Prop. 1983/84:43

Prop.
1983/84:43 Regeringens proposition

1983/84:43

om
fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpoiitiska medel;

beslutad
den 20 oktober 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föresläs att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpoiitiska
medel förlängs med tre år, dvs. till utgången av år 1986.

1 Riksdagen 1983/84. 1 .saml. Nr 43

Prop.
1983/84:43

2
Förslag till

Lag
om fortsatt giltighet av lagen (1974-922) nm i, .•

medel (t/4.y.22) om kreditpoiitiska

Härigenom
föreskrivs alt lagen (1974-or>

som gäller lill utgången av är 1983 JlShf "" kreditpolifiska medel,

år 1986. '''''"'''■'satt giltighet till utgången
av

Prop.
1983/84:43

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Närvarande:
stalministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg.

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

1
Inledning

Lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Lagens
giltighetstid har sedan förlängts vid tre tillfällen, senast lill utgången av
år 1983 (prop. 1981/82:42, FiU 12, rskr 80, SFS 1981; 1334).

I
skrivelse den 22 september 1983 har fullmäktige i riksbanken hemställt om
ytterligare tre års förlängning av lagens giltighetstid, dvs. förlängning till utgången
av år 1986. Skrivelsen bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden
över skrivelsen avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen. Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund. Post- och Kreditbanken, PKbanken, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam och Finansbolagens förening.

Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Folksam (försäkringsbolagen) har avgett ett gemensamt
yttrande.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Prop.
1983/84:43 4

2
Föredragandens överväganden

Lagen
om kreditpoiitiska medel utgör den förfatlningsmässiga grundvalen för den
kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhet att på framställning
av riksbanksfullmäkfige förordna att riksbanken får använda olika
kreditpolitiska medel. Sådant förordnande får meddelas, om det behövs för att
uppnå de mäl som statsmakterna har fastställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet. En redogörelse för lagens innehåll bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 3.

Lagen om kreditpolitiska
medel trädde i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades på förslag
av riksdagens finansutskott till tre år. Utskottet ansåg att riksdagen därefter
borde få tillfälle att ta ställning lill den kreditpolitiska lagstiftningens
innehåll och utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efler hand
vann. Lagens giltighetstid har därefter förlängts vid tre tillfällen, senast
genom beslut av riksdagen hösten 1981 med två år dvs. till utgången av år 1983
(prop. 1981/82:42, FiU 12, rskr 80, SFS 1981:1334). Förlängningen skedde med
tvä år med hänvisning till att den kreditpolitiska utredningens (E 1980:03)
betänkande förväntades årsskiftet 1982/83.

Den
kreditpoiitiska utredningen redovisade sina bedömningar och förslag i
belänkandet (SOU 1982:52) En effektivare kreditpolitik.

Utredningen förordade bl.
a. att den framtida kreditpolitiken skall bedrivas med marknadskonforma medel.
Utredningen ansåg därvid alt etl kassakrav med pä visst sätt utvidgat
tillämpningsområde skall anses vara marknadskonformt. Utredningen accepterade
också att andra regleringar skall få tillgripas i akuta krissituationer. En
huvudtanke i utredningsförslaget är att en period med ej marknadskonform
reglering alllid skall vara tidsbegränsad och alltid efterföljas av en minst
lika lång period helt utan regleringsinslag (s. k. vita perioder). Utredningen
har utformat sina förslag sä atl det skall finnas möjligheter att ingripa med
alla kreditpoiitiska medel mot bl. a. alla typer av kreditinstitut och även mot
sådana institut som kan tänkas uppstå i framliden. Utvidgningen skulle ske för atl
effektivisera kreditpolifiken i akuta krissituationer och för att i möjligaste
mån undvika snedvridningar av konkurrenssituationen.

Utredningens förslag har remissbehandlats.
Utredningens huvudförslag om lagreglerade vita perioder har fått ett blandat
mottagande. Frän näringslivets och bankernas sida är man i stort sett positivt
inställd till en mer marknadskonform politik och till utredningens principiella
lösning. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten), bankinspektionen m.fl.
myndigheter liksom sparbanksföreningen och flertalet löntagarorganisationer har
en skeptisk inställning till möjligheterna att bedriva en renodlad marknadskonform
politik. Lagreglering av vita perioder avvisas helt.

