Prop. 1984/85:122

Prop.
1984/85:122

Regeringens proposition

1984/85:122

om lärarutbildning för
grundskolan m. m.;

beslutad
den 21 febmari 1985.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits
upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

LENA
HJELM-WALLÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny läramtbildning för
grundskolan. Den organiseras som en allmän utbildningslinje,
grundskollärarlinjen, med två skilda inriktningar, en för tidigare årskurser
eller årskurserna 1 t.o.m. 7 och en för senare årskurser eller årskurserna 3 t.
o. m. 9. Utbildningen för tidigare årskurser föreslås omfatta 140 poäng och
innehålla fördjupade studier i matematik och naturorienterande ämnen eller
svenska och samhällsorienterande ämnen. Utbildningen för senare årskurser
föreslås omfatta fyra alternativa specialiseringar, en mot
samhällsorienterande ämnen om 160 poäng, en mot naturorienterande ämnen om 160
poäng, en mol svenska och två främmande språk om 180 poäng och slutligen en mot
praklisk-esletiskt ämne tillsammans med svenska, matematik eller språk om 140,
160 eller 180 poäng.

Läramtbildningen för gmndutbildning för vuxna
(grundvux) och i svenska som andraspråk föreslås anordnas inom ramen för
gmndskollärarlinjen.

Utbildningen
på den nya linjen föreslås starta budgetåret 1988/89.

Dessutom föreslås att idrottslärarlinjen förlängs
med 40 poäng till 120 poäng tidigast budgetåret 1986/87.

1 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 122

Prop.
1984/85:122 2

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-21

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén

Proposition om lärarutbildning för grundskolan m. m.

1 Inledning

Den nuvarande utbildningen av
klasslärare, dvs. låg- och mellanstadielärare, grundar sig på beslut av 1967
års riksdag med anledning av förslag av 1960 års lärarutbildningssakkunniga
(LUS) (prop. 1967:4, SU 51, rskr 143). Det gör också den för grundskolan,
gymnasieskolan och vuxenutbildningen gemensamma utbildningen av lärare i
teoretiska ämnen, ämneslärarutbildningen. Lågstadielärarlinjen omfattar 100
poäng och mellanstadielärarlinjen 120 poäng. De tre ämneslärarlinjerna, den
historisk-sam-hällsvetenskapliga, den matematisk-naturvetenskapliga och den
språkvetenskapliga, omfattar 160 poäng.

Utbildning för undervisning i
praklisk-esteliska ämnen i grundskolan ges på särskilda utbildningslinjer såsom
bildlärarlinjen, idrottslärarlinjen och musiklärarlinjen. På grundval av
förslag från lärarutbildningskommittén (LUK) beslutade riksdagen år 1975 (prop.
1975:24, UbU 14, rskr 159) om försöksverksamhet med Ivåämnesulbildning. En
sådan försöksverksamhet, som innebär atl utbildning i praktisk-estetiskl ämne
kan kombineras med utbildning i vissa teoretiska ämnen, har pågått sedan år
1977. Även låg- och mellanstadielärarlinjerna innehåller viss utbildning i
dessa ämnen.

Sommaren 1974 tillkallade jag,
efter bemyndigande av regeringen den 31 maj 1974, sakkunniga' för att utreda
frågan om läramtbildningens mål,

' Vid tidpunkten för avlämnandet av betänkandet: skolrådet
Maj Bosson-Nordbo, ordförande, riksdagsledamöterna Birgitta Dahl och Lars
Gustafsson, kommunalrådet Bertil Hansson, utbildningschefen Lennart Larsson,
utredningssekreteraren Sten Marcusson, riksdagsledamoten Ove Nordstrandh,
ombudsmannen Henry Persson, sekreteraren Sten Persson och riksdagsledamoten
Christina Rogestam.

Prop.
1984/85:122 3

stmktur och innehåll m. m. De sakkunniga antog
namnet 1974 års läramt-, bildningsutredning (LUT 74).

Utredningen överiämnade i januari 1979 betänkandet
(SOU 1978:86) Lärare för skola i utveckling. En sammanfaUning av utredningens
synsätt och förslag i berörda delar bör fogas som bilaga 1 till protokollet i
detta ärende.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena i berörda
delar bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

På grundval av LUT 74:s förslag och de inkomna
remissynpunkterna har en promemoria (1984-08-22) utarbetats inom
utbildningsdepartementet. Promemorian har legat till gmnd för diskussioner med
berörda myndigheter och organisationer.

Vidare har ett antal skrivelser från myndigheter,
organisafioner och enskilda kommit in i frågor som jag tar upp i det följande.

Riksdagen fattade vid 1980/81 års riksmöte beslut
om fortbildning för skolväsendets personal med utgångspunkt i LUT 74: s förslag
(prop. 1980/81:97, UbU 37, rskr 385). Fortbildningens organisation behandlas
därför inte i detta sammanhang.

Jag avser nu att la ställning fill LUT 74: s
förslag till utbildning av lärare för gmndskolan samt därmed sammanhängande
frågor. Lärarutbildningen för undervisning i gmndutbildning för vuxna
(grundvux) och i svenska som andraspråk behandlar jag i deUa sammanhang. Även
idrotlsläramlbild-ningen samt vissa frågor om slöjdlärarulbildningen tas upp.
Frågor som rör utbildningen av lärare för gymnasieskolan och för
vuxenutbildningen i övrigt berör jag endast i den utsträckning de har samband
med lärarutbildningen för grundskolan.

Jag
har samrått med statsrådet Göransson.

För överblickens och sammanhangels skull behandlar
jäg i del följande åtskilliga frågor som det ankommer på regeringen eller
berörda myndigheter att besluta i. Jag kommer atl ange när så är fallet.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Allmänna utgångspunkter

När den nuvarande stmkturen för lärarutbildningen i
grundskolan lades fast år 1967 var gmndskolan genomförd i ca 85 % av landets
kommuner. Därefter har två genomgripande revisioner gjorts av läroplanen för
gmndskolan. Genom 1969 års läroplan (Lgr 69) avskaffades den uppdelning av
årskurs 9 i gymnasieförberedande och yrkesinriktade linjer som var en följd av
1960 års politiska överenskommelse om grundskolan. Samfidigt förenklades
tillvalssystemet och förändrades kursplanerna i bl. a. naturorienterande och
samhällsorienterande ämnen på högstadiet.

Prop. 1984/85:122 4

Med den nu gällande läroplanen, Lgr 80, har en
utveckling av gmndskolan skett från regelstyrning mot ökad målstyrning. De
innehållsliga och pedagogisk-organisatoriska förändringarna i Lgr 80 innebar
bl. a. nya kursplaner, införande av lemastudier, introduktion av nya ämnen och
moment tidigare i årskurserna och borttagande av reglerna om särskild
behörighet vid intagning till gymnasieskolan. Lgr 80 betonar också starkare de
gmndläggande basfärdigheterna att läsa, skriva och räkna under alla stadier av
grundskolan. Vikten av en ökad satsning på naturvetenskap och teknik i
grundskolan underströks i läroplansbeslutet.

De
skillnader mellan å ena sidan låg- och mellanstadierna och å andra sidan
högstadiet, som funnits sedan det ursprungliga beslutet om gmndskolan, har
genom de nämnda förändringarna minskat successivt. I bl. a. elt väsentligt
avseende finns en gmndläggande skillnad kvar, nämligen beträffande
lärarutbildningens struktur.

Uppdelningen
i skilda utbildningar för lågsladielärare, mellanstadielärare och ämneslärare
för högstadiet bidrar till att upprätthålla nackdelarna med stadieindelningen i
gmndskolan. Lärarutbildningen för högstadiet har fortfarande mer gemensamt med
lärarutbildningen för gymnasieskolan än med övrig lärarutbildning för
gmndskolan. Dessa förhållanden och behovet av aU se läramtbildningen för
gmndskolan i ett mera samlat perspektiv låg bakom mina direktiv till LUT 74.

LUT
74: s modell för ny läramtbildning innebär att den skarpa gräns som
klassläramtbildningen och ämnesläramtbildningen drar mellan årskurserna 6 och
7 i gmndskolan löses upp och att läramtbildningen klarare speglar att
gmndskolan och gymnasieskolan är skilda skolformer.

Remissopinionen med anledning av LUT 74: s förslag
är splittrad. Även om flertalet remissinstanser ställer sig bakom syftet att
minska sladiebind-ningen så är många kritiska till vad detta skall komma att
innebära i första hand för ämneskunskaperna hos de blivande lärarna i de högre
årskurserna.

Läramtbildningen
bör enligt min uppfattning utgå från den gmndläggande strukturen i
skolväsendet och på så sätt ge de bästa förutsättningarna för att
undervisningen i skolan skall ges enligt de riktlinjer som riksdagen och
regeringen beslutat om. Det är i detta sammanhang nödvändigt att se grundskolan
som én helhet. Detta underströks av dåvarande statsrådet Rodhe i propositionen
om läroplan för grundskolan m.m. (prop. 1978/79:180, s. 12) där hon uttalade
att gmndskolan måsle få framträda som en skola utformad efter sina egna
villkor.

Jag
vill understryka att detta synsätt inte står i motsatsställning till behovet av
samarbete mellan olika skolformer. Som jag har framhållit i bl. a. proposition
1983/84:116 om gymnasieskola i utveckling är ett ökat samband mellan grundskola
och gymnasieskola nödvändigt. Också samverkan mellan förskola och gmndskola är
elt viktigt inslag i de samlade insatserna för barns utveckling.

Prop.
1984/85:122 5

Den nuvarande utpräglade sladieinriktningen av de
skilda lärarutbildningarna med de olika traditioner dessa bygger på försvårar
enligt min mening för grundskolan att fungera som en helhet. Samtidigt anser
jag det nödvändigt att de skillnader i undervisningen som finns mellan Udigare
och senare årskurser kommer till uttryck i successiva förskjutningar i lärarnas
utbildning och kompetens.

De förändringar av gmndskolan som Lgr 80 anger
kräver enligt min uppfattning, för att få störte genomslagskrafl, också
förändringar av lärarutbildningen. Bl. a. gäller det den starka betoningen av
gmndläggande basfardigheter i Lgr 80 och det ansvar som åvilar alla lärare -
oavselt stadium - i detta hänseende.

I
Lgr 80 understryks vidare behovet av ett undersökande och experimentellt
arbetssätt, där teori och praktisk tillämpning blandas för att på så sätt
underlätta för många elever att tillgodogöra sig det till stor del abstrakta
innehållet i skolans undervisning. I årets budgetproposition (prop. 1984/85:100
bil. 10 s. 28) har statsrådet Göransson och jag understmkit vikten av ökad
uppmärksamhet åt melodiska och didaktiska aspekter på undervisningen i olika
ämnen och ämnesgmpper i skolan. Detta gäller kanske framför allt inom det naturvetenskapliga
området där det finns undersökningar som visar att många elever över huvud
taget inte tillgodogör sig viktiga delar av undervisningen. Jag skall från
denna utgångspunkt här ta upp undervisningen i naturorienterande och
samhällsorienterande ämnen.

I
propositionen (1978/79:180) rörande Lgr 80 behandlades särskilt frågorna om
undervisningen i orienteringsämnena. Utgångspunkten var därvid önskemålet om
en ökad samverkan över de traditionella ämnesgränserna. Vid en sådan
undervisning utgår man inte enbart från ett ämnesindelat stoff ulan bygger
undervisningen på problem och frågeställningar såsom eleverna möter dem utanför
skolan. Från denna utgångspunkt utformades kursplanerna och timplanen i
orienteringsämnen i två ämnesgmpper — samhällsorienterande resp.
naturorienterande. I propositionen framhölls vidare att det är önskvärt atl en
sådan samlad undervisning underlättas genom fortbildning, läromedelsutformning
och kommentarmaterial från skolöverstyrelsen (SÖ). Riksdagen anslöt sig lill deUa
(UbU 45, rskr 422).

Läroplansbeslutel
beträffande orienteringsämnena är enligt min mening av särskild betydelse när
del gäller att utforma en ny lärarutbildning. Det är inom dessa områden som
dagens lärarutbildning för högstadiet ger minst goda fömtsättningar för en
undervisning enligt läroplanens intentioner. Läroplanen bygger som jag nämnt på
alt samhällsorienterande resp. naturorienterande ämnen hålls samman för atl
underiälla s. k. samlad undervisning. En lärarutbildning som bygger på sådana
grupper av närbesläktade ämnen innebär självfallet inte alt de traditionella
ämnena har föriorat sin belydelse. Uppdelningen i olika ämnen har enligt min
mening stort värde för att förse eleverna med en gmndläggande struktur för
kunskaperna. Inte

Prop.
1984/85:122 6

minst
inom läramtbildningen är de traditionella ämnena viktiga med hänsyn Ull
behovet av att följa den vetenskapliga utveckhngen och av atl som lärare ta i
anspråk personer som har förankring i denna utveckling. Det får således varken
inom skolan eller i lärarutbildningen vara frågan om ett "antingen
eller" utan det måste vara ett "både och" när det gäller
ämnes-övergripande resp. ämnesanknutna inslag.

Jag vill i detta sammanhang också peka på det
problem som ligger i att lärare undervisar i ämnen som de inte har utbildning
för. Undersökningar som redovisats av LUT 74 och senare av bl. a. Lärarnas
riksförbund visar att detla förekommer i betydande utsträckning i vissa ämnen
och då särskilt inom orienteringsämnen. En självklar utgångspunkt måste enligt
min mening vara att sträva efter att undervisningen skall handhas av lärare som
har kompetens för uppgiften. Detta är ytterligare ett skäl för att skapa en
lärarutbildning som ger lärare med en bredare ämne-jkompetens. På så sätl bör
man på sikt kunna minska det kvalitetsproblem som ligger i att lärare Qänstgör
i ämnen där de saknar utbildning.

En lärarutbildning som ger bredare ämneskompetens
på högstadiet är inte minst av stor betydelse för att ge utbildning med hög
kvalitet också i glesbygdskolor och över huvud taget i små skolor. Jag vill här
speciellt peka på de möjligheter som numera finns att bilda s.k. filialskolor
på högstadiet.

Jag skall så gå över till ett par viktiga sociala
aspekter på läramtbildningen.

Systemet med klasslärare på låg- och
mellanstadierna och ämneslärare på högstadiet innebär att kontakterna mellan
lärare och elev förändras mycket drastiskt under ett ömtåligt skede i elevens
utveckling. LUT 74 redovisar att en elev i årskurs 6 möter fyra till fem
lärare. Under högstadiet ökar det antal lärare vae elev möter kraftigt.
Situafionen har delvis förbättrats under de senaste åren men det skulle ändå
enligt min mening vara till stor fördel för arbetssituationen på högstadiet om den
splittring i arbetsorganisationen som eleverna i dag möter kunde minska. En
stabilitet i kontakterna mellan lärare och elever behövs enligt min mening
genom hela grundskolan, inte minst på högstadiet. Detta är en förutsättning för
mjukare övergångar mellan de olika stadierna.

Vi vet att en del elever redan på lågstadiet får
problem i skolan. För dem inleds på så sätt ofta en process som skolan senare
inte förmår bryta och som leder fill ohka former av ofullständig skolgång under
de senare årskurserna eller lill skolavbrotl i förtid. En förändrad
lärarutbildning, som ökar lärarnas specialpedagogiska kunskaper och ger dem
ökad insikt om de grundläggande sociala fömlsällningarna för barns och
ungdomars utveckling och inlärning, är enligt min uppfattning ett viktigt
bidrag till att söka minska utslagningen.

Sist men inte minst: arbetet med grundläggande
kunskaper och färdigheter är avgörande för elevernas framgång i skolarbetet.
Utveckling av

Prop.
1984/85:122 7

förmågan
att tala, läsa, skriva och räkna är central i skolarbetet och dessa färdigheter
måste tränas i många ämnen. Barnens språkliga utveckling måste uppmärksammas
och stödjas under hela gmndskolefiden. För att alla barn skall kunna tillägna
sig dessa kunskaper och färdigheter måste framför allt de lärare som arbetar
med yngre barn få bättre kunskaper och bättre förmåga i dessa avseenden.
Samtidigt måste också lärare för de äldre barnen ha kunskaper om gmndläggande
språklig inlärning och utveckling. Även inom andra områden behöver lärarnas
kunskaper förbättras för att läroplanens intentioner skall kunna förverkligas.
Det gäller framför allt i naturvetenskap och teknik, där många låg- och
mellanstadielärare har fått alltför ytliga kunskaper i sin gmndutbildning.

2.2
En ny struktur för lärarutbildningen för grundskolan

Mitt förslag: Jag föreslår att en ny
lärarutbildning för grundskolan utformas med en stmktur och ett innehåll som
bestäms utifrån grundskolans behov. Den bör organiseras inom ramen för en allmän
utbildningslinje, gmndskollärarlinjen, med två skilda inriktningar, en för undervisning
i tidigare årskurser eller årskurserna 1 t. o. m. 7 och en för undervisning i
senare årskurser eller årskurserna 3 t. o. m. 9.

Utbildningen för tidigare årskurser bör omfatta 140
poäng och innehålla fördjupade studier i matematik och naturorienterande ämnen
eller svenska och samhällsorienterande ämnen. Inom inriktningen mot senare
årskurser bör det finnas möjligheter till specialisering mot skilda ämnen eller
ämnesområden. En bör avse utbildning i samhällsorienterande ämnen, en annan
utbildning i naturorienterande ämnen med eller utan matematik. Dessa
specialiseringar föreslår jag skall omfatta 160 poäng. En tredje specialisering
bör avse svenska och två främmande språk samt omfatta 180 poäng. En Qärde
specialisering bör avse praktisk-estetiskl ämne i förening med svenska, etl
främmande språk eller matemafik. Denna specialisering bör omfatta 140, 160
eller 180 poäng. Utbildning lill lärare i enbart prakUsk-estetiskt ämne bör
samtidigt även fortsättningsvis ge kompetens alt undervisa i grundskolan.

Utbildning för undervisning i grundvux och i
svenska som andraspråk föreslår jag anordnas inom den nya linjens ram.

LUT
74:s förslag: LUT 74 föreslår en gmndskolläramtbildning om totalt 160 poäng,
varav 140 poäng är behörighetsgivande utbildning, dvs. utgör grund för
anställning som lärare. De resterande 20 poängen är en kompletterande
grundutbildning, som läraren kan utnytQa för ämnesteoretiska och/eller
praktisk-pedagogiska studier efter några års yrkesverksamhet. Förslaget innebär
att den dubbla behörighet för Qänst såväl på gmndsko-

Prop.
1984/85:122 8

lans
högstadium som i gymnasieskolan, som nuvarande utbildning av ämneslärare ger,
inte får någon motsvarighet med den nya utbildningen.

Läramtbildningen skall enligt LUT 74 utformas med
ämnesspecialisering och en viss årskursspecialisering. Utbildningen inleds med
ett för alla studerande gemensamt, kommunikationsinriktat basblock med
alternaUva fördjupningsstudier inom svenska och matemafik. Därefter väljer den
studerande olika specialiseringar: i samhällsorienterande ämnen, naturorienterande
ämnen, främmande språk, praktisk-esleUska ämnen eller ytterligare en
specialisering, där nya läramtbildningsbehov, t. ex. avseende hemspråk, skall
kunna fångas upp. Årskursspecialiseringen kommer i första hand till uttryck i
att de två förstnämnda ämnesspecialiseringama inriktas mot undervisning i
företrädesvis lägre eller företrädesvis högre årskurser. Denna
årskursspecialisering innebär inte att ämneskompetensen begränsas till enbart
några av gmndskolans årskurser. Basblockets fördjupningsalter-nafiv förbereder
för undervisning i hela gmndskolan.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser är i stort positiva fill den föreslagna stmkturen för
en gmndskolläramtbildning. Många anser dock att specialiseringsförslagen måste
ses över och utvecklas så att ämneskunskaperna förstärks för lärarna i de högre
årskurserna. Framför allt anses de blivande lärarna få alltför dåliga kunskaper
i svenska och matematik. Flertalet remissinstanser inom högskoleområdet är
kritiska till tidsramen för specialisering för högre årskurser när det gäller
inriktning på naturorienterande ämnen, samhällsorienterande ämnen eller språk.
En förlängning och en översyn av innehållet i utbildningen i denna del föreslås.
Även många myndigheter och organisationer inom skolområdet framhåller att en
reformering inte får leda till försämrade ämneskunskaper.

Skälen
för och kommentarer till mitt förslag

Allmänt
om lärarutbildningen för grundskolan

Jag har i det föregående angett de utgångspunkter
som bör gälla för läramtbildningen för grundskolan och de allmänna krav som kan
ställas på den från skolans sida. Jag anser det vara av avgörande betydelse för
grundskolans fortsatta utveckling att den får en lärarutbildning som mera är
utformad efter gmndskolans egna behov. Önskemålet att en del av
läramtbildningen även i fortsättningen skall kunna ge kompetens för undervisning
i såväl gmndskola som gymnasieskola och vuxenutbildning får således enligt min
mening inte styra utformningen av lärarutbildningen för grundskolan. Denna
uppfattning speglar den syn på grundskolan och dess utveckling som kom lill
uttryck i beslutet om ny läroplan för gmndskolan vid 1978/79 års riksmöte.
Flertalet remissinstanser som yttrat sig över LUT 74: s förslag ställer sig
också bakom en förändring av lärarutbildningen i detta avseende.

Prop. 1984/85:122 9

Även om läramtbildningen för grundskolan utformas
utifrån grundskolans behov, är naturligtvis samverkan med annan
lärarutbildning värdefull från flera utgångspunkter. Kunskaper om angränsande
skolformer och insikter i barns och ungdomars resp. vuxenstuderandes villkor är
vikliga för alla lärargrupper. Jag återkommer senare lill dessa frågor bl. a.
vad avser utbildning av personal för barnomsorgen och av lärare för gymnasieskolan
och vuxenutbildningen. Jag återkommer också till frågan om dubbel behörighet
för lärare i praklisk-esteliska ämnen.

Grundskol-ans
huvuduppgift är att ge eleverna goda kunskaper och färdigheter. Elevernas
kunskaper skall fördjupas fortlöpande under de nio skolåren. Detta innebär
också successiva förändringar i kraven på lärarnas utbildning och kompetens.
Det är enligt min mening inte möjligl atl inom ramen för en odifferentierad
läramtbildning rymma alla de kunskaper och färdigheter som en lärare behöver
för alt kunna undervisa i gmndskolans samtliga nio årskurser. En sådan
utbildning skulle bli alltför omfattande och därmed också kostnadskrävande.

Samtidigt som skolan skall ge eleverna goda
kunskaper och färdigheter skall den fostra dem och medverka till deras
personliga utveckling. I lärarutbildningen måsle gmnden läggas för skolans
möjligheter att fullgöra sina uppgifter också i detta avseende. Om utbildningen
utformas så att läraren kan Qänstgöra på mer än elt stadium och således kan
följa den enskilde eleven under en längre tid än tre år skapas en störte
stabilitet i kontakterna mellan lärare och elev. Båda lärarkategorierna kan
Qänstgöra i årskurserna 3 t. o. m 7. I det avseendet kan alltså hänsyn tas lill
elevernas, lärarnas och skolans behov när undervisningen organiseras. Med två
olika huvudinriktningar av utbildningen blir också möjligheterna störte än
enligt LUT 74: s förslag alt tillgodose lärarnas behov av ämneskunskaper för
undervisning i de senare årskurserna. Remissopinionen har övertygat mig om att
del är nödvändigl alt modifiera utredningens förslag i detta avseende.

Arbetet
i skolan styrs av de mål och riktlinjer som beslutas av riksdagen och
regeringen. De uppgifter som läraren har är därmed fastlagda på ett tydligare
och klarare sätt än uppgifterna för många andra yrkeskategorier i samhället.
Utbildningen skall ge läraren den gmnd som behövs för arbelel i skolan och de
fömtsättningar som fordras för att förändra delta arbete i takt med
utvecklingen i skolan och i samhället i övrigt. Detta förhållande måste vara
gmndläggande vid planeringen av innehållet i lärarnas utbildning och
definierar den yrkesroll som läraren skall utbildas för.

Lärarutbildningen är ett medel att förverkliga
samhällets intentioner med skolan. Från denna utgångspunkt är del motiverat med
en mera preciserad styrning av lärarutbildningen jämfört med många andra utbildningar
i högskolan. De instmmenl som används för att styra lärarutbildningen skall
bl. a. bidra ull att säkerställa kvaliteten och jämförbarhelen i utbildningen
på olika orter i landet. Ett styrinstrument är utbildnings-

Prop. 1984/85:122 10

planen.
I den skall anges syftet med utbildningshnjen och del huvudsakliga innehållei i
denna. Planen skall fastställas av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).
UHÄ: s frihet atl bedöma hur detaljerad en utbildningsplan bör vara är slor.
Den förändring av lärarutbildningen som jag nu föreslår är genomgripande. Det
är viktigt alt syftet med en förändrad och för grundskolan sammanhållen
lärarutbildning slår igenom i planeringen och genomförandet av den nya
utbildningen. Särskilt i etl inledningsskede är del därför nödvändigt att ge de
lokala högskolemyndigheterna, som skall ge utbildningen ett mera preciserat
innehåll, relativt omfattande ledning. Jag vill understryka att det samtidigt
är angeläget att reformen förankras i ett lokall utvecklingsarbete vid berörda
högskoleenheter.

När del gäller den fortlöpande utvecklingen av
läramtbildningen måste förändringar i läroplanen alltid följas upp i lärarnas
utbildning. Det är bl. a. av dessa skäl nödvändigt att högskolan och
skolväsendet samverkar på alla nivåer vid planeringen och utvecklingen av
läramtbildningen. Inte minsl är en representation för skolan i berörda
hnjenämnder vid högskoleenheterna väsentlig.

I delta sammanhang vill jag framhålla att det inom
de ramar och riktlinjer som jag nu skisserar givetvis bör finnas utrymme för
lokala iniUativ, såsom utbildning i alternativ pedagogik, l.ex.
montessoripedagogik.

Innan jag går in på den närmare utformningen av linjens
två inriktningar vill jag ta upp ytterligare några frågeställningar som är
gemensamma för all lärarutbildning för gmndskolan.

De blivande lärarna bör i sin grundutbildning få
kunskap om skolsystemet, skolans mål och innehållet i läroplanen. I läroplanen
tas de skilda frågor och problem upp som skall behandlas i undervisningen och
de riktlinjer som skall gälla för arbetet i skolan. Många av de frågor som
skall behandlas i undervisningen, t. ex. om jämställdhet och
internafionalise-ring, bör alla lärare få kunskap om i sin utbildning. Också
datakunskap hör hit även om lärarna behöver kunskaper om detta område i olika
omfattning beroende på vilken inriktning och specialisering de har. I
läramtbildningen skall också gmnden läggas för ett sådant arbetssätt i skolan
som främjar en demokratisk samhälls- och människosyn hos eleverna. Samarbetet
med hemmen är viktigt i det sammanhanget och även delta förhållande bör beaktas
i läramtbildningen. Lärarna behöver vidare få kunskaper om arbetslivet för att
kunna orientera eleverna om arbete och arbetsmarknad och för att själv kunna
samverka med samhället utanför skolan. Gmnden för att kunna medverka i lokalt
utvecklingsarbete i skolan måsle också läggas i läramtbildningen.

Skolan har skyldighet att la väl hand om alla
elever och stödja och uppmuntra vaQe elev att utveckla sin förmåga och sina
intressen. Skolan har ett särskilt ansvar för elever med svårigheter.
Statsrådet Göransson har i årets budgetproposition (bil 10, s. 8-16) redovisat
sin principiella syn

Prop.
1984/85:122 11

på
grundskolan som en skola för alla och i samband därmed på utslagningen i
grundskolan och på skolans åtgärder för elever med svårigheter. Han har därvid
understrukit den stora betydelse lärarnas attityder till elever med svårigheter
har. Alla blivande lärare måsle få insikter i vilka svårigheter elever kan ha,
orsakerna till dessa svårigheter och hur skolan kan hjälpa eleverna.
Kunskaperna härom är inte givna en gång för alla utan de utvecklas i takt med
framstegen i forskning och utvecklingsarbete. Aktuella kunskaper inom delta
område måste tillföras lärarutbildningen och ingå i varje blivande lärares
utbildning.

