Prop. 1983/84:66

Prop.
1983/84:66

Regeringens proposition

1983/84:66

om vissa frågor inom den allmänna försäkringen;

beslutad den 27 oktober 1983.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN ANDERSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

De nuvarande beslämmelserna om vissa begränsningar av möjlighelerna
för privatpraktiserande tandläkare att bli anslutna till den allmänna tandvårdsförsäkringens
ersättningssystem gäller till uigången av år 1983. I proposifionen föreslås alt
begränsningsregler skall gälla även för är 1984 i avvaktan på att ställning tas
till tandvårdens mera långsiktiga utformning. Syftet med den fortsatta
regleringen av anslutningen av tandläkare till försäkringen är främst att uppnå
en regional utjämning av tillgången på tandläkare inom ramen för en begränsad
kostnadsökning,

I propositionen redovisas också frågan om anslutningen
till sjukförsäkringen av vissa privatpraktiserande läkare.

Regler föreslås för de allmänna försäkringskassornas
behörighet att fatta beslut om ersättning till försäkrade som är inskrivna hos
andra försäkringskassor.

Vidare anmäls en viss ändring av reglerna för
statsbidragsgrundande bostadskostnader vid beräkningen av kommunall
bostadstillägg till makar.

1 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 66

Prop. 1983/84:66 2

1 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän
försäkring

Härigenom
föreskrivs att punkten 9 övergångsbestämmelserna till lagen

(1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha

nedan angivna lydelse. ,

Nuvarande
lydelse

9.' Om riksförsäkringsverket finner anledning anla att
behovet av tandläkare inom folktandvården eller i vissa delar av landel blir
otillräckligt tillgodosett, får verket till utgången av år 1983 i den
utsträckning som behövs föreskriva att tandläkare som avses i punkt 8 ej skall
föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.

Föreslagen
lydelse

9. För atl uppnå en utjämning av tillgången på tandläkare
mellan olika delar av landet får riksförsäkringsverket till utgången av år
1984 i den utsträckning som behövs föreskriva att tandläkare som avses i punkt
8 ej skall föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1984.

Senaste lydelse 1982:1231.

Prop. 1983/84:66

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs att 2 kap. 10 §, 3 kap. 13 § och 4 kap. 20 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

2 kap 10
§ Sjukvårdsersättning utgives av den allmänna försäkringskassa, hos vilken
den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven, därest han
uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4§.

Sjukvårdsersältning ål försäkrad, som icke är och ej
heller under förutsättning som sagts i första stycket skulle hava varit
inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa, inom vars
verksamhetsområde vården erhållits.

Föreslagen
lydelse

Frågor om sjukvårdsersättning prövas i andra fall än som
avses i andra stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4§. Detma försäkringskassa får dock uppdra åt en annan
försäkringskassa att pröva sådana frågor.

Frågor om sjukvårdsersältning enligt 2 och 3 §§ samt 6 §
första stycket prövas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde
vården erhållits. Detsamma gäller sjukvårdsersättning i övrigt åt en
försäkrad, som inte är och inte heller under den förutsättning som sagts i
första stycket skulle ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa.

3 kap. 13 §

Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den
allmänna försäkringskassa hos vdken den försäkrade är inskriven eller skulle
ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret il kap. 4 §. Denna
försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana
frågor med undanlag av frågor som avses 15 §.

Bestämmelserna
i 2 kap. 10 § första stycket, 11 och 13 §§ äga molsvarande tillämpning i
fråga om sjukpenning. Vid tillämpning av 2 kap. 13 § andra stycket skall
hänsyn icke lagas till särskild sjukpenning enligt lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 och 13 §§ tillämpas även i
fråga om sjukpenning. Vid tillämpning av 2 kap. 13 § andra stycket skall
hänsyn inte tas till särskild sjukpenning enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd.

' Lagen omtryckt 1982:120.

1* Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 66

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fräga om förtidspension äga
molsvarande tillämpning där den försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av
sådan pension, om han varit svensk medborgare.

Har
försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket äro
tillämpliga, efter ingången av den månad, varunder han uppnått sexiiofem års
ålder, åtnjutit sjukpenning under etthundraåttio dagar, må allmän
försäkringskassa besluta alt sjukpenning icke längre skall utgå.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension
tillämpas även där den försäkrade skulle ha erhållit sådan pension, om han
varit svensk medborgare.

Har en försäkrad, utan atl bestämmelserna i 3 kap. 3 §
första stycket är tillämpliga, efter ingången av den månad då han uppnådde sexfiofem
års ålder, erhållit sjukpenning under etthundraåttio dagar, får den allmännaförsäkringskassan
beslula att sjukpenning inte längre skall utgå.

4 kap. 20 §

Bestämmelserna
i 3 kap. 12 §, 13 § första stycket saml 16 och 17 §§ ullämpas även i fråga om
föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning enligt
4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst elt belopp som motsvarar
garantinivån enligl 4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning som skulle belöpa
pä vårdersåttningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styckena
tillämpas även i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 2 A:flp. 10 §samt 3 kap. 12, 16 och 17 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. I fall som avses i 3
kap. 12 § skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst
ett belopp som motsvarar garanlinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den
sjukpenning som skulle belöpa pä värdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 §
första och andra styckena äga motsvarande till-lämpning i fråga om
föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna
i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om
föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän
försäkringskassa får när del finns skäl till det påfordra att förälderns rätt fill
särskild föriildrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes genom intyg av den
som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid
beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med
halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en
dag.