Riksbanksfullmäktige
har i sin nu aktuella skrivelse till regeringen hemställt atl giltighetstiden
för lagen om kreditpolitiska medel skall föriängas

Prop. 1983/84:43 5

till
utgången av år 1986. Fullmäktige anför att del allvariiga ekonomiska läge som
Sverige befinner sig i, med betydande balansbrisler, har lett till att flera av
de kreditpolitiska medel som regleras i den kreditpoiitiska lagstiftningen har
kommit att utnyttjas. Några mer påtagliga förbättringar i de grundläggande
balansbristerna under de närmaste åren är knappast att räkna med. Även med en
fast och målmedveten ekonomisk politik kommer det att ta tid innan
balansbristerna är undanröjda. Enligt fullmäktiges mening kommer del därför
även under kommande är alt visa sig vara erforderligt att utnyttja bestämmelser
i den kreditpolitiska lagstiftningen.

Med
hänvisning till den kreditpoiitiska utredningens betänkande En effektivare
kreditpolitik framhåller fullmäktige atl det finns goda skäl att se över den kreditpoiitiska
lagstiftningen. Det förslag som utredningen presenterat kan dock inte helt
ligga till grund för sådana ändringar och en ny kreditpolitisk lagstiftning bör
bli föremål för en mer omfattande lagteknisk värdering. Enligt fullmäktiges
mening finns del därför inte tillräckliga skäl att nu vidta smärre
förändringar.

Remissinstanserna, med
undantag av försäkringsbolagen, har godtagit att giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel föriängs. Bankföreningen och Finansbolagens förening
anser dock att förlängning endast bör ske med den tid som oundgängligen behövs
för att genomföra i huvudsak den kreditpolitiska utredningens förslag. PKbanken
anser att en treårig förlängning är onödigt lång.

För
egen del får jag anföra följande.

Balansproblemen
i den svenska ekonomin är fortfarande betydande. Trots att åtgärder vidtas för
att förbättra situationen kommer underskottet i statsbudgeten under de närmaste
åren alt ligga kvar på en hög nivå. Bytesbalansen kan samtidigt väntas bli
påtagligt förbättrad bl. a. som ett resultat av den 16-procentiga devalveringen
av den svenska kronan i oktober 1982. Som en följd av detta kommer statens uppläningsbehov
på den inhemska kreditmarknaden att ytterligare öka.

För
att en alltför snabb likvidisering av budgetunderskottet skall undvikas är det
av avgörande betydelse att en betydande del av upplåningen sker hos
allmänheten. Detta innebär en viss press uppåt på räntenivån. Bankernas
expansion måste samtidigt hållas inom de ramar som är förenliga med en
framgångsrik inflationsbekämpning. Ökar likviditeten i ekonomin snabbt, finns
det risk inte bara för att en varakfig nedgång i inflationstakten omöjliggörs
utan också att ett oönskat kapitalutflöde uppstår.

De fortsatt stora
budgetunderskotten i förening med behovel att hålla tillbaka bankernas
kreditexpansion gör att de kreditpolifiska medlen behöver utnyttjas också i
fortsättningen. I likhet med riksbanksfullmäkfige och de flesta
remissinstanserna anser jag därför att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska
medel bör förlängas.. Föriängningen bör enligt min mening avse tre är, dvs.
tiden t. o. m. utgången av år 1986.

Den
kreditpolitiska utredningens huvudförslag, införandet av lagreglera-

Prop.
1983/84:43 6

de
vita perioder, anser jag inle genomförbart, inte minst mol bakgrund av de
betydande obalanser som fortfarande präglar svensk ekonomi. Utredningens
förslag i övrigt, som delvis avser förändringar av teknisk natur, kan dock
komma att aktualiseras senare. Del finns i och för sig inget som hindrar atl
detta sker under perioden fram till är 1986. Det finns skäl alt samordna frågan
om ändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen med den översyn av
valutaregleringen, som valutakommillén (E 1977:03) har i uppdrag all utföra.

