Prop. 1983/84:27

Prop.
1983/84:27

Regeringens proposition

1983/84:27

om
åtgärder för elever med handikapp i det allmänna skolväsendet m. m.;

beslutad
den 6 oktober 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

BENGT
GÖRANSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås åtgärder för att förbättra utbildningsmöjligheterna för
elever med handikapp.

Rikel
bör indelas i fem planeringsregioner. Inom var och en av dessa skall finnas en
till länsskolnämnden på orten knuten planeringsberedning, som skall samordna
insatserna för i första hand barn och ungdomar med olika former av handikapp.
Planeringsberedningen skall planera så att elever med handikapp får bästa
möjliga undervisning. Inom varje region skall del finnas en tjänst som handikappkonsulenl
med uppgift bl.a. att biträda planeringsberedningen.

I
propositionen föreslås också atl skollagen (1962:319) ändras, så att slaten för
specialskolans elever skall ha rätt till ersättning från elevernas hemkommuner
(en motsvarighet till s. k. interkommunal ersättning vid kommunal samverkan).

Medel
från anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet skall kunna användas för
regionala åtgärder för elever med handikapp inom det allmänna skolväsendet.
Anslaget föreslås även tillföras medel motsvarande del belopp som beräknas
inflyta till staten i kommunal ersättning för specialskolans elever. Även de
medel som utgår för försöksverksamheten med särskilda anordningar för
utbildning av svårt rörelsehindrade elever vid Skärholmens gymnasium föreslås
överföras till ifrågavarande anslag.

En
gymnasial utbildning för hörselskadade med riksrekrylering föreslås få inrättas
i Härnösand med kommunen som huvudman.

I
Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 27

Prop. 1983/84:27 2

Den
centrala och regionala pedagogiska stödorganisationen föreslås få ökade
resurser. Hällsboskolan bör bli resurscentrum för elever med tal-och
språkstörningar.

Ändringama föreslås träda
i kraft den I juli 1984. Planeringsberedningar för handikappades undervisning
och tjänster som handikappkonsulent skall dock kunna inrättas redan den 1 april
samma år.

Prop. 1983/84:27 3

Förslag tiil

Lag om ändring i skollagen (1962:319)

Härigenom föreskrivs att i skollagen (1962:319)' skall
införas en ny paragraf, 52b §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52b§

Den kommun i vilken en elev i specialskolan är kyrkobokförd
skall betala ersättning till staten för kostnader för undervisningen. Detta
gäller dock inte om eleven undervisas i en sådan särskild klass av specialskolan
som är förlagd till grundskolan i den kommun där eleven är kyrkobokförd.

Ersättningen skall uppgå till samma bdopp för elev och
läsår som av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
fastställs för grundskolans elever i årskurs med samma nummer med stöd av 46 §
2 mom. andra stycket. För elever i årskurs 10 i specialskolan skaU därvid
gälla samma belopp som för elever i årskurs 9 i grundskolan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Lagen omtryckt 1970: 1026.

Prop. 1983/84:27 4

Uldrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-06

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Feldl, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Rainer, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition
om åtgärder för elever med handikapp i det allmänna skolväsendet m. m.

I
Inledning

De
flesta barn och ungdomar med handikapp går numera i grundskolan eller
gymnasieskolan fillsammans med andra elever. De är således integrerade i det
allmänna skolväsendet. Del finns emellertid fortfarande vissa särskilda
skolformer för några grupper. Enligt skollagen (1962:319) skall staten genom
specialskolan svara for undervisningen av barn som på grund av synskada eller
dövhet eller hörsel- eller talskada inte kan följa undervisningen i
grundskolan. I lagen (lSi67:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (omsorgslagen) finns bestämmelser om särskolan, som är en
landstingskommunal skolform för psykiskt utvecklingsstörda. Sådana psykiskt
utvecklingsstörda som på grund av syn- eller hörselskada inte kan följa
undervisningen i särskolan skall få undervisning i specialskolan. F. n. finns i
rikel nio specialskolor. På gymnasial nivå finns ingen särskild skolform för
elever med handikapp. Örebro kommun har emellertid enligt avtal med staten inom
sin gymnasieskola särskilda anordningar för döva och gravt hörselskadade
elever från hela riket. Vidare bedrivs i Stockholms kommun vid Skärholmens
gymnasium försöksverksamhet med särskilda anordningar för utbildning av svårt
rörelsehindrade elever.

Med slöd av regeringens
bemyndigande den 8 juni 1978 tillkallade dåvarande statsrådel Mogård en
kommitté (U 1978:07) med uppgift atl utreda frågan om integration av
handikappade elever i det allmänna skolväsendet (Dir. 1978:69). Genom filläggsdirekfiv
(Dir. 1979:89) fick kommittén i uppdrag alt också behandla de problem som möter
elever med medicinska handikapp och då särskilt de allergiska elevernas
problem. Kommittén

Prop.
1983/84:27 5

antog
namnet integrationsutredningen. Efter sju tidigare delbetänkanden överlämnade
utredningen i mars 1982 sill slutbetänkande (SOU 1982: 19) Handikappade elever
i del allmänna skolväsendet. I samband därmed överiämnades även betänkandet (DsU
1982:6) Specialskolans bibliotek. En sammanfattning av slutbetänkandet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Förslagen i betänkandet om
specialskolans bibliotek redovisas i det följande (avsnitt 3.6).

Efter remiss har yttranden
över de båda betänkandena avgetls av socialstyrelsen, statens handikappråd,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen (SÖ), statens
institut för läromedelsinformation (SIL) - efter hörande av rikscentralerna för
pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH), talboks- och punktskriflsbiblioteket
(TPB), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), styrelsen för vårdartjänst, länsskolnämnderna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs. Gävleborgs, Västernorriands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Manillaskolan, Östervångsskolan, Vänerskolan,
Krislinaskolan, Bir-giltaskolan, Äsbackaskolan, Hällsboskolan, Tomtebodaskolan,
Ekesko-lan. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR (SACO/SR), Handikappinstitutet, Handikappförbundens centralkommitté (HCK)
- efter hörande av medlemsförbunden. De handikappades riksförbund (DHR), Hörselvårdskonsulenler-nas
förening, Hörselpedagogiska föreningen. Svenska sällskapet för hörsel- och dövundervisning,
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
(SSU) samt Göteborgs, Malmö, Stockholms, Umeå och Örebro kommuner.

Yttranden
från skolstyrelserna i Östhammars, Uppsala, Eksjö, Jönköpings, Värnamo, Ale,
Borås, Hallsbergs, Ljusnarsbergs, Arboga, Västerås, Avesta, Falu, Ludvika,
Bergs, Ragunda, Strömsunds och Östersunds kommuner har fogats till resp. länsskolnämnds
yttrande. LO har bifogat yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet och
Statsanställdas förbund. SACO/SR har bifogat yttranden från Sveriges
psykologförbund och Lärarnas riksförbunds (LR:s) lokalavdelning vid Vänerskolan
i Vänersborg.

Yttranden
har dessutom kommit in från högskolan för läramtbildning i Stockholm, högskolan
i Borås, Akademiska sjukhuset i Uppsala, Ekesko-lans föräldraförening, BU-lärarna
i särskolans syn verksamhet. Synskadades riksförbund (SRF), Unga synskadade,
Sveriges dövas riksförbund (SDR), Riksförbundet för döva och hörselskadade bam (DHB),
Hörselfrämjandets riksförbund. Hörselkuratorernas förening. Regionkonferensen
för döva och hörselskadade elever i västra regionen. Riksförbundet för rörelsehindrade
barn och ungdomar (RBU), Ekhagaskolan i Linköping,

Prop. 1983/84:27 6

Svenska
förbundet för specialpedagogik, skolstyrelsen i Härnösands kommun samt från
förskolekonsulenter och reselärare vid regionkontoren i Göteborg, Växjö, Örebro
och Umeå.

En
sammanställning av remissyttrandena över sluibelänkandet bör fogas till
protokollet i detla ärende som bilaga 2.

För
överblickens och sammanhangets skull redovisas i anslutning till de förslag som
tas upp till behandling även vissa förslag som inte fordrar beslut av
riksdagen.

Jag
har samrått med cheferna för utbildningsdepartementet och socialdepartementet
i de frågor som berör deras ansvarsområden.

2
Bakgrund

I
del följande redogör jag för några av de viktigaste besluten som regering och
riksdag tidigare fallal med anledning av förslag frän integrationsutredningen.
Därefter redovisar jag de olika principiella slutsatser utredningen dragit av silt
fyraåriga utredningsarbete.

2.1
Riksdagsbeslut m. m. under de senaste åren

Vid
1979/80 års riksmöte beslutade riksdagen atl det vid den tioåriga stafiiga
specialskolan för synskadade i Solna - Tomtebodaskolan - skulle byggas upp ett resurscentrum
för sy nskadade i hela rikel. Bakgrunden till beslutet var alt elevantalet vid
skolan drastiskt minskal under senare delen av 1970-talel. De synskadade
eleverna hade i stället för all gå i specialskolan valt den vanliga nioåriga
grundskolan på sina hemorter. Delta hade snabbt ute i kommunerna lett till ell ökal
behov av sådan specialpedagogisk expertis som tidigare endast funnits vid
Tomtebodaskolan. Enligt riksdagsbeslutet skulle bl. a. antalet s. k.
reselärare vid det nya centmmet utökas. Möjligheter till kursverksamhet,
fortbildning etc. skulle även finnas där (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 283, UbU
1979/80:26, rskr 1979/80:301).

Vid
1980/81 års riksmöte beslutade riksdagen att slaten även i fortsättningen
skulle vara huvudman för den tioåriga specialskolan. Denna fråga hade
diskuterats under lång tid och många -t.ex. den s.k. SSK-ulredningen på 1970-talet-
hfide hävdat atl specialskolan successivt borde inordnas i den kommunala gmndskolan.
Till grund för riksdagsbeslutet i denna fråga låg bl. a. integrafionsutredningens
analyser av de döva och gravt hörselskadade elevernas t.våspråkighet (prop.
1980/81:100 bil. 12 s. 297. UbU 1980/81:25, rskr 1980/81:332).

Vid samma riksmöte
behandlades även frågan om personell assistans för handikappade elever i gmndskolan
och gymnasieskolan. Riksdagen beslutade att något specialdesfinerat
statsbidrag för sådan assistans i

Prop.
1983/84:27 7

fortsättningen
inte skulle utgå. Medel för ändamålet skulle i slället tas från anslaget
Särskilda åtgärder på skolområdet (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 281, UbU
1980/81:30 (22), rskr 1980/81:283).

Vid
riksmötet 1980/81 beslutade också riksdagen atl den särskilda gymnasiala utbi Idni
ngen för döva och gravt hörselskadade i Örebro även i fortsättningen skulle
vara förlagd till denna kommun och ha hela riket som upptagningsområde. Vid
riksmötet beslutades även om ett nytt system för beräkning av statsbidraget
till utbildningen i Örebro (prop. 1980/81:123, UbU 1980/81:27, rskr
1980/81:333).

Vid
1981/82 års riksmöte beslutade riksdagen att del skulle finnas elt högstadium
vid var och en av specialskolorna för döva och gravt hörselskadade. Tidigare
hade högstadieundervisningen vid skolorna bedrivits i form av
försöksverksamhet (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 288, UbU 1981/82:17, rskr
1981/82:232).

Slutligen
har riksdagen med anledning av förslag i prop. 1982/83:174 om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. beslutat att landstingskommunerna
den I juli 1984 skall la över ansvaret för tillhandahållande av tekniska
hjälpmedel för handikappade elever i grundskolan, gymnasieskolan och kommunal
och statlig vuxenutbildning samt för handikappade studerande i högskolan (SfU
1982/83:26, rskr 1982/83:367).

Omsorgskommittén
har i sitt slutbetänkande (SOU 1981:26) Omsorger om vissa handikappade
behandlat frågor om undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda. Förslagen
bereds f. n. inom socialdepartementet.

2.2
Integrationsutvecklingen

När
integralionsutredningen tillsattes på sommaren 1978 var en av dess uppgifter
att göra en utvärdering av integrationen av fysiskt handikappade i del allmänna
skolväsendel. Utredningen skulle på gmndval av denna analys lägga fram
riktlinjer för den framtida handikappolitiken på området. Utredningen har
redovisat uppdraget i denna del i sitt slutbetänkande. I det följande redogör
jag kortfattat för dess överväganden.

Integrationsutredningen
konstaterar att det inle var så länge sedan de allra flesta svårt handikappade
barn och ungdomar vistades på särskilda institutioner. Dessa låg i allmänhel
långt från barnens föräldrahem. På 1950- och 1960-talen började antalet elever
på instilufionerna och specialskolorna mnt om i riket minska. Barn med svåra
funktionshinder stannade kvar i sina hem och böljade i den vanliga skolan i
stället.

Utredningen
redovisar atl antalet gravt synskadade barn vid den statliga specialskolan för
synskadade — Tomtebodaskolan - under 1950-talet var närmare 200. Under 1960-
och 1970-talen minskade detta elevantal successivt. I dag går det endast ett
fåtal elever vid skolan. Huvuddelen av de gravt synskadade går i stället i den
vanliga skolan och

Prop. 1983/84:27 8

bor
hemma hos sina föräldrar. De särskilda specialklasser för synsvaga elever som
under slutet av 1950-talet inrättades i de tre största städerna kom också att
beröras av integrationsvågen. Fram till mitten av 1970-talet fanns del närmare
100 elever i siidana synklasser. I dag är motsvarande siffra ca 50.1 Malmö
upphörde synklasserna år 1977. Läsåret 1982/83 fanns det totalt 1 116
synskadade grundskoleelever registrerade hos reselärarna. Av dessa elever var
67 gravt synskadade och 1049 synsvaga.

När
det gäller barn och ungdomar med svåra rörelsehinder gick vid mitten av
1960-talet inemot 300 av dessa barn i specialklasser i den vanliga grundskolan.
Samtidigt vistades ungefar lika många svårt rörelsehindrade barn och ungdomar
på olika institutioner, där de fick sin grundskoleutbildning. I dag är dessa
institutioner nedlagda. F. n. finns ca 2700 rörelsehindrade grundskolebarn
registrerade hos de särskilda konsulenterna för rörelsehindrade. Av dessa barn
går nästan 90% i vanliga klasser. Övriga elever - ca 300 - går i särskilda undervisningsgmpper
(rh-klasser) i grundskolan.

Vad
beträffar döva och hörselskadade har utvecklingen inle gått i samma riktning
som för synskadade och rörelsehindrade elever. Antalet elever vid de statliga
specialskolorna för döva och hörselskadade har totalt sett varil ungefär
detsamma under de två senaste decennierna. Läsåret 1982/83 var elevantalet ca
720, inkl. eleverna i de till specialskolorna knutna externa klasserna. Även antalet
elever i specialklasser för hörselskadade inom grundskolan är oförändrat.
Läsåret 1960/61 var antalet hör-selklasselever ca 400. I slutet av 1970-talet
var siffran ungefär densamma. En viktig skillnad är dock att elevernas hörselnedsätlning
nu i allmänhet är större. Redovisningen av antalet hörselskadade barn i vanliga
klasser i grundskolan är något osäker men antalet torde f. n. uppgå till ca 1 200.

En
av utredningens slutsatser efter fyra års arbete med integrationsfrågorna är
alt del i en yttre bemärkelse är ganska väl sörjt för de handikappade barnen i
skolans värld. Integrationen - så som många i första hand tänkte sig den under
1950- och 1960-talen - är på väg atl genomföras. Eleverna bor numera i mycket
stor ulsiräckning hemma hos sina föräldrar och går i den vanliga skolan. Där
har del i allmänhet gjorts omfattande förändringar i närmiljön. Särskilda
skolskjutsar har anordnats för barnen, tekniska hjälpmedel har ställts till
deras förfogande, personella assistenter och speciallärare har anställts,
läromedlen har specialanpassals etc. Integrationen i denna yttre bemärkelse har
i vårt land kommit myckel långt.

Om
man emellertid tränger djupare in i frågan framträder enligt utredningen en
delvis annan bild av utvecklingen. Det finns många elever, t. o. m. bland de
gravast handikappade, som funnit sig tillrätta i den vanliga klassen och
skolmiljön. Samtidigt har utredningen mött ganska många barn som i den vanliga
klassen inte fått uppleva den gemenskap med andra, den delaktighet i gruppens
verksamhet, den kontakt och del utbyte med andra elever etc. som ordet
"integration" förutsätter. För många av de här eleverna behövs del
enligt utredningen förändringar.

Prop. 1983/84:27 9

3
Föredragandens överväganden 3.1 Allmänna utgångspunkter

Under
de senaste decennierna har gravt funktionshindrade barn och ungdomar
integrerats i det allmänna skolväsendet i allt större utsträckning. I dag är
det, framför allt för vissa gmpper av handikappade elever, närmast regel alt
barnen bor hemma hos sina föräldrar och går i den vanliga grundskolan. I hög
grad är således handikappade barn och ungdomar integrerade i det allmänna
skolväsendet. Dessa elever går där lika självklart som alla andra barn och
ungdomar och problem som rör delaktighet, gemenskap etc. är gemensamma för
alla.

Målet för skolpolitiken är
- som jag tidigare framhållit i en rad olika sammanhang - att skolan skall vara
en skola för alla. Delta innebär bl. a. att vi inom det allmänna skolväsendets
ram måsle ha rika möjligheter atl anpassa undervisningen till elever med skilda
förutsättningar. Vi måsle försöka kompensera de barn och ungdomar som har ett
sämre utgångsläge än andra. Atl kunna tillgodose behoven hos barn med funkUonshinder
är alltså mer ett generellt skolpolitiskt mål än ett specifikt handikappinriklat.

Vi
har således nått långt när del gäller integrering av elever med handikapp i
det aUmänna skolväsendet i fråga om den yttre organisationen - i det avseendet
i själva verket längre än många andra länder. Alltmer uppfattas handikapp som
brister i den verksamhet eller i den miljö som omger människorna och således
inte som en företeelse hos den enskilde individen, "den
handikappade". Med det betraktelsesättet är det naturiigt all barn med funkfionshinder
går i vanliga skolor och bor hemma i stället för att hänvisas till särskilda
skolor långt från sina föräldrar. Det förutsätter emellertid atl man även i
hemortens skolor gör den anpassning till barnens villkor som behövs för att
inte funktionshindret skall bli ett hinder i undervisningen eller i övrigt
under vistelsen i skolan. Somjag har redovisat i det föregående fungerar
anpassningen av de yttre betingelserna i allmänhel väl. Jag kommer i det
följande alt redovisa förslag ägnade att ytterligare förbättra fömlsältningarna
när det gäller skolgången för barn med funktionshinder.

Insikten
att elever är olika och behöver olika mycket stöd i undervisningen har varil
utgångspunkten för decentraliseringen av besluten om användningen av skolans
resurser och undervisningens organisation. Endast de som har kontakt med den
enskilda eleven kan bedöma denna elevs behov av stöd och stimulans i
skolarbetet. Denna decentralisering på skolans område har varit en av
förutsättningarna för alt elever med olika funktionshinder nu i så stor
omfattning kan gå i vanliga skolor.

Det
var i början av 1970-talet som integrafionssträvandena kom till starkast ultryck.
De kom att omfatta inte enbart funktionshindrade utan denna tendens fanns även
beträffande andra gmpper. Under senare år förefaller denna utveckling till en
del ha ändrat inriktning. Olika minorile-

Prop.
1983/84:27 10

ler
söker sin identitet hos den egna gruppen. Det gäller också vissa handikappgmpper.
Jag tänker då framför allt på de döva och gravt hörselskadade. Del
förhållandet får dock inte, enligt min mening, innebära alt vi upphör att för
dessa gmpper undanröja de många hinder som fortfarande finns för all de skall
uppnå en gemenskap med alla i samhället. Målet för skolpolitiken är alt vi
skall få ungdomar med vidgade sociala kontakter som är väl förberedda atl klara
sig i samhället efter avslutad skolgång.

Jag
anser att det här finns skäl att göra vissa särskilda markeringar beträffande kommunikafionshandikappade
barn och ungdomar. Det jag därvid framför allt tänker på är de dövas och gravt
hörselskadades teckenspråk och på deras beroende av en teckenspråkig miljö.
Teckenspråket är de barndomsdövas första språk och är därför av stor betydelse
för deras gruppgemenskap. Specialskolan för döva och gravt hörselskadade fyller
en viktig funktion inom skolväsendet. Döva och gravt hörselskadade har där
möjligheter inle bara att bygga en solid grund genom teckenspråket utan också
att ha gemenskap med andra döva och gravt hörselskadade. I den allmänna
debatten har det ibland från andra än de döva själva hävdats alt betoningen av
det egna språket -teckenspråket- och samhörigheten i dövgruppen på sikt kan
motverka eller försvåra en senare anpassning till samhället utanför skolans
värld. De dövas förankring i teckenspråket är självklar, men det är viktigt att
de hörande inte söker befria sig från kontakt med de döva. Dä isoleras de döva
och de hörande från varandra. De satsningar som är nödvändiga på teckenspråket
och på samhörigheten döva emellan måste - som jag ser det - innefatta
strävanden till en fungerande kommunikation och gemenskap även mellan döva och
hörande. Specialskolan har här ett stort ansvar. Att döva elever hänvisas till
specialskolan kan ytligt ses som en strävan bort från integration.
Erfarenheten visar dock att specialskolans resurser underlättar den större
integrationen, den i samhället.

