Prop. 1984/85:107

Prop.
1984/85:107

Regeringens proposition

1984/85:107

om ändring i lagen
(1950:596) om rätt till fiske m. m.;

beslutad
den 17 januari 1985.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

SVANTE
LUNDKVIST

GERTRUD
SIGURDSEN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås alt lagen (1950:596) om rätt till fiske ändras så all
fiske med handredskap blir frilt för allmänheten i enskill vallen längs södra
ostkusten från Östhammars kommun i Uppsala län, vid Gollands kuster och
Blekinges sydkust samt i de slora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland. I anslulning härtill föreslås en särskild lag om
ersättning för inkomstbortfall som lill följd av reformen kan uppkomma hos den
som är innehavare av enskild fiskerätt.

Lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 april 1985.

Lagförslagen
under 1 och 2 i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen
innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 5), lagrådets yttrande
(s. 149) och föredragandens ställningstaganden till lagrådels synpunkter (s.
164).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

I Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 107

Prop.
1984/85:107 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:596) om räll
lill llske dels att 21 och 26S§ skall ha nedan angivna lydelse, dels all i
lagen skall införas en ny paragraf, 20a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20a§

Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län, Stockholms
län, Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län. Gol lands län och
Blekinge län samt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland
får svenska medborgare, ulöver vad som följer av 7-11 och l4-20§§, fiska i enskill
vatten med metspö, kastspö, pilk och liknande handredskap som år utrustat med
lina och krok. Redskapet får dock inte ha mer än lio krokar. Ej heller får
jiskenietoden som sådan kräva användning av båt.

21 §•

Utlänning, som sedan minsl två Utlänning,
som sedan minst två

år är stadigvarande bosatt här i ri- år är stadigvarande
bosall här i ri

ket, är likställd med svensk med- ket, är likställd med svensk med

borgare med avseende å fiske enligt borgare med avseende på fiske en-

föreskrifterna i 6-20§§. ligt föreskrifierna i 6-20o §§.

I övrigt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske
enligt nämnda föreskrifter endast i den mån regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer så medgiver.

26 §-

Om fiskevårdsområde, fiske Denna lag skall inte tillämpas i

inom nationalpark samt samernas den mån den strider mot
JÖreskrif-

rätt lill fiske i vissa delar av riket ter som har meddelats med stöd av

gälla särskilda bestämmelser. naturvårdslagen (1964:822).

Om fiskevårdsområde saml samernas rätt tdl fiske I vissa
delar av landet gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1985.

' Senasle lydelse 1975: 176. Senaste lydelse 1975: 176.

Prop. 1984/85:107 3

2
Förslag tili

Lag
om ersättning för intrång i enskild fiskerätt

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Medför bestämmelserna om handredskapsfiske enligt 20a§ lagen

(1950:596) om rätt till fiske ett inkomstbortfall för den som är innehavare

av enskild fiskerätt, har han enligt denna lag rätt till ersättning av staten
för

inkomstbortfallet.

En
kommun eller en landstingskommun har inte rätt till ersättning enligt denna
lag. Detsamma gäller den som är fiskerättshavare till följd av etl avtal med en
kommun eller en landstingskommun.

2
§ Ersättningen bestäms i pengar
som ett engångsbelopp. Om det är lämpligt och den ersättningsberättigade
samtycker, får ersättningen lämnas i form av ett engångsbidrag för fiskevård
eller andra ålgärder som främjar fritidsfisket. Under samma förutsättningar får
i stället fiskeristyrelsen låta utföra sådana åtgärder.

3
§ Anspråk på ersättning skall
framställas skriftligen hos fiskeristyrelsen före utgången av år 1989. Annars
är rätten till ersättning förlorad. Fiskeristyrelsen beslutar för statens
räkning om ersättningsfrågor. Styrelsen skall i första hand genom
förhandlingar söka träffa överenskommelse med den som framställt anspråket.

Fiskeristyrelsens
beslut skall innehålla en upplysning om vad som föreskrivs i 4 §. Beslutet
skall delges sökanden.

Beslut
av fiskeristyrelsen i ersättningsfråga enligt denna lag får inte överklagas.

4
§ Är den som framställt anspråk
på ersättning inte nöjd med fiskeristyrelsens beslut i ersättningsfråga, får
han väcka talan mot staten vid den fastighetsdomstol inom vars område
fiskevattnet är beläget. Sådan talan skall väckas inom tre månader från den dag
då styrelsens beslut delgavs sökanden. Annars är rätten till talan förlorad.

5
§ Kammarkollegiet företräder
staten vid talan inför domstol om ersättning enligt denna lag.

6
§ Om talan om ersättning
ogillas men den som framställer ersättningsanspråk har haft skälig anledning
att få sin talan prövad av domstol, kan domstolen förordna att staten skall
ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara
för sina kostnader.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
april 1985.

2.
Inkomster som erhållits till
följd av åtgärder som vidtagits efter den 1 mars 1984 skall inte ligga till
grund för beräkning av ersättning enligt denna lag.

Prop. 1984/85:107 4

3
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1950:599) om ersättning för mistad

fiskerätt
m. m.

Härigenom
föreskrivs alt lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. skall
upphöra att gälla vid uigången av mars 1985.

4
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1956:215) angående utsträckt tillämpning av lagen
(1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom
föreskrivs alt lagen (1956:215) angående utsträckt tillämpning av lagen
(1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m. skall upphöra att gälla vid
utgången av mars 1985.

5
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1967:193) angående tillämpning av lagen (1950:599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m, beträffande fredningszoner i Torne
skärgård

Härigenom
föreskrivs att lagen (1967:193) angående tillämpning av lagen (1950:599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. belräffande fredningszoner i Torne
skärgård skall upphöra alt gälla vid uigången av mars 1985.

Prop.
1984/85:107 5

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-11-08

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldl,
Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peierson, Bodsiröm. Göransson. Gradin. R.
Carisson. Hellström. Wickbom

Föredragande:
statsrådet Lundkvist

Lagrådsremiss
med förslag till ändring I lagen (1950:596) om rätt till fi.ske m.m.

1 Inledning

Riksdagen
(JoU 1982/83: 7. rskr 66) har hos regeringen begärt förslag till frisläppande
för allmänheten av handredskapsfisket uianför södra ostkusten, längs Gotlands
kust och Blekinges sydkust saml i de stora sjöarna (se även JoU 1983/84:4. rskr
23). Med anledning av riksdagens begäran har inom jordbruksdepartementel
upprättats departementspromemorian (Ds Jo 1984:3) Fritt handredskapsfiske.
Promemorian bör fogas som bilaga I lill protokollet i delta ärende.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en inom
jordbruksdepartementet upprättad sammanställning av remissyttrandena bör fogas
till protokollet som bilaga 2.

Beträffande
de gällande fiskerättsliga reglerna hänvisas lill promemorian. Delsamma gäller
i fråga om de närmare överväganden som har redovisats där.

2 Allmän
motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

Innan
jag går in på förslaget lill fritt handredskapsfiske vill jag med följande
bakgrundsbeskrivning ange hur jag ser på reformen som en del av samhällets
rekrealionspolilik.

Det
är från samhällssynpunkt angeläget att människorna får möjligheter till
avkoppling och aktiviteter på sin fritid. Detta behov blir större i lakl med en
ökad frilid och arbetsinsatser som kräver mindre av fysisk ansträngning.

Det
finns i dag en rad hinder som begränsar människors möjligheter att

Prop.
1984/85:107 6

utnyttja
fritiden. Många fritidsaktiviteter kräver en dyr utrustning. För att få
tillgång till rekreationsområden fordras ofta ett eget fritidshu:;, en fritidsbåt
eller en campingvagn och tillgång till bil. Människorna i storstäderna har ofta
långt till oexploaterad natur och de rekreationsmöjligheter som finns i sådan
natur. För många människor som har flyttat lill dessa områden har också en
tidigare naturlig och spontan kontakt med orörd natur gått föriorad. För dessa
människor har bl. a. fritidsfisket stor betydelse för ett meningsfullt
fritidsliv. Alla tre storstadsområdena ligger i omedelbar anslutning till hav
och kust. Två av områdena kan därutöver erbjuda lämpliga insjövatten i
bostadsbebyggelsens omedelbara närhet. Avstånden behöver därför inte innebära
något problem för den som vill fiska på sin fritid. Däremot kräver
fritidsfisket i storstadsområdena tillgång på lämpliga fiskevatten. I
Göteborgs- och Malmöomrädena är fisket vid kusten allmänt tillgängligt medan
det i Stockholmsområdet hindras av en fiskelagstiftning som innebär att
fiskerätten intill stränderna och i huvuddelen av skärgårdsområdet är enskild.

Departementspromemorian
innehåller en omfatlande redogörelse för den nuvarande regleringen av rätten
till fiske. I korthel har reglerna följande innebörd.

Vattnet
utmed kusterna är antingen allmänt eller enskill. I insjöarna finns allmänt
vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtlands län.
Enskilt vatten är sädant vatten som ingår i fastigheterna. Regler för vad som
är enskilt vatten återfinns i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt
vattenområde. Enligt huvudregeln, som kallas strandvattenre-geln, är allt
vatten vid kusten och i de ovannämnda sjöarna enskilt inom 300 m från
fastlandet eller från en ö som är minst 100 m lång. Orn den kurva för högst 3 m
djup som följer stranden går längre ut sträcker sig det enskilda vattnet ut
lill 3-meterskurvan. Genom de s. k. enklav- och kilometerreglerna utvidgas det
enskilda vattnet till alt omfatta även många vikar och fjärdar. Dessutom finns
en rad specialregler. Så gäller t.ex. för Storsjön i Jämtland att allt vatten
i vissa delar av sjön är enskilt.

Rätten
till fiske regleras i lagen (1950:596) om rätt till fiske (FL).
Till-lämpningsföreskrifter m. m. återfinns i fiskeriförordningen (1982:126). Enligt
huvudregeln är rätten till fiske på enskilt vatten förbehållen jordägaren. Från
denna huvudregel gäller en rad undantag till förmån för s. k. frifiske vid
olika kustavsnitt och i de stora sjöarna, dvs. de nyss nämnda jämte Mälaren.

Med
viss förenkling kan bestämmelserna om frifiske på enskilt vatten sammanfattas
på följande sätt. Längs västkusten är praktiskt taget allt fiske fritt. Vid
Skånes södra och östra kuster är allt fiske med rörliga redskap fritt. Samma
regel gäller för Norrlandskusten med undantag för fiske efter lax. Vid Gotlands
kust och vid Blekinges sydkust är fiske med röriigt nät m.m. fritt ända in till
stranden men däremot inte fiske med handredskap. Längs södra ostkusten — från
Östhammar till Torhamns

Prop.
1984/85:107 7

udde
i Blekinge - gäller huvudregeln. Frifiske finns blott för visst strömmings-
och skarpsillsfiske. I de stora sjöarna omfattas handredskapsfisket längs
stränderna inte av frifiskerätten.

Slora
vattenområden är alltså tillgängliga för allmänhetens fritidsfiske endast i den
mån upplåtelser av fiskerätlshavarna har skett.

För
samhälle och folkrörelser är del en viktig uppgift all skapa elt fritidsutbud
som står öppet för alla. Della gäller särskilt som möjlighelerna lill
fritidsaktiviteter och motion är av stor betydelse för hälsa, anpassning och
trivsel i samhället. Fritidsfisket ger i dessa sammanhang unika möjligheter
till kontakt med natur och miljö samt motion och avkoppling.

Fritidsfiske
kan dessulom utövas av alla. Del aktiverar människor i alla samhällsgrupper.
Den sociala snedrekrytering som ofta präglar andra fritidsaktiviteter finns
inte inom fritidsfisket. Frilidsfisket är ock.så etl vikligt komplement lill
andra frilidsaklivileter såsom bålliv. vandringar, semesterresor och camping.
I detta sammanhang kan fritidsfisket ge ett tillskott lill utkomsten och
möjliggöra bosättning i glesbygder där andra utkomstmöjligheter är begränsade.

Det är en viktig uppgift
för samhället att medverka lill atl människorna erbjuds ett rikt och varierat
utbud av fritidsmöjligheter. All erfarenhet visar att ell aktivt fritidsfiske
är ett viktigt inslag i en social rekrealionspolilik.

1973
års fiskevallensulredning föreslog i sitt belänkande (SOU 1978:75) Fiska på
frilid en utvidgning av fiskerätten i olika avseenden. Ulredningen föreslog
bl.a. ett fritt handredskapsfiske utefter Blekinges och Gotlands kuster saml i
de slora sjöarna Vänern, Mälaren, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Detla skulle
innebära en kraftig förbättring av allmänhetens möjligheter till fritidsfiske.

Med
utgångspunkt i fiskevattensutredningens förslag beslöt riksdagen våren 1981 om
åtgärder för alt främja fritidsfisket (prop. 1980/81: 153. JoU 29. rskr 374). I
propositionen erinrade jordbruksministern i den dåvarande borgeriiga regeringen
om de höga ersättningsanspråk som framställdes år 1951 vid övergången lill den
nuvarande lagsliftningen då del fria fiskei utvidgades. Anledning saknades
enligt hans uppfattning all öka rälten till frifiske genom inlösen av enskild
fiskerätt. Något riksdagsbeslut om elt fritt handredskapsfiske har därför inle
kommil lill slånd.

Efter fiera motioner
(1981/82: 1458, 1916 och 2110) har riksdagen därefter begärt ett förslag av
regeringen lill frisläppande av handredskapsfisket längs södra ostkusten.
Gotlands kust, Blekinges sydkust och i de slora sjöarna (JoU 1982/83: 7, rskr
66).

Riksdagsbeslutet
har väckt debatt i massmedia och kritiserades våren 1983 i två motioner
(1982/83: 1439 och 1453) lill riksdagen. Innebörden av motionerna var att
riksdagen skulle återkalla sin hemslällan till regeringen om fritt
handredskapsfiske i berörda områden. I betänkandet 1983/84:4 framhöll
jordbruksutskottet att motiven för frisläppande av handredskaps-

Prop. 1984/85:107 8

fiskei
fortfarande ägde full giltighet. Enligt utskottet var reformen angelägen från
fritidsfiskarenas synpunkt medan den var av underordnad betydelse för
yrkesfisket. Riksdagen följde utskottet.

Mot
den nu angivna bakgrunden har inom jordbruksdepartementet upprättats
promemorian Fritt handredskapsfiske (Ds Jo 1984: 3).

Enligt
promemorian bör handredskapsfisket släppas fritt för allmänheten från den
Ijanuari 1985 längs södra ostkusten fr.o.m. Östhammars kommun i Uppsala län
t.o.m. Torhamns udde i Blekinge, längs Gollands kuster och Blekinges sydkust
samt i de stora sjöarna - Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i
Jämtland. För många enskilda fiskerättshavare antas reformen innebära ganska
små förändringar. På grund av allemansrätten har allmänheten redan i stor
utsträckning tillträde till de berörda vattenområdena. Till fiskerättshavare
som får inkomsl bortfall på grund av del fria handredskapsfisket bör dessutom
enligt promemorian under vissa förutsättningar ersättning betalas. För att
oönskade effekter av reformen skall undvikas föreslås i promemorian atl
föreskrifier skall kunna meddelas lill skydd för nätredskap som används av dem
som fiskar med stöd av enskild fiskerätt och att det fria handredskapsfisket
skall kunna inskränkas i ett område där tillgången på fisk är begränsad. De medel
som behövs för betalning av ersättningar till fiskerätlsinnehavare bör enligt
promemorian finansieras med en årlig fiskevårdsavgift som betalas av dem som
fiskar med handredskap i de områden som berörs av reformen.

Remissinstanserna
är i allmänhet positiva till att allmänhetens möjligheter lill fritidsfiske
förbättras. De fiesta har mot bakgrund av atl riksdagen redan har fattat ett
principbeslut om att handredskapsfisket i framtiden skall vara frilt vid
samtliga havskuster och i de stora sjöarna i stort sett lämnat förslagen till
ändringar i lagen om rätt till fiske utan erinran.

Ingen
remissinstans har motsatt sig att fiskerättsinnehavare skall kunna tillerkännas
ersättning som en följd av att handredskapsfisket blir fritt. Det råder dock
delade meningar rörande frågan enligt vilka principer ersättning bör lämnas. De
fiesta remissinstanserna som har yttrat sig i fråg:an instämmer i promemorians
ståndpunkt att det fria handredskapsfisket inte skall bedömas som en
expropriation eller ett annat sådani förfogande.

Några
remissinslanser anser atl kostnader som reformen medför bör betalas av
budgetmedel. Majoriteten synes dock, med hänsyn till rådande statsfinansiella
läge, godta en avgiftsfinansiering. När det gäller ulformningen av avgiften
föredrar de flesta, främst av rättviseskäl, en allmän fiskevårdsavgift för hela
landel framför den i promemorian föreslagna avgiften.

Av
min bakgrundsbeskrivning framgår vilken betydelse också jag tillmäter den nu
ifrågavarande reformen. Jag vill göra följande tillägg till denna beskrivning.

Gällande
fiskelagstiftning är ovanligt svår att överblicka. Den genomgång av
regelsystemet som redovisas i promemorian visar detta. Bestäm-

Prop. 1984/85:107 9

melser
som vid sin tillkomst kan ha uppfatlats som rimliga och rättvisa har i dag
kommit all framstå som svårbegripliga, tillkrånglade och i vissa fall ologiska.
Att allmänheten på vissa kuststräckor får fiska fritt med nät men inle får
använda handredskap är kanske ett av de mest slående exemplen på det sistnämnda
förhållandet. FL:s regler kompletteras av föreskrifter om fiskels vård och
bedrivande som regeringen meddelat i fiskeriförordningen och de ytteriigare
föreskrifter som fiskeristyrelsen resp. länsstyrelsen meddelar. Detta
regelverk är mycket omfattande och innehåller en sådan mångfald deialjregler
att det blir svårt för den fiskande att skaffa sig erforderlig överblick om
var, när och hur man får fiska. Att reglerna många gånger upplevs som
komplicerade eller missförslås medför en påtaglig risk för atl även av fiskevårdsskäl
välmotiverade regler inte efterlevs.

Längs
stora delar av de aktuella kuslsträckorna hävdar fiskerällsägarna inte sin
fiskerätt fulll ul utan låter redan i dag allmänheten fiska med handredskap och
även med nät.

Sett
mot denna bakgrund anser jag att förslaget atl öka allmänhetens möjligheter
till frifiske med handredskap innebär ett naturligt och väsentligt steg i
riktning mot en förenkling. Om det genomförs kommer handredskapsfiske att
kunna utövas på såväl allmänt som enskilt vattenområde längs alla kuster och i
de stora sjöarna. Den enda begränsning som kvarstår blir att handredskapsfisket
inte omfattar laxfiske längs norrlandskusten (fr. o.m. Östhammars kommun till
finska gränsen). Så länge man håller sig till handredskap kommer alltså både allmänheten
och tillsynsorganen att slippa hålla reda på var gränsen går mellan allmänl
vatten och det enskilda vattnet. Utöver de övriga skäl som kan anföras för
reformen anser jag att denna förenkling har etl belydande värde i sig.

Som framgår av min lidigare
redogörelse har riksdagen redan vid två tillfällen genom att begära förslag av
regeringen fattat principbeslut om att handredskapsfisket skall släppas fritt.
Regeringens uppgift nu är därför ati lägga fram de lagförslag som krävs för
genomförandet av reformen. Att såsom några remissinstanser har föreslagit
ersätta frisläppandet med en fiskevårdsområdesbildning som avser alll enskilt
vatten i de berörda områdena är av fiera skäl inle ett realistiskt alternativ.
Fiskevårdsområden kan inte utan vidare ersätta ett fritt handredskapsfiske. En
områdesbildning syftar ju främst till en förbättrad fiskevård, inte lill all
fisket blir fritt för allmänheten. Tvångsvis bildade fiskevårdsområden, som det
ofta skulle bli fråga om, är dessutom enligt min mening ett mycket större
ingrepp i den enskildes förhållanden än det fria handredskapsfisket. En
frivillig fiskevårdsområdesbildning som kan ge allmänheten tillgång till
fiskevatten i motsvarande utsträckning som det fria handredskapsfisket kan inte
förväntas inom en rimlig lid. Reformen bör dock inte innebära atl del blir
några nya hinder för alt bilda fiskevårdsområden.

Genom
promemorian och remissbehandlingen har enligt min mening de problem som hänger
samman med del fria handredskapsfisket blivit väl

Prop.
1984/85:107 10

belysta.
Det finns därför ett gott underlag för regeringen att i enlighet med riksdagens
beslut presentera etl förslag till ett fritt handredskapsfiske.

Innan
jag närmare redogör för mina förslag vill jag något ytterligare beröra
finansieringsfrågan. Med hänsyn bl. a. till den remisskritik som har framförts
mot förslaget till en begränsad fiskevårdsavgift, är jag för min del inte
beredd att föreslå att reformen skall finansieras med en sådan avgift. Av skäl
som har anförts i promemorian framstår också en allmän fiskevårdsavgift som en
mindre lämplig form för finansiering av den nu aktuella reformen. Införandet av
det fria handredskapsfisket bör därför, som tidigare varit fallet när
frifiskereglerna i lagen om rätt till fiske har ändrats, betalas med
budgetmedel. Jag har för avsikt atl återkomma lill anslagsfrågan i min anmälan
till budgetpropositionen 1985.

2.2
Ändringar i lagen om rätt till fiske

Mitt
förslag: Handredskapsfisket släpps fritt vid södra ostkusten, längs Gotlands
och Blekinges kuster samt i de stora sjöarna. För att tillgodose bl. a.
yrkesfiskets intressen får föreskrifter meddelas för att förebygga att fiske
med fasta redskap och nät som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras
eller skadas.

Utlänningar
som bor i Sverige sedan minst två år blir likställda med svenska medborgare när
det gäller rätten till fritt handredskapsfiske.

Promemorieförslaget:
Överensstämmer i huvudsak med mill.

Remissinstanserna:
Förslagen i promemorian har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Bl.a. fiskeristyrelsen har dock gjort invändningar mot
förslagen till bestämmelser som ger möjlighel all begränsa utövandet av Set
fria handredskapsfisket. Rikspolisstyrelsen och några andra remissinstanser
anser att några särskilda inskränkningar inte bör gälla för utlänningar som har
varit bosatta i Sverige mindre än två år.

Skälen
för mitt förslag: I likhet med promemorians förslag och de flesta
remissinstanserna anser jag att handredskapsfisket bör göras fritt för allmänheten
genom en bestämmelse som kompletterar de regler om frifiske som redan finns i
lagen om rätt till fiske. Därigenom anges tydligt att det fria
handredskapsfisket är ett tillägg till den gällande lagstiftningen och inte
innebär några inskränkningar i de regler om frifiske som redan finns. Reformen
innebär inte heller några andra ändringar i gällande enskild fiskerätt. Jag
avser att i specialmotiveringen precisera vad jag menar med handredskap. I den
debatt som har förekommit om det fria handredskapsfisket har

Prop.
1984/85:107 11

hävdats
att reformen skulle innebära en risk för utfiskning av stationära fiskarter,
såsom t. ex. gädda, i vissa områden. Enligt 33 f§ FL är det dock redan möjligt
att meddela de föreskrifter som behövs för fiskets vård och bedrivande. I
likhet med fiskeristyrelsen anser jag att det fria handredskapsfisket inte
utgör en sådan fara för fiskbestånden att någon ytterligare bestämmelse utöver
33 f§ behövs.

I
de allra flesta fall torde yrkesfisket och handredskapsfisket utan olägenheter
kunna bedrivas jämsides. Det finns redan regler i 22 § FL med bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de
föreskrifter som behövs för att förebygga att fiske med fasta redskap som
utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som får
bedrivas utan slöd av sådan rätt. För att förbättra möjligheterna att ta till
vara yrkesfiskels intressen och för att ge ett skydd åt de enskilda
fiskerättshavarnas redskap, bör beslämmelserna i fråga utvidgas till att avse
även fiske med nät som utövas med stöd av enskild fiskerätt.

Utlänningar
som varit stadigvarande bosatta i Sverige sedan minst två år är likställda med
svenska medborgare såvitt avser de redan nu gällande frifiskebeslämmelserna och
bör vara det också när det gäller det fria handredskapsfisket. Andra
utlänningar har rätt till frifiske endast i den utsträckning som regeringen
medger. Jag avser att senare förelägga regeringen ett förslag om att även
sådana utlänningar bör få bedriva fritt handredskapsfiske. Dessa beslämmelser
bör liksom hittills beslutas av regeringen.

2.3
Principerna för ersättning

Mitt
förslag: Om de nya bestämmelserna om fritt handredskapsfiske medför ett
inkomstbortfall för den som är innehavare av enskild fiskerätt har han rätl
till ersättning av staten för skadan.

Promemorieförslaget:
Rätt till ersättning föreligger om de nya bestämmelserna om fritt
handredskapsfiske medför att pågående användning av enskill vallen för fiske
avsevärt försvåras.

Remissinstanserna:
Den i promemorian föreslagna lösningen av ersättningsfrågan tillstyrks eller
lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser - bl.
a. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges fiskevattenägareförbund och Svea
hovrätt - förordar en mera vidsträckt rätt lill ersättning. De anser att rätten
till ersättning bör grundas på expropriationsrättsliga principer. Svea hovrätt
åberopar som stöd härför bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen om
expropriation.

Prop.
1984/85:107 12

Skälen
för mitt förslag: Som jag redan har berört (se avsnitt 2.1) innebar lagen
(1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde att visst vatten som varit enskilt
blev allmänt. Den samiidigi tillkomna FL innebar dessutom viss rätt till
frifiske på enskilt vatten. De ersättningsfrågor som detta gav upphov till
reglerades i lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m. Enligt
den lagen fick fiskevatlenägarna ersättning av statsmedel för förlusten av
fiskerätt och annan förmån samt för personlig skada (se prop. 1950:59 och 3LU
22). En ungefärlig beräkning visar att utbetalade ersättningar,
rättegångskostnader inräknade, uppgått till i storieksordningen 50 milj. kr.

Den
nu aktuella reformen framstår som föga ingripande för fiskerätlshavarna
jämfört med 1950 års reform, som ju också innebar atl den enskilda äganderätten
till omfattande vattenområden upphävdes. Bl.a. därför bör 1950 års
ersättningslag och den praxis den givit upphov till inle vara vägledande vid
utformningen av den nu akluella ersättningsregleringen.

När
handredskapsfisket så som nu föreslagits släpps fritt ändras fiskerättshavarnas
möjligheter att förfoga över sina fiskevatten endasl i ett enda avseende. Genom
att också andra än fiskerättshavaren får rätt att fiska med handredskap blir
del inte längre möjligt för fiskerättshavaren att genom arrende eller fiskekort
upplåta vattnet för handredskapsfiske.

Det
nu föreslagna fria handredskapsfisket innebär däremot inte några inskränkningar
i fiskerättshavarnas möjligheter, att utöva fiske på eget vatten med
handredskap eller på annat sätt. Jag vill här särskilt understryka att den
aktuella reformen, enligt fiskeristyrelsens bedömning, inte kommer att inverka
på fiskbestånden i sådan omfattning att någol intrång kan anses ske i
möjligheterna att utnyttja enskild fiskerätt.

Utvecklingen
i fråga om handredskapsfisket har vidare varit sådan att ensamrätten lill
handredskapsfiske knappast hävdas inom stora områden av de fiskevatten som nu
är aktuella. Det gäller t.ex. Vänern, Vättern, fiskevattnen runl Gotland och
vissa kommunala vatten. Det är också så att den södra ostkusten redan omfattas
av en frifiskerätt, nämligen i fråga om strömming och skarpsill.

Vid
tidigare ändringar i bestämmelserna om frifiske har man beaktat nya sedvanor
liknande dem jag nyss nämnt. År 1950 ansåg jordbruksministern att ersättning av
statsmedel borde utgå då den nya fiskerättslagstiftningen föranledde intrång i
bestående enskild rätt. Allt frifiske medförde dock inte rätt till ersättning
för fiskerätlshavarna. Bl.a. undantogs från ersättningsrätt bestämmelserna om
fritt fiske på enskill vatten i de slora sjöarna samt rätten för envar till
långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön. DeUa berodde på alt dessa former av
frifiske i själva verkel inte befanns innebära någon inskränkning av den
enskilda fiskerätten ulöver vad som redan förul ansetts gälla. Inte heller del
frifiske enligt sedvanerätten varom stadgas i 15 § första stycket FL har
ansetts medföra ersättningsrätt för de enskilda fiskerätlshavarna. Detta
frifiske får endast bedrivas vid havskusten och alltså inle i de slora sjöarna.

Prop. 1984/85:107 13

Sedvanerättens utveckling på fiskets område enligt FL har
inte upphört i och med att 1950 års lagstiftning trädde i kraft. 15 § första
styckel FL lämnar utrymme för en fortsatt ulveckling såvitt gäller fisket vid
havskusterna. Det är som framgår av vad jag lidigare anförl osiridigt att
allmänheten opålalat kan fiska med handredskap inom stora områden av de delar
av landet som omfatlas av reformen. Inte heller del frifiske enligt 15 § första
stycket FL som sålunda ulvecklals efter ikraftträdandet av FL bör medföra en
ersättningsrätl för fiskerätlshavarna. Mitt förslag lill lagstiftning om fritt
handredskapsfiske innebär i delta avseende snarast en formell bekräftelse av den
sedvanerätt som redan har uppkommit i vissa områden.

Förutom sedvanan bör även den allmänna
samhällsutvecklingen beaktas i sammanhanget. Riksdagens uppdrag till regeringen
innebär ju att det föreligger ett starkt allmänl intresse av att
handredskapsfisket blir fritt för allmänheten.

Frifiskereglerna enligt 1950 års lagstiftning utformades
främst med hänsyn till yrkesfiskets intressen. De fiskarter som är av intresse
för handredskapsfisket är emellertid numera av ringa betydelse för det
yrkesmässiga kustfisket och frifiskereglerna kan därför sägas ha mindre
betydelse för yrkesfisket än när reglerna infördes.

Samtidigt är många människor som vill fiska med
handredskap utestängda från fiskeplatserna om den enskilde fiskerättshavaren
inle vill upplåta fisket lill dem. Delta står inle i överensstämmelse med
handredskapsfis-kets slora betydelse från rekrealionspolilisk synpunkt.

Den utveckling som jag nu har beskrivit har således
medföri alt bestämmelserna om frifiske inte längre är ägnade atl tillgodose berättigade
krav på fiskevatten från fritidsfiskarenas sida.

Tar man
hänsyn både lill den samhällsutveckling som varil och lill den sedvana som
uppstått sedan tillkomsten av FL framsiår del enligt min mening som naturiigl
all allmänheten får tillgång lill handredskapsfisket i de berörda områdena. Den
sedvanerätlshga utvecklingen bekräftar enligt min mening att fiskerätlshavarna
inte tillfogas någon nämnvärd ekonomisk skada av etl fritt handredskapsfiske.
Sä länge deras hemfrid inle heller blir störd måste det fria handredskapsfisket
ses som ell obetydligt intrång i fiskerättshavarnas rättigheter. Detla gäller
desto mera som fiskeräitsha-varna har kvar sin räll att fiska och atl i övrigt
tillgodogöra sig sin enskilda fiskerätt. Jag anser det därför naturiigl all se
det fria handredskapsfisket som en vidareutveckling av allemansrätten. Denna
uppfatlning har elt brett stöd hos allmänheten och bör tillmätas stor betydelse
när ersättningsfrågan avgörs. Härvid gäller naturiigtvis - liksom i övrigt när
allemansrätten utövas - atl allmänheten måsle ta hänsyn lill fiskerättshavare
och andra som är bosatta vid ifrågavarande kuster och sjöar. Våra skärgårdar
och kuster används dock i stor utsträckning för olika rekreationsändamål och
allmänheten har på grund av allemansrätten redan en omfattande möjlighet atl få
lilllräde lill de berörda vattenområdena. Jag utgår därför

Prop. 1984/85:107 14

från
atl reformen inte skall medföra några särskilda olägenheter för berörda
rättighetsinnehavare. Om allmänheten uppträder med den aktsamhet om djur,
växter och miljön i övrigt som kan krävas behöver det inte heller bli några
olägenheter från naturvårdssynpunkt till följd av ai;t handredskapsfisket
släpps fritt. Det kan tvärtom bli så att slitaget på naturen minskar i och med
atl fritidsfisket kan utövas över större områden än tidigare. När det gäller
särskilt känsliga områden, t. ex. vissa fågellokaler, erbjuder naturvårdslagen
möjligheter att meddela de nya skyddsföreskrifter som behövs.

Vid
remissbehandlingen har emellertid några remissinstanser förordat en mera
vidsträckt rätt till ersättning än som följer av promemorieförslaget. Svea
hovrätt har som slöd för denna uppfattning åberopat bestämmelsen i 2 kap. 18 §
regeringsformen om expropriation.

Enligt
nämnda bestämmelse, som ingår i kapitlet om grundläggande fri-och rättigheter,
skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller
annal sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestäms i lag (se prop. 1978/79:195 s. 57).

Enligt
expropriationslagen (1972:719) får en fastighet las i anspråk genom
expropriation med äganderätt, nyttjanderätt eller servitul. Genom expropriation
får även särskild rätt till en fastighet upphävas eller begränsas. Med
expropriation bör jämställas tvångsinlösen enligt annan fastighetsrättslig
lagstiftning. Med "annat sådant förfogande" avses bl.a. avstående av
äganderätt till lös egendom, t.ex. enligt förfogandelagen (1978:262).

Däremot,avser
2 kap. 18§ regeringsformen inte ingripanden i form av s. k.
användningsreglering, som innebär begränsningar i möjligheterna att utnyttja en
fastighet (rådighetsinskränkningar). Exempel på sådan användningsreglering
finns i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.

En
expropriation innebär atl äganderätt eller annan rätt till en faslighet förs
över till någon annan som kan utöva rättigheten på motsvarande sätt som den
tidigare innehavaren. En sådan överföring är det inte fråga om i detta
sammanhang. Vad som sker är att den ensamrätt till fiske som nu följer av
enskild fiskerätt upphör i ett visst begränsat avseende genom att
handredskapsfisket blir tillgängligt för alla.

Även
om jag för egen del närmast lutar åt att 2 kap. 18 § regeringsformen inte är
tillämplig bör enligt min mening ställningstagandet i den frågan inte ensamt
vara avgörande för ersättningsregleringens utformning. Tvärtom är det angeläget
att ersättningsfrågan får en tillfredsställande lösning med hänsyn lill det
skydd för den enskilde som man vill uppnå genom den nämnda grundlagsbestämmelsen.
Därför bör de innehavare av enskild fiskerätt som gör en förlust genom det fria
handredskapsfisket ges rätt till ersättning för denna förlust enligt grunder
som bestäms i lag.

Prop.
1984/85:107 15

Ersältningsregleringen
kan utformas enligt två olika grundprinciper. För del första kan man i likhet
med ersättningsbestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen ta fastighetens
marknadsvärde som utgångspunkt. Ersättningen skall då motsvara den minskning
av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom det fria handredskapsfisket.
Man jämför alltså värdet av en fastighet utan fritt handredskapsfiske med
värdet av samma fastighet med fritt handredskapsfiske. Jag vill här nämna att
jag inte delar den uppfatlning som har förls fram från fiskevatlenägarhåll att
handredskapsfisket generellt skulle ha etl marknadsvärde. Någol värde på handredskapsfisket
ingår inte som underlag vid bestämmande av fastigheternas taxeringsvärden och
de relativt fåtaliga upplåtelser av handredskapsfiske som förekommer talar
också mol alt handredskapsfisket skall anses ha ell marknadsvärde generelll
sett. Även vid försäljning av en fastighet med enskill fiskevatten torde
ensamrätten till handredskapsfiske mycket sällan ha någon inverkan på
köpeskillingen.

Vad
jag nu har anfört talar emot atl de ersättningar som betalas ut skall utges som
ersättningar för fastighelsskador.

Ersältningsregleringen
kan nämligen också utformas med hänsyn till den förmögenhetsskada som drabbar
fiskerättshavaren personligen. Enligt min mening är i den aktuella
ersältningssiluationen en sådan princip både mer ändamålsenlig och mer
rättvisande än en värdering med hänsyn till fastig-helens marknadsvärde.

I
promemorian föreslås med naturvårdslagens ersättningsbestämmelser som förebild
atl ersättning endasl skall ulgå om pågående användning av enskill vatten för
fiske avsevärt försvåras. Skadan skall alltså vara kvalificerad på vissl sätl.
Jag kan emellertid inle acceptera en på detta sätt begränsad rätl till
ersättning. Enligt min mening är det tvärtom rimligt att ersättningsrätten
avser all personlig ekonomisk föriust som fiskerätlshavarna lider.

I
övrigt ansluter jag mig i huvudsak till vad som har anförts i promemorian om
de situationer då ersättning kan aktualiseras. Ersättningsberättigade bör
alltså vara de fiskerättshavare som f. n. har ekonomiskl ulbyle av fiskerätten
och som kan visa detta genom arrendeupplåtelser eller försäljning av
fiskekort. Kan det i något fall konstateras alt en fiskerätlshavares egna
fångster minskat som en direkl följd av det fria handredskapsfisket och har han
därigenom fått minskade inkomster, bör ersättning också kunna ulgå.

Mol
bakgrund av vad jag nu har anfört om de situationer då ersättningsrätl kan
aktualiseras förordar jag alt ersättningsbestämmelserna utformas så att rätt
till ersättning föreligger om de nya bestämmelserna om fritt handredskapsfiske
medför etl inkomstbortfall. I detta ord ligger atl del är nettoinkomsten som
skall ersättas. Från inkomsterna skall alltså dras kostnaderna för deras förvärvande.

Ersättningsbestämmelserna
bör inte omfatta slitage på enskild tomtmark

Prop. 1984/85:107 16

och liknande. I den mån sådana skador uppslår får liksom
tidigare anspråk riktas mot den som har vållat skadan.

Kommunförbundet och landstingsförbundet har godtagit atl.
deras medlemmar inle skall anses ersättningsberättigade. Enligt min mening
stämmer detla ställningslagande väl med de rekreationspolitiska motiv som
ligger bakom reformen.

2.4 Betalningen av ersättningen

Mitt förslag: Ersättning till en fiskerättsinnehavare
skall bestämmas i pengar alt belalas på en gång. Om det är lämpligt skall dock
ersättningen ulgå antingen i form av ett bidrag till den
ersättningsberättigade för fiskevård eller andra åtgärder som främjar
fritidsfisket eller genom att fiskeristyrelsen låter utföra sådana åtgärder.

Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att ersättning
skall få betalas med årliga belopp om det finns särskilda skäl. 1 övrigt
överensstämmer förslagel i promemorian i denna del med mitt.

Remissinstanserna: Har i allmänhet lämnat förslaget i
promemorian utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Förslagel att ersättning skall
kunna ulgå i form av bidrag till fiskevårdande åtgärder har lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser. Även jag kan biträda detta förslag.

För atl förenkla genomförandet av reformen är det enligt
min mening angelägel att ersättningar lill fiskerättshavare betalas på en gång
liksom atl bidrag till fiskevårdande åtgärder bestäms en gång för alla när
ersättningsfrågan avgörs.

Jag anser att det kan vara lämpligt atl de fiskevårdande
åtgärderna i praktiken utförs genom fiskeristyrelsens eller fiskenämndens
försorg. Det kan gälla åtgärder som är gemensamma för flera fastigheter eller
som bör utföras endasl av den som har särskild sakkunskap. Om den ersättningsberättigade
själv vill och kan ulföra de fiskevårdande åtgärderna bör dock bidraget betalas
direkt lill honom.

Om ersättning skall betalas i form av bidrag till
fiskevårdande åtgärder bör tillses att åtgärderna verkligen gagnar fiskerättshavaren.
Jag avser att i specialmotiveringen närmare ange vilka åtgärder som kan bli
aktuella.

2.5 Fiskeristyrelsens handläggning av ersättningsfrågor

Mitt förslag: Anspråk på ersättning skall framställas hos
fiskeristyrelsen före uigången av år 1989. Annars är rätten till ersättning
förlorad.

Fiskeristyrelsen, som för slatens räkning beslutar om
ersättningsfrågor, skall genom förhandlingar söka träffa överenskommelse med
den som har framställt etl anspråk.

Prop. 1984/85:107 17

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i
att det bör vara möjligt alt förhandla om ersättningsfrågorna i obundna former.
Åtskilliga föreslår dock andra handläggningsrutiner än de i promemorian
föreslagna. Några förordar atl särskilda fiskevärderingsnumnder inrättas.

Skälen för mitt förslag: Uppkommande ersätlningsfrågor bör
främst lösas förhandlingsvägen. Staten bör vid dessa förhandlingar företrädas
av fiskeristyrelsen.

Vid ulformningen av handläggningsreglerna bör enligt min
mening också beaklas alt del fria handredskapsfisket kan förutsättas medföra
ringa eller ingen skada. I de fall då inkomstbortfall har uppkommit kan det
finnas andra lösningar än alt den enskilde fiskerältsinnehavaren får en kontant
ersättning. Del kan i många fall vara mera ändamålsenligt atl fiskevär-dande
ålgärder sätts in. Detta kan bli aktuellt t. ex. när en fiskerätlsinnehavare
på grund av misiade inkomsler från kortfiskeupplåtelser saknar medel för
utsättning av fisk och för serviceåtgärder för fritidsfisket. Insalser för
fiskevården bör kunna ske antingen genom bidrag till fiskerättsinnehavaren
eller genom att fiskeristyrelsen eller fiskenämnden vidlar lämpliga ålgärder,
t. ex. utsättning av fisk.

För min del biträder jag förslaget i promemorian atl
ansvarel för verksamhelen med förhandlingar och frivilliga överenskommelser
läggs på fiskeristyrelsen. Den som inle är nöjd med fiskeristyrelsens beslut
bör emellertid ha möjlighet alt föra talan vid domstol. Någon principiell invändning
som bygger på alt fiskeristyrelsen som myndighet på fiskets område har till
uppgifl all bevaka statens intressen kan då enligt min uppfallning inle riktas
mot den av mig förordade lösningen.

De ersättningsbestämmelser som anges direkt i lagen blir i
flera avseenden allmänt hållna. För att underiätta förhandlingar i det
enskilda fallet om ersättning behöver dessutom vissa vägledande
rekommendationer utarbetas. Det kan gälla hur avdrag för omkostnader bör
beräknas och hur kapilaliseringen av ersättningsbelopp bör ske. Det bör ankomma
på fiskeristyrelsen atl efter samråd med berörda organisationer på fiskets
område uiarbeta rekommendationer som kan ligga till grund för
ersältningsför-handlingarna.

De beslämmelser om ersättning till fiskerättshavare som
jag föreslår medför att förhandlingsulrymmet vid kontanta ersättningar kommer
att bli ganska snävl. Om sökanden visar sin fiskerätt och styrker sitt inkomstbortfall
skall ersättning utgå. En förhandlingsfråga kan t. ex. vara hur stora
omkostnadsavdrag som skall beräknas. Fiskeristyrelsen bör behandla frågor om
sådana avdrag och andra principer i sina vägledande rekommendationer för atl
på så sätl underlälta det direkta förhandlingsarbetet. Vad förhandlingarna ofta
torde komma all gälla är om kontantersätining skall 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
107

Prop.
1984/85:107 18

utgå
eller om fiskevårdande åtgärder i stället skall bekostas av staten. Åven övrigl
grundläggande material som erfordras vid förhandlingarna kan tas fram inom
fiskeriverket. Kunskap och erfarenhet från liknande arbete finns hos den
personal som f. n. till övervägande del arbeiar med uppdragsverksamhet i
vallenmål. Sådan personal bör till stor del utföra de uppgifier som ankommer på
fiskeristyrelsen vid handläggningen av ersättningsfrågorna.

Ersättningsfrågor
bör alltså i största möjliga utsträckning kunna lösas förhandlingsvägen. För
det allmänna är det av inlresse au domstolsväsendet inle belastas med
ersättningsanspråk som är bagatellariade eller obefogade. För fiskerätlshavarna
är del i allmänhet en fördel om man kan komma fram till en snabb uppgörelse.
Därtör torde del vara i båda parters inlresse om överenskommelse kan nås pä
frivillig väg. För atl tillgodose detta intresse bör gälla att begäran om
ersällning alllid skall framställas till fiskeristyrelsen. Därigenom erhålls en
handläggningsordning som innebär att den myndighel som har ansvarel för
förhandlingsverksamheten får kännedom om alla ersättningsanspråk och därmed ges
tillfälle alt söka nå en frivillig överenskommelse.

För
alt underlätta handläggningen av ersällninganspråken bör den som anser atl han
har lidit skada på grund av del fria handredskapsfisket redan till sin begäran
om ersättning foga den utredning i saken som han önskar åberopa. För au styrka
ett inkomstbortfall kan det ofta vara lämpligl au utdrag ur vederbörandes
deklaration eller bokföring bifogas ansökningen. Finner fiskeristyrelsen all
ulredningen bör kompletteras, kan delta göras informellt, t.ex. i samband med
förhandlingarna med sakägaren.

Om ulredningen
visar att elt ersättningsanspråk saknar fog, skall framställningen avslås. 1
annal fall bör fiskeristyrelsen försöka iräffa uppgörelse med sakägaren. Även
om en överenskommelse inte går atl åsladkomma bör dock fiskeristyrelsen kunna
meddela beslut i ersättningsfrågan.

Någon
författningsreglering av förhandlingsverksamheten behövs inte. Det är en fördel
att förhandlingarna kan ske i obundna former och anpassas till de individuella
fallen.

Inkomstbortfall
bör kunna konstateras inom en relativt kort lid efter del att
handredskapsfisket har släppts fritt. Del rör sig ju främst om alt inkomster
från upplåtelser upphör. Möjligheten all begära ersällning kan därför vara
tidsbegränsad. Anmälan till fiskeristyrelsen bör göras inom fem år från del att
reglerna har trätt i krafl. Endast inkomster, som erhållits på grund av
åtgärder vidtagna före offentliggörandet av promemorian, bör få läggas till
grund för beräkning av ersättningsanspråk.

Prop. 1984/85:107 19

2.6
Domstolsprövningen av ersättningsfrågor

Mitt
förslag: Den som inle är nöjd med fiskeristyrelsens beslut i en
ersättningsfråga får väcka talan mot slalen vid fastighetsdomstolen.

Sådan
talan skall väckas inom tre månader från den dag då styrelsens beslut delgavs
sökanden. Annars går lalerälten förlorad.

Om
en talan om ersättning ogillas men käranden har haft skälig anledning att få
sin talan prövad av domstol, kan domstolen förordna all staten skall betala
kärandens rättegångskostnader eller att vardera parlen skall svara för sina
koslnader.

Promemorieförslaget:
Överensstämmer med mitl.

Remissinstanserna
tillstyrker att ersättningsfrågorna prövas av fastighetsdomstol. De flesta
tillstyrker också förslaget lill fördelning av rättegångskostnader.

Skälen
för mitt förslag: Om en sakägare inte är nöjd med fiskeristyrelsens beslut i en
ersättningsfråga bör, som tidigare sagls, talan om ersättning kunna föras vid
fastighetsdomstol. Sådan talan bör väckas inom viss tid från det all
fiskeristyrelsen har meddelat beslut. Den som väcker talan om ersättning bör ha
bevisbördan för all han åsamkats ekonomisk skada på grund av det fria
handredskapsfisket och för slorleken av skadan.

Fastighetsdomstolen
är vid sin prövning av framställda ersättningsanspråk i princip obunden av
fiskeristyrelsens beslut. Något formellt hinder mol all fastighetsdomstolen
fastställer en lägre ersättning bör inte uppställas. Om beslut om
fiskevårdande åtgärder, t.ex. utsättning av öring, har fattats under
förhandlingarna med andra fiskerättsägare inom samma eller angränsande vattenområden,
bör således de fördelar delta kan ge samlliga fiskerällsägare kunna beaktas vid
domstolsprövningen.

I
likhet med vad som gäller i ersätlningsärenden enligt naturvårdslagen bör i
fastighetsdomstolen kammarkollegiet vara motpart till den sakägare som yrkar
ersättning.

Som
en huvudregel bör rättegångsbalkens allmänna regler om fördelningen av
rättegångskostnaderna gälla. Om den som framställer ersättningsanspråk
förlorar målet, men har haft skälig anledning atl få sin lalan prövad av
domstol, bör emellertid, med motsvarande bestämmelser i naturvårdslagen som
förebild, kunna förordnas alt staten skall betala hans rättegångskostnader
eller att vardera parten skall betala sin kosinad. De föreslagna reglerna om
fördelningen av rättegångskostnaderna bör innebära en viss garanti för att
domstolsväsendet inle belastas med ersättningsanspråk som är obefogade.

Jag
anser att mitt förslag lill ersättningsbestämmelser inte föranleder

Prop. 1984/85: 107 20

några särskilda överväganden nar det gäller tillämpningen
av rältshjälpsla-gen (1972:429) och fasiighetsdomstols sammansättning.

2.7 Det statliga slödet lill fritidsfisket

Milt förslag: Åtgärder skall kunna vidtas för att
fiskevården i de områden som omfattas av det fria handredskapsfisket inte
försämr.is.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: De remissinslanser som har yttrat sig i
frågan har inte hafl något att erinra mot promemorieförslaget.

Skälen för mitl förslag: Slalsbidrag kan enligt
förordningen (1911: 537) om slatligl stöd till frilidsfisket lämnas lill
kostnader för bildande av fiskevårdsområden, fiskevårdsåtgärder som främjar
frilidsfisket. serviceanläggningar för fritidsfiskets behov inom områden av
riksintresse samt till fritidsfiskarnas och fiskevatlenägarnas
riksorganisationer för information och andra åtgärder som främjar
fritidsfisket. Som villkor för statsbidrag till fiskevårdande åtgärder m. m.
gäller att åtgärden skall röra vatten där fisket är upplåtet lill allmänheten
eller är fritt. Som villkor för statsbidrag lill organisationerna gäller all
åtgärderna vidtas enligt en plan som har godkänls av fiskeristyrelsen. Bidrag
till fiskevårdande åtgärder m. m. lämnas med högsl 50% eller, om det finns
särskilda skäl, högst 70% av den godkända kostnaden. Vidare får enligt
förordningen lämnas statlig lånegaranti för fiskevårdande åtgärder m. m.
Frågor om statligt slöd lill frilidsfisket prövas av fiskeristyrelsen eller,
efler bemyndigande av styrelsen, av fiskenämnden.

Det är både eU allmänl och ett enskill intresse all
reformen inle innebär en försämring av fiskevården på de berörda enskilda
frivaitnen. Fiskerättshavare bör därför kunna fortsätta som tidigare med
fiskevårdande ålgärder. Det kan förutsättas all dessa ålgärder i slor
utsträckning kommer fiskeräushavarna själva lill godo när de fiskar. Sådana
ålgärder lorde i många fall även för fiskerätlshavarna vara mera ändamålsenliga
än ersättningar med kontanta medel som inle har samband med fiskevården och ge
dem en kompensation för eventuella föriuster. Behovel av fiskevårdande åtgärder
bör bedömas i samband med all ersättningsfrågorna behandlas. Fiskevårdande
åtgärder i de områden som avses med del fria handredskapsfisket bör dock kunna
vidtas också ulan samband med ersätlningsärenden, t.ex. på initiativ av
organisationerna eller myndighelerna på området. Enligt min mening är det
särskilt angelägel alt inlressel för fiskevårdande åtgärder bevaras hos de
aktiva lokala fiskevårdsföreningar och fiskevårdsområdesföreningar som finns.
För t. ex. kommuner som inle

Prop. 1984/85:107 21

kan få ersättning enligt ersiittningslagen blir del då
möjligt att ändå erhålla en kompensation för uteblivna inkomster från
fiskckortsförsäljningen.

De åtgärder som jag avser är bildande av fiskevårdsområden
och fiskevårdsåtgärder av olika slag. t.ex. utsättning av sådana fiskslac som
lax. havsöring och gös. Vidare kan det inom vissa områden bli aktuellt med
vassröjning. Därutöver krävs serviccåtgärder för frilidsfisket samt organiserad
tillsyn. Särskilda informationsinsatser från organisationernas sida kan också
komma in i bilden.

De insatser som jag nu har nämnt iir i huvudsak förenliga
med den gällande lydelsen av förordningen om statligt slöd till fritidsfisket.
Jag anser dock atl inom de områden som omfattas av det fria handredskapsfisket
del statliga bidragel om det finns särskilda skäl bör kunna utgå med ett belopp
som moisvarar hela den godkända kostn;iden för en viss fiskevårdande åigärd.
Som ett exempel på när sådana särskilda skäl kan finnas vill jag nämna fiskevårdande
åtgärder som f. n. helt finansieras genom inkomster från
fiskekortsförsäljningen.

Fiskeristyrelsens befattning med frågor som rör ersällning
till fiskerättshavare medför en garanti för att en fiskerättshavare inte får
ersättning för samma åtgärd enligt både ersättningslagen och förordningen om
statligt slöd lill fritidsfisket.

Statens ökade koslnader för stöd till fritidsfisket bör
finansieras på samma säu som övriga kostnader som är förenade med det fria
handredskapsfisket. Liksom hittills bör stödet till fritidsfisket prövas i
samband med den årliga budgetbehandlingen.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

2. lag om ersättning för intrång i enskild fiskerätt.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om
rätt lill fiske

20 a §

Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län. Stockholms
län, Södermanlands län. Östergötlands län. Kalmar län. Gotlands län och
Blekinge län samt i Vänern, Vättern. Mälaren. Hjälmaren och Storsjön i Jämtland
får svenska medborgare, ulöver vad som följer av 7-11 och 14-20§S. fiska i
enskill vatten med metspö, kaslspö. pilk, pimpel och liknande redskap som förs
från hand och består av lina med en eller elt mindre antal krokar
(handredskapsfiske).

Prop.
1984/85:107 22

Paragrafen är ny.

Enligt paragrafen får allmänheten räll till frifiske med hamdredskap
i vissa områden. Till handredskap räknas enligt paragrafen metspö, kastspö,
pilk, pimpel och liknande redskap som förs från hand och beslår av lina med en
eller elt mindre antal krokar. Fiske från bål är tillåtet men bålen får inle
vara ett nödvändigt hjälpmedel för all redskapet skall kunna användas
överhuvudtagel. Detta gör atl exempelvis fiske med dragutler inte omfattas av
reformen. Den räll lill frifiske med dragutler som redan finns i Vättern
begränsas inte. Vad som skall avses med ett mindre antal krokar kan variera
mellan olika områden beroende på det traditionella handredskapsfisket. I viss
utsträckning bör därför frågan överlämnas åt rällslill-lämpningen. Flera än tio
krokar skall dock aldrig kunna rymmas under uttrycket "etl mindre antal".

