Prop. 1984/85:127

Prop.
1984/85:127

Regeringens proposition 1984/85:127

om
program mot luftföroreningar och försurning;

beslutad
den 21 februari 1985.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits
upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ett sammanhållet program
mot luftföroreningar och försurning. Programmet innefattar åtgärder för alt
minska de svenska utsläppen av försurande ämnen och fortsatta aktiva insatser
internationellt för all få till stånd minskningar av utsläppen i Europa.
Programmet innehåller också åtgärder för att minska skadeverkningarna av
försurningen.

I programmet redovisas åtgärder för att ytterligare
minska de svenska utsläppen av svavel- och kväveoxider. Bedömningen är att med
de åtgärder som redovisas skall det vara möjligl alt uppnå minskningar av
svaveldioxidutsläppen med 65% och av kväveoxidutsläppen med 30% fram till år
1995 räknat från den svenska utsläppsnivån år 1980.

I syfte alt underlätta införandet av skärpta
avgaskrav redovisas i propositionen en tidsplan för introduktion av blyfri
bensin på den svenska marknaden. Blyfri bensin avses bli tillgänglig i ett
rikstäckande nät av bensinstationer över hela landet från sommaren 1986 och vid
alla bensinstationer i landet med undantag för stationer" med endast en
pump från sommaren 1987.

Vidare föreslås att skärpta avgasreningskrav,
motsvarande de amerikanska införs för nya personbilar så snart det är
praktiskt möjligt. Biltillverkarna och importörerna ges möjlighet att få
personbilar godkända enligt de nya avgaskraven redan fr.o.m. 1987 års modeller.
Obligatoriska krav 1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127

Prop.
1984/85:127 2

föreslås
införas fr.o.m. 1989 års modeller. Åtgärderna pä detla område avses samordnas
med utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland och de andra länder som på
svenska regeringens initiativ inlett ett samarbele i avgasfrågan och fömisäller
all della samarbele fullföljs och leder till avsett resultat.

Inom
ramen för programmet föreslås utökad kalkning av sjöar och vallendrag, ökade
forskningsinsatser, mark- och skogsinvenleringar saml statsbidrag för kalkning
av gmndvallentäkler och insalser för behandling av gammalt gruvavfall. Vidare
redovisas ålgärder inom jord- och skogsbruket för all motverka försurningen.
För budgetåret 1985/86 föreslås en ökning av anslagel för ålgärder mol
försurningen med 50 milj. kr. lill 135 milj. kr.

Prop. 1984/85:127 3

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-02-21

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, öch statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Lundkvist

Proposition
om program mot luftföroreningar och försurning

1
Inledning

Regeringen tillsatte i början av år 1984 en
särskild akfionsgrupp för att samordna och lämna förslag till åtgärder mol försurningen.
Inom ramen för aktionsgmppens arbete har statens naturvårdsverk i samarbete med
socialstyrelsen, fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens
energiverk och statens industriverk utarbetat en aktionsplan mot luftföroreningar
och försurning. Aktionsplanen överlämnades lill regeringen den 30 augusti 1984.
Aktionsplanen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Planen
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende
som bilaga 2.

I prop. 1984/85: 100 (bil. 11 s. 101) har
regeringen föreslagit riksdagen atl, i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, till Åtgärder mot försurningen för budgetåret 1985/86 beräkna ett reservationsanslag
av 85milj. kr. Jag anhåller att nu få ta upp denna fråga. Jag behandlar i det
följande även frågor som inte är av den karaktären att de kräver
ställningslagande av riksdagen. Jag har emellertid funnit del angeläget att för
riksdagen redovisa ell samlat program mot luftföroreningar och försurning mot
bakgrund av det aktuella försurningsläget.

Prop.
1984/85:127 4

Föredragandens överväganden 2 Allmänna utgångspunkter

Målet för arbelel på miljöområdet
såväl nationellt som internalionelll är alt trygga alla människors räll lill en
god livsmiljö samlidigl som grundläggande ekologiska processer och balanser
skyddas mol oåterkalleliga störningar. En gynnsam ekonomisk utveckling får
inte köpas lill priset av rovdrift med naturresurser eller allvarliga risker
för människors hälsa.

Utsläppen av luftföroreningar och
den därmed sammanhängande försurningen av vår miljö utgör i dag elt av våra
allvarligaste miljöhot. Från att i slutet av 1960-lalet i huvudsak ha
uppfattats som en fråga om försurning av ytvatten har luftförorenings- och
försurningsproblemen snabbt utvecklats till ell slorl och allmänt miljöproblem
med effekter på mark och vegetation, yl- och grundvallen samt med risker för
människors hälsa.

Allt sedan försurningsproblemen
började uppmärksammas har omfattande ålgärder successivt vidtagits för all
minska de inhemska utsläppen av i första hand svaveldioxid och i viss
utsträckning också av kväveoxider. Dessa föreningar anses vara huvudorsaken till
de aktuella problemen.

För svenskt vidkommande infördes de
första reglerna för all minska svavelutsläppen redan år 1968. Då sattes en
generell högsta gräns på 2,5% för svavelhallen i eldningsolja i hela landet.
Från början av 1970-lalet infördes successivt en högsta gräns på I % svavelhall
i eldningsolja med början i storstadsregionerna. Syflel var då alt i första
hand minska riskerna för hälsoeffekter på grund av höga svaveldioxidhalter i
luften i de slörre tätorterna.

Kväveoxidutsläppen från bilar begränsades
genom beslut av regeringen år 1972 varigenom de nu gällande avgasreningskraven
infördes fr.o.m. 1976 års bilmodeller.

Efter förslag av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen beslöt riksdagen år 1976 om etl långsiktigt program för alt minska
de negativa effekterna av svavelutsläpp. Målsättningen för programmet var all
under perioden fram t. o. m. år 1984 halverade svenska utsläppen. Detta mål har
nu uppnåtts med bred marginal.

Programmet innebar också att en försöksverksamhet med
statsbidrag lill kalkning av sjöar och vattendrag påbörjades. Efter en
utvärdering år 1982 har denna verksamhel fortsatt i slörre skala. År 1982
inleddes också en försöksverksamhet med kalkning av skogsmark och grundvatten.
Forskningen om luftföroreningarnas och försurningens effekter är också sedan
länge ett prioriterat område inom miljöforskningen. Stora resurser satsas inom
detta område. I enlighet med regeringens förslag och riksdagens beslut med
anledning av prop. 1983/84: 107 om forskning pågår f. n. arbete inom statens
naturvårdsverk i samråd med övriga intressenter med all samordna
försurningsforskningen.

Prop.
1984/85:127 5

Utsläppen av försurande ämnen från kolförbränning
har behandlats genom propositioner och därav, följande riksdagsbeslut åren
1981, 1982 och 1984. De riktlinjer som därvid senast lagts fasl beräknas
medföra en minskning av svaveldioxidulsläppen med totalt 20000-30000lon per år
vid en kolanvändning av 3-4milj. lon per år jämfört med en fortsatt oljeanvändning
för att tillgodose samma energibehov.

De samlade ålgärder som hittills vidtagits i
Sverige har lell till all de svenska svaveldioxidulsläppen minskal mycket
kraftigt eller från ca 900000ton år 1970 lill ca 300000lon år 1983. Utsläppen
av kväveoxider har inte genomgått samma utveckling ulan är i slorl sell
oförändrade sedan år 1970. De beslämmelser som infördes beträffande
kväveoxidulsläpp genom bilavgaser fr. o. m. 1976 års bilmodeller medförde en
minskning av utsläppen med ca 10% mellan åren 1975 och 1980. Under samma lid
skedde emeilerlid en lika slor ökning av utsläppen från dieseldrivna fordon.

Redan i slutet av 1960-lalel visade svenska
forskare på sambanden mellan utsläppen av svavel i Europa och försurningen av
nederbörden och den därpå följande sjöförsurningen i Skandinavien. Till
FN-konferensen år 1972 i Stockholm om den mänskliga miljön lade Sverige fram en
rapport om gränsöverskridande, luflburna svavelföreningar. I början av
1970-talel slartade också gemensamma inlernalionella forsknings- och undersökningsprogram
för all ytleriigare belysa dessa problem. Dessa undersökningar skedde försl
inom ramen för den västeuropeiska ekonomiska sam-arbetsorganisalionen. OECD. I
en OECD-studie som lades fram år 1977 konstaterades bl. a. alt luftkvaliteten i
varje.enskill land i Europa påverkas, märkbart av utsläppen i andra europeiska
länder.

Mol bakgrund av luflföroreningsproblemens
alleuropeiska karaktär har del inlernalionella arbelel under senare år kommii
alt koncenlreras lill FN: s ekonomiska kommission för Europa (ECE) i vars
arbele alla europeiska länder saml USA och Canada dellar. År 1979
undertecknades den s. k. ECE-konventionen om långväga, gränsöverskridande
luftföroreningar. Konvenlionen är etl viktigt internalionelll, instrument för
atl åsladkomma de nödvändiga minskningarna av luflföroreningsutsläppen. Inom
ramen för konvenfionen som Irädde i kraft år 1983 lade de nordiska länderna på
svenskt inililaliv fram ell förslag om en minskning av de totala svavelutsläppen
i varje land med minsl 30% fram lill år 1993. 20 länder har nu anslutit sig
lill denna målsättning. Ulredningar pågår också om möjligheterna till åtgärder
för att minska kväveoxidulsläppen.

Av
den korta redovisning jag lämnal om del hittillsvarande arbelel framgår all
luftförorenings- och försurningsproblemen under de senasle 15 åren hört lill de
mest uppmärksammade i miljövårdsarbetet. De ålgärder som vidtagits i Sverige
har också resulterat i belydande ulsläppsminsk-' ningar. Genom hittills gjorda
kalkningsinsatser har vidare försurningens effekter kunnat begränsas eller
hejdas i många sjöar och vallendrag. Den

Prop. 1984/85:127 6

internationella
medvetenheten om problemen har successivt ökat bl. a. i takt med att negativa
effekter av luftföroreningsutsläppen blivit alltmer uppenbara i många av
Europas länder men också genom de insatser som Sverige och övriga nordiska
länder gjort i olika internationella sammanhang.

Trots de vidtagna åtgärderna som varit omfattande
och som sketl till betydande koslnader bl. a. genom övergången lill lågsvavliga
oljor framstår ytterligare insalser mot luftföroreningar och försurning som en
av huvuduppgifterna i del fortsatta miljövårdsarbetet. Den snabba och dramatiska
utvecklingen när det gäller skogsskador i Mellaneuropa har lett till att
luflföroreningsproblemen i dag är bland de viktigaste allmänpolitiska frågorna
i flera länder.

Också i Sverige har betydande skador på skog
liknande dem som noteras i Mellaneuropa kunnat konstateras under de senasle två
åren. Skadornas omfattning liksom deras orsaker är emeilerlid ännu inte helt
kända. Samtidigt kvarstår försurningen av sjöar och vallendrag som etl stort
problem. Den fortsalla försurningen har också i allt större utsträckning börjat
nå grundvattnet vilket tillsammans med tungmelallutlösning och korrosion skapar
risker för människors hälsa. Risker för människors hälsa förorsakas också
främst i våra tätorter genom utsläppen av luftföroreningar från trafiken.

Luftförorenings- och försurningsproblemens snabba
utveckling under de senaste åren och kanske särskill skogsskadornas utveckling
gör det nödvändigt att samhällets handlingsberedskap när det gäller
försurningsproblemen ökas ytteriigare. Regeringens initiativ all tillkalla en
särskild aktionsgrupp mol luftföroreningar och försurning skall ses mol denna
bakgrund.

Enligt min mening bör nu ell samlat
handlingsprogram läggas fasl för de närmaste årens arbete med luftförorenings-
och försurningsfrågorna. Etl sådanl program bör omfatta ålgärder för atl ytteriigare
minska de svenska utsläppen av försurande ämnen, särskilt svavel- och
kväveoxider, åtgärder för all minska försurningens effekter i mark,
grundvallen, sjöar och vattendrag saml fortsälla aktiva internationella
insalser för atl få lill slånd ul-släppsminskningar. Programmet bör också
innehålla insatser i form av övervakning, inventering och forskning för att
göra del möjligt för oss all följa den fortsalla utvecklingen och för all öka
kunskaperna om luftföroreningarnas och försurningens effekter saml
orsakssambanden bakom de konstaterade effekterna. Vidare bör programmet
innefatta sådant ulred-nings- och utvecklingsarbete av l.ex. teknisk natur som
behövs för de fortlöpande ytterligare slällningslaganden som den fortsatta
utvecklingen under de närmast kommande åren kan nödvändiggöra.

Jag kommer i del följande atl närmare la upp de
olika frågor som bör ingå i programmet. Dessförinnan lämnar jag som bakgrund en
redovisning för utsläppen av försurande ämnen och dessas effekter med
tyngdpunkt på

Prop.
1984/85:127 7

de
senasle årens utveckling. Denna redovisning bygger i huvudsak på den
aktionsplan som naturvårdsverket lagl fram som ell resultat av aktionsgruppens
arbele.

3
Utsläpp av svavel- och kväveoxider i Sverige och övriga Europa

Jag get" i della avsnill en kort översikl över
lägel i Sverige och övriga Europa vad beträffar utsläpp och nedfall av
luftföroreningar. Etl allmänt konstaterande är alt luflföroreningssilualionen
nu uppmärksammas betydligl mer än för bara några år sedan. Medvetenheten är
avsevärt större, både på beslulsfallarnivå och i allmänna opinionen.
"Försurning", "surt nedfall","luftföroreningar"
är nu kända begrepp över hela Europa. Den ökade medvetenheten och oron har
vuxit fram i takt med atl allt allvariigare och mer omfattande skador på
miljö, malerial och människor kunnal konslaleras.

Svaveldioxid

Efter andra världskrigets slut steg
bränsleförbrukningen snabbi i Europa. Framförallt ökade oljeförbrukningen
dramatiskt, med ca 10% per år. I början av 1970-lalel använde Europa ungefär 15
gånger mer olja än vid krigsslutet, vilkel lade oljeförbrukningen på samma nivå
som kolförbrukningen. Svaveldioxidulsläppen hade fördubblats lill ca60milj.ton
per år för Europa inkl. Sovjetunionen. Tillväxtens årtionden följdes av 1970-lalel.
dä ulsläppsnivån var ungefär konstant eller någol lägre. Ungefär 80% av
ulsläppen kommer från förbränning av fossila bränslen och ca 20% från olika
induslridla processer. Den framlida ulsläppssiluaiionen i Europa är osäker. 20
länder har ålagil sig all minska sina svavelulsläpp eller de gränsöverskridande
flödena av svavelföreningar med minsl 30% baseral på 1980 års ulsläppsvärden
fram lill år 1993. Vissa länder, som l.ex. Sverige. Förbundsrepubliken Tyskland.
Norge, Frankrike, Nederiänderna och Danmark, har redan förklarat sig beredda
att genomföra större begränsningar av utsläppen. Hittills gjorda åtaganden all
minska svavelutsläppen kommer givelvis all ha en positiv inverkan på miljön,
men bedöms inte vara tillräckliga för atl på ell avgörande sätt bryta trenden
av ökande direkta och indirekta skador av luftföroreningarna.

Naturvårdsverket har i aktionsplanen mol
luftföroreningar och försurning gjorl en prognos för länkbara förändringar av
svavelutsläppen i Europa. Verket reserverar sig dock för att uppgifterna i en
del fall är mycket osäkra.

Prop. 1984/85:127

Procentuell förändring av svaveldioxidutsläppen i några
vilitiga länder i Europa

Land

Förändring från

Förändring från

början av

1970-talet

början av 1980-lalet

till år 1995

'
(prognos)

till är 1995 (prognos)

Sverige

-80%

-65%

Storbritannien

-50%

-30%

Östtyskland

-30%

-30%

Västtyskland

-55%

-50%

Polen

-20%

- 5%

Danmark

-60%

-40%

Tjeckoslovakien

0%

-10%

Sovjetunionen

-20%'

-30%'

Holland

-45%

-30%

Finland

-30%

-30%

Norge

-65%

-50%

Belgien

-50%

-30%

Frankrike

-55% ■

-50%

' Avser uttransporten från Sovjetunionen.

Som framgår av tabellen kommer
Sverige att uppfylla sitt 30-procents-åtagande med myckel god marginal. De
svenska svavelutsläppen har mer än halverats sedan år 1976 och ligger nu under
den utsläppsnivå vi hade i början av 1950-talet. Nuvarande utsläpp är ca 300000
ton svaveldioxid per år, vilket skall jämföras med de ca 500000 ton som
släpptes ut år 1980. Sverige har sålunda begränsat sina utsläpp med mer än 30%
redan nu, räknat från 1980 års ulsläppsnivå. Med redan beslutade framtida minskningar
av utsläppen kommer Sverige år 1995 att ha minskat svaveldioxidutsläppen med
ca80% sedan början av 1970-lalet. Enligt redovisningen i aktionsplanen kommer
de svenska svaveldioxidulsläppen år 1990 alt vara i slorieksordningen 200000lon
och år 1995 omkririg 210000ton. Samma beräkningar ger vid handen atl olika
källors bidrag kommer alt fördelas enligt följande:

Förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i Sverige
vid oförändrade miljökrav (1000 ton)

Utsläppskälla

1980

1983

1990

1995

Diesel
)

12

13

Eldningsoljor
}

338

187

69

' 71

Gas
1

0

0

Kol
\

31

37

Torv
1

3

17

4

S

Ved
m.m. 1

3

3

Avfall
>

2

2

Industriprocesser

155

98

80

80

Summa

496

302

201

211

Med de förslag som redovisas i
aktionsplanen kommer Sverige vid 1990-talels mitt inte längre all vara det
enskilda land som bidrar mest lill svavelnedfallet över Sverige. Den svenska
andelen av nedfallet uppgår i

Prop. 1984/85:127 9

dag till mellan 10 och 15%. När de inhemska ulsläppen var
som störst i början på 1970-talet - omkring 925 000 lon svaveldioxid - svarade
Sverige för ca25% av nedfallet över landet. Den följande tabellen anger det
beräknade bidraget från olika länder till nedfallet över Sverige vid olika tidpunkter.

Svavelnedfall i Sverige (1000 ton)

Land

Början av

1978

1995

1970-talet

(prognos)

Sverige

164

101

33

Storbritannien

89

62

45

Östtyskland

52

52

36

Västtyskland

49

46

■ 22

Polen

52

44

42

Danmark

37

26

15

Tjeckoslovakien

21

23

21

Sovjetunionen

16

18

13

Benelux

24

17

12

Finland

10

10

7

Norge

14

10

5

Frankrike

21

20

lÖ

Övriga
länder samt obestämt

.107

107

75

Bakgrund

60

60

60

Summa

716

596

396

Kväveoxider

Vid förbränning av fossila bränslen
bildas förutom svavel- ocksä kväveoxider. Kväveoxiderna har i princip två
olika ursprung, dels kvävet i förbränningsluften, dels kvävet i bränslet.

Kväveoxidernas roll när del gäller
försurningen av mark och vatten, samt för bildningen av ozon och andra
oxidanler, som skadar träd och annan växtlighet, har alllmer börjal
uppmärksammas i Europa. Kvävets belydelse förväntas öka som ett resultat av atl
svavelutsläppen minskas. Olika möjligheter finns att minska kväveutsläppen.
Genom att anpassa förbränningen pä lämpligt sätl kan man i vissa fall
väsenfligt minska ulsläppen av kväveoxider. En annan möjlighel är all använda
bränsle med lågt kväveinnehåll. Vidare finns flera metoder för alt rena
rökgaser från kväveoxider. När del gäller rening av bilavgaser finns olika
metoder tillgängliga och i produklion. Den effektivaste metoden som f. n. är i
produktion är s.k. katalytisk avgasrening som används sedan nära tio år bl.a.
i USA och Japan.

Utsläppen av kväveoxider nästan
fördubblades i Europa mellan slutet av 1950-lalel och början av 1970-lalel och
har fortsall atl öka sedan dess, om än i långsammare takt. Del finns inga
rikligt säkra siffror om utsläpps-mängderna, men det rör sig uppskattningsvis
om 20 milj. ton kväveoxider om året molsvarande caömilj. lon räknat som kväve.
Enligt aktionsplanen beräknas 30-50% av kväveoxidulsläppen komma från trafiken
och ca 30% från kraftproduktion, varav huvuddelen från koleldning.

Prop.
1984/85:127 10

Ett exempel på fördelning mellan
utsläppskällor ges från Förbundsrepubliken Tyskland. I dag svarar
fordonstrafiken där för nästan 55% av kväveoxidutsläppen, industriutsläppen för
ca 14% och förbränningsanläggningarna för ca28%. År 1970 var motsvarande
fördelning 42% från trafiken, 25% från industrin och 26% från
förbränningsanläggningarna.

Andelen kväveoxider från
fordonstrafiken anses vara betydligt högre i Västeuropa än i Östeuropa, där
privatbilismen inte är så omfattande.

I Sverige svarar fordonstrafiken för två tredjedelar av
våra kväveoxidutsläpp. Utsläppen är nu totalt dubbelt så stora som på
1950-talel och bilarnas bidrag har ökat med fyra gånger sedan dess. Bilavgaser
innehåller även bl. a. koloxid, partiklar, bly och hundratals andra kemiska
ämnen, s. k. kolväten. Trafiken svarar även för en dominerande del av ulsläppen
av kolväten som tillsammans med kväveoxider bildar ozon och andra oxidanler.
Koloxidutsläppen från vägtrafiken, som mer än fyrfaldigals sedan början av
1950-lalel, har sedan år 1970 varit ungefär oförändrade. Blyutsläppen har
minskat under senare år genom de skärpta kraven på blyinnehållet i bensinen.

Som framgår av aktionsplanen hade
Sverige år 1980 kväveoxidulsläpp i slorieksordningen 320000ton, varav närmare
200000ton härrörde från trafiken. Dagens siffror är ungefär desamma. De
avgasreningskrav som infördes år 1976 har visserligen inneburit en minskning av
utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider från en enskild bil med 30-40%
jämfört med en bil ulan avgasrening, men denna förbättring beräknas i slorl
sett ha uppvägts av den samtidiga ökningen av den svenska bilparken. Ca 3
miljoner bilar finns i dag i Sverige. Enligt aktionsplanen beräknas varje
procents ökning av vägtrafiken, med den fördelning mellan fordonsslag som
Sverige nu har, komma att öka kväveoxidutsläppen med I 500-2000lon. Om inga
ytterligare åtgärder vidtas mol bilavgasutsläppen, kommer enligi aktionsplanen
de totala ulsläppen sannolikt atl ligga kvar ungefär på dagens nivå. Bidraget
från trafiken skulle därmed öka. efiersom kväveoxidutsläppen från
förbränningsanläggningar och industrin beräknas minska. I följande tabeller
redovisas kväveoxidulsläppens utveckling och fördelning mellan olika
utsläppskällor.

Kväveoxidutsläpp i Sverige (1 000 ton NO rältnat som NO2)

Utsläppskälla 1955 1970 1975 1980

55

162

198

199

30

90

90

82

30

50

30

36

115

302

318

317

Samfärdsel Oljeförbränning Industriprocesser och övrigt

Summa

Prop. 1984/85:127 11

Förväntad utveciding av liväveoxidutsläppen i Sverige vid
oförändrade miljökrav (1 000 ton)

Utsläppskälla 1980 1990 1995

159

165

181

40

40

40

83

27

28

11

42

50

24

10

10

Vägtrafik

Övriga fordon m. m.

Olje- och gaseldning

Fastbränsleeldning

Industriprocesser

Summa 317 284 309

4 Luftföroreningarnas och försurningens effekter på
mark, vatten, vegetation, material och hälsa

Den redovisning jag lämnar i del
följande av försurningens effekter är med nödvändighet översiktlig och
kortfattad. Nästan dagligen får vi nu rapporter om nya upptäckter av skador
till följd av svavel- och kväveoxidulsläppen. Skadorna är både direkta och
indirekta. Till de direkta skadorna av luftföroreningar räknas kortosion och
vittring av bl. a. byggnadsmaterial, vissa hälsoskador samt frätskador och
annan direktpåverkan på växter, inkl. träd. Försurningen och därav följande
utlakning av aluminium och tungmetaller är indirekta skador orsakade av alltför
hög belastning av luftföroreningar.

Under 1970-lalet och början av
1980-talel fokuserades diskussionerna rörande luftföroreningarna i första hand
på sambandet mellan utsläpp av svaveloxider och försurning av ytvatten.
Samtidigt som denna ytvaltenför-surning fortgår har intresset alltmer kommii
atl inriktas också på kväveoxidernas roll i försurnings- och luflföroreningsproblemaliken.
Denna uppmärksamhet här ökat då kvävets roll är nära knuten lill
diskussionerna kring orsakerna till de alltmer omfattande skogsskador som
rapporterats från olika länder i Europa.

Förbränning av fossila bränslen
medför också utsläpp av andra ämnen än svavel- och kväveoxider. Metaller, l.ex.
kvicksilver saml oförbrända kolvälen, är exempel på sådana ämnen av vilka flera
är kända för all kunna medföra negativa miljö- och hälsoeffekter. Dessa utsläpp
och den sannolika långväga transporten av dessa ämnen har emellertid ännu inie
uppmärksammals i någon större utslräckning åtminstone inte vad avser de
inlernalionella aspeklerna på problemen. Del är emellertid vikligl alt notera
all de ålgärder som vidtas för alt minska svavel- och kväveoxidutsläppen oftasl
också verksaml bidrar lill all minska ulsläppen av dessa övriga ämnen. Så
minskas l.ex. kvicksilverulsläppen avsevärt i samband med rökgasrening och
ulsläppen av kolvälen genom kalalylisk behandling av avgaserna frän bilar.

Prop. 1984/85:127 12

Skador
på skogsmark och skog

De senasle årens många rapporter från olika länder
om sambandet mellan luftföroreningar och skogsskador har medfört att del i hög
grad är dessa skador och orsakerna till dem som nu står i centrum för debatten
såväl nationellt som på del inlernalionella planet.

Man räknar i dag med atl omkring 6 miljoner hektar
skog - bart- och lövskog — i Väst- och Östeuropa uppvisar någon form av skador
sannolikt orsakade av luftföroreningar. Tiotusentals hektar skog är redan
allvarligt skadade.

Utvecklingen av skogsskadorna har gått myckel
snabbi. Omfattande skador rapporteras nu från Förbundsrepubliken Tyskland,
Polen, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken, Frankrike, Österrike,
Schweiz och Sovjetunionen. Utanför Europa har stora arealer skog i östra Canada
och USA skadats.

De färskaste rapporterna från Förbundsrepubliken
Tyskland, från oktober 1984, visar resultaten av den senaste landsomfattande
inventeringen av de tyska skogarna. Ca 50% av dessa uppges nu vara påverkade av
luftföroreningarna. Skadorna är särskilt utbredda i de södra delarna, i
delstaterna Baden-Wurtlemberg och Bayern. Skador återfinns inte längre enbart i
högl belägna områden, eller huvudsakligen i barrskog, utan konstateras nu också
längre ned på bergssidor samt i ökande grad bland lövträden. Omfattande skador
har registrerats i Bayerns alpområden, vilket kan leda till att de alpina
skogarna förlorar sin förmåga all hålla emol laviner och erosion.

Också från Nederländerna, Schweiz och Österrike har
rapporter om skogsskador publicerats. I Nederländerna beräknar
skogsmyndigheterna att ca hälften av den nederländska skogen skadats av
luftföroreningar. För Schweiz visar en undersökning publicerad i december 1984
alt drygt 30% av skogen är angripen av luftföroreningarna, vilket aren kraftig
försämring i förhållande till molsvarande invenlejing 1983. Undersökningar i
Österrike visar på skador omfattande ca 11 % av den totala skogsarealen.

Från Tyska Demokratiska Republiken föreligger
osäkra uppgifter om skogsskadornas utbredning, men bedömare och forskare
uppskattar omfattningen till ca 12% av skogen. Också i Polen och
Tjeckoslovakien är belydande arealer påverkade. Tjeckiska forskare har varnat
för all mellan 45 och 60% av skogen i Tjeckoslovakien kommer alt vara skadad i
varierande grad vid sekelskiftet om inte föroreningsbelastningen minskar avsevärt.
I Jugoslavien och Rumänien är skadorna också myckel utbredda. Även från
Sovjelunionens europeiska del rapporleras skogsskador.

Liksom i Förbundsrepubliken påverkas bäde barr- och
lövskog i samtliga länder, dock fortfarande med en klar övervikt för gran och
tall.

1 Sverige gjorde skogsstyrelsen den forsla,
preliminära invenleringen av skogsskador höslen 1983 i södra och sydvästra
delen av landet. Resultaten visade bl. a. all av 244 ulvaida skadade bestånd
hade 137 bestånd myckel omfatlande skador, varmed avses all mer än vart tionde
träd var skadat.

Prop.
1984/85:127 13

Som elt led i den fortsatta forsknings- och
undersökningsverksamheten för att kartlägga skogsskadornas omfattning och
orsaker har Sveriges lantbruksuniversitet som etl led i riksskogstaxeringen
under sommaren och hösten 1984 registrerat förekomsten av kronulglesning hos
gran och tall i hela landet. I Blekinge har dessutom genomförts en fördjupad
studie.

De första översiktliga resultaten frän
undersökningarna av granskog redovisades i mitten av december 1984. Av dessa
framgår all den mest omfatlande kronutglesningen förekommer i de västliga och
sydliga länen samt i viss mån längs Östersjökusten upp till Stockholms län. Mer
än 60% barrförlusl, vilkel betecknas som svår skada, finns dock bara hos 0,5-1
% av granarna.

Dessa områden mottar också det största nedfallet i
Sverige från andra länder i Mellan- och Östeuropa samt från Slorbiilannien.
Utbredningen av skadorna har visat sig överensstämma med lidigare beräkningar
av sjöarnas försurningskänslighet i dessa delar av Sverige.

I aktionsplanen och i underlagsmaterialet lill
denna redogörs för den kunskap som i dag finns om luftföroreningarnas inverkan
på skogsmarken och direkt på trädens barr och blad. Runt punktkällor har
tillväxtminskningar i skog kunnat konslaleras runtom i Sverige sedan lång tid
och sådana effekter har kunnal registreras upp lill 50 km från en punktkälla.
Orsakerna tros vara direkta skador av svaveldioxid, evenluelll också i
kombinafion med tungmelaller saml markförsurning lill följd av ulsläppen. Del
anses alt den markförsurning som orsakats av bl. a. de omfattande utsläppen
under lång lid av försurande amen kan ha spelal en viktig roll i Uppkomsten av
de torkskador på barrträd som observerades på flera ställen i Sydsverige på
1970-lalel.

I aktionsplanen framhålls vidare alt orsakerna lill
de registrerade skogsskadorna i Sverige i dag inie klart kan anges. Fyra
huvudhypoteser prövas nu inom forskningsverksamheten för alt utröna orsakerna.
Dessa kallas gashypolesen, försurningshypoiesen, kvävemältnadshypolesen och
stress-hypotesen.

Enligt gashypolesen orsakas skadorna på iräden av
direkta effekter av gaser, främsl svaveldioxid, kväveoxider, ozon eller
partiklar. Ozonhalterna i södra Sverige är lidvis så höga alt de myckel väl
kan ge skogsskador. Samverkande effekter av olika gaser är mycket länkbara.

Försurningshypotesen utgår från den konstaterade
försurningen av marken i stora delar av Sverige. I sydvästra Sverige är
pH-värdena i många fall ca 4,5 även relativt djupt ner i marken.
Markförsurningen i skogsmark tros kunna leda lill frigörelse av aluminium och
tungmelaller, som kan ha giftverkan på trädens rötter och på viktiga organismer
i marken av vital belydelse för trädens liv och tillväxt. Markförsurningen har
också lell lill au näringsämnen lakals ul ur marken, varför brist på magnesium
kan uppslå. Fosforbrist kan också uppkomma, genom atl fosfor binds hårdare i
sur mark och inte blir tillgänglig för iräden.

Prop. 1984/85:127 14

Kvävemältnadshypolesen innebär atl mer kväve tillförs
än vad växterna kan ta upp. Kvävenedfallet är förhållandevis stort i sydligaste
Sverige och har ökat mycket kraftigt sedan 1950-lalet. S.k. kvävemättnad kan
därför uppstå på de allra bördigaste skogsmarkerna. Nilrat lakas då ul med
vattnet lill grund- och ytvatten och vikliga näringsämnen förs med nitratel
till dessa vattensystem. Markförsurningen ökar också av kvävenedfallet.

Enligt stresshypotesen utsätts skogen dels för
direkt påverkan av skadande gaser, dels för näringsbrist och melallförgiftning
i marken, dels också för stora variationer i klimatet. En sådan kombination av
påfrestningar försätter träden i vad som kan betecknas som en utpräglad
slressi-tuation. Flera klimatfaktorer kan ha ökat denna stress på svenska
skogar de senare åren. Det har varit ovanligt varmt särskilt sommaren 1983 och
vintrarna har präglats av snabba växlingar mellan låga och höga temperaturer.
År 1983 var ett torrår i de drabbade länen, liksom för övrigl i större delen av
Sverige. Det har även varil blåsigare än vanligt under de senaste 5-10 åren på
västkusten och längs nortlandskusten. Slormfrekvensen har varit minst dubbelt
så hög som genomsnittet för lidigare perioder.

De nuvarande kunskaperna om förhållandet mellan
luftföroreningar, klimat och skogsskador kan sammanfattas så att utan
luftföroreningar skulle vi inte ha fått den skogsskadebild vi nu har. Utan det
relativt extrema klimat som rådde under år 1983 skulle skadorna inte ha fått
den omfattning de har. Det kan emellertid inte uteslutas atl någon hell okänd
faktor spelar en mer eller mindre stor roll för uppkomsten av skadorna.

Skador
på åkermark och grödor

Stora åkerarealer i Sverige har ell avsevärt lägre
pH-värde i marken än vad som vore önskvärt för en optimal jordbruksproduktion.
Kalkningenav Sveriges åkermark skulle i slorl sell behöva fördubblas för alt
både motverka syratillskottet och höja produktiviteten. Del idealiska
pH-värdet ligger runt 6,5 för lerjordar och 6,0 för lerfria och mineralfaltiga
jordar. pH-värdel 5,5 anses vara den undre gränsen för vad som kan belraktas
som rationellt från odlingssynpunkt. I dag finns många åkerjordar i Sverige med
pH-väiden under 5,0.

Åkermarken kan försuras av flera skäl. Försurande
gödselmedel, NPK-gödselmedd, och brist på malerial för organisk nedbrytning
saml utlakning av växtnäringsämnen är tillsammans med del sura atmosfäriska
nedfallet huvudorsakerna till atl jorden får etl syratillskolt som leder till
en försurningsprocess. I Sverige som helhet svarar den moderna kvävegödslingen
för ca en tredjedel av åkermarksförsurningen, men denna andel kan variera
mellan 15 och 50% beroende på var i landet man mäter. Del sura nedfallet
orsakar generellt inte mer än 10-20% av försurningen. Även här förekommer dock
lokala variationer.

Den försurande effekten av NPK-medlen skulle kunna
motverkas, om åkermarken också fick ell lillräckligl tillskott av
neutraliserande kalk. Av

Prop.
1984/85:127 15

dagens
gödselmängder i det svenska jordbruket har ca 600000 lon av totalmängden 1,4
milj. lon försurande verkan. Resten har kalkverkan eller neutraliserande
verkan. År 1982 spreds ca 360000 ton kalk inom jordbruket medan del verkliga
behovet var ca 450000 ton för all bibehålla rådande pH-värden i åkermarken.
Därtill kom ett behov av grundkalkning av ca 200000 lon per år för alt under en
tioårsperiod justera pH-värdei;ia i all åkermark lill en önskvärd nivå.
Kalkningen skulle således behöva öka med ca 300000 lon per år för all på sikt
ge optimala förhållanden.

Del
är således motiverat alt öka åkermarkskalkningen avsevärt dels för alt motverka
försurningen, dels för atl höja produktiviteten. Ytterligare ett viktigt skäl
tillkommer som en följd av de negativa effekterna av åkermarksförsurningen.
Spridningen av kadmiumhaltiga handelsgödselmedel i kombination med nedfallet av
luflburet kadmium från bl. a. sopförbränning och andra verksamheter ökar
successivt kadmiumhallen i svensk åkerjord. Markförsurningen medför all detla
kadmium blir mer rörligt och kan las upp av växterna via rötterna. Sålunda har
förhöjda kadmiumhalter uppmätts i svenskt vete. Denna halt har fördubblats
under 1900-lalet. Expositionen för kadmium är stor redan utan detta tillskott,
och det vore mycket oroande om befolkningen skulle utsättas för kadmium genom
livsmedel i en ökande grad. Om pH-värdel i åkermarken bibehålls över 6,0
minskas kadmiumproblemei högst väsentligt.

Problemet med åkermarksförsurning är allvarligast i
södra och västra Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet har beräknat att
behovet av under-hållskalkning är som slörsl i Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och Blekinge län.

Ozon har nämnts som en länkbar orsak lill
direklskador pä iräd. I flera länder har man konslalerat alt ozon skadar grödor
och leder till minskad avkastning av dessa. Även i Sverige visar forskning all
ozonhallerna i främst de södra delarna av Sverige har negativa effekter på
olika växter. Växterna kan skadas såväl av korta perioder av höga
ozonkonceniralioner i luften som av längre exposition av låga koncentrationer.
Amerikanska studier har visat all USA årligen förlorar grödor lill elt värde av
ca 3 miljarder dollar lill följd av skadligt höga ozonhaller i luften. Enligt
samma beräkningsmodeller har svenska forskare uppskattat atl de svenska förlusterna
för l.ex. skördar av höslvele rör sig om ca 60 milj. kr. per år och ca 10 milj.
kr. för minskade potatisskördar. Ozonkänsliga grödor odlas på mer än hälften av
den svenska åkerarealen. Ozonskador har även konstaterats på bl. a. spenat, en
myckel ozonkänslig växt.

Skad(>r
på .yöar, vattendrag och grundvallen

I stora drag har vi samma omfattning av
yivattenförsurningen i dag som för elt par år sedan. Ca 18000 sjöar är i
varierande grad försurade och ca 90000 km rinnande vatten har också så låga pH-
värden alt skador på livet i vattnet kan förväntas. Det är fortfarande
svavelnedfallet som är den domi-

Prop. 1984/85:127 16

nerande
orsaken till denna försurning. 80-90% av försurningen beror på svavel. 1
aktionsplanen anges att minskningar med 70-80% av nedfallet skulle krävas för
alt rädda de känsligaste vattnen i södra Sverige undan försurning. För hela
Sverige anger man att tillståndet i sjöarna avsevärt skulle förbättras om
svavelnedfallet minskade med 30-50%. Sådana minskningar fömtsätter alt
svavelutsläppen i vår nära omvärld, som svarar för 85-90% av svavelnedfallet i
Sverige, kraftigt reduceras. Inte heller en sådan minskning skulle emellertid
räcka för atl skydda de känsligaste vattnen i mellersta och norta Sverige.
Försurningsskador har nu konstaterats även i stora delar av den svenska
Qällvärlden. Under flera vintrar har snön varil så sur även långt uppe i nort,
att känsliga organismer i dessa vatten har skadats.

Enligt aktionsplanen kommer kvävenedfallet i
framliden att ha störte betydelse för yivattenförsurningen. Kvävets roll kommer
sannolikt atl öka till mitten av 1990-talel dels på gmnd av den relativa
förskjutningen mellan ökande kvävehalter och minskande svavelhalter i
nedfallet, dels föi" att kvävemättnad i omgivande marker kommer att leda
lill nitralläckage lill sjöarna och vattendragen. Rent allmänt visar
kvävehalterna i våra sjöar ingen tendens till minskning, medan sulfathalterna
nu är någol lägre än tidigare.

Enligt aktionsplanen bidrar försurningen lill att
kvicksilverhalterna i insjöfisk ökar vilket leder lill all tusentals svenska
sjöar måste svartlistas och fisken klassas som otjänlig som människoföda.
Enligt planen ligger mellan 5 000 och 10000 sjöar i riskzonen för framtida
svartlistning på grund av fiskens kvicksilverinnehåll.

Även halterna i ytvatten av andra metaller, l.ex.
aluminium, järn och mangan, kan komma all stiga i takt med att pH-värdet i mark
omkring sjöar och vattendrag blir ännu lägre. Redan i dag finns lydliga tecken
på skador även av järnullösning både i södra och cenlrala Sverige. Aluminium
anses vara en av de viktigaste orsakerna lill skadorna på fiskbestånden i de
försurade sjöarna.

Försurningen av grundvattnet i Sverige är elt problem
som ökat snabbt under de senasle åren. Grundvattnet är i dag
försurningspåverkal i stora delar av vårt land. Över en miljon svenskar hämtar
sill vatten ur egen brunn och av dem bor hälften i områden som är
försurningspåverkade. Inte bara grävda brunnar utan också borrade brunnar kan
vara påverkade av försurningen. Della har konstaterats vid undersökningar i
Lerums kommun. Ytligt grundvatten drabbas emellertid först och uppskaliningar
har gjoris atl en Qärdedel av Sveriges ca 100000 grävda brunnar redan har surt
vatten. De största dricksvattenproblemen finns i Blekinge, på västkusten och i
västra Småland. Kronobergs län har bedömts vara så illa utsatt alt man där även
uppmäter sänkt alkalinitet, dvs. minskad förmåga atl neutralisera tillförda
sura ämnen, i det kommunala vattensyslemet. Generellt gäller annars all del
kommunala vattnet klarar sig bättre än enskilda

Prop. 1984/85:127 17

brunnar
dels för att grundvattnet där tas från större, djupare liggande och därför
fortfarande mindre påverkade vattenmagasin, dels för atl vattenverken kan
behandla vaUnet så aU dess pH-värde höjs. GrundvaUenförsur-ningen sker annars i
två steg. Först sker en långsam kemisk förändring som leder lill att vattnets
egen bufferlkapacilel sjunker, medan hårdheten och sulfathalten stiger.
pH-värdet har då ännu inte börjat sjunka. Grundvatten i detla första steg blir
allt mer korrosivt mot koppar, betong och asbestce-mentrör. Det andra steget i
försurningsprocessen visar sig som en pH-sänkning. I delta andra steg kan
pH-värdet sjunka ända ned lill 3,8. Under pH-värdel5 saknas alkalinitet. Det
mycket korrosiva vattnet löser ut aluminium, järn, mangan och tungmetaller, som
hamnar i vattnet. Utlösning av koppar från vattenledningsrör sker redan vid
ett pH-värde lägre än 6. Det är också utlösningen av koppar och korrosionen av
ledningarna som f. n. är det största problemet med surt grundvatten. Skadorna
kostar san-noMkt mer än 100milj. kr. om året.

Än så länge har de metallhalter som kunnat uppmätas
i grundvatten i allmänhet inte ansetts vara så höga aU de medför risk för
hälsoeffekter. Oron för att dricksvattnets kvalitet försämras genom bl. a. höga
metallhalter är dock på många håll stor. F. n. pågår en undersökning i
Blekinge för atl kartlägga eventuella förhöjda metallhalter hos personer som
bor i ett område med stort försurningstryck.

Korrosion :

En påtaglig markförsurning har under senare år
konstaterats i södra och mellersta Sverige. Exempel från västkusten har visat
pH-sänkningar med '/2-I enhet, vilkel visar på stora förändringar i
markprocesserna de senaste 50 åren. Denna markförsurning och försurningen av
ytvatten kan medföra risker för korrosionsangrepp på konstruktioner som är
nedsänkta i sur mark eller surt vatten. Detta har först på senare år
uppmärksammals i högre grad. Svenska korrosionsforskare varnade för denna risk
i början av 1980-talet. Myckel stora ekonomiska värden kan stå på spel, emedan
del moderna samhället har lagl en mängd ledningar, fundament, slag och andra
konstruktioner i mark och vallen. El- och telekablar, avlopps- och dricksvattenledningar,
vägtrummor, stålpålar under hus, fundament lill kraftledningsstolpar, master,
förankringsstag, dammliickor, rörledningar i kraftverksbyggen är bara några exempel
på sådana konstruktioner.

Zink,
koppar, bly, gjutjärn och stål är de känsligaste materialen för syraangrepp.
Betong angrips redan vid ell pH-värde kring 6. Korrosionsskador tros först
komma atl visa sig på förzinkade stolpfundament, master och förankringsstag.
Förzinkade vägtrummor är särskill utsatta, eftersom de angrips både inifrån och
utifrån. Även blymanflade telekablar kan vara i riskzonen, efiersom blyet är
korrosionsbenäget. Det har visat sig alt frekvensen av kabelskador i Sverige
är störst i de sydvästra delarna av landet, där försurningstryckel också är
störst. Enligt kortosionsinstitutet kan ell samband inte uteslutas. 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
127

Prop. 1984/85:127 18

S. k. almosfärisk korrosion är ell
bättre kartlagt problem. Nyligen publicerade rapporter från Förbundsrepubliken
Tyskland har angett alt materialförstöringen där beräknas kosta mer än 3
miljarder DM, dvs. ca 10miljarder svenska kronor, årligen. Svåra skador på
byggnader öch historiska och kulturella monument har orsakals under de senaste
30 åren. Europa har mer än 100000 blyinfatlade fönster i katedraler och andra
historiska byggnader. Dessa fönster har räddals undan två världskrig, men
håller nu på all frätas sönder av luftföroreningarna i en sådan takt all
blyinfaltningen kommer alt vara förstörd inom 10-20 år om inga verkningsfulla
ålgärder vidtas. Från hela Europa kommer också rapporter om registrerade skador
på byggnader, monument, minnesmärken etc. av kalksten, sandslen och andra
korrosionskänsliga material. Åtskilliga världsberömda minnesmärken håller på
atl skadas svårt av korroderande svavel- och kväveföreningar. Till dessa hör
katedralerna i Köln, Prag, Augsburg, Canterbury, Er-fuhrl. St PauPs i London
samt konsiskatierna i Venedig, Rom och Alen och ytterligare en lång rad kända
byggnader och monument.

I Sverige har utvecklingen i någon
mån stoppals. Vi har nu fåll ned svaveldioxidhallerna i våra tätorter och della
har enligt försök som gjoris bl. a. i Stockholm lett lill all korrosionen inte
längre ökar. Begränsningen av svavelhallen i eldningsolja har minskal
svaveldioxidhallen i södra och mellersta Sveriges tätorter under 1970-talet och
i många orter är halterna nu bara hälften av vad de var före år 1976. Naturvårdsverkets
planeringsmål på 60 mikrogram per m-' underskrids nu i de flesta av våra
lä'lorler. Emellertid kostar luftföroreningarna även oss i Sverige stora summor
i form av bilar som rostar fortare och mer, husfasader och andra byggnads-ytor
som korroderar, etc.

Hälsoeffekter av luftföroreningarna

Försurning av mark och vatten leder
till ökad rörlighet hos aluminium och tungmetaller, som i en icke försurad
miljö skulle förbli kemiskt bundna och därmed ofarliga för djur, växter och
människor. De giftiga metaller som främst nämns i försurningssammanhang är
kadmium, bly, kvicksilver, aluminium och arsenik. Ökad rörlighet hos mangan,
järn m. fl. metaller har också nämnts. Kadmium, bly, kvicksilver och arsenik är
ulan tvekan giftiga för människan. Aluminium tros kunna vara del.
Tungmetallerna och aluminium når oss genom vatten och livsmedel samt i vissa
mängder också genom förorenad luft.