Beträffande
föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års
ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd beslula att
föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller fill
nämnden att användas till förälderns och hans familjs nytta.

Är moder
vid liden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsanstalt eller hem som avses
i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får
försäkringskassan på framställning av föreståndare för anstalten eller hemmet
besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till
föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Prop. 1983/84:66 5

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 och 3 §§ lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 2§ Anmälan enligt 1 § andra stycket skall göras
till den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade år inskriven
eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt äldersvillkoret i 1 kap.
4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han
ej heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa,
skall anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat
eller visat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras fill vilken
försäkringskassa ärendet hör, skall anmälan göras till Stockholms läns eller,
när det gäller sjöman, fill Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Åven om det inte följer av första stycket får anmälan, när
det gäller sjöman, alltid göras till Göteborgs allmänna försäkringskassa.

3f

Allmän
försäkringskassa som av- Den allmänna försäkringskassa

ses i 2 § skall så snarl det kan ske som avses i 2 första
stycket skall så

bestämma den ersättning som skall snart det kan . ske bestämma den

betalas ut. Beträffande ersättning till ersättning som skall betalas ut. Den-

arbetstagare hos staten gäller sär- na försäkringskassa får dock uppdra

skilda bestämmelser som meddelas åt en annan försäkringskassa att be-

av regeringen. stämma ersättiungen.
Beträffande

ersättning till arbetstagare hos staten gäller särskilda
bestämmelser som meddelas av regeringen.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen (1962:381) om allmän
försäkring om förordnande till dess slutligt beslut kan fattas gäller även i
fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Beslul som meddelas enligl denna Beslut som meddelas enligt denna

lag länder omedelbart /(// eflerrättel- lag skall gälla
omedelbart, om ej

se, om ej annat föreskrives i beslutet annal föreskrivs i beslutet eller be-

eller bestämmes av myndighet som stäms av den myndighet som har att

har atl pröva beslutet. pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Lagen omtryckt 1977:264. Senasle lydelse 1983:192.

Prop.
1983/84:66 6

4
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1956:293) om ersättning till smittbärare

Härigenom föreskrivs att 7
ii lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Det
ankommer på allmän försåkri tillfällig smittbärare.

Ärende
angående ersättning upptages av den allmänna försäkringskassa hos vilken smittbäraren
är inskriven. Är han icke inskriven hos någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde han år bosatt. Är smittbäraren
icke bosatt i rikel, upptages ärendet av den försäkringskassa, inom vars
verksamhetsområde ingripandet skett.

7 § '

ngskassa
att besluta om ersättning åt

Ärende
angående ersättning upplages av den allmänna försäkringskassa hos vilken smittbäraren
är inskriven. Är han inte inskriven hos någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Är smittbäraren
inte bosatt i rikel, upptages ärendet av den försäkringskassa, inom vars
verksamhetsområde ingripandel skett. En försäkringskassa som nu sagts får
dock uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Senaste
lydelse 1962:410.

Prop.
1983/84:66

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-27

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och stalsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström,
Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Andersson

Proposition
om vissa frågor inom den allmänna försäkringen

1
Bestämmelserna om anslutning av privatpraktiserande tandläkare till
tandvårdsförsäkringen för år 1984

1.1 Inledning

Den
allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974, innefattar också en
övergångsregel om vissa begränsningar av möjligheterna för anslutning av
privatpraktiserande tandläkare lill försäkringen. Bestämmelsen tillkom
ursprungligen för att trygga folktandvårdens behov av tandläkare under tiden
för utbyggnaden av i första hand barn- och ungdomstandvården. Bestämmelsen
gäller till utgången av år 1983. I avvaktan på senare ställningslagande till
1978 års tandvårdsutrednings förslag om den mera långsikfiga utvecklingen på
tandvårdsområdet tar jag i det följande upp frågan om en förlängning under år
1984 av giltighetstiden för nyssnämnda beslämmelse.

1.2 Tandvårdsförsäkringen
och utbyggnaden av folktandvården

Samtidigt
som tandvårdsförsäkringen infördes fick landstingen ett lagstad-gat vårdansvar
för barn- och ungdomstandvården och specialisttandvården. Folktandvården skulle
därvid byggas ut i sådan omfattning att den kunde erbjuda avgiftsfri
organiserad vård till samtliga barn och ungdomar t. o. m. 19 års ålder. Det
förutsattes vidare att folktandvården vid full utbyggnad även skulle svara för
30-35 % av vuxentandvården samt ha ansvaret för specialisttandvården. Andelen
vuxentandvård bestämdes av önskemålet

Prop. 1983/84:66 8

från folktandvårdens tandläkare att de skulle få arbeta i
vuxentandvård under minst hälften av sin arbetstid. Detta bedömdes angeläget
också ur odonlologisk synpunkt eftersom tandläkarna på så sätt skulle kunna
bibehålla sina färdigheter i olika slag av landvårdsarbeten.

1.3 Begränsning av privatpraktiserande tandläkares etablering
inom ramen

för tandvårdsförsäkringen

För alt säkerställa folktandvårdens behov av tandläkare
infördes övergångsvis en möjlighet för riksförsäkringsverket att vid behov
begränsa rätten för nya tandläkare atl ansluta sig till tandvårdsförsäkringen.

