Prop. 1983/84:200

Prop.
1983/84:200

Regeringens proposition

1983/84:200

om
vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen;

beslutad
den 3 maj 1984.

Regeringen
föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag till vissa åtgärder för atl dämpa pris-och
kostnadsutvecklingen. Åtgärderna är likviditetsindragning från förelag och
kommuner, en särskild likviditetsindragning frän skogsindustrin samt stopp för
höjning av utdelningen pä aktier i vissa bolag för verksamhetsåret 1984.

Likviditetsindragningen
från företag och kommuner sker genom att arbetsgivare blir skyldiga att betala
in medel på likviditetskonto i riksbanken. Landstingskommuner, kommuner och
kyrkliga kommuner skall senast den 31 januari 1985 betala in ett belopp
motsvarande 3% av den del av 1983 års lönesumma som överstiger 20 milj. kr.
Övriga arbetsgivare, staten undantagen, skall betala in 6% av motsvarande
belopp. Hälften skall betalas in senast den 31 augusti 1984 och återstoden
senast den 31 januari 1985. Medlen skall stå kvar på likviditetskontot till
årsskiftet 1986/87. Ränta utgår med 7%.

Särskild
likviditetsindragning från skogsindustrin sker fr. o. m. den 1 juli 1984.
Depositioner motsvarande 3% av exportvärdet av skogsprodukter som förs ut ur
Sverige under tiden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985 skall betalas in på konto
i riksbanken. Medlen skall stå kvar på kontot till den 1 juli 1987 mot en ränta
som motsvarar gällande diskonto.

Om
det finns synneriiga skäl fär regeringen medge befrielse frän skyldighet atl
betala in medel på likvidiletskonlo. En motsvarande dispensmöjlighet finns i
fråga om exportdeposition. Regeringen fär även föreskriva eller i särskilda
fall besluta att medel som står inne på likvidiletskonlo och 1 Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr
200

Prop. 1983/84:200 2

exportdepositioner
skall betalas tillbaka före de lidpunkter som ovan angivits.

Vidare föreslås ett
tillfälligt förbud mot höjning av utdelningen på vissa aktier. Förbudet avser
svenska aktiebolag med aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs och
svenska aktiebolag vars aktier är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden.
Det sammanlagda belopp som delas ut för verksamhetsåret 1984 får inle överstiga
den utdelning som lämnades för närmast föregående räkenskapsår.

Prop. 1983/84:200 3

1
Förslag till

Lag
om inbetalning på likviditetskonto

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditets-

konto) i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten är inte skyldig att
betala in medel på likviditetskonto. Om det finns synnerliga skäl får
regeringen medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att betala in
medel pä likviditetskonto.

2 §
Andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga

kommuner skall pä likviditetskonto betala in etl belopp motsvarande 6

procent av den del av lönesumman för är 1983 som överstiger 20 miljoner

kronor. Med lönesumman avses underlaget för är 1983 för arbelsgivarav-

gift till folkpensioneringen enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Om

beloppet inte uppgår till minst 10000 kronor skall inbetalning inte göras.

För
inbetalning enligt första stycket gäller följande. Senast den 31 augusti 1984
skall arbetsgivaren, i avräkning på det slutliga beloppet, betala in ett belopp
motsvarande 3 procent av avgiftsunderlaget för preliminär arbetsgivaravgift
för år 1983 lill folkpensioneringen (preliminär inbetalning). Om detta belopp
inte uppgår till minst 5000 kronor skall någon preliminär inbetalning på likvidiletskonlo
inte göras. Återstoden av beloppet enligt första stycket skall betalas in
senast den 31 januari 1985 {slutlig inbetalning).

Om
den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt första
stycket skall betala in på likvidiletskonlo skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7 procent årlig ränta därå frän inbetalningsdagen.
Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

3
§ Landstingskommuner, kommuner
och kyrkliga kommuner skall senast den 31 januari 1985 på likviditetskonto
betala in ett belopp motsvarande 3 procent av den del av lönesumman för är
1983 som överstiger 20 miljoner kronor. Med lönesumman avses det underlag för
arbetsgivaravgift som anges i 2 § första stycket. Om beloppet inge uppgår till
minst 10000 kronor skall inbetalning på likvidiletskonlo inte göras.

4
§ Riksförsäkringsverket skall i
god lid före den 31 augusti 1984 och den 31 januari 1985 underrätta varje
arbetsgivare om hans skyldighet enligl 2 eller 3 § och därvid ange det belopp
som skall inbetalas. Avskrift av sådan underrättelse skall tillställas
riksbanken.

Belopp
som skall betalas in på likviditetskonto avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

5
§ Pä medel som står inne på likvidiletskonlo
utgår årlig ränta med 7 procent, vilken läggs till kapitalet vid utgången av
kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

6
§ Om inbetalning pä likvidiletskonlo
inle sker inom föreskriven lid skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet lill
statsverket. Räntan är 2 procent för varje påbörjad kalendermånad efter den
månad dä beloppet rätteligen skulle ha betalats lill dess inbetalning sker,
dock längst till och med december 1986.

Ränta
enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas

Prop. 1983/84:200 4

inom
den tid som riksbanken bestämmer i varje särskilt fall. Ränta som inte betalas
inom föreskriven tid fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för
indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inle.

7
§ Det belopp som en
arbetsgivare har betalat in på likviditetskonto skall med ränta enligl 6 § av
riksbanken betalas tillbaka till arbetsgivaren den 30 december 1986 eller den
tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall.

8
§ Riksbankens beslut enligt
denna lag fär inle överklagas.

Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop.
1983/84:200 5

2
Förslag till

Lag
om exportdepositioner för skogsprodukter

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
För skogsprodukter som förs ut ur landet under tiden den I juli

1984-den 30 juni 1985 skall en deposition ställas hos staten enligt denna

lag.

Med
skogsprodukter avses varor hänförliga till tulltaxenummer 44.05-44.15,47.01 och
48.01-48.08.

2 §
Skyldig att ställa depositionen är den för vars räkning varan förs ut ur

landet. Har varan överlåtits till någon som inte är bosatt här i landet och

som för ut den ur landet, skall depositionen ställas av överlåtaren eller, om

inte heller denne är bosatt här i landet, den senaste överiätaren i överlätd-

sekedjan som är bosatt här i landet.

Depositionsskyldighet
föreligger inte när depositionsunderlaget enligl

3 § uppgår till högst
25000 kronor under en kalendermånad.

3 §
Depositionsbeloppet är 3 procent av varans försäljningspris med

tillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för

varan före avgång från gränsort i Sverige (depositionsunderlaget), öm

försäljningspriset bestämts i utländskt myntslag skall det omräknas till

svenska kronor enligt bankernas noterade säljkurs den femtonde i den

månad under vilken exporten skedde. Har varan inte överlåtits utgörs

deposifionsunderlaget av marknadspriset på avsändningsorten med mot

svarande tillägg.

Om
särskilda skäl föreligger får depositionsunderiaget utgöras av tillverkarens
försäljningspris jämte tillägg som anges i första stycket.

4 §
Frågor om depositionsskyldighet enligt denna lag prövas av tullmyn

dighet, som också kontrollerar efterievnaden av lagen. Med tullmyndighet

avses generaltullstyrelsen eller den underlydande myndighet som är behö

rig enligt vad generaltullstyrelsen bestämmer.

Bestämmelserna
i 35-37 §§ tullagen (1973:670) skall tillämpas.

5 §
Den för vars räkning en vara som avses i 1 § förs ul under där

angiven tidsperiod skall i exportanmälan uppge huruvida han är bosatt här

i landet och, om så inte är fallet, frän vem han förvärvat varan.

Tullmyndigheten
fär anmoda även överiålare som inte är bosatt här i landet att lämna upplysning
om från vem en vara enligt första stycket förvärvats.

6
§ I fall som avses i 2 § första
stycket andra meningen skall myndigheten skyndsamt underrätta den som kan vara
depositionsskyldig om utförseln.

7
§ Depositionsbelopp
fastställs av tullmyndigheten.

Den
som är depositionsskyldig enligt 2 § skall till ledning för tullmyndighetens
beslut lämna deklaration för kalendermånad under vilken utförsel ägt mm.
Deklarationen skall ha kommit in till tullmyndigheten senast den tionde i
månaden närmast efter den månad då utförseln ägde mm eller.

Prop.
1983/84:200 6

i fall som avses i 2 § första stycket andra meningen, då
den depositionsskyldige fick kännedom om alt utförseln skett.

I deklarationen skall redovisas de varor enligt 1 § som
förts ut ur landet under månaden med angivande av vamslag, tulltaxenummer,
kvantitet, värde enligt 3 § samt depositionsbeloppet.

8
§
Depositionsbeloppet skall erläggas till tullmyndigheten senast den dag då
deklarationen skall ha kommit in.

9
§ Om den
depositionsskyldige inte avger deklaration eller om uppgifterna i
deklarationen är så bristfälliga att de inte kan läggas till gmnd för en
tillförlitlig beräkning av depositionsbeloppel, fär detta bestämmas efter
skälig gmnd.

10
§ Tullmyndigheten
skall meddela nytt beslut om fastställande av depositionsbeloppel, om
verkställd utredning, granskning eller något annat förhållande ger anledning
till det. Sådant beslut fär inte meddelas efter utgången av är 1985.

11
§
Tullmyndigheten skall snarast sätta in erlagda depositionsbelopp på konto i
riksbanken.

12
§ Deponerade
belopp skall betalas tillbaka av riksbanken den 1 juli 1987 eller den tidigare
dag som regeringen föreskriver eller i. särskilda fall beslutar.

På deponerat belopp löper ränta från dagen för
inbetalningen till tullmyndigheten till dess beloppet betalas tillbaka. Räntan
betalas ut i samband med återbetalning av det deponerade beloppet. Den
beräknas för är efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid vaije tid gällande diskontot och läggs till det deponerade
beloppet vid utgången av kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

13
§ Om synnerliga
skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
generaltullstyrelsen medge befrielse, helt eller delvis, från skyldigheten att
ställa deposition.

14
§ Om
depositionsbelopp inte betalas inom föreskriven tid skall den
depositionsskyldige erlägga ränta till staten. Räntan är 2 procent av felande
belopp för varje påbörjad kalendermånad räknat frän och med den månad då
beloppet rätteligen skulle ha betalats lill dess inbetalning sker, dock längst
till dess deponerat belopp skulle ha betalats tillbaka.

Generaltullstyrelsen får medge befrielse, helt eller
delvis, från skyldighet att erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

15 § Har den som är deposilionsskyldig, i deklaration
eller annat skrift

ligt meddelande om sin skyldighet atl ställa deposition, lämnat en uppgift

som befinns vara oriktig, skall den deposilionsskyldige påföras en avgift

som uppgår till 20 procent av del depositionsbelopp som ytterligare rätteli

gen skall ställas.

I fall som avses i 9 § skall den deposilionsskyldige
påföras en avgift som uppgår till 20 procent av depositionsbeloppet till den
del det överstiger det depositionsbelopp som skulle ha fastställts enligl de
skriftliga uppgifter som lämnats.

Prop.
1983/84:200 7

Har
depositionsskyldig, som lämnal oriktig uppgift eller underlåtit att lämna
deklaration, frivilligt rättat felet skall avgift inte påföras. Avgift påförs
inte heller i samband med rättelse av felräkning eller skrivfel', som uppenbart
framgår av deklaration eller annat skriftligt meddelande från den
depositionsskyldige.

16 §
Avgtft enligt 15 § fär efterges om oriktigheten eller underlåtenheten

med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposi

tionen avser ett ringa värde.

Bestämmelserna i första
stycket beaktas även utan yrkande, när omständigheterna i ärendet föranleder
det.

17
§ Frågor om ränta enligt 14 §
och avgift enligt 15 § prövas av tullmyndigheten.

18
§ Ränta enligt 14 § och avgift
enligt 15 § får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av
skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inte.

19
§ Beslut enligt denna lag som
meddelas av någon annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen får överklagas
hos generaltullstyrelsen genom besvär.

20
§ Generaltullstyrelsens beslut enligl
denna lag fär överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut
får inte överklagas.

21
§ Vid besvär förs det allmännas
talan hos besvärsmyndigheten av den tjänsteman (allmänt ombud) vid
generaltullstyrelsen, som regeringen utsett.

22
§ Beslul enligl denna lag fär
överklagas endast av den depositionsskyldige eller av det allmänna ombudet.

23
§ Har en part överklagat ett beslul
enligt denna lag får också motparten överklaga beslutet, även om den för honom
föreskrivna besvärstiden har gått ut. Motpartens besvär skall ha kommil in lill
den myndighet eller domstol som har att pröva besvären inom två veckor från
utgången av den lid inom vilken de först anförda besvären senast skulle ha
anförts.

Återkallas
eller förfaller pä annat sätt den första besvärstalan är även den senare
besvärstalan förfallen.

24
,§ Har deposition ställts eller
ränta enligt 14 § eller avgift enligl 15 § erlagts med för högt belopp
återbetalas det överskjutande beloppet. Därvid tillämpas 22 § första och andra
styckena tullagen (1973:670).

25
§ Avgift som avses i 15 § är
inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984. I fall som avses i 2 § första stycket andra
meningen föreligger dock ej depositionsskyldighet om överlåtelsen skett före
den 25 april 1984.

Prop.
1983/84:200 8

3
Förslag till

Lag
om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

Härigenom
föreskrivs följande. .

1 §
Denna lag gäller svenska aktiebolag vilka utgett aktier, som under

verksamhetsåret 1984 eller del därav,

' 1. äreUerhar varit
inregistrerade vid Stockholms fondbörs, eller

2.
är eller har varit föremål för handel enligt ett avtal som bolaget har träffat
med en svensk fondkommissionär med skyldighet för denne att på begäran av envar
ange kurser på aktierna och att till dessa kurser köpa och sälja sådana aktier.

Med
verksamhetsåret 1984 avses i denna lag del räkenskapsår som inleds närmast
efter den 1 juli 1983. Är detta verksamhetsår kortare än åtta månader skall
verksamhetsåret 1984 anses omfatta även del följande räkenskapsåret.

