Prop. 1983/84:90

Prop.
1983/84:90

Regeringens proposition

1983/84:90

om
ändrade former för Hnansiering av bostadslån m. m.;

beslutad
den 15 december 1983.

Regeringen
föreslär riksdagen atl anta de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoli.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

HANS
GUSTAFSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att det bildas ett särskilt av staten helägt kreditaktiebolag
för att pä den priorilerade kreditmarknaden låna upp de medel som krävs för den
statliga bostadslängivningen. I samband därmed föreslås ändrade
amorteringsvillkor för bostadslån lill nybyggnad av hyres- och bostadsrältshus.
En utgångspunkt för förslagen är att lånekostnaderna för den enskilde inle
skall öka.

Den
nya ordningen föresläs gälla för lån som utbetalas fr. o. m. den I juli 1985.

I Riksdagen 1983/84. 1 .saml. Nr 90

Prop.
1983/84:90 2

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde

1983-12-15

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldl,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg,
Wickbom

Föredragande:
slalsråden Gustafsson och Feldt

Proposition
om ändrade former för flnansiering av bostadslån m. m.

Statsråden
Gustafsson och Feldt anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas
i underprotokollen för respektive departement.

Statsrådet
Gustafsson hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som
han och statsrådet Feldt har lagt fram.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredragandena har lagt
fram.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna I och 2.

Prop.
1983/84:90 3

Bilaga 1

BOSTADSDEPARTEMENTET Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-12-15

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Anmälan till proposition om ändrade former för Hnansiering
av bostadslån m.m.

1. Inledning

Den statliga bostadslångivningen omfattar i huvudsak ny-
och ombyggnad av hus till den del de innehåller bostäder och sädana lokaler
för boendeservice som betjänar etl bostadsområde samt i vissa fall även förvärv
av sådana hus.

Bostadslånet är ett långfristigt fastighetslån som lämnas
sedan huset är färdigställt. Det ersätter tillsammans med fastighetslån från
den allmänna lånemarknaden i princip de byggnadskrediter som lämnas under
själva byggnadstiden. För fastighetslän (bottenlån) från den allmänna lånemarknaden
till bostadssektorn svarar i dag i huvudsak tre kreditinstitutioner -stadshypoteksinstiiutionen.
Svensk bostadsfinansiering aktiebolag BOFAB och Sparbankernas
inteckningsaktiebolag (Spinlab), de s. k. botten-låneinstituten.

Bostadslåneverksamheten handhas av bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna och kommunerna. Uppgiftsfördelningen är i korthet
följande. Kommunerna tar emot och granskar ansökningar om bostadslån saml
vidarebefordrar därefter handlingarna till länsbostadsnämnden. Nämnden prövar
ansökningarna, beslutar om lån och om utbetalning av lån samt förvallar
utestående lån. Bostadsstyrelsen sköter utbetalningarna av lån och aviseringarna
av ränta och amortering på utestående lån.

I prop. 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden
behandlades vissa frågor om bostadsbyggandets finansiering. Finansutskottet (FiU
1979/80:8) anslöt sig i princip till uppfattningen att det nuvarande finansieringssystemet
på bostadssektorn borde behållas men ansåg alt möjligheterna till vissa
rationaliseringar i administrationen av bostadsfinansieringssystemet borde ses
över. Därvid kunde enligt utskotiet också övervägas om de statliga bostadslånen
skulle kunna överföras till bottenlåneinstituten, så att dessa kom atl svara
för hela den långfristiga finansiering som är knuten till låneunderlaget för
bostadslän. Någon ändring i formerna för bygg-

Prop. 1983/84:90 4

nadskreditgivningen ansåg utskottet inte borde göras. En
minoritet (s) inom finansutskottet anslöt sig däremot lill civilutskottets
mening som den hade kommit till uttryck i etl yttrande till finansutskollel. I della
yttrande begärdes hos regeringen en ytterligare konkretisering av de
administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte all nä fram lill en
alternativ lösning med tolalfinansiering av bostadsbyggandel. Riksdagen beslöt
i enlighet med den uppfattning som majoriteten i finansutskottet redovisade (rskr
1979/80:59).

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 oktober 1980
tillkallades en utredare' (Bo 1980:04) för all göra den av riksdagen begärda
översynen. Utredaren, som antog namnet bostadslånekommittén, lade i december
1981 fram sitt betänkande (SOU 1981: 104) Statliga län eller kreditgarantier.

Utredarens huvuduppgift var all undersöka
förutsättningarna för och möjligheterna till att föra över de statliga
bostadslånen lill bottenlåneinsti-tulen genom atl ersätta den statliga
långivningen med ett kredilgaranlisys-tem. Undersökningen gjordes frän
administrativa utgångspunkter. Utredningsmannen behandlade de ändringar som
inträffar för låntagaren, bostadsverket och kommunerna i elt kredilgarantisystem
och kom därvid fram till alt nackdelarna är siörre än fördelarna för låntagarna
och bostadsverket. Dessutom skulle statsverkets intäktsborlfall bli betydande.
Mot denna bakgrund avstyrkte utredningsmannen tanken på att införa ett kreditgarantisystem.

En sammanfattning av ulredningsbetänkandet i denna del bör
fogas till protokollet i delta ärende som underhllaga I.

Belänkandet
har remissbehandlats. Yttrande har avgetls av statisliska centralbyrån,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konjunkturin-stitiitel,
statskontoret, riksrevisionsverkel, bosladsstyrelsen, 1980 års kreditpoiitiska
utredning (E 1980:03), fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontorel.
Svenska kommunförbundet, Slockholms kommun, Göteborgs kommun.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Konungariket Sveriges sladshypolekskassa.
Svensk bostadsfinansiering aktiebolag BOFAB, Sparbankernas
inteckningsaktiebolag (Spinlab), Svenska bankföreningen. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och kredilbanken PK-banken,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Allmänna pensionsfonden
-första, andra och tredje fondstyrelserna, Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen
förening u.p.a., HSB:s riksförbund ek. för.. Sveriges

' l.aiuisiinusiadol Bn)rR. Eriksson.

Prop. 1983/84:90 5

allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Sveriges
villaägareförbund. Näringslivets byggnadsdelegation (NBD) och Svenska bankmannaförbundet.

Bostadsstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga
länsbostadsnämnder. PK-banken har förklarat alt den delar synpunkterna i
yttrandet från Svenska bankföreningen. SAF har i sill yttrande hänvisat lill
yttrandet från NBD.

Remissinstansernas inställning till utredningsmannens
slutsatser i fräga om atl föra över bostadslånen lill bottenlåneinstilulen och
all införa elt kredilgarantisystem är starkt splittrad. Endast en minoritet
bland remissinstanserna har uttalat sig klart för en sådan omläggning. Många
instanser har uttalat sig för ytterligare analyser och utredningar om former
för finansiering av bostadslånen. En sammanfattning av remissyttrandena bör
fogas lill protokollet i detta ärende som underhllaga 2.

Utredningsmannen
har bl.a. pekat på behovet av vissa ändringar i amorteringsvillkoren om
bostadslån skall finansieras med hjälp av bostadsobligationer. En promemoria
om ändring av amorteringsvillkoren för det statliga bostadslånet lill hyres-
och bostadsrätlshus har utarbetats inom delegationen (In 1967: 30) för
bostadsfinansiering (DFB). Promemorian bör fogas till protokollet i detta
ärende som iinderhilaga 3.

2. Föredragandens överväganden

Jag berörde bostadslånekommitléns förslag vid min anmälan
till förra årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 13) och anförde med
hänvisning till remissutfallet alt frågan om finansieringen av de statliga
lånen borde övervägas från delvis nya utgångspunkter och atl överväganden
behövs i flera frågor innan slutlig ställning las. Jag anförde också att
delegationen för bostadsfinansiering kommer att utarbeta underlag för sådana
ställningstaganden. Så har skett. Jag vill därför nu återkomma till frågan.

Enligt vad jag har erfarit har arbetet i delegationen
följt två olika linjer. Dels har delegationen haft överläggningar med bottenlåneinstiluten,
dvs. stadshypoteksinstitutionen. Spinlab och BOFAB, om institutens syn på
kostnader för administrationen och kreditrisker i ett kredilgarantisystem. Dels
har delegationen undersökt förutsättningarna för atl finansiera bostadslänen
utanför statsbudgeten på annat sätt än genom bottenläneinstitu-ten. Därvid har
delegationen övervägt utformningen av ett särskilt av staten ägt kreditinstitut
med uppgift atl på den prioriterade kreditmarknaden låna upp de medel som
behövs för att finansiera en bostadslångivning under i övrigt oförändrade
former.

Delegationen har emellertid inte haft lill uppgift alt la
ställning till lämpligheten av vare sig elt kredilgarantisystem eller etl
kreditinstitut med de uppgifter som jag nu har nämnt. Några förslag i denna
fråga har därför inte presenterats från delegationens sida.

Prop.
1983/84:90 6

Syftet bakom det utredningsarbete som hittills har
bedrivits i frågan är atl avlasta statsbudgeten utgifterna för den nuvarande
bostadslångivningen. Utredningsarbetet visar på i princip två lösningar. Den
ena är att överföra den statliga bostadslångivningen till bottenlåneinslituten.
Den andra är att behålla nuvarande system men lägga upplåningen av de medel som
behövs för utlåningen utanför statsbudgeten.

Delegationen för bostadsfinansiering har, som jag nyss
nämnde, i sina kontakter med bottenläneinslituten begärt uppgifter om vilka
ersättningar instituten önskar tillgodogöra sig för administration av lån mot
statliga kreditgarantier. Frågan ställdes mot bakgrund av att bostadslänekommit-tén
för sin del hade funnit att institutens ersättningsanspråk utgjorde ett hinder
mot att övergå till ett kreditgarantisystem. Förfrågan har avsett ett
kreditgarantisystem där bostadsverkel beslutar om räntebidrag, en uppgift som
enligt min mening inte kan överlåtas på instituten.

Bottenlåneinslituten har i elt gemensami svar till
delegationen i princip förklarat sig beredda atl genomföra ett
kreditgarantisystem i fråga om nya lån till i huvudsak oförändrade kostnader
för lånlagarna och oförändrade intäkter för slaten, jämfört med nuvarande
system. Effekterna på statens kostnader blir bl.a. beroende på de villkor under
vilka den befintliga lånestocken kan överföras till instituten. Institutens
ersättningskrav för garantilån ligger lägre än deras kostnader enligt bostadslånekommitléns
bedömning och är så konstruerat att de totala ersättningarna minskar allt efter
som antalet garantilån ökar. Med hänsyn härtill gör jag bedömningen att
institutens ersättningskrav inte kan anses vara ett hinder mol att föra över
den statliga bostadslångivningen till instituten. Del finns emellertid andra
skäl som talar mol en sådan överföring.

Ett grundläggande skäl rör frågan om den övergripande
strukturen på den framtida bostadskredilmarknaden. En överföring av
bostadslånen till bostadsinstituten innebär en strukturell förändring av
marknaden. Förutsättningarna i detta avseende har enligt min mening förändrats
radikalt lill följd av riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag
om finansiering av underhåll m.m. i bostadsbeståndet (prop. 1983/84:40 bil. 9.
BoU 11, rskr 63). Riksdagens beslut förutsätter att lån för underhäll,
reparationer och energisparande upptas genom bostadsinstituten pä den
oprioriterade kreditmarknaden, dvs. stadshypoteksinstitutionen, Gigab, Sigab,
Svensk Fasiighetskredit AB, Agro Kredit, PK kredit, SPAFI och tomträttskassorna
i Stockholm och Göteborg. Beslutet innebär bl.a. att den statliga utlåningen
till energisparande upphör och att motsvarande upplåning överförs från den
prioriterade till den oprioriterade kreditmarknaden. Ett slorl ansvar läggs
således på instituten på den oprioriterade kreditmarknaden. Endast genom
institutens egen försorg kan den nya finansieringsformen fungera smidigt.

Enligt min mening är det både nödvändigl och lämpligt att
i ökad utsträckning utnyttja instituten på den oprioriterade kreditmarknaden
för av

Prop. 1983/84:90 7

samhället förutsatt bostadskreditgivning men då i första
hand för kreditgivning för delvis nya ändamål, där utlåningen är av mera
kortfristig karaktär och där en sådan lösning bör väljas med hänsyn till
förutsättningarna för upplåningen, konkurrensförhållandena mellan instituten
och statens möjligheter att styra långivningen.

Förhållandena
är enligl min mening andra när det gäller finansieringen av nybyggnad och
ombyggnad av bostäder. Åtgärdernas omfattning är i väsentliga delar en följd av
samhällets standardkrav. Regler för bostadslån och ränlebidrag är av avgörande
betydelse både för byggande och för boende. De åtgärder som genomförs med stöd
av bostadslån har normalt en lång varaktighet. Under sådana förutsättningar är
det viktigt att staten får möjligheter alt direki styra utlåningen. En
oförändrad ordning när det gäller utlåning till långfristiga åtgärder bör eftersträvas.
I praktiken har staten genom bostadslångivningen styrt också
bottenlångivningens inriktning och omfattning. Enligt min mening bör staten
behålla denna roll bl. a. med hänsyn till åtgärdernas genomgripande karaklär
och med hänsyn till de betydande subventioner av direkt och indirekt karaktär
som nybyggnad och ombyggnad förutsätter. En stailig styrning bör således ske
genom en fortsatt stailig utlåning till långfristiga åtgärder. En indirekt
styrning, t. ex. genom villkor för kreditgarantier, kan enligt min mening ha
brister i fråga om effektivitet och även orsaka administrativa problem i
samband med kontrollen av uppställda villkor. Jag anser att inte heller
förhållandena i övrigt på kreditmarknaden talar för ändrade läneformer. Lån
till nybyggnad och ombyggnad kommer inte under överskådlig fid atl kräva en
ökande andel av den priorilerade kreditmarknaden.

Vad jag
har anfört innebär alltså alt en delvis ny institutionell struktur etableras
när det gäller bostadskrediter. Instituten på den oprioriterade marknaden bör
svara för en i huvudsak oreglerad kreditgivning till relativt kortfristiga
åtgärder, medan staten tillsammans med bottenlåneinstituten, liksom hittills,
bör ha etl direkt ansvar för län till långfristiga åtgärder.

Den
nuvarande rollfördelningen mellan slaten och de tre bottenläneinslituten bör
således inte ändras. Uppdelningen mellan bostadslän och botten-län medför en
endast begränsad administrativ belastning för låntagarna, samtidigt som
uppdelningen år kreditpolitiskt lämplig. Lån i bostadslånets riskläge kan inte
utan förändringar i övrigt finansieras genom en upplåning på de villkor som
gäller för bottenläneinstitutens upplåning på den priorilerade
kreditmarknaden. Någon s. k. fullständig finansiering bör alltså inte
genomföras, varken genom slaten eller genom bottenlåneinstituten. De marginella
administrativa fördelar som eventuellt skulle uppkomma i ett sådant system
saknar betydelse i förhållande till de kreditpoiitiska svårigheterna och lill
de betydande störningar som skulle bli följden av ändrade institutionella
förhållanden. Det gäller oavsett i vilken riktning som förändringarna skulle
gå. Jag är dock i princip positiv till nya kreditformer som kan utvecklas inom
bottenlåneinstituten som ett konkurrensmedel på

Prop.
1983/84:90 8

marknaden. Etl exempel pä en sådan verksamhel är försök atl
integrera byggnadskrediler och botlenlän.

Jag vill tillägga att även vid nuvarande rollfördelning är
det möjligt att uppnå administrativa förenklingar för låntagaren. Bosladsstyrelsen
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 tagit upp frågan om s.k. netloavisering,
dvs. alt räntebidrag för bollenlån betalas ut till bottenlåneinstilulen som
sedan aviserar låntagaren lånekostnader med avdrag för räntebidrag. Jag avser atl
återkomma till denna fräga vid min anmälan till budgetpropositionen för
budgetåret 1984/85.

Vad jag har anfört om den institutionella strukturen i
fråga om utlåning innebär dock inle att även formerna för upplåningen bör bestå
i alla avseenden.

I
remissyttrandena över bostadslånekommitléns belänkande har många
remissinstanser ställt sig bakom huvudtanken i direktiven till kommittén,
nämligen att föra bort bostadslånen från statsbudgeten. Riksbanksfullmäktige
framhåller l.ex. att det finns starka kreditpolitiska skäl att föra över
statens utlåning till kapitalmarknaden. Bl. a. skulle likviditetsslyrningen av
samhällsekonomin underlättas om toppfinansieringen av bostadsbyggandet skedde mol
upplåning genom bostadsobligationer i stället för statspapper, som är mer
likvida. Fullmäktige i riksgäldskontorel framhåller att internationella
jämförelser av budgetunderskott skulle bli mer rättvisande, då det i andra
länder inte är vanligt att redovisa långivning över statsbudgeten. Enligl
fullmäktige vore del en fördel om budgetunderskottet kunde redovisas mer enligt
internationell praxis vid presentation av Sverige som låntagare utomlands.