I samband med tandvårdsreformens genomförande skedde en
överströmning av tandläkare från folktandvården lill privatpraktikervård. Till
en början prövades olika utvägar av frivillig natur för att hindra denna
överströmning. Dessa ledde dock inte till avsett resultat varför riksförsäkringsverket,
efler framställning från socialstyrelsen och Landstingsförbundet, fann det
nödvändigt att tillämpa begränsningsregeln. Enligt denna regel får
riksförsäkringsverket föreskriva att en tandläkare inte får föras upp på
försäkringskassans förteckning över privatpraktiserande tandläkare - och därmed
omfattas av tandvårdsförsäkringen - om verket finner anledning anta atl
folktandvårdens behov av landläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett.

Begränsningsregeln gällde ursprungligen till utgången av
år 1975 men gilfighetsfiden har därefter förlängts i flera omgångar.

1978 års landvårdsulredning har konstaterat att
begränsningsregeln har fyllt sitt syfte, nämligen att tillföra folktandvården
nettotillskottet av tandläkare. För att förbättra den regionala fördelningen av
tandläkare inom vuxentandvården har landvårdsutredningen i sitt huvudbetänkande
"Tandvården under 80-talet" (SOU 1982:4) föreslagit en ytterligare
förlängning av begränsningsregeln.

Begränsningsregeln har senast genom beslul hösten 1982 fått
förlängd giltighetstid t. o. m. år 1983 och därvid även fält fill syfte att
medverka till en viss regional uljämning av tillgängen på tandläkare (prop.
1982/83:63, SfU 11, rskr 91).

1.4 Föredragandens överväga:nden

De begränsningsregler för anslutning till försäkringen som
tillämpats efter det att tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 har haft god
effekt då det gällt möjligheterna att genomföra den beslutade utbyggnaden av
folktandvården. Denna utbyggnad har i sin tur varit nödvändig för alt landstingen
skall kunna uppfylla sitt lagfästa ansvar för barn- och ungdomstandvården samt
specialisttandvården. Eftersom samtliga landsting numera fullgör den lagenliga

Prop. 1983/84:66 9

vårdskyldigheten avseende barn- och ungdomstandvården har
fr. o. m. år 1982 behovet av dispenser till vissa landsting från
vårdskyldigheten upphört.

När det gäller vuxentandvården är läget annorlunda.
Landstingens satsningar på barn- och ungdomstandvården har inneburit att
resurser har omfördelats från vuxentandvård till barn- och ungdomstandvård.
Folktandvården svarar f. n. för ca 26 % av vuxentandvården i landet räknat i
tandläkartimmar. Återstoden av vuxentandvården sköts av privatpraktiserande
tandläkare. Utbyggnaden av folktandvården har i någon mån förbättrat den
regionala fördelningen av landvårdsresurserna. Det står dock klart att det
fortfarande finns betydande regionala skillnader när det gäller tillgången på
tandläkare för vuxentandvården.

Enligt tillgänglig statistik för år 1982 finns del
fortfarande stora regionala skillnader i fråga om tandläkartimmar per
försäkrad, den s. k. landläkartäl-heten. Norrbottens läns
försäkringskasseområde redovisar den lägsta siffran med 1,05 tandläkartimmar
medan Malmö redovisar 2,03 timmar per försäkrad. Tandläkartäthelen varierar ån
kraftigare på kommunnivå. Den f. n. lägsta tandläkarlätheten redovisas för Ydre
kommun i Östergötlands läns med 0,17 tandläkartimmar. Av statistiken framgår
också att folktandvårdens andel av vuxentandvården är avsevärt större i
glesbygdslän ån i mera tätbefolkade områden. Exempelvis svarade folktandvården
i Norrbottens län för 69 % av vuxentandvården medan motsvarande andel i Malmö
kommun var endast 11 %. Detta beror på att tätbefolkade områden har en högre privattandläkarlälhet
generellt sett. Invånare i glesbygdsområden år således i hög grad beroende av
folktandvårdens resurser för att få sitt behov av tandvård tillgodosett. De
skillnader som fanns enligt 1980 års statistik och som redovisades i prop.
1982/83:63 består alltså fortfarande.

Enligt min mening år del angeläget atl uppnå en båttre
regional balans av tandvårdsresurserna i landet. Det är därför viktigt att man
vid fördelningen av tandläkarresurser tar stor hänsyn till tandläkarsituationen
i olika delar av landet.

Enligt de regler som nu gäller är det försäkringskassan
som fattar beslut om en privatpraktiserande tandläkare skall föras upp på
kassans förteckning över tandläkare som är verksamma inom ramen för den
allmänna försäkringen. Riksförsäkringsverket har dock beslutat att begränsa
tandläkares rätt att bli uppförd på kassans förteckning. Denna begränsning
innebär att kassan inte får föra upp en landläkare på förteckningen förrän
verket efter sårskild prövning godkänt delta. Tandläkare som avser alt bedriva
verksamhet i enskild tandvård vid sidan av heltidstjänstgöring inom
folktandvården får dock föras upp på förteckning utan föregående prövning.

