Prop. 1983/84:40

Regeringens proposition

1983/84:40

om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.;

beslutad
den 20 oktober 1983.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas beräkningar över den svenska ekonomins utveckling för
åren 1983 och 1984.

Bedömningen
av statsfinansernas utveckling ger vid handen att budgetförstärkande åtgärder
måste vidtas. Stabiliseringspolitiska motiv talar för att detta bör ske snarast
möjligt.

Regeringen
föreslår därför nu åtgärder som innefattar såväl utgiftsnedskärningar som
avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervägande delen är det fråga
om åtgärder med långsiktig verkan på statsbudgeten. Sammantaget leder
åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med ca 7 miljarder kr. räknat
för helt år. Härtill kommer viss minskad belastning inom socialförsäkringssektorn.
Åtgärderna har vägts samman så att de direkta effekterna på sysselsättningen
blir obetydliga och så att de bättre ställda grupperna får vara med och bära
krispolitikens bördor. Särskilda åtgärder föreslås för att förbättra läget för
de mest utsatta grupperna.

I propositionen föreslås
vidare åtgärder som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i
utgiftsökningarna. Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav
uttryck för i kompletteringspropositionen i våras och som bl. a. innebär att
olika indexbundna utgifter anpassas till regeringens inflationsmål om 4 % för
är 1984.

1
Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40

Prop.
1983/84:40

Prop.
1983/84:40 2

Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1983-10-20

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Thunborg

Föredragande:
statsråden Feldt, Bodström, Thunborg, Andersson, Boström, Hjelm-Wallén,
Göransson, Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peterson, Dahl

Proposition
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Feldt anför:

1
Den ekonomiska politikens inriktning

I
kompletteringspropositionen i våras redovisades den utveckling av statsbudgeten
som, under givna förutsättningar, var att vänta under åren framöver. Kalkylerna
pekade mot en mycket kraftig ökning av budgetunderskottet redan budgetåret 1984/85.
Regeringens mening var att en sådan utveckling var oacceptabel. Riksdagen
delade regeringens uppfattning.

Vi
kan nu se framåt mot en förstärkning av den internationella konjunkturen och
av den inhemska efterfrågan. Därmed aktualiseras tidpunkten för de
budgetpolitiska åtgärder som redan i våras ansågs oundvikliga. För att få full
effekt under år 1984 måste beslut tas av riksdagen i höst.

Regeringen
har nyligen förelagt riksdagen förslag om ytterligare förstärkning av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Som klargjordes i propositionen
(1983/84:26) måste de föreslagna åtgärderna finansieras. Även med tanke härpå
är det angeläget att de budgetförstärkande åtgärderna träder i kraft snarast
möjligt.

Problemen
i den svenska ekonomin är så djupgående att det kommer att ta läng tid att lösa
dem. Vad som emellertid kan konstateras ett år efter det att politiken lades om
är att det finns betydande styrka och växtkraft i den svenska ekonomin. Vi är
på väg att snabbare än man haft anledning vänta sig hejda nedgången i
produktion, investeringar och sysselsättning och vända den till en uppgång.
Därmed har en god grund lagts för att gä vidare i uppbyggnadsarbetet.

Prop.
1983/84:40 3

Genom
att som första åtgärd efter tillträdet devalvera den svenska kronan med 16%
angrep regeringen på samma gång de kort- och långsiktiga problemen.
Valutautflödet upphörde och vändes i ett valutainflöde. Det svenska
näringslivets konkurrenskraft förbättrades kraftigt i ett slag och därmed hade
en första förutsättning skapats för att bryta den negativa utvecklingen i den
svenska ekonomin och lägga en grund för en uthållig expansion. Att en
devalvering av denna storleksordning var nödvändig torde för svenska folket ha
klargjort lägets allvar.

Devalveringen och de
ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs kort därefter - bl. a. inom
sysselsättnings-, investerings- och fördelningspolitiken - utgjorde ett första
steg i krispolitiken. Detta syftade till att öka kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin, motverka en ökad arbetslöshet och •genom att fördela bördorna
rättvist ge krispolitiken en bred förankring bland medborgarna. I
kompletteringspropositionen i våras klargjorde regeringen att det var dags att
ta ett andra steg genom att snabbt och varaktigt nedbringa inflationen. Det är
endast genom att etablera en inflationstakt på samma låga nivå som hos våra
viktigare konkurrentländer, som det är möjligt att bibehålla den
konkurrenskraft som uppnåtts genom devalveringen och som är nödvändig för att
föra vårt land ur den ekonomiska krisen.

Regeringens
ekonomisk-politiska strategi har tre grundläggande utgångspunkter.

1 Stabila
förutsättningar måste råda för att åstadkomma en långsiktig

expansion, av produktion, investeringar och sysselsättning. Den konkur

rensutsatta sektorn i svensk ekonomi - hit hör de delar av industrin och de

tjänsteproducerande näringarna som konkurrerar med utländska produ

center på såväl exportmarknaden som hemmamarknaden - måste utgöra

motorn i en sådan utveckling. Detta kräver bl. a. att kostnadsläget förblir

gynnsamt och att lönsamheten är god, inte minst i jämförelse med finan

siella och mera improduktiva verksamheter.

En
framgångsrik expansion i den konkurrensutsatta sektorn bidrar inte bara till
att stärka sysselsättningen i denna sektor. Den skapar också ekonomiska
resurser för att finansiera den offentliga sektorns verksamhet och är därmed av
avgörande betydelse såväl för den sociala välfärden som för sysselsättningen i
stort. Det är endast genom en stabil expansion av den konkurrensutsatta sektorn
som det blir möjligt att eliminera underskottet i bytesbalansen och samtidigt
upprätthålla full sysselsättning och ett högt resursutnyttjande i den svenska
ekonomin.

2 Ett
växande budgetunderskott innebär ett hot mot en framgångsrik

stabilisering av pris-och kostnadsutvecklingen.

Underskottet
är möjligt att finansiera utan stora svårigheter så länge anspråken från andra
sektorer i ekonomin är små. När emellertid i en uppgångsfas investeringar och
konsumtion ökar måste statens upplåning begränsas för att inte inflationen skall
ta ny fart och räntorna drivas i

Prop. 1983/84:40 4

höjden.
Om det sker drivs nämligen kostnaderna upp och investeringsuppgången inom
industrin bryts. Denna senare är nödvändig för att förbättra utsikterna för
ekonomisk tillväxt i framtiden, för höjda reallöner och bevarad välfärd.

I
en uppgångsfas av det slag vi nu står inför måste såväl privat som offentlig
konsumtion hållas stram.

3
Denna strategi, med väl avvägda inslag av såväl expansion som åtstramning,
ställer särskilt stora krav på fördelningspolitiken. De uppoffringar som blir
nödvändiga för det svenska folket måste fördelas efter bärkraft. De svagaste
grupperna måste skyddas samtidigt som de bättre ställda grupperna får ta på sig
en större del av bördorna. Det kan dock inte undvikas, att det stora flertalet
av medborgarna får känna av krispolitikens bördor. Kraven på en rättvis
fördelningspolitik utgår inte bara från en moralisk övertygelse, utan bygger
också på förvissningen att krispolitiken endast kan bli framgångsrik om den får
stöd från breda folkgrupper.

En huvuduppgift i
fördelningspolitiken är att stärka sysselsättningen. De expansiva inslagen i
krispolitiken innebär också att förutsättningar ges för att successivt skapa
nya arbetstillfällen och återgå till full sysselsättning. Härtill kommer de
mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har vidtagits det
senaste året för att kortsiktigt motverka arbetslösheten.

Regeringens bestämda
föresats att bekämpa inflationen bygger inte minst på övertygelsen om att en
låg inflation är en nödvändig förutsättning för att stärka sysselsättningen.
Härtill kommer att en lägre inflation i sig innebär en viktig
fördelningspolitisk vinning, eftersom den höga inflation vårt land haft i många
år medför en kraftig och fortgående omfördelning mellan olika grupper i
samhället på ett sätt som ökar de ekonomiska klyftorna. Kampen mot
arbetslösheten och mot inflationen är därför tvä av de viktigaste insatser som
kan göras just för att åstadkomma ökad rättvisa. Dessa måste givetvis
kompletteras med andra åtgärder som, inom ramen för den nödvändiga strama
finanspolitiken, omfördelar resurser till gagn för de mest utsatta grupperna.

Det är denna kombination
av expansiva och åtstramande inslag - att vi båda skall arbeta och spara oss ur
krisen och samtidigt hävda kraven på fördelningspolitisk rättvisa — som utgör
kärnan i vad som har kallats den tredje vägen.

Utvecklingen i den svenska
ekonomin hittills i år är på några punkter klart mera positiv än väntat.
Prisökningarna har blivit lägre än beräknat och kommer för 1983 att begränsas
till ca 9%, vilket kan jämföras med tidigare bedömningar om II ä
12%. Detta är en anmärkningsvärd framgång med tanke på de priseffekter som
övergångsvis följer av devalveringen och av de höjningar av vissa indirekta
skatter som tidigare vidtagits. Det finns samtidigt anledning att varna för att
vissa priseffekter av devalveringen kan kvarstå in på nästa år, inte minst med
tanke på att en del utländska

Prop.
1983/84:40 5

producenter
som exporterar till Sverige valt att tillfälligt hålla nere sina priser och
sänka sina vinstmarginaler för att kunna fortsätta konkurrera med svenska
produkter.

Genom
att prisökningarna i år blivit lägre än väntat, här reallönerna och andra
inkomster för hushållen utvecklats mera gynnsamt än vad som tidigare allmänt
förmodades. Hushållens sparande beräknas öka markant i förhållande till den
rekordlåga nivån 1982.

Det svenska näringslivet
har reagerat snabbt och påtagligt efter den konkurrenskraftsförbättring som
skett genom devalveringen. Industriproduktionen har sedan bottenläget i
augusti 1982 ökat med omkring 6%. Kapacitetsutnyttjandet i industrin har ökat,
även om det alltjämt är förhållandevis lågt. Genom en ökad orderingång,
särskilt från exportmarknaden, har förutsättningar skapats för en fortsatt
produktionsuppgång. Särskilt gynnsamt har exporten utvecklats. Under första
halvåret 1983 har exportvolymen ökat med ca 10% jämfört med samma period 1982.
Denna ökning återspeglar endast till en mindre del uppgången i världsekonomin -
som än så länge varit ganska svag — och beror främst på att det förbättrade
konkurrensläget gjort det möjligt för svenska producenter att återvinna en del
av de marknadsandelar som tidigare gått föriorade. Eftersom samtidigt
importvolymen i är närmast synes stagnera, blir resultatet att underskottet i
bytesbalansen kan nedbringas väsentligt.

Läget på arbetsmarknaden
är alltjämt kärvt. Trots att sysselsättningen ökat i år, vilket inneburit att
den nedgång i sysselsättningen som ägde rum 1981-1982 brutits, så har samtidigt
arbetslösheten ökat. Utan de massiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
vidtagits det senaste året, skulle emellertid arbetslösheten i dag ha varit
avsevärt större. Vissa av de åtgärder som vidtagits, inkl. de förslag som
regeringen nyligen lagt fram, har dessutom ännu inte hunnit få effekt. De bör
medföra att sysselsättningssituationen framöver förbättras. .Det är redan nu.
möjligt att se positiva tecken rörande industrisysselsättningen och det finns
sammantaget goda förutsättningar för att arbetslösheten skall kunna minska
under loppet av nästa år.

En
ljuspunkt i den ekonomiska bilden är vidare att kommunernas och landstingens
finansiella situation år 1984, totalt sett, förefaller att bli väsentligt
starkare än vad som tidigare fanns anledning att befara. Bl. a. som följd härav
blir det möjligt att hålla den kommunala utdebiteringshöjningen på en mycket
låg nivå nästa år.

Tillväxten
i år i den svenska ekonomin blir förhållandevis måttlig. Utrikeshandeln svarar
för ett kraftigt positivt bidrag, medan å andra sidan den inhemska efterfrågan
minskar något. De bedömningar som nu kan göras pekar mot en delvis annan
situation nästa är. Utrikeshandeln väntas svara för en viss fortsatt expansion.
Visserligen blir de ytterligare marknadsandelsvinster som devalveringen kan ge
1984 mindre än i år, men å andra sidan är det troligt att draghjälpen från den
internationella konjunkturuppgången blir mera påtaglig.

Prop. 1983/84:40 6

I fråga om den inhemska efterfrågan är det troligt att det
nästa år sker en omsvängning i positiv riktning för såväl privat konsumtion som
investeringar och lager. Genom denna uppgång i den svenska ekonomin, understödd
av det internationella uppsvinget, är det uppenbart att tiden nu är mogen för
att strama åt finanspolitiken. Det är uttryck för gammal god konjunkturteori
att den ekonomiska politiken bör vara mera expansiv i konjunkturnedgångar och
mera restriktiv i konjunkturuppgångar. De allvarliga misstagen från
konjunkturuppgången 1978-1979 får inte upprepas. Då lades den ekonomiska
politiken om i mera expansiv riktning samtidigt som konjunkturen vände uppåt.
De negativa verkningarna av denna felaktiga stabiliseringspolitik blev under
de följande åren mycket stora i form av snabbt stigande underskott i den
offentliga sektorn och i bytesbalansen, accelererande inflation, växande
arbetslöshet och upprepade valutakriser.

Behovet av finanspolitisk åtstramning framträder också
utifrån den finansiella situationen i den svenska ekonomin. Det har hittills
varit förhållandevis lätt att finansiera det stora statliga
budgetunderskottet. En del av finansieringen har kunnat ske genom
utlandsupplåning och de likviditetsdrivande effekterna av detta har dämpats
genom bytesbalansunderskottet. Samtidigt har företagssektorn kunnat svara för
en betydande utlåning till den offentliga sektorn, eftersom den låga
investeringsnivån medfört betydande finansiella överskott. Nästa år blir
emellertid bilden delvis en annan. Underskottet i bytesbalansen, och därmed
nettoupplåningen från utlandet, väntas minska ytterligare. Samtidigt leder en
investeringsuppgång till att företagens finansiella överskott kan bli mindre.
Detta gör det nödvändigt både att begränsa budgetunderskottet och att finna nya
möjligheter att finansiera budgetunderskottet utanför banksektorn, dvs. på ett
sätt som inte verkar inflationsdrivande.

Att åter uppnå full sysselsättning är nu liksom tidigare
det övergripande målet för regeringens ekonomiska politik. Hela den
ekonomisk-politiska strategin syftar ytterst till detta. För att möta de kortsiktiga
sysselsättningsproblemen har regeringen nyligen föreslagit ytterligare
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hit hör bl. a. förslaget till s. k.
ungdomslag, nyrekryteringsbidrag till industrin, åtgärder för att stimulera
redan anställda till vidareutbildning samtidigt som arbetslösa därmed kan
beredas sysselsättning samt ytterligare åtgärder för att minska
byggarbetslösheten. Av betydelse för sysselsättningen är vidare det s. k.
ROT-programmet, som syftar till en angelägen upprustning av bostadsbeståndet.
Regeringen kommer att noga följa den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden
för att vid behov ingripa med ytterligare åtgärder.

De sysselsättningsfrämjande åtgärder som har föreslagits
måste finansieras pä ett ansvarsfullt sätt. Om detta inte sker, litan
budgetunderskottet tilläts öka ytterligare, undergrävs i själva verket de
framtida möjligheterna att värna sysselsättningen på grund av de negativa
verkningar som då uppstår i form av ökande inflation och en press uppåt på
räntorna. Det är

Prop.
1983/84:40 7

därför nödvändigt att nu anvisa hur finansieringen skall
ske. De stabiliseringspolitiska skäl som jag tidigare berört talar också för
att finanspolitiska åtgärder vidtas i så god tid, att de hinner fä effekt år
1984.

I det
följande föreslås därför nu en rad åtgärder som syftar till att begränsa
utgiftsökningarna och förstärka inkomsterna. Det blir därvid ofrånkomligt med
ingrepp som innebär direkta nedskärningar av statsutgifterna och även vissa
skattehöjningar. Härtill kommer att en rad åtgärder föreslås som syftar till
att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökningarna. Detta sker i enlighet
med det synsätt som regeringen gav uttryck för i kompletteringspropositionen i
våras och som bl. a. innebär att olika indexbundna utgifter anpassas till
regeringens inflationsmål på 4% för är 1984.

I det
följande kommer att föresläs att devalveringseffekten på priserna räknas av när
basbeloppet skall justeras upp fr. o. m. är 1984. Avräkningen med 4% motsvarar
den beräknade devalveringseffekten på konsumentprisindex fram t. o. m.
utgången av år 1983.

De
budgetförstärkande åtgärder som föreslås innefattar såväl utgifts-nedskärningar
som avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervägande delen är det
fråga om åtgärder med långsiktig verkan pä statsbudgeten. Sammantaget leder
åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med ca 7 miljarder kr. räknat
för helt år. Härtill kommer viss minskad belastning inom
socialförsäkringssektorn. Åtgärderna har vägts samman så att de direkta
effekterna på sysselsättningen blir obetydliga och så att de bättre ställda
grupperna får vara med och bära krispolitikens bördor. Särskilda åtgärder
föresläs för att förbättra läget för de mest utsatta grupperna.

Arbetet
med förslaget till statsbudget för budgetåret 1984/85 pågår f n. i
regeringskansliet. Det är ännu för tidigt att fastställa hur budgeten kommer
att se ut för nästa budgetår och hur stort budgetunderskottet därmed blir.
Såvitt jag nu kan bedöma, finns det emellertid goda möjligheter att budgetunderskottet
för kalenderåret 1984, med de åtgärder som nu föreslås och en i övrigt stram
utgiftspolitik, kommer att stanna på ca 90 miljarder kr., dvs. ungefar
nominellt oförändrad nivå. Detta iiinebär ett realt sett minskat underskott.
Underskottets andel av BNP beräknas sjunka från 12,5% av BNP år 1983 till 12%
år 1984.

Devalveringen
har, i kombination med förhållandevis måttliga löneavtal för 1983, i hög grad
bidragit till att förbättra de svenska företagens vinster och vinstutsikter.
Detta har på ett närmast dramatiskt sätt återspeglats i de kraftigt stigande
börskurserna. Denna utveckling är till stor del positiv, eftersom det undanröjt
en tidigare rådande undervärdering av de svenska börsföretagen och gjort det
möjligt att åstadkomma mycket omfattande nyemissioner och nyintroduktioner i
år. Härigenom skapas också förutsättningar för att investeringarna sä
småningom kan börja öka i näringslivet.

Samtidigt har denna utveckling inrymt betydande problem.
Vinsterna av

Prop. 1983/84:40 8

börsuppgången har, på grund av det synnerligen ojämnt
fördelade aktie-ägandet, till stor del hamnat hos en liten grupp redan tidigare
välbärgade människor. Vidare har aktiemarknaden utmärkts av spekulation och en
rad andra osunda företeelser, som varit särskilt iögonenfallande med hänsyn
till den viktigare och mera uppmärksammade roll som aktiemarknaden numera
spelar.

Det är inte minst mot denna bakgrund som vissa av de
föreslagna åtgärderna skall ses. Även från näringslivets synpunkt bör det vara
en fördel, om den kraftiga vinstuppgången kombineras med åtgärder som gör den
fördelningspolitiskt acceptabel och därmed också förbättrar utsikterna för att
lönsamhetsförbättringen blir bestående. Beträffande spelreglerna på börsen har
jag inhämtat att börsstyrelsen ser över dessa regler i syfte att nä en
självsanering på aktiemarknaden. Jag har vidare erfarit att
värdepap-persmarknadskommittén inom kort kommer att lägga ett betänkande med en
del förslag på detta område. Med bl. a. detta betänkande som underiag, bör det
vara möjligt att vidta erforderiiga lagstiftningsåtgärder våren 1984.

Det är vidare nödvändigt att även pä sikt säkerställa ett
erforderligt utbud av riskkapital till näringslivet. Genom det förslag till
löntagarfonder, som regeringen inom kort lägger fram, kommer ett väsentligt
bidrag att ges till riskkapitalförsörjningen under återstoden av 1980-talet.
Det förslag till allemanssparande som lagts fram (prop. 1983/84: 30) kommer att
genom en av de två ingående sparformerna möjliggöra ett individuellt
aktiesparande via s.k. kapitalsparfonder. Såväl löntagarfonderna som
kapitalsparfon-derna erbjuder dessutom möjligheter att förse kooperationen med
riskkapital.

För att säkerställa att regeringens inflationsmål om 4%
för nästa år uppnås är det av utslagsgivande betydelse att de nominella
löneökningarna nästa år kan hållas på en låg nivå. Endast härigenom blir det
möjligt att bevara den förbättrade konkurrenskraft som devalveringen medfört
och som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att regeringens produktionsexpansiva
strategi skall lyckas. En fortsatt hög inflationstakt skulle fä mycket
allvarliga konsekvenser för landets ekonomi och leda till att de ekonomiska
obalanserna förvärrades. För att värna sysselsättning och välfärd och komma
ifrån beroendet av utlandslån måste inflationen ofrånkomligen nedbringas
påtagligt. Sedan regeringens inflationsmål för år 1984 formulerades i våras,
har inflationstakten i våra viktigaste konkurrentländer avtagit ytterligare.
Härigenom skärps kraven på en beslutsam kamp mot inflationen i värt land.

Regeringen har genom en rad åtgärder försökt underlätta
för arbetsmarknadens parter att sluta avtal på en låg nominell nivå. Hit hör
de olika åtgärder som vidtagits för att skapa ökad fördelningspolitisk
rättvisa. Värt förslag till löntagarfonder syftar till att skapa ökad
delaktighet för löntagarna och att i någon mån överbrygga den konflikt som
alltid finns mellan kraven pä gynnsamma betingelser för ekonomisk tillväxt och
kraven på

Prop.
1983/84:40 9

social
rättvisa. Det ligger i hög grad i arbetsmarknadens parters intresse att
medverka till att nedbringa inflationen. Lägre nominella löneökningar skapar
bättre förutsättningar för en ökning av reallönerna än om priser och löner
tillåts öka i samma snabba takt som tidigare.

Regeringen
har vidare sökt bidra till en lägre lönekostnadsökning år 1984 genom att
föreslå en annan finansiering av skattereformens andra steg -som gäller år 1984
- än den som ursprungligen överenskoms med centerpartiet och folkpartiet.
Regeringen fann det av flera skäl fördelaktigare att finansiera sänkningarna av
inkomstskatten år 1984 med höjda energiskatter i stället för att höja
arbetsgivaravgifterna eller införa en produktionsfaktorskatt. Ett viktigt skäl
var att höjda energiskatter inte får samma kostnadsdrivande effekt som höjda
skatter pä produktionen. Det visade sig emellertid inte möjligt att vid
riksdagens behandling i våras vinna uppslutning bakom mer än en del av de
föreslagna energiskattehöjningarna. Det återstår ett finansieringsbehov om 1.4
miljarder kr. för att fullt ut finansiera den beslutade skattesänkningen.

De
bedömningar som nu kan göras av den svenska ekonomins utveckling år 1984, och
som jag senare kommer att redovisa mera utföriigt, innebär i flera avseenden en
positiv utveckling. Arbetslösheten bör kunna minskas, investeringarna ökar
efter flera års kraftig minskning och nedgången i den privata konsumtionen
brytas. I industrin kan förutses en fortsatt markant produktionsökning, ett
höjt kapacitetsutnyttjande och en vändning uppåt av investeringar och
sysselsättning. Situationen i kommunerna ser betydligt mera gynnsam ut än
tidigare. Överskottet i utrikeshandeln kan förväntas öka ytteriigare, vilket
möjliggör en fortsatt minskning av underskottet i bytesbalansen. Den ekonomiska
tillväxten kan nästa år väntas bli icke obetydlig.

Regeringen
är fast besluten att konsekvent följa sin ekonomisk-politiska strategi för att
föra landet ur den ekonomiska krisen. Regeringen kan dock inte ensam klara
denna svåra uppgift. Det är nödvändigt att alla grupper i samhället medverkar
för att politiken skall bli framgångsrik.

Det
är regeringens fasta föresats att förena kampen mot inflationen med en kamp mot
arbetslösheten och en strävan att slå vakt om den sociala välfärden och en
rättvis fördelning av levnadsstandarden. Det är vår övertygelse att det endast
är med en ekonomi som är i balans och har utvecklingskraft som det är möjligt
att upprätthälla full sysselsättning, social trygghet och ekonomisk rättvisa.

2
Den internationella utvecklingen

Under
år 1983 har en återhämtning inletts i OECD-området frän den djupaste och mest
utdragna lågkonjunkturen sedan andra världskriget. I Förenta Staterna inleddes
en uppgång redan före årsskiftet 1982-1983 och

Prop.
1983/84:40 10

den amerikanska ekonomin har under våren och sommaren
utvecklats mycket starkt. Bruttonationalprodukten ökade mycket snabbt under
andra kvartalet och tillväxten bedöms ha varit fortsatt stark även under tredje
kvartalet. Även i Japan och de flesta västeuropeiska länder har den ekonomiska
aktiviteten ökat under första halvåret är 1983. Framför allt i Västeuropa har
dock uppgången hittills varit svag.

Inflationen har fortsatt att sjunka och är nu nere i en
årstakt om ca 5 % i OECD-området i sin helhet. I de större länderna har man
lyckats nedbringa inflationen ytterligare. Förbundsrepubliken Tyskland har nu
en inflationstakt på omkring 3 % och i Förenta Staterna och Japan är den ännu
lägre.

Den sjunkande inflationen i de större OECD-länderna har
bidragit till att förstärka realinkomsterna. Då samtidigt sparandet har
minskat, har den privata konsumtionen ökat markant. Därutöver har
aktivitetsuppgången förstärkts av en omsvängning av lagerinvesteringarna.

Arbetslösheten har gått ned något i Förenta Staterna men
har fortsatt att stiga i Västeuropa, där nu 19 miljoner människor går utan
arbete.

Den kraftiga uppgången i den ekonomiska aktiviteten i
Förenta Staterna är i stor utsträckning en följd av den ekonomiska politikens
omläggning under det senaste året. Under år 1981 genomfördes en kraftig
penningpoli-tisk åtstramning med snabbt ökande arbetslöshet och sjunkande
investeringar som följd. De skattelättnader och ökande försvarsutgifter som utgjort
viktiga inslag i Reaganadministrationens politiska program har lett till stora
och växande budgetunderskott som i förening med en restriktiv penningpolitik
varit orsaken till det höga ränteläget i och utanför Förenta Staterna.
Penningpolitiken har dock under det senaste året givits en mer expansiv
utformning. Den nominella räntan har härigenom kunnat nedbringas frän dess
tidigare extremt höga nivå. Den ligger dock kvar på en nivå som innebär en
historiskt sett mycket hög realränta. Den aktivitetsuppgång som ägt rum under
1983 får därför ses som ett resultat av att såväl finans- som penningpolitiken
lagts om i expansiv riktning.

Återhämtningen i Förenta Staterna har gett utslag i ökad
sysselsättning och arbetslösheten har sedan årsskiftet minskat något, från den
nivå på nästan 11 % som blev följden av den utdragna recessionen.

I de större västeuropeiska länderna har finanspolitiken
förblivit restriktiv, vilket bidragit till att hålla tillbaka den ekonomiska
aktiviteten. I Förbundsrepubliken Tyskland beräknas bruttonationalprodukten ha
ökat med drygt 2% i årstakt under första halvåret 1983, en tillväxt som främst
burits upp av den privata konsumtionen och bostadbyggandet. I Storbritannien
har tillväxten under första halvåret varit större än väntat och även där har
den privata konsumtionen lämnat de största bidragen till efterfrå-geökningen.
Även en lageruppbyggnad och en viss investerings- och exportökning har
bidragit till en BNP-tillväxt som beräknas ha uppgått till ca 3% i årstakt
under första halvåret. Aktiviteten tycks dock ha dämpats de

Prop.
1983/84:40 11

senaste månaderna. I Frankrike har aktiviteten hållits
tillbaka av. den ekonomiska politiken som givits en starkt restriktiv
inriktning i syfte att begränsa underskotten i bytesbalansen och den statliga
budgeten.

Den japanska ekonomin har inte drabbats lika hårt av
lågkonjunkturen som andra länder och en tillväxttakt om ca 3% har kunnat
upprätthållas under de senaste två åren. Under det första halvåret i är hardock
den interna efterfrågan utvecklats svagt; Samtidigt har exporttillväxten
hållits tillbaka av en svag världshandel och av de handelsrestriktioner som nu
riktas mot japansk export.

Den
uppgång som inletts i OECD-området kan förväntas fortsätta under återstoden av
år 1983 och under är 1984 men uppgången kan i fråga om styrka komma att variera
betydligt mellan länderna. I Förenta Staterna kommer sannolikt den nuvarande
mycket starka tillväxten att dämpas mot slutet av år 1983, bl. a. till följd av
att realräntan ligger kvar på en hög nivå. Om inga ytterligare räntehöjningar
inträffar bör dock en tillväxttakt i den amerikanska ekonomin om ca 4% kunna
bibehållas under år 1984.

I Västeuropa förutsätts exporten under år 1984 lämna ett
successivt allt större bidrag till tillväxten, samtidigt som den inhemska
efterfrågan sannolikt förblir svag. Tillväxten i bruttonationalprodukten
kommer knappast att överstiga 1,5 % för året i genomsnitt. 1 Förbundsrepubliken
Tyskland antas en ökande export också medföra ökade industriinvesteringar. För
Västeu ropa i övrigt torde emellertid ett fortsatt lågt kapacitetsutnyttjande
och höga realräntor hälla tillbaka investeringsutvecklingen. Den tillväxt som
förutses i Västeuropa kommer på sin höjd att kunna hejda en vidare ökning av
den extremt höga arbetslösheten.

I Japan förutses en förbättrad exporttillväxt under år
1984 liksom en viss förstärkning av den interna efterfrågan. Tillväxten väntas
öka från omkring 3 % i år till drygt 3.5% nästa år.

Tillväxten i OECD-området totalt beräknas bli drygt 2% år
1983 och ca 3% år 1984. Dessa bedömningar är emellertid osäkra pä flera
punkter. Detta gäller inte minst hur den ekonomiska politiken kommer att
utformas. Det kan inte uteslutas att finansieringen av de stora och växande
amerikanska budgetunderskotten ånyo driver upp räntan i Förenta Staterna när
kreditefterfrägan frän näringslivet åter ökar. Följden skulle bl. a; bli en
ytteriigare dämpning av uppgången i industriländerna med negativa konsekvenser
för investeringsutvecklingen och sysselsättningen. Vidare skulle en anpassning
av växelkurserna till underliggande ekonomiska förhållanden försväras.
Skuidproblemen skulle förvärras för mänga u-länder och tvinga dem till hårda
anpassningsåtgärder med ytterligare efterfrågebortfall i världsekonomin som
följd.

Även utan ytterligare räntehöjningar är den finansiella
utvecklingen problematisk. Det är alltjämt ovisst huruvida finansiella resurser
under det närmaste året kommer att kunna göras tillgängliga för skuldtyngda
länder i tillräcklig utsträckning för att klara deras akuta betalningsproblem.
Oviss-

Prop. 1983/84:40 12

heten
gäller både omfattningen av de privata bankernas utlåning och utlåningskapaciteten
hos internationella organisationer som Internationella valutafonden och
Världsbanken.

Stor osäkerhet råder också
om växelkursutvecklingen och i synnerhet dollarns utveckling. De växande
underskotten i Förenta Staternas handels-och bytesbalans talar å ena sidan för
en sjunkande dollarkurs. En fortsatt hög eller höjd räntenivå i Förenta
Staterna och fortsatt politisk oro i världen kan å andra sidan innebära att
dollarkursen hålls uppe.

Ett påtagligt hot mot en stabil
återhämtning av väridsekonomin kommer från de starka inslagen av protektionism
som gjort sig gällande under senare tid. En rad olika ingrepp, ofta av öppet
GATT-stridig natur, har vidtagits för att begränsa konkurrensen i såväl kris-
som tillväxtbranscher. I den mån denna utveckling inte bryts kan väridshandeln
och därmed produktionsuppgången bromsas upp.

I fråga om
oljeprisutvecklingen har osäkerheten minskat något. De olje-producerande
länderna har lyckats anpassa sitt utbud, av olja till den rådande låga
efterfrågan, vilket gjort att oljepriset i stort sett legat fast. Den lediga
produktionskapaciteten är omfattande och lagren är fortfarande så stora att det
torde vara rimligt att räkna med fortsatt prisstabilitet. Krigstillstånd eller
avspärrningar kan dock snabbt förändra bilden.

Det finns således
anledning att sätta vissa frågetecken för hur bestående den inledda
återhämtningen är. Det är därför utomordentligt viktigt att den ekonomiska
politiken i industriländerna nu inriktas på att säkra en kraftig och stabil
uppgång. För att detta skall kunna uppnås krävs att en bättre internationell
samordning av politiken kommer till stånd och att varje land vid utformningen
av sin ekonomiska politik tar vederbörlig hänsyn fill dess verkningar på andra
länder. Uppenbart är att en bättre avvägning mellan finans- och
penningpolitiken i Förenta Staterna skulle kunna åstadkomma en rimligare ränte-
och växelkursutveckling och därmed bidra till att uppgången förstärks och
stabiliseras. Länder som har en låg inflation och en stark bytesbalans bör
också kunna ha ett utrymme för en mindre restriktiv ekonomisk politik och
därmed främja en ökad tillväxt. Med en lägre ränta och förbättrade
tillväxtutsikter skulle två viktiga villkor vara uppfyllda för att den
investeringsuppgång skall komma till stånd som måste ta vid om återhämtningen
skall bli bestående.

Prop.
1983/84:40 13

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa
OECD-länder 1982-1984

Årlig procentuell förändring

1982 1983 1984

1,9

3 1/2

4 1/2

3,0 1,1

3 1

3 1/2 2

1,9

1,2

21/2

3,1

1 1/2

1,3

1 1/2

3 1/4

0,6

1 1/4

0,6

0,5

3/4 •

13/4

Förenta Staterna

Japan

Förbundsrepubliken

Tyskland Frankrike Storbritannien Danmark Finland Norge
Sverige

OECD - Europa

OECD totalt -0,4 21/4

3 Den svenska ekonomin

Utvecklingen under år 1983

Läget för den svenska industrin har förbättrats under år
1983. Orderingång och produktion har ökat. Produktionsökningen beror
väsentligen på en god exportkonjunktur, men även orderingången från
hemmamarknaden har förbättrats. Framgångarna på exportrriarknaderna förklaras
till en del av den allmänt förbättrade internationella konjunkturen men
huvudsakligen av den svenska industrins väsentligt förbättrade konkurrensläge.

Den snabba exporttillväxten har medfört att handelsbalansen
utvecklats betydligt gynnsammare än väntat. Från årsskiftet t. o. m. september
visar handelsbalansen ett överskott om drygt 9 miljarder kr. Det bör dock
noteras att den gynnsamma handelsbalansutvecklingen delvis är av tillfällig
natur. Exporten av råvaror, fartyg och petroleumprodukter har sålunda ökat
betydligt snabbare än övriga varor. Denna utveckling kommer antagligen inte
att hälla i sig framöver. Det är rimligt att räkna med en mer dämpad export av
dessa varor, samtidigt som importen på nytt tar fart i takt med att den
inhemska eftertrågan ökar.

Även om
den gynnsamma exportutvecklingen delvis kan förklaras av tillfälliga faktorer,
har exporten av bearbetade varor, som svarar för ca 75%avden totala
varuexporten, likväl utvecklats gynnsamt under år 1983. Svensk industri har
gjort betydande marknadsandelsvinster. Dessa andelsvinster kan i huvudsak
återföras på devalveringen i oktober 1982, som gjort det möjligt för svenska
företag att sänka sina relativa exportpriser och att även i andra avseenden
stärka sin konkurrensposition. Andelsvinsterna innebär emellertid att endast en
del av de stora andelsförluster som svensk industri gjorde på 1970-talet nu har
återtagits.

Prop. 1983/84:40 14

För bytesbalansen som helhet förutses etl underskott år
1983 på 9,5 miljarder kr., vilket innebär ungefär en halvering av det
underskott som förutsågs i kompletteringspropositionen i våras, (tabell 3).

Även om orderingång och produktion vänt uppåt, tar det
avsevärd tid innan en motsvarande uppgång kan noteras i industrisysselsättning
och investeringar. Normalt får man räkna med att det tar åtminstone ett år från
det att industriproduktionen börjar öka till dess alt sysselsättningen ökar.
Mot bakgrund av den långdragna konjunkturavmattning som rått har många företag
en avsevärd ledig kapacitet som först måste utnyttjas innan man nyanställer
personal och bygger ut kapaciteten. Vissa positiva tecken för
industrisysselsättningen kan emellertid redan nu noteras. Nedgången i
sysselsättningen har bromsats upp och antalet varsel om personalinskränkningar
ligger på en klart lägre nivå än i fjol.

Konsumentprisstegringen ligger mätt över de senaste tolv
månaderna på drygt 9%. Även om detta pä sikt är en alldeles för snabb
prisstegring innebär den ändock en lägre ökningstakt än vad som förutsågs
enligt de prognoser som presenterats tidigare. Devalveringens genomslag pä importpriserna
och de höjningar av indirekta skatter som skett förklarar till en del varför
prisstegrihgslakten fortfarande ligger över omväridens.

Den inhemska efterfrågeutvecklingen har varit svagare än
vad som förutspäddes i våras, främst till följd av alt minskningen i den
privata konsumtionen och lagerneddragningen tycks bli kraftigare än väntat. Mellan
första halvåret 1982 och första halvåret 1983 sjönk den privata konsumtionen
med närmare 3%. Mot bakgrund av den uppskattning som kan göras av hushållens
inkomster under samma period, tyder det på en markerad uppgång i hushållens
sparande. För helåret 1983 förutses den privata konsumtionen minska med ca 2%.

Även investeringsuivecklingen har blivit svagare än
väntat, det gäller såväl näringslivets fasta investeringar som
bosladsinvesteringarna. Investeringarna i forskning, utveckling och
marknadsföring har dock legat på en hög nivå. Utvecklingen av den offentliga
konsumtionen ligger emellertid i linje med prognoserna. Av den kommunala
konsumtionsökningen pä drygt 2,5% förklaras ca 1,5 procentenheter av ökade
beredskapsarbeten och huvudmannaskapsförändringar. •

Arbetsmarknadslägel har varit kärvt under år 1983. Antalet
sysselsatta har visserligen ökat, men samtidigt har antalet personer i
arbetskraften ökat, varför arbetslösheten har legat på en hög nivå. Mot
bakgrund av de åtgärder som vidtagits bör emellertid en förbättring ske mot
slutet av året.

Sveriges ekonomi år 1984

Den utblick mot är 1984 som jag nu skall redogöra för är
en preliminär bedömning av den ekonomiska utvecklingen nästa år. 1
budgetpropositionen år 1984 kommer jag all redovisa en mer fullständig
prognos.

Prop.
1983/84:40 15

Det
bör under nästa år vara möjligt att uppnå en relativt god tillväxt i den
svenska ekonomin. Investeringsverksamheten bör komma igång och en viss ökning
ske av den privata konsumtionen. Till följd av en fortsatt god exportutveckling
bör vidare bytesbalansunderskottei kunna reduceras ytterligare. Under loppet
av år 1984 bör också sysselsättningsläget kunna förbättras.

Möjligheterna
att nå denna ljusare ekonomiska utveckling beror emellertid på om pris- och
kostnadsstegringarna kan hållas tillbaka så att konkurrenskraften bevaras.

I
kompletteringspropositionen redovisades kalkyler över den svenska ekonomins
utveckling 1983-1985 vid olika löne- och prisstegringstakter. Även om dylika
beräkningar naturligtvis alltid innehåller ett mått av osäkerhet var
slutsatsen entydig. Endast en låg pris- och lönestegringstakt gör det möjligt
att på sikt hävda den ekonomiska politikens centrala mål.

Mot den bakgrunden har jag
kalkylmässigt för nästa år antagit en lönekostnadsökning om totalt 6%. En
lönekoslnadsökning av denna storieks-ordning bör göra det möjligt att få ner
inflationen till nivån 4% under loppet av 1984. Vidare skulle denna
kostnadsökning göra det möjligt för företagen att hålla sina relativa
exportpriser oförändrade och därmed kunna göra ytterligare andelsvinster på
såväl export- som på hemmamarknaderna.

Vad gäller utrikeshandeln
väntas marknaden för bearbetade varor växa med 4-5% i volym. Med det anlagande
jag gjort om den interna kostnadsutvecklingen och företagens
prissättningsbeleende bör en exportiillväxt för bearbetade varor om 7-8% vara
möjlig. För den totala exporten av varor och tjänster väntas en volymtillväxt
om 5—6%. Den goda exportutvecklingen i kombination med att importen förutses
öka relativt måttligt, trots en markerad ökning av den inhemska efterfrågan,
medför en fortsatt förbättring av bytesbalansen.

Bruttoinvesteringarna
förutses efter flera års minskningar öka något i volym. Industriproduktionen
värnas öka med 5-6% i volym. Den ökning av kapacitetsutnyttjandet som noterats
i år bör således fortsätta. Samtidigt har också företagens lönsamhet kraftigt
förbättrats. Detta bör sammantaget leda till att industrin börjar bygga ut
kapaciteten nästa är. För lagerinvesteringarnas del förutses en kraftig
omsvängning mellan år 1983 och år 1984. I takt med att efterfrågan och
produktion stiger, ökar också företagens behov att bygga upp såväl insats- som
färdigvarulager.

Även den privata
konsumtionen bör kunna öka något 1984. Den gynnsamma prisutveckling som kart
uppnäs vid den löneökning som antagits medför att hushållens reala inkomster
kan väntas öka nästa år. Vid denna bedömning har hänsyn tagits till de
budgetförstärkande åtgärder som nu föreslås.

När det gäller den
offentliga sektorn väntas denna sammantaget fortsätta att öka i volym 1984. Den
statliga konsumtionen väntas minska något. En

Prop.
1983/84:40 16

grundkalkyl
för den kommunala sektorn pekar mot en volymökning på 1,3%. I min bedömning har
jag emellertid också tagit hänsyn till den sysselsättningsökning som kan väntas
när verksamheten med s.k. ungdomslag kommer igång.

Angående
kommunernas ekonomiska läge vill jag framhålla att det är ljusare än vad
tidigare bedömningar pekade på. De kommunala bokslut för år 1982 som nu
föreligger visar på en konsolidering för den kommunala sektorn. Preliminära
kalkyler för år 1984 visar ett gynnsamt finansiellt läge under förutsättning
att kostnadsutvecklingen kan hållas nere. En sysselsättningsökning kan också
förutses och kommunalskattehöjningarna synes bli mycket begränsade.

Jag vill i detta sammanhang
nämna att jag inom kort kommer att ta ' initiativ till överläggningar med
representanter för kommuner och landsting om den kommunalekonomiska
utvecklingen de närmaste åren.

Sammantaget
bedömer jag att den totala produktionen, BNP, kan väntas öka med ca 3% nästa
år. Även vid en förhållandevis god produktivitetstillväxt bör därför det
underiiggande sysselsättningsläget förbättras. Denna bedömning stämmer också
med den bild som framkommer i länsarbetsnämndernas rapporter.

Industrisysselsättningen
bör efter flera år av kraftiga minskningar kunna öka. Den privata
tjänstesektorn, med närmare 1,5 miljoner sysselsatta och därmed den
sysselsättningsmässigt mest betydande sektorn i samhällsekonomin, väntas
fortsätta att expandera relativt kraftigt. Kommunerna väntas, som nämnts,
fortsätta att öka sysselsättningen.

Lägger
man därtill effekter av de sysselsättningsåtgärder som regeringen nyligen
föreslagit riksdagen bör arbetslösheten, trots ett ökande arbetskraftsutbud,
kunna minska påtagligt under nästa är.

Vad
gäller den finansiella utvecklingen i ekonomin, vill jag framhålla att den
centrala uppgiften för penning- och kreditpolitiken förblir att begränsa den
likviditetsökning i näringslivet som budgetunderskotten ger upphov till. En
betydande del av statens upplåningsbehov måste således täckas utanför
banksystemet i företag och hushåll.

Statens
upplåning har blivit så stor att en allt större del måste ske på marknaden
utanför banker och försäkringsinstitut och villkoren måste anpassas därefter.
Den svenska penningmarknaden har utvecklats snabbt och staten kommer även i
fortsättningen att vara en mycket stor låntagare på marknaden. Åtgärder har
även vidtagits för att öka hushållens andel av budgetunderskottens finansiering
och för att åstadkomma längre löptider för statsupplåningen. Här bör särskilt
nämnas de förändringar som gjorts för att bredda marknaden för
premieobligationer, introduktion av statsskuldväxlar med 24 månaders löptid
samt introduktionen av oprioriterade statsobligationer, riksobligationer, med en
löptid på 3 Vj år och mer. Regeringen har vidare föreslagit ett nytt sparsystem
för hushållen, del s. k. allemansparandet, som avses bli infört den 1 april
nästa år och som då skall

ersätta skattesparandet. Den ena av de båda sparformer som
föreslås ingå i allemanssparandet, det s.k. rikssparkontona, är utformade så
att hushällens sparande kanaliseras via bankerna till riksgäldskontoret och
därmed bidrar till att täcka en - låt vara mindre - del av statsupplåningen.

Trots den bytesbalansförbättring som förutses för nästa
år, kommer alltjämt stora krav att ställas pä den statliga utlandsupplåningen.
Det kommer vidare alltfort att krävas ett relativt högt ränteläge i Sverige så
att en god balans i de privata kapitalrörelserna kan upprätthållas.

Tabell 2

Försörjningsbalans 1982-1984

1982

Procent

uell
volym-

Milj. kr.

förändring

1982

1983

1984

BNP

623 927

0,6

1,0

2.8

Import,
varor och tjänster

208134

4,6

-0,2

4.5

Tillgäng

832061

1.5

0,7

3,2

Bruttoinvesteringar

117 236

- 1.9

-4,1

0,5

Näringslivet

52559

- 4,7

-6.1

6.0

därav: industri

16901

-17,3

-5,0

8.0

Statliga myndigheter och affärsverk

15 344

13,9

3,9

-2,0

Kommuner

22 305

- 4.3

-1.5

-2,1

Bostäder

27028

- 1,8

-7.0

-6,1

Lagerinvestering'

-6025

0.0

-0,3

1,6

Privat konsumtion

332970

1,1

-2.0

0.5

Offentlig
konsumtion

185 256

0,8

1.2

0,9

därav: statlig

54093

- 3.2

-2,5

-1.5

kommunal

131163

2,5

2,7

1,9

Inhemsk
efterfrågan

629437

0,5

-1,8

2,3

Export,
varor och tjänster

202624

4,7

8,4

5,6

Användning

832061

1,5

0,7

3,2

Lageromslag
i förhällande till föregående års BNP.

Tabell 3

Handels-
och bytesbalans 1982-

Miljarder
kr.

1984

Export av varor, fob Import av varor, cif

Handelsbalans

Tjänstebalans inkl. korrigeringspost

Transfereringsbalans

Bytesbalans

168,1 173,8

207 199

228 217

- 5.7

0,2

■2.5

-16,7

-20

-21

-22.2

- 9,5

- 5

2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40

Prop. 1983/84:40 18

4
Politik för full sysselsättning och låg inflation

Regeringen
har i en rad sammanhang, bl. a. i kompletteringspropositionen i våras,
framhållit att det är av avgörande betydelse för våra möjligheter att lösa de
ekonomiska problemen att den inflationsutveckling, som präglat de senaste tio
åren, bryts. En lägre prisstegringstakt är nödvändig för att den förbättring av
det svenska näringslivets konkurrenskraft, som åstadkoms genom Qolärets
devalvering och den åtföljande omläggningen av den ekonomiska politiken, inte
skall urgröpas.

Effekterna
av olika prisstegringstakter i den svenska ekonomin under de närmaste åren
belystes utföriigt i en särskild bilaga till årets kompletteringsproposition
(Svensk ekonomi 1984 och 1985, bilaga 1.2 till prop. 1982/ 83: 150).
Slutsatserna av den analysen är att en fortsatt snabb inflationsutveckling via
ett kraftigt höjt nominellt kostnadsläge skulle leda till att svensk produktion
ånyo börjar tappa marknadsandelar på både export-och hemmamarknaderna.

En
snabbare kostnadsstegring skulle även kraftigt undergräva kommunernas
möjlighet att expandera sin verksamhet och därmed öka sin sysselsättning,
eftersom deras inkomster under åren 1984 och 1985 i stort sett redan är givna
av skatteutfallet åren 1982 och 1983. Därtill skulle pensionärernas disponibla
inkomster under år 1984 reduceras avsevärt mer vid en högre inflation, eftersom
uppräkningen av basbeloppet för år 1984 är given. Den svagare
inkomstutvecklingen för hushållen, som skulle bli följden av en högre
inflation, skulle medföra en sämre utveckling även för den privata
konsumtionen. Med en försvagning av efterfrågan från såväl den inhemska
ekonomin som den internationella marknaden skulle produktionen utvecklas
mycket svagt och en ökning av arbetslösheten därmed bli oundviklig.

Vid
en lägre nominell kostnadsutveckling men med antagande om samma reala
timlöneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen avsevärt mera positiv. Vid
de antaganden som gjorts i detta scenario med förhållandevis låga pris- och
lönekostnadsökningar bevaras det svenska konkurrenskraftsläget, den svenska
varu- och tjänsteproduktionen expanderar på såväl export- som hemmamarknaderna
och skapar via ett ökat kapacitetsutnyttjande underlag för den nödvändiga
investeringsökningen.

En
lägre kostnadsutveckling ger utrymme för en större sysselsättningsvolym i den
kommunala sektorn. Pensionärernas högre realt disponibla inkomster i
kombination med en högre real lönesumma skapar utrymme för en starkare
konsumtionsutveckling. Den totala produktionen blir högre och ger underlag för
en starkare sysselsättningsutveckling. Genom den lägre inflationstakten skapas
därmed förutsättningar att reducera arbetslösheten och återupprätta den fulla
sysselsättningen. Detta mål uppnås samtidigt som bytesbalansen förbättras
långsiktigt.

De
samband, som i denna analys klarlagts mellan inflation och syssel-

Prop.
1983/84:40 19

sättning,
visar att en procentenhets högre inflationstakt under de båda närmaste åren
leder till en sysselsättningsnivä som år 1985 är 15000— 20000 personer lägre än
vad som annars skulle ha varit fallet. Vid de strukturella obalanser som
kännetecknar den svenska ekonomin blir därmed en sänkning av inflationstakten
det viktigaste medlet för att uppnå det övergripande målet om full
sysselsättning. En sä låg inflationstakt som möjligt är bl. a. av detta skäl
ett viktigt inslag i en framgångsrik fördelningspolitik.

Regeringen
angav i kompletteringspropositionen sin strategi för att bekämpa inflationen.
Eftersom inflationen är ett sammansatt fenomen med en rad olika drivkrafter är
det nödvändigt att utforma en anti-inflationspoli-tik som verkar samtidigt på
flera plan.

Av
avgörande betydelse frän inflationssynpunkt är den inhemska kostnadsutvecklingen.
1983 års avtalsrörelse innebar att löntagarna accepterade devalveringen och
inte kompenserade sig för den reallöneminskning som är nödvändig om
devalveringen skall bli framgångsrik. Flera faktorer bör inför 1984 års
avtalsrörelse verka i positiv riktning frän prisstabilise-ringssynpunkt.
Sänkning av inkomstskatten gör det möjligt att uppnå en given real löneökning
efter skatt vid lägre nominella bruttolöneökningar. Avtalen för år 1983
innehåller inga prisklausuler och det s. k. överhänget torde bli av måttlig
storlek.

För
att mot/erka JTaskhalsar i produktionen och bristande flexibilitet har
regeringen nyligen förelagt riksdagen en rad förslag om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Ett viktigt inslag i detta åtgärdspaket är ett nytt system för stöd
till industrins nyrekrytering av arbetskraft samt åtgärder för att stimulera
redan anställda till vidareutbildning. Genom dessa åtgärder bör bristen på
arbetskraft, och i synnerhet yrkesutbildad arbetskraft, komma att lindras och
en stabil expansion inom industrin underlättas.

Under
innevarande år gäller ett system med obligatoriska fondavsättningar av 20% av
årsvinsten enligt lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt
investeringskonto. Detta system bidrar till att dämpa inflationstrycket och
stimulera investeringarna inom näringslivet. Systemet bör därför förlängas till
att gälla även 1984 års vinster. Regeringen har också aviserat förslag till
omläggning av bolagsskatten i syfte att minska inlåsningseffekterna och öka
kapitalets rörlighet mellan olika företag. Beträffande virkesutbudet ligger
skogsavverkningen pä en sådan nivå att skogsindustrins behov av virke
tillgodoses. För att motverka att den situation i fråga om råvarubrist som
under konjunkturuppgången 1979-1980 blev en restriktion för produktion och
export ånyo uppkommer måste åtgärder vidtas. Ett arbete med den inriktningen
pågår inom regeringskansliet.

Ett
annat viktigt inslag i kampen mot inflationen är att bryta de rådande
inflationsförväntningarna. En betydande roll när det gäller att skapa och
förstärka inflationsförväntningar spelas av det utbredda tillämpandet olika av
index, där prissättningen kopplas till den historiska inflationen. Som jag

Prop. 1983/84:40 20

framhöll
i kompletteringspropositionen kan indexering ses som ett försök att skydda den
aktuella inkomstkällan från urholkning på grund av inflationen. Den kan därvid
spela en viktig social roll när det gäller att skydda särskilt utsatta grupper,
som inte själva kan påverka sina inkomster. Men samtidigt tenderar en utbredd
användning av indexering att driva på pris-och lönespiralen. Särskilt
problematiskt från inflationssynpunkt är det när inflationstakten, som nu är
fallet, bromsas in. Då kommer tillämpandet av indexeringsklausuler, som bygger
på en högre historisk inflationstakt, att bidra till att bevara
inflationsförväntningarna och inflationstrycket.

Med
tanke på att inflationstakten i våra viktigaste konkurrentländer nedbringats
till mellan 3 och 5% fastslog regeringen i kompletteringspropositionen att ett
rimligt mål borde vara att nedbringa den svenska inflationstakten till nivån
4% under år 1984. För att påverka inflationsförväntningarna borde vidare de
indexeringar och andra slag av priskompensation, som kan påverkas, år 1984
begränsas till den förutsatta inflationsni-vån, dvs. till 4%. Jag återkommer
till detta i det följande.

När
det gäller indexeringar utanför statsbudgeten angavs i kompletteringspropositionen
att regeringen bör uppdra åt statens pris- och kartellnämnd (SPK) att verka
för att användningen av prisindexklausuler vid försäljning av varor och
tjänster begränsas. Uppdraget skall redovisas i en lägesrapport senast den 1
november 1983. Jag har under hand erfarit att SPK genomfört kartläggnings- och
analysfaserna i uppdraget. Därvid har det framkommit att det pä vissa områden
ibland är nödvändigt att tillämpa indexerad prissättning, om företagen skall
kunna ha en rimlig ekonomisk planering. Detta kan gälla t. ex. större
entreprenader som utförs under en längre tid. Analysen har emellertid också
påvisat exempel på indextillämpning utan sådana motiv eller där den tillämpade
indexen har en mindre lämplig konstruktion. Det finns sålunda exempel på
tillämpning av konsumentprisindex i fall där denna index har ringa samband med
kostnads- och efterfrågeutvecklingen inom ett område.

I
detta sammanhang kan noteras att betydelsefulla bidrag till att bryta
inflationsförväntningarna gjorts av andra institutioner i ekonomin än staten.
Således har kommunerna i sitt budgetarbete till övervägande del planerat för en
kostnadsutveckling som är förenlig med det av regeringen uppsatta
inflationsmålet.

Vidare
är det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga bostadsföretagen
och hyresgästernas riksförbund, så utformat att höjningen av den del av hyran
som bestäms av kostnadskomponenter över vilka parterna kan råda - dvs. det som
inte är uppvärmnings- och kapitalkostnader - begränsas till den mälsatta
inflationstakten.

Ytterligare
ett viktigt steg för att påverka inflationsförväntningarna bör vara att de
statliga affärsverkens taxesättning utformas sä att den aktivt bidrar till att
det uppställda målet kan nås. Enligt vad jag erfarit planeras inte någon allmän
höjning av televerkets taxor under år 1984. För de övriga

Prop. 1983/84:40 21

affärsverken
bör som riktpunkt gälla att taxehöjningarna under är 1984 begränsas till 4%.
För statens vattenfalls verk och sjöfartsverket har nästa års taxehöjningar
redan fastlagts inom denna ram. En sådan prispolitik kommer att dels direkt via
sina effekter på konsumentprisindex bidra till att dämpa inflationstrycket,
dels indirekt - via affärsverkens upphandling — påverka prissättningen.

Av
avgörande betydelse för våra möjligheter att nedbringa inflationstakten är
slutligen att budgetunderskottets utveckling bringas under kontroll. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.

5
Fördelningspolitiken

Det
är en icke ovanlig uppfattning att i tider av kris och krisbekämpning måste
fördelningspolitiken få stå tillbaka. Den viktigaste uppgiften är, hävdas det,
att driva upp tillväxten, och fördelningen av inkomster och förmögenheter får
dä tillåtas bli mer ojämn.

Ett
sådant synsätt är både orättfärdigt och felaktigt i sak. Tvärtom blir en jämn
fördelning av våra resurser speciellt viktig just i kristider. En fördelning av
inkomster och förmögenheter som upplevs som orättvis av de breda folkgrupperna
blir ett hinder för den breda uppslutning som är nödvändig för att ta landet ur
den ekonomiska krisen med bibehållen social sammanhållning och stabilitet. Om
den förda politiken skulle lägga krisens och krisbekämpningens bördor på vissa
grupper, medan andra får tillgodogöra sig de positiva resultaten skulle den
försvåra politikens genomslag och dess möjlighet att vinna bred uppslutning. En
sådan krispolitik är därför destruktiv och motverkar våra möjligheter att
gemensamt arbeta oss ur krisen.

Fördelningspolitiken
måste sålunda ges särskild prioritet i regeringens strategi mot den ekonomiska krisen.
Framför allt är det därvidlag två uppgifter
som måste stå i centrum, nämligen kampen mot arbetslösheten och kampen mot
inflationen.

En
låg arbetslöshet och en låg inflation är två av de viktigaste förutsättningarna
för en jämnare och mer rättvis fördelning av våra tillgångar. Arbetslösheten förändrar
en människas hela livssituation till det sämre, såväl när det gäller materiell
standard som välbefinnande i vidare mening. Den allra viktigaste
fördelningspolitiska insats som kan göras är därför att driva en ekonomisk
politik som skapar förutsättningar för en stabil sysselsättningsuppgång. För
detta krävs, som jag redan framhållit, en' lägre prisstegringstakt.

En
låg inflation är således viktig ur fördelningspolitisk synvinkel, eftersom den
bidrar till att återskapa full sysselsättning. Men en lägre inflation har också
direkta positiva verkningar på fördelningen; Långsammare prisökningar gynnar
löntagare med fasta löner, småsparare och hushåll utan 3 Riksdagen 1983/84.
1 saml. Nr 40

Prop.
1983/84:40 22

realsäkrade
fasta tillgångar - dvs. just de grupper som föriorat på 1970-talets snabba
inflation. Olika beräkningar visar att inflationen årligen omfördelat tiotals
miljarder kronor till låntagare och innehavare av aktier och fast egendom.

Den
ekonomiska politik som nu bedrivs, och vars huvudmål just är att minska
arbetslösheten och sänka inflationen, är således i sig ett väsentligt
fördelningspolitiskt instrument. Men politiken, och då framför allt det
nödvändiga i att befästa devalveringens konkurrenskraftsförstärkande effekter,
medför ofrånkomligen att konsumtionsutrymmet i ett inledande skede blir starkt
begränsat. Detta gör ytteriigare åtgärder, direkt inriktade pä att fördela
krisens bördor efter bärkraft, nödvändiga.

I
detta syfte har den socialdemokratiska regeringen byggt under den ekonomiska
politiken med en rad fördelningspolitiska åtgärder, vilka dels innebär att de
välbärgade får bidra till krispolitiken, dels att de svagaste gruppernas läge
förbättras.

Sålunda
skärptes arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna i Qol. Särskilda punktskatter
på vissa umbärliga varor, såsom videoutrustning, har införts. Värdet av
avdragsrätten för underskott i inkomstbeskattningen har begränsats för
höginkomsttagarna. Skattereduktionen vid utdelning på svenska börspapper har
slopats. Skattereduktionen vid skattesparandet har minskats.

Barnbidragen
har höjts. Särskilda höjningar har genomförts av de s.k. flerbarnsUlläggen.
Bostadsbidragen har höjts.

De
fyra fördelningspolitiskt motiverade vallöftena har infriats: beslutet om att
införa karensdagar i sjukförsäkringen har rivits upp, försämringen av
arbetslöshetsförsäkringen har avvärjts, värdesäkrade pensioner har återställts
liksom statsbidragsnivån inom barnomsorgen.

Arbetsmarknadspolitiken
har fått kraftigt ökade resurser. En rad direkta åtgärder har satts in för att
hålla uppe sysselsättningen till dess den förstärkta konkurrenskraften ger
utslag i höjt kapacitetsutnyttjande och en spontan förbättring av
arbetsmarknadsläget. Antalet personer i beredskapsarbeten och
arbetsmarknadsutbildning har ökat. Bara ökningen av insatserna vad gäller
beredskapsarbeten har givit lOOOO årsarbeten 1983. Speciella åtgärder har satts
in för att under en femårsperiod skajia förbättrade förutsättningar för
produktion och sysselsättning i Norrbotten. Bygg-sysselsättningen har
stimulerats genom investeringsprogram och tidigare-läggning av stadiga
byggnadsprojekt. Ett program för att understödja tidi-gareläggning av
rekrytering till fasta tjänster i kommuner och landsting har igångsatts,
liksom'en kampanj för att understödja tidigareläggning av industrins
rekrytering och därigenom vidga flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Särskilda
insatser har genomförts mot ungdomsarbetslösheten. Ett stort antal
ungdomsplatser för 16-17-åringar har inrättats. Kommunerna skall vidare, enligt
förslag från regeringen (prop. 1983/84:26), erbjuda 18-19-åriga ungdomar som
inte kan få arbete pä den öppna marknaden särskilda

Prop.
1983/84:40 23

arbeten
i s. k. ungdomslag. Ett skydd mot utförsäkring ur arbetslöshetskassorna
införs, vilket innebär att den som är under 60 år och riskerar att bli
utförsäkrad erbjuds beredskapsarbete.

Sammanlagt
satsades under regeringens första år ca 30 miljarder kr. i närings- och
sysselsättningspolitiska åtgärder. Dessa har verksamt bidragit till att
begränsa arbetslösheten, och de bör - tillsammans med den väntade Ullväxten i
ekonomin - medverka till att den öppna arbetslösheten under det kommande året
går ned från dagens höga nivå. Antalet sysselsatta växer i är, och väntas öka
påtagligt nästa år.

Regeringen har också
vidtagit åtgärder för att förhindra att de stigande vinsterna i näringslivet
medför en ytterligare stegring av makt- och förmögenhetskoncentrationen. En
särskild utdelningsskatt om 20% av utdelade " medel har införts för år
1983, och regeringen kommer inom kort att lägga fram förslag om ett system för
vinstdelning och löntagarfonder. Syftet är att göra flera delaktiga i
förmögenhetstillväxten. Det är motiverat av rent fördelningspolitiska skäl, men
också av stabiliseringspoliUska. Härigenom skapas förutsättningar för att den
kraftiga vinstuppgången inte drar med sig snabbt stigande kostnader och
kompensationskrav som skulle riskera att eliminera devalveringens positiva
effekter på vår internafionella konkurrenskraft.

Det
är således en både aktiv och omfattande fördelningspolitik som bedrivits sedan
regeringsskiftet. Regeringen måste nu gå vidare på den vägen. Särskild hänsyn
måste även framgent tas till de fördelningspolitiska aspekterna av de
ekonomisk-politiska åtgärderna, inte minst då det gäller saneringen av
statsfinanserna. Detta gäller såväl skatte- och avgiftshöjningar som
utgiftsnedskärningar och omprioriteringar.

Som
jag Udigare framhållit är det nu av största vikt att begränsa underskottet i
statsfinanserna. Eftersom automatiken i den offentliga utgiftsökningen är
utomordentligt stark, innebär den uppgiften ofrånkomligen att vissa
nedskärningar av existerande program och åtaganden måste genomföras. Jag
kommer att i nästa avsnitt, om budgetpolitiken, närmare redovisa de åtgärder i
denna riktning som regeringen nu bör föreslå.

Utgiftsnedskärningarna
och inkomstförstärkningarna bör utformas så att negativa
sysselsättningseffekter sä långt möjligt undviks. Detta innebär i fråga om
utgiftsnedskärningarna att olika typer av transfereringar i första hand bör
komma i fråga.

Jag
vill understryka att de fördelningspolitiska aspekterna, i enlighet med vad jag
här redovisat, måste vara av avgörande betydelse vid utformandet av
åtgärderna. En viktig aspekt är härvid att i möjligaste mån skapa utrymme för
omfördelningar till svagare grupper.

Detta
är möjligt inte minst inom pensionärskollektivet, som ju utgör en stor grupp
hushåll med mycket varierande inkomst- och levnadsförhållanden. Därför finns
utrymme för exempelvis ett ökat mått av inkomstprövning för vissa
pensionsförmåner. Generella förmåner, som det s.k. till-

Prop. 1983/84:40 24

läggsbeloppet till basbeloppet, kan omvandlas till mera
riktade åtgärder till förmån för de sämst ställda pensionärerna och för de
handikappade.

Livsmedelssubventionerna är en typ av transfereringar som
enligt samstämmiga undersökningsresultat har en begränsad fördelningspolitisk
effekt. Särskilt gäller detta de delar av subventionerna som inte avser mjölk.
Subventionerna på kött, fläsk och ost bör därför avvecklas.

Även på bostadsområdet kan en viss ytterligare neddragning
av de generella subventionerna genomföras. Detta ger också utrymme för en
förbättring av stödet till barnfamiljerna med låga inkomster via en höjning av
bostadsbidraget).

Genom denna typ av medvetet valda utgiftsnedskärningar kan
de negativa fördelningspolitiska effekterna minimeras och vissa positiva
effekter uppnås.

Säkerställandet av att de välbeställda grupperna får bära
sin del av krispolitikens bördor måste främst ske genom skattepolitiska åtgärder.
De förslag som kommer att framläggas pä detta område har i stor utsträckning
valts från denna utgångspunkt.

6 Budgetpolitiken

Ett dominerande långsiktigt problem inom den ekonomiska
politiken är att sparandet i den svenska ekonomin har sjunkit dramatiskt sedan
mitten av 1970-talet. Det är genom en hög sparkvot i ekonomin - den del av
nationalinkomsten som avsätts till investeringar och nettoexport - som vi
lägger grunden för en god framtida inkomstutveckling. För att tillväxten och
därmed den fulla sysselsättningen och den sociala välfärden skall kunna tryggas
på sikt måste en klart högre nivå på sparandet återupprättas.

Nedgången
i sparandet sedan mitten av 1970-talet sammanhänger direkt med den snabba
ökningen av det statliga budgetunderskottet. När utvecklingen nu skall vändas
och ett högre sparande åter uppnås måste först konstateras att detta sparande
måste förverkligas inom den inhemska ekonomin, eftersom bytesbalansunderskottet
snabbt bör avvecklas inom de närmaste åren. I den inhemska ekonomin är ett ökat
sparande att förvänta hos hushållen, men inte av den storleksordningen att det
kan balansera de ökningar av statsskulden som skulle följa av de budgetunderskott
som framkommit i vårens långtidsbudget. Inom den icke-finansiella företagssektorn
ökar sparandet kraftigt under innevarande och nästa år i takt med att
lönsamheten stiger, samtidigt som investeringarna ännu inte ökar i någon större
omfattning. Så snart investeringarna åter börjar öka begränsas emellertid
företagssektorns sparande. Långsiktigt måste därför ett förbättrat sparande
väsentligen åstadkommas inom den offentliga sektorn och då i första hand genom
en begränsning av det statliga budgetunderskottet.

Prop.
1983/84:40 25

Att
på nytt uppnå en mera balanserad statsfinansiell situation är därmed en av den
ekonomiska politikens viktigaste uppgifter. En rad andra mål för politiken kan
infrias endast om vi lyckas härmed. Problemet kan inte lösas annat än i ett
mera långsiktigt perspektiv, men måste börja angripas redan nu.

För
detta talar inte minst stabiliseringspolitiska skäl. Jag påtalade redan
inledningsvis de negativa verkningarna av den felaktiga stabiliseringspolitiken
åren 1978-1979, då den ekonomiska politiken lades om i mera expansiv riktning
samtidigt som konjunkturen vände uppåt. Dessa misstag får inte upprepas. Det är
också en självklarhet att när den långsiktiga uppgiften är att förbättra det
offentliga sparandet, så bör särskilda ansträngningar i denna riktning sättas
in under perioder av god tillväxt i övriga delar av ekonomin. Enbart på det
sättet kan statsfinanserna förbättras utan negativa effekter på sysselsättning
och social välfärd. Som visats i det föregående kommer år 1984 rimligen att
bli ett är med god tillväxt i den totala efterfrågan. Därför bör åtgärder för
att stärka statsbudgeten aktualiseras redan nu.

Åtgärder
av detta slag är också ett viktigt led i kampen mot inflationen. Konflikten
mellan budgetunderskottet och prisstabiliseringsmålet uppstår i huvudsak när
underskottet skall finansieras. Denna finansiering kan ske på fyra sätt - i
riksbanken, i affärsbankerna, hos allmänheten (företagen, försäkringsbolagen
och hushållen) samt i utlandet. En finansiering av budgetunderskottet i
banksektorn medför en ökning av likviditeten i ekonomin som, i den mån den
under längre tid överstiger produktionsökningarna, inte kan undgå att öka
inflationstrycket och risken för valutautflöde. Likviditetsökningen, och de
problem den medför, blir större ju större andel av upplåningen som äger rum i
riksbanken. En finansiering av underskottet hos allmänheten går att förena med
god prisstabilitet och låga räntor om ett tillräckligt stort sparande finns att
mobilisera inom den privata sektorn. Om denna lösning inte kan genomföras blir
det nödvändigt att pressa upp räntenivån för att öka statspapperens
attraktionskraft som placeringar för allmänheten. Detta leder i sig till en
inflationsimpuls pä kort sikt. På längre sikt minskas investeringat"na
jämfört med vad som annars skulle ha blivit fallet. Detta reducerar den framtida
produktionskapaciteten, tillväxtmöjligheterna och sysselsättningen samt
försvagar ekonomins utbudssida, vilket ökar inflationsriskerna på längre sikt.

Om
budgetunderskottet finansieras i utlandet innebär detta i sig att likviditeten
ökar i ekonomin. Denna.likviditetsökning motverkas givetvis om ekonomin
uppvisar motsvarande bytesbalansunderskott som verkar likviditetsdränerande.
Men under en period då ekonomin successivt skall gå mot extern jämvikt - vilket
är regeringens mål -begränsas också gradvis möjligheterna att finansiera
budgetunderskottet utomlands utan att ekonomin likvidiseras ytterligare. Den
långtidsbudget som presenterades i vårens kompletteringsproposi-

Prop.
1983/84:40 26

tion visar att utan aktiva åtgärder för att stärka
statsfinanserna, kommer dessa att fortsätta att försämras. Därför är sådana
åtgärder nödvändiga. Som jag framhållit talar stabiliseringspolitiska skäl för
att vissa åtgärder måste sättas in som ger effekt redan under loppet av år
1984. Härtill kommer att vissa regelförändringar av administrativa eller andra
skäl bör göras vid kalenderårsskiftet. Andra åtgärder bör av planeringsskäl
aviseras vid en så tidig fidpunkt som möjligt. Slutligen finns behov av att
redan under innevarande budgetår finansiera den av regeringen nyligen föreslagna
förstärkningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Detta betyder att,
även om den samlade bedömningen av budgetpolitiken och övriga delar av den
ekonomiska politiken inte kan göras förrän i den kommande budgetpropositionen,
förslag redan nu bör läggas fram om vissa utgiftsnedskärningar och
skattehöjningar. Jag återkommer i det följande till en översiktlig redogörelse
för de åtgärder som nu föreslås i syfte att stärka statsfinanserna.

En annan viktig aspekt på budgetpolitiken är de ansträngningar
att begränsa automatiken i utgiftsökningarna som förutskickades i vårens
kompletteringsproposition. Även till dessa återkommer jag i det följande.

De förslag som nu läggs fram eller som senare kan komma
att presenteras i budgetpropositionen måste, som framhölls i
regeringsförklaringen, beröra områden som av mänga upplevs som angelägna och
därför blir kännbara för medborgarna. Detta är ofrånkomligt. En politik
inriktad på att komma till rätta med så grundläggande obalanser i vår ekonomi
som de nuvarande kan inte undgå att bli kännbar för i princip alla grupper i
samhället. Samtidigt bör det stå klart för alla att det enbart är genom en
återgång till en balanserad ekonomisk utveckling som den fulla sysselsättningen
och medborgarnas sociala trygghet och välfärd långsiktigt kan värnas. Det krav
som medborgarna har rätt att ställa är att dessa bördor fördelas rättvist.
Detta är också vägledande för regeringens politik.

Åtgärder för att begränsa utgiftsautomatiken. Regeringens
mål är att bringa ned den svenska inflationstakten till den nivå som allmänt
föreligger i våra viktigare konkurrentländer.

I det föregående har jag redogjort för vikten av att bryta
inflationsförväntningarna. Ett medel för detta är att begränsa de indexeringar
som i så hög grad styr utgiftsutvecklingen i statsbudgeten. Jag vill dessutom
framhålla att det, särskilt i ett skede av snabbt avtagande inflationstakt,
också finns starka budgetpolitiska skäl för att begränsa automatiken i
utgiftsökningarna.

En sänkt inflationstakt ger snabbt utslag på budgetens
inkomstsida genom att skatteunderlaget i nominella termer får en långsammare
tillväxt. Med hittillsvarande starka bindningar på utgiftssidan till historisk
inflationstakt dröjer det däremot åtminstone något år innan en lägre inflationstakt
ger utslag i form av en långsammare ökningstakt av statsutgifterna, räknat i
löpande priser. Därtill kommer att en sänkt inflationstakt inte

Prop. 1983/84:40 27

omedelbart
kan förväntas leda till motsvarande sänkning av den nominella räntenivån.

Sammantaget
innebär detta att de positiva effekterna på statsbudgeten av en lägre
inflationstakt uppträder först på någon sikt. På kort sikt kan en lägre
inflafionstakt, trots dess positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen i
stort, faktiskt innebära att budgetunderskottet tenderar att öka. Därför är det
av stor vikt att just i en situation av snabbt sjunkande inflation sätta in
åtgärder för att sä långt möjligt förhindra att den tidigare höga
inflationstakten automatiskt länkas vidare till statsbudgetens utgiftssida.

Jag
ämnar nu kort redogöra för de förslag som läggs fram för att begränsa
utgiftsautomatiken. I detta sammanhang bör påpekas att regeringen redan
tidigare lagt fram ett flertal förslag i syfte att bryta den princip om
kompensation för historisk inflation som tidigare utgjort grund för anslagsuppräkningen.
Som exempel pä detta kan nämnas de åtgärder som föreslagits i fråga om
statsbidragen till barnomsorgen och social hemhjälp samt beträffande
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Chefen
för försvarsdepartementet kommer att föreslå att omräkningen från planenngs-
till genomförandeprisläge av utgiftsramarna för militärt försvar och
civilförsvar sker genom att försvarsprisindex (FPI) under år 1984 ersätts av
ett index som följer FPI upp till nivån 4% och - om FPI ökar mera - ligger kvar
pä denna nivå. Motsvarande lösning föreslås för priskompensationen i fråga om
skyddsrumsbyggande.

Som
regeringen framhöll i vårens kompletteringsproposition står åtagandena
gentemot pensionärerna fast. Regeringen angav att pensionerna för år 1984
sålunda kommer att fastställas med hänsyn till prisutvecklingen under år 1983
med avdrag för den priseffekt som följer av devalveringen den 8 oktober 1982. I
sammanhanget konstaterades att detta, såvitt då kunde bedömas, innebar att
ökningen av basbeloppet för år 1984 tämligen nära skulle komma att följa den
förutsatta prisökningen. De av regeringen gjorda uttalandena föranledde inte
någon erinran från riksdagen.

Som
chefen för socialdepartementet senare kommer att redovisa, bör pensionerna vara
värdesäkrade även i fortsättningen. Liksom beträffande andra grupper i
samhället är det dock nödvändigt att kompensation inte ges för devalveringens
prishöjande effekter. Chefen för socialdepartementet kommer i sitt anförande
att i detalj redogöra för sina ställningstaganden. Jag skall emellertid här i
korthet redogöra för huvuddragen i förslagen.

Basbeloppet
för år 1984 kommer enligt förslaget att beräknas med utgångspunkt i hur det
allmänna prisläget utvecklats mellan november 1982 och november 1983, men med
avräkning av den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Denna
devalveringseffekt uppgår enligt konjunkturinstitutets beräkningar till 4%
t.o.m. år 1983. Detta kommer, såvitt nu kan bedömas, att leda till en
uppräkning av pensionsförmåner m. m. för år 1984 som står i nära
överensstämmelse med det uppsatta målet för prisutvecklingen under nämnda år.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 28

Denna beräkning av basbeloppet påverkar också andra
utgiftsområden än pensioner, såsom bidragsförskott och studiemedel.

För år 1983 infördes ett extra tillägg till basbeloppet på
300 kr. vid beräkning av pensioner, studiemedel m. m. Tilläggsbeloppet avsågs
utgöra en kompensation för att basbeloppet numera endast räknas upp en gång per
år. Nivån 300 kr. var motiverad av att kompensation skall ges för en
genomsnittlig prisökning strax under 6%. Den nu mälsatta prisstegringen för år
1984 om ca 4% skulle motsvara ett tilläggsbelopp om 200 kr. Medel motsvarande
ett generellt tilläggsbelopp till basbeloppet om 200 kr. föreslås nu i stället
omfördelas till förmån för de sämst ställda pensionsgrupperna och till
handikappade. Detta innebär att tilläggsbeloppet avskaflas.

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde föreslås
i fråga om studiemedel att tilläggsbeloppet omvandlas till en höjning av den
basbeloppsanknutna nivån.

Statsrådet Göransson kommer att föreslå en begränsning av
den automatiska kostnadskompensationen för Sveriges Radio AB.

1 direktiven till 1983 års livsmedelskommitté angav
regeringen bl. a. att de automatiskt verkande reglerna inom
jordbruksregleringen särskilt skulle belysas. Kommittén har avlämnat
betänkandet (Ds Jo 1983:10) "1983 års livsmedelskommitté. Vissa
jordbrukspolitiska förtursfrägor". I betänkandet behandlas automatiken i
prisregleringssystemet. Frågan kommer att beredas inom regeringen inför
ställningstagandet till ett nytt jordbruksavtal från den 1 juli 1984.

Chefen för bostadsdepartementet kommer att redovisa vissa
åtgärder i syfte att begränsa kostnadsökningarna inom bostadsbyggandet.
Förslagen innebär bl. a. att uppräkningen av den s. k. tidskoefficienten
begränsas till högst 4% under år 1984. Vidare föreslås vissa förändringar inom
tidskoef-ficientsystemet, så att den historiska inflationen inte förs över till
kommande perioder. Tidskoefficienten används främst för att anpassa läneunderiaget
för det låneberättigade bostadsbyggandet till aktuellt kostnadsläge. Genom
tidskoefficienten påverkas statens utgifter för bostadslån och räntebidrag.

Även vad gäller prisomräkningen av de statliga
myndigheternas anslag för budgetåret 1984/85 kommer den prishöjande effekten av
devalveringen den 8 oktober 1982 att räknas av. Detta innebär att
myndigheternas ökade omkostnader under budgetåret 1984/85 nära kommer att
ansluta till nivån 4%'. Vidare kommer uppräkningen av de lokalhyror som
debiteras de statliga myndigheterna att genomföras i huvudsak enligt
principerna i det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga
bostadsföretagen och Hyresgästernas Riksförbund.

Jag vill här även peka på den stora betydelse som den
offentliga sektorns prissättning har pä den framtida prisutvecklingen. I
enlighet med vad jag redovisat i det föregående bör taxesättningen inom de
statliga affärsverken ske efter sädana principer att den ger ett aktivt bidrag
till möjligheterna att nä det mål för inflationsbekämpningen som regeringen
uppställt.

Prop.
1983/84:40 29

Åtgärder för alt stärka statsbudgeten. Som jag framhållit
i det föregående bör förslag om åtgärder för att stärka budgeten redan nu
föreläggas riksdagen. Sådana åtgärder kommer att läggas fram av berörda
statsråd.

En viktig utgångspunkt för valet av åtgärder har varit att
sådana åtgärder som har en direkt negativ påverkan på sysselsättningen i
möjligaste mån skall undvikas. Kombinationen av utgiftsnedskärningar och
inkomstförstärkningar har vidare utformats sä att förslagen sammantaget står i
överensstämmelse med regeringens fördelningspolitiska strävanden. Jag övergår
härmed till en översiktlig redogörelse för förslagen om iitgiftsbegrän-sande
åtgärder.

För det internationella utvecklingssamarbetet föreslår
chefen för utrikesdepartementet för budgetåret 1984/85 att biståndet skall
inrymmas inom en i förhållande till budgetåret 1983/84 oförändrad medelsram.
Samtidigt förordas en inriktning av verksamheten sorri innebär att biståndets
kvalitet och effektivitet sätts i förgrunden.

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde läggs
förslag fram om utgiftsbegränsningar som berör civilförsvaret och det ekonomiska
försvaret. Mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska situationen vad gäller det
militära försvaret har detta område undantagits från utgiftsnedskärningar.

Inom det civila försvaret kommer att föreslås att
skyddsrumsbyggandet, främst i villaområden, begränsas. Vad beträffar det
ekonomiska försvaret har behoven av beredskapsiagring setts över, vilket
resulterat i vissa begränsningar bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin.

Inom det socialpolitiska orrirådet kommer att föresläs
flera olika åtgärder. Samtliga åtgärder kännetecknas av att de
fördelningspolitiska aspekterna givits stor tyngd. På pensionsområdet har
utgångspunkten varit att ingen enskild skall få en sänkning av nu utgående
pensionsförmåner. Förslag läggs fram om att skärpa inkomstprövningen av
hustrutillägget. I fråga om pensionstillskotten kommer att övervägas
möjligheterna att avräkna dessa även mot andra inkomster än ATP. 1
sammanhanget.böräven erinras om den omfördelning till de sämst ställda
pensionärsgrupperna som görs genom att det extra tillägget till basbeloppet tas
bort och ersätts med fördelningspolitiskt motiverade, riktade insatser.

Vidare bör noteras att omvandlingen av tilläggsbeloppet
innebär att bruttopensionsnivån i princip åter kommer att avgöra pensionens
storlek för dem som har statlig eller kommunal kompletteringspension.

1 fråga om sjukförsäkringen kommer att föreslås bl. a. att
åtgärder vidtas för att minska samhällets kostnader för läkemedel samt att
patientavgifterna höjs både för läkemedel och för läkarbesök. Det finns i det
sammanhanget anledning att erinra om att högskostnadsskyddet begränsar patientens
kostnadshöjningar. Åtgärder kommer vidare att föreslås beträffande reglerna för
sjukpenning under utlandsvistelse samt ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen för barn- och ungdomstandvården.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 30

För
grundskolans del kommer att föreslås vissa begränsningar av statsbidragen för
vikarier och viss icke undervisningsbunden verksamhet. Vad avser gymnasieskolan
föreslås en fortsatt timreduktion för mindre väl fyllda grupper kombinerat med
en viss återföring av resurser för att mildra effekterna i kvalitativt
hänseende. Det blir därmed möjligt att ompröva ordningen med lärarlösa
lektioner.

Inom
studiestödsområdet föreslås - som jag tidigare nämnt - ändrade regler för
studiehjälp, som även ger ett utrymme för omfördelningar för att förstärka de
selektiva inslagen i studiehjälpen. Genom slopande av studiemedlens bidragsdel
och genom ett återinförande av en begränsad makeprövning i studiemedelssystemet
uppnås betydande besparingar på sikt. Detta gör det möjligt att genomföra en
real höjning av det totala studiemedelsbeloppet per studerande.

Omfattningen av vissa
utbildningar inom högskolan är inte anpassad till den nuvarande och förväntade
arbetsmarknadssituationen. Det är därför arbetsmarknadsmässigt angeläget att nu
minska kapaciteten inom dessa utbildningar. Den mest ändamålsenliga lösningen
härvidlag är en nedläggning av hela organisationen för läkarutbildning,
tandläkarutbildning, för-skollärarutbildning eller fritidspedagogutbildning på
vissa orter.

Inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde kommer att föreslås införande eller
utökning av vissa miljöavgifter. Avgiften skall ses som ett inslag i strävan
att motverka miljöförstörelse. Samtidigt stärks statsbudgeten.

Chefen
för jordbruksdepartementet kommer att föreslå regeringen att subventionerna på
kött, fläsk och ost slopas. Denna minskning av subventionerna bör av
statsfinansiella skäl träda i kraft så snart det är administrativt möjligt.

Ett borttagande av
subventionerna påverkar priserna. Minskade subventioner i enlighet med
förslaget från chefen för jordbruksdepartementet beräknas höja
konsumentprisindex med ca 0,3 procentenheter förutsatt att handeln behåller
sina öresmarginaler oförändrade när subventionerna upphör. En minskning av
subventionerna medför ingen direkt kostnadshöjning inom handeln. Det är därför
enligt min mening rimligt att utgå från att marginalerna inte utökas. Jag
tänker senare föreslå regeringen att uppdra åt statens pris- och kartellnämnd
att särskilt följa denna fråga.

Inom
arbetsmarknadsdepartementets område har regeringen tidigare lämnat förslag till
riksdagen om att de enskilda beredskapsarbetena skall ersättas av s. k.
rekryteringsplatser. Samtidigt minskas subventionsnivån från 75% till 50% av
lönekostnaden, vilket leder till minskade statliga utgifter per
arbetstillfälle. Senare kommer arbetsmarknadsministern att föreslå bl. a. att
omställningsbidraget vid lokala sysselsättningskriser skall avskaffas.

Inom
bostadsdepartementets område kommer bl. a. att föreslås att de s. k.
retroaktiva räntebidrag som hänför sig till tiden mellan husets färdig-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 31

ställande och utbetalningen av bostadslånet tas bort och
vad gäller hyres-och bostadsrätter ersätts med lån. Därutöver aviseras åtgärder
för att utjämna belastningen mellan olika kategorier av boende och för att
förstärka statsinkomsterna. Dessa åtgärder i syfle att begränsa underskottet i
statsbudgeten har kompletterats med vissa fördelningspolitiskt betingade
åtgärder. Förslag läggs om att bostadsbidragen skall höjas den 1 april 1984.
Dessutom framläggs ett program för att förbättra bostadsbeståndet.

Inom industridepartementets område pågår en översyn av det
löpande oljelagringsprogrammet. Det står redan nit klart att det totala
lagringsmälet för oljeprodukter inom det ekonomiska försvaret kan sänkas som
följd av den minskade oljekonsumtionen. Detta möjliggör betydande begränsningar
i utgifterna för inköp av oljeprodukter för beredskapslagringsändamål. Dessutom
avskaffas eller minskas ett antal av de stöd som finns inom
industridepartementets övriga verksamhetsområde.

Av stor betydelse för att långsiktigt stärka statsbudgeten
är en inriktning av den ekonomiska politiken som syftar till att främja
produktionstillväxten. Därmed kommer ett ökat skatteunderiag att successivt
medföra högre statsinkomster.

1 det sammanhanget spelar en riktig utformning av
företagsbeskattningen en väsentlig roll. I årets reviderade finansplan tog jag
upp frågan om en omläggning av företagsbeskattningen. I en därefter utarbetad
departe mentspromemoria har föreslagits bl. a. att utrymmet för
lagernedskrivning begränsas från 60% till 50% av lagrets värde och att den
statliga bolagsskattesatsen sänks frän 40% till den nivå som gäller för
flertalet ekonomiska föreningar, dvs. till 32%. Promemorian innehåller också
ett förslag om att den 20 procentiga inbetalningsskyldigheten på särskilt
investeringskonto skall avse även 1984 års vinster. En förlängning av systemet
med obligatoriska fondavsättningar är enligt min mening angelägen att genomföra
i syfte att stimulera företagens investeringar under i första hand år 1985.

Även övriga nämnda förslag i promemorian bör enligt min
mening genomföras. Jag avser att senare idag återkomma till dessa frågor.

I det sammanhanget finns det anledning att ta upp
ytterligare en fråga, nämligen det extra avdraget för kostnader för forskning
och utveckling. Det har från många håll satts i fråga om detta avdrag har någon
egentlig effekt på företagens FoU-verksamhet eller deras benägenhet att
förvärva forskningsresultat utifrån. Till detta kommer att regelsystemet är
synnerligen komplicerat och svårt att kontrollera. Det särskilda FoU-avdraget
bör därför avskaffas fr. o. m. år 1984. Hänsyn till detta bör tas vid bedömningen
av storleken av anslagen till forskning m. m.

Även om sålunda skatteintäkternas ökning väsentligen måste
åstadkommas genom en ökad tillväxt i ekonomin är det nödvändigt att, vid sidan
av utgiftsnedskärningar, genomföra vissa skattehöjningar, för att nu uppnå en
erforderiig förstärkning av statsbudgeten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 32

Försäljningsskatten
på motorfordon höjdes senast år 1973. Dess andel av fordonets pris har sedan
dess sjunkit kraftigt. Jag återkommer senare med en redogörelse till den
närmare utformningen av förslaget om en höjning av denna skatt.

Vidare kan nämnas att
regeringen beslutat att inhämta lagrådets yttrande över förslag om ändrade
regler för beskattningen av realisationsvinster på bostadsrätter. Förslaget
innebär bl. a. att sådana vinster skall vara skattepliktiga oavsett
innehavslidens längd. En omläggning av beskattningen i enlighet med förslaget
medför en angelägen modernisering av reglerna pä detta beskattningsomräde och
en anpassning till vad som sedan länge gällt i fråga om vinster på aktier och
fastigheter.

Av alkoholpolitiska skäl
är det nu motiverat att höja skattesatserna på de alkoholhaltiga dryckerna. En
dylik skattehöjning medför endast en mindre ökning av statistikinkomsterna eftersom
konsumtionen långsiktigt avtar. Även skatten på tobak föreslås stiga.

Den ekonomiska
utvecklingen som följt efter devalveringen har inneburit att
förmögenhetsvärdena på vissa tillgångar stigit på ett dramatiskt sätt. Det är
inte acceptabelt att denna värdestegring skall komma endast en begränsad grupp
i samhället till godo. Skäl talar för att en del av denna förmögenhetsökning
dras in till samhället. Mot den bakgrunden anser jag det påkallat med en
tillfällig höjning av förmögenhetsskatten vid 1984 års taxering. Jag redogör
senare mera ingående för förslaget.

Sammantaget
innebär förslagen till utgiftsbegränsningar och inkomstförstärkningar att
statsbudgeten förbättras med ca 7 miljarder kr. räknat för helt budgetår och
jämfört med beräkningarna i vårens långtidsbudget. Dessutom leder förslagen
till en minskad belastning inom socialförsäkringssektorn.

Beräkningarna
av statsbudgetens inkomster och utgifter samt saldo för budgetåret 1984/85
kommer på sedvanligt sätt att presenteras i budgetpropositionen i januari.

Det
står dock klart redan nu att prövningen av statens utgifter för budgetåret
1984/85 måste bli utomordentligt stram. Ytterligare förstärkningar av
budgeten, utöver vad som nu föreslås, måste med all sannolikhet genomföras. De
allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som angavs i kompletteringspropositionen
och som riksdagen har ställt sig bakom gäller i oförändrad omfattning.

Statsråden
Bodström, Thunborg, Andersson, Boström, Feldt, Hjelm-Wallén, Göransson,
Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peterson och Dahl utvecklar härefter närmare de
ekonomisk-politiska åtgärder som hör till vederbörande ansvarsområde.
Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 33

7 Hemställan

Finansministern
avslutar:

Med
hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att
regeringen i en gemensam proposition

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som jag har förordat,

2. förelägger riksdagen vad de olika föredragandena
har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder
och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna I -10.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 34

Innehållsförteckning Sid

1 Den ekonomiska politikens inriktning .................... 2

2 Den internationella utvecklingen ........................ 9

3 Den svenska ekonomin ................................ 13

4 Politik för full sysselsättning och låg inflation
....... .. 18

5 Fördelningspolitiken .......................................... .. 21

6 Budgetpolitiken .............................................. .. 24

7 Hemställan .................................................... .. 33

8 Beslut ......................................................... .. 33

Bilaga
I Utrikesdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 2 Försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Bilaga 3
Socialdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 4
Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 5
Finansdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 6
Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 7 Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Bilaga 8
Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 9
Bostadsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 10
Industridepartementets verksamhetsområde

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40________________ Bilaga 1

Utrikesdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 1

Bilaga I

Utdrag

UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Bodström

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM UTRIKESDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Utglftsbegränsande åtgärder rörande internationellt
utvecklingssamarbete

Med hänsyn till de utgiftsbegränsningar som är nödvändiga
för att budgetunderskottet skall kunna hållas inom en rimlig ram finner jag
det inte möjligt att höja biståndsanslagen i takt med nationalinkomstens
utveckling och föreslår att biståndet 1984/85 bibehålles vid den nuvarande
nivån. 6595000000 kr.

En sådan
åtgärd innebär att biståndsvolymen inte längre kommer att motsvara I % av
bruttonationalinkomsten. Också efter en sådan begränsning kommer dock det
svenska biståndet att ligga på en mycket hög nivå internationellt sett.
Åtgärden får betecknas som tillfällig. Så snart som den ekonomiska situationen
medger det bör I %-målet åter kunna uppnås.

Jag är övertygad om att de negativa återverkningarna för
mottagarländerna av nedskärningen kan dämpas genom att biståndets kvalitet och
effektivitet förbättras. Biståndet skall inriktas på de fattiga människorna i
de fattiga länderna. Outnyttjade medel av 1982/83 års anslag kan användas för
att tillgodose behoven av ökade resurser för vissa ändamål. Ingen nedskärning
av katastrofbiståndet eller det humanitära biståndet behöver äga rum.

Ambitionen att på sikt höja biståndsanslagen i syfte att
åter uppnå I %-nivån och avsikten att förbättra biståndets kvalitet och
effektivitet betyder att biståndspolitiken ligger fast i sina huvuddrag.

Jag avser att i budgetpropositionen återkomma till
biståndsanslagens storlek och fördelning pä ändamål och där närmare utveckla
innebörden av den föreslagna utgiftsbegränsningen. 1 Ri/<u/tit;,'ii 1983/84. I
saml. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1983/84:40 2

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att
ta del av vad som här anförts om utglftsbegränsande åtgärder rörande
internationellt utvecklingssamarbete.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40_______________ Bilaga 2

Försvarsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40

Bilaga 2

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Thunborg

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER
INOM FÖRSVARSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

1
Inledning

Chefen
för finansdepartementet har tidigare denna dag redovisat målet för regeringens
budgetpolitik. Det innebär bl. a. att inflationen under år 1984 inte får
överstiga 4 % och att åtgärder måste vidtas som i motsvarande mån begränsar de
automatiska utgiftsökningarna på statsbudgeten. För att minska budgetunderskottet
förutsätts också vissa utglftsbegränsande åtgärder.

Mot
bakgrund av denna allmänna inriktning redovisar jag i det följande förslag till
åtgärder inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

2
Begränsning av automatiska utgiftsökningar

De
försvarsutgifter som i enlighet med 1982 års försvarsbeslut räknas upp med
särskilda index är utgifterna för det militära försvaret och civilförsvaret
som i statsbudgeten för budgetåret 1983/84 har tagits upp med sammanlagt ca 21
350 milj. kr. inkl. beräknade prisregleringsmedel.

Systemet
för priskompensation av det militära försvaret och civilförsvaret grundar sig
- utom vad gäller skyddsrumsbyggandet - på ett särskilt index,
försvarsprisindex (FPI). För skyddsrumsbyggandet används nettoprisindex (NPI).
Indexet utgör grunden för dels den äriiga omräkningen av de ekonomiska ramarna
för den kommande femårsperioden från etl planeringsprisläge till nästa, dels
omräkningen av utgiftsramarna för ett visst budgetär från planeringsprisläget
till det prisläge som råder när verksamheten genomförs. Omräkningen av de
ekonomiska ramarna fastställs av 1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga
2

Prop.
1983/84:40 2

riksdagen efter förslag av regeringen, medan omräkningen
av utgiftsramarna görs av regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande.

Jag vill särskilt framhålla den betydelse som det har för
stabiliteten i försvarsplaneringen och i statsmakternas långsiktiga
försvarsbeslut att utnyttja ett i sin tillämpning och till sina verkningar
förutsägbart system för priskompensation av försvarsutgifterna. Under normala
förhållanden bör därför förändringar inte göras i prisregleringssystemets
principiella uppbyggnad under löpande försvarsbeslutsperiod. Samtidigt är det,
som chefen för finansdepartementet anför, viktigt att bryta de
inflationsförväntningar som kan finnas inbyggda i svensk ekonomi inom en rad
verksamhetsområden. Mot denna bakgrund är jag därför beredd att för år 1984
förorda att priskompensalionen av utgiftsramarna för det militära försvaret och
civilförsvaret begränsas till högst den förutsatta inflationsnivån, dvs. till
4%.

Automatikbegränsningen av försvarsutgifterna under är 1984
bör utformas så att den bara berör omräkningen av utgiftsramarna frän
planeringsprisläget till det prisläge som råder när verksamheten genomförs.
Den bör vidare utformas så att FPI under år 1984 ersätts av ett index som
följer FPI upp till nivån 4 % och - om FPI ökar mera - ligger kvar på denna
nivå. En sådan utformning innebär att begränsningen inte slår igenom från början
av år 1984.

De utbetalningar som görs för skyddsrum under år 1984
föranleds av åtaganden som gjorts flera år tidigare med stöd av de
bemyndiganden som riksdagen lämnat härför. Ersättningen för att anordna
skyddsrum skall enligt skyddsrumsförordningen (1980: 144) anpassas till
prisutvecklingen med hjälp av den tidskoefficient som regeringen genom
särskilda beslut fastställer enligt 8 § andra stycket förordningen (1978:384)
om beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslän. Chefen för bostadsdepartementet
kommer senare denna dag att anmäla de åtgärder regeringen avser att vidta för
att begränsa de automatiska utgiftsökningarna inom bostadslånesystemet. De
åtgärder som redovisas beträffande tidskoeffecienten bör äga tillämpning vid
beräkning av ersättningen för att anordna skyddsrum. Härigenom kan även
automatikbegränsningen av skyddsrumsutgifterna utformas sä att NPI under är
1984 ersätts av ett index som följer NPI upp till nivån 4 % och — om NPI ökar
mer — ligger kvar pä denna nivå.

3 Utglftsbegränsande åtgärder

Inom försvarsdepartementet pågår i. n. en budgetberedning
på basis av myndigheternas anslagsframställningar och överbefälhavarens
program-plan för budgetåren 1984/85- 1988/89. När det gäller det militära
försvaret vill jag erinra om de besparingar som redan gjorts, bl. a. den
ramsänkning som beslutades av riksdagen i mars, samt om det starka
rationaliserings-

Prop.
1983/84:40 3

tryck som ålades det militära försvaret i 1982 års
försvarsbeslut. Överbefälhavaren har vidare i sin programplan anmält att
betydande ekonomiska problem uppstått. Utan att kunna ange den exakta
omfattningen av dessa ekonomiska problem är det emellertid redan nu klart att
de är mycket stora och att konsekvenserna för planeringen inom försvaret kommer
att bli betydande. Det är inte enbart den fredsmässiga verksamheten utan även
materielanskaffningen och byggverksamheten som kommer att beröras, om det
militära försvarets verksamhet skall kunna anpassas till de ekonomiska ramar
som nu gäller. Mot denna bakgrund kan jag inte förorda ytterligare
begränsningar av den ekonomiska ramen för denna del av totalförsvaret.

1982 års försvarsbeslut innebar vissa ambitionshöjningar
inom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Med hänsyn till det rådande
samhällsekonomiska och statsfinansiella läget kan inte dessa genomföras i den
omfattning som tidigare planerats för budgetåret 1984/85. För civilförsvaret
innebär detta följande.

Enligt 1982 års försvarsbeslut skall den årliga
bemyndigandetilldelning-en för skyddsrum bl. a. ge täckning för byggande av
skyddsrum i takt med den förväntade nyproduktionen av byggnader och
anläggningar i skyddsrumsorterna. Vidare anges att en hårdare styrning av
skyddsrumsbyggandet till riskområden bör vara möjlig. Ett system med skyddsplaner
kommer att införas. Skyddsplanerna kommer att upprättas av kommunerna med
början under hösten 1984. Den riskanalys som ingår som ett led i
skydds-planearbetet kommer att leda till en revidering av de skyddsrumsplaner
som nu ligger till grund för byggande av skyddsrum i skyddsrumsorterna, varvid
undantag kommer att göras frän kravet på skyddsrumsbyggande för vissa
lågriskområden. Detta kommer att leda till minskningar av behoven av skyddsrum,
främst i villaområden.

Mot denna bakgrund har regeringen beslutat att i
budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 i utglftsbegränsande syfte föreslå
en minskning av de bemyndiganden som begärs av civilförsvarsstyrelsen för
skyddsrum med sammanlagt 272 milj. kr.

Civilförsvarsstyrelsen har hemställt om 200 milj. kr. i
bemyndiganden på anslaget Civilförsvar: Skyddsrum på tilläggsbudget I till
statsbudgeten för budgetåret 1983/84. Dessa bemyndiganden är avsedda att
utnyttjas för att anordna skyddsrum i samband med nybyggnad av framför allt
garage i redan befintliga villaområden där del råder stor brist på skyddsrumsplatser.
Av samma skäl som jag redovisat tidigare avser jag inte att föreslå regeringen
att hemställa hos riksdagen att dessa bemyndiganden lämnas.

En konsekvent genomförd begränsning av skyddsrumsbyggandet
med hänsyn till en snävare riskbedömning går inte att genomföra förrän skyddsplanerna
har upprättats. De begränsningar som regeringen nu föreslär i fråga om
bemyndigandetilldelningen leder emellertid i avvaktan härpå till att några nya
skyddsrum i småhusområden inte kommer att beställas vare

Prop. 1983/84:40 4

sig under resten av innevarande budgetår eller nästa
budgetår. Samtidigt kan dock konstateras att vissa områden med småhusbebyggelse
även i fortsättningen kommer att behöva förses med skyddsrurn med hänsyn till
att de ligger i högriskomräden. Även vid en begränsad resurstilldelning kan
skyddsrum i dessa områden behöva prioriteras före skyddsrum i vissa områden med
flerfamiljshus och industrilokaler.

Begränsningen av bemyndigandetilldelningen för budgetåret
1984/85 medför också att den planerade moderniseringen av ett antal stora och
medelstora s.k. befolkningsskyddsrum får uppskjutas. 1 övrigt räknar jag med
att den bemyndigandetilldelning för skyddsrum som jag kommer att förorda i
budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 skall vara tillräcklig för att det
skall bli möjligt att bygga skyddsrum i stort sett i takt med nyproduktionen av
anläggningar och byggnader och för att därutöver bygga ett antal skyddsrum
utan samband med sådan, nyproduktion för att avhjälpa en del av de
allvarligaste bristerna pä skyddsrumsplatser i de största städernas
inneromräden.

För det ekonomiska försvaret föreslås vissa begränsningar
bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin för budgetåret 1984/85.

Gasbensin är utgångsvara för framställning av
plastprodukter och ett flertal andra viktiga kemiska produkter. Försörjningen
med gasbensin har därför stor betydelse för bl.a. hälso- och sjukvårdsområdet
och förpackningsindustrin. Nästan all gasbensin som används i den svenska petrokemiska
industrin importeras f. n.

Riksdagen beslöt våren 1982 om en utökad beredskapslagring
av gasbensin för fredskris- och avspärrningssituationer (prop. 1981/82: 102
bil. 3, FöU 18, rskr 374). Beslutet innebar att lOOOOO m' skulle inlagras vart
och ett av budgetåren 1982/83 -1985/86 och 55000 m- budgetåret 1986/87, dvs.
totalt 455000 m". För ändamålet har riksdagen för budgetåren 1982/83 och
1983/84 beviljat 139 resp. 160 milj. kr. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) har för budgetåret 1984/85 föreslagit att 140,7 milj. kr. anslås.

Jag har inhämtat att det inom ÖEF f. n. pågår en översyn
av försörjningsplanerna för det petrokemiska området. Översynen går bl. a. ut
på att behovsbedömningarna revideras med hänsyn till den nya inriktningen av ekonomiskt
försvar enligt 1982 års totalförsvarsbeslut.

Denna nya inriktning innebär en prioritering av de
oundgängliga behoven inom försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme,
hälso- och sjukvård samt härför erforderiiga stödfunktioner. I ÖEF:s översyn
kommer hänsyn vidare att tas till de förbättrade möjligheterna att framställa
gasbensin inom landet, främst genom tillkomsten av den katalytiska crackern hos
Scanraff

ÖEF:s reviderade försörjningsplan kommer att utgöra en del
av underlaget för utredningen rörande översyn av det löpande
oljelagringsprogrammet m.m. (Dir. 1982:54. 1982:99 och 1983:52) som i början
av år 1984

Prop.
1983/84:40 5

kommer
att lämna förslag till reviderat mål för bl. a. beredskapslagring av gasbensin.

Mot
bakgrund av vad jag här har anfört bör utredningens rapport avvaktas innan
förslag lämnas till riksdagen om tilldelning av ytterligare medel för
beredskapslagring av gasbensin. Jag räknar härvid inte med att någon inlagring
blir aktuell för budgetåret 1984/85.

Statsrådet
Dahl kommer senare att anmäla frågan om begränsning av oljelagringsprogrammet.

I
ÖEF:s anslagsframställning för budgetåret 1984/85 redovisas reservationer pä
anslag under fjärde huvudtiteln. Den alldeles övervägande delen av dessa medel
är bundna genom bl. a. avtal med företag. Jag bedömer emellertid att 4 milj.
kr. inom programmet Beklädnad m. m. och 7 milj. kr. inom delprogrammet Kemiska
produkter m.m. under budgetåret 1984/85 skulle kunna utnyttjas för annan
verksamhet under anslaget än som ursprungligen avsetts. Behovet av
anslagsmedel kan härigenom minskas med motsvarande belopp.

För
omsättning av beredskapslagrade varor erfordras ett visst rörelsekapital, s.k.
deponerade medel. I enlighet med den inriktning av defekono-miska försvaret som
angavs i 1982 års försvarsbeslut genomför ÖEF f. n. en betydande
omstrukturering av beredskapslagret. Mot bakgrund av att vissa av de försålda
varorna ännu inte hunnit ersättas genom nyinköp är de deponerade medlen hos ÖEF
för tillfället relativt stora. Temporärt bör därför enligt min mening en del av
dessa medel kunna utnyttjas för andra ändamål. Jag förordar att 24 milj. kr. av
de deponerade medlen på beklädnads- och kemiprogrammen för budgetåret 1984/85
omfördelas till industriella åtgärder och åtgärder som förstärker
handlingsberedskapen. Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1984/85 kan
härigenom minskas med samma belopp.

Regeringen
har vidare beslutat att även andra utglftsbegränsande åtgärder skall vidtas i
syfte att minska medelsbehoven för budgetåret 1984/85 med ytteriigare 23 milj.
kr. Fördelningen av detta belopp mellan civilförsvar utom skyddsrum och anslag
inom övriga delar av det civila totalförsvaret kommer att fastställas i det
fortsatta budgetarbetet.

4
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna den inriktning jag har förordat i fråga om
begränsning av de automatiska ökningarna av utgiftsramarna för det militära
försvaret och civilförsvaret under är 1984,

2. godkänna de utglftsbegränsande åtgärder inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde som jag har föreslagit.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40__________________ Bilaga 3

Socialdepartementets verksamhetsområde

Prop.
1983/84:40

Bilaga
3

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Andersson

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER
INOM SOCIALDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

I
kompletteringspropositionen våren 1983 (prop. 1982/83: 150 bil. 1) redovisades
olika åtgärder som syftar till att begränsa kostnadsutvecklingen för staten och
socialförsäkringssektorn. Därvid anmäldes att det på det socialpolitiska
området inletts ett översynsarbete som gäller såväl det statliga stödet till
kommuner och landsting som vissa förmåner till enskilda. Jag kommer i det
följande att redovisa några resultat av detta översynsarbete.

Den
svenska socialpolitiken skall även i fortsättningen i sina huvuddrag bygga på
generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela folkel. En socialpolitik
för vilken alla medborgare känner ansvar är den bästa grunden för en riktig
fördelningspolitik och för att svaga och utsatta grupper skyddas.

