Prop. 1984/85:128

Prop.
1984/85:128

Regeringens proposition

1984/85:128

med förslag till lag om
ändring i lagen (1942:350) om fornminnen;

beslutad
den 7 febmari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

BENGT
GÖRANSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

För den arkeologiska forskningen är det väsentligt
atl fynd av forntida mynt och andra föremål av ädel metall anmäls i föreskriven
ordning och att platser där sådana fynd har gjorts inte skadas. Under senare år
har det blivit allt vanligare att metallsökare används för s. k. skattletning.
Detta har lett till negativa följder för forskningen och kultuiminnesvården.

I propositionen föreslås vissa åtgärder i syfte att
komma till rätta med dessa problem. Bl. a. föreslås införande av ett förbud i
fomminneslagen mot att utan särskilt tillstånd medföra metallsökare på fasta
fornlämningar.

På grund av den mycket rika förekomsten av forntida
föremål och fornminnesplatser på Gotland är problemen särskilt slora där.
Därför föreslås att metallsökare inte utan tillstånd skall få användas inom Gotlands
län. Detsamma skall gälla i fråga om områden, där fornfynd av det slag som
skall erbjudas staten för inlösen fidigare har pålräffats. Föreskrifter som
närmare avgränsar sådana områden meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Tillstånd skall dock inte krävas för yrkesmässig
användning av metallsökare.

Frågor
om tillstånd skall prövas av länsstyrelserna.

För samtliga brott mot fomminneslagen föreslås en
enhetiig straffskala. En metallsökare som har medförts eller använts utan
erforderligt tillstånd skall kunna förklaras förverkad.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1985.

1
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 128

Prop.
1984/85:128 2

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1942:350) om fornminnen' dels att 12, 16 och 20 §§
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 15a-15d§§, samt närmast före 15 a § en ny rubrik av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Om fynd av föremål ,som enligt vad ovan sagts skall
tillfalla eller hembjudas staten skall den som hittat föremålet utan dröjsmål
göra anmälan hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller
ombud som denna myndighei utsett eller hos polismyndighet. Han vare ock pliktig
att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt noggrant uppgiva platsen för
fyndet och omständigheterna därvid.

Den som har hittat ett föremål, som skall tillfalla eller
hembjudas staten, skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer eller hos något ombud som den myndigheten har
utsett eller hos länsstyrelsen eller hos någon polismyndighet. Upphitiaren är
också skyldig atl på begäran lämna ul föremålet mol kvitto samt att lämna
noggranna uppgifter om var, när och hur fyndet gjordes.

Lagen omtryckt 1976:442.

Om metallsökare

15 a §

Med metallsökare förstås i denna
lag apparater som kan användas för alt på elektronisk väg spåra metallföremål
under markytan.

15 b §

Melallsökare får inte medföras på
fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för
allmänheten. Metallsökare får inte heller medföras i eller i närheten av
sådana skeppsvrak eller andra föremål som avses i 9a§.

15 c §

Metallsökare får inte användas inom
Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas
inom områfle, där fornhnd

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

av det slag som skall hembjudas enligt 11 § första stycket
tidigare har påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd kan länkas förekomma med hänsyn lill det
tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende
samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om den närmare avgränsningen av
sådant område som avses i andra stycket.

15 d§

Utan hinder av vad som sägs i 15 c
§ får melallsökare användas för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Utan hinder av vad som sägs i 15 b
och 15 c §§ gäller alt

1.
metallsökare
får medföras och användas vid arkeologiska undersökningar, som utförs av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller länsstyrelsen eller
av annan efter medgivande av länsstyrelsen,

2.
länsstyrelsen
fär i annat fall meddela tillstånd atl medföra och använda melallsökare.

Den som i fråga om fast forn-lämning eller sådant
skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9a§ utan lov vidtager åtgärd som
sägs i 1 § andra stycket eller underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 8§ andra stycket dömes till böter. Är brottet grovt, är straffet
fängelse i högst sex månader. Han är även skyldig atl ersätta all kostnad som
föranledes av brottet.

Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 §
sägs straffes såsom i första stycket stadgas och have förverkat all rätt på

Den som i fråga om en fast
forn-lämning eller ett sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §
utan lov vidtar någon åtgärd som avses i I § andra stycket eller inte fullgör
anmälningsskyldighet enligt 8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i
högst sex månader. Han är även skyldig atl ersälta alla koslnader som brottet
föranleder.

Den som inte anmäler fornfynd
enligt vad som föreskrivs i 12 § döms till straff som anges i första stycket
och har förlorat all rätt på

Nuvarande
lydelse

gmnd av fyndet. Samma lag vare, där någon eljest
undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt
denna lag skall tillfalla eller hembjudas staten.

Föreslagen
lydelse

grund av fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer, skadar,
förändrar, avyttrar dlerförvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla
eller hembjudas staten.

Till straff som anges i första stycket döms också den som
bryter mol 15 b eller 15c§. En metallsökare som har använts vid brottet skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 3 § andra
stycket, 4 § eller 15 § tredje stycket/örei hos kammartätten genom besvär. Mot
beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer/öre* talan hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Beslut av länsslyrelsen i ärenden enligt 3 § andra
stycket, 4 §, 15 § tredje stycket och 15 d § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller ifråga om beslut om sådana
föreskrifter som avses i 15 c § Iredje styckel och som meddelas av annan
myndighet än regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av länsslyrelsen
eller riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får överklagas hos
regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer/år överklaga beslut av länsstyrelsen enligt denna lag.
Delsamma gäller ifråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i 15 c§
tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen.

Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1985.

Prop.
1984/85:128 5

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-01-10

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodslröm, Göransson,
Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Göransson

Lagrådsremiss
med förslag till lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

1
Inledning

Användningen av metallsökare (metalldeteklorer) för
olika ändamål har under senare år ökat kraftigt. Metallsökaren är ett
elektroniskt verktyg med vars hjälp man kan lokalisera metallföremål som är dolda
flera decimeter under markytan. Den används yrkesmässigt inom t. ex.
jordbmket, skogsbmkel och gmvindustrin liksom inom olika slag av statlig och
kommunal verksamhet.

Den ökade användningen gäller dock framför allt
sådana melallsökare som huvudsakligen är avsedda för fritidsbruk. I allt störte
omfattning har sådana sökare kommit att begagnas för s. k. skattletning, dvs.
sökande efter mynt och andra fornfynd. Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer (RAÄ) har i ett flertal skrivelser till regeringen
framhållit att detta har inneburit ett tilltagande missbruk av sökare, vilket
man framför allt har kunnat konstatera på Golland. Fynd av forntida föremål
anmäls inte i vederbörlig ordning och fyndplatser med fornfynd skadas. Detta
medför allvarliga konsekvenser för den arkeologiska forskningen och kulturminnesvården.
RAÄ har därför hemställt att åtgärder vidtas för att förhindra missbmkel av
metallsökare.

RAÄ föreslog i skrivelser i mars och juni 1982 bl.
a. att regeringen skulle låla utreda fömtsattningarna för en reglering av
försäljningen av melallsökare eller alternativt en kontroll av användningen
eller innehavet av metallsökare. Dåvarande chefen för utbildningsdepartementet
lät i anledning därav inhämta ett antal remissinstansers bedömning av
möjligheterna att genom en utredning kunna åstadkomma en sådan reglering eller
kontroll. Av remissvaren framgick att en lagreglering av föreslagen art skulle
föra

Prop. 1984/85:128 6

med
sig en rad problem, bl. a. vad gällde avgränsningen av de legitima
användningsområdena för metallsökare. Det var därför uppenbart att en eventuell
lagstiftning på detta område måste föregås av ett utredningsarbete.