Rätten till handredskapsfiske lillkommer enligt paragrafen
endasl den som är svensk medborgare. Belräffande utländska medborgare hänvisas
lill 21 §.

21 §

Utlänning, som sedan minst två år är stadigvarande bosatt
här i riket, är likställd med svensk medborgare med avseende på fiske enligt
föreskrifterna i 6-20a§§.

1 övrigt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske
enligt nämnda föreskrifier endast i den mån regeringen eller myndighel som
regeringen bestämmer så medgiver.

Första stycket har ändrats. Utlänning, som hårboll i
landel sedan minst två år, får enligt lagändringen fiska med handredskap i
samma omfattning som svenska medborgare. 1 övrigt är paragrafen oförändrad.
Detla innebär, för andra utlänningar än de som har bott i landel sedan minsl
två år, alt det behövs etl medgivande enligt 21 § andra stycket FL för all de
skall komma i åtnjutande av reformen. Det ankommer på regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer atl besluta om sådant medgivande. Som framgår av den
allmänna motiveringen kommer jag alt senare lägga fram ett förslag för
regeringen i denna fråga.

22 §

Till förekommande av att fiske som är förbehållet
innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med
stöd av 6-9 eller 11 § får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter rörande längden av de redskap som därvid får användas och
avståndet mellan dem samt meddela förbud mol atl utsätta skotar, nät eller
annat fiskeredskap inom vissl avstånd från notvarp som utmärkts med märke som
fastställs av myndighet som nyss sagts.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får också i annat fall än i första styckel sägs meddela de föreskrifier som
behövs för att förebygga att fiske med fasta redskap och nät som utövas med
stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som får bedrivas
utan stöd av sådan fiskerätt.

Prop. 1984/85:107 23

1 paragrafen har första stycket ändrats redaktionellt och
andra stycket ändrats i sak.

För att förebygga att skador vållas på fiske som utövas
med stöd av enskild fiskerätt med fasta redskap och nät genom allmänhetens
frifiske får regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer meddela de
föreskrifier som behövs. Tidigare kunde föreskrifter endast meddelas till skydd
för fasla redskap. Syftet med lagändringen är främst att förhindra skador på
yrkesfiskares redskap till följd av det fria handredskapsfisket. Del bör
överlämnas åt länsstyrelsen att meddela de föreskrifter som behövs för att
detta syfie skall uppnås.

Enligt 31 S fiskeriförordningen ankommer det på
fiskeristyrelsen att meddela föreskrifter om märkning av de redskap som skall
skyddas.

26 §

Denna lag
skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som

har
meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822).

Om fiskevårdsområde saml samernas rätt till fiske i vissa
delar av landet gäller särskilda beslämmelser.

1 fråga om förhållandel lill naturvärdslagen innehåller FL
f. n. endast en upplysnirg om alt särskilda beslämmelser gäller för
nationalparker. Enligt första slyckel i paragrafen gäller i forlsäUningen ett
generellt företräde för föreskrifier som meddelas med slöd av naturvårdslagen
(1964:822) framför den fiskerätlsliga lagstiftningen. Som exempel kan nämnas
att föreskrifter för ett naturreservat, som är beläget inom ett område där
frifiske är tillåtet. upptar förbud för allmänheten alt fiska med handredskap
om fisket kan leda till ett alltför stort slitage på naturen eller ge upphov
till andra oacceptabla effekter på naturvärdena. Det finns även andra lagar
som bör ha elt generelll företräde framför FL l.ex. lagen (1940:358) med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Liksom tidigare anges detla dock
inte i FL. Jag kan i detta sammanhang också hänvisa lill vad lagrådet anförde
vid tillkomsten av nuvarande beslämmelser om utlänningars fiskerätt (prop.
1960: 39 s. 37).

Andra slyckel innebär ingen saklig nyhet.

4.2 Förslaget till lag om ersättning för intrång i enskild
fiskerätt

1§

Medför bestämmelserna om handredskapsfiske enligt
20 a § lagen

(1950:596) om rätl till fiske elt inkomstbortfall för den
som är innehavare

av enskild fiskerätt, har han enligt denna lag räll lill
ersällning av slaten för

skadan.

En kommun eller en landstingskommun har inte räll lill
ersättning enligt denna lag. Detsamma gäller den som är fiskerättshavare lill
följd av etl avtal med en kommun eller en landstingskommun.

Prop.
1984/85:107 24

Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om när
ersällning skall belalas till enskilda fiskerätlsinnehavare på grund av
allmänhetens rätt till fiske med handredskap längs södra ostkusten och
Blekinges södra kust, vid Gotland samt i de stora sjöarna. För all bättre
klargöra att ersättnings-rätten endasl omfattar minskade inkomster för den som
är innehavare av enskild fiskerätt har promemorians lagtextförslag
omformulerats. Innebörden av ersättningsbestämmelsen har i den allmänna
motiveringim angetts i avsnitt 2.3.

Med fiskerättsinnehavare avses endast den som fiskar med
slöd av enskild fiskerätt. Vem som får fiska med slöd av enskild fiskerätt
framgår av 5 S FL. Den i paragrafen angivna ersällningsnormen skall tillämpas
inte bara av domslolarna utan också vid de frivilliga uppgörelser sam kommer
lill stånd.

Enligt andra stycket föreligger inte någon ersättningsrätl
för kommuner och landstingskommuner och inte heller för den som grundar sin
fiskerätt på elt avtal med något av dessa rättssubjekt. Förulsättningar för
ersättning till kommuner eller landstingskommuner föreligger inte hcllei' om
dessa arrenderar och upplåter vatten som ägs av annan.

2S

Ersättningen bestäms i pengar att betalas på en gång. Om
det är lämpligl och den ersättningsberättigade samtycker får ersättningen i
stället lämnas antingen i form av ett bidrag till den ersättningsberättigade
för fiskevård och andra åtgärder som främjar fritidsfisket eller genom att
fiskeristyrelsen låter ulföra sådana ålgärder.

Den ersättning som tillkommer en fiskerätlsinnehavare
betalas enligt första meningen med ett engångsbelopp.

Enligt huvudregeln skall ersättning alltså betalas i
pengar. Kompensation för en skada som skall ersättas kan dock i stället utgå i
forrn av bidrag till fiskevård och andra åtgärder som främjar fritidsfisket.
Åveri i delta fall skall ersättningen,utges vid etl tillfälle. 1 båda fallen
åligger det fiskerättshavaren atl styrka att han går miste om en inkomst lill
följd av det fria handredskapsfisket. Bestämmelsen har i den allmänna
motiveringen berörts i avsnitt 2.3. Med hänsyn till omständigheterna får
avgöras om bidrag till fiskevårdande ålgärder skall betalas till
fiskerättsinnehavaren eller om det är mer ändamålsenligt alt fiskeristyrelsen
eller vederbörande fiskenämnd direkt ombesörjer att lämpliga åtgärder vidtas.
Oavsett vem som vidtar åtgärden fär dock bidragen användas endast till sådan
fiskevård som kommer den ersättningsberättigade lill del. Den alternativa
ersiiUningsfor-men får dock användas endast när fiskerättshavaren samtycker
till det. Det kan vara elt sätl alt stimulera aktiva lokala
fiskevårdsföreningar och fiskevårdsområdesföreningar lill fortsatt verksamhet.
Utsättning av fisk torde vara den fiskevårdande åigärd som oftast kommer i
fråga. Bidragen kan också avse kostnader för bildande av fiskevårdsområden,
andra fiske-

Prop. 1984/85:107 25

vårdsåtgärder som främjar frilidsfisket och
serviceanläggningar för fritidsfiskels behov.

När ersättning skall beräknas för föriorad inkomst skall
avdrag göras för de omkostnader som fiskerättshavaren haft för att förvärva
inkomsterna. Ersättningen bör bestämmas lill ett belopp som kan antas motsvara
del framlida inkomstbortfallet efter del alt de nya beslämmelserna har träu i
krafl. Strävan bör vara att komma fram till ett belopp som är så realistiskt
som möjligl vad gäller den tid som ersättningen skall beräknas avse. Det
inkomstbortfall som del fria handredskapsfisket medför bör kunna kompenseras
efler en ganska korl lidrymd. En ersättning som motsvarar mer än lio års
avkastning bör därför inte komma i fråga. Fiskerättshavaren kan ersätta
inkomstbortfallet antingen genom alt han själv bedriver fiske eller genom alt
han gör en upplåtelse till sådant fiske som inte omfaUas av frifiskerätlen.

De situationer då ersättning skall utgå kan bli högsl
olika. Någon precisering genom lagtexten kan därför inle åstadkommas när del
gäller den förmodade varaktigheten av ett inkomstbortfall. Del ankommer i
stället på fiskeristyrelsen och domslolarna att uiarbeta och genomföra en
praktisk tillämpning. Därvid bör allmänna skadeslåndsrättsliga principer kunna
tjäna till vägledning.

När bidrag skall betalas lill fiskevårdande ålgärder bör
behovel av fiskevård bli avgörande. Därvid bör de omkostnader som en
fiskerättshavare hafl tidigare få en väsenllig betydelse när det gäller att
avgöra bidragets storiek. Det är nämligen bland dessa omkostnader som fiskerältsha-varens
tidigare utgifter för fiskevårdande ålgärder lorde slå all finna.

Vad som sägs i paragrafen bör vara vägledande även när
frivilliga överenskommelser förhandlas fram.

3S

Anspråk på ersättning skall framställas skriftligen hos
fiskeristyrelsen före utgången av år 1989. Annars är rätten lill ersättning
föriorad. Fiskeristyrelsen beslutar för statens räkning om ersättningsfrågor.
Styrelsen skall i första hand genom förhandlingar söka Iräffa överenskommelse
med den som framställt anspråket.

Fiskeristyrelsens beslut skall meddelas ulan dröjsmål.
Beslutet skall innehålla en upplysning om vad som föreskrivs i 4§.

Förfarandet vid fiskerimyndighelernas handläggning av
ersättningsfrågor har behandlats i avsniU 2.5. I denna paragraf anges att anspråk
på ersättning skall framställas skriftligen hos fiskeristyrelsen. Del ankommer
på styrelsen att meddela beslut i ersätlningsfrågor. Elt ersättningsanspråk som
uppenbariigen saknar grund bör avslås på etl tidigt stadium. Som exempel på
sådana fall kan nämnas att fiskerältsinnehavaren inte har haft några inkomster
av handredskapsfisket före frisläppandet. Den som begär ersättning måste
förutom sin inkomstförlust kunna styrka atl han har

Prop. 1984/85:107 26

enskild
fiskerätt enligt bestämmelserna i 5 § FL. Om det finns anledning atl anta att
ersättning skall utgå bör förhandlingar tas upp i syfte atl åstadkomma en
frivillig uppgörelse. Kontakterna med den enskilde fiskerättshavaren bör
självfallet skötas på mesl ändamålsenliga sätl för att myndighelen så snarl
som möjligl skall få underlag för elt beslut.

I
praktiken torde beslut om ersättning komma att meddelas av enskilda tjänstemän
hos fiskeristyrelsen. Det är angeläget att det finns allmänna rekommendationer
som har beslutats av fiskeristyrelsens styrelse och som kan vara vägledande för
de enskilda ersättningsbeslulen.

Fiskeristyrelsens
rekommendationer är inte bindande för domstolarnas domar. Det är också lämpligt
att rekommendationerna ändras när del finns domstolsavgöranden som påkallar en
sådan åigärd.

Till
undvikande av rättsförlust måste det av fiskeristyrelsens beslut klart framgå
att den som är missnöjd med beslutet måsle väcka talan vid faslig-helsdomstol
för att inte föriora sin ersättningsrätl. En erinran härom har tagits in i
andra stycket.

4§

Är
den som framställt anspråk på ersättning inle nöjd med fiskeristyrelsens
beslut, får han väcka talan mot staten vid den fastighetsdomstol inom vars
område fiskevattnet är beläget. Sådan talan skall väckas inom tre månader från
den dag då styrelsens beslut delgavs sökanden. Annars är rätten till talan
förlorad.

Om
överenskommelse som sägs i 3§ inle träffas, får fiskerältsinnehavaren enligt
denna paragraf väcka talan vid fastighetsdomstol. Skulle någon väcka talan
direkt vid fastighetsdomstol utan att först framställa anspråk hos
fiskeristyrelsen skall rättegångshinder anses föreligga. Talan skall alltså
avvisas.

5§

Kammarkollegiet
företräder slaten vid talan inför domstol om ersättning

enligt
denna lag.

Enligt
paragrafen företräder kammarkollegiet staten när en fiskerättshavare för talan
om ersättning vid domstol för inkomstbortfall på grund av det fria
handredskapsfisket.

6§

Öm
talan om ersättning ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin
talan om ersättning prövad av domstol, kan domstolen förordna att staten skall
ersätta honom hans rättegångskostnader eller atl vardera parten skall svara
för sina kostnader.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om fördelning av rättegångskostnad. Bestämmelserna,
som motiverats i avsnitt 2.6, gäller endast för rätte-

Prop.
1984/85:107 27

gången
i fastighetsdomstolen och, efter överklagande, hovrätten och högsta domstolen.
Av 2§ lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål följer att allmänna
bestämmelser om rättegångskostnader i rättegångsbalken skall lillämpas i de
fall som inte särskilt angetts i paragrafen. De särskilda bestämmelserna i
paragrafen är främst avsedda att tillämpas så länge det inle finns någon fast
praxis på området, öm målel inle är av prejudikalsna-lur bör enligt huvudregeln
i rättegångsbalken den som föriorar målet ersätta motparten för hans
rättegångskostnader. I fråga om förfarandet hos fiskeristyrelsen gäller enligt
vanliga förvaltningsrältsliga principer att en sökande själv får slå för sina
kostnader.

7§

Beslut
av fiskeristyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.

Paragrafen
innebär alt beslut av fiskeristyrelsen i ärenden som gäller ersättningsfrågor
inte får överklagas i administrativ ordning. Som framgår av 4 § är del i
slället möjligt att väcka talan vid fastighetsdomstol.

Övergångsbestämmelserna
punkt 2

Inkomster
som erhållits till följd av åtgärder som vidtagits efter den I mars 1984 skall
inte ligga till grund för beräkning av ersättning enligt denna lag.

Inkomster
från enskilt fiskevatten som erhållits på grund av ålgärder som vidlagits efter
offentliggörandet av departementspromemorian skall enligt stadgandet inte ligga
till grund för ersällning enligt den nya lagen.

5
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag
om ändring i lagen (1950:596) om rätt lill fiske,

2. lag
om ersällning för intrång i enskild fiskerätt.

6
Beslut

Regeringen
beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:107 29

BUaga
I

B

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

Fritt handredskapsfiske

Ds Jo 1984:3

Prop. 1984/85:107 30

Fritt
handredskapsfiske

Med
anledning av att riksdagen (JoU 1982/83:7, rskr 66) hos regeringen har begärt
förslag till frisläppande för allmänheten av fisket med handredskap uianför
södra ostkusten, längs Gotlands kust och Blekinges sydkust samt i de stora
sjöarna har denna promemoria upprättats inom jordbruksdepartementet.

Innehåll

1
Inledning

2
Nuvarande ordning

2.1
Vattengränslagen

2.2
Fiskerättsliga regler

2.3
Allemansrätten m. m.

2.4
1950 års ersättningslag

2.5
Slatens stöd till frilidsfisket

3 Överväganden

3.1
Riksdagens beslut om etl
frisläppande för allmänheten av handredskapsfisket

3.2
Ersättningsfrågor

3.2.1
Allmänt om
ersättningsprinciperna

3.2.2
Situationer där ersättning kan
aktualiseras; kostnadsberäkningar

3.2.3
Handläggningen av ersättningsfrågor

3.3
Statligt stöd till
fiskevårdande ålgärder

3.4
Finansieringen av reformen

3.4.1
Skäl för en avgiftsfinansiering

3.4.2
Avgiftens utformning

3.4.3
Betalning av avgiften

3.4.4
Kontroll och tillsyn

3.4.5
Påföljder

4
Upprättade lagförslag

5
Specialmotivering

5.1
Förslag till lag om ändring i
lagen (1950:596) om rätt till fiske

5.2
Förslag till lag om ersättning
för intrång i enskild fiskerätt

5.3
Förslag till lag om
fiskevårdsavgifi

Bilaga
Lagförslag

Prop. 1984/85:107 31

1
Inledning

Frågan
om att utvidga allmänhetens möjligheter lill frilt fiske i enskill vallen har
aktualiserats i olika sammanhang. 1973 års fiskevallensulredning föreslog i
betänkandet (SOU 1978:75) Fiska på frilid bl. a. alt allt fiske med röriiga
redskap skulle göras fritt vid Gotland och vid Blekinges södra kust samt att fisket
med handredskap skulle göras fritt i de stora sjöarna, dvs. Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Förslaget avvisades emellertid i
prop. 1980/81: 153 om ålgärder för att främja fritidsfisket m.m. där den
dåvarande departementschefen anförde atl del enligt hans mening saknades
anledning atl öka rätten till frifiske genom inlösen av enskild fiskerätt.

Därefter
har frågan om ett utökat frifiske i enskill vatten tagits upp i motioner i
riksdagen (1981:82: 1458, 1981/82: 1916och 1981/82:2110). Med anledning av
motionerna har riksdagen hos regeringen begärt förslag till frisläppande för
allmänheten av fisket med handredskap utanför södra ostkusten, längs Gotlands
kust och Blekinges sydkust saml i de stora sjöarna (JoU 1982/83:7, rskr 66). De
motiv för att släppa handredskapsfisket fritt som anges i jordbruksutskottets
belänkande och i nämnda motioner är i korthel följande.

Möjlighelerna
lill fritidsaktiviteter är av stor betydelse för hälsa, anpassning och trivsel
i samhället. Fritidsfisket är härvid av utomordentlig betydelse. Delta fiske
kan utövas av alla. Som fritidssysselsättning har del unika möjligheter. Del
ger kontakt med naturen saml motion och avkoppling. Fritidsfisket är också ell
viktigt komplement till andra fritidsaktiviteter såsom båtliv, semesterresor
och camping. Del kan dessutom ge elt tillskott till utkomst och aktiviteter i
glesbygder där andra utkomstmöjligheter är begränsade. Det är därför en viklig
uppgifl för samhällel all medverka till all alla fiskeintresserade erbjuds
möjlighet lill ell rikt och varierat utbud av frilidsfiskemöjligheler. Den
nuvarande lagsliftningen hindrar i många fall fritidsfiskarna all få tillgång
till fiskevatten. Ell frisläppande av handredskapsfisket utefter södra
ostkusten, Blekinges och Gotlands kuster saml i de stora sjöarna skulle
innebära en väsentlig förbättring av allmänhetens möjligheter till
fritidsfiske. De flesta av dessa vatten ligger i anslulning till de stora
befolkningskoncentrationerna i landel och kan därigenom användas av ett slort
antal fiskande. Allmänna rekrealionspoli-liska motiv talar sålunda för ett
frisläppande av handredskapsfisket.

Med
anledning av motioner (1982/83: 1439 och 1453), i vilka bl.a. yrkades att
riksdagen skulle återkalla sin hemställan till regeringen om fritt
handredskapsfiske i berörda områden, framhöll jordbruksutskottet i belänkandel
JoU 1983/84:4 (rskr 23) atl motiven för frisläppande av handredskapsfisket
fortfarande äger full giltighet. Från fritidsfiskarenas synpunkl är reformen angelägen
medan den enligt utskottets bedömning är av underordnad betydelse för
yrkesfisket.

Prop.
1984/85:107 32

2 Nuvarande ordning

2.1 Vattengränslagen

Vattnet utmed kusterna och i de stora sjöarna är antingen
allmänl eller enskilt och ingår i det senare fallet i fastigheterna. Gränsen
för del enskilda vattnet är av betydelse för bl. a. frågan om fisket är
förbehållet fastighetsägaren eller är frilt för vem som helsl.

Regler om vad som är enskill vatten finns i lagen (1950:
593) om gräns mol allmänl vallenområde.

I havet sker gränsdragningen mellan allmänl och enskilt
vatten efter tre huvudregler (2 och 3 §§). Enligt den första,
strandvaltenregeln, skall allt vatten inom 300 meter från stranden eller, om
djupkurvan för högst 3 meters djup går längre ul, inom denna kurva tillhöra
strandfastighelen. Den andra regeln, enklavregeln, innebär all vatten som har
för bindelse med öppna havet endasl över enskilt vatten också skall utgöra
enskilt vallen. Regeln syftar till att motverka alt enklaver med allmänl vatten
skall uppkomma i vikar med trång mynning. I ostkustens skärgårdar och i
Blekingeskärgården gäller slulligen även den Iredje regeln, kUometerre-geln,
enligt vilken allt vatten, som inle har förbindelse med öppna havet annal än
genom ell sund av högsl en kilometers bredd från fastlandet eller från ö av
minst 100 meters längd, också ulgör enskilt vallen. De tre nu nämnda reglerna
gäller inle generellt. I vattengränslagen finns åtskilliga undanlag, som gäller
särskilt namngivna delar av kusterna.

I fråga om de fem stora insjöarna föreskrivs i
vattengränslagen att allmänt vallen skall finnas endast i fyra av sjöarna,
nämligen Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Avgränsningen sker
här efter samma regler som i havet (strandvallen-, enklav- och
kilomelerreglerna) med vissa modifikationer. Mälaren däremol är i sin helhet
alt hänföra lill enskill vatten, men vissl fiske är fritt i de stora fjärdarna
i mellersta delen av Mälaren.

2.2 Fiskerättsliga regler

Reglerna om räll till fiske finns i lagen (1950:596) om
räll fill fiske, FL. I fråga om förhållandel mellan vattengränslagen och FL bör
anmärkas all vattengränslagen avser att dra den generella gränsen mellan
allmänl och enskill vallen, medan FL med utgångspunkt i denna gränsdragning
innehåller närmare beslämmelser om fiskerättens omfattning.

I FL har gjorts en uppdelning på fiske i allmänl och fiske
i enskill vaUen. Huvudregeln kan sägas vara all fiske i allmänl vallen är fritt
för varje svensk medborgare medan fiske i enskilt vatten är förbehållet
innehavaren av den enskilda fiskerätten. Denna huvudregel har dock åtskilliga
undanlag till följd av att fisket i enskill vatten genom lagregler i stor
utsträckning gjoris fritt för alla svenska medborgare (s.k. frifiske). I fråga
om vissa kustavsnitt är undantagen så omfattande att en motsatt huvudregel rent
faktiskt kan sägas gälla.

Prop.
1984/85:107 33

Fiske
i allmänt vatten

Varje
svensk medborgare får fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fiske med
fast redskap kräver däremot, med visst undanlag (3 § FL), tillstånd av
myndighet.

Med
fast redskap avses i FL fiskebyggnad saml med ledarm försett fiskeredskap, som
med pålar eller tyngder eller på annal sätt fästs vid botten eller stranden och
avses stå kvar längre tid än två dygn i följd. Annat fiskeredskap kallas
rörligt redskap. Den definition på fast redskap som lämnas i FL medför bl. a.
att vanliga nät, som enligt allmänl språkbruk ofta kallas fasta redskap
eftersom de är fästa vid botten med tyngder, enligt lagen kan vara rörliga
redskap.

Fiske
med fasl redskap i allmänt vatten kräver enligt huvudregeln tillstånd av
myndighet. Länsstyrelsen har rätl att meddela sådana tillstånd. Tillstånd att
sätta ut fast redskap för fångst av lax, öring och ål får endast beviljas
fiskare för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Sådan fiskare
skall även ges företräde till fiske med fasta redskap efter annan fisk.

Fiske
i enskilt vatten

Enligt
huvudregeln i 5 § FL får som nämnts fiske i enskilt vatten bedrivas endast av
fastighetsägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller
skattläggning eller på annan särskild grund har rätt därtill. Från denna regel
finns emellertid åtskilliga undantag genom stadgandena i 6-20 §§ FL. Med stöd
av undantagsbestämmelserna har varje svensk medborgare rätt att i viss
utsträckning fiska fritt på enskilt vatten utefter kusten samt i sjöarna
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. För övrigt
inlandsvatten saknas bestämmelser om frifiske. Frifiskebestämmelserna har olika
omfattning såväl vid olika kustavsnitt som i de stora sjöarna. I denna
redogörelse avseende omfattningen av frifisket behandlas först de vattenområden
som avses med riksdagens beslut, södra ostkusten, Blekinge läns södra kust,
Gotlands läns kuster och de stora sjöarna. Därefter lämnas en redogörelse för
övriga kustavsnitt där handredskapsfisket i stort sett redan är fritt.

Södra
ostkusten

Längs
kusten fr. o.m. Östhammars kommun i Uppsala län t. o.m. Södermanlands län är
strömmings- och skarpsillfiske med skotar och sillnät fritt för vaije svensk
medborgare i enskilt vatten som har större djup än sex meter. Under perioden
den 1 april-den 30 september gäller dock för Hölö och Mörkö församlingar i
Stockholms län samt för Södermanlands län att strömmings- och skarpsillfisket
är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill 200 meter från
fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd.

I fråga om
Östergötlands läns kust samt Kalmar läns kust norr om Kråkelund gäller att
strömmings- och skarpsillfisket med skotar och sillnät 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
107

Prop. 1984/85:107 34

är
fritt för varje svensk medborgare i enskilt vallen som är djupare än sex meter
och beläget minst 200 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters
längd. Inom i huvudsak följande havsvikar, där det finns stationära bestånd,
är strömmings- och skarpsillsfisket dock förbehållet innehavaren av den
enskilda fiskerätten, nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken,
Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamle-byviken och
Lucernafjärden.

För
Kalmar läns kust söder om Kråkelund och Blekinge läns östra kust, norr om
Torshamnsudde, omfattar frifiskerätten fiske efler strömming (sill) och
skarpsill med skotar och sillnät samt dessulom fiske med lobisnol (en finmaskad
not med korta armar, avsedd för belesfångst).

Blekinges
sydkust och Gotlands kuster

Gemensaml
för dessa kustavsnitt är att frifiskerätten omfattar fiske med nät och tobisnot
i alll enskill vatten. För Blekinges sydkust omfattar frifiskerätten också fiske
med långrev i allt enskill vatten, fiske med snörpvad i enskill vatten som har
större djup än sex meter samt fiske med röriigt redskap utöver vad nu sagts i
enskilt vatten på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från ö
av minsl 100 meters längd eller, om tremeterskurvan går längre ut, utanför
denna kurva.

Vänern

Fiske
efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är all hänföra lill rörligt
redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter. Fiske
efter samma fiskslag kan av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer under vissa förutsättningar förklaras fritt i vissl notvarp. I
Mariestadsfjärden jämte Östersundet är fiske med röriigt redskap fritt på ett
avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller ö av minst 100meters längd
eller, om tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Vidare
erkänns i viss omfattning fiskerätt genom sedvänja. Regeringen eller den
myndighet som regeringen beslämmer kan dessulom ge tillstånd till den som
bedriver fiske yrkesmässigt att under tiden den 15 juli-den 15 oktober fiska
med ålrev med dött agn.

Vättern

Utanför
öppen strand får var och en fiska med utter och drag saml med agnnot.

Mälaren

I
de centrala delarna - Norra BjörkQärden, PrästQärden, Södra Björkfjärden och
Hovgårdsfjärden - är fiske med röriigt redskap fritt på ett avstånd av minst
300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd eller utanför
tremeterskurvan, om den går längre ut än 300 meter från stranden.

Prop. 1984/85:107 35

Hjälmaren

Fiske
med röriigt redskap är fritt i Mellanfjärden på ett avstånd av minst en
kilometer från fastlandet eller från ö av minst 100meters längd.

Storsjön

Lakfiske
med hängryssja (lakstrul) är fritt. Sikfiske med nät som är atl hänföra till
röriigt redskap är fritt på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet
eller från ö av minst 100meters längd.

Övriga
kuststräckor

Längs
norrlandskusten, dvs. från gränsen mot Finland till Östhammars kommun, omfattar
frifisket allt fiske med rörliga redskap med undantag av fiske efler lax.

Vid
Skånes södra och öslra kuster är allt fiske med rörligt redskap fritt.

När
del gäller västkusten omfattar frifiskerätten allt fiske. Fiske efter ostron är
dock förbehållet fiskerättsinnehvaren intill 200 meter från fastlandet eller
från ö av minst 100 meters längd.

Längs
de nu nämnda kuststräckorna gäller alltså att handredskapsfisket är fritt för
allmänheten på enskilt vatten.

2.3
Allemansrätten m. m.

Naturen
utgör enligt 1 § naturvårdslagen (1964:822) en nationell tillgång som skall
skyddas och vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. De
beskrivna reglerna om frifiske på allmänt och enskilt vatten är en sorts
allemansrätt'. Detta betraktelsesätt stöds i viss mån av att fisken lika litet
som vilda djur anses vara föremål för någon särskild äganderätt innan den är
fångad. Allemansrätten gör det tillåtet för envar att färdas över och uppehålla
sig på enskilt vatten och på stränder.

I
korthet anses allemansrätten på vattenområde ha bl.a. följande innebörda

Allmänheten
har i princip befogenhet att färdas och tillfälligt uppehålla sig på enskilt
vattenområde med båt, simmande eller vintertid på isen, i den mån det inte
medför någon mera påtaglig olägenhet för vattenområdets ägare. I motsats till
vad som gäller för trafik på land saknas strafitestäm-melser som gäller tagande
av olovlig väg och hemfridsbrott. Det finns inte heller något allmänt förbud
mot motortrafik på isen. Båtförtöjning är i princip tillåten vid strand som
inte ingår i tomt. Man kan sannolikt få t.ex. segla, åka motorbåt eller simma
tätt utanför annans strand, t.o.m. om bostadshus ligger intill stranden och
detta oavsett vem vattenområdet

'
Bengtsson, Allemansrätten, Slatens Nalurvårdsverk, Meddelande 3/79 s. 21.
Bengtsson a. a. s. 20 f, Jonzon-Delin-Bengtsson, Naturvårdslagen (1976) s. 34
f, Tiberg, Båtjuridik (1973) s. 23 ff. Revision av vallenlagen (SOU 1977: 27)
s. 130.

Prop. 1984/85:107 36

tillhör.
Den allemansrätt som gäller på vallenområden kan därför sägas på sätt och vis
gå längre än på land.

För
alt tillgodose miljö- och nalurvårdsintressen kan länsstyrelsen med slöd av 5§
sjölrafikförordningen (1962: 150) samt - inom naturreservat och
slrandskyddsområden - 10§ och 16 § andra stycket naturvårdslagen (1964:822)
meddela särskilda bestämmelser för vissa områden, l.ex. förbud mot
motorbålslrafik, ankring, vallenskidåkning elc. Beslämmelser av detta slag är
alltså inle i första hand avsedda för alt skydda vattenområdets ägare.

Enligt
27 § FL får den som fiskar använda annans strand eller vattenområde för
lillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt, om det behövs för
fiskels utövande och kan ske ulan förfång för den som är innehavare av strand,
vattenområde eller enskild fiskerätt. Vad som skall anses som förfång kan
naturligtvis variera med hänsyn till lokala förhållanden och har följaklligen
överlämnals åt rättstillämpningen atl avgöra. Till förmån för yrkesfisket har
dessutom föreskrivits att faslän förfång uppkommer skall den, som vid annans
strand yrkesmässigt utövar frifiske, mol ersällning för skada och intrång få
beträda stranden när det erfordras för att utöva fisket.

2.4
1950 års ersättningslag

1950
års fiskerätlsliga lagstiftning innebar dels all vissl vatten som varit enskill
blev allmänl, dels atl frifiske blev tillåtet på enskilt vatten. Till
lagstiftningen anknöt lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Denna lag innehöll beslämmelser med bl. a. följande innebörd.

öm
vattenområde enligt vattengränslagen frångick ägaren, hade han rätt atl få ersättning
av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån som han förlorade och
för annan skada.

Ersättning
av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada skulle också
betalas till

a)
jordägare, vilkens fiskerätt
inskränktes genom reglerna om frifiske i 6-13§§ eller 18 § FL, om fisket enligt
äldre lag var förbehållet strand-ägaren,

b)
den som enligt urminnes hävd,
dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehade fiskerätt,
vilken helt eller delvis blev utan verkan till följd av att enligt
vattengränslagen och FL enskild fiskerätt inte gällde i allmänt vatten eller
till följd av stadgandena i 6-20 §§ FL samt

c)
den som den 1 januari 1951 på
grund av servituts- eller nytijanderätts-upplåtelse åtnjöt förmån vilken till
följd av lagstiftningen helt eller delvis gick förlorad.

Ersättningsfrågor
handlades av tio särskilda fiskevärderingsnämnder. Staten skulle betala
sökandens rättegångskostnader i nämnden. Talan mot nämndens dom eller beslut
fullföljdes till hovrätt. Statens t.ilan i ersätt-

Prop.
1984/85:107 37

ningsfrågor bevakades av kammarkollegiet. Talan om
ersättning fick väckas fram lill år 1971.

Det sista målet om ersättning avgjordes omkring år 1977.
Enligt en ungefärlig beräkning har utbetalade ersällningar. rättegångskostnader
inräknade, uppgått lill i storieksordningen 50 milj. kr. Närmare uppgifter
saknas.

2.5 Statens stöd till fritidsfisket

Under senare år har ett flertal reformer genomförts på
fiskets område. Inte minst har stödel lill fritidsfisket byggts ul.

Mål och rikllinjer för statens åtgärder för alt främja
fritidsfisket fastlades vid riksmötet 1980/81 (prop. 1980/81:153. JoU
1980/81:29. rskr 1980/81:374).

Det viktigaste inslaget i det statliga slödet lill
fritidsfisket är de belopp som betalas ul direkt över statsbudgeten.
Fiskeristyrelsen disponerar för budgetåret 1983/84 ell reservationsanslag om
6790000 kr. för bidrag till fiskevård m.m. enligt förordningen (1981:537) om
statligt stöd till fritidsfisket. Av anslaget får högst 750000 kr. användas
för bidrag vid bildande av fiskevårdsområden. Under budgetåret 1983/84 får
vidare användas högsl 650000 kr. för ersättning lill Sveriges fritidsfiskares
riksförbund för konkreta fiskevårdsålgärder och särskilda informationsinsatser
för en utvecklad fiskevård samt högst 250000 kr. för ersättning till Sveriges
fiskevattenägareförbund för informationsinsatser och för ålgärder i syfte att
främja bildandel av fiskevårdsområden. Av anslagel får vidare under perioden
1983/84-1985/86 användas 750000 kr. för utsättning av laxfisk i Norrbottens
älvar med 250000 kr. per år och 1200000 kr. för fiskevård och
fiskevårdsplanering i Pajala kommun.

Statlig kreditgaranti får beviljas för lån till åtgärder
som främjar fritidsfisket med sammanlagt högst 2000000 kr.

Som villkor för statsbidrag enligt förordningen om
statligt slöd till fritidsfisket gäller att åtgärden rör vallen där fisket är
upplåtet till allmänheten eller är fritt. Frågor om slöd enligt förordningen
prövas av fiskeristyrelsen eller, efter bemyndigande av styrelsen, av fiskenämnden.

För åtgärder mot försurning finns etl anslag på 65 milj.
kr. för främsl kalkning av sjöar och vattendrag. En kalkning får ha till
huvudsyfte atl främja fisket.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund erhåller 1092000 kr.
av det statliga stödet till idrotten.

Flera undersökningar har gjorts beträffande antalet
utövare av frilids-fiske. Enligt en undersökning av slalistiska centralbyrån
fiskar ca 700000 personer mer än tio gånger per år. Intervjuundersökningar
tvder på att ca 2 milj. människor i Sverige fiskar ålminslone någon gång under
året.

Saluvärdet av de fångster som tas av fritidsfiskare och
husbehovsfiskare

Prop.
1984/85:107 38

har av fiskeristyrelsen beräknats lill mellan 300 och 400
milj. kr. per är. Fångsterna utgör således elt avsevärt tillskott till de
svenska hushållen. Därtill kommer rekreationsvärdet som är svårt att uppskatta
i pengar.

3 Överväganden

3.1 Riksdagens beslut om ett frisläppande för allmänheten
av handredskapsfisket

Riksdagen har som nämnts fattat ett principbeslut om att
handredskapsfisket skall släppas fritt för allmänheten på enskilt vatten vid
södra ostkusten, längs Gotlands kuster och Blekinges sydkust samt i de stora
sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt är fisket
med olika röriiga redskap i viss utsträckning fritt redan f. n. längs med stora
delar av södra ostkusten. Gollands kuster och Blekinges sydkust.

I de slora sjöarna är fiske med handredskap tillåtet för
allmänheten, förutom på allmänt vallen, endast i vissa delar av Vänern
(MariesladsQär-den och Östersundet), Mälaren (Björkfjärdarna m.fl.) och
Hjälmaren (Mellanfjärden).

Utefter hela västkusten och skånekusten, kusten av Uppsala
län till Östhammars kommun i söder och hela norrlandskusten är fisket med alla
slags rörliga redskap fritt ända in till stranden. Med rörliga redskap avses
bl. a. handredskap och nät.

Riksdagens beslut innebär således att allmänhetens rätt
till s. k. frifiske skall utvidgas i de slora sjöarna och på de kuststräckor
där frifisket f. n. är mest begränsat. De fiesta av dessa vatten ligger i
anslutning till de stora befolkningskoncentrationerna i vårt land och enligt
riksdagsbeslutet lalar rekreationspolitiska skäl för en utvidgning av
frifiskel.

Det bör understrykas atl frisläppandet avser enbart
handredskapsfiske. Med handredskap avses endast sådana fiskeredskap som k:in
föras från hand, som fordrar passning med händerna under fisket och som beslår
av krok och lina med eller utan spö. Typiska handredskap är kaslspö (spinn,
haspel, fluga), metspö, pimpel och pilk. Om t.ex. bål är ett nödvändigt
hjälpmedel för att redskapet skall kunna användas, bör det inte anses som
handredskap. Detta gör all exempelvis trollingfiske och fiske med dragutter
inte omfattas av reformen.

Vidare kan anmärkas atl 1950 års fiskerättsliga
lagstiftning gick betydligt längre än vad riksdagen nu beslutat. Då frisläpptes
fisket med nät i stora delar av landets kustområden. Della skedde främsl av
hänsyn till yrkesfiskets intressen. Dessutom ändrades gränsen mot allmänt
vallen. Därigenom blev vatten som tidigare varit enskilt allmänt. I
sammanhanget bör också anmärkas att fiskevaUensutredningens förslag (SOU
1978:75) inne-

Prop. 1984/85:107 39

bar all fiskei med alla slags röriiga redskap, inte bara
handredskap, skulle släppas fritt vid vissa havskuster.

Atl frisläppandet enligt riksdagens beslut begränsats till
fiske med handredskap och inte omfattar andra slags röriiga redskap, dvs. nät
av olika slag, har sin grund i de biologiska och befolkningspolitiska
förutsättningarna. Frisläppandet bygger på tanken atl fiskbestånden i
kuslvattnen och de stora sjöarna räcker lill för handredskapsfiske åt alla som
är intresserade av fritidsfiske och alt ett sådant fiske ulan större
olägenheter kan bedrivas jämsides med det kustbundna yrkesfisket. Jämfört med
nätfiske och andra yrkesmässiga fiskeredskap ger handredskapsfiske små
fångster. Någon utfiskning genom denna fiskemelod behöver inte befaras. På de
kusl-siräckor där handredskapsfisket redan är frilt har några negaliva effekler
på fiskbestånden inle kunnal påvisas. Dessutom bör del kustbundna yrkesfisket
kunna bedrivas i stort sell i samma omfattning som lidigare.

På grund av atl de nuvarande inskränkningarna i den
enskilda fiskerätten är av olika omfattning i skilda vattenområden får ett
frisläppande av handredskapsfisket inte samma verkningar överallt. På Gotland
och i Vättern, för all la några exempel, torde reformen i praktiken innebära
ganska små förändringar. Detta beror på all fisket med nät redan är fritt ända
in lill stranden utefter Gotlands kuster och på att stora delar av Vänerns
strandområden är relativt ointressanta för handredskapsfiske. Åven längs
Blekinges sydkust där fisket med rörliga redskap i slor utsträckning redan är
fritt blir inverkan liten. Längs södra ostkusten däremot kan verkningarna bli
något större.

För samlliga vattenområden i fråga får emellertid ett
frisläppande av handredskapsfisket till följd all innehavarna av enskild
fiskerätt blir skyldiga alt tåla att allmänheten fiskar med sådana redskap på
deras vatten. Innehavarna av enskild fiskerätt har emellertid även i
fortsättningen kvar ensamrätten lill fiske med fasta redskap och med nät och
andra röriiga redskap än handredskap i den mån fisket med rörliga redskap inte
redan är fritt. De har givetvis också kvar rätlen alt fiska med handredskap på
sina vallen. Den enskilda fiskerätten ulgör således också i framtiden den rättsliga
grunden för del fiske den enskilde fiskerätlsägaren bedriver på eget vallen.
Även i fortsältningen kan han upplåta fiske med fasla redskap och med nät och
andra röriiga redskap än handredskap. Däremot blir det naturiigtvis ingen
efterfrågan på upplåtelser för handredskapsfiske.

Mot den av riksdagen beslutade reformen har invänts bl. a.
atl den skulle medföra negativa konsekvenser för del kust-bundna yrkesfisket
och en försämrad fiskevård. Vidare skulle naturvårdens intressen påverkas negativt.

Som nämnts innebär riksdagsbeslutet att reformen skall
utformas så atl den såvitt möjligt inte är till nackdel för vare sig enskilda
eller allmänna intressen. Stor hänsyn bör naturiigtvis tas till yrkesfisket.
Den som har möjlighet att försörja sig helt eller delvis på fiske skall inte
behöva lämna

Prop. 1984/85:107 40

sin
näring på grund av att handredskapsfisket släpps fritt. Det är visserligen
yrkesfisket till havs som har störst ekonomisk betydelse. Kustfisket är dock av
slor vikt på många håll. I de allra flesta fall lorde yrke:>fisket och
handredskapsfisket utan olägenheter kunna bedrivas jämsides. Redan i dag finns
bestämmelser i FL som gör del möjligt för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela de föreskrifier som behövs för alt förebygga
att fiske med fasta redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller
skadas genom fiske som får bedrivas utan stöd av sådan rätt. För att förbättra
möjligheterna atl ta till vara yrkesfiskets intressen bör bestämmelsen i fråga
utvidgas till aU avse inte bara fasta redskap utan även fiske med nät och andra
rörliga yrkesmässiga redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt. Till
skydd för innehavarna av enskild fiskerätt bör på molsvarande sätt som gäller
för frifiske efter siklöja och nors i Vänern också införas en bestämmelse som
gördel möjligt att på framställning av fiskerättsinnehavare undanta vissl
område från handredskapsfiske om tillgången på fisk av visst slag är
begränsad.

Jämfört
med de fiskemeloder som används av yrkesfiskare framsiår handredskapsfisket som
föga effektivt. Någon utfiskning behöver inte befaras. Från fiskevårdssynpunkt
finns det dock anledning aft bevaka atl ett utvidgat handredskapsfiske inte
medför olägenheter. I vallen där lax och annan värdefull fisk har sina lek- och
uppväxtplatser kan också sådana oskyldiga fiskemetoder som begagnas vid
handredskapsfiske innebära skada. Redan nu kan fiskeristyrelsen och
länsstyrelserna med stöd av FL meddela föreskrifier om fiskets vård och
bedrivande. Sådana föreskrifter utfärdas av fiskeristyrelsen bl.a. för fiske
efter lax, öring och ål. I andra frågor skall länsstyrelsen meddela
föreskrifter om fiskets vård och bedrivande för länet. Dessa föreskrifter kan
avse minimimått, fredningstider, fredningszoner, m. m. Redan den nuvarande
lagstiftningen ger alltså goda möjligheter att meddela bestämmelser som är av
betydelse från fiskevårds-synpunkt. Enligt fiskeristyrelsen är dessa
möjligheter i alll väsenlligl tillräckliga för att möta de krav på regler om
fiskets vård och bedrivande som kan föranledas av reformen. Det har också
gjorts gällande alt ell frisläppande av handredskapsfisket skulle medföra en
försämrad fiskevård på så sätt att fiskevattensinnehavarnas intresse att
engagera sig i fiskevård och fisketillsyn skulle minska. Invändningen torde
inte sakna fog. Det bör emellertid anmärkas att statligt stöd redan i dag
lämnas till utplantering av fisk och andra fiskevårdsåtgärder. Det finns alltså
möjligheter för staten att i mån av behov göra särskilda insatser till stöd för
fiskevården i de områden där handredskapsfisket blir fritt. Dessa frågor kommer
att behandlas i det följande.

Som
framgår av redogörelsen för gällande ordning har allmänheten med stöd av
allemansrätten redan i stor omfattning tillträde lill de berörda
vattenområdena. Det behöver därför inte bli några skador från
naturvårds-synpunkt fill följd av att handredskapsfisket släpps fritt. Med
hänsyn till att

Prop. 1984/85:107 41

våra
skärgårdar och kuster redan nu i stor utsträckning används för olika
rekreationsändamål torde det toiala utnyttjandet av vattenområdena inte komma
att öka i nämnvärd omfattning. Enligt naturvårdsverket är det inte troligt att
behovet av nya eller utvidgade fågelskyddsområden kommer att öka i någon större
omfattning. Däremot kan tillsynen av och informationen om befintliga
skyddsområden behöva förbättras. Under alla förhållanden ger naturvårdslagen
tillräckliga möjligheter att tillgodose naturvårdens intressen i samband med
ett frisläppande av handredskapsfisket.

Utländska
medborgare får, om de har bott i landel minst två år, enligt 21 § första
stycket FL frifiska på enskilt vatten i samma omfattning som svenska
medborgare. Andra utlänningar får enligt 27 och 28 §§ fiskeriförordningen
fiska med rörliga redskap i de vattenområden, som nu är aktuella, endast efter
särskilt tillstånd. Ett undantag gäller dock för Blekinges sydkust, se 27 §
fiskeriförordningen. Längs de övriga havskusterna, men inte i de stora sjöarna,
får enligt 27 § fiskeriförordningen utlänningar fiska med handredskap i enskilt
vatten i samma omfattning som svenska medborgare. Frisläppandet bör, såvitt
avser utlänningars fiskerätt, endast medföra den lagändringen att regeln i 21 §
första stycket FL som likställer utländska medborgare som bott här i minst två
år med svenska medborgare utvidgas till att omfatta även det nu aktuella
handredskapsfisket.

3.2
Ersättningsfrågor

3.2.1
Allmänt om ersättningsprinciperna

Som
framgår av vad som tidigare har anförts syftar riksdagens beslut om att släppa
handredskapsfisket fritt i vissa enskilda vatten till att i allemans-rätlens
intresse öka allmänhetens möjligheter till fritidsfiske med handredskap. Från
vissa håll har gjorts gällande att reformen skulle medföra stora kostnader för
det allmänna. Det har erinrats om att de belopp som staten i samband med 1950
ärs fiskerättsliga lagstiftning betalat till enskilda fiskerättshavare enligt
lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt har uppgått till
mångdubbelt större belopp än vad lagstiftaren ursprungligen avsåg.

Av betydelse i
sammanhanget är givetvis frågan om och i vad mån innehavare av enskild fiskerätt
principiellt sett är berättigade till ersättning för det ingrepp i enskild
fiskerätt som frisläppandet kan innebära. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen
(RF) är varje medborgare tillförsäkrad rätt till ersällning för förlusten då
hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande.
Regeln är tilllämplig endast vid ingrepp av expropriativ natur i äganderätt och
liknande rättigheter, t.ex. nyttjanderätt eller servitul. Den grundlagsfästa
ersätlningsrätten omfattar däremot inle andra inskränkningar i en ägares
rådighet. Exempel på sådana inskränkningar finns bl.a. i
naturvårdsilagstiftningen. Det kan dock anmär-

Prop. 1984/85:107 42

kas
alt gränsen mellan tvångsavhändelser och rådighetsinskränkningar i allmänl
intresse någon gång kan vara svår att dra.

De
inskränkningar i enskild fiskerätt som kan bli aktuella vid ett frisläppande
av handredskapsfisket är inte att betrakta som sådana ingrepp av ' expropriativ
natur som avses i 2 kap. 18 § RF. Innehavarna av den enskilda fiskerätten har
fortfarande kvar ensamrätten till fiske med fasta redskap och med nät och andra
rörliga redskap än handredskap i der mån fisket med röriiga redskap inte redan
är fritt. Innehavarna av enskild fiskerätt har också kvar rätten att fiska med
handredskap men de blir skyldiga att tåla att även andra fiskar med sådana
redskap på deras vatten. Den enskilda fiskerätten utgör, som tidigare nämnts,
således även i fortsättningen grund för det fiske den enskilde fiskerättsägaren
bedriver på egel vallen. Fiskevattensägarna fråntas alltså inte någon rätt.
Det är inte fråga om att som bl.a. skedde i samband med 1950 års fiskerättsliga
lagsliflning omvandla vattenområden som tidigare tillhört enskilda fastigheter
till allmänt vatten, där principiellt varje svensk medborgare får fiska fritt.

Även
om frisläppandet av handredskapsfisket inte är att anse som en tvångsavhändelse
som grundar ersättning enligt expropriationsrätlsliga regler, kvarstår frågan i
vad mån en fiskevattensägare ändå bör vara berättigad till ersättning på grund
av att handredskapsfisket släpps fritt på hans vatten. I fråga om
rådighetsinskränkningar som avser mark och vattenområden gäller numera ganska
allmänt att ersättning ulgår endasl om pågående markanvändning avsevärt
försvåras, inte annars. Begreppet pågående markanvändning infördes i
byggnadslagen och vissa angränsande lagar, bl. a. naturvårdslagen, år 1972 i
samband med lagstiftningen i anslulning lill den fysiska riksplaneringen (prop.
1972: 111 bil. 2 s. 332-336). Begreppel gavs då främst funktionen att avgränsa
det intrång som bör medföra rätt till ersättning eller inlösen.

Liksom
naturvårdslagen syftar frisläppandet av handredskapsfisket lill att tillgodose
allmänhetens intresse för friluftsliv. Det kan också sägas råda viss motsvarighet
mellan frisläppandet av handredskapsfisket och de möjligheter som finns enligt
naturvårdslagen att föreskriva sådana inskränkningar i räuen att förfoga över
en fastighet som behövs för att tillgodose t.ex. friluftslivet och att
förplikta ägaren atl tåla vissa inträng i syfte alt göra ett markområde mera
tillgängligt för allmänheten.

Man
kan med andra ord jämställa ett faktiskt utnyttjande av enskild fiskerätt med
pågående markanvändning i naturvårdslagens mening.

Ett
frisläppande av handredskapsfisket kommer av skäl som har nämnts i de allra
flesta fall inte att medföra någon skada för fiskerättsinnehavarna. I vissa
speciella fall som närmare behandlas i avsnitt 3.2.2 kan frisläppandet dock
komma i konflikt med eU pågående utnyttjande av vattenområdena i fråga för
fiske. Det bör därför öppnas möjlighet för fiskerättsinnehavare att få
skadeersättning i dessa speciella fall.

Med
hänsyn till vad som nu har sagts är del naturiigl att anknyta till

Prop. 1984/85:107 43

naturvårdslagens
ersättningsbestämmelser. I överensstämmelse med vad som gäller enligt
naturvårdslagen bör krävas atl del är fråga om ett någorlunda kvalificerat
intrång. Var och en måste vara beredd atl utan ersättning underkasta sig ett
visst intrång av hänsyn till allmänna intressen.

Eftersom
ett frisläppande av handredskapsfisket inte kommer att påverka användningen av
vattnet för andra ändamål än fiske kan ersättningsregeln begränsas till atl
avse intrång som medför atl pågående utnyttjande av enskill vatten för fiske
avsevärt försvåras.

Det
bör understrykas atl på motsvarande sätt som gäller enligt naturvårdslagen
ersättning inte bör lämnas för annat än intrång i ett pågående utnyttjande av
vatten för fiske, öm vattnen lidigare inle har utnyttjats för fiske kan
ersättning alltså inte komma i fråga. Förväntningsvärden skall alltså inle
ersättas.

Skadeersättningen
bör således i princip bestämmas med hänsyn till det pågående utnyttjandet av
enskild fiskerätt. Ersättningen får därvid uppskattas med utgångspunkt i det
faktiska inkomstbortfall som den enskilde fiskerättsägaren får vidkännas till
följd av ett frisläppande av handredskapsfisket. I likhet med vad som gäller
enligt naturvårdslagen är fiskevattenägaren som har nämnts därvid skyldig atl
tåla vissl intrång.

Frågan
om en viss skada är så kvalificerad att den är ersättningsgill bör också den
bedömas i förhållande till den inkomstminskning som reformen medfört för den
enskilde fiskerättshavaren. För räll till ersättning bör dessulom krävas alt
skadan mall i absoluta tal inte framstår som obetydlig. I praktiken lorde
förhållandena vara alltför skiftande för att någon för alla fall enhetlig regel
beträffande ersältningsgrundande skadenivå — såsom en viss bestämd procentandel
av den inkomsl vartill skadan relateras - skall kunna uppställas. Frågan om en
skada är tillräckligt stor för att medföra ersättning får därför ofta bedömas
med hänsynstagande lill omständigheterna i del enskilda fallet.

I
övrigt bör de principer för bestämmandel av skadeersättning som lillämpas för
ersättningssitualioner enligt naturvårdslagen tjäna till ledning.

3.2.2
Situationer där ersättning kan aktualiseras; kostnadsberäkningar

Det
kan vara lämpligt atl skilja mellan tre olika kategorier fiskerättsinnehavare
med hänsyn till att dessa utnyttjar sin fiskerätt på olika sätt, nämligen
fiskerätlsinnehavare som 1) bedriver yrkesfiske 2) utnyttjar sina fiskevatten
för kusbehovsfiske eller som etl fritidsnöje 3) upplåter vaUnen för yrkesfiske
eller fritidsfiske.

Som
tidigare nämnts torde handredskapsfisket i de allra flesta fallen inte komma
atl inkräkta på yrkesfisket. Som yrkesfiskare anses den som bedriver
yrkesfiske eller annat fiske av betydelse för hans försörjning. I sammanhanget
bör framhållas att fiske med krokredskap enligt 33 d § FL inte får bedrivas närmare
än 100 meter från vissa fasla redskap. Vidare kan

Prop. 1984/85:107 44

enligt
22 § andra stycket FL erforderiiga föreskrifter meddelas för att förebygga att
fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller
skadas genom fiske som får bedrivas ulEin stöd av sådan rätt. Som tidigare
nämnts bör detta skydd för fasta redskap utvidgas till att omfatta även andra
yrkesmässiga redskap bl. a. nät. Dessutom bör på motsvarande sätt som gäller
för frifiske efter siklöja och nors också införas en bestämmelse som gör det
möjligt att på framställning av fiske-rättsinnehavare undanta visst område från
handredskapsfiske om tillgången pä fisk av visst slag är begränsad. Det finns
också möjligheter enligt FL aU av fiskevårdsskäl meddela föreskrifter till
skydd för fiskbestånden, t.ex. fredningstider.

