheten
av en utländsk brottmälsdom här i landet skall enligt IVL i princip föregås av
ett domstolsförfarande, efter vilket domstolen skall bestämma en ny påföljd med
tillämpning av de svenska päföljdsreg-lerna. Verkställigheten skall ske enligt
svenska regler.

Enligt
lagen är det ocksä möjUgt att från svensk sida begära verkställighet i
främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor. Det ankommer på
kriminalvårdsstyrelsen att pröva en sådan fråga.

Brottmålsdomskonventionen
utgör en sädan överenskommelse med främmande stat som avses i IVL, och lagen
har i stor utsträckning anpassats till konventionens regler. IVL har
emellerfid inte begränsats lill att gäUa samarbete med stater som har tillträtt
brottmålsdomskonventionen. Överflyttande av verkställighet kan enligt lagen
också ske i förhållande till

Prop. 1983/84:197 31

annan
stat med vilken Sverige har ingått överenskommelse i ämnet. Om synnerliga skäl
föreligger kan en sådan överflyttning anordnas även i andra faH.

Brottmålsdomskonventionen
har tillträtts av, förutom Sverige, Danmark, Norge, Cypern, Turkiet och
Österrike.

Brottmålsdomskonventionen
har tillämpats ytterst sparsamt och den kan knappast sägas ha infriat de
förväntningar som, inte minst från svenskt håU, ställdes på konventionen i
anslutning tiU dess tillkomst. Bl.a. av dessa skäl har inom Europarådet nyligen
utarbetats ytterligare en konvention inom området, konventionen om överförande
av dömda personer (överförandekonventionen). Den öppnades för undertecknande i
Strasbourg den 21 mars 1983 och träder i kraft den första dagen i den månad
som följer efter utgången av en period på tre månader sedan den dag då del
tredje dokumentet rörande ratifikation eller annan anslutning har deponerats.

Den
nya konventionen är öppen för tillträde av, fömtom europarådsstater, de övriga
stater som medverkat vid dess utarbetande, nämligen USA och Kanada. Sedan
konventionen trätt i kraft, kan även andra stater utanför Europarådet inbjudas
att ansluta sig. Konventionen har ännu inte tillträtts av någon stat men har
undertecknats av Sverige jämte ytterligare 13 stater.

Konventionen
i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska fogas till
denna promemoria som bilaga 1.

I
denna promemoria behandlas frågan om Sveriges tillträde till den nya
konventionen och om lagstiftning som föranleds därav. Ett förslag till
lagändring och ett utkast till verkställighelsföreskrifter är fogade till promemorian
som bilaga 2 och 3.

2
Gällande svensk rätt m. m.

2.1 Allmänt

Bestämmelserna
i brottsbalken (BrB) ger inte svensk myndighet någon allmän befogenhet att
verkställa en utländsk brottmålsdom eller alt begära verkställighet i annan
stat av en brottmålsdom som har meddelats i Sverige. Bestämmelser om detta
finns emellertid i särskild lagstiftning.

2.2 Nordiska
verkställighetslagen

Genom
enhetlig lagsfiftning i de nordiska länderna har man gjort det möjligt att inom
Norden verkställa domar och beslut i brottmål i annat nordiskt land än
domslandet. För Sveriges del är denna fråga reglerad i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m. (NVL) och i kungörelsen

Prop. 1983/84:197 32

(1963:194)
med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag. Lagar med
huvudsakligen samma innehåll gäller i de övriga nordiska länderna.

Det
nordiska samarbetet omfattas i princip av verkställighet av böter, förverkande
och fängelse samt anordnande av övervakning för villkorligt dömda,
skyddstillsynsdömda och viUkorligt frigivna.

Verkställigheten av
frihetsstraff kan på begäran av domslandet ske i det land där den dömde är medborgare
eller har sitt hemvist. Domen kan också verkställas i det land där den dömde
uppehåller sig, om det med hänsyn lUl omständigheterna anses lämpligast (5 §
och 8 § första stycket). Den dömdes samtycke tUl överförandel är inte
nödvändigt.

Bifalls en framställning
om verkställighet av frihetsstraff i Sverige förvandlas det straff som har
ådömts i domslandet till fängelse på lika lång tid (6 §). Därefter verkställs
det tiU fängelse omvandlade straffet som om straffet hade ådömts genom en
svensk lagakraftvunnen dom. Verkställigheten sker sålunda i enlighet med de
svenska reglerna i brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

I
fråga om kriminalvård i frihet innebär NVL att övervakning av den som har
blivit villkorligt dömd i Danmark, Finland, Island eller Norge med föreskrift
om övervakning eller som blivit villkorligt frigiven efter att i något av dessa
länder ha avtjänat ordinärt frihetsstraff kan anordnas i Sverige.-
Övervakningen av den som genom svensk dom har ådömts skyddstUlsyn eller som här
har blivit vUlkorligt frigiven kan också flyttas till annat nordiskt land.
Bestämmelser om detta finns i 10-23 §§ NVL.

2.3
Internationella verkställighetslagen

När
det gäller verkställighet av svenska domar i länder utanför Norden eller
verkställighet av utomnordiska brottmålsdomar i Sverige finns som nämnts
bestämmelser i IVL. Lagen kompletteras av förordningen (1977:178) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av
brottmälsdom.

IVL gäUer frihetsberövande
påföljder, böter eller förverkande. Lagen tar som framgått i första hand sikte
pä samarbete med de stater som har tillträtt brottmålsdomskonventionen.
Överflyttning av straffverkställighet kan emellertid ske även i förhållande tiU
annan stat, under förutsättning alt regeringen på grundval av överenskommelse
med staten har förordnat om det. F.n. finns dock inte någon annan
överenskommelse av aktuellt slag med främmande stat än
brottmålsdomskonventionen.

Även om något förordnande
på gmndval av en generell överenskommelse med främmande stat inte har
meddelats, fär regeringen, om synnerliga skäl föreligger i ett särskilt fall,
förordna att frihetsberövande påföljd som utomlands har ådömts en svensk
medborgare eller en utlänning med hemvist i Sverige skall verkställas i
Sverige. På motsvarande sätt kan

Prop.
1983/84:197 33

regeringen förordna att en frihetsberövande påföljd som i
Sverige har ådömts en person som är utländsk medborgare eUer har sitt hemvist i
främmande stat får verkställas i den främmande staten.

Som
fömtsättningar för att en dom som har meddelats i en stat som har tillträtt
brottmålsdomskonvenfionen skall få verkställas i Sverige gäller enligt IVL tUl
en början att domen har vunnit laga kraft, att påföljden fär verkställas i den
främmande staten, att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt
svensk lag liksom att gärningsmannen, om gärningen hade begåtts här i landet,
skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet. Vid sistnämnda prövning beaktas
inte bestämmelserna om straffmyndighetsålder. Vidare fordras i princip
antingen att den dömde har sitt hemvist i Sverige eller också att
verkställighet här kan antas förbättra möjligheterna till hans återanpassning.
Verkställighet här i landet kan emellertid också ske, om påföljden avser
frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan
sådan påföljd eUer om Sverige är den dömdes ursprungliga hemland.

Slutligen krävs det att verkställigheten är förenlig med
principerna för rättsordningen i Sverige och inte strider mot Sveriges
internationella förpliktelser, att den dömde inte har lagförts för gärningen i
Sverige och i princip inte heller i någon annan främmande stat än den som gjort
framställningen samt att verkställigheten inte strider mot brottmålsdomskonventionen.

Framställning om verkställighet kan dessutom avslås bl. a.
om gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott, om den är föremål för
fömndersök-ning eller åtal i Sverige, om gärningen inte har begåtts i den stat,
där påföljden har bestämts, om den dömde vid tiden för brottet inte har fyllt
15 år, samt om brottet enligt svensk rätt skulle ha varit preskriberat. I dessa
fall är emellertid avslag inte obligatoriskt.

I fråga om förfarandet gäller i stora drag följande.

Framställning om verkställighet görs hos
utrikesdepartementet. Om regeringen inte omedelbart avslår framställningen,
skall den överlämnas fill riksåklagaren för vidare handläggning. Denne gör
ansökan fiU rätten om prövning av framställningen.

Rätten avgör saken genom dom. Den dömde skaU höras personligen,
om han begär det. Är han berövad friheten i domslandet kan förhandling dock äga
mm i hans frånvaro; målet får dock inte avgöras slutligt utan att han har
blivit hörd personligen. Rätten, som inte fär pröva om den dömde är skyldig uU
brotlet, bestämmer ny påföljd enligl vad som är föreskrivet i svensk lag om
påföljd för motsvarande brott. I fråga om frihetsberövande påföljd gäUer att
påföljden inte får vara strängare än i domen, även om den ådömda påföljden är
lindrigare än den lindrigaste påföljd som enligt svensk lag kan följa på
brottet. Vid bestämmandet av påföljd skall den dömde räknas till godo dels vad
han kan ha utstått av den påföljd som ådömts

3 Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 197

Prop. 1983/84:197 34

genom
den utländska domen dels den Ud under vilken han varit anhållen eller häktad
för brottet.

Om
framställningen avser endast böter eller förverkande, kan riksåklagaren pröva
framställningen och utfärda strafföreläggande.

IVL
innehåller också regler om tvångsåtgärder för det fall dä en stat som har
fillträtt brottmålsdomskonventionen begär verkställighet av påföljd. Den dömde
kan då under vissa förutsättningar anhållas, häktas eller meddelas reseförbud.
Har egendom förklarals förverkad, kan den tas i beslag.

Beträffande
s. k. utevarodomar finns särskilda bestämmelser om möjlighet för den dömde att
begära omprövning av domen.

Verkställigheten
i Sverige sker i enlighet med svensk lag. Den skall upphöra om domslandet
beviljat nåd eller amnesti eller tagit upp brottmåls-domen till ny prövning
eller om det i den staten har meddelats annat beslut som medför att den ådömda
påföljden inte längre får verkstäUas.

IVL
innehåller också vissa beslämmelser om verkställighet i Sverige av påföljder
som har ådömts i stater vilka inte tillträtt brottmålsdomskonventionen.

Fråga
om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas i de
fall då generell överenskommelse föreligger av kriminalvårdsstyrelsen såvitt
gäller frihetsberövande påföljder och av riksskatteverket i fråga om böter och
förverkande. Framställning får inte göras, om hinder mot verkställighet av en
utländsk dom i Sverige i motsvarande situation skulle ha förelegat. Inte heller
får framställning göras beträffande påföljd som innebär överlämnande till
särskild värd. Om den dömde är svensk medborgare och det är fråga om en
frihetsberövande påföljd krävs att han inte motsätter sig åtgärden.

Framställningen
inges till utrikesdepartementet som vidarebefordrar den till behörig myndighet
i den främmande staten. Sedan framställningen vidarebefordrats får
verkställighet av den påföljd som avses med verkställigheten inte påbörjas i
Sverige, om den dömde inte är häktad. Om framställningen återkallas eller
avslås, kan dock påföljden verkställas i Sverige. I IVL finns ocksä särskilda
bestämmelser om överförande av den dömde till den främmande staten.

Enligt
gemensamma bestämmelser i IVL är Stockholms tingsrätt laga domstol i mål eller
ärende enligt lagen. Vidare gäller bl.a. att talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt lagen förs hos regeringen genom besvär. Från lagens
tiUämpningsområde är uttryckligen undantagna frågor om verkställighet eUer
annan åtgärd som regleras genom NVL.

2.4
Brottsbalken

Med
anledning av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen ändrades bestämmelserna
i 2 kap. BrB om tillämpligheten av svensk lag. Bl.a. infördes en ny paragraf -
5 a § - enligt vilken en ufiändsk brott-

Prop.
1983/84:197 . 35

målsdom
under vissa fömtsättningar utgör hinder för ny rättegäng här i landet om ansvar
för samma gärning. Lagmmmel tar, efter en ändring år 1976, sikte pä bl. a.
domar meddelade såväl i stater som tillträtt brottmålsdomskonventionen som i
stater vilka tillträtt 1972 års lagföringskonvention (se avsnitt 2.6.3).

Har ansvarsfrågan prövats
genom lagakraftägande dom i den stat där gärningen har förövats eller i en stat
som har tillträtt någon av de angivna konventionerna, får sålunda enligt första
stycket av den aktuella paragrafen lagföring här i landet inte ske, om den
tilltalade har frikänts frän ansvar eller förklarats skyldig till brottet utan
att påföljd har ådömts. Detsamma gäller om ådömd påföljd har verkställts i sin
helhet eller verkställigheten pågår eller om ådömd påföljd har bortfallit
enligt lagen i den främmande staten.

Från
det nu angivna förbudet mot lagföring görs i andra stycket vissa undantag. Om
inte lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk
myndighet, utgör sålunda den uUändska domen inte hinder mot lagföring i fråga
om brott som har begåtts eller kan antas vara begånget här i landet, brott som
har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk
allmän inrättning, brott som avses i 2 kap. 3 § 5 BrB (bl.a. kapning av
luftfartyg) och brott för vilket det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fyra
är eller däröver.

Enligt
tredje stycket krävs förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigar
för att åtal här i landet skall få väckas för brott som omfattas av tidigare
meddelad dom i främmande stat i fall då inte hinder mot lagföring föreligger
enligt första eller andra stycket.

2.5
Internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Genom
lagen (1978:801) om internationeUt samarbete rörande kriminal-värd i frihet har
öppnats möjlighet att under vissa fömtsättningar i Sverige verkställa en
utländsk dom i brottmål som innebär kriminalvård i frihet. Personer med hemvist
i Sverige som åtalas utomlands kan därmed dömas till en påföljd motsvarande
skyddstillsyn under hänvisning Ull att påföljden kan verkställas i hemlandet.
På motsvarande sätt kan en svensk dom pä skyddstillsyn som har meddelats någon
med hemvist utomlands verkställas i den dömdes hemland. Lagen tar också sikte
pä personer som har dömts fill frihetsberövande påföljd och därefter frigivits
villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt. Det är i
sådana fall möjligt att anordna övervakning m. m. i det land där den dömde har
hemvist.

Lagen
bygger på en inom Europarådet utarbetad konvention den 30 november 1964 om
övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer
(övervakningskonvenUonen) och kan fillämpas i förhållande ull de stater som
har tillträtt konventionen. Dessa stater är f. n., förutom Sverige, Belgien,
Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike. På

Prop.
1983/84:197 36

motsvarande
sätt som IVL avses emellertid lagen bli tillämplig även på andra
överenskommelser i ämnel som Sverige kan komma att ingå. Vidare fmns även
enligt den nu berörda lagen möjlighet för regeringen att, om synnerliga skäl
föreligger, förordna om verkställighetssamarbete i ett särskilt fall utan atl
generell överenskommelse föreligger.

2.6
Vissa andra former för internationellt samarbete i brottmål

2.6.1
Utlämning

Sverige
har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 och
har dessutom särskilda utlämningsavtal med vissa stater.

Bestämmelser
om utlämning finns dels i lagen (1957:668) om utlämning för brott (allmänna
utlämningslagen), dels i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen).

Enligt allmänna
utlämningslagen kan regeringen besluta att den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och som uppehåller
sig här i landet skall utlämnas till den främmande staten. Svensk medborgare
får dock inte utlämnas. Det brott för vilket utlämning begärs måste motsvara
brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs
utlämning på grund av en dom, måste den ådömda påföljden utgöra frihetsstraff
eller annat omhändertagande i minst fyra månader. Utlämning får dock ske även
för mindre allvarligt brott, om utlämning samtidigt begärs för flera brott och
ett av dem uppfyller de angivna kraven på svårighetsgrad. En särskild regel
finns för fall då gemensam påföljd har ådömts.

Ufiämning fär inte ske för
politiska eller militära brott och får inte heller avse person som därigenom på
grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller
politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden riskerar
att utsättas för förföljelse. Om det här i landet har meddelats dom beträffande
del uppgivna brottet eller, med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) eller
annan motsvarande bestämmelse, har meddelats beslut att inte åtala brottet eller
om preskription har inträtt enligt svensk lag, får utlämning inte ske.
Utlämningsförbud gäller också under vissa förutsättningar, om ansvarsfrågan har
prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som gjort
utlämningsfram-ställningen och brottet är förövat i den förstnämnda staten
eller denna stat har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen,
brottmålsdomskonventionen eller 1972 års lagföringskonvention (betr.
sistnämnda konven-Uon se nedan under 2.6.3).

När ufiämning beviljas,
skall i tillämpliga delar vissa i lagen angivna villkor ställas upp, såsom att
den utlämnade inle annat än under vissa särskilda förutsättningar får dömas för
annat före utlämningen begånget brott än det som utlämningen avser och inte
dömas till döden.

Prop. 1983/84:197 37

FramstäUning
om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas
ärendet fill RA för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov
användas. Om den som begärs utlämnad samtyckt till att lämnas ut, redovisar RÅ
utredningen till regeringen, som då direkt kan besluta i frågan. I annat fall
överlämnar RÅ sin utredning till högsta domstolen (HD), som har att pröva om
utlämning kan beviljas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar regeringen om
utlämning skaU ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är regeringen
bunden därav.

Den
som i främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning får i
avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.

Enligt
nordiska ufiämningslagen kan även svensk medborgare ufiämnas, om han sedan två
år vistas i den ansökande staten eUer gärningen är av viss allvarligare
beskaffenhet. I övrigt gäller bl. a. att utlämning inte fär ske för enbart
bötesbrott. Utlämning kan under vissa fömtsättningar ske även för politiskt
brott. Vid utlämning inom Norden krävs i vissa fall medgivande av regeringen
för att den utlämnade skall få dömas för andra brott som har begåtts före
ufiämningen. Det gäller här faU då den utlämnade är svensk medborgare eller då
det är fråga om politiskt brott.

Framställning
om utlämning enligt nordiska utlämningslagen skall göras av poUs- eller
åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen hos RÅ eller, om
gärningsmannens uppehållsort här i landet är känd, direkt hos stats- eUer distriktsåklagare.
Åklagaren har att skyndsamt utreda ärendet och kan under vissa fömtsättningar
besluta om ufiämning, när den som begärs utlämnad har samtyckt. Annars avgörs —
utom i vissa undantagsfall - frågan av RÅ, om den är uppenbar. Är detta inte förhållandet
beslutar regeringen. HD kan höras i ärendet, om det finns särskilda skäl.

2.6.2
Trafikbrottskonventionen

I
syfte att genom internafionellt samarbete öka möjligheterna att effekfivt och
smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfäUig vistelse
utanför hemlandet har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för
vägtrafikbrott, vUken tiUträtts av Sverige (trafikbrottskonventionen).
Konventionen öppnades för undertecknade den 30 november 1964 och har hitfiUs
Ullträtts av - fömtom Sverige - Cypern, Danmark och Frankrike.

I
konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom
beträffande sådana brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan
konventionsstat än den stat där brottet har begåtts. Hemviststaten förpliktas
att på begäran av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eller
att på begran av gämingsstaten verkställa dom som har meddelats i den staten.

Hemviststatens
egen lag skall tillämpas när den staten har övertagit lagföring eller
verkställighet. Konventionen förutsätter sålunda i första

Prop,
1983/84:197 38

hand
att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan
fillämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen förpliktar dessutom
hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på
gärningsorten till gmnd för den straffrättsliga bedömningen.

När framställning om
lagföring har gjorts får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot
gärningsmannen för att beivra brottet. Gärningsstaten får emellertid tillbaka
sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i
konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framställningen på
vissa gmnder.

Vid
sin anslutning till trafikbrottskonventionen har Sverige godtagit dess
bestämmelser om lagföring men gjort förbehåll mot reglerna om överförande av
verkställighet. Sådant överförande kan dock även beträffande trafikbrott komma
i fråga i förhållande till stat som har tillträtt brottmåls-konvenfionen enligt
reglerna i den konventionen.

I
samband med beslutet om tillträde till trafikbrottskonventionen antogs en
särskild lag (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen
innehåller bl. a. en föreskrift om att samtliga bestämmelser i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott skaU gälla även i fråga om brott som har
begåtts utomlands.

2.6.3
Lagföringskonventionen

Inom
Europarådet har utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål
(lagföringskonventionen), som öppnades för undertecknande den 15 maj 1972.
Syftet med denna konvention är att bereda medlemsstaterna möjlighet att i varje
särskilt fall förlägga lagföringen för ett brott till den stat där det med
hänsyn till samtliga omständigheter framstår som mest ändamålsenligt att den
äger rum. I samband med beslutet om Sveriges tiUträde till konventionen (prop.
1975/76:3, JuU 14, rskr 22) antog riksdagen en lag (1976:19) om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott (internationeUa lagföringslagen). Denna
lag innebär att Sverige hos stat, som har fillträtt lagföringskonventionen, kan
göra framställning om överförande av lagföring för brott mot svensk lag. En
fömtsättning är därvid bl.a. att den misstänkte har hemvist i den främmande
staten eller annan närmare anknytning dit. Enligt lagen kan överförande av
lagföring också ske efter det att dom har meddelats här. Detta gäller dock
endast om domen inte kan verkställas och utlämningsför-farande inte heller kan
komma till stånd. FramstäUning om överförande av lagföring medför enligt lagen
hinder mot att åtal väcks här. Har åtal hunnit väckas medför framställningen
rättegångshinder. På motsvarande sätt medför en framstäUning om överförande av
lagföring att en här i landet meddelad dom inte får verkställas. Framställningen
medför även att tiden för älalspreskription här förlängs med sex månader.

Enligt
lagen är det också möjligt för en annan stat, som har tiUträtt
lagföringskonventionen, att i Sverige begära lagföring för brott enligt dess

Prop.
1983/84:197 39

lag
på motsvarande villkor. Vid prövningen av en sådan framställning upprätthålls i
princip kravet på dubbel straffbarhet, dvs. lagföringen får föras över bara om
gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag, om den hade begåtts här
i landet. Kommer lagföring till stånd här, skaU svensk strafflag fiUämpas.

Lagföringskonventionen
har tiUträtts av - fömtom Sverige - Cypern, Danmark, Norge, Turkiet och
Österrike.

2.6.4
Terrorismkonventionen

I
den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism har
de avtalsslutande parterna åtagit sig att antingen tillmötesgå begäran från
annan konventionsstal om utlämning av någon som har begått terrordåd av visst
angivet slag eller att själv vidta åtgärder för lagföring av honom.