Som
framhållits i den nyligen avgivna regeringsförklaringen måste den hårda
budgetprövning, som tvingas fram av den ekonomiska krisen, ofrånkomligen
beröra områden som av många upplevs som angelägna och därför blir kännbara för
medborgarna. Stor vikt måste därför fästas vid att förslagen utformas så att
krisens bördor blir rättvist fördelade.

I
det följande kommer jag först att redovisa förslag om att devalveringens
prishöjande effekt skall räknas av vid fastställandet av basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Vidare kommer jag att föreslå att det särskilda
tilläggsbeloppet omvandlas fr. o. m. år 1984. Därefter kommer jag att redovisa
ett antal förslag till utglftsbegränsande åtgärder inom pensions- och
sjukförsäkringsbmrådet som utgör resultat av det i kompletteringspropositionen
nämnda översynsarbetet. Dessa förslag avser bl. a. 1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
40. Bilaga 3

Prop. 1983/84:40 2

skärpta
inkomstprövningsregler för hustrutillägg. Förslagen är utformade så att de inte
skall leda till en sänkning av nu utgående pension. På sjukförsäkringens område
innefattar mitt förslag olika åtgärder för begränsning av
läkemedelskostnaderna, justeringar av patientavgifterna inom den öppna
sjukvården och reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse samt av
försäkringsersättningen till landstingens barn- och ungdomstandvård.

Jag
räknar med att riksförsäkringsverket i samarbete med försäkringskassorna
kommer att svara för att de försäkrade får erforderlig information i samband
med att de nya reglerna träder i kraft.

Sammantaget
beräknas de kostnadsbegränsande åtgärderna inom social-departemenjtets
ansvarsområde innebära en begränsning av statens och socialförsäkringssektorns
utgifter med ca 240 milj. kr. under innevarande budgetår och 950 milj. kr.
under budgetåret 1984/85. När hänsyn tas till skatteeffekterna kan
besparingseffekterna beräknas till ca 125 milj. kr. resp. 690 milj. kr.
Besparingseffekten ökar ytterligare under de följande åren. Till de nämnda
beloppen kommer avräkningen av devalveringens priseffekt som innebär en
begränsning av utgifterna inom socialförsäkringen med drygt 2900 milj. kr.
under budgetåret 1984/85.

1
Grunderna för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring samt
omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet

1.1
Bakgrund

Beräkningen
av pensioner och andra förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
görs med ledning av ett basbelopp som fastställs av regeringen enligt i lagen
givna grunder. Folkpensionsförmåner, ATP m. m. utgår med vissa procentandelar
av basbeloppet. Även ett stort antal förmåner utanför nämnda lag beräknas på
grundval av detta basbelopp. Syftet med att anknyta socialförsäkringsförmånerna
till basbeloppet är att dessa förmåner därmed automatiskt värdesäkras.

Reglerna
för beräkning av basbeloppet finns i I kap. 6 § lagen om allmän försäkring.
Fram till år 1981 fastställdes basbeloppet för varje månad på grundval av
konsumentprisindex två månader före den månad basbeloppet avsåg att gälla.
Basbeloppet ändrades när prisindex hade förändrats med minst 3% sedan närmast
föregående ändring av basbeloppet.

På
förslag av den borgerliga regeringen beslöt riksdagen hösten 1980 om ändring av
beräkningsgrunderna vid fastställande av basbeloppet (prop. 1980/81:20, SfU 14,
rskr 84). Ändringen innebar att man vid beräkningen av förändringar i det
allmänna prisläget inte längre tog hänsyn till indirekta skatter, tullar,
avgifter och ändringar i energipriser samt att tillägg gjordes för
subventioner. De ändrade reglerna tillämpades första gången vid fastställande
av basbeloppet för januari 1981.

Prop. 1983/84:40 3

Fr. o. m. den I januari 1982 fastställs basbeloppet en
gång per år i stället för varje månad under året (prop. 1981/82:50, SfU 6, rskr
85). Basbeloppet räknas nu fram genom en jämförelse mellan det tal som anger
förhållandet mellan det allmänna prisläget i november året före det år som
basbeloppet avser och prisläget i juni 1980.

Riksdagens beslut hösten 1980 att införa nya grunder för
beräkning av basbeloppet skulle ha inneburit en långsiktig systematisk
urholkning av värdesäkringen av pensioner och andra förmåner som beräknas med
ledning av basbeloppet.

På förslag av den nya socialdemokratiska regeringen beslöt
riksdagen hösten 1982 att de ursprungliga grunderna för beräkning av
basbeloppet skall återställas (prop. 1982/83:55, SfU 13, rskr 101). I enlighet
med riksdagens beslut har basbeloppet för år 1983 fastställts med tillämpning
av de under år 1982 gällande reglerna. Återgången till de ursprungliga reglerna
för beräkning av basbeloppet skall ske vid bestämmandet av basbeloppet för år
1984, dvs. basbeloppet kommer då att beräknas med ledning av förändringar i
konsumentprisindex under är 1983. Som jag strax återkommer till förutsattes
dock att särskilda regler skulle gälla för avräkning av priseffekterna av 1982
års devalvering.

Basbeloppet för år 1983 uppgår Ull 19400 kr.

Basbeloppet skall även fortsättningsvis fastställas för
kalenderår på grundval av prisutvecklingen under föregående år. För att ge viss
kompensation för prisökningar under året beslöt riksdagen på regeringens
förslag i nyssnämnda proposition om en extra höjning av pensionsbeloppen för år
1983. Höjningen fick formen av ett särskilt tilläggsbelopp på 300 kr. till
basbeloppet. Det innebär att det fastställda basbeloppet höjs med 300 kr. vid
beräkning av pensionsförmåner och därmed jämförliga ersättningar som betalas ut
frän den allmänna försäkringen m. m. under år 1983.

1.2 Effekten av 1982 års devalvering

De prisförändringar som följer av devalveringen av den
svenska kronan i oktober 1982 kommer att påverka basbeloppet och därmed
pensioner m.m. fr.o.m. år 1984. I samband med devalveringsbeslutet framhölls
alt en förutsättning för att devalveringen skulle få avsedd effekt är att olika
grupper inte utverkar kompensation för de prisökningar på importvaror m. m. som
devalveringen leder till.

I anslutning till regeringens förslag hösten 1982 om
återställande av de ursprungliga värdesäkringsreglerna (prop. 1982/83:55)
förklarade företrädare för Pensionärernas Riksorganisation och Sveriges
Folkpensionärers Riksförbund som sin mening att pensionärerna är beredda att
medverka i saneringen av Sveriges ekonomi. De förklarade sig därvid beredda att
i den svåra krissituation som Sverige befinner sig i göra samma uppoffringar
som andra grupper förutsätts göra, nämligen att avstå frän kompensation för
sådana prisstegringar som föranleds av devalveringen.

Prop. 1983/84:40 4

Regeringen
beslöt den 22 juni 1983 att ge konjunkturinstitutet i uppdrag att i samråd med
statens pris- och kartellnämnd uppskatta den totala priseffekten av
devalveringen på konsumentprisindex.

I
skrivelse den 22 augusti 1983 har konjunkturinstitutet redovisat sin beräkning
av devalveringseffekten. Av rapporten framgår att den totala effekten på
konsumentprisindex av 1982 års devalvering kan beräknas till 5,6%. Denna
priseffekt beräknas slå igenom successivt med 1,4% vid utgången av år 1982,
2,6% under år 1983 och resterande 1,6% efter år 1983.

1.3
Reglerna för beräkning av basbeloppet för kommande år

Som
jag framhöll vid min anmälan av proposition 1982/83:55 hösten 1982 är det
mycket tillfredsställande att företrädare för pensionärsorganisationerna har
markerat sin vilja att medverka i återuppbyggnaden av Sveriges ekonomi genom
att avstå frän kompensation för den del av prisstegringarna som föranleds av
devalveringen.

Under
innevarande år har jag haft överläggningar med företrädare för Pensionärernas
Riksorganisation, Sveriges Folkpensionärers Riksförbund och Handikappförbundens
Centralkommitté i syfte att klariägga pä vilket sätt devalveringens prishöjande
verkan skall neutraliseras fr. o. m. är 1984. De undersökningar som gjorts i
anslutning till dessa överläggningar har givit vid handen att neutraliseringen
av devalveringseffekten bör göras genom att basbeloppet inte räknas upp med den
del av prishöjningarna som kan härledas till devalveringen av den svenska
kronan.

Företrädarna
för organisationerna har vid överläggningarna upprepat sina tidigare uttalanden
att pensionärerna är beredda att i en svår tid göra samma uppoffringar som
andra grupper, dvs. avstå från kompensation för devalveringens priseffekter.
Man har också accepterat den tekniska formen för avräkningen av denna
priseffekt samtidigt som man anfört synpunkter på dess materiella innehåll.

Mot
denna bakgrund föreslär jag att basbeloppet fr. o. m. år 1984 beräknas genom
en jämförelse mellan å ena sidan, det allmänna prisläget i november 1982 och å
andra sidan prisläget i november året före det som basbeloppet avser, med
avräkning för den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Som
jag nyss redovisat beräknas denna devalveringseffekt på prisutvecklingen uppgå
till 4% vid slutet av år 1983. Vid fastställandet av basbeloppet för är 1984
bör denna priseffekt avräknas frän den allmänna prisutvecklingen. Någon
ytterligare avräkning av den priseffekt på 1,6 %, som enligt konjunkturinstitutet
beräknas komma att slå igenom på priserna under år 1984, bör enligt min mening
inte aktualiseras. Som jag framhöll vid min anmälan av nyssnämnda proposition
hösten 1982 avser avräkningen en extraordinär engångsåtgärd som inte i övrigt
får inverkan på värdesäkringen av socialförsäkringsförmånerna. Efter avräk-

Prop.
1983/84:40 5

ningen
av devalveringseffekten genomförs värdesäkringen av pensioner och andra
förmåner fullt ut enligt de politiska åtaganden som gjordes förra hösten.

Jag har vid mina
överväganden om devalveringseffekten utgått från att avräkningen även omfattar
de offentliganställdas avtalspensioner. Jag har därvid samrått med chefen för
civildepartementet.

Möjligheterna
att i framtiden kompensera för avräkningen av devalveringseffekten blir
beroende av hur snabbt den ekonomiska krisen i landet kan avhjälpas. Jag avser
att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om att en
parlamentarisk utredning skall tillsättas för att göra en översyn av vissa
frågor inom det allmänna pensionssystemet. En av uppgifterna för denna
utredning bör vara att - mot bakgrund av de diskussioner som periodvis
förekommit - se över det nuvarande värdesäkrings-systemets utformning. Därmed
kommer man också in på frågan om pensionärernas möjligheter att få del av
kommande standardökningar i samhället.

I
årets reviderade finansplan har regeringen aviserat olika åtgärder för att
begränsa prisutvecklingen fr. o. m. år 1984 till högst 4% per är (prop:
1982/83:150, FiU 50, rskr 392). Åtgärderna innebär bl. a. att uppräkningen av
indexstyrda utgifter skall begränsas till 4%. Som anfördes i nämnda proposition
kan höjningen av basbeloppet för år 1984 genom avräkningen av
devalveringseffekten beräknas komma att tämligen nära ansluta till den avsedda
begränsningen av utgiftsuppräkningarna. Med utgångspunkt i regeringens mål för
en begränsad prisutveckling under år 1984 och avräkningen av
devalveringseffekten vid fastställande av basbeloppet anser jag därför att
några ytterligare åtgärder f. n. inte är påkallade när det gäller
utgiftsautomatiken inom socialförsäkringsområdet.

Mitt
förslag om återgång till tidigare beräkningsgrunder för basbeloppet med
avräkning av devalveringseffekten t. o. m. år 1983 föranleder ändring av 1 kap.
6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

1.4
Omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet till basbeloppet

Jag
vill i detta sammanhang också ta upp frågan om storleken och utformningen av
det extra tillägget till basbeloppet vid beräkningen av pensionsförmåner m. m.
Beloppet avser som tidigare nämnts att ge viss kompensation för prisstegringar
under året.

Det
extra tillägget pä 300 kr. till basbeloppet för år 1983 beräknades vid en
genomsnittlig prishöjning strax under 6% per år motsvara eflekterna av äldre
bestämmelser om att basbeloppet fastställdes för varje månad och förändrades dä
den allmänna prisnivån stigit eller minskat med minst 3%.

Mot
bakgrund av nyssnämnda inriktning på att begränsa inflationstakten till högst
4% per år finner jag det vara motiverat att storleken pä tilläggsbeloppet
justeras sä att det motsvarar kompensationsbehovet vid en inflation på 4% under
året. Tilläggsbeloppet skulle då bli 200 kr.

Prop. 1983/84:40 6

Vid
de tidigare nämnda överiäggningarna har de deltagande organisationerna hävdat
att vid genomförande av åtgärder såsom avräkning av devalveringseffekten m. m.
måste under alla förhållanden de svagaste grupperna skyddas.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har i en särskild skrivelse
preciserat sin uppfattning i denna fråga. HCK anser att en utläggning av ett
särskilt tilläggsbelopp pä 200 kr. för år 1984 inte är förenlig med en rättvis
fördelning av tillgängliga resurser. Tillgängliga medel bör enligt HCK fördelas
genom höjning av pensionstillskott och handikappersättning.

Liksom
pensionärs- och handikapporganisationerna anser jag det angeläget att
tillgängliga samhällsresurser fördelas pä sådant sätt att man värnar om de
svagaste grupperna. Personer med pensionsförmåner utöver folkpension och
pensionstillskott får del av skattesänkningarna under åren 1983 och 1984 genom
skattereformen (prop. 1981/82: 197, SkU 60, rskr 391). Dessa uppgår i vissa
fall till betydande belopp. Jag finner därför att mycket talar för en
omfördelning av de medel som tilläggsbeloppet 200 kr. representerar. En sådan
omfördelning bör inriktas på att förstärka det ekonomiska grundskyddet för de
ekonomiskt svagaste grupperna bland handikappade och äldre.

I
enlighet med denna inriktning föreslär jag att det särskilda tilläggsbeloppet
till basbeloppet fr.o.m. är 1984 omvandlas till extra uppräkningar av
folkpensionens grundnivå, pensionstillskotten och handikappersättningarna.
Folkpensionens grundnivå bör därvid höjas från 95 till 96% av basbeloppet för
en ensam ålders-, förtids- eller änkepensionär och från 77,5 till 78,5% av
basbeloppet för var och en av två pensionsberättigade makar. Vidare bör
pensionstillskottet för ålderspensionärer och änkor höjas från 47 till 48% av
basbeloppet. För den som är förtidspensionär bör pensionstillskottet höjas från
92 till 96% av basbeloppet. Därmed återställs den relation som gällde före den
1 juli 1982, nämligen att fullt pensionstillskott till den som har
förtidspension är dubbelt så stort som pensionstillskottet till ålderspension.
Höjningen av pensionstillskottet för förtidspensionärer innebär motsvarande
ökning för den som uppbär vårdbidrag för svårt handikappat barn.
Handikappersättningen, som utgår för att täcka särskilda hjälpbehov och
merutgifter på grund av handikapp, bör höjas med två procentenheter sä att
ersättning utgår med 34, 50 eller 65% av basbeloppet alltefter hjälpbehovets
omfattning och merutgifternas storlek. Den del av vårdbidraget som utgör
ersättning för merkostnader bör höjas på motsvarande sätt. Såvitt gäller
handikappersättningar som löper vid ikraftträdandet bör höjningen slå igenom
utan att någon omprövning av ersättningsrätten behövs. Motsvarande bör gälla
för den del av löpande vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.

Resultatet
för de enskilda pensionärerna av den här föreslagna omfördelningen tillsammans
med höjningen av basbeloppet för är 1984 kan belysas genom följande exempel.
Därvid har beräkningsmässigt antagits ett basbelopp pä 20 300 kr. för år 1984,
vilket innebär en ökning av konsumentprisindex med 8,6% och med avdrag för
devalveringseffekten 4%.

Prop.
1983/84:40

Pensionsbelopp 1983

Omvandling av

Avgår tilläggsbelopp

tilläggsbeloppet
(200 kr.)

Tillkommer
höjd grundpension och pensionstillskott

Sammanlagd pensionshöjning 1984 (inkl.
basbelopps-höjning)

Ogift ålderspensionär utan ATP

27974

284

406

1258

Makar (ålderspensionärer ) utan ATP

49053

498

812

2 306

Ogift förtidspensionär utan ATP

36839

374

1015

2 137

Ogift
ålderspensionär med genomsnittlig ATP (1,2751 bb)

43 834

445

203

1539

Ogift ålderspensionär med maximal ATP

95 545

970

203

3113

Kostnaderna
för de här föreslagna förmänshöjningarna motsvarar i huvudsak kostnaderna inom
den allmänna försäkringen för ett tilläggsbelopp av 200 kr. sedan hänsyn tagits
till skatteeffekterna. Förslagen innebär dock en omfördelning av kostnaderna
inom den allmänna försäkringens ram från tilläggspensioneringen till
folkpensioneringen.

Vad
jag här anfört föranleder dels upphävande av lagen (1982:1232) om
tilläggsbelopp vid beräkning av pensionsförmåner m. m., dels ändring av 6 kap.
2S, 7 kap. 4§, 8 kap. 4§, 9 kap. 3 och 4§§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring samt 2 och 2 a §§ lagen (1969:205) om pensionstillskott.

2
Inkomstprövningsreglerna för hustrutillägg

2.1
Gällande regler

Hustrutillägget
är en inkomstprövad särskild folkpensionsförmån. Reglerna för detta finns i
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension.

Hustrun
till den som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
har rätt till hustrutillägg under förutsättning att hon har fyllt 60 år och
själv inte uppbär sådan folkpension samt att makarna varit gifta i minst fem
år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte
fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägg utgår
för tid före den månad då hustrun fyller 65 är.

Hustrutillägget
kan i princip ses som ett fillägg till mannens folkpension ' eftersom del
förutsätter att mannen uppbär sådan pension. Hustrutillägget är dock
konstruerat som en fristående pensionsförmån som tillkommer hustrun och betalas
ut direkt fill henne. Detta innebär bl. a. att de i lagen om allmän försäkring
angivna allmänna förutsättningarna för rätt till folkpension måste vara
uppfyllda även med avseende pä hustrun.

Prop.
1983/84:40 8

Maximibeloppet
för hustrutillägg motsvarar f. n. 107% av basbeloppet, vilket utgör skillnaden
mellan ä ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel
ålderspension till två makar jämte pensionstillskott samt å andra sidan sådan
pension till ensamstående jämte pensionstillskott. För år 1983 innebär detta
att högsta möjliga huslrutillägg utgör 21080 kr.

Hustrutillägget
är underkastat inkomstprövning enligt samma regler som för kommunalt
bostadstillägg till folkpension (KBT). I huvudsak innebär dessa regler att
hustrutillägget minskas med de inkomster som hustrun och hennes make har vid
sidan av folkpension och eventuellt pensionstillskott i den män sidoinkomsten
överstiger 750 kr. per år för vardera maken. Minskningen görs med en tredjedel
av inkomsten därutöver.

För
makar beräknas vid inkomstprövningen vardera makens inkomst utgöra hälften av
makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras
sammanlagda förmögenhet. Föreligger rätt till både hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg minskas vid inkomstprövningen försl bostadstillägget och
därefter hustrutillägget.

Verkningarna
av inkomstprövningen framgår av följande tablå med exempel på hustrutitläggets
storlek år 1983 vid olika sidoinkomsler för makarna. Beräkningen utgår från
antagandet alt kommunall bostadstillägg före inkomstavdrag utgör maximalt 5000
kr. per år för hustrun (10000 kr./ år för makarna gemensamt).

Hustrutilläggets storlek vid olika sidoinkomsler för
makarna

Årsinkomst för makarna Hustrutillägg
efler KBT till hustru

gemensamt vid sidan av avdrag
för inkomst efter avdrag

pensionen och hustru- för inkomst

tillägget*

0-1500

(59053)

21080

16 500

(70553)

21080

31 500

(80553)

21080

50 000

(95 970)

17 996

70000

(112 641)

14 667

80000

(120940)

12 966

90000

(129 303)

11 329

94 700

(133 220)

10.546

100000

(137 636)

9662

115 800

(150803)

7 029

140000

(167974)

2996

150000

(177 974)

1329

157970

(185 944)

5 000 2 500 O O O O O . O O O O O O

* Siffrorna inom parentes anger makarnas gemensamma
inkomst inkl. mannens folkpension och pensionstillskott eller tilläggspension
motsvarande pensionstillskott.

Som
framgår av tablån är - under angivna förutsättningar - huslrutill-lägget helt
borlreduceral först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 158000 kr. vid sidan av
folkpensionen. Inräknas mannens ålderspension uppgår makarnas årsinkomst till
närmare 186000 kr. innan hustrulillägget helt har

Prop. 1983/84:40 9

reducerats
bort. Om mannen uppbär förtidspension är hustrulillägget helt bortreducerat
först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 194800 kr.

År 1963 utbetalades
hustrutillägg till 40700 kvinnor. I oktober 1983 utgår 51 772 sädana tillägg.
Medelårsbeloppet för utgående hustrutillägg har stigit från 0,37 basbelopp år
1963 till 0,76 basbelopp i oktober 1983, dvs. medelårsbeloppet i fasta priser
har under perioden mer än fördubblats.

Av
de hustrutillägg som utbetalas i oktober 1983 utgår 7 140 eller ca 14% med
oreducerat belopp medan resten, 44632, har reducerats genom inkomstprövningen.
Utgifterna för hustrutillägg beräknas för budgetåret 1983/84 uppgå till 950
milj. kr.

Pensionskommittén
har i sitt betänkande Familjepension (SOU 1981:61-62) föreslagit att
hustrutillägget skall börja avvecklas i samband med att en reformering
genomförs av éfterlevandepensioneringen. Jag återkommer inom kort till
regeringen i denna fråga. Redan nu vill jag dock föreslå en skärpning av
nuvarande regler för inkomstprövningen av hustrutillägg.

2.2
Skärpta regler för inkomstprövning

Reglerna
för inkomstprövning av hustrutillägg medför att delta tillägg numera kan
utbetalas också i de fall där det inte kan sägas finnas ett manifesterat behov
därav. Som framgår av den föregående redogörelsen kan hustrutillägg utgå även
vid höga sidoinkomster. Detta innebär att hustrutillägget utges även i fall då
makarnas inkomster överstiger den inkomst som i många fall tvä
förvärvsarbetande kan erhålla genom arbete på heltid.

Dessa
effekter beror bl. a. på alt årsbeloppet för hustrutillägg har ökat markant de
senaste åren till följd av basbeloppets höjning och utbyggnaden av
pensionstillskotten. Också beloppen för KBT, som reduceras före hustrulillägget,
har stigit väsentligt. Dessutom sänktes reduklionsfaktorn år 1975 från tidigare
hälften av sidoinkomsten till en tredjedel härav, något som inneburit en
betydligt långsammare avtrappning av KBT och hustrutillägg.

För att förhindra att
hustrutillägg fortsättningsvis betalas ut i situationer där del är uppenbart
att det inte är motiverat med ett stöd av detta slag föreslär jag att
reduktionsfaktorn vid inkomstprövningen av hustrutillägg höjs från nuvarande en
tredjedel av sidoinkomsten till 60% av denna. När det gäller de kommunala
bostadstilläggen bör den nuvarande reduktionsfaktorn behållas.

De
ändrade reglerna innebär att hustrulillägget i det tidigare exemplet är helt
borlreduceral när makarnas gemensamma inkomster - pensionen inkluderad — uppgår
till ca 130000 kr.

Ändringen
bör träda i kraft den 1 januari 1984. Den bör avse nybeviljade och i princip
även hustrutillägg som utgår vid ikraftträdandet. För sist- tl Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
40. Bilaga 3

Prop.
1983/84:40 10

nämnda
hustrutillägg bör dock gälla en övergångsregel som innebär att ändringen av
reduktionsfaktorn inte får leda till minskning av det utgående beloppet. Den
som uppbär hustrutillägg för december 1983 bör således garanteras att
hustrutillägget inte till följd av den skärpta inkomstprövningen kommer att
utgå med lägre belopp än i december 1983. Hustrulilläggets storiek kan dock
påverkas av att andra förhållanden ändras. Det är självfallet inte meningen
att den som får en ökning av sidoinkomsten eller en sänkning av
bostadskostnaden skall få behålla del hustrutillägg som utgick när reglerna
trädde i kraft. Vid sådant förhållande bör en ny garantinivå räknas fram med
tillämpning av den tidigare reduktionsfaktorn. Beräkningen skall därvid göras
som om de ändrade förhållandena inträffat i december 1983. Garantinivån bör
inte höjas vid ändringar av basbeloppet.

Den
föreslagna höjningen av reduktionsfaktorn medför alt folkpensionsutgifterna
vid full effekt reduceras med ca 250 milj. kr. per år. För budgetåret 1983/84
beräknas utgiftsbegränsningen till 30 milj. kr. och för budgetåret 1984/85
till 110 milj. kr.

Förslaget
föranleder ändring i 4§ lagen (1962:392) om huslrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

3
Andra åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen inom pensionsområdet

3.1
Reformering av efterlevandepensioneringen

Pensionskommittén
lade år 1981 fram förslag om en omfattande reformering av efterlevandepensioneringen.
Förslaget innebär alt efterlevande-förmånerna i ökad grad inriktas på
efterlevande barn. Nuvarande änkepensionering ersätts av tidsbegränsade och
mera behovsinriklade pensionsförmåner till vuxna efterlevande, lika för män
och kvinnor. Övergångsregler införs som bl. a. innebär att de som är över en
viss ålder eller redan har änkepension inte berörs av de nya reglerna.
Omläggningen innebär att de fortgående kostnadsökningar som följer med de
nuvarande reglerna för änkepension bryts och på längre sikt följs av kraftiga
kostnadsminskningar.

Jag
avser att inom kort återkomma med förslag till proposition till riksdagen om en
reformering av éfterlevandepensioneringen på grundval av pensionskommitténs
belänkande och de remissyttranden som kommit

3.2
Samordning av pensionstillskott med andra inkomster än ATP

Pensionstillskotten
utgör en komplettering till folkpension i form av ålderspension, förtidspension
eller änkepension till pensionärer som inte har ATP eller som har låg ATP.
Tillskottet utgår med samma belopp för ogift som för gift pensionär.

Prop. 1983/84:40 11

Förär
1983 utgör pensionstillskottet till ålders- och änkepension 47% av basbeloppet
medan pensionstillskottet till hel förtidspension utgör 92% av basbeloppet. Jag
har under avsnitt 1.4 föreslagit en viss förstärkning av pensionstillskotten.

I
januari 1983 utgick pensionstillskott till ca 845000 pensionärer. Av dessa
beräknas ca 170000 eller 20% få tillskott med oreducerat belopp. För budgetåret
1983/84 beräknas utgifterna för pensionstillskotten uppgå fill ca 6700 milj.
kr.

Pensionstillskotten
har till syfte att fylla ut pensionen upp till en viss garantinivå för den som
saknar ATP eller har låg ATP. Därför avräknas tillskottet mot utgående
ATP-pension krona mot krona. Däremot görs ingen avräkning på tillskottet mot
annan pension eller annat slag av inkomst.

Att pensionstillskottet på
detta sätt räknas av helt mot ATP medan ingen som helst avräkning sker mot
andra inkomster i form av tjänstepension, kapitalinkomster etc. är inte invändningsfritl.
I det nu aktuella samhällsekonomiska läget måste noga övervägas om de förmåner
som utbetalas är anpassade till den behovssitualion som föreligger. Enligt min
mening finns del därvid anledning all närmare överväga möjligheterna till och
konsekvenserna av en avräkning på pensionstillskotten mot även andra inkomster
än ATP. En genomgång av hithörande frågor har påbörjats inom socialdepartementet
och jag avser att återkomma till regeringen i dessa frågor. Eftersom dessa
frågor har nära samband med hur pensionsförmånerna beskattas bör genomgängen
även omfatta de särskilda skatteregler som gäller för dem som uppbär
folkpension.

4
Begränsning av läkemedelskostnader m. m.

4.1
Gällande regler

Den
allmänna sjukförsäkringen innefattar också regler för ersättning för
läkemedelskostnader. Enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader
m. m. är den enskildes förmåner i fråga om läkemedel uppdelade i tre olika
ersättningsformer nämligen prisnedsatta läkemedel, kostnadsfria läkemedel samt
ett generellt skydd för höga sammanlagda kostnader för läkemedel och sjukvård.
Dessutom reglerar lagen rätt till prisned-sättning för vissa livsmedel och
födelsekonlrollerande medel saml kostnadsfria förbrukningsartiklar vid vissa
sjukdomar.

Kostnadsfria
läkemedel och förbrukningsartiklar är som benämningen anger helt kostnadsfria
för patienten. De läkemedel och förbrukningsartiklar som är kostnadsfria
framgår av en särskild förordning (1981:353) resp. en särskild kungörelse
(1972: 189), där även anges den sjukdom eller del motsvarande tillstånd som
kostnadsfriheten förutsätter.

Övriga
läkemedel och vissa livsmedel saml födelsekonlrollerande medel

Prop. 1983/84:40 12

berättigar
till rabatt av hela kostnaden över 60 kr. och halva kostnaden mellan 20 och 60
kr. Den försäkrades kostnad är alltså maximerad till 40 kr.

Högkostnadsskyddet
är ett samordnat skydd mot höga kostnader för såväl läkemedel som läkarbesök
och sjukvårdande behandlingar. Patienten har ett s.k. 15-kort vari läkarbesök
m.m. stämplas och som efter 15 markeringar ger rätt till befrielse frän
patientavgift under återstoden av en tolvmånadersperiod räknat från första
besöket/inköpet.

Sjukförsäkringens
utgifter för läkemedel under år 1982 uppgick till totalt 2919 milj. kr. Detta
innebar en ökning frän år 1981 med 516 milj. kr. eller 21,5%.

Riksrevisionsverkel
har genomfört en förvaltningsrevision av socialstyrelsens och
riksförsäkringsverkets uppföljning av läkemedelskostnaderna saml verkens
utvärdering av effekterna av läkemedelsförmånerna samt förskrivningsreglerna.

Resultatet
av revisionen har redovisats i en särskild rapport, av vilken framgår att
samhällets kostnader för läkemedel har ökat i snabb takt under 1970-lalet.
Sjukförsäkringens utgifter för läkemedelsersättning har fyr-dubblats mellan
åren 1970 och 1980 medan läkemedelskostnaderna inom den slutna sjukvården har
tredubblats. Den andel patienterna själva svarar för har under denna lid knappt
fördubblats.

4.2
Åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen

4.2.1
Vidtagna åtgärder

Det
samhällsekonomiska läget gör det nödvändigt att noga undersöka alla möjligheter
till utgiftsbegränsningar. Riksrevisionsverket har i sin revisionsrapport
pekat på den kraftiga ökningen av sjukförsäkringens läkemedelskostnader. Medan
sjukförsäkringens kostnader för såväl olika sjukvårdsförmåner som de direkta
sjukpenningutgifterna stabiliserats och tenderar att minska har
kostnadsutvecklingen inom läkemedelsområdet vida överstigit prisindex. Till
detta kommer att riksrevisionsverkel i sin rapport påvisat betydande regionala
variationer i försäljiiingen av läkemedel.

Regeringen
uppdrog den 12 december 1982 åt socialstyrelsen och riksförsäkringsverket att,
efler samråd med riksrevisionsverket, redovisa de åtgärder som verken vidtagit
eller avser att vidta med anledning av riksrevisionsverkets rapport. Verken
skulle vidare lämna förslag till sådana ändringar i lagar och förordningar som
aktualiseras genom rapporten. De kostnadsändringar som åtgärderna beräknas
medföra skulle också redovisas.

Av
den redovisning som verken har lämnat till regeringen i februari 1983 framgår
bl. a. att verken har påböijat ett utvecklingsarbete som tar sikte på åtgärder
för att begränsa kostnaderna för läkemedel. Utvecklingsarbetet innefattar bl.
a. följande projekt:

Prop.
1983/84:40 13

1. Uppföljning av förskrivningsregler och
förmånssystem. Projektet avser att belysa effekterna av nuvarande
förskrivningsregler och förmånssystem samt lämna förslag till förändringar för
att motverka onödiga förskrivningar, förenkla administrationen och begränsa
samhällets läkemedelskostnader.

2. Förändrad läkemedelshantering m.m. vid olika typer
av värd och boende för äldre. Syftet med projektet är att utreda behov och
möjligheter till förändringar i såväl läkemedelshanteringen som regelsystemet för
dessa grupper. På så sätt hoppas man kunna minska kassalionen och åstadkomma
förenklingar i administrationen.

3. Studier genomförs för att förklara skillnader i
regional läkemedelsförskrivning. I delta sammanhang skall också belysas vilka
ekonomiska och medicinska effekter de lokala terapitradilionerna medför.

4. Effektivisering av läkemedelskommittéernas
verksamhet. Kommittéerna är i allmänhet knutna till större sjukhus med uppgift
att vara rådgivande i frågor som rör sjukvårdsinrättningens läkemedelsförsörjning.
Projektet syftar bl. a. till att stimulera till ökat samarbete med
primärvården, där större delen av läkemedelsförskrivningen sker.

I
avvaktan på resultatet av det mera övergripande projektarbetet har dock verken
funnit skäl att med anledning av regeringens uppdrag och pä grundval av vad som
framkommit i riksrevisionsverkets revisionsrapport samt verkens egna
erfarenheter ange vissa avgränsade åtgärder som på kort sikt kan begränsa
statens kostnader för läkemedel. Dessa åtgärder går huvudsakligen ut pä att
göra vissa omfördelningar mellan patientandel och försäkringens andel ulan att
ändra läkemedelsförmånens grundkonstruk-fion. Vidare pekas pä att man utan
vidare utredning bör kunna begränsa rabatteringen av vissa vitaminer och
mineralpreparat.

Vitamin-
och mineralpreparat som kosttillskott

Enligt
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. gäller reglerna om
prisnedsätlning eller kostnadsbefrielse endast läkemedel som förskrivs på
grund av sjukdom. Trots detta förekommer en omfattande receptförskrivning av
vitamin- och mineralpreparat som komplettering av matens normala halt av
vitaminer (kostfillskolt). Enligt riksförsäkringsverket och socialstyrelsen
beräknas försäkringens kostnader för detta till ca 40 milj. kr. per år. Härtill
kommer förskrivningen av vitaminer på direkt medicinska grunder.

Mot
denna bakgrund gav regeringen den 24 mars 1983 socialstyrelsen i uppdrag att
göra en översyn av gällande medicinska indikationer för förskrivning av
vitamin- och mineralpreparat. Socialstyrelsen har i sin redovisning av
uppdraget uppgivit att egentligt medicinskt betingade vitaminbristtillstånd är
sällsynta i vårt land. Det finns därför normalt inte behov av att utöver en
balanserad kost filiföra vitaminer för att förhindra bristtillstånd.
Socialstyrelsen har därför under våren 1983 informerat samtliga

Prop.
1983/84:40 14

läkare om i vilka situationer vitamin- och mineralpreparat
är rabattberätti-gade.

Om de informationsinsatser som nu genomförs av
socialstyrelsen får full effekt beräknar verken att försäkringens utgifter för
ifrågavarande preparat korrimer alt minska med ca 40 milj. kr. per år.

4.2.2 Fortsatt inriktning Ny recepthlankett m.m.

Utöver de utvecklingsprojekt som jag har nämnt under punkt
4.2.1 redovisade verken en pågående utvärdering av en försöksverksamhet med en
ny receptblankett. Huvudsyftet med att införa den nya blanketten är att
förhindra en onödig upplagring av läkemedel i hemmen. Detta skall ske genom alt
läkarna med hjälp av blankettens utformning åläggs all ange med vilka intervall
läkemedlen får utlämnas frän apotek. Avsikten är att den nya blanketten skall
införas över hela landet fr.o.m. våren 1984. Enligt socialstyrelsens bedömning
kommer denna åtgärd att innebära alt olämplig upplagring av läkemedel i hemmen
minskar. Vidare torde blankellens utformning innebära alt problemen med
returiäkemedel reduceras, vilket innebär minskade kostnader för samhället.

Socialstyrelsen redovisar alt enligt gjorda undersökningar
om hur läkemedel används kan det antas att 6-18% av förskriven och uttagen
medicin inte har använts. Den totala försäljningen av läkemedel år 1982 uppgick
till 4,5 miljarder kr. varav 2,9 miljarder föll på sjukförsäkringen. Jag
bedömer därför det rimligt att uppskatta kostnadsminskningen för sjukförsäkringen
på grund av den nya receptblanketlen till ca 50 milj. kr. per år. Denna
kostnadsminskning är således möjlig all uppnå även med en begränsad effekt av
den nya blanketten kombinerad med en aktiv informationsinsats till läkarkåren.

Därutöver bör större minskningar av sjukförsäkringens
utgifter för läkemedel vara möjliga att uppnå med utgångspunkt från de projekt
socialstyrelsen och riksförsäkringsverket har påbörjat. Verken bör därför få
regeringens uppdrag att med utgångspunkt från projekten senast den I april
1984 redovisa möjliga åtgärder för att reducera läkemedelskostnaderna med minst
100 milj. kr. under budgetåret 1984/85.

Jag har i denna fråga haft samråd med statsrådet
Sigurdsen.

4,2.3 Patientavgiften vid läkemedelsinköp

Patientavgiften höjdes senast den 1 januari 1981. Sedan
dess har försäkringens kostnader för läkemedelsförmånerna ökat med 25,5%.
Konsumentprisindex har under samma lid ökat med 19,7%. Mot bakgrund av del
samhällsekonomiska lägel anser jag del nödvändigfatt anpassa patientavgifternas
nivå till prisutvecklingen.

Jag föreslår att den maximala patientavgiften höjs med 10
kr. till 50 kr. per läkemedelsinköp fr. o.m. den I januari 1984.
Prisnedsätlningen för

Prop.
1983/84:40 15

berörda
läkemedel bör därvid ske med hälften av det belopp som överstiger 20 kr. och
med hela det belopp som överstiger 80 kr. De höjda patientavgifterna beräknas
minska sjukförsäkringens kostnader med ca 100 milj. kr. om året.

Telefonförskrivning
av läkemedel

Enligt
nu gällande regler kan recept på läkemedel också meddelas apoteket per
telefon. År 1980 utgjorde dessa telefonrecept ca 13% av det totala antalet
recept. Apoteken tar idag en extra avgift på 5 kr. för varje telefon-förskrivet
läkemedel. Avgiften läggs pä slutsumman för det aktuella receptet och i den
mån denna överstiger 20 kr. svarar därmed sjukförsäkringen för hälften av
avgiften och om slutsumman överstiger 60 kr. svarar försäkringen för hela
avgiften.

Expedieringen
av telefonrecept innebär en administrativ belastning för apoteken. Jag anser
det rimligt all kunden får svara för den administrativa merkostnaden för
telefonrecept även i de fall läkemedelskostnaden överstiger den högsta
ordinarie patientavgiften. Möjligheten att fä läkemedel utlämnade på ett sådant
recept innebär bl. a. att kunden besparas utgiften för ett läkarbesök.

Mot
denna bakgrund föreslär jag att den särskilda expeditionsavgiften för
telefonförskrivna läkemedel inte skall räknas in vid beräkning av läkemedelsrabatten.
Därmed beräknas sjukförsäkringens kostnader minska med ca 12 milj. kr. om året.

Vad
jag här anfört om höjda avgifter samt kostnaden för telefonrecept föranleder en
ändring av 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m.

5
Avgifter inom den öppna sjukvården

5.1
Gällande regler

Sjukvårdsutgifterna
i vårt samhälle finansieras i huvudsak av sjukvårdshuvudmännen,
sjukförsäkringen och patienterna, som svarar för var sin del av kostnaderna. Av
dessa tre finansieringskällor har sjukvårdshuvudmännen och sjukförsäkringen
svarat för huvuddelen av kostnaderna. Patienterna har sedan enhetliga
patientavgifter infördes svarat för en mindre del av kostnaderna.

Sjukförsäkringens
ersättningsregler för öppen sjukvård innebär att pafi-enten vid läkarbesök
betalar en enhetlig avgift på högst 40 kr. per besök i offentlig värd och
vanligen 45 kr. per besök hos privatprakfiserande vårdgivare.
Försäkringskassan betalar sedan en försäkringsersättning till sjukvårdshuvudmannen
resp. läkaren.

Motsvarande
ersättningsregler gäller för sjukvårdande behandling som ulförts av annan
personal än läkare. Patientavgiften är därvid högst 20 kr.

Prop. 1983/84:40 16

per
besök inom offentlig vård och 25 kr. per besök hos privatpraktiserande
sjukgymnast.

Högkostnadsskyddet
för vård och läkemedelskostnader gäller gemensamt för lakar- och
tandläkarordinerade läkemedel saml för läkarvård och sjukvärdande behandling i
privat och offentlig öppen värd. Det innebär i princip att en person sedan han
gjort 15 besök/inköp blir befriad från ytterligare patientavgifter under återstoden
av en tolvmånadersperiod räknat från första besöket/inköpet.

5.2
Överväganden

Angelägenheten
av att begränsa de offentliga utgifterna gör del enligt min mening nödvändigt
att genomföra vissa höjningar av de patientavgifter som tillämpas inom sjukvården.
Del finns också skäl att anpassa patientavgifterna för läkarbesök till den
avgiftsnivå jag har föreslagit för läkemedelsinköp. Mot denna bakgrund
föreslår jag därför alt avgiften för besök hos privatpraktiserande läkare
bestäms till högst 50 kr. fr.o.m. den I januari 1984 och till högst 55 kr. fr.
o. m. den I januari 1985. På motsvarande sätt bör avgiften för besök hos
privatpraktiserande sjukgymnast bestämmas till högst 30 kr. fr. o. m. den I
januari 1984. Jag förutsätter vidare att i samband med fastställande av
sjukförsäkringens ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1985 en
anpassning av patientavgifterna inom den offentliga sjukvården kommer att ske
med hänsyn till dessa avgiftshöjningar och all ersättningen från
sjukförsäkringen därvid justeras ned i motsvarande mån.

Effekten
för den enskilde av höjningarna av patientavgifterna begränsas av det
existerande skyddet mot höga sammanlagda vård- och läkemedelskostnader.

Ändringarna
i patientavgifterna beräknas innebära en begränsning av utgifterna för
sjukförsäkringen med ca 250 milj. kr. för helt år. För budgetåret 1984/85
beräknas utgiflsbegränsningen till 132 milj. kr.

Det
ankommer på regeringen att besluta om här berörda patientavgifter. Jag avser
alt senare under hösten återkomma till regeringen med förslag till förordning
avseende avgifterna under år 1984.

6
Reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse

Enligt
bestämmelserna i lagen om allmän försäkring utgår sjukpenning vid sjukdom som
nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst hälften. Till den som
insjuknar utomlands utges sjukpenning enligt samma regler som om han insjuknat
i Sverige. Sjukpenningen kan dras in eller sättas ned om en som är sjuk reser
till utlandet utan försäkringskassans medgivande. Sådant medgivande lämnas vanligen
om resan inte försvårar tillfrisknandet eller negativt påverkar möjligheterna
till rehabilitering.

Prop.
1983/84:40 17

Vid bedömning av rätten till sjukpenning utomlands möter
försäkringskassorna betydande svårigheter. Möjligheterna till en effektiv
sjukkontroll är mycket begränsade. Läkare i andra länder saknar i allmänhet
kunskaper om den svenska sjukförsäkringen och dess villkor om nedsättning av
arbetsförmågan. Läkarintyg utfärdade av sädana läkare har därför begränsat
bevisvärde. Till följd av utredningssvärigheterna innebär handläggningen av
denna typ av ärenden administrativt sett avsevärt större insatser frän
försäkringskassans sida än övriga sjukpenningärenden. Delta avspeglar sig även
i försäkringsdomslolarnas handläggning av sjukförsäkringsmål. En
oproportioneriigt stor andel av dessa utgörs av mål angående sjukpenning under
utlandsvistelse.

Jag vill nämna alt rätten till ersättning för
sjukvårdskostnader utom riket upphävdes vid utgången av år 1982 av den tidigare
regeringen. Som skäl för denna åtgärd angavs att de administrativa kostnaderna
var betydande. Frågan angavs fä en bättre lösning genom konventioner och
privata försäkringar. I fråga om kortare vistelser utomlands uppgavs
resenärerna dessutom regelmässigt förse sig med en reseförsäkring. Jag anser
att likartade skäl kan anföras för att förändra reglerna för sjukpenning under
utlandsvistelse.

Mot denna bakgrund föreslår jag därför alt sjukpenning
endast utbetalas under vistelse i Sverige. Frän denna regel måste emellertid undantag
göras för personer som insjuknar medan de vistas utomlands för arbete som
utsända av svenska arbetsgivare och är sjukpenningförsäkrade i Sverige.

Dessutom bör undantag göras för personer som är sjuka och
med försäkringskassans medgivande reser utomlands. I dessa fall har ju
insjuknandet skett här i landet och behövlig utredning kan göras före avresan.
Motsvarande bör gälla för personer som uppbär sjukpenning under rehabilitering
med stöd av 3 kap. 8 § lagen om allmän försäkring. Jag vill emellertid betona
alt försäkringskassan måste ha möjlighet att göra den medicinska bedömning som
skall ligga till grund för medgivandet. Denna måste omfatta å ena sidan
sjukdomen och dess inverkan på arbetsförmågan och å andra sidan frågan om
utlandsvistelsen försvårar tillfrisknandet eller möjligheterna till
rehabilitering resp. främjar rehabilitering. Detta förutsätter som huvudregel
att medgivande begärs i så god tid som möjligt, normalt minst en vecka före
avresan, för att möjliggöra bl. a. kontakt med föriroendelä-karen. I brådskande
fall bör givetvis medgivande kunna ges med kortare varsel om nöjaktig utredning
ändå kan åstadkommas.

Medgivandet bör kunna förenas med föreskrifter om
exempelvis giltighetstid, färdsätt och skyldighet att komma in med nytt läkarintyg,
i den mån sådana föreskrifter är påkallade från medicinsk synpunkt.

Av 20 kap. 15 § lagen om allmän försäkring följer också
att bestämmelser i en av Sverige ratificerad konvention tar över lagens
regler. De konventioner om social trygghet som Sverige slutit innehåller
vanligen bestämmelser om att förmåner skall utbetalas även vid vistelse i den
eller de andra fördragsslutande staterna.

Prop. 1983/84:40 18

Mitt förslag beräknas minska försäkringens kostnader med
ca 10 milj. kr. om året.

Vad jag här anfört om sjukpenning under utlandsvistelse
föranleder en ändring av 3 kap. 15 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Som
en följdändring till de nya reglerna om medgivande från försäkringskassan bör
den hittillsvarande regeln i 3 kap. 17 § första stycket b) samtidigt upphävas.

Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som redovisats
finns det anledning att överväga en skärpning av reglerna om bevisningen i
fråga om sjukdomsfall som inträffar utomlands och undersöka andra möjligheter
att förbättra förfarandet även i konventionsfallen. Detta bör diskuteras i överläggningar
med de länder som Sverige har ingått konventioner med. Jag vill påpeka att
kravet på medgivande från försäkringskassan för att en person som är sjuk eller
under rehabilitering skall kunna resa utomlands med bibehållen rätt till
sjukpenning kommer all gälla även i konventionsfall, såvida inte annat följer
av konventionen.

7 Ersättningen till landstingen för barn- och
ungdomstandvård

I samband med all tandvårdsförsäkringen genomfördes efter
beslut av 1973 års riksdag ålades landstingskommunerna värdansvaret för alla
barn och ungdomar upp till 19 års ålder. Tandvården för dessa åldersgrupper
skulle vara avgiftsfri genom folktandvårdens försorg. Övergångsvis gällde vissa
undantag från vårdskyldigheten för barn under 6 år och ungdomar fr. o. m. 17
års ålder.

För alt möjliggöra för alla landsting alt, oavsett
utgångsläge, till oförändrade kostnader fullständigt bygga ut barn- och
ungdomstandvården har alltsedan tandvårdsreformen utgått en särskild ersättning
till tandvårdshuvudmännen. Sådan ersättning utgick för är 1982 med 500 kr. för
varje fullständigt behandlat barn i åldern 3-6 är och med 1 000 kr. för barn
och ungdom i åldern 7-19 år. Från denna ersättning drogs etl belopp som motsvarade
de kostnader landstinget hade för barntandvård före tandvårdsreformen.

Ersättningen är så utformad att fullständig behandling
måste erbjudas under en tolvmånadersperiod för all maximal ersättning skall
utgå. Enligt odonlologisk expertis kan behandlingsintervallen utsträckas till
18 månader utan all barnets tandhälsa äventyras. Pä så sätt kan resurser
frigöras. Ersättningen var vidare avsedd alt i huvudsak utgöra ett stöd för
landstingen under ett uppbyggnadsskede. Under år 1982 uppnåddes en situation
då samtliga landsting kunde uppfylla sitt ansvar för barn- och ungdomstandvården.
Denna måste alltså betraktas som färdigutbyggd.

Mot denna bakgrund anser jag därför att utrymme finns för
en neddragning av försäkringens ersättning för barn- och ungdomstandvården.
Ned-

Prop. 1983/84:40 19

dragningen bör enligt min mening uppgå till 200 milj. kr.
per år räknat frän den I juli 1984. Därmed kommer försäkringens utgifter att
reduceras med detta belopp redan under budgetåret 1984/85. Jag avser att senare
återkomma till regeringen i denna fråga.

8 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen dels föreslår riksdagen att antaga inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2.
lag om ändring
i lagen (1969:205) om pensionstillskott.

3.
lag om ändring
i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunall bostadstillägg till
folkpension.

4.
lag om
upphävande av lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning
av pensionsförmåner m. m.,

5.
lag om ändring
i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m..

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört om övriga kostnadsbesparande åtgärder avseende den allmänna
föi-säkringen.

Prop. 1983/84:40

20
Bilaga 3.1

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs att I kap. 6 8, 3 kap. 15 och 17 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 S, 8 kap.
4 § samt 9 kap. 3 och 4 §S lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

kap.

Inom
den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som anges i denna lag, göras
med anknytning till ett basbelopp.

Basbeloppet
fastställs av regeringen för varje är och utgör 15400 kronor multiplicerat med
det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i
november året före det som basbeloppet avser och prislägel / Juni 1980. Därvid
skall / enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen för tid efter
oktober 1980 förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende
från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt med
tillägg för subventioner. Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Basbeloppet
fastställs av regeringen för varje är och utgör 19400 kronor multiplicerat med
det tal (jämförelsetal) som anger förhällandet mellan det allmänna prisläget i
november året före del som basbeloppet avser och prisläget i november 1982.
Därvid skall bortses från de prisförändringar som intill utgången av år 1983
följer av devalveringen av den svenska kronan i oktober 1982. Basbeloppet
avrundas till närmaste hundratal kronor.

I Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor;

b) är intagen i sådant hem som avses i
12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga med stöd av I
§ andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvård
sanstalt;

kap.

5 §

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a)
fullgör
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär
grundutbildning för kvinnor;

b)
är intagen i
sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga med stöd av I § andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c)
är häktad eller
intagen i kriminalvårdsanstalt;

Lagen omtryckt 1982: 120.

Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan
orsak än sjukdom tagits om hand på del allmännas bekostnad.

Föreslagen lydelse

d) i annat fall än under b) eller c)

sagts av annan orsak än sjukdom

tagits om hand på del allmännas be

kostnad;

e) vistas utomlands i annat fall

än då den försäkrade insjuknar me

dan han utför arbete som utsänd av

en arbetsgivare med verksamhet

här i riket eller .som sjöman anställd

på svenskt handelsfartyg eller un

der sjukdom eller i fall som avses i

8 § andra stycket reser till utlandet

med försäkringskassans medgivan

de.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem
för värd eller boende enligt socialtjänstlagen (1 980:620) som ger vård och
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen
minskas pä det sätt som framgår av 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till
försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får
vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

17 § Sjukpenning må indragas eller skäligen nedsättas, om
försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person,
som av den allmänna försäkringskassan erhållit uppdrag att verkställa
sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistel- b) under sjukdom ändrar vistelseort utan all
underrätta den all- seorl utan att underrätta den allmänna försäkringskassan
därom el- manna försäkringskassan.

ler avreser till utlandet, där ej kassan medgivit att
sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan
giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 S första stycket,

anmäla sådan ändring i sina inkomstförhällanden, som är av betydelse för

rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek.

Angående nedsättning eller indragning i andra fall av
ersättning som här avses stadgas i 20 kap. 3 §.

) kap.

2 §

Ålderspension
utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat nittiofem procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till
pension enligt 1 § första stycket, sjuttiosju och en halv procent av basbeloppet.
Åtnjuter maken enligt 7 kap.

Ålderspension
utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat nittiosex procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension eller förlids-pension eller äger sätt till
pension enligt I 8 första stycket, sjuttioåtta och en halv procent av basbeloppet.
Åtnjuter maken enligt 7 kap.

Prop.
1983/84:40

Förestagen
lydelse

2 S andra eller tredje stycket två tredjedelar av hel
förtidspension eller halv förtidspension, utgår dock ålderspension i förra
fallet med åt-tiojyra och en tredjedels och i senare fallet med åttiosju och
enjjärde-dels procent av basbeloppet.

Nuvarande lydelse

2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar av hel
förtidspension eller halv förtidspension, utgår dock ålderspension i förra
fallet med åt-liotre och en tredjedels och i senare fallet med åttiosex och en
fjärdedels procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med månad,
varunder den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem
tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den inånad varunder den försäkrade fyller sexiiofem år. Om pensionen
börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex
tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå Ibiflutit från
ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid må
hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den
försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit
tilläggspension i form av ålderspension eller icke varit berättigad till
folkpension.

Hel förtidspension
utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för är räknat
nittiosex eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i form av
ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6
kap. I S första stycket, sjuttioåtta och en halv procent av basbeloppet. Åtnjuta
båda makarna förtidspension och är pensionen för endera eller båda sådan som
i 2 § andra eller tredje stycket sägs, skall dock vid beräkning av pension
hel förtidspension utgöra, om tvä tredjedelar av hel förtidspension utgår
till andra maken, åttiofyra och en tredjedels och, om halv förtidspension
utgår till denne, åttio.sju och en fjärdedels procent av basbeloppet.

7 kap 4 § Hel förtidspension utgör, där ej annat följer av
vad i andra stycket sägs, för är räknat nittiofem eller, för gift försäkrad
vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension enligt 6 kap. I S första stycket, sjuttiosju och
en halv procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är
pensionen för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket
sägs, skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två
tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, åttiotre och en
tredjedels och, om halv förtidspension utgår till denne, åttiosex och en fjärdedels
procent av basbeloppet.

Om förtidspension utgår för lid efler del all
ålderspension med stöd av 6 kap. 3 § upphört att utgå. skall förtidspensionen
minskas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.

8 kap.

4 §

Änkepension utgör, där ej annat Änkepension
utgör, där ej annat

följer av vad nedan sägs, för år räk- följer av vad
nedan sägs, för år räk-

Prop. 1983/84:40 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nat nittiofem procent av basbelop- nat nittiosex
procent av basbelop

pet, pel.

Utgår änkepension med tillämpning av I § första stycket b)
och hade den pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid
den tidpunkt, som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en
femtondel för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid
mannens död eller vid nämnda lidpunkt understiger femtio.

Om änkepension utgår för tid efter det att ålderspension
med stöd av 6 kap. 3 § upphört att utgå, skall änkepensionen minskas med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §S.

9 kap.

3 §=

Alltefter hjälpbehovels omfalt- Alltefter hjälpbehovels omfatt

ning eller merutgifternas storlek ut- ning
eller merutgifternas storiek ut

gör handikappersättning för år räk- gör
handikappersättning för år räk

nat iejrrio/re, rr/oår/o £'//er//-e/;/o- nat
sextiofem, femtio eller trettio

två procent av basbeloppet. fyra
procent av basbeloppet.

Handikappersättning kan begränsas till viss lid. Behovet
av handikappersättning skall omprövas i samband med beslut om förtidspension
och då den försäkrade tillerkännes ålderspension enligt denna lag.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk

rad som är blind utgör för tid före rad
som är blind utgör för tid före

den månad, dä hel ålderspension el- den
månad, dä hel ålderspension el

ler hel förtidspension enligt denna ler hel förtidspension enligt denna

lag börjar utgå, för år räknat sex- lag
börjar utgå, för år räknat sextio-

tiotre procent av basbeloppet. För yi-w procent av basbeloppet. Förtid

lid därefter utgör ersättningen tret- därefter
utgör ersättningen trettio-

tiotvå procent av basbeloppet om ej fyra
procent av basbeloppet om ej

stödbehovet ger anledning till högre stödbehovet
ger anledning till högre

ersättning. ersättning.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk

rad som är döv eller gravt hörsel- rad
som är döv eller gravt hörsel

skadad utgör trettiotvå procent av skadad
utgör trettiofyra procent av

basbeloppet om ej stödbehovet ger basbeloppet
om ej stödbehovet ger

anledning till högre ersättning. anledning
till högre ersättning.

9 kap.

4 §'

Försäkrad förälder äger för värd av barn som ej fyllt
sexton är rätt till vårdbidrag om barnet på grund av sjudkom, psykiskt
utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov
av särskild tillsyn och vård. Vid bedömningen av rätt till värdbidrag skall
även beaktas sädana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom
eller handikapp. Vårdar föräldern fiera handikappade barn som ej fyllt sexton
år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på del sammanlagda behovet av
tillsyn och vård saml merkostnadernas omfattning.

- Senaste lydelse 1982:231. ■'Senaste lydelse 1982:
778

Prop.
1983/84:40 24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vårdbidrag utgår allt efler tillsyns- och vårdbehovets
omfattning och merkostnadernas storlek med belopp motsvarande hel eller halv
förlids-pension till ensamstående jämte pensionstillskott som svarar mot pensionen.

Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som
ersättning för merkostnader. Denna ersättning bestäms till följande procent av
basbeloppet:

15% om merkostnaderna uppgår 17% om merkostnaderna uppgår

till 15 men inte i2% av basbelop- till
17 men inte 34%i av basbelop

pet; pel;

32% om merkostnaderna uppgår 34 %i om merkostnaderna uppgår

till 32
men inte 48%,; till 34 men inte 50%;

48%o om merkostnaderna uppgår 50%> om merkostnaderna uppgår

till 48
men inte 6i%; till 50 men inte 65%;

6J% om merkostnaderna uppgår 65%, om merkostnaderna uppgår

till
63%> eller däröver. till 65%/ eller däröver.

Vårdbidraget kan begränsas till viss tid. Behovet av
bidrag skall omprövas minst vart annat år, om del inte finns skäl för
omprövning med längre mellanrum.

Om föräldern tillfälligt är förhindrad att vårda barnet
utgår vårdbidrag under sådant avbrott som varar högst sex månader. Föreligger
särskilda skäl kan vårdbidrag utgå även under ett avbrott som varar ytterligare
högst sex månader.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller för tid före
ikraftträdandet.

2.
Bestämmelserna
i I kap. 6 § i dess nya lydelse skall tillämpas första gången vid
fastställandet av basbeloppet för år 1984.

3.
För den som vid
ikraftträdandet uppbär vårdbidrag enligt 9 kap. 4 S med ersättning för
merkostnader bestämd till 15, 32, 48 eller 63 procent av basbeloppet skall, så
länge som behovet av vårdbidrag inte har omprövats på annan grund, ersättningen
för dessa kostnader därefter utgöra 17, 34, 50 respektive 65 procent av
basbeloppet.

4.
För den som
vistas utomlands med rätt till sjukpenning vid ikraftträdandet tillämpas de
nya bestämmelserna i 3 kap. 15 S inte under den pågående sjukperioden.

Prop.
1983/84:40 25

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs alt 2 och 2 a SS lagen (1969:205) om
pensionstillskott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2S'

Pensionstillskottet till ålderspen- Pensionstillskottet
till ålderspen

sion eller änkepension är fyrtiosju sion
eller änkepension in fyrtioåtta

procent av basbeloppet enligt I procent av
basbeloppet enligt 1

kap. 6S lagen (1962:381) om all- kap. 6§
lagen (1962:381) om all

män försäkring, om inte annat följer män
försäkring, om inte annat följer

av bestämmelserna i andra och av
bestämmelserna i andra och

tredje styckena. tredje styckena.

För den som har börjat att ta ut sin ålderspension
tidigare eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem är är
pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första stycket angivna
procenttalet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall minskas
eller ökas enligt 6 kap. lagen om allmän försäkring.

Pensionstillskottet
till änkepension, som enligt 8 kap. 4 S andra eller tredje stycket lagen om
allmän försäkring betalas ut med minskat belopp, är det belopp som framkommer
om det i första stycket angivna procenttalet minskas i motsvarande mån.
Pensionstillskottet till halv ålderspension är hälften av det pensionstillskott
som angivits i första eller andra stycket.

2 a S=

Pensionstillskottet till förtidspen- Pensionstillskottet
till förtidspen

sion är nittiotvå procent av basbe- sion
år nittiosex procent av basbe

loppet enligt I kap. 6 S lagen loppet
enligt 1 kap. 6 S lagen

(1962:381) om allmän försäkring, (1962:381)
om allmän försäkring,

om inte annat följer av beslämmel- öm
inte annat följer av bestämmel

serna i andra stycket. serna i andra stycket.

För den som har två tredjedelar av hel förtidspension
eller halv förtidspension är pensionstillskottet motsvarande andel av det
pensionstillskott som anges i första stycket. För den som får förtidspension
för lid efler det att ålderspension upphört att betalas ut enligt 6 kap. 3 S
lagen om allmän försäkring skall pensionstillskottet minskas i motsvarande män
som förtidspensionen minskas enligt 7 kap. 4 S andra stycket lagen om allmän
försäkring.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande för lid före ikraftträdandet.

Senaste Ivdelse 1982: 230. Senaste Ivdelse 1982:230.

Prop. 1983/84:40 26

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt

bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs all 4S lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Huslrutillägg
och kommunall bo- Huslrutillägg minskas med tre

stadstillägg minskas med en tredje- femtedelar och kommunalt
bo-

del av den del av den pensionsbe- stadstillägg med en tredjedel av den

rälligades årsinkomst som över- del av den pensionsberättigades

stiger 750 kronor för den som är gift årsinkomst som överstiger 750 kro-

och I 000 kronor för annan. nor
för den som är gift och 1000

kronor för annan.

Minskning skall, där rätt till såväl huslrutillägg som
kommunalt bostadstillägg föreligger, göras försl ä bostadstillägget och
därefter å hustrutilläg-gel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Äldre
bestämmelser gäller

fortfarande för lid före ikraftträdandet.

2. För den som vid ikraftträdandet uppbär huslrutillägg
skall tillägget

fortsättningsvis utgå med en garanlinivä som motsvarar det belopp som

utgick för december 1983. Om ändrade förhållanden medför att huslrulill-

lägget skulle minskas vid tillämpning av de äldre bestämmelserna skall

garanlinivån dock sänkas till delta lägre belopp.

Lagen omtryckt 1976: 1014. Senaste lydelse 1980: 1037.

Prop. 1983/84:40 27

4
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1982:1232) om tilläggsbelopp till

basbeloppet
vid beräkning av pensionsförmåner m. m.

Härigenom
föreskrivs att lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid
beräkning av pensionsförmåner m. m. skall upphöra att gälla.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1984. Den upphävda lagen skall dock tillämpas
i fråga om beräkning av pensionsförmåner m. m. för lid före ikraftträdandet.

Prop.
1983/84:40 28

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 S lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvar(U]de
lydelse

I andra fall än som avses i 2 S skall det fastställda
priset för samtidigt på grund av sjukdoin förskrivna och inköpta läkemedel
sättas ned med hälften av det belopp som överstiger 20 kronor och hela det
belopp som överstiger 60 kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras
mer än en gång, gäller nedsätlningen köpesumman vid varje avsett
expeditionstillfälle.

Föreslagen lydelse

3 §

I andra fall än som avses i 2 S skall det fastställda
priset för samtidigt på grund av sjukdom förskrivna och inköpta läkemedel
sättas ned med hälften av det belopp som överstiger 20 kronor och hela det
belopp som överstiger 80 kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras
mer än en gång, gäller nedsätlningen köpesumman vid varje avsett
expeditionslillfälle. Vid beräkning av prisnedsättningen beaktas inte den
avgift som kan ha uttagits för expedition av telefonförskrivna läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när
skyddsläkemedel i annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till
havande eller ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsätlning enligt denna paragraf kan regeringen
undanta ett visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första
stycket.

Denna lag
träder i kraft den I januari 1984.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40_______________ Bilaga 4

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 1

Bilaga
4

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Boström

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER
INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

D.
Järnvägar

D
1. Statens järnvägar. Som planeringsram för statens järnvägars (SJ) långsiktiga
investeringsverksamhet har genom 1980 års struklurplan för SJ (prop.
1980/81:20, TU 6, rskr 101) lagts fast en i reala termer genomsnittlig årlig
ökning av den totala investeringsvolymen vid SJ på 5% per år under en
femårsperiod. Femårsperioden avslutas i och med budgetåret 1985/86. För
innevarande budgetår uppgår SJ:s investeringsram till 2016 milj. kr. För
budgetåret 1984/85 har SJ begärt en investeringsram på 2 330 milj. kr. Jag
bedömer det nödvändigt med över liden fortsall hög investeringsnivå i
järnvägstrafiken för all SJ skall kunna uppnå de ekonomiska mål som
statsmakterna ställt upp för verksamheten och för alt SJ skall kunna
tillhandahålla ett järnvägsnät med den kvalitet och omfattning som statsmakterna
år 1979 lagt fast från trafikpolitiska utgångspunkter. På senare lid har SJ
utöver utökade ordinarie invesleringsanslag fått betydande belopp för
lidigarelagda investeringar m.m. i sysselsättningsfrämjande syfte. Sedan
hösten 1982 har på delta sätt anvisats nära 450 milj: kr. Med hänsyn härfill
och till behovet av att begränsa utgifterna pä statsbudgeten bedömer jag dock f
n. del nödvändigt att sänka investeringsnivån. Jag har härvid räknat med en neddragning
av investeringsramen för budgetåret 1984/85 med netto 200 milj. kr. Härvid har
beaktats behovet av statliga insatser på 100 milj. kr. i enlighet med den
uppgörelse som nyligen träffals mellan Stockholms läns landsting, SJ och staten
beträffande lokaltågstrafiken i Stockholmsregionen. Jag avser all återkomma
till riksdagen senare denna dag med en särskild proposition som rör avtalet
samt i budgetproposi-

1 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 40. Bilaga 4

Prop. 1983/84:40 2

tionen vad gäller förutsättningen för och effekterna av
den av mig nu förordade neddragningen av SJ:s investeringsram. Jag hemställer
att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om SJ:s
investeringar.

H. Telekommunikationer

Hl. Teleanläggningar m.m. 1 årets
kompletteringsproposition (prop. 1982/83: 150. bil. I. s. 71) anmälde finansministern att en arbetsgrupp
inom regeringskansliet säg över vissa frågor som rör finansieringen av televerkets
investeringar och formerna för statsmakternas styrning av televerket. Som ett
resultat av denna översyn har televerket lagt fram ett förslag till treärsplan
för perioden 1984/85-1986/87. Jag avser att återkomma i budgetpropositionen
med förslag till ställningstaganden med anledning av treärsplanen. Redan nu
vill jag i samråd med finansministern anmäla att jag därvid kommer alt föreslå
åtgärder som medför en förstärkning av statsbudgeten med ca 300 milj. kr. fr.
o. m. budgetåret 1984/85. Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen
tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om
finansieringen av televerkets verksamhet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40__________________ Bilaga 5

Finansdepartementets verksamhetsområde

Bilaga
5

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Feldt

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ATGÅRDER
INOM FINANSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

1
Inledning

I
del föregående har lämnats en redogörelse för del ekonomiska lägel och de olika
inslagen i det ekonomisk-politiska program som nu läggs fram. Jag skall nu la
upp den närmare utformningen av åtgärderna på beskatl-ningsområdet. Del är
fråga om en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten och en höjning av
försäljningsskatten på motorfordon. Vidare tar jag upp tekniska följdändringar
till de förslag chefen för socialdepartementet har lagt fram i fråga om
utformningen av folkpensionerna.

2
Förmögenhetsbeskattningen

Förmögenhetsskatt
utgår enligt lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, SFL.
Förmögenhetsskatten för fysiska personer tas ut enligt en progressiv
skatteskala med en viss procent av den beskattningsbara förmögenheten.
Förmögenheler som understiger 400000 kr. är fria från skatt. Del lägsta
förmögenhetsskatleskiktet är 400000-600000 kr. och där är skatteuttaget 1,5%.
Det högsta skatteuttaget är 3% och träffar förmögen-helsdelar som översfiger I
800000 kr; (11 § I mom. SFL). Makar och vissa med makar jämställda sammanboende
liksom föräldrar och hemmavarande barn under 18 år sambeskatlas (12 S I mom.
SFL).

Vissa juridiska
personer - dock ej aktiebolag och ekonomiska föreningar - är också skyldiga
att betala förmögenhetsskatt (6 S I mom. SFL). Dödsbon, familjestiftelser m.fi.
beskattas därvid enligt samma skala som fysiska personer. Vissa samfund,
föreningar och andra juridiska personer betalar i stället en proportionell
skall på 1.5"/(h, av sin
beskattningsbara förmögenhet. 1 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 40. Bilaga 5

Prop.
1983/84:40 2

Nuvarande skatteskala kom till genom lagstiftning förra
hösten (prop. 1982/83: 50 bil. 2. SkU 15, rskr 106, SFS 1982: 1190), som etl
led i regeringens ekonomisk-politiska åtgärder. Skatteuttaget höjdes då i alla
skikten med 0,5 procentenheter. För att bl. a. motverka effekterna av de höjda
taxeringsvärdena vid 1981 års allmänna fastighetstaxering hade skatteuttaget
tidigare sänkts kraftigt.

Av skäl som jag tidigare har redovisat bör nu en
tillfällig skärpning av förmögenhetsbeskattningen genomföras. Skärpningen bör
främst träffa alla nu skattepliktiga förmögenheter som innehas av fysiska
personer och andra progressivt beskattade skattskyldiga. Jag föreslär att
skatteuttaget genomgående höjs med en procentenhet i alla skikten i skalan vid
1984 års taxering. Därutöver anser jag det befogal att sänka gränsen för
skaltefrihet. Som jag tidigare har nämnt är förmögenheter som understiger
400000 kr. f. n. undantagna från beskattning. Jag föreslår att
skatlepliktsgränsen sänks till 300000 kr. och att skatteuttaget i det nya
lägsta skiktet mellan 300000 kr. och 400000 kr. sätts till 1%. Förslaget medför
en ökning av skatteintäkterna med drygt 900 milj. kr.

Skärpningen av skatteuttaget skall som jag tidigare nämnt
enbart gälla vid 1984 års taxering. Därefter kommer således nu gällande
skatteskala alt fillämpas. Reglerna för 1984 års taxering bör tas in i en
särskild lag.

3 Försäljningsskatt på motorfordon

Försäljningsskatt på personbilar, lätta lastbilar och
bussar samt på motorcyklar utgår enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt
på motorfordon. Försäljningsskatten utgår för personbilar med en Ijänstevikl av
mer än 400 kg, för bussar med en totalvikt av högst 3000 kg, för lastbilar med
skåpka-rosseri och med en total vikt av högst 3000 kg och för motorcyklar
oavsett vikten.

Skatten beräknas för samtliga fordonstyper efter
tjänsteviklen.

För personbilar, lastbilar och bussar är skallen 2 kr. 30
öre per kg, med ett tillägg av 190 kr. per varje fullt femtiotal kg varmed
tjänsteviklen överstiger I 600 kg.

För motorcyklar tas skallen ut efler 4 olika viklklasser,
med en skatt varierande mellan 420 kr. och I 400 kr.

Försäljningsskatten, före den I april 1978
omsättningsskatten pä motorfordon, var ursprungligen beräknad så att skatten
schablonmässigt skulle motsvara ca 12% av fordonens försäljningsvärde. Den
senaste generella höjningen skedde är 1973, varvid skatten i genomsnitt kom att
utgöra ca 11 % av fordonens pris i detaljhandeln.

Prisökningarna på motorfordon sedan år 1973 har medfört
all försäljningsskattens del av priset på nya fordon har sjunkit väsentligt.
För vanliga typer av personbilar utgör försäljningsskatten nu omkring 4-6%. För

Prop.
1983/84:40 3

vissa
lyxbilar och sportbilar kan skatteandelen vara ändå lägre, ner till omkring 1
%. För motorcyklar är försäljningsskattens del av priset ofta endast ca 3 %
eller ändå lägre.

Mot
bakgrund av den nu angivna utvecklingen anser jag att del nu är motiverat med
en generell höjning av försäljningsskatten. Det kan inte nu komma i fråga att
göra höjningen så stor att den ursprungliga nivån återställs. Enligt min
mening är en lämplig avvägning att skatten nu höjs med 40% för personbilarna
och de lätta lastbilar och bussar för vilka försäljningsskatt tas ut. För
motorcyklar bör höjningen vara något större mot bakgrund av att
försäljningsskatten för dessa nu är mycket låg i förhållande till deras pris i
handeln. Jag förordar att höjningen för dessa fordon bestäms till ca 60%.

Den
förordade höjningen av försäljningsskatten kan beräknas medföra en ökning av
statens intäkter med ca 230 milj. kr. per år vid oförändrad försäljningsvolym.

Höjningen
bör genomföras från den I januari 1984.

4
Folkpensionärernas skattelättnader

Chefen
för socialdepartementet har i det föregående föreslagit vissa ändrade regler
beträffande beräkning av pensioner och andra förmåner enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Förslaget innebär bl. a. att folkpensionens grundnivå
höjs.

De
sålunda föreslagna ändringarna nödvändiggör vissa förändringar beträffande
reglerna om extra avdrag för folkpensionärer. Ändringarna är uteslutande av
teknisk natur. Sådana ändringar bör också göras i reglerna om
folkpensionärernas deklarationsplikt. Jag vill först nämna alt reglerna om
extra avdrag för ålderspensionärer i huvudsak är utformade enligt den principen
all den folkpensionär som endast uppbär grundförmåner, dvs. ålderspension jämte
ett pensionstillskott, skall medges så stort extra avdrag att någon skatt inte
skall påföras. Vid stigande inkomst avlrappas del extra avdraget successivt.
Även innehav av skattepliktig förmögenhet kan påverka storieken av avdraget i
fråga. Grunderna för beräkning av det extra avdraget föreslås inte i något
avseende förändrade.

Pensionsförmånerna
för år 1983 har beräknats med utgångspunkt i det för året gällande basbeloppet
ökat med 300 kr. För all upprätthålla den ovan nämnda principen om full
skattefrihet för de folkpensionärer som endast uppbär grundförmåner föreslår
jag all det extra avdraget vid 1984 års taxering beräknas med utgångspunkt i
det för år 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kr. Motsvarande ändring
behövs i reglerna om deklarationsplikt.

ti Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 5

Prop.
1983/84:40

5
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om Ullfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten,

2. lag om ändring i lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon,

3. lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928:370),

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.1.

Lagförslagen avser främst
procentsatser, belopp m. m. och är således av den beskaffenheten att lagrådets
hörande skulle sakna betydelse. Med hänsyn härtill och till ärendets brådskande
natur anser jag all lagrådets yttrande över förslagen inte bör inhämtas.

6
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.

Prop. 1983/84:40 5

Underbilaga
5.1

1
Förslag till

Lag
om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten

Härigenom
föreskrivs följande.

Vid
1984 års taxering skall, i stället för vad som sägs i 10 § första stycket och
11 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, gälla

dels att fysiska personer,
dödsbon, utländska bolag och i 10 S I mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt angivna familjestiftelser inte skall betala statlig
förmögenhetsskatt, om den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 300000
kr.,

dels att den statliga
förmögenhetsskatten för de nämnda skattskyldiga skall utgöra:

när den beskattningsbara
förmögenheten inte överstiger 400000 kr.: en procent av den del av den
beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 300000 kr.;

när den beskattningsbara
förmögenheten överstiger 400000 men inte 600000 kr.: I 000 kr. för 400000 kr.
och 2,5% av återstoden;

600000 men inte 800000
kr.: 6000 kr. för 600000 kr. och 3 % av återstoden; 800000 men inte 1800000
kr.: 12000 kr. för 800000 kr. och 3,5% av återstoden; 1 800000 kr.: 47000 kr.
för 1 80000 kr. och 4% av återstoden.

Denna
lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
kommit ut frän trycket i Svensk författningssamling.

Prop.
1983/84:40 6

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon

Härigenom
föreskrivs att 8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Skatten utgår för personbil, buss och lastbil med 2 kronor
och 30 öre per kilogram ijänstevikt. Överstiger tjänsteviklen I 600 kilogram,
utgår ytterligare skatt med 290 kronor för varje fullt femtiotal kilogram varmed
tjänstevikten överstiger I 600 kilogram. Skatten beräknas till helt tiotal
kronor så att överskjutande krontal bortfaller.

Skatten
utgår för motorcykel med 420 kronor om tjänstevikten ej överstiger 75 kilogram,
med 550 kronor om tjänstevikten är högre men ej överstiger 160 kilogram, med
840 kronor om tjänsteviklen är högre än 160 kilogram men ej överstiger 210
kilogram, samt i annat fall med 1400 kronor.

8§

Föreslagen
lydelse

Skatten utgår för personbil, buss och lastbil med 3 kronor
och 20 öre per kilogram tjänstevikt. Överstiger tjänstevikten I 600 kilogram,
utgår ytterligare skatt med 400 kronor för varje fullt femtiotal kilogram varmed
tjänsleviken överstiger 1600 kilogram. Skatten beräknas till heh tiotal kronor
så att överskjutande krontal bortfaller.

Skatten
utgår för motorcykel med 670 kronor om tjänstevikten inte överstiger 75
kilogram, med 880 kronor om tjänste vikten är högre men inte överstiger 160
kilogram, med 1350 kronor om tjänstevikten är högre än 160 kilogram men inte
överstiger 210 kilogram, saml i annat fall med 2240 kronor.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

Prop.
1983/84:40

3
Förslag till

Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs
att punkt 2 av anvisningarna till 50 S kommunal skallelagen (1928: 370) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2.' Vid bedömningen av
om skattskyldigs inkomst till icke obetydlig del utgjorts av folkpension iakttages
följande. Som folkpension räknas icke barnpension eller vårdbidrag. Den
omständigheten alt folkpension under etl beskattningsår utgått med ett ringa
belopp t. ex. till följd av att folkpensionen icke åtnjutits under hela
året, utgör icke hinder mot att medgiva den skattskyldige avdrag. Avgörande
för bedömningen i detta fall är huruvida folkpensionen, om den utgått i full
utsträckning, utgjort en icke obetydlig del av inkomsten. Som folkpension
behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen om
pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott.

Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer fastställer närmare föreskrifter för
avdragsberäkningen enligt nedan angivna grunder.

Avdraget
skall i första hand be- Avdraget skall i första hand be-

stämmas med hänsyn till
storleken stämmas med hänsyn till storleken

av den skattskyldiges
taxerade inkomst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Överstiger
denna inkomst inte visst högsta belopp, skall avdraget beräknas till vad som
behövs för att den skatl-skyldige inte skall påföras högre statligt
beskattningsbar inkomst än 7500 kronor. Detta högsta inkomstbelopp motsvarar
taxerad inkomst för skattskyldig som under beskattningsåret inte haft annan
inkomst än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen om pensionstillskott
samt åtnjutit avdrag endast med 100 kronor enligt 33 § 2 mom. första stycket.
För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift
vars make uppbär folkpension, beräknas del högsta inkomstbeloppet med utgångspunkt
från en pension utgörande 77,5 procent av basbeloppet.

av den skattskyldiges
taxerade inkomst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Överstiger
denna inkomst inte visst högsta belopp, skall avdraget beräknas till vad som
behövs för att den skattskyldige inte skall påföras högre statligt
beskattningsbar inkomst än 7500 kronor. Detta högsta inkomstbelopp motsvarar
taxerad inkomst för skattskyldig som under beskattningsåret inte haft annan
inkomst än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen om pensionstillskott
samt åtnjutit avdrag endast med 100 kronor enligt 33 § 2 mom. andra stycket.
För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift
vars make uppbär folkpension, beräknas det högsta inkomstbeloppet med utgångspunkt
från en pension utgörande 78,5 procent av basbeloppet.

'
Senaste lydelse 1981:999.

Prop. 1983/84:40 * 8

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

För
övriga skattskyldiga beräknas För övriga skattskyldiga beräknas

det med utgångspunkt från en pen- det med utgångspunkt från en pen

sion utgörande 95 procent av bas- sion utgörande 96 procent av bas

beloppet. Sistnämnda beräknings- beloppet. Sistnämnda beräknings

grund gäller också om gift skatt- grund gäller också om gift skatt

skyldig under viss del av beskatt- skyldig under viss del av beskatt

ningsåret uppburit folkpension med ningsåret uppburit folkpension med

belopp som tillkommer gift vars belopp som tillkommer gift vars

make uppbär folkpension, och un- make uppbär folkpension, och un

der återstoden av året uppburit der återstoden av året uppburit

folkpension med belopp som till- folkpension med belopp som till

kommer gift vars make saknar folk- kommer gift vars make saknar folk

pension, pension.

Om
skatlskyldigs statligt taxerade inkomst överstiger det högsta inkomstbeloppet
enligt föregående stycke, reduceras avdraget med belopp motsvarande 66 2/3
procent av laxerad inkomst mellan det belopp vid vilket högsta extra avdrag
utgår och ett belopp som är 3 basenheter större, med 40 procent av taxerad
inkomst inom ett därpå följande inkomstskikl av 1,5 basenheters bredd och med
33 1/3 procent av taxerad inkomst därutöver.

Det
avdrag som beräknas med hänsyn till skattskyldigs statligt taxerade inkomst
jämkas, om värdet av skatteplikfig förmögenhet överstiger 90000 kronor. Om
förmögenhetsvärdel överstiger 150000 kronor, skall avdrag inte medges.
Fastighet, som avses i 24 § 2 mom., saml sådan bostadsbyggnad med tillhörande
tomt på jordbruksfastighet, som används som bostad av den skattskyldige, skall
inräknas i förmögenhetsvärdet med belopp som motsvarar 1/10 av skillnaden
mellan fastighetens respektive bostadsbyggnadens och tomtens taxeringsvärde
året före taxeringsåret och lånat kapital, som nedlagts i fastigheten
respektive i bostadsbyggnaden och tomten i den män skillnaden inte överstiger
250000 kronor. Är skillnaden större beräknas värdet till 25000 kronor jämte den
del av skillnaden som överstiger 2500(X) kronor. Vid beräkning av hur stort
lånat kapital som lagts ner i bostadsbyggnaden och tomten, skall pä dessa anses
belöpa sä stor del av låneskulderna i förvärvskällan som byggnadens och
tomtmarkens taxeringsvärde utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i
förvärvskällan inklusive byggnaden och tomtmarken. Har den skattskyldige eller
hans make flera sådana fasligheter, som avses här, gäller bestämmelserna endast
för en fastighet och då i första hand för fastighet som utgör stadigvarande
bostad för den skatlskyldige.

Här
ovan angivna grunder för avdragsberäkningen får frångås, när särskilda
omständigheter föranleda det.

Vid
beräkning av avdrag för gift skaltskyldig iakttages bestämmelserna i 52 § 1
mom. sista stycket.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års
taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen av extra avdrag ske
med utgångspunkt i del för år 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kronor.

Prop1983/84:40

4
Förslag till

Lag
om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs
att 22 § 3 mom. taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

22 §

Nuvarande lydelse

3
mom.' Skattskyldig, som uppburit folkpension, är med undantag som anges i
andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration endast om
hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än
belopp motsvarande intäkten för skattskyldig, som under beskattningsåret inte
haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen
(1969:205) om pensionstillskott. För gift skattskyldig, som uppburit
folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension,
beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 77,5 procent av
basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt från
en pension utgörande 95 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund
gäller också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret
uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension,
och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer
gift vars make saknar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av
ålderspension, förtidspension, änkepension och hustrutillägg. Som folkpension
räknas inte barnpension eller vårdbidrag.

Föreslagen lydelse

3
mom. Skattskyldig, som uppburit folkpension, är med undantag som anges i andra
stycket skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration endast om hans
brutto-inläkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än
belopp motsvarande intäkten för skallskyldig, som under beskattningsåret inte
haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen
(1969:205) om pensionstillskott. För gift skattskyldig, som uppburit
folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension,
beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 78,5 procent av
basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt från
en pension utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund
gäller också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret
uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension,
och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer
gift vars make saknar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av
ålderspension, förtidspension, änkepension och hustrutillägg. Som folkpension
räknas inte barnpension eller vårdbidrag.

'
Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1975: 773. - Senaste lydelse 1981: 1003.

Prop.
1983/84:40 10

Bestämmelserna
i första stycket gäller inte om den skatlskyldiges make är skyldig alt utan
anmaning avlämna självdeklaration, om den skattskyldige har varit bosatt i
riket endast en del av beskattningsåret eller om garantibelopp för fastighet
skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för honom. Bestämmelsen gäller inte
heller i fråga om ogift skaltskyldig om hans skattepliktiga
förmögenhetstillgångar överstiger 90000 kronor och i fråga om gift skattskyldig
om makarnas gemensamma skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 180000
kronor.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års
taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen ske med utgångspunkt i
det för 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kronor.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40__________________ Bilaga 6

Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 1

Bilaga
6

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Hjelm-Wallén såvitt avser punkterna I och 4-10; statsrådet Göransson
såvitt avser punkterna 2 och 3

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER
INOM UTBILDNINGSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1]
Inledning

Min
anmälan av detta avsnitt sker efter samråd med statsrådet Ingvar Carisson och
statsrådet Göransson.

Under
de närmaste åren inträffar en kraftig minskning av antalet elever i grundskolan
som redan den innebär betydande svårigheter för den skolorganisation som har
byggts upp. Vidare ställs stora krav på insatser också inom
utbildningsdepartementets område för att motverka ungdomsarbetslösheten. Inom
högskolan måste antalet utbildningsplatser hållas uppe med hänsyn till
ungdomspuckeln samtidigt som kvalitet i utbildning och forskning är av vital
betydelse för samhällsutvecklingen. Brister i studiestöds-systemet har i
växande utsträckning fått social snedrekrytering, långa studietider och
studieavbrott som följder. Jag har med detta velat peka pä några faktorer som
är av betydelse som bakgrund när utgiftsbegränsande åtgärder nu måste vidtas
också inoin utbildningsdepartementets område.

Inom
grundskolan föreslås åtgärder som inte i första hand påverkar den reguljära
undervisningen, nämligen begränsningar av statsbidragen för vikarier och för
viss icke undervisningsbunden verksamhet.

För
gymnasieskolans del kombineras i förslaget en fortsatt limreduktion för mindre
väl fyllda grupper med en viss återföring av resurser för att mildra effekterna
i kvalitativt hänseende. Det blir också möjligt alt ompröva ordningen med
lärarlösa lektioner.

Inom
studiestödsområdet föresläs vissa ändrade regler för studiehjälp som även ger
etl utrymme för omfördelningar för att förslärka de selektiva inslagen i
studiehjälpen. Genom slopande av studiemedlens bidragsdel och 1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
40. Bilaga 6

Prop. 1983/84:40 2

genom
ett återinförande av en begränsad makeprövning i studiemedelssystemet uppnäs
stora besparingar på sikt, vilka gör det möjligt att nu genomföra en
realhöjning av det totala studiemedelsbeloppel.

Inom
högskolan föreslås vissa minskningar av utbildningskapaciteten som även
längsikligl bedöms som arbetsmarknadsmässigt motiverade. För att uppnå största
möjliga ekonomiska effekt föresläs därvid en nedläggning av hela organisationen
för resp. läkarutbildning, tandläkarutbildning samt förskollärarutbildning och
fritidspedagogutbildning på vissa orter.

Pä
massmedieområdet föreslås att en besparing las ut på Sveriges Radio-koncernen
som helhet samtidigt som ulbildningsprogramverksamheten övergår från att vara
anslagsfinansierad till att bli avgiftsfinansierad.

I
fråga om begränsning av utgiflsautomatiken behandlas i föreliggande förslag
medelsanvisningen för Sveriges Radio-koncernen och anslagen för studiemedel.

C.
Massmedier m. m.

[2]
Radio och television

Utgiftsbegränsningar
på Sveriges Radios område

Riksdagsbeslutet
år 1978 med anledning av propositionen (1977/78:91 KrU 24, rskr 337) om radions
och televisionens fortsatta verksamhet m. m. innebar en omorganisering av
Sveriges Radio i ett moderbolag och fyra dotterbolag: Sveriges Riksradio AB
(SRAB), Sveriges Television AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB (UR). Utbildningsradion och utlandsprogrammen inom
riksradion finansieras med skattemedel, övriga bolags verksamhet finansieras
med avgiftsmedel. Kostnaderna för den avgiftsfinansierade verksamheten uppgår
i dag till drygt 2 miljarder kr. Den skattefinansierade utbildningsradions
verksamhet kostar ca 120 milj. kr.

Riksdagsbeslutet år 1978
innebar också omfattande reformkrav för SRAB:s räkning, med en regional
utbyggnad som det mest kostnadskrävande inslaget. För att ge koncernen goda
plaheringsförutsättningar angavs i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:
100 bil. 12) ambitionen att ärligen anvisa SRAB en reformram motsvarande 2,3%
av medelstilldelningen för liden fram till 1988/89, dä reformprogrammet skulle
vara genomfört.

Sedan
budgetåret 1981/82 har SRAB även ålagts att genomföra åriiga rationaliseringar
motsvarande 2 %; Härutöver finansierade företaget genom ytteriigare
rationaliseringar budgetåret 1982/83 kraftiga kostnadsökningar fill följd av
devalveringen av den svenska kronan hösten 1982.

SRAB-koncernens
rationaliserings- och planeringsförmåga har satts på prov. Koncernen har
reagerat med en förbättrad planering, ett ökat kost-

Prop. 1983/84:40 3

nadsmedvetande
och för den närmaste treårsperioden aviserat påtagliga nedskärningar i
ralionaliseringssyfle. Åtgärderna har kunnat genomföras utan att företagen
frångått åtaganden i de avtal som slutits mellan staten och SRAB-koncernens
bolag i enlighet med riksdagsbeslutet år 1978.

Med
hänsyn till det myckel ansträngda samhällsekonomiska läget krävs ytterligare
besparingar även på SRAB:s område. För koncernen som helhet föreslär jag en
besparing pä 50 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

En
sådan besparing är i förhållande till koncernens totala omslutning relativt
liten och bör kunna genomföras inom ramen för nuvarande ambi-Uoner. Emellertid
är jag införstådd med att företaget kan se problem i att till alla delar
fullgöra sitt uppdrag enligt avtalen med staten och finna det fördelaktigare
att genomföra besparingarna i anslutning till en avialsänd-ring. Nuvarande
avtal gäller t.o.m. den 30 juni 1986. Regeringen bör därför vara beredd all ta
upp överläggningar med SRAB om avtalsändringar i den mån det behövs för
besparingens genomförande.

När
det gäller besparingens inriktning vill jag för min del, efter samråd med
chefen för utbildningsdepartementet, aktualisera frågan om en förändring av
UR:s verksamhet och finansiering. En sådan kan göras genom att sammanföra den
skattefinansierade utbildningsradioverksamheten med den avgiftsfinansierade,
vilket bör kunna medge rationaliseringar och besparingar. Även den totala
ambitionsnivån när det gäller utbildnings- och därmed jämförbara program bör
kunna omprövas. Den avsedda förändringen bör övervägas senast i anslutning
till en ny avtalsperiod men kan tidigareläggas med hänsyn till det
besparingskrav som nu ställs på SRAB-koncernen. Innan jag går närmare in pä
mina förslag vill jag ge en kort bakgrundsbeskrivning när det gäller UR.

Riktlinjerna
för UR:s verksamhet fastställdes av riksdagen hösten 1976 (prop. 1975/76:110,
UbU 1976/77:8, rskr 46). Beslutet hade föregåtts av flera års försöksverksamhet
och en långvarig debatt om UR:s ansvarsområde, organisation och ställning i
förhållande till samhällets insatser på utbildningsområdet i stort och i
förhållande till Sveriges Radio. I TRU-kommitténs betänkande och i
propositionen om utbildningsradion föreslogs alt UR pä grund av sin speciella
ställning som en del av den samlade utbildningspolitiken skulle utgöra etl
självständigt företag.

Riksdagsbeslutet
innebar all denna princip frångicks och att UR i stället fick en ställning som
dotterbolag till del dåvarande Sveriges Radio-förelaget. Samtidigt gavs UR ett
snävare arbetsområde än det i propositionen förordade, bl. a. när del gäller
förlagsverksamhet som inte är direkt knuten till programmen och när del gäller
samfinansieringsprojekt. Vidare begränsades UR:s möjligheter att genomföra
beställningsprojekt i form av program som inte i första hand är avsedda att
etersändas.

Till
följd av den ökade tillgången pä bandspelare för såväl radioprogram som
TV-program har UR:s utbud av skolprogram i allt högre grad kommit att användas
vid andra tillfällen än sändningstillfället. Etersändningen

Prop. 1983/84:40 4

fungerar i dag framför allt som distribution till
AV-centraler. Utnyttjandet av programmen är ojämnt och kommunerna har relativt
stora kostnader för bandning av programmen.

Frågan om distributionen av UR:s program har behandlats
upprepade gånger i samband med medelstilldelning. I 1982 års budgetproposition
(prop. 1981/82:100 bil. 12, s. 550-551) uttalar föredraganden bl. a. följande:

Då det bl. a. gäller skolprogrammen - i viss mån med
undantag för grundskolans lågstadium - används i huvudsak bandade program som
spelas upp pä bandspelare. Bandningen sker oftast i regionala eller lokala
AV-centraler. som utrustats med inspelningsapparatur och som har personal
avdelad för att sköta densamma och för att distribuera programmen till skolorna
inom AV-centralens verksamhetsområde. Del finns enligt min mening skäl att
ifrågasätta om denna verksamhet är rationell. Det är ofta svårt att uppnå
tillräckligt god kvalitet hos de bandupptagningar som görs på detta sätt.
AV-centralernas personal tvingas också anpassa sina arbetstider till de
sändningslillfällen som av skilda skäl är lämpliga för elersänd-ningarna.

Enligt min mening finns det anledning all överväga om inte
skolprogrammen på sikt i större omfattning borde distribueras direkt från UR
till användarna eller AV-centralerna i bandad form. Denna fråga kräver emellertid
ytterligare överväganden. Som ett led i dessa överväganden bör emellerfid UR
redan nu undersöka intresset hos kommuner och andra berörda
ulbiidningsanordnare av att i ökad utsträckning, mot en avgift, erhålla
färdigbandade program. Avgiften bör därvid sättas så att den motsvarar UR:s
kostnader för bandning och administrativa kostnader för distribution och övrig
hantering av banden. För kommunernas del skulle kostnaden för att på dessa
villkor erhålla de bandade programmen ställas mot den inbesparing som pä kort
och lång sikt kan uppnås genom att man kan upphöra med den
inspelningsverksamhet som nu äger rum vid AV-centralerna.

I årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 10 s.
562-563) underströk chefen för utbildningsdepartementet all del är viktigt att
UR erbjuder skilda distributionsformer för programmen.

UR:s produktion bör enligt min mening kunna delas upp i
två olika typer av produktion, dels läromedelsproduktion pä kassett eller i
tryckt form, dels programproduktion för etersändning. Den senare programformen
bör bli en naturlig del av koncernens ordinarie programverksamhet och t. ex.
omfatta nuvarande barnprogram och program av allmänt folkbildande karaktär.

Den
etersända produktionen, som även i dag till en del är avsedd att vara ett
inslag i det allmänna programutbudet, bör således integreras med den
avgiftsfinansierade verksamheten. Detta innebär ett större ansvar för
TV-bolagel och riksradion och i viss mån lokalradion all värna om att del i
fortsättningen kommer alt finnas en naturiig andel folkbildande program i det
ordinarie utbudet.

Ekonomiskt kommer detta all innebära en viss ökning av
kostnaderna lorden avgiftsfinansierade verksamheten, samtidigt som
medelsanvisning-

Prop, 1983/84:40 5

en
över statsbudgeten för UR:s del upphör. Om det samordnas med besparingskravet
på 50 milj. kr. innebär det att belastningen på rundradiofonden ökar med ca 70
milj. kr.

Jag
har i det föregående anfört att den föreslagna besparingen på 50 milj. kr. för
budgetåret 1985/86 kan komma all föranleda krav från Sveriges Radio-koncernen
på justering av de nu gällande avtalsförpliktelserna. Efter samråd med
företrädare för koncernen avser jag därför att senare föreslå regeringen att
SRAB ges i uppdrag att senast den I september 1984 redovisa ett förslag till
utformningen av verksamheten med angivna ekonomiska förutsättningar och att i
förslaget övervägs om den här diskuterade förändringen av UR:s uppdrag och
finansiering bör tidigareläggas med hänsyn lill det besparingskrav som nu
ställs på koncernen.

Riksdagen
beslöt på förslag i budgetpropositionen 1982 (prop. 1981/82:100 bil. 12, KrU
18. rskr 201) att bevilja en engångsanvisning av 35 milj. kr. för utrustning av
nya lokaler för bl. a. radio- och TV-produktion. Beloppet skulle få användas
efter medgivande av regeringen. Av engångs-anvisningen har f. n. sammanlagt
10,8 milj. kr. disponerats. UR har nyligen hos regeringen gjort framställning
om att få utnyttja älersläende del, 24,2 milj. kr., av beloppet för
investeringar i TV-produktionslokalerna i Stocksund.

Med
hänsyn till vad jag nyss har föreslagit bör några ytteriigare investeringar
för UR:s egen TV-produktion inte göras. Den återstående delen .av
engängsanvisningen bör därför hållas inne och betraktas som en besparing.

Begränsning
av automatiska kostnadsökningar

De
ekonomisk-politiska åtgärder som chefen för finansdepartementet tidigare denna
dag har redovisat innebär bl. a. en begränsning av automatiskt verkande
koslnadskompensation under år 1984. Denna princip kommer även alt tillämpas på
medelstilldelningen för den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten.

SRAB
kompenseras sedan budgetåret 1978/79 för kostnadsökningar enligt ett
automatiskt verkande system som för innevarande budgetär består av ett
kombinerat pris- och löneindex, där prisökningsdelen f. n. är knuten till
basbeloppsindex (BBI). Den indexanknutna koslnadskompensationen infördes för
SRAB:s del för alt möjliggöra en rationell planering. Företaget har som jag
tidigare har anfört ålagts att genomföra ett reformprogram, inom en angiven
reformperiod och reformram. Detta ställer stora krav på förelagets
planeringsförmåga. Rationaliseringskraven innebär vidare all förelaget behöver
kunna planera sin verksamhet enligt kända förutsättningar.

Ett
avsteg från denna princip innebär vissa svårigheter för SR.'\B. Med hansyn till
den stora betydelse som en begränsning av de automatiska prisökningarna har för
statsfinanserna i sin helhet, bör dock begränsningen gälla även SRAB för kalenderåret
1984.

Prop. 1983/84:40 6

Jag
redovisar i det följande mitt förslag till begränsning av kostnadsökningsautomatiken
för SRAB:s utgifter saml vissa förslag om ändrad pris-ökningskompensafion fr.
o.m. I januari 1984.

Genom
riksdagsbeslut med anledning av förslagen i budgetpropositionen 1983 (prop.
1982/83:100 bil. 10. KrU21, rskr 235) filldelades SRAB 1607600000 kr. för sin
verksamhet under budgetåret 1983/84. Vidare bemyndigades regeringen att
frånräkna ett belopp motsvarande effekten av 1982 års devalvering på BBI. Detta
belopp fastställdes till 17600000 kr., vilket innebär en medelstilldelning fill
SRAB för budgetåret 1983/84 om 1 590000000 kr. i genomsnittligt prisläge
1981/82. Kompensation för prisökningarna enligt BBI beräknas pä 40% av delta belopp.
Mitt förslag innebär för budgetåret 1983/84 att prisökningskompensationen
beräknas enligt nuvarande regler t.o.m. den 31 december 1983. Beräkningen av
prisökningskompensafionen fr.o.m. 1 januari 1984 bör baseras på konsumentprisindex
med effekterna av livsmedels- och boendekostnader frän-räknade. Vidare skall,
från samma tidpunkt, den kompensation till SRAB som är knuten till
prisutvecklingen begränsas fill 4% för kalenderåret 1984. För SRAB:s del bör
kompensationen utgå enligt den faktiska kostnadsökningen upp till 4%. Därefter
skall ingen ytterligare kompensation för eventuella prisstegringar utgå under
resten av kalenderåret. Om prisökningen för denna period understiger 4% bör
kompensationen för SRAB:s del motsvara den faktiska ökningen.

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslär
riksdagen att

1. godkänna
vad jag har förordat om inriktningen av de framtida

besparingsåtgärderna inom Sveriges Radio-koncernen och förbe

redelserna härför.

2. godkänna vad jag har förordat om alt inga
ytterligare investeringar görs för Sveriges Utbildningsradios egen
TV-produktion med stöd av den för budgetåret 1982/83 beviljade
engängsanvisningen,

3. bemyndiga regeringen att beräkna kompensation för
kostnadsökningar för den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges.
Radio-koncernen på det sätt som jag har förordat.

D.
Skolväsendet

[3]
D 11. Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Statsbidraget
till kommunerna för driften av grundskolor består såvitt avser
förstärkningsresurser av två delar. Bidrag motsvarande kostnaden för 0,5194
veckolimmar per elev utgår till kostnader för insatser för undervisning, medan
bidrag motsvarande 0.1248 veckotimmar per elev utgår till kostnader för andra
särskilda insatser under skoldagen samt kostnader för planeringsrådel.

Prop.
1983/84:40 7

Den
icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen används i huvudsak till
fria aktiviteter, syo, frivillig musik, ökad personaltäthet i hemkunskapsmoment
pä lågstadiet, maskinskrivning saml skolpersonalens besök hos eleverna under
den praktiska arbetslivsorienleringen (PRAO).

För förstärkningsresursen
gäller att bidraget utgår med ett visst belopp per veckotimme (veckotimpris).
Veckolimpriset fastställs årligen av regeringen på grundval av den genomsnittliga
lönekostnaden för lärarledd undervisning i grundskolan. I det löneläge som kan
antas komma att gälla för redovisningsåret 1983/84 motsvarar veckotimpriset en
månadslön för en heUidsanställd om ca 8500 kr. Den personal som har hand om den
största delen av ifrågavarande verksamhet har ett löneläge som betydligt
understiger nämnda lön. Detta gäller bl. a. fritidspedagoger, fritidsledare och
syokonsulenter. Även lärare i hemkunskap, musik och maskinskrivning har
normalt lägre lön.

I
denna bemärkelse kan alltså kommunerna sägas få etl statsbidrag för den
icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen som översfiger de
faktiska lönekostnaderna. Kommunerna kan också i inte obetydlig utsträckning
själva påverka kostnaderna genom att välja mer eller mindre "dyr"
personal för delar av verksamheten. Verksamhetens omfattning kan också
påverkas beroende på vilken organisafion som kommunen beslutar sig för.

Mot bakgrund av vad jag nu
anfört förordar jag att ett särskilt veckotimpris införs för den icke-undervisningsbundna
delen av förstärkningsresursen. Detta veckotimpris bör sättas 15% lägre än det
som gäller för förstärkningsresursen i övrigt, vilket motsvarar en månadslön
för en heltidsanställd om ca 7225 kr.

Det är ofta inte naturligt
att mäta volymen på den verksamhet som finansieras med den
icke-undervisningsbundna delen av. förstärkningsresursen i form av
veckotimmar. För kommunen är det i praktiken naturligare att betrakta denna
del av statsbidraget till grundskolan som en totalsumma som kan disponeras för
en viss verksamhet. I många fall utgår kommunen från att bidraget skall läcka
de totala kostnaderna för verksamheten. Även denna del av statsbidraget har
dock beräknats med samma utgångspunkt som för grundskolans statsbidrag i
övrigt, dvs. att en kommun själv skall svara för en viss del också av
lönekostnader. Normalt kan denna "kommunandel" av kostnaderna
beräknas till 10-15%.

Den
långsiktiga besparingseffekten till följd av mitt förslag beräknar jag till
106milj.kr. per år. Det särskilda veckotimpriset bör gälla fr.o.m.
redovisningsåret 1984/85. Genom statsbidragssystemets konstruktion skulle
effekt på statsbudgeten normalt uppstå först budgetåret 1985/86. För att
besparingseffekt skall inträffa redan budgetåret 1984/85 bör hänsyn tas till
det särskilda veckofimpriset redan vid utbetalning av förskott på statsbidraget
under detta budgetår.

Prop.
1983/84:40 8

Fr. o. m. höstterminen 1982 genomfördes ett i viss mån
förändrat sätt att hanlera vikarialssituationerna i grundskolan. Tidigare
anställdes normalt alltid en vikarie när en lärare hade förfall. Efter förslag
i 1982 års budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12, s. 268, UbU 17, rskr
232) fick skolan efler rektors bedömning möjlighet att avstå frän all anlita
vikarie de tvä första dagarna av en lärares frånvaro. Genom denna förändring
fick skolstyrelserna och skolorna möjlighet lill ett mer flexibelt och därmed
effektivare utnyttjande av en betydande del av den resurs som använts för
korttidsvikarier. Statsbidragsmässigt kom detta till uttryck på sä sätt att 104
milj. kr. överfördes från tilläggsbidraget till förstärkningsresursens
undervisningsbundna del. Summan svarade mot vad som preliminärt uppskattades
vara bidragskostnaderna för korttidsvikarier under de två första dagarna av
lärares frånvaro. Skolöverstyrelsen (SÖ) fick samtidigt i uppdrag att
undersöka huruvida ytterligare resurser avseende korltidsvikarier kunde föras
över från tilläggsbidraget till förstärkningsresursen.

SÖ anmäler i anslagsframställningen för budgetåret 1984/85
att kostnaderna för de två första dagarnas frånvaro satts för lågt. För att
täcka de faktiska stalsbidragsberältigade kostnaderna skulle överföringen ha
uppgått lill 213 milj. kr.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget bör ytterligare
medel avseende de två första vikariedagarna inte föras över till
förstärkningsresursen. Jag förordar i stället alt tilläggsbidraget till
kommunerna minskas med skillnaden mellan den överföring som borde ha gjorts
enligt SÖ:s beräkningar och den faktiska överföringen. Detta ger en minskad
kostnad på 161 milj. kr. räknat i antaget kostnadsläge för redovisningsäret
1983/84 och med beaktande av kostnaderna för lönekostnadspålägg och bidrag lill
sociala avgifter. För att effekt på statsbudgeten skall uppslå redan budgetåret
1984/85 bör i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående delta
påverka utbetalningen av förskott under.detla budgetår.

Kommunerna får med mitt förstag en minskning av
statsbidraget till korltidsvikarier i en storieksordning som svarar mot en av
de båda första frånvarodagarna för lärare. Under de frånvarodagar som del
härigenom inte blir möjligt all anställa lärare får verksamheten ordnas på
annat sätt. Naturligast synes det mig vara alt det sker inom ramen för
arbetsenheten, dvs. att lärarna inom arbetsenheten tar på sig det gemensamma
ansvaret för eleverna i arbetsenheten och därigenom kan lösa tillfälliga
problem som uppstår då någon i arbetslaget är frånvarande under kortare tid.
Del är vidare numera ganska vanligt att skolledarna fullgör sin
undervisningsskyldighet som vikarier. Ett flexibelt användande av befintliga
resurser för undervisning kan också bidra till alt minska behovet av
korttidsvikarier och därmed också minska de negativa konsekvenserna av den
föreslagna begränsningen av resurserna för korttidsvikarier. Även skolans
övriga personal kan i vissa fall användas.

Jag vill betona att bortfallet av vikarieresurser inte
behöver fördelas lika

Prop. 1983/84:40 9

f ö r alla elever. Det kan finnas
anledning att ta s ä rskild h ä nsyn till vissa grupper av elever, exempelvis de
yngsta. Bed ö mningen m å ste h ä r grunda sig
p å de lokala f ö ruts ä ttningarna.

Enligt
nuvarande best ä mmelser ä r det som tidigare n ä tnnts rektor som beslutar om i vad m å n vikarie skall anst ä llas de f ö rsta tv å
dagarna av en ledighet. Jag vill i detta sammanhang anm ä la att jag avser att å terkomma till regeringen med f ö rslag
till ä ndrade best ä mmelser h ä rvidlag,
s å att skolstyrelsen f å r avg ö ra hur
verksamheten skall bedrivas under de tv å f ö rsta fr å nvarodagarna.

