Prop. 1984/85:117

Prop.
1984/85:117

Regeringens
proposition 1984/85:117

om
vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m. m.;

beslulad
den 28 febmari 1985.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
proposilionen behandlas olika frågor som berör ijänsteansvaret för de offentligt
anslällda m.fi.

När
del gäller omfattningen av del straffrättsliga ansvaret för offentliga funktionärer
föreslås atl undantaget från straffansvar för vårdslös myndighelsulövning beiräffande
dem som deltagit i en taxeringsnämnds beslut om laxering upphävs. Vidare
föreslås en mindre ändring beträffande slraffansvaret för mulbroll.

Del
föreslås också vissa ändringar i ansvarssystemet enligt lagen (1976:600) om offenllig
anslällning. Etl ärende om uppsägning på grund av brott skall enligt förslaget inle
få avgöras förrän ansvarsfrågan har blivit slutligt prövad. Arbetstagaren skall
dock under liden kunna avslängas från sitl arbeie. Skulle en myndighel bryta
mot den nya regeln om när uppsägning får ske, har arbelslagaren möjlighel all
få skadestånd enligt arbelsrältsliga principer. Genom dessa ändringar sker en
samordning med de föreskrifier som gäller vid avskedande.

Slutligen
föreslås att justitiekanslern befrias från sin nuvarande skyldighet all
förhandla med arbetstagarens fackliga organisalion före process i en arbetstvist.

Lagändringarna
föreslås träda i krafl den 1 januari 1986.

1
Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117

Prop. 1984/85:117 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs
alt 20 kap. 2 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Arbetstagare som mottager,
låter åt sig utlova eUer begär muta eller annan otiUböriig belöning för sin tjänsteutövning,
dömes för mut-brott till böter eller fångelse i högst två år. Detsamma skall
gälla, om arbetstagaren begått gämingen innan han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes tUl fångelse i högst sex år.

Arbetstagare som tar emot,
låter åt sig utlova eUer begär muta eller annan otUlbörlig belöning för sin tjänsteutövning,
döms för mutbrott till böter eUer fångelse i högst två år. Detsamma skall gälla,
om arbetstagaren begått gämingen innan han erhöll anställningen eller efter
det han slutat densamma. Är brottet grovt, döms tiU fångelse i högst sex år.

Vad
i första stycket sägs om ar- Vad i första stycket sägs om ar

betstagare äger motsvarande betstagare äger motsvarande

tillämpning på tillämpning på

1. ledamot av styrelse,
verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör tiU staten eller till
kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfållighet
eller allmän försäkringskassa.

1. ledamoi
av styrelse, verk,

nämnd, kommitté eller annan sådan

myndighel som hör till siaten eller

till kommun, landstingskommun,

kommunalförbund, kyrklig samfål

lighet, allmän försäkringskassa el

ler till någon sådan arbetsgivare

som avses i I kap. I § 3 lagen

(1976:600) om offentlig anställ

ning,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan atl inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar
myndighel och

5. den som i annal fall än som avses i 1-4 på gmnd av förtroendeställning
såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhel
eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Senaste
lydelse 1982:102.

Prop.
1984/85:117 3

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (197S: 667) om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att övergångsbestämmelsema till lagen (1975:667) om ändring i
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Lagen
(1948:491) om ämbelsansvar för vigselförtättare i vissa fall skaU samtidigt
upphöra att gälla.

Till
suspension och avsättning får ej dömas efter ikraftträdandet. Är fråga om
gärning, som har begåtts före ikraftträdandet och som är straffbelagd enligt
såväl äldre bestämmelse i 20 kap. 1,2,3 eller 4 § som motsvarande bestämmelse
i dess nya lydelse, dömes lill det straff för gärningen som föreskrives i den
nya bestämmelsen. Den äldre bestämmelsen skaU dock tillämpas, om den leder till
lindrigare allmänt straff. I övrigt skall 5 § första och andra styckena lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Vad
som föreskrives i 20 kap. I § andra stycket i dess nya lydelse skaU tills
vidare ej äga tillämpning i fråga om beslut angående taxering som fattas av
taxeringsnämnd.

Finns
i författning som gäller när denna lag träder i kraft föreskrift om tystnadsplikt
utan att straffansvar är föreskrivet för åsidosättande därav, äger 20 kap. 3 §
i dess nya lydelse ej tillämpning.

Förekommer
i lag eller annan förfallning hänvisning till föreskrift, som har ersalls genom
ny bestämmelse, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Har
i författning, som tillkommit genom beslul av Kungl. Maj: t ensam, meddelals
särskild föreskrift om straff eller ålal för åsidosättande av förbud all yppa
eller utnyttja vad någon har erfarii i allmän tjänst eller under utövande av
tjänsteplikt, får föreskriften upphävas eller ändras av regeringen, om
upphävandet eller ändringen innebär att 20 kap. 3 § och 5 § Iredje slyckel i
den nya lydelsen blir lillämpliga.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1986.

Prop. 1984/85:117 4

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom
föreskrivs att 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19 §'

Befogenhet att meddela vaj>enfri Befogenhet alt meddela vapenfri

tjänstepliktig tUlrättavisning tiU- tjänsleplikiig tUlrältavisning
till

kommer hos staten eller hos kom- kommer hos siaten eller hos kom

mun anställd civilförsvars-, brand- mun anställd civilförsvars-, brand-

eller arbetschef i fråga om under- eller arbetschef i fråga om under

ställd personal. Med kommuner lik- ställd personal. Med kommuner lik

ställs landstingskommuner, kom- ställs landstingskommuner, kom

munalförbund, församlingar, kyrk- munalförbund, församlingar, kyrk

liga samfälligheter, allmänna för- liga samfälligheler och allmänna

säkringskassor och sådana arbets- försäkringskassor.

givare som avses i I kap. I § 3

lagen (1976:600) om offentlig an

ställning.

Innan
någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna
denne tillfälle att förklara sig.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Senaste lydelse 1982: 104.

Prop.
1984/85:117 5

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar

och
översättare

Härigenom
föreskrivs all 1 § lagen (1975:689) om lystnadsplikl för vissa tolkar och
översättare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Denna lag äger
tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ
som utövar verksamhet för vars fullgörande staten eller kommun svarar samt på
tolk och översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likställs landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, allmänna försäkringskassor
och sådana arbetsgivare som avses i I kap. I § 3 lagen (1976:600) om offentlig
anslällning.

Denna lag äger tillämpning
på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommun svarar samt på tolk och
översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som regeringen
bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likstäUs landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter och allmänna försäkringskassor.

Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982:105.

ti Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117

Prop. 1984/85:117 6

5
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom
föreskrivs atl 13 kap. 1 §, 14 kap. 6 och 8 §§ och 16 kap. 7 § samt rubriken lill
14 kap. lagen (1976:600) om offenllig anställning' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

I §

Inledes enligt denna lag förfaran- Inleds enligt denna lag ett förfa-

de, som syftar till atl ålägga arbets- rande, som syftar lill all avskeda en

tagare disciplinpåföljd eller tiU att arbetstagare, får han av slängas

avskeda honom, eller vidtages åt- från
arbelel.

gärd för att anställa åtal mol ho- Vidlas en ålgärd
för atl anställa

nom, får arbetstagaren avslängas ålal mot en
arbetstagare, jår han

från arbetet, om gärningen i fråga avslängas från
arbetet, om gur

kan antagas medföra avskedande. ningen i
.fråga kan antas medjöra

Sådan avstängning får dock ej gäl- uppsägning
eller avskedande,

la för längre tid än till dess frågan En avstängning enligt första eller

om avskedande har prövats slut- andra stycket
gäller längst tUt dess

ligt. anställningen upphör.

14 kap.

Handläggningen
av frågor som Handläggningen av vissa frågor

avses
i 10—13 kap. som avses i 7 och 10—13 kap.

6§

Har
åtgärd vidtagits för all an- Har åtgärd vidlagils för atl anställa åtal mot
arbetstagare, får ställa ålal mol en arbelslagare. får ärende om avskedande på
grund av ett ärende om uppsägning eller av-gämingen i fråga ej avgöras, förrän
skedande på gmnd av gärningen i ansvarsfrågan har prövals slulligl. fråga inte
avgöras, förrän ansvarsfrågan har prövals slutligt.

8§

Beslutas
avstängning enligt 13 Beslutas avstängning enligt 13

kap.
1 §, skall frågan om avske- kap. 1 §, skall frågan om uppstig-

dande
snarast tagas upp tiU prov- ning eller avskedande snarasl prö-

ning.
Vid avgörandet av denna frå- vas. Vid avgörandel av denna fråga

ga
skall prövas huruvida avstäng- skall också prövas huruvida av-

ningen
skall bestå. stängningen skall beslå.

16
kap.

7§

Bestämmelserna
om skadestånd i Bestämmelserna om skadestånd i

38,41
och 42 §§ lagen (1982:80) om 38,41 och 42 §§ lagen (1982:80) om

anstäUningsskydd
skall tillämpas, anslällningsskydd skall lillämpas,

om
en myndighet i ärenden om dis- om en myndighet i ärenden om tipp-

cipUnansvar,
avskedande, avstäng- sägning, disciplinansvar, avske-

'
Lagen omtryckt 1982:100.

Prop.
1984/85:117

Nuvarande
lydelse

ning
eller läkamndersökning bryter mot någon av följande bestämmelser:

1. 14kap. leller3-9 §,

2. 15 kap. 3, 4 eller 7 §,

3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning
eller läkamndersökning,

4. föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.

Föreslagen
lydelse

dande,
avstängning eller läkarundersökning bryler mol någon av följande bestämmelser:

1. 14 kap. leller 3-9 §,

2. 15 kap. 3,4 eller 7 §,

3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning
eUer läkamndersökning,

4. föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.

I
fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om
anställningsskydd tUlämpas 2 § andra stycket samma lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Vad
som sägs i 13 kap. 1 § i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på gmnd
av gämingar, som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande
gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.

I
fråga om uppsägningar som har sketl före ikraftträdandet tillämpas äldre
bestämmelser.

Prop.
1984/85:117

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn

Härigenom
föreskrivs alt 7 S lagen (1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har
myndighet meddelat beslut mot befallningshavare i ärende om lill-lämpningen av
särskilda beslämmelser för offentliga ijänslemän i lag eller annan förfallning
om disciplinansvar eller om avskedande eller avstängning från ijänslen på
grund av brottslig gärning eller Ijänsteförseelse, får justitiekanslern föra
talan vid domstol om ändring i beslutet. Närmare bestämmelser om sådan lalan
meddelas i tag eller annan förtätlning.

Har
befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökl ändring vid domstol i
beslut som avses i första slyckel och har beslulel tillkommit efter anmälan av justitiekanslern
eller har även denne sökt ändring i beslulel, är justitiekanslern ensam
befattningshavarens motpart i tvisten.

Vad
i lag eller annan författning Vad i lag eller annan författning

är föreskrivet om
arbetsgivare skall i fråga om tvister som avses i denna paragraf äga
motsvarande lillämpning på jusliliekanslern.

