Prop. 1983/84:68

Regeringens proposition

1983/84:68

om vissa avdrag för
kostnader för intäkternas förvärvande, m. m.;

beslutad
den 4 november 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen läggs förslag fram om en ändring av bestämmelserna om avdrag för
ökade levnadskostnader. Ändringen rör vissa skattskyldiga som är anställda vid
företag inom byggnads- och anläggningsbranschen. Enligt nu rådande ordning
medges normalt inte avdrag för ökade levnadskostnader med belopp motsvarande
uppburet traktamente under längre tid än två är vid arbete pä samma
anläggningsarbetsplats utanför den vanliga verksamhetsorten. I propositionen
föresläs att de även efter tväärsperio-den skall medges avdrag för ökade
levnadskostnader enligt likartade principer. Bestämmelsen föreslås gälla under
etl övergångsskede och tillämpas endast vid 1984 och 1985 års taxeringar.

En annan fräga som tas upp
i propositionen gäller avdraget för kostnader för resor med bil mellan bostad
och arbetsplats när bil används i tjänsten. Det föreslås ett förtydligande av
de krav som gäller för att sådant avdrag skall medges. Förslaget innebär även
en viss uppmjukning av vad som följer enligt nu gällande regler. De nya
reglerna föresläs i huvudsak bli tillämpliga första gängen vid 1984 års
taxering. Samtidigt föreslås viss ändring av beräkningsgrunderna för avdraget
för bilkostnader vid resor mellan bostad och arbetsplats. Denna ändring
föreslås tillämpas fr.o.m. 1985 års laxering.

Vidare
föreslås en teknisk ändring i fråga om avdrag för skyddsutrustning och
skyddskläder fr. o. m. 1984 års taxering.

Slutligen
föresläs en bestämmelse om att vattenföroreningsavgift enligl lagen (1980:424)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg skall anses utgöra en icke
avdragsgill kostnad. 1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 68

Prop.
1983/84:68

Prop. 1983/84:68 2

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20§ samt punkterna 3. 4 och 5 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt),
som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Atl koncernbidrag,
som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i
bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 S 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skaltskyldig
ulgelt som gäva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vill växande bär och
svampar lill den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 S;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skatlskyldige själv eller andre maken eller
av den skatlskyldiges barn som ej fyllt 16 är;

ränta pä den skatlskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgifl:

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a S utlänningslagen (1980:376);

avgift enligl 26 S arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 S tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare år betalningsskyldig
enligt 75 S uppbördslagen (1953: 272) eller för vilkel betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligl lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighel beträffande vissa uppdragsersåttningar;

avgift enligl lagen (1976: 206) om felparkeringsavgifi;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268):

vattenföroreningsavglfl enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

ränta pä lånat kapital lill den del räntan läcks av sådant
statligt bidrag som avses i punkt 7 av tinvisningarna till 24 §;

kapitalförhrsl m. m. i vidare mån än som får ske enligl 36S.

(Se vidare
anvisningarna.)

' .Son;isrc lydcKc I9S2: 1208.

Prop.
1983/84:68

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Anvisningar

fill 33 §
3.' Har skaltskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt alt åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan
jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått
vidkännas på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, säsom
för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest i tjänst, som avses i
punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 32 §, anvisats särskild ersättning
för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum. Hava jämlikt 25 § första stycket
3) taxeringslagen traktamentser-sättningar och andra ersättningar icke
upptagits såsom intäkt, må ej heller de emot ersättningarna svarande
kostnaderna avdragas.

1 första
stycket avsedd ökning i levnadskostnaden skall, där den skattskyldige icke
visar större ökning, anses hava uppgått till ett belopp motsvarande den
ersättning som av arbetsgivaren utgivits för kostnadens täckande (traktamente),
dock högst till belopp som i enlighet med vad nedan i detta stycke sägs motsvarar
största normala ökning i levnadskostnaden. Riksskatteverket fastställer för
varje kalenderår ett belopp (normalbelopp) motsvarande största normala
ökning i levnadskostnaden för ett dygn. Har resan varit förenad med
övernattning skall den anses hava varat det antal dygn som motsvarar antalet
övernattningar. Har resan ägt rum utan samband med övernattning skall såsom
största normala ökning i levnadskostnaden räknas: fyra tiondels normalbelopp,
när förrättningen varat mer än tio timmar i följd, samt två tiondels
normalbelopp, när förrättningen eljest varat mer än fyra timmar i följd. Omfaltar
vistelse pä en och samma ort längre tid än 15 dygn i följd, skall frän och med
det sextonde dygnet säsom största normala ökning i levnadskostnaden räknas sex
tiondelar av normalbeloppet. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen i en
och samma tjänst varit större än avdrag som