2 §
Aktiebolag som avses i 1 § får inte lämna utdelning för verksamhets

året 1984 med större sammanlagt belopp än som lämnades för det räken

skapsår som närmast föregick verksamhelsärel 1984. Har fondemission

eller ändringar av akties nominella belopp skett under verksamhetsåret fär

utdelningen på en aktie avrundas uppåt till närmast högre tiotal ören.

Är
verksamhetsåret 1984 inte av samma längd som det närmast föregående
räkenskapsåret skall vid beräkning av det belopp som får delas ut omräkning ske
med hänsyn härtill.

3 §
Utan hinder av 2 § får utdelning lämnas på nyemitterade aktier om

nyemission har skelt i samband med en ökning av bolagets aktiekapital

som har anmälts för registrering under verksamhetsåret 1984. Sädan utdel

ning får dock för nyemitterad aktie inle överstiga utdelningen på akfie

under det närmast föregående räkenskapsåret. Finns aktier av olika slag

och är de nyemitterade aktierna av etl slag som redan finns görs jämförel

sen enbart med aktier av samma slag. Avser nyemissionen etl nytt slag av

aktier får utdelningen på varje sådan aktie inte överstiga genomsnittet av

utdelningen på tidigare utgivna aktier.

Vad
som nu sagts om utdelning på nyemitterade aktier får också tillämpas pä aktier
som under verksamhetsåret 1984 getts ut vid utbyte av konvertibla skuldebrev
eller på grund av skuldebrev med optionsrätt till nyteckning.

4
§ Med utdelning avses
vinstutdelning genom utbetalning av pengar fill aktieägarna enligl 12 kap.
aktiebolagslagen (1975: 1385), 52 § lagen (1955:183) om bankrörelse eller 12
kap. försäkringsrörelselagen (1982:713).

5
§ Aktiebolag som lämnar
utdelning i strid mot denna lag skall till statsverket inbetala en avgift
motsvarande vad som utdelats för mycket. Avgiften fastställs av
bankinspektionen. Den får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för
indrivning av skaU enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inte.

Prop.
1983/84:200 9

Avgiften
fär efterges, helt eller delvis, om elt bolag på grund av ursäktligt misstag
kommit att dela ut för högt belopp. Avgiften är inte avdragsgill vid
inkomsttaxering.

6
§ Om det finns särskilda skäl
får bankinspektionen medge alt utdelning får ske med ett högre belopp än som
följer av bestämmelserna i 2 eller 3 §.

7
§ Bankinspektionens beslut
enligt 5 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut
får inte överklagas.

Bankinspektionens
beslut enligt 6 § får överklagas hos regeringen genom besvär.

Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

ti Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr200

Prop. 1983/84:200 10

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-05-03

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen

1
Inledning

Propositionen
innehåller förslag till lagstiftning om likvidiletsindragning samt om
tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag.

Regeringen
beslöt den 12 april 1984 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De till
lagrådet remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1. Lagrådets yttrande över lagförslagen bör fogas till protokollet som
bilaga 2. Jag återkommer till lagrådets yttrande i det följande dels i den
allmänna motiveringen, dels i specialmotiveringen lill de särskilda lagarna.

2
Allmän motivering

I
kompletteringspropositionen (prop. 1983/84: 150) har jag utförligt redovisat
hur den förda ekonomiska politiken inneburit en kraftig stimulans för
produktion och sysselsättning samtidigt som obalanserna i utrikesaffärerna och
på andra områden i samhällsekonomin har minskat i påtaglig grad. Den ekonomiska
politiken måste inriktas på att konsolidera dessa framgångar i syfte att
varaktigt återställa balansen i den svenska ekonomin. En grundläggande fömtsältning
för en fortsatt återhämtning av den svenska ekonomin är emellertid alt
inflationstakten väsentligt dämpas. Om pris- och kostnadsökningarna kan pressas
ned till en låg nivå blir del möjligl alt bevara och stärka det svenska
näringslivets konkurrenskraft. Därmed skapas förutsättningar för full
sysselsättning och förbättrade real-

Prop. 1983/84:200 11

löner
under de kommande åren. Härtill kommer de stora fördelningspolitiska vinster
som en lägre inflationstakt medför.

På regeringens förslag
ställde riksdagen i fjol upp målet atl inflationstakten under loppet av år
1984 skulle begränsas till nivån 4 %. I den reviderade finansplanen (prop.
1983/84: 150, bil. I), som regeringen nyligen har lagt fram, har som ett
mål för 1985 satts att inflationen skall stanna vid nivån 3%. Det kan
emellertid samtidigt konstateras att resultatet av årets lönerörelse tyder på
att det finns allvarlig risk för att prisutvecklingen inte kan hållas på den
eftersträvade nivån. De träffade avtalen innebär vidare att en betydande del av
det under 1985 tillgängliga löneutrymmet har intecknats. Regeringen har därför
bedömt det nödvändigt att omedelbart vidta åtgärder i syfte att begränsa
kostnadstrycket och löneglidningen. På mitt förslag har sålunda regeringen
nyligen beslutat om ell allmänt prisstopp. I den reviderade finansplanen
aviseras även en rad andra åtgärder. Några av dessa kräver lagstiftning. Jag
avser att nu återkomma med förslag pä vissa av dessa punkter.

Två av de lagförslag som
jag redovisar i det följande har till syfte att begränsa den omfattande
likviditeten i den svenska ekonomin och minska inflationstrycket. Det ena
förslaget innebär att arbetsgivare med mer än 20 milj. kr. i lönekostnader
skall åläggas att pä konto i riksbanken betala in ett belopp motsvarande viss
del, för landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner 3% och för övriga
arbetsgivare 6%, av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr.
Likviditetsindragningen skall i princip fortvara i två är. Det andra förslaget
gäller en särskild likviditetsindragning inom skogsindustrin, gmndad på
exportvärdet av skogsprodukter. Bakgrunden till åtgärderna har, som jag nyss
nämnde, närmare behandlats i den reviderade finansplanen. Jag vill här endast
framhålla följande.

Den
förstärkning av den ekonomiska aktiviteten som ägt rum under loppet av 1983 har
bl. a. inneburit att företagens lönsamhet har förbättrats i hög grad. För
skogsindustrins del gäller dessutom att produktpriserna under 1983 ökat med 5 å
10 procentenheter mer än vad som gällt för tillverkningsindustrin i sin helhet.
Förhållandevis kraftiga prisökningar är atl vänta även 1984 i denna bransch.
Kombinationen av snabbi ökande priser och en produktionsnivå som närmar sig
kapacitetsgränsen har erfarenhetsmässigt visat sig vara en grogrund för snabba
prisökningar på de inhemska insatsfaktorerna i denna sektor. Dessa prisökningar
har sedan spritts till övriga delar av ekonomin.

Del
är mot denna bakgrund som de föreslagna systemen med inbetalning på
likviditetskonto och exportdepositioner skall ses. Åtgärderna syftar till atl
utjämna konjunkturvarialionerna genom att likviditeten tillfälligt reduceras,
så alt inflationsimpulserna dämpas. Del är sålunda inte fråga om avgifter pä
löner eller export.

Likviditetsindragningen
från kommuner och landsting beräknas uppgå

Prop. 1983/84:200 12

till
ca 2 miljarder kr. De likvida medlen i kommunsektorn uppgick per den 31
december 1983 fill närmare 30 miljarder kr. Motsvarande belopp för näringslivet
är 8 resp. 150 miljarder kr.

För
kommunerna bör den föreslagna åtgärden ses mot bakgrund av att avräkningen av kommunalskatlemedel
kommer att avsevärt förbättra kommunernas likviditet 1985.

Den
omfattande likviditetsindragning som likviditets- och exportdeposi-tionerna
medför bör verksamt bidra till att dämpa löneglidningen i ekonomin och därmed
motverka en viktig faktor bakom inflationsutvecklingen.

Ett
tredje lagförslag gäller förbud mot höjning av vinstutdelningarna på vissa
aktier. Förslaget omfattar utdelningarna för verksamhetsåret 1984, dvs. normalt
de utdelningar som skall ske våren 1985. Åtgärden är motiverad av
fördelningspolitiska skäl och ökar möjligheterna att få till stånd en lugn
pris- och löneutveckling.

Lagrådet
har inledningsvis anfört vissa allmänna synpunkter på den föreslagna
lagstiftningen. Övervägandena utmynnar i att lagrådet inte ser något
principiellt hinder mot atl den föreslagna lagstiftningen genomförs.

Vad
lagrådet anfört i denna del föranleder inte något yttrande från min sida.

3 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprätlals
förslag till

1.
lag om inbetalning på
likviditetskonto,

2.
lag om exportdepositioner för
skogsprodukter,

3.
lag om tillfälligt förbud mot
höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag.

4 Specialmotivering

4.1
Lag om inbetalning på likviditetskonto

Som
jag tidigare har nämnt föreslås en allmän likvidiletsindragning från företag
och kommuner. Delta sker genom alt ett visst belopp, beräknat på den del av
lönesumman för 1983 som överstiger 20 milj. kr., betalas in på ett
likviditetskonto hos riksbanken. Bestämmelser om detta har tagils in i en
särskild lag om inbetalning på likvidiletskonlo.

Lagrådet
har i fråga om 2-5 §§ anfört bl. a. följande.

De
föreslagna bestämmelserna är inte helt tydliga till sin innebörd. Det bör sägas
ut att den preliminära inbetalningen sker i avräkning pä del slutliga beloppet.
1 anslutning härtill bör också införas en bestämmelse om att för det fall atl
den preliminära betalningen överstiger det slutliga belöp-

Prop. 1983/84:200 13

pet
överskjutande belopp skall betalas tillbaka jämte ränta. Det synes också böra
klarare anges vad den i 4 § föreskrivna underrättelseskyldigheten för
riksförsäkringsverket innefattar. Av remissprotokollet framgår att verkel
svarar för det underlag som används som bas för beräkning av de belopp som
skall betalas in på likviditetskonto samt att verket bör räkna ut vad varje
arbetsgivare skall betala in och i god tid underrrätta honom om detta.
Lagtexten torde böra ge uttryck åt vad som sålunda avses. Av den föreslagna 5§
framgår inte, om den där angivna gränsen 10000 kronor gäller både det
preliminära och det slutliga beloppet eller enbart det sistnämnda.
Remissprotokollet tyder på att det är det slutliga beloppet som avses, en
innebörd som ocksä bekräftats vid föredragningen inför lagrådet. Detta bör
tydliggöras. I samband härmed synes lämpligen kunna införas en föreskrift av
innehåll, att preliminär inbetalning inte skall göras om det preliminära
beloppet inte uppgår till 5 000 kronor.

I
enlighet med det sagda vUl lagrådet förorda vissa omformuleringar av de
föreslagna bestämmelserna.

I
samband härmed torde den i 5 § föreslagna bestämmelsen om en gräns för
betalningsskyldigheten böra flyttas in i 2 och 3§§ samt den i samma paragraf
intagna bestämmelsen om avrundning flyttas till 4§.

Jag
ansluter mig till vad lagrådet anfört och föreslår att del remitterade
förslaget ändras i överensstämmelse därmed. Ändringarna redovisas närmare i
motiveringen tUl de särskilda paragraferna.

1§

I
1 § anges lagens tillämpningsområde. Den gäller i princip varje arbetsgivare.
Begreppet arbetsgivare har här samma innebörd som i lagen (1981:691) om
socialavgifter. Varje dotterbolag i en koncern utgör en självständig
arbetsgivare.

Staten
är enligt andra stycket undantagen från skyldighet atl betala in medel på
likviditetskonto. Undantaget omfattar även de affärsdrivande verken och de
allmänna försäkringskassorna men däremot inte av staten ägda bolag.

Enligt tredje stycket kan
regeringen medge befrielse helt eller delvis från skyldighet atl betala in
medel på likvidiletskonlo. För atl sådan dispens skall ges krävs synnerliga
skäl. Härav följer att dispensgivningen skall vara mycket restriktiv. Som exempelpå
tänkbara dispensfall kan nämnas följande. Dispens bör kunna komma i fråga om
arbetsgivarens ekonomiska ställning är sä svag att en inbetalning på likviditetskonto
skulle leda till obestånd eller andra allvarliga ekonomiska svårigheter för
honom. Vidare bör dispens kunna ges om en inbetalning skulle äventyra
investeringar av stor betydelse för ett företags utveckling och för
sysselsättningen där. Även företag som erhåller stöd av samhället i någon form,
t.ex. vissa tidningsföretag, bör kunna befrias från skyldighet att betala in
medel pä likviditetskonto. Dispens bör också, helt eller delvis, kunna medges
om arbetsgivaren under år 1984 väsenfiigl inskränkt sin verksamhel.

Prop. 1983/84:200 14

2§

1 2§
anges hur man beräknar det belopp som andra arbetsgivare än landstingskommuner,
kommuner och kyrkliga kommuner är skyldiga alt betala in på likviditetskonto.
Betalningsskyldigheten är begränsad till sådana arbetsgivare som under år 1983
hade en högre lönesumma än 20 milj. kr. enligt underlaget för är 1983 för
arbetsgivaravgift för folkpensioneringen enligt lagen om socialavgifter. Härav
följer att endast sådana arbetsgivare som genomsnittligt hade åtminstone cirka
200 anställda blir skyldiga att betala in medel på likviditetskonto.

Det
belopp som skall betalas in pä likvidiletskonlo skall motsvara 6% av den del av
lönesumman som överstiger 20 milj. kr. I enlighet med vad lagrådet anfört har
från 5 § till 2 § överförts bestämmelsen om att arbetsgivaren inte är skyldig
att göra inbetalning på likvidiletskonlo, såvida beloppet inte uppgår till
minst lOOOO kr.

Av andra stycket framgår
att inbetalning sker i två omgångar, i augusti 1984 och januari 1985. Som
lagrådet har föreslagit bör det uttryckligen anges dels att den första
inbetalningen är en preliminär inbetalning i avräkning på det slutliga
beloppet, dels att någon preliminär inbetalning inte skall göras om beloppet
inte uppgår lill minst 5000 kr.