är föreskrivet om arbelsgivare skall i fråga om tvisier som avses i
denna paragraf äga molsvarande lillämpning på jusliliekanslern. Bestämmelserna
i 4 kap. 7 § och 5 kap. I § Jörsla stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisler
skall dock ej tillämpas i fråga om tvist i vilken justitiekanslern för lalan.

Denna
lag iräder i krafl den I januari 1986.

Prop. 1984/85:117 9

Uidrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1985-01-17

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, statsråden Sigurdsen,
Hjelm-Wallén, Andersson. Boström, Göransson, Gradin, Dahl. R. Carisson,
Holmberg. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m.
m.

1 Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande lillkallade dåvarande
chefen för jusliliedepartemenlel i december 1979 en kommillé med uppdrag alt
utreda straff- och disciplinansvaret för funklionärer i offentlig verksamhel. Kommiuén
anlog namnel ijänsleansvarskommillén.'

Kommillén överiämnade i april 1983 sill slutbetänkande (Ds
Ju 1983:7) Tjänsleansvar i offenllig verksamhel. Beiänkandei har remissbehandlats
och en förteckning över remissinslanserna bör fogas till prolokollet i della
ärende som hilaga 1. En sammanslällning av remissytlrandena har upprättats
inom justitiedepartementet och finns lillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
1375-83).

Betänkandet innehåller förslag lill ändringar i bl. a. 20
kap. I § brottsbalken (ändrad senasl 1975:667), lagen (1976:600) om offentiig anslällning
(LOA, omlryckl 1982: 100, ändrad senasl 1983: 1074) och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn (ändrad senast 1982: 1169). Vidare föreslås all Iredje slyckel i
övergångsbestämmelserna till lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken, vilket
undantar dem som deltagit i en taxeringsnämnds beslut om laxering från ansvar
för vårdslös myndighelsulövning, skall upphöra alt gälla.

' När slutbetänkandet avlämnades Ingick som ledamöter i
kommittén f. d. justitierådet Jan Ljungar. ordförande, riksdagsledamöterna
Maja Bäckström, Stig Gustafsson och Karin Nordlander, hovrättsrådet tillika
vice ordförande på avdelning Lennart Sjögreen, hovrättsassessorn Jan Ulmander
samt dislriktsåklagaren Britta Bjelle.

Prop. 1984/85:117 10

1
justitie- och civildepartementen fårdigställdes i maj 1984 en promemoria med
förslag till vissa ändringar i 20 kap. brottsbalken m. m. I promemorian, som
bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 2, föreslås ändringar i 20
kap. 2 § brottsbalken, 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen,
ändrad senast 1982:104) och I § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa
tolkar och översällare (lystnadspliktslagen, ändrad senast 1982:105) på så sätt
att däri gjorda hänvisningar till 1 kap. 1 § 3 LOA slopas.

Promemorian
har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna bör fogas till
protokollet som bilaga 3. En sammanslällning av remissyttrandena har upprättats
och finns lillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1375-83).

2
Bakgrund

Det
nu gällande ansvarssystemet för offentliga funktionärer fick sin huvudsakliga
utformning genom den s.k. ämbetsansvarsreformen som trädde i kraft den 1
januari 1976 (prop. 1975:78, JuU 22, rskr 212). Ell av syftena med denna reform
var att avsevärt inskränka det kriminaliserade området. Före reformen kunde
nämligen den som var underkastad ämbelsansvar dömas lill straffansvar för i
princip varje fel eller försummelse i tjänsten. Genom reformen infördes som
ersättning för del upphävda straffansvaret ett nytt utomstraffrältsligt
sanktionssystem i bl.a. den då gällande slalstjänstemannalagen (1%5:274). Della
system är sedan år 1977 reglerat i LOA. Andra bakomliggande överväganden vid
reformen var all beslämma den straffbara personkretsen på etl rationellare sätl
samt all i möjlig mån anpassa sanktionssystemel för offentligt anställda lill
vad som gäller på den privata arbetsmarknaden.

Reformen
resulterade i den nu gällande ordningen som innebär all offentliga funklionärer
omfattas dels av det i 20 kap. brottsbalken stadgade straffrättsliga ansvarei
för vissa broll i tjänsten, dels av ell ansvarssyslem som medger
disciplinpåföljd, skiljande från anslällning m. m. Della senare ansvarssystem
är för statstjänstemän m.fl. numera reglerat i LOA och inom den rent kommunala
sektorn fastiagl genom kollektivavtal.

En
utgångspunki för ämbelsansvarsreformen var således alt behålla straffrättsliga
ansvarsregler för de offenlligl anslällda endasl i den mån del var motiverat på
gmnd av den offenlliga verksamhelens särart. Del grundläggande motivet för
sättet att utforma ell nytt ansvarssystem inom den offentliga sektom var att
tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att offenlliga funktioner fullgörs
ulan ovidkommande hänsyn och på etl korrekt sätl. Sådana överträdelser som offenlliga
funktionärer begår i Ijänslen och som i princip liknar vad som kan förekomma på
den privala arbetsmarknaden borde beivras på samma sätt som där. dvs. i regel
genom ell

disciplinärt
förfarande. De särskilda slraftbeslämmelserna i brottsbalken skulle vara
reserverade för situationer i vilka en offentlig funktionär missbmkar sin rätt
atl utöva myndighel och omfalla endasl allvariigare former av sådana fall av
oriklig myndighelsulövning. Straffansvar har mol denna bakgmnd föreskrivils för
den som i myndighelsulövning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan
författning gäller för myndighetsutövningen, under förulsältning alt gärningen
för det allmänna eller för någon enskild lett till förfång eller olillböriig
förmån som ej är ringa (20 kap. 1 § första slycket brottsbalken). Broitei
kallas myndighetsmissbruk. Begås en motsvarande gärning av grov oaktsamhet. kan
straff dömas ul för vårdslös myndighelsulövning (andra slyckel samma paragraf).

Ämbetsansvarsreformen
innebar alltså atl del slraflbara området för förseelser i tjänsteutövning krafligl
inskränktes. Della fick, nalurligl nog, lill följd att anlalel lagföringar för
brott mot bestämmelserna i 20 kap. brottsbalken drastiskt minskade efler del
all reformen hade iräll i krafl.

Tjänsteansvarskommmitlén
har hafl lill uppgifl all göra en förutsättningslös granskning av ansvarssyslemen
inom den offenlliga seklorn. Efler att ha redovisal en ingående analys och
kartläggning av gällande räll och praxis har kommiitén kommit lill den
slutsatsen atl del inle finns anledning att frångå de mer gmndläggande moliv
som det nuvarande ansvarssystemel bygger på. Enligt kommillén bör också de
gränser som dragils kring det straffbara området beslå. Del förslag kommiitén lagl
fram till ny lydelse av 20 kap. I § brottsbalken innebär all uttrycket myndighelsulövning
ersätts med en beskrivning av uttryckets innebörd. Dessutom har kommittén
föreslagit vissa ändringar av förfängsrekvisilel saml infört en ny konsimktion
av en straffrihetsregel för ringa fall. Bortsett från de sistnämnda båda mera
lagtekniska ändringsförslagen avses inle - som kommittén särskilt framhållit -
alt med den föreslagna lydelsen lillägga lagrummet någon annan innebörd än vad
det bör anses ha i sin nuvarande utformning. Avsiklen har i stället varil all
undanröja evenluell ivekan om lagmmmets räckvidd genom alt i lagtexten mer
konkret ange vad myndighetsutövning betyder.

Vad
gäller ansvarssystemel enligt LOA anser kommillén della i det väsenlliga väl
avvägt. På vissa punkler föreslås dock en del ändringar. Bl.a. har kommillén föreslagil
all en varsel- och överläggningsplikl genlemol arbetstagarens fackliga
organisationer av samma slag som nu gäller inför etl avskedande skall gälla
även när fråga kommer upp om all ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd.
Vidare bör enligt kommittén en arbelslagare inte få sägas upp på grund av
brott förrän domen i brottmålet har vunnit laga kraft. Möjligheterna aU
avslänga en arbetstagare skall i stället utökas, föreslås del. Också
skadeståndsreglerna i LOA har sells över av kommillén.

Kommittén
har också föreslagil att JK skall befrias från sin nu gällande skyldighel alt
före en process i en arbetstvist förhandla om tvistefrågan med arbetstagarens
facktiga organisalion.

Prop. 1984/85:117 12

Kommittén
föreslår för prästernas del en modernisering av de regler rörande
disciplinansvar m.m. som är intagna i lagen (1936:567) om domkapitel .(ändrad
senast 1982:944). Vad gäller denna fråga vill jag framhålla all kyrkoförfattningsutredningen
(Kn 1982:06) har fått i uppdrag atl förenkla och systematisera de kyrkliga förfallningar
som efter 1982 års lagstiftnings-reform på det kyrkliga området faller inom
riksdagens och regeringens normgivningsområde. Ulredningen skall också
sammanställa del kyrkliga författningskomplexel till en enhetlig kyrkolagstiflning.
1 det sammanhanget kommer utredningen alt se över bestämmelserna i
domkapitelslagen om bl. a. disciplinansvaret för präster. Efter samråd med
chefen för civildepartementet harjag därför funnit det motiverat att avvakta
kyrkoförfattnings-utredningens slulliga förslag innan frågan om en
modernisering av ansvarsreglerna för präster tas upp.

Vid
remissbehandlingen av kommittéförslagen har den analys och kartläggning som
utredningen redovisat fått elt mycket gott moltagande. Flertalel
remissinstanser inslämmer också i kommitténs grundläggande uppfattningar. De
ändringsförslag som har lagts fram och som rör brottsbalken har fått ett
blandat moltagande medan övriga förstag — med någol undantag - i stort har
godtagits.

De
förslag som har lagts fram i departementspromemorian om ändringar som berör 20
kap. 2 och 4 §§ brottsbalken, vapenfrilagen och lystnadspliktslagen har godlagils
av samtliga remissinstanser utom två.

3
Det straffrättsliga ansvarsområdet

3.1
Straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken behålls oförändrad

Mitt
förslag: Någon ändring bör inte f. n. göras beträffande straffansvaret enligt
20 kap. 1 § brottsbalken.

Kommitténs
förslag: Överensslämmer med mitl förslag så till vida alt någon ändring av det
straffbara områdel inte är åsyftad. Enligt kommitté-förslaget skall dock begreppel
myndighetsutövning utgå ur paragrafen och ersättas med en förklarande
beskrivning av vad begreppet enligt kommittén bör anses innebära. För alt vara
straflbar skall enligt denna beskrivning gämingen begås i "verksamhet för
vars fullgörande del allmänna svarar". Kommittén har också föreslagil all kravel
på att gärningen skall innebära mer än ringa förfång slopas saml att den mol
förfång och otillbörlig förmån skyddade kretsen på visst sätl inskränks,
nämligen till all gälla någon enskild eller annan som är part i ärende som
avses med verksamhelen. Slufligen innehåller kommiltéförslagel en ny konsimktion
av en ringaregel för slraffria förfaranden (betänkandet s. 203-261).