Enligt
konventionen får en konventionsstat inte vägra utlämning för ett sådant brott
under hänvisning till att brollel är politiskt. Konventionen innebär också att
konventionsstaterna skaU lämna varandra rättsligt biträde när det gäller
straffrättsliga förfaranden mot personer som gjort sig skyldiga Ull terrordåd.
Sverige har vid sitt tillträde till konventionen år 1977 gjort förbehåll som
innebär att Sverige behåUer nuvarande möjlighet att vägra utlämning för
politiska brott (prop. 1976/77:124, JuU 36, rskr 330). Utnyttjar Sverige sin
möjlighet att vägra utlämning blir emellertid Sverige förpliktat att söija för
lagföring här i landet.

Terrorismkonvenfionen
har tillträtts av, förutom Sverige, 13 andra europarådsstater.

3
Konventionen om överförande av dömda personer

Syftet
med 1983 års konvention är att underlätta överförandet av utländska intagna
lill hemlandet genom att erbjuda en enkel och lättillämplig ordning för en
sådan procedur. Konventionen är avsedd att komplettera 1970 års
brottmålsdomskonvention, som ansetts vara förenad med vissa brister. Den har
ratificerats av endast ett fåtal medlemsländer i Europarådet, och det
förfarande som föreskrivs i konventionen anses innebära en alltför komplicerad
och utdragen procedur. Genom den nya konventionen har man försökt skapa en
enhetlig, snabb och flexibel mekanism för att utländska intagna skall kunna
avtjäna sina straff i hemlandet.

Den
nya konventionen skiljer sig från brottmålsdomskonventionen huvudsakligen i
fem avseenden.

-
Förfarandet är enklare, vilket skall göra den praktiska fillämpningen lättare.
- Överförande av straffställighet får begäras inte bara av domslandet utan
också av den stat som önskar överta verkställigheten.

Prop. 1983/84:197 40

— Överförande
fömlsälter den dömdes medgivande.

— Konvenfionen
drar endast upp ramen för ett överförandeförfarande. Den innebär inget tvång
för parterna att bifalla en begäran om överförande. Konventionen innehåUer
därför inte i samma utsträckning som brottsmålsdomskonventionen en uppräkning
av de gmnder som fär åberopas till stöd för en vägran att medge överförande.

— Konventionen
är avsedd att kunna tillträdas även av stater utanför Europarådet. När det
gäller andra sådana stater än dem som har deltagit i utarbetandet av
konvenfionen (USA och Kanada) krävs inbjudan efter beslut med särskild
majoritet av Europarådets ministerkommitté. Konventionen består av 25 artiklar.
Art. 1-2 innehåller definitioner och

grundläggande
principer. I art. 3 anges fömtsättningarna för ett överförande av
straffverkställighet. Art. 4-6 innehåller bestämmelser om de upplysningar och
det dokumentationsmaterial parterna är skyldiga att lämna varandra när ett
överförande är aktuellt. I art. 7 understryks att den dömdes medgivande skall
vara frivilligt, och staterna åläggs att särskilt sörja för det. Art. 8-9
innehåller regler om de rättsliga följderna av ett överförande när det gäller
verkstäUighet av den påföljd överförandet avser. I art. 10-11 redogörs närmare
för de alternativ som står verkställighetslandet tiU buds, fortsatt
verkställighet eller omvandling av påföljden. Art. 12—13 reglerar rätten för
resp. stat att meddela bl. a. nåd och att ompröva det avgörande som
verkställigheten avser. Art. 14—15 reglerar frågor kring verkstäUighetens
fullgörande, medan det i art. 16 finns regler om skyldighet för partema att
tillåta transitering av dömda från ett land tiU elt annat. Art. 17-25 behandlar
bl.a. frågor om språk och kostnader, ikraftträdande och konventionens
förhållande tiU andra traktater.

Art. I innehåller
definitioner av vissa uttryck som används i konventionen. Med
"sentence" (påföljd) avses sålunda varje straff eller annan åtgärd
som bestämts av domstol och som innebär ett frihetsberövande för en begränsad
eller obegränsad tid på grund av en brottslig gärning. Till skillnad från
brottmålsdomskonventionen är den nya konventionen alltså fiUämplig endast i
fråga om frihetsberövande påföljder. Sådana påföljder omfattas av konventionen
oberoende av om verkställigheten har påbörjats eller inte.

Med
"judgment" (avgörande, dom) avses ett avgörande eller beslut av en
domstol som innebär att en påföljd av nyss angivet slag har ådömts.
"Sentencing State" (domslandet) är den stat i vilken en dom har
meddelats beträffande en person som kan bli eller har blivit överförd.
"Administering State" (verkställighetslandet) är den stat till vilken
den dömde kan bli eller har blivit överförd för att påföljden skall bli
verkställd.

Enligt
art. 2 åtar sig parterna att i största möjliga utsträckning erbjuda varandra
samarbete när del gäller överförande av dömda personer enligt konventionen. Den
dömde skall enligt samma artikel få anmäla önskemål om överförande såväl till
domslandet som till verkställighetslandet. Både

Prop. 1983/84:197 ' 41

domslandet
och verkstäUighetslandet skall kunna göra framställning om överförande.
Konvenfionen avviker som nämnts i detta hänseende från
brottmålsdomskonventionen, enligt vilken endast domslandet kan begära
överförande. Den nya konstrukfionen har skapats med hänvisning till det
intresse hemlandet kan ha av att den dömde återförs, exempelvis av kultureUa
eller religiösa skäl eller med hänsyn tUl hans familjeförhållanden eller
sociala anknytning i övrigt.

Som
nödvändiga fömtsättningar för överförande anges i art. 3 alt den dömde är
medborgare ("national") i verkställighetslandet, att domen har vunnit
laga kraft och att den dömde vid tiden för mottagandet av framställningen om
överförande har minsl sex månader kvar all verkställa, om inte påföljden är
tidsobestämd. Vidare krävs det att den dömde eller i förekommande faU hans
legale ställföreträdare har lämnat sitt samtycke till överförandet, att den
gärning som avses med domen är straffbar ocksä i verkställighetslandet samt
att både domslandet och verkställighetslandet medger överförandet.

I
undantagsfall får parterna medge överförande även om den resterande
verkställighetsfiden understiger sex månader. Sexmånadersregeln har tillkommit
mot bakgmnd av att den sociala rehabilitering som åsyftats med konventionen
inte ansetts få aktualitet vid en kortare strafftid liksom med hänsyn tiU de
kostnader som ett överförande allud för med sig. Undantagsmöjligheten har
införts för att ge utrymme för överförande där rehabilitering anses möjUg inom
en kortare tid eller där kostnaderna är låga, exempelvis vid överförande
mellan grannländer.

Varje
konventionsstat kan när som helst genom en förklaring hos Europarådets
generalsekreterare, såvitt på staten ankommer, definiera innebörden av
"national" enligt konventionen.

I
art. 4 finns bestämmelser om vad som åligger konventionsstaterna när det gäller
information till dem som dömts och som kan komma i fråga för överförande av
straffverkställighet. Alla sådana dömda skall av domslandet informeras om
innehållet i konventionen. Om den dömde anmäler intresse för överförande av
straffverkställigheten skaU domslandet informera verkställighetslandet så
snart som möjligt efter det att domen har vunnit laga kraft. Underrättelsen
skaU fömtom personuppgifter om den dömde innefatta uppgifter om domen och om
verkställigheten.

Om
den dömde har begärt överförande hos verkställighetslandet skall domslandet pä
begäran lämna verkställighetslandet den nyss berörda infor-mafionen.

Den
dömde skall skriftligen underrättas om de åtgärder som vidtas av domslandet
eller verkställighetslandet liksom om de beslut som någondera staten meddelar
med anledning av en begäran om överförande.

I
art. 5 finns bestämmelser om formerna för framställningar och svar rörande
överförande. Såsom kommunikafionskanal anges justitiedepartementen i resp.
land. Möjlighet finns dock att anmäla att annat organ

Prop. 1983/84:197 42

kommer
att användas. Den anmodade staten skall genast underrätta den anmodande staten
om sitt beslut humvida man samtycker till det begärda överförandet.

I
art. 6 finns bestämmelser om vilka handlingar som konventionsstaterna skall
tillställa varandra i ärenden som gmndas på konventionen. Verkställighetslandet
skall sålunda alltid pä begäran tillställa domslandet bevis om att den dömde är
medborgare eller har hemvist i det landet, utdrag ur lagtext utvisande alt de gärningar
som domen gmndas på är straffbara där samt besked humvida landet, om
överförande sker, kommer att fortsätta verkställigheten eller bestämma ny
påföljd. Om överförande begärs skall domslandet till verkställighetslandet
översända en styrkt kopia av domen, uppgifter om straffverkstäUigheten och
besked om den dömdes samtycke till överförandet. De nämnda uppgifterna kan
vaije konventionsstat begära av annan stat innan överförande begärs eller
beslut fattas om medgivande till ett överförande.

Enligt
art. 7 skall domslandet försäkra sig om atl den dömde frivilligt och med
kännedom om konsekvenserna härav lämnar sitt medgivande tiU överförandet.
Konvenfionsstatema skall reglera förfarandet för inhämtande av sådant
samtycke.

Rättsföljderna
av ett överförande behandlas, beträffande domslandet i art. 8, och beträffande
verkställighetslandet i art. 9.

Så
snart den dömde berövats friheten i verkställighetslandet skall verkställigheten
i domslandet skjutas upp. Vidare gäller att domslandet inte kan vidta vidare verkställighetsåtgärder
om verkstäUighetslandet anser aft påföljden har till fuUo verkställts.

I
verkställighetslandet skall myndigheterna antingen fortsätta verkställigheten
med den utländska domen som underlag eUer genom en domstolsprocedur eller ett administrativt
förfarande omvandla domen till en påföljd som svarar mot vad som skuUe ha
kunnat ådömas för samma brott i verkställighetslandet. VerkstäUigheten skall
äga mm enligt verkställighetslandets lag och endast den staten skall vara
behörig att fatta beslut om verkställigheten. En konvenfionsstat kan göra
förbehåU beträffande behandlingen av dem som på grund av sin psykiska status
inte kan göras ansvariga för brottet.

Konventionen
erbjuder alltså två olika förfaranden, "fortsatt verkställighet" (continued
enforcement) och "påföljdsomvandling" (conversion of sentence). En
konventionsstat kan enligt art. 3.3 avge en allmän förklaring att staten
utesluter tillämpning av den ena eller andra av de båda procedurerna.

I
art. 10 regleras formerna för fortsatt verkställighet. Verkställighetslandet
skall därvid vara bundet av den rättsliga karaktären och längden av den påföljd
som bestämts i domslandet. Om påföljden emellertid inte går att förena med
verkställighetslandets lagstiftning eller om dess lagsiiftning kräver det, får
verkstäUighetslandet genom beslut av domstol eller admi-

Prop. 1983/84:197 43

nistrativ
myndighet tillämpa en påföljd enligt den egna lagstiftningen för ett liknande
brott. Den påföljden skall så långt som möjligt motsvara den i domslandet
ådömda påföljden och får inte innebära en skärpning av denna men inte heller
tiU sin längd överskrida straffmaximum i domslandet. Den procedur som i
enlighet härmed kallas "fortsatt verkstäUighet" är uppenbarligen
avsedd även för fall då verkställigheten påbörjas först i verkställighetslandet.

I
art. 11 ges bestämmelser angående påföljdsomvandling. Själva proceduren
förutsätts vara reglerad i verkslällighetslandets lag. Verkställighets-landet
skall emellertid vara bundet av den bevisprövning som har gjorts i domen. En
frihetsberövande påföljd får inte förändras till böter. Den tid som den dömde
har avtjänat skall avräknas när längden av en frihetsberövande påföljd
bestäms. Den dömdes situafion får inte försämras och påföljden skall inte vara
bunden av straffminimum i verkställighetslandet beträffande det aktuella
brottet. Om proceduren äger mm efter det att den dömde förts till
verkställighetslandet, skall detta land sörja för atl han i avvaktan på att den
genomförs hålls i häkte eller på annat sätt säkerställa hans närvaro.

Enligt
art. 12 får varje stat bevilja nåd, amnesti eller omvandling av påföljden i
enlighet med sina grundlagar eller annan lagstiftning. Endast domslandet får
emellertid enligt art. 13 besluta om ny prövning av domen.

Verkställighetslandet
skall enligt art. 14 avsluta verkställigheten sä snart den får besked om något
beslut eUer åtgärd i domslandet som innebär atl påföljden inte längre kan
verkställas.

I
art. 15 ges bestämmelser om informafion från verkställighetslandet till
domslandet rörande verkstäUigheten.

I
art. 16 ges bestämmelser om transitering genom konventionsstats område av dömda
personer som enligt konventionens bestämmelser skall avtjäna straff i någon
annan konventionsstat.

I
art. 17 fmns bestämmelser om språk och kostnader.

Art.
18-25 slutligen innehåller regler om undertecknande och ikraftträdande, om
tillträde för stater utanför Europarådet och i övrigt om konventionens
tillämplighet i tid och mm, om förhåUandet till andra konvenfioner och om bl.
a. förbehåll m. m.

4
Överväganden och förslag

4.1
Sveriges tillträde till överförandekonventionen

TUl
följd bl.a. av de allt livligare kommunikationerna meUan länderna och
brottslighetens ökade rörlighet inträffar det allt oftare att brott begås i en
annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist. För svensk del
återspeglas detta bl. a. av att en inte oväsentlig andel av de intagna i våra
kriminalvårdsanstalter är utlänningar som inte är kyrkobokförda i Sverige.

Prop. 1983/84:197 44

Det
förekommer också att svenska medborgare är berövade friheten i utländska
fängelser. F. n. fmns i utomnordiska häkten och fängelser såvitt känt ett
trettiotal svenska medborgare som är häktade eller avtjänar frihetsstraff.
Strafftiden varierar i dessa fall mellan ett par månader och flera år.

Brottslighetens ökade
internationalisering har skapat behov av ett intensifierat samarbete mellan
staterna när det gäller olika brottsbekämpande åtgärder, däribland
verkställighet av ufiändska brottmålsdomar. Inom Norden förekommer sedan
gammalt ett långtgående samarbete i fråga om domsverksställighet som regleras
genom enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelserna om detta
samarbete som nämnts intagna i NVL. Det nordiska samarbete som grundas pä denna
lag omfattar verkställighet av böter, ordinärt frihetsstraff, förverkande på
gmnd av brott samt anordnande av övervakning av villkorligt dömda och
villkorligt frigivna (se avsnitt 2).

Under en följd av år har
vidare inom Europarådet bedrivits arbete på att få till stånd en omfattande
samverkan mellan medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten
har haft som mål att åstadkomma att medlemsstaternas resurser för hindrande och
beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom
syftat till att tiUvarata den brottsliges rättigheter och främja hans
återanpassning.

Europarådets
arbete på detta område har lett fram till en rad konventioner som har
tiUträtts av Sverige. År 1957 tillkom en konvention om utlämning för brott, som
ratificerades av Sverige år 1959. Bestämmelser om rättshjälp i brottmål finns i
den s.k. rättshjälpskonventionen från år 1959, som för Sveriges del trädde i
kraft år 1968. Den innehåller regler om samverkan beträffande delgivning,
bevisupptagning och vissa andra bevisfrämjande åtgärder. I 1964 års
trafikbrottskonvenUon, som också har tillträtts av Sverige, finns bestämmelser
om samverkan för bl.a. lagföring i fråga om vägtrafikbrott. Sverige har vidare
anslutit sig till 1964 års övervakningskonvention, 1970 års brottmålsdomskonvention,
1972 års lagföringskonvention och 1977 års terrorismkonvention.

Av de nu berörda
konvenfionerna är det i främsta mmmet brottmålsdomskonventionen och
övervakningskonventionen som reglerar samarbete i fråga om domsverkställighet.
Enligt brottmålsdomskonventionen och den med anledning av Sveriges tillträde
till den konventionen antagna IVL kan Sverige som framgått av den tidigare
redogörelsen åta sig att efter framställning verkställa en brottmålsdom som har
meddelats i någon konventionsstat och som avser frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande. Det är också möjligt att från svensk sida begära
verkställighet i annan konventionsstat av frihetsberövande påföljd, böter eller
förverkande som har ådömts här i landet.

IVL
erbjuder möjlighet att förordna om överflyttning av verkställighet även i
förhållande uU en stat som inte har anslutit sig tUl brottmålsdoms-

Prop.
1983/84:197 45

konvenfionen,
såvida Sverige har ingått överenskommelse med staten om
verkställighetssamarbete. När synnerliga skäl föreligger kan regeringen
slutligen under vissa förutsättningar förordna att verkställigheten av frihetsberövande
påföljd skall överflyttas i visst konkret fall utan alt generell
överenskommelse med den främmande staten föreligger.

Enligt
den med anledning av Sveriges tiUträde tiU övervakningskonven-fionen antagna
lagen (1978:801) om internafionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
kan en utländsk brottmålsdom som innebär kriminalvård i frihet verkställas i
Sverige. Vidare kan en svensk dom på skyddstiUsyn som meddelas någon med
hemvist utomlands verkställas utomlands i den dömdes hemland. Motsvarande
gäller i fråga om övervakning efter villkorlig frigivning (se avsnitt 2).

Vid
fillkomslen av brottmålsdomskonvenfionen ställdes stora förhoppningar på
denna. Det måste emellertid konstateras att dessa förhoppningar knappast har
infriats. Konventionen har hittills tillämpats ytterst sparsamt. Huvudskälet är
att så få stater ännu har ratificerat konventionen. Fömtom de skandinaviska
länderna har bara Cypern, Turkiel och Österrike tillträtt konvenfionen. I
förhåUandet mellan Sverige, Norge och Danmark har konventionen haft mycket
begränsad betydelse med hänsyn fill det enhetliga system som redan tidigare
fanns på det nordiska planet. Det kan f ö. anmärkas att inte heller
övervakningskonventionen har fått någon egentlig praktisk tillämpning för
svensk del.

Från
svensk sida har i oUka sammanhang inom Europarådet kraftigt understmkits vikten
av att brottmålsdomskonventionen ratificeras av flera stater. När arbetet på
den nya konventionen om överförande av dömda personer inleddes, uttrycktes viss
tveksamhet frän svensk sida. Därvid framhölls bl. a. den olägenhet som det kan
tänkas innebära att två europa-rådskonventioner reglerar i huvudsak samma ämne.
Gentemot detta har anförts att flera stater tvekar att ratificera
brottmålsdomskonventionen eller bedömer della som otänkbart dels med hänsyn
lill all den föreskriver en rätt komplicerad procedur och därmed förutsätter
elt omfattande internt lagstiftningsarbete, dels därför att konstitufionella
skäl i vissa faU lägger hinder i vägen. Man har därför ansett att en ny
konvention med annorlunda uppbyggnad ökar fömtsättningarna att få tiU stånd ett
fungerande samarbete mellan europarådsstaterna på det aktuella området. .

Angelägenheten av att
samarbetet beträffande överförande av straffverkställighet mellan Sverige och
främmande stater förbättras har bl. a. framhåUits flera gånger i den svenska
riksdagen. Riksdagen har sålunda behandlat motioner med önskemål om att
utlänningar som döms i Sverige i större utsträckning än f. n. bör kunna avtjäna
frihetsstraff i sina hemländer. Därvid har riksdagen framhåUit all det bl. a.
från humanitära synpunkter kan vara av värde att en i Sverige dömd utlänning
får möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland. Det har från riksdagens sida
understmkits all del sagda i synnerhet gäller i förhåUande till länder som har
likartade rättssy-

Prop.
1983/84:197 46

slem.-
Beträffande andra länder kan det enligl riksdagen finnas anledning fill
försiktighet. Bl.a. måste beaktas skiUnader i fråga om den vård och behandling
som förekommer (JuU 1981/82:44 s. 9, 1982/83:25 s. 10).

Mot
denna bakgmnd finns det naturligtvis anledning att se positivt på varje åtgärd
som kan förbättra det internationella samarbetet på det aktuella området.
Tidigare erfarenheter beträffande europarådskonventioner av näraliggande slag -
inte bara brottmålsdomkonventionen utan ocksä övervaknings- och
lagföringskonventionerna - ger dock anledning räkna med att det kan ta
förhållandevis lång tid innan den nya konventionen fär praktisk
genomslagskraft. I en del hänseenden har den också fått en annan utformning än
man från svensk sida skulle ha önskat. 1 synnerhet gäller detta det
obligatoriska krav som ställs upp på samtycke frän den dömdes sida som
fömtsättning för att straffverkställigheten skall fä överföras. Från svensk
sida har hävdats att det åtminstone vad gäUer utländska intagna som jämte
fängelse har dömts till utvisning skulle vara en fördel om straffverkställigheten
kunde föras över oberoende av samtycke, men dessa synpunkter har inte vunnit
gehör.

När
man bedömer värdet av den nya konventionen måste också beaktas risken att den
föranleder ytterligare dröjsmål när det gäller ralificering av den äldre konventionen,
som i sig har ett större tUlämpningsområde eftersom den ocksä är tillämplig på
bötesstraff och eftersom den inte kräver att den dömde samtycker till
förfarandet. Det har visserligen från svensk sida med skärpa understrukits att
den nya konventionen inte bör få tas till intäkt för något sådant dröjsmål, men
farhågor i detta hänseende torde inte vara obefogade.

Även
om det alltså av olika skäl finns anledning att bedöma den nya konventionens
värde med viss försiktighet, torde det stå klart alt den kan komma att UUträdas
av fler europarådsstater än dem som har tillträtt brottmålsdomskonventionen. Av
särskilt värde är att tillträde kan förväntas ske också av USA och Kanada. Det
kan i anslutning härtill nämnas atl det under förberedelsearbetet inför FN:s
sjunde kongress om förebyggande av brott och behandhng av brottslingar har
utarbetats ett modellavtal i det nu aktuella ämnet som huvudsakligen bygger på
den nya europaråds-konvenUonen. I en del hänseenden får den nya konventionens
lösningar vidare anses innebära sakliga fördelar i förhåUande tiU den äldre.

Det
är naturligtvis angeläget för konvenfionens praktiska effektivitet att den får
sä bred anslutning som möjligt. I Danmark, Finland och Norge planerar man att
tillträda konventionen. Sverige bör inte ställa sig utanför detta samarbete
utan ta till vara de möjligheter som konventionen erbjuder fill samverkan med
andra stater när det gäller överförande av straffverkställighet. Det förordas
alltså att Sverige tiUträder konventionen.

Prop. 1983/84:197 47

4.2
Förbehåll och förklaringar

Överförandekonventionen
erbjuder som framgått två olika möjligheter för verkstäUighetslandet när det
gäller verkstäUighet som har överförts från annan konventionsstat.