Eftersom den slutliga
arbetsgivaravgiften för år 1983 inte fastställs förrän kring årsskiftet
1984/85 får inbetalningen i augusti grundas på avgiftsunderlaget för
preliminär arbetsgivaravgift för år 1983 till folkpensioneringen. Ett belopp
motsvarande 3 % av den del av underlaget som överstiger 20 milj. kr. skall, i
avräkning på det slutliga beloppet, senast den 31 augusti 1984 betalas in på
likviditetskonto (preliminär inbetalning). Återstoden av det belopp som
arbetsgivaren skall betala in enligt första stycket, dvs. skillnaden mellan 6%
av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. och den inbetalning som
arbetsgivaren skall ha gjort i augusti 1984, skall betalas in senast den 31
januari 1985 (slutlig inbetalning). Om det belopp som beräknas på
avgiftsunderlaget för den preliminära arbetsgivaravgiften inte uppgår lill
minst 5000 kr. skall någon preliminär inbetalning inte ske. Om i ett sådant
fall beloppet enligt I § likväl uppgår till minsl 10000 kr. fär arbetsgivaren
betala hela beloppet vid den slutliga inbetalningen.

I
överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit tas i ett tredje stycke in
bestämmelser om det fall att en arbetsgivares preliminära inbetalning överstiger
vad han enligt I § är skyldig alt betala in på likviditetskonto. Riksbanken
skall då betala tillbaka överskjutande belopp med ränta därå frän inbetalningsdagen.
Räntesatsen bör vara densamma som på de medel som står inne på
likviditetskonto, aUtså 7%. ...

När
underlaget för arbetsgivaravgift för är 1983 fastställs kan det visa sig att en
arbetsgivare som gjort en preliminär inbetalning inte är skyldig att betala in
medel på likvidiletskonlo. Hela beloppet skall dä betalas tillbaka med
tillämpning av bestämmelserna i tredje stycket.

Prop.
1983/84:200 15

Om det avgiftsunderiag som riksförsäkringsverket har
fastställt skulle reduceras genom ett senare beslut bör arbetsgivaren ha möjlighel
att enligt 8 § återfå motsvarande del av det belopp som han betalt in på likvidiletskonlo
jämte ränta. Att avgiftsunderlaget höjs genom ett senare beslut bör däremot
inte föranleda krav pä ytteriigare inbetalning.

Att 1983 års lönesumma valts som bas medför att en
arbetsgivare som inlett sin verksamhel under år 1984 inte blir skyldig att göra
inbetalningar pä likviditetskonto. Som regel kommer en sädan arbetsgivare inte
heller för år 1984 upp i en lönesumma på 20 milj. kr.

3§

Enligt 3 § skall landstingskommuner, kommuner och kyrkliga
kommuner senast den 31 januari 1985 på likvidiletskonlo betala in ett belopp
motsvarande 3% av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. Lönesumman
är definierad på samma sätt som enligt 2 §.

1 enlighet med vad lagrådet förordat har också i 3 §
införts en bestämmelse om att arbetsgivaren inte är skyldig att göra
inbetalning på likvidiletskonlo om beloppet inle uppgår lill minst lOOOO kr.

4 § _

Paragrafen innehåller beslämmelser om underrättelse till
arbetsgivaren om hans skyldighet att göra inbetalning pä likviditetskonto. 1
enlighet med vad lagrådet föreslagit har riksförsäkringsverkets uppgifter
närmare preciserats och en avrundningsregel införts.

Riksförsäkringsverket svarar för del underlag som används
som bas för beräkning av vilka belopp som skall sättas in på likvidiletskonlo.
Därför bör riksförsäkringsverket ocksä räkna ut hur mycket varje arbetsgivare
skall betala in på likviditetskonto och underrätta honom om detta. Sådana
underrättelser bör riksförsäkringsverket översända till arbetsgivarna i god tid
före sista betalningsdagen. För att riksbanken skall kunna kontrollera
inbetalningarna bör dessa uppgifter också tillställas riksbanken.

Belopp som skall betalas in på likvidiletskonlo avrundas enligl
andra stycket till närmast lägre hundratal kronor. Bestämmelsen gäller både
preliminär och slutlig inbetalning.

5 §

På medel som betalats in pä likvidiletskonlo utgår en fast
årlig ränta på 7%. Denna ränta motsvarar det nuvarande skattkammarväxeldiskontot.

I enlighet med vad lagrådet anfört bör i paragrafen anges
att upplupen ränta skall läggas till kapitalel vid utgången av kalenderår.

Inbetalning
till likviditetskonto och återbetalning från kontot påverkar inte
arbetsgivarens skattemässiga situation. Räntan på kontot skall där- . emol
beskattas på vanligt sätt.

Prop. 1983/84:200 16

6 §

1 6§
anges den påföljd som inträder om en arbetsgivare inte gör inbetalningar på likvidiletskonlo
inom föreskriven tid. För varje påbörjad kalendermånad som dröjsmålet varar
skall arbetsgivaren erlägga 2% av det belopp han är skyldig atl betala in.
Dröjsmålsränta skall dock inle ulgå längre än lill och med december 1986.

Ränta
enligt 6§ fastställs av riksbanken, som också bestämmer när den skall betalas
in till riksbanken. Ränta som avses här får omedelbart drivas in i den ordning
som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgiften
utgår dock inle. Om en arbetsgivare inte efter anmaning av riksbanken betalar ränla
får riksbanken överlämna beslutet om dröjsmålsränta till kronofogdemyndigheten
för verkställighet.

7 §

Enligt
7§ skall det belopp som en arbetsgivare har betalat in på likviditetskonto
återbetalas den 30 december 1986. Medlen är alltså bundna i riksbanken under en
tid av cirka två är. Regeringen har dock möjlighel alt föreskriva eller i
särskilt fäll besluta all medlen skall betalas tillbaka tidigare. En sådan
återbetalning kan alltså vara av generell karaktär eller gälla en särskild
arbetsgivare. I del senare fallet bör för återbetalning gälla samma
förutsättningar som vid dispens enligt 1 § tredje stycket från skyldighet att
betala in medel på likvidiletskonlo. Beslut om förtida återbetalning kan
förenas med villkor angående medlens användning.

8 §

De
beslut som riksbanken kan fatta enligl denna lag har samband med dröjsmål med
inbetalning på likvidiletskonlo. Det kan gälla beslut om ränta enligt 7 §
första stycket och lid för betalning av sådan ränta. Det har inte ansetts
erforderligt att öppna möjlighet för besvär över de beslut som här kan komma i
fråga.

4.2
Lag om exportdepositioner för skogsprodukter

Del
till lagrådet remitterade förslaget innebär i huvudsak följande. För skogsprodukter
som exporteras under lidsprioden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985 skall ställas
en deposition hos staten. Depositionsskyldigheten åvilar i princip den för vars
räkning varan förs ut ur landet. När en skogsprodukt överlåuts till en utländsk
exportör skall dock depositionsskyldigheten fullgöras av den senaste svenske överlälaren.
Depositionen utgör 3 procent av .det s. k. depositionsunderiaget, vilket
normall är varans försäljningspris med fillägg av fraktkostnader,
försäkringspremier och andra .omkostnader för varan före avgång från gränsort
i Sverige. Deposi-tionsskyldighelens omfattning skäll fastställas av
tullmyndighet med led-

Prop.
1983/84:200 17

ning
av deklarationer, som de deposilionsskyldiga självmant skall avlämna.
Deklarationerna skall avlämnas för kalendermånad och innehålla en redovisning
för den export som ägt rum under kalendermånaden. Om depositionsunderiaget för
kalendermånaden inte överstiger 25000 kr. föreligger ingen deposilionsskyldighet.
Deponerat belopp skall av tullmyndigheten sättas in på konto i riksbanken. Det
löper med ärlig ränla enligt riksbankens diskonto. Beloppet betalas tillbaka
den 1 juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller
beslutar i särskilda fall. Räntan skall vara läst på kontot till dess det
deponerade beloppet återbetalas. Förslaget innehåller vidare bestämmelser om skönsmässigt
uttag av depositionsbelopp, om dispens från depositionsskyldighet, om särskild
dröjsmålsränia på deposilionsbelopp som inte betalas inom föreskriven lid, om sanktionsavgift,
om exigibilitet av beslut om dröjsmålsränia och sanktions-avgift, om besvär
samt om inskränkning i rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen beträffande
sanktionsavgiften.

Lagrådet
har förordat en i jämförelse med förslaget i lagrådsremissen delvis annan
ordning i fråga om dels redovisningen av det underlag som deposilionsbesluten
skall grundas på, dels fastställandet av depositioner i sådana fall när
exporten sker för en utländsk intressents räkning. Den av lagrådet förordade
ordningen kan i viss mening sägas vara något mera genomreglerad än motsvarande
reglering i lagrädsremissens förslag. Den skulle emellertid innebära mer arbete
för både exportörer och tullmyndigheter och det kan även ifrågasättas om
exportörer bosatta utomlands verkligen skulle kunna förmås att lämna
tullmyndigheten erforderliga uppgifter, när exporten redan skett. För åtgärder
av det slag som skogsdepositionerna utgör anser jag ett i förhållande till
lagrådsremissen något omarbetat system för redovisning m. m. vara till fyllest.
Jag återkommer till detta i anslutning till att jag behandlar respektive
paragrafer. 1 det sammanhanget kommer jag även att ta upp lagrådels övriga
ändringsförslag.

Lagrådets
yttrande föranleder vissa sakliga ändringar i lagförslaget liksom också ett
flertal redaktionella ändringar, däribland en delvis ändrad paragrafindelning.
För att skapa överskådlighet behandlar jag i det följande samtliga paragrafer i
lagförslaget. 1 fråga om paragrafer som inte har ändrats i sak och som inte har
särskilt behandlats av lagrådet överensstämmer specialmotiveringen med den i
lagrådsremissen.

Rubriken

Lagrådet
har föreslagit som rubrik "lag om deposition vid utförsel av skogsprodukter"
eftersom det i remissen använda ordet exportdeposition inte återfinns i
lagtexten. Lagrådets anmärkning är i och för sig riklig men jag anser att det
är värdefullt med en kort och enkel beteckning pä lagen och förordar därför att
det remitterade förslagets mbrik behålls. t2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
200

Prop. 1983/84:200 18

/ §

1
paragrafen, som överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen, anges att
depositionsskyldigheten gäller för export som sker under elt år, räknat från
och med den 1 juli 1984. Skyldigheten bör avse flertalet trävaror,
pappersmassa, papper och papp, närmare bestämt varor hänförliga tUl
tulltaxenummer 44.05-44.15, 47.01 och 48.01-48.08.

2 §

I
paragrafen, som i sak utformats i enlighet med lagrådets yttrande, föreskrivs i
första stycket första meningen att den för vars räkning exporten sker är
depositionsskyldig. När en säljare själv exporterat en vara är det han som är
ansvarig för att depositionen ställs. Detsamma gäller om säljaren anlitat ett
ombud, såsom en speditör eller liknande, eller en handelsagent för att
ombesörja exporten eller affären. Om det däremot är en kommissionär som svarat
för exporten bör depositionsskyldigheten ankomma på honom (jfr 56§ första
stycket lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande). Om
en vara överlåts till någon som inte är bosatt i Sverige och denne exporterar
varan skall depositionen, enligt vad som föreskrivs i första stycket andra
meningen, ställas av överlåtaren eller — om inte heller denne är bosatt här i
landet — av den senaste överlåtaren i överlåtelsekedjan som är bosatt i
Sverige. Vid bestämning av om en exportör resp. överiålare är bosatt i Sverige
kan ledning hämtas ur punkt I av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
(1928:370) såvitt avser fysisk person och ur 1§ valutaförordningen (1959:264)
när det gäller juridisk person.

För
atl depositionsskyldigheten inte skall omfatta även obetydlig export har i
andra stycket föreskrivits en minimigräns, enligt vilken deposition skall
ställas endast under förutsättning att exporten representerar ett värde som
överstiger 25000 kr. per kalendermånad. Om således etl sågverk exporterar under
en månad för 30000 kr. och under nästa månad för 20000 kr. skall deposition
ställas för exporten under den första månaden men inte för det som exporterats
under den andra.

3 §

Paragrafen
överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen. 1 första stycket föreskrivs att
depositionsbeloppet i huvudfallet skall beräknas på grundval av varans försäljningsvärde.
Med försäljningsvärdet avser jag -förutom själva försäljningspriset -
fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för varan före avgång
från gränsort i Sverige. Denna bestämning överensstämmer med den som tullverket
i övrigt använder i exportsammanhang (vid angivande av det statistiska värdet i
exportanmälan). Depositionsbeloppel skall vara 3% av varans försäljningsvärde.

I
paragrafen finns också en regel för omräkning till svenskt mynt om försäljningspriset
bestämts i utländskt-myntslag. Även om en vara som

Prop. 1983/84:200 19

skall
exporteras inte överlåtits bör deposition ställas. En överlåtelse kan i dessa
fall antas komma fill stånd utomlands. För en vara som inle överlåtits i anslutning
till exporten bör depositionsbeloppet i regel beräknas med ledning av varans
marknadspris på avsändningsorten jämte tillägg av det slag jag nyss nämnt.

Under vissa omständigheter
kan det vara befogat att tillämpa en annan grund för beräkningen av
depositionsbeloppet. Detta kan vara fallet t. ex. när försäljningsvärdet av
affärsmässiga skäl inte bör anges. 1 sä fall bör, i enlighet med vad som
föreskrivs i andra stycket, beräkningen kunna ske med ledning av tillverkarens
försäljningspris jämte motsvarande tillägg. Det fär ankomma på den
depositionsskyldige att visa att den normala beräkningsgmnden bör frångås.

4 §

I
förhällande till det remitterade förslaget har vissa redaktionella ändringar
gjorts.

Med
begreppet tullmyndighet avser jag samma myndighetsbestämning som begreppet har
i 1 § tullstadgan (1973:671). I fråga om omfattningen av tullmyndighetens
kontrollbefogenheter hänvisar jag tUl motsvarande bestämmelser i tullagen.