Lärarutbildningen
delas traditionellt in i ämnesteori, pedagogik, metodik och praktik. En god
läramtbildning måste innehålla alla dessa delar och del är nödvändigt med
samband mellan dem i hela utbildningen. Lärarutbildare av skilda kategorier
har elt gemensamt ansvar för alt samverkan kommer till stånd för att en väl
sammanhållen utbildningsgång skall kunna bildas.

Jag vill understryka att några principiella
skillnader i de hänseenden jag nu har berört inte bör finnas mellan de båda
inriktningarna av gmndskol-läramtbildningen. Jag är medveten om att det finns
praktiska och ekonomiska förhållanden som försvårar t. ex. integration och
samverkan mellan de olika delarna i utbildningen. Strävan måste ändock vara alt
minimera konsekvenserna av sådana förhållanden och få till stånd en utbildning
med en för gmndskolan gemensam karaktär. Detta synsätt ligger också bakom mitt
förslag att utbildningen skall organiseras inom en gemensam utbildningslinje.

I detta sammanhang vill jag också allmänt beröra
frågan om relationen mellan ämnesstudier och yrkesinriktning av
lärarutbildningen. Varje lärare bör få en allsidig och god teoretisk skolning i
de ämnen som han eller hon skall undervisa i. Den ämnesleoretiska utbildningen
skall alltså inte begränsas till det som undervisningen i skolan skall handla
om. Den skall ge läraren grundläggande kunskaper utifrån vilka läraren under
sin verksamma tid kan förnya och variera sin undervisning. Samtidigt med ämnesstudier
behöver läraren därför utbildas i didaktik, dvs. i frågor kring val av stoff i
undervisningen samt hur stoffet görs begripligt för eleven och sätts in i ett
sammanhang som eleven förstår och har erfarenhet av. Analys och val av
läromedel ingår som en del av utbildningen i detta avseende.

Jag har tidigare erinrat om att det ankommer på UHÄ
och de lokala högskolemyndigheterna att besluta om utbildningens närmare
innehåll och uppläggning. Som underlag för att bedöma den lämpliga längden av
de skilda inriktningarna och möjligheterna atl rymma ämnesstudier av tillräcklig
omfattning inom ramen för dem har det varit nödvändigt att räkna med en viss
omfattning av de olika delarna av utbildningen. Exempelvis har jag räknat med
att den del av utbildningen som vanligen benämns praktisk-pedagogisk utbildning
omfattar 40 poäng. Jag vill stryka under att

Prop. 1984/85:122 12

delta
poängtal och de som jag fortsättningsvis kommer atl ange skall ses enbart som
riktpunkter för myndigheternas planering. Jag övergår nu till att behandla
läramtbildningen för tidigare årskurser.

Lärarutbildning
för tidigare årskurser

LUT 74 anser att starka skäl talar för att
lärarutbildningen för tidigare årskurser inte skall innefatta prakfiskt taget
alla ämnen som ingår i timplanen. Ämnesvidden bör således enligt utredningen
minska. Så goll som alla remissinslanser ställer sig posiliva till förslagen i
detta avseende.

Denna uppfattning ansluter jag mig till. En sådan
förändring ger goda möjligheter att förstärka kompetensen i förhållande till
den som dagens låg- och mellanstadielärare har. Framför allt behöver
kunskaperna i svenska samt naturvetenskap och teknik förbättras. Lärarna bör
få ökad kompelens att träna barnens grundläggande färdigheter att tala, läsa,
skriva och räkna. Förstärkningarna bör vara möjliga atl åstadkomma inom den ram
för utbildningen som LUT 74 föreslagit, nämligen 140 poäng. I förhållande lill
lågstadielärarutbildningen innebär det en förstärkning på 40 poäng och i
förhållande till mellanstadielärarutbildningen en förstärkning på 20 poäng.

Den minskade ämnesvidden bör ta sig uttryck i att
två fördjupningsaller-nafiv ges inom en i övrigt gemensam utbildning.
Fördjupningsallernativen bör ses som markeringar av tyngdpunkter i den allmänna
kompetensen och omfatta matematik och naturorienterande ämnen eller svenska och
samhällsorienterande ämnen. I undervisningen utgör orienteringsämnena enligt
läroplanen en helhet, bestående av naturorientering och samhällsorien-tering,
även om det för de båda delarna fmns separata kursplaner. Den blivande läraren
bör få en sådan utbildning att han vid behov kan svara för undervisningen inom
hela orienteringsblocket i grundskolans första årskurser. Detta är framför
allt av betydelse för skolor i glesbygd och för andra skolor med litet
elevunderlag. Motsvarande behov föreligger också i svenska och matematik. I de
första årskurserna bör därför läraren kunna undervisa i båda dessa ämnen.
Fördjupningsallernativen är alltså framför allt viktiga för undervisningen i
årskurserna därefter.

Utbildning i bild, idrott eller musik ingår i dag i
utbildningen för låg- och mellanstadielärare. Även i den nya utbildningen till
lärare för lidigare årskurser bör något av dessa ämnen ingå. Även viss
utbildning i engelska bör ingå i läramtbildningen för dessa årskurser och
anordnas inom för-djupningsalternalivel för svenska och samhällsorienterande ämnen.

Särskild klassläramtbildning för tvåspråkiga
studerande finns sedan år 1975. Den är en variant av den reguljära utbildningen
på låg- och mellanstadielärarlinjerna och finns för studerande med finska som
modersmål. Utbildningen är avsedd att ge kompelens all undervisa på både
finska och svenska i samma ämnen, som låg- resp. mellansladielärarna undervisar
i, utom engelska. Utbildningen ger också behörighet som hemspråkslärare i
finska. Det främsta syftet med utbildningen är att lärarna skall kunna

Prop.
1984/85:122 13

fungera som klasslärare i hemspråksklass (motsvarande).
Utbildning motsvarande den särskilda klassläramtbildningen finns också för
studerande med samiska och tornedalsfmska som modersmål.

I det föregående har jag angett hur
utbildningen av lärare för grundskolans tidigare årskurser i huvudsak skall
läggas upp. Utbildning motsvarande särskild klassläramtbildning för
tvåspråkiga studerande bör i fortsättningen planeras för att ges inom ramen
för lärarutbildningen för tidigare årskurser. Den bör i så stor utsträckning
som möjligt integreras med den reguljära utbildningen.

UHÄ har genomfört en utvärdering av
hemspråkslärarutbildningen och den särskilda klassläramtbildningen och
föreslagit att dessa båda utbildningar förs ihop till en ny utbildning som ger
kompetens dels att undervisa i och på hemspråket på grundskolans låg- och
mellanstadier, dels att undervisa i hemspråket på högstadiet och i
gymnasieskolan, dels alt ge hemspråksstöd i förskolan.

I årets budgetproposition (bil 10, s. 111) har statsrådet
Göransson och jag redovisat vår avsikt att föreslå regeringen att ge SÖ och UHÄ
i uppdrag att göra vissa analyser av lärarbehovet innan ställning las till UHÄ:
s förslag. När detta uppdrag redovisats har jag anledning att återkomma till
regeringen i nu berörda frågor.

Lärarutbildning för senare årskurser

Lärarutbildningen för senare
årskurser avses ersälta dagens ämneslärar-ulbildning för gmndskolan och lill en
del också mellanstadieläramtbild-ningen. Denna utbildning ger kompelens att
undervisa i praktiskt taget alla ämnen på mellanstadiet. Några av riksdag eller
regering fastlagda krav på ämnessludiernas omfattning i denna utbildning finns
numera inte.

Ämneslärarutbildningen skall normall
ge behörighet till Qänst i tre ämnen på högstadiet. De ämnesleorefiska
studiernas sammanlagda kurser skall enligt villkoret 16.2.1.1 i bilaga 1 till
skolförordningen (1971:235, omtryckt 1983:721, villkoret ändrat 1984:209)
fördela sig enligt någol av följande alternativ:

1. 40 -t- 40 -t- 40 poäng

2. 60 -f 40 -I- 20 poäng

Kurserna i svenska skall alltid
omfatta 60 poäng. För engelska, tyska, franska, finska, samhällskunskap,
religionskunskap eller biologi krävs all-fid kurser om sammanlagt 40 poäng. Om
filosofie kandidatexamen ligger till grund för läramtbildningen krävs i vissa
fall, inom ramen för 120 poäng, 20 eller 40 poäng i ett till Qänstens ämnen
angränsande ämne eller 20 poäng i vart och ett av två sådana angränsande ämnen.
De mellanstadielärare som utbildas till ämneslärare (lärare 18) får behörighet
till Qänst i tre ämnen om de gått igenom tillvalskurser om ca 10 poäng på
mellansladielärarlinjen i två ämnen och kompletterar i det iredje ämnet med
studier om 40 poäng (i svenska 60 poäng). Mellanstadielärare kan bli behörig
till adjunktsQänst

Prop.
1984/85:122 14

(lärare
16) efter genomgången tillvalskurs om ca 10 poäng i ett ämne och efter
ytterligare studier i två ämnen om vartdera 40 poäng (svenska 60 poäng).

Kraven på ämnesstudier som grund för behörighet
varierar således avsevärt för Qänst som lärare i grundskolan.

LUT 74 anser att ämnesvidden bör öka för de lärare
som skall undervisa i gmndskolans senare årskurser och alt läramas kompetens
således bör omfatta fler ämnen eller ett större område än
ämneslärarutbildningen omfattar i dag. Detta synsätt stöds av flertalet
remissinstanser. Som jag redan tidigare har nämnt anser däremot många
remissinstanser att det inte är möjligt att rymma utbildningen för en sådan
vidgad kompetens inom den av LUT 74 föreslagna utbildningens ram.

Från de utgångspunkter jag har angivit
inledningsvis är del enligt min mening väsentligt atl bredda kompetensen hos de
lärare som skall undervisa på högstadiet. Samtidigt har jag stor förståelse
för den oro för bristande ämneskunskaper som kommit lill uttryck i
remissopinionen på LUT 74 och i den allmänna debatten kring lärarnas
utbildning.

Som framgått av vad jag nyss sagt är de
ämnesleoretiska minimikraven f n. inte så omfattande. För ämneslärare (lärare
18) räcker det i flera ämnen med en tillvalskurs om 10 poäng inom
mellansladieläramtbildning-en utöver de vanliga gmndkurserna. För adjunkter
(lärare 16) är i vissa ämnen 20 poäng fillräckligt. Till detta kommer, som jag
nämnt tidigare, att många i och för sig behöriga lärare undervisar i ämnen som
de inte har någon utbildning i. Det senare förhållandel understryker enligt min
mening behovet av en bredare kompelens hos grundskolans lärare för senare
årskurser. Lärarnas ofta framförda önskemål om att få bredda sin kompelens
genom fortbildning pekar också i den riktningen.

Skälen till att undervisningen i ett ämne läggs på
lärare utan utbildning i ämnet är flera. De kan vara av såväl organisatorisk
som pedagogisk och elevsocial art. Oavsett skälen blir konsekvensen att många
elever undervisas av lärare som mer eller mindre saknar såväl teorefisk som
metodisk utbildning i ämnet. För mig framstår det som utomordentligt angelägel
att genom en reformering av läramtbildningen lägga en grund för att undanröja
detla missförhållande.

Inom ämnesläramtbildningen bedrivs f n. ett
utvecklingsarbete i syfte att ge den blivande ämnesläraren en vidgad kompelens.
Vid universiteten i Uppsala och Göteborg saml vid högskolan i Karlstad planeras
en lärarutbildning i samtliga samhällsorienterande ämnen. I Göteborg och
Karlstad planeras utbildning för atl vidga lärarkompetensen inom bl. a. de
naturorienterande ämnena.

Delta utvecklingsarbete vill jag bygga vidare på
när en lärarutbildning för grundskolans senare årskurser utformas. En
lärarutbildning som ger kompetens all undervisa i samhällsorienterande ämnen
eller naturorienterande ämnen ansluter sig också till vad jag inledningsvis
anfört om 1979 års

Prop. 1984/85:122 15

läroplansbeslut
som en utgångspunkt i detta sammanhang. Lärarutbildningen för gmndskolans
senare årskurser bör därför enligt min mening innefatta specialiseringar mot nu
nämnda kunskapsområden. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om den
ordning som gäller i högskolan för beslut om en utbildnings innehåll och
uppläggning. Vad jag nu kommer att anföra måste därför ses som exempel på hur
utbildningen kan anordnas inom den ram för utbildningen om 160 poäng som jag
föreslår. I enlighet med vad jag tidigare angivit utgår jag därvid från atl ca
120 poäng kan las i anspråk för den del av utbildningen som består av
ämnesstudier.

För
undervisning i den samhällsorienterande ämnesgmppen, dvs. i geografi,
historia, religionskunskap och samhällskunskap, bör utbildningen läggas upp så
att studierna ger kompetens för samtliga ämnen. En sådan grundläggande
kompetens bör kunna ges inom ramen för ca 20 poäng i vart och ett av två av de
nu nämnda ämnena och ca 40 poäng i vart och ett av de två övriga. Genom denna
fördjupning i två av ämnena kan skolväsendet få tillgång till lärare med bred
kompetens men med olika utbildningsprofil. Samtidigt får den enskilde
studeranden bl. a. mol bakgmnd av sin egen läggning och sitt personliga
intresse möjlighel att välja inom vilket område han eller hon vill fördjupa
sina studier.

Utbildningen
i den naturorienterande ämnesgruppen, dvs. i biologi, fysik, kemi och teknik,
kan läggas upp på liknande sätl. Innan jag går in på denna inriktning vill jag
särskilt behandla lärarutbildning för ämnet teknik. Detta ämne hämtar sitt
stoff från många discipliner och spänner över flera tillämpningsområden. Enligt
läroplanen skall naturvetenskap och teknik behandlas som en enhet vid undervisningen.
Teknikundervisningen skall samtidigt ha en praktisk utformning. LUT 74 anser
atl beredskap för undervisning i teknik bör ges på flera utbildningsvägar.

Mot
denna bakgmnd anser jag att lärarutbildningen i teknik bör kunna utformas på
följande sätt. Tekniska tillämpningar samt naturvetenskapliga teorier som gmnd
för teknik bör ingå som en naturiig del i studierna i biologi, fysik och kemi.
Undersökningar vid universitetet i Göteborg, som gjorts i samband med det
tidigare nämnda planeringsarbetet, visar atl teknikmomenten i lärarutbildningen
inom detta område kan uppgå till sammanlagt närmare 20 poäng. Därulöver bör del
inom ramen för de ca 120 poäng som finns tillgängliga för ämnessludier med
denna inriktning finnas utrymme för fördjupade studier i teknik, där den
blivande läraren kan få ytterligare kunskaper och praktiska färdigheter. Det
finns dessutom behov av lärare som har en fördjupad praktiskt inriktad
utbildning för undervisningen t. ex. i tillval där teknik ingår. Slöjdlärare
bör enligt min mening ha förutsättningar att fylla detta behov. Till denna
fråga återkommer jag i del följande.

I utbildningen i den naturorienterande ämnesgmppen
bör utbildning i matematik kunna ingå. Matematik ger förkunskaper för kemi och
biologi och är ett villkor för fördjupade studier i fysik. Matematik bör därför
ingå i

Prop.
1984/85:122 16

en
alternativ ämnesgmpp för den naturorienterande ämnesgmppen. Sammanfattningsvis
kan de två modeller jag angett beskrivas på följande sätt: alt. a) 40 poäng
biologi -i- 20 poäng fysik -H 40 poäng kemi -(- 20 poäng fördjupning i bl. a.
teknik

alt.
b) 20 poäng i två av ämnena biologi, fysik, kemi och matematik samt 40 poäng i
två av dem.

Jag förutsätter att studierna läggs upp i en sådan
ordning att hänsyn kan tas fill alt de studerande i tidigare ämnesstudier
inhämtat vissa moment som därför kan uteslutas och ersättas med andra. Av denna
anledning går det inte att göra en helt rättvisande jämförelse mellan poängtal
i dagens ämneslärarutbildning, som inte är upplagd på detta sätt, och den
utbildning som jag nu föreslår. När det gäller uppläggningen av utbildningen
för undervisning i orienteringsämnena vill jag understryka att det är viktigt
att de studerande, vid sidan av rena ämnesstudier, får frågor och företeelser
belysta ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. Sådana studier utgör en viktig
förberedelse för lärarens yrke. Jag vill också erinra om vad jag i det
föregående har anfört om didaktiska studier.

Jag övergår nu till att behandla specialisering i
svenska och i främmande språk. Statsrådet Göransson har i årets
budgetproposition (bil. 10 s. 17) behandlat ämnet svenska och understmkit detta
ämnes särskilda ställning i skolan. Alla blivande lärare måste kunna bidra till
att utveckla elevernas färdigheter i svenska språket. Lärarna i svenska fyller
med detta synsätt en expertroll och de behöver breda och djupa kunskaper inom
sitt område. Jag räknar därför med att ämnet svenska skall ingå i utbildningen
med ca 60 poäng.

Med hänvisning till vad jag Udigare har anfört om
utbildning för undervisning i den samhällsorienterande ämnesgruppen går
utbildning i svenska inte att förena med utbildning i den. En sådan förening
skulle innebära att utbildningen i svenska avsevärt reducerades i förhållande
till vad jag nu räknar med. Denna utbildning bör i stället föras samman med
utbildning i engelska jämte ytterligare elt språk. Utbildningen i svenska bör
kunna ge en god grund för fortsatta studier i främmande språk, vilket bl. a.
skulle kunna ge utrymme för en ökad färdighetsträning i dessa språk.

Mot
bakgmnd av den vikt jag fäster vid nu nämnda förhållanden anser jag atl
specialiseringen i svenska med engelska och ytterligare elt språk bör omfatta
180 poäng. Detta ger en utbildning med oförändrad omfattning i förhållande till
dagens ämnesläramtbildning i motsvarande ämnen.

Lärarutbildning
i praklisk-esteliska ämnen för senare årskurser

Jag använder i del följande beteckningen
praktisk-estetiskl ämne som en samlingsbeteckning för bild, idrott (tidigare gymnastik),
musik, slöjd (textilslöjd samt trä- och metallslöjd), barnkunskap och
hemkunskap.

Riksdagen beslöt våren 1975 atl försöksverksamhet
skulle bedrivas med utbildning av lärare bl. a. i gymnasUk och hemkunskap, båda
i kombinafion

Prop.
1984/85:122 17

med
annat ämne (prop. 1975:24 s. 73, UbU 14, rskr 159). Våren 1977 beslöts att
försöksutbildningen skulle omfatta också textilslöjd och trä- och metallslöjd i
kombination med annat ämne (prop. 1976/77:76, UbU 29, rskr 333).
Försöksverksamhet med utbildning i barnkunskap och annat ämne startade läsåret
1983/84 (prop. 1982/83:100 bil. 10 s. 441, UbU 27, rskr 372). Lärarutbildning i
musik och annat ämne har bedrivits sedan höstterminen 1977 (prop. 1977/78: 14,
UbU 12, rskr 117). Bild finns endast i ettämnesutbildning.

UHÄ har redovisat erfarenheter av
försöksverksamheten och föreslår att utbildningarna blir reguljära alternativ i
ämneslärarutbildningen.

Av
de erfarenheter som UHÄ har redovisat vill jag peka på några som jag ser som
särskilt värdefulla när det gäller atl bedöma hur utbildningar av detta slag
skall utformas för gmndskolans behov. Det förhållandet all läraren har
kompetens att undervisa i etl annat ämne vid sidan av det praklisk-esteliska
ämnet gör atl den traditionella särställningen för de praktisk-estetiska ämnena
i skolan minskar. Läraren och eleven får möta varandra i olika verksamheter,
vilket gör att de lär känna olika sidor hos varandra och att läraren lär känna
eleverna bättre. Eleven får också möta färte lärare i undervisningssituationen.
Dessa skäl talar för att ett prakUsk-estetiskt ämne tillsammans med minst etl
annat ämne bör utgöra en specialisering i läramtbildningen för senare
årskurser.

Inom försöksverksamhetens ram har det varit möjligt
att kombinera ett praktisk-estetiskl ämne med vissa ämnen inom de
naturorienterande och samhällsorienterande ämnesgmpperna. Jag har tidigare
angett varför jag anser att utbildningen bör hållas samman i båda dessa gmpper.
Utbildningen i etl praktisk-estetiskl ämne i försöksverksamheten omfattar med
etl undantag, nämligen i barnkunskap, lägst 60 poäng och jag anser det inte
möjligt att minska den. En utbildning i praktisk-estefiskt ämne tillsammans med
de nyss nämnda ämnesgmpperna skulle bli alltför omfattande. Däremot anser jag
det möjligt att förena utbildning i praktisk-estetiskl ämne med utbildning i
svenska, matematik eller ett språk. Även om det från skolans utgångspunkt kan
vara bra atl även en lärare i praktisk-estetiska ämnen kan undervisa i minst
tre ämnen är jag tveksam fill detta med hänsyn bl. a. till ämnenas karaktär.
Jag förordar i stället att utbildningen i vissa fall får understiga den i
försöksverksamheten fastlagda ramen om 160 poäng. När musik ingår tillsammans
med svenska bör utbildningen liksom hittills få uppgå fill 180 poäng. Jag avser
alt föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att redovisa hur nu angivna ämnen bör
förenas med varandra. I uppdraget bör också ingå att lägga förslag om en
utbildning där också bild ingår i förening med något av ämnena svenska, språk
och matematik.

Vad därefter angår ettämnesulbildningen, såsom
bild-, hushålls-, musik-och texlillärarlinjerna, så bör dessa linjer även i
fortsättningen ge kompetens att undervisa i grundskolan. Två av dessa utbildningar,
idrottslärarlinjen och slöjdlärarlinjen, återkommer jag till i det följande. 2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
122

Prop.
1984/85:122 18

Jag övergår nu till att behandla utbildning av
lärare inom vissa särskilda områden.

Lärarutbildning
i svenska som andraspråk

Utbildning i svenska som andraspråk finns som
Ullvalskurser på låg- och mellanstadielärarlinjerna samt i kombination med
svenska på språkvetenskapliga ämneslärarlinjen. Även i den nya gmndskolläramtbildningen
bör svenska som andraspråk kunna ingå i utbildningen såväl för tidigare som för
senare årskurser. Det bör enligt min mening vara möjligt att inom utbildningen
för tidigare årskurser byta ut någon del av utbildningen mot svenska som
andraspråk. Det ankommer på UHÄ att i utbildningsplanen närmare ange vilka
delar som skall ingå i en variant av linjen för nu nämnda ändamål. I
inriktningen mot senare årskurser bör svenska som andraspråk vara en del av
specialiseringen i språk.

Behovet av lärare i svenska som andraspråk varierar
starkt mellan olika orter och också över tid. Det är därför viktigt att
läramtbildningen inom området är flexibel. Detta talar för att utbildning i
svenska som andraspråk också erbjuds som påbyggnadsutbildning och som utbildning
för redan verksamma lärare inom området. I själva verket kan lärarutbildningen
inom detta område tjäna som exempel på hur en flexibel organisation för
läramtbildning kan byggas upp. Utbildning inom en linje eller del av den kan
ges som påbyggnadsutbildning eller fortbildning för redan utbildade lärare. Den
kan också erbjudas lärare som saknar erforderlig kompetens.

Lärarutbildning
för grundvux

Gmndvux har funnits i sin nuvarande form sedan år
1978. Utbildningen vänder sig till alla vuxna som saknar gmndläggande kunskaper
och färdigheter i att läsa, skriva eller räkna. Grundvux är organisatoriskt
knuten till komvux och ingår som en del i kommunens vuxenutbildning. Antalet
deltagare i gmndvux har ökat successivt från ca 2 700 i mars 1978 till över 17
000 under läsåret 1983/84.

Sedan den 1 juli 1982 gäller en särskild läroplan
för kommunal vuxenutbildning (Lvux 82) (prop. 1980/81:203, UbU 1, rskr 46).
Den gäller i tillämpliga delar även för gmndvux och kompletterades den 1 juli
1983 med ett avsnitt som behandlar sådana frågor som är specifika för gmndvux
(prop. 1982/83:2, UbU 2, rskr 61). Trots aU gmndvux utgör en egen skolform har
den hittills saknat ett eget lärartjänstsystem. I stället har flertalet lärare
Qänst inom gmndskolan. Även vissa lärare i skolväsendet i kommun, dvs. lärare
som huvudsakligen Qänstgör i komvux, kan ha en del av sin Qänstgöring inom
grundvux. Regeringen har nyligen (prop. 1984/85:100 bil. 10, s. 228) föreslagit
aft Qänster som lärare vid skolväsendet i kommun också skall kunna inrättas
för Qänstgöring inom gmndvux.

Det
finns i dag ingen särskild läramtbildning för gmndvux. De lärare

Prop.
1984/85:122 19

som
Qänstgör inom gmndvux kan ha kompletteringsutbildning av olika slag. Några krav
att läraren skall ha sådan utbildning finns dock inte.

Komvuxutredningen föreslog i betänkandet (SOU
1982:29 s. 305-310) Kommunal utbildning för vuxna att en reguljär utbildning
för lärare i grundvux skulle inrättas snarast möjligt. Utredningen konstaterade
att undervisningen, generellt sett, bedrivs i tre former:

• som undervisning av deltagare med svenska som
modersmål

• som undervisning av invandrare på svenska

o
som undervisning av invandrare på hemspråk.

En sammanfattning av utredningens förslag och av
inkomna synpunkter på det har redovisats i prop. 1983/84:169 (s. 109-110 resp.
183-184).

Ingen
av de lärarutbildningar som finns i dag rustar lärarna särskilt väl för arbete
i gmndvux. Framför allt är deltagarnas bakgmnd och fömtsättningar annorlunda
än elevernas i gmndskolan. Blivande gmndvuxlärare måste dock liksom lärare för
grundskolans lidigare årskurser ha kunskaper i gmndläggande läs-, skriv- och
matemalikinlärning. Därför bör enligt min mening - trots olikheterna - den
läramtbildning som jag har föreslagit för grundskolans tidigare årskurser också
ge kompetens för undervisning i grundvux under fömtsättning alt utbildningen
omfattar svenska som andraspråk och vuxenpedagogik. De för gmndvuxlärarna
nödvändiga delarna kan ingå i den reguljära utbildningen för tidigare
årskurser i stället för någon annan del. Också i detta fall bör det ankomma på
UHÄ alt besluta om utformningen av en variant av linjen. Utbildningen bör också
kunna ges som påbyggnadsutbildning. Valet mellan dessa former blir i första
hand beroende på hur stort lärarbehovet är. Även denna utbildning bör kunna
erbjudas redan verksamma lärare.

2.3
Vissa frågor i lärarutbildningen

Närmast tar jag upp vissa frågor som har samband
med de förslag till läramtbildning för grundskolan som jag nu lägger fram.
Gemensamt för vad som här sägs är att det sker för riksdagens information och
aU inget ställningstagande begärs av riksdagen.

2.3.1
Praktiken i lärarutbildningen

Praktikorganisationen i de flesta läramtbildningar
bygger på beslut av riksdagen år 1973 med anledning av propositionen om
utformningen av prakliken för lärarstuderande (prop. 1973:78, UbU 34, rskr
274). Beslutet innebär bl. a. att praktiken är uppdelad på
introduktionspraktik, övningspraktik och praktikantQänstgöring.

LUT 74 utgår i sina förslag från att praktik- eller
handledarorganisa-tionen skall mera bygga på skolor än, som i den nuvarande
organisationen, på enskilda lärare. Utredningen framhåller att det inte är
enbart den enskilda handledarens kompetens som bestämmer handledningens
kvalitet

Prop.
1984/85:122 20

utan
den kompetens som finns samlad i det utbildningslag som förutsätts ansvara för
en studerandegrupp under hela utbildningstiden. Utredningen föreslår också att
åtgärder skall vidtas för att efter utbildningen stödja den nya lärarens
inskolning på arbetsplatsen.

Praktiken är enligt min mening en viktig del av
läramtbildningen. Under den skall de studerande

- få utgångspunkter för studiema och tillämpningar av
del som behandlas där

- delta i olika delar av en skolas verksamhet och öva
sin lärarfunktion

- ta del av arbetet med arbetsplaner,
resursfördelning och lokal skolutveckling.