Den nuvarande tillämpningen av begränsningsregeln innebär
att en tandläkare får anslutas till tandvårdsförsäkringen endast om han
ersätter en annan tandläkare som varit verksam i enskild tandvård eller om han
avser att vara verksam i en kommun där tandläkarbehovet är otillräckligt
tillgodosett eller om synnerliga skäl eljest föreligger att föra upp
tandläkaren på

Prop.
1983/84:66 10

förteckningen. Till kommuner där tandläkarbehovet är
otillräckligt tillgodosett räknas i regel inte kommuner inom storstadsområdena
Stockholm, Göteborg och Malmö eller andra tätortskommuner med en
tandläkartäthet som är större än riksgenomsnittet exkl. nämnda
storstadsområden. En tandläkare förs upp på förteckningen med verkan så länge
han är verksam på den ort ansökan avser. Denna senare begränsning gäller dock
inte för landläkare som blir uppförd på förteckning hos någon försäkringskassa
i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

En särskild arbetsgrupp med representanter för
riksförsäkringsverket, socialstyrelsen. Landstingsförbundet och
tandläkarförbundet - den s, k. obsgruppen - som tillsatts av
riksförsäkringsverkets landvårdsdelegation har utarbetat riktlinjerna för verkets
nuvarande regler om elableringsbegräns-ning. Dessutom medverkar obsgruppen
fortlöpande vid handläggningen hos verket av ärenden, som rör upjjförande av
tandläkare på försäkringskassornas förteckningar. I dessa ärenden inhämtas
alltid yttrande från den lokala samrådsgruppen för tandvårds.frågor i
vederbörande landsting. I ärenden avseende nyetablering inhämtas dessutom
yttrande frän beslutande organ inom vederbörande landsting.

Bestämmelserna om anslutningen av tandläkarna till
tandvårdsförsäkringen medverkar på ett aktivt salt till att utjämna den
regionala obalansen av tandvårdsresurserna. Dagens samhällsekonomiska situation
förstärker ytterligare behovet av fortsatta beslämmelser på detta område.

Jag vill således framhålla att det ansträngda ekonomiska
läge som samhället f. n. befinner sig i medför att kostnadsutvecklingen inom
olika samhällssektorer måste följas mycket noggrant. Detta måste gälla även för
utvecklingen inom tandvårdsområdel. Når en tandläkare förs upp pä
försäkringskassans förteckning över tandläkare som är anslutna till tandvårdsförsäkringen
innebär det en garanti för att försäkringen betalar den del av det inarbetade
arvodet som inte utgör patientavgift. Denna anslutning får därmed ekonomiska
konsekvenser för försäkringen som har vissa likheter med anställning av
personal. Liksom landstingen och andra offentliga huvudmän av ekonomiska skäl
måste begränsa anställningen av ny personal bör anslutningen av tandläkare till
försäkringen anpassas efter behov och samhällsekonomiskt utrymme.

Tandläkartätheten måste redan i dag betraktas som
tillräcklig i de mera tätbefolkade delarna av landel. Jag anser det därför
motiverat att begränsa anslutningen av ytterligare tandläkarkrafter inom sådana
områden. Den begränsade ökning av antalet försäkringsanslulna tandläkare som är
ekonomiskt möjlig under år 1984 tiör styras fill de kommuner där de största
behoven finns. Bristorter i det här avseendet är enligt min mening i första
hand kommuner dår tandläkartätheten understiger en tandläkartimme per
försäkrad. Jag anser därför att riksförsäkringsverket vid sin bedömning av om
nya tandläkare skall få föras upp på försäkringskassornas förteckning bör ha
denna tandläkartälhet som riktmärke för all utjämna tillgången pä

Prop.
1983/84:66 H

tandläkare. Verket bör dock vid sin bedömning ta hånsyn
till lokala förhållanden som in- och utpendling ur kommunen för arbetsresor m, m.

1978 års landvårdsulredning avlämnade i januari 1982 sitt
huvudbetänkande (SOU 1982:4) Tandvården under 80-talet och i september 1982
sitt slutbetänkande (SOU 1982:50) Reviderad tandvårdstaxa. Avsikten är att
regeringen på grundval av dessa betänkanden och de synpunkter som kommit fram
vid remissbehandlingen skall lägga fram en proposition till riksdagen med
förslag om den mera långsiktiga utvecklingen på landvårds-området.

Mol bakgrund av vad jag hår anfört finner jag det
angeläget alt möjligheten att begränsa tandläkares anslutning till försäkringen
förlängs att gälla till dess riksdagen får tillfälle att ta ställning till
tandvårdens mera långsiktiga utformning. Jag förordar därför att bestämmelser
om privatpraktiserande landläkares anslutning till tandvårdsförsäkringen skall
gälla även för år 1984. Syftet att uppnå en regional utjämning av tillgången på
tandläkare bör därvid tydligt uttryckas i lagbestämmelsen.

Vad jag nu anfört föranleder ändring i punkt 9
övergångsbestämmelserna fill lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring.

Jag har i denna fråga samrätt med statsrådet Sigurdsen.

2 Anslutningen till sjukförsäkringen av vissa
privatpraktiserande läkare

År 1974 antog riksdagen nya ersättningsregler för
läkarvård hos privatprakfiserande läkare. Reglerna började gälla den 1 januari
1975. De läkare som anslöt sig till försäkringen blev skyldiga att tillämpa
högst de arvoden som anges i den av regeringen fastställda läkarvårdstaxan
(1974:699).

Anslutningen till försäkringen var frivillig och avsåg i
första hand läkare med en mera betydande vårdinsats. Som sådana räknades de
privatpraktiker som hade minst 2 000 besök om året (inom specialiteten psykiska
sjukdomar minst 1 000 besök om året). Läkare som på grund av ålder, arbele i
hemmet, administrafiv deltidstjänst e. d. inte bedrev praktik i denna
omfattning kunde också ansluta sig.