När det gäller de
hörselskadade elevernas situation i skolväsendel vill jag nämna följande. Jag
anser all hörselskadade barn och ungdomar många gånger har del svårt. Ofta
befinner de sig mitt mellan den hörande gmppen och den döva gruppen och
upplever atl de tidigt måste välja att "tillhöra" någon av grupperna.
Under senare år har allt fler hörselskadade barn och ungdomar och deras
föräldrar slutit sig samman och börjat formulera gemensamma krav på bl.a.
skolväsendet. I synnerhet de hörselskadades situation på del gymnasiala
skolstadiet har varit föremål för uppmärksamhet. En hörselskadad elev som i gmndskolan
gått i en särskild undervisningsgrupp är i dag för det mesta tvungen att gå i
en vanlig klass i gymnasieskolan — med de svårigheter delta innebär. Ungefär
varannan hörselskadad elev avbryter sina gymnasieskolestudier enligt en
undersökning utredningen refererar till. Medan de döva och gravt hörselskadade
har möjligheter att genomgå särskild gymnasial utbildning i Örebro, lämnas övriga
hörselskadade utanför och hänvisas till alt på samma villkor som

Prop.
1983/84:27 11

alla
andra tonåringar konkurrera om platsema i den allmänna gymnasieskolan. Hörselfrämjandels
riksförbund har här framfört krav på att en riksskola inrättas för
hörselskadade gymnasieskoleelever. Jag anser att del finns skäl att gå detta
önskemål till mötes. Jag återkommer till denna fråga. De handikappade
invandrarbarnens situafion inom förskolan och ungdomsskolan är ofta svårare än
de svenska barnens. Mina förslag i del följande omfattar självfallet också
dessa barn. Frågor om de handikappade invandrarelevernas situation kommer
enligt vad jag har erfarit atl behandlas även i språk- och
kulturarvsutredningens (U 1981:04) huvudbetänkande.

3.2
Åren före skolstarten

Utredningen
erinrar om att många barn och ungdomar som berörts av utredningsuppdraget har
varit funktionshindrade alltsedan födelsen. Barnens föräldrar och övriga
personer i deras omgivning har gmndlagt föreställningar om vad barnen klarar
av, vilka fömtsättningar de har etc. När de börjar i skolan har de i betydande
utsträckning redan gmndlagt en syn på sig själva, på sitt funktionshinder, på
omgivningen och på sina möjligheter. Ofta finns här förklaringar till de
svårigheter handikappade barn senare kan uppleva i skolan. Omgivningens
attityder till deras funktionshinder kan t.ex. ha gmndlagt en känsla hos barnet
att inte ingå i gemenskapen. Det stöd och den hjälp barnet kan få från sin egen
familj kanske inte räcker för atl uppväga delta tryck utifrån.

Flera
remissinstanser delar utredningens uppfattning att det samhälleliga stödet bör
vara särskilt stort under de första levnadsåren. Landstingsförbundet erinrar
om att statens handikappråd på regeringens uppdrag i samarbete med företrädare
för socialstyrelsen, de båda kommunförbunden och handikapporganisationerna har
utarbetat en rapport med titeln "Att få ett barn med handikapp".
Rapporten, daterad febmari 1982, innehåller förslag till mtiner för information
till föräldrar som fått ett barn med handikapp.

Jag
delar utredningens uppfattning atl samhället i framtiden i mycket större ulsiräckning
än i dag måste koncentrera sitt slöd till de handikappade barnen under deras
första levnadsår. Del är då integrafionsulvecklingen måsle inledas. Skolans
insatser blir ofta en fortsättning på en väg som här haranträtls.

Utredningen
föreslår att den pedagogiska personal som finns för denna stödjande verksamhet
före skoltiden förstärks väsentligt i framtiden. För de synskadade barnen är
det fråga om de statliga förskolekonsulenterna, för de hörselskadade om de landslingskommunala
hörselvårdskonsulen-tern;i och hemvägledarna och för de rörelsehindrade om de till
habililering-cn 'r;nutn;i förskollärarna. Utredningen konstaterar att det för
övriga fy-

Prop. 1983/84:27 12

siskt eller medicinskt handikappade barn under skolåldern
inte finns några speciella resurser utöver de rent medicinska.

En viktig pedagogisk resurs för de handikappade barnen
före skolåldern är enligt utredningen den kommunala barnomsorgen. Utredningen
anser att omsorgskommitténs förslag om samordnad habililering av handikappade
barn och ungdomar i sina huvuddrag bör genomföras. Utredningen menar emellertid
aU en större vikt bör läggas vid föräldrars och vuxna handikappades medverkan
samt vid pedagogiska frågor.

Dessa frågor behandlas f.n. i socialdepartementet med
anledning av omsorgskommiuéns förslag i betänkandet (SOU 1981:26) Omsorger om
vissa handikappade.

Jag kommer
i det följande (avsnittet 3.4.1) all föreslå att ytterligare tjänster som
förskolekonsulent för synskadade inrättas. Vidare kommer jag alt föreslå
förändringar rörande bl. a. anslällningsmyndighet och behörighetskrav för
förskolekonsulenterna.

3.3 Skolväsendet

3.3.1 En ny planeringsnivå

Beslutet om den s. k. SIA-reforrnen våren 1976 (prop.
1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367) inledde en rad förändringar av
skolan, som bl.a. inneburit atl besluten numera fattas närmare dem som berörs.
Kommunerna har fått ett större ansvar för skolans verksamhet och de statliga
bidragen till kommunerna för skolväsendet har alltmer utformats som rambidrag.
Jag anser det i enlighel härmed naturiigt att kommunerna skall ansvara för
planeringen av de handikappade barnens skolgång utifrån barnens behov.

Utredningen"konstaterar utifrån sina erfarenheter att
det inte finns några integrationsmodeller att rekommendera som de bästa och att
staten därför inte generellt bör la ställning i fråga om vilka studievägar
eller tnlegrafions-former som bör väljas för handikappade barn.

En individuell anpassning är nödvändig. Del är enligt min
mening i kommunerna som man bäst kan avgöra de handikappade barnens behov. I
likhet med utredningen avvisar jag således tanken att staten - som i det gamla
systemet - skall ha ell övergripande ansvar för de handikappade barnens utbildningsplanering.
Vad staten däremot kan och bör erbjuda är sådan sakkunskap som del rimligtvis
inte går att begära att de enskilda kommunerna skall skaffa sig där
elevunderlaget är ringa. Staten måste vidare ta ett ansvar för att samordna
insatser inom större regioner.

Det är enligt min mening viktigt atl möjligheter skapas så
aU elever med handikapp kan välja mellan olika utbildningsalternativ. På grundskolesla-diet
gäller det att bedöma vilken skolplacering som är bäst för barnet, individuell
integrering eller undervisning i grupp med barn som har samma funktionshinder.
Inom det frivilliga skolväsendet, dvs. inom såväl gymna-

Prop.
1983/84:27 13

sieskolan
som den kommunala vuxenutbildningen är det viktigt att de studievägar, som
redan finns, faktiskt och inte bara formellt står öppna också för elever med
handikapp. Yttre faktorer som miljöanpassning etc. får inte begränsa de
handikappades möjligheter atl välja studieväg.

Utredningen
har redovisai att de handikappade ungdomarna i slor utsträckning
"styrts" till sådana utbildningsvägar där endast marginella anpassningar
i den yttre miljön varit nödvändiga och där hjälpmedel, assistans m. m. inle varil
särskilt resurskrävande. De synskadade går i dag främst på långa, teoretiska
studievägar, de hörselskadade på kortare yrkesinriktade och de rörelsehindrade
pä vissa bestämda linjer som distributions- och kontorslinjen och sociala
linjen. En annan omständighet som utredningen pekar på är att eleverna på delta
utbildningsstadium saknar många av de specialpedagogiska stödåtgärder som de
har haft på det obligatoriska skolstadiet. Möjlighetema atl få sin undervisning
i specialklass tillsammans med elever med liknande svårigheter har t. ex.
visat sig vara mycket begränsade. Detta förhållande har i synnerhet framhålUts
av hörselskadade ungdomar och deras föräldrar.

I
likhet med utredningen anser jag det vara nödvändigt att elt regionalt samarbete
kommer till stånd i syfte att dels öka möjligheterna för elever med handikapp
att få undervisas tillsammans, om de så önskar, dels ge möjligheter att specialanpassa
fler studievägar inom ramen för gymnasieskolan för de berörda elevgmpperna.
Eleverna skulle som en följd av ett sådant samarbete få ökade möjligheter att
välja studieväg. Ett ökat regionalt samarbete kan få stor betydelse, eftersom
många handikapp är så ovanliga att åtgärderna måste samordnas över
länsgränserna.

För
att åstadkomma en regional samverkan föreslår utredningen att riket indelas i
fem planeri ngsregio n er med en s. k. planeringskonferens i varje region.
Dessa bör vara gemensamma för alla handikappgrupper. Inom varje region skall
finnas en huvudort. Konferensens uppgift skall vara alt samordna insatserna
inom varje region för barn och ungdomar med olika former av handikapp, att
utnyttja de resurser, det kunnande m, m. som finns samt atl ta initiativ i
hithörande frågor.

Konferensens
arbete skall hållas ihop av en särskild samordnare, placerad vid den länsskolnämnd
som är förlagd till regionens huvudort.

Majoriteten
av remissinstanserna är positiv till att riket indelas i planeringsregioner.
Några remissinstanser anser att det bör finnas en samordnare för resp.
handikappgrupp.

Jag
har nyss redovisai behovet av ett regionall samarbete och förordar atl
planeringsregioner och planeringsberedningar för handikappades undervisning
införs. Planeringsregionerna och planeringsberedningarna bör vara gemensamma
för alla handikappgrupper. Beredningarna bör också ha möjlighel alt vid behov
samordna insatser för handikappade elever inom kommunal vuxenutbildning (komvux)
och grundutbildning för vuxna (grundvux).

Prop.
1983/84:27 14

F.
n. finns olika regionindelningar för vissa handikapp.

För
stöd ål de synskadade eleverna är riket indelat i fem regioner, inom vilka f. n.
sammanlagt 28 reselärare arbetar. Reselärarna är anställda vid Tomtebodaskolan.
Inom den regionala konsulentorganisationen för rörelsehindrade arbetar f. n.
tolv konsulenter. SÖ bestämmer dels vid vilken länsskolnämnd konsulenterna
skall placeras, dels omfattningen av den region, inom vilken varje konsulent
skall vara verksam. De döva och hörselskadade eleverna får stöd av de
landstingskommunala hörselvärds-konsulenterna.

För att samordna de
utbildningsmöjligheter som finns för döva och hörselskadade finns redan s. k.
planeringskonferenser. Regionerna fördes-sa sammanfaller med upptagningsområdena
för specialskolorna för döva och hörselskadade, vilket innebär att det finns
fem regioner. Planeringskonferenserna kan rekommendera olika åtgärder, t.ex.
rörande organisationen av särskilda undervisningsgrupper, lokaliseringen av
dem etc. Planeringskonferensen har inte någon egen beslutanderätt utan kan
endast avge förslag om åtgärder tiU resp. länsskolnämnd eller skolstyrelse. På vissa
håll har det övergripande planeringsarbetet varit mycket intensivt. Inom t.ex.
den mellersta regionen har sedan flera år funnits en särskild samordnare
anställd på heltid. Samordnaren har kunnat besöka länsskolnämnderna,
skolstyrelserna, landsfingskommunernas hörselvårdskonsu-lenler, skolornas
elever, lärare, skolledare m. fl. och på det sättet skaffa sig en överblick över
regionen och dess problem. Samordnaren har på grundval av sin kunskap därefter
kunnat föreslå gemensamma lösningar inom regionen t. ex. för fortbildning £iv
lärarna. En viktig uppgift för samordnaren inom regionen har vidare varil att
skaffa sig kunskap om förskolebarnen inom regionen och verka för samordningen meUan
förskola och grundskola eller specialskola.

De
regioner utredningen föreslår är desamma som i dag gäller för de s. k. planeringskonferenserna
för döva och hörselskadade. Orsaken härtill är alt ett regionall samarbete
redan startats i dessa konferensers regi.

En
del remissinstanser har synpunkter på omfattningen av regionerna. Bl.a. anser länsskolnämnderna
i Gävleborgs och Norrbottens län saml Tomtebodaskolan att Gävleborgs län inte
bör ingå i norra regionen. Några instanser, bl. a. socialstyrelsen.
Landstingsförbundet, Handikappinstitutet och RBU, har haft avvikande
uppfattning när det gäller indelning i regioner.

Planeringsregionerna
bör, sorn jag nyss angav, vara gemensamma för alla handikappgrupper. Det finns
redan i dag regionala planeringskonferenser för döva och gravt hörselskadade.
Enligt min mening bör det arbete som redan startat inom dessa regioner få
fortsätta och även utökas till alt omfatta samtliga handikappgrupper. Den
avvikelsen bör dock göras från utredningens förslag till regionindelning, att
Gävleborgs län bör ingå i östra regionen och inte i den norra. Motivet härför
är atl norra regionen omfattar

mer än Sveriges halva yta medan östra regionen till ytan selt
är ganska liten.

Dessutom anser jag att Härnösand bör vara huvudort i norra
regionen. Härnösand är f. n. huvudort för den norra planeringskonferensen för
döva och hörselskadade. Inom kommunen och i länet finns ell stort kunnande och
stora resurser samlade inom handikappområdet. Jag kommer också i det följande
(avsnittet 3.3.3) atl föreslå alt gymnasial utbildning för hörselskadade med
riksrekrytering får anordnas i Härnösand.

I övrigt bör huvudorterna vara de som utredningen har
föreslagit.

Regionernas
omfattning och huvudorter enligt mitt förslag framgår av följande
sammanställning.

Region

Regionhuvudort

Län i
regionen

Norra

Mellersta

Östra

Västra

Södra

Härnösand

Örebro

Siockholm

Göteborg

Malmö

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorriands

Kopparbergs

Värmlands

Örebro

Västmanlands

Södermanlands

Östergötlands

Gävleborgs

Uppsala

Stockholms

Gotlands

Göteborgs
och Bohus

Älvsborgs

Skaraborgs

Jönköpings

Hallands

Kalmar

Kronobergs

Kristianstads

Blekinge

Malmöhus

Det bör finnas en planeringsberedning för varje region.
Planeringsberedningarna bör inte vara egna myndigheter utan organ inom
huvudorternas länsskolnämnder. Vatje beredning bör ha minst tio ledamöier, som
utses av länsskolnämnden. Därvid bör en del av ledamöterna utses efler förslag
från övriga länsskolnämnder i regionen. På det sättet bör varje länsskolnämnd
kunna få med dels en allmän representant, dels pedagogisk expertis. Jag fömtsätter
atl planeringsberedningarna i frågor som gäller specifika handikapp vid behov
konsulterar särskild sakkunskap.

Verksamheten bör i administrativt hänseende ledas av den länsskolnämnd
till vUken planeringsberedningen är knuten. Beredningens uppgift bör vara atl
samordna insatserna inom varje region för elever med olika former av handikapp
och att även i övrigt planera så atl befintliga resurser utnyttjas på bästa säll.

Prop. 1983/84:27 16

För alt hålla ihop beredningens arbete bör del finnas en samordnare
inom varje region. Jag delar således inte den uppfattning, som förts fram av
några remissinstanser, alt det bör vara en samordnare för varje handikappgrupp.
Många av de handikappade eleverna är flerhandikappade och för att få en
helhetsbild av situationen inom regionen bör det vara en person som har del
samlade ansvaret för verksamheten. Samordnaren bör också vara ansvarig för att
samarbetet mellan skolan och landstingskommunernas habilileringspersonal
fungerar. Samordnaren bör därför ha bred kunskap om och stor erfarenhet av vad olika
handikapp innebär. Jag förordar således att del vid länsskolnämnden på resp.
huvudort inrättas en tjänst som handikappkonsulent med uppgift atl samordna
handikappåtgärderna inom regionen. Tjänsten bör tillsättas av länsskolnämnden.

3.3.2 Särskilda resurser för regionala åtgärder

Utredningen föreslår att en viss del av de medel som
anvisas under anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet (SÅS) hålls inne av SÖ
för atl efler framställning från planerings.beredningarna disponeras för
regionala åtgärder. Utredningen preciserar dock inget belopp.

Majoriteten av remissinstanserna anser att nuvarande medel
från SÅS-anslagel inte kan tas i anspråk för planeringsberedningarnas arbete.

För egen del får jag anföra följande. Enligt
bestämmelserna i 5 kap. 39 § skolförordningen (1971:235, förordningen omtryckt
1983:721) får särskilda undervisningsgrupper ;inordnas inom grundskolan för
bl. a. undervisning av elever med påtayliga fysiska handikapp. Vidare är
enligt 7 § förordningen (1981:501) om statsbidrag till särskilda åtgärder på
skolområdet (senaste lydelse av 7§ 1983:422) ett av kriterierna vid fördelning
av SÅS-anslaget andelen handikappade elever. I 1983 års budgetproposition (prop.
1982/83:100 bil. 10 s.258) har jag understmkU alt andelen elever med handikapp
är ett kriterium som måste tillmätas mycket slor vikl vid läns-skolnämndernas
fördelning till kommunerna. Jag vill understryka att nuvarande generella
bestämmelser om statsbidrag således även omfattar åtgärder för de handikappade
barnens skolgång. Mina förslag innebär inte någon ändring därvidlag. Del är
alltså i första hand dessa resurser som även fortsättningsvis bör utnyttjas vid
insatser för elever med handikapp.

Mina förslag syftar till att förbättra möjligheterna till
utbildning för barn och ungdomar med handikapp. De föreslagna
planeringsberedningarna bör verksamt kunna bidra till sådana förbättringar. Jag
tillstyrker utredningens förslag att medel från SÅS-anslaget skall kunna
användas för regionala åtgärder för elever med handikapp. Jag delar dock den
uppfattning som framförts av ledamoten Bengt Wiklund och majoriteten av
remissinstanserna att ytterligare medel måste tillföras SÅS-anslaget för att
ge utrymme härför.

Enligt min mening bör ett belopp om ca 6,9milj.kr.
tillföras anslagel Särskilda åtgärder på skolområdet med tanke på regionala
insatser. Efler

Prop.
1983/84:27 17

framställning
från de enskilda planeringsberedningarna bör SÖ vid fördelning av SÅS-anslaget
till länsskolnämnderna även väga in de regionala åtgärder för elever med
handikapp, som planeras inom elt visst län. Innan SÖ gör fördelningen av SÅS-anslaget
till nämnderna bör den särskilda resursen för regionala åtgärder och övriga
resurser ur SÅS-anslaget läggas samman. Länsskolnämnderna får således ett enda
belopp ur SÅS-anslaget atl fördela till kommunerna. För budgetårei 1984/85 bör
dock SÖ kunna håUa inne en viss del av anslagel för de åtgärder som
planeringsberedningarna kan komma att aktualisera redan läsåret 1984/85.

Under
anslaget Bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m. anvisas motsvarande medel
avsedda för särskilda åtgärder inom komvux och grundvux. De fördelas av SÖ.
Dessa medel bör på motsvarande sätl efter framställning av
planeringsberedningarna kunna användas även för regionala åtgärder inom komvux
och grundvux för elever med handikapp.

Jag
vUl i sammanhanget betona att SÅS-medel och motsvarande medel för
vuxenutbildningen, som tas i anspråk för handikappade, inte bör få användas för
planeringsberedningarna ulan endast för konkreta åtgärder som kommunerna vidtar
för de handikappade elevernas skolgång. Del bör ankomma på SÖ atl i sina
anslagsframställningar redovisa hur stora belopp som anges i de framställningar
planeringsberedningarna ingett till SÖ samt användningen av dessa medel. Därmed
kan regeringen få underlag för överväganden om medelsbehovet i fortsättningen.

Enligt
min mening bör regeringen föreslå riksdagen att redan nu godkänna den av mig
redovisade principen för tilldelning av medel för regionala insatser för elever
med handikapp.

Kommunen
där det handikappade barnet bor har ett ekonomiskt ansvar för barnets skolgång
oberoende av i vilken kommuns skola eleven går. Om en elev från en kommun får
sin undervisning i en annan kommuns grundskola eller gymnasieskola skall
hemkommunen betala interkommunal ersättning till den andra kommunen.
"Värdkommunens" kostnader är beroende av bl.a. behovet av särskilda
anordningar på gmnd av exempelvis funktionshinder hos eleven. De kostnader som
uppkommer för "värdkommunen" och som inle täcks av den interkommunala
ersättningen bör beaktas vid länsskolnämndernas fördelning av SÅS-anslaget.