Det förhållandet att den bhvande läraren skall få
delta i olika delar av en skolas verksamhet förutsätter att samarbetet avser en
eller flera skolor som helhet, inte enbart enskilda lärare eller andra
anställda. Samarbetet bör organiseras så att vaQe studerande kan ta del av
verksamheten inom hela skolan, inte bara en klass. Den studerande bör också få
erfarenhet av att arbeta i skiftande skolmiljöer.

Skolledningen på prakfikskolorna bör ha ett ansvar
för alt prakfiken utformas enligt resp. högskoleenhets önskemål. Bl. a. bör
skolledningen svara för att praktiken artangeras så, att så stor del av
verksamheten som möjligt kan följas av de studerande.

Handledarorganisationen
bör ges en mera flexibel utformning än i dag. Handledarnas kunskaper och
erfarenheter bör bidra lill att åskådliggöra för den studerande hur de kunskaper
som inhämtats i utbildningen är tillämpbara i praktiken. Handledarnas uppgift
är sålunda att komplettera den teoretiska utbildningen. Det måsle därför finnas
ett samband mellan teori och praktik, ett samband som måste utvecklas i arbetet
mellan de ansvariga för läramtbildningen och praktikskoloma.

Samarbetet med läramtbildningen bör kunna vara av
värde för berörda skolor dels genom den resurs som de studerande representerar,
dels genom den kompetens lärarutbildningen kan tillföra del lokala utvecklingsarbetet
och den stimulans och det stöd den kan ge skolorna i della arbele. De
studerande kan bl. a. delta i utvecklingsarbetet i anslutning till sin egen
utbildning.

Jag avser att återkomma till regeringen med ett
uppdrag till UHÄ att lägga fram förslag ull organisation av praktiken i den nya
gmndskolläramtbildningen.

Praktiken ger en introduktion till utövandet av
läraryrket. De praktiska yrkesfunktionerna utvecklas i allmänhet under de
första årens yrkesverksamhet. Stödet vid nyutbildade lärares inskolning pä
arbetsplatsen behöver ökas. Fömtsattningarna härför har förbättrats med det
nya systemet för lokal skolutveckling och med införandet av specialfunktioner.
Även bildandet av arbetsenheter och arbetslag i grundskolan förbättrar fömlsällningarna
att stödja nyutbildade lärare under deras första tid i yrket. Sam-

Prop. 1984/85:122 21

mantaget finns det goda möjligheter för läraren all träna
sig i sitt yrke under mer realisfiska förhållanden än i utbildningen.

Melodiklektorerna och de lärare som
i den nya lärarQänsleorganisa-fionen för högskolan kommer alt fullgöra
motsvarande uppgifter utgör en länk mellan högskolan och skolväsendel och
fyller en viktig uppgift i detta avseende. Det är av stor betydelse att de får
tillfälle att upprätthålla sin kompetens genom att regelbundet Qänstgöra som
lärare i skolväsendet.

2.3.2 Betygen i lärarutbildningen

Enligt 7 kap. 3§
högskoleförordningen (1977:263, omtryckt senast 1984:100) sätts betyg i
gmndläggande högskoleutbildning normalt antingen med något av uttrycken
underkänd, godkänd och väl godkänd eller endast med något av uttrycken
underkänd och godkänd. Sålunda tillämpas antingen en tregradig eller en
tvågradig betygsskala. Vilken betygsskala som skall tillämpas för en allmän
utbildningslinje beslutas normalt av den myndighet som fastställer
utbildningsplanen, dvs. UHÄ. Eftersom meritvärderingen vid tillsättningen av
lärartjänster i skolväsendet bygger på förekomsten av graderade betyg, har
emellertid riksdag och regering -såvitt avser de ämnesteoretiska delarna av de
i detta sammanhang aktuella läramtbildningarna - förklarat att den tregradiga
betygsskalan skall tillämpas (prop. 1980/81:107, UbU 38, rskr 395).

Frågan om betygssättningen i läramtbildningen har
behandlats av riksdag och regering vid flera tillfällen. I den nyssnämnda
propositionen finns en redogörelse för frågans tidigare behandling (bil. 7).
Dåvarande statsrådet Mogård uttalade i sammanhanget all hon avsåg alt
återkomma till frågan om betygssättningen i ämnesteori i lärarutbildningen i en
proposition om vissa läramtbildningsfrågor.

Frågor om meritvärdering vid tillsättning av statliga och
slafligt reglerade Qänster har sedermera behandlats i meritutredningens
betänkande (Ds C 1983:16) Meritvärderingen vid statliga Qänstetillsättningar
m.m. Utredningen föreslår bl. a. vad gäller tillsättning av lärartjänster att
det nuvarande poängmässiga värderingssystemet i huvudsak behålls. Det bör
emellertid enligt utredningen kompletteras så att visad lämplighet för läraryrket
och pedagogisk förmåga kan vägas in. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds f n. i regeringskansliet.

Från utbildningens synpunkt finns det enligt min mening
starka skäl för att avskaffa den tregradiga betygsskalan. Den nuvarande ordningen
försvårar bl. a. samverkan mellan utbildningar med olika regler för
betygsält-ningen - l.ex. mellan förskollärar- och lågstadieläramtbildningarna
-liksom en utveckling av arbetsformerna i de berörda läramtbildningarna. Enligt
min mening är den viktigaste frågan när det gäller betygssättning inom
läramtbildningen alt bedöma om de som gått igenom utbildningen har tillägnat
sig de kunskaper som utbildningen avses ge och som fordras som grund för
läraryrket. Bedömningen underkänd - godkänd är helt avgöran-

Prop. 1984/85:122 22

de
för att garantera kvalitet i utbildningen. Däremot är det från denna synpunkt
inte nödvändigt att de godkända resultaten graderas.

Frågan om den tregradiga betygsskalan är emellertid
direkt knuten till frågan om meritvärderingen. Jag avser att återkomma till
denna i samband med att chefen för civildepartementet senare i år för
regeringen redovisar sina ställningstaganden till meritutredningens förslag.

2.3.3 Behörighetsfrågor
för utbildningen

Behörighetskraven för den nya
grundskollärarutbildningen blir givetvis av väsentlig betydelse för att den
avsedda förstärkningen av utbildningens kvalitet skall uppnås. För särskild
behörighet till ämneslärarlinjerna krävs i dag förkunskaper molsvarande tre
årskurser i gymnasieskolan i vissa ämnen, medan det för låg- och
mellanstadielärarlinjerna krävs förkunskaper motsvarande endast två årskurser.
Det ankommer på UHÄ att i samband med fastställande av utbildningsplan ta
ställning till behörighetskraven för den nya linjen med dess inriktningar och
specialiseringar. Jag vill emellertid här framhålla att jag ser del som
naturligt atl i vissa ' 'nyckelämnen" kräva förkunskaper motsvarande tre
årskurser i gymnasieskolan även avseende lärarutbildningen för tidigare
årskurser. Detta gäller bl. a. ämnet svenska. Jag vill i detla sammanhang
erinra om att bl. a. principerna för behörighet till grundläggande
högskoleutbildning f n. ses över av tillträdesutredningen (U 1983:03), som
väntas avlämna sina förslag hösten 1985.

2.3.4 Fortbildning
för lärare

Flertalet av lärarna inom grundskolan kommer att
under lång tid framöver ha en kompetens som bygger på den utbildning som har
getts hittills. Behovet av fortbildning är myckel stort mot bakgmnd av de förändringar
av grundskolan som beslutats under senare år. Fortbildningsbehovet kommer att
bli än tydligare med den förändring av grundutbildningen som jag nu föreslår.
Att snabbt ge alla befintliga lärare fortbildning till en kompetens som
motsvarar den som den nya lärarutbildningen ger är inte praktiskt eller
ekonomiskt möjligt. Det är emellertid mycket viktigt att fortbildningen
inriktas på all ge lärarna sådan kompetens. Inom personalutbildningen för
skolväsendet har också utbildningsinsatser för alt bredda kompetensen hos
högstadiets lärare redan hög prioritet, liksom utbildning av klasslärare i
naturorienterande och tekniska moment och i svenska och matematik. Dessa
fortbildningsbehov ligger i linje med de förändringar av lärarutbildningen som
jag nu har förordat. Statsrådet Göransson avser atl återkomma till regeringen
med förslag att ge SÖ och UHÄ i uppdrag atl närmare pröva hur behovet av
personalutbildning till följd av mina förslag skall kunna tillgodoses inom
ramen för tillgängliga resurser för fortbildning.

Prop.
1984/85:122 23

2.3.5
Frågor om forskning och forskningsanknytning

Forskningen om skolan, dess utveckling och dess
förhållande till samhället i övrigt är en viktig källa till kunskaper för
läramtbildningen. Riktlinjer för planering av forskningen inom detta område
har riksdagen lagt fast vid behandlingen av propositionen om skolforskning och
personalutveckling (prop. 1980/81:97, UbU 37, rskr 385). Huvuddelen av
skolforsk-ningen bedrivs inom högskolan, bl. a. vid de pedagogiska
institutionerna. Efter förslag från UHÄ och universitetet i Linköping har jag i
årets budgetproposition (bil. 10, s. 351) föreslagit att medel anvisas för
fackdidaktisk forskning vid universitetet. Vid universitetet i Göteborg
planeras också vissa insatser. UHÄ räknar med att utveckla en plan för hur den
utbildningsmetodiska/fackdidaktiska forskningen kan stärkas genom utnytQande
av befintliga resurser.

I
propositionen om skolforskning och personalutveckling behandlades också frågan
om information om resultatet av forskning och utvecklingsarbete inom
skolområdet. För denna information har SÖ ett centralt ansvar. De som ansvarar
för läramtbildningen vid vaQe högskoleenhet har samtidigt ett ansvar för att
erfarenheter från forsknings- och utvecklingsarbetet filiförs utbildningen.

I
propositionen om en ny arbets- och Qänsteorganisation för lärare i den statliga
högskolan (prop. 1984/85:57, UbU 9, rskr 115) behandlades frågor som är av
betydelse också för forskningsanknytningen inom läramtbildningen. Riksdagens
beslut med anledning av propositionen innebär således att det skall åligga vaQe
lärare att följa vetenskapens utveckling och utvecklingen i övrigt inom det
egna ämnesområdet. Vidare skall alla vetenskapligt kompetenta lärare ha
möjlighet att forska inom ramen för sin tjänst om resurser finns tillgängliga
för detta ändamål.

De
som gått igenom den nya gmndskolläramtbildningen kommer att ha allmän
behörighet till forskamibildning. För att uppnå särskild behörighet till forskamibildning
i olika ämnen kommer i många fall kompletterande studier att behövas. Inom
vissa områden, framför allt inom de praktisk-es-tefiska områdena, saknas
allQämt möjligheter till forskamibildning. Jag vill framhålla att de medel som
finns för s. k. överbryggande kurser samt för forskningsanknytning och
konstnärligt utvecklingsarbete bl. a. är avsedda att bidra till att sådana
möjligheter skapas.

I
det tidigare nämnda riksdagsbeslutet om skolforskning och personalutveckling
lades också fast riktlinjer för det lokala utvecklingsarbetet inom skolan.
Detta arbete syftar till att utveckla verksamheten vid vaQe skola. Arbetet
skall bygga på lokala initiativ och ingå som en naturlig del av verksamheten.
Det är meningen att högskolan skall kunna delta genom att expertis från olika
områden ställer upp med sin kompetens i detta arbete. Läramtbildare och
studerande i läramtbildningen har en viktig roll bl. a. som kontakflänkar
mellan skola och högskola. Detla har jag understmkit tidigare i samband med
behandlingen av praktikfrågorna.

Prop.
1984/85:122 24

Utbildningen bör förbereda läraren för uppgiften
att delta i det lokala utvecklingsarbetet. I denna roll kommer läraren att vara
inte enbart konsument av ny kunskap utan också producent. Detta fömtsätter,
som jag har påpekat tidigare, att läraren i sin utbildning får del av metodiken
härför och lär sig alt kritiskt granska och bearbeta sina erfarenheter som
lärare.

2.3.6
Samverkan med utbildningen inom barnomsorgen

Samverkan mellan utbildningarna av förskollärare,
fritidspedagoger och lågstadielärare har prövats sedan läsåret 1977/78, då
försök i detta avseende startade vid högskolan i Sundsvall/Härnösand.
Verksamheten avser numera också mellanstadielärarutbildningen där. Även andra
högskoleenheter prövar utbildningssamverkan i varierande omfattning.

De resultat som hittills redovisats från
verksam.heten är posifiva. Arbetet har bidragit Ull att skapa bättre
förståelse för och ökad kunskap om de olika lärarkategoriernas arbetsfält. Det
har också gett de studerande en helhetssyn på barns utveckling. Samverkan har
inte medfört att något avsteg behövt göras från de skilda utbildningarnas mål.

Behovet av en ökad samverkan mellan förskola och
skola var bakgmnden till att dåvarande statsrådet Mogård tillkallade en
kommitté för aU utreda dessa frågor, förskola-skola-kommittén (U 1981:01).
Kommittén väntas avge sina förslag under våren 1985.

En av utgångspunkterna för en ökad samverkan mellan
förskola och skola är enligt min mening att personalgmpperna inom de olika
områdena har goda kunskaper om varandras verksamheter och känner till målen för
dem. En gemensam syn på barns utveckling, villkor och behov är vidare av
grundläggande betydelse.

För gmndskolläramtbildningens del betyder detla att
den blivande läraren måste ha kunskap om mål för samhällets barnomsorg och om
innehållet och arbetsmetoderna i förskolan. Sett från förskollärarens och
fritidspedagogens synpunkter föreligger motsvarande behov vad beträffar gmndskolan.
Enligt min mening har därmed berörda utbildningar självklara beröringspunkter.
Jag anser att det är angeläget atl utbildningarna samverkar även
fortsättningsvis. Planeringsarbetet får visa i vilken utsträckning en
samordning är möjlig. Jag vill erinra om att UHÄ på regeringens uppdrag f. n.
ser över förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna.

Vid högskolan i Kristianstad och högskolan för
läramtbildning i Stockholm har försöksvis bedrivits utbildning av
förskollärare till lågstadielärare. Jag anser att det bör finnas möjligheter
för förskollärare att vidareutbilda sig till lärare för tidigare årskurser i
gmndskolan. Planeringsarbetet bör utgå från detta.

I samband med behandlingen av
förskola-skola-komitténs förslag kan det finnas anledning återkomma till frågan
om samverkan i lärarutbildningen.

Prop. 1984/85:122 25

2.3.7
Lärarutbildningen för gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Jag har fidigare framhållit att önskemål om s. k.
dubbel behörighet enligt min mening inte får vara styrande för utformningen av
lärarutbildningen för gmndskolan. Om en gmndskolläramtbildning kan användas
också för gymnasieskolan och vuxenutbildningen är det självfallet en fördel
både för de utbildade och från vissa skolorganisatoriska utgångspunkter. Det
kan också vara en fördel när det gäller alt organisera lärarutbildning. Dessa
omständigheter kan dock enligt min uppfattning inte få ta över det gmndläggande
syftet att få en läramtbildning anpassad fill gmndskolans behov.

Utbildningen
för lärare i gymnasieskolan och viss vuxenutbildning kommer att som hittills
äga mm inom bl. a. ämneslärarlinjernas ram. Det förhållandet att denna
utbildning i den nya ordningen kommer att vara avsedd enbart för
gymnasieskolans och vuxenutbildningens behov medför att utbildningen kan
utformas från nya utgångspunkter. Ämneskombinationerna i utbildningen bör
således ses över mot bakgrund av atl hänsyn inte längre behöver tas till att
behörighet för Qänst i gmndskolan skall uppnås. Samtidigt måste de faktiska
möjligheterna att låta utbildningen på grundskollärarlinjen ge kompelens att
undervisa också i gymnasieskolan och vuxenutbildningen bedömas från ämne Ull
ämne. SÖ och UHÄ bör få i uppdrag att göra en sådan översyn.

Redan nu är det emellertid möjligt att ta ställning
för att ettämnesutbild-ningarna i praktisk-estetiska ämnen även
fortsättningsvis skall ge behörighet till Qänst i såväl grundskolan som
gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Frågan om ivåämnesulbildning i elt
praktisk-estetiskl ämne jämte annat ämne skall ge kompetens också för
undervisning i gymnasieskolan och vuxenutbildningen bör prövas i det nämnda
översynsarbetet.

I propositionen om gymnasieskola i utveckling
behandlade jag frågan om en mjukare övergång mellan gmndskola och
gymnasieskola. Jag framhöll där att en rad åtgärder borde vidtagas inom
grundskolan och gymnasieskolan för att underlätta denna övergång. Mot denna
bakgmnd är det viktigt att läramtbildningen för grundskolan, framför allt för
dess senare årskurser, ger kunskaper om gymnasieskolan och arbetet där. Detta
kan t. ex. ske genom att någon del av prakuken föriäggs fill gymnasieskolan. I
det fortsatta arbetet med utveckling av utbildning för grundskolans, gymnasieskolans
och vuxenutbildningens lärare är det angeläget att i detta syfte pröva olika
former för samverkan mellan utbildningarna.

Allt fler av gmndskolans elever går numera direkt
vidare till gymnasieskolan. Detta ställer krav på störte insikter och
kunskaper hos lärare om de skilda fömtsättningar som eleverna också i
gymnasieskolan har i fråga om att tillägna sig kunskaper och skaffa sig
kompetens inom olika områden. I utbildningen för gymnasieskolans och
vuxenutbildningens lärare behöver därför ingå också moment avsedda att
förbättra deras möjligheter att möta elevernas skilda behov. Detta är
ytterligare ett område där samverkan med utbildningen av lärare för
grundskolan kan vara fmktbärande.

Prop.
1984/85:122 26

Jag
vill understryka atl en utveckling i denna riktning är viktig för lärarutbildningen
för hela gymnasieskolan såväl för de teoretiska linjerna som för de mera
yrkesinriktade utbildningarna.

Det utvecklingsarbete inom ämneslärarutbildningen
som inletts och som bl. a. syftar lill ökad integration mellan ämnesteori,
metodik och praktik visar att det finns en beredskap för förändringar inom
ämnesläramtbildningen. Det är viktigt att denna tas till vara och läggs till
gmnd för förbättringar av gymnasieskolans och vuxenutbildningens läramtbildningar
i bl. a. den riktning som jag nu har angivit. Jag avser att i annat sammanhang
föreslå regeringen att ge UHÄ i uppdrag att lägga fram förslag till ny
praktikorganisafion för ämnesläramtbildningen i gymnasieskolan och
vuxenutbildningen. Redan tidigare har UHÄ fått i uppdrag alt se över denna och
andra frågor avseende vissa yrkeslärarutbildningar för gymnasieskolan.

2.3.8
Slöjdlärarlinjen

Utbildningen till lärare i trä- och metallslöjd
omfattar 40 poäng och är huvudsakligen en praktisk-pedagogisk utbildning. LUT
74 förslår att utbildningen också skall omfatta en ämnesteoretisk del om 60
poäng. UHÄ har tillstyrkt detta.

I den försöksutbildning av lärare i slöjd i
kombination med engelska och matematik som bedrivs vid universitetet i
Linköping ingår ämnesstudier i trä- och metallslöjd om 60 poäng. UHÄ har i
anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 föreslagit att utbildningen skall
utgöra gmnden för en läramtbildning i enbart slöjd. UHÄ har också föreslagit
att slöjdläramt-bildning förläggs fill universitetet i Göteborg och
textilläramtbildning till universitetet i Linköping för att samverkan mellan de
båda utbildningarna skall bli möjlig.

Jag har i det föregående föreslagit en
lärarutbildning för senare årskurser i gmndskolan där utbildning i trä- och
metallslöjd ingår. Nuvarande slöjd-läramtbildning bygger på tidigare inhämtade
kunskaper inom detta område. Eftersom det är svårt att få en väl anpassad
fömtbildning bör ämneskunskaper enligt min uppfattning i fortsättningen ges
inom slöjdlärarlinjens ram. Jag har också tidigare redovisat att jag ser det
som naturligt alt slöjdläraren även svarar för delar av undervisningen i
teknik. UHÄ bör få i uppdrag att lägga fram förslag till en förändrad
slöjdläramtbildning utifrån de förutsättningar som jag nu har angivit. Därvid
bör UHÄ också redovisa fömtsätlningama för en samverkan med
textilläramtbildningen. Den ojämna könsmässiga rekryteringen till de båda
utbildningarna bör kunna minskas genom en samverkan.

Prop.
1984/85:122 27

2.4
Idrottslärarlinjen.

Mitt förslag: Jag föreslår atl idrottslärarlinjen
förlängs med 40 poäng till 120 poäng.

Bakgrunden
till och skälen för mitt förslag: Idrottslärarlinjen omfattar 80 poäng och
innehåller såväl ämnesutbildning som pedagogik, metodik och praktik. LUT 74
föreslår en förlängning av utbildningen med 20 poäng, avseende den
praktisk-pedagogiska delen. UHÄ har i sitt yttrande framhållit att det är
nödvändigt att förlänga linjen med 40 poäng för att ge utrymme för förstärkning
även av ämnesstudierna. I anslagsframställningarna för de senaste åren har UHÄ
lagt förslag om förlängning av utbildningen framför allt mot bakgrund av all
den riktar sig till elever i olika åldrar och till olika elevgmpper, bl. a.
handikappade.

Det
är enligt min uppfattning angeläget att de blivande idrottslärarna får goda
kunskaper för det breda arbetsområde som de skall kunna arbeta inom. Bamens
inställning till motion, rörelse och idrott gmndläggs i skolan. Det är därför
viktigt att läraren har fömtsättningar att möta och ta vara på barns skilda
fömtsättningar att delta i olika aktiviteter.

Den
nuvarande utbildningen ger inte utrymme för fördjupade studier. Fömtom bredd i
utbildningen bör vissa möjligheter lill fördjupning finnas inom skilda områden.
Tiden för den praktisk-pedagogiska utbildningen är vidare mycket begränsad
trots att utbildningen skall ge kompetens att undervisa alla åldersgmpper och
även barn och ungdomar med handikapp.

Genom
atl utbildningen förlängs får de studerande slörre utrymme för självstudier.
Detta gör att kostnaderna för förlängningen kan hållas nere. Behovet av lokaler
förutsätts inte öka.

2.5
Genomförandefrågor

Mitt förslag: Utbildningen på den nya
gmndskollärarlinjen bör ges fr. o. m. budgetåret 1988/89. Utbildning på den
förändrade idrotlslärar-linjen bör starta tidigast budgetåret 1986/87.

Skälen
för och kommentarer till mitt förslag: Den förändring av gmndskolläramtbildningen
som jag har föreslagit är genomgripande och kräver planeringstid. Jag avser att
föreslå regeringen atl ge UHÄ i uppdrag att planera för etl genomförande av
utbildningen. Jag räknar med att efter förslag från UHÄ återkomma lill
regeringen med förslag om dimensionering, lokalisering och medelsanvisning för
utbildningen. De kostnader som följer av mina förslag räknar jag med skall
täckas genom omfördelning av kostnader för i första hand berörda utbildningar.

Prop.
1984/85:122 28

Förlängningen av idrottslärarlinjen bör kunna
genomföras tidigast den 1 juli 1986. Tidpunkten får bli beroende av
möjligheterna att finansiera förändringen. Jag räknar med att UHÄ kommer med
förslag om lämplig tidpunkt i sin årliga anslagsframställning.

Fortbildningen av lärarutbildare är viktig för atl
den förändrade gmndskolläramtbildningen skall kunna komma i gång vid den
planerade tidpunkten. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag att
ge UHÄ i uppdrag atl undersöka möjligheterna atl skapa ökat utrymme för sådan
fortbildning genom en begränsning av antagningen av studerande lill berörda
utbildningar budgetåret 1987/88.

2.6
Vissa övergångsfrågor

I mellanstadielärarutbildningen ingår två
Ullvalskurser om vardera ca 10 poäng. Tillvalskurserna omfattar utbildning i ämnen
enligt beslut som regeringen meddelar. UHÄ har till regeringen överlämnat en
ansökan från högskolan i Karlstad om att tillvalsorganisationen på
mellanstadielärarlinjen ändras från att omfatta historia, geografi,
samhällskunskap och biologi ull att avse samhällsorienterande ämnen eller
naturorienterande ämnen. UHÄ har tillstyrkt högskolans förslag och framhållit
att del är nödvändigt att bestämmelserna om tillvalsorganisafionen ändras för
att bättre svara mot intenfionerna i läroplanen för gmndskolan.

Jag har tidigare redovisat de behörighetskrav som
gäller för Qänstgöring på bl. a. gmndskolans högstadium. Jag har också omtalat
att det vid bl. a. universitetet i Göteborg och högskolan i Karlstad pågår
planering för utbildning av lärare i samhällsorienterande och naturorienterande
ämnen för gmndskolans högstadium. Rektorsämbetet vid universitetet och styrelsen
för högskolan har ansökt hos regeringen att skolförordningen ändras bl. a. så
att de utbildade lärarna blir behöriga till Qänst i gmndskolan efter studier
omfattande 40 -H 40 4- 20 -F 20 poäng i överensstämmelse med vad som gäller för
studerande enligt 1977 års studieordning. UHÄ har tillstyrkt ansökningarna.

Statsrådet Göransson har för avsikt att återkomma
lill regeringen med förslag till ändringar av skolförordningen så alt det skall
bli möjligl att genomföra dessa förslag fr. o. m. budgetåret 1985/86.

3
Hemställan

Med åberopande av vad jag har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att den 1 juli 1988 inrätta
en allmän utbildningslinje, grundskollärarlinjen, med dels en inriktning mot
undervisning i lidi-

Prop. 1984/85:122 29

gare
årskurser om 140 poäng, dels en inriktning mot undervisning i senare årskurser
om 140/160/180 poäng,

2. bemyndiga
regeringen att avveckla nuvarande lågstadielärarlinjen och

mellanstadielärarlinjen fr. o. m. budgetåret 1988/89,

3. bemyndiga
regeringen att förlänga idrottslärarlinjen till 120 poäng

tidigast den 1 juli 1986.

4
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:122 30

Bilaga 1

Utredningens
synsätt och förslag i sammanfattning

Lärarrollen
och utbildningens mål - Kapitel 4

I
kapitel 4 redovisar LUT 74 de allmänna utgångspunkterna for sitt arbete. Dessa
berör såväl lärarrollen som läramtbildningens allmänna mål. Skolans utveckling
innebär en förändring i riktning mot

D
ett vidgat ansvarsområde: lärarens medansvar för elevens totala person-

lighelsutveckling ökar, D en förändrad elevroll:
lärarens roll blir mer stödjande och stimulerande än

direkt
kunskapsförmedlande, D en förändrad inlärningsprocess: ökad betoning av
utbildningsmoment

som
gör eleven skickad att själv söka kunskap, analysera, väga, falla

beslut,
påverka och förändra, D en öppnare skola: ökat samarbete över sladie- och
ämnesgränser samt över

elev-
och personalgränser inom skolan; vidgade kontaktytor mol del egna

samhället
och mot andra länder.

Denna
utveckling av skolan och lärarrollen fömtsätter att grundutbildningen och
fortbildningen av lärare kännetecknas av följande principer:

D fortgående utveckling av utbildningens mål,
öppenhet mot nya uppgifter, förändringsberedskap,

a avsevärt inflytande för lokala organ och för de
studerande över utbildningens innehåll och utformning,

D inriktning av utbildningen mot en helhetssyn på
människan och hennes omvärld,

D bred inriktning pä
läraryrket, förtrogenhet med yrkeslivet i övrigl,

D betoning av kommunikationsämnena och av förmågan
till samspel med såväl barn som vuxna,

D problemorientering,
betoning av fältkontaki och lagarbete,

D vidgat utrymme för återkommande personalutbildning
(fortbildning) som ett led i den enskilda skolans fortlöpande
verksamhetsutveckling och som en möjlighet för den enskilde läraren att
konlinueriigt komplettera sin allmänpedagogiska och ämnesmässiga utbildning.

Som
en genomgående princip gäller därutöver alt all läramtbildning, såväl
gmndutbildning som fortbildning, skall främja deltagamas allmänna personlighetsutveckling.