Med h ä nvisning till vad jag nu har anf ö rt hemst ä ller
jag att regeringen f ö resl å r riksdagen att

1. godk ä nna
vad jag f ö rordat om s ä rskilt veckotimpris f ö r den icke-

undervisningsbundna delen av f ö rst ä rkningsresursen,

2. godk ä nna
vad jag f ö rordat om f ö rskott p å
bidrag till lorst ä rk-

ningsresursen f ö r redovisnings å ret 1984/85.

3. godk ä nna vad jag
f ö rordat om minskning av till ä ggsbidraget.

4. godk ä nna
vad jag f ö rordat om f ö rskott p å
till ä ggsbidrag f ö r redo

visnings å ret 1984/85.

[4] D 18. Bidrag till driften av gymnasieskolor

Gymnasieskolan st å r
inf ö r ett reformskede.
Gymnasieutredningens (U 1976:10) huvudbet ä nkande
(SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola har remissbehandlats. Inom
regeringskansliet bereds en principproposition om ett f ö rnyelsearbete inom gymnasieskolan. Jag r ä knar med att propositionen skall kunna f ö rel ä ggas
riksdagen i b ö ljan av n ä sta å r.

1 detta l ä ge finner
jag det s ä rskilt sv å rt att g ö ra
mer omfattande besparingar inom gymnasieskolan. Statens utgifter m å ste dock begr ä nsas
ä ven p å detta omr å de. Det blir d å n ö dv ä ndigt att noga pr ö va
de besparingsm ö jligheter som skol ö verstyrelsen (S Ö )
redovisat.

S Ö f ö rordar i f ö rsta hand en modell, i vilken tiden
f ö r elevernas skriftliga prov avr ä knas fr å n
l ä rarnas tj ä nstg ö ring. Med h ä nsyn till sambandet med g ä llande kollektivavtal och f ö ruts ä ttningarna f ö r detta ä r
jag emellertid inte beredd att nu f ö rorda
ett genomf ö rande av S Ö :s f ö rslag.

M ö jligt ä r d ä remot att
bygga ut ett redan fungerande system, som enligt S Ö kan ge m ä rkbara
kostnadsminskningar - n ä mligen timreduktion i f ö rh å llande till
gruppstorlek. Jag kommer nu n ä rmast att
presentera ett f ö rslag om s å dan reduktion.

Enligt skolf ö rordningen anordnas normalt en undervisningsgrupp f ö r vaije p å b ö rjat 30-tal elever i ett ä mne. Oin i ett s å dant ä mne det totala antalet elever i å rskursen vid skolan ä r l ä gre ä n 12. skall antalet veckotimmar
enligt timplanen minskas enligt f ö rordningen (1982: 40) om timreduk-tioner i gymnasieskolan vid l å ga elevtal. Systemet med
timreduktioner inneb ä r att
timtalet minskas med ca 20%. n ä r det totala antalet elever ä r M Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 6

R å ncisc: S. 9. efter rad 17
Tillkommer: visnings å rel 1984/8.S.

8— 11 eller, i latin och grekiska. 5-8.
Timreduktionssystemet omfattar inte yrkesämnen och andra ämnen som har
delningstalet 16.

Jag anser att systemet med timreduktion bör byggas ut till
att omfatta även intervallen 12- 17 och 18-23 elever. Därvid bör reduktion
göras med ca 15 resp. 10%. Latin och grekiska bör även i det utbyggda systemet
ges en särställning motsvarande den som gäller i dag. På samma sätt som latin
och grekiska bör även de andra ""små" språken behandlas, som
enligt milt förslag i det följande också bör få starta med 5 elever. Jag skall
återkomma till detta.

Ämnen med delningstalet 16 bör liksom tidigare undantas.

Som jag tidigare nämnde innebär det nuvarande systemet att
det är det totala antalet elever som är avgörande för om reduktion skall göras.
Man ser således inte till möjliga eller faktiska gruppstorlekar i fall där det
totala antalet elever något överstiger 30. Enligt min mening bör man i samband
med utbyggnaden modifiera principen och göra det över hela linjen. Avgörande
för om reduktion skall göras, när det totala antalet elever överstiger
delningstalet 30. bör vara hur stora grupper som framkommer vid jämnast möjliga
fördelning av eleverna på det antal grupper som följer av detta delningstal. Om
t. ex. det totala antalet elever är 32. kan två grupper om vardera 16 elever
bildas. Timreduktion bör då göras med 15% för båda grupperna. Om skolan vill
fördela eleverna på ett annat sätt, måste den se till att vaije grupp får det
antal timmar den skall ha med hänsyn till sin faktiska storlek. Om de efter den
schablonmässiga reduceringen återstående timmarna för båda grupperna tillsammans
inte räcker, får skolan la i anspråk resurstimmar i förslärkningsresursen.

Milt
förslag innebär alltså en utbyggnad och en utjämning av systemet, så alt
resurserna i större utsträckning än hittills anpassas till varierande
gruppstorlekar:

100

En sådan utbyggnad av systemet som jag här föreslagit bör
innebära ett ekonomiskt incitament till att fylla grupper sä väl som möjligt,
vilket måste anses nödvändigt för att uppnå en bättre resurshushållning.
Systemet innebär samtidigt en fortsatt färdriktning mot ett mer elevrelaterat
statsbidragssystem för gymnasieskolan. Jag vill i detta sammanhang anmäla att
statskontoret nyligen redovisat ett uppdrag om ett nytt statsbidragssystem

Prop. 1983/84:40 11

för
gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Redovisningen innehåller för
gymnasieskolans del tvä modeller med inslag av elevrelaterade bidrag. Rapporten
remissbehandlas f. n.

SÖ
har med hänvisning fill bl. a. internationaliseringssträvandena föreslagit en
sänkning av starttalet från nu 8 till 5 elever för fem mindre vanliga
nybörjarspråk (finska, italienska, kinesiska, portugisiska och ryska).

SÖ:s
förslag på denna punkt bör genomföras i samband med det system med timreduktioner
som jag föreslagit.

Enligt
SÖ kan ett omfattande utredningsarbete behövas om vilka timreduktioner som är
möjliga i olika ämnen. För egen del utgår jag från att inte några reduktioner
kommer att göras på ett sådant sätt att de intentioner som ligger bakom lim-
och kursplaner äventyras. Jag räknar med att närmare bedömningar i dessa frågor
bäst görs lokalt och utifrån de aktuella förutsättningarna, såsom redan i dag
kan ske inom ramen för den friare resursanvändningen. Ur denna kan tas
resurstimmar för att undvika en limreduktion som i det enskilda fallet framstår
som olämplig. För alt en sådan lokal bedömning skall kunna bli möjlig, när nu
reduktionsgraden ökar, behövs en särskild återföringsresurs. Denna kan då
fungera som ett komplement till den nu för vatje skola varierande reguljära
förstärkningsresursen. Detta är enligt min mening nödvändigt främst med tanke
på situationen i glesbygd.

Återföringsresursen
bör anges i ett visst antal lärartimmar som kommuner och skolenheter kan
tilldelas som extra resursfimmar, dvs. ett tillskott till de resurstimmar som
finns enligt redan gällande regler.

Det
totala antalet lärartimmar i återf"öringsresursen bör räknas fram med
hänsyn till hur stor del av besparingen som bör återföras. Jag återkommer strax
till detta. Det bör få ankomma på SÖ all fördela timmarna i återföringsresursen
mellan länsskolnämnderna, vilka sedan i sin lur får fördela timmarna mellan de
kommuner och skolenheter som är i särskilt behov av extra resurser.

Mina
förslag bör genomföras fr.o.m. budgetåret 1984/85. Genom limreduktioner vid
grupper upp t. o. m. 23 elever sparas ca 115 milj. kr. Av delta belopp bör ca
40 milj. kr. tas i anspråk i samband med en omprövning av ordningen med
självstudielimmar eller s.k. lärarlösa lektioner pä de teoretiska linjerna.
Jag återkommer till detta i mina förslag lill budgetpropositionen 1984. Av
resterande indragna ca 75 milj. kr. bör 20% - ca 15 milj. kr. - ställas till
lokal disposition som en återföringsresurs i anslutning till systemet med
timreduktioner. 60 milj. kr. utgör därmed den direkta besparing som jag nu är
beredd att förorda för gymnasieskolans del.

De
två riksinternatskolorna och de fyra skolor som omfattas av privatskolförordningen
(1967:270) anordnar utbildning enligt läroplan för gymnasieskolan. De får
därvid statsbidrag enligt i huvudsak samma regler som gäller för
gymnasieskolan. Mina förslag för gymnasieskolan om timreduktioner, lägre
starttal för undervisning i vissa språk och extra resurstimmar

Prop. 1983/84:40 12

bör
därför i princip gälla även motsvarande utbildning vid riksinternatskolorna
och de fyra andra skolorna. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att

1. godkänna
mitt förslag om utbyggnad av systemet med timreduk

tioner,

2. godkänna mitt förslag om lägsta antal elever för att undervisning i
vissa språk skall få starta,

3. godkänna mitt förslag om en särskild återföringsresurs i form av extra
resurslimmar i anslutning till systemet med timreduktioner.

Högskola
och forskning

[5]
E 6. Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyrken

Allmänt

Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) har i sin anslagsframställning lagt fram underlag för
en tillämpning av huvudförslaget inom högskolan. UHÄ gör den bedömningen, att
en allmän uttunning av verksamheten måste avvisas. Ämbetet anger tvä andra
handlingslinjer, efler vilka nedskärningar skulle kunna genomföras. Den ena
innebär att högskolans nuvarande struktur behålls och att besparingar
genomförs i form av all dimensioneringen minskas pä en rad utbildningslinjer.
Den andra handlingslinjen utgår från alt all verksamhet på en ort eller all
verksamhet inom etl visst område vid en högskoleenhet läggs ned. UHÄ finner för
sin del att ingen av handlingslinjerna kan renodlas men att ett
nedskärningsprogram av anbefalld storlek måste innehålla betydande inslag av
den senare metoden.

Jag
delar UHÄ:s uppfattning alt besparingar inom högskolan i delta sammahang måste
inriktas på att mer omfattande verksamheter på en ort begränsas eller helt
läggs ned. Om man ser till de ekonomiska betingelser under vilka hela högskolan
bäst skall kunna utvecklas i nuvarande statsfinansiella läge är denna
handlingslinje enligt min mening inte bara försvarbar ulan hell nödvändig.

Vad
jag nu har sagt gäller metoden för de besparingar som måste göras också inom
högskolan. Inom vilka områden minskningen skall göras måste avgöras i första
hand utifrån långsiktiga bedömningar av utvecklingen på arbetsmarknaden inom de
berörda områdena. Jag delar UHÄ:s bedömning att utbildningar inom del tekniska
och naturvetenskapliga området bör undantas frän kapaciletsminskningar. Däremot
bör vissa utbildningar som i första hand leder till sysselsättning inom den
offentliga sektorn komma i fråga för de minskningar som är aktuella. I det
följande redovisar jag min bedömning av arbetsmarknaden för var och en av de
utbildningslinjer som enligt mina förslag bör få etl minskat antal platser.

Prop. 1983/84:40 13

Vid
min sammanvägning av arbetsmarknadsförhållanden och andra
be-sparingsförutsältningar har jag stannat för att nu förorda förhållandevis
kraftiga nedskärningar av utbildningskapaciteten för fyra allmänna utbildningslinjer,
nämligen läkarlinjen, tandläkarlinjen, fritidspedagoglinjen och
förskollärarlinjen. Jag förordar vidare i enlighet med vad jag nyss har anfört
att besparingarna genomförs på ett sådant sätt att berörda utbildningar läggs
ned på vissa orter. Enligt inin bedömning måste besparingarna genomföras med
böljan budgetåret 1984/85. Jag räknar med att, om mina förslag i det följande
godkänns, den sammanlagda besparingen uppgår lill ca 70 milj. kr., fördelade
över sex ä sju budgetår. Beloppet gäller besparingar under
utbildningsdepartementels huvudtitel; därtill kommer i fråga om
läkarutbildningen sådana under socialdepartementets huvudtitel.

Inom
såväl del medicinska som det odontologiska området finns det ett starkt samband
mellan utbildning och forskning. Det är därför naturligt att också
organisationen för forskning och forskarutbildning berörs av de förändringar
jag föreslår för den grundläggande utbildningen.

Jag
utgår från att sådana forskningsresurser som är helt knutna till den
grundläggande utbildningen skall dras in. Därutöver anser jag det inte
ändamålsenligt att på sikt bevara en statlig organisation för medicinsk resp.
odonlologisk forskning på de orter där jag föreslär att motsvarande
grundutbildning avvecklas. Etl planeringsarbete bör därför inledas med sikte på
att finna former för en successiv avveckling också av berörd forskning och
forskarutbildning och för ett inordnande av den i annan befintlig organisation.
I vissa fall kan det finnas samband med annan forskningsverksamhet vid samma
högskoleenhet som gör det naturiigt att åstadkomma en samordning med den. I
övrigt bör i första hand övervägas en omfördelning av resurser inom del
medicinska resp. det odontologiska området till andra berörda högskoleenheter,
men det bör också vara möjligt att fördela om resurser från dessa områden till
andra forskningsområden inom högskolan.

En
utgångspunkt för de avvägningar som måste göras bör vara dels de insatser som
berörda institutioner och forskargrupper i Malmö resp. Göteborg gjort och gör,
dels de resurser inom motsvarande områden som redan finns pä andra orter, dels
slutligen de samlade behoven av förstärkningar inom olika fakulteter och
ämnesområden.

Under
alla förhållanden måste garantier skapas för att forskningsverksamhet som i
dag är livaktig kan fortleva, om än i ändrad miljö, och inte måste avbrytas
annat än som följd av naturlig avgång bland professorer och annan forskningsledande
personal.

Jag
har tidigare angivit att den sammanlagda besparingen under sex å sju budgetår
blir ca 70 milj. kr. vid bifall till de förslag som jag strax kommer att
redovisa mer i detalj. I fråga om medelsberäkningen för budgetåret 1984/85
avser jag att återkomma med förslag till regeringen i 1984 års
budgetproposition.

Prop. 1983/84:40 14

Jag
avser vidare all återkomma fill regeringen med förslag alt uppdra åt UHÄ att i
samband med anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 redovisa dels en plan
för minskningen under olika anslag för hela avvecklingsperioden, dels ett
underlag för ställningstaganden till hur de berörda forskningsresurserna skall
inordnas i den samlade forskningsorganisationen i enlighet med vad jag anfört
i det föregående.

Jag
har samrått med statsrådet Sigurdsen i fråga om de förslag som rör utbildningen
på lakar- och tandläkariinjerna.

Läkarlinjen

Underlag
för att bedöma läkarlinjens dimensionering har successivt presenterats för
socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Underiag för
redovisningarna arbetas fram inom projektet Hälso- och sjukvården inför
90-lalet (HS 90). Även Sveriges läkarförbund har publicerat prognoser rörande
den framtida läkararbetsmarknaden. Antalet yrkesverksamma läkare har i det
närmaste fördubblats under 1970-talet. Fram till år 2000 beräknas antalet
läkare öka från 19000 år 1980 till 33 300.

Prognoserna
tyder på att etl läkaröverskolt inom många specialiteter kan bli verklighet
inom en snar framtid. Med anledning härav föreslog dåvarande regeringen att
planeringsramen för läkarlinjen skulle minskas med 90 platser från 1026 till
936 platser budgetåret 1982/83. Riksdagen ansåg sig emellertid inte ha
tillräckligt underlag för ett sådant beslut vid denna fidpunkt (prop 1981/82:
100, UbU 20, rskr 248). I etl delprojekt inom HS 90 avsåg man nämligen att
våren 1983 presentera ytteriigare prognoser vad gäller den långsiktiga
efterfrågan pä läkararbelskraft.

Mot
bakgrund härav anförde jag i 1983 års budgetproposition att jag avsåg att lill
nästa riksmöte återkomma med en samlad prövning av läkarlinjens
dimensionering. Dessvärre föreligger inte det ytteriigare prognosmaterial från
HS 90-arbetet som planerats föreligga vid denna tidpunkt. Jag vill stryka under
att del krävs lång framförhållning när del gäller all bedöma dimensioneringen
av läkariinjen. Det tar minst sju och ett halvt år innan en ändrad
utbildningsdimensionering ger effekt pä arbetsmarknaden. Ett beslut om ändrat
antal platser på läkarlinjen påverkar således tillgången pä läkare först åren
efter 1992.

Erfarenheterna
visar alt del är svårt att göra hållbara prognoser bl. a. på vårdområdet.
Prognoserna är beroende dels av befolkningens faktiska behov av medicinsk värd,
dels av landets totala ekonomiska utveckling och av vilket ekonomiskt utrymme
sjukvårdshuvudmännen kommer att disponera för hälso- och sjukvärden. Enligt min
uppfattning måste åtgärder redan nu vidtas för att minska riskerna för etl
läkaröverskolt.

Mot
denna bakgrund anser jag att det är motiverat all planeringsramen för läkariinjen
minskas med 90 platser budgelårel 1984/85.

UHÄ
föreslår i sin anslagsframställning för budgelårel 1984/85 att en

Prop. 1983/84:40 15

sådan minskning bör genomföras vid karolinska institutet i
likhet med vad som föreslogs i 1982 års budgetproposition.

Enligt min mening gäller i frågan om valet av ort för en
minskning i dag delvis andra förutsättningar än för två år sedan. Jag får här
erinra om vad jag nyss har anfört om behovel av att få ut största möjliga
spareffekt av aktuella kapacitetsminskningar. Detta uppnås genom att, där så är
möjligt, hela verksamheten inom en utbildning på en ort läggs ned. Mot denna
bakgrund förordar jag att antalet nyböijarplatser på läkarlinjen vid
univer-silelet i Lund minskas med 90 platser - frän 190 till 100 - fr.o.m.
budgetåret 1984/85. Minskningen bör i princip genomföras så att den kliniska
utbildningen vid Malmö Allmänna Sjukhus läggs ned. Enligt gällande
läkarutbildningsavtal utgår till Malmö kommun ca 55 milj. kr. per är som
ersättning för läkarutbildning och medicinsk forskning vid nämnda sjukhus. Mitt
förslag syftar till att motsvarande ersättning inte längre skall utgå. Den
närmare fördelningen av resurser på berörda sjukhus i Lund och Malmö bör dock
kunna bli föremål för särskilda överläggningar mellan universitetet och de båda
sjukvårdshuvudmännen. Därvid bör regionsjukvårdens speciella krav beaktas. Jag
räknar med att resultatet av eventuella sådana överläggningar skall ingå som
etl underiag för den avvecklingsplan som jag nyss har aviserat.

Jag är medveten om att ett förverkligande av det förslag
som jag nu lägger fram bidrar till en mindre väl avvägd geografisk fördelning
av den samlade utbildningskapaciteten på läkariinjen. Jag vill därför redan nu
klargöra att eventuella fortsatta minskningar av antalet platser på läkarlinjen
enligt min mening bör koncentreras till mellan-Sverige.

Vid bifall till mina förslag rörande läkarutbildningen
uppgår besparingen under utbildningsdepartementets huvudtitel avseende hela
avvecklingsperioden lill ca 20 milj. kr.

Tandläkarlinjen m.m.

Det framtida tandvårdsbehovet och dimensioneringen av
tandvårdspersonal, främst tandläkare och tandhygienister, har utretts under de
senaste åren.

Tandvärdspersonalutredningen lade fram sin slutrapport i
juni 1979. Socialstyrelsen har därefter reviderat bedömningarna av den
långsiktiga fillgången och efterfrågan på tandvårdspersonal med utgångspunkt i
denna rapport. Våren 1982 presenterade 1978 års tandvårdsutredning sitt betänkande
(SOU 1982:4) Tandvården under 80-talet.

Ett överskott av tandläkare finns redan i nuläget.
Effekterna härav kan märkas på arbetsmarknaden. Köerna ull folktandvården har i
dag i stort sett försvunnit. Med nuvarande prognostiserad efterfrågan på
tandläkare inom folktandvården beräknas att 100-175 nylegifimerade tandläkare
vid årsskiftet 1983-1984 inte kommer att kunna beredas anställning i folktandvården.

Prop. 1983/84:40 16

Riksdag och regering har, i takt med all prognosmalerialel
om tillgäng och efterfrågan på tandvårdspersonal presenterats, vidtagit
åtgärder för att motverka ett överskott på landläkare. I Stockholm minskades
utbildningskapaciteten på tandläkarlinjen med 100 platser genom riksdagens
beslut år 1979" om nedläggning av karolinska institutets enhet vid
Holländargatan. Samtidigt beslutades om en uppbyggnad av tandläkarutbildningen
i Urneä med sikte på 100 nybörjarplatser per är. Planeringsramen för
landläkarlinjen minskades vidare budgetåret 1982/83 från 420 platser lill 380
platser genom att antalet nybörjarplatser i Malmö minskades till 60 platser.
Samtidigt markerades all en ulbyggnad från 80 platser till de planerade 100
vid universitetet i Umeå skulle anstå tills en samlad bedömning av tandläkarutbildningens
dimensionering med anledning av tandvärdsulredningens förslag kunde göras.

UHÄ föreslär i sin anslagsframställning för budgetåret
1984/85 all planeringsramen för tandläkariinjen minskas. Ämbetet utgår i sina
förslag från alt odonlologisk grundutbildning och forskning även
fortsättningsvis skall bedrivas vid fyra högskoleenheter. Ämbetet menar att de
samhällsekonomiska konsekvenserna av en total nedläggning av hela verksamheten
på området vid en högskoleenhet kräver en mer ingående analys än vad man har
kunnat presentera i detta sammanhang, även om en sådan nedläggning teoretiskt
medför en större ekonomisk besparing.

Mol bakgrund härav förordar UHÄ att kapacitelsminskningen
sprids pä flera enheter. Ämbetet föreslår för budgelårel 1984/85 tre olika
alternativ för en sådan minskning. I första hand förordas att en
kapacitetsminskning görs vid universitetet i Göteborg - med 40 alternativt 60
nybörjarplatser. Därutöver aktualiserar UHÄ en minskning vid universitetet i
Umeå med 20 platser.

Samtliga remissinstanser har i yttranden över 1978 års
tandvårdsulred-nings förslag förordat att antalet platser på tandläkarlinjen
minskas. Av yttrandena framgår vidare alt flera landstingskommuner genom ett
effektivt utnyttjande av de samlade resurserna kan ge en god tandhälsa med
endast marginella utbyggnader av tandvården. Statsrådet Sigurdsen avser att
föreslå regeringen att senare under delta riksmöte lägga fram en proposition
om den framtida tandvården i Sverige.

Tandhälsan har blivit bättre, särskilt hos barn och
ungdom. Fortfarande finns dock otillfredsställda tandvårdsbehov t.ex. hos
handikappade och äldre. Mot bakgrund av dagens samhällsekonomiska läge bör
dessa behov tillgodoses genom en omfördelning av tillgängliga resurser. Del är
därför naturligt att nu aktualisera en minskning av de samlade resurserna för
landläkarutbildning. På längre sikt kan man inte heller räkna med all
landvården kommer all få la i anspråk en större del av samhällsresurserna än f.
n.

Den rådande arbetsmarknadssituationen och
prognosmaterialet i fråga om den framlida efterfrågan på landläkare har
övertygat mig om att antalet

Prop. 1983/84:40 17

utbildningsplatser måste minskas kraftigare än vad UHÄ
föreslår. Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört aktualiseras därmed i
första hand nedläggning av utbildningen på en av de fyra berörda orterna.

Vid
bedömningen av på vilken ort landläkarutbildningen bör läggas ner har jag
utgått från kravet på en god geografisk balans av fördelningen av de samlade
resurserna saml från omfattningen av den nödvändiga kapacitelsminskningen. Jag
förordar mot denna bakgrund alt tandläkarutbildningen vid universitetet i
Göteborg avvecklas fr. o. m. budgetåret 1984/85. Som en följd av delta kommer
också den statliga landsköterskeulbildning som f. n. bedrivs i anslutning lill
denna tandläkarutbildning att avvecklas.

Jag vill i delta sammanhang erinra om all riksdagen vid
1978/79 års riksmöte har beslutat all den landvård som stålen bedriver i
anslutning till odonlologisk utbildning och forskning skall föras över lill
kommunalt/ landstingskommunall huvudmannaskap (prop. 1978/79:41, UbU 23, rskr
205). Som en följd av detta beslut har regeringen år 1979 uppdragit åt statens
förhandlingsnämnd att förhandla i denna fråga, bl.a. om inordnande av
specialistutbildningen för landläkare i folktandvårdsorganisationen.

Planeringsramen
för landläkarlinjen minskas enligt mitt förslag med 120 platser lill 260
platser (Stockholm 120, Malmö 60, Umeå 80) budgetåret 1984/85. Denna
dimensionering innebär enligt socialstyrelsens prognoser att antalet
yrkesverksamma landläkare kommer alt bli ca 400 fler år 2000 jämfört med år
1985.

Jag
förordar vidare all den planerade utbyggnaden med ytterligare 20 platser vid
universitetet i Umeå - frän 80 till 100 - inte förverkligas. Planeringen i Umeå
bör inriktas på att finna ett lämpligt alternativt utnyttjande av de disponibla
lokalerna.

Vid bifall lill mina förslag rörande tandläkarutbildningen
uppgår besparingen avseende hela avveckiingsperioden till ca 30 milj. kr.

Förskollärar- och fritidspedagoglinjerna

Jag övergår nu till all behandla högskoleutbildning inom
barnomsorgs-området.

Planeringsramarna är innevarande budgetår för
fritidspedagoglinjen 1 078 och för förskollärarlinjen 3492 nybörjarplatser.
Ramarna har sänkts de senaste åren. Budgelårel 1981/82 var antalet
nybörjarplatser pä fritidspedagoglinjen 1 302 och på förskollärariinjen 4614.

UHÄ föreslär för budgetåret 1984/85 en minskning med 12
platser på fritidspedagoglinjen. För förskollärariinjen föreslås en minskning
med 240 platser fördelad på åtta av de 19 högskoleenheter utbildningen bedrivs
vid.

Såväl i frilidspedagogkåren som i förskollärarkåren har de
senaste åren uppstått en betydande arbetslöshet. Vid del senaste mättillfället,
i juli 1983, var drygt 700 fritidspedagoger och drygt 3 100 förskollärare
anmälda som kvarstående sökande vid månadens slut. Enligt min mening motiverar

Prop.
1983/84:40 18

också den utveckling som kan förutses pä arbetsmarknaden
alt planeringsramarna minskas med fler platser än vad UHÄ föreslår.

Vissa högskoleenheter har de senaste åren prövat en ökad
samverkan mellan barnomsorgs- och klasslärarutbildningarna. Jag anser att det
är angelägel att sådana strävanden kan fortsätta och utvecklas ytterligare.
Minskningen av planeringsramarna för barnomsorgsutbildningarna bör därför i
första hand göras vid enheter där klasslärarulbildning inte finns. Jag erinrar
också om vad jag tidigare har anfört om skälen för all förverkliga minskningen
genom en avveckling av ulbildningarna i fråga på vissa orter.

Mol denna
bakgrund förordar jag all fritidspedagog- och förskollärariin-jerna vid dels universitetet
i Uppsala, dels högskolan i Borås avvecklas fr. o. m. den I juli 1984. Dessutom
förordar jag all utbildningen av förskollärare i Visby, vilken anordnas av
högskolan för lärarutbildning i Stockholm, läggs ner. Planeringsramarna
minskas därmed enligt mina förslag för fritidspedagoglinjen med 120 platser -
90 i Uppsala och 30 i Borås - och för förskollärariinjen med 354 platser - r/4
i Uppsala, 120 i Borås och 60 i Visby. Jag beräknar besparingen avseende hela
avvecklingsperioden till ca 20 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört under anslagen E 6.
Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyrken hemställer
jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat i fråga om minskningar
av planeringsramar för lakar-, tandläkar-, förskollärar- och
frilidspeda-goglinjerna.

F. Vuxenutbildning

[6] Fl. Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

Jag erinrar här om vad statsrådet Göransson anfört i del
föregående om besparingar på Sveriges Radios område med särskild inriktning på
Utbildningsradions verksamhet.

[7] F 4. Bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m.

För kommunal vuxenutbildning (komvux) utgår f. n. ett
schablontillägg till kommun som anordnar sådan utbildning. Schablontilläggel
utgår för kostnader inom komvux för stödundervisning, studiehandledning,
studie-och yrkesorientering saml kostnader som kommunen finner skäl att åtaga
sig för annan studie- och yrkesorientering för vuxna. Till grund för beräkningen
av schablonlillägget ligger det högsta antalet lektioner enligt fim-planerna
för de kurser som kommunen faktiskt anordnat. Schablontilläg-gels storlek
beräknas utifrån en viss procent av timarvodet enligt en viss

Prop. 1983/84:40 19

beteckning, en viss arvodesgrupp och en viss
ålderstilläggsklass. Denna procentsats är nu för grundskolan 25, för
gymnasieskolkurser i allmänna ämnen 13, för särskilda yrkesinriklade kurser 13
samt för grundutbildning för vuxna 15. Även arvodesgrupper och
ålderstilläggsklasser varierar.

En minskning av statens utgifter för komvux bör kunna
göras genom att samma procentsats och arvodesbelopp används vid beräkning av
schablontilläggets storlek för kurser på de olika nivåerna. Delta får också
ses som ett led i förenklingen av statsbidragssystemet för komvux.
Schablon-tillägget är en totalresurs som kommunerna kan använda helt fritt
efler lokala behov inom ramen för angivna ändamål. Jag föreslår mol denna
bakgrund alt schablonlilläggets storlek för samtliga kurser i komvux fr.o.m.
den 1 juli 1984 fastställs till 15% av ett limaravode som motsvarar det som nu
utgår för grundskolkurser. Härigenom uppkommer en utgiftsminskning pä ca 10
milj. kr.

Jag hemställer all regeringen föreslär riksdagen

all godkänna vad jag här har förordat om
schablonlilläggets storlek.

[8] F 7. Bidrag till driften av folkhögskolor m. m.

Statsbidraget till folkhögskolor, som innevarande budgetär
uppgår till ca 405 milj. kr., består till ca 94% av etl allmänt bidrag.

En
minskning av statens utgifter för folkhögskolan bör enligt min mening kunna
göras genom förändringar i del allmänna bidraget. Huvuddelen av della utgår i
form av ett schablonbidrag som beräknas utifrån följande formel: antalet
elevveckor x koefficienten 0,0037 x lärarlön inkl. sociala avgifter enligt
lönegrad L 12:4. Genom att sänka koefficienten 0,0037 lill 0,0036, dvs. med ca
2,7%, när man en utgiftsminskning på ca 10,5 milj. kr. jämfört med vad som
budgeterats för innevarande budgetär. Samma resultat skulle kunna nås genom
att minska den totala undervisningsvolymen med samma procentsats, något som
skulle reducera antalet statsbidrags-berättigade elevveckor med ca 19000. Jag
finner det dock angelägel att folkhögskolans totala undervisningsvolym inte
minskas jämfört med vad som lagts fast för innevarande budgetår, dvs. totalt
700000 bidragsberälti-gade elevveckor. Jag förordar mol denna bakgrund en
minskning av koefficienten lill 0,0036 fr.o.m. den I juli 1984. Jag vill i
detta sammanhang hänvisa till vad min företrädare anförde beträffande
möjligheten för skolans styrelse att pä lämpligaste sätf disponera bidraget
(prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 585, UbU 12, rskr 191). Jag avser att i
anslutning härtill föreslå regeringen all de nuvarande bestämmelserna i
folkhögskoleförordningen (1977:551) om en lärartäthet av i genomsnitt 2,15
lärartimmar per elevvecka ändras fr. o. m. den I juli 1984, så all
lärartätheten inte skall behöva uppgå till mer än 2,10 lärartimmar per
elevvecka. Motsvarande förändring

Prop.
1983/84:40 20

bör göras vid omräkning av tjänstgöringstimmar i
studiecirkelarbete till elevveckor enligt 84 S folkhögskoleförordningen
(1977:551). Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag här har förordat om schablonbidraget
till folkhögskolor.

G. STUDIESTÖD

[9J G 3. Studiehjälp m. m.

Från detta anslag utgår bl.a. studiehjälp i form av
återbetalningspliktiga studiemedel. Sludiehjälpsberälligade elever som fyllt 18
är kan få återbe-lalningspliktiga studiemedel med ett belopp som tillsammans
med studiebidrag och eventuella andra förmåner motsvarar studiemedlen för
högskolestuderande. Villkoret för att få studiemedel i denna omfattning är att
den studerande har brutil sambandet med föräldrarnas ekonomi och stadigvarande
har annan bostad än föräldrarna eller att den studerande är gift. Uppgifterna
skall för ogifta studerande styrkas av föräldrarna. I dessa fall beaktas endast
den studerandes egna ekonomiska förhållanden vid bedömningen av behovel av
älerbetalningspliktiga studiemedel.

Jag
föreslår nu avsevärda inskränkningar av möjligheterna alt fä älerbetalningspliktiga
studiemedel utan prövning mot föräldraekonomin. Jag är medveten om att delta
kan kritiseras frän principiella utgångspunkter. Möjligheterna att inom
studiehjälpssyslemet få studiemedel prövade ei<i-dasl mot egen inkomst och
förmögenhet infördes för alt möjliggöra att myndiga ungdomar själva skulle
kunna finansiera sina gymnasiala studier oberoende av sina föräldrars ekonomi.
Principiellt finns det fortfarande skäl för en sådan ordning. Samtidigt vill
jag emellertid framhålla att reformen innebar att man gjorde avsteg frän
principen att ungdomar i största möjliga omfattning bör kunna genomföra sä
grundläggande utbildning som gymnasiala studier ulan skuldsättning. Enligt min
mening talar flera skäl för att denna princip bör tillmätas större betydelse i
det arbetsmarknadsläge som nu råder. Enligt föräldrabalken har föräldrarna
formellt och i de allra flesta fall också reellt försörjaransvar mol
gymnasiestuderande i de aktuella åldrarna. Effekten av nuvarande system kan bli
att man stimulerar studerande att bryta med föräldraekonomin och bilda egna
hushåll.

Mitt förslag innebär att särbehandlingen upphör när det
gäller sådana studerande i åldern 18-20 är som önskar bli betraktade som
fristående från föräldrarna i ekonomiskt avseende och som flyttat hemifrån. Jag
förordar således att behovet av studiemedel fr.o.m. den I juli 1984
regelmässigt skall prövas mot föräldrarnas ekonomi. Den högsta lånesumman blir
-liksom hittills dä det gäller återbetalningspliktiga studiemedel prövad mot
föräldraekonomin för denna åldersgrupp - lOOOO kr./år. Högre belopp bör

Prop.
1983/84:40 21

liksom
hittills kunna utgå om den studerande har vårdnad om barn eller är
underhälls,skyldig mot barn eller om synnerliga skäl föreligger.

Endast om förhållandena i
föräldrahemmet är sådana att en brytning med föräldraekonomin av särskilda skäl
är nödvändig, bör den studerandes behov av återbetalningspliktiga studiemedel
kunna prövas utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi då det gäller elever i
åldern 18-20 är. Sådana särskilda skäl kan t. ex. vara sociala förhållanden i
hemmet som innebär svåra belastningar på familjerelationerna eller det
förhållandel att den studerande under en längre period förvärvsarbetat och haft
egen bostad. Som ett särskilt skäl bör övergångsvis också kunna räknas det
faktum att den studerande uppbär återbetalningspliktiga studiemedel prövade mot
egen ekonomi enligt de regler som nu gäller. Detta bör dock inte gälla för
studerande som beviljas sädana studiemedel för första gången för vårterminen
1984. Studiemedel bör kunna utgå med högst etl belopp som tillsammans med
studiebidrag och eventuella andra förmåner motsvarar studiemedel för
högskolestuderande. I de fall den studerande är gift skall makens/makans
ekonomiska förhållanden beaktas i den omfallning jag senare denna dag kommer
att föreslå för studiemedel. Dä del gäller gifta studerande över 18 är kommer
mina förslag således att innebära alt makens/makans ekonomi i likhet med i dag
beaktas vad gäller rätten för den studerande att uppbära tilläggen enligt gällande
regler i 3 kap. studieslöds-lagen (1973:349) och 3 kap. studiestödsförordningen
(1973:418). Därutöver kommer hänsyn till makens/makans ekonomi även alt las då
det gäller behovet av återbetalningspliktiga studiemedel i enlighet med de
förslag jag i dag lämnar för studiemedel enligt 4 kap. sludieslödslagen och 4
kap. studieslödsförordningen.

De
åtgärder jag här har föreslagit beräknas innebära en minskad belastning av
statsbudgeten med ca 100 milj. kr. för budgetåret 1984/85. Jag avser att senare
återkomma ined förslag som innebär att ca 50 milj. kr. av dessa medel tas i
anspråk för ökade selektiva insatser i studiehjälpssystemet.

Studiehjälp
utgår också bl. a. i form av inkomstpröval tillägg till studerande som fyllt
17 år. Tillägget kan ses soin en fortsättning på det statliga bostadsbidraget
och är samordnat med detta då del gäller månadsbelopp och reduktionsregler.

Chefen
för bostadsdepartementet kommer senare denna dag all föreslå alt det statliga
bostadsbidraget fr.o.m. den I april 1984 höjs med 300 kr. per år, vilket
innebär att det kommer att utgå med högst 265 kr. per barn och månad. För att
samordningen mellan det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen och det
statliga bostadsbidraget skall kunna bibehållas i avvaktan på de eventuella
förändringar av de selektiva inslagen i studiehjälpen som jag nyss har
aviserat, föreslår jag att tillägget vid samma lidpunkt höjs till samma högsta
månadsbelopp. Vidare föreslår jag alt den nedre gränsen för rätt till
oreducerat tillägg för ensamstående föräldrar

Prop.
1983/84:40 22

höjs från 33000 kr. per år lill 35000 kr. per år och för
makar från 41 000 kr. per år till 43000 kr. per år. Jag föreslår också alt den
gräns där en högre reduktionslakt av tillägget inträder höjs från 62000 kr. per
år till 65000 kr. per år. Kostnaderna för dessa ändringar beräknar jag för
innevarande budgetär lill ca 1 milj. kr. Jag beräknar alt dessa kostnader kan
läckas inom ramen för det anslag som har upptagits för Studiehjälp m.m. i 1983
års, budgetproposition.

Det förslag jag nu lagt fram om ändrade regler för
älerbetalningspliktiga studiemedel för 18-20-åringar kräver ändringar i 3 kap.
12 § studiestödslagen (1973:349). Förslaget bör träda i kraft den 1 juli 1984.
Förslaget om höjning av det inkomstprövade tillägget kräver ändring av 3 kap.
10 § sludieslödslagen. Förslaget bör som jag nämnt träda i kraft den I april
1984. Jag återkommer med förslag till ändring i studiestödslagen under
avsnittet Studiemedel m. m.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om inkomslgränser för
del inkomstprövade tillägget.

[13] G 4. Studiemedel m. m.

Förändring i beräkning av studiemedel

Studiemedel för högskolestuderande och för äldre elever i
andra skolformer består av studiebidrag och återbetalningspliktiga
studiemedel. Återbelalningspliktiga studiemedel återfinns också i
studiehjälpssyslemet och i vuxenstudiestöden. Studiemedel beviljas med högst
7,89% av basbeloppet för en heltidsstuderande under en studieperiod om femton
dagar. För etl niomånaders läsår blir det sammantaget 142% av basbeloppet för
en heltidsstuderande och 71% för en deltidsstuderande. Studiemedlens
totalbelopp är således uttryckt i procent av basbeloppet, vilket också gäller
övriga belopp på beviljningssidan, liksom alla inkomst- och avgiflsgränser
såväl pä beviljningssidan som pä äterbetalningssidan. De
återbetalnings-pliktiga studiemedlen är räntefria men räknas upp med ett s. k.
regleringstal varje år såvida delta tal är lägre än konsumentprisindex.
Regleringstalet, som höjdes den 1 januari 1980, är f. n. 4,2 %. Närmare
bestämmelser återfinns i sludieslödslagen (1973:349) och i
studieslödsförordningen (1973:418).

Efter förslag i prop. 1982/83: 55 om upphävande av
beslutet om karensdagar m.m. infördes den 1 januari 1983 ett särskilt
tilläggsbelopp till basbeloppet, avsett att tillämpas i fråga om studiemedel
som beräknades med ledning av basbeloppet för år 1983. De närmare
bestämmelserna togs in i en särskild lag. Lag om tilläggsbelopp till
basbeloppet vid beräkning av studiemedel (1982:1243).

Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag
föreslagit nya regler för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring. Samtidigt

Prop.
1983/84:40 23

föreslås att lagen om tilläggsbelopp för pensionsförmåner
m. m. upphävs. Som en följd av dessa förändringar bör även lagen om
tilläggsbelopp för beräkning av studiemedel upphävas. Således bör studiemedlen
fortsättningsvis beräknas enbart med utgångspunkt i basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring.

För att kompensera sludiemedelstagarna för borttagandet av
tilläggsbeloppet föreslår jag en höjning av studiemedlens totalbelopp frän 142
till 143.5 %av basbeloppet eller lill 7.97% för en studieperiod om 15 dagar för
heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Den föreslagna höjningen
bör gälla under första halvåret 1984. Jag återkommer i det följande till vad
som bör gälla för liden därefter. Nu nämnda förslag kräver övergångsvis
ändringar i 4 kap. 13 och 24 §S sludieslödslagen (1973: 349).

Reformer genom omprioriteringar inom studiemedelsområdet

Studiemedlen beslår av studiebidrag,
återbelalningspliktiga studiemedel saml i vissa fall resekostnadsersältning. De
som har barn under 16 år kan få etl barntillägg som i sin helhet är
återbetalningspliktigt. Studerande som har inkomst eller förmögenhet som
överstiger vissa beloppsgränser, s. k. fribelopp, får ett reducerat
studiemedelsbelopp. För gifta eller sammanboende personer tas inte hänsyn lill
makes/sammanboendes ekonomi. Någon prövning görs inte heller med hänsyn till
föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Vid heltidsstudier om nio månader utgör i dag studiemedlen
exkl. barntillägg och resekostnadsersältning högst 27 978 kr.. varav 25 800
kr. beslår av återbelalningspliktiga studiemedel och 2 178 kr. av ett bidrag.

Studiemedlen utgör ofta en studerandes enda eller
huvudsakliga inkomstkälla. Avsikten är all studiemedlen för studerande som
saknar egen förmögenhet eller inkomst skall möjliggöra studier på heltid. Genom
anknytningen till basbeloppet har de studerande garanterats en kompensation
för prisutvecklingen. Däremot hårde inte fäll del av den slandardsleg-ring som
onekligen har ägt rum sedan studiemedelssystemet infördes vid millen av
1960-talet.

Under senare år har studieavbrotten ökat i omfattning och
genom-strömningslaklen vid universitet och högskolor har sjunkit. Dessutom
pekar resultat från olika undersökningar på en ökad social selektion vad gäller
rekryteringen lill högre utbildning. Studiemedelsbeloppels storlek kan enligt
min mening lill stor del förklara dessa negativa effekter. Centrala
studieslödsnämnden har i sin anslagsframställning inför budgetåret 1984/85
föreslagit all siudiemedlen skall höjas till 145% av basbeloppet. Jag anser det
i detta läge vara synnerligen angelägel att söka skapa uirym-me för en rejäl
höjning av studiemedlen. Med hänsyn lill del statsfinansiella läget är det
emellertid inte möjligt alt göra della på annat sätt än genom omprioriteringar.

Prop.
1983/84:40 24

För att skapa utrymme för en höjning av studiemedlen
föreslär jag följande besparingar, nämligen dels ett återinförande av
behovsprövningen i förhållande till makes/makas inkomst och förmögenhet vid
beviljning av studiemedel, dels ett borttagande av bidragsdelen i studiemedlen.

Då studiemedelssystemet infördes vid millen av 1960-talet
innefattade behovsprövningsreglernaatt hänsyn skulle tas till makes/makas
ekonomiska förhållanden. Den s. k. makeprövningen avskaffades helt fr. o. m.
budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80: 100 bil. 12. SfU 12. rskr 199). I en socialdemokratisk
partimolion yrkades avslag på förslaget. 1 motionen anfördes bl. a. att
förslaget var till fördel bara för en mycket begränsad studerandegrupp. Även
om jämställdhetsskäl kunde anföras till förmån för förslaget måste man enligt
motionen la hänsyn till att det lades fram i en budget som innebar flera
försämringar för dem med väsentligt säinre villkor än den grupp det här var
fråga om.

Jag anser all motsvarande argument gäller i dag. När
regeringen nu lägger fram förslag om betydande besparingar över hela
statsbudgetens område och när ett obestridligt behov föreligger av att höja
studiemedelsbeloppet för de allra fiesia studerande, så kan man inte bortse
från alt den vars make har en god inkomst och en viss förmögenhet faktiskt har
en gynnsammare ekonomisk situation än den studerande i allmänhet. Jag föreslär
således att behovsprövning mot makes/makas ekonomi ålerinförs vid beviljande av
studiemedel.

Behovsprövningen bör utformas på följande sätt.
Studiemedlen för en termin bör reduceras med 40% av den del av makes/tnukas
inkomst som överstiger två basbelopp under ett kalenderhalvår. Denna s. k.
fribelopps-gräns om två basbelopp bör höjas med ett halvt basbelopp för varje
barn som har rätt till barnbidrag, förlängt barnbidrag eller studiehjälp under
förutsättning alt barnet tillhör föräldrarnas ekonomi. Mitt förslag innebär att
studiemedlen börjar reduceras vid en årsinkomst av ca 80000 kr. hos maken om
makarna inte har barn som uppfyller de ovan nämnda kraven och vid ca 100000 kr.
om makarna har etl barn som uppfyller kraven. Om inkomsten överstiger ca 150000
kr. resp. 170000 kr. utgår inga studiemedel alls. Samma reduceringsregler bör
gälla såväl hel- som deltidsstuderande.

Hänsynstagande lill makes/makas förmögenhet bör göras på
sä sätt alt studiemedlen för en termin bör reduceras med 20% av den del av
makarnas sammanlagda förmögenhet som överstiger nio basbelopp.

Det är skäligt att den som har bedrivit studier enligt nu
rådande regler får tillfälle all övergångsvis under läsåren 1984/85 och
198.S/86. fortsätta dem utan makeprövning. Studierna måste dock ha påbörjats
senast höstterminen 1983. För dem som bedriver studier även efter utgången av
vårterminen 1986 bör dispens kunna medges i vissa fall.

Besparingen kommer enligt mitt förslag att nå full effekt
först under budgelårel 1986/87 och beräknas då uppgå till ca 90 milj. kr. i
minskat

Prop.
1983/84:40 25

utflöde av studiemedel. För budgetåren 1984/85 och 1985/86
beräknar jag besparingen lill 40 milj. kr. resp. 60 milj. kr.

I etl läge när bidraget uppgår till mindre än 8% av del
totala studiemedelsbeloppel är del knappast möjligt alt hävda alt del har den
rekryterings-stimulerande effekt som ursprungligen avsågs. Jag föreslär därför
all studiebidraget tas bort och all studiemedlen i sin helhet blir
återbelalningspliktiga fr.o.m. höstterminen 1984.

Enligt de
beräkningar som centrala studieslödsnämnden har gjort för budgetåret 1984/85
skulle statens kostnader för studiebidrag komma all uppgå lill drygt 300 milj.
kr. Genom all bidragsdelen omvandlas till återbelalningspliktiga studiemedel
kan sialens utgifter redan nämnda budgetär minskas med ca 25 milj. kr. pä grund
av alt vissa studerande endast utnyttjar bidragsdelen. Av de återstående ca 275
milj. kr. kommer en större del på sikt alt återbetalas lill statskassan.

De
förändringar av studiemedlens konstruktion som jag har föreslagit kräver vissa
ändringar i studiestödslagen. Jag tar i del följande upp förslag lill sådana
ändringar. Dock vill jag redan nu anmäla all den föreslagna ändringen av
studiemedlens konstruktion kan komma alt medföra behov av ytterligare tekniska
ändringar i sludieslödslagen. Jag avser att i sä fall återkomma med förslag
lill sådana ändringar.

Genom att införa prövning mol makes/makas inkomst och
förmögenhet vid beviljning av studiemedel samt genom all omvandla
studiebidraget lill återbelalningspliktiga studiemedel får man ett tillräckligt
stort reformul-rymme för all höja siudiemedlen. Jag föreslär nu en uppräkning
av studiemedlens totalbelopp lill 148% av basbeloppet fr. o. m. budgetåret
1984/85. Denna höjning motsvarar 8,22% av basbeloppet för en studieperiod om 15
dagar för heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Milt förslag
leder till att studiemedlen ökar med ca I 200 kr. per läsår. Därutöver höjs
studiemedelsbeloppel med ungefär lika mycket på grund av ändrat basbelopp.

De förslag jag nu lagt fram om ett återinförande av
prövning mol makes/ makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av
studiemedel, om etl borttagande av studiebidragsdelen i studiemedlen och om
höjning av studiemedlens totalbelopp kräver dels att 4 kap. 24 §
sludieslödslagen (1973: 349) upphävs, dels alt I kap. 3 S och 4 kap. 12, 13,
17, 19,21, 25, 41 och 42 §S sludieslödslagen ändras, dels att två nya
paragrafer. 4 kap. 38 och 39 >)§, förs in i lagen. Förändringarna i
beräkningen av studiemedel kräver som jag nämnde all lagen (1982: 1243) om
tilläggsbelopp lill basbeloppet vid beräkning av studiemedel upphävs.
Undertiden den I januari-den I juli 1984 bör, somjag också har föreslagit
tidigare, studiemedlen utgå med 143.5% av basbeloppet. Detta kräver
övergångsvis ändringar i 4 kap. 13 och 24 §§ sludieslödslagen. Av laglekniska
skäl bör ändringarna av dessa paragrafer träda i kraft den I januari 1984.

Jag vill erinra om all jag under anslaget Studiehjälp lagt
fram förslag om

Prop.
1983/84:40 26

vissa ändrade regler som kräver alt 3 kap. 10 och 12 §§
Sludieslödslagen ändras.

Etl
förslag lill lag om upphävande av lagen (1982:1243) om tilläggsbelopp till
basbeloppet vid beräkning av studiemedel och ett förslag till ändringar i
studiestödslagen har upprättats inom utbildningsdepartementet och bör fogas
till detta protokoll som bilaga 6.1.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta
förslagen till

1.
lag om
upphävande av lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid
beräkning av studiemedel,

2.
lag om ändring
i studiestödslagen (1973:349).

Vissa konsekvenser av mina förslag på studiestödsområdet

De förslag somjag här har lagt fram innebär betydande
administrativa förändringar. Jag räknar därför med alt en del personella och
systemmässiga insatser måste göras, i första hand vid centrala
studiestödsnämnden och all ekonomiska resurser härför måste ställas lill
myndighetens förfogande. Jag avser alt senare återkomma till denna fråga.
Förslagen kan också ge mig anledning att återkomma med vissa preciseringar i
budgetpropositionen.

Prop.
1983/84:40 27

Bilaga 6.1

1. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982:1243) om tilläggsbelopp
till basbeloppet vid beräkning av studiemedel

Härigenom föreskrivs all lagen (1982: 1243) om
tilläggsbelopp lill basbeloppet vid beräkning av studiemedel skall upphöra all
gälla vid utgången av år 1983.

Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas när
beslut fattas om studiemedel som avser tid före upphörandel.

2. Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom föreskrivs i fråga om sludieslödslagen (1973:
349)'

dels att 4 kap. 24 § skall upphöra all gälla,

delsan I kap. 3§, 3 kap. 10 och 12S§ saml 4 kap. 13, 17,
19, 21,25,41 och 42 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap.
38 och 39 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

3§

Studiemedel består av studiebi- Studiemedel
består av återbetal-

t/ra och älerbetalningspliktiga stu- ningspliktiga
studiemedel och rese-diemedel samt resekostnadser-
kostnadsersättning, sättning.

3 kap.

Inkomstpröval tillägg utgår med Inkomstpröval tillägg utgår med

högst 240 kronor i månaden. högst 265 kronor i månaden.

Närmare bestämmelser om inkomstpröval tillägg meddelas av
regeringen.

12 § Återbelalningspliktiga studiemedel kan beviljas
studerande som är i behov av studiehjälp utöver dem som han fäll med stöd av
övriga bestämmelser om studiehjälp.

Vid bedömandet av behovet av Vid bedömandet av behovet av

Lagen omtryckt 1981:579.

Senaste lydelse av 4 kap. 24 S 1982: 266.

Senaste lydelse 1982:345.

' Senaste lydelse 1982:266.

Prop. 1983/84:40

I Nuvarande lydelse

återbetalningspliktiga studiemedel skall beaktas

1. den studerandes och hans för

äldrars ekonomiska förhållanden

lill och med den månad under vil

ken den studerande fyller 18 år,

2.
den
studerandes och hans föräldrars ekonomiska förhållanden från och med månaden
efter den under vilken han fyller 18 år, om han inte har brutit sambandet med
föräldraekonomin.

3.
den
studerandes ekonomiska förhållanden från och med måiui-den efter den under
vilken han fyller 18 är, om han brutit sambandet med föräldraekonomin enligt
de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen utser.

För studerande som avses i andra stycket I och 2 och som
är gift beaktas hans makes ekonomiska förhållanden i stället för hans föräldrars.

Föreslagen lydelse

återbelalningspliktiga studiemedel skall Jör studerande
som är ogift den studerandes och hans föräldrars ekonomiska förhållanden beaktas.

Om det
föreligger särskilda skäl och den studerande har brutit sambandet med
föräldraekonomin, får dock, från och med månaden efter den under vilken den
studerande fyller 18 år. hänsyn tas enbart till den studerandes ekonomiska förhållanden.

Vid bedömandet av behovet av återbetalningspliktiga
studiemedel skall för studerande som är gift den studerandes och hans makes ekonomiska
förhållanden beaktas. Närmare bestämmelser härom skall meddelas av regeringen.

Studiemedel
utgår med 7,89 procent av basbeloppet för varje hel. sammanhängande tidsperiod
för vilken den studerande har rätt lill studiemedel. Tidsperioden skall omfatta
för heltidsstuderande 15 och för deltidsstuderande 30 dagar.

Studiemedel
utgår med 8,22 procent av basbeloppet för varje hel, sammanhängande tidsperiod
för vilken den studerande har rätt till studiemedel. Tidsperioden skall omfatta
för heltidsstuderande 15 och för deltidsstuderande 30 dagar.

Vad som
sägs i första stycket gäller endast om ej annat följer av 14. 17. 19. 22 eller
25 §.

16,

Utöver vad
som följer av 16 § minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 §
utgår lill heltidsstuderande för varje hel. sam-

Utöver vad
som följer av 16 § minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 §
utgår till heltidsstuderande för varje hel, sam-

" Senaste lydelse 1982:266.

Prop.
1983/84:40

Nuvarande lydelse

manhängande tidsperiod om 15 dagar med en
fyrtiofemtedel av den del av den studerandes förmögenhet som.överstiger sex
gånger basbeloppet.

Föreslagen lydelse

manhängande tidsperiod om 15 dagar med

1. en fyrliofemtedel av den del av den
studerandes förmögenhet som överstiger sex gånger basbeloppet, eller

2. om den studerande är gift och lever
tillsammans med maken, en fyrtiofemtedel av den del av makarnas sammanlagda
förmögenhet som överstiger nio gånger basbeloppet.

Om den studerande är gift och lever tillsammans med maken,
minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår för varje hel.
sammanhängande tidsperiod om 15 dagar dessutom med två fyrtiofemtedelar av den
del av makens inkomst under kalenderhalvåret som överstiger två basbelopp
(fribeloppsgränsen).

Om den studerande har vårdnaden om barn under 16 år höjs
fribeloppsgränsen med ett halvt basbelopp för varje barn och kalenderhalvår.
Med sådana barn skall jämställas barn som stadigvarande sammanbor med den
studerande och som fyjlt 16 år samt bedriver studier som ger rätt till förlängt
barnbidrag enligt 2 kap. eller studiehjälp enligt 3 kap.

Om den studerande är gift men inte lever tillsammans med
maken, tillämpas första stycket 2 samt andra och tredje styckena i den mån
detta följer av bestämmelser som meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av centrala studiestödsnämnden.

19 f För deltidsstuderande minskas det belopp som utgår
för etl kalenderhalvår enligt 13 § första stycket och 14 § för varje hel.
sammanhängande tidsperiod om 30 dagar med en niondel av den del av den
studerandes inkomst under kalenderhalvåret som överstiger nedan, för skilda
perioder angivna delar av basbeloppet, nämligen

' Senaste lydelse 1983:272.

lägst
5

Utöver vad som följer av första stycket minskas del
belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår till deltidsstuderande
för varje hel, sammanhängande tidsperiod om 30 dagar med två fyrtiofemtedelar
av den del av den studerandes förmögenhet som överstiger sex gånger
basbeloppet.

Prop.
1983/84:40

Nuvarande lydelse

Antal hela, sammanhängande tidsperioder om 30 dagar för
vilka studiemedel skall utgå under kalenderhalvåret 1

Föreslagen lydelse

Del av basbeloppet 160 procent 150 procent 140 procent 130
procent 120 procent

Utöver vad som följer av första stycket minskas del belopp
som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår till deltidsstuderande för
varje hel, sammanhängande lidsperiod om 30 dagar med

/. två fyrtiofemtedelar av den del av den studerandes
förmögenhet som överstiger sex gånger basbeloppet, eller

2. um den studerande är gift och lever tillsammans med
maken, två fy'rliofemtedelar av den del av makarnas sammanlagda förmögenhet
som överstiger nio gånger basbeloppet.

Om den studerande är gift och lever tillsammans med maken,
minskas del belopp som utgår enligt 13 § första stycket och 14 § för varje
hel, sammanhängande tidsperiod om 30 dagar medfy'rafy'rtio-femtedelar av den
del av makens inkomst under kalenderhalvåret som överstiger två basbelopp (fribeloppsgränsen).

Om den studerande har vårdnaden om barn under 16 år
höjsjribe-loppsgränsen med ett halvt basbelopp per barn och kalenderhalvår.
Med sådana barn skall jämställas barn som stadigvarande sammanbor med den
studerande och som fy'llt 16 år samt bedriver studier som ger rätt till
förlängt barnbidrag enligt 2 kap. eller studiehjälp enligt 3 kap.

Om den studerande är gift men inte lever tillsammans med
maken, tillämpas första stycket 2 saml andra och tredje styckena i den mån
detta följer av bestämmelse som meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av centrala studiestödsnämnden.

Prop.
1983/84:40

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Som den
studerandes inkomst under kalenderhalvåret enligt 16 och 19 §§ räknas den
inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under kalenderhalvåret. Värdet
av naturaförmåner fastställs av regeringen. Doktorandstipendium, statligt
eller stalskommunalt bostadsbidrag, allmänt barnbidrag och annat studiestöd
enligt denna lag än limstudiestöd, inkomslbidrag och vuxenstudiebidrag
räknas icke som inkomst.

Som den studerandes inkomst under kalenderhalvåret enligt
16 och 19 §§ räknas den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under
kalenderhalvåret. Värdet av naturförmåner fastställs av regeringen. Statligt
eller stalskommunalt bostadsbidrag, allmänt barnbidrag och annat studiestöd
enligt denna lag än limstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag räknas
icke som inkomst.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även vid
beräkning av makes inkomst ifall som anges i 17 och 19 §§.

Med förmögenhet förstås i 17 och 19 §§ skattepliktig
förmögenhet enligt lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

25 §

s. 1980 Kontrollera mot PDF

Studerande, som till följd av bestämmelserna i 16, 17, 19
och 21 §§ eller bestämmelse som avses i 22 § ej är berättigad till studiemedel,
kan dock få återbetalningspliktiga studiemedel om synnerliga skäl föreligger.

Om synnerliga skäl föreligger, får studiemedel utgå med
högre belopp än som följer av 10, 13, 14, 16, 17, 19 och 21 §§ eller
bestämmelse som avses i 22 §. Det överskjutande beloppet utgår i form av
återbetalningspliktiga studiemedel.

Studerande,
som till följd av bestämmelserna i 16, 17, 19 och 21 §§ eller bestämmelse som
avses i 22 § inte är berättigad till studiemedel, kan dock fä sådana om
synnerliga skäl föreligger.

Om synnerliga skäl föreligger, får studiemedel utgå med
högre belopp än som följer av 10, 13, 14, 16, 17, 19 och 21 §§ eller
bestämmelse som avses i 22 §.

Bestämmelserna i detta kapitel om studerande som är gifta
skall tillämpas endast om äktenskapet ingåtts senast under kalenderhalvåret
närmast före det för vilket studiemedel skall utgå.

'' Förutvarande 38 § upphävd genom 1980: 282.

Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §'

Bestämmelserna i detta kapitel som gäller studerande som
är gifta, med utidantag av 17 § fjärde stycket och 19 § femte stycket,
till-lämpas även på den som utan alt vara gift lever tillsammans med någon med
vilken han tidigare har varit gift eller med vilken han gemensamt har eller
har haft barn.

41 §

Studiebidrag och återbetalnings- Återbelalningspliktiga siudieme-

plikliga studiemedel enligt detta ka- del enligt detta kapitel samt barn-

pitel saml barntillägg vid tillämp- tilllägg vid tillämpning av 40 S
av-

ning av 40 § avrundas lill hell krön- rundas till helt krontal vid örelal

tal vid öretal under 50 nedåt och vid under 50 nedåt och vid annat öretal

annat öretal uppåt. uppåt.

42 §

För den som under ett kalender- För den som under ett kalender

halvår ej är berättigad till mer än halvår
inte är berättigad till mer

fem procent av basbeloppet i stu- än
fem procent av basbeloppet i

diebidrag och återbetalningsplik- älerbetalningspliktiga
studiemedel

tiga studiemedel bortfaller rätten bortfaller
rätten till sådant studie-

till sådant studiestöd. stöd.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 4 kap. 13 och 24 §§ den 1
januari

1984, 3 kap. 10 § den 1 april 1984 och i övrigt den 1 juli 1984.

2. För studier under första kalenderhalvåret 1984 skall
studiemedel

enligt 4 kap. 13 § dock utgå med 7,97% av basbeloppet för varje hel

tidsperiod. Vid beräkningen av studiemedlen skall bestämmelserna i 4 kap.

24 § tillämpas. Därvid skall studiebidraget dock minskas endast om studie

medlen utgår med lägre belopp än 7,97% av basbeloppet.

3. Har i beslut om studiemedel för
tid, som hett eller delvis infaller under första kalenderhalvåret 1984,
studiemedlen beräknats utgå med 7,89% av basbeloppet för varje hellidsperiod,
har den studerande rätt till studiebidrag och återbetalningspliktiga
studiemedel för första halvåret 1984 med de belopp som skulle ha utgått om
bestämmelserna under punkt 2 hade tillämpats.

4. För studerande, vilka före utgången
av år 1983 har uppburit studiemedel enligt 4 kap. för vissa studier och som
fortsätter dessa studier efter den 1 juli 1984, får studiemedel beräknas utan
hänsyn till de nya bestämmelserna i 4 kap. om prövning mot makes ekonomi.
Närmare bestämmelser om vilka studerande detta skall gälla, skall meddelas av
regeringen eller av myndighet som regeringen utser.

' Förutvarande 39 § upphävd genom 1980: 282.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84; 40____________ Bilaga 7

Jordbruksdepartementets verksamhetsområde

Prop.
1983/84:40 I

Bilaga
7

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Lundkvist

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Å TG Ä RDER INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMR Å DE

Jordbrukets
rationalisering m. m.

[1]
Markförvärv för jordbrukets rationalisering. Under anslaget anvisas medel till
jordfonden. Fonden används för att finansiera lantbruksnämndernas köp av mark
i samband med yttre rationalisering inom jordbruk och skogsbruk.

Jordfonden
uppgick vid ingången av budgetåret 1983/84 till 367186000 kr.
Lantbruksslyrelsen disponerar för jordfondsändamål dessutom en rörlig kredit
hos riksgäldskontoret på 25 milj. kr. t. o. m. den 30 juni 1985.

Härutöver
har till lantbruksstyrelsens förfogande ställts en särskild rörlig kredit för
större förvärv av mark som utbjudits till försäljning huvudsakligen från olika
skogsföretag (prop. 1978/79:101, JoU 17, rskr 166). För år 1984 uppgår krediten
till 150 miljr kr. och skall enligt riksdagens beslut successivt avvecklas
(prop. 1982/83:100 bil. 11, JoU 24, rskr 204). Mark som därvid försäljs skall i
första hand erbjudas domänverket. Pä de medel som tas i anspråk utgår ränta
efter räntefot som fastställs av riksgäldskontoret. Räntekostnaderna belastar
anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.

Försäljningen
av skogsmark har skett i sådan takt att kreditbehovet vid utgången av år 1983
bedöms väsentligt understiga 150 milj. kr. Med hänvisning till bl.a. behovet
av utgiftsbegränsningar i statsbudgeten och den positiva
försäljningsutvecklingen för ifrågavarande skogsmark bör enligt min mening
krediten nu kunna minskas kraftigt. Samtidigt bör krediten löpa på budgetår i
stället som f. n. per kalenderår.

Enligt
min mening borde det vara möjligt att frän lantbruksstyrelsens sida påskynda
vidareförsäljningen av ifrågavarande skogsmark i en sådan I Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr
40. Bilaga 7

Prop. 1983/84:40 2

takt
att en rörlig kredit pä 75 milj. kr. är tillräcklig för budgetåret 1984/85. För
helt budgetår räknat innebär detta en besparing med 10-11 milj. kr. i
räntekostnader. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till
budgetpropositionen 1984.

Jordbruksprisreglering

Som
nämndes i den reviderade finansplanen våren 1983 har regeringen tillsalt en
särskild livsmedelspolitisk utredning (Jo 1983:01) med uppgift att bl. a.
undersöka förutsättningarna för att dämpa prisutvecklingen på jordbruksprodukter
och samtidigt se över formerna för det nuvarande prisregleringssystemet. I det
sammanhanget skall också överproduktionen av vissa jordbruksprodukter analyseras
och åtgärder till förändringar framläggas. Den automatiska
kostnadskompensation som i dag utgår till jordbrukarna i form av automatiskt
verkande index skall också granskas. Kommittén skall undersöka
förutsättningarna för att finna andra former för pris-kompensation än de i dag
gällande. Kommillén skall också framlägga föi"slag lill sådana
förändringar av prisregleringssystemet all jordbruket garanteras visst pris
endast för den kvantitet livsmedel som behövs för konsumtion inom landet och
för att uppfylla de olika åtaganden vi som nation gjort i det internationella
samarbetet. Kommitténs arbete beräknas vara avslutat inom en tvåårsperiod.
Kommillén har nyligen presenterat förslag lill tre alternativa lösningar i
fråga om formerna för överläggningarna om jordbrukets koslnadskompensation (Ds
Jo 1983: 10) för tiden efter den 1 juli 1984. Kommitténs förslag
remissbehandlas f. n. Jag kommer senare all föreslå regeringen all lägga fram
en särskild proposition i frågan under innevarande riksmöte.

[2]
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Livsmedelssubventioner utgår f.
n. på konsumtionsmjölk, ost, kött och fläsk till etl sammanlagt belopp av ca 3
300 milj. kr. beräknat utifrån konsumtionen under budgelårel 1982/83. Härav
avser ca 2450 milj. kr. konsumlionsmjölk, ca 270 milj. kr. ost, ca 480 milj.
kr. kött och ca 100 milj. kr. fläsk. Utöver dessa direkta subventioner på
produkter utgår av budgetmedel 435 milj. kr. lill låginkomstsatsning m. m. inom
jordbruket samt 65 milj. kr. som ersättning för införselavgiftsmedel utanför
fördelningsplanen. Av del sistnämnda beloppet används 55 milj. kr. för
sänkning av partipriset på konsumtionsmjölk och 10 milj. kr. för pristillägg
för får- och lammkött. De totala livsmedelssubventionerna uppgår därmed lill ca
3 800 milj. kr. De budgetmedel som utgår, belastar förslagsanslaget
Prisreglerande åtgärder på jordbrukels område under nionde huvudtiteln.
Subvenlionseffekten (exkl. låginkomstsatsning m. m.) pä konsumentpri-

Prop. 1983/84:40 3

sel vid oförändrade öresmarginaler i handeln utgör för
mjölk ca 2:10 kr. per liter", för ost ca 3:20 kr. per kg, för styckat
nötkött ca 5:60 kr. per kg och för styckat fläsk ca 0:60 kr. per kg.

Chefen för finansdepartementet har tidigare denna dag
redovisat behovet av utgiflsbegränsningar på statsbudgeten. Del är av vikt att
dessa begränsningar får effekt sä snart som möjligt. Begränsningar i livsmedelssubventionerna
kan beslutas av regeringen. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att
subvenfionerna pä kött, fläsk och ost hell las bort fr. o. m. den I december
1983. Jag kommer i mitt förslag även all inräkna den del av pristillägget på
får- och lammkött som bestrids från statsbudgeten. Totalt beräknar jag en
minskad utgift av ca 850 milj. kr. beräknat på helår under anslaget
Prisreglerande åtgärder på jordbrukels område. Belastningen på anslaget kan
till följd av den minskade subventioneringen beräknas minska med ca 500 milj.
kr. för innevarande budgetår.

[3] Administration av permanent skördeskadeskydd m. m.
Under detta anslag bekostas verksamhet som avser de objektiva
skördeuppskattningarna, skördeskadeskyddets tekniska administration,
lantbrukets företagsregister och därmed samordnad statistikproduktion samt den
jordbruksekonomiska undersökningen.

På statsbudgeten för innevarande budgetår har anvisats etl
förslagsanslag av 37964000 kr. för administration av permanent
skördeskadeskydd m.m. Härav utgör 20,8 milj. kr. medel för de objektiva
skördeuppskalt-ningarna och 4 milj. kr. medel för skördeskadeskyddets tekniska
administration. De objektiva skördeuppskattningarna används förutom för
skördeskadeskyddel även för den löpande statislikproduklionen på jordbrukels
område.

För alt bestrida ersättningarna för skördeskador finns en
särskild skördeskadefond som förvaltas av statens jordbruksnämnd. Fonden
tillförs medel dels av staten från anslaget Bidrag lill permanent
skördeskadeskydd (prop. 1961:94, JoU 22, rskr 227), dels från jordbruket genom
kollektivt erlagda avgifter. Härutöver tillförs fonden räntan på fondmedlen.
För budgetåren 1982/83 och 1983/84 har inga statsmedel anvisats lill fonden.
Jordbruket har därvid inte heller tillfört fonden några medel. Fondens
behållning är f. n. ca 566 milj. kr. Räntan beräknas för år 1983 uppgå lill ca
60 milj. kr.

I promemorian (Ds Jo 1983:8) Skördeskadeförsäkring har
lagts fram förslag rörande skördeskadeskyddets framtida utformning. Promemorian
har remissbehandlats. I avvaktan på all regeringen tar ställning i denna fråga
förordar jag i syfte att nedbringa statsutgifterna för nästa budgetår alt
kostnaderna för skördeskadeskyddets administration bestrids med medel ur
skördeskadefonden. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till
budgetpropositionen 1984.

Prop. 1983/84:40 4

Jag
hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

all
godkänna vad jag har anfört om finansieringen av skördeskadeskyddets
administration för budgetåret 1984/85.

Skogsbruk

[4]
Skogsvårdsavgiften. Enligt lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgifl (ändrad
senast 1982:239) erläggs skogsvårdsavgift av den som vid taxering till kommunal
inkomstskatt har beskattats för garanlibelopp avseende jordbruksfastighet som
åsatts delvärdel skogsbruksvärde. Avgiften påförs vid debitering av skatt. Den
uppgår f. n. till 5,5 %o av skogsbruksvärdel. Fr. o. m. 1984 års taxering skall
enligt den senaste ändringen i lagen avgiften tas ut med 5 "/oo.
Debilerad avgift är avdragsgill i förvärvskällan.

Avgiftsmedlen
redovisas på inkomstsidan i statsbudgeten. Med nuvarande sammanlagda
taxeringsvärde skulle årets taxering ge ca 308 milj. kr. i skogsvårdsavgifter
och nästa års taxering ca 280 milj. kr.

Enligt
principer som är godkända av riksdagen skall skogsvärdsavgifls-medlen användas
för sådana ändamål som är till nytta för skogsbruket som sådant eller på sådant
sätt all alla skogsbrukare kan få ta del av dem. Som exempel på
användningsområden har angells forsknings- och utvecklingsarbete, information,
utredningsarbete, översiktliga skogsinvenleringar, bidrag som är tillgängliga
för alla skogsägare m. m. Någon formell avräkning av utgifter mol avgiftsmedlen
görs inte. Inte heller förutsätts någon exakt redovisning av hur medlen
används. Under de senare åren har dock flera reformer direkt angells vara
finansierade av skogsvårdsavgiftsmedel, t. ex. vissa särskilda skogsvårdsbidrag
i Norrlands inland, s.k. klenvirkesbi-drag, stöd vid avveckling av glesa skogar
och extra avdrag vid inkomsl-taxeringen.

Av
min redogörelse för skogsvårdsavgiflens användningsområden framgår alt
avgiften betraktas som skogsägarnas bidrag till de allmänna insatserna i vid
mening för det svenska skogsbruket. För de allra flesla skogsägare i landet är
skogsvårdsavgiften av begränsad ekonomisk betydelse. Avgiften är avdragsgill i
förvärvskällan.

Eftersom
vissa delar av de statliga bidragen till skogsbruket fortfarande inte
finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel, föreslår jag alt skogsvårds-avgiften
höjs från 5 %o av skogsbruksvärdet lill 8 'Voo. En sådan höjning motsvarar
brutto knappt 170 milj. kr. och svarar ungefär mot den del av bidragen lill
skogsbruket som inte är avgiftsfinansierad f. n. Höjningen bör göras fr.o.m.
den I juli 1984. Detta innebär all avgiften vid 1985 års taxering bör uppgå
till 6,5 %o.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättals
förslag till lag om ändring i lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift. Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.1.

Prop. 1983/84:40 5

Med
hänsyn till arten av den fråga som berörs av lagförslaget och dess
okomplicerade utformning är det enligt min mening inte motiverat alt inhämta
lagrådets yttrande över det.

Pä
statsbudgeten för innevarande budgetår har under rubriken Bidrag till skogsvård
m.m. anvisats ett förslagsanslag av 300 milj. kr. Vidare har tagits upp en
sammanlagd ram av 361 milj. kr. för bidrag lill skogsvård m.m. Härav har 195
milj. kr. avsatts för bidrag till skogsodling efter avverkning av
lågproducerande skogar.

Skogsstyrelsen
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 angelt att programmet för
avveckling av glesa skogar av olika skäl kan begränsas något. Jag bedömer att
en nedräkning av bidragsramen med 10 milj. kr. är möjlig. Därmed begränsas
statsutgifterna. Jag har för avsikt att återkomma till frågan i min anmälan
till budgetpropositionen 1984.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvård savgifl.

Service
och kontroll

[5]
Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Anslaget är avsett för kostnader
och ersättningar i samband med bekämpande av eller beredskap mot smittsamma
sjukdomar.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp vissa frågor om statens utgifter för all bekämpa
salmonella hos husdjur.

Riksdagen
antog under våren 1983 (prop. 1982/83:172, JoU 37, rskr 404) en ny lag om
bekämpande av salmonella hos djur. Lagen träder i kraft den I januari 1984. Den
viktigaste nyheten är alt alla som yrkesmässigt driver verksamhet för
uppfödning av Qäderfä lill slakt blir skyldiga att låta kontrollera djuren med
avseende pä salmonella.

Som framgår av nyss nämnda
proposition med förslag till lag om bekämpande av salmonella hos djur är
staten inte lagligen skyldig att svara för kostnader eller förluster som
drabbar djurägare vid myndighelsingripande med slöd av
salmonellalagstiflningen. Ersättningsreglerna syftar i första hand till all i
skälig omfaltning mildra de ekonomiska konsekvenserna som en
salmonellainfektion kan innebära för de enskilda djurägarna. I propositionen
anmälde jag att jag avsäg all låta se över ersättningsbestämmelserna. Jag
framhöll därvid att det är rimligt all bestämmelserna ändras sä att staten får
bära en mindre andel av kostnaderna för salmonellabekämp-ningen än f. n. Denna
uppfattning delades av riksdagen. Jag återkommer nu lill denna fråga.

Prop.
1983/84:40 6

Statens
kostnader för salmonellabekämpandet de senaste åren framgår av nedanstående
sammanställning (1000-tal kr.)

1980/81

1981/82

1982/83

Ersättning
till djurägare;

För
nedslaktade djur

2182

3 757

1 174

För
andra kostnader, smittrengöring, er-

sättning
för driftsförluster m. m.

4 260

9611

4706

Summa
ersättning till djurägare

6442

13368

5880

Ersättning
lill veterinärer

270

322

231

Ersättning
till veterinärmedicinska labora-

torier

5 002

4 870

3 677

Bidrag
till veterinärmedicinska laboratorier

för vissa
obduktioner/salmonellaundersök-

ningar

4497

5573

6443

Summa

16211

24133

16231

En
reduktion av statens kostnader för salmonellabekämpningen bör enligt min mening
åstadkommas genom att utgifterna för ersättningen till djurägarna och bidraget
till veterinärmedicinska laboratorier skärs ned.

De
produktionsinriktningar som relativt sett förorsakar staten de största
kostnaderna är uppfödning av slaktkyckling och specialiserad
slaktnölpro-duktion.

Jag
har inhämtat att det för slaktkyckling- och specialiserad slaktnötpro-duktion
finns möjligheter all erbjuda tillräckligt försäkringsskydd för de kostnader
och förluster som nu ersätts av staten. Det krävs dock att de besättningar som
skall försäkras ansluts lill en hälsokontroll. Vad gäller slaktkycklingsbesättningar
finns en hälsokontroll redan anordnad i lantbruksstyrelsens regi. I fråga om
slaktnötsbesättningar finns långt framskridna planer på alt införa en
organiserad hälsokontroll för vilken Sveriges slakleriförbund avser att stå
som huvudman. Därigenom kommer landels ca 600 besättningar för specialiserad
nötkötlproduklion alt kunna anslutas till en hälsokontroll.

Del
aktuella försäkringsskyddet förutsätts frän teknisk utgångspunkt kunna
genomföras fr. o. m. den 1 juli 1984.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört bör ersättning av statliga medel för
nedslaktade djur, andra kostnader och driftförluster framdeles inte utgå till
djurägare för vars produktion det finns möjligheter att ordna ett tillräckligt
försäkringsskydd lill rimliga kostnader. Jag anser att den förutsättningen
föreligger fr.o.m. den 1 juli 1984 i fråga om slaklkycklings- och
slakt-nötsproduktionen. Undantag bör göras för de minsta besättningarna. För
övrig djurhållning beträffande vilka krav på försäkring f. n. inte kan ställas
bör ersättning från staten lämnas också i fortsättningen. Den nuvarande
ersättningsnivån bör emellertid sänkas så att högst 70% av de aktuella
kostnaderna och förlusterna täcks med statsmedel. För riksdagens information
vill jag nämna att jag senare ämnar föreslå regeringen att meddela föreskrifter
med i huvudsak del innehåll för vilket jag nu redogjort. Före-

Prop.
1983/84:40 7

skrifterna
bör träda i kraft den I juli 1984. För ersättning med anledning av
bekämpningsätgärder som vidtas dessförinnan bör nuvarande regler gälla.

Med
de nu förordade ersättningsprinciperna bör statens kostnader för ersättning
till djurägare minska med 2/3 jämfört med nuvarande ordning. Besparingseffekten
kan beräknas uppgå till 5-10 milj. kr. per år.

Statligt bidrag utgår f. n.
till veterinärmedicinska laboratorier för den sjukdomsövervakning - främst vad
gäller salmonellainfektion - som nor-malobduklionerna utgör vid dessa
laboratorier. Storleken av bidragen framgår av tidigare redovisad
sammanställning. Salmonellaundersökningar av slaktkycklingar i samband med den
frivilliga salmonellakontrollen svarar för över 90% av bidragsbeloppen.

Genom
den nya lagen om bekämpande av salmonella hos djur blir salmonellakonlroll
obligatorisk i slaktkycklingsbesättningar. I samband härmed bör djurägarna i
fortsättningen fä stå för kostnaderna för laboratorieundersökningarna i
samband med denna obligatoriska kontroll.

För
riksdagens information vill jag nämna alt jag ämnar föreslå regeringen att
besluta om ändrade regler för bidrag till veterinärmedicinska laboratorier med
denna inriktning. De nya reglerna bör träda ikraft den 1 juli 1984. Statens
kostnader för bidrag till veterinärmedicinska laboratorier bör härigenom kunna
minskas med 5 milj. kr. per år.

Sammantaget
bör de åtgärder somjag nu har redovisat innebära minskade kostnader med ca 15
milj. kr. i förhållande till de senaste årens anslagsbelastningar. Jag har för
avsikt att återkomma lill anslagsfrågan i min anmälan lill budgetpropositionen
1984.

Miljövård

[6]
Stöd till miljöskyddsteknik, m. m. Från anslaget utgår bidrag till anläggningar
för utprovning av nya tekniska metoder inom miljöskyddsområdet liksom, under
vissa förutsättningar, bidrag för återvinning av eller annan behandling av
avfall, m. m.

Förevarande
bidrag tillkom i samband med all de generella statsbidragen till byggande av
kommunala avloppsreningsverk upphörde med utgången av budgetåret 1980/81.
Efterfrågan på bidrag har emellertid inte varit av den omfattningen som
tidigare antagits. Anslaget bör därför kunna minskas med 23 milj. kr. från 63
lill 40 milj. kr. fr. o. m. bugelåret 1984/85.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt
godkänna vad jag har förordat om en minskning av anslaget Stöd lill
miljöskyddsteknik, m. m.

Prop. 1983/84:40 8

Avgifter
på miljövårdsområdet

Jag
kommer i det följande att lägga fram förslag om avgifter för prövning och
tillsyn enligt miljöskyddslagen (ML), om grustäktsavgift samt om miljöavgift pä
bekämpnings- och handelsgödselmedel.

Förslag
om införande av avgifter för att läcka myndigheternas kostnader för prövning
och tillsyn enligt ML har lagts fram av miljökostnadsutredningen i betänkandet
(SOU 1978:43) Miljökostnader. Förslaget har remissbehandlats och en
sammanställning av remissyttrandena har redovisats för riksdagen i prop.
1980/81:92 om'ändring i miljöskyddslagen (1969:387). I enlighet med
miljökostnadsutredningens förslag uppdrog regeringen i juni 1979 åt statens
naturvårdsverk att närmare utforma ett system för avgifter enligt ML. I den
nämnda propositionen förutskickades att frågan om prövnings- och
tillsynsavgifler skulle komma att tas upp pä nytt när naturvårdsverkets
utredningsuppdrag slutförts.

Naturvårdsverket
har slutligt redovisat sitt uppdrag i etl i juni 1982 överlämnat förslag till
avgiftssystem. Förslaget har remissbehandlats. En sammanfattning av förslaget
och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga
7.2.

Frågor som rör
läktverksamheten behandlades senast i prop. 1981/ 82:220 om ändring i
naturvårdslagen (1964:822). De i anledning av propositionen beslutade
lagändringarna innebär bl. a. att den som söker täkltill-sländ kan åläggas att
lägga fram en utredning om behovet av takten och att den som driver läkt- eller
slenkrossrörelse kan åläggas att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs
för nalurvårdsplaneringen. För att förbättra länsstyrelsens beslutsunderlag
skall vidare regionala inventeringar av berg, sten, grus och sand genomföras.
Vad beträffar täkttillsynen skall denna i fortsättningen kunna överläs av en kommunal
nämnd efter frivilligt åtagande av kommunen.

Till
grund för den nämnda propositionen ligger de förslag som nalur-vårdskommitlén
har lagt fram i sitt slutbetänkande (SOU 1979:14) Naturvård och
täktverksamhet. Enligt kommitténs förslag bör samhällets kostnader för
tillsynen över läktverksamheten och för de regionala inventeringarna täckas
genom att en särskild avgift las ut av den som innehar täktlillstånd. I
propositionen förklarade föredraganden alt han delade kommitténs uppfattning.
Utformningen av en sådan avgift borde emellertid först övervägas av
naturvårdsverket i anslutning till verkets utredningsarbete om prövnings- och
tillsynsavgifler på miljöskyddsområdet. Naturvärdsverket överlämnade sitt
förslag i frågan den I mars 1983. Förslaget har remissbehandlats. En
sammanställning av förslaget och remissyttrandena bör fogas till protokollet i
detta ärende som underbilaga 7.3.

Prop.
1983/84:40 9

[7] Avgifter för prövning och tillsyn enligt
miljöskyddslagen. Miljöskyddslagen (ML) har till syfte att förebygga
vattenförorening, luftförorening, buller och andra miljöstörningar från fast
egendom. Lagens tillåtlighets-regler anger vilka krav som skall uppfyllas för
all en miljöfariig verksamhet skall få bedrivas. För vissa miljöstörande
verksamheter krävs tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller av
länsstyrelsen. Vilka verksamheter som omfattas av denna förprövningsplikt och
vilken myndighet som skall svara för prövningen framgår av bestämmelserna i
miljöskyddsförordningen (MF).

Den centrala
tillsynen av miljöfariig verksamhet utövas av naturvärdsverket medan
länsstyrelsen svarar för den löpande tillsynen inom länet. Länsstyrelsen kan
överlåta tillsynsansvar ät en hälsovårdsnämnd under förutsättning att kommunen
i fråga frivilligt ålar sig all la över ansvaret.

Det av
naturvårdsverket lämnade förslaget till avgiftssystem innebär i huvudsak
följande. Skyldigheten att betala avgift föreslås gälla företag och
anläggningar som är förprövningspliktiga enligt bestämmelserna i MF. Del totala
antalet sådana företag och anläggningar uppskattas till ca 14000. En tvådelad,
differentierad avgift föreslås. Den ena delen utgörs av en prövningsavgift som
tas ut i samband med att koncessionsnämnden eller länsstyrelsen prövar frågor
om tillstånd till helt ny eller ändrad verksamhet, frågor om ändrade villkor
och villkorsfrägor som skjutits upp. Prövningsavgiften skall täcka
länsstyrelsernas och naturvårdsverkets kostnader i samband med prövningen och
finansiera verksamheten vid koncessionsnämnden. Avgiften föreslås utgå med
schablonbelopp enligt en klassindelning som innebär att avgiftens storlek blir
beroende av dels vilken typ av verksamhet det är fråga om, dels huruvida
prövningen avser en helt ny anläggning eller mer eller mindre omfattande ändringar
av verksamheten vid en befintlig anläggning. Avgiftens andra del är en årlig
avgift som skall täcka kostnaderna för tillsyn samt undersöknings- och
utredningsverksamhet med direkt anknytning till prövningen och tillsynen
enligt ML. Det föreslagna avgiftsuttaget skall göra det möjligt att förstärka
tillsynen. Även årsavgiften skall utgå med schablonbelopp vars storlek blir
beroende på typ av företag. Från skyldigheten att betala årsavgiften undantas
vissa av de verksamheter som är förprövningspliktiga enligt MF. Det gäller bl.
a. djurhållningsanläggningar.

Enligt
förslaget skall prövningsmyndigheterna, dvs. koncessionsnämnden och
länsstyrelsen, administrera prövningsavgiflen. Årsavgiften för tillsynen
förutsätter ett register över avgiflsplikliga förelag. Ett sådant register är
under uppbyggnad genom det ADB-system för information frän tillsynsverksamheten
(MI-OI) som länsstyrelserna svarar för. Registreringen av avgiftspliktiga
företag skall alltså enligt förslaget skötas av länsstyrelsen medan naturvårdsverket
skall svara för uppbörden av årsavgiften.

Prop. 1983/84:40 10

Förslaget
har mött kritik från remissinstanserna. Bl.a. hävdas att en avgiftsfinansiering
kan inverka negativt på det samarbete som nu präglar miljöskyddsarbetet. Flera
remissinstanser finner förslaget organisatoriskt svårhanterligt.

Prövning
och fillsyn enligt ML är en viktig del i en akfiv miljöpolitik. Kostnaderna vid
berörda myndigheter för denna kontrollverksamhet är stora, ca 100 milj. kr. per
år. Det är rimligt att dessa kostnader betalas av dem som utövar den verksamhet
som kontrolleras. Samtidigt är del angeläget att etl avgiftssystem utformas så
all miljövårdsarbetet kan bedrivas så rationellt och effektivt som möjligt och
så att negativa följder undviks. Enligt min mening bör detta kunna åstadkommas.
Likaså bör de övriga problem som remissinstanserna påtalat i allt väsentligt
kunna bemästras. Jag återkommer lill den frågan i del följande. Jag förordar
att det införs ett avgiftssystem som innebär alt sädana kostnader som hänför
sig fill myndigheternas arbete med prövning och lillsyn enligt ML betalas av
den verksamhet som förorsakar arbetet.

För
egen del ansluter jag mig lill den avvägning naturvårdsverket har gjort vad
gäller de kostnader som skall finansieras med avgifter. Utgångspunkten bör
vara att avgifterna skall läcka koncessionsnämndens, länsstyrelsernas och
naturvårdsverkets kostnader i samband med prövningen enligt ML liksom
kostnaderna för myndigheternas lillsyn. Vidare bör avgifterna finansiera
kostnaderna för sädana undersökningar vid naturvårdsverket som behövs som
underlag för prövning och tillsyn. Jag beräknar att den kostnad som sålunda
skall finansieras med avgifter uppgår till ca 105 milj. kr. i 1983 års pris-
och löneläge. Avgiftsnivån bör omprövas åriigen.

Del
har i olika sammanhang påtalats all resurserna för tillsynen enligt ML inte
svarar mot de krav som ställs. Flera remissinstanser har tagit upp denna fråga.
Det är enligt min mening angeläget att lillsynsresurserna stärks. Jag
återkommer till denna fråga i min anmälan lill budgetpropositionen 1984.

Den
möjlighet som numera föreligger enligt ML för kommuner att ta över
tillsynsuppgifter har hittills utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Det är
angeläget att kommunerna kan ta en större del av tillsynsarbetet. Kommunernas
möjligheter härvidlag bör i betydande grad öka när kostnaderna kan täckas
genom avgifter.

Enligt
min mening bör man välja en form för avgiftsuttag som innebär all man så långt
möjligt upprätthåller sambandet mellan avgiftens storlek och kostnaden för
myndighetens arbete med prövning och lillsyn i varje enskill fall. Detta kräver
vissa modifieringar av naturvårdsverkels förslag. I stället för de föreslagna
schablonavgifierna anser jag att avgifterna bör så långt möjligt utgå i förhållande
till den tid som åtgår för hantering av de enskilda ärendena. Vid såväl
prövning som tillsyn bör timkostnaden debiteras för den lid som läggs ned pä
ärendet vid koncessionsnämnden och länsstyrel-

Prop. 1983/84:40 11

sen.
Somjag tidigare anfört är det angeläget att i största möjliga utsträckning
begränsa riskerna för alt ett avgiftssystem får negativa miljövärdsef-fekter.
Det är därvid viktigt att systemet ges sådan utformning att kontakter mellan
företag och myndigheter inte motverkas. Vidare bör koncessionsnämnden och
länsstyrelserna kunna nedsätta eller efterge avgiften om särskilda skäl
föreligger. Av vad jag nu har anfört framgår också all jag anser alt avgifterna
skall administreras av koncessionsnämnden och länsstyrelserna. I de fall länsstyrelsen
efter åtagande av en kommun överlåtit åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att
utöva tillsyn bör avgift tas ut enligt samma grunder som för länsstyrelsens
tillsyn.

Riksrevisionsverkel,
länsstyrelsens organisationsnämnd och naturvårdsverket bör få i uppdrag all
närmare ulforma avgiftstaxan.

Skyldigheten
all betala avgifter för prövning och tillsyn enligt ML bör gälla frän den 1
juli 1984. Regeringen bör hos riksdagen begära bemyndigande alt besluta om
sädana avgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.'

[8]
Täktavgifter. Enligt naturvårdslagen (NVL) krävs länsstyrelsens tillstånd för
läkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter.
Tillständsplikten gäller inte läkt för markinnehavarnas husbehov och inte
heller läkt i vattenområde om tillstånd till takten lämnats enligt vattenlagen
(1918:523) eller fordras enligt lagen (1966:324) om kontinenlalsockeln. Som
villkor för läkllillstånd kan krävas en läktplan och att sökanden ställer
säkerhet för de åtgärder som behövs för att motverka skada pä naturmiljön.
Tillsyn enligt NVL utövas i första hand av länsstyrelsen.

Naturvärdsverkets förslag
till avgiftssystem avseende läktverksamheten innebär i huvudsak följande.
Skyldigheten att betala avgift föresläs omfatta alla takter för vilka det krävs
tillstånd enligt NVL. Frågan om avgift för torvtäkt bör emellertid enligt
verket behandlas i särskild ordning. Det totala antalet takter med gällande
tillstånd uppgår till ca 8 100. Huvuddelen av dessa, ca 6600, är grus- och
sandtäkler. Knappt 500 är ler- och mal-jordstäkter och återstoden är
lorvtäkter. Täktavgifien föreslås konstruerad som en årlig avgift bestående av
en fast och en rörlig del. Den fasta delen skall vara lika för alla takter och
utgöras av etl ärsbelopp av 500 kr. Den rörliga delen görs beroende av
produktionens storlek genom att avgiften bestäms lill etl visst öretal per ton
material som tas ur takten. De olika täkttyperna indelas i tre klasser.
Klassindelningen görs med hänsyn till vilken arbetsinsats som normalt krävs för
tillståndsprövning och tillsyn och lill kostnaderna för inventeringarna.
Täklavgifterna skall läcka kostnaderna för prövning och tillsyn,
myndigheternas utredningar, riktlinjer och information, hushållningsplanering
och grusarkiv saml administration och uppbyggnad av avgiftssystemet.

För
all administrera den föreslagna avgiften krävs etl register över
avgiftspliktiga anläggningar. Ett sådant register behövs även för
uppgifts-skyldigheten enligt NVL. Länsstyrelsen föresläs bli ansvarig för
register-

Prop. 1983/84:40 12

hållningen.
Till grund för bestämmande av avgiften skall täklinnehavaren vara skyldig all
vaije år deklarera den mängd material som tagits ur takten.
Deklarationsskyldigheten kan samordnas med uppgiftsskyldigheten enligt NVL.
Avgiften skall betalas in när deklarationen lämnas. Riksskatteverket skall
svara för uppbörden av avgiften.

Huvuddelen
av remissinstanserna är positiva lill att en täktavgifl las ut. I flera
yttranden påpekas dock alt ett administrativt enklare system bör väljas.
Systemet med årliga deklarationer har kritiserats och behovet av en central
uppbördsmyndighet har ifrågasatts.

Enligt
min mening bör en täktavgifl nu införas för all därigenom finansiera
samhällets kostnader för prövning och lillsyn av läktverksamheten.

Avgifterna
bör täcka nalurvårdsverkels och länsstyrelsernas kostnader för prövningen av
lillståndsärenden och tillsyn över takterna liksom kostnaderna för
grusinventering och för administration av avgiftssystemet. De kostnader som
sålunda bör finansieras genom avgifter kan nu beräknas lill ca 16 milj. kr. per
år.

Del
är väsentligt att etl avgiftssystem ges en så enkel utformning som möjligt. Jag
anser all systemet med ärliga deklarationer som skall granskas och läggas lill
grund för avgiftsbeslut skulle bli alltför tungrott. I stället bör avgiften för
vaije ny läkt bestämmas genom etl enda avgiftsbeslut som fallas i samband med
tillståndsprövningen. Avgiftens storlek bör göras beroende av den mängd
material som totalt får las ut ur takten och följaktligen utgå med visst öretal
per lon tillsländsgivel material. Ett system med avgifisklasser bör tillämpas
i huvudsak i enlighet med nalurvårdsverkels förslag och stora avgifter bör få
periodiceras över etl antal år. Med hänsyn lill alt kostnader uppkommer också
för tillsyn av sådana takter som finns vid avgiftssystemels införande, bör en
avgift tas ut även för dessa. Avgiften bör beräknas med hänsyn lill antalet år
som brytningen får ske enligt täkttillslåndel efler del att avgiftssystemet
införts. Täklavgifterna, som bör kunna nedsättas eller efterges om del finns
särskilda skäl, bör administreras av länsstyrelsen.

Jag
delar naturvärdsverkets uppfattning att frågan om avgift på lorvtäkter bör
utredas vidare.

Avgiftsskyldigheten
bör gälla frän den I juli 1984. Regeringen bör hos riksdagen begära
bemyndigande alt besluta om täktavgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.

[9]
Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Användningen av kemiska
bekämpningsmedel är omfattande inom såväl jord- och skogsbruket som inom delar
av industrin. Främst inom jordbruket används också stora mängder handelsgödsel.
Pä olika områden har negativa miljöeffekter av kemikalieanvändningen kunnat
konstateras. Från miljösynpunkt är det därför viktigt att användningen av såväl
bekämpningsmedel som handelsgödsel kan minskas.

Prop. 1983/84:40 13

Sedan
den 1 juli 1982 utgår en avgift på handelsgödsel som används inom jordbruket.
Avgiften tas ut med slöd av lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område. Under regleringsårel 1982/83 utlogs en avgift motsvarande 7% av
handelsgödselns pris. Den 1 juli 1983 höjdes handelsgödselavgiften lill ca
12%. Intäkterna används inom jordbruksprisregleringen och kommer därmed
jordbruket till godo. Den kostnadsökning som avgiften innebär belastar därför
inte livsmedelspriserna. Den del av de samlade avgifterna som av administrativa
skäl tas ut av skogsbruket, trädgårdsnäringen och andra förbrukare återförs
lill dessa.

När
det gäller bekämpningsmedel las f. n. ut en begränsad avgift som täcker en del av
kostnaderna för produktkonlrollnämndens arbete med registrering av
bekämpningsmedel. Avgiften är uppdelad på en fast engångsavgift som f. n.
uppgår till 5000 kr. per medel och en årlig avgift som f. n. uppgår lill 2200
kr. för varje medel. De sammanlagda årliga avgifterna uppgår lill drygt 1,5
milj. kr.

För
att uppnå en frän miljösynpunkt nödvändig minskad användning av
bekämpningsmedel och handelsgödsel bör en särskild miljöavgift på dessa
produkter införas fr. o. m. den I juli 1984.

Avgiften
bör belasta all användning av handelsgödsel och samtliga slag av
bekämpningsmedel. Med hänsyn lill att avgiftens syfte är att av miljöskäl
minska användningen av dessa medel bör den kostnad den medför för förbrukarna
inte få utgöra skäl för kompensation genom höjda konsumentpriser. Till
skillnad från nuvarande handelsgödselavgifl bör den nu föreslagna avgiften
inte heller återföras till jordbruksprisregleringen. Inte heller bör någon
återbetalning av avgiflsinläklerna ske till skogsbruket, trädgårdsnäringen eller
andra förbrukare av dessa medel.

Avgiften
på handelsgödsel bör motsvara 5% av försäljningsvärdet. När del gäller
bekämpningsmedel bör avgiften utgå med 4 kr. per kg verksam substans. Enligt
min mening bör en sådan avgift fä den effekt som jag nämnt i del föregående.
Jag har därför vid beräkningen av de medel som inflyter tagit hänsyn lill en
beräknad minskad användning som en konsekvens av avgiften. Jag beräknar att
statsbudgeten genom avgiften tillförs ca 120 milj. kr.

Avgiften
på handelsgödsel och bekämpningsmedel måste regleras i lag. Utgångspunkten bör
därvid vara att avgiften skall tas ut av tillverkare och importörer av sädana
medel.

Jag
ämnar senare föreslå regeringen att till riksdagen lägga fram förslag om
behövliga lagbestämmelser.

Prop. 1983/84:40 14

Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. bemyndiga
regeringen att besluta föreskrifter om avgift för kost

nader i samband med tillståndsprövning och tillsyn enligt miljö

skyddslagen i enlighet med vad jag har förordat i det föregående

samt medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet alt

meddela bestämmelser om sädana avgift,

2. bemyndiga
regeringen alt besluta föreskrifter om täktavgifl i

enlighet med vad jag har förordat i det föregående samt medge

att regeringen överiåter åt förvaltningsmyndighet att meddela

bestämmelser om sådan avgift.

Prop. 1983/84:40 15

Underbilaga
7.1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift

Härigenom
föreskrivs att 1 § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgifi' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

I §'

Den, för vilken vid taxering lill Den, för vilken vid taxering till

kommunal inkomstskatt såsom kommunal inkomstskatt såsom

skattepliktig inkomst upptagits ga- skattepliktig inkomst upptagils ga

rantibelopp för jordbruksfastighet, ranlibelopp för jordbruksfastighet,

som vid fastighetstaxering åsatts som vid faslighelsiaxering äsalls

delvärdel skogsbruksvärde, skall delvärdet skogsbruksvärde, skall

betala skogsvårdsavgift. Avgiften betala skogsvårdsavgifi. Avgiften

utgör för vaije beskattningsår fem utgör för varje beskattningsår åtta

promille av skogsbruksvärdel. promille av skogsbruksvärdel.

Har
garantibeloppel jämkats enligt 47 § själle stycket kommunalskattelagen (1928:
370), skall också underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift jämkas.

Skogsvårdsavgifi
utgår i helt antal kronor. Avgiftsbeloppet avrundas vid öretal över femtio
uppåt och vid annat öretal nedåt till närmaste hela krontal.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1984. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om avgift på grund av 1984 och tidigare års taxering. I fråga om 1985 års
taxering utgör promillelalet 6,5. Omfattar beskattningsåret lid före den I
juli 1983 får avgiften vid 1985 års taxering dock inte beräknas till högre
belopp än som följer av äldre bestämmelser.

'
Senasle lydelse av lagens rubrik 1975: 185. Senaste lydelse 1982: 239.

Prop. 1983/84:40 16

Underbilaga
7.2

Sammanfattning av statens naturvårdsverks redovisning av
uppdrag rörande avgifter på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen

Del
är ett stort antal fabriker och andra inrättningar som berörs av prövningen och
tillsynen enligt miljöskyddslagen. Utredningen har uppskattat att det finns ca
14000 anläggningar vars verksamhet är förpröv-ningspliktig enligt lagen.

Knappt
en tredjedel av anläggningarna eller ungefär 4000 hör till industrin eller
energiproduktionen. Bland övriga större grupper av anläggningar märks ca 2000
avloppsreningsverk och avfallsbehandlingsanläggningar, ca 4000 skjutbanor och
skjutfäll samt ca 1 500 djurhållningsantäggningar.

Självfallet
påverkar praktiskt taget samtliga industrianläggningar naturmiljön i något
avseende även om alla inte är förprövningspliktiga. Också inoni andra näringar
kan miljöstörningar i viss utsträckning härröra från anläggningar som inte är
prövningspliktiga. Risken för allvariiga miljöstörningar frän en enskild
anläggning är dock normall sett störst för de anläggningar som är
förprövningskyldiga.

Koncessionsnämnden,
naturvårdsverket och länsstyrelserna svarar för huvudparten av arbetet med
prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen. De sammanlagda kostnaderna för
prövning och lillsyn vid dessa myndigheter uppgick för budgetåret 1981/1982
lill ca 120 milj.kr. Kostnaderna fördelades pä följande sätt

milj.
kr.

- prövning av anläggningar 37

- tillsyn av anläggningar 19

- projekt och utredningar 14

- undersökningsverksamhet 27

- särskilda undersökningar 2
-forskning 22

T2T

Projekt
och utredningar omfattar utarbetandet av råd och riktlinjer samt
branschutredningar, branschöversikter och andra utredningar som direkt ligger
lill grund för prövningen och tillsynen.

Undersökningsverksamhet
avser arbete vid nalurvårdsverkels laboratorier. Del gäller cenlrallaboraioriefunkiionen,
dvs. att utarbeta melodanvis-ningar, medverka i siandardiseringsarbete,
genomföra inlerkalibreringar etc Det gäller också förprövnings- och
tillsynsärenden samt undersökningar med anknytning lill prövningen och
lillsynen.

Prop.
1983/84:40 17

Forskning avser den miljöskyddsinriklade forskning som
finansieras med medel från naturvårdsverkets forskningsanslag medan särskilda
undersökningar avser de miljöskyddsinriklade undersökningar som finansieras
med medel frän verkets särskilda undersökningsanslag.

Vid
klassificeringen har exkluderats verksamhet som gäller andra delar av
miljövården, t. ex. naturvård och produktkontroll. Inte heller har med-lagits
projekt där syftet främst är att följa miljöutvecklingen i stort eller ge
underlag för samhällets planering av miljövården. I många fall har del
naturligtvis varit svårt all dra gränser. Särskilt gäller detta forskning och
undersökningar.

Kostnadsunderlag

Prövning och lillsyn av anläggningar måste ingå i
underlaget för avgiften. Projekt och utredningar har nära anknytning lill
prövningen och lillsynen och bör också las med i koslnadsunderlagel. Om man t.
ex. lar fram riktlinjer för miljöskyddet i en viss bransch underlättar detta
del fortsätta arbetet med prövning och lillsyn.

I den första utredningsetappen pekade naturvårdsverket på
problemen med att entydigt avgränsa den forskning och undersökningsverksamhet
som ulnyltjas vid prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen.

Man möter
de svåraste problemen när man skall avgränsa forskning och särskilda
undersökningar. I mänga fall kan t. ex. resultaten från ett projekt vara av
intresse både för miljöskyddsarbetet och produktkonlrollarbetet.
Nalurvårdsverkels forskning utgör vidare endast en del av samhällets forskning
för miljöskydd. Om verkets miljöskyddsinriklade forskning skulle
avgiflsfinansieras borde man överväga att även avgiftsfinansiera t. ex. statens
bidrag lill IVL och den miljövårdstekniska forskningen vid STU. Del vore
olyckligt att avgiftsfinansiera endast en del av miljöskyddsforskningen.
Utredningen anser mot denna bakgrund alt man inte skall avgiftsfinansiera den
miljöskyddsinriklade forskning som finansieras över forskningsanslaget. Man
bör inte heller avgiftsfinansiera de undersökningar som finansieras över det
särskilda undersökningsanslaget.

Merparten
av den undersökningsverksamhet som bedrivs vid naturvårdsverkets
forskningsavdelning, främst laboratorierna, har anknytning lill prövningen och
lillsynen enligt miljöskyddslagen.

Avgiftens utformning

Syftet med miljöskyddsulredningens förslag om en
prövnings- och tillsynsavgift - som ligger till grund för uppdraget till
naturvårdsverket - är att få en utsträckt tillämpning av principen om
förorenarens kostnadsansvar. Som redovisades efter första etappen har
naturvårdsverket sett det som en huvuduppgift alt finna en rimlig balans mellan
kravet på förorena- 2
Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 40. Bilaga 7

Prop.
1983/84:40 18

rens kostnadsansvar och kravet på att systemet inte skall
bli för krångligt och dyrt att administrera. Med en långtgående differentiering
av avgiften och en avgiftsplikl som omfattar en mycket vid krets av företag m.
fl. kan administrationskostnaderna bli oacceptabelt höga. Förenklingar eller begränsningar
av avgiftsplikten kan å andra sidan inte drivas så långt att man helt släpper
kopplingen till principen om förorenarens kostnadsansvar. Systemet blir då
ointressant eftersom ett syfte var att fä en utsträckt tillämpning av just
denna princip.

En nära anknytning lill principen om förorenarens
kostnadsansvar kan uppnås om avgiften för varje ärende eller åtgärd relateras
till den tid som gäll åt i det enskilda fallet. Ett sådant syslem skulle dock
enligt naturvårdsverkets åsikt sannolikt försämra samarbetet mellan företag
och myndigheter, särskilt när det gäller tillsynen. Tidskrivning i varje
enskill fall skulle dessutom vara administrativt betungande. Naturvårdsverket
avvisade därför - i likhet med miljökostnadsutredningen - tidsrelaterade
avgifter av detta slag efter den första utredningsetappen. Verket inriktade i
stället utredningsarbetet pä syslem som bygger pä i förväg faslställda avgifter
för olika myndighetsprestalioner.

Ulredningen har - som föreskrivs i direktiven — gått
vidare enligt de linjer som drogs upp efter den första etappen.

Avgiflsförslaget är baserat pä en tvådelad avgift, dvs.
dels en avgift vid prövningstillfällel, dels en årlig avgift för tillsyn,
projekt och utredningar samt undersökningar. Som etl andra alternativ kan man
tänka sig enbart en årlig avgift.

Vissa förelag har täta kontakter med
prövningsmyndigheterna. I andra fall går del lång lid mellan varje nytt
tillstånd eller ändring av tillslåndel. Utredningen anser därför att ett system
med en prövnings- och en tillsynsavgift blir mer rättvist.

Ett tvådelat system ger också en mer preslationsrelaterad
taxa. Vid prövningstillfällel får förelagen betala för en konkret prestation
från myndigheternas sida. Inom myndigheterna får man anledning att följa hur
prövningskostnaderna utvecklas jämfört med övriga kostnader.

Som etl andra alternativ redovisas fallet med enbart
årsavgift. Ett sådant system blir enklare genom att man slipper hantera
prövningsavgiften. Det blir dock mindre prestationsrelaterat och mindre
rättvist när det gäller förhållandet mellan förelag som ofta resp. mer sällan prövar
sin verksamhet.