5 §

I
lagrådets yttrande har i 5 § förordats en ordning som innebär skyldighet för
varje exportör av skogsprodukter all, oavsett varornas värde, efter varje
kalendermånads utgång lämna uppgifter till tullmyndigheten om exporten under
månaden med angivnade av bl. a. varornas slag, tulltaxenummer, kvantitet,
värde och, om exportören inte är bosatt i Sverige, vem som överlåtit varorna till
exportören. Uppgifterna skall sedan användas för att bestämma
depositionsskyldigheten för exportörer som avses i 2§ första stycket första
meningen och för atl fä upplysning om fall som avses i 2 § första stycket andra
meningen.

Eftersom
uppgiftsskyldighel skulle föreligga oberoende av depositions-skyldigheten
innebär detta system enligt min mening i vissa fall onödigt arbete både för
exportörer och tullmyndighet. Vidare kan del antas uppkomma svårigheter med
att få in uppgifter i efterhand från exportörer med hemvist utomlands, särskilt
som något sanktionsmedel mot dessa inte föresläs.

Lagrådets
yttrande visar atl de i remissen föreslagna bestämmelserna bör ändras och
kompletteras. Enligt min mening bör detta ske på det sättet att en exportör
åläggs att uppge huruvida han är bosatt i Sverige och, om han inte är bosatt
här i landet, att också ange från vem han har förvärvat varorna.
Tullmyndigheten bör åläggas atl underrätta den som kan antas vara
depositionsskyldig — dvs. normalt den uppgivne överlåtaren - om utförseln.
Genom ett sådant förfarande uppnås att exportören lämnar

Prop. 1983/84:200 20

uppgifter
i angivna hänseenden eftersom detta blir en förutsättning för utförseln, att
exportören, om han inte är bosatt i Sverige, slipper lämna deklarationer
månadsvis samt att någon deklaration inle behöver lämnas av överlåtaren inte
når upp till den föreslagna gränsen 25000 kr. per månad.

Bestämmelser av nu angiven
innebörd bör tas in i två nya paragrafer, 5 och 6§§. I 5§ första stycket
föreskrivs skyldighet för den som exporterar skogsprodukter atl lämna uppgifter
i nyss angivet hänseende i exportanmälan.

Lagrådet
har föreslagit att en bestämmelse bör tas in i 6 § andra slyckei om atl
tullmyndigheten fär anmoda överiålare av vara som avses i 1 § atl lämna uppgift
om från vem han förvärvat varorna även om överlåtaren inte är bosalt i Sverige.
Jag godtar förslaget i sak och föreslår all det tas in i ett andra stycke i 5§.

6 §

I
lagförslagets 6§ åläggs tullmyndigheten atl, i fall som avses i 2 § första stycket
andra meningen,.skyndsamt underrätta den som kan vara depositionsskyldig om
exporten. Inte heller denna bestämmelse har som nämnts någon motsvarighet i det
remitterade förslaget.

7 §

1
lagförslagets 7 § föreskrivs att depositionsbelopp skall fastställas av tullmyndigheten.
Vidare innehåller paragrafen bestämmelser om vad en deklaration skall innehålla
och när den skall ha inkommit till tullmyndigheten.

Bestämmelserna motsvarar
delvis 4 § första stycket och 5 § i förslaget i lagrådsremissen. Som jag nyss
nämnt innebär den av lagrådet förordade regleringen en delvis annan ordning
jämfört med den, som ingick i det remitterade förslaget. Jag har bl.a. under
motiveringen till 5§ redovisat, varför jag anser elt förfarande som mera
överensstämmer med del som angivils i remissen vara lämpligare.

Utöver en ändring som jag
återkommer till i del följande innehåller 7 § i lagförslaget den sakliga
ändringen i förhållande lill det remitterade förslagel alt, i fall som avses i
2§ första stycket andra meningen, tiden för när deklaration skall vara inkommen
skall räknas med utgångspunkt frän när den depositionsskyldige av
tullmyndigheten fick kännedom om exporten, och inte från den tidpunkt då
exporten skedde. Detta kan exempelvis innebära atl den som är
depositionsskyldig enligt 2 § första stycket andra meningen i oktober månad får
kännedom om all export skett ijuli månad, och att han för de varor som han
själv låtit exportera under juli avgelt deklaration och ställt deposition den
10 augusti. När han i oktober får kännedom om att han är depositionsskyldig för
ytterligare varor skall han senast den 10 november avge en ny deklaration och
erlägga det ytterligare

Prop.
1983/84:200 21

depositionsbelopp som föranleds av den utförsel han fått
kännedom om i oktober. Om den export han själv haft ijuli inte avsett ett sä
stort värde alt han på grund därav blivit depositionsskyldig men sådan
skyldighet föreligger mot bakgmnd av hans egen export i juli och den export
han fått kännedom om i oktober, skall han på motsvarande sätt senast den 10
november deklarera den sammanlagda utförsel som han är depositionsskyldig för.

1 vissa fall kan förhållandena vara sådana atl den som enligl
6§ fält upplysning om att export skett, för vilken han kan vara
depositionsskyldig, inte skäligen kan åläggas känna lill huruvida det som
exporterats tidigare överlåtits av honom. Om en angiven överiålare inte kan
sammanbindas med den vara som avses skall depositionsbeslut inte meddelas mot
honom.

I andra fall kan förhållandena vara sådana att det kan
finnas skäl alt

underlåta att ta ut ränta enligt 14 § för liden före depositionsbeslutel och

avgift enligt 15 §.

I förhållande till det remitterade förslaget har
paragrafen ändrats också på så sätt att bestämmelsen om när depositionsbeloppel
skall eriäggas flyttals lill en särskild paragraf, 8§.

8 §

1 paragrafen, som motsvarar 5§ tredje stycket i det
remitterade förslaget, föreskrivs om tidpunkten för när ett depositionsbelopp
skall vara erlagt.

9§

Bestämmelsen, som i sak motsvarar 6 § i det remitterade förslaget
och 7 § andra meningen i lagrådets förslag, ger tullmyndigheten möjlighet att skönsmässigt
bestämma depositionsbeloppet, när den depositionsskyldige inte lämnat uppgifter
som kan läggas till grund för en tillförlitlig beräkning. Detta kan vara fallet
både när en bristfällig eller oriktig deklaration lämnats och när deklaration
inte alls lämnats.

10 §

Förslaget i lagrådsremissen innehåller inte någon
bestämmelse som motsvarar eftertaxeringsbestämmelserna på skatteområdet. Såsom
lagrådet påpekat är det påkallat att ha en sådan bestämmelse även i fråga om
skogsdepositionerna för de fall, där det efter elt deposilionsbeslut framkommer
omständigheter som medför att beslutet borde ha ett annat innehåll. I
lagförslaget har under denna paragraf tagits in en sådan bestämmelse. Det bör
påpekas att bestämmelsen ger utrymme även för ändringar till den
depositionsskyldiges förmån.

II §

I bestämmelsen, som i sak motsvarar 7 § i det remitterade
förslaget.

Prop. 1983/84:200 22

anges
att tullmyndigheten snarast skall sätta in erlagda depositionsbelopp på konto i
riksbanken.

12 §

Paragrafen
motsvarar i sak 8 § i det remitterade förslaget och 10 § i lagrådets yttrande.

I
första stycket föreskrivs om depositionstidens längd. En deposition skall kunna
bestå i högst 3 år. Senast den 1 juli 1987 skall de deponerade medlen betalas
tillbaka. Regeringen kan besluta om tidigare återbetalning, .både generellt och
i enskilda fall. I fråga om fömtsättningarna för en tidigare återbetalning i
enskilda fall hänvisar jag till kommentaren tiU motsvarande bestämmelse i lagen
om inbetalning på likviditetskonto.

Andra
stycket innehåller bestämmelser om att de deponerade medlen skall löpa med
ränta. Räntesatsen skall motsvara diskontot, f.n. 8,5%. Räntan bör läggas till
kapitalet vid utgången av kalenderår och, i likhet med vad som har föreslagits
i fråga om medel insatta på likviditetskonto, betalas ut när de deponerade
beloppen återbetalas.

Paragrafen
har ändrats något i redaktionellt hänseende i enlighet med vad lagrådet
förordat.

13 §

Paragrafen
överensstämmer med 9 § i det remitterade förslaget, I speciella fall kan det
vara orimligt att kräva att en deposition ställs. Jag tänker bl. a. på transiteringsfall
och sådana fall där tuUrestitufion förekommer. Detsamma kan förhållandet vara
när utförseln sker för annat ändamål än sådant som avses resultera i ett
ekonomiskt vederlag i någon form, såsom exempelvis vid humanitär
hjälpverksamhet till andra länder. Även den depositionsskyldiges ekonomiska förhåUanden
kan, på det sätt som framhållits i mofiveringen till I § lagen om inbetalning
på likviditetskonto, tänkas utgöra skäl för att avstå frän deposition. För
sädana fall bör finnas möjlighet tiU dispens från depositionsskyldigheten. I
paragrafen har för dessa och andra liknande fall tagils in en bestämmelse om
att befrielse kan medges, helt eller delvis, när synnerliga skäl föreligger.

14 §

Paragrafen
motsvarar 10 § i det remitterade förslaget. I förhällande till detta har i
lagförslaget gjorts några justeringar av redaktionell art.

I
paragrafen föreskrivs skyldighet för den depositionsskyldige att erlägga ränta
om depositionsbelopp inte eriäggs inom föreskriven fid. Räntan, som skall
betalas liU staten, är 2% av felande belopp för varje påbörjad kalendermånad
räknat från och med den månad, då beloppet rätteligen skulle ha betalts tills
inbetalning sker, dock längst till dess depositionen skulle ha betalats
tillbaka.

I
andra stycket har tagits in en bestämmelse om befrielse från ränta, när särskilda
skäl föreligger.

Prop.
1983/84:200 23

15 §

Paragrafen motsvarar 11-13 §§ i det remitterade förslaget
och 13 § i lagrådets yttrande. Lagrådet har i fråga om paragrafens två
inledande stycken - delvis till följd av lagrådets föreslagna uppläggning av
regelsystemet i övrigt — förordat en lydelse som skiljer sig något från den
som intagits i det remitterade förslagets 11 §. I sak synes ingen skillnad
föreligga. På grund härav och med hänsyn till att förslaget i lagrådsremissen
i dessa delar i allt väsenUigt utformats i överensstämmelse med förslag till en
motsvarande bestämmelse i annan lagstiftning (se förslag till lag om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare i prop. 1983/84:167) har jag stannat för att
förorda det remitterade förslagets lydelse med någon redaktionell ändring. I
övrigt har paragrafen i aUt väsentligt utformats i överensstämmelse med vad
lagrådet förordat.

I paragrafen föreskrivs att en avgift skall drabba den som
lämnar oriktig uppgift i en deklaration eller annat skriftligt meddelande om
sin skyldighet att ställa deposition. Avgiften är 20 % av det felande
depositionsbeloppet. En avgift skall också tas ut om den depositionsskyldige
underlåtit att lämna deklaration eller annan jämförlig utredning. I de faU då
en avgift tas ut kommer som regel även att utgå ränta enligt 14 §.

I paragrafens sista stycke föreskrivs att avgift inte
skall påföras, om frivillig rättelse sker eller om oriktigheten utgörs av en
uppenbar felräkning eller felskrivning.

16 §

Paragrafen, som motsvarar 14 § i del remitterade förslagel,
har i förhållande Ull detta ändrats något i redaktionellt hänseende i enlighet
med vad lagrådet förordat.

I första stycket föreskrivs att avgift enligt 15 § fär
efterges om oriktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till
omständigheterna framstår som ursäkfiig eller om deposiUonen avser ett ringa
värde. Vid bedömningen av ursäktligheten i ett visst handlande eller en viss
underlåtenhet kan ledning lämpligen hämtas från tillämpningen av motsvarande
bestämmelser på skattesidan.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om att frågor om
eftergift skall beaktas även utan yrkande, när omständigheterna i ärendet
föranleder det.

17-23 §§

Paragraferna motsvarar 15-21 §§ i det remitterade
förslaget, i förhällande

till vilket endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

24 §

I paragrafen, som saknar motsvarighet i det remitterade
förslaget, föreskrivs att återbetalning skaU ske av överskjutande belopp, om
deposition ställts med för högt belopp eller om ränta enligt 14 § eller avgift
enligt 15 §

Prop. 1983/84:200 24

betalats
med för högt belopp. På det överskjutande beloppet skall utgå ränta. Detta
följer av hänvisningen till lullagen.

25
§ Paragrafen överensstämmer med det remitterade förslaget.

Övergångsbestämmelse

I
enlighet med vad lagrådet förordat har lagförslaget försetts med en övergångsbestämmelse,
enligt vilken depositionsskyldighet inte skall föreligga i fall som avses i 2
§ första stycket andra meningen, om överiåtelsen skelt före den 25 april 1984.

4.3
Lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

Bestämmelser
om vinstutdelning till aktieägarna i ett bolag finns i 12 kap. aktiebolagslagen
(1975: 1385). Beträffande aktiebolag för vilka särskild lagstiftning gäller,
dvs. bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag, finns bestämmelser i 52 § lagen
(1955: 183) om bankrörelse och 12 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713).
Beslut om vinstutdelning fattas av bolagsstämman. I lagarna finns bestämmelser
om hur stor del av vinsten som får delas ut till aktieägarna.

Som
jag framhäilit i inledningen bör elt tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning
till aktieägare i vissa bolag införas. Del är lämpligt att de bestämmelser som
behövs tas in i en särskild lag.

Lagrådet
har i sitt yttrande tagit upp frågor med anknytning till innehållet i 1, 3, 5
och 6 §§. Jag redovisar lagrådets synpunkter i motiveringen till de särskilda
paragraferna.

1
§

I 1
§ anges vilka aktiebolag som omfattas av förbudet mot höjning av utdelning.
Enligt det remitterade förslagel bestämdes detta av om aktierna var
inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller föremål för handel på OTC-marknaden
vid början av verksamhetsåret 1984.