1
första stycket avsedd ökning i levnadskostnaden skall, där den skattskyldige
icke visar större ökning, anses hava uppgått till ett belopp motsvarande den
ersättning som av arbetsgivaren utgivits för kostnadens täckande (traktamente),
dock högst till belopp som i enlighet med vad nedan i detta stycke sägs
motsvarar största normala ökning i levnadskostnaden. Riksskatteverket fastställer
för varje kalenderår ett belopp (normalbelopp) motsvarande största normala
ökning i levnadskostnaden för ett dygn. Har resan varil förenad med
övernattning skall den anses hava varat det antal dygn som motsvarar antalet
övernattningar. Har resan ägt rum ulan samband med övernattning skall såsom
största normala ökning i levnadskostnaden räknas: fyra tiondels normalbelopp,
när förrättningen varat mer än tio timmar i följd, samt tvä tiondels
normalbelopp, når förrättningen eljest varat mer än fyra timmar i följd.
Omfattar vistelse på en och samma ort längre tid än 15 dygn i följd, skall frän
och med det sextonde dygnet säsom största normala ökning i levnadskostnaden
räknas sex tiondelar av normalbeloppet. Vid 1984 och 1985 års laxeringar skall
för skaltskyldig som under anställning vid företag Inom

- Senaste lydelse 1970:915.

Prop.
1983/84:68

Nuvarande lydelse

beräknats i enlighet med vad nu sagts, skall ulredningen
avse hans samtliga förrättningar i nämnda tjänst under beskattningsåret: dock
att i fråga om avdrag för ökning i levnadskostnaden från och med del sextonde
dygnet i följd pä en och samma ort eller under förrättning ä utrikes ort
levnadskostnadsökningen må beräknas för varje förrättning för sig.

Föreslagen lydelse

byggnads- och anläggningsbranschen fortlöpande haft sin
arbetsplats förlagd till en och samma ort utan för den vanliga verksamhelsor-ten
under längre lid än två år för tid därefter såsom största normala ökning i
levnadskostnaden anses etl belopp motsvarande den del av normalbeloppet som
avser kost vid förrättning som pågått längre tid än 15 dygn ökat med faktisk koslnad
för logi på arbetsorten. Vill skattskyldig visa atl kostnadsökningen i en och
samma tjänst varil siörre än avdrag som beräknats i enlighel med vad nu sagts,
skall ut-r-edningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda tjänst under beskallningsärel:
dock alt i fräga om avdrag för ökning i levnadskostnaden från och med det
sextonde dygnet i följd pä en och samma ort eller under förrättning å utrikes
ort levnadskostnadsökningen mä beräknas för varje förr"ättning för sig.

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet
enbart på den grund, att den skattskyldige har sill arbele på annan ort än den,
där han har sin bostad. Har den skatlskyldige bosatt sig på annan ort än den,
där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbele, som skall ulföras
på annan ort än den, där han är bosatt, är avdr-ag i regel icke medgivet.
Avdrag medgives dock för det fall. att anställningen avser endast en kortare
tid eller skall bedrivas ä flera olika platser eller det av annan anledning
icke skäligen kan ifrågasättas, atl den skallskyldige skall avflytta till den
ort, där arbetet skall utföras.

Oavsett vad i nästföregående stycke sågs äger
skallskyldig, som pä grund av sitt arbele bosatt sig pä annan ort än den där
hans familj är bosalt, därest det med avseende på makes förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig omständighet
icke skäligen kan ifrågasättas, att familjen skall avflytta till den skatlskyldiges
bostadsort, åtnjuta avdrag för den ökning i levnadskostnaden som föranledes av
den skilda bosättningen. Om båda makarna äro berättigade lill sådant avdrag,
skall, där makarna ej överenskommit om annan fördelning, del sammanlagda
avdraget tillkomma dem med hälften var. Vad här sagts skall, såvitt avser
makar, icke äga tillämpning i fall som 15252 mom. sägs.