Avgiftsplikten bör begränsas till förprövningspliktiga
verksamheter.

För vissa sådana verksamheter där tillsynen är enkel och
huvuddelen av myndigheternas arbete gäller prövningen kan det vara befogat att
slopa den årliga avgiften. Djurhållningsanläggningar m. m., motorsport- och bilprovningsbanor
samt skjutbanor föreslås undantagna från åriig avgift. Del totala antalet
anläggningar som skall betala årsavgift blir då ca 8400.

En prövnings- och tillsynsavgift bör differentieras efter typ
av verksam-

Prop. 1983/84:40 19

het. Prövningsavgiflen bör dessutom göras beroende av om
det gäller ny prövning eller ändring av befintlig verksamhet.

I det nuvarande prövningssystemet skall sådana
verksamheter som typiskt sett kan antas medföra de allvarligaste störningarna
för miljön prövas av koncessionsnämnden. För verksamheter som normalt sett
medför mindre allvarliga störningar krävs tillstånd av länsstyrelsen.

Vid utformningen av prövnings- och tillsynsavgiften bör
man knyta an lill den uppdelning av prövningen mellan koncessionsnämnden och
länsstyrelsen som finns i lagstiftningen. Avgiften bör sättas högre för de
verksamheter som prövas av koncessionsnämnden och lägre för de verksamheter
som prövas av länsstyrelsen.

Tre avgifisklasser har bildats inom
koncessionsnämndslistan och två inom länsslyrelselistan.

Vid avgiflsklassindelningen har man så långt som möjligt
utgått från den indelning i verksamheter som finns i miljöskyddsförordningen. I
några fall har dock verksamheter fått underindelas.

En prövningsavgift bör - förutom av typen av verksamhet —
vara beroende av hur omfattande ändring av verksamheten det gäller.

Resursbehov för framtida prövning och tillsyn

Denna utredning har för merparten av myndigheternas
verksamhet utgått frän förhållandena under budgetåret 1981/82 när de kostnader
beräknats som skall täckas av avgiften. När del gäller fillsynen enligt miljöskyddslagen
har utredningen dock utgått från att tillsynen må.ste förslärkas.

I flera utredningar, bl. a. miljöskyddsulredningen, har
man framhållit alt tillsynen enligt miljöskyddslagen har allvariiga brister och
att tillsynsor-ganisalionen måste effektiviseras och förstärkas.

Vissa förstärkningar har genomförts vid naturvårdsverket
och länsstyrelserna. Sedan den 1 juli 1981 gäller vidare att kommunerna
frivilligt kan ta över tillsynsansvar i miljöskyddsfrägor.

För att man skall få en tillsyn över avgiftspliktiga
anläggningar på den önskade nivån behöver tillsynen förstärkas med ca 30 milj.
kr. Förstärkningen bör främst avse kommunernas arbele med tillsyn enligt miljöskyddslagen.
Utredningen har räknat med alt naturvårdsverket och länsstyrelserna skall
arbeta med i huvudsak oförändrade resurser. Om mycket få kommuner går in i
tillsynen i vissa län kan det dock bli aktuellt att förslärka länsstyrelsernas
resurser där.

Avgiftsfinansiering/skattefinansiering

Eftersom avgiflsplikten begränsas till
förprövningspliktiga anläggningar måste man ta ställning till hur tillsynen
över den - normalt mindre störan-

de - verksamhet som inte är förprövningspliklig skall
finansieras. Vi föreslår alt sådant myndighelsarbete som gäller icke
avgiftspliktiga anläggningar även fortsättningsvis skall finansieras med
skattemedel.

Hälsovårdsnämnderna har redan i dag möjligheter att
ingripa mot miljöfarlig verksamhet enligt hälsovårdsstadgan. Vi har räknat med
att hälsovårdsnämndernas lillsyn över de förprövningspliktiga anläggningar som
beläggs med årsavgift skall finansieras med avgiftsmedel. Tillsynen över övriga
anläggningar bör kommunerna däremot få finansiera med skallemedel på samma
sätt som de hittills finansierat lillsynen enligt hälsovårdsstadgan.

De kostnader som - inkl. förstärkningen av tillsynen -
skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel visas i följande tabell.
När del gäller kostnader som skall skattefinansieras har vi endast uppskattat
de statliga myndigheternas kostnader.

Kostnader för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen
som skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel, milj. kr.

Verksamhet
Kostnad

Kostn som

Total

skall

kostnad

täckas av

skattefi-

avgift

nansieras

Prövning
av anläggningar

Tillsyn
av anläggningar

47,3

1,6

48.9

Projekt
och utredningar

12,1

1,4

13.5

Undersökningsverksamhet

13,4

26,8

Särskilda
undersökningar

2,4

Forskning

22,1

Totalt

109,8

40,9

150,7

Finansiering av kommunal tillsyn

Utredningen förordar ett system med en enhetlig statligt
bestämd avgift.

Avräkningen till kommunerna kan ske geriom att kommunen
får en viss procent av den ärliga avgiften för varje anläggning den har tillsyn
över. Den del av avgiften som går till kommunen skall svara mot del direkta
tillsynsarbetets andel av de kostnader som skall täckas av årsavgiften. Med de
förulsällningar om avgiftsfinansieringens omfaltning, förstärkning av lillsynen
etc. som ulredningen räknat med skulle 50% av årsavgiften för en anläggning
föras över till kommunen i de fall hälsovårdsnämnden lar över lillsynen.

Under alla förhållanden måste man reglera vem som skall
sköta tillsynen enligt miljöskyddslagen över icke avgiftspliktiga anläggningar.

Avgiftsnivå

Utredningen har räknat med 200 beslut per år i
tillsländsärende vid koncessionsnämnden och 700 per år vid länsstyrelserna.
Beslutens fördel-

ning
pä nya tillstånd, väsentliga ändringar och icke-väsenlliga ändringar m. m. har
skattals med utgångspunkt i motsvarande fördelningar för åren 1980 och 1981.

Prövningsavgiflens
storlek under dessa förutsättningar visas i tabell nedan.

Prövningsavgift
i olika avgiftsklasser vid olika typ av prövning, kr.

Lista

Typ av

Icke-väsent-

Väsentlig

Tillstånd

och av-

prov-

1ig ändring.

ändring

giftsklass

nmg

villkorsändring m. m.

Länsstyrelsel

listan:

Låg

3400

10200

13 600

Hög

8500

25 500

34000

Koncessionsnämndslistan:

Låg

17000

51000

68000

Mellan

51000

153 000

204 000

Hög

85 000

255 000

340000

Det
bör betonas att de angivna avgiftsbeloppen är osäkra. Del har varit svårt att
få en god uppskattning av det normala antalet prövningsärenden eftersom del
gått så kort period sedan miljöskyddslagen ändrades den I juli 1981. Beloppen i
tabellen ger därför inte någon exakt skattning av avgiftsnivån utan endast en
uppfattning om den ungefärliga storleken på avgiften.

Årsavgiftens
storlek är beroende av hur myckel som skall finansieras genom avgiften.
Beloppen i tabellen ger även i detta fall endast en uppfattning om den
ungefärliga avgiftsnivån. Del beror på att ulredningen har osäkra
uppskattningar av antalet anläggningar i vissa verksamheter samt alt även vissa
kostnader - främst avseende länsstyrelserna - är osäkra.

Årsavgift
i olika avgiftsklasser vid olika omfattning av avgiftsfinansieringen, kr.

Tillsyn,

(l)plus

(2) plus

(3) plus .

projekt

förstärkt

undersök-

provnmgs-

och ut-

tillsyn

nings-

kostn., dvs.

red.

verksam-het

samtliga kostnader

(1)

(2) •

(3)'-

(4)

Länsstyrelselistan:

Låg

1 100

2 200

2 700

4 100

Hög

.2750

5 500

6750

10250

Koncessionsnämndslistan:

Låg

5 500

11000

13 500

20500

Mellan

16500

33 000

40500

61500

Hög

27 500

55 000

67 500

102500

Utredningen
förordar att arbetet med en förstärkt tillsyn av anläggningar, projekt och
utredningar saml undersökningsverksamhel skall finansieras med avgift.
Forskning och undersökningar som finaniseras över del särskilda
undersökningsanslagel skall dock fortfarande skalletlnansieras.

Prop.
1983/84:40 22

Avgiftsbeloppen svarar då mot kolumn 3 i tabellen. De
avgiftsbelopp som anges i kolumn 4 svarar mot det det fall då man slopar
prövningsavgiften och tar ut samtliga kostnader exkl. kostnaderna för forskning
och särskilda undersökningar via årsavgiften.

Organisation

Regering och riksdag bör besluta om verksamhetens
omfattning vid berörda statliga myndigheter. Avgiftstaxan bör fastställas av
regeringen på förslag av naturvårdsverket.

Avgiften bör sättas så att avgiftsintäkterna normalt
svarar mot kostnaderna för myndigheternas arbele med avgiftspliktiga
anläggningar.

Man kan använda en enkel manuell rutin för att hantera
prövningsavgiften.

Utredningen föreslär att prövningsmyndigheten får
administrera prövningsavgiften. Det blir för koncessionsnämndens del fråga om
att la ut avgift för ca 200 beslut per år. Vid länsstyrelserna blir del fråga
om att ta ut avgift för i genomsnitt ca 30 beslut per länsstyrelse.

För att man skall kunna ta ut en årlig avgift måste man
skapa ett register över samtliga avgiflsplikliga anläggningar. Ml-OI-systemel
bör utnyttjas för registrering av sådana anläggningar.

Effekter av avgiftssystemet

Utredningen har beräknat att kostnader på totalt ca 37
milj. kr. skall täckas av prövningsavgift och ca 73 milj. kr. av årsavgift.
Huvuddelen av årsavgiften faller på industri, jordbruk och andra näringar.
Kommunala anläggningar skulle betala årsavgifter till ett belopp av ca II milj. kr.

Genom avgiften belastar man producenter och konsumenter av
varor vars produktion ger upphov till miljöproblem. Man ger incitament att
minska tillverkningen av denna typ av varor i förhållande till andra. De
direkta styreffekterna i form av ändrad tillverkning kan dock väntas bli
obetydliga eftersom avgiftens belopp är så litet i förhållande till omsättningen
i de berörda verksamheterna.

Utredningen har föreslagit att hälsovårdsnämnderna skall
tillföras avgiftsinkomster som svarar mot deras insatser i tillsynen över avgiftspliktiga
anläggningar. Hälsovårdsnämnderna får då incitament att gä in i tillsynsarbetet
om de kan sköta tillsynen till en kostnad som svarar mot deras andel av
avgiftsintäkten.

Alternativt kan man tänka sig en direkt uppgörelse mellan
staten och kommunerna om vilket tillsynsansvar kommunerna skall ha. Man kan då
föra över medel till kommunerna på ett mer schablonmässigt sätt.

En prövnings- och tillsynsavgift ger en samlad
finansiering av myndigheternas arbete med prövning och tillsyn.
Avgiftsfinansieringen gör del nöd-

Prop.
1983/84:40 23

vändigt
för myndigheterna att följa kostnaderna och de prestationer som görs inom
miljöskyddsarbetet mer aktivt än i dag. Man kommer all få en samlad
kostnadsuppföljning för naturvårdsverket, koncessionsnämnden och
länsstyrelserna.

Den utbyggnad av
MI-01-systemet som statsmakterna beslutat om kommer alt innebära att
miljöstörande anläggningar registreras av länsstyrelsen. Om man inför en
avgift kommer Ml-OI-systemet alt utnyttjas som underlag för avgiften. Detta kommer
att ställa höga ki-av på registrets tillförlitlighet och aktualitet, något som
kommer att vara gynnsamt också för det egentliga tillsynsarbetet.

Mol dessa positiva
effekter på myndighelsarbetet får man ställa arbetet med att administrera
avgiften.

Det har från många håll
uttryckts farhågor för att en avgift skall försämra samarbetet mellan
myndigheter och företag. Utredningen menar att det avgörande inte är frågan om
avgiftsbelägging eller ej ulan hur en eventuell avgift utformas. Utredningen
har avvisat ett system med tidsrelaterade avgifter bl. a. därför att
kontakterna mellan förelag och myndigheter inte bör avgiflsbeläggas. Några
hinder för ett företag som t. ex. hade problem med sin miljöskyddsutruslning
eller ville diskutera nya lösningar alt la kontakt med tillsynsmyndigheten bör
inte skapas.

Prop.
1983/84:40 24

Remissammanställning; Avgift på prövning och tillsyn
enligt miljöskyddslagen (SNV pm 1576)

1 Remissförfarandet

Yttranden har avgetts av statskontoret,
riksrevisionsverket, riksskalte-verket, koncessionsnämnden för miljöskydd,
arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelsernas
organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands samt Norrbot-lens
län, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani-salion -
Familjeföretagen, Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund.
Kooperativa förbundet. Svenska kraftverksföreningen. Svenska
värmeverksföreningen. Svenska renhållningsföreningen. Svenska
naturskyddsföreningen.

Vidare har yllrande ingivits av hälsovårdsgruppen i
Fyrkanten, Svenska hälsovårdsljänstemannaförbundel samt Handelskammaren i
Gävle.

2 Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för naturvårdsverkets förslag är en vidare
tillämpning av principen om förorenarens kostnadsansvar vad gäller prövnings-
och tillsynsmyndigheternas kostnader.

Statskontoret:
Om man vill överföra kostnaden för den aktuella tillsynsverksamheten (beräknad
lill ca 120 milj. kr.) från staten till "användarna", bör en
vägledande princip vara all della skall ske pä ett så administrativt lätthanterligt
och så litet kostnadskrävande sätt som möjligt. Samtidigt måste rimliga
rällvisekrav tillgodoses. Enligt slatskonlorets bedömning uppfyller det
föreliggande förslaget med en prövningsavgift och årsavgifter för tillsyn på
ett godtagbart sätt dessa kriterier och bör därför genomföras. Avgifterna bör
fastställas i samråd med riksrevisionsverkel.

Koncessionsnämnden:--- bekräftar, såvitt
koncessionsnämnden

kan finna, nämndens uppfattning, alt syftet med den s. k.
polluler pay-principen ej kommer all tillgodoses med en avgiftsbeläggning av
prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet, som producerar varor och
tjänster för hemmamarknaden. Även naturvårdsverket anser tydligen att det ej är
"förorenaren" som slutligen drabbas av kostnaderna för myndighetsarbe-lel
ulan i stället konsumenterna av nämnda varor och tjänster samt all
konsumenterna beträffande ifrågavarande produkter ej har någon möjlighet att
byta ut dessa mot andra. Vid en jämförelse mellan del nuvarande

Prop. 1983/84:40 25

systemet med betalning av myndighetsverksamheten via
skallsedeln och ett syslem med betalning av motsvarande verksamhet vid inköp av
"miljöfarliga produkter" bör dessutom framhållas alt medborgare med
sämre betalningsförmåga vid sistnämnda betalningssystem kommer att drabbas
hårdare än medborgare med bättre betalningsförmåga.

Även om man förkastar polluler pay-pi;incipen som
teoretisk grundval för införande av ett avgiftssystem och enbart håller sig
lill principen alt statliga och kommunala myndigheter sä långt del är möjligt
skall täcka sina kostnader genom avgifter bör resultatet bli detsamma, nämligen
alt prövnings- och tillsynskostnaden kommer all föras över till konsumenterna,
varvid de som har den sämsta köpkraften kommer alt drabbas hårdast.

----- Vid överväganden rörande skyddsåtgärder i
lillståndsärenden

som gäller verksamheter med export av produkter pä
ullandel inträffar ej sällan att företagarna pekar på den fördyring av
produkterna som åtgärderna kommer att medföra - en fördyring som konkurrenter
i länder med annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av sådan
lagstiftning ej har att räkna med. Med små inläklsmarginaler kan en sådan
fördyring, i vart fall för mindre verksamheter, bli betungande. Kommer därtill
att läggas prövnings- och tillsynsavgifter kan man riskera att bördan i vissa
fall blir övermäktig.

----- kan ett avgiftssystem enligt föreslagen modell
allvarligt äventyra

det samarbete mellan industri och motstående intressen som
i väsentlig mån bidragit fill de framsteg som gjorts på miljöområdet sedan
slutet av 1960-talet. Detta skulle vara mycket olyckligt. På goda grunder kan
nämligen antagas alt ett gott samarbete på nämnda område mellan
industriul-övare, myndigheter och andra kommer all få en alltmer ökad betydelse
framdeles med tanke dels på det minskade utrymmet för miljöskyddsåtgärder i
etl kärvare ekonomiskt läge för den svenska exportindustrin och dels på de
betydande kostnaderna för sådana åtgärder som kan förutses sedan del s. k.
grovsaneringsskedel inom miljövärden har passerats.

Genomföres naturvårdsverkets förslag till avgiftssystem
kan man räkna med all industriföretag och andra som drabbas av avgifter kommer
all se över sina "egenkostnader" och sträva efter alt såvitt möjligt
minska dessa i en utsträckning som svarar mot avgifterna. Delta kommer all
medföra mera arbele för myndigheterna — särskilt den del av myndighetsarbetet
som avser tillsynen av miljöfariig verksamhet - och föranleda krav på ökade
resurser.

Statens industriverk:-- Naturvårdsverkets avgiftsförslag
är dock

helt uppbyggt för att täcka myndigheternas kostnader.
Eventuella styrningseffekter på föroreningar synes inte ha påverkat
utformningen av avgiftsförslaget. Avgiftsförslaget utgör således inte etl
uttryck för förändrade miljöpolitiska ambitioner eller nya miljöpolitiska
styrmedel utan bör snarast ses som en finansieringsform för viss
myndighetsutövning.

Det förefaller emellertid rimligt att anta att
omfattningen av myndighets-

Prop.
1983/84:40 26

arbetet i stort är proportionellt mot graden av
miljöpåverkan. Utredningen bedömer dock alt styreffekterna blir obetydliga.
Förslaget måste därför bedömas med utgångspunkt från alt det primära syftet är
all genom avgiftsbeläggning finansiera en offentlig tjänst. De principiella
effekterna på re-sursutnylijandel som - oavsett syfle - uppslår genom en
avgiftsbeläggning har därvid kommit i andra hand vilket inte gör dessa mindre
väsentliga ur bl. a. industripolitisk synpunkt.

De som drabbas av avgiftsbeläggningen har rätt att ställa
vissa krav på utformningen av etl avgiftssystem bl. a. bör systemet vara
rättvist, det bör baseras på ett rimligt och klart definierat avgiftsunderiag,
det bör främja effektivitet och kostnadsmedvelandet hos myndigheten och det bör
vara kopplat till en faktisk prestation.

Del system som kanske bäst skulle svara mol nämnda
kriterier är alt avgiften för varje ärende relateras till den lid som gått åt i
det enskilda fallet, dvs. baserat på tidskrivning. Naturvårdsverket avvisar
emellertid ett sådant system tämligen kategoriskt med hänvisning lill att det
vore administrativt betungande och skulle försämra samarbetet mellan företag
och myndigheter. Inom industriverket är vi inte lika övertygade om dessa
olägenheter. Relativt enkla lidsdebiteringssyslem är vanliga inom industrin och
uppdragsverksamhet. Industriverket vill emellertid inte direkt förorda etl
lidskrivningssystem därför all det skulle leda till mycket höga avgifter vid
införande av ny teknik. I värsta fall skulle teknikutvecklingen riskera att
bromsas upp även om den vore gynnsam ur miljösynpunkt. Dessutom skulle
efterföljande konkurrenter erhålla en konkurrensfördel i och med att man
sannolikt skulle dra fördel av myndighetens arbete med pilotprojektet och
därigenom få erlägga en lägre avgift.

Såvitt industriverket kan bedöma är därför inkomstfördelningsargumen-let
- omfördelning av kostnader från skattebetalare till förorenaren och dess
kunder — det mest relevanta argumentet för avgiflsförslaget.

När man söker bedöma avgiftens effekter är det rimligt alt
också ta

hänsyn till näringslivets egenkostnader för motsvarande insatser (kontroll

program, besiktningar etc). Ulredningen anger alt egenkostnaderna är av

minst samma storiek, sannolikt större än de totala myndighetskoslnaderna

på 120 milj. kr. (förutom avgiftsunderlaget viss forskning m.m.). En av

giftsbeläggning skulle således nära fördubbla kostnaden för berörda parter.

Merparten anges falla på industri och energiproduktion medan effekten pä

kommunala anläggningar blir begränsade. Industriverket kan inte utesluta

att naturvårdsverkets slutsats att effekterna blir obetydliga är riktiga men

anser att utredningen inte lämnar underlag för slutsatsen.

Eftersom avgiftsbeläggningens effekter inte är bättre
klarlagda anser industriverket att del kan finnas skäl som talar för
modifieringar av förslaget.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON är positiv till
förslaget om all viss verksamhet skall beläggas med avgifter. LON anser att den
indel-

Prop.
1983/84:40 27

ning
i klasser för alt utlaga avgifter som föreslagits av utredningen har blivit etl
alltför trubbigt instrument. För vissa slag av förelag kan detta innebära att
avgifterna blir alltför höga. LON föreslår därför att en större differentiering
av avgifterna görs.

När det gäller
finansiering av myndigheternas kostnader har ulredningen inte tagit upp om
detta skall ske genom anslag eller om avgifterna skall specialdeslineras för
berörd verksamhet. LON anser att della är en viktig principfråga och enligt
LONs mening bör avgifterna tillföras lämplig inkomsttitel i statsbudgeten och
kostnader läckas genom anslag på driftbudgeten.

Länsstyrelsen i Stockholms
län: Ulredningen föreslår ett förenklat och schabloniseral avgiftssystem.
Enligt länsstyrelsens uppfattning inrymmer det föreslagna systemet så stora
svagheter i tekniskt avseende all del är tveksamt om systemet är
funktionsdugligt i praktiken. Som exempel kan nämnas att den verkliga
arbetsinsatsen i mänga fall är en hell annan än den systemet bygger på. Ej så
sällan kan l.ex. ett tillsländsärende i den höga avgiflsklassen vara ganska
okomplicerad och kan således klaras av ulan längre överväganden. Det motsatta
förhållandet kan inträffa beträffande ärenden som hör hemma i den låga
avgiftsklassen.

------ Länsstyrelsen
ifrågasätter om vissa kostnader för undersöknings

verksamhel och forskning, exempelvis försurningsforskningen, i sin helhet

skall finansieras med hjälp av avgifterna. Länsstyrelsen är också tveksam

till införande av ett sä omfattande avgiftssystem inom en del av miljöområ

det medan näraliggande verksamheter som regleras enligt annan lagstift

ning ej blir avgiflsbelagda.

Länsstyrelsen
stöder de grundläggande synpunkler som ligger bakom principen om förorenarens
kostnadsansvar. Del kan med denna utgångspunkt synas rimligt all införa en
avgift i första hand för prövning av tillstånd enligt miljöskyddslagen. Det kan
dock ifrågasättas om ett avgiftssystem med full kostnadstäckning bör införas
dels på grund av risken för negativa effekter på näringslivet och
miljövårdsarbetet saml dels på grund av att verksamheter enligt näraliggande
lagstiftning ej avgiftsbeläggs.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: Länsstyrelsen vill speciellt framhålla del olämpliga med det
föreslagna avgiftssystemet mol bakgrund av lagkonstruktionen och formen för
arbetet som förutsätter att genom förhandling söka uppnå samförståndslösningar.
Del ligger i sakens natur alt myndighetsinsatserna när det gäller information
och förhandling om behovet av olika åtgärder varierar starkt även inom samma
bransch. En avgift som baserar sig på etl riksgenomsnitt måste därför i många
fall komma alt uppfattas som orättvis och leda lill att förhandlingsarbetet
tyngs i onödan.

Även de olika nivåerna
torde komma alt kräva förhandlingstid och få negativa styreffekter på
prövningens omfattning. Vidare skulle krav med säkerhet resas på all exempelvis
två lillsynsbesök per är skall genomföras vare sig tillsynsmyndigheten bedömer
det vara befogat eller inte. Detta är

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 28

en
konsekvens som länsstyrelsen bedömer vara förödande för tillsynsarbetet som
istället bör bedrivas med stor flexibilitet eftersom erfarenheten visar att
behovet av insatser beroende på frågans art och oberoende av bransch frän tid
till annan måste koncentreras och göras massivt.

Sammanfattningsvis- finner
länslyrelsen alt ett genomförande av

förslaget
kommer all vara lill men för miljöskyddsarbetet i stort, varför förslaget
avstyrks. Om medel likväl måste tillföras statskassan för att upprällhålla ett
rimligt natur- och miljöskydd vill länsstyrelsen förorda att någon form av
punktskatt tillgrips på råvaror eller produkter som i sig utgör eller indirekt
orsakar miljöproblem och där alternativ kan finnas.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län: Länsstyrelsen har inte frångått sin tidigare deklarerade
principiella uppfattning om "förorenarens" kostnadsansvar genom
införandet av någon form av avgift för förprövning och tillsyn enligt
miljöskyddslagen. Mot bakgrund främst av de höga avgifter för såväl förprövning
som tillsyn, som föreslås i utredningen, och tänkbara konsekvenser härav
ställer sig dock länsstyrelsen mycket tveksam till utredningens förslag om i
stort sett total kostnadstäckning för myndigheternas miljöskyddsarbete.
Överflyttningen av myndigheternas kostnader för miljöskyddsarbetet från
skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt förorsakar myndighetsarbetet,
"förorenarna", torde beträffande varor och tjänster för
hemmamarknaden leda lill , all det ytterst blir konsumenterna av nämnda varor
och tjänster, som slutligt drabbas av myndigheternas kostnader.

Den
exporterande delen av industrin kan få vidkännas en fördyring som konkurrenter
i länder med annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av
lagstiftningen ej har att räkna med. Detta harmonierar illa med de olika
åtgärder, som statsmakterna framlagt i syfle att stärka de exporterande
företagens konkurrenskraft.

Enligt
länsstyrelsens mening borde man avstå från full kostnadstäckning för
myndigheternas miljöskyddsarbete och låta samhället svara för viss del av dessa
kostnader. Härigenom skulle man nå en rimlig balans mellan
"förorenarens" och samhällets kostnadsansvar. Framtagande av råd och
riktlinjer för miljöskyddsarbetet, projektarbete, forskning och undersökningsverksamhet
etc. sammanhänger enligt länsstyrelsens uppfattning med ambitionsnivån i den
miljöpolitik, som statsmakterna fastlägger. Kostnaderna härför bör då åvila
samhället.

Länsstyrelsen
i Jönköpings län: De ekonomiska förutsättningarna har förändrats och den snabba
tillväxten i industriländernas ekonomier har avtagit. En ökad priskonkurrens
kan förväntas och företag med för höga kostnader kan komma all slås ut. Om
svensk industri skall kunna hävda sig kan inte krav ställas som höjer
kostnadsläget ytterligare. Kommunernas ekonomi är i dagens läge också
ansträngda. Att då föreslå uttag av avgifter pä de kostnadsnivåer som här blir
aktuellt är knappast realistiskt.

Länsstyrelsen
får-- avstyrka en prövningsavgift utformad enligt

Prop.
1983/84:40 29

SNV:s förslag och införandet av tillsynsavgifler.
Länsstyrelsen föreslår att en differentierad prövningsavgift i stället uttages
motsvarande kostnaderna för resp. prövningsmyndighel dvs. i storleksordningen
40000 kr. i genomsnitt för anläggning som prövas av koncessionsnämnden och
10000 -20000 kr. för anläggning som prövas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
i Kalmar län: Del av naturvårdsverket nu framlagda för

slaget om utformning av prövnings- och tillsynsavgifter bygger enligt läns

styrelsens mening på alltför schablonmässiga grunder. De genomsnittssiff

ror som räknats fram som myndigheternas kostnader för prövning och

tillsyn och som föresläs som avgifter skiljer sig med stor sannolikhet frän

de faktiska kostnaderna för arbetet med de enskilda anläggningarna eller

verksamheterna. Länsstyrelsen vill här ifrågasätta om man kan frångå ett

rättvisekrav att eventuella avgifter bättre anpassas till de verkliga arbetsin

satserna och därmed de reella kostnaderna för prövning och lillsyn.

----- Länsstyrelsen ställer sig emellertid inte avvisande
till att någon

form av i första hand prövningsavgift införs. Emellertid
bör man i varje fall inte i ett första skede ställa upp krav pä full
kostnadstäckning. Införandet av avgifter skulle ändå kunna ge möjlighet till
viss regional och lokal förstärkning av den tillsynsverksamhet som idag ligger
långt under den ambitionsnivå som kan ställas upp enligt intentionerna i miljöskyddslagen.
Utformningen av en sådan avgift måste emellertid vara så enkel att administrationen
av denna inte nämnvärt förtar detta tillskott.

Länsstyrelsen i Gotlands län:----- anser länsstyrelsen att
övervä

gande skäl talar för alt avgiftsbelägga prövnings- och de direkta tillsyns

myndigheternas tjänster inom miljöskyddsområdet. Dock bör med hänsyn

till att dessa tjänster idag ärTria från avgift en lägre avgiftsnivå än den

föreslagna söka uppnås förslagsvis i enlighet med vad som ovan anförts.

Ambitionen att få full kostnadstäckning är då inte uppnådd per omgående

men kan ändock ses som ett mål för verksamheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:- Länsstyrelsen tillstyrker
således

alt ifrågavarande kostnader skall bestridas av dem som
orsakar störningarna.

Länsstyrelsen förordar att samtliga kostnader för prövning
och tillsyn

slås ihop och tas ut som en ärlig avgift.

Industriulvecklingen och sysselsättningsutvecklingen såväl
i Malmöhus län som i landet i övrigt har under senare år varit mycket negaliv.
För att öka såväl industriproduktionen som antalet sysselsatta inom industrin
råder det en allmän enighet om att man måste satsa på de mindre och medelstora
företagen. Ett antal åtgärder har vidtagits av regeringen i avsikt att
förbättra villkoren för denna företagsamhet. Det är därför angelägel att
samhället inte vidtar sådana åtgärder som motverkar dessa syften. Det
föreslagna systemet för avgifter pä prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen
bör därför enligt länsstyrelsens mening anordnas pä etl sådant sätt att det
inte utgör etl hinder för nyetableringar. Den föreslagna avgiften vid

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 30

prövningstillfället kan utgöra ett sådant hinder för
företag med ett litet antal sysselsatta. Risken för att prövningsavgiflen
skulle komma att utgöra ett hinder för angelägna nyetableringar bör genom
länsstyrelsens förslag om enbart årsavgift kunna reduceras väsentligt.

Länsstyrelsen
har vid överslagsberäkningar funnit att utfallet av föreslagna avgifter - i
första hand tillsynskostnaderna - är väl anpassade till nuvarande
arbetsinsatser och den förstärkning av verksamheten som är önskvärd. För alt
full kostnadsläckning i föreslagen omfattning skall kunna uppnås även med
enbart årsavgift måste således denna höjas. Della kan lämpligen ske pä så sätt
att prövningsavgiften delas upp inom den tidsram ett tillstånd normalt
förutsätts gälla dvs. tio år.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Principen
"polluter pays" är inte helt invändningsfri. Ett av syftena skulle
vara effekten av styrning till produkter som i tillverkningsledet orsakar
mindre miljöstörningar. Även naturvårdsverket konstaterar att dessa
styreffekter kan väntas bli obetydliga.

Än
allvarligare är att syftet med "polluter pays-principen" inte tillgo

doses med naturvårdsverkels förslag. Fordonstrafiken är ulan tvekan den

största föroreningskällan i värt land, både kvantitativt och kvalitativt. Med

naturvårdsverkets förslag att enbart anläggningar som är förprövningsplik

tiga enligt miljöskyddslagen skall betala avgifter så undantas kanske hälf

ten av avgiftsunderlaget. Därtill kommer vissa andra typer av ej förpröv

ningspliktiga anläggningar av vilka flygplatser och bergrumslagring av

petroleumprodukter kanske är några av de viktigaste. Sammantaget utgör

detta en så kraftig urholkning av "polluter pays-principen" att även
an

hängare till principen har anledning att vara kritiska till förslaget.

Det
föreslagna systemet är med sina schablonavgifter förhållandevis enkelt utformat
pä bekostnad av relevans och rättvisa. Om förslaget genomföres och
orättvisorna som tidigare påtalats kommer all slå igenom, är risken stor att
krav reses från företrädare för förelag och kommuner på justeringar till ett
rättvisare och därmed mera komplicerat avgiftssystem med större byråkrati som
följd. Eftersom det direkta tillsynsarbetet redan idag är eftersatt och någon
personalökning inte kan förutses — kanske inte ens bibehållande av nuvarande
personal - så skulle detta innebära att del direkta miljövårdsarbetet kan
tvingas ner på en helt oacceptabel nivå.

Länsstyrelsen kan dock tänka sig införandel av avgift i
någon form för myndigheternas arbete enligt miljöskyddslagen. Ett sådant
avgiftssystem bör dock begränsas till att omfatta prövningsavgifter på en
rimlig nivå för allvarligt miljöstörande anläggningar. Med hänsyn lill
svårigheten att konstruera ett från olika synpunkter acceptabelt avgiftssystem
måste ett nytt förslag tas fram och remissbehandlas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: De företag som erfordrar
tillstånd enligt miljöskyddslagen skall enligt nu föreliggande förslag betala
för det tillstånd och den tillsyn som erfordras enligt miljöskyddslagen. Ur
näringspolitisk

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 31

synpunkt kan sådana avgifter ifrågasättas. En av
förutsättningarna för en positiv näringsutveckling är alt det finns kreativa
människor som är beredda all starta nya förelag. Alt samhället vid nyslartande
av en anläggning därvid lar ut avgifter för den prövning som erfordras enligt
miljöskyddslagen kan upplevas som negativt, speciellt som miljövården i dylika
sammanhang kräver åtgärder enligt bästa möjliga teknik. I vissa fall kan en
sådan avgift även bli ekonomiskt betungande enär sädana företag i de flesta
fall har små ekonomiska resurser.

----- Om avsikten är alt öka inkomsterna för staten torde
del vara

bättre att
höja andra avgifter eller skatter pä de företagsgrupper som generellt har en
miljöpåverkande tillverkning. Om förslaget ändå genomförs anser länsstyrelsen
att det föreslagna debiteringssystemet för tillsynsavgifter ej bör komma till
stånd utan att avgifterna ullas pä ett mer generellt sätt såsom t. ex.
föreslagits för prövningsavgiflen.

Länsstyrelsen i Örebro län:-- Som framgår av
naturvårdsverkels

utredning
är myndigheternas kostnader för prövning och lillsyn myckel stora.
Anläggningarnas (kommuner, industrier m.fl.) egna kostnader för prövning och
för drifts- och utsläppskontroll torde vara av minst samma storlek. Till detta
kommer stora kostnader för installation och drift av reningsanläggningar m.m.
Med hänsyn härtill är del ytterst tveksamt om avgifter över huvud skall tas ut
för alt täcka myndigheternas kostnader för dess verksamhet enligt
miljöskyddslagen. Detta också med hänsyn till att det finns många andra
verksamheter som i olika hög grad påverkar miljön utan alt vara
förprövningspliktiga.

Länsstyrelsen har dock förståelse för att en viss del av
myndighetskoslnaderna kan behöva finansieras genom avgifter. Det är dock
angeläget att ett avgiftssystem övervägs från allsidiga utgångspunkter och alt
därvid också beaktas företagens utveckling och fortlevnad under perioder med
dåliga konjunkturer.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län:-- Avgiftssystemels tänkta styr

effekter, dvs. all produktionen skulle styras över till mer miljövänliga

produkter är inte realistisk. Vissa produkter såsom exempelvis pappers

massa, järn, stål, konstgödsel måste tillverkas även om det stör miljön. Det

primära måste vara att minimera utsläppen, inte att avveckla produk

tionen. Praktiskt bör styreffekten enligt länsstyrelsens uppfattning fungera

så att det i första hand stimulerar till inrättandet av effektivare rening och

inte till utslagning av vissa typer av produktion.

Länsstyrelsen
ifrågasätter lämpligheten att införa avgifter som ger i det närmaste full
täckning för myndigheternas kostnader enligt miljöskyddslagen. För samhällets
tillsynsverksamhet på jämförbara områden, l.ex. inom arbetarskyddet, brukar
normalt inte krävas kostnadstäckning. Det är rimligt alt reglerna är likartade
åtminstone beträffande näraliggande områden.

Länsstyrelsen kan acceptera ett avgiftssystem som premierar
låga ut-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 32

släpp.
Det föreslagna systemet gör inte detta. I avvaktan pä ett sådant system
avstyrker länsstyrelsen förslaget.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län: Det måste framhållas att avgiftsfi

nansiering av prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen, trots principen

om förorenarens kostnadsansvar, bör ses som en nödutväg för att tillför

säkra miljövården vissa resurser utöver dagens. Det är ingen idealisk

lösning pä resursbehovet, tvärtom kan flera nackdelar uppstå i praktiken,

och avgiftsfinansiering bör enligt länsstyrelsens åsikt inte användas för att

ersätta nuvarande skattefinansiering i nämnvärd grad. =

Etl
avgiftssystem måste enligt länsstyrelsens uppfattning, förutom att ge ett
finansieringsbidrag, vara enkelt att administrera men måste också i rimlig grad
vara rättvist. Från ett tillsynsorgans horisont (t. ex. naturvärdsenheten)
måste systemet ge en klart ökad effektivitet i lillsynen och inte ha bieffekter
som försvårar tillsynsarbetet kvalitativt.

Naturvårdsverkets
förslag tillgodoser inte de'nämnda kraven. är

avgifterna
genomgående för höga på så sätt att de i praktiskt bruk knappast kan relateras
till den faktiska arbetsinsats som tillsynsmyndigheterna ägnar en enskild
anläggning. De skapar därmed irritation och riskerar medföra negativa
attityder från näringslivets sida till tillsynsarbetet, som idag är relativt
väl accepterat. Vidare är systemförslaget detaljanpassal till främst
prövningsarbetet i överdrivet hög grad, vilket framtvingar etl otal enskilda
beslut om avgiflsklassning av prövningsärenden med åtföljande besvärsrisker
etc.

Som
negativ bieffekt, kan man inte bortse från att höga prövningsav

gifter kan minska benägenheten för företag etc. att pröva eller ompröva

verksamheter. Höga tillsynsavgifler riskerar framför allt visa på dålig

överensstämmelse mellan avgiftens storlek och utförd tillsyn pä anlägg

ningen. --

Länsstyrelsen
föreslår följande:

- slopa indelning i prövningsavgift och årsvis
tillsynsavgifi och inför endast en årlig avgift (kallas eventuellt
tillsynsavgift)

- sank det samlade avgiftsuttaget (intäkten) till
högst hälften (för prövning och direkt tillsyn)

-finansiera
central tillsyn etc. över ordinarie budget, åtminstone tills vidare. En
etappvis uppbyggnad av ett avgiftssystem kan av flera skäl vara lämplig

- taxera
ut avgiften schablonmässigt. Gör indelning i taxegrupper med

praktiskt lämpliga intervall, l.ex. O, 2000, 5000, 10000, 20000 (25 000),

30000 (50000). Den i remissen föreslagna klassningen torde i huvudsak

vara bra, men vissa tveksamheter beträffande skälighet eller rättvisa

finns också. Främst bör en undre gräns för omsättning, omslutning eller

dylikt sättas som förutsättning för minimiavgift. Vissa enmansförelag

etc., utöver dem som enligt förslaget slipper årsavgift, bör enligt länssty

relsens åsikt befrias

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 33

— av förenklingsskäl och för att främja kommunalt
övertagande av tillsyn: låt kommun ombesörja uppbörd på anläggning där man
övertagit tillsyn och även behålla avgiftsmedlen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen accepterar
i princip syftet med utredningen, nämligen att en utsträckt tillämpning av
principen om förorenarnas kostnadsansvar kommer till stånd. Kostnaderna för
myndigheternas arbete med prövningen och lillsynen skall enligt förslaget
flyttas frän skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt förorsakar
myndighetsarbetet, dvs. förorenarna. Avgiftens storlek skall i princip vara
beroende av hur mycket arbele varje förorenare ger myndigheterna. Det
föreslagna fördelningssystemet har dock sådana uppenbara brister att det,
enligt länsstyrelsens bedömning, inte kan ligga lill grund för beslut om
avgifter.

Sveriges Industriförbund: Att den som utövar miljöstörande
verksamhet skall ekonomiskt svara för åtgärder avsedda att motverka de negativa
följderna härav i form av skador och intrång är i själva verket en sedan länge
av alla vedertagen rättsprincip. Men denna allmänt accepterade princip kan inte
ulan vidare tänjas därhän att den utgör motiv för all statens reglerande
verksamhet på miljöområdet skall - till skillnad frän vad som gäller andra
jämförbara områden - specialfinansieras genom avgifter. Man saknar i
sammanhanget en principgrundad redovisning och bedömning av varför
specialfinansiering skulle pä just detta delområde vara motiverad och lämplig.
Att åberopa den vaga och oklara PP-principen som enda grund för en
specialfinansiering inom miljöområdet är inte ett tillräckligt motiv för att
införa en sådan genomgripande innovation inom ett delområde av den
näringsrättsliga lagstiftningen.

Våra invändningar kan sammanfattas som följer:

1. Allra minst i dag kan det vara
likgiltigt för statsmakterna att avgifter i miljövården är olämpliga av
kostnads- och lönsamhetsskäl. Det gäller i synnerhet som dessa avgifter inte på
något som helst sätt skulle påverka vare sig miljön eller den industriella
rniljövården i en mera positiv riktning än vad det ingående, juridiskt —
administrativa koncessionsförfarandet redan gör i dag. Tvärtom påverkar
avgifterna direkt kostnadsläget och innebär därmed en ytterligare försämring
relativt utländska konkurrenter!

2. Tre vikliga intressenter i
koncessionsförfarandet, nämligen koncessionsnämnden, länsstyrelsernas
naturvårdsenheter och industrin, vilka dagligen och löpande svarar för alt
fullfölja intentionerna i miljöskyddslagstiftningen, bedömer att avgifter
negativt påverkar del lika välutvecklade som nödvändiga samarbetet mellan
parterna.

3. I sin strävan att utforma etl
administrativt enkelt avgiftssystem har naturvårdsverket allt för långt
avlägsnat sig från rimliga krav på kostnadseffektivitet, dvs. att avgiften
skall utformas bl. a. så all den verkligen kan sägas motsvara den prestation (i
form av myndighelsarbete för prövning och tillsyn), för vilken sökanden, eller
den som är föremål för tillsynen, skall betala.

3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 34

4. Avgiflsförslaget uppfyller inte
rimliga krav pä rättvisa mellan olika prövningspliktiga anläggningar. Detta
förhållande illustreras i bilagorna. Vidare må påpekas det anmärkningsvärda förhällandet,
att industrin -enligt förslaget - kommer att fä subventionera prövningen och
tillsynen av anläggningar, som föreslås undantagna från avgifter, exempelvis
djuranläggningar och skjutbanor.

5. Beräkningarna av vad
avgiflsförslaget som helhet kommer att kosta är mycket ofullständiga. Helt
utanför direktiven och utan hänsyn lill de förutsättningar som gäller för det
statliga och kommunala budgetarbetet har naturvårdsverket i sitt avgiftsförslag
byggt in kostnader för en utökad regional och lokal tillsyn.

Enligt Industriförbundets uppfattning har inga bärande
skäl förebragts för förslaget om avgift på tillstånd och tillsyn enligt
miljöskyddslagen. SNV:s förslag är därjämte oacceptabelt i sina praktiska
konsekvenser. Industriförbundet måste följaktligen bestämt avstyrka, att
förslaget läggs lill grund för åtgärder från statsmakternas sida.

SHIO-FamilJeföretagen: Enligt SHIO-Familjeföretagens
uppfattning uppfyller förslaget inte kravet på att förorenaren skall betala
eftersom differentieringen av avgifterna sker i förväg utifrån verksamhetens
inriktning och inte efter föroreningsgrad. Utsläppens storiek kan variera
kraftigt mellan olika företag i samma bransch bl. a. beroende på vilka insatser
som gjorts för att förebygga utsläpp. Säkerligen kommer avgiftssystemet även
att beröra en del företag som helt lyckats eliminera miljöskadliga utsläpp. Det
torde exempelvis vara möjligt att finna verkstadsindustrier med en
tillverkningsyta överstigande 5000 kvadratmeter där verksamheten inte medför
störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning eller ljus.

Ytteriigare ett motiv för att inte avgiftsbelägga enligt
miljöskyddslagens

definition miljöfariig verksamhet är alt verksamheten har ett myckel stort

positivt värde för samhället. Det gäller l.ex. all den industriproduktion

som sker inom tillståndsprövad verksamhet.

Svenska kommunförbundet: Det svenska miljövårdsarbetet
befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede. FoU-insatserna behöver ökas,
bl. a. mot bakgrund av nya miljöhot och ineffektiva motåtgärder (l.ex. försurningen
av mark och vatten). Administrativa och ekonomiska styrmedel behöver omprövas
och anpassas till de nya behoven. Det omfattande lagkomplex kring totalmiljön,
som växt fram under senare år, har skapat en betydande byråkrati, vars
arbetsresultat ifrågasätts aUt oftare.

Att under detta uppbyggnadsskede introducera ett syslem
för avgifter pä väsentliga myndighetsfunktioner är från principiell synpunkt
äventyrligt. Med hänvisning härtill anser styrelsen all införandet av nya
avgifter och styrmedel inom miljövården måste ske med ökad uppmärksamhet på mål
och effekter i samhället. Om statsmakterna finner det lämpligt att avgiftsbelägga
ifrågavarande myndighetsfunktioner bör detta utsträckas att gälla

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 35

all likartad tillsynsverksamhet avseende skyddet av
totalmiljön, oavsett

vilket lagkomplex eller myndighet som berörs. Likartade myndighetsfunk

tioner bör belastas pä ett likvärdigt sätt. Enligt styrelsen bör denna fråga

belysas ytterligare innan ställning tas till föreliggande avgiftsförslag.

Lantbrukarnas riksförbund: Rent allmänt anser LRF att
kostnaden för miljöstörningar skall bäras av den som förorsakar dessa. Detta är
en grundläggande princip som skall vara vägledande vid tillämpning av miljöskyddslägen.

Miljöskyddslagen har tillkommit för att skydda samhällets
intressen och förhindra att naturmiljön utsätts för skadliga störningar. Mot
denna bakgrund åläggs näringslivet och andra som avser att bedriva verksamhet
som kan innebära skadlig miljöpåverkan att vidta sådana åtgärder att dessa
störningar så långt möjligt elimineras. Detta sker i samband med prövning av
tillåtligheten av en viss verksamhet. De åtgärder som dä måste vidtas för att
uppfylla miljöskyddslagens krav är ofta i sig själva en betydande ekonomisk
belastning som läggs på den sökande.

Mot denna bakgrund hävdar LRF rent principiellt att det är
samhället som skall bära kostnaden för övervakning av miljöskyddslagen. En
annan sak är att i samband med prövning av tillåtlighet kan det vara motiverat att
ta ut en avgift som motsvarar samhällets kostnader för prövningen i fråga. LRF
kan därmed tillstyrka en engångsavgift i samband med prövning av ett ärende
enligt miljöskyddslagen. LRF avstyrker däremot bestämt förslaget om en årlig
övervakningsavgift.

Det huvudsakliga syftet med att införa ett avgiftssystem
är enligt ulredningen alt överföra samhällets kostnader för prövning och
tillsyn lill de verksamheter som faller inom miljöskyddslagen.

Kooperativa förbundet:-- KF ansluter sig också lill PPP
(Polluter

Pays Principle) och innefattar däri alla de
undersöknings-, utrednings-,

byggnads-, drifts- och kontrollkostnader som företaget har för sina miljö

skyddsåtgärder. --

Med hänsyn lill ett angeläget behov att bredda och
förstärka finansieringen av offentliga utgifter är KF emellertid berett att
tillstyrka ett system med avgifter i en modifierad form. I 43 §
miljöskyddslagen finns regler för tillsynsmyndighetens möjligheter att
förelägga utövaren av miljöfarlig verksamhet att låta utföra undersökningar. PPP
bör även omfatta prövningen och tillsynen av miljöfariig verksamhet. Det är
dock mycket angeläget alt avgiftssystemet utformas pä ett sådant sätt att
rådande goda relafio-ner upprätthålls även vid införandet av avgifter. Sålunda
föreslår KF följande utformning av avgiftssystemet.

A. För prövning i koncessionsnämnden utlas en avgift
enligt utredning

ens förslag.

B. För den tillsyn som utövas av statens naturvårdsverk
och länsstyrel

sernas naturvårdsenheter och den prövning som sker vid länsstyrelsernas

naturvårdsenheter uttas en årlig avgift enligt ett system med tre avgifts

klasser.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 36

KF anser vidare att kostnader för projekt, utredningar,
forskning och undersökningsverksamhet inte bör ingå i avgiften. Svårigheterna
att knyta viss forskning lill tillsynsverksamheten motiverar delta
ställningstagande.

Svenska Kraftverksföreningen:- Principiellt anser
föreningen att

myndigheters kostnader för prövning och tillsyn m. m. bör
betalas av allmänna medel.

Svenska
Värmeverksföreningen: Föreningen avstyrker det framlagda förslaget beträffande
avgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen pä följande grunder.

-
Föreningen
ställer sig negativ fill ett debiteringssystem som innebär att myndigheters
kostnader för prövning och tillsyn av gällande lagstiftning täcks genom direkta
avgifter.

-
Det föreslagna
systemet medför stora administrativa kostnader som torde leda till dyrare
prövning och tillsyn utan att större rättvisa eller andra fördelar uppnäs.

-Prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen är en
angelägenhet som

berör alla. Finansieringen bör därför ske via
statsbudgeten.

Svenska
Renhållningsverksföreningen: Till grund för utredningen och dess resultat
ligger principen om förorenarens kostnadsansvar. Som princip betraktat är den
teoretiskt sett tilltalande. En förutsättning för en tillämpning av principen
är emellertid all den är praktisk genomförbar och all den inte motverkar
teknikutveckling, en förbättrad miljövård eller kostnadsmässigt ger upphov lill
orättvisor olika företag och anläggningar emellan. Det nu framlagda förslaget,
som är avslutningen på naturvärdsverkets uppdrag, är enligt föreningens mening
inte praktiskt genomförbart.

En
väsentlig fråga är vem som ytterst drabbas av principen om förorenarens
kostnadsansvar och vem eller vilka i samhället en anläggning är avsedd för.
Även om avsikten är alt förorenaren ekonomiskt skall belastas för sin
miljöpåverkan ytterligare genom den föreslagna avgiften så kommer hans
kostnadsökning i slulledet att drabba konsumenterna, invånarna i våra kommuner.

De
anläggningar inom föreningens verksamhetsområde som berörs av avgiftsförslaget
är de kommunala avfallsbehandlingsanläggningarna och avfallsupplagen. Dessa
anläggningar har primärt tillkommit för att lösa ett för samhället sanitärt
problem genom omhändertagande av restprodukter från de boende samt från
affärs-, kontors- och industriverksamhet. Omhändertagandet i
behandlingsanläggningarna och på upplagen skall ske på frän miljövårdsynpunkt
bästa sätt. Sekundärt har anläggningarna tillkommit för ett bättre utnyttjande
av de resurser som finns i avfallet - material, energi. Avfallsbehandlingen har
efter statliga direktiv alltmer inriktats mot ett bättre utnyttjande av dessa
resurser. Verksamheten vid anläggningarna och upplagen är således inte
tillkommen mot bakgrund av ett kommersiellt, affärsmässigt intresse ulan för
alt åstadkomma godtagbara sanitära förhållanden, skydda miljön på bästa sätt
och för att utnyttja de resurser

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 37

som
finns i avfallet. Att belägga sådana anläggningar med en avgift enligt

det föreslagna systemet är enligt föreningens mening felaktigt.

Det
föreslagna avgiftssystemet där de olika anläggningstyperna delas in i olika
klasser med differentierade avgifter medför risker för ett ohanteriigt administrativt
system med därtill hörande stora kostnader. Systemet är därtill inte
tillräckligt flexibelt för att utjämna de orättvisor som kommer att uppstå.
Alternativet till en fast prövningsavgift är tids- och prestations-relaterade
avgifter som står i relation till prövningsmyndigheternas insats vid resp.
anläggning. Genom tidsrelaterade avgifter uppnås säkerligen en rättvisare
kostnadsfördelning anläggningarna emellan. Utredningen har inte närmare belyst
effekterna av ett system med tidsrelaterade avgifter, men liksom
naturvårdsverket är föreningen övertygad om att ett sådant system blir
administrativt dyrt och ohanterligt.

Svenska
naturskyddsföreningen: I praktiken kommer prövnings-

och
tillsynsavgifterna att bli en normal kostnad för ett företag. Om man beaktar
alt skälighetsnivän i 4 och 5 §§ miljöskyddslagen enligt klara motivuttalanden,
som slagit igenom också i praxis, bl. a. begränsas av vad ett normall företag
klarar ekonomiskt leder således införandet av prövnings- och tillsynsavgifter
till att skälighelsutrymmel minskas med samma summa. Därmed skulle införandet
av prövnings- och tillsynsavgifter kunna medföra att nivån för
miljöskyddsåtgärder sänks generellt sett, och all förelagen i stället får
använda en del av de pengar som enligt nuvarande ordning kan användas för
skyddsåtgärder lill att betala prövningen och lillsynen. En sådan effekt är
enligt föreningens mening inte acceptabel.

3 Prövningsavgift

Förslaget
innebär att en avgift (as ut vid prövningstillfället till täckande av
prövningsmyndighetens kostnader. Avgiftssystemet innehåller 5 avgiftsklasser i
vilka olika verksamheter placeras beroende pä i vilken myndighet prövningen
sker och prövningens svårighetsgrad generellt sett.

Koncessionsnämnden:
Koncessionsnämnden delar ej uppfattningen att en avgift på frivillig prövning
kommer all vara utan betydelse för omfattningen av denna prövning. Enligt
nämndens bestämda mening kommer en prövningsavgift i större eller mindre grad
att avhålla företagare från att söka tillstånd till här berörd verksamhet och
därmed motverka syftet med 9 § första stycket miljöskyddslagen, nämligen
önskemålet att "fä lill stånd effektiva åtgärder mot verksamhet som vållar
förorening och annan störning" (SOU 1969:28 s 268 0. En avgift skulle
även vara olämplig i del fallet all tillsynsmyndighet meddelat föreläggande om
förbud eller försiktighetsmått enligt 40 § miljöskyddslagen och en företagare
av den anledningen ser sig nödsakad att begära tillstånd med tillämpning av 50
§ samma lag. Förutom det all han nödgas ställa säkerhet för kostnad och skada
för all

4 Riksdagen
1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 38

utverka
inhibition av tillsynsmyndighetens beslut fillkommer prövningsavgiften. I
vissa fall - särskilt dä fråga är om mindre verksamheter med små ekonomiska
marginaler - kan denna omständighet medverka till att företagaren i realiteten
avskäres från möjligheten att få rättelse av tillsynsbeslutet genom att
tillståndsprövning ej kommer lill stånd.

För
att skapa ett förenklat och schabloniseral avgiftssystem i enlighet med de
riktlinjer som angivits ovan har det onekligen legat nära till hands för
naturvårdsverket att anknyta fill de "förprövningslistor" som miljöskyddsförordningen
innehåller. Koncessionsnämnden kan också, med några undantag, förstå de överväganden
som ligger bakom verkets förslag till avgiftsklasser rörande nyanläggningar och
ändringar. Det kan emellertid ifrågasättas om inte ett fördjupat
utredningsarbete, om tiden medgivit det, skulle ha lett fram till ett annat
eller delvis annat avgiftssystem än det som nu redovisats. Även med ett
schablonarlat system för avgifter enligt nyssnämnda riktlinjer får nämhgen
förenklingen inte drivas så långt att avgiften ej alls eller endast i ringa mån
svarar mot det arbete som i verkligheten lagts ned på ett tillståndsärende. Den
väsentliga anmärkning som sålunda kan riktas mot det föreslagna avgiftssystemet
är, att den reella arbetsinsatsen i många fall är en helt annan än den systemet
bygger på. Som exempel härpå kan nämnas att ett tillståndsärende i den höga avgiftsklassen
ibland är av en ganska okomplicerad natur och kan klaras av på kort tid utan
längre överväganden. Ärende som hör hemma i den låga avgiftsklassen kan däremot
ej sällan visa sig innehålla svåra tekniska, ekologiska och juridiska problem
som föranleder långvariga överväganden och diskussioner inom nämnden innan
beslut fattas. Å andra sidan kan förhållandet vara det att tyngre ärenden i den
höga avgiftsklassen innebär en arbetsinsats som rätteligen borde medföra
avgifter vida överstigande 340000 resp. 255 000 kr. medan lätta ärenden i den
låga avgiftsklassen rimligen ej borde ge avgiftskostnader på 68000 resp. 51000
och 17000 kr.

Statens
industriverk: För prövningsavgiften är avgiftsunderlaget mer entydigt.
Prövningen, åtminstone för lillståndsärenden, inträffar i samband med
nyinvesteringar när företagens Ukviditet ofta är hårt ansträngd. Därför. borde
möjligheten alt periodisera prövningsavgifter över ett visst belopp,
förslagsvis 50000-100000 kr., över ett par år prövas. Detta närmar sig
naturvårdsverkets alternativförslag om en fullständig integrering av prövnings-
och tillsynsavgifterna till en årsavgift. Industriverket anser dock det finns
skäl att hålla dessa avgifter isär vilket dock inte förhindrar en kortare
periodisering av prövningsavgiftens erläggande.

Länsstyrelsen
i Södermantands län:- Om en prövningsavgift in

förs kommer många företag att avhålla sig från att ompröva sin verksamhet

liksom att frivillig prövning av verksamhet, som ej finns upptagen i bilaga

till miljöskyddsförordningen, torde vara omöjlig att uppnå. Länsstyrelsen

vill här framhålla, att ett stort antal av de omprövningar som sker, är en

följd av tillsynsmyndigheternas krav och önskemål och inte förenad med

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 39

någon
påtaglig utökning av produktionen. Denändrade miljöskyddslagen ger ju också
prövningsmyndigheterna möjlighet att begära omprövning även på den grunden, att
ny och bättre teknik blivit tillgänglig, liksom att återvinning blivit möjlig.
En sådan av myndigheterna påfordrad omprövning kan komma att innebära ett
"straff för företagen i form av ny prövningsavgift.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län: Det finns anledning att erinra

om att många prövningar
gäller enbart miljöförbättrande åtgärder, t, ex, byggande av reningsverk,
installation av rökgasreningsutrustning etc. I det perspektivet förefaller del
skäligt att viss del av prövningskostnaden finansieras med skattemedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings
län: De anläggningar som faller under miljö

skyddslagens bestämmelser har redan idag dryga kostnader för sitt miljö

vårdsarbete. Framtagning av handlingar för prövning av en anläggning

enligt miljöskyddslagen kostar för en större anläggning flera hundratusen

kr.----

Länsstyrelsen i Göteborgs-
och Bohus län: Omfattningen av myndigheternas arbete är inte enbart beroende
på typ av anläggning utan i hög grad även av lokaliseringen. En lokalisering
till ett redan hårt miljöbelastat område eller till ett mera jungfruligt område
ökar väsentligt arbetet med en fillståndsprövning. Detta innebär att den reella
kostnaden för myndigheternas arbete väsentligt kan avvika frän avgiften.

Bedömningen
om det rör sig om väsentliga eller icke väsentliga ändringar och huruvida
nedsättning av avgifter skall kunna ske torde mycket ofta behöva medföra
utredningar och speciella förhandlingar med sökanden och resultera i svåra
avvägningar för tillständsgivaren.

Länsstyrelsen i
Västernorrlands län: Prövningsavgift innebär att det blir svårare att fä till
stånd sådan frivillig omprövning av redan givna tillstånd som sker på
tillsynsmyndigheternas initiativ. Denna typ av prövning är ofta förekommande.
Påtryckningsmedel saknas ofta att tvinga fram den. Det kan vara ett
miljövärdsinlresse alt så sker t. ex. vid installation av ny reningsutrustning.
Företaget kommer trots att ändringen leder till bättre miljö att belastas av
prövningsavgift.

En positiv effekt av
förslaget är att företag m.fl. mera noggrant kommer att överväga sina
ansökningar än tidigare. Ansökan om omprövning av fastställda villkor sker ofta
utan alt ändrade omständigheter föreligger!

Länsstyrelsen i Jämtlands
län: Det råder stor enighet om behovel av industriell utveckling.
Nyföretagandel utgör en viktig del av denna utveckling. En prövningsavgift
skulle beröra en stor del av fillkommande industriförelag, av vilka många
startar i liten skala.

I
Jämtlands län finns exempel pä företag för vilka prövningsavgifierna -med det
föreslagna avgiftssystemet - skulle ha blivit så betungande alt etableringen
kunde ha kommit i fara (fiskodling, tillverkning av produkter av polyester).

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 40

Att nyetableringar skulle komma att förhindras, inte på
grund av miljöriskerna utan på grund av prövningsavgiflen, måste ses som en
allvarlig invändning mot förslaget. Detta gäller även om antalet fall inte
skulle bli särskilt stort.

När det gäller kommunernas avloppsutsläpp och
avfallshantering skulle de föreslagna prövningsavgifterna leda till orättvisor
som inte kan accepteras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det måste även
uppmärksammas att många av de omprövningar som sker är en följd av
tillsynsmyndigheternas krav och önskemål och därvid inte behöver vara förenade
med någon väsentlig utökning av produktionen eller verksamheten i övrigt. Den
nya lagen gör det även möjligt att kräva omprövning om ny teknik blivit
tillgänglig. Av myndigheterna påfordrad längre driven reningsleknik och
återvinning kan således enligt föreliggande förslag leda till betydande avgifter
för sådan prövning.

Länsstyrelsen anser det även mer än tveksamt ur
miljösynpunkt om företag skall behöva betala för en omprövning som leder lill
minskning av utsläppen. Införs en sådan ordning torde risken vara stor för att
man frän företagens sida inte frivlligl kommer att söka efter lösningar som
leder lill minskade utsläpp. Förelagens kostnadsjakt i framliden kommer
sannolikt inte alt bli mindre än vad den är i dag.

Det kan med hänsyn till det ovan anförda starkt
ifrågasättas om alla kostnader för miljövården skall tas ut av sökanden.
Prövningen är ju primärt till för all tillse att miljön förbättras eller att en
redan god miljö bibehålles. Detta är en angelägenhet för hela samhället och
viss del av kostnaderna bör därför betalas med skattemedel. Avgifterna får inte
heller bli så höga att de blir hämmande för sysselsättningsskapande verksamheter.

Del förhällandet att en del av Norrbollens län berörs av
"Lag med anledning av gränsälvsöverenskommelse den 16 september 1971
mellan Sverige och Finland" (1971:850) , har inte behandlats i
utredningen. Den för tillämpningen av denna lag gemensamt lillsalla finsk-svenska
gränsälvskommissionen beslutar bl. a. i alla miljöskyddsärenden som kan tänkas
påverka förhållandena i bl. a gränsälvarna och den del av Bottniska viken som
ligger inom Haparanda kommun. Lagen är inte tillämplig på andra miljöstörningar
(luft eller buller). Hur eventuella prövningsavgifler skall utformas med hänsyn
härtill måste därför utredas om man beslutar sig för att införa ett
avgiftssystem. Därvid förutsattes att gränsälvskommissionen bereds tillfälle
att yttra sig i ärendet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 41

4
Tillsynsavgift

Tillsynsavgift
utgår enligt förslaget årligen. Systemet är på samma sätt som vad gäller
prövningsavgifler indelat i 5 olika klasser. I förslaget ingår även en
förstärkning av tillsynsresurserna.

Koncessionsnämnden:-- 1
likhet med naturvårdsverket anser

,
koncessionsnämnden att redan vid nuvarande förhållanden ytteriigare förstärkningar
erfordras för att tillsynen hjälpligt skall fylla den funktion som lagstiftaren
avsett. Med etl avgiftssystem som kommer att kräva arbele dels för systemets
genomförande och vidmakthållande, dels och framför allt för att tillgodose
behovet av en betydligt mera aktiv lillsyn på grund av företagens minskade
egeninsatser kan man utgå ifrån att anspråken pä ytterligare lillsynsresurser
kommer att stegras betydligt och vida överskrida den förstärkning
naturvårdsverket föreslagit.

Verket
har räknat med att förstärkningen bör avse kommunernas arbete med tillsyn
enligt miljöskyddslagen, alt naturvårdsverket och länsstyrelsen skall arbeta
med i huvudsak oförändrade resurser men att, om mycket få kommuner går in i
tillsynen i vissa län, del kan bli aktuellt att förstärka länsstyrelsernas
resurser där. Även med de förutsättningar verket utgått ifrån beträffande
kommunemas insatser på tillsynsområdet är del, enligt koncessionsnämndens
mening, orealistiskt alt räkna med att länsstyrelserna tillfredsställande
skall kunna klara sina arbetsuppgifter med tillstånds-givning, tillsyn och
"avgiftsadministrering" utan personalförstärkningar.

Statens
industriverk: Avseende årsavgiften kan del övervägas om inte kostnaden för
utredningar och undersökningsverksamhet, ca 25 milj. kr., i likhet med
forskning borde utgå ur avgiftsunderlaget och tills vidare skattefinansieras.
Del kan hävdas att den kostnaden åtminstone till en del avser aktiviteter som
närmast har karaktären av kollektiv vara. Rimligen borde avgränsningsproblem
gentemot forskningssidan föreligga. Vidare skulle man genom fortsatt
skattefinansiering undvika att belasta även mer rutinmässiga ärenden en kostnad
som dessa inte givit upphov till vilket torde vara väsentligt ur
rättvisesynpukt.

Slutligen
vill industriverket kommentera kravet på att avgiften skall vara kopplat fill
en faktisk prestation. Det är i utredningen oklart hur man avser att sköta
debileringen av årsavgiften ur denna synpunkt men det vore att bidra lill
undergrävandet av allmänhetens förtroende för myndigheter om man debiterar
avgift för tillsyn även om ingen lillsyn de facto ägt rum.

Länsstyrelsen
i Stockholms län: Länsstyrelsens tillsynsarbete måste med hänsyn till
resurserna bedrivas selektivt. Länsstyrelsen eftersträvar att på olika sätt
minska direkta tillsynsinsatser hos så många företag som möjligt. Detta kan ske
genom väl upplagda kontrollprogram, effektiv rapportering, samarbete med
kommunerna och bygger i stor utsträckning på en posifiv attityd hos företagen.
Pä så sätt kan resurser frigöras för över-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 42

vakning av mindre samarbetsvilliga och i övrigt mer
problembelonade företag. Länsstyrelsen måste således ha frihet alt planera sitt
arbete självständigt. Det föreslagna avgiftssystemet för tillsyn torde enligt
länsstyrelsens bedömning medföra att mänga företag ställer krav pä
tillsynsmyndigheten exempelvis genom regelbundet återkommande besök.
Länsstyrelsens resurser kommer dock inte att på långa vägar kunna tillmötesgå
sådana krav. Mänga företagares kontakt med tillsynsmyndigheten kommer all beslå
i en årlig faktura pä tillsynsavgifien.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Företag och kommuner
kan vid en hög ärlig avgift för tillsyn även komma att skära ned sina
"egenkostnader" för "egenkontroH" av produktion, processer,
reningsutrustning etc. med hänvisning till det fillsynsåtagande som samhället
gjort genom att finansiera sin tillsyn genom avgifter. Detta skulle vara
synnerligen olyckligt och innebära, att myndigheternas kontrollerande
verksamhet behöver öka vä-senfiigt.

Länsstyrelen i Jönköpings län:-- Såväl kommuner som
industrier

kommer att belastas hårt om föreslagen tillsynsavgift
införs. De resurser för tillsyn som efter föreslagen förstärkning blir
tillgängliga kommer ej att vara tillräckliga. Del är framför allt tveksamt om
kommunerna mot bakgrund av ovanstående är beredda ta över viss del av
tillsynen. Med länsstyrelsens nuvarande resurser kan tillsynsbesök endast
göras vid ca 15 % av anläggningarna i länet per år. Även efter införandet av
föreslaget avgifts-syslem torde endast en mindre del av anläggningarna kunna
besökas varje år. Förstärkning av tillsynen bedömer länsstyrelsen som mycket
angelägen men del är tveksamt om detta uppnås genom införandet av avgifter
enligt förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Vi tvingas nu konstatera
att naturvårdsverket inte lyckats med uppgiften att konstruera ett system med
tillsynsavgifter som är acceptabelt från kostnadsfördelningssynpunkt.
Förslaget möjliggör inte premiering av den som följer fastställda villkor och
därmed fordrar en måttligare insats från tillsynsmyndigheten. Detta strider mot
principen om förorenarens kostnadsansvar. Vi avstyrker därt"ör bestämt
förslaget om en årlig avgift.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: De föreslagna årliga
tillsynsavgifterna skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt försvåra
myndigheternas möjligheter att utöva tillsyn på ett konstruktivt sätt, och
sannolikt få en negaliv inverkan på förelagens villighet till konkreta
miljövärdssatsningar. En uppbyggnad och drift av ett svårhanterligt och
tidskrävande system för administration och indrivning av avgifter kommer också
att medföra ian-språktagande av tillsynsmyndigheternas resurser för ett reellt
tillsynsarbete ute på fältet.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Länsstyrelsen
saknar f. n. möjligheter att bedriva en godtagbar tillsyn av de ca 600
anläggningar inom länet som enligt förslaget skulle betala de årliga
tillsynsavgifterna. Man

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 43

kan
ställa sig frågan hur förelagarna skulle ställa sig till att årligen betala
2700 kr. till statsverket för en tillsyn som helt uteblir. Om länsstyrelsen ä
andra sidan skulle "rättfärdiga" avgifterna med några årliga
tillsynsbesök vid från miljösynpunkt relativt harmlösa anläggningar skulle
detta rycka undan möjligheterna att ägna de stora miljöstörande anläggningarna
en godtagbar tillsyn.

Samarbetet
riskerar nu att försämras genom att företagen kan väntas se avgifterna som ett
mera definitivt överlämnande av miljöansvaret till myndigheterna. De ökade
kostnaderna för företagen kan innebära att man ser sig nödsakad att minska sitt
eget sökande efter möjliga åtgärder att minska utsläppen. Delta i sin tur kan leda
lill ökat arbete för miljövårdsmyndigheterna, vilket kan ställa krav på ökade
resurser pä personal och pengar.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Utredningen underskattar även de problem som en
tillsynsmyndighet kan komma att få vid tillsynsdiskussioner med
anläggningsägare. Om inte tillsynen utförs på det sätt som ett företag anser
att den bör göras och som man betalar för kan det lätt uppslå en
förtroendeklyfta. Vid vissa företag fungerar utsläppskontrollen klanderfritt
och angivna villkor hålls med god marginal. Vid andra företag kan det vara
tvärtom. Länsstyrelsen måste prioritera det sistnämnda företagel i tillsynsarbetet,
men det är troligtvis det första som önskar få besök för diskussion om
kontrollverksamheten.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Grundläggande för det nuvarande tillsynsarbetet är de
fortlöpande och öppna kontakter som upprättats mellan förorenarna och
tillsynsmyndigheterna. Dessa kontakter har i allmänhet varit av informell
karaktär vilket enligt länsstyrelsens mening gett snabbare och bättre resultat
än om ett mer formellt förfarande skulle ha tillämpats. Tillsynen har många
gånger också initierats av förorenaren som velat ha diskussion och rådgivning
om aktuella problem. Tillsynen innebär även ett utbyte av erfarenhet och
kunskaper mellan företag och myndighet. En avgiftsbeläggning skulle kunna
förändra företagels benägenhet för sådana kontakter. Därmed skulle också en av
de stora tillgångarna i det svenska miljövårdsarbetet gå föriorad. Mot
förslaget på tillsynsavgifter talar även såväl principiella som praktiska skäl.
Länsstyrelsens bestämda uppfattning är därför att tillsynsavgifter inte bör
införas.

Svenska
komtnunförbundet: Om avgifter för tillsyn enligt miljöskyddslagen skall
införas talar skäl för att även tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor, hälsovårdsstadgan, naturvårdslagen, arbelsmiljölagen m.fl. blir
avgiflsbelagd.

En
viktig principfråga, som ej belyses i förslaget, är pä vilket sätt avgifterna
kommer att styra myndigheternas Ullsynsarbete.

I
förslaget har ej utvecklats på vad sätt tidsrelaterade avgifter kan användas i
tillsynen. En sådan preslationsrelaterad avgift skulle ge möjlighet för
innehavaren av den miljöfarliga verksaniheten, förtroendemännen och allmänheten
att få en tydlig bild av lillsynen och hur den belastar

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 44

sarnhällel.
Härigenom skulle även kunna premieras skyddsåtgärder och egenkontroH som kan
minska den offentliga tillsynen.

Lantbrukarnas
riksförbund: LRF vill understryka det ansvar och

de stora kostnader som samhället
redan ålagt livsmedelsindustrin när det gäller tillämpningen av såväl
livsmedelslagsliftningen som miljöskyddslagen. Med dessa utgångspunkter
motsätter sig LRF att nya kostnader läggs på livsmedelsindustrin för en
fortlöpande tillsyn som åligger myndigheterna att utföra. Denna
myndighetsutövning måste helt bekostas av samhället.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 45

Underbilaga
7.3

Sammanfattning av utredning av statens naturvårdsverk
rörande täktavgift

Berörda
verksamheter och myndighetskostnader

Det
totala antalet takter i landet med gällande tillstånd är ca 8100. Av dessa är
205 takter av torv för energi- och jordförbättringsändamål, knappt 500 är ler-
och matjordstäkter. Den hell övervägande delen, ca 6600, är grus- och
sandtäkter.

Uttaget
av grus och sand uppskattas f. n. till ca 65 milj. ton per år. Berg för kross
ligger strax under 15 milj. ton, torv för energi- och jordförbält-ringsändamål
på ca 350 000 ton och övrigt täktmaterial, t. ex. kalk, prydnadssten 7-8 milj.
ton. I mängdberäkningarna ingår inte matjord och lera.

Naturvårdsverket
och länsstyrelserna svarar för huvuddelen av arbetet med prövning och tillsyn
av läktverksamheten enligt naturvårdslagen. De sammanlagda kostnaderna för
detta arbete har för budgetåret 1981/82 beräknats till ca 7,8 milj. kr. för all
täktverksamhet utom torv och 2,8 milj. kr. för prövning och lillsyn av
lorvtäkter. I kostnaderna ingår del direkta prövnings- och tillsynsarbetet,
utredningar, utarbetandet av riktlinjer m. m. som ligger till grund för
prövningen och fillsynen, forskning av direkt betydelse för denna samt det
hittills bedrivna inventeringsarbelet.

Kostnadsunderlag

Prövning
och tillsyn av läktverksamheten måste ingå i underlaget för avgiften, likaså
riktlinjer för l.ex. hur en takt bör bedrivas för minsta miljöpåverkan, hur
efterbehandlingsarbelen bör utformas etc. Sädana riktlinjer underlättar
prövningen och tillsynen. Den forskning som bedrivits och bedrivs inom
täktområdet är också den starkt knuten lill prövningen och lillsynen, eftersom
den huvudsakligen varit inriktad på att studera påverkan på naturmiljön och hur
man utformar och bedriver takten för all minimera påverkan. Några
avgränsningsproblem föreligger knappast. I stort sett samtliga projekt kan
irekt hänföras till täktverksamhelens utformning och bedrivande.
Inventeringarna skall enligt uppdraget ingå i kostnadsunderlaget.

Framtida
kostnader

Prövning
och tillsyn

Naturvårdslagens
bestämmelser om läkt har ändrats så alt större hänsyn skall tas lill
hushållningsaspekten vid tillståndsprövningen. Led i den strä- 5 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
40. Bilaga 7

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 46

van är bl. a. möjligheten alt kräva särskild
behovsutredning och den uppgiftsskyldighet beträffande det årliga uttaget ur
takterna som kan föreskrivas.

Bl. a. i naturvärdskommitténs betänkande (SOU 1979:14)
Naturvård och täktverksamhet, framhölls att tillsynen är eftersatt och behöver
förbättras. Genom en ändring i naturvärdslagen har öppnats möjlighet för
kommunerna att ta över tillsynen. Oavsett om tillsynen bedrivs av länsstyrelse
eller kommun medför en förbättrad tillsyn ökade kostnader.

För att uppnå en bättre hushållning med grus-, berg- och
torvresurserna behöver dessa tillgångar inventeras. Inventeringarna måste
följas av en resursplanering, i vilken riktlinjer anges för hur tillgångarna
skall disponeras.

I beräkningen av de framtida kostnaderna har utredningen
utgått från en ökning av arbetsinsatserna för prövning och tillsyn motsvarande
genomsnittligt 10 handläggarmänader och 1,5 assistentmänader per länsstyrelse
och är, där huvuddelen hänför sig lill förbättrad tillsyn.

Utredningen räknar med att forskningsinsatserna i stort
sett kommer att koncentreras pä lorven och där ha ungefär samma omfattning som
under de senaste åren, dvs. drygt 1 milj. kr.

För grus- och våtmarksinventeringarna beräknas en total
kostnad av 40 resp. 30 milj. kr under en period av 8-10 är, dvs. 4 och 3 milj.
kr. per år.

De totala framtida myndighetskostnaderna för
läktverksamheten utom torv har beräknats lill 16,1 milj. kr. per är.

Motsvarande kostnader för torv uppgår till 6 milj. kr. per
år.

Avgiftssystemets utformning

Inledning

Syftet med en täktavgift är alt de myndighetskostnader som
föranleds av läktverksamheten skall finansieras på ett sätt som ger ett ökat
kostnadsansvar för dem som utnyttjar naturresurserna. En utgångspunkt för
avgiftens utformning har varit alt försöka finna en balans mellan kravet på
kostnadsansvar och kravet på att systemet inte skall bli för krångligt och
dyrt att administrera.

Avgiftens utformning

Ulredningen föreslär att avgiften utformas som en årlig
avgift, bestående av en grundavgift om 500 kr. per täkl och en
produktionsavgift om etl visst antal ören per ton uttaget material. Skälet till
alt man vall en årlig avgift trots alt myndighetsarbetet består av en engångskostnad
och en årlig kostnad är främst den uppgiftsskyldighel som väntas träda i kraft
ungefär samtidigt med avgiftssystemet. De uppgifter som årligen skall lämnas av
täktförelagen skall avse bl. a. uttagen malerialmängd. Man bör därför utan
alltför stort merarbete kunna fä fram ett underiag för avgiftsuttag och man

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 47

undviker den ytterligare administration som uttag även av
en avgift vid fillståndsprövning innebär.

A vgiftspliktig täktverksamhet

Ulredningen föreslär att avgiftsskyldigheten skall gälla
för all verksam-, het som är tillståndspliktig enligt naturvårdslagen. För ler-
och matjordstäkter, vilka enligt prop. 1981/82:220 skall vara undantagna från
uppgiftsskyldigheten, innebär det att endast grundavgiften utgår.

Differentiering av avgiften

Med hänsyn till den tid myndigheterna normalt lägger ner
på takter av olika slag har produktionsavgiften differentierats i tre
avgiftsklasser. Vid klassningen har också viss hänsyn tagits till den nytta
inventeringarna har för täktverksamhet av olika slag.

Täktavgift på torv

Enligt utredningens uppdrag skall torvtäkt avgiflsbeläggas
för att bära sin del av inventeringskostnader och övriga myndighetskostnader.

Av energipolifiska skäl har regeringen avstått frän att ta
ut produktionsavgift för den torvutvinning som prövas enligt minerallagen.
Koncessions-avgift utgår dock.

Behovet av våtmarksinventeringar hänför sig inte enbart
lill torvtäkt. I minst lika stor utsträckning är det trycket pä våtmarkerna
frän skogsbrukshåll som aktualiserat inventeringen.

Detta är några av skälen till att utredningen i
kostnadsberäkningarna skilj! ut torvtäkterna.

Dels har utredningen velat möjliggöra en eventuell
särbehandling av dessa av energipolitiska skäl, dels har man velat hålla
vägarna öppna för en finansiering av väimarksinventeringen som tar mera hänsyn
lill båda de verksamheter som förorsakat denna.

Utredningen föreslär därför att lorvtäklsverksamheten och
inventeringen behandlas särskilt i en fortsatt översyn där även skogsbrukets
del i inventeringen kan tas in.

Finansiering av kommunal tillsyn

Utredningen förordar etl system med en enhetlig, statligt
bestämd avgift.

Ersättningen till de kommuner som åtar sig täkttillsyn kan
regleras genom att kommunen får en viss summa för varje läkt inom kommunen i
resp. avgiftsklass. Summan skall svara mot kostnaderna för normalt tillsynsarbete
för täkttypen ifråga.

Eftersom utredningstiden inte medgivit kostnadsberäkning
för prövningen och lillsynen separat, måste i så fall en närmare beräkning av
tillsynskostnaderna göras.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 48

Avgiftsnivå

Vid
beräkningen av avgiftens nivå har utredningen utgått från följande
förutsättningar:

1. För samtliga tillståndspliktiga takter utom
lorvtäkter betalas en årlig grundavgift på 500 kr.

2. För ler- och matjordstäkter betalas endast
grundavgift.

3. För övriga takter betalas ett visst örelal per ton
uttaget material.

4. Med hänsyn till den genomsnittliga omfattningen av
myndighelsarbetet i klasserna A, B och C, betalas för takter i klass B 1,5
gånger öretalet i klass A och i klass C 0,25 gånger öretalel i klass A.

Antalet
takter i klass A är 7150 och i klass B 250. I klass C finns etl mindre antal
takter pä 3 platser i landet.

Produktionen
i klass A uppgår till ca 66 milj. ton, i klass B till 16,5 milj. ton och i
klass C till 6 milj. ton.

De
årliga kostnader som skall täckas uppgår lill 16,1 milj. kr.

Under
dessa förutsättningar blir avgiften i klass A 13 öre, i klass B 20 öre och i
klass C 3 öre.

Organisation
av avgiftssystemet

Regering
och riksdag bör besluta om verksamhetens omfaltning vid berörda statliga
myndigheter. Avgiften bör sättas så att intäkterna av den normall svarar mol
myndigheternas arbete med inventeringar saml med de tillståndspliktiga
takterna. Om avgiften klassificeras som skatt enligt RSV:s förslag, fastställs
taxan i lag, annars bör den fastställas av regeringen. I båda fallen bör
naturvårdsverket lämna förslag till justering av taxan.

För
att man skall kunna ta ut en årlig avgift behövs ett register över
avgiftspliktiga anläggningar. Registret behövs också för uppgiflslämnandet
enligt naturvårdslagen. De takter som blir avgiftspliktiga enligt utredningens
förslag finns i stort sett redan i länsstyrelsernas täktregister.

Utredningen
har funnit att bl. a. kostnadsskäl talar för en central uppbördsmyndighet,
riksskalteverkel.

Huvuddelen
av kostnaderna för driften av avgiftssystemet kommer all ligga på
riksskalteverkel, som beräknat dem, inklusive kontroll, till ca 500000 kr.
Länsstyrelsernas arbete ligger främst i anslutning till prövning av tillstånd
då avgiftsklass bestäms. Ajourhållning av registret behövs även för
uppgiftsskyldigheten. Denna ajourföring, vidarebefordran av uppgifter till RSV
m. m. har beräknats till ca 200000 kr.

Kostnaderna
i ett uppbyggnadsskede är svårare all bedöma. Dit hör klassningen av samtliga
takter och uppläggningen av register, liksom framtagning av blankett och
anvisningar samt utbildning och information av personal. I såväl
igångssättnings- som driftskostnader ingår också information till de avgifts-
och uppgiflsskyldiga. Mycket ungefärligt har dessa kostnader beräknats lill
totalt 1,5 milj. kr.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 49

Effekter
av avgiftssystemet

Teoretiskt
kan en belastning i form av avgift på en vara och den prishöjning detta kan
väntas föra med sig leda till minskad efterfrågan på varan. Sådana styreffekter
blir troligen knappast, om ens alls, märkbara. Avgiften utgör en mycket liten
del av råvarans pris.

Samordning
med andra avgifter

Utredningen
har inte sett några möjligheter eller skäl till en samordning av en täktavgift
med en avgift på prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen.

Däremot
förefaller en rent praktisk samordning med olika punktskatter vara rimlig,
eftersom det avsevärt förbilligar administrationen av avgiften.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 50

Remissammanställning över statens naturvårdsverks utredning:
Täktavgifter

1
Remissförfarande

Yttrande
har avgetls av statskontoret, riksrevisionsverket, riksskalteverkel, statens
industriverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Svenska
kommunförbundet, Grus- och makadamföreningen. Svenska bioenergiföreningen samt
Svenska naturskyddsföreningen. Vidare har yttrande inkommit frän Sveriges
kemiska industrikontor. Svenska kalkföreningen och Industri AB Euroc.

2
Allmänna utgångspunkter

Statskontoret:
Täktavgifter skall enligt nalurvårdsverkels förslag finansiera dels prövning
och tillsyn, dels ett antal akfiviteter som huvudsakligen är hänförliga lill
insamlingen av underlag för prövning och tillsyn. Kostnaderna för utredningar,
utarbetande av riktlinjer, information, forskning, hushållningsplanering, grus-
och torvarkiv samt inventeringar kan sällan hänföras lill visst objekt. Sädana
kostnader måste därför - om de inte skall finansieras via skattemedel - slås ut
på prövnings och/eller tillsynsobjekten. Det förefaller rimligt att "kollektiva"
kostnader av delta slag i vissa fall finansieras direkt ur produktionen.

Riksskatteverket:-- Enligt
RSV:s mening bör om möjligt den princi

pen tillämpas alt en ny punktskatt inte införs om inte intäkterna kan

beräknas uppgå fill minst 100 milj.kr. Ett införande av frän intäktsynpunkl

små skatter får också anses innebära ett avsteg från principen att förenkla

skatteadministrationen. En mångfald av sädana punktskatter gör vidare att

skatteområdet blir svårt att överblicka.

Statens
industriverk: Som framgår av den aktuella utredningen torde i delta fall
effekterna av det föreslagna avgiftssystemet fä mycket begränsade effekter på
de berörda företagen med avseende pä produktion och resursutnyttjande, beroende
på de mycket blygsamma avgiftsnivåerna.

Mot
bakgrund av den rådande statsfinansiella situationen finns skäl att förmoda att
olika former av avgiftsfinansiering kommer att aktualiseras i tilltagande grad
under åren framöver. Bland annat av det skälet är det enligt SINDs uppfattning
nödvändigt att aspekter av ovan nämnt slag uttryckligen beaktas när olika
former av avgiftssystem diskuteras och utformas, såväl på myndighelsplanel som
av statsmakterna. Inte minst viktigt i sammanhanget måste här vara att avvärja
riskerna för att en

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 51

eventuellt
växande flora av olika avgiftssystem, ägnade att uppnå olika delmål pä olika
delområden, sammantagna och pä ett slumpartat sätt i annat fall kan leda lill
oönskade effekter som inverkar menligt på möjligheterna att uppnå olika
näringspolitiska mål.

Oavsett
om riksskatteverket eller någon annan myndighet administrerar uppbörden, torde
dock systemets administrationskostnader för företag och myndigheter likväl bli
avskräckande, sett i relation till det trots allt blygsamma belopp (16 Mkr)
som systemet avser att inbringa, detta inte minst mot bakgrund av att
deklarationer skall infordras för drygt 8 000 företag. Utifrån detta perspektiv
finns således enligt verkets uppfattning anledning att ifrågasätta det
meningsfulla i att bygga upp ett särskilt avgiftssystem för ett så pass
begränsat område som del här är fråga om.

Sveriges
geologiska undersökning: SGU anser dock alt del finns motiv

för att införa en avgift som ger kostnadstäckning för myndigheternas

prövning av tillstånd lill och tillsyn av läktverksamheten enligt 18 § natur

vårdslagen. SGU delar således utredningens ståndpunkt alt full kostnads

täckning bör eftersträvas för denna myndighetsverksamhet. SGU är

tveksamt
till att belasta läktverksamheten med av naturvårdsverket föreslagna produktionsavgifter
avsedda att täcka kostnader för inventering av naturgrus m.m. SGU efterlyser en
analys som visar vilka konsekvenser dessa avgifter får på. läktverksamheten och
verket förordar i avvaktan härpå en budgetfinansierad inventering. Som exempel
kan nämnas att föreliggande förslag resulterar i årliga avgifter på flera
hundratusentals kronor för ett antal grus- och bergtäktföretag, vart och etl
med verksamhet i några få takter. Dessa avgifter kan inte anses stå i rimlig
proportion till del utbyte dessa företag kan ha av aktuellt inventeringsarbete
och de kostnader verksamheten förorsakar samhället, främst i form av tillsyn
enligt naturvårdslagen.

Länsstyrelsen
i Uppsala län: konstaterar länsstyrelsen att tanken

är
bra att genom ett avgiftssystem styra läktverksamheten till färre och
rationella takter samtidigt som samhällets kostnader för administration,
planering och tillsyn av verksamheten finansieras av branschen. Däremot finner
länsstyrelsen föreslagen lösning onödigt betungande.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län: Länsstyrelsen förutsätter att avgift för att bedriva
täktverksamhet regleras enligt ett avgiftssystem, även om olika lagstiftningar
inom miljöområdet (naturvårdslagen och miljöskyddslagen) kan reglera
verksamheten.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens mening bör kostnaderna för del
allmänna för all reglera inskränkningar i nyttjanderätt och därtill hörande
tillsyn bäras av del allmänna. Förslaget synes inte innebära någon sådan
service åt läkttillslåndssökandena/innehavare att det är skäligt att lägga över
kostnaderna på dessa.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 52

3
Avgiftssystemets konstruktion

Statskontoret:
Statskontoret anser att täktavgifien bör konstrueras med dels en avgift som
täcker kostnaden för att behandla ansökan om tillstånd dels en årlig avgift som
utgår på produktionen. Det kan enligt statskontorets mening också övervägas
att ta ut en åriig avgift även för täktlillstånd som inte utnyttjas för
produktion.

Den
korta utredningstid som stått lill naturvårdsverkets förfogande har endast
medgivit en mycket översiktlig redovisning av de föreslagna ökade insatserna
för prövning och tillsyn. Det måste därför ligga en betydande osäkerhet i de
uppskattningar av kostnader för prövning och tillsyn som har gjorts i
utredningen. Sålunda saknas l.ex. en redovisning av vad som skall åstadkommas
med den myckel kraftiga ökning av framför allt tillsynsåtgärderna som
föreslås. Statskontoret kan inte här tillstyrka den i rapporten föreslagna
omfattande utbyggnaden av myndighetsverksamheten.

Naturvårdsverket
har i sin utredning inte behandlat frågan om avgiftsmedlens redovisning och om
hur utgifterna skall avräknas. Statskontoret utgår frän att avgifterna
inlevereras direkt till statskassan och att prövningen av myndigheternas
resursbehov även framgent sker i vanlig ordning i den årliga budgetprocessen.
Statskontoret kan inte se något som hindrar att redovisningen utformas
schablonmässigt, ungefär som fallet är beträffande skogsvärdsavgiften.

Sveriges geologiska
undersökning: 1 syfte att eliminera flera av nackdelarna med ett
produktionsbaserat avgiftssystem förordar SGU ett system konstruerat på samma
vis som de beprövade och väl fungerande avgifterna enligt minerallagstiftningen
(gruv- och minerallagen). Dvs. en avgift som beslår dels av en ansökningsavgift
(engångsavgift) att uttas i samband med ansökan om täktlillstånd, dels en
försvarsavgift att uttas årligen per ytenhet täktområde (arealberoende
avgift). Förstnämnda avgift har som främsta syfte att täcka kostnaden för
själva tillståndsprövningen. En sådan avgift, som också har en återhållande
verkan på s.k. okynnesansökningar, bör i detta sammanhang differentieras med
hänsyn till tillämnad läkts art och storlek, dvs. prövningens omfattning. Den
senare avgiften kan ges två innebörder. För takter i drift kan innebörden vara
att finansiera tillsynen enligt naturvårdslagen. För andra tillståndsgivna
takter markerar innehavaren genom avgiften sitt intresse för takten. SGU kan
här tänka sig en försvarsavgift som förutom en viss mineralpolitisk betingad
avgiftsdel även består av en del som svarar mot tillsynsarbetet. Denna senare
avgiftsdel bör tas ut för den faktiskt utförda tillsynen enligt en särskild av
t. ex. riksrevisionsverket fastställd taxa.

SGU
kan av flera skäl inte dela uppfattningen att produktionsavgiften förutom ballastmalerial
även skall omfatta flertalet industrimaterial som l.ex. flusspat, kalksten,
kvarts, olivin och talk. Ett av motiven för denna inställning är att denna
heterogena grupp mineral inte får något utbyte av

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 53

den avgiftsdel som avses finansiera inventeringsprogrammet
för naturgrus

m.m.------

----- finns det enligt SGU starka skäl för alt renodla en
eventuell

produktionsavgift
till att bära omfatta grus- och bergtäktverksamhel och därmed jämställd täktverksamhet
(bl.a. moräntäkt), dvs. de industrimineral som för närvarande regleras enligt jordägarsystemet
undantas från produktionsavgifl.

Vid en
tillämpning av produklionsavgiften, särskilt på induslrimineral-sektorn,
aktualiseras också frågan vilken produktion som avgiften skall baseras på. Vid
brytning av t. ex. kalksten kan i vissa fall andelen ofyndigt material uppgå lill
storleksordningen en tredjedel av totalt bruten kalkstenskvantitet. Det
ofyndiga materialet läggs normalt antingen åt sidan i takten eller så körs det
på tipp. En eventuell produktionsavgift bör enligt SGU:s uppfattning baseras på
kvantiteten brutet fyndigt material, dvs. det material som går till avsalu
alternativt används som insatsråvara i egen industriverksamhet. Detta bör klart
framgå av lagtexten.

En eventuell produktionsavgift för grus- och bergläktsverksamhet
bör enligt SGU differentieras så att denna kan bidra till en styrning mot ett
utnyttjande av i dag mindre attraktiva material för mindre kvalificerade
användningsområden. Detta skulle skapa förutsättningar för en bättre resurshushållning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län:-- För att göra uppbörden
och

kontrollen
så enkel som möjligt och för att begränsa administrationskostnaderna bör
enligt vår mening ett årligt deklaralionsförfarande inte tillämpas. Ett bättre
sätt vore att koppla produktionsavgiften till den exploater-bara kvantiteten i
takten. Vid nya takter kan avgiften fastställas redan i samband med ärendets
prövning och även redovisas i läktbeslutet. För pågående takter får uppgifter
om kvarvarande volym inhämtas från till-ständshavaren vid det tillfälle lagen
träder i kraft. Med hänsyn lill att det i vissa fall kan vara svårt att lämna
exakta volymuppgifter, bör en bestämd avgift utgå inom ett fastlagt
volymintervall. Avgiften kan sedan fördelas på den brytningstid som täktplanen
eller tillståndet anger.

Länsstyrelsen
i Kalmar län: Länsstyrelsen anser för sin del all man på enklare sätt kan uppnå
syftet att låta tillständshavaren betala myndighetsarbetet med takterna. Ett
enkelt syslem vore att när täkttillslåndel ges för respektive läkt omedelbart
fastställa dels ett grundbelopp och dels etl belopp som varierar efler slag av täkl
och var proportionell mot den volym tillståndet avsäg. Täktavgiftens totala
belopp kunde således redan vid tillståndet klart anges. För att inte för hårt
belasta tillständshavaren kan lätt en periodisering av betalningarna
genomföras. Uppbördsförfarandet är inte besvärligare än vad gäller för nuvarande
expeditionsavgifter. Resultatet blir att avsevärt byråkratiskt krångel
elimineras utan nackdelar för stal eller kommun.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 54

förslag
till uppdelning i en fast åriig avgift och en produktionsavgift. Det kan dock
ifrågasättas om inte en högre årlig avgift skulle kunna medverka till ett
snabbare utnyttjande av takterna och därmed indirekt till att antalet takter
som samtidigt är i drift minskas. Från länets kommuner kommer ofta klagomål om
att antalet öppna takter är alltför stort. Antalet nyetableringar kommer
visserligen alt kunna påverkas genom behovsprövning men täklavgifterna kommer
också ha inverkan på gällande tillstånd.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län: Etl kommunah beslut att övertaga läkt-tillsynen bör enligt
länsstyrelsens uppfattning omfatta den totala tillsynsverksamheten, dvs.
tillsynsverksamhet enligt såväl naturvårdslagens som miljöskyddslagsfiftningens
bestämmelser. Ansvaret och kompetensen för tillämpningen av dessa
lagstiftningar är emellertid utan undantag fördelade på olika kommunala nämnder
i länets samtliga 20 kommuner. Detta komplicerar ytterligare finansieringen av
den kommunala tillsynen.

Länsstyrelsen
förordar att frågan om finansiering av den kommunala tillsynen övervägs ytteriigare.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Om andra skäl föranle

der någon form av täktavgift föreslår länsstyrelsen ett enklare avgiftssy

stem som grundar sig på ansökningsavgift och expeditionsavgift/tillstånds

avgift beroende på förväntat uttag av täktmaterial.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: . Länsstyrelsen förordar-

dels
en ansökningsavgift och dels en form av försvarsavgift att uttas årligen

per
hektar täktområde. . Förutom ett effektivare avgiftssystem får

förslaget
till följd att antalet småtäkter kommer att reduceras och att
exploateringstakten i takterna ökar, vilket är till fördel från naturvårdssynpunkt.

Länsstyrelsen
i Örebro län: Konstruktionen med en ärlig grundavgift

och en produktionsavgift förefaller dock såvitt länsstyrelsen kan bedöma

medföra en icke oväsentligt ökad administration på såväl skattemyndighe

ternas uppbörds- och revisionssidor som vid den traditionella täkthand-

läggningen enligt naturvårdslagen. För länsstyrelsens vidkommande har

utredningen räknat med en 50% ökning av arbetet med täkthanteringen -

-- . Arbetssituationen vid flertalet länsstyrelser är dock sådana att erfor

deriig ökning av arbetsinsatsen från nuvarande nivå torde vara betydligt

större än 50%. Speciellt tillsynen av takterna motsvarar på intet sätt den

insats som idag rekommenderas av naturvårdsverket. En ökad tillsyn och

kontroll av läktverksamheten torde vara ofrånkomlig om ett system av

täktavgifter införs.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Länsstyrelsen bedömer utifrån länets förhållanden att den
årliga grundavgiften kan bli betungande för innehavaren av små takter. Dessa
bör därför i likhet med ler- och matjordstäkter endast betala grundavgiften en
gång. Risken är annars stor att man vid små grustäkter övergår till olaga
takter utan kontroll eller inkomster för staten. Det nämnda bör gälla t. ex.
vid ett läkfinnehäll under lOOOO m\

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 55

Länsstyrelsen i Jämtlands län:- . Länsstyrelsen anser det
inte vara

rimligt all en stor del av länets grusexploatörer via täktavgifter
skall bekosta ett inventeringsprogram som de själva inte har någon nytta av. Om
inte hela länet skall inventeras bör täktavgifien reduceras för de områden som
ligger utanför inventeringsprogrammet. Alternativt kan inventeringarna
bekostas via statsbudgeten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Avgiftssystemet
förefaller vara krångligt uppbyggt. Del förutsätter uppgiftsskyldighel och ett
till synes omstän-digt uppbördssystem. Systemet borde kunna bli enklare. En
modell med direkt anknytning till täkttillstånden borde i stället övervägas. I
tillstånden anger länsstyrelsen för närvarande den kvanfitet som tillståndet
avser samt en tidsperiod under vilken denna kvantitet får brytas. Länsstyrelsen
skulle i samband med sin tillståndsgivning kunna fastställa täktavgifter genom
att multiplicera örestalet för materialet med tillålen kvantitet. Den således framräknade
täktavgifien skulle tillständshavaren därefter betala med lika delar varje är
under den lidsperiod som tillståndet avser.

Svenska kommunförbundet: Styrelsen är positiv till ett
lätthanterligt avgiftssystem med ett engångsbelopp per läkt. Naturvårdsverkels
förslag är enkelt till sin uppbyggnad men del är oklart om kommunerna kan få ut
full kostnadstäckning. Styrelsen anser inte att det är rimligt alt kombinera
det besiktningsprogram som naturvårdsverket rekommenderar i publikation 1979:4
med del förslag till statligt bestämd avgift som redovisas i ulredningen.
Årliga besiktningar och behov av eflerkoniroller kommer att variera mellan
olika takter. Även reseavstånden är olika i kommunerna.

Grus- och makadamföreningen: Skulle emellertid en avgift
införas, måste följande förhållanden först klaras ut.

1 Det kan få oönskade konkurrenseffekter om avgiften
differentieras

mellan naturmaterial (sand och grus) och bergkross.

2 På samma sätt skulle konkurrensen snedvridas om
följande materialka

tegorier inte avgiftsbelades

a) Sand, grus och sten från vägskärningar och
angränsande s. k. sidolag.

b) Sprängsten, schaktmassor o.d. från tunnel och
bergrumsarbeten,

grundschakter etc.

Dessa material — som representerar betydande kvantiteter
och som säljes eller används utan föregående bearbetning - kommer frän icke täkltillslåndspliktiga
områden (och skulle enligt SNV:s förslag vara befriade från avgift).

3 En eventuell produktionsavgifl måste beräknas på
försålt eller eljest

nyttiggjort (l.ex. i egen byggnads- eller anläggningsverksamhet) mate

rial. "Uttaget" material omfattar ju inte bara material som kan proces-

sas och säljas eller eljest användas, utan även vid grustäkt material i

form av avbaningsmassor och annat otjänligt material (l.ex. lermassor)

som måste grävas bort eller omflyttas för att man skall kunna komma ät

det användbara materialet. Även vid bergläkl förekommer på samma

sätt material som inte kan användas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 56

Svenska
naturskyddsföreningen: Vad gäller utformningen av avgiftssystemet vill
föreningen anföra följande. All tillståndspnktig täktverksamhet förorsakar
samhället dels prövningskoslnader, dels tillsynskostnader. I princip bör därför
all tillståndspliktig täktverksamhet - oavsett vilket material som bryts -
göras avgiftspliktig (förutsatt att inte prövnings- och tillsynskostnaden redan
idag uttas genom andra avgiftssystem enligt exempelvis kontinentalsockellagen
eller minerallagen).

Alt
av energipolitiska skäl befria lorvtäkter från avgifter under etl intro-duklionsskede
anser föreningen mindre lämpligt då det är viktigt att även prövnings- och
tillsynsverksamheten finner sina normala former i ett så tidigt skede som
möjligt. Mot bakgrund av all dels prövnings- och tillsynskostnaderna är olika
stora för olika materialslag, dels att avgiften också avses finansiera
inventeringar av vissa material delar föreningen naturvårdsverkets uppfattning
alt en differentiering av avgiften är lämplig. Föreningen finner det rimligt
all kostnaden för våtmarksinventeringen - som diskuteras i naturvårdsverkets
förslag - delas mellan torvbrytningsverk-samhelen och skogsbruket. Då det är
mycket angeläget alt denna inventering kommer i gång i full skala så snart som
möjligt vore det dock olyckligt om den ytterligare utredning som erfordras för
alt lösa samfinansieringsfrågan skulle fördröja inventeringsarbetet.
Föreningen förordar därför all det föreslagna läktavgiftssyslemet omgående
införs för att täcka täktverksamhelens del av invenleringskostnaden och all della
system senare kompletteras med etl lämpligt avgiftssystem för skogsbrukets del
av kostnaden.

3
Avgiftssystemets organisation

Statskontoret:
Länsstyrelserna har numera tillgäng till etl ADB-system,

Ml-01, som kommit lill för att i första hand underlätta länsstyrelsernas

informationsbehandling i arbetet med tillsyn och kontroll enligt miljö

skyddslagen. -

Statskontoret
finner det anmärkningsvärt att naturvårdsverket inte har övervägt möjligheten
att utnyttja MI-OI för administrationen av täktavgifter. Enligt statskontorets
mening bör detta vara möjligt med smärre anpassningar av nuvarande ADB- rutiner
i MI-OI. Statskontoret föreslår att möjligheterna att utnyttja MI-OI för
administrationen av avgiftssystemet prövas, innan beslut fattas om hur del
skall organiseras.

Riksrevisionsverket:
SNV föreslår alt prövnings- och tillsynsavgifien i uppbördshänseende jämställes
med en punktskatt och att hanteringen av denna skall ingå i riksskatteverkets
(RSV) övriga arbete med punktskatter. RRV finner detta vara en smidig
administrativ lösning även om uppgiften i och för sig är en rörelsefrämmande
uppgift för RSV. Att täktavgifien i

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 57

uppbördshänseende jämställs med en punktskall förändrar
inte alt den föreslagna täklavgiften är att betrakta som en offentligrättslig
avgift.

Riksskatteverket: Införs den föreslagna pålagan bör den
tas ut som skatt med RSV som beskatlningsmyndighet.

Statens industriverk:-- . Dock finns anledning att påpeka
all man i

och med delta helt släpper kopplingen mellan utförd
prestation i form av prövning och tillsyn och den betalning för detta som
avgiften i grunden avses vara. Risken är då uppenbar att avgiften därmed kommer
att uppfattas som (och med tiden utvecklas till) en mer eller mindre
godtyckligt motiverad beskattning av verksamheten. Mot den bakgrunden kan det
enligt verkets mening diskuteras om inte ett uppbördsansvar istället borde
ligga på länsstyrelserna — som utför huvuddelen av tillsynsarbetet - även om
uppbördskostnaderna då skulle bli något högre.

Länsstyrelsen i Kalmar län:----- Den naturliga lösningen
är alt läns

styrelserna blir avgiftsmyndigheter. I en sådan uppgift ingår ingenting som

de ej tidigare har erfarenhet av.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag att riksskalteverkel blir uppbördsmyndighet.
För att underlätta arbetet med registreringen av produktionsavgifler och
uppbörd av täktavgifter vill länsstyrelsen särskilt uppmärksamma behovet av
samordning mellan riksskalteverkel, statistiska centralbyrån och
länsstyrelserna. Förslagsvis borde samtliga erforderliga uppgifter såväl för
uppföljning av grusproduktionen som för uppbörd av täktavgifter kunna samlas på
etl blankettset, där statistiska centralbyrån, riksskatteverket, länsstyrelsen
och SGU:s grusarkiv erhåller var sin kopia. Samtidigt kan täktavgifien beräknas
av täklinnehavaren med ledning av uppgifterna pä blanketten och inbetalas på
vidhängande inbetalningskort. Länsstyrelsen anser inte att en uppdelning av
avgiften på flera inbetalningsperioder under året skulle ge fördelar som
uppvägar den ökade adminislration som en delredovisning innebär.

4 Avgifter på torvtäkt

Sveriges geologiska undersökning: SGU anser — oberoende av
avgiftssystemels utformning — alt avgifter för mineralutvinning som är skattepliktig
ej skall utgå lill mer än en myndighet. Bearbetning av fyndigheler med ämnen
som regleras enligt minerallagstiftningen skall således icke omfattas av den lilllänkla
lagen även om bearbetningen också kräver täkttillsländ. Della bör klart framgå
av § I lagen lill läklavgift och kanske även av §2 i förordningen lill lagen. SGU
delar mot denna bakgrund naturvårdsverkets uppfattning att lorvtäkler bör undantas
från avgifts-skyldighet enligt naturvårdslagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:- Man föreslår därför att
frågan

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 58

om
avgifter pä lorvtäkter skall brytas ut och behandlas särskilt. Om täktavgifter
införs innan en sådan utredning är klar bör enligt länsstyrelsens uppfattning
endast lorvtäkter som har koncession enligt minerallagen undantas frän täktavgifl.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att
frågan om täktavgifl på torv bör behandlas särskilt i en fortsatt översyn där
även skogsbrukets intresse av våtmarker beaktas.

Svensk
Bioenergiförening: Torvenergin befinner sig nu i en myckel ömtålig
marknadsintroduktionsfas i Sverige. Risken är överhängande att nya pålagor allvariigt
kan fördröja och pä vissa häll även förhindra ett utnyttjande av torv som
bränsle.

Det
är vidare av nationellt intresse alt snarast nedbringa värt stora importbränsleberoende.
Därför bör också vålmarksinventeringarna användas för att snabbi finna bra lorvproduklionsylor,
saml betalas med allmänna medel. Dessulom uppvisas intresse för våra våtmarker
från etl flertal andra näringsgrenar, som därmed också kan utnyttja resultatet
frän gjorda arbeten.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84; 40__________________ Bilaga 8

Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 I

Bilaga
8

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Leijon

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER
INOM ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1]
Enskilda beredskapsarbeten. Programmet Beredskapsarbeten omfattar bl. a.
beredskapsarbete för enskilds räkning (enskilt beredskapsarbete). Enligt beslut
av riksdagen (prop. 1977/78: 100 bil. 15, AU 21, rskr 189) lämnas statsbidrag
till enskilt beredskapsarbete i form av grundbidrag om normalt 75% av
lönekostnaderna för den till arbetet anvisade arbetskraften. Vidare lämnas vid
vissa investeringsarbeten ett tilläggsbidrag som f. n. uppgår fill 15% (prop.
1981/82:100 bil. 15, AU 21, rskr 216) av skillnaden mellan den för arbetet
godkända totala kostnaden och lönekostnaden för den anvisade arbetskraften.