De
ekonomisk-politiska fördelar med att föra bort bostadslånen från statsbudgeten somjag
nu har nämnt kan utan tvivel uppnås inom ramen för elt system med
kreditgarantier till bottenlåneinstiluten. Som har framgått i del föregående är
jag av fiera skäl dock inte beredd alt biträda en sådan lösning. Dessulom har
riksdagen (CU 1982/83:26, rskr 246) som sin mening gett regeringen till känna
att etl förslag om finansiering av bostadslånen utanför statsbudgeten kan och
bör utgå från att länsbostadsnämndernas decentraliserade kapacitet bör kunna
utnyttjas i samma omfaltning som f. n. Enligl riksdagen är det förenat med
mindre komplikationer med ett administrativt system som i allt väsentligt
bygger på vad som f. n. gäller än att inrätta en ordning som delvis innebär att
en i stort sett väl fungerande administration måste ändras i inle ringa
omfattning samtidigt som nya administrativa rutiner måste tillföras
bottenlåneinstituten och förmodligen ocksä nya resurser. Jag delar denna
uppfattning. Efler samråd med chefen för finansdepartementet har jag därför
funnit att det bör skapas elt särskilt statsägt kreditinstitut med uppgift att
låna upp medel som behövs för utlåning genom bostadsverket. Bostadsverkets
organ bör sköta låneprövningen och förvaltningen av lån för kreditinstilutets
räkning. Med en sådan lösning behöver man inte. som jag strax skall återkomma
till. ändra de

Prop. 1983/84:90 9

nuvarande läneadministrativa rutinerna mer än marginellt.
Det sistnämnda innebär också att bostadsverkets kompetens i fråga om
låneförvaltning kan utnyttjas även fortsättningsvis. Jag vill särskilt erinra
om vad bosladslåne-kommittén har anfört om nackdelarna med att skilja
hanteringen av beslut om bostadslån från uppgifter att förvalta lån och om värdel
av atl även framdeles ta lill vara de kunskaper om långivningen som
bostadsverket har byggt upp genom åren.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att ett statsägt
kreditinstitut inrättas för finansiering av lån till bostadsbyggandet.

Kredttinstitutets uppgifter samt ansvarsfördelningen
gentemot bostadsverket m. m.

Det statsägda kreditinstitutets uppgift blir att med hjälp
av bostadsverkets organ ansvara för den långivning till bostadsbyggandel som
staten över statsbudgeten hittills har svarat för. Detta innebär att institutet
skall tillhandahålla lån för ny- eller ombyggnad av hus som innehåller
bostadslägenheter och sådana lokaler för boendeservice som betjänar ett
bostadsområde samt till förvärv av sädana hus i vissa fall. Speciella lån,
såsom förbättringslän till äldre och handikappade och ränte- och amorleringsfria
tilläggslån för ombyggnad av bostadshus, bör däremot inte omfattas av
institutets verksamhet.

Av syftet med institutets verksamhet följer också att
någon särskild subvenlionering inte skall ske genom institutets försorg.
Utlåningsräntan bör, som jag strax skall återkomma till, bestämmas i huvudsak
enligt samma regler som gäller i fråga om bottenläneinstitutens utlåning. Ansvaret
för räntesubventionering till bostadssektorn ligger därmed kvar på staten.

En
utgångspunkt för den föreslagna uppläggningen är, som har framgått i det
föregående, att bostadsverkets resurse.-- och kompetens i fråga om utlåning och
förvaltning av lån skall utnyttjas även framgent. En annan utgångspunkt är att
den nya ordningen skall innebära så få ändringar som möjligt i nuvarande
rutiner för utlåning och administration. Härav följer bl.a. att institutels
reella huvuduppgift blir att ombesörja upplåningen av medel på kreditmarknaden.
Institutet bör därvid i kreditpolitiskt hänseende bedömas på i princip samma
sätt som bottenlåneinsfituten. Institutets upplåning bör således omfattas av l.ex.
riksbankens emissionskontroll. Upplåningsbehovet bör vidare beaktas vid de åriiga
överiäggningar som delegationen för bostadsfinansiering och riksbanken har med
placerarna på kapitalmarknaden.

Institutets befattning med utlåning bör begränsas fill att
ställa de medel som behövs för utbetalning lill lånemyndigheternas förfogande.
Själva utlåningsverksamheten samt förvaltningen av utestående lån bör handhas
av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna på uppdrag av institutet och för
dess räkning. Influtna räntor och amorteringar redovisas lill institutet. ti Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr
90

Prop. 1983/84:90 10

Utlåningen bör ske enligt de grunder och riktlinjer som
statsmakterna bestämmer. Institutet bör i sin verksamhet också i övrigt vara
underkastad de allmänna riktlinjer för bostadspolitik och kredilpolilik som
statsmakterna anger. Härav följer bl. a. att långivningens omfattning vid
behov skall kunna oeslämmas av ramar som fastställs av statsmakterna.

Vissa frågor om finansieringsverksamheten

Det nya kreditinstitutets kapitalanskaffning förutsätts
ske huvudsakligen genom utgivande av obligationer. En utgångspunkt för
förslaget all inrälla ett särskilt kreditinstitut är också att lånekostnaderna
för den enskilde inte skall öka. Obligationsvillkoren förutsätts därför i
huvudsak vara desamma som för sådana obligationer som emitteras av de tre bottenlåneinslituten.
Med de förutsättningar som f. n. gäller innebär det att köp och innehav av det
nya institutets obligationer kommer att få räknas som prioriterade placeringar
vid tillämpnings- och likviditetskrav. Det skulle vidare innebära att det nya
institutets obligationer emitteras till vid tidpunkten gällande räntor för
långa statslån. Det skulle också innebära atl institutets obligationer löper
pä 20 är med automatisk juslering av ränlan till rådande ränteläge vart femte
är och att de amorteras enligt en annuiteisplan. Självfallet kan dessa villkor
förändras över tiden. Jag återkommer senare till frågan om amortering av
lämnade lån.

Några placerare bland remissinslanserna har tagit upp
frågan om mera marknadsmässiga villkor för obligationslån inom bostadssektorn.
För egen del förutsätter jag, somjag nyss har varit inne på, atl de nya
obligationslånen kommer atl ges i huvudsak samma villkor som de bosladsobliga-lioner
som emitteras av de nuvarande bosiadsinslituten. Om de nya obligationerna
skulle få bättre villkor, sett från placerarnas synpunkt, skulle försäljningen
av nuvarande bosladsobligationer försvåras. En allmän räntehöjning på
långfristiga fån skulle kunna bli följden.

Utlåningsverksamhelen förutsätts kunna ske enligt i
huvudsak samma regler som nu gäller i fråga om bostadslän, dvs. enligt reglerna
i bostadsfinansieringsförordningen m.fl. författningar samt bostadsstyrelsens
anvisningar till dessa författningar. Som tidigare har nämnts skall bosladsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna ansvara för långivningen och för förvaltningen av
utestående län. I förutsättningarna för förslaget ingår också alt statsmakterna
även i fortsättningen styr låneverksamheten på samma sätt som nu.

Det nya sätt för kapitalanskaffning, som mitt förslag
innebär, framtvingar dock vissa ändringar i de lånevillkor som gäller för
bostadslån. En sådan ändring gäller reglerna om s. k. uppskjuten amortering som
nu tillämpas i fråga om län för nybyggnad av hyres- och bostadsrältshus.
Reglerna innebår all älerbelalningen av länet inle påbörjas förrän den
garanterade räntan i ränlebidragssyslemcl för bostadslän och underliggande
kredit har nått marknadsränian på lånen. Som bostadslånekommittén framhöll kan
inte

Prop. 1983/84:90 11

denna metod lämpligen behällas i ell system för
kapitalanskaffning som bygger på atl etl särskilt kreditinstitut svarar för
verksamheten. Med hänsyn tiil kreditinstitutets rörelseresultat bör amorleringsplanerna
för lämnade län inle alltför mycket avvika från amorteringsplanerna för upptagna
län. I den inledningsvis redovisade promemorian från delegationen för
bostadsfinansiering om ändring av del statliga bostadslånet till hyres-och
bostadsrättshus föreslås alt den nuvarande metoden ersätts med fem års amorteringsfrihel
och därefter återbetalning på 35 år i form av åriiga annuiteter beräknade efler
8% ränla. Av de i promemorian redovisade beräkningarna framgår atl det
föreslagna systemet inte medför någon ökning av kapitalutgifterna under de
första fem åren jämfört med nuvarande system och att den totala ökningen av
kapitalutgifterna per år i övrigt blir måttlig. Vidare framgår att förslaget
gör del möjligt att ha någol snabbare amortering på de nya obligationslänen än
pä de obligationslån som finansierar nuvarande bottenlån.

Mol
bakgrund av del anförda biträder jag förslaget i promemorian. Om finansieringen
av bostadslånen flyttas från statsbudgeten på det sätt som jag har föreslagit,
bör nuvarande metod med uppskjuten amortering överges såvitt gäller nya lån. I
stället bör för sådana lån gälla fem års amorteringsfrihel samt därefter en äterbetalningstid
av 35 är. Återbetalningen bör ske i form av årliga annuiteter beräknade efter
8% ränla och en amorteringstid om 35 år. Metoden med s.k. falsk annuitet bör
tillämpas, dvs. lilläggsränta debiteras om den faktiska låneräntan överstiger
8%. Del bör observeras all lånets formella löplid kan avvika från den
föreslagna återbe-lalningsplanen på grund av att upplåningsvillkoren i den
delen styr uilå-ningsvillkoren. Motsvarande förhållanden gäller redan för
bottenlån, som normalt omsätts efler 20 år även om amorleringsplanen förutsätter
en längre löplid.

En annan ändring som bör göras gäller sätlel att bestämma ränlan
för del lån som skall ersätta bostadslånet. Den nuvarande metoden atl bestämma
räntesatsen för länet för ell kalenderår i sänder bör enligt min mening inte
behållas. 1 stället bör, i likhet med vad som lillåmpas i fråga om bollenlån,
räntan på länet bestämmas med utgångspunkt i räntan på obligationslänet med ett
påslag för all läcka insiilulels administrationskostnader m. m. Om räniepåslaget
bestäms till oförändrat 0,25 procentenheter, vilket jag förordar, innebär
förslaget sett från låntagarens synpunkt ingen annan förändring än alt räntan
på topplånet blir bunden under lika lång tid som räntan på bottenlånet.

Prop.
1983/84:90 12

3.
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen alt

1. godkänna
de riktlinjer i fråga om finansieringen av bostadslån för

ny- och ombyggnad m. m. somjag har förordat,

2. godkänna
vad jag har förordat i fråga om ränte- och amorterings-

villkor för lån från elt statsägt kreditaktiebolag.

Prop. 1983/84:90 13

Underbilaga I

Sammanfattning av bostadslånekommitténs betänkande (SOU
1981:104) Statliga lån eller kreditgarantier

Kommitténs uppgift har varit atl undersöka
förutsättningarna för och möjligheterna lill att föra över de statliga
bostadslånen till bostadsinstituten.

Bakgrund

Bostadsbyggandet finansieras i allt väsentligt genom
byggnadskrediter under byggnadstiden och genom långfristiga lån när fastigheten
färdigställts. Den långfristiga långivningen sker genom avlyft av
byggnadskrediterna, dels i huvudsak till bostadsinstiluien, dels till bostadsverkel.
Instituten och slaten är för sin långfristiga upplåning beroende av
kapitalmarknaden.

Bostadsinstitutens
upplåning på den prioriterade sektorn sker mot bosladsobligationer.
Obligationerna placeras i huvudsak på den organiserade marknaden, dvs. hos
allmänna pensionsfonden, försäkringsbolagen och bankerna. År 1980 placerades på
denna marknad obligationer till ett värde av ca 13000 milj.kr. Medel för
utbetalning av de statliga lånen erhålls genom atl riksdagen årligen beslutar
om anslag på statsbudgeten för de olika låneformerna. Under budgetåret 1980/81
utbetalades ca 7000 milj. kr. i bostadslån till ny- och ombyggnad.

Om ett kreditgarantisystem införs kommer de statliga
bostadslånen alt lyftas bort från statsbudgeten. Kommitténs huvudsakliga
uppgift har varit att undersöka hur ett kreditgarantisystem kan utformas samt
vilka för- och nackdelar del innebär för låntagare, långivare m. fl.

Utformningen av ett kredilgarantisystem

Utformningen av ett kredilgarantisystem kan
sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Ansökan om kreditgaranti
behandlas och bereds pä samma sätt som en låneansökan i nuvarande
bostadsfinansieringssystem. Förändringen inträffar först när det gäller
uppgifter avseende utbetalning och förvaltning av de lån för vilka kreditgarantin
gäller. Dessa uppgifter övertas i princip av bostadsinstituten. Garantin ges
formen av proprieborgen. Storleken av det lån garantin gäller bestäms på
grundval av ett låneunderlag som länsbostadsnämnden fastställer. Nämnden
fastställer också ett pantvärde som avgör säkerhetens förmånsrättsläge. Den
undre gränsen för kreditgarantilänel ligger i normalfallet vid 70% av pantvärdel.
I detta sammanhang noteras alt möjligheterna till s. k. fördjupning bör finnas
även i ett kreditgarantisystem men att brist på medel inte bör kunna åberopas
som skäl för fördjupning.

Kommittén har också haft att överväga om bottenlån och
garantilån skall läggas samman till elt s. k. enhetslån men kommit till den
uppfattningen att det såvitt gäller utlåningen år lämpligast att ha en konslruktion
med två lån bl.a. av följande skäl. Även i ett kreditgarantisystem finns två ansvarstagare
nämligen bottenlångivaren och staten. Eftersom olika villkor gäller för
bottenlänet och det län som omfattas av kreditgarantin är det nödvändigt att ha
två lån. Två lån medger att ett av dem kan förändras utan att
låneförutsättningarna för del andra behöver förändras. Statsmakterna kan av
bostadspolitiska skäl vilja ändra villkoren för garanlilänet. Ytlerii-

Prop. 1983/84:90 14

gare skäl för två lån är all bollenlänel och garanlilänet
inte sällan kan komma alt betalas ut vid olika tidpunkter.

Kommittén har funnit att stadshypoteksinstitutionen. Spinlab
och BOFAB redan vid övergången till etl kreditgarantisystem skall medverka i
garantilångivningen. Därutöver bör kretsen av långivare för län för vilka
staten ställer garanti bestämmas av riksbanken.

Kreditgarantin
lämnas under villkor att långivaren förvallar utlämnat lån under bankmässiga
former och därvid beaktar statens intresse som garanti-givare. Enligt
kommitténs uppfattning är det möjligt att med vissa undantag
"översälta" den nuvarande bostadsfinansieringsförordningen till en
förordning om kreditgaranti.

Beträffande vissa frågor föreslås förändringar i
förhållande lill dagens syslem. Bl. a. kan nämnas att förskott på bostadslån
bör ersättas av bygg-nadskrediliv. Dessa kreditiv bör liksom f. n. lämnas av
affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker. En del av kreditivgivningen bör
dock kunna kanaliseras via bosiadsinslituten. Vidare bör bostadsinstituten
kunna anförtros uppgiften att godkänna en ny fastighetsägare som låntagare.
Viss förändring av handläggningen beträffande den statliga och kommunala köpeskillingskonlrollen
föreslås också i syfle att förenkla hanteringen och avlasta
länsbostadsnämnderna.

Beträffande beräkning och utbetalning av räntebidragen i etl
kreditgarantisystem bör följande ordning i princip kunna tillämpas.
Räntebidraget beräknas av det bostadsinstilut som beviljat botlenlånet och tillgodoförs
låntagaren vid avisering av botlenlånet och garantilånet. Räntekostnaderna
aviseras sålunda netto för båda lånen.

Del anförs ocksä i betänkandet att samtliga nu aktuella läneformer
som administreras av bostadsverkel kan ha formen av garantilän.

Upplåningen i ett kredilgarantisystem

Det konstateras i betänkandet att det även beträffande
upplåningen är lämpligast att ha elt system med två lån - ett obligationslån
för boltenfi-nansieringen och ett för garantilånens finansiering. Samordningen
mellan utlämnade lån och upptagna lån är av betydelse för bostadsinstituten.
Det torde sålunda inte vara möjligt att för hyres- och bostadsrättshus behålla
det nuvarande systemet med uppskjuten amortering eftersom amorterings-planerna
för lämnade lån inte alltför mycket bör avvika från amorteringsplanerna för
upptagna lån.

I ell kredilgarantisystem är del betydelsefullt att
upplåningen kan säkras ulan större problem. Den relativt kraftiga ökningen av
den prioriterade mängden bosladsobligationer skall genomföras samtidigt som den
totala mängden prioriterade placeringar ökar av andra orsaker.

