Prop. 1983/84:92

Regeringens proposition

1983/84:92

om
avtalsvillkor mellan näringsidkare;

beslutad den 15 december 1983.

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoli ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om
avtalsvillkor mellan näringsidkare. Den nya lagen innebär atl en näringsidkare
som har ställt upp ett oskäligt villkor när han ingår eller avser att ingå
avtal med en annan näringsidkare kan förbjudas av marknadsdomstolen att i
fortsättningen använda villkoret i liknande fall. Vid bedömningen av om ell
avtalsvillkor är atl anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet
av skydd för den som intar en underlägsen slällning i avtalsförhållandet. Genom
detta markeras alt lagen i första hand syftar fill att stärka de mindre
företagarnas ställning.

Ansökan om förbud hos marknadsdomstolen får göras av en
sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare mot vilken
det aktuella avtalsvillkoret har ställts upp. Elt förbud av marknadsdomstolen
kan förenas med vite.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 92

Prop.
1983/84:92

Prop. 1983/84:92 2

Propositionens
lagförslag

1
Förslag till

Lag
om avtalsvillkor mellan näringsidkare

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser

att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot

denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen

ställa upp samma eller väsenfiigen samma villkor i liknande fall. Ett sådant

förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller

mot någon annan som handlar på dennes vägnar.

Första
stycket gäller inte villkor i verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

2 §
"Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall

särskild hänsyn tas fill behovet av skydd för den sorn intar en underlägsen

slällning i avtalsförhållandet.

Förbud
skall meddelas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

3 § Frågor om förbud tas upp efter ansökan. Sådan ansökan får göras
endast av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare mol
vilken det aktuella avtalsvillkoret har ställts upp.

4 § Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på
nytt, om ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det.

5 § Förbud skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är
obehövligt.

Talan
om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor'

dels
att i 6 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".

dels
all lagens rubrik skall ändras till Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

'
Senaste lydelse av 6 § 1973:878

lagens
rubrik 1973:878.

Prop.
1983/84:92 3

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom
föreskrivs att 1, 3, 4, 9, 11, 13, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligl
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

1§

Föreslagen
lydelse

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112)
om avtalsvidkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:000) om avtals-villkor
mellan näringsidkare.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande
samt tio andra ledamöter, av vilka fyra är särskilda ledamöter, tre för ärenden
om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om
oskäliga avtalsvillkor.

3 §

Marknadsdomstolen består av en ordförande, en vice
ordförande samt tio andra ledamöter, av vilka fyra är särskilda ledamöler, tre
för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om avtalsvidkor mellan
näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring och ärenden om
avtalsvillkor / konsumentförhållanden.

4 §

Ordföranden,
vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om
konkurrensbegränsning skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De tvä
övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och
oskäliga avtalsvillkor skall ha särskild insikt i konsumentfrågor.
Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamölerna får ej utses
bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument-
och lönlagarintressen.

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda
ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för
sådana årenden skall ha särskild insikt i näringslivels förhållanden.
Ledamoten för ärenden om marknadsföring och avtalsvillkor / konsumentförhållanden
skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och
de särskilda ledamöterna fär ej utses bland personer som kan anses företräda
företagarintressen eller konsument- och lönlagarintressen. För vice
ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller
flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild

ledamot
gäller även ersättare.

1 Lagen omtryckt 1982:1225.

Prop.
1983/84:92 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Marknadsdomstolen är beslutsför, när ordföranden och fyra
andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som
företräder företagarintressen samt konsument- och lönlagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamölerna del- Av de särskilda ledamöterna del-

tager vid handläggning av ärende om tager vid handläggning
av ärenden

konkurrensbegränsning endast de om konkurrensbegränsning eller av-

som utsetts för sådana ärenden och talsvillkor mellan näringsidkare en-

vid handläggning av ärende om dast de som har utsetts för sådana

marknadsföring eller oskäliga av- ärenden och vid handläggning av

talsvillkor endast den som utsetts för ärenden om marknadsföring eller

sådna ärenden. avtalsvillkor i konsumentförhållan-

den endast den som har utsetts för sådana ärenden.

Om förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen
(1982:729) finns särskilda föreskrifter i 14 §.

Ordföranden kan ensam pä domstolens vägnar företaga
förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

11 §

För konkurrensbegränsningsfrå- För
konkurrensbegränsningsfrå-

gor finns en näringsfrihetsombuds- gor finns en
näringsfrihetsombudsman och för frågor om marknadsfö- man och för frågor om
marknadsföring och frågor om oskäliga avtals- ring och frågor om avtalsvillkor
/ villkor en konsumenlombudsman. konsumentförhållanden en konsu-

menlombudsman. Ombudsman utses av regeringen för viss tid
och skall vara lagkunnig.

13 §

Ansökan som avses i 17 § konkur- Ansökan som
avses i 17 § konkur

renslagen (1982:729) görs skriftli- renslagen
(1982:729) görs skriftli

gen. Detsamma gäller ansökan om gen.
Detsamma gäller ansökan om

förbud eller åläggande enligt förbud eller
åläggande enligt 2 §§

2-§§ marknadsföringslagen marknadsföringslagen (1975:1418),

(1975:1418) eller 1§ lagen Inlagen (1971:112) om avtalsvillkor

(1971:112) om förbud mot oskäliga i
konsumentförhållanden eller 1§

avtalsvillkor. Av ansökningen skall lagen
(1984:000) om avtalsvidkor

framgå de skäl på vilka ansökningen mellan
näringsidkare. Av ansök-

grundas och den utredning sökanden ningen
skall framgå de skäl på vilka

åberopar. ansökningen grundas och den utred

ning sökanden åberopar.

15 §

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild
prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om
tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller Fråga om förbud, åläggande eller

tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen fillstånd enligt 18
§ konkurrenslagen (1982:729), förbud enhgt 21 § sam- (1982:729), förbud enligl
21 § samma lag eller förbud eller åläggande ma lag eller förbud eller
åläggande

Nuvarande
lydelse

enligl 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) dier 5§ lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde
enligt 14 § första stycket.

Föreslagen
lydelse

enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) dier 5§ lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan
sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud
eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd,
som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen
avser fått tillfälle atl yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning
anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan
handling tillställas part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning
av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418) eller lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvidkor, får inte ske enligt 12 §
delgivningslagen (1970:428), med mindre anledning förekommer atl den sökte
avvikit eller eljest håller sig undan.

Delgivning
av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112)
om avtalsvidkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:000) om avtalsvidkor
mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om
det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat
sätt håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1* Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 92

Prop.
1983/84:92 6

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-05-26

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1 Inledning

Konsumentköpsutredningen (1977:13),' som tillsattes år
1977 för atl se över lagstiftningen om konsumentköp, fick år 1978 i uppdrag att
ocksä undersöka hur en utvidgning av konsumenternas rättigheter påverkar
förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan och att göra en översyn av
de mindre företagens rättsliga ställning. Utredningen redovisade denna del av
sitt uppdrag genom att i juni 1981 avlämna betänkandet (SOU 1981:31)
Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som-bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga
3. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i jusfitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1586-81).

Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens
närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning har
justitiedepartementet i januari 1983 hållit en hearing med förelrädare för
näringslivets branschorganisationer för att fä synpunkter på frågan om behovet
av lagstiftning om avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Samråd har även skett med justitiedepartementen i de andra
nordiska länderna.

' Justitierådet Anders Knutsson, ordförande, samt
riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Anna Lisa Lewén-Eliasson.

Prop.
1983/84:92 7

2 Allmän motivering 2.1 Behovet av lagstiftning

I början av 1970-talet igångsattes ett omfattande
lagstiftningsarbete i syfte atl förbättra konsumenternas rättsskydd.
Utgångspunkten för den lagstiftning som detta arbete hittills resulterat i har
varit att konsumenten typiskt sett är den svagare parten i förhållande till den
näringsidkare som är hans eller hennes motpart och att konsumentens ställning
därför måsle stärkas för att man skall få en bättre jämvikt i förhållandet
mellan parterna. Lagsfiftningen har med denna utgångspunkt i allmänhet
begränsats lill att gälla avtalsförhållanden mellan konsumenter och
näringsidkare.

Elt av de
första exemplen på denna lagstiftning är lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor. Enligt den lagen kan marknadsdomstolen förbjuda
näringsidkare att i avtal med konsumenter använda villkor som med hänsyn till
omständigheterna är att anse som oskäliga mot konsumenterna. "Vid
tillkomsten av denna lag diskuterades om inte lagen borde gälla även fall då en
näringsidkare utsätts för oskäliga avtalsvillkor av en annan näringsidkare som
har utnyttjat ett ekonomiskt övertag för att få igenom dessa villkor. Tanken på
alt göra lagen tilllämplig även på sådana fall avvisades vid detta tillfälle.
Samtidigt uttalades dock att det kunde bli aktuellt att ta upp frågan om en
utvidgning av lagens tillämpningsområde till förnyad prövning sedan lagen hade
varit i kraft någon tid och en bedömning av frågan kunde göras i belysning av
vunna erfarenheter (prop. 1971:15 s. 68).

I samband med att 1971 års avtalsvillkorslag år 1976
gjordes tillämplig på avlal om fasl egendom återkom marknadsdomstolen till
frågan om inte lagen kunde gälla även avtalsvillkor som används vid erbjudanden
till näringsidkare. Också vid det tillfället ansågs lagen emellerfid,
åtminstone tills vidare, böra gälla enbart i förhållanden mellan näringsidkare
och konsumenter (prop. 1976/77:110 s 28 f och 33).

Frågan om de mindre näringsidkarnas, särskilt detaljisters
och servicegivares, ställning i förhällande till andra näringsidkare togs upp
i en riksdagsmotion år 1978 (mot. 1977/78:1476). Med anledning av denna motion ullalade
riksdagen att frågan borde utredas i lämpligt sammanhang i syfte att förstärka
de mindre företagens rättsliga ställning (LU 1977/78:30, rskr 372). Denna
uppgift lades därefter, som inledningsvis nämnts, på konsumentköpsutredningen.