Antingen skaU
verkställigheten ske direkt av den i domslandet ådömda påföljden (art. 9.La).
Vid denna samarbetsform - s.k. fortsatt verkställighet — gäUer bl. a. att
verkställighetslandet i princip är bundet av den påföljdsform och den
straffmätning som valts i domslandet (art. 10.1). Om påföljden inte kan
jämföras med någon i verkställighetslandet föreskriven påföljd, får en liknande
påföljd användas, som så långt som möjligt motsvarar den ådömda påföljden. Den
får inte innebära en skärpning i förhållande till den i domslandet ådömda
påföljden och inte heUer överskrida straffmaximum i verkställighetslandet (art.
10.2).

En
annan möjlighet för verkstäUighetslandet är att efter en domstolsprocedur
eller ett administrativt förfarande omvandla påföljden till en påföljd i
verkstäUighetslandets påföljdssytem (art. 9.1). I sådant fall skall domstolen
vara bunden av bevisprövningen i domen. Påföljden får inte ändras till enbart
böter, och frihetsberövande som ägt mm i domslandet skaU avräknas vid
straffmätningen. Den nya påföljden får inte innebära någon skärpning och skall
inte vara bunden av straffminimum i verkställighetslandel för de aktuella
brotten (art. II).

Enligt
art. 3.3 får en konventionsstat vid tiUträdet till konventionen avge förklaring
att staten inte kommer att acceptera endera av de båda föreskrivna formerna
för verkställighet i dess förhällande tiU andra stater.

För
Sveriges del finns det inte anledning att göra något förbehåll av nyss nämnt
slag. Enligt IVL finns i princip utrymme för båda förfarandena. Om man från
svensk sida genom förbehåll skuUe utesluta tillämpning av endera förfarandet,
skulle detta innebära att Sverige inte skulle kunna överföra eller ta emot
straffverkställighet i förhällande till en konventionsstat som för sin del
uteslutit tillämpning av del andra förfarandet. Delta skulle inverka menligt på
värdet av konventionsarbetet. Det kan fömlses alt bl. a. konstitutionella skäl
kommer att göra förbehåll nödvändiga från en del staters sida i aktuellt
hänseende. Några sådana skäl föreligger inte för svensk del. Det bör här särskilt
anmärkas att del enligl 2 kap. 9 § första stycket andra meningen
regeringsformen är uttryckligen medgivet alt lill Sverige överflytta
verkställighet av frihetsberövande påföljd från annan stat utan mellankommande
beslut av svensk domstol.

Enligt
art. 3.4 får en konventionsstat avge förklaring om hur staten för sin del vid
tillämpningen av konventionen kommer att tolka begreppet medborgare
("national"). Vad del närmast gäller är om konvenfionens bestämmelser
skall göras fillämpliga endast pä dem som är medborgare i verkställighetslandet
eller ocksä pä dem som har hemvist i detta land. Sverige har i andra sammanhang
- exempelvis i förklaring i anslutning till

Prop. 1983/84:197 48

den
europeiska ufiämningskonventionen - gett begreppet "national" en förhåUandevis
vidsträckt tolkning. Det får anses vara en fördel om konventionen i detta
hänseende kan tillämpas i huvudsak på samma sätt som enligt
brottmålsdomskonventionen så tUl vida alt en påföljd som i annan stat har
ådömts en person med hemvist i Sverige kan verkställas här och att en dom i
Sverige mot någon som har hemvist i en konventionsstat kan verkställas i den
staten oavsett medborgarskapet.

En
förklaring bör därför avges om att det för svensk del med "national"
i konvenfionens mening skall förstås även i verkställighetslandet
domici-lierade utlänningar. Därigenom kommer verkställighet att kunna överflyttas
från Sverige till en annan stat även beträffande en svensk medborgare som har
hemvist i sistnämnda stat om i den staten tillämpas motsvarande betraktelsesätt.
Detta kan emellertid inle anses inge några betänkligheter, eftersom det enligt
konventionen alltid krävs den dömdes samtycke.

Del bör emeUertid i
sammanhanget anmärkas att det enligt den nya konventionen till skUlnad frän vad
som gäller enligt brottmålsdomskonventionen inte är tillräckligt som
anknylningsfaktum att verkstäUigheten kan antas förbättra möjligheterna till
anpassning av den dömde eller att frihels-berövandet kan verkställas i samband
med annan påföljd. Atl en sådan reglering har undvikits i den nya konventionen
har samband med intresset att göra tillämpningen av konventionen så enkel som
möjligt utan regler som kan bli svåra alt tolka i den praktiska tillämpningen.

Enligt art. 5.3
överförandekonventionen skaU framställningar och svar på framställningar sändas
resp. mottas av konventionsstaternas justitiedepartement. Detsamma gäller
enligt art. 16.3 beträffande framställningar om transitering genom en
konventionsstat av den som enligt konventionen skall avtjäna straff i en annan
konventionsstat. En konventionsstat får enligt art. 5.3 avge förklaring att den
kommer att använda någon annan mellanhand för de angivna meddelandena.

Vid
Sveriges tillträde lill bl.a. brottmålsdomskonventionen och övervakningskonventionen
avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör
sändas resp. mottas av utrikesdepartementet. Med hänsyn till den praxis som
sålunda tillämpas på andra områden bör en sådan förklaring avges också nu.

I
art. 9.4 finns en särskild regel som tar sikte pä de fall då en påföljd i en
konvenfionsstat har ålagts någon som med hänsyn till sin psykiska status inte
har ansetts straffrättsligt ansvarig för en begången brottslig gärning. Om den
nationella lagen i sådant fall utgör hinder för en konventionsstat atl följa
någon av de procedurer som har angetts i det föregående, får denna stat i en
särskild förklaring ange vilket förfarande den kommer att tiUämpa i den
situationen.

I
den situation som avses i art. 9.4 torde som regel någon form av sjukhusvård ha
ådömts i den främmande staten. Om det i ett sådant fall uppkommer fråga om att
överföra verkställigheten till Sverige, kan uppen-

Prop. 1983/84:197 49

barligen den procedur som benämns fortsatt verkställighet
inte tillämpas. En förklaring bör därför avges frän svensk sida om att endasi
påföljdsomvandhng för vår del kan tUlämpas i fall som avses i art. 9.4.

I detta sammanhang bör erinras om de uttalanden som
gjordes under förarbetena till IVL angående överflyttning från Sverige av
verkställighet av påföljd som innebär att den dömde överlämnas Ull särskild
vård. Eftersom valet av en sådan påföljd träffas efter en starkt
individualiserad bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vårdformerna har
utformats enligt svensk lagstiftning måste det enligt vad som uttalades i
proposifionen tUl lagen finnas särskilda garantier för att värdbehovet kan
tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt även i främmande stat, innan
överflyttning av verkställighet dit bör få ske. Brottmålsdomskonvenfionen
ansågs inte erbjuda sädana garanfier och IVL kom därför enligt 1 § andra
stycket ej att avse överlämnande tiU särskild vård som beslutats av svensk
domstol (se prop. 1972:98 s. 87).

Inte heller enligt den nya konventionen bör påföljd som
innebär överlämnande till särskild vård överföras frän Sverige lill främmande
stat. Enligt överförandekonvenfionen är samtycke från såväl domslandet som
verkställighetslandel en fömtsäUning för överförande (art. 3.1 O- Någon
skyldighet aU från svensk sida överflyUa verkställigheten av en här i landet
ådömd påföljd kan alltså aldrig uppkomma. I sammanhanget bör emellertid erinras
om de möjligheter som i praktiken föreligger att med tUlämpning av 18 a § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall åstadkomma motsvarande
resultat.

Transitering av en dömd person genom en konvenfionsstats
område för verkställighet kan enligt art. 16.1 ske efter framställning av annan
konvenfionsstat. Någon sädan framställning behövs enligt art. 16.7 inte om det
är fråga om flygtransport och någon landning inte är avsedd. En konventionsstat
kan dock enligt nämnda artikel avge förklaring om att den önskar bli
underrättad om varje sädan transitering genom sitt område. Sådan underrättelse
är obligatorisk enligt en bestämmelse i den europeiska utlämningskonventionen
(art. 21.4), en bestämmelse som dock får anses obsolet. Anledning saknas att
för svensk del göra någon sådan förklaring.

Av art. 17 framgår att framställningar och underrättelser
enligt konventionen skall göras på mottagariandets språk eller ett av
Europarådets officiella språk (engelska och franska). Sverige bör i enlighet
med praxis utnyttja den möjlighet som artikeln ger (punkt 3) att avge en
förklaring att framställningar och underrättelser till Sverige skall, om de ej
är avfattade på danska, norska eller svenska, vara översatta Ull svenska eller
engelska.

4.3 Av konventionen föranledd lagstiftning

4.3.1 Lagstiftningens form och tillämpningsområde

Ett tiUträde tiU överförandekonventionen kräver särskild
lagstiftning. 4 Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 197

Prop. 1983/84:197 50

När
det gäller metoden att införliva konventionen med svensk rätt finns olika
möjligheter. Antingen kan konvenfionstexten omarbetas lill lag med användning
av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbmk (transfor-mafionsmetoden)
eller också kan i en författning hänvisning göras till konventionen med
förklaring atl dess bestämmelser skall gälla som lag (inkorporeringsmetoden).

HittUls
har transformationsmeloden i allmänhet använts när det gällt att införliva
straffrättsliga konventioner av förevarande slag med svensk rätt. Med hänsyn
tiU de praktiska fördelarna vid tillämpningen bör denna metod tillämpas även i
detta sammanhang.

Från
systematisk och praktisk synpunkt är det en fördel, om de nya lagbestämmelser
som behövs kan inarbetas i IVL. Både IVL och den reglering som bUr aktuell vid
ett tillträde tUl överförandekonventionen avser nämligen överföring av
verkstäUighet beträffande frihetsberövande påföljder. Fördelarna av en samlad
reglering får anses vara så stora att den angivna lösningen bör väljas.

Lagtekniskt uppkommer
emellertid en del komplikationer. Brottmålsdomskonventionen, på vilken IVL
bygger, och överförandekonvenfionen är i åtskilliga hänseenden olikartat
utformade. Skillnader föreligger främst i fråga om förfarandereglerna och
konventionens tUlämpningsområde liksom i fråga om en del av de grundläggande
förutsättningarna för överförande av verkställighet.

Bl. a. med hänsyn tUl de
komphkafioner som har angetts nu skulle det kunna ifrågasättas att i detta
sammanhang göra en mera fullständig omarbetning av IVL. Även andra skäl kan
tala för att en sådan omarbetning kommer till stånd. Mot detta kan å andra
sidan anföras att IVL hilfills bara har tillämpats i några enstaka fall och att
det torde ta förhållandevis läng tid innan den nya konventionen får praktisk
betydelse. Ett så omfattande lagstiftningsarbete som det skuUe innebära att
genomföra en mera gmndlig revision av IVL synes böra anstå till dess man fär
verklig erfarenhet av brottmålsdoms- och överförandekonventionerna. F. n. bör
därför sistnämnda konvention på enklast möjliga sätt arbetas in i lagen,
fastän detta med nödvändighet innebär att lagstiftningen t. v. inte kommer atl
bU fullt ut tillfredsställande från systematisk synpunkt.

4.3.2
Ändringar i internationella verkställighetslagen

I
1 § första stycket IVL tillerkänns regeringen en allmän befogenhet att på
gmndval av överenskommelser med främmande makter förordna alt vissa i de
främmande staterna ådömda påföljder för brott m. m. får verkställas i Sverige
enligt IVL. Förordnandet fär inte ges större omfattning än som påkallas av de
folkrättsliga förpliktelser som sådana överenskommelser innebär för Sveriges
del. Bestämmelsen har utformats med tanke i första hand på den europeiska
brottmålsdomskonventionen men är också avsedd att kunna utnyttjas då Sverige
har ingått separat avtal med stat som

Prop.
1983/84:197 51

inte
är part i den konventionen oavsett om avtalet överensstämmer med konvenfionen
eller innefattar avvikelser från den (prop. 1972:98 s. 104). Bestämmelsen ger
enligt sin lydelse utrymme även för ett förordnande av regeringen om
verkställighet i Sverige enligt den nya överförandekonventionen.

Enligt
1 § andra stycket kan regeringen i samband med förordnande enligt första
stycket och i den mån det påkallas eller annars föranleds av överenskommelse
med främmande stat förordna att verkställighet bl. a. av en i Sverige ådömd
påföljd som innebär frihetsberövande skall kunna anförtros myndighet i den
främmande staten. Lagrummet gör undantag för sådan frihetsberövande påföljd som
avser överlämnande tiU särskild vård. Av skäl som har redovisats i det
föregående bör ett sådant undantag gälla ocksä för överförande av verkstäUighet
enligt överförandekonvenfionen. Något hinder häremot föreligger inte enligt
konventionen, eftersom ett överförande förutsätter samtycke av såväl domslandet
som verkställighetslandet. Av del sagda framgår alt 1 § andra stycket i
oförändrad form kan utgöra grund för ett regeringens förordnande om verkställighet
av frihetsberövande påföljder i andra stater enligt överförandekonventionen.

IVL
har utformats med den utgångspunkten att regeringen skall kunna meddela de
bestämmelser som behövs med anledning av nya verkställighetsavtal vid sidan av
den generella regleringen i lagen. Lämpligen bör emellertid vissa grundläggande
bestämmelser med anledning av ett tillträde till överförandekonventionen tas
in i själva lagen. Konventionen föranleder också en del formeUa justeringar i
lagens bestämmelser.

I
2 § IVL finns föreskrifter om tillämpligheten av lagens efterföljande
beslämmelser i fall då verkställighet skall överflyttas till eller från
Sverige. Första stycket behandlar fall då ett förordnande enligl I § avser
främmande stat som har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. I
dessa fall blir lagens 4-41 §§ tillämpliga i det fall annat inte anges i
förordnandet, något som har avsetts bli fallet dä en stat har begagnat sig av
en eller flera av möjligheterna till förbehåll mot konventionsbestämmelserna.

Sveriges
tUUräde tUl överförandekonventionen påkaUar inte någon saklig ändring i 2 §
första stycket IVL. Bestämmelsen bör också i fortsättningen ta sikte endast på
samarbete enligt brottmålsdomskonventionen. Med hänsyn till att en del stater
som fillträtt eller avser tUlträda brottmålsdomskonvenfionen kan tänkas
tillträda även den nya konventionen bör bestämmelsen dock justeras
redaktionellt, sä att det blir klart att den avser endast samarbete gmndat på
brottmålsdomskonventionen.

Det
har i 2 § andra stycket IVL överlämnats ät regeringen att meddela de
bestämmelser om prövning av verkställighetsärenden som blir behövliga med
anledning av nya överenskommelser om verkställighetssamarbete. Vissa
grundläggande bestämmelser om genomförande av verkställigheten och om
förfarandet när svensk brottmålsdom skall verkstäUas

Prop. 1983/84:197 52

utomlands
har emellertid ansetts vara av sådan art att de under alla förhållanden bör
respekteras också i förhållande till stater som inte tillträtt den europeiska
brottmälsdomskonventionen. En särskild regel härom har tagits upp i lagrummet.

Bestämmelsen
i 2 § andra stycket IVL kan efter en språklig justering göras tillämplig också
beträffande förordnanden som gjorts på grundval av överförandekonventionen. De
särskUda regler om samarbete enligt den konventionen som bör stå i själva lagen
kan tas upp i en ny paragraf och i fillägg tUl andra bestämmelser.

Med
hänsyn bl.a. till att det som nämnts inför FN:s sjunde kongress i
brottslighetsfrågor har utarbetats ett modellavlal som tiU huvudsaklig del
överensstämmer med överförandekonventionen, kan det tänkas bli aktuellt för
Sverige att ingå bilaterala avtal som till sitt materiella innehåll svarar mot
konventionens regler. En fråga som också har aktualiserats är att
överförandekonventionen skulle göras tillämpUg mellan Sverige och en eller
flera andra stater redan innan den har trätt i kraft (diskussioner om detta har
förts bl.a. med Förbundsrepubliken Tyskland). Om riksdagen godkänner
överförandekonvenfionen och antar de lagändringar som föreslås i denna
promemoria bör regeringen med stöd av 1 och 2 §§ vid behov utan nytt
riksdagsbeslut kunna meddela förordnande i nu angivna hänseenden liksom sådana
föreskrifter som behövs med anledning av ett sådant förordnande.

I 4 § IVL ges en
definition av begreppet europeisk brottmälsdom. Därmed förstås enligt
paragrafen dom eller annat avgörande varigenom domstol eller myndighet i stal
som har tillträtt brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd
för brott eller förklarat egendom förverkad. Eftersom i enlighet med vad som
har konstaterats förut vissa slaler som anslutit sig tUl
brottmålsdomskonventionen kan tänkas tillträda ocksä den nya konventionen, bör
paragrafen justeras redaktionellt. Det kan diskuteras om begreppet europeisk
brottmålsdom bör behållas i lagen och i sä fall om begreppet bör utvidgas till
att avse även domar i europarädsstater som tillträtt den nya konventionen.
Emellertid används begreppet europeisk brottmålsdom genomgående i hela lagen
som beteckning på domar som är avsedda att kunna omfattas av
verkställighetssamarbete enligt brottmålsdomskonventionen; att man inom
Europarådet skulle utarbeta en ny konvention i väsentligen samma ämne kunde av
naturliga skäl inte förutses vid lagens tillkomst. En ändring av terminologin
på den aktuella punkten skulle sålunda dra med sig en genomgripande omarbetning
av IVL, något som i enlighet med vad som har sagts fömt lämpligen bör anstå
tills erfarenhet har vunnits av verkställighetssamarbetet. Med hänvisning härtiU
förordas att begreppet europeisk brottmålsdom reserveras för domar på vUka
brottmålsdomskonventionen har tiUämpning.

1
5-24 §§ IVL finns beslämmelserom verkställighet i Sverige av europeisk
brottmälsdom i den mening som har angetts nyss. Förutsättningarna

Prop. 1983/84:197 53

för
verkställighet i Sverige av sådan dom skiljer sig på flera punkter från vad som
föreskrivs om verkställighet av utländska brottmålsdomar i överförandekonventionen.
De gmndläggande reglerna om verkställighet i Sverige av sistnämnda domar bör
därför tas upp särskilt i IVL.

I 25 § IVL finns särskilda
bestämmelser om verkställighet i Sverige av påföljd som ådömts i främmande stat
som inte har tillträtt brottmålsdomskonvenfionen. Paragrafen avser f. n.
verkställighet av brottmålsdom som omfattas antingen av en genereU
överenskommelse om samarbete på förevarande område med en sådan stat eller ett
förordnande av regeringen för visst faU. Bestämmelsen innebär att
verkställighet i dessa faU skall ske som om påföljden hade ådömts genom svensk
lagakraftägande dom. Den innehåller också särskilda regler om att
verkställighet får äga mm även om påföljden är strängare än vad som kunnat
utdömas enligl svensk lag saml om bl. a. avräkning av häktningstid m. m.
Paragrafen kan efter vissa redaktionella justeringar tillämpas även dä en
brottmålsdom skaU verkställas i Sverige enligt överförandekonventionen.
Hämtöver bör särskilda regler införas för sädan verkställighet.

I
en ny paragraf, 25 a §, bör sålunda anges gmndfömtsättningarna för
verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen. Dessa förutsättningar
är att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige och att han
har samtyckt till åtgärden. Vidare bör anges kravet på dubbel straffbarhet och
ett krav på att särskilda skäl skall föreligga för överförande av
verkställighet, om den återstående strafffiden understiger sex månader. Vid
bedömningen av om särskilda skäl skall anses föreligga i sistnämnda hänseende
kommer naturligen de humanitära aspekterna i förgrunden.

I
överensstämmelse med vad som har föreslagits i det föregående bör i 25 a §
också föreskrivas att en framställning från främmande stat om verkställighet i
Sverige enligt överförandekonventionen skall göras av behörig myndighet i den
främmande staten hos utrikesdepartementet. Med hänsyn tiU att prövningen av
sådana framställningar frän främmande stater i betydande utsträckning kommer
att innefatta diskretionära bedömningar, bör åtminstone f. n. den ordningen
tillämpas att en framstäUning av aktuellt slag prövas av regeringen. Antalet
framställningar kommer säkerligen under ett förhåUandevis långt
inledningsskede att bli blygsamt. Vid den mera fuUständiga omarbetning av IVL,
som har fömtsälts i det föregående får mot bakgrund av erfarenheterna från
tillämpningen av konventionen ställning tas tiU om prövningen i framtiden bör
anförtros åt domstol eller annan myndighet.

Överförandekonventionen
innehåller inte såsom brottmålsdomskonventionen några mera utförliga regler om
pä vilka gmnder en ansökan kan avslås av verkställighetslandel. Ett överförande
kräver samtycke av såväl domslandet som verkstäUighetslandet, men någon
skyldighet att bifalla en framställning uppstäUs inte i konventionen. Det är
därför inte erforderligt

Prop.
1983/84:197 54

att
- utöver de gmndfömlsättningar som angetts nyss - ställa upp några absoluta
eUer fakultativa hinder mot överförande enhgt den nya konvenfionen på det sätt
som skett i 5 och 6 §§ IVL när det gäller överförande av verkställighet av
europeisk brottmålsdom. Naturligt är dock att de gmnder för vägran att medge
överförande som anges i sistnämnda båda paragrafer i prakfiken kan vara till
ledning också för regeringens prövning enligt överförandekonventionen av en
ansökan om överförande.

I
25 a § bör också i enlighet med konventionens regler anges att man även från
svensk sida kan begära hos främmande stat att verkställigheten av där ådömd
påföljd skaU överföras till Sverige. I praktiken är det inte sällan redan f.n.
så att det är Sverige som tar initiativet till ärenden av aktuellt slag. En
framstäUning bör i dessa faU göras av regeringen via utrikesdepartementet.

I
ytterligare en ny paragraf, 25 b §, bör anges de möjligheter regeringen har att
enligt konventionsbestämmelserna anfingen sörja för att påföljden omvandlas
till en svensk påföljd eller ocksä föranstalta om fortsatt verkställighet.