Ett särskilt problem uppkommer som hänger samman med
tidpunkten för när räntebidragen börjar ulgå. I vissa fall ulgår f. n. delta
bidrag från dagen för bostadslånets utbetalning. I ett kreditgarantisystem blir
räntebidragens storlek i dessa fall sålunda beroende av när bostadsinstituten
kan betala ut garanlilänet. En någorlunda jämn takt i institutens upplåning är
därför av betydelse. Denna takl är i sin lur beroende av placerarnas agerande.

Låneadministrativa kostnader och intäkter 1 elt kredilgarantisystem

Instituten har beräknat sina merkostnader för utlåningen i
ell kredilg.i-ranlisyslem till ca 14 milj, kr. år fem. Utifrån en bedömning all
instituten skall få dessa merkostnader läckta har inom kommillén gjorts
följande

Prop. 1983/84:90 15

beräkningar. En utgångspunkt har varit en årlig antagen
volym om 102000 garantilän varav 46500 utan bottenlån.

För garantilän med bottenlän har beräknats att någon
utbetalningskostnad utöver vad som i dag utgår inte blir erforderlig. För
garantilån utan bottenlån har utbetalningskostnaden salts till 150 kr. per lån.
Aviserings-kostnaderna har salts till 30 kr. per lån och år. Utbetalnings- och avise-ringskostnaderna
har multiplicerats med den ovan antagna volymen. Detta ger en intäkt är fem om
ca 15.7 milj. kr., dvs. instituten får täckning för sina redovisade
merkostnader - ca 14 milj.kr. - delta år. Något räntepålägg för alt täcka
utlåningskostnaderna behövs därför inte.

För att täcka kostnaderna för upplåningen har ansetts alt
det kan vara rimligt alt instituten ges ett räntepålägg om högst 0,05
procentenheter på lån med tioårig löptid. Vid en ärlig långivning om ca 7000
milj. kr. ger 0,05 procentenheter ca 17 milj.kr. år fem. Statsverkets uteblivna
inläkler år fem kan beräknas till ca 200 milj.kr. främst beroende på alt slalen
i nuvarande finansieringssystem betalar ränta pä statsobligationerna helårsvis
men erhåller ränta frän låntagarna halvårsvis.

Förvaltningen av redan bevilfade bostadslån m. m.

Från samhällsekonomisk synpunkt kan det inte vara rationellt
med två låneförvaltande organ om ett kreditgarantisystem införs. Dessutom fär
ett av dem - bostadsverket - arbeta med en krympande volym. Kommittén har
därför bl.a. prövat om inte bostadsinstiluien efter en relativt kort
övergångsperiod skulle kunna förvalta större delen av bostadsverkets lånestock.
Denna prövning har resulterat i alt ca 900000 lån med en omfattning av ca 57000
milj. kr. som beräknas finnas i verkets lånestock vid halvårsskiftet 1983 las
över för förvaltning av instituten.

Det har ansetts lämpligast alt instituten - åtminstone
till en början - lar hand om denna låneslock som elt rent förvaltningsuppdrag.
Ca 200000 lån med ell totalt belopp av ca 12000 milj. kr. skulle av olika skäl
inte komma ifråga för överflyttning.

Överväganden och förslag

Utredningsmannen har den uppfattningen att de frågor
kommittén haft att pröva skall analyseras utifrån administrativa
utgångspunkter.

Eftersom del i kommitténs direktiv förutsätts, att även i
ett kreditgarantisystem upplåningen skall ske på den prioriterade
kreditmarknaden kan del frän samhällsekonomisk synpunkt inte spela någon större
roll om finansieringen av bostadsbyggandet sker genom upplåning mot bostadsobligationer.

Utredningsmannen
har behandlat de förändringar som inträffar för låntagaren, bostadsverkel och
kommunerna i ett kreditgarantisystem och därvid kommit till följande
uppfattning. Fördelen för låntagaren är främst att han fär sill lånebehov inom
låneunderlaget täckt hos en och samma långivare. Nackdelarna är en
centralisering i förvaltningsskedet och en minskad öppenhet genlemol
låntagarna.

För bostadsverket kan del vara en fördel att de låneförvaltande
uppgifterna flyttas från verket. Därmed torde verket mera odelat kunna
ägna,sig åt frågor som hänger samman med beslut om lån och andra frågor av
bostadspolitisk natur. Emellertid är det betydande nackdelar förenade med att
skilja beslutshanleringen från förvaltningsuppgiften. Dessutom anför
utredningsmannen att statsmakterna har större möjligheter alt via bostadsverket
genomföra beslutade bostadspolitiska förändringar av låneförutsätt-

Prop.
1983/84:90 16

ningarna
än om lånen förvaltas av bostadsinstituten. Bostadsverkels kunskap om
långivningen avseende olika problem som kan inträffa under förvaltningsskedet
anses vara en mycket värdefull tillgång inte minsl för låntagarna.

Sammantaget
anser utredningsmannen att nackdelarna med etl kreditgarantisystem är större
än fördelarna för låntagarna och bostadsverket.

Dessutom är statsverkets
intäktsbortfall betydande - ca 200 milj. kr. år fem - medan minskningen av
statens kostnader samma år - ca 22 milj. kr. - i jämförelse med
intäktsbortfallet måste betraktas som små.

Mot
bakgrund av nackdelarna med etl kreditgarantisystem samt med anledning av
statens stora intäktsbortfall finner utredningsmannen det inte lämpligt att ett
sådant system införs.

Eftersom
tanken på ett kreditgarantisystem avvisats föreslås inte någon överflyttning av
lånestocken till instituten.

Prop.
1983/84:90 17

Underbilaga
2

Sammanställning
av remissyttrandena'

1.
Utredningsmannens uppfattning all nackdelarna med ett garantilånesys-lem är siörre
än fördelarna delas av försäkringsinspektionen, statskontoret,
bostadsstyrelsen, samtliga länsbostadsnämnder, Stockholms kommun, Göteborgs
kommun, LO, TCO, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Hyresgästernas
riksförbund. Svenska riksbyggen, HSB och SABO. Flera av dessa remissinstanser
anser dock att det behövs ytterligare utredning av frågorna före ett slutligt
ställningstagande.

1.1 Försäkringsinspektionen.
Inspektionen har begränsat sin bedömning

till frågan om en överföring av de statliga bostadslånen till bostadsinstilu

ien och införandel av ett statligt garantisystem där staten lämnar garanti

för de enskilda krediterna. Inspektionen ansluter sig i dessa delar till

utredningsmannens uppfattning. Innan slutlig ställning tas till eventuella

ändringar av nuvarande ordning bör enligt inspekfionens mening en analys

av effekterna göras.

1.2 Statskontoret.
Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av ett garan-

filånesystem måste enligt statskontorets mening, mot bakgrund av det

rådande finansiella läget, den största uppmärksamhet i dagsläget riktas

mot de budgetmässiga verkningar som uppstår vid förändringar i den

offentliga sektorns uppgifter. Den minskade intäkt för statsverkets del som

uppstår vid en övergång till ett garantilånesystem måste enligt statskon

toret tillmätas avgörande vikt även om denna effekt till stor del är oavhäng

ig av bostadsverket och dess administration av låneärenden.

Statskontoret
är också tveksamt till i vilken utsträckning den redovisade personalbesparingen
om 235 personer inom bostadsverket kan realiseras. Eftersom bostadsinstitutens
nyrekryteringsbehov är väsentligt lägre än den personal som friställs hos
bostadsverket är det troligt att överföringstakten mera måste styras av
personalsociala krav än av rationella krav och besparingen därmed skjutas
framåt i tiden.

Mot
bl. a. denna bakgrund delar statskontoret utredarens uppfattning att ett garantilånesystem
inte bör införas. Huvudskålen till dessa ställningstagande är enligt
statskontoret

-
att de administrativa
kostnaderna även på sikt synes bli något högre i etl sådant system,

-
att förändringen påverkar
statsbudgeten negativt,

-
att administrationen i flera
avseenden skulle bli mera komplicerad på grund av att uppgifterna i det system
som har utretts splittras upp på flera organisationer.

1.3 Bostadsstyrelsen.
Bosladsstyrelsen anser att ett kreditgarantisystem i

och för sig är möjligt att konstruera. Styrelsen anser också att kommittén

presenterat ett system som är så rationellt utformat som möjligt.

'
Sammanställningen utgör en sammanfallning av yttrandena såvill avser frågan om
för- och nackdelar med ett kredilgarantisystem och vissa därmed sammanhängande frågor.

n Riksdagen 1983/84.
I .saml. Nr 90

Prop. 1983/84:90 18

Samtidigt gör dock styrelsen en rad påpekanden beiräffande
förutsättningar m. m. för all övergå till ell sådant system. En absolul förulsällning
för den av kommittén konstruerade krediigarantimodellen är enligl styrelsens
mening atl medel tillförs systemet i den takt som utlåningen erfordrar. Kan inle
medel för utlåning garanteras i erforderlig takt är enbart detta förhållande,
enligt styrelsens uppfallning, diskvalificerande för idén med kredilgarantisystem.
I nuvarande system erhålls uppskjuten amortering för de statliga lånen under
det att obligationsupplåning i elt kredilgarantisystem förutsätter amortering
frän början. Om dessa problem inle kan lösas innebär del ökade boendekostnader.
Della är enligt bostadsslyrelsens mening inte bostadspolitiskt acceptabelt. En
höjning av subventionsnivån skulle bli nödvändig.

Kommitténs utgångspunkt för ell kredilgarantisystem, atl
kontakterna mellan bostadsverkel och bosiadsinslituten måste begränsas sä
myckel som möjligt, är riktig. Principen om klart åtskilda arbetsuppgifter
bryts emellertid både vid övertagande av lån och vid bevakning och skyddande av
garanlilån. Enligl slyrelsen kommer på båda dessa punkter all krävas omfattande
kontakter mellan bostadsverket och instituten. I fråga om administrationen av
räntebidragen kommer del ocksä att behövas kontakter mellan bosiadsinslituten.

Den klara
gränsdragningen mellan bostadsverkets och bosladsinslitutens kompetensområden,
som förutsatts av kommittén och som dessutom krävs för ett garantisyslems
effektivitet, kan således inle upprätthållas på flera punkter, när en
granskning vidtar av delaljruliner och avgränsning mellan berörda institut och myndigheier.
De detaljfrågor som återstår att lösa berör även de till övervägande del sådana
områden. Den grundläggande förutsättningen atl ett kredilgarantisystem över
huvud taget kan bli ett effektivt administrativt system måsle därt'ör enligt
styrelsen allvariigt ifrågasättas.

Bosladsstyrelsen finner för övrigt inte alt de förändringar
kommillén föreslår beiräffande del exekutiva förfarandet skulle medföra en
rationellare ordning. Snarare befarar styrelsen att konstruktionen vid ett kredilgarantisystem
ger ökade förlustrisker och en mer komplicerad handläggning.

Bosladsinslitutens uppgivna intäkisbehov för alt ulföra
skisserade åtaganden jämfört med bostadsverkels reella kostnader för samma
uppgifter, tyder också på att kreditgarantisystemet inte kan mäta sig med
nuvarande syslem ur raiionalitetssynpunkl.

Bostadssiyrelsen anser ocksä alt den lid som kommillén har
angelt för införandet av etl kredilgarantisystem, ett år, är alltför kort. Arbelel
med framlagande av dalasystem, blanketter, instruktioner och utbildningsmaterial
samt införande av nya rutiner och genomförande av utbildning kommer speciellt
för instituten att bli synnerligen arbetskrävande. En realistisk loiallid lorde,
även om insliluten inledningsvis kan slödja sig på bosladsstyrelsen befintliga
datasystem, vara minst dubbla den föreslagna liden, dvs. ca tvä lill tre år.

Bosladsstyrelsen
pekar vidare på några nackdelar för låntagaren med elt kredilgaranlisysiem. Ett
införande av ett sådant system innebär alt för huvuddelen av den aktuella
verksamhetsvolymen kommer en synnerligen kraftig centralisering att genomföras.
I siällel för att som nu ha regionala organ med kännedom om lokala förhållanden
lill sitt bistånd kommer huvuddelen av låntagarna att vara hänvisade lill
större, administrativt beiydligi mer komplicerade organ, geografiskt placerade
i Stockholm.

Prop.
1983/84:90 19

Detta innebär för låntagarna att direktkontakt med
långivaren i praktiken är utesluten och att all kommunikation får ske telefon-
eller brevledes. Vid etl kredilgarantisystem kommer dessulom information om
förutsättningar för lånebeslul alt finnas pä ell ställe och övrig information
pä elt annat. Betecknande för skillnaderna i synsättet pä medborgarnas
informationsmöjligheter är också myndigheternas beroende av
offentlighetsprincipen och bankväsendels princip om banksekretess. Konflikien
mellan dessa ivå synsäll blir i ett kredilgarantisystem akut och regler för
informationsplikt måsle skapas.

Bosladsstyrelsen pekar också på frågan hur låntagaren
skall kunna få bostadsinstitutens beslut och beräkningar överprövade i elt kredilgarantisystem.
Etl eventuellt slopande av denna överprövningsrätt kan enligt styrelsens mening
inte godtas eftersom delta inte tillgodoser de rätissäker-heiskrav som den
enskilde måste kunna ställa i dessa sammanhang.

Vidare kan
elt kredilgarantisystem komma all leda lill fördyringar för länlagarna.
Utmärkande för alla försvårande förhållanden beträfl"ande möjligheterna
att få information är atl del medför kosinadsfördyringar för lånlagarna. Slyrelsen
bedömer också atl bostadsinslituiens förvaltnings-och ulbetalningskoslnader vid
etl kredilgarantisystem inle kan nå ned lill den nivå som nuvarande system har
och kan förväntas få efter ett utbyggt dalorslöd.

Elt
genomförande av ell kredilgarantisystem torde även komma alt begränsa eller t.o.m.
utesluta bostadspolitiskt inriktade regeländringar beträffande utlämnade lån.
Skapande av låneregler hänger nära samman med och påverkar molsvarande rutiner
för utbetalning och förvaltning. Slyrelsen försöker i dag all konlinuerligl
påverka länereglernas utformning så atl dessa inte i onödan skapar problem vid
den fortsatta handläggningen, vid utbetalning och vid förvaltning. En svårighet
därvid är all med den korta tid som oftast står till förfogande bedöma
lånereglernas konsekvenser för senare skeden i processen. I elt kredilgarantisystem
kommer erfarenheterna av hur lånereglerna påverkar processen alt vara splittrade
på flera organisationer. Inrättande av samrådskommitlér m.m. kommer inte atl
kunna i avgörande grad påverka bilden, främst på grund av tidsaspekten. Den
enda lösningen torde vara all slalsmaklerna kraftigt begränsar ändringarna i
regelsystemet och kombinerar della med väl tilltagen lid för samråd med bosladssiyrelsen
och insliluten.

Även vid
beviljandet av nya lån måste regeländringar vara beslutade i god tid före
ikraftträdandet. Del är inle prakliskt möjligl all inom ramen för ett kredilgarantisystem
uppnå samma möjligheter lill snabbt genomförande av förändringar. Slyrelsen
vill som praktiska exempel framföra erfarenheterna av energisparstödet och
ombyggnadslångivningen som har krävt snabba och effektiva insatser såväl på
beslutsfattande som förvaltning.

I likhei
med utredningsmannen och av skäl som styrelsen ovan har anfört finner bosladsstyrelsen
atl bostadspolitiska, adminislraliva och koslnadsmässiga skäl talar mot en
ändring av nuvarande syslem till etl kreditgarantisystem. Styrelsen avslyrker
därför införandel av ett sådant system.

Under alla omständigheter måste före etl ställningstagande
till ett kreditgarantisystem en ytterligare belysning ske av alternativ form
för upplåning av krediter till bostadssektorn saml eventuell fullständig
finansiering. Styrelsen vill i sammanhanget erinra om de synpunkter som
framfördes i styrelsens yttrande över käpitalmarknadsulredningens betänkande.

Av länsbostadsnämndernas yttranden framgår att samtliga
länsbostadsnämnder har varit eniga om att ell kreditgarantisystem inte bör
införas.

Prop.
1983/84:90 20

1.4 Stockholms
kommun. Del har alltid varit så atl den som har haft

makten över pengarna efter egel gottfinnande har kunnat bestämma exem

pelvis när, hur mycket och till vem pengar till byggande skall lånas ut. Man

kan också se den statliga långivningen ur ett likställdhetsperspektiv. Låne

reglerna är offentliga och lånebeslut kan prövas i förvaltningsrätlslig ord

ning. Olika lånesökanden garanteras därigenom, så långt det överhuvudta

get är möjligt, en likformig behandling av lånemyndigheterna.

Stockholms
kommun har kommit lill den ståndpunkten, att det finns många nackdelar, både
administrativa och koslnadsmässiga, med alt överföra hanteringen av de
statliga bostadslånen till de olika icke offentliga låneinstituten, men med en
statlig kreditgaranti. Dessa svårigheter får ej underskattas.