Jag vill i detta sammanhang enrinra om att
Europarådet år 1981 utfärdade rekommendationen (1981:921) Recommendation on
metal detectors and archaeology. Där uttalas bl. a. att enskilda regeringar
skyndsamt bör ta ställning till lagstiftning om licens för eller registrering
av användare av metallsökare. Europarådet rekommenderar även att man noga
granskar marknadsföringen i samband med skattletning. Informationsåtgärder av
olika slag anses också vara mycket viktiga.

Frågan togs även upp i riksdagsmotionen (c)
1981/82:565, som behandlades av kultumtskoUet i betänkandet 1981/82:21.
Utskottet uttalade bl. a. alt det var angeläget att åtgärder snarasl vidtogs
för att komma till rätta med den olagliga hanteringen av fornfynd och
hemställde att riksdagen skulle tillkännage regeringen denna mening. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1981/82:230).

Mot denna bakgmnd bemyndigade regeringen mig i mars
1983 att genom tilläggsdirektiv uppdra åt arkeologiutredningen (U 1982:04) att
se över vissa frågor om bmket av metallsökare vid skattletning. Utredningen,
som enligt tilläggsdirektiven skulle behandla dessa frågor med förtur, avlämnade
i oktober 1983 delbetänkandet (Ds U 1983:3) Metallsökare - bmk och missbmk.

Jag tar i det följande upp de i delbetänkandet
redovisade förslagen till behandling.

Till protokollet i delta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels det lagförslag som läggs fram
i betänkandet som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna och en sammanfaUning av deras yttranden bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2
Allmän motivering

2.1
Behovet av nya regler - —

Missbruket
av metallsökare

Arkeologiutredningen har sökt klarlägga
omfattningen av missbmkel av metallsökare i landet. I detla syfte företog
utredningen en enkätundersökning, som omfattade samtliga länsantikvarier och
landsantikvarier samt ett antal museer och andra institutioner inom
kulturminnesvårdsområdet, sammanlagt 54 remissinstanser. På frågan om missbmk
hade konstaterats blev svaret nej från 15 län. Enstaka fall av missbmk hade
konstaterats av tolv remissinstanser i åtta län. Åtskilliga fall av missbruk
rapporterades

Prop.
1984/85:128 7

endast
från Gotlands län. 13 uppgiftslämnare i åtta län hade dock noterat etl ökat
intresse hos allmänheten för skattietning med metallsökare. Jag hänvisar i
övrigt till den mer detaljerade redogörelsen i betänkandet (s. 39

ff».

Det
är uppenbart att problemet med användande av metallsökare är störst på Gotland.
Anledningen till detta är att ön har en ovanligt rik förekomst av
ädelmetallfynd från förhistorisk tid och medeltid. På Gotiand finns ca 700
kända skattfyndplatser och i förhållande till öns storlek har Gotland de flesta
kända skattfynden i världen. Dessa fyndplatser kan utan svårighet spåras upp
med ledning av uppgifter i den vetenskapliga litteraturen.

Under
de senaste åren har man uppmärksammat att allt fler människor ägnar sig åt
skattletning med metallsökare på Gotland. Orsakerna till detta är enligt
utredningen flera. Bl.a. har metallsökaren både tekniskt;och kommersiellt
utvecklats lill en hobbyprodukt som inte behöver vara särskilt dyr. Genom
aktiv marknadsföring säljs metallsökaren som en intressant apparat med vars
hjälp man kan göra spännande skatlfynd. Den tilltagande användningen av
metallsökare på Gotland har även lett till ett ökat missbruk där. Enligt vad
som har kunnat konstateras med ledning av skadade husgmnder och gravar är det
inte ovanligt att ett myntfynd har gett upphov till att fyndplatsen blivit
totalt genomgrävd och plundrad. Därigenom har möjligheterna till vetenskaplig
information och kunskapför arkeologema allvarligt försämrats och i många fall
hell omintetgjorts. En bidragande orsak till att fynd inte anmäls till myndigheterna
är alt gamla mynt och andra föremål av ädel metall ofta betingar ett mycket
högt pris på den öppna marknaden.

Tänkbara
åtgärder mot missbruket

Som jag nyss har nämnt innebär det konstaterade
missbruket av metallsökare att fynd av forntida föremål inte anmäls i
vederbörlig ordning och att platser med fornfynd vandaliseras. Härigenom går
oersättliga värden för den arkeologiska forskningen till spillo. De
antikvariska myndigheterna har försökt alt komma till rätta med
missförhållandena bl. a. genom information om gällande bestämmelser till i
första hand säljare och köpare av metallsökare. Initiativ till samverkan med
Sveriges turistråd och Svenska institutet har lagils i syfte alt nå både
svenska och ufländska turister med sådan information. RAÄ har också årligen
sedan budgetåret 1979/80 fått särskilda medel för att göra eftemndersökningar
på skatlfyndplatserna. Härigenom har RAÄ:s Goflandsundersökningar (RAGU)
kontinuerligt kunnal arbeta med all systematiskt undersöka kända fyndplatser på
ön med metallsökare för alt på detta sätt försöka förekomma dét privata
skattletandet. Enligt vad jag har inhämtat hade RAGU fram till oktober 1984
sökt igenom ungefär 90 skattfyndplatser, varvid drygt 3000 forntida mynt och
etl stort antal andra ädelmetallföremål hittats. Som jämförelse

Prop.
1984/85:128 8

kan
nämnas aU under samma tid endast enstaka myntfynd anmälts till myndigheterna av
privatpersoner.

Remissinstanserna instämmer överlag i utredningens
bedömning av den allvarliga situationen och behovet av åtgärder. Den omfattning
som missbmkel av metallsökare har fått visar enligt min mening att
fornminnesla-gens bestämmelser inte är tillräckliga för aft ge fomfynden
önskvärt skydd. Man har visserligen anledning att räkna med att de av
myndigheterna vidtagna åtgärderna i form av bl. a. informationsinsatser till
allmänheten och antikvariska efterundersökningar skall ge positiva resultat.
Sådana insatser är dock inte tillräckliga. Även andra vägar att komma till
rätta med problemen måste prövas.

I detla sammanhang vill jag nämna aU det inom RAÄ
pågår en översyn av kulturminnesvårdens lagstiftning. En grundligare genomgång
av behovet av en revidering av fomminneslagens bestämmelser bör därför anslå i
avvaktan på resultatet av denna översyn. Den nu aktuella frågan är dock av så
angelägen art att en lösning av den inte kan vänta.

Arkeologiutredningen anför i siu delbetänkande aft
en gmndläggande utgångspunkt för dess överväganden och förslag för att stävja
missbruket av metallsökare har varit att de åtgärder som föreslås kan bedömas
vara effektiva samtidigt som åtgärderna inte får onödigt belasta näringsidkare
och andra som har legitima behov av atl använda sig av metallsökare.
Utredningen redovisar därefter sin uppfattning om för- och nackdelar med ett
flertal olika alternafiv som i och för sig är tänkbara för det uppställda
syftet. Jag vill till en början ansluta mig till utredningens synpunkter på
behovet och värdet av att medel även i framtiden ställs till förfogande så att
de pågående antikvariska eftemndersökningarna på Gotland får fortsätta och
informationsinsatser till allmänheten kan genomföras. Vikten av detta har även
framhållits av ett flertal remissinslanser.

Det ankommer på RAÄ att till regeringen redovisa
behovel av särskilda resurser för antikvariska eftemndersökningar och
informationsinsatser. För dessa ändamål bör medel under anslaget Bidrag till
särskilda kulturella ändamål, vilket anslag står till regeringens disposition,
kunna utnyttjas.