För
den händelse regeringen beslutar omvandla påföljden fill en svensk påföljd bör
förfarandet regleras i huvudsak i enlighet med vad som föreskrivs beträffande
europeisk brottmälsdom. Det bör alltså överlämnas till riksåklagaren att begära
hos rätten att ny påföljd skall bestämmas för gärningen. Genom en hänvisning
tiU 9 §, 10 § andra stycket, 11-13 §§ och 15 § i tillämpliga delar kan i
princip samma rättegångsregler som gäller för ändring av europeisk brottmålsdom
göras tillämpliga. Genom en sädan hänvisning tUlgodoses också kraven enligt
överförandekonventionen om att ny prövning ej får ske av frågan huruvida den
dömde är skyldig fill brottet (art. 1 l.l a, jfr 10 § andra stycket IVL) om att
häktes- och anhållningstid skall avräknas (art. 1 1. 1 c, jfr
13 § IVL) och om att påföljden ej får göras strängare än i den utländska domen
(art. ll.l d, jfr 12 § första stycket IVL). Det bör emellertid i paragrafen i
överensstämmelse med art. 11.1b uttryckligen föreskrivas att påföljden inte får
omvandlas till böter (jfr 18 § första stycket tredje meningen lagen om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet).

Det
bör anmärkas atl den svenska domstolen i nu aktuella fall endast har att
bestämma ny påföljd för brottet. Det förutsätts alltså - till skillnad frän vad
som gäller i fråga om europeisk brottmålsdom - ingen prövning av själva
framställningen från domstolens sida utöver den som regeringen har gjort.

I
26 och 28-34 §§ IVL finns bestämmelser om verkställighet utomlands av svensk
brottsmålsdom. De är i princip generellt tillämpliga och gäUer således oavsett
om den stat hos vilken framställning om sådan verkställighet görs har
fillträtt brottmälsdomskonventionen eller inte. De pä den konventionen gmndade
särskilda bestämmelserna om s. k. opposition mot utevarodom i 30-32 §§ har dock
inte aktualitet i förevarande samman-

Prop. 1983/84:197 55

häng.
I övrigt bör paragraferna efter en del formella justeringar kunna reglera även
det förfarande som fömtsälts i överförandekonventionen.

Genom
lagstiftning år 1973 har 27 § upphävts. Det lediga paragrafnumret bör nu
användas för att ge utrymme för en ny bestämmelse om förfarandet då en
främmande stat enligt överföringskonventionen begär att verkstäl-hgheien av en
svensk dom skall överföras lill den staten. En sådan framställning bör prövas
av kriminalvårdsstyrelsen.

Överförandekonventionen
innehåller i art. 16 bestämmelser om skyldig-hel för konventionsstal all i
vissa fall Ullåta transitering över sitt område av en person som skall
överföras från en stat till en annan för verkställighet. Skyldigheten
föreligger dock endast om en framställning härom görs av en annan
konventionsstat som å ena sidan måste ha träffat överenskommelse om
överförandet med en tredje konvenfionsstat eller med annan stat som inte har
tillträtt konventionen. Framställning kan också göras av en stat som inte har
tiUträtt konventionen om den staten har träffat överenskommelse om
överförandet med en konventionsstat (16.4). Någon skyldighet att tillåta
transitering föreligger dock inte i det fallet. En konventionsstat får vägra
transitering om den dömde är en av dess egna medborgare (art. 16.2 a) och om
gärningen för vilken den dömde har dömts inte utgör brott enligt
konventionsstatens lagstiftning (art. 16.2 b). Hämtöver finns vissa speciella
föreskrifter om transitering.

I
40 § IVL finns regler om transitering genom Sverige av den som har berövats
friheten i främmande stat och skall föras till annan främmande stat på grund av
överenskommelse enligt 1 § IVL. På samma sätt som enligl
utlämningslagstiftningen har befogenheten att medge transitering tillagts
chefen för justitiedepartementet. Denne kan sålunda medge transitering även i
de fall då det påkallas av den nya konventionen.

Slutligen
bör nämnas att det i 35, 37 — 39 och 41 §§ finns vissa allmänna bestämmelser
som bör gälla överförande även sedan verkställighet enligt
överförandekonventionen förts in i lagen.

Enligt
35 § IVL är sålunda Stockholms tingsrätt laga domstol i mål eller ärende enligt
IVL. Riksåklagaren fär enligt 37 § i den omfattning regeringen bestämmer
förordna annan åklagare atl fullgöra vad som enligl IVL ankommer på
riksåklagaren. Åtal fär inte väckas i Sverige för en brottslig gärning, om påföljd
för gärningen har ålagts i främmande stat och skall verkställas i Sverige
enligt IVL (38 §). Enligl 39 § skall av allmänna medel utgiven ersättning till
offenfiig försvarare och kostnad enligt rättshjälpslagen i princip stanna på
statsverket. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt IVL förs enligt 41
§ hos regeringen genom besvär.

Bestämmelserna
i överförandekonventionen om förhällandet till andra konventioner och
överenskommelser (art. 22) ger utrymme för att i enlighet med 42 § IVL undanta
verkställighet enligt nordiska verkställighetslagen även från den nya
konventionens tillämpningsområde.

I
förhållande till de stater som tillträder överförandekonventionen och

Prop. 1983/84:197 56

som
i likhet med Sverige ocksä har tillträtt brottmålsdomskonventionen kan båda
konventionerna i och för sig bli tillämpliga. Den stat som begär överförande är
i sådant fall enligt art. 22.4 överförandekonventionen skyldig att i samband
med framställningen ange vilken konvention framställningen stöder sig på.
Någon särskild bestämmelse härom i IVL eller i tillämpningsförordning synes
inte erforderlig.

4.3.3
Förhållandet till brottsbalkens regler

I
2 kap. 5 a § BrB finns beslämmelser om ufiändsk brottmålsdoms internationella
rättsverkningar i Sverige. Paragrafen tiUkom år 1972 vid de lagändringar som
föranleddes av Sveriges tillträde tUl brottmålsdomskonventionen. Med
paragrafen avsågs urspmngligen närmast att tillgodose
brottmålsdomskonventionens regler om "ne bis in idem", dvs. om när en
konventionsstat skall vara förhindrad att lagfora en person för en gärning för
vilken han tidigare har dömts i en annan konventionsstat.

Överförandekonvenfionen
medför inte någon generell förpliktelse för ansluten stat att tillerkänna
rättskraft ät brottmålsdom som har meddelats i konvenfionsstat. Något fillägg
tUl 2 kap. 5 a § BrB påkallas därför inte av ett tillträde till konventionen
från svensk sida. Inle heller i övrigt ger ett sådant fillträde anledning till
ändringar i brottsbalken.

De
domar som skall verkställas utomlands enligt konventionen kommer utan
lagändring att omfattas av bestämmelsen i 34 kap. 18 § andra stycket BrB om
ändring av påföljd för atl underlätta verkställighetssamarbete med annan stat.

4.3.4
Verkställighetsföreskrifter

I
förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internafionellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom har meddelats de
Ull-lämpningsbeslämmelser fill IVL som regeringen enligt 1 och 2 §§ har
bemyndigats att meddela.

Förordningen
avser endast verkställighetssamarbete enligt brottmålsdomskonvenfionen och
reglerar med vilka länder sådant samarbete får äga mm samt förfarande vid
framställning om samarbete. De nya bestämmelser av regeringen som behövs med
anledning av Sveriges tillträde tUl överförandekonventionen och därav
föranledda ändringar i IVL bör inarbetas i 1977 års förordning. Den kan
lämpligen delas upp i olika avsnitt för verkställighet dels enligt
brottmålsdomskonventionen och dels enligt överförandekonventionen.

Såvitt gäller sistnämnda
konvention bör i förordningen anges de stater som har tillträtt konvenfionen
och de eventuella särskilda bestämmelser som kan komma att gälla till följd av
enskilda staters förklaringar eller förbehåU. Vidare bör regleras bl.a. vilka
handlingar som skall fogas till framstäUningar om verkställighet i Sverige samt
om information till och

Prop. 1983/84:197 57

inhämtande
av samtycke från den som kan överföras från Sverige för verkstäUighet av en här
ådömd påföljd i en annan konvenfionsstat.

Något
mera slutgiltigt förslag till ändringar och tillägg i 1977 års förordning kan
inte utarbetas f. n., eftersom man inte vet vilka stater som kommer att
tillträda konventionen och vilka förbehåll som kommer atl göras i detta
sammanhang. Ett utkast som visar den ungefäriiga utformningen av de ändringar
och tillägg som behöver göras har emeUertid upprättats (bilaga 3).

4.4
Specialmotivering till förslaget till ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

2, 4
och 6 §§

I 2
och 4 §§ har gjorts de redaktionella justeringar som krävs för att IVL skall
kunna göras tillämpUg när det gäller överförande av straffverkställighet
enligt överförandekonventionen. Beträffande mofiveringen lUI de föreslagna
ändringarna hänvisas fill avsnitt 4.3.2.1 6 § har gjorts en redak-tioneU
ändring som föranleds av att 35 kap. 10 § BrB numera har upphävts (prop.
1980/81:76, JuU 25, rskr2ll, SFS 1981:211).

25
§

Som
nämnts i den allmänna mofiveringen (avsnitt 4.3.2) kan nuvarande 25 § efter
vissa redaktionella justeringar i princip tillämpas ocksä då en brottmålsdom
skall verkställas i Sverige enligt överförandekonventionen. Vissa justeringar
har emellertid gjorts i första och andra styckena.

I
paragrafen finns bestämmelser som blir tillämpliga på såväl fortsatt verkställighet
som på verkställighet efter påföljdsomvandhng i Sverige.

Genom
första stycket fastslås beträffande verkstäUighet i Sverige av utländska
brottmålsdomar samma princip som har kommit tiU uttryck i
överförandekonventionens art. 9.3 atl verkställigheten skall ske enligt
verkställighetslandets lag. Hänvisningen fill svensk lag innefattar också
reglerna om vUlkorlig frigivning. Det bör i anslutning härtUl anmärkas att
domslandets regler om villkorlig frigivning bör studeras innan man från svensk
sida vid tillämpning av konvenfionen väljer procedur.

Av
bestämmelserna i andra stycket, som endast avser verkställighet i Sverige utan
att ny påföljd bestäms här, blir endast två punkter av betydelse vid
verkställighet enligt överförandekonventionen. Verkställighet får sålunda äga
mm utan hinder av att påföljden är strängare än som kunnat följa enligt svensk
lag på brotten. Regeln i sista meningen om att om den ådömda påföljden innebär
frihetsberövande så skaU bestämmelserna i svensk lag om påföljd av närmast
motsvarande art gäUa får betydelse endast när det gäller verkställigheten av
ett ufiändskl frihetsberövande som inte betecknas som fängelse. För vår del är
ju numera fängelse den enda frihetsberövande påföljden.

Prop. 1983/84:197 58

Regeln
i tredje stycket att verkställighet inte får ske på sådant sätt att påföljden
blir att anse som strängare än den påföljd som har ådömts i den främmande
staten svarar mot art. 10.2 överförandekonventionen och kommer, när det gäller
verkställighet enligt denna konvention att ta sikte endast på fortsatt
verkställighet. Beträffande verkställighet efter omvandling ges i 25b § första
stycket en hänvisning till bl.a. 12 § enligt vilken paragraf rätten inte får
bestämma en strängare påföljd än vad som har ådömts i den främmande staten.

Tredje
stycket sista meningen innehåller regler om avräkning av verkställd lid och av
anhållnings- och häktestid. I överförandekonventionen finns inte några
särskilda bestämmelser om avräkning av sådan tid vid fortsatt verkställighet.
Bestämmelserna härom i art. 11.1c avser verkställighet efter omvandling. Vid
fortsatt verkställighet skall naturligtvis vad som har utståtts av den ådömda
påföljden avräknas; det följer redan av att Sverige vid verkställigheten är
bundet bl. a. av påföljdens längd. I fråga om anhållnings- och häktestid i den
främmande staten måste konventionen vara så alt förstå att sådan lid får
avräknas endast i den män del följer av domen eller av den främmande statens
lag. Däremot bör givetvis häktestid här i landet avräknas vid verkställigheten.
Det torde fä förutsättas att regeringens beslut i förekommande fall anger
vilken avräkning som skall göras i angivna hänseenden.

I
ett sista stycke har tagits upp en hänvisning till de ytterligare regler om
verkställighet enligt överförandekonventionen som har tagits in i 25 a och 25b
§§.

25
a §

I
denna paragraf, som uteslutande behandlar verkställighet i Sverige enligt
överförandekonventionen, tas i första stycket upp de grundläggande
fömtsättningarna för sådan verkställighet i enlighet med vad som sagts i den
allmänna motiveringen. I andra stycket ges också en allmän bestämmelse att
framställning skall göras till utrikesdepartementet och att den skall prövas av
regeringen. Den möjlighet som konventionen ger en kon-ventio isstat att själv
hos en annan stat begära att verkställighet överflyttas till den anmodade
staten skall för svensk del utnyttjas så att framställning härom skall göras av
regeringen. Motiven för denna ordning har redovisats i den allmänna
motiveringen, där bestämmelserna också har kommenterats närmare (avsnitt
4.3.2).

25
b §

I.denna
paragraf anges i första stycket med utgångspunkt i artikel 9.1 i konvenfionen
de olika beslut som regeringen kan fatta efter en framställning om överförande
enligt konventionen från en främmande stat till Sverige. I punkt I anges
sålunda att regeringen kan överlämna till riksåklagaren att göra ansökan hos
rätten om att ny påföljd skall bestämmas. Som

Prop. 1983/84:197 59

anmärkts i den allmänna motiveringen har domstolen inte
alt pröva framställningen om överförande. Den prövningen skall göras av
regeringen. I övrigt föreskrivs beträffande förfarandet att 9 §, 10 § andra
stycket och 11-13 §§ samt 15 § skall gälla i liUämpliga delar. En hänvisning
har också gjorts lill 17 § andra stycket första meningen. Därigenom blir
reglerna i rättegångsbalken om häktning, reseförbud och anmälningsskylldighet
tilllämpliga i här avsedda situationer. Enligt art. 11.2 överförandekonventionen
har nämligen verkställighetslandel skyldighet att genom häktning eller på annat
sätt säkerställa den dömdes närvaro under den procedur varigenom påföljden
skall omvandlas.

Enligt punkt 2 av första stycket kan regeringen också
förordna atl verkställighet eller fortsaU verkställighet i Sverige skall ske av
den påföljd som har beslämts i den främmande staten. Det torde få förutsättas
atl regeringen därvid ofta måste precisera formerna för verkställigheten. Det
kan t.ex. gälla en föreskrift om aU en ufiändsk dom på ungdomsfängelse skall
verkställas som ett svenskt fängelsestraff Med hänsyn till att komplikationer
kan tänkas uppkomma vid tolkningen av det utländska avgörandet kan det
förutses att även andra preciseringar kan behöva göras i vissa fall. Punkten
har därför avfattats så att det fömtsälts att regeringen meddelar närmare
föreskrifter för verkställigheten.

Slutligen har i ett andra stycke angetts att 24 § första
och andra styckena skall tillämpas pä motsvarande sätt i här avsedda fall. Det
betyder att den påföljd som den svenska domstolen bestämmer skaU verkställas
enligt vad som i aUmänhet är föreskrivet om verkställighet här i landet. Vare
sig fråga är om fortsatt verkställighet eller verkställighet efter
påföljdsomvandling skall verkställigheten dock upphöra, om den främmande staten
meddelar att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat annat beslut som
enligt dess lag innebär att påföljden inte längre får verkställas.

26 §

Paragrafen behandlar verkställighet i främmande stal av en
påföljd som ådömts i Sverige.

I första stycket har, som hinder för framställning om verkställighet
utomlands enligt överförandekonventionen tagits upp omständigheter som enligt
en motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket skulle ha utgjort hinder
för verkställighet av en utländsk brottsmålsdom här i landet.

27 §

I denna paragraf har föreskrivits att
kriminalvårdsstyrelsen prövar framställningar från annat land om överförande
till det landet av verkställighet av en svensk dom. Av hänvisningen tUl 25 a §
första stycket framgår att en fömtsättning för bifall tiU en framställning av
denna art är att den dömde är medborgare i den främmande staten eller har
hemvist där, att han har samtyckt till åtgärden, att gärningen motsvarar brott
i den främmande staten samt att i princip sex månader kvarstår av
verkstäUigheten.

Prop. 1983/84:197 ' 60

33
§

I
paragrafen har gjorts redakfionella ändringar. Det bör här särskilt nämnas att
det enligt den föreslagna avfattningen av 33 § inte blir aktuellt alt avkräva
verkställighetslandet någon förklaring att den dömde inte utan tillstånd får
lagforas för annat brott än överföringen avser innan viss tid har förflutit.
Eftersom överföringen är beroende av den dömdes samtycke synes en regel om
detta inte sakligt motiverad. Något stöd för en sådan regel finns inte heller i
överförandekonventionen.

Prop. 1983/84:197

Conventton
on the transfer of sentenced persons

The
member States of the CouncU of Europé and the other States, signatory here-to,

Considering
that the aim of the Council of Europé is to achieve a greater unity between its
Members;

Desirous
of further devel-oping intemational co-opera-fion in the field of criminal law;

Considering
that such co-operation should further the ends of justice and the social
rehabilitation of sentenced persons;

Considering
that these ob-jectives require that for-eigners who are deprived of their
liberty as a result of their commission of a criminal offence should be given
the opportunity to serve their sentences within their own society; and

Considering
that this aim can best be achieved by hav-ing them transferred to their own
counlries.

Ha
ve agreed as foUows:

Convention
sur le transfer-ement des personnes con-damnées

Les
Etats membres du ConseU de TEurope et les autres Etats, signataires de la
présente Convention,

Considérant
que le but du Conseil de TEurope est de réaliser une union plus étroite entré
ses membres;

Désireux
de développer davantage la coopération intemationale en matiére pé-nale;

Considérant
que cette coopération doit servir les inté-réts d'une bonne administration de
la justice et favoriser la réinsertion sociale des personnes condamnées;

Considérant
que ces objec-tifs exigent que les étrangers qui sont privés de leur liberté å
la suite d'une infraction pénale aient la possibilité de subir leur
condamnation dans leur milieu social d'ori-gine;

Considérant
que le meil-leur moyen d'y parvenir est de les transférer vers leur propre
pays,

Sont
convenus de ce qui suit:

61

Underbilaga
I

Konvention
om överförande av dömda personer

Signatärstatema,
medlemmar av Europarådet, och övriga stater som undertecknat denna
konvention;

vUka
beaktar att Europarådets ändamål är att uppnå större enighet bland sina
medlemmar;

vilka
önskar ytterligare utveckla det internationella samarbetet på straffrättens
område;

vilka
beaktar att ett sådant samarbete skulle främja rättvisan och dömda personers
återanpassning tiU samhället;

vilka
beaktar all dessa syften kräver att utlänningar som berövats friheten på gmnd
av att de begått en brottslig gärning bör beredas tiUfälle att undergå verkställighet
av påföljderna i sin egen mUjö och

vilka
beaktar att detta ändamål bäst kan uppnäs genom att de överförs till sina
hemländer,

har
överenskommit om följande:

ARTICLE 1 Definitions

For
the purposes of this Convention:

a. "sentence"
means any

punishment or measure in-

volving deprivafion of liberty

ordered by a court for a limit-

ed or unlimited period of

lime on accounl of a criminal

offence;

b. "judgment"
means a

decision or order of a court

imposing a sentence;

ARTICLE 1 Definitions

Aux
fins de la présente Convention, Texpression:

fl. «condamnation »
dé-signe toute peine ou mesure privative de liberté pronon-cée par un juge pour
une durée limitée ou indéter-minée en raison d'une infraction pénale;

b. «jugement» désigne une
decision de justice pro-nongant une condamnation;

ARTIKEL 1 Definitioner

I
denna konvention förslås med

a. "påföljd"
varje straff el

ler annan åtgärd som be

stämts av domstol och som

innebär frihetsberövande un

der en begränsad eller obe

gränsad tid på gmnd av en

brottslig gärning;

b. "dom"
ett avgörande

eller beslut av en domstol

som innebär att en påföljd

ådöms;

c. "sentencing
State"

means the State in which the

sentence was imposed on the

person who may be, or bas

been, transferred;

d. "administering
State"

means the State to which the

sentenced person may be, or

has been, transferred in or

der to serve his sentence.

c. «Etat
de condamna

tion » désigne TEtat oil a été

condamnée la personne qui

peut étre transférée ou l'a

déjä été;

d. «Etat d'exécution »
dé

signe FEtat vers lequel le

condamné peut étre transféré

ou Ta déjä été, afin d'y subir

sa condamnafion.

c. "domslandet"
den stat i

vilken en person som kan bh

eller har blivit överförd har

ådömts en påföljd;

d. "verkställighetslandet"

den stat tiU vilken den dömde

kan bU eUer har blivit över

förd för att verkstäUa påfölj

den.

ARTICLE 2 General principles

1. The
Parties undertake to

afford each other the.widest

measure of co-operation in

respect of the transfer of sen

tenced persons in accor-

dance with the provisions of

this Convention.

2. A
person sentenced in

the territory of a Party may

be transferred to the territory

of another Party, in accor-

dance with the provisions of

this Convention, in order to

serve the sentence imposed

on him. To that end, he may

express his interest to the

sentencing State or to the ad

ministering State in being

transferred under this Con

vention.

3.
Transfer may be re-quested by either the sentencing State or the administering
State.

ARTICLE
2

Principes
généraux

1.
Les Parties s'engagent ä
s'accorder mutuellement, dans les conditions prévues par la présente
Convention, la coopération la plus large possible en matiére de trans-férement
des personnes condamnées.

2.
Une personne condamnée sur le
territoire d'une Partie peut, conformément aux disposifions de la présente
Convention, étre transférée vers le territoire d'une autre Partie pour y subir
la condamnation qui lui a été infligée. A cette fin, elle peut exprimer, soit
auprés de l'E-tat de condamnation, soit auprés de TEtat d'exécufion, le souhait
d'étre transférée en vertu de la présente Convention.

3. Le
transférement peut

étre demandé soit par TElat

de condamnation, soit par

TElat d'exécution.

ARTIKEL 2 Allmänna priniciper

1. De
fördragsslutande sta

terna åtar sig att i största

möjliga utsträckning erbjuda

varandra samarbete när det

gäller överförande av dömda

personer i enlighet med be

stämmelserna i denna kon

vention.

2.
En person som dömts i en
fördragsslutande stats område kan överföras till en annan fördragsslutande
stats område i enlighet med bestämmelserna i denna konvention för att undergå
verkställighet av den påföljd som har ådömts honom. I detta syfte får han tiU
domslandet eller verkställighetslandet uttrycka sitt önskemål att bli överförd
enligt denna konvention.

