Prop. 1983/84:76

Regeringens proposition

1983/84:76

om vissa
livsmedelspolitiska frågor;

beslutad
den 24 november 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag om övergripande mål för en samlad
livsmedelspolitik. Vidare redovisas riktlinjer för överläggningarna om Jordbruksprisregleringen
för tiden efter den 30Juni 1984.

Huvudmålet
för livsmedelspolitiken föreslås vara att trygga vår livsmedelsförsörjning
såväl i fred som under avspärtning och krig. Konsumenternas intresse av
livsmedel av god kvalitet till rimliga priser föreslås bli ett med
Jordbrukarnas inkomstmål likställt delmål.

Det
tillfälliga investeringsstoppet inom animalieproduktionen föreslås bli förlängt
med ett år.

I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 76

Prop.
1983/84:76

Prop.
1983/84:76 2

Förslag
till

Lag
om dels fortsatt giltighet av lagen (1983:147) om förbud under viss tid mot
nybyggnad av djuirstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä, dels ändring i
samma lag

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1983: 147) om förbud under viss tid mot nybyggnad
av djurstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä, vilken gäller till utgången
av Juni månad 1984,

dels
alt lagen skall äga fortsatt giltighet till utgången avjuni månad 1985,

dels
att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§

För atl motverka överskott inom För att motverka överskott inom

jordbrukets
animalieproduktion är Jordbrukets animalieproduktion är nybyggnad av
djurstallar för nöt- nybyggnad av djurslallar för nötkreatur, svin och
fjäderfä förbjuden kreatur, svin och fjäderfä förbjuden intill uigången avjuni
månad 1984. intill utgången avjuni månad 1985.

Denna
lag träder i kraft den Ijuli 1984.

Prop.
1983/84:76 3

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-11-24

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om vissa livsmedelspolitiska frågor

1 Inledning

Nuvarande rikfiinjer för Jordbrukspolitiken fastställdes
av riksdagen år 1977 (prop. 1977/78:19, JoU 10, rskr 103). Utvecklingen av
samhällsekonomin under slutet av 1970-talet och början av 1980-taIet medförde
emellertid att Jordbrukspolitiken inte längre fungerar på det sätt riksdagen
förutsatte när den fattade sitt beslut år 1977. Samtidigt har det blivit alltmer
angeläget atl sätta injordbrukspolitiken i ett samlat livsmedelspoliliskt
sammanhang. Med stöd av regeringens bemyndigande den 9december 1982 tillkallade
jag en kommitté med uppgift att utforma en livsmedelspolitik. Enligt sina
direktiv (Dir 1982: 103) skall kommittén med förtur behandla frågor av
grundläggande betydelse för de överläggningar om priserna på Jordbruksprodukter
som avser tiden efter den 30Juni 1984, när nu löpande prisregleringsperiod går
ut. Kommittén har vidare haft till uppgift att med förtur lämna förslag till
åtgärder som snarast kan åstadkomma bättre balans mellan produktion och
konsumtion av jordbruksprodukter.

Kommittén, 1983 års livsmedelskommitté', har den II oktober 1983 lämnat betänkandet (Ds
Jo 1983: 10) Vissa Jordbrukspolitiska förtursfrågor. Till betänkandet har
fogats en reservation och fyra särskilda yttranden. Kommitténs sammanfattning
av sitt betänkande bör fogas som bilaga 1 till regeringsprolokollet i detta
ärende.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgetts av slyrelsen
för internationell utveckling (SIDA), kommerskollegium (KK), överstyrelsen

' Generaldirektören Ingvar Lindström, ordförande,
riksdagsledamoten Arne Andersson, lantbrukaren Eric Enlund. journalisten
Birgitta Gustafson, riksdagsledamöterna Egon Jacobsson, Einar Larsson, Grethe
Lundblad, Åke Selberg och Aina Weslin.

Prop. 1983/84:76 4

för
ekonomiskt försvar (ÖEF), socialstyrelsen, konjunkturinstitutet, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, lantbruksslyrelsen,
statens jordbruksnämnds konsumentdelegation, statens naturvårdsverk (SNV),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands, Gävleborgs och
Norrbottens län, glesbygdsdelegationen. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
lantarbetareförbundet. Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Sveriges industriförbund (SI) gemensamt med Sveriges
livsmedelsindustriförbund (SLIM), Sveriges grossistförbund. Kooperativa
förbundet (KF), Familjejordbrukarnas riksförbund. Hushållningssällskapens
förbund och Handelns samarbetsorgan i Jordbruksfrågor.

En
sammanslällning över remissyttrandena bör fogas som bilaga 2 till regeringsprotokollet
i detta ärende.

2
Föredraganden

2.1
Allmänna utgångspunkter

Sedan
riksdagen år 1977 fastställde de nu gällande riktlinjerna för jordbrukspolitiken
har de samhällsekonomiska förhållandena i Sverige i hög grad ändrats. Ännu i
början av 1970-talet rådde i vårt land en relativt god ekonomisk tillväxt och
ökande köpkraft. 1 stort sett rådde balans mellan produktion och konsumtion av
jordbruksprodukter. Från slutet av 1970-ta-let försämrades den ekonomiska
situationen. Tillväxten i ekonomin upphörde, vilket i kombination med starka
prisökningar medförde att konsumenternas köpkraft minskade. Samtidigt uppkom
ett stort budgetunderskott och växande underskott i utlandsaffärerna.

För konsumenterna har
utvecklingen inneburit kännbara prishöjningar på livsmedel bl. a. som en följd
av kraftiga kostnadsökningar både inom Jordbruket och efterföljande led.
Prisökningarna och den minskade köpkraften har lett till att konsumtionen av
vissa livsmedel, främst kött och fläsk har minskat. Samtidigt har produktionen
ökat bl.a. genom att Jordbrukarna sökt kompensera en sjunkande lönsamhet med
ökade arbetsinsatser och större besättningar. Jordbruket kan därför inte avsätta
hela sin produktion inom landet utan måste i allt högre grad sälja produkterna utomlands
med ökade exporlkostnader som följd.

Infiationen
och det höga ränteläget har också vållat ekonomiska problem inom Jordbruket.
Inte minst gäller detta för nyetablerade jordbrukare.

Prop. 1983/84:76 5

Den
utveckling somjag nu i korthet har beskrivit gör att den Jordbrukspolitik som
beslöts 1977 inle längre fungerar på det sätt riksdagen förutsatte när
beslutet fattades. Det var bl.a. mot denna bakgrund som regeringen fann det
nödvändigt atl göra en översyn av Jordbrukspolitiken. Samtidigt var det enligl
regeringens mening alltmer angeläget atl sätta in jordbrukspolitiken i elt livsmedelspolifiskt
perspektiv. Av denna anledning tillsattes 1983 års livsmedelskommitté.

I
enlighet med sina direktiv har kommittén med förtur behandlat vissa frågor. Det
gäller målen för livsmedelspolitiken, systemet för kostnadskompensation och inkomstföljsamhet
för jordbruket inom ramen för prisregleringen samt vissa ålgärder för att
åstadkomma bättre balans mellan produkfion och konsumtion av
Jordbruksprodukter. Jag avser nu att ta upp dessa frågor inför de
överläggningar om priserna på Jordbruksprodukter som avser tiden efter den 30juni
1984.

2.2
Målen för livsmedelspolitiken

2.2.1
Nuvarande förhållanden

Enligt
1977 års beslut är utgångspunkten för Jordbrukspolitiken att landets naturliga
resurser för Jordbruksproduktion skall utnyttjas och att familjelantbruket
skall vara den dominerande företagsformen. Ett huvudsyfte med
Jordbrukspolitiken är att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i
alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den
som Jämförbara grupper uppnår (inkomstmålet). Detta skall särskill beaktas vid
prissättningen av Jordbruksprodukterna. Vidare skall jordbrukspolitiken ha till
mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till
livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser.

Den
brukningsvärda åkerjorden skall utnyttjas för jordbruksproduktion, vilket
innebär ett bibehållande av ungefär nuvarande åkerareal. Den freds-lida mjölkprodukfionen
skall med hänsyn till dess stora betydelse för livsmedelsberedskapen
upprätthållas vid en nivå som ungefärligen motsvarar konsumtionsbehovet av
mjölk och mjölkprodukter. För övriga anima-lieprodukter skall eftersträvas i
stort sett balans mellan produktion och avsättningsulrymme inom landet. Det
överskott som uppkommer till följd av målsättningen i fråga om åkerarealen bör
i första hand utgöras av spannmål.

Rationaliseringspolitiken
skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effekfiva familjeföretag. Rationaliseringspolitiken
skall därutöver kunna användas för att uppnå andra från samhällelig synpunkt
angelägna mål, l.ex. tjäna som regionalpolitiskt instrument.

Prop. 1983/84:76 6

2.2.2
Överväganden

Enligt
min mening bör huvudmålet för en samlad livsmedelspolitik och därmed också för
Jordbrukspolitiken vara att trygga vårt lands livsmedelsförsörjning såväl i
fredstid som under avspärtning och krig. Detta bör ske genom en långsiktig och
planerad hushållning med de naturtcsurser som utnyttjas i Jordbruket och under
hänsynstagande till miljön. Som likställda delmål under det nyss angivna
huvudmålet bör gälla att konsumenterna får tillgång till livsmedel av god
kvalitet till rimliga priser och att Jordbrukarna får en med andra Jämförbara
grupper likvärdig standard. Att konsumentmålet och inkomstmålet blir
likställda är enligt min mening en viktig förutsättning för att
Jordbrukspolitiken skall kunna mötas med förtroende av både konsumenter och
Jordbrukare.

Inkomstmålet
bör i första hand avse heltidssysselsalta vid rationellt drivnajordbruksföretag.
Som hittills bör det gälla i alla delar av landet. Det är enligt min mening
angeläget att främja en bättre och mer solidarisk inkomstfördelning mellan
olika kategorier Jordbrukare. Inte minst gäller detta inkomstfördelningen
mellan nyetablerade och äldre Jordbrukare. Samtidigt bör en önskvärd
rationalisering främjas. Familjejordbruket kommer också framöver att vara den
dominerande förelagsformen inom ramen för en geografiskt väl differentierad
jordbruksproduktion. Jag vill här understryka den roll som jordbruket spelar
för sysselsättningen i bygder där det råder brist pä andra arbetstillfällen.

För
att konsumentmålel skall uppnås krävs att jordbruksproduktionen bedrivs
rationellt. En fortlöpande rationalisering av Jordbruksnäringen är därför
nödvändig. Rationaliseringspolitiken bör liksom hittills syfta lill att bygga
upp och vidmakthålla effektiva Jordbruksföretag. Olika former av samverkan
mellan jordbrukare, t. ex. gemensamt utnyttjande av maskiner, som innebär lägre
kostnader, liksom sambruk, bör främjas. Konsumentmålet bör också innefatta
goda möjligheter att välja mellan livsmedel av olika slag, varför möjligheter
till produktutveckling bör tas till vara. Kvalitetskravet innefattar givetvis
att livsmedlen är fullgoda ur kost- och näringssynpunkt.

2.3
Prisregleringen på jordbrukspirodukter

2.3.1
Nuvarande förhållanden

Ett
av de medel som används för att nå målen för Jordbrukspolitiken är
jordbruksprisregleringen. Den innebär bl. a. att prisnivån på alla viktigare Jordbruksprodukter
fastställs av statsmakterna. I 1977 års riksdagsbeslut fastställdes grunderna
för den nu gällande Jordbruksprisregleringen.

Inför
varje s. k. prisregleringsperiod, som brukar omfatta ett eller fiera år,
beslutar statsmakterna om den närmare utformningen av prisregleringen för
perioden. Beslutet gäller bl.a. det s.k. kompensationssystemet, dvs. hur
Jordbruket under perioden skall få kompensation för ökade kost-

Prop.
1983/84:76 7

nåder
samt hur jordbrukarnas inkomster av eget arbete och eget kapital skall följa
inkomstutvecklingen för andra befolkningsgrupper. Kostnadskompensationen
gäller förutom Jordbruket också den del av livsmedelsindustrin som omfattas av
prisregleringen (bl.a. mejerier och slakterier).

Under
nu löpande regleringsperiod får jordbruket och viss livsmedelsindustri koslnadskompensation
två gånger om året, den Ijuli och den IJanu-ari. Jordbrukarnas inkomstföljsamhet
beräknas normalt en gång per år, den Ijuli. Ett totalt kompensationsbelopp
beräknas som sedan fördelas i form av prishöjningar på olika produkter.

Till grund för
statsmakternas beslut om den närmare utformningen samt tillämpningen av
prisregleringen ligger förslag från statens Jordbruksnämnd eller en särskilt
utsedd kommission. Innan förslag läggs fram har överläggningar ägt rum med
Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och Jordbruksnämndens konsumentdelegation.

Del kompensationssystem
som nu tillämpas innebär i huvudsak alt Jordbrukets kostnadskompensation
beräknas utifrån prisutvecklingen för inköpta produktionsmedel enligt ett
särskilt index, produktionsmedelspris-index (PM-index). Ändringar i PM-index
multipliceras med Jordbrukets kostnader. Uppgifterna om Jordbrukets kostnader
hämtas från den s.k. normkalkylen, som är en beräkning av hela
jordbrukssektorns intäkter och kostnader. PM-index belyser prisutvecklingen för
jordbrukets inköp av produktionsmedel exkl. lejt arbete under senast kända sexmånadersperiod
före kompensationstillfället. Prismätning sker för förnödenheter, tjänster, underhäll,
avskrivningar och ränta pä lånat kapital.

Det
finns möjlighet att i överläggningarna ta upp frågor som hänger samman med om
det registrerade indexutfallet ger en rättvisande bild av den faktiska kostnadsutvecklingen.
Della gäller t. ex. kostnaderna för lejt arbete, som i överläggningarna
behandlas i särskild ordning. Numera kan också under vissa förutsättningar
kompensationen för avskrivningskostnaderna, som normall beräknas med PM-index,
tas upp i överläggningarna en gäng per år.

Kompensationen
för kostnadsökningar gäller förutom Jordbruket också viss förädlingsindustri
som omfattas av prisregleringen på Jordbruksprodukter. Kompensationen för
kostnadsökningar inom förädlingsindustrin sker med hänsyn till den faktiska
kostnadsutvecklingen. Som utgångspunkt för överläggningarna ligger
kostnadskalkyler för berörda branscher.

Till
grund för beräkningarna av det belopp som jordbruket skall erhålla i inkomstföljsamhet
läggs dels uppgifter om Jordbrukarnas inkomster av eget arbete och eget kapital
enligl normkalkylen, dels bl.a. uppgifter om löneavtalen för de stora
kollektiven. Vidare tas hänsyn fill ändrade sociala avgifter samt
rationaliseringsutvecklingen inom Jordbruket.

Jordbruket
får endast tillgodoräkna sig kostnadskompensafion och inkomstföljsamhet för
den del av Jordbruksproduktionen som säljs inom landet. Om den inhemska
prisnivån genomsnittligt skulle komma att av-

Prop.
1983/84:76 8

vika
från åsyftad prisnivå (mittprisnivån) kan kompensationsbeloppet efter överläggningar
Justeras härför. Viid tre tillfällen har devalveringarna av den svenska kronan
beaktats genom att avdrag gjorts från kompensationsbeloppet. Avdragen har
huvudsakligen motiverats med de positiva effekter devalveringarna har för
Jordbruket genom att exportintäkterna ökar. Hänsyn har vid vissa tillfällen
också tagits till effekter av olika slag, såsom eftersläpningseffekter i
kostnadskompensationen.

2.3.2
Kommittén

Kommittén
anför att det nuvarande kompensationssystemet tillkom som en följd av den
kritik som riktades mot det tidigare systemet, vilket inte byggde på index
relaterade fill kostnadsutvecklingen i Jordbruket utan på konsumentprisindex.
Kommittén uttalar att det nu tillämpade systemet får anses ha en i huvudsak
logisk uppbyggnad eftersom det är anpassat till förhållandena i Jordbruket. Enligl
kommittén är en av de frågor som diskuterats i samband med nuvarande
kompensationssystem hur detta har fungerat som styrmedel. Bl.a. har dess
möjligheter att styra produktionsutvecklingen i enlighet med produktionsmålet
ibland ifrågasatts. Bl. a. mot denna bakgrund har kritik riktats mot det
automatiskt verkande kompensationssystemet och dess detaljerade regler vilket
har medfört att det funnits begränsade möjligheter att vid prissättningen ta
hänsyn till den aktuella marknadssituationen (produktionsbalansen,
investeringsbehov, etc.) och till samhällsekonomin i övrigt.

Kommittén har inte kunnat
konstatera att indexsystemet som sådant inneburit att prishöjningarna på
Jordbrukets produktionsmedel har blivit högre än vad som varit kostnadsmässigt
motiverat. Inte heller har det kunnat påvisas att effektivitetsutvecklingen
avvikit från den inom andra branscher. Enligt kommittén kan därmed emellertid
inte uteslutas risken för att de långsiktiga effektivitetssträvandena påverkas
av kompensationssystemet och marknadsförhållandena för produktionsmedel. En
viss risk för kostnadsövervältring kan också föreligga. Att avgöra om det nu
använda kompensationssystemet har påverkat priserna på produktionsmedel i höjande
riktning är emellertid enligt kommittén förenat med betydande svårigheter. De
faktorer som framför allt medför vissa risker för sådan påverkan är
förhållandena på produktionsmedelsmarknaderna med stor ägarkoncentration där
Jordbrukarna själva också är stora företagsägare.

Kommittén
framhåller vidare att en fråga som diskuterats mycket i samband med prisöverläggningania
är hur kompensationen till Jordbruket ges för ökade kapitalkostnader. Enligt
kommittén har ifrågasatts om inte kompensation för avskrivningskostnaderna
borde ges på annat sätt än via index, exempelvis genom atl lägga uppgifter om
investeringsbehov etc. till grund för bedömningarna.

I
fråga om kostnadskompensationen till förädlingsindustrin har kritik riktals mot
att systemet inte skulle ge företagen inom förädlingsindustrin

Prop.
1983/84:76 9

tillräckliga
motiv att pressa kostnaderna eftersom den faktiska kostnadsutvecklingen
kompenseras. Mot detta har dock hävdats att för det enskilda företagel kvarstår
alltid dessa motiv. Kommittén anför att i de förädlingsföretag som berörs av
prisregleringen och även bedriver annan verksamhet finns viss risk för kostnadsövervältring
mellan olika verksamhetsgrenar. Sådan övervältring kan få menlig inverkan på
konkurrensen.

Kommittén
har gått igenom ett antal tänkbara kompensationssystem för nästkommande regleringsperiod
och preciserat tre som alla kan börja tillämpas redan fr.o.m. den IJuli 1984.
Kommittén anser att de tre kompensationssystemen ger möjligheter att uppnå de
Jordbrukspolitiska målen. För alt möjliggöra en fri prövning har kommittén
valt alt lägga fram dessa tre syslem för statsmakternas ställningstagande utan
att lämna förord för något av dem.

Utan
inbördes rangordning är de tre alternativen följande: Alt. 1 Nuvarande
kompensationssystem.

Alt.
2 Ett kompensationssystem utan automatiskt verkande regler. Alt. 3 Ett
kompensationssystem med begränsade inslag av automatiskt verkande regler.

För
ett kompensationssystem utan automatiskt verkande regler behövs enligt
kommittén i stort sett samma statistiska underlag som i det nuvarande
systemet. Ett viktigt moment i överiäggningarna blir de frågor parterna själva
kommer alt aktualisera. Systemet ger större möjligheter att ta hänsyn fill de
frågor som är mest aktuella l.ex. marknadssituationen och förhållandena i
Jordbruket och samhällsekonomin. Som nackdelar med systemet anges att det förhandlingsmässigt
kan bli mera tungrott, att det kan bli svårare alt uppnå överenskommelser samt
att det kan skapa osäkerhet om framliden för Jordbruket och
förädlingsindustrin.

Överläggningar
om inkomstnivå bör enligt kommittén inte föras mer än en gång per år. Med
hänsyn till att det är svårt att endast genomföra prishöjningar en gång vaiJe
år beräknas någon form av enklare kontrollstationsförhandling behövas i
mellantiden.

Kommitténs
förslag till system med begränsade inslag av automatiska regler bygger också på
nuvarande kalkylunderlag. Vid prisavvägningen skulle stor hänsyn kunna las till
markriadssituation och till förhållandena i samhällsekonomin. Systemet skulle
innebära att vissa delar av kompensationen, t. ex. kostnaderna för Jordbrukets
tjänster och förnödenheter beräknades med samma grad av automafik som f. n.
Kompensationen för kapitalkostnaderna och l.ex. ersättning för eget arbete och
eget kapital skulle däremot göras mindre bunden av automatiskt verkande regler
än f.n.

Kommittén
har också diskuterat vissa förändringar i kalkylunderiaget.