För att bilda sig en uppfattning om behovet av
lagstiftning i della avseende har utredningen granskat ett förhållandevis stort
antal standardavtal av det slag som används när avlal ingås mellan
näringsidkare. Utredningen har också haft överläggningar med olika näringsidkarorganisationer
om dessa avtal. Denna genomgång har enligt ulredningen gett vid handen att
standardavtalen innehåller åtskilliga villkor som kan betraktas som oskäliga
eller vars tillämpning åtminstone i vissa situationer kan leda till oskäliga
resultat. Enligt utredningen är det önskvärt alt sådana villkor i första hand

Prop.
1983/84:92 8

utmönstras vid förhandlingar mellan berörda parter.
Utredningen anser dock att man inte helt kan lita till frivilliga lösningar
utan att det också behövs särskild lagstiftning om förbud mot oskäliga villkor
i avtal mellan näringsidkare. Utredningen har därför lagt fram förslag lill en
sådan lag. Två av utredningens sakkunniga har dock i ett särskilt yttrande
tagit avstånd från tanken på lagstiftning.

Enligt den föreslagna lagen skall en näringsidkare, som
har använt ett oskäligt villkor vid erbjudande av avtal med en annan
näringsidkare, kunna förbjudas av marknadsdomstolen att använda villkoret i
liknande fall i framtiden. "Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor är att
anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som
intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Genom detta markeras alt
lagen i första hand syftar lill atl stärka de mindre förelagarnas ställning.

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande hos
remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av Sveriges köpmannaförbund och SHIO-Familjeföretagen,
liksom av andra organisationer som representerar de mindre och medelstora
företagen. Även konsumentverket, LO och TCO är positiva till förslaget. Det
avstyrks däremot av Sveriges industriförbund, Sveriges grossislförbund,
Kooperativa förbundet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och
Bilindustriföreningen, liksom av hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium
och förelrädare för handelskamrarna. En tveksam inställning redovisas av
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges advokatsamfund.

Såväl under utredningens arbete som under
remissbehandlingen har framkommit att de standardavtal som används inom
näringslivet innehåller en del villkor som kan leda till oskäliga resullal. Vid
den hearing som justitiedepartementet anordnade i januari 1983 med företrädare
för näringslivets branschorganisationer (se avsnitt 1) rådde allmän enighet om
att oskäliga villkor bör mönstras ut. Vad frågan gäller är emellertid om sådana
villkor kan upphävas eller motverkas enbart genom förhandlingar mellan berörda
organisationer eller om det dessutom behövs särskild lagstiftning.

De organisationer som motsatt sig lagstiftning har
framhållit alt det inte finns några exempel på fall där fillämpningen av ett
avtal har lett fill stötande resultat i praktiken. Detta skulle enligl dessa organisafioner
tala för att del inte finns något behov av nya lagregler som förbjuder
användningen av oskäliga villkor, utan all del är lillräckligt att frågan om
upphävande av sådana villkor tas upp vid de branschvisa förhandlingar som redan
hålls i dag. Mot detta resonemang kan dock invändas att det nuvarande
förhandlingsförfarandet knappast har varit tillräckligt effektivt, eftersom de
villkor som kan leda till oskäliga resultat trots allt finns kvar. Risken för
att dessa villkor tolkas och tillämpas på ett sådant sått att de drabbar den
part som har en underlägsen ställning i avtalsförhållandet kan vidare befaras
öka ju mer ansträngd den ekonomiska situationen är för företagen.

Självfallet är det önskvärt att oskäliga villkor så långt
möjligt utmönstras

Prop. 1983/84:92 9

vid förhandlingar. Delta utgör dock inte något avgörande
skäl mol atl låta den underlägsne parten skyddas av lagstiftning i detta
hänseende. En sädan lagstiftning lägger ju inle hinder i vägen för
förhandlingslösningar utan fungerar endast som en yttersta utväg för det fall
att en godtagbar uppgörelse inle kan nås på frivillig väg.

Jag kan
alltså inte se att en lagstiftning som förbjuder användningen av oskäliga
avtalsvillkor mellan näringsidkare skulle utgöra någon olägenhet för den del av
näringsUvet som är beredd att avstå från att tillämpa sådana villkor. Det bör samfidigt
beaktas atl en lagstiftning av detta innehåll är den enda möjlighel som står
till buds för alt ingripa mot näringsidkare som inte har denna inslällning.
Enligt min mening är det bara dessa näringsidkare som har någol all förlora på
en sådan lagstiftning. Det är också framför allt för dessa fall som
lagstiftningen kan fylla en viktig funktion.

Det är vidare viktigt att de kostnader och andra bördor
som i takt med ett ökat konsumentskydd läggs på näringslivet fördelas rättvist
mellan olika led på näringsidkarsidan. Om näringsidkare i detaljhandelsledet
får svara för kostnader som rätteligen borde drabba leverantörer eller fillverkare,
minskar givetvis detaljisternas intresse av att klara ut sina mellanhavanden
med konsumenterna. En förutsättning för att konsumentpolitiska reformer skall
fungera är därför att de inle skapar en obalans mellan olika led inom näringslivel.
Del är alltså även ett konsumentintresse att detaljistföretagen har ett rimhgt
rättsskydd i förhållande till de bakre leden i distributionskedjan. Också frän
denna synpunkt kan en lagstiftning om förbud mot oskäliga avtalsvillkor mellan
näringsidkare vara betydelsefull.

En
invändning som under remissbehandlingen har framförts mot nya lagregler med
denna inriktning är att redan de möjligheter som framför allt 36 § avtalslagen
ger är tillräckliga för att komma till rätta med förekommande
missförhållanden. Enligt 36 § avtalslagen kan ett avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende av allmän domstol, om villkoret är oskäligt. Bestämmelsen
är emellertid inriktad på individuella fall, och man kan alltså inte på samma säll
som med en lag efler modell av 1971 års avtalsvillkorslag motverka oskäliga
avtalsvillkor mera generellt. Vidare är det bara villkor i redan ingångna avtal
som kan angripas med stöd av 36 § avtalslagen. Det innebär att sädana villkor
som har ställts upp av en part ulan all accepteras av motparten inle kan
motverkas den vägen. Härtill kommer alt enskilda företag i allmänhet kan antas
vara obenägna att föra en process vid allmän domstol, bl.a. därför att
processen i det flerinstansförfarande som därvid råder kan bli både tidsödande
och kostsam. Det skydd som 36 § avtalslagen ger mot oskäliga avtalsvillkor är
alltså inte tillräckligl. På konsumentområdet har man inte heller ansett sig
kunna undvara den kompletterande närings-rättsliga lagsfiftning om förbud mot
sådana villkor som 1971 års avtalsvillkorslag innebär.

En annan invändning som har riktats mot utredningens
förslag fill en näringsrättslig reglering av oskäliga avtalsvillkor mellan
näringsidkare är att

Prop.
1983/84:92 10

det kan vara svårt alt avgöra när det föreligger elt
avtalsvillkor av delta slag. Motsvarande problem kan emellertid redan nu
uppkomma vid fillämpningen av 1971 års avlalsvillkorslag. Jag kan visserligen
hålla med om att oskälighetsbedömningen delvis är av annan art når det gäller
förhållandet mellan näringsidkare. Svårigheten att avgöra när elt avtalsvillkor
är att anse som oskäligt mot en näringsidkare bör dock inte överdrivas. De
anvisningar som utredningen har lämnat för tillämpningen ger enligt min mening
god ledning. De redovisas närmare i specialmoliveringen.

Sammanfattningsvis anser jag att särskilda lagregler bör
införas om förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Dessa
regler bör som ett komplement till 36 § avtalslagen tas in i en lag av näringsrättsligt
slag. Lagen bör lämpligen kallas lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Samtidigt bör 1971 års avlalsvillkorslag, för att undvika sammanblandning,
döpas om till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Utredningen har övervägt om det finns anledning att
komplettera den nya lagen med särskilda civilrättsliga regler som ger
detaljhandlare m.fl. ett bättre skydd mol näringsidkare i bakre led.
Utredningen har emellertid inte ansett att förslag fill sådana regler bör
läggas fram i denna etapp av utredningsarbetet. Denna uppfattning har allmänt
godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser atl frågan om införande av
sådana regler bör anstå.

1 det följande avser jag atl behandla frågorna om

tillämpningsområdet för en ny lagstiftning i avsnitt 2.2,

beslutande myndighet i avsnitt 2.3,

talerätt i avsnitt 2.4,

ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.5, och

resursfrågor i avsnitt 2.6.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna
återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Tillämpningsområdet för en ny lagstiftning

Enligt ulredningens förslag skall den nya lagen gälla alla
förekommande avtalstyper av förmögenhelsrättsligt slag. Remissinstanserna har
genomgående lämnat delta förslag utan erinran.

Enligt min mening bör den nya lagen - i likhet med 1971
års avtalsvillkorslag - avse villkor som näringsidkare använder vid erbjudande
av varor, tjänster eller andra nytligheter. Tillämpningsområdet bör dock göras
ännu mer vidsträckt och inte bara ta sikte på den situationen att det år den
näringsidkare som är säljare e.d. som använder elt oskäligt villkor. Det kan
nämligen också förekomma att det är köparen etc. som är den starkare parten och
som ställer upp villkoren för köpet. Lagen bör därför gälla vare sig det är den
ena eller den andra parten som använder sig av ett oskäligt villkor.

Prop.
1983/84:92 Ii

Inom näringslivet förekommer utöver rena avlal om köp,
tjänster m.m. även olika typer av vad som kan kallas blandade avtal. Det kan
gälla avlal som innefattar ett ömsesidigt utbyte av varor, tjänster,
rättigheter m.m. Etl exempel på detta är de återförsäljaravtal som förekommer
inom bilbranschen. Vid denna typ av avtal förekommer ofta standardkontrakt.
Också de blandade avtalen bör därför omfattas av den nya lagen.