Regeringen har nyligen i
propositionen (1983/84:26) om särskilda syssel-sätlningsåtgärder budgetåret för
1983/84 föreslagit riksdagen att en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd - rekryieringsplalser
- införs fr.o.m. den I januari 1984 och då ersätter de enskilda
beredskapsarbetena i deras nuvarande form. Förslaget innebär dock inte att
enskilda beredskapsarbeten helt försvinner. Sädana bör även i fortsättningen
få anordnas i fråga om vissa enskilda investeringsobjekt. Bidrag föreslås utgå
för rekryterings-platser med 50% av lönekostnaden i sex månader.

Genom införandet av denna
nya stödform med en lägre bidragsnivå än vad sorn hittills gällt i fråga om
enskilda beredskapsarbeten kommer statens kostnader för sysselsättningsskapande
åtgärder all minska vid oförändrad omfattning. Förändringen av reglerna kan
uppskattas leda till alt utgifterna minskar med 100 milj. kr. per år.

[2]
Omställningsbidrag. Omställningsbidrag vid lokala sysselsättningskriser kan
sedan den 1 juli 1981 (prop. 1980/81:126, AU 21, rskr 404) utgå lill företag
för alt underlätta övergången till annan sysselsättning för ar-

Prop. 1983/84:40 2

betstagare
som berörs av varaktiga driftsinskränkningar av viss omfattning. Verksamheten
med detta bidrag är en försöksverksamhet som upphör vid utgången av juni månad
1984. Bidrag får lämnas med 75% av de totala lönekostnaderna för varje
arbetstagare som omfattas av bidraget för en tid av högst sex månader.

Erfarenheterna
visar att omställningsbidraget inte har fyllt den funktion som var avsikten.
Bidraget har också kommit att användas som ett rekonstruktionsstöd för krisdrabbade
företag, vilket strider mot syftet med stödet.

Jag
anser med hänsyn till detta att det inte längre är motiverat att ha kvar
omställningsbidraget. Bidraget bör enligt min mening upphöra fr. o. m. den 1
januari 1984. Bidrag som har beviljats före delta datum bör få utgå även under
första halvåret 1984. Budgetförstärkningen kan uppskattas till 25 milj. kr. per
år.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
godkänna vad jag har anfört om slopandet av omslällningsbidrag vid lokala
sysselsättningskriser.

[3]
Finansiering av arbetsmedicinsk forskning. Forskningsverksamheten vid
arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning finansieras huvudsakligen genom
anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen. Forskningsverksamheten beräknas kosta
drygt 75 milj. kr. budgetåret 1983/84. Efter riksdagens beslut med anledning av
propositionen (1980/81:20, SoU 9, rskr 79) om besparingar i statsverksamheten m.
m. finansieras 1,5 milj. kr. av kostnaderna för styrelsens
forskningsverksamhet med medel frän arbetarskyddsfonden. Överföringen sker
genom årliga regeringsbeslut. Härtill kommer att regeringen årligen anvisar
medel ur fonden för särskilda arbetarskyddsprojekt. För budgetåret 1983/84 har
regeringen anvisat 12,7 milj. kr. för detta ändamål. Det finns enligt min
mening fortfarande etl utrymme att öka arbetarskyddsfondens finansiering av
arbetarskyddsstyrelsens forskningsverksamhet. Detta bör bl. a. med hänsyn till
fondens kapitalbehållning och ränteintäkter kunna ske utan att övrig forskning
eller annan verksamhet som finansieras via arbetarskyddsfonden riskerar alt
drabbas av nedskärningar.

Jag
räknar med all anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen fr.o.m. budgetåret 1984/85
minskas med 15 milj. kr. och att motsvarande belopp förs över till styrelsen
från arbetarskyddsfondens kapitalbehållning. Detta kommer närmare att behandlas
i 1984 års budgetproposition. Det ankommer på regeringen all besluta om en
sådan överföring.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40__________________ Bilaga 9

Bostadsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 I

Bilaga
9

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande:
statsrådet Gustafsson

Anmälan
till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER
INOM BOSTADSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

B.
Bostadsförsörjning m. m.

De
förslag inom bostadsdepartementets verksamhetsområde som jag avser att lägga
fram i del följande och som bör ingå i det samlade åtgärdsprogram som
presenteras av regeringen avser dels ett program för bostadsbeståndets
förbättring, dels höjningar av bostadsbidragen lill barnfamiljer, dels.åtgärder
för att minska underskottet i statsbudgeten och för all begränsa
prisökningarna i bostadsbyggandet.

Programmet
för bostadsbeståndets förbättring syftar Ull att skapa förutsättningar för det
befintliga beståndets förnyelse..Programmet sträcker sig över en tioårsperiod
och lägger tyngdpunkten vid underhåll, reparationer och energisparålgärder samt
vid en ökad tillgänglighet för äldre och handikappade. I programmet ingår även
förslag lill sädana ändringar i reglerna för planering och finansiering som
behövs för att programmet skall kunna genomföras.

I
fråga om bostadsbidragen till barnfamiljer kommer jag att föreslå att hyres-
och inkomslgränserna räknas upp samt all det statliga bostadsbidraget höjs med
300 kr. per barn och år.

För
att begränsa underskottet i statsbudgeten och för alt finansiera de
bostadspolitiska reformer somjag kommer att förorda i del följande kommer jag
att föreslå åtgärder som minskar utgifterna för räntebidrag. Jag kommer också
alt redovisa vissa principer för en framfida fastighetsskatt. I den frågan
avser regeringen alt återkomma lill riksdagen under år 1984.

Låneunderlag
och pantvärde för bostadslän bestäms bl. a. med hjälp av s. k.
tidskoefficienter. I syfle all begränsa prisökningarna i bostadsbyggandet
kommer jag i det följande alt anmäla vissa ändringar i systemet med
tidskoefficienter. Avsikten med ändringarna är att förhindra all historisk koslnadsulveckling
automatiskt förs över lill kommande perioder. Ändringarna innebär dessulom att
uppräkningen av tidskoefficienten begränsas fill högst 4% under år 1984. 1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
40. Bilaga 9

Prop. 1983/84:40 2

1 Program för förbättring av bostadsbeståndet 1.1
Inledning

I den regeringsförklaring som regeringen avgav vid sitt
tillträde hösten 1982 anges bl.a. att ett särskilt program för underhåll,
reparationer och ombyggnader i bostäder skall utarbetas. Den arbetsgrupp för sladsförnyel-sefrågor
som jag har inrättat inom bostadsdepartementet fick i uppgift att lägga fram
förslag till ett sådant program.

Arbetsgruppen' avlämnade i juni i år betänkandet (Ds Bo
1983:2) Bättre bostäder - ett 10-ärigt förnyelse- och underhållsprogram.

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgelts av
kammarrätten i Stockholm, bankinspektionen, riksskatteverket,
riksantikvarieämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadssiyrelsen, statens råd
för byggnadsforskning, statens planverk, länsbostadsnämnderna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbollens län, bosladskommil-lén,
styrelsen för teknisk utveckling, fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska
kommunförbundet, Landsorganisalionen (LO), Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Svenska målareförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Byggförbundet,
Målarmästarnas Riksförening i Sverige, Konungariket Sveriges sladshypolekskassa.
Sparbankernas inlecknings-akliebolag (Spinlab), Svensk Faslighelskredit,
Sveriges fastighetsägareförbund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
villaägare förbund. Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund. Sveriges
allmännyttiga bostadsförelag (SABO), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF),
Näringslivets byggnadsdelegation, SHIO-Familjeföretagen, Stockholms,
Jönköpings, Olofslröms, Malmö, Göteborgs, Leksands och Sundsvalls kommuner,
Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB), Sveriges Bostadsföreningars
Centralförening (SBC), Handikappförbundets centralkommitté (HCK) och De
handikappades riksförbund (DHR).

Vidare har yttrande inkommit från Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Arbetsledareförbund (SALF), Sveriges
Byggmästareförbund, Hyresgästföreningen i Slor-Slockholm Södermalmsavd.,
Stiftelsen Stockholms Studentbostäder (SSSB), Neurologiskt Handikappades Riksförbund,
Riksförbundel mot Astma-allergi, Svenska Arkitekters Riksförbund SAR,
Arkitektförbundet, Sveriges Praktiserande Arkitekter (SPA),
Landskapsarkitekternas riksförbund. Svenska Konsuliföreningen, Centrum för
byggnadskultur i Västra Sverige, Industrins Byggmalerialgrupp,

' Ordförande i arbetsgruppen är statssekreterare Bengt Owe
Birgersson och huvudsekreterare är kanslirådet Bengt Söderström. 1 arbetet med
betänkandet har gruppen biträtts av personal inom bostadsdepartementet, av
departementssekreterarna Johny Rangrost, arbetsmarknadsdepartementet, och
Herbert Silberman, industridepartementet, av avdelningsdirektören Ralph
Johansson, bostadssiyrelsen, av forskningssekreteraren Jöran Lindvall, statens
råd för byggnadsforskning, samt av byrådirektörerna Christer Rönnmark och Hans
Söderberg, båda bostadsstyrelsen.

Prop.
1983/84:40 3

Industrigruppen för lätt byggeri,'Rörfirmornas
Riksförbund, VVS Industrins Informationsråd AB, Swedisol, Bjerking
ingenjörsbyrå AB, AB Centralsug, AB Elektroborg och Velux Svenska AB.

En sammanfattning
av förslagen i betänkandet och remissyttrandena bör fogas lill protokollet i
delta ärende som bilaga 9.1. Sammanfattningen av remissyttrandena upptar inte
remissinstansernas synpunkter på de delar av betänkandet som gäller ändringar i
byggnadsstadgan och en ny ombyggnadsnorm. Remissutfallet i denna del kommer
att redovisas i ett annat sammanhang.

Inom ramen
för arbetet med arbetsgruppens belänkande har gruppen beaktat förslag som har
lagts fram av stadsförnyelsekommittén i betänkandet (SOU 1981:99)
Stadsförnyelse och bostadsförbättring, av underhälls-fondsutredningen i
betänkandet (SOU 1982:65) Återinvestera i bosläder saml av stat-kommungruppen i
belänkandet (SOU 1982:37) Kommunal planering i förändring. Samtliga betänkanden
har remissbehandlats. Vid den tidpunkt dä arbetsgruppen avlämnade sitt
betänkande hade remissyttrandena över underhållsfondsulredningens belänkande
ännu inte sammanställts. Detta har numera skett. En sammanfattning av underhållsfondsulredningens
betänkande och remissyttrandena bör fogas till protokollet i della ärende som
bilaga 9.2.

1.2 Föredragandens överväganden

7.2./ Allmänna .synpunkter

1.2.1.1 En ny bostadspolitisk situation

Samhällets mål för bostadsförsörjningen är att hela
befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. Insatser för att
främja en tillräcklig och planmässigt genomförd nyproduktion av bosläder har
under lång tid varit det främsta medlet för att uppnå detta mål. De konkreta
åtgärderna har växlat med de förutsättningar som har rått vid olika lidpunkter,
från egnahemsrörelsen till 1960- och 1970-talens miljonprogram.

Under den
förslå hälften av 1970-talet togs de avgörande stegen för all uppnå standardmålen
för efterkrigstidens bostadspolitik. Mellan 1970 och 1980 minskade andelen
omoderna och halvmoderna lägenheter från 22 till 7% och andelen trångbodda
hushåll frän 16 lill 4%. Nästan varannan svensk har idag en egen bostad och
nästan alla bosläder är modernt utrustade.

I början
av 1970-talet vidtogs flera åtgärder för alt anpassa bostadspolitiken till en
situation då förnyelsen får allt större betydelse. Då förbättrades
finansieringsvillkoren för ombyggnadsverksamheien och genom bostadssaneringslagen
gavs kommuner och hyresgäster ökat inflytande över ombyggnadsverksamheten.
Samtidigt byggdes den kommunala bostadsför-

Prop. 1983/84:40 4

sörjningsplaneringen ut och vissa kommuner ålades
skyldighet att upprätta särskilda bostadssaneringsprogram. Sedan år 1978 skall
de kommunala . bosladsförsöijningsprogrammen ge uttryck för en samlad syn på behovel
av nybyggnad, förnyelse och andra bosladsförsörjningsåtgärder.

Under de senasle åren har förutsättningarna för
bostadspolitiken ytteriigare förändrats i grundläggande avseenden.
Möjligheterna alt få en bostad som tillgodoser rimliga krav begränsas numera
inte av någon allmän bostadsbrist. Varken invånarantalet eller antalet hushåll
i landet väntas under kommande år öka i samma takt som tidigare. Också
flyttningarna frän glesbygd till tätorter och mellan tätorter minskar. Den
ekonomiska situationen medför att vi knappast kan räkna med att hushållen de
närmaste åren får ekonomiska möjligheter att efterfråga en väsentligt högre
bostadsstandard.

I denna nya bostadspolitiska situation blir nyproduktionen
av bostäder inte längre den helt dominerande frågan. Större uppmärksamhet än
tidigare måste ägnas ät hur det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas och
fördelas och hur det bör vårdas, utvecklas och kompletteras. Tyngdpunkten i
politiken förskjuts från bostadsbyggnadspolitik lill bosladsförsörj-ningspolitik.
Medan de grundläggande bostadssociala målen ligger fast måste bostadspolitikens
medel inriktas mera på bostädernas fördelning, förvaltning och förnyelse.
Därtill krävs en samlad översyn av reglerna för planering, byggande och
bostadsfinansiering m. m.

En av de nödvändiga utgångspunkterna för en sådan samlad
översyn är klart uttalade mål för bostadsbeståndets förnyelse. Målen måste i
sin tur översältas lill konkreta åtgärder och beräkningar måste göras av i
vilken omfaltning olika slags åtgärder bör och kan genomföras. Det är nämligen
först när ambitionsnivån ges en sådan tydlighet som den önskade omorien-teringen
får ett tillräckligt gensvar hos alla de parter som medverkar lill att forma
och förverkliga de bostadspolitiska strävandena. Jag har i remisssvaren på
stadsförnyelsegruppens belänkande funnit ett starkt stöd för delta synsätt.

Jag delar således arbetsgruppens uppfattning att det är
nödvändigt att ange ett konkret och förhållandevis långsiktigt program för
bostadsbeståndets förnyelse. Gruppen förordar att statsmakterna skall ta ett
aktivt ansvar för all de i programmet angivna målen uppnås. Också på den
punkten vill jag instämma i gruppens principella syn, men jag vill påpeka att
innebörden av ett sådant ansvarstagande blir av allmän och övergripande natur.
Det innebäi således inte att ansvar och uppgifter skall föras över från t. ex.
fastighetsförvaltare eller kommuner lill statliga organ. Däremot innebär det
att statsmakterna löpande bör följa utvecklingen och pröva behovet av insatser
av olika slag för alt programmet skall kunna förverkligas.

Jag kommer alltså i det följande alt föreslå dels ett
tioårigt program för bostadsbeståndets förbättring, dels vissa ändringar i
reglerna för planering och bostadsfinansiering m. m. som motiveras av
programmet.

Prop.
1983/84:40 5

Redan
inledningsvis vill jag slå fast all medlen för att genomföra det långsiktiga bostadsförbätlringsprogrammel
inte omedelbart kan få sin slutliga utformning. När miljonprogrammet skulle
förverkligas fick del ske genom en successiv utveckling av administrativa,
finansiella och tekniska insatser. På samma sätt förhåller det sig nu. Flera
remissinstanser pekar på behov av kompletterande insatser, ytteriigare
regeländringar etc. för att bostadsförbättringsprogrammet skall kunna
genomföras. De förslag till åtgärder som jag kommer att föreslå i syfte att
stödja bostadsförbättrings-programmets förverkligande skall därför ses som
betydelsefulla men inte slutgiltiga delar av en mer genomgripande
förändringsprocess. Denna process måste naturligtvis läggas upp sä att olika
förändringar länkas samman pä ett sådant sätt att man undviker ryckighet och
tvära kast. En viktig utgångspunkt för mina överväganden har därför varit att
de förslag som nu läggs fram på ett smidigt sätt skall knyta an till den nya
plan- och byggnadslagstiftningen och till resultatet av bostadskommiiléns
arbete.

1.2.1.2
Förutsättningar och mål för bostadsförbätlringsprogrammel

Arbetsgruppen
presenterar i sitt betänkande en ganska utförlig redogörelse för
bostadsbeståndets egenskaper och brister. Av denna framgår bl. a. alt det
numera bara är en liten andel av lägenheterna som saknar moderna
bekvämligheter. I stora delar av bostadsbeståndet finns det däremot brister
beträffande underhållsskick, energiegenskaper, tillgänglighet och lägenhelssammansältning.
Beskrivningen av rådande förhållanden har godtagits av remissinstanserna och fiera
uttalar sin tillfredsställelse över det material som presenteras.

Också när det gäller den
aktuella situationen inom byggnadsindustrin och byggmalerialinduslrin bekräftar
remissinstanserna den redovisning som lämnas i betänkandet. Situationen är
således besvärlig med ett lågt kapacitetsutnyttjande och en hög arbetslöshet.
Eftersom en stor del av de arbetslösa byggnadsarbetarna återfinns inom
yrkesgrupper och pä orter som bara i liten utsträckning berörs av en ökad
underhälls- och ombyggnadsverksamhet krävs det särskilda insatser i form av
vidareutbildning och andra anpassningsåtgärder för att bosladsförbättringsprogrammet
skall ge de avsedda effekterna på sysselsättningen.

Med den snäva lidplan som
gällde för arbetsgruppens arbete med det remitterade förslaget till bosladsförbätlringsprogram
blev del nödvändigt att inrikta arbetet pä i huvudsak frågor om underhåll,
reparationer och ombyggnader av bostadsbeståndet samt energisparfrågor.
Arbetsgruppen anför att det föreslagna bosladsförbättringsprogrammet utgör en
del av ett mera övergripande stadsförnyelsearbele och alt programmet måste
följas av ett fortsalt arbete med olika förnyelsefrågor. Önskemål om olika
slags kompletteringar av arbetsgruppens programförslag har också framförts av
flera remissinstanser.

Med
anledning av dessa synpunkler vill jag betona att det är i kommu-

Prop.
1983/84:40 6

nerna
som åtgärder i bostadsbeståndet på lämpligt .sätt kan länkas samman med andra
stadsförnyelseåtgärder. Mina förslag i det följande är, liksom arbetet med den
nya plan- och byggnadslagstiftningen och annat anknytande reformarbete,
avsedda all stödja och underlätta kommunernas strävanden att allsidigt
förbättra bebyggelsemiljön. Det torde bli nödvändigt att under de kommande åren
fortlöpande ägna uppmärksamhet åt behovel av åtgärder för att underlätta
kommunernas stadsförnyelsearbete.

Jag vill stryka under att
del övergripande målet för bostadsförbättrings-programmet är alt genomföra
sådana förbättringar i bostadsbeståndet som är bostadssocialt angelägna och
samhällsekonomiskt försvarbara. I en lid då kapaciteten inom byggsektorn är
dåligt utnyttjad finns det anledning att skynda på detta arbete eller att vidta
vissa åtgärder som annars kanske hade fått skjutas på framtiden. Några
remissinstanser gör gällande att det kan uppslå konflikter mellan de
bostadssociala och de sysselsällningspoli-liska strävandena. Insatserna i
bostadsbeståndet skulle kunna bli mer omfattande och genomgripande än vad som
från bostadssociala utgångspunkter vore önskvärt. Sådana situationer kan
naturligtvis uppstå. Särskilt i etl inledande skede finns del en risk för att
sä sker. Del är dä enligt min uppfattning snarare ett uttryck för att
verksamheten ännu inte har inriktats och planlagts på ett riktigt sätt än för
att det skulle föreligga en grundläggande konflikt mellan de båda målen. Om
verksamheten styrs utifrån hostadssociala utgångspunkter och i nära samråd med
de berörda menar jag tvärtom alt de bostadssociala ambitionerna myckel väl kan
förenas med en strävan att ta till vara byggsektorns kapacitet och minska
arbetslösheten.

Bakom
de av några remissinstanser uttryckta farhågorna beträffande bostadsförbättringsprogrammels
sociala effekter ligger en förmodan om att insatserna i bostäderna inte kommer
att motsvara de boendes behov och önskemål. Arbetsgruppen diskuterar i sitt
betänkande vissa utvecklingstendenser som torde komma att påverka efterfrågan
på ombyggnad. Gruppens slutsals är all de lokala variationerna är betydande
och att bostadsmarknaden f. n. är mycket känslig för också relativt små
förändringar i inkomster och priser eller befolkningsutveckling och
sysselsättningsgrad. Gruppen påpekar att efterfrågan på små lägenheter f. n. är
stor men att den på längre sikt kan komma att minska starkt.

Remissinstansernas
åsikter om önskvärdheten alt slå samman små lägenheter till större i samband
med ombyggnad går starkt i sär. De kommuner och länsbostadsnämnder som har
yttrat sig i frågan bedömer alt efterfrågan pä små lägenheter torde bestå under
lång tid och anser att man därför bör vara återhållsam med att slå samman
lägenheter vid ombyggnad. Andra remissinstanser anser att det vore olyckligt
att i alltför hög grad grunda långsiktigt inriktade åtgärder pä den besvärliga
ekonomiska situation som råder just nu.

För
min del anser jag att överväganden om dessa och liknande frågor i

Prop.
1983/84:40 7

huvudsak
måste göras pä det lokala planet. Det är här kunskapen finns om vilka
avvägningar som bör göras mellan ä ena sidan det samlade behovet pä orten på
kort och lång sikt av lägenheter av olika storlek och ä andra sidan önskemålet
att uppnå en lämplig lägenhetssammansällning i ortens olika bostadsområden. Mot
bakgrund av det stora inslaget av smålägenheter i bostadsbeståndet har man i
mänga kommuner tidigare ställt upp generella mål om att minska antalet
smålägenheter i samband med ombyggnad. Därvid har utrymmet för nyanserade
bedömningar i det enskilda fallet begränsats. Flera studier av de
bostadssociala effekterna av sammanslagningarna har visat att dessa,
åtminstone i ett första skede, inte har motsvarat förväntningarna. Det finns
således anledning att förorda alt frågor om den lämpliga lägenhetssammansältningen
vid ombyggnad hanteras nyanserat och i ökad utsträckning grundas på
planmässiga överväganden som vid sidan av generella mål för lägenhetssammansältningen
också beaktar förhållandena inom del aktuella bostadsområdet saml de enskilda
lägenheternas kvaliteter. Jag vill i sammanhanget påminna om att
bostads-kommittén har i uppdrag att bl. a. överväga eventuella förändringar i
de bostadspolitiska målen vad avser bl. a. utrymmesslandarden. Del kan således
finnas anledning alt återkomma lill dessa frågor sedan kommittén har slutfört
sitt arbete.

Också till del av
arbetsgruppen förordade målet all huvuddelen av alla omoderna, halvmoderna och
ofullständiga lägenheter skall undanröjas under programperioden ställer sig
många remissinstanser tveksamma eller negativa. Utgångspunkten för dessa
remissinstanser är alt del finns etl behov av enkla och därmed billiga
lägenheter hos vissa grupper som t. ex. nybildade hushåll och studerande,
varför det kan finnas skäl alt behålla vissa halvmoderna eller ofullständiga
lägenheter.

Jag kan hålla med de
remissinstanser som tar upp denna fråga om att vissa grupper av boende är
beredda att acceptera en lägre uirusiningsstan-dard om därmed lägenheten blir
avsevärt billigare. Frågan är emellertid om del av det skälet finns anledning
att även pä relativt läng sikt behälla lägenheter med en otidsenlig standard.
Enligt min uppfattning bör även fortsättningsvis strävan vara att se lill att
alla lägenheter uppnår vad som i bostadssaneringslagen anges som lägsta
godtagbara standard. Jag vill erinra om att det inom den ramen finns ett
relativt betydande utrymme för anpassningar i speciella fall. Om del finns
särskilda skäl kan man l.ex. avslå från bad eller dusch i de enskilda
lägenheterna om tillfredsställande anordningar kan ordnas gemensamt i huset.
Vidare kan del, som sladsför-nyelsegruppen också framhåller, finnas anledning
att göra särskilda bedömningar när det gäller lägenheter för kollektiva och
andra speciella boendeformer. Det avgörande är emellertid enligt min mening att
medvetna och bostadssocialt grundade överväganden utgör utgångspunkten för
ställningstaganden om att bevara etl visst lägenhetsbestånd med lägre standard
än den som annars accepteras.

Prop. 1983/84:40 8

Arbetsgruppens
uppfattning om angelägenheten av att öka tillgängligheten i bostäderna för
gamla och handikappade har vunnit stöd hos remissinstanserna.
Remissinstanserna är också positiva lill principen all behovel av tillgänglighetsskapande
åtgärder bör bedömas ur etl områdesperspektiv. De handikappades organisationer
är dock kritiska och menar att de resultat som kommer att uppnås blir alltför
beroende av ambitionsnivån i olika kommuner. Andra remissinstanser anser alt
ett starkare hävdande av tillgänglighetskraven leder lill konflikter med
bevarandeintressena och önskemålet att förnyelsen skall ske i varsamma former.

För
min del anser jag alt en bedömning av vilka funktioner som bebyggelsen skall
fylla måste ligga till grund för varje övervägande om vilka åtgärder som bör
vidtas. I dag är del otvivelaktigt så alt tillgängligheten för människor med
rörelsehinder eller andra särskilda problem är dålig i många bostadsområden.
Samtidigt vet vi att de grupper som har problem av della slag ökar. De flesta
vill få möjlighet alt bo kvar i sin invanda miljö. Därigenom kan också
kostnaderna för särskilda omsorgs- och vårdinsatser begränsas. Det finns
således starka motiv för alt öka tillgängligheten i det befintliga
bostadsbeståndet för all del på kort och lång sikt skall kunna fylla sina
funktioner på etl acceptabelt sätt.

De åtgärder som behöver
vidtas för alt öka tillgängligheten i bostäderna kan göras pä etl mer eller
mindre varsamt sätt. I en del speciella fall kan särskilda bevarandehänsyn
motivera alt man hell underlåter all vidta vissa åtgärder. I andra fall kan
tekniska, ekonomiska eller funktionella hänsyn leda till att tillgänglighetskraven
bör modifieras. Det ligger i sakens natur att åtgärder i den befintliga
bebyggelsen alllid måste grundas på en sam-manvägd bedömning av olika
förutsättningar, krav och önskemål. Detta får emellertid inte leda till att
vissa gruppers behov av funktionella förbättringar ständigt eftersatts. En
varsam förnyelse är enligt min mening en förnyelse som utgår från behoven av
funktionella förbättringar - inte minst sådana som är viktiga för utsatta
grupper i samhället - och där förbättringarna utförs på ett sådant sätt alt
onödiga ingrepp undviks. Genom att samordna förnyelseålgärderna områdesvis
skapas ökade möjligheter all finna lösningar som i rimlig utsträckning
tillgodoser olika krav och önskemål.

Jag
vill i det här sammanhanget understryka vikten av all beakta vad de
handikappades organisationer anför om att ansträngningarna all öka tillgängligheten
inte får inriktas enbart på de rörelsehindrades behov. De synskadades, de
utvecklingsstördas och de psykiskt sjukas, allergikernas och andra
handikappades problem måste uppmärksammas mera än vad som hittills har skett.

När
det gäller de äldres och handikappades bostadsförhållanden finns det enligt min
mening anledning till kompletterande överväganden. Jag kommer i del följande
all föreslå ett särskilt finansiellt stöd för vissa tillgänglighetsskapande
åtgärder, främst installation av hissar i trevånings-

Prop.
1983/84:40 9

hus.
Arbetsgruppen pekar bl. a. pä att den fysiska miljöns utformning leder till all
många människor som pä grund av ålder, sjukdom eller andra orsaker har
begränsad rörelse- eller orienteringsförmåga hindras all leva ett normalt liv.
Resultatet blir enligt arbetsgruppen social isolering, dåligt tillvaralagande
av mänskliga resurser och ett onödigt stort behov av insatser för vård och
omsorg. Enligt min mening är det angeläget att ytterligare studera dessa
förhållanden, särskilt de sociala och samhällsekonomiska aspekterna i
sammanhanget. Jag har därför för avsikt att initiera ytterligare
utredningsarbete i syfte att utveckla formerna för att anpassa bostadsbeståndet
och bostadsmiljön till behoven hos äldre och handikappade. I detta sammanhang
bör även belysas möjligheterna att i de områden där det finns många oulhyrda
lägenheter utnyttja dessa lägenheter som en resurs, t. ex. för utflyttning av
äldre och handikappade från institutioner. Etl kompletterande utredningsarbete
med den inriktning som jag nu har nämnt torde göra det möjligt att avlasta bosladskommittén
dess arbete i motsvarande delar.

Begreppet
tillgänglighet kan ges en ännu vidare innebörd. Vissa grupper av människor är
särskilt beroende av utformningen av närmiljö och tillgången på olika slags
service. Jag tänker då bl.a. på barnen och på förvärvsarbetande
småbarnsföräldrar. Del är viktigt att också dessa gruppers speciella behov
beaktas vid överväganden om förnyelsen av olika bostadsområden.

De
mål som arbetsgruppen i övrigt har angelt för bosladsförbättringsprogrammet
har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna, med vissa kommentarer och påpekanden
somjag inte har anledning att närmare gå in på här.

Riksantikvarieämbetet
och fastighetsägareförbundet föreslår tillägg lill de av arbetsgruppen angivna
målen för bostadsförbättringsprogrammet.

Riksanlikyarieämbetel
anser all ett mål bör vara alt ta till vara de kulturhistoriska och
upplevelsemässiga värdena i byggnader och stadsmiljöer. Jag kan instämma i
riksantikvarieämbetets uppfattning att dessa aspekter är viktiga och all de bör
tillmätas stor betydelse i förnyelsearbetet. De utgör både en utgångspunkt och
en restriktion som måste beaktas i all förnyelseverksamhet. Jag finner det
befogat alt kraven på varsamhet kommer till uttryck bland de särskilda målen
för bostadsförbättringsprogrammet.

Fastighetsägareförbundet
förordar all ett mål för programmet bör vara att fastighetsförvaltningen skall
effektiveras efter företagsekonomiska principer. Jag delar förbundels
uppfattning om vikten av en effektiv fastighetsförvaltning och vill i del
sammanhanget påminna om all regeringen har uppmärksammat de brister i fråga om
utbildningen av fastighetsförvaltare som f. n. föreligger. Till en effektiv
fastighetsförvaltning hör också all tillgodose flera av de mål som
arbetsgruppen anger, l.ex. att underhållet av bostäderna skall säkras och att
energihushållningsåtgärderna skall in-

Prop. 1983/84:40 10

lensifieras
och samordnas med andra förbättringsåtgärder. Däremot kan jag inte dela
fastighetsägareförbundets uppfattning alt fastighetsförvaltningen ensidigt
skall grundas på företagsekonomiska"principer. Också andra hänsyn än de
rent företagsekonomiska övervägandena måste tillåtas spela en betydande roll i
en god bostadsförvaltning. Både de allmännyttiga bostadsföretagen och de
enskilda fastighetsägarna måste i sin verksamhet ta ett socialt ansvar. Sker
inte detta ökar i stället anspråken pä samhällets ansvar och kontroll.

Sammanfattningsvis
finner jag att de mål för bostadsförbättringsprogrammet som arbetsgruppen har
föreslagit bör accepteras, med det tillägg om varsamhet somjag nyss har förordat.

Bostadsförbättringsprogrammet
bör således grundas pä följande bostadssociala mål för bostadsbeståndets
förbättring:

1. Alla
människor har rätt till en bostad med modern utrustning.

2. Alla boende har rätt till en bostad som är väl
underhällen.

3. Oberoende av ålder eller handikapp har alla rätt
till en bostad som fyller kraven pä god tillgänglighet.

4. Förbättringar i bostadsbeståndet bör inriktas så
alt de fräinjar ett jämlikt och inlegrei-al boende och ett varsamt
omhändertagande av kvaliteterna i den befintliga boendemiljön.

Till
dessa mål skall läggas de energipolitiska och sysselsältningspolitiska målen
för bosladsförbättringsprogrammet, nämligen:

5. Energihushållningsålgärderna skall intensifieras
och samordnas med andra förbättringsåtgärder.

6. Kapaciteten inom byggsektorn skall utnyttjas
bättre.

1.2.1.3
Bostadsförbättringsprogrammel

Arbetsgruppen
föreslär ett tioårigt program för underhåll, reparationer och ombyggnader som
innebär all insatserna skall öka under hela programperioden. De sammanlagda kostnaderna
för underhåll av flerbosiadshus skall enligt programmet öka frän 2500 milj. kr.
år 1981 till 4 100 milj. kr. år 1986. Under tioårsperioden 1984-1993 skall
vidare 275000 lägenheter i flerbostadshus och 150 000 småhus byggas om.
Arbetsgruppen beräknar att programmet medför alt 15-20 000 fler kan
sysselsättas inom byggindustrin och byggmalerialinduslrin än om verksamheten
skulle ligga kvar på den nivå som den hade i slutet på 1970-talet, dvs. innan
en rad tillfälliga åtgärder för att stimulera byggandet sattes in.

Flertalet
remissinstanser anser all den angivna ambitionsnivån för programmet är rimlig
och realistisk. Vissa av remissinstanserna har emellertid givit uttryck åt en
ganska stor osäkerhet om stimulanseffekten av de föreslagna förändringarna i
finansieringsvillkor m.m. är tillräcklig för att programmet skall kunna
förverkligas. Särskilt gäller delta bedömningen av ombyggnader av småhus, men
även beträffande ombyggnadsverksamheien i flerbostadshusen är flera
remissinstanser tveksamma.

Prop.
1983/84:40 II

De
bedömningar av den önskvärda omfattningen av underhåll och ombyggnad som
stadsförnyelsegruppen redovisar finner jag väl avvägda. Jag återkommer senare
till mina överväganden rörande finansieringen av underhålls- och ombyggnadsåtgärder.
Mina förslag lar sikte pä att göra det möjligt att förverkliga de mål för
bostadsförbättringsprogrammet som jag har redovisat. Jag kommer således att
föreslå ökat stöd till underhåll, reparationer av byggfel och byggskador, lill
grundförstärkning, installation av hissar m.m. Mina förslag innebär också att
det betydande stöd som redan nu lämnas till bl. a. energihushällningsåtgärder
och ombyggnader bibehålls på minst oförändrad nivå. Detta kommer att göra det
möjligt att undanröja många av bristerna i miljonprogrammets bostadsområden och
att förbättra det äldre bostadsbeståndet.

Innan
reglerna för finansieringsstödet har fått sin slutliga utformning och
tillämpats praktiskt är del givetvis svårt alt i detalj bedöma vilka effekterna
kan komma att bli. Mina förslag i det följande innebär att reglerna för
finansieringen läggs fast för en treårsperiod. Skulle det visa sig all den
faktiska utvecklingen väsentligt avviker från målen får det naturiiglvis ske en
omprövning av de styrmedel som står lill förfogande. Jag återkommer senare till
hur bostadsförbättringsprogrammet skall följas upp.

I
det här sammanhanget vill jag också påpeka att det inte bara är de finansiella
villkoren som har betydelse för förnyelseverksamhetens omfattning. En
förstärkt planering och en vidgad besiktnings- och rådgivningsverksamhet torde
också ha stor betydelse för vilken omfattning som verksamheten kommer all få.

När
det gäller ombyggnader av småhus delar jag remissinstansernas uppfattning om
svårigheterna att göra tillförlitliga bedömningar eller att ställa upp
realistiska mål. Jag finner del därför knappast meningsfullt alt göra några
särskilda bedömningar beträffande ombyggnader av småhus.

För
alt målen för bostadsförbättringsprogrammel skall uppnås krävs en underhålls-
och ombyggnadsverksamhet av följande omfaltning.

Underhållsvolymer i flerbostadshus och småhus åren
1984-1993, milj. m bostadsyta per är.

1984-1986

1987-1989

1990-1993

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

Flerbostadshus Småhus

9,6 13,4

3,1 5,0

10,9 14.7

3.9

5,5

12,2 17.4

4,6 6,3

Prop. 1983/84:40

Årlig ombyggnad av flerbostadshus.

Antal lägenheter före ombyggnad

Omfattning' Sent 70-tal 1986 1993

(genomsnittlig (uppskattad

kostnad) fördelning)

Begränsad om

byggnad (2400 kr./m") 1000 5000 12000

Ombyggnad (3500 kr./m-) 6000 12000 16000

Genomgripande

ombyggnad (5 000 kr./m-) 5000 7000 2000

Totalt 12000 24000 30000

' 1 arbetsgruppens betänkande anges att ombyggnaderna
under programperioden kommer att bli mer eller mindre genomgripande beroende pä
byggnadernas kvalitet och standard före ombyggnad. Tre typfall anges, nämligen
begränsad ombyggnad, ombyggnad samt genomgripande ombyggnad. Termerna föresläs
inte ha någon betydelse vid prövning av standardkrav, länevillkor etc. ulan
används endast för att belysa åtgärdernas karaktär och för volym- och
kostnadsbedömningar.

Vad gäller underhållet bör noteras alt i tabellen anges de
totala ytor som blir aktuella för underhållsåtgärder. Av kostnaderna för detta
underhäll kan man överslagsmässigt räkna med att knappt hälften hänförs till lägen-helsunderhället
och resten lill det gemensamma underhållet. De totala kostnaderna för
underhållet av flerbosiadshus beräknas år 1986 uppgå lill ca 4 100 milj. kr.,
vilket skall jämföras med alt underhållskostnaderna i slutet på 1970-lalet
uppgick lill ca 2.500 milj. kr.

Den i tabellerna angivna volymutvecklingen för del
gemensamma underhållet saml ombyggnaderna i flerbostadshusen kan omräknas lill
följande ungefärliga kostnadsnivåer.

Årliga kostnader för gemensamt underhåll och ombyggnader i
flerbostadshus, milj. kr., 1983 års priser.

Sent

70-tal 1986 1993

1300

480

610

1240

1840

200

700

1730

1200

2200

2110

1600

2 200

630

4300

6820

6920

Gemensamt underhåll 10 år

Gemensamt underhåll 20 är

Begränsad ombyggnad

Ombyggnad

Genomgripande ombyggnad

Totalt

Prop. 1983/84:40 13

Jag har tidigare anfört att jag delar'arbetsgruppens
uppfattning att statsmakterna skall ta etl aktivt ansvar för alt förnyelseverksamhelen
får den omfattning somjag nu har angelt. Några remissinstanser har förordat alt
programmet skall utvärderas och omprövas efler ett visst antal år. Arbetsgruppen
har föreslagit en kontrollstation år 1986, då främst medlen för programmets
genomförande skulle ses över.

För min
del ser jag del som angelägel att programmet blir föremål för en löpande
utvärdering. Inom ramen för bostadsförsörjningsplaneringen -som jag senare
skall återkomma till - bör det ske en fortlöpande uppföljning av programmets
genomförande och av effekterna härav. Bostadssiyrelsen har enligt sin
instruktion ansvar för att följa utvecklingen inom bostadsförsörjningen och
uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av att vidta åtgärder. Även
forskningsorganen har givetvis ett ansvar för all både bidra lill att utveckla
formerna för att genomföra programmet, dokumentera utvecklingen och utvärdera
programmets effekter från skilda utgångspunkter. Jag återkommer senare särskilt
lill forskningsfrågorna.

Även om
jag således förordar en löpande uppföljning och utvärdering av programmet
finner jag att det kan vara lämpligt att redan nu ange en tidpunkt för en
första, mera samlad utvärdering. Därigenom ges olika organ möjligheter att
inrikta sitt arbele så att de aktivt kan bidra till utvärderingen. Tidpunkten
för en sådan första utvärdering bör sättas så alt den kan bygga på
redovisningar av arbetet i kommunerna. Med tanke på vad jag senare kommer att
anföra beträffande en särskild redovisning av kommunernas bosladsförsörjningsplanering
såvitt avser bostadsförbätt-ringsåtgärder torde en sådan utvärdering kunna ske
under år 1986. Arbetet med utvärderingen bör läggas upp sä att regeringen under
hösten 1986 kan lämna riksdagen en samlad redovisning av bosladsförbättringsprogrammet
och därpå grundade förslag till eventuella åtgärder. Naturligtvis kan regeringen
även dessförinnan ha anledning all återkomma till riksdagen i dessa frågor,
bl.a. med anledning av arbetet i bosladskommittén och i del utredningsarbete somjag
tidigare har nämnt.

Avslutningsvis vill jag kommentera de synpunkter rörande
programmets sysselsättningseffekter som har kommit fram vid remissbehandlingen.

Arbetsgruppen här valt all grunda sina beräkningar av
sysselsättningseffekten på en jämförelse mellan de investeringsnivåer som
programmet innebär och investeringsnivån under det sena 1970-lalel, dvs. innan
en rad tillfälliga stimulanser för byggandet saltes in. Många remissinstanser
påpekar att den sysselsättningsökning som redovisas vid en sådan jämförelse
till .stor del redan är intecknad. Detta är naturiigtvis till viss del riktigt.
De väsentligt bättre finansieringsvillkor som nu föreslås för underhåll och
reparationer bör dock leda lill betydande investeringsökningar. Därtill skall
läggas effekten av de bättre villkor för tillgänglighetsskapande åtgärder, grundförstärkningsålgärder
m. m. som jag också kommer att föreslå. Sett också i förhållande lill dagens
situation bör därmed programmet

Prop. 1983/84:40 14

kunna ge en betydande sysselsättningseffekt, särskilt på
vissa orter och inom vissa branscher och yrkeskategorier. I likhet med
arbetsmarknadsstyrelsen vill jag emellertid framhålla att del kommer att
krävas aktiva åtgärder för all överbrygga de omställningsproblem som torde
komma att uppstå. Jag vill också tillägga att det inte är möjligt att enbart
inom ramen för bostadspolitiken lösa kapacitets- och sysselsättningsproblemen
inom byggsektorn. Åtgärder av annat slag och inom andra samhällssektorer måste
också till. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till de förslag Ull
sysselsättningsfrämjande åtgärder som regeringen nyligen har förelagt riksdagen
(prop. 1983/84:26) och lill det arbete i samråd med företrädare för
branschorganisationer och fackliga organisationer som sker i den särskilda
ledningsgrupp för byggfrågor som regeringen har tillsatt.

1.2.2 Planering av förnyelseåtgärder 1.2.2.1 Inriktning
och ansvarsfördelning

Planeringen har stor betydelse för den sociala
bostadspolitiken. Genom en öppen och demokratiskt styrd planering kan
människors behov och önskemål fångas upp, kanaliseras och omsättas i konkreta
åtgärder. För alt planeringen skall bli meningsfull måste den inriktas pä
väsentliga frågor som kräver gemensamma beslut och åtgärder. Den måste bedrivas
i nära samverkan med dem som är direkt berörda. Del är också en viktig uppgift
för planeringen alt medverka lill en rättvis och solidarisk fördelning av
resurser mellan olika grupper i samhället och mellan olika delar av en kommun.

Den här grundsynen delas inte av alla. Företrädarna för de
privata fastighetsägarna och näringslivets organisationer ger i sina remissvar
uttryck åt en annan grundsyn, nämligen den att utvecklingen i stället bör
överlåtas ät marknadskrafterna. Bortsett från alt jag av principiella skäl inte
delar den uppfattningen vill jag påpeka att ett sådant synsätt leder till
särdeles orimliga konsekvenser när del gäller behov av förändringar i
bostadsbeståndet och bostadsmiljöerna. I avsaknad av effektiva vägar att fä
til! stånd förbättringar av den befintliga bostadsmiljön tar sig nämligen
hushållens efterfrågan i första hand uttryck i att de som har möjligheter
flyttar lill områden som bättre svarar mot behov och önskemål. De minst
attraktiva områdena överges därmed av dem som har störst möjlighet all välja
bostad. Saknas planerade och samordnade insatser från samhällets gemensamma
organ leder utvecklingen snabbi lill segregation, förslumning och en omfattande
kapitalförstöring.

Bostadsmarknaden sorterar under sådana förhållanden
effektivt ut vinnare och förlorare. Till förlorarna hör regelmässigt de
grupper som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna. Till dem hör mänga av
de fysiskt, psykiskt och socialt handikappade, dvs. de som har störst behov av
en god boendemiljö och stöd och hjälp frän omgivningen.

För alt illustrera den här utvecklingen brukar man ofta
hänvisa till länder

Prop.
1983/84:40 15

som saknar den utbyggda organisation för samhällsbyggandel
som vi har i vårt land. Enligt min mening behöver man dock inte gä utanför vårt
lands gränser för alt bli varse konsekvenserna av en alltför marknadsstyrd utveckling
inom bostadssektorn. Också hos oss finns det ofta i tätorterna en uppdelning i "goda"
och "dåliga" områden. Vi har kunnat se att upprustning och ombyggnad
lättare lar fart i de "goda" områdena där bostäderna efter
ombyggnaden tas i anspråk av mera välsituerade hushåll än de som bodde där
förut. För att motsvarande förbättringar skall ske i de "dåliga"
områdena krävs det rejäla insatser från kommunernas sida. Där blir marknadskrafterna
märkvärdigt orkeslösa.

Ett bosladsförbätlringsprogram som syftar lill att uppnå
de mål somjag tidigare har redogjort för kan därför inte genomföras utan en
aktiv planering och utan engagemang frän samhällsorganens sida. I likhet med
arbetsgruppen anser jag att kommunerna måste ha ett huvudansvar för att
planera, förbereda och initiera genomförandet av bostadsförbättringsprogrammet.

Statsmakterna
har emellertid, somjag nämnde inledningsvis, ett övergripande ansvar för alt
skapa rimliga förutsättningar för att förverkliga bostadsförbättringsprogrammet.
Pä staten vilar bl.a. ett ansvar för de offentliga organens medverkan i
arbetet. Några remissinstanser, bl. a. LO och byggnadsarbetareförbundet, anser
att arbetsgruppens förslag inte ger staten tillräckliga möjligheter alt se
till att kommunernas planering verkligen kommer till stånd.

Jag har uppfattat arbetsgruppens förslag så att det bygger
på förvissningen om alt ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan
statliga organ och kommunerna skall kunna byggas upp ulan att möjligheter till ivängsin-gripanden
frän sialens sida skall behöva tillskapas. För min del är jag förvissad om att della
skall vara möjligt. Statliga förelägganden gentemot en kommun skulle i
sammanhang som dessa, då del ställs krav på en engagerad och aktiv kommunal
utvecklingsinsats, vara verkningslösa.

Samhällsplaneringen
har under läng lid varit inriktad pä ulbyggnad och nyexploatering. Bara i liten
omfallning har samhällsplanerarnas intresse riklats mot utvecklingen av den
befintliga bebyggelsen. I de fall planer har utarbetats för redan bebyggda
områden har det många gånger skett med utgångspunkt i synsätt och metodei- som
har utvecklats för nyexploatering. Arbetsgruppen menar att planeringen, nu när
vi slår inför en ny fas i utvecklingen av den sociala bostadspolitiken, bör
ställas om sä att betydligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet
som helhet bör utvecklas och utnyttjas. Liksom flertalet remissinstanser delar
jag den uppfattningen. Vissa remissinstanser, bl. a. HSB, har emellertid
uttryckt oro för att en sådan utveckling skulle leda till ett minskal intresse
för nybyggnadsfrågorna. För min del finner jag del angelägel att behoven av
förändringar i befintliga bostäder och behoven av nyexploatering, komplettering,
förtätning, rivning och nybyggnad etc. betraktas i ett samman-

Prop.
1983/84:40 16

häng. Nybyggandet får således inte ses som en separat
verksamhet ulan som ett av flera olika sätt att utveckla det samlade
bostadsbeståndet.

Det är med tillfredsställelse jag noterar all
remissinstanserna i stor utsträckning ansluter sig till de allmänna synpunkter
på 'inriktningen av kommunernas planering som redovisas i arbetsgruppens
belänkande. Del råder således bred enighet om alt kommunernas
förnyelseplanering bör vara områdesorienlerad och inbegripa inte bara fysiska
förändringar i byggnaderna utan också behov av att utveckla den yttre miljön,
tillgången pä gemensamma lokaler, service m. m. Som jag nämnde inledningsvis
kommer jag all ta initiativ till ett vidare arbele med alt bl. a. utveckla
formerna för en sådan områdesorienlerad planering som tar sikte på all öka
möjligheterna för gamla och handikappade all bo kvar.

Flera remissinstanser påpekar alt en utveckling av
planeringen i den här riktningen också är förenad med risker. Knappa
planeringsresurser kan under lång tid komma att bindas vid etl fåtal områden
med påföljd alt andra områden försummas. Planeringen kan bli så detaljerad all
utrymmet för lokala initiativ och beslut i samråd mellan boende och
fastighetsägare blir alltför beskuret. Del är naturligtvis viktigt att redan
inledningsvis uppmärksamma risker av detta slag. Behovet av planering och
kommunala insatser är olika i olika områden. Vilka insatser som behövs måste
enligt min uppfattning avgöras lokalt mot bakgrund av förnyelsebehovens karaktär
och de samlade resurser för planering m. m. som slår lill buds. Kommunerna
måste också ges utrymme alt följa upp sin planering i de ställningstaganden
rörande standardkrav m. m. som aktualiseras i enskilda fall. Mina överväganden
i det följande i dessa frågor grundas på en strävan att ge kommunerna ökade
befogenheter all. mot bakgrund av planmässiga överväganden, själva avgöra hur
avvägningarna bör göras i det enskilda fallet.

Jag är medveten om att det på många häll bedrivs arbete
med att utveckla den kommunala planeringen i den riktning som jag nyss har
angivit.

Många remissinstanser framhåller alt kommunerna måste ges
bättre möjligheter att initiera och genomföra förnyelseåtgärder. Många
efterlyser också överväganden om vilket inflytande de boende bör ha över
förnyelseprocessen. Jag hyser stor förståelse för dessa synpunkler. Dagens
lagstiftning för planering och plangenomförande är inte särskilt anpassad till
behovet av att förnya den befintliga bebyggelsen. Bostadssaneringlagen lar
enbart sikte på förbättringar i del äldsta bostadsbeståndet. Det finns lagar
och andra författningar som ännu inte har anpassats till den syn på hyresgästernas
ställning och formerna för deras inflytande över förvaltningen som har
utvecklats under senare år.

Vissa av dessa problem har beaktats i del förslag till en
ny plan- och byggnadslagstiftning som regeringen nyligen har remitterat lill
lagrådet. Inom bostadsdepartementet har vidare påbörjats en översyn av bostadssaneringslagen
och andra lagar som har betydelse för all genomföra för-

Prop.
1983/84:40 17

nyelseålgärder. Jag vill också erinra om att vissa
hithörande frågor har uppmärksammats särskilt. Jag tänker dä pä den särskilda
lag om exploateringssamverkan som har utarbetats i anslutning till den nya
plan- och byggnadslagstiftningen och på de förslag lill ändringar i
förköpslagen som lades fram före sommaren och som nyligen har remissbehandlats
(Ds Ju 1983:11).

1.2.2.2 Reformerad bosladsförsörjningsplanering

Arbetsgruppen föreslår i sitt belänkande ändrade
föreskrifter för bostadsförsörjningsplaneringen. Syftet med ändringarna är alt
ge kommunerna ökade möjligheter alt anpassa planeringen lill de lokala
behoven, att samordna bostadsförsörjningsplaneringen med andra planeringsformer
och att begränsa det formaliserade uppgiflslämnandet lill statliga myndigheter.

Gruppens förslag i denna del har fåll ett mycket blandat
mottagande. Bland remissinstanserna förekommer olika bedömningar av hur väl bostadsförsörjningsplaneringen
fungerar f. n. och vilket behov det finns av en mer långtgående förändring av
planeringens innehåll och uppläggning. Sä ansluter sig t. ex. kommunförbundet
och alla de hörda kommunerna utom en lill huvuddragen i arbetsgruppens förslag,
medan bostadssiyrelsen och de länsbostadsnämnder som har anmodats att yttra sig
anser all man sä långt som möjligt bör utgå från nuvarande bestämmelser och
rutiner för bosladsförsörjningsplaneringen. Planverket, som hell insläminer i
syftet bakom de föreslagna författningsändringarna, menar i likhet med en kommun
att den åsyftade förändringen i planeringens innehåll och uppläggning ryms inom
ramen för gällande bestämmelser.

Till grund för mina egna överväganden i fråga om bosladsförsörjningsplaneringen
vill jag lägga följande allmänna synpunkter.

Som jag nämnde inledningsvis ser jag bosladsförbättringsprogrammet
som ett viktigt steg i en utveckling av den sociala bostadspolitiken. Medan behovel
av en rymlig och väl utrustad bostad tidigare stod i förgrunden, har numera
kvaliteter i den fysiska och sociala miljön, tillgången på service och
kommunikationer m. m. kommit att tillmätas allt större betydelse. Våra
bostadsbehov har också förändrats. De många småhushållen ökar betydelsen av en
bostadsmiljö som ger utrymme för, stimulerar till eller tvingar fram kontakter.
Allt fler gamla och handikappade behöver en lättillgänglig yttre och inre miljö
samt möjlighet att få hjälp eller vård i eller nära bostaden. Bostadsmiljön
utgör också den viktigaste basen för hemarbete, föreningsliv, kulturella
aktiviteter och annan fritidsverksamhet. Strävandena att fördjupa den
kommunala demokratin måste också till stor del bygga på aktivitet och ansvar
inom bostadsområdena.

En utveckling i den här riktningen är inte möjlig ulan alt
bryta upp de ofta ganska stela gränserna mellan olika samhällssektorer. Bostadsfrågorna
kan inte betraktas avskilda frän andra områden som barnomsorg, 2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr
40. Bilaga 9

Prop. 1983/84:40 18

äldreomsorg,
skola, frilid och kultur. Under miljonprogrammets dagar lärde vi oss att en
samplanering för olika samhällssektorer är oundgänglig då nya bostadsområden
skall byggas. Men vi har ännu inte kommit särskilt långt i att tillämpa samma
synsätt när del gäller de fortlöpande förändringar som sker eller planeras i
den befintliga bebyggelsemiljön.

En annan utgångspunkt för
mina överväganden - som har ett visst samband med vad jag nyss har sagt - är
alt en minskad reglering i detalj av kommunernas verksamhet bör eftersträvas.
En bred parlamentarisk enighet råder om denna inriktning. Kommunerna har
numera en sådan kompetens och sådana förutsättningar i övrigt alt de bör ges etl
mera självständigt ansvar i frågor som tidigare har reglerats genom statliga
föreskrifter.

Mina överväganden i det
följande grundas pä uppfattningen alt arbetet med bostadsförbättringsprogrammet
bör läggas upp så att det bidrar till att bygga upp mera integrerade
planeringsformer i kommunerna. Vad som krävs för att skapa utrymme för en
fortsall utveckling av den sociala bostadspolitiken är inte i första hand en
utbyggd sektorsplanering utan snarare en utveckling där bosladsförsörjningsplaneringen
integreras med annan kommunal planering. I mänga kommuner har, som jag tidigare
har nämnt, planeringen utvecklats i denna riktning. Bostadsstyrelsen har under
senare är aktivt verkat för alt stödja och stimulera en sådan utveckling. .
Bostadsförsörjningsplaneringen regleras idag genom dels en mycket allmänt
hällen bestämmelse i 3 § lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, dels närmare föreskrifter i förordningen
(1978:397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram. Förordningen ger bostadssiyrelsen
befogenheter att utfärda närmare föreskrifter rörande planeringen och
redovisningen av vissa uppgifter. I praktiken har bostads-styrelsens
föreskrifter kommit all inskränkas lill föreskrifter om all vissa uppgifter om
planerat bostadsbyggande skall redovisas åriigen. Styrelsen har därtill
utarbetat allmänna råd om planeringens inriktning, innehåll etc.

Arbetsgruppen
föreslår vissa ändringar i de nyss nämnda författningarna. Ändringarna innebär
att den statliga regleringen av bostadsförsörjningsplaneringen minskar och att
de årliga redovisningarna av planerat bostadsbyggande slopas.

Jag
finner all arbetsgruppens förslag lill ändrade bestämmelser i bo-stadsförsöijningslagen
i huvudsak är väl ägnade all tillgodose de syften som jag nyss har redogjort
för. Kommunernas lagfästa skyldighet att bedriva en bosladsförsörjningsplanering
bör således kvarstå, men planeringen bör i lagen inte närmare regleras till
form och innehåll. Lagtexten bör tydligare än nu ge uttryck för all planeringen
skall omfatta inte bara nybyggnad av bosläder utan även andra åtgärder som
ombyggnad, reparationer och underhåll, särskilda förmedlingsåtgärder m.m*. Legen
bör vidare ge regeringen möjlighet att hämta in vissa uppgifter om kommunernas
bosladsförsörjningsplanering. Vidare bör, som arbetsgruppen föreslär, lagen
innehålla en föreskrift om alt kommuner med gemensam bostadsmarknad skall
samråda med varandra.

Prop. 1983/84:40 19

I arbetsgruppens förslag till ny lagtext finns ingen
motsvarighet lill den nu gällande bestämmelsen om all
bostadsförsörjningsprogram skall antas av kommunfullmäktige. Orsaken är att det
i den föreslagna lagtexten inte anges något särskilt dokument som kan
underställas kommunfullmäktige. Om bostadsförsörjningsplaneringen leder till
all flera olika dokument upprättas bör kommunerna enligt förslaget ha frihet
att välja hur dessa skall behandlas i olika politiska organ inom kommunen.

Jag vill för min del betona att det är ett gemensamt
statligt och kommunalt intresse att bostadsförsörjningsplaneringen samordnas
med annan kommunal planering och stäms av mol tillgängliga resurser. Det är
också väsentligt alt bostadsförsörjningsplaneringen blir föremål för offentlig
debatt och får en god politisk förankring. En föreskrift om alt planeringen
skall behandlas i kommunfullmäktige borgar för alt dessa intressen tillgodoses.
I likhet med bl. a. bostadssiyrelsen finner jag därför att det saknas vägande skäl
för alt slopa den nuvarande föreskriften om att kommunfullmäktige skall la
ställning till de centrala bedömningarna av vilka åtgärder som bör vidtas för
all främja bostadsförsörjningen. En sådan föreskrift ingriper bara i liten grad
i den kommunala självstyrelsen och kan utformas så alt den inte binder formerna
för bostadsförsörjningsplaneringen.

Arbetsgruppens förslag innebär alt förordningen (1978:397)
om kommunala bostadsförsörjningsprogram upphävs och ersätts med en ny förordning
som är avsevärt mindre detaljerad. Av förordningen skulle framgå att bosladsförsöijningsplaneringen
bör omfatta dels övergripande bedömningar på 5-10 års sikt, dels treåriga
handlingsprogram. Vidare bör det enligt gruppens förslag finnas en föreskrift
om all kommunerna ärligen skall informera länsbostadsnämnderna om innehållet i
planeringen och i övrigt tillställa nämnderna de uppgifter som behövs för
sådana redovisningar som regeringen beslutar. Förslaget innebär att bostadsslyrelsens
befogenhet alt meddela närmare föreskrifter för planeringen upphör och att de
nuvarande ärliga formaliserade sammanställningarna av uppgifter om planerat bostadsbyggande
slopas. Bostadssiyrelsen får således i dessa sammanhang en rent rådgivande
roll.

För egen
del finner jag det rimligt att kommunerna har en aktuell översikt över behovel
av olika slag av åtgärder på bostadsförsörjningens område, och ett treårigt
handlingsprogram som revideras ärligen. Jag delar emellertid kommunförbundets
uppfattning all de översiktliga bedömningarna av praktiska skäl inte bör
bindas vid någon särskild tidshorisont. I kommuner där det råder stor osäkerhet
om näringslivets utveckling och därmed om befolkningsutvecklingen under de
närmaste åren kan det nämligen te sig mindre meningsfullt att göra överväganden
som sträcker sig 5-10 år framåt i tiden. Tidshorisonten i de översiktliga
bedömningarna får alltså göras beroende av de aktuella förutsättningarna.
Allmänt är det givelvis önskvärt all kommunerna har en god framförhållning i
sin bostads-. försörjningsplanering. Med denna modifiering bör arbetsgruppens
förslag

Prop.
1983/84:40 20

kunna läggas lill grund för en ny förordning. Mot bakgrund
av vad jag tidigare har anfört om strävan efter minskad detaljreglering och
vidgad kommunal kompetens anser jag dock alt förordningen inte bör innehålla
några detaljerade föreskrifter.

Ett par
remissinstanser för fram förslag om ytterligare bestämmelser om
bostadsförsörjningsplaneringen. Bostadssiyrelsen föreslåren bestämmelse om alt
planeringen skall ske omrädesvis och Hyresgästernas riksförbund anser all det
av lagen klart bör framgå att planeringsarbetet skall ske i samråd med de
boendes organisationer.

I sak
delar jag remissinstansernas uppfattning i båda dessa frågor. Med tanke pä vad
jag tidigare har sagt om att bostadsförsörjningsplaneringens innehåll och
uppläggning inte närmare bör regleras finner jag del emellertid inte lämpligt
alt la in bestämmelser av detta slag i.författning. Rekommendationer i denna
riktning kan i stället komma lill uttryck i de allmänna råd för verksamheten
som det ankommer pä bostadsstyrelsen alt utfärda.

De nya bestämmelserom bosladsförsörjningsplaneringen somjag
nu har förordat bör, som arbetsgruppen föreslår, träda i kraft den 1 juli 1984.

Några remissinstanser har uttryckt farhågor för
konsekvenserna av alt slopa de formaliserade redovisningarna av planerat
bostadsbyggande. De menar att delta kommer att leda till merarbete för
länsbostadsnämnderna och försämra möjligheterna att få en god överblick över
vad som planeras i landet beträffande bostadsförsörjningen.

Arbetsgruppens
förslag innebär alt regeringen får befogenhet att begära vissa uppgifter från
kommunerna. Därigenom ges möjligheter att hämta in de uppgifter som behövs för
att få den nödvändiga överblicken. Som gruppen påpekar hämtas emellertid f. n.
uppgifter in pä mänga olika sätt. Jag är inte beredd att nu ta ställning lill
vilken ordning som bör gälla för uppgiftsinsamling och uppgiftsutbyte mellan
staten och kommunerna. Arbetsgruppen föreslår att bostadssiyrelsen skall ges
uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen utarbeta förslag om hur samråd
och utbyte av uppgifter mellan staten och kommunerna skall kunna utvecklas till
effektiva instrument för en mer aktiv investerings- och sysselsättningsplanering
inom bostadsförsörjningsområdet. Jag instämmer i alt detta är en angelägen
uppgift. Uppdraget bör emellertid vidgas till att omfatta en samlad översyn av
formerna för utbytet av uppgifter mellan stal och kommun om bostadsbeståndet
och dess förändringar. Jag avser således att föreslå regeringen att uppdra åt
bostadsstyrelsen att göra en sådan samlad översyn i samråd med bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån och statens planverk.

Översynen bör enligt min uppfattning syfta till all å ena
sidan mer inrikta uppgiflsutbytel mot planerade åtgärder i befintliga bostäder,
å andra sidan förenkla formerna för uppgiflsutbytel och förebygga risker för
dubbelarbete m. m. Jag delar arbetsgruppens uppfattning om att en stor del av
de uppgifter som kreditinstituten, arbetsmarknadsmyndigheterna och bo-

Prop. 1983/84:40 21

stadsmyndigheterna
behöver, bör kunna hämtas direkt frän de handlingar som kommunerna upprättar
eller genom direktkontakter mellan länsbostadsnämnder och kommuner. En utgångspunkt
för översynen bör därför kunna vara att sådan uppgiftsinsamling som sker genom
standardiserade blanketter bör begränsas till ett absolut minimum till förmån
för ökade direktkontakter mellan statliga och kommunala organ pä den regionala
nivån. Det finns också anledning all uppmärksamma att ökade möjligheter alt
erhålla uppgifter om bostadsbeståndet torde komma alt erbjudas genom den
vidgade besiktningsverksamhet somjag senare kommer att behandla.

Översynen
bör bedrivas sä att resultatet föreligger innan de nya bestämmelserna för
bostadsförsörjningsplaneringen träder i kraft. Jag kommer därför att föreslå
att det i uppdraget till bostadsstyrelsen anges all översynen och därpå
grundade överväganden och förslag skall redovisas till regeringen senast den 30
april 1984.

Arbetsgruppen
föreslär all regeringen omedelbart skall utnyttja sin befogenhet att begära in
vissa uppgifter. Gruppen föreslår således att boslads-försörjningsprograinmet
skall följas upp genom en särskild redovisning i tvä etapper. Den första, som
skulle innefatta en inventering av förnyelsebehoven i kommunerna, skulle
redovisas genom länsbostadsnämnderna i februari 1985.

Många
remissinstanser ställer sig frågande till värdet och genomförbarheten av en
sådan redovisning. Planverket och kommunförbundet menar dessutom att uppgiften
att följa genomförandel av bostadsförsörjningsprogrammet bör läggas på
länsstyrelserna i stället för på länsbostadsnämnderna.

I
stor utsträckning kan jag instämma i remissinstansernas kritik på denna punkt.
Jag har tidigare sagt att del bör ske en löpande uppföljning av
bostadsförbättringsprogrammet och alt en första samlad utvärdering bör ske år
1986. Det ligger inom ramen för bostadsslyrelsens uppgifter att i samarbete med
länsbostadsnämnderna svara för den löpande uppföljningen av programmets
genomförande. Som styrelsen anger i sill remissvar bör detta kunna ske i enkla
former och utan att några krav på särskilda kommunala redovisningar behöver
ställas. Det torde heller inte vara möjligt att göra en sådan redovisning så
detaljerad som antyds i gruppens betänkande. Tidpunkten för redovisningen
behöver också anpassas efter kommunernas praktiska möjligheter att få fram ett
meningsfullt material.

Jag
delar emellertid arbetsgruppens uppfattning alt regeringen bör föreskriva om
en särskild redovisning av kommunernas planering för bostadsbeståndets
förnyelse. Denna bör läggas upp på ett sätt som kräver de ansvariga organens
aktiva medverkan. Därigenom får redovisningen betydelse också som en
verkningsfull impuls till de ansvariga myndigheterna i statliga och kommunala
organ alt ta sig an arbetet med bostadsförbättringsprogrammet.

Den
särskilda redovisningen av kommunernas åtgärder för att genomfö-

Prop.
1983/84:40 22

ra
bostadsförbättringsprogrammet bör ske ett år senare än vad arbetsgruppen
föreslår, dvs. pä våren 1986. I likhet med många remissinstanser finner jag det
mindre meningsfullt att i en särskild första etapp redovisa resultatet av
kartläggningar och inventeringar. Genom den senareläggning av redovisningen
som jag förordar bör del finnas förutsättningar att mera direkt inrikta
redovisningen pä kommunernas bedömningar av den lämpliga taklen, omfattningen
och inriktningen av förnyelseålgärderna under de närmast följande åren.

Jag
är inte beredd att nu gå närmare in pä uppläggningen av och innehållet i den
särskilda redovisningen. Jag kommer senare att återkomma till regeringen med
förslag till närmare riktlinjer för redovisningen och uppdrag lill
bostadsstyrelsen all utfärda erforderiiga tekniska anvisningar. Jag vill
emellertid framhålla all redovisningen bör kunna göras enkel genom att den ges
formen av sammanställningar av utdrag ur kommunernas bostadsförsörjningsplanering.

Planverket
och kommunförbundet har aktualiserat frågan om vilken länsmyndighet som bör ha
ansvar för att utvärdera arbetet med bosladsförbättringsprogrammet. Min
uppfattning är att uppföljningen av en central del av bostadsförsörjningen
skall skötas direkt av ansvariga sektorsorgan, dvs. länsbostadsnämnderna och bosladsstyrelsen.

Tidigare
i min föredragning har jag emellertid angelt att jag ser bostadsförbätlringsprogrammel
som en del i ett stadsförnyelsearbele som har en bredare inriktning. Jag har
också förordat nya bestämmelser för bostadsförsörjningsplaneringen som syftar
till att underlätta della arbele i kommunerna. Byggandet har också väsentlig
betydelse för samhällsutvecklingen, samhällsekonomin och sysselsättningen.
Under en period med stor nyproduktion av bostäder utgjorde de bostadspolitiska
insatserna den mest betydelsefulla delen i byggpolitiken. I dag befinner vi oss
i en annan situation. Underhåll, reparationer och ombyggnader av bostäder blir
allt viktigare inslag i bostadsförsörjningen. Man får dessutom räkna med att
andra delar av byggnadsverksamheten får en relativt sett större betydelse. Mot
den bakgrunden finner jag det angeläget att det sker en nära samverkan mellan
länsbostadsnämnderna och länsstyrelserna och att de senare, inom ramen för sitt
övergripande ansvar för den regionala utvecklingen, samhällsplaneringen och
planväsendet, verkar för att bostadsförbättrings-åtgärder planeras och
genomförs i god samordning med insatserna inom andra samhällssektorer.

Jag
vill till sist framhålla att förnyelseverksamheten inte får stanna av i
avsaknad av färdiga planer och program. Arbetet i kommunerna bör inledningsvis
inriktas på alt aktivt initiera sädana förnyelseålgärder som tillgodoser
uppenbara och ostridiga behov. Kommunerna har därvid anledning att snabbt göra
bedömningar av vilka förnyelseålgärder som kan komma till stånd utan särskild
medverkan från kommunernas sida och vilka samlade förnyelsebehov det finns som
kräver kommunala insatser.

Prop.
1983/84:40 23

1.2.3 Standardkrav i samband med ombyggnad 1.2.3.1 Allmänt

Bestämmelser om byggnaders placering och egenskaper saml
om förutsättningar för byggnadslov finns i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt
1981:873), BS. Bestämmelser om byggnaders egenskaper är allmänt hållna och
byggnadsnämnden ges möjlighet all utifrån dessa bestämmelser ställa krav på den
enskilda byggnaden.

De grundläggande bestämmelserna om krav vid ombyggnad
eller annan ändring av byggnader finns i 48 a och 49 §§ byggnadsstadgan. Enligt
48 a § första stycket gäller i princip krav på nybyggnadsstandard om ombygg-nadsålgärden
enligt 75§ byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid
ställas endast i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen,
"i berörd del", och endast i den omfattning som behövs för alt dessa
delar skall uppfylla skäliga anspråk pä säkerhet, handikappanpassning, god
energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering. I
byggnadens övriga delar skall enligt 48 a § andra stycket sådana brister
undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhållanden
och som innebär så avsevärda ölägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Standardnivån
vid ombyggnad bestäms således indirekt av hur begreppet berörd del tolkas vid
tillämpningen av dessa paragrafer. Detta innebär all det i betydande
utsträckning är byggnadsnämnden som bestämmer vilka byggnadsdelar som kommer
att omfattas av kraven på standardhö-jande åtgärder. När 48 a § byggnadsstadgan
har tillämpats, har byggnadsnämnderna ofta gjort en myckel vid tolkning av vad
som skall anses vara berörd del av en byggnad. Samtidigt har den skälighetsprövning
som föreskrivs i 48a§ nära nog allmänt inneburit alt kravet på handikappanpassning
har eftergetts vid ombyggnader av hus med tre våningar och ofta också hus med
fyra våningar.

Bestämmelserna i byggnadslagstiftningen har med vissa
undantag (82 och 82a§§BS) - som bl. a. gäller vissa säkerhetskrav och
förbättrad avfallshantering - inte tillbakaverkande kraft. Del är därför inte
möjligt alt med stöd av byggnadslagstiftningen ålägga ägaren lill en byggnad
all vidta förbättringsåtgärder.

Däremot kan, med slöd av bostadssaneringslagen (1973:531),
ägare till byggnader med bostadslägenheter under vissa förutsättningar åläggas
alt rusta upp lägenheterna till en viss standard - lägsta godtagbara standard.
Enligt 2a§ bosladssaneringslagen finns även vissa möjligheter för hyresgästerna
all påverka valet av standard vid ombyggnader.

Förutom bestämmelserna i byggnadsstadgan och
bostadssaneringslagen har samhället också ställt upp andra mer övergripande
politiska mål som kommer lill uttryck bl. a. i hyreslagstiflningen och i
bestämmelserna om statens stöd lill bostadsbyggandet. Det gäller bl. a. all
åstadkomma rimliga och rättvist fördelade boendekostnader, en ekonomisk och
social integra-

Prop.
1983/84:40 24

tion
och en tillräcklig ulrymmesslandard saml att öka de äldres möjligheter att bo
kvar i bostadsområdena.

För
att dessa mål skall uppnås krävs en omfattande upprustning och förnyelse inom
bebyggelsen. Endast i begränsad utsträckning har en sådan förnyelse skett omrädesvis
och omfattat sammanhållna fysiska och sociala miljöer. De mer övergripande
bostadspolitiska målen har därmed ofta inte kunnat förverkligas. I
bostadsbeståndet finns betydande brister kvar.

En
upprustning eller ombyggnad som genomförs ulan att alla brister uppmärksammas
medför risker för att samhällets långsiktiga mål inte förverkligas förrän
efter en lång lid. Bristande planering och framsynthet i dessa hänseenden kan
mot denna bakgrund få negativa effekter på hela bostadsbeståndet i de
stadsdelar och bostadsområden där förnyelsebehoven är omfattande.

Kommunerna har i
förhällande till staten successivt getts en allt mer självständig ställning i
fråga om markanvändning och byggande. Motiven bakom detta har bl. a. varit att
besluten om miljöutformningen skall ligga så nära människorna som möjligt.
Dessutom är resurserna begränsade. Det är därför viktigt alt förnyelsen av
bostadsbeståndet bedrivs på ett planmässigt och rationellt sätt. Den ökade
ombyggnadsverksamhet som av bostadssociala och samhällsekonomiska skäl nu är
nödvändig ställer därför krav på såväl en realistisk standardnivå som en
samordning av förnyelseålgärderna inom sammanhållna områden.

1.2.3.2
Standardkrav vid ändring av byggnader

Kraven
vid ombyggnad i byggnadsstadgan utgår sålunda från de krav som gäller när nya
byggnader uppförs. Kraven bestäms av om åtgärderna hänförs till nybyggnad
enligt definitionen i 75 § byggnadsstadgan. Till nybyggnad räknas, förutom
uppförande av en hell ny byggnad, bl. a. till-eller påbyggnad av en befintlig
byggnad, ombyggnad eller någon annan ändring av en byggnads yttre eller inre
utförande som är så genomgripande alt ändringen kan anses jämföriig med
ombyggnad. Hit räknas även inredande av en byggnad helt eller delvis till
väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har varit använd.

Enligt
54§lmom. byggnadsstadgan får inte åtgärder som enligt 75 § byggnadsstadgan
hänförs fill nybyggnad och inte heller vissa andra angivna åtgärder företas
utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). I samband med byggnadslovsprövningen
prövas bl. a. om de standardkrav som ställs vid ändring av byggnader är
uppfyllda.

Arbetsgruppen
anför att en rad skäl talar för alt man nu bör ge utrymme för en mer nyanserad syn
på vilken standard som behövs vid ändring av byggnader än vad den gällande
lagstiftningen ger uttryck för. Lämpligheten all ha nybyggnadsslandard som
riktmärke vid alla typer av ändringar har ifrågasatts, inte minst från
ekonomiska utgångspunkter. Alltför högt ställda standardkrav leder lätt lill
att även mindre - ibland kortsiktiga -

Prop. 1983/84:40 25

förnyelseåtgärder kan komma att bli eftersatta. Vissa
ändringar av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som gäller vid
nybyggnad. Regelsystemet bör byggas upp pä ett sådant sätt alt den befintliga
byggnadens byggnadstekniska och ekonomiska förulsällningar, områdets behov och
brukarnas önskemål på ett bättre sätt kan beaktas vid byggnadslovsprövningen.

Arbetsgruppen föreslär mot denna bakgrund att
ombyggnadsbestämmelserna och grunderna för byggnadsnämndens prövning av
ombyggnadsärenden ändras. Förslaget i denna del innebär att kommunernas
befogenheter vidgas bl. a. genom alt de ges möjlighet att själva bestämma
vilka generella krav som skall ställas inom etl område. Samtidigt minskar i
motsvarande män byggnadsnämndens utrymme för skälighetsbedömningar i det
enskilda fallet.

Arbetsgruppen
har föreslagit alt varje ändring av en byggnad, och således inte bara av
bostadshus, bör genomföras pä ett varsamt sätt, sä all byggnadens särdrag och
dess byggnadstekniska, kulturhistoriska och miljömässiga värden beaktas. I
betänkandet föresläs också vissa förändringar i reglerna om när undantag frän
krav på tillgänglighet skall kunna medges. Förslaget innebär i huvudsak att den
skälighetsprövning som görs idag slopas och att undantag får medges bara i de
fall det kan ske med stöd i en områdesplan eller liknande, i vilken det finns
en samlad bedömning av hur kraven på tillgänglighet skall tillgodoses inom
området. En ombyggnad skall dock i dessa fall göras på så sätt alt den inte
hindrar att en hiss senare anordnas i byggnaden. Arbetsgruppens förslag leder
inte till några principiella ändringar i kommunens befattning med
ombyggnadsärenden. Standardkraven vid ombyggnad bör emellertid ställas med
utgångspunkt från kommunens bedömningar omrädesvis. Av flera skäl är det ofta
önskvärt att samordna förnyelseverksamheten inom ett område.

Jag har tidigare denna dag i en lagrådsremiss lagt fram
förslag till en plan- och bygglag (PBL). Lagförslagets ombyggnadsbestämmelser
har sin utgångspunkt i arbetsgruppens nu redovisade förslag. Med hänsyn lill
vad som har anförts vid remissbehandlingen har jag emellertid i lagförslaget på
enskilda punkter avvikit från de lösningar som arbetsgruppen har presenterat.
Lagförslaget innebär sålunda bl. a. all de förulsällningar som gäller
kommunernas och byggnadsnämndernas möjligheter all låta lämplighels-och
skälighetsbedömningar inverka pä prövningen av enskilda ärenden anges pä ett
mer entydigt sätt. Jag vill därför - ulan att i della sammanhang underställa
frågan riksdagens prövning - här översiktligt redogöra för de bestämmelser som
enligt förslaget bör gälla vid ändring av byggnader. De krav som bör ställas vid
ombyggnad och annan ändring av byggnader har sålunda i lagförslaget i huvudsak
getts följande inriktning.

Ett ökat utrymme ges för mer nyanserade bedömningar av de
tekniska och funktionella krav som bör ställas när en byggnad ändras. Större
hänsyn skall tas till den enskilda byggnadens förutsättningar, områdets

Prop. 1983/84:40 26

behov
och brukarnas önskemål. Regelsystemet har därför utformats så att sådana
aspekter bättre än idag kan beaktas vid den kommunala prövningen av
byggnadsåtgärdernas lämplighet. Ett krav vid varje ändring av en byggnad är
att ändringen projekteras och genomförs sä att byggnadens särdrag och dess
byggnadstekniska, kulturhistoriska, konstnärliga och miljömässiga värden
beaktas. Alla ändringar skall med andra ord genomföras på ett varsamt sätt.
Detta synsätt gäller för alla byggnader och inte bara i fråga om byggnader som
anses ha särskilda kulturhistoriska eller miljömässiga värden. Varsamhetskravet
bör emellertid inte tillämpas så att del hindrar sådana ändringar som syftar
till alt tillgodose väsentliga mål som samhället ställer upp. Jag har då i
första hand tänkt på förbättrad tillgänglighet för rörelsehindrade och andra
med särskilda svårigheter samt en bättre hushållning med energi.

Syftet
med ombyggnadsbestämmelserna är att de byggnader som skall tas till vara och få
en långsiktig användning också skall ges sådana egenskaper och kvaliteter som
det från sainhälleliga utgångspunkter är angelägel alt värna om och som gör
att byggnaderna kan fungera pä ett tillfredsställande sätt för brukarna.
Särskilda föreskrifter bör utarbetas som närmare preciserar dessa egenskaper
och kvaliteter. En sådan ombyggnadsnorm bör utformas sä att den utgår från
vilka egenskaper som de enskilda byggnaderna måste ha för att de var för sig
skall kunna fungera pä ett tillfredsställande sätt för brukarna.
Ombyggnadsnormen måste även ge möjlighet till att avväga kraven pä den enskilda
byggnaden med hänsyn till byggnadens förutsättningar och ändamål.

Vilka
kvaliteter och vilka egenskaper som frän samhällets utgångspunkter bör
eftersträvas vid en ombyggnad betingas också av förhållandena inom det område
där byggnaden är belägen. Bedömningar av standardnivån i det enskilda fallet
måste kunna göras med utgångspunkt från vad man vill uppnå för bebyggelsen som
helhet inom området. Kraven på den enskilda byggnaden bör således kunna avvägas
också efler områdets behov. Sådana bedömningar kan göras bara av kommunerna.
De måste därför ges möjligheter att tillämpa ombyggnadsbeslämmelserna sä att de
kan anpassas till de riktlinjer som kommunen själv har antagit för utvecklingen
i etl område. Detta förutsätts ske genom områdesbestämmelser eller anlagen
detaljplan.

Kraven
skall i inget fall kunna ställas högre än vid nybyggnad eller lägre än den
lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringslagen.

När
det gäller kravet på tillgänglighet anser jag inte att det finns skäl att ha en
annan ulgångsnivä i ombyggnadsnormen än den som gäller vid uppförande av nya
byggnader. Även här måste del emellertid finnas möjlighet att under vissa
förhållanden nyansera kravet vid ombyggnad med hänsyn till förhållandena inom
området där byggnaden är belägen. För att det eftersträvade målet skall kunna
förverkligas är det nödvändigt alt byggnadsnämnden vid sin prövning utgår frän
sådana områdesriktlinjer

Prop.
1983/84:40 27

som
jag har redovisat i det föregående. För tydlighetens skull vill jag framhålla
alt kommunen genom områdesbestämmelser inte kan medge avsteg från tillgänglighelskravel
för enskilda byggnader men väl föreskriva hur det skall uppfyllas inom området.

Av det jag nu har sagt
följer att del är kommunerna som måste ta ansvar för och formulera de allmänna
målen och planeringsförutsättningarna för ett område som behöver förnyas.
Kommunerna kommer alltså genom områdesbestämmelser eller detaljplan att ha
möjlighet all, efter en bedömning av vad som kan anses vara en rimlig standard
för etl bebyggelseområde som helhet, i viss utsträckning differentiera kraven
för de enskilda byggnaderna i samband med byggnadslovsprövningen.

Bestämmelserna om ändring
av byggnader i lagförslaget till PBL bygger i stora delar på arbetsgruppens
förslag till ändrade ombyggnadsregler. Gruppen har utgått från att ändringarna
skall genomföras redan inom ramen för den nuvarande byggnadsstadgan. 1 denna
senare fråga har remissynpunkterna varit blandade. Flera remissinstanser menar
att det krävs mer belysning av hur de nya reglerna skall fungera i sitt sammanhang.
Några finner det olämpligt att nu i byggnadsstadgan vidta sä omfattande
ändringar som arbetsgruppen föreslår. Planverket är av den uppfattningen alt oni
en förändring i nuvarande ombyggnadsbestämmelser görs fordrar den så stora
omställningar av begrepp och praxis att den kan skapa stor osäkerhet och
föranleda dröjsmål i tillämpningen. Verket pekar också på svårigheterna att
inom ramen för nuvarande byggnadslagstiftning finna invändningsfria former för
hur avvägningen gentemot egenskaperna hos den omgivande bebyggelsen skall
inverka vid prövningen av byggnadslov i del enskilda ombyggnadsärendet. Även om
förslagen ansluter väl lill önskemålen om inriktningen av del framtida
ombyggandet uppstår mänga oklarheter i regelsystemet vilka nödvändiggör
konsekvensändringar i andra paragrafer. Planverket finner all ytterligare
överväganden måste göras.

Regeringen
har under våren 1983 gett statens planverk i uppdrag att utarbeta förslag lill
särskilda ombyggnadsregler i anslutning lill en reformerad plan- och
byggnadslagstiftning. Reglerna skall utformas så att de går all tillämpa även
dessförinnan efler motsvarande ändringar i byggnadsstadgan. Uppdraget kommer
alt redovisas lill regeringen före utgången av år 1983.

Denna
nya syn på ombyggnadsbestämmelser som jag nu har redovisat bör enligt min
mening prägla byggnadslagstiftningen redan innan den nya plan- och bygglagen
träder i kraft. All prövningen kan grundas pä politiskt beslutade riktlinjer
för områdenas utveckling är därvid enligt min mening en nödvändig förutsättning
för att byggnadsnämnden skall kunna ges en sådan ökad frihet vid tillämpningen
av ombyggnadsbeslämmelserna.

För att bestämmelser med
denna innebörd skall kunna föras in i nuvarande byggnadsstadga krävs
emellertid en teknisk bearbetning av förslaget. Bearbetningen syftar också
till att de därvid ändrade ombyggnadsreg-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 28

lerna i sak skall kunna gälla även sedan en ny plan- och
byggnadslagstiftning har införts. Med hänsyn härtill och lill att ytteriigare
överväganden bör göras i etl sammanhang sedan planverkets förslag till ombyggnadsnorm
har redovisats, föreslår jag nu inte några ändringar i byggnadsstadgan. Jag
avser att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga under våren 1984
med sikte pä att ändringar i byggnadsstadgan skall kunna genomföras den I
januari 1985.

1.2.3.3 Besiktning m.m.

I fråga om byggnadslovsplikliga arbeten skall
byggnadsnämnden vid sin prövning se lill att de föreslagna arbetena inte
strider mot gällande bygg-bestämmelser. Den sökande skall ge in de ritningar
och beskrivningar som behövs för denna prövning. Vid ombyggnad krävs bl. a. en
beskrivning av byggnadens egenskaper före ombyggnaden.

Vid byggnadsarbeten som helt eller delvis finansieras med
statliga bostadslån skall kommunens förmedlingsorgan göra de granskningar och
besiktningar som behövs med hänsyn till ändamålet med lånen. Förmedlingsorganets
kontroll samordnas ofta med byggnadsnämndens tillsyn.

Fastighetsägaren
har ofta skäl att själv låta ombesörja besiktning, både som underiag för sin
egen planering av de kommande arbWna och till följd av de krav på redovisning
som ställs av byggnadsnämnd och förmedlingsorgan. Även under
förvaltningsskedet har han anledning att med större eller mindre regelbundenhet
låta besikta byggnaden för all kunna bedöma behovel av underhåll och reparationer.

Inom
energisparandels ram förekommer i dag en omfattande besiktningsverksamhet som
drivs med statens stöd. Denna besiktning är sammankopplad med rådgivning och
är inriktad på att kartlägga de enskilda byggnadernas energiegenskaper och att
föreslå fastighetsägarna lämpliga energisparåtgärder. Genom att varje
fastighetsägare på detta vis kan få vägledning om vad som bör göras i hans eget
hus och hur åtgärderna kan samordnas, skapas goda förutsättningar för etl
effektivt energisparande. Verksamheten är avsedd som en service lill
fastighetsägarna och saknar varje inslag av myndighetskontroll. För
verksamheten svarar i första hand kommunerna. Också de större faslighetsförvaltarna
är genom sina riksorganisationer engagerade i arbetet.

Den statsunderstödda besiktnings- och
rådgivningsverksamheten på energiområdet ses f. n. över av en arbetsgrupp
under ledning av en av mig särskilt tillkallad sakkunnig.' Översynen beräknas
vara avslutad under våren 1984.

Sladsförnyelsegruppen framhåller i betänkandet all en
besiktning bör föregå alla mer omfattande arbeten som rör byggnaden.
Besiktningens syfle bör vara att belysa vilka åtgärder som lämpligen bör
ulföras i ett

' Kommunalrådet Hans Rode.

Prop.
1983/84:40 29

sammanhang.
Arbetsgruppen framhåller därvid särskilt alt det är väsentligt alt bosladsförbätlringsarbetet
planeras på sådant sätt alt man samtidigt genomför de energisparålgärder som är
möjliga att utföra.

En sammanhållen besiktningsverksamhel
med della vidare syfte bör enligt arbetsgruppen kunna byggas upp på grundval av
den organisation för energibesiktning som redan finns. En på så vis breddad
verksamhet ger ett underlag för både fastighetsägarens och kommunens planering.
Även i fortsättningen bör det vara möjligt att låta de fastighetsägare som så
önskar själva svara för besiktningen av sina byggnader genom sina
organisationer eller fristående konsulter. Skäliga kostnader för besiktningen
bör, oberoende av vem som utför den, kunna ingå i underlaget för de lån och
bidrag som lämnas till byggnadsåtgärderna.

Alt olika
underhällsåtgärder är samordnade med varandra och med skäliga
energisparåtgärder bör enligt arbetsgruppen också vara ett villkor för statligt
stöd. I de fall som fastighetsägaren inte själv har ombesörjt en
tillfredsställande besiktning bör förmedlingsorganet svara för att en sådan
kommer till stånd.

I likhet med arbetsgruppen
anser flera remissinstanser att del behövs en besiktningsverksamhel med bredare
inriktning som kan ge utökad service lill fastighetsägarna och underiag för en
kommunal planering. Vissa pekar dock på de oklarheter som finns i fråga om
besiktningens syfle och vem som därmed bör svara för att den genomförs.

För
egen del vill jag betona att både fastighetsägaren och kommunen, från olika
utgångspunkter, har etl ansvar för att bebyggelsen hålls i ett sådant skick att
väsentliga samhälleliga krav inte sätts åt sidan. Någon tveksamhet får inte
råda om alt del är fastighetsägaren som bär det fulla ansvaret för all en
byggnad sköts och underhälls på ett tillfredsställande sätt. Det får inte
heller råda något tvivel om att samhället genom kommunerna har en rätt och en
skyldighet att bevaka alt de övergripande bostads-och energipolitiska målen
förverkligas i den fortsatta upprustningen och omvandlingen av bostadsbeståndet.

Det
finns skäl att hålla i sär kommunens och fastighetsägarens roller i
fastighetsförvaltningen. Man bör således skilja pä åtgärder som innebär att
kommunen lämnar en service till fastighetsägarna i frågor inom deras
ansvarsområde och åtgärder som utgör myndighetsutövning för vilken kommunen
själv är ansvarig.

Det
är ur såväl praktisk som ekonomisk synvinkel ändamålsenligt att olika
underhålls- och energisparålgärder samordnas vid de ingrepp som
fastighetsägaren planerar i byggnaden. För detta ändamål krävs ofta en
besiktning. Av vad jag nyss har sagt följer alt det måste falla på den enskilde
fastighetsägaren att se till all nödvändiga besiktningar genomförs. Del är
enligt min mening angeläget att den besiktnings- och rådgivningsverksamhet som
kommunen och andra nu bedriver för att stödja energisparandet snabbt vidgas så
alt den kan ge fastighetsägarna stöd även i

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 30

dessa hänseenden. Jag förordar därför alt regeringen
inhämtar riksdagens medgivande alt det statliga stöd som f. n. lämnas till
kommunerna och de större fastighetsägarna till besiktning och rådgivning inom
energiområdet får användas även för en besiktnings- och rådgivningsverksamhet
med denna bredare inriktning.

Jag avser alt ge den arbetsgrupp som arbetar med den
kommunala energibesiktningen i uppdrag att komma med förslag till en kommunal besiktningsverksamhel
med denna bredare inriktning. Mot den bakgrunden är jag i dag inte beredd att
gä vidare in på frågan om utformningen och finansieringen av en vidgad
besiktningsverksamhet i kommunerna. Jag vill i sammanhanget erinra om att även
den kommunala energiplaneringen f. n. är föremål för överväganden inom
regeringskansliet.

En samordning, som innebär att planerade underhälls- och
reparationsarbeten alltid förenas med de energisparåtgärder som är skäliga,
ger väsentligt ökade förutsättningar för att samhällets stöd används på rätt
sätt. Det bör därför vara ett villkor för statligt stöd lill underhäll och
reparationer all sådana samordningsmöjligheter tas till vara. Den som ansöker
om räntebidrag för lån till sådant ändamål eller om bostadslån till ombyggnad
har därvid att visa att så har skett. Enklast görs detta genom all de planerade
arbetena relateras till resultatet av en besiktning, såvida det inte är
uppenbart att inga sådana samordningsvinster finns att hämta. Om det kommunala
förmedlingsorganet finner all en besiktning bör göras eller alt den besiktning
som fastighetsägaren har låtit genomföra inte är tillräcklig bör
förmedlingsorganet förelägga sökanden alt redovisa ett bättre underlag för
bedömningen. Ytterst bör givetvis statligt stöd vägras.

I ett inledningsskede kommer besiktningskapacitelen alt
vara begränsad. Del är angeläget att bostadsförbättrings verksamheten kommer i
gång snabbi. Kommunernas förmedlingsorgan bör därför inledningsvis kunna
acceptera att samordningsbehoven bedöms på grundval också av annat material än
en fullständig besiktning.

Jag vill avslutningsvis framhålla alt kravet att
ombyggnads- och underhållsarbeten skall samordnas med lämpliga energisparålgärder
inte får hindra att enskilda energisparålgärder - t. ex. en tilläggsisolering
av ett vindsbjälklag - utförs ulan att andra förbättringsarbeten avvaktas.

1.2.4. Finansiering av åtgärder i beflntlig bebyggelse
1.2.4.1 Bakgrund

I dag lämnas statliga bostadslån i kombination med
bottenlän för nybyggnad samt ombyggnad av bostadshus och för energibesparande
åtgärder i sådana hus. Lånen är i viss utsträckning förenade med direkta
statliga räntesubventioner, räntebidrag. Vidare lämnas statliga län,
reparationslän, i kombination med bottenlän för åtgärder mot vissa byggnadsiekniska
brister i bostadshus. Reparationslånen är tillfälliga och normalt inte förenade
med räntebidrag. Även underhåll av bostadshus kan finansieras med

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 31

län.
Dels kan man i samband med ombyggnad få inräkna vissa underhållskostnader i
låneunderlaget för bostadslän. Dels har det under senare är funnits särskilda
tillfälliga underhällslån för statligt belånade hyresbostadshus. Under åren
1979-1981 var dessa lån statliga. För är 1983 kan underhållslån lämnas på den opriorilerade
kreditmarknaden. 1983 års underhällslån är förenade med räntebidrag för
allmännyttiga bostadsföretag.

Finansieringen av olika
åtgärder i befintlig bebyggelse har övervägts bl. a. inom
stadsförnyelsekommittén, underhållsfondsutredningen och nu senast av
arbetsgruppen för stadsförnyelsefrågor inom bostadsdepartementet.

Kritik har allmänt kommit
all riktas mot vissa iröskeleffekter mellan å ena sidan nybyggnadsfinansieringen
och å andra sidan ombyggnadsfinansieringen men också inom
ombyggnadsfinansieringen mellan olika åtgärder. Gällande regler för bostadslån
till ombyggnad och till energisparålgärder innebär att underhäll får belånas
endast om det är direkt föranlett av sådana åtgärder som är belåningsbara. I
praktiken är det svårt att dra en klar gräns mellan å ena sidan ombyggnadsätgärder
och vissa energisparåtgärder och å andra sidan underhåll. Lånelekniken styr
därför mot genomgripande ombyggnader, som ger de relativt sett lägsta
kapitalkostnaderna för låntagaren.

Reglerna medför dessutom
vissa administrativa problem i de fall då lånen till ombyggnad och lill
energisparåtgärder kombineras. Enligt huvudregeln lämnas ombyggnadslän även till
energisparålgärder, om ombyggnaden uppfyller kraven på att det skall vara
fråga om en väsentlig ökning av bosladsvärdel. Energilän lämnas dock om detta
lån blir förmånligare för låntagaren.

För underhåll i flerbostadshus
är huvudprincipen f. n. att del skall finansieras med hyror resp. avgifter
från de boende. Under tiden innan underhållet utförs skall medel avsättas till
den framlida utgiften. Särskilda undersökningar av de allmännyttiga
bostadsföretagens ekonomiska situation visar att hyresuttaget för underhåll i
genomsnitt är lägre än vad som svarar mot långsiktiga underhållskostnader.
Enligt arbetsgruppen har det hittills varit möjligt att hjälpligt finansiera
underhållet med årets hyror, framför allt genom att ett stort och ungt bostadsbestånd
har bidragit med inkomster till underhåll av ett mindre, äldre bestånd. 1 en
nära framtid blir emellertid stora delar av det allmännyttiga beståndet underhållskrävande.
Tillskottet av nya lägenheter som skulle kunna bidra till finansieringen av underhållet
är samtidigt litet. Del ökade underhållet kan enligt arbetsgruppen inte
finansieras ulan betydande inkomstförstärkningar. Reservationerna för framtida
underhäll är otillräckliga hos många allmännyttiga bostadsföretag. Vissa
företag har också tvingats utnyttja sina underhållsreserver för andra ändamål
än underhåll, l.ex. till kostnader för outhyrda lägenheter. Detta har medfört
alt underhållet i vissa fall redan är eftersatt.

Underhållsfondsulredningen
har bl. a. redovisat behovet av underhålls-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 32

åtgärder i bostadsbeståndet, i första hand med
utgångspunkt i de allmännyttiga bostadsföretagens förhållanden. Senare
beräkningar, som arbetsgruppen har gjort, visar att dessa företag år 1983 har
ett genomsnitfiigt hyresuttag på ca 23 kr./m- som är avsett för planerat
underhäll.

Arbetsgruppen
framhåller att detta belopp i stort sett motsvarar de kalkylerade kostnaderna
för önskvärt underhåll i lägenheterna. Det finns enligt gruppen i praktiken
ingen möjlighet alt med de nuvarande hyrorna finansiera både lägenhetsunderhället
och underhållet av gemensamma utrymmen och ytor (gemensamt underhåll).
Kostnaderna för del gemensamma underhållet beräknar gruppen till ca 25 kr./m".
Gruppen framhåller att den bristande möjligheten att finansiera gemensamt
underhåll i de allmännyttiga bostadsföretagen ännu inte har fått alltför
allvarliga effekter. Nu måste dock finansieringsmöjligheter skapas för all
detta underhåll skall kunna genomföras. Annars finns det, menar gruppen, stora
risker för att underhåll i mer betydande utsträckning kommer att eftersättas.
Det är på kort sikt uteslutet att höja hyrorna i sådan utsträckning alt en
ökande underhållsvolym kan finansieras utan lån.

Samtidigt är det enligt arbetsgruppen inte problemfritt
att nu öka bostadssektorns anspråk på kredilmarknaden. Statens uppläningsbehov
och bostadssektorns emissioner av prioriterade bostadsobligationer ökade frän
15 miljarder kr. år 1976 lill 97 miljarder kr. år 1982. Nästan hela ökningen
hänför sig lill statens växande budgetunderskott. Under samma lid ökade den
totala placeringskapaciteten hos allmänna pensionsfonden och försäkringsbolagen
endast frän 19 miljarder kr. lill 38 miljarder kr. Situationen pä
kreditmarknaden har alltså förändrats på ett genomgripande sätt. Arbetsgruppens
bedömning är att det nu saknas förutsättningar att öka upplåningen pä den
prioriterade kredilmarknaden, medan däremot kredittillgängen är riklig på den opriorilerade
kreditmarknaden.

Problemen när det gäller finansieringen av underhållet
gäller dock inte uteslutande möjligheterna att skapa etl tillräckligt kreditulrymme
för län lill de åtgärder som behöver genomföras. Om underhållet lånefinansieras
blir skatteeffekterna olika för olika upplåtelseformer och fastighetsägarka-legorier.
Arbetsgruppen pekar på att de allmännyttiga bostadsföretagen och s. k. äkta
bostadsrättsföreningar är schablonbeskattade. Detta betyder bl. a. att dessa
inte kan utnyttja underskott på grund av ränteavdrag skatte-mässigt.

Också en- och tvåfamiljsfasligheter schablonbeskaltas, men
som gruppen framhåller har ägaren som regel möjlighet att avräkna underskott
från fasligheten frän andra inkomstkällor. Pä så sätt uppstår en indirekt subven-tionering
genom minskning av skatten.

Enskill ägda hyresfastigheter, slutligen, är
konventionellt beskattade. Detta innebär enligt arbetsgruppen bl. a. att ägaren
från fastighetens intäkter kan göra avdrag för samtliga kostnader för drift,
underhåll och kapital. Eventuella underskott från fastighetsförvaltningen kan
sedan räk-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 33

nas
av från andra inkomster, varigenom del totala skatteuttaget kan minskas. Hur
stor den faktiska skatleminskningen blir beror, liksom för egnahemsägare, i
första hand på marginalskatteförhällandena i varje enskilt fall.

Mot
denna bakgrund har arbetsgruppen bl. a. föreslagit

- län på den opriorilerade kreditmarknaden för
underhåll, reparationer och energisparåtgärder,

- skatleutjämnande räntebidrag under högst 20 år till
allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar för gemensamt
underhåll, reparationer, energisparåtgärder; till konventionellt beskattade
ägare av flerbostadshus föreslås ett lägre räntebidrag om ägaren avstår från
rätten till omedelbara reparationsavdrag.

1.2.4.2
Lån för underhåll m. m. på den oprioriterade kredilmarknaden

Arbetsgruppen
föreslår ett samordnat system för alt finansiera gemensamt underhåll,
reparationer och energisparålgärder. Systemet innebär bl. a. att län för dessa
ändamål skall kunna las upp inom den oprioriterade delen av kredilmarknaden.
Samtidigt föreslås att vissa låneändamål som f. n. ingår i bostadslångivningen,
s. k. radonlån, sophanteringslån och lån för ändrad lägenhelssammansältning i
vissa fall, skall finansieras på motsvarande sätt, dvs. med lån på den
oprioriterade kreditmarknaden.

Med
gemensamt underhäll avser arbetsgruppen, somjag tidigare har nämnt, underhåll
av gemensamma utrymmen och ytor i och i anslutning lill huset. Underhåll i
lägenheterna omfattas således inte av förslaget. Med reparationer avser
arbetsgruppen sådana åtgärder på huset som fastighetsägaren f. n. kan få
statliga s.k. reparalionslän för, dvs. åtgärder för att avhjälpa omfattande
röt-, mögel-, fukt- eller korrosionsskador eller andra byggnadstekniska
brister. Och med energisparåtgärder slutligen avser gruppen sädana åtgärder för
alt förbättra energihushållningen i bosläder m. m. som fastighetsägaren i dag
kan fä bostadslån för.

Förslaget
att gemensamt underhåll m. m. skall kunna finansieras med lån från den
oprioriterade delen av kapitalmarknaden har godtagits av flertalet
remissinstanser. Några har dock uttryckt farhågor för kredilstörningar av olika
slag. Andra har menat att lån för underhåll m. m. av bostadshus hör hemma inom
den prioriterade delen av kredilmarknaden. Endast ett par remissinstanser har
förklarat sig vara principiellt emot all underhåll, vare sig del gäller
gemensamt underhåll eller lägenhetsunderhåll, finansieras med län.

För
egen del anser jag att arbetsgruppen, liksom också underhållsfondsutredningen,
klart har visat alt det f. n. inte är praktiskt möjligt alt höja hyror och
avgifter i en sådan utsträckning att den underhällsvolym som del här är fråga
om går att finansiera utan lån. Enligt min mening måste därför bostadssektorns
anspråk på kreditmarknaden fä vidgas om det skall bli

3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 34

möjligt
alt undvika kapitalförstöring inom bostadsbeståndet. Däremot går del inte alt,
som vissa remissinstanser har ifrågasatt, öka anspråken på den prioriterade
kreditmarknaden. Redan i yttrande över underhållsfondsutredningens
slutbetänkande redovisade riksbanken alt anspråken på prioriterad upplåning
har ökat väsentligt mer än placeringskapaciteten hos AP-fonden och försäkringsbolagen.
Riksbankens syn på avvägningen mellan den prioriterade och den oprioriterade
sektorn på kreditmarknaden har inte förändrats i yttrandet över arbetsgruppens
förslag. Av kreditpolitiska skäl är det därför nödvändigt all del ökade
kreditbehovet inom bostadssektorn tillgodoses på den oprioriterade
kreditmarknaden i enlighet med de villkor som riksbanken kan ställa.

Jag
räknar med att det system för räntestöd till underhåll m. m. somjag senare
kommer all förorda leder lill investeringsökningar i fråga om underhäll och
reparationer i bostadshus på i storleksordningen 3 miljarder kr. De betydande
stimulanser som dessa verksamheter härigenom får kan alltså förväntas medföra
all del kommer all ställas stora anspråk på den oprioriterade kreditmarknaden.

Med
hänsyn till sambandet mellan ä ena sidan underhåll och reparationer och ä
andra sidan energisparande bör, som arbetsgruppen föreslår, även
energilångivningen föras över till den opriorilerade kreditmarknaden. Della får
självfallet inte innebära att tillgången på krediter för detta ändamål i
allmänhet blir osäkrare eller att enskilda personer och företag utan goda
kontakter pä kredilmarknaden i praktiken ställs ulan län. Del är också viktigt
all långivningen sker under smidiga former. Jag är för egen del övertygad om
att kreditmarknaden t. v. är väl skickad alt svara för denna långivning och alt
de problem som kan komma att uppslå skall gå all lösa på frivillighelens väg,
bl. a. genom medverkan av delegationen för bostadsfinansiering (In 1967: 30).

Delegationen
tillkallades år 1966 med uppgift att bereda vissa ärenden om bostadsbyggandets
finansiering. Delegationen, som numera har karaktären av ett permanent
beredningsorgan med företrädare för regeringskansliet, riksbanken, bostadssiyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen, handlägger i huvudsak frågor om bankernas
medverkan i bostadsfinansieringen. Bl. a. träffas åriiga överenskommelser
mellan delegationen och bankerna om bankernas byggnadskreditgivning och om
bankernas köp av bostadsobligationer. Enligt min mening är det naturiigt att
delegationen ägnar uppmärksamhet även åt den föreslagna långivningen för
underhåll, reparationer och energisparande i de avseenden inte någon jnyndighels
kompetensområde berörs. Erfarenheten har visat all del genom delegationen är
möjligt att uppnå snabba och praktiska lösningar pä de problem som från tid
till annan kan uppkomma.

En
både formellt och sakligt viktig fråga i sammanhanget gäller kravet på säkerhet
för län på den oprioriterade kreditmarknaden. Som arbetsgruppen har påpekat
behöver vissa justeringar göras i reglerna för kreditinstitu-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 35

tens oprioriterade utlåning. Inom stadshypoteksinstiiutionen
skall f. n. säkerhet i form av panträtt ställas inom 75% av värdet pä låntagarens
fasligheter. För lån till av staten särskilt angivna ändamål får ställas säkerhet
i form av kommunal borgen i fråga om hus med statliga bostadslån. I en
framställning till finansdepartementet har sladshypolekskassan nyligen
hemställt bl. a. om att säkerhet skall kunna ställas inom 85% av fastighetens
värde och all kommunal borgen skall kunna lämnas som säkerhet även i fråga om
hus utan statliga bostadslån. De ökade kreditrisker som följer av den nya
säkerhetsgränsen skall täckas av särskilda fondbild-ningskrav. Förslaget
innebär bl. a. all likartade regler om säkerheter skulle införas för samtliga
institut som är verksamma pä den oprioriterade kreditmarknaden, dvs. förutom stadshypolek,
även Gigab, Sigab, Svensk Faslighelskredit AB, Agro Kredit, PKkredil, SPAFI
och tomträtlskassorna i Stockholm och Göteborg. På förslag av chefen för
finansdepartementet har regeringen tidigare denna dag beslutat att i dessa
delar föreslå riksdagen en ändring av reglerna för stadshypoteksinstiiutionen i
enlighet med kassans förslag.

Enligt bedömningar som har gjorts kommer den föreslagna 85
%-gränsen alt tillgodose kraven på säkerhet i det övervägande flertalet fall. I
övriga fall bör det göras möjligt att ställa kompletterande säkerhet i form av
kommunal borgen mellan 85 och 100% av fastighetens värde. Från bl.a. bosladsinslitutens
sida har det uttryckts farhågor för att kommunerna kommer att inta en
restriktiv hållning när det gäller borgen till andra än allmännyttiga
bostadsföretag. Enligt rnin mening bör det dock ligga i kommunernas eget
intresse all trygga bl. a. etl fortsalt energisparande inte minst i fråga om
egnahem. Jag kommer dessulom i det följande att föreslå all visst statligt stöd
inte får lämnas om kommunen i fråga om län till underhäll m. m. fattar
principbeslut av innebörden alt viss eller vissa fastighetsägarkategorier eller
visst eller vissa läneändamål skall vägras kommunal borgen. Enligt min mening
finns det därför ingen anledning att förmoda att kommunerna skulle inta en restriktiv
hållning i dessa avseenden.