Det förtjänar i detta
sammanhang också att påpekas atl den kreditpolitiska lagen är en beredskapslag
som bara skall användas när den kreditpoiitiska situationen sä kräver.
Lagstiftningen utgör således inte något hinder för en utveckling mot en i och
för sig önskvärd marknadskonform politik.

Den
föreslagna lagen är av sä enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

3
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen all anta inom finansdeparlemenlel upprättat förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen all anta del förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1983/84:43 7

1983-09-22 Bilaga I

Sveriges riksbank

Till Finansdepartementet

Giltighetstiden
för lagen (1974:922) om kreditpoiitiska medel går ut den 31 december 1983. Med
anledning härav vill fullmäktige i riksbanken nu ta upp frågan om förlängning
av lagen m. m.

1
Förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen

Det
allvariiga ekonomiska läge som Sverige befinner sig i, med betydande
balansbrister, har lett lill atl flera av de kreditpoiitiska medel som regleras
av den kreditpoiitiska lagstiftningen har kommit att utnyttjas. Några mer
påtagliga förbättringar i de grundläggande balansbristerna under de närmaste
åren är knappast att räkna med. Även med en fast och målmedveten ekonomisk
politik kommer det att ta tid innan balansbris-lerna är undanröjda. Enligt
fullmäktiges mening kommer det därför även under kommande år att visa sig vara
erforderligt att utnyttja bestämmelser i den kreditpolifiska lagsfiftningen.

Hösten
1982 avlämnade den kreditpoiitiska utredningen sill belänkande En effektivare
kreditpolitik (SOU 1982:52). Som fullmäktige framhöll i sitt remissvar finns
det goda skäl att se över den kreditpolitiska lagstiftningen. Det förslag som
utredningen presenterat kan dock inte helt ligga till grund för en sådan
ändring. I sitt remissvar pekade fullmäktige på några punkter där ändringar
kunde vidtas. En ny kreditpolitisk lagstiftning bör emellertid, som
fullmäktige framhöll i sitt remissvar, bli föremål för en mer omfattande
lagteknisk värdering. Enligt fullmäktiges mening finns det därför inte
tillräckliga skäl för att nu vidta smärre ändringar för att senare vidta någon
större revision.

Prop. 1983/84:43 8

7
Hemställan

Med
hänvisning till ovanstående får fullmäktige i riksbanken hemställa att
regeringen måtte föreslå riksdagen att förlänga giltighetstiden för lagen
(1974:922) om kreditpoiitiska medel att gälla till utgången av är 1986.

Stockholm
som ovan På Fullmäktiges vägnar; G.E. Sträng

T. af Jochnick

Reservation:
se fullmäktiges protokoll 1983-09-22, § 3

Prop. 1983/84:43 9

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanserna, med undanlag för försäkringsbolagen,
har lämnat framställningen om förlängning utan erinran. Svenska bankföreningen
och Finansbolagens förening anser dock atl lagen bara bör förlängas den lid som
oundgängligen behövs för ell genomförande av den kreditpoiitiska utredningens
förslag med beaktande av de synpunkler som framförts av dem över denna.
Sveriges föreningsbankers förbund och PKbanken anser all en treårig
förlängningsperiod är onödigt läng.

Ur remissyttrandena återges därutöver följande; .

Bankinspektionen: Inspektionen kan inle underiåla atl ge
uttryck för sina farhågor beträffande följderna av den mångåriga utveckling
som.innebär all en allt siörre del av bankernas tillgångar finns i räntebundna
obligationer, vilka förvärv finansieras med icke räntebunden inlåning, bl.a.
specialinlåning.

Bankinspektionen hälsar med tillfredsställelse all man i
riksbanken är medveten om denna problematik. Avskaffandet av
likviditetskvoterna är att se mot den bakgrunden. I samma syfte verkar
införandet av statsskuld-växlar och uppläggningen av det nya allemanssparandet.

För all pä längre sikt en sund utveckling av bankväsendet
skall främjas är det angeläget atl de nämnda åtgärderna fullföljs och helst
kompletteras med ytteriigare åtgärder i samma syfle.