Ökat kadmiumupptag i nylloväxter,
främst vete, har redovisats som en följd av kalkningsunderskott i en sur,
kadmiumkontaminerad åkerjord. Metylkvicksilver, den stabilaste
kvicksilverformen i biologiska syslem, las upp i insjöfisk. Bly sprids lill
människor främsl genom bilavgaserna. Forskningen har visat atl särskilt småbarn
är mycket känsliga för blyexponering. Aluminium, som är ett av jordskorpans
vanligaste ämnen över hela jorden, kan lösas ur marken och nå ytvatten.
Fiskdöden i de försurade

Prop. 1984/85:127 19

sjöarna
beror sannolikt på aluminiumförgiflning. Man har tidigare inte trott att
aluminium kunde vara skadligt för människan, men vissa fall av nervskador och
mentala skador har kunnat härledas fill aluminiumhaltigt vatten. Det har då
gällt njursjuka som fåu dialys med sådanl vatten. Kadmium kan ge njurskador och
metylkvicksilver kan orsaka nervskador. Gravida kvinnor är härvid en särskild
riskgrupp, då fostrets hjärna kan ta skada i sin utveckling. Bly anses kunna ge
upphov till skador på centrala nervsystemet och på blodet.

Luftföroreningar medför i många fall också direkta
hälsorisker. Enhgt aktionsplanen väger hälsoskälen tungt för kraven på stränga
åtgärder mol bilavgasutsläppen i Sverige. Blyet har redan nämnts, men även
andra ämnen, främst kväveoxiderna och de polycykliska aromafiska kolvälena, är
skadliga för människors hälsa. Det finns ett hundratal olika kemiska former av
sådana ämnen och vissa av dem är konstaterat cancerframkallande. Förmågan all
skada gener kan förstärkas, när dessa kolväten reagerar med andra ämnen, t.
ex. syror och kväveoxider i luften.

Utvecklingen av bilavgasutsläppen sedan 1950-talet
har medfört att vägtrafiken i dag har en dominerande betydelse när det gäller
föroreningshalterna i tätortsluften. Bilavgasutsläppen ger på en rad platser i
Sverige så höga halter av kväveoxider och koloxid all
Världshälsoorganisationens förslag till gränsvärden för dessa ämnen överskrids.
Inalles 125 mil svenska stadsgator anses ha halter som vissa tider överskrider
dessa gränsvärden. Längs dessa gator bor ca 100000 personer och finns ca
100000 arbetsplatser. 70% av dessa bostäder och arbetsplatser finns i
Stockholm, Göteborg och Malmö.

Del finns enligt bilavgaskommittén skäl att anta
att bilavgasutsläppen bidrar till en översjuklighel i flera sjukdomar, bl. a.
kroniska luftvägssjukdomar och lungcancer, i tätorterna. Även andra
hälsorisker och besvär är förknippade med bilavgaserna. Dessa förhållanden gör
att det är angeläget att vidta ålgärder för att komma till rätta med
avgasutsläppen. Rent allmänt tror forskarna i dag att omvandling av ämnen som
släpps ut i stadsluften kan ha slörre belydelse än man förut anal. Mot
bakgrund av dessa kort sammanfattade fakta om svenska tätorters luftkvalitet i
dag kan sägas, att de svenska tätortsluftsproblemen generelft sett
huvudsakligen är ett bilavgasproblem.

5
Internationellt samarbete

Inte bara i Sverige, ulan över hela Europa och i
stora delar av östra Nordamerika, konstateras nu skadeverkningar av
luftföroreningarna. Detta har redovisats i föregående avsnitt. Med få undantag
accepterar man nu internationellt alt luftföroreningar kan transporteras långa
sträckor med vindarna och orsaka miljö- och hälsoskador i andra områden och
andra

Prop. 1984/85:127 20

länder
än där de ursprungligen släpptes ul. Detta är en viktig grund för det
internationella samarbetet i luftföroreningsfrågor. Delta samarbete har också
utvecklats i takt med all allt slörre enighet kunnal nås om problemen med
långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. 1 takt med atl de svenska
ulsläppen av luftföroreningar minskar kommer bidragen från ul-ländska källor
lill del sura nedfallet över Sverige atl relativt sett öka. Denna utveckling
understryker den stora och ökande betydelsen för svensk del av fortsatt och intensifierat
internalionelll samarbele i syfte all få till slånd internationella avlal om
begränsningar av luftföroreningsutsläppen.

Det
hittillsvarande samarbetet

Redan i slutet av 1960-talel presenterade svenska
forskare resultat som visade på samband mellan utsläpp av svaveldioxid i
Mellaneuropa och Storbritannien och uppkomsten av miljöskador i skandinaviska
sjöar. Fisken försvann och växtligheten i svenska och norska sjöar
förändrades. Undersökningar inleddes och år 1972 presenterade Sverige en rapport
om gränsöverskridande, luflburna svavelföreningar vid FN-konferensen i
Stockholm om den mänskliga miljön. I rapporten visade forskarna all
luftföroreningsproblemen är internationella lill sin karaklär.

Det är värt att notera att de svenska forskarna redan
år 1972 förutsäg skadeverkningar på skogen. Man diskuterade skogsmarkens
pH-värde i områden med surt nedfall och konstaterade atl i långsamt reagerande
ekosystem som skogsmark kan man förvänta atl effekterna inte visar sig förrän
efter lång lid. Delta innebär i sin lur alt tillväxiförändringar kan komma alt
märkas försl när del redan är för sent all göra någol ål dem. Man hänvisar i
studien lill vissa gjorda undersökningar och beräknar en tänkbar
tillväxlminskning i slorieksordningen 0,3 % per år.

En majoritel av dellagarna vid 1972 års konferens
fann de svenska teorierna och påståendena svåra att acceptera. Studien lades
däiför lill handlingarna, men konferensen antog en punkt i den stora
principdeklarationen som är väsentlig i luflvårdssammänhang. 1 punkt 21 sägs
nämligen atl stater är skyldiga alt tillse all verksamhel i del egna landet
inte orsakar miljöskador i andra länder.

I början av 1970-lalel startades forsknings- och
undersökningsprogram om transport av luftföroreningar över nationella gränser.
Inom OECD tog Sverige initiativ till en omfattande mellanstallig studie, som
skulle klariäg-ga frågan om förhållandena mellan luflföroreningsulsläpp på
olika platser och uppmätta mängder svavelföreningar och pH-värden i nederbörd
på skilda ställen i Europa. Mätningarna pågick i ca tre år och i juli 1977
publicerades projektets slutrapport. Projektet gav en allmän bild av spridningsmönster
för utsläpp och nedfall och resullalel har sedan kommii atl ligga till grund
för fortsatta internationella diskussioner om luftförorenings-transporten.

Prop. 1984/85:127 21

Mätningarna över Europa fortsatte
även sedan OECD-projeklel avslutats och bedrivs nu inom ramen fördel s. k.
mätprogrammet EMEP (Euro-pean Moniloring and Evaluation Program) med ett 60-lal
mätstalioner i elt 20-lal länder i Väst- och Östeuropa. Sverige deltar med fem
stationer. EMEP är én integrerad del av arbelel inom konvenlionen om långväga,
gränsöverskridande luftföroreningar inom ramen för FN:s ekonomiska kommission
för Europa (ECE). Principbeslut har fatlats om all efterhand utvidga
EMEP-programmel lill atl även omfatta mätningar av kväveoxider, vid sidan av
mälningarna av svavel och andra subslanser i nederbörden.

OECD gick efter mälningsprojeklet vidare och började
studera vilka direkla ålgärder som skulle kunna vidtas i medlemsländerna, hur
myckel dessa ålgärder skulle kunna länkas kosta samt vilka gynnsamma effekter
åtgärderna skulle kunna få i form av minskade skador. Bl. a. genomfördes en särskild
koslnads-nytlosludie. som publicerades år 1981. Slulsatsen av denna var all
även vid en myckel hög ambitionsnivå för rening av ulsläppen skulle
kostnaderna inte för någol OECD-land överstiga 5% av landels energikostnader.
Olika alternativ presenlerades. De effekter som kostnadsberäknades var
korrosion, skördeskador, hälsoeffekter och försurning av sjöar.
Sjöförsurningskoslnaderna beräknades i lermerav kalkningskosl-nader. värdet av
minskad fiskproduklion saml konsekvenser för sportfiske och turism. Effekter
som inte kunde värderas i monetära lermer i studien var riskerna för skador på
skogstillväxi saml skador på kulturhistoriskt värdefulla monument och
byggnader. Som slulsals av kostnads-nyllobe-räkningarna kunde, irots slora
osäkerheter, konstaleras atl det både vid en 20-procentig och vid en
50-procenlig minskning av svavelulsläppen var sådana direkta ekonomiska
fördelar av minskningarna att dessa var av samma storleksordning som
kostnaderna för reningsåtgärderna. Till dessa fördelar kommer enligt studien
också sådana miljöförbättringar som inte kan kvanlifieras i pengar.

Redan i mitten av 1970-talel logs
också en rad politiska initiativ på det internafionella planet för all få lill
stånd överenskommelser om begränsningar av i första hand svavelulsläppen.
Såväl inom olika inlernalionella organ som i bilalerala kontakter verkade
Sverige och de övriga nordiska länderna aktivt i försurningsfrågan. År 1977
lades inom ramen för samarbe-lel i ECE fram förslag från de nordiska ländernas
sida om alt en inlernationell konvenlion skulle ularbelas om begränsning av
ulsläppen av långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Som grund åberopades
bl. a. den lidigare nämnda punkl 21 i principdeklarationen från FN:s
miljökonferens år 1972. De nordiska länderna spelade också en myckel aktiv roll
under konvenlionsförhandlingarna. Bakgrunden lill all förhandlingar på alleuropeisk
nivå kunde komma i gång år 1978 var atl man i mänga länder i både Väsl- och
Östeuropa hade på allvar börjat bli medveten om effekterna av luftburna
föroreningar. Vidare hade Sovjetunionen år 1976 föreslagit att

Prop. 1984/85:127 22

alleuropeiska
konferenser bl. a. om miljövård skulle hållas som en uppföljning av
Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa.

Efter omfattande förhandlingsarbete kunde enighet
så småningom nås om en konvenlionstexl. Denna fick formen av en ramkonvention i
vilken signatärerna erkänner problemet med de långväga, gränsöverskridande
luftföroreningarna samt alla staters allmänna ansvar att göra någol ål dem. I
texten sägs bl. a. att länderna skall bemöda sig om atl begränsa och så långt
möjligt gradvis minska och förhindra luftföroreningar samt alt man för att
uppnå della skall använda bästa möjliga teknik som är ekonomiskt rimlig.

Konventionen om långväga, gränsöverskridande
luftföroreningar -Convention on Long-Range, Transboundary Air Pollution -
undertecknades i november 1979 vid ECE: s miljöminislermöle i Geneve. 33 länder
samt EG som organisation har skrivit under konvenlionen. Konventionen trädde
formellt i kraft den 16 mars 1983. Del första reguljära mötet med konventionens
verkställande organ hölls i Geneve i juni 1983.

I avvaktan på att konventionen skulle träda i kraft
bedrevs det internationella luftvårdsarbetet inom ECE åter förhållandevis
inaktivt. Flera faktorer samverkade åren 1981 -1982 lill att väcka nytt
inlresse för luftföroreningsproblemen bl. a. ökad oro för miljöeffekterna av
del försurande nedfallet över både Europa och Nordamerika. Skador hade börjat
konstateras i ett flertal länder och de nordiska varningarna uppmärksammades i
ökad utsträckning ute i Europa och i Canada. Sommaren 1982 stod Sverige som
värd för en internationell konferens om försurningen av miljön. Samtliga
ECE-länder inbjöds till konferensen, som bestod dels av en expertkonferens,
dels av en ministerkonferens.

Experterna vid konferensen enades bl. a. om all ett
gränsvärde för acceptabelt svavelnedfall skulle kunna sättas vid 0,5 g svavel
per kvadratmeter och år. Ett sådanl nedfall borde inte överskridas om känsliga
vattenområden skulle kunna skyddas mot försurningsskador. De tekniska experterna
var överens om att kommersiellt tillgänglig reningsteknik, som skulle kunna ge
avsevärda minskningar i utsläppsmängderna, redan fanns och att ny teknik skulle
komma successivt. Ministerkonferensen uttalade sig bl. a. för utarbetandet av
samordnade program för att minska ulsläppen av i första hand svaveldioxid, men
även av kväveoxider.

Med utgångspunkt bl. a. i uttalandena från 1982 års
Stockholmskonferens lade de nordiska länderna på svenskt initiativ under våren
1983 fram etl förslag, atl konventionsparterna skulle minska sina svavelulsläpp
med minst 30% till år 1993 med resp. lands utsläppsnivå år 1980 som grund för
beräkningarna. Förslagsställarna gjorde klart att man betraktade dessa
30-procentiga minskningar som ett första steg i en process mot ännu mer
omfatlande utsläppsbegränsningar i ECE-länderna. Förslaget, som framfördes vid
det första mötet i juni 1983 med det verkställande organet för konventionen,
stöddes av Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Öster-

Prop.
1984/85:127 23

rike
och Canada. Dessa åtta länder kom senare atl bilda vad som fåll beleckningen
"30-procenlsklubben". Flera andra länder förklarade vid mölet all man
inie avvisade målsätlningen som sådan, men atl man då inte var beredd att binda
sig för en specifik utsläppsminskning lill en angiven lidpunki.

De
åtla länderna fortsatte sill samarbele för alt bredda slödel för
30-pro-cenlsförslagel. I mars 1984 slod Canada som värd för elt möte i Ottawa,
där de åtta länderna saml Frankrike och Nederländerna dellog. Syflel med mölet
var dels att inom gruppen informera varandra om vidtagna och planerade
ålgärder, dels alt diskutera hur man skulle kunna påverka andra länder inom
konventionen all ansluta sig lill förslaget. Sedan dess har ytterligare tio
länder anslutit sig. nämligen Belgien, Bulgarien, Italien, Liechtenstein.
Luxemburg, Sovjetunionen. Tjeckoslovakien, Ukraina, Vitryssland och Tyska
Demokratiska Republiken.

I Oltawa diskulerades begränsningar av både
svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen. Del har efterhand blivit alll tydligare,
atl kväveoxidutsläppen måsle inkluderas i konventionsarbelet. Delta slår klart
ju säkrare man blir på kväveoxidernas betydelse för såväl de direkla
vegelationsska-dorna som de indirekla försurningsskadorna. I deklarationen från
mötet ullrycks delta sålunda all man understryker nödvändigheten av atl inom
konventionens ram etablera handlingsprogram i syfte all åsladkomma
substantiella minskningar även av andra luftföroreningsutsläpp, särskill
kväveoxider.

I
juni 1984 slod den västtyska regeringen som värd för en slor miljökonferens i
Miinchen. som samlade samtliga konventionsparler på minisler-nivå. Vid
Miinchen-konferensen uppnåddes enighel om all ge politiskl slöd till all börja
förhandlingar vid del kommande, andra mölet med konventionens verkställande
organ i september 1984 i Geneve, om ell mer bindande inslrumenl, elt särskill
avtal eller protokoll, om genomförandet av svavelutsläppsminskningarna som bl.
a. avses ge internalionelll rättsligt bindande status åt 30-procenlsförslagel.
Etl sådanl avtal skulle ses som elt viktigt komplement till och en del av
själva konventionen.

Vid
del andra mötet med konventionens verkställande organ i september 1984 bildades
en arbetsgrupp för all utarbeta förslaget till särskill avtal. Målet för
arbelel är alt få elt dokument färdigt till näsla möte med del verkställande
organet, vilket är planerat alt hållas i Helsingfors ijuli 1985. Om enighet då
är nådd skulle avtalet kunna skrivas under vid detta tillfälle av
konventionsparternas miljöansvariga ministrar.

Parallellt med del internationella samarbetet inom
konventionens ram pågår även förhandlingar inom EG om minskningar av
EG-ländernas svavel- och kväveoxidulsläpp inkl. ålgärder för att minska
bilavgasutsläppen. Mot bakgrund av skogsskadorna, främsl i Förbundsrepubliken
Tyskland, har ålgärder för alt minska ulsläppen av kväveoxider och kolväten
från bilarna alllmer kommii i förgrunden, eftersom dessa substanser omvandlas

Prop. 1984/85:127 24

till
ozon. Förhöjda ozonhaller tros vara en viktig orsak till de konstaterade
skogsskadorna.

Vid årsskiftet 1983/84 lade EG-kommissionen fram
ett förslag, som innebär att utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider från
förbränningsanläggningar skall minskas kraftigt. Förslaget innebär en
ca60-procenlig begränsning av svaveldioxidutsläppen och en ca40-procentig
minskning av kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar lill år 1994.
Även stoft-utsläppen föreslogs minskas med 40% till samma lidpunki. Förslaget
innebär en minskning av de totala svavelutsläppen med ca50%. EG-kommissionen
har också fattat principbeslut om att samtliga medlemsländer skall
tillhandahålla blyfri bensin år 1989. De medlemsländer som så önskar skall
dock, enligt förslaget, kunna införa blyfri bensin redan fr.o.m. år 1986.
Kommissionen har även föreslagit vissa skärpningar av avgasreningskraven.
Några definitiva beslut i nu berörda frågor har ännu inte fallals inom EG.

De nordiska miljöministrarna uttalade sig i
februari 1984 på svenskt initiativ för ett införande av den bästa tillgängliga
teknik för avgasrening på bilar som f.n. finns i produklion vilkel förutsätter
införande av blyfri bensin. Man sade sig vidare vilja göra detta i samarbete
med andra länder med samma ambitioner.

Förbundsrepubliken Tyskland har beslutat atl fr. o.
m. den Ijuli 1985 ge skaltemässiga fördelar för personbilar som uppfyller de
amerikanska avgasreningskraven. Skattefördelarna för sådana bilar uppgår
sammanlagt till 3 000DM och beslår i alt den åriiga fordonsskatten las bort under
bilarnas första 3-lOår beroende på motorstorlek. Skattefördelar utgår även för
diesdbilar under förutsättning alt de klarar de nuvarande amerikanska
avgaskraven och även det krav på parlikdulsläpp som beslutals där fr.o.m. 1987
års modeller. Härigenom syftar man till alt introducera miljövänligare
diesdbilar med katalysatorer eller partikelfällor. Skallefördelar kommer även
att utgå lill de bilägare som bygger om bilar som redan är i bmk med
avgasrening. Förbundsrepubliken Tyskland har även med stöd av Danmark och
Nederiänderna lagt fram förslag om ändring av gällande EG-direktiv om
avgasrening på motorfordon med denna inriktning. Förbundsrepubliken har
beslutat all införa dessa avgasreningskrav obligatoriskt fr. o. m. år 1988 för
bilar med motorer med en slagvolym över 2 liter och fr. o.m. år 1989 för mindre
bilar. För genomförande av de beslut som fattats av Förbundsrepubliken krävs
godkännande av EG. Något beslut inom EG i denna fråga har ännu inte fattats.

Även andra länder i Europa har beslulal skärpa
avgasreningskraven. Österrike har i likhel med Förbundsrepubliken beslulal om
all redan i år införa skattefördelar för blyfri bensin och för bilar som klarar
de amerikanska avgaskraven. Dessa krav införs därefter obligatoriskt fr.o.m.
år 1988. Schweiz, som f. n. tillämpar samma avgaskrav som Sverige, har beslutat
att fr. o. m. den 1 oktober 1986 skärpa sina krav lill den nivå som

Prop. 1984/85:127 25

gällde
i USA åren 1977-1979. Man har även beslulal om införande av blyfri bensin fr.
o.m. den Ijuli 1986. Bilar som uppfyller de västtyska eller amerikanska
avgasreningskraven kommer att godtas även i Schweiz. Beslut har även fattats
om att senare införa de nuvarande amerikanska kraven.

1 ett stort antal länder i och utom Europa finns
således ambitioner att införa skärpta avgasreningskrav motsvarande de
amerikanska kraven. För att samla dessa länder till ett samarbele kring det
praktiska genomförandet inbjöd den svenska regeringen i augusti 1984 representanter
för intresserade länder till Stockholm. Inbjudan riktades till
miljöministrarna i de länder som deltog i mölet i Oltawa i februari förta året.

Del
arbete som har följt på della initiativ har medfört alt enighel uppnåtts på
expertnivå om elt samarbete om utarbetandet av gemensamma regler för
avgasrening på bilar. Elt förslag till överenskommelse har utarbetats. Denna
avser gemensamma regler om avgasrening på motorfordon medan införandelidpunkt,
styrmedel i samband med införandet, sanktions-system, omfattning av kontroll av
nya och äldre bilar m. m. är förbehållna för nationella beslut. Förslaget
innebär att man skall ge prioritet åt utarbetandet av regler för personbilar
och att dessa regler skall motsvara de amerikanska federala kraven. De
amerikanska testmetoderna förordas. Vidare är man enig om att fortsätta arbetet
genom att även utarbeta regler för lätta och lunga lastbilar, bussar och övriga
fordon. Man har även enats om all inleda ett samarbete kring godkännande av
fordon så atl en fordonstyp godkänd i ett land också blir godkänd i övriga
dellagande länder utan ytleriigare provning.

Det
framtida samarbetet

Jag har i det föregående ulföriigt behandlat
utvecklingen av del internationella samarbetet i luftföroreningsfrågor
alltsedan början av 1970-talet och den mycket aktiva roll som Sverige på olika
sätl kunnal spela i dessa sammanhang. Som framgår av aktionsplanen fordras
emellertid mycket stora framlida minskningar av både svavel- och
kväveoxidutsläppen i hela Europa för atl vi skall kunna lösa de problem som nu
orsakas av luftföroreningarna i form av direkla och indirekla
försurningsskador. Som exempel anges i aktionsplanen all svavelbelastningen i
södra Sverige skulle behöva minska med så mycket som 70-80% för atl alla
känsliga vattensystem i det området verkligen skall kunna skyddas. Även om vi
från svensk sida nu närmast arbetar för att få till slånd en överenskommelse om
minst 30-procenliga minskningar av svaveldioxidulsläppen, måsle därför avsevärt
slörre reduktioner naturligtvis vara vår långsiktiga målsättning. Vidare
behövs överenskommelser om ulsläppsminskningar också för andra ämnen, i första
hand.kväveoxider.

Etl forisatt och ytleriigare intensifierat svenskt
agerande i olika inlernalionella organ är således etl nödvändigl inslag i ell
handlingsprogram mot

Prop. 1984/85:127 26

luftföroreningar
och försurning. Detta understryks av samtliga remissinstanser. Det bör
självfallet också vara regeringens avsikt alt handla kraftfullt för att söka påskynda
det internationella arbetet med att åstadkomma utsläppsminskningar i Europa. De
förbättringar av situationen som vi kan åstadkomma genom ytterligare insatser
mot de inhemska ulsläppen blir med nödvändighet alltmer begränsade i takt med
att den andel av del totala nedfallet i Sverige som kommer från utlandet
relativt sett får störte belydelse. Delta innebär en successivt ökad tonvikt
på det inlernalionella arbetet i våra ansträngningar att minska
försurningsproblemen.

De uppskattningar som gjoris bl. a. i aktionsplanen
och inom konventionsarbetet berättigar fill viss optimism öm möjligheterna
till en successiv minskning av svaveldioxidulsläppen i Europa under del
kommande årtiondet. De utfästelser som hittills gjorts är dock otillräckliga.
Initiativ behöver därför tas för alt få fram ytleriigare minskningar av
svavelulsläppen. Dessutom bör nu också frågan om begränsningar av ulsläppen av
andra luftföroreningar tas upp.

Mot
bakgrund av kväveoxidernas ökade belydelse för både försurningen och direktskadorna
på träd och grödor bedömer jag det som utomordentligt angelägel atl det
internationella samarbetet nu också inriktas på att fä till stånd konkreta
åtaganden om minskningar av kväveutsläppen. Detta gäller såväl utsläppen från
stationära källor som frän fordonstrafiken. Del är därför värdefullt att tecken
under senare tid visats på ell ökat intresse för alt komma till rätta med
kväveoxidproblemet. Det är angeläget att inom konventionens ram pågående
studier om tekniska möjligheter att begränsa kväveoxidutsläpp från olika källor
snarast slutförs. Dessa studier kan då bli ett underlag för förhandlingar om
begränsningar av ulsläppen. Jag ser det därvid som angeläget att söka få lill
stånd en överenskommelse av samma slag som när det gäller svaveldioxidutsläppen,
dvs. med fastställda procentuella minskningar. Det ankommer då på varje land
atl sedan självt välja hur utsläppsrninskningarna lämpligast kan uppnås. Med
hänsyn bl. a. till den stora belydelse bilavgaserna har när det gäller
kväveutsläppen kan del emellertid visa sig mera effektivt att angripa vissa
utsläpp genom atl införa gränsvärden för berörda utsläppskällor.

Belräffande bilavgasutsläppen är del f.n. högst
osäkert hur långt man kan komma inom ramen för konvenlionen. Skälet är att
fordonsparken i Europa är mycket heterogen. Skillnaderna mellan bl. a. Väst-
och Östeuropa är betydande. Som tidigare redovisats spelar fordonstrafiken en
mycket stor roll för kväveoxidutsläppens storlek och successiva ökning. Varje
strategi i syfte atl effektivt minska Europas utsläpp av kväveoxider måsle
därför omfatta åtgärder mot bilavgasulsläppen. Med tanke på biltrafikens och
bilindustrins inlernalionella karaktär är del synnerligen angelägel atl dessa
åtgärder kan vidtas i internationell samordning. Del är därför angeläget att
söka åstadkomma ålgärder mol dessa utsläpp i största möjliga inlernalionella
samverkan, i första hand med de länder som ligger geogra-

Prop. 1984/85:127 27

fiskt
nära oss. En sådan samverkan underlättar även det praktiska genomförandet,
efiersom kostnaderna för l.ex. bil- och motorutveckling, konlroll och
administration kan spridas över etl störte antal bilar. Åtgärderna blir
härigenom effektivare och bättre tekniska lösningar kan uppnås fill en lägre
kostnad. Den internationella handeln med bilar liksom biltrafiken över
nationsgränserna underlättas också.

Mot den angivna bakgmnden är del mycket angeläget
att det särskilda samarbete i bilavgasfrågan som Sverige under förra året tog
initiativ till och som lett fram till ett förslag till en överenskommelse nu
kan fullföljas. Jag ser denna internationella överenskommelse om samarbete om
gemensamma avgasreningskrav på bilar som ett viktigt steg i arbetet med atl
minska bilavgasutsläppen. Överenskommelsen kommer att väsentligt underlätta
det praktiska genomförandet. Av särskild vikt är all de amerikanska
testmetoderna och den amerikanska körcykeln förordas, då dessa innebär att
krav ställs på rening även vid högre körhastigheler. Dessutom är dessa metoder
redan i dag i bmk både i Sverige och utomlands och allmänt kända inom
bilindustrin. De kan därför utnyttjas utan att onödig tid behöver läggas ned
på att utveckla nya metoder. Den överenskomna texten har utformats som ett
förslag till en miljöministerdeklaration. Jag har därför inbjudit de berörda
ministrarna till Stockholm under våren. I samarbetet dellar Canada, Danmark,
Finland, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz, Förbundsrepubliken
Tyskland och Östertike.

Jag har lidigare redovisat och understrukit
betydelsen av del nordiska samarbetet som gmnd för agerandet i det vidare
internationella förhandlingsarbetet när det gäller luftföroreningar och
försurning. Jag vill i detla sammanhang bl. a. peka på del samarbete som sedan
många år äger rum inom ramen för Nordiska ministerrådet och dess
ämbetsmannakommitté för miljövårdsfrågor. Samarbetet om luftföroreningsfrågor
har utgjort en väsenllig del av del nordiska samarbetet på miljöområdet. Detla
främst teknisk-vetenskapliga samarbete har omfattat bl. a. metodutveckling för
mätning och övervakning av luftföroreningar, studier av effekter saml
utredningar om ulsläppsbegränsande teknik. Resultaten av detta arbete har i
många fall kunnat föras ut i ett bredare, internationellt samarbete och där
kunnat bilda mall för samarbetet. Enligt min bedömning kommer etl sådant
nordiskt samarbete atl kunna lämna viktiga bidrag även framdeles till del
internationella samarbetet om luftföroreningsproblemen. Det är därför angelägel
att försurningsfrågorna också i fortsättningen prioriteras inom ramen för
Nordiska ministerrådets arbele.

Jag vill i della sammanhang också understryka
betydelsen av all del bilaterala samarbete inom miljövårdsområdet som Sverige
har med en rad länder bl. a. i Östeuropa fortsätter. Del är naturligt atl
luftförorenings- och försurningsfrågorna liksom hittills prioriteras i della
samarbele.

Prop.
1984/85:127 28

6 Begränsning av luftföroreningsutsläppen i Sverige

Vidtagna ålgärder

De första generella reglerna om
begränsning av svavelulsläppen infördes genom beslut av riksdagen år 1968, då
förbränning av eldningsolja med mer än 2,5 viktprocent svavel förbjöds i hela
landet (prop. 1968: I22,3LU64, rskr 334). Enskilda kommuner gavs möjligheter
atl besluta om lägre sva-velhalt. Beslämmelserna föranleddes av alt en ökad
försurning av nederbörden börjat observeras och av att höga
svaveldioxidkoncentralioner konslalerats i luften i störte städer. Med stöd av
förordningen (1968:551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja infördes
under början av 1970-talet successivt ytterligare begränsning av högsta
tillåtna svavelhal; ten i eldningsolja till 1 % i första hand i städer med höga
svaveldioxidhaller i luften, främst storstäderna, saml därefter i de mest
försurningskänsliga delarna av landet.

År 1976 beslutade riksdagen efter
förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen om ytterligare ålgärder
för att motverka de negativa effekterna av svavelutsläpp (prop 1976/77: 3, JoU
4, rskr 24). Beslutet innebar bl. a. atl svavelutsläppen skulle begränsas
kraftigt till år 1985. Målet angavs vara att minska utsläppen till den nivå som
gällde i början av 1950-talet. Bestämmelser om begränsning av svavelutsläppen
från förbränning av olja och andra fossila bränslen infördes i en ny lag
(1976: 1054) om svavelhaltigl bränsle. Med slöd av lagen har regeringen genom
förordningen (1976:1055, ändrad senast 1981: 1039) om svavelhaltigl bränsle
successivt utvidgat förbudel mot att förbränna tjock eldningsolja med en
svavel-halt över 1% lill alll större delar av Sverige. Sedan den 1 oktober 1984
gäller 1-procentskravel hela landet.

Bestämmelserna är utformade som
förbud mot alt förbränna fossilt bränsle som ger högre svavelutsläpp än
0,24gsvavel per megajoule (g/MJ) bränsle, vilkel motsvarar utsläppet från tjock
eldningsolja med en viktprocent svavel. Avsikten med denna utformning av
bestämmelserna har bl. a. varil all jämställa ulsläppskraven vid eldning med
olika fossila bränslen. En ytterligare avsikt har varil att underlätta
införandel av bl. a. rökgasav-svavling som en alternativ metod alt minska
svavelutsläppen.

För tunn eldningsolja - villaolja -
och dieselolja har föreskrivits särskilda regler för begränsning.av
svavelhalten. Denna begränsning har utformats som ell förbud mol import eller
överiåldse för inhemskt bruk av sådan olja med högre svavdhalt än 0,3
viktprocent.

Belräffande svavelutsläppen från
induslridla processer uttalades i prop. 1976/77: 3 alt en halvering av
utsläppen borde åstadkommas fram till, år 1985. Denna reduktion av
svavelulsläppen skulle uppnås genom skärpla villkor vid prövningen av olika
induslrier enligi miljöskyddslagen (1969:387).

Prop. 1984/85:127 29

Enligi de beräkningar som redovisas i aklionsplanen
har målsätlningen som lades fasl år 1976 uppfyllts med bred marginal. Ulsläppen
av svaveldioxid har minskat från 685000ton år 1975 fill ca300000lon år 1983.
Därvid har ulsläppen från industriella processer minskat från 230000 ton år
1975 till ca 100000ton per år f. n.

Särskilda riktlinjer för begränsning av
svavelutsläppen från koleldning redovisades för riksdagen dels i prop.
1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken, dels i prop. 1981/82:151 om
åtgärder mol försurningen. Riksdagen anförde emeilerlid vid sin behandling av
båda dessa propositioner all regeringen borde återkomma lill riksdagen med nya
förslag till riktlinjer (NU 1980/81:60, rskr. 381 och JoU 1981/82:35,
rskr321). I prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor redovisades därför bl. a. nya
rikllinjer.för svavelulsläpp från koleldade anläggningar. Dessa riktlinjer
innebär att utsläppen från slörre anläggningar med ell årligt totalt utsläpp
överstigande 400 ton svavel får uppgå till högst 0,05-0,lOg/MJ. För mindre
anläggningar gäller ell intervall på 0,10-0,17g/MJ. Riktlinjerna beräknas
innebära all ulsläppen av svaveldioxid kommer all minska med 20000-30000 lon
per år.

Förutom svavelnedfallet spelar som jag tidigare
framhållit också nedfallet av kväveföreningar en slor roll i
försurningsprocessen. Framför alll när del gäller skador på skog och annan
vegetation anlas kväveoxiderna spela en avgörande roll, antingen direkt eller
genom omvandlingar och medverkan vid ozonbildning. Hittills har ålgärder
vidtagits endasl i mycket begränsad omfattning för all minska
kväveoxidulsläppen från stationära och mobila källor. Vad avser bilavgaser
gäller från och med 1976 års bilmodeller krav motsvarande 1973- 1974 års
amerikanska avgasregler.

I aklionsplanen föreslås en rad ålgärder för all
minska ulsläppen av försurande ämnen i Sverige yllerligare. Flertalet
remissinslanser ställer sig i huvudsak bakom såväl den allmänna ambitionsnivå
som redovisas i planen som de olika förslagen lill åtgärder. Några instanser,
som l.ex. länsstyrelsen i Kronobergs län och Kungl. lekniska högskolan i Stockholm,
ifrågasätter om inte ambitionsnivån åtminstone beträffande kväveutsläppen är
för låg. Andra organ, som Sveriges industriförbund, delar aktionsgruppens
bedömning av allvaret i försurningsproblemen, men anser alt vi i Sverige redan
vidtagit så långtgående ålgärder som behövs för att visa atl Sverige är berett
all gå före i kampen mol luftföroreningarna. Mot bakgrund av atl nedfallet av
försurande ämnen över Sverige endasl i myckel begränsad omfallning påverkas av
ytleriigare reduktioner inom landet, bör enligt förbundet ytterligare svenska
ålgärder sålunda endast vidtas efter noggranna överväganden om kostnader och
nytta/effekter. Berörda branschorganisationer är kritiska vad gäller såväl
möjligheterna alt genomföra föreslagna åtgärder som kostnaderna för desamma.

Enligt min mening bör följande allmänna
utgångspunkter gälla för bedömning av frågan om ytteriigare ålgärder mol
luflföroreningsutsläppen inom vårt lands gränser.

Prop. 1984/85:127 30

När det gäller svavel som fortfarande är den
viktigaste orsaken till försurningen är det nedfall som härtör från utsläpp i
andra länder hell dominerande. Nedfallet av svavel över Sverige härstammar dock
fortfarande till 10-15% från våra egna utsläpp. De svenska svavelutsläppen har
fortfarande tillräckligt stor betydelse för försurningssituationen främst i de
inre delarna av landet och för situationen lokalt kring störte utsläppskällor,
där andelen svenskt nedfall fortfarande kan vara betydande, för all det skall
vara motiverat att överväga vilka ytterligare utsläppsminskningar som kan
genomföras till rimliga kostnader.

I ett internationellt perspektiv är det också
viktigt med en ytleriigare minskning av de svenska svavelutsläppen. I Sverige
har vi redan åstadkommit utsläppsminskningar, som är bland de största i
världen och våra utsläppskrav är bland de hårdaste internationellt sett.
Sverige exporterar dock fortfarande luftföroreningar till andra länder, främst
till Finland, Sovjetunionen och Norge.

När det gäller kväveoxidulsläppen står del nu klart
att kvävets roll i försurningsprocessen har ökat och kommer att öka i betydelse
i takt med att svavelutsläppen minskar. Kväveoxiderna är också sannolikt en
viktig orsak till uppkomsten av skogsskador samt medverkar i bildningen av
skadligt ozon. Kväveoxiderna bidrar vidare i hög grad till luftföroreningsproblemen
i våra tätorter. Del är därför nödvändigt att vi nu också börjar uppmärksamma
kväveoxidutsläppen.

I aktionsplanen redovisas att redan vidtagna och
beslutade åtgärder kan förväntas minska svavelutsläppen med ca60% mellan år
1980 och år 1995. Förslagen i aktionsplanen innebär vissa ytterligare
minskningar av svaveldioxidulsläppen saml atl ett mål ställs upp för arbetet
med atl minska kväveoxidulsläppen. I siffror innebär förslagen alt de svenska
utsläppen av svavel- och kväveoxider skulle minska med totalt minst 65 resp.
30% fram till år 1995, räknat från utsläppsnivån år 1980. Jag kommer nu alt
behandla de olika delförslagen i aktionsplanen.

Ålgärder
för alt minska svavelutsläppen

Enligt aklionsplanen kommer som jag lidigare nämnt
svavelulsläppen med nuvarande miljökrav att fortsätta atl minska under de
kommande åren. Fram lill år 1995 beräknas minskningen bli ungefär 60% räknat
från utsläppsnivån år 1980. Dessa beräkningar har utgått från långtidsutredningens
högre alternativ vad beträffar utvecklingen av industriproduktionen samt från
etl underlag från statens energiverk avseende energikon-sumlionsutvecklingen i
landet.

I aktionsplanen pekas på möjligheterna alt genom
ytteriigare begränsningar av industrins processutsläpp uppnå en totalminskning
av ulsläppen på minsl 65% fram till år 1995, räknat från 1980 års utsläppsnivå.
I planen förordas också atl möjligheterna all yllerligare minska svavelhalterna
i lunga och lätta eldningsoljor utreds. I planen föreslås däremol nu inga

Prop.
1984/85:127 31

ytterligare
ålgärder för all minska ulsläppen från förbränning av kol eller andra fasta
bränslen utöver de riktlinjer som redovisades för riksdagen våren 1984.

Vad gäller tjocka eldningsoljor redovisas i
aklionsplanen alt del av flera skäl kan vara motiverat med en utbyggnad av avsvavlingskapaciteten
i Sverige. De svenska svaveldioxidulsläppen skulle kunna minskas med ca20000ton
per år lill år 1995 genom direklavsvavling, s.k. hydrotreal-menl, av tjock
eldningsolja. Kostnaderna för della skulle enligt aklionsplanen uppgå lill ca 4000
kr. per lon svaveldioxid. En sådan behandling av oljorna innebär också att
kväveoxidutsläppen skulle minska med ca 5000tonperårlillår 1995.

Också med hänsyn till försörjningstrygghelen kan
enligt planen en utbyggnad vara motiverad. Dagens krav avseende svavdhalt
uppfylls till slor del genom atl raffinaderierna använder en ökande andel
naturligt lågsvavliga oljor, l.ex. från fälten i Nordsjön. Enligt vissa
prognoser söm redovisas i planen kan andra länders efterfrågan på lågsvavliga
oljor komma alt stiga, vilkel kan leda till kostnadsökningar och eventuellt
också brist på oljor av denna kvalitet.

När det gäller tunna eldningsoljor och
diesdbrännoljor, som i dag får innehålla högst 0,3% svavel, skulle svavelhallen
enligt aktionsplanen kunna sänkas till 0,15% till en kostnad av högst 7500 kr.
per lon svaveldioxid. Svaveldioxidminskningen av en sådan åtgärd skulle enligt
aklionsplanen kunna bli ca 10000lon per år lill år 1995.

I aklionsplanen framhålls dock all
beslutsunderlaget såväl belräffande tjocka som tunna oljor i dag är
otillräckligt. Med hänsyn till de stora investeringar som det är fråga om saml
lill osäkerheten om den framlida oljemarknaden rekommenderas därför yllerligare
ulredningar innan eventuella beslut kan fattas.

Behovet av yllerligare ulredningar understryks
också av flera remissinslanser. Svenska petroleuminslitulel (SPD anför i sitt
remissvar bl. a. all såväl inveslerings- som driflskoslnaderna underskaltals
krafligl. Mol bakgrund av de små effekter som de föreslagna åtgärderna på oljesidan
skulle medföra vad avser svavelnedfallet avvisar SPI därför förslagen.

För egen del vill jag understryka atl del är
nödvändigt atl vi fortlöpande undersöker och tar tillvara alla rimliga
möjligheter all ytterligare minska svavelulsläppen. Även vid beaktande av all
användningen av både lunga och lätta eldningsoljor beräknas minska i framtiden
saml de relativt omfattande ålgärder som redan vidtagits kommer ulsläppen från
oljeanvändning även fortsättningsvis atl svara för en belydande del av de
inhemska svavelutsläppen. Enligt aktionsgruppens beräkningar kommer del alt
röra sig om caSOOOOton svaveldioxid per år.

Som framgår av såväl aklionsplanen som av flera
remissyttranden råder dock slor osäkerhet belräffande utvecklingen för de
europeiska raffinaderierna. Della gäller också de svenska anläggningarna. De
tekniska och

Prop.
1984/85:127 32

ekonomiska
förutsättningarna för alt få till stånd de ålgärder som anges i aklionsplanen
måste därför nu betecknas som oklara. Med hänsyn till vad jag nu har anfört
förordar jag efter samråd med statsrådet Dahl att dessa frågor ytterligare
utreds.

Därmed övergår jag till atl behandla aktionsplanens
förslag till yllerligare begränsningar av svavelulsläppen från industriella
processer.

Av aklionsplanen framgår att målsättningen från
riksdagsbeslutet år 1976 har uppfyllts. En halvering av processvavelutsläppen
från industrin fram lill år 1985 har åstadkommils. Utsläppen har minskat från
230000ton svaveldioxid år 1975 till ca lOOOOOlon per år f.n. Genom åtaganden
från induslrier samt på grund av villkor som ålagts enligt miljöskyddslagen
kommer utsläppen atl reduceras ytterligare lill en beräknad nivå av ca 80000ton
svaveldioxid per år.

Enligt aktionsplanen är det nu tekniskt och
ekonomiskt rimligl att vidta ålgärder som ytleriigare minskar utsläppen av
processvavel från industrin. Vid avvägningen av vad som är ekonomiskt rimligl
har därvid jämförelser gjorts med bl. a. de kostnader som beräknats uppkomma
för all klara de rikflinjer som angivits för kolförbränning. De
industribranscher där ytterligare utsläppsminskningar i första hand kan bli
aktuella är enligt aklionsplanen skogsindustrin, den kemiska industrin och den
metallurgiska industrin. Dessa branscher svarar i dag för den helt dominerande
delen av svavelulsläppen från industrin.

I aklionsplanen redovisas två alternativa nivåer
för begränsning av dessa industribranschers svaveldioxidutsläpp. Om åtgärder
som kostar mindre än 5 000 kr. per ton avskild svaveldioxid vidtas, minskar
ulsläppen med drygt 40000ton till ca56000ton. Om gränsen för ålgärder sälls vid
7500 kr. per ton avskild svaveldioxid blir ulsläppsminskningen drygt 50000lon
och induslriprocessutsläppen av svavel skulle då uppgå till ca 46000lon per år.
Della innebär sålunda en ny halvering av ulsläppen från induslrin. En sådan
halvering bör, enligt aktionsplanen, vara målsällning-en för det fortsalla
arbetet med utsläppsbegränsningar från industrin.

Sveriges industriförbund, som genom underremisser
bl. a. hört Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen, Sveriges kemiska
industrikonlör och Jernkontoret, anför i sitt remissvar kritiska synpunkter på
kostnaderna och ifrågasätter rimligheten i de föreslagna åtgärderna. Enligt
förbundet bör fördjupade studier och analyser genomföras innan beslut fattas.
Vidare anser förbundet atl aktionsplanen formulerar skärpta krav med starkt
sligande marginalkostnader ulan atl det, enligt förbundels mening, presenteras
någol nytt beslutsunderlag.

Ulsläppen av svaveldioxid från industriprocesser
utgör i dag i runda tal en tredjedel av de totala svaveldioxidutsläppen i
Sverige. Ulsläppen har mer än halverats sedan början av 1970-talel. Utan all
jag nu lar ställning till enskildheterna i aktionsplanen bedömer jag all
svavelulsläppen från den svenska industrins processer bör kunna reduceras
ytleriigare med sikte på

Prop.
1984/85:127 33

en halvering under den kommande tioårsperioden. Det är en
uppgift för naturvårdsverket att verka för en sådan minskning av de samlade
processsvavelutsläppen. Jag bedömer att denna bör kunna åstadkommas inom ramen
för den normala prövningen enligt miljöskyddslagen med utnyttjande av de
möjligheter som den fortsatta lekniska utvecklingen ger. I det enskilda fallet
måste givelvis på vanligt sätt hänsyn tas bl. a. till den berörda verksamhetens
ekonomiska möjligheter att bära de kostnader som kan bli aktuella. Liksom
hittills ankommer det i första hand på koncessionsnämnden för miljöskydd att
göra den avvägning som skall ske i varje särskilt fall.

Åtgärder för alt minska utsläppen av kväveoxider

Som tidigare redovisats har
utsläppen av kväveoxider ökat kraftigt sedan 1950-talet, både i Sverige och i
övriga Europa. Medan svavelutsläppen varit konstanta eller minskat något i
övriga Europa och minskal kraftigt i Sverige de senaste tio åren, fortsätter
kväveoxidutsläppen överallt atl öka om än i någol långsammare takt än under
1960-talet och början av 1970-talel.

För svenskt vidkommande visas i aktionsplanen att man vid
oförändrade miljökrav kan förvänta i stort sett samma ulsläppsnivå år 1995 som
i dag, dvs. drygt 300000lon kväveoxider per år. Prognoserna visar dock en
förskjutning mellan olika ulsläppskalegorier. Ulsläppen från vägtrafiken och
annan fordonstrafik som f. n. svarar för nära två tredjedelar av totalutsläppen
förväntas öka ytterligare med ca 10%, medan utsläppen från olje-och gaseldning,
fastbränsleeldning och industriprocesser förväntas minska.

I aktionsplanen föreslås
utsläppsminskningar främst vad avser fordonstrafik och
förbränningsanläggningar. Som mål anges i planen en total reduktion med 30%
fram till år 1995 jämfört med utsläppen 1980.

Ålgärder för alt minska avgasutsläppen från fordonstrafiken

Som jag redovisat tidigare har
långtgående åtgärder vidtagits för alt reducera luflföroreningsutsläppen från
fasta anläggningar. Svavelulsläppen har bl. a. härigenom sedan år 1970
reducerats till mindre än en tredjedel. Ulsläppen av föroreningar från biltrafiken
uppvisar inte samma positiva utveckling. Bilavgasutsläppen har tilltagit i
takt med den ökande bilismen. Det beslut som den dåvarande socialdemokratiska
regeringen log år 1972 att fr. o. m. 1976 års bilmodeller skärpa
avgasreningskraven för personbilar innebar alt åtgärder började vidtas för att
bryta utvecklingen med ökande avgasutsläpp. Den redukfion av utsläppen som våra
nuvarande avgaskrav, de s. k. A-10-kraven, medför har emellertid uppvägts av
den ökade trafiken. Trots att kväveoxidutsläppen väntas minska från såväl
energisektorn som från industrier kommer därför de samlade kväveoxidut-

3 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 34

släppen
att bestå på nuvarande höga nivå om inte ytteriigare åtgärder vidtas.