Enligt min mening bör
hemkommunens betalningsansvar för undervisningen vara delsamma, oavsett om en
kommun eller staten svarar för undervisningen. Jag anser därför alt hemkommunen
bör betala ersättning till staten för de elever som går i specialskolan. Denna
ersättning bör uppgå till samma belopp som gäller för interkommunala ersättningar
för elever i grundskolan. Ersättning bör dock inte las ul för de elever som i sin
hemkommun går i s. k. externa klasser av specialskolan eller vid högstadium
där specialskolan har förlagt undervisningen till kommunens grundskola på
specialskoleorten. I dessa fall har nämligen värdkommunen vissa kostnader för
eleverna. 2
Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 27

Prop.
1983/84:27 18

Ansvarsfördelningen
mellan staten och värdkommunen vid anordnande av externa klasser regleras genom
överenskommelser på grundval av ett av Kungl. Maj:t den 30 december 1974
godkänt normalavtal. Avtalen innebär bl.a. atl staten betalar belopp
motsvarande interkommunal ersättning till värdkommunen för elever från andra
kommuner. Med den nya anordningen får staten täckning för denna kostnad genom
ersättning från elevernas hemkommuner. Vidare finns av regeringen den 4
november 1982 godkända avtal mellan slaten och Härnösands resp. Lunds kommun om
samverkan rörande högstadierna vid specialskolorna i Härnösand resp. Lund.
Dessa avtal skiljer sig från normalavtalet genom atl staten betalar ersättning molsvarande
140% av den interkommunala ersättningen. Hemkommunernas ersättning läcker
alltså inte hell dessa kostnader.

Mitt förslag om kommunal
ersättning till staten för elever i specialskolan föranleder lagbestämmelser
som bör las in i skollagen (1962:319) och där bilda en ny paragraf, 52 b §. De
nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1984. Ett lagförslag bör fogas
till delta protokoU.

Medel
motsvarande det belopp som beräknas inflyta till staten för specialskolans
elever bör tillföras SÅS-anslaget. Härigenom ökas möjligheterna att vidta
stödåtgärder för handikappade elever i fall där slaten inte svarar för undervisningen.
I vissa kommuner, t.ex. Örebro, bor särskilt många familjer med barn som går i
specialskolan. Många av dessa familjer har vall Örebro som bostadsort på grund
av de speciella möjligheter till utbildning som erbjuds där. För atl dessa
kommuner inle skall åsamkas aUtför stora kostnader vid ett genomförande av
förslaget om "interkommunal" ersättning för specialskolans elever
bör såväl SÖ som länsskolnämnden beakta dessa förhållanden vid fördelningen av
SÅS-anslaget.

Jag
vill framhålla att milt förslag tiU skillnad från förslaget i 1982 års budgetproposition
(prop. 1981/82: 100 bU. 12 s. 290) innebär att ersättning i fall med externa
klasser endast skall tas ut för elever från annan kommun för vilka enligt
gällande avtal staten f. n. betalar ersättning till värdkommunen. Vidare
kommer vissa kommuner som får särskilt höga kostnader med anledning av
förslaget att kunna kompenseras vid fördelningen av SÅS-anslaget.

Jag
ämnar återkomma till regeringen med förslag till erforderliga ändringar av
förordningen (1981:501) om statsbidrag till särskilda åtgärder på skolområdet
med anledning av iTiina nu redovisade förslag.

Jag
vill i detta sammanhang betona atl SÅS-anslaget endast avser kostnader för
åtgärder inom undervisningen. Avsikten är således inle alt från detta anslag
täcka kostnaderna för elevernas sociala omvårdnad, boende och habililering. För
dessa anordningar svarar landstingskommuner och kommuner. Enligt
socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för alt de som vistas i
kommunen får del stöd och den hjälp de behöver. Detta gäller naturiiglvis även
de elever del här rör sig om. Jag är inte beredd att föreslå någon ändring av
ansvarsfördelningen inom detta område. Jag har i denna fråga samrått med
chefen för socialdepartementet.

Prop. 1983/84:27 19

3.3.3
Vissa gymnasieskolefrågor

Jag
övergår nu tiU vissa gymnasieskolefrågor. Mina överväganden därvidlag grundar
sig på samråd med chefen för utbildningsdepartementet tUl vars ansvarsområde
frågorna hör.

Gymnasieutredningen
avlämnade i november 1981 sitt principbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad
gymnasieskola. Gymnasieutredningens betänkande har remissbehandlats och bereds
f. n. inom utbildningsdepartementet.

Inrättande
av gymnasial utbildning för hörselskadade med riksrekrytering

För hörselskadade barn och
ungdomar är inle utbildningsutbudet samordnat på samma sätt som för de döva
och gravt hörselskadade. Detta förhåUande har bl. a. påpekats av
Hörselfrämjandets riksförbund, som har uttryckt önskemål om en sådan ökad
samordning, i synnerhet på det gymnasiala stadiet.

Integrafionsutredningen
anser att ett regionsamarbete kan komma att få en slor betydelse. En annan
möjlighet som enligt utredningen öppnar sig i detta samordningsperspektiv är
att SÖ för hela landet samordnar utbildningsalternativen för denna grupp.

Jag
har vid mina överväganden funnh skäl för en samordning på riksnivå av det
gymnasiala utbildningsutbudet för hörselskadade. Jag delar således den
uppfattning som framförts av några remissinstanser, bl.a. länsskolnämnderna I
Stockholms och Västernorrlands län. Hörselfrämjandets rlLsförbund, Härnösands
kommun, DHB och Regionkonferensen för döva och hörselskadade elever i västra
regionen, att gymnasial utbildning för hörselskadade med riksrekrytering bör
inrättas. Därigenom bör både krav på ett brett utbildningsutbud och behov av gmppsamhörighel
och identifikation kunna fillgodoses.

Länsskolnämnden
i Västernorrlands län har i silt remissvar aktualiserat skolstyrelsens i
Härnösand utredningsförslag om en gymnasial utbildning med riksrekrytering för
hörselskadade ungdomar förlagd till Härnösand. Vad gäller lokaliseringen av ett
gymnasium för hörselskadade elever har ett flertal skrivelser inkommit.

Enligt
min mening bör Härnösands kommun medges rält atl fr.o.m. läsåret 1984/85 inom
ramen för sin gymnasieskola anordna ett riksgymnasium för hörselskadade. Kommunens
gymnasieskola har ett väl differentierat utbildningsutbud, som ger en stor
frihet vid val av gymnasial utbildning. Utan större nyinvesteringar är också
en lokalmässig integrering möjlig.

De
personella resurser som redan i dag finns vid olika skolor och institutioner
som sedan länge är etablerade i kommunen representerar ett omfattande kunnande
om utbildning av handikappade. 1 Härnösands kommun ligger också en
specialskola för döva och hörselskadade, nämligen

Prop.
1983/84:27 20

Krislinaskolan.
Vidare finns i Härnösand enligt vad jag har erfarit goda möjligheter alt lösa
bostadsfrågan iför elever från annan ort.

För
läsåret 1984/85 beräknar jag antalet intagningsplalser till ca 25. Jag beräknar
utbildningskapaciteten vid fullt utbyggd organisation till 100 intagningsplatser
per läsår.

Jag
räknar med en uppbyggnadsperiod på fem år, vilket innebär att utbildningen är
fullt utbyggd läsåret 1988/89.

Beträffande
bl.a. klassanordning och gmppindelning i allmänna och yrkesinriktade ämnen bör
gälla särskilda regler.

I
fråga om statsbidrag för utbildningen bör gälla dels de allmänna reglerna för
gymnasieskolan, dels vissa särskilda bestämmelser.

Under
uppbyggnadsskedet erfordras en målmedveten kommunal satsning på fortbildning
av gymnasielärare i hörselpedagogik. Enligt vad jag har erfarit är
skolstyrelsen i Härnösand beredd att under ett initialskede genomföra en viss omprioritering
av de medel som finns för personalutbildning till förmån för fortbildning inom
hörselhandikappområdet av gymnasieskolans lärare samt atl med kommunala
resurser svara för erforderlig fortbildning av icke undervisande personal,
"inackorderingsfaddrar" och handledare i samband med yrkesorienleringsverksamhet.

Jag
anser dock att det i Härnösand behövs extra resurser i form av engångsbidrag
för specialutbildning med inriktning på undervisning av hörselskadade. Lärare
som genomgår sådan specialutbildning skall kunna fungera som handledare åt
mindre erfarna kollegor till dess atl tillräckligt många lärare är fortbildade.

Jag
anser även alt det behövs särskilda bidrag för personal ulöver det vanliga
bidraget till lärarlöner. Jag beräknar dessa medel med utgångspunkt i alt hörselgymnasiel
i enlighet med vad jag nyss har anfört skall utgöra en integrerad del av
Härnösands gymnasieskola.

Härutöver
behövs ytterligare bidrag med tanke på de särskilda kostnader som uppkommer
under verksamhetens inledningsskede. Jag avser kostnader för anpassning av
befintliga lokaler bl. a. med avseende på den akustiska miljön saml
installation av stationär hörselteknisk utrustning.

I fråga om kostnader för
resor och boende för elever från annan ort vill jag erinra om de möjligheter
som studieslödssystemet ger eleverna alt få inackorderingstillägg med hemresciersältning.

Den
gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörselskadade i Örebro

Vad
gäller den gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörselskadade i Örebro
vill jag erinra om att riksdagen vid 1980/81 års riksmöte beslutat alt denna
utbildning även i fortsättningen skall ha kommunall huvudmannaskap (prop.
1980/81: 123, UbU 1980/81:27, rskr 1980/81:333). Vidare beslutades atl staten i
likhet med vad som gäller för gymnasiesko-

Prop.
1983/84:27 21

lan
i allmänhet årligen bör pröva hur många elever utbildningen bör vara dimensionerad
för.

Enligt
min mening bör dimensioneringen av utbildningen liksom hittills vara sådan att fömtom
elever från specialskolan även andra döva och gravt hörselskadade elever skall
kunna tas emot.

Jag
vill i detla sammanhang framhålla all mitt förslag om inrättande av gymnasial
utbildning för hörselskadade med riksrekrylering i Härnösand möjliggör en
klarare markering av den särskilda identitet som såväl den gymnasiala
utbildningen för döva och gravt hörselskadade i Örebro som den gymnasiala
utbildningen för hörselskadade i Härnösand bör ha. Jag finner det angelägel
markera alt de två utbildningarna har olika inriktning. Utbildningen i Örebro
vänder sig till ungdomar som är beroende av en teckenspråkig undervisning,
medan utbildningen i Härnösand vänder sig till ungdomar som kan följa
undervisningen via oral kommunikation.

Mol
bakgrund av leckenspråksinriktningen vid den gymnasiala utbildningen för döva
och gravt hörselskadade i Örebro finner jag det angeläget att även ta upp
frågan om inrättande av särskilda fasta tjänster för undervisning av dessa
elever. Frågan har behandlats av såväl utredningen som några remissinstanser.
Enligt vad jag har erfarit har ett stort antal lärare som undervisar dessa
elever även specialläramlbildning. Det är därför rimligt atl det för dessa
lärare finns särskilda tjänster. Jag har av chefen för utbildningsdepartementet
erfarit alt hon avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att ändra
gällande bestämmelser så att det fr. o. m. läsåret 1984/85 blir möjligl för
kommunen att inrätta tio tjänster för undervisning av ifrågavarande elever.
Tjänsterna bör få inrättas inom ramen för gymnasieorganisationen och bör avse
de mer frekventa ämnena som t. ex. svenska, engelska, matematik och
samhällskunskap. Behöriga till tjänsterna bör vara lärare som genomgått
speciallärarutbildning på gren 2 Hörsel.

En
fråga som aktualiserats i olika sammanhang är möjligheten att i Örebro anordna
särskild utbildning för de lärare i Örebro gymnasieskola som undervisar de döva
och gravt hörselskadade eleverna. Jag vill i detta sammanhang erinra om del
uppdrag som regeringen den 13 januari 1983 gett SÖ och UHÄ atl analysera och
komma med förslag i fråga om dels insatser inom skolväsendet för elever som
behöver särskilt stöd, dels behov och utbildning av lärare för denna
verksamhet. Uppdraget skall redovisas senast i samband med anslagsframställningarna
för budgetårei 1985/86.

Den
gymnasiala utbildningen för svårt rörelsehindrade m.fl. vid Skärholmens gymnasieskola

Försöksverksamhet
med gymnasial utbildning för svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade
bedrivs sedan år 1974 vid Skärholmens gymnasium i Stockholm.
Försöksverksamheten grundas på ett avtal mel-

Prop. 1983/84:27 22

lan
staten och Stockholms kommun. Genom avtalet har kommunen åtagit sig atl bedriva
ifrågavarande utbildning för ca 20 elever från hela landet. I särskilda
bestämmelser regleras frågor om utbildningens organisation och om statsbidrag.

Avtalet
angående utbildning i fötsöksform är uppsagt till den 1 juli 1984.

Jag
delar integrafionsutredningens uppfattning att med regionsamverkan lorde
möjligheterna öka väsentligt att på fler platser i rikel än i Stockholmsregionen
få specialanpassade gymnasiala utbildningar för rörelsehindrade.

Jag anser också att
kostnaderna för rörelsehindrades skolgång inte skall täckas hell av
statsbidrag. Den kommun där det rörelsehindrade barnet bor skall ha eU
ekonomiskt ansvar för barnets skolgång. Om en annan kommun sörjer för bamets
undervisning får hemkommunen betala interkommunal ersättning till den andra
kommunen enligt allmänna regler.

Mot
denna bakgmnd föreslär jag atl försöksverksamheten med särskilda anordningar
för utbildning för svårt rörelsehindrade m.fl. i Skärholmens gymnasium skall
upphöra vid utgången av juni 1984.

Jag
förordar i enlighet med utredningens förslag att medel motsvarande del
särskilda statsbidrag utöver bidrag till lärariöner som f.n. utgår till Skärholmens
gymnasium vad gäller undervisningen förs över till SÅS-anslaget. Det beräknade
statsbidrage». uppgår f. n. till ca 1,4 milj. kr.

I deUa sammanhang vill jag
erinra om alt statens förhandlingsnämnd tagit upp förhandlingar om kommunalt
övertagande av verksamheten med omvårdnad och därmed sammanhängande åtgärder
för handikappade elever vid Skärholmens gymnasium. Verksamheten bedrivs f.n. i
försöksform av styrelsen för vårdartjänst. De medel som åriigen anvisats för
finansieringen av denna försöksverksamhet bör även i fortsättningen få användas
för anordningar som underlättar för elever med handikapp atl gå i vanliga
skolor. Detta sker på bästa sätt, om medlen förs över till SÅS-anslaget. I avvaklan
på resultatet av statens förhandlingsnämnds redovisning av uppdraget om
kommunalt övertagande av verksamheten i Skärholmen bör medel kunna disponeras
av styrelsen för vårdartjänst för denna verksamhet. I denna fråga har jag samrått
med chefen för socialdepartementet.

3.4
Det centrala och regionala pedagogiska stödsystemet

Genom
den ordning som jag har föreslagit i det föregående bör en förbättrad planering
och ökad samverkan mellan olika kommuner kunna ske, vilket bör medföra ökade
utbildningsmöjligheter för elever med handikapp.

För att det dagliga
arbetet i skolan skall kunna fungera bra krävs också att människorna i barnets
närmaste omgivning har kunskap om vad funktionshindret innebär. Här har
förskolekonsulenternas kontakter med föräldrar till synskadade barn och med
förskolepersonal som lar emot barnen

Prop. 1983/84:27 23

i
förskolan haft stor betydelse. Reseläraren är ell slöd då de synskadade barnen
går i gmndskolan. På samma sätl har konsulenterna för rörelsehindrade och hörselvårdskonsulenterna
bidragit till att underiätta skolgången för barn med rörelsehinder och hörselnedsättning.
De resurscentrum som finns vid Tomteboda-, Eke- och Åsbackaskolorna lar emot
dels barnen för kortare kurser, dels föräldrar och skolans personal för utbildning
och fortbildning. Jag anser att staten genom dessa verksamheter skapar goda fömtsättningar
för atl barn och ungdom med handikapp skall få det stöd de behöver hemma och i
skolan.

Vissa
större kommuner har på gmnd av det stora antalet elever med handikapp byggt upp
en egen organisafion med konsulenter samt anpassat vissa grundskolor för
handikappade. Jag vill understryka att även dessa anordningar haft slor
betydelse för elevernas skolgång.

3.4.1
Det pedagogiska stödsystemet för .synskadade Förskolekonsulenter och reselärare

Fr.o.
m. läsåret 1982/83 finns det 27 tjänster som förskolekonsulent och 28 tjänster
som reselärare för det regionala pedagogiska stödet för synskadade.

Tjänsterna
är knutna till Tomlebodaskolan och innehavarna arbetar inom fem olika regioner
med Umeå, Solna, Örebro, Göteborg och Växjö som huvudorter. I betänkandet (Ds U
1979: 11) Undervisningen för synskadade elever - planering i elt kortare
perspektiv föreslog utredningen att antalet tjänster som förskolekonsulenl
resp. reselärare borde öka till 30 av vartdera slaget. För atl konsulenterna
och reselärarna även skall kunna hjälpa synskadade med tilläggshandikapp, l.ex.
utvecklingsstörning, anser utredningen i slutbetänkandet atl en ökning utöver
dessa 30 tjänster behövs. För att förstärka förskolekonsulentemas pedagogiska
stöd anser utredningen alt nuvarande instruktioner och arbetsbeskrivningar måsle
omarbetas så att konsulenternas pedagogiska uppgifter får ett klarare uttryck.
Utredningen anser att förskolekonsulenterna utöver sin förskollä-ramtbildning
bör ha specialläramlbildning med inriktning på synskadade barn.

Enligt
utredningen bör reselärarna i framliden även ägna sig ål ren undervisning. Bl.a.
gäller det att följa upp vad barnet har lärt sig vid en intensivkurs på
Tomteboda resurscentmm. Reselärarna bör också stödja synskadade elever med
utvecklingsstörning vilka går i gmndsärskolan.

Utredningen
föreslår även att särskolans huvudman, dvs. landstingskommunen, bör anställa
fler BU-lärare (Blinda-Utvecklingsstörda) för undervisning av de flerhandikappade
eleverna.

De
remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget om att antalet
förskolekonsulenter och reselärare ökas. Vidare tillstyrks förslaget att förskolekonsulenlerna
även bör ha speciallärarutbildning.

Såsom
jag tidigare har framhållit är det stöd det handikappade barnet får

Prop. 1983/84:27 24

under de första levnadsåren oerhört betydelsefullt. En
annan viktig del i barnets utveckling är övergången förskola - skola. Jag anser
därför all den pedagogiska inriktningen i förskolekonsulenternas verksamhet bör
betonas mer än hittills.

Jag stöder mot denna bakgrund förslaget att förskolekonsulenlerna
utöver sin förskolläramlbildning åver\ bör ha speciallärarutbildning på gren 2
Syn. Jag ämnar återkomma till regeringen med förslag om ett uppdrag till SÖ att
utforma nya föreskrifter för förskolekonsulentemas verksamhet med den
inriktning jag nu har angett. Vidare bör SÖ få i uppdrag att utforma
behörighetskrav för innehav av tjänsl som förskolekonsulenl. Enligt vad jag har
erfarit har de flesta innehavarna av förskolekonsulenttjänsterna genomgått den
särskilda förskolekonsulentulbildning om två terminer för utbildade
förskollärare som finns vid speciallärarlinjen vid högskolan för läramtbildning
i Stockholm, någol som enligt min mening bör beaktas vid utformningen av
behörighetsbestämmelserna.

I likhet med utredningen anser jag att den regionala
stödorganisationen för synskadade bör byggas ut. För budgetåret 1984/85
förordar jag därför all ytteriigare tre tjänster som förskolekonsulenl och två
tjänster som reselärare inrättas. Utredningen har föreslagit att reselärarnas
verksamhetsområde skall utökas till atl omfatta särskolan och att de skall gå
in i den ordinarie undervisningen i grundskolan under kortare perioder. Med
nuvarande antal reselärare är jag inte beredd atl förorda en sådan utökning av
deras ansvarsområde. Reselärarna skall i första hand arbeta med rådgivning och
information. Däri ingår att de skall bistå lärarna all genomföra undervisningen
själva, vilket inte utesluter att de kan hjälpa till med svårare moment i
undervisningen. Ansvaret för undervisningen måsle emellertid åvila läraren.

I den mån som del blir möjligt atl i framtiden ytterligare
bygga ut reselärarorganisationen bör möjligheterna öka för reselärarna att ge
stöd även till särskolans elever.

