Prop. 1984/85:116

Prop.
1984/85:116

Regeringens proposition 1984/85:116

om
åtgärder mot våldsskildringar i videogram m.m.;

beslutad
den 31 januari 1985.

Regeringen
föreslår riksdagen all anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen föresläs atl den nuvarande förhandsgranskningen vid offentlig
visning av film skall utsträckas till att omfatta också offentlig visning av videogram.

Vidare
föreslås vissa ändringar i lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer
och videogram med våldsinslag. Bl.a. ökas förulsällningarna för att kunna
fälla videogramgrossisterna till ansvar enligt lagen. En möjlighel skall ocksä finnas
för detaljister att undgå ansvar enligt lagen om de endast hyr ut videogram på
vilka intygats att de överensstämmer med en av biografbyrån godkänd kopia.
Vidare skall allmänt ätal enligt lagen få väckas endast efter medgivande av
statens biografbyrå.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram
med våldsinslag

Härigenom
föreskrivs i fräga om lagen (1981:485) om förbud mol

spridning
av filmer och videogram med våldsinslag' dels att 1 och 3-5 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan
angivna

lydelse.

Nuvarande
lydelse

Filmer
och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av all någon utsätts
för rått eller sadistiskt våld får inle i yrkesmässig verksamhet eller annars
i förvärvssyfte spridas //// allmänheten genom saluhållning eller annat
tillhandahållande eller genom visning, såvida spridandel med hänsyn till
framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigl är
uppenbart oförsvarligt.

1§

Föreslagen lydelse

Filmer
och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna
eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur får inte i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom
salu-hållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inle
spridandet är försvarligt med hänsyn lill framställningens syfte och
sammanhang samt omständigheterna i övrigl.

Förbudet
enligt 1 § avser inle filmer som slatens biografbyrå har godkänl för visning
vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser
om biografföreslällningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma
innehåll.

Förbudet
enligt 2 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning
för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt nyssnämnda
förordning. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet
enligt 1 § avser inle filmer och videogram som slalens biografbyrå har godkänt
för visning vid prövning enligt 3 § I mom. förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte
heller yj/mer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänls
av statens biografbyrå.

Förbudet
enligt 2 § avser inte filmer och videogram som statens biografbyrå har godkänt
för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt
nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med
samma innehåll som ett exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Prop.
1984/85:116 ; 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Denna lag gäller inle Denna lag gäller inle

1. offenlliga förevisningar av t. offentliga förevisningar av biograffilm som avses
i förord- biograffilm eller videogram som
ningen (1959:348) med särskilda avses i
förordningen (1959:348) bestämmelser om biografföresläll- med särskilda bestämmelser om ningar m. m., biografföreslällningar m. m.,

2. sändningar av televisions- 2. sändningar av televisionsprogram som sker med
stöd av 5 § program som sker med stöd av 5 §
första eller Iredje slycket radiola- försia
eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av gen (1966:755).

lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

5§

Bryter någon uppsålligen eller av oaktsamhet som inle är
ringa mol 1 eller 2 §, skall han dömas till böler eller fängelse i högsl sex
månader.

Den som sprider en film eller etl videogram, som har
försetts med intyg om all ell exemplar med samma innehåU har godkänts av
statens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar för broll mot 1 §. Har i intyget
angetls alt byrån godkänt filmen eller videogrammet för visning för någon
åldersgrupp av barn underfemton år, skaU han inte heller dömas till ansvar för
bron mot 2 §. Vad som har sagts nu gäller dock inle, om inlygel var oriktigt
och han insett elter bort inse della.

Den som uppsålligen eller av oaktsamhet lämnar orikliga
uppgifter i ell sådanl intyg som avses i andra slycket skall dömas lill böter
eller fängelse i högst sex månader, om inle gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

5a§

Allmänt åtal för brott som avses i 5 §får väckas endast
efter medgivande av statens biografbyrå.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. 1» Riksdagen
1984/85. I saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 4

2
Förslag till

Lag
om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m.

Härigenom
föreskrivs i fråga om förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m.

dels
atl 6 § 2 mom. skall upphöra atl gälla,

dels
atl I §, 3 § 1 mom., 6 § 3 mom. och 9 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att i förordningen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§

I
fråga om offentlig förevisning 1 fråga om offenllig förevisning

av
biograffilm (biografföresläll- av biograffilm (biografföresläll

ning) skall, uiöver vad eljesi fin- ning) och offentlig förevisning av

nes föreskrivet, gälla vad nedan videogram skall, uiöver vad eljesi

stadgas. finnes föreskrivet, gälla vad nedan

stadgas.

Denna förordning gäller dock inte i fråga om radiosändning eller
trådsändning. Med radiosändning och Irådsändning avses delsamma som i
radiolagen (1966:755).

Vad som i förordningen föreskrivs om biografföreställning skaU också
gälla offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskrivs om film skall, med
undantag av bestämmelserna i 6 § I mom. andra slyckel 2 och 3 samt 3 mom.,
också gälla videogram.

3 §
1 mom.'

Biografbyrån
må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt,
varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka
förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till bron.

Ej
heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan anses
olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan
lända till upplysning om förhållanden, vi)kas uppenbarande kan medföra men för
försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

'
Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande
lydelse

Biografbyrån
äger även i annal fall än i första och andra styckena är stadgat \ägra godkänna
film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet därav uppenbarligen
strida mot allmän lag.

Föreslagen
lydelse

Biografbyrån
äger även i annal fall vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån
finner förevisandet därav uppenbarligen slrida mol allmän lag.

Del, som uteslutes ur
annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så kan ske, i förvar av biografbyrån men
återlämnas mot återställande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta
registreringsnummerstämpeln. Sådant återlämnande må dock ej påfordras, sedan
två år förflutit från bevisets utfärdande. Efler nämnda tid må filmdelen
förstöras efter biografbyråns beprövande.

Del
som utesluts ur film skaU, om så kan ske, tas i förvar av biografbyrån men
återlämnas mol ålerslällande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta regislrerings-nummerstämpeln.
Sådanl återlämnande må dock ej påfordras sedan två år förfiutit från bevisets
utfärdande. Efler nämnda lid må filmdelen förstöras efter biografbyråns
beprövande.

6a§

I
tillståndsbeviset för ell videogram skaU biografbyrån, utöver vad som gäller
enligt 6 § I mom. andra stycket I och 4, ange videogrammets längd och lämna en
korlfallad beskrivning av dess innehåll.

Om vissa delar av etl
videogram har förbjudits för offentlig förevisning, skaU biografbyrån
dessutom, med hjälp av tidkod eller på något annat lämpligt sätt, i beviset
ange vilka delar som godkänts och vilka som förbjudits. Byrån skaU också lämna
en särskild beskrivning av innehållet i de förbjudna delarna.

Vad i denna förordning är
stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke berör försvaret eller
eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas i samband med
undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall då regeringen på
ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning. Angående rätt för biografby-

Vad i denna förordning är
stadgat gäller ej för del fall all film förevisas i samband med undervisningen
vid läroanstall och ej heller i andra fall då regeringen på ansökan meddelar
befrielse från förordningens lillämpning. Angående rätt för biografbyrån att
i särskilda fall meddela tidsbegränsat godkännande för visning av film,

= Senaste lydelse 1979:213.

Prop. 1984/85:116

Nuvarande
lydelse

rån
ati i särskilda fall meddela tidsbegränsat godkännande för visning av film, i vilka
fall avgift för granskning inle skall utgå, är särskilt stadgal.

Föreslagen
lydelse

i
vilka fall avgift för granskning inle skall utgå, är särskilt stadgal.

Denna
förordning gäller inte för reklamfilm. Den gäller inte heller förevisningar av
film vid varumassor, utställningar eller sportevenemang, om inte själva
förevisningen utgör en sådan altmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster.

Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1986.

Prop.
1984/85:116

Uidrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-01-17

Närvarande:
statsråden Lundkvist, ordförande, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrädel Wickbom

Lagrådsremiss
om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m. m.

1
Inledning

1
juni 1977 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för justiliedeparlementet
all lillkalla en kommitté för all uireda frågan om en ny yllrandefrihetsgrundlag.
Kommillén, som anlog namnel yttrandefrihelsutredningen (YFU)', avlämnade i
augusti 1979 ell delbelänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Della
belänkande blev föremål för en omfattande remissbehandling. Yttrandena finns
sammanställda i departementspromemorian (Ds Ju 1980:5) Remissyttranden över ytlrandefrihetsulredningens
belänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

YFU
avlämnade därefler i januari 1984 belänkandet (SOU 1983:70) Värna
yttrandefriheten, som innehåller förslag lill en ny yttrandefrihets-grundlag (YGL).
YGL bygger på de bärande principerna i tryckfrihetsförordningen (TF).
Betänkandet har remissbehandlats. En förleckning över remissinstanserna bör
fogas som bilaga 1 till protokollet i della ärende. Förslagel bereds f.n. inom justitiedepartemenlel
med sikle på att etl förslag på grundval av utredningens belänkande skall kunna
remitteras till lagrådel våren 1986. Avsiklen är all elt förslag lill
grundlagsändringar skall kunna behandlas av riksdagen i anslulning lill 1988
års val.

En
av de frågor som behandlas i beiänkandei är frågan om åtgärder mot
våldsskildringar i filmer och videogram. Ulredningen föreslår bl.a. all
förhandsgranskning av filmer och videogram i forlsätiningen skall ske i
begränsad ulslräckning.

Utredningens
förslag har i denna del utsatts för betydande kritik. Vissa remissinslanser
anser au förhandsgranskningen bör avskaffas helt och hållet, i varje fall när
del gäller visning för vuxna. Eu belydande

'
Chefredaktören Hans Schöier, ordförande, författaren Anders Ehnmark, informationschefen
Anders Ljunggren samt riksdagsledamöterna Bertil Fiskesjö, Lisa Mattson, Olle
Svensson, Per Unckel och Lars Hedfors.

1**
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 8

antal
instanser anser tvärtom all förhandsgranskningen bör ulvidgas lill all omfalta alla
filmer och videogram, oavsell om de visas offentiigl eller sprids genom
försäljning eller uthyrning. Statsrådet Göransson kommer därför vid ett senare lillfälle
atl begära regeringens bemyndigande all låla uireda frågor om
förhandsgranskning av filmer och videogram.

Jag
har lidigare aviserat all jag anser att vissa ändringar i lagstiftningen bör
göras redan nu för atl man så långl möjligt skall kunna komma till rätta med de
olägenheler som är förenade med de nuvarande reglerna om ingripanden mot
våldsskildringar i videogram. Det är angeläget atl åtgärder så snart som
möjligt vidtas för att molverka spridningen av videogram med extrema
våldsskildringar.

För
all möjliggöra de åsyftade ändringarna har regeringen i prop. 1984/85:83 lagt
fram förslag lill en ändring i övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om
ändring i regeringsformen som gör del möjligt att förhandsgranska videogram som
skall visas offentiigl. Riksdagen har ännu inle behandlat proposilionen.

1
samband med all regeringen beslutade den proposilionen anmälde jag att jag
skulle åierkomma lill regeringen med förslag till övriga författningsändringar
som behöver göras för all förbättra möjligheterna all ingripa mol
våldsskildringar i videogram. Jag lar nu upp dessa frågor.

En
redogörelse för bakgrund, gällande rätt och utredningens förslag beträffande
våldsskildringar i filmer och videogram finns intagen i kapitel 7 i
belänkandet. En sammanslällning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartemenlel
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 20-84).

Jag
har i detta ärende särskilt samrått med statsrådet Göransson.

2
Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

2.1.1
Videoteknikens utveckling

Videobandspelare
för praktiskt bruk introducerades i millen av 1950-lalel. Dessa maskiner var slora
och dyrbara och användes av rundradioförelag i samband med TV-produktioner.

Videoutrustningar
för hemmabruk kom fram i början av 1970-lalet. Introduktionen gick dock trögt, någol
som förklaras med au den lekniska standardiseringen var brislfällig, all
speltiderna för kassetterna var korta och att det ännu inle förekom någon
uthyrning av inspelade videogram.