Mot bakgmnd av de olika effekter på hälsa och miljö
som bilavgaserna medför och som jag fidigare har redovisat bedömer jag det som
angeläget att effektiva åtgärder vidtas för alt minska avgasutsläppen från
vägtrafiken. Med hänsyn till den långa tid del tar att införa effektiv
avgasrening på hela bilparken bör beslut om åtgärder mot avgasutsläppen fattas
så snart som möjligt.

Förslag till åtgärder mol bilavgasutsläppen har
lagts fram dels i aktionsplanen mot luftföroreningar och försurning, dels av
bilavgaskommittén i betänkandet (SOU 1983:27,28) Bilar och renare luft. I
aktionsplanen föreslås ett åtgärdsprogram med syfte att minska
kväveoxidutsläppen med minst 30% mellan år 1980 och år 1995. För trafiksektorn
skall detta åstadkommas genom att s.k. USA-83-krav införs på bensindrivna
fordon fr.o.m. 1987 års modeller och på tunga dieselfordon fr.o.m. 1988 års
modeller. Åtgärderna bör genomföras inom ramen för ett internationellt
samarbete. Vidare föreslås utredningar om ett införande av s.k. kalifornienkrav
för tunga dieselfordon samt om en minskning av de långväga godstransporterna i
tunga dieselfordon. Del föreslås även att forskarkompetensen förstärks vid de
tekniska högskolorna inom områdena miljövänlig motorteknik, avgasrenande teknik
och nya transportsystem genom att särskilda medel ställs till förfogande.
Vidare föreslås styrelsen för teknisk utveckling (STU) få i uppdrag atl
redovisa elt program för utveckling av miljö vänliga alternativa drivsystem.
Transporlforskningsberedningen (TFB) föreslås få i uppdrag att redovisa ett
program för utveckling av miljövänliga transportsystem för kollektivtrafik i
tätorter och för godstrafik. Slutligen föreslås aU såväl STU:s som TFB:s
beslutande organ kompletteras med sakkunskap inom trafikmiljöområdet.

Enligt bilavgaskommittén ger skärpta
avgasreningskrav för fordon betydligt störte förbättringar av avgassitualionen
än vad även kraftiga begränsningar av biltrafiken skulle medföra. Om
åtgärderna enbart inriktas på atl förbättra kollektivtrafiken skulle endast små
förbättringar av luflföroreningssilualionen uppnås. Kommitténs slutsats var
därför att det enda realistiska sättet att komma till rätta med
bilavgasproblemen är att utnyttja bästa tillgängliga avgasreningsteknik. Detta
kan enligt bilavgaskommittén uppnås genom att i Sverige införa de
avgasreningskrav som f.n. gäller federalt i USA, s.k. USA-83-krav.

Bilavgaskommitténs slutliga förslag var att
USA-83-krav skall införas fr.o.m. 1987 års modeller för alla nya bilar, oavseU
bränsle, med en totalvikt av högst 3 500 kg. Härvid förutsatte kommittén att
Förbundsrepubliken Tyskland genomför motsvarande åtgärder. Kommittén föreslog
vidare att blyfri bensin skall införas och finnas tillgänglig vid bensinstationerna.
Kommittén framhöll särskilt alt internationella överiäggningar bör genomföras
för atl uppnå bredast möjliga överenskommelse om införande

Prop. 1984/85:127 35

av
blyfri bensin och USA-83-krav. För att reducera avgasutsläppen från lunga
fordon föreslog bilavgaskommittén atl 1983 års federala US A-krav införs
fr.o.m. 1988 års modeller. 1984 års s.k. kalifornienkrav föreslogs tillämpas
frivilligt för bussar för mer än 30passagerare.

Bilavgaskommittén föreslog slutligen att riktlinjer
för luftkvalitet införs med avseende på koloxid, kvävedioxid och ozon, att
anvisningar utarbetas för kommunernas arbete med trafikmiljöproblemen, att
kommunerna ges lagfäst möjlighet alt införa färdavgifter samt att ett fortsatt
forsknings- och utvecklingsarbete samt informationsinsatser genomförs på
bilavgasområ-det. Kommittén föreslog att dess olika förslag skulle finansieras
genom höjning av den årliga fordonsskatten.

Aktionsgruppens
och bilavgaskommitténs förslag om införande av blyfri bensin och USA-83-kräv
stöds av flertalet av remissinstanserna. Beträffande förslaget till skärpning
av avgasreningskraven framhåller en rad remissinslanser, bl. a.
kommerskollegium, trafiksäkerhetsverket, transportrådet,
näringsfrihelsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, statens
industriverk. Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska petroleuminslitulel.
Tjänstemännens cenlralorganisafion. Svensk bilprovning och
Bilinduslriföreningen att detta fömtsätter en samordning med övriga länder i
Europa och att ansträngningar bör göras från svensk sida för att genom
internationella förhandlingar verka för en europeisk samordning.

De
remissinstanser som fillstyrkt förslagen om att införa USA-83- krav i Sverige
har också som en följd av detta tillstyrkt bilavgaskommitténs förslag om blyfri
bensin. Några remissinstanser framhåller särskilt att de stöder förslaget om
införande av blyfri bensin, t. ex. socialstyrelsen, transportrådet, statens
naturvårdsverk, produktkontrollnämnden och Landsorganisationen i Sverige.
Statens energiverk och Svenska petroleuminstitutet anser att Sverige inte bör
införa blyfri bensin innan EG-länderna gör det.

Några remissinstanser har uppmärksammat problemet
med den blyrika beredskapslagrade bensinen och menat atl frågan om hur lagren
skall omsättas måste utredas vidare innan beslut om tidpunkt för införande av
blyfri bensin fattas. Riksskatteverket framhålleri sitt remissyttrande att en
differentierad bensinskatt inte möter några skattetekniska hinder men medför
visst merarbete.

När remissbehandlingen av bilavgaskommitténs
förslag avslutals uppdrog regeringen ål statens naturvårdsverk alt utarbeta
förslag till föreskrifter om blyfri regularbensin. Vidare uppdrog regeringen
ål överstyrelsen för ekonomiskt försvar att klarlägga nödvändiga åtgärder för
avveckling av befintliga lager av högblyad bensin för krig inför en övergång
till blyfri bensin. Slutligen uppdrog regeringen åt statens energiverk all bl.
a. redovisa hur elt införande av blyfri bensin påverkar introduktionsplanen
för alternativa drivmedel.

Statens
naturvårdsverks förslag till författningsändringar innebär bl. a.

Prop. 1984/85:127 36

att
ett import- och tillverkningsförbud för blyad regularbensin införs fr.o.m. den
1 juli 1985 och att etl rikstäckande nät av blyfri bensin skall finnas senast
den Ijuli 1987. Vidare föreslår naturvårdsverket att köp och användning av
blyfri bensin premieras i enlighet med bilavgaskommitténs förslag med 20 öre/1
lägre skatt.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar bedömer att
några omedelbara åtgärder för att omsätta krigslagren av blyad bensin inte
erfordras. Det kommer all vara möjligl all omsätta dessa lager i framtiden, då
blyad bensin kommer att användas parallellt med blyfri bensin fram till
sekelskiftet.

Statens energiverk har i sin redovisning bl. a.
framhållit att utvecklingen i Västeuropa gått snabbt mol etl införande av
blyfri bensin, sannolikt med 95 oktan (RON). Om en sådan blyfri bensinkvalitet
införs i Sverige kommer närmare 30% av den svenska bilparken att kunna köras
på den i slutet av 1980-lalet. De totala merkostnaderna för blyfri bensin
uppgår till drygt 10 öre/1. Mot ett införande av två blyfria bensinkvalileter
talar bl. a. att investeringarna i distributionsledet skulle mer än fördubblas.
För att ersätta blyet kommer raffinaderierna under en övergångstid att
utnyttja oktan-talshöjande komponenter som måste importeras. På sikt behövs
dock vissa anpassningsinvesteringar i raffinaderierna. Energiverket anför
vidare att alkobolbaserade komponenter kan komma i fråga men att deras kemiska
egenskaper försvårar användningen. Etanol kan inte ersätta dagens
blyfill-satser och har därför etl begränsal värde. Elt beslut om att införa
blyfri bensin bör frikopplas från frågan om låginblandning av etanol. Den nya
bensinspecifikationen kommer att begränsa möjligheterna fill inblandning av
motoralkoholer. När det gäller frågan om fidpunkten för införande av blyfri
bensin förklarar energiverket atl möjligheterna att tillverka och importera
blyfri bensin redan från den Ijuli 1985 är begränsade. Den Ijuli 1986 är en
lämpligare startlidpunkt. Statsmakterna bör enligt verket i samarbete med
berörda organisationer förbereda och organisera ett informationsarbete.

För egen del vill jag anföra följande. På senare år
har vi alll mer kommii till insikt om att utsläppen av bilavgaser bidrar lill
försurningen av mark och vatten. Samfärdseln svarar för två tredjedelar av
kväveoxidutsläppen och dess andel anlas öka om inga ålgärder vidtas för atl
minska dessa utsläpp. Bilavgaserna medför också andra skadliga effekter på bl.
a. skog och grödor genom att ozon och andra oxidanler bildas av bilarnas
utsläpp av kolväten och kväveoxider. Del finns dessutom skäl att anta att
bilavgasr ulsläppen medför risker för hälsan. Det enda sättet all komma till
rätta med dessa problem är genom kraftigt minskade avgasutsläpp. Den viktigaste
åtgärden för att åstadkomma detta är att införa effektiv avgasrening på
bilarna.

För svensk bilindustri, som har en internationellt
sett mycket hög exportandel, är det angeläget all de sveriska reglerna på
bilavgasområdel

Prop.
1984/85:127 37

harmoniseras
och samordnas med främsl EG-ländernas. Därigenom underlättas inlernationell
handel samlidigl som bilföretagens konkurrensmöjligheter inte försvåras. Av
handelspolitiska skäl är det angeläget alt sådana särbestämmelser inte införs
som kan komma alt betraktas som handelshinder i strid mol våra åtaganden i
GATT, EFTA och gentemot EG.

Teknik finns i dag tillgänglig och i produklion
sedan ett antal år för att effektivt rena avgaserna från personbilar. I dag
produceras i världen ca 15 miljoner bilar per år med effektiv avgasrening, dvs.
omkring hälften av världsproduklionen. Enligt min uppfattning bör sådan teknik
utnyttjas även i vårt land så snart som möjligt. Detta kan ske genom att
avgasreningskraven skärps lill samma nivå som f. n. gäller i USA.

Jag har lidigare redovisat det initiativ som
regeringen tagit till en internationell harmonisering av avgasreningskraven
för bilar. Etl samarbele beträffande utformningen och tillämpningen av
avgasreningskrav för olika fordonskalegorier har inletts med nio andra länder,
däribland Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Österrike, Schweiz och
de nordiska länderna. Prioritet skall ges ål avgasreningskrav för personbilar,
som motsvarar de nuvarande amerikanska avgasreningskraven.

Enligt min uppfallning bör den möjlighel till
införande av skärpla avgasreningskrav i inlernationelll samarbete som nu
skapats utnyttjas fullt ul och så snarl som möjligl. I anslutning lill detta
samarbele bör vi därför falla ell beslut om övergång lill effektiv avgasrening,
som vad gäller lidpunki, metoder och eventuella fordonsklasser garanterar att
Sverige genomför dessa ålgärder samtidigt med de länder som vi samarbetar med.
Ell införande av effektiv avgasrening förutsälter tillgång till blyfri bensin.
Jag övergår därför nu lill atl redovisa milt förslag lill lidsplan för införande
av skärpla avgasreningskrav och blyfri bensin i Sverige.

Med hänsyn lill vad som framkommit vid ärendets
beredning - bl. a. genom kontakter med berörd industri - bedömer jag de
praktiska möjligheterna att införa de nya skärpta avgasreningskraven för
personbilar som skall molsvara nuvarande amerikanska krav på följande säu. Ett
obligatoriskt införande för alla nya bilmodeller kan ske försl fr.o.m. 1989
års bilmodeller, bl. a. med hänsyn lill tillgängen av vissa komponenter. Praktiska
möjligheter finns emellertid lill elt frivilligt införande fr. o. m. 1987 års
bilmodeller. Som jag redovisat ovan har Förbundsrepubliken beslutat om eu
frivilligl införande av skärpla avgaskrav molsvarande 1983 ärs USA-krav från
den I juli i år och obligatoriskt fr.o.m. år 1988 och år 1989 för Slörre resp.
mindre bilar. 1 Österrike gäller en liknande lidsplan. 1 Schweiz gäller fr.
o.m. den 1 oktober 1986 avgaskrav molsvarande 1977-1979 års USA-krav
obligatoriskt för alla nya bilar. Principbeslut har även fattats om atl införa
1983 års USA-krav.

Jag föreslår mot denna bakgrund atl vi också i
Sverige inför skärpta avgasreningskrav för personbilar molsvarande nuvarande
amerikanska krav. Delta bör ske frivilligl fr.o.m. 1987 års bilmodeller.
Fr.o.m. 1989 4
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 127

Prop. 1984/85:127 38

års
bilmodeller bör enligt min mening de nya avgasreningskraven införas som
obligatoriska krav för alla nya personbilar. Inledningsvis kan dispenser komma
att behöva ges bl. a. för vissa bilmodeller som säljs i relativt begränsad
omfallning i Sverige och som har liten belydelse från luftföroreningssynpunkt.
Genomförandet av dessa åtgärder förutsätter beslut om ändrad lagstiftning. Jag
avser därför återkomma med förslag om bl. a. detta.

Jag kommer att noga följa utvecklingen
internationellt på bilavgasområdel. Jag har tidigare framhållit betydelsen av
att de svenska åtgärderna på detta område samordnas med utvecklingen i främst
de nio länder med vilka vi inlett ett nära samarbete. Av särskild betydelse är
härvid utvecklingen i Förbundsrepubliken. Mitt förslag till tidsplan, metoder
och eventuella fordonsklasser när det gäller skärpningen av avgasreglerna
gäller således under förutsättning av att detta samarbete fullföljs och leder
lill avsett resultat. Utgången av de inom EG nu pågående diskussionerna om samordningen
av bestämmelserna om bilavgaser blir därför av avgörande betydelse.

De skärpta krav på avgasrening på bilar som jag nu
har redovisat kommer att medföra alt nya bilar byggs med effektiv
avgasreningsulmsl-ning. Ansvaret för alt denna utrustning blir så hållbar som
möjligt bör enligt min uppfattning läggas på biltillverkarna. Bilägarna bör
emellertid ha ansvar för atl avgasreningen underhålls på föreskrivet sätt, atl
rätt bränsle används etc. Detta bör kontrolleras vid den åriiga
kontrollbesiktningen. Även bilar med mindre effektiv avgasreningsutruslning bör
kontrolleras bättre, då möjligheter lill minskade avgasutsläpp finns även för
dessa bilar. Jag avser därför föreslå regeringen alt ge naturvårdsverket i
uppdrag att i samråd med AB Svensk bilprovning göra en översyn av
avgaskontrollen av nya bilar och bilar i trafik. Härvid bör uppmärksammas atl
de nya avgaskraven och avgaskontrollen ej får leda till monopolisering av
tillbehörsmarknaden.

Ell införande av skärpta avgaskrav förutsätter atl
blyfri bensin finns tillgänglig över hela landet. Vidare finns behov av atl
lillhandahålla blyfri bensin redan i sommar åt i första hand utländska
turister. Jag gör nu efter kontakter med branschen bedömningen att blyfri
bensin kan införas enligt följande lidsplan. Fr.o.m. den Ijuli 1985 kan blyfri
bensin tillhandahållas vid ett begränsal antal bensinstationer i syd- och
mellansverige för all tillgodose behovet hos utländska turister. Fr.o.m. den 1
juli 1986 kan blyfri bensin finnas vid etl rikstäckande nät av stationer längs
de största vägarna för all tillgodose det behov som svenska och utländska
bilister har för att kunna färdas i hela landet med bilar utrustade med
katalytisk avgasrening. Fr.o.m. den 1 juli 1987 kan blyfri bensin
tillhandahållas vid samtliga bensinstationer i landet med undantag för
stationer med endast en pump. Jag avser all senare återkomma lill regeringen i
fråga om de ålgärder som kan behövas för tillhandahållandet av blyfri bensin i
enlighel med den av mig här redovisade planen.

Prop. 1984/85:127 39

Ett beslut nu om införande av blyfri bensin innebär
inte att möjligheterna att senare besluta om elanolinblandning i bensinen
försvåras. Det finns emellertid inte nu tillräckligt underiag för elt beslut i
denna fråga. Frågan om låginblandning av motoralkoholer i bensinen bör inte få
försena ställningstagandet lill införande av blyfri bensin. En låginblandning
av etanol innebär inte några nämnvärda för- eller nackdelar från miljösynpunkt
ulan får i första hand bedömas från andra utgångspunkter. Statsrådet Dahl har i
prop. 1984/85: 120 om riktlinjer för energipolitiken redovisat att en särskild
utredning inom kort skall tillsättas av regeringen för att närmare utreda
förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer i bensin.

Bil- och oljeindustrin utarbetar f. n. en svensk
standard för blyfri bensin som avses i huvudsak överensstämma med den
europeiska standard som tas fram inom EG. Jag har erfarit att man där arbetar
med inriktningen aU blyfri bensin skall hålla 95 oklan (RON).

I
god lid före övergången till blyfri bensin bör bilägarna informeras om motiven
för denna övergång och vilken bensinkvalitel olika bilmodeller bör utnyttja.
Efter samråd med chefen för finansdepartementet kan jag meddela atl jag kommer
att föreslå regeringen alt uppdra åt konsumentverket och naturvårdsverket att
i samråd med bil- och oljebranscherna utforma och sprida en sådan information.

Genom
skärpningen av avgasreningskraven för personbilar räknar jag med atl
kväveoxidutsläppen från dessa kommer att reduceras kraftigt. Denna minskning
kommer emellertid att motverkas av ökade utsläpp från andra fordonskategorier,
främsl lätta och tunga lastbilar samt bussar. Bilavgaskommittén har föreslagit
att de federala USA-kraven för tunga fordon införs fr.o.m. år 1988. I
aktionsplanen föreslås vidare att ett införande av de s. k. kalifornienkraven
för tunga fordon utreds. Bilavgaskommittén föreslog alt dessa avgaskrav införs
frivilligt för bussar. Bilindustriföreningen har avslyrkl ett införande av
avgasreningskrav för tunga fordon med motiveringen alt förslag finns om ändring
av de amerikanska kraven.

För egen del vill jag framhålla all avgasutsläppen
från lastbilar och bussar är betydande och förväntas öka ytleriigare om inga
åtgärder vidtas. Även dessa utsläpp bör därför begränsas. Den tekniska
utvecklingen av miljövänligare motorer och drivsystem för tunga fordon bör
stimuleras. Jag vill särskilt framhålla vikten av alt avgasutsläppen från
bussarna kan minskas då dessa svarar för en belydande del av avgashalterna på
vissa gator i tälorlerna. En rad skäl talar således för att skärpla
avgasreningskrav bör införas på lunga fordon. Della bör ske i inlernationell
samverkan. Denna fråga las också upp i del internationella samarbete som jag
lidigare har redovisat.

Del är angelägel atl de erfarenheter som vunnits i
andra länder, främsl USA, las till vara. Jag avser därför alt föreslå
regeringen atl uppdra ål berörda myndigheter all. som underlag för Sveriges
dellagande i del forl-

Prop. 1984/85:127 40

satta
inlernalionella samarbelet, utreda frågor om avgasrening för lätta och tunga
lastbilar samt bussar. Med hänvisning till den teknik som redan prövas i
Sverige och som kan minska avgasutsläppen från bussar i tätortstrafik avser
jag dessutom att la upp överläggningar med bl. a. huvudmännen för
kollektivtrafiken om möjligheterna till ålgärder redan nu.

För att kväveoxidutsläppen och andra förorenande
utsläpp från biltrafiken skall kunna reduceras ytteriigare kan även vissa
Irafikplaneringsåt-gärder vidtas. Sådana åtgärder kan på kort sikt förbättra
luftkvaliteten i våra tätortsmiljöer. Det är därför angelägel all
luftvårdsfrågorna uppmärksammas också i dessa sammanhang. Som ett underiag för
den kommunala trafikplaneringen behövs riktlinjer för luftkvalitet.
Bilavgaskommittén har föreslagit att riktlinjer för luftkvalitet införs med
avseende på koloxid, kvävedioxid och ozon. Naturvårdsverket arbetar f. n. med
alt ta fram sådana riktlinjer.

I aktionsplanen pekas på möjligheterna all reducera
avgasutsläppen från långväga godstransporter i dieselfordon genom alt överföra
gods lill järnväg. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet kan
jag meddela att han i prop. (1984/85: 14) om riktlinjer för järnvägspoliliken
behandlar bl. a. vissa förslag belräffande långväga godstransporter i syfte all
få ett ökat utnyttjande av järnvägen.

Hastighelerna på våra vägar har belydelse bl. a.
för utsläppen av kväveoxider. Dessa utsläpp ökar nämligen vid högre
hasligheler. Från miljösynpunkt är det därför angelägel alt hastighelerna inte
är alltför höga. Detla gäller inte minsl den lunga trafiken. Del är därför
väsentligl all trafiksäkerhetsverkel vid beslut om hastighetsgränser är
observant på denna fråga.

I aklionsplanen föreslås också ett program för
forskning och utveckling av miljövänligare teknik inom transportområdet. Jag
vill efter samråd med chefen för kommunikalionsdeparlemenlel, chefen för
induslrideparlemen-tet och statsrådet Dahl anföra följande. Inom
energiforskningsprogrammet (prop. 1983/84: 107 bil.9, NU45, rskr407) studeras
f.n. fömlsäUningarna för all utveckla och introducera alternativa drivmedel och
nya motorer, drivsystem etc. Inom delprogrammet Energianvändning i fordon
studeras bl.a. förutsättningarna för alt utveckla motorer som kan drivas med
alkohol. Ell viktigt mål är därvid all utveckla drivmedel och motorer som
förenar högre effektivitet och flexibilitet vid drivmeddsutnytljande med goda
miljöegenskaper. Miljöfrågorna ägnas således redan nu uppmärksamhet inom ramen
för energiforskningsprogrammel. Det kan emeilerlid vara motiverat all ge STU
ell särskill uppdrag all samordnat med pågående verksamhet inom
energiforskningsprogrammet ularbela elt program för utveckling av miljövänliga
alternativa drivsystem för fordon. Uppdraget bör genomföras i samråd med
transporlforskningsberedningen, statens naturvårdsverk och statens energiverk.

Del
är också angelägel alt miljövänliga transportsystem för kolleklivlra-

Prop.
1984/85:127 41

fik
i tätorter och för godstrafik utvecklas. Även hithörande frågor behandlas inom
energiforskningsprogrammet. Sådana ulvecklingsprojekl bör även framdeles kunna
genomföras inom ramen för iransporlforskningsbe-redningens ordinarie
programverksamhet.

Ålgärder
för atl minska kväveoxidulsläppen från förbränningsanläggningar

1 aktionsplanen ges en översiktlig redovisning av
en rad lekniska ålgärder som bör övervägas för all kväveutsläppen från
förbränningsanläggningar skall kunna minskas så långt all målet om en
30-procenlig lolalre-duktion uppnås. Åtgärderna befinner sig till stor del
fortfarande på utvecklingsstadiet och är i vissa fall inte anpassade lill
svenska förhållanden.

Mol bakgrund av den tekniska, ekonomiska och därmed
miljömässiga osäkerhet som ännu råder när del gäller de olika meloderna för alt
minska kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar lämnas inte några konkreta
förslag till krav på ulsläppsbegränsningar för olika anläggningar i
aktionsplanen. I slällel föreslås all statens naturvårdsverk tillsammans med
stålens energiverk skall få i uppdrag all lägga fram elt konkrel handlingsprogram
för minskade kväveoxidulsläpp från förbränningsanläggningar med 30% fram till
år 1995, med utsläppen år 1980 som utgångspunkt. Därvid bör beaktas pågående
arbele inlernaliondll bl.a. i Förbundsrepubliken Tyskland.

Del är enligi min mening nödvändigl med en kraftig
minskning av kväveoxidulsläppen från förbränningsanläggningar om vi skall
kunna uppnå den önskvärda reduktionen av de totala utsläppsmängderna till år
1995. Jag kan också instämma i bedömningen all del nu inie är möjligl all
fastlägga exakl vilka krav som bör gälla eller vilken leknik som är den
lämpligasle vid olika lyper av anläggningar.

Jag bilräder därför förslagen i aktionsplanen alt
frågorna kring ulsläppsbegränsningar av kväveoxider från förbränningsanläggningar
bör utredas vidare och all etl handlingsprogram bör ularbelas. Nalurvårdsverket
och statens energiverk bör med hänsyn härtill ges i uppdrag atl snarast
utarbeta elt .sådant program.

Som anges i aklionsplanen är del vidare angelägel
all del tekniska utvecklingsarhelel inom detla område främjas och alt därvid
också slöd kan ges för ulprovning av den nya leknik för minskade
kväveoxidulsläpp som ulvecklas genom del nu pågående forsknings- och
uivecklingsarbelel. Statsrådet Dahl har också i den nyligen framlagda
propositionen om den framlida energipoliliken föreslagil all den s. k.
kolmiljöfonden ombildas till en bränslemiljöfond. Syflel med della förslag är
all skapa möjligheter till slöd till utveckling av ny miljövänlig
förbränningsteknik för flera slag av bränslen än kol och lill ålgärder för all
minska bl. a. också kväveoxidutsläppen.

Som
anges i aklionsplanen är del angelägel atl berörda svenska organ

Prop. 1984/85:127 42

vid
det fortsatta arbetet med alt minska kväveoxidulsläppen beaktar det arbele som
sker i andra länder och inom olika internationella organisationer, särskilt
ECE-samarbetet om långväga, gränsöverskridande luftföroreningar. På så sätt
kan vi dra nytta av andras arbete samtidigt som vi genom vårt arbete kan lämna
ett bidrag till ett internationellt program för en minskning av de totala
kväveoxidutsläppen.

Genom de åtgärder jag nu har redovisat bedömer jag
att det skall vara möjligt att uppnå minskningar av kväveoxidulsläppen med ca
30 % fram till år 1995. Detta bör även innebära en avsevärd minskning av andra
utsläpp. Härigenom kommer luftkvaliteten i bl. a. våra tätorter atl förbällras
väsentligt.

Ålgärder
för att minska utsläpp av andra försurande ämnen

Förutom svavel- och kväveutsläppen förekommer
utsläpp lill miljön av en rad andra ämnen, som via luft och vatten kan bidra
till försurningen eller lill andra miljöskador. I aktionsplanen berörs främsl
ulsläppen av klorväte från sopförbränningsanläggningar men också utsläppen av fluorväte,
betydelsen av ökad stoftrening samt sambandet mellan försurningen och
förekomsten i mark och vatten av olika kemiska ämnen. Vidare las de problem upp
som sammanhänger med utsläpp av försurande ämnen från lagrat gruvavfall.

När hushållsavfall, särskilt plaster, bränns,
bildas betydande mängder klorväte. Enligt aktionsplanen uppgår de totala
klorväleutsläppen i Sverige till ca 5 000 lon per år. Av dennamängd svarar
sopförbränningen för mellan 70 och 80%. Efiersom sopförbränningen kan förväntas
öka i framliden kan man också räkna med ökade klorväteutsläpp om inga ålgärder
vidtas för att begränsa dem.

Enligt aktionsplanen har klorväleutsläppen totalt
sett inte någon slörre betydelse för försurningen, jämfört med svavel- och
kväveutsläppen. Lokalt kan effekterna emellertid vara slora, då ulsläppen av
klorväle från en stor sopförbränningsanläggning beräknas kunna öka nedfallet av
försurande ämnen i närområdel med mellan 5 och 20%. Nedfallet kan påverka
näraliggande, särskill känsliga sjösystem och kan dessutom, efiersom klor-vätet
är lältlösligl, bidra till direkta frätskador på vegetationen kring anläggningarna.

Enligt aktionsplanen finns del leknik för atl
minska klorväleutsläppen. Reningsgrader på 70-80% är möjliga alt uppnå med
rökgasskmbber eller genom kondensering av rökgaserna. I planen föreslås atl
ålgärder vidtas för att minska klorväleutsläppen från sopförbränning. Vilka
krav som skall ställas i del enskilda fallet bör på sedvanligt sätl tas upp i
samband med prövningen enligt miljöskyddslagen av de olika anläggningarna.

Svenska kommunförbundet som stöder det
ålgärdsprogram som aktionsplanen innehåller framhåller all förslaget all
minska klorväleutsläppen från avfallsförbränning bör kunna vara genomförbart
vid större anläggningar men kan förorsaka problem vid de mindre.

Prop. 1984/85:127 43

Utsläppen av fluorväte har enligt planen mindre
betydelse för försurningen allmänt sett. Utsläppen kan däremot ge upphov till
skador genom direkt giftverkan. Behovet av ulsläppsbegränsningar bör därför
enligt planen bedömas mot bakgrund av de lokala effekterna.

I aktionsplanen tas också upp frågan om betydelsen
från försurningssynpunkt av ökad sloflrening. Stoft från t. ex. förbränning
kan bl. a. innehålla vissa alkaliska ämnen som skulle kunna neutralisera sura
ämnen i nederbörden. I planen framhålls emellertid all utförda undersökningar
visar all utsläppen av stoft från förbränning av fasta bränslen har liten
förmåga att motverka den allmänna försurningen. Sloftutsläppen leder däremot
lill ökade metallutsläpp samt nedsmutsning och andra obehag för närboende och
bör därför enligt planen begränsas i den utsträckning som behövs för att dessa
olägenheter skall undvikas.

Försurningen av mark och vatten har enligt
aktionsplanen i många fall betydelse för hur kemiska ämnen uppträder och hur
stor deras giftverkan blir. När ställningstaganden görs till bl. a.
tillåUigheten av olika kemiska ämnen behöver därför hänsyn tas till de sura
miljöer till vilka dessa ämnen kan spridas. I planen föreslås att
nalurvårdsverket skall ulreda om och hur bedömningen av kemiska substanser
behöver modifieras med hänsyn till den sura miljön i Sverige.

Som jag tidigare har berört är del viktigt alt
luftförorenings- och försurningsproblemen inte bara ses som en fråga om atl
begränsa de totala svavel- och kväveoxidutsläppen. Alla utsläpp och faktorer i
övrigt som kan bidra till att öka försurningsproblemen måste uppmärksammas. Det
är då naturligtvis viktigt att också lokala effekter beaktas. Mol denna
bakgrund bör olika åtgärder vidtas för att begränsa också utsläppen av klorväte
och andra ämnen i enlighel med vad som anges i aktionsplanen. När det särskill
gäller klorväleutsläppen vill jag peka på alt det nu sker en snabb teknisk
utveckling när det gäller reningstekniken för avfallsförbränning. Enligt min
mening kan övergång till förbränning som metod alt behandla hushållsavfallet
accepteras endasl om mycket långtgående krav ställs på rening av utsläppen
såväl av försurande ämnen, som klorväte, som av andra miljöfarliga ämnen.
Skärpta miljökrav har med denna utgångspunkt redan ställts under senare tid vid
prövningen enligt miljöskyddslagen av avfallsförbränningsanläggningar. De
förslag som läggs fram i aktionsplanen ligger väl i linje med den praxis som
nu utvecklas.

Gmvbrytning har bedrivits i Sverige i många hundra
år. Denna verksamhet lämnar kvar slora mängder i naturen lagrat avfall. Totalt
finns nu, enligt aktionsplanen, calOkm gruvavfall i Sverige, varav ca hälften är
gammalt avfall. Beräkningar visar alt försurande ämnen från sådant lagrat
gruvavfall lokall kan vara den dominerande källan till främst vattenförsurning
i ett område. Inom vissa områden har myckel allvarliga effekter kunnat
konstateras.

Det
finns numera enligt planen teknik för att behandla avfallet. Många

Prop.
1984/85:127 44

av
de avfallsupplag som är aktuella i detla sammanhang härrör från verksamheter
som inie prövats enligt miljöskyddslagen eller som i dag har upphört och där
ingen ansvarig finns som kan åläggas skyldighet alt sanera upplagen. Enligt
aklionsplanen bör lOmilj.kr. per år anvisas under den kommande treårsperioden
för alt behandla det gamla gruvavfallet.

Med hänsyn till de problem som del gamla
gruvavfallet kan ge upphov till är jag beredd alt biträda att vissa resurser
anvisas för alt behandla avfallet. Jag vill dock framhålla alt huvudprincipen
måsle vara alt den som bedi;ivit den verksamhel som gett upphov lill
avfallsupplagen i första hand skall ansvara för atl nödvändiga åtgärder vidtas
för alt undanröja de olägenheter upplagen medför för miljön. 1 sådana fall där
det nu inte längre går all finna någon ansvarig när del gäller gamla
avfallsupplag, kan vissa statliga insatser dock vara motiverade inom områden
där försurningseffekterna är svårast.

7
Begränsning av markförsurning genom åtgärder inom skogs- och jordbruk

Jordbruket och skogsbruket är för vår försörjning
betydelsefulla näringar. Två tredjedelar av landels yta utnyttjas för den
produktion som de aktuella näringarna svarar för. De från produktionssynpunkt
mest värdefulla markerna är belägna i de av försurningen mest drabbade
områdena. Del är mot denna bakgrund naturligt all del från jordbruks- och
skogs-bmkssynpunkl kan ställas starka krav på åtgärder för atl begränsa försurande
utsläpp. Även jordbrukel och skogsbmkel måsle emellertid medverka i kampen mol
försurningen genom förändringar av verksamheten på sådanl säll au ölägenheterna
inte förstärks utan motverkas.

Jordbrukel och skogsbrukel är sålunda beroende av
goda markförhållanden. Försurningen av marken påverkar
produklionsbelingelserna på olika sätt. Särskilt i jordbrukel har sedan länge
vidtagits åtgärder som motverkar effekterna av surt nedfall. Jag tänker då
närmast på kalkningen av åkermark. Men del finns även inslag i jordbrukel som
verkar i motsatt riktning, l.ex. viss gödsling. Gödsling av skogsmark kan i
vissa fall också ge försurande effekter i marken. S.k. helträdsulnyttjande kan
minska marktäckets möjligheter atl neutralisera effekterna äv surt nedfall.
Valet av trädslag har även diskuterats i della sammanhang. Dessa frågor
behandlas särskill i aktionsplanen.

Skogsgödsling

Skogsgödslingen har sedan millen av 1970-lalet
minskat i omfattning från ca 190000 till ca 120000 ha per år. Gödslingen har
stor betydelse för skogsproduktionen i Svealand och Norrland. Som gödselmedel
används i dag huvudsakligen ammoniumnilral. Detla verkar försurande på marken.

Prop.
1984/85:127 45

En
normalgiva, 150kg/ha, motsvarar 3-4års almosfäriskt nedfall i mellersta
Sverige. Gödsling av skogen en gång under dess omloppslid beräknas motsvara
ca3% av del ackumulerade atmosfäriska nedfallet.

Skogsstyrelsen har i samråd med naturvårdsverket
utfärdat allmänna råd till ledning för användningen av kvävegödselmedel på
skogsmark (SKSFS 1984:3). Syftet är bl.a. att undvika ökad markförsurning och
sådan utlakning av ämnen som kan leda lill försämrat marktillstånd eller
förorening av vatten. Råden innebär bl. a. en begränsning av skogsmarksgödslingen
i Nord- och Mellansverige saml av användningen av försurande gödselmedel.

I aktionsplanen konstateras att de begränsningar
som anges i skogsstyrelsens allmänna råd är tillräckliga för atl nå de
förbättringar som är angelägna för att motverka markförsurningen lill följd av
skogsgödsling. Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid framhålla att
det är viktigt att skogsstyrelsen och naturvårdsverket noga följer utvecklingen
på området och fortlöpande prövar om ytterligare åtgärder kan behöva vidtas.

Hellräds
utnyttjande

På senare år har intresset ökat för ett
tillvaratagande av hela träd, s. k. helträdsulnyttjande, i samband med
skogsavverkning. Slamvirkel utnyttjas därvid som hittills för skogsindustrien
förädling medan grenar, loppar och barr blir bränsle. En avverkning av detta
slag innebär att större delen av trädens biomassa förs bort från skogen. Detta
leder lill att markens produktionsförmåga minskar. Markens förmåga atl
neutralisera surt nedfall minskar också.

Skogsstyrelsen utarbetar f. n. rekommendationer för
användning av hel-irädsutnylljandet. Rekomrriendationerna avses vara klara för
tillämpning under år 1985. Bedömningar lyder på att cahälften av de arealer som
avverkas kommer alt undantas från helträdsulnyttjande bl. a. med hänsyn lill
dessa arealers känslighet för försurning. Enligt aktionsplanen bör de kommande
rekommendationerna i tillräcklig grad kunna ta hänsyn till kraven på
begränsningar av hellrädsutnytljandet av försurningsskäl.

För egen del vill jag framhålla behovel av
försiktighet med helträdsulnyttjande. I och för sig kan helträdsulnytljandel
öka lönsamheten i skogsbrukel och därmed stimulera till ökad röjning och
gallring. Hänsyn måsle emellertid samtidigt tas till de långsiktiga effekter
som en ökad markförsurning och minskad produktionsförmåga leder till. Det är
angeläget att skogsstyrelsens rekommendationer färdigställs snarast och all de
fortlöpande anpassas till nya rön. Samtidigt är det nödvändigt att prognoserna
för skogsbränsleanvändning justeras med hänsyn till risken för markförsurning
i samband med ökat tillvaratagande av trädens biomassa.

5
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127

Prop.
1984/85:127 46

Trädslagsval

Under senare år har det i den allmänna debatten
förts fram krav på mer inblandning av lövträd, främsl björk, i de svenska
skogarna. Del har bl. a. ansetts all lövskogen skulle ge marken slörre
motståndskraft mot försurning.

I aklionsplanen redovisas vissa forskningsresultat
som rör denna fråga. Enligt planen räcker kunskapsunderlaget emellertid inte
för all man skall kunna rekommendera en allmänt ökad andel björk- eller lövskog
i del svenska skogsbrukel. Lövträdens markvårdande fördelar bör enligt planen
avvägas mot de produktivitetsfördelar som barrträden har. Vidare bör redan
initierad forskning om hur lövträd påverkar och påverkas av luflföroreningssilualionen
förstärkas. Det faktamaterial som kommer fram bör ulgöra underlag för den
utredning om skötsel av lövskog som utförs av skogsstyrelsen i samråd med
naturvårdsverket och som bör slutföras inom tre år.

Jag kan för egen del konstatera att de brister som
enligt aklionsplanen föreligger när del gäller våra kunskaper om lövträdens
markförbättrande förmåga innebär att del inte nu är möjligl alt ta ställning
lill frågan om behovel av förändringar av skogsskölselns inriktning. Som anges
i aklionsplanen behövs mer forskning på området. Del är emellertid angelägel
alt den s. k. lövskogspolicy som skogsstyrelsen f. n. arbetar med inte fördröjs
på grund härav ulan alt arbetet härmed slutförs så snarl del är möjligt. De
resultat som forskningen ger får därefter bilda underlag för fortsatta överväganden.

Skogsvårdsålgärder
i övrigt

I aklionsplanen diskuteras även vikten av en
allmänt god skogsvård för att bibehålla skogarna vitala och växtkrafliga.
Plant- och ungskogsröjning samt förstagallring anses som särskill vikliga
åtgärder när skogen till följd . av omfatlande luftföroreningar utsätts för
ökad belastning. En god skogsvård innebär också all skogen inte lika lätt
drabbas av snöbroll, slormfäll-ning och allmän försvagning av iräden. Enligt
planen bör de regler som redan finns om beståndsvård och skogsskydd tillämpas
bättre genom all rådgivningen och informationen intensifieras.
Skogsvårdsslyrelsernas personal bör också utbildas i frågor om möjligheterna
atl begränsa skogsskadorna. Vidare förordas forskning om vilalitetsgödsling av
skogsmark.

För egen del vill jag betona vikten av en aktiv
skogsvård som medel i kampen mot skogsskadorna. Åtgärder såsom röjning,
gallring m.m. leder inte bara lill en hög och värdefull skogsproduktion ulan
kan också bidra till atl stärka skogens motståndskraft. En aktiv information,
rådgivning och utbildning på detta område och en förbättrad tillämpning av
skogsvårdslag-sliftningens bestämmelser är viktig. Jag kan i sammanhanget nämna
all frågan om vilalitetsgödsling av skogsbestånd har tagits upp särskill i del
avtal som har ingåtts mellan staten och skogsbruket om gemensam finansiering
av forskning om skogslrädsförädling och gödsling.

Prop. 1984/85:127 47

Gödsling
och kalkning av åkermark

Som jag lidigare har redovisat, föreligger ett
kalkningsunderskott i svenska åkerjordar. Åkermarkskalkning bedrivs inte i den
omfallning som skulle behövas för att motverka försurningseffekterna av
gödsling, skördeuttag, utiakning av växtnäringsämnen samt surt nedfall. Enligt
de beräkningar som redovisas i aklionsplanen skulle kalkningen i stort sett
behöva fördubblas för att täcka landets totala behov. Kalkningen är enligt
planen i regel lönsam för jordbrukarna.

I
aktionsplanen tas också upp frågan om en övergång från dagens am-moniumbaserade
— och försurande - gödselmedel fill gårdagens nitratba-serade gödselmedel. En
sådan övergång är dock enligt planen inte problemfri. Användning av de
sistnämnda medlen kan medföra en så hög nivå av nitralkväve i marken att ökad
nitratutlakning och högre nilrathalter i grödan kan befaras. Redan i dag
förekommer problem med utlakning av nilrat till vatten i jordbmksbygder i södra
Sverige och eutrofieringspro-blem vid kusterna. Mot bakgmnd av detta kan enligt
planen ett generellt byte till icke-försurande gödselmedel inom jordbruket inte
nu förordas. Miljömässiga samt teknisk-ekonomiska konsekvenser av en sådan övergång
bör däremot utredas.

I aklionsplanen konstateras vidare att stora
miljövinster går att göra genom en bättre anpassad gödsling inom jordbruket.
Utiakningen av kalcium, magnesium och kalium ur marken ökar vid ökad
nitratuUakning. Detta medför ökat behov av kompletterande kalkning för att
motverka markens försurning.

I aktionsplanen föreslås ökade insatser för
information och rådgivning om ålgärder som kan bidra till att eliminera
miljöeffekter av försurning och växtnäringsläckage. Lanlbmksslyrelsen har
beräknat att det behövs en förstärkning av rådgivningsverksamheten i de mest
utsatta länen på totalt 20 tjänster. Enligt aktionsplanen behövs också ett
bättre underlag i form av markkarteringar som grund för kalkningsrådgivning m.
m. Enligt planen bör lanlbmksslyrelsen intensifiera sitt arbete med
markkarteringsfrågor. Målet bör därvid vara att få till stånd en heltäckande
kartering som kan bli styrande för den enskilde lantbmkaren så att han kalkar
och gödslar på ett optimalt sätl. Som etl led i denna intensifierade
markkarteringsverksamhet föreslås att försök inleds med ökad markkartering i
fyra län. Kostnaden för denna verksamhet, som lanlbmksslyrelsen bör ansvara
för, beräknas uppgå lill 800000kr.

Jag instämmer för egen del i vad som sägs i
aktionsplanen om behovet av ökad kalkning inom jordbruket dels för att
kompensera för de försurande gödselmedlens effekt, dels för att motverka
nedfallet av sura ämnen från atmosfären. Det är också angeläget att den
föreslagna utredningen om konsekvenserna av en ökad användning av icke
försurande gödselmedel genomförs. Såsom anges i planen behövs vidare särskilda
insatser för en förbättrad markkartering. Jag återkommer härtill vid min
behandling av

Prop.
1984/85:127 48

anslagsfrågorna.
Jag anser ocksä alt informations- och rådgivningsverksamheten bör ökas. Den
bör som föreslås samordnas med annan rådgivningsverksamhet inom
jordbruksområdet.

Avgivning
av ammoniak och kväveoxider från åkermark

Ca70% av den ammoniak som avges till luften anses
enligt aklionsplanen komma från gödsel, främst stallgödsel. Särskill i södra
Sverige anses ammoniakavgången från jordbruksmark kunna bidra till försurningen
ay skogsmark samtidigt som den genom uppkomsten av kvävemättnad kan bidra till
mera direkta skogsskador. Enligi aklionsplanen har de av naturvårdsverket
rekommenderade normema för spridning av stallgödsel varil alltför liberala. 1
vissa fall anses normerna ha överskridits genom att kontrakterad
spridningsareal inte utnyttjats. Dessutom kan det antas att på gårdar med
omfattande djurhållning torde del inträffa atl växlnäringstill-förseln med
stallgödsel ej hell beaklas vid beräkningen av lämplig mängd handelsgödsel.

1
aklionsplanen föreslås alt naturvårdsverket i samråd med lanlbrukssly-relsen
ser över gällande anvisningar om miljöskydd vid djurhållning samt alt tillsynen
försiärks över efterlevnaden av gällande krav. Vidare bör enligt planen en
riktad information och rådgivning ges lill de jordbrukare som håller djur.
Dessutom föreslås alt forskningen intensifieras om omfalt-ningen och effekterna
av den'ammoniak som avges lill atmosfären.

Jag
kan i huvudsak slälla mig bakom förslagen i aklionsplanen. Del ankommer på
naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen all i samarbele utveckla anvisningar
och tillsyn saml information och rådgivning när det gäller nu berörda frågor.
Det är också vikligl alt forskningsbehovet inom delta område beaklas av berörda
organ.

8
Kalkning och andra åtgärder för att motverka och dämpa försurningens effekter

I aktionsplanen redovisas erfarenheterna från den
kalkningsverksamhel som hittills bedrivits. Kalkning har ulförts dels av sjöar
och vallendrag som en försöksverksamhet åren 1977- 1982 och därefter i slörre
skala, dels av skogsmark och grundvatten som en försöksverksamhet som startades
år 1982. I planen läggs också fram etl förslag lill program för fortsälla
insalser.

Jag
lar nu först upp frågan om kalkningen av sjöar och vattendrag. Sedan är 1982
har länsstyrelserna haft ansvaret för att planera kalkningen och fördela de
statliga bidragen till verksamheten. Bidragen uppgår normalt lill 85% av
kostnaderna för ett kalkningsprojekl. För projekt som är särskilt värdefulla
från miljö- och nalurvårdssynpunkl kan statsbidraget täcka hela

Prop. 1984/85:127 49

kostnaden. I flertalet projekt, åtminstone de större, har
kommunerna slåll som sökande. Detla har underlällal den 15-procenliga
egeninsalsen.