Lagrådet
har föreslagit att lagen bör anges gälla svenska aktiebolag, vilkas aktier vid ibörjan
av verksamhetsåret 1984 1. är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller 2.
är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden. Av remissprotokollet framgår
att det med lagen avsedda förbudet är tänkt atl gälla vinstutdelning från
aktiebolag, vilkas aktier är inregistrerde vid börsen när utdelningen för
verksamhetsåret 1984 förfaller till betalning. I överensstämmelse med denna
tanke torde lagen böra anges gälla svenska aktiebolag vilka utgivit aktier, som
under verksamhetsåret 1984 eller del därav 1. är eller har varit inregistrerade
vid Stockholms fondbörs eUer 2. är eller har varit föremål för handel pä OTC-marknaden.

Jag
ansluter mig till lagrådets uppfattning i denna del.

Prop. 1983/84:200 25

Lagen
bör inte gälla alla aktiebolag utan endast dem vilkas aktier är föremål för mer
omfallande organiserad handel. Jag föreslår därför alt förbudet skall gälla
vinstutdelning från aktiebolag vilka utgett aktier som är eller har varit
inregistrerade vid Stockholms fondbörs under verksamhetsåret 1984 eller någon
del därav. Dessutom bör lagen gälla för aktiebolag vilka utgett aktier som
under verksamhetsåret 1984 eller någon del därav är eller har varit föremål för
handel enligt ett avtal (märket maker avtal) som bolaget träffat med en fondkommissionär
med skyldighet för denne att på begäran ange kurser på aktierna och att till
dessa kurser köpa och sälja sådana aktier. Handeln med sådana aktier sker på
den s. k. OTC-marknaden. Lagen gäller enbart svenska aktiebolag.

Om
ett aktiebolag har olika slag av aktier men alla aktieslagen inte är- inregislrerade
vid Stockholms fondbörs bör lagen i överensstämmelse med vad lagrådet anfört
bli tillämplig på bolagels samtliga aktier. Motsvarande bör gälla då endast ett
visst slag av ett bolags aktier är föremål för handel på OTC-marknaden.

Som
jag tidigare framhållit gäller det föreslagna förbudet mot utdelningshöjning
utdelning för verksamhetsåret 1984. I det fall där elt bolags räkenskapsår
sammanfaller med kalenderår uppstår därvid inte något problem eftersom
verksamhetsåret 1984 då motsvaras av räkenskapsåret 1984.

Enligt
12 § bokföringslagen (1976:125) finns emellertid möjligheter alt tillämpa annat
räkenskapsår än kalenderår, s. k. bmtel räkenskapsår. Bm-tet räkenskapsår, som
också det skall vara tolv månader, skall omfatta tiden den 1 maj-den 30 april,
den 1 juli-den 30 juni eller den 1 septem-ber-den 31 augusti. Om det föreligger
synnerliga skäl kan riksskatteverket medge "att räkenskapsåret får omfatta
annan tolvmånadersperiod. Räkenskapsåret kan också tillfälligt avse annan fid
än tolv månader. Så kan vara fallet om verksamheten just har inletts eller om
den skall upphöra eller om räkenskapsåret läggs om. Ett förlängt räkenskapsår
kan omfatta högst aderton månader. Vidare gäller att alla företag inom en
koncern skall ha samma räkenskapsår. Även i detta fall finns dock en möjlighet
till dispens. För bolag med bmtel räkenskapsår krävs därför uttryckliga
bestämmelser om vad som avses med verksamhetsåret 1984.

Det
är önskvärt att verksamhetsåret 1984 i största möjliga omfattning sammanfaller
med kalenderåret 1984. Enligt min mening bör därför med verksamhetsåret 1984
avses det räkenskapsår som inleds närmast efter den Ijuli 1983. Det första
räkenskapsåret som omfattas av den, föreslagna lagen blir alltså den 1
september 1983-den 31 augusti 1984. Därigenom tas hänsyn till önskemålet att
undvika att förbudet mot utdelningshöjning kommer att omfatta ett räkenskapsår
som träffas av den tillfälliga vinst-skallen. För bolag med budgetåret som
räkenskapsår kommer således nämnda förbud att gälla verksamhetsåret den I juli 1984-den
30juni 1985.

Ett
räkenskapsår kan emellertid som jag nyss påpekat omfatta annan tid

Prop. 1983/84:200 26

än
tolv månader. Det kan således kortas ned till fyra eller sex månader. För att
undvika att tillfälligheter av detta slag påverkar ett bolags möjligheter att
höja utdelningen anser jag att det bör föreskrivas att verksamhetsåret 1984
skall omfatta två räkenskapsår när det första räkenskapsåret är kortare än åtta
månader.

2§

De
aktiebolag för vilka lagen gäller får inte för verksamhetsåret 1984 lämna
utdelning tUl aktieägarna med större sammanlagt belopp än som lämnades för det
räkenskapsår som närmast föregick verksamhetsåret 1984. Utdelningen per aktie
bör dock få mndas av uppåt till närmaste tiotal ören om fondemission'eller
annan ändring av akfiernas nominella belopp, t. ex. genom split eller
nedsättning av aktiekapitalet, skett under verksamhetsåret.

För att möjliggöra en
jämförelse av utdelningarnas storlek mellan verksamhetsåret 1984 och närmast
föregående räkenskapsår när de år som skall jämföras är av olika längd föreslår
jag vidare en omräkningsregel. Enligt denna regel får omräkning ske så att
jämförelsen avser lika länga tidsperi-. öder.

Av 1
och 2 §§ får anses följa alt lagen inle är tillämplig på aktiebolag som har
bildats efter den 1 juh 1983.

3§

Paragrafen
innehåller särskilda bestämmelser om utdelning på nyemitterade aktier för
verksamhetsåret 1984.

Lagrådet
har föreslagit något utförligare bestämmelser för det fall att det finns aktier
av olika slag i ett bolag. Paragrafens lydelse har ändrats i överensstämmelse
därmed.

För
alt inle försvåra bolagets anskaffning av riskkapital genom nyemission anser
jag att ett undantag frän förbudet mot utdelningshöjning bör göras för
nyemitterade aktier, som utgetts i samband med ökning av bolagets aktiekapital,
om beslutet om ökningen har anmälts för registrering under verksamhetsåret.
Utdelningen på varje nyemitterad aktie får dock inte vara större än vad bolaget
under närmast föregående verksamhetsår har lämnat i utdelning för samma slag av
aktier på motsvarande nominella belopp. Emitteras aktier av ett slag som ej
tidigare utgetts får utdelningen ej överstiga genomsnittet av utdelningen på
övriga aktier.

Enligt
5 kap. 1 § aktiebolagslagen kan ett aktiebolag ge ut konvertibla skuldebrev
(skuldebrev som kan bytas ut mot aktier) och skuldebrev förenade med
optionsrätt fill nyteckning vid emission av aktier. Om under verksamhetsåret
1984 konvertibelt skuldebrev utbyts mot aktie eller aktie tecknas på grund av
optionsrätt får utdelning lämnas även för sädana aktier i samma omfattning som
vid nyemission.

Prop. 1983/84:200 27

4 §

Lagen
gäller vinstutdelning enligt 12 kap. aktiebolagslagen, 52 § lagen om
bankrörelse och 12 kap. försäkringsrörelselagen. Sådan utdelning ulgår så gott
som alltid i pengar. Till skillnad mot vad som var fallet enligl lagen
(1983:219) om tillfällig vinstskatt anser jag att lagen endast skall gälla för vinstutdelning
genom utbetalning av pengar (jfr prop. 1982/83:102 s. 14 f).

5§

För
att bolagen inte skall höja utdelningarna i strid mot bestämmelserna i den nu
föreslagna lagen måste förbudet kombineras med någon form av sanktion. En
lämplig lösning är därvid, enligt min mening, att elt bolag som bryter mot den
föreslagna lagen får betala en avgift som motsvarar den otillåtna
utdelningshöjningen. Avgiften skall tillfalla statsverket.

Såväl
verksamheten vid Stockholms fondbörs som fondkommissionä-rernas verksamhet - t.
ex. som märket maker för aktier i elt OTC-bolag -står under tillsyn av
bankinspektionen. Eftersom inspektionen sålunda har god överblick över den
organiserade handeln med aktier är det lämpligt all avgiften fastställs av
inspektionen. Detta skall ske genom beslut som bör kunna överklagas.

På
samma sätt som ränta vid försummad inbetalning på likviditetskonto bör den
fastställda avgiften direkt kunna drivas in i den ordning som gäller för
indrivning av skatt enligl uppbördslagen.

Den
avgift som tas ut bör inte få dras av vid företagets inkomsttaxering.

Lagrådet
har anfört följande. I allmänhet torde det inte bereda ett bolag svårigheter
att räkna ut vad som enligt 2 eller 3 § i lagförslaget högst får delas ut. Fall
kan emellertid tänkas dä ett bolag t.ex. på grund av ett ursäktligt misslag
kommit atl dela ul för högt belopp. I förslagel borde upptas en jämkningsregel
för sådana fall. Om en sådan reglering skulle anses överflödig, måste likväl på
annat sätt tillses att ett bolag inte behöver drabbas i berörda fall.

Del
kan inte uteslutas att sådana misslag som lagrådet har angett kan förekomma.
Jag föreslår därför all i 5 § införs en bestämmelse som ger bankinspektionen
möjlighet att helt eller delvis efterge avgiften.

6 §

Det
bör slutligen enligt min mening finnas möjlighet att höja utdelningen utöver
vad som enligt förslaget gäller vid nyemission m. m. om särskilda skäl
föreligger. Så kan vara fallet när aktier i ett bolag, som tidigare gett myckel
låg utdelning, inregistreras vid Stockholms fondbörs eller blir föremål för
handel på OTC-marknaden. I dessa fall, liksom när ett bolag tidigare sänkt
utdelningen, bör bankinspektionen kunna medge att utdelningen höjs med ett
skäligt belopp. Vad som är skäligt får därvid avgöras med hänsyn till vad andra
bolag inom samma bransch får dela ut till sina aktieägare. I de situationer som
nyss angetts bör vidare ett bolag som inte

Prop. 1983/84:200 28

lämnat
någon utdelning alls kunna medges att lämna utdelning med elt skäligt belopp. Elt
annat fall där höjning bör kunna medges är vid utdelning från sådana förvallningsbolag,
som för att åtnjuta skaltefrihet för erhållna utdelningar måste dela ut 80% av
mottagen utdelning lill sina egna aktieägare - jfr punkt 1 andra stycket av
anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370).

Lagrådet
har i fråga om lagens tillämpning pä förvaltningsbolag anfört följande. Del är enligl
lagrådets mening rimligl atl den föreslagna lagen inte utgör hinder för förvallningsbolagen
att lämna utdelning i den omfattning som behövs för atl de skall vara befriade
från skallskyldighet. En särskild reglering av frågan är alt föredra framför
den i remissen valda utvägen att falla tillbaka pä dispensmöjligheten enligt
förevarande paragraf. Den närmast lill hands liggande lösningen synes vara att
i den föreslagna lagen införa ett stadgande av innehåll all bestämmelserna i
lagen ej utgör hinder för aktiebolag som omfattas av föreskrifterna i punkt I
andra stycket av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370) all för
verksamhetsåret 1984 lämna utdelning i den utsträckning som krävs för att
bolaget skall vara frikallal från skattskyldighet enligt nämnda paragraf
Lagrådet föreslår alt en sådan bestämmelse upptas som 7 §.

Som
anges i lagrädsremissen är elt investmentförelag frikallal från skattskyldighet
för mottagen utdelning om det vidareutdelar åtminstone 80% av utdelningsbeloppel
till sina egna aktieägare. Den omständigheten alt den mottagna utdelningen är
skattefri innebär dock inte nödvändigtvis att invesimentföreiaget som sådant
undgår beskattning. Förelaget kan beskattas för andra inkomster, exempelvis
räntor eller realisationsvinster. Likaså kan utdelning, som i och för sig är
skattepliktig, undgå beskattning om den kan kvittas bort mot t.ex. ett ränteunderskolt.

Enligt min mening finns
det anledning alt godta en utdelningshöjning endast i den mån höjningen är
nödvändig för alt hindra att mottagen utdelning i realiteten träffas av
beskattning. Vid denna bedömning bör, som framgått av det nyss sagda, hänsyn tas
lill samtliga inkomster och utgifter som förvaltningsförelaget haft. Enligl min
mening bör man därför inle la in elt undantag från förbudet mol
utdelningshöjning i en lagregel. Frägan om en höjning av utdelningen är
berättigad får i stället - som jag föreslagit i det till lagrådet remitterade
förslaget - bedömas från fall till fall och under beaktande av
förvaltningsförelagets hela skattesituation.

7§

Bankinspektionens
beslut om avgift och eftergift överklagas hos kammarrätten. Mot kammarrättens
beslut får talan inle föras.

Bankinspektionens
beslut i fråga om höjning av utdelning får överklagas hos regeringen.

Prop. 1983/84:200 29

5 Hemställan

'
Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta de av lagrådet
granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Ärendet bör behandlas
under innevarande riksmöte. Regeringen bör föreslå riksdagen att besluta att
förkorta motionstiden till sju dagar.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredragaden har lagt
fram.

Prop. 1983/84:200 30

Bilaga
1

Lagrådsremissens lagförslag

1
Förslag till

Lag
om inbetalning på likviditetskonto

1 §
Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditets-

konto) i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten
är inte skyldig att betala in medel på likviditetskonto. Om det finns
synnerliga skäl fär regeringen medge befrielse, helt eller delvis, från
skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 §
Andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga

kommuner skall på likviditetskonto betala in ett belopp motsvarande 6

procent av den del av lönesumman för år 1983 som överstiger 20 miljoner

kronor. Med lönesumman avses underlaget för år 1983 för arbetsgivarav

gift tUl folkpensioneringen enligl lagen (1981:691) om socialavgifter.

För
inbetalning enligt första stycket gäller följande. Senast den 31 augusti 1984
skall arbetsgivaren betala in ett belopp motsvarande 3 procent av avgiftsunderlaget
för preliminär arbetsgivaravgift för år 1983 Ull folkpensioneringen.
Återstoden skall betalas in senast den 31 januari 1985.