3.
Framställning om överförande
kan göras av antingen domslandet eUer verkställighetslandet.

ARTICLE 3 Conditions for transfer

1.
A sentenced person may be transferred under this Convention only on the
fol-lowing conditions:

a. if. that person is a national
of the administering State;

ARTICLE
3

Conditions
du transférement

1.
Un transférement ne peut avoir lieu aux termes de la présente Convention qu'aux
conditions suivantes:

a. le condamné doit étre
ressortissant de TEtat d'exé-cution;

ARTIKEL
3

Villkor
för överförande

1.
En dömd person kan överföras enligt denna konvention endast på följande
villkor:

a. om han är medborgare i
verkställighetslandet;

Prop. 1983/84:197

b. if the judgment is final;

c. if, at the lime of receipt

of the request for transfer,

the sentenced person sfiU has

at least six months of the

sentence to serve or if the

sentence is indeterminate;

d. if the transfer is con-

sented to by the sentenced

person or, where in view of

his age or his physical or

mental condition one of the

iwo States considers it

necessary, by the sentenced

person's legal representa-

five;

e. if the acts or omissions

on accounl of which the sen

tence has been imposed con-

stitute a criminal offence ac-

cording to the law of the ad

ministering State or would

constitute a criminal offence

if committed on ils territory;

and

/. if the sentencing and administering States agree to
the transfer.

2. In excepfional cases, Parties may agree to a transfer
even if the time to be served by the sentenced person is less than that
specified in paragraph l.c.

3. Any State may, at the time of signature or when
de-positing its instmment of ra-tification, acceptance, ap-proval or accession,
by a de-claration addressed to the Secretary General of the CouncU of Europé,
indicate that it intends to exclude Ihe application of one of the pro-cedures
provided in Artide 9.1.0 and b in its relations with other Parties.

b. le jugement doit étre dé-

finilif;

c. la durée de condamna-.

tion que le condamné a en-

core ä subir doit étre au

moins de six mois ä la date

de reception de la demande

de transférement, ou indéter-

minée;

d. le
condamné ou, lors-

qu'en raison de son äge ou de

son état physique ou mental

Tun des deux Etats Teslime

nécessaire, son representant

doit consentir au transfére

ment;

e. les actes ou omissions qui ont donné lieu å la condamnation
doivent consti-tuer une infracfion pénale au regard du droit de TEtat
d'exécution ou devraienl en constituer une s'Us survena-ient sur son
territoire; et

/. TEtat de condamnation et TEtat d'exécution doivent
s'étre mis d'accord sur ce transférement.

2.
Dans des cas
exception-nels, des Parties peuvent convenir d'un transférement méme si la
durée de la condamnation que le condamné a encore ä subir est infé-rieure a
celle prévue au para-graphe l.c.

3.
Tout Etat peut,
au moment de la signature ou du dépöt de son instrument de ratificafion,
d'acceptafion, d'approbation ou d'adhé-sion, par une déclaration adressée au
Secrétaire General du Conseil de 1'Europe, indiquer qu'U entend exclure fapplicafion
de l'une des procédures prévues å 1'arti-cle 9.1. fl et i dans ses relations
avec les autres Parties.

63

b. om domen har vunnit

laga kraft;

c. om den dömde vid tiden

för mottagandet av framställ

ningen om överförande fort

farande har minst sex måna

der av påföljden kvar att

verkställa eller om påföljden

är tidsobestämd;

d. om
samtycke tiU över

förandet har lämnats av den

dömde eller, när någon av de

båda staterna med hänsyn lill

hans ålder eller kroppsliga el

ler mentala tillstånd anser

det vara nödvändigt, av

dennes legale ställföreträ

dare;

e. om
det handlande eller

den underlåtenhet som för

anlett påföljden utgör ett

brott enligt verkställighets

landets lag eller skulle ha va

rit ett brott enligt den statens

lag om det hade begåtts på

dess eget område; och

/. om domslandet och verkställighetslandet samtycker tUl
överförandet;

2. I särskilda faU kan fördragsslutande stater medge ett
överförande även om den tid som är kvar att verkställa är kortare än den som
anges i punkt 1 c.

3. Varje fördragsslutande stat kan vid deponeringen av
instrument rörande ratifika-fion, godtagande, godkännande eller anslutning
genom förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare uppge att den har
för avsikt all utesluta tillämpningen av ett av de i artikel 9. I a och b
angivna förfarandena i förhållande till andra fördragsslutande stater.

4. Any State may, at any
fime, by a déclaration addressed to the Secretary General of the Council of Europé,
define, as far as it is concemed, the term "national" for the
purposes of this Convention.

4. Tout Etat peut, ä tout
moment, par une déclaration adressée au Secrétaire General du Conseil de
1'Europé, définir, en ce qui le con-cerne, le terme «ressortissant » aux fins
de la présente Convention.

4. Varje fördragsslutande
stat kan när som helst genom förklaring ställd till Europarådets
generalsekreterare definiera vad den för sin del avser med termen "medborgare".

ARTICLE 4

Obligation
to furnish information

1. Any sentenced person to whom this Convention may
apply shall be informed by the sentencing State of the substance of this Convention.

2. If the sentenced person has expressed an interest
to the sentencing State in being transferred under this Convention, that State
shall so inform the administering State as soon as practicable after the
judgment becomes final.

3. The information shaU in-clude:

fl.
the name, date and place of birth of the sentenced person;

b. his
address, if any, in

the administering State;

c. a
statement of the facts

upon which the sentence was

based;

d. the nature, duration
and

date of commencement of

the sentence.

4. If
the sentenced person

has expressed his interest to

the administering State, the

sentencing State shall, on re

quest, communicate to that

State the information re-

ferred to in paragraph 3

above.

5. The
sentenced person

shall be informed, in writing.

ARTICLE 4

Obligation
de fournir des informations

1.
Tout condamné auquel la
présente Convention peut s'appliquer doit étre informé par TEtat de
condamnation de la teneur de la présente Convention.

2. Si le condamné a ex-primé auprés de l'Etat de
condamnafion le souhait d'étre transféré en vertu de la présente Convention,
cet Etat doit en informer TEtat d'exécution le plus löt possible apres que le jugement
soit devenu définitif.

3. Les
informations doi

vent comprendre:

a. le
nom, la date et le lieu

de naissance du condamné;

b. le
cas échéant, son

adresse dans TEtat d'exécu-

tion;

c. un
exposé des faits

ayant entrainé la condamna

tion;

d. la
nature, la durée et la

date du debut de la condam

nation.

4.
Si le condamné a ex-primé
auprés de TEtat d'exé-cution le souhait d'étre transféré en vertu de la
présente Convention, l'Etat de condamnafion communique ä cet Etat, sur sa
demande, les informations visées au para-graphe 3 ci-dessus.

5. Le condamné doit étre informé par écrit de toute
dé-

ARTIKEL 4

Skyldighet
att tillhandahålla information

1. Varje
dömd person som

denna konvenfion kan tilläm

pas på skaU av domslandet

underrättas om innehållet i

konventionen.

2. Om
den dömde till

domslandet har anmält öns

kemål om att bli överförd en

ligt denna konvention, skall

den staten underrätta verk

ställighetslandet härom så

snart som möjligt efter det alt

domen har vunnit laga kraft.

3. Informationen
skaU om

fatta:

a. den
dömdes namn samt

hans födelsdatum och födel

seort;

b. hans adress, om sådan

finns, i verkställighetslandet;

c. en
uppgift om de gär

ningar för vUka påföljden be

slämts;

d. påföljdens
art och längd

samt lidpunkten för verkstäl

lighetens påbörjande.

4. Om
den dömde till verk

stäUighetslandet har anmält

önskemål om överförande,

skall domslandet på begäran

lämna den staten den i punkt

3 ovan angivna informafio-

5.
Den dömde skaU skriftligen underrättas om varje åt-

of any action taken by the
sentencing State or the administering State under the preceding paragraphs, as
well as of any decision taken by either State on a request for transfer.

marche entreprise par
l'Etat de condamnation ou TEtat d'exécution en application des paragraphes
précédents, ainsi que de toute decision prise par Tun des deux Etats au sujet
d'une demande de transférement.

gärd som vidtagits av domslandet
eller av verkställighetslandet enligt föregående punkter samt om varje beslut
som fattats av endera staten efter framställning öm överförande.

ARTICLE 5 Requests and replies

1.
Requests for transfer and
replies shall be made in writing.

2.
Requests shaU be addressed by
the Ministry of Justice of the requesling State to the Ministry of Justice of
the requested State. Replies shall be communicat-ed through the same chan-nels.

3. Any
Party may, by a dé

claration addressed to the

Secretary General of the

Council of Europé, indicate

that it will use other channels

of communication.

4. The
requested State

shall promptly inform the re

quesling State of its decision

whether or not to agree to

the requested transfer.

ARTICLE 5 Demandes et réponses

1. Les
demandes de trans

férement et les réponses doi

vent étre formulées par écrit.

2. Ces demandes doivent étre adressées par le
Minis-tére de la Justice de TElat requérant au Ministére de la Justice de
l'Etat requis. Les réponses doivent étre com-muniquées par les mémes voies.

3. Toute Partie peut, par une déclaration adressée au
Secrétaire General du Conseil de 1'Europe, indiquer qu'elle utilisera d'autres
voies de communication.

4. L'Etat
requis doit in

former l'Etat requérant, dans

les plus brefs délais, de sa

decision d'accepterou de re-

fuser le transférement de

mandé.

ARTIKEL 5
Framställningar och svar

1. Framställning
om över

förande och svar härpå skall

göras skriftligt.

2. Framställningen skall
av

den anmodande statens justi-

tiedepartment stäUas till jus-

titidepaitementet i den an

modade staten. Svar skall

lämnas på samma sätt.

3.
Varje fördragsslutande stat kan
genom förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare uppge att den
kommer att använda sig av andra regler för lämnande av meddelanden.

4.
Den anmodade staten skall
omedelbart underrätta den anmodande staten om sitt beslut huruvida den samtycker
till det begärda överförandet.

ARTICLE
6 Supporting documents

1.
The administering State, if requested by the sentencing State, shall furnish
it with:

fl.
a document or statement indicating that the sentenced person is a national of
that State;

b.
a copy of the relevant law of the administering State which provides that the
acts or omissions on accounl of which the sentence has

i
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 197

ARTICLE 6 Piéces ä Pappui

1.
L'Etatd'exécuUon doit, sur demande de TEtat de condamnafion, fournir ä ce
dernier:

fl. un document ou une déclaration
indiquant que le condamné est ressortissant de cet Etat;

b. une copie des disposifions
legals de TEtat d'exé-cufion desquelles il résulte que les actes ou omissions
qui ont donné lieu ä la con-

ARTIKEL
6

Handlingar
som skall bifogas

1.
Verkställighetslandet skall, om framställning görs av domslandet, förse denna
stat med:

fl. en handling eller ett
intyg som visar att den dömde är medborgare i den staten;

b.
en kopia av verkslällighetslandets tillämpliga lag, som visar att de
handlingar eller underlåtenheter som föranlett. påföljden i doms-

been
imposed in the sentencing State constitute a criminal offence according to
the law of the administering State, or would constitute a criminal offence if
committed on its territory;

c. a
statement containing the information mentioned in Artide 9.2.

2.
If a transfer is requested, the sentencing State shall provide the following
documents to the administering State, unless either State has already
indicated that it will not agree to the transfer:

a. a
certified copy of the

judgment and the law on

which it is based;

b. a statement
indicafing

how much of the sentence

has already been served, in-

cluding information on any

pre-trial detenfion, remis-

sion, and any other factor re

levant to the enforcement of

the sentence;

c. a
déclaration containing

the consent to the transfer as

referred to in Artide 3.1. d;

and

d. whenever
appropriate,

any medical or social reports

on the sentenced person, in

formation about his treat-

ment in the sentencing State,

and any recommendation for

his further treatment in the

administering State.

3.
Either State may ask to be provided with any of the documents or statements referred
to in paragraphs I or 2 above before making a request for transfer or taking a
decision on whether or not to agree to the transfer.

damnation
dans I'Etat de condamnation constituent une infraction pénale au regard du
droit de TEtat d'exé-cution ou en constitueraient une s'ils survenaient sur son
territoire;

c.
une déclaration conte-nant les renseignements pré-vus ä rartide 9.2.

2. Si un transférement
est

demandé, I'Etat de condam

nation doit fournir les docu

ments suivants ä TEtat

d'exécution, å moins que

Tun ou Tautre des deux Etats

ait déjä indiqué qu'il ne

donnerait pas son accord au

transférement:

fl. une copie certifiée
con-forme du jugement et des dispositions legales appliquées;

b. rindication
de la durée

de la condamnation déjä su-

bie, y compris des renseigne

ments sur toute détention

provisoire, remise de peine

ou autre acte concernant

Texécution de la condamna

tion;

c. une
déclaration consta-

tant le consentement au

transférement tel que vise ä

rartide 3.l.c/; et

d. chaque fois qu'U y
aura

lieu, tout rapport médical ou

social sur le condamné, toute

information sur son traite-

ment dans TEtat de condam

nation et toute recommanda-

tion pour la suite de son trai-

tement dans TEtat d'exécu-

tion.

3. L'Etat de
condamnation

et TElat d'exécution peu

vent, Tun et Tautre, de-

mander ä recevoir fun quel-

conque des documents ou

dédarations vises aux para

graphes 1 et 2 ci-dessus

avant de faire une demande

de transférement ou de

prendre la decision d'ac-

cepter ou de refuser le trans

férement.

landet
utgör ett brott enligt verkställighetslandets lag eller skulle ha varit brott
om de begåtts på dess område;

c.
en redogörelse som innehåller den i artikel 9.2 angivna informationen.

2. Om
ett överförande be

gärs, skall domslandet förse

verkställighetslandet med

följande handlingar, om inte

endera staten redan har upp

gett att den inte kommer att

ge sitt samtycke till överfö

randet:

fl.
en bestyrkt kopia av domen och av den lag som denna gmndas på;

b. en uppgift om hur
stor

del av påföljden som redan

verkställts, inklusive uppgift

om eventuell häktningstid

före rättegången, påföljdsef

tergift eller straffiindring

samt om varje annan omstän

dighet som är av betydelse

för påföljdens verkstäUande;

c. en förklaring som
inne

håller samtycke till överfö

randet på sätt som anges i

artikel 3.1.; och

d. i
förekommande fall, lä

karintyg eller socialut

redningar om den dömde, in

formation om behandlingen

av honom i domslandet samt

varje rekommendation som

avser vidare behandling av

honom i verkställighetslan

det.

3. Varje stat kan be att
få

tillgång tUl någon av de hand

lingar eller uppgifter som

anges i punkterna 1 och 2

ovan, innan den gör en fram

ställning om överförande el

ler fattar beslut humvida den

skall ge sitt samtycke till

överförandet.

ARTICLE 7

Consent and its verification

1.
The sentencing
State shall ensure that the person requLred to give consent to the transfer in
accordance with Artide 3.\.ddoes so vo-luntarily and with full know-ledge of
the legal conse-quences thereof The proce-dure for giving such consent shall be
governed by the law of the sentencing State.

2.
The sentencing
State shall afford an opportunity to the administering State to verify, through
a consul or other official agreed upon with the administering State, that the
consent is given in accordance with the conditions set out in paragraph 1
above.

ARTICLE 8

Effect of transfer for sentencing State

1.
The taking into
charge of the sentenced person by the authorities of the administering State
shaU have the effect of suspending the enforcement of the sentence in the
sentencing State.

2.
The sentencing
State may no longer enforce the sentence if the administering State considers
enforcement of the sentence to have been completed.

ARTICLE 9

Effect of transfer for administering State

1. The competent authorities of the administering State
shaU:

ARTICLE
7 Consentement et verification

1. L'Etat de condamnation

fera en sorte que la personne

qui doit donner son consen

tement au transférement en

vertu de Tartide 3.\.d le

fasse volontairement et en

élanl pleinemenl conscienle

des conséquences juridiques

qui en découlent. La procé-

dure å suivre å ce sujet sera

régie par la loi de TElat de

condamnation.

2. L'Etat de condamnation

doit donner ä TEtat d'exécu-

fion la possibUilé de vérifier,

par rintermédiaire d'un con

sul ou d'un autre foncfion-

naire désigne en accord avec

TElat d'exécution, que le

consentement a été donné

dans les conditions prévues

au paragraphe précédent.

ARTICLE 8

Conséquences du transférement pour 1'Etat de condamnation

1. La prise en charge du

condamné par les autorités

de TEtat d'exécution a pour

effet de suspendre fexécu-

tion de la condamnation dans

TElat de condamnation.

2. L'Etat de condamnation

ne peut plus exécuter la con

damnation lorsque l'Etat

d'exécufion considére Texé-

cufion de la condamnation

comme étant terminée.

ARTICLE 9

Conséquences du transférement pour 1'Etat d'exécution

1. Les autorités compé-tentes de l'Etat d'exécution
doivent:

ARTIKEL 7

Samtycke och bestyrkande härav

I. Domslandet skall säkerställa att den person som anmodats
ge sitt samtycke tiU överförandet i enlighet med arfikel 3.1. d gör detta
frivilligt och med fuU vetskap om de rättsliga följderna härav. Förfarandet
vid lämnandet av ett sådant samtycke skaU regleras i domslandets lag.

2. Domslandet skall ge verkstäUighetslandet tillfälle atl
genom någon konsul eUer någon annan befattningshavare, enligt överenskommelse
med verkställighetslandet, bestyrka att samtycket givits i enlighet med de i
punkt 1 ovan angivna villkoren.

ARTIKEL 8

Verkan av överförandet för domslandet

1. VerkstäUighetslandets

myndigheters omhänderta

gande av den dömde skaU ha

den verkan att verkställighe

ten av påföljden uppskjuts i

domslandet.

2. Domslandel får inte

längre verkstäUa påföljden

om verkstäUighetslandet an

ser att påföljden har tiU fullo

verkstäUts.

ARTIKEL 9

Verkan av överförande för verkställighetslandet

1. De behöriga myndigheterna i verkställighetslandet
SkaU:

a. continue
the enforce

ment of the sentence imme-

diately or through a court or

administrative order, under

the conditions set out in Arti

de 10, or

b. convert
the sentence,

through a judicial or adminis

trative procedure, into a

decision of that State, there-

by subsfituting for the sanc-

tion imposed in the sentenc

ing State a sanction pre-

scribed by the law of the ad

ministering State for the

same offence, under the con-

difions set out in Artide 11.

2.
The administering State, if
requested, shall inform the sentencing State before the transfer of the
sentenced person as to which of these procédures it wiU follow.

3.
The enforcement of the sentence
shall be governed by the law of the administering State and that State alone
shall be competent to lake all appropriate decisions.

4. Any
State which, ac

cording to its national law,

cannot avaU itself of one of

the procédures referred to in

paragraph I to enforce mea-

sures imposed in the terri

tory of another Party on per

sons who for reasons of men

tal condition have been held

not criminally responsible

for the commission of the of

fence, and which is prepared

to receive such persons for

further treatment may, by

way of a déclaration ad

dressed to the Secretary

General of the CouncU of Eu

ropé, indicate the procédures

it will foUow in such cases.

fl.
soit poursuivre 1'exécu-tion de la condamnation im-médiatement ou sur la base
d'une decision judiciaire ou administrative, dans les conditions énoncées ä
Tartide 10;

b.
soit convertir la condamnation, par une procedure judiciaire ou administrative,
en une decision de cet Etat, substituant ainsi å la sanction infligée dans
TE-tat de condamnation une sanction prévue par la légis-lation de l'Etat
d'exécufion pour la méme infraction, dans les condiUons énoncées årartide II.

2.
L'Etat d'exécution doit, si la
demande lui en est faite, indiquer ä TElat de condamnafion, avant le transférement
de la personne condamnée, laquelle de ces procédures il suivra.

3. L'exécution de la condamnation est régie par la
loi de l'Etat d'exécution et cet Etat est seul competent pour prendre toutes
les decisions appropriées.

4.
Tout Etat dom le droit inteme
empéche de faire usage de fune des procédures visées au paragraphe 1 pour
exécuter les mesures dont on fait 1'objet sur le territoire d'une autre Partie
des pesonnes qui, compte tenu de leur état mental, ont été dédarées pénalement
irres-ponsables d'une infraction et qui est disposé ä prendre en charge ces
pesonnes en vue de la poursuite de leur traite-ment peut, par une déclaration
adressée au Secrétaire General du Conseil de 1'Europe, indiquer les procédures
qu'il suivra dans ces cas.

a. fortsätta
verkställighe

ten omedelbart eller genom

ett beslut av domstol eller

administrativ myndighet pä

de i arfikel 10 angivna viU

koren; eUer

b. genom
ett dpmstolsför-

farande eller administrativt

förfarande omvandla påfölj

den tiU ett beslut fattat av

den staten, varigenom den i

domslandet ådömda påfölj

den omvandlas fill en enligt

verkstäUighetslandets lag fö

reskriven påföljd för samma

brott på de i artikel 11 an

givna vUlkoren.

2.
Pä begäran skall verkställighetslandet
före överförandet av den dömde underrätta domslandet om vilket av dessa
förfaranden verkställighetslandet kommer att tillämpa.

3.
Verkställigheten av pä-föjden
skall ske enligt verkställighetslandets lag och endast denna stat skall vara
behörig att fatta de för verkställigheten erforderliga besluten.

4.
Varje fördragsslutande stat,
vilken enligt sin natio- . nella lagstiftning inte kan till-lämpa något av de i
punkt I angivna förfarandena för att verkställa åtgärder som i en annan
fördragsslutande stat ålagts dömda personer som på gmnd av sitt mentala tillstånd
ansetts inte vara straffrättsligt ansvariga för brottet, och vilken är beredd
att ta emot sådana personer för vidare behandling kan, genom förklaring ställd
fill Europarådets generalsekreterare, ange vilka förfaranden den i sådana
fall kommer att tillämpa.

Prop.
1983/84:197

ARTICLE 10 Continued enforcement

1. In the case of continued

enforcement, the administer

ing State shaU be bound by

the legal nature and duration

of the sentence as deter-

mined by the sentencing

State.

2. If, however,
this sen

tence is by its nature or dura

tion incompafible with the

law of the administering

State, or its law so requires,

that State may, by a court or

administrative order, adapt

the sanction to the punish

ment or measure prescribed

by its own law for a similar

offence. As to its nature, the

punishment or measure

shall, as far as possible, cor-

respond with that imposed

by the sentence to be en-

forced. It shall not aggra-

vate, by its nature or dura

tion, the sanction imposed in

the sentencing State, nor ex-

ceed the maximum pre

scribed by the law of the ad

ministering State.