I
en skrivelse till regeringen i mars 1982 föreslog RAÄ aft det i fomminneslagen
skulle införas ett generellt straffsanktionerat förbud mol att fortsätta
grävning eller annat arbete sedan det första föremålet påträffats på en
arkeologisk fyndplats som inte hör till en fast fornlämning. Syftet med detta
förslag skulle vara aU få enhetliga regler för fornfynd, vare sig de kommer
från fasta fornlämningar och sålunda är automatiskt skyddade enligt
fomminneslagen eller från andra fyndplatser. Arkeologiutredningen har granskal
detta förslag och funnit att det möter principiella och praktiska svårigheter
samt atl det inger vissa betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Som jag
nämnde redan i tilläggsdirektiven till utredningen är jag av samma uppfattning.

Prop.
1984/85:128 9

Enligt utredningens - och min - bedömning finns det
vidare mycket begränsade möjligheter att förhindra missbruk av metallsökare
genom atl exempelvis skärpa de straffrättsliga reglerna om att grävning på
annans mark inte får ske utan markägarens tillstånd. Erfarenheterna visar bl.
a. att många fastighetsägare samtycker till grävning.

Utredningen avvisar också tanken att generellt höja
ersättningen för hembudspliktiga fornfynd i syfte att förmå upphitiaren att
alltid anmäla sina fynd. Mofivet för denna ståndpunkt, vilken jag delar, är att
högre ersättning kan leda till att allt fler människor börjar bedriva
skattietning med metallsökare.

Utredningen har även undersökt fömtsattningarna för
tillverkningskontroll, importrestriktioner eller auklorisationsförfarande
belräffande försäljning och licenskrav för innehav eller användning av
metallsökare. Flera av dessa alternativ kan i och för sig anses vara
tillräckligt effektiva för att uppnå det önskade resultatet. Enligt
utredningens uppfattning bör dock inte någon av dessa åtgärder genomföras.
Skälen härför sammanfattar utredningen enligt följande.

"Metallsökares användningsområde är
förhållandevis brett. Det är mycket svårt att göra skillnad mellan
metallsökare för yrkesmässig användning och sökare avsedda för skattletning. De
flesta metallsökare kan med andra ord nyttjas för båda ändamålen. Inom landet
finns redan åtskilliga melallsökare. Det är ganska lätt att föra in sökare
från utlandet. De kan ofta tillverkas efter lättfattlig beskrivning. Gemensamt
för regleringarna är att de riskerar att bli krångliga och medföra en tyngande
administration. För såväl köpare som säljare av metallsökare i de stora delar
av landet där fömtsättningar för missbmk av metallsökare saknas måste varje
form av nu berörd reglering framstå som meningslös och väcka förståelig
irritation. Vad gäller auktorisationsförfarandet kan tilläggas att stmkturen på
branschen för metallsökare är sådan att fömtsättningar torde saknas för en
ändamålsenlig och effektiv kontroll av dem som är verksamma i försäljningsledet."

De remissinstanser som har kommenterat vad
utredningen sålunda har anfört instämmer alla i dess bedömning. Även jag anser
att utredningen på ett övertygande sätt har visat att någon reglering av
ifrågavarande slag inte bör komma i fråga.

Utredningen har i stället funnit att del alternativ
som bäst tillgodoser önskemålen att på en gång uppnå önskad effekt och undvika
en onödigt omfattande och omständlig reglering är alt införa en
tillståndsprövning för användningen av metallsökare. Utredningen föreslår
därför att det skall krävas någon form av tillstånd för rätt att få använda
metallsökare för skattletning alternativt annat ändamål än yrkesändamål. Ett
system med generellt tillståndstvång för att nyttja metallsökare för
skattletning skulle enligt utredningen vara en enkel lösning, vilken dock
avvisas med hänsyn bl. a. till att besvärliga bevisproblem vid ifrågasatta
överträdelser kan uppstå.

Prop. 1984/85:128 10

Ett generellt förbud mot att använda metallsökare
för annal än yrkesmässigt ändamål skulle visserligen eliminera
bevissvårigheterna. Det skulle emellertid i princip förhindra att metallsökare
utan tillstånd används för fritidsändamål överhuvudtaget. Utredningen
rekommenderar i stället att skyddet mot missbruk av metallsökare skall avse
enbart fasta fornlämningar med tillhörande områden och andra kända fyndplatser
eller platser där fornfynd sannolikt kan göras. Tillstånd för användning av
metallsökare skall inte krävas vid yrkesmässigt bruk i andra fall än då detta
sker på fornlämningsområden. Av utredningens redogörelse för utländsk rält framgår
atl det i Storbritannien finns lagbestämmelser som förbjuder den som inte har
sökt och fått tillstånd att använda melallsökare på skyddade områden.

Flertalet
remissinstanser tillstyrker utredningens förslag i denna del. Riksåklagaren
(RÅ) finner det visserligen något tveksamt om det räcker att skärpa
fomminneslagens bestämmelser för att nå eftersträvade effekter, men anser att
effektivitetskravet måste vägas mot hänsynen till näringsidkare och andra som
använder metallsökare på behörigt sätt. RÅ tillstyrker därför utredningens
förslag. Endast rikspolisstyrelsen och riksrevisionsverket är negativa.

Även
jag anser alt övervägande skäl talar för all välja en lösning i linje med den
som utredningen har föreslagit. I några avseenden kommer jag dock att lägga
fram förslag som avviker från utredningens. Bakom förslagen ligger främst
följande synpunkter. Åtgärderna mol missbmk bör begränsas till de områden i
landet där missbmk har förekommit eller risk för missbmk verkligen föreligger.
Möjligheterna att konlrollera att rnissbmk inte äger mm bör också bli så goda
som möjligt. Jag övergår nu till att behandla de olika delfrågorna i anslutning
till förslagel.

2.2
Skyddet för fasta fornlämningar

Mitt
förslag: Metallsökare skall inte utan tillstånd av länsstyrelsen få medföras på
fasta fornlämningar annat än på vägar som är upplåtna för allmänheten.
Metallsökare skall inte heller få medföras i eller i närheten av sådana
skeppsvrak eller andra föremål som avses i 9 a § fomminneslagen.

Utredningens
förslag: Metallsökare skall inte utan länsstyrelsens tillstånd få användas på
fasta fornlämningar.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser stöder utan erinran utredningens förslag. Några
anser dock atl förbudet bör avse rätten att medföra i stället för rätten atl
använda metallsökare.

Prop. 1984/85:128 11

Skäl
för mitt förslag: Fasta fornlämningar är skyddade enligt bestämmelser i
fomminneslagen. Vad som är fasta fornlämningar beskrivs i 2§. Synliga eller på
annat sätt till läget bestämbara fornlämningar finns redovisade på den
ekonomiska kartan och i viss utsträckning också i andra officiella kartverk.
Uppgifter om fornlämningar förs också in i faslighetsregistret. Underlaget för
fornlämningsredovisningen på de officiella kartorna och i fastighetsregistret
är RAÄ: s fornlämningsregister. Detta innehåller även uppgifter om dels andra
lämningar, vilkas karaktär inte kan fastställas utan undersökning, dels
fyndplatser som kan indikera fornlämningar.

Till
en fast fornlämning hör enligt 3 § ett så stort område på marken som behövs för
att bevara fornlämningen och bereda ett med hänsyn till fom-lämningens art och
betydelse erforderligt utrymme däromkring. Om området inte har bestämts genom
äldre lantmäteriförtättning eller genom expropriation, kan länsstyrelsen
fastställa gränserna för området.

Enligt
uppgifter som jag har erhållit från RAÄ räknar man efter de hittills genomförda
fornlämningsinventeringarna med att det i Sverige finns mellan 600000 och
700000 fasta fornlämningar. Ca 40000 av dem är belägna på Gofland. Antalet gränsbestämda
fornlämningsområden är f. n. i hela landet knappt 200. Ett fåtal av dem finns
på Gotiand.

Skyddet
för fasta fornlämningar innebär bl. a. att man inte utan tillstånd av
länsslyrelsen får gräva ut, mbba, dölja eller på annat sätt förändra eller skada
eller ta bort en sådan fornlämning (1 § andra stycket och 6§ första stycket).
Den som under grävning eller annat arbete påträffar en fast fornlämning, som
inte fömt har varil känd, skall omedelbart avbryta arbetet och anmäla fyndet
till länsstyrelsen (8 § andra stycket).