Sammanfattningsvis anser jag liksom utredningen att lagen
bör omfatta alla typer av förmögenhetsrättsliga avlal.

Utredningen
har vidare föreslagit att lagen skall gälla endast i förhållandet mellan
näringsidkare inbördes. Också detta förslag har i allmänhet lämnats ulan
erinran under remissbehandlingen. Några remissinstanser, bl.a. konsumentverket
och allmänna reklamafionsnämnden, framhåller dock all en sådan avgränsning
medför att vissa kategorier kommer alt ställas utan skydd både enligt den nya
lagen och enligt 1971 års avtalsvillkorslag.

Av vad jag
tidigare har sagt framgår att syftet med den nya lagen framför allt är att
skydda småföretagare mot oskäliga avtalsvillkor som andra näringsidkare ställer
upp. Bl.a. med hänsyn till svårigheten alt ge en klar och entydig definition av
begreppet småföretagare bör lagen visserligen, som ulredningen har funnit, rent
formellt gälla villkor som är oskäliga mot näringsidkare i allmänhel, vare sig
de är småföretagare eller ej. Vid bedömningen av om etl avtalsvillkor är all
anse som oskäligt bör dock särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den
som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Som utredningen har
föreslagit bör detta markeras genom en sårskild föreskrift i lagen.

Frågan är
emellertid om man bör stanna vid en reglering som enbart tar sikte pä
förhällandet mellan näringsidkare inbördes eller om man bör låta lagen gälla
även till förmån för vissa andra kategorier som inte heller de skyddas av 1971
års avtalsvillkorslag. Ett exempel som har nämnts under remissbehandlingen är
ideella föreningar i den mån de inte bedriver näringsverksamhet. Utvidgas
tillämpningsområdet till andra än näringsidkare, kan det dock bli nödvändigt
att i vissa hänseenden föra in särskilda regler för dessa andra kategorier.
Enligt min mening bör man inte utan starka skäl komplicera den nya lagen genom
olika särbestämmelser av detta slag. Det praktiska behovet av elt utvidgat
tillämpningsområde torde inte heller vara särskilt stort. Jag anser därför
liksom utredningen att lagen inte bör gälla när avtalsvillkor uppställs mot
andra än näringsidkare.

Utredningen
har inte ansett del behövligt att låta lagen gälla avtalsvillkor som används av
statliga eller kommunala organ i andra sammanhang än där dessa driver
näringsverksamhet. Lagen skulle alltså inte gälla exempelvis vid upphandling
för försvaret, sjukvården, undervisningsväsendet eller den offentliga
förvaltningen i övrigt i den män det inte är fräga om näringsverksamhet (jfr prop.
1979/80:119 s. 187 ff). Två av utredningens sakkunniga anser emellertid att
lagen bör omfatta alla avtalsvillkor som används av statliga myndigheter och
andra offentliga organ. Under remissbehandlingen

Prop.
1983/84:92 12

har också näringsfrihelsombudsmannen ifrågasatt om inle
lagen bör kunna tillämpas på avtalsvillkor som används av offentliga organ vid
upphandlingsverksamhet.

När upphandling sker för offentliga ändamål kan
situationen ibland vara densamma som när upphandlingen utgör ett led i
näringsverksamhet som bedrivs av offentliga organ. Jag har därför i och för sig
förståelse för önskemålet att den nya lagen skall gälla även avtalsvillkor som
uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. I brist på utredningsunderlag
är jag dock inte f.n. beredd att låta lagen omfatta sådana avtalsvillkor.

Enligt utredningen bör den nya lagen innehålla samma
undantag som de som f.n. finns i 1971 års avtalsvillkorslag. Dessa undantag
gäller villkor som används i verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspekfionen. Mofivet till undantagen är att
dessa myndigheter utövar viss granskning av de avtalsvillkor som används av
företag som står under deras fillsyn. Utredningen anser det naturligt att
kontrollen och övervakningen också när det gäller den nya lagen anförtros åt de
nämnda tillsynsmyndigheterna. Denna uppfattning har i allmänhet lämnats utan
erinran under remissbehandlingen.

Frågan vilken myndighet som skall svara för granskningen
och prövningen av sådana avtalsvillkor inom bank- och försäkringsområdet som
används i konsumentförhållanden har nyligen behandlats av riksdagen, som ansåg
att denna avtalsvillkorsgranskning borde utföras av bankinspektionen och försäkringsinspekfionen
inom resp. tillsynsområde (se prop. 1982/83:51, NU 16, rskr 95).

När det gäller granskningen och prövningen av bankers och
försäkringsbolags villkor i avtal mellan näringsidkare bör enligt min mening
samma regler gälla som på konsumentområdet. Som utredningen har föreslagil bör
därför även i den nya lagen undanlag göras för villkor som används av företag
vilka står under tillsyn av bankinspeklionen eller försäkringsinspekfionen.

2.3 Beslutande myndighet

Uppgiften att besluta om förbud enligt den nya lagen skall
enligt utredningens förslag ankomma på marknadsdomstolen. Detta förslag har
lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser atl del är
naturligt att denna uppgift läggs pä marknadsdomstolen, som redan prövar
ärenden enligt 1971 års avtalsvillkorslag, marknadsföringslagen (1975:1418) och
konkurrenslagen (1982:729).

Enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. (ändrad
senast 1982:731) beslår domstolen sedan den 1 januari 1983 av en ordförande, en
vice ordförande, fyra särskilda ledamöter och sex andra ledamöter. Av de
särskilda ledamöterna deltar tre i ärenden om konkurrensbegränsning och en i
ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Ordföranden, vice
ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkur-

Prop. 1983/84:92 13

rensbegränsning
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga särskilda
ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden. Den särskilda ledamoten för ärenden om
marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor skall ha särskild insikt i
konsumentfrågor. Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för konsument-
och lönlagarintressen och tre bland företrädare för företagarintressen. Av
dessa ledamöter deltar vid handläggningen av varje ärende lika många från
vardera intressegruppen.

Enligt utredningen bör
domstolen i ärenden enligt den nya lagen ha samma sammansättning som vid
prövning av ärenden om konkurrensbegränsning. Det innebär att del endast är den
särskilda ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor
som inte deltar. Två av utredningens sakkunniga anser att inte heller de
ledamöter som företråder konsument-och lönlagarintressen bör delta i
marknadsdomstolens handläggning av nu aktuella ärenden. Denna uppfattning delas
av några remissinstanser, bl.a. hovrätten för Västra Sverige. I övrigt har
utredningens förslag emellertid fillstyrkts eller lämnats utan erinran under
remissbehandlingen.

För egen del anser jag det
angeläget att de ledamöter som företräder konsument- och lönlagarintressen ges
möjlighet att påverka bedömningen även av ärenden om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Som jag tidigare har nämnt ligger det också i konsumenternas
intresse att detaljister och hantverkare har ett rimligt rättsskydd i
förhållande till de bakre leden i distributionskedjan. Liksom i alla andra
ärenden inför marknadsdomstolen bör alltså de ledamöter som företräder
konsument- och lönlagarinlressen della i ärenden om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Vid handläggningen av dessa ärenden bör domstolen i övrigt ha samm.a
sammansättning som vid prövning av ärenden enligt konkurrenslagen. Regler om
detta bör tas in i lagen om marknadsdomstol m.m.

2.4 Taler ä tt

Enligt
1971 års avlalsvillkorslag förs talan vid marknadsdomstolen om oskäliga
avtalsvillkor i första hand av konsumentombudsmannen. Givetvis bör denne dock
inte ges talerätt enligt den nya lagen. Däremot skulle det kunna övervägas alt
låta någon annan myndighet föra talan enligt denna lag. Den som i så fall
ligger närmast lill hands är näringsfrihetsombudsmannen. Denna tanke har
emellertid avvisats av utredningen, liksom av näringsfrihetsombudsmannen själv
under remissbehandlingen. Inte heller någon annan remissinstans har förordat en
lösning av detta slag. För egen del har jag inte någon avvikande åsikt i denna
fråga.

Enligt utredningens
förslag bör ansökan om förbud enligt den nya lagen i stället kunna göras av en
sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare som erbjuds
att sluta avtal på det villkor som det är fråga om. Två av utredningens
sakkunniga anser att en förutsättning för att en

r*
Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 92

Prop.
1983/84:92 14

sammanslutning av näringsidkare skall få föra talan bör
vara att sammanslutningen eller dess medlemmar berörs av avtalet.
Remissinstanserna har emellertid med några undantag lämnat ulredningens förslag
i denna del utan erinran.

Som jag tidigare har framhållit bör problemen med oskäliga
villkor i avtal mellan näringsidkare i första hand lösas förhandlingsvägen.
Dessa förhandlingar förs nalurligen av den näringsidkare mot vilken det
aktuella villkoret har uppställts eller av den näringsidkarorganisation som han
lillhör. Om förhandlingarna inte leder till någon uppgörelse bör - som
utredningen har föreslagit - både näringsidkaren själv och hans organisation ha
möjlighet att ansöka hos marknadsdomstolen om förbud för motparten i avtalet
att i fortsättningen ställa upp det aktuella villkoret.

Frågan är emellertid om man i enlighet med ulredningens
förslag bör gä längre och låta varje sammanslutning av näringsidkare få
talerätt, alltså oberoende av om det aktuella villkoret har ställts upp mot
någon medlem i organisationen. Under remissbehandlingen har hovrätten för
Västra Sverige och Lantbrukarnas riksförbund ställt sig kritiska lill att en
branschorganisation som inte har någon som helst anknytning till ett
avtalsförhållande skulle få föra talan. För egen del anser jag emellertid att
en branschorganisation bör ha talerätt även när elt utomstående företag i
branschen har utsatts för ett villkor som enligt organisationen över huvud
taget inte bör förekomma. Atl en sådan talerätt skulle komma att missbrukas
behöver man enligt min mening knappast befara. Varje sammanslutning av
näringsidkare bör därför ha talerätt i fråga om avtalsvillkor som en
näringsidkare har ställt upp mot en annan näringsidkare.