För offentligt anställda läkare som vid sidan av sin
anställning utövade privat praktik (fritidspraktiker) gällde under en
övergångstid särskilda villkor för anslutning till försäkringen. Enligt de
övergångsbestämmelser som trädde i kraft den 1 januari 1975, fick en läkare som
dä innehade tjänst hos en sjukvårdshuvudman föras upp på förteckning hos allmän
försäkringskassa endast om läkaren dels sedan minst ett år regelmässigt
bedrivit privat praktik vid sidan av sin tjänst, dels erbjudit sig alt utföra
läkarvård hos sjukvårdshuvudmannen på särskild arbetstid men erbjudandel
avböjts. En sådan läkare fick föras upp på förteckningen för ett år i sänder.

Efter förslag från riksförsäkringsverket - efter
överläggningar i dess

Prop. 1983/84:66 12

läkarvärdsdelegation - slopades år 1977 denna begränsning
av möjligheterna för offentligt anställda läkare som bedrev fritidspraktik vid
sidan om heltidstjänslgöring i offentlig vård att få ansluta sig till
försäkringen. De nya anslutningsreglerna avsågs i första hand gälla för en
tvåårsperiod. Om frifidspraktikerverksamheten fick större omfattning än
beräknat skulle frågan omprövas. Verksamheten skulle fortlöpande följas av
riksförsäkringsverkets läkarvårdsdelegation. Antalet besök hos anslutna fritidspraktiker
år 1975 uppskattades till ca 200 000. Riksförsäkringsverket beräknade att ett
genomförande av de nya anslutningsreglerna skulle medföra en ökning av de ersättningsberåltigade
besöken med ca 100 000.

Med anledning av propositionsförslaget i denna fräga
uttalade socialför-säkringsutskottet med instämmande av riksdagen att man
utgick från att de nya anslutningsbestämmelserna skulle komma att omprövas, om
förslaget skulle få andra effekter än som förutsatts av läkarvårdsdelegationen,
dvs. 300 000 besök per år (prop. 1976/77:116, SfU 28, rskr 297).

Mot
bakgrund av bl. a. uppgifter om en snabb ökning av antalet fritidspraktiker som
anslutit sig till försäkringen under år 1982 uppdrog regeringen i april 1983 åt
riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att närmare analysera utvecklingen
under de senaste åren i fråga om omfattning, karaktär och inriktning av
verksamheten bland privatpraktiserande läkare. Därvid skulle sårskilt studeras
utvecklingen beträffande den s, k. fritidspraktik som bedrivs av offentligt anslällda
läkare. I uppdraget ingick också att belysa verksamheten bland de
privatpraktiserande läkare som inte är försäkringsanslutna.

Efter förslag från riksförsäkringsverket genomförde
regeringen vidare en ändring av läkarvårdstaxans arvode för fritidspraktik fr.
o. m. den 1 juli 1983. Ändringen innebär att arvodet för fritidsprakiiker utgår
enligt den lägre taxa som gäller för läkare fr. o. m. det år han fyller 66 år.

Verken redovisade sitt uppdrag till regeringen i slutet av
augusti 1983. Av redovisningen framgår bl. a. att antalet läkare som anslutit
sig till försäkringen har ökat med 121 % från år 1975 till år 1983. Ökningen
av antalet läkare som tagit ut försäkringsersättning år under samma period 65 %.
Många läkare som ansluter sig har således inte någon verksamhet. Antalet besök
hos privatpraktiserande läkare har varit relativt konstant under perioden med
ca 3 milj. besök per år.

Antalet heltidsverksamma läkare (här definierade som de
med minsl 2 000 besök per år) har under åren 197,5-1982 minskat från 807 till
590. Även om antalet hellidsverksamma läkare har minskat totalt setl kan en
kraftig ökning av antalet nyanslulningar noteras under senare år. Under
perioden januari 1980-november 1982 har 664 läkare som inte var anställda hos
sjukvårdshuvudman anslutit sig till försäkringen. En del av dessa läkare är
pensionärer eller läkare som av andra skäl inte har mer än 2 000 besök per år.
Ytterligare etl antal läkare påbörjar aldrig någon verksamhet. Jämför man antalet
nyanslutna läkare med antalet nu verksamma förefaller det som den

Prop. 1983/84:66 13

nedåtgående trenden vad gäller heltidsverksamma läkare
kommer att brytas.

Offentligt anställda läkare med fritidspraktik svarar för
huvuddelen av den kraftiga ökning som jag tidigare har redovisat.

År 1976 beräknades antalet besök hos fritidspraktiker vara
200 000. År 1981 fanns det 651 anslutna fritidspraktiker, varav 421 var
verksamma under året med 233 000 besök. År 1982 var antalet anslutna
fritidspraktiker 1 868, varav 1 214 verksamma med 346 800 besök. Idag har en av
tio offentligt anställda läkare fritidspraktik. Enligt riksförsäkringsverkets
prognos kan antalet besök under är 1983 beräknas till mellan 500 och 570 000.
Effekterna av laxesänkningen den 1 juli 1983 har då inte kunnat vägas in.
Verket kommer att närmare studera utfallet av denna åtgärd.

Verkens rapport bereds f. n. inom socialdepartementet.

Det samhällsekonomiska läget ställer ökade krav på
återhållsamhet när det gäller kostnadsutvecklingen inom den allmänna
försäkringen. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att få lill stånd
en bättre planering av den öppna hälso- och sjukvården finns det anledning alt
överväga olika frågor som har samband med reglerna för anslutning till
försäkringen av privatpraktiserande läkare.

Socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning har i
uppdrag att utreda möjligheter och konsekvenser av att i ökad omfattning föra
samman och schablonisera ersättningarna från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen. Under utredningsarbetet skall också klarläggas hur en
mera schabloniserad ersättning till de offentliga sjukvårdshuvudmännen skall
samordnas med försäkringens ersättningar till privatpraktiserande vårdgivare.
I delta sammanhang kan också reglerna för anslutning av privatpraklikse-rande
läkare behöva ses över.

Jag finner
det lämpligt att riksdagen informeras om vad jag här anfört om anslutningen av
privatpraktiserande läkare till den allmänna försäkringen. Jag räknar med alt
lämna en ny redovisning når nyssnämnda utredning slutförts.

I denna fräga har jag samrått med statsrådet Sigurdsen.

3 Statsbidragsgrundande bostadskostnad för kommunalt hostadstill-lägg
till makar

Fr. o. m. den 1 januari 1980 ulgår statsbidrag till
kommunernas kostnader för kommunalt bostadsfillägg till folkpension (KBT).
Statsbidrag medges under förutsättning att kommunen täcker minst 80 % av den
del av den månatliga bostadskostnaden som överstiger 80 men inte 800 kr. för en
ogift pensionär och 950 kr. för makar. Kommunen erhåller statsbidrag med 25 %
av sina statsbidragsberätligade kostnader för KBT. Bestämmelserna härom finns
bl. a. i förordningen (1979:830) om statsbidrag till kommunalt bostadstillägg
till folkpension.

Enligt nuvarande tillämpningsregler kan
statsbidragsgrundande KBT utgå

Prop. 1983/84:66 14

för makarnas gemensamma bostadskostnad oavsett om bägge
makarna uppbär folkpension eller ej. Vid inkomstprövningen görs däremot en
uppdelning av inkomsten så att vardera makens årsinkomst beräknas utgöra
hälften av makarnas gemensamma årsinkomst.

Enligt min mening bör reglerna för beräkning av den
bostadskostnad som berättigar till statsbidragsgrundande KBT följa de principer
som gäller vid inkomstberäkningen. Det innebär att kostnaden för makarnas
gemensamma bostad bör fördelas med hälften på vardera maken. I de fall endast
den ena maken uppbär folkpension som grundar rått till KBT bör således endast
halva bostadskostnaden låggas till grund för KBT-beräkningen,

Mot denna bakgrund föreslår jag att reglerna för
statsbidrag till kommunernas kostnader för kommunalt bostadstillägg ändras så,
att statsbidragsgrundande bostadskostnad för en av makarna anses utgöra
hälften av makarnas gemensamma bostadskostnad. De ändrade statsbidragsreglerna
bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1984.

De föreslagna reglerna kommer på sikt att beröra knappt 7
000 pensionärer som uppbär KBT. Omläggningen bör dock inte leda till att
bostadstillägg som utgår för december månad 1983 behöver minskas fr. o. m. den
1 januari 1984 till följd av de nya stalsbidragsreglerna. Statsbidrag bör
därför även fortsättningsvis utgå för de bostadstillägg som utgår för december
1983 och därefter fortsätter att utgå med tillämpning av nuvarande
statsbidragsregler. Däremot kommer förändringen att genomföras för
nytillkommande pensionärer. De nya reglerna beräknas på sikt reducera de
statsbidragsgrundande KBT-kostnaderna med ca 20 milj. kr. Underförstå året
beräknas minskningen till ca 2 milj. kr. Av dessa belopp faller 25 % på
statsbidraget. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Jag anser
det dock vara lämpligt atl riksdagen informeras om vad jag här har anfört.

4 Behörighet för den allmänna försäkringskassan att fatta
beslut om ersättning till en försäkrad som är inskriven hos en annan
försäkringskassa

4.1 Inledning

Enligt 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
skall en försäkrad person i princip vara inskriven hos den allmänna
försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han är mantalskriven.

Sjukvårdsersältning, sjukpenning och föräldrapenning utges
enligt AFL av den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven,
inskrivningskassan (2 kap. 10 §, 3 kap. 13 § och 4 kap. 20 § AFL). Molsvarande
regler gäller arbetsskadeersättning m. fi. förmåner som utbetalas av
försäkringskassorna.

Enligt lagen (1947:1) om allmän sjukförsäkring, som gällde
före AFL:s tillkomst, ålåg det i vissa fall allmän sjukkassa att utge sjukhjälp
och utöva

Prop. 1983/84:66 15

sjukkontroll för annan kassas räkning. Någon liknande
bestämmelse finns inte i AFL. Försäkringskassorna följer dock i praktiken de
tillämpningsföreskrifter som har utfärdals av riksförsäkringsverket den 21
december 1954 i anslutning till den äldre lagstiftningen. Vissa beslut fallas
med stöd härav alltjämt av annan kassa än inskrivningskassan.

Inskrivningskassan beslutar alltid i ärenden som inle
direkt avser ersättning, såsom fastställande av sjukpenninggrundande inkomst,
beviljande av frivillig försäkring samt i vissa återkravsärenden. Vidare
beslutar inskrivningskassan om pensionsförmåner, barnbidrag och
bidragsförskott. Övriga ersättningsärenden avgörs som regel av den kassa som
tar emot anspråket på ersättning.

Försäkringsöverdomstolen
har i en dom i april 1981 i ell visst fall prövat frågan om behörighet för
annan försäkringskassa än inskrivningskassan att fatta beslut rörande
sjukpenning till en försäkrad. Domstolens avgörande synes innebära alt endast
inskrivningskassan har ansetts behörig att fatta beslut som går den försäkrade
emot.