För all administrationen av kommunernas borgensåtaganden
skall bli enkel och för att kommunernas kreditrisk skall minimeras bör
instituten för egen räkning kräva pantbrev som säkerhet för län även i den del
som lånet ligger mellan 85 och 100% av fastighetens värde och panten således
inte är giltig som säkerhet för institutens åtaganden gentemot placerarna.
Enligt vad jag har erfarit kan en sådan ordning godtas av instituten utan
formella ändringar av de regler som styr institutens verksamhet.

Enligt arbetsgruppen bör borgen kunna ställas som enkel
borgen. Borgensåtagandet behöver dä infrias endast i de fall dä pantbrev inom
100% visar sig inte ge tillräcklig täckning för lånet. Sladshypolekskassan har
framhållit alt det för kreditinstituten är väsentligt att borgensåtagandena
utformas på ett enhetligt sätt, nämligen som proprieborgen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

prop. 1983/84:40 36

Enkel
borgen innebär ett åtagande gentemot längivaren att svara för eventuell faktisk
förlust på lånet. Borgensmannens betalningsansvar inträder i princip försl
sedan det har konstaterats att låntagaren hell saknar utmätningsbara tillgångar
till täcking av lånefordringen. Det räcker således inte med att konstatera att
full betalning inte kan erhållas ur pantsäkerheten i fastigheten.

Proprieborgen
innebär etl åtagande att svara för lånet som för egen skuld. En sådan borgen
ger långivaren rätt att utkräva betalning av borgensmannen utan all
dessförinnan ha krävt låntagaren.

En
tredje form av borgen som tillämpas i samband med bl. a. län mol säkerhet i
fast egendom är s. k. fyllnadsborgen. Denna borgensform skiljer sig frän den
enkla borgen genom att borgensmannens betalningsansvar iriträder så snart
pantsäkerheten i fastigheten inte räcker till för att betala långivarens
fordran. Ett exempel på fyllnadsborgen är kommunal borgen för bostadslån till
småhus enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen (1974:946).

För egen del anser jag att
den kompletterande kommunala borgen det här är fråga om bör kunna utgöras av
fyllnadsborgen, dvs. ell åtagande från kommunen att täcka eventuella förluster
på lånet i den mån värdet på den pantsatta egendomen inte läcker lånefordran.
En sådan ordning är tillräcklig från kreditrisksynpunkt och säkrar dessutom att
institutet i första hand själv försöker driva in sina fordringar från
låntagarna.

1.2.4.3
Räntebidrag till underhäll m. m.

Arbetsgruppen
föreslär att ett särskilt statligt ränteslöd i form av ärliga räntebidrag
införs för gemensamt underhåll, reparationer och energibesparande åtgärder i hyres-
och bostadsrättshus. Syftet med räntebidraget är enligt arbetsgruppen alt
möjliggöra nödvändigt underhåll och samtidigt alt utjämna de skillnader i
skatteeffekter mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier som
uppstår om åtgärderna finansieras med lån.

Förslaget
innebär att särskilt ränlestöd skall lämnas till i första hand alla
allmännyttiga bostadsförelag och andra icke konventionellt beskattade
fastighetsägare med undanlag för egnahemsägare. Även konventionellt beskattade
ägare av hyreshus skall enligt förslaget kunna fä räntebidrag. I så fall .skall
dock deras rätt till direkta avdrag för kostnader för underhäll och
reparationer las bort vid inkomstbeskattningen och ersättas med ett ärligt
värdeminskningsavdrag. Förslaget innebär vidare att stödet kopplas till krav på
att åtgärder faktiskt skall genomföras. Bidraget skall motsvara hälften av en
på visst sätt beräknad räntekostnad för åtgärderna. Räntekostnaden skall
enligt förslaget beräknas med utgångspunkt i en schablonmässigt fastställd
kostnad för bidragsberättigande åtgärder.

Arbetsgruppens
förslag i denna del är enligt min mening ett viktigt led i strävandena alt
kraftigt stimulera investeringar i underhäll och reparationer. Vidare leder
förslaget till en rimlig ekonomisk rättvisa mellan olika upplätelseformer och fastighetsägarkategorier.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 37

Arbetsgruppens
förslag har också fått ett övervägande positivt mottagande bland
remissinstanserna. De invändningar och synpunkter som har framförts gäller i
stor utsträckning olika detaljer i den närmare utformningen av
bidragssystemet. Endast ett mindre antal remissinstanser avstyrker uttryckligen
förslaget. Det främsta skälet som därvid åberopas är att det principiellt sett
skulle vara fel att subventionera kostnader för underhåll. -Andra
remissinstanser har framhållit det önskvärda i att systemet utformas så att man
uppnår en kraftigare subvention i början av bidragstiden.

Med anledning av de två
sistnämnda synpunkterna vill jag påminna om all ett av syftena med det
räntebidrag som arbetsgruppen har föreslagit .är att utjämna vissa skillnader i
skatteeffekter mellan olika fastighetsägarkategorier, främst mellan å ena
sidan småhusägarna och å andra sidan ägare av flerbostadshus. Det är
otvivelaktigt så att en småhusägare genom att låna till åtgärder på huset
minskar sin taxerade inkomst och därmed också sin inkomstskatt. På grund av
skattesystemets nuvarande utformning blir det därför nödvändigt att arbeta med
riktade direktsubventioner om en neutralitet mellan upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier
skall skapas i fråga om kostnader för lånefinansierat underhåll. Syftet med
förslaget gör också att subventionsgraden bör vara densamma under hela
bidragstiden.

För egen del ansluter jag
mig till majoriteten bland remissinstanserna och förordar att räntebidrag med
den föreslagna principiella utformningen införs. Valet av modell betingas av
önskemålet all utjämna skillnader i skatteeffekter mellan olika upplätelseformer
och fastighetsägarkategorier. Bidraget bör därför lämnas till ägare av hyres-
eller bostadsrätlshus m.fl. men inte till egnahemsägare. Räntebidrag lill
konventionellt beskattade fastighetsägare bör bestämmas med hänsyn lill de
större möjligheter att utnyttja avdrag som dessa fastighetsägare har i
jämförelse med schablon-beskattade fastighetsägare. Detta innebär bl. a. att
ett något lägre räntebidrag bör lämnas till konventionellt beskattade
fastighetsägare. Bidragsändamålen bör vara gemensamt underhäll i bostadshus,
åtgärder mot olika byggnadstekniska brister i sädana hus samt förbättrad
energihushållning eller användning av andra energislag än olja vid uppvärmning
av husen.

Regeringen bör i övrigt få
svara för utformningen av de närmare reglerna för dessa räntebidrag. Jag vill
dock för sammanhangels skull ytteriigare beröra vissa frågor som har lagils upp
av remissinstanserna och som bör ligga inom regeringens kompetensområde.

En sådan fråga gäWer
förutsättningarna för räntebidrag. Flera remissinstanser har påpekat att
arbetsgruppens förslag är oklart när det gäller sambandet mellan län och
räntebidrag men har förutsatt alt räntebidraget inte kommer att göras beroende
av om län har tagils upp eller inte. För egen del anser jag alt frågan om samband
mellan räntebidrag och län måste bedömas med utgångspunkt i bidragsgivningens syfle.
Årskostnaden för olika åtgärder kan enligt min mening inte göras beroende av
den bidragssö-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 38

kändes ekonomiska ställning. Åven jag anser således att
det föreslagna räntebidraget bör lämnas utan krav på att den bidragssökande har
tagit upp ett lån för aktuella åtgärder.

Vidare föreslår arbetsgruppen all olika underhållsåtgärder
skall samordnas med varandra och med skäliga energisparåtgärder. Jag har i det
föregående vid min behandling av vissa frågor om besiktning ställt mig bakom
kravet på en sådan samordning som förutsättning för räntebidrag.

I fråga om bidragsunderlagets storlek föreslår
arbetsgruppen all bostadsstyrelsen inom ramen för angivna bidragsändamål bör
få precisera till vilka åtgärder och med vilka belopp samt under hur lång lid -
10 eller 20 år - som räntebidrag skall lämnas. Vissa remissinstanser har ansett
all bidragsunderlaget bör grundas på den faktiska kostnaden för åtgärderna. För
egen del vill jag framhålla att bidragsunderlaget måste fastställas pä ett
sådant sätt att det blir möjligt att genomföra även smäskaliga och varsamma
åtgärder. Dessulom bör systemet vara så avpassat att åtgärder som leder lill
låga framtida underhållskostnader kan genomföras. Dessa mål är både av
administrativa skäl och med hänsyn till den höga andelen egenre-giarbelen
enklast alt uppnå inom ramen för etl schablonsystem. Jag kommer således alt
föreslå regeringen att ränlebidragsunderiagets storlek beräknas på grundval av
kostnadsschabloner som fastställs av bostadssiyrelsen. I likhet med vad som f.
n. gäller för räntebidrag till energispariån bör bidrag lämnas till hela
bidragsunderlaget för alla kategorier av bidragsta-gare.

I fråga om räntebidragets storlek föreslår arbetsgruppen
bl. a. att räntebidraget bestäms på grundval av en beräknad ränta som är tre
procentenheter högre än det av riksbanken fastställda diskontot och att
räntesatsen fastställs för ett kalenderår i laget.

Flera remissinstanser har ansett att man inte bör binda
det föreslagna räntebidragels storlek till en annan generell räntenivå än den
som gäller för län från den opriorilerade delen av kreditmarknaden. Med hänsyn
till vad bl. a. riksbanken har anfört anser jag att räntebidraget bör baseras
pä stalslåneräntan under bidragets löptid. För att uppnå följsamhet mot räntan
på den oprioriterade kreditmarknaden bör dock ett tillägg få göras lill stalslåneräntan.
I dagsläget skulle tillägget uppgå lill 1,5 procentenheter, vilket innebär all
räntebidraget f. n. skulle beräknas till hälften av 12 plus 1,5% ränta, dvs.
till 6,75% ränta. Räntebidraget i det enskilda fallet bör sedan justeras med
hänsyn till ändrade räntor med samma intervall som normalt gäller för institutens
utlåning. Bostadsstyrelsen bör följa villkoren på marknaden och besluta om
intervall för räntejustering.

I likhet med arbetsgruppen anser jag att räntebidraget
skall minskas i relation lill en teoretisk amorteringsplan. Enligt min mening
talar administrativa skäl för att använda samma amorteringsplan som för
bostadslån till ombyggnad, dvs. annuiteter som utgår från en fast ränta på 8%.
Arbetsgruppens kostnadsberäkningar utgår också från en sådan amorteringsplan.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 39

I fråga om administration av bidragsgivningen föreslår
arbetsgruppen bl. a. att ansökningsförfarandet om möjligt bör begränsas till
ett tillfälle per år och avse fastighetsägarens samlade bestånd i en kommun. Dessulom
bör åtgärderna inte få påbörjas innan ansökan har getts in.

Flera
remissinstanser har kritiserat arbetsgruppens förslag om att begränsa antalet
tillfällen för ansökan om räntebidrag. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att
det är nödvändigt alt så långt som möjligt motverka en överbelastning av den
statliga räntebidragsadminislrationen. Detta får dock inte leda till rutiner
som är svåra alt förena med de villkor under vilka fastighetsförvaltningen
bedrivs. Mol denna bakgrund anser jag all de begränsningar i
ansökningsförfarandet som arbetsgruppen har föreslagit inte bör genomföras. Det
bör således inte finnas andra restriktioner i fråga om ansökningstidpunkter m. m.
än de som automatiskt följer av kravet på samordnade åtgärder.

Även
förslaget att åtgärderna inte får påbörjas innan ansökan om bidrag ges in har
mött invändningar. Bosladsstyrelsen önskar av kontrollskäl en regel som innebär
att åtgärderna inte får påbörjas innan kommunens förmedlingsorgan har
tillstyrkt ansökningen. Andra remissinstanser anser att arbetsgruppens förslag
i denna del inte bör genomföras. Jag delar bostadsstyrelsens uppfattning att
åtgärder för vilka räntebidrag söks i princip inte bör få påbörjas innan
myndigheterna - i detta fall förmedlingsorganel — har kunnat kontrollera
sökandens uppgifter. Jag vill i sammanhanget bl. a. påminna om vad jag har sagt
tidigare om kravet på samordnade åtgärder och besiktning. Samtidigt är jag
medveten om att en strikt tillämpning av en sådan regel som bostadsstyrelsen
förordar i ett inledningsskede kommer att hindra att nödvändiga åtgärder
genomförs. Med hänsyn till detta bör del under en övergångstid vara möjligt all
få räntebidrag även i fråga om åtgärder som har påbörjats innan ansökan har
behandlats av förmedlingsorganet. Jag avser all föreslå regeringen en
övergångslid till utgången av juni 1984. Ansökningar som ges in till
förmedlingsorganet under denna fid bör fä avse även åtgärder som redan har
påbörjats.

Med
anledning av att vissa remissinstanser har ifrågasatt arbetsgruppens förslag om
tidpunkten för utbetalning av räntebidrag vill jag också framhålla att det,
med den ordning somjag avser alt föreslå för ansökan om bidrag, blir naturligt
att räkna bidragstiden från dagen då de i bidragsbeslulel angivna åtgärderna
har genomförts och kontrollerals. Själva bidraget bör sedan betalas ut
halvårsvis i efterskott på lid som bosladsstyrelsen bestämmer.

Tidpunkten dä åtgärderna enligt bidragsbeslutet har
genomförts bör framgå av ett intyg. Arbetsgruppen föreslår all den
bidragssökandes revisor eller förmedlingsorganet skall vara behöriga att
intyga att åtgärderna har genomförts. I likhet med flera remissinstanser anser
jag alt förmedlingsorganet bör få denna uppgift.

Flera remissinstanser har beklagat att arbetsgruppen inte
har behandlat

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 40

frågan om hyresgästinflytande i samband med underhåll.
Utan att frångå min grundliiggande uppfattning alt utvecklingen av hyresgäslinflylandel
i första hand är en fråga för hyresmarknadens parter vill jag i detta sammanhang
redovisa min syn pä den ekonomiska informationen till hyresgästen i samband med
underhäll. Enligt min mening bör även staten sUmulera utvecklingen av hyresgäslinflylandet
i de fall man kan nå avsedda effekter med statliga åtgärder. Bestämmelserna för
boendemiljöbidrag har nyligen utformats med utgångspunkt i sådana överväganden.

En
grundläggande förutsättning för att hyresgäster, enskill eller gemensamt,
skall kunna få ett inflytande över underhållet är att fastighetsägaren kan
tillhandahålla en korrekt ekonomisk information om underhällssituationen.
Endast de fastighetsägare som känner till vilka åriiga underhållskostnader för
olika byggnadsdelar som hyresuttaget ger utrymme för kan beskriva de ekonomiska
konsekvenserna av en rätt för hyresgästerna alt beställa och alt avstå från underhåll.
Etl sådant hyresgästinflyiande kan inte komma till stånd om fastighetsägaren
endast gör en likvidiletsplane-ring av sitt underhåll. Enligt min mening är det
så angelägel alt förbättra den ekonomiska informationen om underhållet att
reglerna om räntebidrag för underhäll m. m. bör utformas så att de främjar
utvecklingen av en husvis budgetering och redovisning av kostnader och utgifter
för underhåll. Milt syfte är således att skapa bättre förutsättningar för ett
lokalt inflytande över bosladsområdesförvaltningen i dessa delar. Önskemål om
ekonomisk information lokalt inom olika bostadsområden bör fä styra
utvecklingen av inflytandet. Något obligatoriskt system är därför inte
eftersträvansvärt. En förutsättning för räntebidrag till underhåll m. m. bör
dock vara att en hyresgästorganisation med förhandlingsordning enligt
hyresförhandlingslagen (1978: 304) får rätt att ta del av nämnda ekonomiska
uppgifter om organisationen i förhandling begär detta. Om faslighets-ägaren
inte har tillgodosett hyresgästernas önskemål inom ett år efler avslutad
förhandling bör länsbostadsnämnden kunna återkalla ränlebi-dragsbesluiet såvitt
gäller återstående räntebidrag för underhäll m. m. för det aktuella huset eller
bostadsområdet. Jag utgår frän alt hyresmarknadens parter gemensatnl kan
överenskomma om redovisningen av den föreslagna informationen. Några
detaljerade anvisningar frän bidragsmyn-dighelerna bör således inte komma
ifråga.

Frågan om hyresgästinflytande behandlas f. n. av
bostadskommittén. De nu föreslagna bestämmelserna bör senare kunna omprövas mot
bakgrund av kommitténs förslag i dessa delar.

Jag vill i detta sammanhang också beröra några frågor som
har att göra med hidragsändamålen.

I fråga om underhåll bör enligt arbetsgruppen räntebidrag
lämnas till det underhåll som inte uteslutande berör en bostadslägenhet eller
en lokal, dvs. lill underhåll av ivättutrustning, hissar, gemensamma utrymmen,
fönster, fasader, balkonger, tak, m. m. Bostadsstyrelsen har efterlyst en

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 41

precisering av förslaget i fråga om gränsdragningen mellan
bosläder och lokaler. Styrelsen påpekar att det inte är uttalat om del
föreslagna räntebidraget skall lämnas också för lokaler. Styrelsen förutsätter
dock att endast. de utrymmen för vilka man i dag kan få räntebidrag vid om- och
nybyggnad skall omfattas av del föreslagna räntebidraget. Enligt min mening bör
inte lokaler subventioneras i detta sammanhang. Det föreslagna räntebidraget.
bör alltså komma i fråga endast för bostadsutrymmen. Vid beräkningen av
bidragsunderlaget när huset innehåller både bostäder och lokaler bör kostnaderna
för åtgärderna fördelas enligt samma principer som tillämpas när det gäller alt
fördela låneunderlaget för bostadslån på ett låneunderlag för bostäder och etl
för lokaler.

I fråga om reparationer och energisparande föreslär
arbetsgruppen i princip samma tillämpningsområde för del föi"eslagna
stödsystemet som för nuvarande tillfälliga reparalionslän och för nuvarande energisparslöd.
I fråga om åtgärder mot byggfel och byggskador innebär förslaget också att det
finansiella stödet permanentas och all räntekostnaderna sänks radikalt för
åtgärder i hyres- och bostadsrättshus. Jag har ingen erinran mot förslaget.
Räntebidrag bör således kunna lämnas för samma energispai'åtgärder och åtgärder
mot mögel-, röt-, fukt- eller korrosionsskador eller andra byggnadstekniska
brister i bostäder som man hittills har kunnat få lån för. Jag återkommer
senare till frågan om tilläggslån för sädana åtgärder. Jag vill dock redan nu
påpeka att tilläggslän för sådana åtgärder inte bör förutsätta att annat
statligt stöd lämnas lill åtgärden. Den som inte kan få eller som avstår från
räntebidrag för åtgärden bör således inte vara utesluten från möjligheten alt
få tilläggslån. Det innebär bl. a. alt även egnahemsägare bör kunna fä
tilläggslån för att åtgärda mögel-, röt- och fuktskador. Frågan om lilläggslån
bör alltså prövas oberoende av frågan om räntebidrag för samma åtgärd.

Arbetsgruppen föreslår också alt vissa av låneändamålen
enligt bosiads-finansieringsförordningen (1974:946) skall omfattas av det nya
systemet med räntebidrag. Enligt gruppen bör etl utbyggt syslem med räntebidrag
för relativt kortfristiga åtgärder i befintlig bebyggelse även föranleda vissa
ändringar i tillämpningsområdet för bostadslån till ombyggnad. Gruppen anför
att det finns ombyggnadsåtgärder som i dag finansieras med bostadslån för
ombyggnad som har ett så starkt samband med energisparålgärder eller underhåll
eller som i övrigt har sä kort varaktighet att de i stället bör omfattas av det
nu föreslagna finansieringssystemet. Åtgärder som f. n. finansieras med s.k. radonlån,
sophanteringslån och lån för ändrad lägenhetssammansättning i vissa fall bör
enligt gruppen föras över till det nya systemet.

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma fill
arbetsgruppens förslag i denna del, eftersom omläggningen innebär försämrade
finansieringsvillkor för de aktuella åtgärderna jämfört med nuvarande
förhållanden. För egen del anser jag aU kritiken i vissa delar är berättigad.
Jag kan t. ex. inte godta

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 42

att de finansiella villkoren försämras när det gäller
ombyggnad av vissa av miljonprogrammets bostadsområden. Detta blir följden av
arbetsgruppens förslag i fråga om ändrad lägenhetssammansällning. Jag delar
också remissinstansernas tveksamhet när det gäller ombyggnader av soprum. Med
hänsyn till bidragsminskningen under de första åren och lill åtgärdernas
bristande lönsamhet är det risk för att angelägna insatser på området inte
kommer lill stånd. Arbetsgruppens förslag i dessa delar anser jag således inte
bör genomföras.

Däremot avser jag att tillstyrka arbetsgruppens förslag i
fråga om åtgärder mot radon. Jag kommer senare att föreslå att även lilläggslån
skall kunna lämnas för sådana åtgärder.

1.2.4.4 Ändrade skatteregler i fråga om reparalionsavdrag m.
m.

I arbetsgruppens förslag om räntebidrag vid underhåll m. m.
ingår att enskilda hyreshusägare bör ges valfrihet mellan räntebidrag för
underhäll m. m. och ett omedelbart skattemässigt avdrag för kostnaderna för
reparationer och underhåll enligt 24§ 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370),
KL. Räntebidrag till enskilda ägare av hyreshus bör enligt arbetsgruppen lämnas
endast under förutsättning att rätlen till omedelbara avdrag slopas för
motsvarande kostnader för underhäll, reparationer och energisparålgärder.

Arbetsgruppens förslag i denna del innebär också all den
enskilde fastighetsägare som väljer räntebidrag i stället för
reparationsavdrag automatiskt får rätt all göra värdeminskningsavdrag för
underhållet, reparationerna och energisparälgärderna. Tillsammans med ett två
procentenheter lägre räntebidrag uppnås därmed enligt gruppen en rimlig kostnad
med hänsyn till effekterna av beskattningen av enskilda fastighetsägare jämfört
med övriga aktuella fastighetsägarkategorier, dvs. i första hand kommuner,
allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar. Enligt vad jag har
inhämtat har arbetsgruppen i sina beräkningar utgått från ett årligt värdeminskningsavdrag
på 1,5% av den kostnad som ligger till grund för beräkningen av räntebidraget.

Med hänsyn
till den kritik som har riktals mol förslaget bl.a. från Sveriges
fastighetsägareförbund och Näringslivels byggnadsdelegalion vill jag i detta
sammanhang utveckla skattefrågorna mer utföriigt.

Enligt 24 § I mom. KL inkomstbeskaltas enskilda ägare av
hyreshus efter s.k. konventionell metod. Till beskattning upptas skillnaden
mellan intäkter och kostnader för huset under del aktuella beskattningsåret.

Som intäkt av fastigheten räknas bl. a. hyresvärdet av
lägenhet ägaren själv disponerat saml hyra och annan avkastning frän
fastigheten. Hyresvärdet bestäms ined ledning av hyresförhållandena på orten.

Från intäkterna får avdrag göras för omkostnader. Därmed
avses i huvudsak omkostnader i egentlig rriening och värdeminskning.

Till omkostnader i egentlig mening räknas bl. a. kostnader
för reparation

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 43

och underhåll om de inte finansieras med statligt stöd,
löpande faslighets-omkostnader, l.ex. löner, försäkringar och
förbrukningsavgifter saml gäldräntor och lomträttsavgäld.

Med
reparation och underhåll menas en åtgärd som avhjälper en skada eller
försämring så alt byggnaden återställs i ursprungligt skick. Kostnader för
åtgärder därutöver räknas lill ny-, om- eller tillbyggnad och får inte dras av
med en gäng. Inte heller reparationskostnader som finansieras med statligt stöd
får dras av med en gång. Sådana kostnader dras av genom årliga
värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan reparation och ombyggnad kan vara svär
alt dra i det enskilda fallet. I praxis hänförs numera utbyte av bärande
byggnadsdelar till ombyggnad medan utbyte av andra byggnadsdelar i regel
hänförs lill reparation.

Reparalionsavdrag
får fördelas pä 3 år, om kostnaden inte understiger 6000 kr. Enligt lagen
(1960:63) om rätt till föriustutjämning vid taxering för inkomst kan dessulom
en förlust under ett är dras av under högst 6 därpå följande år. Aktiebolag och
ekonomiska föreningar kan fördela förluster på 10 är. Totalt kan alltså en
reparationskostnad utnyttjas för avdrag under sammanlagt 9 eller 13 är.

Avdrag för värdeminskning pä byggnad beräknas på
byggnadens anskaffningsvärde. I anskaffningsvärdet inräknas inte kostnader för
reparation och underhåll. Åriiga värdeminskningsavdrag får göras med 1,5% av
anskaffningsvärdet för stenhus och 1,75% av samma värde för trähus. Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om vissa andelshus.

Avdrag för värdeminskning på värmepannor, hissmaskinerier m.
m. får göras enligt särskild avskrivningsplan och med högre procentsats än för
byggnaden i övrigt. Avskrivningsunderlaget för byggnaden skall i sädana fall
minskas med värdet av den maskinella utrustning som skrivs av enligt särskild
plan.

Bl. a.
Sveriges fastighetsägareförbund har också ansett att kostnader för sådana
underhållsåtgärder som räntebidrag lämnas för under alla förhållanden borde få
avskrivas med högre procentsatser än vad som f. n. är möjligt. Underhåll m. m.
skulle med andra ord generellt få avskrivas enligt särskild avskrivningsplan.

För min del anser jag att fler faktorer kan tala för att
underhåll bör behandlas på ett annat sätt än vad som f. n. sker vid
inkomstbeskattning. Vissa åtgärder för vilka räntestöd till underhåll föreslås
lämnas kan redan nu avskrivas enligt särskild plan. Jag vill dock påpeka att
avskrivning av underhäll enligt särskild plan medför en omfattande förändring
av beskattningen, som inte bara skulle påverka beskattningen i samband med
underhåll utan också beskattningen i samband med ny- eller ombyggnad. Med
hänsyn dels till alt en så omfattande förändring bör övervägas i särskild
ordning, dels lill alt det räntestöd som jag har föreslagit är avvägt med
hänsyn till all kostnader för underhåll m. m. förutsätts avskrivas genom
normall värdeminskningsavdrag är jag inte nu beredd att godta remisskritiken i
denna del.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 44

Jag anser således att den konventionellt beskattade
fastighetsägarens möjlighet all vid inkomstbeskattningen få göra omedelbara reparalionsavdrag
bör slopas, om räntebidrag lämnas i enlighet med vad jag har förordat i del
föregående. Jag har i denna fråga samrått med chefen för finansdepartementet.
Förslaget förutsätter en ändring av kommunalskatlelagen. Jag återkommer till
den ändringen i specialmoliveringen.

I
anslutning lill del anförda vill jag även ta upp frågan om undanlag i vissa
fall frän de tidigare redovisade grunderna för beräkning av räntebidragets
storlek. Somjag har nämnt bör konventionellt beskattade fastighetsägare ges
ett något lägre räntebidrag än det som beviljas allmännyttiga bostadsföretag m.
fi. Det kan emellertid förekomma fall där den konventionellt beskattade
fastighetsägarens skatlemässiga situation väsentligt avviker från de i det
föregående angivna förutsättningarna. Jag tänker bl. a. på vissa
pensionsförsäkringsrörelser. Regeringen bör i sådana fall kunna medge att
räntebidraget får beräknas enligt samma regler som avses gälla för
allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar.

1.2.4.5 Konsolideringsfond för allmännyttiga
bostadsföretag

Vad jag har föreslagit i det föregående om finansiering av
det gemensamma underhållet m. m. innebär att kraven på avsättningar för
underhäll i praktiken minskas. Enligt arbetsgruppen aktualiserar detta frågan
om de allmännyttiga bostadsföretagens finansiella handlingsutrymme över huvud
tagel. Arbetsgruppen har ansett att det är ell allmänt intresse alt de
allmännyttiga förelagen har en tillräcklig soliditet för att bevara sin självständighet.
Eftersom ett finansiellt stöd till gemensamt underhåll inte bör leda till att
företagens soliditet försvagas föreslår arbetsgruppen att det som krav för
räntebidrag till berörda åtgärder bör gälla all allmännyttiga företag, förutom
grundkapital, vid utgången av år 1986 har en konsolideringsfond på minst 2% av
det fastighetskapital som företaget förvaltar. Minst 5 kr./m' bör årligen
avsättas lill fonden t.o.m. år 1986 om inte fondkravet har uppfyllts tidigare.

Arbetsgruppens
förslag tillstyrks av bl. a. kommunförbundet och SABO. Hyresgästernas
riksförbund avstyrker förslaget. Bostadsstyrelsen anför att kraven i
bostadsfinansieringsförordningen på grundkapital för allmännyttiga
bostadsföretag är svåra att kontrollera för länsbostadsnämnderna. Jag anser i
likhet med arbetsgruppen att del är av allmänt intresse att de allmännyttiga
bostadsföretagen har en tillräcklig soliditet för att bevara sin ekonomiska
handlingsfrihet. Den av gruppen förordade konsolideringsfonden kan enligt min
mening bli ett viktigt instrument för alt stärka eller bevara de allmännyttiga
bostadsföretagens ekonomiska handlingsutrymme. Jag förordar därför alt
arbetsgruppens förslag om konsolideringsfond genomförs. Del allmännyttiga
bostadsförelagets rätt till räntebidrag för underhäll m. m. bör således göras
beroende av att förelaget vid sidan av grundkapitalet inrättar en särskild
konsolideringsfond. Avsättningen till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 45

fonden bör ske i sådan takt alt den senast vid utgången av
år 1986 uppgår till de 2% av fastighetskapitalet som arbetsgruppen har
föreslagit. Första avsättning bör ske år 1984. I övrigt bör förelaget självt få
bestämma den årliga avsättningens storlek. Den ärliga avsättningen får dock
inte undersliga 5 kr./m" sä länge inte fondkravel är uppfyllt.

Enligt min mening torde fonderna endast i mycket begränsad
utsträckning behöva byggas upp med ökade hyresintäkter. I det stora flertalet
fall bör ett något minskat behov av föndering för underhåll väga upp behovet av
avsättningar lill en konsolideringsfond. Milt förslag förutsätter alltså inte
allmänt sett ett ökat hyresuttag.

I fråga om länsbostadsnämndernas kontroll av grundkapital
och konsolideringsfond i allmännyttiga bostadsföretag vill jag anföra
följande. Bostadsstyrelsen redovisar ett behov redan idag av att förbättra
kontrollen av grundkapitalets storlek. Enligt min mening bör samma ordning
gälla för kontroll både av grundkapital och av konsolideringsfond. Den bör
lämpligen ske så att bostadsföretagets revisorer årligen lill
länsbostadsnämnden intygar all fondkraven är uppfyllda. Enligt min mening
fyller en sådan ordning alla rimliga krav på enkelhet och säkerhet. Någon
ytterligare kontroll frän länsbostadsnämndernas sida är således inte påkallad.

1.2.4.6 Ytterligare om finansiering av energisparålgärder m.
m.

Till energisparålgärder lämnas i dag bostadslån enligt i
huvudsak samma villkor som vid ombyggnad. Räntebidrag lämnas dock inte om
åtgärderna avser småhus som bebos av låntagaren. Härutöver lämnas f. n etl
särskilt energibidrag lill förbättring av isolering i bjälklag och ytterväggar
samt för byten och komplettering till treglasfönster. Bidraget, som är en del
av de sysselsättningsslimulanser som beslutades hösten 1982 (prop. 1982/83:50
bil. 5 p. 6), motsvarar 15% av godkänd kostnad och lämnas i fråga om alla typer
av hus men förutsätter all arbetena utförs med arbetskraft som anvisas eller godkänns
av arbetsförmedlingen. Arbetena skall vidare vara i huvudsak avslutade före den
I juli 1984.

De förslag om finansiering av energisparåtgärder som jag
har redovisat tidigare ansluter nära till vad arbetsgruppen har förordat och
medför bl. a. att (•änlebidragen lill sådana åtgärder minskar något under de
första åren av bidragsliden. Arbetsgruppen framhåller att alla normalt
förekommande energisparåtgärder kan ulföras med rimlig lönsamhet även med den
föreslagna utformningen av räntebidragen. Energisparstimulanserna bör enligt
arbetsgruppen trots detta ökas i syfte att balansera de minskade räntebidragen.
Arbetsgruppen föreslår att en ordning med särskilda riktade energibidrag av
samma typ som de nuvarande tillfälliga bidragen införs som etl permanent inslag
i det statliga systemet för att främja energisparandel och att regeringen
utverkar riksdagens bemyndigande all fä närmare bestämma för vilka åtgärder och
med vilka belopp som bidrag skall lämnas. Bidragen bör enligt förslaget kunna
differentieras i fråga om både storlek och bi-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 46

dragsändamål och de bör kunna ändras alltefter vad som
påkallas av förhållandena. Den totala ramen för denna bidrägsgivning bör enligt
arbetsgruppen bestämmas lill 120 milj. kr. för vart och ett av budgetåren
1984/85-1986/87.

Jag delar arbetsgruppens syn på hur stödet bör byggas upp.
Ett stödsys-lem där regeringen kan besluta om riktade energibidrag som
komplement till de generella räntebidragsregler somjag har förordat i det
föregående är angeläget bl. a. för att det skall bli möjligt all snabbt och
fortlöpande kunna anpassa statens insatser inom området så att de stimulerar
åtgärder som behövs för alt utveckla svensk energiteknologi och dess
industriella tillämpning eller för att främja åtgärder som i övrigt är
angelägna från samhällsekonomiska utgångspunkter.

Somjag har nämnt har arbetsgruppens utgångspunkt varit att
bidragsstödet skall balansera de förändrade villkoren för räntebidrag. Det
innebär att energibidrag normalt bör lämnas endast till bostäder som upplåts
med hyres- eller bostadsrätt. Om det är motiverat av sysselsätlningsskäl bör
emellertid stödet tillfälligt kunna utvidgas med bidrag av samma typ som det
nuvarande stödet till vissa isoleringsåtgärder och då kunna avse även egnahem.

För alt bidragsgivningen skall bli ett sä effektivt
styrinstrument som möjligt bör regeringens handlingsutrymme vara stort, både
när det gäller till vilka mottagarkaiegorier, för vilka åtgärder och med vilka
belopp som stöd bör lämnas. Jag förordar i enlighet med arbetsgruppens förslag
att regeringen utverkar riksdagens bemyndigande att närmare bestämma om för
vilka ändamål och med vilka belopp som bidrag skall lämnas. I likhet med vad
som gäller inom dagens energilånesystem bör regeringen även i det nya systemet
kunna överlåta åt de myndigheter som regeringen bestämmer att besluta om
bidragsschabloner m. m.

Flera
remissinstanser har uttryckt oro för att de förändringar i stödet som
arbetsgruppen föreslår kan komma att inverka menligt pä möjligheterna att
fullfölja energisparandet pä avsett sätt. I likhet med arbetsgruppen har jag
funnit alt de slödvillkor och den ram för energibidrag som gruppen föreslår
totalt sett skulle, komma att medföra i huvudsak oförändrade subventioner,
jämfört med vad som gäller nu och vid en oförändrad omfattning av
verksamheten. Jag har emellertid funnit skäl att ta allvariigt pä de farhågor
som har framförts om riskerna för etl minskat energisparande. Vid bifall till
vad jag har förordat om riktade energibidrag avser jag att föreslå regeringen
att bidrag skall kunna lämnas med belopp som i medeltal svarar mot 20% av den
godkända kostnaden för de energisparålgärder -exkl. tillförselålgärder - till
vilka räntebidrag kan lämnas. Vid en till sin inriktning och omfallning
oförändrad efterfrågan på stöd jämfört med budgetåret 1982/83 medför detta att
bidragen till sådana energisparålgärder kommer att öka med ca 30 milj. kr. i
förhällande.till arbetsgruppens förslag. Bidragsandelén kommer vidare med denna
konstruktion på bi-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 47

dragsgivningen alt kunna hållas oförändrad också vid en
förändrad efterfrågan på stöd.

En betydande del av det nuvarande energisparstödet går lill
tillförselåtgärder av olika slag, bl. a. för övergäng lill nya och förnybara
energikällor och för konvertering till el eller fjärrvärme. Stöd till tillförselålgärder
lämnas i dag på flera olika vägar och med skiftande finansierings- och
subventionsvillkor. En ökad samordning av samhällets insatser på lillför-selområdet
är angelägen. Villkoren för det stöd till tillförselätgärder som f. n. lämnas
inom energisparstödels ram måste inordnas under en sammanhållen energipolitik.
Statsrådet Dahl avser all inom kort föreslå regeringen att förelägga riksdagen
en proposition om fortsalt stöd för åtgärder för att ersätta olja och för
investeringar inom energiområdet. Efler samråd med henne har jag funnit all ett
stödsystem med generella räntebidrag och särskilda riktade och differentierade
bidrag enligt vad jag nu har förordat ansluter väl till vad hon senare kommer
all föreslå. Statsrådet Dahl kommer att ta upp bl. a. frågan om storleken av
de riktade bidrag som avser energilillförselåtgärder.

Etl särskilt stöd i form av bostadslån med viss räntefrihel
lämnas i dag till egnahemsägare för övergång till vissa nya och förnybara
energikällor. Stödet avser i första hand värmepumpar och solvärmeanläggningar saml
sådana fastbränsleanläggningar som är avsedda för uppvärmningen av flera hus
eller grupper av hus. För flertalet av dessa anordningar har tekniken
emellertid nu nått en kraftigt ökad tillförlitlighet och utbredning. Efter
samråd med statsrådet Dahl har jag funnit alt dessa åtgärder bör, på samma sätt
som andra tillförselåtgärder, stödjas i första hand med sådana riktade bidrag
som jag har förordat i det föregående. Jag vill samtidigt erinra om att en
fortsatt teknikutveckling på detta område kan stödjas också genom utnyttjande
av de experimentbyggnadslån som är knutna lill energiforskningsprogrammel och
disponeras av statens råd för byggnadsforskning. Statsrådet Dahl kommer att
återkomma även till denna fråga.

Det
nuvarande temporära bidraget till sådana isoleringsåtgärder som i huvudsak
slutförs före den I juli 1984 bör löpa parallellt med det nu föreslagna riktade
energibidraget. Jag avser emellertid all föreslå regering-, en all del
sammanlagda bidraget i dessa fall maximeras lill 30%.av den godkända kostnaden.

För att understryka kommunernas ansvar för energisparandet
och för att trygga den opriorilerade långivningen till energisparande har
arbetsgruppen föreslagit all energibidrag inte bör lämnas i kommuner som
generellt motsätter sig att ställa kommunal borgen för lån till
energisparåtgärder.

Jag har tidigare redovisat min syn på hur kommunal borgen
bör ställas för lån lill underhåll m.m. pä den opriorilerade kreditmarknaden
och vilken ordning i övrigt som bör gälla beträffande säkerheten för sädana lån
för all begränsa både administrativa kostnader och kreditrisker för kommunerna.
För att ytterligare trygga denna långivning förordar jag att del till

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 48

den riktade energibidragsgivningen kopplas ett krav pä
kommunala borgensåtaganden. Kravet bör innebära att energibidrag
överhuvudlaget inte lämnas i de kommuner som i fråga om nyssnämnda lån fattar
principbeslut som innebär alt viss eller vissa fastighetsägarkategorier eller
visst eller vissa läneändamäl skall vägras kommunal borgen. Kravet bör givelvis
utformas sä all kommunens rätt att göra en vanlig kreditriskprövning i det
särskilda fallet inte inskränks. Länsbostadsnämnden bör hålla nära kontakt med
kommunerna för att underlätta alt borgensverksamhelen löper smidigt och för alt
underrätta sig om all denna förutsättning för energibidragsgivningen är
uppfylld.

Jag vill i sammanhanget även ta upp vissa frågor rörande beslutsdelege-ring
m.m.

Arbetsgruppen
föreslår att de nya energibidragen till hyres- och bostadsrättshus skall
beviljas av länsbostadsnämnden medan bidrag till egnahem skall beviljas av
kommunernas förmedlingsorgan. Jag behandlar i detta sammanhang även
arbetsgruppens förslag om alt de kommuner, som inom ramen för en
försöksverksamhet beslutar om energispariån, skall fä bevilja räntebidrag till
underhåll m. m. Den pågående försöksverksamheten med kommunal beslutanderätt i
fråga om lån för energibesparande åtgärder omfattar f. n. Stockholms,
Göteborgs, Malmö, Helsingborgs och Botkyrka kommuner.

Bakgrunden
till försöksverksamheten är i första hand önskemålet att åstadkomma en snabb
beslutsprocess i nära kontakt med dem som söker lån.

Enligt min
mening bör beslutsordningen i olika läne- och bidragsärenden utformas så enkelt
och konsekvent som det är möjligt. Den enskilde måste kunna få en samlad
information i varje låne- och bidragsärende. I de fall där en åtgärd berättigar
lill både energibidrag och räntebidrag bör enligt min mening länsbostadsnämnden
fatta beslut i ärendet. Denna ordning bör också gälla när energibidrag
kombineras med bostadslån.

För
egnahemsägare samt sädana enskilda ägare av hyreshus som söker energibidrag
ulan samband med räntebidrag bör enligt min mening kommunernas
förmedlingsorgan kunna besluta om bidraget, av samma skäl som motiverar den
försöksverksamhet som pågår f. n.

De
kommuner som deltar i den nämnda försöksverksamheten bör i enlighet med
arbetsgruppens förslag även fä besluta om räntebidrag lill underhåll m.m. En
sådan ordning leder till administrativ avlastning av länsbostadsnämnderna i
storstadsområdena.

I fråga om
övriga förutsättningar för den kommunala beslutanderätten kommer jag senare att
föreslå regeringen att fastställa bestämmelser efler mönster i förordningen
(1983:80) om försöksverksamhet med kommunal beslutanderätt i fråga om statligt
stöd för energibesparande åtgärder.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 49

1.2.4.7 Ändrade regler i fråga om bostadslån för ombyggnad

Arbetsgruppen anser med hänsyn lill de föreslagna
finansieringsmöjligheterna för underhåll m. m. alt bostadslån framdeles inte
bör lämnas för ombyggnad av bostäder som är 30 år eller yngre. Samtidigt har
gruppen föreslagit att undantag från 30-ärsregeln görs för ombyggnad av hus med
lägenheter som inte har lägsta godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen
(1973:531), för ombyggnad av bostäder lill lokaler, för tillbyggnad av småhus
i vissa fall och för installation av hissar. Jag vill i sammanhanget nämna all
tillbyggnad av flerbosiadshus i regel faller under nybyggnadsreglerna. 30-årsgränsen
saknar därför betydelse i detta fall.

Arbetsgruppens förslag avser att dra en gräns mellan å ena
sidan det föreslagna finansieringsstödet till underhäll, reparationer och
energisparande och å andra sidan bostadslån för ombyggnad med tillhörande
räntebidrag. Enligt arbetsgruppen bör tills vidare gälla att läneunderiaget
vid ombyggnad skall fä täcka även kostnader för åtgärder lill vilka eljest
räntebidrag för underhåll m.m. hade kunnat lämnas. De båda finansieringsformerna
skall alltså inte kunna kombineras.

Gruppens förslag har i huvudsak godtagits av
remissinstanserna.

Även jag
godtar i huvudsak arbetsgruppens förslag till gränsdragning. Vissa
preciseringar kan dock behöva göras. En genomgripande ombyggnad bör sålunda
likställas med nybyggnad vid bedömningen av byggnadens ålder. Vidare bör
gränsen dras så ätt separata underhållsåtgärder i äldre hus inte skall kunna
finansieras med bostadslån. En åtgärd som har finansierats med bostadslån för
ombyggnad skall således inte ånyo kunna finansieras med bostadslån så länge
som det finns en återstående låneskuld för den ursprungliga åtgärden. På
motsvarande sätt bör inte heller bostadslån för ombyggnad lämnas för åtgärder
för vilka fastighetsägaren uppbär det särskilda räntebidraget för underhäll m.m.
Ombyggnadskostnader som direkt föranleds av en tillbyggnad bör belånas pä samma
sätt som tillbyggnaden. Lånemyndigheternas prövning av sädana kostnader måste
dock ske restriktivt.

Flera remissinstanser understryker behovet av ytterligare
undantag från 30-ärsregeln. Några remissinstanser har särskilt pekat på de
svårigheter en strikt tillämpning av 30-ärsregeln skulle ge upphov lill när del
gäller att genomföra mer omfattande ombyggnadsätgärder vid etl samlat
tillfälle. Det kan l.ex. bli nödvändigt pä grund av byggnadsiekniska brister,
särskilda sociala hänsyn eller därför att fastigheten ingår i ett förnyelseomräde
med bebyggelse av varierande ålder. För egen del anser jag att undantagen från 30-årsregeln
bör vara så få som möjligt. De undanlag som arbetsgruppen föreslär är enligt
min mening väl motiverade. Som jag har framhållit tidigare bör dock undantag
göras även för åtgärder som avser en förbättrad avfallshantering.

Redan nu bör det också öppnas vissa möjligheter att ge
från allmän synpunkt särskilt angelägna förnyelseprojekt stöd inom ramen förbostads- 4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
40. Bilaga 9

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 50

finansieringssystemet. 1 likhet med bl. a. Riksbyggen
anser jag att del bör finnas en möjlighet alt med slöd av bostadslän förbättra
de områden som byggdes under 1960- och 1970-talen. Undanlag från 30- årsregeln
bör således kunna göras om åtgärderna behövs på grund av de sociala förhållandena
i området eller avser ett område med mänga outhyrda lägenheter. I det följande
kommer jag också att föreslå att tilläggslån skall kunna lämnas för ändrad lägenhelssammansältning
i sädana områden. Det är inte uteslutet att det finns ytterligare fall där
undanlag från 30-årsregeln bör komma i fråga. Bl. a. kan detta tänkas gälla
större sammanhållna sanerings- och förnyelseprojekt. Några generella regler om
sädana undantag bör dock inte fastställas bl. a. pä grund av att undantagen bör
bedömas restriktivt. Jag förordar i stället att regeringen ges möjlighet att
efter prövning i varje särskilt fall medge ytteriigare undantag från 30-årsregeln.

I fråga om
bostadslån har arbetsgruppen vidare föreslagit att kravet på en väsentlig
ökning av bostadsvärdet skall tillämpas mer generöst än hittills. Förutom vad
som gäller f. n. anser gruppen att kravet bör kunna tillgodoses även genom
förbättringar av hus som i teknisk mening redan är moderna.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva till
förslaget. Några har dock anfört att kravet på väsentlig ökning av
bostadsvärdet är oklart till sin innebörd och att antalet fall där detta krav
rimligtvis alltjämt kan anses ha en praktisk innebörd snabbt minskar. Bosladsstyrelsen
har-föreslagit att kravet ersätts med etl krav om att fastigheten genom
ombyggnaden uppnår långsiktigt godtagbara egenskaper, en formulering som har
hämtats från arbetsgruppens förslag till ändringar i byggnadsstadgan. Kravet,
som enligt styrelsen inte motverkar ombyggnader i etapper, bör prövas av kommunen.

För min
del vill jag anföra följande. Kravet pä väsentlig ökning av bostadsvärdet i sin
traditionella innebörd kommer i framtiden all begränsa ombyggnadslängivningen
alltför mycket. Det beror på att de projekt som rimligen kan uppfylla kravet
snabbi blir allt färre. Det är därför nödvändigt att ändra förutsättningarna
för ombyggnadslängivningen så alt den inte i huvudsak blir förbehållen endast
de fall där åtgärder behövs för alt lägenheterna skall uppnå lägsta godtagbara
standard. Samtidigt delar jag uppfattningen att del nuvarande begreppet
väsentlig ökning av bosladsvärdel är oklart och att det vore önskvärt med en
mera konkret beskrivning av de situationer och fall när lån bör lämnas. Det är
dock svårt i praktiken att på ett uttömmande sätt beskriva de fall som skall
komma i fråga för lån. Det är nödvändigt att överlämna avgörandet i
detaljfrågor till tillämpningen.

Bostadsslyrelsens förslag att ersätta den nuvarande
förutsättningen om väsentlig ökning av bostadsvärdet med etl krav på husets
tekniska standard efler genomförd ombyggnad innebär, om det genomfördes, inte
bara en markering av en mera generös tillämpning utan också långtgående
ändringar av förutsättningarna för ombyggnadslån. Jag är inte nu beredd att
tillstyrka förslaget.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 51

Mot
bakgrund av vad jag har anfört ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag om
hur tillämpningsområdet för ombyggnadslån bör vidgas. För att markera
utvidgningen bör i stället för kravet pä väsentlig ökning av bosladsvärdel
uppställas etl krav pä att åtgärder skall medföra en väsentlig förbättring av
bostadens tekniska eller funktionella kvalitet. Detta begrepp bör täcka dels de
åtgärder som ligger i begreppet väsentlig ökning av bostadsvärdet, dels vissa
mindre genomgripande förbättringar i byggnader som redan har modern standard.
Det bör även avse miljöåtgärder. Termen bostad bör alltså tolkas i vid mening
och kunna avse hela boendemiljön. Innebörden av det nya kravet bör inte nu
preciseras närmare men bör kunna uppfyllas genom t. ex. ändrad
lägenhetsfördelning, byte av rörstammar, gårdssaneringar eller tillgänglighetsskapande
åtgärder.

Arbetsgruppens
övriga förslag i fråga om tillämpningsområdet för ombyggnadslån innebär alt
bostadslån för ombyggnad bör lämnas för grundförstärkningsålgärder även i det
fall de utförs utan samband med andra ombyggnadsåtgärder. Grunderna för
bostadslån till standardhöjande handikappanpassning i individuella fall saml lill
åtgärder för all förbättra boendemiljöer bör vara oförändrade, dvs. bostadslån
och räntebidrag bör lämnas om särskilt bidrag har beviljats för åtgärden.
Möjligheten att fä bostadslån för boendemiljöåtgärder utan samband med
boendemiljöbidrag bör upphöra. Remissinstanserna har lämnat förslagen ulan
erinran. Jag förordar att tillämpningsområdet för bostadslån i dessa delar
bestäms i enlighet med arbetsgruppens förslag.

Arbetsgruppen
har i sammanhanget också tagit upp frågan om belåning av det s. k.
ingångsvärdet vid ombyggnad.

Under
vissa förulsällningar får markkostnader f. n. ingå i låne- eller
bidragsunderlaget för flerbostadshus med ett schablonbelopp motsvarande 40% av
ombyggnadskostnaden, dock högst summan av de belopp för tomt- och grundberedningskoslnader
och lägeslillägg som skulle ha godtagits vid nybyggnad.

Arbetsgruppen
föreslår att låne- eller bidragsunderlaget skall beräknas till 25% av ombyggnadskoslnaden
och begränsas, förutom av gällande maximiregel, även av köpeskillingens
storlek. Arbetsgruppen föreslår vidare att län och räntebidrag till
ingångsvärdet bör kunna lämnas för småhus som upplåts med hyresrätt eller bostadsrätt.

Endast
etl fåtal remissinstanser har berört förslaget. Flertalet av dessa är positiva
till det. Bostadssiyrelsen, som tillstyrker arbetsgruppens förslag med
undantag för den nya maximiregeln, anser därutöver att i den godkända
ombyggnadskostnaden även bör inräknas vissa kostnader som vid nybyggnad skall
täckas av beloppet för tomt och grundberedning, t. ex. vissa kostnader för grundförstärkhing.

Jag
godtar i huvudsak arbetsgruppens förslag och förordar alt det genomförs med
följande avvikelse. I likhet med bostadssiyrelsen motsätter jag mig den
föreslagna ytterligare maximeringen av ingångsvärdet till kö-.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 52

peskillingen. En sådan maximering har normalt inte något
självständigt värde och skulle därför endast innebära en onödig administrativ
komplikation. Milt förslag är således att ingängsvärdebeläningen bör gälla
även vid ombyggnad av småhus som upplåts med bostadsrätt eller som hyrs ut
yrkesmässigt saml all schablonbeloppet för ingångsvärdet bör motsvara 25% av
låneunderlaget för ombyggnaden, dock högst de belopp för tomt-och grundberedningskoslnader
och lägeslillägg som skulle ha godtagits vid nybyggnad.

Bostadsslyrelsens förslag om alt få räkna in vissa
kostnader för grundförstärkning i den godkända ombyggnadskoslnaden vid
beräkning av ingångsvärdet anser jag har tillgodosetls redan genom mitt
tidigare förslag om all bostadslån skall få lämnas även för grundförstärkningsålgärder.
Härigenom kommer kostnader för sädana åtgärder i förekommande fall att ingå i läneunderiaget
och därmed också bli beaktade då ingängsvärdebe-loppel skall bestämmas.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang la upp en fråga
som gäller säkerheten för bostadslån till ombyggnad i fall där ombyggnaden
avser hus på ofri grund. Allmänt gäller alt säkerhet för bostadslån skall
ställas i form av panträtt i fastigheten eller tomträtten. Vissa låntagare,
bl.a. allmännyttiga bostadsföretag och landstingskommunala bostadsföretag, kan
dock även få ställa kommunal borgen som säkerhet. Också i fråga om småhus som
skall bebos av låntagaren kan kommunal borgen vara säkerhet för bostadslånet.

Fråga har uppkommit om möjligheten att ställa alternativ
säkerhet bör öppnas även för vissa andra låntagarkategorier. Bakgrunden till
frågan är bl. a. problemen med säkerhet för ombyggnadslån i fråga om bostadshus
på arrenderad mark på Djurgården i Stockholm i de fall marken tillhör Kungl. Djurgårdsförvaltningen.
Enligt vad jag har erfarit kan panträtt inte upplåtas i fråga om denna mark.

Frågan om alternativ säkerhet för bostadslån i fråga om
hus som slår på mark som upplåts med arrende har flera gånger behandlats av
riksdagen. Senast detta skedde var år 1980 (prop. 1979/80:100 bil. 16, CU 22, rskr
240). Dåvarande chefen för bostadsdepartementet ansåg inte alt del fanns skäl
att ändra bestämmelserna. Vad departementschefen anförde lämnades utan erinran
av riksdagen.

För egen del anser jag att bl. a. administrativa skäl
talar för att antalet former för lånesäkerhet bör vara så litet som möjligt.
Samtidigt är det angeläget att kravet på godtagbar säkerhet för bostadslånet
inte utformas på ett sådant sätt att det hindrar önskvärda ombyggnader. Det
sker idag i de fall huset står på mark som tillhör staten eller kyrkan och som
inte är upplåten med tomträtt. Enligt min mening bör länsbostadsnämnderna i
dessa fall få godta annan säkerhet än panträtt i fastigheten i enlighet med
föreskrifter av bostadsstyrelsen. Kommunal borgen bör dock inte vara del enda
alternativet. Jag förordar således all länemyndighelerna ges möjlighet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 53

att godta annan säkerhet i fråga om bostadslån för
ombyggnad, om lånet avser hus pä mark som tillhör staten eller svenska kyrkan
och marken inte är upplåten med tomträtt.

1.2.4.8 Finansiering av åtgärder som inte kan förräntas i
sin helhet

F. n. används olika metoder för alt finansiera åtgärder
och anordningar som inte kan förräntas i sin helhet. Exempel på olika lösningar
är finansieringen av ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
åtgärder mot radon och nya och förnybara energikällor.

Arbetsgruppen
föreslår ett enhetligt system med filläggslån för att finansiera åtgärder och
anordningar som inte kan förräntas i sin helhet. Systemet förutsätter som jag
redan har berört inte kompletterande statliga lån för samtliga låneändamål.
Tilläggslån skall kunna lämnas till alla upplätelseformer och fastighetsägarkategorier.
Tilläggslån bör dock lämnas endast för bostäder. Härutöver innebär förslaget i
korthet följande. Etl särskilt statligt ränte- och amorteringsfritt län bör
lämnas för sädana kostnader som inte kan förräntas om kostnaden finansieras pä
vanliga villkor. Vad som inte går att förränta bör bestämmas med ledning av
faslighetens beräknade avkastning efter genomförda åtgärder eller efter en jämförelse
mellan å ena sidan kostnaderna för lån till åtgärden och övriga lån i
fasligheten och å andra sidan en beräknad lånekostnad för likvärdiga
bostadslägenheter på orten som upplåts med hyresrätt. Vilket av de tvä
alternativen som bör komma ifråga skall bero på om del gäller en ombyggnad med
stöd av bostadslån eller en annan investering. I del förra fallet bör dessulom ombyggnadslåneunderlaget
få höjas utöver del beräknade ny-byggnadsläneunderlagel för huset i ombyggt
skick, om fastighetens beräknade avkastning medger det. Löptiden för det ränte-
och amorleringsfria lånet bör bestämmas så att del i princip motsvarar
åtgärdens beräknade livslängd. Ränte- och amorteringsfrihelen bör omprövas vari
femte år. Länebelopp som inte kan återbetalas inom lånets löptid bör efterges i
princip genom all amorleringsbelopp som enligt annuiletssystemet avser tid då
lånet är ränte- och amorteringsfritt efterskänks. I del fall all det är
uppenbart alt lånet inte kommer alt kunna förräntas under löptiden bör lånet
kunna efterskänkas tidigare. Även vid försäljning av huset eller om nya län
upptas mol säkerhet i fasligheten med sämre förmånsrätt än säkerheten för
statslånet bör ränte- och amorteringsfriheten omprövas.

Arbetsgruppens förslag att vid sidan av räntebidrag för
underhäll m. m. och bostadslån för ombyggnad skapa etl enhetligt syslem med
statliga tilläggslän för vissa särskilt angivna ändamål har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Remissinstansernas
invändningar avser i första hand olika detaljer i den föreslagna utformningen
av systemet. Jag förordar därför att arbetsgruppens förslag om tilläggslän
genomförs med följande avvikelser och tillägg.

Flera remissinstanser har funnit att arbetsgruppens
förslag lill grunder

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 54

för
beräkning av vad fastigheten kan förränta är svårförståeliga. Särskilt gäller
det förslaget all beräkningen i vissa fall skall grundas på en jämförelse
mellan den faktiska belåningen och den genomsnittliga belåningen för en
jämförbar hyreslägenhet i orten. Jag delar remissinstansernas uppfattning i
denna del. Enligt vad jag har erfarit avsåg arbetsgruppen all de skilda grunder
som i dag gäller för all bestämma vad som inte går att förränta i olika fall
skulle bestå även framdeles. För egen del anser jag att önskemålet om etl
enhetligt system för lilläggslån även bör,gälla grunderna för att beräkna vad
som går att förränta. Grunderna för beräkningen bör i normalr fallet följa vad
som f. n. gäller i fråga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Jag
förordar således att frågan om vad som går att förränta skall bedömas med
utgångspunkt i bruksvärdet eller, om tilläggslånel avser ell småhus som bebos
av låntagaren, det beräknade värdet av huset i ombyggt skick. Del bör ankomma
på bostadsstyrelsen att precisera beräkningsmetoderna.

Tilläggslånet
bör i princip kunna lämnas till skillnaden mellan skäliga investeringskostnader
och den kostnad som kan förräntas på normala villkor. Beträffande ombyggnad av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är dock den samlade långivningen f. n.
maximerad lill i princip 200% äv ell nybyggnadslåneunderlag. Arbetsgruppen har
anfört att det kan finnas anledning att överväga en maximering också för andra
ombyggnader som bör komma i fråga för tilläggslän. Jag delar gruppens
uppfattning. I systemet bör ingå vissa maximeringar för att motverka
samhällsekonomiskt omotiverade investeringar. I fråga om lilläggslån för
ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse bör nuvarande maximering
kunna bestå. För övriga särskilda låneändamål bör en enhetlig maximeringsregel
skapas. Arbetsgruppen har inte framlagt något konkret förslag till utformning
av en sådan regel. Det bör ankomma på regeringen att fastställa en övre
lånegräns för övriga särskilda låneändamål. Inom denna länegräns bör
tilläggslån för sådana låneändamål, kunna lämnas med ett belopp som motsvarar
den del av godkänd kostnad för åtgärderna som inte kan förräntas. Regeln bör
vara densamma för samtliga upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier.

Några
remissinstanser, bl. a. bosladsstyrelsen, har påpekat all arbetsgruppens
förslag om automatisk omprövning av ränte- och amorteringsfriheten för
tilläggslånet vart femte är under länets löptid medför en rad administrativa
problem. Styrelsen har föreslagit ett system som innebär all ränte- och
amorteringsfriheten upphör efler fem är. dock med möjlighet för myndigheterna
att på ansökan av låntagaren medge ytterligare ränte- och amorleringsfrihet.

Jag
har stor förståelse för styrelsens argumentering i denna fråga. Myndigheternas
adminislration bör förenklas så långt del är möjligt. I flertalet fall är en
enkel adminislration också till fördel för den enskilde. Styrelsens förslag har
klara administrativa fördelar jämfört med arbetsgruppens för-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 55

slag. Samtidigt innebär emellertid styrelsens förslag att
bedömningen av om förutsättningarna för fortsatt ränte- och amorteringsfrihet
föreligger i första hand måste göras av låntagaren. Initiativet till en
omprövning av ränte- och amorteringsfriheten ligger i styrelsens förslag hos
låntagaren och i arbetsgruppens förslag hos lånemyndigheten. Det ligger i
sakens natur att många låntagare kan ha svårt att själva göra en sådan
bedömning. Risken för olika typer av misstag blir större med den av styrelsen
föreslagna ordningen än den ordning som arbetsgruppen har föreslagit. Gruppens
förslag garanterar en mera sakkunnig bedömning frän början. Även om
administrativa skäl talar för styrelsens förslag har jag för egen del funnit
att arbetsgruppens förslag bör genomföras. Jag förordar därför att reglerna för
omprövning av ränte- och amorteringsfrihelen utformas så alt del ankommer
direkt på länemyndighelerna att bevaka och ompröva länevillkoren vid utgången
av varje femårsperiod. Jag vill samtidigt understryka att låntagaren
naturligtvis måste tillhandahålla myndigheten de uppgifter som myndigheten
behöver för en sådan prövning.

Förutom de
ändamål som f. n. finansieras med tilläggslån eller motsvarande - dvs.
ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, nya och förnybara lokala
energikällor och åtgärder mot radon - föreslår arbetsgruppen att följande
typer av åtgärder skall omfattas av tilläggslånesyste-met:

-
Åtgärder för
att avhjälpa byggfel och byggskador (t. ex. mer omfattande röt-, mögel-, fukt-
eller korrosionsskador) pä bostadshus som är yngre än 30 är.

-
Åtgärder som
medför ändrad lägenhetssammansällning i flerbostadshus som är yngre än 30 år,
under förutsättning att kostnaderna för outhyrda lägenheter i huset är
betydande och kan förmodas bestå under en längre tid. Som ytterligare
förutsättning skall gälla att ändringen kan antas minska dessa kostnader.

-
Åtgärder i
syfte att förstärka grunden på kulturhistoriskt värdefulla bostadshus eller
bostadshus som ingår i en kulturhistoriskt värdefull miljö.

Arbetsgruppens
urval av låneändamål har allmänt godtagils av remissinstanserna. Jag har i del
föregående förordat alt del särskilda slöd till nya och förnybara energikällor
i småhus som lämnas i form av räntefrihet för viss del av bostadslånet skall
ersättas av riktade bidrag (avsnitt 1.2.4.6). Tilläggslän bör därför inte komma
i fråga för dessa ändamål. Jag föreslår att ändamålen för tilläggslängivningen,
med detta undantag, fastställs i enlighet med arbetsgruppens förslag. Samtidigt
vill jag påminna om vad arbetsgruppen har anfört om att tilläggslångivningen
bör utmärkas av en betydande flexibilitet. Låneändamål som blir inaktuella bör
kunna avvecklas och nya låneändamål bör kunna tillföras ulan att systemet som
sådant påverkas.

Åtgärder för att avhjälpa i första hand byggfel eller byggskador
kan

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 56

omfattas av garanti- eller försäkringsåtaganden. I de fall
sådana åtaganden leder till tvister föreslår arbetsgruppen all lilläggslån
skall kunna lämnas för att avhjälpa bristen om lånesökanden förbinder sig att
vidta åtgärder för att få ersättningsfrågan prövad och all återbetala lånet hell
eller delvis om och när ersättning betalas ut.

Remissinstanserna har inte invänt mol arbetsgruppens
förslag. Jag förordar att gruppens förslag genomförs.

För alt kunna överblicka de slalsfinansiella
konsekvenserna av den föreslagna tilläggslångivningen föreslär arbetsgruppen
att varje läneändamäl rambegränsas för sig. För egen del vill jag anföra
följande.

Några ramar för den långivning som i dag avser åtgärder mol
radon finns inte. Enligt min mening måste långivningen för della ändamål fä
svara mot efterfrågan vid varje tidpunkt. Tilläggslån för åtgärder mot radon
bör därför tills vidare inte rambegränsas.

Tilläggslän för övriga i det föregående angivna
låneändamål bör däremot rambegränsas. Till skillnad från arbetsgruppen föreslär
jag emellertid all en gemensam ram fastställs för beslut om lån till övriga ålgärdslyper
med undantag för ombyggnader av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse.
Ramen bör fastställas till 60 milj. kr. för år 1984 och preliminärt till samma
belopp för år 1985.

Regeringen bör begära riksdagens bemyndigande all vidga
ramen för är 1984 om del behövs av sysselsätlningsskäl.

För den långivning som avser ombyggnad av kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse finns del redan en särskild rambegränsning i form
av en s.k. tillstyrkanderam. I huvudsak bör della ramsyslem användas även i
fortsättningen. Till frågan om ramen avser.jag all återkomma vid min anmälan
till budgetpropositionen för budgelårel 1984/85.

1.2.4.9 Statsbidrag i samband med vissa tillgänglighetsskapande
åtgärder

I avvaktan på bostadskommitténs förslag om lillgänglighelsfrägor
föreslår arbetsgruppen ett tillfälligt statligt bidragsstöd för tillgänglighetsskapande
åtgärder på 100 milj. kr. under vart och ett av åren 1984-1986. Arbetsgruppen
föreslår att stödet utformas enligt följande.

Bidrag bör i första hand lämnas till installationer av
hissar och andra lyftanordningar och i andra hand för andra tillgänglighetsskapande
åtgärder i eller i omedelbar anslutning lill bostadshus. Prioritet bör ges åt
kommuner som har upprättat planer för tillgängligheten.

Bidrag bör lämnas främst för installationer i irevåningshus.
I speciella fall bör slöd kunna ges lill installationer även i fyraväningshus.

Bidrag bör lämnas bara under förutsättning alt kommunen
bidrar med minst 20% av den kostnad för åtgärden som kommunen uppger i sin
ansökan.

Bidrag bör lämnas med etl belopp som motsvarar högst 30%
av den uppgivna kostnaden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 57

Bidraget skall enligt förslaget fördelas av
bostadsstyrelsen efter ansökan frän kommunen. I övrigt ankommer del på kommunen
alt bestämma för vilka åtgärder som bidrag skall lämnas.

Förslaget
all införa ett särskilt bidragsstöd till installation av hissar m.m. har
godtagils av flertalet remissinstanser. Flera har dock ställt sig tveksamma lill
kravet på kommunall bidrag. En uppfattning är att det är staten som har
ansvaret för all tillgänglighetsskapande åtgärder genomförs i den omfattning
som krävs och alt staten inte bör skjuta över delar av detta ansvar på
kommunerna. En annan uppfattning är att kravet på kommunerna kan leda till svårigheter
i de fall kommunen inte anser sig ha ekonomiska möjligheter att bidra i den
omfattning som förslaget förutsätter. Några har ansett att staten skall lämna
bidrag till hela installationskostnaden.

När det gäller kommunens ekonomiska ansvar för finansieringen
anför arbetsgruppen bl. a. att ett visst kommunalt bidrag till åtgärder för att
öka tillgängligheten är motiverat med hänsyn till de besparingar som kommunen
kan göra när tillgängligheten ökar. Jag delar gruppens uppfattning. Vidare
måste man i sammanhanget la hänsyn till att en hissinstallalion ökar
lägenheternas bruksvärde. Jag har inte heller kunnat finna all det med hänsyn
till framförda synpunkter om kostnaderna för all installera hiss bör föreslås
en högre total bidragsnivå än 50% av kostnaden för åtgärden.

Prisbildningen
pä hissar m.m. faller inom ramen för den kontinuerliga prisövervakning som
bedrivs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt vad jag har inhämtat kommer
pris- och karlellnämnden så långt möjligt att bevaka all bidraget inte medför
högre hisspriser.

Med hänsyn lill det anförda förordar jag att ett statligt
bidragsstöd för vissa tillgänglighetsskapande åtgärder införs i enlighet med
arbetsgruppens förslag. Till frågan om medelsramar och anslag på statsbudgeten
för ändamålet återkommer jag i det följande.

1.2.4.10 Ikraftträdande m. rn.

Arbetsgruppen berör inte närmare frågan om när de nya
finansieringsreglerna bör träda i kraft. Gruppens förslag förutsätter dock alt
reglerna blir tillämpliga så snart som möjligt. Även etl antal remissinstanser
har framhållit behovel av en snabb övergång lill de nya systemen för att
undvika störningar i arbetet. Främst har denna synpunkt gällt det nya systemet
med räntebidrag för underhäll m. m.

Av praktiska skäl kan de nya bestämmelser som mina förslag
i det föregående förutsätter inte träda i kraft förrän tidigast den I januari
1984. För att undvika tröskeleffekter bör dock bestämmelserna i viss utsträckning
få tillämpas reiroakfivt i den meningen alt även åtgärder som utförs före ikraftlrädandetidpunklen
skall kunna omfattas av de nya bestämmelserna. Således bör möjligheterna för
fastighetsägare alt få räntebidrag för underhåll m. m. och riktade energibidrag
även omfatta åtgärder som päbör-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 58

jas
under tiden från och med den I november 1983 till och med dagen före
ikraftträdandet.

I
fråga om energibesparande åtgärder bör dessulom gälla att nuvarande
bestämmelser får tillämpas under ytterligare en kort tid efter ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna. Detsamma bör gälla i fråga om bostadslån för
ombyggnad. Jag föreslär att lån får beviljas enligt nuvarande bestämmelser, om
ansökan har getts in lill förmedlingsorganet före den I april 1984.
Lånesökanden bör dock i dessa fall samtidigt ha möjlighet att begära
tillämpning av de nya bestämmelserna om del är till fördel för honom. Har
ansökan om län getts in före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, bör en
ytterligare förutsättning för tillämpning av dessa bestämmelser vara att
sökanden begär deras tillämpning innan länsbostadsnämnden meddelar beslut i
ärendet.

De
nu föreslagna övergångsreglerna i fråga om bostadslån bör inte gälla de av mig
föreslagna ändringarna i fråga om säkerhet för bostadslån lill ombyggnad. I
fråga om bostadslån som har beviljats före ikraftträdandet bör dessa ändringar
kunna tillämpas om lånet vid tidpunkten för ikraftträdandet ännu inte har
betalats ut.

Även
i fråga om de föreslagna tilläggslänen och bidragen för tillgänglighetsskapande
åtgärder förordar jag en övergångsbestämmelse av innebörden alt lån eller
bidrag får lämnas även för åtgärder som påbörjas under tiden mellan den I
november 1983 och lidpunkten för ikraftträdandet. I fråga om tilläggslån bör en
sådan övergångsbestämmelse dock endast avse län för andra ändamål än ombyggnad
av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse. För sistnämnda läneändamål
bör i stället samma övergängs-regler införas somjag har föreslagit i fråga om
bostadslån för ombyggnad.

1
fråga om underhällslän och reparationslån gäller särskilda bestämmelser i
Norrbottens län (prop. 1982/83: 120 bil. 5, CU 29. rskr 309). Dessa
bestämmelser bör kvarstå.

1.2.4.11
Ändrade regler för boendemiljöbidrag

Som
flera remissinstanser har framhållit bör även den yttre miljön omfattas av ett
bosladsförbätlringsprogram. Tidigare redovisade finansieringsformer,
räntebidrag för underhäll m. m. och bostadslån lill ombyggnad, omfattar
självfallet även åtgärder i den yttre miljön. Sedan tidigare finns också
boendemiljöbidrag med kompletterande bostadslån lill områden med tomma
lägenheter eller sociala problem. Enligt min mening krävs del dock alt
miljöåtgärder stimuleras ytterligare. Det finns bristfälliga boendemiljöer även
i områden lill vilka boendemiljöbidrag inte kan lämnas. Om dessa områden skall
kunna förbättras med dagens samhällsekonomiska förutsättningar måste
förbättringarna sättas in i ell sysselsättnings-politiskt perspektiv.

Efter
förslag i prop. 1982/83:50 (bil. 5) vidgades tillämpningsområdet för
boendemiljöbidragen tillfälligt så alt bidrag kunde lämnas för alla hyreshus

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 59

om ansökningarna lämnades in senast den 30juni i år. Somjag
nämnde i min anmälan lill prop. 1983/84:26 (bil. 3) har det kommit in
ansökningar om bidrag på mer än 250 milj. kr. på grundval av den tillfälliga
ändarhåls-vidgningen. Regeringen har därför på milt förslag begärt att
riksdagen skall vidga ramen för beslut om boendemiljöbidrag med 50 milj. kr.

Det är
enligt min uppfattning angeläget att stimulera miljöförbättringar i samtliga hyres-
och bostadsrätlshus med en bristfällig yttre miljö. Möjligheterna att med
statliga medel åstadkomma en sådan stimulans måste emellertid ses också i ell sysselsäliningspoliliskl
perspektiv. För att detta skall bli möjligt måste del statliga slödel utformas
så att det finns en aktuell reserv av boendemiljöprojekt som inte omfattas av
del reguljära stödet och som kan påbörjas med kort varsel. Enligt min mening
bör man därför skapa särskilda regler för boendemiljöbidrag i de fall ramen för
boendemiljöbidrag kan behöva vidgas av sysselsättningsskäl. Bidragssökande som
kan få bidrag enligt nu gällande regler bör alltså inte påverkas av sädana
ramvidgningar.

Boendemiljöbidrag som lämnas av sysselsätlningsskäl bör
kunna sökas för alla hyres- och bostadsrättshus. Med hänsyn till att
bostadsområden som här kommer i fråga inte belastas av tomma lägenheter bör förränt-ningskraven
ställas högre än enligt huvudregeln. Jag anser således alt bidrag bör kunna
lämnas till 50% av godkända kostnader, dock högst 3000 kr./lägenhet.
Kompletterande bostadslån bör läcka resterande del av finansieringsbehovet. Bidragsgivningen
bör prioriteras på grundval av för-bällringsbehoven i olika bostadsområden. Jag
anser således att en förutsättning för bidrag bör vara all åtgärderna leder lill
väsentliga förbättringar av otillfredsställande boendemiljöer. För att projeklreserven
skall vara aktuell bör bidragsansökan förnyas efter ett år. Med hänsyn lill all
bidragsgivningen inte blir kontinuerlig bör ansökningsförfarandet göras
relativt enkelt.

1.2.4.12 Ändrade regler om bokföring av lån för underhåll m.
m.

Enligt lagen (1972: 175) med vissa bestämmelser om
bokföring av bostadslän m.m. (ändrad senast 1983:39) har den som beviljas lån
för vissa ändamål rätt att som en särskild tillgångspost i balansräkningen ta
upp ett belopp som motsvarar högst det på balansdagen uteslående lånebeloppet.
Syftet med lagen är att förhindra att bostadsföretagen tvingas avslå från vissa
lån helt eller delvis därför att de pä grund av aktiebolagslagens bestämmelser
om likvidalionsskyldighet inte kan öka sina låneskulder ytterligare. F. n.
gäller lagen för skuldökningsbelopp pä bostadslån enligt 1967 års bostadslänekungörelse
(1967:552), för lån enligt räntelånekungö-relsen (1967:553), förordningen
(1978:992) om lån för underhåll av vissa bostadshus eller förordningen
(1982:644) om lån för byggnadstekniska åtgärder i bostadshus samt för
underhållslån som upptas på kredilmarknaden under år 1983.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 60

Även
lån'för sådana underhålls-, reparations- och energibesparande åtgärder som
fastighetsägaren kan få i kombination med det föreslagna räntebidraget bör
enligt arbetsgruppen, i likhet med vad som gäller tidigare närmast motsvarande
låneformer, få aktiveras. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget med
hänvisning lill att en sådan aktivering inte är förenlig med god
bokföringssed.

För
egen del vill jag i denna fråga hänvisa lill tidigare bedömningar av riksdagen (prop.
1982/83: 50 bil. 5, CU8, rskr 112). De problem som föranledde den nuvarande
bestämmelsen om bokföring av underhällslän uppkommer även i samband med den i
det föregående redovisade långivningen lill underhåll m. m. Del är därför
rimligt alt för denna långivning använda samma principiella lösning som
tidigare. Jag biträder således arbetsgruppens förslag. Till skillnad frän
tidigare bör dock av bl. a. kontrollskäl möjligheterna att på delta sätt
aktivera kommande underhålls- och reparationskostnader begränsas till de fall
där den bokföringsskyldige uppbär räntebidrag för åtgärderna. Vidare bör, i
enlighet med vad SABO har föreslagit, endast ett belopp motsvarande del vid
utgången av räkenskapsåret gällande ränlebidragsunderlagel få tas upp som en
särskild tillgångspost.

1.2.5
Information och utbildning

Det
nu redovisade bostadsförbättringsprogrammel för med sig etl omedelbart behov
av information och utbildning. Behovel är en följd av de regeländringar som
statsmakternas beslut ger upphov till. Staten har här etl direkt ansvar för all
behovet av sådan information och utbildning kan tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt.

Den förskjutning från nyexploatering
till vård och utveckling av det befintliga bostadsbeståndet som pågår - och som
bostadsförbätlringsprogrammel är ett uttryck för - förutsätter en omorientering
hos alla som är verksamma i bostadsbyggande och bostadsförvaltning. Del är i
denna del fråga om en långsiktig omställning till en successivt förändrad
verklighet. Målmedvetna insatser måste därvid göras för att sprida information
och förmedla nya kunskaper till vitt skilda grupper. Arbetet kommer alt engagera
i första hand byggföretag och förvaltarorganisationer, arbetsmarknadens parter
saml yrkessammanslutningar och andra grupper av intressenter. Också
kommunerna, de statliga sektormyndigheterna och olika forsknings- och
utbildningsinstitutioner kommer att i ökad omfattning beröras av delta arbete.

Jag
kommer här att kort beröra behovel av åtgärder frän statens sida på båda dessa
områden.

1.2.5.1
Information och utbildning om styrmedlen

Arbetsgruppen
framhåller all nya ombyggnadsbestämmelser och finansieringsvillkor ställer
krav på utbildning av handläggare i kommunerna och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 61

vid
länsbostadsnämnderna. Också andra intressenter som fastighetsförvaltare,
företrädare för de boende, konsulter och entreprenörer behöver information om
de ändrade bestämmelserna. Enligt gruppen bör planverket och bostadsstyrelsen
svara för all sådan utbildning och information

ges.

Den
föreslagna utvidgningen av den nuvarande energibesiktningen till att omfatta
också byggnadsteknisk besiktning i allmänhet förutsätter enligt gruppen en
vidareutbildning av besiklningspersonalen. Planverket, som svarar för den
utbildning som nu sker, bör svara för vidareutbildningen i denna del.

Även
för andra yrkesverksamma bör utbildning anordnas, främst i syfle all öka
kunskaperna om varsam ombyggnad. Utbildningen bör enligt arbetsgruppen
koncentreras till ett begränsat antal är. Planverket föresläs därvid ha
ansvaret för att utbildningen kommer till stånd och självt svara för att det
utbildningsmaterial som krävs las fram. Gruppen förutsätter att planverket
samarbetar med övriga berörda myndigheter och organ för vidareutbildning inom
byggnadssektorn, och nämner därvid särskilt statens råd för byggnadsforskning.

För
dessa ändamål samt för visst stöd fill teknikupphandling - somjag återkommer
till i del följande (avsnitt 1.2.6) - uppskattar arbetsgruppen medelsbehovet
under budgetåret 1983/84 lill ca 10 milj. kr.

De
remissinstanser som har yttrat sig i frågan har allmänt strukit under behovet
av snabba och kraftfulla insatser på detta område. De närmast berörda
myndigheterna - planverket, bostadsstyrelsen och byggforsk-ningsrädet - har
alla var för sig begärt särskilda medel lill informations-och
utbildningsinsatser under de närmaste åren, dels för den nuvarande energisparverksamhelen,
dels för den verksamhet som tillkommer lill följd av bosladsförbättringsprogrammet.
Medel för särskilda aktiviteter avsedda att stödja genomförandet av programmet
har vidare begärts av bl. a. statens provningsanstalt och statens institut för
företagsutveckling. Sammanlagt begär myndigheterna ytteriigare 22,1 milj. kr.
utöver vad de redan disponerar eller har begärt för information och rådgivning
i energifrågor under innevarande och nästa budgetår.

Jag
delar uppfattningen all det är väsentligt alt stor kraft läggs ned på all
sprida information och utbildning om vad som kan och bör göras pä
bostadsförbättringens område. Inte minst gäller della för all vi snabbt skall
fä de effekter för sysselsättningen som programmet också syftar till.

Samtidigt
är det angelägel alt dessa insatser samordnas med den information och
utbildning som lämnas pä energihushållningens område. Ett av målen för bosladsförbättringsprogrammet
är enligt vad jag har redovisat att energisparåtgärder och andra
förbättringsåtgärder skall integreras. För all della skall förverkligas måste
myndigheterna stödja varandra.

Jag
avser mot denna bakgrund att ge en särskild beredningsgrupp i uppdrag att
snabbi redovisa ett förslag med de huvudsakliga riktlinjerna

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 62

för hur ell sådant samordnat informations- och
utbildningsarbete bör läggas upp. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att
huvudansvaret för genomförandel bör läggas på planverket och bosladsstyrelsen
inom deras respektive områden. Dessa bör sedan i sin tur svara för att de
myndigheter och organisationer som kan bidra till genomförandet engageras i
arbetet.

Jag
förordar mot denna bakgrund alt sammanlagt 10 milj. kr. anvisas för särskilda
informations- och utbildningsinsatser under detta och nästa budgetär. Medlen
bör föras upp pä ell särskilt reservationsanslag och slå lill regeringens
förfogande. Dessa medel bör ses som en kompletterande resurs i förhållande
till de medel som under samma tid disponeras för motsvarande aktiviteter inom
energiområdet underdel sedan tidigare uppförda reservationsanslaget B 16.
Information och utbildning m. m. i energifrågor.

1.2.5.2 Grundläggande utbildning

Den förskjutning av byggnadsverksamheten frän nybyggnad mol
underhäll, reparationer och ombyggnader som nu sker medför att vissa utbildningar
kan behöva förändras. Genom att ange ett långsiktigt program för förbällringsverksamheten
ger regering och riksdag de utbildningsansvariga en fastare grund att bedöma
vilka förändringar som blir nödvändiga. Det ankommer på de ansvariga
myndigheterna att överväga behoven av att förändra och anpassa läroplaner,
utbildningsplaner, lokala planer och läromedel inom de byggtekniska ulbildningarna
på gymnasienivå och inom bl.a. arkitekt- och civilingenjörsutbildningarna.
Denna omställning måste ske inom ramen för nu tillgängliga resurser.

Pä etl par områden har regeringen redan tagit särskilda
initiativ. Skolöverstyrelsen har getts uppdrag all lill den 1 mars 1984 utreda
och inkomma med förslag beträffande utformning och dimensionering av grund-
och vidareutbildning för ombyggnad och restaurering inom gymnasieskola saml
kommunal och statlig vuxenutbildning. Regeringen har vidare uppdragit ät
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att lämna förslag om hur en utbildning
av fastighetsförvaltare på högskolenivå bör läggas upp. Resultatet av detta
uppdrag kommer också att redovisas under år 1984, vilket innebär alt en eventuell
utbildning av detta slag kan startas tidigast hösten 1985.

Arkitektutbildningen och arkileklurforskningen har varit
föremål för översyner. En av UHÄ initierad utredning om inriktningen och
uppläggningen av arkitektutbildningen vid de tekniska högskolorna i Stockholm,
Göteborg och Lund har nyligen slutförts. Vidare har UHÄ nyligen utfört en
särskild granskning av forskningen vid arkilekturseklionerna på uppdrag av
regeringen. Den av landshövding Ingemar Mundebo ledda översynen av
verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens institut för
byggnadsforskning har redovisats och föranlett proposition och riksdagsbeslut (prop.
1982/83: 151, CU 30, rskr 351). Vissa principer för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 63

den
statligt stödda byggnadsforskningen har lagts fast genom detta riksdagsbeslut.

Frågor
om forskning och högre utbildning har ett nära samband. Delta har bl.a. tagit
sig uttryck i en samverkan mellan byggforskningsrådet och högskoleenheterna. En
del av den kompetens som har byggts upp inom högskolan och som är inriktad på förnyelsefrägor
finansieras i dag genom dels anslag till högskoleenheterna, dels särskilda
medel från byggforskningsrådet. Jag tänker då bl.a. på de resurser för
restaureringsteknik som finns vid konsthögskolans arkitekturskola och pä vissa
forskargrupper som är knutna till de tekniska högskolorna.

Det
är tid att nu göra en samlad genomgång av hur tillgängliga medel bör disponeras
för att den kompetens som har byggts upp och som bedöms motsvara ett mera
långsiktigt behov skall kunna bevaras och tillgodogöras både forskning och
utbildning. Inom regeringskansliet har bildats en ar belsgrupp med uppgift alt
följa och samordna uppkommande frågor som berör byggutbildningen i vid mening.
Jag har erfarit att chefen för utbildningsdepartementet kommer att uppdra ål
arbetsgruppen att lägga fram förslag som kan beaktas i kommande
budgetproposition och den samlade forskningspolitiska proposition som
regeringen avser att förelägga riksdagen under våren 1984.

1.2.5.3
Arbetsmarknadsutbildning m. m.

Stadsförnyelsegruppen
har pekat på att del finns ett behov av all anpassa arbetsmarknadsutbildningen
till de krav som en ökad ombyggnads- och reparationsverksamhet ställer. Såväl sladsförnyelsegruppen
som flera remissinstanser påpekar att bostadsförbätlringsprogrammel kan bidra
till att lindra del besvärliga sysselsättningsläget inom byggbranschen men att
delta ställer krav på omställningar som bör understödjas genom arbetsmarknadsutbildning
och rörlighetsslimulerande åtgärder. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att fortlöpande bedöma behovet av insatser av detta slag. Styrelsen anför i
sitt remissyttrande all kursplaner för kompletteringsutbildning av
yrkesarbetare och tekniker med inriktning på reparation, underhåll och
ombyggnad redan har utarbetats. Styrelsen uppger sig ha hög beredskap för all
vid behov utveckla kursutbudet. Några särskilda åtgärder från regeringens sida
på detta område torde därför inte behövas.

1.2.6
Uppföljning och utveckling av bostadsförbättringsverksamheten

Utveckling
av byggnadsteknik och byggkomponenter som särskilt har anpassats till ombyggnad
är en förutsättning för bostadsförbättringsverksamheten.

I
arbetsgruppens betänkande föreslås ökade insatser i fråga om forskning och
tekniskt utvecklingsarbete. De remissinstanser som har yttrat sig i denna del
är positiva till arbetsgruppens förslag. 1 likhet med dessa finner jag att det
finns ett behov av att i ökad omfattning rikta in resurser på att

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 64

utveckla byggprocessen samt metoder och tekniska lösningar
som är lämpade för ombyggnadsverksamhet.

På samma sätt som utvecklingen av byggnadsforskningen var
en viktig förutsättning för byggandet på 1960-lalet, är det enligt min mening
nödvändigt all nu utveckla ett ökat kunnande på nya områden. Inte minst gäller
det installations-, byggnads- och restaureringstekniska frågor. Nya energitekniska
installationer behövs i stor omfaltning i befintliga byggnader. Samordningen
med åtgärder i byggnadernas övriga delar måste därvid särskilt beaktas. Ombyggnadsverksamheien
behöver vidareutvecklas mol sådana metoder som är varsamma och kan genomföras
med god kostnadskontroll. Planering, produktionsteknik och upphandling måste
anpassas efter de förutsättningar som är specifika för ombyggnad. Jag är
emellertid angelägen att betona all forsknings- och utvecklingsarbetet om
förnyelse av den byggda miljön inte ensidigt får riktas in på tekniska frågor.

Det är enligt min mening angeläget all utveckla formerna
för bostädernas förvaltning och underhåll. Även frågor om inflytande som
särskilt hör samman med ingrepp i befintlig bebyggelse måste uppmärksammas.

Efter hand kommer förnyelseålgärderna att riktas in mot
byggnader som redan har modern standard. I det sammanhanget kan också nämnas byggskador
och byggnadstekniska brister i den yngre bebyggelsen. Genomförandemetoderna
kommer dä all bli annorlunda. En etappvis förnyelse och en lägenhelsvis
ombyggnad kan komma att bli vanlig. Sädana ombyggnader kan kombineras med att
de boende bor kvar under den tid som åtgärderna genomförs. En utveckling av della
slag skulle vara av särskilt värde för all möta de äldres boendeproblem.
Formerna för en förnyelse-verksamhet av detta slag behöver enligt min bedömning
utvecklas.

Kommunernas instrument för all genomföra en
bostadsförnyelse inom sammanhållna bostadsområden är ännu ofullständigt
utvecklade. Med den områdesvisa förnyelse som jag har förordat behöver särskilt
formerna för förnyelsens genomförande utvecklas. Det bör därvid beaktas all
formerna för samordning av skilda kommunala förvaltningars medverkan i förnyelseprocessen
är av stor betydelse.

Dessa forsknings- och utvecklingsuppgifter behöver
engagera kommuner, bostadsföretag, byggnadsindustri och forskare vid högskolor
och insfitut m.fl. Statens råd för byggnadsforskning (BFR) har ett särskilt
ansvar för att. pä det sätt som har utvecklats i prop. 1982/83; 151 om
byggnadsforskning m.m., sådan samverkan etableras mellan staten och sektorns
olika intressenter att dessa FoU-uppgifler kan genomföras.

Arbetsgruppen ser det som angeläget att i anslutning till bostadsförbält-ringsprogrammet
få till stånd en ökad experiment- och demonstrations-verksamhet.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning. Erfarenheterna från
energiområdet visar all experimentbyggande är etl utrnärkl sätt att snabbt
föra ut forskningsresultat i praktisk tillämpning. Eftersom de experimenlbygg-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 65

nadsmedel
som BFR ansvarar för numera kan användas inom rådets hela verksamhetsområde,
finns goda möjligheter all göra de nödvändiga omdis-positionerna. Jag har
erfarit att det inom rådet finns ell intresse för all genom experiment- och demonslrationsverksamhet
inom ombyggnadsområdet pröva olika exempel på ombyggnad som kan påskynda
utvecklingen av nya tekniker, metoder och processer som kan medverka lill en
utveckling av stadsförnyelsen. Resultaten bör därefter föras vidare genom demonslrationsverksamhet
samt information till och utbildning av yrkesverksamma.

Särskilt
svåra tekniska och ekonomiska problem uppslår enligt arbetsgruppen vid
installation av hissar och andra lyftanordningar i befintliga byggnader. De hisslyper
som finns i dag är i första hand utvecklade för installation vid nybyggnad.
Sambanden mellan hissarnas tekniska utformning och behovet av och kostnaderna
för de byggnadstekniska ingreppen är starka. En teknikutveckling av hissar för
installation i befintliga byggnader bör därför enligt gruppen omfatta såväl de
installationslekniska som de byggnadstekniska problemen.

Det
tillfälliga bidragsstöd till bl. a. hissinslallationer i främst lägre flerbostadshus,
som jag tidigare har föreslagit, innebär all marknaden för sädana
installationer ökar. En utveckling av hissar som kan komma lill användning vid
ombyggnad har också påbörjats, om än i blygsam skala.

Den
fortsatta tekniska utvecklingen på delta område bör enligt min uppfattning
kunna främjas genom teknikupphandling. Målet för teknikupphandlingen bör, som
arbetsgruppen har föreslagit, vara att utveckla sådana tekniska lösningar pä tillgänglighelsproblemen
i de lägre flerbostadshusen som är enkla och billiga all tillämpa och som
samtidigt tillgodoser de krav som är väsentliga för dem som har nedsatt
rörlighet.

Teknikupphandlingen
måste, för att nå ell gott resultat, ulföras i intimt samarbete mellan
beställare - i della fall bostadsföretag - och hisstillverkare.
Teknikupphandlingen har också nära samband med såväl FoU-arbe-tet som
experimentbyggnadsverksamheten inom byggsektorn. BFR har i en skrivelse lagt
fram etl förslag till FoU-program för hissinslallationer i äldre hus. Jag
kommer att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om att BFR
ges i uppdrag alt initiera, samordna och utvärdera denna verksamhet. Arbetet
bör utföras i nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU). På STU
bör det därvid ankomma bl. a. all svara för alt utvecklingsarbetet tas om hand
så all det kan leda lill praktisk tillämpning hos hisstillverkare och
byggföretag.

Jag
förutsätter all den teknikutveckling som kommer lill stånd avseende såväl
hissarnas konstruktion som de byggnadstekniska förutsättningarna att installera
dessa kommer att behöva prövas i full skala. Jag ser del som naturligt att
delta sker inom ramen för den experimenlbyggnadsverksam-het somjag nyss har
nämnt.

En
teknikupphandling av den typ som jag nu har föreslagit för hissar 5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
40. Bilaga 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 66

m.
m. kan utgöra ett lämpligt sätt att främja teknikutvecklingen också för andra
typer av förnyelseåtgärder i befintlig bebyggelse. Av särskilt intresse är
sammansatta komponenter som är avsedda för ombyggnad och med krav på anpassning
lill de varierande situationer som utmärker ombyggnad. Hit kan räknas
va-komponenter, energihushällningsåtgärder och ventilationsanläggningar. Del
ankommer på berörda myndigheter, bl. a. STU, statens planverk och BFR, all
överväga inom vilka teknikområden liknande insatser bör ske.

Mol
bakgrund av vad jag nyss har sagt förordar jag att 2,5 milj. kr. anvisas lill
BFR för statens bidrag lill verksamheten med teknikupphandling för hissar m. m.
Medlen bör ses som ett engångsbelopp. Jag återkommer till anslagsfrågorna i
det följande (avsnitt 1.2.7). Kostnaderna för byggnadsforskning liksom för
experiment- och demonstralionsverksamhe-ten i anslutning till bostadsförbältringsverksamhelen
skall bestridas inom ramen för tillgängliga resurser.

1.2.7
Ram- och anslagsfrågor

1.2.7.1 Ränte-
och amorleringsfria tilläggslån

Jag
har i det föregående föreslagit vissa ramar för beslut om lilläggslån under
åren 1984 och 1985. Med hänsyn till tidpunkten för ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna bedömer jag att behovet av medel för utbetalningar under
innevarande budgetär av lån för annat än ombyggnader av kulturhistoriskt
värdefulla bostadshus blir litet. Jag föreslår all del av riksdagen (prop.
1982/83: 100 bil. 13, CU 22, rskr 233) för innevarande budgetår på
statsbudgeten under elfte huvudtiteln anvisade anslaget B 6. Tilläggslån till
kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse tills vidare får disponeras även
för utbetalning av de av mig föreslagna nya lånen.

Till
frågan om medel för utbetalning av tilläggslån under budgetåret 1984/85 avser
jag att återkomma i samband med min anmälan till budget-propositionen för della
budgetår.

1.2.7.2 Statsbidrag
för tillgänglighetsskapande åtgärder

Arbetsgruppen har föreslagit all beslut om bidrag skall få meddelas inom

en
ram av 100 milj. kr. under vart och ett av åren 1984-1986. Jag tillstyrker
förslaget. Ramarna för åren 1984 och 1985 bör dock vara sä utformade all
eventuellt outnyttjade delar vid årens utgång far disponeras påföljande år.

Eftersom
beviljat bidrag inte bör betalas ut förrän åtgärden är genomförd torde behovet
av medel för utbetalning av bidrag under innevarande budgetår även här bli
litet. Jag föreslår att del pä statsbudgeten för innevarande budgetär under
elfte huvudtiteln anvisade anslaget B 8. Viss bostadsför-bättringsverksamhet m.m.
tills vidare får disponeras även för utbetalning av de föreslagna bidragen.

Till
frågan om medel för utbetalningar av bidrag under budgetåret 1984/85 återkommer
jag i samband med budgetpropositionen för della budgetär.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 67

1.2.7.3 Särskild information och utbildning m. m.

Jag har i det föregående (avsnitt 1.2.5) föreslagit alt
särskilda medel skall avdelas för information och utbildning under budgetåren
1983/84-1984/85, utöver vad som anvisas för motsvarande ändamål pä statsbudgeten
under elfte huvudtitelns reservationsanslag B 16. Information och utbildning m.
m. i energifrågor. Jag har vidare (avsnitt 1.2.6) föreslagit att ytterligare
medel skall ställas till förfogande för statens råd för byggnadsforskning för
bidrag till teknikupphandling på hissområdel. Jag förordar alt dessa medel anvisas
i ell sammanhang och förs upp på statsbudgeten för budgetåret 1983/84 med
12500000 kr. under ett nytt reservationsanslag, benämnt Särskild information
och utbildning m. m. Jag förordar samtidigt att ändamålsbestämningen för de
medel som för innevarande budgetår har anvisats under reservationsanslaget B
16. Information och utbildning m. m. i energifrågor vidgas, så alt medlen får
användas även för annan information och utbildning inom
bostadsförbättringsområdet än sådan som avser energihushållning.

Jag
förordar vidare att de medel som för innevarande budgetår har anvisats inom det
under elfte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget B 17. Vissa energibesparande
åtgärder inom bostadsbeståndet m. m. för bidrag till sådan besiktning och
rådgivning som bedrivs av kommunerna m. fl. får användas även för annan
besiktnings- och rådgivningsverksamhet inom bostadsförbätlringsområdet än sådan
som avser energibesparande åtgärder.

1.2.7.4 Övrigt

Mina förslag i övrigt beräknas inte medföra några
medelsbehov förrän tidigast under budgetåret 1984/85. Till frågan om medel för
del budgetåret återkommer jag i samband med budgetpropositionen för detta
budgetår.

1.2.8 Kostnadskonsekvenser för staten

De beräknade effekterna pä statsbudgeten av mina förslag
rörande de statliga finansieringsinsatserna under programmets första tre är
redovisas i följande tablå. Effekterna uppstår successivt under treårsperioden
och kvarstår i flertalet fall efter utgången av perioden. Att effekterna
uppslår med viss eftersläpning förklaras av dels den lid som förflyter mellan
beslut om län eller bidrag och utbetalning därav, dels att vissa bidrag -
räntebidrag för underhåll m. m. - betalas ut under en lid på mellan 10 och 20
är.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 68

Budgeteffekter av bostadsförbättringsprogrammet (milj.
kr.).

Budgetår

1984/85

85/86

86/87

87/88

88/89

Ökad
belastning

på
statsbudgeten:

Investeringsbidrag

Räntebidrag

Ränte-
och amorleringsfria

lån (Raf-lån)

+ 70

-F215 -H95

+ 30

-H205 -220

-1- 60

4-205 + 200

+ 60

+ 100

+ 130

+ 30

Summa
bidrag och Raf-lån

Minskad
belastning på

statsbudgeten:

Energispariån

+ 70 -450

-1-440 -800

-h485 -800

+465 -800

+ 260 -800

1.2.9 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag har anfört i det föregående har
inom bostadsdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.
m.,'

2.
lag om ändring
i kommunalskatlelagen (1928:370),

3.
lagom ändring i
lagen (1972; 175) med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

Del under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för finansdepartementet. Som har framgått av del föregående finns motsvarande
bestämmelser om avdrag för kostnader för reparation och underhåll som utförs i
samband med ombyggnad för vilka bostadslån har beviljats. Den föreslagna
ändringen är därför av den beskaffenheten att den inte kräver lagrådels
hörande.

Motsvarande gäller för det under 3 angivna förslaget. Även
den föreslagna ändringen är därför av den beskaffenheten alt den inte kräver
lagrådets hörande.

Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som
bilaga 9.3.

1.2.10 Specialmotivering

1.2.10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:523)
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.

3§

Somjag har föreslagit bör 3 § bosladsförsörjningslagen
ändras så alt det tydligare framgår att kommunernas
bostadsförsörjningsplanering inte främst skall avse nybyggnadsåtgärder. I
samband med lagändringen bör förordningen (1978: 397) om kommunala
bostadsförsörjningsprogram upphävas och ersättas av en ny förordning.
Förändringarna innebär all den statliga regleringen av den kommunala bosladsförsörjningsplaneringen
minskar.

I första stycket har därför föreslagits att kommunernas
skyldighet att upprätta bostadsförsörjningsprogram ersätts av en skyldighet alt
bedriva en bostadsförsörjningsplanering. Syftet med ändringen är att ge ett lydli-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 69

gare
uttryck för att skyldigheten avser planeringsverksamheten som sådan, medan
kommunen bör ha frihet all redovisa resultatet av denna verksamhet i den form
som kommunen själv finner lämpligast. Regeringen förutsätts emellertid i den
blivande förordningen ange vissa allmänna riktlinjer för vad bosladsförsörjningsplaneringen
bör omfatta.

I första stycket anges
också att syftet med bostadsförsörjningsplaneringen skall vara att främja att
ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs.
Uttrycket åtgärder för bostadsförsörjningen har valls för att understryka att
del här inte bara är fråga om ombyggnad av bostäder utan också sådana ändringar
och kompletteringar i det befintliga bostadsbeståndet som är motiverade av
bostadsförsörjningsskäl. Hit kan även räknas miljöförbättrande åtgärder,
iordningställande av bostadskomplement och andra åtgärder som behövs för att
bostadsområden skall kunna förses med erforderlig service etc.

Att de åtgärder som
främjas skall vara ändamålsenliga kan lyckas vara en självklarhet. Många
förändringar sker emellertid i den befintliga bebyggelsen med viss kommunal
medverkan genom l.ex. planläggning, byggnadslovsprövning, prövning i
låneärenden m. m., utan alt lämpligheten av de tilltänkta åtgärderna närmare
har övervägts i bostadsförsörjningsplaneringen. Kravet på ändamålsenlighet är etl
ullryck för vikten av alt kommunerna i sin bosladsförsörjningsplanering noga
överväger vilka åtgärder som är ändamålsenliga frän
bostadsförsörjningssynpunkt.

I
andra stycket finns en motsvarighet lill nuvarande bestämmelse om att
bostadsförsörjningsprogram skall antas av kommunfullmäktige. Den föreslagna
lydelsen är avsedd alt ge kommunerna frihet alt redovisa sin bostadsförsörjningsplanering
i olika former. Del är sannolikt all man i vissa kommuner väljer att upprätta
flera handlingar, t. ex. en som mera övergripande och långsiktigt anger
kommunens intentioner beträffande bostadsförsörjningen samt en som mera
kortsiktigt beskriver vad som bör ske de närmaste åren. Det torde numera vara
en självklarhet att de centrala bedömningarna om målen, inriktningen och
omfattningen av åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen har sådan politisk
betydelse att de i lämplig form tas upp till behandling i kommunfullmäktige.

I
tredje stycket har förts in en bestämmelse om samråd med andra berörda kommuner
i bosladsförsörjningsplaneringen. Ändringen innebär att en motsvarande
bestämmelse i den nuvarande förordningen om kommunala
bostadsförsörjningsprogram förs över till lagen. Del torde ligga i kommunernas
eget intresse att se till att erforderliga samråd kommer lill stånd. Några
särskilda regler för att bestämma om vilka kommuner som skall samråda med
varandra etc. har därför inte ansetts nödvändiga. Del ankommer emellertid pä
länsbostadsnämnderna att följa kommunernas bostadsförsörjningsplanering och
verka för att samråd kommer lill stånd i den utsträckning som är önskvärd.

Fjärde
stycket innebär all regeringen ges befogenhet att meddela före-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 70

skrifter
om att kommunerna skall redovisa vissa uppgifter om sin bosladsförsörjningsplanering.
Någon vidare delegering av denna föreskriftsrätt har inte förutsatts. Avsikten
är att den årliga och formaliserade redovisning av innehållet i
bostadsförsörjningsprogrammen som nu sker skall upphöra. Regeringen förutsätts
från tid till annan föreskriva att en redovisning skall ske av sådana frågor
som det finns behov av alt särskilt få belysta. Regeringens befogenhet all
föreskriva sådana redovisningar är avsedd att utnyttjas restriktivt.

Nuvarande
lag innehåller också en bestämmelse om att bosladsförsörj-ningsprogram skall
upprättas efler samråd med myndighet som regeringen bestämmer och tillställas
myndigheten. Föreskrifter av detta slag bör inte - om de alls behövs — finnas i
lag. Genom de befogenheter som regeringen ges enligt fjärde stycket kan
bestämmelser av detta slag i stället las in i en blivande förordning.

1.2.10.2 Förslaget
lill lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

25
§ 2 mom.

Jag
har tidigare (avsnitt 1.2.4.4) föreslagit vissa begränsningar i faslig-hetsägarnas
rätt all göra reparationsavdrag vid inkomstbeskattningen. Förslaget förutsätter
ändring i kommunalskatlelagen, KL.

Regler som begränsar
fastighetsägarens rätt all få göra avdrag frän bruttointäkten av annan
fastighet för underhåll och reparationer finns intagna i 25§ 2 mom. b) KL.
Enligt dessa regler får avdrag inte göras för kostnader för reparation och
underhåll som utförs i samband med ombyggnad för vilka lån eller bidrag har
beviljats enligt vissa statliga låne- eller bidragsförfattningar, till den del
kostnaden inte överstiger den i låne- eller bidragsärendet godkända kostnaden.
Jag föreslår ätt dessa regler ändras så att inte heller kostnad för reparation
och underhåll för vilken fastighetsägaren uppbär räntebidrag för underhåll m. m.
får dras av från bruttointäkten av annan fastighet. Av tillägget bör framgå
dels att det gäller kostnader för vilka bidrag erhålls enligt en viss
förordning, dels att del gäller en kostnad lill den del som inte överstiger den
i bidragsärendet beräknade kostnaden. Del sistnämnda motiveras av alt, somjag
har redovisat i del föregående, kostnaden i bidragsärendel bör beräknas enligt
en schablonmetod.

De
föreslagna reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första
gängen vid 1985 års taxering. Reglerna bör inte avse kostnader som har nedlagts
före ikraftträdandet.

1.2.10.3 Förslaget
lill lag om ändring i lagen (1972: 175) med vissa bestäm

melser om bokföring av bostadslån m.m.

Beträffande
tillägget i lagens aidra stycke hänvisar jag till vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 1.2.4.12).

Ändringen
bör träda i kraft den 1 januari 1984. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 71

1.3
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen dels att

1. godkänna
vad jag har förordat i fråga om bostadsförbättrings

programmets allmänna inriktning och omfattning,

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om
räntebidrag till underhåll, reparationer och energibesparande åtgärder i
bostadshus samt om konsolideringsfond för allmännyttiga bostadsföretag,

3. godkänna vad jag har förordat om riktade
energibidrag samt bemyndiga regeringen alt närmare bestämma för vilka ändamål
och med vilka belopp som sådana bidrag skall lämnas,

4. godkänna vad jag har förordat i fråga om delegering
av beslutanderätten i vissa bidragsfrågor till kommunen,

5. godkänna de ändringar i grunderna för bostadslån
för ombyggnad somjag har förordat,

6. godkänna vad jag har förordat i fråga om
tilläggslån för sådana åtgärder som inte kan förräntas i sin helhet,

7. medge att sådana under 6 angivna lån som avser byggskador
och byggfel eller ändrad lägenhelssammansältning eller grundförstärkning får
beviljas sammanlagt intill ett belopp av 60000000 kr. under år 1984 och
preliminärt med samma belopp under år 1985,

8. medge att den under 7 angivna ramen för år 1984 får
överskridas om det behövs av sysselsättningsskäl,

9. godkänna vad jag har förordat i fråga om bidrag för
vissa tillgänglighetsskapande åtgärder i eller i anslutning till bostadshus,

10. medge alt under 9 angivna bidrag får beviljas inom
en ram av 100000000 kr. under vart och ell av åren 1984-1986, saml alt
eventuellt outnyttjad del av ramen för år 1984 och år 1985 får utnyttjas
påföljande år,

11. godkänna vad jag har förordat i fråga om
ikraftträdande m. m.,

12. godkänna de ändringar i reglerna för bidrag lill
förbättringar av boendemiljöer somjag har förordat,

13. medge att det på statsbudgeten för budgetåret
1983/84 under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 6. Tilläggslån lill kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse får disponeras för utbetalning av lån enligt 6
under budgelårel 1983/84,

14. medge att det pä statsbudgeten för budgetåret
1983/84 under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 8. Viss bostadsförbätt-ringsverksamhel
m. m. får disponeras för utbetalningar av bidrag enligt 9,

15. godkänna vad jag har förordat om användningen av
det på

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 72

statsbudgeten
för budgetåret 1983/84 under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 16. Information
och utbildning m.m. i energifrågor, 16. godkänna vad jag har förordat om
användningen av de medel för bidrag till kommuner m.fl. för rådgivning och
besiktning som har anvisats inom del på statsbudgeten för budgetåret 1983/84
under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 17. Vissa energibesparande åtgärder
inom bostadsbeståndet m. m., ' 17. till Särskild information och utbildning m.
m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84 anvisa etl
reservationsanslag av 12500000 kr., dels all antaga förslagen lill

18. lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande,

19. lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928: 370),

20. lag om ändring i lagen (1972; 175) med vissa
bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

2
Höjning av bostadsbidragen till barnfamiljer

2.1
Föredragandens överväganden

Riksdagen
beslutade vid 1981/82 års riksmöte (prop. 1981/82: 124 bil. I, CU 26, rskr 350)
om ändrade regler för bostadsbidrag. De trädde i kraft den 1 januari i år. Jag
anhåller alt få la upp frågan om all höja bostadsbidragen med hänsyn lill
barnfamiljernas nuvarande situation.