2.5 Ikraftträdande m.m.

Innan den nya lagen börjar tillämpas måste näringslivets
organisationer få skälig tid atl dels se över villkoren i de standardavtal som
förekommer f.n., dels informera om den nya lagstiftningen. Med hänsyn till
dessa förhållanden bör lagen träda i kraft först den 1 juli 1984.

I likhet med utredningen anser jag att några särskilda övergångsbeslämmelser
inte är nödvändiga.

2.6 Resursfrågor

Genom den nya lagen tillförs marknadsdomstolen en ny
uppgift, nämligen att pröva villkor i avtal mellan näringsidkare. Enligt min
mening finns det anledning att räkna med atl förekommande problem i stor
utsträckning kommer alt lösas genom förhandlingar mellan berörda parter eller
deras organisationer. Man kan därför på goda grunder utgå från att antalet
ärenden som förs lill marknadsdomstolen enligt den nya lagen blir mindre än
antalet ärenden som har förts dit enligt 1971 års avlalsvillkorslag, dvs. i
genomsnitt

Prop. 1983/84:92 15

fem
per år. Som marknadsdomstolen själv har förklarat i sitt remissyttrande behöver
domstolen på grund därav inle någon förstärkning för att klara de nya ärendena.

3 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor,

3. lag
om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.'

4 Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1§

Om
ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser alt
ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot denne, kan
marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen ställa upp samma
eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant förbud kan också
riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller mot någon annan som
handlar på dennes vägnar.

Första
slyckel gäller inle villkor i verksamhet som slår under fillsyn av bankinspeklionen
eller försäkringsinspeklionen.

(Jfr
1 och 2 §§ i utredningens förslag) Första stycket

Lagen
gäller endasl avtalsvillkor som uppställs på den svenska marknaden. Villkor som
svenska företag ställer upp mot företag i andra länder kan alltså inte prövas
enligt lagen. Däremot är lagen i princip tillämplig på villkor som elt företag
i utlandet ställer upp mol svenska företag. I allmänhel är det dock inle möjligl
atl använda några tvångsmedel för att upprätthålla ett förbud.

Med
näringsidkare avses - liksom i 1971 års avtalsvillkorslag och i annan konsumenlrältslig
lagstiftning - en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk natur. Det krävs inte att verksamheten drivs i
privaträttslig form eller i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att

'
Bilagan har uteslutits här. Förslagel är likalydande med det som är fogat till propositionen.

Prop.
1983/84:92 16

bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ
som bedriver näringsverksamhet. Däremot blir lagen inte tillämplig på villkor i
avtal som träffas med t.ex. en ideell förening och inte har samband med någon
av föreningen bedriven näringsverksamhet. Inte heller gäller lagen avtalsvillkor
som konsumenter ställer upp mot näringsidkare.

Del har inte uttryckligen angetts i lagtexten att
näringsidkarens handlande skall ligga inom ramen för hans yrkesmässiga
verksamhet. Att en sådan avgränsning åsyftas torde ändå vara fullt klarl. Om en
näringsidkare exempelvis köper varor huvudsakligen för enskilt bruk, gäller
lagen alltså inte. Han är då alt betrakta som konsument, och
konsumentlagstiftningen blir i stället tillämplig. Enbart det förhållandet att
näringsidkaren har tänkt sig att någon gång ocksä använda varan för enskilt
bruk hindrar dock inte att lagen kan åberopas. Som exempel kan nämnas del
fallet att en taxiägare avser att använda en inköpt taxibil för privat bruk de
dagar den inte är i yrkesmässig trafik. Avtalet om köpet av laxibilen får då
anses huvudsakligen ha träffats i hans yrkesmässiga verksamhet.

Vid avtal om arbetsprestafion kan förhållandena vara
sådana att parterna -trots att de i avtalet formellt uppträder som två
näringsidkare - i själva verket bör betraktas som arbetsgivare och anställd.
Lagen blir då inte fillämplig på avtalet. Beträffande gränsdragningen mellan
arbetstagare och näringsidkare kan hänvisas till utredningens betänkande (s.
63-66).

Lagen är, liksom 1971 års avlalsvillkorslag, tillämplig på
avtal om tillhandahållande av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Som
exempel kan nämnas avtal om försäljning av varor, om reparationer och service,
om byggnadsentreprenader och om transporter. Andra exempel är avlal om leasing
och annan uthyrning av lös egendom. Lagen gäller också vid upplåtelse av nyttjanderått
till fast egendom. Detta innebår bl.a. att lagen omfaltar hyres- och
arrendeavtal. Alt lagen gäller alla dessa typer av avtal överensstämmer med vad
som gäller enligt 1971 års avtalsvillkorslag.

Lagen gäller - till skillnad från 1971 års
avtalsvillkorslag - inte bara då ett avtalsvillkor ställs upp av den part som
erbjuder en vara, tjänst eller annan nyttighet utan även då villkoret ställs
upp av den part som vill förvärva en nyttighet. Lagen gäller alltså l.ex.
villkor som en detaljhandlare använder vid inköp av varor från tillverkare
eller grossister, liksom villkor i avtal med underentreprenörer och fristående
konsulter. Andra exempel på fall där lagen kan bli tillämplig är avtal om
agentur eller ensamförsäljningsrätt samt förlagsavtal och licensavtal.

För att lagen skall bli fillämplig krävs att det oskäliga
villkoret har tagils in i ett avtal mellan näringsidkare eller i vart fall att
villkoret har ställts upp av en näringsidkare mot en annan näringsidkare.
Villkoret behöver alltså inte ha accepterats av den andre näringsidkaren. Det
räcker dock inte att villkoret bara har förts på tal vid avtalsförhandlingar
mellan parterna, utan det krävs att någon av parterna har påkallat att
villkoret tas in i avtalet mellan dem.

Prop.
1983/84:92 17

Under remissbehandlingen har den tanken förts fram att en organisafion,
som i förhandlingar med en annan organisation om oskäliga avtalsvillkor inte lyckas
komma till ett fillfredsställande resultat, bör ha möjlighet atl påkalla
prövning inför marknadsdomstolen inte bara av använda utan även av planerade
villkor. En liknande tanke fördes fram vid fillkomsten av 1971 års
avtalsvillkorslag. Från näringslivets sida sades det då vara ett önskemål atl
kunna på förhand få elt auktoritativt besked om huruvida etl vissl
avtalsvillkor var oskäligt eller ej (se prop. 1971:15 s. 77 ff). Detta önskemål
avvisades vid det tillfället, och det finns inte anledning att i detta
sammanhang införa en sådan möjlighet till en prövning utan någon anknytning
till en konkret situation. Det kan nämnas att rättegängsutredningen (Ju
1977:06) enligt meddelade tilläggsdirekfiv (Dir 1981:47) har till uppgifi att
överväga om någon form av lagförklaringsinstitut bör inrättas i svensk rätt. Om
elt sådant insfitut anses böra införas, kan det bli aktuellt att pröva även den
nu berörda frågan.

Prövningen
av om ett villkor är oskäligt ankommer på marknadsdomstolen. Frågor om
marknadsdomstolens sammansättning m.m. har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3). När det gäller själva oskälighels-bedömningen kan
hänvisas fill specialmotiveringen till 2§.

Elt förbud
av marknadsdomstolen skall gå ut på att näringsidkaren inte i fortsättningen
får använda "samma eller väsentligen samma villkor". Om
näringsidkaren fortsätter att använda ett villkor som liknar det förbjudna
villkoret, skall del ske en prövning av om del föreligger en väsentlig
överensstämmelse mellan villkoren. Denna prövning skall inte göras med
utgångspunkt i en formell jämförelse av villkorens språkliga utformning. Det
avgörande är i stället om det nya villkoret i fråga om sina rättsliga och
ekonomiska verkningar är att anse som identiskt eller likvärdigt med det
förbjudna villkoret. Om förbudel har grundats på atl elt villkor har utformats
eller presenterats på ett vilseledande sått, fär jämförelsen gå ut på att
undersöka om det nya villkoret kan antas ha väsentligen samma vilseledande
effekt som det förbjudna villkoret.

Ett förbud
av marknadsdomstolen gäller bara när villkoret används "i liknande
fall". Det innebär att förbudets verkan begränsas till sådana situafioner
som är likvärdiga med den som domstolen har prövat. Någon överträdelse av förbudel
behöver alltså inte föreligga, om näringsidkaren använder det aktuella
villkoret vid försäljning av ett annat slags vara än som avses med förbudet.
Har domstolen prövat en försäljning av en fabriksny vara, är förbudet inte
heller utan vidare tillämpligt vid försäljning av begagnade varor av samma
slag. Avser förbudet användning av etl vissl villkor vid försäljning av en
standardvara, gäller det i princip inte vid försäljning av en vara som har
tillverkats efler köparens speciella önskemål. En annan omständighet som kan
föranleda att en förnyad användning av villkoret inte faller under förbudel är
alt priset på varan har sänkts. Huruvida en prissänkning skall ha sådan effekt
beror dock på vad slags villkor del är

Prop.
1983/84:92 18

fråga om och framför allt på om marknadsdomstolen har
tillmätt prissättningen betydelse vid oskälighetsbedömningen (se
specialmotiveringen till 2 §). Men även om så har varit fallet, kan
naturligtvis inte en obetydhg prissänkning utan vidare medföra att
näringsidkaren kan använda det förbjudna villkoret.

En omständighet som har stor betydelse vid bedömningen av
om ett villkor är oskäligt gäller motpartens ställning. Som framgår av 2 §
skall särskild hänsyn tas fill behovet av skydd för den näringsidkare som intar
en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Det kan med hänsyn härtill
ifrågasättas om inte marknadsdomstolen bör begränsa sitt förbud att gälla i
förhållande till vissa näringsidkare.