Riksförsäkringsverket
har, bl, a, med anledning av nämnda dom, gjort en utredning och med skrivelse
den 28 april 1983 till socialdepartementet överlämnat utredningsrapporten
Beslutsrätt vid annan försäkringskassa än inskrivningskassan. Verket har också
bifogat en sammanställning av de remissyttranden över rapporten som verket
inhämtat från försäkringskassorna.

I skrivelsen föreslår riksförsäkringsverket
författningsändringar som innebär att annan försäkringskassa än
inskrivningskassan skall kunna fatta beslul i vissa ärenden. Verkets förslag
grundar sig pä nämnda rapport jämte vad som anförts av försäkringskassorna.
Förslagen omfattar sjukvårdsersältning, sjukpenning och andra dagersättningar
samt arbeisskadeersättning lill sjömän. På dessa områden finner verket att det
skulle skapa svårigheter att alltid kräva beslut av inskrivningskassan.

För egen
del finner jag det lämpligt såväl av ralionalitetsskäl som ur servicesynpunkt
att beslut i vissa fall kan fattas av annan försäkringskassa än
inskrivningskassan, t. ex. av kassan på den ort där den försäkrade varaktigt
vistas eller är bosatt men ännu inte blivit mantalskriven eller där viss vård
har meddelats. En sådan ordning tillämpas i vissa avseenden enligt nuvarande
praxis. Denna har dock inte slöd i någon författning. Ett sådant stöd bör nu
skapas.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de olika
punkterna i riksförsäkringsverkets förslag.

4.2 Sjukvårdsersättning

Riksförsäkringsverket föreslår atl frågor om ersättning
för läkarvård. tandvård och sjukvårdande behandling skall prövas av den försäkringskassa
inom vars verksamhetsområde vården har meddelats. Sådan ersättning utges

Prop.
1983/84:66 16

inte till den försäkrade utan betalas ut till vårdgivaren.
Denne upprättar enligt nuvarande praxis periodvis en samlingsräkning, som sänds
in till och prövas av den försäkringskassa inom vars område vården har
meddelats. På räkningen tas upp all vård oavsett i vilka kassor vårdlagarna är
inskrivna. Riksförsäkringsverkets förslag innebär att den handläggningsordning
som nu tillämpas ges slöd i lag. Verket föreslår härutöver att förhandsprövning
av tandvårdsersättning skall göras av den kassa inom vars verksamhetsområde
vården ges och att denna kassa således också skall göra den slutliga
prövningen.

Sistnämnda förslag har även :framförts av 1978 års
tandvårdsutredning i betänkandet (SOU 1982:50) Reviderad tandvårdstaxa.

Jag biträder riksförsäkringsverkets förslag som
överensstämmer med vad försäkringskassorna har anfört.

I fråga om ersättning för sjukhusvård debiterar
vårdgivaren f. n, patientens inskrivningskassa. I utredningsrapporten föreslås
samma beslutsregel som föreslagits för den öppna vården. Från
försäkringskassehåll har invändningar gjorts mot detta förslag. Man har bl. a.
pekat på att det ofta finns samband mellan ärenden om ersättning för
sjukhusvård och sjukpenning.

Beträffande
resekostnadsersättning föreslås i rapporten all bestämmelserna skall vara
oförändrade, dvs, att sådana ärenden skall handläggas av inskrivningskassan.
Även på denna punkt har försäkringskassorna invändningar. De framhåller att
det skulle innebära en försämring i förhållande till nuvarande tillämpning,
enligt vilken den försäkrade kan vända sig till valfri försäkringskassa. Vidare
framhålls alt kassan på vistelseorten i regel har bällre kännedom om lämpliga
kommunikationer. Kassorna föreslår olika lösningar, t. ex. alt ersättningen
skall beslutas av den kassa där vården meddelats eller att inskrivningskassan
skall kunna ge ett uppdrag åt annan kassa.

Med hänsyn
bl. a. lill vad som anförts från försäkringskassehåll föreslår
riksförsäkringsverket, såvitt avser annan sjukvårdsersättning än för läkarvård,
tandvård och sjukvårdande behandling, att lagbestämmelserna skall ändras så att
inskrivningskassan får möjlighel att ge en annan kassa i uppdrag att fatta
beslut i ersättningsfrågor. Denna möjlighet bör enligt verket i första hand
användas om kassan enligt vad nedan anförs uppdrar åt en annan kassa att betala
ut sjukpenning till en försäkrad.

Även jag finner det lämpligt atl införa en
uppdragsmöjlighet på det sätt riksförsäkringsverket föreslagit. Härvid bör
gälla atl uppdraget skall lämnas skriftligen och ange vad den mottagande kassan
skall beslula om. Den kassa som lämnar uppdraget skall däremot inte kunna lämna
några direktiv om hur den mottagande kassan skall besluta. Omprövning av ett
beslut görs givelvis av den kassa som fattat beslutet. Besvär över det beslut
som fattats efter omprövningen anförs också hos försäkringsrätten för det
område till vilket den mottagande kassan hör.

Förslagen innebär ändring i 2 kap. 10 § AFL.

Prop. 1983/84:66 17

4.3 Dagersättning

Även i fråga om beslut om sjukpenning, föräldrapenning och
andra slag av dagersättning föreslår riksförsäkringsverket att
inskrivningskassan skall kunna lämna uppdrag till en annan kassa. Det gäller
även dagersättningar som försäkringskassorna betalar ul till studerande, värnplikliga
och civilförsvarspliktiga. Som framgått inledningsvis tillämpas redan nu den
ordningen att en annan kassa än inskrivningskassan i vissa fall fattar beslut
om utbetalning av sådan ersättning. Ett uppdrag bör enligt verket inle kunna
avse fastställande av sjukpenninggrundande inkomst. Verket framhåller, i
enlighet med vad som anförts frän försäkringskassehåll, att ett uppdrag däremot
bör innebära att den mottagande kassan även övertar sjukkonlroll,
rehabiliteringsfrågor m, m.