Prop. 1983/84:76 10

2.3.3 Remissyttrandena

Flera remissinstanser har pekat på de läsningar som det
nuvarande systemet inneburit med sin automatiskt verkande kostnadskompensation
och hårda koppling till l.ex. löneavtal för andra grupper. Krifik riktas också
mot de begränsade möjligheterna att påverka produktionsinriktningen i jordbruket
och ta hånsyn till den aktuella marknadssituationen saml till aktuella
förhållanden inom jordbruket och samhällsekonomin. Riskerna för kostnadsövervältring
och för atl den långsiktiga effektivitetsulveckling-en påverkas negativt
understryks också av mänga remissinslanser. Dessa risker bedöms l.ex. av NO, SPK
och konsumentdelegationen som så allvarliga alt de motiverar en ändring av
kompensationssystemet.

LRF anser alt kommittén inle kunnat påvisa några sakliga
brister i nuvarande syslem. Enligl LRF:s uppfattning finns inga belägg för de
riskhypoteser i fråga om kostnadsövervältring och effektiviletsutveckling som kommillén
tar upp. LRF känner därför en betydande olust mot att så väsentliga frågor för
näringen behandlas utifrån så lösa grunder. LRF anser att de två presenterade
alternativen lill nuvarande system har samma brister och därför är lika
oacceptabla. Även Hushållningssällskapens förbund, ett par länsstyrelser samt Fs.miljejordbrukarnas
riksförbund motsätter sig en ändring av kompensationssystemet.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om
kompensationssystemet uttalar sig emellertid för en övergång till mera obundna
överiäggningar. Ett system ulan automatiskt verkande regler (dvs. kommitténs
alternativ 2) förordas av NO, lantbruksstyrelsen, konsumentdelegationen,
länsstyrelsen i Södermanlands län, LO, TCO, Lantarbetareförbundet och
Livsmedelsarbetareförbundet. Några remissinstanser vill komma bort från det
nuvarande systemet men kan tänka sig att man prövar varianter med begränsade
inslag av automatiskt verkande regler. Dit hör Industriförbundet, KF, och
statskontoret. Handelns samarbelsorgan i Jordbruksfrågor med instämmande av
Grossistförbundet sympatiserar främst med en ordning som bygger på helt fria
överläggningar men vill inför nästkommande prisregleringsperiod förorda ett system
med vissa inslag av obundna överläggningar.

2.3.4 Överväganden

Med hänsyn fill att priserna på Jordbrukets produkter är
reglerade måste Jordbrukarna inom ramen för prisregleringen få kompensation för
ökade produktionskostnader till följd av inflationen. Beräkningen av kostnadskompensationen
har somjag nyss redovisat sedan elt antal år tillbaka skett med hjälp av ett särskih
index.

En central uppgift för den ekonomiska politiken är att
bryta den hittillsvarande inflationsutvecklingen. Detta är av betydelse inte
minst för det svenska Jordbruket som drabbats av besvärliga problem på grund av
den alltför höga inflationen. Ett led i detta arbete är en strävan att så långt
som

Prop.
1983/84:76 11

möjligt
undvika automatiska indexuppräkningar som kan verka inflationsdrivande. Det
var bl.a. mot denna bakgrund som kommittén fick uppdraget att utvärdera det nu
tillämpade kompensationssystemet. Av vad som i denna del anförts i kommitténs
betänkande och under remissbehandlingen framgår att indexsystemet kan medföra
problem i olika avseenden. Man framhåller särskilt risken för minskad
effektivitet på produktionsmedelsområdet och hänvisar lill den stora ägarkoncentrationen
på produktionsmedelsmarknaderna.

Med
hänvisning till vad Jag nyss har sagt om nödvändigheten av att bekämpa infiationen
och de risker för en ur jordbrukets synpunkt ogynnsam kostnadsutveckling på
produktionsmedel som det nuvarande kompensationssystemet kan medföra bör en
annan ordning att kompensera Jordbruket för kostnadsökningar prövas för nästa
regleringsperiod.

Kommittén
har redovisat två alternativ med mer obundna överläggningar. Jag vill i detta
sammanhang erinra om vad konsumentdelegationen sagt i sitt yttrande, nämligen
att det är orimligt atl tolka alternativen 2 och 3 så att Jordbruket därmed
inte längre skulle få någon kompensation för ökade kostnader resp. ökade
kapitalkostnader. I likhet med många remissinstanser förordar Jag en ordning
med obundna överläggningar.

Vid
dessa överläggningar bör hånsyn tas till aktuella förhållanden på marknaden, i
jordbruket och i sarhhällsekonomin i övrigt. Det är naturligt att i huvudsak
det statistiska underlag som f. n. används kommer att ligga till grund för
överläggningarna. Det bör i första hand ankomma på parterna vid
prisöverläggningarna att närmare överväga på vilket sätt kostnadskompensationen
skall beräknas. Även vid ett obundet system kan det naturiigtvis för vissa
kostnader tillämpas automatiskt verkande regler.

Självfallet
bör en utgångspunkt för överläggningarna vara de livsmedelspolitiska mål somjag
tidigare har förordat.

Överläggningarna
om kompensationen till förädlingsindustrin bör enligt min mening också ske på
ett mera obundet sätt.

Av
inkomstmålet följer att Jordbrukarna skall ha en med andra jämförbara grupper
likvärdig standard. Den hittillsvarande läsningen av Jordbrukarnas inkomstföljsamhet
till inkomstutvecklingen för de stora löntagarkollektiven är enligt min mening
mindre lämplig, eftersom Jordbrukarna inte är löntagare utan egna företagare.
Mot denna bakgrund finner jag det motiverat att även överläggningarna om inkomstföljsamheten
fär ske på etl mera obundet sätt.

Når
det gäller riktlinjer i övrigt för prisöveriäggningarna vill Jag anföra följande.

Det torde vara en allmänt
omfattad insikt atl en bättre lönsamhet för Jordbruket i nuvarande ekonomiska
läge inte kan uppnås genom snabbt stigande livsmedelspriser eller genom en
volymökning. Möjligheten att uppnå en bättre lönsamhet blir här som på andra
områden inom näringslivet beroende av åtgärder som näringen själv vidtager för
att sänka produk-

Prop.
1983/84:76 12

tionskostnaderna
och anpassa produktionens inriktning till marknadens efterfrågan. LRF söker i sin
informations- och studieverksamhet att stimulera Jordbrukarna till sådana
åtgärder. Det är därför angeläget att prisregleringen för Jordbruksprodukter
utformas så att den blir ett stöd för dessa strävanden och inte konserverar
förhållanden som motverkar näringens egna ansträngningar i dessa syften.

Motivet
fördel skydd Jordbruket åtnjuter genom prisregleringen är bl.a. att tillgången
på livsmedel skall vara tryggad även vid en avspärrning. Livsmedelskommittén
har att pröva huruvida detta mål uppnås med Jordbrukets nuvarande starka importberoende
på produkfionsmedelssidan. Angelägenheten av att kunna begränsa detta
importberoende och därigenom minska vår sårbarhet vid en avspärrning framstår
emellertid redan nu tillräckligt klar för att hänsyn härtill bör tas vid
prisöverläggningarna.

Beredskapsmotivet innebär
att vi måste Irygga livsmedelsförsörjningen i hela landet. Detta innebär att vi
måste ha ett starkt och väldifferentierat Jordbruk även i Norrland.
Prisregleringen bör därför utformas så att även detta beredskapsmål kan
upprätthållas. Vid prisöverläggningarna bör följaktligen särskild hänsyn tas lill
norrlandsjordbrukets problem.

Prisregleringen
bör vidare utformas sä att den ger ökat utrymme för en mer solidarisk
inkomstfördelning mellan olika kategorier av Jordbrukare. Jag vill särskilt
peka på problemen för de jordbrukare som belastas av höga räntekostnader, l.ex.
nyetablerade Jordbrukare.

Överläggningarna
inför den prisregleringsperiod som börjar den Ijuli 1984 bör även i det system
Jag nu föreslår kunna grundas på i huvudsak nuvarande statistiska underlag.
Vidare bör förhållandena för olika kategorier av Jordbrukare liksom för olika
produktionsgrenar såvitt möjligt belysas i underiagel. Enligt min mening är
det angeläget att material tas fram som gör det möjligt alt jämföra
Jordbrukarnas inkomster med de inkomster som andra Jämförbara företagargrupper
har.

De
riktlinjer för prisregleringen .somjag nu har förordat bör inte ses som en
definitiv lösning utan bör gälla i avvaktan på statsmakternas ställningstagande
till förslagen i livsmedelskommitténs kommande slutbetänkande.

För
tydlighetens skull vill Jag erinra om att riksdagen våren 1983 fattade beslul
om grunderna för prisregleringen på sockerbetor och socker för tiden den IJuH
1983 - den 30 juni 1985 (prop. 1982/83:162, JoU35, rskr 336). Överläggningarna
inför den prisregleringsperiod som börjar den IJuli 1984 kommer således inte
att omfatta sockerbetor och socker.

2.4
Det tillfälliga investeringsförbudet inom animalieproduktionen, m. m.

Betydande
överskott av Jordbruksprodukter föreligger f. n. Överskotten måste avsättas på
världsmarknaden till priser som inte oväsentligt understiger vad som behövs
för att ge producenterna täckning för deras kostnader och nödvändiga arbeisersättningar.
Kostnaderna för alt sälja överskot-

Prop. 1983/84:76 13

ten påverkar därför i ett längre perspektiv
livsmedelsprisernas utveckling i vårt land om huvudsyftet med nu gällande
jordbrukspolitik skall uppfyllas. Mol denna bakgrund fick livsmedelskommittén i
uppdrag att med förtur lämna också förslag till sådana åtgärder som snarast kan
åstadkomma bättre balans mellan produktion och konsumtion.

2.4.1 Kommittén

Vid den tidpunkt då direktiven till kommittén gavs
tenderade överskotten atl öka. Enligt kommitténs bedömning synes läget Just nu
på såväl produktions- och konsumtionssidan i vart fall tillfälligt ha
förbättrats något.

De beräkningar av överskottens samhällsekonomiska
kostnader som kommittén har ulfört visar att dessa kostnader på längre sikt är
av betydande storlek. På kort sikt är kostnaderna för samhället av överskotten
avsevärt mindre och motsvarar storleksordningen 400 milj. kr. enligt kommitténs
beräkningar. Kommittén framhåller att en betydande minskning av animalieproduktionen
kan få allvarliga konsekvenser för regionalpolitiskt känsliga områden.

Kommittén har analyserat olika åtgärder för att komma till
rätta med överskotten av animalier. Åtgärder som uteslutande begränsar produktionen
utan att minska kapaciteten verkar endast på kort sikt. Exempel på sådana
åtgärder är ulslaktningspremier. För att åstadkomma stabil balans krävs ålgärder
som påverkar lönsamheten eller in- och utflödet av resurser i Jordbruket.
Sådana åtgärder kan vara t. ex. investeringskontroll, avvecklingsersättning
eller tvåprissystem för mjölk.

Kommillén anser att etl tvåprissystem på mjölk skulle vara
ett effektivt styrmedel. Systemet förutsätter dock en administration som inte
anses motiverad i nuvarande överskottsläge.

F. n. gäller etl tillfälligt förbud mot investeringar inom
animalieproduktionen. Förbudet gäller t.o.m. den 30Juni 1984. I avvaktan på
ytterligare erfarenheter av förbudets effekter och överskottssituationens
utveckling bör enligt kommittén förbudet tillfälligt förlängas tills dess
statsmakterna tar ställning till kommitténs samlade förslag. Kommittén anser atl
nuvarande avvecklingsersältning till vissa mjölkproducenter också bör bibehållas
med vissa förändringar som lantbruksslyrelsen och statens Jordbruksnämnd föreslagil
i skrivelse till regeringen.

2.4.2 Remissyttrandena

En förlängning av det tillfälliga investeringsförbudet
tillstyrks av bl.a. LRF, länsstyrelserna i Kronobergs och Södermanlands län
samt Hushållningssällskapens förbund. Inte heller lantbruksstyrelsen, LO, KF
och Lantarbetareförbundet vill i nuvarande läge motsätta sig att förbudel förlängs
med ett år. NO anser däremot att förbudet inte borde ha införts.

Prop. 1983/84:76 14

Ett
bibehållande av systemet med avvecklingsersättning till vissa mjölk-producenter
lämnas också i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.

2.4.3
Överväganden

Enligl
min mening är del i nuvarande läge angelägel att produktionskapaciteten inom animalieproduktionen
inte ökar. Jag delar därför kommitténs uppfattning atl giltighetstiden för det
tillfälliga investeringsförbudet bör förlängas tills dess statsmakterna tagit
ställning till kommitténs samlade förslag. I enlighet härm.ed h£ir inom
Jordbruksdepartementet upprättals etl förslag lill lag om dels fortsatt
giltighet av lagen (1983: 147) om förbud under viss lid mol nybyggnad av
djurstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä, dels ändring i samma lag.
Ändringen, som avser 1 S i lagen, innebär liksom förlängningen att förbudet
gäller intill utgången av Juni 1985. Med hänsyn till atl förlängningen avser en
begränsad tid och att frågan från lagteknisk synpunkt är av enkel beskaffenhet
är lagrådels hörande enligt min mening inte påkallat.

Ocksä
nuvarande avvecklingsersältning till vissa mjölkproducenler bör som
livsmedelskommittén har föreslagit bibehållas tills dess ställning tas till
kommitténs slutliga förslag. Det ankommer på regeringen att besluta i denna
fråga.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad Jag nu har anfört hemställer Jag att regeringen föreslår
riksdagen dels att

1. antaga
förslaget lill lag om dels fortsatt giltighet av lagen

(1983: 147) om förbud under viss tid mot nybyggnad av djurstal

lar för nötkreatur, svin och fjädert"ä, dels ändring i samma lag,

dels
att

2. godkänna
vad Jag har förordat om mål för livsmedelspolitiken,

,
3. godkänna vad Jag har förordat beträffande överiäggningarna om
prisregleringen för Jordbruksprodukter för liden efler den 30 Juni 1984.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1983/84:76
Bilagal 15

Bilaga
1

Sammanfattning
av betänkandet (Ds Jo 1983:10) Vissa Jordbrukspolitiska förtursfrågor avgivet
av 1983 års livsmedelskommitté (LMK

-83)

1983
års livsmedelskommitté (LMK -83) har i uppdrag att ge förslag till utformning
av en livsmedelspolitik. Uppdraget omfattar således såväl en översyn av
nuvarande jordbrukspolitik som utformning av en politik rörande samtliga led i
livsmedelskedjan. Kommittén skall därvid särskilt överväga en rad olika frågor
inom området. Med förtur skall kommittén behandla frågor av grundläggande
betydelse för de överläggningar om priserna på Jordbruksprodukter som avser
tiden efter den 30 Juni 1984, när nu löpande prisregleringsperiod
(Jordbruksavtal) går ut. Kommittén skall vidare med förtur behandla frågan om
förslag till åtgärder som snarast kan åstadkomma bättre balans mellan
produktion och konsumfion av Jordbruksprodukter.

I
senare betänkande återkommer kommittén till huvuduppdraget som berör alla led i
livsmedelskedjan - Jordbruket, industrin och handeln. Bl. a. kommer därvid
frågor om produktionsmål för Jordbruket, förhållandena inom
livsmedelsindustrin och handeln samt olika parters insyn i och inflytande på
prissättningen all tas upp. Vid behandlingen av frågan om produktionsmål för
Jordbruket har kommittén enligt sina direktiv att ta hänsyn till bl. a.
världens livsmedelsförsörjning, vikten av en geografiskt väl differentierad
livsmedelsproduktion, den svenska livsmedelsförsörjningens sårbarhet samt
möjligheten att använda Jordbrukets produktionsresurser för odling av
energigrödor, ökad inhemsk odling av proteinfoder eller lönsam exportproduktion
(l.ex. export i form av förädlade livsmedel). Också dessa frågor kommer
således att belysas i ett senare betänkande.

Som
bakgrund för sitt arbete konstaterar kommittén (kap. 2) atl den enligt sina
direktiv har att utgå från en viss förändring av de olika Jordbrukspolitiska
målens vikt Jämfört med vad som gäller enligt nuvarande riktlinjer från 1977.
Sålunda skall enligt direktiven huvudmålet för en samlad livsmedelspolitik och
därmed också för Jordbrukspolitiken vara att irygga vårt lands
livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under avspärtning och krig.
Likställda delmål för Jordbrukspolitiken skall enligt kommitténs direktiv vara
att konsumenterna får tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga
priser och att Jordbrukarna får en med andra Jämförbara grupper likvärdig
standard.

Som
ytterligare bakgrund redovisar kommittén redan nu vissa analyser av inlernalionella
förhållanden av betydelse för den svenska jordbrukspolitiken (kap. 3). För
dessa analyser svarar en särskild expertgrupp inom kommittén. Kommittén har
ännu inte gjort sina bedömningar i dessa frågor utan avser att återkomma till
dem i ett senare betänkande.

När
det gäller frågor av betydelse inför de överläggningar om jordbrukspriserna
som avser tiden efter den 30Juni 1984 behandlar kommittén inledningsvis
Jämförelser mellan Jordbrukare och andra gruppers inkomster (kap. 4).
Erfarenheten visar alt Jordbrukares inkomster är svåra att Jämföra med
löntagares. Det är därför angeläget enligt kommitténs mening alt ytterligare
material kan tas fram som belyser dels Jordbrukarnas inkomster Jämförda med
olika andra småföretagargruppers, dels lönsamheten inom Jordbruket.

Prop. 1983/84:76 Bilagal 16

Det material som f. n. finns tillgängligt för Jämförelser
mellan jordbrukare och andra företagargrupper är till vissa delar
bristfälligt. Svårigheterna att utöka materialet så att rättvisande Jämförelser
kan utföras är betydande. Emellertid anser kommittén att medel inom SCB och
lantbruksekonomiska samarbetsnämnden bör avsättas för fortsatt
metodutveckling. Vid de förestående överläggningarna om prisregleringens
utformning efter den 30 Juni 1984 torde nu föreliggande material få användas.
Därvid bör den rapport som väntas från samarbets nämndens expertgrupp för
levnadsstandardfrågor få utgöra ett centralt underlag för jämförelserna.

Kommittén har vidare utvärderat det nu tillämpade
kompensationssystemet för Jordbruket (kap. 5). Därvid redovisar kommittén
utfallet sedan det nuvarande systemet infördes, prisutvecklingen för
Jordbruksprodukter och livsmedel i olika led av livsmedelskedjan samt
prisstödets fördelning mellan Jordbruket och förädlingsindustrin. 1 en särskild
bilaga redovisas mera utförligt de analyser som kommitténs expertgrupp för
prisregleringsfrågor utfört.

Nuvarande kompensationssystem tillkom som en följd av den
kritik som riktades mot det tidigare tillämpade systemet som ej byggde på index
vilka var relaterade till kostnadsutvecklingen i jordbruket. Så lill vida får
det nu tillämpade systemet anses ha en i huvudsak logisk uppbyggnad eftersom
det är anpassat till förhållandena i jordbruket. En av de frågor som diskuterats
i samband med det nuvarande kompensationssystemet är hur detta har fungerat som
styrmedel. Bl.a. har dess möjligheter att styra produktionsutvecklingen i
enlighet med produktionsmålet ibland ifrågasatts. Bl. a. mot denna bakgrund har
kritik riktats mot det automatiskt verkande kompensationssystemet och dess
detaljerade regler vilket har medfört att det funnits begränsade möjligheter
att vid prissättningen ta hänsyn till den aktuella marknadssituationen
(produktionsbalans, investeringsbehov, etc.) och till samhällsekonomin i
övrigt.

Kommittén har inle kunnat konstatera att indexsystemet som
sådant inneburit att prishöjningarna på jordbrukets produktionsmedel har blivit
högre än vad som varit kostnadsmässigt motiverat. Inte heller har det kunnat
påvisas att effektivitetsutvecklingen avvikit från den inom andra branscher.
Därmed kan emellerfid inte uteslutas risken för att de långsiktiga effeklivitetssträvandena
påverkas av kompensationssystemet och marknadsförhållandena. En viss risk för kostnadsövervältring
kan också föreligga. Att avgöra om det nu använda kompensationssystemet har påverkat
priserna på produktionsmedel i höjande riktning är emellertid förenat med
betydande svårigheter. De faktorer som framför allt medför risker för sådan
påverkan är marknadsförhållandena på produktionsmedelsmarknaderna med stor ägarkoncentration
där köparna också är stora företagsägare.

En fråga som diskuterats mycket i samband med
prisöverläggningarna är hur kompensationen till Jordbruket ges för ökade
kapitalkostnader. Dessa, som uppgår till drygt 40% av de totala kostnaderna för
inköpta produktionsmedel i Jordbruket, består av räntekostnader för lånat
kapital samt kostnader för underhåll och avskrivning av maskiner, redskap och
ekonomibyggnader. Bl. a. har ifrågasatts om inte kompensation för avskrivningskostnaderna
borde ges på annat sätt än via index, exempelvis genom att lägga uppgifter om
investeringsbehov etc. till grund för bedömningarna.