Prop. 1984/85:117 13

Remissinstanserna:
Del övervägande anlalet remissinslanser har instämt i alt slrafibeslämmelsens
räckvidd i princip bör vara oförändrad. Tre av dem (domstolsverket, länsåklagarmyndigheien
i Västerbottens län och JO) har däremoi ansett all del straffbara områdel bör ulvidgas.
Även om flertalel av remissinstanserna välkomnat förslaget atl närmare försöka klargöra
innebörden av begreppel myndighetsutövning i själva lagtexten, har många ställt
sig avvisande eller tveksamma lill tanken på atl mönstra ut begreppel som
sådant ur lagrummet. Skälet för della är all begreppet anses vara väl inarbetat
och förekommer med i huvudsak samma betydelse i flera andra sammanhang. Det har
vid remissbehandlingen också uttalats att kommiltéförslagel rent faktiskt
skulle innebära en inle obelydlig utvidgning av del kriminaliserade området.
JO och JK har ytlral sig angående förfångsrekvisitet och ansett att förfång
enbart för det allmänna bör vara tillräckligt för slraffbarhel. JO har
emellertid satt i fråga om inte förfångsrekvisitet kan undvaras. De flesta remissinstansema
har tillstyrkt förslagel till utformning av en ny ringaregel.

Skälen
för mitt förslag: Kommittén har ingående analyserat innebörden av det för
straffbarhet centrala begreppet myndighetsutövning och kartlagt praxis vad
gäller lillämpningen av straffbudel i 20 kap. 1 § brottsbalken. På gmndval
härav har kommittén stannat för all gränserna kring det straffbara området i lagmmmet
bör vara oförändrade. Enligt vad kommittén under sill arbete erfarit saknas
nämligen belägg för atl den omfallande avkriminalisering som ämbetsansvarsreformen
innebar på detla område fört med sig någon ökad benägenhet alt begå sådana gämingar
som genom reformen undantagits från straffansvar. Inte heller av annan
anledning har kommittén funnil behov föreligga atl frångå de nu rådande principema
för straffbarhetens omfattning. Kommittén har också uttryckligen framhållit
all dess föreslagna definition av begreppet myndighelsulövning återger den innebörd
lagmmmet bör anses ha redan enligt sin nuvarande utformning. Det klarläggande i
lagtexten av begreppet som kommittén föreslagil är främst beiingai av en önskan
att undanröja förekommande tvekan om lagmmmets räckvidd.

Alla
remissinslanser utom tre delar utredningens uppfattning att del straffbara
området i princip bör vara oförändrat. Bl. a. JO anser dock att det straffbara
området bör utvidgas och att möjligheterna alt underlåta åtal samtidigt bör
ökas.

JO
har pekat på en del brister i nuvarande ansvarssystem inom den offentliga
sektorn. JO har bl. a. framhållit att det straffrättsliga ansvaret har särskilt
slor betydelse för de situationer där etl disciplinärt förfarande bedöms vara
otillräckligt, inte fungerar tillfredsställande eUer kanske t. o. m. hell
saknas. Enligt JO är också det straffrättsliga sanktionssystemet ägnal all
bättre tillgodose intressen av annat och ofta mer överordnat slag än de
överväganden en arbetsgivare anser sig kunna lägga till gmnd för disciplinärt
ingripande.

t2 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 117

Prop. 1984/85:117 14

Huvudsyftet
med ämbelsansvarsreformen kan sägas ha varil all avsevärl inskränka del
kriminaliserade områdel och samtidigt närma ansvarssystemet inom den
offentliga seklorn till vad som gäller för arbetstagare på den privata arbeismarknaden.
Som jag redan har nämnl ansågs del varu motiverat all straftVättsligt särslälla
oftentliga funklionärer endasl i den mån del kunde grundas på den offenlliga verksamhelens
speciella beskaffenhel.

I
del hänseendet ulgick man vid reformen från den grundläggande skillnad mellan offenllig
verksamhel och privut sådan som del innebär all ofTentliga funktionärer i vissa
silualioner har rätt alt utöva offentlig myndighel över medborgarna. För all garaniera
att verksamhel som innefattar myndighelsulövning uppfyller högl ställda krav
och fullgörs ulan ovidkommande hänsyn befanns det vara nödvändigt alt siratTrätisligt
skydda medborgarnas inlresse av korrekt myndighetsulövning mot allvariigare angrepp.
Mol bakgrund av dessa överväganden utformades slraftbudel i 20 kap. I §
brottsbalken vilkel kriminaliserar överträdelser som begås i myndighelsulövning.

Jag anser för egen del, i likhei
med kommiitén, att en straffrättslig bestämmelse av del slag som nu återtinns i
20 kap. I !) brottsbalken inle kan undvaras. Vidare finner jag au de principer
som legal lill grund för slraffbudets ulformning i stort äger samma gillighel i
dag som när de fördes fram i samband med ämbelsansvarsreformen. Jag kan
visserligen i någon mån ha förslåelse för de kritiska synpunkter JO hafl.
särskilt når det gäller påvisade begränsningar hos del disciplinära ansvarssystemel.
Emellerlid finner jag inle della uigöra lillräcklig anledning all nu undra
principerna för straffbarhetens omfallning. Jag delar således kommitténs och
majoritetens av remissinstanserna uppfattning all del straffbara områdel i lugbudet
i princip bör vara oförändrai. Del kan emellertid finnas anledning uu återkomma
till denna fråga efter del au den av riksdagen år 1983 tillsatta ulredningen
som har lill uppgifl att göra en översyn av JO-ämbetel har avslutat sitl
arbete.

En
annan fråga är om det i della sammanhang kan finnas anledning au. som kommiuén
föreslagit, närmare precisera del straffbara området i lagtexten ulan att
åsyfta någon egentlig ändring i sak.

Fömtom
JO har ytteriigare etl tiotal remissinstanser förespråkat all en sådan
precisering bör göras. Dessa har framhållil del värdefulla i au man genom en i
lagtexten intagen förklarande beskrivning av del straffbara områdel åstadkommer
att gränserna för bestämmelsens lillämpningsområde blir klarare än nu.

Mot
detta har dock elt flertal av dem som yttrat sig hävdat all begreppel myndighetsulövning
är väl inarbetat och förekommer med en likarlad betydelse i flera skilda
sammanhang såväl i brottsbalken som inom helt andra lagstiftningsområden. T.
ex. har riksåklagaren i detta sammanhang framhållil atl uttrycket som ett
centralt begrepp har införiivats med rätts-

Prop. 1984/85:117 15

ordningen
inom flera skilda områden och alt en ändring av det slag ulredningen föreslagil
skulle medföra all överensslämmelsen med andra lagrum där begreppet förekommer
skulle rubbas, någol som lagsliftningslekniskl setl knappasl kan vara önskvärt.

För
egen del är jag medveten om alt tolkningen av begreppet myndighelsulövning har
våUat svårigheler i rättstillämpningen. Med visst fog kan man därför i och för
sig hävda all det vore motiverat att i själva lagtexten närmare precisera kriminaliseringens
räckvidd. Genom de domstolsavgöranden som förekommer på områdel och vars
frekvens förefaller öka har dock den innebörd som skall lilläggas begreppet
successivt blivit klarare. I flera fall har sålunda hithörande frågor prövats
av högsta domstolen. Den mycket noggranna och ingående analys som begreppet har
underkastats i utredningens betänkande torde vidare, som framhållits vid
remissbehandlingen, bli av stort värde för den fortsatla rättstillämpningen.

Som molslåndama
till en ändring av den nuvarande formuleringen av bestämmelsen har framhållil
förekommer begreppet myndighetsutövning inle bara i flertalel slraffbud i 17
och 20 kap. i brottsbalken utan även i beslämmelser i t.ex. regeringsformen,
skadeståndslagen och LOA. Begreppet har också haft betydelse för ulformningen
av förvaltningslagen (1971:290). I motivuttalanden i de skilda
lagstiftningsärenden där begreppel som sådanl förekommer har gång efter annan framhållils
att begreppet är avsell atl ha en i allt väsenlligl likartad innebörd i dessa
olika sammanhang, trols all lagstiftningskomplexen i fråga företer stora
olikheter vad gäller lillämpningsområde och syfte.

Uttrycket
myndighetsulövning har således som ett centralt begrepp införlivats med
rättsordningen inom ålskilliga olika lagstiftningsområden. Mol den bakgmnden
har del givetvis ell värde i sig alt termen förekommer även i den
straffbestämmelse som kriminaliserar sådana förfaranden som ulgör oriklig
myndighetsutövning. Att mönstra ut begreppet ur straffbudet och därmed rubba
den laglekniska enhetligheten mellan de olika ifrågavarande rätlsonvådena bör
därför inte komma i fråga, för såvitt inte övertygande skäl lalar för en sådan
lösning. Della gäller så mycket mera som det finns anledning att befara alt en
omskrivande formulering av begreppet leder till nya tolkningssvårigheler för de
rättstillämpande myndigheterna.

Mol
den bakgmnd somjag har angett nu finner jag inte intresset av atl förtydliga
bestämmelsen väga så tungt atl del skulle uppväga de nackdelar som
otvivelaktigt är förenade med alt utmönstra uttrycket myndighelsulövning ur
den grundläggande bestämmelsen om myndighetsmissbmk. Med hänsyn till hur denna
har tolkats i rättspraxis vill jag f. ö. ifrågasätta om inte en lösning i linje
med kommiltéförslagel rent faktiskt skulle innebära en utvidgning av
kriminaliseringen, nämligen lill sådana områden av den offenlliga verksamhelen
som rör laglillämpning ulan atl det därför är fråga om utövande av myndighet.
En sådan uividgning, som främst torde få belydelse för den kommunala sektorn,
är kanske ingalunda obefogad.

Prop. 1984/85:117 16

Frågan
har dock ell sådanl samband med spörsmålel om JO: s kompetensområde all jag
inte är beredd atl närmare överväga den innan den förul nämnda ulredningen
angående JO-ämbelels framlid har slutförts.

Jag
anser mig alltså inte f. n. böra föreslå någon ändring av lagbudeis ulformning
vad gäller själva tillämpningsområdet. Det finns då somjag ser del inte lillräckliga
skål för alt genomföra de övriga, mer lagtekniskl betonade, ändringar i
bestämmelsen som kommillén föreslagit. Sammanfattningsvis menar jag därför all
bestämmelsen åtminstone l.v. bör behållas oförändrad.

3.2
Den särskilda straffriheten för ledamöterna i taxeringsnämnderna upphävs

Mitt
förslag: Undantaget från straffansvar för vårdslös myndighetsulövning för dem
som deltagit i en taxeringsnämnds beslul angående taxering upphävs.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (beiänkandei s. 262-267).

Remissinstanserna:
Samtliga som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslagel.

Skälen
för mitt förslag: Taxeringsmän har sedan lång lid lillbaka varit fria från
ansvar för åsatta taxeringar. I 1809 års regeringsform var denna ansvarsfrihet grundlagsskyddad
genom en föreskrift i 113 S i vilken stadgades alt laxeringsmän ej skulle "för
debitering eller laxering lill någol ansvar slällas". Denna partiella straffrihet,
som tillkom för all skydda riksdagens beskaltningsmakt mol Kungl. Maj: t och
Kronan, omfattade ordförande och ledamöter i taxeringsnämnd och gällde endasl
själva taxeringsbeslutet.