Del ligger i den demokratiska skolans natur alt den
aldrig kan vara fri från problem vare sig när del gäller målsättningen eller
när det gäller förverkligandet av målen i det konkreta vardagsarbetet. Mol den
bakgrunden blir det väsentligt atl målen för skolan och lärararbetet inte
framslälls som lätt förverkligade, redan uppfyllda eller definitiva.
Lärarutbildningen behöver alltså utformas så atl den ger läraren beredskap att
aktivt bearbeta frågor om hur man arbetar i skolan, hur man borde arbeta och
hur förändringar kan genomföras.

Prop.
1984/85:122 31

I kapitel 4 redovisas vidare några grundläggande
värderingar och antaganden, som varil vägledande för utredningens arbele och
som bör prägla såväl skolan som läramtbildningen.

En av dessa utgångspunkter har varit atl människan
inom sig har vilja och förmåga lill självutveckling. Hon är aktiv och skapande
om denna sida av hennes personlighet ges utrymme och stimulans.
Kunskapsinhämlandel är en aktiv process, där vaQe nytt kunskapstillskott
bearbetas av individen och medför atl hon förstår sina tidigare kunskaper på
ett nytt säll.

En annan utgångspunkt har varit att människans
utveckling måsle ses i elt helhetsperspektiv. Hennes sociala och
kunskapsmässiga utveckling är nära beroende av varandra och kan inte påverkas
var för sig. VaQe tillskott av kunskap, varje inlärningssituation påverkar hela
personligheten. Därmed kan skolan inte heller begränsa sitt ansvar till alt
gälla endasl en utvecklings-aspekt på eleven.

Den
grundläggande lärarutbildningens struktur: grundskolan - Kapitel 5

Frågan
om lärarutbildningens specialiseringsgrad är en fråga om lärarens årskursvidd,
ämnesvidd och funktionsvidd: Vilkel intervall av årskurser bör läraren
undervisa inom? Hur många ämnen skall läraren kunna undervisa i? Hur många
funktioner- inom skolans totala uppgiftsområde - skall lärarens verksamhet
innefatta?

Helhetsaspeklen på elevens utveckling och det
vidgade ansvar för denna utveckling, som framgent måsle känneteckna skolans
arbele, reser krav på alt läraren ges förutsättningar atl se en enskild
situation eller elev i ett vidare samhälleligt, socialt och pedagogiskt
sammanhang och atl medvetet handla utifrån insikten om detta sammanhang.

För att helhetssynen skall kunna tillämpas i
skolans arbele måste lärare och elever ges möjligheter att lära känna varandra
och utveckla ell ömsesidigt förtroende. Utvecklingspsykologiska rön och synsätt
är här av intresse. Skoltiden omsluter många skeden men kan dock inte ses som
en period innefattande klart avskiljbara stadier och markerade övergångar. En
ny fas i elevens utveckling inträder inte plötsligt, ej heller samtidigt för
alla elever i en given åldersgrupp. Därtill kommer att olika egenskaper hos en
och samma elev kan utvecklas i olika takt. Atl (Inga in allt detta i en
enhetlig, dynamisk bild av eleven, undervisningsgruppen och klassen förutsätter
en överblick över mognadsförioppen och en varaktighet i kontakterna mellan
lärare och elever som går utöver gränserna för dagens relativt korta
stadieinlervall. Lärarutbildningen bör därför inriktas mot ett bredare
ärskursomfång än i dag.

Risken för bristande kontinuitet och snäva
kontaktytor kan bli speciellt stor pä högstadiet. Utredningens kartläggningar
av del sociala kontaktnätet i årskurs 7-9 ger stöd för sädana farhågor
Mångfalden av lärare kring eleven och av elever kring läraren utgör en ogynnsam
betingelse för socialt samspel och leder ofta till otrygghet, oro och
konflikter. Som den kogniliva psykologin påvisat, försvåras därmed också
elevernas inlärning, eftersom kunskapsutveckling i hög grad är en social
process. Lärarsplittringen leder till problem

Prop.
1984/85:122 32

inte
bara inom skolan utan äventyrar också skolans möjligheter till mer bestående
personliga kontakter med hemmen och med samhällsinstitutioner utanför skolan.

LUT 74:s fältstudier belyser några av de åtgärder
som skolan redan i dag prövar för alt minska mångfalden av lärare kring eleven
och av elever kring läraren på högstadiet. Ca 70 procent av lärama i s. k.
läroämnen har tvåämnesQänst och ca 25 procent har Qänst avseende minst tre
ämnen; ca 60 procent har ämnesteoretisk utbildning som omfattar två ämnen och
ca 40 procent har utbildning i tre eller ibland flera ämnen. Många av lärarna
överskrider emellertid i sin faktiska Qänstgöring ramen för sin Qänst eller ramen
för sin ämneskompetens: nästan 45 procent undervisar utöver ramen för den
förra, drygt 35 procent utöver ramen för den senare. Förhållandet kan ses som
ett uttryck för skolans behov av ämnesmässigt bredare lärare än vad dagens
ämnesläramtbildning ger.

En breddning av lärarens ämnesomfång skulle också
minska det antal arbetslag som läraren har att ingå i och skulle därigenom
underiälla denna samverkansform. Den starka specialisering som i dag
karaktäriserar högstadiets lärare medför nämligen att antalet lag som läraren
har att arbeta inom ofta är betungande stort. En större ämnesbredd skulle också
undanröja mänga av de svårigheter som f n. finns för s. k. samlad undervisning
inom vidgade arbets- och problemområden och skulle öka möjligheterna att anknyta
undervisningen till efevens egna erfarenhetsvärid.

Del enlärarsystem som i dag i stor utsträckning
råder pä låg- och mellanstadiet erbjuder många fördelar. Samtidigt finns
nackdelar. Kravet på lärarna atl svara för undervisningen i praktiskt taget
samtliga ämnen ger föga utrymme för intressevald specialisering och
ämnesfördjupning i deras gmndläggande utbildning. Elevernas vuxenkontakter i
skolan blir få. För det snabbt växande antalet bam som har ett eller flera års
erfarenheter från förskola bakom sig blir vuxenkontakterna långt färte än
tidigare. En något starkare ämnesspecialisering hos lärarna i de lägre
årskurserna skulle göra del möjligt för dem att på några ämnesområden fördjupa
sina kunskaper mer än nu kan ske och skulle göra det möjligt att försiktigt
pröva ett tvålärarsystem i de lägre årskurserna. Fortfarande förutsätts dock en
lärare svara för merparten av de yngre elevemas undervisning.

Samhällets strävan mot ökad jämställdhet ger
ytteriigare argument för en läramtbildning med bredare inriktning. LUT 74 ser
därvid begreppet jämställdhet under tre aspekter, nämligen jämställdhet mellan
kön, mellan regioner och mellan olika elevgrupper. En avveckling av den
nuvarande snäva ärskursspecialiseringen, som återspeglas i skillnader i
utbildningstid och Qänstgöringsvillkor för skilda lärarkategorier, torde leda
till en jämnare fördelning av manliga och kvinnliga lärare pä stadier. En
större ämnesbredd hos lärarna pä högstadiet skulle göra det lättare att
bibehålla eller inrätta skolor på orter med få elever och begränsat
Qänsteunderlag. Och för elever vars språkliga utveckling missgynnats av olika
miljöförhällanden är det av vikt att kontakten med lärarna breddas och blir mer
bestående än vad som i dag ofta är fallet.

Det är naturiigl att en mindre snävt specialiserande
lärarutbildning motsvaras inom skolan av en mer flexibel lärartesurs och en
bredare

Prop.
1984/85:122 33

behörighet
för Qänsl. Skolans Qänstestruklur är nära förknippad med dess stadieindelning.
Tanken på en bredare behörighet drar undan den gmndval för sladiebegreppet som
indelning i låg-, mellan- och högstadielärare kan sägas utgöra. I dag vilar
stadiebegreppel dämtöver pä läroplanens uppbyggnad med lokalisering av ämnen
och/eller huvudmoment till bestämda stadier eller bestämda årskurser inom
stadiet, samt pä förhällandet atl skolanläggningarna fysiskt är utformade som
läg-, mellan- och/eller högstadieskolor. Läroplansutvecklingen innebär
emellertid att antalet strikt sladie- eller ärskurslokaliserade ämnen/moment
minskar. Vidare har lämpligheten av skolanläggningarmed enbart
högstadieklasserallt mer ifrågasatts. Nägon anledning all se det traditionella
stadiebegreppet som ett avgörande hinder för tanken pä en bredare behörighet
finns följaktligen inte.

För den tanken talar också de erfarenheter som
gjorts vid försök till långsiktiga prognoser rörande tillgäng och efterfrågan
pä lärararbetsmarkna-den. Möjligheterna att här pä längre sikt skapa bestående
balans har visat sig vara små, bl. a. på gmnd av födelsetalens växlingar. En
bristfällig prognos återverkar i dag på lärarutbildningen och skolan med tre
års fasförskjulning: försl drabbas lägstadielärarulbildningen och skolans
försöQning med sädana lärare, därefter mellansladielärarulbildningen etc. En
mer flexibel lärarresurs eliminerar inte problemen men kan mildra deras
verkningar. Ytteriigare skäl för en förändring mot ökad flexibilitet och
bredare behörighet kan hämtas frän de senare arens arbelsrätlsliga reformer pä
skolområdet.

Specialiseringsgraden är, som lidigare nämnts, en
fråga inte bara om årskursvidd och ämnesvidd utan även om funktionsvidd. LUT 74
finner del angeläget alt man vid sidan av läramppgifter avseende elevernas
kunskaps-och färdighetsutveckling även starkt betonar läramppgifter inriktade
pä elevernas sociala och emotionella utveckling saml det nära sambandet mellan
alla dessa uppgiftsomräden. Av central betydelse är också funktionerna all
samverka med andra lärare, föräldrar etc: och att fortlöpande utveckla del egna
yrkeskunnandet och den egna skolans arbete. Den praktisk-pedagogiska
utbildningen bör således ge förtrogenhet med ett mycket brett funktionsområde
som till stor del är gemensamt för alla lärare. Lärarutbildningen bör därför
också i avsevärd omfattning vara gemensam för samtliga studerande, oavsett val
av ämnesmässig fördjupning och ärskursspecialisering.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen bör redan i
en första gemensam del ge de studerande en allsidig inblick i krav och villkor
som är kännetecknande för olika läraryrken och olika former av arbele med barn
och ungdom. Därmed bereds de studerande möjlighet lill en tidig, realistisk
prövning av de egna fömtsattningarna. Utbildningens yrkesinriktning bör
säkerställas också genom fortlöpande inslag av pedagogik, metodik och praktik i
de mer eller mindre specialiserande ämnesteoretiska studierna samt genom en
avslutande praktisk-pedagogisk kurs, där studerande med olika specialisering
återsamlas för gemensam bearbetning av vunna erfarenheter.

Det förhållandet att mer förenar än skiljer i fräga
om olika lärarkategoriers yrkesfunktioner har också konsekvenser för
ämnesstudiernas utformning. De kommunikationsinriklade basfardigheter som ämnet
svenska men också ämnet matematik och fler praktiskt-estetiska ämnen har
huvudansvaret för bör fortlöpande främjas i all verksamhel i skolan. LUT 74
konstaterar att

3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 122

Prop.
1984/85:122 34

samtliga
lärare här har betydande ansvar och uppgifter, utan att därmed gränserna mellan
färdighelsämnenas egentliga företrädare och de lärare som mer svarar för
stödjande kommunikationsträning behöver bli diffusa. Mot den bakgmnden är etl
för alla studerande gemensamt kommunikationsinriktat basblock naturiigl såsom
ett första led i ämnesulbildningen. Inom blocket bör även erbjudas alternativa
fördjupningskurser inom svenska och matematik i dessa ämnesbeleckningars mer
traditionella bemärkelse.

Efter
basblocket bör den studerande specialisera sig på alternativa ämnesområden.
Vid gmpperingen av ämnen lill olika specialiseringsalternaliv måste hänsyn tas
lill ämnenas naturiiga samhörighet och lill de reformbehov som tidigare
diskuterats. Mot den bakgmnden, kompletterad med ingående fältstudier av
Qänstefördelning och schemaläggning på högstadiet, har ulredningen stannat
inför en gmppering av de s. k. läroämnena i tre alternativa kategorier,
nämligen samhällsorienterande ämnen och naturorienterande ämnen (båda med
ekologi som ingående del) samt främmande språk. Till dessa kommer en Qärde
kategori, nämligen praktiskt-estetiska ämnen (trä- och metallslöjd,
textilslöjd, hemkunskap, musik, gymnastik och teckning/bild) saml en femte
kategori benämnd övrig specialisering. Det Qärde alternativet motiveras främst
av behovet av alt i synnerhet i de lägre årskurserna stärka vissa av de
praktiskt-estetiska ämnenas ställning. Den femte kategorin, inom vilken
utredningen endast preciserat delalternaliven hemspråk samt fria och frivilliga
aktiviteter, ger möjlighet att fånga upp nya läraruibildningsbehov inom
totalramen för en mer sammanhållen utbildning av lärare.

Förutom ämnesspecialiseringen ger ulredningens
modell även möjlighet till viss årskursspecialisering. Delta kommer i första
hand till uttryck i att specialiseringen i samhällsorienterande ämnen
respektive naturorienterande ämnen kan inriktas mol undervisning i
företrädesvis lägre eller företrädesvis högre ärskurser.

Uttrycket
företrädesvis är i sammanhanget ett nyckelord. Det rör sig här om alternativa
tyngdpunkisförskjutningar i studierna som emellertid inte innebär alt
ämenskompelensen avsnävas till enbart några av grundskolans ärskurser. Detla
och andra kännetecken hos modellen, främsl förhållandet atl basblockets
fördjupningsalternativ svenska eller matematik förbereder för undervisning i
hela gmndskolan, ger ett omlottlärarsystem inom vilket en lärare med stegvis
minskning eller ökning av antalet undervisningsämnen kan följa sin klass genom
flertalet eller samtliga årskurser.

För studerande med inriktning mot undervisning i
företrädesvis lägre årskurser åtföljs de samhällsorienterande respektive
naturorienterande studiema av kortare kurser i engelska och vissa
praktiskt-estetiska ämnen. Därigenom kan klasslärarsystemet i avsevärd
omfattning bibehållas för de yngre elevernas del och drastiska ökningar av
antalet lärare undvikas för de något äldre elevernas del.

Vid sina överväganden om utbildningens tidslängd
har LUT 74 fäst stor vikt vid de skäl som talar för alt lärarutbildningen
ulformas såsom en återkommande utbildning. Det innebär dels all
grundutbildningens omfallning bör avpassas så, atl olika slag av fortbildning
kan ges avsevärt utrymme, dels att en mindre del av gmndutbildningen bör ges
såsom en komplettering

Prop.
1984/85:122 35

efter
några års lärarQänsl, varvid innehällel kan direkt svara mol de
utbildningsbehov som läraren upplevt under den första yrkesutövningen. LUT 74
föreslär sålunda att grundskollärarutbildningen skall omfatta totalt 160 poäng,
varav. 140 poäng utgör behörighetsgivande utbildning och 20 poäng avser
kompletterande grundutbildning som läraren kan utnytQa för ämnesleoretiska
och/eller praktisk-pedagogiska studier efter 2-8 års verksamhel i yrket.
Utbildningen föreslås bestå av följande huvuddelar:

□
Ell inledande praklisk-pedagogiskl orienleringsblock; 20 poäng.

a Ett kommunikationsinriktat basblock bestående av
en för alla studerande gemensam del och alternativa fördjupningssludier i
svenska och matematik; totalt 40 poäng, varav 20-25 poäng i den gemensamma
delen och 20-15 poäng i fördjupningsdelen.

a En specialiseringsdel omfattande fem
huvudalternativ för ämnesspecialisering av vilka vissa kan riktas mol
undervisning i företrädesvis lägre eller företrädesvis högre ärskurser; 60
poäng.

a En avslutande
praktisk-pedagogisk del; 20 poäng.

D En kompletterande del avseende ämnesteoretiska
och/eller praktisk-pedagogiska studier, disponibel efter 2-8 års
yrkesverksamhet; 20 poäng.

Basblocket
och specialiseringsdelen har inslag av pedagogik, metodik och praktik
omfattande 10-20 procent av den totala tiden för basblocks- och
specialiseringssludierna.

En mer detaljerad, grafisk beskrivning av LUT 74:s
ulbildningsmodell finns pä s. 138.

Den
grundläggande utbildningens struktur: gymnasieskolan och vuxenutbildningen -
Kapitel 6

LUT
74:s modell för utbildning av lärare för grundskolan innebär att den skarpa
gräns som dagens klasslärarutbildning och ämnesläramtbildning drar mellan
årskurserna 6 och 7 i gmndskolan löses upp: lärarutbildningen kommer atl klarare
spegla indelningen i gmndskola och gymnasieskola och den fortlöpande
utvecklingen av dessa skolformer som leder sitt ursprung tillbaka till
1950-talets reformverksamhet. Därmed försvinner den dubbla behörighet för Qänst
på säväl högstadiet som gymnasiestadiet som bl. a. dagens utbildning av lärare
i s. k. läroämnen/allmänna ämnen kan ge. Hur allvariig är den föriuslen?
Utredningen har granskal frågan frän skilda utgångspunkter (de två stadiernas
karaktär av obligatorisk respektive frivillig skola, deras syften och
elevgrupper, deras ämnen och arbetsformer) och även kartlagt i vilken
utsträckning den dubbla behörigheten faktiskt utnylQas i form av
stadieövergripande Qänstgöring. Denna analys ger starka skäl för ulredningens
förslag. Den s. k. dubbla behörigheten utnylQas i mycket liten omfattning för
stadieövergripande Qänstgöring. Det är viktigare att utbildningen av lärare i
allmänna ämnen överbryggar gränsen mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen
än att den ger behörighet för Qänsl även i grundskolan. Detta fär inte hindra
atl gymnasieskolans lärare ges möjlighet

Prop.
1984/85:122 36

au
fyllnadsQänstgöra i gmndskolan och atl grundskolans och gymnasieskolans lärare
under sin utbildning ges goda kunskaper om den angränsande skolformens
arbetssätt, elevsituation m. m.

Gymnasieskolan och angränsande sektorer av
vuxenutbildning (komvux och AMU) efterfrågar lärare och reser krav pä
läramtbildning av skiftande art. Direktiven till LUT 74 lyfter fram utbildningarna
av lärare i s. k. allmänna ämnen, i praktiskt-estetiska ämnen, i yrkesinriktade
ämnen och vårdämnen saml i jordbmk, skogsbruk och trädgårdsskötsel. För
samfliga utbildningar skall frågor om allmänna mäl, struktur och inbördes
samordning uppmärksammas, medan uppdraget att överväga frågor om innehåll och
inre organisation endast gäller de tvä förstnämnda.

Gränsen mellan gymnasial utbildning och
vuxenutbildning liksom mellan studieförberedande och yrkesförberedande
studievägar torde bli mindre markerad i framliden än den f n. är.
Gymnasieskolans ämnesuppsättning, ämnesstruktur och timplaner kan komma att
förändras i snabbare takt än nu. Gamla ämnen kan försvinna, delvis ersättas av
nya eller sammanföras lill block. Utbildningen kan komma att präglas av bl. a.
kontinueriig intagning, deltidsstudier och etappavgäng. Demokrati- och
arbetsmiljöfrägor kan f Ökad tyngd i undervisningen.

Den framtida gymnasieskolan torde bli mer
variationsrik vad gäller bl. a. studievägar och elevsammansältning och följaktligen
även vad gäller krav och förväntningar pä personal. Elt villkor för att den
utvecklingen skall kunna förenas med senare årtiondens starka strävan mol en
samordnad gymnasieskola är atl olika personalgrupper har en gemensam syn pä
skolans Övergripande mål och en vilja till samverkan.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen har här en
betydelsefull funktion. Ulredningen föreslår att den i princip utformas med
samma huvuddelar som motsvarande utbildning för gmndskolans lärare och att den,
så långt möjligt, blir gemensam för olika lärarutbildningslinjer. Del inledande
praktiskpedagogiska orienteringsblockel bör sålunda kunna vara en
huvudsakligen gemensam utbildningsdel. Detta block samt inslagen av
pedagogik-metodik och praktik i ämnesstudierna jämte den avslutande
praktisk-pedagogiska utbildningen bör tillsammans omfatta 40 poäng.

Utgångspunkterna för utredningens överväganden
rörande ämnesdjup och ämnesbredd hos gymnasieskolans lärare har varit frågor om
elevomsorg, stoffintegration, flexibilitet i resursanvändning samt olika ämnens
jämbördighet och del därav betingade behovet att överbrygga traditionella
gränser mellan ämnesgrupper. Frågan om ämnesdjupet hos läraren sammanhänger bl.
a. med frågan om vissa lärare inom skolans arbetslag skall ha forskarutbildning.
LUT 74 föreslär att forskarutbildning och lektorsQänst skall finnas inte bara
inom de s. k. allmänna ämnena utan även inom praktiskt-estetiska ämnen och
yrkesinriktade ämnen. Vad gäller ämnesbredden diskuterar LUT 74 möjligheten av
kombinationer över de traditionella gränserna mellan s. k. allmänna ämnen,
praktiskt-estetiska ämnen och yrkesinriktade ämnen.

LUT 74 anser att tre utbildningsvägar skall finnas
till Qänst som lärare i s. k. allmänna ämnen, nämligen en direkt väg för
studerande med relativt tidig inriktning pä läraryrket, en indirekt väg för
studerande med relativt sen

Prop.
1984/85:122 37

inriktning
på läraryrket och en vidareulbildningsväg för gmndskolans lärare.

LUT 74 föreslår att den direkta vägens
ämnesteoretiska del omfattar 140 poäng, vilket jämfört med dagens
ämneslärarutbildning innebär en ökning med 20 poäng. Skäl för resursökningen är
bl. a. de ökade krav på ämneskunnande som gymnasieskolans vidgade kontaktytor
mot vuxenutbildning ställer samt de behov av såväl fördjupning som breddning av
de ämnesteoretiska studierna som i olika sammanhang understmkits av
företrädare för ämnena svenska, främmande spräk, biologi, naturkunskap m. fl.
Tidsresursen bör i princip disponeras enligt följande alternativ för tvä- och
ireämnesutbildning, nämligen 80-1-60 poäng, 80-t-40-t-20 poäng eller
604-40-1-40 poäng.

Den indirekta vägen inleds med ämnessludier pä
annan utbildningslinje än primärt lärarinriktad (t. ex. fysikeriinje,
kemistlinje, biologlinje), vartill kan komma ytteriigare ämnesleoretiska
studier i syfte atl förstärka etl andra ämne i en tväämneskombination. Efter
ämnesutbildningen genomgås praktisk-pedagogisk utbildning om 40 poäng. Viss
modifiering av LUT 74:s principmodell för de praktisk-pedagogiska studierna
blir här nödvändig.

Vidareutbildningsvägen för grundskolans lärare
avser behörighet för minsl tvåämnesQänst. Tidigare studier inom de ämnesområden
som vidareutbildningen rör förutsätts tillgodoräknas.

LUT 74 föreslär atl de allmänna
behörighetsvillkoren för högskoleutbildning införs för tillträde till
lärarutbildning i praktiskt-estetiska ämnen (gymnastik-, slöjd-, textil-,
hushålls-, barnavårds- och leckningslärariinjer-na).

LUT 74 föreslår vidare att eltämnesutbildningen i
trä- och metallslöjd förändras sä alt den framgent även innefattar en
ämnesteoretisk del om 80 poäng. Till ulgängspunkterna för förslaget hör kravet
pä en behörighetsgivande normalväg genom gymnasieskolan för tillträde till
utbildningen, .önskvärdheten av en könsmässigt jämnare fördelning av lärare i
ämnet samt behovet av en starkare inriktning mol läraryrket av de studier som
nu helt bedrivs inom fömtbildningens ram.

Den praktisk-pedagogiska delen av
ettämnesutbildningen i gymnastik föresläs fä samma omfattning som i övriga
lärarutbildningar, dvs. 40 poäng, vilkel innebär en ökning med 20 poäng.

Lärarutbildning i praktiskt-estetiska ämnen kommer
att ges dels såsom ettämnesutbildning, dels inom tväämnesutbildningens ram och
dels inom specialiseringsdelen av den gmndskolläramtbildning som LUT 74
föreslår. Utredningen har analyserat den inbördes utbytbarheten mellan dessa
tre utbildningar. Fömlsalt att utredningens förslag om behörighetsvillkor,
samordning och tidsomfng förverkligas, kan utbytbarhet anses komma all råda i
den bemärkelsen att fullgjord ettämnes- eller tväämnesulbildning helt läcker
motsvarande specialiseringsalternativ inom utbildningen av lärare för
grundskolan. Utbytbarhet kan vidare fömtsätlas komma atl råda i sä måtto att
detta specialiseringsalternativ jämte vissa kompletterande studier om 20 poäng
bör ge behörighet för Qänst i gymnasieskolan i ämnet.

Likheten mellan de tre utbildningarna kommer atl
innebära avsevärda möjligheter lill samordning och samläsning mellan dem.
Därmed ökar

Prop.
1984/85:122 38

möjligheterna
atl föriägga lärarutbildning i praktiskt-estetiska ämnen till mer än elt fätal
orter.

Specialisering i praktiskt-esleliskt ämne inom
grundskollärarutbildningen leder helt naturligt till Qänst enbart i gmndskolan.
Ettämnesutbildningen bör leda till Qänsl såväl i grundskolan som i
gymnasieskolan. För tväämnesutbildningens del är avnämarområdel i första hand
gymnasieskolan. Tjänstgöring för sädana lärare i grundskolan bör begränsas
till att endast avse det praktiskt-estetiska ämnet. I annat fall äventyras den
modell för lärares ämneskombinationer som utredningen föreslagit i syfte att
begränsa antalet lärare per klass på högstadiet.

Lärarutbildningens
innehåll, verksamhets- och arbetsformer - Kapitel 7

Inledningsvis
diskuteras i vilken utsträckning det är möjligt och önskvärt att samhället
påverkar lärarutbildningens innehall och dess verksamhets- och arbetsformer och
hur detaljerade utredningens förslag i dessa frågor därför bör vara.
Läramtbildningen är ett medel med vars hjälp samhället kan påverka skolans
utveckling i önskad riktning, något som talar för en viss samhällelig
"styrning" av lärarutbildningen. Samtidigt har högskolereformen
inneburit en decentralisering av beslut om den högre utbildningens innehåll och
utformning. LUT 74 ansluter sig lill denna decentraliseringsprincip och
anpassar därför sina förslag till högskoleförordningen, som bl. a. ger
föreskrifter om hur centrala utbildningsplaner av ramkaraktär skall utformas
och om hur lokala organ inom dessa ramar skall utarbeta mer detaljerade lokala
planer samt kursplaner. Dessa föreskrifter ger emellertid en förhållandevis
bred marginal för bedömning av hur preciserade de centrala utbildningsplanerna
bör vara. Enligt utredningens uppfattning bör man, framför allt när det gäller
nya utbildningar som den föreslagna gmndskollä-rarutbildningen, klargöra
samhällets intentioner genom en förhållandevis preciserad skrivning inom ramen
för högskoleförordningens föreskrifter.

De
centrala utbildningsplanerna är emellertid bara ett av de medel som samhället
kan använda för att påverka läramtbildningens innehall och utformning.
Utvärderingssystem, resursfördelning, Qänsteorganisation, personalutbildning
m. m. är andra möjliga styrinstrument. LUT 74 understryker vikten av alt olika
styrmedel används pä ett sådant sätt att de samverkar med och stöder varandra
och stimulerar ett lokalt ansvarstagande och utvecklingsarbete. Utvärdering
bör användas med viss försiktighet såsom centralt styrmedel. Resursfördelningen
bör i princip ha ramkaraktär. För att målen för läramtbildningen skall uppnäs
är det av särskild vikt att Qänsteorganisa-tionen utformas på ett adekvat sätt
och atl en utbildning av läramtbildama kommer till stånd.