3
§ Landstingskommuner, kommuner
och kyrkliga kommuner skall senast den 31 januari 1985 pä likviditetskonto
betala in ett belopp motsvarande 3 procent av den del av lönesumman för år
1983 som överstiger 20 miljoner kronor. Med lönesumman avses det underlag för
arbetsgivaravgift som har angetts i 2 § första stycket.

4
§ Riksförsäkringsverket skall
underrätta arbetsgivare och riksbanken om de inbetalningar som skall ske enligt
2 och 3 §§.

5
§ Belopp som skall betalas in
på likviditetskonto avrundas lill närmast lägre hundratal kronor. Om beloppet
inte uppgår till 10000 kronor skall inbetalning på likviditetskonto inte ske.

6
§ På medel som står inne på
likviditetskonto utgår årlig ränta med 7 procent. Öretal som uppkommer vid
ränteberäkningen bortfaller.

7
§ Om inbetalning på
likviditetskonto inte sker inom föreskriven tid skall arbetsgivaren betala
ränta på beloppet till statsverket. Räntan är 2 procent för varje påbörjad
kalendermånad räknat från och med den månad då beloppet rätteligen skulle ha
betalats till dess inbetalning sker, dock längst till och med december 1986.

Ränta
enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas inom den tid
som riksbanken bestämmer i varje särskilt fall. Ränta som inte betalas inom
föreskriven tid fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för
indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock
inte.

8 §
Det belopp som en arbetsgivare har betalat in pä likviditetskonto

skall riksbanken, med ränta enligl 6 §, betala tillbaka till arbetsgivaren den

Prop.
1983/84:200 31

30
december 1986 eller den fidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar
i särskilda fall.

9
§ Riksbankens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop. 1983/84:200 32

2
Förslag till

Lag
om exportdepositioner för skogsprodukter

1 §
För skogsprodukter som förs ul ur landet under tiden den I juli

1984-den 30 juni 1985 skall en deposition ställas hos staten enligt denna

lag.

Med
skogsprodukter avses varor hänförliga till tulllaxenr 44.05-44.15, 47.01 och
48.01-48.08.

2 §
Depositionen skall ställas av den för vars räkning varan förs ut ur

landet. När en vara enligt I § överlåtits till en utländsk köpare, som låter

föra ut den, skall depositionen ställas av säljaren eller, om även denne är

utländsk, den senaste svenske överlåtaren i överlålelsekedjan.

Deposilionsskyldighet
föreligger inte när depositionsunderlaget enligt

3 § uppgår till högst
25000 kronor under en kalendermånad.

3 §
Depositionsbeloppel är 3 procent av varans försäljningspris med

tillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för

varan före avgång från gränsort i Sverige (depositionsunderlaget). Om

försäljningspriset bestämts i utländskt myntslag skall del omräknas till

svenska kronor enligt bankernas noterade säljkurs den femtonde i den

månad under vilken exporten skedde. Har varan inte överlåtits utgörs

depositionsunderiaget av marknadspriset på avsändningsorten med mot

svarande tillägg.

Om
särskilda skäl föreligger får depositionsunderiaget utgöras av tillverkarens
försäljningspris jämte tillägg som anges i första stycket.

4 §
Depositionsskyldighetens omfattning fastställs av tullmyndighet,

som också kontrollerar efterlevnaden av denna lag. Med tullmyndighet

avses generaltullslyrelsen eller den underlydande myndighet som är behö

rig enligt vad generaltullstyrelsen bestämmer.

För
kontroll av uppgifter som lämnas enligt denna lag tillämpas 35-37 §§ tullagen
(1973:670).

5 §
Den som är depositionsskyldig enligt 2 § skall lämna deklaration för

kalendermånad. Deklarationen skall ha kommit in till tullmyndigheten

senast den tionde i månaden närmast efter den månad som deklarationen

avser.

1
deklarationen skall redovisas de varor enligt 1 § som förts ut ur landet under
månaden med angivande av varuslag, tulllaxenr, kvantitet, värde enligt 3 § samt
depositionsbeloppet.

Depositionsbeloppet
skall erläggas till tullmyndigheten senast den dag då deklarationen skall ha
kommit in.

6
§ Kan den depositionsskyldiges
uppgifter inle läggas lill grund för en tillförlitlig beräkning av depositionsbeloppel
eller saknas uppgifter frän den depositionsskyldige, får depositionsbeloppel
bestämmas efter skälig grund.

7
§ Tullmyndigheten skall snarast
sätta in de deponerade medlen pä konto i riksbanken.

Prop. 1983/84:200 33

8 §
Depositionen skall betalas tillbaka av riksbanken den I juli 1987 eller

den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall.

Under depositionstiden
skall ränta utgå på det deponerade beloppet. Räntan beräknas för kalenderår
efter den räntesals som motsvarar det av riksbanken fastställda diskontot.
Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller. Räntan betalas ut när
depositionen betalas tillbaka.

9 §
Om synnerliga skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, generaltullstyrelsen medge befrielse, helt eller delvis, från

skyldigheten att ställa deposition.

10 §
Om depositionsbeloppet inte betalas inom föreskriven tid utgår

ränta. Räntan är 2 procent av beloppet för varje påbörjad kalendermånad

räknat från och med den månad då beloppet rätteligen skulle ha betalats lill

dess inbetalning sker, dock längst till dess depositionen skulle ha återbeta

lats.

Generaltullstyrelsen fär
medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet atl erlägga ränta, när
särskilda skäl föreligger.

11 §
Har den som är depositionsskyldig, i deklaration eller annat skrift

ligt meddelande om sin skyldighet att ställa deposition, lämnat en uppgift

som befinns vara oriktig, skall den depositionsskyldige påföras en avgift

som uppgår lill 20 procent av del deposilionsbelopp som ytterligare rätteli

gen skall ställas.

I fall som avses i 6 §
skall den depositionsskyldige påföras en avgift som uppgår till 20 procent av depositionsbeloppel
utöver del depositionsbelopp som skulle ha fastställts enligt de skriftliga
uppgifter som lämnals.

12
§ Har den som enligt 11 § lämnal
oriktig uppgift eller underlåtit atl lämna deklaration, frivilligt rättat felet
skall avgift enligt 11 § inte påföras.

13
§ Avgift enligt 11 § påförs
inte i samband med rättelse av felräkning eller skrivfel, som uppenbart framgår
av deklaration eller annat skriftligt meddelande från den depositionsskyldige.

14
§ Avgift enligl 11 § får
efterges om felaktigheten eller underiålenheten med hänsyn till
omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposi-fionen avser ett ringa
värde.

Bestämmelserna i första
stycket skall beaktas även ulan yrkande, om detta föranleds av vad som
förekommit i ärendet.

15
§ Frågor om ränta enligt 10 §
och avgift enligt 11 § prövas av tullmyndigheten.

16
§ Ränta enligt 10 § och avgift enligl
11 § fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt
enligt uppbördslagen (1953:272). Därvid utgår dock inte restavgift.

17
§ Beslut enligt denna lag som
meddelas av någon annan myndighet än gelerallullstyrdsen får överklagas hos generallullstyrelsen
genom besvär.

18
§ Generaltullstyrelsens beslut enligl
denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut
får inte överklagas.

Prop. 1983/84:200 34

19 § Vid besvär förs det allmännas talan hos
besvärsmyndigheten av den tjänsteman (allmänt ombud) vid generaltullstyrelsen,
som regeringen ut-seU.

20
§ Beslut enligt denna lag får
överklagas endast av den deposilionsskyldige eiler av del allmänna ombudet.

21
§ Har en part överklagat ett
beslut enligt denna lag får också motparten överklaga beslutet, även om den
för honom föreskrivna besvärstiden har gått ut. Motpartens besvär skall ha
kommit in till den myndighet eller domstol som har att pröva besvären inom två
veckor frän utgången av den tid inom vilken de först anförda besvären senast
skulle ha anförts.

Återkallas eller förfaller
på annat sätt den första besvärstalan är även den senare besvärstalan
förfallen.

22 §
Avgift som avses ill § är inle avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas i fråga om utförsel som sker
den I juli 1984 eller senare.

Prop. 1983/84:200 35

3
Förslag till

Lag
om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Denna lag gäller svenska aktiebolag vilkas aktier vid början av verk

samhetsåret 1984

1.
är inregistrerade vid
Stockholms fondbörs, eller

2.
är föremål för handel enligl ett
avtal som bolaget har träffat med en svensk fondkommissionär med skyldighet för
denne alt på begäran av envar ange kurser på aktierna och att till dessa kurser
köpa och sälja sådana aktier.

Med
verksamhetsåret 1984 avses i denna lag del räkenskapsår som inleds närmast
efter den 1 juli 1983. Är delta verksamhetsår kortare än åtta månader skall
verksamhetsåret 1984 anses omfatta även del följande räkenskapsåret.

2 §
Aktiebolag som avses i 1 § får för verksamhetsåret 1984 inte lämna

utdelning med större sammanlagt belopp än som lämnades för det räken

skapsår som närmast föregick verksamhetsåret 1984. Har fondemission

eller ändringar av akties nominella belopp skett under verksamhetsåret får

utdelningen på en aktie avrundas uppåt till närmast högre liolal ören.

Är
verksamhetsåret 1984 inte av samma längd som det närmast föregående
räkenskapsåret skall vid beräkning av det belopp som fär delas ut omräkning ske
med hänsyn härtill.

3 §
Utan hinder av 2 § får utdelning lämnas på nyemitterade aktier om

nyemissionen har skett i samband med en ökning av bolagets aktiekapital

som har anmälts för registrering under verksamhetsåret 1984. Sådan utdel

ning får dock för varje nyemitterad aktie inte översliga vad bolaget när

mast föregående verksamhetsår har lämnat i utdelning på motsvarande

nominella belopp.

Vad
som nu sagts om utdelning på nyemitterade aktier får också tillämpas på aktier
som under verksamhetsåret 1984 getts ut vid utbyte av konvertibla skuldebrev
eller på gmnd av skuldebrev med optionsrätt till nyteckning.

4
§ Med utdelning avses
vinstutdelning genom utbetalning av pengar till aktieägarna enligt 12 kap.
aktiebolagslagen (1975:1385), 52 § lagen (1955:183) om bankrörelse eller 12
kap. försäkringsrörelselagen (1982:713).

5
§ Aktiebolag som lämnar
utdelning i strid mot denna lag skall till statsverket inbetala en avgift
motsvarande vad som utdelats för mycket. Avgiften fastställs av
bankinspektionen. Den får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av
skatt enligt uppbördslagen (1953:272).

Avgiften
är inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

6 §
Om det finns särskilda skäl får bankinspektionen medge att utdelning

får ske med ett högre belopp än vad som följer av bestämmelserna i 2 och

3§§.

Prop. 1983/84:200 36

7
§ Besvär över bankinspektionens beslul förs hos kammarrätt.

Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, dä lagen enligl uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop.
1983/84:200 37

BUaga2

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-05-02

Närvarande:
justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, juslitierådet Rydin.

Enligt
ett den 19 april 1984 till lagrådet inkommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde
den 12 samma månad har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om inbetalning pä
likviditetskonto,

2.
lag om exportdepositioner för
skogsprodukter och

3.
lag om fillfälligl förbud mol
höjning av vinstutdelning i vissa akfiebo-lag.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av t.f departementsrådet Bengt-Åke Nilsson saml
hovrättsassessorerna Magnus Lundeberg och Lars Nordin.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

De
till lagrådet remitterade lagförslagen har enligt remissprotokollet lill syfte
att, vid sidan av andra åtgärder, dämpa pris- och kostnadsutvecklingen i
landet. De är av två slag. De båda första förslagen innebär en allmän
likviditetsindragning från företag och kommuner i egenskap av arbetsgivare
samt en särskild likviditetsindragning därutöver från skogsindustrin, baserad
på värdet av exporterade skogsprodukter. Genom det tredje förslaget införs ett
tillfälligt förbud mot höjning av utdelningen pä aktier i de större bolagen.

Av de tre förslagen
innebär det sistnämnda inget ingrepp i företagens ekonomiska verksamhet i
vidare män än atl det begränsar dispositionen av uppkomna vinstmedel. Förbudet
gäller sädana bolag som utgivit aktier, vilka är inregistrerade på Stockholms
fondbörs eller är föremål för handel på den s.k. OTC-marknaden. Sådant bolag
får enligt förslaget inte för verksamhetsåret 1984 lämna utdelning med större sammanlagt
belopp än som lämnades för det närmast föregående räkenskapsåret. De båda andra
förslagen däremot ålägger företagen och kommunerna vissa ekonomiska uppoffringar
genom att de tvingar dem att avslå medel till konto i riksbanken eller slaten
under viss tid. Det första av de båda förslagen går sålunda ut pä att
arbetsgivare med mer än 20 miljoner kronor i löneutgifter skall till , ett
särskilt konto i riksbanken (likviditetskonto) den 31 januari 1985 inbetala
ett belopp som för kommuner motsvarar tre procent och för övriga arbetsgivare
sex procent av den del av lönesumman för år 1983 som överstiger 20 miljoner
kronor. Andra arbetsgivare än kommuner skall den 31 augusti 1984 i avräkning på
det slutliga beloppet göra en preliminär

Prop.
1983/84:200 38

inbetalning
av ett belopp som i princip svarar mot hälften av det slutliga beloppet. De
insatta beloppen skall betalas tillbaka av riksbanken den 30 december 1986
eller den fidigare dag som regeringen bestämmer generellt eller för särskilda
fall. På insatt belopp utgår årlig ränta med sju procent, vilken betalas
tillbaka samtidigt med återbetalningen av det insatta beloppet. Det andra
förslaget innebär att en deposition skall stäUas hos staten för skogsprodukter
som förs ut ur landet under tiden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985.
Depositionsbeloppet är tre procent av varans försäljningspris med vissa tillägg
och skall betalas till tullmyndigheten, som vidarebefordrar beloppen fill
konton i riksbanken. Deponerade belopp skall betalas tillbaka av riksbanken den
I juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer generellt eller för
särskilda fall. På deponerade belopp utgår ränta efter den räntesats som
motsvarar det av riksbanken fastställda, för varje lid gällande diskontot.
Räntan betalas ut samtidigt som del deponerade beloppet återbetalas.