En rad posiliva effekler av
kalkningen har enligt aklionsplanen kunnal konslaleras. Växt- och djurplanklon
ålerkoloniserar snabbi valtnen. Fiskarnas reproduktion kommer i gång så snarl
lillfredsslällande vallenkvali-lel uppnås. Produktionen av fisk gynnas i såväl
sjöar som rinnande vallen. Fiskens innehåll av kvicksilver minskar efter
kalkningen. Kalkningen sänker melallhalterna i vattnet.

Samlidigl pekas i aktionsplanen på
en rad praktiska problem i samband med kalkningsverksamhelen. Efter kalkning
direkl i sjöar, vilkel hillills varit den oftast förekommande meloden, kan
läckagel av surt metallhaltigt vatten från omgivningen ul i sjöarna fortsälla
och metaller som anrikas på bottnarna kan lösas ul i vallnel igen om sjön åter
försuras. Kalkningen kan därför behöva upprepas för att förhindra en sådan
ålerförsurning. Försök har också gjorts atl kalka på land i sjöarnas och vattendragens
avrinningsområden. En nackdel med markkalkningen är emeilerlid alt det dels behövs
myckel slora mängder kalk. dels all effeklen avlar efter några år och all del
totala utbytet, åtminstone från sjöförsurningssynpunkt, inte blir lika bra som
vid direkt sjökalkning. Erfarenheterna från kalkningen av rinnande vallen har
också visal på problem. De doserare som använts har ännu inie visal sig vara
lillföriilliga under olika förhållanden. Ytterligare teknisk utveckling
erfordras därför.

1 aklionsplanen redovisas också
vissa erfarenheter från användningen av kalk som fällningsmedel i kommunala
reningsverk. Del slatliga kalknings-bidragel har i elt tiotal fall ulnylljats
för ombyggnad av reningsverk lill kalkfällning eller för komplettering med
kalkdoserare i ulloppel från verken. Resullalen härav har varit posiliva frän
försurningssynpunkl. Exempel på della är alt känsliga arter, som inte funnits
uppströms, har pålräffats nedströms ulsläppen. Slutsatsen i aklionsplanen blir
därför att fortsätt stimulans bör ges i form av statsbidrag till reningsverk
som vill utnyttja kalk som fällningsmedel, om verken är belägna vid känsliga
vattendrag.

I aklionsplanen diskuteras del
framlida behovel av kalkning. Om alla försurningsholade sjöar skulle kalkas
fordras enligi planen insalser på ca 200 milj. kr. per år. Om samtidigt
huvuddelen av alla rinnande vatten, som är möjliga att kalka, skulle åtgärdas,
blir det sammanlagda resursbehovet ca400milj. kr. per år. 1 planen föreslås en
successiv ulbyggnad av kalkningsverksamhelen varvid för budgetårel 1985/86
föreslås en ökning med 20milj.kr. till 90milj.kr. av del ställiga bidraget. I
planen föreslås också all viss del av kalkningsmedlen skall få användas för
fiskevårdande ålgärder, främsl utplanlering av fisk och kräftor efter kalkning
av sjöar. Vidare föreslås all ell särskill program inriktat på möjligheterna
att genom kalkningen minska kvicksilverhalterna i fisk bedrivs inom ramen för
sjö-kalkningen.

Enligt min mening visar erfarenheterna från den hillills
genomförda

Prop. 1984/85:127 50

kalkningsverksamhelen
att kalkning av sjöar, vattendrag och avrinnings-områden lills vidare är elt
nödvändigt sätt att dämpa eller lindra försurningens skadeverkningar i
vattensystemen. Med hänsyn bl. a. lill att försurningsproblemen inte kan lösas
genom kalkning samt till de svårigheter som föreligger att effektivt kalka
många sjöar och vattendrag, måste kalkningen dock alltid betraktas som ett
uppehållande försvar i avvaktan på åtgärder som effektivt minskar utsläppen av
de ämnen som orsakar försurningen. Kalkning får således aldrig betraktas som
en slutgiltig lösning på försurningsproblemen. Det är dock mot bakgrund av de
akuta problem som finns nödvändigt att nu fortsätta kalkningsinsatserna.

Beträffande nivån på den fortsatta sjökalkningen
bedömer jag den föreslagna ökningen för nästa budgetär som rimlig. Jag är
också beredd att tillstyrka den inriktning på kalkningsverksamhelen som föreslås
i planen. Del är vidare angeläget alt möjligheterna att minska
kvicksilverhalterna i fisk undersöks närmare.

Därmed övergår jag till alt behandla aktionsplanens
förslag till åtgärder för att dämpa försurningseffekterna när det gäller mark
och grundvatten. År 1982 inleddes en försöksverksamhet med kalkning av mark och
grundvatten. Under den gångna treårsperioden har totalt 18 milj. kr. anvisats
till denna försöksverksamhet.

Åtgärderna mot markförsurning har i första hand
omfattat spridning av kalk på olika lyper av skogsmark. Eftersom
markreaktionerna är långsamma processer kan enligi aktionsplanen några
slutsatser ännu inte dras från de försök som satts i gång under den tid
försöksverksamheten pågått. Vissa slutsatser kan emellertid dras av
erfarenheterna från äldre försök. Av dessa framgår bl. a. att
skogsmarkskalkning leder till alt markens pH och basmättnadsgrad höjs. Vissa
negativa markkemiska effekter kan dock uppträda vid kalkning. Sålunda kan vid
användning av ren kalkslen brisl uppslå på växtnäringsämnena magnesium, kalium
och bor. Det anses vidare osäkert om del går atl med kalkning motverka de lyper
av skogsskador som uppträtt i Europa och som sannolikt orsakas av olika
komplexa faklorer i samspel.

Mol bakgrund av dessa erfarenheter och preliminära
slutsatser kan enligt aklionsplanen någon verksamhet i stor skala med kalkning
av skogsmark inte nu rekommenderas. I stället förordas en fortsall försöksverksamhet
där bl. a. också bör undersökas möjligheterna att genom ålgärder motverka
effekter av luftföroreningar direkt på trädens barr och blad. Vidare bör bl. a.
effekterna av olika förebyggande åtgärder inom skogsbruket studeras
ytleriigare. Enligt aktionsplanen behöver försöksverksamheten med åtgärder i
skogsmark och speciella åtgärder för flora och fauna fortsätta under
ytleriigare minst fem år.

Försöksverksamheten med kalkning och andra ålgärder
för all motverka grundvattenförsurningen har enligt aklionsplanen redan gett
åtskilliga positiva resultat. Försöksverksamheten behöver emellertid fortsätta
med

Prop.
1984/85:127 51

bl.a.
kartläggningsverksamhet, teknikutveckling och anvisningsarbele. Parallellt
härmed föreslås försök också med vissa direkla slödålgärder. Inom ramen för
försöksverksamheten har bl. a. olika metoder att behandla surt vatten prövats,
exempelvis installation av avsyrningsfilter i vatlenled-ningar. luftning av
vallen i brunnar, kalkning av brunnars infillralionsom-råde saml byte lill
icke-korroderande rörledningsmalerial för all undvika främsl koppamllösning i
vallnel. I aklionsplanen betonas all flera av metoderna är nyutvecklade och att
en fortsatt utveckling kan förväntas. Meloderna anses dock tillräckligt
utprovade för att kunna användas redan i dag för atl behandla de mesl utsålla
brunnarna.

Enligt aklionsplanen talar därför nu övervägande
skäl för all ell visst ekonomiskt stöd ges lill dem som drabbats av försurning
av del grundvatten som deras vattenförsörjning bygger på. Enligt planen bör
kommunerna, i likhel med vad som gäller för ylvatlenkalkningen, kunna erbjuda
drabbade brunnsägare de åtgärder som behövs. Denna möjlighel för kommunerna
bör skapas genom att den nuvarande kalkningsförordningen utvidgas så all
kalkningsbidrag med högst 85% också kan utgå för all motverka grundvattenförsurning.

Som
jag har framhållit fidigare finns det anledning atl se allvariigl på de skador
som konstaterats inom också de svenska skogarna de senaste åren. Jag kan därför
instämma i de bedömningar som görs i aktionsplanen all det är nödvändigl med en
fortsall försöksverksamhet för alt molverka försurningseffekterna i
skogsmarken. Också när det gäller grundvattenförsur-ningen slår vi inför ell
allvariigl problem i flera regioner i Sverige, särskilt i landels södra och
västra delar. Jag har slor förståelse för den oro som människor i dessa områden
känner över atl behöva använda surt, melall-halligl vallen. Enligi min mening
är del rimligt all samhället i nuvarande situation ger visst stöd och bidrar
till atl lindra de problem som grundvat-tenförsurningen medför. Flera
remissinslanser, bl.a. länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län, har
ullalal sill slöd för aktionsplanens förslag och understrukit den snabba
utvecklingen av gmndvatlenförsur-ningen i resp. region. Jag förordar därför
dels all försöksverksamheten med kalkning av grundvatten fortsätter ytterligare
några år, dels att vissa medel nu anvisas lill bidrag lill kalkning av enskilda
brunnar i enlighet med förslagen i aktionsplanen. Jag delar därvid
uppfattningen atl det i förslå hand bör ankomma på kommunerna all avgöra
behovel av ålgärder och ansöka om bidrag. Del framgår av remissvaren över
aklionsplanen. all flera kommuner redan visat intresse för atl åta sig ell
sådanl ansvar. Bidrag för dessa ålgärder bör inom ramen för lillgängligl anslag
kunna utgå med högst 85% av kostnaderna. I de bidragsgrundande beloppen bör
kostnaderna för analyser före och efter del all åtgärderna genomförts få
inräknas i enlighet med förslagel i aklionsplanen. Härigenom möjliggörs en
effektiv och nödvändig uppföljning av verksamheten. Jag avser att senare återkomma
lill regeringen i fråga om de ändringar av föreskrifterna om statsbidrag lill
kalkning som behövs med anledning av vad jag här förordat.

Prop. 1984/85:127 52

9
Forsknings- och utvecklingsarbete samt övervakning och inventering

Stora resurser har under de senasle 10-15 åren
satsats i såväl Sverige som andra länder för att kartlägga miljö- och
hälsoeffekterna av luftföroreningarna och försurningen. Dessa
forskningsinsatser har bidragit lill atl ge den bild som vi i dag har av
luftföroreningssituationen och försurningen i Sverige och övriga Europa och som
jag kortfattat har redovisat i det föregående.

Trots dessa stora insatser behövs enligt
aktionsplanen även i fortsättningen omfattande insatser för forskning,
övervakning och inventering för att ge oss ytterligare kunskap om hur
luftföroreningarna och försurningen påverkar de olika ekosystemen och
människors hälsa. Behovel av ytleriigare forskningsinsatser och av utbyggnad
av miljöövervakningsprogrammen understryks också av flertalet remissinslanser.

Huvudansvarel för stödet till och samordningen av
miljövårdsforskningen ligger hos naturvårdsverket. Detta ansvar gäller också
forskning kring luftföroreningar och effekter av försurning. Genom
naturvårdsverkets forskningsnämnd fördelas stora resurser till institut och
högskolor inom relevanta forskningsområden. Forskningen kring luftföroreningar
och för-surningseffekler är sedan länge etl prioriterat område inom miljövårdsforskningen.

Betydande
resurser satsas också av andra organ såsom högskolor och vissa myndigheter.
Bland dessa kan nämnas skogsstyrelsen, skogs- och jordbrukels forskningsråd,
Sveriges lantbruksuniversilel, forskningsråds-nämnden, byggforskningsrådel och
fiskeristyrelsen. Sveriges lantbruksuniversitet har utarbetat ett omfattande
forskningsprogram rörande luftföroreningarnas effekter på skogen och
skogsmarken.

Enligt aklionsplanen behöver förstärkta insalser nu
ske inom försurningsforskningen. De områden inom vilka aktionsplanen föreslår
intensifierad verksamhet är bl. a. luftkvalitetsövervakning, markinventeringar
och forskning kring skogsskador samt försurning av gmndvatten och korrosion på
markförlagda konstruktioner.

Mätningar av nedfall av olika föroreningar i luft,
mark och vallen ulförs regelbundet inom ramen för Programmet för övervakning av
miljökvalitet (PMK). Mot bakgrund av kväveoxidernas och ozonels roll för
uppkomsten av skador på skog och grödor är det enligt aktionsplanen angelägel
all PMK snarasl kompletteras med mätningar av dessa ämnen. Luftkvaliteten i
många svenska tätorter är under vissa lider inte lillfredsslällande. Åtgärder
för alt minska ulsläppen av kväveoxider, organiska föreningar och bly från
bilavgaser kan bidra lill en avsevärd förbättring av lälorlsluftkvalile-ten.
Del är enligt planen angelägel all effekterna av bl. a. sådana ålgärder också
kan följas genom regelbundna mätningar. Enligt planen bör därför etl program
utarbetas för övervakning av luftkvaliteten i tätorter. Natur-

Prop.
1984/85:127 53

vårdsverket
föreslås få i uppdrag att, i samarbete med övriga berörda myndigheter, snarasl
ularbela elt förslag lill sådant program.

Resurserna för inventering och forskning är enligt
aklionsplanen otillräckliga bl. a. vad avser frågor om försurningen av mark
och grundvatten samt direkta och indirekta effekter på skog och annan
vegetation. I planen föreslås.förstärkta inventeringsinsatser under den
kommande treårsperioden när del gäller främsl lantbruksuniversitetets
ståndorlskartering av permanenta provytor samt beträffande inventeringar av
skogsskador. Skogsstyrelsen föreslås därvid liksom hittills ha huvudansvarel
för inventeringarna. Skogsstyrelsen föreslås bl. a. svara för atl mera
detaljerade regionala inventeringar görs där så erfordras.

I planen föreslås också en särskild förstärkning av
insatserna för forskning såväl när del gäller orsaker lill skogsskador som vad
avser gmndvat-lenförsurning och korrosion av markförlagda konstmklioner. Vidare
föreslås att socialstyrelsen skall få i uppdrag atl utarbeta etl detaljerat
program för övervakning av försurningens hälsokbnsekvenser.

Samtliga nu angivna insatser bör enligt planen
finansieras över anslaget Åtgärder mol försurningen med hänsyn till att det är
fråga om speciella insalser, som är tidsbegränsade. Hämtöver behövs enligt
planen en förstärkning av forskarkompetensen vid universitet eller högskolor
inom berörda områden. Denna förstärkning bör i första hand ske genom anslag
direkl till universiteten eller via anslagsbeviljande organ.

I
aklionsplanen tas också upp behovet av särskilda insalser när del gäller
teknisk forskning för utveckling av förbränningsteknik, rökgasrening, miljövänligare
teknik inom trafikområdet samt forskning för utveckling av kalkdoserare för
rinnande vatten. De frågor som rör teknikutveckling när del gäller
förbränningsanläggningar och inom trafikområdet har jag tidigare berört. I
aklionsplanen las också upp behovet av all vi kan få fram fungerande system för
kalkning av rinnande vatten. Enligt planen bör nalurvårdsverket och
fiskeristyrelsen tillsammans intensifiera ulprovning-en av olika tekniska
metoder för kalkning av sjöar och vattendrag. Vidare föreslås all dessa två
verk till styrelsen för teknisk utveckling (STU) lämnar förslag till angelägen
teknisk utveckling inom området ytvatten-kalkning. I sill remissvar anför STU i
denna fråga atl styrelsens grundtanke under senare år varit att integrera
miljövårdsaspeklerna redan då riktlinjerna dras upp för nya industriella
processer. Som en följd av delta synsätt har STU: s budget för rena
FoU-insalser på miljöområdet minskat. Om en kraftfull satsning i enlighel med
aklionsplanen skall kunna ske måsle därför nya resurser tillföras STU.

Jag vill för egen del understryka betydelsen av alt
vi fortlöpande skaffar oss ökade kunskaper om utsläppen av olika
luftföroreningar och om försurningens orsaker och effekler. 1 den
internationella diskussionen om försurningsproblemen ställs ibland behovel av
ökade forskningsinsatser i motsatsställning till behovel av konkrela omedelbara
åtgärder för att mins-

Prop. 1984/85:127 54

ka
utsläppen. Det hävdas att våra kunskaper om orsakssamband och effekter inte är
tillräckliga för atl motivera kostnadskrävande utsläppsbegränsningar. Behovet
av att forska blir därmed en förevändning för atl undvika att vidta åtgärder
för att minska utsläppen av luftföroreningar. Enligt min uppfattning är det
helt klart att påståenden av nu angivet slag utgår från en felsyn när det
gäller försurningsproblemens omfattning och allvar. Vi har sedan många år
tillbaka haft tillräckliga kunskaper för att kunna hävda att svavelutsläppen
mäsle minskas kraftigt. De ökade kunskaper vi fått under senare år har
successivt påvisat de negativa effekterna av utsläpp också av kväve och andra
luftföroreningar. Delta hindrar självfallet inte att insatserna för forskning
och utveckling samt övervakning och inventering behöver fullföljas och på vissa
områden intensifieras ytleriigare.

Jag har i prop. (1983/84: 107, bil. 6) om forskning
framhållit all forskningen om försurningsproblemen nu måste prioriteras. Jag
har också framhållit nödvändigheten av att de insatser som görs på olika håll
samordnas och alt huvudansvaret för denna samordning bör åvila
naturvårdsverket. Verket har nyligen till regeringen redovisat pågående och
planerad forskningsverksamhet inom försurningsområdet.

Det bör också i fortsättningen i första hand
ankomma på berörda forskningsorgan att inom tillgängliga resurser prioritera
det långsiktiga behovet av forskningsinsatser och av kompetensuppbyggnad på
försurningsområdet. Som framhålls i aklionsplanen behövs dock f. n. särskilda
insalser för forskning och inventering främsl när det gäller skogsskador och
gmndval-tenförsurning samt för utbyggnad av den miljöövervakning som rör
luftförorenings- och försurningsproblemen. Jag ser det därför som angelägel
alt medel kan anvisas för den i planen angivna forsknings-, övervaknings- och
inventeringsverksamhelen. Det är också angelägel all tekniken för kalkning av
rinnande vatten kan ulvecklas så all nuvarande problem kan undvikas. Det i
aklionsplanen föreslagna programmet för teknisk utveckling inom området
ylvattenkalkning bör därför utarbetas.

När del gäller frågan om stöd till
utvecklingsarbete inom delta område vill jag erinra om att jag i årets
budgetproposition föreslagit atl STU nu ska ta över hela ansvaret för slöd lill
tekniskt utvecklingsarbete inom miljövårdsområdet. Liksom inom
forskningsområdet i övrigl är del självfallet angelägel också när del gäller
tekniskt utvecklingsarbete atl försurningsfrågorna prioriteras.

10
Anslagsfrågor m. m.

Som jag lidigare nämnt härför innevarande budgetår
anvisats 85 milj. kr. under anslagel Ålgärder mot försurningen. Huvuddelen av
de anvisade medlen används för statsbidrag till kalkning av sjöar och
vattendrag.

Prop. 1984/85:127 55

Dessutom
finansieras från anslagel försöksverksamhet med kalkning av mark och gmndvatten
samt viss uppföljning, rådgivning och information.

För budgetåret 1985/86 innebär aktionsplanens
förslag att ramen för statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag ökar
ined 20milj. kr. till 90milj. kr. samt att till fortsall försöksverksamhet
avseende mark och grundvatten avsätts lOmilj.kr. För uppföljning, rådgivning
och informationsinsatser föreslås sammanlagt 7milj. kr. Vidare föreslås att
5milj. kr. anvisas för försöksvisa statsbidrag för kalkning och andra åtgärder
i grund-vallentäkter, lOmilj.kr. för behandling av gmvavfall, sammanlagt
9milj.kr. för särskilda inventerings- och forskningsinsatser avseende
skogsskador och grundvatten samt sammanlagt 2 milj. kr. för övervakning och
markkartering.

Jag
har i tidigare avsnitt närmare behandlat de olika delfrågor som finns i
aktionsplanens anslagsförslag. Jag har vidare vid min behandling av frågan om
införande av blyfri bensin redovisat ett behov av särskilda informationsinsatser
i det sammanhanget. Med hänvisning lill vad jag tidigare har anfört beräknar
jag anslagsbehovet för budgetåret 1985/86 under anslaget Åtgärder mot
försurningen till 135 milj. kr. Det bör liksom hittills ankomma på regeringen
all besluta om anslagets närmare fördelning på olika ändamål.

I
aktionsplanen görs etl försök att beskriva effekterna av och kostnaderna för
föreslagna åtgärder. Effekterna har därvid endasl kunnat redovisas i form av
minskade utsläppsmängder och såsom en beskrivning av uppskattade
miljöförbättringar. Kostnaderna har däremot kvantifierats. Enligt planen skulle
den sammanlagda årliga kostnaden år 1995 för föreslagna ulsläppsbegränsande
åtgärder kunna uppgå till över I miljard kr. Huvuddelen av kostnaderna avser
åtgärder för alt minska avgasutsläppen från bensindrivna bilar. De förändrade
odlingsåtgärder som förordas beräknas i ett långsiktigt perspektiv lönsamma
för brukarna.

Det är självfallet angeläget att så noggranna
kostnadsberäkningar som möjligl kan göras för främst olika åtgärder för att
begränsa förorenande utsläpp. Därigenom kan det bl. a. bli lättare att välja de
mest kostnadsef-fekliva åtgärderna. Totalberäkningar av det slag som redovisas
i planen är däremot med nödvändighet mycket osäkra. För en närmare avvägning
mellan nytta och kostnader skulle också en beräkning av värdet av uppnådda
miljöförbättringar erfordras. F. n. finns dock knappast metoder all med någon
säkerhet göra sådana beräkningar. En för några år sedan inom OECD genomförd
koslnadsnytloanalys avseende försurningsproblemen pekar i och för sig på att de
direkta ekonomiska fördelarna av ulsläppsbegränsande ålgärder motsvarar
kostnaderna. Tills vidare får vi dock i huvudsak nöja oss med atl kunna göra
en allmän bedömning av att de skador vi redan kunnat konstalera och de risker
för ytteriigare skador vi kan se motiverar all vi lar på oss också de relativt
betydande koslnader del här är fråga om för alt minska luftförorenings- och
försurningsproblemen.

Prop.
1984/85:127 56

11 Sammanfattning av handlingsprogrammet

Som jag inledningvis anfört behövs
nu ett samlat handlingsprogram för de närmaste årens arbete med
luftförorenings- och försurningsfrågorna. Jag har i del föregående i olika
avsnill redovisat de olika åtgärder som bör ingå i programmet. Jag skall nu
kort sammanfatta huvuddragen i programmet.

Ålgärder för atl minska de svenska ulsläppen av försurande
ämnen

-
En ytterligare
minskning av industrins svavelulsläpp eftersträvas med sikte på en halvering
under den kommande tioårsperioden.

-
Möjligheterna
atl yllerligare minska svavelhallerna i tunga och lätta eldningsoljor utreds.

-
Skärpta
avgasreningskrav för personbilar motsvarande de amerikanska införs så snart det
är praktiskt möjligl. Biltillverkare och importörer bör ges möjlighel att få
personbilar godkända enligt de nya avgaskraven redan fr. o. m 1987 års
modeller. Obligatoriska krav bör införas fr. o. m 1989 års modeller. Åtgärderna
på detta område avses samordnas med utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland
och de andra länder som på den svenska regeringens initiativ inlett etl
samarbele i avgasfrågan och förutsätter att delta samarbete fullföljs och leder
lill avsett resultat.

-
För atl bl. a.
möjliggöra införandel av skärpla avgaskrav introduceras blyfri bensin på den
svenska marknaden. Sådan bensin avses bli tillgänglig i etl rikstäckande nät
av bensinstationer över hela landet från sommaren 1986. Från och med den 1 juli
1987 är avsikten alt blyfri bensin skall kunna tillhandahållas vid alla
bensinstationer i landet med undantag för stationer med endasl en pump.

-
Frågan om
effektivare avgasrening när det gäller lätta och lunga lastbilar samt bussar
utreds ytterligare.

-
Möjligheterna
alt ytterligare reducera avgasutsläppen beaklas inom ramen för trafikplaneringen.
Riktlinjer för luftkvalitet utarbetas.

-
Ell program för
utveckling av miljövänliga alternativa drivsystem för fordon utarbetas.

-
Etl konkrel
handlingsprogt"am för minskning av kväveoxidulsläppen från
förbränningsanläggningar utarbetas. Möjligheter till stöd till åtgärder för
alt minska utsläppen av kväveoxider införs.

-
Ulsläppen av
klorväle och andra försurande ämnen begränsas. Försurningens betydelse för hur
kemiska ämnen uppträder i miljön utreds.

-
Etl program för
all begränsa ulsläppen av försurande ämnen från gruvavfall påbörjas.

Min bedömning är atl med de
ålgärder som redovisas i handlingsprogrammet skall det vara möjligl att uppnå
minskningar av de svenska svaveldioxidutsläppen med 65% och kväveoxidulsläppen
med 30% fram till år 1995 räknat från ulsläppsnivån år 1980.

Prop. 1984/85:127 57

Insatser internationellt för all få lill slånd minskningar
av ulsläppen av försurande ämnen i övriga Europa

-
Fortsatt aktivt
förhandlingsarbete i syfte alt få fram en bindande överenskommelse inom ramen
för konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om minskning
av svavelutsläppen med minsl 30% lill år 1993 räknat från 1980 års
ulsläppsnivå.

-
Fortsatta
initiativ för atl nå ytleriigare minskningar av svavelutsläppen utöver de nu
aktuella 30%-ätagandena.

-
Aktiva insalser
för all få till slånd överenskommelser om minskningar också av
kväveoxidulsläppen i Europa.

-
Fullföljande av
det samarbete om gemensamma avgasreningskrav som den svenska regeringen under
år 1984 log initiativ till.

Liksom hillills förutsätts det
internationella arbetet ske i elt nära samarbele med övriga nordiska länder
och genom bl. a också fortsälla bilalerala överläggningar med olika länder.

Åtgärder inom skogs- och jordbruket för alt minska eller
molverka markförsurningen

-
Begränsningar
av skogsmarksgödslingen och användningen av försurande gödselmedel i enlighel
med utfärdade allmänna råd.

-
Utarbetande av
rekommendationer för hellrädsutnytljandet där hänsyn las lill risken för ökad
markförsurning om trädens hela biomassa tas tillvara.

-
Fortsatta
forsknings- öch utredningsinsatser avseende effekterna från försurningssynpunkt
av en ökad inblandning av lövträd, främsl björk, i de svenska skogarna.

-
Aktiv
information, rådgivning och utbildning avseende skogsvårdsåtgärder som kan
bidra lill atl stärka skogens molsiåndskraft.

-
Utredning om
konsekvenserna av en ökad användning av icke försurande gödselmedel inom
jordbruket!

-
Ökade
informations- och rådgivningsinsaiser avseende kalkning av åkermark och en
bättre anpassad gödsling inom jordbruket samt särskilda insalser för en
förbättrad markkartering.

-
Översyn av
gällande anvisningar om miljöskydd vid djurhållning.

Kalkning och andra ålgärder för att molverka och dämpa
försurningens effekler

-
Okade anslag
till kalkning av sjöar och vattendrag.

-
Särskild
undersökning av möjligheterna alt genom kalkning eller andra åtgärder i miljön
minska kvicksilverhalterna i fisk.

-
Fortsatt
försöksverksamhet med kalkning och andra ålgärder för alt molverka försurningen
av skogsmark och grundvallen.

-
Särskilda
slalsbidrag för kalkning och andra ålgärder i grundvatten-takter.

Prop. 1984/85:127 58

Forsknings-
och utvecklingsarbete samt övervakning och inventering

— Samordning
av den försurningsforskning som stöds och bedrivs av olika organ och
prioritering av denna forskning inom den allmänna miljövårdsforskningen.

— Särskilda
insatser för forskning och inventering när det gäller skogsskador och
grundvattenförsurning.

— Utbyggnad
av den miljöövervakning som rör luftvårds- och försurningsproblemen.
Utarbetande av program för övervakning av försurningens hälsoeffekter.

— Utveckling
och utprovning av förbättrade metoder för kalkning av sjöar och vattendrag.

Anslagsfrågor

För att de i programmet redovisade åtgärderna skall
kunna genomföras föreslås en höjning av anslaget Åtgärder mot försurningen med
50milj. kr. till 135 milj. kr.

12
Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt
till Åtgärder mot försurningen för budgetåret 1985/86 under nionde huvudtiteln
anvisa elt reservationsanslag av 135000000 kr. Vidare hemställer jag att
regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av det program för åtgärder
mol luftföroreningar och försurning som jag har redovisat.

13
Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad
föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som han har hemställt
om.

Prop. 1984/85:127 59

Innehåll

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

1 Inledning
....................................................... 3

Föredragandens överväganden
.............................. 4

2
Allmänna utgångspunkter ............................... 4

3
Utsläpp av svavel- och
kväveoxider i Sverige och övriga Europa 7

4
Luftföroreningarnas och
försurningens effekter på mark, vatten, vegetation, malerial och hälsa II

5
Internationellt samarbete .................................. 19

6
Begränsning av
luflföroreningsutsläppen i Sverige . .. 28

7
Begränsning av markförsurning
genom ålgärder inom skogs- och jordbruk 44

8
Kalkning och andra åtgärder för
alt motverka och dämpa försurningens effekter 48

9
Forsknings- och
utvecklingsarbete samt övervakning och inventering 52

10
Anslagsfrågor m. m........................................... .. 54

11
Sammanfattning av
handlingsprogrammet .......... .. 56

12
Hemställan ................................................... .. 58

13
Beslut ......................................................... .. 58

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

Prop.
1984/85:127 1

Bilaga 1

AKTIONSPLAN

MOT
LUFTF Ö RORENINGAR

OOH F Ö RSURNING

Noturr å rdsi/erket

1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 2

Innehållsförteckning

Sid SAMMANFATTNING

1.
FÖRSURNINGSPROBLEMET ................................

2.
ÅTGÄRDERNA HITTILLS MOT
FÖRSURNINGEN.........

2.1
Bakgrund.............................................

2.2
Utsläppsbegränsningar.................................

2.3
Kalkning, forskning mm ................................

2.4
Internationellt arbete .................................

3. EFFEKTER
AV DE VIDTAGNA ÅTGÄRDERNA............

3.1
Minskade utsläpp .....................................

3.2
Mindre nedfall ...........................................

3.3
Bäure luftkvalitet .....................................

3.4
Förbättringar i vissa sjöar ...........................

4. UTSLÄPPSUTVECKLINGEN I SVERIGE OCH EUROPA

TILL 1995 ...................................................

4.1
Utsläppen i Sverige ..................................

4.2
Utsläppen i Europa ...................................

4.3
Antagna förändringar av
utsläppen ..............

4.4
Förändringar i nedfallet ..............................

5. F Ö RSURNINGSL Ä GET IDAG - BEHOVET AV Å TG Ä RDER

5.1
Sjöar och vattendrag ................................

5.2
Mark ......................................................

5.3
Grundvatten ...........................................

5.4
Skog ......................................................

5.5
Övrig växtlighet och djurliv ........................

5.6
Hälsa .......................................................

5.7
Korrosion ..................................................

6.
UTGÅNGSPUNKTER FÖR FORTSATTA
ÅTGÄRDER ...

7.
BEGRÄNSNING AV SVAVEL- OCH
KVÄVEOXIDUTSLÄPP

7.1 Svavelutsläpp

7.1.1
Energiproduktion .................................

7.1.2
Industriprocesser ................................

7.2 Kväveoxidutsläpp

7.2.1
Energiproduktion .................................

7.2.2
Industriprocesser ................................

7.2.3
Fordon .............................................

7.3 Slutsatser
och förslag

7.3.1
Inledning ..........................................

7.3.2
Svavelutsläpp ...................................

7.3.3
Kväveoxidutsläpp ...............................

8. BEGRÄNSNING
AV ANDRA UTSLÄPP MM .............

8.1
Klor- och fluorväteutsläpp .........................

8.2
Utsläpp av försurande ämnen
från gmvavfall .

8.3
De alkaliska utsläppens
belydelse .................

8.4
Åtgärder för vissa ämnen ..........................

9. BEGRÄNSNING
AV MARKFÖRSURNING GENOM

ODLINGSÅTGÄRDER
.........................................

9.1
Skogsbmk ..............................................

9.1.1
Skogsgödsling ....................................

Prop. 1984/85:127

9.1.2
Helträdsulnyttjande .............................

9.1.3
Trädslagsval .....................................

9.1.4
Skogsvårdsålgärder ..............................

9.2
Jordbruk ..................................................

9.2.1
Gödsling och kalkning ...........................

9.2.2
Avgivning av ammoniak och
kväveoxider

10.................................................................... KALKNING
AV SJÖAR OCH VATTENDRAG

10.1
Inledning ..............................................

10.2
Kalkningens omfattning ...........................

10.3
Erfarenheter ..........................................

10.4
Kalkning i vatten/kalkning av
avrinningsområden

10.5
Kvicksilver i fisk .....................................

10.6
Kalkfällning i reningsverk ............................

10.7
Fiskevårdande åtgärder .............................

10.8
Framtida insatsnivå .................................

11.................................................................... ÅTGÄRDER
FÖR ATT DÄMPA FÖRSURNINGSEFFEK

TERNA I MARK OCH GRUNDVATTEN ..................

11.1 Erfarenheter
av försöksverksamheten avseende

mark
och gmndvatten ..............................

11.2
Fortsatt försöksverksamhet för
att dämpa försurningseffekter i skogsmark

11.3
Åtgärder mot surt gmndvatten ....................

11.3.1
Åtgärder i vattentäkter ....................

11.3.2
Fortsalt försöksverksamhet med
åtgärder mol

surt
gmndvatten :............................

12.................................................................... ÖVERVAKNING,
INVENTERING OCH FORSKNING

12.1
Luftkvalitetsövervakning ..........................

12.2
Inventering och forskning om
miljöeffekter .....

12.3
Teknisk forskning och
utveckling ................

12.3.1
Kartering av förekomst och
utsläpp av försurande ämnen

12.3.2
Program för utveckling av
förbränningsteknik

och
rökgasrening mm .........................

12.3.3
Program för forskning och
utveckling av miljövänligare teknik inom trafikområdet

12.3.4
Program för teknisk utveckling
av kalkdoserare för rinnande vatten

13.................................................................... EFFEKTER,
KOSTNADER OCH GENOMFÖRANDE

13.1............................................................. Effekter
av föreslagna åtgärder

13.1.1
Effekter av
ulsläppsbegränsningar ......

13.1.2
Effekter av övriga åtgärder ...............

13.2............................................................. Kostnader
och anslagsbehov

Bilagorna till
aktionsplanen har publicerats i SNV PM 1863. De omfattar:

Bilaga I Begränsning
av försurande utsläpp från energiproduktion

Bilaga 2 Begränsning
av försurande utsläpp från industriprocesser

Bilaga 3 Skogsskador
- orsaker och omfattning .......

Bilaga 4 Försurning
av åkermark .............................

Bilaga 5 Kalkning
av sjöar och vattendrag ................

Bilaga 6 Åtgärder
för att dämpa försurningseffekter i skogsmark .

Bilaga 7 Åtgärder för att dämpa försurningseffekter i
grundvatten

Bilaga 8 Övervakning, inventering och forskning om
luftförore

ningar och deras effekter ....................................

Prop.
1984/85:127

Bilaga 9 Villkor för atl överföra
landsvägstransporter till järnväg

och effekter av avgasutsläppen .................

Bilaga 10 Övervakning av hälsokonsekvenser som
följd av försur

ningen ................................................

Prop. 1984/85:127 5

Sammanfattning

Åtgärderna
hittills och utsläppsutvecklingen

Vi börjar nu se resultat av de åtgärder som först
vidlogs för att motverka försurningen. Svavelutsläppen har minskat kraftigt i
Sverige sedan mitten av 1970-talet. För perioden fram lill år 1995 fömtser vi
en fortsatt minskning av svavelutsläppen inom landet. Under denna period
väntas svavelutsläppen minska avsevärt även i omgivande länder.

Kväveoxidulsläppen ökade kraftigt såväl i Sverige
som i Europa under 1950- och 1960-talen. Sedan mitten av 1970-talet har utsläppen
varit ungefär oförändrade i Sverige. I Europa har ökningen av utsläppen
avtagit. Vi väntar oss alt kväveoxidutsläppen skall minska i Europa till år
1995. Inom landet väntas kväveoxidutsläppen förbli ungefär oförändrade under
denna period om inga nya åtgärder vidtas.

Luftkvaliteten i de svenska tätorterna har
förbättrats fill följd av de minskade svavelutsläppen. Sedan mitten av
1970-talet har även sulfathalten i nederbörden minskat.

Försurnings-
och luftföroreningsläget — behovet av åtgärder

Luftföroreningarna drabbar både mark och vatten.
Under de senaste åren har skogen skadats i slor omfattning i Mellaneuropa. Även
i Sverige har skogsskador registrerats.

Skogen kan skadas dels genom atl trädkronorna
påverkas direkt av föroreningar i luften, dels genom försurning av skogsmarken.
Sannolikt spelar inte bara svavel- och kväveföreningar roll utan även höga
halter av bl a ozon.

Försurningen av skogsmark liksom av jordbruksmark
påverkas fömtom av det sura nedfallet även via de naturliga biologiska
processerna och av olika odlingsåtgärder.

Försumingstrycket väntas minska i viss mån till år
1995 till följd av de utsläppsminskningar som förutses. Den förändring som kan
skönjas är dock inte tillräcklig för all skydda känsliga områden.
Syralillförseln och luftföroreningarna behöver minskas yllerligare om skador
skall kunna undvikas.

Svavlet är fortfarande den viktigaste källan fill
försurning av mark och vatten. Det gäller att säkra den minskning av
svavelutsläppen inom landet som inletts och alt ta fillvara möjligheter till
fortsatta minskningar.

Kvävets roll för försurningen av mark och vatten
väntas successivt öka. I de begränsade områden i sydligaste Sverige där man
nått kvävemättnad spelar nedfallet av sura kväveföreningar redan idag slor roll
för mark- och vattenförsurningen. Även vid de sk surstötarna påverkar det sura
kvävenedfallet direkt sjöarna och vattendragen.

Prop. 1984/85:127 6

Orsakerna till skogsskadoma är komplexa och
sambanden är ofullständigt kända. Den bedömning som kan göras idag innebär all
det är nödvändigt att vidta ålgärder mot kväveoxidutsläppen för att motverka
skador på skogen, samtidigt som svavelutsläppen begränsas, öm så inte sker
riskerar man att omintetgöra de posifiva effekterna av minskningen av svavelutsläppen.

Under 1970- och 1980-talen har syratillförseln via
de biologiska processerna blivit bättre kartlagd. Påverkan på ekosystemen kan
delvis begränsas genom att vissa åtgärder inom jordbruket och skogsbruket
anpassas för att motverka försurning. Det är angeläget att ta till vara dessa
möjligheter att minska belastningen på naturen och öka motståndskraften hos
organismerna.

En fortsatt kalkning av ytvattnen blir enligt vår
bedömning nödvändig under minst ett par decennier trots minskande utsläpp. Det
blir också nödvändigt att vidta åtgärder för att motverka försurningen av
grundvat-tenläkter.

Forsknings- och utvecklingsarbetet bör
intensifieras för alt skapa ett bättre underlag för beslut om åtgärder.

Åtgärdsprogram

Vi
föreslår ett ålgärdsprogram med följande punkter:

1. Minskning av svaveldioxidutsläppen med minst 65
% mellan år 1980 och

år 1995

Redan
fattade beslut fullföljs. Svaveldioxidutsläppen från industrins processer
begränsas från nuvarande lovgivna ca 100000 ton per år lill ca 50000 ton år
1995. Åtgärder för att åstadkomma ytterligare avsvavling av olja utreds.

2. Minskning av kväveoxidutsläppen med minst 30%
mellan år 1980 och

år 1995

De
sk USA-83-kraven införs på bensindrivna fordon from 1987 års modeller och på
tunga dieselfordon fro m 1988 års modeller. Utsläppen av kväveoxider från
förbränningsanläggningar begränsas. Ett program för minskning av
kväveoxidutsläppen med 30% från förbränningsanläggningar tas fram. I programmet
bör också styrmedel av olika slag diskuteras.

Införande
av de sk Kalifornienkraven för tunga dieselfordon i Sverige samt kostnader och
effekter av atl minska de långväga godstransporterna i tunga dieselfordon
utreds.

Bidrag
från Kol-Miljöfonden införs för utveckling och demonstration av leknik för att
minska ulsläppen av kväveoxider från förbränningsanläggningar.

3.
Begränsning av
klorväleutsläppen

4.
Begränsning av utsläppen av
försurande ämnen från gruvavfall

Prop. 1984/85:127 7

Statliga
medel ställs till förfogande för behandling av gammalt gmvavfall.

5. Åtgärder inom
skogsbmkel

Intensifierad
information och rådgivning om skogsskadornas orsaker

samt
om möjliga åtgärder för att begränsa effekterna.

Begränsning
av skogsgödsling samt av s k hdträdsutnyttjande i enlighet

med
vad som redan beslutats eller planerats.

Utredning
om skötsel av lövskog.

6. Åtgärder inom jordbmket

Rådgivningen
tillförs ökade resurser så som föreslagits av utredningen om användningen av
kemiska medel i jord- och skogsbruket. Förstärkningen görs så stor att
rådgivningen på ett effektivt sätt kan bidra till att dminera miljöeffekter av
såväl försurning som växtnäringsläckage. Utredning om konsekvenserna av en ökad
användning av icke försurande gödselmedel inom jordbmket. Begränsning av
ammoniakavgången från jordbmket.

7. Kalkning

Kalkningen
av sjöar och vattendrag ökas successivt under den närmaste perioden. Etl
särskilt program, inriktat på att utveckla metoder att genom ålgärder i miljön
sänka kvicksilverhalten i fisk, drivs inom ramen för sjökalkningsprogrammet.

Försöksvisa
statsbidrag för kalkning och andra åtgärder i grundvatten-takter.

8. Försöksverksamhet

Fortsatt
försöksverksamhet avseende åtgärder för att motverka försurning av mark och
grundvatten.

9. Forskning och
utveckling

Förstärkta
insalser för inventering, övervakning och forskning vad gäller hälsoeffekter
skog, mark och grundvatten (inkl korrosion). Intensifierad teknisk forskning
och utveckling.

De
ulsläppsbegränsande åtgärder som vi föreslår beräknas kosta ungefär en miljard
kronor per år vid mitten av 1990-talet. De största kostnaderna gäller
avgasreningen på bensindrivna bilar - ca 600 milj kr per år.

Kostnaderna för de skärpta avgaskraven på
bensindrivna fordon drabbar i första hand bilägarna. Kostnaden per år och bil
kan uppskattas till 300-700 kr.

Statsbidragen
till kalkning av sjöar och vattendrag ökar enligt vårt förslag med 20 milj kr
per år under början av perioden. Härutöver kommer en sammanlagd kostnad på 30
milj kr för försök med statsbidrag till åtgärder i grundvattentäkter.

Den årliga kostnaden för inventering, övervakning
och forskning hc med drygt 10 milj kr enligt vårt förslag.

Om målen alt minska svaveldioxidutsläppen med 65%
och kväveoxidulsläppen med 30% uppnås kommer

Prop. 1984/85:127 8

- de årliga utsläppen av svaveldioxid att minskas
med ca 30000 ton

utöver vad som följer av redan fattade beslut

- de
årliga utläppen av kväveoxider att minskas med ca 90000 ton

Detta leder - tillsammans med redan fattade beslut samt de åtgärder

som
väntas bli genomförda i Europa - till att svavelnedfallet i Sverige kommer att
minska med 30-40% medan pH i nederbörden beräknas öka med 0,3-0,5 enheter.
Åtgärderna inom jordbruk och skogsbruk bidrar lill att ytterligare motverka
försurning och luftföroreningar. Vårt förslag innebär vidare i många fall väsentliga
förbättringar i närheten av slora punktkällor.

De skärpta kraven på rening av bilarnas avgaser
leder - utöver minskningen av kväveoxidutsläppen - till att utsläppen av
koloxid och kolväten minskar. Minskningen av bilavgasutsläppen är synnerligen
starkt motiverad också från hälsosynpunkt.

De kalkningar av sjöar och vattendrag som redan
inletts kommer att fullföljas. Hämtöver kommer nya sjöar och vattendrag alt
kalkas. Kalkningen bör kunna bidra till att minska kvicksilverinnehållet i
fisk i vissa vatten.

Åtgärder
i de suraste bmnnarna bör kunna genomföras under perioden.

De utredningar som vi föreslår skall genomföras
kommer att ge underlag för beslut om ytterligare åtgärder redan inom de
närmaste åren. Den föreslagna förstärkningen av inventering, övervakning och
forskning kommer också att bidra till att ge oss bättre underlag för det
fortsatta arbetet.

1.
Försurningsproblemet

Arbetet med att söka förstå och motverka
luftföroreningarnas effekter har pågått sedan slutet av 1960-talet. Till en
början var det främst skadorna i sjöar och vattendrag som väckte oro. Efterhand
har försurningen också påverkal mark och grundvatten. Långtgående effekter i
hela del biologiska systemet, bl a på skogen, har registrerats.

Försurningen orsakas av utsläpp av försurande
svavel- och kväveföreningar från eldning med fossila bränslen och från
industriprocesser. De sura svavel- och kväveföreningarna kan transporteras
långa sträckor.

Marken tillförs syra inte bara via atmosfären utan
också genom naturliga biologiska processer och genom olika åtgärder inom
jordbruket och skogsbruket. Bl a innebär uttaget av gröda och virke en
nettotillförsel av syra till marken. Försurningen av jordbruksmark och
skogsmark är en följd både av det sura nedfallet och av dessa andra
försurningsprocesser.

Den största delen av det sura nedfallet i Sverige
härrör från utsläpp utomlands. I mitten av 1970-talet värden svenska andelen av
svavelnedfallet i genomsnitt ca 25%. I dag har denna sjunkit lill 10-15% till
följd av minskade utsläpp. De inhemska utsläppen har störst betydelse i
Bergsla-

Prop. 1984/85:127 9

gen,
östra Svealand och södra Norrlands kustland. Här är den svenska andelen 20-25%.
Lokalt intill punktkällor kan den svenska andelen vara betydande.

Skadorna på skog och annan vegetation orsakas inte
bara av de försurande ämnena. Det är fråga om ett samspel mellan många
luftföroreningar. Bl a ozon spelar sannolikt roll för skadorna.

I detta program lämnar vi förslag lill ålgärder mot
effekler av såväl luftföroreningar som syratillförsel via jord- och skogsbruk.
Vi tar också upp åtgärder för att dämpa försurningens effekler i miljön.

2.
Åtgärderna hittills mot försurningen

2.1 Bakgrund

Eldning med fossila bränslen är den dominerande
källan till svavelutsläpp. Utsläppens storlek påverkas därför starkt av
energianvändningen och fördelningen mellan olika energislag.

De olika energislagens andelar i den svenska
energiförsörjningen har förändrats avsevärt under 1900-talet. I början av
seklet svarade ved och kol för lika andelar i energiförsörjningen. Efter andra
världskrigels slut började importen av olja komma igång på allvar.
Eldningsoljan började då ersätta kol och ved inom industrin. Samtidigt ökade
den totala energianvändningen. Mellan 1950 och 1970 nära tredubblades
energianvändningen i Sverige. Denna utveckling har nu brutits och användningen
av fasta bränslen ökar åter på bekostnad av oljan. Den totala användningen av
bränslen sjunker också dels beroende på energisparåtgärder, dels beroende på en
ökad användning av elvärme, värmepumpar och spillvärmeutnyttjande. Det
effektivare användandet av energi bidrar nu till atl minska svavelutsläppen.