Utredningen föreslår att såväl; förskolekonsulenterna som
reselärarna i fortsättningen knyts till länsskolnämnderna saml alt de fem
regionala tjänster som BU-lärare som finns i landstingskommunerna och för vilka
statsbidrag utgår, förs över till Ekeskolan,

När det gäller huvudmannaskapet för förskolekonsulenterna
och reselärarna är meningarna delade bland remissinstanserna. Flera länsskolnämnder
och TCO tillstyrker förslaget. Tomtebodaskolan anser all skolan även i fortsätlningen
bör vara huvudman för förskolekonsulenler och reselärare för synskadade. SRF, HCK
och Unga synskadade anser inle atl förskolekonsulenterna skall föras över till länsskolnämnderna.
Socialstyrelsen och Unga .synskadade anser att landstingskommunen bör vara huvudman
för förskolekonsulenlerna. Beträffande huvudmannaskapet för BU-lärarna anser
Ekeskotan alt om förskolekonsulenlerna och reselärarna förs över till länsskolnämnderna
bör även BU-lärarna föras dit. Liknande synpunkter framförs av SRF.

Prop.
1983/84:27 25

För
egen del vill jag anföra följande.

Förskolekonsulenterna och
reselärarna kommer att utgöra en viktig resurs i planeringsberedningarnas
arbete. Konsulenterna för rörelsehindrade är redan i dag knutna till länsskolnämnderna.
En annan fördel med alt förskolekonsulenter och reselärare placeras på länsskolnämnderna
är alt reseavstånden kan minskas genom mindre arbetsområden.

Jag förordar därför i
likhet med utredningen att förskolekonsulenterna och reselärarna i
fortsättningen knyts till länsskolnämnderna. Med hänsyn till den pedagogiska
karaktären hos förskolekonsulenternas verksamhet och till att en stor uppgift
för konsulenterna är att hjälpa barnen vid övergängen förskola-skola anser jag
att förskolekonsulenterna och reselärarna bör vara anställda vid samma
myndighet. Jag vill dock betona all förskolekonsulentemas placering på länsskolnämnderna
inte innebär att länsskolnämnderna skall ha något ansvar för förskolans
verksamhet.

Jag vill betona atl även
om konsulenterna och reselärarna formellt knyts till länsskolnämnderna är det
viktigt att de också i fortsättningen har en nära kontakt med Tomteboda resurscentrum.
Detla innebär att de måste ges möjlighet att deltaga i fortbildning och
konferensverksamhet vid Tom-tebodacentmmet. Det bör också vara möjligt för
förskolekonsulenterna och reselärarna att vid behov medverka i de kurser som
anordnas vid resurscentmmet.

Det bör ankomma på SÖ att
besluta om fördelningen av antalet tjänster mellan länsskolnämnderna. Strävan
bör vara att minska reseavstånden till eleverna. Tjänsterna bör tillsättas av
resp. länsskolnämnd. Inom regionen bör planeringsberedningen fastställa
arbetsområdet för förskolekonsulenterna och reselärarna.

Omsorgskommiltén har i
betänkandet (SOU 1981:26) Omsorger om vissa handikappade även behandlat frågor
som gäller särskolan. Betänkandet bereds f.n. inom socialdepartementet. Jag är
inte nu beredd atl föreslå någon ändring av huvudmannaskapet för de fem
regionala tjänster som BU-lärare, som f. n. finns inom de landstingskommunala
omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda och till vilka statsbidrag utgår.
Frågan bör behandlas i samband med ställningstagandena till omsorgskommUténs
förslag. Det är dock viktigt att även dessa BU-lärare i frågor som gäller undervisning
av berörd elevgrupp i praktiken kan deltaga i planeringsberedningarnas arbete.
Vidare bör de ha kontakt med Ekeskolan, som fungerar som resurscentmm för
dessa elever.

Tomtebodaskolans
och Ekeskolans resurscentrum

Riksdagen har, som jag
tidigare redovisat, vid 1979/80 års riksmöte beslutat atl det vid Tomlebodaskolan
skall byggas upp ell resurscentrum för synskadade i hela landet (prop.
1979/80:100 bil.12, UbU 1979/80:26, rskr 1979/80:301).

Prop.
1983/84:27 26

Jag
delar utredningens uppfattning att det bör vara en gemensam ledning för såväl skoldelen
som den utåtriktade verksamheten vid Tomtebodaskolan.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen på gmndval av förslag i 1983
års budgetproposition beslutat att det skall inrättas en halvtidstjänst som oftalmolog
vid Tomlebodaskolans resurscentmm (prop. 1982/83:100 bil. 10 s. 286, UbU
1982/83:20, rskr 1982/83:253).

Statsmakterna
har fidigare beslutat att Tomtebodaskolans resurscentrum bör inrikta sig på
elever som enbart är synskadade eller har ett lindrigare ytterligare handikapp.
Det resurscentrum som finns vid Ekeskolan bör rikta sig till synskadade elever
med allvarligare tilläggshandikapp, l.ex. utvecklingsstörning eller gravare
hörselskada. Ekeskolans resurscentrum riktar sig således till kategorier molsvarande
de elever som undervisas vid Ekeskolan (prop. 1979/80:100 bU. 12, UbU
1979/80:26, rskr 1979/80: 301). Denna uppdelning bör enligt min mening gälla
även i fortsättningen.

SRF
och Unga synskadade har i sina remissvar föreslagit att skoldelen vid
Tomtebodaskolan skall upphöra. F. n. är elevantalet vid Tomtebodaskolan ca 20.
Enligt vad jag har erfarit pågår inom SÖ en utredning om den framtida utformningen
av Tomtebodaskolans fasla skoldel.

Vid
Ekeskolan undervisas elevgrupper som har så speciella handikapp att de
pedagogiska resurser som behövs bara kan samlas på ell ställe i landet. Detla
gäller t. ex. de dövblinda barnen. Av den anledningen behöver skoldelen vid Ekeskolan
vara av betydligt större omfattning än den vid Tomtebodaskolan.

Under
de senaste åren har riksdaj;en beviljat särskilda medel för verksamheten vid
Tomtebodaskolans resurscentrum. Enligt min mening bör även Ekeskolan få
särskilda resurser för sin utåtriktade verksamhet. Jag förordar därför att för
nästa budgetår medel beräknas för tre speciallärartjänster, en förskolekonsulenl
och en halv tjänst som psykolog saml för reseersättningar och expenser för Ekeskolans
resurscentmm.

I
flera hänseenden är del nödvändigt att Ekeskolan och Tomtebodaskolan
samverkar, bl.a. vad gäller frågor om den lämpligaste skolplaceringen för vissa
elever. Samverkan bör äveti kunna ske i frågor om t.ex. kursutbudet, punktskriflskunnandet
och utnyttjande av den oftalmologiska expertisen. En sådan samverkan har redan
inletts. För egen del anser jag atl en samverkan har stor betydelse för att
befintliga resurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt för att ge eleverna,
deras föräldrar och lärare det stöd de behöver.

Ansvaret
för de synskadades läromedelsförsörjning åvilar rikscenlralen för pedagogiska
hjälpmedel för synskadade (RPH-Syn). Statens institut för läromedelsinformafion
(SIL) är tillsynsmyndighet för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för
handikappade.

Utredningen
föreslår att RPH-Syn inordnas i Tomtebodaskolans resurs-

Prop.
1983/84:27 27

centmm. Några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnden i
Västmanlands län, HCK och SAF tillstyrker förslaget. Statens handikappråd, SÖ, SIL,
RPH-Syn och TCO anser att RPH-Syn bör ha samma tillsynsmyndighet som övriga RPH-centraler.

Jag delar
uppfattningen att samtliga RPH-cenlraler bör ha samma tillsynsmyndighet. För
de flerhandikappade eleverna behöver RPH-centra-lerna samarbeta vid utveckling
och produktion av läromedel. Ett sådant samarbete underlättas om RPH-centralerna
har en gemensam tillsynsmyndighet och en gemensam ekonomisk planering.

Jag finner
således inte att utredningen anfört tillräckliga skäl för alt inte längre låta SIL
vara tillsynsmyndighet för RPH-Syn. Däremot är del naturligtvis väsentligt att RPH-Syn
- som är belägen på samma tomt som Tomtebodaskolans resurscentmm - har ell nära
samarbete med centrumet.

Vid RPH-Syn
framställs sedan år 1977 punklskriftsböcker för försäljning åt synskadade. Produkfionen
bekostas av medel från anslagel Stöd för produktion av läromedel. SIL föreslog
i sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 atl verksamheten skulle
föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Med anledning av
kulturutskottets uttalande (KrU 1982/83: 30) vill jag anmäla att jag kommer
att ta upp frågan i samband med 1984 års budgetproposition.

3.4.2 Det pedagogiska stödsystemet för rörelsehindrade Konsulenter
för rörelsehindrade

Fr.o.m. budgetåret 1983/84 finns tolv tjänster som
konsulent för rörelsehindrade elever (rh-konsulenter). Tjänsterna är placerade
hos olika länsskolnämnder. Enligt nuvarande bestämmelser beslutar SÖ vid vilka
länsskolnämnder tjänsterna skall vara placerade samt omfattningen av arbetsområdet.

Utredningen föreslår en successiv utbyggnad om fem
tjänster per år fill åtminstone 25 tjänster. Förslaget fillstyrks av
remissinstanserna.

Jag delar
utredningens och remissinstansernas uppfattning atl de regionala konsulenterna
har stor betydelse för de rörelsehindrade eleverna. Jag tillstyrker därför att antalel
konsulenter ökas. Jag är dock inte nu beredd att binda mig vid en utökning till
sä många som 25. För nästa budgetår förordar jag en ökning med fem tjänster.
Det bör vara SÖ som beslutar vid vilka länsskolnämnder dessa tjänster skall
placeras. Tjänsterna bör tillsättas av resp. länsskolnämnd. Inom regionen bör
planeringsberedningen fastställa arbetsområdet för rh-konsulenlerna.

Särskilda resurscentrum för rörelsehindrade

De rörelsehindrade barnen undervisas antingen individuellt
integrerade i vanliga klasser eller i särskilda s. k. rh-klasser. För dessa
elever finns inte någon statlig specialskola.

Prop. 1983/84:27 28

I landet finns det f n. fyra regioninslitutioner för gravt
rörelsehindrade barn och ungdomar. Del är Bräcke Östergård i Göteborg, Ekhaga i
Linköping, Folke Bernadotlehemmel i Uppsala och Ålidhem i Umeå. Vid institutionerna
finns såväl medicinsk som pedagogisk sakkunskap.

Vid regioninstilutionerna har svårt rörelsehindrade barn
från upptagningsområdet kunnal vistas under kortare eller längre perioder och
där få olika former av specialträning. Kurser och utbildningar av olika slag anordnas
dels för personal som arbetat med barnen i regionen, dels för barnens
föräldrar. I viss utsträckning har institutionerna kompletterat varandra genom
att kunskap om vissa speciella funktionshinder samlats vid en eller två av
institutionerna. Vid Folke Bernadotlehemmel l.ex. finns en slor kunskap om bam
med det s. k. MBD-syndromet (minimal brain dys-function).

1 omsorgskommitténs slutbetänkande (SOU 1981:26)
Omsorgerom vissa handikappade logs bl.a. regioninstitutionernas framtida roll
upp. Kommittén ansåg att det kunnande som finns vid dessa borde tas till vara
i större utsträckning än vad som i dag är fallet. Kommittén föreslog att
institutionernas viktigaste uppgifter skulle bli att tillgodose behov av specialkunnande
för undervisning och vård vid mycket komplicerade handikapp, bedriva
forsknings- och metodutvecklingsarbete, informera om nya rön och utbilda
personal av olika kategorier.

Jag delar den uppfattning om regioninslilulionernas
framtida roll som framförts av omsorgskommittén och integrationsutredningen.
Omsorgs-kommitténs betänkande bereds, somjag tidigare har nämnt, inom socialdepartementet.
Jag vill i detta sammanhang betona vikten av elt samarbete mellan länsskolnämndernas
rh-konsulenter och sakkunniga på regioninstitutionerna, framför allt vad
gäller information i båda riktningar om forskning och metodutveckling. Vidare
bör de föreslagna planeringsberedningarna i sitt samordningsarbete ta till
vara de resurser och den sakkunskap som finns vid regioninstilutionerna.

Enligt riksdagens beslul med anledning av prop. 1982/83:
174 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. skall
landstingskommunerna, som jag tidigare har erinrat om, den 1 juli 1984 ta över
ansvaret för tekniska hjälpmedel för handikappade inom utbildningsväsendet.

Rikscenlralen för pedagogiska hjälpmedel för
rörelsehindrade, som är förlagd till samma byggnad som rÉ;gioninstitutionen Bräcke
Östergärd, bör enligt min mening även kunna medverka vid fortbildning och i
läromedelsfrågor för enskilda elever som är inne på institutionen för
bedömning.

3.4.3 Det pedagogiska stöd.syslemet för döva och
hörselskadade Hörselvårdskonsulenter

De landstingskommunala hörselvårdskonsulenterna svarar för
det pedagogiska stödet till döva och hörselskadade. I deras uppgifter ingår
att ge stöd till såväl unga som äldre personer med hörsclsk;idor. Utredningen
har

Prop. 1983/84:27 29

inte
föreslagit någon ändrad organisation för denna verksamhet. I stället föreslår
utredningen att länsskolnämnderna skall få ett särskilt experlan-slag ur vilket
tjänster kan "köpas" från landstingskommunernas hörselvårdskonsulenter.

Flertalet
remissinstanser tillstyrker förslaget. Några instanser anser att även hörselvårdskonsulenterna
bör knytas till länsskolnämnderna genom inrättande av fasta tjänster vid
nämnderna.

Jag
är inte beredd att föreslå någon ändring av nuvarande organisation för hörselvårdskonsulenterna.
En samverkan med länsskolnämnderna bör kunna åstadkommas utan all den
organisatoriska anknytningen förändras. I planeringsberedningarna måste det
enligt min mening även ingå hörselpe-dagogisk expertis. För att garantera att
sådan expertis finns representerad kommer jag att föreslå regeringen att i 1984
års budgetproposition beräkna ett belopp om 1 milj. kr. för atl länsskolnämnderna
skall kunna ersätta landstingskommunerna för hörselvårdskonsulenternas
deltagande i planeringsberedningarnas arbete.

Specialskolan
för döva och hörselskadade

I
likhet med utredningen anser jag alt specialskolan för döva och hörselskadade
kan fylla en viktig funktion som regional resurs. Delta innebär t.ex. alt
kursverksamhet för föräldrar och olika personalkategorier skall kunna bedrivas
vid specialskolorna på ferietid. Det bör ankomma på SÖ alt pröva om omprioriteringar
kan göras och anmäla sådana i sina årliga anslagsframställningar. Vid planering
av en sådan kursverksamhet bör även planeringsberedningarna delta.

För
döva och hörselskadade elever med lilläggshandikapp, t. ex. utvecklingsstörning,
fungerar Äsbackaskolan som resurscentrum. Utredningen har föreslagit att Äsbackaskolan
- i likhet med Ekeskolan - får resurser för sin utåtriktade verksamhet.

Utredningen
har föreslagit alt de fem regionala tjänster som DU-lärare (Döva-Utvecklingsstörda)
som f. n. arbetar inom de landstingskommunala omsorgerna för psykiskt
utvecklingsstörda och till vilka statsbidrag utgår, förs över till Äsbackaskolan.
Somjag tidigare har nämnt bereds f. n. frågor som gäller särskolan inom
socialdepartementet med anledning av omsorgskommitténs förslag. I likhet med
vad som gäller för BU-lärarna är jag inle beredd att nu föreslå någon ändring
av huvudmannaskapet för de fem regionala DU-lärarna. Även DU-lärarna bör dock i
praktiken kunna deltaga i planeringsberedningarnas arbete i frågor som gäller
berörd elevgrupp. De bör även ha en nära kontakt med Äsbackaskolan.

Enligt
min mening bör även Äsbackaskolan få ökade resurser för sin utåtriktade verksamhet.
Jag förordar därför alt för nästa budgetår medel beräknas för två speciallärarljänster,
två förskolekonsulenler/förstadielä-rare och en tjänst som psykolog samt för
reseersättningar och expenser för Åsbackaskolans resurscentrum.

Prop.
1983/84:27 30

Vid
Hällsboskolan undervisas hörselskadade bam med beteendestörningar och barn med
grava tal- och språkstörningar. Skolan har hela riket som upptagningsområde.
Övriga riksrekrytérande specialskolor -Tomteboda-, Eke- och Åsbackaskolorna-
skall enligt beslut av statsmakterna fungera som resurscentrum, dit barn från
hela riket kan komma för utrednings- och träningsbesök. Vidare bedrivs vid
centrumen kursverksamhet för föräldrar och lärare. Enligt min mening bör även Hällsboskolan,
som är den enda skolan i riket för elever med bl.a. tal- och språkstörningar,
få fungera som resurscentmm. För denna verksamhet föreslår jag atl för nästa
budgetår medel beräknas för två speciallärartjänster, en förskolekonsulent och
en tjänst som psykolog saml för reseersättningar och expenser.

Frågan
om fortsatt utbyggnad av verksamheten får prövas efter hand och därvid vägas
mot andra behov i samband med den årliga budgelbehandlingen.

Jag
går nu över till alt behandla vissa särskilda frågor som gäller specialskolan
för döva och hörselskadade.

I
samband med ställningstagandena till huvudmannaskapet för specialskolan (prop.
1980/81:100 bil. 12, UbU 1980/81:25, rskr 1980/81:332) behandlades även frågan
om teckenspråkets ställning. Jag vill i delta sammanhang nämna atl i den
läroplan som gäller för specialskolan fr. o. m. läsåret 1983/84 betonas aU
eleverna måste lära sig såväl teckenspråket som svenska.

Jag
viU framhålla att målet är att döva, liksom andra personer med funktionsnedsättningar,
skall få förutsättningar för och möjligheter till delaktighet och gemenskap med
övriga i samhället. Skoltiden utgör en kortare del av en människas liv. Det är
viktigt att skolan förbereder eleverna för ett vuxenliv i samhället efter
skoltidens slut. Del som företas för atl nå detla mål bör emellertid ske
utifrån de dövas språkliga förutsättningar.

En
fråga som diskuterats är specialskolans lokalmässiga anknytning till grundskolan.
Jag fömtsätter att planeringsberedningarna såväl som de dövas egna
organisationer och föräldraorganisationer får delta i diskussioner om sådan
samordning.

Några
remissinstanser anser att specialskolans styrelse och berörd kommun, på
förslag från regionens planeringsberedning, bör få besluta om inrättande av
externa klasser. Enligt min mening bör SÖ även i fortsätlningen besluta om
inrättande av extern klass, eftersom det är SÖ som träffar avtal med resp.
kommun.

Statsanställdas
förbund föreslår i sitt remissyUrande en utredning om hur specialskolans elever
skall kunna integreras i samhället när det gäller boendet och frifiden.

Under
senare år har specialskolans elever i allt större ulsiräckning flyttat ut till
små boendeenheter ute i samhället. I dag bor endasl ett fåtal elever på internal
inom skolans område. Motivet för utflyUningen var just

Prop.
1983/84:27 31

atl
eleverna skulle få större kontakt med samhället utanför skolans värid. Eftersom
förutsättningarna varierar mellan de olika specialskoleorlerna bör det enligt
min mening ankomma på ledningen för resp. specialskola atl aktivt verka för atl
eleverna verkligen får den kontakt med samhället, som var motivet för en
utflyttning.

SDR
framför i sitt remissyttrande au en representant för vuxna döva bör ingå i
specialskolans styrelse. Enligt vad jag har erfarit finns det i de flesta styrelser
för specialskolan för döva och hörselskadade en representant för de vuxna döva.
Jag finner därför inte någon anledning att ändra bestämmelserna i
specialskolförordningen om styrelsens sammansättning utan ulgår ifrån alt
behovet av den nämnda representationen även i fortsätlningen beaktas vid
tillsättningen av ledamöter i styrelsen.

3.4.4 Övriga
fysiskt handikappade

Med
övriga fysiskt handikappade avser jag bl.a. personer som har allergi, cystisk fibros,
diabetes, blödarsjuka, epilepsi, hjärt- och lungsjukdomar, njursjukdomar,
tumörsjukdomar eUer cancer eller som är ileo-, colo- eller urostomiopererade.

Några
remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, TCO, Föreningen för blödarsjuka i
Sverige m.fl., saknar förslag från utredningen för denna gmpp handikappade. RBU
saknar förslag i fråga om de s. k. MBD-barnen.

För
egen del vill jag anföra följande.

En
arbetsgrupp inom socialdepartementet har utrett de allergiska barnens problem.
Gmppen har redovisai silt arbete i betänkandet (DsS 1983:3) De allergiska
barnen i samhället. 1 betänkandet tas även upp frågor som gäller skolans
område.