4.' Även
för del fall, atl skaltskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad lill
avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad
för resor till och från arbetsplatsen, dår denna varit

" .Scn:isrL' Ivdelse 1981:.41.

Prop.
1983/84:68

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

belägen
på sådant avstånd från hans bostad, atl han behövt anlila och även anlitat särskill
fortskaffningsmedel.

Om
avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till minst
fem kilometer och det klart franigär att användandet av egen bil för resa till
och frän arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst pä minst tvä timmar i
jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för
resa med egen bil. Avdragel skall bestämmas enligt schablon pä grundval av
genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn lill både de kostnader,
som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader), och övriga
kostnader för bilen (års-bundna kostnader). De års bundna kostnaderna skall
fördelas mellan körning. som avser resor tdl och från arbetsplatsen, och annan körning
på grundval av en beräkning av genomsnittliga årliga körsträckor för de båda
slagen av körning. Den andel av de årsbundna kostnaderna som belöper på resor
till och från arbetsplatsen skall för mil räknat motsvara det belopp, som
behövs för att den skattsk-yldl-ge skall erhålla fullt avdrag för nämnda andel
av kostnaderna, när den sammanlagda årliga körsträckan för resor till och från
ar-hetsplatsen molsvarar den schablonmässigt beräknade genomsnittliga
körsträckan för sådana resor. För körsträcka därutöver skall avdraget avse
endast de milbundna kostnaderna. Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag
i dessa fall.

För skattskyldig som regelmässigt använder bil 1 tjänsten
eller som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad alt använda
bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Delsamma

Om avståndet mellan den skallskyldiges bostad och
arbetsplats irppgår till minsl fem kilometer och det klart framgår att
användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt
medför en tidsvinst pä minst tvä limmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel
medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också
om den skatlskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för. år
räknat för de dagar som bilen används 1 tfänsten. Om bilen används 1 tjänsten
under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen
används för resor mellan bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas
dock endast om den uppgår till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall
bestämmas enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre
bil och med hänsyn till de kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka
(milbundna kostnader). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i
dessa fall.

För skaltskyldig som pä grund av ålder, sjukdom eller
handikapp är nödsakad atl använda bil tillämpas inle bestämmelserna i andra
stycket. Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen atl använda

Prop.
1983/84:68

Föreslagen
lydelse

större bil på grund av skrymmande last.

Nuvarande lydelse

gäller skattskyldig som är tvungen att använda större bil
på grund av skrymmande last.

Avdrag för
kostnader för resor till och från arbetsplatsen medges bara för den del av
kostnaderna som överstiger 1 000 kronor under beskattningsåret.

5." Vid 1979-1983 års taxeringar gäller följande.

Avdrag medgives skattskyldig för kostnader för
skyddsutrustning och skyddskläder som har varit nödvändiga för arbetets
fullgörande. Med skyddsutrustning avses bland annat hjälm, skyddsglasögon,
hörselskydd och skodon med stål-hätta. Med skyddskläder avses sådana kläder,
som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller
mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena.

Skattskyldig
som på grund av sitt arbete har haft icke oväsentliga kostnader utöver del
normala för andra arbetskläder än sådana som avses 1 andra stycket är i
anledning härav berättigad lill avdrag med 300 kronor för år räknat. Avdrag medgives
endast om de ökade kostnaderna beror på att arbetskläderna på grund av
arbetets beskaffenhet utsattes för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller
annars förbrukas osedvanligt snabbt.

Riksskatteverket fastställer årligen förteckning över
yrkesgrupper som kan anses ha kostnader enligl iredfe stycket.