De största kväveoxidutsläppen kommer från
biltrafiken. I Sverige svarar motorfordonen för ca 60% av utsläppen. Resterande
kväveoxidutsläpp härtör från industrin och från energiproduktionen.

Antalet bilar har stadigt ökat sedan början av
1950-talet. Under senare år har ökningstakten avtagit och bilarna blivit
bränslesnålare. Bilanvändandet bidrar dock fortfarande lill att - vid givna
miljökrav - öka kväveoxidutsläppen.

2.2 Utsläppsbegränsningar

De första generella reglerna om begränsning av
svavelutsläppen från oljeeldning infördes år 1968 då förbränning av
eldningsolja med mer än 2,5 viktprocent svavel förbjöds i hela landet. Under
början av 1970-talet begränsades den högsta tillåtna svavelhalten i
eldningsolja lill 1 % i städer med höga svaveldioxidhalter i luften. År 1976
beslutade regering och riksdag om ytterligare åtgärder för att motverka de
negativa effekterna av

Prop. 1984/85:127 10

svavelutsläpp.
Målet var all svavelulsläppen till år 1985 skall ha minskats till den nivå som
gällde i början av 1950-talet.

Minskningen av svavelutsläppen inom landet skulle
komma Ull stånd genom

- en successiv utvidgning av de områden i landet
där man får använda

tjock eldningsolja med en svavdhalt på högst 1 % samt en sänkning av

svavelhalten i tunn eldningsolja till 0,3%

- en
halvering av svavelutsläppen från industrins processer.

Programmet för att sänka svavelhallen i eldningsolja har genomförts

planenligt.
From den 1 oktober 1984 kommer svavelhalten i tjock eldningsolja all begränsas
till högst 1 % i hela landet. Detta motsvarar 0,24 g svavel per megajoule
bränsle. Svavelhalten i tunn eldningsolja har begränsats till 0,3% ftom den I
oktober 1980.

Utsläpp av försurande ämnen kan även begränsas med
stöd av miljöskyddslagstiftningen. Det förutsattes år 1976 att minskningen av
svavelulsläppen från industrins processer skulle uppnås genom skärpla villkor
vid prövning enligt miljöskyddslagen.

Riksdagen har även beslutat om begränsningar av
svavelutsläppen vid koleldning. För störte förbränningsanläggningar med elt
årligt totalt utsläpp överstigande 400 ton svavel har nyligen bestämts etl
intervall på 0,05-0,10 g svavel/MJ bränsle som riktiinje för utsläppen. För
mindre anläggningar gäller etl intervall på 0,10-0,17 g svavel/MJ.

Staten bidrar till kostnaderna för atl uppföra avsvavlingsanläggningar
eller för all vidta andra likvärdiga åtgärder. Statsbidraget kan uppgå till
högst 75% av investeringskostnaden.

Under 1970-talel infördes krav på rening av
bilarnas avgaser i Sverige. Krav beträffande utsläpp av kväveoxider infördes först
from 1976 års bilmodeller. Vissa länder bl a USA och Japan har infört en
betydligt mera långtgående begränsning av avgasutsläppen från personbilar än
Sverige. De svenska kraven är däremot hårdare än de som gäller i EG-länderna.

2.3
Kalkning, forskning m m

Åtgärderna för att begränsa de försurande utsläppen
har kompletterats med åtgärder för all återställa redan försurade områden. En
försöksverksamhet med kalkning av sjöar och vattendrag inleddes år 1977. Den
fortsätter sedan år 1982 i slörre skala. Detta år inleddes också en
försöksverksamhet med kalkning och andra åtgärder för atl motverka försurning
av mark och grundvatten. Resurser har också satsals på försurningsforskning.
Erfarenheter och resultat från dessa verksamheter redovisas i kapitlen 10-12.

Prop. 1984/85:127 11

2.4 Internationellt arbete

Sverige har sedan slutet av
1960-talel deltagit i ell omfattande arbele på det internationella planet för
att få till stånd minskade utsläpp av försurande ämnen. Ett viktigt steg togs
år 1979 då konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
undertecknades av alla berörda länder i Europa samt av USA och Kanada. Sedan
konvenlionen ratificerats av 24 länder trädde den i kraft i mars 1983.

Inom ramen för konventionen har
Sverige tillsammans med Norge och Finland lagt fram ett förslag om en minskning
av svavelulsläppen med minst 30% mellan år 1980 och år 1993. Hittills har 18 av
de länder som undertecknat konventionen anslutit sig fill detla förslag. Några
av dessa länder kommer troligen att kunna minska utsläppen ytterligare. (Se
tabell 4.3).

3. Effekter av de vidtagna åtgärderna

3.1 Minskade utsläpp

Utsläppen av svaveldioxid från år
1950 och framåt visas i tabell 3.1. På 30- och 40-talen torde svaveldioxidutsläppen
ha uppgått till 300000-400000 ton svaveldioxid per år varav. utsläppen från
processer till ca 200000-250000 ton per år.

Tabell 3.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige (1000 ton)

Utsläppskälla

1950

1955

1960

1965

1970

1975

1980

1983

Industriprocesser

230

240

220

290

235

230

155

98

Förbränning av oljor

80

180

320

480

680

453

338

187

Förbränning av kol och koks och

övriga fasta bränslen

170

120

100

40

10

2

3

17

Summa

480

540

640

810

925

685

496

302

De totala svaveldioxidutsläppen har
minskat krafligl från början av 1970-talet till följd av dels
svavelnedtrappningsprogrammet, dels energibesparingar och ändringar i
fördelningen mellan olika energislag. Målet alt senast 1985 ha minskal
svavelutsläppen i Sverige till nivån i början av 1950-talel har uppnåtts med
bred marginal.

Ulsläppen från olika
industriprocesser låg mellan åren 1950 och 1975 på ungefär samma nivå. Under de
senaste tio åren har processutsläppen inom induslrin minskal till största delen
genom stmkturtationaliseringar och utveckling av processer med återföring och
återvinning av svavel. I tabellen anges de lovgivna ulsläppen. De verkliga
utsläppen från industriprocesser var år 1983 ca 90000 lon.

Kväveoxidutsläppen har ökat sedan
1950-talel (tabell 3.2). Den kraftiga ökningen fram till 70-talet beror till
största delen på bilparkens expansion. Uppgifterna från 1955 är osäkra beroende
på atl uppgifter om avgassammansättningen från äldre fordon saknas.

De bestämmelser om maximala
kväveoxidulsläpp från vissa bensindrivna fordon som infördes år 1976 medförde
en minskning med ca 10% mellan 1975 och 1980. Under samma lid skedde dock en
lika slor ökning från dieseldrivna fordon. Ulsläppen från fordonsparken är
därför i stort sett desamma år 1980 som år 1975.

Tabell
3.2 Kväveoxidutsläpp i Sverige (1000 ton NO, räknat som NO2)

Utsläppskälla

1955

1970

1975

1980

Samfärdsel
Oljeförbränning Industriprocesser och övrigt

Summa

55

162

198

199

30

90

90

82

30

50

30

36

115

302

318

317

Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning har på naturvårdsverkets uppdrag utfört en
emissionsinventering för svavel och kväveoxider gällande för år 1982.
Resultatet sammanfallas i tabell 3.3. Man kan inte med säkerhet säga att
kväveoxidutsläppen faktiskt har ökat mellan 1980 och 1982. Det kan vara en
effekt av olika beräkningsmetoder.

Tabell
3.3 Svavel- och kväveoxidutsläpp i Sverige 1982 (ton/år)

Värmeverk
och kraftverk

Industrier
(inkl mottrycksanl)

Bostads- och lokaluppvärmning

Avfallsförbränning

Vägtrafik

Traktorer
och motorredskap

Flygtrafik
(start och landning)

Fartygstrafik

Järnvägstrafik

Brinnande slagghög

Summa (avrundat)

59800

20000

159000

46900

90600

32 300

1300

600

9500

182000

3 700

32400

540

5000

3 500

4 200

320

740

500-2000

ej
uppgift

330000

324000

I tabell 3.4 framgår hur de länsvisa
utsläppen av svaveldioxid har förändrats sedan 1975. Den största reduktionen
har under perioden skett i Blekinge län, till stor del beroende på atl del
oljeeldade kraftverket i Karis-hamn nu endasl fungerar som topp- och
reservkraftverk. I Stockholms län har utsläppen inte minskats nämnvärt mellan
1975 och 1982. Redan 1972 infördes bestämmelser om lågsvavlig olja i länet.

Prop. 1984/85:127 13

Tabell 3.4 Länsvis sammanställning över utsläppen av
svaveldioxid 1975, 1978 och 1982 (1000 ton SOj/år)

Län 1975 1978 1982

44

49

42

20

24

6

20

10

9

35

22

13

14

7

4

11

4

3

13

12

6

3

3

8

27 ■

9

6

16

16

7

41

27

30

12

8

6

56

38

29

25

16

13

14

9

4

34

22

13

29

17

15

31

35

10

26

25

9

44

39

17

49

45

29

8

8

4

61

37

25

35

24

23

Stockholm

Uppsala

Södermanland

Östergötland

Jönköping

Kronoberg

Kalmar

Gotland

Blekinge

Kristianstad

Malmöhus

Halland

Göteborg och Bohus

Älvsborg

Skaraborg

Värmland

Örebro

Västmanland

Kopparberg

Gävleborg

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Nortbotten

Summa 670 510 330

Anm. För 1975 har ca 15000 ton SO2, härtörande från
biltrafiken inte kunnat regionuppdelas.

3.2 Mindre nedfall

Som redan nämnts svarar utsläpp
utomlands för en stor del av det sura nedfallet i Sverige. Förändringar i
nedfallet måste därför bedömas mot bakgmnd av utsläppsutvecklingen såväl inom
landet som utomlands.

Svavelutsläppen ökade kraftigt i
Europa under 1950- och 1960-talen. Under 1970-talet har utsläppen varit i stort
sett konstanta eller minskat något.

Kväveoxidutsläppen i Europa nära
nog fördubblades mellan 1959 och 1973. Därefter har ökningen avtagit.

Nederbördens sammansättning har
analyserats pä flera platser i landet alll sedan 1955. Övervakningsnätel har
sedan dess byggts ut.

Nederbördsdata visar att
sulfathalten i nederbörden ökade under.1950-och 1960-talen. Sedan början av
70-talet har sulfatinnehållet i nederbörden minskat med 5-10%. I de centrala
delarna av Sverige och i norta Sverige är minskningen större. Den uppgår där
till ca 20-30%.

I Nortland och i viss mån i södra
Sverige har svaveldepositionen inte minskat i samma mån som sulfatinnehållet i
nederbörden. Delta antyder att perioder med stora nederbördsmängder samtidigt
som sulfatinnehållet är högt, sk episoder, hr slor betydelse i dessa områden.

Prop. 1984/85:127 14

Del är intressant att jämföra denna utveckling med
uppgifterna om hur svavelutsläppen har förändrats i Sverige och omgivande
länder. Med kännedom om hur stort svavelbidraget från enskilda länder är kan
man beräkna att förändringarna teoretiskt borde leda till att
svaveldeposifionen i Sverige skulle ha minskat med 10—15%, i första hand genom
våra egna åtgärder. Denna beräkning stämmer således bra med den utveckling som
man observerat vad beträffar svavelinnehållet i nederbörden.

Nitrathallen i nederbörden har i stort sett
fördubblats sedan mitten av 1950-talet. Inga entydiga trender kan utläsas av
mätningarna under senare delen av 70-lalet och början av 80-lalet. Ökningen
tycks dock ha upphört.

3.3 Bättre
luftkvalitet

Begränsningen av svavelhalten i eldningsoljan har
minskat svaveldioxidhalten i tätorterna i södra och mellersta Sverige under
70-talet. I många orter har halterna halverats. I tätorter med väl utbyggd
fjärtvärme är svaveldioxidhahen lägre än i tätorter av samma storlek men med
mindre fjärrvärmeanslutning. De högsta halterna förekommer nu i allmänhet i
tätorter i norra Sverige. Det beror på skillnader i meteorologiska betingelser
och på störte värmebehov i nort men även på att nedtrappningspro-grammet för
svavel i eldningsolja ännu ej är fullföljt.

Naturvårdsverkets planeringsmål på 60 g/m
(vinterhalvår) underskrids nu i de flesta tätorterna i Sverige. I allmänhet
överskrids inte heller gällande riktvärden för dygnsmedelvärden.

Nedgången i svaveldioxidhalten i tätorterna har
minskat kortosionen. Som exempel kan nämnas atl kortosionshastigheten hos zink
vid stationen Vanadislunden i centrala Stockholm nu är lägre än när mätningarna
inleddes i slutet av 1930-talet.

Minskningen av kortosionen bör ha medfört betydande
besparingar vid underhåll av fastigheter mm. Minskningen av svaveldioxidhalten
har också varit positiv från hälsosynpunkt.

Mälunderlaget är begränsat då det gäller
kväveoxider. Dala från långtidsmätningar saknas i slor utsträckning.

3.4 Förbättringar
i vissa sjöar

Försurningssituationen i sjöar och vattendrag är
beroende av vad som deponerats under en följd av år av försurande ämnen. Årliga
naturliga variationer i nederbörd, vattenflöden och temperatur är också av
betydelse.

I sjöarna i södra och mellersta Sverige finns en
tendens till något minskade sulfathalter jämfört med början av 70-talet. Även
i Rönnskärsområdel där svavelutsläppen reducerats med två tredjedelar de
senaste tio åren syns en tendens lill lägre sulfathalter i sjöar nära
utsläppskällan.

Prop.
1984/85:127 15

Även vad gäller pH-värdet i små sjöar i Göteborgs
närområde syns tecken på atl värdena nu är något högre. Sjöar som för tio år
sedan hade pH 4.3 har nu pH 4.5.

I
stora sjöar med många års omsättningstid syns inte samma förbättring.

Kvävehalten
i sjöar visar inga tecken på att minska. De fåtal fall där kvävehalten följts i
mer än tio år visar tvärtom att halten stigit med ca 50% jämfört med
tidigare.Orsaken torde vara att marksyslemets förmåga att ackumulera den allt
högre depositionen börjar avta med följd alt kväve-läckaget ökar till
ytvattnen.

Kalkningen av sjöar och vattendrag har genomförts i
större omfallning i knappt två år. Även försöksverksamheten avseende mark och
grundvatten är av sent datum. Erfarenheterna av dessa verksamheter redovisas
närmare i kapitlen 10 och 11 samt i bilagorna 5—7.

4.
Utsläppsutvecklingen i Sverige och Europa till 1995

4.1
Utsläppen i Sverige

Med nuvarande miljökrav väntas de inhemska
utsläppen av svaveldioxid minska med 30% från år 1983 till år 1995. Räknat från
år 1980 väntas minskningen bli ungefär 60% (se tabell 4.1). Energianvändningen
antas då utvecklas enligt ett underlag från statens energiverk. Underlaget
bygger på följande antaganden. Industriproduktionen anlas stiga enligt
långfidsutred-ningens (LU 84) högre alternativ. Industrins specifika
energianvändning antas sjunka kontinuerligt. Uppvärmningsbehovel i Sverige
antas minska från år till år i avtagande takt. Mot denna bakgrund kommer
oljeanvändningen atl fortsätta alt avta genom alt oljan ersätts med i första
hand el och naturgas inom industrin och med el, kol och inhemska fasta bränslen
inom uppvärmningsseklorn. Fjärrvärmen väntas öka i något långsammare takt än
som fömtsågs för några år sedan. Kolanvändningen väntas öka i den takt som
svarar mot den aviserade försiktiga kolintroduklionen, dvs en förbrukning av
3-4 Mton/år nås 1990. Utvecklingen styrs bla genom den energipoliliska
kolprövningen som införts från den 1 juli 1984 genom etl tillägg i
fastbränslelagen. 1983 års torvslöd har initierat en ökad torvan-vändning från
nästan ingenting 1982 till ca 5 TWh 1990. Förbränningen av övriga inhemska
bränslen väntas öka med ca 50% till 1990. Avfallsförbränningen fördubblas till
1990. Naturgasen introduceras i Sverige med fullbordandel av Sydgas I omkring
år 1992.

Övergång till fasta bränslen, ökad elvärme samt
energisparande och spillvärmeulnyltjande har mellan år 1980 och år 1983 minskal
svaveldioxidulsläppen med ca 120000 lon om 1980 års krav på svavelulsläpp från
fossila bränslen tas som utgångspunkt för jämförelsen. Under perioden 1983 till
1990 väntas denna lyp av ålgärder minska svaveldioxidutsläppen med ca 50000 ton
under samma förutsättningar.

Prop. 1984/85:127 16

Tabell 4.1 Förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i
Sverige vid oförändrade miljökrav (1000 ton)

Utsläppskälla 1980 1983 1990 1995

12

13

338

187

69

71

0

0

31

37

3

17

4

. 5

3

3

2

2

155

98

80

80

496

302

201

211

Diesel

Eldningsoljor ]

Gas J

Kol \

Torv I

Ved mm j

Avfall >

Industriprocesser

Summa

Kväveoxidulsläppen kommer med
nuvarande miljökrav att vara ungefär oförändrade fram till år 1995 (tabell
4.2). Transportarbetet väntas då öka med 0,6% per år enligt transportrådets
prognos. Fram till år 1995 balanseras de ökade utsläppen från vägtrafiken av
minskade utsläpp från energisektorn beroende på minskat bränslebehov samt viss
övergång lill ved och gas som ger lägre utsläpp än oljeeldning. Dessutom har
vissa åtgärder vidtagits inom industrin efter år 1980.

Tabell 4.2 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i
Sverige vid oförändrade miUökrav (1000 ton)

Utsläppskälla

1980

1990

1995

Vägtrafik

Övriga
fordon m m

Olje-
och gaseldning

Fastbränsleeldning

Industriprocesser

Summa

159 40 83 11

24

317

165 40

27 42 10

284

181 40 28 ■ 50 10

309

De beräkningar som redovisas i
tabellerna förutsätter att industriproduktionen ökar med 1,9% per år fram till
år 1990, 3,4% per år därefter, dvs enligt långtidsutredningens högalternaliv.
För atl visa energiutvecklingens betydelse har vi också studerat ett annat
alternativ. I detta har vi antagit att. industriproduktionen växer med 1,3 %
per år fram till år 1990, 2,1% per år därefter, dvs enligt långtidsutredningens
lågalternativ. Vi har också antagit att naturgas introduceras i snabb takt i
landet. Sydgas, Västgas och Östgas antas bli förverkligade lill år 1995.
Industrins behov av bränslen minskar i detta fall och naturgas ersätter i viss
utsträckning andra bränslen.

Utsläppen av svaveldioxid blir
15000-40000 ton lägre per år i delta alternativ än i grundalternativet.
Utsläppsminskningen blir störst om naturgasen till övervägande del antas
ersätta tjock eldningsolja. Utsläppen av kväveoxider blir 6000-9000 ton lägre.

4.2 Utsläppen i Europa

Flera länder i Västeuropa har
fattat beslut om alt minska svavelutsläppen. Andra europeiska länder har mer
eller mindre långtgående planer.

Av de länder som har betydelse för
svaveldepositionen i Sverige är osäkerheten störst beträffande Storbritannien,
Polen och Tjeckoslovakien.

Tabell
4.3 är ett försök alt bedöma utvecklingen fram till år 1995.

Tabell 4.3 Procentuell förändring av svaveidioxidutsläppen
Europa

några
viktiga länder i

Land

Förändring från börian av 70-talet till 1995 (prognos)

början av 80-talet till 1995 (prognos)

Sverige

Storbritannien

Östtyskland

Västtyskland

Polen

Danmark

Tjeckoslovakien

Sovjetunionen

Holland

Finland

Norge

Belgien

Frankrike

-80% -50% -30% -55% -20% -60% t 0% -20%' -45% -30% -65%
-50% -55%

-65% -30% -30% -50% - 5% -40% -10% -30%' -30% -30% -50%
-30% -50%

' Avser uttransporten från Sovjetunionen

De utsläppsändringar som anges i
tabell 4.3 leder till alt olika länders relativa bidrag till nedfallet i
Sverige förskjuts. Hittills har de svenska svavelutsläppen varit de utsläpp
från ett enskilt land som bidragit mesl lill nedfallet i Sverige. Vid mitten av
1990-talel kommer det enligt vår bedömning att finnas två eller tre länder
vars utsläpp har slörre belydelse än de svenska utsläppen för nedfallet i
Sverige (se tabell 4.4).

Tabell 4.4 Svavelnedfallet i Sverige från olika länder,
1000 ton svavel/år

Land

Nedfall i Sverige

Början av

1970-talet

1978

1995 (prognos)

Sverige

164

101

33

Storbritannien

89

62

45

Osuyskland

52

52

36

Västtyskland

49

46

22

Polen

52

44

42

Danmark

37

26

15

Tjeckoslovakien

21

23

21

Sovjetunionen

16

18

13

Benelux

24

17

12

Finland

10

10

7

Norge

14

10

5

Frankrike

21

20

10

Övriga
länder samt obestämt

107

107

75

Bakgrund

60

60

60

Summa

716

596

396

2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 18

Uppgifterna om enskilda länders kväveoxidutsläpp är
bristfälliga. I Västeuropa kommer 30-50% av totalutsläppen från vägtrafiken. De
bensindrivna och de dieseldrivna fordonen torde svara för ungefär lika delar
av trafikens kväveoxidulsläpp. Kraftproduktionen svarar för ca 30% av
ulsläppen. Merparten kommer från koleldade kraftverk.

I Östeuropa är antalet bilar per invånare lägre än
i Västeuropa. Bilparkens sammansättning och vägarnas ulförande bidrar också
till lägre kväveoxidutsläpp från trafiken. Bilar med äldre teknik som körs
mindre snabbt släpper nämligen ul förhållandevis mindre kväveoxider. Förbränningen
av kol torde därför dominera kväveoxidutsläppen i flera av dessa länder.

Västtyskland är drivande inom EG för att införa
blyfri bensin och katalytisk avgasrening för bensinfordon. England har visal
intresse atl införa blyfri bensin men de stora bilproducerande länderna
Frankrike och Italien har hittills varit avvisande. Enligt de västtyska
intentionerna skall katalytisk avgasrening molsvarande USA-83-beslämmelserna
införas år 1986. Flera länder har förklarat atl de kommer att införa skärpta
avgaskrav sä snart Västtyskland gjort del.

EG-kommissionen har nyligen föreslagil att alla
medlemsstater skall lillhandahålla blyfri bensin from år 1989. De medlemsländer
som så önskar skall kunna införa blyfri bensin from år 1986. Kommissionen har
vidare föreslagit atl krav på avgasrening motsvarande USA-83-beslämmel-serna
skall införas av alla medlemsländer lill år 1995. Medlemsländerna skall om de
vill kunna tillämpa de skärpla kraven på avgasrening redan tidigare.

Västtyskland har nyligen skärpt kraven på
kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar med en effekt överstigande 50
MW. De nya kraven är inte avsedda atl vara rättsligt bindande utan är utformade
som riktlinjer eller rekommendationer. De innebär all denitrifiering behövs vid
olje- och koleldade anläggningar med en effekt över 300 MW. Vid mindre anläggningar
behövs sk lågNOx-leknik.

Såväl nya anläggningar som befintliga anläggningar
med en kvarvarande driftlid på mer än 30000 timmar omfattas av de nya
bestämmelserna.

I tabell 4.5 visas hur olika åtgärder i Europa
skulle påverka kväveoxidulsläppen. Där anges hur mycket ulsläppen kan beräknas
ha minskat ca 15 år efter det att nya regler har införts. Utfallet av olika
ålgärder varierar mellan enskilda länder. I tabellen anges endasl ett grovt
genomsnitt. Beräkningarna är osäkra.

Prop.
1984/85:127 19

Tabell
4.5 Effekter av olika åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen i Europa

Åtgärd

Utsläppsändring

Ändring av

frän resp kate-

totalutsläppen

gori efter 15 år

efter 15 år

%

%

Katalytisk
avgasrening

-75

-15

för
lätta fordon

Kalifornienkrav
för

-50

-10

tunga
fordon

Läg
NOx-brännare i

-60 ■

- 5

nya
kraftverk

Låg
NO-brännare i

-60

-20

nya och
befintliga

kraftverk

EG-kommissionens
förslag

på krav
för 1985 på nya

-40

- 5

anläggningar
>50MW

EG-kommissionens
förslag

-40

-15

på krav
på totalreduktion

i"ör
anläggningar >50MW

EG-kommissionens
förslag

-75

-10

på krav
för 1995 på nya

anläggningar
>50MW

Västtysklands
nya krav pä

anläggningar
>50MW

-85

-35

Om katalytisk avgasrening införs för personbilar
reduceras kväveoxidutsläppen från denna fordonskategori med ungefär tre
Qärdedelar ca 15 år efter det all reglerna införs. För hela Europa skulle det
innebära atl totalutsläppen av kväveoxider minskade med ca 15%.

Det finns ännu inte någon långtgående metod för atl
begränsa utsläppen av kväveoxider från lunga dieselfordon.
USA-Kalifornienkraven är f n de strängaste i världen. Om dessa regler infördes
i Europa skulle lotalutsläp-pen av kväveoxider sjunka med ungefär 10% efter 15
år.

Inom energiproduktionen kan billiga åtgärder, lex
effektivare energihushållning och förbättrad förbränningsteknik i nya
kraftverk samt övergång till naturgas och kärnkraft, väntas få visst genomslag.
Sådana åtgärder leder dock inte till någon störte minskning av utsläppen.
Utsläppsminskningen blir kanske 5-10% lill sekelskiftet.

Mer långtgående och kostnadskrävande åtgärder, lex
installationer för att förbättra förbränningstekniken också i existerande
kraftverk, skulle kunna minska totalutsläppen i Europa med 20% inom 15 år.

EG-kommissionen har föreslagit att svavel- och
kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar med en lermisk effekt som
överstiger 50MW skall begränsas i medlemsländerna. De gränsvärden som föreslås
för nya anläggningar ligger nära de västtyska gränsvärdena. De krav som
föreslås för koleldning är jämförbara med nuvarande svenska krav. Kommissionen
har föreslagil att bestämmelsema för nya anläggningar skall träda i kraft år
1985. Reglerna skulle skärpas avsevärt efter år 1995.

Parallellt
med dessa förslag avseende nya anläggningar har kommis-

Prop. 1984/85:127 20

sionen
föreslagit att svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar
skall minskas med 60% resp 40% till år 1995. Om detta genomförs skulle de
totala kväveoxidulsläppen i Europa sjunka med 15%.

Om de nya västtyska rekommendationerna belräffande
kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar fick lillämpning i Europa
skulle utsläppen sjunka med ca 35% från dagens nivå.

Avgörande för utsläppen är också hur
transportarbetet och bränsleförbrukningen ändras. För beräkningarna i tabell
4.5 har vi antagit atl förbrukningen av bränslen för energiproduktionen är
konstant fram till sekelskiftet. För svenskt vidkommande har transportarbetet
bedömts öka med 0,6% per år fram till sekelskiftet. Vi har antagit samma ökning
för Europa som underlag till tabell 4.5.

Denna genomgång visar alt del krävs långtgående
åtgärder för att man skall få en snabb minskning av kväveoxidutsläppen i
Europa. Vi har som etl huvudalternativ antagit alt utsläppen kommer alt minska
med 20% mellanår 1980 och år 1995.

4.3
Antagna förändringar av utsläppen

Vårt huvudalternativ för utsläppsulvecklingen jämte
en mer optimistisk och en mer pessimistisk bedömning redovisas i tabell 4.6.

Tabell 4.6 Bedömning av utsläppsutvecklingen i Europa utom
Sverige från 1980 års nivå.

SO, NO

Enligt

-20%

tabell
4.3

Enligt

+ 15%

tabell
4.3

-60%

-50%

Alternativ 1 (huvudalternativ) Alternativ 2

Alternativ 3

Alternativ 1 representerar elt läge där katalytisk
avgasrening har införts i början av 1990-lalel. Förbrukningen av fossila
bränslen har stagnerat. Vidare fömlses minskade utsläpp av kväveoxider från nya
förbränningsanläggningar och i vissa länder även från befintliga anläggningar.

Alternativ 2 är ett alternativ där endasl
svavelutsläppen minskar. Inga åtgärder vidtas för att minska
kväveoxidutsläppen. Energiförbrukningen antas öka med ca 20% räknat från 1980
års nivå.

Alternativ 3 representerar ett optimistiskt
alternativ i huvudsak enligt EG-kommissionens förslag. Dessutom har katalytisk
avgasrening införts liksom Kalifornienkraven på tunga fordon. Förbrukningen av
fossila bränslen har minskat med 20% från 1980 års nivå.

I Sverige väntas svavelutsläppen minska med 60%
mellan år 1980 och år 1995 enligt redan ställda krav. Kväveoxidutsläppen väntas
vara ungefär oförändrade om inga nya åtgärder vidtas.

Prop.
1984/85:127 21

I denna aktionsplan lägger vi fram förslag som
beräknas minska de svenska svavelutsläppen med 65% mellan år 1980 och år 1995.
Vi föreslår vidare att arbetet med att minska de svenska kväveoxidutsläppen
skall ha som mål atl åstadkomma en reduktion med 30% under samma tidsperiod. Vi
har tagit detta som huvudalternativ för utsläppsutvecklingen i Sverige. Det mer
pessimistiska alternativet innebär för svensk del oförändrade kväveoxidutsläpp
och det mer optimistiska en minskning av kväveoxidutsläppen med 50% (se tabell
4.7). En så stor utsläppsreduktion fömtsätter, förutom genomförande av de
tekniska åtgärder som diskuteras senare, en minskning av såväl transportarbetet
som energiförbrukningen inom industri- och uppvärmningssektorn.

Tabell 4.7 Bedömning av utsläppsutvecklingen i Sverige
mellan år 1980 och år 1995

SO2 NO,

Alternativ 1 . -65% -30%

(huvudalternativ)

Alternativ 2 -65% oförändrat

Alternativs -65% -50%

4.4
Förändringar i nedfallet

Svaveldioxid och kväveoxider omformas i atmosfären
till svavelsyra och salpetersyra genom flera kemiska reaktioner.
Oxidationshastigheten för svaveldioxid är bla beroende av mängden oxidanler i
luften och därmed av de primära luftföroreningar - kolväten och kväveoxider -
som ger upphov till oxidanler. Del är därför fråga om ett komplicerat samspel
mellan svavel- och kväveoxider. Det är inte säkert atl nedfallet via nederbörden
överallt förändras i direkt proportion lill ulsläppsförändringar.

Kvävenedfallet är sannolikt av mer lokall ursprung
än svavelnedfallet åtminstone under sommarhalvåret. Nederbördsdata saml
uppgifter om skillnader i oxidationshastighet för svavel- och kväveoxider tyder
på detta. Mot denna bakgrund deponeras sannolikt en störte del av de svenska
kväveoxidutsläppen än svavelutsläppen inom landet. Del är också mindre
skillnader mellan utsläppen under sommar och vinter efiersom bilavgaserna är
en dominerande källa.

I våra beräkningar har vi antagit all förändringar
i depositionen är direkt proportionella mot förändringar i utsläppen. Vi har
utgått från en spridningsmodell framtagen inom EMEP. Vi har vidare antagit alt
kväveoxider sprids på samma sätt som svaveldioxid saml att endast sulfat-,
nilrat- och vätejoninnehållet i nederbörden förändras. Övriga ämnen har vi
antagit vara konstanta.

Som framgår av tabellerna 4.8 och 4.9 minskar
svavelnedfallet med 0,5-0,7 g svavel per m och år, dvs med 30-40% i
huvudalternativet medan pH i nederbörden ökar med 0,3-0,5 enheter. Mer
långtgående åtgärder enligt alternativ 3 medför att pH i nederbörden stiger
till 5,0 eller mer på de flesta platser i landet.

Prop.
1984/85:127 22

Norsk Institut for luftforskning har med ledning av
de antagna förändringar i utsläppen som redovisas i tabellerna 4.6 och 4.7
beräknat vilka konsekvenser reduktionerna får på oxidantbildningen, dvs i della
sammanhang halten av ozon och peroxyacetylnitrat, PAN. Studien har utgått
ifrån de atmosfärkemiska förhållanden som rådde under en begränsad tid vid en
ozonepisod i södra Sverige. Luften i södra Skandinavien hade huvudsaklingen
passerat de brittiska öarna under den studerade perioden.

Som resultat erhölls att ozonbildningen minskade
med ca 20% i huvudalternativet och ca 40% i alternativ 3. Alternativ 2
medförde en mindre ökning av oxidantbildningen. Om inga ålgärder vidtas i
Sverige skulle reduktionen bli ca fyra procentenheter mindre. Del är viktigt
att påpeka att den största minskningen erhölls för de högsta halterna.

Det bör framhållas att beräkningsmodellen är osäker
och att resultaten grundar sig på ett begränsat dataunderlag. Transport av
förorenad luft från andra delar av kontinenten kan dessutom ge andra
förhållanden.

Tabell
4.8 Svavelnedfallet i Sverige vid alternativa förändringar av utsläppen

Område

Svavelnedf 1970-talet

"allet,
g 1995

S/m

år
(skogsmark)

Alt 1

Ah
2 Alt 3

Kronobergs län Bohuslän Värmlands län

2,0 2,0 1,3

1,3 1,4 0,8

1.3 0,8

1.4 0,9

0.8 0,6

Anm.
Depositionen på sjösystemen torde vara 10-30% lägre än ovan angivna värden.

Tabell
4.9 Nederbördens pH i Sverige vid alternativa förändringar av utsläppen

Område

pH i nederi 1970-talet

börden 1995

Alt 1

Alt 2

Alt 3

Kronobergs län Bohuslän Värmlands län

4,2 4,2 4,5

4,6 4,5 5,0

4,5 4.4 4,9

>5 >5 >5

5.
Försurningsläget idag — behovet av åtgärder

5.1
Sjöar och vattendrag

Försurningsläget i sjöar och vattendrag redovisades
utförligt år 1981 i en skrivelse från naturvårdsverket och fiskeristyrelsen
till regeringen. Där framgick att ca 18000 sjöar och omkring 90000 km rinnande
vatten uppvisade pH-värden där skador på livet i vattnen kan förväntas.

Försurningen är år 1984 av ungefär samma
omfattning. Kalkningen har i viss utslräckning förbättrat läget (se kapitel
10). Som nyss redovisats finns

Prop. 1984/85:127 23

också
tecken på en viss förbättring i områden där slora lokala utsläpp har minskats.

Försurningen av ytvattnen kan i dag lill 80-90%
tillskrivas svavlet. Om svavelbelastningen och svavelhalten i sjöar och
vattendrag minskar med 30-50% under perioden förbättras vattnens tillstånd
avsevärt. Förändringen är dock inte tillräcklig för att skydda alla känsliga
vallen.

Kväveoxiderna
svarar i dag för ca 30% av surhelen i nederbörden. Kväve är ett gödningsämne
som tas upp av växterna sedan det deponerats. Om depositionen ökar utöver den
mängd som kan tas upp av växterna kommer dock nilrat att läcka ul till
ytvattnen.

De sura kväveföreningarna spelar dessutom redan i
dag stor roll vid s k surstötar, dvs tillfälliga flöden av surt vatten främst i
samband med snösmältningen på våren. Marksyslemel hinner inte nämnvärt påverka
det sura innehållet i sådana flöden. Det är den ackumulerade syradeposilionen
under vinterhalvåret som spelar roll för surstötens sloriek.

Surstötar kan förekomma även i områden där vattnet
normalt.är väl skyddat mot försurning. En enda surstöt kan räcka för att
allvarligt skada en lång rad organismer.

Under de senaste åren har försurningsskador
konstaterats i stora delar av fjällvärlden. Under vintrarna 1978-1980 och 1984
var snön sur långt upp i fjälltrakterna och känsligt vattenliv skadades.

Kvävets
roll för försurningen kommer att öka till mitten av 1990-talet dels som följd
av att salpetersyrans relativa betydelse för det sura nedfallet ökar, dels som
följd av att markens förmåga all ackumulera kvävet minskar. Det är främst på
näringsrika marker i södra Sverige som risken för denna sk kvävemättnad ökar.

Sammanfattningsvis skulle belastningen av svavel
behöva reduceras med 70-80% i södra Sverige om alla buifertsvaga vatten skulle
skyddas. Kvävebelastningen skulle behöva minskas med hänsyn till surstötarna
och för att hindra framtida ökat läckage av kväve till ytvattnen.

5.2
Mark

Marken har betydligl störte förmåga atl buffra mot
tillförseln av sura ämnen än vad de flesta vatten har. Försurningen iakttogs
också först i ytvattnen.

En
påtaglig försurning av marken har noterats i södra och mellersta Sverige. I elt
område i Halland har t ex pH sänkts med i genomsnitt en halv pH-enhet under de
senaste femtio åren. I vissa delar av det undersökta området är pH-sänkningen
störte än en pH-enhet vilket innebär en mycket drastisk förändring av markprocesserna.

Försurningen
av marken får till följd att magnesium och andra växtnäringsämnen tvättas ut
eller blir otillgängliga. Träd och annan växtlighet kan få brist på dessa
ämnen.

Prop. 1984/85:127 24

Markförsurningen innebär också att aluminium och
många tungmetaller frigörs. Dessa ämnen kan vara giftiga för träden. Metallerna
transporteras vidare lill gmndvatten och ytvatten och påverkar de ekologiska
systemen.

Ledningar, byggnader och andra konstruktioner i
marken utsätts för ökad kortosion när marken försuras. Det finns tecken på atl
denna typ av kortosionsskador ökat under senare år. Frekvensen av rapporterade
skador är störst i de södra och sydvästra delarna av landet.

Svavelföreningarna svarar ännu för huvuddelen av
den markförsurning som uppkommer till följd av det atmosfäriska nedfallet.
Efterhand som växternas förmåga alt ta upp kvävet i nedfallet överskrids kommer
dock kväveföreningarna att få ökad betydelse för markförsurningen.

Jordbruksmarkens surhet påverkas endasl i begränsad
grad av det sura nedfallet. Skördeuttaget, gödslingen och utiakningen av kalk
från marken spelar den största rollen.

Del sura nedfallet svarar i flertalet län för mellan
10 och 20% av försurningen av jordbmksmarken. De surgörande gödselmedlen
började användas i ökande omfattning under 1960-talet.

De olika försurningsprocesserna inom jordbruket
motverkas genom kalkning. Kalkanvändningen inom jordbmket sjönk fram till mitten
av 1960-talet. Därefter har kalkningen ökat men den är fortfarande otillräcklig
för all kompensera syralillförseln.

På skogsmarken kan syratillförseln via de naturliga
biologiska processerna och virkesuttagel vara av ungefär samma storlek som via
del sura nedfallet. Vid sk helträdsutnyltjande, dvs tillvaratagande av grenar
och annat hyggesavfall, kan virkesuttaget lokalt bli den dominerande syrakällan.
Helträdsutnyltjande är dock fortfarande av relativt liten omfattning. Det
förekom under 1981 och 1982 vid mindre än en procent av avverkningen i
storskogsbruket. En ökad verksamhet kan fömlses.

I början av 1960-talet började man atl gödsla
skogsmarken i Sverige i mycket begränsad skala. Skogsgödslingen fick efterhand
störte omfattning och har i dag stor betydelse för virkesproduktionen, framför
allt i Svealand och Nortland.

Numera används till helt övervägande del
ammoniumnilral vid gödslingen. Detla gödselmedel har en försurande verkan. En
normalgiva (150 kg N/ha) motsvarar 3-4 års almosfäriskt syranedfall i mellersta
Sverige. Om skogen gödslas en gång under omloppstiden motsvarar gödslingen ca 3
% av del ackumulerade atmosfäriska nedfallet. Om den gödslas två gånger
motsvarar gödslingen ca 6% av det ackumulerade nedfallet.

För all man skall kunna minska försurningen av
skogsmarken måsle syratillförseln från de olika källorna minska. För all
utiakningen från marken skall begränsas till etl minimum behöver pH i
nederbörden öka till ca 4,7. Det innebär i södra Sverige all svavel- och
kvävenedfallet måste minska med mer än 50%.

De
ålgärder inom skogsbrukel som bidrar till atl minska markens nä-

Prop. 1984/85:127 25

ringsförtåd
med åtföljande försurning måste begränsas. Riktlinjer för att begränsa
kvävegödslingen i skogsbruket har redan utgivits av skogsstyrelsen. Elt arbete
för all ta fram riktlinjer för helträdsutnyltjande har inletts av
skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket.

5.3
Grundvatten

Gmndvatten svarar för en stor del av landets försörjning
med dricksvatten. Ungefär 3,7 miljoner permanentboende och 2 miljoner
fritidsboende försörjs med gmndvatten.

Den sura nederbörden har påverkal grundvattnet i
slora delar av landet. Två stegvisa förändringar av gmndvattnets kvalitet har
noterats:

Det
första steget innebär en långsam kemisk förändring utan någon pH-sänkning. Här
fungerar markens jordlager som ett filter som långsamt förbrukas medan det
neutraliserar den sura nederbörden. Om nederbördsmängden är stor, pH är lågt,
samt sulfat- och nitrathalterna är höga, kommer jordfiltret atl förbmkas
snabbare än det regenereras genom främst vittringen. Grundvattnets hårdhet och
sulfathalt stiger då medan dess. alkalinitet sjunker. Gmndvattnets pH förändras
inte i den första etappen. Denna process pågår konlinueriigt och varierar med
syrabelastningen i nederbörden. En följd av dessa förändringar är alt
grundvattnet blir allt mer kortosivi mot koppar, betong och asbestcementrör
speciellt om vattnet redan från början är surt. Detta första steg av försumingspåverkan
har dokumenterats i analysserier av grundvallen från grävda brunnar, där
serierna sträcker sig 20-30 år tillbaka i tiden.

När jordlagrens buffertkapacitet mellan markytan
och grundvattenytan har förbrukats av den sura nederbörden inträffar det andra
stegel av försurningspåverkan. Då börjar pH att sjunka. Det grundvatten som då
bildas saknar alkalinitet och har ett pH som ligger nära eller är lägre än
nederbördens pH. Gmnd vattnet kan försuras även innan buffertkapacile-len i
marken har förbrukats. I många jordar passerar nämligen vattnet genom markens
övre lager via kanaler (längs stenar och i rotkanaler). I djupare jordlager med
långsam gmndvatlenslrömnihg är pH högre eftersom kontakttiden med jorden är
längre, vilket leder lill att vattnet där hinner alkaliniseras. Omfattningen
och den geografiska utbredningen av pH-sänkningar som förorsakats av sur
nederbörd är ännu inte klarlagd. Den är f n sannolikt begränsad.

Under pH 5 saknas alkalinitet i gmndvattnet,
samtidigt som hårdhet och sulfalhaller är förhöjda. Detta leder fill kraftigt
kortosiva egenskaper. Vid pH lägre än 5,5 kan bla aluminium, järn, mangan och
tungmetaller lösas ut i vattnet från jorden. I vattenledningsrör av koppar höjs
kopparhalten redan vid pH lägre än 6.

Teoretiskt kan metallhalterna i grundvattnet uppnå
så höga värden, att de kan skada människors hälsa. Fn har vi mycket dåligt
dataunderlag för

Prop. 1984/85:127 26

att
avgöra hur höga halterna är, och hur de varierar i olika delar av landet.
Preliminärt kan dock sägas, att de halter av tungmetaller, som uppmätts i
grundvattnet normalt inte är så höga atl de anses medföra hälsoeffekter.
Allmänhetens oro över dricksvattnets metallhalter är dock slor på många håll,
liksom oron över hälsoeffekter av surt dricksvatten.

De f n största problemen med surt grundvatten är
kortosionen. Det låga pH-värdet i kombination med förhöjda sulfathaller och
låga bikarbonathaller leder lill omfattande kortosion på kopparledningar.
Kortosionsskador på vatlenförsörjningssystemen orsakade av surt vatten
förekommer över hela landet men har sin tyngdpunkt i söder och sydväst.
Skadornas omfattning uppgår till mer än hundra miljoner kronor per år. Del är i
första hand enskilda vatlenförsörjningssyslem som drabbas. De kommunala vattentäkterna
klarar sig bättre. Det beror dels på att vattnet i dessa hämtas från störte
gmnd vallenmagasin där försurningen ännu inte gått så långt, dels på att man
behandlar vattnet genom att man bla höjer pH och alkalinitet.

Försurning av markvatten, grundvatten och ytvatten
medför ökad korrosion av markförlagda konstruktioner, kablar, vatten- och
avloppsledningar samt vägtrummor. Kostnaderna för detta är flera hundra
miljoner kronor per år. Möjligen är kostnaderna i miljardnivå.

5.4
Skog

Under 1980-talet har skogen skadats i Mellaneuropa.
Vid en inventering i Västtyskland år 1983 rapporterades att 34% av all skog var
mer eller mindre skadad. För bartträden var molsvarande siffra nära 45%. Omfatlande
skador har också rapporterats från andra länder i Mellaneuropa.

I Sverige liksom i andra industriländer har skador
på skog kunnal konstateras mnt punktkällor. Tillväxtminskningar har
registrerats upp lill 50 km från en punktkälla. Orsakerna kan antas vara
direkta skador av svaveldioxid, eventuellt i kombination med tungmetaller.
Markförsurning som följd av utsläppen kan också ha bidragit lill dessa skador.

I mitten av 1970-talet förekom skador på barrträd
på flera ställen i Sydsverige, sk sub top dying. De skadade Iräden återhämtade
sig relativt snabbt. Orsakssambanden blev inte säkert klarlagda. De studier som
gjordes pekar dock på alt luftföroreningarna kan ha spelat en roll.

Under 1983 har en kraftig ökning av antalet
skogsskador rapporterats från främsl södra och sydvästra Sverige. De
rapporterade skadorna koncenlreras till västkusten, Skåne och delar av Småland
och Blekinge. Ul-bredningsbilden har likheter med den karta som upprättats över
sjöarnas försurningskänslighel. Det är främst äldre granskog som drabbats. Den
högsta frekvensen av skador tycks förekomma i väst- och sydvästexpone-rade
lägen.

Det
är sannolikt många olika faktorer som samverkar till att orsaka

Prop. 1984/85:127 27

skogsskador.
Träden stressas av flera orsaker. Varje tillkommande stressfaktor ökar risken
för att skador skall uppkomma. Skadorna anses främsl bero på

-
torka, frost, vind och andra
extrema klimatiska förhållanden

-
föroreningar i luften främst
ozon, kväveoxider, syra och ammoniak som skadar bart och blad

-
försurning av marken som leder
till näringsbrist och melallförgiftning samt försämrad vatlenupptagande förmåga
hos träden

Vi kan inte hindra torka, stormar och annan
storskalig klimatpåverkan. Vi måste inrikta oss på att minska belastningen från
andra stressfaktorer så att växterna klarar extrema klimatsitualioner.En
eventuell återhämtning de närmaste åren får inte leda till att vi slår oss fill
ro. Utvecklingen i Mellaneuropa och skadorna i Sverige år 1976 och år 1983 är
starka indikationer på att eventuella förbättringar bara är temporära.