De
föreslagna planeringsberedningarna kan komma att få stor betydelse när det
gäller all samordna insatserna och atl vidta åtgärder för elever med bl.a. nyss
nämnda fysiska handikapp. Jag ämnar även föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag
all tillsammans med socialstyrelsen inom ramen för tilldelade resurser utarbeta
ett inlbrmalionsmaterial till skolorna, som redogör för de kunskaper som finns
om dessa funktionshinder samt vilka åtgärder som kan vidtas för alt underlätta
barnens skolgång. Informationen bör även omfatta det s. k. MBD-syndromet.

3.4.5 Länsskolnämnderna

Jag
har i del föregående föreslagit inrättande av planeringsberedningar, vilka
skall samordna och utveckla möjligheterna till utbildning för elever med
handikapp inom en region. En planeringsberedning skall enligt förslaget finnas
vid en av länsskolnämnderna inom resp. region. Vidare har jag föreslagit alt
förskolekonsulenterna och reselärarna för synskadade i fortsätlningen knyts tUl
länsskolnämnderna. Konsulenterna för rörelsehindrade elever är redan placerade
på länsskolnämnderna. Jag har vidare föreslagit en särskild anordning för atl
tillgodose behovet av hörselpedagogisk expertis.

Prop. 1983/84:27 32

Detta
medför alt framför allt länsskolnämnderna på planeringsregionernas huvudorter
kommer att få ett ökat ansvar för pedagogiska frågor som rör utbildningen av
elever med handikapp. Planeringsberedningarna intar därvid en central roll i
arbetet.

Utredningen
har föreslagit att alla länsskolnämnder på sikt utvecklas till pedagogiska
centrum för elever med handikapp. Förutom länsskolnämnderna bör det enligt
utredningen finnas särskilda kunskapscentrum som dels skall komplettera
nämnderna, dels stå för kurs- och fortbildningsverksamhet för bl.a. lärare och
föräldrar. De kunskapscentrum som avses är specialskolorna och regioninstilutionerna
för rörelsehindrade.

De
flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till att länsskolnämnderna
utvecklas till pedagogiska centrum i delta avseende. Länsskolnämnden i
Södermanlands län är dock tveksam till länsskolnämnderna som pedagogiska centrum.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att den pedagogiska slödpersonalen bör
knytas till länsskolnämnden i regionens huvudort men atl frågan om elt
pedagogiskt centrum vid varje länsskolnämnd bör anstå t. v.

Som
jag nyss redovisade innebär mina förslag alt vissa länsskolnämnder får ell
större ansvar för undervisningen av elever med handikapp än hitfills. Genom
mina förslag kommer även de olika resurscentrumen vid Eke-, Åsbacka- och Hällsboskolorna
att kunna bidra till förbättrade utbildningsmöjligheter för barn och ungdom
med handikapp. Tomtebodaskolans resurscentrum betyder mycket för utbildningen
av synskadade barn och ungdomar.

Jag finner det rimligt att
i första hand de länsskolnämnder som är förlagda till resp. regions huvudort i
praktiken utvecklas till alt bli en form av pedagogiska centrum för frågor som
rör utbildning av elever med handikapp. Med tanke på all tillgången till
expertis är begränsad - antalel handikappade med behov av specialundervisning
är relativt litet- vill jag betona atl jag föredrar en ytterligare uppbyggnad
av resurscentrumen framför en utveckling av alla länsskolnämnder till pedagogiska
centrum för alla handikappgrupper. Jag förutsätter också att länsskolnämnderna
- i första hand genom planeringsberedningen i resp. region — samarbetar med de
olika resurscentrumen. Att skapa centrum med god tillgång till allsidig kunskap
som utnyttjas fullt är härvidlag målet.

3.4.6
Övergången från skola tUl arbetsliv

1 vatje
län finns ett regionalt plaineringsråd för samverkan mellan skola och
arbetsliv. Enligt min mening är del oerhört viktigt atl insatser görs för att
de handikappade ungdomarna skall få arbete efter skolan. I detla arbete bör de
regionala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv och
planeringsberedningarna samverka.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om atl riksdagen på grundval av förslag i 1983 års
budgetproposition har beslutat anvisa särskilda projekt-

Prop.
1983/84:27 33

medel
till de kommuner som anordnar projekt för ungdomar under 18 år med behov av
insatser utöver de reguljära åtgärderna. Här avses bl.a. ungdomar med sociala,
fysiska och psykiska handikapp (prop. 1982/83: 100 bU. lOs. 358, UbU
1982/83:21, rskr 1982/83:311).

Jag vill erinra om att
riksdagen efter förslag i 1983 års budgetproposition har beslutat om åtgärder
inom kommunernas uppföljningsansvar för ungdom under 18 år m.m. (prop.
1982/83:100 bU. 10, UbU 1982/83:21, rskr 1982/83:311). Jag ulgår ifrån, efter
samråd med chefen för utbildningsdepartementet, att för elever vid den
gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörselskadade resp. vid den
gymnasiala utbildningen för hörselskadade med riksrekrytering, Örebro resp.
Härnösands kommuner tar erforderiiga kontakter med ungdomarnas hemkommuner i
olika avseenden, bl.a. när det gäller uppföljningsansvaret.

Vidare
har riksdagen med anledning av förslag i prop. 1982/83: 150 (bil. 3) avseende
arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel under anslaget Yrkesinriktad
rehabilitering beslutat att för budgetåret 1983/84 2 miij. kr. får användas för
försök med aktiva insatser för att unga handikappade som uppbär förtidspension
eller sjukbidrag eller som löper risk att förtidspensioneras skall kunna få
ett arbete.

Med stöd av regeringens
bemyndigande har chefen för arbetsmarknadsdepartementet tillkallat en
utredning (A 1982:02) om de handikappades situation på arbetsmarknaden. 1
utredningsuppdraget ingår att se över vilka åtgärder som behövs för att
handikappade ungdomar som lämnar grundskolan och gymnasieskolan skall vinna
inträde på arbetsmarknaden (Dir. 1982:40). Enligt tUläggsdirektiv (Dir. 1983:
14) skall kommittén även överväga frågan om ett rehabiliteringsstöd för unga
handikappade. Övervägandena bör gälla hur mer systematiska åtgärder skall
kunna sättas in för att ge unga handikappade arbete, praktik eller utbildning i
slället för förtidspension. Enligt tilläggsdirektiven bör kommitténs arbete
vara avslutat senast den 1 juni 1984.

3.5
Forskningen

Betydande
belopp har under 1960- och 1970-lalen salsats på handikappforskning i Sverige.
Detta gäller inte minst inom utbildningssekiorn. Flera stora projekt har
bekostats från SÖ:s anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete.
Handikappforskningen har i stor utsträckning varit inriktad på sådana
förhållanden som varil "mätbara". Tyngdpunkten har med andra ord legal
på beskrivningar av del yttre mönstret i integrafionsulvecklingen. Endasl ett
fåtal forskare har inriktat sig på mer svårmätbara förhållanden som t.ex. hur
de handikappade barnen har upplevt sin skolsituation, vilken gemenskap de
upplevt med icke-handikappade barn, etc.

Utredningen
anser atl handikappforskningen måste tillföras väsentligt ökade resurser och
att dess inriktning delvis måste ändras. Kartläggningar 3 Riksdagen 1983184. I saml. Nr
27

Prop. 1983/84:27 34

av
organisatoriska och administrativa förhållanden bör bli SÖ:s och inle
forskningens uppgift att utföra. Forskarna bör i stället inrikta sig på långsiktiga
undersökningar, där skoltiden betraktas som en del av den handikappades liv.
Utredningen anser det vara av synnerlig vikl atl forskningen koncentrerar sig
på de första levnadsåren då de känslomässiga och psykiska förutsättningarna
grundläggs. Vidare bör barnens övergång från förskola till skola bli föremål
för ökade forskningsinsatser. Forskningen bör också inrikta sig på
uppföljningar av hur det går för ungdomar när de efler skolan träder ut pä
arbetsmarknaden.

Många
remissinstanser uttalar sill slöd för utredningens förslag om inriktningen av
handikappforskningen. Statens handikappråd och Landstingsförbundet erinrar om
alt det inom forskningsrådsnämnden bildats en särskild handikappforskningsgrupp
och atl nämnden för ändamålet även anställt en forskningssekreterare på
halvtid. I gruppens arbete kommer bl. a. att ingå prioritering av angelägen
forskning.

Jag
vill erinra om riksdagens beslut med anledning av proposifionen (1980/81:97) om
skolforskning och personalutveckling (UbU 1980/81:37, rskr 1980/81:385). Till
följd av beslutet gäller sedan den I juli 1982 atl SÖ:s anslag till forskning
och centralt utvecklingsarbete inom skolväsendet skall inriktas på att bestrida
kostnader för forskning, främst av övergripande och långsiktig karaktär, visst
centralt utvecklingsarbete inom bl.a. handikappområdet saml planering,
uppföljning och information.

Jag
ansluter mig till integrationsutredningens syn på fördelningen av uppgifter när
det gäUer handikapi)forskning. Kartläggning av olika organisatoriska och
administrativa förhållanden i undervisningen är en uppgift för SÖ, medan
handikappforskningen mera bör inriktas på att finna lösningar som förbättrar
de handikappades hela livssituation — i vilken utbildningstiden endast utgör
en del.

I
sammanhanget vill jag erinra om en undersökning som integrations-utredningen
refererar lUl i ett allmänt resonemang om sociala faktorers betydelse för val
av studieväg. Enligt undersökningen varde flesta rörelsehindrade barn som vid
mitten av 1970-talet var placerade i klasser på institution barn till fäder som
hade kort utbildning medan barn till långtids-utbildade fäder i mycket stor
utsträckning fanns individuellt integrerade i vanlig klass. Motsvarande skiUnader
fanns även belräffande olika former av stödåtgärder. Mol denna bakgrund vill
jag understryka behovet av att vidga forskningen om handikapp. Den bör t. ex.
även omfatta frågor som hur man påverkar synen på och kunskapen om olika
handikapp samt hur stor eller liten betydelse ett handikapp kan ha för en
människas livsföring.

Del
är också angeläget att forskningens resultat sprids. Skolan måste vara
uppmärksam på risken alt barn inte får den hjälp de behöver, därför att
föräldrarna inte har fillräcklig kunskap om hur man kan ställa krav på hjälp
från samhällets sida för sina barn.

Jag
vill i detta sammanhang nämna att delegationen för social forskning

Prop. 1983/84:27 35

avser
alt, i samråd med socialdepartementet och forskningsrådsnämnden, tillkalla en
särskild initialivgrupp för handikappforskning. Jag räknar med att
integrationsutredningens förslag om forskningens inriktning beaktas av gruppen
vid planeringen av forskningsinsatser.

3.6
Specialskolans bibliotek

I
ett särskilt delbetänkande (DsU 1982:6) Specialskolans bibliotek behandlas
frågor om Utteraturförsörjningen till specialskolans bibliotek. Förslagen
innebär i korthet följande.

1. Specialskolorna
bör få möjligheter lUl upprustning - i den mån det

behövs — av lokaler och inredning för biblioteksverksamhet,

2.
Medel bör anvisas under en
tioårsperiod med ca 19000 kr. per år och skola för inköp av en gmndutmslning av
böcker.

3.
De specialskolor som undervisar
döva och hörselskadade elever bör få medel för inköp av videoböcker.

4.
Specialskolorna bör också få
medel till upprustning av lärarbibliole-ket och till att i största möjliga
utsträckning prenumerera på elevernas '' hemortslidningar''.

5.
Ansvaret för biblioteket bör
ligga på en "lärarbibliotekarie" som bör vara speciallärare med vidareulbUdning
inom biblioteksområdet. Birgittaskolan bör få en hel tjänst samt övriga skolor
en halvfidstjänst som bibliotekarie.

De
remissinstanser som uttalat sig i frågan är posUiva till alt specialskolans
bibliotek får ökade resurser.

SÖ
påpekar i sitt yttrande att del inle i belänkandet angetts hur slor upprustningen
bör vara vid varje skola. I fall där lokaler och inredning enligt SÖ:s
bedömning behöver upprustas kommer SÖ all anmäla detta till byggnadsstyrelsen.

Jag
anser i likhet med utredningen och remissinstanserna atl det är angeläget att
specialskolorna har en grundutrustning av böcker och kommer i mina
kostnadsberäkningar i det följande att beakta behovet av ökade medel härför.
Till skillnad mot utredningen förordar jag en större insats under ett år,
nämligen under budgetåret 1985/86. För förnyelsen av bokbeståndet därefter
förordar jag en viss uppräkning av anslaget Specialskolan m. m.: Utrustning m.
m.

Jag är emellertid inte
beredd att f. n. öka specialskolans personalresurser på det sätl utredningen
har föreslagit. I stället för tjänster som lärarbibliotekarie förordar jag en
uppräkning av arvodesmedlen för bibliotekarieverksamheten.

Prop.
1983/84:27 36

3.7 Övriga frågor

Jag vill i detta sammanhang något beröra frågan huruvida
elever i grundskolan skall ha rält till teckenspråksundervisning i skolan om
någon i familjen (syskon eller föräldrar) är döv och teckenspråket därför
används vid kommunikation i hemmet. Jag vill påpeka att en möjlighet alt
förverkliga detla finns genom all leckenspråksutbildning kan anordnas som
tillvalskurs om elevunderlaget är tillräckligt. Vidare har SÖ i sin
anslagsframställning för budgetåret 1984/85 under anslaget Bidrag till driften
av folkhögskolor m. m. föreslagit att ett särskilt statsbidrag om 50000 kr.
skall utgå för att möjliggöra träning i teckenspråk för syskon över sju års
ålder. Frågan bereds i samband med höstens budgetarbete.

Vad gäller lärarutbildning sfrågor vill jag erinra om atl
regeringen den 13 januari 1983 uppdragit åt SÖ och UHÄ all analysera och komma
med förslag i fräga om dels insatser inom skolväsendel för elever som behöver
särskilt stöd, dels behov och utbildning av lärare för denna verksamhet.
Uppdraget omfattar grundskolan, specialskolan, särskolan och gymnasieskolan.
Det skall redoviisas senast i samband med anslagsframställningarna för budgetårei
1985/86.

Flera remissinstanser har framhållit atl handikappkunskap
bör ingå i all lärarutbildning. Eftersom alltfler handikappade elever integreras
i del allmänna skolväsendet anser jag det vara av värde alt lärarna även får
kunskap om olika handikapp. Jag utgår från alt berörda högskolemyndigheter
beaktar detta vid fastställandet av utbildningsplaner.

Jag kommer att inför budgetåret 1984/85 föreslå en ökning
av medlen för fortbildning av personal vid bl.a, specialskolan, resurscentrumen
och den regionala stödorganisaUonen.

3.8 Genomförande

De ändringar somjag föreslår bör, med ett undantag, träda
i kraft den 1 juli 1984.

För att behovei av regionala insatser för elever med
handikapp skall kunna beaktas inför läsåret 1984/85 bör
planeringsberedningarnas arbete komma i gäng så snart som möjligt, vilket jag
bedömer vara den 1 april 1984. Enligt min mening bör även tjänsterna som
handikappkonsulent inrättas den 1 april 1984. Jag avser återkomma till
regeringen med förslag om hemställan till riksdagen om att medel härför anvisas
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår.

3.9 Kostnadsberäkningar

Kostnaderna för de åtgärder för elever med handikapp som
jag har förordat i det föregående uppgår enligt mina
beräkningar till ca

Prop. 1983/84:27 37

24,4milj.kr. för budgetåret 1984/85. Åtgärderna
finansieras genom omprioriteringar inom skolväsendet. Mina förslag medför även
atl medel behöver omfördelas mellan olika anslag på statsbudgeten. Jag avser
att återkomma till de anslagstekniska frågorna i 1984 års budgetproposition.
Jag vill emellertid redan nu lämna en översiktlig redovisning av hur koslnaderna
för mina förslag fördelar sig på olika ändamål budgetåret 1984/85.

1. Ytterligare medel under SAS-anslaget 13,8 milj. kr.

varav

a)
resurstillskott 6,9 milj. kr.

b)
beräknade
kommunala ersättningar till staten för specialskolans elever 5,5 milj. kr.

c)
överföring från
anslaget Bidrag till driften av gymnasieskolor av nuvarande statsbidrag till
försöksverksamheten med särskilda anordningar för utbildning för svårt rörelsehindrade
m.fl. vid Skärholmens gymnasium 1.4 milj. kr.

2.
Inrättande av
gymnasial utbildning för hörselskadade med riksrekrytering i Härnösand 2,6 milj. kr.

3.
Den regionala
stödorganisationen 4,9 milj. kr. 5 handikappkonsulenler
(samordnare) vid länsskolnämnderna

2
reselärare för
synskadade

3
förskolekonsulenter
för synskadade 5 konsulenter för rörelsehindrade

5 kansliskrivare/assistenter Medel för köp av tjänster
från de lands-Ungskommunala hörselvårdskonsulenterna Medel för reseersättningar
och expenser

4. Den
centrala stödorganisationen 2,1
milj. kr.

Ekeskolans resurscentmm:

3 speciallärartjänster

1 förskolekonsulent

1/2 psykolog

Åsbackaskolans resurscentrum:

2 speciallärarljänster

2 förskolekonsulenler/förstadielärare

1 psykolog

Hällsboskolans resurscentrum:

2 speciallärartjänster

1 förskolekonsulent

1 psykolog

Medel för reseersättningar och expenser

m. m. vid samtliga resurscentrum

Prop. 1983/84:27 38

5. Specialskolans
bibliotek 0,3 milj, kr.

Arvodesmedel

Medel
för anskaffning av böcker bör enligt min mening beräknas som engångsanvisning
budgetåret 1985/86.

6. Fortbildning 0,7 milj. kr.

S:a
24,4 milj. kr.

4
Hemställan

Med
hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att

1. anta
ett inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag

om ändring i skollagen (1962:319),

2.
godkänna vad jag har förordat
om indelning av rikel i planeringsregioner, inrättande av
planeringsberedningar för handikappades undervisning saml tjänster för
handikappkonsulenter (avsniu 3.3.1),

3.
godkänna atl anslagel Särskilda
åtgärder på skolområdet och molsvarande medel under anslaget Bidrag till
kommunal vuxenutbildning m. m. får användas för regionala åtgärder för elever med
handikapp enligt de principer jag har förordat (avsnitt 3.3.2),

4.
godkänna vad jag har förordat
om beaktande i vissa fall av kommunal ersättning till staten för elever i
specialskolan vid fördelningen av medel från anslaget Särskilda åtgärder på
skolområdet (avsnitt 3.3.2),

5.
godkänna förslaget all Hämösands
kommun i sin gymnasieskola skaU få anordna utbildning för hörselskadade med
riksrekrytering (avsniu 3.3.3),

6.
godkänna vad jag har förordat
om upphörande av försöksverksamheten med särskilda anordningar för utbUdning
för svårt rörelsehindrade m. fl. vid Skärholmens gymnasium (avsnitt 3.3.3),

7.
godkänna att tjänsterna som
förskolekonsulent och reselärare för synskadade elever knyts till länsskolnämnderna
(avsnitt 3.4.1),

8.
godkänna att ett specialpedagogiskt
resurscentmm för barn med tal- och språkstörningar inrättas vid Hällsboskolan
(avsnitt 3.4.3).

5
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1983/84:27 39

Bilaga
I

Sammanfattning av integrationsutredningens slutbetänkande
(SOU 1982:19) Handikappade elever i det allmänna skolväsendet

1
Nuvarande förhållanden

1.1 Förskoleåldern

Utredningen
konstaterar alt en stor del av de barn och ungdomar som berörs av
utredningsarbetet har varit funktionshindrade alltsedan födelsen. När de böljar
i skolan har de i betydande utsträckning redan grundlagt en syn på sig själva,
på sitt funktionshinder, på omgivningen och på sina möjligheter. Med hjälp bl.a.
av ett antal handikappforskare redovisar utredningen en del av den speciella
problematik som här finns. Utredningen konstaterar atl det handikappade barnet
ofta behöver ett starkt pedagogiskt och psykologiskt stöd under de första
levnadsåren. För det döva eller gravt hörselskadade barnet gäller det t. ex.
att tidigt få hjälp att hitta en kommunikationskanal som är öppen för både
barnet och föräldrarna och där barnet på ett naturiigt sätt tillägnar sig
språket. För det gravt synskadade barnet gäller det på motsvarande sätl att
tidigt kompensera för de brister i omvärldsuppfattningen som avsaknaden av
visuella upplevelser medför.

Utredningen
redovisar också den förskoleverksamhet som finns för barn med olika
funktionshinder samt den pedagogiska stödverksamhet som -förutom förskolan -
finns på detta åldersstadium. Vidare redovisar utredningen en del av den
litteratur som föräldrar till handikappade barn kan finna i bokhandeln och på
biblioteken och som kan ge dem värdefull information m. m. om deras barns
funktionshinder.