ARTICLE 10 Poursuite de 1'exécution

1.
En cas de poursuite
de rexécution, TEtat d'exécu-tion est lié par la nature juri-dique et la durée
de la sanc-fion telles qu'eUes résultent de la condamnation.

2.
Toutefois, si
la nature ou la durée de cette sanction sont incompatibles avec la législation
de I'Etat d'éxécu-tion, ou si la législation de cet Etat 1'exige, TEtat d'exé-cution
peut, par decision judiciaire ou administrative, adapter cette sanction å la peine
ou mesure prévue par sa propre loi pour des infrac-tions de méme nature. Cette peine
ou mesure correspond, autant que possible, quant å sa nature, ä celle infligée
par la condamnation ä exécuter. Elle ne peut aggraver par sa nature ou par sa durée
la sanction prononcée dans TE-tat de condamnation ni ex-céder le maximum prévu
par la loi de TEtat d'exécution.

69

ARTIKEL 10 Fortsatt verkställighet

1. Vid fortsatt verkstäl

lighet skall verkstäUighets

landet vara bundet av påfölj

dens rättsliga karaktär och

längd såsom den fastställts i

domslandet.

2. Om emeUertid denna på

följd på gmnd av sin natur

eller längd är oförenlig med

verkställighetslandets lag, el

ler om denna stats lagstift

ning så kräver, kan staten ge

nom ett beslut av domstol el

ler en administrativ myndig

het anpassa påföljden tiU det

straff eller den åtgärd som

dess egen lag föreskriver för

ett likartat brott. När det gäl

ler påföljdens natur, skall

straffet eller åtgärden, i den

utsträckning det är möjligt,

motsvara den påföljd som

skall verkstäUas. Straffet el

ler påföljden får inte genom

sin natur eller längd vara

strängare än den påföljd som

ådömts i domslandet och

straffet får inte heUer över

sliga straffmaximum i verk

ställighetslandets lag.

ARTICLE 11 Conversion of sentence

1. In the case of conversion of sentence, the procédures
provided for by the law of the administering State apply. When converting the sentence,
the competent authority:

fl. shaU
be bound by the fmdings as to the facts inso-far as they appear explicitly or implicitly
from the judgment imposed in the sentencing State;

ARTICLE 11

Conversion de la condamnation

1. En cas de conversion de la condamnafion, la procedure prévue
par la législa-fion de TElat d'exécution s'applique. Lors de la conversion, Tautorité
compé-tente:

fl. sera liée
par la consta-tation des fails dans la mesure oCi ceux-ci figurent ex-plicitement
ou implicitement dans le jugement prononcé dans TElat de condamnafion;

ARTIKEL 11 Omvandling av påföljd

1. Vid omvandling av påföljd skall de i verkställighetslandets
lag föreskrivna förfarandet tillämpas. Vid omvandlingen av påföljden gäller att
den behöriga myndigheten:

fl. skall vara bunden av den bedömning av vad som är
styrkt i målet som uttryckligen eller underförstått framgår av den i
domslandet meddelade domen;

b. may not convert a sanc-

fion involving deprivation of

liberty to a pecuniary sanc-

fion;

c. shall deduct the full pe

riod of deprivation of liberty

served by the sentenced per

son; and

d. shall not aggravate the

penal position of the sen

tenced person, and shall not

be bound by any minimum

which the law of the adminis

tering State may provide for

the offence or offences com

mitted.

2. If the conversion
procedure lakes place after the transfer of the sentenced person, the administering
State shaU keep that person in cus-tody or otherwise ensure his presence in the
administering State pending the outcome of that procedure.

b. ne peut convertir une

sanction privative de liberté

en une sanction pécuniaire;

c. déduira intégralement

la période de privation de li

berté subie par le condamné;

et

d. n'aggravera
pas la situ

ation pénale du condamné, et

ne sera pas liée par la sanc

tion minimale éventuelle-

ment prévue par la législa

tion de TElat d'exécution

pour la ou les infractions

commises.

2. Lorsque la procedure de conversion a lieu apres le transférement
de la personne condamné, TElat d'exécu-tion gardera cette personne en détention
ou prendra d'autres mesures afin d'as-surer sa presence dans l'Etat d'exécution
jusqu'ä fissue de cette procedure.

b. inte får omvandla en

påföljd som innebär frihets

berövande till en påföljd som

innebär böter;

c. skall avräkna hela den

tid, vamnder den dömde va

rit berövad friheten, och

d. inte får försämra den

dömdes ställning i straffrätts

ligt hänseende och att den

inte är bunden av de mini-

mistraff som kan vara före

skrivna i verkställighetslan

det för det eller de brott som

begåtts.

2. Om omvandlingsförfarandet äger rum efter den dömdes
överförande, skaU verkställighetslandet hålla denne i häkte eller på annat sätt
säkerställa hans närvaro i verkstäUighetslandet i avvaktan pä resultatet av
förfarandet.

ARTICLE 12

Pardon, amnesty, commuta-tion

Each Party may grant pardon, amnesty or commuta-tion of the
sentence in accordance with its Constitution or other laws.

ARTICLE 12

Grace, amnistie, commuta-tion

Chaque Partie peut ac-corder la grace, famnistie ou la commutation
de la peine conformément ä sa Consfitu-fion ou ä ses autres régles juridiques.

ARTIKEL 12

Benådning, amnesti, omvandling av påföljden

Varje stat kan bevilja benådning, amnesti eller omvandling
av påföljden i enlighet med sin författning eller andra lagar.

ARTICLE 13

Re view of judgment

The sentencing State alone shall have the right to decide on
any application for review of the judgment.

ARTICLE 13

Revision du jugement

L'Etat de condamnation, seul, a le droit de statuer sur tout
recours en revision in-troduit contre le jugement.

ARTIKEL 13

Ny prövning av domen

Domslandet skall ensamt ha rätt att besluta angående
begäran om ny prövning av domen.

ARTICLE
14 Termination of enforcement

The administering State shall terminate enforcement of the
sentence as soon as it

ARTICLE 14 Cessation de Texécution

L'Etat d'exécution doit mettre fin ä Texécution de la condamnation
des qu'U a été

ARTIKEL 14

Avslutande av verkställigheten

VerkstäUighetslandet skall avsluta verkställigheten av
påföljden så snart det av

is informed by the sentencing
State of any decision or measure as a result of which the sentence ceases to be
en-forceable.

informé par TEtat de condamnation
de toute decision ou mesure qui a pour effet d'enlever ä la condamnation son caractére
exécutoire.

domslandet underrättats om
beslut eller åtgärd som innebär att påföljden inte längre kan verkställas.

ARTICLE 15

Information
on enforcement

The
administering State shall provide information to the sentencing State con-cerning
the enforcement of the sentence:

a. when
it considers en

forcement of the sentence to

have been completed;

b. if
the sentenced person

has escaped from custody

before enforcement of the

sentence has been complet

ed; or

c. if
the sentencing State

requests a special report.

ARTICLE 15

Informations
concernant 1'exécution

L'Etat
d'exécution four-nira des informations ä TElat de condamnation concernant rexécution
de la condamnation:

a. lorsqu'il considére ter

minée rexécution de la con

damnation;

b. si le condamné s'évade

avant que fexécution de la

condamnation ne soit ter

minée; ou

c. si
TEtat de condamna

tion lui demande un rapport

special.

ARTIKEL 15

Information
om verkställighet

VerkstäUighetslandet
skall lämna domslandet information om verkställighet av påföljden:

fl.
när den anser att verkställigheten har fullföljts; eller

b. om den dömde har rymt

från kriminalvårdsanstalt in

nan påföljden fill fullo har

verkställts;

c. om
domslandet begär

en särskUd redogörelse.

ARTICLE
16

Transit

1. A
Party shall, in accordance with its law, grant a request for transit of a sentenced
person through its territory if such a request is made by another Party and that
State has agreed with another Party or with a third State to the transfer of that
person to or from its territory.

2.
A Party may refuse to grant transit:

fl.
if the sentenced person is one of its nationals, or

b.
if the offence for which the sentence was imposed is not an offence under its own
law.

ARTICLE
16

Transit

1. Une
Parfie doit, en con-formité avec sa législation, accéder ä une demande de transit
d'un condamné par son territoire, si la demande est formulée par une autre Partie
qui est eUe-méme con-venue avec une autre Partie ou avec un Etat tiers du transférement
du condamné vers ou å partir de son territoire.

2.
Une Partie peut refuser d'accorder le transit:

fl.
si le condamné est un de ses ressortissants, ou

b.
si 1'infraction qui a donné lieu å la condamnafion ne consfitue pas une infracfion
au regard de sa législation.

ARTIKEL
16 Transitering

1.
En fördragsslutande stat skall, i enlighet med sin lagstiftning, bifalla en
framställning om transitering för en dömd person över dess område, om en sådan
framställning görs av en annan fördragsslutande stat och den staten har kommit
överens med en annan fördragsslutande stat eller med en tredje stat om den
personens överförande fill eller frän dess område.

2.
En fördragsslutande stat kan vägra transitering:

fl.
om den dömde är en av dess egna medborgare, eller

b.
om brottet för vilket påföljden utdömdes inte är ett brott enligt dess egen
lag.

3.
Requests for transit and
replies shaU be communica-ted through the channels referred to in the
provisions of Artide 5.2 and 3.

4.
A Party may grant a request
for transit of a sentenced person through its territory made by a third State if
that State has agreed with another Party to the transfer to or from its territory.

5.
The Party requested to grant transit may hold the sentenced person in custody only
for such time as transit through its territory requires.

6.
The Party requested to grant transit may be asked to give an assurance that the
sentenced person will not be prosecuted, or, except as provided in the preceding
paragraph, detained, or otherwise subjected to any re-striction on his liberty
in the territory of the transit State for any offence committed or sentence imposed
prior lo his departure from the territory of the sentencing State.

7.
No request for transit shall be required if Iransport is by air över the territory
of a Party and no landing there is scheduled. However, each State may, by a déclaration
addressed to the Secretary General of the CouncU of Europé at the time of signature
or of deposit of its instmment of ratification, acceptance, approval or accession,
require that it be notified of any such transit över its territory.

3.
Les demandes de transit et les
réponses doivent étre communiquées par les voies mentionnées aux dispositions
de Tartide 5.2 et 3.

4.
Une Parfie peut accéder ä une demande
de transit d'un condamné par son territoire, formulée par un Etat tiers, si celui-ci
est con-venu avec une autre Partie du transférment vers ou å partir de son territoire.

5.
La Partie ä laqueUe est demandé
le transit peut gärder le condamné en détention pendanl la durée strictement nécessaire
au transit par son territoire.

6.
La Partie requise d'ac-corder
le transit peut étre in-vitée ä donner 1'assurance que le condamné ne sera ni poursuivi,
ni détenu, sous ré-serve de Tapplication du paragraphe précédent, ni soumis ä aucune
autre re-striction de sa liberté indivi-duelle sur le territoire de l'Etat de transit,
pour des faits ou condamnations an-térieurs å son départ du territoire de TElat
de condamnation.

7.
Aucune demande de transit n'est
nécessaire si la voie aérienne est utilisée au-dessus du territoire d'une Partie
et aucun atterrissage n'est prévu. Toutefois, chaque Etat peut, par une déclaration
adressée au Secrétaire General du Conseil de r Europé au moment de la signature
ou du dépöt de son instrument de ratificiation, d'acceptation, d'approbafion ou
d'adhésion, exiger que lui soit notifié tout transit au-dessus de son territoire.

3.
Framställning om transitering
och svar därpå skall lämnas på samma sätt som avses i artikel 5.2 och 3.

4.
En fördragsslutande stat kan
bifalla en av en tredje stat gjord framstäUning om transitering av en dömd person
över dess område om den tredje staten har kommit överens med en annan fördragsslutande
stat om överförande till eller från dess område.

5.
Den fördragsslutande stat som
mottagit en framställning om transitering kan hålla den dömde i fängsligt
förvar endast under den tid som krävs för transitering genom dess område.

6.
Den fördragsslutande stat som
mottagit en framstäUning om transitering kan anmodas att avge en försäkran
att den dömde inte blir åtalad eller, med undantag av vad som föreskrivs i
föregående punkt, kvarhållen i häkte eller pä annat sätt föremål för frihetsinskränkande
åtgärd pä transitstatens område pä gmnd av brott som begåtts eUer påföljd
som har ådömts före den dömdes avresa från domslandets område.

7.
Om transitering genom en
fördragsslutande stats område sker genom flygtransport och ingen landning där
är avsedd krävs inte någon framställning om transitering. Varje
fördragsslutande stat kan dock vid deponeringen av instrument rörande
ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning genom en till
Europarådets generalsekreterare ställd förklaring kräva att bU underrättad om
varje sådan transitering genom sill område.

ARTICLE 17 Language and costs

1. Information
under Arti

de 4, paragraphs 2 to 4, shall

be fumished in the language

of the Party lo which il is

addressed or in one of the

official languages of the

CouncU of Europé.

2.
Subject to paragraph 3 below,
no translafion of requests for transfer or of supporting documents shall be required.

3.
Any State may, at the time of signature
or when de-positing its instmment of ratificafion, acceptance, approval or accession,
by a déclaration addressed to the Secretary General of the Council of Europé, require
that requests for transfer and supporting documents be ac-companied by a translation
into its own language or into one of the official languages of the Council of
Europé or into such one of these languages as it shall indicate. It may on that
occasion declare its readiness to accept trans-lations in any other language in
addition to the official language or languages of the CouncU of Europé.

4.
Except as provided in Artide
6.2.a, documents transmitted in application of this Convention need not be certified.

5.
Any costs incurred in the application
of this Convention shaU be borne by the administering State, except costs incurred
exdusively in the territory of the sentencing State.

ARTICLE 17 Langues et frais

1.
Les informations en vertu de rartide
4, paragraphes 2 ä 4, doivent se faire dans la langue de la Partie ä laquelle
eUes sont adressées ou dans Tune des langues officielles du Conseil de TEurope.

2. Sous réserve du paragraphe 3 d-dessous, aucune traduction
des demandes de transférement ou des documents ä Tappui n'esl nécessaire.

3.
Tout Etat peut, au moment de
la signature ou du dépöt de son instmment de ratification, d'acceptation, d'approbafion
ou d'adhé-sion, par déclaration adressée au Secrétaire Génefal du ConseU de TEurope,
exiger que les demandes de transférement et les piéces k Tap-pui soient accompagnées
d'une traducfion dans sa propre langue ou dans Tune des langues officielles du ConseU
de TEurope ou dans celle de ces langues qu'U in-diquera. Il peut ä cette occasion
dédarer qu'il est disposé ä accepter des traduc-tions dans toute autre langue
en plus de la langue officielle, ou des langues officielles, du Conseil de TEu-rope.

4.
Sauf Texception prévue ä Tartide
6.2fl, les documents transmis en application de la présente Conven-Uon n'ont pas
besoin d'étre certifiés.

5.
Les frais occasionnés en appliquant
la présente Convention sont å la charge de TEtat d'exécution, ä Tex-ception des
frais occasionnés exdusivement sur le territoire de TEtat de condamnation.

ARTIKEL 17 Språk och kostnader

1.
Informafion enligt artikel 4,
punkterna 2 och 4 skall tillhandahåUas på den fördragsslulande siats språk tiU
vilken informationen lämnas eller på något av Europarådets officiella språk.

2.
Med förbehåU för vad som sägs i
punkt 3 nedan skall översättning av framställning om överförande eller av
bilagor liU en sådan framställning inte krävas.

3.
En fördragsslutande stat kan
vid deponeringen av instmment rörande ratifikation, godtagande, godkännande
eller anslutning genom en till Europarådets generalsekreterare ställd
förklaring kräva att en framställning om överförande med bilagor skaU åtföljas
av en översättning till dess eget språk eUer till ett av Europarådets officiella
språk eller till det av dessa språk som den anger. Den kan vid detta tillfälle
förklara sig beredd att godkänna översättningar till varje annat språk utöver
ett eller flera av Europarådets officiella språk.

4.
Med undantag av vad som
föreskrivs i artikel 6.2a behöver handUngar som överlämnats i enlighet med
bestämmelserna i denna konvention inte legaliseras.

5.
Kostnader som uppkommer i
samband med fill-lämpningen av denna konvention skall bäras av verkställighetslandel,
med undantag av kostnader som uppkommer uteslutande på domslandets område.

ARTICLE 18

Signature
and entry into force

1.
This Convention shall be open
for signature by the member States of Council of Europé and non-member States which
have participat-ed in its elaboration. It is subject to ratification, acceptance
or approval. Inslm-ments of ratification, acceptance or approval shall be de-posited
with the Secretary General of the CouncU of Europé.

2.
This Convenfion shaU enter into
force on the first day of the month following the expiraUon of a period of three
months after the date on which three member States of the Council of Europé have
expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the
provisions of paragraph 1.

3. In respect of any signatory State which subsequent-ly
expresses its consent lo be bound by it, the Convention shall enter into force on
the first day of the month following the expiration of a period of three months
after the date of the deposit of the instmment of ratification, acceptance or
approval.

ARTICLE 18

Signature
et entrée en vigueur

1.
La présente Convention est ouverte
ä la signature des Etats membres du Conseil de TEurope et des Etats non membres
qui ont parti-cipé ä son elaboration. Elle sera soumise ä ratification, acceptation
ou approbation. Les instmments de ratification, d'acceptation ou d'ap-probation
seront déposés prés le Secrétaire General du Conseil de TEurope.

2.
La présente Convention entrera
en vigueur le premier jour du mois qui suite Texpiration d'une période de trois
mois apres la date ä laquelle trois Etats membres du Conseil de 1'Europe auront
exprimé leur consentement ä étre lies par la Convenfion, conformément aux
dispositions du paragraphe 1.

3.
Pour tout Etat signa-taire qui exprimera
ultérieu-rement son consentement ä étre lié par la Convention, celle-d entrera
en vigueur le premier jour du mois qui suit Texpiration d'une période de trois mois
apres la date du dépöt de rinstmment de ratification, d'acceptation ou d'approbation.

ARTIKEL 18

Undertecknande
och ikraftträdande

1.
Denna konvention är öppen för
undertecknande av Europarådets medlemsstater samt för icke-medlemsstater som
har deltagit i utarbetandet av konventionen. Den skall ratificeras, godtagas
eller godkännas. Instmment rörande ratifikation, godtagande eller godkännande
skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

2.
Denna konvention
träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en
period om tre månader efter den dag då tre medlemsstater i Europarådet har
förklarat sig bundna till konventionen i enlighet med bestämmelserna i punkt 1.

3.
I förhållande Ull en sig-natärstal som senare förklarar sig bunden lill konventionen
träder den i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en
period om tre månader efter den dag då instmmentet rörande ratifikafion, godtagande
eUer godkännande har deponerats.

ARTICLE 19

Accession
by non-member States

I.
After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the
Council of Europé, after Consulting the Contracting States, may invite any
State not a member of the Council and not mentioned in Artide

ARTICLE 19

Adhésion
des Etats non membres

1.
Apres Tentrée en vigueur de la présente Convention, le Comité des Ministres
du Conseil de 1'Europe pourra, apres avoir consulté les Etats contractanls, inviter
tout Etat non membre du Conseil et non mentionné

ARTIKEL 19

Icke-medlemsstaters
anslutning

1.
Sedan denna konvention har trätt i kraft kan Europarådets ministerkommitté,
efter samråd med de fördragsslutande staterna, inbjuda en stat som inte är
medlem av rådet och som inte nämns i artikel 18.1 att

18.1 to accede
to this Convenfion, by a decision taken by the majority provided for in Artide
20. of the Statute of the Council of Europé and by the unanimous vote of the
representatives of the Contracting States enfitled to sit on the Committee.

2. In respect
of any acced-ing State, the Convention shall enter into force on the first day
of the month following the expiration of a period of three months after the date
of deposit of the instmment of accession with the Secretary General of the Council
of Europé.

ä 1'article 18.1. ä adhérer ä la présente Convention, par une
decision prise ä la majo-rité prévue ä 1'article 20.t/ du Statut du Conseil de TEu-rope,
et ä funanimité des representants des Etats Contractanls ayant le droit de siéger
au Comité.

2. Pour tout
Etat adhé-rant, la Convention entrera en vigueur le premier jour du mois qui suit
Texpiration d'une période de trois mois apres la date du dépöt de rinstmment d'adhésion
prés le Secrétaire General du Conseil de TEurope.

ansluta
sig till denna konvention. Ett beslut härom kräver sådan majoritet som föreskrivs
i artikel 20. d i Europarådets stadgar och måste enhälligt biträdas av ombuden
för de fördragsslutande stater som har rätt att representeras i kommittén.

2. I förhållande
till en stat som ansluter sig träder konventionen i kraft den första dagen i
den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag
då instmmentet rörande anslutningen deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

ARTICLE 20 Territorial application

1.
Any State may at
the fime of signature or when de-positing its instmment of ratificafion, acceptance,
approval or accession, specify the territory or territories to which this Covention
shaU apply.

2.
Any State may at
any låter date, by a déclaration addressed to the Secretary General of the Council
of Europé, extend the application of this Convenfion to any other territory specified
in the déclaration. In respect of such territory the Convention shall enter into
force on the first day of the month following the expiration of a period of three
months after the date of receipt of such déclaration by the Secretary General.

3.
Any déclaration
made under the two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified
in such dedarafion, be with-

ARTICLE 20 Application territoriale

1. Tout Etat peut, au mo

ment de la signature ou au

moment du dépöt de son in

stmment de ratification,

d'acceptafion ou d'adhésion,

designer le ou les territories

auxquds s'appliquera la pré

sente Convention.

2.
Tou Etat peut, å
tout autre moment par la suite, par une déclaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de TEurope, étendre 1'appUcation de la présente Convention ä
tout autre territoire désigne dans la déclaration. La Convention entrera en vigueur
ä 1'égard de ce territoire le premier jour du mois qui suit 1'expiration d'une période
de trois mois apres la date de reception de la déclaration par le Secrétaire
General.

3.
Toute déclaration
faite en vertu des deux paragraphes précédents pourra élre retirée, en ce qui con-ceme
tout territoire désigne

ARTIKEL 20 Territoriell tillämpning

1.
Varje stat kan
vid undertecknandet eller vid deponeringen av instrument rörande
ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning närmare ange det eller
de områden beträffande vilka konventionen skall fiU-lämpas.