Någon
slraffrihelsbeslämmelse av nämnl slag logs inle in i 1974 års regeringsform.
Däremot kvarstod före ämbelsansvarsreformen en viss straffrältslig
särbehandling av taxeringsmän i 20 kap. 12 § brottsbalken. Enligt detla lagmm
kunde ledamoi av beskallningsnämnd inle underkastas ansvar för tjänslemissbmk eUer
tjänstefel men däremot för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

I
samband med ämbetsansvarsreformen logs frågan om laxeringsmän-nens
straffrättsliga ansvar upp på nytt. Mot bakgmnd av att en genomgripande
omläggning av taxeringsnämndernas arbetsformer var nära förestående
ifrågasattes, om inte tiden var mogen all ändra reglerna om taxeringsnämndernas
ansvar för taxeringsbeslut. Den dåvarande chefen för justitiedepartementet
stannade för att föreslå all laxeringsnämndsledamöler i och med ämbelsansvarsreformens
genomförande skulle fullt ul jämslällas med

Prop. 1984/85:117 17

andra
befallningshavare när del gällde uppsålliga förfaranden. Däremoi ansågs all
frågan om ansvar för oaklsamhelsbrotl borde anstå och tas upp på nytt i samband
med den närmare ulformningen av den nya laxeringsorganisalionen.

I enlighel med vad
departementschefen hade föreslagit inlogs i övergångsbestämmelserna lill de
nya reglerna i brottsbalken en regel enligt vilken föreskriftema i 20 kap. 1 S
andra slyckel brottsbalken om vårdslös myndighetsulövning t. v. inle skulle äga
lillämpning i fråga om beslul angående taxering som fallas av taxeringsnämnd.
Enligt gällande räll är således laxeringsmän slraffrätlsligt ansvariga för
sådana uppsålliga överträdelser i samband med åsätlande av taxering som kan
medföra ansvar för myndighetsmissbruk enligt paragrafens försia siycke. De
svarar däremoi inte straffrättsligl för molsvarande oaklsamma handlingar.

Från och med 1979 års laxering
genomfördes en ny taxeringsorganisalion i försia instans. Denna nya organisalion
kan inle anses rymma några moment som i sig motiverar all laxeringsmän ålnjuler
straffrältslig särbehandling. Inte heller har det ursprungliga argumentet -
all skydda riksdagens beskaltningsmakt mol regeringsmaklen - längre någon
bärkraft. 1 della sammanhang kan erinras bl.a. om den yllerligare uividgning av
Ijänstemannamedverkan vid laxeringsarbelel som tillkommit genom den nya laxeringsorganisalionen.

Beiräffande
de valda ledamöierna skulle man visseriigen kunna hävda all deras lekmannaslällning
kunde vara ell moliv för all beiräffande dem ha kvar ett mer begränsat
straffansvar än del som åvilar offenlliga tjänstemän. Med ell sådanl synsäll
kan man emellerlid. som kommiitén, sätta i fråga, om del är motiverat all som
nu göra skillnad mellan de båda brolls-lyperna i 20 kap. 1 § brottsbalken.
Därtill kommer alt bestämmelsen i paragrafens Iredje siycke om ansvarsfrihet
för ledamöier av slalliga och kommunala beslulande församlingar inle omfallar ledamöier
av kommunala nämnder och slyrelser. Nägon anledning att i ansvarshänseende
göra skillnad mellan sistnämna kategori av ledamöier och ledamöier av taxeringsnämnd
kan inle längre anses föreligga.

Jag
vill slutligen nämna att motioner om taxeringsfunklionärernas särslällning
avslagils av riksdagen under en lång följd av år med hänvisning lill pågående
utredningsarbete (se l.ex. JuU 1981/82:5). Senast uttalade ulskottet atl det
var angeläget alt frågan om taxeringsfunktionärernas straffrättsliga ansvar
övervägdes på nytl men atl någol iniliativ från riksdagens sida inle synies
påkallat eflersom ijänsleansvarskommillén skulle behandla frågan (JuU
1982/83:15). Riksdagen följde utskottet.

Mol bakgmnd
av del anförda föreslår jag all övergångsbeslämmelsen om viss ansvarsfrihet för
taxeringsnämndernas ledamöier upphävs så all de blir fulll ul ansvariga enligt
20 kap. 1 § brottsbalken.

Prop. 1984/85:117 18

3.3
Ansvaret för mutbrott inskränks för vissa uppdragstagare m. m.

Mitt
förslag: Ledamöier av styrelser m. m. hos sådana arbelsgivare som omfattas av
arbetsgivarbegreppet i 1 kap. 1 § 3 LOA utesluts från den personkrets som
omfattas av bestämmelsen om mutbrott i 20 kap. 2 § brottsbalken. Det gäller här
uppdragslagare hos vissa speciella icke-statliga organ med offentiig ställning,
exempelvis Svenska institutet. Förslaget innebär också atl bestämmelsen i 20
kap. 4 § brottsbalken, som ger domstolarna möjlighel att i vissa fall av
olämplighet skilja en offentlig uppdragslagare från sitt uppdrag, inte längre omfaltar
de nyss nämnda uppdragslagarna.

Molsvarande
ändring görs i 19 § vapenfrilagen, som behandlar befogenheten att meddela
tillrättavisningar, och 1 § tystnadspliktslagen, som anger lagens
tillämpningsområde. Det medför att dessa lagrum inle längre kommer att omfalta
arbetschefer m. fl. resp. tolkar och översättare hos sådana arbetsgivare som
nyss sagls.

Departementspromemorians
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstansema:
Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av del hell
övervägande antalet remissinstanser. En kritisk inslällning redovisas dock av
två myndigheler, JK och försvarets civilförvaltning, som anser alt frågan inte
är lillräckligl utredd. Såvitt rör vapenfrilagen och lystnadspliktslagen håller
JK emellertid med om atl kopplingen till LOA är något långsökt och därför bör
kunna slopas.

Skälen
för mitt förslag: Del gäller här fyra lagmm - 20 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken
samt 19 § vapenfrilagen och 1 § lystnadspliktslagen. Dessa lagmms
tillämpningsområden slyrs i viss mån av LOA. Genom hänvisningar till 1 kap. 1
§ 3 LOA gäller nämligen bestämmelserna bl.a. personer med vissa uppdrag hos arbelsgivare
där arbelslagare har statligt reglerad anställning.

Med statiigl
reglerad anslällning avses därvid en "anställning där enligt lag eller
särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastslälles under medverkan av
regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer" (2 kap. 1 § LOA). Med
uttrycket "lag eller särskilt beslut av riksdagen" åsyftas främst
lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m.
(ställförelrädariagen, ändrad senasl 1982:101) och vissa riksdagsbeslut i
anslutning till den lagen och dess övergångsbestämmelser.

Ställförelrädariagen
innebär all staten har förbehållit sig atl - i allmänhet genom statens
arbetsgivarverk - medverka vid fastställandet av vissa anställnings- och arbelsvillkor
för en del arbetstagare hos kommuner och

Prop. 1984/85:117 19

vissa
andra icke-statliga "arbetsgivare med offentlig ställning" (I §: jfr även
övergångsbestämmelserna). Detta hänger samman med all des.sa arbetsgivares
personalkostnader i slor utsträckning finansieras genom slalsbidrag (del s. k.
dubbla huvudmannaskapet).

Arbetsgivarna
i fråga är rättssubjekt med mer eller mindre slarki uttalad offentligrältslig
karaktär eller anknylning. Som exempel på sådana arbelsgivare som uvses här
kan nämnas Svenska institutet, Stockholms internationella fredsforskningsinsiilut
(SIPRI). Sliftelsen Riksulslällningar. Stiftelsen Tekniska museel. Stiftelsen
Nordiska museel. Svenska språknämnden m.fl.

Ställförelrädariagen
anses dock av dem som närmasl har atl lillämpa den vara svårtolkad just när det
gäller gränserna för dess tillämpningsområde. Rättsläget kan därför betecknas
som oklart. Delsamma kommer i och med den nyss beskrivna kopplingen lill LOA
all gälla också tillämpningsområdet för de fyra lagmm som del här är fråga om
(20 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken saml 19 § vapenfrilagen och I S lystnadspliktslagen).

Det
var genom en ändring i LOA år 1982 (prop. 1981/82:90. AU 11, rskr 153. SFS
1982: 100) som ullryckel "andra arbelsgivare, om anslällningen är slalligl
reglerad" infördes i I kap. I § 3 LOA. Tidigare användes uttrycket arbelslagare
hos "annan allmän inrättning, om anställningen är slalligl reglerad".
Ändringen föranleddes av all riksdagen (KU 1981/82:7, rskr 4) förklarat att
regeringen i samband med ändringar i lagstiftningen borde pröva, om uttrycket
"allmänna inrättningar" kunde mönstras ul och ersättas med
beskrivningar av mera konkret innehåll. Till stöd för riksdagsbeslutet
åberopas i konstilutionsulskotlels belänkande alt uttrycket "allmän inrättning"
inle längre används i regeringsformen och all betydelsen av uttrycket numera är
oklar. 1 samband med denna ändring i LOA gjordes molsvarande ändringar i de här
akluella lagrummen i brottsbalken, vapenfrilagen och lystnadspliktslagen.

Beträffande
ändringarna i brottsbalken m. m. uttalade lagrådet i lagstiftningsärendet (prop.
1981/82: 90 s. .34):

Enligt
lagförslagen skall i olika lagrum ullryckel "annan allmän inrättning som
avses i I kap. I § 2 eller 3" LOA ersättas med en uppräkning av offenlliga
rättssubjekt likställda med kommun, avslulad med orden "sådana arbelsgivare
som avses i I kap. 1 ii 3" LOA eller molsvarande ullryck. I den
föreslagna lydelsen av 1 kap. 1 S 3 LOA lalas om "andra arbelsgivare. om anslällningen
är slatligt reglerad". Formuleringen är naturiig i sistnämnda lagrum som
gäller lillämpning av LOA: s regler beträffande vissa arbelslagare. 1 de nu
berörda tre lagförslagen är däremot avsikten all definiera arbelsgivare av viss
kalegori, och hänvisningen lill LOA: s beslämmelser ger då inle klarl besked om
situationen när vissa, men inte alla. anslällda hos ell rättssubjekt innehar slalligl
reglerade anslällningar. Syftet lär vara. all så snarl slallig reglering
förekommer av någon ansliillning hos arbelsgivare, denne skall jämslällas med
kommun. Tolkningen är inle självklar och del synes iveksaml om sakliga skäl
finns

Prop. 1984/85:117 20

att
dra gränsen på samma sätt när det gäller tillämpningen av de tre skilda
lagförslag som här diskuleras. Å andra sidan framslår del som en fördel alt i
alla de berörda fallen hänvisa lill samma ultryck i en sådan central lag som
LOA. Lagförslagens avfattning bör därför kunna godtas, men det synes lämpligt
att en översyn av formuleringarna sker samiidigi som man — såsom förutskickas i
remissen (2.6.3) - tar upp frågan om en ändring av 1 § andra stycket ställförelrädariagen.