Försäkringsinspeklionen: Under tider med placeringsplikt
och räntereglering har effekterna för försäkringsbolagen varit alt bolagens
möjligheter att förränta försäkringslagarnas medel på för dessa mest gynnsamma
sätt begränsats. Inspektionen anser emellertid att en kreditpolitisk
lagstiftning som tillämpas endasl då synnerliga skäl så kräver måste
accepteras.

Svenska hankföreningen: I yttrande 1983-04-11 över den kreditpoiitiska
utredningens belänkande "En effektivare kreditpolitik" tillstyrkte
bankföreningen övergäng till en s. k. marknadskonform kredilpolilik. Bankföreningen
föreslog vidare avsevärda ändringar i förhållande lill såväl den gällande som
den av ulredningen föreslagna kreditpolifiska lagstiftningen. Bankföreningens
ändringsförslag innebar dels avskaffande av vissa nuvarande kreditpoiitiska
medel, nämligen placeringskrav, räntereglering och emissionskontroll, dels
skärpta villkor för myndigheternas tillämpning av de medel som skulle bestå i
en ny lag, dels införande av viss besvärsrätt.

Bankföreningen vidhåller den principiella syn på de
kreditpolitiska medel som sålunda kom lill ullryck i remissyttrandet.
Föreningen anser därför alt utredningens förslag, med beaktande av
bankföreningens yttrande, utan dröjsmål bör leda lill lagstiftning. Härför
krävs inle tre år och lagen bör diirför förlängas endasl den lid som
oundgängligen behövs för ny laiisiiftnine.

Prop. 1983/84:43 10

En förutsättning för fortsatt giltighetstid för den
nuvarande kreditpolitiska lagen är enligt bankföreningen dock att den
verkligen tillämpas i överensstämmelse med lagens bokstav och motiv. Som
bankföreningen i bl.a. yttrandet över kreditpolitiska utredningens betänkande
påpekat har så inle i alla delar varit fallet. Riksbanksfullmäktiges beslut
under år 1983 alt avskaffa ränteregleringen och likviditetskravet vill
bankföreningen uppfatta som ell steg i rätt riktning.

Sveriges
Föreningsbankers Förbund (SFF): SFF har i sitt remissyttrande över den
kreditpolitiska kommitténs betänkande "En effektivare kredilpolilik"
i princip tillstyrkt övergång till en s.k. marknadskonform kreditpolitik. Utan
atl någon lagändring skett har riksbanken därefter, och särskilt under den
senaste tiden, vidtagit åtgärder som markerar inriktningen på en i viss mån ny
kreditpolitik, bl.a. genom att användningen av likviditetskraven upphört. Även
den kreditpolifiska kommittén ansåg att likviditetskraven borde utmönstras som
styrmedel (och ersättas med placeringskrav). SFF har däremot hävdat att
likviditetskraven har vissa fördelar som styrmedel jämfört med andra medel men
har - i det läge som nu uppkommit - inte motsatt sig den nya ordningen.

Post- och Kreditbanken, PKbanken: PKbanken har i yttrande
över den kreditpoiitiska utredningens betänkande tillstyrkt en övergång till
den mera marknadskonforma kredilpolilik som där föresläs och har med tillfredsställelse
noterat att riksbanken i linje med dessa förslag har slopat ränteregleringen
och likviditetskraven.

Den av riksbanken begärda förlängningen av nu tillämpad
lagstiftning innebär däremot en fortsättning av nuvarande, mera direkt
reglerande, politik. PKbanken har förståelse för att det staUiga
budgetunderskottet och den fortfarande höga inflationstakten gör det svårt att
åstadkomma en snabb omläggning av kreditpolitiken i enlighet med den kreditpolifiska
utredningens förslag. PKbanken vill därför inte motsätta sig den föriäng-ning
av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel som kan krävas för att
denna önskvärda omställning skall kunna göras. Däremot finner banken atl en
treårig förlängning av gällande lagstiftning är en onödigt lång period och
närmast ägnad att försena en angelägen reformpolitik på kreditmarknadsområdet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam:
Försäkringsbolagen har i tidigare sammanhang då fråga varit om förlängning av giltighetsfi-den
för lagen om kreditpolitiska medel och om förordnande om allmän placeringsplikt
och räntereglering för försäkringsbolag motsatt sig lagen som sådan och dess
tillämpning.