2.
Varje stat kan
vid vilken som helst senare fidpunkt, genom förklaring ställd till
Europarådets generalsekreterare, utsträcka till-lämpningen av denna konvention
till vilket som helst annat område som anges i förklaringen. Med avseende på ett
sådant område träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då
generalsekreteraren mottog förklaringen.

3.
En förklaring
som avgetts i enlighet med de båda föregående punkterna kan, beträffande
område som har angetts i förklaringen, alertas

drawn by a
notification addressed to the Secretary General. The withdrawal shall become effecfive
on the first day of the month following the expiration of a period of three months
after the date of receipt of such notification by the Secretary General.

dans cette
déclaration, par notification adressée au Secrétaire General. Le retrait prendra
effet le premier jour du mois qui suit Texpiration d'une période de trois mois
apres la date de reception de la notification par le Secrétaire General.

genom en
underrättelse ställd tiU generalsekreteraren. Återtagandet träder i kraft den
första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader
efter den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

ARTICLE 21

Temporal application

This Convention shall be applicable to the enforcement of
sentences imposed either before or after its entry into force.

ARTICLE 21

Application dans le temps

La présente Convenfion sera applicable å Fexécufion des condamnations
pronon-cées soit avant soit apres son entrée en vigueur.

ARTIKEL 21

Temporär tillämpning

Denna konvenfion skall tillämpas pä verkställigheten av
påföljder som ådömts såväl före som efter konventionens ikraftträdande.

ARTICLE 22

Relationship to other Conven-tions and Agreements

1.
This Convenfion
does not affect the rights and un-dertakings derived from ex-tradition treaties
and other treaties on intemational co-operation in criminal matters providing
for the transfer of detained persons for purposes of confrontation or tes-timony.

2.
If two or more Parties
have already conduded an agreement or treaty on the transfer of sentenced persons
or otherwise have es-tablished their relations in this matter, or should they
in future do so, they shall be entitled to apply that agreement or treaty or
to regulate those relations accordingly, in lieu of the present Convention.

3. The present Convention does not affect the right of
States party to the Euro-pean Convention on the Intemational VaHdity of Crim-

ARTICLE 22

Relations avec d'autres con-ventions et accords

1.
La présente Convention
ne porte pas atteinte aux droits et obligations décou-lant des traités d'extradition
et autres traités de coopération internafionale en mai-tiére pénale prévoyant
le transférement de détenus ä des fins de confrontation ou de témoignage.

2.
Lorsque deux ou
plu-sieurs Parties ont déjä conclu ou conduront un accord ou un traité sur le transférement
des condamnés ou lorsqu'ils ont établi ou établiront d'une autre maniére leurs
relations dans ce domaine, ils auront la faculté d'appliquer ledit accord, traité
ou arrange-ment au lieu de la présente Convention.

3. La présente Convention ne porte pas atteinte au droit
des Etats qui sont Par-fies ä la Convention euro-péenne sur la valeur interna-

ARTIKEL 22

Förhållande till andra konventioner och avtal

1.
Denna
konvention inverkar inte på de rättigheter och åtaganden enligt utlämningsavtal
och andra avtal om intemationellt samarbete i straffiättsliga frågor, som
medger överförande av häktade personer för konfrontation eUer vittnesmål.

2.
Om två eller
flera fördragsslutande stater redan har ingått en överenskommelse eller ett
avtal om överförande av dömda personer eller på annat sätt har reglerat sina förhåUanden
med varandra i detta ämne, eller om de skulle göra så i framtiden, har de rätt
att tillämpa denna överenskommelse eller detta avtal eller att reglera sina
förhållanden med hänsyn härtUI i stället för att tiU-lämpa denna konvention.

3.
Denna
konvention inverkar inte på den rättighet som tiUkommer fördragsslutande stat
enligt den europeiska konventionen om

inal Judgments to conclude bilateral or multilateral agreements
with one another on matters dealt with in that Convention in order to supplement
its provisions or fa-cilitate the application of the principles embodied in it.

4. If a request for transfer falls within the scope of both
the present Convention and the European Convention on the International Validity
of Criminal Judgments or another agreement or treaty on the transfer of sentenced
persons, the requesfing State shall, when making the request, indicate on the
basis of which instrument it is made.

tionale des jugements répres-sifs de condure entré elles
des accords bilatéraux ou multUatéraux, relatifs aux questions réglées par cette
Convention, pour en com-pléter les dispositions ou pour faciliter fapplication
des principes dont eUe s'in-spire.

4, Si une demande
de transférement tombe dans le champ d'application de la présente Convention et
de la Convention européenne sur la valeur intemationale des jugements répressifs
ou d'un autre accord ou traité sur le transférement des condamnés, TElal requérant
doU, lorsqu'il formule la demande, préciser en vertu de quel instmment la demande
est formulée.

brottmålsdoms
internafionella rättsverkningar att ingå bilaterala och multUaterala
överenskommelser med varandra i ämnen som behandlas i den konventionen för
att göra tillägg till dess bestämmelser eller underlätta tiU-lämpningen av
dess principer.

4. Om en
framställning om överförande faUer inom ramen både för denna konvention och
för den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
eller för någon annan överenskommelse eller något annat avtal om överförande
av dömda, skall den anmodande staten när framställningen görs ange på gmndval
av vilket instmment detta sker.

ARTICLE 23

Friendly settlement

The European Committee on Crime Problems of the Council of
Europé shaU be kept informed regarding the application of this Convention and shall
do whatever is necessary to facilitate a friendly settlement of any difficulty which
may arise out of its application.

ARTICLE 23

Réglement amiable

Le Comité européen pour les problémes criminels suivra rapplication
de la présente Convention et facili-tera au besoin le réglement amiable de toute
dtfficulté d'application.

ARTIKEL 23

Vänskaplig lösning

Europarådels europeiska kommitté om brottsfrågor skall håUas
underrättad om tillämpningen av denna konvention och skaU göra vad som behövs
för att underlätta en vänskaplig lösning av varje svårighet som kan uppstå vid
tiUämpningen.

ARTICLE 24 Denunciation

1.
Any Party may at
any time denounce this Convention by means of a notification addressed to the
Secretary General of the Council of Europé.

2.
Such denunciation
shaU become effective on the first day of the month following the expiration of
a period of three months after the date

ARTICLE 24 Dénonciation

1.
Toute Partie peut,
ä tout moment, dénoncer la présente Convention en ådressant une notification au
Secrétaire General du Conseil de 1'Europe.

2.
La dénonciation
prendra effet le premier jour du mois qui suit Texpiration d'une période de trois
mois apres la date de récepfion de

ARTIKEL 24 Uppsägning

1.
En
fördragsslutande stat kan när som helst säga upp denna konvention genom en
till Europarådets generalsekreterare ställd underrättelse.

2.
Uppsägningen
träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en
period om tre månader efter den dag dä ge-

of
receipt of the notification by the Secretary General.

3. The present Convenfion
shall, however, continue to apply to the enforcement of sentences of persons who
have been transferred in con-formity with the provisions of the Convention before
the date on which such a denunciation lakes effect.

la
notification par le Secrétaire General.

3. Toutefoi, la présente Convention
continuera å s'appliquer å fexécution des condamnations de personnes transférées
conformément ä ladite Convention avant que la dénonciation ne prenne effet.

neralsekreteraren mottog
underrättelsen.

Denna konvention skall
emellertid forsältningsvis tillämpas pä verkställighet av påföljder beträffande
personer som har överförts i enlighet med konventionens föreskrifter före
den dag då en sådan uppsägning träder i kraft.

ARTICLE 25

Notifications

The
Secretary General of the Council of Europé shall notify the member States of the
CouncU of Europé, the non-member States which have participated in the elaboration
of this Convention and any State which has ac-ceded to this Convention of:

a. any
signature;

b. the
deposit of any in

stmment of ratification, ac

ceptance, approval or acces

sion;

c. any
date of entry into

force of this Convention in

accordance with Artides

18.2 and 3, 19.2 and 20.2

and 3;

d. any
other act, déclara

tion, notification or com

munication relating to this

Convention.

In
witness whereof the un-dersigned, being duly author-ised thereto, have signed this
Convention.

Done
at Strasbourg, this 21st day of March 1983, in EngUsh and French, both texts being
equaUy authen-tic, in a single copy which shall be deposited in the ar-chives
of the CouncU of Europé. The Secretary General of the Council of Europé shall
transmit certified co-

ARTICLE 25

Notifications

Le
Secrétaire General du ConseU de I'Europé notifiera aux Etats membres du Conseil
de rEuropé, aux Etats non membres qui ont parti-cipé ä 1'élaboration de la présente
Convention ainsi qu'a tout Etat ayant adhéré ä celle-ci:

a. toute
signature;

b. le
dépöt de tout instm

ment de ratificafion, d'ac-

ceptation, d'approbation ou

d'adhésion;

c. toute
date d'entrée en

vigueur de la présente Con

vention conformément å ses

artides 18.2 et 3, 19.2 et 20.2

et 3;

d. tout
autre acte, déclara

tion, notification ou com

munication ayant trait ä la

présente Convention.

En foi
de quoi, les sous-signés, dument autorisés ä cet effet, ont signé la présente Convention.

Fait
å Strasbourg, le 21 mars 1983, en frangais et en anglais, les deux textes fai-sant
également foi, en un seul exemplaire, qui sera dé-posé dans les archives du Conseil
de I'Europé. Le Secrétaire General du Conseil de r Europé en communi-quera copie
certifiée con-

ARTIKEL 25

Underrättelser

Europarådets
generalsekreterare skall underrätta Europarådets medlemsstater, de icke-medlemsstater
som har deltagit i utarbetandet av denna konvention och varje stat som har
anslutit sig tiU denna konvention om:

a. undertecknande;

b. deponering
av ratifika

tions-, godtagande-, godkän

nande- eller anslutningsin-

stmment;

c. dagar
för konventio

nens ikraftträdande enligt ar-

tiklama 18.2 och 3, 19.2 och

20.2 och 3;

d. andra
åtgärder, förkla

ringar, underrättelser eller

meddelanden som rör denna

konvention.

TUl
bekräftelse härav har undertecknade, därtiU vederbörligen befuUmäktigade,
undertecknat denna konvention.

Som
skedde i Strasbourg den 21 mars 1983 på engelska och franska, vilka båda texter
äger lika vitsord, i ett exemplar, som skaU förvaras i Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall översända bestyrkt avskrift därav tUl varje medlemsstat
i Europarådet och

pies to each member State
of the Council of Europé, to the non-member States which have participated in the
elaboration of this Convention, and to any State invited to accede to it.

forme ä chacun des Etats membres
du Conseil de TEurope, aux Etats non membres qui ont participé ä félaboration
de la présente Convention et ä tout Etat invite ä adhérer ä celle-ci.

tiU varje stat som har
inbjudits att ansluta sig tiU denna konvention.

Prop. 1983/84:197

80
Underbilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

dels att i 1, 3, 8, 34, 36, 37 och 41 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 25 a,
25 b och 27 §§, med nedan angivna lydelse,

dels att
2, 4, 6, 25, 26 och 33 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Avser förordnande enligt I §

verkställighet av dom eller annat

avgörande meddelat i främmande

stat som tillträtt den i Haag den 28

maj 1970 undertecknade europeiska

konventionen om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen) eller avser förordnandet
verkställighet i sådan stat av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts
eller beslutats av svensk domstol eller annan svensk myndighet, gäller 4-41 §§,
i den mån ej annat anges i förordnandet.

Gäller förordnande annan främmande stat än som sägs i
första stycket, meddelar Konungen bestämmelser om prövning av fråga om
verkställighet i Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet i den
främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller
beslutats i Sverige. Bestämmelserna i 25—34 §§ gäller dock i liUämpliga delar.

Avser förordnande enligt I §

verkställighet av dom eller annat

avgörande enligt den i Haag den 28

maj 1970 undertecknade europeiska

konventionen om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen) eller avser förordnandet
verkställighet enligt den konventionen [främmande stat av påföljd eller
förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats av svensk domstol eller annan
svensk myndighet, gäller 4-41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.

Har förordnandet föranletts av annan överenskommelse med
främmande stat än brottmålsdomskonventionen, meddelar regeringen bestämmelser
om prövning av fråga om verkställighet i Sverige av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i den främmande staten eller fråga om verkställighet
i den främmande staten av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagats eller
beslutals i Sverige. Bestämmelserna i 25— 34 §§ gäller dock i tillämpliga
delar.

Med
europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller annat avgörande varigenom
domstol eller annan myndighet i stat som tillträtt

Med
europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom eller annat avgörande varigenom
domstol eUer annan myndighet i stat som tillträtt

Prop. 1983/84:197 81

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

brottmålsdomskonventionen har brottmälsdomskonventionen har

ådömt eller ålagt någon påföljd för ådömt eller ålagt någon påföljd för

brott eller förklarat egendom för- brott eller förklarat egendom för

verkad, verkad.

Bestämmelserna i denna lag om europeisk brottmålsdom
gäller dock inte ifråga om ett avgörande som skall verkställas här i landet med
tillämpning av annan överenskommelse med främmande stat än brottmålsdomskonventionen.

Med utevarodom förstås i denna lag sådant i första slyckei
angivet avgörande som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol
eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om
förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken
inför domstol.

Vad nedan i denna lag sägs om påföljd gäller även
förverkande, om ej annat särskilt föreskrives.

6 § Framställning om verkställighet av europeisk brottmälsdom
kan avslås

1.
om gärning som
påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2.
om det finnes gmndad
anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts
av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3.
om gärning som
påföljden avser omfattas av här i landet pågående fömndersökning, väckt åtal,
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut
har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

4.
om gärning som
påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5.
om påföljden ej
kan verkställas här i landet,

6.
om del kan
antagas atl påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7.
om den dömde
vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

8.
om en fillämpning
av 35,kap. 8. om en fillämpning av 35 kap.
1-10 §§ eller 36 kap. 10 § brotts- 1-9
§§ eUer 36 kap. 10 § brottsbal-balken skulle innebära att påföljden ken skulle innebära att påföljden bortfallit. bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt
lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes,
skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket
8.

25 §

Skall enligt förordnande som Skall / annat fall än då 5-24 §§

avses i 2 § andra stycket eller 3 § är tillämpliga verkställighet ske här

verkställighet ske här i landet av i landet av påföljd för brott, för vil-

påföljd för brott, för vilket lagföring ket lagföring ägt mm i främmande

ägt mm i främmande stat, vilken ej stat, gäller i fråga om sådan verk-

tillträtt brottmålsdomskonvention- ställighet vad som är föreskrivet
om

6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 197

Prop. 1983/84:197

Nuvarande lydelse

en, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är
föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande
dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige
ulan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt
svensk lag, får verkställighet äga mm utan hinder av att påföljden är
strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda
böter fär verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp
som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande,
gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast
motsvarande art.

Verkställighet
i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att
påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den
främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket skaU, i den mån det
kan ske, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den
främmande staten samt tid varunder han med anledning av brott som avses med
påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i
landet.

82

Förestagen lydelse

verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd beslämts
här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, fär verkställighet
äga rum utan hinder av alt påföljden är strängare än som enligt svensk lag
kunnat följa pä brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet
överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär
den ädömda påföljden frihetsberövande, gäUer bestämmelserna i svensk lag om
verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna pragraf får icke i
något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den
påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra
stycket skaU, i den mån det kan ske och är medgivet enligt den överenskommelse
med främmande stat som är ifråga, den dömde räknas till godo vad han kan ha
utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med anledning
av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande
staten eller här i landet.

Om verkstäUighet
här i landet enligt den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen
om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) finns härutöver
bestämmelser i 25 a och 25 b §§.

25 a §

Verkställighet av frihetsberövande påföljd som på
grund av

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

83

brottslig gärning har ådömts eller beslutats av domstol i
en stat som har tillträtt överförandekonventionen får med tillämpning av
nämnda konvention ske i Sverige om

1. den dömde är svensk medbor

gare eller har hemvist här,

2.
den
dömde har samtyckt titt att verkställighet sker i Sverige,

3.
den
gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag, och

4.
den tid
för frihetsberövande som återstod när framstäUning om verkställighet kom in
uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att verkstäUigheten
ändå förs över till Sverige.

Framställning om verkställighet i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande staten hos utrikesdepartementet och prövas av regeringen.
Regeringen kan också själv göra framställning hos främmande stat om att verkstäUigheten
skall ske i Sverige.

25 b §

Bifalls en framställning som avses i 25 a §, kan
regeringen efter omständigheterna:

1.
Överlämna
åt riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny påföljd skaU bestämmas
för gärningen. För sådant falt gäller 9 §, 10 § andra stycket, 11 — 13 och 15 §§
samt 17 § andra stycket första meningen i tillämpliga delar. Påföljden får
dock inte bestämmas till enbart böter.

2.
Förordna
att verkstäUighet eller fortsatt verkställighet skall ske i Sverige av den
påföljd som har bestämts i den främmande staten enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar.

I fall som avses i denna paragraf tillämpas 24 § första
och andra styckena på motsvarande sätt.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages av
kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller
förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Framställning om verkställighet
får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1—8 hinder
mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

FramstäUning om verkställighet av frihetsberövande påföljd
får ej göras, om den dömde är svensk ;nedborgare och själv motsätter sig
åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts
eller ålagts annan än svensk medborgare, skall den centrala utlänningsmyndigheten
höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten
att framställning göres, underslälles ärendet Konungen för avgörande.

Har
Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet av påföljd i visst fall får
anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer krimi-. nalvärdsstyrelsen att
framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upplages av
kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller
förverkande, annan myndighet som regeringen bestämmer. Framställning om
verkställighet fär ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra
stycket 1—8 eller 25 a § första stycket hinder mol verkställighet i den
främmande staten kan antagas föreligga.

Framställning
om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej / något fall göras, om den
dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga
om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än
svensk medborgare, skall invandrarverket höras, om icke den dömde samtycker
till ål-gärden. Avstyrker invandrarverket att framställning göres underslälles
ärendet regeringen för avgörande.

Har regeringen enligt 3 § förordnat alt verkställighet av
påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

27 § '

Görs med åberopande av överförandekonventionen
framställning av myndighet i främmande stat om att verkställighet av svensk dom
skall anordnas i den staten, prövas framställningen av kriminalvårdsstyrelsen
med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket.

Förutvarande 27 § upphävd genom 1973: 136.

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

85

Är i fall
då framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts
enligt 26 § den dömde berövad friheten här i landet eller uppehåller han sig
eljest här, skall han överföras tUl den främmande statens område så snart den
staten meddelat att framställningen bifallits samt, när framställning gjorts
enligt 26 § tredje stycket, utfäst sig att, i den mån icke medgivande som
avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad som enligt 23 § gäller här i landet för
det fall att någon som är berövad friheten i främmande stat överföres till
Sverige för verkställighet av påföljd som ådömts honom i den staten.

Är i fall
dä framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts
enligt 26 § eller 27 § den dömde berövad friheten här i landet eller uppehåller
han sig eljest här, skall han överföras till den främmande statens område så
snart framstäUningen bifallits samt, när framställning gjorts enligt 26 §
tredje stycket, den främmande staten har utfäst sig att, i den mån icke
medgivande som avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad som enligt 23 § gäller
här i landet för det fall att någon som är berövad friheten i främmande stat
överföres till Sverige för verkställighet av påföljd som ådömts honom i den
staten.

Första stycket gäller ej, om den främmande staten meddelar
att den avstår frän att verkställa påföljden.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

7 Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 197

Prop. 1983/84:197 86

Underbilaga 3

Utkast till

Förordning

om
ändring i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1977:178)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom

dels att nuvarande 13 och 14 §§ skall betecknas 20 och 2r §§,

dels att rubriken närmast före 13 § skall sättas närmast
före nya 20 §,

dels att I § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att närmast före rubriken "Inledande
bestämmelser" skall införas en ny mbrik av nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skaU införas sju nya paragrafer,
13-19 §§ samt närmast före 13, 15 och 17 §§ nya mbriker av nedan angivna
lydelse.

Verkställighet enligt den europeiska konventionen den 23
maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen)

Inledande bestämmelser

1 §' Påföljd som avses i 1 § första stycket lagen
(1972:260) om internationeUt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
får verkställas i Sverige enligt nämda lag om påföljden har ådömts eller
beslutats i följande stater som har tillträtt brottmålsdomskonventionen: Cypern,
Danmark, Norge, Turkiet eller Öslerrike.

Verkställighet av påföljd som avses i 1 § andra stycket
lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom fär
anförtros åt myndighet i Cypern, Danmark, Norge, Turkiet eller Österrike under
de fömtsättningar som anges i samma lag.

Verkställighet enligt konventionen den 21 mars 1983 om
överförande av dömda personer (överförandekonventionen)

Inledande bestämmelser

13 § Frihetsberövande påföljd får verkställas i Sverige
enligt lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott

målsdom, om påföljden har ådömts eUer beslutats i följande stater som har

tillträtt överförandekonventionen:

Verkställighet av fängelsestraff som har ådömts här i
landet får anförtros

myndighet---- under de fömtsättningar som anges i lagen om interna

tioneUt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

14 § Den dömde skall skriftligen underrättas angående
beslut om över

förande av verkställighet enligt överförandekonventionen.

' Senaste lydelse 1980:979.

Prop. 1983/84:197 87

15 § Framställning från främmande stat om verkstäUighet
i Sverige enligl 13 § första stycket skall göras skriftligen och vara åtföljd
av de handlingar som anges i 4 § och övriga handlingar av betydelse för frågans
bedömning. Vid framställningen skall vara fogat bevis om att den dömde eller
laglig ställföreträdare för honom har samtyckt till att verkstäUigheten
överförs till Sverige.

16
§ FramstäUning från Sverige hos
främmande stat om verkställighet här i landet enligt överförandekonventionen
görs av utrikesdepartementet hos behörig myndighet i den främmande staten.

Verkställighet
utomlands

17 § Om verkställigheten av ett här i landet ådömt
fängelsestraff kan anförtros åt myndighet i annan stat enligt 13 § andra
stycket, skall den dömde genom kriminalvårdsstyrelsens försorg upplysas om
detta och om innebörden av att verkställigheten överförs. Begär den dömde i ett
sådant fall själv att verkstäUigheten överförs, skall kriminalvårdsstyrelsen
underrätta behörig myndighet i den främmande staten om detta. Därvid skaU
anges den dömdes födelsetid, födelseort och hemvist, brottens beskaffenhet
samt påföljdens art och längd.