Jag
delar lagrådels uppfattning att del är naturligt alt i LOA - vad gäller tillämpningen
av LOA:s regler på vissa arbetstagare - tala om "andra arbetsgivare, om
anställningen är statligt reglerad", när man beskriver anställningar hos
rättssubjekt med s. k. dubbell huvudmannaskap. Det är däremoi - som lagrådel
också framhöll - tveksamt om det finns sakliga skäl att dra gränsen på samma
sätt när det gäller tillämpningen av föreskrifterna i brottsbalken och de
andra två här aktuella lagarna. Moiiven för avgränsningen av LOA: s
tillämpningsområde - nämligen att staten medverkar vid fastställandet av
anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagarna — är inte utan vidare
hållbara när det gäller att beslämma tillämpningsområdet för de nämnda lagmmmen
i brottsbalken m. m.

Det
finns sålunda enligt min mening inte tillräcklig anledning att låta justeringar
av tillämpningsområdel för LOA automatiskt medföra justeringar också av del
straffbelagda området för mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken. Eventuella
ändringar av LOA: s tillämpningsområde - via lag eller särskilda riksdagsbeslul
- är naturligtvis betingade närmast av statens ekonomiska intresse att medverka
vid fastställandet av olika anställnings- och arbetsvillkor för vissa
arbetstagare. Och sådana skäl bör knappast vara styrande för att avgöra humvida
en viss handling skall vara belagd med straff för styrelseledamöter m.fl. hos
vissa rätlssubjekl. Inte heller har de bärkraft när det gäller tillämpningsområdel
för 20 kap. 4 § brottsbalken om skiljande från uppdrag, 19 § vapenfrilagen
beträffande arbetschefer m.fi. och 1 § tystnadspliktslagen beträffande lolkar
och översättare.

Som
skäl för alt slopa hänvisningen till 1 kap. 1 § 3 LOA kan därutöver följande
anföras.

I
den mån vapenfria tjänstepliktiga skulle tjänstgöra vid någol av dessa rättssubjekt,
är det knappast lämpligt att vederbörande arbetschef får befogenhet aU meddela
tillrättavisning, något som f n. följer av 19 § vapenfrilagen. I stället kan
den lösningen väljas som gäller för föreningar och stiftelser i allmänhel och
som innebär att formell tillrättavisning inle kan inläggas i denna tjänstgöring
men att nämnden för vapenfriulbildning kan placera om den vapenfrie, ifall det
aktuella organet inte kan dra nylla av honom därför att han tredskas (jfr pmp.
1966:107).

Mitt
förslag lorde inle heller leda lill några prakliska olägenheler. Tyst-nadspliklslagen
gäller för dels lolkar eller översällare som har gåll igenom en föreskriven
prövning - oavsett vem som anlitar dem - dels tolkar och

Prop. 1984/85:117 21

översättare
som anlitas av någol av rättssubjekten i fråga, trots atl de inle har gått
igenom prövningen. En begränsning av tystnadspliktslagens lill-lämpningsområde
på så sätl atl man därigenom tar undan de "oprövade" tolkama och
översättarna utesluter därför inte möjligheten för rättssubjekten i fråga att
anlita en tolk eller översättare som liksom nu har tystnadsplikt, nämligen en
som har gått igenom den nämnda prövningen.

Som jag ser saken talar
alltså klara skäl av närmast rättspolitisk art för att göra lagmmmen
tillämpliga bara på styrelseledamöter etc. hos de rättssubjekt som uttryckligen
räknas upp i 1 kap. 1 § 1 och 2 LOA, dvs. staten, kommuner, landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter eller allmänna
försäkringskassor. Härigenom skulle man undanröja den oklarhet som nu finns vad
gäller de nämnda lagmmmens tillämpningsområde. Detla måste anses vara en vinsl
från rättssäkerhetssynpunkt, inte minst med hänsyn till atl en del av de lagmm som
det gäller föreskriver straffansvar.

Med anledning av den
kritik som ett par remissinstanser har gett uttryck åt vad gäller ändringen i
brottsbalken vill jag betona att man knappast behöver befara några oönskade
följder av förslaget i den delen heller. Jag vill därvid särskilt framhålla
att, i den mån myndighetsutövning förekommer vid något av rättssubjekten, föreskriftema
om myndighetsmissbmk och vårdslös myndighetsulövning i 20 kap. 1 § brottsbalken
givetvis är tillämpliga, liksom föreskrifterna om mutbrott i 20 kap. 2 § andra
stycket 4.

Jag
anser därför liksom det stora flertalet remissinstanser atl övervägande skäl
talar för att genomföra förslagen i departementspromemorian såväl vad avser
brottsbalken som i fråga om övriga här aktuella lagar.

Jag
vill också begagna lillfållet all föreslå en justering i 20 kap. 2 § andra stycket
brottsbalken. I det fömt angivna ärendet om ulmönslring av uttrycket
"allmän inrättning" var avsikten att en hänvisning från brottsbalken
till bl. a. 1 kap. I § 2 LOA skulle bytas ut mot en fullständig uppräkning av
de arbetsgivare som angavs i LOA:s bestämmelse, nämligen kommuner,
landstingskommuner, kommunalförbund,/örjam/ingflr, kyrkliga samfålligheter och
allmänna försäkringskassor.

Uppräkningen
i brottsbalken kom emellertid inle atl omfatta församlingar. Arbetstagare m.fl.
vid dessa bör dock rätteligen omfattas av broUsbal-kens mutbrottsbestämmelser.

Jag
föreslår därför att nämnda lagmm i brottsbalken ändras i enlighet med del.

Prop. 1984/85:117 22

4
Ansvarssystemet enligt LOA

4.1
Uppsägning på grund av brott får inte ske förrän ansvarsfrågan är slutligt
prövad

Mitt
förslag: Ärenden om uppsägning på gmnd av brott får i fortsättningen inte
avgöras förtän ansvarsfrågan har prövats slutligt.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitl förslag (betänkandet s. 351-353).

Remissinstanserna:
Av det fåtal remissinslanser som yttrat sig i denna del har alla ulom slalens
vägverk tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det ulan erinran. Vägverket
säger sig inle kunna se något som hindrar att samma regler som finns på den
privata arbetsmarknaden skall gälla för den offentliga seklorn.

Skälen
för mitt förslag: Om en uppsägning beror på förhållanden som hänför sig till
arbetslagaren personligen, får den inte gmndas enbart på omständigheter som
arbetsgivaren har känt lill mer än en månad innan underrättelse om uppsägningen
lämnades (7 § tredje stycket lagen 1982:80 om anställningsskydd, LAS; 7 kap. 2
§ försia och andra styckena LOA). Om de omständigheter som åberopas mol
arbetstagaren ulgörs av brott som han nekar till, anses a« den för
arbetsgivaren gällande tidsfristen normall skall bötja räknas först från del
att frågan humvida brott förekommil blivil utredd genom lagakraflvunnen dom i
brottmålet (prop. 1973: 129 s.243,prop. 1981/82:71 s. 125, se även AD 1976 nr
51). Beträffande sådana fall där arbetstagaren har erkänt brottsligheten kan
den till uppsägning knulna tidsfristen vara att räkna från den tidpunkt då arbelsgivaren
har fått kännedom om erkännandet (AD 1980 nr 102).

På
den privata sektorn gäller molsvarande reglering även i fråga om avskedande
enligt LAS (18 § andra slyckel).

Av
14 kap. 6 § LOA följer däremot all - om en åtgärd har vidtagits för atl
anställa åtal mot en arbetstagare - etl ärende om avskedande på gmnd av
gärningen i fråga inte får avgöras förtån ansvarsfrågan har prövals slutligt.
Det gäller oavsett om brottsligheten är erkänd eller bestridd. Denna
ordningsföreskrift infördes i samband med ämbelsansvarsreformen år 1976 och
motiverades med alt statstjänstemannen skulle behålla sin anslällningslrygghel (prop.
1975:78 s. 165). Efter lagakraftvunnen dom i brottmålet måsle frågan om
avskedande i normalfallet prövas inom en månad (II kap. 5 § första stycket
LOA). För slatens ansvarsnämnd är frislen två månader. Beslulel om avskedande
behöver inle ha delgetts arbelslagaren före utgången av frislen.

Prop.
1984/85:117 23

En myndighet skulle alltså efter en meddelad dom som avser
erkänd brottslighet kunna på gmnd av månadsregeln i 7 § LAS - i varje fall
enligt lagmmmets ordalag - anses utesluten från möjligheten att säga upp arbetstagaren,
men ha kvar möjligheten att avskeda honom eller henne.

Som jag ser saken måste det gagna båda parter i det
offentliga anställningsförhållandet all få lill stånd en samlad bedömning av
frågan humvida en arbetstagare bör sägas upp eller i stället avskedas med
anledning av brott som arbetstagaren har begått. Delta synsätt stämmer överens
med det som kommittén och majoriteten av remissinstansema har redovisat. Som
framgått finns också redan i dag denna valmöjlighet för privata arbetsgivare.
Enligt min mening bör givelvis myndigheten - när den finner skäl för del - vara
oförhindrad alt använda sig av den för arbetstagaren mindre ingripande åtgärden
uppsägning i stället för avskedande.

Den av mig förordade ordningen kan uppnås, om den i 14
kap. 6 § LOA intagna regeln om förbud mol avskedande innan brotlmålsdomen
vunnit laga kraft ändras så att den omfattar även uppsägningsfall. Det ligger i
sakens natur aU månadsfristen enligt 7 § LAS p.g.a. regeln i 14 kap. 6 § LOA
böljar löpa först när brottmålsdomen har vunnit laga kraft.

I delta sammanhang vill jag påpeka att arbelsgivaren inför
ett beslut om avskedande alltid bör undersöka, om det inte finns någon
möjlighet att ge arbetslagaren andra arbelsuppgifter i stället för att avskeda
honom eUer henne Ofr prop. 1975:78 s. 164). Myndigheiema bör alltså därvid
pröva lämpligheten för fortsatt anställning med beaktande även av tillgängliga omplaceringsmöjligheter.
Jag delar också kommitténs uppfattning (s. 343) alt frågan om ett särskilt
omplaceringsansvar i vissa avskedandesituationer bör uppmärksammas i del
fortsatta lagstiftningsarbetet.

Avslutningsvis vill jag säga att jag inte delar vägverkets
uppfattning att samma regler i dessa frågor kan gälla för hela arbetsmarknaden.
Del finns sålunda enligt min mening skäl alt låta avskedandeinslitutet i LOA
vara annorlunda ulformal än det i LAS (jfr även prop. 1977/78:34 s. 8).

4.2 Möjligheterna att avstänga en arbetstagare från
arbetet utvidgas

Mitt förslag: En arbelslagare skall i fortsättningen kunna
avstängas från silt arbele, om han eller hon har begått ett brott eller en
tjänsteförseelse som kan antas medföra uppsägning.

Beslutas avstängning, skall frågan om uppsägning snarast
prövas. Därvid skall också prövas humvida avstångningen skall bestå.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitl
förslag (betänkan-del s. 353).

Prop. 1984/85:117 24

Remissinstanserna:
Bara etl fålal remissinslanser har berört förslagel i denna del. De godtar förslaget
utom en instans, TCO, som anser atl avstängningsreglerna i LAS bör tillämpas
också på LOA: s område.