1.2 Den
obligatoriska skolan

Utredningen
redogör för några av de viktigaste pedagogiska resurser som samhället i dag
ställer till de handikappade barnens förtbgande samt redovisar resultaten av
ett anlal undersökningar utredningen låtit utföra. Vidare återges några
intervjuer med handikappade barn och deras föräldrar. I det avsnittet
återspeglas fill en del även förhållandena i gymnasieskolan.

När
del gäller grundskolan visar utredningens analyser att del i en yttre
bemärkelse varit ganska väl sörjt för de handikappade barnen. "Integrationen"
- så som politikerna tänkte sig den under 1950- och 1960-talen -är på väg att
genomföras för de handikappade barnens del. De flesta institutioner och
specialsjukhus är i dag nedlagda. Eleverna bor i mycket slor utsträckning hemma
hos sina föräldrar. De går i den vanliga skolan.

Prop. 1983/84:27 40

Där har det gjorts omfattande föriindringar i närmiljön.
Särskilda skolskjutsar har anordnats för dem, tekniska hjälpmedel har ställts
till deras förfogande, personliga assistenter har anställts, läromedlen har specialanpassals
etc. Utredningen konstaterar all "integrationen" i denna yttre bemärkelse
i vårt land har kommit mycket långt.

Om man
emellertid undersöker förhållandena närmare är del en delvis annan bild av
utvecklingen som avtecknar sig. Utredningen framhåller att visst möter man
elever, t.o.m. bland de gravast handikappade, som funnit sig tillrätta i den
"vanliga" klassen och skolmiljön. Å andra sidan möter man ganska
många barn som inte har fått uppleva gemenskapen med andra, delaktigheten,
kommunikationen etc. som ordet "integration" förutsätter. Mänga har
känt sig ensamma och isolerade och den känslan har ofta bara ökat i takt med
att nya - tekniskt fulländade - hjälpmedel ställts till deras förtbgande eller
i och med atl särskilda assistenter anställts. För många av de här eleverna
behövs det enligt utredningen förändringar och förslag till åtgärder.

1.3 Gymnasieskolan

Även när det gäller gyinnasieskolan förefaller de
handikappade ungdomarna i en yttre bemärkelse ha funnit sig väl tillrätta. De
har fått de hjälpmedel de behövt, den assistans som varit nödvändig, skolbyggnaderna
har handikappanpassats etc. Till en del har emellertid denna behovstillfredsställelse
varit skenbar: de handikappade ungdomarna har i stor utsträckning
"styrts" till sädana ulbildningsvägar där endast marginella
anpassningar i den yttre miljön varit nödvändiga och där hjälpmedel, assistans m.
m. inte varit särskilt resurskrävande. De gravt synskadade går i dag främst på
långa, teoretiska studievägar, de hörselskadade på kortare yrkesinriktade och
de rörelsehindrade på vissa bestämda linjer som distributions- och
kontorslinjen eller pä sociala linjen.

En annan omständighet utredningen pekar på är att eleverna
på detla utbildningsstadium saknar många av de specialpedagogiska stödåtgärder
de haft på det obligatoriska skolstadiet. Möjligheterna att få sin undervisning
i specialklass tillsammans med elever med liknande svårigheter har t. ex. visat
sig vara myckel begränsade. Dessa förhållanden har i synnerhet påpekats av
hörselskadade ungdomar — och av deras föräldrar.

Utredningen redovisar resultaten från några statistiska
undersökningar som gjorts för utredningens räkning avseende den allmänna
gymnasieskolan. De visar på vilka linjer eller specialkurser de handikappade
ungdomarna går, vilka funktionshinder de har, vilka stöd de får i
undervisningen etc.

En av de grundläggande principerna för planeringen av del
gymnasiala stadiet är enligt utredningen alt utbudet av studievägar skall vara
allsidigt och att elevernas val inte får styras av ekonomiska, sociala eller
geografis-

Prop. 1983/84:27 41

ka faktorer. Inte heller ett funktionshinder fär naturiiglvis
påverka detta val.

Den
omständigheten att det på det gymnasiala stadiet finns så få möjligheter för
de handikappade eleverna att gå i specialklass med andra handikappade får
också vägas in i sammanhanget. För synskadade finns del över huvud tagel inga
sådana möjligheter. För hörselskadade och rörelsehindrade anordnas
specialklasser enbart på elt ställe i landet - nämligen i Stockholm (Alvik och
Skärholmen). För döva och gravt hörselskadade finns gymnasieskolan i Örebro.

2 Utredningens överväganden och förslag

2.1 Utredningens slutsatser

De slutsatser utredningen är beredd atl dra av sitt arbete
är följande.

Handikappforskningen
måsle tillföras väsentligt ökade resurser. Forskningens inriktning måste
delvis ändras. Karlläggningar av organisatoriska och administrativa
förhållanden bör bli SÖ:s och inte forskningens uppgift att utföra. Enligt
utredningen bör forskarna i stället inrikta sig på s. k. longitudinella
undersökningar, där skoltiden inte betraktas som "löstagbar" från
det handikappade barnels övriga liv utan som en del av det. Av synneriigen slor
vikt är, anser utredningen, att forskningen koncentrerar sina resurser på de
första levnadsåren. Barnens övergång från förskola till skola bör vidare bli föremål
för ökade forskningsinsatser. Slutligen bör forskningen inrikta sig på
uppföljningar från skoltiden och ut på arbetsmarknaden.

Det
samhälleliga stödet för de handikappade barnen skall enligt utredningens
mening vara särskilt stort under barnens första levnadsår.

På skolans
område bör iithUdningsalternativ erbjudas det handikappade barnet.

Vidare
anser utredningen att informationen om de olika funktionshindren, om barnens
förutsättningar i olika hänseenden etc. måste ökas.

2.2 Åren före skolstarten

Utredningen anser att det samhälleliga stödet för del
handikappade barnet måste vara särskilt stort under barnets första levnadsår,
eftersom det är då de viktigaste förutsättningarna skapas för ett liv i
gemenskap med andra. Del är då gmnden läggs för den senare integrationen i
skolan och i samhället.

Utredningen
anser att omsorgskommitténs förslag om samordnad habililering av handikappade
barn och ungdomar i sina huvuddrag bör genomföras. Utredningen menar
emellertid att en större vikt bör läggas vid föräldrars och vuxna
handikappades medverkan saml vid pedagogiska frågor.

2.3 Skolväsendet

En fråga som ofta tagils upp i diskussionen om ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun är vilka ekonomiska garantier som på olika nivåer bör
finnas för att de handikappade skall få vad de behöver. Utredningen anser att
vissa av de resurser de handikappade barnen behöver aldrig får bli föremål för
några slags prioriteringar. Härmed avses tekniska hjälpmedel, specialanpassade
läromedel m, m. Kännetecknande för åtgärderna är alt de enbart kan utnyttjas av
de funktionshindrade och inte efterfrågas av andra elever i skolväsendet. Här
kan det enligt utredningen finnas skäl för staten alt lämna ekonomiska
garantier. 1 övrigt måste enligt utredningen de handikappade eleverna räkna med
all också deras behov - i likhet med alla andras - blir föremål uör diskussion
och avvägningar mellan olika krav ute i kommunerna med de riyker delta kan
innebära.

Enligt utredningens uppfattnitig har de handikappade
barnen inte alla gånger haft möjlighet att välja mellan olika studievägar i
skolan. Många hörselskadade hade t.ex. hellre än att gå individualintegrerade i
en vanlig klass velat gå i en specialklass enbart med andra hörselskadade. Men
för det hade del krävts en regional samverkan mellan olika län, för vilket det f.
n. saknas såväl organisatoriska som ekonomiska fömtsättningar. På motsvarande
sätt fann utredningen andra handikappgrupper, kanske i synnerhet på det
frivilliga skolstadiet, som efterfrågade en sådan ökad regional samverkan.

Utredningen
föreslår att landet delas in i fem planeringsregioner, vilka bör vara
gemensamma för alla handikappgrupper. Omfattningen och huvudorterna framgår av
följande sammanställning.

Regionhuvudort

Region

• Norra

Mellersta

Östra

Västra

Södra

Umeå Örebro

Stockholm Göteborg

Malmö

Län i regionen

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands

Gävleborgs

Kopparbergs

Värmlands

Örebro

Västmanlands

Södermanlands

Östergötlands

Uppsala

Stockholms

Gotlands

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs

Skaraborgs

Jönköpings

Hallands

Kalmar

Kronobergs

Kristianstads

Blekinge

Malmöhus

Prop.
1983/84:27 43

Utredningen
föreslår att del inom var och en av dessa fem regioner skall finnas en sådan
planeringskonferens som hittills formellt endast funnits för döva och
hörselskadade barn och ungdomar. Varje planeringskonferens skall bestå av
representanter för de olika länsskolnämnder som ingår i regionen saml av den
övriga pedagogiska personal nämnderna prövar lämpligt. Konferensens arbete
skall hällas ihop av en särskild samordnare placerad pä den länsskolnämnd som
ligger på regionens huvudort. Konferensens uppgift skall vara att samordna
insatserna inom varje region för barn och ungdomar med olika former av
handikapp, alt utnyttja de resurser, del kunnande m. m. som finns samt att ta
skilda regionala initiativ.

Enligt
utredningens mening är det nödvändigt att planeringskonferenserna får särskUda
medel till sitt förfogande så att de skall kunna genomfö-. ra vissa av de
regionala åtgärder som kan komma i fräga.

Utredningen
föreslår alt viss del av de medel som anvisas under anslagel Särskilda åtgärder
på skolområdet (s. k. SÅS-medel) hålls inne av SÖ för att efter framställning
från den enskilda planeringskonferensen disponeras för regionala åtgärder.
Orsaken till denna ståndpunkt är att förhållandena för vissa handikappgrupper
många gånger är så speciella att det kan vara en fördel att ha hela landets
åtgärder för de handikappade barnen framför ögonen när en regional samverkan
skall igångsättas. Utredningen preciserar inget belopp. Utredningen fömtsätler
att arbetet successivt kommer att ge statsmakterna det underiag för
medelstilldelningen som kan erfordras.

Detta
att skapa "nya" studievägar för de handikappade innebär således alt
de studievägar som redan finns öppnas jämväl för dem. En ökad medvetenhet ute i
kommunerna om de handikappade barnens behov av fler studievägar genom
skolväsendel, leder enligt utredningen snabbt till ökade ekonomiska krav. I
gymnasieskolan krävs det förändringar och anpassningar av såväl de yrkesinriktade
som de teoretiska studievägarna för att ungdomar med funktionshinder av olika
slag skall kunna följa hela undervisningen. Utredningen tror atl det här ofta
är nödvändigt -av samhällsekonomiska skäl - all ett regionall samarbete kommer fill
stånd. Ett sådant regionalt samarbete kan också fånga upp de krav som .under
senare år framförts från vissa av de handikappades egna organisationer atl det
skall finnas ökade möjligheter för de handikappade barnen alt undervisas
tillsammans.

Utredningen
förordar att del alllid skall vara kommunen där det handikappade barnet bor
tillsammans med sina föräldrar som ekonomiskt ansvarar för barnets skolgång.
Detta innebär att om en annan kommun - eller en statlig specialskola- sötjer
för barnets undervisning, då får hemkommunen betala s. k. interkommunal
ersättning fill dessa andra utbildningsanordnare. Om barnet å andra sidan får
sin undervisning i hemkommunen får denna kommun jämväl svara för de andra
utbildningskostnader som kan uppkomma. Övriga kostnader vid ett regionall
samarbete bör enligt utred-

Prop.
1983/84:27 44

ningens förslag betalas med de statsbidrag som står till länsskolnämndernas
eller till de regionala planeringskonferensernas förfogande.

Om man granskar behoven av samordning handikappgrupp för
handikappgrupp kan man konstatera att de varierar starkt. Utbildningsutbudet
för döva och gravt hörselskadade är redan i dag samordnat i olika hänseenden.
Såväl på det obligatoriska som på del frivilliga stadiet har dessa barn och
ungdomar möjlighet att undervisas tillsammans. De fem statliga regionala
dövskolorna - med sin undervisning baserad på teckenspråkskommunikation -
följs på det gymnasiala stadiet upp av riksgymnasiet i Örebro. Dessutom finns
det externa klasser knutna till de fem specialskolorna.

Utredningen anser att samordningssträvandena bör gälla
även mellan specialskolan och grundskolan och i form av en allmän flexibilitet
i utbildningsplaneringen för varje enskild gravt hörselskadad elev. De
föreslagna planeringskonferenserna kan här komma att fylla en viktig funktion.

För hörselskadade barn och ungdomar är inte
utbildningsutbudet samordnat på samma sätt som för de döva och gravt
hörselskadade. Utredningen anser att elt regionsamarbele här kan komma att få
en slor betydelse. Flera län kan t. ex. samverka för att på ell ställe i
regionen erbjuda de hörselskadade en för dem specialanpassad utbildning. En
annan möjlighet som enligt utredningen öppnar sig i delta samordningsperspektiv
är alt SÖ, som har att fördela de "nya" statsbidragen, för hela
landet samordnar utbildningsalternativen för denna grupp.

Utbildningsutbudet för svårt rörelsehindrade barn och
ungdomar har inte heller hittills varit samordnat i någon nämnvärd
utsträckning. Detta gäller framför allt på det frivilliga skolstadiet. Det
undantag som här finns är utbildningen vid Skärholmens gymnasieskola i
Stockholm.

Utredningen tror att ett ökat regionall samarbete kan få
en stor betydelse för de gravt rörelsehindrade eleverna. Pä det gymnasiala
stadiet torde behovet av samordning vara mycket stort. Med utredningens förslag
att länen i framliden skall samverka för att öka utbildningsalternativen för de
handikappade barnen, torde enligt utredningen möjligheterna öka väsentligt att
på fler ställen i landet än i Stockholmsregionen få specialanpassade gymnasiala
utbildningar för rörelsellindrade.

Beträffande den nuvarande finansieringen av den gymnasiala
utbildningen för rörelsehindrade vid Skärholmens gymnasieskola föreslår
utredningen att Stockholms kommun skall - i likhet med andra kommuner - betala
för sina egna rörelsehindrade gymnasieelever. De kostnader som kommunen har
för andra elever skall ersättas med de interkommunala ersättningar som ulgår
från elevernas hemkommuner och med de statsbidrag som länsskolnämnden i
Stockholms län och den "östra planeringsregionen" förfogar över.

Utredningen föreslår att det statsbidrag som i dag anvisas
för utbildningen vid Skärholmen förs till det nya anslag som utredningen
föreslagit skall finnas för planeringskonferenserna.

Prop.
1983/84:27 , 45

När
det gäller synskadade anser utredningen att det på sikt även här kan uppkomma
behov av samordningar av utbildningsutbudet, framför allt vad gäller de många
synskadade barn och ungdomar som under senare år visat sig finnas i gruppen
utvecklingsstörda.

Vad
beträffar den undervisningsverksamhet som f. n. helt är förlagd till Tomtebodaskolan
och Ekeskolan anser utredningen alt del är värdefullt atl jämväl ett sådant
utbildningsalternativ bevaras för de synskadade barnen. Ökad uppmärksamhet bör
emellertid fästas vid del förhållandet atl f. n. hälften av Tomtebodaskolans
elever kommer från Stockholmstrakten.

Vad
slutligen beträffar övriga fysiskt handikappade tror utredningen att ett ökat
regionalt samarbete kan fä en stor betydelse. Många av de handikapp det här är
fråga om är så ovanliga atl kunskap om dem och gemensamma åtgärder för dem
måste samordnas över länsgränserna eller centralt för hela landet.

Många
av de "nya" utbildningsalternativ utredningen förordat eller sökt skapa
förutsättningar för, gör det nödvändigt för de handikappade barnen att bosätta
sig på studieorten. De kostnader som därvid uppkommer blir ofta ansenliga.
Enligt utredningens mening får inle de "nya" statsbidrag utredningen
förordat användas för att täcka dessa kostnader. Det skall i stället fungera på
det sätt omsorgskommittén nyligen föreslagit i sitt betänkande (SOU 1981:26)
Omsorgerom vissa handikappade. Omsorgskommittén föreslår där elt
landstingskommunalt övergripande ansvar för de funktionshindrade ungdomarnas
boende.

2.4
Det centrala och regionala pedagogiska stödsystemet

Under
större delen av 1970-talel har ett arbete pågått atl försöka samordna de olika
regioner som f. n. finns för det pedagogiska stödet till skilda handikappgrupper.
För synskadade barn och ungdomar är landet indelat i fem regioner. Där arbetar
reselärare och förskolekonsulenter med att ge synskadade barn ute i kommunema
pedagogiskt stöd och hjälp. Dessa fem regioner är emellertid inte samordnade
med de fem regioner som ligger till grund för dövskolornas upptagningsområden
och för de s.k. planeringskonferensernas arbete. För rörelsehindrade barn och ungdomar
ges det pedagogiska stödet av rh-konsulenterna. SÖ beslutar om regionindelningen
för dessa. Vidare finns det ett särskilt regionsystem vad beträffar synskadade
eller hörselskadade med tilläggshandikapp.

Utredningen
har ingående diskuterat olika för- och nackdelar med ett mer samordnat
pedagogiskt, regionalt stöd. Utredningen har emellertid inte kunnat finna någon
enkel lösning på dessa frågor. Det främsta skälet till detta tror utredningen
är atl pedagogik och sjukvård så lätt glider in i varandra när det gäller det
samhälleliga stödet åt svårt handikappade barn och ungdomar.

Utredningen
har stannat för att landet i vad avser pedagogiskt, regionalt

Prop. 1983/84:27 46

slöd
åt handikappade bör vara indelat i ett och samma regionsystem. Fördelarna för
dem som är flerhandikappade blir så pass stora med ett sådant gemensaml
regionsystem ai:l nackdelarna med samordningen mellan pedagogik och sjukvård,
enligt utredningens mening, uppvägs. Utredningen föreslår att samma regioner
som föreslagits beträffande de s. k. planeringskonferenserna får ligga till
grund för del nya regionsystemet för den pedagogiska slödpersonalen.

Om det pedagogiska
regionala stödsystemet för handikappade barn och ungdomar samordnas på detta sätl,
kommer länsskolnämnderna i de olika regionerna automatiskt alt inta en viktig -
förmedlande - roll i det pedagogiska slödarbelet. Utredningen föreslår att
nämnderna på sikt får utvecklas till någol av pedagogiska centrum lör dessa elevgrupper.
I första hand bör de fem nämnder som ligger på regionernas centralorter
utvecklas till pedagogiska centrum. Planet"ingskonferenserna - med
representanter för de andra länsskolnämnderna — bör inta en central roll i
arbetet.

Centrumet bör vidare ha,
eller ha tillgång till, pedagogisk sakkunskap rörande främst hörselskadade, synskadade
och rörelsehindrade. Dessutom bör del vid centrumet bedrivas elt samordnat
arbete inriktat på de handikappade barnens arbetslivsfrågor. Den
försöksverksamhet med "regionala planeringsråd" för samverkan mellan
skola och arbetsliv som sedan budgetåret 1981/82 finns vid samtliga nämnder
bör kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för detta arbete.

2.4.1
Den centrala och regionala stödverksamheten för synskadade

Utredningen
framhåller att del viktigaste stödet under de första levnadsåren är av
pedagogisk karaktär. Del skall enligt utredningens mening även fortsättningsvis
förmedlas av förskolekonsulenter.

För
att förstårka förskolekonsulentemas pedagogiska stöd anser utredningen att
nuvarande instruktioner/arbetsbeskrivningar bör omarbetas så att konsulenternas
pedagogiska uppgifter får ett klarare uttryck. Dessutom är det av yttersta vikt
att det synskadade barnet och de vuxna i dess omgivning får ett kvalificerat
stöd. Detta anser utredningen endast kan tillförsäkras om förskolekonsulenterna
utöver sin förskolläramlbildning har speciallärarutbildning med inriktning på
synskadade barn. Av instruktionerna/arbetsbeskrivningarna bör även klart
framgå att konsulenternas arbetsuppgifter skall omfatta såväl synskadade som
synskadade med till-läggshandikapp, t.ex. utvecklingsstörning.

Utredningen föreslår alt
SÖ får i uppdrag atl utforma en ny instruktion/ arbetsbeskrivning med nämnda
inriktning. I samband därmed bör SÖ även utforma behörighetskrav för innehav av
tjänst som förskolekonsulenl.

Hittills
har reselärarnas tid i alltför hög grad upptagits av rådgivning och information
till lärare, föräldrar m.fl. och de har inte haft så mycket tid över för atl
själva hjälpa till i undervisningen.

1
reselärarnas arbetsuppgifter ingår inte att jämväl hjälpa och stödja

Prop.
1983/84:27 47

synskadade
barn med utvecklingsstörning. Utredningen anser att reselärarnas verksamhetsområde
skall omfatta även särskolan. De skall också enligt utredningen kunna gå in i
den ordinarie undervisningen kortare perioder, men tyngdpunkten i
undervisningsansvaret för det synskadade barnet skall ligga på den ordinarie
läraren.