En
lösning som ej närmare belysts av utredningen kan vara, att ett enda nybildat
låneinstitut, vars verksamhet genom ägande eller på annat sätt kan regleras av
staten, bildas för handhavandet av bostadslånen. Detta skulle kunna skötas
effektivt med etl minimum av byråkrati. Det vore också av stort värde om den
totala finansieringen av bostadsbyggandet kunde skötas av delta enda institut.

Detta
skulle innebära atl de farhågor om orättvis ärendebehandling, som skulle kunna
uppstå om många olika kreditinstitut skulle få ansvaret för lån lill
bostadsbyggandet, kunde avfärdas. Stockholms kommun anser därför att ett
alternativ med endast etl låneinstitut, som har i uppdrag att totalt finansiera
bostadsbyggandet, bör utredas vidare.

1.5 Göteborgs
kommun. Göteborgs kommunstyrelse ansluter sig till utred

ningens mening att det inte är lämpligt att införa ett system med kreditga

rantier.

Kommunstyrelsen
vill framhålla all möjligheterna lill besparingar för kommunens del är
begränsade. Den genomgång och kontroll av säkerhels-handlingar som erfordras
för kommunens borgensteckning har samordnats med kommunens arbetsuppgifter för
bostadslånens utbetalning. I ett system med kreditgarantier skulle vissa av de
sist nämnda arbetsuppgifterna kunna överföras lill bostadsinstiluien. Den
eventuella personalbesparing som skulle följa härav, kan dock inte göras med
mindre än all kommunens borgensteckning för byggnadskreditiv upphör.

En
eventuell övergång till kreditgaranti i stället för statliga lån får inte leda
till att bottenlånedelen utbetalas senare än vad som nu är fallet. Tvärtom bör
ansträngningar göras för minskade väntetider för utbetalning av den statliga
lånedelen.

1.6 LO.
LO delar utredarens uppfattning atl elt kreditgarantisystem som

ersättning för nuvarande direkta statliga utlåning över statsbudgeten med

förvaltning inom bostadsverket inte bör genomföras.

De
av utredaren verkställda detaljulredningarna pekar både på vissa fördelar och
nackdelar med en reform. Någon nämnvärd administrativ förenkling kan knappast
uppnås. Delta utesluter dock inte alt den nuvarande ordningen i vissa
avseenden kan rationaliseras.

En
av nackdelarna med en omläggning till kreditgarantisystem är de problem som
uppstår om statliga subventioner skulle handläggas av icke slalliga organ. Slaten
har här ett mer påtagligt intresse att åstadkomma upplåning på billigaste sätt,
något som inte utan vidare gäller för andra kreditinstitut än statliga.

Prop.
1983/84:90 21

1.7 TCO.
TCO tillstyrker utredningens förslag att ett kreditgarantisystem

inte bör införas. Utredningen pekar på en rad nackdelar för den enskilde

och för samhället om man omvandlar de statliga lånen till garantilån och

överflyttar förvaltningen av lånen till instituten. Bl.a. skulle det innebära

en centralisering och minskad öppenhet gentemot låntagarna samt minska

de möjligheter för samhället att genomföra beslutade förändringar av låne

förutsättningarna. Intäktsbortfallet för staten skulle bli betydande.

1.8 Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Kommittén har främst diskute

rat de administrativa konsekvenserna av en övergång till elt kredilgaranti

system. Förbundet vill även påpeka risken för oönskade effekter på kredit

marknaden vid en eventuell övergång. En sådan förutsätter, även om den

inte förändrar volymen av prioriterade krediter, ett utökat behov att emit

tera bostadsobligationer. Samtidigt minskar behovet att emittera statspap

per av olika slag. Därmed lättar i och för sig trycket på statsbudgetens

underskott. Enligt förbundet måste man emellertid ha klart för sig atl ett

budgetunderskott som används för alt finansiera bostadsbyggandet är av

en annan och ofariigare karaktär än det underskott som används för att

finansiera löpande konsumfion. Att emittera bosladsobligationer utgör

enligt förbundet dessutom en avsevärt stelare, mindre flexibel form av

upplåning som är av mer långfristig natur. Villkoren är svåra alt förändra

från tid till annan. Den statliga upplåningen är mer flexibel och kan föränd

ras med hänsyn till situationen. Den består av långa och korta statsobliga-

Uoner, av skattkammarväxlar och annan kort upplåning.

De nämnda omständigheterna
gör att förbundet, i likhet med utredningsmannen, inte förordar en övergång
från statliga bostadslån till stafiiga garanterade lån lämnade av bostadsinsfituten.

Förbundet beklagar
avslutningsvis ännu en gång att man från statsmakternas sida inte är
intresserad av att lösa bostadsfinansieringen genom en stafiig
totalfinansiering. En sådan lösning skulle enligt förbundet ge en rationell och
samhällsekonomiskt fördelaktig hantering av långivningen. Vidare torde man
kunna få till stånd en lugnare byggprocess som inte skulle störas av tillfällig
oro på kredilmarknaden. Genom att eliminera dessa osäkerhetsmoment beträffande
tillgång till krediter, störningar i upphandlingen torde en totalfinansiering
även kunna bidra till att begränsa byggnadskostnaderna.

1.9 Hyresgästernas
riksförbund. Förbundet anser atl utredaren, inom ra

men för sina direkfiv, har gjort en väl avvägd bedömning av för- och

nackdelar med en överföring av de stafiiga bostadslånen fill bostadsinstitu

ten. Förbundet delar utredarens uppfattning alt det inte är lämpligt att

införa ett kreditgarantisystem. Förutom atl ett sådant system, som framgår

av betänkandet, inte skulle ge några större administrativa vinster, skulle

det medföra betydande nackdelar för låntagarna, bostadsverket och stats

makterna.

I
direktiven fill bostadslånekommittén anförs den i propositionen om den svenska
kapitalmarknaden redovisade uppfattningen att några direkta vinster totalt sett
av att övergå till en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet inte torde
föreligga — en uppfattning som riksdagen har anslutit sig till. Förbundet anser
att detta är beklagligt inte minst därför att resultatet av kommitténs arbete
i många stycken talar för en övergång till en statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet.

Prop. 1983/84:90 22

1.10
Svenska riksbyggen. Riksbyggen
delar i allt väsentligt de synpunkter och rekommendationer som
bostadslånekommittén har redovisai. Den samordning av långivning och
låneadministration, som skulle kunna uppnås om den stafiiga långivningen till
bostadsbyggandet ersattes av kreditgarantier i den form som beskrivs i
betänkandet skulle kanske medföra en hel del rafionaliseringsvinster i
förhållande till nuvarande ordning. Som framhålls i betänkandet blir dock
kostnaderna för ett sådant system betydande. Som låntagare har Riksbyggen
självfallet inget intresse av att ta på sig en merkostnad även om detta skulle
innebära vissa besparingar för statsverket.

1.11
HSB. Bostadslånekommittén har
kommit till slutsatsen alt nackdelarna med ett kreditgarantisystem är större
än fördelarna. HSB delar denna uppfattning. Ur samhällsekonomisk synpunkt är
det, enligt kommittén, betydelselöst om finansieringen av bostadsbyggandet sker
genom upplåning mot bostadsobligationer och statspapper eller enbart genom
upplåning mot bostadsobligationer. Etl införande av kreditgaranlisystemet skulle
enbart medföra en siffermässig förändring av statsbudgeten utan att därvid
frigöra några ytterligare resurser fill bostadsprodukfionen.

Det
övergripande ansvaret för bostadsfinansieringen åvilar regering och riksdag. Etl
införande av kreditgarantisystemet kan innebära alt detta politiska ansvar
fördunklas, vilket ur bostadspolitiska synpunkter inte är önskvärt.

En
förändring av bostadsfinansieringen genom införande av kreditgaranlisystemet
medför, enligt kommittén, etl betydande intäktsbortfall för statsverket medan
kostnadsminskningen blir närmast negligerbar. Detta talar också emot att ett kreditgaranfisystem
införs.

1.12 SABO.
SABO delar i huvudsak utredningsmannens ställningstagan

den och menar att den genomgång av finansieringssystemets administra

tion som nu har genomförts utgör en god grund för förbättringar inom

nuvarande systems ramar. SABO förutsätter därvid

dels
att bostadsverket genomför nödvändiga rationaliseringar,

dels
att statsmakterna vid behov ställer resurser till förfogande för att

dessa
rafionaliseringar skall kunna genomföras inom överskådlig tid. En väl
fungerande administration på bostadsfinansieringsområdet är en

av
förutsättningarna för en väl fungerande bostadspolitik.

2.
Införande av etl garantilånesystem förordas av riksrevisionsverket.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, BOFAB, Spinlab, Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Folksam, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund,
NBD och Svenska bankmannaförbundet. Vissa av dessa instanser förordar etl garantilånesystem
under förutsättning att villkoren för bostadsobligationer blir bättre än f.n.

2.1
Riksrevisionsverkel. RRV har bedömt föreliggande förslag angående formerna för
statens medverkan i bostadsfinansieringen med utgångspunkt från bl. a. sin
nyligen gjorda granskning av bl. a. bostadsverkets låneverksamhet och från
tidigare genomförd förvaltningsrevision avseende andra områden av
bostadsverkets verksamhet.

Prop. 1983/84:90 23

Enligt RRV redovisar kommittén flera skäl som talar för
införandet av ett kreditgaranfisystem. Som exempel nämner RRV särskilt - att en
viss samhällsekonomisk besparing uppnås,

-
att låntagaren
kan täcka sitt lånebehov hos en och samma långivare,

-
att låntagaren
i ungefar hälften av fallen får lägre kostnader,

—
att
bostadsverket får bättre förutsättningar att ägna sig åt frågor av
bostadspolitisk karaktär,

—
atl det
dubbelarbete som nu utförs vid förmedlingsorganen och länsbostadsnämnderna lill
stora delar kan undvikas.

RRV anser vidare att statsverkets uteblivna intäkter enligl
kommitténs beräkningar utgör en närmast fiktiv post. De korrigeringar som enligt
RRV: s mening måste göras i beräkningarna torde förstärka kommitténs egen
slutsats att ett garantilånesystem innebär samhällsekonomiska besparingar.

RRV delar inte heller kommitténs uppfattning i fråga om
effekterna av en "centralisering"av låneförvaltningen. Två av
instituten, Spinlab och BOFAB, agerar via vanligt bankkontor och de finns
således representerade på flera platser i varje län. Hypoteksföreningarna, som
svarar för ungefär hälften av bostadsinstitutens utlåning, är uppbyggda på
regional basis. Härtill kommer att det bör vara en fördel för låntagaren att
behöva vända sig till endast en långivare.

Vad nu sagts samt RRV: s samlade bedömning av
bostadsverket och av bostadsslyrelsens i olika sammanhang anförda svårigheter
att med givna eller minskade resurser förena uppgifter av mera övergripande
bostadspolitisk karaktär med en alltmer omfattande låneverksamhet och de krav
som kan ställas på en effekfivt fungerande kreditinrättning talar enligt RRV: s
mening för atl organisatoriskt särskilja dessa båda typer av uppgifter. RRV
vill därför förorda att ett kreditgarantisystem införs. Ett sådant system bör
enligt verkets mening kunna utformas så att det uppfyller även de bostadssociala
mål som gäller för det statliga kredilstödet.

2.2 Konungariket Sveriges sladshypolekskassa. Stadshypolek
anser att utredningsmannen har visat att ett kredilgarantisystem kan utformas
utan att några komplikationer behöver uppstå. Administrativt skulle ett sådant
system vara betydligt enklare än det nuvarande med uppdelning på bollenlån och
bostadslån. De finansiella och andra resurser som finns hos bostadsinstituten
är den bästa grunden för ett kredilgarantisystem. Likaså skulle den kunskap som
stadshypoteks tjänstemän genom åren förvärvat om de olika problem som kan
uppkomma i samband med låneulbetalning och låneförvaltning vara en värdefull
tillgång inte minst för låntagarna.

Utredningsmannen har likväl inte ansett sig böra förorda
en övergång till ett kredilgarantisystem. De skäl han härvid åberopar är
emellertid enligt stadshypoteks mening inte bärande.

I fråga om
de låneadministraliva kostnaderna och intäkterna avseende utlåningen i ett kredilgarantisystem
har stadshypolek funnit att utredningsmannens överväganden inte ger en riktig
bild av förhållandena. Utredningen innefattar inte någon beräkning av
kommunernas kostnader. Det framgår dock i andra sammanhang i utredningen att
kommunemas insatser i bostadslånegivningen är betydande, samt att t.o.m. visst
dubbelarbete förekommer. Detta innebär vidare enligt stadshypolek att den
kostnadsjämförelse som gjoits mellan nuvarande och framtida kostnader inte är
rättvisande. Beträffande de nuvarande kostnaderna gäller således att en slor
del av de kostnader som instituten inräknat för sin del, för bostadsver-

Prop. 1983/84:90 24

kets
del motsvaras av kostnader som i praktiken bärs av kommunerna. I fråga om de
framtida kostnaderna bygger institutens i ulredningen redovisade bedömning av
dessa på en skissad administrativ ordning, som skulle minska kommunemas arbete
med låneutbetalningar jämfört med nuläget.

Det
kan även konstateras att uppskattningen av initialkostnaderna för instituten
har medtagits i kostnadsjämförelsen. Motsvarande kostnader för utbyggandet av
ett administrativt system inom bostadsverket, något som utredningsmannen
påvisat vara erforderligt om inte ett garantilånesystem införs, har inte tagits
med.

Stadshypolek
anser vidare att den beräkning av statens intäktsbortfall vid övergång till ett
kreditgarantisystem som gjorts, är utförd på ytteriigt summariska grunder. Den
tar inte hänsyn till komplexiteten i statens upplåning samt förhållandet att
det finns skilda räntebindningsregler mellan upp- och utlåning etc. Väsentligt
är också vid en omläggning till ett garantisystem att en enhetlig ändring av
ränteterminerna i upplåningen kan regleras på olika sätt. Stadshypolek anser
således alt utredningsmannens bedömning i denna del inte är relevant.

Sammanfattningsvis
ger en korrekt analys av kostnads- och intäktsproblematiken enligt stadshypoteks
mening resultatet att ett kredilgarantisystem skulle vara ekonomiskt
fördelaktigare än det nuvarande systemet. Från låneadministrativ synpunkt blir
således slutsatsen att skäl finns för ett ställningstagande till förmån för ett
kreditgarantisystem.

2.3
BOFAB och Spintab. De båda bolagens uppfattning är, för det första, att ett kredilgarantisystem
får anses ha beiydande fördelar framför nuvarande hantering av de statliga
bostadslånen och, för det andra, att ett sådant system kan utformas utan att
några komplikationer behöver uppstå. Administrativt skulle systemet vara
betydligt enklare än den nuvarande uppdelningen på bottenlån och bostadslån.
Det är därför bolagen är positiva till att, i den ordning utredningen
skisserat, överta ansvaret för utbetalning och förvaltning av statligt
garanterade bostadslån. Bolagen anser var för sig att det med den kapacitet som
de nu har eller kan komma att bygga upp utan svårigheter kan klara de vidgade
uppgifterna i ett garantisystem, allt givetvis under förutsättning att de
erhåller full kostnadstäckning för sådana nya åtaganden. De resurser som nu
finns hos bostadsinsfituten skulle väl tas till vara i ett
kreditgarantisystem. Likaså skulle den kunskap om långivning och om de olika
problem som kan uppkomma i samband med låneutbetalning och under
förvaltningsskedet som företagets tjänstemän genom åren förvärvat vara en
värdefull tillgång inte minst för låntagarna.

I
fråga om de låneadministrativa kostnadema och intäkterna avseende utlåningen i
ett kreditgarantisystem har bolagen funnit att utredningens överväganden inte
ger en riktig bild av förhållandena. Enligt deras mening skulle ett
kreditgarantisystem vara ekonomiskt fördelaktigare - totalt sett -än det
nuvarande systemet. Betydande fördelar skulle uppstå för låntagarna. Vidare
skulle besparingar kunna göras hos bostadsverket och hos kommunerna.

Bolagen
är också av den uppfattningen att bostadspolitiska aspekter kan beaktas lika
väl i ett kreditgarantisystem som i det nuvarande systemet.

Utredningsmannen
har inte haft att ta ställning till de kapilalmarknads-mässiga aspekterna.
Flera av de synpunkter på finansieringsförhållandena, som han ändå anför, har
de båda bolagen emellertid funnit anledning alt bemöta. Fördelarna med en
utbrytning av bostadslånen ur statsbudgeten

Prop. 1983/84:90 25

påvisas
enligt dem i den lill betänkandet fogade bilagan 2, som har utarbetats av
riksbankdirektören Erik Karlsson och byråsekreleraren Eva Ud-dén-Jondal.

BOFAB
och Spintab anser sålunda - i motsats till utredningsmannen - att fördelarna
med ett kreditgarantisystem är siörre för samhället och för låntagarna än de
eventuella nackdelar som kan finnas.