I fråga om kostnadskompensationen till förädlingsindustrin
har kritik riktats mot att systemet inte skulle ge företagen inom förädlingsindustrin
tillräckliga motiv att pressa kostnaderna eftersom den faktiska kostnadsut-

Prop. 1983/84:76
Bilagal 17

vecklingen
kompenseras. Mot detta har dock hävdals att för det enskilda företaget kvarstår
alltid dessa motiv.

I
de förädlingsföretag som berörs av prisregleringen och även bedriver annan
verksamhet finns risk för kostnadsövervältring mellan olika verksamhetsgrenar.
Sådan övervältring kan få menlig inverkan på konkurrensen.

Når det gäller val av
kompensationssystem för Jordbruket för tiden efter den 30 Juni 1984 (kap. 6)
konstaterar kommittén att det under olika perioder har använts olika
kompensationssystem för att uppnå de Jordbrukspolitiska målen. Valet av
kompensationssystem under löpande prisregleringsperiod behöver i och för sig inle
ha någon avgörande betydelse för måluppfyllelsen på längre sikt, bl.a. eftersom
måluppfyllelsen prövas vid början av varje ny regleringsperiod.
Kompensationssystemet är ett medel som tillsammans med andra medel syftar till
att nå målen. Måluppfyllelsen är också i hög grad beroende på den allmänna
ekonomiska utvecklingen och avsättningssituationen för jordbrukets produkter.
Oavsett vilkel kompensationssystem som tillämpas behövs ell omfattande statistiskt
underlag. Beroende på situationen måste emellertid olika vikt fästas vid olika
delar av detta underlag.

Kommittén
har gått igenom ett antal tänkbara system och preciserat tre system. Kommittén
anser att de tre kompensationssystemen ger möjligheter att uppnå de
Jordbrukspolitiska målen. För att möjliggöra en fri prövning har kommittén
valt atl lägga fram dessa tre system för statsmakternas ställningstagande utan
att lämna förord för något av dem.

Utan
inbördes rangordning är de tre alternativen följande: Alt. 1 Nuvarande
kompensationssystem

Alt.
2 Ett kompensationssystem ulan automatiskt verkande regler Alt. 3 Ett
kompensationssystem med begränsade inslag av automatiskt verkande regler

Kommittén
har i fråga om överskottssituationen i Jordbruket konstaterat att överskott f.n.
råder inom samtliga grenar av animalieproduktionen (kap. 7). Vid den tidpunkt
då direktiven gavs tenderade överskotten att öka. Enligt kommitténs bedömning
synes läget Just nu på såväl produktions- som konsumtionssidan i vart fall
tillfälligt ha förbättrats något.

De
samhällsekonomiska beräkningar av överskottens kostnader som kommittén har
utfört visar att dessa på längre sikt är av betydande storlek. På kort sikt är
kostnaderna för samhället av överskotten avsevärt mindre. I nuvarande
arbetsmarknadsläge kan inte heller bortses frän den sysselsättning som
överskotten på kort sikt ger både inom Jordbruket och övriga näringsgrenar. Det
bör även framhållas att en betydande minskning av animalieproduktionen kan få
allvarliga konsekvenser för regionalpolitiskt känsliga områden.
Överskottssituationen är dock på längre sikt oroande med hänsyn till dess
negativa konsekvenser för samhället, jordbruket och konsumenterna.

Överskottens
storlek framöver beror givetvis på utvecklingen av konsumtionen och
produktionen. Större ändringar i konsumtionen kan knappast väntas pä kort sikt
såvida inte större förändringar sker av priserna eller hushållens disponibla
inkomster, l.ex. genom ändrade bidrag eller subventioner. Ett borttagande av
livsmedelssubventionerna eller en betydande minskning av dessa leder till
minskad konsumtion framför alll i fråga om mjölk, eftersom subventionerna är
störst inom mjölkområdet. Enligt kommitténs mening är det angeläget att man så
långt möjligt bereder avsättning inom landet av de överskott på animalieprodukter
som uppstår. Härvid måste emellertid givetvis även näringsaspekter beaktas.

2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 76

Prop.
1983/84:76 Bilagal 18

I
fråga om produktionen anför kommittén att ett tillfälligt förbud mot investeringar
inom animalieproduktionen gäller t. o. m. den 30 Juni 1984. 1 avvaktan på
ytterligare erfarenheter av förbudets effekter och överskottssituationens
utveckling bör enligt, kommitténs mening förbudet tillfälligt förlängas fills
dess statsmakterna tar ställning till kommitténs samlade förslag. Kommittén
anser att nuvarande avvecklingsersättning till vissa mjölkproducenter bör
bibehållas med vissa modifieringar. Kommittén har särskilt övervägt ett tvåprissystem
för mjölk. Ett sådant system torde utgöra etl effektivt styrmedel. Systemet har
dock vissa påtagliga nackdelar. Det innebär en reglering av produktionen för
varje producent och medför en betydande administration. Nuvarande överskotlslåge
motiverar inte enligt kommitténs mening att en så ingripande reglering nu
införs.

Prop. 1983/84:76
Bilaga 2 19

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (Ds Jo 1983:10) Vissa jordbrukspolitiska
förtursfrågor avgivet av 1983 års livsmedelskommitté (LMK -83)

1.
Allmänna synpunkter

Socialstyrelsen
anför: Socialstyrelsen har, efter att ha studerat rubricerat betänkande, inte
funnit alt det diskuterar livsmedelspolitiken utifrån hälso-politiska
utgångspunkter. Detta kan synas anmärkningsvärt då det av direktiven till
livsmedelskommittén framgår att befolkningens tillgång till hälsomässigt goda
livsmedel skall vara ett av målen för en livsmedelspoli-fik.

Mot
bakgrund av den internationella debatten och det internationellt allmänt
använda begreppel "nutrition policy" vill socialstyrelsen för övrigt
framhålla alt benämningen "livsmedels- och näringspolitik" skulle vara
det mest adekvata för att ge uttryck för en hälsoinriktad livsmedelspolitik.

Socialstyrelsen
finner härutöver inte anledning att för sin del gå in på de förtursfrågor som
livsmedelskommittén behandlar i sitt betänkande.

Näringsfrihetsombudsmannen
anför: Enligt NOs mening år Jordbrukssektorn reglerad i en omfattning som
innebär stora risker för ineffektivitet. Vad som i första hand behövs inom
Jordbrukspolitiken är ett större utrymme för marknadsekonomins automatik i
anpassningen mellan utbud och efterfrågan. Självfallet kan Sverige inte säsom
omvärlden nu ser ut slopa allt skydd för den inhemska produktionen. Man bör
dock se till att delta skydd endast fär den omfattning som är absolut nödvändig
för att trygga försörjningen under avspärrning och krig. De reglerande
åtgärderna bör utformas och tillämpas så att man undviker att hinder uppstår
för nya produkter och nyetablering av företag och att snedvridningar i övrigt i
konkurrensförutsättningarna mellan olika företag sä långt som möjligt elimineras.

Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) anför: Jordbruket spelar fortfarande en viktig roll för sysselsättningen
på vissa lokala arbetsmarknader, framför allt i de inre delarna av skogslänen.
Styrelsen vill därför inför kommitténs fortsatta arbete, understryka vikten av
att man ingående analyserar hur föreslagna åtgärder kan påverka
sysselsättningen. Eventuella negativa sysselsättningseffekter i utsatta delar
av landet bör föranleda planering i god tid av regionalpolitiska insatser.

Statens
industriverk (SIND) anför: Regleringen har sedan sin tillkomst på 1930-talel
genomgått åtskilliga fundamentala förändringar. Delta har medfört alt
regleringen blivit ett detaljrikt och komplicerat system av produktregleringar
som är föga överblickbart och genomträngligt för andra än en mindre krets av
experter.

När det gäller systemets
funktion och möjligheterna alt påverka och styra utvecklingen av jordbrukarnas
produktion och inkomster är det givetvis nödvändigt att känna till hur de olika
produktregleringarna påverkar varandra, hur betalningsströmmarna löper i
systemet, dvs. vems inkomster påverkas av vilken produktion?

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 20

Det man därför efteriyser i föreliggande betänkande är en
öppen redovisning av de olika prisregleringssysiemen. Utan etl öppnare system
kan man inte veta den slutliga effeklen av olika prisreglerande åtgärder.
Därmed har man också frånhänt sig möjligheten att styra utvecklingen. I
betänkandet saknas betecknande nog också en diskussion om systemets styrmöjligheter.
Etl tecken på att prisregleringen inte ger den avsedda styreffekten är
naturligtvis de uppkomna överskotten på Jordbruksprodukter.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anför: Med den korta
tid utredningen haft till förfogande, är det naturiigt att man koncentrerat sig
till en dokumentation av tidigare erfarenheter och nuvarande förhållanden. För
detta syfle redovisas i betänkandet ett gediget material.

Emellertid framgår av direktiven att livsmedelskommittén har
till uppgift atl, i betydande utsträckning, vidga perspektiven i Jämförelse med
nuvarande Jordbrukspolitik. På grund av den föreslagna förtursordningen har
detta vidgade perspektiv beaktats endast i mycket begränsad omfattning. Detta
förhållande begränsar starkt möjligheterna till en välgrundad bedömning av
föreslagna åtgärder.

Mot denna bakgrund kan omedelbara förändringar av det
nuvarande kompensationssystemet och åtgärder i syfte att Justera
produktionsbalansen enligt SLU endast motiveras om det kan visas att problemen
är av sådan arl, alt snabba insatser krävs. Speciellt bör uppmärksammas att
ändrade regler kan få betydande fördelningsmässiga effekter. Vidare måste
förutsättas atl effektiva redskap finns för alt åstadkomma önskade förbättringar.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför: att det är nödvändigt
att ta

regionalpolitiska hänsyn så alt glesbygdsföretagens
särskilda ekonomiska förutsättningar kan beaktas vid utformningen av
jordbrukspolitiken och därmed sammanhängande prissystem.

Glesbygdsdelegationen anför:- Glesbygdsdelegationen har
vid fiera

tillfällen understrukit betydelsen av atl man vid
överväganden rörande glesbygdens utveckling har en helhetssyn och inte låter
enskilda sektorers utveckling ensamma vara vägledande för glesbygdspolitikens
inriktning. Delegationen förordar en offensiv politik som syftar till alt skapa
sysselsättning, service och god miljö i glesbygder. Lantbruket utgör en av de
viktigaste hörnstenarna i en sådan politik.

Svenska Livsmedelsarbetareförburidet anför: 1 ett så
politiskt styrt område som produktion och konsumtion av livsmedel har de
offentliga åtgärderna en utomordentligt stor betydelse för hela sektorns
utveckling. Centralt år därför dels att samtliga offentliga åtgärder som
påverkar sektorn beaktas när förändringar vidtas, dels att politiken är
långsiktigt inriktad syftande till en balanserad utveckling. Så har tyvärr inte
varit fallet.

Livsmedelsarbetareförbundets slutsals av detta är att
livsmedelspolitiken måste omfatta alla offentliga styråtgärder som berör
sektorn, inklusive livsmedelssubventionerna, atl livsmedelspolitiken måste vara
långsiktig, samt alt de offentliga insatserna måste inriktas på att balansera
och inte förstärka svängningar i marknaden. Det viktigaste i en sådan
långsiktig livsmedelspolitik är att konsumtion och produktion regleras
parallellt. När

Prop. 1983/84:76 Bilagal 21

konsumenternas efterfrågan stiger skall offentliga
stimulanser trappas ner och omvänt.

Livsmedelsproduktionens ekonomiska betydelse i högindustrialiserade
länder som Sverige, underskattas ofta. Livsmedelskedjan (från insatsvaror till
storhushåll och handel) står för ca 12% av sysselsättningen eller ca 510000
personer omräknat till helårsekvivalenter (källa IVA-meddelande 232). Livsmedel
svarar också för en betydande del av konsumtionen i landet.

Tillsammans utgör alltså livsmedelskedjan en väsentlig del
av samhällsekonomin. I Jämförelse med industrin i stort uppvisar
livsmedelssektorn två viktiga särdrag. Den har dels varit mer stabil och
därigenom motverkat svängningarna i ekonomin, dels en regional struktur som är
mer balanserad. En kraftig neddragning av volym och lönsamhet nu skulle kunna
äventyra denna bild.

Den hittills förda politiken utgår frän lantbruket.
Lantbrukets betydelse i livsmedelskedjan ekonomiskt, sysselsättningsmässigt och
funktionellt har emellertid rriinskat kraftigt. Betydelsen av insatsvaror,
transporter, förädling, förpackning och distribution har ökat. Även om
styrning av lantbrukets produktion har strategisk betydelse för de andra leden
i livsmedelskedjan, kan inte en heltäckande livsmedelspolitik utformas utan
att samtidigt hela kedjan beaktas. Det hade därför varit önskvärt om tid till
ett sådant helhetsgrepp funnits innan beslut om specialfrågor tas och livsmedelssubventionerna
trappas ner.

Sveriges Industriförbund (SI) och Sveriges
Livsmedelsindustriförbund

(SLIM) anför: Båda de frågor som livsmedelskommittén
enligt sina direktiv haft att behandla med förtur är av den arten att de inte
slutgiltigt kan eller bör avgöras innan kommittén haft tillfälle alt göra en
samlad bedömning av hela Jordbruks- och livsmedelspolitiken, l.ex. vad avser
de olika Jordbrukspolitiska målens utformning och inbördes ställning samt
prisregleringens utformning. Vi anser det därför självklart atl de ställningstaganden
som regering och riksdag kommer atl falla på grundval av det nu avlämnade
delbetänkandet och remissyttrandena däröver måste betraktas endast som
temporära lösningar och alltså inte binda kommittén i dess fortsatta arbete.
Slutliga ställningstaganden vad gäller kompensationssystemets utformning samt
produktionsmålets utformning och överskotts-problematiken på längre sikt bör
således tas först sedan kommittén avlämnat sitt slutbetänkande.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anför: 1 fråga om den
nuvarande Jordbruksregleringens avgränsning skriver kommittén på sidan 57 i
sitt delbetänkande att anledningen till att prisregleringen har olika
omfattning för olika produkter är atl del ansetts nödvändigt att prisstödet
knutils lill produkter av den förädlingsgrad som de har i internationell
handel.

De angivna skälen till att primärförädlingen av
Jordbrukets produkter skall omfatlas av regleringen synes något tveksamma.
Någon omfattande internationell handel med mjölk förekommer exempelvis inle. Ändå
går regleringen som allra längst pä detta område och mejerierna svarar för den
övervägande delen av primärförädlingens kostnader. Vad gäller köttvaror borde
de anförda skälen snarare motivera att regleringen skulle omfatta också
styckningsledet i stället för som nu endast slakten.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 22

Mot
bakgrund av de angivna Jordbrukspolitiska målsättningarna ser SPK det som naturiigt
atl jordbruksprisregleringen i största möjliga utsträckning begränsas till
produktionen i Jordbrukarledet. Förädlingsverksamheten, där
jordbruksprisregleringen inte endasl är överflödig utan också medför betydande
risker för negativa och snedvridande effekter på konkurrensen, bör läggas
utanför Jordbruksprisregleringen. SPK vill poängtera vikten av att kommittén
avsätter resurser för analys och behandling av denna fråga i sitt fortsatta
arbete och återkommer till frågan i sin slutrapport.

Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF) anför: I delbetänkandet behandlas endast förtursfrågorna -
kostnadskompensationen och produktionsstyrande åtgärder. Rätteligen borde
arbetet med de viktiga målsättningsfrågorna ha slutförts först. Denna omvända
arbetsordning tyder pä att LMKs arbete är mer att betrakta som ett beställningsarbete
än som en förutsättningslös utredning.

Enligt
LRFs mening har del inte lyckats LMK att utarbeta ett betänkande i
förtursfrågorna som motsvarar de krav som måste ställas på ett dylikt arbete. LMK
och dess sekretariat kan emellertid inte klandras för detta förhållande, vilket
särskilt bör understrykas.

Även
i andra avseenden bedrivs f.n. omprövningen av Jordbrukspolitiken utifrån
egenartade premisser. Här kan nämnas bl.a. "avindexering-en",
borttagande av livsmedelssubventioner, införande av skatt på handelsgödsel
samt ytteriigare en rad nya pålagor och kostnadsövervältringar på Jordbruket,
som behandlas vid sidan av sittande utredning. Detta försvårar LMKs fortsatta
arbete och försämrar i hög grad förutsättningarna för att Jordbrukspolitiken
skall kunna mötas med förtroende från både konsumenter och producenter.

Enligt
LRFs uppfattning bör nuvarande avtal i princip föriängas i avvaktan på LMKs
slutbetänkande. LRF kan inte finna några skäl som talar emot att förfara pä
detta sätt, alldenstund LMK funnit att nuvarande kompensationssystem är logiskt
uppbyggt och i allt väsentligt har fungerat väl.

Vidare
är det angeläget atl LMK grundligt belyser och utvärderar ledet efter
jordbruksprisregleringen. LRF vill i sammanhanget erinra om de intentioner och
utfästelser som anfördes i samband med att utredningsuppdraget presenterades.

Hushållningssällskapens
förbund anför: Inledningsvis måste förbundet konstatera, alt del tidsschema
som tilldelats LMK inle på något sätt står i rimlig proportion till det
omfattande utredningsarbete som enligt direktiven förelagts kommittén. Detta
gäller i högsta grad förtursfrågorna, kompensationssystemet och
produktionsbalansen, vilket, när det gäller kompensationssystemet, lett till
att LMK inte framlägger något egentligt förslag utan redovisar tre alternativa
system utan att förorda något av dem. Även i den andra förtursfrägan,
produktionsbalansen, har LMK avstått från att nu komma med förslag till
åtgärder. LMK har skjutit pä sina ställningstaganden i denna fråga till sitt
slutbetänkande. Förbundet finner della naturiigt, då förslag i dessa viktiga
och komplexa frågor måste vara väl underbyggda med analyser och överväganden,
som inle är möjliga att klara av på den alltför knappt tillmätta tiden.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 23

Familjejordbrukarnas Riksförbund anför: De viktiga frågor
som inte, eller endast flyktigt, tas upp i direktiv och delrapport är
livsmedelsproduktionens sårbarhet, den s.k. rationaliseringspolitiken - dvs.
vilket slags Jordbruk som vi vill ha i Sverige - framtida
produktionsinriktningar, böndernas arbetstider och arbetsbörda i ett
näringsliv som inriktas på allt kortare arbetstider för anställda. Det är, enligt
vår mening, dessa frågor som borde behandlats försl i utredningen. Först
därefter är del meningsfullt att börja diskutera mer eller mindre tekniska
frågor om förhandlingar, kompensation vid infiation, åtgärder för alt minska
tillfälliga produktionsöverskott osv.

2. Jordbrukspolitikens mål och medel

Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation (KD) anför: I
1977 års riksdagsbeslut sattes inkomstmålet som etl huvudsyfte för
Jordbrukspolitiken. KD har med tillfredställelse noterat att i direktiven till LMK-83
förutsätts atl ""som likställda delmål för Jordbrukspolitiken bör
under huvudsyftet att trygga vår livsmedelsförsörjning gälla att konsumenterna
får tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser och att
Jordbrukarna fåren med andra grupper likvärdig standard."

Enligt 1977 års riksdagsbeslut, liksom enligt tidigare
beslut om jordbrukspolitiken, skall kostnaderna för export av
jordbruksprodukter drabba producenterna (med vissa undantag, l.ex.
utbytesexport). På kort sikt belastar exporten regleringsekonomin och
kostnaderna täcks genom avgifter pä produktionen. De senaste årens stora exporlöverskott
har därför verkat sänkande på Jordbrukarnas inkomster. Med 1977 års inkomstmålsättning
är det sannolikt att Jordbrukarna kommer att resa krav mot konsumenterna om
kompensation härför. Det är bl. a. mot denna bakgrund enligt KD viktigt att en
ändrad rangordning för de jordbrukspolitiska målen snarast befästs av
statsmakterna.

Det måste enligt KD:s mening vara en självklar utgångspunkt
att det är konsumenternas behov, som utgör grunden för livsmedelspolitiken. De
traditionella Jordbrukspoliliska målen låter sig väl inordnas under denna
övergripande målsättning. Konsumenternas tillgång på livsmedel under såväl fred
som kris/krig bör tryggas (produktionsmålet) och tillhandahållas till rimliga
priser (effektivitetsmålet). De i Jordbruket sysselsatta, som tillgodoser dessa
behov, bör i gengäld tillförsäkras en rimlig standard (inkomstmålet). Detta
torde också på sikt vara en förutsättning för att den önskade produktionen
skall kunna upprätthållas.