Skälen
för mitt förslag: Om avstängning i uppsägnings- och avskedandefall finns vissa
föreskrifter i 34, 35 och 37 §§ LAS. Sålunda sägs det t. ex. atl en arbetstagare
inte får avstängas från arbete på gmnd av de omständigheter som har föranlett
en uppsägning annal än om det finns särskilda skäl (34 § andra slycket).

Reglema
i LAS gäller bara i den mån något annat inle föreskrivs i lag m. m. (2 § första
stycket LAS), exempelvis i LOA.

LOA:
s föreskrifter om avstängning innebär bl. a. följande. En arbelslagare får
avstängas från arbelet sedan ålgärder vidlagils för alt anslälla ålal mot honom
för en gärning som kan antas medföra avskedande (13 kap. 1 §). En sådan
avstängning får inte gälla för längre lid än lill dess frågan om avskedande har
prövats slutiigt. Beslutas avstängning, skall frågan om avskedande snarast tas
upp till prövning (14 kap. 8 §). Vid avgörandel av den frågan skall myndigheten
pröva om avstångningen skall beslå. Ell beslul om avstängning har omedelbar
verkan (17 kap. 3 §). Men avstängningsbeslutet kan överprövas av domstol som
också har möjlighel alt förordna att en beslutad avstängning skall hävas för
tiden inlill dess lagakraftägande dom eller beslut i frågan föreligger.

Regler
om avstängning vid uppsägning saknas f. n. i LOA.

Eflersom
reglerna om uppsägning och avskedande med anledning av brott föreslås bli
samordnade, bör emellertid enligt min mening en följdändring i avstängningsreglerna
i 13 kap. I § göras så alt de omfallar också uppsägningsfall. Men givetvis bör
avstängning i sådana silualioner inle kunna komma i fråga annat än i mycket
allvarliga fall, där den anställde av någon speciell anledning inte kan vara
kvar i ijänsl fram lill dess all anslällningen upphör (jfr prop. 1975:78 s.
199).

En
avstängning i dessa fall bör sålunda - liksom vid avskedande -kunna gälla för
tiden fram till dess anslällningen upphör. Efler en uppsägning upphör
anställningen när uppsägningstiden enligt lag eller avtal löper ut eller vid
den senare tidpunkt som kan komma att bestämmas av en domslol Ofr 34 § tredje slycket
LAS). Även om del med den ordning som jag förordar strängt taget inte behövs
någon uttrycklig föreskrifl om slutpunkten för en pågående avstängning,
föreslår jag för klarhetens skull ändå en sådan.

I
13 kap. 1 § bör dessutom göras vissa redaktionella ändringar i förtydligande
syfte.

I
konsekvens med del sagda bör givelvis även 14 kap. 8 § ändras så alt lagmmmet
omfattar också uppsägningsfall.

Prop.
1984/85:117 25

4.3
Överträdelser av bl.a. den nya regeln om tidpunkten för uppsägning förenas med
skadeståndsansvar

Mitt
förslag: Bestämmelserna om skadestånd i 16 kap. 7 § LOA skall i fortsättningen
tillämpas också när en myndighet i ett ärende om uppsägning bryler mot de nya
handläggningsreglerna i 14 kap. 6 och 8 §§.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i slort med milt förslag (betänkan-del s. 354).

Remissinstanserna:
Det fåtal inslanser som ytlral sig på denna punkt har inle hafl någon erinran mol
kommiltéförslagel.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 16 kap. 7 § LOA gäller för del allmänna samma
skadeståndsansvar som enligt LAS, om en myndighel sätter åsido
ordningsföreskrifterna i 14 kap. 6 § LOA om förbud atl avskeda någon på grund
av broU innan brotlmålsdomen vunnit laga kraft eller 8 § i samma kap. pm påbud
att snarasl pröva bl.a. frågan om avskedande efler beslul om avstängning. Jag
har här föreslagil all 14 kap. 6 och 8 §§ skall gälla också vid uppsägning pä
grund av brott.

Ell
åsidosättande av de nya handläggningsreglerna i uppsägningsfallen bör kunna
leda till skyldighet att utge skadestånd på samma säll som i avskedandefallen.
Skulle l. ex. en myndighel inte avvakla brotlmålsdomen innan uppsägning sker,
kan den alltså med mitt förslag bli skyldig all ulge allmänl skadestånd lill
arbetstagaren för denna förseelse under handläggningen. En följd av ell sådant
handlande från myndighelens sida kan också bli - om uppsägningen står fast -
all myndighelen förklaras skyldig au utge ersättning för ekonomisk skada,
nämligen för bl.a. den uppsägningslön som arbelslagaren har gått miste om genom
atl uppsägningstiden har börjal löpa lidigare än som annars skulle ha varil fallel.

Här
vill jag också påpeka atl en avstängning inför uppsägning givelvis inte medför
alt arbelslagaren går miste om avialsenlig lön eller andra anställningsförmåner
under avstängningsiiden.

Jag
viU även anmäla all jag har övervägl atl - såsom under beredningen av della
lagstiftningsärende har yrkats från fackligl håll - föreslå en skyldighel för
den myndighet som oriktigt avslänger en anställd från arbelel att betala
skadestånd i samma ordning som enligt 16 kap. 7 §. Syfiel därmed skulle främsl
vara preventivt men också reparalivt på så säll all den avslängde skulle kunna
få upprättelse i de fall där del i efterhand visar sig atl avstängningsbeslutet
varil uppenbart felaktigt. Molsvarande yrkande har framslällls i fråga om
orikliga beslul om disciplinpåföljd eller avskedande. Jag har dock - med hänsyn
lill de problem som en skadeslåndsskyldighel för bedömningsfel skulle kunna
föra med sig - stannat

Prop. 1984/85:117 26

för
att f n. avstå från att lägga fram någol sådant förslag (se prop. 1978/79:84 s.
10, 75).

4.4
Det fackliga inflytandet i disciplin- och avstängningsfrågor behålls oförändrat

Mitt
förslag: Någon ändring bör inte göras beiräffande del fackliga inflytandet i
ärenden om disciplinansvar eUer avstängning.

Kommitténs
förslag: Kommillén föreslår att en varsel- och överläggningsskyldighet
gentemot den lokala arbetstagarorganisationen införs för myndigheiema i
ärenden om disciplinpåföljd för de fall där arbetstagaren är fackligt
organiserad. För de fall där en skriftiig anmaning enligt 14 kap. 1 § första
stycket LOA utfördas i ett ärende om avstängning, föreslår kommittén en
skyldighet för myndigheterna att — om arbetstagaren är fackligt organiserad -
samtidigt sända en avskrift av anmaningen till den lokala arbetstagarorganisation
som arbetstagaren tillhör (betänkandet s. 355— 363).

I etl
särskilt yttrande avslyrker en av kommitténs sakkunniga förslaget. Han anser
att i praktiken inlressel av fackligt inflytande kan lillgodoses ulan all man
belastar den redan nu mycket utförliga proceduren i disciplinfrågor med fler
lagregler (belänkandet s. 430-431).

Remissinstansema:
Flertalel instanser har yttrat sig i denna del. Drygt hälften av dessa
instanser avstyrker kommitténs förslag, i allmänhet med hänvisning till vad som
anförs i del särskilda yttrandet. Återstoden av dem som har yttrat sig i frågan
lillstyrker kommittéförslaget.

Skälen
för mitt förslag: När fråga uppkommer om bl. a. disciplinansvar eller
avstängning enligt LOA åligger del myndighelen alt genom skriftlig anmaning
bereda arbetstagaren tillfålle att yttra sig om vad som anförs mot honom (14
kap. 1 § försia slyckel LOA). Arbetstagaren kan därvid begära alt också andra
skall yllra sig i saken eller att någon annan ulredning skall förebringas.
Denna begäran skall myndighelen efterkomma, om det inte är uppenbart aU
utredningen saknar betydelse (14 kap. 1 § andra stycket).

Någon
regel om varsel- och överiäggningsrätt för vederbörande fackliga organisalion
finns inte i dessa faU. AU 11-14 §§ lagen (1976:580) om medbeslämmande i
arbetslivet (MBL, ändrad senast 1980:238) inle heller skall tillämpas framgår
av 2 kap. 5 § andra slycket LOA. Förhandlingar kan dock begäras med slöd av den
allmänna regeln om förhandlingsrätt i 10 § medbestämmandelagen.

Jag
vill särskilt framhålla del förhållandel all arbetslagaren sålunda enligt LOA
har getts en speciell möjlighet all med slöd av lagen påkalla att

Prop. 1984/85:117 27

exempelvis
en facklig företrädare skall ytlra sig i ärendel. Arbelslagaren kan givelvis
också anlila någon från fackföreningen som sitl biträde eller ombud. Man bör
också beakta att den myndighet som brister i handläggningen av ett ärende
enligt LOA riskerar atl få betala skadestånd till den berörde arbetstagaren (16
kap. 7 §).

Mol denna bakgrund bör man
enligt min mening inte ytterligare komplicera och formalisera förfarandet
genom att införa en sådan varsel- och överläggningsplikt som kommillén
förordar.

Jag delar således den uppfallning
som har kommii lill utiryck i bl. a. del särskilda yttrandet i kommitlébelänkandel
och som också överväger bland remissinslanserna, nämligen all del inte finns lillräcklig
anledning all ändra de nuvarande bestämmelserna om fackligt inflytande i
disciplin- och avstängningsfrågor.

5
JK befrias från sin förhandlingsskyldighet enligt arbetstvistlagen

Mitt
förslag: JK befrias från sin nu gällande skyldighel alt förhandla om tvistefrågan
med arbetstagarens fackliga organisation före en process i arbetstvist.

Kommitténs
förslag: Överensslämmer med milt förslag (beiänkandei s. 420-427). Molsvarande åndring
föreslås fö. för JO: s del.

Remissinstanserna:
De som särskilt yttral sig över förslagel, dvs. JK, Jö och arbetsdomslolen, har
tillstyrkt förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gammal tradition på arbetsmarknaden har parterna
förhandlat om en uppkommen tvistefråga innan talan anhängiggjorts vid domstol.
Regler om tvisteförhandlingar har vuxit fram utan stöd i lag. Sådana beslämmelser
har dock sedan lång lid tillbaka funnits inlagna i kolleklivavlal och ulgör
numera grunden för MBL: s regler om tvisteförhandling och rättegång (64-68 §§).

I
4 kap. 7 § försia slycket lagen (1974:371) om rällegången i arbelstvister
föreskrivs atl lalan inle får tas upp till prövning av arbelsdomslolen förrän
förhandling, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i
kollektivavtal, har ägl rum rörande tvistefrågan. Genom en hänvisning i 5 kap.
1 § försia slyckel arbelslvistlagen gäller molsvarande förhandlingsskyldighet i
arbetstvisler som skall las upp av tingsrätt. Syfiei med
förhandlingsskyldigheten är främsl all tvistefrågorna skaU vara preciserade
och väl förberedda innan de överiämnas för domstolsprövning. Etl annal skäl är atl
förhandlingsskyldigheten kan bidra till atl frågor av mindre intresse sållas
bort och alt den på så sätl medverkar lill all arbetsdomstolen lillförs endasl
tvister av mer principiell karaklär.