5. Avdrag medgives
skattskyldig för kostnader för skyddsutrustning och skyddsklåder som har varit
nödvändiga för arbetets fullgörande. Med skyddsutrustning avses bland annat
hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stäl-hätta. Med skyddskläder
avses sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen,
mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla som i huviid-sak har andra
orsaker än klimatförhållandena.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas
såvitt gäller 20 S och bestämmelsen om beräkning av kostnader för resa med egen
bil i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 33 § första gången vid 1985
års taxering och i övrigt första gången vid 1984 års taxering. De nya
bestämmelserna i sistnämnda lagrum om beräkning av kostnader för resa med egen
bil tillämpas dock inte i den mån del förhållandet att årsbundna kostnader inte
längre beaktas leder till att milkostnader beräknas med lägre belopp än vid
1984 års taxering. 1 fråga om resor som har företagils före ikraftträdandet
tillämpas inte den nya bestämmelsen i punkt 4 andra stycket fjärde meningen om
bilen har använts i tjänsten minst 160 dagar för år räknat.

Senaste lydelse 1981:999.

Prop. 1983/84:68

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Feldt, Leijon, Peterson. Bodström, Holmberg

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om vissa avdrag för kostnader för intäkternas
förvärvande, m. m.

I Inledning

Möjlighet för skattskyldig att erhålla avdrag för ökade
levnadskostnader enligl den schablonregel som får tillämpas vid tjänsteresa
bortfaller i regel efter tvä års arbete på samma ort utanför den vanliga
verksamhetsorten. Från organisationer, som företräder anställda inom byggnads-
och anläggningsbranschen, har inkommit framställningar om att denna
tidsmässiga begränsning för tillämpning av schablonregeln slopas för deras del.
Jag avser atl i det följande behandla denna fräga.

Med anledning av de tillämpningssvårigheter som uppkommit
beträffande bestämmelsen om avdrag för kostnader för bil vid resor mellan
bostad och arbetsplats när bilen används i tjänsten ämnar jag ta upp även denna
fråga. Jag behandlar i det sammanhanget även frågan om grunderna för beräkning
av de avdragsgilla bilkostnaderna vid resor mellan bostad och arbetsplats.

Jag föreslär vidare ett förtydligande av bestämmelserna om
avdrag för skyddsutrustning och skyddskläder.

Slutligen tar jag upp frågan om hur den nya ekonomiska
sanktion, benämnd vattenföroreningsavgift, som infördes är 1983, bör behandlas
i skattehänseende.

2 Avdrag för ökade levnadskostnader för anställda inom byggnads-och
anläggningsbranschen

En allmän förutsättning för rätt till avdrag för ökning av
levnadskostnaderna är, atl den skattskyldige skall ha företagit resa i
tjänsten utom den

Prop.
1983/84:68 8

vanliga verksamhetsorten. Bestämmelsen finns i punkt 3
första stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1982:370), KL.
Med vanlig verksamhetsort avses i princip den anställdes tjänsteställe.

Vissa arbetstagare saknar dock tjänsteställe. Detta gäller
bl. a. anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen. För dem anses
bostadsorten normalt utgöra den vanliga verksamhetsorten. De får alltså rätt lill
avdrag vid tjänsteresor som företas utanför bostadsorten. Avdraget får beräknas
enligt en schablonregel (punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL),
som innebär att avdrag kan medges med belopp motsvarande uppburet traktamente,
dock högst det normalbelopp som riksskatteverket (RSV) fastställer varje år. I
den praktiska tillämpningen av denna avdragsregel har en tidsmässig
begränsning av regeln kommil att gälla. I anvisningar som utfärdats av RSV
sägs sålunda, att avdrag såsom för tjänsteresa i regel inte bör medges om den
anställde fortlöpande haft sin arbetsplats pä en och samma ort under längre tid
än tvä år, den s. k. tvåärsregeln. Arbetsplatsen anses då ha blivit den
anställdes vanliga verksamhetsort.

För tid efter tvåårsperiodens utgång bedöms rätten till
avdrag för merutgifter enligt andra regler. Dessa innebär undanlag frän
principen att avdrag inte medges för levnadskostnader på den vanliga
verksamhetsorten eller för att skattskyldig tagit anställning utanför sin
bostadsort. Undantagen gäller för relativt kortvariga anställningar utanför
bostadsorten och fall av s. k. dubbel bosättning för makar (punkt 3 tredje och
fjärde styckena av anvisningarna till 33 § KL). Vid beräkning av avdraget utgår
man i princip från de verkliga merkostnaderna. Såvitt gäller andra kostnader än
för bostad förekommer dock i den praktiska tillämpningen en viss schablonisering.