Det kan uppstå konflikter mellan delmålen. De nuvarande
stora överskotten torde till en del få ses mol bakgrund av att inkomstmålet
satts i första rummet (samtidigt som produktionsmålet legat nära eller t.o.m. i
vissa fall över den inhemska konsumtionen). Något universalmedel att lösa
dylika konflikter torde inte finnas. Liksom hittills får man balansera med
hjälp av alla de olika medel Jordbruksregleringen förfogar över.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför: har LO
redan tidigare

uttalat sig för en omprövning av de centrala
jordbrukspolitiska målen. LO har därvid framhållit, att konsumentmålel inte
längre får vara ett Jordbrukspolitisklandrahandsmål. LO välkomnar därför utgångspunkten
i direktiven att konsument- och inkomstmål likställs. LO vill också betona
nödvändigheten av att riksdagen fattar detta nyajordbrukspolifiska beslut i
sådan lid, att det kan ligga till grund för de överiäggningar som skall leda
fram till etl nytt Jordbruksavtal från och med den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 24

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anför: TCO vill
först understryka vikten av att som framförs i direktiven, konsumentmålel och
producentmålet Jämställs. Det betyder att målet att ge konsumenterna tillgång
till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser och målet att ge
jordbrukarna en med andra jämförbara grupper likvärdig standard Jämställs.

LRF anför: I utredningsdirektiven fastslås bl.a. som
utgångspunkt för

kommitténs arbete att huvudmålet för en samlad livsmedelspolitik och

därmed också för Jordbrukspolitiken måste vara att trygga vårt lands

livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som under avspärtning och krig. Mot

denna övergripande målsättning för jordbrukspolitiken, som nära ansluter

till vad som fastslagits i 1977 års Jordbrukspolitiska riktlinjer, har LRF

inget att erinra. Med all rätt tillmäts beredskapsmotivet en central ställning

vid fastställande av de Jordbrukspolitiska målen.

1 direktiven anförs vidare, alt som delmål för
Jordbrukspolitiken, under huvudsyftet att trygga vår livsmedelsförsörjning, bör
gälla att konsumenterna får tillgång till livsmedel av god kvalitet till
rimliga priser och att Jordbrukarna får en med andra jämförbara grupper
likvärdig standard. LRF förutsätter att LMK 1 sitt fortsatta arbete skall
precisera inkomstmålet. I och med att detta skett har man också i praktiken
klargjort konsumentmålet i vad gäller den i Jordbrukspolitiken centrala frågan
om prispolitikens inriktning och avvägningen mellan producent- och
konsumentintressena. En dylik avvägning utgör, trots ibland gjorda påståenden
om motsatsen, en viktig del även i nu gällande Jordbrukspoliliska riktlinjer.
Den markering som inkomstmålet fick i 1977 års beslut är självfallet viktig för
en näring och dess utövare som aldrig fått inkomstmålet infriat. Att det i 1977
års riktlinjer angetts att inkomstmålet skulle vara ett huvudsyfte för
Jordbrukspolitiken har emellertid inte vid något tillfälle gett Jordbruket
prishöjningar utöver dem som följt av det sedan 1974 tillämpade kompensationssystemet.
En utgångspunkt för inkomstmålet och konsumentmålet måste vara att Jordbruket
kan bedrivas med sådan lönsamhet, atl långsiktiga effektivitetshöjande
åtgärder befrämjas.

I direktiven anförs att familjejordbruket också framöver
kommer att vara den dominerande företagsformen inom ramen för en geografiskt
väl differentierad Jordbruksproduktion. Samtidigt understryks den roll jordbruket
spelar för sysselsättningen i bygder, där det råder brist på andra
arbetstillfällen. LRF vill under åberopande härav även i detta sammanhang
påyrka att prisstödet till Jordbruket i norra Sverige uppräknas den 1 Januari
1984. (Separat framställning i ärendet har avlåtits den 19 oktober 1983.)
Prisstödet till jordbruket i norra Sverige är i grunden ett regionalpolitiskt
åtagande från samhällets sida. Detta ansvar får inte samhället lättvindigt
övervältra på näringsutövarna inom nortländskt Jordbruk.

----- Det är först på senare är, med stark och snabb
försämring av

hushållens köpkraft och en samtidig avveckling av
livsmedelssubventionerna, som en påfallande och svårmanövrerad
överskottssituation uppkommit. Det är beklagligt att statsmakterna inte
tidigare varit beredda att komplettera produktionsstyrningsarsenalen med
åtgärder syftande till att anpassa inflödet av produktionsresurser till det på
längre sikt sannolika konsumtionsutrymmet. Hade dylika åtgärder införts för säg
fem år sedan skulle balansproblemen idag säkerligen ha varit mindre än de nu blivit.
Nu är uppenbarligen avsikten att med en allmän prispress straffa jordbruket

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 - 25

för uppkomsten av en marknadssituation som statsmakterna
genom sitt agerande eller icke-agerande till stor del bär skulden lill. LRF kan
inte acceptera denna från statsmakternas sida okänsliga behandling av en
näring, vars karaklär kräver konsekvens och stahdiiel ifråga om ekonomiska
förutsättningar och politiska handlingslinjer.

Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anför: Vad avser
de båda delmålen hälsar vi med tillfredsställelse värderingen, att
konsumentmålet nu erhåller samma dignitet som inkomslmålet för Jordbrukarna.
Denna likställighet i mälhänseende blir alltmer angelägen och berättigad i takl
med den nuvarande konjunkturutvecklingen, vilken i dagsläget klart markerar
fortsatt avtagande köpkraft hos konsumenterna. Behovet av tillgång till livsmedel
av god kvalitet till rimliga priser - svenska såväl som importerade — ler sig
därför alltmera väsentligt.

Det skall tilläggas, att enligt vår mening konsumenthånsynen
i svensk jordbrukspolitik hittills varit undervärderade. Även med uttalade
målsättningar pä producentsidan, såväl vad gäller inkomst- som produktionsmålsättning
kvarstår dock faktum, att ingen produktion som inte leder lill konsumtion är
meningsfylld. Mot denna bakgrund är den nu markerade mälförflyttningen enligt
vår mening både motiverad och välkommen.

Kooperativa Förbundet (KF) anför: KF anser att det
ovannämnda "konsumentmålet" måste bli ett med övriga delmål
självständigt och likställt mål i livsmedelspoliliken. Konsumentmålet skall
uppnås genom en effektivjord-bruksproduklion av lämplig omfaltning och
kvalitet, vilket även förutsätter insatser av forskning, försök och rådgivning
och en ändamålsenlig livsmedelsindustri samt tillgång till kompletterande
import.

Beträffande de tre delmålen effeklivitetsmål, inkomstmål
och produktionsmål får KF understryka alt dessa är inbördes beroende av
varandra och atl de bör ha likvärdig vikt. Under senare är har bl.a. den svaga
ekonomiska utvecklingen lett till att målkonfiikter uppstått i Jordbrukspolitiken,
främst mellan inkomst- och produktionsmålen. Utöver ovannämnda delmål måste man
i jordbrukspolitiken beakta även ekologiska, miljömässiga och
regionalpolitiska aspekter.

Centralorganisationen SACO/SR anför: SACO/SR anser det
naturligt att Jordbrukare skall ha en inkomst- och standardutveckling som är
likvärdig med andra Jämförbara grupper. SACO/SR anser för den skull inte att
inkomstmålet skall vara ett huvudmål i Jordbrukspolitiken. Kan inte en rimlig
produktionsbalans uppnås inom jordbruket blir det i praktiken svårt att
upprätthälla den önskade inkomstutvecklingen för de som är verksamma i
näringen.

3. Internafionell bakgrund

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) anför:
Liksom i föregående Jordbruksutredning (SOU 1977:17) utgör de internationella
aspekterna pä det svenska jordbruket en ur bislåndssynpunkt mycket svår
materia.

Mot i-ländernas livsmedelsöverskott står nöden i många u-länder
i form av undernäring och svält. Det ligger därför nära till hands att dra
slutsatsen att detta överskott bör bestå och fylla de livsmedelsbehov som finns
i u-länderna.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 26

I avsnittet konstateras dock atl den enda långsiktiga och
varaktiga lösningen pä livsmedelsproblemet i u-lånderna är att söka bygga upp
deras egen förmåga att så långt möjligt piroducera sina egna livsmedel. Detta
bör vara elt viktigt mål för bl.a. de länder som Sverige samarbetar med. Ur bislåndssynpunkt
bör helt klart sådana insalser prioriteras.

Vi vet
samtidigt att många u-länder kommer all ställas inför hårda prov vad gäller
möjligheterna alt kraftigt öka sin produktion redan under de närmasle åren. Den
stora befolkningstillväxten i dessa u-länder utgör kanske den viktigaste
svårigheten. Många länder slår, delvis som en konsekvens av detta, inför stora
ekologiska problem där tillgänglig jordbruksareal snarare minskar än ökar. Elehovet
av livsmedelshjälp kan därför snarare förväntas öka än minska under de närmaste
åren. I betänkandet pekar man på ett beräknat behov av ca 20 milj. ton spannmål
redan 1985 för en sådan livsmedelshjälp.

Även om
Sveriges roll vad gäller livsmedelsbistånd är och alltid varit marginell
Jämfört med stora överskoltsproducenter som USA och Canada, finns dock en
särskild koppling till de svenska programländerna att ta hänsyn till och som
gör insalser frän Sverige speciellt önskvärda för dessa länder.

Ett livsmedelsbistånd av det här slaget skulle kunna
ställa krav på något ökad volym än nuvarande ca 100000 lon spannmål per år. Vi
vill dock starkt understryka att fortfarande skulle det bli fråga om alt
utnyttja en ganska liten del av det under normala förhållanden beräknade
svenska spannmålsöverskottet på ca 1 milj. ton.

Inköp av sådant spannmål för bislåndsändamål bör som
tidigare ske lill världsmarknadspriser.

Kommerskollegium (KK) anför: Bl.a. berörs frågan om
möjligheterna att

utveckla
svensk export av förädlade livsmedelsprodukter . Kollegiet

får i
denna fråga hänvisa lill sitt yttrande till jordbruksdepartementet över
rapporten 'Ökad export av högförädlade livsmedel, där kollegiet sammanfattningsvis
gjorde bedömningen att de generella möjligheterna till en betydande ökning av livsmedelsexporlen
från Sverige - åtminstone i en nära framlid - måste betecknas som begränsade.

Konsumentdelegationen (KD) anför: KD anser del dock
önskvärt alt

varje möjlighel
lill lönsam export prövas och understöds. Någon lösning på de nuvarande
överskottsproblemen kan emellertid inte förväntas enbart härigenom.

Nar det
gäller importen av Jordbruksvaror vill KD framhålla konsumenternas intresse av
elt varierat utbud. En känning av världsmarknadens priser verkar vidare
befrämjande pä konkurrensen. Det är därför angeläget att produktionsmålet inte
sätts sä högt i förhållande till den inhemska konsumtionen att importen
onödigtvis försvåras och/eller fördyras.

LRF anför:----- Enligt LRFs mening är det angelägel att
näringen och

staten gemensamt söker finna vägar för export av svenska
livsmedel, bl. a. krävs en genomtänkt och långsiktig exporlpolitik för svenska
jordbruksprodukter. En prövning härav synes särskilt angelägen just nu.
eftersom del f.n. finns en uppbyggd produktionskapacitet i såväl primärproduktionen
som i förädlingsledet.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 27

Familjejordbrukarnas Riksförbund anför: Med den
överskottspro

duktion som Sverige i fredstid av olika orsaker måste upprätthålla finns det

goda skäl att öka våra insatser på dessa områden och låta värt Jordbruk

producera vad det kan. Koslnaden för detta bör, som det också antydes i

direktiven, fördelas jämnt över alla samhällsgrupper genom att ge bön

derna fullt betalt för produktionskostnaderna. Delta till skillnad mot hit

tillsvarande princip, dä bönderna endast fått världsmarknadens dumping-

priser för de livsmedelskvantiteter som slalen köpt och använt för bi

slåndsändamål. Med all sannolikhet står en folkmajoritet bakom utökat

svenskt livsmedelsbistånd till priser som ger producenterna full kostnads

täckning.

Sveriges Grossistförbund anför: Det svenska gränsskyddet
är i dagsläget så högt, att det för vissa produkter kan betraktas som prohibitivt.
Ett flertal länder har ocksä uppmärksammat och påtalat detta förhällande,
vilket för vissa traditionella importvaror inte bara kraftigt begränsat ulan i
vissa fall omöjliggjort import. Att i detta läge åstadkomma en svensk export av
livsmedel i mera betydande omfattning torde knappast vara realistiskt med
mindre gränsskyddel reduceras till en sådan nivå, att motsvarande
import-lättnader för svenska livsmedelsprodukter kan åstadkommas.

Kommittén har också i en kort passus noterat
problemställningen. Frågan om överproduktionen är dock enligt vår mening av en
sådan dignitet, att en översyn av gränsskyddel måste till om Sverige framgent
med framgång skall kunna uppträda som permanent exportör av jordbruksprodukter.

NO anför: NO instämmer i kommitténs bedömning att importen
spelar en roll för att uppfylla bl.a. handels-, biständs- och konsumenlpoliliska
mäl samt för att främja utvecklingen inom livsmedelsindustrin. När utredningen
i det fortsatta arbetet mera uttömmande skall behandla utrikeshandeln med
livsmedel bör denna bedömning utgöra gundvalen. Del kan här erinras om att
professor Lars Persson i sin för marknadsdomstolen gjorda utredning om
konkurrensförhållanden i köttbranschen ansett att ökad handel över gränserna
med förädlade produkter skulle fä positiva konsekvenser.

4. Jordbrukarnas inkomstförhållanden och jämförelser med
andra grupper

Lantbruksstyrelsen anför: Livsmedelskommittén har i detta
avsnitt till en början tagit upp vissa frågor rörande främst metoderna för
inkomstjämförelser mellan jordbrukare och vissa andra grupper.
Lantbruksstyrelsen har inga erinringar mot de förslag rörande vissa detaljer i
dessa frågor som kommittén lagt fram.

Styrelsen vill dock framhålla att det i kommitténs
fortsatta överväganden finns anledning att ingående pröva om nuvarande metodik
för analyser av jordbrukarnas inkomstförhållanden år tillfyllest mot bakgrunden
av utvecklingen under senare år. Slyrelsen avser därvid den förändring som
skett genom att numera ofta en produktionsgren, l.ex. växtodling för avsalu,
mjölkproduktion, fiäskproduktion etc, är av dominerande betydelse för det
enskilda företagets ekonomi. Vidare har skillnaderna i fråga om främst
kapitalkostnaderna för företag i skilda utvecklingsstadier blivit allt mer
framträdande, vilkel för övrigt lett till att särskilda åtgärder i form av räntestöd
och etableringsslöd fått vidtagas.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 28

Den här i korthet skildrade utvecklingen och de inträffade
förändringarna bör enligt styrelsens mening beaktas mer än hittills vid de analyser
som sker av inkomstförhällanden inom jordbruket. Pågående utvecklingsarbete vad
avser typklassificering, ägar/brukarredovisning och kapitalförändringar med syfle
atl förbättra underlaget för en sådan analys bör fullföljas. Likaså bör de
ändrade inkomstförhållandena, som sannolikt blir bestående för relativt lång
tid, las i beakiande vid övervägandena om förändringar behöver ske i
prisregleringssystemets utformning i syfte att nå bättre ekonomisk rättvisa
mellan olika grupper av jordbruksföretagare. Del är enligl lanibruksslyrelsens
uppfattning ej tillfredsställande att annat än lill-fällighelsvis behöva
komplettera prisregleringen med sådana administrativt betungande åtgärder som
t. ex. etableringsstödet innebär.

Konsumentdelegafionen (KD) anför: KD har länge hävdat att
större vikt bör läggas vid inkomsljämförelserna med andra småföretagare än som f.n.
sker vid prisöverläggningarna. Samma synsätt kommer till uttryck i direktiven fill
kommittén, med hänvisning till att Jordbrukarna mer är företagare än lönlagare.

KD anser
det angeläget att undersökningar som förbättrar inkomstupp-gifteriia för andra
småföretagare tilldelas nödiga resurser. KD är emellertid väl medveten om
svårigheterna atl fä fram uppgifter på delta område, vilka LMK-83 pekat på. KD
vill dock varna för att kraven ställs sä högt att de blir omöjliga att uppnå. M.
a. o. även elt inte helt oklanderligt material om andra småföretagare är av
värde för de bedömningar som görs vid inkomst-jämförelserna mellan Jordbruket
och andra sektorer. KD vill här erinra om ell uttalande av kommittén för
översyn av vissa frågor rörande jordbruksprisregleringen efter den 30 juni
1982 (Ds Jo 1981:10) att det aldrig går att fastställa med exakthet om inkomstmålet
uppfyllts eller ej. Det kan bara bli fråga om översiktliga avstämningar.

De Jämförelser som görs mellan Jordbrukares och andra
gruppers inkomster avser genomsnitt för större aggregat. Inom dessa kan
spridningen vara myckel slor. Jordbruksstatistikens traditionella uppdelning
efter åkerareal räcker inte till för att besvara frågorna rörande inkomstutvecklingen
vid olika produktionsinriktning, för nya förelag Jämfört med etablerade sådana
etc.

Statistiska Centralbyrån (SCB) anftir: SCB vill peka på
alt verket sedan några år i samarbete med lantbruksekonomiska samarbetsnämndens
inkomstgrupp bedrivit ett arbete som syftar till en samordning av de lanl-bruksekonomiska
undersökningarna. Målsättningen i detta arbele är att de väsentligaste
användarbehoven skall lillfredsställas samtidigt som de samlade kostnaderna minimeras.
1 väsentliga delar synes samordningsarbetet också bidraga till att fylla vissa
av de behov av ytteriigare statistiskt material som kommittén pekat på. I
korthet kan här nämnas följande planerade förändringar.

Bland planerade förändringar av de lantbruksekonomiska
undersökningarna kan nämnas införandet av det nya typklassificeringssystemet
(typologin) för lantbruksslatisliken, vilket påverkar planeringen av population,
urval och redovisning. Typologin torde utgöra ell viktigt hjälpmedel för de i
betänkandet diskuterade avgränsningarna till heltidsjordbruket samt till olika
driftsinriktningar.

Lönsamhetssludier enligt förelagsekonomiska principer
baseras på den Jordbruksekonomiska undersökningen (JEU) som framdeles planeras
bli

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 29

koncentrerad lill exempelvis 5 driftsinrikiningar i
slättbygderna och eventuellt 1-2 driftsinriktningar i skogsbygderna. Härigenom
skapas möjligheter atl utveckla sådana typgårdar/modelljordbruk som
aktualiseras i betänkandet.

Uppgifter om enskilda intäkts- och kostnadsposter avseende
hela Jordbrukssektorn kan i första hand hämtas från deklarationsundersökningen
för Jordbrukare (DU). Nuvarande urvalsstorlek i DU avses bli minskad samtidigt
som användningen ökas av ADB-register innehållande bl.a. taxeringsuppgifter. De
av livsmedelskommittén diskuterade normkalkylerna för del av jordbrukssektorn
kan hämta underiag från DU efter omläggningen av undersökningen.

Vid inkomsljämförelser mellan Jordbrukare och andra
grupper utgör inkomstfördelningsundersökningen (HINK) det främsta underlaget,
då undersökningen omfattar hela befolkningen. Ett av lantbruksekonomiska samarbetsnämnden
initierat projektarbete som nu pågår syftar till en samordning mellan DU och
HINK. Vidare undersöks möjligheterna att genomföra de i betänkandet efterlysta
förbättringarna i underlaget rörande småföretagarna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför: Länsstyrelsen
anser i likhet med kommittén, att ytterligare material för inkomstjämförelser
erfordras, som belyser jordbrukarnas inkomster Jämförda med andra småföretagargruppers,
om sädana Jämförelser skall ligga till grund för bedömningar av
inkomstförhållandena för Jordbrukare. Även om, som kommittén framhåller,
svårigheter föreligger att Jämföra Jordbrukarnas inkomst med andra
småföretagares är sådana Jämförelser mer relevanta än Jämförelser av
Jordbrukarnas inkomst med löntagares.

I samband med det fortsatta arbetet för framtagning av
material lill inkomstjämförelser mellan Jordbrukare och andra
småföretagaregrupper behövs enligt länsstyrelsens bedömning analyser, som
klarlägger de företagsekonomiska förhållandena vid olika typer av
Jordbruksföretag. Härvid bör beaktas den under senare år växande divergens i
ekonomiska förutsättningar mellan nystartade Jordbruksföretag och sådana som
startade längre tillbaka i tiden. Då dessa skillnader väntas bestå under en
längre period bör dessa förhållanden komma till uttryck vid utformningen av ett
nytt prisregleringssystem. Därigenom bör större ekonomisk rättvisa kunna
åstadkommas mellan olika grupper Jordbrukare och tillfälliga, administrativt
betungande lösningar i form av nu tillämpade ränte- och etableringsslöd kunna
undvikas annal än i undantagsfall under exceptionella förhållanden. Målsättningen
bör enligt länsstyrelsens mening vara att nyetableringar i näringen kan ske
inom ramen för generellt verkande regler.

LO anför: Enligt LOs uppfattning är det i princip fel atl,
som hittills skett, inkomstutvecklingen för löntagare läggs till grund för
jämförelser med och anpassning av inkomstutvecklingen för Jordbrukare, som är
företagare. Detta synsätt motiveras bland annal av, att olika skatteregler
gäller för löntagare och företagare och att privatekonomin för företagare inte
alltid kan skiljas från ekonomin inom företaget.