2.4
Svenska hankföreningen. Bankföreningen anser för sin del att det vid en
diskussion om bostadsfinansieringssystemets framtid är av stor vikt att man tar
hänsyn till både rationaliseringseffekter och effekter för kredit-och finanspolitik.
Bostadssektorn tar så stora resurser att det är nödvändigt både för
samhällsekonomin i stort och för kreditmarknaden att bostadsfinansieringen
utformas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt.

Vad
gäller rationaliseringseffekter m. m. har enligl bankföreningens uppfattning
utredningsmannen

-
underskattat bostadsslyrelsens,
lånsbostadsnämndernas, kommunernas, kreditinstitutens och låntagarnas
kostnader för det arbete - ibland dubbelarbete — som sammanhänger med den
nuvarande statliga bostadslångivningen,

-
underskattat de
kostnadsbesparingar som skulle kunna göras på skilda håll i samband med en
överföring av bostadslånen till bostadsinstituten,

-
gjort en ofullständig och
vilseledande beräkning som underiag för påståendet om "statens intäktsbortfall"
vid en överföring,

-
underskattat kompetensen,
erfarenheterna och effektiviteten i bostadsinstituten,

-
missuppfattat och/eller
överdrivit vissa påstådda negativa effekter för låntagarna vid en överföring;
exempelvis påstås att en "centralisering i utbetalnings- och
förvaltningsskedet" skulle inträffa till nackdel för låntagarna, trots all
det verkliga förhållandet är att alla bankkontor runt om i landet deltar i
handläggningen av bostadsinstitutens långivning -dvs. motsatsen lill
centralisering,

-
överdrivit svårigheterna att i
ett nytt system genomföra förändringar i bostadspolitiken.

Bankföreningen
har således i många väsentliga avseenden motsatt uppfattning mot
utredningsmannen och anser kort uttryckt att han har överdrivit eventuella
nackdelar och underskattat fördelarna vid en överföring av bostadslånen.
Speciellt uppehåller sig bankföreningen vid diskussionen om möjligheterna till
kostnadsbesparingar och anser bl.a. att bostadsverket i ett nytl syslem skulle
kunna helt eller delvis befrias även från arbetsuppgifter som utredningsmannen
har utgått från skall ligga där.

Beiräffande
de kreditpolitiska och finanspolitiska effekterna anser bankföreningen att en
överföring av bostadslånen är viktig genom att den minskar del statliga
budgetunderskottet och därigenom underlättar likviditetsslyrningen i ekonomin.
Statsbudgeten blir mer överblickbar och bättre förutsättningar skapas för en
effektiv finanspolitik. Vidare skulle man, såsom också framhålls i bilagan,
minska risken för missvisande jämförelser mellan den svenska statens
budgetunderskott och andra länders.

Bankföreningen
anser sammanfattningsvis att en överföring av bostadslånen från bostadsverket lill
bostadsinstituten skulle medföra större fördelar än nackdelar både för
låntagaren, kredilmarknaden och det offentliga. Bankföreningen är därför
positiv till en sådan förändring.

Prop.
1983/84:90 26

2.5 Svenska
sparbanksföreningen. Sparbanksföreningen understryker vik

ten av atl förslaget om överilyllning av de statliga bostadslånen till bo

stadsinsfituten prövas i ett vidare samhällsekonomiskt perspektiv än ut

ifrån de administrativa utgångspunkter kommittén haft för sina förslag.

I bilaga 2 till
betänkandet redogör riksbanksdirektören Erik Karisson och byråsekreteraren Eva Uddén-Jondal
för effekterna på kreditmarknaden och statsbudgeten av ett kreditgarantisystem
för bostadsfinansieringen. Föreningen delar i allt väsentligt deras
bedömningar. Med den nuvarande samhällsekonomiska utvecklingen med stora och
växande statliga budgetunderskott saml negaliv bytesbalans kommer alll starkare
påfrestningar på kreditmarknadens prioriteringssystem med stor sannolikhet alt
leda till förändrade former och villkor för såväl statsupplåningen som den
långfristiga bostadsfinansieringen. En överföring av de statliga bostadslånen lill
bostadsinstituten skulle medföra en klarare fördelning av upplåningen för
bostadsändamål å ena sidan och för statens utgifter och investeringar å andra
sidan. En sådan fördelning skapar bättre förutsättningar för att såväl
kreditpolitiken som finanspolitiken kan göras mer flexibel och effektivare.

Kommittén fäster betydande
vikt vid den kalkyl som visar ett intäktsbortfall för staten vid en övergång till
kreditgarantisystem. Kalkylen är enligt föreningens uppfattning dels
ofullständig vad avser de totala kostnaderna i den offentliga sektorn
(exempelvis är kommunernas kostnadsminskningar inte medräknade), dels utgår
den från gällande räntevillkor och upplåningsformer. Endast marginella
förändringar i utlånings- och upplåningsvillkoren medför atl kalkylen inte
längre blir relevant.

Föreningen
anser vidare att rationaliseringsmöjligheterna i bostadsverket och i
kommunerna vid införande av ett kredilgarantisystem är underskattade i
betänkandet. Större besparingar bör således på sikt vara möjliga i den
offentliga sektorn.

Sparbanksföreningen vill
också starkare än kommittén lägga vikt vid de rationaliseringsvinster som
uppstår vad avser upplåning, utlåning, lånehantering, utbetalning av
räntebidragen etc. Därtill kommer uppenbara fördelar för låntagaren att få sitt
lånebehov täckt hos en och samma långivare och dessutom i vissa fall till lägre
låneadministraliva kostnader.

Mot
bakgrund av den pågående samhällsekonomiska utvecklingen och de krav den
ställer på en flexibel och effektiv kredit- och finanspolitik och med hänsyn fill
de rationaliseringsvinster som kan åstadkommas i den lolala lånehanleringen
tillstyrker sparbanksföreningen införande av ett kredilgarantisystem efter i
huvudsak de riktlinjer kommittén redovisar.

Sparbanksföreningen
hänvisar vidare till det av Spintab avgivna yttrandet, i vilkel
sparbanksföreningen instämmer.

2.6 Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Bostadslåne

kommitténs utredning avser främst de tekniska och administrativa frågor

som aktualiseras vid en överflyttning av den statliga bostadslånegivningen

från statsbudgeten till bostadsinstituten. Förbundet och Folksam, i det

följande benämnda försäkringsbolagen, har i dessa avseenden inga kom

mentarer till utredningsmaterialet eller till kommitténs förslag.

Vad
gäller de kreditmarknadstekniska effekterna av en omläggning av systemet vill
försäkringsbolagen dock framföra följande. Som påpekas i bilaga 2 fill
betänkandet ändrar utflyttningen av de statliga bostadslånen fill bostadsinstituten
inte i sig självt omfattningen av volymen prioriterade krediter. Med hänsyn
till lånevillkorens utformning och den för lånen

Prop. 1983/84:90 27

gällande säkerheten är det emellertid inte likgiltigt vem
som emitterar obligationerna — staten eller bostadsinstituten. I fråga om lånevillkoren
är det av synnerligen stor vikl alt de emitterade bostadsobligationerna får en marknadsmässig
utformning. Detta ärf. n. ej fallet vare sig i fråga om ränta eller i fräga om
löptid. Bosladsobligationerna måsle få sådana villkor atl de av marknaden
uppfattas som likvärdiga med statsobligationerna. Det kan här framhållas atl
med del stora statliga upplåningsbehovet, som kräver att man finner
obligationsköpare även utanför den institutionella kapitalmarknaden, kommer
det säkerligen alt tvingas fram etl läge där statsobligationerna får marknadsanpassade
villkor. Det är då naturligt att bostadsobligationerna följer denna utveckling
varigenom man kommer bort från den osunda företeelse som ligger i atl
försäkringssparandet tvingas subventionera bostadskostnaderna. Erforderiiga
subventioner skulle komma att slussas rätt väg från statens skatteinkomster och
över statsbudgeten.

Under
förutsättning av atl bostadsobligationerna ges marknadsmässiga villkor i
enlighet med de linjer som framförts ovan är försäkringsbolagen beredda
tillstyrka att de statliga bostadslånen överföres till bosiadsinslituten. Mot
bakgrund av vad som anförts i bostadsinstitutens remissyttranden i detta ärende
finns anledning anta att en sådan omläggning skulle medföra påtagliga
administrativa fördelar.

2.7 Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet
tillstyrker en övergång till

det av kommittén redovisade garantilånesyslemet. Förbundet begränsar

sill yttrande lill några punkter och hänvisar för övrigt till det yttrande som

avgivits av NBD.

Ur den enskilde fastighetsägarens/låntagarens synpunkt
innebär en övergång till ett garantilånesystem en förenkling, eftersom det
innebär att låntagaren aviseras från endast en långivare i motsats till vad som
sker nu.

Genom det föreslagna kreditgarantisyslemet skulle man
enligt förbundet också kunna få ett förenklat administrativt förfarande för
låntagaren/fastighetsägarna. Förbundet anser all det också är positivt, om
bostadsfinansieringen i större utsträckning förs över till de enskilda bosiadsinslituten.

Bland de ytterligare fördelar som ett kreditgarantisystem
innebär nämner förbundet

-
att låntagaren,
om systemet införs, endast behöver vända sig till sitt lokala bankkontor, om
han behöver råd eller svara på frågor i ett kreditärende,

-
alt i de fall
räntebidrag skall utgå, beräknas räntebidraget av det bostadsinstilut som
beviljat bottenlånet. Räntebidraget tillgodoförs vid avisering av bottenlånet
och garantilånet. Den totala räntekostnaden aviseras alltså netto,

-
alt etl
kreditgarantisystem ger vidareulvecklingsmöjligheter som kan innebära
administrativa fördelar även för långivarna. Förbundet vill här peka på atl bosiadsinslituten
säkerligen kan klara kreditsäkerhetsbedömningen för det totala lånet, vilkel
skulle innebära att den statliga kreditgarantin ej skulle behöva föregås av
ytterligare en kreditbedömning.

2.8 Sveriges villaägareförbund. Enligt förbundet har
utredningsmannen

inte på etl riktigt sätt beaktat de kostnader vid handläggningen inom

kommunerna som kan inbesparas vid övergång till ett garantilånesystem.

Med hänsyn härtill och med hänsyn till förbimdets inslällning att lånefor-

mema på sikt bör ändras i riktning mol partiellt reala lån och förenklas,

anser förbundet att övervägande skäl talar för ett garantilånesystem.

Prop.
1983/84:90 28

2.9 NBD. Enligt delegationens uppfattning måste
synpunkterna från de sakkunniga inom riksbanken CJfr ulredningens bilaga 2) om elt
garantisyslems funktioner på lånemarknaden tillmätas stor betydelse. Att likviditets-påspädning
genom statliga budgetunderskott kan begränsas genom upplåning på länemarknaden
i form av bostadsobligationer är etl viktigt bidrag till ansträngningarna atl
nå bättre samhällsekonomisk balans. Denna aspekt har i dagens situation ensam
så stor självständig betydelse, att den enligt delegationens uppfattning väl
motiverar en övergång till garantisystem.

I diskussionerna om etl garantilånesystem betonas att
övergången från statlig långivning till finansiering på lånemarknaden inte mbbar
förutsättningen att erforderligt kreditutrymme skall ställas till
bostadsproduktionens förfogande. Sammanhängande härmed skulle således del
nuvarande prioriteringssystemet för bl. a. bostadsobligationer beslå.

Prioriteringssystemet behövs inle för att garantera
bostäders finansiering på lånemarknaden om bostadsobligationer ges marknadsmässig
förräntning. Principfrågan är om anpassning skall få ske till marknadsmässig
förräntning eller inte på bostadsobligationer.

Den aktuella diskussionen idag om ATP-systemets framtid
har pekat på farorna med den låga förräntning som fonderna har fått genom sina
stora engagemang just i bostadsobligationer. Den sociala vinningen med en sådan
situation år diskutabel. Från samhällsekonomisk synpunkt betyder
subventionssystemet återigen som förut sagts en nackdel för strävandena att
uppnå en bättre samhällsekonomisk balans.

Delegationen anser vidare att utredningen har haft ett
mycket snävt perspekiiv i sin bedömning av möjliga administrativa
rationaliseringsvinster med kredilgarantisystem. Inte heller utredningens
överväganden i fråga om det begränsade synfält man lagt till grund för sin
diskussion är invändningsfria. T. ex. har utredningen bortsett från alt ett
garantisystem betyder administrativa lättnader också inom de kommunala
förmedlingsorganen, inte bara hos bosladsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.
Vidare förefaller del som ett tankefel när utredningen drar in intäktsbortfall
med 200 milj. kr. per år för staten i dess nuvarande lånerörelse i
diskussionerna om resultaten av administrativa förändringar i lånesystemel.
Statens intäkter i lånehanteringen - i detta fall genom debilering av
lånlagarna med en annan periodicitet än ränteterminerna för statens inlåning,
dvs. en bättre effektivitetsränta — hör knappast hemma i en diskussion om
administrativ effektivitet. 1 stället får statens intäkter i detta fall närmast
kopplas till kostnaderna för subventionssystemet som sådant — närmast då som en
avdragspost, vilken något begränsar subventionskostnaderna.

Enligt delegationens uppfattning är således redan det av ulredningen
diskuterade förslaget förenat med sådana administrativa fördelar att det bör
genomföras.

Vidare har utredningen av allt att döma förväxlat bostadsinstitulens
centrala administrativa uppgifter med behandling av lånekunder som har sin
lokala kontakt med banksystemets alla lokala kontor i landet. Atl lånekunderna
kan hålla sig till sina ordinarie bankförbindelser med ett vittförgrenat nät av
lokalkontor i landel ger tvärtom smidiga kontakter på det lokala planet.

Ännu väsentligare är emellertid att etl
kreditgarantisystem ger möjlighet till mycket mer omfattande administrativa
förenklingar om det vidareutvecklas.

Prop.
1983/84:90 29

I
sin diskussion har utredningen utgått ifrån att en offentlig garanlipröv-ning
måste finnas med låneansökningar hos förmedlingsorgan, länsbostadsnämnd osv.
Enligt delegationens mening är denna dubbelprövning inom lånesystemet för att
medge garantier inte någon nödvändighet. Garantins omfattning i förhållande
till belånings värde osv. bör kunna bedömas med väl så stor aktsamhet och
erfarenhet av reguljära kreditinstitutioner på kreditmarknaden som av
offentliga organ. Bedömningen av ga-ranlilånens säkerhetsläge torde därför i
princip kunna överiämnas till kreditinstitut. Därmed frigörs kommunal och
statlig administration från låneförmedling och lånehanttring, som ger upphov till
avsevärda besparingar.

Mol en sådan lösning kan
invändas atl staten med kreditgarantilån tar en ekonomisk risk som skulle kunna
hanteras utan tillräcklig varsamhet av kreditinstituten vid prövning av olika
engagemang. Åven om det förefaller mindre troligt med en sådan utveckling,
skulle den risk som undantagsvis finns kunna mötas t. ex. genom möjlighel för
staten att regressvis få garan-libelalning åter från kreditinstitut om delta
brustit i omsorg.

Omfattningen
slutligen av statens åtaganden årligen i fråga om kreditgarantier borde kunna
fastställas av regering och riksdag.

Delegationen tillstyrker
sammanfattningsvis införandet av ett garantilånesystem för bostadslånegivningen.
Enligt delegationen kan både samhällsekonomiska och administrativa fördelar
uppnås med en sådan reform. Delegationen anser också att prioriteringssystemet
bör avskaffas och att elt garantilånesystem kan vidareutvecklas så att den
offentliga låneadministrationen begränsas ytterligare.

2.10
Svenska bankmannaförbundet. Utredningsmannen har enligt förbundets uppfallning
skisserat en modell för kreditgarantisystem som är fullt genomförbar. För
låntagaren är det vidare en klar fördel atl ha med en långivare att göra,
vilken dessutom har ett mycket brett kontaktnät med allmänheten (alla
bankkontor kan stå till förfogande för upplysningar och service). Det är
ostridigt att den personal, som finns i bankerna och i bostadsinstituten, har
en fullgod kompetens vad avser låenutbetalning och låneförvaltning.

Förbundet anser också att
de förändringar som ett kreditgarantisystem skulle medföra för
bostadsinstituten faller väl inom ramen för deras verksamhel. Instituten har
eller bygger f. n. upp nya datasystem som efter viss lid kan hantera de nya
lånen. De nya uppgifterna skulle gagna sysselsättning och arbetsinnehåll för anslällda
inom kreditväsendet.

Beträffande de ekonomiska
konsekvenserna konstaterar förbundet bl. a. alt det i belänkandet inle
presenteras någon fullständig kalkyl och de beräkningar över de olika
alternativens ekonomiska konsekvenser, som ställs upp, år ofullkomliga.

Förbundet
förordar etl system med kreditgarantier administrerat av bosiadsinslituten.

3.
Följande remissinstanser har avstått från att ta direkt ställning till frågan
om en övergång till ett garantilånesystem, nämligen bankinspektionen, konjunkturinstitutet,
kreditpolitiska utredningen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret. Svenska kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund
och Allmänna pensionsfondens första, andra och Iredje fondslyrelser. Flera av
dessa instanser anser att frågan om finansiering av bostadslånen måste utredas
och analyseras ytterligare.