Vid
1970-talets slul hade några av dessa förutsättningar förändrals. Bl. a. hade en
marknad för uthyrning av inspelade videogram etablerats.

Resultatet
blev ell myckel snabbi genombrott för hemvideotekniken. 1 dag beräknas omkring
550 000 videokasseltspelare vara i bruk i Sverige-

Prop.
1984/85:116 9

■ : i- :■

Videotekniken
har i huvudsak tre användningsområden i de enskilda hushållen. Det troligen
vanligaste är bandning av TV-program. Videokassettspelare kan också användas
för all göra egna inspelningar. Den användning av videotekniken som har väckt störsi
uppmärksamhel är dock uthyrningen (mera sällan försäljningen) av videoband som
är inspelade, vanligtvis med spelfilm, för uppspelning på videokasseltspelare.

Verksamhelen med uthyrning
av videogram etablerades snabbi under åren kring 1980. Till en början var
filmproducenterna ovilliga all släppa lill film för videomarknaden och de
filmer som kom all spridas på della sätt var sådana som av olika skäl aldrig
hade distribuerats på svenska biografer. Många av dem var av myckel låg kvalilet
och många hade etl sådanl innehåll au de inle skulle kunna godkännas för offenUig
visning i Sverige. Eftersom reglerna om förhandsgranskning i förordningen (1959:348)
med särskilda beslämmelser om biografföreslällningar m.m. (biografförordningen)
endast gäller offenllig visning av biograffilm och då inledningsvis inte heller
några andra regler gällde för videouthyrningen, kom verksamheten alt i viss
mån präglas av möjlighelen all lill allmänheten sprida filmer av ell slag som lidigare
inle varil tillgängliga i Sverige på grund av reglerna om förhandsgranskning.

Omkring
är 1980 kom det slora ulbudel av sådana videogram — som alltså ofta innehåller
skildringar av grovt våld av olika slag — all tilldra sig stor uppmärksamhet.
Diskussionerna om videoteknikens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommii
aU handla om hur videotekniken används for atl sprida våldsskildringar och
framför allt om hur lätt del är för barn och ungdomar all komma ål videogram
med sådanl innehåll. Missförhållandena på detla område ledde lill att riksdagen
antog lagen (1981:485) om förbud mol spridning av filmer och videogram med
våldsinslag, den s.k. videovåldslagen, (omlryckt 1982:563).

2.1.2
Videovåldslagen

Enligt
1 § videovåldslagen får filmer och videogram med närgångna eller långvariga
skildringar av atl någon utsätts för råu eller sadistiskt våld inte i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas till allmänheten
genom saluhållning eller annal tillhandahållande eller genom visning. Våld av
den lyp som beskrivs här brukar i dagligt lal kallas exlremvåld. Förbudet
gäller dock bara om spridandel med hänsyn till framställningens syfte och
sammanhang saml omständigheterna i övrigt är uppenbari oförsvariigt.

Vidare innehåller lagen i 2
§ en särskild beslämmelse lill skydd för barn under 15 år. Där föreskrivs del
all filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär
som återger våld eller hol om våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig verksamhel
eller annars i förvärvssyfte får lämnas ut lill barn under 15 är eller spelas
upp

Prop. 1984/85:116 10

vid
särskilt anordnad visning, när någol sådanl barn är närvarande.

Förbudet
enligt 1 § gäller inle filmer som biografbyrån har godkänl enligt
biografförordningens bestämmelser om vuxencensur och inte heller videogram med
samma innehåll. Förbudet enligt 2 § gäller inie filmer som biografbyrån har
godkänt enligt bestämmelserna om barncensur och inle heller videogram med samma
innehåll. Undantagna från lagens tillämpningsområde är sådana
biografföreställningar som avses i biografförordningen och sådana TV-sändningar
som sker med slöd av 5 § första eller tredje slycket radiolagen (1966:755)
eller med stöd av närra-diolagen (1982:459). Slraffel för överträdelse av
förbuden i I och 2 §§ är böter eller fängelse i högsl sex månader.

Enligt
uppgift från riksåklagaren i augusti 1984 hade då 44 videogram varil föremål
för ingripande enligt videovåldslagen. Av dessa hade 4 friats, 23 fällts i
samtliga de fall där de varil föremål för ingripande medan 17 hade fällts av
vissa domslolar och friats av andra.

2.1.3
Reformbehovet

Mol
videovåldslagen har riklats en hel del kritik. Den framställs som elt
otillräckligt medel för atl stävja del våldsutbud som enligt krilikerna
översvämmar marknaden. En av bristerna med lagen har sagts vara au den ger
möjlighet att ingripa mot ell videogram först när detta redan finns på
marknaden, och då kan del vara för senl att förhindra de skadeverkningar som en
våldsskildring kan medföra.

Som
en annan nackdel med lagen har man betecknat det förhållandel att det i
praktiken är detaljisterna som ställs till ansvar, alltså de som hyr ut
videogrammen lill allmänheten. Bland uthyrarna finns inle bara innehavare av
videobutiker ulan också kioskinnehavare, bensinsiationsfö-reståndare m.fl., som
ofta varken har möjlighel att undersöka alla videogram som hyrs ul eller
förmåga alt bedöma var gränsen går för en straffbar framställning. Grossisten
däremot ställs i praktiken inte till ansvar trots alt det är han som har bäst möjlighel
att bedöma innehållet i ell videogram.

En
tredje olägenhel som har brukat föras fram i den allmänna debatten är att en
fällande dom inte leder lill förverkande av alla exemplar av ett videogram som
är avsedda för spridning utan endasl av de exemplar som har hyrts ut av den
dömde. Det finns visserligen en allmän beslämmelse i brottsbalken som för
vissa fall skulle ge möjlighel all förverka alla exemplar (36 kap. 3 §), men
den är svår att tillämpa med hänsyn lill videovåldslagens nuvarande
konstruktion. För att etl videogram skall komma bort från marknaden krävs
alltså i praktiken ett fiertal ingripanden. Som har framgått av den statistik
Över fällda videogram jag redogjort för händer det också all domstolarna
kommer lill olika resullal vid sin bedömning av om spridningen av ett visst
videogram slrider mol 1 § videovåldslagen eller ej.

Prop.
1984/85:116 II

Man
har också brukat peka på all del förhållandet all ingripanden måste göras fiera
gånger mot ell och samma videogram för all spridningen skall upphöra medför
att onödigl slora resurser tas i anspråk. Vid varje ingripande måste polis,
åklagare och domslolar göra en egen bedömning av videogrammet. För en
tjänsteman med begränsad erfarenhet av videogram kan det ofta vara svårl att
avgöra om innehållet i etl videogram är sådanl som avses i I § videovåldslagen
och framför alll att bedöma om spridandet av videogrammel är uppenbart
oförsvarligt eller ej.

Som jag lidigare har nämnl
förhandsgranskas film som skall visas offentligt enligt biografförordningen.
Biografbyrån får inle godkänna en film för visning bl.a. om visningen på grund
av det sätt på vilket händelserna skildras och del sammanhang i vilkel de
förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda lill
brott. Någon molsvarande förhandsgranskning av videogram förekommer inle.

1 debatten förs ofta fram
alt film och videogram borde behandlas på samma sätl. Många anser att också
videogrammen borde förhandsgranskas — även de videogram som inte skall visas offentiigl
ulan endasl försäljas eller hyras ut — medan andra anser atl filmcensuren borde
avskaffas, vilkel skulle innebära all varken film eller videogram blev föremål
för förhandsgranskning.

För egen del vill jag lill
en början understryka all videotekniken, om den används på räll sätt, utgör en
värdefull lillgång. Den ger oss ell medel atl ytterligare variera kuliurulbudel
och atl ge människor ökade möjligheter lill avkoppling och förströelse. Den kan
också skapa nya möjligheter, bl.a. inom ulbildningsseklorn. Dessa möjligheter
bör vi slå vakt om och fortsätta alt utveckla.

Å andra sidan är jag
beredd att instämma i att videotekniken i viss utsträckning har kommii all ulnylljas
på ell icke önskvärt sätt, framför alll genom alt del har blivit så lätl för
barn och ungdomar atl ta del av videogram med starka våldsinslag. Som jag
nämnde tidigare ledde dessa missförhållanden till att videovåldslagen infördes.

Det är också hell klart
att videovåldslagen i sin hittillsvarande ulformning inle har varil ett
tillräckligt effektivt medel för all förhindra spridning av videogram med
extrema våldsskildringar. Den främsla bristen är all videovåldslagen ger myckel
begränsade möjligheter all ingripa mot grossister och andra leverantörer. I
huvudsak är del bara detaljister som i praktiken näs av lagens straffbestämmelser.
Detla bidrar i sin lur lill andra olägenheler, all onödigl stora resurser läggs
ner på brottsutredningar, atl ett och samma videogram kan prövas av fiera
domstolar, atl domstolarna kan komma till olika resultat och alt en fällande
dom inte leder lill alt alla för spridning avsedda exemplar av elt videogram
försvinner från marknaden.

Mol
bakgrund av del anförda anser jag all del är angelägel alt åtgärder

Prop. 1984/85:116 12

vidlas
för au avhjälpa de nuvarande olägenhelerna. Samiidigi är det viktigt alt man inle
vidlar ålgärder som i onödan försvårar spridningen av videogram som inte
innehåller olämpliga våldsinslag.

Den
ulredning som skall tillsättas skall bl. a. överväga frågor om obligalorisk
förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids genom uthyrning och
försäljning. Jag kommer därför inte atl i detla ärende behandla denna fråga.

Del
är emellerlid angelägel all ålgärder så snarl som möjligt vidlas för att molverka
spridningen av videogram med exirema våldsskildringar. Jag anser därför alt
vissa nya regler redan nu bör införas i den gällande lagstiftningen. Dessa
regler kan då tillämpas i avvakian på all ulredningen blir klar.

Del
är i huvudsak två frågor som jag avser atl behandla i det följande. Den ena
gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentiigl.
Den andra gäller ansvarei för innehållet i filmer och videogram som sprids på
annat säll, dvs. genom uthyrning eller försäljning.

2.2.
Offentlig visning av filmer och videogram

Mitt
förslag: Kravet på förhandsgranskning av film som visas offenlligl skall t. v.
finnas kvar och utsträckas lill atl omfatta också videogram som visas
offentligt. Möjligheten atl ingripa mot en film därför atl dess förevisande kan
anses olämpligt med hänsyn lill rikels förhållande lill främmande makt m.m.
avskaffas. Reklamfilmer och reklamvideogram undanlas från förhandsgranskning.
Vidare undanlas visningar vid varumassor, utställningar och sportevenemang om
visningarna ingår som moment i tillställningarna.

Utredningens
förslag: Utredningen föreslår att den nuvarande filmcensuren omvandlas när det
gäller offenllig visning för vuxna. Förhandsgranskningen skall finnas kvar men
inle längre förenas med någon möjlighet för biografbyrån att förbjuda visning.
Biografbyråns uppgift blir aU avge eU utlåtande i frågan om en framställning
innefattar olaga våldsskildring. Detla skall enligt förslagel vara ell särskilt
yllrandefri-hetsbroU enligt YGL. Byråns utlåtande skall inte vara bindande för
domstolarna vare sig byrån ansett atl en framställning innefattar olaga
våldsskildring eller inte. Frågan om eU broll har begåtts genom visningen
skall i båda fallen kunna prövas i efterhand av domslol i yttrandefri-hetsräiislig
ordning, vilkel innebär att justiliekanslern är åklagare och alt
rättegångsordningen är densamma som för tryckfrihetsmål. När det gäller offentiig
visning för barn behålls den bindande förhandsgransk-

Prop. 1984/85:116 13

ningen
och utsträcks sä att den kommer att omfatta barn och ungdom under 18 år. Samma
regler som för offenllig visning av film skall gälla för offenllig visning av
videogram.

Ulredningen
föreslår också alt möjlighelen att av hänsyn till förhållandet lill främmande
makt m.m. förbjuda offentlig visning av film avskaffas.