Livsmedelskommittén konstaterar, att Jordbrukares
inkomster är svåra att Jämföra med löntagares. Kommittén finner det därtor
angeläget att ytteriigare material, som belyser Jordbrukarnas inkomster
Jämförda med olika andra företagargruppers, tas fram. LO delar denna
uppfattning och vill understryka att detta arbete bör ges hög prioritet.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 30

Svenska Lantarbetareförbundet anför: Det är enligt
förbundets mening angelägel att det inför framlida jordbruksprisförhandlingar
skapas underlag för all nå en rättvisare ekonomisk fördelning mellan olika
slag av Jordbruksföretag. Utvecklingen i samhället under senare tid med starkt
ökande kapitalkostnader har missgynnat mänga företag med en intensiv satsning
på elt rationellt bedrivet jordbruk. Ekonomiska problem har uppstått för många
företag med dessa ambitioner. Etl framtida Jordbruk i vårt land måste enligt
förbundets mening bygga på rationellt drivna företag, som i största möjliga
utsträckning ger heltidssysselsättning åt brukare och anställda. Det är därför
nödvändigt att ett framtida prisregleringssystem tar hänsyn till sådana
faktorer som ger företag av detta slag bättre ekonomisk rättvisa i Jämförelse
med förelag av dellids- eller fritidstyp.

LRF anför:------ LRF vill i detta sammanhang understryka
att man vid

inkomstjämförelser relaterar resultatel till insatserna av
eget arbete och eget kapital. Vid jämförelser av sociala förhållanden måste
hänsyn tas till bundenheten i t.ex. animalieproduktionen.

LRF delar LMKs uppfattning att ytteriigare material bör
tas fram som belyser jordbrukarnas inkomster Jämfört med andra småföretagares.
Det är härvid angelägel att företagare som driver verksamheten i bolagsform
inte utesluts ur jämförelsematerialet. Även metoden för jämförelser med
löntagare bör förbättras. LRF vill betona atl det bör endast vara inkomsten
frän en årsarbetsinsats i jordbruket som bör Jämföras med andra gruppers
inkomst från en årsarbetsinsats. Mot bakgrund av ovanstående är det angeläget
att material tas fram som belyser arbelsälgången och kapitalinsatsen i
Jordbruket.

Familjejordbrukarnas Riksförbund anför: 1 detta sammanhang
önskar vi också betona vikten av alt det tas fram faktamaterial och statistik
som inte endast belyser brukarens och familjens inkomster och standard i
förhållande till andra grupper. Det är synnerligen angeläget för rättvisa
jämförelser, att rnan dels kan renodla inkomsterna från Jordbruksföretaget, och
inte blanda samman dem med familjemedlemmarnas inkomster av tjänst utanför
Jordbruket - dels får material som klargör arbetsinsatsens omfattning och
inkomsten per timme. I nuvarande standard- och inkomstjämförelser tas det inte
hänsyn till det förhållandel att jordbrukaren - i synnerhet den med animalieproduktion
- har en avsevärt längre daglig och åriig arbetstid än de löntagargrupper som
jämförelserna i regel gäller.

I
ersättningen till Jordbrukaren för hans arbetsinsatser inräknas också
ersättningen för eget kapital, vilket ytterligare understryker det orättvisa i
Jämförelsen.

KF anför: Kommittén föreslår att pengar avsätts för en
fortsatt metod

utveckling avseende inkomstjämförelser mellan Jordbrukare och andra

småföretagare, vilket KF anser vara mycket angeläget som komplement

till de Jämförelser av levnadsstandarden med andra grupper som ocksä

görs.-----

Hushållningssällskapens Förbund anför: Förbundet finner
det anmärkningsvärt, att LMK inte undersökt, i vilken utsträckning
Jordbrukspolitikens inkomstmäl hittills har uppfyllts. Trots detta har LMK
övervägt åtgäider och anvisat alternaliv, som påtagligt påverkar Jordbrukarnas
inkomster. Förbundet anser det som ett oeftergivligt krav, att LMK dels

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 31

klarare preciserar inkomstmålet och dels gör en samlad
analys av konsekvenserna för Jordbrukarnas inkomster av samtliga genomförda
och diskuterade åtgärder. Förbundet finner det i detta sammanhang angeläget
framhålla, att alla inkomstjämförelser självfallet måste relateras till
mängden insatt eget arbele och eget kapital.

Riksrevisionsverket (RRV) anför: Enligt RRVs uppfattning
kan del ifrågasättas, om det är meningsfullt alt sträva mot mer exakta
jämförelser mellan jordbrukare och andra grupper - vare sig del gäller löntagar-
eller företagargrupper - än vad nuvarande statistik medger. Del ligger i
sakens natur alt denna typ av jämförelser innehåller en stor osäkerhetsfaktor
till följd av att Jordbrukare i likhet med andra företagare är en myckel
heterogen grupp och att mätproblemen i sammanhanget är betydande. RRV ställer
sig mol denna bakgrund tveksamt till värdet av att avsätta ylleriigare resurser
för inkomstjämförelser mellan jordbrukare och andra grupper.

5. Nuvarande kompensationssystem

Konjunkturinstitutet anför: Jordbrukets produktivitets-
och investeringsutveckling och kompensationssystemets inverkan härpå utgör
onekligen spörsmål av vital betydelse för det slutliga valet av
kompensationssystem. Institutet har därför funnit anledning att ytteriigare
något beröra detta samband.

Det kan konstateras att för perioden 1970-1982 var produkttivitetsut-vecklingen
för jordbruket ungefär dubbelt så hög som för såväl industrin som för näringslivel
som helhet enligt nationalräkenskapernas uppgifter. Visseriigen är dessa
beräkningar behäftade med relativt stor osäkerhet men skillnaden för de nämnda
områdena är så stor atl det torde vara obestridligt att Jordbruket verkligen
haft en klart högre arbetsproduktivitet än övriga sektorer under den angivna
perioden. Det förefaller troligt att detta delvis är en följd av den relativt
omfattande investeringsverksamheten under 1970-talet. Vid sidan härav har
dessutom andra faktorer som t. ex. ökad användning av konstgödning liksom
förädling inom såväl vege-tabilie- som animalieproduktionen spelat in.
Investeringarna steg myckel kraftigt i början och mitten av 1970-talet och låg
kvar pä en hög nivå under decenniets sista år. Av allt att dörna har dessa
investeringar i stor utsträckning bestått av rationaliseringsinvesteringar,
som gett utslag i den höga produktivitetsutvecklingen under perioden 1970-1982.
Samtidigt måste konstateras att investeringarnas inriktning likafullt varit
sådan att de medverkat till en viss tillväxt av överskottsproduktionen räknat
från senare delen av 1970-talet.

Det nuvarande kompensationssystemet tycks i varje fall inle
ha haft några negativa effekter på Jordbrukels tekniska rationalisering. Genom
sina fasta regler och enligt kommitténs bedömning logiska uppbyggnad torde det
tvärtom vara gynnsamt för den långsiktiga planeringen inom Jordbruket, vilket
givelvis har sin betydelse för investeringsverksamheten och därmed
produktivitetsutvecklingen. Genom det nyligen införda förbudet mot
expansionsinvesteringar inom animalieproduktionen verkar tills vidare en
styrning till rationaliseringsinvesteringar.

De nackdelar kommittén har funnit hos det nuvarande
kompensationssystemet ligger i dess funktion som styrmedel. Enligl kommitténs
mening har del nämligen lett till atl del varit svårt atl påverka produktions-
och konsumtionsuivecklingen; det skulle finnas "begränsade möjligheter alt

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 32

vid prissättningen ta hänsyn till den aktuella
marknadssituationen (produktionsbalans, investeringsbehov etc.) och till
samhällsekonomin i övrigt" (s. 81). Det framgår inle närmare av
betänkandet hur kommittén kommer fram till dessa slutsatser och del är därför
svårt alt följa kommitténs tankegång på denna punkt. Om man vid framräkning av elt
totalt kompensationsbelopp till jordbruket använder en bestämd indexutveckling
för beräkning av kompensationen fiir kostnadsökningar eller om man använder
något annat system för att fastställa kompensationsbeloppet behöver ju inte
innebära någon avgörande skillnad med avseende på graden av bundenhet
respektive frihet vad gäller den relativa prissättningen av olika
Jordbruksprodukter. Den avgörande problematiken ligger, såsom närmare framgår
av det följande, på ett annat plan, nämligen i svårigheten atl differentiera
prissättningen för den marginella överskottsproduklionen.

NO anför: 1 fräga om kompensationssystemets effekter
konstaterar ulredningen alt det för insatsvaror tillämpade indexsystemlet som
sådant inte inneburit större prishöjningar än som varit kostnadsmässigt
motiverat. En indexbaserad prissättning kan emellertid verka inflationsdrivande
om tilllämpningen leder till cirkeleffekter vilket SPK konstaterat föreligga
såvitt rör fodermedelsposten i viss mån (underbilaga 4). En inflationsdrivande
effekt kan ocksä uppkomma om företagsstrukturen på området visar hög
koncentrationsgrad. Detta gäller särskilt gödselmedel och fodermedel. Med ett
lågt konkurrenstryck följer risk för prisstelhet och avtagande effektivitet som
på sikt verkar prishöjande. SPK har också konstaterat att
gödselmedelsindustrin, som sä gott som helt behärskas av Supra/Norsk Hydro,
haft en betydligt sämre produktivitetsutveckling än övrig tillverkningsindustri.

Därutöver föreligger även i fråga om insatsvarorna risk
för kostnadsövervältring i l.ex. lantmännenoirganisationen med många
verksamhetsområden. Även om del finns faktorer som dämpar riskerna är dessa
dock så stora och allvarliga att NO ifrågasätter lämpligheten av alt använda
indexmodellen vid kompensationsberäkningarna.

Kostnadskompensationen till förädlingsindustrin som
beräknas på den faktiska kostnadsutvecklingen ger enligt NOs mening inte
incitament till att pressa kostnaderna. Vidare finns som nämnts risk för kostnadsövervältring
mellan ohka verksamhetsgrenar. Det finns därtor anledning alt ifrågasätta om
inte allvarliga brister också föreligger ifråga om beräkningen av
kompensationen till förädlingsindustrin. Om detta led även fortsättningsvis i
vissa fall skall ligga inom prisregleringen bör krav på särredo-visning i
lämplig form ställas.

SPK anför: SPKs utvärdering visar, vad gäller produklionsmedelsmarkna-derna,
att de prishöjningar som genomförts på de tre dominerande delmarknaderna -
gödselmedel, fodermedel och lantbruksmaskiner - i de flesta fall varil kostnadsmässigt
motiverade. Detta innebär dock inte i sig någon garanti för att verksamheten
bedrivits i effektiva former. Företag med flera verksamhetsgrenar kan sålunda
genom kostnadsövervältring ha låtit den övervakade verksamheten avseende produktionsmedel
för Jordbruket bära en för hög andel av gemensamma kostnader.

Kompensationsmodellen uppbyggd kring PM-index innebär även
en risk för att prishöjningarna pä produktionsmedel blir störte än vad som
skulle vara fallet i en kompensationsmodell utan automatik, genom att köparna

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 33

automatiskt kompenseras för kostnadsökningar och därmed
kan antas erbjuda mindre motstånd mot prishöjningar än vad som annars skulle
vara fallet. Detta medför en risk för att de långsiktiga
effektivitetssträvandena kan eftersättas inom produktionsmedelsindustrin. Denna
risk accentueras av marknadsförhållandena på produktionsmedelsmarknaderna med
stor ägarkoncentration och med lantbrukarna som dominerande ägare. Visserligen
dämpas riskerna en del av att den enskilde Jordbrukaren som köpare torde vara
priskänslig trots att jordbrukarna som grupp kompenserats för sina
kostnadsökningar och av att samhället bedriver en fortlöpande pris-och konkurtensövervakning
inom aktuella varuområden. Riskerna år dock så påtagliga att de motiverar
överväganden om förändringar i nuvarande kompensationssystem.

Det kan tilläggas att olika system för indexering av
priser kan utgöra ett hot mot prisstabiliteten eftersom de medför att
incitamenten att motverka pris- och kostnadsökningar i olika produktions- och
distributionsled minskar. Visseriigen kan i tider med konstant inflationstakt
en indexbaserad koslnadskompensation i praktiken motsvara de faktiska kostnadsförändringarna.
Detta utesluter dock inte att kostnadsutvecklingen kunde ha blivit annorlunda
vid ett annat prissättningssystem och därmed givit riktigare signaler till
resursfördelningen i näringslivet och samhället.

System med automatiskt verkande kostnadskompensation - l.ex.
indexbaserad prissättning - kan sålunda leda till stelhet i prisbildningen som
inte gör det möjligt att på ett tillfredsställande sätt beakta förändrade
marknadsförutsättningar eller ta hänsyn till den aktuella samhällsekonomiska
situationen.

Lantbruksstyrelsen anför: Enligt lantbruksstyrelsens
mening fungerade kompensationssystemet relativt väl så länge de allmänna
förutsättningarna på vilka det ytterst grundade sig alltjämt var rådande dvs.
fram till slutet av 1970-talet. Sedan dess har genomgripande förändringar
inträffat inom samhällsekonomin. Vidare har — till stor del som en följd av
den ekonomiska utvecklingen - allvarliga produktionsbalansproblem uppkommit
inom Jordbruket. Vid de senaste årens prisöveriäggningar har det också blivit
allt svårare att inom ramen för nuvarande system nä samförstånd mellan
Jordbrukets och konsumenternas företrädare om prissättningen på Jordbruksprodukterna.
Enligt lantbrukssstyrelsen är del av utomordentlig vikt för en god och stabil
utveckling av jordbruket att det system som måste finnas för fastställandet av
priserna på jordbruksprodukter av både jordbruksföretagarna och konsumenterna
omfattas med största möjliga förtroende.

Konsumentdelegationen (KD) anför: LMK-83 har utfört en
grundlig och

förtjänstfull utvärdering av det nuvarande kompensationssystemet.

----- 1 mer teknisk bemärkelse har systemet fungerat
smidigt. Det

förtjänar också att påpekas att prisutvecklingen för
Jordbruksprodukter i stort sett följt den allmänna prisutvecklingen under
perioden.

Den kritik som dock kan riktas mot systemet skulle KD
vilja sammanfatta med att det i vissa avseenden inneburit en läsning. Påpekas
bör att denna inle från början var avsedd, enligt det förslag som lades fram av
1972 års jordbruksutredning. (Behandlingen av kapitalkostnaderna lämnades i
viss mån öppen och inkomstföljsamheten skulle bestämmas i fria förhandlingar.)
Låsningen har framför allt verkat negativ ur följande aspekter. - Systemet är
helt inkomstorienteral. Läsningen har medfört att prisreg-

3 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 76

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 34

leringen inte mer än i begränsad omfattning kunnat verka
styrande pä produktionen. Tillräcklig marknadshänsyn har inle kunnat tas.

- Den automatiska kompensationen för jordbrukets
kostnader (genom

PM-index) medför risker för atl producenterna av insalsvaror blir mind

re intresserade av att hålla tillbaka pris- och kostnadsstegringar. Denna

risk var man i och för sig medveten om när systemet började tillämpas.

Sedan dess har företagskoncentrationen på ifrågavarande marknader

ökats. Vidare är jordbrukarna lyälva stora företagsägare.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har sårskilt bevakat
prisutvecklingen för de värdemässigt mer betydande förnödenheterna i jordbruksproduktionen.
1 sin utvärdering, utförd på uppdrag av LMK-83, har SPK kunnat konstatera atl
företagna prishöjningar förefaller kostnadsmässigt motiverade. De har inle
heller varit markant annorlunda än för liknande produkter inom andni sektorer. SPK
menar dock - och häri instämmer KD - att förekomsten av dessa nämnda risker är
tillräcklig för att man skall försöka ändra kompensationssystemet.

-
Problemen som
gäller förädlingsindustrins kostnader är i viss mån desamma som för
primärproduktionen. Härtill kommeratt förädlingsindustrin ibland även
tillverkar produkter som inte ingår i Jordbruksregleringen. Risker föreligger
att kostnader övervältras mellan de olika verksamhetsgrenarna. De analyser som
hunnit utföras av jordbruksnämnden och SPK har inte varit tillräckligt
omfattande för att förekomsten av sädana övervältringar skall kunna avgöras.
Att sådana skett har dock konstaterats i en utredning av professor Lars Persson
om konkurrensförhållandena inom költbranschen.

-
Kompensationen
har varil alltför bunden till löneavtalen. Jordbrukarna är en företagargrupp
och bör inte så strikt Jämföras med löntagare.

LO anför: LO delar de uppfattningar som SPK framfört vid
sin genomgång av kompensationsmodellen till Jordbrukets primärproduktion. LO
menar också alt den nu tillämpade modellen för att kompensera kostnadsökningar
vid förädlingsindustrin kan innebära risker för kostnadsövervältringar,
eftersom kostnadsutvecklingen ofta mäts hos företag med fiera andra
verksamhetsgrenar. Ur konkurrenssynpunkt kan detta verka snedvridande. Till
delta vill LO dessutom foga, atl det automatiskt verkande kompensationssystemet
och dess detaljerade regler inneburit små möjligheter att vid prissättningen
ta hänsyn till den aktuella marknadssituationen (produktionsbalans,
investeringsbehov, etc.) och till samhällsekonomin i övrigt.

TCO anför: TCO delar den kritik av det nuvarande kompensationssystemet
som kommittén framför nämligen att risk föreligger för att de långsikliga
effektivitetssträvandena påverkas negativt av kompensationssystemet och
marknadsförhållandena saml att risk för kostnadsövervältring finns mellan Jordbruksprisreglerade
varor och icke-jordbruksprisreglerade varor.

LRF anför: LMK har analyserat höjningarna av priserna inom
de jord-bruksreglerade leden. Det har härvid inte kunnat påvisas att några
prisökningar varit större än vad som varit motiverat. Några negativa effekter
för effektivitetsutvecklingen i berörda företag och branscher har ej heller
påvisats. LRF förutsätter att motsvarande analys av kostnads- och effekti-vitelsutvecklingen
görs för de led som kommer efter Jordbruksprisregleringen.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 35

1 de utvärderingar som gjorts av nuvarande system har man inle
kunnat visa pä några sakliga brister. Det konstateras tvärtom att systemet har
en logisk uppbyggnad och tekniskt sett fungerat bra. Mot denna bakgrund är del
logiskt alt LMK anser att nuvarande koslnadskompensation kan till-lämpas även i
fortsättningen.

LMK tar upp vissa riskhypoteser, som framförts av SPK.
rörande den långsikliga effektivitetsutvecklingen inom produktionsmedelsbranschen
och vad gäller s. k. kostnadsövervältring från verksamheter som ligger utanför
till sådana som ligger innanför prisregleringen. Dessa riskhypoteser används
senare som argument för att ifrågasätta nuvarande kompensationssystem, trots
att LMK inte presenterat något utredningsmaterial som ger belägg för dessa
hypoteser. Enligt LRFs uppfattning finns inga belägg för sådana riskhypoteser.
LRF känner därför en betydande olust mot att så väsentliga frågor för näringen
behandlas utifrån så lösa grunder.

LRF konstaterar vidare att LMK använder uttrycket kostnadsövervältring
pä ett anmärkningsvärt opreciseral sätt. Det är därför i vissa avseenden
oklart om man avser frågan om redovisning och fördelning av samkostnader mellan
verksamhetsled som ligger inom resp. utom prisregleringen eller om man avser
frågan om lönsamhelen i resp. verksamhetsled. Inga undersökningar har visat att
det förekommit kostnadsövervältring i den första bemärkelsen. Frågan om
skillnader i lönsamhet i verksamheter inom resp. utom prisregleringen saknar enligl
LRFs uppfattning relevans i dessa avseenden, eftersom frågan inle har någon
inverkan på den kostnadsvolym som ligger till grund för
kostnadskompensationen.

Trots att del ej direkt berörts i direktiven aviserar LMK
att frågan om prisregleringsledets placering skall tas upp till behandling.
Detta är något förvånande mot bakgrund av den noggranna genomgång av ärendet
som gjordes av 1972 års Jordbruksutredning. Om frågan tas upp igen förutsätter
LRF att den blir grundligt och allsidigt belyst utifrån de jordbrukspolitiska
målen.

Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anför: Våra
invändningar mot det nuvarande kompensationssystemet bygger i första hand på
förhållandet atl dess produktionsstyrande effekt kan ifrågasättas. Likaså
anser vi betänkligt att den nu tillämpade förhandlingsordningen endast perifert
beaktar marknadshänsyn och reella avsättningsförhållanden. Härigenom förstärks
den obalans i förhållandet mellan produktion och konsumtion, som nu utgör ett
av de största problemen i svensk Jordbrukspolitik.