Prop. 1983/84:90 30

3.1 Bankinspektionen. Utredningen har gällt den gamla
frågan om att överföra de statliga bostadslånen till bostadsinstituten och
införa ett garantisystem genom vilket staten lämnar garanti (borgen) för de
enskilda krediterna. Därmed kvarstår beslutsfunktionen hos de statliga
organen.

Den här ifrågavarande lånehanteringen är i bankmässig
mening enkel och standardiserad. Del är inte såsom eljest kan vara fallet fråga
om att utnyttja sädana expertfunktioner eller speciella erfarenheter som i
andra sammanhang kan åberopas för överförande av statlig långivning lill kreditinstituten.
En komplicerande faktor är här snarare tillämpningen av de författningar som
reglerar del i olika former utgående bostadspolitiska kreditstödet och som
också kan kräva åtgärder beträffande redan beviljade lån. De fördelar som
ligger i all både det statliga lånet och botlenlånet förvaltas på samma ställe
reduceras av de skilda beslutsvägarna. Den stora lånestocken - 1981-06-30
uppgående till närmare 890000 st lån på sammanlagl belopp av 55,4 miljarder
kr. - och därav följande masshaniering av data ger naturligtvis goda
förutsättningar för rationellt utnyttjande av ADB inom bostadsverket. Det finns
anledning anta att rationaliseringspotentialen härvidlag är betydande.

Väsentligt i sammanhanget är naturligtvis den ekonomiska
innebörden av ifrågasatt omläggning. De verkliga ekonomiska effekterna av elt
garantisystem framgår dock inte av utredningens kalkyler med tillräcklig
klarhet för alt en adekvat kostnadsjämförelse mellan nuvarande ordning och ett
garantisystem skall vara möjlig. Såsom en negativ faktor för statsverket vid en
omläggning framhålls att inlåktsbortfallet blir stort. Den beräkningen kan
diskuteras. Bl.a. kan behöva beaktas att den statliga upplåningen sker i olika
former utan att specialdeslinalion sker till bostadsfinansiering och att även
ränteläget påverkar kalkylen.

En omläggning enligt vad som föreslagils innebär att den
prioriterade bosladsupplåningen skulle öka med omkring 50% per år, vilket i
nuläget gör ca 7000 milj. kr. för ett år. Att formen för medelsanskaffning
ändras från upplåning av staten lill bostadsobligationer är enligt utredningen
inte hell problemfritt. För att garantera ett erforderligt jämnt
medelstillflöde torde kvartalsmässiga kvotkrav på placerarna bli nödvändiga.
Vidare blir kravet på samordning av villkoren för upplåning och utlåning
starkare i bostadsinstituten än vad som är erforderligt vid statlig långivning
och upplåning. Det blir också enligt utredningen fråga om att till de statliga
subventionerade lånen destinera en särskild för detta ändamål gjord upplåning.
Av det sagda torde följa att bostadslängivningen med den kraftiga volymtillväxt
som skulle ske kan bli mer känslig för störningar pä kapitalmarknaden än vad
som nu är fallet, även om statens upplåning kan minskas i motsvarande mån.

Utifrån det anförda och på basis av det redovisade
utredningsmaterialet - särskilt de ekonomiska beräkningarna - kan inspektionen inle
finna avgörande skäl för den ifrågasatta omläggningen. Delta utesluter dock
inte enligt inspektionen att bedömningen skulle bli annorlunda om även
stats-budgetskäl beaktades. Utredningen har inle haft att beakta sådana skäl
och inte heller inspektionen anser sig böra gå in härpå. Inte heller är del
uteslutet att en revision av utredningens ekonomiska kalkyler skulle leda till
en annan bedömning än den utredningen gjort. Vissa beräkningar tyder nämligen
på att utredningens kalkyler kan ifrågasättas på flera punkter.

Prop.
1983/84:90 31

3.2 Konjunkiurinsiitutet.
Institutet anser att om omläggning av bostadsfi

nansieringen enligt de diskuterade riktlinjerna sannolikt kan ge vissa admi

nistrativa fördelar. Själva finansieringssystemet bör emellertid inte i och

för sig ha någon inverkan på utformningen av bostadspolitiken och möjlig

heterna att tillgodose de kredilanspråk den ställer. Det viktiga är att staten

har åtagit sig svara för att bostadsfinansieringen tillgodoses, något som ju

inte är aktuellt all ändra på. I prakfiken är det dock så alt utformningen av

de administrativa sysiemen har viss betydelse för politikens genomföran

de. Det kan exempelvis visa sig svårare att utan tidsfördröjning tillgodose

kreditanspråk om man för över stafiig upplåning till kreditinstituten. Speci

ellt vid den kraftiga Ullväxt av de totala anspråken på kreditmarknaden

som kan väntas, kan del länkas bli en förskjutning av tyngdpunkten från de

bostadspolitiska aspekterna till de kreditmarknadsmässiga, vilket i prakti

ken skulle kunna medföra all bostadslångivningen blir mer känslig för

störningar på kapitalmarknaden.

Kommittén
har emellertid inte haft i uppdrag att beakta kredilmarknads-aspekter eller
effekter på budgeten och statsupplåningen. Institutet anser att även sådana bedömningar
måste in i bilden vid ett ställningslagande och finner därför inle skäl alt på
grundval av den nu föreliggande utredningen ta någon bestämd ställning till
frågan om en omläggning av bostadslånegivningen. Institutet begränsar sig till
att lämna synpunkter pä några mera avgränsade problem.

Institutet
pekar därvid bl.a. på att kommittén vid kalkyleringen av de låneadministrativa
kostnaderna i de olika systemen inte har behandlat effekterna av sådana
rationaliseringar utan endast har räknat på kostnaderna vid nuvarande rutiner.
Detta anser institutet vara en brist, och del gör det svårare alt la ställning till
en omläggning, särskilt som rationaliseringsåtgärderna är så aktuella.

Institutet
pekar också på att f.n. finns en viss ryckighet i medelsflödet till bosiadsinslituten
delvis beroende på atl ränteförväntningar påverkar bankers och
försäkringsbolags teckningar av bostadsobligationer. Detta problem accentueras
i ett kreditgarantisystem, då bosiadsinslituten måste emittera betydligt mer
bostadsobligationer i och med att den avsevärda del av den stafiiga upplåningen
som f. n. överföres till bostadssektorn inte längre kommer att vara disponibel
för bostadsfinansiering. Såsom kommittén påpekar blir därför en jämn emissionstakt
för bostadsobligationer än " mera angelägen i ett garantisyslem.

Däremot
vill institutet ifrågasätta om ett kredilgarantisystem skulle behöva innebära
nackdelar för låntagarna till följd av ökad centralisering i utbetalnings- och
förvaltningsskedet. Såväl Spintab som Sladshypolekskassan har kontakter med
låntagarna genom sparbanker resp. stadshypoteksföreningar på det regionala och
lokala planet. Vad gäller BOFAB har detta institut visserligen inte någon lokal
representation men låneärendena förmedlas i allmänhet av den bank som svarat
för byggnadskrediterna.

3.3 Kredilpoldiska
ulredningen. Det hävdas i betänkandet alt eftersom

upplåningen även i etl kreditgarantisystem skall ske på den prioriterade

kreditmarknaden, kan del från samhällsekonomisk synpunkt inte spela

någon roll om finansieringen av bostadsbyggandet sker genom upplåning

mot bostadsobligationer och stalspapper eller enbart genom upplåning mol

bostadsobligationer. Kreditpolitiska utredningen delar helt denna uppfatt

ning. Båda alternativen ställer samma lolala krav på låneresurser. Från

kreditpolitisk synpunkt är skillnaden mellan alternativen i princip obefinl-

Prop.
1983/84:90 32

lig,
eftersom bostads- och statsobligationer i alla kreditpolitiska sammanhang, l.ex.
beräkningen av likviditets- och placeringskvoler enligl lagen om kreditpoiitiska
medel, behandlas lika. Slutsatsen blir därför all utifrån samhällsekonomiska
och kreditpoiitiska bedömningsgrunder är de två alternativen för
bostadsfinansiering i slort setl likvärdiga. Ett kredilgarantisystem kan
emellertid sägas ha den fördelen gentemot nuvarande system att det gör det
lättare för medborgarna att förstå hur bostadsfinansieringen går till och inse
konsekvenserna av bostadspolitiken.

Skillnaderna
ligger som också påpekas i betänkandet på det administrativa planet. Här
kommer utredaren fram till att kostnaderna för det nya finansieringssystemet
snarast skulle överstiga kostnaderna för det system vi har idag. Slutsatsen
blir då att en övergång till det nya systemet inte kan rekommenderas. En
närmare bedömning av utredningens kalkyler vad gäller de administrativa
kostnaderna i de två alternativen ligger utanför den kreditpolitiska
utredningens kompetens. Utredningen påpekar dock att den upplever kommitténs
resultat vad gäller de administrativa kostnaderna som något förvånande,
eftersom en övergång till det nya skisserade finansieringssystemet måste
innebära en minskning av det dubbelarbete som rimligen sker idag, då varje
låneobjekt handhas av två i stort sett oberoende institutioner.

3.4
Fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige framhåller för sin del att det finns
starka kreditpolitiska skäl all föra över statens utlåning till kapitalmarknaden.
Utredningen har emellertid inte haft i uppdrag atl beakta kreditmarknadsaspekler
eller effekler på budgeten och statsupplåningen. Enligt direktiven har
uppgiften ej heller omfattat att föreslå ändringar i det nuvarande
bostadsfinansieringssystemet. Fullmäktige finner ej anledning att la ställning till
utredningens förslag utan kompletterande utredningar där analysen även
innefattar här nämnda aspekter. Fullmäktige vill dock anföra en del synpunkter
som bör beaktas i sådana kompletterande utredningar.

Fullmäktige
pekar därvid bl. a. pä att statens utlåning driver upp statens upplåningsbehov.
Den totala statsupplåningen är nu så omfattande atl del är av stor vikt att
begränsa denna. Delta är angeläget, även om bostadssektorns upplåningsbehov på
kapitalmarknaden samtidigt ökar lika mycket.

En
utflyttning av statens utlåning reducerar budgetunderskottet i motsvarande
mån. Detta kan synas vara en rent bokföringsmässig åtgärd. Självfallet har en
sådan budgetförstärkning inte samma innebörd som en neddragning av statens
övriga utgifter. Det finns dock flera skäl varför en sådan utflyttning kan
förbättra kapitalmarknadens funktionssätt.

Ett
skäl är att varje sektor av ekonomin bör svara för sin egen upplåning. Man får
då en samlad bild av sektorns kapitalmarknadsanspråk. Som det nu är ersätts
sektorns kapitalmarknadsbehov till väsentlig del av statsupplåning. Inom varje
sektor är del lättare atl mobilisera långfristigt kapital. Det är angeläget atl
på sikt vidga bostadssektorns upplåning till placerare utanför banker och
försäkringsinstitutioner där placeringarna sker med hjälp av placeringsplikt.
Erfarenheterna av den oprioriterade fastighetskre-ditgivningen som riksbanken
initierade år 1980 visar att det går att låna betydande belopp utanför den
organiserade kreditmarknaden.

Elt
annat skäl är att det skapas möjligheter att bättre förvalta utlåningsportföljen.
En central uppgift är att öka återflödet av krediter, vilkel kan användas till
ny utlåning. Detta sker genom rimliga amorteringslider. Det kan också ske genom
atl tidigare prioriterade lån överförs till den opriori-

Prop. 1983/84:90 33

terade
sektorn. När det gäller prioriterade bostadslån i gamla fastigheter kan det
vara naturligt att vid refinansieringen i samband med överlåtelser ersätta de
prioriterade lånen med oprioriterade lån. I synnerhet bör detta kunna ske vid
överlåtelser av äldre villor med små kvarvarande prioriterade lån. De
prioriterade lånen borde i princip inte behöva ligga kvar efter det
räntesubventionen upphört.

Ytterligare ett skäl att
flytta ut bostadskreditgivningen från budgeten är att det ger möjlighet till
betydande förenklingar. Låntagarna kan erhålla en avi varav framgår de samlade
räntesubventionerna och de amorteringskrav som gäller för lånen. I nuvarande
system är det praktiskt taget omöjligt för flertalet låntagare att förstå
innebörden av subventionssystemet. Därigenom kan de inte heller utan stora
svårigheter få en uppfattning om de framtida kostnadema för lånen, vilket
allmänt ökar osäkerheten på fastighetsmarknaden.

3.5 Fullmäktige
i riksgäldskontorel. Fullmäktige anser det fullt möjligt för

statsmakterna att skaffa sig betryggande garantier för att kunna genomföra

önskade bostadspolitiska förändringar även om lånen förvaltas av bostads

instituten. Fullmäkfige finner inte heller det som utredaren har anfört om

att statsverkets inkomstbortfall skulle bli betydande vara något avgörande

argument.

En fördel med att bryta ut
bostadslångivningen ur statsbudgeten, skulle vara att bostadssektorns anspråk
på kapitalmarknaden klart kan överblickas. Vidare blir internafionella
jämförelser av budgetunderskottet mera rättvisande, då det i andra länder ej är
vanligt att redovisa långivning över statsbudgeten. Vid presentation av Sverige
som låntagare utomlands vore det en fördel om budgetunderskottet kunde
redovisas mer i enlighet med intemationell praxis.

Fullmäktige
ser positivt på en överflyttning av bostadslånen från staten fill bostadsinsfituten
men vill ändock inte nu ta ställning i frågan. Såsom framgått av den tidigare
redogörelsen har frågan analyserats framför allt från administrativa
utgångspunkter. Enligt fullmäktiges mening borde frågan ha analyserats även ur
kreditmarknadssynpunkt samt effekterna på statsbudgeten och statsupplåningen ha
utretts. Detta har emellertid enligt direktiven inte ingått i utredningens
arbete. Fullmäktige vill därför rekommendera att utredningens förslag
överarbetas därvid nu angivna aspekter blir föremål för utredning.

3.6
Svenska kommunförbundet.
Kommunförbundets styrelse anser att det för kommunemas del torde sakna
betydelse om låneförvaltningen ligger på kreditinstituten eller
länsbostadsnämnden. Om besluten om lån och bidrag däremot i huvudsak förs över
till kommunerna synes det olämpligt att behålla de låneförvaltande uppgifterna
hos bosladsstyrelsen och länsbo-stadsnämndema. I ett system med en
decentraliserad beslutanderätt blir det nödvändigt att pröva ett system med
kreditgarantier.

3.7
Sveriges föreningsbankers
förbund. Som kommittén har anfört rymmer frågan om ett eventuellt fillskapande
av ett garanfisystem som ersättning för nuvarande statliga bostadslån, stora
problem som kommittén inte haft i uppdrag att utreda. Förbundet anser att det
inte är möjligt att ta ställning fill denna fråga enbart på basis av kommitténs
analyser av tekniskt administrativa konsekvenser av ett garantisystem. En
bredare och mer fördjupad analys erfordras. Denna bör framför allt avse
effekterna på kreditmarkna-

Prop.
1983/84:90 34

den.
Statsbudgetmässiga skäl talar givetvis för att de statliga bostadslånen lyfts
bort från statsbudgeten och överförs till kreditmarknaden. Men vad blir effekterna
för t. ex. bankerna av en fördubbling av förvärven av bostadsobligationer?
Delta innebär i och för sig inte att bankernas totala obligationsköp behöver
öka. Frågan är emellertid om en väsentligt ökad volym bostadsobligationer
kommer att medföra en successiv förändring av villkoren för dessa obligationer
i form av dels förkortade löptider, dels högre räntor. Om så blir fallel, vad
blir konsekvenserna för låntagarna -och vad blir konsekvenserna på sikt när det
gäller omfattningen av de statliga subventionerna till bostadsbyggandet?

Förbundet föreslår således
att en förnyad utredning görs med uppgift att snarast möjligt belysa frågan ur ell
bredare perspektiv. I del sammanhanget kan det finnas anledning att
ytterligare belysa de tekniskt-administrativa aspekterna av elt garantisystem.
Med hänsyn till vad förbundet under hand inhämtat om bosladsinslitutens
synpunkter om kommitténs kostnads- och inläktsberäkningar såvitt gäller ett
garantisystem, är förbundet för sin del inte övertygat om att de totala administrativa
kostnaderna för ett garantisystem blir högre än med nuvarande system. Det
förefaller, enligt förbundets mening, vara mera sannolikt atl de totala
kostnaderna på sikt skulle bli lägre om uppgifter överförs från statliga
myndigheter till flera företag som verkar på en konkurrensmarknad; låt vara att
bostadslånemarknaden genom subventioner och prioriteringssystem inte kan
jämföras med en "normal" marknad.