Remissinstanserna:
Allmän enighel råder om all film och videogram bör jämslällas i alla avseenden
liksom all förhandsgranskningen för barn bör finnas kvar. Däremoi är oenigheten
stor i frågan om förhandsgranskning för vuxna skall förekomma och om
förhandsgranskningen i så fall skall vara bindande eller rådgivande. Även i
frågan om höjning av åldersgränsen för barnfilmcensuren lill 18 år är
meningarna delade.

Flera
remissinslanser, som i och för sig önskar censurens avskaffande, anser all det
nuvarande sysiemel är bälire än del som föreslagils. 1 frågan om förhandsgraiiskning
över huvud laget skall finnas för vuxna är meningarna delade. De
remissinstanser som företräder barn och ungdom, de fiesta
kvinnoorganisationerna liksom de kyrkliga organisationerna anser att
förhandsgranskningen skall finnas kvar och utsträckas till att också omfatta
uthyrning och försäljning. Däremoi anser film- och videobranschens förelrädare,
de fiesta kullurförelrädarna och fiertalet av de juridiska insianserna au tiden
nu är mogen all avskaffa filmcensuren för vuxna. Också biografbyrån har den uppfatlningen.

Den
nya 18-årsgränsen är de fiesta remissinslanserna kriiiska lill. Skolöverslyrelsen,
biografbyrån, slatens filmgranskningsråd och slalens barnfilmnämnd är dock posiliva.

Förslagel
all del inle längre skall gå all förbjuda offenllig visning av film av hänsyn lill
rikels förhållande lill främmande makt m.m. har kommenterats endasl av tre
remissinstanser, däribland biografbyrån. De tillslyrker alla förslagel.

Skälen
för mitt förslag: Som jag förut har sagt lar jag inte i della ärende upp frågan
huruvida förhandsgranskningen av film skall ulvidgas till all omfalla också
filmer och videogram som hyrs ul och försäljs. Detla ingår i de uppgifler som ulredningen
bör överväga. 1 avvaktan på dess förslag bör nu gällande syslem med
förhandsgranskning endasl av sådanl som skall visas offentligt finnas kvar. Det
finns inle heller någon anledning att nu gå in på frågan om rådgivande
förhandsgranskning eller om ändring av åldersgränserna. Även detla är frågor
som bör övervägas närmare av utredningen.

Som
jag nämnde inledningsvis gäller biografförordningen endasl film. Videovåldslagen
däremoi gäller både filmer och videogram. Jag anser atl man redan nu helt bör
jämställa filmer och videogram i dessa hänseenden. Det är olämpligt att skilda
regler skall gälla för de båda medierna. Det är endast de tekniska
förutsättningarna som skiljer dem åt. För åskådaren är de båda uttrycksformerna
lika. Redan då förslagel

Prop. 1984/85:116 14

till
videovåldslagen var ule på remiss kritiserades det förhållandet atl olika
regler skulle komma all gälla för filmer och videogram.

Jag
förordar därför all enhelliga regler skall gälla i fräga om förhandsgranskning
av filmer och videogram. Bestämmelserna i biografförordningen bör alltså
utvidgas lill alt gälla också videogram. En förulsältning för all della förslag
skall kunna genomföras är som framgålt lidigare atl riksdagen antar det förslag
till grundlagsändring som har lagls fram i prop. 1984/85:83.

F. n.
visas inte videogram på biografer i nämnvärd omfallning. Även om ulvecklingen
på videoområdei sker snabbt, dröjer del förmodligen ytterligare något eller
några år innan sådana visningar blir vanliga. Videogrammen visas i slället — förulom
i hemmen och i andra slulna kretsar — i sådana miljöer som restauranger, holell,
varuhus och butiker. Visningar förekommer också vid offenlliga lillställningar
av olika slag och ingår då ofta som led i själva tillställningen.

Vid
lillämpningen av biografförordningen anses en filmförevisning offentlig och
därmed underkastad kravel på förhandsgranskning endasl om den äger rum vid en
sådan allmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster
eller en sådan offentlig tillställning som avses i allmänna ordningsstadgan
(1956:617). Förvisningar av videogram bör gälla samma avgränsning av
tillämpningsområdet för förordningen som den som nu lillämpas för film. Del
innebär bl.a. all många videovisningar i offenlliga miljöer inte kommer all
omfattas av krav på förhandsgranskning. Som exempel kan nämnas visningar i
skyltfönster och på restauranger. Sådana visningar är nämligen i regel varken
allmänna sammankomster eller led i offenlliga tillställningar. Jag vill här
hänvisa lill vad som sägs om allmänna sammankomster och offentliga lillställningar
i prop. 1956:143 s. 152 ff och prop. 1976/77:39 s. 6 ff. Jag vill erinra om atl
visningar av de slag som jag nu har nämnt omfallas av extremvåldsförbudel i videovåldslagen
(jfr KU 1980/81:28 s. 39). Om en film eller etl videogram som visas t.ex. i etl
skyltfönster innehåller extrema våldsinslag, finns det alltså möjlighel alt
ingripa med slöd av bestämmelserna i den lagen.

Jag
övergår nu till de yllerligare frågor om ändringar i regleringen som bör aklualiseras
i della sammanhang.

YFU
har föreslagit all den beslämmelse som ger möjlighel alt censurera film av
hänsyn till rikels förhållande lill främmande makt och lill skydd för rikets säkerhel
skall avskaffas. Den bestämmelsen synes inte ha blivit tillämpad nägon gång
sedan 1950-lalel. Men den kan i ell känsligt läge komma att väsentligl begränsa
ulrymmel för den fria dokumentationen och opinionsbildningen. Möjligheten all
vid förhandsgranskning av film la hänsyn lill rikets förhållande till
främmande makt — som numera hell saknar motsvarighet i fråga om andra
uttrycksformer — kan medföra risker för inre påtryckningar och försök lill ulpress-

Prop.
1984/85:116 15

'■*■>..■ ning utifrån. Rikets säkerhet äventyras inle mera
av biograffilmer än av framställningar i andra former. Den nuvarande
särbehandlingen av filmer är i båda avseendena omotiverad. De remissitisianser
som har yUral sig i denna del, har tillstyrkt YFU :s förslag. Även jag ansluter
mig lill förslagel att dessa censurgrunder skall avskaffas.

Vid
olika tillfällen har önskemål framförts, framför alll frän biografbyrån, om
att reklamfilm skall undantas från förhandsgranskning. Härvid har man i första
hand avseit de korta reklamfilmer som, normalt sammansatia i längre block,
brukar inleda filmprogrammet på biograferna. De skäl som har anföris för dessa
önskemål är dels au reklamfilmerna har en sådanl innehåll atl de så gott som
ulan undanlag blir barntillålna och atl skäl för granskning därför saknas, dels
alt hanleringen av de ofta stora upplagorna medför problem för biografbyrån.

För
egen del kan jag instämma i de skäl som har framförts för all filmer av delta
slag undanlas från granskningslvång. 1 den mån del kan länkas inlräffa all
reklamfilmer innehåller våldsinslag som inle är godlagbara bör det vara
tillräckligt med den möjlighel till ingripanden i efierhand som finns enligt videovåldslagen.

Jag
vill påpeka all man lill reklamfilm inle bör hänföra s. k. trailers, dvs. korla
avsnill ur andra filmer. Trailers skiljer sig från reklamfilmer därigenom all
de huvudsakligen innehåller delar av andra verk som omfattas av krav på
förhandsgranskning om de förevisas offenlligl.

En särskild lyp av reklam ulgörs
av sådana inspelningar med säljfräm-jande innehåll som, oflasl i form av
videogram, brukar spelas upp i butiker och varuhus, på varumassor och i andra
liknande sammanhang. Om visningen av sådana videogram sker vid en allmän
sammankomst eller en offentlig tillställning skulle de, enligt de förslag jag
har lagl fram i det föregående, behöva granskas av biografbyrån. Inte heller i detla
fall finns det skäl atl vänla sig elt innehåll som skulle kunna vålla skadeverkningar
hos publiken. Förhandsgranskningen är därför onödig. Även filmer och videogram
av della slag bör därför undanlas frän kravel pä förhandsgranskning.

Jag
förordar följaklligen all reklamfilm och reklamvideogram som visas offentligt undanlas
från kravel på förhandsgranskning.

Visningar
av videogram som led i offentliga tillställningar är särskilt vanliga vid sporlevenemang,
varumassor och särskilt anordnade utställningar. En del av del som visas i
sådana sammanhang är reklam och faller alltså utanför kravel på
förhandsgranskning redan på grund av del undanlag som jag nyss har förordal.
När del gäller varumassor och utställningar innehåller emellertid fiertalet
videogram annat material än reklam, t.ex. information och instruktioner samt
lättare underhållning. Ulbudel av sådana videogram kan enligt uppgifl från förelrädare
för videobranschen väntas öka kraftigt under de närmaste åren. Redan i dag är ulbudel
så stort att avsevärda problem skulle uppstå, såväl för biograf-

1 ***Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 116

Prop. 1984/85:116 16

byrån
som för den som vill visa videogrammen, om krav på förhandsgranskning
infördes. 1 fråga om vissa videogram som visas vid sport-evenemang tillkommer
problemet med atl liden mellan inspelning och uppspelning är så kort att
biografbyrån inle hinner företa någon granskning. Jag avser bl.a. sådana
inspelningar som görs av målen i en fotbollsmatch och som spelas upp under etl
uppehåll i själva matchen.

Gemensaml
för videogram som visas vid varumassor, utställningar eller sportevenemang är
alt de i allmänhet har elt sådant innehåll atl de inte kan väntas vålla
skadeverkningar hos publiken. Någol skäl alt föreskriva krav på
förhandsgranskning finns alltså inle heller i detta fall.

Mol
bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag all visningar av filmer och
videogram, som ingår som moment i varumassor, utställningar eller
sportevenemang, undantas från kravet på förhandsgranskning. Jag vill även i detla
sammanhang påpeka atl ingripanden vid behov kan ske med slöd av videovåldslagen.

Däremoi
anser jag del inte befogat atl låta undantaget gälla vid sådana visningar vid
varumassor o.d. som omfattas av lagen om allmänna sammankomster. Om l.ex. en
vanlig spelfilm visas i en särskild lokal i samband med en varumassa är del
naturligt all samma regler skall gälla som om filmen hade visals i en biografiokal.
Del skulle annars bli alltför lätt att kringgå bestämmelserna om
förhandsgranskning.

Jag
är inte heller beredd all föreslå en generell regel om att alla visningar som
ingår i offenlliga tillställningar skall undantas från kravel på
förhandsgranskning. Vid vissa lillställningar, t.ex. på diskolek, förekommer
det visningar av videogram med pålagliga våldsinslag. Det har framförts
farhågor för alt sådana visningar kommer att få ökad utbredning och att våldet
i ulbudel kommer alt bli allt råare. 1 varje fall finns det enligt min mening inle
skäl atl undanta visningar av detla slag från kravet på förhandsgranskning.

2.3
Annan spridning av filmer och videogram

Som
jag förul har nämnl tar jag inte i delta sammanhang upp frågan om
förhandsgranskning av filmer och videogram som sprids genom uthyrning eller
försäljning. Den frågan får övervägas av ulredningen.

Jag
skall här behandla några andra frågor med syfle aU förbättra möjligheterna atl
ingripa mol sådana videogram som innehåller våldsskildringar och som sprids
genom uthyrning eller försäljning. Del gäller dels frågan vilka slags
våldsskildringar som skall omfattas av spridnings-förbudet i videovåldslagen,
dels utformningen av ansvarsreglerna i lagen.

Prop.
1984/85:116

2.3.1
Omfattningen av spridningsförbudet

Mitt
förslag: Bestämmelsen om vilka filmer och videogram som inte får spridas enligt
i § videovåldslagen skärps så att den kommer i närmare överensstämmelse med
biografbyråns praxis i fråga om förbud mol offenllig visning. Skildringar av
sexuellt våld eller tvång kriminaliseras i ökad utsträckning. Bestämmelsen
utvidgas lill att omfatta också skildringar av våld mol djur och våld som inte
har någon människa som direkt eller indirekt upphov. Vidare formuleras
bestämmelsen om, så all förbud mol exlremvåld blir huvudregeln och undanlag
kommer atl gälla, om spridandel är försvarligt med hänsyn lill framställningens
syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i storl med milt förslag.