Organisationer, som representerar anställda inom byggnads-
och anläggningsbranschen, har gjort framställningar om att schablonregeln vid
tjänsteresa skall få tillämpas åven efter tvåärsperiodens utgång för anställda
inom de nämnda branscherna. Som skäl härför har åberopats att kostnadssituationen
för de byggnads- och anläggningsanställda inte förändras tvärt efter en viss
lidpunkt utan fastmer är tämligen konstant under hela den tid som
anläggningsarbetet pågår. Vidare har man pekat pä bl.a. de problem med
bevisning som uppkommer för de skattskyldiga vid övergängen frän en schabloniserad
metod för beskattning lill etl system som innebår att varje avdragspost måste särredovisas
och verifieras. Som typiska anläggningsarbetsplatser har nämnts bl.a.
kraftverksbyggen. Arbetet med att uppföra sädana anläggningar har sagts i
allmänhet pågå mellan tvä och fem år. Det har uppgetts att del inte finns någon
reell möjlighet till fast bosättning pä arbetsorten för vare sig den
skattskyldige eller hans familj. Som exempel på kostnader som uppkommer på
arbetsorten har nämnts avgift för uppställningsplats för husvagn, samt hyra eller
avskrivningskostnad för denna, kostfördyring och diverse småutgifter.

Traktamentsbeskattningssakkunniga (B 1978:02) - numera förmänsbe-

Prop.
1983/84:68 9

skattningskommittén -- har i sitt betänkande (SOU 1983:3)
Skatteregler om traktamenten m. rri. lämnat förslag i fråga om avdrag för ökade
levnadskostnader som innebär skärpning av tillämpningen av beslämmelserna om
schablonavdrag. Beredningen i regeringskansliet av traklamenlsbeskalt-ningssakkunnigas
förslag är ännu inle slutförd.

Enligt min mening talar mycket för att reglerna om avdrag
för ökade levnadskostnader för framtiden bör bygga på en mer restriktiv
bedömning. I avvaktan på ett närmare ställningstagande finner jag det med hänsyn
till de speciella förhållanden som gäller för den ovan beskrivna kategorien av
anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen påkallat atl i någon mån
mildra de effekter som en strikt tillämpning av gällande regler skulle innebära
för deras del. De bör därför även efter tvåärsperiodens utgång under ett
övergångsskede medges avdrag med dels belopp motsvarande faktiska utgifter för
logi på arbetsorten, dels ock visst belopp för övriga kostnader. Sistnämnda
belopp bör motsvara vad som enligt föreskrifter från RSV medges för ökade
utgifter för kost vid förrättning som pågått längre tid än 15 dygn (s. k. längtidsförrätining).
Bestämmelserna bör tas in i punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 §
KL. De bör träda i kraft den 1 januari 1984. Tillämpnitigen av dem bör
begränsas till att gälla endast i fråga om 1984 och 1985 års taxeringar.

3 Avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och
arbetsplats

3.1 Avdrag på grund av användning av bil i tjänsten

1 skattelagstiftningen finns sedan länge en allmän
bestämmelse om att skattskyldig kan medges avdrag för skäliga kostnader för
resor mellan bostad och arbetsplats (punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL).
Avdrag medges dock efter en lagändringar 1981 (prop. 1980/81: 118 bil. 2, SkU
44, rskr 285, SFS 1981:341) bara för den del av kostnaderna som överstiger 1000
kr. under beskattningsåret. Denna begränsning gäller för alla skattskyldiga.

Det finns även andra inskränkningar i avdragsrätten. Detta
gäller bl.a. när avdraget avser kostnader för resor med egen bil. För att
avdrag skall medges för sådana kostnader krävs atl del skall vara ett visst
minsta avstånd mellan bostaden och arbetsplatsen och alt man skall göra en viss
tidsvinst vid resor med bil jämfört med om resorna företas med allmänna
kommunikationsmedel. Dessa inskränkningar gäller dock inte för l.ex.
skattskyldiga som pä grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakade att
använda bil för sina resor. De gäller heller inte för skattskyldig som
regelmässigt använder bil i tjänsten. Avdrag medges således i dessa fall
oavsett avstånd och tidsvinst.