Underlag
saknas för att bedöma storleken av de ersättningsbelopp som kan komma att
betalas ut till yrkesfiskare. Med hänsyn till de möjligheter som finns alt
tillvarata yrkesfiskets intressen, lorde det dock inte behöva bli fråga om
några större belopp.

Den
andra kategorin fiskerättsinnehavare - de som fiskar till husbehov eller som
ett fritidsnöje - kan göra det i framtiden också. Allmänhetens rätt lill
handredskapsfiske får anses ha en så obetydlig inverkan på fiskemöjligheterna
för denna kategori att någon ersättningsgill förlust knappast kan anses
uppkomma. Även för de enskilda fiskerätlshavarna innebär dessutom reformen en
förmån. De får ju också tillgång till större vatten för handredskapsfiske. Nyss
angivna bestämmelser om skydd för yrkesmässiga redskap och för fiskbestånden
gäller även denna kategori fiskerätts-innehavare och bör utvidgas på
motsvarande sätl.

Den
tredje kategorin är de fiskerättsägare som upplåter handredskapsfiske till
andra. Det kan gälla kortfiskeupplåtelser eller ularrendering av vattenområden.
Inkomsterna från sådana upplåtelser kommer naturligtvis all falla bort när
handredskapsfisket blir fritt. Sådant inkomstbortfall bör i princip ersättas.

Enligt
en beräkning som har gjorts av LRF och Sveriges fiskevattenägareförbund m. fl.
har de totala intäkterna under år 1982 på grund av kortförsäljning och
nyttjanderättsupplåtelser i de aktuella vattenområdena uppgåU till 4040000 kr.
Därav avsåg 3460000 kr. kortförsäljning och 580000 kr.
nyttjanderättsupplåtelser. Beräkningarna gör inle anspråk på att vara exakla.
Materialet kan ändå ligga till grund för vissa bedömningar. Till en början kan
konstateras att beloppen är angivna utan avdrag för omkostnader. Särskilt för
kortfiskeförsäljning torde omkostnaderna ofta vara betydande. Stockholms
fritidsförvaltning som administrerar länsfis-kekortet för Stockholms län har
således för år 1983 beräknat intäkterna till 1180000 kr. och omkostnaderna till
1150000 kr., vilket moisvarar en nettoinkomst på 30000 kr. eller ca 2,5 procent
av omsättningen. Fritidsförvaltningens fiskekort avser en stor del av
kortfiskeupplåtelserna i Stockholms län. Det är dock inte säkert att det
angivna förhållandet mellan intäkter och omkostnader är representativt. I vart
fall kan man räkna med betydande omkostnader för dem som upplåter enskilt
vatten till kortfiske.

Prop. 1984/85:107 45

De
beräkningar som har gjorts av LRF m.fi. visar också i vilka delar av landet som
upplåtelser av handredskapsfisket ger de största resp. minsta inkomsterna.
Bilden överensstämmer i hög grad med redan gällande bestämmelser om frifiske
på enskilt vatten. På södra ostkusten, där begränsningarna i den enskilda
fiskerätten till förmån för frifiske f. n. är minst, är inkomsterna från
upplåtelser störst. Även i flera andra områden förekommer upplåtelser som ger
förhållandevis stora inkomster. Det är bara såvitt avser Gotland, Blekinge och
Vättern som inkomsterna framstår som obetydliga i sammanhanget. Inom samtliga
områden förekommer dock upplåtelser som kan antas ge så små intäkter att en
förlust av dem inte är ersättningsgill enligt de skadeersättningsprinciper som
har angetts i avsnitt 3.2.1.

Etl väsentligt antal av
upplåtelserna avser statligt och kommunalt ägt fiskevatten. De myndigheter som
förvaltar och upplåter statligt fiskevatten skall enligt förordningen (1981:
1217) om förvaltningen av statens fisken i allmänhet ta ut en avgifl. Ett
undanlag gäller för upplåtelser till fritidsfiskeföreningar. Någon ersättning
bör naturligtvis inte utgå till staten i egenskap av fiskevattenägare.
Nyssnämnda förordning bör sannolikt ändras så att del klart framgår att
myndigheterna inte heller är skyldiga att ta avgift om fiskei är fritt på
enskilt vatten som ägs av staten.

De kommunala
fiskeupplåtelserna syftar inte till att ge kommunerna inkomster. Liksom del nu
ifrågavarande frisläppandet av handredskapsfisket hårde kommunala
upplåtelserna i slället ell rekrealionspolitiskt moliv. Flera kommuner upplåter
f.ö. redan handredskapsfisket utan kostnader för fritidsfiskarna. Några
kommuner kommer dock att gå miste om inkomster från upplåtelser. Därigenom
förlorar de också medel som används lill fiskevård och för tillsyn. Som en
kompensalion för detta bör reglerna om statligt stöd till fritidsfisket
tillämpas så att kommuner och landsting kan beviljas medel som tillåter all
insatserna för fritidsfisket inte minskar (se avsnitt 3.3). Då kan hävdas att
det fria handredskapsfisket inte medför atl pågående användning av enskill
vatten på områden som ägs av kommun eller landstingskommun försvåras i sådan
utsträckning att rätl till ersättning föreligger. Handredskapsfisket anses med
detta resonemang vara ett sådant intrång som kommunerna får tåla utan någon
särskild ersättning. Resonemanget bestyrks av de nyss redovisade uppgifterna
angående länsfiskekortet för Stockholms län. Med hänsyn till att kommuner och
landstingskommuner rättsligt sett är att jämställa med privata
fiskerättsinnehavare bör lagtexten för atl tilllämpningsproblem inte skall
uppstå ändå ange att ersättning inte skall betalas till kommuner och landstingskommuner.

Kortfiskeupplåtelser;
kostnadsberäkning

Intäkterna
av kortfiskeupplåtelserna har som nämnts beräknats till ca 3460000 kr.

Prop. 1984/85:107 46

Belydande
variationer föreligger mellan de olika områdena i fråga om intäkterna. Längs
södra ostkusten var intäkterna under år 1982 enligt utredningen av LRF m.fl.
störst i Stockholms län, Södermanlands län och Östergötlands län. I de stora
sjöarna var intäkterna störst i Mälaren. Inga eller små intäkter förekom i
Blekinge, Gotland, Hjälmaren, Vänern och Vättern.

Det
bör understrykas att en betydande del av inkomsterna inflyter till
länsfiskekort och liknande upplåtelseformer som drivs i kommunal regi.
Länsfiskekortet för Stockholms län har redan nämnts. Motsvarande kort finns för
Södermanlands län (intäkt 232000 kr. år 1982) och Bråviken i Östergötlands län
(intäkt 275000 kr. år 1982).

Att
beräkna hur slora ersättningar som kan komma att betalas ut är svårt. En
anledning till detta är att det saknas uppgifter om samtliga aktuella inkomster
av kortfiskeupplåtelser. Förfrågningar hos fiskeristyrel-sen och några
fiskenämnder har gett vid handen att kompletta uppgifter inte kan inhämtas ulan
avsevärd omgång. En annan anledning är att ersättningarna måste betalas ut
efter särskild prövning i de enskilda fallen.

Med
ledning av LRF:s beräkningar saml vissa uppgifter under hand kan dock en grov
uppskattning göras. Närmare uppgifter torde erhållas i samband med
remissbehandlingen av denna promemoria.

Om
kommunala och statliga kortfiskeupplåtelser räknas boit, uppgick intäkterna av
kortfiskeförsäljning inom de berörda områdena under år 1982 till ca 2 milj. kr.
Omkostnaderna kan, lågt räknat, uppskattas till 50 procent av intäkterna. Det
återstår då ca. 1 milj. kr.

Beräkningarna
omfattar etl flertal upplåtelser med så små nettointäkter eller där
kompensationsmöjligheterna är så goda att förlusten inte bör vara
ersättningsgill. Med små nettointäkter avses intäkter som endasl uppgår till några
tusen kronor.

Å
andra sidan kan det hända att nämnda beräkning inte omfattar alla
ersäitningsgilla föriuster som kan bli aktuella.

Slutsatsen
blir därför att summan av årliga ersäitningsgilla inkomsler av
kortfiskeupplåtelser med en grov uppskattning kan anges till ca I milj. kr. Man
bör vid ersätlningsberäkningen inle schablonmässigt använda sig av en viss
kapitaliseringsfaktor. Strävan bör vara atl komma fram till ett belopp som är
så realistiskt som möjligt vad gäller den tid som ersättningen skall beräknas
avse.

Arrendeupplåtelser;
kostnadsberäkning

De
totala intäkterna av arrendeupplåtelser har av LRF m.fl. beräknats till ca
580000 kr. år 1982. Det är dock osäkert om samtliga upplåtelser enbart avser
handredskapsfiske. En belydande del av beloppet torde vara att hänföra till
upplåtelser av domänverket. Som tidigare har sagts skall ersättning inte
betalas ut till staten som fiskevattensägare.

Även
i fråga om arrenden skiftar förhållandena mellan de olika områ-

Prop. 1984/85:107 47

dena.
Störst intäkter på grund av arrendeupplåtelser har man i Mälaren saml vid södra
ostkusten i Stockholms och Södermanlands län. Inga eller obetydliga inkomster
före kommer i Kalmar län, Blekinge län, Gotlands län och Storsjön.

Genom
arrendeavtal kan enskild fiskerätt upplåtas dels enligt lagen (1957:390) om
fiskearrenden, dels enligt de allmänna reglerna i 8 kap. jordabalken.
Upplåtelse av arrende enligt 1957 års lag avser endasl yrkesfiske eller annat
fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Sådana arrenden
kommer inle att påverkas av det fria handredskapsfisket i större utsträckning
än vad yrkesfisket i allmänhet påverkas.

Arrenden
av fiske enligt de allmänna beslämmelserna i jordabalken avser företrädesvis
upplåtelser för fiske på fritid. Det är vanligt att vallen arrenderas av
fritidsfiskeföreningar. Förutsättningarna för befintliga arrenden av sådan art
kommer sannolikt att ändras på grund av de nya reglerna. Till följd av upphörda
arrendekontrakt kan fiskevattenägare gå miste om intäkter som de f. n. har.
Detta gäller dock endast sådana upplåtelser som bara avser handredskapsfiske.

En
fiskevattenägare som arrenderar ut sitt vatten har dock fortfarande kvar sin
enskilda fiskerätt. Han kan erhålla intäkter i fortsäuningen också, t. ex.
genom att arrendera ut fisket till fiske med andra redskap än handredskap. Han
har också möjlighet aU ingå arrendeavtal med yrkesfiskare. Inom vissa områden
finns det starka önskemål från yrkesfiskare om att få arrendera enskilda
fiskevatten. Etl annal alternativ är givetvis att en fiskerällsägare skaffar
intäkter genom att fiska själv.

Om
arrendekontrakt upphör på grund av del fria handredskapsfisket och om
fiskerättshavaren inle kan kompensera sig för elt inkomstbortfall på säll som
nämnts kan intrång bli ersättningsgillt.

Del
finns inte underiag för all göra någon säker uppskattning av hur stort belopp
som är ersätlningsgrundande. Några osäkra faktorer i sammanhanget har redan
nämnts. Vidare skall från det nämnda beloppet göras avdrag för omkostnader.
Närmare uppgifter om dessa förhållanden torde erhållas vid remissbehandlingen
av denna promemoria.

3.2.3
Handläggningen av ersättningsfrågor

Innehavare
av enskild fiskerätt bör som nämnts få rätt till ersättning av staten, om de
nya föreskrifterna om allmänhetens rätt till handredskapsfiske medför att
pågående utnyttjande av enskilt vatien för fiske avsevärt försvåras. De närmare
förulsättningar som bör gälla för atl få ersättning med anledning av det fria
handredskapsfisket framgår av avsnitten 3.2.1 och 3.2.2.

Ersättningsmål
bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt naturvårdslagen handläggas
vid fastighetsdomstol. Av flera skäl bör dock inte krävas att
ersättningsfrågorna alllid skall avgöras av domstol. Rättegångar kommer ofta
att medföra stora kostnader både för staten och för enskilda

Prop. 1984/85:107 48

fiskerättshavare.
Vidare blir rättegångar, särskilt om målen överklagas, ofta tidskrävande. För
den som begär ersättning är det en uppenbar fördel om det går att åstadkomma
ett snabbt avgörande.

Vid
utformningen av handläggningsreglerna bör också beaktas atl del fria
handredskapsfisket kan förutsättas medföra ringa eller ingen skada. I de fall
då skada har uppkommit kan det finnas andra lösningar än att den enskilde
fiskerättsinnehavaren får en kontant ersättning. Det kan i många fall vara mera
ändamålsenligt atl lokala föreskrifter meddelas om fiskets vård och bedrivande
eller till skydd för nät och fasta redskap. En annan kompensationsmöjlighet är
atl fiske vårdande åtgärder sätts in. Det senare kan bh aktuellt t.ex. när en
fiskerättsinnehavare på grund av mitade inkomster från kortfiskeupplåtelser
saknar medel för utsättning av fisk och för serviceåtgärder för fritidsfisket.
Insatser för fiskevården bör kunna ske antingen genom bidrag till fiskerättsinnehavaren
eller genom aU fiskeristyrelsen eller fiskenämnden vidtar lämpliga åtgärder,
t. ex. utsättning av fisk.

På
motsvarande sätt som gäller enligt naturvårdslagen bör eirsättningfrå-gorna
kunna lösas förhandlingsvägen. Det bör alltså också anvisas en väg för
förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan enskilda fiskerättshavare
och företrädare för staten. Handläggningen bör anförtros åt en myndighet som
kan bedöma om kompensation bör utgå i annan form än som kontant ersättning. Det är då
lämpligt att ansvaret för verksamheten med
förhandlingar och frivilliga överenskommelser läggs på fiskeristyrelsen eller,
efter fiskeristyrelsens bestämmande, på fiskenämnderna. Inom områden där ett
betydande antal fiskerättshavare ger till känna ersättningsanspråk bör
förhandlingsverksamheten kunna delegeras till fiskenämnden. Vid avvägningen om
en delegering bör ske till fiskenämndema bör hänsyn las å ena sidan lill vilka
resurser som behövs för alt föra ut kunskap om handläggningen av
ersättningsfrågor till nämnderna och å andra sidan till vilken avlastning det
blir för fiskeristyrelsen om frågorna handläggs på det lokala planet.

De
ersättningsregler som direkt anges i lagen blir med nödvändighet allmänt
hållna. För atl underlätta förhandlingarna om ersättning behöver dessulom vissa
vägledande rekommendationer utarbetas. Det kan gälla att mera schablonmässigt
ange värdegränser för den minsta ersättning som bör betalas, hur avdrag för
omkostnader bör beräknas, hur kapilaliseringen av ersättningsbelopp bör ske,
om ersättning skall betalas på en gång, vilket bör vara huvudregeln, eller
undantagsvis årligen. Det bör ankomma på fiskeristyrelsen att efter samråd med
berörda organisationer på fiskets område utarbeta rekommendationer som kan
ligga till grund för ersättningsförhandlingarna.

Ersättningsfrågor
bör alltså i största möjliga utsträckning kunna lösas förhandlingsvägen. För
det allmänna är det av intresse att domstolsväsendet inte belastas med
ersättningsanspråk som är bagatellartade eller obefogade. För fiskerätlshavarna
är det i allmänhet en fördel om man kan

Prop. 1984/85:107 49

komma
fram till en snabb uppgörelse. Därför torde del vara i båda parters inlresse om
överenskommelse kan nås på frivillig väg. För all tillgodose detta inlresse bör
gälla att begäran om ersättning alltid skall framställas till fiskeristyrelsen.
Därigenom erhålls en handläggningsordning som innebär att den myndighet som har
ansvaret för förhandlingsverksamheten får kännedom om alla ersättningsanspråk
och därmed ges tillfälle all söka nå en frivillig överenskommelse.

För
handläggningen är det önskvärt att den som anser atl han har lidit skada på
grund av del fria handredskapsfisket redan till sin begäran fogar den utredning
i saken som han önskar åberopa. För att styrka ett inkomstbortfall kan det
ofta vara lämpligt att utdrag ur vederbörandes deklaration eller bokföring
bifogas ansökningen. Finner fiskeristyrelsen eller fiskenämnden att
utredningen behöver kompletteras, kan detta göras informellt, t.ex. i samband
med förhandlingarna med sakägaren.

Om
utredningen visar att ersättningsanspråket saknar fog, skall framställningen
avslås. I annat fall bör fiskeristyrelsen eller fiskenämnden försöka träffa
uppgörelse med sakägaren. Som framgår av vad som tidigare har sagts bör därvid
kompensafion i form av fiskevårdande ålgärder övervägas. Även om en
överenskommelse inte går alt åstadkomma bör dock fiskeristyrelsen eller
fiskenämnden meddela beslut i ersättningsfrågan.

Någon
författningsreglering av förhandlingsverksamheten behövs inte. Det är en fördel
att förhandlingarna kan ske i obundna former och anpassas till de individuella
fallen. De nya uppgifterna för fiskerimyndigheterna'kan dock kräva en viss
tillfällig personalförstärkning.

öm
en sakägare inte är nöjd med fiskerimyndighetens beslut i en ersättningsfråga
bör, som tidigare sagts, talan om ersättning kunna föras vid fastighetsdomstol.
Sådan talan bör väckas inom viss tid från det att fiskeri-myndighelen har
meddelal beslut. Den som väcker talan om ersättning bör ha bevisbördan för att
han åsamkats ekonomisk skada på grund av det fria handredskapsfisket och för
storleken av skadan.

Fastighetsdomstolen
är vid sin prövning av framställda ersättningsanspråk i princip obunden av
fiskerimyndighetens beslut. Dock bör domstolen inle kunna fastställa lägre
ersättning.

Ersäitningsgilla
intrång bör kunna konstateras inom en relativt kort tid efter det att
handredskapsfisket har släppts fritt. Det rör sig ju främst om att inkomster
från upplåtelser upphör. Möjligheten att begära ersättning kan därför vara
tidsbegränsad. Anmälan till fiskeristyrelsen bör göras inom fem år från det att
reglerna har trätt i kraft. Endast inkomster som erhållits på grund av åtgärder
vidtagna före offentliggörandet av denna promemoria, bör få läggas till grund
för beräkning av ersättningsanspråk.

I
likhet med vad som gäller i ersättningsärenden enligt naturvårdslagen bör i
fastighetsdomstolen kammarkollegiet vara motpart till den sakägare som yrkar
ersättning.

Som
en huvudregel bör allmänna regler om fördelningen av rättegångs- 4 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr
107

Prop. 1984/85:107 50

kostnaderna
gälla. Om den som framställer ersättningsanspråk förlorar målet men har hafl
skälig anledning alt få sin lalan prövad av domstol, bör, med motsvarande
bestämmelser i naturvårdslagen som förebild, kunna förordnas all slalen skall
belala hans rättegångskostnader eller alt vardera parlen skall betala sin
kostnad.

3.3 Statligt
stöd till fiskevårdande åtgärder

De
föreslagna reglerna kan som lidigare har nämnts i vissa fall innebära atl de
som har intäkter av enskild fiskerätt inle längre genom försäljning av
fiskekort får medel till fiskevårdande ålgärder.

Det
är både ell allmänl och ell enskill inlresse atl reformen inte innebär en
försämring av fiskevården.

Fiskevattenägare
bör kunna fortsäiia som lidigare med sina fiskevårdande åtgärder. Det kan
förutsättas all de fiskevårdande åtgärderna i slor utsträckning kommer
fiskevatlenägarna själva lill godo när de fiskar. Sådana åtgärder lorde i
många fall även för fiskevatlenägarna vara mera ändamålsenliga än
engångsersättningar och ge dem en kompensation för eventuella förluster. Av
avsnitt 3.2.3 framgår au behovel av fiskevårdande åtgärder bör bedömas i
samband med all ersättningsfrågorna behandlas. Fiskevårdande åtgärder i de
områden som avses med det fria handredskapsfisket bör dock kunna vidtas också
utan samband med ersättnings-ärenden, t.ex. på initiativ av organisationerna
eller myndighelerna på området. För t.ex. kommuner blir del då möjligl atl
erhålla bidrag till fiskevård ulan atl framställa etl formellt
ersättningsanspråk. De särskilda reglerna om statligt stöd till fritidsfisket
bör därför medge att fiskevårdande åtgärder kan vidtas i de berörda områdena
också efter det all handredskapsfiskel släppls frilt för allmänheten. De
åtgärder som avses är bildande av fiskevårdsområden och fiskevårdsåtgärder av
olika slag. Kostnaderna för de fiskevårdande åtgärderna bör täckas av de
avgifier som årligen belalas in av dem som fiskar med handredskap med slöd av
de nya reglerna.

3.4 Finansieringen
av reformen

3.4.1
Skäl för en avgiftsfinansiering

Såsom
tidigare har nämnts gör samhället på flera sätl insalser för att främja
fritidsfisket. Dessa insatser har hittills inte avgiftsfinansierats. Nu
tillkommer de ersättningar som skall betalas ut med anledning av alt
handredskapsfisket släpps fritt längs södra ostkusten, Blekinges södra kust,
runt Gotland och i de stora sjöarna. Dessa ersättningar skall fastställas i
särskild ordning. Det går inte att i förväg göra en exakt beräkning av det
belopp som skall betalas till fiskeräUsägare. Man kan ändå beräkna det
sammanlagda beloppet till ett eller några tiotal milj. kr. efter
kapilalisering.

Prop. 1984/85:107 51

Det
statsfinansiella läget tillåter inle atl ytteriigare skattemedel nu tillförs
frilidsfisket. De kostnader som det fria handredskapsfisket medför måste därför
finansieras i särskild ordning om inte del nuvarande stödet till fiskevård m.
m. skall behöva minska. Tidigare har man vid åtskilliga tillfällen hävdat att
fritidsfisket har etl allemansrätlsligl inslag och därför bör vara
avgiftsfritt. Denna ståndpunkt är i och för sig förståelig. Samtidigt finns det
krav på och behov av bidrag från slalen för all upprätthålla kvaliteten på
fritidsfisket som en rekreationsform. Det ligger alltså i hög grad i de
fiskandes eget intresse att fritidsfisket tillförs erforderiiga medel. De
belopp som krävs bör bl.a. av dessa skäl betalas direkt av dem som kommer i
åtnjutande av del utökade frifisket. En särskild avgifl bör alltså införas. Med
hänsyn lill att inbetalda medel på längre sikl bör användas huvudsakligen till
fiskevårdande åtgärder, bör avgiften benämnas fiskevård sa vgift.

Ulformningen
av en fiskevårdsavgift har tidigare diskuterats vid flera tillfällen.

I
samband med tillkomsten av 1950 års lag om rätt till fiske behandlades
visserligen inte något lagförslag i ämnet. På uppdrag av regeringen lade
emellertid fiskeristyrelsen år 1959 fram ett förslag om lokala
fiskevårdsav-gifler. Enligt förslaget skulle regeringen beträffande
vattenområde i saltsjön eller i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren eller
Storsjön i Jämtland, kunna förordna att fiske fick utövas endast av den som
eriagl fiskevårdsavgift. En fiskevårdsfond skulle bildas, vilken skulle
förvallas av fiskeristyrelsen och användas lill främjande av forsknings- och
försöksverksamhel på fiskets område samt till fiskevård och fisketillsyn.
Såvitt möjligt skulle iakttas att medlen kom de vattenområden till godo
belräffande vilka förordnanden meddelats. Förslaget ledde emellertid inte till
någon lagstiftning. Därefter lades förslag om en allmän fiskevårdsavgift fram
av fritidsfiskeutredningen (SOU 1968:13) och av fiskevattensutredningen (SOU
1978:75). Dessa förslag syftade till att en sådan avgift skulle belalas av i
princip alla som fiskade i landets vattenområden. Åven enligt dessa förslag
skulle en särskild fiskevårdsfond inrättas. Inte heller dessa förslag ledde
till lagstiftning.

Om
avgiflsskyldighelen kopplas direkt till att handredskapsfiskel släpps fritt
kommer endast de som fiskar med handredskap i enskill vatten i de aktuella
vattenområdena att vara avgiftsskyldiga. De som kommer i direkt åtnjutande av
reformen får då också betala för den. En annan lösning vore att införa en
allmän fiskevårdsavgift och hell avgiftsfinansiera det statliga stödel ull
fritidsfisket. Det finns emellertid redan anslag för sådant slöd till
fritidsfisket som inte är knuiet till den aktuella reformen. Ersättningar till
fiskevaltenägare och kostnader för fiskevårdande ålgärder på grund av frisläppandet
kommer endast att tillgodose fritidsfisket i de områden som berörs av reformen.
De som redan fiskar med stöd av frifiskerätl, med nät i de aktuella områdena
och med handredskap och andra redskap i övriga

Prop. 1984/85:107 52

frifiskeområden,
torde inte uppleva det utökade handredskapsfiskel som någon fördel som man är
beredd atl belala en avgift för. 1 stället får man räkna med alt många som nu
fiskar med stöd av frifiskerätt skulle uppfatta en avgifisskyldighei för dem
som en orättvisa. De skulle förmodligen anse att de fick belala för en reform
som endast andra fick glädje av. Om en avgift uppfattas på detla säll finns del
en stor risk för att många inle fullgör betalningsskyldigheten. Della skulle i
sin lur kunna äventyra hela finansieringen av reformen. Vidare blir
kontrollmöjligheterna synnerligen begränsade om alla landets vallenområden,
inklusive allt sölvalten, skall övervakas.

Av
dessa skäl framsiår det som mesl lämpligl och ändamålsenligt alt begränsa
avgiflsskyldighelen lill de områden och de redskap som omfattas av det
föreslagna frisläppandet av handredskapsfiskel. 1 den mån inskränkningar i det
redan befinlliga stödet lill frilidsfisket kan bli nödvändiga i framliden, kan
emellertid frågan om en allmän fiskevårdsavgifi få las upp på nytt.

3.4.2
Avgiftens utformning

För
en bedömning av slorleken av intäkterna kan nämnas all fiskevat-lensutredningen
i sill belänkande (SOU 1978: 75) beräknade anlalel hand-redskapsfiskare lill
335000 vid södra ostkusten, ca 28000 vid Blekinges sydkust, ca 11000 vid
Gotland och ca 100000 i de stora sjöarna, dvs. sammanlagt ca 475000 personer.
Av dessa kan 1/5 eller ca 95000 antas vara fiskerättsägare. Om uppgiflerna i
fiskevaUensutredningens betänkande är korrekta skulle anlalel avgiftsskyldiga
uppgå lill ca 380000 personer.

I
förslag som tidigare har lagls fram på områdel har ofta framförts atl
fiskevårdsavgifiens sloriek inle får avskräcka någon från atl fiska. Denna
princip bör gälla även nu. Å andra sidan finns del inle anledning all sätta
avgiften så lågt atl den blir helt obelydlig. I sammanhanget bör beaktas att
andra kostnader, som ofta är förbundna med fritidsfiske, kan uppgå lill
betydande belopp. Det rör sig om kostnader för redskap, övrig utrustning och
transporter m. m. Del är angeläget alt avgiften räcker till för att ersätta
enskilda fiskevattenägare för inskränkningar i fiskerätten och även blir ell
betydande tillskott till fiskevården utan alt för den skull innebära någon
särskild uppoffring för den enskilde. Mol denna bakgrund framstår del som
skäligt att avgiften inte undersliger 50 kr. och inle heller överstiger 100 kr.
om året. En avgift i denna storleksordning får anses tillräcklig för atl
finansiera kostnaderna för reformen, även om anlalel betalande inte skulle bli
fullt så stort som fiskevattensutredningens beräkningar ger anledning att anta.

För
att förenkla administrationen och då det är av intres.se att medel snabbt
flyter in bör det vara möjligl alt betala fiskevårdsavgift för flera år i
sänder. För att stimulera till sådan betalning bör den fiskande få en rabatt om
han betalar för flera år. Vidare bör del av rekreationspolitiska skäl vara

Prop.
1984/85:107 53

möjligt atl betala en familjeavgift, dvs. en avgift som
gäller för alla medlemmar i elt hushåll.

För stålen är del en fördel alt medel flyter in så snart
som möjligt. Då finns del på ell tidigt stadium särskilt avsatta medel alt
betala ul när ersättningar bestäms lill enskilda fiskerätlsinnehavare. Dessulom
skapas förutsättningar för att planera fiskevårdsarbelet på längre sikt. Även
för den fiskande har en flerårsbetalning fördelar. Han får en rabatt och han
kan undgå ev. avgiftshöjningar som kan komma att bestämmas under den tid som
hans betalning gäller.

Regeringen bör lämpligen kunna bestämma avgiftens storlek.
En motsvarande ordning gäller för jaktvårdsavgiften.

1 lidigare lagförslag har funniis regler om undantag från
avgiftsplikten. Även nu bör övervägas att befria några kategorier fiskande från
avgifts-skyldighet.

Som framgår av vad som sägs nedan skall den som fiskar
utan alt ha betalt avgifl kunna ådömas böter. Med hänsyn till all gränsen för
straff-myndighet enligt 33 kap. 1 § brottsbalken är 15 år är avgiflsplikt för
den som inle uppnåll denna ålder utan betydelse.

Det framsiår som rimligt atl den som fiskar på egel vatien
skall vara befriad från skyldighet att betala avgift. Den som fiskar med stöd
av upplåtelse på grund av ett särskilt avtal med fiskerättsägaren bör dock inte
vara befriad från avgifisskyldighei.

Den som på uppdrag av en myndighet för undersökningsändamål
fiskar i tjänsien bör nalurliglvis inle i sådan egenskap vara avgiflsskyldig.
Detta behöver dock inle anges i lagtexten.

Med hänsyn till alt avgiftsskyldighelen endast avser
handredskapsfiske behövs ingen regel om avgifisfrihel för yrkesfiskare. Svensk
eller norsk same har räll alt enligt särskilda bestämmelser fiska i vissa delar
av landet. Dessa delar av landel omfattas emellertid inte av frisläppandet.
Någon undantagsregel avseende samer behövs därför inte heller. Tidigare har
diskuterats att undanta fiske med metspö från avgiflsskyldighelen. Sådant fiske
kan dock under vissa omständigheler ge ett väl så slort ulbyte som fiske med
l.ex. spinnspö och bör då inle vara undantaget från avgiftsplik-len.

Vid flera tillfällen har föreslagits atl betalda
fiskevårdsavgifter skulle förvaltas av en särskild fiskevårdsfond.

Enligt 1978 års förslag borde fondmedlens användning
anförtros åt en särskild fondstyrelse med representanter för del allmänna,
fiskeristyrelsen. kommunförbundet, landstingsförbundet, fritidsfiskarna och
fiskevat-tenägareförbundel.

Riksrevisionsverkel (RRV) anförde i sitt remissyttrande
över 1978 års förslag atl en särskild fiskevårdsfond innebär en form av
specialdestination. som enligt RRV:s mening inte ligger i linje med de av riksdagen
antagna principerna för moderniseringen av det statliga budgetsystemet.

Prop.
1984/85:107 54

RRV föreslog atl avgiftsmedlen istället skulle las upp
under budgelens inkomslsida och atl anslag för molsvarande ändamål skulle
anvisas för att disponeras av fiskeristyrelsen.

De medel som kommer atl belalas in i avgift bör i första
hand gå lill ersättning i pengar eller kompensalion i form av bidrag till
fiskevårdande ålgärder till fiskevatlensägare på grund av all
handredskapsfiskel släpps fritt. Återstoden bör användas till fiskevårdande
åtgärder i allmänhet och andra åtgärder som främjar frilidsfisket.

Ersättningar till fiskevatlensägare kommer atl betalas ut
direkl från statskassan. För delta ändamål behöver alltså inte en fond bildas.

Inle heller för bidragen lill fiskevårdande åtgärder bör
någon ny organisation bildas. Bidragen bör i stället beslutas av
fiskeristyrelsen eller fiskenämnderna. Regeringen bör utfärda de
verkställighelsföreskrifier som behövs.

I lagtexten bör anges att avgiftsmedlen skall användas
till atl främja fiskevården och till andra ändamål som har samband med
fritidsfisket.

3.4.3 Betalning av avgiften

Betalning av fiskevårdsavgifter bör ske till ell särskilt
postgirokonto. Därigenom får staten kännedom om storieken av det belopp som har
inbetalals och den enskilde etl bevis om atl han har betalat sin fiskevårdsavgift
(frifiskekorl). I kombination med möjligheten att betala avgifl för flera år
blir detta ell enkelt syslem alt administrera. Fiskeristyrelsen bör i samarbete
med organisationerna på fiskels område i erforderlig utsträckning informera
och påminna allmänheten om skyldigheten att betala fiskevård savgift.

Regeringen kan ulan någol särskilt bemyndigande meddela
särskilda bestämmelser om sättet för inbetalning m. m.

3.4.4 Kontroll och till.syn

Del är inte möjligt att fullsländigl kontrollera atl
samlliga betalar avgift som är skyldiga alt göra del. Detsamma kan sägas om
åtskilliga andra bestämmelser i den fiskerätlsliga lagstiftningen. Del är då
inte samhällsekonomiskt motiverat att avsätta särskilda resurser för
övervakningen av att de som fiskar med handredskap i de aktuella områdena har
betalat avgiften. Åtminstone bör särskilda resurser för tillsyn inle anslås
förrän man kunnat konstalera väsentliga försummelser i fråga om inbetalningen
av avgifterna eller i övrigt en bristande respekt för bestämmelser som skall
iakttas när det fria handredskapsfisket bedrivs. Kostnaderna för en utökad
övervakning skulle f.ö. få tas från medel som inbetalas i fiskevårdsavgifter.

Genom att omfattningen av insatserna för fiskevårdande
åtgärder blir direkt beroende av storieken av inbetalda avgifter ligger det i
stor utsträckning i de fiskandes intresse all fullgöra sin skyldighet. Detta
är en god förutsättning för att systemet skall fungera väl ulan någon förstärkt
över-

Prop.
1984/85:107 55

vakningsorganisation.
Detta gäller i synnerhet som man kan ulgå från all Sveriges fritidsfiskares
riksförbund - nu liksom när 1978 års förslag lades fram - ställer sig bakom
införandet av fiskevårdsavgiften. En aktiv informations- och propagandainsats
från förbundet framsiår som särskilt angelägen i delta sammanhang.

Om
fiskevårdsavgifter inle betalas i erforderlig omfallning finns del en risk för
atl fiskevårdande åtgärder inte kan vidtas i önskvärd utsträckning. Statens
åligganden mol fiskevattenägarna på grund av atl handredskapsfisket släpps
frilt måste nämligen fullgöras i första hand. Med hänsyn lill den tidigare
redovisade beräkningen av intäkterna kan dock denna risk inte anses sannolik.

I
fråga om kontrollen bör dock en särskild bestämmelse införas. Den som fiskar
bör medföra ett bevis om all fiskevårdsavgifien har betalats (frifiskekortet).
Detla skall på begäran uppvisas för den som enligt särskilda beslämmelser
utövar fisketillsyn.

3.4.5
Påföljder

De
förseelser som kan bli akluella är alt man fiskar utan atl ha betalat avgift
eller alt man inte medför bevis om atl avgift har betalals. Med hänsyn lill alt
det här är fråga om rättsligt sett bindande regler bör en sanktion finnas med i
syslemel. Då fiskevårdsavgifien ulgår med elt förhållandevis blygsamt belopp
langerar förseelserna den nedre gränsen för vad som bör vara kriminaliserat.
Man kan därför diskutera en sanktionsavgift i stället för bötesstraff.
Förfarandel i samband med ultagande av en sådan avgifl riskerar dock atl bli
tämligen tungroll i förhållande till slorleken av sanktionsavgiflen. Den mesl
lämpliga påföljden är i slällei etl lågl böles-strafi".

4 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med det anförda har upprällats förslag till

1.
lagom ändring i lagen
(1950:591) om räU lill fiske,

2.
lag om ersällning för intrång i
enskild fiskerätt,

3.
lag om fiskevårdsavgifi.

Förslagen
har fogats till denna promemoria som en bilaga.

5 Specialmotivering

5.1
Förslag till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt tili fiske

20a
§

Vid
kusten av Östhammars kommun i Uppsala län, Slockholms län, Södermanlands län,
Östergötlands län, Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län saml i Vänern,
Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i

Prop. 1984/85:107 56

Jämtland
får svenska medborgare, utöver vad som följer av 7-11 och 14-20 §§, fiska i
enskill vatten med metspö, kaslspö, pilk, pimpel och liknande redskap som förs
från hand och beslår av lina med en eller etl mindre antal krokar
(handredskapsfiske).

Myndighel
som regeringen beslämmer får på begäran av innehavare av den enskilda
fiskerätten förbjuda fritt handredskapsfiske i elt område där tillgången på
fisk är begränsad.

Paragrafen
är ny.

Enligt
första stycket i paragrafen får allmänheten rätl till frifiske med handredskap
i vissa områden. Paragrafen har kommenterats utförligt i avsnitt 3.1. Till
handredskap räknas enligt paragrafen metspö, kaslspö, pilk, pimpel och liknande
redskap som förs från hand och beslår av lina med en eller elt mindre antal
krokar. Vad som skall avses med ett mindre antal krokar kan variera mellan
olika områden beroende på det traditionella handredskapsfisket. I viss
utsträckning bör därför frågan överlämnas åt rättstillämpningen. Flera än lio
krokar kan dock aldrig rymmas under uttrycket "etl mindre antal".

Om
det fria handredskapsfiskel medför risk för ulfiskning av en art, får enligt
andra stycket myndighet som regeringen bestämmer på begäran av innehavare av
enskild fiskerätt förbjuda allmänhetens fria handredskapsfiske i det område
där tillgången på fisk är begränsad. Sådani förbud bör meddelas av
länsstyrelsen.

Rätlen
till handredskapsfiske tillkommer enligt paragrafen endasl den som är svensk
medborgare. Belräffande utländska medborgare hänvisas till 21 §.

21
§

Utlänning,
som sedan minst två år är stadigvarande bosall här i riket är likställd med
svensk medborgare med avseende på fiske enligt föreskrifterna i 6-20a§§.

I
övrigt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske enligt nämnda
föreskrifter endast i den mån regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer så medgiver.

Första
stycket har ändrats. Utlänning, som har bott i landet :>edan minst två år
får enligt lagändringen fiska med handred skåp i samma omfattning som svenska
medborgare. I övrigt är paragrafen oförändrad. Detta innebär, för andra
utlänningar än de som har bott i landel sedan minsl två år, att del behövs ett
medgivande enligt 21 § andra stycket FL för atl de skall komma i åtnjutande av
reformen. Det ankommer på regeringen att besluta om sådant medgivande skall ges
en generell utformning på samma sätt som skett beträffande vissa andra områden
(27 § fiskeriförordningen) eller om Ullstånd skall lämnas av länsstyrelsen i
varje enskill fall (28 § fiskeriförordningen).

Prop. 1984/85:107 57

22
§

Till
förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt
hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av 6-9 eller 11 § får
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter
rörande längden av de redskap som därvid får användas och avståndet mellan dem
samt meddela förbud mot att utsätta skolar, nät eller annal fiskeredskap inom
visst avstånd från notvarp som utmärkts med märke som fastställs av myndighet
som nyss sagts.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får också i annal fall än i första
stycket sägs meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga att fiske med
fasta redskap och nät som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller
skadas genom fiske som får bedrivas utan slöd av sådan fiskerätt.

I
paragrafen har första stycket ändrats redaktionellt och andra stycket ändrats i
sak.

För
att förebygga att skador vållas på fiske som utövas med stöd av enskild
fiskerätt med fasta redskap och nät genom allmänhetens frifiske får regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddela de föreskrifter som behövs.
Tidigare kunde föreskrifter endast meddelas till skydd för fasta redskap.
Avsikten med den nu gjorda lagändringen är främst att förhindra skador på
yrkesfiskares redskap till följd av det fria handredskapsfisket. Det bör
överlämnas åt länsstyrelsen all meddela sådana föreskrifter.

26
§

Denna
lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifier som har
meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822).

Om
fiskevårdsområde samt samernas rätt till fiske i vissa delar av landet gäller
särskilda bestämmelser.

Enligt
första stycket i paragrafen gäller etl generelll företräde för föreskrifter
som meddelas med stöd av naturvårdslagen (1964:822) framför den fiskerättsliga
lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att föreskrifter för elt naturreservat,
som är beläget inom ett område där frifiske är tillåtet, upptar förbud för
allmänheten att fiska med handredskap. I fråga om förhållandel till
naturvårdslagen innehöll FL tidigare endast en upplysning om att särskilda
bestämmelser gällde för nationalparker.

Andra
stycket innebär ingen saklig nyhet.

5.2
Förslag till lag om ersättning för intrång i enskild fiskerätt

1§

Medför
bestämmelserna om handredskapsfiske enligt 20 a § lagen (1950:596) om rätl till
fiske att pågående användning av enskilt vallen för fiske avsevärt försvåras,
har fiskerättsinnehavaren enligt denna lag räll lill ersättning av staten för
den skada han lider.

Rätl
lill ersättning föreligger inle i fråga om sådani enskilt fiskevatten som ägs
av kommuner eller landstingskommuner.

Prop. 1984/85:107 58

Paragrafen
innehåller den grundläggande regeln om när ersättning skall betalas Ull
enskilda fiskerättsinnehavare på grund av allmänhetens rätt till fiske med
handredskap längs södra ostkusten och Blekinges södra kust, vid Gotland samt i
de stora sjöarna. Ersättning skall betalas ut om det fria handredskapsfisket
medför att pågående användning av enskilt vatten för fiske avsevärt försvåras.
Innebörden av bestämmelsen har i den allmänna motiveringen angetts i avsnitt
3.2.1. Med fiskerätlsinnehavare avses endasl den som fiskar med stöd av
enskild fiskerätt. Vem som får fiska med stöd av enskild fiskerätt framgår av
5§ FL. Den i paragrafen angivna ersättningsnormen skall tillämpas inte bara av
domstolarna utan också vid de frivilliga uppgörelser som har föreslagits i
promemorian.

Enligt
andra stycket skall ersättning inte betalas i fråga om sådani enskill
fiskevatten som ägs av kommuner eller landstingskommuner. Denna bestämmelse
har kommenterats i avsnitt 3.2.2. Av vad som där sägs framgår att
förutsättningar för ersättning till kommuner eller landstingskommuner inte
heller bör föreligga om dessa arrenderar och upplåter vatien som ägs av annan.

2§

Ersättning
bestäms i pengar att betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med
årliga belopp. Om del är lämpligt skall ersättningen utgå i form av bidrag till
den ersättningsberättigade för fiskevård och andra ålgärder som främjar
fritidsfisket i den mån sådana åtgärder inle bör vidtas genom fiskeristyrelsens
försorg.

Enligt
huvudregeln skall den ersättning som tillkommer en fiskerättsinnehavare
belalas med ett engångsbelopp, öm särskilda skäl finns kan dock ersättningen
betalas med årliga belopp. Ett sådant fall kan vara när en yrkesfiskare skall
kompenseras för ett årligt inkomstbortfall.

Enligt
huvudregeln skall ersättning alltså betalas i pengar. Kompensation för en
skada som skall ersättas kan dock i slället utgå i form av bidrag till
fiskevård och andra åtgärder som främjar fritidsfisket. Bestämmelsen har
lidigare kommenterats i avsnitt 3.2.3. Med hänsyn till omständigheterna får
avgöras om bidrag till fiskevårdande åtgärder skall betalas till
fiskerättsinnehavaren eller om det är mera ändamålsenligt alt fiskeristyrelsen
eller vederbörande fiskenämnd direkt ombesörjer alt lämpliga åtgärder vidtas.
Utsättning av fisk torde vara den fiskevårdande åtgärd som oftast kommer
ifråga. Bidragen kan också avse kostnader för bildande av fiskevårdsområden,
andra fiskevårdsåtgärder som främjar fritidsfisket och serviceanläggningar för
fritidsfiskets behov.

Vad
som sägs i paragrafen bör vara vägledande även när frivilliga överenskommelser
förhandlas fram.

3§

Anspråk
på ersättning skall framställas före utgången av år 1989 hos fiskeristyrelsen.
Annars är rätten till ersättning förlorad. Fiskeristyrelsen

Prop. 1984/85:107 59

som
för statens räkning beslutar om ersättningsfrågor skall, när ett ersättningsanspråk
framsiår som grundat, genom förhandlingar söka träffa överenskommelse med den
som framställt anspråket.

Förfarandel
vid handläggningen av ersättningsfrågor har behandlats i avsnitt 3.2.3. I denna
paragraf anges att anspråk på ersättning skall framställas hos
fiskeristyrelsen. Del ankommer på styrelsen att meddela beslut i
ersättningsfrågor. Beslutanderätten kan dock delegeras, se 5 §. Ett ersättningsanspråk
som uppenbarligen saknar grund bör avslås på ett tidigt stadium. Som exempel på
sådana fall kan nämnas atl fiskerättsinnehavaren inte har hafl några inkomster
före frisläppandet av handredskapsfisket eller atl den förlorade inkomsten
uppgår till ett så ringa belopp att det uppenbarligen inte är ersättningsgillt.
Om det finns anledning alt anta att ersällning bör utgå skall förhandlingar las
upp i syfte alt åstadkomma en frivillig uppgörelse.

4§

År
den som framställt anspråk på ersättning inte nöjd med fiskeristyrelsens
beslut, får han väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område
fiskevattnet är beläget. Sådan talan skall väckas inom tre månader från den dag
då styrelsens beslut meddelades. Annars är rätten till talan förlorad.

Om
överenskommelse som sägs i 3 § inte träffas, har fiskerättsinnehavaren enligt
denna paragraf möjlighet att väcka talan vid fastighetsdomstol. Skulle någon
väcka talan direkt vid fastighetsdomstol utan alt först framställa anspråk hos
fiskeristyrelsen skall rättegångshinder anses föreligga.

Kammarkollegiet
skall föra statens talan i mål om ersättning. Vid talans utförande får
kollegiet anses såtillvida bundet av fiskerimyndighetens beslut alt anspråket
måste medges till den del del godkänts av myndigheten.

5§

Fiskeristyrelsen
får uppdra ål en fiskenämnd alt fullgöra vad som enligt denna lag ankommer på
styrelsen.

Fiskeristyrelsen
kan delegera handläggningen av ersättningsfrågor till en fiskenämnd. 1 avsnitt
3.2.3 har angetts när delegering bör förekomma. Ett beslut om delegering kan
avse ett enstaka ersättingsärende eller en grupp av sådana ärenden.

6§

Om
lalan om ersättning ogillas men käranden har haft skälig anledning all få sin
talan om ersättning prövad av domstol, kan domstolen förordna all staten skall
ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för
sina koslnader.

Prop. 1984/85:107 60

Paragrafen
innehåller bestämmelser om fördelning av rättegångskostnad. Bestämmelserna,
som motiverats i avsnitt 3.2.3, gäller endast för sådana ärenden som handläggs
av fastighetsdomstolen. Av 2§ lagen (1969:246) om domstolar i fasUghetsmål
följer att allmänna bestämmelser om rättegångskostnader skall tillämpas i de
fall som inte särskilt angetts i paragrafen. I fråga om förfarandet hos
fiskeristyrelsen eller i fiskenämnd gäller enligt vanliga förvaltningsrättsliga
principer att en sökande själv får stå för sina kostnader.

7§

Beslut
av fiskeristyrelsen eller fiskenämnd enligt denna lag får inte överklagas.

Paragrafen
innebär att beslut av fiskeristyrelsen eller fiskenämnd i ärenden som gäller
ersättningsfrågor inte får överklagas i adminislraliv ordning. Som framgår av
4 § är det i stället möjligt atl väcka lalan vid fastighetsdomstol.

Övergångsbestämmelserna
punkt 2

Inkomster
som erhållits till följd åv åtgärder som vidlagits efter den

1 mars
1984 skall inte ligga till grund för ersättning enligt denna lag.

Inkomster
från enskih fiskevatten som erhållits på grund av åtgärder som vidtagits efter
offenUiggörandet av denna promemoria är enligt punkt

2 i
övergångsbestämmelserna inte ersäitningsgilla.

S.3
Förslag till lag om fiskevårdsavgift

Den
som fiskar med handredskap på enskilt vatten vid kusten av Östhammars kommun i
Uppsala län, Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län,
GoUands län och Blekinge lin samt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland är skyldig att belala en åriig avgifl (fiskevårdsavgift)
med elt belopp som regeringen bestämmer.

Medel
som inflyter i fiskevårdsavgift tillfaller staten och skall användas till atl
främja fiskevården och till andra ändamål som har samband med fritidsfisket.

Enligt
första stycket skall den som fiskar med handredskap på enskilt vatten i de
områden som nämns i den nya 20 a § FL betala en åriig fiskevårdsavgift. Med
handredskap avses här samma slags redskap som i 20 a § FL. Det ankommer på
regeringen att bestämma fiskvårdsavgiflens storiek (se avsnitt 3.4.4).
Bestämmelser om detla liksom beslämmelser om sättet för inbetalning m.m., vilka
regeringen kan utfärda utan särskilt bemyndigande, kan tas in i
fiskeriförordningen (1982:126).

I
andra stycket anges att inbetalda medel tillfaller staten och att medlen

Prop. 1984/85:107 61

skall
användas för att främja fiskevården och till andra ändamål som har samband med
fritidsfisket. Häri inbegrips också ersällningar ål enskilda fiskvattenägare
enligt den särskilda lagen om ersättning för intrång i enskild fiskerätt.
Lydelsen av paragrafen har valls med tanke på all fiskevårdsavgift avses
förekomma också sedan samtliga ersätlningsfrågor slutligt handlagts.

2§
Avgiflsskyldighelen gäller inle

1. den
som är under 15 år,

2. den
som är innehavare av enskild fiskerätt vid fiske i eget vatten.

Paragrafen
innehåller undantag från skyldigheten alt betala avgifl. Vilka personer som är
innehavare av enskild fiskerätt framgår av 5 § FL. Den som fiskar med stöd av
upplåtelse av fiskevatlenägaren omfattas inte av avgiftsfriheten. Om
fiskevatten ägs av en juridisk person föreligger avgiftsfrihet för den som i
egenskap av ställföreträdare för den juridiska personen får fiska med stöd av
enskild fiskerätt.

3§

Vid
fiske skall medföras bevis atl fiskevårdsavgiften har betalats (frifis-kekort).
Detta skall på begäran uppvisas för den som enligt särskilda bestämmelser
utövar fisketillsyn.

Enligt
paragrafen skall bevis om alt avgiften belalals (frifiskekort) på begäran
uppvisas för den som enligt särskilda beslämmelser utövar fiske-tillsyn. Härmed
avses sådana befattningshavare som anges i 37 § lagen (1950:596) om rätt till
fiske, men inte enskild fiskerättsinnehavare. I den mån polisman utövar
fisketillsyn har han självfallet samma befogenhet som dessa, särskilt angivna
befattningshavare.

4§

Den
som bryter mol 1 § första slyckel eller mot 3 § döms lill böter, högsl
femhundra kronor. Vid förseelse mot 1 § första slyckel skall han dessulom
förpliktas atl betala obetald fiskevårdsavgift.

Prop. 1984/85:107

62
Underhilaga

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1950:596) om rätt till fiske dels atl 22 och 26 §§
skall ha nedan angivna lydelse dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
20a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

20a §

Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län, Stockholms
län, Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län, Gotlands län och
Blekinge län samt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland
får svenska medborgare, utöver vad som följer av 7—11 och 14—20 §§, fiska i enskilt
vatten med metspö, kastspö, pilk, pimpel och liknande redskap som förs från
hand ock beslår av lina med en eller etl mindre antal krokar
(handredskap.sfiske).

Myndighet som regeringen bestämmer får på begäran av
innehavare av den enskilda fiskerätten förbjuda handredskapsfiske I ett område
där tUlgången på fisk är begränsad.

21 §'

Utlänning,
som sedan minst två år är stadigvarande bosall här i riket är likställd med
svensk medborgare med avseende å fiske enligt föreskrifterna i 6-20 §.

Utlänning,
som sedan minst två år är stadgivarande bosatt här i riket är likställd med
svensk medborgare med avseende på fiske enligt föreskrifterna i 6-20a §§.

1 övrigt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske
enligt nämnda föreskrifier endasl i den mån regeringen eller myndighel som
regeringen bestämmer så medgiver.

' Senaste Ivdelse 1975:176.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som utövas med stöd av stadgande i 6-9 §§ eller 11 § äger
regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer meddela erforderliga
föreskrifter rörande längden av de redskap som därvid får användas och
avståndet mellan dem ävensom meddela förbud mot att utsätta skolar, nät eller
annat fiskeredskap inom vissl avstånd från notvarp som utmärkts med märke som
faslslälls av myndighel som nyss sagls.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
också i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifier som erfordras
för att förebygga att fiske med fast redskap som utövas med slöd av enskild
fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som får bedrivas ulan slöd av sådan
rätt.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet
innehavare av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas
med stöd av 6-9 eller 11 §får regeringen eller myndighet som regeringen
beslämmer meddela föreskrifier rörande längden av de redskap som därvid får
användas och avståndet mellan dem samt meddela förbud mol att utsätta skotar,
nät eller annal fiskeredskap inom vissl avstånd från notvarp som utmärkts med
märke som faslslälls av myndighet som nyss sagls.

Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer
får också i annal fall än i första slyckel sägs meddela de föreskrifter som
behövs för att förebygga att fiske med fasta redskap och nät som utövas med
stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som får bedrivas
utan slöd av sådan jiskerätt.

Om
fiskevårdsområde, fiske inom nationalpark samt samernas rätt lill fiske i vissa
delar av riket gälla särskilda beslämmelser.

Denna
lag skall inte lillämpas I den mån den strider mol föreskrifter som har
meddelats med slöd av naturvårdslagen (1964:822).

Om
fiskevårdsområde saml samernas rätt till fiske i vissa delar av landet gäller
särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

- Senaste lydelse 1975; 176. ' Senaste lydelse 1975:176.

Prop. 1984/85:107 64

2
Förslag till

Lag
om ersättning för intrång i enskild fiskerätt

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Medför bestämmelserna om handredskapsfiske enligt 20a § lagen

(1950:596) om rätt till fiske att pågående användning av enskilt vatten för

fiske avsevärt försvåras, har fiskerättsinnehavaren enligt denna lag rätt till

ersättning av staten för den skada han lider.