De centralt fastställda utbildningsplanerna bör
innehålla övergripande mäl och riktlinjer för lärarutbildningen, fastställda av
regeringen. I bilaga 3 presenteras etl utkast till ell sådant måldokument.
Utbildningsplanernas föreskrifter om utbildningsinnehållet bör kunna vara mer
eller mindre detaQerade beroende pä vilken utbildningslinje det är fråga om.
För den nya

Prop.
1984/85:122 39

grundskollärarutbildningen
bör föreskrifterges om utbildningens uppdelning i block, om blockens omfattning
i poäng samt om syftet med respektive block och om vilka ämnen som ingår i
blocket. För andra lärarutbildningslinjer kan motsvarande föreskrifter vara
mindre preciserade. Generellt gäller att uppdelningen i kurser, utarbetandet av
kursplaner och den närmare utformningen av utbildningen skall ske lokall inom
utbildningsplanens ramar och med utgångspunkt i en analys av de övergripande
mål som angivits för utbildningen. Linjenämnderna bör därvid ha en stark
ställning gentemot ämnesinstitutionerna. Ett avsevärt utrymme bör lämnas åt
studerande och lärare att i samråd bestämma om studieinnehället och dess
utformning.

Den nuvarande lärarutbildningen delas vanligen upp
i fyra huvuddelar: ämnesstudier, pedagogik, metodik och praktik. På olika sätt
har man under arens lopp försökt samordna dessa delar till en för de studerande
meningsfull helhet. För att främja dessa strävanden föreslär LUT 74 att
pedagogik, metodik och praktik sammanförs till ett ämne, som fär beteckningen
praktisk pedagogik, och all lärarutbildningen sålunda skall bestä av tvä
huvudkomponenter: ämnesutbildning och praktisk pedagogik.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen bör ges ett
vidgat innehåll. Till de områden som bör ägnas slörre uppmärksamhet än i dag
hör: utbildningens sociologi, analys av skolans mål, förutsättningar och former
för elt demokratiskt arbetssätt och för gmpp- och projektarbete i skolan,
utvecklingspsykologi och socialpedagogik, specialpedagogik, vuxenpedagogik,
invandrarfrågor, internationell pedagogik, arbetslivsfrågor samt
skoladministralion.

Utbildningen i praktisk pedagogik föresläs omfatta
i gmndskolläramtbildningen ca 50 poäng och i övriga läramtbildningar ca 40
poäng. Den praktiska pedagogiken innehåller dels teoristudier, dels praktik.
Någon skarp gräns fär inte dras mellan dessa delar, eftersom de bör ses som
olika arbetsformer vid bearbetningen av samma problem. För resursberäkning är
del dock lämpligt alt göra en uppdelning. Ulredningen räknar sålunda med att
prakliken skall omfatta ca 30 poäng i utbildningen av gmndskolans lärare och ca
25 poäng i övriga läramtbildningar.

En mer eller mindre stark yrkesinriktning av
ämnesstudierna bör finnas i all s. k. direkt läramtbildning. Särskilt viktig är
denna yrkesinriktning i utbildningenavgmndskollärare. Yrkesinriktningen främjas
bl. a. genom den form av värvning av ämnesstudier och praktisk pedagogik, som
utredningen föreslagit.

I
hög grad är utvecklandet av lämpliga verksamhels- och arbetsformer i

. läramtbildningen en
lokal fräga. Den har emellertid en avgörande betydelse

för att målen för
lärarutbildningen skall uppnås. Utredningen diskuterar

därför följande principer
som bör ligga lill grund för lärarutbildningens

verksamhets-
och arbetsformer.

De studerande och deras lärare mäste ha ett
avsevärt medinflyiande, säväl direkt som genom representanter i nämnder m. m.,
dä beslut fattas om utbildningens innehall och utformning. Utbildningen bör,
som lidigare nämnts, vara yrkesinriktad. Detla kan ske bl. a. genom problem-
och behovsinriktning av studierna. Därmed menas atl studierna inriktas på de
problem och utbildningsbehov som den studerande upplever dä han eller hon skall
fullgöra funktioner som lärare. Genom faltcentrering av utbildningen

Prop.
1984/85:122 40

och
genom en aktiv insats av läramtbildama bör de studerande göras medvetna om
undervisningsproblemen och om de egna behoven av utbildning för att lösa dessa
problem. Ytterst är det lärarutbildarna som ansvarar för att utbildningen fär
ett relevant innehall och för att de som examineras som lärare kan uppfylla de
förväntningar som samhället, eleverna och deras föräldrar ställer pä en lärare.

Sådana
arbetsformer mäste utvecklas att de bidrar till de studerandes
personlighetsutveckling. Läramtbildningen mäste därför präglas av samarbete och
lagarbete såväl mellan de studerande som mellan dessa och deras lärare och
handledare, vilka bildar ett utbildningslag som i princip bör följa en
studerandegrupp under hela dess gmndutbildning. Utbildningen mäste emellertid
också individualiseras och ge avsevärt utrymme för självständigt studiearbete
enskilt och i grupp. För att utbildningens komponenter och ämnen skall
samordnas eller integreras krävs att olika former av projektstudier ulformas.

Den koppling mellan värderingar och kunskap, som
mäsle ske i en utbildning som syftar till personlighetsutveckling, och det
ökade utrymme för behovsinriktade projektsstudier, som förordas, fir inte
hindra att läramtbildningen byggs pä vetenskaplig grund.

Kapitel 7 innehåller vidare beskrivningar av
innehällel i de föreslagna läramtbildningarna, avsedda som underlag för ett
framlida utarbetande av utbildningsplaner.

I fråga om grundskollärarutbildningen ges för vaQe
utbildningsled och block dels en koncis syftesbeskrivning, dels vissa
principiella riktlinjer som bör beaktas dä kursplaner utarbetas och genomförs.
För det inledande praktisk-pedagogiska orienteringsblocket och för det
kommunikationsinriklade basblocket ges dessutom mer detaljerade exempel pä hur
studierna kan läggas upp. Den kompletterande grundutbildning om 20 poäng, som
ulredningen föreslär, bör kunna genomgås av grundskolläraren tidigast efter tvä
års och senast efter åtta ärs lärartjänstgöring. Att genomgå den kompletterande
grundutbildningen förutsätts vara en rättighet men inte en skyldighet för
läraren. Villkoren för och meritvärdet av studiema bör dock vara sädana att i
stort sett alla lärare genomgår utbildningsledet. Syftet är atl läraren
därigenom ges tillfälle att med ledning av sina yrkeserfarenheter bredda eller
fördjupa den studieinriktning som han eller hon valt i sin behörighetsgivande
grundutbildning. Efter förslag av respektive högskolestyrelse bör UHÄ avgöra
vilka kurser som pä respektive ort skall räknas som kompletterande grundutbildning.

Beskrivningen av läramtbildningarna för
gymnasieskolan och vuxenutbildningen inleds med en översikt av de
utbildningsvägar och utbildningslinjer som LUT 74 föreslär. Därefter läggs
vissa principiella synpunkter pä hur den föreslagna föriängningen av industri-
och hantverkslärariinjen, handels-och kontorslärariinjen och slöjdlärariinjen
bör utnylQas för ämnesstudier. Den praktisk-pedagogiska utbildningen föresläs i
princip fä samma utformning inom samtliga läramtbildningar avseende
gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

Prop.
1984/85:122 41

Inskolning
på arbetsplatsen - Kapitel 8

Enligt
utredningens uppfattning bör den nyutbildade läraren fä viss inskolning pä
arbetsplatsen utöver den introduktion som skall ges ät vaQe nyanställd
befattningshavare. Inskolningen bör omfatta dels fortlöpande handledning och
stöd i det dagliga arbetet, dels ett särskill inskolningsprogram.

Den
nyutbildade läraren bör ha tillgång till en kontakilärare, som har speciellt
ansvar för att den nya läraren fär stöd i sitt arbele och bereds möjligheteratt
verka och auskultera inom andra delar av skolans verksamhet än vad som ligger i
den aktuella Qänslen.

Den
reguljära skoltjänstgöringen för nyutbildade lärare bör ulformas så all i genomsnitt
en halv dag per vecka under den första terminen kan friläggas för
inskolningsaktiviteter.

Ett särskilt inskolningsprogram bör göras upp för
varje nyutbildad lärare som anställs vid en skola. Programmet utformas i samråd
mellan skolledning, kontaktlärare och nyutbildad lärare.

Inskolningsverksamheten bör inte enbart utformas
som en kontakt frän skolan till de nya lärarna. Det är ocksä väsentligt alt
dessa fär möjlighet att tillföra skolan synsätt, idéer och rön frän
grundutbildningen.

Det övergripande ansvaret för inskolningen och
ansvaret för eventuella särskilda kostnader för denna verksamhet föresläs ävila
staten.

Deltagandel
i inskolningsverksamheten skall i princip vara frivilligt.

Påbyggnadsutbildning
- Kapitel 10

Utbildning
för att främja samverkan mellan förskola och grundskola -Avsniu 10.2

Behovel
av ökad kontakt mellan förskola och gmndskola är stort. Olika samverkansformer
har försöksvis prövats och förekommer även nu inom lärarutbildningen. LUT 74
har funnit att en sådan samverkan bör bli mer reguljär och vara förenad ocksä
med lärarinsatser inom båda skolformerna samtidigt. Utredningen föreslär därför
en päbyggnadsutbildning som kan göra det möjligt för förskollärare att följa en
barngrupp vid övergängen lill gmndskolans lägre ärskurser och en motsvarande
päbyggnadsutbildning för att göra det möjligt för grundskolans lärare att lä
regelbundna kontakter med de blivande eleverna redan pä förskolesladiei.

Förslagets syfte är inte att ge de båda
lärargmpperna dubbel behörighet utan mer begränsad kompetens för viss
stadieövergripande Qänstgöring. Förskollärare bör förberedas för att i
lagarbete med grundskollärare ha viss Qänstgöring i svenska, matematik,
gymnastik och praktiskt-estetiska ämnen (skapande verksamhet). Gmndskollärare
med inriktning mot undervisning i företrädesvis lägre ärskurser bör förberedas
för viss Qänstgöring inom förskolan, främst avseende arbete i deltidsgmpp och i
syskongrupp pä daghem.

Prop. 1984/85:122 42

Båda dessa utbildningar bör föregås av två ärs
lärartjänst efter avslutad examen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att
full behörighet inte åsyftas, har LUT 74 stannat för aU föreslå en
päbyggnadsutbildning om 20 poäng. Organisatoriskt föreslär utredningen att dessa
utbildningar anges som linjeanknutna kurser. Innehällsmässigt har
päbyggnadsutbildningen utformats som en principmodell, vilken med lämpliga
modifikationer bör kunna komma i fräga också för t. ex. fritidspedagoger.

Utbildning
av lärarutbildare - Avsnitt 10.3

I
avsnittet diskuteras hur behoven bäde av en grundläggande befattningsutbildning
av läramtbildare och av en regelbundet återkommande fortsatt utbildning
parallellt med yrkesutövningen kan mötas.

Utredningen
bedömer att det pä längre sikt kan komma att bli allt vanligare att de som
nyanställs som lärarutbildare i praktisk pedagogik kommer att ha fullständigt
eller delvis genomgått forskarutbildning i utbildningsvetenskap.

LUT
74 föreslår att en särskild introduktionsutbildning skall anordnas för nyanställda
lärarutbildare i praktisk pedagogik och för de lärare i ämnesteori som har
huvuddelen av sin Qänstgöring pä läramtbildningslinje(r). Denna utbildning bör
omfatta bl. a. studier av läramtbildningens mäl och medel, tillämpning i form
av konkret planering av läramtbildning, arbete med problem- och
behovsorienterad utbildning samt bearbetning av vuxenpedagogiska problem.
Introduktionsutbildningen av lärarutbildare i ämnesteori bör ägna särskild
uppmärksamhet ät relationen mellan ämnesinnehället i lärarutbildningen och
skolämnets roll i skolans totala verksamhet (ämnesdi-daktik).

Utbildningen föresläs bli genomförd bäde som extem
utbildning (regionala kurser) och som intern utbildning inom institutionerna
(handledning, seminarier).

Redan verksamma lärarutbildare bör fä ökade
möjligheter atl delta dels i introduktionsutbildning för nyanställda lärare,
dels i delkurser inom den forskarutbildning i utbildningsvetenskap som LUT 74
föreslår.

Den återkommande utbildningen av lärarutbildare bör
enligt utredningens uppfattning ge lärarutbildarna tillfälle bäde atl ta del av
den kunskap som produceras utanför lärarutbildningen och att själva producera
ny kunskapom undervisning och skola. Den återkommande utbildningen bör därför
innehålla följande komponenter:

a
erfarenhetsutbyte inom utbildningslaget,

D
deltagande i forskning pä det utbildningsvetenskapliga området,

o
seminarier om skol- och utbildningsfrågor samt om frågor i samband med

forskningen i utbildningsvetenskap, a deltagande i
arbete med lokal skolutveckling vid praktikskoloma, i

anslutning lill skolQänstgöring, D deltagande i
skolbestämd fortbildning vid praktikskolorna, D organisaiionsbestämd och
individbestämd fortbildning.

Prop.
1984/85:122 43

Handledare
i praktikskolor fömtsatts framgent aktivt delta i arbetet med den lokala
skolutvecklingen. Handledarorganisationen bör bl. a. därför snarare bygga pä
skolor än pä enskilda lärare.

Inom utbildningslaget bör en väsentlig kunskaps-
och erfarenhetsöverföring kunna ske till handledare som ingår i laget.
Därutöver bör särskild introduktionsutbildning anordnas för handledare.

Forskningsanknytning
-forskarutbildning - Kapitel 11

I
kapitlets inledande avsnitt behandlar LUT 74 frågan om hur grundutbildningen
och den återkommande fortbildningen kan anpassas till elt forsknings- och
utvecklingsperspektiv. Ulredningen understryker därvid bl. a. vikten av att

D den gmndläggande utbildningen inte enbart
inriktas pä atl läraren skall kunna konsumera forskningsresultat utan ocksä pä
att mänga lärare i samband med sin yrkesutövning själva aktivt kommer att delta
i forskningsarbete,

D utbildningen i sin helhet i största möjliga
utsträckning utnylQas för att aktualisera och tillämpa forskningsmetodiska
grundprinciper,

D lärarutbildningens praktikskolor ges sädana
resurser att de kan bedriva pedagogiskt utvecklingsarbete,

D ökade möjligheter ges för lokala skolenheter att
söka och fä medel för forsknings- och utvecklingsarbete,

D en stödorganisation för lokalt forsknings- och
utvecklingsarl)ete utvecklas.

Utredningen
pekar ocksä pä vikten av att en sådan arbetssituation skapas även för den redan
verksamma läraren, att det inom Qänstens ram kan ges utrymme för aktivt
utvecklings- och utvärderingsarbete.

I kapitlets senare del behandlas den mer specifika
frågan om högre forskamibildning för lärare. Ulredningen understryker här
behovet av att förbättrade möjligheter lill fortsalt högskoleutbildning skapas
för samtliga lärarkategorier. I ett första skede är det särskilt angeläget att
prioritera sädana gmpper av lärare, som hittills i stort sett saknat
möjligheter till forskarutbildning.

Möjligheter bör finnas säväl till ämnesinriktad som
till utbildningsvetenskaplig forskarutbildning. I det senare fallel behöver
speciell uppmärksamhet ägnas ät den forskarutbildning, som avser tillämpning av
utbildningsvetenskaperna i olika ämnen och ämnesgmpper och pä olika
äldersnivåer. Utredningen föreslär att denna senare utbildning ges beteckningen
utbildningsmetodisk forskarutbildning. Utredningen finner det vidare angeläget
att den allmänpedagogiska och den utbildningsmetodiska forskningen vid de
pedagogiska institutionerna samordnas i ett enhetligt program för utbildningsforskning.

Vad gäller behörighetsvillkoren för tillträde till
forskamibildning föreslär LUT 74 alt det för allmän behörighet skall krävas 80
poäng. Detta kommer att innebära all i stort sett alla läramtbildningar ger
sädan allmän behörighet.

Prop.
1984/85:122 44

Den
särskilda behörigheten bör enligt LUT 74:s uppfattning i princip utgöra 60
poäng i ämnen av direkt betydelse för forskamlbildningen. Lärartjänstgöring, i
vilken ingått ämnesområde som ansluter lill ämnet för forskamibildning, skall
här i viss utsträckning kunna tillgodoräknas.

Utredningen föreslär atl fasta forskartjänster med
speciell inriktning mot ulbildningsmetodisk forskning och forskamibildning
snarast skapas inom var och en av landets sex högskoleregioner.

LeklorsQänster bör skapas även för grundskolan samt
inom de ämnen i gymnasieskolan där sädana Qänster f n. saknas.

Rekrytering
- urval - antagning - betygsättning - Kapitel 12

Arbetslivserfarenhet-
Avsnitt 12.1

Enligt
LUT 74:s uppfattning bör lärare kunna bidra till att utveckla skolan i
samverkan med elevema och deras föräldrar liksom med närsamhället som helhet.
Utredningen bedömer det därför som viktigt att redan den blivande läraren har
erfarenhet av samhälle och art)etsliv. Hittills har det varit möjligt att
päböQa läramtbildning utan nägon erfarenhet frän arbetsmarknaden. I syfte alt
vinna en djupare förståelse för olika arbetslivs- och samhällsfrågor hos den
blivande läraren och därmed en ökad förmåga att fä kontakt med elever och
föräldrar frän en annan bakgrundsmiljö än den egna, föreslär LUT 74
obligatorisk arbetslivserfarenhet för tillträde till all reguljär läramtbildning.

Genom en sädan obligatorisk arbetslivserfarenhet
kan den blivande läraren ocksä fä ett säkrare underiag för sitt yrkesval;
rekryteringen till läramtbildningen breddas och lärarkandidaternas
erfarenheter frän arbetslivet bör kunna berika bäde gmndutbildningen och den
fortsatta lärarverksamhe-ten.

LUT
74 föreslär att den obligatoriska art)etslivserfarcnheten för tillträde till
läramtbildning skall omfatta 15 månader, varav en period med minst nio månaders
sammanhängande anställning eller verksamhet. För atl annan anställningsperiod
skall få tillgodoräknas, krävs atl den omfattat minst tre månaders anställning
eller arbete i eget företag och alt verksamheten avsett minst
halvtidsQänstgöring. Eftersom syftet är atl uppnå erfarenheter utanför
undervisningsområdet, bör inte Qänstgöring som lärare eller skolledande
uppgifter få tillgodoräknas; inte heller utbildning i olika former som t. ex.
värnpliktsQänstgöring eller vapenfri Qänst. I den sammanhängande, obligatoriska
niomånadersperioden får inte räknas in värd av minderårigt barn eller av
personer med särskill omvärdnadsbehov; däremot får sådant arbete tillgodoräknas
inom den resterande tiden om sex månader.

I övrigl fömtsätter LUT 74 att
högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering av arbetslivserfarenhet
bör gälla bäde i fräga om de obligatoriska 15 månaderna och i fräga om den
arbetslivserfarenhet som kan komma därutöver. Vidare bör bestämmelser om krav
pä arbetslivserfarenhet för tillträde till lärarutbildning inte böQa tillämpas
förtän cirka tvä är efter bindande beslut.

LUT
74:s förslag till obligatorisk arbetslivserfarenhet för blivande lärare bör ses
som ett bidrag till ökad samhällsmedvelenhet, men ulredningen fömt-

Prop. 1984/85:122 45

sätter
att även själva utbildningen av lärare skall ge ökade kunskaper om arbetslivet
och förbereda för lärarens syo-funktion. Den praktisk-pedagogiska utbildningen
bör därför inrymma stoff också frän arbetslivet och dess problem. Även
lärarutbildarna bör enligt LUT 74:s uppfattning få möjlighet att komplettera
sina arbetslivserfarenheter.

Behörighet,
urval, antagning - Avsnitt 12.2

LUT
74 utgår frän att de allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till högre
utbildning skall gälla alla de läramtbildningar som ulredningen behandlar. När
det gäller särskilda behörighetsvillkor, urval och antagning begränsar sig
utredningen i kapitel 12 till att lämna förslag avseende utbildningen av
grundskollärare.

Genom
sina förslag om särskilda förkunskapskrav söker LUT 74 tillgodose dels behovet
av bred rekrytering, dels behovet av tillräcklig förkunskapsnivå för att
studiemålen skall kunna uppnås inom angiven tidsram. Förslagen, som
sammanfattas i avsnitt 12.2.2.3, innebär alt följande gymnasielinjer ger
fullständig behörighet för gmndskolläramtbildning med specialisering mol lägre
respektive högre ärskurser i samhällsorienterande ämnen: treårig humanistisk,
samhällsvetenskaplig, ekonomisk och naturvetenskaplig linje, tre årskurser av
fyraårig teknisk linje saml tvåårig social linje. Fullständig behörighet för
den studieväg som innehåller specialisering mol lägre ärskurser i
naturorienterande ämnen uppnäs pä treårig naturvetenskaplig och
samhällsvetenskaplig linje. För specialisering mol högre ärskurser i naturorienterande
ämnen krävs förkunskaper frän den naturvetenskapliga linjen.
Specialiseringsstudierna i främmande spräk mäsle bygga pä de mest omfattande
gymnasiekurserna i respektive spräk, vilka ges pä humanistisk,
samhällsvetenskaplig, ekonomisk och naturvetenskaplig linje. De här angivna
gymnasielinjerna är att betrakta som normalvägar för den som vill uppnå
behörighet för viss studieväg inom grundskollärarutbildningen. För studerande
frän andra gymnasielinjer krävs behörigheiskomplettering i nägot eller några
ämnen.

Även för dem som inom grundskollärarutbildningen
vill specialisera sig i ett praktiskt-esleliskt ämne anvisas behörighetsgivande
normal vägar genom gymnasieskolan. I vissa fall förutsätts härvid att den
studerande valt vissa tillvalsämnen, vilkel kan komma att begränsa
rekryteringsunderlaget. En mer omfattande fömtbildning än vad gymnasieskolan nu
kan erbjuda är också önskvärd, t. ex. ifråga om ämnena musik och slöjd.
Gymnasieutredningen bör pröva huruvida en förstärkt förutbildning i dessa fall
kan komma lill stånd.

Urval och antagning till gmndskolläramtbildning
fömtsatts i princip ske enligt nuvarande föreskrifter och rutiner. Särskild
anlagningsprövning kan dock behöva göras för dem som vill specialisera sig i
musik respektive bild (teckning). Tillträde till specialisering i hemspråk
mäsle gmndas pä antagningsprövning.

Ulbildningsplatsema i grundskollärarutbildningen
mäste fördelas pä olika fördjupnings- och specialiseringsalternativ med hänsyn
lill skolans behov av lärare med viss ämnes- respektive ärskursinriktning. Till
de olika alternativen

Prop. 1984/85:122 46

är
knutna olika förkunskapskrav. För alt de studerande skall kunna genomgå
utbildningen utan avbrott för behörighetskomplettering och för atl samtliga
kursplatser skall kunna fyllas, helst med de mest kvalificerade bland de
sökande, är det nödvändigt alt lata antagningen till gmndskolläramtbildning
innefatta även val av fördjupnings- och specialiseringsalternativ. De studerande
måste dock ges goda möjligheter att under utbildningens gäng ändra sitt
urspmngliga val av fördjupning och/eller specialisering.

Utvärdering
och betygsättning - Avsnitt 12.3

Som
framgår av kapitel 3, Dagens lärarutbildning, har det nuvarande betygssystemet
av bäde läramtbildare och studerande upplevts som ett hinder för en god
lärarutbildning. Sommaren 1977 gav LUT 74 i en skrivelse till regeringen sin
syn på beiygsätlningen i läramtbildningen och föreslog därvid att

D betygen i lärarskicklighet och pedagogik samt i
förekommande fall metodik skulle slopas och ersättas med en notering på
utbildningsbeviset att den praktisk-pedagogiska utbildningen genomgätts med
betyget godkänd eller underkänd,

D betygskalan i ämnesutbildningen skulle reduceras
till gradema godkänd och underkänd,

D det totala antalet betyg
i ämnesutbildningen inte borde bli för stort.

Detla
ställningstagande från LUT 74 avsäg nuvarande utbildning. För den reformerade
lärarutbildning, som LUT 74 föreslär, har de argument utredningen anförde i
den nämnda skrivelsen lill regeringen fått ökad tyngd. De praktisk-pedagogiska
utbildningsdelarna har i LUT 74:s förslag sammanförts till "praktisk
pedagogik" pä etl sätl som knappast medger separata betyg i
lärarskicklighet och pedagogik. Med de mäl och arbetsformer som föreslås för
utbildningen blir det onaturligt med individuell rangordning i lärarskicklighet
och med honnörsbetyg för vissa av de godkända lärarkandidaterna. För LUT 74
framstår det dessutom som angeläget att handledningsresursen i ökad
utsträckning inriktas på att stödja och utveckla de studerande och i mindre
grad ägnas ät betygsättande uppgifter.

LUT 74 anser också att spelsbeiyg i
ämnesulbildningen inte bör förekomma. Denna bör starkare än nu inriktas pä
personlighetsutveckling, lagarbete, samverkan och projektarbete över
ämnesgränserna. I en sådan, förhoppningsvis väl sammanvävd utbildning, präglad
av samverkan, bör överbetyg lill vissa studerande inte utdelas.

Väsentlig är däremot vägningen mellan de tvä
betygsgraderna underkänd och godkänd.

Betygsättningen är för LUT 74 ett mer begränsat
inslag i utbildningen än den fortlöpande utvärdering som bör vara ell naturiigl
led i all verksamhet inom läramtbildningen. Pä alla nivåer, bäde i fräga om den
yttre organisationen och utbildningsprocessen i stort och i fräga om
studerandegmppers och enskilda studerandes arbele, bör utvärdering ske och
planering och beslut bygga på de vunna erfarenheterna. Utvärderingen bör ses
som etl självklart inslag i en dynamisk och självkorrigerande lärarutbildning.

Prop.
1984/85:122 47

Yttre
organisation - Kapitel 13

Gmndutbildning-Avsnitt
13.1

I
sina förslag till yttre organisation för grundutbildningen har LUT 74 utgått
frän gällande högskoleförordning. LUT 74 betonar betydelsen av ett sektorsorgan
som häller samman de olika lärarutbildningslinjerna men i övrigt innebär
utredningens rekommendationer närmast en förenkling av nuvarande organisation,
med en minskning av antalet institutioner och linjenämnder i jämförelse med
nuläget.

LUT 74:$ organisatoriska förslag syftar till att
underlätta samordning av olika lärarutbildningar, att framhäva behovet av
yrkesinriktning och att samtidigt nä fram till ökade kontakter med annan
högskoleutbildning.

I kapitel 7 har behandlats den innehällsmässiga
samordningen mellan pedagogik, metodik och praktik i syfte att få en mer
helhetsbetonad utbildning i vad utredningen kallar praktisk pedagogik.
Organisatoriskt sett bör detta kunna underiättas genom en sammanhållen
institution för den praktisk-pedagogiska utbildningen, förslagsvis kallad
institutionen för praktisk pedagogik.

Lärare i ämnesteori föresläs inga i den samlade
högskolans motsvarande ämnesinstitution, där sådan finns, dels för att
underiälla en ämnesmässig förnyelse inom läramtbildningen, dels för att
möjliggöra en bredare läraran-vändning. Samtidigt vill LUT 74 betona kravet på
yrkesinriktning ocksä av ämnesstudierna. Sådana lärare i ämnesteori som har sin
huvudsakliga Qänstgöring inom undervisningssektorn bör därför även tillhöra den
föreslagna institutionen för praktisk pedagogik.

I LUT 74:s förslag till förändrad lärarutbildning
begränsas antalet allmänna utbildningslinjer, bl. a. genom att utbildningen av
lärare för gmndskolan samlas inom en enda linje. Antalet linjenämnder bör
begränsas även pä andra sätl, i syfte att nå fram lill ökad samverkan mellan
besläktade utbildningar, förenklad administrativ apparat och mera
inflytelserika linjenämnder som kan påverka institutionernas uppläggning av
olika kurser. Linjenämnderna bör tillförsäkras ekonomiska resurser för de
utbildningar som de ansvarar för.

Även med ett begränsat antal linjenämnder är det
naturiigl att dessa i första hand ser till de "egna"
utbildningslinjernas behov. LUT 74 rekommenderar ett icke förfatiningsbundet
organ för en mer övergripande sektorsplanering och en budgetbehandling, som ser
till behovet för samtliga utbildningslinjer inom sektorn.