Konsumentverket anför: Enligt verkets bedömning har den
förda prispolitiken inte givit konsumenterna tillgång till livsmedel till
rimliga priser. En ändrad prispolitik pä livsmedelsområdet är av stor vikt så
att detta i kombination med andra och mer riktade åtgärder kan trygga en skälig
levnadsnivå för framför alll barnfamiljer och låginkomsthushåll.

6. Alternativa kompensationssystem för jordbruket och viss
förädlingsindustri

Konjunkturinstitutet anför: Ett skäl för att införa ett
mera obundet kompensationssystem kan tänkas vara att det skulle underlätta en
övergång till ett på sikt mera begränsat Jordbruksstöd med allmänt sett kärvare
villkor för Jordbruksproduktionen. Om detta inte är avsikten försvagas argumenten
för ett mera obundet kompensationssystem. Vad som tillfälligtvis står

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 36

att vinna ur konsumentsynpunkt i form av pressade
Jordbrukspriser skulle nämligen efter någon tid få lov att tas tillbaka genom etl
mera effektivt prisstöd. Det är så vilt institutet kunnat bedöma inte troligt
att övergången skulle vara ägnad att på sikt underlätta
stabiliseringspolitiken.

Kommittén har för sin del uttalat all ett system med
obundna förhandlingar kan bli mera tungrott och att det kan skapa en viss
osäkerhet om framtiden för såväl Jordbruksföretagen som förädlingsindustrin.
Som institutet i det föregående framhållit kan detta påverka investeringsbenägenheten
och därmed produktiviteten inom jordbruket framöver. Visserligen finns det för
närvarande ett behov att motverka expansionsinvesteringar inom jordbruket men
samtidigt fin,ns ett ständigt behov av rationaliseringsinvesteringar. Om
sädana inte kommer till stånd i tillräcklig omfattning kan detta relativt
snabbt få negativa effekter på produktivitetsutvecklingen och därmed pä längre
sikt på möjligheterna till en återhållen prisutveckling för
Jordbruksprodukterna.

NO anför: NO finner det angeläget alt man så långt som
möjligt undviker det nuvarande systemets låsningar l.ex. till löneavtal och
automatisk kompensation för kostnadsökningar och anpassning av jordbrukarnas inkomster
till övriga grupper. De nackdelar som kommittén anger med ett sådant friare
syslem är att det förhtindlingsmässigt blir tungrott och materi-alkrävande och
gör det svårare att nå uppgörelse. Detta kan emellertid inte vara några
avgörande skål för ett friare system. Förhandlingarna kommer att föras under
förhållanden som liknar dem som gäller vid arbetsmarknadsparternas
förhandlingar.

Som en annan nackdel anför kommittén att ett friare
förhandlingssystem kan skapa en viss osäkerhet om framtiden för såväl
Jordbruksföretagen som förädlingsindustrin. Detta är ett ganska anmärkningsvärt
synsätt som visar vilken "skyddad" sektor jordbruket är. Andra
företag torde få leva i en ständig osäkerhet inför ändrade förhållanden. Denna
osäkerhet gäller också i allt högre grad för löntagare.

Förhandlingarna bör enligt NO föras utifrån enskilda
produkter eller produktionsgrenar även om detta kräver att kompletterande
material behöver tas fram. Det nuvarande systemet med att fastställa ett
totalbelopp som sedan fördelas ut som prishöjningar pä produkter efter marknadsmässiga
bedömningar kan medföra risk för konkurtenssnedvridningar mellan olika
branscher.

Lantbruksstyrelsen anför: Lantbruksstyrelsen anser att det
är nöd

vändigt med en omprövning av nuvarande tekniska syslem för priskom-

pensalion för kostnadsökningar i Jordbruksproduktionen. För en sådan

omprövning lalar även att det inom ramen för nuvarande prisregleringssy-

slem visat sig vara svårl att erhålla en rättvis fördelning av koslnadskom

pensationen lill olika kategorier av jordbruksföretagare, l.ex. mellan hel

tids- och deltidsföretagare. Med hänsyn till att livsmedelskommitlén skall

framlägga sina huvudförslag hösten 1984 är det enligt lantbruksstyrelsens

mening naturligt att den prisregleringsperiod som börjar den 1 Juli 1984 blir

ettårig. Behovet av nuvarande automatiskt verkande regler för priskom

pensation är då mindre framträdande.

Lantbruksstyrelsen vill därför förorda att under denna
period prövas det system som kommittén betecknat som alt. 2 dvs. obundna
förhandlingar med någon form av enklare kontrollstation vid periodens mitt. De
invändningar som kommittén anfört mot etl sådani system är närmast av förhand-

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 37

lingsteknisk
natur och bör kunna bemästras. Styrelsen vill framhålla att givetvis bör även i
detta syslem beräkningar av nuvarande slag ske i fråga om kostnadsutveckling m.m.
för att ingå som ett av underlagen för prisöverläggningarna. Enligl
lantbruksstyrelsens mening utgör det förhållandet att statsmakterna har
ansvaret för resultatel av prisöverläggningarna en garanti för att formellt
obundna förhandlingar ej leder till obilliga verkningar vare sig för
Jordbruksföretagarna eller konsumenterna. Två ledamöter i lantbruksslyrelsen
har anmält skiljaktig mening.

Konsumentdelegationen
(KD) anför: Det är enligt KDs uppfattning orimligt att tolka alternativen 2 och
3 sä, att Jordbruket därmed inte längre skulle få någon kompensation för ökade
kostnader resp. ökade kapitalkostnader. Friheten för parterna att åberopa de
omständigheter, som i varje given överläggning kan vara relevant bör leda till
alt kompensationen ibland ligger under och ibland ligger över det belopp
nuvarande system skulle medföra. Vilket system som än tillämpas kommer givetvis
det ekonomiskstatistiska material som ligger till grund för det nuvarande
systemet, att även i fortsättningen spela betydande roll för prissättningen.

KD
förutsätter alltså att en ändring av del nuvarande kompensationssystemet
kommer till stånd redan den 1 Juli 1984 och förordar ett system, som inte är
bundet till automatiskt verkande regler, dvs. kommitténs alternaliv 2. Liksom hittills
bör man därvid förhandla på basis av sektorskalkyler. Någon övergång till
överläggningar produkt- eller produktionsgrenvis vill KD åtminstone f. n. inte
rekommendera.

Statens
naturvårdsverk (SNV) anför: Valet av metod för att kompensera

jordbruket för
kostnadsökningar har inga direkta effekter på miljön

verket
har därför från sina utgångspunkter inga preferenser rörande de tre alternativen
för en framtida prisreglering.

Statens
industriverk anför: Industriverket anser att det nuvarande systemet med
automatisk koslnadskompensation enligt PM-index haren fördel i sin relativa
enkelhet Jämfört med de båda andra alternativen. Industriverket förordar därför
att nuvarande kompensationssystem även tillämpas för kommande avtalsperiod (I
år) i avvaktan på utredningens slutbetänkande hösten 1984. Som ett led i den
ekonomiska politken att bryta inflationsutvecklingen kan det vara skäl att införa
en restriktion att kostnadsökningar utöver en viss nivå, exempelvis fyra
procent, särskilt motiveras för att kompensation skall erhållas. 1 det fall alternaliv
två eller tre väljs bör kostnadsutvecklingen enligt PM-index fortfarande
redovisas och utgöra en viktig del i förhandlingsunderlaget.

Statskontoret
anför: Statskontorets slutsats av det material som nu

redovisas
är att systemet inte har sådana brister att det i sin helhet måsle ersättas.

En
styrka med nuvarande kompensationssystem är, enligt statskontorets mening, att
det ger relativt stabila förutsättningar för en långsiktig planering av
produktionen.

Det
kan däremot finnas anledning att modifiera systemet i syfte att

minska inslaget av automatik och minska de risker för kostnadsövervält

ring som kan finnas.-

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 38

Riksrevisionsverket
(RRV) anför: Enligt RRVs uppfattning tillför livsmedelskommitténs överväganden
ingenfing nytt, som kan läggas till grund för beslut om lämplig utformning av
ett framtida kompensationssystem för Jordbruket. Ett ställningstagande till de
av kommittén redovisade alternativen försvåras dessutom av att de olika
alternativen beskrivs pä ett sådant sätt, att det är svårt att se i vilka
avseenden de egentligen skiljer sig åt. Av betänkandet framgår inte vilken grad
av automatik resp. förhandlingsutrymme som faktiskt ingår i det redan nu
tillämpade systemet. Därmed framgår inte heller vilka förändringar som i
praktiken skulle bli följden av en eventuell övergång till något av de
presenterade alternativen.

RRV
anser att det är en brist alt kommittén vid sitt framtagande av alternativ
enbart hållit sig till att diskutera olika alternativs tekniska utformning.
Det hade enligl RRVs uppfattning varit önskvärt att kommittén närmare belyst
också vilka möjligheter olika typer av kompensationssystem ger att mera akfivt
än f. n. användas som styrmedel i Jordbrukspolitiken.

Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) anför: Det kan tyckas att en

avindexering
av systemet har vissa politiska fördelar. En rad svårigheter kan dock förutses
vid en övergång till mindre fasta förhandlingsregler. Framför allt vill SLU
peka på den komlexitet livsmedelssystemet idag uppvisar och den ovan nämnda
bristen på en livsmedelspolitisk helhetssyn. Dessutom är det sannolikt att
nytt förhandlingsunderlag erfordras och att förhandlingsarbetet blir mer
mödosamt än tidigare.

Mot
bakgrund härav anser SLU att konsekvenserna av en omedelbar övergång till elt
alternativt kompensationssystem ej belysts i fillräcklig grad. Prövningen av
alternativen bör anstå till dess utredningen har behandlat de övergripande
frågorna rörande livsmedelspolitikens utformning.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län anför: finner länsstyrelsen vid en

prövning
av de av kommittén redovisade tre alternativen övervägande skäl talar för det
system som redovisas enligt alternaliv 2 utan automatiskt verkande regler.
Ställning får senare tas till systemutformning sedan livsmedelskommittén
lämnat sitt huvudförslag om en ny livsmedelspolilik hösten 1984. Länsstyrelsen
förutsätter att åven vid obundna förhandlingar om ett ettårigt avtal från 1
Juli 1984 det material, som användes för beräkning av kompensationsbelopp i
nuvarande system, kommer till användning. Två ledamöter i länsstyrelsen har
anmält skiljaktig mening.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län anför: I avvaktan på en samlad

bedömning
av jordbruks- och livsmedelspolitiken menar länsstyrelsen att det inte finns
anledning att frångå nuvarande kompensafionssystem. Sex ledamöter har anmält skiljtiktig
mening.

Länsstyrelsen
i Kristianstads län anför: Länsstyrelsen anser också att det är svårt alt på
grundval av redovisat utredningsmaterial få en klar uppfattning om vilka
effekterna för jordbruket blir med ett nytt kompensationssystem.

Det
är därför länsstyrelsens uppfattning att val av kompensationssystem bör anstå tills
statsmakterna tar ställning till livsmedelskommitténs samlade förslag.

Ett
avgörande inslag i den ekonomiska politken är att nedbringa inflatio-

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 39

nen.
Alla grupper i samhället måste medverka till detta. I nästa förhandlingsomgång
om ett nytt Jordbruksavtal måste avtalsparterna - enligt länsstyrelsens mening
— även beakta målsättningen att hålla tillbaka inflationen. Sex ledamöter har
anfört skiljaktig mening.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anför: Eftersom kommittén anfört att

nuvarande
system fungerat som avsett dock inte som styrmedel, borde nytt
kompensationssystem inte införas förrän produktionsmålet behandlats. Först då
kan behovet av styrmedel bedömas. Om det av andra skäl, t. ex. behov av en mer
allmän avindexering i samhället är angeläget att vid kommande
Jordbruksförhandlingar ändra nuvarande kompensationssystem, har dock
länsstyrelsen inte något att erinra mot detta. Två ledamöter har anfört
skiljaktig mening.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför: Frånsett förbättringar i beräkningsmetoderna och
säkrare underlagsdata synes nu använda system kunna tillämpas även i
fortsättningen. I vart fall motsätter sig länsstyrelsen att något kompensationssystem
införs som uppenbart medför en risk för att näringens lönsamhet ytteriigare
försämras.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län anför: framstår det som önskvärt att

kompensationsreglerna
kan utformas så att konsekvenserna i stort kan överblickas av näringsutövarna.
Länsstyrelsen vill dock understryka atl styrelsen har förståelse för att
kompensationssystemet måste utformas så att ovidkommande faktorer inte kan
påverka kompensationens storlek. Ett system uppbyggt på en begränsad automatik
kompletterad med förhandlingar inom ramen för överenskomna principer uppfyller
enligt länsstyrelsen dessa båda önskemål. Länsstyrelsen vill understryka att oberoende
av hur systemet utformas det är angeläget alt kompensation utgår för verkliga fördyringar
som uppstår under regleringsperioden.

LO
anför: Sammanfattningsvis finner LO del motiverat, att man redan den 1 Juli
1984 övergår till ett kompensationssystem, som inte är bundet av automatiskt
verkande regler.

TCO
anför: TCO har ofta påtalat den stelhet som finns i nuvarande syslem. Det år
enligt TCO:s mening nödvändigl att nuvarande överläggningsform ersäits med fria
överläggningar. 1 realiteten är förhandlingarna redan i dag till viss del fria
särskilt var avser inkomstföljsamhet. TCO delar de synpunkter som framförs i
särskilt yttrande av Lage Andreasson m. fi. sakkunniga. Det måste enligt TCOs
mening vid prissättningar också vara möjligt att ta hänsyn till sådana faktorer
som marknadssituation och samhällsekonomi.

Centralorganisationen
SACO/SR anför: Efter en sammanvägning av de olika skälen för och emot det
nuvarande systemet anser SACO/SR att övervägande skäl talar för elt
kompensationssystem som inte är lika bundet av automatiskt verkande regler som
del nuvarande.

Självfallet
måste dock bl.a. det material, som i det nuvarande systemet tas fram för
beräkning av kompensationsbeloppel, utgöra underiag för överläggningarna.

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 40

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet anför: Enligt Svenska
Livsmedelsarbetareförbundets mening bör skillnaderna i effekt av de olika
systemen ej överdrivas. Oavsett vilkel system som används måste utgångspunkten
vara att kostnaderna kompenseras och en rimlig inkomstutveckling erhålles.
Förbundet vill emellertid förorda en övergång till ett system som inte är
bundet av automatiskt verkande regler. Ett mer obundet system ger störte
möjligheter att vid prissättning la hänsyn till flera faktorer, l.ex.
marknadssituationen och samhällsekonomins utveckling. Ett friare system borde
också innebära att problemen för Jordbruket till följd av eftersläpning med
ersättningsnivån kunde lösas.

Svenska Lantarbetareförbundet anför; Förbundet vill
förorda att alternativ 2, dvs. obundna förhandlingar, prövas redan vid
förhandlingarna om Jordbrukets priser efter den 1 Juli 1984. Givetvis måste
också vid etl sådant förfaringssätt beräkningar av kostnadsutveckling m. m.
ligga till grund för förhandlingarna. Det skulle emellertid enligt förbundets
mening bidraga till att skapa en mer positiv och öppnare atmosfär från
allmänhetens sida, om känslan av automatik och i förväg klar kompensation till
Jordbruket kunde undvikas. Ingen torde dock vilja ifrågasätta nödvändigheten av
att kompensation för höjda produktionskostnader skall utgå till jordbruket.
Eftersom statsmakterna har det slutgiltiga avgörandet vid fastställandet av
Jordbrukspriserna, borde också detta innebära en garanti för att såväl
producenter som konsumenter får en så rättvisande behandling som möjligt.

LRF anför: LRF vill här till en början betona skillnaderna
mellan överläggningar inför en ny avtalsperiod resp. tillämpning av regler
under gällande period. Kompensationssystemet är grunden för adekvata
tillämpningsregler.

LMK har redovisat ett antal krav som bör ställas på ett
kompensationssystem. Enligt LRF har LMK härvid tilldelat kompensationssystemet
funktioner som ligger inom andra delar av Jordbruksregleringen.

LMK anför att möjligheterna att ta hänsyn till
marknadssituationen och samhällsekonomin varit begränsade i nuvarande system.
Enligt LRF saknar detta argument relevans, eftersom dessa frågor behandlas pä
annat sätt i förhandlingarna. Då finns inga formella begränsningar för sådana
hänsynstaganden.

En modell för beräkning av kostnadskompensation och inkomstföljsamhet
bör enligt LRFs mening utformas från följande grundläggande principer:

1. Modellen för kostnadskompensation bör pä ett riktigt sätt
beakta

kostnadsökningarna inom ett uthålligt Jordbruk och i förädlingsindustrin.

Kompensationsmodellen, som i princip skall vara tillämplig och adekvat

för den åsyftade produktionen, s;kall fungera oberoende av den aktuella

ekonomiska utvecklingen i samhället och oberoende av den aktuella pro

duktionsbalansen. Åtgärder för alt uppnå produktionsbalans måste be

handlas separat.

Bristerna i den nuvarande modellen hänför sig framför allt
till beräkningen av kapitalkostnaderna inom Jordbruket och
förädlingsindustrin. Systemet bör förbättras sä att full företagsekonomisk
ersättning ges för det kapital som är bundet i produktionen.

2. Metoden för beräkning av beloppet för inkomstnivå
och inkomstfölj

samhet bör utvecklas så alt brukarnas prestationer vad gäller arbetstid och

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 41

kapitalinsats blir mera direkt beaktade. Detta sker inte i
nuvarande modell. Ersättning till det egna kapital som brukarna bundit i
produktionen bör i detta sammanhang betraktas på samma sätt som övriga
produktionskostnader. Det egna kapitalel bör härvid ges en adekvat real förtänlning.
Det är vidare rimligt att lantbrukarna för den åsyftade produktionsvolymen erhåller
en arbetsersättning som är likvärdig med den som andra grupper erhåller.

Eftersom LMK
inte påvisat påtagliga brister i nuvarande system torde det vara regeringens
krav på avindexering som är motiv för att alternativ till nuvarande system
presenteras. LRF anser att det är ett uppenbart fel att Jämföra PM-index med
index som används för att schablonmässigt reglera avgifter eller ett
konsumtionsutrymme. Vad gäller lantbrukarnas inkomstföljsamhet sker bedömningar
utifrån olika material som belyser bl.a. löneutvecklingen på arbetsmarknaden
och rationaliseringsvinsten i Jordbruket.

Med hänvisning till vad som ovan anförts ifråga om krav på
kompensationssystemet vill LRF starkt reagera mot varje tanke på atl rycka
undan de grundläggande momenten i nuvarande kompensationsmodell. Jordbruket
måste kunna påräkna den grundtrygghet det innebär för en näring med krav på
långsiktig planering, atl kostnadsfördyringar på produktionsmedel skall
kompenseras på ett företagsekonomiskt korrekt sätt vad avser den målsatta
produktionsvolymen. Varje försök att använda kostnadskompensationen som ett
styrmedel typ prispress kommer med skärpa att avvisas.

Det bör dock erinras om alt Jordbruket alltid sökt ta sill
samhällsansvar. Jordbrukarna är självfallet beredda att i nuvarande
samhällsekonomiska situation göra samma personliga uppoffringar som andra
Jämförbara grupper i samhället.

Olika kalkyler för kompensationssystem

Nuvarande kompensationssystem baseras på en tolalkalkyl
för hela Jordbrukssektorn. LMK har beskrivit ytterligare några kalkylmodeller.
Enligt LRFs mening kan inget av de beskrivna alternativen f. n. ersätta den nu
använda tolalkalkylen. LRF anser dock att ett system med ett begränsat antal
modelljordbruk bör tas fram för att användas som kompletterande material i
förhandlingarna. Detta material bör som anförs av LMK tas fram löpande och
enligt LRFs uppfattning vidareutvecklas.

Olika kompensationssystem

Nuvarande syslem för kostnadskompensation syftar till att
ge jordbruket täckning för ökade produktionskostnader via prishöjningar på
produkterna. Kompensationen omfattar endasl den del av produktionen som
avsätts inom landel.

Enligt LRFs uppfattning skall inkomstnivå och inkomstföljsamhet
diskuteras utifrån inkomstmålet.

LRF anser atl de två presenterade alternativen till
nuvarande system har i princip samma brister och är därför lika oacceptabla.
Båda tycks syfta till att göra det möjligt att urholka ingångna avtal för att
åstadkomma en allmän pris- och lörisamhetspress i syfte atl styra produktionen.
LRF kan inte acceptera att det via kostnadskompensationen skapas ett nytt
styrmedel i syfte att förändra och direkt påverka Jordbrukarnas grundläggande
ekonomiska villkor.