Vid tillämpningen av 1971 års avtalsvillkorslag uppkommer
knappast detta problem. Ett villkor som typiskt sett är oskäligt i en
näringsidkares avtal med konsumenter bör kunna förbjudas generellt, trots att
många individuella konsumenter kanske har sådana insikter och sådan ekonomisk
ställning att de inte har behov av det skydd förbudet innebär. 1 stor
utsträckning torde man visserligen kunna handla på samma sätt även när det
gäller näringsidkare. I vissa fall kan dock villkorets skälighet vara att
bedöma på olika sätt beroende på motpartens förhållanden. Det är då önskvärt
att marknadsdomstolen på ett tydligare sätt än genom en hänvisning till
"liknande fall" anger förbudets räckvidd. Del bör ofta vara möjligt
att göra sådana preciseringar. Ett förbud mot villkor som ålägger en
återförsäljare att själv avhjälpa fel på sålda varor kan exempelvis begränsas
till återförsäljare som inte har egen reparationsverkstad, och ett förbud mot
villkor som ger en leverantör stor frihet vid val av leveranstidpunkt kan
begränsas fill dem som levererar varor av säsongbetonad karaktär. På
motsvarande sätt kan ett förbud mot villkor som starkt förkortar reklamationsliden
begränsas lill varor som är avsedda att säljas vidare till konsumenter.

Etl förbud av marknadsdomstolen enligt lagen riktas
formellt bara mot den näringsidkare som har varit svarandepart i förfarandet
inför domstolen. Det ligger emellertid i sakens natur att förbudet reellt sett
får effekt också i förhållande lill andra näringsidkare som får kännedom om
det. Dessa måste normalt anse det lämpligast atl i framfiden avhälla sig från
att använda samma villkor. I all synnerhet gäller detta om talan har förts av
en näringsidkarorganisation i en fråga av större principiellt intresse.

Ett förbud av marknadsdomstolen kan riktas inte bara mot
näringsidkaren själv utan också mot den som är anställd hos näringsidkaren
eller i övrigt handlar på dennes vägnar. Denna möjlighel att rikta ett förbud
mot annan än näringsidkaren själv överensstämmer med vad som gäller enligt 1971
års avtalsvillkorslag och marknadsföringslagen.

Bestämmelsen torde ha begränsad praktisk betydelse. Endast
i undanlagsfall - närmast när del annars inle är möjligl att fä till stånd ell
effektivt förbud - kan det vara motiverat att rikta ett förbud mot en anställd
eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar. Som exempel på fall där etl sådani

Prop.
1983/84:92 19

förbud
kan komma i fråga kan nämnas att ett utländskt företag bedriver försäljning här
i landet genom representanter som inte driver självständig rörelse utan är direki
anställda i det utländska företagel. Det kan då vara praktiskt - och kanske den
enda möjligheten att ge ett förbud effekt - att rikta förbudet mot den
anställde. Tänkbart är också att det kan uppkomma behov av att rikta förbud mot
en anställd platsförsäljare som självständigt börjar använda avtalsvillkor vars
skälighet kan sättas i fräga. Bestämmelsen ger också utrymme för att rikta
förbud mot den som förmedlar ett erbjudande från någon annan (jfr 1 § andra
stycket i 1971 års avtalsvillkorslag).

Enhgt
1971 års avlalsvillkorslag kan marknadsdomstolen, när det finns särskilda skäl,
meddela inierimislisklförbud för fiden till dess atl ett slutligt beslut
föreligger. Delsamma gäller enligt marknadsföringslagen. I förarbetena lill
den lagen har uttalats alt det knappast blir aktuellt alt meddela ett interimistiskt
förbud i andra fall än dä konsumentombudsmannen är sökande i ärendet. När det
gäller tillämpningsområdet för den nu aktuella lagen torde det knappast finnas
anledning att meddela ett interimistiskt förbud. Någon sädan möjlighet har
därför inte införts.

Andra
stycket

Bestämmelsen
överensslämmer med 2 § i 1971 års avtalsvillkorslag. Inom bank- och
försäkringsområdena finns särskilda tillsynsmyndigheter som bl.a. skall
kontrollera de avtalsvillkor som används inom resp. myndighets fillsynsområde.

2§

Vid
bedömningen av om elt avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall särskild
hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen slällning i
avtalsförhållandet.

Förbud
skall meddelas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

(Jfr
1 § andra stycket i utredningens förslag) Första stycket

Det
är knappast möjligt eller ens lämpligt att försöka ge några delaljan-visningar
om och när ett visst villkor skall bedömas som oskäligt. Vid fillkomsten av
1971 års avtalsvillkorslag var man också mycket återhållsam med preciserade
uttalanden om skälighelen hos olika villkor som används i avtal mellan
näringsidkare och konsumenter. När del gäller avtal mellan näringsidkare
inbördes finns det anledning att vara än mer försiktig, eftersom förhållandena
är mera mångskiftande än vid avtal mellan näringsidkare och konsumenter. I det
följande lämnas dock vissa allmänna synpunkter på de olika omständigheter
som bör beaktas vid bedömningen av om ett

Prop.
1983/84:92 20

avtalsvillkor är oskäligt eller inte.

Bedömningen skall ta sikle på om etl villkor typiskt sett
är otillbörligt mot sådana motparter i förhållande fill vilka det är avsett alt
användas. Det är en sådan typbedömning som måste ligga till grund för varje
konkret förbudsbeslut. Syftet är framför allt att man skall kunna ingripa mot
villkor av standardkaraktär, särskilt sådana som förekommer i avtalsformulär
med vidsträckt användning.

Marknadsdomstolen skall enligt lagen pröva innehållet i
ett vissl villkor som ingår i etl avtal. Vid bedömningen av det speciella
villkorets skälighet skall emellertid hänsyn tas till samtliga omständigheter.
Varje villkor måste prövas i sitt sammanhang med övriga villkor i avtalet. En
följd av delta är att ett och samma villkor kan vara att anse som oskäligt i etl
visst avtal, medan det bör godtas i ett annat avtal där nackdelarna med
villkoret uppvägs av fördelar i andra avseenden. Vissa villkor kan dock vara atl
anse som i så hög grad oskäliga att de över huvud taget inte kan' godtas i elt sådani
avtalsförhållande som det är fråga om, oavsett avtalets innehåll i övrigt.

Vid bedömningen av enskilda villkors skälighet är priset
en av de omständigheter som skall beaktas som elt led i totalbedömningen. Till
skillnad från vad som gäller enligl 1971 års avlalsvillkorslag innehåller
lagtexten dock inte någon särskild anvisning om alt oskälighelsbedömningen
skall ske med beaktande av vederlaget. En sådan utformning passar inte för alla
de typer av avtalssituationer som de nya reglerna skall kunna tillämpas på. Det
bör vidare framhållas alt det inle är meningen att dessa regler skall kunna
användas som ett medel för priskoniroll eller för att fillförsäkra
näringsidkare vissa skäliga ekonomiska marginaler.

Om etl villkor, som det från sakliga synpunkter kanske
inte finns något att erinra mot, utformas på ett sätt som är ägnal att
vilseleda motparten - utan att det dock är fråga om någol svikligt förfarande
från näringsidkarens sida - kan detta medföra atl villkoret i sin aktuella
utformning stämplas som oskäligt och att dess fortsatta användning förbjuds.

En omständighet som bör kunna föranleda förbud mot ett
avtalsvillkor är vidare atl villkoret strider mot tvingande lagregler. Sådana
villkor kan visserhgen alltid åsidosättas med stöd av den tvingande lagregeln
och kan sålunda sägas i princip sakna rättslig betydelse. Det är emellertid inle
säkert att detta slår klart för den enskilda parten. Det måste därför anses
angeläget att villkor av detta slag helt utmönstras ur avtalen.

Bedömningen av om ett villkor kan anses oskäligt bör i övrigt
ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av
gällande dispositiva rättsregler. Motsvarar villkoret vad som följer av
dispositiv rätt kan del i allmänhet inte bli fråga om att bedöma det som
oskäligt. Å andra sidan är det inte givet alt ett villkor som avviker från en disposiliv
regel skall anses som oskäligt enbart på den grunden. Särskilt när del gäller
förhållandet mellan näringsidkare måste man lämna parterna ganska vida ramar
inom vilka de kan finna egna lösningar.

Prop. 1983/84:92 21

När det gäller alt bedöma hur stora avvikelser frän dispositiva
lagregler som kan accepteras måsle man vidare beakta atl dessa regler inle
alltid på ett fillfredsställande sätt fyller de krav som det moderna
näringslivets förhållanden ställer. I många fall är det högst legitimt att
parterna reglerar sina mellanhavanden på etl annat sätt. Vid prövningen av
avtalsvillkor mellan näringsidkare kan del därför finnas anledning att beakta
vad som i allmänhet gäller inom formulärrätten, liksom naturligtvis eventuellt
förekommande handelsbruk. Särskilt kan av parternas branschorganisationer
gemensamt utarbetade standardavtal, s.k. agreed documents, tjäna lill ledning.
Avtalsformulär som har utarbetats i samråd mellan representafiva
organisationer på ömse sidor får i regel anses utgöra en godtagbar avvägning.
Del kan inte annat än i undantagsfall bli fråga om att stämpla villkor i ett sådani
formulär som oskäliga.

En omständighet av särskild betydelse för
oskälighetsbedömningen är slutligen styrkeförhållandet mellan de olika
avtalsparterna. Ett väsentligl syfte med den föreslagna lagen är att förstärka
rättsskyddet för de mindre näringsidkarna. I lagtexten har därför uttryckligen angetts
att särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för den som intar en
underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Som exempel kan nämnas att den ena
parten är ett leverantörsföretag med marknadsdominerande ställning, medan
motparten är en lokal detaljhandlare med ringa omsättning. Ett annat exempel är
att den ena parten är ett stort industriförelag, medan motparten är en liten
verkstad som tillverkar vissa detaljer för del siörre företagets produktion. I
vissa siluationer kan den ena parten för sin fortsatta existens vara starkt
beroende av motparten, exempelvis en återförsäljare som har specialiserat sig
på försäljning av och service på en viss leverantörs produkter eller en
underentreprenör som har inrättat sin verksamhet efter en viss uppdragsgivares
behov. Somliga näringsidkare kan sägas inta en ställning som i myckel påminner
om vanliga konsumenters. Vid prövningen enligt lagen bör man givetvis beakta atl
de har ungefär samma behov som konsumenter av skydd mot oskäliga avtalsvillkor.