3.8
Allmänna pensionsfonden. Den konsolideringseffekt på kreditmarknaden som synes
vara den primära effekten av elt garantilånesystem kan från kreditpolitisk
synpunkt framstå som en fördel om värdepappersstockens likvidilelsgrad
därigenom minskar. Från andra synpunkter kan samma effekt lika väl ses som ett
problem. Den ökade belastningen på kapitalmarknaden som följer av reformen
skulle öka stockningsproblemen på marknaden. Vilken av de båda effekterna som
ur kreditpolitisk synvinkel skall anses ta överhanden framstår för
fondstyrelserna som en öppen fråga. Mot bakgrund av de långsiktiga perspektiven
för allmänna pensionsfondens utveckling framstår kraven på placering i
bostadsobligationer lill dagens villkor avgjort som ett problem redan utan den
nivåhöjning på förvärven som ett garantilånesystem skulle medföra.

Spänningarna
inom prioriteringssystemet kommer atl öka successivt och aktualiserar enligl
fondstyrelsernas mening frågan om bostadsobliga-tionernas traditionella
konstruktion är mogen för en revidering och åtminstone någon anpassning till
villkoren för andra upplåningsinstrument på kapitalmarknaden. I en bilaga till
betänkandet ifrågasätts också om prioriteringssystemet för bostadslån kan
bibehållas på sikt. Utan att nu ta ställning till denna fråga vill
fondstyrelserna framhålla att redan en uppmjukning av villkoren för
bostadsobligationer synes förutsätta att det stafiiga räntegaranfisystemet
omkonstrueras för att skydda staten från okontrollerade subventionskostnader.
Räntegarantin skulle därvid få konstrueras som en subvention upp till en viss ränla,
i motsats Ull dagens subvention över en viss räntenivå.

Sammanfattningsvis anser
fondstyrelserna att den kreditpolitiska effeklen av en övergång till
garantilån kan ses som en nackdel lika väl som en fördel och ur allmänna
pensionsfondens synvinkel på de förutsättningar som angivits avgjort som en
belastning. Humvida en samlad bedömning av reformen, inbegripet de
administrativa och koslnadsmässiga effekterna,

Prop.
1983/84:90 35

leder
till slutsatsen att den bör genomföras låter sig enligt fondstyrelsernas mening
inle avgöras på gmndval av det presenterade utredningsmaterialet.
Fondstyrelserna vill inte utesluta att det kan finnas principiella skäl för en utflyttning
av den statliga bostadslånegivningen från budgeten till bostadsinsfituten. En
sådan omdaning av ett fungerande system bör rimligen genomföras först då dess
fördelar är klart påvisade. Huruvida de kreditpolitiska motiven därvid kommer
att bli avgörande är enligt fondstyrelsernas mening inte givet. Kredilmarknadsproblem
som har sin grund i en samhäll-ekonomisk obalans låter sig sällan lösas genom
administrativa reformer.

Prop. 1983/84:90 36

Underbilaga
3

Promemoria
om ändring av det statliga bostadslånet till hyres- och bostadsrättshus
utarbetad inom delegationen (In 1967:30) för bostadsfinansiering

1.
Problemet

Det
statliga lånet lill hyres- och bostadsrätlshus löper f. n. utan amortering tills
räntebidrag upphör atl utgå. Detta innebär vid nuvarande marknadsränta och
regler för garanterad ränta att någon amortering inte sker förrän 40 år efter
det att lånet lämnats.

Ifrågavarande lånekonstmktion
är märklig, särskilt som det är fråga om ett topplån. Förslitning och annan
värdeminskning på ett hus kan leda till att inteckningssäkerheterna inte ger
täckning för lånet.

Under 1981 fördes en
livlig diskussion om att överföra den statliga bostadslångivningen till
bostadsinstituten. Bostadslånekommittén utredde denna fråga ur tekniska och administrativa
aspekter (SOU 1981:104). Utredningen, som avstyrkte en omläggning, framhöll att
här ifrågavarande lån måste omformas, om instituten skall kunna ta hand om den
statliga bostadslängivningen .

Allmänt gäller att en omformning
av lånet är nödvändig så snart långivningen i fråga skall finansieras på annat
sätt än genom medel från statsbudgeten. I det fall institut skall låna upp
medlen för utlåningen, måste det föreligga en långt bättre överensstämmelse
mellan amorteringsplanema på utlåningen och upplåningen än vad som kan
åstadkommas med nuvarande lånekonstmktion. Det är inte möjligt att låna medel,
på vilka amorteringarna påbörjas först 40 år efter det att medlen lånats upp.

Därest det statliga
bostadslånet till hyres- och bostadsrättslägenheter inte skall finansieras
medelst staUiga budgetmedel utan genom upplåning av institut måste således
lånets amorteringsplan ändras. Utöver nyssnämnda kongmensskäl finns det fidigare
nämnda skälet om risken för inteckningssäkerhetens successiva försvagning.
Institutet måste arbeta på ett privalekonomiskt försvarbart sätt.

En förkortning av
amorteringstiden för ifrågavarande statliga bostadslån medför en höjning av
kapitalutgifterna. Det bör undersökas hur mycket kapitalutgifterna ökar vid
olika förändringar av amorteringsplanerna. Omvänt gäller naturligtvis att en
bild bör erhållas av hur räntesubventionerna behöver ökas för att
kapitalutgifterna inte skall öka vid olika förändringar av amorteringsplanerna.

De statliga bostadslånen till
nya egnahem och ombyggnad liksom diverse andra statliga lån för
bostadsfinansiering har amorteringsplaner som möjliggör upplåning med fillfredsställande
amorteringslakl. Det föreligger således inte något behov av ändring av
amorteringsplanerna för dessa lån.

För institutets upplåning
för finansiering av alla slag av stafiiga bostadslån måste - efter en
omläggning av det statliga bostadslånet så att det amorteras på rimligt sätt -
ett gemensamt obligationslån utformas som är möjligt att placera. Förslag till
sådant obligationslån presenteras nedan under punkt 3.

Prop. 1983/84:90 37

2. Några allernativ till del statliga bostadslånet lill hyres-
och bostadsrättshus

Vid här eftersträvad omläggning av det statliga
bostadslånet är utgångspunkterna följande.

De
statliga bostadslånen till nya egnahem och ombyggnader liksom vissa andra
statliga lån för bostadsfinansiering har som nyss nämnts amorteringsplaner sorii
möjliggör upplåning med tillfredsställande amorterings-takt. Dessa
amorteringsplaner motsvarar amorteringsplanen för ett annui-tetslån vid
räntesatsen 8 % med erläggande av amorteringar och räntor två gånger per år
under 30 år. För dessa lån föreslås inte någon ändring men de hör likväl till
bilden eftersom också de skall finansieras av det tilltänkta obligafionslånet.

De
statliga bostadslånen till nybyggda hyres- och bostadsrätlshus har som
framhållits däremot ingen bestämd amorteringsplan. Ett sådant lån är amorteringsfritt
tiUs den garanterade räntesatsen applicerad på det urspmngliga nominella
skuldbeloppet i fasfigheten (botlenlän plus statliga bostadslån) ger ett belopp
som översfiger den totala räntekostnaden för bottenlån och statligt bostadslån.
Den överskjutande delen blir amortering på det statliga bostadslånet. Detta lån
skall ändras.

Bottenlån
lämnas av institut och i vissa fall även andra långivare till belopp
motsvarande 70% av låneunderlaget för såväl hyres- och bostadsrättshus som
egnahem. Stafiigt bostadslån ulgår till belopp motsvarande resterande 30% av
låneunderlaget till hyresfastigheter med allmännytfiga bostadsföretag som
byggherrar. För bostadsrättsfasfigheter är den slalliga låneandelen 29%. För
hyresfastigheter med privata bostadsföretag som byggherrar är den 22 %. För
egnahem är den 25 %.

Räntesatsen
på bottenlån är f.n. 12,95%'. Räntesatsen på statliga bostadslån är 13%. Den
garanterade räntesatsen på lån till hyres- och bostadsrättshus är f.n. 3,0%
första året och trappas därefter upp med 0,25 procentenheter per år tills
marknadsräntan uppnås. Den garanterade räntesatsen på lån till egnahem är f. n.
5,5 % första året och trappas därefter upp med 0,5 procentenheter per år tills
marknadsräntan uppnås.

Många alternafiv har prövats för att finna en amorteringsplan
för det statliga bostadslånet till hyres- och bostadsrättshus som sammanvägd
med amorteringsplanerna på andra stafiiga bostadslån ger en amorteringsplan för
ell obligationslån, vars obligationer går att sälja. Fyra alternativ redovisas
här. Som framgår av det följande bedöms alternativ 3 som lämpligast.

1. Falskt annuitetslån 30 år med 8 % ränta.

2.
Serielån 40 år
(något lägre amorteringslakl än i alternativ 1).

3.
Amorteringsfritt
lån i 5 år, därefter falskt annuitetslån 35 år med 8% ränta. Sammanlagd amorteringsplan
40 år.

4.
Amorteringsfritt
lån i 10 år, därefter falskt annuitetslån 30 år med 8% ränta. Sammanlagd amorteringsplan
40 år.

Var och en av ovanstående amorteringsplaner ger i kombination
med den gemensamma amorteringsplanen för övriga lån för bostadsfinansiering
(falskt annuitetslån med 8 % ränta och 30 års amorteringstid) underiag för
upplåning med tillfredsställande amorteringslakl. De erbjuder dock en del
olikheter.

' Ränteuppgifterna hänför sig lill tiden omedelbart före
räntesänkningen i januari 1983.

Prop.
1983/84:90 38

Introduktionen av ett nytt system underiätlas om amorleringsplanen
för det nya lånet inte får högre kapitalutgift vid nuvarande räntebidrag under
de första fem åren än vad fallet är i nuvarande system. Detta krav uppfylls av
alternativen 3 och 4 men inle av alternativen 1 och 2. För att kravet skall
uppfyllas även vid tillämpning av alternativen 1 och 2 krävs en nedjusiering
av de garanterade räntesatserna, dvs. en ökad subventionsgrad de första åren.

Som nämnts
gäller f. n. att den garanterade räntesatsen för statligt belånade hyres- och
bostadsrättshus är 3,0% för första året och att upptrapp-ning sker med 0,25
procentenheter per år. I allernativ 1 och 2 har den garanterade räntan under de
första tre åren reducerats för alt motverka en ökning av kapitalutgifterna. 1
de fyra alternativen har följande system för garanterade räntesatser prövats.

1.
2,75%, 2,95%
och 3,15% de första tre åren. Därefter upptrappning med 0,25 procentenheter per
år.

2.
2,9%, 3,1 % och
3,3% de första tre åren. Därefter upptrappning med 0,25 procentenheter per år.

3.
Samma system
som i dag, dvs. 3,0% det första året och därefter upptrappning med 0,25
procentenheter per år.

4.
Samma system
som i dag; jfr. alternativ 3.

Beräkningar
av olika slag har gjorts för de fyra alternativen. Resultaten redovisas i
detalj i ett antal tabeller. De har utnyttjats för bedömning av vilken lösning
som bäst svarar mot uppställda krav rörande kapitalutgifter, räntebidrag,
skuldutveckling och möjligheter atl forma en säljbar obligation för
finansiering av de statliga bostadslånen totalt. Ett par tabeller har dragits
fram och bifogals lill detta dokument (tabell 1 och 2). Ur deras innehåll må
här följande nämnas.

Kapitalutgifterna
efter räntebidrag är såsom framgår av tabell 1 högre i alternafiv I än i det
nuvarande systemet fr.o.m. andra halvåret år 5. Alternafiv 2 medför högre
kapitalutgifter för låntagaren fr.o.m. andra halvåret år 8. I alternativ 3 är
de högre fr. o. m. första halvåret år 6 och i alternaliv 4 fr. o. m. första
halvåret år 11.

Räntebidragen
är såsom framgår av tabell 2 i detta dokument högre i alternativ 1 än i det
nuvarande systemet under de första åtta åren. Därefter blir det lägre årliga ränlebidrag.
Allernativ 2 medför högre räntebidrag än i nuvarande system under de första tio
åren. Därefter blir del lägre årliga räntebidrag. Alternaliv 3 innebär samma
årliga räntebidrag som i nuvarande syslem under de första fem åren. Under del
sjätte blir de lägre. I alternativ 4 börjar räntebidragens minskning år 11.

Hur
låneskulden utvecklas vid amorteringar enligt alternativen 1-3 liksom för det
nuvarande lånet (ingen amortering alls under 30 år) framgår av fig. la-1 b. På fig.
Ib observeras den snabba nedgången av skuldbeloppet under åren 20-40 för
alternativen 1 och 3.

Prop.
1983/84:90 39

Fig.
1 a Statligt l ä n till flerbostadshus — skuldbeluppets utveckling i olika alternativ

Fig. I b Statligt l å n till flerbostadshus — skuldbeloppets utveckling i olika
alternativ

%

Nuvaran(je

nn-

system

80-

50-

-N,.

40-

■v.

20-

• Au 1

'\ AU 3

N

----------- ,----------- ------

----------------

—

20

30

35

40

25

Anm. Alternaliv 2. som avser seriel å n. har inle lagils med efleisom amorleringsplan p å serielAn efler 20 å r inte existerar.

Utvecklingen av del lolala skuldbeloppet, dvs, inklusive
skulden p å bollenl å nen, enligt alternativen 1 och 3 saml enligt det
nuvarande systemet framg å r av fig, 2. De lolala kapilalulgiflerna
enligl alternativ 3 redovisas i fig. 3 tillsammans med de lolala
kapitalutgifterna enligt nuvarande system.

Fig.
2 Totalt skuldbelopp (statligt l å n och bottenl å n)
till flerbostadshus —
skuldbeloppets utveckling i olika alternativ

100'

Nuvarande
. system - Alt 3

Fig. 3 Totala kapitalutgifter efter r ä ntebidrag

i

5,0-

4.5-

4,0-

Alt 3 _-"

3.5-

3,0-

2.5 -

Nuvarande system

2,0

1 5-

1,0-

0.5-

1
1 1

: 5
10 15

20

Av
de skisserade alternativen kan altemativ 3 bedömas som lämpligast. Trots att
lånet enligt detta alternativ återbetalas inom en tid av 40 år medför det
endast en måttlig ökning per år av de totala kapitalutgifterna (alternativt
ökning av räntesubvenfionerna för att hålla kapitalutgifterna oförändrade)
under åren 6-40 jämfört med nuvarande system. Ingen ökning äger mm under de
första fem åren och vid 40 år är lånet slutbetalat. Detta lån har använts i den
följande sammanvägningen med övriga statliga lån för att erhålla ett
obligationslån.

Prop. 1983/84:90 41

3. Obligationslån för finansiering av stadiga bostadslån
eller motsvarande lån

I föregående avsnitt har fyra alternativ redovisats
beträffande amorte-ringsvillkor för lån som skulle kunna ersätta nuvarande
statliga bostadslån till hyres- och bostadsrättshus. Dessutom har konstaterats
att de statliga bostadslånen till egnahem liksom diverse andra statliga lån för
bostadsfinansiering (ombyggnadslån för flerbostadshus och småhus) har amorteringsplaner
som möjliggör upplåning med tillfredsställande amorteringslakt.

Det blir således fråga om fyra alternativa
amorteringsplaner för det obligationslån som skall finansiera ifrågavarande
utlåning. Pä obligationslånet skall räntor och amorteringar betalas två gånger
om året precis som nu sker på de obligationslån som finansierar bottenlånen.
Räntan antas bli densamma som på sistnämnda slag av obligationslån, dvs. för
närvarande 12,75%. Även utlåningsräntan antas bli oförändrad, 13%. De siffror
som här förts in, som bl.a. innebär en räntemarginal på 0,25 procentenheter,
har förts in på tekniska grunder. Del har gällt att komma underfund med
systemets funktionssätt. I systemet ingående räntemarginal har intet att skaffa
med lämplig ersättning till eventuella institut eller till bostadsverket under
det nya systemet.

År 1981 beviljades statliga bostadslån för ca 7 miljarder
kronor. Av denna summa gällde 44,5% nyproduktion av hyres- och bostadsrättshus.
Resterande 55,5% gällde således nyproduktion av egnahem, ombyggnad av flerbostadshus
och ombyggnad av småhus m. m.

Vid försök till utformning av en amorteringsplan för
obligationslån för finansiering av de statliga bostadslånen har lån till
nyproduktion av hyres-och bostadsrättshus fått vikten 0,445 och öviiga lån (med
den gemensamma egenskapen 30-årig falsk annuitet och 8% ränta) fått vikten
0,555. Mindre förskjutningar i dessa andelar påverkar inle slutsatserna.

De fyra alternativen har prövats ingående.

I fig. 4 visas skuldutvecklingen på ett obligationslån,
byggt på alternativ 3 för hyres- och bostadsrättshus och på den vanliga
amorteringsplanen för övriga lån. I figuren visas också skuldulvecklingen på
det obligationslån som i dag finansierar institutens bottenlån.
Skuldutvecklingen för de båda lånen redovisas för 20 år.