Rätt
till ersättning föreligger inte i fråga om sådant enskilt fiskevatten som ägs
av kommuner eller landstingskommuner.

2
§ Ersättning bestäms i pengar
att betalas på en gång eller, om del finns särskilda skäl, med årliga belopp.
Om det är lämpligt skall ersättningen utgå i form av bidrag till den
ersättningsberättigade för fiskevård och andra åtgärder som främjar
fritidsfisket i den mån sådana åtgärder inte bör vidtas genom fiskeristyrelsens
försorg.

3
§ Anspråk på ersättning skall
framställas före uigången av år 1989 hos fiskeristyrelsen. Annars är rätlen
till ersättning förlorad. Fiskeristyrelsen som för statens räkning beslutar om
ersättningsfrågor skall, när ett ersättningsanspråk framstår som grundat,
genom förhandlingar söka träffa överenskommelse med den som framställt
anspråket.

4
§ Är den som framställt anspråk
på ersättning inte nöjd med fiskeristyrelsens beslut, får han väcka talan vid
fastighetsdomstol inom \'ars område fiskevattnet är beläget. Sådan talan skall
väckas inom tre månader från den dag då styrelsens beslut meddelats. Annars är
rälten lill talan förlorad.

5
§ Fiskeristyrelsen får uppdra
åt en fiskenämnd atl fullgöra vad som enligt denna la ankommer på styrelsen.

6
§ Om talan om ersättning
ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan om ersättning
prövad av domstol, kar domstolen förordna alt slalen skall ersätta honom hans
rättegångskostnader eller atl vardera parten skall svara för sina kostnader.

7
§ Beslut av fiskeristyrelsen
eller fiskenämnd enligt denna lag får inte överklagas.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1985.

2.
Inkomster som erhållits till
följd av åtgärder som vidlagil: efler den 1 mars 1984 skall inte ligga till
grund för ersättning enligt denna lag.

Prop. 1984/85:107 65

3
Förslag till

Lag
om fiskevårdsavgift

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Den som fiskar med handredskap på enskilt vatten vid kusten av

Östhammars kommun i Uppsala län, Stockholms län, Södermanlands län,

Östergötlands län, Kalmar län. Gollands län och Blekinge län saml i

Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland är skyldig

att belala en årlig avgifl (fiskevårdsavgifi) med elt belopp som regeringen

bestämmer.

Medel som inflyter i
fiskevårdsavgifi tillfaller slaten och skall användas till att främja
fiskevården och lill andra ändamål som har samband med friudsfiskei.

2 §
Avgiftsskyldigheten gäller inte

1. den
som är under 15 år,

2. den
som är innehavare av enskild fiskerätt vid fiske i egel vatien.

3
§ Vid fiske skall medföras
bevis att fiskevårdsavgifien har belalats. Detta skall på begäran uppvisas för
den som enligt särskilda bestämmelser utövar fisketillsyn.

4
§ Den som bryter mot 1 § första
stycket eller mot 3 § döms till böter, högst femhundra kronor. Vid förseelse
mol 1 § första styckel skall han dessutom förpliktas att belala obetald
fiskevårdsavgift.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985.

5 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 107

Prop.
1984/85:107 66

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemorian
(Ds Jo 1984:3) Fritt handredskapsfiske

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetls av justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, forlifikalionsförvaltningen, postverket,
generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk (SNV), statens
lantmäteriverk (LMV), domänverket, kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverkel, Svea hovrätt, Linköpings tingsrätt, länsstyrelserna i
Slockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,
Gollands, Blekinge, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och
Jämtlands län. Friluftsfrämjandet, Landsorganisationen i Sverige (LO)
landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skärgårdens
intresseföreningars kontakiorganisation (SIKO), Svenska kommunförbundet.
Svenska turistföreningen (STF), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
fiskevattenägareförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Sveriges
riksidroltsförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Fiskeristyrelsen
har bifogat yttranden från de fiskenämnder som berörs av förslagen i
promemorian. Länsstyrelserna har bilagi yttranden från kommuner samt olika
länsmyndigheter och intresseföreningar i länen. Åven andra remissinslanser har
överlämnat av dem inhämtade yttranden.

LRF
och Sveriges Fiskevattenägareförbund har avgett ett gemensamt yttrande. När
yttrandet i del följande refereras anges endasl LRF som remissinstans.

På
grund av olika uppfattningar mellan regionförbunden har Sveriges fiskares
riksförbund ulan egel yttrande inkommit med regionförbundens yttranden.

TCO
har utan eget yttrande inkommit med ett yttrande från Slalsljänstemannaförbundet.

Dessulom
har yttranden inkommit från bl.a. Medborgartättsrörelsen, Svenska Båtunionen,
Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Nalur-vetareförbund samt från enskilda
personer.

De
refererade yttrandena återges i regel oavkortade.

1
Allmänna synpunkter och förslagen till ändringar i lagen om rätt till fiske

1.1
Justitiekanslern: Enligt min mening möter inga lagliga hinder mot elt
frisläppande för allmänheten av fiske med handredskap i de aktuella områdena.

Prop. 1984/85:107 67

1.2
Riksåklagaren: 1 anledning av ett
principbeslut av riksdagen om frisläppande av handredskapsfisket för
allmänheten föreslås i promemorian införandet av en ny paragraf i lagen om rätt
till fiske (FL) enligt vilken rätten till frifiske utvidgas i de fem stora
insjöarna och på vissa kuststräckor. Vidre föreslås i lagen vissa bestämmelser
i avsikl atl tillvarata yrkesfiskets intressen. Från de synpunkter jag närmast
har att beakta finns inle något att erinra mot dessa förslag.

1.3
Rikspolisstyrelsen: Rätten till
fritt handredskapsfiske lillkommer enligt utredningens förslag endast svensk
medborgare samt utlänning som sedan minst två år är stadigvarande bosatt i
riket. Annan utlänning behöver särskilt medgivande. Enligt 27 §
fiskeriförordningen får annan utlänning utan tillstånd bedriva fritidsfiske med
handredskap i allmänt vatien längs södra ostkusten och i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön samt även i enskilt vatten längs övriga havskuster i
samma omfattning som svenska medborgare. Med hänsyn härtill framsiår det som
omotiverat att utlänning som inte varil stadigvarande bosatt i riket sedan
minsl två år inte ens efter erläggande av fiskevårdsavgift tillåts
handredskapsfiska inom det område som nu är aktuellt atl frisläppas.

Genom
den föreslagna särbehandlingen av vissa utlänningar måste särskild kontroll
alltid företagas för alt utröna huruvida utlänning som hand-redskapsfiskar inom
det frisläppta området varit stadigvarande bosatt i riket sedan minst två år.
Kontrollen kan endast i undantagsfall ske på platsen eftersom skyldigheten för utlänning
all medföra pass inle är obligatorisk. Särskilda kontrollsvårigheter
föreligger dessutom beträffande medborgare i annat nordiskt land som i flera
år under olika perioder kan ha bott och arbetat i Sverige ulan atl uppfylla
kravet på atl ha varit stadigvarande bosatt i riket sedan minst två år. Denna
kontroll och efterföljande utredning kommer för polisens del att innebära ett
orimligt merarbete som enligt styrelsens uppfattning inte står i rimlig
proportion Ull den eventuella förseelsens svårighetsgrad.

Styrelsen
avstyrker därför bestämt den föreslagna särbehandlingen av utlänningar som inte
varit stadigvarande bosatta i riket sedan minst två år. Enligt styrelsens
uppfattning bör del föreslagna frifisket med handredskap omfatta alla
utlänningar. Härigenom skulle reglerna för utlänningars fiskerätt bli
enhetliga och särskild kontroll av utlänningar som handredskapsfis-kar inom det
frisläppta områdel inle behöva göras.

1.4 Fortifikationsförvaltningen:
Såvitt angår i promemorian behandlade

vattenområden förvaltar försvarsmakten cirka 5 OOOO hektar enskilt fiske

vatten vid södra ostkusten, längs Gotlands kuster och Blekinges sydkust

saml cirka 2700 hektar i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och

Storsjön i Jämtland. Möjlighelerna all inom dessa områden bedriva fiske

är, som för övriga vatten längs väst- och nortlandskusterna, i vissa avseen

den begränsade med hänsyn lill den militära verksamhelen.

Prop. 1984/85:107 68

Försvarsmakten
har i slor utsträckning utnyttjat möjligheterna alt förlägga riskområden över
vallen, eftersom de med hänsyn till sin relativt stora omfallning - omkring
20km i djup - inle är möjliga att förlägga över land. Alla pansar- och
luflvärnsskjutfäll och åtskilliga av marinens (kustartilleriet) och
flygvapnets skjutplaiser är således kusllokaliserade vid havet eller de slora
insjöarna. Skjutfälten har — ofta efter långa ulredningar - föriagis till
platser där komplikationerna med sjö- och luftfart, fiske och nyttjande av
fritidsbåtar skulle bli så begränsade som möjligt. Komplikalioner finns dock
vid vissa fält och i 1977 års redovisning av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede har bland andra länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Örebro,
Skaraborgs och Östergötlands län påtiilat ölägenheter för yrkes- och
fritidsfisket.

Förutom
av de restriktioner som är en följd av försvarsmaktens utbildningsverksamhet
begränsas vattenområdenas tillgänglighet av förekomsten av
försvarsanläggningar eller sådan militär verksamhet sorn av sekretesskäl
fordrar skydd mot obehörig insyn, spioneri, sabotage och andra liknande
störningar.

I 26
§ första stycket förslaget lill lag om ändring av lagen (1950:596) om rätl lill
fiske har föreskrifter som meddelats med slöd av naturvårdslagen (1964:822)
givits ell generelll företräde framför den fiskerätlsliga lagstiftningen.
ForiF anser, att även sådana föreskrifier som utfärdats med hänsyn till allmän
personsäkerhet, sekretess eller annan omständighet av särskild betydelse för
försvarsmakten förtjänar au uppmärksammas i sammanhanget. ForlF föreslår
därför, all paragrafens första slycke kompletteras med tillägget "eller
andra bestämmelser". Med andra bestämmelser åsyftar ForlF bl.a. lag den 17
maj 1940(1940:358) med vissa beslämmelser lill skydd för försvaret med
tillämpningskungörelse, bevaknin,:?skungörel-sen, (1940:383) samt
länsstyrelsinsiruktionen (1971:460).

Med
avseende på de intressen ForlF har all bevaka har verket i övrigt ingel alt
erinra mot de i promemorian framlagda förslagen.

1.6--------------------------------------------------- Generahullstyrelsen:
Yttrandet begränsar sig till de delar i promemo

rian som berör kustbevakningens fiskeövervakningsverksamhet. 1

övrigt
har generaltullstyrelsen inga invändningar mot de föreslagna ändringarna och
tilläggen i fiskelagsiifiningen.

1.7----------------- Fiskeristyrelsen:

Fiskerättsliga
regler

Fiskeristyrelsen
har i skilda sammanhang kunnal konstatera atl gällande fiskerilagstiflning är
svår atl överblicka. Den översiktliga genomgång av regelsystemet som lämnas i
promemorian visar inte minst detta. Beslämmelser som vid sin tillkomst kan ha
uppfattats som rimliga och rättvisa har i dag kommit att framstå som
svårbegripliga, tillkrånglade och i vissa fall

Prop.
1984/85:107 69

ologiska. Att allmänheten på vissa kuststräckor får fiska
fritt med nät men inte får använda handredskap är kanske ett av de mest slående
exemplen på det sistnämnda förhållandet. FL:s regler kompletteras av
föreskrifter om fiskels vård och bedrivande som regeringen meddelat i
fiskeriförordningen och de ytteriigare föreskrifter som fiskeristyrelsen
respeklive länsstyrelsen meddelar. Hela della regelverk är mycket omfatlande
och innehåller en sådan mångfald detaljregler att det blir svårt för den
fiskande alt skaffa sig erforderiig överblick om var. när och hur man får
fiska. Alt reglerna många gånger upplevs som komplicerade eller missförstås
medför en påtaglig risk all även av fiskevårdsskäl välmotiverade regler inte
efterlevs.

Längs slora delar av de akluella kuststräckorna hävdar
fiskerättsägarna inle sin fiskerätt fulll ut ulan låter redan i dag allmänheten
fiska med handredskap och t. o. m. med nät. Sett mot denna bakgrund anser
fiskeristyrelsen att förslaget att öka allmänhetens möjligheter till frifiske
med handredskap innebär etl naturligt och väsentligt steg i riktning mot en
förenkling. Om det genomförs kommer handredskapsfiske atl kunna utövas på
såväl allmänl som enskill vallenområde längs alla kuster och i de slora
sjöarna. Den enda begränsning som kvarstår blir atl handredskapsfiskel inte
omfattar laxfiske längs norrlandskusten (fr.o.m. Östhammars kommun lill finska
gränsen). Så länge man håller sig lill handredskap kommer alliså både
allmänheten och tillsynsorganen alt slippa hålla reda på var gränsen går mellan
allmänt vatien och de mer eller mindre fria s. k. frivallnen.

Ulöver de övriga skäl som anförts för reformen anser
fiskeristyrelsen atl just denna förenkling har elt belydande värde i sig.

Avslutningsvis vill styrelsen erinra om fiskenämndens i
Gollands län påpekande atl - förutom fiske med fasl redskap - endast ett
begränsat fiske med rörliga redskap skulle falla under enskild fiskerätt om
handredskapsfisket släpps fritt längs länets kust, nämligen fiske med långrev,
små-ryssjor. sax och slåndkrok. Nämnden anser atl alll röriigt fiske skall
omfattas av reformen.

Allemansrätt m.m.

I promemorian sägs. att de beskrivna reglerna om frifiske
på allmänt och enskilt vatten är en sorts allemansrätt. Mol delta
betraktelsesätt vill styrelsen invända att allemansrätten är en sedvanerält
medan FL:s regler om fritt fiske innefattar lagreglerade inskränkningar i
fiskerätlsinnehavarens förfoganderätt över sin egendom. Eftersom fisken inte
känner några ägogränser och inle anses vara föremål för någon särskild
äganderätt innan den är fångad är dock frifiskel för fiskaren snarlikt
allemansrättens möjligheter atl tillgodogöra sig vissa naturtillgångar.

Prop. 1984/85:107 70

Riksdagens
beslut om ett frisläppande för allmänheten av handredskapsfisket

Då
möjlighelerna för allmänheten att fiska i dag är mycket olika på skilda
kuststräckor, innebär ett frisläppande av handredskapsfisket skilda förändringar
på olika kuster. Vad gäller Golland och längs Blekinges sydkust där fisket
redan är fritt med nät på enskilt vatien blir förändringen mindre än för övriga
kuststräckor och de stora sjöarna.

Definitionen
av handredskap är tydlig i förslagel till lagtext. Det försök Ull förtydligande
som görs i texten på sid. 17 kan skapa oklarhet. Del bör vara fullt klart att
fiske med handredskap enligt definitionen är tillåtet från båt. Lagförslaget
innebär en begränsning av nu gällande regler i Vättern. Där är fiske med
dragutler redan nu tillåtet för allmänheten på enskill vatten uianför öppen
strand. Det lorde vara mycket svårt ur konlrollsyn-punkt alt begränsa detta
fiske lill enbart allmänt vatten. Fiske med dragutter är en vanlig fiskemetod
pä Vättern. Någon begränsning av nu gällnade regel i detla avseende bör därför
ej ske.

Riksdagsbeslutet
innebär att reformen skall utformas så alt den såvitt möjligt inle är till
nackdel för vare sig enskilda eller allmänna intressen.

1
detta sammanhang bör de biologiska effeklerna av etl fritt handredskapsfiske
belysas.

Intensivt
fiske efter viss arl eller vissa arter inom ell begränsat geografiskt område
och under obegränsad tid kan leda lill att bestånden minskar. För att motverka
detta finns redan i dag möjligheten att gå in med fiskeregleringar enligt
fiskeriförordningen. Särskilt känsliga arter är lax, öring och gös. Risken för
atl menligt glesa ul bestånden av t. ex. gädda och abborre över så stora
arealer som det här är frågan om bedömer styrelsen däremot som ringa. Etl ökat
fiskuttag kan ulan störning av den biologiska balansen kompenseras med
fiskevårdande insatser som fiskutsättning, biolopvård, information och lillsyn.

För
atl minska intrånget i den enskilda fiskerätten har i promemorian anvisats två
förslag som ger möjlighet atl begränsa utövandet av del fria
handredskapsfisket.

För
del första föreslås atl de möjligheter som i dag finns i FL 22 § atl skydda
fiske med fasla redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt mot fiske som
får bedrivas utan stöd av sådan rätl utvidgas alt gälla även nät.

För
det andra föreslås att en bestämmelse införes i FL som göra det möjligt att på
framställning av fiskerättsinnehavare undanta visst område från
handredskapsfiske om tillgången på fisk av visst slag är begränsad. Enligt
kommentar i specialmoUveringen bör länsstyrelsen meddela sådant förbud. Här bör
påpekas all ifråga om vandringsfisk utfärdar fiskeristyrelsen bestämmelser
enligt fiskeriförordningen.

Det
sistnämnda förslaget är begränsat till att gälla inom de nu aktuella
kuststräckorna och i stora sjöarna. Någon sådan geografisk begränsning

Prop.
1984/85:107 71

ingår
inte i det första förslaget. Det skulle kunna medföra stora inskränkningar på
kuslsträckor där handredskapsfisket redan i dag är fritt, förulom det skydd
fasta redskap kan åtnjuta. Tillsammantagna skulle dessa bestämmelser kunna
leda lill myckel stora inskränkningar i rätten till fritt handredskapsfiske
och på vissa kuslsträckor innebära en försämring jämfört med nuläget. För all
ett ökat skydd för näten skall kunna fungera tillfredsställande bör del
ställas krav på särskild utmärkning av redskapen.

Yrkesfisket
kan behöva ett vissl. begränsat skydd genom inskränkning av fiskei med
handredskap. I avvaklan på fiskekommilléns förslag i fråga om nödvändig
fördelning av fiskeresursen på olika kategorier fiskande bör inga särskilda
regler lill skydd mot handredskapsfisket skapas nu, åtminstone inte i andra
vallenområden än de som är akluella för reformen.

Framslällningar
från innehavare av enskild fiskerätt om att undanta

vissa områden från handredskapsfiske kan väntas bli vanligt förekomman

de. Som påpekats i fiskenämndernas remissvar kommer del alt bli svårt all

avgöra i vad mån sådant undanlag är befogal med avseende på intrånget i

den enskilda fiskerätten. De begränsningar som krävs för atl från fiskeri-

biologisk synpunkl skydda fiskbestånden kan i tillräcklig grad göras redan

enligt nuvarande lagsliflning. En del av befarat intrång kan minskas genom

fiskevårdsåtgärder.-

Två
ledamöter i fiskeristyrelsens styrelse (Andersson och Esbjörn Jo

hansson) anför i reservation: Riksdagens beslut innebär bifall lill

motion
nr 1981/82: 1916. nämligen "Alt riksdagen beslular att hos regeringen
begära förslag lill frisläppande för allmänheten av handredskapsfisket utefter
södra ostkusten och i de slora sjöarna". Denna begäran om ell förslag från
regeringen kan inle enligt vår mening tolkas som etl principbeslut om att
handredskapsfisket skall släppas fritt.

I
jordbruksdeparlementets promemoria framförs ell förslag lill hur fritt

handredskapsfiske i angivna områden skulle kiinna genomföras. Fiskeri

styrelsens majoritet släller sig, enligt styrelsens yllrande, i stort sett posi

tivt till förslagel. Vi-- anser all frågan om allmänhetens Ullgång till

fiskevatten
och möjligheter till ett välordnat handredskapsfiske på etl myckel bättre och
för samhällel billigare sätl bör tillgodoses genom upplåtelse via
fiskevårdsområden, bildade på det sätt som föreslagits i en skrivelse till
jordbruksdepartementet 1983-05-04 från Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges
Fiskevattenägareförbund, Svenska Ostkustfiskarnas Centralförbund och
Skärgårdens Intresseföreningars Kontaktorganisation.

1.8
Statens naturvårdsverk: Slatens naturvårdsverk har i tidigare yttranden lill
regeringen (1977-05-31 och 1979-06-27) betonat det angelägna i alt allmänheten
får räll lill s.k. frifiske med handredskap på enskilt vatten i landets
samtliga kustvatten. Följaktligen ser verket med tillfredsställelse på
föreliggande departementsförslag i denna del och givetvis så också på förslaget
i fråga om de fem största inlandsvattnen.

Prop.
1984/85:107 72

Förslagen synes dock böra förtydligas i åtminstone etl av
seende: 1 promemorian (s. 17) uttalas alt elt fiskeredskap inte är atl betrakta
som handredskap ifall t. ex. båt behövs för all använda del. Inom vissa delar
av Stockholms skärgård har fiskevatlenägarna tillåtit allmänheten under lång
tid att pimpla efter slrömmning även på enskill vatien, vilkel regelmässigt
skell från båt eftersom strömmingen inte håller lill på så grunt vallen atl
fisket kan ske från land. Verkel anser att även sädant fiske bör ingå i
begreppet frifiske och att så också bör gälla om pilkning efter torsk, vilkel
av samma skäl regelmässigt bedrivs från båt.

Till deparlementsförslaget hör i denna del också ett
förslag till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske. Här önskar
naturvårdsverket en mindre komplettering. Enligt verkets mening bör man till 20
a § andra stycket (s53-54) lägga en mening som anger all ett beslut atr
"förbjuda handredskapsfiske i ell område där tillgången på fisk är
begrärsad", skall kunna tidsbegränsas. I sin nuvarande lydelse kan
paragrafen ge anledning all tro alt ett sådani beslut skall gälla i all
evighet, vilket inte kan vara avsiklen.

I övrigl skall tilläggas alt även om naturvårdsverket ser
mycket posilivi på atl frilt handredskapsfiske införs på enskill vatten inom de
återstående delar av landet där en sådan reform är motiverad, är det dock
enligt verkel angeläget att reformens eventuella effekter på naturvärdena
uppmärksammas. Skulle det fria handredskapsfisket lokalt medföra allvarliga
störningar på l.ex. lokaler som är särskilt viktiga för häckande sjöfågel
eller den marina miljön, bör länsstyrelsen kunna förordna om särskilt skydd.
Verket anser atl del emellertid kan vara omotiverat all tillgripa en sådan
kraftig inskränkning, som den ett landsligningsförbud utgör. 1 stället bör lill
14 § 3 st NVL och 15 § I st NVF läggas möjligheten atl förbjuda handredskapsfiske
utmed vissa stränder, exempelvis känsliga utskärgårdar, och även vattenområdet
utanför dem.

Eflersom naturvårdslagen är en överordnad lag i relation
till lagen om rätt till fiske, gäller följaktligen utfärdade föreskrifter om
allmänhetens handredskapsfiske inom naturreservat och molsvarande naturskyddade
områden. Vidare kan sådani fiske regleras framdeles med stöd av naturvårdslagen
ifall reformen där skulle visa sig leda till ett alll för slort naturslilage
eller ge upphov lill andra oacceptabla effekler på naturvärdena.

Slutligen vill naturvärdsverket understryka det angelägna
i att - oavsett hur den aktuella reformen genomförs och finansieras -
allmänhetens möjligheter Ull fritidsfiske även förbättras genom ökade
slalsbidrag lill fiskevårdsåtgärder, till utredningar för att inrätta
fiskevårdsornråden, etc. Skulle t. ex. den föreslagna fiskevårdsavgiften
införas bör de avgiftsmedel, som inte erfordras för att reglera
inlrångsersäiiningar, gå oavkortat till sådana ålgärder.

Prop.
1984/85:107 73

1.9 Statens
lantmäteriverk: Om handredskapsfisket släpps fritt för

allmänheten
rubbas förutsättningarna för existerande fiskevårdsområden. Denna fråga torde
kräva viss belysning i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Också
förutsättningarna för bildande av nya fiskevårdsområden påverkas självfallet.
I huvudsak torde den tilltänkta lagstiftningen innebära att allmänhetens fiske
med handredskap upphör att vara en fråga som fiskevårdsområdena kan påverka.
Del är emellertid inte uteslutet att förhandenvaron av fiskevårdsområden ändå
kan underlätta övervakningen av att fritidsfiskarna betalar sina
fiskevårdsavgifter och kanaliseringen av statligt stöd till fiskevårdande
åtgärder. Oavsett hur det förhåller sig med delta utgår LMV från atl det -
såsom bedömdes vid tillkomsten av den gällande lagen (1981:533) om
fiskevårdsområden -fortfarande är ett allmänt intresse att fiskevårdsområden
kommer till stånd i ökad omfattning.

I
lagstiftningsärendet har väckts tanken på en alternativ lösning innebärande
att fritidsfiskarnas intressen skulle tillgodoses genom att fiskevårdsområden
bildas med skyldighet all upplåta rätl lill handredskapsfiske. LMV:s bedömning
är att en sådan lösning i praktiskt avseende är fulll tänkbar. Om en
koncentrerad satsning görs på bildande av fiskevårdsområden skulle en sådan
lösning sannolikl kunna genomföras på några år. Alternativet borde ha fördelar
från fiskevårdssynpunkt eftersom det innebär att en bra organisation för
fiskevården kommer till stånd. Den huvudsakliga olägenhet som är förbunden med
alternativet synes vara den fördröjning som uppstår i fråga om
fritidsfiskarnas åtkomst till handredskapsfisket. Det kan tilläggas atl också
en kombination av lösningarna med lagstiftning och fiskevårdsområden kan vara
möjlig t. ex. så att en lösning genom bildande av fiskevårdsområden begränsas
lill vissa av de akluella kust- och sjöomrädena eller så att en tidsgräns
ställs upp för tillämpningen av delta alternativ, öm alternativet med bildande
av fiskevårdsområden skulle komma under övervägande är LMV berett atl medverka
med underlag för den behövliga tid- och resursplaneringen.

1.10 Domänverket:
Domänverket är medvetet om att det inom nu akluella

områden finns behov att pä skäliga villkor ställa ytteriigare fisketillfällen

till allmänhetens förfogande. Verket delar dock inle uppfattningen alt

allmänhetens behov tillgodoses bäst genom frisläppande av handredskaps

fiskel på sätl som föreslås i promemorian.

Enligt
verkets uppfatlning är bildande av fiskevårdsområden i enlighet med det förslag
som Sveriges Fiskevattenägareförbund. LRF m.fl. lagt fram. etl bättre
tillvägagångssätt för att främja fritidsfisket med handredskap. Förulom
utökade möjligheter lill fiskeulövning ger det utrymme och motivation för
erforderiig service kring fiskei - dvs. tillgång till rastplatser, vägar,
bryggor odyl. Det kommer dessutom att finnas någon som känner ansvar för vården
och tillsynen av fiskevaltnen.

Prop.
1984/85:107 74

1.14
Svea hovrätt; Som huvudprincip gäller av ålder atl rätten till fiske i vatien,
som enligt fastighetsindelningen ingår i viss fastighet eller är samfällt för
flera fastigheter, tillkommer ägaren eller ägarna av vattenområdet, under det
att fisket i allmänt vatten är fritt för envar. - Genom lagen om gräns mot
allmänt vattenområde ändrades gränserna mellan enskilt och allmänt vatten. 1
den samUdigt tillkomna lagen om rätt till fiske utvidgades rätten till s. k.
frifiske i enskilt vatien utefter havskusterna och i de slörre insjöarna,
framför allt för att tillgodose yrkesfiskets intressen. Fisket i enskilt vatten
inom angivna områden är därefter i inte ringa utsträckning fritt för
allmänheten. Genom den nu föreslagna reformen uividgas ytterligare
allmänhetens rätt till frifiske i enskilt vatten, denna gång mol avgift och i
syfte att tillgodose fritidsfiskets intressen.

Rälten
lill fiske i enskilt vatten utmärks bl. a. av atl den i praktiken inte kan
överlåtas för sig, exempelvis genom försäljning. Detta innebär atl den fiskande
måsle ha äganderätt eller annan, från ägaren härrörande särskild rätt till den
fasUghel inom vars vatten fiskei bedrivs. Sådan särskild rätt är vanligen
servituts- eller nytUanderätt. Den senare kan förvärvas till exempel genom
arrendeavtal eller genom köp av fiskekort. Upplåtelise av rätt Ull fiske är
emellertid i många fall komplicerad, beroende på atl huvuddelen av fisket i
enskilt vatten är samfällt (vanligtvis för hemmaneri i en by; jfr 24 §
fiskerättslagen).

Den
enskilda, på fastighetsindelningen vilande fiskerätten har enligt hittills
gällande rätt kunnat tvångsvis inskränkas på tre olika vägar.

Fiskerällsägarna
har sålunda för det första kunnat få vidkännas inskränkning i sin möjlighet
att fiska under hänvisning till allmänna intressen, främst omsorg om
fiskbeståndet. Exempel på sådana inskränkningar utgör administrativa
bestämmelser om förbud mot att under vissa årstider eller i vissa vatten
bedriva fiske med särskilda redskap eller efter särskilda fiskarter. - För det
andra har själva rätten lill fiske kunnal överföras från en fiskerättsägare
till en annan, eller Ull en icke närmare angiven krets av fiskande. En
överföring av det förstnämnda slaget sker genom atl fiske-vattnet vid
fastighetsreglering enligt fastighelsbildningslagen tilläggs annan fastighet.
Den reglering av fiskerätten som genomfördes med fiskerätlsla-gen innebar en
överföring av fiskerätt från en mängd fastigheter till en icke närmare angiven
krets av fiskände. - För det tredje kan en faslighets fiskerätt urholkas eller
elimineras genom särskilda rättsenliga tvångsåtgärder med tillämpning av
exempelvis vattenlagen och naturvårdslagen.

Överförandet
vid 1950 års reform av fiskerätt från etl flertal fiskerättsägare till en icke
närmare angiven krets av andra fiskande likställdes med och behandlades som
expropriation. Så skedde f.ö. utan hänsyn Ull att fiskerättsägarna efter
överförandet hade samma rätt som andra atl fiska inom sina enskilda fiskevatten
eller till att fiskerättsägarna genom lagregleringen erhöll rätt atl fiska
inom andras enskilda fiskevatten. Vidare kan expropriation redan nu ske av
bl.a. nyttjanderätt, servitul och liknande rätt, helt eller delvis.

Prop.
1984/85:107 75

Enskild
egendom har enligt svensk rätl ansetts icke kunna tagas i anspråk för allmänt
ändamål utan att ägaren och innehavare av begränsade sakrätter till egendomen
hålls skadeslösa för den föriust de lider. Principen har kommit till uttryck i
2 kap 18 § regeringsformen där den knutits Ull "expropriation eller annat
sådan förfogande". Att tvångsvis överföra fast egendom eller upplåta
särskild rätt Ull denna till annan fysisk eller juridisk person med tillämpning
av exempelvis fastighetsbildningslagen eller vattenlagen är förbundet med
skyldighet att till fullo kompensera den drabbade. Däremol föreligger inte
någon ovillkorlig ersättningsrätl för sådana inskränkningar i möjligheten att
utnyttja fast egendom, som kan föreskrivas under hänvisning lill allmänna
intressen och som inle innebär överförande eller upplåtande av någon rätt till
egendomen åt annan. Rådighetsinskränkningar av antytt slag har uppenbarligen
inte ansetts innebära ett förfogande likställt med expropriation; de har ju
inle överfört någon rätt till annan ulan endasl minskat ägarens eller en
sakrättsinnehavares möjligheter atl utnyttja den rätt han alltjämt är
bibehållen vid.

Om
man mot bakgrund av det här sagda bedömer del föreslagna frisläppandet av
fisket med handredskap så må till en början understrykas atl reformen inte har
till syfte att tillgodose bevarandet av någol allmänt, till särskilda personer
icke knutet intresse, såsom fiskevård eller naturvård. Vidgningen av de
fiskeberättigades krets har tvärtom, helt visst med allt fog, förulskickats
kunna innebära en viss - men som acceplabel bedömd - påfrestning på
fiskbeståndet och naturen. Frisläppandet innebär att en obegränsad krets
personer nu som vid 1950 års reform tilläggs en fiskerätt som de hittills icke
haft.

I detta sammanhang är det
angeläget understryka att allemansrätten aldrig ansetts innefatta rätl till
fiske i någon form; delta har också ofta framhållits i den statliga och
kommunala informationen till dem som begagnar sig av allemansrätten. Detta
motsägs inte av uttalandet i departementspromemorian all de där beskrivna
reglerna i fiskerättslagen om frifiske på enskilt vatien är en sorts
allemansrätt. Denna rätt har ju tillkommit genom lagregleringen och utgör inte
en kodifiering av en tidigare etablerad oskriven allemansrätt. Om man vill
beteckna delta frifiske som "allemansrätlsligl" är närmasl en
terminologisk fråga. Frifisket har ju tillagts allmänheten och såUllvida
utvidgat den rätt som tillkommer allmänheten som bärare av den utav ålder
enligt sedvänja gällande allemansrätten. De år 1950 tillkomna reglerna i
fiskerättslagen tillgodoser emellertid som förut antytts väsentligen
yrkesfiskels och inte allmänhetens intressen och berör f.ö. endast i mindre
utsträckning de vatten där nu aktuellt fiske med handredskap företrädesvis
skulle komma all bedrivas. Del är sålunda missvisande att påstå att elt
frisläppande av fiskei med handredskap endast innebär en utvidgning av
allmänhetens rätt lill frifiske inom berörda enskilda fiskevatten.

Prop.
1984/85:107 76

Den nu föreslagna lagstiftningen konfirmerar alltså inle —
siisom i viss utsträckning är fallet med naturvårdslagen - någon redan
förefintlig rätt för alla och envar, utan tillskapar en sådan rätt. Detta kan
inte ske utan alt de hittillsvarande fiskerällsägarnas ensamrätt lill fiske tas
ifrån dem. Reformen kan sägas innebära att allmänheten tilldelas ideella
andelar i deras fiskerätt, öm en nyttighet, som hittills tillkommit
fiskerättsägarna ensamma, i fortsältningen skall delas med andra, måsle detla
innebära alt fiskerättsägarna därefter har kvar allenast en förminskad del av
nyliighe-ten. Den minskning av fiskerätten som fiskerättsägarna får vidkännas
uppvägs inte av atl de också får möjlighel alt fiska med handredskap i andras
fiskevatten och naturligtvis än mindre - som dock i promemorian påstås — av att
de har kvar en av de nytillkommande fiskerällsägarnas rätt begränsad möjlighet
att fiska inom silt eget fiskevatten. För atl den enskilde fiskerättsägaren
efler reformens genomförande skulle vara bibehållen vid värdet av sitt
hittillsvarande fiske skulle fordras, att man med fog kunde förutsätta att han
genom reformen tillfördes rälislig möjlighet all erhålla samma ulbyte av fiskei
inom annans fiskevatten son det vilket genom reformen frånhändes honom — något
som framstår som verklighetsfrämmande.

Sammanfattningsvis kan hovrätten inle dela den i
departementspromemorian uttalade uppfattningen alt frisläppandet av fiske med
handredskap inle innebär mer för fiskerällsägarna än en skyldighet att tåla att
allmänheten fiskar på deras fiskevatten. Reformen inskränker sig sålunda inle
till atl stadga en begränsning i fiskerältsägarens möjlighet att nyttiggöra sig
fisket på egel vallan - vad som i annat sammanhang betecknats som en
rådig-hetsinskränkning -ulan överför en del av hans fiskerätt till andra
fiskande, alltså ettfrånhändande av fiskerätten i viss, låt vara obestämd del.

Hovrätten har i del föregående begagnat yttrycket
'fiskeräii" i dess vedertagna betydelse, innebärande en rättsligt
garanlerad möjlighel alt fiska. 1 departementspromemorian knyls resonemangen i
olika sammanhang i stället till del fakiiska utbytet av en fiskerätt, vilket
självfallel är något heh annat. Såsom i promemorian framhålls kan fiskar i nu
förevarande enskilda vatten ej vara föremål för äganderätt förrän de fångats.
Det synes då ologiskt och föga bärande att beteckna etl frisläppande av fisket
med handredskap som allenast én möjlighet till åderiäining av den enskilde
fiskerättsägarens fiskbestånd med understrykande av att fiskerättsägaren har
kvar sin fiskerätt. Den föreslagna reformen innebär att den av rättsordningen
garanierade möjligheten alt fånga fisk som uppehåller sig i en fastighets
fiskevatten omdisponeras från den hittillsvarande fiskerättsägaren lill
fördelning mellan andra subjekt.

Av 20§ bör klart framgå att sådant fiske med handredskap,
som inte kan bedrivas annat än med hjälp av båt, inte omfattas av rätten lill frifiske.
Om - såsom promemorian närmast ger vid
handen - avsikten är att varje fiske

Prop. 1984/85:107 77

från
båt (både stillaliggande och under gång) skall vara undanlaget, bör självfallet
även detta utsägas i lagtexten. Otydlighet i dessa hänseenden kan förutsättas
leda till återkommande motsättningar mellan den fiskande allmänheten och den
ursprunglige fiskerätlsägaren vid fiskets utövande samt försvårar den
offenlliga tillsynen av att frifiskerätlen ej överskrids. Av samma skäl bör i
lagtexten anges del antal krokar som en fiskelina högsl får bära för alt kunna
anses som handredskap i lagens bemärkelse. - Av paragrafens andra stycke
framgår ej - som i promemorian antyds - att förbud mot fiske med handredskap
skall kunna ifrågakomma redan vid en beaklansvärd minskning av tillgång på fisk
inom ett område, även om den reslerande tillgången inte betraktas som
begränsad.

1.15
Linköpings tingsrätt: Helt allmänt delar tingsrätten de synpunkter, som i
skilda sammanhang framförts till stöd för att göra handredskapsfiske mer fritt
än gällande beslämmelser medger. Alt bereda ett slörre antal människor
möjlighet lill handredskapsfiske kan vara av stor betydelse för atl främja
fritidsaktiviteter, motion och avkoppling. Emellertid måste en reform ske på
sådani sätl att ingreppet inle leder lill ekonomisk skada för dem som redan har
fiskerätt. Del synes därför förenat med svårigheier att få en alltigenom
tillfredsställande utformning av reformen. Erinras må i detla sammanhang även
om alt den reform, som genomfördes 1950 och som innebar all vissa vatien som
varil enskilda blev allmänna och att fritidsfisket blev tillåtet i viss
utsträckning på enskilt vatten, kom att få verkningar som blev vida större än
som förutsattes vid reformens genomförande. De ersättningsfrågor som 1950 års
reform gav upphov till blev mycket komplicerade och tog mycket lång Ud alt
handlägga. Från många håll har underslrukits alt 1950 års reform förorsakat
stora svårigheter och kritiken har t. o. m. gjort gällande att denna reform
ledde till förhållanden som i viss mån kan betecknas som kaotiska. Det sisla
ersäliningsmälel med anledning av 1950 års reform avgjordes, såsom påpekats i
promemorian, så sent som 1977. Erfarenheterna från 1950 års reform manar
därför till försiktighet då nu elt nyll steg skall tas för att utvidga
möjligheterna lill fritt fiske.

För
tingsrätten synes det olyckligl att överiämna lill rättstillämpningen att
avgöra frågan hur många krokar som får användas vid handredskapsfiske. Detta
torde enklast fastslås i författningstexten.

Sammanfallningsvis
har tingsrätten vid sin granskning funnit alt reformförslaget med sin
utformning icke synes vara helt förenligl med 2 kap 18 § regeringsformen, att
de föreslagna ersättningsreglerna är för vagt utformade, att förslagets
ekonomiska konsekvenser för staten är dåligt utredda, att det föreslagna
avgiftssystemet i avsaknad av etl fungerande kontrollsystem kan befaras icke
fylla avsedd funktion, ati förslagel kommer all

Prop, 1984/85:107 78

medföra
stora påfrestningar för fiskeristyrelsen samt fiskenämnder och
fastighetsdomstolar som berörs av förslaget samt att reformförslaget i andra
avseenden företer väsentliga brister. Mot bakgrunden härav ser sig tingsrätten
nödsakad att avstyrka förslagel i dess nuvarande ulformning.

1.16
Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen erinrar om sitt yttrande den 24
mars 1983 till departementschefen inför arbetet med nu föreliggande
departementspromemoria.

Riksdagen
har hos regeringen begärt förslag till frisläppande för allmänheten av fisket
med handredskap uianför södra ostkusten (vartill räknas saltsjön i hela
Stockholms län) längs Gotlands kust och Blekinge sydkust samt i de stora
sjöarna (bland andra Mälaren). Med anledning av att riksdagen senare vägrat
återkalla sin hemställan till regeringen tar inte länsstyrelsen ställning Ull
om handredskapsfisket bör släppas fritt eller ej. I stället redovisas
konsekvenser av och invändningar mot vissa punkter i utformningen av framlagt
förslag till genomförande av riksdagens beslut.

Utredningen
har framhållit såväl negativa som positiva effekler av etl fritt
handredskapsfiske. Till de positiva bör läggas att ett fritt handredskapsfiske
får antas medföra en ökning av det rörliga friluftslivet. Detta ger dels ett
bättre underlag för serviceföretag i skärgården dels fler arbetstillfällen
inom det mångsyssleri som är ett karaktäristiskt inslag i den bofasta
skärgårdsbefolkningens utkomst.

Redan
i dag förekommer ett fiske på enskilt vatien utan slöd av fiskerätt. Hur stor
ökningen av fiskelrycket bhr vid frisläppt handredskapsfiske är svårt att
uppskatta. --- Med nuvarande ordning har fiskerättsinnehavarna rättsligt skydd
för sitt fiske. Enligt förslaget får länsstyrelsen, på begäran av innehavare av
den enskilda fiskerätten, förbjuda handredskapsfiske i elt område där
tillgången på fisk är begränsad. Här liksom i fråga om andra fiskevårdsåtgärder
flyttar man sålunda över ansvaret från enskilda till det allmänna vilket är
påfrestande i en tid av minskande resurstilldelning till myndigheterna.
Länsstyrelsen vill därför framhålla de möjligheter som kan tillskapas att i
stället låta detta bli frågor som kan lösas samtidigt med förrättningar om
bildande av fiskevårdsområden.

Som
länsstyrelsen- påpekat i yttrandet den 24 mars 1983 har slor

tveksamhet
inställt sig hos fiskerättshavare till alt nybilda fiskevårdsområden efter
riksdagsbeslutet om fritt handredskapsfiske.

Syftet
med fiskevårdsområden skall vara atl samordna fiskets bedrivande och
fiskevården samt främja fiskerätlsinnehavarnas gemensamma

I intressen. Lagstiftaren
har tidigare, bland annat genoni ny lag (1981:533)

om
fiskevårdsområden (LOFO) velal påskynda bildande av fiskevårdsområden.
Länsstyrelsen noterade i anslutning lill LOFO:s ikraftträdande elt klart större
intresse för bildande av fiskevårdsområden. Efler riksdagens principbeslut om
fritt handredskapsfiske hösten 1982 har dock endast en ny ansökan om bildande
av fiskevårdsområde i länet kommil in.

Prop.
1984/85:107 79

Enligt
24§ FL (ändrad 1981:536) gäller i fråga om tillgodogörande av fiske som är
samfällt för flera fasligheter lagen (1973: 1150) om förvaltning av
samhälligheter (SFL). Stadgandet äger dock ej tillämpning på fiske som ingår i
fiskevårdsområde. Övergångsbestämmelsen lill 1981 års ändring av 24 § FL
innebär dock att äldre bestämmelser skall gälla lill dess fiskevårdsområde
bildats eller föreningsförvaltning enligt SFL anordnats, dock längst lill
uigången av år 1990. Följdändring måste enligt länsstyrelsens mening göras av
24 § FL i samband med införande av fritt handredskapsfiske. I annal fall kan
efter år 1990 den orimliga konsekvensen uppslå att allmänheten får fiska på
samfällda fiskevatten men inte fiskerättsägarna själva.

Utredningen bedömer atl
det inte behöver bli några skador från naturvårdssynpunkt till följd av att handredskapsfisket
släpps fritt men pekar dock på behov av bällre lillsyn och informalion om
befinlliga skyddsområden. Länsstyrelsen instämmer i atl detta kanske kan vara
riktigt i många fall. I Stockholms skärgård är dock förhållandena speciella.
Enligt utredningen ger emellertid naturvårdslagen tillräckliga möjligheter atl
tillgodose naturvårdens intressen. Länsstyrelsen instämmer i att della i och
för sig är riktigt men att det skulle medföra ett administrativt betungande
arbete att - objekt för objekt - utfärda nya förordnanden. I en tid då
statsmakterna ständigt framför kravet på förenklade förfaranden bör, enligt
länsstyrelsens mening, i stället generella undantag inarbetas i lagen på sätt
länsstyrelsen lidigare anfört.

H7
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen har i yUrande över 1973 års
fiskevaltensutrednings betänkande Fiska på fritid (SOU 1978:75) tillstyrkt att
handredskapsfisket släpps fritt i Mälaren i enlighet med utredningens förslag.
Länsstyrelsen lämnade också utan erinran ulredningens förslag atl samma slags
fiske före uigången av 1985 skall upplåtas ål allmänheten längs södra ostkusten
- för länels vidkommande omfallande Östhammars kommun. Länsstyrelsen vidhåller
denna sin inställning och tillstyrker därför att handredskapsfisket släpps
frilt i den omfattning som föreslagits i promemorian.

1.18
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det fria handredskapsfisket kommer
sannolikt alt medföra atl fiskei sprids till öar som nu är relativt orörda,
särskilt under den lidigare delen av fåglarnas häckningstid. Del torde i
praktiken vara omöjligt alt ersätta detta passiva skydd genom förordnanden
enligt naturvårdslagen. Det har redan blivit svårare atl skydda även myckel
känsliga häckningsöar och stränder. 1 samband med atl länsstyrelsen föreslagit
en revidering och modernisering av fågelskyddel vid Östersjökusten (bl. a. med
syfte atl uppnå likformighet med angränsande län) har nämligen vissa
remissinstanser anfört som elt argument mot skyddet av vissa öar med känslig
fauna all ell sådani skydd skulle hindra del

Prop. 1984/85:107 80

aviserade
fria fiskei vid dessa öar. Därför bör det i lagen om rätt till fiske -i likhet
med vad som stadgas i skogsvårdslagen belräffande skogsbruket och i lagen om
skötsel av jordbruksmark - intas en generell regel om att man vid utövande av
alla former av fiske skall ta hänsyn till naturvårdens och andra allmänna
intressen. Denna regel bör också kompletteras med föreskrifter om vilka hänsyn
som skall tas lill naturvården.

Länsstyrelsen
tillstyrker i övrigt förslaget.

Fem
av ledamöterna i länsstyrelsen i Södermanlands län (Lundin, Hol-

mestig, Blomquist, Cronholm och Lindqvist) reserverar sig och ansluter

sig till ett yttrande av Södermanlands läns fiskevattenägareförbund: Enligt

förbundets mening är förslaget hell oacceptabelt ur fiskevallenägares syn

punkt. Ett fiskevatten har betydande värde oavsett om det ulnytUas eller

inte på motsvarande sätt som t.ex. skogens värde är oberoende av om

uttag sker regelbundet eller med många års mellanrum. En inskränkning i

fiskevattenägarnas utnyttjande som förslagel innebär är av expropriativ

karaktär.--- Vi anser alt förslaget från Sveriges fiskevattenägareför

bund, LRF m. fl. (om fiskevårdsområden) är lill fördel inle bara för fiske

vattenägarna som i detta alternativ behåller sin fiskeräii helt ul, utan också

för fritidsfiskarna som har möjlighet atl köpa både lokala kort inom fiske

vårdsområdena lill relativt lågl pris och regionala kort t.ex. länsfiskekort

som i dag för Södermanlands län kostar 70 kr.

Förslagel
i departementspromemorian innebär all alla - även den som fiskar lokalt och
kanske bara har tillgång lill roddbåt, måsle lösa ett rikskort för 50—100kr.
Den väsentliga-skillnaden är emellertid om vi här bortser från
äganderättsfrågan atl enligt deparlementsförslaget blir fisket i stort sett
oreglerat medan del i fiskevårdsområden dels går att ta hänsyn till olika
intressen främst yrkesfiskets dels blir möjligt bedriva en lokalt anpassad
fiskevård till fördel för såväl yrkes-, binärings- som fritidsfiskare.

1.19
Länsstyrelsen i Östergötlands län:------------- Riksdagen har fattat

elt
principbeslut att införa etl fritt handredskapsfiske i de aktuella vattnen. I
promemorian behandlas därför inle frågan huruvida ell sådant frisläppande bör
ske eller inte. Promemorian innehåller endast förslag på lagregler, främst i
ersättningsfrågorna, för att genomföra ifrågavarande åtgärder. Länsstyrelsen
går på grund härav i sitt yttrande endasl in på de förslag lill lagregler som
promemorian behandlar.

Frisläppandet
bygger enligt promemorian på tanken alt fiskbestånden i de aktuella vattnen
räcker till för handredskapsfiske åt alla som är intresserade av fritidsfiske
och att ett sådant fiske ulan större olägenheter kan bedrivas jämsides med det
kustbundna yrkesfisket. 1 promemorian föreslås ändringar i lagen om rätt till
fiske vilka möjliggör ett skydd mot det s.k. frifisket för bl.a. yrkesfiske med
fasta redskap och nät. I övrigl

Prop. 1984/85:107 81

bedömer man i promemorian att redan föreliggande
möjligheter alt meddela lokala beslämmelser om fisket är tillräckliga för att
motverka eventuella ölägenheter av etl frisläppande. Naturvårdsverket bedömer
enligt promemorian också att gällande naturvårdslag ger möjlighel alt
tillvarata naturvårdens intressen i samband med frisläppandet.

Åven länsstyrelsen finner alt nu föreslagna och redan
gällande regler i lagen om rätt lill fiske och naturvårdslagen bör ge
möjligheter att motverka ev. ölägenheter av reformen beträffande fiske- och
naturvårdsintressena.

Dock bör man överväga alt i lagen om rätt till fiske
införa en skyddszon vid fiskodlingar.

I fråga om avgränsningen av vad som utgör
handredskapsfiske kan del ifrågasättas om del inte redan i lagtexten närmare
bör belysas hur gränsen går beträffande bl. a. trollingfiske och fiske med drag
efter bål.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen i Östergötlands län
(Strindberg, Pettersson, Nilsson, Holm, Lennstam och Biörsmark) reserverar sig
och anför: Vi vill erinra om atl riksdagen ej fattat slutligt beslut i
ifrågavarande ärende på sätl som anförs i yttrandet.

Riksdagen biföll i december 1982 motion 1981/82:1916 att
riksdagen beslular atl hos regeringen begära förslag lill frisläppande för
allmänheten av handredskapsfisket utefter södra ostkusten, längs Gollands
kuster och Blekinge sydkust samt i de stora sjöarna Vänerna, Vättern,
Hjälmaren, Mälaren och Storsjön. Med anledning av att riksdagen enbart beställt
förslag i ärendel borde enligt vår mening länsstyrelsen i sitt yttrande också
behandlat själva sakfrågan. Elt bra underlag för denna behandling har lämnats
av remissinstanserna. Vi vill även peka på all utöver de goda möjligheter som
redan finns för fritidsfisket så är inlressel stort för alt ytterligare
förbättra dem genom bildande av slörre fiskevårdsområden, där fiskekort kunde
säljas lill allmänheten. Vad beträffar promemorians formella utgångspunkter
för frisläppandet får vi erinra om all rätten lill fiske ej har stöd i
allemansrätten. Rätt lill fiske måste juridiskt sell jämställas med rätl atl
tillgodogöra sig naturalster. Upplåtelse av fiske på enskilt vatien sker i
enlighel med regler r 7 kap. jordabalken, det vill säga uUfrån allmänna
bestämmelser om nyttjanderätt och servitul. Del är därför enligt vår mening
felaktigt alt med stöd av naturvårdslagen såväl motivera införandet av fritt
fiske som reglera ersättningsfrågorna till följd av nämnda reform.
Ersättningsfrågorna till följd av ett frisläppande av handredskapsfiske måste
i konsekvens med nämnda nyttjanderältsprinciper regleras i enlighet med för det
området gällande rätt. Den föreslagna rätlen till avkastning från annans
egendom saknar enligt vår mening motstycke i svensk rättshistoria. Med
hänvisning Ull ovanstående anser vi atl promemorians förslag bör avvisas.

1.20 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Under förutsättning
alt (länsstyrelsens) synpunkter beaktas, har länsstyrelsen intet atl erinra
mot all en

reform rörande fritt handredskapsfiske förverkligas. 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
107

Prop.
1984/85:107 82

1.21 Länsstyrelsen i Kalmar län: Inledningsvis vill
länsstyrelsen erinra om det yttrande som styrelsen avgivit till regeringen
1979-05-28 med anledning av fiskevaUensutredningens belänkande "Fiska på
fritid" (SOU 1978:75) samt 1983-03-31 avgivna synpunkter på eventuella
åtgärder i samband med frisläppande av handredskapsfiskel inom vissa angivna
områden. Ingenting har inträffat under lidsperioden som rubbat den mening en
enhällig lekmannastyrelse gav ullryck för redan 1979, nämligen atl avstyrka ell
frilt handredskapsfiske.

Till skillnad från 1978 års ovannämnda förslag, där i
princip alla rörliga redskap omfattades, avser del nu föreliggande förslaget
att enbart fiskeredskap som kan föras från hand och beslår av lina med en
eller elt mindre antal krokar skall omfattas av frifiskebestämmelserna.
Länsstyrelsen, som noterat inskränkningen med stor tillfredsställelse,
tillstyrker utformningen av förslaget i denna del.

Riksdagen har emellertid fattat principbeslut om all
handredskapsfisket skall släppas fritt för allmänheten på enskill vatten vid
södra ostkusten, längs Gotlands kust och Blekinges sydkust samt i de större
sjöarna.

Länsstyrelsen finner del också angeläget atl
fritidsfiskarena i landel får tillgång lill goda fiskevatten, eftersom inle
minst rekreationspoliiiska skäl talar härför. Della får dock inte leda lill
oönskade inskränkningar i ägande-rätlen av en fastighet och därmed
sammanhängande minskning av möjligheterna alt ekonomiskt utnyttja del av
faslighet som består av vattenområde. Fiskerinäringen som sådan är av primär
betydelse för exempelvis Kalmar läns skärgård, eflersom ell omfatlande yrkes-
och binäringsfiske bedrivs i s. k. skärgårdsföretag. De myckel begränsade
möjligheterna lill alternativa sysselsättningar i denna lyp av områden medför
all fiskei ulgör en viklig del av skärgårdsbornas utkomst och i själva verkel
är av avgörande betydelse för skärgårdsområdenas ulveckling.