En aspekt av betydelse är att den ena parten på grund av
tvingande konsumentskyddsregler kan vara förhindrad att föra de bördor som
avtalet ålägger honom vidare fill konsumenten. Detta kan leda fill att man bör
se strängare på exempelvis friskrivningsklausuler i avtal mellan näringsidkare
när det gäller varor som är avsedda för konsumentmarknaden än när det gäller
produkter av annat slag.

Andra stycket

En förutsättning för att ett förbud skall kunna meddelas
är att det är påkallat från allmän synpunkt. Det skall alltså kunna antas att
ett visst avlal eller ett vissl villkor kommer att användas under liknande
omständigheter också mol andra näringsidkare. Om del inte finns skäl för ett
sådant

Prop.
1983/84:92 22

antagande bör marknadsdomstolen, under hänvisning till att
ett förbud inte behövs från allmän synpunkt, lämna talan utan bifall utan att
gå in på någon skälighetsbedömning. Del sagda innebär atl den nya lagen, liksom
1971 års avtalsvillkorslag, i första hand tar sikte på villkor i
formulärrättens standardavtal. Även klausuler som inte har denna karaktär kan
emellertid komma under marknadsdomstolens prövning, om de faktiskt kan väntas
bli använda i andra liknande avtal. Den part som önskar få skäligheten av ett
rent individuellt utformat villkor prövad får däremot ta upp saken vid allmän
domstol enligt 36 § avtalslagen. Detsamma gäller f.ö. om en part vill få ett
redan ingånget avtal av standardkaraktär jämkat. Den nya lagen ger ju, liksom
1971 års avtalsvillkorslag, endast möjlighet atl för framtiden förbjuda
användning av ett visst villkor.

Ett
avtalsvillkor kan ibland vara att bedöma både som oskäligt mot motparten och
som skadligt från konkurrenssynpunkt. Del finns inte heller något som hindrar
att näringsfrihetsombudsmannen med slöd av konkurrenslagen (1982:729) för
talan vid marknadsdomstolen för atl få prövat om villkoret snedvrider
konkurrensen genom atl gynna vissa näringsidkare och missgynna andra, samtidigt
som den näringsidkare mot vilken villkoret har ställts upp eller en näringsidkarorganisation
med stöd av den nya lagen för lalan vid marknadsdomstolen för att få prövat om
villkoret är oskäligt mot denne näringsidkare. Finner domstolen att det i
första hand rör sig om en fråga om konkurrensbegränsning, kan del dock medföra
att ett förbud enligt den nya lagen inte kan anses påkallat från allmän
synpunkt.

3§

Frågor om förbud tas upp efter ansökan. Sådan ansökan får
göras endast av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild
näringsidkare mot vilken del aktuella avtalsvillkoret har ställts upp.

(Jfr 3 § i utredningens förslag)

Talan inför marknadsdomstolen får föras av en
sammanslutning av näringsidkare. Det gäller inte några särskilda krav på att en
näringslivsorganisation skall vara representativ eller i övrigt ha särskilda
kvalifikationer för att få föra talan. Sedan ett flertal år har olika
organisationer inom näringslivet arbetat på att få fram för båda parter
acceptabla villkor i standardavtal. Det finns därför all anledning anta att dessa
organisafioner är väl skickade att själva bevaka utvecklingen och även föra
talan inför marknadsdomstolen i de fall parterna inte kan komma överens
förhandlingsvägen. Det krävs inle alt någon medlem i organisationen har
erbjudils alt ingå avtal på det aktuella villkoret, och det måste inte heller
vara fråga om organisationens normala verksamhetsområde. I stället har varje
sammanslutning av näringsidkare talerätt.

Prop.
1983/84:92 23

Samma rätt att föra talan som organisationerna har en
enskild näringsidkare mot vilken det aktuella villkoret har ställts upp. Denna
talerätl är formellt inte subsidiär till organisationernas talerätt. Det kan
emellertid antas atl den i prakfiken kommer atl utövas främst när den
organisation näringsidkaren tillhör har vägrat att föra talan i ett särskilt
fall eller när näringsidkaren är oorganiserad.

Lagen ger inle enskilda konkurrenter till näringsidkare
som använder ensidiga eller på annal sätt oskäliga avtalsvillkor någon talerätl.

4§

Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga
prövas på nylt, om ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl
föranleder det.

(Jfr 4 § i utredningens förslag)

Paragrafen, som motsvarar 4 § i 1971 års
avtalsvillkorslag, ger marknadsdomstolen viss möjlighet att ompröva beslul i
fråga om förbud. Ett beslut av domstolen vinner alltså inte rättskraft i den
meningen all domstolen skulle vara förhindrad att la upp den fråga som har
avgjorts genom beslutet till ny prövning. Detta torde överensstämma med
allmänna förvaltningsrättsliga principer (SOU 1964:27 s. 478). Har ett förbud
meddelats, kan sålunda i princip den som berörs av förbudel när som helst
hemställa hos marknadsdomstolen att det upphävs.

5§

Förbud skall förenas med vite, om det inte av
särskilda skäl är obehövligt. Talan om utdömande av vite förs vid allmän
domstol av åklagare.

(Jfr 1 § första stycket och 4 § i utredningens förslag)

Första stycket

Ett förbud av marknadsdomstolen att använda ett visst
villkor bör i allmänhet förenas med vite. Marknadsdomstolen kan dock underiåla
att sätta ut vite, om detta av särskilda skål är obehövligt. Så kan l.ex. vara fallel
om sökanden avstår från atl yrka vite och del finns grundad anledning att räkna
med att den näringsidkare som har velat använda villkoret avstår från att göra
det i fortsättningen.

1 sammanhanget bör erinras om alt slaten enligt allmänna
principer inte kan föreläggas vite (jfr 9 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken).

Prop.
1983/84:92 24

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 7 § i 1971 års avtalsvillkorslag.
Till skillnad från vad som gäller enligt den lagen fär åklagaren enligt den
aktuella bestämmelsen väcka talan om utdömande av vite även om någon anmälan
härom inte har gjorts. I praktiken blir det dock knappast aktuellt för
åklagaren att vidta några åtgärder annat än om en överträdelse har påtalats av
den som har ansökt om förbudet eller av någon annan som berörs av
överträdelsen. Om åklagaren efter en sådan anmälan konstaterar att en
överträdelse av förbudel har ägt rum, får han i princip anses vara skyldig att
väcka talan. Något utrymme för en enskild part att föra talan om utdömande av
vite ges inte.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5) har några särskilda övergångsbestämmelser inte
meddelats. Det innebär all elt förbud enligt lagen kan grundas på etl erbjudande
att ingå avtal som har gjorts före lagens ikraftträdande. Det kan dock
förutsättas att denna möjlighel kommer att utnyttjas bara i fall då det finns
grundad anledning befara att näringsidkaren kommer att tillämpa det oskäliga
avtalsvillkoret även efter lagens ikraftträdande.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga

avtalsvillkor

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1) har rubriken till 1971 års avlalsvillkorslag ändrats
för att undvika sammanblandning med den nya lagen om avtalsvillkor mellan
näringsidkare.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417)
om marknadsdomstol

m.m.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4) skall marknadsdomstolen pröva ärenden om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Detta medför vissa ändringar i lagen om marknadsdomstol m.m.
Domstolens utökade verksamhetsområde kräver en ändring i 1 §. Vidare har
reglerna i 3, 4 och 9 §§ om domstolens sammansättning ändrats på så sätt att
domstolen vid prövning av frågor om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare
skall ha samma sammansättning som i ärenden enligt konkurrenslagen. I 11,
13, 15 och 20 §§ har slutligen hänvisningar till 1971 års

Prop. 1983/84:92 25

avtalsvillkorslag
anpassats till den lagens nya rubrik samt hänvisningar i förekommande fall
gjorts åven till den nya lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Dessutom
har en del språkliga justeringar gjorts utan någon ändring i sak.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämlas över förslagen till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m. m.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1983/84:92 26

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-09-26

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink,
justitierådet Heuman.

Enligl lagrådet den 13 juni 1983 fillhandakommel utdrag av
protokoll vid regeringssammanlräde den 26 maj 1983 har regeringen på hemställan
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan
näringsidkare,

2. lagom ändringi lagen (1971:112)
omförbud mot oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m.m. Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Bertil

Ekdahl. Förslagen föranleder följande yttranden av
lagrådet:

Förslaget till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare

Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna lagen
har i remissprotokollet förordats, att lagen ej skall omfatta avtalsvillkor
som uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. Departementschefen har
uttalat förståelse för det under utredningsarbetet framförda önskemålet att den
nya lagen skulle gälla också dessa avtalsvillkor. I brist på utredningsunderlag
har emellertid departementschefen förklarat sig inle f.n. vara beredd att låta
lagen omfatta sådana avtalsvillkor.

Enligt lagrådets mening bör av likformighetsskäl en
lagstiftning om förstärkt skydd mot oskäliga avtalsvillkor göras tillämplig
inom i princip alla områden där avtal om sådana villkor kan ifrågakomma. För
att man skall utesluta ett visst område bör det ha dokumenterats eller
åtminstone gjorts sannolikt atl på det området inle finns någol behov av
lagstiftning. Det av departementschefen förordade tillämpningsområdet ansluter
sig till konsu-mentköpsutredningens förslag. Utredningens majoritet har ansett
sig kunna utgå från att statliga och kommunala myndigheter i sin upphandling
undviker att tillämpa oskäliga avtalsvillkor. Två av utredningens sakkunniga
har utifrån sina erfarenheter anmält en annan uppfattning och majoritetens
bedömning har under remissbehandlingen satts i fräga av bl.a. riksrevisionsverket
och näringsfrihetsombudsmannen. Redan med hänsyn till det nu anförda ställer
sig lagrådet tveksamt till riktigheten i att begränsa fillämp-ningsområdet på
sätt som skett.