Remissinstanserna: De fiesta
remissinslanserna är posiliva lill ulformningen av bestämmelsen. Biografbyrån
har särskilt påpekal alt, om bestämmelserna skall anpassas lill biografbyråns
praxis, "sexuellt våld" bör komplelteras med "sexuellt
tvång". Vissa grupper anser atl pornografiska skildringar bör
kriminaliseras i slörre utsträckning än nu. Vidare riktar vissa
remissinstanser kritik mol utformningen av försvarlighels-rekvisilel.

Skälen för mitt förslag:
Förbudet i 1 § videovåldslagen gäller filmer och videogram med närgångna eller
långvariga skildringar av all någon utsätts för rått eller sadistiskt våld. 1
paragrafen förbjuds alltså en viss lyp av våldsskildringar. Videovåldslagen
skiljer sig i della avseende från biografförordningen, som tar sikle inle i försia
hand på innehållet i vissa skildringar utan på de effekter som skildringarna
kan framkalla på åskådaren. Vid utformningen av videovåldslagen har man
emellertid knutit an till biografförordningen när del gäller beskrivningen av
vad som är förbjudet. Förarbelena till videovåldslagen (KU 1980/81:28 s. 36 f.)
tyder på all man med beskrivningen har sökl anknyta lill biografbyråns praxis
vid tillämpningen av biografförordningen.

Liksom utredningen anser
jag att man bör underiåla au göra straffbar-beten enligt videovåldslagen
beroende av den enskilda framställningens faktiska eller befarade effekler på
åskådaren. Bedömningen av huruvida en viss upptagning av röriiga bilder har
eller kan ha skadliga verkningar på åskådaren är myckel vansklig atl göra.

Jag anser alltså alt
bestämmelsen i I § videovåldslagen alltjämt bör vara utformad så, alt den tar
sikte på en viss lyp av våldsskildringar, inte på effekterna på åskådaren. Jag
anser emellertid också all del är en fördel om beskrivningen av vilka slags
skildringar som är förbjudna knyter an till biografbyråns praxis vid lillämpningen
av biografförordningen.

Prop. 1984/85:116 18

Enligt
biografförordningen skall biografbyrån vägra godkänna en film, om visandel av
den på grund av del sätl som händelserna skildras pä och del sammanhang som de
förekommer i kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till
brott. Biografbyråns praxis har beskrivits i filmcensurulredningens belänkande (SOU
1969:14) Filmen, censur och ansvar. Av beskrivningen framgår atl del slora fiertalet
ingripanden mot filmer görs i syfle all eliminera grov brutalitet, destruktivitet,
råhet och sadism. Bildkalegorier som ofta föranleder förbud eller klippning är
sålunda l.ex. långvariga råa slagsmål med inslag av grymhet och
blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot
människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna skildringar av
avrättningar eller avancerade skräckscener med dödshot, mord, dråp eller
självmord. När det gäller sexuella förhållanden ingriper man mot skildringar
som innefaltar sadism eller tvång. — Denna beskrivning av praxis torde i
huvudsak fortfarande vara giltig (se SOU 1979:49 s. 38).

Åtminslone
i etl par avseenden är biografbyråns praxis vid lillämpning av
biografförordningen slrängare än vad som gäller enligt I § videovåldslagen.
Biografbyrån ingriper sålunda mot allt sexuellt våld och inle bara mot
närgångna eller långvariga skildringar av sådant våld. En annan skillnad i
förhållande till biografbyråns praxis är all 1 § videovåldslagen inle omfattar
våld mol djur och inte heller våld som inte har någon människa som direkl eller
indirekl upphov (se KU 1980/81:28 s. 39).

I
likhet med ulredningen anser jag atl förbudet i I § videovåldslagen bör skärpas
så att det kommer i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis. Sålunda
bör kravel på alt skildringarna skall vara "närgångna eller
långvariga" utgå när del är fråga om sexuellt våld. Dessutom bör
bestämmelsen omfatta också annat sexuellt tvång än sådanl som är all hänföra lill
våld.

Vidare
bör bl.a. den ändringen göras att ordet "rått" byls ut mol
"grovt" för alt även våld som inle har någon människa som upphov skall
omfattas av kriminaliseringen. I bestämmelsen bör också uttryckligen
straffbeläggas skildringar av våld mol såväl människor som djur.

Det
har vid lillämpningen av extremvåldsbeslämmelsen funnits en viss lendens att
uppfatta begreppel långvarig som en ren tidsbestämning. Begreppet
"utdraget" lorde ge etl bäitre ullryck för vad som åsyftas.

1
likhei med ulredningen anser jag atl del i delta sammanhang inte finns skäl atl
införa några nya beslämmelser mot pornografi. Enligt min mening är det tillräckligt
med de begränsningar som finns dels i form av kriminalisering av barnpornografi
och skyltning med pornografiska bilder, dels i form av biografförordningens och
videovåldslagens bestämmelser mot skildringar av sexuellt våld eller tvång.
Det dåliga infiytande pornografin kan ha får, som ulredningen har sagl,
motverkas i andra former än genom kriminalisering.

Prop.
1984/85:116 19

En
viklig begränsning av del nuvarande extremvåldsförbudels till-lämplighet ligger
i atl del för slraffbarhel krävs all spridandet av en skildring "med
hänsyn lill framställningens syfle och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt" skall vara "uppenbart oförsvarligt". Ulformningen
utsattes för kritik av lagrådel vid lillkomslen av videovåldslagen (se KU
1980/81:28 s. 45 f.). Lagrådet menade aU det kunde befaras att hela
bestämmelsen genom detla rekvisit skulle bli så svårtolkad och svårtillämpad aU
den blev mer eller mindre verkningslös. Syflel med bestämmelsen skulle enligt
lagrådet komma till ett klarare och mera adekvat utiryck om den utformades som etl
principielll förbud från vilket gällde undantag för de fall då spridningen med
hänsyn till omständigheterna var försvarlig. Lagrådet anförde skäl för uppfatlningen
all en sådan ulformning inte skulle innebära någon fara för alllför långtgående
ingripanden. Riksdagen tryckte för sin del på all lagstiftningen var
provisorisk, vilket borde föranleda försiktighet, och hänvisade till YFU:s forlsaUa
arbele.

YFU
delar lagrådets uppfattning på den här punkten och föreslår all förbudet mol exiremvåldsskildringar
skall gälla "om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till
framställningens syfte och sammanhang". Bestämmelsen om barnpornografi är f.ö.
utformad på motsvarande sätt.

Även
jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Som utredningen påpekar bör man
även med denna utformning av försvarlighelsrekvisilet kunna bevara del
nödvändiga utrymmet för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning
och konslnäriig gestaltning och andra jämförbara iniressen.

Några
remissinslanser har menat atl ulredningen med den föreslagna formuleringen har
kastat om bevisbördan så att del skulle vara den enskilde som har all slyrka
alt gärningen är försvarlig. Della är givetvis inte avsikten. Även med denna
utformning av lagtexten är det i princip åklagarens sak all visa att en undanlagssiluation
inte föreligger.

Jag
föreslår följaktligen att I § videovåldslagen ändras i enlighet med vad jag har
anförl i del föregående.

2.3.2
Ansvarssystemel

Mitt
förslag: Det nuvarande ansvarssystemel ändras så all inte bara detaljisterna
ulan också grossister och andra leveranlörer blir straffrättsligl ansvariga för
spridning av videogram med våldsinslag. 1 syfle all främja frivillig
granskning av videogram införs en beslämmelse om alt detaljisten undgår ansvar,
om han hyr ul ett videogram som har försetts med etl intyg om all det har elt
innehåll som moisvarar ett exemplar som har godkänls av biografbyrån.

Prop. 1984/85:116 20

Utredningens
förslag: En ansvarig utgivare skall finnas för varje videogram. Denne skall
bära det straffrättsliga ansvaret i försia hand.

Remissinstanserna:
Remissinslanserna är genomgående posilivi inställda lill tanken på
ensamansvar. Del betonas alt ansvarei bör ligga "högl upp", dvs. det
är inte detaljisten som bör fällas lill ansvar ulan den som importerar eller
producerar de otillåtna videogrammen.

Skälen
för mitt förslag: Som jag nämnde inledningsvis är en av de slora olägenheterna
med videovåldslagen all det i försia hand är de som hyr ut videogrammen till
allmänheten, detaljisterna, som har del straffrättsliga ansvaret för spridning
av videogram som överskrider gränserna för det tillåtna. Det är emellertid
grossisten som har den bästa möjligheten att bedöma innehållel i ell
videogram. Trots delta kan denne f n. fällas till ansvar endast med stöd av de
allmänna reglerna om medverkan lill brou (jfr prop. 1980/81:176 s. 17). Dessa
regler har en begränsad räckvidd och är svårtillämpade i silualioner av del
slag som är akluella nu. För all grossisten skall drabbas av straffansvar krävs
alt det kan bevisas all han främjat elt straffbelagt uthyrande.

Nu
angivna förhållanden försätter den enskilde videoulhyraren i ell dilemma.
Underlåter grossisten att varna för att etl videogram kan tänkas innehålla
olämpligt våld, kan detta i kombination med eflerfrågan från kunderna och
konkurrensen om dessa lätl bidra till all detaljisten förleds att
tillhandahålla videogram av tvivelaktigt innehåll. Ell system som bäitre än del
nuvarande motverkar att de icke önskvärda videogrammen når ut lill detaljislledet
skulle med säkerhel bidra lill en sanering av marknaden.

YFU
har föreslagit att detta problem löses genom etl system med ansvarig utgivare.
Förslaget har mollagils positivt av remissinslanserna. Man har menat att det
allmännas möjligheter atl utöva lillsyn över efterlevnaden av extremvåldsförbudel
skulle underlättas genom elt sådanl syslem samtidigt som rältegångsförfarandet
skulle förenklas.

Ell
annal sätt att komma till räua med problemet är att direkl i lagen peka ul
grossisten som ansvarig för spridningen av otillåtna videogram. Man kan här
tänka sig fiera olika lösningar. En innebär att enbari grossisten kan straffas
och au detaljistens spridning inte kriminaliseras. En annan är alt både
grossisten och detaljisten åläggs ansvar för spridning av videogrammen. Del är
också möjligt med en mellanform med eU primärt ansvar för grossisten och etl subsidiärt
ansvar för detaljisten för del fallel all det inte går all nå grossisten.

Jag
skall något uppehålla mig vid de olika lösningarna.

YFU:s
förslag om en ansvarig utgivare för filmer och videogram ingår som en del i det
förslag som är avseU aU tillförsäkra alla medier samma skydd som det tryckta
ordet. EU syslem med ansvarig utgivare, juryräl-legång, justitiekanslern som
åklagare m.m. ligger hell i linje med dessa tankar. AU i detla sammanhang — där
endasl eU av de akluella medierna

Prop.
1984/85:116 21

har
brutits ut till särskild behandling — införa denna konstruktion anser jag dock
mindre lämpligl. Frågan hur ell sådanl syslem i delalj bör utformas pä del här områdel
kräver mera ingående överväganden än vad som låter sig göras i della
lagstiftningsärende. Mol tanken på alt nu genomföra en genomgripande nyordning
i linje med förslagel lill YGL talar f.ö. också del förhållandet att YFU f.n. arbelar
med följdlagstiftningen till YGL.

Ett
alternativ skulle vara alt redan nu införa en ordning med obligatorisk
ansvarig utgivare för videogrammen men i fråga om åklagare, rättegång m.m.
behålla den vanliga brollmålsprocessens regelsystem. Denna lösning kan dock
ifrågasättas av principiella skäl. Systemet med ansvariga utgivare syftar främsl
lill atl göra del möjligt all upprätthålla regler om ansvarsfrihet för
meddelare och anonymitetsskydd för medverkande. Det är med andra ord en av
grundpelarna i del regelkomplex som yllersl syflar till atl skydda det fria ordel.
Alt bryla ut en del av detla regelkomplex för all på ell speciellt område låla
den ingå i den ordinära brolimälsprocessen enbart för atl underlätta
möjligheterna att komma lill rätta med problemen med väldsvideogrammen anser
jag vara mindre lämpligl.