Praktikorganisationen bör enligt LUT 74:s
uppfattning vara flexibel och mindre institutionaliserad än det lidigare
systemet som innefattade speciella försöks- och demonstrationsskolor. Vidare
förordas en sammanhällning av praktiken inom s. k. praktikcenter med
praktikcenterledare.

Prop. 1984/85:122 48

Bilaga 2

Remissammanställning

Remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över betänkandet (SOU 1978: 86) Lärare för skola i utveckling

1
Remissinstanserna

Över betänkandet (1978: 86) Lärare för skola i
utveckling har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen (SoS),
statisfiska centralbyrån (SCB), statskontoret, byggnadsstyrelsen,
riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen
(SÖ), statens kul-turtåd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk
(SIV), samfliga länsskolnämnder, kommittén om kommunal vuxenutbildning,
elevvårdskommittén, kommittén för att utreda frågor om jämställdhet mellan män
och kvinnor m. m., svenskundervisningskommittén, överbefälhavaren (ÖB),
länsstyrelserna i Östgötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län. Nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen
SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges förenade studentkårer (SFS),
Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges
folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Samarbetsorganisationen för Sveriges
vuxenstuderande. Moderata ungdomsförbundet. Folkpartiets ungdomsförbund.
Centerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Handikapporganisationernas centralkommitté
(HCK), Biologilärarnas förening. Föreningen lärare i religionskunskap.
Föreningen lärare i samhällskunskap. Geografilärarnas riksförening,
Hislorielärarnas riksförening. Riksföreningen för lärare i matematik, fysik
och kemi. Riksföreningen för lärare i moderna språk. Svenska
gymnasliklärarsällskapel. Svensklärarföreningen, Svenska kemistsamfundet.
Samkristna skolnämn-den. Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning.
Kontaktkommittén mellan de teologiska fakulteterna och deras avnämare. Svenska
sällskapet för hörsel- och dövundervisning. Svenska förbundet för specialpedagogik
samt Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

UHÄ har bifogat yttranden från regionstyrelserna
för högskoleregionerna samt från elt antal högskoleenheter. Länsskolnämnderna
har bifogat yttranden från kommuner samt från landstingskommuner. SACO/SR och
TCO har bifogat yttranden från berörda förbund.

Yttranden har dessutom kommit in från Sveriges
skolkuratorers förening, försvarets skolnämnd, totalförsvarets
upplysningsnämnd. Svenska

Prop. 1984/85:122 49

språknämnden,
Sveriges författarförbund, Kungl. vetenskapsakademien.
Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska danspedagogförbundet,
Nalur-kunskapslärarnas förening, Elt tre sju ämnesföreningen. Lantbrukels yrkesnämnd.
Skogsbrukets yrkesnämnd. Föreningen för undervisning av rörelsehindrade. Riksförbundet
för döva och hörselskadade barn, Sveriges dövas riksförbund, Talpedagoggmppen
inom Göteborgs förening för fo-neatri och logopedi, Sveriges talpedagogers
förening. Svensk förening för foneatri och logopedi. Hörselfrämjandets
riksförbund, KUGG för fysik vid universitetet i Linköping, metodikkonferens i
Karlstad, Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska kyrkans utbildningsnämnd.
Integrations-utredningen, Föreningen för kunskap i skolan, lärare vid
Asplundsskolan i Hagfors, Storvreta Hem och Skolaförening, Riksförbundet Finska
Föreningar i Sverige, Konsumentverket, Finsk-Svenska utbildningsrådet samt
Musikaliska akademien.

Därutöver har ett stort antal synpunkter lämnats av
ämnes- och intresseföreningar, organisafioner, skolpersonal och elever.

2
Lärarrollen och lärarutbildningens mål

Merparten av remissinstanserna instämmer i
utredningens synsätt och allmänna utgångspunkter som de behandlas i
målkapitlet.

Flertalet instanser anser liksom utredningen att
det i första hand är samhällets och skolans behov som skall styra utformningen
av läramtbildningen.

SÖ anser att de grundläggande värderingar, som
skolarbetet enligt läroplanerna skall bygga på, skall gälla även för
läramtbildningen. Det innebär att den människosyn och den demokratiska
samhällssyn som präglar läroplanerna skall utgöra den ideologiska grunden även
för läramtbildningen. Det ansvar för normbildning och normöverföring bland barn
och ungdom som skolan - ullsammans med hemmen har — måste också komma till
klart uttryck i lärarutbildningens innehåll och arbetsformer.

Stockholms kommun menar atl som en konsekvens av de
skolpolitiska beslut som har fattals under senare år bör en läramtbildning som
ger en lärarkategori, grundskollärare, skapas för den obligatoriska skolan.
Lärarutbildningen måste byggas upp efter kongmensprincipen, dvs. samma
utgångspunkter, pedagogiska gmndsyn och utvecklingslinjer som gäller för
skolans arbele måste också gälla för lärarutbildningen. De beslut belräffande
skolan som riksdagen fattal och framdeles kommer atl falla måste styra besluten
också för läramtbildningen. Endast under den förutsättningen ges lärarna
rimliga förutsättningar att lyckas i sitt arbete.

LO
ställer sig bakom utredningens uppfattning att lärarutbildningen måste byggas
upp så att samma utgångspunkter, som gäller för skolan, också gäller för
lärarutbildningen. I stort sett samtliga remissinstanser delar LUT 74: s mening
att det inte föreligger något motsatsförhållande mellan 4 Riksdagen 1984/85.
1 samt. Nr 122

Prop.
1984/85:122 50

skolans
uppgift att ge kunskaper och uppgiften att stödja elevernas personutveckling.
Ett antal instanser understryker emellertid att en huvuduppgift för lärare även
i framtiden måste vara att meddela undervisning och svara för elevernas
kunskapsinhämtande och färdighetsträning.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) framhåller att det inte är ovanligt i debatten
att personlighetsutveckling ställs i motsats fill kunskapsinhämtande. Del är
enligt beredningens uppfattning viktigt, i all synnerhet för läramtbildningen,
atl kopplingen mellan personlighetsutveckling och kunskapsinhämtande klart
framgår. Om ett sådant synsätt präglar läramtbildningen blir det lättare för
den utbildade läraren att omsätta erfarenheterna i praktiken. Beredningen vill
i detta sammanhang även stryka under vikten av samband mellan de studerandes
förberedelse för det praktiska undervisningsarbetet och de ämnesteoretiska
studierna.

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala anser att
balansen mellan lärarens roll i elevemas personlighetsutveckling och uppgiften
att svara för elevemas kunskapsinhämtande och färdighetsträning inte avvägts på
ett lämpligt sätt av utredningen.

Den starka betoningen av de sociala målen i
utredningen kan leda till aU läramtbildningens inriktning i alltför liten grad
tar hänsyn till färdighets-och kunskapskravet framför länsskolnämnden i
Blekinge län. Kunskapernas värde för den fria människans utveckling och
demokratins bevarande måste poängteras och på ett tydligare sätt framgå i
läramtbildningens målsättning.

Finspångs, Jönköpings, Eksjö och Vaggeryds kommuner
understryker att inhämtandet av kunskaper och övandet av färdigheter
fortfarande är skolans och därmed också lärarutbildningens huvudmål och
uppgift.

Enligt Svenska kommunförbundet är det angeläget att
lärarens samtliga yrkesfunktioner uppmärksammas i läramtbildningen. En kraftig
överbetoning av någon delfunktion kan innebära risk för att övriga
yrkesfunktioner uppfattas som mindre betydelsefulla. Förbundet vill särskilt
understryka vikten av att skolan ger elevema fullgoda kunskaper och
färdigheter. Skolan måste balansera uppgiften atl ge kunskaper och färdigheter
mot uppgiften att stödja och stimulera elevens hela personlighetsutveckling.

Valdemarsviks, Jönköpings, Örebro och Krokoms
kommuner saml Riksförbundet Hem och Skola understryker vikten av att
läramtbildningen förbereder läraren för funktioner i en skola som präglas av en
decentraliserad beslutsprocess och ett ökat inflytande för lärare och elever.
Lagarbete och demokratiska arbetsformer bör därför självfallet prägla all
utbildning av skolans personal. Läramtbildningen måste ge stort utrymme för
medinflyiande och medansvar åt alla som berörs av utbildningen.

Enligt SACO/SR utgör kunskaper och social fostran
ingalunda motsatta utan tvärtom samverkande mål för skolan. Dessa båda mål kan
inte särskiljas utan är delar i en och samma helhet.

Prop.
1984/85:122 51

LR anser att den framUda lärarutbildningen skall
göra det möjligl för lärarna att på samfliga nivåer i ungdomsskolan hjälpa
eleverna att förvärva goda kunskaper och färdigheter. Förbundet betonar
sambandet mellan å ena sidan elevernas kunskaps- och färdighetsnivå och å andra
sidan deras sociala och emotionella utveckling. Utveckling mol arbetsformer som
temastudier, projektarbete osv. ställer också höga krav på grundläggande
kunskaper hos eleverna och därmed på förutsättningar hos lärarna att leva upp
till dessa krav.

Skotledarförbundet
vill starkt betona nödvändigheten av en lärarutbildning som prioriterar
kunskapssökande, kritisk analys och kreativitet. Det finns ingen motsättning
mellan kunskapskravet och lärarnas personliga färdigheter och deras roll och
medansvar i elevernas totala personlighets-utveckling.

TCO,
SL anser att ett av lärarutbildningens främsta mål måsle vara att på basis av
en tillfredsställande förkunskapsnivå ge de blivande lärarna goda och relevanta
ämneskunskaper. Den breddning av lärartollen, som LUT 74 föreslår, får sålunda
inte leda till att lärarens belydelse för elevernas kunskapslillägnande
minskar. En lärarutbildning, som förbereder för en vidgad lärartoll, måste
emellertid utgå från en helhetssyn på eleven. En snäv ämnesspecialisering hos
läraren kan utgöra ett hinder för en sådan helhetssyn.

SFL menar att LUT 74 lägger tonvikten på åtgärder
som undviker att ta fasta på skolans gmndläggande uppgift - att ge kunskap.
Mest markant framträder delta i LUT 74:s nedvärdering av lärarens
ämneskunskaper. Som övergripande mål för lärarutbildningen anger förbundet bl.
a. att utbildningen skall medverka till de studerandes personlighetsutveckling,
utveckla hos de studerande handlingsberedskap för lärarfunktionen, ge
helhetssyn på eleven och elevens utveckling, ge kunskap och övning i samverkan
med andra lärare — utbildning i lagarbete.

SFS framhåller att eleverna fostras socialt genom
alt de tillägnar sig kunskaper om skolan, samhället och omvärlden. Enligt SFS:s
uppfattning blir skolan meningslös när den inte längre bidrar till all utveckla
elevernas personlighet genom att de tillägnar sig kunskaper, färdigheter och
kunskaper om hur man skaffar sig kunskaper.

3
Den grundläggande lärarutbildningens struktur: grundskolan 3.1 Specialisering

Flertalet remissinstanser ställer sig posiliva till
ulredningens förslag vad gäller specialisering. Många synpunkter på frågan
framförs i remissvaren.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) anser atl de allför markanta sladiegränserna inom
grundskolan masta mjukas upp. Stadieindelningen har uppkommit till följd av
skilda

Prop.
1984/85:122 52

lärarutbildnings-
och kunskapstradifioner och knappast av utvecklingspsykologiska skäl. I all
synnerhet tycks övergången från mellanstadiet till högstadiet för många elever
vara allför abmpt, eftersom eleverna går från ett klasslärarsystem fill ett
ämneslärarsystem.

Styrelsen
för Uppsala högskoteregion betonar den betydelse specialiseringsprincipen kan
få när det gäller möjligheterna att bibehålla och utöka antalet små
skolenheter.

Styrelsen för Umeå högskoleregion anser att det i
första hand är angeläget med åtgärder som möjliggör en minskning av det antal
lärare som undervisar i en klass på högstadiet.

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala är
positivt till utredningens grunduppfattning i specialiseringsfrågorna.

Styrelsen för universitetet i Lund delar
utredningens överväganden som leder fram till förslaget om en ökad årskursvidd
hos grundskolans lärare. Detta bör inte innebära att andra gränser, l.ex.
mellan gmndskola och gymnasieskola, skärps.

Planeringsnämnden
för lärarutbildning (Linköping) stöder helt den grundläggande tanken med en
försiktig ökning av det nuvarande antalet lärare i lägre årskurser, dock får
utökningen i de lägre årskurserna inte tolkas så att det är fråga om ett
"hälflenbmk" mellan två lärare per klass.

Förvaltningsnämnden
för lärarhögskolan och musikhögskolan i Lund/ Malmö anser att värdet av
kontinuitet i skolarbetet inte betyder att det nödvändigtvis är
eftersträvansvärt alt ha en och samma lärare från första till nionde klass i
grundskolan, även om det i enskilda fall kan ha fördelar. Utredningens förslag
om en enhetlig utbildning av grundskollärare skulle, om del genomfördes, trots
förslaget om viss specialisering, innebära en alltför ytlig yrkesförberedelse,
sorn skulle kunna bli till skada för skolarbetet i dess helhet.

Pedagogisk-psykologiska
institutionen (Lund) är positiv till alt årskursvidden ökas för grundskolans
lärare, men anser dock att denna ändring av årskursvidd, ämnesvidd och
funktionsvidd kan åstadkommas på en rad ohka sätt och vill se LUT-förslaget som
ett exempel som kan ligga till grund för olika regionala och lokala modeller
för att åstadkomma denna förändring av lärarkompetensen. Ämnesmässig och
metodisk säkerhet i ett ämne kan sannolikt ge störte insikt och förståelse för
angränsande ämnen.

SÖ
framhåller att ett av de viktigaste kraven på gmndskolan gäller en bättre
utveckling av elevernas grundläggande färdigheter, främst i svenska och
matemafik. Detta krav måste återspeglas i en förstärkt lärarutbildning, som ger
möjlighet till en konsekvent, planmässig undervisning genom hela grundskolan
och en fortlöpande, kompetent undervisning av elever som har särskilda
svårigheter. Kontinuiteten mellan arbetet på de olika stadierna måste bli
större än vad den är i dag. Andra problem hänger samman med skolans och därmed
lärarens uppgifter och ansvar belräffande elevens sociala, emoUonella och normativa
utveckling. Mot denna bakgrund är det

Prop.
1984/85:122 53

angeläget
att minska antalet lärare för vaQe elev på högstadiet genom att bredda
högstadielärarnas ämneskompetens. Likaså är det önskvärt att något öka antalet
lärare för vaQe elev på låg- och mellanstadierna samt att ge dessa lärare viss
ämnesspecialisering. Läramas möjlighet atl Qänstgöra över nuvarande
stadiegränser bör ökas.

Länsskolnämnden i Stockholms län konstaterar att
den modell fill utbildning som LUT 74 föreslår fömtsätter atl enlärarsystemel
slopas. Nämnden är därvid tveksam till om denna förändring är fillämpbar i alla
sammanhang. Nämnden vill t. ex. peka på de befintliga glesbygdsskolorna, som i
flera fall endast har en Qänst (lärare 1) inrättad.

Länsskolnämnden i Blekinge län anser att ett
"omlottsystem" med lärare som täcker årskurserna 1 -6 resp. 4-9 är
att föredraga framför den av utredningen föreslagna modellen.

Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller att
störte ämnesbredd än treämneskombinationer är nödvändig för att mindre
högstadieenheter i glesbygden skulle kunna upprättas. Ämneskombinationerna på
högstadiet borde breddas ytterligare.

De
arbetsrättsliga reformerna har ökat behovet av en mera flexibel användning av
lärare, t. ex. över stadiegränserna och för skilda arbetsuppgifter i skolan
framhåller Svenska kommunförbundet och fortsätter. En mera enhetlig lärarkår
minskar spänningen mellan tillgång och efterfrågan genom att flexibiliteten
ökar. Det innebär också en vidgad möjlighet att inrätta och behålla små
skolanläggningar. Det kan också innebära en jämnare fördelning av manliga och
kvinnliga lärare i de lägsta årskurserna.

Riksförbundet Hem och Skola vill peka på två saker
som talar för en försiktig ökning av antalet lärare per klass i de lägre
årskurserna. Klasslärarsystemet innebär ett slags "mångsyssleri",
som försvårar intressevald specialisering och fördjupning. Enlärarsystemel
innebär även en risk för de negativa konsekvenser, som blir följden om läraren
och en enskild elev av någon anledning inte kan fungera fillsammans. En ökning
av ämnesbredden hos högstadiets lärare skulle ge lärare och elever en rimlig
chans att lära känna varandra, en lugnare inlärningssituation och eU bättre arbetsklimat.

Svensklärarföreningen ställer sig positiv till en
lärarutbildning, som gör att lärare och elever kan följas åt genom fler
årskurser än hittills. Denna kontinuitet får inte köpas på bekostnad av en
nedskärning av lärarens ämneskunnande.

SACOISR framhåller att förslaget innebär en
välkommen förstärkning av utbildningen för de lärare som motsvarar dagens låg-
och mellanstadielärare. Samtidigt som eleverna bör möta fler lärare i de lägre
årskurserna, bör antalet lärare kring eleven i de högre årskurserna minskas.
Det senare bör kunna åstadkommas genom en viss ökning av antalet undervisningsämnen
för högstadieläraren. Samtliga nu verksammma lärare bör genom
utbildningskompletlering få möjlighel atl ha tre undervisningsämnen. En

Prop. 1984/85:122 54

framtida lärarutbildning bör omfatta högst fyra ämnen.
Kravet på ämneskunskaper för dessa lärare bör inte sättas lägre än vad som i
dag gäller för högstadieadjunkter. Även i framliden bör läramtbildningen utformas
så att det finns möjlighet att få behörighet för Qänst i såväl gmndskola som
gymnasieskola. Det är orealistiskt att söka inrymma all lärarutbildning för
gmndskolan i en allmän utbildningslinje. Minsta antal lorde vara två linjer.

LR kan inte fillstyrka en
läramtbildning för gmndskolan enligt LUT 74:s förslag. I stället lägger LR fram
en alternativ modell. Skillnaden mellan förslagen är i korthet följande:
klarare specialisering av läramtbildningen mol högre resp. lägre årskurser;
specialiseringarna knyts fill årskurserna 1-6 resp. 4-9; läramtbildningen
utformas så alt det blir lättare att vinna behörighet lill Qänsl vid såväl
grundskolan som gymnasieskolan än vad LUT 74 föreslår; behovet av
ämneskunskaper tillgodoses bättre; antalet ämnen för högstadieläraren ökas till
högst fyra samtidigt som en gruppering av ämnena efter samhörighet i
grundskolans tim- och kursplaner eftersträvas. LR:s modell fömtsätter en
utökning av utbildningsUden för framtida lärare i gmndskolans högre årskurser.

TCO är i princip mot en utbildning
av lärare för yngre resp. äldre elever och beklagar att LUT 74 inte kunde
presentera en modell för en helt sammanhållen gmndskolläramtbildning. Eftersom
utredningens förslag i övriga avseenden innebär förstärkningar av
lärarutbildningen i enlighet med TCO:s krav och önskemål kan TCO, trots dessa
invändningar. Ull-styrka att den föreslagna modellen i allt väsentligt får
bilda grund för den nu aktuella reformeringen av gmndskolans läramtbildning.

SFL framhåller att en minskning av
antalet lärare kring eleven i de högre årskurserna inte får gå ut över
berättigade krav på lärarnas ämneskunskaper. Administrativa åtgärder såsom
effektivare schemaläggnings- och Qänstefördelningsarbete bör nå resultat i
denna riktning.

SL anser atl huvudprincipen vid en
reformering av lärarutbildningen måsle vara all skapa en sammanhållen
utbildning för grundskolans lärare. De föreslagna inriktningarna mol lägre
resp. högre åldrar har inslag av föråldrat tänkande - mindre barn - yfliga
kunskaper hos läraren, större barn - djupare kunskaper. Nya ämnen fillkommer på
högstadiet. Detta kräver särskilt hänsynstagande i lärarutbildningen, men kan
inte motivera inrättandet av två skilda lärarutbildningar. Trots gjorda
invändningar tillstyrks de föreslagna inriktningarna mot högre och lägre åldrar,
detta dock under förutsättning atl en sammanhållen gmndskolläramtbildning,
ledande till alt en fullständig gmndskollärarbehörighel, införs.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anser
atl LUT 74:s förslag kan bidra fill en ökad balans mellan tillgång och efterfrågan
på lärare och atl den bredare behörigheten för lärare kan påverka fördelningen
mellan män och kvinnor bland olika lärarkategorier.

Prop.
1984/8i5:122 55

Jämställdhetskommittén understryker att LUT 74: s
förslag tUl delvis gemensam utbildning för alla lärare i gmndskolan kan bidra
till att förändra personalstmkturen och minska hierarkin, som i dag utgör
hinder för jämställdhet.

SAF
menar att en bredare och mer utbytbar lärartesurs i gmndskolan underlättar en
skolorganisation, som är anpassad till elevernas individuella behov och de krav
samhället ställer på skolan. Det nuvarande systemet som är knutet till
administrativt uppdragna stadiegränser och till i detalj reglerade
behörighetsvillkor måste brytas. Förslaget till
"gmndskoUärar-utbildning" är ett lovvärt försök, men i sin föreslagna
konstmktion ger det inte den lärarkvalitet som gmndskolan är i behov av. Ett
mer utvecklat lagarbete bland lärama och en mindre bundenhet Ull fasta
Qänstekonstmk-tioner kan göra det möjligt för lärare med olika inriktning att
tillsammans åstadkomma en hög kvalitet i utbildningen. Arbetet far inte låsas
av administrativa och traditionella gränser mellan t. ex. de olika stadierna,
försko-lan-gmndskolan och gmndskolan-gymnasieskolan. Mot bakgmnd av det sagda
måste SAF avvisa LUT 74: s förslag om utbildning för gmndskollärare och om
borttagandet av den dubbla behörigheten.

3.2
Utbildningens huvuddelar, tidsramar och innehåll

3.2.1
Basblock, 40 poäng

De flesta remissinslanser, både inom högskole- och
skolområdet samt LR, Skolledarförbundet och ULF, är kritiska beträffande
kommunika-fionsämnets innehåll, uppläggning, fidsram och tillhörighet i
basblocket. Vidare anser de att kommunikationsblocket (20-25 poäng) bör
samordnas med vissa delar av innehållet i den praktisk-pedagogiska
orienteringskursen.

Riksförbundet
Hem och Skola är positivt till förslagel.

Positiva
till förslaget är även TCO, SFL och SL.

Merparten
av remissinstanserna är kritiska och ger uttryck för stor tveksamhet
beträffande LUT 74: s förslag till utbildning i svenska och matemafik. De anser
att en förlängning av utbildningstiden är nödvändig.

UHÄ
anser det nödvändigt att utbildningen i svenska och matemafik förstärks. Denna
utbildning bör utökas utöver vad LUT 74 föreslår. Det kan därför bli nödvändigt
att förlänga basblocket till att omfatta mellan 40 och 60 poäng.

SÖ
anser, mot bakgmnden av allmänna erfarenheter och redovisade forskningsprojekt,
det vara nödvändigt att den gmndläggande undervisningen i svenska och
matematik förbättras, särskilt på gmndskolans låg-och mellanstadier, vilket i
första hand berör utbildningen av lärare på dessa stadier. Men även högstadiets
lärare behöver ökade kunskaper i

Prop.
1984/85:122 56

fråga
om hur den gmndläggande undervisningen i svenska och matematik skall bedrivas,
eftersom vissa elever även på högstadiet har behov av sådan undervisning. En
ökning av utbildningstiden för gmndläggande undervisning i svenska och matemafik
jämfört med LUT 74:s förslag finner SÖ ofrånkomligt.

LR,
Skolledarförbundet, ULF, TCO, SL och 5F5 anser att utbildningstiden måste
förlängas i svenska och matematik. LR avvisar LUT 74:s tankegångar om gemensam
utbildning av lärare för alla årskurser i dessa ämnen. Utbildningen i svenska
för högre stadier bör ha en tidsram på 60 poäng och i matematik på 40 poäng.
ULF anser att utbildningstiden i svenska och matematik för lärare med
inriktning mot högre stadier skall vara 40 poäng i resp. ämne. TCO anser att
utbildningen i ämnena svenska och matematik bör göras mer omfattande än enligt
LUT 74:s förslag och ingå i basblocket. SFL anser att ämnet svenska bör
tillföras som specialiseringsalternativ för lärare i de högre årskurserna.
Svenska bör kombineras med ett främmande språk inom språkblocket. SL anser att
det, med hänsyn till att basutbildningen enligt LUT 74: s förslag är begränsad
till 40 poäng, är naturligt att denna koncentreras till ämnena svenska och matemafik,
eftersom dessa har en central ställning i gmndskolans läroplan och för
elevernas personlighetsutveckling.

Statens kulturråd avvisar bestämt den utformning av
basblocket och utbildning i svenska språket som föreslagits.

AMS anser att del, med hänsyn till det svenska
språkets och matematikens centrala ställning, är tänkbart att lärare i dessa
ämnen på högstadiet behöver djupare ämneskunskaper än vad
gmndskolläramtbildningen tycks ge. Styrelsens erfarenhet är att en del av de
ungdomar som slutar gmndskolan saknar gmndläggande färdigheter i svenska och
matemafik, vilket försvårar deras utträde på arbetsmarknaden.

Svenska språknämndens mening är att utbildningen i
svenska för lärare på gmndskolans högstadium bör ha en tidsram på minst 60
poäng.

Sveriges författarförbund finner förslaget oacceptabelt
på de punkter som gäller de blivande grundskollärarnas litteratumtbildning.

3.2.2
Specialiseringsutbildning, 60 poäng

3.2.2.1
Specialisering mot företrädesvis lägre årskurser:
samhällsoriente-rande/naturorienterande ämnen, engelska, bild, musik och idrott

Några principiella invändningar mot utredningens
förslag fill specialiseringsalternativet mot lägre årskurser föreligger inte
hos remissinstanserna. Viss kritik redovisas mot krav på förstärkningar i
enskildheter i förslaget.

Beträffande alternativet Miljökunskap/NO föreligger
ett antal positiva uttalanden. Tekniska högskolan i Stockholm understryker del
angelägna i naturvetenskaplig specialisering för låg- och mellanstadielärare
och menar, atl stora ansträngningar bör läggas ned på att göra denna attrakfiv,
bl. a.

Prop. 1984/85:122 57

för aU lärarna ska kunna sUmulera flickorna lill aU ägna
sig åt teknik och naturvetenskap.

Konsistoriet vid universitetet i
Uppsala har flera invändningar mot ämnet Miljökunskap, eftersom det är ett
mycket heterogent ämne och innefattar ett mycket stort antal kunskapsområden.

Beträffande ulredningens förslag
till studier i engelska , 10 poäng, har flera remissinslanser invändningar.
Planeringsberedningen för sektorn för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ),
linjenämnden för ämneslärarlinjerna (Uppsala), linjenämnden för
undervisningsyrken (Växjö) och institutionen för moderna språk (Växjö) hävdar
att utbildningen i engelska 10 poäng bör vara frivillig. Enligt planeringsberedningen,
linjenämnden för ämneslärarlinjerna (Uppsala), några länsskolnämnder, m.fl.
remissinstanser är 10 poäng otillräckligt för att ha hand om
nyböGamndervisning i språk.

Beträffande utredningens förslag
till studier i praklisk-esteUska ämnen 20 poäng menar planeringsberedningen för
sektorn för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) att undervisningen i dessa
ämnen i hela gmndskolan normalt bör handhas av ettämneslärare eller lärare med
längre specialisering.

Svenska Gymnasliklärarsällskapel
föreslår, att utbildningen mot lägre årskurser inte skall omfatta ämnet
gymnastik, aU utbildningen i musik alternativt bild blir 20 poäng och att
lärare i gymnastik skall ha specialisering om minst 60 poäng. Om den av LUT 74
föreslagna utbildningen i praktisk-estetiska ämnen 20 poäng, med inriktning mot
lägre årskurserna antages, föreslås alt gymnastikutbildningen i första hand
anordnas som en fördjupning för de lägre årskursernas friluftsverksamhet och
att den dämt-Över gör del möjligt för läraren att fungera som resurslärare
under gymnastiklektioner.