Ett
system som inte ger en korrekt kompensation för inträffade kostnadsökningar
omöjliggör längre avtal samt gör det omöjligt att i förhandlingarna ta hänsyn
till marknadssituationen och samhällsekonomin. 4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
76

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 42

Enligt
alternativförslagen skall det sålunda inle under avtalsperioden finnas några
tillämpningsregler alls eller endasl i begränsad utsträckning. Detta innebär
enligt LMKs majoritet att förhandlingar om kostnadskompensationen och inkomstföljsamheten
skall ske förutsättningslöst antingen en eller två gånger per år under
avtalsperioden och dessutom under vad som på arbetsmarknadens område skulle
rubriceras som fredsplikt. För Jordbruket skulle ett sådant systern bortsett
från fastlagda grundprinciper om gränsskydd, prisregleringsfunktion etc. vara
att Jämföra med något slags avtalslöst tillstånd utan att organisationen
samtidigt har möjligheter att vidta fackliga åtgärder därest man anser det
nödvändigt att ge eftertryck åt sina rättmätiga krav. Vilken facklig
organisation kan acceptera en sådan situation för sina medlemmar?

SI
och SLIM anför: Vi har härvid funnit alt ett bibehållande av nuvarande kompensationssystem
(alternaliv 1) inte kan förordas. I avvaktan på en grundligare utvärdering av
för- och nackdelar med ett system helt utan automatiskt verkande regler (alteniativ
2) vill vi föreslå att man prövar en variant av alternativ 3, dvs. elt system
med begränsade inslag av automatiskt verkande regler. Den förhandlingsmodell
som vi åsyftar kan i korthet beskrivas enligt följande.

- Förhandlingarna sker sektorsvis på grundval av den
faktiska kostnadsutvecklingen, marknadssituationen etc. inom de viktigaste
produktionsgrenarna - vegetabilier, mjölk och mjölkprodukter samt kött och
fläsk. (Ägg och fjäderfä skulle enligt vår mening kunna avföras från Jordbruks-prisregleringen.)
Eventuellt kan också material tas fram som belyser utvecklingen för olika lypjordbruk
eller modelljordbruk.

- Parallellt härmed framräknas också ett totalbelopp,
grundat på PM-index (uppdelat på index för inköpta förnödenheter och tjänster respekfive
kapitalkostnader). Detta sålunda framräknade totalbelopp blir emellertid inte
avgörande för hur storjordbrukets kostnadskompensation skall bli utan ulgör
endast en kompletterande faktor att ta hänsyn till vid förhandlingarna.

- Vad gäller kompensation för kostnadsökningarna inom
viss förädlingsindustri kan denna — om prisregleringen även i fortsättningen
kommer att ligga i partiledet — grundas på uppgifter om den faktiska kostnadsutvecklingen,
granskade av SPK. Vi vill emellertid påpeka att problemet med avgränsning av
verksamhet innanför och utanför prisregleringen och risken för kostnadsövervältring
mellan olika verksamhetsled kvarstår även om förhandlingarna ges mindre inslag
av automatik.

- Vad slutligen gäller jordbrukarnas ersättning för
eget arbete och kapital bör överiäggningarna om inkomstföljsamheten göras
mindre bundna av automatiskt verkande regler.

Familjejordbrukarnas
riksförbund anför: - -— tar förbundet bestämt avstånd från de framförda
alternativen till system för kostnadskompensation för Jordbruket och förordar
att nuvarande system även i fortsättningen skall gälla efter den 1 juli 1984.
Eftersom prisregleringen är den enda fråga som utredningen haft tid att ägna
sig någorlunda ingående åt, finns det inga grunder för några väsentliga
förändringar i andra avseenden heller, varför det för oss framstår som naturligt
titt i väntan på utredningens slutresultat förlänga gällande avtal.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 43

Handels
samarbetsorgan i Jordbruksfrågor anför: anser vi således

motiverat
att man övergår till ett kompensationssystem, som inte är bundet av
automatiskt verkande regler. Även om vi främst sympatiserar med en ordning som
bygger på helt fria förhandlingar, vill vi i dagsläget förorda alternativet att
man på försök fr. o. m. den I Juli 1984 tillämpar ett kompensationssystem med
vissa inslag av förhandlingar och värderingar av det slag vi ovan redovisat. Vi
förutsätter samtidigt att frågan om vilket kompensationssystem som skall
tillämpas i ett längre perspektiv kommer att omfattas av kommitténs fortsatta
analyser och värderingar.

KF
anför: Sammanfattningsvis fär KF således i flera avseenden ifrågasätta det
nuvarande systemet och får därför framhålla atl det bör revideras. Frågan
uppkommer härvid om något av utredningens två övriga alternativa kompensationsmodeller
klart kan förordas.

---- KF
delar utredningens uppfattning att i vatje fall ett sådant

produktvis
upplagt fritt system skulle kunna bli onödigt komplicerat och svårt att uppnå
överenskommelser med, samtidigt som fördelarna skulle vara att inte vara bunden
av något totalt förhandlingsbelopp, av löneavtal etc. Ett fritt system baseral
på att man först förhandlar fram elt totalbelopp som sedan fördelas på
Jordbruksprodukterna kan delvis få viss likhet med nuvarande kompensationssystem,
även om man inte gör direkta Jämförelser med utfallet av PM-index. Ett problem
uppstår härvid hur kompensationen lill berörd livsmedelsindustri skall ske om
man helt frångår nuvarande av SPK granskade beräkningssystem. Hur livsmedelsindustrin
skall beaktas vid produktvisa överenskommelser är också ovisst.

Som
framgår av KF:s synpunkler på det nuvarande kompensationssystemet skulle
olägenheterna kunna reduceras vid en övergång till alt. 3, dvs. ett system med
begränsade inslag av automatiska regler. Sålunda skulle en indexering kunna ske
för Jordbruksföretagens kostnader för förnödenheter och tjänster varvid dock
speciella händelser skulle kunna föranleda vissa avvikelser från indexeringen.
Däremot skulle i princip obundna överväganden få göras för kapitalkostnaderna.
Även beträffande kostnadsökningarna inom livsmedelsindustrin skulle man söka
åstadkomma en modifierad modell av ungefär samma slag som enligt det fria
systemet med bestämning av totalbelopp. Ersättningen för Jordbrukarnas egna arbete
och egna kapilal blir mera förhandlingsbar än nu och binds inte lika hårt som
tidigare till löneutvecklingen för anställda, och kan mera Jämföras med
levnadsstandarden för Jämförbara företagare och även för löntagare.

Hushållningssällskapens
förbund anför: Förbundet anser det vara en självklarhet, att jordbrukarna
skall kompenseras fullt ut för ökade produktionsmedelskostnader. Förbundet
finner tanken absurd, att Jordbrukaren med sin arbetsinsats skall täcka
okompenserad del av produktionsmedelskostnaden. — Av
kompletteringspropositionen (1982/83:150) framgår, att "varje
procentenhets kostnadsökning inom Jordbruket som inte kompenseras har beräknats
resultera i en minskning av Jordbrukarnas inkomster för eget arbete och kapital
med i storleksordningen 5 %".

Mot
bakgrund av vad som ovan anförts vill förbundet med bestämdhet hävda, att
nuvarande system för kompensation till jordbruket för ökade produktionsmedelskoslnader
skall bibehållas.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 44

7.
Produktion och konsumfion av Jordbruksprodukter

Konjunkturinsfitutet
anför: Som informationsunderlag framlågges i betänkandet prognoser fram till
1986 för konsumtion och produktion av viktigare Jordbruksprodukter. Härutöver
presenteras samhällsekonomiska beräkningar för att belysa konsekvenserna av
den överproduktion man räknar med. Kalkylerna bygger, som sådana kalkyler
alltid måste göra, på en rad antaganden om olika faktorer: allmänekonomisk
utveckling, relativprisutveckling, matvanor etc. Institutet vill understryka
kommitténs uttalande att det är förenat med betydande svårigheter att utföra
kalkyler av detta slag och att resultatet av beräkningarna i slor utsträckning
beror på vilka antaganden som görs om olika faktorer. Beräkningarna har l.ex.
gjorts under förutsättning av oförändrad Jordbrukspolitik, något som redan med
hänsyn lill nyligen beslutade förändringar samt aviserade förslag inte förefaller
helt invändningsfritt. Det är också att märka att det antagits att
produktivitetsutvecklingen inom jordbruket kommer att fortgå i stort sett i samma
takt som tidigare. Någon hänvisning har exempelvis inte gjorts till de
återverkningar som kan komma att följa därav atl realpriserna på handelsgödsel,
till någon del beroende på särskild avgifts- och skattebeläggning, numera är
och kan väntas förbli avsevärt högre än för etl årtionde sedan.

Det
av kommittén framlagda delbetänkandet innefattar inte några nya åtgärder i
delta syfte; det föreslås endast atl nuvarande avvecklingsersättning till
vissa mjölkproducenter skall bibehållas samt att förbudet mot expansionsinvesleringar
inom animalieproduktionen skall förlängas till dess statsmakterna tar ställning
till kommitténs samlade förslag. Kommittén har bland produklionsbegränsande
åtgärder även diskuterat sådana som skulle verka genom att försämra lönsamheten
i Jordbruksproduktionen men avvisar dessa dels därför atl de kan få icke
önskvärda effekter med avseende på inkomstmålet, dels därför att de kan bli ineffektiva
genom att jordbrukarna kan tänkas kompensera en inkomstminskning per producerad
enhet genom en högre produktion. Institutet finner det inte heller uteslutet
att man i det kortare perspektivet i viss utsträckning kan få en sådan effekt.

Kommittén
diskuterar några olika förslag eller skisser till förslag för tvä-och flerprissyslem
för producentpriserna och överväger framför allt ett tvåprissystem för mjölk.
Detta innebär att all produktion utöver vad som kan avsättas på den svenska
marknaden skulle betalas med ett lägre pris. Kommittén avvisar emellertid denna
tanke och anser att elt sådant system skulle kräva en alltför betungande adminislration
för atl nu vara motiverat. Därjämte bidrar det lill att låsa strukturen inom
såväl producent- som mejerileden.

Dessa
kommitténs bedömningar finner institutet svårt att avvisa. Systemet skulle bl.
a. kräva en ingående reglering av Jordbruksföretagens individuella
produktionsramar med det behov av särskilda kontroller som följer härav. Ändå vill
institutel instämma i kommitténs uttalande att ett tvåprissystem som generell
metod vid prissätting utan tvekan är ett kraftigt styrmedel för produktionen -
enligt institutets mening det på begränsad sikt mest verksamma bland dem som
hittills tagits under allvarligt övervägande. Om en prisdifferentiering av
detta slag med åtföljande regleringar inger alltför stora betänkligheter,
återstår som tänkbar slutsats att del kanske trots allt kan visa sig lättare
att bära de merkostnader som är

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 45

förenade
med överskottsproduktionen. Detta skulle emellertid innebära att Jordbrukarna
och/eller konsumenterna får sämre utbyte av livsmedelsproduktionen än som
eljest skulle kunna vara möjligt. Åtminstone torde detta gälla om inte ökade
administrationskostnader äter upp hela den samhällsekonomiska vinsten av
minskad överskottsproduktion.

NO
anför: Det kan först konstateras att kommitténs bedömning av konsumtionsutvecklingen
pä kort sikt med största sannolikhet slår fel med hänsyn till att
subventionerna på kött, fläsk och ost helt tas bort fr.o.m. den 1 december
1983. De tidigare minskningarna av matsubventionerna torde nämligen ha starkt
bidragit till den konsumtionsnedgång som tillsammans med en fortsalt
produktionsökning skapat överskollssituationen på dessa varuområden.

Överskotten
kan således snarare väntas öka än minska. Atl förlänga det tillfälliga
investeringsförbudet kan tyckas ligga nära till hands i en sådan situation. NO
anser emellertid att åtgärden överhuvudtagel inte borde ha genomförts. Den
drabbar nyetableringar och moderniseringar på ett sått som inte är ägnat att
främja produktivitet i Jordbruket. Dylika åtgärder måste självfallet undvikas.
NO invänder också starkt mot införandet av någon form av investeringskontroll
som medel att på sikt minska produktionen. Däremot kan det vara naturligt att hell
eller delvis minska del statliga stödet till investeringar på detta område.

Kommittén
diskuterar en rad andra åtgärder som är vidtagna eller tänkbara för att minska
överskotten. NO vill i första hand beröra den metod som är naturlig för att
råda bot på rådande förhållanden, nämligen en diftérentierad prissättning eller
någon annan form av ersättning baserad på marginalkostnader. Man skulle därmed
få en prissättning som bättre avspeglar produkternas faktiska värde på olika
marknader och som mera rättvist fördelar de regleringsekonomiska kostnaderna
för att avsätta över-skotlskvantiteterna. För den enskilde producenten är det
vid nuvarande betalningssystem nästan allfid lönsamt att öka produktionen även
om det kräver ökade kostnader och marginalkostnaderna därmed överstiger intäkterna
av produkterna när de säljs på exportmarknaden. Detta är överskottsproblemets
kärna. Givetvis ligger det något destruktivt i att inte utnyttja tillgängliga
resurser. Men kompensationen måste i någon form relateras till den volym som
krävs av försöijningsskäl om inte systemet skall bli orimligt dyrt.

Kommittén
finner att differentierad prissättning i form av ett tvåprissystem kan vara
lämpligt endast på mjölkområdet. Det bidrar dock enligt kommittén till att låsa
strukturen inom såväl producent- som mejerileden och medför ett omfattande
administrativt arbete. Del innebär vidare all besluten i viss utsträckning förs
över frän den enskilde till centrala organ.

Av
övriga tänkbara åtgärder som kommittén diskuterar vill NO avråda från tankar på
all kvotera ut den totala produktionsvolymen till förädlingsledet. Della
skulle vara konkurrensbegränsande. Andra varianter på differentierad
ersättning kan vara värda alt närmare utredas, l.ex. progressiva leveransavgifter
och skattereduktion vid minskad produktion. Av vikt är därvid att finna
lösningar som inte hämmar effektiviteten, snedvrider konkurrensen eller medför
betydande administration.

SPK
anför: Kommittén har vad gäller frågan om obalans mellan produkfion och
konsumtion valt att inte lägga några nya förslag i sitt delbetänkande.

Prop. 1983/84:76 Bilaga
2 46

Den
prolongering av investeringsförbudet som föreslås kan dock enligt nämndens mening
knappast ses som en väg mot ökad balans. Konservering av nuvarande struktur
kan inte på sikt ge de fortlöpande effektivitetsvinster och den flexibilitet
som skiftande marknadsförutsättningar kräver. För framtiden måste inomjordbrtiksregleringen
lösningar på produktions-, balans- och andra marknadsproblem, sökas i system
med ökat utrymme för marknadspåverkan. Häri inbegrips rimligt utrymme för konkurterande
import.

I
den nuvarande Jordbrtiksregleringens kompensationssystem får lantbrukaren lika
mycket betalt för den första som den sista producerade enheten. Det innebär att
det för den enskilde lantbrukaren alltid är lönsamt att öka produktionen så
länge som marginalkostnaden inte överstiger det pris han får ut. Slutsatsen av
detta är att priset i nuvarande system inte ger adekvat styreffekt vid
balansproblem. För att en märkbar fördelningseffekt via priset skall erhållas
måste lantbrukarens överproduktion betalas med ett pris som - pä en fri marknad
- motsvarar den intäkt som faktiskt erhålls vid försäljning av denna
överskottskvantitet.

Lantbruksstyrelsen
anför: Lantbruksstyrelsen vill framhålla den stora osäkerhet som ligger i de
redovisade antagandena. Om de av kommittén redovisade priskänslighetstalen
gäller, skulle det i oktober 1983 föreslagna borttagandet av
livsmedelssubventionerna på bl.a. kött leda till en viss ytterligare konsumtionsminskning.
Vidare är den antagna årliga avkastningsökningen inom mjölkproduktionen, 75 kg
per ko, lägre än den ökning som har skett under den senaste lO-årsperioden. Det
är inte heller sannolikt att den av kommittén antagna minskningen av antalet mjölkkor
sker utan att särskilda åtgärder vidtas. Styrelsen finner alt de hittills
vidtagna åtgärderna för att begränsa överskotten ännu inte har åstadkommit tillräckliga
effekter.

Lantbruksstyrelsen
vill peka pä alt effekterna av lagen om förbud mot nybyggnad hittills har
motverkats av en ökning av byggnadsverksamheten inom lantbruket under perioden
omedelbart före lagen trädde i kraft. Av lantbruksstyrelsens statistik från
djurskyddsgranskningen framgår att antalet granskade platser för mjölkkor
under första halvåret 1983 uppgick till 8 100 Jämfört med 6700 under
motsvarande period år 1982.

1
vissa fall har dispenser från nybyggnadsförbudet lämnats.

Lantbruksstyrelsen
vill framhålla att del med hänsyn till den korta tid som nybyggnadsförbudet
varit i kraft inte är möjligt att nu göra en närmare utvärdering av effekterna
av delta förbud. Generellt torde dock gälla att effekterna på kort sikt av
lagstiftningen är begränsade. Genom olika åtgärder som exempelvis
omdisponeringar av befintliga stallutrymmen kan kapacitetsutnyttjandet och
därmed produktionen ökas utan att någon nybyggnad sker. Effekterna av ett
nybyggnadsstopp verkar antagligen olika på lång sikt inom olika
produktionsgrenar.

Lantbruksstyrelsens
erfarenheter är alt tillämpningen av lagen om förbud mot nybyggnadsverksamhet
innebär betydande administrativt arbete. I avvaktan på att effekterna av
förbudet mot nybyggnad av djurstallar närmare kan utvärderas och atl
statsmakterna tar ställning till livsmedelskommitténs samlade förslag har lantbruksstyrelsen
ingen erinran mot att förbudet förlängs med elt år.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 47

Kommittén
redovisar alt den avvecklingsersättning för mjölkproducenter mellan 60 och 65
års ålder som utgår sedan den 1 Januari 1983 hittills har haft ganska begränsad
effekt. Lantbruksstyrelsen har tillsammans med Jordbruksnämnden tidigare
föreslagit regeringen att avvecklingsersättningen på sätt som redan sker i norta
Sverige skall kunna utgå i södra Sverige även om slakt- och rekryteringsdjur
behålls. Styrelsens bedömning år att en sådan ändring är en förutsättning för
att åtgärden skall kunna få ökad effekt i dessa delar av landet. Sannolikt
behövs också en höjning av ersättningsbeloppet för alt nå en betydligt ökad
anslutning.

Sammanfattningsvis
delar lantbruksstyrelsen kommitténs bedömning att ytterligare direkta åtgärder
för produktionsanpassning inte omedelbart behöver vidtas.
Produktionsutvecklingen, särskilt inom mjölkproduktionen, måste dock följas
med största noggrannhet så att ytterligare åtgärder kan vidtagas om
överskotten fortsätter att öka.

Konsumentdelegationen
(KD) anför: Preliminära beräkningar tyder

på
att överskotten av animalier är samhällsekonomiskt mycket olönsamma på lång
sikt (dä alla kostnader är röriiga). LMK-83 vill emellertid mot bakgrund av
överskottssituationen snarast förbättrats något - åtminstone tillfälligt — inte
nu föreslå några speciella åtgärder utan avvakta tills slutlig ställning skall
tas i fråga om produktionsmålet.

KD
delar kommitténs uppfattning, även om överskottssitualionen torde förvärtas i
förhållande till kommitténs antaganden till följd av den nyligen föreslagna
sänkningen av livsmedelssubventionerna. KD har i princip den inställningen alt
produktionsbalansen i första hand bör upprätthållas genom en väl avvägd pris-
och lönsamhetsnivå. Även om man inle genom prissättningen nu snabbt kan
åstadkomma balans i produkfionen anser KD det vara bättre att marknadskrafterna
får verka på sikt än att administrativt betungande och effeklivitetshämmande
detaljregleringar genomförs.

Det
känns angeläget för delegationen atti detta sammanhang än en gång framhålla atl
kostnaderna för export av överskott inte får övervältras på konsumenterna.

Statens
industriverk anför: vill industriverket i detta sammanhang

lämna
två förslag till konkreta åtgärder som syftar till alt minska de totala
samhällsekonomiska kostnaderna för Jordbruksöverskotten. Det ena gäller en
ökning av fläskexporten och därmed en ökning av den samhällsekonomiska
intäkten; det andra ett system för en balanserad mjölkproduktion (tvåprissystem)
och därmed en minskning av den samhällsekonomiska kostnaden.

Sveriges
lantbruksuniversitet anför: Balansproblemen inom livsmedelssektorn är
erfarenhetsmässigt myckel komplexa. Att på kort sikt påverka "produktionsvolymen
kräver kraftfulla ingrepp med vittgående och svåröverskådliga effekter.
Utredningen har ej föreslagit sådana starka ingrepp. En viktig del av produktionsbalansproblematiken
rör överskottens samhällsekonomiska kostnader. SLU anser att utredningens
kostnadsanalyser är ofullständiga bl. a. därför att de ensidigt berör
producentledet. Svenska och internationella erfarenheter visar på en mycket
låg, kortsiktig utbuds-elasticitet i Jordbruket — liten kortsiktig effekt av
produktionsstyrande åtgärder - medan efterfrågeelasticitelerna på
konsumtionssidan sannolikt är underskattade: Därför bör även del framtida
konsumtionsmönstret tas

Prop. 1983/84:76 Bilaga
2 48

med
i bilden när produktionsbahmsen analyseras. Särskilt bör man då uppmärksamma en
alll mer differentierad marknad.