Skälet är försäkringsbolagens uppfattning att regleringar
på kreditmarknaden är av ondo såväl för samhällsekonomin, genom att obalanser
i ekonomin bevaras, som för försäkringssparandet. Klarhet har därtill ännu inte
skapats om bostadsobligationernas bonitet. Detta problem har försäkringsbolagen
framhållit för regeringen senast i skrivelse 1983-06-21.

Prop.
1983/84:43 11

Av
ovan och tidigare angivna skäl och då ålgärder ej vidtagits som tillgodoser
behovet av garanti för bostadsobligationernas infriande kan försäkringsbolagen
omöjligt godta en fortsatt tillämpning av lagen om kreditpoiitiska medel.

Finansbolagens förening: 1
sitt remissvar över den kreditpoiitiska utredningens betänkande "En
effektivare kredilpolilik" framförde föreningen stark kritik mot lagen om
kreditpolitiska medel och tillämpningen av denna. Föreningen förordade alt
nuvarande kreditpolitiska lagstiftning skulle upphävas och att någon ny kreditpolitisk
lagstiftning icke skulle införas samt att marknadskonform kredilpolilik skulle fillämpas.

Som en följd av denna
inställning skulle konsekvensen bjuda alt föreningen nu helt avvisade
riksbanksfullmäktiges hemställan. Enär lagstiftningsarbetet med anledning av
den kreditpolitiska utredningens belänkande ännu ej är färdigt, vill
emellertid föreningen inte motsätta sig en förlängning, men menar att den
nuvarande lagstiftningen inle bör föriängas med längre lid än vad som är
oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det nämnda lagstiftningsarbetet.

Prop. 1983/84:43 12

Bilaga
3

Lagen om
kreditpolitiska medel

Lagen om kreditpoiitiska medel (prop. 1974: 168) aren
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet atl på framställning av fullmäktige
i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel.
Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för all uppnå de mål
som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första
stycket).

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav,
kassakrav, ulläningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering (I §). Ulläningsreglering, allmän
och särskild placeringsplikl samt räntereglering är alt anse som extraordinära
medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endasl om
synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse etl eller
flera slag av bankinstitut, försäkringsinstilut eller annat kreditinstitut (4 §
första stycket). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse
även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag,
sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstilut avses AP-fonden
och försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening
är vid sidan om bankinstituten och försäkrings-instituten jordbrukskassa,
kreditaktiebolag, finansbolag enligt lagen (1980; 2) om finansbolag, landshypoleks-
och stadshypoleksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan (2 §').

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt
medel ankommer det på riksbanken atl svara för de föreskrifter som behövs för
användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel lill ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om
särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut (6§).

I lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpoiitiska
medlen. Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav
avses all bankinstitutets likvida medel vid viss lidpunkt skall uppgå lill ett
belopp som motsvarar viss andel - högst 55% — av institutets förbindelser med
de avdrag och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§'). Har regeringen
förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid
vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets storiek
uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka
skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som
får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som
likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas dels obligafioner
som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, och som avser kreditgivning
till främjandet av jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens långsiktiga
utveckling, dels sådana obligationer som har utfärdats av Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller kre-dilaktiebolag
och som avser kreditgivning för nyproduktion av bosläder eller, i den män
statligt bostadslän utgår, för annat byggande (9§').

' Senaste lydelse 1980: 1095. = Senaste lydelse 1982:
1258. Senaste lydelse 1983: 587 (med ikraftträdande den 1 januari 1984).

Prop. 1983/84:43 13

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller
en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och
Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
från en särskild grupp av bankinstitul, dvs. sparbanker resp. cenlralkassor för
jordbrukskredil. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen endasl
i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagils upp som
likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva
högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet 55% (10 §).