I 20a§ andra stycket anges all fritt handredskapsfiske
skall av länsstyrelsen kunna förbjudas inom område där tillgängen på fisk är
begränsad. Länsstyrelsen, som finner bestämmelsen synnerligen angelägen och väsentlig
speciellt från fiskevårdssynpunkt, tillstyrker förslagel.

Utländsk medborgare, som varil bosatt i Sverige sedan
minst två år, skall enligt förslagel vara jämställd med svensk medborgare vad
avser frifiske. Bestämmelsen harmonierar med andra bestämmelser inom "utlänningslagstiftningen"
exempelvis inskränkningslagarna (utländska förvärv av fast egendom resp.
svenska företag). Länsstyrelsen lillslyrker förslaget.

Såsom anges i promemorian är avsikten med ändringen i 22 §
främst atl förhindra skador på yrkesfiskarenas redskap men även skador av ekonomisk
natur avses. För att understödja yrkesfiskels intressen föreslås därför att
motsvarande bestämmelse utvidgas till alt avse inle bara fasla redskap utan
även fiske med nät och andra röriiga, yrkesmässiga redskap utövat med slöd av
enskild fiskerätt. Som länsstyrelsen tidigare anfört brottas

Prop. 1984/85:107 83

yrkesfisket
med betydande ekonomiska svårigheier. Ingrepp som kan försämra möjligheterna
härvidlag är oacceptabla. En levande skärgård är helt beroende av eU någodunda
lönsamt yrkesfiske och binäringsfiske. Länsstyrelsen anser därför såsom både
realistiskt och skäligt, atl vissa vattenområden, vilka bedöms som särskilt
viktiga för yrkes- och binäringsfisket, helt avlyses från fritt
handredskapsfiske. Förslag om den geografiska avgränsningen bör utarbetas av
respeklive fiskenämnd.

Avslutningsvis
vill länsstyrelsen understryka vikten av all en slagkraftig information sker
Ull allmänheten via massmedia, berörda myndigheter, fiskets organisationer m.
fl. angående reglerna för frifiske, om skyddszoner och föreskrifier rörande
fasta redskap samt vid yngelplalser och reproduktionsområden.

Sju
av ledamöterna i länsstyrelsen i Kalmar län (Andersson, Eriksson,

Fusl, Jonsson, Kronblad, Schultz och Hjelmberg) reserverar sig och anför:

---- Vi uttalar tillfredsställelse med förslaget som innebär bättre likstäl

lighet med landel i sin helhet. Samtidigt konstaterar vi atl de regler m.m.

som förslaget innehåller, när del gäller ersättning till innehavare av enskild

fiskerätt och all länsstyrelsen skall kunna ges möjligheter all förbjuda

handredskapsfiske där lillgångar till fisk är begränsad, är av stor betydelse.

Lagförslaget angående utlänningars fiskerätt 21 § anser vi icke överens

stämmer med de regler och praxis som tillämpas samtidigt som det kan

anses nära nog omöjligt alt kontrollera lagparagrafens tillämpning. Vi

anser att lagparagrafen bör ulgå.

1.22
Länsstyrelsen i Gotlands län: 1 sitt yttrande den 18juni 1979 över fiskevaUensutredningens
betänkande Fiska på friUd motsatte sig länsstyrelsen att handredskapsfiskel
släpps fritt. Denna länsstyrelsens grundinställning kvarstår oförändrad.
Länsstyrelsen anser alltså atl handredskapsfiskel längs Gollands kuster skall
förbehållas fiskerättsinnehavarna. Emellertid uppfattar länsstyrelsen
riksdagens uppdrag lill regeringen, alt utarbeta ett förslag till frisläppande
av handredskapsfiskel utanför bl. a. Gotland, som elt sluUigl ställningstagande
i frågan.

Enligt
länsstyrelsen bör alll återstående rörligt fiske längs Gotlands kust släppas
fritt. 1 annat fall kommer vid sidan av fritt nätfiske och fritt
handredskapsfiske atl kvarstå vissa rörliga fiskerätt, som, tillsammans med
fisket med fasta redskap, är förbehållna fiskerättsägaren. Detta medför alt
man, förutom att del medför belydande svårigheier ur konlrollsyn-punkl,
riskerar alt få föra särskilda inlösensförhandlingar för delta fiske om det
visar sig atl den rådande ordningen är ohanterlig. Om allt återstående rörligt
fiske släpps fritt kan inlösenfrågorna klaras ul en gång för alla.

Vid
sidan av enskild fiskerällsägare bör även fiskenämnden ges rätt att

Prop.
1984/85:107 84

hos länsstyrelsen göra framställning om temporärt
fiskeförbud i vissa fiskevatten. Risken för att enskilda fiskerättsinnehavare
försummar sina vallen kan inle helt uteslutas.

1.23 Länsstyrelsen i Blekinge län: 1 föreliggande
promemoria med

åtföljande författningsförslag har enligt länsstyrelsens
uppfattning anvisais tillräckliga möjligheter alt utfärda anpassade
föreskrifter om i något fall riksdagsbeslutet skulle leda lill oacceptabla
konsekvenser för lokala fiskbestånd/reproduktionslokaler eller för sädant
fiske som bedrivs i försörj-ningssyfte. Länsstyrelsen delar vidare den i
promemorian framförda uppfattningen alt naturvårdslagen ger tillräckliga
möjligheter att tillgodose naturvårdens intressen i samband med ett
frisläppande av handredskapsfiskel.

Länsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang understukii
att fiskevårdsområde är det effektivaste och för samhällel billigaste
instrumentet all samiidigi erhålla både en ändamålsenlig och aktiv fiskevård
samt en ökad tillgång för allmänheten till goda fritidsfiskemöjligheier. Vid
tillkomsten 1981 av den nya lagen om fiskevårdsområden inleddes pä fiskenämnderna
och lokalt i olika kustområden etl arbele i syfte atl tillskapa nya
fiskevårdsområden. Del är viktigt atl della arbele nu inle störs eller uppfattas
som onödigt till följd av beslutet om frisläppande av handredskapsfiskel.
Redan i dagsläget uppfattas av berörda rättsägare arbetet med att bilda ell
fiskevårdsområde ofta som besvärligt och förtärandet som dyrbart. Mot den
bakgrunden är det naturligtvis till fördel att en del av de medel som

inflyler genom---- fiskevårdsavgiften används som bidrag
ull bildande

av fiskevårdsområden. Enligt länsstyrelsens uppfallning är
deiia emellertid inte nog för alt inlressel alt bilda och arbela i
fiskevårdsområden skall kvarstå och helsl öka. Till följd härav föreslår
länsstyrelsen att formerna för bildande av fiskevårdsområden ses över i syfte
atl åstadkomma ell förenklat förfarande. Vidare kunde övervägas att även låla
represenlanter för olika kategorier fiskande ingå i fiskevårdsområde. Bakom
detta förslag ligger grundtanken att fiskevården tjänar på att bedrivas i organiserad
form under samverkan av samtliga av fisket och vattenområdet berörda intressen.

För atl främja bildandet av fiskevårdsområde föreslår
länsstyrelsen därulöver rätl för fiskevårdsområde alt efter fiskenämndens
medgivande uttaga särskild - låg - avgifl för fiske inom ifrågavarande område.
Som bevis för betalning av avgiften erhålls etl fiskekorl som av prakliska skäl
skall kunna köpas även på turistbyråer och liknande. Della förslag skulle
enligt länsstyrelsens mening vara Ull fördel för fiskevårdsområdena genom alt
det lokala intresset för dessa skulle förslärkas. Frilidsfiskaren skulle vinna
på att få fiska i vatten där service- och fiskevårdsåtgärder utförda av
fiskevårdsområdet väsentligen torde öka förutsättningarna för ell attraktivt
fiske. Om däremot fiskerättsinnehavarna inte bildar fiskevårdsområde

Prop. 1984/85:107 85

så är handredskapsfisket fritt mot lösande endast av
frifiskekort enligt promemorians förslag. Länsstyrelsen vill i sammanhanget
understryka att så stora fiskevårdsområden som möjligl bör eftersträvas och
dessutom bör samarbete fiskevårdsområdena emellan uppmuntras.

Beträffande
utländska turister och andra besökande utlänningar anser länsstyrelsen att
dessa bör ges samma rätt som svenska medborgare till handredskapsfiske i
kustområdena. Länsstyrelsen föreslår därför att i 27!) fiskeriförordningen görs
hänvisning även till den föreslagna 20a S lagen om rätt lill fiske.

1.24 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Det torde inte
föreligga någon oenighet om all ell frisläppande av handredskapsfisket har ett
myckel stort värde från rekreationssynpunkt. Under förutsättning att
tillräckliga garantier erhålls för atl framför alll del kustbundna yrkesfisket,
bl.a. det i Vänern. kan bedrivas i samma utsträckning som lidigare. har
länsstyrelsen inte någol all erinra mot förslaget till fritt handredskapsfiske.

Del finns
i dag beslämmelser som gör det möjligt atl förebygga att fiske med fasta
redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom
fiske som får bedrivas utan sådan rätt. Promemorian innehåller nu det
förslaget att detla skydd även skall omfatta fiske med nät. Enligt
länsstyrelsens mening bör molsvarande skydd tillskapas även för fiskodlingars
kassar och övriga redskap.

Promemorian
anger all några skador från naturvårdssynpunkt lill följd av all
handredskapsfiskel släpps fritt inte behöver befaras. Länsstyrelsen delar denna
uppfattning. Genom att naturvårdslagen ges etl generellt företräde framför de
fiskerätlsliga bestämmelserna finns under alla förhållanden möjligheten all
gripa in med skyddsåtgärder. Likaså är del angeläget alt möjligheter införs att
förbjuda fritt fiske inom område där ulfiskning kan befaras. Från markägarhåll
har i detta sammanhang framförts oro för alt deras marker kan bli så livligt frekventerade
att de på grund härav kan drabbas av skador. Del kan finnas fog för en sådan
oro. Enligt länsstyrelsen bör därför övervägas om inte markägarna skall kunna
erhålla kompensation för sådana situationer. Della bör kunna ske genom all
rälten atl kräva ersättning för intrång i pågående användning av den enskilda
fiske-rätlen också skall omfalla skador av denna typ.

Sju av ledamöterna i länsstyrelsen i Älvsborgs län
(Kerstin Andersson. Ulla Carisson, Gustafsson. Jinnegård. Johansson. Josefson
och Weng-holm) reserverar sig och anför au frågan om vidgade möjligheier för
fiske åt allmänheten bör kunna lösas genom bildande av fler fiskevårdsområden.

L25 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Som framgår av
promemorian har riksdagen fallal ell principbeslut om alt handredskapsfisket
skall släppas fritt för allmänheten på enskilt vatten vid södra ostkusten,
längs Gotlands kuster och Blekinges sydkust samt i de fem stora sjöarna.
Länsstyrelsen

Prop. 1984/85:107 86

begränsar
därför yttrandet till de frågor som rör själva genomförandel av reformen.

Länsstyrelsen
har svårt att generelll uttala sig om vilka konsekvenser som reformen kan få
för fiskerätlshavarna och för fiskbeståndet. Vad gäller Skaraborgs län finns
emellertid skäl att anta att reformen inte kommer att medföra några större
olägenheter i dessa avseenden. Elt fritt handredskapsfiske i Vänern och Vättern
torde inte innebära några störningar för yrkesfisket av betydelse. Som anges i
promemorian är slora delar av Vätterns strandområden ointressanta för handredskapsfiske.
Motsvarande gäller också till vissa delar Vänerstranden där den är
vassbe-vuxen och långgrund. Härtill kommer att handredskapsfisket huvudsakligen
är inriktat på arter som inte är av förstahandsinlresse för det yrkesmässiga
fisket.

Det
är värdefullt att fiske med utter ej omfattas av förslaget. Enligt
länsstyrelsens uppfatlning kan del av fiskevårdsskäl bli aktuellt att reglera
fiskei med nät och utter i Vänern under de närmaste åren. Fisket med nät har
begränsats i Hjälmaren och Vättern på senare år lill förmån för yrkesfisket.

I
sammanhanget vill länsstyrelsen emellertid påpeka att det är angeläget atl
samhällel ökar sina insatser i syfte att stimulera bildande av fiskevårdsområden.
Insatserna bör också avse beslåndsfrämjande åtgärder. Några fiskevårdsområden
finns ännu inte i Vänern och Vättern. Enligt länsstyrelsens uppfattning är del
motiverat att staten belalar förrättningskostnaderna för bildande av
fiskevärdsområden i dessa sjöar.

Länsstyrelsen
vill framhålla vikten av att man är observant på all ell frisläppande av
handredskapsfiskel kan medföra vissa problem. Trycket på attraktiva stränder
kan öka markant med ett utnyttjande av mark och enskilda vägar mer än vad
allemansrätten anses lillåla. Detta kan skapa konflikter mellan markägarna och
de fiskande. Problemen fär emellertid inle förstoras utan bör i många fall
kunna lösas genom t. ex. anläggande av parkeringsplatser, ökad vägvisning och
skyltning m. m.

1.26
Länsstyrelsen i Värmlands län: Efterfrågan på fritt handredskapsfiske i Vänern
får anses väl tillgodosedd. Karlstads, Hammarö och Grums kommuner upplåter
redan nu sina vallen till den fiskande allmänheten ulan avgifl för
handredskapsfiske. Kristinehamns och Säffle kommuner har utan ersättning
upplåtit sina vatten till fiskeföreningar under förulsättning att dessa bereder
allmänheten möjligheter till handredskapsfiske i kommunens vatten. För
administration av kommunens vatten las en niindre avgift ul för
handredskapsfiske. I övriga delar av Vänern har med några få undantag sedan
länge rått en sedvanerätt som låtit allmänheten fiska frilt med handredskap i
enskilt vatten. Inom belydande delar av Vänern är tillgång till båt en
förutsättning för fiske på grund av att vegetationen omöjliggör fiske med
handredskap från stranden. Enligt länsstyrelsens

Prop. 1984/85:107 87

mening medför därför ett fritt handredskapsfiske i enskill
vatten i Vänern inom Värmlands län inte någon nämnviird förändring av
allmänhetens möjligheter till fritidsfiske.

1.28 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Riksdagen har.
med hänsyn tagen

till allmänna rekreationspoliiiska motiv fattat principbeslut om att hand

redskapsfisket skall släppas fritt för allmänheten längs Gotlands kuster och

Blekinges sydkust, samt i sjöarna Vänern. Vättern. Hjälmaren. Mälaren

och Storsjön och därvid uppdragit åt regeringen att utarbeta förslag därom.

Beslutet innebär att reformen skall utformas så att den - såvitt möjligt -

inte är till nackdel för vare sig allmiinna eller enskilda intressen. Länssty

relsen förordar att reformen genomförs.

1 utredningsförslaget anförs all pågående frifiske på
allmänl och enskilt vatten utgör en sorts allemansrätl. Detta betraktelsesätt
skulle i viss mån stödjas av atl fisken lika litet som vilda djur anses vara
föremål för särskild äganderätt innan den är fångad. Även det föreliggande
förslaget motiveras av allemansrättens intresse. Enligt länsstyrelsens mening
är utredningens lolkning inle tillräckligt klarläggande. Allemansrätt vilar
huvudsakligen på sedvanerätlens grund och syftar lill alt göra naturen
tillgänglig för alla ulan att fastighetsägares eller nyttjanderättshavares
intressen kränkes.

Fyra av ledamöterna i länsstyrelsen i Västmanlands län
(Andersson, Larsson. Gerd Axelson-Onsten och Ågers) reserverar sig och anför: 1
länsstyrelsens yttrande förordas alt reformen med "Frilt handredskapsfiske"
genomförs. Undertecknade delar inte den uppfattningen utan anser all reformen
ej skall genomföras. Förslaget berör Västmanlands län i sjöarna Mälaren och
Hjälmaren. De förhållanden som nu råder i dessa sjöar ger ej anledning lill en
sådan reform som här är fråga om. Riksdagens beställning av förslag lill frilt
handredskapsfiske rycker enligt värt förmenande undan incitamentet för
fortsatt fiskevårdsområdesbildning. Genom att inrätta fiskevårdsområden skapas
helt andra förutsättningar för elt lokalt ansvarslagande och en god fiskevård,
än vad som skulle bli fallet i ett totalt frisläppande av handredskapsfisket.

1.29 Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Fritidsfisket har stor betydelse

för
människorna i gemen och är en fritidsaktivitet som utövas av många.

Från flera synpunkler är del en ulomordentlig form av sysselsättning som

ger mycket positivt. Enligt länsstyrelsens mening finns del skäl för samhäl

let att på etl aktivt sätt verka för alt de fiskeintresserade får tillgång till

fiskevatten. Riksdagsmajoriteten har bedömt atl etl frisläppande av hand

redskapsfisket skulle innebära en sådan åtgärd som leder till en väsentlig

förbättring av allmänhetens möjligheter atl utöva fiske. Länsstyrelsen

finner riksdagens uppsatta mål vällovligt och allmänna rekreationspoliiiska

motiv lalar för förslagel. Det förslag som arbetats fram har emellertid

------ rönl stark kritik från de hörda organens sida och del är mol bak-

Prop. 1984/85:107 88

grund
av vad som framkommit tveksamt om elt genomförande i verklighe-ten kommer att
leda till avsett och önskat resultat. Länsstyrelsen bedömer del således som
tveksamt om ett fritt handredskapsfiske i Storsjön skulle leda lill elt
kvalitativt bättre fiske och vara lill gagn för den enskilde fiskaren.
Samtidigt måste länsstyrelsen medge alt det ställer sig svårt att utforma elt
förslag till lösning enligt riksdagens viljeinriktning som kan tillfredsställa
samtliga berörda intressenter. En lösning som skulle passa bra för Storsjön vore
atl tillskapa fiskevårdsområden med stadgar innehållande skyldighet alt
upplåta fiskevatten till allmänheten för handredskapsfiske.

1.30 Friluftsfrämjandet:
Fritidsfiske är en naturupplevelse och aktivitet

som
kan utövas årel runt av alla åldrar.------------------ Friluftsfrämjandet

instämmer-- hell
i vad som framförs i belänkandet.

1.31--------------------------- Landsorganisationen
i Sverige: LO anser att förslagen om alt

utöka
frifisket och motiven för detta är en viklig åtgärd för att komma närmare de
fritids/rekreationspoliliska mäl som rgeringen beslutade om 1975. De stämmer
också väl överens med de krav som ställs i LO:s fritidsuiredning om en vidgad
allemansrätt genom l.ex. en friare tillgång till fiskerätt. LO tillstyrker
således förslagen.

1.32
Landstingsförbundet: Riksdagens
principbeslut att släppa handredskapsfisket fritt för allmänheten längs
återstående kustområden och i de stora sjöarna grundas på fritidsfiskets slora
betydelse för många människor. Landstingsförbundets slyrelse har tidigare med
samma motiv i yttrandet över betänkandet (SOU 1978:75) Fiska på frilid
tillstyrkt förslaget om alt släppa handredskapsfiskel frilt.

1.33
Lantbrukarnas riksförbund:
Påståendet i promemorian (sid 16) alt riksdagen fattat ett principbeslut om att
handredskapsfisket skall släppas fritt inom angivna områden är inle riktigt.
Riksdagens beslut innebär bifall till motion nr 1981/82: 1916, nämligen
"Att riksdagen beslutar all hos regeringen begära förslag lill
frisläppande för allmänheten av handredskapsfisket utefter södra ostkusten och
i de stora sjöarna". Denna begäran om ett förslag från regeringen kan inle
enligt förbundens uppfatlning tolkas som ett principbeslut om att
handredskapsfiskel skall släppas fritt.

1
samband med alt promemorian utarbetades inom departementet har förbunden vid
flera tillfällen deltagit i överiäggningar om hur frågan bäst skulle lösas.
Förbunden har därvid framlagt förslag till lösning. Detla förslag har biträtts
av östkustfiskarna genom sin organisation Svenska Ostkustfiskarnas
Centralförbund (SOC) och av Skärgårdens Intresseföreningars
Kontakiorganisation (SlKÖ). Förslaget innebär all allmänhetens tillgång till
fiskemöjligheter bör tillgodoses genom bildandet av fiskevårds-

Prop.
1984/85:107 89

områden,
som skall upplåta möjligheter till fiske med handredskap genom försäljning av
fiskekort. Förslagel innebär dessulom atl upplåtelserna samordnas i större
kortområden, exempelvis läns- och sjövis. Genom förslaget tillskapas
förvaltningsorgan som kan handha tillsyn och fiskevård. Som en ytteriigare
positiv effekt av områdesbildningen fäs möjlighet att reglera även andra
"svåra" fiskefrågor, exempelvis det kustnära laxfisket.

Förbunden
motsätter sig bestämt förslagel om ett frisläppande av handredskapsfisket på
de skäl som angivits i skrivelsen. Frågan bör i slället lösas i överensstämmelse
med det av förbunden m.fl. framlagda förslaget.

Den
s.k. allemansrätten innefattar inte rätt lill fiske i enskilt vatien. Rätten
till fiske i sådant vatten tillkommer fastighetsägaren. I promemorian hävdas
att del fria fiske som är tillåtet i allmänl vatien skulle vara alt beteckna
som en sorts allemansrätt. Detla är möjligen tänkbart om med allemansrätt
endast avses en allmänheten tillkommande nyttjanderätt, dvs. en beskrivning av
ordets betydelse. Avses däremol den sedvanerätt som betecknas som allemansrätt
är påståendet felakUgt. Historiskt saknas allt slöd för att hävda atl fiske
ingår i denna sedvanerätt. Fisket har av ålder ansetts utgöra en viktig
binäring till lantbruket, något som bl. a. lett till en särbehandling av
rättigheten i fråga. Upplåtelser av fiskerätt har godlagits som servitul och
det har förekommit och förekommer alltjämt alt fiskerätt är registrerad som
särskild fastighet.

Rätten att fiska kan
juridiskt sett beskrivas som en rätt alt tillgodogöra sig en fastighets
naturalster. Rällen är således att hänföra till sådan rätt som avses i 7 kap.
jordabalken. Såvitt fråga är om fiske i enskilt vatten kan annan än
faslighelsägare förvärva sådan rätt genom nyttjanderätts- eller möjligen
servitutsupplåtelse. Släpps fiskei fritt innebär del följaktligen alt
allmänheten erhåller en nytljanderält inom annan tillhörig fasl egendom. I
sammanhanget skall understrykas att nyttjanderätlen inte är vederlagsfri enligt
promemorieförslaget, dock atl ersättningen skall lillfalla annan än fastighetsägaren.
Genom nyttjanderätlens tillskapande sker elt ingrepp i fastighetsägarens i dag
tillkommande äganderättssfär. Enligi förbundens mening är det följaktligen
fråga om ell expropriativt ingrepp. Alt fastighetsägare ej förlorar rätten att
själv fiska ändrar inle bedömningen. Förhållandet medför endast att den
exproprierade nyttjanderätlen är alt beteckna som partiell.

Under
senare år har förbunden konstaterat atl fastighetsägares befogenheler alltmer
begränsas. Inte sällan utnyttjas härvid den lagstiftningstekniken all en viss
åigärd generellt förbjuds samtidigt som det anges att lillslånd lill åtgärden
skall lämnas nära nog alla fastighetsägare. Förbunden drar den slutsatsen att
lagstiftningstekniken i fråga mänga gånger kommit till utnyttjande just för atl
begränsa fastighetsägares rätt till ersättning. Förfarandet har förstärkt
svårigheten all dra en bestämd gräns mellan vad som rätteligen utgör
tvångsavhändelser och rådighetsinskränkningar i all-

Prop.
1984/85:107 90

mänt intresse. Det skall dock observeras alt hittills
tillkomna lagar närmasl förbjudit fastighetsägare att vildla viss åtgärd.
Föreliggande förslag lill frilt handredskapsfiske har däremol lill syfte att
tillskapa en rätt för annan än fastighetsägare atl utnyttja den fasta
egendomen. Som framhålls i promemorian finns det ett grundlagsenligl skydd mol
att enskild medborgare berövas egendom utan ersättning. Liknande skydd
uppställs i den s.k. Europakonventionen. Förbunden kan inte finna annal än att
i promemorian upptagna allmänna överväganden och lagmotiv har till syfte att
leda fram till en lagstiftning av sådan art att rällen till inlrångsersältning
går föriorad för fastighetsägare i allmänhet. Vald lagstiftningsteknik utgör
således ej endast etl medel för atl uppnå ett visst mål ulan ulgör snarare ell
mål i sig. Lagen skall konstrueras på sådant sätt alt ersällning ej utgår
samtidigt som en kollision med grundlagen undviks. Åven om arbetet tekniskt
sett möjligen kan anses ha lyckats måste enligt förbundens mening syftet bakom
vald lagstiftningsteknik tillsammans med lagförslagets reella innebörd medföra
att promemorieförslaget står i slrid med såväl grundlag som inlernaiionella
konventioner om skydd för äganderätten.

Påståendet att någon parallell inle kan dras med 1950 års
fiäkerältsliga lagstiftning är enligt förbundens mening inle rikligt.
Överföring av enskill vatten till allmänl vatten enligt 1950 års lag är i slort
endasl av marginell omfattning. Den betydelsefulla delen av lagstiftningen
bestod i att frifiske infördes i, både före och efler lagstiftningen, enskilt
fiskevatten. Som exempel kan nämnas allmänhetens räll till fiske med
strömmingsskötar och sillgarn på enskill vatten där djupet överstiger 6 m.

För sistnämnda intrång utgick full ersättning enligt 1950
års lag. Enligt förbundens uppfattning kan det inle vara någon skillnad mellan
nämnda fiske och ett fritt handredskapsfiske. Uppenbart är all
ersällningsprinci-perna bör vara desamma vid likartade ianspråktaganden.

Sammanfattningsvis anser förbunden således, mot bakgrund
av vad som anförts, att förslaget inte kan ligga till grund för lagstiftning.
Ytterligare kommentarer lill promemorian synes därför egenlligen opåkallade.

För den händelse regeringen likväl skulle anse del möjligl
all genomföra föreslagen lagsliflning vill förbunden ändå redovisa några
närmast tekniska synpunkler.

Det är av stor vikt att handredskapsfisket tydligt
avgränsas mot annat fiske. Den beskrivning av vad som är att hänföra till
handredskap medför lolkningssvårigheter. För undvikande därav bör det klart
utsägas alt bl.a. dragrodd, utter- och trollingfiske inle omfattas av reformen.

Ett fritt handredskapsfiske kommer att medföra ett
väsentligt intrång och inkomstbortfall för fiskerättsägarna. Delta gäller ocksä
del yrkesfiske som är knutet till enskild fiskerätt. Förbunden anser det inte
möjligt atl med ökad fiskevård eliminera effekterna av det större fisketryck på
attraktiva fiskslag (gädda, gös och öring) som blir en följd av elt fritt
handredskapsfiske. Det yrkesfiske som är inriktat på dessa fiskslag kommer att
få

Prop. 1984/85:107 91

vidkännas en försämrad avkastning (se värdering utförd av
SOC, som bifogats skrivelse till departementet den 4 maj 1983).

Som framhålles i promemorian är det av stor vikt att
fisket med fasta och rörliga redskap skyddas genom särskilda fredningszoner
kring redskapen. Detta gäller inte minst de röriiga fiskeredskapen, exempelvis
nät. Dessa är extremt störningskänsliga och kan vållas betydande skador genom
ett oförsiktigt drag- eller pimpelfiske.

Förslaget atl vissa områden med begränsad tillgång på fisk
av visst slag bör kunna på framställning av fiskeräUsägare undantas från
handredskapsfiske framstår som välgrundat. Förutsättning härför är dock enligt
förbundens mening alt della klart utsågs i lagen.

Möjligheterna att freda viktiga lek- och
reproduklionsområden bedöms goda. Del fredningsbehov som kan bli en följd av
ell fritt handredskapsfiske kan sannolikt tillgodoses genom beslämmelser
utfärdade av fiskeristyrelsen eller länsstyrelse. Del är dock viktigt att notera
all det i dag finns betydande områden som är fredade genom frivilliga beslut
inom befintliga kortfiskeområden. Möjlighet atl även fortsättningsvis kunna
skydda sådana fredade områden måsle tillskapas.

Genom att handredskapsfisket släpps fritt är det uppenbart
att fiskerätlsinnehavarnas inlresse för fiskevård och tillsyn minskar. Detla
gör att i de områden där handredskapsfisket släpps fritt måste
fiskevårdsinsatserna lill 100% bekostas av den särskilda fiskevårdsavgiften.

1.34------------------------------------------------------------------------ Skärgårdens
intresseföreningars kontaktorganisation (SIKO):--------------------------------------------------------------------

Under de år debatten förts om en utvidgning av rätlen för
fritidsfiske till att

gälla även enskill fiskevatten, har SIKO motsatt sig ett tvångsvis genomfö

rande av en sådan reform. Senasle manifestationer i sådana sammanhang

var del exlra Skärgårdstinget på Djurö den 5 december 1982, ordinarie

Skärgårdstinget på Tjockö 14 maj 1983 samt den stora båtdemonstrationen

på Stockholms Ström den 28 maj 1983 med överlämnande av protestlistor

med ca. 10000 namnunderskrifter mol förslaget. SIKO anser alt något

frisläppande av handredskapsfisket i enlighet med förslagel i promemorian

ej skall genomföras. I slället bör fiskevatten göras lillgängliga för sport

fiske med handredskap enligt det förslag, som utarbelats i samråd med

LRF, SOC och Sv. Fiskevattenägareförbund.

1.35 Svenska kommunförbundet: Riksdagens principbeslut
atl släppa

handredskapsfiskel fritt för allmänheten längs återstående kustområden

och i de slora sjöarna grundas på fritidsfiskets stora betydelse för många

människor. Del är därför angeläget alt reformen kan genomföras utan

andra begränsningar än som är motiverade av biologiska skäl för atl

behålla elt rikligt fiskebestånd. Ekonomiska och administrativa inskränk

ningar i det fria fisket bör alltså undvikas så långt det är praktiskt möjligt.

Prop.
1984/85:107 92

1.36 Svenska turistföreningen: Frågan om
fritt handredskapsfiske i de aktuella områdena är inte konfliklfri. Då
emellertid riksdagen fattat principbeslut om att handredskapsfiskel skall
släppas fritt för allmänheten på enskilt vatien vid södra oslkusten, längs
Gollands kusler och Blekinges sydkust samt i de stora sjöarna Vänern, Vättern,
Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland, finner STF ingen anledning all
ifrågasätta beslutet. Ur STF:s synpunkl innebär reformen etl värdefullt
tillskott till turistiska upplevelser i de aktuella vaUnen. STF delar i
princip bedömningen om atl etl frisläppande av handredskapsfiskel inte innebär
sådana allvariiga följder för den fasla befolkningen som ibland hävdals. Likväl
är del ytterst angelägel alt samhället svarar för alt de konflikter som
fortfarande finns, i möjligaste mån elimineras. Den av jordbruksdepartementet
utarbetade promemorian ger också i väsentliga drag inlryck av atl så kan bli
fallet. STF vill särskilt understryka att fiskevårdande myndigheter utfärdar
långtgående föreskrifter för fisket i de fall som utplantering av fisk varit
aktuell. STF har exempelvis i samarbeie med Blekinge läns fiskenämnd lålil utplantera
laxöring vid föreningens turistanläggning Tjärö. Atl en sådan utplantering
omedelbart skulle förstöras genom elt frisläppande av handredskapsfiskel
faller på sin egen orimlighet. Av promemorian drar STF slutsatsen atl de
fiskevårdande myndigheterna rent av kan få lorbättrade resurser lill fiskevårdande
åtgärder, vilket i hög grad bör komma också yrkesfisket till del. STF
konstaterar att frågan om informalion lill handred-skapsfiskarna inle alls
berörs i promemorian. Del är en slor brist. En av de allra viktigaste
förutsättningarna för alt successivt eliminera eventuella konflikter mellan den
fasta befolkningen och de gästande handrcdskapsfis-karna är att dessa uppträder
ansvarsfullt mot nalur och miljö. Vid erhållande av fiskebevis bör därför den
sökande få en omfattande information om de skyldigheter som rätten till fritt
handredskapsfiske för med sig. Möjligheten till samverkan med studieförbund med
särskilda kurser bör också kunna övervägas. Genom att la ul en lämpligt
avpassad avgifl bör medel kunna finnas för sådana ålgärder. Möjligheten alt särskilt
ta tillvara de unika kunskaper och erfarenheter som yrkesfiskarna har kan
därvid inte nog understrykas.

1.37 Svenska ostkuslfiskarenas
centralförbund: Södra oslkusten är särpräglad genom sina mycket vida
skärgårdar där många yrkesfiskare och binäringsfiskare bor kvar ute i
skärgården och är mycket beroende av skärgårdsfisket som ibland utgör den helt
dominerande inkomstkällan, ibland eU vikttgt komplement till havsfiske eller
annan areell näring. Många yrkesfiskare äger själva slörre eller mindre fiskevatten,
andra arrenderar.

1 promemorian utgår man från att ett frisläppande av
handredskapsfiske

inle ger några negativa konsekvenser för yrkesfisket då bl. a. fångsterna är

små.----- Promemoria- författarna har uppenbariigen synnerligen brist-

Prop.
1984/85:107 93

fälliga kunskaper om förhållandena på oslkusten och
påståendet om atl några negaliva effekler på fiskbestånden ej påvisats på andra
håll är inte heller sanningsenligt. 1 elt TV-program "Kust och hav"
påvisades t.ex. alt på västkusten det strandnära fisket i stort prisgivits ät
fritids- och husbehovsfiskare. Della fiske utgör enligt utredningen av SVC över
90%

av del
lotala kustfisket.- Vattnen på ostkusten är ofta grunda och väl

lämpade för t. ex. gädda, abborre och gös. Dessa fiskarter
har under senare år belalals mycket bra, bl. a. beroende på en lönsam export.
Bl. a. gäddan är mycket stationär och därför lätl atl överfiska. Elt intensivt
gäddfiske från många fritidsfiskare har erfarenhetsmässigt visal sig innebära
att beståndet blir för svagt för alt ge ett lönsamt fiske för yrkesfiskarena.
Spinnfiske är synnerligen effektivt för den som vet var, när och hur del ska

äga rum.----- Många
yrkesfiskare använder sig också av spinnspö i sin

yrkesutövning
och lar belydande mängder gädda på detta sätl.

Andra yrkesfiskare fiskar med nät eller med saxar på isen.
Inte minst under de senaste åren har p. g. a. låga priser och dåliga
möjligheter atl fiska strömming ett sådant fiske utgjort etl värdefullt
komplement under efter-

vinlern.----- Man
kan med andra ord påstå alt själva utgångspunkten för

förslaget i promemorian är fullsländigl felaktig. Härtill
kommer en minst

lika viklig synpunkt nämligen skadorna på yrkesfiskarenas redskap som

redan i dag tyvärr är slora, men som kan förvänlas bli mångdubblade om

förslagel genomföres.--

De här berörda förhållandena belyses på ett korrekt säu i
motion

1983/84:1828 av Anders Dahlgren m.fl. 1 klämmen föreslås atl

något fritt handredskapsfiske inte ska införas utan i
stället bör fiskevårdsområden bildas. I princip samma sak uttalade samtliga borgeriiga
ledamöter i jordbruksutskottet hösten 1983 i en reservation som alla
borgerliga riksdagsledamöter röstade för. 1 motion 1828 hänvisar motionärerna lill
del förslag som våren 1983 inlämnades lill regeringen av LRF, SOC m.fl. och

----- vilkel SOC fortfarande släller sig bakom. SOC är
dock berett atl,

för att tillmötesgå ett ullalal intresse om stora kortfiskeområden,
föreslå införande av länskort. t. ex. av lyp som nu finns i Stockholms län, där
man på "kortet" eller rättare sagt häftet kan se var del är tillåtet
eller ej all fiska. Körtel bör - liksom del i promemorian föreslagna — kosta ca
100 kr. SOC vill framhålla att här berört system bör ha belydande fördelar även
för frilidsfiskaren. Många av dem, kanske de flesta, nöjer sig säkeriigen med
ett kort (i respektive fiskevårdsområde) med förhållandevis lågt pris och
behöver inle lösa ell rikskort, enligt departementspromemorians förslag.

1 här berört förslag om fiskevårdsområden har förutsatts
all yrkesfiskels intressen ska tillgodoses, genom dels atl vissa områden i elt
fiskevårdsområde undantas från handredskapsfiske, dels all vissa redskap
skyddas. Det förslag som i delta avseende framlagts i promemorian avseende
ändring av §22 i lagen om räll till fiske, kan SOC tillstyrka. 1 den kungörelse
som

Prop. 1984/85:107 94

utfärdats
i anledning av nuvarande lag föreskrives elt skyddsavstånd om 100 m. SOC har i annal
sammanhang yrkat på atl avståndet bör vara 300m for all röriig redskap och
vidhåller denna uppfattning.

Enligt
SOC:s mening finns det redan nu god tillgång på fiskevatten för allmänheten
utefter ostkusten, öm förslaget med fiskevårdsornråden genomförs ökar
tillgången på sådana vatten markant. Ett helt frisläppande av handredskapsfisket
är däremot varken erforderligt eller lämpligt och medför under alla
förhållanden avsevärda nackdelar för yrkesfiskare och skärgårdsbor. Åven för friUdsfiskare
torde förslaget vara till nackdel p.g.a. mistad fiskevård och en olycklig
konfrontation med i skärgården bosatta som anser sig "överkörda" av
myndigheternas beslut. En speciell fara med fritt handredskapsfiske är att
utlänningar kan komma att utnyttja della fiske i slor omfattning genom
fiskesafaris som säkert kan utgöra en stark lockelse.

1.38
Svenska insjöfiskarenas centralförbund: Regeringen föreslår all frisläppandet
endast avser handredskap. Därvid avses sådana fiskeredskap som kan föras från
hand och som fordrar passning med händerna under fisket och som består av krok
och lina med eller utan spö. Om t. ex. båt är ett nödvändigl hjälpmedel för att
redskapet skall kunna användas, bör del inle anses som handredskap. Detla gör
att t. ex. trolhngfiske och fiske med dragutler inte omfattas av reformen.
Regeringen anför vidare atl frisläppandet bygger på tanken att fiskbestånden i
kustvattnel och de stora sjöarna räcker till för handredskapsfiske lill alla
som är intresserade av fritidsfiske och att ett sådant fiske utan större
olägenheter kan bedrivas jämsides med del kuslbundna yrkesfisket. Vidare anförs
att innehavare av enskild fiskerätt även i fortsättningen har kvar ensamrätten
till fiske med fasla redskap och med nät och andra rörliga redskap än
handredskap i den mån fisket med rörliga redskap inle redan är fritt. Stor
hänsyn - bör enligt Ulredningen - tas till yrkesfisket och här föreslås bl.a. atl
skyddet för fasla redskap på enskilt vatten utökas att gälla även fiske med nät
och andra rörliga yrkesmässiga redskap samt alt på framställning av fiskerättsinnehavaren
undanta visst område från handredskapsfiske om tillgången på fisk av vissl slag
är begränsad.

Med
anledning av ovanstående förslag anser SIC att ett frisläppande av handredskapsfiske
enligt förslaget i de stora sjöarna ej i nämnvärd omfattning inskränker på
yrkesfisket. Härvid vill SIC betona viklen av definitionen på handredskapsfiske
att detta ej omfattar irolling och dragutler samt att båt ej skall vara
nödvändig. SIC vill här vidare påpeka au rätten att skydda yrkesfiske på enskilt
vatten bör noggrannare preciseras än i förslagel sid. 19. SIC anser vidare atl
elt frisläppande av handredskapsfisket -vilket klart gynnar en kategori
fiskande, frilidsfisket - omgående följs av bestämmelser till skydd för
yrkesfiskets utövare d.v.s. fördelning på kategorier vad avser bruket av
yrkesmässiga redskap samt avsalukontroll.

Prop.
1984/85:107 95

1.39
Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund: Längs blekingekusten har handredskapsfiskel inte utgjort någon allvariigare
olägenhet för yrkesfiskarna. Redan nu råder ett fritt nätfiske längs Blekinges
sydkust. Jämfört med delta fiske kommer ett fritt handredskapsfiske inte
nämnvärt att påverka bestånden. Förbundet vill dock påpeka vikten av att
statsmakterna bevakar frågan om ohka fiskevårdande åtgärder, som t. ex. utplantering,
och då särskilt i de vatten där fiske bedrivs mest intensivt.

1.40
Svenska västkustfiskarnas
centralförbund: Eflersom handredskapsfisket såväl som övrigt fiske, med
undantag av ostronfisket, är fritt på västkusten berör inte de i promemorian
föreslagna åtgärderna fisket för de lill SVC anslulna yrkesfiskarna.

1.41
Sveriges fritidsfiskares
riksförbund: Förbundet har sedan lång tid hävdat all Lagen om räll till fiske
skapat såväl orättvisor som problem för den fiskande allmänheten. Bl. a. framsiår
del som inkonsekvent att man får fiska fritt med röriiga redskap utefter
huvuddelen av den svenska kusten och i de slora insjöarnas centrala delar,
medan inle ens handredskapsfisket är fritt längs den resterande kuststräckan
och i övriga delar av de ovannämnda sjöarna. Dessulom har det vållat
allmänheten stora svårigheier att hålla reda på den ytterst tillkrånglade
gränsdragningen melfan allmänt och enskill vatten. Förbundet hälsade därför med
slörsla tillfredssiällelse riksdagens beslut atl uppdra ål regeringen att
lägga fram elt förslag lill frilt handredskapsfiske på södra ostkusten och i de
fem slora insjöarna. Enligt förbundet är della beslut den slörsla och
viktigaste reformen för det rekreativa fiskei som hillills beslutats i vårt
land. Och som dessulom har ell belydande allmänl rekrealionspolitiskt värde,
som kommer att uppskattas och utnyttjas av ca en halv miljon människor.

---- öm
l.ex. båt är nödvändigl hjälpmedel för all redskapet skall

kunna
användas bör del enligt promemorian inte anses som handredskap. Denna
formulering kan tolkas på så säll att handredskapsfiske från båt över huvud
tagel ej skall ingå i del fria fiskei. Något som givetvis till stor del skulle
förta värdel av reformen. Detla beroende på alt fiskei på de akluella vattnen
till mycket stor del utövas och måste utövas från båt. Förbundet molsäller sig
därför starkt atl en begränsning av handredskapsfiske från bål införs i lagen.
Förbud mot någon enskild fiskemetod bör som hittills regleras i de särskilda
fiskekungörelserna som utfärdas av fiskeristyrelsen och länsstyrelserna.

1
betänkandet föreslås alt bestämmelserna angående föreskrifter lill skydd för
fiske med fasla redskap skall utvidgas lill au även gälla fiske med nät och
andra röriiga redskap som utövas med slöd av enskild fiskerätt. Förbundet har i
och för sig ingel att erinra mol att vissa begränsade områden där yrkesfisket
är av mycket slor omfattning och betydelse skyddas, men motsäller sig en
generell bestämmelse som relativt godtyckligt utestänger handredskapsfisket
från slora vattenområden.

Prop.
1984/85:107 96

Liksom en enig fiskeribiologisk expertis anser förbundet
alt handredskapsfiskel inle utgör någon som helst fara för fiskebestånden inom
de akluella områdena. Några skäl alt införa speciella fredningsområden på grund
av ell utökat handredskapsfiske finns därför inte enligt förbundet. Däremot är
förbundet självklart berett att acceptera befintliga och eventuellt också
utökade skyddsområden för den värdefulla vandringsfisken, framför alll i
anslutning till älvmynningarna.

1.42 Sveriges riksidrottsförbund: — - - RF ser mycket posilivt
på atl

handredskapsfiskel släpps frilt inom de områden som nämns i promemo

rian. Förslagel ligger i linje med de rekreationspoliiiska målen och medver

kar säkeriigen Ull alt fler människor ges möjlighel till meningsfulla fritids

aktiviteter, motion och rekreation. RF avstår från atl kommentera försla

gen vad gäller ersättningsfrågor, fiskevårdande åtgärder saml finansiering

av reformen. 1 stället hänvisar vi till del remissvar som Sveriges fritidsfis

kares riksförbund har avgivit.-

2 Ersättningar till fiskerättshavare

2.1 Justitiekanslern: De förslag som
läggs fram i promemorian föranleder ingen egentlig erinran från min sida.
Beträffande ersättningsprinciperna vill jag emellertid särskilt framhålla alt
jag delar den uppfattning som givils uttryck för i promemorian, nämligen att slor
restriklivitet bör gälla i detla avseende. Ersättning bör endast kunna utgå i
de fall där ett intrång av någon verklig betydelse kan konstateras. I
promemorian nämns vissa situationer där ersättning kan aktualiseras. Bland
annat nämns det fall då fiskerällsägare, som upplåter handredskapsfiske lill
andra, genom frisläppandet av handredskapsfiskel går miste om inkomsler från
dylik upplåtelse. Sådani inkomstbortfall bör enligt förslagel i princip
ersättas. Mol bakgrund härav finner jag alt lydelsen av 1 § i den föreslagna
lagen om ersällning för intrång i enskild fiskerätt inle är hell lyckad.
Situationen täcks inle riktigt av det i den föreslagna lagtexten använda
uttrycket "att pågående användning av enskilt vatten för fiske avsevärt
försvåras". Förslagsvis skulle uttrycket kunna ersättas med orden
"att väsentligt intrång sker i pågående användning av enskilt vatten för
fiske ...". Genom ett dylikt uttryckssätt kommer bestämmelsen att omfatta
även eisältning för misiade inkomster för upplåtelser.

2.2 Riksåklagaren: De föreslagna
reglerna om ersättning vid intrång i enskild fiskerätt ger inte anledning
till någon erinran.

Prop. 1984/85:107 97

2.7
Fiskeristyrelsen:

Allmänt
om ersättningsprinciperna

I
promemorian dras paralleller mellan naturvårdslagens regler om ersättning för
intrång i pågående markanvändning och etl faktiskt utnyttjande av vallen för enskill
fiske. Ersättningen skall avse faktiska inkomstbortfall. Förvänlningsvärden
skall uttryckligen inte ersättas. Det skall vara fråga om ett någorlunda
kvalificerat intrång och utnyttjandet av vattnet skall avsevärt försvåras. Fiskeristyrelsen
har ovan anfört atl ell handredskapsfiske lolall sell inte inverkar på
fiskbestånden i sådan omfallning atl intrång regelmässigt sker i den enskilda
fiskerätten.

Siluationer
där ersällning kan aklualiseras

Utifrån
synsättet i föregående avsnill finner man i promemorian alt ersättning
egentligen endasl kommer ifråga då fiskei varit upplåtet mol fiskekorl eller i
annan form. Någon ersättningsgill förlust sägs knappast anses uppkomma för fiskeräUsägare
som fiskar lill husbehov eller som fritidsnöje. Genom de följdförslag som läggs
fram för alt minska handred-skapsfiskels inverkan på yrkesfisket lorde del
enligt promemorian inte heller i dessa fall behöva bli fråga om några slörre
ersättningsbelopp. Styrelsen vill här understryka all ell utökat skydd för
fiske med nät liksom att vissa områden hell undantas från handredskap
visserligen skulle minska ersättningskraven men samtidigt, om dessa nyöppnade
möjligheter används i stor omfallning, kraftigt kommer all urholka reformen och
riskerar atl motverka dess syften. Att väga krav på ekonomisk ersättning mot
föreskrifterom fiskels vård och bedrivande anser fiskeristyrelsen vara närmast
ogörligt. Ersättningarna förutsätter primärt frivilliga uppgörelser mellan
enskilda fiskerättsägare och företrädare för staten. Fiskevårdande föreskrifier
kan däremot beslutas ensidigt av fiskeristyrelsen eller länsstyrelse även mol
de fiskandes bestridande, förutsatt att de är motiverade av fiskevårdsskäl. Fiskeristyrelsen
motsätter sig därför atl sådana föreskrifter skall finnas med i bilden vid
bestämmandet av intrångsersättningar. Däremot delar styrelsen uppfattningen atl
konkrela fiskevårdande åtgärder bör kunna utgöra alternativ helt eller delvis
Ull kontant ersättning och därför normalt bör beröras i ersällningsförhandlingarna.

Det
saknas f. n. tillräckligt underiag för atl den totala kostnaden för
ersättningarna skall kunna uppskattas med tillräcklig säkerhet. För della
skulle det krävas en specialstudie inom några representativa områden.

Bl.
a. med hänsyn lill vad styrelsen anfört ovan anser styrelsen del

realistiskt
att utgå från all den totala ersättningen blir högre än vad som synes ha
förutsatts i promemorian. Vidare lorde det bli mer vanligt förekommande atl ersällning
skall utges även för visat intrång i egel fiske eftersom fiskeregleringar inte
bör användas som alternativ till ersättning.

De
omkostnader som redovisas vad gäller kortfiskeupplåtelser är knap-

7 Riksdagen 1984185. I .laml. Nr 107

Prop.
1984/85:107 98

past representativa. 1 allmänhet avsätts ofta en stor del
av intäkterna för fiskevård men den kommer ju även fiskevatlenägarna lill goilo.
Omfaltningen av de fiskevårdande insatserna utförda av fiskerättsägarna är
dock förhållandevis mindre i kustområdena än i sötvatlnen i allmänhet. En
aktuell sammanställning av fiskevårdsområdenas omkostnader i Jönköpings län
visar all själva omkostnaderna för fiskekortförsäljning varit omkring 15-20
procent. På fiske- och miljövård satsades 39 procent av intäkterna.

Två av ledamöterna i fiskeristyrelsens slyrelse (Andersson
och Esbjörn Johansson) reserverar sig och anför: Vi reserverar oss också mot
styrelse-majoritetens ställningstagande i fråga om ersättning lill fiskerättsägarna.
Enligt vår bestämda uppfattning är en upplåtelse av fiskevaltnen enligt
förslaget i promemorian elt expropriativt ingrepp, som måsle ersättas enligt
reglerna i lagen om expropriation. Vi instämmer härvidlag helt i vad som
framhålls i yttrandena från Svea Hovrätt och från Lantbrukarnas Riksförbund och
Sveriges Fiskevattenägareförbund.

Vidare anmäler ledamoten i fiskeristyrelsens slyrelse
Kerstin Ekman särskilt yttrande och anför: Jag vänder mig mol förslaget att ersättningen
lill fastighetsägarna skall bestämmas uiifrån elt faktiskt inkomstbortfall.
Ersättningen bör istället utgå oberoende av i vilken utsträckning som fasUghetsägarna
utnyttjar den till deras faslighet knutna fiskerätten. Att faslighelsägarna
förlorar sin exklusiva rätt till fiske innebäratl de vidkänns ell intrång i nyttjanderätlen
lill sin egendom. Därmed kan dei; förutsättas all fastigheten får vidkännas ett
minskal saluvärde. Del är bl.a. denna värdeminskning som ersättningen måsle
ersätta. För alt ersättningen skall kunna anses relevant mol intrånget i
fastigheten måste den rikta sig direkt mol denna. Det bör därför bara förekomma
att ersättningen utgår kontant. De fiskevårdande ålgärder som kan bli aktuella bör
därior inte ingå i ersätlningsdiskussionerna. Därtill kommer all vissa
fastigheter i samband med ett ökat fritidsfiske kan komma atl bli utsatta för
slitage som går utöver vad de bör finna sig i med hänsyn lill allemansrätten. 1
dylika fall måste ersällning ulgå också för detla. Jag delar uppfaiiningen au fiskeristyrelsen
inle bör avgöra ersättningsfrågorna. Fiskeristyrelsen bör istället ha slällning
av förhandlingspart. Jag är medveten om att mina synpunkter belräffande
ersättning lill fastighetsägarna leder lill att kostnaden för statsverket blir
väsentligt högre än vad som blir fallet med de beräkningsmetoder som föreslås
i promemorian. Jag är emellertid inte beredd alt acceptera att statsmakten av
besparingsskäl fattar beslut om principer för ekonomisk ersättning i samband
med inskränkningar i den enskilda äganderätten, vilket är främmande i svensk
rättstradition. Det torde kunna övervägas alt genomföra reformen successivt
med början i de områden där intresset kan förväntas vara störst.

Prop. 1984/85:107 99

2.8
Statens naturvårdsverk:
Beträffande ersättningsfrågan bedömer man i promemorian (s. 25-30) att
lagförslaget endast kommer att orsaka ett begränsat intrång i den enskilde
fiskerättsägarens förfogande över sitt fiskevatten. Uiifrån den bedömningen kan
man fråga sig om det inle vore lämpligl att i den kommande propositionen
precisera de fall där inträngser-sättning kan komma i fråga. En sådan
precisering bör bl. a. kunna medföra att ärendebelaslningen minskar vid fiskeristyrelsen
och fiskenämnderna, dvs. de myndigheter som föreslås fä uppgiflen alt (som
första instans) pröva uppkommande ersättningsärenden och då tolka begreppet
"avsevärt försvårande av pågående markanvändning" inom etl helt nytt
fält. Del bör observeras att det i dag endast finns en begränsad praxis om
innebörden av della begrepp, vilkel gör en precisering av ersättningsberättigade
fall än mer angelägen.

2.9
Statens lantmäteriverk: Oaktat
en annan ståndpunkt intogs i 1950 års lagstiftning och 1978 års förslag lill
lagstiftning om utvidgat frifiske har LMV ingen erinran mol den i promemorian
intagna ståndpunkten att frisläppandet av handredskapsfiske kan ses som en rådighelsinskränkning
av liknande slag som restriktioner enligt naturvårdslagen. Från denna
utgångspunkt bör ersällning utgå i fall då pågående användning av marken - dvs.
här vattnet - avsevärt försvåras. För all pågående användning skall anses
föreligga fordras i promemorian ell pågående utnyttjande av fiskerätten. Delta
krav stämmer enligt LMV:s mening inte överens med den innebörd som hittills har
lagts i begreppet pågående markanvändning med uigångspunkt från de diskussioner
som fördes när begreppen pågående markanvändning och ändrad markanvändning
fördes in i lagstiftningen år 1972. Också inträng i fiskerätt som vid den
aktuella lidpunkten inle utnyttjas lorde i della perspektiv få betraktas som
intrång i en pågående markanvändning. För de fall där ersättning skall utgå
finns i promemorian ingen materiell regel om hur ersättningen skall beräknas.
1 naturvårdslagen och andra lagar finns en hänvisning i detta avseende till
expropriationslagen. Det finns enligt LMV:s mening inle skäl atl i det nu
aktuella fallet avvika från den lösningen. En hänvisning lill expropriationslagen
bör därför göras i det här åsyftade avseendet.