Bostadsbidragen
till barnfamiljer beslår av en statlig del på 2880 kr. per barn och år och en stalskommunal
del, som är beroende av hur stor bostadskostnaden är. Den statskommunala delen
av bostadsbidraget lämnas med 80% av bostadskostnaden mellan 650 kr./mån. och
en övre gräns som är anpassad lill bostadsbehovet hos olika stora hushåll. För
I- och 2-barnsfamiljer är gränsen I 550 kr./män., för 3- och 4-barnsfamiljer
2000 kr./mån. och för familjer med 5 eller flera barn 2400 kr./mån.

Bostadsbidraget
är inkomstpröval och minskas med en viss del av den bidragsgrundande inkomsten.
Bidraget reduceras med 15% av inkomsten mellan en nedre inkomstgräns, som är
33000 kr. för ensamstående med barn och 41 000 kr. för makar med barn, och en
övre inkomstgräns, som är 62000 kr. Över denna gräns reduceras bidraget med 22%
av inkomsten.

Några
ändringar av bostadsbidragen ordes inte under 1982/83 års riksmöte Gfr. prop.
1982/83: 100 bil. 13, CU 22, rskr 233).

Bostadsutgiften
är en tung post i barnfamiljernas ekonomi. För alt inte barnfamiljerna skall
drabbas av ytterligare försämringar anser jag att stödet i form av
bostadsbidrag bör öka.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 73

Hyresutvecklingen
har varit sådan under senare år att en stor del av barnfamiljerna har
bostadskostnader som överstiger de gällande hyres-gränserna. Jag anser därför
att de övre hyresgränserna bör räknas upp. Jag förordaratt gränsen för I- och 2-barnsfamiIjerna
höjs frän I 550 kr. till I 625 kr., för 3- och 4-barnsfamiljerna från 2000 kr.
till 2 100 kr. och för familjer med 5 eller flera barn från 2400 kr. lill 2525
kr. De höjda hyresgränserna innebär för familjer, som har eller under år 1984
kommer all fä bostadskostnader över den övre hyresgränsen, att bostadsbidraget
ökar.

Vidare
bör inkomstgränserna höjas. Jag föreslår att de nedre inkomstgränserna höjs
med 2000 kr. lill 35000 kr. för ensamstående med barn och till 43000 kr. för
makar med barn. Den övre inkomstgränsen bör samtidigt höjas med 3000 kr. till
65000 kr.

Även
del statliga bostadsbidraget bör höjas. Jag förordar alt bidraget höjs med 300
kr. per barn och är till 3180 kr. Eftersom det statliga bostadsbidraget lämnas
med ett belopp per barn leder denna höjning till en relativt sett större
förstärkning av stödet ju fler barn det finns i familjen.

De
ändrade reglerna bör tillämpas snarast möjligt. Samtidigt är det nödvändigt all
kommunerna får en viss lid för förberedelser. Jag föreslär därför att de nya
reglerna tillämpas för bidrag fr. o. m. april 1984.

Genom
de ändringar somjag har förordat kommer de maximala bostadsbidragen för
familjer med olika antal barn all uppgå lill följande belopp.

Maximalt
bostadsbidrag

, kr.
per år.

enligt de regler som

enligt

gäller fr.o.m. den

förslaget

1 januari 1983

Familj
med 1 barn

11520

12 540

Familj
med 2 barn

14400

15 720

Familj
med 3 barn

21600

23 460

Familj
med 4 barn

24480

26640

Familj
med 5 barn

31200

33 900

För varie
ytteriigare barn

2 880

3 180

Jag
beräknar att kostnaderna år 1984 för att höja bostadsbidragen sä som jag har
föreslagit uppgår lill 400 milj. kr., varav 200 milj. kr. för staten. Dessa
kostnader avser 3/4 år med hänsyn lill all de nya reglerna bör tillämpas fr. o.
m. april 1984.

2.2
Hemställan

Jag
hemställer alt regeringen föreslär riksdagen att

1. godkänna
de ändringar i fråga om de övre hyresgränserna föi"

stalskommunalt bostadsbidrag lill barnfamiljer somjag har föror

dat, ,

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om ändrade
inkomstgränser för statliga och statskommunala bostadsbidrag,

3. godkänna den höjning av del statliga
bostadsbidraget somjag har förordat.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 74

3 Förstärkningar av statsbudgeten

3.1. Bostadssubventionernas utveckling

Chefen för finansdepartementet har i del föregående
redogjort för de ekonomiska förutsättningarna för statens stöd till de olika
samhällssektorerna. Kraven på åtgärder för att minska belastningen på statsbudgeten
gäller även bostadssektorn. Innan jag tar upp mina förslag till åtgärder vill
jag kortfattat redogöra för omfattningen och utvecklingen av samhällets totala
stöd till denna sektor.

De största direkta stöden inom bostadspolitikens ram är
bostads- och räntebidragen. Därutöver lämnas ett betydande indirekt slöd i form
av skattesubvenlionering för egnahemsägare. Denna uppkommer genom egnahemsägarens
möjlighet att vid inkomsttaxering tillgodogöra sig underskottsavdrag till
följd av fastighelslån. Staten tillförs även intäkter från bostadssektorn genom
den bostadspolitiskt motiverade hyreshusavgiften.

Räntebidragssystemet är sammankopplat med skattesystemet
på sä sätt att räntebidragen för egnahem är lägre än räntebidragen för hyres-
och bostadsrätlslägenheler. Delar av skatlesubvenlionerna kan därför ses som en
ersättning för räntebidrag. Syftet med denna sammankoppling är att sä långt
möjligt skapa ekonomisk rättvisa mellan besittningsformerna. I och med att underskoltsavdragens
skatlemässiga värde har maximerats genom 1982 års skattereform kommer
förutsättningarna för den ekonomiska rättvisan all kunna bestå oberoende av
storleken av fastighetsägarens inkomster.

Räntebidragen belastar i sin helhet statsbudgeten, medan
stöd i form av bostadsbidrag och skattesubvention till egnahemsägare fördelar
sig ungefär lika mellan staten och kommunerna.

Åtgärder har under tidigare år vidtagits främst för att
begränsa statens utgifter för räntebidrag. Fördelningspolitiskt har delta
inneburit att endast vissa delar av bostadsbeståndet har träffats av
kostnadsökningar. Inom dessa delar av beståndet återfinns flertalet av de
allmännyttiga hyreshusen och merparten av de folkrörelsekooperativa
bostadsrätterna saml av de egnahem som har byggts under senare år.

Sammantagna är de vidtagna åtgärderna av den omfattningen
att utgifterna under budgetåret 1983/84 beräknas blir drygt 2 miljarder kr.
lägre än vad som annars skulle ha varit fallet. Åtgärderna har, i den
utsträckning som de har berört hyreslägenheter, genom del s.k. bruksväcdessystemet
medfört en allmän höjning av hyresnivån. Bl. a. för att förhindra att denna
höjning skulle leda till en förmögenhetsomfördelning till förmån för sådana
fastighetsägare, som inte direkt berörs av besparingarna inom räntebidragssystemet,
infördes hyreshusavgiften. På samma sätt som räntekostnaderna ökar lill följd
av de extra upptrappningarna ökar hyreshusavgiften under vart och etl av åren
1983-1985. Hyreshusavgiften omfattar flertalet

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 75

av
de hyreshusenheter med värdeår före 1975 som inte berörs av räntebidragssystemet.
Hyreshusenhet är en definition som används vid fastighetstaxering. Avgiften
träffar därför också flerbosiadshus med bostadsrätlslägenheler samt vissa
fastigheter med lokaler. Genom hyreshusavgiften tillförs staten inkomster från
bostadssektorn. Dessa bidrar till att finansiera subventionerna för
tillkommande årgångar av bostäder. På så sätt dämpas ökningen av de totala
subventionerna.

I följande tabell
redovisas bostadssubventionernas utveckling under åren 1979-1982 och en
beräknad utveckling för åren 1983-1988. Vidare redovisas statens inkomster av
hyreshusavgiften till den del den belöper pä bostäder. Beräkningarna utgår från
att nuvarande läneregler består under perioden. Konsekvenserna av de förslag
som jag har presenterat i del föregående avseende dels ett program för
bostadsbeståndets förbättring, dels bostadsbidragen har dock beaktats.
Beräkningarna av skattesubventionerna till egnahemsägare grundar sig på de
marginalskatter, som kommer att gälla till följd av den beslutade
marginalskattesänkningen och begränsningen av underskottsavdragens skatlemässiga
värde. Den årliga nyproduktionen har beräknats till ca 40000 lägenheter varav
ca 17000 i egnahem. Ombyggnadsverksamheten har år 1983 beräknats omfatta ca
28000 lägenheter varav 7000 i egnahem. Därefter beräknas ombyggnaderna av flerbostadshusen
öka i enlighet med vad jag har redovisat i det föregående (avsnitt 1.2.1.3).
Beräkningarna grundas vidare på en kostnadsökning om 4% per år fr.o.m. år 1984
och på att dagens räntenivå förblir oförändrad under år 1983. För är 1984 och
kommande år antas alt stalslåneräntan kommer att uppgå till 12,25 %. Dessa
tekniska beräkningsförutsättningar innebär antaganden om en hög real ränta.
Del av regeringen uppsatta målet för kostnadsutvecklingen bör innebära en på
sikt lägre räntenivå än vad som här har antagits. Delta påverkar beräkningarna
av främst räntebidragen och skattesubvenlionen för egnahemsägare. Egnahemsägarnas
underskoltsavdrag till följd av fastighelslån har beräknats verka mot följande
marginalskatter: 60% år 1983, 55% år 1984 och 50% fr. o.m. år 1985.

Beräkningarna avseende
bostadsbidrag lill barnfamiljer har grundals på en ökning av pris- och
lönenivån med 4% per är. Kostnaderna för bostadsbidragen har därför antagits
öka med 4% per är under perioden.

Kostnadsutvecklingen för
de kommunala bostadstilläggen till folkpension har beräknats med hänsyn till
att antalet pensionärer som har låg ATP eller ingen ATP alls minskar under
perioden. Kostnaderna kan påverkas av förändringar i pensionärernas
sidoinkomster.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 76

Bostadssubventionernas och hyreshusavgiftens utveckling
för åren 1979—1988. Miljarder kr.

1979 80 81 82 83 84
85 86 87 88

Bostadsbidrag' 5,0 6,0 6,0 6,3 6,7 6,8
6,9 6,9 6,9 6,9

Räntebidrag" 3,7 5.0 7,2 8,9 9.7 11,0
12,6 14,1 15,5 16,8

Skattesubvention för

egnahemsägare' Hyreshusavgifl''

6,3

7,9 9,9 11,5 12,0 11.5 11,5 12,0 12,5 13,0
-0,4 -0,6 -0,8 -0,8 -0,8 -0,8

Summa

15,0

18,9
23,1 26,7 28,0 28,7 30,2 32,2 34,1 35,9

' Innefattar såväl de statliga och de statskommunala
bostadsbidragen som de kommunala bostadstilläggen till folkpension. " Kalenderåret
1979 motsvarar budgetåret 1979/80 osv.

För åren 1979-1981 redovisas resultatet av
riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska undersökningar. Såväl fastigheter
med överskott som fastigheter med underskott har beaktats. •* Till den del den
berör bosläder.

Av tabellen framgår att de samlade subventionerna under
åren 1979-1982 har ökat kraftigt. De behovsprövade subventionerna -
bostadsbidragen - har dock ökat mycket litet under dessa är, medan
räntebidragen mer än fördubblats och skatlesubvenlionerna för egnahemsägare
nästan iför-dubblats.

Bostadsbidragen kommer med de redovisade antagandena all
ligga pä en oförändrad nivå under perioden 1985-1988. Det sker dock en
förskjutning inom bostadsbidragssyslemen såtillvida all bostadsbidragen till
barnfamiljer ökar medan kommunala bostadstilläggen till folkpension minskar.

För perioden 1983-1988 beräknas en fortsatt successiv
ökning av räntebidragen. Den totala ökningen under perioden beräknas till ca 7
miljarder kr.

Skatlesubvenlionerna till egnahemsägare beräknas däremot
ligga på en relativt konstant nivå under perioden. Delta beror främst på 1982
års skattereform.

Den totala omfattningen äv räntebidrag och skattebortfall
under respektive år är lägre än vad jag angav i årets budgetproposition (prop.
1982/83; 100 bil. 13). Detta beror dels på att de senast genomförda beräkningarna
bygger pä en lägre räntenivå, dels pä alt basen för beräkning av
skattebortfallet för egnahemsägare tidigare har överskattats.

En tillkommande årgång bostäder medför vid dagens ny- och ombygg-nadsnivå
en ökad räntebidragsbelaslning om drygt 2 miljarder kr. En årsproduktion av
egnahem medför också att skatlesubvenfionerna ökar med ca 0,4 miljarder kr. Den
totala ökade belastningen för samhället för en årsproduktion bostäder uppgår
således lill 2,4 miljarder kr.

Takten i ökningen av statens utgifter för räntebidrag
begränsas emellertid genom de årliga upptrappningarna av de garanterade
räntorna. Under är 1983 medför de normala äriiga upptrappningarna alt utgiftsnivån
minskar med ca 0,35 miljarder kr. Under samma år medför extra upptrappning-ar
all utgifterna minskar med ytterligare 0,85 miljarder kr.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 77

De samlade bostadssubventionerna beräknas dock fortsätta
att öka.

Jag har i olika sammanhang betonat alt belastningen på
statsbudgeten för stöd lill bostadssektorn måste minskas. Vidare måste de
bostadspolitiska reformer somjag tidigare i dag har föreslagit finansieras.

Såväl minskningen av belastningen på statsbudgeten som
finansieringen av reformerna måste åstadkommas genom en omfördelning inom
bostadssektorn. Hela bostadsbeståndet måste solidariskt bidra härtill.

Jag kommer i det följande att ta upp frågan hur ett sådant
solidariskt omfördelningssystem skall utformas. Vidare kommer jag all föreslå
omedelbara åtgärder för att begränsa statens utgifter för räntebidrag.

3.2 En statlig fastighetsskatt fr. o. m. år 1985

Somjag tidigare har framhållit har de under senare är
beslutade omfördelningarna inom ränlebidragssystemet medfört en allmän höjning
av hyresnivån, men därutöver enbart berört de boende i bostadsrätt eller eget
hem vars lägenheter har uppförts med statliga lån. Genom den är 1983 införda hyreshusavgiflen
har dock antalet boende som berörs av den statliga omfördelningen ökat. Denna
ökning avser främst bostadsrältsha-vare i icke statligt belånade hus med värdeår
före är 1975. Införandet av hyreshusavgiften innebar dessutom en begränsning av
förmögenhelsom-fördelningen till privata fastighetsägare samt en viss ytterligare
belastning pä det allmännyttiga hyreshusbeståndet.

Ett grundläggande mål för regeringens bostadspolitik är
att alla boende oavsett när bostaden är uppförd, hur den är finansierad och
vilken besill-ningsform som föreligger på ett rättvist sätt skall beröras av
den statliga omfördelningen. För all målet om ell solidariskt
omfördelningssystem skall kunna näs anser jag, efter samråd med chefen för
finansdepartementet, att en generellt verkande statlig fastighetsskatt bör
införas. Fastighetsskatten bör, till skillnad från nuvarande hyreshusavgift,
omfatta samtliga hyreshusenheter, således även hotell- och restaurangbyggnader,
saneringsbyggnader och obebyggd tomtmark för hyreshus. Vidare bör skatten
omfatta småhus samt tomtmark för dessa, bostadsbyggnad på jordbruksfastighet saml
vissa exploaleringsfastigheler. Beträffande industrifastigheter krävs
ytterligare överväganden. Skatten bör utgå med en procentsats på
taxeringsvärdet.

Räntebidragssystemet
är en del av det statliga omfördelningssystemet. De lägenheter, såväl
hyresrätts- och bostadsrätlslägenheler som egnahem, som omfattas av ränlebidragssystemet
vid ny- och ombyggnad bör därför undantas från fastighetsskallen. Även hyreshusavgiflen
är, som jag lidi--gare har sagt, etl instrument för omfördelning. Jag anser att
denna avgift bör upphöra när fastighetsskatten införs. Härigenom undviks att
vissa fastighetsägare utsätts för en dubbel belastning.

En modifiering av regeln om alt fastighetsskatten skall
utgöra en viss

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 78

procentandel
av taxeringsvärdet anser jag måste göras vad gäller småhus. Medeltaxeringsvärdel
för en småhuslägenhet är nämligen ca tre gånger högre än värdet för lägenheter
i flerbostadshus. Jag anser därför att den ståtliga fastighetsskatten för egna hem
och fritidshus skall beräknas endast på en tredjedel av taxeringsvärdet.

Jag räknar med att
skatteuttaget bör vara 1,4%. Procenttalet kan jämföras med de 2% som den för
konventionellt beskattade fastighetsägare avdragsgilla hyreshusavgiften skall
las ut med år 1985 enligt riksdagens beslut (prop. 1982/83; 50 bil. 2 och 5, SkU
15 och CU 8, rskr 106 och 112). Den lägre procentsatsen vad gäller
fastighetsskatten motiveras främst av att omfördelningsåtgärderna skall beröra
alla lika utan att i något fall ge orimliga ökningar av boendekostnaderna.

Det är också frän
bostadspolitisk synpunkt angelägel, trots grundsynen att omfördelningsålgärderna
skall omfatta samtliga typer av bostäder, att söka undanta vissa grupper av
fastighetsägare från den statliga fastighetsskatten. Jag tänker då främst pä
de småhus- och fritidshusägare, som på grund av att de har förvärvat sin
fastighet under senare är, ofta har onormalt höga kostnader. Egnahem och
fritidshus som har förvärvats åren 1977-1983 bör därför undantas från
fastighetsskatten år 1985. De bör dock successivt föras in årgängsvis i
systemet med början år 1986.

Införandel av en statlig
fastighetsskatt kommer all medföra att boendekostnaderna stiger i vissa
egnahem. Flertalet av dessa har inte berörts av kostnadsökningar till följd av
tidigare omfördelningar. För del stora flertalet egnahem kommer ökningen dock
att undersliga 100 kr. per månad. För ett starkt begränsat antal egnahem kommer
den att översliga 150 kr. per månad. Jag vill framhålla att boendekostnadsökningen
lill följd av fastighetsskatten för flertalet egnahemsägare inte kommer alt
uppgå lill högre belopp än vad upptrappningarna av de garanterade räntorna
innebär i nyproduktionen. För bostäder som omfattas av ränlebidragssystemet är
del dessulom fråga om ärliga kostnadsökningar.

För lägenheter i flerbostadshus
som upplåts med hyresrätt medför en övergäng frän hyreshusavgift till en
statlig faslighetsskall i stort sett ingen förändring av boendekostnaderna. För
lägenheter i flerbosiadshus som upplåts med bostadsrätt och omfattas av
hyreshusavgiften kommer övergången frän hyreshusavgift lill fastighetsskatt
att medföra att boendekostnaderna under år 1985 blir lägre än vad som annars
skulle ha varit fallet.

En fastighetsskatt av nu
skisserad utformning kräver ytterligare överväganden inom regeringskansliet.
Jag räknar med att ett förslag kommer all kunna presenteras för riksdagen så
att del kan träda i kraft den I januari 1985.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 79

3.3 Utgiftsbegränsande åtgärder inom räntebidragssystemet

3.3.1 Tidigare genomförda åtgärder

Som jag tidigare har redovisat utgör räntebidragssystemet
det mest omfattande stödsystemet inom bostadssektorn. Statens utgifter härför
har ökat kraftigt under senare år bl. a. beroende pä ett ovanligt högt
ränteläge och kraftigt ökade produktionskostnader.

Räntebidragssystemet
omfattar f. n. bostäder byggda efter år 1957. Räntebidrag lämnas normalt med
belopp som motsvarar skillnaden mellan den verkliga räntekostnaden för
underliggande kredit och bostadslån inom läneunderlaget för bosläder och en
garanterad ränta beräknad efter en viss räntesats på det ursprungliga
skuldbeloppet av samma låneandelar. För att bl. a. neutralisera differenser i
byggkostnader mellan bosläder av skilda årgångar trappas den garanterade räntan
upp ärligen. Den normala ärliga upptrappningen har höjts flera gånger och utgör
numera 0,25 procentenheter för hyres- och bostadsrältshus och 0,5
procentenheter för egnahem.

För att
reducera statens utgifter för räntebidrag har riksdagen vid flera fillfällen
beslutat (prop. 1980/81:63, CU 7 och 12, rskr 95 och 106, prop. 1980/81:118
bil. 4, CU 30, rskr 287, prop. 1981/82: 124, CU 26, rskr 350) om bl. a. extra upptrappningar
av de garanterade räntorna. Som exempel på effekterna av dessa beslut kan jag
nämna att räntebidragen för egnahem byggda före är 1975 upphör fr. o. m. år
1984.

Även vissa
hyres- och bostadsrättshus och nyare egnahem har träffats av kostnadsökningar lill
följd av extra upptrappningar av de garanterade räntorna. Del sistnämnda
riksdagsbeslutet innebär extra upptrappningar för åren 1983, 1984 och 1985. De
senast beslutade extra upptrappningarna kan genom bruksvärdessystemet beräknas
ha medfört en allmän höjning av hyresnivån om ca 6 kr./m under innevarande år.
Under åren 1984 och 1985 beräknas höjningarna uppgå till ytterligare 4 kr./m"
och år.

Upptrappningarna
under dessa år berör också bostadsrättshus färdigställda före år 1975.
Kostnadsökningarna för dessa hus varierar mellan ca 2 och 13 kr./m" under
innevarande år och mellan ca 2 och 6 kr./m" och år under åren 1984 och
1985.

Även egnahem byggda åren 1975—1979 berörs av upptrappningarna.
Kostnadsökningen i dessa hus varierar mellan ca 3 och 10 kr./m" under
innevarande år och mellan 2 och 4 kr./m" och är under åren 1984 och 1985.

För att
bl. a. förhindra att den allmänna höjning av hyresnivån som de extra upptrappningarna
medför skall leda till en förmögenhelsomfördel-ning till förmån för ägare av
fasligheter som inte direkt omfattas av upptrappningarna har riksdagen, somjag
nyss har nämnt, infört en hyreshusavgift. Avgiften utgör under innevarande är
1 % av fastighetens taxeringsvärde. Delta avgiftsuttag motsvarar i genomsnitt
ungefär de kostnadsökningar som de extra upptrappningarna under året medför
för de statligt finansierade hyres- och bostadsrättshusen. Eftersom de extra upptrapp-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 80

ningarna medför ytterligare bostadskostnadsökningar under
åren 1984 och 1985 trappas hyreshusavgiften upp med 0,5 procentenheter per år
under dessa år.

Stora
delar av bostadsbeståndet kommer således alt under åren 1984 och 1985 få
vidkännas kostnadsökningar till följd av tidigare fattade beslut om
omfördelningar. Mot denna bakgrund anser jag inte att del är fördelningspolitiskt
motiverat att under dessa år genomföra ytterligare upptrappningar av de
garanterade räntorna. Den fortsatta omfördelningen inom bostadssektorn måste
därför i huvudsak ske genom en fastighetsskatt av det slag somjag tidigare har
berört. Eftersom en sådan inte kan träda i kraft förrän år 1985 är det
nödvändigt att redan under år 1984 åstadkomma andra förstärkningar av den
statliga budgeten. Somjag tidigare har nämnt måste också mitt förslag till bosladsförbätlringsprogram
och höjningen av bostadsbidragen finansieras och utgifterna på statsbudgeten
även på längre sikt begränsas. Därför måste ytteriigare åtgärder vidtas.

De
åtgärder som vidtas måste utformas så all de inte träffar det befintliga
bostadsbeståndet.

3.3.2 Borttagande av retroaktiva räntebidrag 3.3.2.1
Nuvarande och tidigare regler

Vid sidan av systemet med årliga räntebidrag har del sedan
några år tillämpats ett system med s. k. retroaktiva räntebidrag. Syftet med
dessa är att täcka en del av de räntekostnader som hänför sig lill tiden mellan
husets färdigställande och utbetalningen av bostadslånet.

Retroaktiva räntebidrag lämnas f. n. vid ny- och ombyggnad
av hyres-och bostadsrättshus saml för egnahem avsedda all säljas till dem som
skall bebo huset.

Retroaktivt räntebidrag lämnas lill räntekostnader för
byggnadskrediter inom ell schablonmässigt beräknat låneunderlag. För hyres- och
bostadsrätlshus motsvarar bidraget i princip skillnaden mellan kredilivräntan
och den garanterade räntan under del första året av lånetiden. För småhus som
byggs för försäljning motsvarar bidraget skillnaden mellan bosladslånerän-tan
och en räntesats som är tvä procentenheter lägre än denna, dock lägst 9%.

Systemet med retroaktiva räntebidrag infördes i augusti
1978 för hyres-och bostadsrältshus. Dessförinnan betraktades de räntekostnader
som det retroaktiva räntebidraget är avsett all läcka som en del av projektels
produktionskostnad och belånades pä samma sätt som övriga delar av den. För
sådana egnahem som är avsedda att säljas lill dem som skall bebo husen infördes
de retroaktiva räntebidragen den I januari 1981. De räntekostnader som detta
retroaktiva räntebidrag är avsett alt läcka medräknades inte tidigare i läneunderiaget.
Räntebidraget för projektet började enligt tidigare regler löpa när
bostadslånet betalades ut.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 81

3.3.2.2 Föredragandens överväganden

De retroaktiva räntebidragen för hyres- och bostadsrältshus
beräknas under budgetåret 1983/84 uppgå till ca 1,7 miljarder kr. och
motsvarande belopp för gruppbyggda egnahem till ca 15 milj. kr. Det rör sig
således om betydande summor. Jag anser inte alt värdet för låntagarna av dessa
räntebidrag står i proportion till de utgifter som de förorsakar statskassan.

Jag förordar därför all de retroaktiva räntebidragen
upphör och att tidigare gällande regler ålerinförs.

För egnahemsägare motsvarar del retroaktiva räntebidraget f.
n. endast 0,5% av låneunderlaget. Det är alltså av ganska liten betydelse. Med
hänsyn härtill och till den möjlighet som egnahemsägaren har att utnyttja
underskott lill följd av räntor för fastighelslån skattemässigt är del enligt
min mening inte befogat att vidta några kompensatoriska åtgärder för
egnahemsägarnas del.

För hyres- och bostadsrätlshusen är situationen en annan. Milt
förslag innebär för deras del i genomsnitt en kostnadsökning i nyproduktionen
om ca 17,50 kr./m" under det första året av bostadslånets löplid.

En sådan kostnadsökning är oacceptabel. En förutsättning
för all det retroaktiva räntebidraget skall kunna avvecklas är därför alt
åtgärder vidtas för att neutralisera effekterna. Dessa åtgärder kan lill viss
del baseras på den kritik som har framförts mol dagens syslem med retroaktiva
räntebidrag. Det bör ankomma pä regeringen att besluta om dessa åtgärder. Jag
vill dock för riksdagen redogöra för huvuddragen av dem.

Jag tar först upp frågan om att beakta de aktuella
räntekostnaderna redan i del preliminära lånebeslutel.

Del retroaktiva räntebidraget betalas ut ungefär samtidigt
som bostadslånet, normalt ca 15 månader efler del att etl projekt har
färdigställts. Delta är ofta en längre period än den från preliminärt beslut
till färdigställande, dvs. den egentliga byggperioden. Det kan inte uteslutas
all de retroaktiva räntebidragen kan ha bidragit till alt perioden frän
färdigställande till utbetalning har förlängts.

Den maximala nivån för byggnadskredilivei utgörs i regel
av projektels preliminära låneunderlag. I della beaktas inte de aktuella
räntekostnaderna. Låntagaren får således under en relativt lång period inlernfinansiera
de räntekostnader som det retroaktiva räntebidraget är avsett all täcka.

När räntekostnaderna för perioden mellan färdigställande
och utbetalning nu enligt milt förslag skall medräknas i produktionskostnaden
bör dessa räntekostnader schablonvis medräknas redan vid del preliminära lånebeslutel.
Därigenom kan byggnadskredilivei normall höjas lill erforderlig nivå, vilkel
minskar kravet pä intern finansiering av dessa räntekostnader. Enligt vad jag
har erfarit avser bosladsstyrelsen all ulforma en föreskrift med denna
innebörd.

6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 82

Jag
övergår sä lill frågan om vilken räntenivå som bör bilda utgångspunkten för
beräkningen av räntebidragels storlek.

F.
n. utgår myndigheterna frän en räntenivå som överstiger diskontot med 3
procentenheter. Denna schablonvis beräknade ränta är ofta lägre än den som
låntagaren faktiskt erlägger. Det finns därför skäl för att vid beräkningen av
räntekostnader för liden mellan färdigställande och utbetalning utgå från en
något högre räntenivå. Enligt vad jag har erfarit avser bostadsstyrelsen att
utfärda en föreskrift om alt den aktuella räntenivån skall bestämmas lill
diskontot plus 3,5 procentenheter.

Den
tredje åtgärden av kompensatorisk karaktär som bör vidtas har alt göra med del
lånebelopp på vilket de aktuella räntekostnaderna beräknas.

Dagens system med
retroaktiva räntebidrag har ofta kritiserats för all räntebidraget beräknas på
det schablonberäknade läneunderlaget för projektet även om s. k. produktionskoslnadsanpassad
belåning tillämpas. Pro-duktionskoslnadsanpassad belåning innebär alt läneunderiaget
för projektet i princip motsvarar den faktiska produktionskostnaden. När det
på detta sätt beräknade läneunderiaget översfiger del schablonberäknade -vilkel
ofta inträffar - får låntagare:n etl i förhållande till sina verkliga kreditivkoslnader
mindre retroaktivt räntebidrag.

Bosladsstyrelsen
föreslog i anslagsframställningen för budgetåret 1983/84 att det retroaktiva
räntebidraget skulle baseras på det faktiska låneunderlaget för projektet. Jag
framhöll vid behandlingen av förslaget i 1983 års budgetproposifion (prop.
1982/83:100 bil. 13) all frågan borde behandlas först när bostadskommiiléns betänkande
förelåg. Jag vill nu anmäla att mitt förslag i del föregående automatiskt får
till följd all de aktuella räntekostnaderna i fortsättningen kommer att baseras
pä den produktionskostnad sorn ligger till grund för läneunderiaget.

De
åtgärder som jag här har redovisat bör enligt min bedömning i

normalfallet kompensera borlfallel av del relroakliva räntebidraget. Det

kan dock inte uteslutas att vissa kostnadsökningar uppkommer i enskilda

byggprojekt. En målsättning för såväl låntagarna som myndigheterna mås

te därför vara att förkorta tiden mellan färdigställande och utbetalning.

Endast härigenom förhindras att merkostnader uppkommer för låntagaren

och staten. .

De
nu föreslagna regeländringarna bör för egnahem och hyres- och bostadsrättshus
tillämpas i ärenden där preliminär ansökan om bostadslån inges lill kommunen
efter utgången av oktober 1983.

För
all lidigarelägga de slalsfinansiella effekterna av den av inig förordade
regeländringen bör denna tillämpas även för pågående produktion av hyres- och bostadsrätlslägenheler.
Ändringen bör således omfatta även alla projekt med hyres- och bosladsrältslägenheler
där preliminär ansökan om bostadslån inges lill kommunen före utgången av
oktober 1983 och där ansökan om slutligt beslut inges till kommunen efter
utgången av år 1983.

I
dessa ärenden kan dock utbetalningsrulinerna knappast påskyndas i

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 83

större
utsträckning. Inte heller kan några fördelar påräknas på grund av minskade krav
på intern finansiering av räntor. Eftersom jag anser del uteslutet alt förändra
kapitalkoslnadsförutsätlningarna för den pågående byggproduklionen förordar jag
alt för dessa projekt den lägsta garanterade räntan sänks från 3% till 2,75%.
Härigenom neutraliseras fullt ut de kostnadsökningar som annars skulle ha
uppstått.

De
åtgärder som jag har förordat beträffande de relroakliva räntebidragen
beräknas medföra all utbetalningarna av räntebidrag kommer all minska med
följande belopp (miljarder kr.) under resp. budgetär. Jag har härvid även tagit
hänsyn till effekterna av de kompensationsåtgärder somjag har förordat.

udgelår

1983/84

84/85

85/86

86/87

87/88

88/89

äntebidrag

0,2

1,7

1,5

1,3

1,1

1,0

De
förordade regeländringarna beräknas medföra att statens utlåning blir ca 0,5
miljarder kr. högre under resp. budgetår.

3.3.3
Reducering av räntebidragen till större småhus

Även
i ett ansträngt stalsfinansiellt läge är det enligt min mening av största
betydelse att de ekonomiska förutsällningarna för bostadsproduktionen inte
försämras. Samtidigt är det givelvis nödvändigt att de ekono-mi.ska resurser
som kan avsättas används så att de sä effektivt som möjligt främjar de
bostadspolitiska målen. I ett avseende har jag funnit att effektiviteten kan
förbättras och besparingar åstadkommas på räntebidragsanslaget. Jag tänker pä
räntesubventionerna till småhus, som f. n. lämnas för ytor ända upp till 180 m.
Så stora småhus kan enligt min mening endast undantagsvis vara motiverade av
verkliga bostadsbehov.

Sedan juli 1982 tillämpas
en ytbegränsningsregel för småhus som innebär alt bostadslän inte lämnas om den
totala ytan överstiger 180 m*. Vid beräkningen beaktas i fråga om hus med
källare endast hälften av källar-ytan. Större yta än 180 m kan godtas om
lånesökanden behöver särskilt stor bostad på grund av all han har stort hushåll
eller om det annars finns särskilda skäl.

Innan
jag närmare redogör för hur en begränsning av statens räntestöd bör utformas
vill jag lämna några uppgifterom storleken av de småhus som har byggts under
senare år.

Enligt
statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar har den genomsnittliga
bostadsytan i småhus minskat avsevärt under senare år.

I
ärenden rörande småhus som skall bebos av lånesökanden, s.k. styckebyggda
småhus, där beslut om bostadslån fattades under är 1980 uppgick den
genomsnittliga bostadslägenhetsytan till 135 m", medan motsvarande yta
för år 1982 uppgick till 127 m". För gruppbyggda småhus med preliminärt
beslut om bostadslån under åren 1980 och 1982 uppgick den

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 84

genomsnittliga bostadsytan till 115 m' resp. 107 m".
Bland de gruppbyggda småhusen varierar dock den genomsnittliga bostadsytan med
upplåtelseformen. Under år 1982 värden 121 m" för hus som upplåts med
äganderätt. Motsvarande yta för hyres- och bostadsrättssmåhus uppgick till 81
resp. 103 m-.

Bostadsstyrelsen har genomfört en undersökning av
bostadsytorna för styckebyggda småhus med beslut om bostadslån under våren
1983. Enligt denna uppgår den genomsnittliga bostadsytan till 128 m".
Jämfört med SCB:s undersökning för år 1982 har således ytsloriekarna inte
förändrats i nämnvärd utsträckning.

Enligt SCB:s läneobjektsslalistik uppgick den
genomsnittliga bosladslä-genhetsytan per lägenhet i flerbostadshus med
preliminärt beslut om bostadslän under år. 1982 fill 75 m". Motsvarande
yta för åren 1980 och 1981 uppgick till 80 resp 78 m". Den genomsnittliga
bostadslägenhetsytan i flerbostadshusen har således minskal under senare är.

Jag anser alt den ytbegränsning som f. n. tillämpas för
småhus utgör en acceptabel maximinivå för vad som skall kunna byggas med
statliga bostadslån. Det är emellertid omotiverat från bostadspolitisk
synpunkt, och med tanke på behovel av all minska statens utgifter, all
räntebidrag lämnas fullt ut för lånen till hela den yta som kan rymmas inom ytgränsen.

Med anledning av riksdagens beslut (prop. 1981/82: 124, CU
24, rskr 350) i syfle all styra produktionen mot mindre och energisnålare
småhus har regeringen uppdragit åt bosladsstyrelsen att inom den normaliserade
produktionskostnadsvärderingen vidta sädana ändringar alt belåningsnivån ökar
för alla småhus med upp till 120 m' bostadsyta samtidigt som belåningsnivån
minskar för småhus med större ytor. Styrelsen har således möjlighet alt
förändra de ekonomiska förutsättningarna för småhusbyggandet så att delta
styrs mot mindre småhus.

Enligt vad jag har erfarit anser styrelsen all dagens belåningsmelod,
med ett undantag, ger full kostnadstäckning för småhus med upp lill 120 m"
bostadsyta. Styrelsen hardock i skrivelse den 8 september 1983 begärt all
grundbeloppen enligt 4§ förordningen (1978: 384) om beräkning av låneun-deriag
och pantvärde för bostadslån ändras så alt belåningen för hus med källare
förbättras. Del ankommer på regeringen alt besluta i denna fråga. För
riksdagens information vill jag nämna alt jag avser att föreslå regeringen all
genomföra de ändringar som bosladsstyrelsen har föreslagit.

Enligt min uppfattning är en ekonomisk styrning mot mindre
småhus väl motiverad. Jag förordar alt styrningen utformas på följande sätt.
Liksom f. n. bör bostadslån kunna lämnas lill egnahem med ytor upp till 180 m".
Räntebidrag bör dock lämnas endast för lån motsvarande en bostadsyta upp till
120 m" och för de förrådsutrymmen som krävs enligt Svensk byggnorm. Lån
för ytor överstigande denna nivå bör enligt min mening betraktas som lån till
lokaler. De bör alltså vid nybyggnad lämnas med rak amortering och till slalslåneränta.
Om länesökanden har stort hushåll eller

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 85

om det annars finns särskilda behov bör en större
bostadsyta än 120 m kunna berättiga till räntebidrag. Undanlagsmöjligheten bör
dock tillämpas restriktivt.

De regler somjag nu har förordat beträffande nybyggnad av
småhus bör tillämpas också vid om- och tillbyggnad av småhus. Delta innebär bl.
a. att län skall kunna lämnas för tillbyggnad av småhus upp till en total yla
om 180 m". Nu gällande krav på att tillkommande ytor skall vara motiverade
av all sökanden har stort hushåll m. m. skall därför inte ställas. Denna
regeländring är motiverad i första hand av förenklingsskäl.

Del ankommer på regeringen att meddela närmare
bestämmelser om beräkningen av räntebidragsunderlaget när bostadslänet avser
småhus. Jag vill dock nämna att utgångspunkten för beräkningarna bör vara ell
en-planshus pä 120 m" ulan källare och med 10 m" förrädsulrymme.

De regler somjag har förordat beträffande begränsningen av
räntebidragen för vissa småhus bör gälla i låneärenden där ansökan om
bostadslån ges in lill kommunen efter utgången av juni 1984. Detta är en något
kortare övergångsperiod än vad som har tillämpats vid tidigare regeländringar
av liknande slag. Med tanke på att den nu föreslagna regeländringen endast
medför en ekonomisk styrning av produktionen och inga förändringar av de
belåningsbara husstorlekarna, anser jag dock att övergångsperioden är
tillräcklig.

De åtgärder som jag har förordat beträffande reducering av
räntebidragen till större småhus beräknas medföra att utbetalningarna av
räntebidrag för en tillkommande årgång småhus blir ca 40 milj. kr. lägre än vad
som skulle ha varit fallet vid dagens regelsystem.

3.4 De samlade effekterna av de redovisade åtgärderna

I följande tabell redovisas samhällets stöd lill
bostadssektorn under åren 1983-1988 sedan de åtgärder har vidtagits som jag har
redogjort för. Förutsättningarna för beräkningarna överensstämmer med dem som
gäller för den tidigare redovisade prognosen.

1983 84 85 86 87 88

Bostadsbidrag' 6,7 6,8 6.9 6,9 6,9 6,9

Räntebidrag- 9.5 9,3 11.0 12,7 14,3 15,6

Skatlesubvention för

egnahemsägare' 12,0 11,5 11,5 12,0 12,5 13,0

Hyreshusavgift/statlig

fastighetsskatf* -0,4 -0,6 -1.7 -1,7 -1,7 -1,7

Summa

27,8 27,0 27,7 29,9 32,0 33,8

Summa
enligt tidigare beräkning'

(28,0) (28,7) (30,2) (32.2) (34.1) (35.9)

' Innefattar såväl de ställiga och statskommunala
bostadsbidragen som de kommunala bostadstilläggen till folkpension. -
Kalenderåret 1983 motsvarar budgetåret 1983/84 osv.

' Såväl fastigheter med överskott som fastigheter med
underskott har beaktats. " Till den del avgiften/skatten berör bostäder. ■'
Se tabell s. 76.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 86

Av
tabellen framgår att de redovisade åtgärderna medför alt belastningen på
statsbudgeten för. slöd lill boendet kommer alt minska avsevärt jämfört med
situationen vid dagens regelsystem.

Under
år 1984 ligger den totala volymen ca 1,7 miljarder kr. under motsvarande nivå
vid oförändrat regelsystem. Under år 1985 är motsvarande belopp 2,5 miljarder
kr.

Totalt
under perioden 1983-1988 medför de redovisade åtgärderna en budgetförstärkning
om ca 10 miljarder kr. Jag har då även tagit hänsyn till de samlade utgifterna
för de investeringsbidrag och ränte- och amorte-ringsfria lån som jag tidigare
har förordat i programmet för förbättring av bostadsbeståndet.

De
samlade åtgärderna av bostadsförbättringsprogrammet och av regeländringarna
för de retroaktiva räntebidragen medför att statens utlåning under är 1984
kommer att bli ca 50 milj. kr. större än vid nuvarande regelsystem. Under
kommande är blir dock utlåningen i stället ca 300 milj. kr. mindre under resp.
år.

3.5
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen all

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om
retroaktiva räntebidrag,

2. godkänna vad jag har förordat om den lägsta
garanterade räntan i vissa fall,

3. godkänna vad jag har förordat om begränsning av
underlaget för räntebidrag till småhus.

4
Åtgärder för att begränsa prisökningarna inom bostadsbyggandet

Chefen
för finansdepartementet har i det föregående redogjort för behovet av alt
begränsa prisökningarna i samhällsekonomin under år 1984.' Historisk koslnadsulveckling
får inte hindra att delta mål uppnäs.

Mot
denna bakgrund har regeringen beslutat att begränsa den automatiska uppräkningen
av vissa indexstyrda utgifter till högst 4 % under är 1984.

För
bostadssektorns del medför detta att uppräkningen av den s.k. tidskoefficienten
måste begränsas lill högst 4 % under år 1984.

Tidskoefficienten
används främst för att anpassa den schablonvis beräknade byggkostnaden, läneunderiaget,
för ell projekt lill ett aktuellt kostnadsläge. Härigenom påverkar ändringar i
tidskoefficientsnivån statens utgifter för såväl bostadslån som räntebidrag.

Tidskoefficienten
fastställs av regeringen i förväg för en tvåmänaderspe-riod. Den bestäms med
ledning av faktorprisindex för gruppbyggda små-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 87

hus
exkl. löneglidning och med hänsyn tagen lill ett fast avdrag för beräknad
rationalisering. Avdraget för rationalisering är 0,2 procentenheter per månad
fr. o. m. januari 1983.

Ändringar
i faktorprisindex påverkar dock tidskoefficienten med viss tidsförskjutning.
Ändringar i kostnadsläget mellan exempelvis januari och mars ett år avspeglas i
justeringar av lidskoefficienten mellan perioden mars-april och perioden
maj-juni samma är.

Dagens
lidskoefficientsyslem innebär alltså att den historiska kostnads

utvecklingen automatiskt överförs till kommande perioder. Koefficienten

återger således inte heller det faktiska kostnadsläget under den period som

den avser. ■ ■

Nuvarande metod för alt
fastställa tidskoefficienten har i olika sammanhang kritiserats på dessa
punkter. Kritikerna anser, med hänsyn lill all kostnadsutvecklingen inte är
jämn under året, alt förskjutningen mellan den lidpunkt då en prisförändring
inträffar och den tidpunkt då den påverkar tidskoefficienten kan rubba de
ekonomiska förutsällningarna för ett projekt. Tidsförskjutningen anses också
medföra en ovisshet hos bl. a. entreprenörer, vilket kan leda till all deras
anbud blir högre än vad de eljest skulle ha blivit.

Mot
bl. a. denna bakgrund har bosladsstyrelsen föreslagit all grunderna för
tidskoefficienten ändras sä alt den fastställs i efterhand och avser del
faktiska kostnadsläget under perioden ifråga.

Jag
delar bostadsstyrelsens uppfattning. I samband med alt den automatiska
uppräkningen av lidskoefficienten begränsas till 4% per är bör metoden att
fastställa tidskoefficienlen ändras så att den historiska inflationens inverkan
på framtida byggkostnader minimeras. Härigenom skapas ett koefficientsystem som
kan fungera under en följd av är.

Del ankommer på regeringen
att besluta om erforderliga ändringar i grunderna för tidskoefficienten..Jag
vill nämna alt jag i annat sammanhang avser,alt föreslå regeringen att fr. o.m.
januari 1984 ändra metoden att fastställa tidskoefficienlen så att den
fastställs månadsvis i efterhand och återger den faktiska prisnivån under
månaden.

Uppjusteringen
av koefficienten kommer samtidigt all maximeras till 4% under år 1984.

Jag avser också att föreslå
regeringen all, vid övergängen lill den nya metoden att fastställa
tidskoefficienten, anpassa de s.k. grundbeloppen enligt 4§ förordningen (1978;
384) om beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslån'till
kostnadsläget i januari 1984 och att överiämna ål bostadsstyrelsen att i
fortsättningen fastställa tidskoefficienlen.

Den
nya metoden alt reglera tidskoefficienlen och de omräknade grundbeloppen bör
tillämpas i ärenden med preliminärt beslut om bostadslån efter utgången av är
1983.

Som
jag tidigare har nämnt styrs utvecklingen av tidskoefficienten av utvecklingen
av faktorprisindex för gruppbyggda småhus. Det har från

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 88

olika
håll framförts kritik mol sammansättningen av denna indexserie. Enligt vad jag
har erfarit förbereder statistiska centralbyrån en översyn av serien. Jag vill
framhålla alt del givetvis är av stor betydelse att den indexserie som
tillämpas har en uppbyggnad som avspeglar sammansättningen av kostnadskomponenlerna
i dagens bostadsproduktion.

I
delta sammanhang vill jag också beröra de effekter som den produk-tionskostnadsanpassade
belåningen kan ha på den framtida produktions-kostnadsutvecklingen.

Den produktionskosinadsanpassade
belåningen, som tillämpas vid nybyggnad av andra hus än styckebyggda småhus,
innebär alt lån- och räntebidragsgivningen kan baseras på den faktiska
produktionskostnaden i stället för på det schablonberäknade läneunderiaget. Della
kan medföra all låntagaren blir relativt okänslig för ändringar i produktionskoslnadsnivån.
Samtidigt är dock denna belåningsmetod, vid dagens överkostnadsnivåer, en
förutsättning för att många projekt överhuvudtaget skall komma till stånd.
Metoden har således stor betydelse för nyproduktionen av bosläder och för byggsysselsällningen.

Jag har tidigare i olika
sammanhang framhållit all den produktionskosinadsanpassade belåningens
inverkan på produktionskostnadsulvecklingen måste följas noggrant.
Länsbostadsnämnderna har också fåll regeringens uppdrag att verka för en skärpt
kostnadskontroll. Begränsningen av tids-koefficientuppräkningen skärper kravet
på kontroll av sambandet mellan belåningen och produktionskostnadsutvecklingen ytteriigare.
Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen all bostadssiyrelsen
tilldelas vissa tillfälliga resurser för att utreda formerna för en utvidgad
kostnadsuppföljning.

Jag vill avslutningsvis
med skärpa betona att, om det visar sig att produktionskostnaderna, till följd
av den produktionskostnadsanpassade belåningen, stiger på ett sätt som
äventyrar möjligheterna att uppnå det uppställda målet vad gäller
kostnadsökningar, denna belåningsmetod måste omprövas.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 89

Bilaga 9.1

Sammanfattning av betänkandet (Ds Bo 1983:2) Bättre
bostäder — ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram avlämnat av
arbetsgruppen för stadsförnyelsefrågor och av remissyttrandena över betänkandet

1. Arbetsgruppen

Målsättning för ett bostadsförbättringsprogram

Alla människors rätt till en god bostad utgör en av
hörnstenarna i den svenska välfärdspolitiken. De konkreta uttrycken för detta
har växlat under olika perioder.

Den sociala bostadspolitiken bygger pä att samhället skall
ha ansvaret för bostadsförsörjningen. Bostadsproduktionen skall ske under spekula-tionsfria
former.

Miljonprogrammet utgjorde ett väsentligt steg för alt
förverkliga målet att befolkningen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade
och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader.
Den egentliga bostadsbristen kunde därmed byggas bort. En dominerande del av
hushållen bor i dag i rymliga och moderna bostäder.

Sedan miljonprogrammet genomförts är inte längre
nyproduktion av bosläder den viktigaste frågan: De samhällsekonomiska och
fördelningspolitiska aspekterna på bostadspolitiken får en allt större
betydelse. Dessa frågor är centrala i del uppdrag som regeringen har givit ät
den parlamentariskt sammansatta bostadskommittén. Samtidigt måste större
uppmärksamhet ägnas frågor om hur det befintliga bostadsbeståndet bör vårdas,
utvecklas och utnyttjas. Som ett led i en vidareutveckling av den sociala
bostadspolitiken presenteras i denna promemoria ett tioårigt bostadsförbättringsprogram.
Målen för programmet kan sammanfattas i följande sex satser:

1.
Alla människor
har rätt till en bostad med modern utrustning. Alla omoderna och huvuddelen av
alla ofullständiga lägenheter bör byggas om lill moderna lägenheter eller
rivas.

2.
Alla boende
skall ha rätt till en bostad som är väl underhållen. Det är nödvändigt att
motverka den kapitalförstöring och den förslumning som hotar om underhållet
inte kan finansieras.

3.
Oberoende av
ålder eller handikapp skall alla ha rätt lill en bostad som fyller kraven på
god tillgänglighet. En förbättrad tillgänglighet är väsentlig för alt bereda
ett ökande antal äldre och rörelsehindrade goda levnadsförhållanden.

4.
Energihushållningsåtgärderna
måste intensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder. Del av
riksdagen fastställda energihushållningsmålet måste uppnås av såväl
energipolitiska som samhällsekonomiska skäl.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 90

5. Boendet skall bli mera jämlikt och integrerat.
Förnyelsen bör inriktas så att den bidrar till all jämna ut kvalitetsskillnader
mellan olika bostadsområden. Då behövs samlade insatser som sker på ett
planlagt sätt och i samverkan med dem som berörs av åtgärderna.

6. Kapaciteten inom byggsektorn bör utnyttjas bättre.
De byggnadsarbetare och den produktionskapacitet inom byggbranschen som
frigörs genom det minskande nybyggandel skall utnyttjas för att uppnå bostadsförbättringsprogrammels
mål.

Bostadsförbättringsprogrammet

Mol
bakgrund av dessa mål för den sociala bostadspolitiken inför resten av 1980-lalet
och början av 1990-lalet föreslås ett program för underhålls-, reparations- och
ombyggnadsinsatser under de kommande tio åren.

Programmet innebär att
275000 lägenheter i flerbosiadshus och 150000 småhus skall byggas om under
perioden 1984-1994. Flertalet av lägenheterna i de flerbostadshus som byggs om
har redan från början moderna bekvämligheter. En stor del av ombyggnaderna
kommer därför-inte att bli så genomgripande som ombyggnader hittills vanligen
har varit.

Också underhållet i
bostadshusen behöver öka. Programmet innebär alt de sammanlagda kostnaderna för
underhåll av flerbosladshusens gemensamma delar och utrymmen ökar från 2500
milj. kr. år 1981 till 4 100 milj. kr. år 1986. Därtill kommer ökade insatser
för reparation av byggskador, grundförstärkningsålgärder m. m.

Insatser i den omfaltning
som föreslås innebär alt bostadsbeståndets kvaliteter i fråga om bl. a.
energiegenskaper och tillgänglighet kan förbättras i ökad takt. Antalet hissinslallationer
i samband med ombyggnad beräknas minst kunna fördubblas. Samtidigt kan fler
sysselsättas i byggnadsarbete och inom byggnadsmalerialindustrin.

Medel
för att genomföra programmet

O
Den kommunala bosladsförsörjningsplaneringen

Ett
program av den föreslagna omfattningen kräver en anpassning av kommunernas
planering av bosladsförsörjningsåtgärder. Dagens planeringsinstrument är
utformade för en situation med stor nybyggnadsvolym. Planeringen måste nu
ställas om så att betydligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet
som helhet bör utvecklas och utnyttjas. Planeringen för beståndets förnyelse
måste ges en framskjuten plats.

Nu
föresläs en ny ordning för kommunernas bosladsförsörjningsplanering. Del
innebär att kommunerna ges större frihet all ulforma och genomföra planeringen
efter de egna förutsättningarna. Härigenom får kommunerna bl. a. ökat utrymme
för att åstadkomma den samordning mellan olika slags planering som krävs i
förnyelsearbetet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 91

Regeringen
bör emellertid ges befogenhet att föreskriva att vissa frågor i
bostadsförsörjningsplaneringen skall redovisas särskilt. Denna befogenhet skall
utnyttjas för att tillförsäkra statsmakterna det underlag som är nödvändigt
för att följa hur bostadsförbättringsprogrammel genomförs. Kommunerna
förutsätts under år 1984 redovisa uppgifter som belyser förnyelsebehoven i
bostadsbeståndet och alt därefter - under år 1985 - redovisa sina program för
planerade förnyelseåtgärder.

O
Underhålls- och ombyggnadsfinansiering

Finansieringsfrågorna
är centrala i bostadskommitténs arbele. De förslag som nu läggs fram tar
därför sikte i första hand på en treårsperiod, till dess bosladskommitténs
arbete kan resultera i mera långsiktiga lösningar.

För
att uppnå en tillfredsställande underhållsslandard föreslås att dagens
tillfälliga underhållslån ersätts med en ny typ av underhållslån.

Underhållslån
skall kunna lämnas för del gemensamma underhållet i hyres- och
bostadsrättsfastigheter. Upplåningen skall ske på den opriorie-terade
kapitalmarknaden. För att kapitalkostnaderna efler skatt skall bli desamma
oberoende av upplätelseform och fastighetsägarkalegori föreslås att räntebidrag
skall utgå lill allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar med en
andel som svarar mol den genomsnittliga avdragsrätten för en småhusägare, dvs.
efter skattereformen 50%. Genom en sådan konstruktion garanteras ekonomisk
rättvisa mellan å ena sidan den allmännyttiga hyresrätten och bostadsrätten och
å andra sidan småhus med äganderätt.

För
privatägda hyreshus är bilden mer komplicerad. För denna kategori fasligheter
föreslås därför en ordning som innebär att konventionellt beskattade ägare av
hyresfastigheter ges valfrihet. De kan välja att gå in i ett system med
räntebidrag, som är något lägre än för allmännyttiga bostadsföretag och
bostadsrättsföreningar, kombinerat enbart med värdeminskningsavdrag utan rätt lill
avdrag för reparationskostnader. De kan annars som f. n. utnyttja privat
finansiering med bibehållen rätt till avdrag för bl. a. reparationskostnader.

Räntebidragen skall utgå
efter olika löplider som bestäms med hänsyn, till de konkreta åtgärdernas
varaktighet. Två löplider anges - 10 resp. 20 år.

Samma
villkor som för underhållslån skall i fortsättningen gälla även för
energilånen. För att undvika alt delta leder till en försämring av de ekonomiska
villkoren för energisparandel föreslås att särskilda stimulanser i form av bidrag
skall kunna lämnas, motsvarande de tillfälliga stimulanser lill vissa angivna
hushållningsåtgärder som utgår i dag.

Dagens
tillfälliga reparationslån ersätts med lån som har samma villkor som
underhållslånen. Delta innebär en förbättring i förhållande till dagens
situation, eftersom de nya lånen är subventionerade.

Reglerna
för finansiering av ombyggnadsätgärder i övrigt är redan i.dag

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 92

förmånliga.
De har också lett till en ökning av ombyggnadsverksamheten under senare är. Lånevillkoren
föreslås i huvudsak oförändrade för dessa lån. Tillämpningsområdet föreslås
vidgat. Bl. a. föreslås att lån skall kunna lämnas till grundförstärkningsåtgärder
ulan samband med andra ombyggnadsätgärder.

Även
framdeles kommer det all finnas behov av lån för åtgärder som inte kan
förräntas inom normala hyreskalkyler. Exempel på sädana extraordinära åtgärder
är vissa energihushällningsåtgärder, ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse och åtgärder mot radon. För sådana åtgärder, som inte kan förräntas
på vanligt sätt, föresläs ell syslem med ränte- och amorleringsfria
tilläggslän. Inom ramen för detta system ges också ökade möjligheter all
finansiera grundförstärkningsålgärder i kulturhistoriskt intressanta miljöer.

De
förslag som nu presenteras innebär alt del nuvarande stora antalet lån med
olika villkor till olika ändamål reduceras kraftigt. Endast tre lånemodeller
återstår, nämligen:

1. Ombyggnadslän med
garanterad ränta som trappas upp åriigen

2. 10- resp. 20-åriga lån lill underhäll m. m. med
fast räntesubvention till vissa kategorier av fastighetsägare, svarande mol 50%
av marknadsräntan.

3. Ränte- och amorleringsfria tilläggslän.

O
Tillgänglighetsskapande åtgärder

Som
en försöksverksamhet under tre år föreslås ell statligt bidrag inom en
kostnadsram på 100 milj. kr./är till installationer av hissar m. m. Förslagen
innebär att staten och kommunerna delar kostnaderna för bidragen och att
bidragen administreras av kommunerna. Bidrag skall kunna lämnas med högst 50% av
den beräknade kostnaden. Staten skall svara för 30% och kommunen 20% av
kostnaden.

O
Nya ombyggnadsnormer

Kommunerna
bör ges ökade möjligheter all anpassa ombyggnadskraven till den planering som
de bedriver för förnyelsen av stadsdelar och bostadsområden. Samtidigt bör
möjligheterna till en varsam ombyggnad ökas. Vissa ändringar föreslås därför i
byggnadsstadgans ombyggnadsbestämmelser. Planverket har fått i uppdrag att
utarbeta en särskild ombyggnadsnorm.

O
Övriga åtgärder

En
förutsättning för att miljonprogrammet kunde genomföras var en teknisk och
administrativ utveckling inom byggbranschen som kom till stånd genom både
utvecklingsarbete och forskning. Motsvarande insatser behövs som stöd för bostadsförbättringsprogrammel.
Del gäller bl. a. insatser för information, grundutbildning och
vidareutbildning samt för upphandling av ny teknik, t. ex. installation av
hissar i äldre bostadshus.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 93

Kostnader m. m.

Preliminära beräkningar tyder på alt bostadsförbättringsprogrammel
innebär en investeringsökning på 3,7 miljarder kr. år 1986 i jämförelse med de
sista åren under 1970-talel. Detta leder till kostnader som belastar
statsbudgeten. Det förutsätts att dessa finansieras fullt ut genom en begränsning
av annat stöd inom bostadssektorn. Genom den valda tekniken med underhållslän
blir kostnaderna jämförelsevis begränsade i förhållande till den investerings-
och underhållsvolym som beräknas komma till stånd. De uppskattningar som gjorts
tyder pä att programmet kommer alt skapa 15-20000 fler jobb inom
byggnadsverksamheten och byggmalerialinduslrin.

2. Remissinstanserna

Utgångspunkter och mål för ett bostadsförbättringsprogram

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig om
bostadsförbättringsprogrammets utgångspunkter och mål. Det övervägande
flertalet är positiva och uttrycker sin tillfredsställelse med programmets
ambitioner.

Statens planverk och bosladsstyrelsen ansluter sig till
målen för programmet och finner att den beskrivning och analys av verkligheten
som betänkandet ger stämmer med verkens erfarenheter. Spinlab anför all kraflåtgärder
i det befintliga beståndet är nödvändiga om förfall, förslumning och
kapitalförstöring skall undvikas.

Bosladsstyrelsen framhåller också vikten av att
bostadsförbättrings-verksamheten kommer i gång snabbi, inte bara av
bostadspolitiska utan också av arbetsmarknadsmässiga skäl. Andra
remissinstanser, bland dem Malmö och Leksands kommuner. Målarmästarnas
riksförening, HSB:s riksförbund och Industrins Byggmaterialgrupp betonar också
programmets betydelse för alt skapa förulsällningar för ökad sysselsättning
inom byggnadsbranschen och byggmalerialinduslrin.

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län är däremot
kritisk och anser programmet mer betingat av sysselsätlningspoliliska intressen
än av direkt bostadspolitiska mål. Liknande kritik framför Näringslivets byggnadsdelegalion,
medan SABO menar att bostadsförsörjningen skall angripas utifrån
samhällsekonomiska och fördelningspoliliska utgångspunkter.

Fastighetsägareförbundet instämmer visserligen i att
samhällets medel för bostadspolitiken i högre grad än tidigare måste inriktas
pä förvaltning och förnyelse av bostadsbeståndet, och all del är angelägel all
höja kvalitet och underhållsslandard i det befintliga bostadsbeståndet, men
motsätter sig en hård samhällsslyrning. Standardförbättringar skall enligt
förbundet ske på marknadsmässiga villkor.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen varnar för all låta bostadspoli-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 94

tikens långsiktiga mål bestämmas av dagens ekonomiskt
trängda situation. Detta kan medföra hinder för att tillgodose en
bostadsefterfrågan i en framtida expansiv ekonomi.

Flera remissinstanser ser en begränsning i alt endast del
befintliga bostadsbeståndet blir föremål för stödåtgärder. Så anför l.ex. LO
all mål och inriktning visserligen i stort ligger i linje med LO:s program men
att stödet inte borde ha begränsats till enbart bostäder och där lill enbart
gemensamma utrymmen. Byggnadsarbetareförbundet hade gärna sett att programmet
också omfattat det stora bestånd som finns inom del kommunala och landslingskommunala
området samt landets övriga byggnader och anläggningar. Statens råd för
byggnadsforskning framhåller att för att fä effekt pä volym och sysselsättning
och angripa eftersatt underhåll borde ell bostads-förbältringsprogram också
inbegripa lokaler, byggnader och infrastruktur-anläggningar.
Landskapsarkitekternas Riksförbund tycker att ulredningen i högre grad borde
berört ulemiljöns problem och brister samt dess länkbara förbättringar.

HSB:s riksförbund förutsätter att nyproduktionsfrågorna
ägnas fortsatt uppmärksamhet och alt ålgärder vidtas i tid, sä alt inte
nyproduktionen av bostäder drastiskt skall minska. Hyresgästernas riksförbund framhåWtr
att om de bostadspolitiska målen skall tryggas är både förbättring av
befintliga bostäder och nybyggnad viktiga. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen menar alt rivning/nybyggnad och förbättring bör
ha en framträdande roll i ell program för stadsförnyelse och modernisering.

Etl par remissinstanser anser att programmets
tidsperspektiv är för kort.

Riksbyggen ser en 10-ärsperiod som en godtycklig avgränsning
av ett första steg. Tiden från idé lill konkreta åtgärder är lång och det är
därför viktigt att redan nu peka pä behovet av en fortsättning av programmet.
Länsbostadsnämnden i Östergötlands län ser en naturlig fortsättning på
programmet pä ungefär samma kvantitativa nivå en avsevärd lid efler lO-årsperioden.

Statens råd för byggnadsforskning understryker behovet av
utvärdering och anser att ell särskilt forsknings- och utvecklingsprogram bör
kopplas till bostadsförbättringsprogrammel. Handikappförbundens centralkommitté
anser att effekterna av de tillgänglighetsskapande ålgärder som förväntas med
den förbättrade finansieringen kan och måste utvärderas mycket tidigare än som
föreslagits i belänkandet för att om nödvändigt vidta ytterligare åtgärder.
Svenska Arkitekters Riksförbund föreslår att programmet etappindelas. De
första 3 åren bör utgöra en försöksperiod som utvärderas. Därefter bör en
eventuell omarbetning av programmet ske.

Fastighetsägareförbundet är den enda remissinstans som
avstyrker alt ett lO-årigl kvantifierat program för ombyggnad och underhäll
fastställs. Förbundet ser flera risker med ell beslut om ett program som det
föreslagna. Del skulle t.ex. kunna uppfattas som bindande av dem som är verksamma
i byggbranschen och inte kunna avbrytas om del skulle visa sig

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 95

olämpligt. Del är också svårt all se konsekvenserna av del
avgörande ansvar för fastighetsförvaltningen som samhället skulle få genom perma-nentning
av subvenlionering av underhåll i förening med en ökad kommunal
detaljstyrning.

Målen för bostadsförbättringsprogrammet

Arbetsgruppen redovisar i sitt betänkande de grundläggande
mål som' sedan mitten av 60-talet formulerats för bostädernas och
bostadsmiljöernas standard och utformning. Alla skall ha tillgång lill sunda,
rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bosläder till skäliga
kostnader. Bostadsmiljöerna skall utformas i samverkan med de boende och så att
ensidighet i befolkningssammansätlningen undviks. Samhällsutvecklingen skall
inriktas sä alt sådana miljöer skapas att människor med olika förutsättningar
kan fungera pä likartade villkor.

Svenska kommunförbundet. Målarmästarnas riksförening,
Byggnadsarbetareförbundet, HSB:s riksförbund och statens råd för byggnadsforskning
instämmer i de grundläggande målen för bostadsförbättringsprogrammel.
Hyresgästernas riksförbund menar att det övergripande målet bör vara alt garanlera
alla rätten till en socialt utvecklande miljö.

Bostadskommiitén framhåller all motiven för en fortsatt
kommunal bostadsförsörjningsplanering bör vara att förbättra
bostadsförhållandena för särskilt utsatta och resurssvaga grupper. Förnyelsen
måste grunda sig på lokalt uttryckta behov och de bostadspolitiska målen
uttryckas i sociala termer som täcker flera sammansatta omsorgsbehov.
Jönköpings kommun ser en brist i att målen främst tar upp behov av åtgärder i
enskilda bostadshus. Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige ser en
konflikt mellan varsamhetskravet och tillgänglighetskravet. Föreningen menar
att tillgänglighetsmålel kan spoliera de enligt föreningens uppfattning övergripande
målen om varsamhet, kvarboende och upprätthållande eller vidareutvecklingen av
goda sociala kontaktnät. Göteborgs kommun vill i målen innefatta människors
rätt att själva avväga boendekostnad mol boende-standard.

Arbetsgruppen föreslär att bosladsförbättringsprogrammet -
förutom på

de allmänna bosladssociala målen ovan - grundas på de sex
mål som jämte

remissinstansernas synpunkler sammanfallas i del följande.

I. Alla människor har rätt till en bostad med modern
utrustning. Alla

omoderna och huvuddelen av alla ofullständiga lägenheter
bör byggas

om till moderna lägenheter eller rivas.

Även om de remissinstanser som uttalat sig instämmer i
målet ställer sig flera kritiska till all alla ej fullt moderna lägenheter
skall vara borta inom 10 år.

Jönköpings och Göteborgs kommuner menar all efterfrågan på
ej moderna lägenheter är uttryck för behov hos vissa grupper som nybildade

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 96

hushåll, unga och studerande. Jönköpings kommun finner del
försin del inte ur bostadssocial synpunkt angeläget all bygga om det relativt
ringa antalet främst halvmoderna lägenheter som finns kvar i kommunen. Bostadskommittén
Viksom.länsbostadsnämnden i Östergötlands län anser all del finns skäl alt
behålla en del s.k. ofullständiga lägenheter. De är ofta fullt användbara för
vissa ändamål, l.ex. som förslagängsbosläder med låga hyreskostnader. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen framhåller att en väl fungerande bostadsmarknad
också bör kunna erbjuda enklare och billigare bostäder. Svenska Arkitekters
Riksförbund ifrågasätter målet och anser att ombyggnadstakten skall bestämmas
av efterfrågan.

2. Alla boende skall ha rätt lill en bostad som är väl
underhållen. Del är

nödvändigt all motverka den kapitalförstöring och den förslumning som

hotar om underhållet inte kan finansieras.

Länsbostadsnämnden i Östergötlands län menar att underhåll
av bostadsbeståndet inte längre kan skjutas på framtiden. Nämnden pekar på
vissa konsekvenser för boendekostnaden som en ökning av underhållet skulle få
och framhåller all det behovsprövade bostadsstödet därför bör ses över.

Omsorgen om bostadsmiljön är viktig framhåller
Målarmästarnas riksförening. Arkitektur, färg, form och material spelar en
större roll än vad som framgår av ulredningstexten.

3. Oberoende av ålder eller handikapp skall alla ha
rätt till en bostad som

fyller kraven på god tillgänglighet. En förbättrad tillgänglighet är vä

sentlig för all bereda ett ökande antal äldre och rörelsehindrade goda

levnadsförhållanden.

De handikappades olika organisationer är positiva till en
skärpning av tillgänglighetskravel. Handikappförbundens centralkommitté ser del
som ytterst angelägel alt förändra det äldre bostadsbeståndet och bebyggelsemiljön
för alt uppnå mera utspridd och allmän tillgänglighet. Rörelsehindrade behöver
utöver tillgänglighet lill byggnader en fungerande och anpassad närmiljö,
framhåller De Handikappades Riksförbund. Handikappförbundens centralkommitté
anser att tillgänglighetsbegreppel inte bör användas på ett så begränsat sätt
som i betänkandet. Också Riksförbundet mot Astma-allergi påpekar, liksom
Svenska Arkitekters Riksförbund att tillgänglighetsbegreppel inte får
begränsas till rörelsehindrade. Del finns 1,2-1,5 milj. allergiker som är
beroende av ell hälsorikligt boende. Kunskaper om allergiframkallande ämnen i
bostads- och omgivningsmiljön är därför viktiga.

Både förbättring av det finansiella stödet och
innovationer behövs för all förbättra tillgängligheten för handikappade,
framhåller länsbostadsnämnden i Östergötlands län.

4. Energihushållningsåtgärderna måste intensifieras
och samordnas med

andra förbättringsåtgärder. Det av riksdagen faslställda energihushåll-

ningsmålel måste uppnås av såväl energipolifiska som samhällsekono

miska skäl.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 97

HSB:s riksförbund anser alt det är positivt all
förbättringsåtgärder inklusive ombyggnader samordnas med ålgärder som vidtas
för all åstadkomma ett effektivare energiutnyttjande. Fastighetsägareförbundet
motsätter sig däremot kravet på samordning av underhålls-, ombyggnads- och
energisparåtgärder. Varje enskild åtgärd kräver en ingående faslighetsekonomisk
analys. Swedisol framhåller alt bosladsförbättringsprogrammet inte får äventyra
energihushållningsprogrammel och kräver alt de centrala myndigheterna
fastlägger nivån för omfattningen av energisparåtgärder.

Riksförbundet mot Astma-allergi framhåller alt om ell hälsorikligt
boende ska kunna uppnäs måste husen göras täta med en väl fungerande
ventilation.

5. Boendet skall bli mera jämlikt och integrerat.
Förnyelsen bör inriktas

så att den bidrar till alt jämna ut kvalitetsskillnader mellan olika bo

stadsområden. Då behövs samlade insatser som sker på etl planlagt sätt

och i samverkan med dem som berörs av åtgärderna.

Fastighetsägareförbundel anser inte att samlade insatser
av underhåll och ombyggnader är etl medel för att utjämna kvalitetsskillnader.
Enligt förbundet utvecklas boendemiljön bäst i områden som förnyas successivt.
Länsbostadsnämnden i Östergötlands län menar alt upprustning av miljö och
bostäder inte är tillräckliga insatser för att åstadkomma en mer blandad
hushållningssammansättning. Sociala insatser är också nödvändiga och bör ingå i
kommunernas bosladsförbätlringsprogram. Svenska Arki-_ tekters Riksförbund
efterlyser ett förtydligande av begreppet jämlikt och integrerat boende.

6. Kapaciteten inom byggindustrin bör utnyttjas
bättre. Ett bättre utnytt

jande av produktionsresurserna leder inte bara till förbättring i bostads

beståndet utan kan också bidra till all skapa meningsfulla jobb inom

byggnadssektorn.

De remissinstanser som har yttrat sig, dvs.
arbetsmarknadsstyrelsen statens planverk. Industrins Byggmaterialgrupp och
Sveriges Praktiserande Arkitekter, instämmer i arbetsgruppens resonemang. Så
ser l.ex. arbetsmarknadsstyrelsen bosiadsförbältringsprogrammel som en
effektiv väg all stimulera sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Planverket
anser alt ett väl planerat bostadsförbätlrihgsprogram kan stabilisera
sysselsättningen. Industrins Byggmaterialgrupp delar arbetsgruppens oro för de
senare årens allt lägre kapacitetsutnyttjande inom byggsektorn.

Ett par remissinstanser föreslär mer eller mindre konkreta
tillägg lill de särskilda mäl som programmet redovisar. Riksantikvarieämbetet
saknar de kulturella målen och föreslår följande tillägg: "De kulturhisforiska
och upplevelsemässiga värdena i byggnader och stadsmiljöer bör tas tillvara".
Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige menar all bättre bostäder bör
åstadkommas inom ramen för mäl som rör hela stadens förnyelse och ger i sitt
remissvar exempel pä sådana mål.

Fastighetsägareförbundet vill till de uppräknade målen
lägga alt fastig-7 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 98

hetsförvaliningen
skall effektiviseras efter företagsekonomiska principer. Eftersom ökad subvenlionering
lill bostadssektorn varken är samhällsekonomiskt möjlig eller önskvärd måste
enligt förbundet en effektivisering av fastighetsförvaltningen anses vara ett
mål i sig.

Förutsättningar
för ett bostadsförbättringsprogram

Arbetsgruppen
redovisar i sitt betänkande vissa förutsättningar för ett
bostadsförbättringsprogram. Gruppen konstaterar att stora förändringar har
skett i bostadsbyggandets inriktning under 1970-talet, vilkel har påverkat
sysselsättningen och efterfrågan pä olika byggnadsmaterial. Arbetslösheten har
ökat och inom flertalet av de branscher som berörs av underhåll och ombyggnad
är företagens kapacitet lågt utnyttjad.

Arbetsmarknadsstyrelsen
och Målarmästarnas riksförening lämnar viss kompletterande information om byggsysselsällningen.
Enligt AMS visar beräkningar att arbetslösheten inom de egentliga
byggnadsyrkena i januari 1984 kan ha stigit till ca 14 % mot 12 % ett är
tidigare, om inga ytterligare åtgärder vidtas. Länsarbetsnämndernas prognoser
tyder pä att två län kommer att få en arbetslöshet på under 10 % medan
arbetslösheten kommer att ligga mellan 20 och 25 % i inte mindre än 10 län.
Målarmästarnas riksförening redovisar att den allt större sektorn inom
yrkesmåleriet är ommålning. År 1970 var andelen ommålning 65 %, år 1982 över 85
%. Yrkesmåleriets totala arbetsvolym har sjunkit med 7 000 årsarbetare under
den senaste lO-årsperioden. Enligt riksföreningen är den växande svarl-sektorn
den huvudsakliga förklaringen till nedgången.

Det är enligt
arbetsgruppen svårt att bedöma hur bosladsefterfrågans utveckling kommer att
påverka förutsättningarna för ombyggnad under 1980-talet. Hushållsutvecklingen
förväntas ge ett svagare underlag än tidigare för efterfrågan på bostäder.
Efterfrågan på små lägenheter är f.n. stor och växande, men den kan pä läng
sikt - mer än tio år - komma alt minska starkt. De lokala variationerna i
efterfrågans inriktning pä bosläder av olika storlek kan vara betydande.
Gruppen påpekar att redan relativt små förändringar i inkomster och priser
eller befolkningsutveckling och sysselsättningsgrad avsevärt kan påverka
bostadsefterfrågans inriktning.

Fastighetsägareförbundet
ifrågasätter betänkandets bedömning av efterfrågan på smålägenheter, och menar
att den är en konstruktion med syfte att motivera åtgärder för ytterligare
lägenhetssammanslagningar. Förslaget föregriper enligt förbundet pågående
diskussioner inom bostadskommittén om en förändring av nuvarande
trångboddhetsnormer. Länsbostadsnämnden i Östergötlands län bedömer att
efterfrågan pä smålägenheter kommer att finnas under flera år framåt om inte
köpkraften ökar. Delta förhållande innebär en svårighet när
lägenhetssammanslagningar är önskvärda för alt uppnå mer varierad
lägenhetssammansättning i bostadsområden. Jönköpings kommun varnar för
lägenhetssammanslagningar i

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 99

syfte
att stimulera sysselsättningen. De lokala sociala förhållandena i kommunen
måste få avgöra lämplig lägenhetssammansättning, ombyggnads-takt etc.

I
betänkandet lämnar arbetsgruppen en förhållandevis utförlig redogörelse för
bostadsbeståndets egenskaper och brister vad avser bl.a. underhållsskick,
värmeisolering, hygienutrymmen, tillgänglighet för handikappade samt
lägenhetsfördelning. Av redogörelsen framgår bl. a. att numera bara en liten
andel av lägenheterna saknar moderna bekvämligheter. Vad avser underhållsskick,
energiegenskaper, tillgänglighet och lägenhelssammansältning finns det däremot
brister i stora delar av bostadsbeståndet.

Flera
remissinstanser, l.ex. bostadsstyrelsen och statens planverk, uttalar sin
tillfredsställelse med den beskrivning och analys av situationen i
bostadsbeståndet som redovisas i betänkandet. Statens råd för byggnadsforskning
anser att betänkandets genomgång av bostadsbeståndets status är omsorgsfullt
gjord och bygger på aktuell tillgänglig kunskap. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen uppskattar det siffermaterial som har
sammanställts, men menar all materialet ger möjlighet till analyser utöver de
som betänkandet innehåller. Industrigruppen för lätt byggeri framhåller att
utredningsmaterialet på ett bra sätt belyser behovet av åtgärder i del
befintliga bostadsbeståndet.

Bostadsförbättringsprogrammet

Mot
bakgrund av de angivna målen och förutsättningarna föreslår sladsförnyelsegruppen
ett konkret program för underhålls-, reparations- och ombyggnadsinsatser i
bostadsbeståndet under de kommande tio åren. De beräknade underhållsvolymerna
framgår av följande tabell.

Underhållsvolymer
i flerbostadshus och småhus åren 1984-1993, milj. m bostadsyta per år.

1984-1986

1987-1989

1990-1993

10-års-underhäll

20-års- underhåll

1 O-års-underhäll

20-ärs-underhåll

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

Flerbostadshus Småhus

9,6 13,4

3,1 5,0

10,9

14,7

3,9

5,5

12,2 17,4

4,6 6,3

Ombyggnadsverksamheten
i flerbosiadshus skall enligt det föreslagna programmet successivt öka frän
nuvarande ca 20 000 ombyggda lägenheter per år (1982) lill ca 30 000 vid
programperiodens slut. Samtidigt förutses en förskjutning från genomgripande
ombyggnader av omoderna hus till mer begränsade åtgärder i hus som redan före
ombyggnaden i huvudsak är modernt utrustade. Vidare beräknas ca 150 000 småhus
komma alt byggas om under programperioden.

Länsbostadsnämnden
i Malmöhus län anser målen rimliga. Svenska riksbyggen finner programmets
redovisning av ombyggnad och investe-

s. 100 Kontrollera mot PDF

IJrop.
1983/84; 40 100

ringsbehov
realistisk, men menar alt siktet redan nu måste ställas in på en betydligt
större ombyggnadsvolym efter lO-årsperioden. Fastighetsägareförbundet anser
att nuvarande ombyggnadsvolym är en direkt effekt av de särskilda
ombyggnadsstimulanser som har gällt 1982 och gäller 1983. När dessa stimulanser
tas bort fmns risk att en skillnad uppstår mellan pro-grampiets ambitionsnivå
och den faktiska ombyggnadsvolymen. Arbetsgruppens uppskattning av ombyggnadsverksamheien
av småhus ställer sig vissa remissinstanser tveksamma till. Länsbostadsnämnden
i Östergötlands län anser bedömningen för optimistisk och menar att om 70-lalels
nivå skall uppnås måste lånemöjligheterna för ombyggnad ändras. Sveriges
villaägareförbund går ännu längre i sin kritik och anser att utredningens
bedömning är utan grund. Förbundet påpekar alt inga förslag som för småhusens del
kan vända den nedåtgående trenden läggs fram. Den nuvarande situationen medför
en utpräglad försiktighet från småhusägarnas sida att engagera sig i projekt
som leder lill ökad skuldsättning. Orsaken är dels de höjda boendekostnaderna
och de minskade realinkomsterna och dels den osäkerhet som råder om vilka
regler för bostadskrediter och beskattning som kommer att gälla i framtiden. Om
inte radikala förbättringar tillskapas torde enligt förbundet om- och tillbyggnadsverksamhelen
i småhussektorn komma att minska ytteriigare. Även Industrins Byggmaterialgrupp
förutser en minskning av om- och tillbyggnadsverksamheten i småhus, främst
genom den begränsning i avdragsrätten som skattereformen innebär.

Länsbostadsnäinnden
i Östergötlands län och Sveriges fastighetsägareförbund framhåller
svårigheterna att göra en gränsdragning mellan främst begreppen ombyggnad och
begränsad ombyggnad.

Arbetsgruppen
föreslår ett särskilt finansiellt stöd för tillgänglighetsskapande åtgärder.
Främst avser stödet hissinslallationer i trevåningshus. Enligt gruppens
bedömningar kommer med delta nya slödsysiem antalet hissinslallationer per är
att mer än fördubblas.

Handikappförbundens
centralkommitté anser visserligen att en fördubbling av antalet
hissinstallationer per är är en relativt stor ökning, jämfört med det fåtal hissinslallationer
som har gjorts hitintills, men menar att antalet hissinstallationer fortfarande
kommer alt ligga på en oacceptabelt låg nivå.

Bostadskommittén
och Stockholms kommun har gjort egna beräkningar o?h anser att ökningen av
antalet hissinstallationer kommer att bli avsevärt högre än vad förslaget
anger. Bostadskommittén l.ex. menar att förslagen i
bostadsförbättringsprogrammet ger utrymme för stöd till 650 hissar/är vilket är
tio gånger fler än de som f.n. installeras varje år i samband med ombyggnad.

Med
utgångspunkt i del föreslagna programmet redovisar sladsförnyelsegruppen en
investeringskalkyl som visar att de sammantagna kostnaderna för underhåll i flerbosiadshus
samt ombyggnader i flerbosiadshus och småhus behöver öka från en uppskattad
volym under 1970-lalets sista

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 101

är
pä 8 000 milj. kronor till II
700 milj. kr. år 1986 (i 1983 års
priser). En sådan invesleringsökning motsvarar ett antal årssysselsalta i
storleksordningen 15-20 000.

Den
uppskattning av investeringsbehov för åren 1984-1986 som redovisas i
betänkandet finner Svenska riksbyggen vara realistisk mol bakgrund av den
tidsperiod programmet omfattar. LO framhåller all de resurser som står till
bostadssektorns förfogande måste hållas intakta. Tillbakagängen i
nybyggnationen måste ge ett motsvarande utrymme för upprustningsinsatser. LO
saknar detta synsätt i bostadsförbättringsprogrammets förslag men förutsätter
att resursramen pä ca 4 100 milj. kr. år 1986 motsvarar del utrymme som har
uppstått till följd av det minskade nybyggandet. Om sä inte skulle vara fallet,
bör enligt LO ytterligare medel tillföras bostadsför-bätfiingssektorn.

Ell
stort antal remissinstanser har yttrat sig över arbetsgruppens uppskattning av
de sysselsättningseffekter som programmet bör ge.

Arbetsmarknadsstyrelsen
ser bostadsförbättringsprogrammet som en effektiv väg att förbättra
sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Den totala effekten av nya
arbetstillfällen är dock svår alt beräkna. De regionala olikheterna i
arbetslöshet kommer all kräva effektiva förmedlingsinsatser och rörlighetsslimulerande
åtgärder.

Också
Byggnadsarbetareförbundet uttrycker oro för alt programmet skall förstärka de
regionala obalanserna i sysselsättningen. Programmets sysselsättningseffekter
bör utvärderas och analyseras och utgöra grund för l.ex. ett bostadsförbältringsprogram
för kommunal- och landstingssektorn och övriga byggnader. Förbundet finner att
arbetsgruppens beräkningar utgår från en jämförelse med situationen om inga
åtgärder vidtagits trots sjunkande nypi"oduklion. Den angivna
sysselsättningseffekten avser således inte nya arbetstillfällen. Även LO menar
att förväntningarna pä programmets effekter pä sysselsättningen inom
byggsektorn bör tonas ner.

Flera
remissinstanser är skeptiska till utredningens beräkningar av programmets
effekter. Svenska riksbyggen anser beräkningarna väl opfimis-tiska främst när
det gäller effekterna vid sidan av den egentliga byggnadsverksamheten, då
redan nu en inte obetydlig överkapacitet inom materialindustrin föreligger. HSB.s
riksförbund anser sfimulanseffekterna för svaga för att de angivna produkfionsvolymerna
och sysselsättningseffekterna skall uppnås.

Några
remissinstanser efterlyser speciella åtgärder för all uppnå ökad
sysselsättning. Sveriges byggmästareförbund menar alt skatlemässiga fulla
avdrag för reparationer skulle få fart på byggandet. Swedisol menar att en
satsning på ett separat intensifierat energisparprogram skulle öka sysselsättningen.

Målarmästarnas
riksförening framhåller att sysselsättningen inom måleribranschen uppvisar
stora säsongvariationer. Underhällsarbetena bör förläggas till vinterhalvåret
om förslaget om subventionerade underhållslän skall få positiv effekt på
sysselsättningen i branschen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 102

Kommunförbundet
framhåller svårigheten i att bedöma sysselsättningseffekterna av förslaget i
dess helhet, då förslag lill finansiering saknas. Fastighetsägareförbundet
anser inte att de föreslagna åtgärderna kommer att ge avsedda effekter på
sysselsättningen inom byggnadsarbetarkåren. Förbundet påpekar också att etl
motsatsförhållande kan råda mellan insatser för en ökad sysselsättning inom
bostadsförbättringssektorn och bo-sladspolilisja åtgärder för bättre
förvaltning och boendemiljö.

Näringslivets
byggnadsdelegation är kritisk och ifrågasätter programmets målsättning när del
gäller sysselsättningen. Den friställda arbetskraften domineras av
yrkesgrupper, som bara till ringa del sysselsätts inom bostadsförbättringsområdel.
Ombyggnadsverksamhel ger också färre arbetstillfällen för projektering än
nybyggnadsverksamhet ger. Delegationen ser också en risk i all en kraftigt ökad
kontroll över ombyggnadslovgiv-ningen skulle leda till administrativt krångel
och tungroddhet som ytterligare begränsar möjlig utdelning i ny
sysselsättning.

Längst
i sin kritik går Svenska hyggnadsentreprenörföreningen. Enligt föreningens
uppfattning finns risk alt nuvarande låga sysselsällning sjunker ytterligare.
Föreningen menar att den förskjutning från genomgripande ombyggnad mot
"ordinär" ombyggnad och begränsad ombyggnad som kan förutses kräver
mindre byggnadsarbetarinsalser. Huvuddelen av de byggskador som har
konstaterats kan avhjälpas med underhällsåtgärder och kommer inte all medföra
någon ökad efterfrågan pä byggnadsarbetare.

Former
för kommunernas planering av förnyelseåtgärder

Arbetsgruppen
konstaterar all ett förnyelseprogram av den föreslagna omfattningen kräver alt
kommunernas planering utvecklas och anpassas. I betänkandet skisseras i stora
drag hur en sådan kommunal förnyelseplanering kan läggas upp. Den bygger på
grundsynen all syftet bör vara all allsidigt söka förbättra förhållandena inom
hela bostadsområden. Kommunerna måste därför ha ett betydande utrymme för all
göra avvägningar mellan de olika kvalitetskrav som kan ställas i samband med
förändringar i den byggda miljön. Vidare krävs att planeringen blir seklorsövergripande
och alt olika kommunala förvaltningars insatser i förnyelsearbetet samordnas.

Många
remissinstanser delar stadsförnyelsegruppens uppfattning om vikten av alt
kommunerna får ett ökat ansvar för planeringen av förnyelseålgärder. Statens
planverk finner beskrivna och föreslagna former för planering av
bostadsutvecklingen i kommunerna i huvudsak realistiska och väl förenliga med
intentionerna för den nya plan- och byggnadslagstiftningen. Planverket anser
att del är angeläget att förnyelsefrågorna också får en plats i den översiktiga
planeringen. Verket anför att ombyggnadsriktlinjer på mänga håll bör kunna
utarbetas i anslutning lill en revidering av kommunöversikterna.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 103

LO och Byggnadsarbetareförbundet anser att del är riktigt
alt ge kommunerna ökad frihet i planeringen men menar att staten bör ha effektiva
möjligheter alt se lill att kommunernas planering verkligen kommer till stånd.
LO antyder liksom Jönköpings kommun att detta kunde åstadkommas genom en
koppling mellan kommunala program och statliga subventioner. Industrigruppen
för lätt byggeri anför att ett smidigt samspel mellan centrala, regionala och
lokala myndigheter blir avgörande för om de uppsatta måleri skall kunna nås.

Flera
remissinstanser, bl.a. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges bo-stadsföreningari
centralförening, Jönköpings, Leksands och Göteborgs kommuner samt Centrum för
byggnadskidtur i Västra Sverige, betonar vikten av att planeringen sker
områdesvis och med samfidigt beaktande av olika förändringsbehov. Sveriges
fastighetsägareförbund menar emellertid att det inte är självklart att en
samtidig förnyelse av hela bostadsområden alltid är en lämplig framgångsväg
eftersom den kan leda fill att alltför stora resurser binds vid ett fåtal
områden.

Många
remissinstanser påpekar att planeringsarbetet kommer att kräva stora kommunala
insatser. Från flera håll uttalas farhågor för att den kommunala planeringen
skall komma att inverka hämmande på förnyelsearbetet. Svenska komtnunförbundet,
statens råd för byggnad.sforskning och SABO ifrågasätter således om kommunerna
har de resurser och erfarenheter som krävs för att de åsyftade resultaten
skall nås inom rimlig tid. Liknande synpunkter framförs av flera av
näringslivets organisationer, bl.a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen, SHIO-FamilJeföretagen,
Industrins Byggmaterialgrupp och VVS-information samt av kammarrätten i
Stockholm. Längst går Sveriges fastighetsägareförbund som menar att en
grundläggande förutsättning för att ett bostadsförbättringsprograrn av viss
omfattning skall kunna förverkligas snarare är att kommunernas planering inte
utvecklas och intensifieras eftersom ombyggnadsverksamheten då riskerar att
försenas kraftigt. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vikten av att det inte
ställs så stora krav på planering att verksamheten lamslås.

HSB:s riksförbund menar att enskilda ombyggnadsprojekt
inte får förhindras av en avsaknad av riktlinjer eller annan planering i
kommunerna. Förbundet betonar att det är vikfigt att kommunernas arbete i
första hand inriktas på att underlätta och stödja fastighetsägare att komma
igång med förbättringsåtgärder.

SABO
anser att kommunernas planering och beslut rörande krav på fastigheter och
bostadsområden bör inskränka sig fill övergripande krav pä bostadsområdenas
egenskaper medan den mera detaljerade styrningen bör överlåtas åt
bostadsföretagen och de boende. Liknande synpunkter anförs av Sveriges
Praktiserande Arkitekter.

Några remissinstanser uttalar farhågor för att ett ökat
kommunalt ansvar kan leda till alltför stora olikheter vid handläggningen av förnyelsefrägor.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 104

De handikappades riksförbund menar alt en sådan ökad
frihet kan leda till en godtycklig planering och menligt inverka på viljan all
vidta tillgänglighetsskapande åtgärder. Bostadskommittén ä andra sidan anser
att det måste förbli en kommunal angelägenhet all välja i vilka områden kommunerna
skall lägga sina planeringsresurser och hur de skall lösa problemen.

För de områden där samlade förnyelseålgärder bör ske, bör
enligt arbetsgruppen kommunerna upprätta handlingsprogram för hur förnyelsen
skall initieras och genomföras. Gruppen understryker att det i den bostadssituation
som nu föreligger är nödvändigt all kommunerna i långt större utsträckning än
hittills tar ansvar för alt förnyelseverksamheten får en lämplig omfattning och
inriktning. I betänkandet redovisas exempel på hur gällande regler kan
utnyttjas för att åstadkomma en önskad utveckling.

Stockholms. Malmö och Jönköpings kommuner anför liksom TCO
all kommunerna måste ges bättre medel för att se till att planerade åtgärder
blir genomförda. Stockholms kommun påpekar alt varken kommunen eller
hyresgästerna har möjligheter att framtvinga en angelägen upprustning om
fastigheten redan har lägsta godtagbara standard. Jönköpings kommun anför
liknande synpunkter och menar att ett villkor för kommunal tillstyrkan till
statliga lån och bidrag till förnyelseålgärder i bostäder borde vara all
åtgärderna finns upptagna och tidssalta i kommunens bostadsförsörjningsplanering.
Reglerna måste emellertid enligt kommunen samtidigt utformas sä att man
undviker en alltför tung planeringsprocess som leder till handlingsförlamning.
Fastighetskontoret i Malmö kommun pekar särskilt på svårigheterna att få till
stånd förändringar i äldre bostadshus som förvallas av bostadsrättsföreningar.

Avsaknaden i betänkandet av förslag som utvecklar de
boendes inflytande över förnyelseverksamhelen påtalas av flera
remissinstanser, bl.a. Stockholms kommun. Hyresgästernas riksförbund och
Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige. Hyresgästernas riksförbund anser
all förhandlingsskyldigheten enligt hyresförhandlingslagen bör utsträckas till
att gälla även underhålls-, upprustnings- och ombyggnadsarbeten.

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om det underlag som
en områdesvis planering enligt betänkandet bör bygga på kan las fram i kommunerna
ulan all integritelsskyddel träds för när. Kammarrätten anser vidare att det är
särskilt viktigt vid förnyelseålgärder att de boende personligen får komma till
tals och att fastighetsägare och boende i tid får vetskap om planförslag och
ges möjlighet att yttra sig över dessa.

Besiktning

Arbetsgruppen föreslär all besiktningsverksamheten skall
utökas och vidgas. En besiktning bör föregå alla mer omfattande arbeten i en
bostadsbyggnad. Den bör bl.a. syfta till att belysa hur underhållsåtgärder, energisparålgärder
och standardhöjande ålgärder lämpligen bör samordnas.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 105

En
vidgad besiktningsverksamhel bör enligt arbetsgruppen kunna byggas upp på
grundval av den organisation för energibesiklning som redan finns. Gruppen
föreslår att den särskilda arbetsgrupp som har bosladsmini-sterns uppdrag att
se över den nuvarande besiktningsverksamhelen inom energiområdet ges i uppdrag
att pröva möjligheterna alt bredda besiktningsverksamhetens inriktning.

Flera
remissinslanser anser all en vidgad besiktningsverksamhet är nödvändig.
Bostadsstyrelsen påpekar all kommunerna idag kommer in sent i förnyelseförioppet
och menar att en rejäl satsning på besiktning i hög grad bör kunna förbättra
kommunernas situation i della avseende. Det är därför enligt bosladsstyrelsen
viktigt att snabbt göra något i den vägen. Bostadskommittén avråder dock från
att införa en ny självständig, avgiftsfinansierad besiktningsverksamhel i
kommunerna. Allmännyttiga bostadsföretag saml bostadsrättsföreningar förvallar
sina fastigheter väl och behöver således inte kontrolleras. Detta kan dock
enligt kommittén vara befogal när del gäller privata fasfighetsägare, särskilt
de med små faslighelsinne-hav. Också Stockholms kooperativa bostadsförening
uttrycker tvivel om nyttan av den föreslagna kommunala besiktningsverksamheten
och pekar på risken att den kan komma alt leda till fördröjningar.

Vad
gäller formerna för besiktningsverksamhelen påpekar Jönköpings kommun och fastighetskontoret
i Malmö kommun all det behövs olika slags besiktningar för olika syften och att
dessa måste samordnas inom kommunerna. Göteborgs kommun anser del härvid
viktigt att skilja kommunens myndighetsroll frän dess rådgivande roll. Statens
planverk och Svenska kommunförbundet förordar att hela besiktningsverksamheten
blir föremål för en samlad översyn som omfattar såväl byggnadsnämndernas och
förmedlingsorganens besiktningsverksamhel som den särskilda verksamheten med
energibesiktning och energirådgivning. Kommunförbundet förordar att nuvarande
regler för besiktning bör gälla tills vidare.

Statens planverk
efterlyser också en bättre samordning av olika kommunala förvaltningars besiktningsverksamhel
och föreslår all verket i samarbete med bosladsstyrelsen skall utarbeta
riktlinjer, besiktningsmallar och utbildningsmaterial för en lolalbesiktning av
en byggnads egenskaper. Också HSB:s riksförbund anser att energibesiktningsverksamhelen
i lämplig omfallning bör samordnas med en besiktning av berörda fasligheters
skick i övrigt. Företrädare för arkitektkåren och konsultföretagen menar alt besiktningsförfarandel
bör preciseras bättre och alt särskilda krav pä kompetens och opartiskhet bör
ställas pä besiklningspersonalen. Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige
anser att besiktningsverksamheten inte bör avse bara brister, utan även
tekniska och estetiska kvaliteter hos byggnaderna. En sådan besiktning ställer
krav på kompelens och pä alt . tillräckligt med tid står lill förfogande.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 106

Bostadsförsörjningsplaneringen

Genom
en ändrad inriktning av bostadsproduktionen, en utveckling av kommunernas
planeringsverksamhet och en strävan all minska den statliga regleringen av den
kommunala verksamheten har förutsättningarna för bosladsförsörjningsplaneringen
ändrats. Arbetsgruppen föreslår därför att bestämmelserna om denna planering i
3 § lagen om kommunala ålgärder till bostadsförsörjningens främjande ändras.
Den till lagen knutna förordningen föreslås ersatt av en ny förordning.
Gruppen har därvid också beaktat de förslag som tidigare har lagts fram av den s.k.
stat-kommungruppen saml de synpunkler på dessa som har framförts vid
remissbehandlingen av stat-kommungruppens betänkande.

Remissinstanserna
har delade meningar om behovet av ändrade bestämmelser för kommunernas bosladsförsörjningsplanering.
Arbetsgruppens reformförslag tillstyrks av bl.a. statens råd för
byggnadsforskning, Göteborgs, Sundvalls och Malmö kommuner, TCO och
Landskapsarkitekternas riksförbund. Malmö kommun uppger alt en
bostadsförsörjningsplanering i enlighet med förslaget redan sker i Malmö.
Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget om treåriga handlingsprogram
medan man avstyrker krav på översiktliga bedömningar på 5—10 år. Förbundet
betonar alt kommunerna själva måste få avgöra vilka uppgifter som skall tas med
i programmet.

Bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna i Östergötlands och Norrbottens län saml Jönköpings
kommun anser att man så långt möjligt bör bibehålla nuvarande bestämmelser och rufiner
för bostadsförsörjningsplaneringen. Statens planverk instämmer i motiven för
de föreslagna författningsändringarna, men menar att de avsedda förändringarna
i planeringen kan uppnås inom ramen för gällande bestämmelser. Verket avstyrker
den föreslagna ändringen i bostadsförsörjningslagen. HSB:s riksförbund har
uppfattat arbetsgruppens förslag så att det skulle innebära att kravet på
kommunala bostadsförsörjningsprogram slopas. Förbundet avstyrker en sådan
åtgärd och framhåller att de nya uppgifter som bostadsförbättringsprogrammet
medför kan få till följd att kommunernas bostadsförsörjningsprogram får en
starkare ställning.

Handikappförbundens
centralkommitté anser att kommunerna bör åläggas att samråda med landstingen
om behovet av bostäder, service och vård för de grupper som landstingen f.n.
planerar boendet för.

Bostadskommittén
vill mera i grunden förändra den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen och
underordna bostadsförnyelsen det helhetsansvar som kommunerna har för den
totala boendemiljön. Jönköpings kommun anför liknande synpunkter.
Riksantikvarieämbetet har inga erinringar mot förslagen men påpekar betydelsen
av en god samordning med annan kommunal och statlig planering. Svenska
rikshyggen och Jönköpings kommun understryker viklen av all förnyelse- och underhällsverksamhelen

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 107

inordnas i bostadsförsörjningsplaneringen. Några
remissinstanser påpekar svårigheterna all på ell tillföriilligl sätt hämta in
uppgifter om planerade förnyelseålgärder.

Svenska
kommunförbundet finner i likhet med flera andra remissinslanser alt det är
angeläget alt underhålls- och reparationsinsalserna samordnas med
arbetsmarknadsmyndigheternas insatser så att en jämnare sysselsättning uppnås
inom byggbranschen. Målarmästarnas riksförening anser att underhållsarbeten av
samma skäl i största möjliga utsträckning bör föriäggas lill vinterhalvåret och
Svenska målareförbundet föreslär att kommunerna skall få uppgiften all
tillsammans med länsarbetsnämnderna och berörda fackliga organisationer planera
igångsättningen så att säsongvaria-lionerna balanseras. Förslaget alt bosladsstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen skall utveckla former för en mer aktiv
investerings- och sysselsällningsplanering inom bostadsförsörjningsområdel
tillstyrks av de berörda myndigheterna och TCO.

Sundvalls
kommun tillstyrker förslaget att slopa föreskriften om att
bostadsförsörjningsprogrammet skall antas av kommunfullmäktige. Bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnden i Malmöhus län vill däremot ha kvar denna föreskrift. De
menar också, liksom länsbostadsnämnden i Östergötlands län, att kommunernas
skyldighet att pä ett enhetligt sätt redovisa vissa föreskrivna uppgifter om bosladsförsörjningsplaneringen
bör kvarstå. Svenska riksbyggen anser all slopandet av den enhetliga
redovisningen leder lill en sämre överblick över vad som planeras i landet
beträffande bostadsförsörjningen, vilkel kan medföra ökade svårigheter all
planera och samordna verksamheten på ett övergripande plan.

Bostadsstyrelsen föreslår vidare en bestämmelse om alt
planeringen skall ske områdesvis. Hyresgästernas riksförbund anser att det av
lagen klart bör framgå att planeringsarbetet skall ske i samråd med de boendes
organisationer.

Statens planverk och Svenska kommunförbundet tar upp
frågan om vilken länsmyndighet som bör svara för uppföljningen av genomförandet
av bostadsförbättringsprogrammet. Båda menar, med hänvisning till vikten av en
ökad samordning bl. a. med arbetsmarknadsmyndigheternas insatser, att uppgiften
bör läggas pä länsstyrelserna.

Arbetsgruppen föreslår all regeringen omedelbart skall
utnyttja sin befogenhet att begära in uppgifter för alt få möjlighet att följa
genomförandet av bostadsförbättringsprogrammel. I en första etapp bör
kommunerna lill länsbostadsnämnderna redovisa översiktliga bedömningar av åtgärdsbeho-ven
i bostadsbeståndet. Länsbostadsnämnderna bör ställa samman dessa uppgifter och
redovisa dem till regeringen i februari 1985. I en andra etapp bör redovisas
vilka ställningstaganden till behovet av förbättringsåtgärder som har gjorts i
den kommunala planeringen. Överväganden om denna andra etapp bör emellerfid
anslå till dess resultatet av bostadskommitténs arbete föreligger.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 108

Hyresgästernas riksförbund och Svenska målareförbundet
tillstyrker den föreslagna redovisningen även om stora krav kommer att ställas
på kommunernas planeringsresurser. I övrigt är alla remissinstanser som har
yttrat sig i frågan skeptiska till om lidpunkten för och omfattningen av
redovisningen i februari 1985 är realistisk. Några remissinstanser, bland dem
bostadsstyrelsen och Stockholms kommun, menar att den behövliga informationen i
stället kan inhämtas genom stickprovsundersökningar. Svenska kommunförbundet menar
all väsentligare än en riksomfattande inventering av de samlade
förnyelsebehoven vore att man inom vaije kommun log fram de mest angelägna
förbättringsområdena.

Den fysiska planeringen

Arbetsgruppen anser all del är angelägel all en utökad
fysisk planering på områdesnivå kommer igång snabbt. Sådana områdesplaner
behövs som underlag för prövning av ombyggnadsärenden och som grund för information
till och överläggningar med fastighetsägare och boende. I betänkandet
konstaleras alt nuvarande planinstrument i byggnadslagen inte är särskilt
utvecklade för dessa syften men att en utökad planering på områdesnivå torde
kunna ske ulan särskilt lagstöd. Den nya plan- och bygglag som f.n. förbereds
kommer dock enligt gruppen all ge kommunerna bättre instrument för att planera
och genomföra förnyelseålgärder.

Bostadsstyrelsen,
som instämmer i behovet av en ökad planering på områdesnivå, pekar pä att
arbetsgruppen inte har tagit upp dé ofta besvärliga parkeringsproblemen och
inte heller andra frågor som har betydelse för att förbättra den yttre miljön.
Statens planverk anser all områdesplaneringen bör fogas in i den planering som
kommunerna redan bedriver. Verket utvecklar i sitt remissvar synpunkter på hur
detta kan ske och understryker alt en samlad syn pä förnyelsebehoven inom olika
områden i en kommun måste kunna utvecklas stegvis. Verket avser att bedriva
utvecklingsarbete och utarbeta råd för att visa hur kommunernas planering kan
utvecklas. Också Svenska kommunförbundet anser att områdesplaneringen är ett lämpligt
instrument i stadsförnyelsen och understryker vikten av samråd mellan kommunen
och berörda parter.

Utbildning och utveckling m. m.

Arbetsgruppen konstaterar att de föreslagna reformerna
medför ell stort och omedelbart behov av information och vidareutbildning. I
ett långsikti-gare perspektiv krävs förändringar i den grundläggande
utbildningen, teknikutveckling och forskning.

För att
klara det kortsiktiga informations- och utbildningsbehovet föreslår gruppen
att planverket och bosladsstyrelsen tillförs särskilda medel under budget-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 109

året 1983/84 för att dels iitbilda handläggare i
kommunerna och vid länsbostadsnämnderna, dels sprida information lill olika
berörda intressenter som fastighetsförvaltare, företrädare för hyresgästerna,
konsulenter och entreprenörer, att behovet av särskilda medel till planverket
för vidareutbildning av besiktningspersonal övervägs och att särskilda medel
tillförs planverket för att utarbeta läroplaner och utbildningsmaterial för en
koncentrerad insats för vidareutbildning av alla i ombyggnadsverksamheten
medverkande grupper. Ett stort antal remissinstanser understryker behovet av
information och vidareutbildning. Statens planverk framhåller vikten av
kraftfulla insatser för att bostadsförbättringsprogrammel skall kunna
genomföras lill den skisserade omfaftningen och inriktningen. Bostadsstyrelsen
har till sitt remissvar fogat en utbildningsplan som innehåller förslag lill informalions-och
utbildningsverksamhet om ändrade finansieringsvillkor för i första hand
budgetåret 1983/84. Riksantikvarieämbetet betonar viklen av en omfattande
satsning på utbildning på alla nivåer och är berett att i samarbete med
bostadsstyrelsen och planverket medverka i utarbetandet av informationsmaterial.
Ämbetet ger i sitt svar exempel på frågor som kräver särskilda
informationsinsatser. Medel för denna informationsverksamhet måste anvisas inom
ramen för de särskilda informationsanslag som beviljas.

Länsbostadsnämnderna i Östergötlands och Norrbottens län
understryker båda nödvändigheten av att länsbostadsnämnderna tillförs ökade resurser
i första hand under innevarande år, men påpekar all en uppföljning under flera
är kommer att krävas. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län framhåller att
samtliga nämnder måste ges ökade anslag för resor och expenser. Därutöver måste
etl antal nämnder få förstärkningar på personalsidan.

HSB:s
riksförbund delar uppfattningen att forsknings- och utvecklingsinsatserna
behöver ökas. Byggforskningsrådet bör enligt förbundet avsätta resurser för att
initiera och genomföra forsknings- och utvecklingsprojekt direkt ute bland dem
som arbetar med konkret byggnadsverksamhet, l.ex. de stora
byggherreorganisationerna. En sådan inriktning skulle göra en nödvändig ökad
satsning på forskning och utveckling inom byggsektorn möjlig. SABO förutsätter
att utbildnings- och informationsinsatserna kommer all ske i samarbete med
organisationerna på bostadsmarknaden.