Beslut om åtgärder måsle fattas även om
orsakssambanden är ofullständigt kända. Den relativa betydelsen av olika
föroreningsfaklorer kan inte anges kvantitativt. Den varierar dessutom från
område till område. En bred insats måste därför göras mot de faktorer som
stressar Iräden och skapar ogynnsamma betingelser för dem.

Detla innebär atl föroreningsbelastningen måste
minska både vad gäller direkt påverkan på bladen och indirekt påverkan via
markens försurning. De åtgärder som behövs för atl minska försurningen av
skogsmarken har redan angetts. Hämtöver gäller att

-
halterna av ozon och
salpetersyra måste minska. Båda ämnena bildas genom omvandling av kväveoxider.
Halterna (främst toppvärdena) måste minskas med minsl 30%

-
höga ammoniakhalter måste
begränsas eftersom de tycks kunna bidra till uppkomsten av skogsskador
åtminstone lokall. Deposition av ammoniak bidrar också regionalt till
kvävemättnad i ekosystemen. Den helt dominerande ammoniakkällan är stallgödseln
inom jordbruket.

5.5
Övrig växtlighet och djurliv

Försurningen och luftföroreningarna påverkar inte
bara skogsträden. Vi vet att vissa lavar är extremt känsliga för
luftföroreningar och saknas kring punktkällor. Åtminstone elva sk oceaniska
lavar är hotade till sin existens i Sverige till följd av långtransforterade
luftföroreningar.

Flera växtarter minskar inom starkt
försumingspåverkade områden trots kontinuerlig hävd, lex gullviva och
slåltergubbe.

Fiskgjusen har minskal kring försurade sjöar i
västra Sverige. Bland svartvita flugsnappare med bo nära försurade sjöar har
man upptäckt att fortplantningen störts. I försurade vatten kan inte heller den
vanliga grodan föröka sig.

Vi
misstänker starkt atl 150 växtarter som redan i dag hotas av någol

Prop. 1984/85:127 28

skäl
är potentiellt hotade också av försurningen. Det är möjligt att de gamla
kulturmarkernas växtsamhällen inte kommer alt kunna vidmakthållas trots
fortsatt hävd inom starkt försurningspåverkade områden.

Många djurgrupper är också påverkade lex
landlevande snäckor, vedlevande fjärilsarter, groddjur och spindlar.

Det är inte möjligl att med dagens kunskap
kvantifiera effekterna av ändrat intag av vissa ämnen hos högre djur, tex ökat
intag av kadmium, arsenik och kvicksilver eller minskat inlag av selen.

Del högre djurlivet påverkas också om vegetationens
sammansättning och struktur förändras som följd av luftföroreningarna.

öm skogen skadas ytterligare kommer detta atl
medföra kraftiga förändringar för de djurarter som är bundna till det skogliga
ekosystemet. Del är dock mindre troligt att sådana effekter hinner göra sig
gällande under de närmaste tio åren.

För att hejda skadorna på växt- och djurliv gäller
det - som redan framhävts i fråga om skogsskadorna - atl minska såväl den
direkta påverkan av luftföroreningar som försurningen av mark och vatten.

5.6 Hälsa

Människors hälsa kan skadas av höga halter av
svaveldioxid och partiklar i luften liksom av höga halter av kväveoxider.
Luften i tätorter kan innehålla många föroreningar och skadeverkningarna kan
därför förstärkas.

Som redovisas i avsnill 3.3 har
svaveldioxidhalterna minskat i de svenska tätorterna. I allmänhet överskrids
inte gällande riktvärden. Kväveoxid-halterna har däremol inte minskal på
motsvarande säll. Den väsentligaste källan till kväveoxidutsläpp i tätorterna
är biltrafiken.

Bilavgaskommittén framhöll i sitt belänkande Bilar
och renare luft (SOU 1983:27) att det fanns starka skäl atl anta alt
bilavgasutsläppen bla bidrar till en översjuklighel i flera sjukdomar, bla
kroniska luftvägssjukdomar och lungcancer, i tätorterna.

Försurningen av mark och vatten leder som redan
nämnts även till att rörligheten hos aluminium och vissa tungmetaller ökar.
Detta kan påverka människors hälsa främst via förhöjda metallhalter i
dricksvatten och förhöjd kvicksilverhalt i fisk.

5.7 Korrosion

Höga halter av svaveldioxid i luften leder till
korrosion på olika malerial. Effekterna av den atmosfäriska kortosionen har
dokumenterats i många undersökningar. Man har påvisat atl minskade utsläpp av
svavelföreningar ger betydande besparingar i form av minskad kortosion.

Prop. 1984/85:127 29

Försurning av markvallen, grundvallen och ytvatten
kan som redan framhållits också medföra korrosion på ledningar och andra
markförlagda konstruktioner (se avsnill (5.3).

6.
Utgångspunkter för fortsatta åtgärder

Åtgärderna mot försurningen har hittills framför
allt varit inriktade på att minska svavelutsläppen. Utsläppen i Sverige har
minskat kraftigt och en fortsatt minskning kan väntas. Under de senaste åren
har också alll fler länder i Europa börjat vidta åtgärder mot svavelutsläppen.

Svavelproblemen är dock långtifrån lösta ännu. Del
gäller att säkra den utveckling som inletts och ta till vara möjligheter fill
fortsatta minskningar.

Efterhand
som vår kunskap om försurningen ökat har det blivit klart atl också andra
faktorer än svavelutsläppen spelar roll. Svavlet är fortfarande den viktigaste
källan fill försurning av mark och vatten men kvävets roll väntas successivt
öka. I de begränsade områden i sydligaste Sverige där man nått kvävemättnad
spelar nedfallet av sura kväveföreningar redan i dag stor roll för mark- och
vallenförsurningen. Även vid de s k surstötarna påverkar det sura
kvävenedfallet direkt sjöarna och vattendragen.

Orsakerna
till skogsskadorna är komplexa och sambanden är ofullständigt kända. Den
bedömning som kan göras i dag innebär alt kraftfulla åtgärder måste vidtas för
att begränsa halterna av kväveoxider och deras omvandlingsprodukter. Samtidigt
måste belastningen via svavelsyra och andra stressfaktorer göras så låg som
möjligt. Del är sannolikt viktigare att vidta åtgärder mot kväveoxidutsläppen
än mol svaveldioxidutsläppen för atl motverka skador på skogen.

Mot
denna bakgmnd bör man nu lägga upp etl program för att minska också
kväveoxidutsläppen. Staten bör ställa upp ell bestämt mål för minskningen av
totalutsläppen och ange en tidsplan för när olika åtgärder skall vara
genomförda. Elt sådant arbete bör så långt det är möjligt samordnas med
motsvarande verksamhel i övriga Europa.

Minskningen
av svavelulsläppen har tagit lid och är ännu inte slutförd. Man får räkna med
att det är ett lika långsiktigt arbete atl minska kväveoxidulsläppen. Med
hänsyn till effekterna i miljön är det angeläget atl ulsläppen börjar minska
snarast möjligl. Vi föreslår som ett mål atl utsläppen av kväveoxider år 1995
skall vara minsl 30% lägre än år 1980.

Andra
föroreningar än svavel- och kväveföreningar kan spela roll för skogsskadorna,
liksom helt andra faklorer i vår omgivning. Alll efiersom orsakssambanden
klarnar måste åtgärdsprogrammet anpassas till de eventuella nya faklorer som
visar sig vara viktiga för uppkomsten av skogsskador.

Möjligheterna
att minska nedfallet av försurande ämnen över Sverige genom atl skära ned
ulsläppen enbart inom landet är begränsade. Del

Prop. 1984/85:127 30

krävs
åtgärder också i andra länder för alt vi skall få en radikal minskning av
nedfallet. Liksom hittills behövs ett aktivt internationellt arbete för att
åstadkomma lägre utsläpp.

Medvetenheten om försurningsproblemen har ökat
starkt i Europa under den senaste tiden. Det bör därför vara mer sannolikt än
för bara några år sedan att åtgärder för att bekämpa luftföroreningarna i etl
land kan vinna efterföljd i andra länder.

När man lar ställning till ålgärder i Sverige är
del därför viktigt att överväga vilken effekt olika åtgärder kan få
intemationellt och hur de kan passa in i etl europeiskt program för att minska
luftföroreningarna.

Ensidiga svenska utsläppsnedskärningar kan
emellertid få påtagligt gynnsamma effekter kring störte punktkällor samt i de
delar av landet där den svenska andelen av nedfallet är förhållandevis stor.
Man bör inte heller glömma att en minskning av de svenska utsläppen minskar
depositionen i andra länder. Särskilt gynnas Finland av minskade svenska utsläpp.

Minskande utsläpp från trafiken, skulle också på
ett påtagligt sätl förbättra den rådande luftkvaliteten i tätorter. Även
hallen av sekundärt bildade föroreningar såsom exempelvis nitrerade
polyaromaliska kolväten skulle minska. Sådana åtgärder är synnerligen angelägna
från hälsosynpunkt.

Under 1970- och 1980-talen har syralillförseln via
de biologiska processerna blivit bättre kartlagd. Påverkan på ekosystemen kan
delvis begränsas genom att vissa åtgärder inom jordbmket och skogsbruket
anpassas för att motverka försurning. Skogsstyrelsen har som nämnts redan
utfärdat allmänna råd som begränsar skogsgödslingen i känsliga områden. Ekologiskt
motiverade restriktioner kommer också att införas för helträdsulnyttjande. I
detta åtgärdsprogram kommer vi också att diskutera andra åtgärder inom
jordbruket och skogsbmkel som kan bidra till att minska belastningen på
naturen och öka motståndskraften hos organismerna.

Vi kommer också att ta upp kalkning och andra
åtgärder för alt dämpa försurningens effekter i miljön. Denna lyp av åtgärder måsle
tillgripas som ett uppehållandeförsvar. En fortsatt kalkning av ytvattnen blir
trots minskande utsläpp nödvändig under minst ett par decennier. Särskilda
insatser behövs i sjöar med höga kvicksilverhalter i fisk. Det blir också
nödvändigt att vidta ålgärder för att molverka försumingen av gmndvattenläkter.

7.
Begränsning av svavel- och kväveoxidutsläpp

7.1
Svavelutsläpp

7.1.1
Energiproduktion

Nuvarande ålgärder för att begränsa svavelutsläppen
från förbränning av olika bränslen innebär årliga kostnader om 500-1000 milj kr
jämfört

Prop.
1984/85:127 31

med
om inga krav hade ställts. Kostnaden per ton avskild svaveldioxid är
genomsnittligt ca 1000 kr.

Riksdagen har nyligen antagit rikflinjer för
svavelutsläppen från koleldning (se avsnitt 2.2).

Riktlinjerna innebär att utsläppen av svaveldioxid
kommer att minska med 20—30000 ton/år. Merkostnaden för de nya kraven jämfört
med de tidigare kraven i svavellagstiftningen är ca 150 milj kr/år.
Genomsnittiigt är alltså merkostnaden ca 5000 kr/ton avskild svaveldioxid.
Marginellt torde kraven kunna motsvara en merkostnad på 15000 kr/ton
svaveldioxid eller mer för små anläggningar.

Svavelutsläppen från oljeeldning kan minskas genom
att svavelhalten i eldningsolja begränsas ytterligare.

De
svavelkrav som gäller i Sverige idag uppfylls främst genom att raffinaderierna
använder en ökande andel naturligt lågsvavliga råoljor, såsom Nordsjöoljorna.
Priset på sådana råoljor är nu jämförelsevis lågt av bl a politiska orsaker.
Prisskillnaden mellan lågsvavlig och högsvavlig olja kan dock förväntas öka
genom att fler länder kommer att efterfråga lågsvavliga kvaliteter. Som redan
redovisats planerar ju ett stort antal länder atl minska svavelutsläppen.

Raffinaderiinduslrin
i både Europa och Sverige har i dag svårigheter på grund av de stora
förändringarna på marknaden. Marknaden för tunga eldningsoljor är vikande. De
omställningar som i dag görs inom raffinaderiindustrin leder till atl de
tjocka eldningsoljorna i många avseenden blir sämre.

Långsiktigt förefaller det vara nödvändigt för
flera raffinaderier i Europa att satsa på teknisk utmstning i form av sk
hydrotrealment som gör det möjligt atl producera miljöanpassade oljeprodukter
ur ett vidare urval av tyngre och mer förorenade råoljor. Härigenom ökar också
flexibiliteten och marknadsanpassningen.

Svaveldioxidutsläppen skulle kunna minskas med ca
20000 ton år 1995 genom direklavsvavling av tjock eldningsolja. Merkostnaden är
ca 4000 kr/ton svaveldioxid eller totalt ca 80 milj kr/år jämfört med dagens
krav. Vid sk hydrotrealment sjunker också oljans innehåll av kväve och metaller.
Kväveoxidutsläppen skulle härigenom kunna minskas med ca 5000 ton år 1995.

De tunna eldningsoljorna och dieselbrännoljorna
innehåller idag högst 0,3% svavel. Det är möjligt att ytterligare sänka
svavelhallen i de lätta destillatoljorna eftersom ett antal oljeraffinaderier
med betydelse för den svenska oljemarknaden i dag raffinerar Nordsjöolja. Ett
oljebolag levererar redan idag produkter med en svavelhall som understiger
0,3%. Många raffinaderier har utrustning för avsvavling av destillat och
kapaciteten är vanligen anpassad till oljor från Mellanöstern som har högre
svavelinnehåll. Med Nordsjöoljor utnyttjas inte befintlig avsvavlingskapacitet
fullt ul. Skärpta svavelkrav skulle därför främsl öka driftkostnaden. Detta
läge blir

Prop. 1984/85:127 32

än
mer markerat framöver eftersom användningen av destillatoljor väntas minska.

En sänkning av svavelhalten i tunn eldningsolja
till ca 0,15% bedöms kunna genomföras till en ökad kostnad motsvarande högst
7500 kr/ton svaveldioxid. Svaveldioxidutsläppen år 1995 skulle härigenom minska
med ytterligare 3 600 ton/år medan kväveoxidutsläppen endast skulle påverkas
marginellt. Den viktigaste fördelen från miljösynpunkt är atl dieselfordonens
utsläpp minskar.

7.1.2
Industriprocesser

Svavelutsläppen från industrins processer härtör
från skogsindustrin, den kemiska industrin och den metallurgiska industrin.
Idag är de lovgivna ulsläppen ca 100000 lon svaveldioxid per år. Utsläppen
väntas sjunka lill ca 80000 ton per år efter mitten av 1980-talet till följd av
redan fattade beslut.

Inom skogsindustrin är dagens genomsnittliga
utsläpp för sulfatfabriker ca 6 kg S02/ton massa och för sulfitfabriker ca 11
kg S02/ton massa. Genom redan fattade beslut kommer dessa värden alt uppgå till
ca 4 kg S02/lon massa resp 10 kg SO/lon massa.

Naturvårdsverkets mål för det fortsatta arbetet är
att begränsa utsläppen till 3 kg SOi/lon massa för sulfatfabriker och 5 — 6 kg
SOi/ton massa för sulfitfabriker. Utsläppen kan begränsas genom interna
åtgärder i processen saml genom installation av rökgasskrubber. Varje fabrik
bör drivas så att lägsta möjliga svaveldioxidutsläpp nås. Därför bör tex
lågsvavlig olja användas i mesaugn och flingtork.

Ulsläppsminskningarna bör kunna nås med hjälp av
miljöskyddslagen vid omprövning av gällande tillstånd. Målet 3 kg S02/ton massa
resp 5-6 kg S02/lon massa avser elt genomsnitt över producerad massa i landet.
Avvikelser från dessa värden kan således ske uppåt eller nedåt vid prövning av
enskilda fabriker beroende på omständigheterna i varje särskilt fall. En äldre
enhet av stor regionalpolitisk betydelse kan exempelvis behöva en tidsfrist för
anpassning lill kraven.

Sulfatfabriker som drivs med låg sulfiditel kan
minska utsläppen till 3 kg svaveldioxid per ton massa genom interna ålgärder.
Vi kan inte ange kostnaden för dessa ålgärder. Kostnaden för atl installera en
rökgasskrubber uppgår lill 3000-5000 kr/ton avskild svaveldioxid.

De största svavelutsläppen inom den kemiska
induslrin kommer från raffinaderierna. Skärpla svavelkrav på oljeprodukterna
leder till en viss ökning av svavelutsläppen vid raffinaderierna vid given
processutformning. Förbättrad energihushållning, mindre svavel i använt
bränsle, höjd svavelåtervinningsgrad samt rökgasrening på ångpannor är exempel
på åtgärder som minskar utsläppen. Kostnaderna för sådana åtgärder varierar
mellan 1500 och 5000 kr/lon svaveldioxid. Naturvårdsverket avser att
aktualisera sådana ålgärder i samband med atl verksamheter prövas om.

Prop. 1984/85:127 33

Vid framställning av rayonfiber släpps svavel ut i
form av svavelväte och koldisulfid. Åtgärder har vidtagits som minskal
utsläppen med 30%. Ulsläppen kan troligen renas med ytterligare 50%. Kostnaden
för en sådan åtgärd uppgår lill ca 4000 kr/ton avskild svaveldioxid.

Vid framställning av svavelsyra och ammoniak torde
inga andra åtgärder än de som redan beslutals vara aktuella till år 1990.

Inom den metallurgiska industrin kan ulsläppen från
sinterverken minskas genom att rökgasskmbber installeras till en kostnad av
5200 kr/ton avskild svaveldioxid. Utsläppen från sinterverken minskar då med ca
3000 ton svaveldioxid per år.

Rönnskärsverken är en dominerande punktkälla för
svavelutsläpp inom den metallurgiska industrin. Utsläppen kommer atl sjunka
från dagens 14000 ton till ca 9000 ton genom övergång lill dubbelkontaktmeloden
i svavelsyrafabriken, ökad återvinning av svavdhalliga gaser saml åtgärder vid
blyverken.

Utsläppen vid Rönnskärsverken kan begränsas
ytterligare om rökgasskmbber installeras. Ulsläppen kan då minskas till ca
3500 ton per år till en kostnad av 7000-7500 kr per ton svaveldioxid.

Beslut har redan fattats att minska ulsläppen vid
röstning av molybden-sulfid. Ytterligare åtgärder torde inte vara aktuella fram
till 1990-lalet.

De samlade utsläppsminskningarna inom
processindustrin vid olika långt gående ålgärder visas i tabell 7.1. Utsläppen
kan minskas från dagens ca 100000 ton till drygt 50000 ton om samfliga ålgärder
som beräknas kosta mindre än 5000 kr per ton avskild svaveldioxid genomförs. Om
samtliga åtgärder som beräknas kosta mindre än 7500 kr per ton avskild
svaveldioxid genomförs kan utsläppen minskas till drygt 40000 ton.

Tabell
7.1. Processvavelutsläpp, nuläge och framtida utsläpp, 1000 ton SOj/år

Bransch

Nuläge

Efter idag

Om åtgär-

Om åtgär-

fattade

der <5 000

der <7 500

beslut

kr/ton SOz genomförs

kr/ton SO2 genomförs

Kemisk

industri

29

25

15

15

Skogsindustri

43

37

23

23

Metallur-

gisk
industri

26

18

18

8

Summa

98

80

56

46

7.2
Kväveoxidutsläpp

7.2.1
Energiproduktion

De kväveoxider som släpps ut vid förbränning har i
princip två olika urspmng, dels kvävet i förbränningsluften, dels kvävet i
bränslet. Olika bränslen och förbränningsförfaranden ger upphov till olika stor
mängd kväveoxider liksom olika fördelning mellan kväveoxider från förbränningsluften
resp bränslet. 3
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 34

Genom att anpassa förbränningen på lämpligt sätt
kan man i vissa fall väsentligl minska utsläppen av kväveoxider. En annan
möjlighet är under vissa omständigheter att använda ell bränsle med lågt
kväveinnehåll. Slutligen finns också flera metoder att rena rökgaser från
kväveoxider.

Förbränningstekniska åtgärder för atl reducera
kväveoxidutsläppen utvecklas f n internationellt i huvudsak för
tjockoljeeldning och kolpulver-eldning i stora anläggningar. Ett grundläggande
forsknings- och utvecklingsarbete måste ske om det skall gå att minska
utsläppen också från andra anläggningar. Bristen på kunskap är ännii stor vad
gäller förbränningstekniska åtgärder för att minska kväveoxidulsläppen vid
befinfliga pannor. Detta gäller även möjligheten atl reducera
kväveoxidutsläppen vid eldning med inhemska bränslen.

Kostnaderna för de aktuella kväveoxidbegränsande
åtgärderna faller inom intervallet 4000-30000 kr/ton kväveoxidreduktion. Se
tabell 7.3 där kostnader och utsläppsminskningar vid olika åtgärder för att
minska kväveoxidutsläppen visas.

7.2.2 Industriprocesser

Salpetersyra släpps ut vid framställning av
gödselmedel och salpetersyra samt vid syrabetning av metaller. Utsläppen har de
senaste åren reducerats med ca 10000 ton /år räknat som kvävedioxid. De uppgår
nu till ca 2000 ton/år.

Vidare släpps kväveoxider ut vid förbränning inom
den metallurgiska induslrin, vid raffinaderierna, samt vid provning av motorer
inom verkstadsindustrin. Utsläppen från dessa verksamheter är ofullständigt
kända men torde inte överstiga 10000 lon/år.

7.2.3 Fordon

Kväveoxidutsläppen från fordon kan påverkas främst
genom krav på avgasrening och genom ändringar i trafikpolitiken.

Bilavgaskommittén har föreslagit att blyfri bensin
och avgaskrav som motsvarar dagens bästa leknik - skUSA-83-krav - skall
införas. Kraven bör gälla from 1987 års modell av personbilar och lätta
lastbilar saml from 1988 års modell för övriga lastbilar och bussar.

Avgaskraven för bensindrivna bilar kan uppfyllas
med hjälp av katalytisk avgasrening. Kväveoxidutsläppen från en enskild bil
kan då minskas med 60-70%. Dessutom kommer utsläppen av kolväte och koloxid alt
minska med 70-80%.

De föreslagna kraven betyder mindre för utsläppen
från de tunga dieselfordonen. Man räknar med atl de skall medföra 10 procents
lägre kväveoxidutsläpp från ett sådant fordon än idag.

Det tar tid innan skärpta avgaskrav slår igenom
eftersom bilparken förnyas långsamt. I figur 7.1 visas hur kväveoxidulsläppen
från vägtrafiken skulle ändras om USA-83-kraven införs from de årsmodeller som
föreslå-

Prop. 1984/85:127 35

gits
av bilavgaskommittén. Figuren är baserad på transportrådets piogno-ser över
trafik- och transportarbetet. Bla antas det totala transportarbetet öka med ca
12% mellan år 1980 och år 2000. Utöver de kväveoxidutsläpp som anges i figuren
släpps ca 40000 ton kväveoxider ut från maskiner som drivs med
förbränningsmotorer samt från andra fordon än vägfordon.

Som framgår av figuren kommer kväveoxidutsläppen
från vägtrafiken alt minska med ca 46000 lon eller ca 30 % till år 1995 och med
ca 52 000 ton eller ca 35% till år 2000 om bilavgaskraven skärps. Ändringarna
är då räknade i förhållande lill 1980 års utsläpp. Det är de bensindrivna
bilarna som står för minskningen. Dessa kommer att ha halverat sina utsläpp mellan
år 1980 och år 1995. Kväveoxidulsläppen från tunga fordon beräknas däremot öka
med ca 15 % på samma tid på gmnd av ett ökat användande.

Kostnaden för atl införa USA-83-kraven kan beräknas
till ca 300-700 kr per år och bil. Den totala kostnaden för samhället skulle
vara ca 600 milj kr per år. Om hela kostnaden hänförs fill kväveoxidminskningen
blir kostnaden per ton avskild kväveoxid ca 10000 kr. Hämtöver får man
minskningen av koloxid- och kolväteulsläppen.

Som visas i figur 7.1 kommer de tunga dieselfordonen
att svara för en ökande andel av kväveoxidutsläppen. De f n strängaste kraven
för tunga dieselfordon är de sk Kalifornienkraven. Man kan grovt räkna med att
dagens lastbilar måste sänka utsläppen av kväveoxider med 40-50% för alt möta
dessa krav. Om Kalifornienkraven infördes i Sverige skulle kväveoxidutsläppen
år 1995 minska med 15000 lon jämfört med vad som anges i figuren. Kostnaden är
ofullständigt belysl. Om man inte tar hänsyn till ändringar i
bränsleförbrukningen kan kostnaden preliminärt uppskattas till ca 300 milj kr
per år eller ca 16000 kr per ton avskild kvävedioxid. Om man tar hänsyn fill
ändringar i bränsleförbrukningen kan kostnaden möjligen komma att uppgå till
så mycket som 1 200 milj kr per år eller ca 60000 kr per ton avskild
kvävedioxid.

Utsläppen från den tunga dieseltrafiken skulle
också kunna minskas genom alt en störte mängd gods fraktas med järnväg.

Järnvägstrafik kan konkurtera med lastbilstrafik
främst på längre transportsträckor. Om landsvägstransporterna över 20 mil
hålls konstanta i stället för att öka enligt transportrådets prognos skulle de
totala kväveoxidutsläppen minska med 3000 ton år 1995 jämfört med figur 7.1.
Om samtliga transporter på ett avstånd över 20 mil förs över till järnväg
skulle de totala kväveoxidutsläppen år 1995 minska med ca 16000 ton.

De totala kväveoxidutsläppen är härutöver
självklart känsliga för ändringar i det totala trafik- och transportarbetet.
Varje procents ökning av vägtrafiken - med oförändrade andelar för de olika
fordonsslagen - ökar kväveoxidutsläppen med 1500-2000 lon. En politik som är
återhållsam med förmåner för bilisterna ger därför lägre utsläpp än en politik
som stimulerar bilismen.

150

tusen

ton/

år

atta dieselbjlar

100-

4 ä tta

bensjndrivna ■ lastbilar

bensjndrivna
personbilar

116

1980 100

1990 88

1995

74

2000 70

Ar Index

Figur 7.1 Prognos över avgasutsläppen från motordrivna
fordon 1990, 1995 och 2000 om man inför obligatoriska USA-83-krav med 1987
resp. 1988 års modeli på personbilar, lätta lastbilar, lastbilar och bussar.

En aktiv energihushållning inom
transportsektorn kan också medverka till atl minska utsläppen. Förbrukningen av
dieselolja har sjunkit med ca 3% årligen sedan år 1980 trots ett i huvudsak
oförändrat transportarbete för de fordon som nyttjar sådant bränsle.

Kväveoxidutsläppen från flyget kan
potentiellt vara betydande. Hittills har endast utsläppen vid start och
landning blivit belysta i viss utsträckning.

7.3 Slutsatser och förslag

7.3.1 Inledning

Vi föreslår att den förväntade
minskningen av svavelulsläppen med 60% mellan år 1980 och år 1995 säkerställs
och atl möjligheterna lill ytleriigare minskningar av svavelutsläppen las till
vara.

Vi föreslår vidare att det
fortsatta arbetet med att minska kväveoxidutsläppen har som mål att utsläppen
år 1995 skall vara 30% lägre än år 1980.

All energiomvandling innebär att
miljön belastas på olika sätt. De senaste åren har energisparålgärder,
spillvärmeutnyttjande etc minskat energiförbrukningen i landet. Denna
utveckling kommer att fortsätta. De framlida ulsläppen av svavel- och
kväveoxider är därför inte bara beroende av tekniska åtgärder för att minska
ulsläppen, utan även av energihushållningsåtgärder. Vi anser att
energisparandet även fortsättningsvis bör främjas. Nya tekniska lösningar för
att minska energibehovet såväl inom industrin som inom uppvärmningsseklorn bör
tas till vara.

7.3.2 Svavelutsläpp

De åtgärder för atl reducera
svavelutsläppen som vi diskuterat sammanfattas i tabell 7.2. Där anges dels
den totala reduktionen av utsläppen och den totala kostnaden till följd av
åtgärden, dels kostnaden per ton avskild svaveldioxid.

Tabell 7.2 Åtgärder för att minska utsläppen av
svaveldioxid. Utsläppsminskning, total kostnad samt kostnad per ton avskild
svaveldioxid

Åtgärd

Utsläpps-

Total kost-

Kostnad per

minskning,

nad,

ton avskild

ton SOj/år

milj kr/år

svaveldioxid kr

S k hydrotrealment vid raffinering

av tjock
olja

3 900*

80-120 <5000

73 7300

7500

(1,5 milj
ton olja per år) 21000 80

Minskning
av svavelutsläppen

från
industrins processer:

Åtgärder
<5 000 kr/ton SOj 24 000

Ålgärder
<5 000 kr men

>7 500
kr/ton SO2 10000

Begränsning
av svavelhalten

i tunn
eldningsolja och

dieselbrännolja 3 600 27

* Hela kostnaden har antagits belasta
svaveldioxidreduktionen trots samtidig minskning av utsläppen av kväveoxider
vid förbränning av oljan.

Vi anser inte atl det finns
anledning att föreslå skärpta krav på svavelulsläppen vid eldning med kol och
andra fasta bränslen. De riktlinjer som riksdagen nyligen har antagit är
tillfyllest när del gäller kolanvändning i den skala som nu fömlses. Mer
långtgående krav på svavelulsläppen kan emellertid aktualiseras om koleldade
kondenskraftverk kommer alt byggas i större omfattning när kärnkraften skall
ersättas på 2000-talet.

Prop. 1984/85:127 38

Vi anser att man bör överväga ytterligare åtgärder
för att begränsa svavelhalten i tjock eldningsolja. Kostnaden per ton avskild
svaveldioxid vid direklavsvavling av tjock olja är låg jämfört med andra
åtgärder för att minska svavelutsläppen. Utsläppen av svaveldioxid skulle
minska med ca 20 000 ton/år 1995 om man räknar med s k hydrotrealment vid en
enhet av 1,5 milj ton olja per år. Dessutom skulle kväveoxidutsläppen minska
med ca 5000 ton/är. Även utsläppen av metaller skulle minska (Se bilaga 1).

En ulbyggnad av avsvavlingskapaciteten i Sverige
kan vara moliverad redan med hänsyn till nuvarande krav på svavelhalten i olja.
Det kan bli svårt för Sverige att upphandla lågsvavlig olja i tillräcklig mängd
under 1990-talet.

Det är sannolikt att även andra länder skärper
kraven på svavelhallen i eldningsolja, eftersom detla är ett förhållandevis
billigt sätt att minska utsläppen i länder som ännu inte infört så långtgående
krav. Handlingsfriheten skulle bli väsentligt störte om avsvavlingskapaciteten
i Sverige utökades. Försörjningstryggheten ökas också. Del blir möjligt atl i
ett krisläge också använda avsevärt tyrigre råoljor än idag vilket ger en
störte flexibilitet vid valet av råolja.

Svavelhalten i tunna eldningsoljor och
dieselbrännolja bedöms kunna begränsas utan stora investeringskostnader. En
halvering av svavelhalten till 0,15% bedöms vara tekniskt möjlig att genomföra.
Svaveldioxidutsläppen skulle i så fall begränsas med ytterligare 3600 ton/år.
Vissa tekniska svårigheter kan dock uppstå. Dessutom kan marknadseffekterna
behöva klariäggas.

Med hänsyn till de stora investeringar som blir
aktuella om avsvavlingskapaciteten skall byggas ul är underiaget för beslut
inte tillräckligt idag. Ytterligare underlag krävs också för att rätt bedöma
lämpliga krav på de tunna oljornas svavdhalt. Vi föreslår att frågan om en
utbyggnad av avsvavlingskapaciteten skall utredas och diskuteras i elt
europeiskt perspektiv. Också möjligheterna att begränsa svavelhalten i tunna
oljor bör utredas närmare. Samtidigt bör frågan om lämpliga styrmedel
behandlas. En förändring i lagstiftningen om svavelhaltigl bränsle kan bli
aktuell. Ekonomiska styrmedel kan också vara lämpliga.

Beträffande svavelutsläppen från industrins
processer anser vi det rimligl atl ulsläppen skall minskas från 100000 lon år
1980 till 50000 lon år 1995. Det innebär att i huvudsak ålgärder som kostar
mindre än 7500 kr per ton avskild svaveldioxid skall genomföras. Vi räknar med
att reduktionen skall åstadkommas med stöd av miljöskyddslagen. Vid prövningen
kommer man då att ta hänsyn lill det enskilda företagels möjligheter att bära
ytterligare koslnader.

Den föreslagna minskningen av svavelulsläppen från
industrins processer innebär tillsammans med redan fattade beslut att
utsläppen av svaveldioxid beräknas minska från 496000 lon år 1980 till ca
180000 ton år 1995. Minskningen blir således närmare 65%.

Om svavelhalten i eldningsoljor
sänks kan svaveldioxidutsläppen minskas med ytterligare ca 24000 ton per år.

7.3.3 Kväveoxidulsläpp

Koslnader och utsläppsminskningar
vid olika åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen visas i tabell 7.3.
Kostnaderna är osäkra särskilt när det gäller åtgärder för att minska utsläppen
från inhemska bränslen. Kostnader och ulsläppsminskningar kan inte adderas
inom samma bränsle- eller pannkategori. Underlaget redovisas i bilaga 1.

Tabell
7.3 Åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider. Utsläppsminskning, total
kostnad samt kostnad per ton minskad kväveoxidemission (räknad som kvävedioxid)

Åtgärd

Utsläppsminskning, ton NOv/år

Total kostnad, milj kr/år

Kostnad per ton minskad kväveoxidemission kr

Läg
NOx-förbränning vid alla nya kolpulveranläggningar Låg NOj-förbränning vid
vissa befintliga kolpulveranläggn. Katalytisk avgasrening för bensinfordon
(USA-83-krav) from 1987 Denitrifiering av rökgaser vid nya kolpulveranläggn.
Låg NOx-förbränning och denitrifiering vid nya kolpulveranläggningar Låg
NOx-förbränning vid vissa befintliga tjockoljeanläggn. Låg NOx-förbränning vid
nya gasanläggn.

Låg NOx-förbränning vid nya torvanläggn.

Denitrifiering
av rökgaser vid befintliga kolpulveranläggningar Låg NOx-förbränning och
denitrifiering vid vissa befintliga kolpulveranläggn. Låg NO-förbränning vid
nya kolanläggn. (rosteldade och fbc) Låg NO,-förbränning vid nya vedeldade
anläggningar Kalifomienkrav för tunga dieselfordon from 1988 USA-83-krav för
tunga dieselfordon from 1988

3 100

14

4400

3 600

32

10000

64000

600

10000*

3 700

48

13000

4400

62

14000

2400

47

20000

300

6

20000

900

18

20000

5 700

118

21000

6000 ,

150

25000

800

23

29000

1500

45

30000

300-

I6000-*

20000

1200

60000

32-

7000-*

4 300

260

60000

* Hela kostnaden har antagits belasta kväveoxidreduktionen
trots samtidig minskning av utsläppen av andra föroreningar. Kostnaden för att
uppnå Kalifomienkra-ven är hämtade från bilindustrin

Vi föreslår all man skall kräva

- USA-83-krav för bensindrivna
fordon from 1987 och för tunga diesel

fordon from 1988.

— Härvid minskas inte bara
kväveoxidutsläppen utan också utsläppen av

koloxid och kolväten.

Prop. 1984/85:127 40

- En minskning av bilavgasutsläppen är inte bara
motiverad från försur

ningssynpunkt. Den är också mycket starkt motiverad från hälsosyn

punkt.

Åtgärderna
bör genomföras inom ramen för ett internationellt samarbete.

- Minskade
kväveoxidulsläpp från förbränningsanläggningar.

För
att minska landels totala kväveoxidulsläpp med 30% måste ett spektmm av
tekniska åtgärder krävas vid olika anläggningar och bränslen. Vid stora
kolpulvereldade anläggningar kommer långtgående låg NO-för-bränningsteknik
eller denitrifiering av rökgaserna att krävas. Användandet av trycksatt
fluidiserad bädd, s k PFBC eller s k snabb fluidiserad bädd, bedöms vara en
annan möjlig utvecklingsväg för att möta kraven på de stora anläggningarna. Vid
mindre koleldade anläggningar och torveldade anläggningar förutsätts
förbränningslekniska åtgärder vara tillfyllest. Ett belydande utvecklingsarbete
pågår inom detta område. Anläggningar för biobränsle fömtsatts i allmänhet
redan nu kunna klara långtgående krav. En utveckling på det
förbränningslekniska området ger utrymme för ytterligare reduktioner.

Statens
energiverk har intensifierat FoU-insatserna inom del förbränningstekniska
området, bla beträffande låg-NOx-förbränning. Särskilda ekonomiska stödåtgärder
för att fullfölja dessa insalser i fullslor skala kan behövas liksom en
satsning på rökgasreningsteknik. I ett inledningsskede kan bidrag ur
Kol-Miljö-fonden behövas och omfatta även andra bränslen än kol.

Erforderliga
styrmedel för att minska kväveoxidutsläppen bör fastställas efter särskild
utredning. Tänkbara medel är bla ekonomiska styrmedel och en omarbetning av den
nuvarande lagstiftningen om svavelhaltigl bränsle till att mer generellt
omfatta försurande ämnen. Det torde bli svårt att nå de uppsatta målen enbart
inom ramen för den nuvarande miljöskyddslagen. Det är slutligen angelägel att
FoU- samt PoD-stödet till energiområdet anpassas till de uppsatta målen.

Vi
föreslår att statens naturvårdsverk och statens energiverk får i uppdrag att
lägga fram ett konkret handlingsprogram för en minskning av kväveoxidutsläppen
från förbränningsanläggningar med 30% fram till år 1995 med 1980 som basår.
Handlingsprogrammet bör beakta del internationella samarbetet inom
luftkonventionens ram så atl Sverige ansluter sig till de strängaste ufländska
bestämmelsema. Det intensiva forskningsarbete som nu pågår internationellt och
i Västtyskland bör beaktas så att den tekniska utvecklingen las till vara. Det
är också angelägel att styrmedlen utformas så alt målet kan nås till lägsta
samhällsekonomiska kostnad.

- ytterligare minskade
utsläpp från tunga dieselfordon

Den största utsläppsredukfionen skulle kunna uppnås
om man inför de s k Kalifornienkraven för lunga fordon i Sverige. Från
ulsläppssynpunkl är

Prop. 1984/85:127 41

det
vidare angeläget att minska transportarbetet för tunga dieselfordon till förmån
för en ökad transport på järnväg. Vi föreslår atl

a)
införande av de s k
Kalifornienkraven för tunga fordon i Sverige skall utredas. Fn är bla kostnaden
ofullständigt belyst.

b)
kostnader och effekter av att
minska de långväga godstransporterna i dieselfordon skall utredas.

Det står klart att det behövs långtgående ålgärder
om målet att minska kväveoxidutsläppen med 30% till år 1995 skall kunna nås.
Det fortsatta utredningsarbetet får visa hur olika ulsläppsbegränsande åtgärder
och åtgärder för all påverka energianvändning och transportarbete skall avvägas
närmare i förhållande till varandra.

Om USA-83-kraven för fordon införs till de
tidpunkter vi angivit och kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar
minskas med 30%, skulle de totala kväveoxidutsläppen minskas med något mindre
än 30%. Vi utgår då från de anlaganden om framfida energianvändning och transportarbete
som gjorts i kapitel 4. I sådant fall krävs alltså ytterligare åtgärder om
målet skall kunna nås.

8.
Begränsning av andra utsläpp m m

8.1
Klor- och fluorväteutsläpp

När hushållsavfall bränns bildas betydande mängder
klorväle. De totala utsläppen av klorväte i Sverige är ca 5000 ton/år.
Sopförbränningen svarar för 70-80% av utsläppen.

Utsläppen av klorväte har inte någon störte
betydelse för försurningen totalt sett jämfört med utsläppen av svaveldioxid
och kväveoxider. Lokalt kan dock effekterna vara betydande mnt störte
anläggningar.

Klorväle löses mycket lätt i vallen. Detta gör att
gasen tvättas ut effektivt med regn samt lätt deponeras på fuktiga växtytor.
Växtytornas pH-värden kan därför bli mycket låga med risk för frätskador.

Ulsläppen från en stor sopförbränningsanläggning
kan öka syradepositionen i närområdel med 5-20%. I svagt buffrade sjöar kan
detta leda lill att pH minskar med någon tiondels enhet. Den ökade belastningen
av kloridjoner kommer också atl medföra en ökad utiakning av baskatjoner ur
marken.

Det finns teknik för alt minska utsläppen av
klorväle. Man kan uppnå en avskiljningsgrad på 70-80% med hjälp av
rökgasskmbber eller genom kondensering av rökgaserna. Kostnaden för tort
rökgasrening är 30-40 kr/ton avfall för medelstora anläggningar. Omräknat för
att molsvara syrabidraget från svaveldioxid blir kostnaden ca 9000 kr/ton
svaveldioxid. Kondensering av rökgaser är troligen en företagsekonomiskt lönsam
metod eftersom verkningsgraden på pannorna ökar. Metoden är emellertid

Prop. 1984/85:127 42

oprövad
och det är oklart om den ökade verkningsgraden kan utnyttjas fill fullo i
Qärrvärmesystemen. Båda metoderna ger samtidigt en viss
kvicksil-veravskiljning. Naturvårdsverket avser att ge ut allmänna råd för
avfallsförbränning där bl a dessa frågor kommer att tas upp.

Vi föreslår att klorväleutsläppen skall minskas med
hänsyn till de lokala effekterna och med tanke på den ökade avfallsförbränning
som förutses. Minskningen bör kunna komma till stånd vid prövningen enligt
miljöskyddslagen.

Utsläpp av fluorväte förekommer bla inom den
metallurgiska industrin. Skadorna av dessa utsläpp är inte en direkl följd av
försurningseffekter ulan beror i första hand på syrans gift verkan.

Fluorväleutsläppen har inte någon störte betydelse
för försurningen totalt sett. Behovel av begränsningar bör bedömas mot bakgrund
av de lokala effekterna.

8.2
Utsläpp av försurande ämnen från gruvavfall

Det finns uppskattningsvis ca 10 km- gruvavfall i
Sverige idag varav hälften torde vara gammalt avfall. Gruvavfallet innehåller
pyrit som bildar vätejoner när den oxiderar. Oxidationen av pyrit i gamla
magasin kan vara betydande. Det transporteras dock ut färte vätejoner än vad
som bildas efiersom avfallet innehåller buffrande mineral. Buffringsförmågan
avtar dock med liden.

Syrabidraget till närbelägna recipienter kan uppgå
till 0,15-1,5 ekv/m och år. Detta kan jämföras med bakgrundsdeposilionen av
syror som är 0,03-0.1 ekv/moch år i Sverige. Lokalt kan därför försurande ämnen
från gruvavfallsupplag vara en dominerande källa till försurning i ett område.
Myckel allvarliga försurningseffekter har också påvisats i en del områden.

Det finns leknik för att minska utsläppen. Det
kostar ca 90 kr/m eller totalt ca 500 milj kr atl behandla de gamla upplagen.
Det är fråga om en engångskostnad. Några driftkostnader uppstår inte. Omräknat
för att motsvara syrabidraget från svaveldioxid blir kostnaden mindre än 1 000
kr/ton svaveldioxid.

Vi föreslår all gruvavfallet skall behandlas med
tanke på de mycket allvarliga lokala försurningseffeklerna. En sådan behandling
är också angelägen för atl hindra metallförorening. Problemen med del gamla
gruvavfallet samt möjligheterna atl lösa dem har behandlats ulföriigt av miljöskyddsutredningen
i belänkandet Bättre miljöskydd II (SOU 1983:20).

Vi föreslår alt särskilda medel skall ställas till
förfogande eftersom det är oklart vem som bär ansvaret för föroreningen från
gruvavfallet. Vi föreslår att ett program för alt behandla del gamla
gruvavfallet inleds. För budgetåren 1985/86, 1986/87 och 1987/88 bör 10 milj
kr per år anvisas.

Prop. 1984/85:127 43

8.3 De alkaliska utsläppens betydelse

Det har ibland framförts att en
ökad stoftrening skulle vara negativ från försurningssynpunkt. Stoft som släpps
ut vid förbränning och från industrins processer kan nämligen innehålla en del
alkaliska ämnen som förmår neutralisera sura komponenter i nederbörden. De
viktigaste luflspridda alkaliska ämnena i delta sammanhang är oxider och
karbonater av natrium, kalium, magnesium och kalcium.

Undersökningar vid några
skogsindustrier har visat att utsläppen av alkaliska ämnen förmår neutralisera
de sura ämnena i nederbörden. Effekten består upp till 10 km från
anläggningen. De alkaliska ulsläppen från skogsindustrin härtör huvudsakligen
från mesaugn, sodapanna och barkpanna. Ulsläppen av alkaliska ämnen från
cellulosaindustrin är betydligl störte än från de förbränningsanläggningar som
diskuteras i det följande.

Nalurvårdsverket har låtit
Institutet för vatten och luftvårdsforskning utvärdera vad nuvarande och
planerade regler för stoftulsläpp från förbränning av ved, torv och kol har
för effekt på försurningen. De alternativ som studerades framgår av tabell 8.1.

Tabell 8.1 Studerade alternativ för stoftrening vid
fastbränsleeldning

Bränsle Stoftemissioner, långtidsmedelvärden

Kol med rökgasavsvavling 50 mg/m'n, 150mg/m'n

Torv 50mg/m'n, 150mg/m'n,
500 mg/mn

Elis 50mg/m'n, 150mg/m'n,
500 mg/mn

Utredningen visar bl a att

-
de alkaliska
ämnena faller ned på kortare avstånd än svavel

-
den
alkaliserande verkan för torv- och vedeldning är mycket låg jämfört med
bakgrundsdepositionen av syra. Alkaliseringsverkan är - beroende på om man
utgår från dagens krav eller diskuterade framtida krav endasl 3-10% av
syranedfallel från atmosfären

-
utsläppen av
stoft från en koleldad anläggning med rökgasavsvavling skulle behöva öka ca 10
gånger för atl neutralisera anläggningens eget svavelutsläpp. Delta skulle
samtidigt leda till en ökad deposition av partikdbundet svavel

-
torveldning ger
högre deposition av alkali än syra inom 10 km om man utgår från dagens krav på anläggningar
med en effekt som understiger 10 MW

-
vedeldning ger
en högre deposition av alkali än syra även med skärpta krav på stoftrening.

Detta visar att utsläppen av stoft
från förbränning av fasta bränslen har liten förmåga att motverka den försurning
som följer av det totala nedfallet från atmosfären. Från miljösynpunkt har man
sedan länge sökt begränsa ulsläppen av metaller. Ett steg i denna strävan har
varil långtgående krav

Prop. 1984/85:127 44

på
stoftrening vid förbränningsanläggningar. Slopas dessa krav ökar metallhalterna
i miljön. Dessutom ökar nedsmutsning och annat obehag för närboende.

Vi anser mot denna bakgrund att stoftutsläppen från
industrins processer och från förbränning bör begränsas i den utsträckning som
behövs för att undvika höga metallhalter i miljön, höga stoflhaller i
utomhusluften och olägenheter för närboende.