Del
är också osäkert om etl syslem med ansvarig utgivare skulle få den eftersträvade
effekten. Videobranschen är en ny bransch och strukturen inom den är svår alt
överblicka. Del finns vissa slora distributörer av videofilm men också etl
stort antal småförelag av varierande siruklur. Del finns också företag med
blandad verksamhel. Samma förelag sysslar med såväl direklimporl och
distribution som uthyrning till allmänheten. Man synes inte kunna bortse från
risken för atl en ordning med ensamansvar för ansvarig utgivare mot denna
bakgrund skulle kunna leda till kringgåenden, syslem med bulvaner osv. Den
skrupelfrie videoulhyraren skulle kunna driva sin verksamhet väl medveten om
videogrammens tvivelaktiga innehåll men själv vara skyddad från åtal därför all
en person — som kanske inte går all få tag på eller som lejts för verksamhelen
— bär del straffrättsliga ansvarei. Förelrädare för videobranschen har uttryckt
farhågor för denna lyp av komplikationer med ett sådant system. De seriösa
branschföreträdarna hyser också oro för den konkurrens som skulle uppstå i
förhållande lill mer skrupelfria uthyrare. Farhågorna kan länkas vara
överdrivna, men man måsle räkna med möjlighelen all den självsanering av
videobranschen som pågår och som jag anser är angelägen skulle kunna motverkas.

Ell
syslem med ansvariga utgivare kräver mol den angivna bakgrunden noggranna
överväganden som av fiera skäl inle lämpligen bör göras i del begränsade ärende
som är akluelll nu. Jag föreslår därför inle någol sådanl syslem i della
sammanhang. Jag får anledning all åierkomma till frågan om ansvarig utgivare i
samband med behandlingen av YFU:s betänkande i sin helhel.

Prop. 1984/85:116 22

Däremot
anser jag att del borde gå att komma till rälla med åtminstone vissa av
nuvarande olägenheter genom att läla grossisten bära etl utökat ansvar för
spridningen.

Enligt
nu gällande lydelse av videovåldslagen får videogram innehållande exlremvåld inle
i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte spridas lill allmänheten.
Som jag redan beröri anfördes i förarbetena till videovåldslagen (KU
1980/81:28 s. 39) aU straffijestämmelsen i försia hand torde träffa
detaljister, men atl elt medverkansansvar för grossister och andra leveranlörer
kunde komma i fråga. Jag föreslår alt bestämmelserna ändras så att även
grossisten får etl direkl ansvar för spridning av sådana videogram som avses i
1 § videovåldslagen. Härigenom skapas goda förutsättningar för alt uppnå en
reell förbäuring av möjligheterna aU komma lill rälla med avarterna inom videogramuthyr-ningen.

Frågan
är då om en lösning skall väljas som innebär alt enbart grossisten skall kunna
fällas till ansvar eller om både grossisten och detaljisten skall omfattas av
straffansvaret.

Att
helt avkriminalisera detaljistens spridning lill allmänheten är enligt min
mening olämpligt av samma skäl som jag har anfört mot att införa ell syslem med
en ansvarig utgivare. Del blir med en sådan ordning alltför enkell för den
skrupelfrie uthyraren alt undgå ansvar genom all hänvisa lill en grossist som
kanske inte går all nå för ingripande. Man måsle också kunna kräva att den som
ger sig in i en affärsverksamhet av della slag lar på sig del ansvar som
verksamheten för med sig.

Jag
anser därför atl huvudregeln bör vara atl detaljisten skall ha ansvar för
spridningen av videogram enligt samma regler som grossisten. Däremoi bör man
överväga alt införa bestämmelser som under vissa förulsältningar befriar
detaljisten från ansvar för innehållet i de videogram som han hyr ul.

Redan
i dag gäller alt filmer som godkänts av slalens biografbyrå för offenllig
visning inle omfattas av videovåldslagen. Detsamma gäller videogram som har
samma innehåll som en godkänd film. Den som bara hyr ul videogram för vilka
biografbyrån godkänt molsvarande film kan alltså inie fällas till ansvar enligt
videovåldslagen. Del förekommer atl videogramgrossister vänder sig till
biografbyrån och ber om en förhandsgranskning av ell videogram för att få del
godkänt för offenllig visning och därigenom vara fredade från ingripande enligt
videovåldslagen. Biografbyrån saknar dock i dag möjligheter att granska
videogram. Ibland skaffar grossisten då fram en filmkopia av elt videogram och
lämnar in den för granskning trots atl det bara är videogrammel som hyrs ul.

Jag
anser all man bör införa en möjlighel alt frivilligl låta förhandsgranska
videogram. Genom den tidigare föreslagna ändringen i biografförordningen som
innebär alt biografbyrån skall granska även video-

Prop.
1984/85:116 23

gram
som skall visas offentiigl kommer branschens möjligheter att få biografbyråns
utlåtande om innehållel i etl videogram all underlättas avsevärl. Del blir då
möjligt att lämna in ell videogram till biografbyrån, fä detla godkänl för offenllig
visning, och därefler utan risk för åtal enligt videovåldslagen hyra ul såväl
del godkända videogrammel som kopior av del. Den seriöse videogramgrossisten
och uthyraren behöver då inte riskera ansvar för spridning av otillåtna
videogram. Grossisten kan lämna in videogram och få dem godkända för offentlig
visning. Detaljisten kan om han så vill avstå från atl hyra ut andra videogram
än sådana som är kopior av godkända videogram. Härigenom skapas en möjlighel lill
självsanering inom branschen.

Jag föreslår därför aU den
som har fåll ett videogram godkänt för offenllig visning därefler skall kunna framslälla
kopior av videogrammet och på dessa ange all etl med kopian likalydande
videogram av slalens biografbyrå har godkänls för offenllig visning. Del måsle
framgå om biografbyråns godkännande avsett visning för alla eller endast för
dem som uppnått en viss ålder. För att detaljisten skall undgå ansvar för ell
videogram med otillåtna våldsinslag måsle det av varje kassett med denna
påskrift framgå vem som svarar för påståendet. Detaljisten bör i normalfallet
kunna förlita sig på en sådan uppgift på ett videogram som han lar emot från
den ansvarige grossisten för uthyrning under förutsätlning att det tydligt
framgår vem som har avgivit intyget. En särskild straffrihetsregel bör införas
med sikte just på denna siluaiion.

Förslagel innebär sålunda
i fråga om videogram som sprids på annat sätt än genom offenllig visning att
del inte kommer alt krävas all varje exemplar har granskals av biografbyrån.
Jag vill i sammanhanget påpeka alt, om någon vill visa etl videogram
offentligt, det liksom när del gäller filmer bör krävas att han använder en av
biografbyrån granskad kopia. I sådana fall bör del inle vara till fyllest med
en likalydande kopia. Filmer och videogram bör alltså även i delta avseende
vara hell likställda.

En grossist som oriktigt
påslår atl ett videogram har godkänls av biografbyrån gör sig skyldig till
brott enligt videovåldslagen om videogrammet innehåller en otillåten
våldsskildring. Han kan då fällas till ansvar enligt 5 § för brott mot 1 eller
2 § i lagen. Att han har försökl dölja videogrammels verkliga innehåll genom
ett orikligt intyg bör beiraktas som en försvårande omsländighet vid bedömande
av brottets svårhetsgrad. Dessulom torde han under vissa förhållanden göra sig
skyldig lill broll enligt brottsbalken (BrB), t.ex. osant intygande.

Del
bör emellertid dessulom övervägas om man särskilt skall kriminalisera orikliga
påståenden om atl biografbyrån har granskal ell videogram. Härvidlag bör till
en början beaklas alt detaljister sannolikl kommer all efterfråga videogram
med ell innehåll som har godkänls av biografbyrån. Den som kan lillhandahålla
sådana videogram kan därför

Prop.
1984/85:116 24

få
en fördel vid marknadsföringen. Del är samtidigt angelägel all hindra den
oseriöse grossisten från atl skaffa sig fördelar genom all oriktigt påslå att
han har låtil granska sina videogram. Annars motverkas den seriöses benägenhet
all låta göra della. Den som verkligen låter granska sina videogram åsamkas ju
också ell visst besvär och kostnader. Del är vidare angeläget att respekten för
intyg av della slag upprätthålls.

Jag
anser därför atl man särskilt bör kriminalisera förfarandet atl orikligt påstå atl
ell videogram till innehållel överensstämmer med ell av biografbyrån godkänt
exemplar. Ell sådant påslående bör vara straffbart oavsett om påståendet
gäller etl videogram som man över huvud laget inle lålil biografbyrån granska
eller om man i och för sig låtit granska det och även fått det godkänt för
offentlig visning men sedan distribuerar videogrammel i en annan version och på
denna intygar att den överensslämmer med den av biografbyrån granskade och
godkända.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså alt såväl grossister som detaljister skall vara ansvariga
för innehållel i filmer och videogram som hyrs ut eller försäljs, att
detaljisten skall kunna undgå ansvar om han sprider filmer eller videogram som
är försedda med etl intyg om alt de överensslämmer med elt exemplar som har
granskals av biografbyrån och atl den som avger ett oriktigt intyg skall vara
underkastad straffansvar.

På
grund av del anförda föreslår jag all 1 § videovåldslagen ändras så atl kravel
på alt spridningen skall ha skell till allmänheten las bort. Därigenom kommer
även den spridning av otillåtna videogram som sker från grossisten till detaljisten
atl bli straffbar.

Vidare
föreslår jag alt en bestämmelse om möjlighet för detaljisten all undgå ansvar
las in som ett andra siycke i 5 § videovåldslagen. 1 etl Iredje stycke bör
straffbestämmelsen för orikliga intyg tas in. För undvikande av
rättstillämpningsproblem vid s.k. lagkonkurrens bör anges all bestämmelsen
inte skall lillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Naturligtvis
kan man inle enbari genom alt ändra regelsystemet få några fullständiga
garantier för atl videomarknaden skall ulvecklas i önskvärd riklning. Om de
ändringar genomförs som jag nu har föreslagit blir dock enligt min uppfattning
möjligheterna alt komma till rälla med de olämpliga våldsskildringarna i
videogram avsevärt förbätlrade.

2.3.3
Påföljder och rättegång m.m.

Mitt
förslag: Allmänt åtal för broU enligt videovåldslagen skall få väckas endasl
efter medgivande av statens biografbyrå.

Utredningens
förslag: Rättegångsordningen för tryckfrihetsmål skall tillämpas. Mål om yttrandefrihelsbrott
skall tas upp av någon av tingsrätterna inom del län där framställningen
offentliggjorts eller där brotiei

Prop.
1984/85:116 25

annars
förövats. Slatens biografbyrå skall ha tillsyn över marknaden av videogram och
anmäla lill justitiekanslern när den anser att extremvåldsförbudel har överlrätts.

Remissinstanserna: Del är endasl
elt fåtal remissinslanser som berör denna fråga. De som ullalar sig är i
allmänhet positivt inställda lill atl en rättegångsordning av samma slag som i
tryckfrihetsmål skall gälla vid mål om yttrandefrihelsbrott och till alt
biografbyrån skall ha lillsyn över marknaden av videogram. Biografbyrån
motsätter sig alt den skall ha en sådan funktion.

Skälen
för mitt förslag: Som jag förul har nämnt har videovåldslagen kritiserals bl.a.
för atl lagens utformning leder lill all etl och samma videogram kan bli
föremål för domstolsprövning i fiera rättegångar vid olika domstolar. Del är
givelvis önskvärt alt ett visst videogram såviit möjligt inte blir föremål för
prövning vid mer än elt tillfälle.