För gravt utveckUngsstörda
synskadade elever på träningsskolenivå eller motsvarande krävs också en
speciell pedagogik, men denna är av annan karaktär än grundskolans och
grundsärskolans. Merparten av eleverna kräver dessutom denna speciella
pedagogik under hela sin undervisningslid. För att de gravt utvecklingsstörda
synskadade eleverna skall få den undervisning de behöver, måste de under i
stort selt hela sin skoltid ha en särskild sorts speciallärare, s.k. BU-lärare
(Blinda-Utvecklingsstörda). BU-läraren har specialiserat sig på grav
utvecklingsstörning och synskada. Det är han som bör ha det vardagliga ansvaret
för undervisningen. Särskolans huvudman, dvs. landsringet, bör därför anställa
BU-lärare för dessa flerhandikappade elever.

Enligt utredningens mening
kan det emellertid finnas en risk alt den framtida BU-läraren ute i det
enskilda landstinget blir isolerad och inle tillför sig nya kunskaper,
erfarenheter etc. som kan växa fram inom specialområdet. Utredningen anser att
dessa BU-lärare bör få någon form av konsultativt, pedagogiskt stöd ute i silt
vardagsarbete och föreslär därför att det till Ekeskolans resurscentrum knyts
en särskild reselärarverksam-het.

Ekeskolans framtida reselärarverksamhet
bör, inom de fem regioner utredningen föreslagit, lokalmässigt samordnas med Tomiebodas
reselärarverksamhet. Det är viktigt att förutsättningar skapas för all det
regionala pedagogiska stödet här samordnas. Utredningen föreslär all SÖ får i uppdrag
att utforma närmare anvisningar för verksamheten.

Tjänsterna som
förskolekonsulent och reselärare är knutna fill Tomteboda resurscentrum. I elt
tidigare betänkande (DsU 1979: 11) Undervisningen för synskadade elever
-planering i ett kortare perspektiv, föreslogs en ökning till 30 förskolekonsulenler
och 30 reselärare. Enligt utredningen tyder uppgifter i dag på alt ca 12 % av
alla utvecklingsstörda bam är synhandikappade. Denna omständighet - tillsammans
med förslag om konsulenternas pedagogiska inriktning och föräldrarnas/barnens
behov av ökat stöd - motiverar enligt utredningen en större ökning av antalel
konsulenttjänster än vad som föreslagits tidigare. Om reseläraren även skall
ge hjälp och stöd ät de mänga synskadade elever som finns i grundsärskolan samt
i ökad utsträckning gå in i den rena undervisningen av det synskadade barnet,
anser utredningen aU de måste vara väsentligt fler än i dag. Utredningen
föreslår au SÖ prioriterar en ökning av antalet förskolekonsulenter och
reselärare i sina åriiga anslagsframställningar.

När
det däremot gäller reselärarverksamheten vid Ekeskolan anser utredningen att
del är nödvändigt att vaije region utöver den reselärartjänst

Prop.
1983/84:27 48

som i dag finns vid centrumet har en sådan sakkunskap
representerad. Utredningen föreslår alt de fem tjänster som f. n. finns för BU-lärarna
i de landstingskommunala omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda förs över
till Ekeskolan.

Från olika håll har önskemål framförts om att låta Tomlebodaskolans
förskolekonsulenter och/eller resclärare få en annan huvudman än den statliga
specialskolan. Ett förslag liar varit atl i slället låta länsskolnämnden få
bli huvudman för dessa personalgrupper. En samordning skulle då, har man menat,
kunnat uppnås med övriga personalgrupper nämnderna förfogar över. I synnerhet
vad gäller reselärarna har dessa argument återkommit. Beträffande förskolekonsulenlerna
har ofta föreslagils atl de i slället skulle få landstinget som huvudman -
eftersom de i så stor utsträckning ingår i det samordnade habilileringsarbetet.

Vid en sammanvägning av olika omständigheter har
utredningen stannat för att föreslå alt reselärarna formellt bör knytas till länsskolnämnderna
men reellt även i fortsättningen arbeta för Tomteboda resurscentrum.

Vad beträffar förskolekonsulentemas huvudmannaskap anser
utredningen alt den pedagogiska inriktning som utredningen argumenterat för,
är skäl nog för att ett motsvarande resonemang skall kunna föras även för dem.
Dessutom tillkommer atl de måste tillhöra samma arbetsgemenskap som
reselärarna, varför båda kategorierna föreslås få länsskolnämnden som huvudman.

Utredningen föreslår atl rikscentralen för pedagogiska
hjälpmedel för synskadade (RPH-Syn) inordnas i Tomteboda resurscentrum. RPH-Syn
är formellt inordnad under statens institut för läromedelsinformation (SIL). Anslagsmässigt
bör dock RPH-Syn även i fortsättningen tilldelas särskilda medel.

Skoldelen, den utåtriktade verksamheten och
läromedelsproduktionen vid Tomteboda bör ha en gemens,am ledning. Dessa olika
delar av verksamheten låter sig inte, enligt utredningens mening, delas upp
under skilda ledningar.

Utredningen anser att det bör finnas två centrum för
synskadade. Det ena centrumet - Ekeskolan - bör rikta sig till elever som
utöver synskadan har ytterligare något allvarligt handikapp, t. ex. grav
hörselskada eller svår utvecklingsstörning. Del andra centrumet
—Tomtebodaskolan- bör rikta sig till elever som enbart är synskadade eller som
utöver synskadan har ett lindrigare tilläggshandikapp. Den pedagogik som måste
tillämpas för Ekeskolans elever är i väsentliga hänseenden skild från den som
gäller för Tomtebodaskolans elevgrupper.

Beträffande Ekeskolan föreslås alt de reselärare som
enligt utredningens förslag skall finnas vid centrumet inte skall gå in i den
direkta undervisningen av de gravt flerhandikappade barnen ute i landet - som Tomlebodaskolans
reselärare — utan mer utgöra elt konsultativt stöd för barnens ordinarie lärare
och för barnens föräldrar. I stort skall emellertid den

Prop.
1983/84:27 49

utåtriktade
verksamheten vid Ekeskolan ha en likartad inriktning som den vid
Tomtebodaskolan.

Vid
Ekeskolan finns det i dag - för den utåtriktade verksamheten - en särskild
tjänst som förskolekonsulent för döva och blinda barn. Vid den framtida
dimensioneringen av denna verksamhet bör man inte enbart ta hänsyn till antalet
barn, utan även till atl dessa barn är spridda över hela landet och har ett
mycket speciellt handikapp.

Utredningen
framhåller atl det är nödvändigt alt Ekeskolan och Tomtebodaskolan samverkar i
en rad hänseenden. Utredningen lägger emellertid inte fram några egna förslag.
Utredningen vill i ställel atl en samverkan utvecklas direkt mellan dessa
skolor. Enligt vad utredningen erfarit har ell sådanl arbete redan inletts.

2.4.2
Den centrala och regionala stödverksamheten för rörelsehindrade

Utredningen
framhåller den slora belydelse de regionala konsulenterna har för de svårt
rörelsehindrade barnen.

Utredningen
anser atl det på sikt bör finnas åtminstone 25 rh-konsulenter vid länsskolnämnderna.
En utbyggnad bör ske med fem tjänster per år. Konsulenten bör naturligt ingå i
det pedagogiska arbete varje länsskolnämnd förutsätts bedriva. Konsulenterna
måste därför finnas till hands för atl informera beslutsfattare och andra om
vad de rörelsehindrade behöver och medverka vid fördelning av den s. k. SÄS-resursen.
Konsulenterna skall dessutom medverka vid val av tekniska hjälpmedel för elever
med rörelsehinder.

Många
utvecklingsstörda barn och ungdomar har allvarliga rörelsehinder.
Konsulenterna har här elt stort - och delvis nyll - arbetsfält där behoven är
stora och resurserna i allmänhet små. Man beräknar alt del inom särskolan finns
ca 3000 elever med rörelsehinder. Deras problem är naturligtvis speciella.
Hjälpmedel och läromedel måste ibland få en annan utformning - metodik och
pedagogik måste vara särskolans. Utredningen anser att man borde utbilda Rh-U-lärare
(Rörelsehindrade-Utvecklingsstörda), som med sin dubbla kompetens skulle kunna
uträtta något för barn med rörelsehinder och utvecklingsstörning.

I
landet finns del f.n. fyra regioninsliiiitioner för gravt rörelsehindrade barn
och ungdomar. Det är de vid Bräcke i Göteborg, Ekhaga i Linköping, Folke Bernadotlehemmel
i Uppsala och Ålidhem i Umeå. Elt stort kunnande har här byggts upp om vad
olika rörelsehinder innebär och vad som krävs för stöd och habililering.

I
omsorgskommitténs slutbetänkande togs bl.a. regioninstilutionernas framtida
roll upp. Kommittén förordade att del kunnande som där finns i större
utsträckning än i dag bör tas tillvara. Kommittén föreslog att institutionernas
viktigaste uppgifter skulle bli att tillgodose behov av specialkunnande för
undervisning och vård vid mycket komplicerade handikapp,

4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 27

Prop.
1983/84:27 50

bedriva
forsknings- och metodutvecklingsarbete, informera om nya rön och utbilda
personal av olika kategorier.

Utredningen
delar omsorgskommiuéns förslag rörande institutionernas framlida roll.
Utredningen tror att de i större ulsiräckning än i dag borde kunna utnyttjas t.
ex. för konsultverksamhet. Det skulle kunna leda till att del - inte annal än i
undantagsfall - vore nödvändigt för elt svårt rörelsehindrat barn att mer
permanent bo på en region- eller riksinstilulion. Barnet skulle i ställel kunna
erbjudas att vistas på institutionen under en kortare tid l.ex. i samband med
att medicinska, pedagogiska eller sociala utredningar gjordes eller för atl fii
någon speciell behandling eller träning eller för att genomgå en operation.
Möjlighet borde också finnas att under kortare lid ta emot hemskolans lärare
tillsammans med eleven. Resurser för pedagogisk konsuUverksamhet saknas i dag
liksom för lärarmedverkan vid fortbildning.

Utredningen
förutsätter elt isamarbete mellan länsskolnämndernas rh-konsulenter och
sakkunniga på regioninstilutionerna, framför allt vad gäller information i båda
riktningar om forskning och metodutveckling.

I
likhet med vad som sagts belräffande de båda resurscentrumen för synskadade,
bör en av de vikfigasle uppgifterna för regioninstitutionerna vara all sprida
information om sill specialkunnande och om sina erfarenheter av vad svårt
rörelsehindrade barn har för förutsättningar i olika hänseenden. Rikscentralen
för pedagogiska hjälpmedel för rörelsehindrade, som ligger i samma byggnad som re.gioninstitutionen
Bräcke Östergärd bör medverka vid fortbildning och i läromedelsfrågor för
enskilda elever som är inne på institutionen för bedömning. Rutiner för sådan
medverkan bör utvecklas.

2.4.3
Den centrala och regionala stödverksamheten för döva och hörselskadade

Utredningen
har diskuterat om del vore motiverat att föreslå alt del på varje länsskolnämnd
inrättades en särskild tjänst som hörsdvårdskonsu-lenl. En annan möjlighet,
framhåller utredningen, vore att "köpa" tjänster från landstingen. Länsskolnämnderna
skulle kunna betala för den pedagogiska hjälp hörselvårdskonsulenterna ger de
hörselskadade skolbarnen.

Utredningen
har stannat för alt föreslå det sist nämnda alternativet. Avgörande för
ställningstagandet har varit att utredningen inte velat ändra en stödverksamhet
som enligt samstämmiga uppgifter fungerat myckel bra. Utredningen förordar all läosskolnämnderna
i framtiden får elt särskilt expertanslag ur vilket tjänster kan köpas från
landstingets hörsel-vårdsteam.

Utredningen anser att
specialskolan för döva och gravt hörselskadade kan fylla en viktig funktion som
regional resurs. Av föräldrar till döva och gravt hörselskadade barn, av lärare
fill elever med svårare hörselskador, uv hörselvårdskonsulenter och
förskolepersonal skulle den kunna nyttjas

Prop.
1983/84:27 51

som
informations- och konferenscentral. Under ferietid kunde på specialskolan
bedrivas kursverksamhet för föräldrar och olika personalkategorier. Delta
innebär för specialskolans del även en dialog med det kommunala skolväsendel.
Enligt utredningens mening har planeringskonferenserna en viktig uppgift i
planeringen också av denna verksamhet.

I betänkandet (DsU 1982:6)
Specialskolans bibliotek föreslås alt specialskolans bibliotek i framtiden
förstärks väsentligt. Utredningen räknar med all SÖ i sina årliga
anslagsframställningar prioriterar denna fråga högt.

Utredningen anser alt
målet för döva, liksom för andra grupper av personer med funktionsnedsättningar,
är atl få förutsättningar och möjligheter för delaktighet och gemenskap med
övriga i samhället. Det som företas för att nå detta mål bör emellertid ske på
dövas viUkor. Det innebär att hänsyn tas tiU dövas behov av grupptillhörighet
och behov av visuell/ gestuell kommunikation. Kan dessa krav tUlgodoses, ser
utredningen inget hinder i en lokalmässig anknytning av specialskola tiU
grundskola. Utredningen förutsätter dock att planeringskonferenserna såväl som
dövas egna organisafioner och föräldraorganisationer får medverka i
diskussionerna kring en eventuell sådan samordning.

Utredningen förordar att Äsbackaskolan
i likhet med Ekeskolan får ökade resurser för en utåtriktad verksamhet. Många utvecklingsstörda
barn och ungdomar har allvarliga hörselskador. Arbetet med dem och sättet atl
stimulera dem avviker dock i hög grad från del gängse inom hörsel- och
dövundervisningen. För atl sprida kunskap om undervisningen av
utvecklingsstörda med hörselhandikapp anser utredningen att reselärarorganisationen
vid Äsbackaskolan bör förstärkas och föreslår alt de fem tjänster som DU-lärare
(Döva-Utvecklingsstörda) som f. n. finns ute i de landslingskommunala
omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda och till vilka statsbidrag utgår,
förs över till Äsbackaskolan. Dessa bör inrikta sig på att ge pedagogiska
impulser, kontinuerlig fortbildning m.m. till de landstingskommunala lärare som
sköter den mer vardagliga undervisningen av ifrågavarande elever. Därutöver
bör Äsbackaskolan ha personal till sitt förfogande för atl ge förskolebarn
pedagogisk hjälp och stöd. Ulred-ningeri anser också att Äsbackaskolan måsle få
väsentligt ökade resurser på läromedelssidan.

Utredningen föreslår elt
fortsalt kommunalt huvudmannaskap för den gymnasiala utbildningen för döva och
gravt hörselskadade i Örebro. Utredningen anser att alla de problem som
sammanhänger med alt Birgitta-skolan i Örebro har ett statligt huvudmannaskap
och gymnasieskolan ett kommunalt går alt lösa utan genomgripande förändringar.
Utredningen anser att det borde inrättas fasta tjänster för undervisningen av
de döva och gravt hörselskadade eleverna vid gymnasiet i Örebro.

Prop.
1983/84: 27 52

3
Kostnadsberäkningar

Förslagen
i slutbetänkandet lorde enligt utredningens beräkningar omedelbart leda tili
följande kostnadsiikningar för slaten.

1)
Fem tjänster som regionala samordnare
på länsskolnämnderna, studierektorslön 755000 kr. Resekostnader, expenser m.m. 175000 kr.

2)
Fem tjänster som rh-konsulenl
vid länsskolnämnderna 705000 kr. Resekostnader, expenser m.m. 175000
kr.

3)
Resekostnader, expenser m.m.
för fem BU-lärare vid

Ekeskolan
och fem DU-lärare vid Äsbackaskolan 350000 kr.

4) En
förskolekonsulent vid Äsbackaskolan 135000 kr.

Resekostnader, expenser m. m. 35 000 kr.

Belräffande
den fortsatta utbyggnaden av reselärar- och förskolekonsu-lentorganisalionen
för synskadade och den regionala konsulentorganisationen för rörelsehindrade
bör SÖ i sina årliga anslagsframställningar prioritera dessa högt. Vidare bör
de i;re resurscentrumen vid Tomtebodaskolan, Ekeskolan och Äsbackaskolan
successivt tillföras ökade resurser i olika hänseenden. Detsamma gäller
specialskolans bibliotek. Vid länsskolnämnderna bör det vidare finnas
expertmedel för att nämnderna skall kunna köpa tjänster från landstingens
hörselvård.

I övrigt kan förslagen
finansieras genom omdisponeringar. Den största omdisponeringen som därvid föreslagits
är att en del av den s. k. SÄS-resursen hålls inne av SÖ för att användas för
skilda regionala åtgärder för svårt handikappade ungdomar. Till den resursen
kommer också de statsbidrag som i dag utgår till Skärholmens gymnasium och till
styrelsen för vårdartjänst.

Om det skulle visa sig all
det framöver inte går att omdisponera en tillfredsställande del av de s. k. S,\S-medlen
för planeringskonferensernas arbete, förutsätter utredningen att statsmakterna
i stället ställer särskilda medel till förfogande.

Bengt
Wiklund har avgetl eU särskilt yttrande vari han framhåller att de förslag
utredningen lagt fram inte kan förverkligas inom ramen för SÅS-anslaget ulan
kräver särskilda bidrag.

Prop. 1983/84:27 53

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över integrationsutredningens
slutbetänkande (SOU 1982:19) Handikappade elever i det allmänna skolväsendet

1
Allmänt

Inlegrationsulredningens
slutbetänkande innehåller en utförlig sammanfattning av de fysiskt
handikappades situation i skolan. Utredningen föreslår att man håller fast vid
ett decentraliserat ansvar för handikappade och atl kommunerna — utan särskilda
statliga direktiv - skall ansvara för del handikappade barnets skolplanering.

Remissinstanserna anser
genomgående all utredningen på ett föredömligt sätt beskriver situationen för
de handikappade barnen i skolväsendet. Utredningens roll av kunskapsförmedlare
framhålls av bl. a. SRF. Skolstyrelsen i Hallsberg framhåller särskilt
terminologiavsnitten som fyller en viktig funktion inte minst för de
handikappade själva i deras försök att skapa sig en egen identitet.

Principen alt kommunerna
skall ha huvudansvaret för att utforma stödet till de handikappade barnen delas
av sä gott som alla remissinstanser. Atl detta kommunala ansvar bör kopplas
samman med ett ökat regionalt samarbete framhålls också från många håll. De
handikappades behov av att få ökade valmöjligheter inom utbildningsutbudet
efter grundskolan och större möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden
framhålls även.

Flera remissinstanser
efterlyser förslag för medicinskt handikappade. Socialstyrelsen nämner bl.a.
elever med tal- och språksvårigheter. TCO påpekar alt syn-, hörsel- och
rörelsehandikapp har fått en allsidig belysning i utredningen, medan barn med
lättare handikapp och vissa funktions-nedsättande sjukdomar, t. ex. muskeldystrofi
och cystisk fibros, ej belysts. Delta är enligt TCO en brist i utredningen. TCO
konstaterar vidare att skolhälsovården inte nämns i utredningens betänkande.
Föreningen för blödarsjuka i Sverige m.fl. anser alt en arbetsgrupp bör få i
uppdrag alt ge förslag till åtgärder som kan underlätta skolgången för
medicinskt handikappade.

Synpunkter finns från en
del remissinstanser också på specialskolans verksamhet.' LO och Statsanställdas
förbund vill ha en utredning om hur specialskolans elever skall kunna
integreras när det gäller boendet och fritiden.

Umeå kommun framhåller alt
även om samhällets insatser för barn med handikapp på kort sikt kan innebära
ökade kostnader utgör de en investering för framtiden. En god integrering i
skolan bör kunna leda till integrering också i arbetslivet i slället för förtidspensionering
som annars ofta blir alternativet.

Prop.
1983/84:27 54

2 Handikappforskningen

Utredningen
föreslår att ökade resurser avsätts för handikappforskning. Forskningens
inriktning måste delvis ändras och inriktas på longitudinella undersökningar
främst avseende de första levnadsåren, övergången förskola - skola,
uppföljningar avseende skoltiden och inträdet på arbetsmarknaden.
Kartläggningar av organisatoriska och administrativa förhållanden bör däremot
bli SÖ:s uppgift.

Samfiiga
remissinstanser som behandlat handikappforskningen och dess inriktning ställer
sig positiva till utredningens förslag. Statens handikappråd och
Landstingsförbundet erinrar därvid särskilt om den särskilda handikappforskningsgmpp
som bildats inom forskningsrådsnämnden. I gruppens uppgifter kommer bl.a, alt
ingå prioritering av angelägen forskning.

3 Skolväsendet

3.1
En ny planeringsnivå

Enligt
utredningen krävs i många fall samverkan mellan flera län för alt ta fram olika
utbildningsalternativ för de handikappade barnen, framför allt på det
gymnasiala stadiet. Redan i dag finns planeringskonferenser för döva och
hörselskadade med samma regionstruktur som för specialskolorna.