18
§ Förklaring rörande samtycke
som avses i 25 a § första stycket 4 lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom avges inför styresman vid
kriminalvårdsanstalt eller föreståndare för allmänt häkte eller inför
polismyndighet. Den som mottar förklaringen skall förvissa sig om att den dömde
avgett förklaringen med fuU vetskap om dess innebörd. Anteckning om förklaring skaU
göras i protokoU eUer dokumenteras pä annat lämpligt sätt.

19
§ Framställning som avses i 27
§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom
inges till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar den tiU
kriminalvårdsstyrelsen.

Denna
förordning träder i kraft den

Prop.
1983/84:197 88

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemorian
(dnr 2574-83) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

Enligt 5vea hovrätt kan verkställighet i ett främmande
land i realiteten innebära särskilt stora påfrestningar för utlänningen, inte
minst om utvisning skall följa på det avtjänade straffet. För dem som är
ansvariga för verkställigheten kan den intagnes främlingskap orsaka särskilda
problem och kostnader. Det är därför enligt hovrätten betydelsefullt med
åtgärder som underlättar överföring av straffverkställighet till den dömdes hemland,
i synnerhet när det gäller långvariga frihetsberövanden.

2.2 Sveriges tillträde till överförandekonventionen

Enligt Svea hovrätt kan man som berörts i promemorian mot etl
svenskt tillträde tiU överförandekonventionen åberopa olägenheterna av att två
konventioner jämsides skall reglera i stort sett samma slags frågor men på
skilda sätt. Med hänsyn bl. a. till att det är viktigt att ett ökat internafionellt
samarbete kommer till stånd när det gäller överföring av straffverkställighet,
tillstyrker hovrätten att Sverige tUlträder överförandekonventionen.
Tillträdet bör emellertid enligt hovrätten kunna anstå tiU dess det står klart
att konventionen kommer att tillträdas av ett beaktansvärt antal av de stater
som inte har tillträtt brottmålsdomskonvenfionen.

Stockholms tingsrätt delar den i promemorian framförda
uppfattningen att Sverige inte bör ställa sig utanför det avsedda samarbetet.
Det framstår för tingsrätten som angelägel alt möjlighelerna fill bemästrande
av de problem som brottslighetens internationalisering medför, förbättras genom
fillskapande av bestämmelser om överförande av verkställighet som kan förväntas
komma tiU ökad tillämpning.

Kammarrätten i Jönköping och domstolsverket Ullstyrker att
Sverige fillträder överförandekonventionen med de förklaringar som förordas i
promemorian.

Prop.
1983/84:197 89

Oc\iså
rikspolisstyrelsen tillstyrker att Sverige tUlträder konventionen. Styrelsen
framhåller emellertid att ett förenklat förfarande inte får leda till att
straff, utdömda i utlandet i realiteten lindras genom verkställighet i Sverige.
En sådan praxis skulle enligt styrelsen i förhållande tUl mänga länder försvåra
ett effektivt samarbete bland annat på narkotikabekämpningens område.

Kriminalvårdsstyrelsen
som också tillstyrker att Sverige tillträder konventionen delar uppfattningen
att brottmålskonventionen inte motsvarat de förväntningar som funnits
beträffande ökade möjligheter för överflyttning av verkställighet. Enligt
styrelsen är det svårt att bedöma humvida överförandekonventionen kommer att
medföra någon förbättring av den nuvarande situationen, men styrelsen för sin
del anser att den sannolikt kommer att medföra en förbättring i de fall en
överflyttning av straffverkställighet för svenska medborgare som är intagna i utomnordiska
fängelser aktualiseras. Konventionen kommer därvid troligen att innebära en
avsevärd förenkling av förfarandet.

Inte
heller Sveriges domareförbund och statens invandrarverk har något att erinra
mot att Sveriges tillträder konvenfionen.

2.3
Lagstiftning

Svea
hovrätt tillstyrker att konventionstexten omarbetas tUl lag med transformationsmeloden
och att de bestämmelser som behövs arbetas in i IVL. Hovrätten anser att det i
promemorian föreslagna nya Qärde stycket tUl 25 § IVL bör placeras under IVL:s
inledande bestämmelser, eventuellt i 2 §, med någon justering. Definitionen i 4
§ av begreppet, europeisk brottmålsdom torde enligt hovrätten kunna förenklas
på sä vis att man i nämnda paragraf direkt knyter an till brottmålsdomskonventionen.
Vidare kan rubriken tiU 5—24 §§ ges lydelsen "Verkställighet i Sverige
enligt brottmålsdomskonventionen" och rubriken till 25, 25a och 25b §§
lydelsen "VerkstäUighet i Sverige av utländsk brottmålsdom i annat
fall".

Stockholms
tingsrätt delar uppfattningen att en omfattande överarbet-ning av
internationella verkställighetslagen kan anstå tiU dess praktisk erfarenhet
föreligger.

Den
ökning av antalet fall av överförande av verkställighet som den nya konventionen
förhoppningsvis kan leda till torde enligt Ungsrätten inte behöva föranleda
någon oro vad gäller tingsrättens arbetsbelastning även om den samlade effekten
av dylika fommregler kan förtjäna att hållas i minnet.

Kammarrätten
i Jönköping tillstyrker de föreslagna lagändringarna.

Också
enligl domstolsverket kan förslagen till ändring av IVL läggas till grund för
lagstiftning.

Enligt
domstolsverkets mening bör man dock, överväga om inte de gmnder som bör
föranleda att verkställighet enligt överförandekonventionen vägras, bör
preciseras och komma fill uttryck i lagtexten.

Prop. 1983/84:197 90

Riksåklagaren
ställer sig bakom uppfattningen, atl en mera grundlig revision av internafionella
verkställighetslagen bör anstå tiU dess man får större erfarenhet beträffande
tillämpningen av brottmålsdoms- och överförandekonventionerna. Mot denna bakgmnd
synes enligt riksåklagaren den sistnämnda konventionen nu kunna arbetas in i
lagen på det sätt som föresläs i promemorian.

Enligt
kriminalvårdsstyrelsen bör ställföreträdare vid ordinarie befattningshavares
förfall äga befogenhet att uppta förklaring angående samtycke tUl överförande
av straffverkställighet.

Statens invandrarverk
erinrar om att Sverige i andra sammanhang har gett begreppet
"national" en förhållandevis vidsträckt tolkning. I anslutning till
förslaget att Sverige bör avge en förklaring som innebär att med
"national" i konventionens mening även skall avses i
verkställighetslandet domicUierade utlänningar viU verket erinra om att en kontroll
av den dömdes status i Sverige bör företas innan något beslut fattas om överförande
av verkställighet. Detta är dock endast nödvändigt i fråga om personer som
inte är medborgare i något av de nordiska länderna.

En fömtsättning
för att verkställighet skall överföras bör enligt verkets mening vara att den
dömde, om han är medborgare i ett utomnordiskt land, innehar uppehålls- och arbetstUlstånd
för bosättning (alternativt permanent uppehållstillstånd), eller att hans tiUstånd,
om det har löpt ut, kan förnyas.

Enligt
domstolsverkets mening bör man dock överväga om inte de grunder som bör
föranleda att verkställighet enligt överförandekonventionen vägras, bör
preciseras och komma Ull uttryck i lagtexten.

Riksåklagaren ställer sig
bakom uppfattningen, att en mera grundlig revision av internationeUa
verkställighetslagen bör anstå till dess man får större erfarenhet beträffande
tillämpningen av brottmälsdoms- och överförandekonventionerna. Mot denna bakgmnd
synes enligt riksåklagaren den sistnämnda konventionen nu kunna arbetas in i
lagen på det sätt som föresläs i promemorian.

Enligt
kriminalvårdsstyrelsen bör ställföreträdare vid ordinarie befattningshavares
förfall äga befogenhet att uppta förklaring angående samtycke tUl överförande
av straffverkställighet.

Statens invandrarverk
erinrar om att Sverige i andra sammanhang har gett begreppet "nafional"
en förhållandevis vidsträckt tolkning. I anslutning till föreslaget att
Sverige bör avge en förklaring som innebär att med "national" i
konventionens mening även skall avses i verkstäUighetslandet domicilierade
utlänningar vill verket erinra om att en kontroll av den dömdes status i
Sverige bör företas innan något beslut fattas om överförande av
verkställighet. Detta är dock endast nödvändigt i fråga om personer som inte
är medborgare i något av de nordiska ländema.

En fömtsättning
för att verkställighet skaU överföras bör enligt verkets mening vara att den
dömde, om han är medborgare i ett utomnordiskt land.

Prop.
1983/84:197 91

innehar
uppehålls- och arbetsfiUstånd för bosättning (alternativt permanent
uppehållstillstånd), eUer att hans tillstånd, om det har löpt ut, kan förnyas.

Den
kontroU som erfodras bör ske genom att kontakter tas med verket.

Det kan enligt
invandrarverket inte uteslutas att den dömde på grund av den politiska
situationen i ett land som tillträtt konventionen kan ha skäl som avses i 3, 5
eller 6 § utlänningslagen (1982:1111) mot att överföras till detta land från
Sverige. Mot bakgmnd härav understryker verket betydelsen av att den dömde -
innan det beslutas om överförande av verkställigheten - har klart för sig vad
hans samtycke tUl överförandet innebär. Det kan heller inte uteslutas att den
dömde i vissa situationer måste informeras om läget i det land varom är ifråga
för att han skall få full insikt i vad ett samtycke innebär.

2.4
Övrigt

Sveriges
Advokatsamfund tillstyrker de förslag som har lagts fram i promemorian.

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkstäUighet av brottmålsdom

dels att i 1, 3, 8, 34, 36, 37 och 41 §§ ordet "Konungen"
skall bytas ut mot "regeringen",

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 25 a,
25 b och 27 §§, av nedan angivna lydelse,

dels att
2, 4, 6, 25, 26 och 33 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse.

Föreslagen
lydelse

Avser
förordnande enligt 1 §

verkställighet av dom eller annat

avgörande meddelat i främmande

stat som tillträtt den i Haag den 28

maj 1970 undertecknade europeiska

konventionen om brottmålsdoms

intemationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen)
eller avser förordnandet verkstäUighet i sådan stat av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats av svensk domstol eller annan svensk
myndighet, gäller 4-41 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.

Avser
förordnande enligt I §

verkställighet av dom eller annat

avgörande enligt den i Haag den 28

maj 1970 undertecknade europeiska

konvenfionen om brottmålsdoms

internafionella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen)
eller avser förodnandet verkställighet enligt den konventionen [främmande stat
av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats av svensk
domstol eller annan svensk myndighet, gäller 4-41 §§,i den mån ej annat anges i
förordnandet.

Gäller
förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket, meddelar
Konungen bestämmelser om prövning av fråga om verkstäUighet i Sverige av påföljd
eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i den främmande staten
eller fråga om verkstäUighet i den främmande staten av påföljd eller förverkande
som ådömts, ålagts eller beslutats i Sverige. Bestämmelserna i 25-34 §§ gäller
dock i tillämpliga delar.

Har
förordnandet föranletts av den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade
konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) eller
eljest av annan överenskommelse med främmande stat än brottmålsdomskonventionen,
meddelar regeringen bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i
Sverige av påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i den
främmande staten eller fråga om verkstäUighet i den främmande staten av
påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i Sverige.
Bestämmelserna i 25-34 §§ gäller dock i tillämpliga delar.

Prop.
1983/84:197 93

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom
eller annat avgörande varigenom domstol eUer annan myndighet i stat som
tillträtt brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd för
brott eller förklarat egendom förverkad.

Bestämmelserna i denna tag om europeisk brottmålsdom.
gäller dock inte ifråga om ett avgörande beträffande vilket frågan om verkstäUighet
här i landet skall prövas enligt annan överenskommelse med främmande stat än brottmålsdomskonventionen.

Med utevarodom förstås i denna lag sådant i första stycket
angivet avgörande som meddelats här i landet eller i främmande stal av domstol
eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om
förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken
inför domstol.

Vad nedan i denna lag sägs om påföljd gäller även
förverkande, om ej annat särskilt föreskrives.

6 § Framställning om verkstäUighet av europeisk
brottmålsdom kan avslås

1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller
militärt brott,

2.
om det finnes gmndad
anledning antaga atl domen föranletls eller den däri bestämda påföljden skärpts
av hänsyn tUl ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3.
om gärning som
påföljden avser omfattas av här i landet pågående fömndersökning, väckt åtal,
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut
har meddelats att åtal för gärningen ej skaU väckas eller fullföljas,

4.
om gärning som
påföljden avser icke har begåtts i den stal där påföljden bestämts,

5.
om påföljden ej
kan verkställas här i landet,

6.
om det kan
antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7.
om den dömde
vid tiden för brottet ej fyllt femton är,

8.
om en fillämpning
av 35 kap. 8. om en tillämpning av 35 kap.
1-10 §§ dier 36 kap. 10 § brotts- 7-9
§§ eller 36 kap. 10 § brottsbal-balken skulle innebära att påföljden ken skulle innebära att påföljden bortfallit. bortfaUit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt
lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes,
skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket
8.

25 §

Skall enligl förordnande som SkaU i annat fall än då 5—24 §§

avses i 2 § andra stycket eller 3 § är tillämpUga verkställighet ske
här

verkställighet ske här i landet av i landet av påföljd för brott för vil-

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

påföljd för brott, för vilket lagföring ägt mm i främmande
stat, vilken ej tillträtt brottmålsdomskonventionen, gäller i fråga om sådan
verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts
genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan
sägs.

Skall enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige
utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt
svensk lag, får verkställighet äga mm utan hinder av att påföljden är
strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda
böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp
som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande,
gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast
motsvarande art.

Verkställighet
i faU som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att
påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den
främmande staten. Vid verkstäUighet enligt andra stycket skall, i den mån det
kan ske, den dömde räknas tUl godo vad han kan ha utstått av påföljden i den
främmande staten samt tid vamnder han med anledning av brott som avses med
påföljden varit anhållen eller häktad i den fram-, mande staten eller här i
landet.

94

Föreslagen lydelse

ket lagföring ägt mm i främmande stat, gäller i fråga om sädan
verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts
genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan
sägs.

Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd
bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får
verkställighet äga mm utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa på brotten. Ådöihda böter får verkställas, även om
bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk
lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i
svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i faU som avses i denna paragraf får icke i
något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den
påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkstäUighet enligt andra
stycket skall, i den mån det kan ske och är medgivet enligt den överenskommelse
med främmande stat som är ifråga, den dömde räknas till godo vad han kan ha
utstått av påföljden i den främmande staten samt tid vamnder han med anledning
av brott som avses med påföljden varit anhåUen eller häktad i den främmande
staten eller här i landet.

25 a §

Verkställighet av frihetsberövande påföljd som på grund
av brottslig gärning har ådömts etter beslutats av domstol i en stat som har
tillträtt överförandekonventionen får med tillämpning av nämnda konvention ske
i Sverige

Prop.
1983/84:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

95

1.
den
dömde är svensk medborgare eller har hemvist hår,

2.
den
dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,

3.
den
gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag, och

4.
den tid
för frihetsberövande som återstod när framställning om verkställighet kom in
uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att
verkställigheten ändå förs över till Sverige.

Framställning om verkställighet i Sverige görs av behörig
myndighet i den främmande staten hos utrikesdepartementet och prövas av regeringen.
Regeringen kan också själv göra framställning hos främmande stat om att verkstäUigheten
skaU ske i Sverige.

25b§

Bifalls en framställning som avses i 25 a §, kan
regeringen efter omständigheterna:

1.
Överlämna
åt riksåklagaren att göra ansökan hos rätten om att ny påföljd skall bestämmas
för gärningen. För sådant fall gäller 9 §, 10 § andra stycket, 11 — 13 och 15 §§
samt 17 § andra stycket första meningen i tillämpliga delar. Påföljden får
dock inte bestämmas till enbart böter.

2.
Förordna
att verkställighet eller fortsatt verkställighet skall ske i Sverige av den
påföljd som har bestämts i den främmande staten enUgt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar.

Ifall som avses i denna paragraf tiUämpas 24 § första och
andra styckena på motsvarande sätt.

26 §

Fråga om
verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd i faU
som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages av kriminalvårdsstyrelsen el-

Fråga om
verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd påföljd i
fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages av
kriminalvårdsstyrelsen el-

Prop. 1983/84:197

Nuvarande lydelse

ler, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som Konungen bestämmer. FramstäUning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1-8 hinder mot
verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande
påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig
åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts
eller ålagts annan än svensk medborgare, skall den centrala utlänningsmyndigheten
höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten
att framställning göres, underslälles ärendet Konungen för avgörande.

Har Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet av
påföljd i visst faU får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

96

Föreslagen lydelse

ler, i fråga om verkställighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som regeringen bestämmer. Framställning om verkställighet får
ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket 1—8 eller 25 a §
första stycket hinder mot verkstäUighet i den främmande staten kan antagas
föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande
påföljd får ej / något faU göras, om den dömde är svensk medborgare och själv
motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande
påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens
invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker
invandrarverket att framställning göres underställes ärendet regeringen för
avgörande.

Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av
påföljd i visst faU fär anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen
att framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

27 §'

Görs med åberopande av överförandekonventionen
framställning av myndighet i främmande stat om att verkstäUighet av svensk dom skaU
anordnas i den staten, prövas framstäUningen av kriminalvårdsstyrelsen med
motsvarande tiUämpning av 25 a § första stycket.

33 §

Är i fall
då framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts
enligt 26 § den dömde berövad friheten här i landet eller uppehåller han sig
eljest här, skall han överföras till den främ-

Är i fall
då framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd har gjorts
enligt 26 eller 27 § den dömde berövad friheten här i landet eller uppehåller
han sig eljest här, skall han överföras tUl den

Förutvarande 27 § upphävd genom 1973: 136.

Prop. 1983/84:197

Nuvarande
lydelse

mande
statens område så snart den staten meddelat att framställningen bifallits samt,
när framstäUning gjorts enligt 26 § tredje stycket, utfäst sig att, i den män
icke medgivande som avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad som enligl 23 § gäller
här i landet för det fall att någon som är berövad friheten i främmande stat
överföres tUl Sverige för verkställighet av påföljd som ådömts honom i den
staten.

Första
stycket gäller ej, om den avstår från att verkställa påföljden.

97

Föreslagen
lydelse

främmande
statens område så snart framstäUningen bifallits samt, när framställning gjorts
enligt 26 § tredje stycket, den främmande staten har utfäst sig att, i den mån
icke medgivande som avses i 34 § har lämnals, iakttaga vad som enligt 23 §
gäller här i landet för det fall att någon som är berövad friheten i främmande
stat överföres tUl Sverige för verkstäUighet av påföljd som ådömts honom i den
staten.

främmande
staten meddelar atl den

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop.
1983/84:197 98

Innehåll

Sid.

Propositionen
.................................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Förslag lill lag om
ändring i lagen (1972: 260) om internationeUt samar

bete rörande verkställighet av brottmålsdom ............ ... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 1 mars 1984 .... 8

1
Inledning ......................................................... ... 8

2
Föredragandens överväganden ............................ ... 8

2.1
Bakgrund ................................................... ... 8

2.2
Överförandekonventionen ............................ .. 10

2.3
Sveriges tillträde till
överförandekonventionen . II

2.4
Förbehåll och förklaringar ............................. 12

2.4.1
Uteslutande av viss
verkställighetsform .... 12

2.4.2
Innebörden av begreppet
medborgare ("national") .... 13

2.4.3
Mottagare av framstäUningar m. m............. 14

2.4.4
Påföljd för psykiskt avvikande
lagöverträdare 14

2.4.5
Språk och kostnader ............................... 15

2.4.6
Transitering ........................................ .. 15

2.5 Av
konvenfionen föranledd lagstiftning 15

2.5.1
Allmänt .............................................. 15

2.5.2
Ändringar i internationella
verkställighetslagen 16

2.5.3
Verkställighetsföreskrifter ........................ .. 17

3
Upprättade lagförslag ....................................... 18

4
Ikraftträdande mm .......................................... .. 18

5
Hemställan .................................................... .. 19

6
Beslut .......................................................... .. 19

Utdrag av lagrådets
protokoll den 30 mars 1984 ...... 20

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 26 april 1984 ... 27

BUaga 1 PM om internationellt samarbete rörande verkställighet

av
brottmålsdom. Sveriges tillträde till konventionen den 21 mars 1983 om
överförande av dömda personer (dnr

2574-83)
........................................... 30

1 Inledning ......................................................... .. 30

2
Gällande svensk rätt m.m.................................... 31

2.1
Allmänt....................................................... .. 31

2.2
Nordiska verkställighetslagen........................... .. 31

2.3
Internafionella verkställighetslagen................... .. 32

2.4
Brottsbalken .............................................. .. 34

2.5
Internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet 35

2.6
Vissa andra former av
internationellt samarbete i brottmål ... 36

2.6.1
Utlämning ............................................. .. 36

2.6.2
Trafikbrottskonventionen.......................... .. 37

2.6.3
Lagföringskonventionen............................ .. 38

2.6.4
Terrorismkonventionen............................. .. 39

3
Konventionen om överförande av
dömda personer.... .. 39

4
Överväganden och förslag ................................. .. 43

4.1
Sveriges tillträde tUl
överförandekonventionen.... .. 43

4.2
Förbehåll och förklaringar................................ 47

4.3
Av konventionen föranledd
lagstiftning ............. .. 49

4.3.1
Lagstiftningens form och tillämpningsområde 49

Prop. 1983/84:197 99

Sid.

4.3.2
Ändringar i internationella
verkställighetslagen 50

4.3.3
Förhållandet till brottsbalkens
regler .......... 56

4.3.4
Verkställighetsföreskrifter ........................ 56

4.4
Specialmotivering till förslagel till ändring i lagen (1972:260)

om
internationelll samarbete rörande verkställighet av brott

mälsdom ..................................................... 54

UnderbUaga
1 Konventionen om överförande av dömda personer i

engelsk och fransk orginaltext jämte översättning Ull

svenska ........................................... 61

Underbilaga
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom..................................... 80

UnderbUaga
3 Utkast till Förordning om ändring i förordningen

(1977:178) med vissa bestämmelser om inlernatio-

nellt samarbete rörande verkställighet av brottmåls

dom ................................................ 86

BUaga 2 Sammanställning
av remissyttrandena av departe-

mentspromemorian,
(dnr 2574-83) om internafionellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom . 86

Bilaga
3 Del remitterande förslaget.................... 88

t>torstedts Tryckeri, Stockholm 1984