De olägenheler som är
förenade med den nuvarande ordningen skulle i viss mån kunna avhjälpas om man
genomförde YFU:s förslag atl yllrandefrihelsmål skall handläggas vid en lingsrätt
i varje län. Det måsle emellerlid beaklas all YFU:s förslag avser alla yllrandefrihelsmål.
All nu införa specialbestämmelser om atl mål enligt videovåldslagen skall
handläggas enbari vid vissa tingsrätter anser jag vara mindre lämpligl. Frågan
bör las upp först i samband med behandlingen av YFU:s betänkande i dess
helhet. Hithörande frågor behandlas fö. också av rättegångsulredningen (Ju
1977:06).

Även om man inle inför
några nya forumregler bör del emellerlid vara möjligt atl komma lill rälla med
de angivna olägenheterna. Genom de ändringar av ansvarssystemel som jag har
föreslagit i det föregående får grossisten ett huvudansvar för spridningen av
videogram med våldsinslag. Om ålal väcks mol grossisten, torde det i praktiken
i många fall bli onödigl au också åtala alla detaljister. Reglerna i 20 kap. 7
§ rällegångsbalken ger också möjlighel till åtalsunderlåtelse i de fall då della
är befogal.

1 de fall del finns
anledning alt väcka ålal mol fiera ger rättegångsbalkens regler om forum i
brottmål möjlighet till gemensam handläggning. Åtal mol fiera för brott som har
samband med varandra kan väckas vid den domstol där någon av de inblandade har
att svara om det är lämpligl av utrednings- och kostnadsskäl och övriga
omständigheter (19 kap. 3 § andra slyckel). Om lalan t.ex. väcks vid den
domstol där grossisten skall svara i brottmål bör åtal mol detaljisterna ofta
kunna väckas vid samma tingsrätt. Del finns alltså redan med nu gällande regler
goda möjligheter all koncentrera handläggningen till en enda domstol. Delta är
ytterligare elt skäl au inte nu införa en särskild rättegångsordning för mål
enligt videovåldslagen.

Etl
annal förhållande som videovåldslagen kriliserats för är all prövningen av om
ett videogram innehåller en otillåten våldsskildring an-

Prop. 1984/85:116 26

kommer
på ett fiertal olika organ utan särskild sakkunskap på områdel. Del kan ofta
vara svårt för poliser, åklagare m.fi. atl avgöra om det våld som skildras i ell
visst videogram är sådant som avses i I § videovåldslagen och, kanske framför
allt, om spridandet av del är uppenbari oförsvarligt eller ej. Jag kan
instämma i denna kritik. Om etl sakkunnigi organ uttalade sig i frågan om ålal
borde ske eller ej, skulle utredningsarbetet underlättas avsevärl. Denna
sakkunskap finns hos biografbyrån. Ett yttrande från biografbyrån skulle
underlätta polisens och åklagarens ställningstagande till frågan om en viss
spridning är brottslig eller ej.

En
annan invändning som görs mol den nuvarande ordningen är all ingripanden enligt
videovåldslagen är tidsödande och lar onödigl slora resurser i anspråk. Polis,
åklagare och domslolar måsle göra en egen bedömning av varje videogram. Även
dessa olägenheler minskas, om biografbyrån yttrar sig över videogrammets
innehåll.

Jag
föreslår därför alt åtal för broll enligt videovåldslagen skall få väckas endasl
efler medgivande av slalens biografbyrå. En ny paragraf med denna innebörd bör
införas i videovåldslagen.

Utgångspunkten
för YFU:s förslag om biografbyråns tillsyn är au filmcensuren för vuxna skall
avskaffas och ersättas av en rådgivande förhandsgranskning. Eflersom jag inte
föreslår någon rådgivande förhandsgranskning försvinner i någon mån
förutsättningarna för förslaget. Man kan i och för sig ändå länka sig all
biografbyrån skulle ha en tillsynsfunktion. Jag är dock inle beredd all nu
förorda della. Del skulle innebära en avsevärd uividgning av biografbyråns
uppgifter, vilkel skulle kräva dels ytterligare tjänsler på biografbyrån i Siockholm,
dels en lokal organisalion för att övervaka film- och videobranschen ute i landel.
Detta är i nuvarande slalsfinansiella läge inte tänkbart. Det är också ovissi
vilka effekter det skulle få.

Om
även grossisten kommer att kunna fällas lill ansvar enligt videovåldslagen
kommer möjligheterna all förverka videogram som innehåller otillåtna
våldsinslag atl förbättras. Videogram som har varit föremål för broll kan
förverkas enligt 6 § videovåldslagen. Del kan ske hos gärningsmannen eller
annan som avses i 36 kap. 4 § BrB. Har grossisten gjort sig skyldig till broll
genom spridning av elt visst videogram, lorde del som regel finnas möjligheter aU
dessulom förverka samtliga för spridning avsedda exemplar av della med slöd av
bestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB. Självfallet gäller här som i andra sammanhang
aU talan måste föras genlemol den från vilken exemplaren skall förklaras förverkade.

Bestämmelserna
i 36 kap. 3 a § BrB om förverkande av vinster vid broll begångna i
näringsverksamhet ger också möjlighet atl förverka värdel av grossistens
ekonomiska fördelar på grund av brottet F.n. bereds etl förslag om förelagsbol
i regeringskansliel. Om ell sådanl system införs kommer yllerligare möjligheter
aU ingripa med ekonomis-

Prop.
1984/85:116 27

ka
sanktioner mol den som sprider videogram som strider mot videovåldslagen alt
finnas.

2.3.4
Ikraftträdande m.m.

IVIitt
förslag: Lagändringarna skall gälla fr.o.m. den I januari 1986.

Skälen
för mitt förslag: Ändringarna i biografförordningen kan inte träda i kraft
förrän ändringen av övergångsbestämmelserna lill lagen (1976:871) om ändring i
regeringsformen har trätt i krafl. Enligt förslagel i prop. 1984/85:83 skall
den ändringen träda i kraft den 1 januari 1986. De ändringar som jag nu
föreslår bör träda i kraft samma dag.

De
nya reglerna kommer all kräva ytterligare resurser hos biografbyrån, dels i
form av teknisk ulrusining, dels i form av ytterligare personal. F.n. täcks
biografbyråns kosinader för granskningsverksamhelen hell av granskningsavgifter
som betalas av distributörerna. Denna princip bör gälla även för den ulvidgade granskningsverksamhelen.
Biografbyrån måste dock erhålla särskilda medel för all anskaffa den lekniska
utrustning som krävs för granskning av videogram. Det går inle att i dag
uttala sig om hur slor denna koslnad blir. Frågan övervägs f n. i utbildningsdepartementet.
Statsrådet Göransson återkommer lill regeringen i dessa frågor i samband med
förslag lill lilläggsbudgel 1. 1 del sammanhanget får ocksä frågan om en lag om granskningsavgifier
övervägas.

3 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anförl har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot
spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Förslagel
under 2. har upprättats i samråd med statsrådet Göransson. Förslagen bör fogas
till regeringsprotokollel i della ärende som bilaga 2 K

4 Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:48S) om förbud mot spridning av
filmer och videogram med väldsinslag

1§

Filmer
och videogram med skildringar av sexueUt våld eller tvång eller närgångna eller
utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller

'
Bilagan har uteslutits här. Fränsett några redaktionella ändringar är förslagen
likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop.
1984/85:116 28

djur
får inte i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte spridas genom
saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte
spridandel är försvarligt med hänsyn till framställningens syfle och sammanhang
samt omständigheterna i övrigt.

Bestämmelsen
har utförligt kommenterats i den allmänna moliveringen avsnitt 2.3.1 och
2.3.2.

Alt
exakt ange hur allvarligt våldet skall vara för alt det skall anses
"grovt" låter sig naturiiglvis inte göra. Alt våld som ger upphov
till svårare kroppsskada faller in under beteckningen grovt våld bör dock vara
klart. 1 viss mån bör del vara möjligt att vid tolkningen dra paralleller med lillämpningen
av bestämmelsen i 3 kap. 6 § brottsbalken om grov misshandel.

3§

Förbudet
enligt 1 § avser inte filmer och videogram som slatens biografbyrå har godkänt
för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m. Förbudet gäller inle
heller filmer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänls
av slalens biografbyrå.

Förbudet
enligt 2 § avser inte filmer och videogram som statens biografbyrå har godkänt
för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år vid prövning enligt
nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med
samma innehåll som etl exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Bestämmelserna
i både första och andra slyckena har ulvidgals till atl omfalla videogram,
eftersom även dessa nu kommer atl omfattas av biografbyråns granskning. 1 sisla
meningen i resp. stycke har också gjorts etl förtydligande av redaktionell karaklär.
Bestämmelserna innebär atl elt videogram eller en film inte kan läggas till
grund för en fällande dom enligt videovåldslagen, om etl videogram eller en
film med samma innehåll har godkänts av biografbyrån vid prövning enligt
biografförordningen.

Som
framgår av avsnitt 2.2 föreslår jag att reklamfilm o.d. skall undantas från kravel
på förhandsgranskning enligt biografförordningen. Della innebär dock inte att
en reklamfilm som visar sig innehålla otillåtet våld är undantagen från videovåldslagens
tillämpning.

4§

Denna
lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm eller
videogram som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m.m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd
av 5 § försia eller tredje slyckel radiolagen (1966:755).

Ändringen
i första stycket innebär en anpassning till den nya lydelsen av
biografförordningen.

Ändringarna
i andra stycket innebär att undantaget för sändningar

Prop.
1984/85:116 29

enligt
lagen (1978:479)om försöksverksamhet med närradio utgår. Denna lag har upphört
all gälla. Tillstånd för sändning av televisionsprogram som beviljats med stöd
av lagen gäller dock alltjämt enligt övergångsbestämmelserna lill närradiolagen
(1982:459). Denna lag upphör all gälla den 31 december 1985. Om den skulle
ersättas av en ny lag får frågan om en anpassning av reglerna i videovåldslagen
tas upp i det lagstiftningsärendet.

5§

Bryler
någon uppsåtligen eller av oaklsamhel som inte är ringa mol I eller 2 §, skall
han dömas till böler eller fängelse i högst sex månader.

Den
som sprider en film eller ell videogram som har försetts med intyg om atl elt
exemplar med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå skaU inle
dömas till ansvar för brott mol 1 §. Har i intyget angetts att byrån
godkäntfilmen eller videogrammet för visning för någon åldersgrupp av barn under
femton år, skaU han inle heller dömas tdl ansvar för brott mol 2 §. Vad som har
sagts nu gäller dock inle, om han insett eller borl inse att intyget var
oriktigt.

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i elt sådant intyg
som avses i andra stycket skall dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Genom
den ändring som har gjorls i 1 § kommer också grossister alt omfallas av
straffbestämmelsen i denna paragraf

1
andra stycket har lagits in bestämmelser om möjlighet för detaljisten all undgå
ansvar för fall då filmen eller videogrammet försetts med intyg om alt ell
exemplar med molsvarande innehåll godkänls av biografbyrån. Bestämmelsen har behandlals
i den allmänna motiveringen (avsnill 2.3.2). Som har angivits bör av intyget
framgå om biografbyrån godkänl en film eller elt videogram för offenllig
visning för alla eller om den godkänt filmen eller videogrammet för visning
endast för den som uppnåll en viss ålder.

I
prakliken lorde intyg av aktuellt slag regelmässigt avges av grossisten, men någol
krav på att det är denne som lämnal intyget har inte ställts upp i
bestämmelsen. Del är emellerlid givet att detaljisten, för atl kunna förlita
sig på intyget, måsle ha klarl för sig att del är avgivet av en person som går
all identifiera och som kan antas ha tagit befattning med filmen eller videogrammel.

Någol
krav på att intyget skall vara egenhändigt undertecknat på alla exemplar har ej
ställts upp. Del är följaklligen tillräckligt om det återges reproducerat på lämpligl
sätl. Intyget kan avges både av fysiska och av juridiska personer.