Det har under lång tid ankommit på RSV att utfärda
föreskrifter och

Prop.
1983/84:68 10

anvisningar angående avdragsberäkningen. När bestämmelserna
ändrades är 1981 skrevs de krav som gäller för att avdrag för bilresor skall
medges in i lagtexten i siörre utsträckning än som tidigare varit fallet. Delta
gällde förutom kraven på tidsvinst och avstånd för att avdrag för bilkostnader
skall komma i fråga även del ovan nämnda fallet atl bilen regelmässigt används
i tjänsten. Bestämmelsen om avdragsrätt i den sistnämnda situationen logs in i
tredje stycket av punkt 4 av anvisningarna till 33 S KL. Tillämpningen av den
blev aktuell första gängen vid 1983 års taxering.

Trots att begreppel regelmässigt funnits i
rättstillämpningen redan innan del skrevs in i lagen har osäkerhet uppkommit om
hur begreppet skall tolkas. Enligt en rekommendation frän en arbetsgrupp med
företrädare för RSV och länsstyrelserna lill de olika länens skattechefer inför
1983 års taxering skulle med regelmässig användning i tjänsten förstås att
bilen används minsl 160 dagar i tjänsten av årets genomsnittligen 220-230
arbetsdagar. Denna rekommendation har ifrågasatts. Den har inte heller
tillämpats fullt ut vid taxeringen utan bedömningen har skiftat i olika delar
av landel. I sammanhanget har bl. a. åberopats ett avgörande av regeringsrätten
(regeringsrättens årsbok RÅ 1980 1:72) enligt vilkel 79 dagars användning av
bil i tjänsten under totalt 219 arbetsdagar per är inle ansetts vara
regelmässig.

Med hånsyn
till den olikartade tillämpningen av lagstiftningen finner jag del påkallat med
elt förtydligande av bestämmelsen. Enligl min mening bör detta lämpligen ske
genom att det i lagtexten preciseras hur många dagar som en bil bör användas i
tjänsten för att man pä den grunden skall kunna godkänna avdrag för kostnader
för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Med en sådan utformning av
bestämmelsen kan begreppet regelmässigt utgå. Jag föreslär således, all skaltskyldig
som använder bil i tjänsten under minst 60 dagar per är och därvid kör minst
300 mil i tjänsten skall fä avdrag för kostnader för resor med bil mellan
bostad och arbetsplats under de dagar som bilen används i tjänsten. Används
bilen i slor omfattning, under minst 160 dagar per år, bör av förenklingsskäl
avdrag medges under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostaden
och arbetsplatsen. Även i detta fall bör dock en förutsättning för avdrag vara
att körsträckan uppgår till 300 mil. En sådan reglering får enligt min mening
i de flesta fall anses innebära en sådan uppmjukning av nuvarande regler att
bestämmelsen kan tillämpas första gången redan i fråga om 1983 års inkomster
(1984 års taxering). Den nya 300-milsgränsen bör dock inte tillämpas förrän vid
1985 års taxering när bil används minst 160 dagar i tjänsten.

Det bör tilläggas, att man vid beräkning av det antal
dagar som skattskyldig använt bil i tjänsten skall ta hänsyn till om det varit
praktiskt möjligt att använda bilen hela eller endast del av året. Som exempel
pä omständigheter som kan föranleda att man godtar även färre anlal dagar än
de ovan angivna kan nämnas att den skattskyldige pä grund av sjukdom, militär-

Prop.
1983/84:68 11

tjänstgöring, utlandsvistelse eller liknande varil
förhindrad att arbeta hela året eller att anställning varat endast del av året.

3.2 Bilavdragets storlek

Jag vill även la upp en fråga som gäller beräkningen av de
avdragsgilla kostnaderna vid resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Enligl
nu gällande bestämmelser (punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 33 S KL)
tas hänsyn till både kostnader som är direki beroende av körd vägsträcka -
milbundna eller rörliga kostnader - och övriga kostnader -årsbundna eller fasta
kostnader. Avdrag för fasta kostnader hänförs därvid till en begränsad körsträcka.
Fasta kostnader är bl. a. kostnader för inköp av bil. för skatt och försäkring
samt för garage. Bland de rörliga kostnaderna återfinns bl.a. kostnader för
bensin och för reparation och underhäll.