Liksom likviditetskrav är kassakrav ett medel som kan
användas endast mot bankinstituten. Syftet är alt förmå bankerna att hålla viss
del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa.
Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av
inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel, högst 15%, av bankens förbindelser med de
undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall
riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (be-räkningslidpunkten),
det procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas
och undantag från förbindelserna får göras (11-13 §§).

Ulläningsreglering
innebär atl ett högsta belopp fastställs för bankernas utlåning.
Utlåningsreglering kan numera också gälla utlåning frän finansbolagen.
Regleringen kan avse inle bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu
inte utlämnade (disponerade) lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som
finansbolag förvärvar för alt medverka till finansiering. Även
garantiförbindelser kan omfatlas av ulläningsreglering till den del de är
knutna till kreditgivning. Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet
av lös egendom, som finansbolag för alt medverka lill finansiering upplåter
till nyttjande (leasingobjekl) sedan ett förordnande om.utlåningsreglering
trätt i kraft. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s.k. utlåningstakel
kan enligt prop. 1974; 168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av kreditvolymens
storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas på grund av ett
genomsnitt av utlåningsvolymen under viss lid eller på annat sätt. Riksbanken
skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningslidpunklen) eller för viss
tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande till
lånens eller garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjeklets värde vid
viss tidpunkt eller pä annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för
utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt lill olika ändamål (14-16 §§'').

Emissionskontroll innebär alt andra obligationer än de som
utges av bankinstitul och har en löptid på högst ett är, föriagsbevis och andra
för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än
riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Denna kontroll
omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret, vars emissioner
av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan
också avse andra skuldebrev som kreditinslilui ger ut. Här undantas dock
inlåning på motböcker i bank och i övrigt inlåning på räkning frän allmänheten.
Emissionskontrollen kan avse såväl emissionernas volym som räntesatser och
andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut
utan tillstånd och från vilken lidpunkt ett förordnande om emissionskontroll
gäller (17'' och 18 §§).

" Senaste lydelse av 14-16 §§ 1980: 522. ' Senaste Ivdelse
;979: 1055.

Prop. 1983/84:43 14

Syftet med etl förordnande om allmän placeringsplikl år
att tillgodose behovet av långfristig kredit ål slalen eller för bostadsbyggandel.
Förordnande om allmän placeringsplikl kan avse bank- och försäkringsinstilut.
Del innebär krav på insliluten att en viss andel av den ökning, som deras lolala
placeringar undergår under viss lidsperiod (beräkningsperioden), skall beslå av
prioriterade placeringar. När del gäller bankerna kan ökningen av de
prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets lolala
placeringar. Riksbanken beslämmer vilka placeringar som skall anses priorilerade
och hur underiagel för placeringsplikten skall beräknas (19-21 §§).

Förordnande om särskild placeringsplikl kan meddelas för
alt tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadslid, s. k. byggnadskre-dil.
Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitul all lämna
byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sädana projekt
kommer i fråga för vilka utgår eller kommer all utgå statligt bostadslån. En
ytterligare förutsättning är att det finns kommunal borgen för projektet.
Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitul som skall lämna byggnadskredit
för visst byggnadsföretag (22-24 §§). Riksbanken förutsätts enligt prop.
1974:168 (s. 177 och 200) vid denna fördelning samräda med bostadsmyndigheterna
och med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta
fastställs för inlåning eller alt högsta ränta fastställs för utlåning.
Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut utom finansbolag. Inlåningsränlorna
kan dessutom regleras för annan som driver inlåning pä räkning av det slag
bank allmänt begagnar. Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas
enligt särskilda bestämmelser berörs inte av förordnande om räntereglering. Med
ränta likställs varje annan gottgörelse som utgör ersättning vid penninglån.
Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning (2.5''-27
§§).

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare
bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av
riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om
kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat
förordnande. Även annan som kan omfatlas av förordnande om räntereglering har
motsvarande uppgiftsskyldighet. Riksbanken får föreskriva atl uppgift om ränteändring
skall lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 S).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för
den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stöd av förordnande enligt
lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i
samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en
bestämmelse om att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

'' Senasle lydelse av 25 S 1980:522.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983