Härtill kommer att den valda begränsningen kan
befaras medföra

Prop.
1983/84:92 27

fillämpningssvårigheter. När upphandling sker av stat och
kommun kommer lagen att gälla endasl när upphandlingen utgör ett led i
näringsverksamhet. Utanför lagen faller däremot avtalsvillkor som används av
statliga eller kommunala organ i andra sammanhang än när dessa driver
näringsverksamhet.

En
verksamhet som innebär myndighetsutövning torde som regel inte samtidigt kunna
betraktas som näringsverksamhet och omvänt. Men det är-såsom framhållits i prop.
1979/80:119 s. 187 - inte säkert all del går att dra en klar gräns i detta
avseende. Det kan därför uppstå tvekan huruvida ett avtalsvillkors skälighet
kan prövas av marknadsdomstolen enligl denna lag eller ej.

Upphandling
för bl.a. sjukvård torde i många kommuner ske genom för ändamålet särskilt
bildade företag l.ex. förelag som bedrivs i akfiebolags-form. Etl sådant
förelag är att betrakta som näringsidkare och dess upphandling ulgör ett led i
en näringsverksamhet. I kommuner där upphandling för samma ändamål ombesörjs
direkt av ett kommunens organ kan det däremot vara fråga om upphandling för
offentligt ändamål. Det torde ligga nära till hands att kommunerna, oavsett i
vilken form de bedriver upphandling, uppställer samma villkor mot säljaren. Ett
oskäligt villkor som uppställts skulle alltså i den förstnämnda situationen
kunna förbjudas av marknadsdomstolen medan i det andra fallet möjligheten att
angripa samma villkor skulle vara att den enskilde näringsidkaren i efterhand
med åberopande av 36 § avtalslagen väcker talan vid allmän domstol. En sådan
ordning är mindre lämplig. Det kan i sammanhanget framhållas atl möjligheterna
att kommunalbesvärsvägen komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor är myckel
begränsade.

Del nu
anförda utgör enligt lagrådets mening anledning att låta den nya lagen gälla
även avtalsvillkor som uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. En
regel om detta bör därför tas upp i lagen. Detta kan lämpligen ske genom att i
1 § mellan första och andra styckena förs in ett nytt stycke av följande
lydelse: "Första stycket gäller även villkor som ställs upp mot
näringsidkare vid upphandling för offentliga ändamål."

Lagrådet har i övrigt inget att erinra mot förslagel.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1983/84:92 28

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-12-15

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor,

3. lag
om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har föreslagit alt den nya lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare görs
generellt tillämplig på avtalsvillkor som ställs upp vid upphandling för
offentliga ändamål. Som har framhållits i lagrådsremissen har det dock inte
närmare utretts vad detta skulle få för praktiska konsekvenser. Jag är därför
inte f.n. beredd att låta lagen gälla upphandling för statens eller kommuners
räkning i andra fall än när upphandlingen utgör ett led i näringsverksamhet.
Det kan filläggas att den offentliga upphandlingen redan sker under insyn och
kontroll från det allmännas sida och att de principer som den föreslagna lagen
vilar på naturligtvis kan förutsättas få genomslag vid sådan upphandling, även
om lagen inte görs direkt tillämplig i andra fall än när fråga är om
näringsverksamhet.

I
övrigt har lagrådet lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

•
Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 26 maj 1983.

Prop. 1983/84:92 29

2
Hemställan

Med
hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposifion
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1983/84:92 30

Bdaga I

Sammanfattning av utredningens betänkande

Under det senaste decenniet har konsumenternas slällning
förbättrats genom såväl civilrättslig som näringsrättslig lagsfiftning. Vid
sidan av den allmänna köplagen har införts en särskild konsumentköplag. Denna
innehåller regler om vissa minimirättigheter som alllid skall tillkomma
konsumenter vid köp av varor från näringsidkare och som alltså inte kan avtalas
bort. Särskilda lagar gäller till konsumenternas skydd vid försäljning i hemmen
och vid försäljning på kredit. Som exempel på näringsrättslig lagstifining kan
nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen). Enligt denna lag kan en näringsidkare förbjudas vid vite
all i avtal med konsumenter använda ett villkor som han tidigare använt men som
med hänsyn till vederiagel och övriga omständigheter är att anse som oskäligt
mot konsumenten. Sådani förbud meddelas av marknadsdomstolen, i vilken förutom
jurister och experter ingår företrädare för näringshvet saml för konsumenter
och löntagare.

Konsumentköpsutredningen har tillsalts för alt se över
lagstiftningen om konsumentköp. Genom tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag
alt utreda frågan om hur en utvidgning av konsumenternas rätfigheter påverkar
förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan och göra en översyn angående
de mindre företagens rättsliga slällning. Bakgrunden härtill är bl.a. att det
har gjorts gällande att konsumentskyddslagstiftningen ofta leder till att
näringsidkare i detaljhandelsledel drabbas av kostnader som de inte kan föra
tillbaka på sina leverantörer. Vi har ansett det lämpligt att redovisa denna
del av vårt utredningsuppdrag i ett första delbetänkande.

Enligl direktiven bör vi närmare undersöka i vilken
utsträckning det finns ett påtagligt behov av nya rättsregler näringsidkare
emellan. För att bilda oss en uppfattning härom har vi granskat och diskuterat
ett relativt stort antal standardavtal samt inhämtat synpunkter från och haft
överläggningar med olika näringsidkarorganisationer.

De standardavtal vi behandlat är sådana som används när
avtal ingås mellan näringsidkare. Flertalet av avtalen är avsedda att användas
när varor köps för vidareförsäljning. Genomgången har visat att del i formulären
förekommer åtskilliga villkor som kan betraktas som oskäliga eller vilkas
tillämpning åtminstone i vissa situationer kan leda till oskäliga resultat.

Det är
önskvärt att man kan komma till rätta med oskäliga villkor i avtal mellan
näringsidkare. Detta har betydelse inte bara för de drabbade näringsidkarna
utan också från konsumentsynpunkt. Förutsättningarna för alt man med liden
skall kunna ytterligare stärka konsumenternas ställning förbättras, om sådana
reformer kan genomföras utan att det går ut över mellanleden. Inte heller i
övrigt är det likgiltigt föi konsumenterna hur

råltsförhållandena mellan olika näringsidkargrupper är
ordnade; detaljisternas inställning lill konsumenternas reklamationer påverkas
rimligen av de möjligheter detaljisterna har att föra kraven vidare bakåt.

Det råder slor enighet inom näringslivet om att oskäliga
avtalsvillkor bör motverkas, och näringslivels organisationer har också
förklarat sig vilja ägna dessa frågor ökad uppmärksamhet. Vi ser myckel
positivt på detta och anser det önskvärt att problemen i första hand kan lösas
förhandlingsvägen. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen att man inte
hell bör lita till frivilliga lösningar utan också bör övervåga särskild
lagstiftning på området. Vi har härvid fäst stor vikt vid de synpunkter som
förts fram från företrädare för detaljhandeln och hantverksbranscherna.

Ett förstärkt skydd mot oskäliga avtalsvillkor kan givetvis
uppnås genom tvingande civilrällsliga bestämmelser, som närmare reglerar
parternas rättigheter och skyldigheter. Detta skulle emellertid innebära all
man begränsar avtalsfriheten i relationer mellan näringsidkare. En sådan
ordning bör inte komma i fräga i andra fall än dä det gäller att motverka
avtalsvillkor som under alla omständigheter måsle betraktas som oskäliga.

En allmän möjlighet att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor
finns f.n. i 36 § avtalslagen, som föreskriver att ett villkor i ett ingånget
avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt. Vi anser
att denna regel bör kompletteras med en näringsrällslig lagstiftning, som gör
det möjligt atl för framtiden förbjuda fortsatt användning av elt villkor som
har bedömts som oskäligt. På konsumentområdet finns redan en sädan
lagstiftning, avtalsvillkorslagen. En särskild fördel med lagsfiftning av denna
arl är atl man vid tillämpningen kan ta hänsyn till växlande förhållanden inom
olika branscher, företagstyper m.m.

I enlighet med det anförda lägger vi fram förslag till en
lag om förbud mol oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Lagen har
utformats efter mönster av avtalsvillkorslagen. Vi har inte funnit det lämpligt
att arbeta in regler om avtal mellan näringsidkare i denna lag. Detta beror
dels på alt reglerna på många punkter bör utformas på annat sätt, dels på att
bedömningen av villkoren bör ske efter delvis olika principer beroende pä om
motparten är en konsument eller en näringsidkare.

Enligt den föreslagna lagen skall marknadsdomstolen kunna
förbjuda en näringsidkare, som har använt etl oskäligt villkor vid erbjudande
av avtal med en annan näringsidkare, att använda samma eller väsentligen samma
villkor i liknande fall i framtiden. Lagen skall kunna fillämpas både mot den
som är säljare och mot den som är köpare. Den skall gälla inte bara vid
köpeavtal utan också vid avtal om tjänster, exempelvis underentreprenad, och
andra typer av avtal som förekommer inom näringslivet. Undantag görs dock för
verksamhet som står under fillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspektionen.

Vid bedömningen av om ett villkor är oskäligt skall
särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen
ställning i avtalsförhål-

Prop. 1983/84:92 32

landet. Härigenom markeras att lagen i första hand syftar
till att stärka de mindre företagarnas rättsskydd. Domstolen har emellerfid vid
sin prövning att utgå från typiska situationer, medan rent individuella förhållanden
inle skall beaklas. Förbud enligl den föreslagna lagen skall i första hand
gälla villkor som används i standardavtal. En part som vill uppnå rättelse i en
konkret tvist kommer liksom nu atl få vända sig till allmän domstol och kan
därvid åberopa jämkningsbeslämmelsen i 36 § avtalslagen.