RSV utfärdar föreskrifter för den närmare beräkningen av
avdraget. Enligt dessa medges avdrag för såväl fasta som röriiga kostnader för
varje körd mil t.o.m. 1 000 mil och för körsträckor därutöver endasl för
rörliga kostnader. Enligt RSV:s beräkningar inför 1984 års taxering uppskattas
de fasta kostnaderna per mil till 4:05 kr. och de rörliga kostnaderna lill 6:18
kr. Avdraget har därför fastställts till 10:20 kr. per mil för de första I 000
milen och 6:20 kr. per mil för resor därutöver.

Frågan om en begränsning av bilavdragets storlek har
diskuterats i flera olika sammanhang under de senaste åren såväl i
utredningssammanhang som vid skilda tillfällen i riksdagen. Diskussionen har
främst rört den del av avdraget som utgörs av fasta kostnader. Det har
ifrågasatts om inte dessa kostnader nästan uteslutande borde anses uigöra
privata levnadskostnader. Det har nämligen hållits för troligt att de flesla
skattskyldiga med avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad och
arbetsplats skulle innehaft bil även om de inte använt den för resor till och
frän arbetsplatsen.

Också jag är av den uppfattningen att enskilda personer
normalt torde anskaffa bil för i huvudsak privat bruk. Det år vid sådant
förhällande föga rimligt att utgifter för bilens fasta kostnader skall beaktas
genom avdrag vid inkomsttaxeringen. Jag finner det därför befogal alt man vid
beräkning av avdraget för bilresor beaktar endast rörliga kostnader. En sådan
förändring med omedelbar verkan skulle dock få alltför kraftig effekt. Begränsningen
bör därför ske successivt. Under en övergångsperiod bör således avdrag i viss
mån även medges för fasta kostnader. Detta kan lämpligen ske genom att avdraget
per mil för körsträckor t. o. m. I 000 mil läses vid högst den nivå som gäller
härför vid 1984 års taxering (10:20 kr./mil) sä länge inte de av RSV beräknade
rörliga kostnaderna per mil överstiger della belopp.

Bestämmelser om de nya beräkningsgrunderna bör tas in i punkl
4 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL och i övergångsbestämmelser lill
det stadgandet. De bör tillämpas första gången i fräga om 1985 års taxering.

Prop.
1983/84:68 12

Det bör avslutningsvis framhållas, all de nämnda beslämmelserna
ultryckligen lar sikle endast på skattskyldiga vilka som grund för avdrag
åberopar all de bor på visst avstånd frän arbetsplatsen och att de gör viss
tidsvinst vid bilresor jämfört med resor med allmänna kommunikationsmedel.
Enligt RSV:s anvisningar bör dock samma principer för beräkning av avdragel
gälla för skaltskyldig som åberopar användning i tjänsten som grund för avdrag.
En viss omredigering av bestämmelsen bör ske så atl detta klart framgår även av
lagtexten. För skattskyldig som använder bilen för resor mellan bostad och
arbetsplats pä grund av ålder, sjukdom eller handikapp gäller liksom hittills atl
avdrag får medges med den del av de faktiska, lolala bilkostnaderna under året,
som belöper på körningar till och frän arbetsplatsen.

4 Avdrag för kostnader för vissa arbetskläder

Ulan uttrycklig lagreglering har sedan länge
skyddsutrustning och skyddskläder som en anställd behöver för sitt arbete i
viss utsträckning likställts med arbetsredskap och fält dras av vid
inkomsttaxeringen. Rätten till avdrag reglerades i lag är 1975 (prop. 1975:86, SkU
28, rskr 193. SFS 1975: 332). Bestämmelsen togs in i en ny punkt 5 av
anvisningarna lill 33 § KL. Som exempel pä vad som ulgör skyddsutrustning nämns
hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skor med stålhäita. Med skyddskläder
menas sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mol frätande ämnen, mekaniska
skador eller mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än
klimatförhållandena. Kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder är fullt
ut avdragsgilla.