Mol
bestämmelsen i andra stycket kan naturiiglvis invändas all den så lill vida är överfiödig
som vad som där sägs om ansvarsfrihet sannolikt skulle ha lillämpals även ulan utirycklig
föreskrifl. Straffbestämmelsen i försia slycket förutsätter ju uppsåt eller oaklsamhel.
Det nya andra

Prop. 1984/85:116 30

slyckel
fyller emellerlid enligt min mening en viklig informativ funkiion om ett ändamålsenligl
sätt för den prakliska hanteringen.

1
iredje slycket har den bestämmelse som kriminaliserar orikliga påståenden om
biografbyråns godkännande tagils in. Vid bedömande av frågan om vem som kan bli
ansvarig enligt Iredje stycket gäller sedvanliga straffrättsliga regler. 1 del
fallet all intyget har avgetls av en juridisk person drabbar ansvaret som
gärningsman i princip den som är ansvarig för verksamhelen, exempelvis ägaren
av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn
rörelsen bedrivs. Det är straffbart atl lämna orikliga uppgifter såväl om det
sker uppsålligen som om det sker av oaktsamhet.

Som
har angivits i den allmänna motiveringen har bestämmelsen gjorts subsidiär lill
brottsbalken.

Med
de föreslagna reglerna om all såväl grossister som detaljister skall göras
ansvariga för spridning av extremvåldsskildringar finns en risk för att del i
vissa fall kan bli elt myckel slort anlal åtalade i samma process. En
videogrossist kan ju ha distribuerat ell visst videogram till etl mycket stort anlal
detaljister — kanske spridda över hela landel. Åtal kommer då med slöd av 19 kap.
3 § andra slycket RB atl kunna väckas mot alla dessa vid den tingsrätt där en
av dem har att svara.

Riksdagen
har nyligen fattat beslul om utvidgade möjligheter lill åtalsunderiåtelse (prop.
1984/85:3, JuU 10, rskr 72). Enligt rättegångsbalken får f n. ålal underlåtas
om brottet inle skulle medföra någon annan påföljd än böler och åtal inle krävs
ur allmän synpunkt. Beslutet innebär bl.a. att möjligheten alt underiåla ålal i
sådana fall utvidgas genom en ny regel som innebär all åtalsunderlåtelse får
ske under föruisättning atl något väsentligl allmänl eller enskill intresse ej
åsidosätts. Den nu beskrivna situationen torde vara en sådan där åtalsunderlåtelse
med stöd av de nya bestämmelserna kan bli aktuell. Om det går alt få tag på
grossisten och denne blir föremål för ålal, lorde intresset av all även
detaljisterna skall fällas till ansvar ofta vara mindre väsentligl. Undantag
kan gälla för fall då talan behöver föras även mol detaljisterna för aU hos dem
inneliggande lager skall kunna förverkas.

5a§

Allmänt
åtal för brott som avses i 5 §får väckas endast efter medgivande av slalens
biografbyrå.

Här
har den nya bestämmelsen om medgivande till allmänl åtal tagils in.
Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen avsniu

2.3.3.

Prop.
1984/85:116 31

4.2
Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m.m.

Biografförordningen
tillkom år 1959. Förordningen har sedan dess inle setts över. Den är i behov av
en genomgång såväl från sakliga som från språkliga och lekniska utgångspunkter.
En sådan genomgång bör ankomma på den nya ulredningen.

I§

1
fråga om offenllig förevisning av biograffilm (biografföreslällning) och
offentlig förevisning av videogram skall, uiöver vad eljesi finnes föreskrivet,
gälla vad nedan stadgas.

Denna förordning gäller
dock inte ifråga om radiosändning eller trådsändning. Med radiosändning och
trådsändning avses detsamma som i radiolagen (1966:755).

Vad
som i förordningen föreskrivs om biografföreställning skall också gälla
offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskrivs om film skall, med
undantag av bestämmelserna 16 § I mom. andra stycket 2 och 3 saml 3 mom., också
gälla videogram.

Den
nya bestämmelsen i första stycket anger alt förordningen också gäller i fråga
om offentlig förevisning av videogram. Bestämmelsen har behandlals i den
allmänna motiveringen avsnitt 2.2.

1
fråga om begreppet "videogram" har någon uttrycklig definiiion i
lagtexten inte ansetts behövlig. Begreppet har samma innebörd här som i videovåldslagen.
Med videogram avses — i enlighel med den definition som finns i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar — en
anordning, på vilken det finns en upptagning som är avsedd atl återges i form
av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom en teknik som i något skede
utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan t.ex. vara etl band eller en
skiva.

Av
del nya andra slycket framgår alt förordningen inle gäller i fråga om
radiosändningar eller Irådsändningar. En upplysning härom har tagils in i
förordningen eftersom denna nu utvidgas lill att omfatta visning av rörliga
bilder med en ny teknik där den enskilde betraktaren av bilderna inte torde
kunna uppfatta några skillnader mellan radio-sändningar, trådsändningar och
andra visningar. Med radiosändning och irådsändning avses detsamma som i
radiolagen (1966:755). 1 fråga om begreppet trådsändning kan också hänvisas lill
förarbelena lill radiolagen, prop. 1966:149 s. 136.

Enligt
8 § första stycket radiolagen får myndigheter och andra allmänna organ inte
förbjuda en radiosändning eller trådsändning på grund av dess innehåll. 1 fråga
om ansvar för innehållet i fiertalet radiosändningar och Irådsändningar som f n.
kan las emot av allmänheten här i landel finns särskilda beslämmelser.

Av
andra slyckel följer således alt förordningen inle gäller för sådana filmer och
videogram som visas i TV-program vilka sänds av någol av

Prop. 1984/85:116 32

programföretagen
i Sveriges Radiokoncernen. Den gäller t.ex. inte heller för vidaresändningar av
TV-program över en centralantennanläggning och inle heller för sändningar från
satelliter. Sändningar från andra länder är också undanlagna. Del bör emellerlid
påpekas att undantag bara gäller för själva sändningen av ett TV-program. Om
ett videogram med samma innehåll som elt TV-program förevisas offenlligl på
annat sätl än genom radiosändning eller trådsändning omfattas visningen av
biografförordningens beslämmelser.

1 det nya tredje siyckei
föreskrivs alt förordningens bestämmelser om biografföreställningar också skall
gälla i fråga om offentliga förevisningar av videogram. Vidare föreskrivs alt
bestämmelserna om film också skall gälla för videogram. Undanlag görs för 6 § 1
mom. andra stycket 2 och 3 saml 3 mom. De åsyftade bestämmelserna rör alla
biografbyråns hanlering av sådana delar av en film som byrån uteslutit. Byrån
granskar ju varje enskill exemplar av en film, dvs. varje kopia, som skall
visas offenlligl. Byrån klipper borl sådana delar som inle kan godkännas och
fogar samman de godkända delarna. Den filmkopia som sedan förevisas offentligt
är identisk med de godkända delarna av den granskade filmkopian. De uteslutna
delarna tas om hand av byrån. Ell sådanl förfaringssätt kan inte tillämpas för
videogrammen. Redigering av videogram sker inle genom klippning av kopiorna
utan genom framställning av nya kopior med delvis förändrat innehåll. Denna
hantering kan inte ulföras av biografbyrån utan får överlåtas ål den som
påkallat granskningen av videogrammet (se närmare härom nedan under 6 a §). När
det gäller videogrammen kommer del således inte att finnas några uteslutna
delar som biografbyrån kan la hand om.

3 §
1 mom.

Biografbyrån
må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt,
varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka
förråande eller skadligt upphetsande eller förleda lill brott.

Biografbyrån
äger även i annal fall vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån
finner förevisandet därav uppenbarligen slrida mot allmän lag.

Ändringarna
innebär bl.a. atl det nuvarande andra stycket utgår. 1 denna del hänvisas till avsniu
2.2 i den allmänna motiveringen.

6 §
3 mom.

Del
som utesluts ur film skall, om så kan ske, tas i förvar av biografbyrån men återiämnas
mot återställande av tillslåndsbevisel och den filmen åsatta
registreringsnummerstämpeln. Sådanl återlämnande må dock ej påfordras sedan två
år förfiutit från bevisets utfärdande. Efler nämnda tid må filmdelen förstöras
efter biografbyråns beprövande.

Ändringarna
i 6 § som bl.a. innebär att 2 mom. utgår är en följd av ändringarna i 3 §.

Prop. 1984/85:116 33

6a §

/ tiUståndsbevisel för etl videogram skall biografbyrån,
utöver vad som gäller enligt 6 § 1 mom. andra stycket 1 och 4, ange
videogrammets längd och lämna en kortfattad beskrivning av dess innehåll.

Om
vissa delar av ett videogram har förbjudits för offentlig förevisning, skall
biografbyrån dessutom, med hjälp av tidkod etter på något annal lämpligt sätt,
i beviset ange vilka delar som godkänls och vilka som förbjudits. Byrån skatt
också lämna en särskild beskrivning av innehållel i de förbjudna delama.

Den nya paragrafen innehåller beslämmelser om vad
biografbyrån skall ange i lillslåndsbeviset för etl videogram. Av försia slycket
framgår all om namnel på den firma från vilken videogrammel utgått är känt, namnel
skall anlecknas i beviset. Vidare skall uppgift lämnas om huruvida
videogrammet blivit godkänl eller inle för barn som lillhör de åldersgrupper
som avses i 3 § 2 mom. Biografbyrån skall också ange videogrammels längd och
lämna en kortfatlad beskrivning av dess innehåll. Längden anges lämpligen i tid
för normal uppspelning.

1 andra slyckel sägs aU om vissa delar av etl videogram
har förbjudits för offentlig förevisning skall biografbyrån med hjälp av en
lidkod eller på något annal lämpligt sätl, i beviset ange vilka delar som godkänls
och vilka som förbjudils.

Del finns olika meloder all lokalisera vissa delar av ell
videogram. Tidkoden är ell vanligl hjälpmedel.

För all mer avancerad efterbearbelning av videobandat maierial
är det nödvändigt att kunna ideniifiera varje "bildruta". System
baserade på tidkod ger iroligen störst noggrannhel och fiexibilitel. Tidkod är
en hjälpsignal som spelas in på bandel vid sidan av bilden. Därmed garanteras
en säker "låsning" mellan bild och lillhörande tidkod. Tidkoden kan
sägas vara en elektronisk motsvarighet lill perforeringshålen på film. Varje
önskat avsnitt av ell bandat material kan letas upp med hjälp av del
elektroniska räkneverk med vilket tidkoden kan förenas.

Om videogrammet inle är försett med lidkod kan
lokalisering av förbjudna delar ske med hjälp av mekaniska räkneverk och lidur.
Med sädana metoder blir det dock svårare atl göra exakta bestämningar av de
förbjudna delarna. Del fordras därför all biografbyråns beskrivningar av
innehållet i förbjudna delar är så utformade alt de ger god vägledning för dem
som skall redigera videogrammen. För den som sprider videogram på annal sätl
än genom offentlig förevisning, kan elt videogram som innehåller både godkända
och förbjudna delar tjäna som förlaga. Nya kopior, som endasl innehåller de
godkända delarna, kan framställas och spridas lill allmänheten l.ex. genom
uthyrning. För den som däremot verkligen vill visa sitt videogram offentligt,
är den granskade kopian inle användbar. En ny kopia, som endasl innehåller
godkända delar, måsle lämnas in lill biografbyrån för granskning.

Prop.
1984/85:116 34

9§

Vad
i denna förordning är siadgal gäller ej för del fall alt film förevisas i
samband med undervisningen vid läroanstalt och ej heller i andra fall då
regeringen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tilllämpning.
Angående rätl för biografbyrån att i särskilda fall meddela tidsbegränsat
godkännande för visning av film, i vilka fall avgifi för granskning inle skall
utgå, är särskilt stadgat.

Denna förordning gäller
inle för reklamfilm. Den gäller inte heller förevisningar av film vid
varumassor, utställningar eller sporlevenemang om inle förevisningen utgör en
sådan allmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster.

Ändringarna
t försia slycket är en följd av ändringarna i 3 §.

I
det nya andra stycket undanlas reklamfilm och — lill följd av hänvisningen i I
§ tredje stycket — reklamvideogram från förordningens lillämpningsområde.