2.10 Domänverket:
Verket anser, i motsats Ull den uppfattning som fram

förs i promemorian, atl frisläppandet av fiske med handredskap måste

betraktas som ett ingrepp av expropriativ natur. De berörda fiskevatten

ägarna skulle därmed vara berättigade till ersättning enligt reglerna i expro

priationslagen. Härav följder atl ersättningsfrågan inle torde kunna lösas

enbart genom att det införs en särskild fiskevårdsavgift. Verkel ulgår ifrån

alt en ansenlig del av intrångsersältningarna måste bekoslas över statsbud

geten. Som en ytterligare följd av all nu aktuellt frisläppande av handred

skapsfiske, enligt verkels mening, skall ses som ett expropriativt ingrepp i

Prop. 1984/85:107 100

en äganderätt, bör det tillsattas en siirskild
värderingsnämnd som skall handlägga ersällningsmålen i försl;i instans. Det
finns dock skäl som lalar för atl särskild värderingsnämnd bör lillsätias även
om frisläppandet kan uppfattas som en rådighelsinskränkning.

2.14 Svea hovrätt: Det ingrepp i fastighetsägarens
rättigheter som den föreslagna lagstiftningen skulle ge upphov till medför
visserligen inte elt avhändande av fasl egendom. Däremot innebär del ett frånhiindande
av en del av en i äganderätten ingående räll alt förfoga över fastigheten, som
genom frånskiljandet får karaktären av nyttjanderätt.

Denna del av förfoganderätten över fastigheten -
möjligheten till fiske med handredskap - lorde för många av de berörda faslighelerna
ulgöra det centrala momentet i fastighetens fiskerätt. Detta gäller inte blott
de fall där fiskerätten är utarrenderad eller på annal sätl upplåten med
nyttjanderätt Ulan även de fall där ägaren själv nyttjar fiskei. Dä frånhändandei
av rälten till fiske med handredskap sker tvångsvis, skall enligt hittills
gällande rättsprinciper kompensalion ulgå lill fiskeräilsägaren enligt
expropriationsrättsliga grunder. Fiskerättsägaren skall enligt dessa grunder ha
jiill ersättning för ivångsavhändelsen.

Departementspromemorians förslag till ersättningsreglering
avviker emellertid i flera hänseenden från de nu gällande expropriationsräitsliga
principerna. Sålunda är rällen till ersättning ej knuten lill varje uppkommande
minskning av hittillsvarande fiskerätt (= rättsligt skyddad möjlighet alt
fiska). Ersättningens storlek skall inle heller grundas på en värdering av
denna minskning ulan på en värdering av minskat faktiskt utbyte av nu bedrivet
fiske. Ej ens denna sistnämnda minskning skall sedan kompenseras lill fullo,
vare sig genom fiskevårdande ålgärder med inriktning pä just fiskerätlsägaren
eller genom penningersättning lill denne. Hoviätten kan inle finna en sådan
från gällande rätt avvikande ersätiningsreglering godtagbar.

Om emellertid ersättningsreglerna trols allt skulle
utformas enligt förslagels huvudprinciper vill hovrätten härulöver anföra
följande. 1 promemorian uttalas all "i fråga om rådighetsinskränkningar
som avser mark och vattenområden gäller numera ganska allmänt au ersällning
utgår endast om pågående markanvändning avsevärt försvåras, inle annars",
innebärande bl.a. all förvänlningsvärden inte skall ersättas. 1 promemorian
görs därvid gällande att man kan "jämställa elt faktiskt utnyttjande av enskild
fiskerätt med pågående markanvändning i naturvårdslagens mening" och att
ersättning därför kan begränsas till att avse intrång som medför att pågående
utnyttjande av enskill fiske avsevärt försvåras (jfr också övergångsbestämmelserna).
Detta resonemang synes Ull en början ologiskt såtillvida atl del bygger på
uppfattningen alt vad som skall ersättas är fiskerällsägarnas föriust av ännu
ej fångad fisk, vilken ju emellertid ej är föremål för fiskerällsägarnas
äganderätt. Dessulom överensstämmer inte.

Prop. 1984/85:107 101

såsom påstås i promemorian, detta synsätt med nu giillande
rätt på naturvårdslagens område. Begreppet "pågående markanvändning"
utgör inte en beskrivning av del sätt på vilkel en fastighet nu utnyttjas. För
att en markanvändning skall anses vara "pågående" fordras tvärtom
endast att det skall föreligga en rättslig möjlighet att nyttja fastigheten i vissl
hänseende, så länge elt sådant nyttjande inle medför en relevant förändring av
markens karaktär. Ersättningsrätten är således inte beroende av om och i vilken
utsträckning fastighetsägaren faktiskt utnytUar denna rättsliga möjlighet. Ett
vattenområdes karaktär av fiskevatten är uppenbarligen inte beroende av om
fiskerättsägaren bedriver eller inte bedriver fiske i vattnet. Fiskerältsägarens
blotta möjlighet att utöva fiskerätten återspeglas också i fastighetens
aktuella saluvärde. Eftersom fiskerättsiigaren. vare sig han utövar sin
fiskerätt eller inte. hela liden har rättslig möjlighet att omedelbart börja fiska
ulan alt delta medför ändring av markanvändningen, har han också rätt lill
ersättning för förlusten av denna möjlighet. Att som i promemorian begränsa
ersättningsrätten till att avse fångad fisk har hittills inte ens ifrågasatts i
svensk rätt vid tillämpning av vare sig naturvårdslagen, expropriationslagen
(1972: 719) eller vattenlagen.

Vad gäller ersättningens bestämmande synes promemorian
utgå ifrån att endasl fakliskl inkomstbortfall skall ersättas.

Detla
bygger som redan framgår av det föregående på en missuppfattning beträffande
gällande regler i naturvårdslagen. All skada skall, om den överstiger loleranspunkten.
ersättas enligt denna lag och inte enbari inkomstbortfall. Sålunda, skall
alllid den värdeminskning, som fastigheten undergår till följd av den aktuella
åtgärden enligt naturvårdslagen, gott-göras. Vad gäller fiskerätt skall således
hela skadan på fiskei ersättas om den överstiger toleranspunkten, varvid
vattenrättsliga beräkningsgrunder lorde kunna Uäna lill ledning vid värdering
av skada. - 1 promemorian anlyds att den omständigheten alt fiskerätlsägaren är
bibehållen vid sin -nuvarande — möjlighet att fiska inom eget vatten och
dessutom får möjlighet till fiske med handredskap i andras vatten bör inverka
vid ersättningens beräkning. Härtill vill hovrätten endast anmärka att
fiskerättsägarens kvarstående del av fiskerätten självfallet inle ökar i värde
genom att fiskerätten i övrigt överförs lill andra subjekt saml att fiskerätten
på annans vallen inle garanterar fiskerättsägaren samma utbyte av fisket som
hittills och inle torde slå igenom som en höjning av värdet på fiskerältsägarens
egen fastighet. Fiskerättsägarens möjlighet all fiska på annans vatten skall
för övrigt enligt promemorian beläggas med avgift.

För övrigt vill hovrätten framhålla att fiskevårdande ålgärder
i enlighet med promemorian givetvis måsle riktas direkt mot den skadelidande
fasligheten, om de skall kunna beaklas som kompensation för intrånget i fiskerältsägarens
fiskerätt och föranleda i motsvarande mån reducerad penninglikvid lill
faslighetens ägare eller nyttjanderätlshavare. Del bör i detta sammanhang
påpekas atl fiskevårdande ålgärder, i den mån de avses

Prop. 1984/85:107 102

skola
utföras i havet, kan förutsättas bli verkningslösa. Alt över huvud laget söka
fastställa om och i vad mån sådana åtgärder har effekl på fiskbeståndet inom en
viss fastighets vatten lorde för övrigl kräva omfattande och kostsamma
utredningar, som ej slår i rimlig proportion till den uppkommande skadan. - Att
som i promemorian rekommenderas uppskatta skada på grundval av huvudsakligen
självdeklaration och bokföring är helt främmande för exempelvis
vattenrättsskipningen. Som förul antytts är del inte förenligt med gällande räll
på likartade områden alt ersälla endast inkomstbortfall och än mindre atl
begränsa ersättningsrätten lill deklarationsplikliga inkomsler.

En
grupp skadelidande som enligt promemorian synes ha en oviss slällning i ersätlningshänseende
är yrkesfiskare som arrenderar fiskerätt, inle minst om möjligheten atl erhålla
ersättning, såsom i promemorian föreslås, i princip skall begränsas lill fiskerältsägarens
bortfall av inkomsl för upplåtelse av fiskerätt. Värdet av yrkesfiskares
arrende kan genom frisläppandet av fiske med handredskap i vissa fall nedgå
avsevärt, om del arrenderade valtnel eller fiskevatten i dess närhet visar sig
attraktiva för utövande av det frisläppta fisket med handredskap. Så kan ske
inte bara genom en -i och för sig förmodligen ej alltför kännbar - minskning av
tillgången på fisk. Därulöver föreligger risk för en ökning av redan nu
förekommande obehörig vittjning av nät och fasla redskap som ålryssjor samt
stöld och förstörelse av fiskredskap. Allt detla medför alt yrkesfiskaren inte
får det ulbyte av arrendet som förutsatts vid arrendets ingående. Löper
arrendet i tiden efler den nu föreslagna reformens genomförande ulan möjlighel
till uppsägning, åsamkas han alltså en förlust. Efter arrendets upphörande kan
det också visa sig svårt för yrkesfiskaren atl finna nya likvärdiga
arrende-vatten. — En yrkesfiskares nu föreliggande rätl lill frifiske på enskill
vallen skyddas ej av ersättningsbestämmelserna.

2.15
Linköpings tingsrätt: Tingsrätten vill ifrågasätta om icke införandet av ett
fritt handredskapsfiske kan vara ett ingrepp som 2 kap 18 § regeringsformen
tar sikte på. Det är visserligen riktigt att enligt naturvårdslagen vissa
åtgärder får vidtas som en fastighetsägare måste tåla ulan att man därvid
kommer i konflikt med regeringsformens nyssnämnda bestämmelse. För tingsrätten
framstår dock inle jämförelsen som i alla avseenden hållbar. Ser man fisket
uteslutande i ekonomiskt perspektiv så kan den tilltänkta reformen med ett
fritt handredskapsfiske knappast uppfattas på annat säll än all man överför
viss ekonomisk fördel som fastighetsägaren har på dem som tillåts fritt bedriva
handredskapsfiske. Ett liknande arrangemang föreligger icke då det gäller ålgärder
enligt naturvårdslagen där del inte är fråga om att bereda andra personer
direkt ekonomisk vinning på fastighetsägarens bekostnad. 1 förslaget har man -
oaktat sin syn på reformens relation till bestämmelserna i 2 kap 18 §
regeringsformen -ändock utgått från att en viss ersättningsrätt skal! föreligga
för nuvarande

Prop.
1984/85:107 103

fiskerättsinnehavare. Enligt remissförslaget skall ersätlningsrätt
emellertid endast föreligga dä intrånget kan bedömas vara kvalificerat. Det
väsentliga för tingsrätten är vad som i så fall skall bedömas vara kvalificerat
och föranleda rätt till ersättning. Intrång som får bedömas vara rent bagatellar-tat
till sin natur är tingsrätten för sin del visserligen beredd att godta men
tröskeln, som måste överskridas för att rätt till ersättning skall anses
föreligga, får med hänsyn till reglerna i 2 kap 18 § regeringsformen dock inte
sättas alltför hög. Det tröskelvärde, som möjligen antytts i promemorian (sid
29) - en åriig nettointäkt av "några tusen kronor" - synes vara för högl.

1 förslagel har inte närmare preciserats var gränsen skall
dras för skador som icke skall vara ersättningsgilla och skador som skall kunna
ersättas. Att helt överlämna till rättstillämpningen att dra den gränsen finner
tings-rällen vara mindre lämpligt. Det må erinras om att bedömningen av frågan
huruvida en pågående markanvändning avsevärt försvårats på naturvårdslagens
område föranlett svårigheter i rättstillämpningen. Se exempelvis del i NJA 1981
sid. 351 refererade rättsfallel.

Den i promemorian på sid. 23 nederst och 24 överst
framförda uppfattningen att ersättning inte bör lämnas för annat än intrång i etl
pågående ulnytUande av vatien för fiske synes vara diskutabel eftersom med
"pågående nyttjande" tydligtvis endast avses sådant nyttjande som
ger påvisbar nettointäkt (jämför promemorian sid 24 andra stycket). Om två
fastigheter har lika goda fiskevatten men den ena utarrenderar sitt fiske och
den andra icke. skall då endast den som utarrenderar fisket bli berättigad till
ersättning? Hur ska detta förklaras? Båda fastigheterna mister en ensamrätt
till handredskapsfiske och detta måste ju också återspeglas i båda
fastigheternas marknadsvärde. Ur rättvisesynpunkt synes båda böra få samma rätl
lill ersättning.

Tingsrätten
finner del önskvärt att i författningstext eller moliv närmare preciseras vilka
personer som har rätt alt framställa anspråk på ersättning. För sin del har
tingsrätten utgått ifrån alt även en fiskevårdsområdesför-ening får anses vara saklegilimerad
alt framställa anspråk på ersättning. År denna uppfattning riktig bör
emellertid även klarläggas vid behandlingen av förslagel huruvida enskild
markägare vid sidan av fiskevårdsområdes-föreningen är saklegilimerad att föra
ersättningstalan. Vidare bör preciseras huruvida markägare och fiskerätlsarrendator
vid sidan av varandra är saklegilimerade att föra ersättningstalan.

Enligi de
föreslagna bestämmelserna skall ersättning även kunna utgå med årligt belopp.
En sådan konstruktion har i andra sammanhang avvisats, så l.ex. på expropriationsområdet.
se NJA 11 1918 s 152 f. Det har i promemorian ej heller närmare utvecklats
huruvida tanken är att årligt belopp skall kunna ulgå endasl under begränsat
antal år eller huruvida förpliktelsen skall beständigt beslå.

Till skillnad från 1950 års lag om ersättning för minskad fiskeräii
§9

Prop.
1984/85:107 104

innehåller den akluella föreslagna ersättningslagen icke
någon bestämmelse som lar sikle på alt tillgodose den som har panträtt i
faslighet vars fiskevallen berörs av reformen. I promemorian har denna fråga
icke behandlats, vilkel förefaller anmärkningsvärt.

De skatterätlsliga effekterna av förslaget har ej berörts.
Är avsikten atl ersättning som ulbelalas enligt den föreslagna ersällningslagen
skall behandlas som inkomsl av fastighet? Eller skall ersättningen vara
undantagen från skatteeffekt? Denna fråga finner tingsrätten även böra
klarläggas vid ärendets fortsatta handläggning.

I promemorian synes man ha ulgfitt ifrån att i huvudsak
endast två kategorier skall komma i åtnjutande av ersättning, nämligen de som
bedriver yrkesfiske saml de fiskerättsägare som upplåter vatten för yrkesfiske
eller fritidsfiske. Däremot synes de fiskerättshavare som fiskar till husbehov
eller som ett fritidsnöje bli uteslutna från ersättning. Med hänvisning till
vad tingsrätten anfört beträffande promemorian 3.2.1. synes en sådan lösning
vara diskutabel. Över huvud taget synes man i promemorian ha utgått ifrån atl
den förändring som en faslighets marknadsvärde kan undergå till följd av
reformen icke skall tillmätas någon som helst betydelse. Eflersom förhållandena
på fiskerättsområdet inte är helt jämförbara med vad som gäller på
naturvårdsområdet eller byggnadslagstiftningens område finner tingsrätten en
sådan princip ej acceptabel.

Vissa beräkningar har gjorts i syfte att fä fram vad
reformen kan kosta det allmänna för silt genomförande. Beräkningarna synes vara
ytterst osäkra. 1 promemorian har också hänvisats lill att remissbehandlingen
av promemorian senare får utvisa vilka koslnader reformen kan föranleda. Vågar
man hoppas på alt det genom remissbehandlingen finns möjlighet att klarlägga
frågan? Eflersom ersättningsreglerna i förslaget är så vagt utformade framsiår
det för tingsrätten som ytterst vanskligt alt över huvud laget kunna beräkna vad
reformen kommer att kosta det allmänna. Atl genomföra en reform utan alt i
förväg vela vad den tillnärmelsevis kommer att belasta samhället ter sig i
dagen ekonomiska situation sorn elt alltför riskfyllt företag.

2.16 Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt utredningen
syftar frisläppandet av handredskapsfiskel, liksom naturvårdslagstiftningen,
till att tillgodose allmänhetens intresse för friluftsliv. Viss molsvarighel
kan ocksä sägas råda mellan frisläppandet av handredskapsfiskel och de möjligheter
som finns enligi nalurvårdslagen atl föreskriva sådana inskränkningar i rätten
att förfoga över en faslighet som behövs för alt tillgodose l.ex. friluftslivet
och alt förplikta ägaren att låla vissa intrång i syfte att göra ett markområde
mer tillgängligt för allmänheten (sid 23). Enligt länsstyrelsens mening
föreligger en principiell skillnad mellan ä ena sidan atl tvinga en ägare aU
avstå från pågående markanvändning t.ex. skogsavverkning och å andra sidan
bereda även utomstående rätt att utnyttja en näring/naturre-

Prop. 1984/85:107 105

surs. Andra med fisket jämförbara areella näringar är
jakt, skogsbruk och jordbruk.

Enligt allemansrätten anses det lovligt aU tillgodogöra
sig vissa naturprodukter såsom blommor och andra örter samt bär, svamp och
kottar. Däremot är det inte tillåtet att ta växande delar av träd liksom
vindfällen, sten, grus, torv, lång m.m., dvs. sådant som, i vart fall efter
något äldre värderingar, har egentligt ekonomiskt värde. På fiskets område har
emellertid det s.k. enskilda frifisket redan tidigare införts i 1950 års FL.
Med den utformningen som förslaget fått. innebärande atl endasl handredskap
släpps fria och med möjligheteratt inom känsliga områden även inskränka häri lorde
dock effekten närmast bli att jämföra med ett lovligt utnyttjande av
allemansrätten till lands.

Utredningen anser atl etl frisläppande av handredskapsfisket
i de flesta fall inte medför någon skada för fiskerättsinnehavarna.
Länsstyrelsen håller för sannolikt att detta stämmer såvitt gäller det direkta
utbytet av fisket. Utredningen menar vidare att intrånget i pågående
utnyttjande av vattnen för fiske skall utgå från hur de faktiskt har
utnyttjats. Länsstyrelsen menar all del kanppasl kan få ha sådan avgörande
betydelse om nuvarande fastighetsägare faktiskt utnyttjat sin räll eller ej.
Förändringen måste i stället bedömas mot bakgrund av vad som gällde innan
lagändringen genomfördes.

Fem av ledamöterna i länsstyrelsen i Stockholms län (Rosell,
Berglund, Hjerlsson, Cederschiöld och Dingertz) reserverar sig såvitt gäller
den principiella bedömningen av ersättningsfrågorna.

2.17 Länsstyrelsen i Uppsala län: Vad
gäller ersättningsprinciperna delar länsstyrelsen den i promemorian framförda
uppfattningen atl rällen till ersättning skall begränsas till att avse sådant
intrång som medför att pågående utnyttjande av enskilt vatten för fiske
avsevärt försvåras. Den rådighelsinskränkning som elt frisläppande av handredskapsfiskel
i övriga fall medför är relativt obetydlig i förhållande lill andra
inskränkningar i äganderätten som fastighetsägarna har all låla med hänsyn till
allmänna intressen.

2.18 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Atl
naturvårdslagens regler används för alt bedöma kvalifikationsgränsen för ersällning
Ullstyrks. Del är angeläget att gränsen för "avsevärt försvåras", som
utgör gräns för ersättning, klarläggs för att undvika olika tolkningar och
tvister. Åven i övrigt bör naturvårdslagens ersättningsregler gälla.

2.19 Länsstyrelsen i Östergötlands län:
Promemorians redogörelse och motiveringar i ersättningsfrågorna är myckel
knapphändiga och bygger i huvudsak på en analogi med ersättningsreglerna i nalurvårdslagen.
En väsentlig punkt är härvid att man pä sid. 23-24 utgår från att ersättning
enligt

Prop. 1984/85:107 106

naturvårdslagen
ej lämnas om vattnen inle tidigare utnyttjats; för fiske. Man anger dock inte
någon närmare motivering härför. Inte heller framgår klart om skälet skulle
vara atl verksamheten ej utgör "pågående markanvändning" eller ej
"avsevärt försvårar" en sådan. Promemorian förutsälter alltså att en
enskild fiskerätt skall ha fakliskl utnyttjats för atl den skall kunna anses
som pågående markanvändning och för att ett intrång av nu avsedd karakiär skall
kunna föranleda ersättningar. Som faktiskt utnyttjande räknas därvid endasl atl
man bedriver yrkesfiske, utnyttjar sina fiskevatten för husbehovsfiske eller
som etl fritidsnöje eller upplåter vallen för yrkesfiske eller fritidsfiske. 1
princip begränsas ersätlningsmöjlig-heten lill de situationer där ett fakliskl
inkomstbortfall kan konstateras till följd av reformen. Begreppet pågående
markanvändning infördes i början av 1970-talet i anslulning till ändringar i
byggnads- och naturvårdslagstiftningarna. Någon direkt ledning för tolkningen
i den här akluella situationen kan förarbetena inte sägas ge. I prop 1972: III
bilaga 2 (s 332 ff) anges emellertid att begreppet bör ges en relativt generös
tillämpning liksom atl del inrymmer förändringar som innebär en normal och naturlig
rationalisering av en aktuell markanvändning. Någon entydig rällspraxis synes
ännu inle ha ulvecklats och fiskefrågor torde så vitt k.änl inle ha
aktualiserats i rättsavgöranden. Staffan Westerlund har i sitt arbele "Naturvård
och pågående markanvändning" (Liberförlag 1980) niigol berört också
fiskefrågor. Enligt hans framställning (bl. a. avsnitt 14.1 jämföri med 13.2)
synes fiskerätt, ålminslone där en sådan kan antas sedan en längre tid ha
inverkat på fastighetens objektiva värde, få anses ingå i en pågpående
markanvändning även om det inle bedrivs någol fiske i områdel. Rättsläget synes
därför snarast vara del alt en fiskerätt anses vara pågående markanvändning
även om den eventuellt ej utnyttjas. Del torde också vara antagligt atl
fiskerätten i olika värderingssammanhang ingår i fastighetsvärdet och i
skärgårdsområdet i vissa fall ganska slarkt påverkar delta. I sammanhang där
länsstyrelsen deltagit i förhandlingar om ersättningar enligt naturvärdslagen,
har fiskerätten vägts in vid ersättningen oavsett om rälten rent faktiskt varit
utnyttjad vid Ullfällel eller ej. Länsstyrelsen finner därför all en
förefintlig fiskerätt, oavsett om det bedrivs fiske med slöd av denna eller ej,
måste betraktas som pågående markanvändning. EU intrång i rällen skall därför
vara i princip ersättningsgillt.

Näsla
fråga blir sedan vilka intrång som går ulöver den s. k. tolerans-punkten, dvs.
"avsevärt försvårar" den pågående markanvändningen och därför skall
ersättas. Som är förhållandet vid andra intrång i pågående markanvändning bör
fastighetsägaren vara skyldig att tåla vissa inskränkningar. 1 förslaget anges
också att det för rätt lill ersättning bör krävas atl skadan mätt i absoluta lal
inte framsiår som obelydlig. En sådan tillämpning synes rimlig. Del bör
emellertid också fastslås elt belopp över vilket skadan i princip aldrig skall
anses obelydlig. Som exempel på så små nettointäkter av kortfiskeupplåtelser
att föriusten inte bör vara ersättnings-

Prop.
1984/85:107 107

gill anges i promemorian (sid 29) "intäkter som
endast uppgår lill några tusen kronor". Ett belopp av till exempel tre
tusen kronor motsvarar vid en kapilalisering efter 6% en värdesänkning av 50000
kronor. Beräknad på detta sätt är värdeminskningen ej obelydlig. Gränsen lorde
i stället böra sällas lill storleksordningen några tusen kronor total
värdesänkning.

Vid den totala kostnadsuppskattningen hävdas i promemorian
atl man vid beräkningen av ersättning inle schablonmässigt bör använda sig av
en viss kapitaliseringsfaktor. Del är givet alt situationer kan förekomma där
särskilda förulsättningar kan konstateras föreligga och där ett schablonförfarande
framstår som direkt olämpligt. 1 normalfallei bör dock schablonregler
tillämpas. För delta lalar den slora osäkerhel som ändå vidlåder beräkningar av
denna art. Det må räcka med all peka på den avgörande betydelse för resultatet
som valet av kalkylränta har. Beräkningen måste emellertid alltid slutligen
stämmas av mol en rimlighetsbedömning.

2.20 Länsstyrelsen i Jönköpings län: De föreslagna
reglerna om ersättning

lill fiskevallensägarna bör göras betydligt generösare. Sålunda bör ersätt

ning ulgå med belopp som motsvarar del verkliga värdet (motsvarande

marknadsvärdet) av upplåtelserätten för handredskapsfisket. Oberoende

av om den enskilda fiskevallensägaren tar ul ersällning eller ej för upplå

telse till handredskapsfiske så finns del elt ekonomiskl värde i rätten att

upplåta vatten för handredskapsfiske. Upplåtelsen kan ha skett genom

arrende, via kortfiskeförsäljning eller genom alt allmänheten fått fiska fritt.

De fiskevatlensägare som upplåtit sitt enskilda vatten för handredskaps

fiske mot ingen eller ringa ersättning bör inte frånkännas rätt till
ersättning.

Skäligen bör väl också de fiskevatlensägare tillgodoses ekonomiskt som

varit generösa nog att tillåta allmänheten atl fritt fiska på sina vatten utan

all belala någol vederlag.

Länsstyrelsen anser vidare, atl möjlighet alltid bör ges
åt fiskevallensägarna atl få ul viss andel av ersättningen i pengar, detta på
grund av att ersättning i form av bidrag "för fiskevård och andra åtgärder
som främjar fritidsfisket" endast till viss del kommer fiskevattensägarna lill
godo.

2.21 Länsstyrelsen i Kalmar län: Enligt 1 -2 §§
lagförslaget skall fiskerätts

havare ha rätl till ersättning om pågående användning av enskill fiskevat

ten avsevärt försvåras. Ersättning skall främst ulgå i pengar men kan även,

om det befinns lämpligt, utgå i form av bidrag för fiskevårdsålgärder eller

åtgärder som främjar frilidsfisket. Lagförslaget utgår från att den enskilde

fiskevattenägaren senast år 1989 hos fiskeristyrelsen gör anspråk på ersätt

ning. Man förutsätter också alt den sökande själv kan visa atl en verklig

skada föreligger. Bevisbördan ligger således hos den enskilde. Länsstyrel

sen anser del vara orimligt att begära atl en enskild fiskevaltenägare, som

kanske själv inle bedriver yrkesmässigt fiske, skall kunna visa att en

ersätlningsberälUgad försämring av fiskei skett. Endast yrkesfiskare, vilka

Prop.
1984/85:107 108

för statistik över fångster och för böcker över sin verksamhel
saml fiskevattensägare som mol ersättning upplåtit handredskapsviske till
andra, torde kunna bevisa om sådana skador föreligger.

Länsstyrelsen, som avslyrker förslagel i denna del, vill
istället föreslå, dels atl någon form av inlösen kan ske i områden där frifiske
i betydande omfattning kan förvänlas, exempelvis utanför större tätorter, dels
att ersättning - efter ansökan - kan utges med ett generelll belopp för vatje enskill
fiskevatten. Om det generelll bestämda beloppet ej täcker skadorna och den
enskilde fiskevattenägaren i detta fall kan visa att så är förhållandet, bör
ersättningsregler liknande de nu föreslagna träda i krafl. Frågan om
ersättningsreglerna bör således ulredas yllerligare.

2.22 Länsstyrelsen i Gotlands län:
Såvitt gäller ersättning kan länsstyelsen i och för sig ansluta sig lill den i
promemorian redovisade uppfattningen att en fiskerättsägare skall styrka att
han lidit ekonomisk skada genom del frisläppta handredskapsfisket för all
ersättning skall ulgå. Del kan dock ifrågasällas om förutsättningarna för
ersättning skall sältas sä snävt som skell dvs. "med utgångspunkt i det fakiiska
inkomstbortfall som den enskilde fiskerätlsägaren får vidkännas till följd av etl
frisläppande av handredskapsfisket". (sid 24). Om ett frilt handredskapsfiske
medför annan påvisbar skada på enskild fastighet, genom nedskräpning, vägslilage
osv., bör även detta kunna berättiga till ersättning.

2.23 Länsstyrelsen i Blekinge län:
Förslaget till lag om ersättning för intrång i enskild fiskerätt anser länsstyelsen
vara väl genomarbetat.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen i Blekinge län
(Bengtsson, Lundström, Petersson, Peterson. Carin Thomasson och Thorell)
reserverar sig och anför: Förslagel lill lag om ersättning för intrång i
enskild fiskerätt anser vi bör omarbetas så att fiskerättsinnehavare ges skälig
ersättning för värdet av mistad fiskerätt vid inlösen.

2.24 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Tvångsvis ianspråktagande
av mark

eller vattenområde får inle ske ulan slöd av lag. Regeringsformen anger atl

varje medborgare är tillförsäkrad rätt lill ersällning för förlusten då hans

egendom las i anspråk på olika sätt. främsl då genom exproprialion.

Enligt naturvårdslagstiftningen kan en fastighetsägare
tvingas atl låla en inskränkning i rätten alt förfoga över fastigheten eller
all anordningar eller åtgärder vidtas med syfte atl göra elt reservat
tillgängligt för allmänheten. Dessa begränsningar, som i och för sig kan leda lill
alt ersättning utges, är enligt förarbetena till regeringsformen dock inte att
betrakta som med exproprialion likställda ingrepp.

Vid en jämförelse med de nu redovisade rådighetsinskränkningarna
framstår det enligt länsstyrelsen som helt klart alt inle heller det ingrepp i
ägandet som det fria handredskapsfisket medför kan jämställas med sådan

Prop. 1984/85:107 109

tvångsavhändelse som grundar ersättning enligt expropriationsrätlsliga
regler. Länsstyrelsen delar således uppfattningen i promemorian om att någon
självklar rätt till ersättning inte kan anses föreligga på grund av
frisläppandet av det fria handredskapsfisket men atl rätt lill ersättning bör utgå
när pågående utnyttjande av enskilt vallen för fiske avsevärt försvåras. Mol
denna bakgrund framsiår det som naturligt att ersättning normalt skall
uppskattas med uigångspunkt från ett faktiskt inkomstbortfall som den enskilde
fiskerättsinnehavaren får vidkännas och som föreslås i promemorian. Med
hänvisning till vad som anförts ovan under 1.24 är länsstyrelsen dock av den
åsikten att även vissa ölägenheter till följd av en kraftig anhopning av
fiskande bör kunna berättiga tili ersättning i en eller annan form, l. ex.
bidrag till serviceanläggningar, parkeringsplatser, vägar o. d.

2.25 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Promemorieförslaget
utgår från att endast fiskerättshavare som har utnyttjat sin fiskerätt skall
kunna erhålla ersättning för det intrång som etl fritt handredskapsfiske kan
medföra. Intrånget anses inte vara av expropriativ nalur. I stället liknas
intrånget med de rådighetsinskränkningar som kan förekomma enligt nalurvårdslagen.
Enligt denna lag kan ersällning utgå om pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Ersättningen lill fiskerättshavaren skulle därför begränsas till
det intrång som medför alt pågående utnyttjande av enskilt vatten för fiske
avsevärt försvåras.

Enligt länsstyrelsens bedömning finns en avgörande skillnad
mellan de båda slagen av intrång. Ett förordnande enligt naturvårdslagen
innebär inte att fastighetens naluraprodukter kan las i anspråk av någon annan
än fastighetsägaren. Förordnandet innebär i stället som regel att
faslighels-ägaren betages möjligheten att fritt förfoga över fastigheten. Ett
fritt handredskapsfiske enligt förslaget betyder däremol alt faslighetens naturiiga
avkastning kan tillgodogöras av allmänheten, dvs. allmänheten erhåller en form
av nyttjanderätt till fastigheten. Enligt länsstyrelsens uppfallning är del med
ell sådani synsätt naturligare att jämföra intrånget med expropriation eller
annan ivångsupplåtelse. Denna uppfatlning synes också ha intagits av 1973 års
fiskevattensutredning i belänkandel Fiska på frilid (SOU 1978:75).

Skulle emellertid de föreslagna ersättningsreglerna antas
av riksdagen bör kravet på ersättningsgill skada inie sättas för högl.
Länsstyrelsen kan inte dela den uppfattning som framförs i promemorian (sid 29)
alt elt ikomsibortfall som endasl uppgår lill några lusen kronor inie skulle
berättiga lill ersällning. En kapilalisering av exempelvis 2 000 kr/år i 20år efler
6% motsvaras av 23000 kr.

Såvitt länsstyrelsen känner till finns del inga fiskekortsområden
i Vänern eller Vättern. Däremot kan del, om än i ringa omfattning, förekomma ularrendering
av fiskerätt på enskilt vatten.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen i Skaraborgs län (Anell,
Eksell,

Prop. 1984/85:107 110

Jansson,
Johansson, Lindberg och Nordström) reserverar sig och ansluter sig i fråga om
ersättningsprinciperna till förslagel i promemorian.

2.26
Länsstyrelsen i Värmlands län:
Enligt de ersättningsprinciper som anges i promemorian skall kortfiskeupplålare
ersättas för de förluster som åsamkas honom i samband med att handredskapsfisket
släpps fritt. Som underlag för beräkningar av förhållandel mellan intäkter och
omkostnader för kortfiskeupplålare har man bl. a. hänvisal till omkostnader för
administrationen av länsfiskekortet i Stockholms län. Enligt länsstyielsens bedömning
förefaller omkostnaderna för ifrågavarande länsfiskekort onödigt stora. För de
flesta privata kortfiskeupplålare ligger sannolikl denna kostnad under 50% av
intäkterna. Administrationen sköts i de flesta fall ideellt och kostnaderna
hålls även i övrigt på en låg nivå. Summan .av nettoinkomsterna av kortfiskeupplåtelser
lorde därför uppgå lill elt större belopp än vad som beräknas i promemorian.
Enligt länsstyrelsens mening bör — om förslaget genomförs - inte någon nedre
gräns finnas för ersättningar lill kortfiskeupplålare. Åven om vissa belopp kan
anses små i del lotala sammanhanget kan de vara av betydelse för den enskilde upplålaren.
I vatlenmål tillämpas exempelvis inle någon nedre gräns för ersättningar. En
viss schablonisering kan emellertid vara nödvändig. Sammanlaget får dock
ersättningsprinciperna anses rimliga.

2.27
Länsstyrelsen i Örebro län: I
promemorian konstateras att den fiske-rättsägare som utnyttjar sitt fiskevatten
för husbehovsfiske eller som fritidsnöje inle åsamkas någon sådan skada, som
berättigar lill ersättning. Enligt länsstyrelsens mening är detta atl tolka
naturvårdslagens ersättningsregler väl fritt och generellt. Konstaterandet är
säkert rikligt i många fall. Men i sådana vatten, där fisket är särskilt
givande, kan elt fritt handredskapsfiske begränsa fiskevattensägarens
möjligheter atl ulnyttja det fiske som hör lill fastigheten. De föreslagna
ersättningsreglerna kan leda lill all fiskerällsägare i vissa fall måsle tåla
intrång ulan ersättning i en omfattning, som avviker från gällande räll i
liknande siluationer. Länsstyrelsen anser därför att ersättningsreglerna
enligt nalurvårdslagen bör Ull-lämpas ulan inskränkande tolkningar.

Enligt
förslaget till lag om ersättning för intrång i enskild fiskerätt skall anspråk
på ersällning framställas före utgången av år 1989. Med hänsyn till alt det i
promemorian anges att lokala föreskrifter kan meddelas eller fiskevårdande ålgärder
kan sättas in i stället för att ersättning ulgår, kan en definitiv
lidsangivelse medföra rättsförlust för en fiskerättsinnehavare. Ett beslut om
lokala föreskrifier eller om fiskevårdande ålgärder kan ändras ulan fiskerätlsinnehavarens
medgivande. Om delta sker efler år 1989, kommer han enligt förslagel inle alt
kunna få ersättning. En anpassning till en sådan situation bör därför ske.

Prop.
1984/85:107 111

2.28 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ett frisläppande av
handredskapsfisket får bland annat lill följd alt innehavare av enskild
fiskerätt blir skyldiga att tåla atl allmänheten fiskar med sådana redskap på
deras vatten. Av betydelse i sammanhanget är givetvis frågan om och i vad mån fiskerätlsägaren
skall vara beräuigad lill ersällning för de ingrepp i den enskilda fiskerätten
som frisläppandet kan innebära. Enligt 2 kap 18 § RF är varje medborgare
tillförsäkrad rätt till ersättning för föriusten dä hans egendom tas i anspråk
genom exproprialion eller annal sådant förfogande. Regeln är lillämplig endast
vid ingrepp av expropriativ nalur i äganderätt och liknande rättigheter. Den
grundlagsfästa ersättningsrätten omfattar däremol inle andra inskränkningar i
en ägares rådighel. Ulredningsförsla-get anger att de inskränkningar i enskild fiskeräii
som kan bli akluella inte är alt betrakta som sådana ingrepp av expropriativ
natur som avses i nämnda lagrum. Ulredningen konstaterar vidare atl gränsen
mellan tvångsavhändelser och lålighelsinskränkningar i allmänt intresse kan
vara svår alt dra.

Till slöd för uppfattningen alt inskränkningen i den
enskilda fiskerätten endast är av rådigheiskaraklär konstateras atl fiskevaitenägarna
inte fråntas någon rätt vilket har sin grund i att de har kvar rätten att
fiska med handredskap i egel vatien. Enligt länsstyrelsens mening kvarstår
härvid endast samma rätl för sakägaren i vad avser handredskapsfiske som gäller
för alla svenska medborgare. Den exklusiva rätt lill handredskapsfiske och
rätten att tillgodogöra sig avkastningen från fasligheten går föriorad. Ulredningen
har vidare jämställt elt faktiskt utnyttjande av enskild fiskerätt med pågående
markanvändning i naturvårdslagens mening och anknutit lill naturvårdslagens
regler avseende inlrångsersältning. Jämförelsen är behäftad med allvarliga
brister eflersom inträngsersätiningen avser att kompensera inskräkningar i
fastighets nyttjande medan föreliggande förslag avser rätt att tillgodogöra sig
en form av avkastning från fasUghel.

Del saknar i och för sig betydelse för ersättningfrågan
hur åtgärden atl inskränka den enskilda fiskerätten skall betecknas. 1 sak får
de föreslagna åtgärderna anses vara av expropriativ nalur eftersom en funktion,
fiskerätten, som tillsammans med värdel av övriga funktioner ingår i
fastighetens totala värde, tvångsvis frånhänds ägaren. Full kompensalion skall,
i likhet med vad gäller vid rätligheisexpropriaiion, därför lämnas lill de
fiskerättsägare som lider ekonomisk skada av åtgärderna.

1 vad avser de ersäitningsberäliigade kategorierna
fiskerättsinnehavare kan påpekas au i Mälaren samarrenderar yrkesfiskare och fritidsfiskeor-ganisalioner
slora fiskevallen som utnyttjas gemensaml. Bortfaller arrendet med den ena
parlen kommer sannolikt yrkesfiskarnas arrendeavgifter alt höjas avsevärt
vilket skulle medföra negaliva effekler på yrkesfiskets utvecklingsmöjligheter,
öm handredskapsfiske upplåts på sätl utredningen föreslagil kan faslighelsägare
och fiskeräUsägare, som i dag tillhandahåller service ål fritidsfiskare i form
av upplåtelse av vägar, parkeringsplatser.

Prop. 1984/85:107 112

båtar och bryggor förväntas till en del upphöra med denna verksamhel.
Eftersom dessa former av service ofta är en förutsättning för fiskets
bedrivande bör kostnaden härför täckas av de medel som influtit i form av
fiskevårdsavgifter.

2.32 Landstingsförbundet: Förbundsstyrelsen ansluler sig lill
den uppfallning som redovisas i promemorian om alt allmänintresset motiverar atl
fiskevattensägarna bör tåla etl visst intrång när vattnen släpps fria men all ersällning
bör utgå när ägaren lider avsevärd skada i pågående nyttjande av fiskevatten.

De fiskerällsägare som i första hand kan komma i fråga för
räll lill ersällning är enskilda fiskevatlensägare som upplåter handredskapsfiske
till andra. Inkomstbortfall drabbar också t.ex. primärkomnuner och landsting
som av rekreationspoliiiska moliv upplåter handredskapsfiske. Förbundsstyrelsen
accepterar förslaget att de senare inte skall kunna få ersättning p. g. a. atl handredskapsfisket
släpps fritt. Styrelsen anser emellertid all denna princip också skall gälla
för andra juridiska personer. Rälten lill skadeersättning bör enligt
förbundsstyrelsen således begränsas lill fysiska personer och avse styrkt
bortfall av inkomsler av väsentlig betydelse för den enskildes ekonomi. I
promemorian föreslagna ersäit-ningsgrunder bör därför ytterligare preciseras.

Åtta av ledamöterna i landstingsförbundets styrelse
(Eriksson, Anita Eslberger, Henstrand, Högemark, Hörnlund, Leuchovius, Rosell
och Torfgård) reserverar sig och anför: Riksdagen har fattat ett principbeslut
att släppa handredskapsfisket fritt längs återstående kustområden och de stora
sjöarna. Beslutet är omstritt, och har väckt kraftig reaktion hos den bofasta
befolkningen och fiskevatlenägarna i de berörda regionerna.

1 den nu aktuella departementspromemorian föreslås alt
dagens

fiskerällsägare inte skall ersättas enligt normall
förekommande ersättningsregler för intrånget i deras äganderätt. Ersättning
föreslås endasl utgå för den skada som nuvarande ägare kan anses lida för atl
han inle längre kan nyttja vattnen för fiskekortsförsäljning på sätt som han
kan visa atl han hittills gjort. Den ekonomiska situationen för byalag eller samfälligheter
har inle berörts. Kommuner och landsting som i dag är fiskevaltenägare föreslås
över huvud taget inte få någon ersättning alls för den förlorade rätten.

Ell fritt fiske medför utan tvekan stort intrång för den
bofasta befolkningen och fiskevatlenägarna i de berörda områdena. Del finns en
uppenbar risk alt möjligheterna all bedriva ell yrkesfiske kraftigt beskärs.
Mot denna bekgrund måste ersättningsreglerna noggrant övervägas. Olika former
av fiskevattenägare måste behandlas lika. Vi anser del vara orimligt att begära
atl en enskild fiskevattenägare, som kanske själv inte bedriver yrkesmässigt
fiske, skall kunna visa att en ersättningberättigad försämring

Prop. 1984/85:107 113

av
fisket skett. Vi avslyrker därför föreliggande förslag och efteriyser ett
förslag som beaklar ovanstående synpunkler.

2.33
Lantbrukarnas riksförbund: Rätl till ersättning har enligt promemorian
yrkesfiskare, den som fiskar lill husbehov eller som elt fritidsnöje saml fiskerällsägare
som upplåler handredskapsfiske lill andra. Av dessa kategorier anses endast de
sistnämnda åsamkas någon nämnvärd skada och kunna påräkna någon ersättning. Detla
är enligt förbunden en felaktig uppfattning. I områden där yrkesfiske normalt
bedrivs efter de fiskarter som handredskapsfisket i hög grad är inriktat på, t.ex.
gädda, gös och abborre, kommer yrkesfisket att få vidkännas förluster. Dessa
fiskslag växlar i betydelse för yrkesfisket både inom regionen och mellan olika
år. Under den senasle 10-årsperioden har strömmingsfisket varil ovanligt
givande och förhållandevis lite Ud har ägnats åt skärgårdsfiskel på andra för
sportfisket attraktiva arter. Den senaste tiden har strömmingsfisket
försämrats. Belydelsen av skärgårdsfiskel kommer därför alt öka. Förbunden
vill därför bestämt hävda att handredskapsfisket i väsentlig omfattning
inkräktar på yrkesfisket. Försök till värdering av detta intrång har som ovan
sagts gjorts av SOC.

Förutsättningen
för en levande skärgård är att yrkes- och binäringsfiskel kan bedrivas ostört.
Regler som ger garantier för all så kan ske måsle tillskapas.

Såvitt
avser den kategori som fiskar till husbehov eller som ett fritidsnöje kan
förbunden inte se all reformen skall, som påslås, kunna medföra någon förmån.
Ett allvarligt problem torde, framför allt inom lätorlsre-gioner, bli
konkurrenssituationen på attraktiva fiskeplatser. Med andra ord vem skall ha
företräde - den som fiskar med stöd av frifiskerätl eller fiskeräUsägare som
fiskar exempelvis med nät med stöd av enskild rätt?

Vid
försök att bestämma storieken av aktuella ersättningar lill kategorin
fiskerättsägare som upplåter handredskapsfisket till andra har man i promemorian
använt sig av värderingsmaterial som framtagits av av förbunden m.fl. Därvid
har felakiiga slutsatser dragits. Sålunda avser inte etl väsentligt antal av
redovisade upplåtelser statligt och kommunalt ägt vatten. Absoluta merparten
av i utredningsmaterialet redovisade upplåtelser är gjorda av
fiskevårdsområden, fiskevårdsföreningar och enskilda personer. Omkostnaderna
för upplåtelse av kortfiskevatlen har i promemorian beräknats till minst 50% av
intäkterna. Förbunden anser att omkostnaderna är avsevärt mindre. I
promemorian konstateras utan motivering att viss kapitaliseringsfaktor inte
schablonmässigt bör användas. Enligt förbundens mening bör givetvis
ersättningar för framtida bestående skador kapitaliseras på gängse sätt. I t.ex.
vattenmål brukar i de allra flesta fall kapilaliseringsfaktorn sättas till 4%.

Det
konstateras i promemorian atl de kommunala fiskeupplåtelserna endast har etl rekrealionspolitiskt
motiv. Denna syn är inte riktig. Intäk-8 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 107

Prop.
1984/85:107 114

terna frän fiskevaltnen, exempelvis i Slockholms lan.
möjliggör heltidsanställning för två personer samt fiskevårdsiitgärdcr för ca
250000kr. årligen. Om reformen genomfors kommer fritidsfisket i länet att
försämras genom förlusten av tvä personers heltidsarbete inom fiskesekiorn samt
bortfallet av medel för fiskevård.

Sammantaget innebär ;illtsä kostnadsberäkningen i promemorian
en grov underskattning av toialbeloppet. Enligt förbundens uppfattning skall
vid ianspråktagande av enskild fiskerätt ersättning utgå till samtliga fiskerättsägare.
De av förbunden m.fi. i tidigare skrivelse redovisade kostnaderna får däiför
anses vara realistiska.

Som jämförelse kan man fundera över det värde som handredskapsfisket
representerar. Elt mått på detta kan erhållas om man beaktar intäkterna från fiskevårdsavgifien.
Den kalkylerade intäkten därav utgör 19 - 38 Mkr/år beroende av avgiftens
storlek (50 - 100 kr). Handredskapsfiskel kan därtör anses motsvara ett mot
denna intäkt svarande värde. Används i promemorian angivna omkostnadsavdraget
50%. ger delta eli neiio av 9.5 - 19 Mkr/år, kapilaliseral efter 4%, 237.5 - 475
Mkr.

2.35 Svenska kuinmunfurbundet: Frisläppandet av handredskapsfisket
innebär en viss inskränkning av nuvarande fiskevattenägares rätt lill fiske.
Styrelsen ansluter sig till den uppfattning som redovisas i promemorian att
allmänintresset motiverar att fiskevattenägarna bör tåla ett visst intrång när
vattnen släpps fria. och atl ersättning bör utgå endast när ägaren lider
avsevärd skada i pågående nyttjande av fiskevatten. När frågan om rätt till
ersättning skall avgöras bör hänsyn tas till att frisläppandet av handredskapsfisket
också kan leda lill koslnader för åtgärder på hmd för t.ex. parkeringsplatser
och ökal vägunderhåll.

Allmänintresset motiverar emellertid också att
genomförandet kan ske med administrativa insatser som kan anses rimliga i
förhållande till de ersättningsbelopp som kan komma i fråga.

Bruttointäkterna 1982 för fiskekortsförsäljning och
arrendeupplåtelse beräknas till cirka 4 miljoner kronor. Summan av ersättningar
för att införa fritt handredskapsfiske kommer emellertid att uppgä till
avsevårt lägre belopp. Adminisiraiionen av fiskekortsförsäljningen skall avr.iknas
liksom de belopp som inte är så stora atl ersättning kan bli aktuell.

Mol den bakgrunden är del angelägel all mer konkret
klarlägga i vilka fall ersättning kan komma i fråga för all undvika ett stort
antal framställningar som kräver handläggning men som resulterar i avslag. Om
så inle sker är del risk för atl koslnaderna för all genomföra reformen kommer
alt överstiga de ersättningsbelopp som kommer all ulgå. Dessa cmödiga kostnader
kommer all minska möjlighelerna all effektivt slödja fritidsfisket.

1 promemorian föreslås att kommuner och landsting inle
skall få ersättning för skada på grund av det utökade fria fisket. Styrelsen
accepterar denna begränsning som en konsekvens av att den godtagit principen om
alt ersättning skall ulgå endasl när ägaren lider avsevärd skada.

Prop.
1984/85:107 115

Enligt promemorian är del inle möjligl att bestämma belopp
i absoluta eller relativa tal som grundar rätt till ersättning utan frågan mäste
bedömas

från
fall tili fall. Enligt styrelsens uppfatlning är det emellertid nödvändigl alt
närmare precisera ersällningsgrunderna. I annat fall är det risk for att flertalet fiskevattenägare kommer att
begära ersättning för att få en prövning av det enskilda fallet. Detla kan
komma alt leda lill all handläggande organ överhopas av ärenden som faller uianför
ersällningsgrunderna och som försenar handläggningen av de ärenden där
ersättning kommer att utgå.

2.36 Svenska turistföreningen: 1 avsnitt
3 redogörs för omfattande åtgärder i fråga om ersättningsprinciperna. STF har
inga invändningar mot föreslagna åtgärder i avsnitten 3.2-3.3.

2.37 Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund: Den som äger en skär-gårdsfaslighel eller fiskevatten på annat säll
har i sitt taxeringsvärde ingående även fiskels värde. Han har alltså köpt,
ärvt eller på annat sätt blivit innehavare av en fiskerätt som har ett
betydande värde även om del delas upp på olika slags fiskesält och fiskarter. Värdel
är självfallet oberoende av om vederbörande utnyttjar valtnel för egen del, för
ularrendering eller kortupplålelser. Införande av fritt handredskapsfiske ulan ersällning
eller otillräcklig sådan är därför en konfiskation. Om regering och riksdag
skulle gå ifrån denna princip kommer med all säkerhet Europadomstolen alt få en
mängd ärenden från fiskerällsägare efter berörda kuslsträckor.--------------------

2.38 Svenska insjöfiskarenas
centralförbund: Ulredningen fördelar

ersäitningsberäliigade på tre kalegorier -yrkesfiskare,
husbehovsfiskare, fiskerätlsinnehavare - som upplåler lill andra. SIC anser
härvid all fiskerällsägare som bedriver yrkesfiske särskili skall beaklas.
Framför allt gäller del då fiskei är inriktal på attraktiva arter såsom lax,
kräfta m.fl. Härvid bör särskilt påpekas all yrkesfisket bekostar inplanleringsålgärder
på dessa vatten, vilka i första hand lidigare kommer yrkesfiskaren tillgodo.

2.41 Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Förbundet delar
den i departementspromemorian framförda uppfattningen att ersättningarna lill fiskerättsägarna
skall grundas på samma principer som gäller enligt nalurvårdslagen, nämligen
så all ersällning inle skall lämnas för annat än intrång i ell pågående
utnyttjande av vallen för fiske. Vidare all ersättningen härvid uppskattas med
utgångspunkt i det fakiiska inkomstbortfall som den enskilde fiskerätlsägaren
får vidkännas lill följd av elt frisläppande av handredskapsfiskel.

Prop. 1984/85:107 116

3
Handläggningen av ersättningsfrågor.

3.7 Fiskeristyrelsen:
Enligt promemorian bör ersättningsfrågorna i första hand lösas
förhandlingsvägen. Fiskeristyrelsen delar denna principiella uppfatlning.
Styrelsen är beredd att efter samråd med berörda organisationer utarbeta
vägledande rekommendationer som kan ligga till grund för ersätiningslörhandlingarna.
Fiskeristyrelsen vill emellertid, liksom några fiskenämnder ifrågasätta om det
är lämpligt att styrelsen, eller nämnderna, genomför förhandlingarna och iräffar
överenskommelser med ersättningsberättigade fiskerällsägare. Slyrelsens
tveksamhet grundar sig på följande skäl. För fiskeriverkets vidkommande kan det
uppfattas som mindre lämpligt att fiskeristyrelsen dels kan meddela
föreskrifter om fiskets vård och bedrivande och dels skulle bli beslutande i
ersättningsfrågor. Även om styrelsen ovan avvisat tanken på att använda
fiskeregleringar i förhandlingsverksamheten kan det föreligga en risk all
ersättningsförhandlingarna inie uppfattas som fristående från
regleringsverksamheten.

Som
ett alternativ till promemorieförslaget vill fiskeristyrelsen föreslå att
förhandlingarna om ersättning bedrivs av någol från fiskeriverket fristående
organ. Verket bör dock finnas företrätt i della förhandlingsorgan för att
hänsyn på så sätt skall kunna tas till den förutsatta avvägningen mellan
ersättning i pengar och fiskevårdande ålgärder. De fiskevårdande ålgärder som
kan sättas in måsle naiurligen stå i överensstämmelse med de fiskevårdsprogram
som fiskeristyrelsen uppdragit åt fiskenämnderna att ulföra.

Förhandlingsulrymmet
vid konlanla ersättningar kommer, om de i promemorian angivna
ersättningsprinciperna faslslällas. alt bli ganska snävt. Om sökanden visar sin
fiskeräii och styrker sill inkomstbortfall skall ersättning utgå om inle
beloppen är alltför ringa. En förhandlingsfråga kan exempelvis vara hur slora omkosinadsavdrag
som kan godtas. Styrelsen kommer att behandla frågor om t.ex. omkostnadsavdrag
och andra principer i sina vägledande rekommendationer för att på så säti underlälta
förhandlingsarbetet. Vad förhandlingarna ofta kan komma alt gälla är om kontantersättning
skall utgå eller om fiskevårdande ålgärder i stället skall bekostas av slaten. Åven
övrigt grundläggande malerial som ertbrdras vid förhandlingarna kan lagas fram
inom fiskeriverket. Kunskap och erfarenhet från likande arbete finns inom intendeniorganisationen,
vars personal för närvarande lill övervägande del arbetar med uppdragsverksamhel
i vattenmål.