Föremål som påträffas i en fast fornlämning och har
samband med denna skall tillfalla staten (10 § första stycket). Fynd skall utan
dröjsmål anmälas till RAÄ eller RAÄ:s ombud eller till en polismyndighet (12
§).

Den som utan tillstånd förändrar, skadar eller tar
bort en fast fornlämning kan dömas till böter eller, om brottet är grovt,
fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som underlåter att anmäla en
påträffad fast fornlämning eller etl anmälningspliktigt fomfynd eller den som
vidtar någon olovlig åtgärd med ett sådant fynd.

Bestämmelserna gäller i tillämpliga delar också i
fråga om skeppsvrak, som är minst 100 år gamla, och föremål som påträffas i
eller i närheten av ett sådant vrak och har samband med vraket (9 a och 9 b §§).

Fasta
fornlämningar skyddas alltså mot olika slags ingrepp genom fomminneslagens
bestämmelser. Som ulredningen påpekar är dock möjligheten att med teknisk
apparatur spåra under markytan belägna fomfynd en ganska ny företeelse, som i
flera fall har medfört att fornlämningar har skadats till förfång för
kulturminnesvården och forskningen. Jag instämmer därför i utredningens
slutsats att det är lämpligt att i brottsförebyggande syfte förbjuda
användande av metallsökare på en fast fornlämning. Intresset av atl skydda våra
fasta fornlämningar får dock anses vara så starkt att jag vill gå ett steg
längre.

Prop.
1984/85:128 12

Såväl RÅ som länsåklagarmyndigheten i Stockholms
län och Gotlands län samt åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt har
påpekat att det kan stöta på stora svårigheter att bevisa att en metallsökare
verkligen har använts inom ett fornlämningsområde. Jag instämmer i denna
uppfattning. Del föreslagna förbudet bör därför utvidgas till att avse redan
medförande av metallsökare inom området. Ingen som inte har fått i uppdrag av
en antikvarisk myndighet att undersöka en fast fornlämning har normalt något
legitimt behov av att medföra en metallsökare på fornlämningen. Presumlionen
talar därför för att personer som går med en sökare över sådana områden letar
efter fornfynd. Till detta kommer att de områden, som det här är fråga om, i
allmänhet är tämligen begränsade till ytvidden, varför ett så utformat förbud
inte synes behöva medföra några nämnvärda olägenheter för allmänheten.

Enligt
min mening talar alltså starka skäl för atl skyddet för de fasta fomlämningarna
förbättras på angivet sätt. Som en jämförelse vill jag erinra om bestämmelserna
i 20§ lagen (1938:274) om rätt till jakt, enligt vilka ingen utan tillstånd av
jakträttsinnehavaren får färdas på annans jaktområde med skjutvapen eller
fångstredskap annorstädes än på väg som är upplåten till allmänt begagnande, om
det inte av omständigheterna framgår att del sker i lovliga ärenden och hund,
om sådan medförs, hålls kopplad.

Jag föreslår därför att ett generellt förbud införs
i fomminneslagen mot atl utan särskill tillstånd medföra metallsökare på en
fast fornlämning och inom det område som enligt 3 § fomminneslagen hör till
fornlämningen. Jag förordar dock att det liksom i den nyssnämnda bestämmelsen i
jaktlagen bör anges ett undantag från förbudet, nämligen för det fall då en
metallsökare medförs vid färd på en väg som är upplåten för allmänheten och som
går genom ett fornlämningsområde.

Eftersom melallsökare även kan användas under
vatten, t. ex. på havsbottnen för att söka efter vrakgods och
marinarkeologiska lämningar, bör förbudet, såsom några remissinstanser påpekat,
även gälla i fråga om medförande av metallsökare i eller i närheten av sådant
skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § forminneslagen.

2.3
Skyddet för fyndplatser som inte hör till en fast fornlämning

Mitt
förslag: Melallsökare skall inte utan länsstyrelsens tillstånd få användas inom
Gotlands län eller på andra platser där sådana hembudspliktiga fornfynd som
avses i 11 § fomminneslagen tidigare har pålräffats. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om den närmare
avgränsningen av platserna. Tillstånd skall dock inte krävas för yrkesmässig
användning av metallsökare.

Prop. 1984/85:128 13

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Länsstyrelsen skall dock
besluta om och gränsbestämma de områden som skall skyddas. Vidare skall förbud
även kunna utfärdas för platser där fomfynd inte har påträffats men kan
förväntas bli påträffade.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser stöder utredningens förslag.

Skäl
för mitt förslag: Ett fornfynd som påträffas utan samband med någon fast
fornlämning och som kan antas vara minst 100 år gammalt och som helt eller
delvis är av guld, silver eller koppar är hembudspliktigt. Det innebär att
fyndet skall erbjudas staten för inlösen. Även andra föremål som hittas tillsammans
med ett sådant fynd är hembudspliktiga. Vid inlösen kan fömtom ersättning utgå
hittelön, om det finns skäl fill det (II §). Ett fynd skall utan
dröjsmål anmälas till RAÄ eller RAÄ:s ombud eller till en polismyndighet (12§).

Den plats där etl hembudspliktigt fynd görs har
inte något lagskydd liknande det som fasta fornlämningar åtnjuter.
Länsstyrelsen kan enligt 15 § tredje stycket fridlysa platsen till dess en
undersökning har utförts, men endast om det kan ske utan att därigenom vållas
väsentiig olägenhet. Såväl länsstyrelsen som RAÄ har befogenhet att undersöka
platsen. Det finns inte någon skyldighet för den som finner ett föremål på en
sådan fyndplats att avbryta pågående grävning eller annat arbete. Den som
underlåter att anmäla fomfynd eller den som vidtar olovlig åtgärd med sådant
fynd kan dömas till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i sex månader.
Underlåtenhet att göra anmälan medför också att upphitiaren förverkar all rätt
på gmnd av fyndet.

Ett förbud mot att använda eller - som jag har
förordat - medföra metallsökare, som begränsas till redan skyddade områden med
fasta fornlämningar bör, som jag har anfört, inte möta allvarliga principiella
invändningar. Öm man lät det stanna vid delta skulle dock skyddet av fyndplatser
som inte har samband med fast fornlämning förbli lika otillräckligt som f. n.
Detla skulle möjligen kunna godtas, om det övervägande antalet kända
fyndplatser ingick i fornlämningsområden. Enbart på Gotland finns dock, som
tidigare har nämnts, ca 700 kända fyndplatser som inte är belägna vid kända
fasta fomlämningar. För att sådana platser skall kunna fredas mot besök av
skattletare med metallsökare behövs därför särskilda bestämmelser.

Utredningen har stannat för att föreslå ett
alternativ, enligt vilkel en myndighet - länsslyrelsen - skall kunna besluta
att metallsökare inte utan tillstånd får användas inom områden där kända
fyndplatser finns eller inom andra områden där fornfynd sannolikt kan påträffas
med hjälp av sådana apparater. En reglering av det slaget skulle vara
överlägsen andra alternativ främst med hänsyn till att en sådan form av
tillståndsprövning behöver ske endast i de delar av landet där missbmk har
konstaterats eller där risk för missbruk föreligger.