Med
reklamfilm och reklamvideogram avses i försia hand framställningar som härrör
från näringsidkare och ingår som etl led i deras marknadsföring av varor, Ijänsler
eller andra nyttigheier. Hit hör också framställningar från branschorganisalioner
m.fi. som avser all stimulera efterfrågan på varor eller tjänsler eller som
gäller branschöversikler, märkesjämförelser eller andra bedömningar av varor
eller ijänsler. Vidare omfattas framslällningar som innehåller bäde avsällningsfrämjan-de
och opinionsbildande inslag. Som exempel kan nämnas reklam för ökad användning
av fiytvästar och bilbälten. För alt del skall vara fråga om en reklamfilm
eller ell reklamvideogram måsle dessulom huvudsyftet med hela visningen vara atl
marknadsföra och stimulera eflerfrågan på en vara, tjänst eller annan
nyttighet. Detta syfle måsle lydligl framgå av innehållet i hela upptagningen
om inle filmen eller videogrammel har en mycket kort uppspelningslid. För att
del skall kunna anses vara fråga om en reklamfilm är del naturligtvis inte
tillräckligt atl huvudpersonen i en spelfilm fiitigt nyttjar t.ex. en personbil
av visst fabrikat.

Med
reklamfilm och reklamvideogram avses inte s.k. trailers. Begreppel trailer har
behandlals i den allmänna motiveringen avsnill 2.2. Inte heller avses filmer
och videogram med musikupptagningar — t.ex. s.k. videoclips — även om det kan
antas att syftet med visningen lill en del är att marknadsföra fonogram med
samma musik.

I
andra stycket har också den nya bestämmelsen om undantag i fråga om visningar
vid varumassor, utställningar och sporlevenemang lagils in. Med sportevenemang
avses tävlingar och uppvisningar i sport och idrott (jfr 9 § i allmänna ordningssladgan).
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.

De
förevisningar som åsyftas med undantagsbestämmelsen är sådana som ingår som
moment i vissa angivna offentliga tillställningar. Allmänna ordningsstadgan
kommer därvid atl tillämpas för hela tillställningen, inklusive film- eller
videovisningen. Om själva visningen av filmen eller

Prop.
1984/85:116 35

videogrammet
däremot kan anses utgöra en särskild allmän sammankomst, är visningen också underkaslad
kravet på förhandsgranskning. Om man t.ex. visar en film i en särskilt
iordningställd lokal i samband med en varumassa, torde förevisningen vara atl belrakta
som en allmän sammankomst.

5 Hemst ä llan

Jag
hemställer atl lagrådets yllrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol
spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.

6 Beslut

Regeringen
beslular i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:116 36

Bilaga I

Remissinstanser
beträffande betänkandet Värna yttrandefriheten

Över
yurandefrihetsulredningens (YFU:s) belänkande (SOU 1983:70) Värna
yttrandefriheten har remissyttranden efler anmodan avgetls av jusliliekanslern (J
K), Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätien i Göteborg, kammarrätien
i Jönköping, riksåklagaren (RÅ), rikspolisslyrelsen, Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Karlslads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, tvångsmedelskommitlén
(Ju 1978:06), utredningen (Ju 1979:09) om skydd för förelagshemligheler,
överbefälhavaren (ÖB), beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, postverket,
televerket, konsumentpolitiska kommiitén (Fi 1983:03), riksantikvarieämbetet,
skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, juridiska fakullelsnämnden vid
Stockholms universitet, juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universitet,
juridiska fakullelsnämnden vid Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden
vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakullelsnämnden vid Uppsala
universitet, journalisthögskolan i Siockholm, journalisthögskolan i Göteborg, slalens
biografbyrå, slalens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd, radionämnden,
statens ungdomsråd, närradiokommittén (U 1978:11), taltidningskommiltén(U
1982:05), massmediekommil-tén(U 1982:07), utredningen (U 1983:02)om videogram
för döva, marknadsdomstolen, näringsfrihelsombudsmannen (NO), konsumeniverkel,
statens invandrarverk (SIV), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Kopparbergs län och länsstyrelsen i Väslernorrlands län.

Vidare
har remissyttranden avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundei.
Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cenlralorganisalion
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Näringslivels delegaiion för marknadsräll, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges
polischefer, Kooperaliva förbundel (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
industriförbund. Pressens opinionsnämnd. Allmänhetens pressombudsman (PO),
Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska journalistförbundet, Publicislklubben,
Sveriges författarförbund (SFF), Författarcentrum, Svenska
bokförläggareföreningen. Tidningarnas Telegrambyrå AB (TT), AB Piainvest,
Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Riksradio AB (RR), Sveriges Television AB (SVT),
Sveriges Lokalradio AB (LRAB), Sveriges Utbildningsradio AB (UR), Radio- och
Hemelektronikhandelns Riksförbund, Sveriges Radio- och Hemeleklronikleverantörer,
Folkels Husföreningarnas Riksorganisation, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF),
Sveriges kyrkliga sludieför-

Prop. 1984/85:116 37

bund
(SKS), Frikyrkliga studieförbundet (FS), Synskadades riksförbund.
Riksföreningen Våra Gärdar, Föreningen Folkel i Bild/Kulturfront, Stiftelsen
Svenska Filminstitutet, Arkivet för ljud och bild (ALB), Föreningen Sveriges
Filmproducenter, Sveriges filmulhyrareförening, Smalfilmdislributörernas
Förening, Sveriges Biografägareförbund, Vi-deotekens samarbetsorganisation (Vidsam),
Föreningen IFPI-Video (IFPI), Svenska Artisters och Musikers
Intresseorganisation (SAMI), Svenska Musikerförbundet (SMF), Föreningen Musikcenlrum,
Teatrarnas Riksförbund (TR), Svenska Rikstealern, Kungl. Dramatiska teaiern
AB, Stiftelsen Norrbotiensteatern, Svenska Teaterförbundet, Teatercentrum,
Stiftelsen Riksutställningar, Göleborgs museinämnd, Stockholms kulturnämnd,
Kulturnämnden i Södertälje, Svenska Museiföreningen, Länsmuseernas samarbelsråd,
Konsinärernas riksorganisaiion (KRO), Konslnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbelsnämnd
(KLYS), Centerns Kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets Kvinnoförbund (FPK),
Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF), Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR), Kooperativa Konsumenlgillesförbundel,
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Barnmiljörådel, Svenska
Fotografernas Förbund och Medborgarrättsrörelsen.

Yttranden har också
inkommit från riksskatteverket (RSV), diskrimineringsulredningen (A 1978:06), produklåterkallelsekommittén
(PÅK) (H 1982:06), Nämnden för barn- och ungdomsfilm (BUF), Ale kommun,
Dals-Eds kommun, Gislaveds kommun. Hullsfreds kommun, Luleå kommun. Marks
kommun. Mönsterås kommun, Kalmar läns landsling, Norrbotiens läns landsling,
Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), sludieulskoltet
av Vänsterpartiet kommunisterna i Östergötland, Krislen Demokratisk Samling i
Kalmar län, Kristen Demokratisk Samling i Örebro län. Krislen Demokratisk
Samling i Norra Älvsborgs distrikt. Krislen Demokratisk Ungdom, Svenska
Missionsförbundets Ungdom (SMU), Svenska Alliansmissionens Ungdom, Sveriges
Kristna Ungdomsråd (SKU), Förbundet för krislen humanism och samhällssyn, Riksförbundel
Hem och Skola (RHS), Rädda Barnen, Unga Örnars Riksförbund, Arbetarnas
Bildningsförbund i Motala, Sveriges Arbetares Cenlralorganisalion, Kvinnorältsgmppen,
Samarbetskommittén för Alla Kvinnors Hus i Karlstad, Föreningen Kvinnojour i
Lidköping, Föreningen Kvinnogemenskap, Internationella Kvinnoförbundet för
Fred och Frihet, Stiftelsen Alla Kvinnors Hus, Kvinnor i Säffle, Pileå
Kvinnojourförening, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kvinnliga Läkares
Förening (KLF), personal inom barnpsykiatri, barnhabilitering och barnhälsovård
i Västmanlands läns landsting, Hälsofrämjandet (HF), Svenska
Filmkritiker-förbundet, Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudio (SFBF),
Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), Sveriges Konstföreningars Riks-

Prop. 1984/85:116 38

förbund
(SKR), Offentliganslällda journalisler (OJ), Södermanlands Nyheters
Journalistklubb, SAMBU-kommillén i Piteå, Riksorganisationen Blå Hästen,
Arbetsgruppen kring yttrandefrihelsutredningen i Kalmar, Arbetsgruppen mot
videoväld i Öckerö kommun samt Samråds-kommittén för Stenungsund, Tjörn och
Orust kommuner.

RÅ
har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms och Göleborgs åklagardistrikt
samt länsåklagarna i Södermanlands, Malmöhus och Kopparbergs län. Rikspolisslyrelsen
har bifogal eU yUrande från polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt. LO har
bifogat yllrande från Grafiska Fackförbundet.

Centralorganisationen
SACO/SR hänvisar till bilagda yttranden från DlK-förbundet, Förbundet för jurisler,
samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) saml Sveriges läkarförbund, som i sin lur
hänvisar lill Svenska Skolläkarföreningens yllrande. Svenska Fotografernas
Förbund hänvisar till yttrande från KLYS, i synnerhet till de synpunkter som framförls
under rubrikerna "Utställningar" och "Utseende av ansvarig
utgivare".

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgeu ell
gemensamt yttrande.

Sveriges
industriförbund ansluter sig till yttrandet från Näringslivets Delegation för marknadsräll
men ulvecklar vad delegationen anfört under avsnittet om meddelarskydd.

Yttranden
och opinionsyttringar i frågan om film- och videocensur har därjämte inkommit
från ett stort antal organisationer och enskilda personer.

Prop.
1984/85:116 39

Uidrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-01-22

Närvarande:
justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt
lagrådet tillhandakommet utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 17
januari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol
spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Britt-Marie Blanck och
Marianne Eliason. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1985-01-31

Närvarande:
statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodslröm,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om åtgärder mot våldsskildringar i videogram m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mot
spridning av filmer och videogram med våldsinslag,

2. lag om ändring i förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m.m.

Föredraganden
upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer atl
regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen

atl
anta förslagen.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular atl genom proposiiion
föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 januari 1985.

Prop.
1984/85:116 41

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... .... I

Propositionens
lagförslag ...................................... .... 2

1 Lag om ändring i lagen (1981:485) om förbud mol
spridning av filmer och videogram med våldsinslag 2

2 Lag om ändring i förordningen (1959:348) med
särskilda beslämmelser om biografföreslällningar m.m 4

Uidrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari

1985................................................................. 7

1 Inledning ........................................................ .... 7

2 Allmän molivering ............................................. .... 8

2.1 Allmänna
utgångspunkter.............................. .... 8

2.1.1 Videoteknikens utveckling....................... .... 8

2.1.2 Videovåldslagen.................................... .... 9

2.1.3 Reformbehovet..................................... .. 10

2.2 Offentlig visning av filmer och videogram.......... .. 12

2.3 Annan spridning av filmer och videogram........... .. 16

2.3.1 Omfattningen av spridningsförbudet.......... .. 17

2.3.2 Ansvarssystemel................................... .. 19

2.3.3 Påföljder och rättegång m.m................... .. 24

2.3.4 Ikraftträdande m.m................................ 27

3
Upprättade lagförslag ..................................... 27

4
Specialmotivering.............................................. .. 27

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:485) om
förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag . 27

4.2 Förslaget till lagom ändring i förordningen
(1959:348)med särskilda beslämmelser om biografföreställningar m.m. .. 31

5
Hemställan....................................................... 35

6
Beslul ........................................................... .. 35

Bilaga
1 Remissinstanser beträffande betänkandet Värna yttran

defriheten ............................................ 36

Utdrag
av lagrådets protokoll 1985-01-22 ................ .. 39

Utdrag
av prolokoll vid regeringssammanträde 1985-01-31 40