Prop. 1984/85:117 28

Genom
en bestämmelse i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns lillsyn skall vad
som i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare äga
motsvarande tillämpning på JK när denne för talan i sådan arbetstvist som anges
i paragrafen. Eflersom arbetsgivare är underkastad den generella
förhandlingsskyldigheten enligt arbetstvistlagen har således JK genom nämnda
hänvisning ålagts skyldighel att tvisteförhandla innan talan av denne kan
upptas av domslol (se även AD 1981 nr 68).

JO
har motsvarande skyldighet.

Den
funktion som denna förhandlingsskyldighet är avsedd atl fylla är emellertid
inte något bärkraftigt moliv för att även JK skaU omfattas av den. De tvister i
vilka JK kan föra talan härrör från del område som regleras av LOA och har
handlagts av vederbörande myndighet (i vissa fall av statens ansvarsnämnd)
enligt reglema i LOA och förvaltningslagen. I samband med den handläggningen
har förhandling ägt mm. Önskemålet alt genom ytterligare förhandlingar sålla
bort tvister av mindre principielll intresse gör sig inte särskilt starkt
gällande i den typ av tvister där JK kan föra lalan. Att JK kommit att omfattas
av förhandlingsskyldighet får i stället ses som en lagteknisk följd av att
förhandlingsskyldigheten är genereU och därför gäller även för JK i och med
att samma regler som för arbetsgivare skall tUlämpas när denne utövar sin partsroU.

Jag
finner sammanfattningsvis atl det inte finns någon anledning att upprätthåUa
förhandlingsskyldigheten när JK väcker och för talan mot berörda arbetsgivarbeslut.
Inte heller gör sig sådana synpunkier gällande när JK intar motsatt partsställning.
Jag föreslår därför en lagändring som innebär att förhandlingskravet enligt arbetstvistlagen
inte skall gälla i tvistemål i vilka JK för talan. Ett sådant
undantagsstadgande bör lämpligen tas in efter hänvisningen till vad som gäller
för arbetsgivare i 7 § lagen om justitiekanslerns tUlsyn.

Frågan
om, som kommittén föreslagil, motsvarande ändring bör göras för JO: s del, lorde
få tas upp av vederbörande utskott vid riksdagsbehandlingen.

6
Ikraftträdande m. m.

Lagändringarna
bör träda i krafl den 1 januari 1986.

Har
en uppsägning enligt LOA skelt före ikraftträdandet, bör de äldre beslämmelsema
dock tillämpas i ärendet.

Jag
viU erinra om att det av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av
brottsbalken följer all en gärning, som genom reformen undantas från
straffansvar och som har begåtts innan lagändringarna trätt i krafl, inte skall
medföra ansvar, om dom meddelas efter ikraftträdandet.

Prop.
1984/85:117 29

7 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. tag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4. lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa lolkar
och översättare,

5. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

6. lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tillsyn.

De under 1, 3, 4 och 5
upptagna förslagen har upprättats i samråd med chefen för civildepartementet;
del under 3 i samråd även med chefen för försvarsdepartemenlel och del under 4
i samråd även med statsrådet Hellström.

Förstagen
bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 4.'

8 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

9 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits har. Frånsett det tillägg som
föranletts av lagrådets yttrande är lagrådsremissens lagförslag likalydande med
dem som fogats till propositionen.

Prop. 1984/85:117 30

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-01-17

Närvarande:
justitierådet Hult, regeringsrådet Bjöme, justitierådet Gregow.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1985 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1. lag
om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4. lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar
och översättare,

5. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

6. lag
om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tillsyn.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Anne-

Marie Westerberg och Tommy Lennberg.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget
till lag om ändring i lagen om offentlig anställning

Enligt
13 kap. 1 § i förslaget skall en arbetstagare kunna avstängas från arbetet då
en brottslig gärning kan antas leda till uppsägning. Någon övergångsbestämmelse
med avseende på denna bestämmelse har inte tagits upp i förslaget. Det torde
innebära att avstängning efter ikraftträdandet kan ske även på gmnd av en gärning
som begåtts före ikraftträdandet av lagändringen; sådan gärning kan tänkas ha
ägt mm förhållandevis lång tid före ikraftlrädandet. Det synes emellertid bäsl
förenligt med allmänna principer på förevarande område atl den nya möjligbeten
till avstängning inte skall kunna tillämpas på gmndval av andra gärningar än
sådana som ägt mm efter ikraftträdandet.

Mot
bakgmnd härav förordar lagrådel atl till ändringarna i förevarande lag, lämpligen
som ett särskilt siycke efler bestämmelsen om ikraftträdande, tas upp en
särskild övergångsbestämmelse av förslagsvis följande lydelse:

"Vad
som sägs i 13 kap. 1 § i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på gmnd
av gärningar, som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande gämingar
som har begålls före ikraftträdandet."

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1984/85:117 31

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande:
statsminister Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen;
Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

4. lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar
och översällare,

5. lag om ändring i lagen (1976:600) om ofTentiig anställning,

6. lag
om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslems tUlsyn.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har lämnat förslagen utan erinran med det undantaget att lagrådet förordat att
ett tillägg görs till övergångsbestämmelsema till lagen om ändring i lagen om
offentlig anställning. Tillägget innebär atl den nya lydelsen av 13 kap. 1 §
såvitt rör avstängning på gmnd av sådana brott som kan antas leda till
uppsägning från tjänsten inte skall tillämpas på gärningar som har begåtts före
ikraftträdandet.

Efler
samråd med chefen för civildepartementet godlarjag vad lagrådet har förordal.
Ett tillägg av nyssnämnda innehåll bör sålunda göras.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 januari 1985.

Prop. 1984/85:117 32

2
Hemställan

Jag
hemstäUer att regeringen föreslår riksdagen atl anta de av lagrådet granskade
lagförslagen efter vidtagen ändring.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden bar lagt fram.

Prop.
1984/85:117 33

Bilaga
I

Förteckning
över de remissinstanser som avgett yttrande över tjänsteansvarskommitténs
betänkande (Ds Ju 1983:7) Tjänsteansvar i offentlig verksamhet

Efter
remiss har yttranden avgetts av hovrätten för Övre Norrland, kammarrätien i Göleborg,
Stockholms tingsrätt, justitiekanslem (JK), domstolsverket (DV), riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen (KVS), överbefälhavaren
(ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, postverket, televerkel,
statens järnvägar (SJ), statens vägverk, generaltullstyrelsen (GTS), lantbmksstyrelsen,
riksskatteverket (RSV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetsdomstolen (AD),
kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), slatens arbetsgivarverk
(SAV), statens arbelsmarknadsnämnd (SAMN), statens ansvarsnämnd, länsstyrelsen
i Stockholms län, länsstyrelsen i Västerbottens län, domkapitlet i Uppsala
ärkestift, riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Sveriges advokaisamfund.
Försäkringskasseförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (Lö),
Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Sveriges domareförbund och Föreningen
Sveriges åklagare.

RA har överlämnat
yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt samt länsåklagama i
Malmöhus och Västerbottens län. Försvarets civilförvaltning har bifogat ett
yttrande från försvarets materielverk och LO har bifogal elt yttrande från
Statsanställdas Förbund. En skrivelse har inkommii från Medborgarräiisrörelsen.

Prop. 1984/85:117 34

Bilaga
2

JUSTITIEDEPARTEMENTET
CIVILDEPARTEMENTET

Vissa
ändringar i 20 kap. brottsbalken m. m.

1 Förslag

I
denna PM föreslås att 20 kap. 2 § brottsbalken, 19 § lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst och 1 § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och
översättare skall ändras så, att man slopar de nuvarande hänvis-ningama tiU 1
kap. 1 § 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA, omtryckt 1982:100,
ändrad senast 1983:1074).

Genom
ändringen förenklas de tre lagmmmen samtidigt som man undanröjer oklarheter om
räckvidden av deras tillämpningsområde såvitt rör styrelseledamöter,
uppdragstagare, anställda m.fl. hos en del offentliga rättssubjekt.

Denna
PM har utarbetats inom justitie- och civildepartementen efter samråd med
utrikes- och försvarsdepartementen.

2 Lagarnas
nuvarande lydelse

2.1120
kap. 2 § andra stycket brottsbalken föreskrivs att för mutbrott kan dömas
ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör
till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, kyrklig samhällighet,
allmän försäkringskassa eller till "någon sådan arbetsgivare som avses i
1 kap. 1 § 3" LOA. I 20 kap. 4 § brottsbalken föreskrivs att den som har
valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer
myndighetsutövning får av rätlen skiljas från uppdraget, om han har begått
brott för vilket är stadgat fångelse i två år eller däröver och han genom
brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget. Med uppdrag
hos staten eller hos kommun likställs därvid uppdrag hos "andra sådana
arbetsgivare som avses" i 20 kap. 2 § beträffande mutbrott.

2.2
I 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (ändrad senast 1982:104) finns
föreskrifter om befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning.
Sådan befogenhet tillkommer hos staten eller hos kommun anställd
civilförsvars-, brand-, eller arbetschef i fråga om underställd personal. Med
kommuner likställs landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samhälligheter,
allmänna försäkringskassor och "sådana arbelsgivare som avses i 1 kap. 1 §
3" LOA.

Prop. 1984/85:117 35

2.3 Lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare (ändrad
senasl 1982:105) äger enligt sin 1 § tillämpning på lolkar och översättare som
anlitas av myndighel eller annat organ som utövar verksamhel för vars
fullgörande staten eller kommun svarar. Med kommuner likställs därvid landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, allmänna
försäkringskassor och "sådana arbetsgivare som avses i 1 kap. 1 § 3"
LOA.

2.4 LOA gäller enligt 1 kap. 1 § arbetstagare hos (1) staten, (2)
kommuner, landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter
eller allmänna försäkringskassor och (3) andra arbetsgivare, om anställningen
är statligt reglerad.

Uttrycket "andra arbelsgivare,
om anställningen är statiigl reglerad" i 1 kap. 1 § 3 LOA är alltså
bestämmande också för tillämpningsområdet för de nämnda lagrummen i
brottsbalken, vapenfrilagen och tystnadspliktslagen. En speciell sak är därvid
värd att notera. Föreskriften i punkl 3 i I kap. 1 § LOA är nämligen
"upphängd" på förekomslen i det konkreta fallet av ell slalligl
reglerat anställningsförhållande, trols att den inle — som punklema 1 och 2 i
lagrummet - uttryckligen anger vilka arbelsgivare (rättssubjekt) som avses. Hänvisningen
från t. ex. brottsbalken liU punkten 3 i 1 kap. 1 § LOA blir därför något
otydlig eftersom brottsbalken avser slyrelseledamöler m. fl. uppdragstagare,
inte arbetstagare som LOA.

3
Krav på klarläggande

Uttrycket
arbetstagare hos "andra arbetsgivare, om anställningen är statligt
reglerad" infördes i I kap. 1 § 3 LOA genom lagen 1982:100 (prop. 1981/82:90.
AU 11, rskr 153). Tidigare användes ullryckel arbetstagare hos "annan
allmän inrättning".