Prop.
1984/85:128 14

För egen del vill jag anföra följande. Man vet av
erfarenhet att enstaka hembudspliktiga föremål av det slag som avses i 11 §
fomminneslagen ofta tillhör ett störte depå-, offer- eller annat slutet
föremålskomplex som ligger dolt i nära anslutning till det första fyndet. Det
ligger i sakens natur att en av privata skattletare, utmstade med metallsökare,
mer eller mindre systematiskt genomförd grävning på en sådan plats medför att
värdefull vetenskaplig information går förlorad. En fyndplats bör därför
lämnas orörd till dess arkeologisk expertis har fattat beslut om humvida en
vetenskaplig undersökning av platsen bör företas. Fridlysningsbestämmelsema i
15 § tredje stycket fomminneslagen kan dock tillämpas endast i begränsad
utsträckning. Jag finner det därför motiverat med en lagskärpning som gör det
otillåtet att med metallsökare undersöka en fyndplats även i de fall då platsen
inte har samband med fast fornlämning. Jag avser här alltså sådana kända
fyndplatser som inte fullständigt har undersökts av arkeologer. Det kan nämnas
att bestämmelser om särskilt skydd för vissa områden redan finns i t. ex.
naturvårdslagen (1964:822), tertängkörningslagen (1975:1313) och lagen
(1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Beträffande
utredningens förslag att förbud mot att använda metallsökare också skall kunna
utfärdas för presumtiva fyndområden — som exempel har nämnts åkermark i
kulturlandskap och gamla bo-, odlings- och handelsplatser, där lösfynd ännu
inte har gjorts - vill jag anföra följande. Det är, såsom RAÄ har understrukit,
väsentligt att möjligheten att förbjuda användning eller alternativt
medförande av metallsökare kommer att lillämpas restriktivt och bara i sådana
fall där en verklig "hotbild" föreligger. Härigenom kan etl beslut
om förbud möta störte förståelse hos såväl allmänheten som näringsutövare och
respekten för förbudets efterlevnad lättare upprätthållas. En sådan lösning är
även alt föredra från rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt. Etl förbud bör
därför givetvis aldrig få avse områden där det är omöjligt eller praktiskt
taget uteslutet atl kunna göra skattfynd med hjälp av melallsökare. Enligt min
mening talar starka skäl snarare för att ett förbud endast skall kunna utfärdas
för en sådan plats där ett eller flera fornfynd redan har gjorts och där det
därför är sannolikt att man kan göra ytterligare fynd.

Med hänsyn till de nu ifrågavarande fyndplatsernas
karaktär finner jag det inte lämpligt att såsom för fasta fornlämningar
kriminalisera redan medförandet av en metallsökare inom området. I jämförelse
med fasta fornlämningar är sådana platser vanligen svårare att avgränsa på etl
naturligt sätl. Kända fornlämningar företer åtminstone i allmänhet synliga märken
ovanför markytan, medan del oftasl är omöjligt att enbart med ledning av
lertängförhållandena avgöra var fyndplatser som inte hör till en fast
fornlämning är belägna. Sådana fyndplatser är inte heller utsatta på den
ekonomiska kartan eller intagna i ofTiciella register. Det vore bl. a. därför
inte rimligt att straffa någon enbart för att han har färdats över ett sådant
område med en melallsökare. Min bedömning blir i detla fall sålunda

Prop.
1984/85:128 15

densamma
som utredningens, nämligen att ett förbud bör rikta sig mot användande av
metallsökare inom området. I och för sig kan givetvis även i detta fall
invändningar om bevissvårigheter riktas mot ett användningsförbud, men min
uppfaUning är att ett sådant ändå är att föredra för nu ifrågavarande platser.

För
att göra skyddet mera effektivt beträffande fornlämningsområden har jag nyss
föreslagit att det - bortsett från ett angivet undantag - skall vara generellt
förbjudet att medföra metallsökare inom sådana områden. Jag anser det vara mera
tveksamt om förbudet att använda metallsökare på andra fyndplatser bör vara
lika långtgående. Orsakerna till denna tveksamhet är delvis av liknande slag
som dem som jag nyss har åberopat mot att i detta fall straffbelägga redan medförandet
av en metallsökare. Man kan inte heller i lika hög grad som beträffande
fornlämningsområden utesluta att personer har legitima avsikter när de använder
melallsökare på platser som inte hör till fasta fornlämningar. Även utredningen
har kommit till denna slutsats och anfört att förbudet mot att bmka
metallsökare bör begränsas till sökarens användning för skattietning - dvs.
sökande efter fornfynd - eller alternativt för annat än yrkesmässigt bruk.

Eftersom begreppet skattietning kan missförstås och
då del kan vara svårt för en åklagare alt motbevisa en persons påstående att
han nyttjat metallsökaren t. ex. för sökande efter ett borttappat värdeföremål
eller för annat hobbyändamål än skattletning, har utredningen ansett det vara
en bättre lösning att kräva tillstånd för annat än yrkesmässigt bmk. Jag
ansluter mig till utredningens bedömning och föreslår att förbudet mot att
använda metallsökare inom de fredade områdena skall avse sådan användning som
inte är yrkesmässig. Härigenom förbjuds visseriigen all användning av
metallsökare för fritidsändamål. Eftersom förbudet avses gälla endast vissa
begränsade områden - med etl undantag, till vilket jag ämnar återkomma - bör
dock enligt min mening den föreslagna rättighetsinskränkningen kunna godtas.
Med hänsyn lill förbudets begränsade natur kan det inte heller anses befogat
att tillerkänna berörda markägare någon räu till ersättningsanspråk.

Lagtekniskt bör förbudet utformas med beaktande av
följande. Bestämmelser av det slag som jag här föreslår utgör otvivelaktigt
sådana betungande föreskrifter i förhållandet mellan enskilda och det allmänna
som avses i 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen. Föreskrifterna avser
enligt min mening inte sådant ämne att de enligt 8 kap. 7 § första stycket
regeringsformen efter bemyndigande av riksdagen kan meddelas av regeringen.
Detta innebär att föreskrifterna måste meddelas genom lag. Det går alltså inte
att välja den utformning av beslämmelserna som utredningen har föreslagit. Jag
finner det emellertid opraktiskt att i fomminneslagen eller i en bilaga till
denna föra in en förteckning över de fyndplatser som skall åtnjuta skydd. I
stället förordar jag att del i lagen tas in ett generellt förbud mol alt
använda metallsökare på sådana fyndplatser, där hembudspliktiga

Prop.
1984/85:128 16

fomfynd
tidigare har påträffats. Det bör därvid anges att det ankommer på regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter
om förbudets verkställighet, dvs. om avgränsningen av de skyddade områdena. I
detta sammanhang vill jag påpeka att det får anses orealistiskt att som ett
villkor för förbudets tillämpning uppställa krav om att områdenas gränser skall
markeras i tertängen. Det torde räcka med att hänvisa till de uppgifter som jag
i det föregående har redovisat om antalet gränsbestämda fasta fornlämningar för
att man skall inse att resurserna för sådana åtgärder är ytterst begränsade.

Med
hänsyn till den stora fyndtäthelen på Gotland och det akuta hotet mot de över
hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna anser jag det vara påkallat med en
särskild reglering för denna landsdel. Att kräva särskilda
verkställighetsföreskrifter för att ett användningsförbud skall kunna börja
tillämpas på alla de gotländska fyndplatserna skulle medföra en betydande
arbetsbelastning för regeringen eller den myndighet som regeringen kan komma
att överlämna uppgiften till. Det skulle även förorsaka väsentlig
tidsfördröjning. Jag förordar därför att ett förbud mot att använda
metallsökare skall gälla inom hela Gotiands län.

Jag
avser att i specialmotiveringen återkomma till frågan hur verkställighetsföreskrifterna
bör utformas i vad avser gränsbestämningen av de fyndplatser utanför Gotlands
län som skall åtnjuta skydd. Där kommer jag också att lämna vissa synpunkter på
frågan om i vilken utsträckning tillstånd att utan hinder av gällande förbud
använda metallsökare bör meddelas. Sådan tillståndsprövning bör handhas av
länsstyrelsen.