Fig. 4 Obligationsl å n f ö r Onansiering
av nuvarande bottenl å n och
f ö r f ö reslagen toppbel å ning — skuldbeloppets utveckling

100

80 ■

60-

Obligotionslon

for toppfinansienng

byggt p å dit 3

Prop. 1983/84:90 42

Som
framgår av figuren blir det fråga om en inte obetydligt snabbare skuldminskning
enligt förslaget till obligafion än för de nuvarande bostadsobligationerna.
För tiden efter 20 år har inga beräkningar rörande obligationen gjorts, men på
gmnd av den snabba amorteringslakl, som det utlämnade lånet enligt altemativ 3
då har, kan en obligafion med snabb amorteringslakl utformas också för den
tiden.

Om andelen hyres- och
bostadsrättshus skulle bli större än 1981 blir skillnaden mindre mellan
amorteringarna på den nya obligationen och den nuvarande bostadsobligationen.
Kurvorna i fig. 4 ger dock vid handen att det finns ganska gott utrymme för
justering av amorterings villkoren för de nya bostadsobligationerna utan alt
villkoren blir sämre från långivarnas synpunkt för de nuvarande
bostadsobligationerna.

Det är således klart att
amorteringslakten blir något snabbare för det obligationslån som avses
finansiera topplånen till bostadsbyggandet än för det som i dag finansierar
bottenlånen till delta byggande. Denna egenskap hos obligationslånet för
toppfinansieringen gör detta lån mera lättsålt. Fömtsättningen är dock att en
lika god säkerhet finns för detta obligationslån som för det obligationslån
som finansierar bottenlånen.

Om ett institut enbart
ägnar sig åt utlåning av här ifrågavarande slag kan säkerhetsfrågan ordnas på
många sätt. Det kan ske t. ex. genom att tillföra institutet ett stort
aktiekapital eller genom att skapa garantifond. Det är inte nödvändigt med
statliga garantier för lån, vare sig i fråga om upplåningen eller utlåningen.

Frågan om säkerheten är
mer komplicerad om den nu statliga topplångivningen skall handhas av bostadsinsfituten,
som då skulle få en blandad verksamhet. Det aktiekapital och de fonder, som ett
insfitut har, utgör tillsammans med erhållna inteckningar säkerhet för
institutets hela upplåning. Att av institutens ägare kräva att de skall
förstärka aktiekapitalet eller på annat sätt göra instituten mer solida för att
de åtar sig att ge topplån, är knappast en framkomlig väg. Frågan kan inte
heller lösas genom att låta slaten tillskjuta aktiekapital eller garantifond
som specifik säkerhet för lopplån. Institutens hela aktiekapital och alla
fonder står som säkerhet för insfitutens totala skuld.

I fråga om Industrikredit
och Lantbmkskredit har säkerhetsfrågan lösts på ett annat sätt. Staten har fillskjutit
aktiekapital som står bakom all utlåning. Instituten har blivit halvstatliga.

Hämtöver torde det inte
finnas någon annan möjlighet att klara säkerhetsfrågan än att ordna statlig
garanti för varje enskilt lån som lämnas. En sådan metod innebär att staten
åtar sig att lån för lån bära uppkomna förluster. I det system, som
diskuterades i bostadslånekommittén, skulle säkerheten ordnas på detta sätt.

Prop. 1983/84:90 43

Tabell I Kapitalutgifter efter r ä ntebidrag i nybyggda hyres- och bostadsr ä ltshus

Halv å r

Nuvarande system

All 1

All 2

Alt 3

All 4

1

1524

1 525

1522

1524

1524

2

1 525

1531

1526

1 525

1525

3

1652

1639

1631

1652

1652

4

1654

1646

16.36

1654

16.54

5

1782 .

1754

1741

1782

1782

6

1784

1762

1746

1784

1784

7

1911

1 895

1876

1911

1911

8

1914

1904

1882

1914

1914

9

2041

2 039

2014

2041

2041

10

2044

2049

2020

2 044

2 044

11

2 173

2 184

2 152

2 255

2 173

12

2 175

2 195

2159

2 261

2 175

13

2 304

2331

2 292

2 393

2 304

14

2,308

2 343

2 30 i

2401

2 308

15

2437

2481

2 435

2 5.'14

2437

16

2442

2 494

2444

2 542

2442

17

2 571

2633

2 579

2 676

2 571

18

2576

2647

2589

2 685

2 576

19

2707

2 787

2 726

2820

2 707

20

2713

2803

2 738

2 8.10

2713

21

2 844

2945

2 875

2966

2970

22

2851

2963

2 889

29"?8

2982

23

2983

3 107

3028

3115

3 119

24

3 991

3 126

3 043

3 128

3 132

25

3 123

3271

3 183

3 266

3 271

26

3 132

3 293

3201

3 281

3 286

27

3 266

3441

3 343

3421

3 426

28

3 277

3466

3 363

3 437

3 443

29

3412

3 615

3 508

3 579

3 585

30

3 424

3 642

3 530

3 598

3 604

31

3 561

3 795

3 677

3 742

3 748

32

3 575

3 825

3 702

3 762

3 769

33

3714

3981

3 852

3909

3915

34

3 729

4014

3 880

3932

3 939

35

3 870

4 173

4034

4081

4088

36

3 888

4210

4064

4 107

4115

37

4031

4 374

4 223

4 260

4 268

38

4051

4414

4 257

4 289

4 296

39

4 198

4 582

4419

4445

4453

40

4221

4 628

4 459

4 478

4 486

Prop. 1983/84:90 44

Tabell 2 R ä ntebidrag
i nybyggda hyres- och bostadsr ä ttshus

Halvar

Nuvarande syslem

All 1

All 2

All 3

All 4

1

4 982

5 107

5 033

4982

4982

-t

4 981

5 098

5 028

4981

4981

3

4 854

4 987

4922

4 854

4 8.54

4

4 853

4 977

4917

4 853

4 853

5

4 725

4 866

4812

4 725

4 725

6

4 723

4 854

4 806

4 723

4 723

7

4 596

4717

4 675

4 596

4 596

8

4 594

4 705

4 669

4.594

4 594

9

4 467

4 566

4 536

4 467

4 467

10

4 464

4 552

4 529

4 464

4 464

11

4 335

4412

4 396

4 335

4 335

12

4 333

4 396

4 388

4 328

4 333

13

4 204

4 256

4 2.54

4 194

4 204

14

4 201

4 240

4 244

4 184

4 201

15

4 073

4 097

4 110

4 049

4 073

16

4 068

4 079

4 100

4 039

4 068

17

3 940

3 935

3 964

3 903

3 940

18

3 935

3 915

3 952

3 892

3 935

19

3 804

3 769

3814

3 755

3 804

20

3 799

3 748

3 801

3 743

3 799

21

3 669

3 600

3 663

3 604

3 669

TT

3 662

3 575

3 648

3 590

3 654

23

3 531

3 425

3 508 .

3 450

3 514

24

3 524

3 400

3 491

3 435

3 499

25 ■

3 393

3 247

3 349

3 293

3 357

26

1384

3 218

3 331

3 276

3 339

27

3 250

3 061

3 186

3 133

3 196

28

3241

3 030

3 165

3114

3 176

29

3 106

2 872

3019

2969

3031

30

3 096

2 837

2 995

2 947

3009

31

2 959

2 674

2 846

2 799

2861

32

2 947

2 636

2819

2 776

2 837

33

2 809

2470

2 667

2 626

2 686

34

2 796

2 428

2 638

2 600

2659

35

2 656

2 259

2 482

2 447

2 506

36

2 6.39

2211

2449

2417

2 476

37

2 498

2 037

2 288

2 260

2319

38

2480

1986

2 252

2 227

2 285

39

2 335

1806

2087

2 067

2 125

40

2 314

1738

2 045

2 030

2 087

Prop. 1983/84:90 45

Bilaga
2

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1983-12-15

Föredragande:
statsrådet Feldt

Anmälan
till proposition om ändrade former för finansiering av bostadslån

Bildandet
av ett kreditinstitut

Chefen
för bostadsdepartementet har redogjort för de allmänna riktlinjer som framdeles
bör gälla för den statliga bostadslångivningen. Jag vill nu ta upp frågan om
bildandet av det särskilda kredifinstiiut som avses ha hand om upplåningen av
erforderliga lånemedel och därmed sammanhängande frågor om upplåningsrätt, eget
kapital, organisation m.m.

Upplåningsrätl
och eget kapdal

För
kreditinstitut av den typ som det här handlar om brukar upplåningsrätten bestämmas
lill produkten av det egna kapitalet och en multiplikator. Som eget kapital
räknas i detta sammanhang aktiekapital, reservfond, disposifionsfond och
balanserade vinstmedel. Med eget kapital jämställs vanligen förlagskapital och
garantifond (kapitalbasen). Multiplikatorns storlek fastställs med hänsyn till
den tänkta utlåningsverksamhetens inriktning och arten av de säkerheter som
kan påräknas vid utlåningen.

Också
för det nu planerade institutet bör upplåningsrätten bestämmas på det sätt som
jag nyss har redovisat. Som jämförelse kan nämnas att kredilaktiebolagen BOFAB
och Spintab, som ger botlenlän, enligt bolagsordningen har en upplåningsram
motsvarande 50 gånger kapitalbasen. Eftersom del nya institutets säkerheter
kommer att ha sämre företrädesrätt än BOFAB:s och Spintab:s kan
upplåningsrätten inle bli lika vittgående. Enligt min mening bör institutets
upplåningsrätt bestämmas till högsl 25 gånger kapitalbasen.

Eftersom
slalen avses bli ensam ägare lill det föreslagna kreditinstitutet, bör dess
garantifond bildas genom att staten ställer ut en garantiförbindelse. Slorleken
på förbindelsen bör bestämmas med utgångspunkt i insfi-tutets
kapitalanskaffningsbehov. Med hänsyn härtill föreslår jag att en statlig garanfi
uppgående till en miljard kr. ställs för institulets förpliktelser.

Prop.
1983/84:90 46

Den
utformning av institutets upplåningsrätt, somjag har förordat, medför att dess
behov av egel kapital som garanti för ingångna förpliktelser blir begränsat.
Jag förordar att institutet får ett aktiekapital på 50 milj. kr.

Säkerheten
för obligationsupplåningen kommer i stor utsträckning att gmndas på den
statliga garantiförbindelsen. Närmare bestämmelser om när garantifonden får tas
i anspråk bör tas in i bolagsordningen och utformas så att bolaget fortlöpande
kan infria sina förbindelser gentemot obligationsinnehavarna.

Det
statsägda kreditinstitutet bör ges vissa möjligheter att anskaffa medel även
på andra sätt än genom obligationslån. Institutet bör således för tillfälliga
behov kunna ta upp reverslån och begagna sig av kredit i räkning. Institutet
bör även kunna ge ut förlagsbevis eller reverser med förlagsklausul. Sådana
skuldförbindelser medför rätt till betalning först efter institutets övriga
borgenärer.

Organisation
m.m.

Det
föreslagna institutet bör drivas som ett av staten helägt aktiebolag och få
ställning av kreditakfiebolag enligt 1 § lagen (1963:76) om. kreditaktiebolag.
Av detta följer bl. a. att närmare regler för institutets verksamhet och
organisation kommer att anges i bolagsordningen. Denna skall enligt 2§ lagen om
kreditaktiebolag godkännas av regeringen.

Som
aktiebolag kommer insfitutet i och för sig att få en självständig ställning.
Detta hindrar inte att bolaget i sin verksamhet skall följa av statsmaktema
utfärdade rikfiinjer för bostadspolitiken och kreditpolitiken i enlighet med
vad chefen för bostadsdepartementet anfört. En erinran om detta bör tas in i
bolagsordningen.

I
princip bör bolagel eftersträva en tillfredsställande förräntning av det egna
kapitalet. Något krav på aktieutdelning bör emellertid inte ställas, i vart
fall inte i inledningsskedet. Det räntepåslag om 0,25 procentenheter som
bolaget, enligt vad chefen för bostadsdepartementet har förordat, skall få ta
ut, bör fill den del det inte behövs för att täcka institutets egna kostnader
användas för att bygga upp reserver för förlusttäckning. Med hänsyn till såväl
statens intresse som placerarnas berättigade krav på en minimering av
förlustrisker bör bolaget, med denna uppläggning och med en årlig utlåning om
åtta miljarder kr., vid uigången av det femte verksamhetsåret ha reserverat
sammanlagt inemot 300 milj. kr., kapitalinkomsterna på beloppet oräknade. I
detta sammanhang kan nämnas att förlusterna på de statliga bostadslånen under
budgetåret 1982/83 uppgick till cirka 2,5 milj. kr. på en lånestock på omkring
60 miljarder kr.

Som
framgått av vad chefen för bostadsdepartementet anfört skall bolagets verksamhel
koncentreras till upplåningssidan. Upplånade medel skall av bolaget lånas ut i
enlighet med de lånebeslut som fattas av länsbostads-nämndema. Dessa nämnder
och bostadsstyrelsen skall liksom tidigare handha ufiåningen och förvalta
lånen. Detta innebär bl.a. att bostadsver-

Prop.
1983/84:90 47

kets
organ svarar för alla ålgärder som har samband med lånebesluten samt aviseringar
och erforderliga åtgärder för indrivning av bolagets fordringar på låntagarna.
Bostadsverkets organ företräder vidare bolaget vid rättegång i anledning av
bolagets fordran på låntagare och bevakar bolagets rätt vid exekutiva
förfaranden. Några förändringar är inte avsedda vad gäller befogenheterna för bostadsverkels
organ att avskriva och efterge fordran på bostadslån. Låntagarens möjlighet att
föra talan mot beslut rörande bostadslån kvarstår.

Den avgränsning av
kreditaktiebolagets verksamhet som följer av vad jag nu har anfört skall anges
i bolagsordningen. Bolagets verksamhet kommer följakfiigen att i alll väsenfiigt
vara koncentrerad till upplåningssidan. Det ankommer inte på bolagets ledning
att gå in i enskilda låneärenden eller på annat sätt styra den långivning och
förvaltning av lån som bostadsverkets organ svarar för i enlighet med gällande
författningar och anvisningar av bostadsstyrelsen. Av detta följer en
motsvarande begränsning av bolagsorganens ansvar. Ansvaret kommer att omfatta
upplåningsverksamhet, utlåning i enlighet med länsbostadsnämndernas beslut
samt kontroll av bostadsverkets redovisning fill bolaget. Vidare är bolagsorganen
ansvariga för bolagets egen redovisning. Den avgränsning av bolagets
verksamhet som har gjorts begränsar i motsvarande mån revisorernas granskningsområde
och den tillsyn över kreditaktiebolaget som bankinspektionen skall utöva.

Institutets
ledning skall i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser utövas av en slyrelse
och en verkställande direktör. Bestämmelser om styrelsens storlek och
sammansättning samt formerna för tillsättandet får anges i bolagsordningen.

Utformningen
av organisationen i övrigt bör ankomma pä styrelsen och verkställande
direktören. Med de uppgifter institutet avses få kommer behovet av personella
resurser att bli litet.

Genomförandet
m.m.

Bolaget
bör inrättas under är 1984. Övergången lill den nya finansieringsordningen bör
dock, med hänsyn till behovet av visst ytterligare förberedelsearbete, såsom
kapitalanskaffning m.m., ske först fr.o.m. budgetåret 1985/86.

Övergången
bör gä till så atl bolaget från och med den 1 juli 1985 svarar för de medel som
behövs för utbetalning av bostadslån. Detta bör gälla även i fråga om sådana
lån som har beviljals före nämnda dag men som då ännu inte är utbetalade. Jag
har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Även
för tillämpningen av de i det föregående föreslagna nya amorteringsvillkoren i
fråga om län för nybyggnad av flerbostadshus bör tidpunkten för lånels
utbetalning vara avgörande. De nya villkoren bör således tillämpas i alla
ärenden i vilka lånet utbetalas från och med den 1 juli 1985.

Prop. 1983/84:90 48

Detsamma bör gälla räntevillkoren för sådana lån.
Utbetalningarna av bostadslån över slalsbudgelen kommer, om milt förslag
godtas, således all upphöra vid uigången av budgetåret 1984/85.

Frågor om författningsändringar i bl. a. den
kreditpolitiska lagstiftningen kan jag få anledning atl återkomma till när
bolagsbildningen är genomförd och formerna för bolagets verksamhet närmare angells.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att

dels bemyndiga regeringen alt vidta de ålgärder som behövs
för att i enlighet med här angivna riktlinjer bilda ett statsägt kredilaktiebolag
med de uppgifter somjag har angelt i del föregående,

dels till Teckning av aktier 1 krediiakiieholaget på
tilläggsbudget II
till statsbudgeten för
budgetåret 1983/84 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
50000000 kr.,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontorel att utfärda
en garantiförbindelse pä 1000000000 kr. atl ingå i garantifonden för kreditaktiebolaget,

dels medge alt kreditaktiebolagel får disponera en röriig
kredit av 100000000 kr. i riksgäldskontoret.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983