8.4
Åtgärder för vissa ämnen

Försurningen av mark och vatten har betydelse för
hur giftiga många kemiska ämnen är och för hur de uppträder. Vid kontrollen av
kemikaliespridningen måsle man beakta de sura förhållanden som råder.

Olika ämnens löslighet är pH-beroende. Många lunga
metaller, lex kadmium, frigörs vid sjunkande pH och kan då transporteras i
ekosystemen. Andra ämnen, lex selen, binds hårdare. De anlropogena organiska
ämnenas, tex bekämpningsmedlens, löslighet beror av den kemiska sammansättningen.
En del binds hårdare till marken vid lägre pH. De flesta organiska ämnen bryts
ned långsammare vid ökande surhetsgrad. Det betyder att persistensen ökar vid
lågt pH, vilket kan medföra atl ämnena ackumuleras. Surhelsgraden påverkar
också hur ämnen tas upp av växter och djur och hur giftiga de är för
organismerna. Detta gäller såväl metaller som polära organiska ämnen.

Innan nya kemiska ämnen godkänns testas de och man
studerar hur giftiga de är för olika organismer. Tester görs enligt
standardiserade metoder, vanligen i vattenlösning med pH omkring 7 och även i
övrigt en annan kemisk sammansättning än vad som är vanligt i svenska ytvatten
och marker. Resultaten från sådana tester är i många fall svåra att översätta
till de sura miljöer som finns i Sverige.

När man bedömer tillåtligheten av olika kemiska
ämnen bör man i fortsättningen ställa krav på att andra eller kompletterande
testmetoder används. Detta fömtsätter ell forsknings- och utvecklingsarbete.

Vi föreslår att — naturvårdsverket skall utreda om
och hur bedömningen av kemiska

substanser
behöver modifieras med hänsyn lill den sura miljön i Sverige-

Prop. 1984/85:127 45

9.
Begränsning av markförsurning genom odlingsåtgärder

9.1
Skogsbruk

9.1.1
Skogsgödsling

Under 1970-talet har skogsgödslingen omfattat i
genomsnitt ca 140000 ha/år. Den beräknas med nuvarande program öka skogens
tillväxt med ca 2 milj m' sk per år. Den totala tillväxten är ca 80 milj m sk.
Skogsgödslingen har stor betydelse för virkesproduktionen, framför allt i
Svealand och Norrland, och är ett effektivt sätt atl öka virkesproduktionen.
Den ekonomiskt gödslingsbara arealen i Sverige beräknas utgöra minst 450000 ha
per år. Om hela denna areal gödslades skulle den inhemska produktionen av virke
öka med lågt räknat 4 milj m' sk per år.

I
delar av sydvästra Sverige tillförs skogsmarken i dag ca 15-20 kg kväve per
hektar och år via luften och nederbörden. I Nortland är motsvarande värde 2-3
kg kväve per ha och år. Kvävenedfallet kan väntas fortsätta (se avsnitt 4.4).

Kvävedepositionen tillsammans med det faktum att
ammoniumnitrat har en viss försurande verkan är bakgrunden till atl
skogsstyrelsen - i samråd med naturvårdsverket - utfärdat rekommendationer lill
ledning för skogs-bmkets användning av kvävegödselrhedel. Skogsgödslingen
kommer att begränsas i vissa delar av landet. Inom vissa områden kommer man atl
undvika alt använda försurande gödselmedel.

Vi anser alt - de begränsningar som föreslås i
skogsstyrelsens rekommendationer är

tillräckliga.

9.
/ .2 Hellrädsutnyttjande

Vid konventionell avverkning tas endasl stammen
lill vara. Störte delen av de näringsämnen som lagrats upp i trädet kommer då
alt återföras till marken. Det uttag som görs kompenseras av vittring i marken
och tillförsel från atmosfären. När de döda växtdelarna efter en slutavverkning
bryts ned kommer - ulöver alt näringsämnen frigörs - även syra atl neutraliseras,
dvs pH-värdet i marken stiger. Denna avverkningsmelod är den helt dominerande i
Sverige i dag.

Vid
s k helträdsavverkning förs en störte del av trädens biomassa bort.

Om man fullständigt tar bort toppar och grenar
inklusive bart och blad när skog avverkas minskar den framlida produktionen
något på de flesta marktyper. Markens pH höjs också mindre efter
slutavverkningen än vid konventionell avverkning. Om även stubbarna tas bort
ökar denna effekt.

Fördelarna är alt man kan öka skörden av både
industrivirke och brännved i nuet och få tidiga gallringar mer lönsamma.
Möjligheten att utnyttja flera delar av träden kan i vissa fall bli avgörande
för om ett bestånd skall gallras eller ej. Det gäller således att göra en
rimlig avvägning

Prop.
1984/85:127 46

mellan de fördelar som kan vinnas i förhållande fill
produktionsförlusterna. Man måste då kunna kvantifiera både råvamtillskottet
och de negativa ekologiska konsekvenserna. Utgångspunkten vid en avvägning
måste vara att åtgärder som innebär att markens långsiktiga produktionsförmåga
äventyras eller sänks inte kan accepteras. Temporära produktionsminskningar
skulle kunna godtas om förlusterna bedöms bli så små alt de uppvägs av
fördelarna i nuet. Möjligheten att modifiera metoderna och att vidta eventuella
kompenserande ålgärder måsle också vägas in.

Skogsstyrelsen utarbetar fn
rekommendationer för användningen av hellrädsmeloder, vilka beräknas bli klara
under budgetåret 1984/85. Härvid kommer vissa marker att föreslås bli
undantagna från helträdsavverkning bla med hänsyn till försurningen. I samband
med en utredning som skogsstyrelsen gjorde tillsammans med statens industriverk
(Ökad eldning med skogsråvara, 1983) presenlerades vissa preliminära
beräkningar. Dessa pekar på att metoden med ett fullständigt uttag av trädens
ovanjordiska biomassa skulle kunna tillämpas på ungefär 40% av arealen
slutavverkningsskog och 50% av arealen gallringsskog i landet utan allvarliga
negativa konsekvenser.

Vi anser atl

- de rekommendationer som
skogsstyrelsen håller på att utarbeta om

restriktioner för hellrädsutnyttjande på känsliga marker i tillräcklig grad

tar hänsyn till kraven på begränsning av helträdmetodernas försurnings

bidrag.

9.1.3 Trädslagsval

I debatten om markförsurningen har
det ibland förts fram atl mer lövträd borde blandas in i skogarna för att
motverka försurning och risken för skogsskador.

I Sverige är det i första hand en
ökad andel björk som har föreslagits som ett sätt att molverka försurningen.
Kunskapsunderlaget räcker inte för att man entydigt skall kunna värdera hur en
ökad andel björkskog skulle påverka försurningen av mark och vatten. De
forskningsresultat som finns visar

-
att björkförna
har en markförbättrande effekt jämfört med barrförna. Del beror bl a på att
björkförnan innehåller mer av vissa näringsämnen och multnar snabbare. Björken
skapar också elt bättre markklimat (temperatur, nederbörd) vilket gynnar
markprocesserna,

-
att björk höjer
markens pH. Parvisa jämförelser mellan rena björkbestånd och rena
bartträdsbeslånd som ligger intill varandra på samma underlag visar all pH i
marken under björkbestånden kan vara ca 0,5 pH-enheter högre. Vid inblandning
av björk blir skillnaden mindre,

-
att
beståndsnederbörden är belydligt surare och mer förorenad under barrträd än
under björk. Del beror på atl barrträdskronorna fångar upp luftföroreningar mer
effektivt än björk. Den störte luftfiltrerande förmå-

Prop.
1984/85:127 47

gan
hos barrträd gör att en störte del av luftföroreningarna deponeras i
skogsmarken i stället för på andra platser. Bartskogen har en luftrenande
effekt,

- att de flesta lövträd är mer toleranta mot
luftföroreningar än tall och

gran.

De positiva effekter som lövträden har från
markvårdssynpunkt på många håll måste ställas mot de fördelar som barrträden
har från produktionssynpunkt. Bartvirket har väsentligt högre värde än lövvirket.
Skogs-bmkets prognoser pekar på att det för svensk del även i framtiden kommer
att vara bartvirket som har det högsta värdet.

Skogen har lång omloppslid. Det tar därför mycket
lång tid att omföra bartskog till lövskog. Valet av trädslag kan mot denna bakgmnd
inte enbart anpassas till de luftföroreningar vi har idag. Mot bakgmnd av dessa
fakta och bedömningar anser vi

-
att underlaget är för svagt för
att man idag skall rekommendera en allmänt ökad andel björk (lövskog) i det
svenska skogsbruket,

-
att den forskning som redan
initierats om hur lövträd påverkar och påverkas av luftföroreningar bör
ytterligare förstärkas. Det är i första hand förhållandena i södra Sverige som
skall beaktas. Särskild uppmärksamhet skall ägnas speciellt utsatta ståndorter
(exponerade lägen, skogsbryn). Det faktamaterial som härvid kommer fram bör
utgöra underlag för den utredning om skötsel av lövskog som utförs av skogsstyrelsen
i samråd med naturvårdsverket. Arbelel bör slutföras inom tre

o

ar.

9.1.4
Skogsvårdsåtgärder

Det bör vara möjligt atl genom vissa åtgärder
stärka trädens motståndskraft mot vind, torka och luftföroreningar. Det bör
dock betonas att de skogsvårdsåtgärder som kan vidtas inte på något avgörande
sätt kan förändra trädens molsiåndskraft. Skogsskadorna kan endast i
undanlagsfall förklaras av att skogen missköts.

En allmänt god skogsvård är grunden för vitala och
växtkrafliga skogar. I en situation med ökad belastning på skogen tex lill
följd av omfattande luftföroreningar, blir plant- och ungskogsröjning samt
förstagallring särskilt viktig. Bestånd som är överslutna och starkt
försvagade av konkurrens får inte tillåtas uppkomma.

En god skogshygien motverkar också alt sekundära
skadegörare som patogena svampar och insekter sprids lill följd av en ökad förekomst
av snöbrolt, slormfällning och försvagade träd. Belastningen på träden kan
också minskas till viss del genom all man anpassar hyggenas form på lämpligt
sätt samt skapar stabila beslåndskanler bla genom skyddsbälten.

Det är likaså viktigt att välja lämpliga
provenienser. Provenienser med dålig klimatanpassning ökar risken för dålig
kondition. Om ytteriigare stressfaktorer tillkommer kan trädens toleransnivå
överskridas.

Prop. 1984/85:127 48

Det finns regler såväl beträffande beståndsvård som
skogsskydd i den nuvarande skogsvårdslagen med dess tilllämpningsanvisningar.
Det gäller alt förslärka rådgivningen och tillämpningen av lagen för alt
förbättra skogsskyddet ytterligare och främja röjning och förstagallring som nu
släpar efter.

Genom en fortsatt forskning bör ett bättre underlag
för rekommendationer om vilalitetsgödsling kunna tas fram.

Vi
föreslår att — skogsstyrelsen skall intensifiera sin information och rådgivning
om skogsskadornas orsaker samt om möjliga åtgärder för att begränsa effekterna.
Särskilda insatser bör göras för alt utbilda bla skogsvårdsslyrelsernas
personal.

9.2
Jordbruk

9.2.1
Gödsling och kalkning (se också bilaga 4)

Stallgödsel kan betraktas som neutral i
försurningssammanhang. Detsamma gäller avloppsslam. Handelsgödselmedlen är
däremot i dag övervägande försurande.

Gödslingens försurningseffekter kan motverkas genom
byte till icke-försurande gödselmedel eller genom ökad kalkning. Detta innebär
att ett gödslingssystem baserat på NPK-gödselmedd i och för sig kan accepteras
men atl kalkningen då måste ökas så att även försurningseffeklerna av dessa
gödselmedel neutraliseras.

Kalkningen har ökat sedan mitten av 1960-talet då
de försurande gödselmedlen böljade användas i störte skala. Den är dock inte
tillräcklig för atl motverka det samlade försurningstrycket på jordbmksmarken
(se avsnitt 5.2). Kalkningen av jordbruksmarken behöver i stort sett fördubblas
för att det totala kalkbehovel skall täckas. Kalkningen är som regel lönsam för
jordbrukarna.

En övergång från dagens ammoniumbaserade
kvävegödselmedel till de gödselmedel, främsl nitralkväve, som användes tidigare
är långt ifrån problemfri. Övergången skulle vara positiv från
försurningssynpunkt men skulle sannolikt leda lill ett störte läckage av nilrat
till ytvatten och grundvatten - etl annat allvariigl miljöproblem.

Vi anser inte att man idag kan förorda etl
generellt byte lill icke försurande gödselmedel inom jordbruket. De
miljömässiga samt tekniska/ekonomiska konsekvenserna av en övergång lill icke
försurande gödselmedel bör emellertid utredas närmare.

Stora miljövinster står atl vinna på en bättre
anpassad gödsling inom jordbruket. Utiakningen av baskatjoner (kalcium,
magnesium, kalium) ur marken ökar vid ökad utlakning av nitratjoner. DeUa
medför ökat behov av kompletterande kalkning för atl motverka markens
försurning. Samtidigt har de utlakade baskatjonerna som åtföljs av anjoner en
neulraliseran-

Prop. 1984/85:127 49

de
effekt i vatlenrecipienten. Genom utiakningen sker alltså en förflyttning av
baskatjoner som medför ett kalkningsbehov i jordbruksmarken och en
försurningsmolverkande effekt i vattenrecipienten. Vi föreslår mot denna
bakgrund

- ökad
information och rådgivning.

De ökade resurser för rådgivning som föreslagits av
utredningen om användning av kemiska medel i jord- och skogsbruket mm bör
dimensioneras så att rådgivningen på ett effektivt sätt kan bidra till att
eliminera miljöeffekter av försurning och växtnäringsläckage.
Lanlbruksslyrelsen har beräknat att det behövs en förstärkning av
rådgivningsverksamheten på växlodlingsområdet i de mesl utsatta länen med
sammanlagt 20 tjänster. Den årliga kostnaden för denna förstärkning beräknas
till 4 miljoner kronor. Resurserna bör fördelas med hänsyn till förväntade
potentiella miljökonsekvenser av växtodlingen.Syftet bör vara att genom
intensiv rådgivning medverka lill alt minimera sådana konsekvenser.
Resursförstärkningen motiveras således även av andra skäl än försurningen.

Etl pH-värde av minst 6,5 för lerjordar och 6,0 för
lerfria och lerfattiga mineraljordar skall eftersträvas. Tillämpningen av den
officiella jordbruksrådgivningen skall följas upp kontinuerligt bla genom
sammanställningar av markkarteringsdata och data angående kalkningens
omfattning. Under-hållskalkningen måste molsvara de samlade årliga förlusterna
genom gödslingens försurande verkan, grödornas upptagning, utiakningen och del
sura nedfallet.

Rådgivningsverksamheten bör anpassas till de
regionala förutsättningarna. Kriterier som bör ligga till gmnd för
kalkningsrådgivningen är bla optimal växtodling, mängd och typ av gödselmedel,
minimal kadmiumupp-lagning i gröda och minskad risk för försurning av
grundvattnet. Efiersom depositionen av kväveföreningar och syra i hög grad
drabbar landels södra och västra delar bör kalkningsbehovet särskilt
uppmärksammas där. Särskild hänsyn måste också las lill kolloidfaltiga, lätta
jordar, där risken för utlakning och försurning av grundvattnet är störst.

Lantbmksstyrelsens arbete med markkarteringsfrågor
kommer atl intensifieras. Målet bör vara alt få en heltäckande kartering, som
blir styrande för den enskilde lantbrukaren så alt han gödslar och kalkar på
ett optimalt sätt. Som elt led i detta arbete bör ett försök med ökad markkartering
göras i fyra län. Syftet bör vara att pröva om jordbrukarna anpassar gödsling
och kalkning till mer optimala nivåer när de har tillgång till bättre data om
behoven. Lantbruksstyrelsen skall svara för försöksverksamheten. Kostnaderna
har uppskattals lill 800000 kr. Det är vidare mycket angelägel att bättre
metoder utarbetas för atl fastställa åkermarkens kalkbehov.

- utredning om konsekvenserna av en ökad användning
av icke försu

rande gödselmedel.

Miljömässiga
för- och nackdelar av en övergång från ammonium- till helt 4 Riksdagen
1984/85. 1 saml. Nr 127. Bilagedel

Prop. 1984/85:127 50

nitralbaserade
kvävegödselmedel bör utredas. Om resultatet ger anledning härtill bör även
tekniska och ekonomiska konsekvenser analyseras. Utredningen bör genomföras av
naturvårdsverket i samarbete med lantbruksstyrelsen.

9.2.2
Avgivning av ammoniak och kväveoxider från åkermark

Cirka 70% av den ammoniak som avges till luften
antas härröra från gödsel, främst stallgödsel. Utsläpp från förbränning och
industriella processer är av liten omfattning.

Bruttoinnehållet av kväve i den urin och
stallgödsel som produceras i Sverige uppgår till ca 100000 ton per år, varav uppskattningsvis
40000 ton är ammoniumkväve. Ammoniak avgår särskilt vid varm och tort väderlek.
Mellan 20% och 50% av ammoniakinnehållet i stallgödsel beräknas avgå till
luften. Motsvarande siffra för handelsgödsel torde i regel röra sig om någon
eller några procent men kan på kalkrika jordar tex på Gotland vara högre.

Flytgödsel avger mer ammoniak än fast gödsel.
Jordart, temperatur- och vindförhållanden, markfuktighel är andra faktorer som
påverkar förlusterna till atmosfären.

Sannolikt avges uppemot 20000 ton ammoniak från
svensk åkermark per år. På lätta jordar kan troligen mer än 20 kg/ha avges
under en relativt kort period. I Holland är avgången mer än 100 kg per ha och
år i vissa områden.

Ammoniakavgången i andra länder har betydelse också
i Sverige. Detta markeras av att våtdepositionen i Sverige kan uppskattas lill
minst 80000 ton per år. En betydande del av den ammoniak som avdunstar
deponeras dock på kort avstånd eftersom den avges i markytan.

Förlusten av kväveoxider - som kväveoxid och
kvävedioxid - från åkermark är relativt liten. Enligt en svensk studie avgick
endasl 0,4% som kväveoxider av det kväve som tillfördes åkermarken som
handelsgödselmedel. Den uppskattade kväveoxidemissionen från jordbmket är
därför liten i förhållande till andra källor, ca 10%.

Den ammoniak som avges reagerar med och
neutraliserar syror i luften. Della motverkar försurningen. När ammoniumjoner
deponerats på växttäcket och i marken deltar de emellertid i försurande
biologiska processer. Om depositionen sker i nitrifierande miljö kan
nettoeffekten i marken bli en försurning. Salpetersyraförsumingen kan medföra
en frigörelse av aluminium och andra toxiska ämnen.

Följande hypoteser rörande ammoniak bör prövas i
forskning och försöksverksamhet.

-
Ammoniakavgången från
jordbmksmark kan bidra till försurningen av skogsmark, främsl i södra Sverige
och på vissa marktyper.

-
Ammoniak kan i höga
koncentrafioner vara giftigt för växter. I Sverige har skador konstaterats på
träd som växer i närheten av djurstallar.

Prop. 1984/85:127 51

- Kvävemättnad är en av de faktorer som kan tänkas
bidra lill uppkoms

ten av skogsskadorna. Vid stor upptagning av ammoniak (och ammo

nium) och andra kväveföreningar kan ämnesomsättningen störas hos

växterna, särskilt vid torka och vid brist på andra näringsämnen (bla

magnesium och fosfor). Giftverkan kan då uppstå.

Det finns risk för kvävemättnad främst i södra och
sydvästra Sverige där depositionen av kväve är störst, (jfr kap 9.1.1.).

Vi menar att förlusten av kväveföreningar från
åkermarken till atmosfären bör minimeras. Del är i första hand
ammoniakavgivningen från lagring och hantering av urin och kreatursgödsel som
bör bli föremål för ökad uppmärksamhet.

De av naturvårdsverket rekommenderade normerna för
spridningsareal som hittills tillämpats vid tillståndsprövning har varit
alltför liberala. Man har accepterat stallgödselmängder på upp till 40-50
ton/ha och år. I praktiken kan betydligt störte mängder ha tillförts eftersom
det i vissa fall kan ifrågasättas om all kontrakterad areal utnyttjats.

På gårdar med omfatlande djurhållning lorde det
inträffa att växtnäringstillförseln med stallgödsel ej helt beaklas vid
dimensionering av handels-gödselgivan. Sen vårspridning kan ofta ge höga
ammoniakförluster, om gödseln inte myllas ner i jorden omedelbart.

Flytande ammoniak används i obetydlig omfallning i
Sverige och ger inga produktionsmässiga fördelar. Användningen torde upphöra i
takt med att befintliga anläggningar utrangeras.

Vi
föreslår att

- naturvårdsverket i samråd med lantbruksstyrelsen
ser över gällande

anvisningar om miljöskydd vid djurhållning. Gödseln bör hanleras på ett

sätt som ger minsta möjliga ammoniakavgång

-
tillsynen förstärks över
efterlevnaden av de krav belräffande lagring och spridning av gödsel som ställs
på tillslåndspliktiga förelag

-
en riktad information och
rådgivning ges till de jordbmkare som håller djur. De normer som föreskrivs för
tillståndspliktiga företag bör tillämpas även på andra gårdar som använder
stallgödsel

-
forskningen intensifieras om
omfattningen och effekterna av den ammoniak som avges lill atmosfären från
hanteringen av stallgödsel.

10.
Kalkning av sjöar och vattendrag

10.1
Inledning

En försöksverksamhet med kalkning av sjöar och
vattendrag inleddes år 1977 i fiskeristyrelsens regi. Erfarenheterna från denna
verksamhet redovisades utförligt i fiskeristyrelsens och naturvårdsverkets
skrivelse till regeringen 1981-06-01. From den I juli 1982 har länsstyrelserna
fått ansvaret

Prop.
1984/85:127 52

för
alt planera kalkningen och fördela de statliga bidragen till verksamheten.
Statsbidraget uppgår normalt lill 85% av kostnaderna för ell kalkningsprojekl.
Särskilt svårfinansierade eller värdefulla objekt kan få 100% statsbidrag.

10.2
Kalkningens omfattning

Totalt beviljades ca 65 milj kr i statsbidrag,
fördelat på drygt 400 kalkningsprojekl under försöksverksamheten. Dessa
projekt fullföljs i fiskeristyrelsens regi.

För budgetåren 1982/83, 83/84 och 84/85 har 31 milj
kr, 54 milj kr resp 70 milj kr anslagits för länens kalkningsverksamhel.
Fördelningen mellan länen framgår av tabell 10.1.

Tabell
10.1 Länsvis fördelning av kalkningsmedel budgetåren 1977/78-1984/85

Län

Totalt under försöksverksamheten

Totalt
82/83-

-84/85

77/78-81/82

1 000 kr

%

1 000 kr

%

AB

115

0,2

470

0,3

C

-

-

60

0,0

D

-

-

1 140

0,7

E

149

0,2

1690

1,1

F

4 180

6,5

7650

4,9

G

7 250

11,2

18 190

11,7

H I

1500

2,3

7070

4,6

1 K

994

1,5

5 500

3,6

L

759

1,2

4490

2,9

M

-

-

5

0,0

N

8996

13,9

14 820

9,6

0

8316

12,8

10000

6,5

P

13 954

21,6

18930

12,2

R

2570

4,0

2020

1,3

S

5 737

8,9

15 705

10,1

T

5 799

9,0

6920

4,5

U

605

0,9

2880

1,9

W

2 208

3,4

11820

7,6

X

158

0,2

8600

5,5

Y

1018

1,6

11400

7,4

Z

-

-

1380

0,9

AC

410

0,6

3900

2,5

BD

38

0,1

360

0,2

64756

100,1

155000

100,0

Hittills har ca 3000 sjöar samt vissa vattendrag
kalkals. Huvuddelen av kalkningsmedlen har gått lill direkta ålgärder. Under
innevarande budgetår används 6% av medlen till planering och uppföljning i
länen.

För budgetåren 1982/83, 83/84 och 84/85 har vidare
3,6 milj kr, 4 milj kr resp 4,5 milj kr anvisats för central uppföljning,
rådgivning och information.

Prop. 1984/85:127 53

10.3
Erfarenheter

Bland de erfarenheter som vunnits under senare år
kan bla följande nämnas.

Kalksten är alltjämt del hell dominerande kalkning
s me diet. Kornslor-leksfördelningen är av avgörande betydelse för
effektiviteten (finare fraktioner har högre upplösningsgrad).

Effekterna på olika nivåer i del biologiska
systemet är klart positiva under fömtsättning atl tillfredsställande
vattenkvalitet uppnåtts efter kalkningen. Verksamheten har bl a visat att

— växt-
och djurplankton liksom bevingade insekter snabbt ålerkoloniserar valtnen,

— fiskarnas
reproduktion återupptas. Produktionen av fisk ökar i såväl sjöar som rinnande
vatten. I fisktomma vatten måste normalt ny fisk inplanleras,

— groddjur,
kräldjur och fiskätande fåglar påverkas positivt,

— återhämtningen
av ekosystemen tar längre tid vid kalkning av allvarligt försurade vatten än
vid kalkning i ett tidigt försurningsskede.

Vid
kalkning direkt i sjöar som f n är del normala fortsätter läckagel av surt
metallberikat vatten från omgivningen ut i sjön där metaller fälls ut till
botten. Detta medför dels att metaller anrikas på botlen, dels att aluminiumhallen
i vattenfasen förblir förhöjd om än på en betydligl lägre nivå än då sjön var
sur. Metaller som anrikas på botten kan återlösas om sjön återförsuras. Under
våren lägger sig det sura smältvattnet från omgivningen runt sjöns stränder
vilket ger otillfredsställande förhållanden för tex fiskens reproduktion även
om pH-förhållandena i sjöns djupare delar är normala.

Kalkning av rinnande vatten utgör alltjämt ett
problem och är förenat med dryga kostnader. De doseringsanläggningar som
utnyttjats har visat sig ha en varierad verkningsgrad och förmåga att fungera
störningsfritt. Tekniken är fortfarande inte tillräckligt utvecklad. När pH i
vattnet höjs genom doseringen av kalk kommer metaller att fällas ut och hamna
på bollen eller följa vattenströmmen. Dessa metaller utgör en stress på strömfaunan.
Metallproblemet är inte övergående eftersom det vatten som passerar doseraren
uppströms ifrån hela liden är surt och metallrikt.

Vid kalkning i uppströms sjöar förmår man
upprätthålla acceptabel pH-nivå i ulloppsbäcken några hundra meter nedströms.
På längre sträckor medför tillrinnande vatten från omgivningen atl
vattenkvaliteten periodvis försämras under högflöden. Dessa kortvariga
surstötar är tillräckliga för att skada fisk och bottenfauna.

Kalkningskoslnaden för störte projekt är f n ca 250
kr per lon utspridd vara, för mindre ca 300 kr per ton. Kostnaden ökar med ca
100 kr per ton om kalken sprids från helikopter.

I de flesta större projekten svarar komrhunerna för
kalkningen och betalar den femtonprocenliga egeninsalsen.

Prop. 1984/85:127 54

10.4
Kalkning i vatten eller kalkning av avrinningsområden

När man kalkar i vatten kommer en hög andel av det
tillförda kalknings-medlel att utnyttjas och påverka vattnets pH. Man räknar
med att 50-90% av kalken utnyttjas. Kalkningen påverkar snabbi vattnets
pH-värde.

Kalkningen av en sjö måste upprepas efter en viss
tid, vanligen 3-5 år, eftersom vattnet i sjön omsätts.

Om man kalkar de landområden som omger en sjö eller
ett vattendrag kommer kalken långsamt all läcka ut i vattnet. Man räknar med
att ca 2% läcker ut årligen. Kalkning på land kan därför påverka tillståndet i
vattnet.

Om man kalkar bla med stora givor i
utströmningsområden är det möjligt att neutralisera det sura nedfallet,
förhindra att markmetaller läcker ut i vattnet och återge avrinningsvattnet en
bikarbonathalt. Detta är ekologiskt sett en bättre metod för ytvattnen än
kalkning direkl i valtnen eftersom man hindrar tillförseln av aluminium och
tungmetaller. De initiala kostnaderna blir dock mångdubbelt högre eftersom en
så liten andel av kalken tillförs vattnet årligen. Effekten avtar också efter
några år och det totala utbytet kan inte förväntas bli lika gott som vid
kalkning i vattnet. Kalkning på land kan dessutom - med de kalkningsmedel som
hittills prövats - vara negativ för växtlighet och djurliv på vissa marker.

Vi räknar med att man även under de närmaste åren
till övervägande del kommer att kalka i vattnen. Detta är nödvändigt för att
möta det akuta försurningstrycket. Vid underhållskalkning och vid kalkning av
rinnande vatten och sjöar med kort omsättningslid kan det dock i ökad
utsträckning bli fråga om att lägga kalken på land.

10.5
Kvicksilver i fisk

Halterna av kvicksilver i fisk är generellt
förhöjda i skogssjöar i den södra hälften av landet och längs norrlandskusten.
Medelhalten i enkilos-gädda varierar mellan 0,6 och 1,0 mg/kg i dessa områden,
att jämföra med 0,3 mg/kg i den nordligaste delen av landet.

De förhöjda kvicksilverhalterna i fisk beror i
huvudsak på lidigare utsläpp av kvicksilver och på den ökade försurningen. Det
är troligen 5 000-10000 sjöar som är i riskzonen att svartlistas. Ingenting
tyder på att halterna av kvicksilver i fisk har gått ned under del senaste
decenniet trots minskade luftutsläpp av kvicksilver.

Även om situationen inte innebär något stort folkhälsoproblem
är det från miljösynpunkt inte acceptabelt atl fisken i lusentals sjöar måste
klassas som otjänlig som människoföda. Åtgärder bör därför vidtas för atl
förbättra situationen.

Våra erfarenheter visar att fiskens innehåll av
kvicksilver minskar efter kalkning. Efter tre år har ca 30% lägre halter
uppmätts än före kalkning. Gödsling av sjöar sänker också fiskens
kvicksilverinnehåll. Gödsling kan

Prop.
1984/85:127 55

emellertid
ha negativa konsekvenser av annat slag för vattenkvaliteten. En mer tilltalande
metod borde vara att genom kalkning i sjöarnas omgivning minska tillförseln av
kvicksilver till sjöarna. Det är angelägel att olika metoder och kombinationer
av metoder prövas. Enklare och billigare metoder att bedöma
kvicksilversitualionen i sjöarna behöver också utvecklas. F n måste man samla
in och analysera gäddor.

Vi föreslår att ett särskilt program - inriktat på
atl utveckla metoder att genom åtgärder i miljön sänka kvicksilverhalten i fisk
- bedrivs inom ramen för sjökalkningsprogrammet. Om effektiva metoder kan
utvecklas blir det aktuellt att räkna upp medlen för kalkningsinsatser
kraftigt. Inom en treårsperiod bör också finnas värdefulla resultat från det forskningsprogram
om kvicksilver som initierats av naturvårdsverkets forskningsnämnd.

10.6
Kalkfällning i reningsverk

Valet av fällningskemikalie i de kommunala
avloppsreningsverken påverkar del utgående avloppsvattnets alkalinitet. Det
finns i dag två utprovade metoder atl få en hög alkalinitet i det utgående
avloppsvattnet

-
efterfällning med höga doser av
kalk,

-
tillsats av kalk i utioppet
från reningsverket vilkel kan ske oberoende av fällningskemikalie.

Fällning
med kalk är något dyrare än fällning med aluminium- eller järnsalter.

Del statliga kalkningsbidraget kan nyttjas för
merkostnaden vid ombyggnad av reningsverk till kalkfällning eller till
komplettering med doserare om recipienlen är svagt buffrad. Ett tiotal
reningsverk har hittills beviljats bidrag.

En jämförelse mellan kalk- och
aluminiumfällningsverk visar bl a att försurningskänsliga arter nedströms
reningsverken påverkas positivt av kalkfällningen. Det kalkfällda slammet blir
också bättre och mer attraktivt alt utnyttja som gödselmedel.

Vi anser det därför lämpligt att reningsverk i
buffertsvaga recipienter även fortsättningsvis via statsbidraget kan stimuleras
lill att nyttja kalk.

De flesta reningsverken i landet ligger vid
kusterna eller vid sjöar som ännu inte är försurade. Det finns emellertid
uppskattningsvis ett hundratal reningsverk där valet av fällningskemikalie har
betydelse för försurniiigen av valtnen.

10.7
Fiskevårdande åtgärder

Det slår klart att långt ifrån alla kalkade vatten
koloniseras igen av de arter som slagils ut lill följd av försurningen.
Insatser för att återinföra olika arter medför ytleriigare kostnader för dem
som kalkat. Att åter

Prop. 1984/85:127 56

etablera
bestånd av bla kräftor, röding, öring och lax är i många fall både kostsamt och
svårt.

Det är angeläget att de kalkade vattnen återfår sin
ursprungliga biologiska status och att de åter blir användbara för tex fiske.

Vi anser att 3 % av beloppet för direkta
kalkningsinsatser bör avsättas till fiskevårdande åtgärder. Både åtgärder för
all åter introducera utslagna arter och åtgärder för att förstärka försvagade
bestånd bör komma i fråga. Medlen bör administreras av fiskeristyrelsen och
fördelas efter samma grunder som f n gäller för det s k fiskevårdsbidraget.
Bidrag bör dock endast få avse åtgärder i pH-justerade vatten.

10.8
Framtida insatsnivå

Länsstyrelserna har hittills arbetat efter en
relativt försiktig åtgärdsstrategi. I kalkningsarbetet har man inriktat sig på
prioriterade sjöar med en alkalinitet som är lägre än 0,05 mekv/1. Med
utgångspunkt i en sådan strategi uppgår länsstyrelsernas önskemål om
kalkningsbidrag till 70 ä 80 milj kr per år för de närmaste åren.

Redan sjöar med en alkalinitet lägre än 0,1 mekv/1
är emellertid försurningsholade. Totalt är — med denna gräns — sjöar och
vattendrag inom ungefär en fjärdedel av Sveriges yta försurningsdrabbade eller
hotade av försurningen. Kostnaden för atl kalka samtliga försurningsdrabbade eller
försurningsholade sjöar samt vissa rinnande vatten kan uppskattas till ca 200
milj kr per år. Om huvuddelen av de rinnande vatten, som är möjliga att kalka,
skulle kalkas, blir kostnaden ca 400 milj kr per år.

Vi anser att målet bör vara att återställa de sjöar
och vattendrag som redan försurats och rädda dem som är försurningsholade.
Målet bör även vidgas fill att sänka kvicksilverhalten i fisk vilket kalkning
visat sig kunna åstadkomma. Kalkningens omfattning bör emellertid öka stegvis
så att man på bästa sätt kan utnyttja de kunskaper som nu byggs upp både
lokalt, regionalt och centralt. I vissa av de försurningsholade vattnen är
insatsbe-hovel inte akut. Det är därför möjligt att öka kalkningen successivt.

Vi förordar att insatserna ökas med 20 milj kr per
år under de närmaste tre budgetåren (tabell 10.2).

För att möjliggöra en ökad satsning på utformning,
utvärdering och utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten bör medlen för
central uppföljning uppräknas från 4,5 milj kr år 1984/85 till 5,5 milj kr för
år 1985/86.

Tabell
10.2 Statliga medel till kalkning av sjöar och vattendrag 1985/86-1987/88, milj
kr

Budgetår

Bidrag till kalkningsprojekl,

Teknisk utveckling,

länsplanering

försök och central -
uppföljning

Totalt

Fiskevårdande åtgärder

1985/86

90

2,7

5,5

1986/87

110

3,3

6,0

1987/88

130

3,9

6,5

11. Åtgärder för att
dämpa försurningseffekterna grundvatten

mark och

11.1
Erfarenheter av försöksverksamheten avseende mark och grundvatten

Försöksverksamheten med åtgärder mol försurningen
av mark och grundvatten inleddes under budgetåret 1982/83. Syftet är all liksom
tidigare skett för sjöar och vallendrag pröva olika direkla ålgärder för alt
motverka försurningens effekter på främsl skogsmark och grundvatten.

För budgetåren 82/83, 83/84 och 84/85 har 4 milj
kr, 6 milj kr resp 8 milj kr anvisats för försöksverksamheten.

De olika åtgärder som prövas utgör ingen slutlig
lösning på problemet. En sådan kan endasl nås genom ett fortsatt arbele med att
begränsa luftföroreningarna och syralillförseln. Den fortsatta mark- och
gmndval-tenförsurningen medför dock markkemiska effekler som det krävs lång lid
att eliminera på naturlig väg, även om nedfallet skulle minska drastiskt.

Direkta motåtgärder mot försurningen innebär
således dels elt uppehållande försvar tills utsläppen minskats, dels en
restaurering av mark och grundvattentäkter på särskilt utsatta ställen.

Målet för försöksverksamhetens skogsmarksdel är att
besvara fyra övergripande frågor

-
När behövs ålgärder - vid
vilkel försurningstillstånd skall ålgärder sättas in?

-
Vilken åtgärd är lämpligast -
posiliva och negativa effekler av olika ålgärder (såväl miljömässiga som
ekonomiska)?

-
Hur stort är åtgärdsbehovet - i
landet, lokalt?

-
Vad kan och behöver göras för
försurningskänsliga växt- och djurarter? Det är ännu för tidigt att dra några
slutsatser från de nya försök som lagts

ut.
Med utgångspunkt i äldre försök och erfarenhet inom och utom landet kan man
dock säga bl a att

-
skogsmarkskalkning leder till
alt markens pH och basmättnadsgrad höjs. Detla följs av förändringar i övriga
markkemiska egenskaper bla fastläggning av aluminium,

-
ytspridd kalk löses upp
långsamt.

Prop. 1984/85:127 58

-
det vid användning av ren
kalksten kan bli brist på andra viktiga växtnäringsämnen. Flera av de negativa
markkemiska effekter som uppträder vid kalkning torde dock kunna elimineras om
man sätter till de ämnen det väntas bH brist på (magnesium, kalium, bor). Det
kräver atl åtgärderna anpassas till ståndorten,

-
i flertalet kalkningsförsök har
tillväxten hämmats i 15-25 år men därefter har den återhämtat sig och i vissa
fall ökat. Tillväxlförändringarna har varit små. Eftersom kalkgivorna varit
stora och de äldre försöken framför allt representerar svagare boniteter måste
man avvakta resultaten av de nyutlagda försöken innan man kan dra säkrare
slutsatser. Del är möjligt att de negativa effekterna uteblir då marken
alkaliniseras med någol av de sammansatta medel som nu prövas inom
försöksverksamheten,

-
det är oklart om kalkning
motverkar uppkomsten av skogsskador. Skogsskador har uppkommit också på bättre
marker både i Sverige och i Mellaneuropa vilket kan tala emot kalkningens
effekt på denna lyp av skador. Skogsskador primärt uppkomna genom
markförsurning bör dock kunna motverkas genom alkalinisering av marken.

Från försöksverksamhetens grundvattendel har vissa
resultat erhållits redan nu. Del gäller främst olika åtgärder för att avsyra
surt dricksvatten och atl kalka grävda brunnar. En metodik för hur kommunerna
skall inventera sina brunnar har också tagits fram.

Surt eller försurat grundvatten är etl allvarligt
problem för många hushåll med enskilda bmnnar. Det är ett stort problem i tex
Kronobergs län och förekommer också i övriga delar av södra och västra Sverige.
Mycket sura gmndvatten finns i grävda och delvis också i bortade brunnar på
västkusten.

De metoder som i första hand kan komma ifråga för
atl behandla sura, kortOsiva vatten är

-
installation av
avsyrningsfilter,

-
luftning av vattnet i brunnen,

-
kalkning av brunnens
infiltralionsområde,

-
byte till icke kortosivt
rörledningsmaterial.

Avsyrningsfilter kan installeras på vattenledningen
eller i brunnen. De kräver regelbunden tillsyn och skötsel. Filtren måste
spolas rena med jämna mellanrum och filtermassan måste bytas några gånger per
år. Ju surare vattnet är desto oftare måste fillermassan bytas. Genom atl
installera avsyrningsfilter kan man förhindra att tungmetaller, främsl koppar,
från ledningssystemet löses ut i dricksvattnet. De delar av installationen som
ligger före filtret kan dock kortodera. Likaså kan fortfarande förhöjda halter
av tex aluminium och tungmelaller som lösts ul ur jorden förekomma i
brunnsvattnet.

Om vattnet är surt på gmnd av hög halt kolsyra kan
pH-värdet höjas genom att kolsyran drivs av genom luftning. Man blåser då in
luft i bmnnen

Prop. 1984/85:127 59

genom
en luftpump. Denna melod fungerar endasl för kolsyraövermätlade vatten.

Det
är slutligen möjligl atl kalka brunnars infiltrations- eller
tillrinnings-områden, dvs den mark där gmndvattnet bildas. Syftet är att höja
markens förmåga atl neutralisera surt vatten och på så sätt förbättra
grundvattnets kvalitet. Härigenom får man ell icke korrosivt vatten utan
förhöjda lung-metallhalter. Det krävs inte någon tillsyn eller skötsel under
den lid (tiotals år) som kalken är verksam i marken.

Markkalkning
är främst en lämplig teknik för grävda brunnar som är belägna i morän- eller
sand/grusjordar, där kalk kan lösas ut och tränga ner till grundvattnet. Om
tertängen är flack bör man som regel kalka i en cirkel runt brunnen. I
sluttande tertäng kalkas ett långsmalt område runt om och ovanförbrunnen.

Möjligheterna
att kalka kring bergbortade brunnar är ännu inte utredda.

En
broschyr om orsaker, effekter och åtgärder mot surt vatten i enskilda brunnar
har distribuerats till samtliga kommuner. Den anger bla när åtgärder behöver
vidtas saml behandlar möjligheter och koslnader för att av-syra brunnsvatten
med olika lyper av filter. En liknande informationsbroschyr om möjligheter och
koslnader för att kalka marken kring grävda brunnar beräknas bli färdig under
år 1985.

En
rikstäckande kartläggning av gmndvattenförsurningen beräknas kunna redovisas
år 1986.

Avsyrningsfilter
kostar 3000-8000 kr. Kostnaden för att kalka tillrin-ningsområdel till en
enskild bmnn är 2000-5000 kr.

11.2
Fortsatt försöksverksamhet för att dämpa försurningselTekter i skogsmark

Det är inte möjligl alt rekommendera kalkning av
skogsmark i stor skala på grundval av de resultat som hittills kommit fram. De
försök som salts igång måste slutföras och utvärderas.

Med
utgångspunkt i erfarenheter och forskningsresultat, såväl inom landet som
ulomlands, prioriterades ålgärder mot markförsurning bla spridning av
alkaliniserande medel. Skogsskadornas utveckling under senare år har visal alt
ålgärder för alt molverka luftföroreningarnas direkta påverkan på trädkronorna
måste tillmätas större betydelse inom försöksverksamheten. Inom
försöksverksamhetens skogsmarksdel kommer man därför fortsättningsvis att
undersöka dels åtgärder för att motverka effekter av markförsurning, dels
åtgärder för alt molverka luftföroreningarnas effekter på Iräden. Målet är att
på sikt kunna föra ihop båda dessa typer av åtgärder i en och samma insats.

I
försöksverksamheten prövas olika medel. Förutom kalk och dolomil testas aska
från ved- och torveldning samt industrikalker. Aska antas ha en dubbel effekt.
Den fungerar som alkaliniseringsmedd samtidigt som den

Prop. 1984/85:127 60

tillför
marken en blandning av näringsämnen (utom kväve) som är anpassad för växternas
behov. Detta kan antas höja vegetationens vitalitet och därmed motståndskraft
mot stress via luftföroreningar (jfr bilaga 6). Försök med att tillföra
enskilda näringsämnen till marken eller direkt på de gröna delarna skall
genomföras. I vissa utländska försök har sådana behandlingar gett positiva
resultat på skadade träd. För att klarlägga om det är möjligt alt rädda redan
skadade skogsbestånd kommer träd som representerar olika skadesymptom och
skadeklasser att behandlas med olika typer av metoder from 1984.

Skogen kommer att påverkas av markförsurning och
luftföroreningar under lång tid framåt. Det är därför viktigt att klarlägga
alla möjligheter att motverka effekterna av försurning och luftföroreningar
genom olika förebyggande ålgärder inom skogsbrukel. Hit hör bla de åtgärder
för att molverka markförsurning och den kompensalionsgödsling med olika näringsämnen
som diskuterats tidigare. Nya försök skall etableras inom potentiella
riskområden. Även effekten av andra skogliga åtgärder skall klarläggas.

Olika åtgärder för att motverka försurningens och
luftföroreningarnas negativa effekler på landlevande växter och djur skall
prövas. Åtgärderna skall gälla såväl särskilt känsliga arter som känsliga växt-
och djursamhällen lex inom naturteserval.

Fortsatta försök skall också bedrivas i syfte atl
kvantifiera lövträdens roll vad gäller försurning och luftföroreningsslress i
särskill utsatta lägen.

Vi anser att - försöksverksamheten med åtgärder i
skogsmark och speciella insatser

för
fauna och flora måsle fortsätta i full omfattning under minst 5 år till

räknat
från år 1985. Inriktningen bör vara den som skisserats ovan (jfr

bilaga
6).

Då försöksverksamheten startade fömtsatles att den
måsle bedrivas under lång tid. Delta beror på atl de kemiska och biologiska
processerna är långsamma i skogsekosystemen. Det är därför inte möjligt att
efter kort tid kvantifiera vare sig de positiva eller negativa effekterna av de
olika åtgärder som prövas. Dessutom kommer den kontinuerliga utvärderingen av
försöken all avkasta resultat som åtminstone initialt motiverar nya försök.
Även resultat från den i annal sammanhang bedrivna forskningen kring orsaker
och mekanismer bakom försurningseffekter kommer att kräva försök med nya
behandlingar.

Den sammanlagda kostnaden för försöksverksamheten
avseende skogsmark och grundvatten uppskattas till 10, 11 resp 11 milj kr för
budgetåren 1985/86-1987/88.

Prop.
1984/85:127 61

11.3 Åtgärder mot surt grundvatten

11.3.1 Ålgärder i vattentäkter

Flera av meloderna all molverka
försurning av enskilda vattentäkter är nyutvecklade och en fortsatt utveckling
kan väntas. Vi menar alt de kommer aU vara tillräckligt utprovade för all
åtgärder i de suraste brunnarna skall kunna vidtas under perioden 1985-1990.

Det är svårt för enskilda brunnsägare atl bedöma vilka
åtgärder som behövs utan sakkunnig hjälp. Satsningen på information och
rådgivning lill hushållen måste därför fortsätta. Nalurvårdsverket bör liksom
hillills ta fram informationsmaterial om olika åtgärders effekter och kostnader
som slöd för kommunernas rådgivning.

Samhällets stöd till bmnnsägare med surt vatten i brunnen
kan antingen bestå enbart av information och rådgivning eller utvidgas lill en
hjälp all genomföra och bekosta ålgärder i brunnen.