Jag biträder riksförsäkringsverkets förslag, som förutom
en bällre service innebär fördelar i rehabiliteringsärenden, där det är
angelägel att utredningen kan ske nära den försäkrade.

En förutsättning för att ett uppdrag skall lämnas bör
normalt vara att den enskildes vistelse på annan ort är någorlunda
stadigvarande. Del bör vara naturligt alt ge elt uppdrag vid ändrad
kyrkobokföring. Normall bör ett uppdrag inle återkallas så länge de
förhållanden som ligger lill grund för uppdraget består.

Innebörden av att ett uppdrag lämnas bör vara att den
kassa som får uppdraget, i stället för den uppdragslämnande kassan, skall
handlägga alla frågor som rör ärendet, såsom sjukkontroll, prövning av rehabilileringsbe-hov
och indragning av ersättning.

Beträffande omprövning och besvär över beslut som grundar
sig på uppdrag gäller vad som sagts i föregående avsnitt.

Förslagen innebär ändringar i 3 kap. 13 § och 4 kap. 20 § AFL,
8 kap. 3 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och 7 § lagen (1956:293)
om ersättning till smittbärare. Liknande ändringar aktualiseras i 5 kap. 15 §,
6 kap. 14 § samt 7 kap. 14 och 18 §§ studiestödsförordningen (1973:418), 39 § värnpliktsförmänsförordningen
(1976:1008) och 16 § förordningen (1976: 1011) om förmåner till
civilförsvarspliktiga.

Jag har samrått med cheferna för försvars- och
utbildningsdepartementen, som avser att återkomma till regeringen i fråga om
ändringar i förordningarna.

Det ankommer på riksförsäkringsverket att överväga behovet
av verkslällighetsföreskrifter till följd av de nya bestämmelserna.

4.4 Arbetsskadeersättning till sjömän

Riksförsäkringsverket föreslår även en ändring av de
lagbestämmelser

som avser handläggningen av ärenden om
arbetsskadeersättning lill sjömän.

Enligl 8 kap. 2 och 3 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF)

Prop.
1983/84:66 18

anmäls arbetsskador och handläggs arbetsskadeärenden i
princip hos den försäkringskassa där den skadade är inskriven. Om det inte går
att avgöra till vilken försäkringskassa ärendet hör skall anmälan och
handläggning när det gäller sjömän ske hos Göteborgs allmänna försäkringskassa,
som har en sårskild sjöfartsseklion. Under den s. k. redarskyddade tidsperioden
- dvs. den tid då sjömannen är berättigad till sjuklön m. m. enligt
sjömanslagen (1973:282) - får redaren uppbära den ersättning i form av sjukvårdsersältning
och sjukpenning som tillkommer sjömännen. Enligt förordningen (1982:842) om
vissa sjukförsäkringsersättningar för sjömän utbetalas sådan ersättning av
Göteborgskassan oavsett i vilken kassa den försäkrade är inskriven.

Enligt den särskilda handläggningspraxis som har utbildats
sänds alla anmälningar om arbetsskada direkt från redarna till Göteborgskassan
som utreder ärendena. Härefter sänds handlingarna till den försäkrades inskrivningskassa
som fattar beslut i ersättningsfrågan,

Socialförsåkringsutskottet
behandlade i betänkandet 1981/82:2 om arbetsskadeförsäkringen en motion om atl
beslut i samtliga arbelsskadeärenden rörande sjömän skulle fattas av
Göteborgskassan, Utskottet fann att en sådan ordning skulle innebära vissa
problem, bl. a. i det fall ett ärende omfattade frågor om såväl livränta från
arbetsskadeförsäkringen som pensionsförmåner från den allmänna försäkringen.
Utskottet hemställde därför alt riksdagen skulle ge regeringen till känna att
frågan om handläggningen av arbetsskadeärenden för sjömän borde utredas.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1981/82:22).

Riksförsäkringsverket
föreslår att anmälan om arbetsskada som drabbat sjömän alltid skall kunna
lämnas till Göteborgskassan. Någon annan ändring än nämnda ordning för anmälan
samt den uppdragsmöjlighet som verket föreslagit generellt beträffande
ersättningar föreslås inte. Verket framhåller att uppdrag till Göteborgskassan
normall bör lämnas för den redarskyddade tidsperioden.

Riksförsäkringsverkets förslag stämmer överens med
försäkringskassornas yttranden över utredningsrapporten.

Jag biträder riksförsäkringsverkets förslag, som innebär
ändring i 8 kap. 2 § LAF.

5 Hemställan

Jag hemställer atl regeringen

dels föreslår riksdagen

att anta inom socialdepartementet upprättade förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Prop. 1983/84:66 19

3.
lag om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4.
lag om ändring i lagen
(1956:293) om ersättning till smittbärare,

dels
bereder riksdagen tillfälle att la del av vad jag anfört i det föregående om

5.
vissa privatpraktiserande
läkares anslutning till sjukförsäkringen,

6.
slalsbidragsgrundande
bostadskostnader vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg till makar.

6
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

minab/gotab
Stocktiolm 1983 77119