Byggnadsnämnden
i Malmö kommun framhåller vikten av all utbildningen kommer igång snabbi och
anser all ökade kunskaper inom området skulle gagna bl.a. kommunernas
granskningsverksamhet. Centrum för byggnadskultur i Västra Sverige anser att
uppföljning av tidigare exempel, forskning och utbildning behövs för att
utveckla och sprida kunskaper om de olika arbetsmomenten.

TCO, Arkiteklförbundei och Svenska Arkitekters Riksförbund
är alla positiva lill att insatser för informafion, utbildning och forskning
görs.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 110

Svenska
Arkitekters Riksförbund föreslår en vidareutbildning av arkitekter, men också
särskilda kurser för granskare och besiktningsmän. Industrigruppen Jör lätt
hyggen anför att en satsning på ett bosladsförbätlringsprogram kräver
kunskaper, som inte alllid finns idag hos byggmarknadens parter.

Vad
avser den grundläggande utbildningen hänvisar arbetsgruppen lill pågående
översynsarbete inom skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet.
Vidare påpekas behovet av all också arbetsmarknadsutbildningen fortlöpande
anpassas lill de krav som en ökad ombyggnads- och reparationsverksamhet
ställer.

Riksantikvarieämbetet
menar att en koncentrerad vidareutbildning på kort sikt måste bedrivas för att
sprida den kunskap om varsam ombyggnad som nu finns. Denna utbildning måste
kombineras med en mer omfattande vidareutbildning av byggnadstekniker. Frågorna
måste också tas med i grundutbildningen på både gymnasier och tekniska
högskolor.

Enligt
arbetsmarknadsstyrelsen medger inte de ekonomiska förutsättningarna för många
ombyggnader insatser av specialiserade experter för varje arbetsmoment. Därför
är del väsentligt med vidgad integrering av byggyrkena så att en mer allsidigt
användbar arbetskraft finns alt tillgå inom branschen.
Byggnadsarbetareförbundet befarar alt bostadsförbätlringsprogrammel kommer att
öka efterfrågan pä arbetskraft främst inom de yrkesgrupper som har den lägsta
arbetslösheten. Detta kräver ökade insatser i form av vidareutbildning och även
en anpassning av såväl gym-nasie- som arbetsmarknadsutbildningen lill de
förändrade kraven.

Handikappförbundens
centralkommitté framhåller att information och vidareutbildning inte enbart får
omfatta nya bestämmelser och varsam ombyggnad. Brister i bebyggelsen när del
gäller tillgänglighet för olika handikappgrupper beror ofta på okunskap hos de
i byggnadsverksamheten inblandade parterna. Därför är del väsentligt att dessa
får en grundläggande utbildning om olika handikappgruppers behov och
funktionskrav. Neurologiskt Handikappades Riksförbund framhåller att brister i
kunskaper om tillgänglighet motiverar ytteriigare utbildning på såväl
grundläggande nivå som i vidareutbildning och specialistutbildning.

Centrum
för byggnadskultur i Västra Sverige anser att en utbildning av projekt- och
arbetsledare till ett ändrat arbetssätt behövs för alt korta ombyggnadstiderna
och öka möjligheterna till kvarboende under ombyggnaden.

De
nödvändiga insatserna för teknisk utveckling kan enligt arbetsgruppen lill
stor del ske genom omdispositioner av de medel för demonstrationsprojekt och
experimentbyggande som statens råd för byggnadsforskning förfogar över. Dessa
medel, som tidigare var avsedda för energiexperiment, kan nämligen numera
användas inom rådets hela verksamhetsområde. Gruppen föreslår emellertid all
särskilda medel anslås för upphandling av ny teknik för installation av hissar
och andra lyftanordningar i

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 111

befintlig
bebyggelse. Byggforskningsrådel bör svara tör verksamheten i nära samarbete med
styrelsen för teknisk utveckling.

Statens
råd för byggnadsforskning tillstyrker arbetsgruppens förslag, men anser att de
bör sättas in i ett större forsknings- och utvecklingsprogram, som direkt
kopplas till bostadsförbättringsprogrammel. Rådet avser att återkomma i
särskild ordning med etl detaljerat förslag lill sådant program.
Riksantikvarieämbetet anser att behovet av experimentbyggande är stort inte
minst för att finna lämpliga modeller för byggprocessen vid ombyggnad. Dagens
erfarenheter grundar sig främst på ombyggnader av äldre hus och kan i många
fall inte tillämpas på 30- och 40-talsbebyggelsen.

Svenska
kommimförbundet och statens planverk instämmer i arbetsgruppens förslag om
teknikupphandling av hissar m.m. Kommunförbundet anser det speciellt viktigt
att särskilda medel anslås for upphandling av ny teknik som rör installafion av
hissar och andra lyflanordningar i den befintliga bebyggelsen. Statens planverk
framhåller att kravet på varsamhet och anpassning till den lokala situationen
innebär svårigheter att utveckla generella syslem och standardlösningar.
Tanken all genom l.ex. teknikupphandling främja teknisk innovation måste därför
nyanseras med hänsyn till dessa lokala variationer.

Riksantikvarieämbetet
påpekar att tillgänglighetskraven kommer att medföra mycket stora och
kostnadskrävande ingrepp i befintliga byggnader. Ett utvecklingsarbete behövs
därför, för all få fram nya tekniska lösningar i syfte att minimera ingreppen.
Dessutom behövs nya tekniska hjälpmedel för de handikappade, sä att de i större
utsträckning kan övervinna de svårigheter som finns i vår byggda miljö.
Handikappförbundens centralkommitté understryker vikten av all utveckla nya
hissar och andra lyftanordningar som kan leda lill enklare och billigare
installationer i be- fintlig bebyggelse. Neurologiskt Handikappades
Riksförbund föreslår att medel avsätts för ett forskningsprojekt kring
tillgänglighet i byggnader och närmiljö.

I
belänkandet anger arbetsgruppen en rad kunskapsområden som med anledning av bosladsförbättringsprogrammet
bör bli föremål för ytterligare forsknings- och utvecklingsarbete.

Statens
planverk anser att teknikutveckling behövs för bl.a. va-komponenter,
energihushållningsåtgärder och ventilaiionsanläggningar. Landskapsarkitekternas
riksförbund anser att också åtgärder för att minska energiförbrukningen i den
yttre miljön skall få finansiellt stöd. Industrins Byggmaterialgrupp framhåller
alt anpassningen av materialindustrin frän nybyggnad till ombyggnad kan komma
all kräva ökade forskningsmedel.

Statens
råd för byggnadsforskning framhåller all de boendes egna insatser i
förvaltningen bör understödjas. Vid sidan om förbättrade finansieringsmöjligheter
för underhållet krävs forsknings- och utvecklingsinsatser för ökad kunskap och
effektivitet i förvaltningen.

Svenska
riksbyggen anser det angeläget att i utbildning, utveckling och

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 112

forskning mänskliga behov i vid bemärkelse beaktas. Frågor
om människans byggda miljö är inte uteslutande tekniska vilket betänkandets
resonemang kan uppfattas som uttryck för.

Centrum Jör byggnadskultur i Västra Sverige anser att
frågan om evakuering eller kvarboende ofta är det viktigaste vid ombyggnader
och att korta ombyggnadstider är fördelaktigt för de boende. Ändrade byggruliner
och ny teknik, framför allt när det gäller installationer, behövs.

Finansiering av åtgärder i befintlig bebyggelse

Nästan samtliga remissvar är positiva till huvudprincipen
i finansierings-förslaget och dess utgångspunkter. En renodling och förenkling
av lånesy-stemel är en stor förbättring.

Några remissinstanser, bl. a. Stockholms kommun, HSB:s
riksförbund och Näringslivets byggnadsdelegalion anser dock all det är svårt
att uttala sig om förändringarna i finansieringssystemet då del inte är klart
hur förslaget skall finansieras. Vad arbetsgruppen anför är endast all finansieringen
skall göras inom bostadssektorn genom omfördelningar. HSB:s riksförbund avvisar
alla finansieringslösningar som innebär all lånevillkoren i nyprodukfionen
försämras.

Lån för gemensamt underhäll, reparationer och energisparåtgärder

Arbetsgruppens förslag att dessa lån skall upptas på den
oprioriterade kredilmarknaden, varvid en samordning skall ske inom delegationen
för bostadsfinansiering, har endast kritiserats av några remissinstanser. Sålunda
anser l.ex. bosladsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Norrbottens län all
upplåning pä den opriorilerade kreditmarknaden medför sämre möjligheter lill
offentlig kontroll och styrning. LO framhåller au man kan notera en ökad
privatisering av finansieringen av bygginsaiser. De nu gällande temporära
underhållslånen finansieras privat på den opriorilerade kredilmarknaden. Nu
föreslås i ROT-programmet ell permanentande av detta syslem. Del är idag svårt
att överblicka konsekvenserna av en sådan ändrad inriktning för samhällets
styrmöjligheter. LO menar dock all del finns en risk för minskat samhällsinflytande
som måste analyseras innan man i alltför stor utsträckning överlåter ät den
privata kreditmarknaden alt finansiera av samhället initierade och önskade
verksamheter.

Byggnadsarbetareförbundet
framför liknande synpunkler. TCO förordar lån på den prioriterade marknaden då
lån pä den opriorilerade marknaden medför sämre lånevillkor för vissa
låntagare, t. ex. för sådana som inte. har goda bankförbindelser och som har
låg inkomst.

Säkerhet för lån

Enligt arbetsgruppen bör kommunal borgen i form av enkel
borgen accepteras som säkerhet för de föreslagna länen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 113

Bankinspektionen
anför alt såväl Konungariket Sveriges sladshypolekskassa som stadshypoteksföreningar
efter en lagändring 1983 har möjlighet att för bebyggelse som har finansierats
med stöd av statligt bostadslån i särskilda fall lämna lån mot säkerhet i form
av kommunal borgen.

Kommuns
borgen måste enligt förslaget kunna godtas även för andra län än underhållslån,
l.ex. för lån avseende energisparåtgärder. Dessa åtgärder kan beslå av
förbättring av isolering m. m. i byggnader och är likartade med sädana åtgärder
vilkas finansiering genom underhållslån ovanstående lagändring lar sikte på.
Eventuellt får begreppet "statligt bostadslån" vidgas så att däri kan
innefattas även lån varom här är fråga.

Bankinspektionen
anser vidare alt säkerhetsfrågorna i betänkandet vidrörs endast ofullständigt.
1 stort sett erinras bara om vissa säkerhetsbestämmelser. Det synes emellertid
framgå att kommunal borgen även skall ges i de fall då den realsäkerhet, som
kommunen kan falla tillbaka på, ligger över 85 % av fastighetens värde. Vidare
kan fastighetskreditinstitu-tioner komma att få överta energispariån för vilka
säkerheten ligger ovanför den angivna nivån. Bankinspektionen framhåller med
anledning härav att en fastighetskreditgivning vars säkerhet helt eller delvis
ligger över 85% av uppskattningsvärdet är utomordentligt riskfylld och kan medföra
avsevärda förluster, i första hand för kommunen.

Inspektionen
varnar därför för en kreditgivning med säkerheter över 85% av
uppskattningsvärdet. I vart fall bör bostadskreditinstitulen inte få ge sådana
krediter utan kommunal borgen.

Bl.
a. Riksbanken anför alt ett avgörande problem ligger i att långt ifrån alla lån
kan erhålla en säkerhet liggande inom 75% av fasfighetens upp-skattningsvärde. Säkerhelsutrymmet
kan vara utnyttjat. Flertalet bostadsinstitut äger dock rätt att ge län upp
till 85% av nämnda värde. För sladshypolekskassan är dock så inte fallet. Detta
institut är samtidigt av särskild vikt i sammanhanget, eftersom det i högre
grad än andra är involverat i finansieringen av flerbostadshus. För att sladshypolekskassan
fullt ut skall kunna medverka i underhållsfinansieringen måste lagen om sladshypolekskassan
ändras.

Genom
att kreditgivare på bred front kan ge län inom 85% av uppskait-ningsvärdet,
anser Riksbanken att erforderligt kreditutbud för underhållslångivningen torde
kunna säkras utan allmän föreskrift om kommunal garanti. Det kan dock likväl
finnas enskilda fall där risken bedöms vara så stor att 85% av
uppskattningsvärdet ger ett för litet lånebelopp för att projektet skall kunna
genomföras. I sådana fall bör kommunen ge garanti för den del av länet som
överskrider nämnda 85%.

Svenska
byggnadsarbetareförbundet, Sveriges bostadsföreningars centralförening, Malmö
och Göteborgs kommuner framhåller att kommunens bristande benägenhet eller
principiella inställning till kommunal borgen kan bli ett hinder för
genomförandet av programmet eller är en dålig lösning av säkerhetsproblemet.
För stadshypolekens del begränsas den 8 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 114

kommunala
borgen till statsbelånade hus enligt nuvarande regler betonar Konungariket
Sveriges sladshypolekskassa. Samma remissinstans liksom Svensk Fastighetskredit
vill ha proprieborgen. Svensk Fastighetskredit förordar dock en statlig
lånegaranti.

Bostadssiyrelsen
skriver att det bestånd av bostäder som kan bli föremål för lån är i princip
yngre än 30 år. En helt övervägande del av delta bestånd har i samband med
nybyggnad erhållit paritetslån eller bostadslån med räntelån (i princip under
perioden 1957-1974).

I
ett flertal fall har betydande skuldökningar pä paritetslånen ägt rum, varför
statsverkets fordran är relativt stor. En liknande utveckling har skett med
räntelänen. I fastigheter som belånades mot pantbrev säkerställdes
skuldökningen av en inteckning inom 110% av pantvärdet. Säkerheten för
räntelån utgjordes vanligen av andrahandspanträtt i sämre liggande pantbrev.

I
samband med att ytterligare lån i fastigheten blir aktuella uppkommer fråga om
staten bör tillse att dess säkerhet för ursprungligt bostadslån till nybyggnad
inklusive ev. skuldökning bör säkerställas före beslut om räntebidrag. Det
finns en uppenbar risk för kollision rned kreditinstitutens intresse av att få
en säkerhet som kan godtas. Styrelsen anser att statsmakternas syn på
säkerhetsfrågorna för befintliga lån bör komma till uttryck i riksdagsbeslutet.

Slutligen
anför SABO att säkerhet för lån inte skall behöva knytas till den aktuella
fastigheten.

Konstruktion
av räntebidrag m. m.

Arbetsgruppens
förslag lill konstruktion av räntebidrag till underhålls-, reparations- och
energilån syftar främst till alt utjämna skillnader i skatteeffekter mellan
olika upplätelseformer och fastighetsägarkategorier. Räntebidrag lämnas under
hela lånetiden till hälften av räntan upp till en skälig nivå för kommuner, allmännyttiga
bostadsföretag och bostadsrättsföreningar. Egnahemsägare får inga räntebidrag.

För
de enskilda fastighetsägarna har arbetsgruppen föreslagit valfrihet i fråga om
räntebidrag. Räntebidrag av samma omfattning som till allmännyttiga företag och
bostadsrättsföreningar skulle emellertid överkompensera praktiskt laget alla
enskilda fastighetsägare. Räntebidraget föresläs för denna kategori ägare bli
2% lägre, dvs. halva godtagbara räntan minus 2% under förutsättning att reparafionsavdraget
slopas och att årliga värdeminskningsavdrag medges. Alternativt kan
fastighetsägaren välja att avstå frän räntebidrag och behålla
reparationsavdraget.

Fastighetsägareförbundet,
Näringslivets byggnadsdelegalion och Sveriges Byggmästareförbund har av
principiella skäl avvisat tanken på räntebidrag lill underhåll. I Sveriges
villaägareförbunds remissvar avvisas förslaget om räntebidrag till samtliga
ändamål men särskilt till underhåll. Svensk Fasiighetskredit förordar engångsbidrag
framför räntebidrag.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 115

Riksbanken
anser alt storleken av subventionen i de föreslagna underhållslänen inte har
valls med hänsyn lill vilkel slöd som erfordras för att fä till stånd den
eftersträvade underhållsverksamheten. Den har valts av ett sidoordnal skäl.
Därest en småhusägare lånar till allt underhäll av sill hus får han fr.o.m.
1985 — under vissa betingelser - själv bära endasl halva räntebördan. Den andra
halvan förs via skattesystemet över på andra. Därior bör, resonerar
arbetsgruppen, bostadsföretagen bli befriade från halva räntekostnaden genom
bidrag från staten.

När risk finns att en
eftersträvad ekonomisk verksamhet inte kommer till stånd statligt slöd förutan,
bör stödet självklart få en sådan utformning att verksamheten utförs. Slödel får
enligt Riksbankens mening inte utformas med hänsyn till sidoordnade kriterier.
Del kan dä bli felaktigt avpassat.

Sveriges
Bostadsföreningars Centralförening och Stiftelsen Stockholms Studentbostäder
anser att bostadsföreningar och bostadsaktiebolag resp. studentbostäder måste
jämställas med allmännyttiga förelag med avseende på rätlen lill räntebidrag.

Riksskatteverket
och Göteborgs kommun är bekymrade över administrativa problem som en följd av
de privata fastighetsägarnas valfrihet.

Fastighetsägarejörbundet
anser att problemen med finansiering av det planmässiga underhållet kan lösas
genom all höja värdeminskningsavdraget eller på annat säli. Fastighetsägaren
har enligt gällande lagstiftning rätt till årlig avskrivning för värdeminskning
för byggnader av trä med 1,75% och för övriga byggnader med 1,5%. Bl. a.
underhållsfondsutredningen har visat alt procenttalen bör höjas. Därmed skulle
också utrymmet öka för en snabbare amortering av länen ulan all likviditeten
ansträngs. Fastighetsägareförbundet föreslår att frågan utreds av bosladskommittén,
innan beslut fattas om all införa underhållslän med räntebidrag.

Förbundet är också
kritiskt mot det föreslagna värdeminskningsavdraget, som förutsätter ändring i
kommunalskattelagen. Förslaget lill ändring i kommunalskattelagen finns inte
återgivet, vilkel är en allvarlig brist i betänkandet. Detta gör del omöjligt
att diskutera den tekniska utformningen av konstruktionen med räntebidrag och
värdeminskningsavdrag. Del framgår heller inte hur stora
värdeminskningsavdragen avses vara. Det syns helt orimligt och ologiskt att
begränsa avdragens storlek till de procenttal som gäller för om- och
nybyggnad. I konsekvens med åtgärdernas omfattning och varaktighet och de
antagna lånens löplid bör värdeminskningsavdragen sällas till 10% resp. 5% för
lO-åriga och 20-åriga lån.

SABO menar att det är
ytterst viktigt alt möjligheten till alt aktivera för underhåll och
reparationer upptagna lån finns. Vetskapen om all ränlebidragsunderlagel och
upptagna lån i en del fall inte till sin storlek kommer att vara identiska gör
att SABO förordar alt ränlebidragsunderlagel bör ligga till grund för
aktiveringen i avvaktan på att en närmare översyn av problemkomplexet sker.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 116

Svenska
byggnadsentreprenörföreningen anser att aktiveringen av underhållsåtgärder
strider mot god redovisningssed medan bostadsstyrelsen anser att problem
uppstår med värdeminskningsavdrag som ej motsvarar byggnadens livslängd.

Förutsättningar
för räntebidrag

Beträffande
förutsättningar för räntebidrag har arbetsgruppen föreslagit att krav skall
ställas på besiktning av fastigheten för att kunna samordna åtgärder för
underhåll och energisparande.

Många
remissinstanser, såsom länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens lån, Konungariket Sveriges Sladshypolekskassa, Svensk Faslighelskredit
och Göteborgs kommun, förutsätter att det som villkor inte skall ställas att
lån upptas för åtgärderna ifråga. Bostadsstyrelsen framhåller att fastighetsägare
som disponerar eget kapital inte skall tvingas uppta lån för att komma i
åtnjutande av räntebidrag. Det huvudsakliga kravet bör vara att åtgärderna
utförts efter kommunens tillstyrkan. Ur administrativ synpunkt erhålls också
fördelar om lån inte sätts som villkor för räntebidrag. Systemet för beräkning
av räntebidrag blir enkelt och nämnderna slipper arbetet med inhämtande och
uppföljning av villkoren för lånen.

Bosladsstyrelsen
noterar vidare att en fråga som behöver preciseras är gränsdragningen mellan
bostäder och lokaler. De bostadshus som skall vidmakthållas inrymmer inte
sällan också lokaler. Det är inte uttalat huruvida räntebidrag också skall
lämnas för lokal. Styrelsen förutsätter dock att de utrymmen som idag kan
erhålla räntebidrag vid om- och nybyggnad också skall erhålla räntebidrag för
underhåll etc. Kostnaderna fördelas därvid i förhållande till
fördelningsareorna, eller efter annan grund om det finns särskilda skäl. Det
bör ankomma på styrelsen att utforma lämpliga regler härför.

Riksantikvarieämbetet
tillstyrker i princip förslaget om krav på besiktning för att räntebidrag
skall erhållas vid underhållslån. Ämbetet vill dock framhålla vikten av att
dessa besiktningar utförs av personer med ingående kunskaper om äldre byggnader
och med förmåga att göra allsidiga bedömningar. Besiktningsmän med tillräcklig
kompetens för dessa besiktningar finns f. n. inte i det stora flertalet
kommuner. Ett införande av krav på besiktningar redan fr.o.m. 1984 kan därför
beräknas medföra stora problem. Detta bör beaktas i den pågående utredningen
om besiktningsverksamheten.

Beträffande
samordning av olika åtgärder så delar SABO den uppfattningen under
förutsättning att skäligheten för samordning ständigt prövas. Detta mol
bakgrund av alt åtskilliga energisparålgärder med fördel kan och bör utföras
snarast och har karaktären av normala underhållsåtgärder. Det är väsentligt all
enklare energisparåtgärder betraktas som ett viktigt inslag i fastigheternas
underhåll och därmed lånefinansieras.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 117

Bostadsstyrelsen
tillstyrker förslaget med följande komplettering. De större fastighetsägarna
upprättar redan idag planer för hur underhåll och energisparålgärder skall
utföras. Styrelsen anser att det bör ankomma på kommunen att som ett led i
yttrande över låneansökan godkänna sådana underhållsplaner och
åtgärdsprioriteringar. Har förmedlingsorganet inte egen kompetens förutsätter
styrelsen att förmedlingsorganet pä lämpligt sätt, t. ex. genom anlitande av
byggnadsnämnden, skaffar sig sakkunskap. Styrelsen avser att i samråd med
planverket utarbeta exempel på besiktningsprotokoll och grunder för
utvärdering. Det är vidare enligt styrelsen av stor vikt alt kommunernas
verksamhet blir praktiskt serviceinriklad så att nödvändigt underhåll etc. inte
hindras. För de fastighetsägare som inte får räntebidrag till
underhållsåtgärder etc. men ändå vill erhålla energibidrag bör detta kunna villkoras
av kommunen så att nödvändiga underhållsåtgärder först vidtas.

Planverket föreslår att
samarbetet mellan byggnadsnämnderna och förmedlingsorganen förstärks. Bl. a.
bör besiktningar och handlingar för byggnadslov resp. bostadslån vid ombyggnad
samordnas. Vidare bör byggnadsnämnden kunna anlitas vid utvärdering av
besiktningar för underhållslån, energilån o.d.

Stockholms kommun
framhåller att för bostadslån kan villkor ställas, t. ex. avseende kommunal
förmedlingsrätt enligt 64 § bostadsfinansieringsförordningen. Huruvida också
underhållslånen kan förenas med möjlighet att ställa sådana villkor bör övervägas.
En annan fråga är huruvida t. ex. markvillkoret bör kunna medföra att
underhållslån kan vägras, l.ex. vid för höga köpeskillingar eller om lån kan
vägras med stöd av kommunal plan m. m.

Bostadskommittén är dock
tveksam till att bygga upp en ny självständig och avgiftsfinansierad
besiktningsverksamhet inom kommunerna. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och
Bohus län anser att kostnaderna för besiktningen bör ingå i kostnadsschablonen
för lån.

Användning
av kostnadsschabloner

Enligt
arbetsgruppen bör räntebidragsunderlagets storlek beräknas med hjälp av
kostnadsschabloner och utgå med 100% av desamma till samtliga.

Bl. a. bostadsstyrelsen
och SABO är posiUva till att kostnadsschabloner används. Göteborgs kommun
framhåller dock att användningen av schabloner förutsätter att
bostadsstyrelsen har god kunskap om de verkliga kostnaderna och att styrelsen
har ett system för löpande kostnadsuppföljning.

Riksantikvarieämbetet
anför att vid underhållsarbeten på kulturhistoriskt värdefulla byggnader
uppstår i vissa fall överkostnader på grund av byggnadens utformning, fasadutsmyckningar,
speciella byggnadsmaterial eller dylikt. Dessa antikvariska merkostnader kan
vid ombyggnad täckas in via förhöjt låneunderiag eller i vissa fall
tilläggslån. Ämbetet förutsätter

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 118

att ell finansieringssystem för periodiskt underhäll
kommer all medge samma möjligheter att finansiera överkostnader.

Räntebidragets storlek

Räntebidragels storlek skall enligt arbetsgruppen vara
beroende av gällande ränteläge. Den garanterade räntan fastställs i december
varje år för nästkommande år. Räntebidraget bör beräknas schablonmässigt efter
en räntesats som motsvarar diskontot plus tre procentenheter, varvid de bidragsberätiigade
åtgärderna vid beräkningen av bidraget antas vara finansierade med 10- eller 20-äriga
lån beroende på åtgärdernas varaktighet.

Flera
remissinstanser, såsom Konungariket Sveriges sladshypolekskassa, Spinlab,
Hyresgästernas riksförbund och SABO, framhåller all räntebidrag bör beräknas med
utgångspunkt i den verkliga räntan för motsvarande lån och inte en
ränteschablon.

Rikshanken
anser dock att konstruktionen med en vald och inte en faktisk ränta som
utgångspunkt för bidragsberäkning har fördelar genom alt del länlagande
förelaget inte blir beroende av särskilda institut.

Hyresgästernas
riksförbund kan förstå att del kan vara rationellt att utgå

från en schablonberäknad ränta men anser dock alt ränlebidragsberäkning-

en åtminstone för de allmännyttiga bostadsföretagen skall utgå från den

faktiska räntekostnaden. '

Konungariket
Sveriges sladshypolekskassa framhåller att sladsförnyelsegruppen inte närmare
har angivit vilken amorteringslakl den tänkt sig på underhållslånen. Med den
konstruktion som ulredningen föreslagit för subvention av underhållsåtgärderna
blir amorteringstakten avgörande för subventionsgraden. Enligt kassaslyrelsens
uppfattning ligger del närmast till hands att tillämpa en rak amorteringsplan,
dvs. 10% resp. 5% av det godkända lånebeloppet amorteras varje år för 10- resp.
20-årslånen. Amor-leringslaklen bör nämligen ansluta nära till den reala
värdeminskningen på underhållsarbetet.

Del är
önskvärt, om de föreslagna subventionerna skall ge tillräcklig stimulanseffekt
pä underhållsinvesteringarna, alt lånlagarna så långt som möjligt garanteras en
viss subvention anser kassaslyrelsen vidare. Därför bör inte myndigheten i
efterhand kunna ändra ränlebidragsvillkoren eller amorteringsplanerna. Någon
absolut garanti för all inte en kommande riksdag vidtar sädana ändringar med l.ex.
slalsfinansiella motiveringar kan dock inte ges. Osäkerheten om de utlovade
subventionerna faktiskt kommer att utgå under de 10 resp. 20 kommande åren kan
därför av fastighetsägarna komma all bedömas vara relalivi stor. För att få den
stimulanseffekt som är nödvändig för att uppnå de fastställda målen kan i så
fall krävas all subventionerna görs förhållandevis stora för att kompensera
för denna osäkerhet.

Sladshypolekskassan anför vidare all en alternativ slimulansmodell
som borde kunna övervägas vore alt lämna investeringsbidrag i stället och

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 119

sedan
låta fastighetsägarna själva låna på marknaden i den utsträckning som de anser
sig behöva. Det går lätt att schablonmässigt räkna fram nuvärdet av den tänkta
subventionsformen.

Det
tidigare resonemanget om räntesubventionens beräkning leder också in på frågan
om bindningstiden av räntan på de underhållslån som bostadsinsfituten skulle
lämna enligt sladshypolekskassan. Om räntesubventionen fastställs ärligen men räntebindningstiden
är 2,5 eller 5 år så kan låntagarens faktiska ränta komma att avvika relativt
mycket från den rådande räntenivån från vilken staten skulle utgå vid
fastställande av räntesubventionen. Långa räntebindningsperioder innebär en
ökad osäkerhet hos låntagarna om vilken faktisk andel av räntekostnader som
kommer alt subventioneras. Detta problem skulle minska i betydelse om bostadsinstituten
kunde tillämpa kortare räntebindningstider än de som riksbanken idag medger.

Bosladsstyrelsen
vill ändra bidragsprofilen så att ett större bidrag utgår i början av lånels
löptid och sedan trappas av.

Svenska byggnadsenlreprenörföreningen
framhåller att det behöver klarläggas om upptagande av underhållslån medför
befrielse från hyreshusavgift. Om det inte är avsikten förstärks motivet att
avvakta den tidpunkt då ombyggnadslän kan erhållas.

Några remissinstanser
framhåller att den föreslagna räntebidragskonstruktionen medför försämring på
energisidan. Riksbyggen anser att förslaget innebär ökade räntesubventioner
för län till underhåll och reparationer, medan räntesubventionerna för
energilån, sophanteringslån, radonlån och län till ändrad
lägenhetssammansättning minskas avsevärt om åtgärderna i fråga inte ingår i en
ombyggnad.

Statens
råd för byggnadsforskning anför att värmepumpsmarknadens nuvarande energilån i
många fall ligger på gränsen till lönsamhet och inte får försämras i de nya
förslagen. Marknaden för värmepumpar är under stark uppbyggnad som måste vara
fri från ändringar och störningar hos tillverkare och installatörer för att
uppnå serieeffekternas fördelar med lägre priser pä produkter och
installationer. Rådet avstyrker därför på del bestämdaste att nuvarande
låneformer för värmepumpsinstallationer ändras eller försämras.

Rikshyggen
anser att den garanterade räntan bör beräknas för de här uppräknade åtgärderna
på samma sätt som för om- och nybyggnad. Dessa räntesubventioner skulle därmed
inte vara så beroende av om åtgärderna i fråga utförs i isamband med ombyggnad
eller inte. Att försämra villkoren för lån till ombyggnad av visst slag för att
därigenom uppnå den önskade samordningen kan inte gagna målsättningen att öka
ombyggnadsverksamheten.

Bl.a.
Målarmästarnas riksförening och SHIO-Familjeföretagen vill ha rätt fill avdrag
vid inkomsttaxeringen för reparationskostnader för småhus och den senare även
för bostadsrätter.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 120

Administration
av räntebidrag m. m.

Beträffande
administrationen av räntebidragen anser arbetsgruppen att den bör göras så
enkel som möjligt. Som tidigare nämnts skall bidragsgivningen bygga på
kostnadsschabloner. Ansökan om räntebidrag bör göras en gång per år och avse
fastighetsägarens samlade bestånd i en kornmun. Ansökan bör göras innan
åtgärderna vidtas. Besiktning av fasligheten skall göras för att uppnå
samordning mellan olika underhållsåtgärder och med skäliga energisparålgärder.
Kostnaden bör ingå i bidragsunderiaget. De kommuner som nu beslutar om
energilän bör också få besluta om nu aktuella räntebidrag. Den bidragssökandes
revisorer eller förmedlingsorganet i kommunen bör i efterhand intyga alt
åtgärderna har genomförts.

Bostadsstyrelsen
avstyrker förslaget att ansökan om räntebidrag skall inlämnas vid ett tillfälle
per är och avse fastighetsägarens samlade bestånd i en kommun. Beslut om
räntebidrag liksom det utbetalade bidraget måste registreras på varje
fastighet, på etl sådant sätt att det i efterhand går att konstatera till vilka
åtgärder i resp. byggnad som bidrag beviljats. Delta är nödvändigt för att bl.
a. förhindra att bidrag lämnas mer än en gång till samma åtgärd och för att
möjliggöra redovisning av räntebidragsförhållanden vid överlåtelse av
fastighet.

Ur
fastighetsägarens synvinkel är det en klar nackdel att inte fä lämna in ansökan
om räntebidrag mer än en gång per är när redovisningen av åtgärderna ändå måste
preciseras med avseende på åtgärd, hus och faslighet. Någon jämförelse med
handläggningen av de nuvarande s.k. underhällslånen, där endast uppgift om
totala areor för aktuella årgångar av hus behöver redovisas, kan därför inte
göras. För stora fastighetsägare kan del uppslå svårigheter all bedöma det
samlade behovet av underhållsåtgärder för hela fastighetsbeståndet en gång per
år. Detta kan också leda till onödiga förskjutningar av angelägna eller akuta
åtgärder och lill förseningar av räntebidragen. Långsiktig planering av
fastighetsunderhållet kan främjas på annat sätt, l.ex. genom utformningen av
besiktnings- och åtgärdsmallar och kommunernas granskning av dessa i samband
med yttrandet över räntebidragsansökan.

För
kommuner och länsbostadsnämnder skulle en koncentration av
ansökningstillfällena kunna leda till besvärande belastningstoppar vissa tider.

En
rekommendation om att ansökningarna bör avse ålgärder i hela kvarter eller
områden i samma ägares hand bör dock utfärdas. Det bör också föreskrivas att
ansökan om ränlebidrag till åtgärder i en viss fastig-hel inte får göras oftare
än en gång om året anser bosladsstyrelsen avslutningsvis.

Även
andra remissinslanser, såsom Göteborgs kommun och SABO. anser all begränsningen
till ell ansökningstillfälle per år inte är bra.

Arbetsgruppens
förslag om att ansökan orn räntebidrag bör göras innan åtgärderna vidtas
avstyrker bostadsstyrelsen men, anser dock all kom-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 121

munen skall ha tillstyrkt ansökan innan åtgärden vidtas. Ell
skäl härför är att förmedlingsorganel bör kunna konstatera alt åtgärden inte
redan tidigare är vidlagen och alt kravet på samordning av åtgärder bör
framföras innan de vidtas. Det viktiga är all rätta åtgärder blir vidtagna på
rätt säll. Vid eventuell rambegränsning uppslår dock vissa problem. T. ex.
uppstår risk för att när ytterligare medel släpps av ramen detta enbart medför
all slöd lämnas till redan utförda ålgärder. Finns risk för knapp medelstilldelning
kan del av sysselsätlningsstimulerande skäl finnas anledning all ompröva om
inte päbörjandel skall knytas till beslutslillfället.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Spinlab vill
alt räntebidragen skall utbetalas direkt till långivaren.

Dessutom anser länsbostadsnämnderna i Östergötlands och
Norrbottens län att förmedlingsorganel och inte någon revisor skall utfärda
intyg om genomförda åtgärder före utbetalning.

Energibidrag m.m.

Arbetsgruppens förslag beträffande energibidrag innebär
dels att de bidrag som f. n. lämnas till 15 % av den godkända kostnaden för
förbättring av isolering i bjälklag och ytterväggar samt byten och
komplettering till treglasfönster bör permanentas. Dels bör energibidrag lämnas
med etl visst belopp t. ex. per lägenhet eller m* och kunna avse samtliga upplätelsefor
mer och fastighetsägarkategorier. Regeringen bör fä fastställa såväl ändamål
som belopp. Ramen för energibidrag föreslås vara 120 milj. kr. för budgetåren
1984/85-1986/87.

Beslut om bidrag till hyres- och bostadsrätlshus bör
fattas av länsbostadsnämnden och lill äganderättssmåhus av kommunens
förmedlingsorgan. Bidraget utbetalas när bidragssökandes revisor eller
förmedlingsorganet har intygat att åtgärden har genomförts.

Lån lill energisparande pä den opriorilerade kredilmarknaden
förutsätter all kommunerna, genom kommunal borgen eller på annat säll. medverkar
lill alt trygga ett forlsall energisparande. Kommunal borgen bör kunna lämnas
som enkel borgen. Energibidrag bör inte lämnas i kommuner som generellt
motsätter sig all ställa kommunal borgen för lån lill energisparåtgärder.

Bosladsstyrelsen anför att för de yngre flerbosladshusens
del innebär arbetsgruppens förslag till nya räntebidragsregler etl starkt
minskat incitament till energisparåtgärder. Styrelsen föreslår därför en annan
utformning av räntebidragen med större stimulans de första åren och förutsätter
dessulom att energibidragen differentieras och reglerna för lilläggslån
utformas så alt effekterna av de minskade räntebidragen lill dessa fasfigheter
i möjligaste mån reduceras. För småhusägarna kan vissa problem uppstå vid
övergäng till upplåning på den oprioriterade kreditmarknaden till energisparåtgärder.

Riksbyggen år kritisk lill det skisserade stödet och säger
all ROT-pro-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 122

grammet förordar en stegrad takt i energisparprogrammel.
Om detta uppnås är i och för sig tvivelaktigt med hänsyn dels till den
indirekta försämring av slödel lill energisparålgärder som en samordning av
läneformerna leder lill, dels lill det faktum all en ombyggnad av de aktuella
årgångarna ger en mycket liten energispareffekl i jämförelse med en ombyggnad
av 50-och 60-lalshusen. Om förslagen i promemorian mol förmodan skulle leda
till en sådan stegrad takt är del ganska långsökt alt söka finansiering genom
försämring av stödet till bostadsförsörjningen.

Svenska byggnadsarbetareförbundet och HSB:s riksförbund
anser att ramen för energisparandet är otillräcklig.

Flera remissinslanser, bl. a. bostadsstyrelsen, är
kritiska till förslaget att kommunerna skall besluta om energibidragen, medan
Göteborgs kommun yttrat sig positivt om förslaget.

Beträffande kommunal borgen anser länsbostadsnämnden i
Östergötlands län att kravet på kommunal borgen bör avse alla låntagarkategorier.

Bostadslån till ombyggnad

Arbetsgruppen föreslär med hänsyn till de föreslagna
finansieringsmöjligheterna för underhåll, energisparåtgärder och reparafioner
att bostadslån till ombyggnad i fortsättningen endast skall lämnas för
bostäder som är äldre än 30 år. Från 30-ärsregeln bör undanlag göras för
ombyggnad av hus och lägenheter som inte uppfyller LGS, för ombyggnad av
bostäder till lokaler, för tillbyggnad av småhus i vissa fall och för
installation av hissar.

Kravet på att ombyggnaden skall medföra en väsentlig
ökning av bosladsvärdel bör tillämpas mer generöst än tidigare. Ombyggnadslän
bör därmed omfatta åtgärder såsom ändrad lägenhetsfördelning, gårdssanering,
installation av hissar m. m. Lån bör även kunna lämnas för grundförstärkning
även utan samband med andra ombyggnadsåtgärder.

Lån till ändrad lägenhetssammansättning i hus som är yngre
än 30 är bör i fortsättningen finansieras som underhållsåtgärder m. m.

Miljölån utan ränlebidrag bör avvecklas.

Beträffande ingångsvärdebelåningen föreslär arbetsgruppen
att den sänks från maximalt 40% till maximalt 25% av ombyggnadskostnaden.
Vidare bör ingängsvärdebeläningen begränsas till ett belopp som högst motsvarar
köpeskillingen. Lån och räntebidrag till ingångsvärdet bör kunna lämnas även
för småhus som upplåts med hyresrätt eller bostadsrätt.

Flera
remissinstanser, bl. a. bostadsstyrelsen, SABO och Spinlab, är positiva till
grundkonstruktionen för ombyggnadslån. SABO framhåller dock all del bör vara
möjligt att göra undantag frän 30-årsregeln inte bara för hus som inte
uppfyller LGS, för tillbyggnad av småhus m. m., utan också då det av olika skäl
är nödvändigt att mer omfattande ombyggnadsåtgärder genomförs vid ett samlat
tillfälle. Det kan t. ex. bli nödvändigt på grund av byggnadstekniska brister,
särskilda sociala hänsyn eller därför att fastigheten ingår i ett förnyelseomräde
med bebyggelse av varierande

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 123

ålder. I ell förnyelsearbete som inte bara omfattar enstaka
hus utan omfattar hela kvarter eller stadsdelar, är det särskilt väsentligt
alt finansieringsreglerna ger en viss flexibilitet.

HSB:s riksförbund anför all den föreslagna ändringen all
ombyggnadslån med vissa undantag skall ges lill fastigheter som är äldre än 30
år synes vara alltför begränsande. De uppräknade undantagen läcker inte alla
angelägna behov som l.ex. ombyggnad av kalegoribostäder och vissa vindsinredningar
till bosläder.

LO anser
alt i ett avseende måste regler och villkor för statligt slöd förbättras,
nämligen för förnyelse av oattraktiva och förslummade 50- och 60-lalsområden
med låg boendeslatus. Enligt ROT-programmet ska ombyggnadslånen i princip inte
kunna utgå lill hus som är yngre än 30 är, vilket alltså skulle utesluta dessa
relativt nya, men ändå klart renoverings-mogna områden. Alternativet tycks i
många fall vara rivning, vilket måste anses helt oacceptabelt. LO vill därför
förorda alt också yngre fastigheter och bostadsområden omfattas av de nya lånebeslämmelserna.
Etl annat alternativ som bör övervägas är all finansiera dessa exlrema åtgärder
som om det var fråga om nyproduktion.

Även
Riksbyggen anser att det är viktigt alt ett långsiktigt program för
ombyggnadsverksamheten också riktar sig mol 50- och 60-lalels produktion och
inkluderar miljöförbättringar i större skala.

Länsbostadsnämnden
i Malmöhus län befarar alt fastighetsägare skjuter upp ombyggnad om fastigheten
är nära 30 år medan länsbostadsnämnden i Norrbottens län anser att det inte är
rimligt all allt löpande underhäll kan belånas för hus som är äldre än 30 år.

Länsbostadsnämnden
i Norrbottens län vill erinra om de tankegångar beträffande komplettering av
befintlig bostadsbebyggelse som framförts av bl.a. stadsförnyelsekommittén. Om
kompletteringen l.ex. görs i form av tillbyggnad av ytteriigare en
bostadsvåning måste åtgärden klassas som ombyggnad. Med de föreslagna reglerna
skulle tillbyggnaden inte kunna belånas med ombyggnadslän om huset är yngre än
30 år. Vid tillbyggnad av flerbostadshus - oavsett om tillbyggnaden görs
horisontellt eller vertikalt - kan del vidare vara fastighelsekonomiskt rimligt
all samtidigt vidta vissa ålgärder i den befintliga huskroppen - ålgärder som
kanske normalt skulle ha vidtagits först när huset är äldre än 30 är. De
undanlag från 30- årsgränsen som utredningen föreslår bör därför kompletteras
med tillbyggnad av flerbosiadshus. Lån bör därvid kunna utgå även till ålgärder
i befintlig byggnad.

Stockholms Kooperativa Bostadsförening anser att det är
väsentligt att villkoren för begränsad ombyggnad inte försämras medan Svenska
byggnadsentreprenörföreningen anser att stimulanseffekterna för ombyggnad är
otillräckliga varför lånereglerna bör ses över.

Sveriges villaägareförbund motsätter sig alt lån och
räntebidrag lill ingångsvärdet skall kunna lämnas även lill småhus som upplåts
med hyres-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 124

rätt
eller bostadsrätt. Dessa disposilionsformer är redan nu kraftigt gynnade
framför äganderätt av småhus, vilket lett till en ur bostadspoliUsk synpunkt
helt omotiverad övergång frän äganderätt till bostadsrätt och hyresrätt. Att nu
ytteriigare öka rådande orättvisor kan inte godtas.

Beträffande tolkningen av
"väsentlig ökning av bostadsvärdet" i samband med ombyggnad anser bostadssiyrelsen
att genom den föreslagna ändringen mister begreppet väsentlig ökning av bosladsvärdel
mycket av sin innebörd. Dessutom skulle den föreslagna generösare tillämpningen
kunna medföra all allt underhåll kommer att ingå i låne- och ränlebidragsunderlagel
för ombyggnaden ulan att fastigheten blir godtagbar ur samhällets synpunkt. Bostadssiyrelsen
anser därför att som en förutsättning för ombyggnadslån bör gälla all
fastigheten efter ombyggnad erhåller "långsiktigt godtagbara
egenskaper". Styrelsen föreslär därför att ombyggnadslän skall
förbehållas fastigheter där en genomgripande ombyggnad inte inträffat senare än
30 är före beslut om lån, under förutsättning att fastigheten genom
ombyggnaden uppnår långsiktigt godtagbara egenskaper.

De undanlag frän 30-ärsgränsen
som föreslås ansluter sig styrelsen till, förutsatt att fastigheten genom
åtgärden blir långsiktigt godtagbar. Denna lösning utesluter inte etappvis
ombyggnad men motverkar onödiga tröskel-effekter. Etappen i sin helhet måste
dock vara långsiktigt godtagbar. Avgörande om fastigheten genom ombyggnaden
uppnår långsiktigt godtagbara egenskaper bör i princip ankomma pä kommunen att
bedöma.

I fråga om bostäder som
byggs om till lokaler vill styrelsen erinra om alt förordningen (1982: 1272) om
statligt länestöd m. m. till särskilda åtgärder i bostadsområden med outhyrda
lägenheter i flera avseenden inte längre blir tillämplig. Vid lån till
tillbyggnad av småhus kan kravet på långsiktigt godtagbara egenskaper innebära
en viss skärpning av nuvarande regler, om kravet skall ställas pä all hela
huset blir godtagbart efter Ullbyggnaden. För småhus yngre än 30 år anser inte
styrelsen det finns skäl att ställa krav utöver själva tillbyggnaden. Någon
ytterligare begränsning av möjligheterna att lämna bostadslån för tillbyggnad
utöver den areabegränsning som gäller vid nybyggnad anser styrelsen inte
erforderlig.

Beträffande lån för sophanlering
framhåller HSB:s riksförbund att en kvalitativt god sophantering rör såväl
boendemiljön som arbetsmiljön för renhållningsarbetarna. Arbetsgruppen har nu
föreslagit att villkoren för sophanteringslån ändras så alt ombyggnadslån inte
längre skall utgå. I stället bör enligt arbetsgruppen de villkor som
föreslagits för underhällslån gälla också för sophanteringslån. HSB kan inte fillstyrka
en sä kraftig försämring av lånevillkoren för den angelägna uppgiften att i
förekommande fall förbättra en undermålig sophantering. Risken är uppenbar att
ombyggnaderna av soprum m. m. minskar och i vissa fall helt uteblir. De
nuvarande lånevillkoren för förbättrad sophantering bör därför kvarstå.

Även
Stockholms Kooperativa Bostadsförening har uttalat sig mot försämringen av
lånevillkoren för soprum.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 125

Bostadsstyrelsen
anser att effekten av begränsningen av ingångsvärdet till köpeskillingen är
svär att bedöma. Exempelvis kan det leda lill att köpeskillingens storlek
bestäms med utgångspunkt från gällande tomt- och grundberedningsbelopp i
stället för med utgångspunkt ifrån i vilkel skick fastigheten är. Vidare kan
det uppstå problem att bestämma ingångsvärdet när fastigheten erhållits genom
byte. Slutligen finns inte denna begränsning vid nybyggnad. Styrelsen avstyrker
därför detta förslag.

Länsbostadsnämnden
i Malmöhus län har ingen erinran mot de föreslagna reglerna för ingängsvärdebeläningen.
Nämnden vill endast påpeka att regeln om maximering till erlagd köpeskilling
måste kompletteras med en bestämmelse om hur gammalt ett köp skall vara för att
beaktas. 1 annat fall kan fastighetsägare, som innehaft en fastighet under
längre tid, utan rimlig anledning komma i ett sämre läge belåningsmässigt än
den som nyligen förvärvat sin fastighet.

Flera
remissinstanser, bl.a. bostadssiyrelsen, Göteborgs och Stockholms kommuner, fillstyrker
begränsningen av ingängsvärdebeläningen lill 25%.

Rikshyggen
anser att det är helt klart att ingångsvärdebelåningen påverkar
fastighetspriserna. Frågan är ändå om det verkligen föreligger någon
överkompensation. Riksbyggen är tveksam till denna försämring av länevillkoren
för relafivt begränsade ombyggnader, dä det är svårt att överblicka
konsekvenserna. En del av incitamentet för att utföra ombyggnader som
väsentligt ökar bostadsvärdet försvinner samtidigt som det borde ligga i
samhällets intresse att få till stånd sådana ombyggnader även om de är av
begränsad omfattning.

Riksbyggen
framhåller vidare all enligt gällande regler erhålls ingångsvärdebelåning endasl
under förutsättning bl. a. att ansökan om län görs inom fem är från köpet. I
annat fall lämnas ränlebidrag men inte lån för motsvarande belopp. I detta
avseende föreslås ingen ändring. Konsekvensen av gällande regler är att den
som köper en fastighet och därefter bygger om inom fem år i allmänhet får en
betydligt förmånligare finansiering än den som ägt samma fastighet i mer än fem
år. Överlåtelsen i sig ökar alltså fastighetens värde. Del vore därför till
fördel om ingängsvärdebeläningen gjordes oberoende av tiden för innehavet av
fasligheten.

Länsbostadsnämnden
i Göteborgs och Bohus län har också vissa invändningar mot
ingångsvärdebelåningen och anför all sedan några år tillbaka får ingångsvärdet
tas in i den nya lånebilden vid ombyggnad. En av begränsningarna är att
ingångsvärdet får motsvara högst summan av de belopp för tomt- och grundberedningskoslnader
samt lägestillägg som skulle ha gällt för en motsvarande nybyggnad. Denna
begränsningsregel föresläs vara kvar och länsbostadsnämnden har i princip inget
att invända mot detta.

Däremot
har länsbostadsnämnden allvarliga invändningar mot att lägestillägget är och
föreslås förbli räntebidragsberättigat. Lägestillägget har

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 126

alltid avsetts avspegla att fastigheterna inom ell visst
avgränsat centralt område - pä grund av sitt läge i förhållande till mera
periferi belägna fasligheter - är mera attraktiva och att delta kommer till
uttryck i en större hyresbetalningsvillighet. Denna ursprungliga uppfattning
fungerar inte när lägestilläggel får ränlesubventionerade lån. Enligt
länsbostadsnämndens erfarenhet har ränlebidrag pä belopp för lägeslillägg
medverkat till ett uppdrivande av fastighetspriserna eftersom avkastningsvärdet
och för-väniningsvärdei stiger när man kan påräkna lägre kapitalkostnader ju
mera centralt en fastighet är belägen. Länsbostadsnämnden föreslår att räntebidrag
inte skall utgå på den del av lån som motsvarar belopp för lägeslillägg. Den
enklaste lösningen är att lägestilläggel flyttas frän låneunderlaget lill pantvärdel.
Länsbostadsnämndens uppfattning gäller även beträffande nybyggnadsprojekt.

HSB:s riksJÖrbund
kan inte tillstyrka en sänkning av ingångsvärdebelåningen vid i övrigt
oförändrade lånevillkor för ombyggnad. Vidare anser HSB:s riksförbund all
vägande skäl saknas för alt belåningen begränsas till ett belopp som högst
motsvarar köpeskillingen.

Finansiering av arbele som inte kan förräntas i sin helhet

Arbetsgruppens förslag innebär följande.

Den del av
kostnaden för åtgärden som kan förräntas på konventionella villkor finansieras
på sedvanligt sätt. Utförs åtgärden med slöd av bostadslån i anslutning lill
andra låneberältigade ombyggnadsätgärder och ryms inte den sammanlagda godkända
kostnaden inom fastighetens beräknade nybyggnadslåneunderiag, bör detta låneunderiag
få överskridas i den mån fastigheten beräknas kunna bära en högre lånekostnad.
Vid beräkningen bör hänsyn tas även lill värdet av låntagarens ränteavdrag m.m.
vid inkomstbeskattningen.

Vad som
går att förränta avgörs i del fall all åtgärden utförs i anslutning lill
vanliga ombyggnadsåtgärder med ledning av fastighetens beräknade avkastning efler
ombyggnaden. 1 övriga fall avgörs frågan med ledning av en jämförelse mellan å
ena sidan kostnaderna för lånet och övriga lån i fastigheten och å andra sidan
en beräknad lånekostnad för likvärdiga bostadslägenheter på orten, vilka
upplåts med hyresrätt. I fråga om lån lill nya energikällor bör avkastningen
som hittills inskränkas lill all avse kostnaden för åtgärden relaterad till den
minskade energikostnaden.

Den del av
kostnaden för åtgärden som inte går all förränta bör finansieras med lån, som
inledningsvis i sin helhet är räntefritt och stående (tilläggslån).

Löptiden
för tilläggslånet bör vara densamma som för grundlånel. I fall när hela
kostnaden för åtgärden måste finansieras med tilläggslån bör löptiden bestämmas
med hänsyn lill åtgärdens beräknade livslängd.

Behovel av
fortsatt ränte- och amorteringsfrihet bör omprövas vart femte år under lånels
löplid. Den del av tilläggslånel som vid omprövning-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 127

en
befinns kunna förräntas görs räntebärande och amorteringspliktig. Ränte- och
amorteringsvillkoren bör därvid bestämmas så alt låntagaren får samma utgift
som om länet i motsvarande del hade varit ett räntebärande amorteringslån frän
"dagen för utbetalningen. Det innebär all ränta och amortering på den del
av lånet som kan förräntas bör betalas i form av en annuitet beräknad efter
samma räntesats och löptid som för ell grundlån. De amorteringsbelopp i den
årliga annuiteten, som betalningsmässigt hänför sig till tid under vilken tilläggslånet
har stått ute ränte- och amorteringsfritt, bör efterskänkas.

Den del av ett tilläggslån
som vid länefidens slut alltjämt uteslår ränle-och amorteringsfritt bör skrivas
av. Undantagsvis, om det är uppenbart att tilläggslånet inte kommer att kunna
förräntas under dess löptid, bör lånet kunna avskrivas tidigare.

Behovet av fortsatt ränté-
och amorteringsfrihet bör omprövas även då fastigheten övergår till ny ägare.
Om köpeskillingen överstiger summan av tilläggslän och kvarstående skuld på
sädana lån mot säkerhet i fastigheten som har upptagits för fastighetens behov,
bör tilläggslånel anses kunna förräntas i motsvarande del. Detsamma bör gälla
då faslighetens ägare har tagit upp nya län mot säkerhet i fastigheten med
sämre förmånsrätt än säkerheten för tilläggslånet.

Tilläggslån
skall kunna ges för åtgärder i samband med:

byggskador
(röta, mögel, fukt, korrosion),

ändrad
lägenhelssammansältning i fastigheter med tomma lägenheter,

grundförstärkning
i kulturhistorisk miljö,

radon,

lokala
energikällor,

ombyggnad
av kulturhus.

Lån
bör lämnas även om åtgärden omfattas av etl garanti- eller försäkringsåtagande,
om sökanden förbinder sig att vidta åtgärder för alt få ersättningsfrågan
prövad och att återbetala lånet hell eller delvis om och när ersättning betalas
ut.

Län
lämnas inte med högre belopp än vad som, tillsammans med övriga lån i
fastigheten, ryms inom ett med utgångspunkt i fastighetens beräknade nybyggnadspantvärde
bestämt belånings värde.

Staten
handhar långivningen och den finansieras över statsbudgeten. Långivningen
liksom varje ätgärdslyp rambegränsas.

De flesla remissinstanser,
bl. a. bostadsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen
och Stockholms kommun, tillstyrker tilläggslånens utformning i stort.

Riksantikvarieämbetet
tillstyrker också förslaget men anför all beträffande tilläggslån för grundförslärkning
av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus eller bostadshus som ingår i en
kulturhistoriskt värdefull miljö måste en noggrann uppföljning av hur lånen
utnyttjas dock ske och studier av den totala omfattningen av grundförstärkningsbehoven
genomföras för

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 128

att
få en realistisk bedömning av anslagsbehoven. Ämbetet förutsätter all
tilläggslån för grundförstärkningar och tilläggslån för ombyggnader av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader ges separata ramar.

1
systemet med bostadslån och tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse är långivningen maximerad till 200% av fastighetens
nybyggnadsunderlag. Ämbetet förutsätter att delta maximibelopp inle sänks.

Beträffande
lillslyrkanderamen för dessa tilläggslån vill ämbetet föreslå att nuvarande
koppling mellan förhöjda låneunderlag för ombyggnadslån och tilläggslän slopas.
Enligt ämbetets mening bör del förhöjda låneunderlaget för bostadslånet
inrymmas i de totala ramarna för bostadslängivning-en. En sådan förändring
skulle medföra en avsevärd förenkling av länehan-leringen för den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.

Tilläggslån kan idag utgå
enbart lill ombyggnad av bostadshus som är förklarade för byggnadsminnen enligt
1960 års lag eller av sådan beskaffenhet att de kan förklaras för
byggnadsminnen (SFS 1974:255). Enligt riksan-tikvarieämbetels mening borde
tilläggslän även utgå till bostadshus som utan alt vara av byggnadsminnesklass
är av väsentlig betydelse för miljöer vilkas bevarande är ett riksintresse för
kulturminnesvården i likhet med vad som gäller enligt förordningen för
statsbidrag lill värd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Riksantikvarieämbetets
syn på tillstyrkanderam delas av bostadssiyrelsen.

En utvidgning av
tillämpningsområdet föreslås av Byggnadsarbetarejör-bundet som anser att många
av de områden som enligt förbundels mening är i behov av en omfattande
"rehabilitering" för att äter kunna fungera inle uppfyller de olika
kriterier som krävs för tilläggslån. Förbundet anser därför att del i
propositionen bör föras in en regel som gör del möjligt att genomföra
genomgripande stadsdelsrenoveringar med tilläggslån ulan avseende lill om
dessa i övrigt uppfyller dé kriterier som annars är nödvändiga. Ell annat
alternativ som bör övervägas är all finansiera dessa exlrema åtgärder som om
det var fråga om nyproduktion eftersom produktionskostnadsbelåning inle gäller
vid ombyggnad.

Länsbostadsnämnden
i Göteborgs och Bohus län pekar pä risken av att ombyggnadskostnaderna pressas
upp för att man skall fä tillgång till till-läggslån.

Sveriges
villaägareförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen framhåller den
stora osäkerhet som tilläggslän medför för låntagare då länevillkoren omprövas
vart femte år.

Bostadsstyrelsen
ansluter sig till föreslagna regler för omprövning av tilläggslån med följande
komplettering. Det grundläggande villkoret för tilläggslån bör vara att del
efter fem år skall följa grundlänels ränte- och amorteringsvillkor. Föreligger
särskilda skäl bör ytterligare ränte- och amorteringsfrihet kunna beviljas efler
särskild framställning frän lånla-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 129

garen.
Ur administrativ synpunkt är det dessutom en fördel om avskrivning sker vid
varje aviseringstillfälle enligt amorteringsplan. Styrelsen' förutsätter därvid
att efterskänkt belopp till fastighetsägare med konventionell taxering inte är
skattepliktig inkomst och att del därför inte föreligger någon skyldighet för
länsbostadsnämnderna att rapportera till skattemyndigheten.

Länsbostadsnämnden
i Norrbottens län år tveksam lill de avskrivningsregler som arbetsgruppen
föreslår då man anser att det inte finns någon anledning att göra några
avskrivningar av tilläggslänet i samband med de omprövningar av lånevillkoren
som föreslås ske vart femte år. Frågan om avskrivning av tilläggslånet eller
delar av delta bör i stället behandlas i anslutning lill att grundlånet sluiamorleras
eller skulle ha slutamorterals. Om avkastningen frän fasligheten vid denna
tidpunkt medger amortering bör avskrivning av tilläggslånet inte medges enligt
nämnden.

Finansiering
av vissa tillgänglighetsskapande åtgärder

Arbetsgruppens
förslag lill finansiering av tillgänglighetsskapande ålgärder är av kortsiktig
karaktär i avvaktan på bostadskommitténs överväganden i denna fråga.

Förslaget
går ut på att det statliga stödet utformas som ett bidrag till kommunerna för
att dessa skall kunna stödja angelägna åtgärder. Ansvaret för denna bidrägsgivning
bör lämpligen läggas på bostadsstyrelsen. Tillgängliga medel bör fördelas
efter ansökan från kommunerna. Med hänsyn till all tillgången på statliga medel
kommer alt vara begränsad bör den ordningen gälla all endasl ansökningar som
har inkommit till bosladsstyrelsen före en viss tidpunkt under ell kalenderår
kan komma ifråga för bidrag del året. Styrelsen bör ges vissa riktlinjer för
hur tillgängliga medel skall fördelas. Detta är nödvändigt även om kommunernas
handlingsfrihet därnjed i viss mån begränsas.

För
bostadsstyrelsens fördelning av bidragsmedel bör följande riktlinjer gälla:

- Bidrag bör i första hand lämnas till installationer
av hissar och andra lyftanordningar och i andra hand för andra tillgänglighetsskapande
ålgärder i eller i omedelbar anslutning till bostadshus. Prioritet bör ges åt
kommuner som har upprättat planer för tillgängligheten.

- Bidrag bör lämnas främst för installationer i
trevåningshus. I speciella fall bör stöd kunna ges till installationer även i fyraväningshus.

- Bidrag bör lämnas bara under förutsättning att
kommunen bidrar med minst 20% av den kostnad för åtgärden som kommunen uppger i
sin ansökan.

- Bidrag bör lämnas med etl belopp söm motsvarar högst
30% av den uppgivna kostnaden.

Den statliga delen av
slödel begränsas lill 100 milj. kr. per år. Bl a. bostadsstyrelsen, bosladskommittén
och Sveriges fastigheisägare- 9 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 130

Jörbund bifaller förslaget om finansiering av lillgänglighelsskapande
ålgärder.

Bostadsstyrelsen anför all förslaget om etl särskilt
bidrag för tillgänglighetsskapande åtgärder är en viktig del i programmet.
Förslaget ansluter till ett av bosladsstyrelsen tidigare framlagt förslag med
anledning av sladsförnyelsekommiiléns betänkande. Styrelsen föreslog dock en siörre
staisbidragsdel. Utöver de riktlinjer för bidragsgivningen som arbetsgruppen
föreslär bör gälla, som styrelsen föreslog i sill yttrande över sladsförnyelsekommiiléns
betänkande, alt "åtgärderna utformas i samråd med berörda hyresgäster och
alt kommunen får rätt att förmedla samtliga lediga lägenheter i del aktuella
området".

De tillgänglighetsplaner som skall ge underlag för bidragsgivningen
bör i princip sammanfalla med de planer som skall ge underiag för dispenser
från tillgänglighetskraven enligt bostadsstyrelsen. Bostadssiyrelsen och
planverket kan ge råd och anvisningar för denna planering. Styrelsen anser att lillgänglighelsplanen
boräntas av kommunfullmäktige.

Bosladsstyrelsen noterar vidare all förslaget innebär air
bidrag som legel inle skall utgå till områden för vilka kommunen inte upprättat
planer. Där kan heller inte kravet på tillgänglighet åsidosättas vid lån lill ombyggnad
om huset skall betraktas som långsiktigt godtagbart. Det bör kunna fungera som
en press pä kommunerna att planera insatserna.

Beiräffande de föreslagna riktlinjerna för bostadsslyrelsens
fördelning av ramar ifrågasätter styrelsen den starka knytningen till åtgärder
i eller i direkt anslutning till huset. Även ålgärder i området bör kunna komma
ifråga.

Bosladskommittén anser all stödet är utomordentligt väl
tilltaget och förordar samtidigt en annan fördelningsgrund.

Del vore enligt kommittén troligen lämpligare alt fördela
den statliga bidragsdelen efter antalet lägenheter som efler åtgärder vid
ombyggnad tillgodoser vissa uppställda anspråk pä tillgängligheten. Man kan då
ställa krav även på lägenheternas standard och på åtgärder utanför bostadshuset.
Kommunens bidragsdel behöver inte nödvändigt förläggas till den enskilda
fasligheten, ulan bör kunna tillgodoräknas om kommunen i olika avseenden höjer
tillgängligheten inom bostadsområdet för motsvarande kostnad: Bidraget kan
vidare varieras. Högsta bidrag kan ges lill lägenheter som blivit helt rullstolsanpassade
och lägre bidrag lill "pensionärsanpassade" lägenheter. Den statliga
bidragsdelen i ROT-programmet skulle i genomsnitt motsvara storleksordningen
20000 kr.

Detta förfarande skulle ge både kommunen och de boende
tillsammans med deras organisationer siörre möjligheter att finna konstruktiva
och samlade lösningar för tillgängligheten inom hela bostadsområden, lösningar
som också kan vara ekonomiskt realistiska. En förutsättning för att kunna
initiera en seriös planering med många inblandade intressenter är emellertid
att detta stöd inle är av kortsiktig karaktär.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 131

Kommittén
har uppfattningen all frågan om tillgänglighet har behandlats på ett
tillfredsställande sätt i betänkandet dels genom förslaget till ändrade
ombyggnadsbestämmelser och dels genom förslaget till ett stats-kommunalt
bidrag. Kommittén kommer därför alt vid ett genomförande av reformen överväga
om den behöver fort.sätla arbetet i denna del.

Stockholms
kommun anser att stödet i huvudsak skall gä till 4- våningshus och högre, att
det skall utformas som etl fastighelsekonomiskt neutralt, inledningsvis ränte-
och amorteringsfritt lån som baseras på betjänad våningsyta, schablonkostnader
för installationen och möjligt ökat hyresuttag. För byggnader med stor
betjänad yta, t. ex. över I 000 m", skulle några bidrag ej utgå.

Några remissinstanser
ifrågasätter emellertid kommunens intresse av alt delfinansiera
hissinstallationer med följande motivering. Vinsterna av hissinstallationer
tillfaller landstingen {Svenska byggnadsarbetareförbundet). Kommunens
ekonomiska resurser är små {Göteborgs kommun. De handikappades riksförbund).

Även
LO ställer sig frågan vilket intresse en kommun har att tillföra medel lill l.ex.
en privat fastighetsägares installation av hiss.

LO anser dessutom att
stödet är för litet. Förändring i fastigheter och omkringliggande gemensamma
utrymmen för att göra dem mer tillgängliga för äldre och handikappade medför mycket
stora kostnader. LO anser därför att bidragsramen bör fördubblas, samtidigt som
kostnadsfördelningen mellan fastighetsägare, kommun och stat bör ses över.

Farhågor för bidragens
inverkan på fastighetspriserna har också framförts. Malmö kommun anser all de
föreslagna bidragen för vissa tillgänglighetsskapande åtgärder bör ändras
eller begränsas till fastigheter som inte är föremål för ombyggnad i övrigt
eftersom en fastighets ingångsvärde vid ombyggnad inte bör tillåtas vara högre
än att även kostnaderna för erforderliga hissar och dylikt kan rymmas i
läneunderlaget och pantvärdel för de vanliga ombyggnadslånen. De hissar som
installeras utan alt andra ombyggnadsätgärder vidtas kan också belånas som
ombyggnad med sedvanliga bidrag. Del finns en uppenbar risk för all
fastigheternas försäljningspriser anpassas uppåt om det finns möjlighet för
förvärvaren att få olika "tillägg" utöver erforderliga ombyggnadslån.

Länsbostadsnämnden i
Malmöhus län anför i samma fråga all man tidigare i yttrande över
stadsförnyelsekommitténs betänkande "Stadsförnyelse och
bostadsförbättring" har påtalat risken för att via stimulansbidrag för l.ex.
hissinstallationer medverka till en höjning av prisnivån pä äldre fastigheter.
Nämnden vidhåller denna uppfattning. Del effektivaste sättet alt stimulera till
hissinslallationer synes vara att genom en ändring av hyressättningsprinciperna
skapa förräntningsutrymme för investeringen.

Handikappförbundens
centralkommitté säger all del förbättrade stödet till bl. a. installation av
hissar, främst i 3-våningshus, förhoppningsvis

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 132

kommer alt leda lill en utveckling av nya billigare hisslyper.
Det är då nödvändigt med en priskoniroll för all förhindra prisstegringar som i
sin lur försämrar förutsättningarna att förbättra tillgängligheten.

Länsbostadsnämnden i Östergötlands län vill införa
prisstopp på hissar mol bakgrund av erfarenheterna av statligt slöd lill panninslallaiioner
och pannbyten.

Några remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet och
Göteborgs kommun, avstyrker förslaget då man anser alt kommunerna inte skall ta
över statens ansvar för hissar.

Konsolideringsfond för allmännyttiga företag

I samband med alt ett system med underhållslån införs, vilkel
minskar kraven på avsättningar för underhåll för allmännyttiga företag,
föreslår arbetsgruppen att allmännyttiga företag skall ha en konsolideringsfond
på minst 2% av det fastighetskapital som förelaget förvaltar. Fondkravel, som
formellt bör vara en förutsättning för ränlebidrag för underhäll m. m., bör i
princip vara tillgodosett vid utgången av år 1986. I den mån delta inle är
möjligt bör dock minst 5 kr/m" ärligen avsättas till fonden t. o. m. 1988.

Remissinstanserna, bl. a. bosladskommittén. Svenska
kommunförbundet. Byggnadsarbetareförbundet och SABO, är i stort positiva till
förslaget om konsolideringsfonder.

Bostadsstyrelsen instämmer i all förelagens soliditet
eller likviditet inle bör försvagas. Om grundkapitalet bör vara 3% eller något
annat kan diskuteras. Vidare kan ifrågasättas om frågan bör regleras i en låne-
eller bidragsförordning.

Enligt en entydig opinion bland länsbostadsnämnderna är
den kontroll som redan den nuvarande regeln förutsätter omöjlig att ulföra på ell
meningsfullt sätt. Företagets förvaltade fastighetskapital har nämnden små
möjligheter att fä något grepp om. För att äga någon realism måste, så fort ett
nytt lån söks, samtliga tidigare belånade fastigheter i företagets ägo -vilka
kan vara hundratals - föras fram lill aktuella "värden" i form av
avkastningsvärden, panivärden e.d. Nämnderna saknar resurser för sådana
beräkningar. Ansvaret bör läggas där det hör hemma, närmast hos företaget,
kommunen och dess revisorer. Frågan bör överlåtas till bosladskommittén för
prövning av om den bör bli föremål för särskild lagstiftning, i den män det
inte kan anses vara tillfyllest med rekommendationer framhåller
bostadstyrelsen slutligen.

Svenska kommunförbundet och SABO framhåller vikten av att
konsolideringsfonderna inflalionsskyddas.

Bosladskommittén anför att införande av
konsolideringsfonder inte bör ställas som absolut villkor för räntebidrag då
det skulle medföra betydande hyreshöjningar för hyresgästerna hos de flesla
företagen och därigenom

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 133

motverka
de positiva effekterna av räntebidragen. Hyreshöjningarna påverkar i sin tur
bruksvärdenivån uppåt utan att de privata fastighetsägarna får motsvarande
kostnadsökning.

Hyresgästernas
riksförbund och Jönköpings kommun avstyrker förslaget om konsolideringsfonder.

10 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 134

Bilaga
9.2

Sammanfattning av underhållsfondsutredningens slutbetänkande
(SOU 1982:65) Återinvestera i bostäder och av remissyttrandena över betänkandet

1
Underhållsfondsutredningen

Underhållsfondsutredningen
avvisar i sitt slutbetänkande (SOU 1982; 65) Återinvestera i bostäder ett
system med underhållsfonder. Skälen för detta är bl. a. all det i fondsystem
krävs kraftigt höjda avsättningar för att det önskvärda underhållet skall kunna
genomföras. Vidare pekar ulredningen bl. a. på att de nuvarande bosladslånereglerna
för ombyggnad ger incitament att ulföra omfattande låneberättigande åtgärder
tillsammans med underhållet eller att skjuta på underhållet tills de läneberälligande
åtgärderna skall utföras. Utredningen förordar en lösning där det planerade
underhållet finansieras med län.

Utredningen
har utarbetat en principskiss till ett finansieringssystem som innebär en
samordnad belåning av nybyggnad, ombyggnad och underhåll. Lånet för ett
nybyggt hus delas upp i flera lån med olika löptider. Lånen svarar mot grupper
av byggnadsdelar med likartad livslängd. Amorteringstiderna bestäms så att de
överensstämmer med livslängden för de olika grupperna av byggnadsdelar - 10,
20,40 och 60 år. Vissa lån kommer alltså alt återbetalas snabbare och andra
långsammare. Genom den snabbare återbetalningen av länen för mindre långlivade
delar skapas ett utrymme för att la upp nya lån för all förnya dessa delar i
samband med underhåll eller ombyggnad. Även dessa nya lån återbetalas i
överensstämmelse med delarnas livslängd. Eftersom del tidigare lånet
återbetalas innan det nya tas upp, kommer den reala skulden i fastigheten inte
att bli siörre än då huset var nytt. Den totala reala skulden avvecklas i takt
med förslitning och åldrande för huset som helhet.

Vidare
diskuterar utredningen olika modeller för ett fördjupat hyresgästinflytande.

2
Remissyttrandena

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bostadsdomslo-len, bokföringsnämnden
(BFN), hyresnämnden i Stockholm, hyresnämnden i Malmö, hyresnämnden i
Göteborg, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket
(RRV), riksskatteverket (RSV), riksantikvarieämbetet, statens pris- och
kartellnämnd (SPK), konsumenlver-ket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadssiyrelsen
och länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs och Jämtlands
län, sta-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 135

tens
råd för byggnadsforskning (BFR), statens institut för byggnadsforskning (SIB),
statens planverk (SPV), statens industriverk (SIND), fullmäktige i riksbanken,
landsorganisationen (LO), Svenska kommunförbundet, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Post-och kreditbanken. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges villaägareförbund, Stockholms
Kooperativa Bostadsförening (SKB), Sveriges Bostadsföreningars Centralförening
(SBC), Stiftelsen Stockholms Studentbostäder (SSSB), Akademiska Föreningens
Bostäder i Lund, Näringslivets byggnadsdelegation (NBD), Svenska
Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), SHIO-Familjeföretagen och Sveriges
Industriförbund (SI).

Vidare
har yttrande inkommit från Målarmästarnas riksförening.

Finansieringsfrågor

Inledtnng

Ett
flertal remissinstanser hänvisar lill all ulredningen endasl lämnat
principförslag och avstår därför från mer preciserade ställningstaganden i
avvaktan på ytterligare överväganden. I fråga om utredningens överväganden om
nominella resp. reala län hänvisas ofta till yttranden över realbe-skattningsulredningens
(B 1978:07) betänkande (SOU 1982:01) Real beskattning.

Underhållsfondsutredningens
förslag tillstyrks allmänt av SPK, AMS, SIND, Hyresgästernas riksförbund och SSSB.
Utredningens förslag om s. k. komponentlån tillstyrks av BFR och SBC.

En
underhållsfinansiering byggd på fonder och lån förordas av konsumentverket,
bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, LO, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Svenska riksbyggen och SABO.

Bostadsstyrelsen,
riksbanksfullmäktige och sladshypolekskassan förordar dessulom ett enklare
lånesystem.

Utredningens
förslag avstyrks av hyresnämnden i Malmö, RRV, Sveriges föreningsbankers
förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, HSB:s riksförbund, NBD och
Målarmästarnas Riksförening. Svenska bankföreningen, SBEF, SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges Industriförbund hänvisar i sina yttranden till yttrandet frän NBD.

Vissa
särskilda frågor behandlas i yttranden från bokföringsnämnden, RAÄ, RSV, SPV
och SKB.

Yttranden
utan ställningstaganden till utredningens förslag har lämnats av SIB, Svenska
kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges villaägareförbund och
Akademiska Föreningens Bostäder i Lund.

Bostadsdomslolen,
hyresnämnderna i Stockholm och Göteborg, socialstyrelsen, BOFAB och PK-banken
avstår från all yttra sig.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 136

Tillstyrkanden
- allmänt SPK

Den
principskiss utredningen lägger fram innebär ett nytänkande bl. a. såtillvida
som finansieringen av det periodiska underhållet i framfiden skulle ske med
utnyttjande av lånat i stället för sparat och fonderat kapital. Mot denna tanke
finns del från SPK:s synpunkt i och för sig inte anledning att rikta någon
invändning. Tvärtom kan nämnden — i princip - ansluta sig till uppfattningen
att en övergång lill länefinansiering skulle kunna ge effekter som från
bostadskonsumenternas/hyresgästernas synpunkt totalt sett blir övervägande
positiva. Osäkerheten i denna bedömning är emellertid stor eftersom underlaget
är knappt.

AMS

I
den mån utredningens förslag leder till en mer planerad och säkerställd
tillgång pä krediter för underhållet bör de kunna bidra till bättre förutsättningar
också för sysselsällningsplanering på byggarbetsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
ser, från de synpunkter den har att beakta, emellertid inga nackdelar med ett
finansieringssystem av del principiella utseende utredningen skisserat.

SIND

Industriverket
har inga principiella invändningar mot att underhällsåtgärder lånefinansieras
utan finner det vara en fördel att problemen med fastställande av avgiftsuttag lill
fonder och fondförvaltning försvinner. Det sparande som krävs för att genomföra
periodiskt underhåll torde kunna utnyttjas effektivare om del ställdes till kreditmarknadsinstitutionernas
förfogande genom en snabbare amortering av bostadslånen.

Hyresgästernas
riksförbund

Underhållsfondsutredningen
har i sina överväganden funnit att flera skäl talar för statlig
lånefinansiering av underhåll i bosladsfastigheter. När del gäller
hyresfastigheter finns både principiella och rättviseskäl för detta. Förbundet
delar helt utredningens uppfattning i dessa frågor. Förbundet delar även
utredningens uppfattning att det är viktigt alt samordna finansieringen av
nybyggnad, ombyggnad och periodiskt underhåll.

SSSB

Enligt
SSSB;s mening är det en intressant skiss som presenteras. Det förefaller sunt
alt anpassa amorteringarna till livslängden hos olika byggnadsdelar och därmed
frigöra låneutrymme.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 137

Tillstyrkanden
— komponentlån BFR

En
komponentamortering kan vid första påseende verka krånglig och
svårgenomtränglig. Med modern datateknik torde emellertid inte en något mer
splittrad lånebild utgöra någon avgörande invändning mot ell nytl syslem. En
omläggning av rutinerna innebär dock redan i sig en sä kraftig ökning av de
framtida boendekostnaderna att BFR finner det svårt att binda sig för
enskildheter i förslaget och vill därför endasl ansluta sig till en ändring av
gällande syslem.

SBC

SBC
kan tillstyrka att fortsatta överväganden när det gäller att stimulera reparafionsvcrksamheten
ges en principiell inriktning i enlighet med den ifrågavarande delen av
utredningens förslag. SBC syftar då i första hand på sådana ålgärder som enligt
förslaget skulle finansieras med 40-åriga eller 20-åriga lån.

Fonder
och lån Konsumentverket

Enligt
konsumentverkets mening bör huvudprincipen vara att underhållskostnaderna
betalas av löpande hyresintäkter, vilket inte torde vara svårt all planera inom
företag med lägenheter på olika stadier i en förslit-nings-/underhållscykel.
Detta utesluter inte lånefinansiering i speciella situationer, t. ex. när
underhållet av något skäl under en tid blivit eftersatt.

Bostadsstyrelsen

När
det gäller det periodiska underhållet i hyres- och bostadsrättsfastigheter
anser styrelsen att det 10-åriga periodiska underhållet kan finansieras med
årets intäkter och/eller reservationer. Lägenhetsinnehavarna kan därmed också
lättare såväl individuellt som kollektivt få ett stort inflytande på vilka
åtgärder som skall vidtas och när detta skall ske utan en alltför komplicerad
administration. Styrelsen anser däremot att det 20- och 40-åriga periodiska
underhållet skall lånefinansieras. Periodiskt underhåll av mer långlivade
byggnadsdelar har i första hand betydelse för byggnadernas fortbestånd och kan
utan större svårigheter ingå i nuvarande regelsystem.

Riksbanksfullmäktige

Fullmäktige
förordar en lösning som innebär både sparande i fonder inom bostadsföretagen
och länefinansiering. Enligt fullmäktiges mening är det möjligt att med en
kombination av ökat fonderat sparande inom bo- stadsföretagen och lån på den
oprioriterade marknaden åstadkomma en lösning på finansieringsfrågorna för det
periodiska underhållet.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 138

Underhållsfondsutredningen har pä ett övertygande säll
påvisat problemen med en föndering för hela underhällsverksamhelen. LO anser
dock fortfarande att ett visst sparande av de boende bör förekomma, nämligen fill
den typ av åtgärder som innefattar mindre målnings- och tapetseringsål-gärder,
akuta reparationsbehov av begränsad karaktär osv. Inle minst för alt uppnå ett
mer likartat inflytande oavsett upplätelseformer är delta nödvändigt.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Kassastyrelsen vill för sin del hålla fast vid
uppfattningen alt en mer "blandad" finansieringslösning bör sökas,
där det tyngre periodiska underhållet kan lånefinansieras men där enklare
underhällsåtgärder förutsätts rymmas inom ramen för den normala
driftskostnadskalkylen.

Svenska riksbyggen

Riksbyggen förordar länefinansiering av underhållsåtgärder
som antingen ligger mycket långt borta i liden eller som förutsätter orimligt
stora fondavsättningar under en kortare tid. Riksbyggen finner det emellertid
minst lika naturiigt och rimligt, all underhållsåtgärder som ligger nära i
tiden och innebär rimliga anspråk pä invesleringsresurser, skall kunna
finansieras genom fondavsättningar.

SABO

SABO är tveksamt till om målning och tapetsering skall lånefinansieras.
De relativt korta reparalionscyklerna samt möjligheterna att med någorlunda
precision fastställa kostnadsnivån för della underhåll lalar mol en
lånefinansiering. En kombination av hyresuttag och fonder bör enligt SABO:s
mening prövas i första hand.

Enklare lånesystem Bosladsstyrelsen

Styrelsen avstyrker bestämt utredarens förslag till
uppdelning av lån med hänsyn till olika åtgärders varaktighet. Syftet - att ge
utrymme för lånefinansiering av olika underhållsåtgärder - bör ur
administrativa synpunkter kunna nås på betydligt enklarerSält. Ett sådant är
att öka amorle-ringslakten av del statliga bostadslånet som lämnas i samband med
nybyggandet. Lån till underhåll bör kunna lämnas i form av vanhga bostadslån.

Riksbanksfullmäkfige

Den totala amorteringslakl som utredningen förordar är
enligt fullmäk-figes mening fillfredsställande. En sönderdelning av de statliga
lånen i tre olika lån bör dock inte ske. Knytningen av vissa län i ett nybygge
till tapeter och kylskåp, andra lill golvbeläggning och saniletsvaror och ytlerii-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 139

gare
andra fill ledningssystem är inte en nödvändig förutsättning för att det
föreslagna lånesystemet skall fungera. Det viktiga är att en tillräcklig total amorteringslakl
finns i systemet.

Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa

Utredaren
har byggt sin underhållslånemodell pä att det skall förekomma inte mindre än
fyra olika lån samtidigt i en fastighet, i princip under hela dess livslängd.
Detta beror på att han ansett sig kunna urskilja fyra olika kategorier av
byggnadsdelar som blir föremål för periodiskt underhåll med skilda frekvenser
och menat att belåningen bör utformas efler detta. Kassastyrelsen vill
emellertid anmäla betydande skepsis inför en sådan fragmentering av belåningen.

Avstyrkanden
Hyresnämnden i Malmö

Enligt
hyresnämnden är det väsentligt att säkra det framtida underhållet av
fastighetsbeståndet. Emellertid ger ett finansieringssystem, byggt på den
principskiss som framläggs i belänkandet, upphov till en lång rad problem av
såväl principiell som praktisk art. Hyresnämnden kan därför inte tillstyrka
förslaget utan anser det angelägel alt andra vägar prövas i ett fortsatt
utredningsarbete.

RRV

RRV
anser inte att brislen på hyresintäkter för underhäll motiverar de långtgående
förslag till förändringar i bostadsfinansieringen som utredningen framlägger.
Den motiverar inte heller någon form av statlig medverkan i finansieringen av
det periodiska underhållet.

Sveriges
föreningsbankers förbund

Förbundet
instämmer i kritiska synpunkter i de särskilda yttranden som finns i
betänkandet men finner inle anledning alt nu närmare utveckla dessa utan
avvaktar ett eventuellt kommande konkret förslag i frågan.

Sveriges
fastighetsägareförbund

Fastighetsägareförbundel
anser alt det är viktigt att fastslå alt kostnader för underhållet i en
fastighet alltid på lång sikt måste betalas av de boende och att de boende även
måste acceptera att likaväl som fastighetsägaren har att eriägga ränta för sitt
lånade kapital skall han också ha ränta på sin egen insats. Den av
utredningsmannen föreslagna lösningen innebär bl. a. ökade kostnader, ökad administrafion
och ökad byråkrati men löser inte underhållsproblemen. Förbundet avstyrker
därför utredningsmannens förslag.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 140

HSB;s
riksförbund

Enligt
HSB;s mening kan förändringar av den räckvidd som underhållsfondsutredningens
förslag innebär inte grundas på utredningar som huvudsakligen gällt underhållsfrägor.
Frågor som rör bostadsfinansieringen i stort måste sättas in i ett större bostadssocialt
och samhällsekonomiskt sammanhang. Utredningens förslag kan därför enligt HSB:s
mening inte läggas till grund för åtgärder pä bostadsfinansieringens område.

NBD

NBD
finner utredningens slutsatser felaktiga i åtminstone tre avseenden:

- att
kostnadstäckning skulle inträffa säkrare med kostnadsredovisnings-

syslem än med bruksvärdehyror

- att
hyresreglering vore att föredra framför prisbildning på marknaden

och

- att
reala system skulle vara överlägsna nominella.

NBD avstyrker därför förslaget.

Målarmästarnas
riksförening

Föreningen
instämmer i de invändningar mot förslagen som har framförts av experten Kielland.

Särskilda
frågor Bokföringsnämnden

BFN
har inget att invända mot förslaget att olika delar av byggnaden betraktas som
separata anläggningstillgångar med olika livslängd. Detta synsätt är inte
ovanligt för andra typer av anläggningstillgångar, t. ex. maskinanläggningar.
Tvärtom torde ett genomförande av utredningens förslag innebära en förbättring
av bostadsföretagens redovisningsstandard som BFN anser önskvärd.

Riksantikvarieämbetet

Riksanlikvarieämbelei
framhåller mot bakgrund av sitt arbete med kulturhistoriskt värdefulla
byggnader alt ett finansieringssystem för underhållsarbeten inle kan fixeras
vid de erfarenhetsvärden som idag finns från åtgärder på byggnader från
1950-talet och framåt. Systemet måste medge en flexibel tillämpning, anpassad efter
olika byggnaders förutsättningar och egenskaper.

RSV

Underhållsfondsutredningens
förslag förutsätter ändrade skatte- och bokföringsregler. Enligt utredningens
mening blir det fråga om relativt enkla kompletteringar av nuvarande regler för
ny-, till- och ombyggnad. RSV delar inte utredningens bedömning i fråga om
dessa ändringars komplexitet.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 141

SPV

Planverkets
yttrande begränsas till underhållsfrågor med anknytning till

svensk
byggnorm (SBN).

SKB

SKB
redovisar i sitt yttrande de särskilda förutsättningar som gäller för underhåll
m. m. av SKB: s bostadsbestånd.

Inflytandefrågor

I
fråga om underhållsfondsutredningens överväganden om hyresgästinflytande
hänvisar ett flertal remissinstanser till tidigare yttranden över utredningens
belänkande (SOU 1981:47) Hyresgästinflyiande på målning och tapetsering. I
flera fall anförs vidare att regeringens förslag i prop. 1982/83: 146 har gett
helt nya förutsättningar för remissinstansernas yttranden. Med hänsyn till
detta och till att utredningens överväganden är av principiell karaktär
redovisas ingen sammanställning av remissutfallet i denna del.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 Regeringens lagförslag

142 Bilaga 9.3

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder
till

bostadsförsörjningens främjande m. m.

Härigenom
föreskrivs att 3 § lagen (1947:523) om kommunala åtgärder fill
bostadsförsörjningens främjande m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

3§

Kommun skall fortlöpande upprätta bostadsförsörjningsprogram
i syfte alt främja att bostadsbyggandet inom kommunen förheredes och
genomföres på etl ändamålsenligt sätt.

Bos tadsförsörjningsprogram skall antagas av kommunfullmäktige.

Bostadsförsörjningsprogram skall upprättas efler samråd med
myndighet som regeringen bestämmer och tillställas myndigheten.

Föreslagen
lydelse

3§

En kommun skall fortlöpande bedriva
bostadsförsörjningsplanering i syfle att främja att ändamålsenliga åtgärder
för bostadsförsörjningen inom kommunen förbereds och genomförs.

Bostadsförsörjningsplaneringen skall komma till uttryck i
ett program som skall antas av kommunfullmäktige.

Om kommunen ingår i ett område som kan anses utgöra en
enhet i hostadsförsörjningshänseende, skall samråd om bostadsförsörjningsplaneringen
ske med övriga kommuner i området.

Kommunen skall lämna redovisning av
bostadsförsörjningsplaneringen enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370);

Härigenom
föreskrivs att 25 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

s. 144 Kontrollera mot PDF

2 mom.
Avdrag får icke göras för:

a)
kostnad för ny-ring
ä fastigheten,

b) kostnad för reparation och underhåll
som utförts i samband med sådan ombyggnad för vilken genom preliminärt eller
slutligt beslut lån eller bidrag beviljats enligt bostadsfinansieringsförordningen
(1974: 946), förordningen (1977:332) om statligt stöd till energibesparande
åtgärder i bostad shu s m.m., kungörelsen (1974; 255) om filläggslån lill
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kungörelsen (1962:538) om förbättringslån
eller bosladslånekun-görelsen (1967:552), lill den del kostnaden för
reparation och underhåll fillsammans med ombyggnadskostnaden inte
överstiger den i låne- eller bidragsärendel godkända kostnaden.

till-
eller ombyggnad eller därmed jämföriig förbäll-

b) kostnad för reparation och underhåll som Ulförts i
samband med sådan ombyggnad för vilken genom preliminärt eller slutligt beslut
lån eller bidrag beviljats enligt bostadsfinansieringsförordningen (1974:
946), förordningen (1977:332) om statligt stöd till energibesparande åtgärder i
bostadshus m. m., kungörelsen (1974:255) om lilläggslån fill kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, kungörelsen (1962:538) om för-bällringslån eller bosladslånekuri-görelsen
(1967:552), till den del kostnaden för reparation och underhåll tillsammans
med ombyggnadskostnaden inte överstiger den i låne- eller bidragsärendel
godkända kostnaden, samt kostnad för reparation och underhåll för vilken bidrag
har erhållits enligt förordningen (1983:000) om statligt räntestöd vid
förbättring av bostadshus, till den del kostnaden inte överstiger den i
bidragsärendet beräknade kostnaden,

c) kostnad för reparation och underhåll av sådan
fastighet som ägs av tre

eller flera, antingen direkt eller indirekt genom handelsbolag, och som

inrymmer eller är avsedd att inrymma bostad i skilda lägenheter ät minst

tre delägare (andelshus), i den mån den på delägare belöpande delen av

kostnaden överstiger hans andel av tio procent av fastighetens taxerings

värde året näst före taxeringsåret,

d) kostnad
för underhåll av plantering eller tr.ädgårdsland, i den mån

planteringen eller trädgårdslandet är att anse endasl såsom tillbehör fill

egen bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga

trevnad.

Senaste lydelse 1979: 1017.

Prop. 1983/84:40 144

Kostnad
för underhåll av plantering eller trädgårdsland i annat fall än nyss sagts må
ej avdragas till högre belopp än som motsvarar de uppgivna intäkterna av
planteringen eller trädgårdslandet.

Denna
Jag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års
taxering. Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om kostnader som har nedlagts
före ikraftträdandet.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 145

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:175) med vissa bestämmelser
om

bokföring av bostadslån m. m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1972:175) med vissa
bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som är bokföringsskyldig och har tillgång i fastighet
eller tomträtt, för vilken beviljats bostadslån enligt bostadslånekungörelsen
(1967:552) eller räntelän enligt räntelånekungörelsen (1967:553), får som en
särskild post bland tillgångarna i balansräkningen upptaga ett belopp som motsva-i-ar
högst den samlade skuldökningen av bostadslån enligt 33 § bostadslånekungörelsen
och räntelån enligt 16 § räntelånekungörelsen. Posten skall betecknas
Bostadslånepost enligt lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m.

Har den bokföringsskyldige er- Har den bokföringsskyldige
er

hållit underhällslån eiiligl förord- hållit underhållslån enligt förord

ningen (1978; 992) om lån för under- ningen (1978:992) om län för under

håll av vissa bostadshus, får som en håll av vissa bostadshus, får som en

särskild tillgångspost i balansräk- särskild tillgångspost i balansräk

ningen upptagas ett belopp som ningen upptagas ett belopp som

motsvarar lånebeloppet. Posten motsvarar lånebeloppet. Posten

skall betecknas underhållslånepost skall betecknas underhållslånepost

enligt lagen méd vissa beslämmel- enligt lagen med vissa bestämmel

ser om bokföring av bostadslån ser om bokföring av bostadslån

m.m. Detsamma gäller om den m.m. Detsamma gäller om den

bokföringsskyldige har erhållit un- bokföringsskyldige har erhållit un

derhållslän för år 1983 med stöd av derhållslån för år 1983 med slöd av

intyg som har utfårdats av länsbo- intyg som har utfärdats av länsbo

stadsnämnden, stadsnämnden, eller lån för sådana

underhålls-, reparations- eller energisparåtgärder för
vilka bidrag har uppburits enligt förordningen (1983:000) om statligt räntestöd
vid förbättring av bostadshus, till den del lånet inte överstiger del bidragsunderlag
som har tillämpats i bidragsärendel under räkenskapsåret.

Har den bokföringsskyldige erhållit reparationslån enligt
förordningen (1982:644) om lån för byggnadstekniska åtgärder i bostadshus, får
som,en särskild tillgångspost i balansräkningen upptagas ett belopp som
motsvarar lånebeloppet. Posten skall betecknas Reparationslånepost enligt lagen
med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

Avser tillgängsposten enligt första, andra eller tredje
stycket mer än ett låneobjekt, skall av bokföringen framgå hur posten fördelar
sig pä objekten. Upplysning skall lämnas om hur posten har påverkat årsresultatet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Senaste
lydelse 1983:39.

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1983/84:40 146

innehållsförteckning

I Program för förbättring av bostadsbeståndet ......... 2

1.1 Inledning
2

1.2 Föredragandens
överväganden 3

1.2.1......................................................................... Allmänna
synpunkter 3

1.2.1.1
En ny
bostadspolitisk situation ............ 3

1.2.1.2
Förutsättningar
och mäl för bostadsförbättringsprogrammel 5

1.2.1.3
Bostadsförbättringsprogrammet
........ 10

1.2.2......................................................................... Planering
av förnyelseålgärder 14

1.2.2.1
Inriktning och
ansvarsfördelning ....... ... 14

1.2.2.2
Reformerad
bostadsförsörjningsplanering .... 17

1.2.3......................................................................... Standardkrav
i samband med ombyggnad 23

1.2.3.1
Allmänt.................................................. 23

1.2.3.2
Standardkrav
vid ändring av byggnader 24

1.2.3.3
Besiktning m.m..................................... ... 28

1.2.4......................................................................... Finansiering
av åtgärder i bejintlig bebyggelse 30

1.2.4.1
Bakgrund ........................................... ... 30

1.2.4.2
Lån för
underhåll m. m. på den oprioriterade kreditmarknaden 33

1.2.4.3
Räntebidrag
till underhäll m. m............. 36

1.2.4.4
Ändrade
skatteregler i fråga om reparationsavdrag m. m 42

1.2.4.5
Konsolideringsfond
för allmännyttiga bostadsföretag 44

1.2.4.6
Ytterligare om
finansiering av energisparålgärder m. m 45

1.2.4.7
Ändrade regler
i fråga om bostadslån för ombyggnad 49

1.2.4.8
Finansiering av
ålgärder som inle kan förräntas i

sin helhet.............................................. ... 53

1.2.4.9
Statsbidrag i
samband med vissa lillgänglighelsskapande åtgärder 56

1.2.4.10
Ikraftträdande m.m............................... 57

1.2.4.11
Ändrade regler för
boendemiljöbidrag .. 58

1.2.4.12
Ändrade regler
om bokföring av lån för underhäll m. m 59

1.2.5......................................................................... Information
och utbildning 60

1.2.5.1
Information och
utbildning om styrmedlen ... 60

1.2.5.2
Grundläggande
utbildning .................. 62

1.2.5.3
Arbetsmarknadsutbildning
m. m............ ... 63

1.2.6
Uppföljning och
utveckling av bostadsförbäilringsverk-samheten 63

1.2.7
Ram- och
anslagsfrågor ................................. 66

1.2.7.1
Ränte- och amorleringsfria
tilläggslån . 66

1.2.7.2
Statsbidrag för
tillgänglighetsskapande åtgärder 66

1.2.7.3
Särskild
information och utbildning m. m 67

1.2.7.4
Övrigt ................................................. 67

1.2.8......................................................................... Kostnadskonsekvenser
för staten 67

1.2.9......................................................................... Upprättade
lagförslag 68

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1983/84:40 147

1.2.10
Specialmotivering ............................. 68

1.2.10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:523) om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m 68

1.2.10.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928; 370) 70

1.2.10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972; 175)
med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m.m............................ .. 70

1.3
Hemställan .............................................. 71

2 Höjning av bostadsbidragen
til} barnfamiljer .......... 72

2.1 Föredragandens överväganden .................. 72

2.2 Hemställan ............................................... . 73

3 Förstärkningar av
statsbudgeten .................. . 74

3.1 Bostadssubventionernas utveckling ........... . 74

3.2 En statlig fastighetsskatt fr. o. m. år 1985 ... 77

3.3 Utgiftsbegränsande åtgärder inom
räntebidragssystemet 79

3.3.1 Tidigare genomförda ålgärder ................ . 79

3.3.2 Borttagande av retroaktiva räntebidrag ... 80

3.3.2.1
Nuvarande och tidigare regler ..... .. 80

3.3.2.2
Föredragandens överväganden ..... 81

3.3.3 Reducering
av räntebidragen lill större småhus 83

3.4 De samlade effekterna av de redovisade åtgärderna
85

3.5 Hemställan ................................................ . 86

4
Åtgärder för att begränsa prisökningarna inom bostadsbyggandet 86

Bilaga
9.1 Sammanfattning av betänkandet (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder - ett 10-årigt
förnyelse- och underhållsprogram avlämnat av arbetsgruppen för
stadsförnyelsefrågor och

av
remissyttrandena över betänkandet .. 89

Bilaga
9.2 Sammanfattning av underhållsfondsutredningens slutbetänkande (SOU 1982:65)
Återinvestera i bosläder och av

remissyttrandena
över betänkandet ........ 134

Bilaga 9.3 Regeringens
lagförslag .................... 142

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop.
1983/84:40____________ Bilaga 10

Industridepartementets verksamhetsområde

Prop. 1983/84:40 I

Bilaga 10

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Peterson såvitt gäller punkterna
1-4 och statsrådet Dahl såvitt gäller punkten 5.

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM INDUSTRIDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

B. Industri m. m.

[IJ B 2. Statsbidrag till nedläggnlngshotade företag

Systemet med statsbidrag till nedläggnlngshotade företag
infördes är 1972 (prop. 1972; 64, InU 12, rskr 222). Statsbidrag kan enligt
kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedläggningsholade företag (ändrad
senast 1983:575) lämnas i syfte att skapa rådrum för överväganden om fortsatt
drift eller omplacering av de anställda. Förelaget skall ha försalls i konkurs
eller ha trätt i likvidation och ha industriell eller induslriliknande verksamhet.
Vidare skall företaget ha lägst 50 anställda. När förelaget har synnerlig
betydelse för arbetsmarknaden pä en ort, kan dock bidrag lämnas även om antalet
anställda är lägre än 50.

Bidrag kan lämnas med belopp som motsvarar högst en
tredjedel eller i vissa fall hälften av den lön inklusive sociala kostnader som
betalas till de anställda. Bidragsperioden är begränsad till sex månader.
Regeringen kan dock om det finns särskilda skäl förlänga perioden upp till lolv
månader. För en och samma person kan inle bidrag och statlig lönegaranti lämnas
samtidigt.

Före budgetåret 1977/78 utnyttjades stödformen endasl i
något enstaka fall. Därefter har den dock kommit lill ökad användning, och
bidrag har beviljals med sammanlagt ca 45 milj. kr. För budgetåret 1983/84 har
över tolfte huvudtiteln anvisats ett förslagsanslag av 10 milj. kr. för
ändamålet.

Mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella lägel bör
nu övervägas att avskaffa systemet med statsbidrag till nedläggningsholade
företag.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 10

Prop. 1983/84:40 2

Stödformen är avsedd som etl komplement lill de medel som
arbetsmarknadsverket förfogar över i nedläggningssitualioner och skall
användas endasl när dessa medel inte är tillräckliga. I de flesla fall torde
det gå atl finna en lösning på problemen under den lid som slår till förfogande
för etl normall konkurs- eller likvidationsförfarande ulan extra rådrum. Jag
vill också peka på risken atl del extra rådrummet inte leder fram lill någon
konstruktiv lösning av nedläggningsproblemet, ulan endasl innebär alt en
olönsam verksamhet upprätthålls under ytteriigare några månader. Samtidigt
vill jag dock framhålla alt stödformen i ell antal fall har kunnat användas som
ell verksamt instrument i rekonstruklionssituationer. Efter samråd med cheferna
för finans- och arbetsmarknadsdepartementen gör jag den samlade bedömningen all
övervägande skäl talar för att systemet med statsbidrag lill nedläggningsholade
förelag bör upphöra vid utgången av är 1983.

Utgiftsminskningen på statsbudgeten kan beräknas till 10
milj. kr. per år om systemet upphör.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

all besluta att stödformen statsbidrag till nedläggningsholade
företag skall upphöra vid utgången av är 1983.

[2] B 4. Täckande av förluster i anledning av garantigivning
hos regionala utvecklingsfonder

De regionala utvecklingsfonderna fick år 1980 möjlighet
att bevilja låne-garanfier (prop. 1979/80: 101, NU 32, rskr 72). Systemet
fungerar sä atl varje fond får ställa garantier för lån i bank och andra krediiinstilutioner,
f. n. med belopp som svarar mol totalt högst 25% av fondens eget kapital (prop.
1980/81: 100 bil. 17, NU 52, rskr 391). Garantiverksamheten kompletterar
fondernas möjlighet atl bevilja rörelselän och s. k. uivecklingska-pilal. År
1982 beviljade fonderna garantier för lån på drygt 90 milj. kr.

Förlustrisken pä grund av fondernas garantigivning delas f.
n. lika mellan resp. fond och staten. Fonder som tvingas infria garantier får
årligen i efterskott ersättning från staten med hälften av det infriade
beloppet. På sä sätt återupprättas en del av det föriorade fondkapitalet. De
statliga bidragen för ändamålet bekostas från detta anslag. Däremot får
fonderna själva svara för hela förlustrisken på rörelselän och utvecklingskapiial.

Enligt min mening bör utvecklingsfonderna själva svara för
hela föriust-risken på de garantier de tecknar. På sä sätt uppnås en önskvärd
likformighet när det gäller förlustläckning mellan garantier och övriga former
av finansiering som utvecklingsfonderna svarar för. Jag vill i delta sammanhang
också nämna att utvecklingsfondernas kapital hittills har utvecklats positivt
till följd av atl inflytande räntor och amorteringar kan läggas till kapitalel.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och méd hänsyn lill del

Prop. 1983/84:40 3

slalsfinansiella lägel förordar jag all slalen inle ger
bidrag lill förlusttäckning i anledning av sådana lånegarantier som fonderna
beslutar om fr. o. m. den 1 januari 1984. Föriusler på garantier som lämnats t.
o. m. år 1983 bör täckas i enlighet med hittillsvarande regler.

Utgiftsminskningen
på statsbudgeten kan beräknas till 15 milj. kr. per år om systemet med statlig föriuslläckning
i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder upphör.

Jag avser
alt återkomma lill regeringen med förslag beiräffande utvecklingsfondernas
verksamhet. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna all systemet med statlig föriuslläckning i
anledning av garanligivning hos regionala utvecklingsfonder upphör alt gälla
vid utgången av år 1983 i enlighet med vad jag har anfört.

[3] B 15. Medelstillskott till Norrlandsfonden

Stiftelsen Norriandsfonden. som bildades är 1961 (prop.
1961; 77. SU 89. rskr 233) har till uppgift att främja näringslivels utveckling
i de fyra nordligaste länen. Riksdagen beslutade år 1980 (prop. 1980/81:51, NU
22. rskr 131) om fondens fortsalla verksamhet under perioden 1981-1985 och
fastställde en ram av 150 milj. kr. för statens bidrag lill fonden under budgetåren
1981/82-1985/86. För budgetåren 1981/82-1983/84 har sammanlagt 90 milj. kr.
lämnats i statsbidrag lill fonden.

Norrlandsfondens finansieringskapacitel har under de
senaste åren ökat kraftigt till följd av de statliga medelslillskollen. Av
fondens årsredovisning för är 1982 framgår alt fonden vid ingången av år 1982
utöver inflytande räntor och amorteringar disponerade ca 47 milj. kr. för sin
finansieringsverksamhet. Motsvarande belopp vid ingången av år 1983 var ca 90
milj. kr. En fortsatt uppbyggnad av de disponibla medlen kan väntas ske under
innevarande är. Främsta anledningen härtill torde vara all Norrlandsfonden har
haft svårigheter alt finna realistiska och ekonomiskt försvarsbara projekt alt
salsa på. Del innebär all anslaget för budgelårel 1984/85 minskas med 10 milj.
kr. jämfört med innevarande budgetår. Mol denna bakgrund och med hänsyn till
del statsfinansiella lägel finner jag det befogat atl nu minska den tidigare
fastställda femårsramen med 20 milj. kr. lill 130 milj. kr. Detta innebär atl Norriandsfonden
under de återstående två åren av femårsperioden ärligen kan beviljas 20 milj.
kr. i statsbidrag. Jag bedömer atl verksamheten därmed kan bedrivas pä en lillfredssläilande
nivå. Jag återkommer lill frågan om anslag för budgetåret 1984/85 vid min
anmälan till 1984 års budgetproposition.

Jag hemställer atl regeringen föreslär riksdagen

alt med ändring av tidigare beslut fastställa en ram av
130000000 kr. för statens bidrag lill Norrlandsfonden under budgetåren 1981/
82-1985/86.

Prop.
1983/84:40

D. Mineralförsörjning

[4] D 4. Statens gruvegendom: Prospektering m.m.

Nämnden för statens gruvegendom förvaltar statens mineralfyndigheter
och annan gruvegendom som tillhör staten. Nämnden svarar för att egendomen tas
lill vara på bästa sätt och. där så är lämpligt, utökas. Utökningen sker
huvudsakligen genom prospektering.

För hudgetåret 1983/84 har riksdagen under denna
anslagsrubrik anvisat (prop. 1982/83; 100 bil. 14, NU 32. rskr 277) 61,2 milj.
kr. för prospektering i nämndens regi. Av medlen får nämnden lämna bidrag till
svenska företag med stöd av förordningen (1982; 580) om bidrag för prospektering
av vissa mineral. För budgetåret 1983/84 får sådana bidrag lämnas med högst 16
milj. kr. Bidrag kan lämnas till svenska företag för ökad egen prospektering
av mineral som inle utvinns för sill energi- eller bränsleinnehåll. Slödel
skall avse annan prospektering än sådan som utförs vid gruvor i drift. Bidrag
lämnas med högst 50% av kostnaderna för ell enskill projekt och under högst
fyra år.

Under budgetåret 1982/83 beviljade nämnden bidrag till
fyra projekt med etl totalt belopp om 9,2 milj. kr. De projekt för vilka bidrag
lämnades har avsett närprospeklering i malmfält där brytning sker eller har
upphört i brist pä tillräckliga kända malmkvantileler.

Riksdagen beslöt hösten 1982 alt anvisa 300 milj. kr. för
ett femärigt program för utökad prospektering (prop. 1982/83:50 bil. 6, NU 18, rskr
111). Av dessa medel har regeringen för budgelårel 1982/83 beslutat all lämna
bidrag till drygt trettio projekt med ett sammanlagt belopp om 51,9 milj. kr.
Nämnden för statens gruvegendom har i uppdrag att svara för adminislration av
del femåriga programmet för ulökad prospektering och svara för uppföljning av
de projekt som beviljals medel. Nämnden skall också lämna förslag på hur det femåriga
programmet skall fortsätta.

Mot bakgrund av del ansträngda statsfinansiella läget
anser jag atl en besparing av 25 milj. kr. bör göras på anslaget. Statens
gruvegendom: Prospektering m.m. Genom nämndens aktiva medverkan i det nämnda
programmet för ulökad prospektering utgår jag från alt nämnden i del
sammanhanget kommer att erhålla rimlig kompensation för besparingen. 1 samband
härmed bör stödformen bidrag för prospektering av vissa mineral upphöra vid
utgången av budgetåret 1983/84. Jag återkommer till anslagsfrågan vid min
anmälan lill 1984 års budgetproposition.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

all besluta alt stödformen bidrag för prospektering av
vissa mineral skall upphöra vid utgången av budgetåret 1983/84.