Dessa
båda förslag om likviditetsindragning innebär som synes att staten för en
begränsad tid tar i anspråk medel frän arbetsgivare och från exportörer av
skogsprodukter. Ersättning i form av ränta utgår, men räntefoten är sä bestämd
att räntan klart understiger marknadsräntan. I remissprotokollet berörs inte
arten eller den närmare innebörden rättsligt sett av denna indragning av medel
till staten. Inte heller har förslagen varit föremål för något
remissförfarande, varigenom skilda frågor kunnat få sin belysning.

Lagförslagen saknar
bestämmelser om förfoganderätten över de deponerade medlen. Härav torde följa
all deponenlen inte kommer att helt sakna rätt atl förfoga över medlen under
depositionstiden. Han torde l. ex. kunna pantförskriva dem och sålunda utnyttja
dem som underlag för kredit. Det betyder atl han, om inga särskilda
restriktioner införs, lärer kunna belåna dem i bank och sålunda skaffa andra
likvida medel i stället. Vad han förlorar är skillnaden mellan den ränta han
får betala till längivaren och den ränta han uppbär frän staten. Medlen lärer
också kunna bli föremål för utmätning och ingå bland tillgångarna vid konkurs.
Vad den depositionsskyldige berövas genom de föreslagna åtgärderna blir
sålunda en viss ränteinkomst, vartill kommer den allmänna olägenheten av alt inle
få ha medlen fritt tillgängliga.

Någol hinder för riksdagen
atl lagstifta om sådant ingrepp i ekonomiska förhållanden som det sålunda är
fråga om torde inle föreligga. Riksdagen är ju oförhindrad atl besluta om
skatter eller avgifter av skilda slag. I förarbetena till 1974 års
regeringsform framhålls uttryckligen bl. a. behovet av alt kunna besluta om slabiliseringspolitiskt
motiverade skatteåtgärder (t.ex. prop. 1973:90 s. 215 och 216). Inte heller den
scm i åtgärderna skulle vilja se en form av expropriation lärer kunna finna
hinder mot den föreslagna lagstiftningen, eftersom viss ersättning i form av
ränta utgår under deposi-fionstiden (jfr 2 kap. 18 § regeringsformen).

På
grund av det anförda ser lagrådet inget principiellt hinder mot atl den

Prop. 1983/84:200 39

föreslagna
lagstiftningen genomförs. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna
ger förslagen anledning lill vissa erinringar, som lagrådet vill beröra i det
följande i anslutning till de särskilda lagförslagen. Det torde få förutsättas
att regeringen har för avsikt atl med slöd av 8 kap. 13 § regeringsformen
utfärda verkställighetsföreskrifter beträffande alla de tre föreslagna lagarna.

Förslaget
till lag om inbetalning på likviditetskonto

2-5 §§

I
2-5 §§ i förslaget meddelas bestämmelser om beräkning av del belopp som
arbetsgivare skall betala in på likvidiletskonlo och om liden för inbetalningen
(2 och 3 §§), om skyldighet för riksförsäkringsverket att underrätta
arbetsgivare om hans betalningsskyldighet (4 §) samt om en nedre gräns för
betalningsskyldigheten (5 §). Enligt bestämmelserna skall andra arbetsgivare än
landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner göra en preliminär
inbetalning senast den 31 augusti 1984 i avräkning på den sluUiga
inbetalningen, som skall fullgöras senast den 31 januari 1985. Nämnda kommuner
skall göra sin inbetalning en gång nämligen senast den 31 januari 1985. I 5 §
föreskrivs atl belopp, som skall betalas in på likviditetskonto, avrundas till
närmast lägre hundratal kronor och att, om beloppet inle uppgår till 10000
kronor, inbetalning på likvidiletskonlo inte skall ske.

De
föreslagna bestämmelserna är inte helt tydliga lill sin innebörd. Del bör sägas
ul att den preliminära inbetalningen sker i avräkning på det slufiiga beloppet.
I anslutning härtill bör också införas en bestämmelse om att för del fall att
den preliminära betalningen överstiger det slutliga beloppet överskjutande
belopp skall betalas tillbaka jämte ränla. Del synes också böra klarare anges
vad den i 4 § föreskrivna underrättelseskyldigheten för riksförsäkringsverket
innefattar. Av remissprotökollet framgår att verket svarar för det underlag som
används som bas för beräkning av de belopp som skall betalas in pä likvidiletskonlo
samt atl verket bör räkna ut vad varje arbetsgivare skall betala in och i god tid
underrätta honom om della. Lagtexten torde böra ge uttryck ät vad som sålunda
avses. Av den föreslagna 5 § framgår inte, om den där angivna gränsen 10000
kronor gäller både det preliminära och det slutliga beloppet eller enbart det
sistnämnda. Remissprotökollet tyder på atl det är det slutliga beloppet som avses,
en innebörd som också bekräftats vid föredragningen inför lagrådet. Detta bör
tydliggöras. I samband härmed synes lämpligen kunna införas en föreskrift av
innehåll, att preliminär inbetalning inte skall göras om det preliminära
beloppet inte uppgår till 5000 kronor.

I
enlighet med det sagda vill lagrådet förorda vissa omformuleringar av de
föreslagna bestämmelserna. I samband härmed torde den i 5 § föreslagna
bestämmelsen om en gräns för betalningsskyldigheten böra flyttas in i 2

Prop. 1983/84:200 40

och
3 §§ samt den i samma paragraf intagna bestämmelsen om avrundning flyttas till
4 §. Bestämmelserna synes kunna ges följande innehåll.

12 torde
till det föreslagna första stycket fogas bestämmelsen, atl om beloppet inle
uppgår till lOOOO kronor inbetalning inte skall göras. 1 andra styckets andra
mening torde efter orden "skall arbetsgivaren" infogas "i avräkning
pä det slutliga beloppet", varjämte som beteckning på den här avsedda
betalningen lämpligen bör i slutet av meningen inom parentes anges
"preliminär inbetalning". Härefter torde fä följa en tredje mening av
innehåll, att om detta belopp inle uppgår till minsl 5000 kronor någon preliminär
inbetalning på likviditetskonto inte skall göras, och som Qärde mening
föreskriften, att återstoden av beloppet enligt första stycket skall betalas in
senast den 31 januari 1985 (slutlig inbetalning). Som etl tredje stycke i
paragrafen torde införas bestämmelsen att, om den preliminära inbetalningen
överstiger vad arbetsgivaren enligt första stycket skall betala in på
likviditetskonto, riksbanken skall betala tillbaka överskjutande belopp jämte
ränta därå frän inbetalningsdagen. Den räntefot som anses lämplig bör anges i
bestämmelsen.

I 3
§ torde liksom i 2 § första stycket tillfogas bestämmelsen, all om beloppet
inte uppgår till lOOOO kronor inbetalning inte skall göras.

1
4 § torde som elt första stycke upptas bestämmelserna, att riksförsäkringsverket
skall i god fid före den 31 augusti 1984 och den 31 januari 1985 underrätta
varje arbetsgivare om hans skyldighet enligt 2 eller 3 § och därvid ange det
belopp som skall inbetalas samt alt avskrift av sädan underrättelse skall
tillställas riksbanken. Ett andra stycke i paragrafen torde få innehålla, att
belopp som skall betalas in på likvidiletskonlo avrundas till närmast lägre
hundratal kronor.

Som
följd av atl innehållet i 5 § i det remitterade förslaget enligt det anförda
införts i 2, 3 och 4 §§ får följande paragrafer i förslaget beteckningarna 5,
6, 7 och 8 §§ i stället för 6, 7, 8 och 9 §§.

6§

Enligt
6 § i del remitterade förslagel utgår årlig ränta med sju procent pä medel som
står inne på likviditetskonto. Räntan skall enligt 8 § i samma förslag betalas
tillbaka i samband med återbetalning av det insatta beloppet den 30 december
1986 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Det betyder att till
kontot inbetalade belopp kommer att stå inne på kontot över två årsskiften,
nämligen 1984-1985 och 1985-1986. Med hänsyn härtill torde böra införas en
särskild bestämmelse om atl upplupen ränta skall läggas till kapitalet vid utgången
av kalenderår. Det kan lämpligen ske genom att till första meningen i
paragrafen fogas satsen "vilken läggs till kapitalet vid utgången av
kalenderår".

Prop. 1983/84:200 41

Förslaget
till lag om exportdepositioner för skogsprodukter

Lagförslaget
innebär att det för skogsprodukter som exporteras under tidsperioden den 1 juli
1984-den 30 juni 1985 skall ställas en deposition hos staten.
Depositionsskyldigheten åvilar i princip den för vars räkning varan förs ut ur
landet. Depositionen utgör 3 procent av det s. k. deposifionsunderlaget,
vilket normalt är varans försäljningspris med tillägg av fraktkostnader,
försäkringspremier och andra omkostnader för varan före avgång från gränsort i
Sverige. Depositionsskyldighetens omfattning skall fastställas av tullmyndighet
med ledning av deklarationer, som de depositionsskyldiga självmant skall
avlämna. Deklarationerna skall avlämnas för kalendermånad och innehålla en
redovisning för den export som ägt rum under kalendermånaden. Om
depositionsunderlaget för kalendermånaden inte överstiger 25000 kronor
föreligger ingen depositionsskyldighet. Deponerat belopp skall av
tullmyndigheten sättas in på konto i riksbanken. Det löper med årlig ränta
enligt riksbankens diskonto. Beloppet betalas tillbaka den 1 juli 1987 eller
den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i. särskilda fall.
Räntan skall vara läst på kontot till dess depositionen återbetalas. Förslaget
innehåller vidare beslämmelser om skönsmässigt uttag av depositionsbelopp, om
dispens från depositionsskyldighet, om särskild dröjsmålsränia på deposifionsbelopp
som inte betalas i föreskriven tid, om sanktionsavgift, om exigibilitet av
beslut om dröjsmålsränia och sanktionsavgifi, om besvär saml om inskränkning i rälien
fill avdrag vid inkomsttaxeringen beträffande sanktionsavgifterna.

I
avsaknad av sedvanligt underlag för bedömningen av förslagel ställer det sig''svårt
för lagrådet att i allo överblicka förslagets praktiska konsekvenser och de administrafiva
problem del kan medföra. Lagrådet vill lill en böljan beröra vissa frågor av gmndläggande
betydelse för förslaget.

När
det gäller depositionsskyldigheten innehåller förslaget atl, när en
skogsprodukt överlåtits till en utländsk exportör, depositionsskyldigheten skall
fullgöras av den senaste svenska överlåtaren. Förslaget, som till utgångspunkt
har alt depositionsskyldighet inte i något fall uppstår förrän i och med
utförseln, innehåller inga regler om hur i ett här avsett fall den svenska
överlätaren skall få kännedom om den omständighet, dvs. utförseln, som grundar
hans depositionsskydlighet och deklarationsskyldighet. Denna svaghet i systemet
bör undvikas. Lagrådet vill föreslå att skyldigheten att Ulan anmodan lämna
uppgift om exporten åläggs endast exportörer, även sådana som till äventyrs
inte är deposilionsskyldiga. Skulle ,det av lämnade uppgifter framgå att överiålare
är depositionsskyldig får underlag för fastslällelse av dennes
depositionsskyldighet inhämtas genom anmodan fill honom att lämna uppgifter.
Likaledes bör i de här avsedda fallen även deposifionsskyldigheten fullgöras
vid tidpunkt som tullmyndigheten i varje särskilt fall föreskriver.

En
annan fråga rörande depositionsskyldigheten har samband med den

Prop. 1983/84:200 42

föreslagna
lagens ikraftträdande. Enligt det remitterade förslaget skall lagen träda i
kraft den 1 juli 1984 och tillämpas i fråga om utförsel som sker den 1 juli
1984 eller senare. Delta kan medföra att en överiålare bosalt i Sverige blir
depositionsskyldig till följd av en överlåtelse till utländsk exportör som
skett långt före lagens ikraftträdande. Lagen får därmed retroaktiv verkan.

I
överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i 2 kap. 10 § andra
stycket regeringsformen bör undvikas bestämmelser som kan innebära avsevärda
ekonomiska belastningar för enskilda med retroaktiv verkan. I regeringens
kompletteringsproposition (prop. 1983/84: 150), avgiven till riksdagen den 25 aprU
1984, anmärks all förslag rörande exporlde-posilioner redovisas närmare i en
lagrådsremiss. Lagrådet vill med hänsyn till det sagda föreslå att
bestämmelserna inte skall leda lill deposilionsskyldighet i fall då
överlåtelsen ägt rum före den 25 april 1984.

Lagrådet
övergår härefter lill vissa frågor i anslutning till de särskilda paragraferna
i förslaget.

Lagens
rubrik

Mot
det remitterade förslagets mbrik, lag om exportdepositioner för skogsprodukter,
kan den anmärkningen riktas att ordet "exportdepositioner" inte
används i själva lagtexten. Lagrådet föreslår som rubrik "lag om
deposition vid utförsel av skogsprodukter".

2
§ första stycket

Enligt
andra meningen i del remitterade förslaget skall när en vara överlåtits till en
utländsk köpare, som låter föra ut den, depositionen ställas av säljaren eller,
om även denne är utländsk, den senaste svenske överlåtaren i överlålelsekedjan.
Av remissprotökollet framgår all vid bestämning av om en exportör eller säljare
är att anse som svensk ledning kan hämtas ur punkt 1 av anvisningarna till 53 §
kommunalskatlelagen (1928:370) såvill avser fysisk person och ur 1 §
valutaförordningen (1959:264) när det gäller juridisk person. I dessa författningsmm
anknyts emelleifid inte till nationaliteten utan till bosättningen. Under
föredragningen inför lagrådet har bekräftats att exportörens eller säljarens
hemvist skall vara avgörande för depositionsskyldigheten i fall som avses med
de föreslagna bestämmelserna.