Denna
ändring föranleddes av alt riksdagen (KU 1981/82:7, rskr 4) förklarat atl
regeringen i samband med ändringar i lagsiiftningen bör pröva, om uttrycket
"allmänna inrättningar" kan mönstras ut och ersältas med
beskrivningar av mera konkret innehåll. Till slöd för riksdagsbeslutet åberopas
i konsiilutionsulskotlets betänkande att ullryckel "allmän inrättning"
inte längre används i regeringsformen och atl betydelsen av uttrycket numera
är oklar. 1 samband med denna LOA-ändring gjordes molsvarande ändringar i
brottsbalken, vapenfrilagen och lystnadspliktslagen.

Beträffande
ändringarna i dessa tre lagar uttalar lagrådel (prop. s. 34):

Enligt
lagförslagen skall i olika lagrum uttrycket "annan allmän inrättning som
avses i I kap. I § 2 eller 3" LOA ersättas med en uppräkning av offentliga
rättssubjekt likställda med kommun, avslutad med orden "sådana arbelsgivare
som avses i 1 kap. I § 3" LOA eller motsvarande uttryck. I den föreslagna
lydelsen av 1 kap. 1 8 3 LOA lalas om "andra arbetsgivare, om anslällningen
är slalligl reglerad". Formuleringen är

Prop. 1984/85:117 36

naturlig
i sistnämnda lagmm som gäller tillämpning av LOA: s regler beträffande vissa
arbetstagare. I de nu berörda tre lagförslagen är däremot avsikten att definiera
arbetsgivare av viss kategori, och hänvisningen till LOA: s bestämmelser ger då
inte klart besked om situationen när vissa, men inte alla, anstäUda hos ett
rättssubjekt innehar statiigl reglerade anställningar. Syftet lär vara, att så
snart stadig reglering förekommer av någon anstäUning hos arbetsgivaren, denne
skall jämställas med kommun. Tolkningen är inte självklar och det synes
tveksamt om sakliga skäl finns att dra gränsen på samma sätt när del gäller
tillämpningen av de tre skilda lagförslag som här diskuteras. Å andra sidan
framstår det som en fördel att i alla de berörda fallen hänvisa tUl samma
uttryck i en sådan central lag som LOA. Lagförslagens avfattning bör därför
kunna godtas, men det synes lämpligt att en översyn av formuleringar sker
samtidigt som man -såsom fömtskickas i remissen (2.6.3) - tar upp frågan om en
ändring av 1 § andra stycket ställförelrädariagen.

Med
"ställförelrädariagen" avses i lagrådsyttrandet lagen (1965:576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. (ändrad senast
1982:101).

4
Överväganden

Som
lagrådet påpekar är del naluriigt att i LOA - vad gäller tUlämpning av LOA: s
regler beträffande vissa arbetstagare - tala om "andra arbetsgivare, om
anställningen är statligt reglerad", när man beskriver de rättssubjekt
där s.k. dubbelt huvudmannaskap förekommer (jfr därom avsnitt 6 nedan). Det är
däremot - som lagrådet också framhåller - tveksamt om det finns sakliga skäl
att dra gränsen på samma sätt, när del gäller tillämpningen av brottsbalken
och de andra två lagarna. Motiven för avgränsningen av LOA: s tUlämpningsområde
- nämligen att staten medverkar vid fastställandet av anställnings- och arbelsvillkor
för arbetstagarna - är knappast hållbart, när det gäller att bestämma
tillämpningsområdet för de nämnda lagmmmen i brottsbalken etc. Det finns
sålunda knappast tillräcklig anledning att låta justeringar av
tillämpningsområdet för LOA automatiskt medföra justeringar också av det
straffbelagda områdel för mutbrott enligt 20 kap. 2 brottsbalken. Eventuella
ändringar av LOA:s tillämpningsområde - via stäUföreträdariagen Ofr 6 nedan) -
är naturiiglvis betingade närmast av statens ekonomiska intresse att medverka
vid fastställandet av vissa anställnings- och arbetsvillkor för vissa
arbetstagare. Och sådana skäl bör knappast vara rättspolitiskt styrande för att
avgöra humvida en viss handling skall vara belagd med straff för styrelseledamöter
m.fl. hos vissa rättssubjekt.

Vidare
är att märka att det beträffande en del av ifrågavarande rättssubjekt inte
torde förekomma några val till uppdrag som medför myndighetsutövning. Det
betyder att tillämpningsområdet för 20 kap. 4 § brottsbalken om skiljande från
uppdrag torde ha blivil onödigt vidsträckt.

Prop. 1984/85:117 37

Likaså
kan man sätta i fråga, om det hos alla dessa rättssubjekt verkligen förekommer
vapenfria tjänsteplikliga. 1 den mån så inte är fallel. är också vapenfrilagens
tillämpningsområde i della hänseende alllför vidsträckt.

Slutligen
kan man också sätta i fråga, om del är nödvändigl all lagreglera tystnadsplikten
vid alla rättssubjektens evenluella anlilande av tolkar dier översättare.

5
Slutsats

Frågan
är med andra ord. om del över huvud tagel är motiverat att låta nämnda lagrum i
brottsbalken, vapenfrilagen eller tyslnadspliklslagen omfalla slyrelseledamöler
m.fl. hos de särskilda rättssubjekt som omfattas av uttrycket "andra
arbetsgivare". Övervägande skäl synes i slällei tala för atl göra lagmmmen
lillämpliga bara på styrelseledamöter etc. hos de rättssubjekt som är
uttryckligen uppräknade i 1 kap. 1 § 1 och 2 LOA. nämligen siaten. kommuner,
landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfålligheter
eller allmänna försäkringskassor.

Förslagel
blir således alt 20 kap. 2 § brottsbalken, 19 § vapenfrilagen och I § lystnadspliktslagen
bör ändras på del sätlel. all hänvisningama däri lill I kap. I § 3 LOA slopas.

6
Dessutom större klarhet

Del
finns ytterligare skäl för en sådan lösning.

Lagrådets
tidigare anförda hänvisning lill ställförelrädariagen har nämligen sin
bakgrund i vad som åsyftas med ullrycket statligt reglerad anslällning
"där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastslälles
under medverkan av regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer" (2
kap. I § LOA).

Därmed
avses sålunda främst ställförelrädariagen och vissa beslul av riksdagen som har
faltals i anslutning lill den lagen och dess övergångsbestämmelser.

Ställförelrädariagen
innebär att siaten har förbehållit sig all - i allmänhel genom statens
arbetsgivarverk - medverka vid fastställandet av vissa anställnings- och arbelsvillkor
för en del arbetstagare hos kommuner och vissa andra icke-statliga
"arbetsgivare med offentlig ställning" (1 §; jfr även
övergångsbestämmelserna). Delta hänger samman med att dessa arbetsgivares
personalkostnader i stor ulslräckning flnansieras genom slalsbidrag (det s. k.
dubbla huvudmannaskapet).

Arbetsgivarna
i fråga utgör rättssubjekt med mer eller mindre starkt uttalad offentligrältslig
karaktär elter anknytning. Som exempel på sådana arbetsgivare som lorde avses
här kan nämnas Svenska institutet. Stock-

Prop. 1984/85:117 38

holms
inlernalionella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Stiftelsen Riksutställningar,
Stiftelsen Tekniska museet. Stiftelsen Nordiska museel. Svenska språknämnden,
Sveriges utsädesförening. Svenska jägareförbundet, Annetorpshemmet,
Bergsskolan i Filipstad m.fl.

Men ställförelrädariagen
är så svårtolkad när det gäller avgränsningen av dess lillämpningsområde, alt
rättsläget allmänt anses yllersl oklart. Tolkningen är i varje fall i sin tur
styrande för LOA: s tillämpningsområde och därmed också — som framgått — för
brottsbalken och de andra båda aktuella lagarna, såvitt nu är i fråga.

Med
förslaget i denna PM skulle man undanröja den allvarliga oklarhet som nu
vidlåder bestämmandet av de nämnda lagmmmens tillämpningsområde. Detta måste
anses vara en väsentlig vinst från rättssäkerhetssynpunkt, inle minst med
hänsyn lill innehållet i de lagmm som del gäller.

Prop. 1984/85:117 39

Bilaga
3

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande
över justitie- och civildepartementets promemoria (maj 1984) Vissa ändringar i
20 kap. brottsbalken m. m.

Efler
remiss har yttranden avgetts av justitiekanslem (JK), hovrätten för Övre
Norrland, kommerskollegium, försvarets civilförvaltning, statens arbetsgivarverk
(SAV), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund. Svenska institutet. Nordiska Afrikainslitutel, Svenska
jägareförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR och Föreningen auktoriserade Iranslatorer.

Prop. 1984/85:117 40

Innehåll

Propositionen ................................................................... ..... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ I

1
Förslag lill
lag om ändring i brottsbalken ..................... 2

2
Förslag till
lag om ändring i lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken 3

3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri Ijänst .. 4

4
Förslag lill
lag om ändring i lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och
översättare 5

5
Förslag till
lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning 6

6
Förslag lill
lag om ändring i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns lUlsyn 8

Uidrag av prolokoll från regeringssammanlräde den 17
januari 1985

med beslut om lagrådsremiss ........................................ 9

1 Inledning ........................................ T.
\........... 9

2
Bakgrund ............................................. .'........ >->,...... .. 10

3
Del straffrättsliga
ansvarsområdet .................... ......... .. 12

3.1
Straffbestämmelsen
i 20 kap. 1 § brottsbalken behåUs oförändrad 12

3.2
Den särskilda straffriheten
för ledamöterna i laxeringsnämndema upphävs 16

3.3
Ansvarei för mutbrott
inskänks för vissa uppdragstagare m. m. 18

4 Ansvarssystemel
enligt LOA ........................................ 22

4.1 Uppsägning på grund av brott får inle ske förrän
ansvarsfrågan

är slutligt prövad ................................................... 22

4.2
Möjligheterna atl
avstänga en arbelslagare från arbelel utvidgas 23

4.3
Överträdelser
av bl.a. den nya regeln om tidpunkten för uppsägning förenas med
skadeståndsansvar ................................................................................. 25

4.4
Det fackliga
inflytandet i disciplin- och avstängningsfrågor behålls oförändrat 26

5
JK befrias från
sin förhandlingsskyldighet enligt arbetstvistlagen . 27

6
Ikraftträdande m.
m ..................................................... 28

7
Upprättade
lagförslag .................................................... 29

8
Hemställan .................................................................... 29

9
Beslut .......................................................................... 29

Utdrag av lagrådets protokoll ......................................... 30

Utdrag av protokoll från regeringssammanträde den 28
februari 1985

med beslut om proposition ............................................. 31

1
Anmälan av
lagrådsyttrande ........................................ .. 31

2
Hemställan ................................................................... 32

3
Beslut .......................................................................... .. 32

Bilaga 1 Förteckning över de remissinslanser som avgett
yttrande över tjänsteansvarskommitténs belänkande (Ds Ju

1983:7) Tjänsteansvar i offenllig verksamhel 33

Bilaga 2 Departementspromemoria med förslag till vissa
ändring

ar i 20 kap. brottsbalken m. m ...................... 34

Bilaga 3 Förteckning över de remissinslanser som avgell
yltrande

över departementspromemorian .................. .. 39

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985