2.4
Straffpåföljd m. m.

Mitt
förslag: Samtliga brott mot fomminneslagen bör bestraffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Särskild påföljd för grovt brott avskaffas. En
metallsökare som har använts vid brott skall förklaras förverkad, om det inte
är uppenbart oskäligt.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med milt förslag utom så till vida atl särskild påföljd
för grovt brott mot andra beslämmelser än dem i den av utredningen föreslagna
15 a § bibehålls och att även oaktsamhet kriminaliseras i vad avser brott mot
bestämmelserna i 15 a §.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser instämmer i eller har ingen erinran mot ulredningens
förslag. Några anser dock att en enhetlig straffskala bör gälla för samtiiga
brott mot fomminneslagen. Ett par remissinstanser hävdar atl brott mot den föreslagna
15 a § endast bör leda till bötesstraff.

Prop.
1984/85:128 17

Skäl
för mitt förslag: Av 16 § fomminneslagen framgår att brott mot lagen leder till
bötesslrafL Om brottet är grovt, är straffet dock fängelse i högst sex månader.

Arkeologiutredningen konstaterar att den
systematiska plundring av fornlämningar och skatter, som främst äger mm på
Gotland och som kan ske till följd av att fynd spåras med hjälp av teknisk
apparatur, är en relativt ny företeelse, som i fråga om art och omfattning
saknar motstycke när man jämför med andra slag av förseelser mot
fomminneslagen. Den allmänt rådande synen på vårt gemensamma kulturarv som
något värdefullt att bevara kan, anser utredningen, på sikt äventyras, om
personer i profitsyfte tillgodogör sig fornfynd utan att behöva riskera någon
allvarlig påföljd.

F. n. kan enligt utredningen i praktiken endast
bötesstraff ådömas den som underlåter alt anmäla fomfynd, som har påträffats
med hjälp av metallsökare. Främst på gmnd av alt det rör sig om
underlåtenhetsbrott torde nämligen en sådan överträdelse endast i undantagsfall
kunna anses som grov och medföra fängelsestraff. Med hänvisning lill samhällets
mera kritiska attityd till missbmkel av metallsökare föreslår utredningen att
en enhetlig straffskala inrymmande böter eller fängelse i högst sex månader
införs för brott mot förbud att använda metallsökare. Härigenom markeras enligt
utredningen samhällets allvarliga syn på denna brottstyp, vilken syn också
torde stå i huvudsaklig överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

För egen del vill jag till en början erinra om att
den som utan tillstånd gräver upp föremål i en fast fornlämning, efter att ha
lokaliserat föremålen med hjälp av en metallsökare, gör sig skyldig till brott
mot 1 § andra stycket fomminneslagen. Vidare bör en grävning efter fornfynd på
annan plats än fast fornlämning i vissa fall kunna medföra att brottsbalkens
straffbestämmelser för skadegörelsebrott och egenmäktigt förfarande blir tillämpliga.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anför i sitt
remissyttrande bl. a. att utredningen inte har anfört tillräckliga skäl för att
införa fängelse i straffskalan. Enligt BRÅ kan det beteende som man önskar
stävja inte sägas vara av sådan art att denna sanktionsform bör bli aktuell.

De övriga remissinstanser på det rättsliga området
som har uttalat sig i frågan - bl. a. RÅ och Svea hovrätt - delar dock
utredningens uppfattning att fängelse av allmänpreventiva skäl bör ingå i
straffskalan. Även jag anser, av de skäl som utredningen har anfört, att det nu
är nödvändigt att markera att samhället ser allvarligt på missbmkel av
metallsökare samt alt samhället försöker avskräcka från sådan brottslighet
genom att överträdelser skall kunna medföra fängelsestraff. Ett annat viktigt
skäl för detta är att tvångsåtgärder såsom husrannsakan därigenom blir möjliga
att företa under fömndersökningen.

2
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 128

Prop.
1984/85:128 18

Flera remissinstanser har dock påpekat att det inte
kan anses rimligt att åtgärden att försöka lokalisera fornfynd med hjälp av
metallsökare skulle vara att anse som ett allvarligare brott än själva
grävandet och omhändertagandet av fynden. Den av utredningen föreslagna
ordningen skulle innebära en principiell avvikelse från vad som eljest
tillämpas inom straffrätten, där regelmässigt ett fullbordat brott anses mera
straffvärt än planerings- och förberedelseåtgärder. Jag delar
remissinstansernas uppfattning och anser liksom de att straffskalorna för
samtliga brott mot fomminneslagen bör vara enhetliga.

Det
naturliga synes mig därför vara att samtliga handlingar som skall kunna beivras
enligt 16 § fomminneslagen ges en gemensam straffskala, som rymmer böter eller
fängelse i högst sex månader. En vinst med detta är att man i fråga om
gärningar som avses i paragrafens första stycke kommer ifrån gränsdragningen
mellan normalbrott och brott som är att anse som grovt, en gränsdragning som
annars skulle vara i behov av ett förtydligande. Det förhållandet att
bestämmelserna täcker in överträdelser som i avsevärd grad skiljer sig åt genom
att vara av mer eller mindre allvarlig karaktär kan ändå beaktas inom ramen för
straffmätningen.

Svea hovrätt har anmärkt att det av utredningen föreslagna
straffbudet skiljer sig från gällande straffbestämmelser i fomminneslagen genom
all de subjektiva rekvisiten har angetts i lagtexten. Det synes enligt
hovrätten mindre lämpligt att i samma lagmm de subjektiva rekvisiten är klart
angivna för vissa brott och inte för andra. Jag delar denna uppfattning och
förordar att de angivna rekvisiten får utgå, vilket innebär att endast uppsåtliga
gärningar blir straffbelagda.

Utredningen
bar även föreslagit att domstolarna skall ges rätt att förordna om förverkande
av metallsökare som har använts som hjälpmedel vid brottels utförande.
Metallsökare betingar i allmänhet elt relativt högt pris. De som är dyrast
lämpar sig särskilt väl för skattletning. Förlusten av en metallsökare kan
därför upplevas som ekonomiskt ganska kännbar av ägaren. Med hänsyn till detta
och det brottsförebyggande syftet ansluter jag mig — liksom ett flertal
remissinstanser — till utredningens förslag på denna punkt. Metallsökare som
har använts i strid mot bestämmelsema om medförande- eller användningsförbud
skall sålunda förklaras förverkad, om inte detta är uppenbart oskäligt.

2.5
Överklagande av tillståndsbeslut m. m.

Mitt
förslag: Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd att få medföra eller
använda metallsökare inom skyddade områden får överklagas till kammartätten.
Detsamma skall gälla i fråga om sådana föreskrifter om verkställigheten av
förbudet att använda metallsökare på viss plats som kan komma att meddelas av
annan myndighei än regeringen.

Prop.
1984/85:128 19

Utredningens
förslag: Samtliga beslut enligt den av utredningen föreslagna 15 a §
fomminneslagen om användningsförbud och tillstånd får överklagas till
regeringen.

Remissinstanserna:
Endast en remissinstans har närmare kommenterat och gjort invändning mot
förslaget. Den anser att samtliga beslut enligt den av utredningen föreslagna
15 a § fomminneslagen bör få överklagas till kammartätten.

Skäl
för mitt förslag: Utredningen har föreslagit att länsstyrelsens beslut enligt
den föreslagna 15 a § skall kunna överklagas till regeringen. Skälet för detta
är enligt utredningen att ifrågavarande tillståndsreglering, som innefattar
gränsfastställelse rörande användningen av metallsökare, berör markägaren
endast om han innehar en metallsökare. Eftersom han dock hksom näringsidkare
över huvud taget får använda den utan tillstånd för yrkesmässigt bmk inom det
aktuella området, påverkar tillståndsprövningen inte i något avseende hans
eller andra näringsidkares rättsliga ställning. Länsstyrelsens beslut i nu
berörda hänseenden gmndas enligt ulredningen i övervägande grad på
lämplighetsbedömningar.