Lagrådet
föreslår att styckets andra mening får lydelsen att om varan överlåtits till
någon med hemvist utomlands, vilken för ut den, depositionen skall ställas av
överlätaren eller, om även denne har hemvist utomlands, den senaste
överlätaren i överlåtelsekedjan med hemvisl i Sverige.

5
och 6 §§

Dessa
paragrafer innehåller bestämmelser om deklarationsskyldighet för de
depositionsskyldiga och om tiden och ordningen för depositionsbelop-

Prop. 1983/84:200 43

pets
eriäggande (5 §) samt om skönsuppskattning när den deposilionsskyl-diges
uppgifter inte kan läggas till grund för en tillförlitlig beräkning av detta
belopp eller uppgifter från den depositionsskyldige saknas (6 §).

På
de skäl som lagrådet angivit inledningsvis bör bestämmelserna om deklarations-
och depositionsskyldighet såvitt avser de fall som regleras i 2 § första
stycket andra meningen ändras. Lagrådets förslag till lösning innebär följande.

Som
ett första stycke av 5 § las in huvudregeln, att den för vars räkning vara som
avses i 1 § förs ut under där angiven tidsperiod är skyldig att utan anmodan
lämna uppgift till tullmyndigheten om utförseln i enlighet med vad som anges i
det följande. Det bör observeras att lagrådels förslag innebär atl alla
exportörer, såväl de i Sverige bosatta som de som är bosatta utomlands, blir
uppgiftsskyldiga oberoende av om de är depositionsskyldiga eller ej. Ett andra
stycke av 5 § torde fä innehålla närmare bestämmelser om ordningen för uppgiftslämnandet
enligl huvudregeln samt om uppgifternas innehåll, allt i saklig
överensstämmelse med det remitterade förslaget. Detta stycke kan dä lämpligen
fä lyda: "Uppgift skall lämnas för varje kalendermånad under vilken
utförsel skett. Den skall ha inkommit till tullmyndigheten senast den tionde i
närmast följande månad. Uppgiften skall innehålla en redovisning av de varor
som förts ut ur landet under kalendermånaden med angivande av varuslag,
tulltaxenummer, kvantitet, beräknat deposilionsunderlag samt beräknat depositionsbelopp.
Har den uppgiftsskyldige inte hemvist i landet skall han lämna upplysning om
vem eller vilka som överlåtit varorna till honom."

I
en följande paragraf, 6 §, bör tas in bestämmelser om hur underlag för fastställande
av depositionsskyldigheten skall erhållas när denna skyldighet befinns åvila
annan än den som lämnat uppgift enligt föregående paragraf. Som ett första
stycke i paragrafen kan tas in bestämmelsen, att om depositionsskyldighet
åvilar annan än den som lämnat uppgift enligl 5 § tullmyndigheten skall anmoda
den som kan antagas vara depositionsskyldig att inkomma med uppgift till
ledning för fastställande av depositionsskyldigheten. Som ett andra stycke
torde få följa bestämmelsen, att tullmyndigheten får anmoda även överiålare
som inte har hemvist i landet att lämna upplysning i de hänseenden som nämns i
första stycket.

Därefter
synes lämpligt att i en särskild paragraf 7 §, tas in bestämmelser om
ordningen för fastställande av depositionsskyldigheten. Normalt skall ju
depositionsbeloppet enligt det remuterade förslaget erläggas samtidigt med att
uppgiftsskyldigheten fullgörs, men avsikten synes ändå vara att beslut skall
fattas i varje särskilt fall. Den avsedda ordningen torde kunna uttryckas genom
en första mening på det sättet att tullmyndigheten fastställer
depositionsskyldighet med ledning av uppgifter som avses i 5 eller 6 §. En
andra mening torde få innehålla bestämmelser om skönsupp-skaltning i saklig
överensstämmelse med det remitterade förslaget. De kan lämpligen ges lydelsen
att, om uppgifter av del slag som nyss nämnts inte

Prop.
1983/84:200 44

lämnats eller om de är så bristfälliga att de inte kan
läggas till grund för en tillföriitlig beräkning av depositionsbeloppel, delta
får bestämmas efter skälig grund.

På grund av lagrådets förslag till särskild behandling av
de fall som avses i 2 § första stycket andra meningen synes lämpligt att i en
särskild paragraf 8 §, ge bestämmelser om tid och ordning för
depositionsskyldighetens fullgörande. Den torde få följande lydelse: "Den
som är depositionsskyldig enligt 2 § första stycket första meningen skall eriägga
depositionsbeloppet tiU tullmyndigheten senast den dag då uppgift enligl 5 §
skall ha inkommit till myndigheten. Annan depositionsskyldig skall erlägga
depositionsbeloppet till myndigheten den dag myndigheten bestämmer."

8 §

Paragrafen innehåller regler för återbetalning av
deponerade belopp (första stycket) samt för beräkning av ränla på
depositionerna och återbetalning av räntan (andra stycket). Regeln i andra
stycket sista meningen att räntan betalas ut när depositionen betalas tillbaka
synes kräva en föreskrift om hur den innehållna räntan skall behandlas vid
ränteberäkningen. Under föredragningen inför lagrådet har uppgivits att
upplupen ränta bör läggas till kapitalet vid slutet av kalenderår. Med hänsyn
till det anförda torde andra stycket av paragrafen - som till följd av
lagrådets förslag i det föregående får beteckningen 10 § - ges följande
lydelse: "På deponerat belopp löper ränta från dagen för inbetalningen
till tullmyndigheten till dess beloppet återbetalas. Räntan betalas ut i
samband med återbetalning av det deponerade beloppet. Den beräknas för år efter
den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot och läggs till det deponerade beloppet vid utgången av
kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller."

Det bör uppmärksammas att regeln om att ränta inte betalas
ut förrän i samband med återbetalning av det deponerade beloppet synes kunna
leda till vissa komplikationer i skattehänseende. Räntan torde nämligen normalt
sett bokföringsmässigt vara att hänföra till del år den belöper sig på och
därmed föranleda inkomstbeskattning, trots att den inte står till förfogande i
likviditetshänseende. Någon regel avsedd att mildra detta förhållande har
emellertid inte företagits.

11-14 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om en sanktionsavgifi
vid oriktiga uppgifter och i skönsuppskattningsfall. Bestämmelserna synes
utformade mot bakgrund av en tänkt möjlighet för tullmyndighet att göra om
redan fastställda beslut om depositionsskyldighet. Några regler om en dylik
möjlighet, som i så fall skulle kunna utformas med eftertaxeringsinstitutel som
förebild, har emellertid inte lagils upp i det remitterade förslagel. Sädana
regler torde böra övervägas.

Prop. 1983/84:200 45

Enligt
förslaget skaU sanktionsavgift utgå även i skönsuppskattningsfal-len. Enligt
lagrådets mening bör i sådana fall sanktionsavgifi utgå endast vid klara fall
av brott mot uppgiftsskyldigheten, dvs. när oriktig uppgift lämnats eller när
någon helt underlåter att lämna uppgift trots att skyldighet därtiU
föreligger. Lagrådet föreslår en sädan bestämmelse. Att märka är att med
lagrådets förslag tiU omläggning av uppgiftsskyldighelen i fall då exportören
har hemvist utomlands endast sådan uppgiftsskyldig som samtidigt är
depositionsskyldig kommer att kunna drabbas av sanktionsavgift.

Hämtöver
förordar lagrådet en omdisposition av bestämmelserna rörande sanktionsavgift.
Dessa torde lämpligen tas upp i två paragrafer, betecknade 13 och 14 §§, av
följande lydelse:

"13
§ Har den som är depositionsskyldig lämnat uppgift enligt 5 eller 6 § som
befinns vara oriktig, skall den deposifionsskyldige påföras en avgift som
uppgår till 20 procent av det deposilionsbelopp som, om den oriktiga uppgiften
godtagits, inte skulle ha påförts honom. Har han underlåtit att lämna
föreskriven uppgift, skaU han påföras en avgift som uppgår fill 20 procent av
depositionsbeloppet.

Har
depositionsskyldig, som lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna
uppgift, frivilligt rättat felet skall avgift inte påföras. Avgift påförs inte
heller i anledning av felräkning eller skrivfel, som uppenbart framgår av
lämnad uppgift.

14 §
Avgift enUgt 13 § får efterges om oriktigheten eller underlåtenheten med
hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposifionen avser
ett ringa värde.

Bestämmelserna
i första stycket beaktas även utan yrkande, när omständigheterna i ärendet
föranleder det."

Ikraftträdandebestämmelsen

Av
de skäl lagrådet anfört inledningsvis bör ikraftträdandebestämmelsen få
följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fall som avses
i 2 § första stycket andra meningen föreligger dock ej depositionsskyldighet
om överiåtelsen skett före den 25 april 1984."

Förslaget
till lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

1 §

Enligt
första stycket i paragrafen skall den föreslagna lagen gälla svenska
aktiebolag, vilkas aktier vid början av verksamhetsåret 1984. 1. är inregistrerade
vid Stockholms fondbörs eller 2. är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden.
Av remissprotökollet framgår att det med lagen avsedda förbudet är tänkt att
gälla vinstutdelning från aktiebolag, vilkas aktier är inregistrerade vid
börsen när utdelningen för verksamhelsärel 1984 förfaller till betalning. I
överensstämmelse med denna tanke torde

Prop.
1983/84:200 46

lagen böra anges gällande svenska aktiebolag vilka utgivit
aktier, som under verksamhetsåret 1984 eller del därav 1. är eller har varit
inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller 2. är eller har varit föremål för
handel på OTC-marknaden.

Om ett aktiebolag har olika slag av aktier, men alla
aktieslagen inle är inregislrerade vid börsen eller föremål för sådan handel
som nyss sagts, torde lagen bli tillämplig på bolagets samtliga aktier.

3 §

Första stycket i paragrafen gäller utdelning på
nyemitterade aktier. Det avsedda innehållet har dock inte kommit till klart
uttryck i den föreslagna texten. Lagrådet föreslår att andra meningen ersätts
av följande, något utförligare bestämmelser. Närmast efter första meningen
införs en andra mening av innehåll, all sådan utdelning dock för nyemitterad
aktie inle får överstiga utdelningen på aktie under del närmast föregående
räkenskapsåret. Som en tredje mening torde böra upptas bestämmelsen all, om
del finns aktier av olika slag och de nyemitterade aktierna är av elt slag som
redan finns, jämförelsen görs enbart med aktier av samma slag. I en fjärde
mening slutligen föreskrivs att, om nyemissionen avser ett nytt slag av aktier,
utdelningen på varje sädan aktie inte får överstiga genomsnittet av utdelningen
pä tidigare utgivna aktier.

5 §

Såsom sanktion mot aktiebolag, som lämnar utdelning i
strid med den föreslagna lagen, föreskrivs i denna paragraf atl bolaget skall
till statsverket betala en avgift motsvarande vad som har delats ut för
mycket. Avgiften skall fastställas av bankinspektionen och får drivas in i den
ordning som gäller för indrivning av skatt enligl uppbördslagen (1953:272). I
allmänhet torde det inte bereda ett bolag svårigheter att räkna ul vad som
enligt 2 eller 3 § i lagförslaget högst fär delas ut. Fall kan emellertid
tänkas dä ett bolag t. ex. på grund av elt ursäktligt misstag kommit atl dela
ut för högt belopp. 1 förslaget borde upptas en jämkningsregel för sådana fall.
Om en sådan reglering skulle anses överflödig, måste likväl på annat sätt liUses
atl ell bolag inle behöver drabbas i berörda faU.

6 §

Enligt paragrafen fär bankinspektionen, om det finns
särskilda skäl, medge atl utdelning fär ske med högre belopp än som följer av
bestämmelserna i 2 eller 3 §. I mofiveringen lill stadgandet berörs sädana
förvaltningsbolag som, för att åtnjuta skattefrihet för erhållna utdelningar,
måste dela ut 80% härav till sina egna aktieägare. Dessa bolag bör, sägs det,
kunna medges att höja utdelningen så mycket som erfordras för atl mottagen
utdelning skall kunna bli skattefri. Det är enligt lagrådets mening rimligt att
den föreslagna lagen inte utgör hinder för förvaltningsbolagen att

Prop.
1983/84:200 47

•lämna
utdelning i den omfattning som behövs för att de skall vara befriade från
skattskyldighet. En särskild reglering av frågan är atl föredra framför den i
remissen valda utvägen att falla tillbaka på dispensmöjligheten enligt förevarande
paragraf. Den närmast till hands liggande lösningen synes vara att i den
föreslagna lagen införa ett stadgande av innehåll att bestämmelserna i lagen
ej utgör hinder för aktiebolag som omfattas av föreskrifterna i punkt I andra
stycket av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370) att för
verksamhetsåret 1984 lämna utdelning i den utsträckning som krävs för att
bolaget skall vara frikallal frän skattskyldighet enligt nämnda paragraf.
Lagrådet föreslår att en sådan bestämmelse upptas som 7§.

Om
vad lagrådet sålunda föreslagit följs, skaU 7 § i det remitterade förslaget
betecknas 8 §.

Prop. 1983/84:200 48

Innehåll

Proposition
...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....'................ 1

Lagförslag
......................................................... . 3

1
Förslag till lag om inbetalning
på likvidiletskonlo ...... . 3

2
Förslag till lag om
exportdepositioner för skogsprodukter 5

3
Förslag tiU lag om tillfälligt
förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag 8

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-05-03 10

1
Inledning ..................... ................................ 10

2
Allmän motivering.............................................. 10
,

3
Upprättande lagförslag ..................................... 12

4
Specialmotivering ........................................... 12

4.1
Lag om inbetalning på likvidiletskonlo
............. 12

4.2
Lag om exportdepositioner för
skogsprodukter .. 16

4.3
Lag om tillfälligt förbud mot
höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag 24

5
Hemställan ..................................................... 29

6
Beslut ..... .................................................. 29

Bilaga
1 De remitterade lagförslagen ............ 30

Bilaga
2 Utdrag ur lagrådets pirotokoll 1984-05-02 37

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984