De
nya uppgifterna för fiskeriverket kan enligt promemorian kräva en viss
tillfällig personalförstärkning. Styrelsen vill mycket bestäml stryka under
behovet av personalförstärkning och därvid peka på del slora antalet enskilda fiskerällsägare,
nedan uppskattat lill 90000! Åven med den av styrelsen förordade alternativa
lösningen krävs en förslärkning dels då de vägledande rekommendationerna
utformas dels under förhandlingsskedena. Personalbehovet kommer att påverkas
bl. a. av vilka ersiiiiningsprin-ciper som skall gälla.

Prop. 1984/85:107 !I7

Fiskeristyrelsen
tillstyrker att ersättningfrågor som inte löses förhandlingsvägen prövas av
fastighetsdomstol. Styrelsen vill ifrågasätta om inte domstolen bör kunna gå
under de ersättningar som bjudils och avvisats under förhandlingarna. Om
exempelvis beslut om fiskevårdande åtgärder, t.ex. utsättning av öring, har
fattals under förhandlingarna med andra fiskerällsägare inom samma eller
angränsande vattenområden bör de fördelar delta kan ge samtliga fiskerättsägare
beaktas vid domstolsprövningen.

Möjligheten
att begära ersättning föreslås bli tidsbegränsad under en femårspersiod. Det
kan emellertid la viss tid innan mönslret för ulnylljandel av del fria handredskapsfisket
har ulbildats. Om fiskevårdande åtgärder helt eller delvis skall ulgöra
alternativ till kontanta ersällningar kommer delta tillsammans med den tröghet
som ligger i del biologiska syslemet innan del ändrade fiskelryckel ev. får
genomslag på fiskbestånden atl medföra all del behövs längre lid innan
ersättningsfrågorna kan vara hell avklarade. Styrelsen föreslår därför atl
liden sålts till 8 år.

Ansökan
skall kunna göras av enskilda fiskerätt.sägare. Enligt en myckel grov
uppskattning, byggd på underhandsuppgifter från fiskenämnderna i de akluella
länen, skulle del lolala antalet fiskebärande fasligheler som berörs av
reformen kunna uppgå till storleksordningen 90000. Alt hanlera en sådan mängd
ärenden skulle dra betydande koslnader genom regisirering hos fiskenämnderna,
beredning och expediering hos nämnderna, fortsall handläggning hos styrelsen
eller ett frislående organ, expediering av ersällningsbeslui och utbelalning av
beslulade ersättningar.

3.9
Statens lantmäteriverk: Enligi LMV:s uppfallning är ett förrättnings-förfarande
hos fastighetsbildningsmyndigheten den mest rationella och kostnadsbesparande
formen för alt handlägga ersättningsfrågorna. Förrättningsförfarandet skulle
lämpligen kunna initieras såväl av fiskeräushavarna som av fiskerimyndighelerna.
Förrättningar skulle alltså kunna undvaras i fall då fiskerimyndighelerna Iräffar
överenskommelse med fiskerätlshavarna om ersättningarna. Vid handläggningen av
förrättning för ersättning skulle gode män kunna della på motsvarande säll som
i vissa fall skall ske vid fastighetsbildningsförrättningar. Vid behov skulle
på molsvarande sätt som vid fastighetsbildning biträde av särskild sakkunnig
kunna beslutas.

Förrätlningslösningen
är lämplig bl.a. med hänsyn till all det torde bli ofrånkomligt au
ersättningsfrågorna i betydande ulslräckning aktualiserar frågor om vilka
fiskerättsförhållanden som föreligger. Del vanligasle är atl fisket i ell vissl
vallenområde är samfälll. Del måste oftasl ske någol slag av ulredning för alt
konstatera om fiskei är delat eller samfällt och för vilken krets av
fastigheter fisket i förekommande fall är samfällt. Om fiskevårdsområde finns lorde
fiskevårdsområdesföreningen kunna behandlas som företrädare för fiskerällsägarna
vilkel självfallel skulle under-

Prop.
1984/85:107 118

lätta handläggningen i hög grad. Också med avseende på
förutsättningarna för cn rationell behandling av själva ersättningsfrågan är cn
förrättnings-lösning den mest ändamålsenliga.

3.11 Kammarkollegiet: 1 andra satsen i 2§ ersättningslagen
föreslås att, om del är lämpligl, ersättning skall utgå i form av bidrag till
den ersäitningsberäliigade för fiskevård och andra ålgärder.
Specialmotiveringen (s 47-48) anger som exempel på sådana ålgärder bl. a.
fiskevårdsåtgärder som främjar fritidsfisket och serviceanläggningar för
fritidsfiskets behov. Sådana åtgärder torde knappast kunna anses som ersättning
för den föriust som intrånget innebär. Den som utsatts för sådan förlust kan
efter reformens genomförande knappast ha något ekonomiskt intresse av att
främja frilidsfisket på eget vatten. Atl en fiskerällsägare i nuläget genom
åtgärder främjar fritidsfisket synes helt bero på möjligheten att sälja
fiskekort eller på annat sätt få ekonomiskt utbyte av åtgärderna. Det bör
därför klart framgå av lagtexten atl bidrag får användas endast till ålgärder
som i sin helhel kommer den ersäitningsberäliigade till godo.

Det finns i och för sig inget atl erinra mot uttalandet i specialmoliveringen
till 3§ (s48) att fiskeristyrelsen på ett lidigl sladium bör avslå ett
ersättningsanspråk som uppenbarligen saknar grund. Däremot är det överflödigt
att i lagtexten speciellt markera detta (jfr 29 S naturvårdslörordning-en).

Formuleringen av den föreslagna texten förefaller inle
heller vara ett träffande uttryck för vad som är avsett. Del finns inte någon
klar gräns mellan förhandlingar och andra muntliga eller skriftliga kontakter
för att utreda ersättningsanspråk och deras grunder. Kontakler bör självfallet
skötas på mest ändamålsenliga sätl för all så snart som möjligt ge myndigheten
underlag för ell beslut. Kollegiet föreslår därför all bisatsen "när ett
ersättningsanspråk framstår som grundat" utgår i tredje satsen.

Kollegiet tillstyrker atl stålens talan i ersättningsmål
enligt lagförslaget utförs av kollegiet. I specialmotiveringen Ull 4§ (s 49)
sägs att kollegiet vid talans utförande får anses bundet av fiskerimyndighetens
beslui såtillvida all anspråkel måsle medges lill den del det godkänts av
myndigheten. Denna tanke - som inte lorde kunna genomföras enbart genom ell
motiv-uttalande - strider mot vad som gäller i andra sammanhang. Beträffande ersättningsmål
enligt naturvårdslagen, där kollegiel för statens talan, är kollegiel sålunda inle
bundet av länsstyrelsens ersätlningserhjudande till den skadelidande. Kollegiel
kan inle finna .skäl Ull all andra regler i delta avseende skall gälla i den nu
föreslagna lagen.

Utredningen har i 5 S föreslagil all fiskeristyrelsen
tillsammans med berörda fiskeorganisalioner skall utarbeta vägledande
rekommendationer för atl underiätta ersällningsförhandlingarna. Trots detta
föreligger en betydande risk för oenheilighel i ersättningsbeslulen mellan fiskeristyrelsen
och nämnderna. Eftersom vallenägar- och yrkesfiskeintressena har

Prop.
1984/85:107 119

olika slarkt inflytande i nämnderna i förhållande lill fritidsfiskcinlrcssc.
kan befaras att ersättningsbeslulen iiven mellan nämnderna blir oenhetliga.
Därtill kommer atl nämnderna saknar juridisk kompetens. Ersättningsfrågorna
kan komma alt rymma ytterst komplicerade rättsfrågor och röra betydande belopp.
Sökandena kan antas ofta ha kvalificerat biträde i ersältningsärendena. För den
fortsatta handläggningen av sådana iirenden där uppgörelse inte Iriiffas är det
angeläget med cn kvalificerad handläggning redan på förhandlinpsstadiet.
Kollegiet föreslår därför all fiskeristyrelsen ensam får beslutanderätt. Detta
hindrar inte all styrelsen uppdrar åt fiskenämnd all göra utredningar eller
lämna upplysningar om lokala förhållanden som har betydelse för ersättningsfrågan.

3.13 Riksrevisionsverkel: Ulredningen
gör ingen bedömning av del

merarbete som förslaget kommer atl medföra för den statliga
fiskeriadministrationen. Avgörande därvidlag torde i första hand inte vara de lotala
ersättningsbeloppen, utan antalet sakägare och deras benägenhet att anmäla
krav på ersättning. Som framgått har utredningen gjort en grov bedömning av de
förväntade ersättningsbeloppen. Någon motsvarande bedömning a\ den förväntade
ärendemängden har inle redovisats. Utifrån del underlag ulredningen redovisar
kan RRV inte bedöma huruvida ärendebelaslningen kan komma att medföra problem,
t.ex. i form av en orimligt utdragen genomförandefas eller genom att andra
arbetsuppgifter måste åsidosättas inom fiskeriadministrationen. 1 detta
sammanhang bör beaktas att fiskeriadministrationen. genom sin ringa storlek och
uppdelning på flera geografiska och funktionella enheter, är förhållandevis
känslig för slörre förändringar i arbetsbelastningen.

3.14 Svea hovrätt: Det synes hovrätten olämpligt atl fiskeristyrelsen
på

säll i promemorian föreslagits tilläggs rättslig befogenhet atl avslå en

ansökan om ersättning eller fastställa ersättning lill lägre än yrkat belopp.

Fiskeristyrelsen. som får förutsättas tillvarata statens fiskala intresse av

atl ersättningarna begränsas så mycket som möjligl och alltså har ställning

av part i målet, skulle med en sådan ordning komma att framstå som en

första instans beträffande mål om fiskerättsersällning. Hovrätten föreslår i

stället alt fiskerislyrelsens ställning av förhandlingsorgan betonas. Som

påbyggnad härtill bör sedan anges atl. därest överenskommelse om ersäll

ning inte kan nås med fiskeristyrelsen. fiskerätlsägaren skall äga väcka

talan mot staten vid fastighetsdomstol inom den tid som föreskrives i 3S

lagförslaget för att få sina ersättningsanspråk prövade. - Under alla för

hållanden vill hovrätten erinra om att den föreslagna regeln all lalan mol

fiskerislyrelsens beslut skall väckas genom stämning hos fasiighetsdom-

stol inom tre månader från beslutet måsle komma Ull klart ullryck i

styrelsens beslut till undvikande av rättsförlust för den som inle vill ålnöjas

med beslutet.

Prop.
1984/85:107 120

Vad angår föreslagen möjlighet atl erhålla ersättning för
rättegångskostnader (6 §) vill hovrätten erinra om vad den tidigare uttalat
under 2. ovan, nämligen att ersättningsreglerna till alla delar bör utformas i en,lighet
med expropriationslagens regler.

3.15 Linköpings tingsrätt: I förslaget har inle någol
försök gjorts all uppskatta det antal ersättningsärenden som kan tänkas
uppstå. Givetvis är del minsl lika vanskligl all ställa någon prognos över ett
sådant antal som atl uppskatta reformens sammanlagda kostnader för det allmänna
såvitt gäller ersättningar. För tingsrätten framstår det emellertid som
sannolikt att ärendena kommer all bli många och arbelskråvande. Över huvud
laget synes vid reformens utarbetande icke tillräckligt beaktats alt enbart
utredningen vem som enligt gällande regler har fiskerätt kan vara en :;ynneriigen
komplicerad och tidskrävande åtgärd, som t.o.m. kan kräva sludier av handlingar
långt tillbaka i tiden.

Enligt reformförslaget är det tänkt att ersättningsfrågor
i slörsla möjliga utsträckning skall lösas genom förhandlingar och frivilliga
överenskommelser. Det skall ankomma på fiskeristyrelsen eller fiskenämndema
att ansvara för verksamhelen med förhandlingar och frivilliga överenskommelser.
För närvarande synes resurser inle finnas hos vare sig fiskeristyrelsen eller
fiskenämnderna atl ta hand om denna uppgifl. Frågan har behandlats synnerligen
ytligt i promemorian. För tingsrätten framstår del som mycket troligt att
reformen kommer att förutsätta att åtskillig specialutbildad personal ställes
till fiskeristyrelsens och fiskenämndernas förfogande, däribland jurister med
kunnighet på del faslighetsrättsliga områdel.

Tydligen mot bakgrunden av att ersättningsreglerna blivit
så vagt utformade har man i förslaget utgått ifrån att fiskeristyrelsen skall
utfärda rekommendationer rörande ersättningsbestämmelsernas tillämpning. Givetvis
kan icke en administrativ myndighet utfärda normer förde dömande instanserna.
Emellertid är del dock ganska troligt atl dessa av fiskeristyrelsen utfärdade
rekommendationer kommer atl få stor betydelse eflersom varken de föreslagna
lagbestämmelserna eller — av promemorian atl döma - förarbetena till dessa innehåller
några klargörande uttalanden. Att en administrativ myndighet kommer alt få en
sådan beiydelse för hur ersättningsbestämmelserna bör tillämpas ter sig
olustigt.

I den mån överenskommelse inte kan nås på frivillighelens
väg är det enligt förslaget tänkt att part skall få instämma slaten vid
fastighetsdomstol med yrkande om ersättning. I och för sig vill inle
tingsrätten motsätta sig ett sådani arrangemang, men uppenbart är att de
fastighetsdomstolar som berörs av reformen på goda grunder kan antagas bli
mycket hårt belastade av sådana ersättningsmål. Jämförelsen med 1950 års
fiskerättsreform avskräcker. Del bör även understrykas att en
fastighetsdomstol normall har en sammansättning av två juristdomare, elt
fastighetsråd och två nämndemän. Jämfört med 1950 ärs fiskevärderingsnämnder,
som bestod av en

Prop. 1984/85:107 121

jurisldomare
och två ledamöler synes fastighetsdomstolens sammansättning för dessa
ersättningsmål bli tämligen personalkrävande. 1 promemorian har över huvud
laget dylika frågor icke uppmärksammats. Tingsrätten befarar för egen del att,
om reformen genomförs, domstolen måste i väsentlig grad erhålla
personalförstärkning för att klara de ersättningsmål som reformen kommer alt
föranleda.

En
fråga som uppkommer, när det gäller handläggningen av ersättningsfrågor, är om
inte föreskrift bör ges att den som fordrar ersättning bör styrka sin
behörighet därtill, dvs. styrka att han äger fiskerätt. Såsom redan framhållits
i det föregående kan det vara tämligen vanskligl för den som skall pröva
ersättningsfrågan alt fastställa atl saklegilimation föreligger. Ett krav i
sådan riktning kommer att medföra svårigheter för den som vill göra anspråk på
ersättning. Öm emellertid icke ell sådani krav upprätthälles är väl risken
stor att myndighelen nödgas godta saklegitimation såvida inte det framkommer
omständigheter som motsäger påståendet härom. Denna ur praktisk synpunkt så
betydelsefulla bevisbördefråga har över huvud tagel icke berörts i den
remitterade promemorian. Frågan bör uppmärksammas vid ärendets fortsatta
behandling.

När
det gäller den enskildes kostnader för att få sitt ersättningsanspråk prövat
har man i promemorian icke ingått på frågan huruvida rättshjälp enligt rätlshjälpslagen
skall kunna beredas sökanden vid ärendets handläggning hos fiskeristyrelsen
eller fiskenämnderna. Denna fråga bör dock behandlas vid ärendets fortsatta
handläggning eftersom rättshjälpslagen i så fall måste erhålla förtydligande. -
När det gäller förslaget rörande rättegångskostnader i fastighetsdomstol
återkommer tingsrätten till denna fråga i samband med behandlingen av
författningstexten.

I
sin behandling av promemorians avsnill 3.2.3. har tingsrätten ställt frågan
huruvida avsikten är att rättshjälpslagen skall vara tillämplig icke blott i
ärenden som behandlas av fastighetsdomstol utan även i ärenden som handläggs av
fiskeristyrelse eller fiskenämnd.

Vad
gäller reglerna om rättegångskostnaderna i fastighetsdomstolen synes del vara
skäl att i början av dessa reglers tillämpning bereda ersäll-ningskrävande
större möjligheter att få sina rättegångskostnader ersatta av staten till dess
en någoriunda fast praxis utbildat sig rörande ersättningsbestämmelsernas
tillämpning. De koslnader som kommer att belasta staten med anledning av de
föreslagna rättegångskostnadsreglerna kan bli beaktansvärda i den mån
ärendenas antal blir stort och frågorna, som tingsrätten befarat, blir
komplicerade.

3.17
Länsstyrelsen i Uppsala län: Del i promemorian föreslagna systemet för
handläggning av ersättningsfrågor synes ändamålsenligt och föranleder inte
någon erinran från länsstyrelsens sida. De föreslagna reglerna om fördelning av
rättegångskostnaderna vid en domsslolsprövning lorde innebära en viss garanti
för atl domstolsväsendet inle belaslas med ersättningsanspråk som är bagatellartade
eller obefogade.

Prop.
1984/85:107 122

3.19 Länsstyrelsen i Östergötlands län: De synpunkler som
har lagls fram i 2.19 leder lill flera och belydande inslag av regelrätt
värdering än vad promemorieförslaget gör. Det torde därmed knappasl vara
lämpligt alt lösa handläggningsfrågan på föreslaget sätl. De alternativ som bör
övervägas är omedelbar domstolsprövning eller förslahandsprövning i förrättningsform
genom en myndighel med erfarenhel av sådan handläggning och kunnande i
värderings- och ersätlningsfrågor.

Enskild fiskeräii i enskill vallenområde får som en
huvudregel utövas endast av jordägaren. Åtskilliga, bl.a. territoriellt
avgränsade undanlag finns dock mol denna huvudregel. Det värde som en sådan
fiskerätt kan ha kommer alt inverka på marknadsvärdet av en fasUghel med vilken
fiskerätten är förenad. Promemorians förslag lill lag om ersällning för
intrång i enskild fiskerätt har över huvudtagel inte beaktat denna koppling. Den
lalar endast om "fiskerätlsinnehavare". Förslaget måste därför
kompletteras med ett regelsystem som också tillgodoser den rätt som intecknings-havare
m.fl. kan ha i en faslighet. Della skydd kan lämpligen byggas upp på
motsvarande säll som i naturvårdslagen eller i fastighetsbildningslagen,
beroende på vilka handläggningsformer som väljs för att hanlera ersättningsfrågorna.

3.21 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen
tillstyrker förslaget rörande betalning och fördelning av rällegångskosinaderna.
Fastighelsdomsto-len bör vidare i varje enskilt fall ex officio behandla denna
fråga.

3.22 Länsstyrelsen i Gotlands län:
Fiskenämnden har i sitt ytliande ställt sig tvekande Ull att handlägga
ersättningsfrågor och föreslår i stället en fiskevärderingsnämnd. Länsstyrelsen
vill som etl alternativ peka på möjligheten att använda lantmäteriet. Lanlmäteriet
har erfarenhel av såväl äganderättsutredningar som värderingar men också av
förhandlingar. Med ett förrätlningsförfarande enligt fastighetsbildninglagens
modell skulle lantmäteriet även kunna svara för ärenden i vilka överenskommelse
inle kan nås. En överprövning i faslighetsdomslol skulle därigenom få en med
ordinarie fastighetsmål likartad prövning.

3.24 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I lagförslaget har angetts
all - i likhel med tillämpning av naturvårdslagen - ersättningsfrågor skall las
upp vid förhandling med den som framslälll anspråk på ersällning. Del är
angeläget alt domstolar inle belaslas med mål om ersättningsanspråk som kan
lösas förhandlingsvägen. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte länsstyrelsen
kan anses som en lämpligare förhandlare än fiskeristyrelse och fiskenämnd.
Länsstyrelsen har tillgång lill juridisk och förhandlingserfaren expertis
vilken ju ulnylljas i förhandlingar enligi nalurvårdslagen. Härigenom kan den
föreslagna personalförslärkningen undvikas. Det kan givetvis för länsstyrelsen
uppslå vissa problem om kontant ersättning skall ersättas

Prop.
1984/85:107 123

med bidrag för fiskevårdande uppgifter. På detta område
har personal inom fiskeriverket större kunskaper. Problemet bör dock kunna
lösas genom att fiskeriljänsteman kan biträda länsstyrelsen i enlighet med instruktionen
för fiskenämnd (1977:464).

3.25 Länssiyrelsen i Skaraborgs län:
Länsstyrelsen inslämmer i förslaget att ersättningsfrågorna i första hand bör
lösas förhandlingsvägen och atl staten vid dessa förhandlingar företräds av fiskeristyrelsen
eller fiskenämnderna. I vissa fall. l.ex. vid oklara fastighelsförhållanden,
bör del vara möjligt för fiskeristyrelsen atl anlita biträde av
fastighetsbildnings-myndigheten eller överlantmätarmyndigheten. I promemorian
berörs ej hur ersättningsfrågorna vid intrång i samfällt fiske skall lösas. Här
kan åtskilliga komplikationer uppkomma. Länsstyrelsen bedömer att det behövs
klara riktlinjer för handläggningen av ersättningsfrågorna. En möjlighet kan
vara alt i stället för atl pröva frågan inför fastighetsdomstol handlägga
ersättningsfrågorna vid en förrättning. Därvid kommer en opartisk förrätlningsman
alt ulföra faslighetsulredning och värdering, söka nå överenskommelse och slulligen
falla beslut i ersättningsfrågan. Åven om förrättningar i allmänhel betingar en
kostnad som i förstone kan verka hög. lorde dessa koslnader dock bli lägre än
de totala kostnaderna för etl rättegångsförfarande. Förrättningsutlåtandet bör
kunna överklagas till fastighetsdomstolen.

3.26 Länsstyrelsen i Värmlands län: 1
promemorian anges atl handläggningen av ersättningsfrågorna bör anförtros fiskeristyrelsen
eller fiskenämnderna. Länsstyrelsen vill i samband härmed erinra om alt fastighels-bildningsmyndigheten
sedan lång tid har erfarenhet av liknande ersättningsfrågor i samband med
fastighetsbildningar. Länsstyrelsen föreslår därför alt fastighelsbildningsmyndighetetn
får bistå fiskeristyrelsen och fiskenämnden vid handläggningen av ersätlningsfrågor
av ifrågavarande arl. 1 övrigt anser länsstyrelsen den föreslagna
handläggningsformen väl lämpad för sill ändamål. Det är en klar fördel om
förhandlingarna i ersättningsfrågorna kan ske i obundna former och anpassade
till de individuella fallen.

3.28 Länsstyrelsen i Västmanlands län: 1950 års
fiskerättsliga lagstiftning innebar bl. a. atl frifiske blev tillåtet på visst
enskilt vatien. Ersättningsfrågorna i samband härmed handlades av särskilda fiskevärderingsnämnder.
Ersättningsfrågorna var mycket komplicerade, tog lång tid och utbetalade
ersättningar, inklusive rättegångskostnader, uppgick till betydande belopp.

Enligt länsstyrelsens mening bör övervägas att i första
hand pröva ersättningsfrågorna i domstol. Ur den enskildes synpunkl är delta
en

Prop. 1984/85:107 124

rätlssäkerhetsgaranti.
Det kan även ifrågasättas om fiskenämnderna i erforderlig omfattning har
formell juridisk eller värderingsleknisk kompetens att handlägga
ersättningsfrågor av hithörande nalur.

För
atl om möjligt undvika de svårigheter som följde av 1950 års lagändringar bör,
oavsett handläggande instans, särskild vikt läggas vid ulformningen av
regelsystemet för handläggningen av ersättningsfrågorna.

3.33
Lantbrukarnas riksförbund: Enligt förslag skall fiskeristyrelsen eller, efter fiskeristyrelsens
bestämmande, fiskenämnden utgöra första instans vid handläggning av
ersättningsfrågor. Utanför fiskeriverket finns knappast några sakkunniga på
fiskets område att tillgå. Del kan däri'ör förutsättas att fiskeristyrelsen
och fiskenämnderna kommer atl få svara för utredningar och sakuppgifter i de
fall ärendena överklagas till fastighetsdomstol. Ur rättssäkerhetssynpunkt är
del oacceptabelt att den myndighet som beslutar i första instans har både
partsställning och dömande funktion saml dessutom kan komma atl vara sakkunnig
i överinstans. Förbunden anser därför att ersättningsfrågorna bör, i likhet med
1950 års lag, handläggas av särskilda värderingsnämnder eller direkt av
domstol. Om ersättning för skada vid yrkesmässigt fiske skall utgå först sedan
förlusten påvisats anser förbunden att tiden för anmälan av skada bör sättas lill
minst 10 år. Beträffande rättegångskostnader bör samma regler gälla som enligt
1950 års lag.

3.43
Statstjänstemannaförbundet: Frisläppande av handredskaps

fiskel kommer med stor säkerhet innebära krav från markägare och yrkes

fiskare om införande av skyddsföreskrifter för deras fiske. Författnings

mässigt har både fiskeristyrelsen och länsstyrelserna sådana befogenheter.

Framställningar om skydd för visst fiske innebär att fiskeriverket får en

ökad arbetsbelastning med sådana frågor.

Ersättningsfrågor
i samband med 1950-års fiskerätlslag har i vissa fall tagit ca. 30 år att
reglera vilket skapat problem för den enskilda fiskerättsinnehavaren samt för
staten. Värderingskoslnaden för nämnda lags genomförande har blivit mycket
hög. Fiskeriverket med fiskenämnder som besitter erforderlig kompetens bör få
förtroendet att handlägga ersätlningsfrågor vid denna reforms genomförande.
För all ersättningen skall bli så rättvis som möjligt bör
ersättningsprinciperna vara föremål för ytteriigare övervägande och
klarläggande. Fiskeriverket har sakkunskap och bör få medverka i den vidare
utformningen av reglerna för ersättningsprincipen.

Enligt
förslaget skall stat- och kommun inte ersättas för intrång på deras enskilda
fiske. Vi har i princip inget att erinra mot detta. Däremol vill vi med skärpa
framhålla att inom de s. k. länsfiskekortens ram bedrivs belydande fiskevård. Ulredningen
redovisar bl. a. alt länsfiskekonel för Slockholms län ger en nettoinkomst på
endast SOOOOkronor. Av utredningen

Prop. 1984/85:107 125

framgår
ej att fiskevård i form av ulplanteringar av fisk åriigen görs för ca 200000
kronor samt deras personalkostnader för fiskevård och tillsyn på närmare 400
000 kronor. Vi anser alt det är myckel viktigt att uppmärksamma atl
fiskevården inle försummas genom atl fiskekortsförsäljning inte längre
finansierar fiskevården. Reformen medför att fiskelrycket förskjuts delvis lill
nya områden, vilkel medför ökat behov av fiskevård.

Tillsynen
av fisket kommer även att till stor del upphöra inom de samhällsägda fiskevaltnen.
Vi anser alt reformen om fritt handredskapsfiske kräver fortsatt fiskelillsyn
för atl de fiskande som löst erforderiig avgift skall känna det meningsfullt
att vara lojal mot samhället.

Vi
anser att i det fall en fiskevårdsavgifi skall införas så bör den vara generell
för hela landel. 1 annal fall anser vi inte en sådan skall införas. Genom en
allmän fiskevårdsavgifi skapas ökade resurser till fiskevård saml en besparing
för samhällsekonomin. Fiskeriverket bör på något vis få medel i förskott till
fiskevård så all inle glapp uppstår mellan den fiskevård som för närvarande
bedrivs och den som blir möjlig efter det atl reformen kan finansiera
fiskevården.

Vi
vill avslutningsvis framföra att vi ställer upp på de delar av reformen som
ankommer på fiskeriverket. Däremot måste vi med skärpa framhålla all
fiskeriverket måsle få de resursförstärkningar som behövs för handläggning av
ersättningsfrågor som följer av reformen saml för erforderiiga
fiskevårdsinsatser.

4
Statligt stöd till fiskevårdande åtgärder

4.7 Fiskeristyrelsen:
Reformen innebär att samhällets ansvar för fiskevården inom de aktuella
områdena ökar. Fiskevård är också den åtgärd som står lill buds för alt i
stället för ersällning i pengar kompensera enskilda intressen. Det kan
förutsättas all fiskevattenägarnas intressen för ålgärder som mera direkl är
riktade till fritidsfisket upphör i och med atl handredskapsfiskel släpps
fritt.

De
åtgärder som i första hand kan komma i fråga är utsättning av lax, havsöring,
ål saml i vissa områden gös. Utsättning av ål kan i första hand ses som en åigärd
för fiskerättsägare och yrkesfiskare eftersom den fångas främsl med redskap
förbehållna dessa grupper. Därulöver krävs serviceåtgärder för fritidsfisket
samt organiserad tillsyn. Kraven på samhällets engagemang ökar både vad gäller
personalresurser för planering och projektering av ålgärder och vad gäller
medel för genomförandet.

Del
är mycket angeläget att ekonomiska och personella resurser slälls lill
fiskeriverkets förfogande för att en kraftfull fiskevård skall kunna bedrivas.
Brist på enskilt eller kommunalt intresse får inte utgöra hinder för
fiskevården.

Som
framgår av yttrande från fiskenämnden i Slockholms län finansierar l.ex. en fiskerikonsulent
en omfallande fiskelillsyn och fiskevård via in-

Prop.
1984/85:107 126

läkler från länsfiskekortet. Detta belyser omfattningen av
de resurser som måsle ersättas genom medel från en fiskevårdsavgift när
reformen genomföres.

4.23 Länsstyrelsen i Blekinge län: Vad gäller fiskevården
vill länsstyrelsen

betona all det är av slor betydelse vid det praktiska genomförandet av

fiskevården om del finns många aktiva lokala fiskevårdsföreningar och

fiskevårdsområdesföreningar. Det kan antas att frisläppandet av handred

skapsfiskel kommer all medföra all fiskevatlenägarna blir mindre intresse

rade av atl medverka i sådana sammanhang eflersom ingen längre har

behov av atl köpa fiskekort för att bedriva handredskapsfiske i kustområ

dena. ----

4.33 Lantbrukarnas riksförbund: Förbunden delar
uppfattningen att det är både ell allmänl och etl enskilt inlresse att reformen
inte innebär en försämring av fiskevården. Behovet av fiskevårdsinsalser är i
stor utsträckning beroende av fiskelrycket. Som förbunden tidigare framhållit
blir det efter reformen svårare all anpassa fisketrycket till fiskevatinens
produktionsförmåga. Behovel av fiskevårdsålgärder ökar därför väsenlligl i
samband med all handredskapsfisket frisläpps. Inriklningen av fiskevården får inle
bli beroende av om lokala medel till fiskevård finns lillgängliga. Slöd till
dessa fiskevårdsålgärder måsle därför ulgå med 100% av koslnaderna. Ansvarel
för den övergripande planeringen av fiskevården bör åvila fiskenämnderna.
Förbunden anser det vidare angeläget alt fiskevårdsarbelet kommer igång
jämsides med ell frisläppande av handredskapsfisket. Det krävs därför alt slaten
förskotierar medel lill fiskevård till dess att de särskilda avgiftsmedlen blir
lillgängliga.

1 promemorian har man icke berört frågan om hur nödvändiga
fiskevårdsålgärder skall ulföras. Det finns skäl all notera atl fiskevård på enskill
vatien endast kan bedrivas av vattenägaren eller med dennes medgivande.
Förslaget om bildandet av fiskevårdsområden är även av den anledningen att
föredra.

Enligt gällande bestämmelser om statligt slöd lill
bildandet av fiskevårdsområden krävs alt fisket upplåtes lill allmänheten.
Sädana upplåtelser kan givetvis inte fortsättningsvis ske, varför förordningen
måste omarbetas så alt statsbidrag även fortsällningsvis kan ulgå vid bildandet
av fiskevårdsområden.

4.38 Svenska insjöfiskarenas centralförbund: Av vad som
tidigare anförts kommer förslagel all innebära försämring vad avser fiskevård
och fisketillsyn. De ålgärder som utredningen föreslår är klart otillräckliga.
Etl program för fiskevårdande åtgärder bör upprättas för atl kompensera
bortfallet av frivilliga ålgärder. Programmet bör i huvudsak vara inriktat på
lokala ålgärder och bedrivas av fiskenämnderna. Medel bör ställas till
förfogande över statsbudgeten.

Prop.
1984/85:107 127

4.41 Sveriges fritidsfiskares riksförbund: I enlighet med
förslaget anser förbundet det självklart atl en rationell fiskevård bör
bedrivas i de akluella områdena. Som anlyds bör denna inle enbart grundas på slalliga
medel, utan även genom insatser från fiskerättsägare, yrkesfiskare och sportfiskare.
Däremot ställer sig förbundet tveksam till nödvändigheten av atl det bildas fiskevårdsornråden
där handredskapsfisket släpps fritt. De slalliga bidrag som ulgår till bildande
av fiskevårdsområden skulle i stället med fördel kunna användas för andra ålgärder
inom ramen för del fria handredskapsfiskel.

5 Finansieringen av reformen

5.2 Riksåklagaren:--- När det gäller förslaget att införa
en fiskevårds

avgift känner jag tveksamhet. 1 och för sig kan jag ansluta mig lill principen

att de som fiskar också skall vara med och belala ersättningen för det

intrång som de härigenom uiövar. Skäl kan emellertid anföras emot den

föreslagna ordningen. En svaghet i förslaget är alt skilda regler kommer all

gälla i olika delar av landel.

5.5 Postverket:--- För att bl.a. förbilliga administrationen
av avgifts

uppbörden föreslår man all åtgärder bör vidtas för att stimulera till färre

inbeialningslillfällen med högre inbetalningsbelopp per tillfälle. Detta är

något som också är av intresse för Postverket.

I promemorian föreslås att uppbörden av eventuella
fiskevårdsavgifter skall ske till ett speciellt postgirokonto. Vi tillstyrker
detta och förutsälter alt basrutinen för sådana betalningar skall vara identisk
med den som gäller för Fiskeristyrelsen (System-S). Rutinen kan ulvecklas till
en integrerad datarutin.

Det bör ligga i samtliga parters intresse att underlätta inbetalning
av fiskevårdsavgifien. Som elt sidoåtagande kan Postverket åtaga sig au efter förtVågan
på posikontor och hos lantbrevbärare Ullhandahålla de särskilda
inbetalningskort som blir akluella för inbetalning av fiskevårdsavgifier. Ett
åtagande som är analogt med det som gäller för inbetalningskort för jakt-vårdsavgifier.
Inbeialningskoriet kan kombineras med fiskekort som görs giltigt tillsammans
med kvitto pä erlagd avgift. På så sätt kan underlaget för inbetalningarna
göras läiiåikomligt. Inför etl införande av fiskevårdsavgifter enligt
promemorian finner Postverket det vara angeläget att uppbördsansvariga i god
lid lar koniakt med Poslens Giro- och kassaservice. Beialningsmarknaden. för
samråd om den mesl praktiska, ekonomiska och effektivaste betalningsrutinen
över Postgiroi.

5.7 Fiskeristyrelsen: I promemorian saknas underlag för en
någorlunda lillförlitlig bedömning av vad reformen konimer att kosta. Möjligen
skulle en specialstudie enligt slyrelsens förslag under avsnitt (2.7) kunna
lämna

Prop. 1984/85:107 128

viss
vägledning. Vissa erinringar anser styrelsen sig dock kunna göra redan nu. I
promemorian har kostnaden för förslagets genomförandi;, uppskattats till "..
ett eller några tiotal miljoner kronor" kapilaliseral värde. Redan denna
kostnad synes för lågt tilltagen. Vidare är kostnaderna för fiskevårdsinsatser,
tillsyn och administration inte inräknade eller uppskattade. Osäkerhet råder
dessutom om hur stora intäkter det föreslagna frifiskekortet kan komma att ge.

Enligt
förslaget skall en avgift på mellan 50 och 100 kronor tas ut av icke
fiskerättsägare inom de områden där handredskapsfisket släpps frilt. Man
hänvisar här till rättviseskäl. Tvärtom torde det upplevas som orättvist atl
just detta handredskapsfiske skall avgiftsbelåggas när man inom vissa av de
aktuella kustområdena - Gotland och Blekinges sydkust - får fiska fritt t.o. m.
med nät. När fisket med rörliga redskap blev fritt inom slora områden i samband
med 1950 års reform skedde det utan att speciell avgifl togs ut av de fiskande.
Avgiften som föreslagits är dessutom så pass hög att det kan innebära atl den slora
grupp fritidsfiskare som endast fiskar någon eller några få gånger per år
kommer atl avstå från fiske. Alternativt korhmer man att fiska men underlåta atl
erlägga avgiften.

Som
flera fiskenämnder föreslagit vore det av många skäl alt föredra en allmän
fiskevårdsavgift för allt fiske på det sätt som 1973 års fiskevattenutredning
föreslog. Fiskeristyrelsen anförde i sitt yttrande över "Fiska på
fritid" (SOU 1978:75) 1979-06-12 att införandet av en fiskevårdsavgift var
ett nödvändigt och lämpligt sätt att lösa de resursbehov som följde av
utredningens förslag. Förhållandena är likartade vad gäller det nu framlagda
förslaget om fritt handredskapsfiske. Styrelsen föreslår att förslagel nu
genomförs. Medel kommer då att finnas dels för intrångsersättningar i samband
med reformen dels för nödvändiga, fiskevårdsinsatser och de personella resurser
som samhällets ökade ansvar för fiskevåcden kräver. Del vore då också möjligt
att finansiera en erforderlig tillsyn. En sådan avgift kan begränsas lill 20 -
30 kronor per år vilket inte bör verka avskräckande ens på den som endast
fiskar någon eller några gånger per år! Influtna medel bör kunna förvaltas av fiskeristyrelsen.
Någon speciell fond som kräver särskild administration erfordras ej.

5.8
Statens naturvårdsverk: När det gäller finansieringen av samhällels stöd lill
fritidsfisket har naturvårdsverket i lidigare yttranden lill regeringen
(1968-05-15 och 1979-06-27) avvisat dåvarande förslag om en allmän statlig avgifl
för alt läcka samhällskostnaderna i sammanhanget. Verkel har bl.a. hävdat att
det måste betecknas som tveksamt aU avgiftsbelägga aktiviteter som allmänheten
under lång lid kunnal betrakta som en fri tillgång att få ägna sig åt.
Flertalet fritidsfiskare skulle inte uppleva att de finge ett mer påtagligt
utbyte av de åtgärder som skulle finansieras med avgiften. I föreliggande
departementspromemoria har del knappast kommit fram

Prop. 1984/85:107 129

sakförhållanden
som ger verket anledning atl ompröva sin Udigre ståndpunkt. Tvärtom finns del
risk för alt nuvarande förslag kan komma all ifrågasättas från
rättvisesynpunkt. Som motiv för atl endast ta ut avgift av dem som beräknas
komma all fritidsfiska på enskilt vatten vid de aktuella havs- och
insjökusterna - innebärande ungefär 1/4-1/5 av samlliga som fritidsfiskar någon
gång/år i landel - anför man (s 37) att del bara är dessa som "kommer i
direkt åtnjutande av reformen". Övriga fritidsfiskare skulle förmodligen
anse att "de fick belala för en reform som endast andra fick glädje
av" ifall en allmän avgift infördes, framhålls det i promemorian. Men de
som nu skall avkrävas avgift kan ju å andra sidan fråga sig varför just de
skall betala för en rättighet som fritidsfiskare i andra delar av landel
slipper betala för. Till detta kommer atl alla nu inflytande medel inte skall
användas för att finansiera enbart reformen utan delvis gå "lill fiskevårdande
ålgärder i allmänhel och andra åtgärder som främjar fritidsfisket" (s 41),
dvs. åtgärder som av alll all döma skall komma alla friUdsfiskare lill godo.

Enligt
promemorian beräknas intrångsersättningarna belöpa sig lill drygt 1 miljon
kr/år (s 28-31), vilkel exempelvis diskonterat med 5% ränla under 100 år ger
ett belopp av storieksordningen 20 miljoner kr. (summa nuvärde. Skillnaden
mellan 100 och t.ex. 50 år är obelydlig i sammanhanget). Statens bidrag till
fiskevårdande åtgärder (exklusive kalkning av sjöar) uppgår f.n. till knappt 10
miljoner/år. Sammanlagt skulle det alUså kunna röra sig om en statsutgift på 30
miljoner kr. där inlrångsersättningen, väl att märka, är en engångskostnad. Åven
om bidraget till fiskevårdande åtgärder höjs påtagligt framdeles - vilket är
önskvärt - torde det ändå komma att handla om en mycket blygsam andel av de
samlade statsutgifterna. Med hänsyn till detta och till den snedsits mellan
olika fritidsfiskare som föreliggande förslag kan komma atl leda till, är del
enligt naturvårdsverkets mening bättre att finansiera reformen och aviserade
fiskevårdsåtgärder via allmän beskattning och/eller omprioritering i
statsbudgeten än genom den föreslagna s.k. fiskevårdsavgiften. Om en sådan avgift
måste införas bör den åtminstone tas ul av alla fritidsfiskare i landet (med de
åldersgränser, rabatter m. m. som i övrigt föreslås).

Del
kan vidare starkt ifrågasättas om inte den föreslagna avgiftsnivån, minst 50
men högst 100 kr. per person och år, är väl hög. Redan om man begränsar
avgiften till de ca 380000 fritidsfiskare, som är knutna till de vatten
reformen avser, innebär förslaget att det på ett år skulle strömma in i runt
tal 30 miljoner kr. till statskassan om nivån sätts till 75 kr. per person och
år. Detta kan ställas mot de ovannämnda 30 miljonerna på utgiftssidan, av vilka
20 är en engångskostnad. Kalkylen gäller förstås under förutsättningen atl
alla berörda fritidsfiskare betalar in avgiften.

Beträffande
förslaget Ull lag om fiskevårdsavgift (s 58) förefaller 2§ punkl 2 vara något
oklar. Innebörden skall väl vara att avgiftsskyldigheten inte gäller person med
enskild fiskerätt när vederbörande utnyttjar denna. 9 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr
107

Prop. 1984/85:107 1.30

En
delägare i ell samfällt fiske skulle således fä fiska inom det samfällda fiskevaltnel
ulan avgift även om han/hon ju inte är ensam fiskerättsinnehavare. Med andra
ord: äganderätt lill fiske behöver inte betyda all man ensam äger fiskei eller
vattnet.

5.12
Statskontoret: Enligt stalskonlorels upplänning måste administrationen av
avgifterna vara enkel. 1 belänkandel föreslås all avgiften skall sällas in på elt
särskilt postgirokonto. Eflersom frifiskekortet måste göras personligt eller knylas
lill vissa familjemedlemmar måsle rutiner ularbeias för delta förslagsvis i
samarbete med poslverkel. Della är inle gjori i belänkandel.

Efterievnaden
av bestämmelser om frifiskekort kan förviinias bli dålig eflersom konlrollen av
fiskei skall ske med befinlliga resurser dvs. kustbevakning och polis. Så sker
även för närvarande men på väsenligl mindre områden som i dag är upplåtna för korifiske.
Slalskontorel ifrågasätter därför om den av jordbruksdepariemenlel föreslagna
ordningen, med en fiskevårdsavgifi som skall belalas lika av alla som fiskar
oavsett om del rör sig om elt enstaka tillfälle eller mera regelbundet fiske,
kan komma alt accepteras av allmänhelen. Statskontoret släller sig också
tveksamt till om de avgifier som kommer in kan täcka de koslnader som bl.a.
uppkommer vid inlösen av förlorade fiskerätter.

5.13
Riksrevisionsverket: Ulredningens ekonomiska utgångspunkt är atl kostnaderna
för ell frisläppt handredskapsfiske skull läckas genom avgifter. Enligt RRV:s
mening är del underiag som redovisas inie tillräckligt för en bedömning av de
ekonomiska förulsällningarna atl - i den form ulredningen föreslår - genomföra
riksdagens principbeslut som en självfinansierad reform.

Kostnaderna
i form av ersättning till fiskerättsägarna är grovt uppskattade till "ett
eller några tiotal" mkr. - för en del av kostnaderna förutses tydligen atl
det egentliga underiagel skall komma fram försl genom remissbehandlingen.
Vissa kostnader har utredningen inte gjori mågon bedömning av. Det gäller t.
ex. fiskeriadministrationens handläggningskoslnader, rättegångskostnaderna saml
kostnaderna för den ytterligare lillsyn och kontroll som kan behövas för atl
avgiftssystemet skall resultera i tillräckliga intäkter.

Inte
minst utredningens intäklsantaganden kan ifrågasättas. Bortser man från
rabatten för flerårsbetalningar tycks ulredningen räkna med åriiga intäkter på
mellan 19 och 38 mkr. (380000 "avgiftsskyldiga" x 50- 100 kr). Dessa
belopp kan jämföras med de 3,5 mkr. som den nuvarande kortförsäljningen
tydligen inbringar i de aktuella områdena. Även med hänsyn till att de nya
fiskekorten gör fler vatten tillgängliga än de nuvarande korten kan det inte
uteslutas att reformen av många fritidsfiskare i huvudsak kommer att upplevas
som en höjning av priset på fiskekorten. Enligt

Prop. 1984/85:107 131

RRV:s
mening är det därför inle osannolikt atl reformens finansiering kan försvåras
genom utbredd belalningsovilja.

Utredningen
diskuterar huruvida den föreslagna fiskevårdavgiften skall las ut i hela landet
eller enbari inom de områden där handredskapsfisket nu skall släppas fritt. Man
förordar del senare och motiverar del med rättviseskäl. En nationell avgifl
skulle upplevas som orättvis inom de delar av landet som redan har fritt fiske.
Enligt RRV;s mening är även ulredningens förslag, i synnerhet om del bedöms i ell
längre tidsperspektiv, öppet för invändningar utifrån rättvise- eller
rimlighetssynpunkt.

Godtags
utredningens bedömning av kostnader och intäkter följer all redan några årsintäkter
räcker för att finansiera de direkta koslnaderna för reformen, dvs.
ersättningen lill sakägarna. Fortvarigl därefier kommer, enligt ulredningens
förslag, åriiga inläkler alt strömma in i oförändrad omfattning. Enligt förslagel
till lag om fiskevårdavgift skall medlen användas för att "främja
fiskevården och till andra ändamål som har samband med fritidsfisket". Det
krävs inte att medlen används inom de områden varifrån intäkterna härrör.
Medlen kan således antingen användas uteslutande för åtgärder inom de områden
där avgiften tas ut, eller så länkas en del av för användning inom andra delar
av landet.

Enligt
RRV:s uppfattning kan båda alternativen föranleda invändningar av den arl som
påverkade utredningens val av avgiftsmodell. Nackdelen med del första
alternativet är - om man i likhel med utredningen förutsätter en realt
oförändrad nivå (sju mkr. innevarande budgetår) på fiskerislyrelsens anslag
för bidrag till fiskevård m. m. - att del medför till synes orimliga
geografiska skillnader i omfattningen av de frilidsfiskefrämjande ålgärder som
genomförs genom staUiga myndigheler. Nackdelen med det andra allernativet är
att del sannolikt kommer all uppfattas som orättvist av dem som betalar fiskevårdsavgifien.

5.14
Svea hovrätt: De kostnader som den föreslagna lagstiftningen kan komma atl
medföra är otillräckligt utredda. Del lorde för närvarande förhålla sig så alt
en stor del av det fiskevårdande arbetet utförs på ideell väg och till ringa
eller ingen kostnad. Det kan inle bortses från atl detta intresse för den
enskilda fiskevården kan komma att minska, liksom ej heller från att nu bildade
fiskevårdsområden kan komma att försvinna. Detla medför ökade
fiskevårdskostnader för det allmänna, om ambitionen är atl upprätthålla
nuvarande nivå på de fiskevårdande insatserna. Om kontrollen av alt friUdsfiskarna
fullgjort sin avgiftsskyldighet blir så dålig som synes framgå av promemorian
torde många av de fiskande underlåta att betala avgift. Det är därför knappast
realistiskt alt anta atl de pengar som må flyta in i form av fiskevårdsavgift
skall förslå till att bekosta den tilltänkta reformen. Överhuvudtaget synes det
något anmärkningsvärt att avgiftsbelägga frifiske inom nu ifrågavarande vatien,
när ett mer omfattande frifiske på många andra håll i landel bedrivs ulan
någon avgift.

Prop. 1984/85:107 132

1
promemorian uttalas atl del inle behöver bli några skador från nalurvårdssynpunki
till följd av att fiskei med handredskap släpps frill, eftersom del toiala
utnyttjandet av berörda vattenområden inte kommer att öka i nämnvärd omfallning.
Emellertid kan från fiskesynpunkt specielli attraktiva vallenområden enligt
hovrättens mening komma all drabbas hårt av frifiskerätlen. Hänsyn härtill har
inte lagils i promemorian. Även om de ingrepp, som kommer att ske i fiskerällsägarnas
rättssfär, inte alllid kan förvänlas bli särskilt omfattande, måste det sålunda
befaras all åtskilliga strandområden med gott fiske, särskilt i närheten av slörre
tätorter, kommer all i samband med fiskei bli föremål för en nedslitning som
går utöver vad faslighelsägaren enligt allemansrällsliga regler är skyldig all låla.
En sådan fastighetsägare är naturiigtvis berättigad till ersättning härtor.

Om
ersällning såsom hovrätten förordat bestäms i enlighel med hittills gällande
principer vid expropriation och andra tvängsingripanden, lorde den sammanlagda ersällningssumman
komma all uppgå lill betydligt högre belopp än del i promemorian förutskickade.

Del
hade för en kostnadsberäkning självfallet varit av värde att ha tillgång till
en uppgifl om vad 1950 års reform kostade slalen, och del framsiår som anmärkningsvärl
all en sådan uppgifl ej framtagits.

5.15
Linköpings tingsrätt: Enligt
förslaget är det tänkt atl endast de som Utnyttjar de föreslagna beslämmelserna
all fiska med handredskap i enskilt vatten i berört område skall vara
avgiftsskyldiga. I princip finns givelvis icke någol atl erinra mol elt sådani
arrangemang. Syslemet står och faller emellertid med om en verklig kontroll kan
utövas av atl avgiflsskyldighelen fullgöres. Tingsrätten ställer sig ytterst
tveksam Ull om någon fungerande kontroll och tillsyn går all tillskapa. Är så inie
fallet lorde man inle kunna räkna med all avgiftsskyldighet fullgöres i avsedd
omfattning. Därmed faller även underiagel för finansieringen av reformen. Med
gällande bestämmelser har markägaren eller fiskerältsinnehavaren intresse av
att själv kontrollera att ingen fiskar på hans vatien som icke är berättigad
därtill. Efter reformens genomförande kan man icke påräkna alt samma inlresse
förefinns. Det blir därför staten som själv får sörja för kontrollens utövande.
I förslaget har inte aviserats att antalet befattningshavare med räll till fiskelillsyn
kommer att utökas. Mol bakgrund av vad nu sagls ställer sig tingsrätten
tvivlande till om avgiftssyslemel kominer att fylla avsedd funktion.

5.16
Länsstyrelsen i Stockholms län:
Utredningen redovisar de förslag om fiskevårdavgifter som tidigare lagts fram
när ändrade fiskeräiisförhållan-den införts i andra delar av landet. I dessa
fall har förslagen om avgift avvisats. Länsstyrelsen avstyrker att avgifter
införs enbart i de områden och för de redskap som nu får en form av fiske som
är mindre frill för allmänheten än vid övriga havskuster. Fiskevårdsavgiften
bör gälla alla fiskande då de alla kan få del av insatserna för frilidsfisket.

Prop. 1984/85:107 I??

Sex
av ledamöterna i länsstyrelsen i Slockholms län (Jacobson. Hörlén. Andersson, Axell.
Westeriund och Ringholm) reserverar sig och avstyrker att avgifter införs.

5.17
Länsstyrelsen i Uppsala län: i
sitt yttrande över fiskevattensutredningens betänkande avstyrkte länsstyrelsen
införande av en särskild fiskevårdsavgift och förordade i stället all koslnaderna
för fiskevård m. m. finansierades över statsbudgeten. I promemorian framhålls
emellertid alt det statsfinansiella läget inte tillåter att några ytterligare
skattemedel -utöver de till några tiotal miljoner kronor beräknade
ersättningarna till fiskerällsägarna - nu lillförs frilidsfisket. I promemorian
upprepas därför förslagel om en särskild avgift för fiskevårdande ålgärder. en fiskevårdsavgifi.
Länsstyrelsen är fortfarande skeptisk till denna finansieringsform. Det kan
ifrågasättas om laglydnaden på områdel - i brist på effektiv konlroll och lillsyn
- kommer all vara den bäsia. SåUllvida kan förslagel i denna del komma att
medföra en uppluckring av rättsmedvetandet på samma sätl som gäller i fråga om
vissa andra slraffsanklionerade beslämmelser vars åsidosättande medför ingen
eller ringa risk för upptäckt.

5.18
Länsstyrelsen i Södermanlands
län: Fiskevårdsavgiften föreslås bli 50-100 kronor. Det är naturiigtvis
viktigt, all avgiften inte är så stor. alt elt stort antal fiskande av detta
skäl underiäler att betala den. Många fiskar kanske bara ell fåtal gånger per
år och 100 kronor är då en inte obelydlig kosinad. Avgiftens sloriek bör noga
övervägas mol denna bakgrund.

5.19
Länsstyrelsen i Östergötlands
län: I promemorian föreslås alt ersättningarna m.m. finansieras genom
uttagande av en årlig avgifl för fisket. Mot ett avgiftssystem kan bl.a.
invändas dels alt fiskei härigenom ej blir helt frill dels atl tillämpningen
medför införande av elt nyll administrativt och judicielll syslem med ålföljande
gränsdragnings- och övervakningsproblem. Samiidigi är ulgängspunklen för
promemorians förslag alt reformen inte får medföra ökade kostnader för slalen.

En
kategori fiskande är sådana som hittills endast fiskal några enslaka gånger per
år och då efler överenskommelse med markägaren gjort della kanske ulan avgifl
eller mol en myckel låg ersättning. Införandel av en avgift kan för denna
kategori närmast försämra möjlighelerna att fiska. Å andra sidan finns
naturligtvis många som utnyttjar fiskemöjligheten i högre grad och för vilka en
rimlig årlig avgift framstår som naturlig.

En
avgifl medför också gränsdragningsproblem i fråga om markägarens fiske i silt
eget vallen. I 2§ 2p av den föreslagna lagen om fiskevårdavgift görs etl
undantag för den som är innehavare av enskild fiskerätt vid fiske i eget
vallen. Strikt lillämpal innebär della alt endasl den som är lagfaren ägare (t.ex.
den ena maken) lill en faslighel är undantagen. En sådan avgränsning är
orimlig. Den föreslagna bestämmelsen, måste naturligtvis

Prop. 1984/85:107 134

om
den införs utformas så alt markägaren, hans familj och gäster är undantagna
från avgift vid fiske på markägarens vatten.