Enligt
SLU bör möjligheterna att via minskade regleringar åstadkomma förbättrade och
mera överskådliga anpassningsmekanismer inom såväl produktions- som
konsumtionsleden analyseras. Dessförinnan är det omöjligt att uttala sig om
lämpligheten i ulredningens förslag lill kortsiktiga produklionsbegränsande
åtgärder. Etl konkret exempel på svårigheterna i sammanhanget ulgör frågan om livsmdelssubventionerna.
Utredningens analyser grundar sig på en utveckling med oförändrade
livsmedelssubventioner. Eftersom det nu föreligger förslag i riksdagen om en
stark nedskärning kan de gjorda analyserna bli inaktuella redan innan beslut
om förturs-frågornalas.

Länsstyrelsen
i Södermanlands läin anför: Länsstyr-elsen biträder

kommitténs förslag att det
tillfälliga investeringsstoppet för byggnadsinvesteringar inom animalieproduktionen
förlängs efter den 30Juni 1984 med ytterligare elt år i avvaktan på kommitténs
redovisning av huvudförslaget. Länsstyrelsen biträder även kommitténs förslag
att nuvarande avvecklingsersältning till vissa mjölkproducenler bibehålles, men
föreslår atl reglerna ändras så att avvecklingsersättning skall kunna utgå i
södra Sverige liksom f. n. sker i Norrland även om slakt- och rekryteringsdjur behålls.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län anför: Den prisökning som ett bort

tagande av livsmedelssubventionerna kommer att medföra resulterar med

stor sannolikhet i en reaktion på marknaden med en minskad konsumfion

av berörda produkter som en naturiig följd. Konsekvenserna av detta

kommer alt öka överproduktionen ytterligare. Förslaget från kommittén

atl förlänga nuvarande tillfälliga förbud mot investeringar inom animalie

produktionen synes inte vara tillräckligl. Länsstyrelsen kan dock accepte

ra en förlängning av förbudet i avvaktan pä kommitténs slutliga ställnings

lagande i frågan.

Länsstyrelsen
i Kristianstads län anför: Kommittén uppskattar att 7 300 effektiva
sysselsättningstillfällen försvinner inom Jordbrukssektorn om balans skall nås
mellan produktion och konsumtion. Länsstyrelsen vill därför påpeka de
regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga problem som kan uppstå. 1 de
områden, där betingelserna för Jordbruket är sämst och där fiest enheter kommer
att försvinna vid en neddragning av Jordbruksproduktionen, finns en mycket
begränsad arbetsmarknad. Försämrade villkor för Jordbruket leder därför även
till en ytterligare utarmning av glesbygden.

Länsstyrelsen
tillstyrker förslaget med en förlängning av investeringsförbudet tills
statsmakterna tar ställning till kommitténs samlade förslag.

Länsstyrelsen
tillstyrker även art avvecklingsersättning till vissa mjölk-producenter bör
bibehållas med vissa förändrade regler enligt det förslag som Jordbruksnämnden
och lantbruksslyrelsen tidigare inlämnat fill regeringen. Länsstyrelsen anser
att systemet även är av stor social betydelse för Jordbrukaren. Systemet kan
med vissa förändringar bli betydligt effektivare för att minska
mjölköverskottet. Det motverkas dock av ett borttagande av
livsmedelssubventionerna på nötkött.

Länsstyrelsen
anser också i likhet med kommittén att nuvarande över-

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 49

skottsläge
inte motiverar alt en så genomgripande reglering som tvåprissystem för mjölk
nu införs.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför: Länsstyrelsen får till fullo understryka kommitténs
uppfattning beträffande jordbrukets stora regionala betydelse i Norriands
inland. Dessutom bör framhållas att ett allmänt krav på en minskning av
jordbruksproduktionen i första hand drabbar de svagare Jordbruksbygderna,
bygder som dessutom har utvecklats i negativ riktning beträffande näringsliv,
sysselsättningsunderlag och folkmängd och som är mycket känsliga för
ytterligare åderlåtning och där möjlighet till alternativ sysselsättning är
nära nog obefintlig. Ytteriigare utglesning av länets Jordbruk och minskning
av djurhållningen innebär bl.a. ökade transportkostnader för produkter och
inköpta produktionsmedel. Detta leder till alt förädlingsföretagen får en sämre
betalningsförmåga vilket i sin tur försämrar lönsamheten i Jordbruket. En
allmän nedgång i jordbruket medverkar dessutom till att underlaget för övrigt
näringsliv och samhällsservice starkt minskar. För att hålla
Jordbruksproduktionen uppe borde därför en generell uppräkning av prisstödet
för norra Sverige genomföras omedelbart i likhet med framställning gjord från
de fyra nordligaste länen.

--- Däremot
har kommittén avstått ifrån att föreslå ett så kallat

tvåprissystem
för mjölk, etl ställningstagande som länsstyrelsen delar.

Länsstyrelsen
har inget att erinra mot att nuvarande investeringsförbud för djurstallar
förlängs. Dispensreglerna för norra Sverige vilka, sett mot dagens
lönsamhetsnivå, i realiteten saknar betydelse bör dock för framtiden
bibehållas.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län anför: Länet är inte något överskottsområde. Som ovan framgått
krävs betydande produktionssatsningar för att länet skall till viss del bli
självförsörjande. Mol denna bakgrund och med hänsyn lill Jordbrukels speciella
regionalpolitiska betydelse i Norrbotten är det viktigt att de åtgärder som
vidtas för att begränsa överskottsproduktionen utformas selektivt.

Enligt
länsstyrelsen bör det överhuvudtaget ej komma i fråga att tillämpa produktionsdämpande
åtgärder i det egentliga jordbruket i länet.

Kommittén
föreslår att det tillfälliga förbudet mot investeringar i animalieproduktionen
förlängs till dess statsmakterna tar ställning till kommitténs förslag i dess
helhet. Detta investeringsförbud är ett exempel på en generell åtgärd som
motverkar de regionalpolitiska delmål som uppställts för Jordbrukspolitiken. Förbudet
bör oberoende av hur dispensreglerna utformas ej avse Norrbottens län.

Glesbygdsdelegationen
anför: Delegationen anser att det bör tillåtas

en
ökning av Jordbruksproduktionen i den utpräglade glesbygden. Det är

inte i dessa områden problemen med överskottsproduktion uppstått. För

att ge utrymme för detta krävs en omstrukturering av Jordbruket i de södra

delarna av landet.

LO
anför; Enligt gällande riksdagsbeslut liksom enligt kommitténs direktiv skall
Jordbruksnäringen själv ta ansvaret för uppkommande produktionsöverskott. LO
finner det självklart att denna regel kvarstår i ett nytl Jordbrukspolitiskt
beslut.

Kommittén
redovisaren beräkning över de samhällsekonomiska kostnaderna på kort sikt av
överskotten av Jordbruksprodukter. Uppskattningar-

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 50

na är försiktigt hållna, och torde enligt LOs mening,
snarast underskatta kostnaderna. Görs motsvarande beräkningar över de
långsiktiga konsekvenserna av överskotten, blir kostnaderna - vilket kommittén
också påpekat - betydligt högre.

Trots detta ansluter sig LO till kommitténs
grunduppfattning att några speciella åtgärder inte nu bör vidtas för att
begränsa produktionen, utan att övervägandena får anstå tills kommittén skall
avge sitt slutbetänkande. LO vill dock betona, att det borttagande av
livsmedelssubventionerna fiån den 1 december 1983 på kött, fläsk, ost saml får-
och lammkött som regeringen föreslagit, måste motivera kommittén alt noga följa
utvecklingen under 1984.

LO vill också markera sin negativa inställning till
kortsiktiga, selekliva åtgärder för att åstadkomma en produktionsanpassning. De
selektiva åtgärder som hittills prövats har tillfälligt begränsat
produktionen, men har inte åstadkommit någon varaktig neddragning av
produktionsresurserna. Detaljregleringar av marknaden medför vidare onödig
byråkrati och verkar hämmande på rationaliseringsutvecklingen. Det senare
medför på lång sikt att konsumenternas utgifter för livsmedel blir högre än de
eljest skulle ha varit. LO menar att marknadskrafterna - priset och
lönsamheten, är de effektivaste medlen för att nå produktionsbalans inom
Jordbruket och att dessa krafter måste ges möjlighet alt verka, även inom denna
reglerade näring.

Ifråga om investeringar gäller för närvarande etl
tillfälligt förbud mot investeringar inom animalieproduktionen. Förbudet gäller
till och med den 30Juni 1984. Kommittén kan enligl direktiven pröva någon form
av investerings- eller etableringskontroll. I avvaktan på ytterligare
erfarenheter av förbudets effekler och överskottssiluationens utveckling bör,
enligt kommitténs mening, förbudet tillfälligt förlängas tills dess
statsmakterna tar ställning lill kommitténs samlade förslag. LO vill i nuläget
inte motsätta sig kommitténs förslag i denna fräga.

TCO anför; När det gäller produktionsbalansen innebär
kommitténs förslag att man avvaktar och eventuella förslag får anstå till slutbelänkandet
som skall föreligga i oktober 1984. TCO delar kommitténs bedömning att läget
vad avser produktions- och konsumtionssidan nu är något bättre än när
kommitténs direktiv skrevs.

På längre sikt är emellertid de samhällsekonomiska
kostnaderna för överskottet mycket stora eller ett par miljarder om året. TCO
delar vad som framförs i direktiven nämligen att Jordbruksnäringen själv skall
ta ansvaret för uppkommande överskott.

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet anför:
Livsmedelsarbetareförbun

dets principiella syn på överskottsfrägorna är atl en bättre balans bör

åstadkommas mellan konsumtion och produktion. En sådan anpassning

måste dock ske successivt, på lång sikt och under planmässiga former. En

sådan anpassning måste ske mot ett bedömt långsiktigt konsumtionsbe

hov, kvantitativt och kvalitativt, och inte påverkas av kortsiktiga variatio

ner i efterfrågan.--

-------- Beträffande medel atl nedbringa produktionen
finns två princi

piella vägar, dels detaljregleringar, dels sänkt lönsamhet. Detaljregleringar

har allvariiga effekter på lång sikt och bör enligt förbundels rnening endasl

tillgripas i akuta situationer och under begränsade perioder. Att låta mark

nadsmekanismerna genom sänkt lönsamhet påverka produktionsvolymen

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 51

är däremot endast lämplig på längre sikt. På lång sikt
leder en sänkt lönsamhet till lägre investeringsvolym vilket påverkar produktionsvoly-
, men dels direkt genom lägre volym nyinvesteringar, dels indirekt via
långsammare produktivitetsutveckling. På kort sikt är emellertid inte sänkt
lönsamhet i Jordbruket ett rekommendabelt instrument pä grund av utbudets låga
priselasticitet. Det måste också beaktas att resurserna inom jordbruket har
mycket begränsade alternativa användningsmöjligheter. Även på läng sikt måste
lönsamhetssänkningen vara begränsad och kompletteras med styråtgärder. Framför
allt måste "'norrlandsstödet".räknas upp och omfatta flera utsatta
glesbygdsområden (l.ex. Gotland). Vidare bör höjda avgifter på kemiska
bekämpningsmedel, konstgödsel och importerat kraflfoder användas parallellt
med priset pä jordbruksprodukter för att styra lönsamheten.

Svenska Lantarbetareförbundet anför: Olika
åtgärder för produk

tionsminskning har också diskuterats i kommittén. Åtgärder som hittills

vidtagits, såsom avvecklingsersättning av mjölkkor och investeringsförbud

inom animalieproduktionen. har inte ännu givit några påtagliga resultat.

Systemen har dock varit i bruk i alltför kort tid för att verkningarna rätt

skall kunna bedömas. Förbundet har därför inget att erinra mot att förbu

det mot investeringar bibehålls ännu etl år.

Förbundet vill betona sin uppfattning att ett tvåprissystem
inte heller i framtiden bör användas som styrmedel för produktionen. Alltför
mycket av kortsiktiga selektiva ålgärder för produktionens begränsning bör
också undvikas. Förbundets uppfattning är den att marknadskrafterna, priset och
lönsamheten är de mest effektiva medlen för att begränsa produktionen på ett
mer varaktigt sätt. En förutsättning härför är emellertid, som vi tidigare
påpekat, att kompensationssystemet blir utformat på etl sådant sätt att del
gynnar de seriöst satsande heltidsföretagen. Förbundet vill starkt understryka
angelägenheten av att en fortsatt rationalisering och sund utveckling av
företagsstruktur och teknik främjas. Om kortsiktigt verkande åtgärder
undantagsvis måste tillgripas, måste även dessa inriktas så att rationaliseringen
inte motverkas.

LRF anför: LRF delar LMKs uppfattning att de presenterade
beräkningarna av överskottens effekt på samhällsekonomin är ofullständiga. LRF
förutsätter att LMK under sitt fortsatta arbete låter utföra en fullständig
analys av överskottens uppkomst samt deras samhällsekonomiska betydelse. Då
bör ocksä beaktas att samhället måste bära det ekonomiska ansvaret för
livsmedelsberedskapen, regionalpolitiken m.m.

Enligt LRF är överproduktionen en tillgång för
samhällsekonomin så länge denna produktion sker utan nämnvärda nyinvesteringar.
För jordbrukssektorn är dock överskotten en belastning så länge jordbruket ensamt
får bära hela koslnaden för exporten inklusive hela kostnaden för de
produktionsresurser utanför Jordbruket som skulle friställas om överskotten
togs bort. Det är därför rimligt att samhället bär en skälig del av kostnaderna
för det överskott som uppstått till följd av 70-talets stimulanser och
80-talets åtstramningar.

De regionalpolitiska aspekterna har behandlats mycket
översiktligt i betänkandet. LRF förutsätter att dessa frågor blir föremål för
grundlig analys i LMKs fortsalla arbete. 1 detta sammanhang är det mycket
angelägel att frågor som berör prisstödet till Jordbruket i norra Sverige
behandlas med förtur.

Prop.
1983/84:76 Bilaga 2 52

Produktionsstyrande åtgärder

LMK redovisar elt antal åtgärder som skulle kunna användas
i produktionsstyrande syfte. Dessutom åsyftas att via koslnadskompensationen
kunna tillgripa prispressen som en produktionsstyrande åtgärd.

Det är LRFs
bestämda uppfattning att en allmän pris- och lönsamhetspress med syfte alt
åstadkomma balans mellan produktion och konsumtion får mycket allvarliga och
långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser för lantbruket och landsbygden
och då särskill de utpräglade glesbygderna. En allmän pris- och
lönsamhetspress innebär bl.a. ett totalt åsidosättande av inkomslmålet. Detta
kan LRF inte acceptera.

LRF anser att man utifrån svenska och utländska
vetenskapliga studier och utifrån praktiska erfarenheter kan dra följande
slutsatser om en allmän pris- och lönsamhetspress.

-
Del är inte
möjligt atl nå balans mellan produktion och konsumfion utan drastiska
sänkningar av lantbrukarnas inkomster.

-
1 ett
inledningsskede kan produktionen öka.

-
Lantbrukare som
med stor andel lånat kapital investerat för en framtida effektiv produktion
drabbas hårdast. Produktionen minskar inte för att dessa går i konkurs.

-
För att få
minskad produktion fordras att sysselsättningsmöjligheterna utanför Jordbruket
är goda.

De produktionsstyrande åtgärder som LMK övervägt berör endasl
animalieproduktionen. LRF vill betona alt det är angelägel att åtgärder, som
berör andra delar av Jordbruket eller angränsande verksamheter, också prövas.
Det väsentligaste är all finna ålgärder som beroende på produktionsmålet
påverkar intresset för ökad eller fortsatt animalieproduktion. Möjlighelerna
att kombinera jord- och skogsbruk bör särskilt uppmärksammas.

LRF anser
att det är nödvändigt att förbudet mot utökningsinvesleringar i djurstallar föriängs
såsom LMK förordar och att det inte tas bort förtån det kan ersättas med andra
långsiktigt verkande regler som anpassar inflödet av resurser till det långsikfiga
produktionsutrymmet. De av LMK och tidigare även av LRF föreslagna ändringarna
i reglerna för avvecklingser-sätlning för vissa mjölkproducenter bör genomföras
snarast. LRF tillstyrker således LMKs förslag i dessa avseenden. Det är vidare
angeläget att möjliga styrmedel, l.ex. tvåprissystem för mjölk, detaljutformas
och att alla berörda instanser håller en hög beredskap så att åtgärder kan
sättas in med kort varsel om produktionsbalansen försämras.

För att det skall vara möjligt att åstadkomrna en
långsiktig produktionsbalans måste samhället aktivt och helhjärtat medverka
till att skapa bl.a. ekonomiska förutsättningar för alternativ produktion
och/eller alternativ användning av nuvarande produkter. I anslutning härtill
vill LRF också mycket kraftigt understryka betydelsen av att statsmakterna i
störte utsträckning än hittills beaktar kombinationen Jord/skog och de
möjligheter denna kombination ger.

SI och SLIM anför:----- kan vi inte dra någon annan
slutsats än att

kommittén kraftigt undervärderat mjölköverskotten, både pä
kort och medellång sikt. Vi finner det därför angeläget att man redan nu
överväger införandet av ålgärder för att förhindra att produktionsbalansen för
mjölk ytteriigare försämras.

Såväl Industriförbundet som SLIM har principiellt en
negativ inställning till selektiva slyråtgärder, som oftast leder till
detaljregleringar och onödig

Prop. 1983/84:76 Bilaga 2 53

byråkrati. När det gäller mjölkproduktionen finns
emellertid skäl som lalar mot ett användande av generella prispolitiska medel
för att minska produktionen. Vi vill därför - trots vår principiella
inställning - inte motsätta oss elt tvåprissystem för mjölk, med de nackdelar i
olika avseenden som elt sådant har. Internationella jämförelser tycks tyda på
att någon nämnvärd reducering av mjölköverskotten knappast är möjlig utan någon
form av kvotering. Del är emellertid viktigt att åtgärder sätts in snarast,
innan produktionsöverskotten blivit alltför stora och kostsamma. Den internationella
balansutvecklingen på mjölkmarknaden inger redan nu oro.

Handelns samarbetsorgan i Jordbruksfrågor anför: 1 fråga
om investeringar gäller för närvarande tillfälligt förbud mot investeringar
inom animalieproduktionen. Förbudet, som gäller t. o. m. den 30 Juni 1984,
anser kommittén bör förlängas tills dess statsmakterna tar ställning till
kommitténs samlade förslag.

Vi sympatiserar inte med åtgärden som sådan, vilken vi
anser vara ett allvarligt ingrepp i den rätt fill fri företagsamhet, som även
fortsättningsvis bör vara en självklar grundprincip i det svenska näringslivet.

Däremot delar vi i stort kommitténs uppfallning om att den
nuvarande obalansen mellan produktion och konsumtion visserligen är oroande men
ändock inle är av sådan omfattning, att åtgärder på kort sikt bör vidtagas.
Livsmedelskommittén kommer i sitt fortsatta arbete att våren 1984 framlägga
förslag till en framtida produktionsmålsättning för det svenska Jordbruket.
Dessa värderingar bör enligt vår mening avvaktas, innan eventuella åtgärder i produklionsbegränsande
syfte vidtas.

Hushållningssällskapens förbund anför: Förbundet delar LMK:s
bedömning, att nuvarande förbud mol investeringar inom animalieproduktionen
bör bibehållas, tills ställning tagits till LMK:s samlade förslag i dess
slutbetänkande.

KF anför:----- KF delar utredningens uppfattning att det
är till fördel

särskilt för Jordbrukarna, men troligen även för
konsumenterna, om produktionen bringas i balans. Enligt KF:s uppfattning bör
konsumenterna för de flesta animalieprodukterna även ha tillgång till
kompletterande importvaror, l.ex. av ost. KF anser ävenledes att
överskottsproduktionen i möjligaste mån bör avsättas i Sverige genom särskilda
arrangemang.

Av kommitténs överväganden angående olika åtgärder och
metoder för att komma tillrätta med animalieöverskotten, på kort och långt
sikt, finner KF det möjligt antingen med ett tvåprissystem inom l.ex.
mjölkproduktionen och/eller kontraktsproduktion om detta kan ske ulan alltför
vidlyftiga administrationsinsatser. Kontraktsproduktion har man för övrigt redan
för köksväxter, sockerbetor, potatis (KF har kontraktproduktion pä ca 30000
ton) och för kyckling- och äggproduktionen även om systemet inte fungerar
perfekt för samtliga varor. KF förutsätter att kommittén i det fortsatta
utredningsarbetet ytteriigare penetrerar dessa och andra metoder för att
åstadkomma produktionsbalans inom animalieområdena. Som ytterligare en produktionshämmande
åtgärd diskuteras det investeringsförbud som infördes våren 1983 och som
föreslagits förlängt till den 1 Juli 1984, vilket KF principiellt inle anser
lämpligt men som KF i nuvarande överskottsläge kan acceptera som en tillfällig
åtgärd.

Norstedts Tryckeri, Stocicholm 1983