Utredningen föreslår nu
att landet indelas i fem planeringsregioner som är gemensamma för alla handikappgmpper.
Inom dessa skall finnas en planeringskonferens beslående av representanter för
de olika länsskolnämnder som ingår i regionen samt av den övriga pedagogiska
personal nämnderna prövar lämpligt. Konlferensens arbete föreslås hållas ihop
av en särskild samordnare placerad på den länsskolnämnd som ligger på regionens
huvudort. Huvudorterna föreslås bli Umeå, Örebro, Stockholm, Göteborg och
Malmö, Den regionindelning som föreslås är densamma som nu gäller för
planeringskonferenserna för döva och hörselskadade.

Flertalet
remissinstanser är positiva till utredningens förslag om regioner och
konferenser, bl.a. SÖ, flertalet länsskolnämnder, SIL, TCO, HCK, SRF och SDR.
Vissa alternativa mdelningsgmnder redovisas dock. Social-styrdsen är tveksam till
regionindelningen och anser i likhet med Landstingsförbundet,
Handikappinstitutet och RBU att regionerna bör sammanfalla med
sjukvårdsregionerna. Även Örebro kommun anser all en regionindelning enligt
sjukvårdsregioner bör studeras närmare. DHR avstyrker förslaget om
planeringskonferenser. DHR anser att om de nuvarande specialskolorna omvandlas till
resurscentmm kan dessa utgöra det stöd till kommunerna, som utredningen anser atl
planeringskonferenserna skall vara.

Prop. 1983/84:27 55

Länsskolnämnderna i Södermanlands och Västerbottens län saml
Riksförbundet Hem och Skola föreslår samma regionindelning som gäller för de
sex högskoleregionerna. Länsskolnämnden i Jönköpings län anser alt förslaget
till regionindelning bör utredas vidare.

Några remissinstanser önskar justeringar i den föreslagna
regiontillhörigheten. Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser l.ex. att
regionindelningen för länet bör prövas ytterligare. Även länsskolnämnden i
Norrbottens län anser att den föreslagna norra regionen bör ändras och endast
omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dvs. inle
Gävleborgs län. Tomtebodaskolan anser alt Gävleborgs län bör ingå i östra
regionen samt att Jönköpings län bör ingå i södra regionen.

Synpunkter finns även på huvudorterna. Länsskolnämnden i
Västernorrlands län. Kristinaskolan och Härnösands kommun anser atl Härnösand
bör vara huvudort i norra planeringsregionen i stället för Umeå. Hörselvårdskonsulenternas
förening anser alt Härnösand och Vänersborg bör vara huvudorter i norra resp.
västra regionen. Manillaskolan anser att specialskoleorterna bör vara huvudorter
för regionerna. RBU anser all Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping', Göieborg
och Malmö bör vara huvudorter,

Länsskolnämnden i Östergötlands län föreslår en
handikappkonsulent på varje länsskolnämnd saml att samverkan över länsgränserna
bör få växa fram av sig själv utan regionplan,

Äsbackaskolan, Vänerskolan, LR:s lokalavdelning vid Vänerskolan,
Hörselvårdskonsulenternas förening. Svenska sällskapet för hörsel- och
dövundervisning samt Hörselfrämjandets riksförbund förordar en samordnare för
resp. handikappområde. Manillaskolan föreslår att en speciell samordnartjänst
inrättas inom vatje specialskoleregion för samordning av utbildning för döva
och hörselskadade i specialskolan och kommunal undervisning. SDR förordar en
särskild samordnare inom dövområdet som vid behov samarbetar med olika
specialister inom andra handikappområden.

Länsskolnämnden i Södermanlands län anser att de
föreslagna planeringskonferensernas sammansättning är för ensidig. Även
primär- och landstingskommuner bör vara representerade. Göteborgs kommun anser
alt planeringskonferenserna bör utökas med personer med insikt i de medicinskt
handikappade barnens problem. Länsskolnämnden i Jämtlands län anser alt
planeringskonferensernas uppgifter bör preciseras mer än vad utredningen gjort.

Malmö kommun anser atl omsorgskommitténs förslag om
samordnad habililering måste samordnas med förslagen om planeringskonferenser.
De två ulredningamas förslag måsle sammanvägas innan slutlig ställning tas.

Prop. 1983/84:27 56

3.2 Särskilda resurser för regionala åtgärder

Enligt utredningen är del nöd\'ändigt att
planeringskonferenserna får särskilda medel till silt förfogande för regionala
åtgärder. Viss del av medlen under anslaget Särskilda iilgärder på skolområdet (SÅS-anslaget)
bör därför enligt utredningens förslag hållas inne av SÖ för att efter
framställning från den enskilda planeringskonferensen disponeras för regionala
åtgärder.

Om del skulle visa sig att det framöver inte gär atl
omdisponera en tillfredsställande del av SÅS-medlen förutsätter utredningen att
statsmakterna i slället ställer särskilda medel till förfogande.

Flertalet remissinstanser ställer sig negativa till
utredningens förslag att övergripande planering och regionala åtgärder skall
finansieras ur SÅS-re-sursen. Enligt riksrevisionsverket skulle det innebära en
inle avsedd spe-cialdestinering av medlen samt elt avsteg från den beslutade
decentraliseringen i bidragsgivningen. Under inga omständigheter, framhåller
verket, bör SÅS-medel få användas till själva planeringsarbetet, SÖ liksom
flertalet länsskolnämnder anser också atl särskilda medel bör avsällas för
regional samordning.

Utredningen föreslår att det alltid skall vara den kommun,
där det handikappade barnet bor tillsammans med sina föräldrar, som ekonomiskt
ansvarar för barnels skolgång. Om en annan kommun - eller en statlig specialskola
- sörjer för barnets undervisning får hemkommunen betala interkommunal ersättning.
Om barnet å andra sidan får sin undervisning i hemkommunen får denna svara för
de utbildningskostnader som kan uppkomma. Övriga kostnader vid ett regionalt
samarbete bör betalas med de statsbidrag som slår till de regionala
planeringskonferensernas förfogande.

Länsskolnämnden i Örebro län anser atl staten skall stå
för de handikappades skolgång. En del instanser, bl.a. statens handikappråd, länsskolnämnderna
i Kronobergs, Skaraborgs och Västernorrlands län samt specialskotorna är
negativa till att kommunerna skall betala ersättning för specialskolans elever.
Del framhålls att många familjer flyttat till specialskoleorterna, varför
dessa kommuner får särskilt stora kostnader.

Omsorgskommittén har i sitt slutbetänkande föreslagit ett
landstingskommunall övergripande ansvar för de funktionshindrade ungdomarnas
boende. Detla bör enligt utredningen gälla även när handikappade barn måste
bosätta sig på studieorten. Förslaget har kommenterats endast av Hörsdvårdskonsiilenlernas
förening, som anser alt för döva/hörselskadade barn borde hemkommunen stå för
denna kostnad, inom ramen för den föreslagna interkommunala
kostnadsersättningen. Enligt föreningens luening avses i omsorgskommiuéns
förslag förståndshandikappade hörselskadade, där landstinget enligt omsorgslagcn
är skyldig att sörja för elevens totala utbildningskostnad.

Prop.
1983/84:27 57

4 Den gymnasiala utbildningen

Flera remissinstanser pekar på att den gymnasiala
utbildningen för de handikappade självfallet blir myckel beroende av det
fortsatta beredningsarbetet avseende gymnasieutredningens förslag. Statens
handikappråd menar att utredningens förslag bör behandlas gemensamt vid det
fortsatta beredningsarbetet. Flera remissinstanser konstaterar i likhet med
utredningen att de handikappades val av studieväg bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Flera remissinstanser, bl.a. länsskolnämnden i Örebro län och Göteborgs kommun
saknar dock konkreta förslag i denna fråga. Länsskolnämnden i Värmtands län
instämmer i utredningens uppfattning att befintliga studievägar skall stå
öppna även för de handikappade och att lokaler och läromedel inte skall få
utgöra hinder för den handikappades studievägsval. När det gäller studier vid
den icke obligatoriska skolan borde en försöksverksamhet vid några länsskolnämnder
med en handikappanpassad gymnasieutbildning i samverkan mellan olika ulbildningsformer
bli föremål för utredning.

AMS, SRF, Unga synskadade, SDR, RBU och Ekhagaskolan i
Linköping framhåller vikten av en aktiv syo-verksamhel.

4.1 Gymnasial utbildning för döva och gravt
hörselskadade i Örebro

Utredningen föreslär ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap
för den gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörselskadade i Örebro samt atl
fasta tjänster inrättas för denna undervisning vid gymnasiet i Örebro.

Länsskolnämnderna
i Västmanlands och Västernorrlands län accepterar i likhet med bl.a. SDR och
Kristinaskolan ett fortsaU kommunall huvudmannaskap för den gymnasiala
utbildningen i Örebro under förutsättning alt fasta tjänster för
undervisningen kommer till stånd. Om detta ej sker förordas dock ell statligt
huvudmannaskap.

Även Manillaskolan,
Birgittaskolan, DHB och Regionkonferensen för döva och hörselskadade elever i
västra regionen delar utredningens uppfattning att del bör finnas fasla speciallärarljänster
vid Örebrogymnasiet.

SACO/SR och LR:s lokalavdelning vid Vänerskolan förordar elt
statligt huvudmannaskap för den gymnasiala utbildningen i Örebro.

Stockholms
kommun menar att gymnasial utbildning för döva och gravt hörselskadade bör
organiseras i andra regioner än Örebro och efterlyser ett regionalt samarbete i
inlegrationsulredningens anda.

4.2 Gymnasial utbildning för hörselskadade

Länsskolnämnden i Västernorriands län aktualiserar
skolstyrelsens i Härnösand utredningsförslag om ett riksgymnasium för
hörselskadade ungdomar med differentierat utbildningsutbud förlagt till
Härnösand. Om

Prop. 1983/84:27 58

möjligt
bör delta riksgymnasium lokalmässigl integreras med en gymnasieskola med brett
utbud av utbildningslinjer. Man föreslår att de ekonomiska resurserna och
huvudmannaskapet; blir likartade med dem för riksgymna-siel för döva och gravt
hörselskadade.

Länsskolnämnden
i Stockholms län anser att frågan om gymnasial utbildning för hörselskadade
elever bör lösas med det snaraste. Även DHB, Hörselfrämjandets riksförbund och
Härnösands kommun lar upp frågan om ett riksgymnasium för hörselskadade.

Regionkonferensen
för döva och hörselskadade elever i västra regionen anser att det för
hörselskadade bör finnas ett riksgymnasium (Alvik) med filialgymnasium i vatje
region.

4.3
Gymnasial utbildning för svårt: rörelsehindrade m.fl vid Skärholmens gymnasium

Utredningen
föreslår att statsbidraget till den gymnasiala utbUdningen för svårt
rörelsehindrade vid Skärholmens gymnasium och till styrelsen för vårdartjänst
upphör och att medlen tillförs det nya anslaget till planeringskonferensernas
disposition.

Förslaget
om att avveckla statsbidraget till försöksverksamheten för rörelsehindrade i
Skärholmens gymnasium tillstyrks av DHR. DHR framhåller dock att innan
Skärholmens gymnasium avvecklas måste skollagen kompletteras med tvingande
anvisningar fill kommunerna att ansvara för handikappade elevers
gymnasieutbildning. Styrelsen för vårdartjänst avstyrker förslaget. Styrelsen
kommer under våren 1983 atl ta fram material om utvärdering av verksamheten.
Även Stockholms kommun befarar att förslaget kan innebära försämringar för
gravt rörelsehindrade elever utanför Stockholm. SÖ och länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län framhåller möjligheterna och även svårigheterna i en
regionall samordnad gymnasieutbildning. Nämnden och DHR framhåller vikten av
att erfarenheterna från Skärholmens gymnasium tas till vara genom omvandling
till ett resurscentmm för rörelsehindrade integrerade elever.

5
Det centrala och regionala ptdagogiska stödsystemet

5.1
Regional stödpersonal för synskadade

Utredningen
har tidigare föreslagit en utökning av antalet regionala förskolekonsulenter
och reselärare för synskadade fill 30 vardera. Nu föreslås att dessa också
skall betjäna synskadade med lilläggshandikapp varför antalet bör utökas ulöver
dessa 30 tjänster. SÖ bör enligt utredningen prioritera utbyggnaden i sina åriiga
anslagsframställningar. Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga
ställer sig bakom en förstärkning av antalet förskolekonsulenter och
reselärare.

Prop.
1983/84:27 59

Utredningens förslag om att förskolekonsulenterna och
reselärarna formellt bör knytas till länsskolnämnderna men reellt även i fortsäUningen
arbeta för Tomteboda resurscentmm ställer flertalet remissinstanser sig bakom.
Avvikande uppfattningar anförs dock. Socialstyrelsen, HCK, SRF och Unga
synskadade anser att förskolekonsulenterna skall ha landstinget och ej länsskolnämnden
som huvudman. Tomtebodaskolan anser atl skolan även i fortsättningen bör vara
huvudman för förskolekonsulenler och reselärare för synskadade.

Utredningens uppfattning att förskolekonsulenterna skall
ha speciallärarutbildning med inriktning på synskadade barn delas av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan.

5.2 Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för
synskadade

Utredningens förslag att rikscentralen för pedagogiska
hjälpmedel för synskadade (RPH-Syn) skall inordnas i Tomiebodas resurscentmm
tillstyrks av länsskolnämnden i Västmanlands län, HCK, 5y?f samt Svenska kommunalarbetareförbundet.
Däremot år statens handikappråd, SÖ, SIL, TCO samt RPH-Syn negativa till
förslaget. De menar bl.a. att de fyra rikscentralerna med sina omfattande
resurssamband ur såväl pedagogisk, teknisk som administrativ synvinkel utgör en
helhet som skulle slås sönder av förslaget.

Tomtebodaskolan förordar ytterligare utredning. Talboks-
och punktskriftsbiblioteket (TPB) pekar på det nära sambandet med RPH-Syn, vilkel
talar för en samordning mellan RPH-Syn och TPB.

5.3 Regional stödpersonal för rörelsehindrade

Utredningen finner både antalet tjänster som konsulent för
rörelsehindrade elever och deras regionala spridning mycket ofillfredsslällande.
På sikt, anser utredningen, bör finnas åtminstone 25 rh-konsulenter vid länsskolnämnderna.
Socialstyrelsen och länsskolnämnderna ställer sig positiva till utredningens
förslag.

5.4 Regional stödpersonal för döva och hörselskadade

För döva och hörselskadade svarar de landslingskommunala hörselvårdskonsulenterna
för del regionala slödel. Utredningen har här vall all inte föreslå några
särskilda tjänster som hörselvårdskonsulent vid länsskolnämnderna. I stället
föreslås länsskolnämnderna i framtiden få ett särskilt expertanslag ur vilkel
tjänster kan köpas från landsfingets hörsel-vårdsteam.

De fiesta remissinstansema är positiva. Länsskolnämnderna
i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län samt Strömsunds kommun

Prop. 1983/84:27 60

anser all även den pedagogiska hörselvärden bör knytas
till länsskolnämnderna. Länsskolnämnden i Södermanlands län anser att hörselvårdskonsulenterna
bör ingå i handikappkonsulentorganisationen. Länsskolnämnderna i Jönköpings
och Kopparbergs län samt Hörselfrämjandels riksförbund anser att det bör
finnas fasta tjänster som hörselvårdskonsulent vid länsskolnämnderna. Hörselvårdskonsulenternas
förening vill att riktlinjer utarbetas som klart anger vilket elevantal som
skall ligga till grund för att en hörselpedagogtjänsl skall inrättas. Enligt
föreningen har ett flertal landsting behov av en hel tjänst för insalser i
skolan. Hörsdpedagogiska föreningen vill ha en kartläggning av i vilken
utsträckning landstingen är beredda ställa hörselpedagogisk expertis till
förfogande.

5.5 Resurser för flerhandikappade

För gravt utvecklingsstörda synskadade resp.
döva/hörselskadade finns fem regionala lärartjänster (BU- resp. DU-lärare) för
vartdera kategorien inom de landstingskommunala omsorgerna för psykiskt
utvecklingsstörda, till vilka statsbidrag ulgår. Utredningen föreslår atl dessa
lärartjänster förs över till Ekeskolans resp. Åsbackaskolans resurscentrum. De
flesta remissinstanser är positiva till överflyttningen, såsom fiertalet länsskolnämnder,
SIL, Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner. Socialstyrelsen däremot ser
inga fördelar med en förändring till statligt huvudmannaskap. Även Unga
synskadade anser att BU-lärarna bör ha fortsatt landstingskommunall
huvudmannaskap,

Ekeskolan samt föräldraföreningen vid Ekeskolan anser att
om förskolekonsulenterna och reselärarna vid Tomteboda skall ha länsskolnämnderna
som huvudman bör BU-lärarna inte föras över fill Ekeskolan.

SRF anser all BU-lärarna bör knytas till länsskolnämnderna.
Vidare föreslår SRF atl en arbetsgmpp tillsätts under SÖ med uppgift att
utarbeta konkreta förslag till samarbels- och samordningsformer mellan Tomtebodaskolans
och Ekeskolans resurscentrum.

5.6 Länsskolnämnderna

Varje länsskolnämnd kommer enligt utredningens förslag atl
utvecklas till elt pedagogiskt centrum för handikappade barn och ungdomar i
länet. Nämnderna kan även verka för all samordning kommer till stånd mellan
skilda kommuner i länet när det krävs ett större elevunderiag än den egna
kommunen.

Länsskolnämnden i Södermanlands län är tveksam till atl
samtliga länsskolnämnder skall kunna utvecklas till pedagogiska centrum med en
uppsättning egna handikappspecialister. Flera nämnder, förslagsvis tre, bör
bilda en underregion i stället. Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser alt den
pedagogiska stödpersonalen bör knytas till länsskolnämnden

Prop.
1983/84:27 61

i regionens huvudort, men atl frågan om ett pedagogiskt
centrum vid varje nämnd t. v. bör anstå.

Manillaskolan
anser alt specialskolorna bör bli pedagogiska centrum med möjlighel till viss
stödverksamhet. För detta behövs ökade resurser för administration, elevvård
och syo. Liknande synpunkter fratnförs av Birgittaskolan och Äsbackaskolan.

Prop. 1983/84:27 62

INNEHÅLL

sid.

Propositionen...................................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Lagförslag ......................................................... 3

Utdrag av protokoll vid
regeringsammanträde ......... ... 4

1
Inledning ........................................................ 4

2
Bakgrund ...................................................... 6

2.1
Riksdagsbeslut m. m. under de
senaste åren ..... 6

2.2
Integrationsutvecklingen ............................. ... 7

3 Föredragandens
överväganden ............................ 9

3.1
Allmänna utgångspunkter ............................... 9

3.2
Åren före skolstarten .................................. 11

3.3
Skolväsendet ............................................ 12

3.3.1
En ny planeringsnivå ............................ .. 12

3.3.2
Särskilda resurser för
regionala åtgärder ... 16

3.3.3
Vissa gymnasieskolefrågor ..................... .. 19

Inrättande
av gymnasial utbildning för hörselskadade

med
riksrekrytering .............................. 19

Den
gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörsel

skadade i Örebro .................................. 20

Den
gymnasiala utbildningen för svårt rörelsehindrade

m.
fl. vid Skärholmens gymnasieskola ....... 21

3.4 Det
centrala och regionala pedagogiska stödsystemet ................................................................. 22

3.4.1.......................................................... Det
pedagogiska stödsystemet för synskadade 23

Förskolekonsulenter
och reselärare ............ .. 23

Tomtebodaskolans
och Ekeskolans resurscentmm .... 25

3.4.2.......................................................... Del
pedagogiska stödsystemet för rörelsehindrade 27

Konsulenter
för rörel5;ehindrade ............ 27

Särskilda
resurscentmm för rörelsehindrade 27

3.4.3.................................................... Det
pedagogiska stödsystemet för döva och hörsel

skadade .............................................. 28

Hörselvårdskonsulenter
........................... .. 28

Specialskolan
för döva och hörselskadade . 29

3.4.4
Övriga fysiskt handikappade ..................... .. 31

3.4.5
Länsskolnämnderna ............................... 31

3.4.6
Övergången från skola till
arbetsliv .......... .. 32

3.5
Forskningen .............................................. 33

3.6
Specialskolans bibliotek ................................ 35

3.7
Övriga frågor ............................................. 36

3.8
Genomförande ........................................... 36

3.9
Kostnadsberäkningar ................................... 36

4
HemsläUan .................................................... . 38

5 Beslut .......................................................... . 38

Prop.
1983/84:27 63

Bilagor

BU.
1 Sammanfattning av integrationsutredningens slutbetän

kande (SOU 1982:19) Handikappade elever i det allmänna

skolväsendel............................................. 39

Bil.
2 Sammanställning av remissyttranden över integralionsut-

redningens slutbetänkande (SOU 1982:19) Handikappade

elever i det allmänna skolväsendel ............ 53

Norstedts Tryclieri, Stockholm 1983