För den senare typen av stöd talar bla möjligheten att

-
förebygga
kortosionsskador. Del är billigare atl förebygga skador än all reparera i
efterhand. De förebyggande åtgärderna kan få störte omfattning vid elt direkt
stöd än vid enbart rådgivning om man lyckas nå fler bmnnsägare,

-
ge effektiv
information och vägledning i fråga om val av åtgärd när stödet lämnas,

-
samordna
åtgärder så all t ex alla brunnar, som bör kalkas inom ett visst område i en
kommun, kalkas samtidigt. Härigenom kan kostnaderna för åtgärderna bli lägre,

-
ordna en
effektiv uppföljning,

-
genomföra åtgärder
i snabb takt om tex hälsoeffekterna av förhöjda metallhalter i bmnnsvattnet
skulle komma att bedömas mer allvarligt än i dag.

Mol ell ekonomiskt stöd talar bla alt

-
enskilda
brunnsägare har incitament atl vidta ålgärder även utan särskilt slöd. Korrosionsskadorna
lill följd av surt vatten är allvarliga och man kan anta att den enskilde vill
molverka dem,

-
vissa åtgärder,
tex kalkning av infiltralionsområdel till en enskild brunn, inte kostar mer än
4000-5000 kr. En sådan kostnad bör kunna bäras av den enskilde,

-
administrationskostnaderna
sannolikt blir höga i relation till åtgärdskostnaderna. Det gäller ju alt
genomföra ell stort antal relativt billiga åtgärder.

Vi föreslår atl försök med direkta
stödåtgärder skall genomföras i ell antal kommuner.

Kommunerna bör kunna erbjuda
drabbade brunnsägare de åtgärder som behövs. Provtagning och analys liksom
avgränsning av lämpliga spridningsområden skulle i så fall kunna ske samlat
för de brunnsägare som

Prop. 1984/85:127 62

anmäler
sitt intresse. Kalk kan köpas in till ett lägre styckpris och ett
spridningsaggregat utnyttjas vid alla brunnar där marken är lämplig och
framkomlig.

Kommunerna kan enklast ges denna åtgärdsmöjlighet
genom att den nuvarande förordningen avseende kalkning vidgas. Vi föreslår all
kommunerna i detta fall ges möjlighet alt söka bidrag inte bara för kalkning
av sjöar och vattendrag utan också för kalkning och andra åtgärder för att
motverka grundvaltenförsurning. Statsbidrag bör kunna medges med 85% också för
åtgärder mot gmndvattenförsurningen. Det bör kunna avse såväl analyser som
konsultinsatser vid val av metod som direkta åtgärder och uppföljning. Del är
viktigt med en väl fungerande uppföljning så atl insatser kan korrigeras om de
inte ger önskat resultat.

Vi föreslår att 5, 10 resp 15 milj kr beräknas för
budgetåren 1985/86-1987/88. Länen bör varje budgetår begära medel för sådana
åtgärder på samma sätt som de begär medel för kalkning av sjöar och vattendrag.

11.3.2
Fortsatt försöksverksamhet med åtgärder mot surt grundvatten

Den pågående försöksverksamheten bör fortsätta i
huvudsak enligt de riktlinjer som gällt under det senaste året.

Verksamheten
drivs dels i projekt som med kort varaktighet avkastar empiriska resultat som
kan tillämpas omedelbart, dels i projekt som har längre varaktighet och syftar
lill alt belysa processer och ge förståelse för vissa väsentliga förlopp. De
två olika typerna av projekt stöder varandra. Flera viktiga frågor måste
belysas i den fortsatta försöksverksamheten (se också bilaga 7). Det gäller bla
att

-
kartlägga försurningsläget och
hur försurningen av grundvattnet framskridit i landet,

-
utarbeta prognoser för hur lång
tid del tar, innan markens buffertkapacitet under olika antaganden har förbmkats
och gmndvattnets pH börjar sjunka,

-
utarbeta anvisningar, baserade
på försöksverksamhet, för hur marken runt bmnnar med försurningspåverkal och
surt grundvatten skall kalkas för att dricksvattnet skall bli bra,

-
på basis av försöksverksamhet
testa och utveckla tekniska anordningar för avsyrning och behandling av surt
dricksvatten,

-
utreda omfattning av och
kostnader för försurningsbelingad kortosion på ledningar och konstruktioner i
marken,

-
föreslå ålgärder för att minska
försurningsbelingad kortOsion. Försöksverksamheten bedrivs i huvudsak som
fältförsök i samarbele

med
vetenskapliga institutioner, konsulter och kommuner. Kompletterande
laboratoriesludier görs för att öka möjligheterna att generalisera uppnådda
resultat. Därigenom skapas förutsättningar för alt ge ut anvisningar. Som
tidigare angetts beräknas den sammanlagda kostnaden för försöksverksamheten
avseende mark och grundvatten uppgå till 10, 11 resp 11 milj

Prop. 1984/85:127 63

kr
per år under budgetåren 1985/86-1987/88. Efter denna tidpunkt torde delar av
den försöksverksamhet som avser grundvatten kunna minskas.

12.
Övervakning, inventering och forskning

12.1 Luftkvalitetsövervakning

Deposition och halter av olika föroreningar mäts inom
ramen för programmet för miljökvalitetsövervakning (PMK). Det finns ett stort
behov av att komplettera mätprogrammet med mätningar av hallen av gasformiga
föroreningar, främst ozon och kväveföreningar. Det finns tex bara två stationer
utanför tätorterna som mäter ozon vilket är helt otillfredsställande. En
värdering av sambandet mellan de gasformiga föroreningarna och skogsskadorna
försvåras starkt av bristen på mätningar.

Det finns också ett stort behov av kontinuerliga
mätningar av luftföroreningar i tätorter. Hilfills har sådana mätningar
bekostats av enskilda kommuner ibland tillsammans med större industrier.

Detta
är i överensstämmelse med principen att förorenarna skall svara för
recipientkontrollens kostnader. I samband med att naturvårdsverket ger ut
riktiinjer för luftkvalitet, vilket beräknas ske under 1986, kommer också
mätning av luftföroreningar i tätorter att behandlas.

Bilavgasundersökningar
utgör ett särskilt problem. I kommunal regi har de ulförts endasl under kortare
mätperioder. Med de omfattande åtgärder som nu föreslagits med bl a katalytisk
avgasrening på personbilar, är det angeläget att effekten av dessa
kostnadskrävande åtgärder följs upp genom ett särskilt övervakningsprogram. Det
är inte rimligl att denna övervakning i elt litet antal störte tätorter
bekostas av enskilda kommuner. Kostnaderna bör fördelas på hela bilparken.

Vi
föreslår

— att programmet för
miljökvalitetsövervakning skall förstärkas med sta

tioner som mäter ozon och kväveföreningar och att luftprogrammet i

övrigt byggs ut i planerad omfattning. Detta kräver en insats på 1,2 milj

kr per år utöver löpande program.

- atl naturvårdsverket får i uppdrag atl komma med
förslag lill ett system

för övervakning av luftkvalitet i tätorter särskilt inriktat på trafikens

föroreningsproblem och effekterna av framtida åtgärder och därvid även

föreslå hur ett sådant program skall finansieras och organiseras.

12.2 Inventering
och forskning om miljöeffekter

Skogsstyrelsen har ett huvudansvar för inventering
av skogsskador. Under år 1983 gjordes en enkätundersökning i södra Sverige.
Under år 1984 kommer en rikstäckande inventering atl göras genom riksskogstaxe-

Prop. 1984/85:127 64

ringen.
Dessutom pågår ett omfattande arbete med att utveckla och pröva

olika invenleringsmetoder. :

Naturvårdsverket har ell huvudansvar för forskning
och utveckling kring luftföroreningarnas spridning och effekler. Den helt
dominerande delen av naturvårdsverkets stöd till forskning anslås till universitet
och högskolor.

Forskning om luftföroreningarnas spridning och
effekter finansieras också i viss utsträckning av andra organ, bla universitet
och högskolor, vissa myndigheter, skogs- och jordbrukets forskningsråd,
forskningsrådsnämnden och byggforskningsrådet.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL)
som finansieras lill hälften av staten och till hälften av industrin driver en
betydande forskningsverksamhet.

Forskningsverksamheten när del gäller
luftföroreningar bedrivs i nära samarbete med andra länder.

Vi menar att forsknings- och inventeringsresurserna
i dag är helt otillräckliga med hänsyn till försurnings- och
luftföroreningsproblemens betydelse både vetenskapligt och ekonomiskt.
Verksamheten bör förstärkas. Detla kan ske omedelbart eftersom
planeringsberedskapen är hög. Naturvårdsverkets forskningsnämnd antog i
november 1983 ett fyraårigt forskningsprogram för området. Under år 1984 har
Sveriges lantbruksuniversitet utarbetat elt särskilt program för sin
verksamhet. Planering och prioritering av forsknings- och utvecklingsinsatser
har också skett i flera andra sammanhang.

Vårt förslag till insatser koncentreras till vissa
problemområden där satsningar utöver nuvarande.nivå måste komma till stånd.
Insatserna beskrivs närmare i bilaga 8.

Vi
föreslår

-
atl den ståndortskartering av
permanenta provytor som bedrivs genom riksskogstaxeringen skall få en fast
finansiering under den närmaste treårsperioden. Medel bör tillföras
riksskogstaxeringen delvis genom omföring från andra anslag. För budgetåret
1985/86 krävs 2,4 milj kr,

-
att inventeringar av
skogsskador genomförs under år 1985 och år 1986. Skogsstyrelsen bör ha ansvaret
för att planera och genomföra inventeringarna. Anslagsbehovet för de två
budgetåren uppskattas lill 1 milj kr/år,

-
aU skogsstyrelsen skall svara
för aU mer detaljerade regionala skogsskadeinventeringar kommer lill stånd om
så erfordras. OmfaUning och kostnader kan inte uppskattas i dag,

-
alt 3,5 milj, 4,5 milj resp 4,5
milj kr anslås under budgetåren 1985/86-1987/88 för forskning om orsaker lill
skogsskador. Härutöver bör 1 milj kr beviljas på tillläggsbudget för budgetåret
1984/85 för atl kunna utnyttja vegetationsperioden 1985. Medlen bör vara
tillgängliga den 1 januari 1985. Naturvårdsverket bör ha huvudansvaret för atl
planera, leda och ulvärdera forskningen i samarbete med andra berörda organ.

Prop.
1984/85:127 65

-
alt 2 milj kr per år under
budgetåren 1985/86-1987/88, anslås för forskning om försurning av grundvattnet
och kortosion på markförlagda konstmklioner. Härutöver bör ett tilläggsanslag
på 1 milj kr ges för budgetåret 1984/85. Naturvårdsverket bör ha elt
huvudansvar i samråd med bla SGU och byggforskningsrådet. Medlen bör göras
tillgängliga från den 1 januari 1985,

-
atl socialstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta ett detaljerat program för övervakning av de
hälsokonsekvenser som följer av försurningen. Bevakningssystemet skall
inriktas på all kvantifiera hur försurningen påverkar melallhalterna hos
människan (inklusive riskgrupper) i områden med olika belastning (se bilaga
10). Det beräknas kosta ca 200000 kr att la fram ett sådant program,

-
atl forskarkompetensen vid
universitet och högskolor förstärks inom områdena orsaker till skogsskador och
grundvaltenförsurning. När det gäller orsaker till skogsskador bör kompetensen
förstärkas dels vid Sveriges lantbmksuniversitet, dels vid Lunds universitet.
När det gäller grundvattenförsurning bör i första hand de tekniska högskolorna
prioriteras.

Vi föreslår alt medel för samtliga insatser - utom
den långsikliga kompetensuppbyggnaden vid universitet och högskolor - skall
beviljas via anslaget Åtgärder mot försurningen. Vi förordar en samlad
finansiering eftersom det är fråga om en extraordinär inventerings- och
forskningsinsats som är tidsbegränsad. En sådan samlad finansiering bidrar
också till att beviljade medel kan användas mer flexibelt eftersom man kan
prioritera inom en given ram. Av äskade medel bör 10-15% användas för
planering, uppföljning och utvärdering av FoU-verksamheten. Omfattande insatser
krävs om forskningsresultaten skall kunna omsättas snabbi i praktiska
åtgärdsförslag.

Kompetensen vid universitet och högskolor kan
förstärkas antingen genom anslag direkt till universitetet eller via något
anslagsbeviljande organ (nalurvårdsverket, skogs- och jordbrukels forskningsråd
eller naturvetenskapliga forskningsrådet).

12.3
Teknisk forskning och utveckling

12.3.1
Kartering av förekomst och utsläpp av försurande ämnen

Kunskapen är idag dålig om storleken av utsläppen
av främsl kväveoxider från andra källor än konventionella pannanläggningar.
Utsläppen från bla högtemperaturprocesser och ugnar inom raffinaderi-, järn-,
stål- och mineralinduslri behöver karteras. Karleringen bör kunna genomföras
inom ramen för det samarbete som finns mellan naturvårdsverket och berörda
industribranscher.

Kvävets
förekomst och betydelse i olika typer av bränslen och råvaror behöver också
studeras ytterligare. Utsläppet av kväveoxider från tunga 5 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr
127. Bilagedel

Prop.
1984/85:127 66

fordon behöver kartläggas bättre. Detsamma gäller utsläpp
från arbetsredskap inom jordbruk, fiske och industri. Enligt uppskattningar i
lidigare avsnitt kan den sistnämnda gruppen svara för ca 10% av totalutsläppen.

12.3.2 Program för utveckling av förbränningsteknik och
rökgasrening

inom energisektorn

Tiden fram till år 1995 är kort om
man behöver utveckla ny teknik som skall vara kommersiellt tillämpbar för att
begränsa utsläpp av försurande ämnen. Inom energisektorn lar det ofta fem år
från det att en ny anläggning planeras till dess all den är i drift. Om det
gäller slora anläggningar kan liden bli den dubbla.

Statens energiverk har i sitt
FoU-arbete prioriterat insatserna inom del förbränningstekniska området, bla
rörande låg-NOx-förbränning.

Vi anser att den svenska forskning
och utveckling som pågår kan behöva intensifieras ytterligare om målet att
minska kväveoxidutsläppen med 30% skall nås. Det gäller bla rosteldade pannor
och atmosfäriska fluidiserade bäddar vid användning av kol och torv saml
anläggningar som konverterats från olja fill kol och torv. Det kan bli
nödvändigt atl öka såväl FoU-slödel som PoD-stödet.

För slörre
energiprodukiionsanläggningar baserade på pulverförbränning finns redan teknik
demonstrerad internationellt för att nå långtgående krav. Delta gäller såväl
förbränningstekniska lösningar som rökgasreningsteknik.

Överslagsmässigl behövs ell utökat
stöd till FoU för kväveoxidbegränsning om ytterligare 10-20 milj kr per år
under de närmaste 5-6 åren utöver de satsningar som redan beslutals i del
statliga energiforskningsprogrammel. Därtill kan med hänsyn till tidspressen
ell utökat behov av slöd till pilot- och demonstrationsprojekt erfordras. Här
är behovel svårare att uppskatta. En anläggning för denitrifiering av rökgaser
vid en panna av storleken 200 MW kostar ca 40 milj kr. Merinvesteringen för alt
begränsa kväveoxidutsläppen med förbränningstekniska åtgärder uppgår till 10-20
milj kr. PoD-stöd av storleken 50-100 milj kr/år under några år kan visa sig
vara nödvändigt. Det kan därför behövas etl påslag av ca 50% på de medel som nu
avsätts i den sk Kol-Miljöfonden. Medlen bör främst inriktas på
utvecklingsåtgärder.

12.3.3 Program för forskning och utveckling av
miljövänligare teknik

inom trafikområdet

Trafikens roll som källa lill
luftföroreningar tenderar all bli allt mer dominerande. Teknisk forskning och
utveckling för att begränsa utsläppen från förbränningsmotorer sker
huvudsakligen inom bilindustrin. Forskning och utveckling sker också inom
högskolor och utvecklingsbolag. Deras verksamhet har främsl varit inriktade på
försök med alternativa bränslen, men även nya motorkoncept har prövats.
Utvecklingen av alternativ mo-

Prop. 1984/85:127 67

torteknik,
vilken kan innebära potentiellt stora miljöförbättringar, har dock inte fått
någon särskill slor omfattning.

Vi
anser att forskning och utveckling inom trafik/miljöområdet utanför
bilindustrin bör stimuleras och ges en betydligt störte omfallning än hillills.
Kostnaderna för verksamheten bör bestridas av bilismen exempelvis genom
fordonsskatten.Utveckling av teknik som minskar utsläppen från tunga dieseldrivna
fordon är speciellt angelägen eftersom system som ger radikalt minskade
emissioner fn saknas. Parallellt bör även nya eller effektivare transportsystem
för gods- och persontrafik utvecklas. Dessa skall då fungera som alternativ
eller komplement till de vägbundna transporterna.

En viktig del i arbetet beslår också i att utreda
hur olika styrmedel påverkar godstransporternas fördelning mellan vägtrafik och
andra trafik-slag.

Även
tillämpningen av dagens bästa teknik inom bilavgasområdel kräver utvecklingsinsatser.
Del är särskilt angeläget att den avgasrenande effekten bibehålls under bilens
livslängd. Så är inte fallet i dag vid katalytisk avgasrening där
reningseffekten successivt reduceras och där katalysator-byte kan erfordras
efter 5-7 år. Morgondagens bilar är relativt avancerade tekniska konstruktioner
som kräver komponentunderhåll och service. För alt den avgasrenade effekten
skall kunna upprätthållas krävs utbyggda program för löpande konlroll där
eventuella brister kan påvisas.

Metoderna för kontroll av framtida avgaskrav
behöver också utvecklas. Utveckling av mätsystem för löpande kontroll av
kväveoxider är elt exempel på en angelägen uppgift.

Naturvårdsverket har via anslaget Stöd fill
miljöskyddsteknik m m möjligheter att ge upp till 50 procents bidrag till
vissa projekt inom området. Nästan undantagslöst är emellertid projekt inom
området av den karaktären att det krävs full kostnadstäckning för att de skall
komma till stånd. Naturvårdsverket har dock möjligheter att underställa regeringen
frågor om bidrag som överstiger 50% av kostnaden.

Vi
föreslår

-
all forskarkompetensen
försiärks vid de tekniska högskolorna inom områdena miljövänlig motorteknik,
avgasrenande teknik och nya transportsystem genom att särskilda medel ställs
till förfogande för detta ändamål

-
alt styrelsen för teknisk
utveckling (STU) får i uppdrag atl senast den I juli 1985 lill regeringen
redovisa elt program för utveckling av miljövänliga alternafiva drivsystem för
fordon varvid särskilt låga kväveoxidulsläpp skall prioriteras. Programmet bör
utarbetas i samråd med naturvårdsverket

-
att
transportforskningsberedningen (TFB) får i uppdrag att senast den 1 juli 1985
lill regeringen redovisa ett program för utveckling av miljövänliga
transportsystem för kollektivtrafik i tätorter och för godstrafik

Prop. 1984/85:127 68

varvid
särskilt låga kväveoxidulsläpp skall beaklas. Programmet bör utarbetas i samråd
med naturvårdsverket

- alt såväl STU:s som TFB:s beslutande organ
kompletteras med sakkun

skap inom trafik/miljöområdet.

12.3.4
Program för teknisk utveckling av kalkdoserare för rinnande vatten Vissa
problem kvarstår med hittills tillämpade kalkningsmeloder. Detta gäller
speciellt för rinnande vatten i samband med sk surstötar. Dessa uppträder vid
snösmältning och äventyrar reproduktionen av lax och laxöring även i rinnande
vatten med genomsnittligt tillfredställande pH-vär-den. Det behövs därför en
teknisk utveckling av kalkdoserare för atl åsladkomma driftsäkrare och mindre
tillsynskrävande typer. Etl yllerligare utvecklingsbehov är att ta fram
doserare som kan placeras ut i små vallendrag i svårtillgänglig tertäng utan
tillgång till el. Det behövs också en ökad satsning på utprovning av befintliga
konstruktioner och en redovisning av prestanda och tillämpningsområden. Vi
föreslår

- all fiskeristyrelsen och naturvårdsverket dels
intensifierar arbetet med

utprovning av olika tekniska metoder för kalkning av sjöar och vatten

drag, dels till styrelsen för teknisk utveckling (STU) lämnar förslag till

angelägen teknisk utveckling inom området kalkning av sjöar och vat

tendrag.

13.
Effekter, kostnader och genomförande

13.1
Effekter av föreslagna åtgärder

13.1.1
Effekter av utsläppsbegränsningar

De åtgärder vi föreslår innebär att utsläppen av
föroreningar räknat från år 1980 till år 1995 kommer att minskas utöver vad som
följer av redan fattade beslut. Förslaget innebär atl

-
utsläppen av svaveldioxid
kommer att minskas med ca 30000 ton. Om de åtgärder vi föreslår skall utredas
går att genomföra kan utsläppen minskas med ytleriigare 25000 lon

-
utsläppen av kväveoxider kommer
att minskas med ca 90000 lon om målet att minska utsläppen med 30 % kan nås

-
utsläppen av klorväte kommer
att begränsas

-
utsläppen av försurande ämnen
från gruvavfall kommer all begränsas.

I avsnitt 4.4 har vi visal hur svavelnedfallet i
Sverige och pH i nederbörden kommer att förändras lill följd av de svenska
åtgärderna saml till följd av redan fattade beslut och de åtgärder som väntas
bli genomförda i Europa. Som framgår av detla avsnitt räknar vi med en
förbättring under perioden. Enligt vårt huvudalternativ minskar svavelnedfallet
i Sverige med 30-40% medan pH i nederbörden ökar med 0,3-0,5 enheter.

Prop.
1984/85:127 69

Den förbättring av försurningslägel som vi uppnår
med enbart nya svenska åtgärder är begränsad. Åtgärderna inom landet måste dock
ses som ett led i elt europeiskt program för atl molverka försurning och
luftföroreningar. Det är bl a väsentligt att man även i andra delar av Europa
vidtar långtgående åtgärder för alt minska kväveoxidutsläppen. Om vi skall
kunna påverka utsläppen i Europa gäller — liksom hittills - alt vi måste minska
utsläppen inom landet.

En av de mest väsentliga åtgärderna för att minska
kväveoxidutsläppen är skärpta krav på rening av bilarnas avgaser. Genom att
införa de sk USA-83-kraven minskar man inte bara utsläppen av kväveoxider. Man
reducerar också utsläppen av koloxid och kolväten.

En sådan minskning av bilavgasulsläppen är
synnerligen starkt motiverad från hälsosynpunkt.

Vårt förslag innebär vidare i många fall väsentliga
förbättringar i närheten av slora punktkällor.

13.1.2
Effekter av övriga ålgärder

De redan beslutade eller planerade begränsningarna
av skogsgödsling samt av hellrädsutnyttjande kommer all bidra lill atl i viss
mån minska försurningstryckel på skogsmarken. Genom vissa skogsvårdsålgärder
bör också trädens molsiåndskraft kunna höjas i någon mån. Åtgärder enbart inom
skogsbruket räcker dock inte för att hindra skogsskador.

Försurningen
av jordbruksmarken kan motverkas genom kalkning. De insatser i fråga om
kartering, rådgivning m m som vi föreslår bör leda lill att kalkningen inom
jordbrukel ökar. Den förbättrade rådgivningen bör också kunna bidra till en
bättre anpassad gödsling inom jordbruket. Detla bör minska avgivningen av
ammoniak och risken för lokala skogsskador i jordbruksområdena samt minska den
totala belastningen av kväveföreningar på skogsmarken i främsl södra Sverige
där risk föreligger för kvävemättnad. En bättre anpassad gödsling inom
jordbruket minskar också läckaget av nilrat till ytvatten och grundvatten.

Den föreslagna kalkningen av sjöar och vattendrag
innebär att det program för kalkning som redan inletts kommer att fullföljas.
Härutöver kommer nya sjöar och vattendrag att kalkas. Kalkningen bör kunna
bidra till alt minska kvicksilverinnehållet i fisk i vissa vatten.

Vi har föreslagit all kalkningsförordningen
utvidgas så att kommunerna också ges möjlighel att på försök söka statsbidrag
för ålgärder i enskilda vattentäkter. Det medelsbelopp vi angivit skulle göra
det möjligt att lämna stöd till åtgärder i uppskattningsvis 6000 enskilda
vattentäkter under en treårsperiod.

En förbättrad övervakning och inventering saml en
stärkt forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet ger effekler både på
kort och lång sikt. Här ryms både kortsiktiga insalser som ger underlag för
snabba beslut och en långsiktig uppbyggnad av kompetensen.

Prop.
1984/85:127 70

13.2 Kostnader och anslagsbehov

Kostnaderna för de
ulsläppsbegränsande åtgärder vi föreslagit anges i tabell 13.1. Härtill kommer
kostnaderna för att minska ulsläppen av försurande ämnen från gruvavfall. Vi
har uppskattat statens kostnad för detta till 10 milj kr per år under början av
perioden.

Tabell 13.1 Kostnader för utsläppsbegränsände åtgärder år
1995

Åtgärd Årlig kostnad

milj kr i 1984 års priser

Minskning av svavelutsläppen frän industrins

processer • 150-200

USA-83-kraven för bensindrivna fordon from 1987 600

Minskning av kväveoxidutsläppen från

förbränningsanläggningar 150-200

USA-83-krav för lunga dieselfordon from 1988 30-260

Minskning av utsläppen av klorväte 40-100

Totalt 1000-1340

Kostnaderna för de skärpla
avgaskraven på bensindrivna fordon drabbar i första hand bilägarna.
Kostnaderna per år och bil kan uppskattas till 300-700 kronor.

Kostnaderna för att minska kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar
kan uppskattas lill 0,3-1,0 öre/kWh beroende på anläggningens sloriek och på
vilket utsläppskrav som gäller.

Kostnadsökningarna inom energiproduktionen kan väntas
påverka d-och värmepriserna. Hur slora prisökningarna blir beror bla på hur
kostnadsökningarna fördelas mellan el- och värmeproduktionen och efter vilka
principer taxan sätts.

De ändrade odlingsåtgärder inom skogsbrukel och jordbmket
som vi förordat kan ibland medföra elt visst ekonomiskt bortfall på kort sikt.
Det gäller tex minskad skogsgödsling och minskad användning av hellrädsmeloder.
Åtgärderna stärker dock den långsiktiga produktionsförmågan hos marken. I etl
långsiktigt perspektiv är de lönsamma för brukarna. Vissa åtgärder, tex en ökad
kalkning inom jordbrukel är lönsamma redan på kort sikt.

De direkla ålgärder för alt dämpa försurningseffeklerna i
miljön som vi räknat med är kalkning m m av sjöar och vallendrag samt vissa
ålgärder i vallentäkler. Statens kostnader för kalkning och andra åtgärder i
sjöar och vattendrag ökar med drygt 20 milj kr per år under perioden
1985/86-1987/88 enligt vårt förslag. Åtgärderna i vattentäkter kan under samma
period beräknas kosta sammanlagt ca 30 milj kr i statsbidrag.

Kostnaderna för alt förstärka
inventering, övervakning och forskning om effekterna på skog och grundvatten
enligt vårt förslag kan uppskattas till ca 10 milj kr per år utöver medel för
långsiktig kompetensuppbyggnad vid universitet och högskolor.

Prop.
1984/85:127 71

Den centrala uppföljningen av
kalkning av sjöar och vattendrag samt försöksverksamheten avseende mark och
gmndvatten förstärks också.

I tabell 13.2 anges vilka medel som
behöver anslås under anslagel Ålgärder mot försurningen till följd av våra
förslag.

Naturvårdsverket har ett centralt
ansvar för planering, initiering, uppföljning och utvärdering av flertalet av
de forsknings- och utvecklingsaktiviteter som föreslås i detla aktionsprogram.
Genomförandeansvaret kommer att ligga på ett slorl antal institutioner, främsl
vid universitet och högskolor. En kontinuerlig uppföljning och utvärdering av
erhållna resultat måsle ske som underlag för bedömningar dels i det löpande
miljövårdsarbetet, dels för att anpassa forsknings- och utvecklingsarbetets
inriktning till eventuellt förändrade fömtsättningar. Tillräckliga resurser
måsle avsättas för detta om utbytet av insatserna skall maximeras.

Naturvårdsverket har inte möjlighet
att med nuvarande besparingskrav omprioritera inom myndighetsanslaget för all
tillgodose dessa resursbehov. Dessutom saknas nästan helt personal inom
myndigheten med erforderlig kompetens inom de nya områden som skogsskador,
mark och gmndvatten utgör. Av tilldelade medel för forskningsverksamhet,
övervakning och utveckling behöver därför 10-15% tas i anspråk för planering,
ledning och uppföljning.

Tabell 13.2 Nuvarande samt föreslagna medel milj kr

Anslag 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88

1. Åtgärder mot försumingen (H12)
Statsbidrag till kalkning av

sjöar och vattendrag 70 90 110 130

Central uppföljning, råd

givning ocli information 4,5 5,5 6 6,5

Försöksverksamhet avseende

mark och grundvatten 8 10 11 II

Informationsinsatser 1,5 1,5 1,5 1,5

Försöksvisa statsbidrag för kalkning och andra åtgärder

i grundvattentäkter - 5 10 15

Mark-och skogsinventeringar - 3,5 4 3,5

Forskning om skogsskador och

grundvaltenförsurning 5,5 6,5 6,5

Behandling av gruvavfall - 10 10 10

Totalt 85* 131 159 184

* En miljon kronor av anslaget för är 1984/85 är inte
disponerat enligt regleringsbrevet. Vi föreslär att sammanlagt 2 milj kr bör
göras tillgängliga från den 1 januari 1985 för forskning om orsaker till
skogsskador, försurning av grundvatten och korrosion på markföriagda
konstruktioner samt för att påbörja arbetet med ett program för övervakning av
försurningens hälsokonsekvenser.

Härutöver föreslås följande ökningar på andra anslag.

2. Övervakning av miljökvalitet (HIO) 1,2 milj kr

Prop. 1984/85:127 72

3. Lanlbmksslyrelsen
för försök med ökad

markkartering
(engångsbelopp) 0,8 milj kr

4.
Lanlbmksslyrelsen för ökad
rådgivning 4 milj kr

5.
Universitet och högskolor för
långsiktig kompetensuppbyggnad Ej beräknat

Prop.
1984/85:127 73

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden över naturvårdsverkets rapport Aktionsplan mot
luftföroreningar och försurning

1
Avlämnande av remissvar

Remissvar har avlämnats av följande: Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), kommerskollegium, statens
livsmedelsverk (SLV), transportforskningsberedningen (TFB), transportrådel,
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) (efter hörande av samtliga
universitet, Kungl. tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola.
Karolinska institutet och högskolan i Luleå), statens vatlenfallsverk,
riksrevisionsverket, styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges
lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och
Värmlands län. Utöver dessa har även yttranden inkommit från Svenska kommunförbundet.
Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund (efter inhämtande av
synpunkter från skogs-, kemi-, järn- och stål- samt gruvindustrins
företrädare). Kraftsam, Svenska sågverks- och trävaruexportföreningen,
domänverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Svenska
fabriksarbelareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Svenska värmeverksföreningen. Svenska
petroleuminslitutel. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
i Sverige (SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Bilindustriföreningen,
Bilfront, Svenska gasföreningen samt Miljöförbundets trafikutskott.

2
Allmänna synpunkter på aktionsplanen

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
är positivt till de föreslagna åtgärderna och de fömtsättningar som härigenom
kan skapas så att en samlad bild av försurningsfrågorna kan uppnås och
poängterar att det är nödvändigt alt en plan för åtgärder mot luftföroreningar
och försurning skapas i Sverige. Aktionsplanen som presenterats är enligt SMHIs
bedömning en sådan genomarbetad plan.

Även transportforskningsberedningen delar den
framförda uppfattningen atl luftföroreningar och försurning är allvarliga
samhällsproblem som del finns all anledning atl sälla in kraftfulla åtgärder
emot. TFB anger dessutom att det gäller att gå vidare på den inslagna vägen
och finna ekonomiskt rimliga åtgärder som leder i en sådan riktning.

Transportrådet understryker angelägenheten av all
ålgärder vidtas för atl minska framför allt biltrafikens utsläpp av
kväveoxider. De kraftfulla ålgärder som krävs för atl värna miljön måsle också
gälla transportsektorn.

Prop. 1984/85:127 74

Statens livsmedelsverk stöder naturvårdsverkets
förslag till åtgärder för att begränsa svavel-, kväve- och klorväleutsläppen. I
detta sammanhang bör påpekas att problemen förknippade med dessa lyper av
luftförorening kan lösas endast delvis genom åtgärder inom landet. Således är
det av utomordentiigt stor betydelse alt Sverige, tillsammans med de andra nordiska
länderna, försöker få lill slånd internationella överenskommelser atl starkt
begränsa utsläpp av svavel- och kväveoxider.

Universitets- och högskoleämbetet hänvisar lill
synpunkter som förs fram av de universitet och högskolor som yttrat sig i
ärendet. Karolinska institutet lillslyrker i princip naturvårdsverkets
förslag. Kungliga tekniska högskolan, miljövårdscentrum finner aktionsplanen
väl underbyggd och menar all de åtgärder som där krävs måsle belraktas som en
miniminivå! Uppsala universitet finner aktionsplanens målsättning lovvärd och
skriver att allt talar för att programmet, om det genomförs, kommer att få
önskad effekt. Linköpings universitet, medicinska fakultetsslyrelsen uttrycker
sin tillfredsslällelse över aktionsplanens förslag och tillstyrker dem.
Fakultetsstyrelsen betonar dock atl aklionsplanen bör ses som ell komplement
till Naturtesursers Nyttjande och Hävd (SOU 1983: 56), där den vetenskapliga
analysen av inträffade och befarande skadeverkningar av luftföroreningar och
andra utsläpp på natur och befolkning under Hotbilder är mer inträngande än i
aktionsplanen. Lunds universitet, rektorsämbetet finner atl aktionsgruppens
förslag är väl genomtänkt och verkar realistiskt att genomföra.

Göteborgs universitet,
matematisk-naturvetenskapliga fakulletsnämnden anser att de konkreta
åtgärdsförslagen är realistiska med utgångspunkt från nu kända teknologier.
Umeå universitet stöder förslagen som förs fram.

Sveriges lantbruksuniversitet konstaterar all
underlaget för aktionsgruppens förslag i fråga om luftföroreningarnas effekter
på miljön är så bra som det går att göra i dagens läge. De punkter där
osäkerhet råder diskuteras på ett balanserat sätt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser alt
aktionsplanen, genom sin helhelssyn, kan bli elt viktigt steg i kampen mot
försurningen. Länsstyrelsen påpekar dock alt skälighetsbedömningen av de
föreslagna åtgärderna hade emellertid underlättats av en mer konkret beskrivning
av verkningsgraden; Hur stor blir miljöförbättringen, och är den tillräcklig?
Dessutom är det i vissa fall oklart huruvida teknik eller ekonomi varit
begränsande för de enskilda åtgärderna. Vi vet all det är svårt alt ge precisa
svar på denna typ av frågor. Ändå måste de indirekt ha besvarats av
aktionsgruppen vid valet av ambitionsnivå.

Länsstyrelsen i Hallands län lillslyrker all de
framlagda förslagen i aktionsplanen snarast blir genomförda. Länsstyrelsen i
Värmlands län välkomnar det övergripande synsätt på problemet luftföroreningar
och för-

Prop.
1984/85:127 75

surning,
som kommer till synes i aklionsplanen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hälsar aktionsplanen med fillfredsställdse.

Svenska
naturskyddsföreningen tillstyrker samtliga förslag och vill med skärpa betona
det angelägna i att arbetet med att genomföra åtgärderna kommer igång
omedelbart.

Sveriges
industriförbund konstaterar alt Svensk industri ser mycket allvarligt på
problemen med den pågående försurnignen av mark och vatten och annan påverkan
på naturen genom emissioner. Vi stödjer därför alla kostnadseffektiva åtgärder
för alt motverka dessa fenomen. Vår allmäna bedömning av läget är ändock atl vi
bl. a. genom förhållandevis tidiga åtgärder skapat en framförhållning
internationellt sett, som gör att ytterligare svenska åtgärder kan och bör
vidtas först efter noggranna överväganden om kostnader och nytta/effekler. Det
är ett faktum att nedfallet av försurande ämnen över Sverige enbart i mycket
begränsad omfattning påverkas av ytterligare reduktioner av utsläpp från
inhemska källor. Vi vill därför en en gång understyrka betydelsen av
inlernationelll samarbele och harmonisering. Det svenska exemplet är redan
statuerat. Industriförbundet anför vidare atl det förhållandel all
aktionsplanen är elt beställningsuppdrag med mycket snäv lidplan återspeglas i
en kvalitativt ojämn produkt, exempelvis bristfällig samordning mellan olika
kapitel och bristande kontroll av en del kvantitativa uppgifter. Den kan
närmast karakteriseras som ett försök till sammanfattande rapport över
genomförda, pågående och diskuterade, nya ålgärder. Planens främsta förtjänst
ligger i en överskådlig beskrivning av uppnådda resultat i form av minskade
utsläpp av svaveldioxid.

Sveriges
kemiska industrikontor skriver att planen ger en god bild av vad som hittills
kunnat uppnås i fråga om atl minska utsläppen av svaveldioxid. De
framålsyftande avsnitten utmärks å andra sidan av en optimism som inte ens
bilagorna ger fullgott stöd åt. Kemikontorel menar vidare atl det finns en risk
för att planen gmndar en tro på alt del utsläppsminskande arbetet kan
fortsättas, utan att kräva väsentliga uppoffringar.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen konstaterar att skogsindustrin har ett
starkt intresse av att skydda skogen emol luftföroreningar och försurning, så
atl den även framgent växer bra och därmed uthålligt kan läcka industrins behov
av timmer, massaved och skogsbränsle. SCPF konstaterar vidare atl för ett
fortsatt minskat oljeberoende inom massa-och pappersindustrin är de ekonomiska
förutsättningarna redan så goda, att några ytterligare åtgärder inte behöver
vidtas. Man påpekar också alt skogsindustrin är positiv till en successiv
begränsning av emissionerna och en förbättring av luftens kvalitet.
Skogsindustrins egna möjligheter att på ett avgörande sätt förbättra
situationen för skogen är emellertid begränsade. Av avgörande betydelse är
åtgärder i andra länder.

Svenska
sågverks- och trävaruexportföreningen skriver att luftföroreningarna och deras
effekter på skog och mark är för trävamindustrin - liksom

Prop.
1984/85:127 76

för
skogsnäringen i övrigt - en angelägen fråga. En utveckling av skogsskadorna i
linje med vad som nu synes ske inom de mesl drabbade områdena på kontinenten
skulle successivt få allvariiga följder för trävaruindustrin och därmed för en
viktig del av svenskt näringsliv. Erfarenheterna från Europa visar också att
del i slor omfattning är den mogna skogen, dvs. den viktigaste råvamkällan för
sågverken, som försl drabbas. Del är därför naturligt alt man inom
sågverksindustrin följer luftföroreningarna och deras effekler med slor
uppmärksamhet. Den framlagda aktionsplanen är, enligt vår uppfattning, ett
viktigt dokument, i vilkel de samverkande myndigheterna på elt uttömmande sätt
sammanställt dagens kunskaper och bedömningar. Vi kan i allt väsentligt ansluta
oss lill de förslag till ålgärder som framläggs till de delar dessa berör
sågverkens verksamhet.

Domänverket ser med tillfredsslällelse på
aktionsgmppens insats och på den aktionsplan som föreslås. Verket instämmer
också i stort i de synpunkter och slutsatser som redovisas i slutrapporten.

Svenska fabriksarbetareförbundet anser att det är
uppmuntrande att hittills vidtagna åtgärder synes ha gett positiva resultat och
att utvecklingen i många avseenden nu ser ut att gå åt rätl håll. Det gör del
desto angelägnare att insatserna verkligen fullföljs.

I takt med att vi kommer till rätta med problemen
inom landet, blir de internationella försurningsproblem som drabbar oss av allt
störte relativ belydelse. Del omfattande arbete som den svenska regeringen lagt
ned på att få fram internationellt samordnade åtgärder blir därför än viktigare
i framtiden, och det arbetet understöds helhjärtat av förbundet.

Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund kan i allt väsentligt ställa sig bakom de i
aktionsplanen föreslagna åtgärderna. På några punkter, bl. a. redogörelsen om
avgivning av ammoniak och kväveoxider från åkermark, vill förbunden emellertid
varna för förhastade slutsatser, som kan leda till oöverlagda ålgärder.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker
aktionsgruppens förslag. Centralorganisationen SACO/SR anser alt aktionsplanens
förslag är i huvudsak bra och genomtänkta. Landsorganisationen i Sverige
skriver atl de inte har några invändningar mot föreslagna åtgärdsinsatser ulan
kan slälla sig bakom de utarbetade förslagen.

Bilindustriföreningen noterar alt aktionsplanen
omfattar i allt väsentligt en sammanställning av redan presenterade förslag
till åtgärder för att minska svavel- och kväveoxidutsläpp. En sådan
sammanställning är självfallet av stort inlresse inte minsl när den kombineras
med en sammanfattande analys av kostnadseffektiviteten av olika aktuella
åtgärder (kostnad per ton minskade utsläpp).

Koslnadssammanslällningen
är emellertid bristfällig och man tycks inte ha dragit några egentiiga
slutsatser. Kostnadsanalysen har sålunda förfuskats.

Av utredningsmaterialet framgår alt endast en
mycket liten del av svavelnedfallet i Sverige kommer från inhemska källor.
Även när det gäller

Prop. 1984/85:127 77

kväveoxider spelar de gränsöverskridande föroreningarna en
mycket stor roll. Det är därför bara genom internationellt samordnade åtgärder
som vi kan åstadkomma meningsfulla resultat. Detla gäller inte minst på bilområdet
vilket borde ha markerats tydligare i aktionsplanen.

Bilfront menar att
åtgärdsprogrammet präglas av elt panikartat behov att göra någol oavselt vad -
bara vi ger sken av beslutsamhet. Bilfront uttrycker vidare farhågor alt oron
över miljöförstöring och omsorg om framtiden kan leda till panikartade
handlingar baserade på otillräckliga faktakunskaper och att det finns stor risk
för atl välmenade åtgärder blir fel och gör ont vårte.

3 Minskning av svaveldioxidutsläppen med minst 65 %
mellan år 1980 och år 1995

Kungliga tekniska högskolan,
sektionen för maskinteknik skriver följande med anledning av redovisningen av
ulsläppsförändringarna för svaveldioxid. Utsläppet av S02 har avtagit då del
gäller de inhemska källorna. Detla påpekas i olika sammanhang och äger sin
riktighet då vi talar om Sverige i sin helhet. Ser vi till de lokala
förhållandena, vilka är av störte betydelse då del gäller alt bedöma de risker
ulsläppen medför, finner vi (tab 3.4) atl minskningen icke är likformig över
landet. På vissa orter har minskningen varit obetydlig och i ell fall rent av
varil negaliv från 1975 räknat. Ser vi på förhållandena från 1978 till 1982 har
l.ex. ökningen i Malmöhus län varil 3 000 lon SO2 per år! En ytterligare
uppdelning på orter ger motsvarande värden men med ökning på fler platser än
vad länsuppgifterna ger. Detta pekar enligt vår förmening på atl del skulle
finnas anledning att i en aktionsplan inte bara se på del totala nationella
perspektivet ulan även på de lokala förhållandena. Speciellt gäller detla orler
där nedfallet från andra källor, t. ex. till följd av utsläpp i andra länder,
kan bli betydande och ge stora olägenheter.

Statens vattenfallsverk anser att
den nedtrappning av svavelutsläppen som kommer atl bli följden av redan fattade
beslut och den nuvarande utvecklingen inom värmeförsörjningsområdet mot minskad
användning av svavdhalliga bränslen sannolikt kommer att bestå även i mitten av
1990-ta-let. En förutsättning härför är dock att nuvarande kostnadsrelationer
mellan olika alternativ för uppvärmning kommer atl bestå. En skaltehöjning,
som enbart drabbar elenergin kan komma alt medföra ökad användning av fossila
bränslen som ökar ulsläppen av försurande ämnen.

Vattenfall menar också att det inte
kan vara motiverat från miljösynpunkt atl genomföra de föreslagna
ulsläppsbegränsande åtgärderna om ytterligare 30000lon S02/år. Enligt
Vattenfalls uppfattning är det inte heller möjligt att påvisa några ekonomiska
fördelar med den föreslagna ytterligare begränsningen. Vattenfall vill i slällel
föreslå att ytterligare

Prop. 1984/85:127 78

åtgärder
för begränsning av svavelutsläppen får anstå till dess att man kan överblicka
effekterna av de förväntade utländska begränsningarna. Vattenfall avstyrker
därför för närvarande förslagen om ytterligare begränsning av svavelulsläppen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län skriver angående en
begränsning av svavelutsläppen. Aklionsgmppen räknar med att reduktionen av
svavelutsläppen från industrins processer skall åstadkommas med stöd av
miljöskyddslagen. Det innebär en individualprövning. Vi behöver därför inte ta
ställning till skäligheten av de föreslagna åtgärderna i denna del. Det bör
påpekas, alt en omprövning av gällande tillstånd enligt miljöskyddslagen endast
kan ske efter framställning av naturvårdsverket, såvida inte verksamheten
förändras i sådan grad, atl prövningsplikl inträder.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en
utsläppsminskning av den storleksordning som föreslås för jvaveloxider bör kunna
innebära goda förutsättningar att på längre sikt möta det alll allvarligare
försurningshotel.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser atl den
ytterligare reduktion, som föreslås är nödvändig.

Svenska naturskyddsföreningen noterar att
aklionsplanen utgår från att en betydande del av den föreslagna
svavelnedlrappningen ska göras inom industrin. Föreningen välkomnar detta men
vill framhålla att erfarenheterna av vad som hänt hittills på detta område
antyder atl någon form av ytterligare styrmedel måsle lill för all uppnå detla
inom rimlig tid. Föreningen ifrågasätter också om inte naturvårdsverket i
störte utsträckning än hittills borde utnyttja möjligheten att begära
omprövning av gällande tillstånd enligt miljöskyddslagen i sådana fall då ny
reningsteknik utvecklats efter atl tillstånden givits.

Sveriges industriförbund menar att förslagsdelarna
i aktionsplanen, som avser utsläppsreduktionen från industriella anläggningar,
utgör i praktiken ett förhandlingsbud från naturvårdsverket. Verkets krav
kommer atl prövas enligt miljöskyddslagen i regelrätta förhandlingar inför
koncessionsnämnden för miljöskydd och bedömas med avseende på sin relevans
från miljösynpunkt i det enskilda fallet liksom deras lekniska och ekonomiska
genomförbarhet. Aktionsplanen innehåller inte någol nytt beslutsunderlag men
formulerar ändå kraftigt skärpla krav med starkt stigande marginalkostnader
speciellt vad gäller industrins processvavel. Detta är speciellt
anmärkningsvärt som de föreslagna åtgärderna beräknas komma atl minska svavelnedfallet
över Sverige med endast drygt 1 %. Fördjupade studier och analyser är
nödvändiga - innan beslut fattas — på flera delområden, där från miljösynpunkt
önskvärda åtgärder kan bli svåra atl genomföra från tekniska och ekonomiska
eller andra aspekter.

Sveriges kemiska industrikontor anser all det, vad
beträffar utsläppen av SO2 från industriella process- och energianläggningar,
borde framgå klarare att del enkla är genomfört och att det komplicerade - och
därmed kostsamma — återstår. Vidare går planen förbi del faktum all de uppnådda