De
synpunkter som länsstyrelsen lämnal på de föreslagna ersättningsreglerna kan
medföra all del lolala ersättningsbeloppet ökar jämfört med de beräkningar som gjorls
i promemorian. Del är dock mycket svårt att göra någon beräkning eller närmare
uppskattning härav. Frågan fordrar ytteriigare utredning. Om
ersättningsbeloppet ökar i någon mer påtaglig omfattning påverkar detta
avgiftens storiek. Om ersättningsbeloppen skulle visa sig bli väsenligl slörre
än vad beräkningarna i promemorian pekar på kan avgiften behöva blir så slor atl
lämpligheten av avgiftssyslemel också behöver omprövas från dessa
utgångspunkter.

Ell avgiftssyslem
medför också behov av konlroll- och tillsynsfunktioner. Om man inle vill
riskera all avgiftssystemet åsidosätts i någon mer allmän omfattning måste det
finnas en något så när effektiv övervakning av eflerievnaden. Resurserna för
sådan verksamhet i skärgårdsområdet är begränsade särskilt om kuslbevakningens
bemanning i området minskas.

5.20
Länsstyrelsen i Jönköpings län:
I promemorian anges alt reformen bör finansieras genom att en fiskevårdavgift
om mellan 50 och lOfi kronor tas ul av dem som fiskar i enskill vallen i de akluella
vattenområdena. Reformen lorde därför inle komma alt uppfällas som någon egenllig
förmån av dem som i dag fiskar ulan avgifl i enskill vatien. Sedan ersättningsfrågorna
lösts avses fiskevårdsavgiften all användas lill fiskevårdande ålgärder. Del
framgår inle klart av promemorian om dessa ålgärder endasl skall avse vatien
som omfattas av förslagen i reformen. Om avgiftsmedlen kommer atl användas lill
fiskevård även på andra vallen än dem som avses med reformen förefaller del sannolikl
alt den avgiftsbelalande allmänheten uppfattar avgiften som orättvis. På
anförda skäl förordar länsstyrelsen all reformen finansieras via budgetmedel
eller eventuellt genoni en allmän fiskevårdsavgift.

5.21
Länsstyrelsen i Kalmar län:
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget

om
all en årlig fiskevårdsavgift införs samt förslaget lill användningsområden
för de influlna medlen.

Länsstyrelsen
avstyrker däremol förslagel alt medel som influtit

skall
tillfalla statskassan. En konstruktion molsvarande vad som nu gäller enligt
jaktlagen och jaktstadgan för jaktvårdsavgift, dvs. alt en särskild fond bildas
för ändamälel, vore mera lämplig. För denna fiskevårdsfond kan därvid
ändamålsbestämmelser ulformas i enlighet med 1§ 2 slyckel lagförslaget.

Sju
av ledamöterna i länsstyrelsen i Kalmar län (Andersson. Eriksson. Fust, Anita
Jonsson. Kronblad. Schultz och Hjelmberg) reserverar sig och avstyrker en
fiskevårdsavgift för endasl en del av kusten.

Prop. 1984/85:107 1.35

5.22 Länsstyrelsen i Gotlands län:
Länsstyrelsen motsätter sig cn fiskevårdsavgift av den föreslagna modellen. Ur
rättvisesynpunkt är det svårt att förstå varför den fiskande allmänheten i
vissa delar av landet skall betala för del som i andra delar är fritt. Enligt
länsstyrelsen bör inlrångsersäiiningar lill följd av del frisläppta handredskapsfiskel
betalas med budgetmedel. Som etl alternativ kan länsstyrelsen länka sig att
man infiSr en allmän fiskevårdsavgifi för hela landet. Genom del senare
alternativet skulle varje län kunna tillförsäkras åriiga medel för fiskevårdande
åtgärder. Övergångsvis skulle även inlrångsersäiiningar kunna betalas med dessa
medel.

5.23 Länsstyrelsen i Blekinge län:
Länsstyrelsen anser det skäligt att kostnaderna för frisläppandet av handredskapsfiskel
i kustområdet belalas av utövarna av delta fiske. Inte heller finns någol all
invända mol att fritidsfiskarna såsom föreslås får bidra lill fiskevården.

Fiskevårdsavgifien förutsätts kvarstå även efter atl de
ersättningsan

språk behandlats som blir en direkl följd av beslutet om frisläppande.

Härefter - och till viss del redan från början - blir avgiften en allmän

fiskevårdsavgift. Även eriäggandel av avgiften bör då vara "allmänl"

bland utövarna av fritidsfiske och inle begriinsas lill den som fiskar i vissa

regioner. Länsstyrelsen anser att förslaget i denna del ej kommer alt

uppfällas som rättvist.--

Länssiyrelsen föreslår atl cn allmän fiskevårdavgift i
stället tas ul som omfattar hela den svenska kusten och de stora sjöarna.
Beträffande formerna för uttagandet av avgiften ansluler sig länsstyrelsen
till vad som föreslås i promemorian. Del är angeläget atl. som föreslås,
avgiften hålls på en från normalfamiljens synpunkl måttlig nivå.

5.24 Länsstyrelsen i Alvsborgs län: Kravel
på slatligl slöd lill fiskevård lorde öka i och med att frilt handredskapsfiske
införs. Ersättning till innehavare av fiskerätt kräver också medel. Det får
därför anses hell naturiigl alt den som fiskar där någon annan har enskild
fiskerätt skall belala för del. Länsstyrelsen lillslyrker därför förslaget om
all införa cn fiskevårdsavgift för att användas i nämnda syften. Del finns
enligt länsstyrelsen inle någon anledning atl avgiften skall hållas särskilt
låg. För huvud-parlen av de frilidsfiskandc är fisket en hobbyvcrksamhel.
Sådana verksamheter kräver många gånger slora koslnader för resor, ulruslning m.
m. som accepteras av utövarna. Sell från den synpunklen är en avgift på minsl
100 kr. per år inle någon större utgift, medan den samiidigi kan bli elt
betydande tillskott till fiskevården.

5.25 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 1
promemorian föreslås att reformen skall finansieras genom all en avgift
(fiskevårdsavgift) om 50- 100 kr. las ul av i princip alla som fiskar i de
enskilda vatien som blir fria för

Prop. 1984/85:107 136

handredskapsfiske.
Avgiften, som tillfaller staten, skall också kunna användas för fiskevårdande
åtgärder. De skäl som anförs för en avgift — främst all reformen bör belalas av
dem som får nytta av den - är i och för sig fullt lopiska. Trots detta släller
sig länsstyrelsen tveksam lill en sådan avgift.

Som
framgår av promemorian har tidigare förslag om en allmän fiskevårdsavgift (som
i princip betalas av alla fiskande i landels vatten) inle föranlett någon
lagstiftning. Enligt länsstyrelsens uppfattning fyller emellertid en allmän
fiskevårdsavgift en större funktion för fritidsfisket i allmänhel än enbart en
avgiftsbeläggning av de vatten som nu är aktuella för ett frilt handredskapsfiske.
De skäl som fiskevatlensulredningen (ovannämnda belänkande sid 330 ff) anförl
för en allmän fiskevårdsavgifi anser länsstyrelsen alltjämt vara gällande.
Länsstyrelsen tillstyrkte också utredningens förslag om en sådan avgifl.

En
allmän avgift är väl motiverad, då medel bl.a. behövs till restaurering, vård
och skydd av reproduktions- och uppväxtområden för värdefulla fiskarter som t.
ex. gullspångslax och -öring, vätteröring, emåöring m. fl. 1 takt med
förbättrad rening vid industrier och ökad fritid blir också restaurering av
tidigare skadade reproduktionsområden än mer angeläget. Värdefulla
fiskevårdande åtgärder skulle kunna genomföras i bl.a. Gull-spångsälven, Tidan,
Lidan (Flian) och Nossan. Vissa åtgärder har akluali-serats av fiskenämnden. En
allmän fiskevårdavgift har tillslyikts av Fritidsfiskarna.

Avgiften
bör vara 35 kr./år eller 150 kr. för 5 år. För en familj kan avgiften sättas
Ull 75 kr./år. Avgiften bör betalas av alla med undantag av yrkesfiskare, samer
och ungdom under 16år. Jämfört med vad en sportfiskeutrustning i dag kostar
(ca 500-1000 kr.) är avgiften ej betungande. Den motsvarar kostnaden för 2-3
fiskedrag. Förutsättningarna att få in nödvändiga medel blir bättre med en
allmän avgift och utformningen och kontrollen av systemel blir enklare. En
allmän fiskevårdsavgifi har funnits i bl.a. Norge och Finland sedan mitten på
1960-talet. Länsstyrelsen anser mot bakgrund av det anförda att den föreslagna
lagen om fiskevårdsavgift bör utformas som en allmän fiskevårdsavgift. Del bör
tydligt anges exempel på vad avgiften, förutom ersättningar, skall användas
till, dvs. exempel på direkta fiskevårdsåtgärder.

5.26
Länsstyrelsen i Värmlands län: Som förut nämnts fiskar flerta

let handredskapsfiskare i Vänern inom Värmlands län redan nu ulan avgift

i enskilt vatten då kommuner och fiskevattensägare upplåter sina vatten

för fritt handredskapsfiske. Förhållandena i de vattenområden som berörs

av förslaget torde i många fall vara likartade dem som nu fiirekommer i

Vänern, i vart fall vad avser de stora sjöarna. De som nu fiskar utan

kostnad i enskilt vatten torde därför inte uppleva det fria handredskapsfis

ket som någon förmån som man är beredd att betala en avgift för. Om en

Prop. 1984/85:107 137

avgift
uppfattas enbart som pålaga utan "återbäring" och dessutom kontrollmöjligheterna
är begränsade finns det stor risk alt många inte fullgör
betalningsskyldigheten. Med hänsyn till de krångliga och invecklade beslämmelser
som reglerar gränserna mellan enskilt och allmänl vatten skulle det dessulom
bli mycket svårt för allmänheten att få en klar bild av vilka vatten som är avgiftsbelagda
och vilka vatten som inte är del.

Man
förutsätter i promemorian att det ligger i de fiskandes intresse att fullgöra
betalningsskyldigheten eftersom insatserna av fiskevårdande åtgärder är direkt
beroende av inbetalda avgifter. Enligt länsstyrelsens bedömning torde det vara
svårt att bedriva någon meningsfull fiskevård i de vatien det här är fråga om.
Vassröjning kan försvaras inom begränsade områden, medan fiskeutsättning
förefaller mindre lämplig, då man inle kan vänta sig att fisken i konkurrens
med det befintliga beståndet i större utsträckning skall stanna kvar i området.
I dessa vatten fiskas mest gädda, gös och abborre vilka sällan kräver några
fiskevårdande insatser. För den enskilde torde det därför vara svårt atl lokalt
se något samband mellan erlagd fiskevårdsavgift och eventuella fiskevårdande
insatser.

Vidare
förutsätts att Sveriges fritidsfiskares riksförbund ställer sig bakom
införandet av fiskevårdsavgifien och därmed kommer atl föra en aktiv informations-
och propagandainsats för fiskevårdsavgiftens införande. Med hänsyn till vad
länsstyrelsen erfarit rörande förbundets inställning till avgiften och dess
utformning är det föga sannolikt all förbundet kommer att medverka till de
insatser som sålunda förutsatts i förslagel.

Med
hänvisning till vad som här nämnts finner länsstyrelsen beräkningarna angående
intäkterna av fiskevårdsavgifterna orealistiska. Länsstyrelsen avstyrker i
första hand förslaget i sin helhet. Länsstyrelsen avslyrker i andra hand att
reformen finansieras på det sätt promemorian föreslår.

5.27
Länsstyrelsen i Örebro län: förordar även länsstyrelsen att en

allmän fiskevårdsavgift
införs. Ett införande av fiskevårdsavgift bara för det nu frisläppta handredskapsfisket
enligt förslaget kan enligt länsstyrelsens uppfattning medföra osäkerhel,
ökade koslnader och tillsynsproblem jämfört med dagens förhållanden i många av
dessa vatten i en sådan utsträckning att ambitionen att underlätta för
fritidsfisket motverkas.

Ett
alternativ till en allmän fiskevårdsavgift skulle kunna vara en speciell
statlig fiskevårdsavgift som omfattar fiske inom alll allmänl vallen och sådani
enskilt vatten där handredskapsfisket är frisläppt och där staten löst in eller
kan komma att lösa in delar av fiskerätten och helt eller delvis svarar för
fiskevården. Med utgångspunkt från förhållandet i länets vatien skulle detta
innebära så enkla regler som att för fritidsfiske i hela Hjälmaren eller
Vättern erfordras eriagd fiskevårdsavgift, för övriga vatten erfordras
fiskekort eller annan enskild upplåtelse av fiskerätt.

Prop. 1984/85:107 138

5.28------------------------------ Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Länsstyrelsen har i yttrande

över
slutbetänkande av 1973 års fiskevallenutredning (SOU 1978:75) tillstyrkt alt
en allmän fiskevårdsavgift införs. Länsstyrelsen vidhåller denna uppfattning.
Skulle fiskevårdsavgiften komma att geografiskt begränsas på sätt utredningen
föreslår skall inflytande medel - förutom till intrångsersättningar - i sin
helhet återgå till främjandet av fiskevården och andra åtgärder i ifrågavarande
vatten. Ingen del skall således användas för opreciserade åtgärder i allmänhel
för fritidsfiske.

5.29 Länsstyrelsen
i Jämtlands län: För att finansiera de kostnader som elt

fritt handredskapsfiske medför föreslås en särskild avgift, fiskevårdsavgift,

på mellan 50 och 100 kr. För närvarande är del möjligl atl i Storsjön för en

ringa avgift, ca 30 kr., få bedriva - förutom handredskapsfiske - utter-,

nät- och dragfiske från båt. För den enskilde fiskaren blir del således en

klar försämring i det avseendet. Förslaget kan få till följd att fiskekortsför

säljningen mer eller mindre upphör och därmed försvinner möjligheterna

att få bedriva annat fiske än handredskapsfiske. Fiskenämndens förslag

om en allmän fiskevårdsavgift verkar däremol mer intressant och bör

kunna övervägas närmare.

Det måsle
även sältas i fråga om det framlagda förslaget ger förutsättningar för en bällre
fiskevård. Risk finns för atl inskränkningar i enskild fiskerätt som ett
frisläppande innebär minskar fiskerättsägarnas engagemang och intresse för all
bedriva en bällre fiskevård och all ägna sig ål bevakningsuppgifter. Då
avsikten ej är att avsätta några särskilda resurser för övervakning av att
fiskevårdsavgift erlagts får man föriila sig på en viss hjälp med den uppgiften
från fiskerällsägarnas sida. Minskad motivation överhuvudtaget från det hållet
leder även lill sämre övervakning. Om fiskevårdsavgiften Ullfaller slalskassan
och ej med säkerhel går tillbaka lill fiskevårdsföreningar och - områden i form
av bidrag till fiskevård bidrar även detta till minskal engagemang från
fiskerättsägarnas sida.

5.31
Landsorganisationen i Sverige: Lö
hade naturiigl nog helst sell all någon fiskevårdsavgift inle skulle behöva tas
ul. LO bedömer genomförandel så viktigt att hellre än att skjuta avgörandet
längre fram i tiden så godtar Lö att reformen avgifisfinansieras på grund av
del slalsfinansiella lägel. Koslnaderna för frifiskekort för enskild person bör
vara sä lågl som möjligt. Familjekortet bör hållas på 100kronor per år.

5.32
Landstingsförbundet: Vad gäller
frågan om avgiftsbeläggning av det fria fisket har förbundsstyrelsen tidigare
avstyrkt della. Denna uppfattning kvarstår. De administrativa koslnaderna med
att ta ut och kontrollera en avgiftsfinansiering samt andra olägenheter kan
befaras bli alltför stora i förhållande till det ekonomiska netlo som en avgift
skulle ge. En avgift skulle också strida mot inlentionerna atl förenkla
fritidsfisket. Nuvarande

Prop. 1984/85:107 139

skillnader
i rätten till fritt fiske mellan Udigare fria kuststräckor och i promemorian
behandlade fiskevatten skulle vidare bestå. Det är mot denna bakgrund
förbundsstyrelsens principiella uppfattning att ekonomiska och administrativa
inskränkningar vid genomförandet av reformen fritt fritidsfiske bör undvikas så
långt det är praktiskt möjligt.

5.33
Lantbrukarnas riksförbund: Om förslaget genomförs tillstyrker förbunden
införande av fiskevårdavgift. Avgiften bör jämföras med de fiske-korlspriser
som tas ul vid upplåtelse av enskild fiskerätt. Icke subventionerade årskort
kostar vanligtvis ca 100 kr. Förbunden anser atl den nya fiskevårdsavgiften
möjliggör ett fiske som arealmässigl överstiger normala korlfiskevalten. Fiskevårdsavgifien
bör därför höjas i relation lill detta. Avgiften bör indexregleras. Som framhålles
i promemorian bör den som fiskar på eget vallen vara befriad från skyldigheten atl
erlägga avgift.

5.35
Svenska kommunförbundet: Riksdagens beslut om frill hand

redskapsfiske måste anses innebära att fiskei skall vara fritt inom de

frisläppta vattnen. Införandel av en fiskevårdavgift innebär att reformen

förfelas. Bl.a. skulle nuvarande skillnader i rätten till fritt fiske mellan

lidigare fria kuststräckor och i promemorian behandlade fiskevallen beslå.

Förslag
om att avgiftbelägga del fria fiskei har framlagts tidigare ulan att förslagen
vunnit gehör hos statsmakterna. Del främsla argumentet mot har varil all de adminislrativa
kostnaderna och andra olägenheter ansetts vara alltför stora i förhållande lill
det ekonomiska netto som en avgifl skulle ge.

Förbundsstyrelsen
har vid tidigare tillfällen avstyrkt en avgiftsbeläggning av det fria fisket
och har samma uppfatlning denna gång. Neltotill-skollet för all finansiera
genomförandel av den föreslagna reformen kan inle anses komma all uppväga de
olägenheter som avgiften medför både för fiskeutövarna och berörda myndigheter.

Enligt
promemorian skall kontrollinsatserna inte utökas, då fritidsfiskarna förvänlas
lojall betala avgiften på grund av tillskottet lill fiskevården som avgiften
skall ge. Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund förväntas också informera om
reformen och därmed påverka betalningsviljan.

Styrelsen
vill ifrågasätta riktigheten i denna bedömning. Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbund kommer att nå en förhållandevis lilen del av de cirka 380000 som
beräknas fiska inom de nyöppnade områdena och främst dem som fiskar
regelbundet. Avgiften skall emellertid även eriäggas av den som en enstaka gång
använder t. ex. elt metspö och som inte kommer alt nås av informalion om
avgiften. Flertalel fiskare kommer inle heller all se någol samband mellan
avgiften och fiskevårdande ålgärder som skall finansieras med avgiften.

Enligt
slyrelsens uppfallning finns del slor risk för att ell genomförande av
avgiftsbeläggning av fiskei i de frisläppla vattnen inle ger avsedd effekt.
Avgiften förutsätts finansiera både ersättningen lill nuvarande fiskevallen-

Prop. 1984/85:107 140

ägare
och fiskefrämjande åtgärder. För att avgiften skall ge Ullräckligt bruttobelopp
får man räkna med att fiskevårdsavgiften måste sällas så hög atl den också
räcker att finansiera erforderiig kontroll. Det kommer att betyda att avgiften
för många kommer att utgöra ell hinder mot frilidsfiske. Utan kontroll kommer
sannolikt antalet betalande atl minska vilket dels ger låga intäkter, dels
innebära att respekten för givna föreskrifter minskar, vilket kan återverka på
efterlevnaden av föreskrifter även inom andra områden.

5.36
Svenska turistföreningen: Vad emellertid avser avgiftsuttaget, anser STF att
avgiften bör kunna ligga på högre nivå än 50 - 100 kr. Om fiskevårdande
åtgärder i ökad utsträckning kommer atl sättas in bör, enligt STF:s mening,
därför högre avgifter kunna diskuteras. En alltför låg avgifl kan ge inlryck av
att det fria fisket inte är värt något. STF anser vidare alt avgiften bör vara
årlig och inte rabatteras genom flerårsbetalningar. Om någon rabatt skall
införas, skall den i så fall sammankopplas med medlemskap i sportfiskeförening
eller motsvarande. Ett särskilt familjekort bör också kunna övervägas för att
bereda hela familjer möjlighet till denna form av rekreation. Medlemmar i
sportfiskeföreningar får förutsättas ha en djupare kunskap om fiske och
fiskevård. En rabattering av avgiften till sådana medlemmar utgör både en
stimulans till föreningarna och möjligheter till bättre information till handredskapsfiskarna.

5.41
Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Så gott som samtliga av

förbundets
distrikt har ställt sig hell negaliva lill den föreslagna avgiften. Man anser
att det saknas motiv för att ta ut en avgifl, och en relaiivi hög sådan, för handredskapsfiske
i de aktuella områdena samlidiigl som allt fiske med rörliga redskap är fritt
längs övriga kuslsträckor saml i de cenirala delarna av de fem slora insjöarna.
En ytterligare konsekvens av förslaget skulle bli att man får betala mellan 50
och 100 kronor för all fiska med handredskap från land och i princip 300 meter
ut, medan man utanför denna gräns har möjlighet att bedriva etl rovfiske med
hundratals nät utan att betala någon som helst avgift.

Det
framlagda förslaget har enligt förbundet tyvärr så stora brisler att ett
genomförande skulle skapa en negativ inställning hos de fiskande. Detta i sin
tur kunde medföra att betalningsvilligheten blev låg, helsl som man i
promemorian inte förordar några ytterligare åtgärder vad gäller fisketillsyn.
Förbundet anser därför att handredskapsfisket efter södra ostkusten och i de
stora sjöarna skall vara kostnadsfritt. Intrångsersältningarna bör finansieras
genom de budgetmedel som anvisats för fiskevård m.m. Om det statsfinansiella
läget inte medger avsättning av tillräckliga medel för inträngsersättningar och
fiskevård, är förbundet emellertid berett atl acceptera en fiskevårdsavgift i
enlighet med 1973 års fiskevallensulrednings förslag. Således gällande för hela
landet och i storieksordningen 25 kronor.

Prop.
1984/85:107 141

En
avgifl för fiske på västkusten kommer emellertid atl mötas av stort motstånd då
fisket här varit fritt sedan urminnes tider och upplevs som en allemansrätt.
Som ett alternativ kan förbundet därför tänka sig en fiskevårdsavgifi enligt
den modell som under många år fungeral i Norge, dvs. gällande för enbart sölvalten
samt för lax- och havsöringsfiske i havet. I båda fallen bör influlna medel
förvaltas genom en särskild fond i vars styrelse ingår representanter för bl.a.
fritidsfiskarna, vattenägarna, kommunförbundet samt fiskeristyrelsen.

6
Avgiftsskyldigheten; kontroll och tillsyn

6.2
Riksåklagaren: Min allvarligaste invändning mot förslaget (om en avgift) har
emellertid atl göra med kontrollmöjligheterna och sanktionsformerna. Del finns
enligt min mening en uppenbar risk för all beslämmelserna inle kommer all
kunna upprätthållas. I promemorian uttalas (s.42) i konirolldelen all det
åtminstone inte för närvarande kan anses motiverat all avsälla några särskilda
resurser för att kontrollera att de som fiskar i de aktuella områdena har
betalat sina avgifier. Kontrollnivån kommer således enligt förslagel all bli
låg, sannolikl myckel låg. Då jag inte kan ansluta mig lill den i promemorian
uttalade Uppfattningen alt det finns förutsättningar för all syslemel skall fungera
utan förstärkt övervakningsorganisalion vill jag ifrågasätta om avgiftssystemet
bör införas.

Om
ändock ell sådani system med avgifier anses böra genomföras, har i promemorian
diskuterats vilka sankiionsformer som kan komma i fråga. Den mesl lämpliga
påföljden har därvid ansetts vara etl lågt bötesstraff. Även här har jag
emellertid invändningar au göra. Som del påpekais i promemorian (s 43) ligger
de akluella överträdelserna på gränsen lill vad som bör vara kriminaliserat.
Under senare tid har olika inilialiv lagils för alt avkriminalisera brotl av
liknande art saml på olika säll begränsa brottsutredningar av den typ del här
är fråga om. Skälen för dessa initiativ från statsmakternas sida är flera. Ell
är all rättsväsendets begränsade resurser måste las lill vara på elt så
effektivt sätt som möjligl och i första hand inriktas mot den allvarligare
brottsligheten. Ett annal är all få bort den "överkriminalisering"
som finns på vissa områden. Mot bakgrunden av del anförda finner jag inle
skälen Ullräckliga för alt ha en straffsanktion på det här aktuella områdel.
Vidare kan tilläggas. En väsentlig del av överträdelserna måste med den låga konirollnivå
som förutsätts antas bli obeivrade. Från mera allmänna utgångspunkter är det angeläget
atl undvika att lagstiftningen får sådana konsekvenser, bl.a. med hänsyn lill
de negativa verkningarna på den allmänna laglydnaden i samhällel.

Mot
bakgrunden av del stora antal fritidsfiskare som den föreslagna lagstiftningen
skulle komma atl omfatta och därmed de betydande avgifter det skulle bli fråga
om framsiår del som rimligt atl någon form av kontroll-organisation byggs upp i
syfte att upprätthålla det föreslagna avgiftssyste-

Prop. 1984/85:107 142

mel.
Det bör vara möjligt att här finna en lösning, som både tillgodoser kravet på
enkelhet och effektivitet. (En möjlighet skulle kunna vara att ha lokala
övervakare med funktioner som var begränsade lill den här akluella kontrollen.)
För egen del förordar jag således denna lyp av sanklionssystem i stället för
ett system med böter.

6.3
Rikspolisstyrelsen: Styrelsen delar utredningens uppfattning att del inte är
samhällsekonomiskt motiverat alt avsätta särskilda resurser för övervakning av
det fria handredskapsfisket i aktuella områden. Med hänsyn till atl
fiskevårdsavgiften föreslås bli förhållandevis låg samt att avgiften avses
komma de fiskande tillgodo i form av fiskefrämjande ålgärder är
förutsättningarna goda för atl systemet skall fungera utan någon förstärkl
övervakning.

Från
polisiär synpunkl är del angelägel atl fiskelagstiftningen är så utformad att
en enkel och fullgod kontrollmöjlighet av bestämmelsernas efterlevnad
föreligger. Detta har enligt styrelsens uppfatlning blivit tillgodosett genom
bestämmelsen att elt särskilt frifiskekort skall medföras och på begäran
uppvisas för den som utövar fiskelillsyn.

Styrelsen
lillslyrker utredningens förslag om etl lågl bötesstraff framför en
sanktionsavgift. Den föreslagna påföljden kan dessutom bidra till atl den som
kommer alt utnyttja det frisläppta handredskapsfisket fullgör sin
avgiftsskyldighet.

6.6
Generaltullstyrelsen: För kuslbevakningens del kan det bli aktuellt alt
kontrollera atl personer som fiskar med handredskap inom ifrågavarande områden
medför frifiskekort. Kontrollen skall i så fall ske med hjälp av bl.a. kuslbevakningens
nu disponibla resurser. Det kan redan nu förutsägas att aktuell
kontrollverksamhet endast kan ske i begränsad omfattning med hänsyn lill
svårigheten att avsätta erforderliga övervakningsresurser för ändamålet. Därulöver
bör erinras om alt det i praktiken är myckel svårt för en
övervakningstjänsteman att vid kontrolltillfällel fastställa vem eller vilka
som är innehavare av aktuell enskild fiskerätt. Det kan därför i vissa områden
krävas ganska omfattande undersökningar för alt fastställa om den fiskande är
innehavare av den enskilda fiskerätten eller ej. Med hänsyn lill att de
enskilda fiskerätisinnehavarna inte får kontrollera frifiske-korten, kan de
också förväntas ha slarka krav på att myndigheter (bl.a. kustbevakningen) skall
utföra en relativt intensiv konlroll av frifiskekort.

För
att det klarl skall framgå vem som får kontrollera frifiskekort,

föreslås att 3§ i förslag Ull lag om fiskevårdsavgift ändras. Generallullsty

relsen föreslår följande lydelse: Detla skall på begäran uppvisas för

polis,
kustbevakningstjänsteman eller särskilt förordnad fiskeiillsynsman.

Med
hänsyn lill atl bestämmelserna om jakivårdsavgift är intagna i lag om rätt lill
jakt kan ifrågasättas om inte nu aktuella bestämmelser om fiskevårdavgift kunde
på motsvarande sätt inarbetas i lag om rätt till fiske.

Prop. 1984/85:107 143

Om
så görs bortfaller även ovan redovisade behov av mera exakt beskrivning av vem
som har befogenhet att kräva uppvisande av frifiskekort, eflersom det i lagen
om rätt till fiske klart framgår vilka befattningshavare som har all ulöva lillsyn
av efterievnaden av lagens beslämmelser.

6.7
Fiskeristyrelsen: Ell fritt handredskapsfiske enligt promemorians förslag
kommer au svälla ökade krav på fisketillsynen inle minst för att de förutsatta
fiskevårdande åtgärderna skall få avsedd verkan. Styrelsen vill särksilt
understryka behovel av en förbättrad tillsyn. Om styrelsens förslag under
avsnitt 5.7 kan genomföras bör medel för tillsynsverksamheten kunna ställas lill
förfogande i ökad ulslräckning. En god lillsyn kommer även del enskilda fisket
till nytta.

6.10
Domänverket: Verkel har i princip ingel atl erinra mol förslagel att
fiskevårdsavgift, med vissa undantag, skall erläggas av den som vill fiska i nu
aktuella vatten. Däremot kan verket inie acceptera den inställning till konlroll
som redovisas i promemorian. En medvetet bristfällig uppföljning av atl
fiskande löser fiskevårdsavgifien, bedöms av verkel resultera i atl
allmänhetens rätlsmedveiande luckras upp även i andra fiskesammanhang än del nu
aktuella. Verket anser att fiskevårdsavgifiens storiek bör vara sådan att den
förutom all den läcker viss andel av intrångsersältningarna lill fiskevatienägare
och kostnader för fiskevård, även skapar ekonomiskl utrymme för konlroll och lillsyn.
Avgiften bör indexregleras och från början inle vara lägre än 100 kr.

6,16
Länsstyrelsen i Stockholms län: Om inga särskilda konlrollresurser avses bli
avsalta för övervakning av atl fiskevårdsavgift belalas lorde man få räkna med
en omfatlande betalningssmitning. Emellertid finns övervakande myndigheler
redan i dag i form av kustbevakningen och sjöpolisen. Dessa bör naturiigtvis i
mån av resurser även sköta Ullsyn över att fiskevårdsavgifter betalas. Detta lorde
i sig vara belydligi enklare än övervakning av enskill fiske i dag. Del är
dock givet atl någon effektivare övervakning genom dessa organ inte kan påräknas.
Det är därior av avgörande betydelse all. i vart fall övergångsvis, en intensiv
upplysningsverksamhet bedrivs om del fria handredskapsfisket och
fiskevårdsavgiften - om en sådan införs.

6.24
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Svårigheter kan givetvis uppkomma atl övervaka
inbetalning av fiskevårdsavgifter. En hell effektiv konlrollor-ganisaiion lorde
vara hell otänkbar. Åven av den anledningen finns det, för alt bekosta
nödvändig fiskevård motiv för alt hålla avgiften relativt hög, även om detta
medför all den laglydige får fullgöra även vad som ankommer på mindre
nogräknade personer. Det kommer att vila eu siori ansvar på fritidsfiskarnas
organisation all verka för en god moral i detla sammanhang.

Prop. 1984/85:107 144

Enligt
gällande fiskelag har rättsägaren rätt att beslagta fångst och redskap för den
som ertappas med att bryta mot lagen m.m. För en något bättre kontrollmöjlighet
bör det därför övervägas om inte det s. k. frifiskekortet skall kunna uppvisas
även på begäran av fiskerältsinnehavaren.

6.25
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 1 fråga om påföljd för underlåtenhet att betala
fiskevårdsavgift anser länsstyrelsen att en sanktionsavgift eller
kontrollavgift bör övervägas i stället för bötespåföljd. Delta ligger i linje med
samhällets strävan att avkriminalisera bagatellartade förseelser och därigenom
minska arbetsbelastningen hos åklagarna och de allmänna dom-stolama.

6.28
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Den som fiskar utan atl ha betalt
fiskevårdavgift eller inte medför bevis om att sådan avgift erlagts skall
enligt utredningens förslag kunna ådömas böter om högst 500 kr. Etl system med
sanklionsavgift har övervägts men inte befunnits lämpligl på grund av att det
ur administrativ synvinkel skulle bli alltför tungrott.

Förseelserna
är i sig inte enligt länsstyrelsens mening av sådan karaktär att de från straffrätlslig
synpunkt bör vara kriminaliserade. Möjlighelerna alt effektivt kontrollera
efterlevnaden av bestämmelserna kommer dessutom att vara synnerligen
begränsade eftersom någon förstärkt övervakningsorganisation inte förslås.
Utredningen har inte heller visat atl ett judicielll förfarande av
administrativa skä) skulle vara lämpligare än ett system med sanktionsavgifter.

6.34
Lantbrukarnas riksförbund: En förutsättning för att systemel med
fiskevårdsavgift skall fungera är att tillsynen redan från början blir så
effektiv atl inle alltför många fiskare väljeratt fiska ulan att erlägga
avgift. Förbunden tror inte att vetskapen om all avgifterna går lill fiskevård
skulle ulgöra elt så tungt väganade skäl att de fiskande enbart av denna
anledning skulle fullgöra sina skyldigheler. Del behövs en förstärkt fiskelillsyn
för kontroll av avgiftsskyldigheten liksom för upprätthållandet av ordningen
och efterlevnaden av bestämmelserna för fiskeutövningen i dessa vatten.

6.37
Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund: Förslaget i promemorian om lillsyn är häpnadsväckande liksom
förslaget alt, till skillnad mol nu, inte fiskerältsinnehavaren ska kunna kontrollera
att vederbörande har frifiskekort. Enligt SOC:s mening är det nödvändigt alt
införa en skärpt fisketillsyn.

6.38
Svenska insjöfiskarenas
centralförbund: Fisketillsynen är redan i dag bristfällig. Dessutom är
allmänhetens och myndigheternas rättsuppfattning vad avser fiske otillräcklig.
Ett frisläppande enligt förslaget måste följas av etl ökat skydd, för de som
bedriver yrkesfiske på enskilt vatten efter

Prop. 1984/85:107 145

attraktiva
arter t.ex. kräftor. Det torde bli oerhört svårt att övervaka de berörda
vattenarealerna. Härvid måste polis och annan övervakningsmyndighet ges
kraftigt ökade resurser och utbildning.

10 Riksdagen 1984/85. I .saml. Nr 107

Prop.
1984/85:107 146

Bilaga 3

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:596) om rätt
till fiske dels att 21, 22 och 26 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i
lagen skall införas en ny paragraf, 20a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20a §

Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län, Stockholms
län, Södermanlands län. Östergötlands län, Kalmar län. Goltands län och
Blekinge län saml i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland
får svenska medborgare, utöver vad som följer av 7-11 och 14-20§§, Jiska i enskilt
vatten med metspö, kastspö, pilk, pimpel och liknande redskap som förs från
hand och består av lina med en eller ett mindre antal krokar (handredskapsfiske).

21 §'

Utlänning, som sedan minst två Utlänning,
som sedan minst två

år är stadigvarande bosatt här i ri- år är stadigvarande
bosatt här i ri

ket, är likställd med svensk med- kel, är likställd med svensk med

borgare med avseende å fiske enligt borgare med avseende på fiske en-

föreskrifterna i 6-20 §§. ligt föreskrifterna i 6-20(7 §§.

I övrigl må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske
enligt nämnda föreskrifter endast i den mån regeringen eller myndighel som
regeringen beslämmer så medgiver.

22 §=

Till förekommande av alt fiske Till
förekommande av atl fiske

som är förbehållet innehavare av som är
förbehållet innehavare av

enskild fiskerätt hindras eller ska- enskild
fiskerätt hindras eller ska

das genom fiske som utövas med das genom
fiske som utövas med

stöd av sladgande i 6-9 §§ eller stöd av 6-9 §§
eller 11 ii/år rege-

11 § äger regeringen eller myndig- ringen
eller myndighet som rege-

het som regeringen bestämmer ringen beslämmer
meddela före-

meddela erforderliga föreskrifter skrifter
rörande längden av de red-

' Senaste lydelse 1975: 176. ' Senaste lydelse I97.S: 176.

Nuvarande
lydelse rörande längden av de redskap som därvid får användas och avståndet
mellan dem ävensom meddela förbud mot att utsätta skotar, nal eller annal
fiskeredskap inom visst av-slånd från nolvarp som ulmärkts med märke som
fastställs av myndighel som nyss sagts.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får också i annat fall än i första slyckel
sägs meddela de föreskrifter som erfordras för all förebygga all fiske med
fast redskap som ulövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som får bedrivas utan stöd av sådan rätl.

Föreslagen
lydelse

skåp
som därvid får användas och avståndet mellan dem saml meddela förbud mot aU
utsätta skolar, nät eller annat fiskeredskap inom visst avstånd från nolvarp
som utmärkts med märke som fastställs av myndighel som nyss sagls.

Regeringen
eller den myndighel som regeringen bestämmer får också i annat fall än i
första styckel sägs meddela de föreskrifter som behövs för all förebygga att
fiske med fasta redskap och nät som utövas med stöd av enskild fiskerätt
hindras eller skadas genom fiske som får bedrivas ulan slöd av sådan fiskerätl.

Om fiskevårdsområde,
fiske inom nationalpark samt .samernas rått lill fiske i vissa delar av riket
gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag skall inte lillämpas
i den mån den strider mol föreskrifter .som har meddelats med stöd av
naturvårdslagen (1964:822).

Om fiskevårdsområde
samt samernas rätt till fiske i vissa delar av landel gäller särskilda
bestämmelser.

Denna
lag Iräder i kraft den I april 1985.

2
Förslag till

Lag
om ersättning för intrång i enskild fiskerätt

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Medför beslämmelserna om handredskapsfiske enligi 20a§ lagen

(1950: 596) om rätl lill fiske ett inkomstbortfall för den som är innehavare

av enskild fiskerätl, har han enligt denna lag rätl lill ersällning av slaten
för

skadan.

En
kommun eller en landstingskommun har inte rätt till ersättning enligt denna
lag. Detsamma gäller den som är fiskerättshavare till följd av elt avtal med en
kommun eller en landstingskommun.

2 §
Ersättningen bestäms i pengar att belalas på en gång. Om del är

lämpligl och den ersättningsberättigade samtycker får ersättningen i stället

lämnas antingen i form av ell bidrag lill den ersällningsberältigade för

fiskevård och andra ålgärder som främjar frilidsfisket eller genom atl

fiskeristyrelsen låter utföra sådana ålgärder.

'
Senaste lydelse I97.S: 176.

Prop.
1984/85:107 148

3 § Anspråk på ersällning skall framslällas skriftligen
hos fiskeristyrel

sen före uigången av år 1989. Annars är rällen till ersällning föriorad.

Fiskeristyrelsen beslutar för statens räkning om ersättningsfrågor. Styrel

sen skall i första hand genom förhandlingar söka Iräffa överenskommelse

med den som framställt anspråket.

Fiskerislyrelsens beslut skall meddelas ulan dröjsmål.
Beslutet skall innehålla en upplysning om vad som föreskrivs i 4§.

4
§ Är den som
framställt anspråk på ersättning inle nöjd med fiskeristyrelsens beslut, får
han väcka talan mot staten vid den faslighetsdomslol inom vars område fiskevaltnel
är beläget. Sådan lalan skall väckas inom tre månader från den dag då
styrelsens beslut delgavs sökanden. Annars är rälten Ull lalan föriorad.

5
§ Kammarkollegiel
förelräder slaten vid lalan inför domstol om ersättning enligt denna lag.

6
§ Om talan om
ersättning ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan om
ersättning prövad av domstol, kan domstolen förordna att slaten skall ersälla
honom hans rättegångskostnader eller all vardera parlen skall svara för sina
kostnader.

7
§ Beslut av fiskeristyrelsen
enligt denna lag får inte överklagas.

1.
Denna lag Iräder
i kraft den 1 april 1985.

2.
Inkomster som
erhållits till följd av åtgärder som vidtagits efterden 1 mars 1984 skall inte
ligga till grund för beräkning av ersättning enligt denna lag.

Prop. 1984/85:107 149

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-01-03

Närvarande: juslilierådel Mannerfell, regeringsrådet
Wahlgren, juslitierådet Rydin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 november
1984 har regeringen på hemslällan av statsrådet Lundkvist beslutat inhämia
lagrådets yllrande över förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

2.
lag om
ersättning för intrång i enskild fiskerätt.

Förslagen har inför lagrådel föredragits av
hovrättsassessorn Ulf Andersson.

Vid föredragningen har funniis tillgängliga skrivelser som
inkommit lill lagrådet från elt antal organisationer och privatpersoner.

Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådel.

Allmänna synpunkter

Det remitterade förslaget har lill huvudsyfte au som eti
led i samhällels rekreationspolitik ge allmänheten möjlighet till fritt handredskapsfiske
i enskilt vatten längs södra ostkusten, vid Gotlands kuster och Blekinges
sydkust saml i de fem stora sjöarna. 1 anslutning till reformen föreslås en
särskild lag om ersällning för inkomstborifall som kan uppkomma hos den som är
innehavare av enskild fiskerätt.

Huvudregeln när det gäller rätlen lill fiske i enskilt vatien
finns i 5 S lagen (1950:596) om räll lill fiske (fiskelagen). Regeln innebär
att, såvitt inle annal stadgas i fortsättningen i lagen, fiske i enskilt vallen
får bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd.
dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill. De i forlsiitt-ningen
i lagen befintliga bestämmelserna om undantag från nu berörda huvudregel
uppvisar en splittrad och svåröverskådlig bild av förhållandena på olika håll
inom Sveriges sjöterritorium. Några enhetliga principer för behandlingen av
frågan om det fria fisket i enskilt vatten synes inte kunna urskiljas.

Når del gäller kusttrakterna mä märkas att vid västkusten alll
fiske i enskilt vatten år fritt, frånsett dock fiske efter osiron (13 §). Vid
större delen av norra ostkusten får allmänheten fritt bedriva fiske med rörligt
redskap, dock inle efler lax (6 S). Längre söderut efter ostkusten är det fria
fisket deialjreglerai (7- 11 S!i). Vid Skånes öslra och södra kusler är fiske med
rörligt redskap fritt (12 S). Åven allmänhetens rätt till fiske i enskilt
vatten i de fem stora sjöarna är deialjreglerat (16-20 SS). 11 Riksdagen 1984/85. 1 .uind.
Nr 107

Prop. 1984/85:107 150

Del
remitterade förslagel medför en väsentlig förenkling i förhållandena (se
avsnitt 2.1 i remissprotokollet). 1 fråga om handredskapsfiskandel kommer
sålunda både allmänhelen och lillsynsorganen att slippa hålla reda på var
gränsen går mellan allmänl och enskill vatten. Till det nu anförda måsle
emellertid fogas en reservation. Del remitterade förslagel innebär en ändring
även av 22 § andra slyckel fiskelagen. Genom denna ändring avses au införa en
möjlighet för regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer all
meddela erforderliga föreskrifter lill förebyggande av alt fiske med nät, som ulövas
med stöd av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom frifiske. Om, som lagrådel
närmare kommer att utveckla i fortsättningen under nämnda förfatlningsrum,
skyddsföreskrifter av här antydd art anses böra av exempelvis konirollskäl
utformas som förbud för handredskapsfisket inom vattenområden där nälfiske
bedrivs, kommer myckel av förenklingsvärdet i den föreslagna reformen all
förringas.

Av fiskeristyrelsens
remissyttrande framgår att omkring 90000 enskilda fiskerällsägare kommer att
beröras av förslaget lill fritt handredskapsfiske. Föredragande
departementschefen har i remissprotokollet inte redovisat sin uppfallning om de
ekonomiska verkningarna av förslaget ulan — i samband med slåndpunktsiagandel
att reformen bör betalas rned budgetmedel - nöjt sig med atl tillkännage sin avsikl
att återkomma till anslagsfrågan i sin anmälan lill budgetpropositionen 1985.
Under föredragningen inför lagrådel har uppgivits atl slalsverkels kostnader
uppskattas till ca 5 miljoner kr. per år under omkring 10 år.

Beräkningen
av statsverkets koslnader för reformen sammanhänger givelvis med utformningen
av reglerna om ersättning lill de enskilda fiskerätlshavarna - en fråga
vartill lagrådet återkommer i det följande. Dessförinnan bör emellertid
beröras ett annal spörsmål av grundläggande betydelse för bedömningen av
reformens konsekvenser. Detla spörsmål gäller del fria handredskapsfiskels
inverkan på fiskbeståndet.

Föredragande
departementschefen har ullalal (avsnitt 2.3) all den föreslagna reformen
enligt fiskeristyrelsens bedömning inle kommer all inverka på fiskbestånden i
sådan omfattning alt något intrång kan anses ske i möjlighelerna att utnyttja
enskild fiskerätt. (Här bör anmärkas att uttalandel förekommer omedelbarl
efter en redovisning av all fiskerättshavare kommer att förlora möjligheten atl
genom arrende eller fiskekort upplåta vattnet för handredskapsfiske.) Mot della
uttalande av föredragande departementschefen står på många håll uttryckta farhågor
för beaktansvärda minskningar i fiskbestånd, till men för såväl yrkesfiskare
som husbehovsfiskare.

Av
fiskerislyrelsens remissyttrande i ärendel kan såvill angår inlrångs-verkningarna
utläsas endasl all fiskerisiyrelsen anser atl etl handredskapsfiske
"totalt sett" inte inverkar på fiskbestånden i sådan omfattning att
intrång "regelmässigt" sker i den enskilda fiskerätten. Under
föredragningen inför lagrådet har uppgivils all fiskerisiyrelsen i samband med

Prop.
1984/85:107 151

lagstiftningsärendets beredning i jordbruksdepartementet i
fråga om utfisk-ningsproblematiken hänvisat till en skrivelse, dagtecknad den 8
mars 1983, av sötvattenslaboratoriet. 1 denna skrivelse, som har varit
tillgänglig för lagrådet, behandlas främst behovel av särskilda skyddsåtgärder
för olika fisksorter vid elt frisläppande av handredskapsfisket.

Av den utredning som sålunda och i övrigt står till
lagrådets förfogande synes inle några säkra slutsatser kunna dras om reformens
skadeverkningar för enskilda fiskerättshavare. Det synes dock inte föreligga egenllig
grund för farhågor all skadeverkningarna, totalt sett. skulle behöva bli av så
mycket större ekonomisk omfaUning än vad som motsvarar den tidigare återgivna
uppskattningen. Denna uppskattning kan stödja omdömet all reformen trots alll
har en begränsad ekonomisk betydelse. Det är i delta ljus man generelll bör
betrakta de åtgärder för kompensalion ål skadelidande och den förhållandevis
enkla ordning för reglering av ersättningsfrågor i fiskerislyrelsens regi som
del remitterade förslagel innehåller. Som lagrådet senare kommer atl utveckla
innebär det nu sagda emellertid inte att rälten till kompensalion får
eftersättas i sådana fall där för enskild person skada av någon betydelse verkligen
har uppkommit.

Lagrådel övergår härefter till att behandla de viktiga
principiella spörsmålen om förslagets förenlighet med regeringsformen (RF) och
med Sveriges åtaganden på grund av ratifikationen av Europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna saml
av del första tilläggsprotokollet till nämnda konvention.

Belräffande frågan om del remitterade förslagets
förenlighet med RF och därmed sammanhängande spörsmål vill lagrådet anföra
följande.

Inledningsvis
är av vissl inlresse alt notera innebörden av de ersättningsregler som i
samband med 1950 års fiskerältsreform upptogs i lagen (1950:599) om ersättning
för mistad fiskerätl m.m. 1 lagens I § första stycket reglerades del i nu förevarande
sammanhang mindre intressanta spörsmålet om ersätlningsrätt för det fall
jordägares fiskeräii hell utsläcktes genom 1950 års lagstiftning om gräns mot allmänl
vallenområde. 1 paragrafens andra slycke intogs ersätlningsföreskrifter för del
fallet alt jordägares fiskerätt inskränktes därigenom att jämlikt de nya fiskerällsbe-stämmelserna
annan än innehavare av den enskilda fiskerätten fick bedriva visst fiske, som
enligt äldre lag varit förbehållet strandägaren; utöver jordägare blev också
vissa andra som på särskild grund ägde ulöva enskild fiskerätt berättigade lill
ersällning. För berörda kalegorier innebar regleringen alt ersättning skulle ulgå
"för värdet av förlorad förmån och för annan skada".

Den förändring i rättsläget som den nu föreslagna reformen
medför kan i stort beskrivas på följande sätl. Förslaget har från fiskerätlssynpunkl
samma principiella innebörd som 1950 års reglering i vad denna - ulan all
vattnets nalur av enskill rubbades - öppnade möjlighel för allmänhelen all. jämle
fiskerättshavaren. bedriva vissl fiske på enskill vallen. Kärnan i

Prop.
1984/85:107 152

den nu - liksom då - akluella förändringen genom lagsfiftning
kan sägas vara alt ett intrång görs i fiskerällshavarens ensamrätt lill fiske
av vissl slag i del all han får finna sig i att allmänheten berättigas all
utöva sådani fiske i samma mån som han själv. Den nyskapade frihelssektorn blir
alliså en förmån för allmänheten, och fråga är inle om all, såsom vid expropriation,
en markägaren Ullkommande rätl frångår honom för alt överföras lill annal
individualiserat rättssubjekt. 1 remissprotokollet (avsniU 2.3) betecknas
förändringen som "en vidareutveckling av allemansrätten". Om
allemansrätt i iradilionell mening, vilande på hävd, är inle fråga men
oberoende härav kan någon principiell invändning inle resas mol all del
lagstiftningsvägen tillskapas en ny frihei av i sak allemansrätlslig natur, när
del gäller att, såsom här, tillgodose ell framlrädande frilidspoliliskl inlresse.
Underslrykas bör dock all, om en nyskapad befogenhet för allmänheten
innefattar rätt atl på annans fasta egendom tillgodogöra sig naturprodukter, allemansrällsliga
analogier kan anses berältigade endast när fråga är om produkter som inle representerar
någol förmögenhetsvärde för markägaren (eller på sin höjd försumbart sådant);
härtill kan anmärkas alt ofångad fisk inte är föremål för någons äganderätt.

Vad angår spörsmålet om ersättning till fiskerättshavaren
innehåller del remitterade förslagel en snävare reglering än den som, enligi
vad lidigare beskrivits, fanns i 1950 års ersätlningslag. Den nu föreslagna
regleringen innebär att, om de nya beslämmelserna om frill handredskapsfiske
medför inkomslbortfall för den som är innehavare av enskild fiskerätt, han
skall ha räll till ersättning härför. Motiven för ersältningsregleringens avgränsning
och utformning i övrigt framgår av avsnill 2.3 i remissprotckollet. Däri
redovisas också synpunkler i grundlagsfrågan vilka utmynnar i all 2 kap. 18 §
RF inte anses tillämplig i förevarande fall.

1 2 kap. 18 § RF (i lydelse enligt lag 1979:933) sägs. all
varje medborgare vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation eller
annat sådani förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestämmes i lag. Utanför stadgandets tillämpningsområde anses, såsom
framhålls i remissprotokollet, falla ingripanden som innefattar vad som brukar
kallas rådighetsinskränkningar eller användningsregleringar (jfr prop. 1973:90 s.
237). Av dessa ullryck. som i det väsentliga lorde vara synonyma, används del
förstnämnda i del följande.

Av de fall som omfatlas av 2 kap. 18 § RF nämns alltså
först expropriation, varvid får anses inbegripet utom exproprialion enligt expropriationslagen
även i annan lagstiftning stadgad inlösen och andra t\ängsförvärv som anknyter
till expropriationslagen. De av lagrådsremissen omfattade fallen kan inle anses
hänförliga under RF:s exproprialionsbegrepp.

Vad angår del Ulläggsområde för paragrafens räckvidd som
innefattas i ullrycket "annat sådani förfogande" är ullryckssällel
språkligt vagt, och naiurligen kan lolkningen här ge ulrymme för olika
meningar. Som ivå framlrädande tolkningsdala är att beakla följande. Å ena sidan
är av vikl

Prop.
1984/85:107 153

att notera alt de exempel på åsyftade fall som sårskilt
nämnts under lagstiftningsarbetet rörande bestämmelsen och dess föregångare är
förfogande- och rekvisitionsförfaranden (se numera främst förfogiindelagen
1978: 262): fall som det förevarande kan inte anses vara dylika förfaranden
särskilt närslående. Å andra sidan är belysande att utanför grundhigsbe-stämmelsens
tillämpningsområde ansetts falla rådighetsinskränkningar, varvid som exempel
brukar nänmas byggnads-, n;iliirvårds- och miljöskyddslagstiftning. Då etl
framträdande drag i förevarande lagstiftningsärende är att fiskerättshavare
får finna sig i ett visst tålande - han får som nämnts underkasta sig atl vid sid;in
av honom själv andra får fiska med handredskap på hans enskilda vattenområde -
företer nu aktuellt fall vissl släklskap med rådighetsinskränkandc lagstiftning
på andra områden.

Det kan väl erkännas att mellan kl;ira fall av den k;ir;ikt;ir
grundlagsstadgandet åsyftar och fall som bestämt är att hänföra till rådighetsinskränkningarna
finns en "gråzon", inom vilken del är svårt all med anspråk på full
säkerhet göra uttalanden huruvida uppkommen lagstiftningsfråga faller på ena
eller andra sidan av gränsen mellan respektive områden. I fall inom angiven
gråzon torde från rättssäkerhetssynpunkt det mest tillfredsställande vara alt
utforma lagstiftningen så, alt den fyller kraven enligt grundlagsbestämmelsen.

I enlighet med det anförda anser sig lagrådet inte ha anledning
till invändningar mot den i remissprotokollet intagna - och försiktigt uttryckta
- ståndpunkten atl 2 kap. 18 S RF inte är att anse som lillämplig i förevarande
fall. Lagrådels synpunkter i det föregående har åsyftat att belysa att beaktansvärda
skäl kan anföras för alt de allmänna grunder som ligger bakom stadgandet i 2
kap. 18 S RF bör ges genomslagskraft även när det gäller lagstiftning som må
anses inte formellt vara omfattad av detta sladgande men sakligt sett är näriiggande.
Det kan inskjutas all för en saklig lösning av sådan innebörd kan anses tala
också att på fiskets område ligger nära till hands atl anknyta till den
grundsyn som - låt vara under tidigare RF:s lid - kom till uttryck i 1950 års ersätlningslag.