Kammartätten i Jönköping har påpekat att beslut av
länsstyrelsen enligt 3 § andra stycket fomminneslagen som avser bedömningar av
likartad beskaffenhet - fastställande av gränser för område som hör till fast
fornlämning — prövas av kammartätten. Även besvär över beslut av länsstyrelsen
angående fastställande av gränser för områden med förbud att använda
metallsökare bör därför föras hos kammartätten. Kammartätten har vidare
ifrågasatt om inte också besvär över länsstyrelsens beslut angående tillstånd
att använda metallsökare på en fast fornlämning eller på ett av länsstyrelsen
fastställt förbudsområde bör ankomma på kammartät-tens prövning.

För egen del biträder jag till en början
kammartättens principiella åsikt i fråga om överklagande av gränsbestämningar.
Med den valda konstmktionen av förbudet mot att använda metallsökare på
fyndplatser som jag tidigare har redovisat, innebär detta följande. Om
regeringen utnyttjar möjligheten att till en annan myndighet överlåta
befogenheten att meddela verkställighetsföreskrifter i fråga om
användningsförbudets tillämpning på viss plats, får dessa föreskrifter
överklagas till kammartätten. Jag vill i detta sammanhang erinra om de
riktiinjer för en översyn av reglema om rätl att överklaga myndighetsbeslut
till regeringen som riksdagen har antagit (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr
250). Bl. a. med hänsyn till vad som där anförs finner jag det mest naturligt
att kammartätten skall utgöra fullföljds-instans även i fråga om beslut
varigenom en länsstyrelse har bifallit eller avslagit en begäran om tillstånd
att få medföra resp. använda metallsökare inom ett skyddat område. Jag vill
dock tillägga att jag är medveten om atl besvärsprövningen i sådana fall i
allmänhet torde vara av den arten - en

Prop.
1984/85:128 20

lämplighetsavvägning
från antikvarisk och kulturpolitisk utgångspunkt -att domstolen för sin
bedömning i mycket bUr beroende av särskild expertis.

2.6
Fyndanmälan

Mitt
förslag: Den i fomminneslagen föreskrivna skyldigheten att anmäla fornfynd
skall även få fullgöras hos länsstyrelsen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har ingen erinran mol förslaget. En vill dock att även
länsmuseerna skall anges som mottagare av anmälan.

Skäl
för mitt förslag: Enligt 12 § fomminneslagen skall den som hittar ett föremål,
som enligt 9 b, 10 eller II
§ skall tillfalla eller hembjudas
staten, utan dröjsmål anmäla fyndet hos RAÄ eller ombud som RAÄ har utsett
eller hos polismyndighet. Underlåtenhet att göra anmälan kan medföra
straffpåföljd (16§ andra stycket).

RAÄ har i sin tidigare nämnda skrivelse till regeringen
i mars 1982 föreslagit att anmälan även skall kunna göras hos länsstyrelsen.
Ämbetet påpekar att länsstyrelsen - liksom RAÄ - redan i dag har befogenhet att
låta undersöka fyndplatser som inte hör till fast fornlämning. Länsstyrelsen
kan, som fömt nämnts, under viss fömtsättning i avvaktan på en undersökning
även fridlysa platsen

Utredningen har funnit förslaget lämpligt. Eftersom
länsstyrelsen numera har det regionala ansvaret för kulturminnesvården i
länet, tillstyrker jag, liksom de remissinstanser som har yttrat sig i frågan,
förslaget.

Länsmuseemas
samarbetsråd har framhållit att länsmuseerna ofta är ensamma i ett län om att
ha arkeologisk kompetens samt att de med sitt omfattande kontaktnät inom
hembygdsrörelse och arkeologiskt intresserad allmänhet har synnerligen goda
förutsättningar att motta anmälan om fomfynd. Även länsmuseerna bör därför
nämnas i lagtexten. Enligt 2§ förordningen (1942:926) om fornminnen skall
emellertid RAÄ utse ombud att motta anmälningar om fornfynd och omhänderta
föremålen. Eftersom jag har erfarit att RAÄ regelmässigt utser länsmuseerna
till ombud - vilket samarbetsrådet också påpekar- finns enligt min mening inte
skäl att i lagtexten nu införa ett tillägg av den föreslagna innebörden.

2:7
Kostnadskonsekvenser och ikraftträdande

Jag vill här avslutningsvis beröra frågan om de
resurskrav som kan föranledas av mina förslag. Huvuddelen av de uppgifter som
samman-

Prop.
1984/85:128 21

hänger
med ett praktiskt genomförande av förslagen kommer att åvila länsstyrelsema,
särskilt om regeringen till dem överlämnar befogenheten att meddela
verkställighetsföreskrifter avseende användningsförbudets fillämpning. För
länsstyrelsen i Gotlands län kan förslagen i stället komma att betyda en viss
belastning när det gäller att pröva tillståndsansökningar. Något underlag för
att bedöma de kostnadskonsekvenser som ett genomförande av
arkeologiutredningens förslag skulle innebära för länsstyrelsema redovisas inte
i betänkandet. Jag förutsätter dock, efter samråd med chefen för
civildepartementet, att länsstyrelserna kan sköta de arbetsuppgifter som mina
förslag medför inom ramen för redan tillgängliga resurser. I den mån som
föreskrifter om skyddsområden måste föregås av särskilt resurs-krävande arbete
med gränsbestämningar får sådana föreskrifter enligt min uppfattning meddelas i
den takt som tillgängliga resurser kan medge.

De föreslagna ändringarna i fomminneslagen bör
träda i kraft den I juli 1985.

3
Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående
har inom utbildningsdepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i
lagen (1942:350) om fornminnen.

Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4
Specialmotivering

12§

Den
som har hittat ett föremål som skall tillfalla eller hembjudas staten skall
utan dröjsmål anmäla detta hos riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer eller hos något ombud som den myndigheten har utsett eller hos
länsstyrelsen eller hos någon polismyndighet. Upphitiaren är också skyldig att
på begäran lämna ut föremålet inot kvitto samt att lämna noggranna uppgifter om
var, när och hur fyndet gjordes.

I paragrafen har gjorts ett tillägg av innebörd att
anmälan om fornfynd kan göras även hos länsstyrelsen. I övrigt har endast
språkliga justeringar gjorts i paragraftexten.

Om
metallsökare 15a§

För att skydda fasta fornlämningar, sådana
skeppsvrak och andra föremål som avses i 9 a § samt sådana fyndplatser, där
hembudspliktiga fomfynd som avses i 11 § första stycket tidigare har
påträffats, ges i 15 b-15 d §§ föreskrifter om rätten att medföra eller använda
metallsökare.

Med metallsökare förstås apparater som kan användas
för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan.

Prop. 1984/85:128 22

15b§

Metallsökare får inte medföras på fasta
fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten.
Metallsökare får inte heller medföras i eller i närheten av sådana skeppsvrak
eller andra föremål som avses i 9a §.

15c§

Metallsökare
får inte användas inom Gotlands län.

Melallsökare får inte heller användas på sådana
platser, där hembudspliktiga fornfynd som avses i 11 § första stycket tidigare
har påträffats.

Föreskrifter som närmare avgränsar de fyndplatser
som avses i andra slycket meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

I5d§

Utan hinder av vad som sägs i 15 c § får
metallsökare användas för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Länsstyrelsen får dessutom meddela tillstånd att
medföra eller använda metallsökare utan hinder av vad som sägs i 15 b eller 15
c §.

Metallsökare får alltid medföras och användas vid
arkeologiska undersökningar som utförs av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer eller länsstyrelsen eller av annan efter medgivande av
länsstyrelsen.

Paragraferna och mbriken närmast före dem är nya. I
paragraferna finns bestämmelser om metallsökare.

15a§

I första stycket anges att 15 b - 15 d §§
innehåller bestämmelser som reglerar rätten att medföra eller använda
metallsökare. Syftet med bestämmelsema är att skydda för den arkeologiska
forskningen och kulturminnesvården intressanta platser och föremål.