Samtidigt infördes elt tidsbegränsat schablonavdrag för
andra arbetskläder. När det infördes var avsikten att det endast skulle gälla
vid 1976— 1978 års taxeringar. Sedermera har det förlängts vid tvä tillfällen (prop.
1978/ 79: .50 bil. 2, SkU 19, rskr 107. SFS 1978: 913 samt prop. 1981/82: 30
bil. 4, SkU 8, rskr 14. SFS 1981:999). Den senaste föriängningen gäller t.o.m.
1983 års laxering.

Som skål för tidsbegränsningen anfördes att kostnader för
den nämnda typen av arbetskläder inte i första hand borde beaktas genom regler
om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen utan att frågan om kompensation för sädana
kostnader i stället borde lösas avtalsvägen.

Därefter har som en förenklingsätgärd genom lagstiftning
år 1982 (prop. 1981/82: 197, SkU 60, rskr 391, SFS 1982:421) införts en
bestämmelse i 33 § 2 mom. KL om schablonavdrag från intäkt av tjänst på 1 000
kr. Denna bestämmelse gäller fr.o.m. 1984 års taxering. Avdraget omfattar alla
kostnader som är avdragsgilla i förvärvskällan tjänst utom kostnader för resor lill
och frän arbeiet samt resekostnader och ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
eller dubbel bosättning. Det hittillsvarande schablonavdraget för arbetskläder
har således uppgått i det nya avdragel. Jag finner

Prop.
1983/84:68 13

med hånsyn härtill och vad ovan anförts inle någon
anledning all ytterligare förlänga giltigheten av _detla avdrag. Delta ligger
också i linje med önskemålet att förenkla beskattningen av löntagare för atl
underlätta den begränsning av deklarationsskyldigheten som skatleförenklingskommit-téns
(B 1982:03) arbete syftar till. Ett visst samband finns också till arbetet inom
förmänsbeskattningskommittén (B 1978:02).

1 fräga om skyddsutrustning och skyddskläder var avsikten inle
all avdragsrällen, som förelåg redan tidigare, åtminstone i viss utsträckning,
skulle tidsbegränsas. Lagbestämmelsen fick emellertid en sådan utformning att
den inte ger klart uttryck för detta. För atl undanröja denna oklarhet bör
lagrummet ändras sä att det klart framgår atl avdragsrätl även i framtiden
föreligger för kostnad för skyddsutrustning och skyddskläder. Avdragsrätten får
betydelse endast i de fall då arbetsgivaren inte - säsom normalt är fallet -
tillhandahåller sådan utrustning.

Vad jag nu anfört föranleder ändring av punkl 5 av
anvisningarna lill 33 § KL. De nya reglerna bör tillämpas fr.o. m. 1984 års
taxering.

5 Övrigt

Genom lagstiftning år 1983 infördes med verkan frän den I
januari 1984 en ny ekonomisk sanktion mot olagliga utsläpp av olja frän fartyg (prop.
1982/83:87, JoU 29, rskr 255, SFS 1983:463). Avgiften benämndes vattenföroreningsavgift.
Bestämmelser om den togs in i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Avgiftens behandling i skattehänseende berördes i prop. 1982/83:87.
Därvid uttalades all avgiften inle borde vara avdragsgill vid
inkomsttaxeringen. Som skäl härför angavs, att avgiften skall utgå dä del
föreligger ekonomiska motiv för del olaga utsläppet men även i sådana fall då
vinning inte har uppstått, l.ex. vid överfyllning av tankar i hamn. Vidare
hänvisades till att avgiften i del särskilda fallet i princip inte skall molsvara
en eventuell ekonomisk fördel av en överträdelse av lagen. Lagreglering kom
dock inle lill slånd i det sammanhangel. Elt tillägg bör nu i enlighet med del
anförda göras i 20 § KL om alt vattenföroreningsavgifl utgör en icke
avdragsgill omkostnad vid beräkning av inkomst frän särskild förvärvskälla. Den
nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första
gången vid 1985 års laxering.

6 Upprättat lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom finansdepartementet
upprättals förslag till lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928: 370).

Del är angeläget att förslaget kan föreläggas riksdagen
ulan dröjsmål. Jag anser därtor att lagrådets yttrande inle bör inhämlas.

Prop.
1983/84:68 14

7 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt
antaga förslagel.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryctteri, Stockholm 1983