Rätt att ansöka om förbud hos marknadsdomstolen skall
tillkomma dels sammanslutningar av näringsidkare dels enskilda näringsidkare
som erbjuds att sluta avtal på de villkor som det är fräga om. Däremot föreslås
inte någon myndighet få befogenhet att göra ansökan om förbud.

När marknadsdomstolen meddelar ett förbud skall den i
regel också bestämma ett vite. Om näringsidkaren överträder förbudet kan allmän
domstol döma honom att betala vitet.

Med hänsyn till organisationernas vilja att försöka få
till stånd frivilliga uppgörelser räknar vi med att antalet fall som förs under
marknadsdomstolens prövning blir ganska ringa. Någon förstärkning av
domstolens organisation torde därför inte behövas.

Vi har
övervägt om det finns anledning att komplettera den näringsrättsliga
lagstiftning vi föreslår med särskilda civilrättsliga regler för atl stärka de
mindre förelagarnas rättsskydd och ge detaljhandlare m.fl. elt bättre skydd mot
de bakre leden. I filläggsdirekfiven anges några olika vägar för att nå ett
sådant resultat. Ett uppslag är att ge konsumenterna ökade möjligheter alt
vända sig med krav direkt mot de bakre leden, exempelvis när en inköpt vara har
visat sig felaktig. Detta skulle kunna ha ett värde från konsumentsynpunkt men
skulle knappast få någon större betydelse när del gäller att stärka
detaljisternas slällning. Med hänsyn härtill och till all den närmare
utformningen av eventuella lagregler har nära samband med den del av vårt
utredningsuppdrag som återstår lägger vi inle fram något förslag lill sådana
regler nu. Vi har inte heller lagit fasta pä en annan i direkfiven antydd
möjlighet att stärka detaljisternas ställning, nämligen atl genom tvingande
regler ge dem rätt att återföra sitt ansvar mot konsumenterna på bakre led.
Allmänna regler av sådan innebörd skulle enligt vår mening utgöra ett alltför
långtgående ingrepp i avtalsfriheten. Slutligen har vi också avvisat tanken att
i lagstiftningen likställa vissa grupper av näringsidkare med konsumenter och
därigenom ge dem samma skydd som dessa. Vi föreslår alltså i detta sammanhang
inte några ändringar i den civilrättsliga lagsfiftningen.

Prop. 1983/84:92 33

Bilaga
2

Utredningens
lagförslag

1
Förslag till

Lag
om förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Om en näringsidkare vid erbjudande av avlal med en annan näringsidkare

använder elt villkor, som är atl anse som oskäligt mot den andra parten, kan

marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall

använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbudet skall förenas med

ett vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

Vid prövning enligt första
stycket skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en
underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Förbud skall meddelas endast om det
behövs från allmän synpunkt.

Ett förbud kan meddelas
även den som är anställd hos näringsidkaren eller någon annan som handlar på
dennes vägnar.

2 § Denna lag gäller inte villkor som används i verksamhet som står
under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

3 § Frågor om förbud tas upp efter ansökan. En sädan ansökan får göras
av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare som erbjuds
atl sluta avtal på det villkor som del är fråga om.

4 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte atl samma fråga prövas på
nytt, när ändrade förhållanden eller någol annat särskilt skäl föranleder det.

5
§ Talan om utdömande av vite förs vid
allmän domstol av åklagare.

Denna
lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:92 34

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor'

dels
att lagens rubrik skall ändras till Lag om förbud mot oskäliga villkor i avtal
med konsumenter,

dels
att i 6 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".

Denna
lag träder i kraft den

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. att I, 3, 4, 9,
II, 13, 14, 15 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Marknadsdomstolen
handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418) och
lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Marknadsdomstolen
handlägger ärenden enligt lagen( 1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter och lagen (0000:000) omförbud mol
oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare.

Marknadsdomstolen består
av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vil-

'
Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:878 6§ 1973:878

2
Senaste lydelse 1976:37. Senaste lydelse 1976:37.

Marknadsdomstolen består
av en ordförande och en vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av

Nuvarande
lydelse

ka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om
konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om
oskäliga avtalsvillkor.

Föreslagen
lydelse

vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om
konkurrensbegränsning m.m. och en för ärenden om marknadsföring m.m.

Ordföranden
och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten
för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivels
förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga
avtalsvillkor särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden
och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses
företräda företagarintressen eller konsument- och lönlagarintressen.

Ordföranden
och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten
för ärenden om konkurrensbegränsning m.m. skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring m.m.
särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de
särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
eller konsument-och lönlagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda
ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande
och särskild ledamot gäller även ersättare.

9 §5

Marknadsdomstolen
är beslutför, när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut
skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument-
och lönlagarinlressen deltaga.

Av de
särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om
konkurrensbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid
handläggning av ärende om marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor endasl
den som utsetts för sådana ärenden.

Av de
särskilda ledamöterna deltar vid handläggning av ärenden enhgt lagen
(1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet och ärenden enhgt lagen (0000:000) om förbud mol oskäliga villkor
i avtal mellan näringsidkare endast ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning
m.m. och vid handläggning av ärenden enligl marknadsföringslagen (1975:1418)
och

■* Senaste lydelse 1976:37. ■Senaste lydelse
1976:37.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

ärenden
enligt lagen (1971:1I2) om förbud mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter
endast ledamoten för ärenden om marknadsföring m.m.

Ordföranden
kan ensam pä domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om
avskrivning av ärende.

11 § '

För
konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor
om marknadsföring och frågor om oskäliga avtalsvillkor en konsumentombudsman.

För konkurrensbegränsningsfrågor
finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor om marknadsföring och frågor
om oskäliga villkor i avtal med konsumenter en konsumentombudsman.

Ombudsman
utses av regeringen för viss tid och skall vara lagkunnig.

13 §'

Ansökan om förbud eller
åläggande enligt 2 — 4 §§ marknadsföringslagen (1975:1418) eller 1 § lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor göres skriftligen. Av ansökningen skall
framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

Ansökan om förbud eller
åläggande enligt 2 — 4 §§ marknadsföringslagen (1975:1418), 1 § lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter eller 1 § lagen
(0000:000) om förbud mot oskäliga viUkor i avtal mellan näringsidkare görs
skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl pä vilka ansökningen gmndas
och den utredning sökanden åberopar.

Sökanden och hans motpart
skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram
sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant
sammanträde skad konsumentombudsmannen kallas, även om han ej är sökande.

Sökanden och hans
motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. / ärenden enligl
marknadsföringslagen (1975:1418) och ärenden enligt lagen (1971:112) omförbud

'■
Senaste lydelse 1976:37. ' Senaste lydelse 1976:37. »Senaste lydelse 1972:732.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter skall
konsumentombudsmannen kallas till sådant sammanträde, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse
äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

15 §'

Ärende
får avgöras utan sammanträde enligl 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej
förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om
förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5§
lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde
enligl 14 § första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas
utan alt den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest
håller sig undan.

Fräga om
förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) dier 5§
lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter kan
prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud eller
åläggande får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet
avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning
anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

20 § '"

Skall
inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas part eller
annan sker det genom delgivning.

Delgivning
av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt
lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418) eller lagen (1971 :l 12) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor får ej ske enligt 12 §

Delgivning
av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt
lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga villkor i avtal med konsumenter

" Senaste lydelse 1976:37. '"Senaste lydelse
1976:37.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

delgivningslagen
(1970:428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest
håller sig undan.

e//er lagen (0000:000) om
förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare fär ej ske enligt 12 §
delgivningslagen (1970:428), om inte anledning förekommer att den sökte har
avvikit eller eljest håller sig undan.

Denna
lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:92 39

Bilaga
3

Förteckning
över remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige,
riksrevisionsverket, kommerskollegium, marknadsdomstolen,
näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden,
statens industriverk, kommissionslagskommittén (Ju 1978:10), Landsfingsförbundet,
Landsorganisafionen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation/Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperafiva förbundet. Lantbrukarnas
riksförbund. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges advokatsamfund, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Bilindustriföreningen, Motorbranschens
riksförbund, Svenska företagares riksförbund.

SHIO-Familjeföretagen
har bifogat ett yttrande av Elektriska installatörsorganisationen.

Kommerskollegium
har bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm och Malmö.

Juridiska
fakultelsnämnden vid Stockholms universitet har utan att redovisa något eget
ställningstagande översänt dels ett gemensamt yttrande av professorerna Ulf Bernitz
och Jan Hellner, dels ett yttrande av professorn Lars Hjerner.

Yttranden
har dessutom inkommit från Petroleumhandelns riksförbund och Finansbolagens
förening.

Prop.
1983/84:92 40

Innehåll.......................................................................... sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ....... 1

Propositionens lagförslag ............................................ ....... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 maj
1983 .. 6

1
Inledning ................................................................ ....... 6

2
Allmän
motivering..................................................... ....... 7

2.1
Behovet av lagstifining
.................................. ....... 7

2.2
Tillämpningsområdet
för en ny lagstiftning ...... 10

2.3
Beslutande
myndighet ................................... ..... 12

2.4
Talerätt ......................................................... ..... 13

2.5
Ikraftträdande m.m.......................................... ..... 14

2.6
Resursfrågor ................................................. ..... 14

3
Upprättade
lagförslag ............................................. ..... 15

4
Specialmotivering...................................................... 15

4.1
Förslaget till
lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare 15

4.2
Förslagel till
lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud

mot oskäliga avtalsvillkor ............................... 24

4.3................................................................... Förslaget
till lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m..................................... 24

5
Hemställan ............................................................. 25

6
Beslul........................................................................ 25

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 september 1983 ......... 26

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15
december 1983 28

Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens betänkande 30

Bilaga 2 Utredningens lagförslag ................................. 33

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna.................. 39