SACO/SR, TCO och SL ställer sig
posifiva till LUT 74:s förslag till specialisering mot lägre årskurser.

LR anser, att utbildningen i musik,
gymnastik och bild för de lägre årskurserna är olämpligt utformad i
utredningens förslag. LR pekar på att för undervisningen i gymnastik krävs i
allt störte utsträckning alt utbildade gymnastiklärare Qänstgör i de lägre
årskurserna. LR bedömer att denna utveckling kommer att fortsätta. Därför
föreslås att utbildningen inriktad mot lägre årskurser utformas så, att
lärarkandidaterna inom ramen för den föreslagna 20-poängskursen, studerar
anfingen musik eller bild. För undervisningen i gymnasfik, föreslås utbildade
gymnastiklärare även i de lägre årskursema.

ULF föreslår att, inom den
föreslagna tidsramen för praklisk-esteliska ämnen, endast två ämnen skall
förekomma: bild saml musik/gymnastik.

SFL anser, att den 20-poängskurs i
"praktisk-estetiska" ämnen som LUT 74 föreslår, för lärare med
inriktning mot lägre årskurser, är värdefull för dessa lärares arbete i NO- och
SO-blocken. Det bör dock i överens-

Prop.
1984/85:122 58

stämmelse
med LUT 74:s intentioner med utbildningen i övervägande grad vara de lärare som
har specialiseringen "praktiskt-esleliskt" ämne, som undervisar i
dessa ämnen i de lägre årskurserna. SFL avvisar kategoriskt LUT 74:s tanke, att
lärare med enbart denna 20-poängskurs skall kunna undervisa i t. ex. bild,
gymnastik och musik, i de högre årskursema.

Statens kulturråd finner det oacceptabelt all så
korta utbildningar som här föreslås för färdighetsämnen som musik och
bild/teckning skall anses ge någon som helst kompetens att undervisa i ämnet.
Kurser av denna typ kan däremol länkas ge stöd för de lärare som vill använda
musik, bild, etc. som metod i annan undervisning. Enligt kulturtådels
uppfattning är del för övrigt särskilt ödesdigert atl hänvisa barn i lägre
årskurser till lärare med kort utbildning i estetiska ämnen. Barnens första
möten med uttrycksformer som dans, drama, musik kan bli avgörande för deras
attityder och möjligheter lill kultumpplevelser livet ut. Undervisningen i
lägre årskurser bör i regel anförtros åt specialister som är så avspända och
säkra i sina egna färdigheter alt de kan frigöra barnens egen skapariust i ord,
ton, bild och rörelse.

3.2.2.2.
Specialisering mol företrädesvis högre årskurser:
samhällsorien-terande/nalurorienterande ämnen, engelska och tyska/franska

De flesta remissinstanser inom högskoleområdet
anser den av utredningen föreslagna tidsramen för de olika
specialiseringsalternativen alltför snäv. Huvuddelen av remissinstanserna
föreslår därför en utökning och innehållsmässig översyn. Elt fåtal instanser
tillstyrker utredningens förslag. Även bland myndigheter och organisafioner
m.fl. inom skolområdet anser huvuddelen av instanserna att en reformering av
lärarutbildningen inte får leda Ull en försämring av lärarnas ämneskunskaper.
De anser att utredningens förslag bl. a. till specialisering mol högre
årskurser måste ytterligare utvecklas och tidsmässigt förstärkas.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) menar att de olika specialiseringsalternafiven
kan variera mellan 60-80 poäng. Enligt beredningen leder vissa specialiseringsalternativ
till en försvagning av kunskaperna i jämförelse med dagens utbildningar. Atl t.
ex. kunna behärska två främmande språk efter en total studietid av ca etl och
ett halvt år, måste anses som svårt. LUT 74:s förslag angående omfattningen av
undervisningen i naturorienterande ämnen är inte tillfredsställande.

Regionstyrelsen för Uppsala högskoleregion
uttrycker sina farhågor för att de ämnesleoretiska momenten får alltför liten
omfattning för SO- och NO-lärare med inriktning mot högre stadier. En förlängning
av utbildningstiden för dessa lärarkategorier ligger därför nära till hands,
om inte det önskvärda utrymmet kan skapas genom omprioriteringar, t. ex.
minskad omfattning av basblocket.

Prop. 1984/85:122 59

Några remissinstanser, däribland
linjenämnden för ämneslärarlinjen (Göteborg), vänder sig mot LUT 74:s förslag
till uppdelning av geografiäm-nel på SO- och NO-blocken och menar att ämnet
måste ges som elt samlat ämne i utbildningen.

SÖ anser det nödvändigt med en
tidsmässig förstärkning av lärarutbildningen i främmande språk för högre
stadier. Därvid framhålles all grundskolans undervisning i främmande språk
syftar till att utveckla prakfiska språkfärdigheter. En sådan undervisning blir
i hög grad beroende av lärarens personliga språkbehärskning. Vidare finner SÖ,
trots de vinster som kan göras genom en konsekvent yrkesinriktning av NO- och
SO-specialiseringarna, alt de lidsramar som LUT 74 föreslår för dessa
specialiseringsalternativ är otillräckliga. Införandet av ämnet teknik kommer
dessutom att öka pressen på tidsramarna i utbildningen.

Både länsskolnämnder och kommuner
framhåller i sina yttranden att utredningsförslaget inte tillgodoser kravet på
ämneskunskaper för Qänstgöring i de högre årskurserna. Men länsskolnämnden i
Värmlands län vill peka på möjligheten för studerande med inriktning mol de
högre årskurserna att förlänga ämnesstudierna genom att göra den
kompletterande grundutbildningen obligatorisk och förlägga den i omedelbar
anslutning till den övriga utbildningen. Samma synpunkt framförs av
Riksförbundet Hem och Skola.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län
menar atl den grundläggande språkutbildningen är viktig. En dåligt utbildad
språklärare förmedlar en språkundervisning som ur elevsynpunkt kan le sig föga
motiverande och lätt leder till att ett minskat antal elever väljer
språkallernativ i gymnasieskolan med de följder delta får i en tid där vi blir
mer och mer beroende av vår omvärld.

LR lägger fram olika alternativ
till förstärkningar av lidsramen vad gäller specialiseringen mol högre stadier
och föreslår att SO- och NO-blocken erhåller ett omfång mellan 80—140 poäng,
beroende av blockens olika struktur och sammansättning.

Enligt TCO bör den sammanhängande utbildningstiden
omfatta 4 år. Förlängningen bör i första hand förslärka specialiseringsblocket.

SL påpekar att det
naturorienterande blocket omfattar många olika ämnen och anses av många vara
snävt tilltaget från lidsresurssynpunkt.

Skolledarförbundet, ULF och SFL
anser att specialiseringen mot högre stadier bör omfatta 80 poäng.

Biologisamfundel, Svenska
Fysikersamfundet och Svenska Kemistsamfundet hävdar att minimikravet för att
få undervisa i fysik, kemi och biologi inte kan få undersliga 20 poäng i något
av de tre ämnena. Lärare i naturvetenskapliga ämnen måste ha minst 40 poäng i
minst ett av de i utbildningen ingående ämnena. En skärpning av
minimifordringarna till 40 poäng ser samfunden som i hög grad angelägen.

Prop. 1984/85:122 60

Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl.
Vitlerhels Historie och Antikvitels Akademien framhåller alt i
specialiseringsutbildningens 60 poäng skall två främmande språk kunna ingå,
vilket innebär en minskning med en Qärdedel i förhållande lill dagens
minimikrav, vilka enligt all sakkunskap redan är orimligt låga. De anser vidare
att utredningens förslag innebär en mycket allvarlig försämring av språkläramas
utbildning.

3.2.2.3 Specialisering mot lägre/högre årskurser:
praktisk-esleUska ämnen, 60 poäng

Flera remissinstanser är krifiska
mot specialiseringsalternativel. Många remissinstanser föreslår en förstärkning
av tidsramen, från de föreslagna 60 till 80 poäng.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) anser att 60 poängs specialisering
inte ger önskvärda kunskaper och färdigheter för undervisning i
praktisk-estetiska ämnen. För att garantera tillräckliga kunskaper inom
speciaHseringen bör den omfatta 80 poäng.

Styrelsen för högskolan i Stockholm
framhåller att 60 poäng i ett av de praktisk-estetiska ämnena ger möjlighet
till Qänstgöring på grundskolans låg- och mellanstadier. Inom ett högstadium
bör finnas företrädare för de praktisk-estetiska ämnena som är lika väl utbildade
som för närvarande.

Linjenämnden för
gymnastiklärarlinjen (HLS), institutionen för utbildning av barnavårdslärare,
ekonomiföreståndare och hushålls- och textil-lärare (Uppsala) samt linjenämnden
för barnavårds-, hushålls-, textil-lärar- och vårdlärarlinjerna (Umeå) ställer
sig positiva till alternativ inom den föreslagna specialiseringen som gäller
ämnen som enheterna representerar.

Linjenämnden för barnavårds-,
hushålls- och textillärare (Göteborg) hävdar att specialiseringen för lärare i
praktisk-estetiska ämnen om 60 poäng har fördelar av att den ger lärarna i
dessa ämnen möjlighet att ingå i lärarlaget på samma villkor som lärare i
allmänna ämnen. Detta har stor belydelse för dessa ämnens ställning i skolan
och för samarbetet mellan resp. ämne.

Stockholms kommun avvisar 60 poäng
i bild som fillräckligt för undervisning i gmndskolans högre årskurser. Bland
de lärare som undervisar i bild i de högre årskurserna bör även i framfiden
ettämneslärare vara i majoritet. Enligt kommunen bör delallemalivet hemkunskap
omfatta 60 poäng kostkunskap och 20 poäng miljö- och konsumentkunskap.

Örebro kommun liksom SFL anser att
ett- och tvåämneslärare i de praktisk-estetiska ämnena alltfort bör få vara den
dominerade lärarkategorien. En försöksverksamhet med lärare i gymnasfik och
elt annat ämne samt musik och annat ämne har inletts och det finns skäl atl
avvakta resultatet härav.

LR förespråkar lägst 60 poäng i
gymnastik, lägst 80 poäng i musik samt lägst 100 poäng i bild.

Prop.
1984/85:122 61

Skolledarförbundet och ULF menar att tidsramen för
del praktisk-estetiska specialiseringsalternativel bör utökas med 20 poäng.

Enligt SFL bör specialiseringen i
bild/gymnaslik/hemkunskap/musik/ slöjd omfatta minst 80 poäng. SFL anser alt
eltämnes och tvåämneslärare i dessa ämnen bör vara de dominerande
lärarkategorierna i grundskolans högre årskurser.

Statens
kulturråd anser den s. k. "LUT 74-varianten" vara en riktig och
värdefull nykonslmktion. Alla ulbildningsvarianter föreslås emellertid få samma
längd: 60 poäng. Förslaget rimmar illa för musikens del med den reform av
musikläramlbildningen som på grundval av OMUS:s förslag påböQades 1978. Där
krävs nämligen 80 poängs studier för grundskole-kompelens.

Även Musikaliska akademien menar atl 60 poäng i
musik aldrig kan ge de kunskaper och de färdigheter som undervisningen på
gmndskolans högstadium kräver.

3.2.2.4.
Lärarbehovet i teknik

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning för
undervisningsyrken (UHÄ) finner teknikämnets ställning och inriktning medföra
behov av utbildning av lärare i teknik. En sådan utbildning passar dock inte in
i det mönster med lärarutbildning för gmndskolan som LUT 74 skisserat. Beredningen
föreslår liksom TCO att UHÄ får i uppdrag alt i samråd med SÖ utarbeta förslag
till utbildning av lärare i teknik.

Förvaltningsnämnden för Tekniska högskolan
(Linköping) anser alt en ämnesutbildning för lärare i teknikämnet snabbt bör
komma till stånd. En sådan ämnesutbildning skulle med fördel kunna förläggas
till Linköping, eftersom där finns dels landels enda slöjdlärarutbildning, dels
ett i övrigl brett utbud inom läramlbildningssektorn, dels en teknisk högskola
med möjlighet alt ge ämnesfördjupning och forskningsanknytning.

SÖ påpekar att enligt riksdagens beslut om ny
läroplan för grundskolan skall även ämnet teknik knytas fill NO-blocket. Härav
följer att den framtida utbildningen av NO-lärare också måste förbereda för
tekniska inslag. Med tanke på alt teknikundervisningen skall vara
experimentellt och praktiskt inriktad måste NO-lärarna få både en viss
teorefisk utbildning i teknik och en tillämpad praktisk utbildning. Införandet
av ämnet teknik kommer därmed att ytterligare öka pressen på tidsramarna för NO-ulbildningen.
Vidare framhåller SÖ att det är angelägel att även för gruppen trä- och
melallslöjdlärare tillskapa en ulbildningsväg med sikte på undervisning i
teknik.

LR menar att tekniklärarutbildning bör inrymmas
inom gmndskollärar-utbildningen samt kopplas Ull de naturvetenskapliga ämnena.
LR kan således inte tillstyrka den av LUT 74 föreslagna modellen atl
lärarutbildningen i teknik skall ligga inom industri- och hantverkslärarlinjen
samt att lärare utbildade vid denna linje utöver sin Qänstgöring i gymnasieskolan

Prop. 1984/85:122 62

skall Qänstgöra i teknik på gmndskolan. TCO och SFL anser
att LUT 74:s förslag är otillfredsställande.

SAF menar att lärare i teknik bör
utbildas i ett specialiseringsalternativ inom
"grundskolläramtbildningens" ram.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser
atl det bör finnas en särskild utbildning av tekniklärare.

3.2.3 Praktisk-pedagogisk utbildning 3.2.3.1
Varvningsfrågor

De remissinstanser inom
högskoleområdet, som yttrat sig över den nära samordningen mellan ämnesstudier,
pedagogik, metodik och praktik, som LUT 74 förordar, ifrågasätter den inte.
Däremot ger de uttryck för oro för möjligheterna att genomföra värvningen på
elt verkningsfullt sätt.

Kritik av och synpunkter på
enskildheter i utredningens samordningsförslag framförs av några
remissinstanser. Planeringsberedningen för sektorn för utbildning för
undervisningsyrken (UHÄ) menar alt bas- och specialiseringsavsnitten är helt
och hållet beskrivna genom sina ämnesteoretiska innehåll. De
praktisk-pedagogiska-metodiska inslagen är knappasl berörda, inte heller ges
någon egentlig beskrivning av hur de vid ett genomförande av utredningens
förslag skall kopplas samman med de ämnesleorefiska studierna.

Linjenämnden för ämneslärar- och
hemspråkslärarlinjerna (Lund) betonar vikten av atl såväl pedagogik som
metodik under hela utbildningstiden integreras med de ämnesleoretiska
studierna. De inslag av sådan art som föreslås får inte bli ett löst påhäng
utan ett medel att inrikta de ämnesteoretiska studierna på de uppgifter som
väntar i det kommande lärararbetet.

SÖ, länsskolnämnderna i Kronobergs,
Skaraborgs och Gävleborgs län, Lidingö, Flens, Karlskrona, Olofslröms,
Falkenbergs, Törebodas, Karlstads, Västerås och Sundsvalls kommuner är klart
positiva till en samordning mellan lärarutbildningens teoretiska och prakfiska
delar. SÖ menar atl förslagen rörande utformningen av den praktisk-pedagogiska
utbildningen och förslagen om dess samordning med i första hand ämnesutbildningen
bör skapa underlag för en förbättrad grundutbildning.

Riksföreningen för lärare i moderna
språk hävdar atl grundutbildningens båda delar, den ämnesteoretiska och den
pedagogisk-metodiska måsle ses som en enhet.

LR tillstyrker LUT 74:s förslag men
anser dock att det i den av UHÄ fastställda utbildningsplanen skall anges att
värvningen får uppgå till högst 10% av utbildningstiden.

TCO tillstyrker LUT 74:s förslag
och understryker dessutom atl den prakfisk-pedagogiska utbildningen inom den
praktisk-pedagogiska orienteringskursen (PPO),
pedagogik-metodik-praktikinslagen (PMP) och den avslutande praktisk-pedagogiska
utbildningen (APP) måsle samordnas så atl perioderna tillsammans bildar en
helhet.

Prop. 1984/85:122 63

SFL delar inte utredningens
uppfattning alt ämnesstudierna kan vara mer fristående från de
praktisk-pedagogiska inslagen under specialiseringsblocket. SFL anser att det
bör ske en konsekvent värvning även under specialiseringsstudiema.

SL vill framhålla det nödvändiga i
att den ämnesteoretiska utbildningen blir klart yrkesinriktad och att de
praktisk-pedagogiska frågeställningarna ständigt hålls levande vid
ämnesstudierna. Farhågor har framkommit att LUT 74:s förslag inte tilkäckligt
tillgodoser kravet på en målinriktad yrkesutbildning.

3.2.3.2 Prakfisk pedagogik och dess innehåll

Flertalet remissinstanser
tillstyrker utredningens förslag att sammanföra pedagogik, metodik och praktik
till ämnet praktisk pedagogik.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) anser det vara viktigt alt
sfimulera fill ett ökat samarbete inom utbildningslinjerna för att sammangjuta
de olika komponenterna. Beredningen vill emellertid varna för att sambandet
mellan del nya ämnet praktisk pedagogik och de ämnesteoretiska studierna blir
sämre i den modell som LUT 74 föreslår. Risken finns atl sistnämnda studier
inte får en god fältanknytning.

Ett flertal remissinstanser
diskuterar innehållet i praktisk pedagogik. Sålunda framhåller l.ex. styrelsen
för högskolan för lärarutbildning i Stockholm (HLS) att ämnet pedagogik inte
får mista sin struktur som etl teoretiskt ämne med bestämda kurser och
kunskapskrav. Viklen av att lärarkandidaten ges tillfälle att teoretiskt
bearbeta pedagogiska frågeställningar och problem som aktualiserats under
utbildningen måsle starkt betonas.

Institutionen för pedagogik (HLS)
hävdar alt LUT 74:s förslag leder till att pedagogikstudierna urholkas. Tid
kommer inte all ges för att hos den studerande utveckla en övergripande
teoretisk referensram, utifrån vilken han/hon kan analysera och förklara sin
kommande arbetssituation.

Länsskolnämnden i Värmlands län
menar atl det gäller att åstadkomma en användbar syntes av teorefiska kunskaper
i psykologi och pedagogik samt erfarenheter av prakfiskt lärararbete.

Några remissinstanser diskuterar
metodikens ställning i det "nya" ämnet praktisk pedagogik.
Linjenämnden för låg- och mellanstadielärarlinjerna (Göteborg) anser att det
finns anledning atl efterlysa de ämnesmetodiska studier, som tidigare
anpassats direkt för de åldersstadier för vilka läraren genomgått utbildning.

Linjenämnden för musiklärarlinjen
(Musikhögskolan, Stockholm) anser att LUT 74 missuppfattat innehållet i ämnet
metodik. Metodiken tar upp de vid undervisning i ett visst ämne specifika
problemen, vilket fordrar ett helt annat kunnande hos metodikläraren än
förmågan att praktiskt exemplifiera pedagogiska teorier.

Prop.
1984/85:122 64

Flera remissinstanser diskuterar
delkomponenten praktik i praktisk pedagogik. Därvid läggs synpunkter på
prakukens innehåll, utformning, omfattning samt dess ställning i förhållande
till övriga delar i praktisk pedagogik.

Styrelsen för högskolan i Jönköping
framhåller att praktiken inte enbart får ses som tillämpningsperioder utan
skall också ge utgångspunkter för vidare teoristudier. En utökning av tiden för
praktik skulle öka yrkesinriktningen av utbildningen. En minimipoäng av 30
poäng för praktikdelarna måste anges.

Styrelsen för högskolan i Luleå
menar alt LUT 74:s förslag är klart otillfredsställande. Klassläramtbildningens
praktik i dag får av de studerande mycket positiva omdömen. Det är en praktik
som är handledd. av handledare med personligt ansvar, den är integrerad och varvad
med övrig utbildning. LUT 74 har inte i konsekvens med sin önskan om förstärkt
allmän lärarkompetens talat för en ökad handledd praktik. Eftersom detta är elt
dyrt inslag i utbildningen, föreligger risk att man enbart i besparingssyfte
drastiskt skär ned handledd praktik och ersätter den med besök.

Arbetsgruppen för linjenämnderna inom sektorn för kultur-
och informationsyrken (Uppsala) anser att den s.k. prakfisk-pedagogiska
utbildningens rent praktiska del bör förstärkas på bekostnad av den teoretiska
och att tydliga direktiv bör ges beträffande den handledda praktikens
omfattning och utformning. Även linjenämnden för klasslärarlinjerna (Linköping)
anser att andelen handledd prakuk bör ökas.

LR är i princip posifivt lill
förslaget men förutser många svårigheter i det praktiska genomförandet av den.
En sådan svårighet är lärarfrågan. LR avvisar bestämt att en lärare skall söQa
för undervisningen i hela ämnet.

Skolledarförbundet och SL
tillstyrker förslaget lill vidgat innehåll i den praktisk-pedagogiska
utbildningen.

Enligt ULF:s mening är pedagogiken
starkt överbetonad. Metodik i olika ämnen efter vaQe ämnes särart är angelägel
alt meddela.

SFL kan inte ansluta sig till
utredningens förslag. SFL anser att man genom en sådan ämneskonstrukUon skulle
löpa stora risker att ämnet får en kraftig slagsida mot det beteende
vetenskapliga området. Metodiken skall endast handhas av lärare med
lärarutbildning inom det ämnesområde som undervisningen omfattar.

3.2.3.3 Utformningen av utbildningen i praktisk pedagogik

Flera remissinstanser ansluter sig
till förslaget om lärarutbildningens fällcentrering.

Styrelsen för högskolan för
lärarutbildning i Stockholm (HLS) är kritisk mot förslaget om en fast
organisation av praktikskolor och anser alt i stället för speciella
praktikskolor bör läramtbildningen repliera på utvalda handledare utan att vara
bunden till särskilda skolor. Resurser för utveck-

Prop.
1984/85:122 65

lingsarbete bör finnas i form av den fria resursen inom
den tidigare FoD-verksamheten.

Linjenämnden för låg- och
mellanstadielärarlinjerna (Göteborg) finner förslaget mindre tilltalande av
flera skäl: — samtliga lärare vid de aktuella skolorna skulle tvingas delta i
läramtbildningen. Under tvång uträttas sällan ett bra arbete. Dessutom kan inte
alla lärare i en skola fömtsätlas vara lämpliga alt delta i lärarutbildning, -
en koncentration av praktiken till högskolans närhet skulle i hög grad begränsa
innehållet i den praktiska utbildningen, - den flexibilitet som i dag finns vad
gäller handledare och praktikplatser skulle helt försvinna.

Linjenämnderna för låg- och mellanstadielärarlinjerna samt
ämneslärarlinjen (Karlstad) menar atl erfarenheterna från FoD-skolorna inte
var särskilt goda, och att nu åter bygga upp ett system kring enstaka skolenheter
där samfliga lärare ålägges att delta i lärarutbildningen förefaller inte
tillräckligt genomtänkt. För de studerande är det en klar fördel att under
utbildningen få tillfälle till praktik på olika typer av praktikskolor. Olika
bostadsområden, olika klasser samt skolor byggda vid olika tidpunkter belyser
för de studerande hur skiftande arbetsförhållanden man kan möta som lärare.
Nuvarande system med handledare med personligt ansvar för vissa lärarstuderande
inom en begränsad tidsperiod förefaller trots vissa brister vara bättre än
utredningens förslag.

Institutionen för praktisk
pedagogik (Göteborg) anser att anknytningen till skolan är bra, men ser idén
med speciella praktikskolor som sämre. Läramtbildningen bör ha omfattande
kontakter med ohka skolor för en ömsesidig påverkan.

Länsskolnämnden i Värmlands län,
Lidingö, Norrköpings, Karlstads och Göteborgs kommuner har kritiska synpunkter
på förslaget om särskilda prakfikskolor. Lidingö kommun anser det vara av
stort värde om praktikskolorganisationen kunde göras mer flexibel och beröra
flera skolor.

LR menar att man allvarligt bör
överväga att återinföra FoD-verksamhe-ten. Detta kräver kontinuitet bland
personalen. Därför är det nödvändigt att bibehålla och utöka det nuvarande
systemet med handledare, förordnade tills vidare på ett läsår. LR avstyrker
att rena teoristudier skall kunna förläggas till praktikskolor. Så gör även
ULF.

SFL ställer sig bakom utredningens resonemang kring praktikskoloma.

3.2.4 Kompletterande grundutbildning 20poäng

Huvuddelen av de instanser som
yttrat sig över förslagel till kompletterande gmndutbildning (KGU) fillstyrker
förslaget. Inemot hälften av dessa instanser menar att den kompletterande
utbildningen bör vara obligatorisk. Några remissinstanser, däribland SÖ, menar
alt KGU bör göras obligatorisk för studerande som inriktar sig på högre
årskurser. Den bör kopplas direkt Ull grundutbildningen. 5 Riksdagen 1984/85.
1 saml. Nr 122

Prop.
1984/85:122 66

4 Den grundläggande lärarutbildningens struktur:
gymnasieskolan och vuxenutbildningen

4.1 Allmänt

Konsistoriet för universitetet i
Uppsala, länsskolnämnderna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Hallands
samt Jämtlands län. Östhammars, Nyköpings, Oxelösunds, Karlskrona samt Skara
kommuner, elevvårdskommittén. Centerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund föreslår att en reformering av läramtbildningen för
gymnasieskolan bör anslå fill dess att gymnasieutredningen är färdig med sitt
belänkande och beslut fattats om den framfida gymnasieskolans stmktur,
innehåll och organisation.

4.2 Den dubbla behörigheten

Många remissinstanser både inom
högskoleområdet och inom skolområdet ansluter sig fill LUT 74:s uppfattning
att den s. k. dubbla behörigheten inte bör vara styrande för utformningen vare
sig av lärarutbildningen för grundskolan eller för läramtbildningen för
gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Huvuddelen av de berörda instanserna
hävdar emeilerlid, att goda möjligheter till vidareutbildning måste ges, för
att överbrygga den eventuella klyfta mellan gmndskolan och gymnasieskolan som
kan uppstå vid en avveckling av den dubbla behörigheten.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) tillstyrker en ordning med dels en
lärare med utbildning för grundskolan, dels en lärare med utbildning för
gymnasieskolans allmänna ämnen. Det primära måste vara att utveckla ett gott
samband mellan de olika lärarfunktionerna inom gmndskolan.

Styrelsenför Umeå högskoleregion
tillstyrker förslaget, men påpekar att all läramtbildning måste omfattas av en
gemensam gmndsyn på skolans övergripande mål.

Linjenämnden för enstaka kurser
inom det språkvetenskapliga området (Lund) menar att etl sammanhang mellan
högstadielärarutbildning och gymnasielärarutbildning generellt bör bibehållas.
Dubbel behörighet bör alltså kunna uppnås genom vidareutbildning i båda
riktningar, gymnasielärare bör kunna bli behörig även för högstadiet och vice
versa.

SÖ framhåller, som ett tungt
vägande argument för avskaffandet av den dubbla behörigheten, att problemen på
gmndskolans högstadium kräver lärare med en bredare kompetens för detta område
för att minska antalet lärare som undervisar vaQe elev.

Länsskolnämnden i Västerbottens län
menar att — om det måste finnas en skiljelinje — det är bättre, alt
skiljelinjen mellan de olika läramtbildningarna kommer alt gå mellan
gmndskolan och gymnasieskolan - inte mitt i grundskolan.

Prop.
1984/85:122 67

Stockholms kommun anser det vara av
största vikt att underlätta övergången mellan mellanstadiet och högstadiet och
tillstyrker med viss modifiering utredningens förslag till grundskollärarutbildning.

Riksförbundet Hem och Skola delar
ulredningens bedömning att det är mer angeläget att satsa på en enhefligare
utbildning för grundskolans lärare än att låta önskemålet om dubbel behörighet
vara styrande.

TCO och SL ansluter sig till ulredningens uppfattning.

Några remissinslanser är kritiska
mot avskaffandet av den dubbla behörigheten. Förvaltningsnämnden för
lärarhögskolan och musikhögskolan (Lund) anser det vara mycket olyckligt med en
skarp gräns mellan gmndskolan och gymnasieskolan, av flera skäl; praktiska
planeringsbehov, kvalitetssynpunkter i båda skolformerna, lärarnas behov av
att finna för dem lämpliga arbetsuppgifter.

Styrelsen för Stockholms
universitet menar att övergången från grundskola lill gymnasieskola redan i
dag är mycket problematisk och den underlättas inte genom det framlagda
förslaget. Myckel talar för atl de pedagogiska och ämnesleoretiska
komponenterna har en störte överensstämmelse inom dessa skolstadier än de har
inom de tre stadierna i gmndskolan.

Länsskolnämnderna i Uppsala,
Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Svenska
kommunförbundet, Växjö, Karlskrona, Vänersborgs m. fi. kommuner samt föreningen
för lärare i SO- och NO-ämnen är kritiska mot avskaffandet av den dubbla
behörigheten och föreslår åtgärder för att överbrygga klyftan mellan
grundskola och gymnasieskola.

Länsskolnämnden i Uppsala län menar
att förslaget innebär atl klyftan mellan grundskolan och gymnasieskolan vidgas.
I andra sammanhang framförs att ungdomsskolan bör ses som en helhet.

Länsskolnämnden i Västernorrlands
län pekar på att det blir svårare all i en övertalighetssitualion omplacera
lärare i den egna kommunen.

Tierps kommun anser att
avvecklingen av den dubbla behörigheten ytterligare kommer alt markera gränsen
mellan gmndskola och gymnasieskola. Dessa stadier bör hellre betraktas som en
enhet eftersom merparten av alla grundskoleelever fortsätter sin skolgång lill
gymnasieskolan.

SACO/SR, LR, Skolledarförbundet och
SFL menar att den dubbla behörigheten bör bibehållas.

4.3. Utbildning av lärare i praktisk-estetiska ämnen

Några remissinstanser tillstyrker
förslaget att de allmänna behörighetsvillkoren skall gälla för tillträde ull
lärarutbildningen i praktisk-estetiska ämnen, däribland planeringsberedningen
för sektorn för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ), SÖ, LR, TCO och SFL.
Ett antal instanser har diskuterat särskilda behörighetskrav, antagningsprov m.
m. för vissa utbildningar inom det praktisk- estefiska blocket.

Prop. 1984/85:122 68

Styrelsenför universitetet i Umeå
samt linjenämnden för barnavårds-, hushålls-, textil- och vårdlärarlinjerna
(Umeå) liksom TCO och SFL ifrågasätter om det är ändamålsenligt och
realistiskt med tre vägar eftersom Qänsteunderlaget är begränsat. Den påböQade
försöksutbildningen bör givetvis slutföras och utvärderas. Först därefter kan
man ta ställning till denna ulbildningsväg. Vidare bör gymnasieutredningens
förslag inväntas. Innan beslut fattas med anledning av LUT 74:s förslag bör
denna fråga utredas på nytt.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ), styrelsen för universitetet i
Linköping och linjenämnden för slöjdlärarlinjen (Linköping) tillstyrker
förslaget att ettämnesulbildningen i trä- öch metallslöjd bör ha en omfattning
av 120 poäng, varav 80 poäng utgöres av ämnessludier.

TCO och SFL anser att
ettämnesutbildningen i trä- och metallslöjd bör omfatta 140 poäng.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ), styrelserna för högskolorna för
lärarutbildning i Stockholm och Örebro, linjenämnderna för gymnastiklärarlinjen
(HLS) och Örebro samt SÖ ansluter sig till förslagel om en utökning av
utbildningstiden för ettämnesutbildningen i gymnasfik med 20 poäng. Dessutom
föreslår de nämnda remissinstanserna en förstärkning med ytterligare 20 poäng i
ämnesstudier, vilket totalt skulle innebära att ettämnesutbildningen i gymnastik
uppgår till 120 poäng. Svenska Gymnasliklärarsällskapel menar atl eltämnesutbildningen
i gymnastik skall ha en omfattning av 140 poäng.

LR och Skolledarförbundet menar att
ettämnesulbildningen i gymnastik bör få en omfattning av 120 poäng.

TCO och SFL föreslår att ettämnes-
och (i förekommande fall) tvåäm-nesutbildningen av lärare i bild, gymnastik,
hemkunskap, musik och slöjd samt utbildningen till barnavårdslärare också
förlängs med 20 poäng. De motiv som används för en utökning av utbildningsUden
för lärare i s.k. allmänna ämnen är giltiga även här. Etlämnesutbildningarna i
gymnastik och trä- och metallslöjd bör i konsekvens härmed få en omfattning av
140 poäng.

Linjenämnden för SYO-, teckningslärare- och
yrkespedagogiska linjerna (Umeå) avvisar helt utredningens förslag all låta
några limmars estetisk specialisering i gymnasieskolan ersätla elt års
förberedande ämnesutbildning.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) understryker behovel av
antagningsprov till teckningslärar-och musiklärarlinjerna.

Ett flertal instanser är tveksamma
beträffande LUT 74:s förslag att endast det praktisk-estetiska ämnet i
tvåämnesutbildningen har både grundskola och gymnasieskola som
Qänstgöringsområde. Delta gäller bl. a. planeringsberedningen för sektorn för
utbildning för undervisningsyrken

Prop.
1984/85:122 69

(UHÄ) och styrelsen för högskolan för lärarutbildning i
Stockholm. De praktisk-estetiska ämnena skall företrädas även av lärare
utbildade enligt ettämnesutbildningen såväl i gmndskolan som i gymnasieskolan.
Redan från första klass kan undervisningen genomföras fillsammans med klassläraren.
Detta skulle vara en kraftig förstärkning av de praktisk-estetiska ämnena i
gmndskolan.

5 Påbyggnadsutbildning

5.1 Påbyggnadsutbildning för att främja samverkan mellan
förskola och grundskola

Många remissinstanser bl. a.
planeringsberedningen för sektorn för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ),
styrelserna för Stockholms, Uppsala, Umeå högskoleregioner, styrelsen för
högskolan för lärarutbildning i Stockholm, styrelserna för högskolan i Växjö,
Kalmar och Karlstad, många linjenämnder, SÖ, nio länsskolnämnder. Svenska
kommunförbundet och flertalet kommuner delar utredningens uppfattning att
samverkan mellan förskola och gmndskola bör underlättas och förstärkas och att
de föreslagna påbyggnadsulbildningarna för förskollärare, fritidspedagoger och
gmndskollärare är en väg att åstadkomma detta.

Linjenämnden för förskollärarlinjen
(Linköping) menar att förslaget om Qänstgöring på intilliggande stadier vidgar
den metodiska och pedagogiska helhetssynen.

Svenska kommunförbundet menar att förslaget kan medverka
till att skapa en gemensam gmndsyn på barnets allsidiga utveckling över de
gränsområden, som förskola och stadier i gmndskolan utgör.

Några av de berörda remissinstanserna framlägger
emellertid kompletterande och kritiska synpunkter på förslaget. Sålunda
framhåller bl. a. rektorsämbetet vid högskolan i Falun/Borlänge, styrelsen för
högskolan i Kalmar, linjenämnden för speciallärarlinjen (Göteborg), institutionen
för praktisk pedagogik (Göteborg) samt linjenämnden för U-sektorn (Luleå) att
utredningen utöver sina förslag till påbyggnadsutbildningar borde ha utarbetat
ett förslag till samordning av förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna
med gmndskolläramtbildningen.

Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) och styrelsen för Uppsala
högskoleregion framhåller atl en vidareutbildning av förskollärare och
fritidspedagoger till gmndskollärare med fördel kan bygga på de föreslagna
påbyggnadsutbildningarna.

Länsskolnämnden i Värmlands län
avstyrker förslaget till påbyggnadsutbildning och beklagar att LUT 74 inte
sökt infoga förskollärama i sin modell för utbildning av grundskolans lärare.
En sådan samordning borde ha varit möjlig inom ramen för utredningens
tilläggsdirekfiv.

Eksjö kommun avstyrker förslaget med att bl. a. påpeka att
de syften.

Prop. 1984/85:122 70

som
utredningen anger för den föreslagna påbyggnadsutbildningen, bättre uppnås
genom väl avvägda fortbildningsinsatser, som kan nå störte lärargrupper och
genom t. ex. praktisk samverkan i integrerade skolanläggningar.

LR, Skolledarförbundet, TCO, SFL och SL framhåller
att genom kunskaper om den angränsande skolformen ökar såväl förskollärarens
som grundskollärarens förståelse för fillämpade arbetsmetoder och för skälen
till eventuella skillnader i synsätt på l.ex. vilka krav man bör ställa på
barnen. En ökad samverkan bör kunna leda till ett närmande i pedagogiskt och
organisatoriskt avseende i syfte att få till stånd en mjukare övergång mellan
förskola och gmndskola lill gagn för eleverna. Den kompletterande utbildningen
innebär också att möjligheter skapas lill en bredare läraran-vändning, vilket
är av värde speciellt i kommuner med ett förhållandevis litet antal barn i de
aktuella åldrarna.

SFS
avstyrker utredningens förslag till påbyggnadsulbildningar och föreslår i
stället inrättandet av en två-treårig påbyggnadsutbildning som ger förskolläraren
behörighet och kompetens att undervisa i samtliga ämnen på de lägre
årskurserna. En sådan behörighet skulle leda lill att förskollärarna fick en
reell chans att undervisa i de lägre årskurserna saml leda till etl
"omlottlärarsystem" mellan förskola och lågstadium utan alt innebära
en ökning av antalet lärare kring eleven utöver vad som nu är fallet.

Barnavårdsbyrån
(socialstyrelsen) menar att utredningens förslag till påbyggnadsutbildningar
speglar en föråldrad syn på både förskollärarens och lågstadielärarens
uppgifter där man vill beskriva grundskollärarens uppgifter som enbart
undervisande medan förskolläraren mer fyller sociala uppgifter och i dessa
funktioner skall kunna gå lågstadieläraren tillhanda. Ett inordnande av
förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna i basutbildningen för lärare
skulle ha varit ett mer konsekvent steg än all föreslå påbyggnadsutbildningar
som egenfligen inte ökar någondera lärarkategoris kompetens.

Statskontoret finner LUT 74:s modeller, synpunkter
och förslag om en utbyggd påbyggnadsutbildning för olika lärarkategorier både
intressanta och tankeväckande, även om de i många fall behöver fördjupas och
konkretiseras för att kunna Qäna som beslutsunderlag för regering och riksdag.
Ett fortsatt utvecklingsarbete på della område synes fullt möjligt alt bedriva
utan att avvakta en reformering av den grundläggande lärarutbildningen för
gmndskolan och gymnasieskolan.

5.2
Utbildning av lärarutbildare

Huvuddelen av remissinstanserna stöder utredningens
mening atl lärarutbildare bör ges en särskild befattningsutbildning, dock
framför ett flertal av instanserna synpunkter på enskildheter i förslaget.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) samt linjenämnden för förskollärarlinjen
(Uppsala) är tvek-

Prop.
1984/85:122 71

samma
till utredningens förslag — lärare i praktisk pedagogik som skall svara såväl
för utbildningen i pedagogik som metodik. Planeringsberedningen för sektorn
för utbildning för undervisningsyrken (UHÄ) anser att det även fortsättningsvis
skall finnas dels lärare med en huvudsaklig inriktning mot de mer teoretiska
delarna av pedagogiken, dels lärare med huvudsaklig inriktning mol metodiken
och de mer praktiska tillämpningarna ute i skolväsendet.

SÖ anser det vara nödvändigt med en
introduktionsutbildning framför allt för läramtbildare i praktisk pedagogik,
men också för läramtbildare i ämnesteori. Utbildningen bör genomföras snarast
efter det att tjänsten som läramtbildare tillträtts.

LR
och Skolledarförbundet är positiva lill LUT 74:s förslag.

ULF är på flera punkter kritisk mot förslagen. En
närmare utredning bör verkställas varvid utgångspunkten bör vara att
befattningsutbildningen får karaktär av ett successivt införande i yrket med
bl. a. auskultation på erfamare kollegers undervisning och handledningsbesök.

TCO,
SFL och SL fillstyrker i stort utredningens förslag.

Humanistiska sektionsnämnderna (Göteborg)
konstaterar att utredningen menar att, på längre sikt, partiell eller
fullständig forskamibildning i utbildningsvetenskap skall utgöra "den
gemensamma basen" för alla lärare i praktisk pedagogik. Man synes här ha
förbisett att teoretisk utbildning sällan är tillräcklig för att garantera
lärarskicklighet och att detta rimUgen gäller också läramtbildare.

6
Forskningsanknytning — forskarutbildning 6.1 Forskningsanknytning

Merparten av remissinstanserna ställer sig positiva
till utredningens förslag till lärarutbildningens forskningsanknytning. Några
betonar behovet av ekonomiska resurser för ett genomförande av
forskningsanknytningen.

Bl. a. framför styrelsenför Linköpings
högskoleregion betydelsen av atl forskningsanknytning ses som en tvåvägskanal
mellan grundutbildning och forskning. Forskningsanknytning är ett överbryggande
begrepp som inrymmer en rad åtgärder från avancerad forskning lill enkla
utvecklingsarbeten.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) menar att särskilda ekonomiska resurser bör
anvisas högskoleenheterna för försöksverksamhet inom praktikskolorna. Detta är
nödvändigt om forskningsanknytningen skall kunna få ett rejält genomslag inom
sektorn för utbildning för undervisningsyrken. Resurserna bör inte vara låsta.
Hur medlen skall användas bör stå varje högskoleenhet fritt att avgöra beroende
på de lokala och även regionala fömtsättningar som gäller.

Prop. 1984/85:122 72

Styrelsen för Stockholms högskoleregion anser att
den särskilda resurs för pedagogiskt utvecklingsarbete, som utredningen
föreslår, bör kunna användas där lokala inifiativ behöver stöd och
forskningskontakt. Styrelsen anser emellertid inte att denna, vilket
utredningen föreslagit, främst skall kanaliseras till kommuner med läramtbildning
och praktikskolor. En sådan begränsning skulle onödigtvis bidra till de
resursskillnader som kan uppstå mellan olika skolor.

Planeringsnämnden för lärarutbildning (Linköping)
menar att de kontroversiella inslagen i samspelet mellan forskning, tillämpning,
läramtbildning och yrkesverksamhet bör betonas tydligare. Den nuvarande skrivningen
ger ett intryck av oomtvistad harmonisk idyll.

Institutionen för praktisk pedagogik (Göteborg)
menar att forskningsanknytning bör ses i relation till lärarens totala
arbetssituation där pro-blemcentrering och kritisk analys gäller såväl
betingelser i undervisningsprocessen, såsom barns begreppsliga fömtsättningar
inom olika ämnesområden, som gmppdynamiska förhållanden, relation mellan
personal, attityder, lärartoll och organisatoriska förhållanden.

SÖ anser att ett lokalt utvecklingsarbete kan ta
fillvara det intresse som finns bland äldre och nyutexaminerade lärare. En
direkt koppling mellan högskolan med dess forskningsverksamhet och de problem
som det dagliga skolarbetet i kommunerna innebär kan komma att utgöra ett
fmktbart samarbete när det gäller att göra forskare mindre benägna att söka
problem i teorin och mer benägna att söka dem i den verklighet där de upplevs
av elever, lärare, skolledning och samhället i övrigt.

Några remissinstanser vänder sig mot utredningens
förslag att särskilda resurser för pedagogiskt utvecklingsarbete i huvudsak
styrs fill praktikskolorna. Resurserna bör komma hela skolväsendet till del.

Några länsskolnämnder menar att den
stödorganisation, som utredningen föreslår, inte bör knytas till högskolan
utan till länsskolnämnderna.

Skolledarförbundet, ULF, TCO, SL och SFL
tillstyrker förslagen. TCO hävdar att den gmndläggande lärarutbildningen kan
ges forskningsanknytning i främst två bemärkelser. Dels kan forskningsresultat
och forskningsmetoder ingå i utbildningens innehåll. Dels kan
forskarutbildningsvägar anknytas såsom påbyggnadsutbildningar till den
gmndläggande lärarutbildningen. Båda dessa former av forskningsanknytning är
enligt TCO utomordentligt angelägna.

6.2
Forskarutbildning

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) vill kraftigt betona att forskamibildning skall
kunna ske inom skilda discipliner. För en del lärare kan det vara naturligt att
genomföra en forskarutbildning i pedagogik medan det för andra lärare inom
lärarutbildningen verkar lämpligare med forskamibildning i andra ämnen.
Tvärvetenskaplig forskning bör komma till stånd.

Prop. 1984/85:122 73

Vad gäller ulbildningsmetodisk
forskamibildning ställer sig flera instanser positiva, bl. a. styrelserna för
Stockholms, Uppsala, Lund/Malmö, Göteborgs högskoleregioner, styrelsenför
universitetet i Linköping m. fl.

Styrelsen för Uppsala
högskoleregion, institutionen för barnavårdslärare-, ekonomiföreståndare,
hushålls- och textillärare (Uppsala) och linjenämnden för barnavårds-,
hushålls- och textillärarlinjerna (Göteborg) hävdar att en ökad satsning bör
ske på forskning och forskamibildning inom ämnesområden som slöjd, bild, musik
och idrott.

Styrelsen för högskolan för lärarutbildning i Stockholm,
institutionen för pedagogik (HLS) samt pedagogiska institutionen (Uppsala)
menar atl alternaUvet utbildningsmetodisk forskarutbildning kan inrymmas i
forskarutbildningen inom ämnet pedagogik.

Däremol anser pedagogiska
institutionen (Uppsala) att det inte finns skäl till att inrätta ett särskilt
utbildningsmetodiskl alternativ till den nuvarande forskamlbildningen i
pedagogik. Man anser också, atl den försöksvis anordnade ämnesmetodiska
forskarutbildningen bör avskaffas, då den haft svag rekrytering.

Styrelsen för Linköpings
högskoleregion är tveksam till den föreslagna samordningen av
utbildningsmetodisk forskarutbildning med övrig forskamibildning vid de
pedagogiska inslitulionerna. Styrelsen vill peka på behovet av flexibilitet och
stryker under behovet av tvärvetenskapligt och temafiskt inriktad
forskamibildning.

Linjenämnderna för kemist- och
kemiteknikerlinjerna, för biolog- och geovetarlinjerna (Lund) finner att LUT 74
alltför starkt prioriterar den utbildningsmelodiska forskningen. För vissa
lärarkategorier, t. ex. lärarna i de naturvetenskapliga ämnena, är den
ämnesteoretiska forskamlbildningen minsl lika angelägen.

TCO tillstyrker de föreslagna typerna av forskarutbildning
för lärare.

SFL anser att del är mycket
angeläget att alla lärarutbildningar får till gmndutbildningen anknuten
forskarutbildning. Förbundet ansluter sig i stor utsträckning till utredningens
förslag om forskarutbildning. SFL delar dock inte utredningens uppfattning
beträffande den utbildningsmetodiska forskningen.

SL påpekar att det behövs lärare
inom gränsområdet mellan pedagogik och metodik i lärarutbildningen
ämnesdidaktisk forskarkompetens. Och såväl inom gmndskolan som i alla ämnen i
gymnasieskolan behövs lärare med forskamibildning såsom stimulansgivare för det
gemensamma utvecklingsarbetet.

SFS understryker vikten av att den
didaktiska forskningen utvecklas saml behovet av forskarutbildning i de praktisk-estetiska
ämnena.

Både statskontoret och
riksrevisionsverket menar att LUT 74:s förslag till forskamibildning bör
utredas mer ingående.

Prop. 1984/85:122 74

7 Rekrytering — urval — antagning — betygsättning 7.1
Behörighet till grundskollärarutbildning

Etl antal remissinslanser anser att
samma förkunskaper fordras oavsett om läramtbildningen syftar främst mot lägre
eller högre årskurser.

Planeringsberedningén för sektorn för utbildning för
undervisningsyrken (UHÄ), linjenämnden för ämneslärarutbildning (HLS) och
linjenämnden för låg- och mellanstadielärarlinjen (Göteborg) menar alt treårig
gymnasieutbildning bör krävas för tillträde till lärarutbildning. Den förta instansen
begränsar kravet till de ämnen i vilka den blivande läraren skall undervisa.
Huvuddelen av de instanser inom högskoleområdet som yttrat-sig har synpunkter
på förslagen till särskilda behörighetsvillkor i svenska, matematik, engelska
samt naturorienterande ämnen.

Styrelsenför Lund/Malmö
högskoleregion, konsistoriet för universitetet i Uppsala, högskolan i Kalmar,
länsskolnämnderna i Blekinge och Hallands län, Olofströms, Åmåls och Karlstads
kommuner anser att förkunskapskravet i svenska bör omfatta tre årskurser i gymnasieskolan.
Detsamma gäller kraven beträffande matematik, engelska samt naturorienterande
ämnen. Några instanser menar att krav på minst betyget tre i berört ämne bör
uppställas.

SÖ framhåller att
behörighetsreglerna i flera fall ger upphov till stora variationer i fråga om
förkunskaper bland de behöriga och antagna. Särskilt för
gmndskolläramtbildningen kan detta bli ett problem med tanke på den begränsade
utbildningstiden. Det är därför angeläget att noga följa effekterna av såväl
förkunskapskrav som reglerna för den speciella behörigheten.

Intagningsprov föreslås anordnas i
de centrala ämnena svenska, matematik och engelska av bl. a. linjenämnden för
fritidspedagog-, låg- och mellanstadielärarlinjerna (Lund), länsskolnämnderna i
Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Västmanlands län. Elt annal förslag är alt
de antagna studerande får gå igenom ett förkunskapsprov, förslagsvis i svenska,
matematik och engelska, innan de får påbörja utbildningen - enligt
länsskolnämnden i Malmöhus län.

LR anser att i princip bör liknande
krav på förkunskaper gälla för samtliga utbildningar vid högskolan. Utöver de
allmänna behörighetskraven måste i princip uppställas krav på den längsta
gymnasiala utbildningen i vaQe ämne som skall studeras vid högskolan och ingå i
lärarkompetensen.

SL menar alt högskoleförordningens
beslämmelser bör gälla för tillträde till lärarutbildningen. De ämnesteoretiska
studierna i de ämnen som den blivande läraren skall undervisa i bör som regel
kunna bygga på förkunskaper motsvarande den mest omfattande studiekursen i
ämnet i gymnasieskolan.

Prop.
1984/85:122 75

7.2 Urval
och antagning till grundskollärarutbildning

Några länsskolnämnder och några kommuner menar atl
ett urvalsinstrument, som gallrar bort uppenbart olämpliga sökande, bör skapas
för att användas före utbildningen eller så fidigt som möjligt i utbildningen.

7.3 Utvärdering
och betygsättning

De flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag i betygsfrågan. Ett fåtal ställer sig positiva fill betyg
i den prakfisk-pedagogiska utbildningen, medan de avstyrker förslagel till
avskaffande av graderade betyg i ämnesutbildningen bl. a. med hänvisning till
övrig högskoleutbildning.

Styrelsen för Lund/Malmö högskoleregion delar inte
utredningens mening i belygsfrågan utan anser det viktigt att samma
betygssystem tillämpas inom lärarutbildningen som inom övrig
högskoleutbildning, bl. a. för att möjliggöra utbytbarhet av kurser mellan
linjer och samläsning mellan lärarstuderande och studerande med annan
yrkesinriktning.

Enligt LR bör de graderade betygen behållas i
ämnesteori. ULF anser att ämnesbetygen i normala fall skall vara graderade.
TCO, SFL och SL ansluter sig till utredningens förslag i betygsfrågan.

8
Grundutbildningens yttre organisation

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ) samt styrelserna för Stockholms, Lund/Malmö och
Göteborgs högskoleregioner betonar, att frågor om institutionell eller annan
organisatorisk förändring i enlighet med högskoleförordningen är en lokal
angelägenhet. Planeringsberedningen för sektorn för utbildning för undervisningsyrken
(UHÄ) anser att reformeringen av läramtbildningen bör genomföras inom de ramar
för ansvarsfördelning mellan centrala, regionala och lokala myndigheter som
gäller för högskolan generellt.

Elt antal remissinstanser ställer sig positiva och
ett antal ställer sig tveksamma samt i några fall avvisande till utredningens
förslag till en institution i praktisk pedagogik.

Pedagogiska institutionen (Linköping) framhåller
att det är angelägel att läramtbildningen organisatoriskt samordnas. En
sammanslagning av såväl pedagogik som metodik och (med dubbel
insfitutionsbehörighet) ämnesteoretiker lill en institution ger på de stora
högskoleorterna en institufion, som blir lika stor som en mindre högskola.
Syftet med att åstadkomma samordning och breda kontakter kan och bör i stället
åstadkommas med andra åtgärder, l.ex. lärarlag, starkare linjenämnder och
friare resursanvändning över institutionsgränserna.

Planeringsberedningen för sektorn för utbildning
för undervisningsyrken (UHÄ), pedagogiska institutionen (Uppsala) m.fl.
remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget om dubbel
institufionstillhörighel.

Prop. 1984/85:122 76

Elt fåtal remissinstanser, bl. a.
styrelsenför Umeå högskoleregion, styrelsen för universitetet i Linköping,
biträder förslaget om dubbel instilu-tionstillhörighet.

Bland de instanser som yttrat sig
över utredningens förslag till breda linjenämnder, är det ett fåtal som
biträder förslaget, medan flertalet avvisar det.

SO, länsskolnämnden i Uppsala län,
Lidingö och Norrköpings kommuner tillstyrker förslaget om institution i
praktisk pedagogik samt om breda linjenämnder.

LR anser frågan huruvida
pedagogiska institutionen skall täcka hela ämnet praktisk pedagogik eller ej
måste avgöras lokalt. LR avstyrker atl en lärare skall kunna knytas samtidigt
till två institutioner.

ULF kan ej biträda förslaget om storinsfilution för
praktisk pedagogik.

Däremot framhåller
Skolledarförbundet önskvärdheten av att antalet utbildningsnämnder begränsas
liksom antalet linjenämnder. Breda och inflytelserika linjenämnder bör
eftersträvas.

TCO och SL stödjer utredningens
förslag i organisationsfrågan. De anser dock att läramtbildningens organisation
bör studeras vidare.

Ett fåtal instanser har yttrat sig
över förslaget om sektorsorgan. Bland de instanser som uttalat sig för
förslaget är planeringsberedningen för sektorn för utbildning för
undervisningsyrken (UHÄ), planeringsberedningen för lärarutbildning
(Linköping) samt förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan
(Lund) medan styrelsenför högskolan i Kalmar, linjenämnden för
fritidspedagoglinjen (Uppsala) saml linjenämnden för folkhögskollärarlinjen
(Linköping) avvisar förslaget. LR avstyrker av princip sektorsorgan. ULF
biträder ej heller förslaget om sektorsorgan.

Vad gäller utredningens förslag om viss sammanhållning av
praktiken till s. k. praktikcenler är några remissinstanser positiva fill
förslaget. Styrelsen för högskolan för lärarutbildning i Stockholm är tveksam
till en alltför fast utformad praktikcenterorganisation.

Förvaltningsnämnden för
lärarhögskolan och musikhögskolan (Lund) menar att det gäller att åstadkomma en
svårfunnen balans mellan rörlighet och stabilitet i organisationen.
Praktikorganisationen, som visat sig fylla viktiga uppgifter, kan vara en
utgångspunkt för en förändring.

TCO och SL anser att den föreslagna
praktikorganisationen bör kompletteras med en mera fast organisation för
praktik.

Svenska kommunförbundet menar alt
utredningen väl motiverat betydelsen av att lärarkandidaternas prakUk läggs ut
i vanliga skolor, vilkel innebär att många olika skolor utnyUjas för
lärarutbildning.

Etl flertal remissinstanser delar
ej utredningens uppfattning att handledarorganisationen skall vila på skolor
snarare än på enskilda handledare. Detta gäller bl. a. styrelsenför högskolan
för lärarutbildning i Stockholm, som menar att idén att ansvaret för
handledning skall åvila utbildningslaget är sympatisk. Svårigheten ligger i att
i verkligheten utnytQa "den samlade kompetensen". Från
lärarkandidathåll påpekas ideligen den trygghet som ligger i atl ha en
huvudansvarig person alt vända sig lill.