I andra stycket ges en definition på melallsökare.
Därmed menas apparater som kan användas för att på elektronisk väg spåra
metallföremål under markytan. Kännetecknande för konstmktionen av en
metallsökare (metalldetektor) är att den i allmänhet bygger på någon form av
sändare/ mottagare. Om sökaren förs över ett metallföremål, ger den utslag i
form av vanligtvis en ljudsignal. Med en melallsökare kan även under markytan
belägna metallföremål lokaliseras.

Av en på arkeologiutredningeris begäran utförd
undersökning av statens pris- och kontrollnämnd, kallad "Metalldetektorbranschen"
(intagen som bilaga 3 i utredningens betänkande) framgår atl metallsökare kan
delas in efter fyra tänkta användningsområden: hobbyändamål (skattletning, mineraljakt,
sportdykning m. m.), industriellt bmk (för att söka kabel, arme-ringsjärn,
vattenledningsrör m. m. i hus och niark), säkerhetskontroll o. d. (för
personavsökning, bagagekontroll m. m.) samt annat ändamål (sökare som
tillverkats för speciella ändamål).

Prop. 1984/85:128 23

Det ena användningsområdet utesluter dock inte det
andra. En metallsökare som har inköpts för att bmkas vid skattletning kan
mycket väl användas för att söka vattenledningsrör i marken och vice versa.
Bestämmelsema i 15 b-d §§ är därför inte begränsade till att avse metallsökare
som har konstmerats just för skattletning. De gäller alla sökare över huvud
taget som kan användas för det angivna syftet, dvs. att spåra metallföremål
under markytan. Apparaterna behöver alltså inte vara särskilt utformade för att
spåra metallföremål. Det saknar också betydelse om de är industriellt
tillverkade eller inte. Gemensamt för dem är att de fungerar på elektronisk
väg. Utseendet kan dock variera. Arkeologiutredningen har i sitt betänkande (s.
37 f) lämnat följande beskrivning på metallsökare som är avsedda för hobbybmk:

"Metallsökaren består av en rund platta
försedd med en växelströmsma-tad sändarspole och en eller flera
mottagningsspolar. Plattan är fästad på en stång som ofta har både handtag och
armstöd. Den batteridrivna elektroniska utrustningen sitter som regel på
stångens överdel eller bärs i en rem över axeln. Plattan hålls tätt över marken
och förs fram och tillbaka. Metallsökaren avger en summerton genom högtalare
eller hörlurar. När den kommer i närheten av ett metallföremål i jorden,
uppstår en ojämnhet i det magnetiska faltet under den och ljudet förändras. Man
lyssnar på ljudets växlingar över olika ställen på marken och kan då bedöma var
föremålet ligger. Det finns metallsökare som kan dämpa störande ljud från mineralrik
mark (markavstörningskontroll). Många är också utrustade med en
kontrollfunktion för att försvaga signaler från småskrot som spikar, kapsyler
och metallfolie (urvalsfunktion). De dyraste moddlema är försedda med
tryckknappinställning och automatiskt minne, batteritestare, laddningsbara
batterier med laddare och en visaravläsning för metallutslagets djup. Det
finns även sökare med vattentät sökarplatta. En extra antenn förlänger
sökardjupet, söm för vanliga enkla modeller är 10-20 cm beroende på hur stort
föremålet är. De dyraste apparaterna kan nå längre ned. Fyndets dimensioner och
metallmängd är därvid avgörande. Metallsökare tillverkas av termoplast och
aluminium. Även avancerade modeller väger därför vanligen inte mer än ca 2
kg."

15b§

Metallsökare
får inte medföras på en fast fornlämning eller inom det område som enligt 3 §
hör till fornlämningen. Man får inte heller medföra metallsökare i eller i
närheten av ett skeppsvrak, om minst 100 år kan antas ha förflutit sedan
skeppet blev vrak. Förbudet omfattar även föremål som påträffas i eller i
närheten av ett sådant vrak och har samband med detta.

Bestämmelserna
innebär bl. a. ett allmänt förbud mot att medföra metallsökare på
fornlämningar och inom fornlämningsområden. Från förbudet görs dock ett
undantag. Det avser den som i bil eller på annat sätt passerar på en väg som är
upplåten till allmänt begagnande och som går genom ett fornlämningsområde.

Länsstyrelsen
kan enligt 15 d § andra stycket ge dispens från förbudet. Av 15 d § tredje
stycket framgår att förbudet inte gäller för arkeologiska

Prop. 1984/85:128 24

undersökningar
som utförs av RAÄ eller länsstyrelsen eller av annan som har fått tillstånd att
göra en sådan undersökning.

15c§

Jag får först hänvisa till vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.3).

Fornfynd, som enligt 11 § första stycket skall
hembjudas till staten, är sådana minst 100 år gamla föremål som helt eller
delvis är av guld, silver eller koppar. Även andra fynd som har hittats
tillsammans med sådana föremål är hembudspliktiga.

Mynt och andra fornfynd kan påträffas i eller utan
samband med arkeologiska utgrävningar. Av olika skäl kan undersökningar inte
ha satts i gång, fullföljts eller gjorts tillräckligt omfattande. Det finns
således platser där fornfynd har hittats men där ytterligare fynd sannolikt kan
påträffas vid mera grundliga undersökningar. Särskilt på Gotiand finns
åtskilliga sådana platser där arkeologiska eftemndersökningar ännu inte har
utförts. Det är i fråga om denna typ av platser som det är påkallat med förbud
mot att använda metallsökare.

Såsom jag redan har anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3) är det av konstitutionella skäl inte'möjligt för
riksdagen att till regeringen överlåta att bestämma vilka platser som skall
omfattas av förbudet att använda metallsökare. Förbudet i andra stycket har
därför fått en generell utformning. På grund av de särskilda förhållandena på
Gotland med dess unika fyndtäthet har det ansetts praktiskt nödvändigt att låta
förbudet avse hela detta län. En särskild bestämmelse härom har därför tagits
in i första stycket. I övriga delar av landet gäller förbudet alla platser där
ett eller flera hembudspliktiga fynd har gjorts. Verkställigheten av förbudet
är dock i fråga om varje enskild fyndplats i praktiken ofta beroende av alt
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer — länsstyrelsen är den
myndighet som i sådant fall närmast kommer i fråga - meddelar närmare
föreskrifter om förbudets tillämpning just där. Med detta avses föreskrifter om
det skyddade områdets avgränsning.

Av vad som sägs i 15 d § framgår alt
användningsförbudet inte gäller den som bmkar metallsökare för att yrkesmässigt
söka efter annat än fornfynd. Där undantas även arkeologiska undersökningar som
utförs av RAÄ eller länsstyrelsen eller av annan som har fått tillstånd av
länsstyrelsen alt göra en undersökning. Enligt samma paragraf kan länsstyrelsen
lämna tillstånd att utan hinder av bestämmelserna i 15 c § använda metallsökare
på skyddade platser.

I det följande vill jag lämna några synpunkter på
frågan hur avgränsningen bör ske av de platser utanför Gotlands län som skall
fredas från användning av metallsökare. Som jag nyss har påpekat ankommer det
på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter i detta avseende. Utredningen - som har föreslagit att det skall
åligga

Prop.
1984/85:128 25

länsstyrelserna
att fastställa gränserna för ett skyddat område - har anfört att det, om
beslulsförfarandet möter betydande praktiska svårigheter eller ställer stora
krav på myndigheternas resurser, kan vara rimligt att godta att skyddsområdet
bestäms schablonmässigt, t. ex. omfattande en omkrets av 200 m mnt en fyndplats.
Av samma skäl bör, enligt utredningens mening, hinder inte föreligga mot beslut
om att skyddsområdet skall motsvara den areal som utgörs av en viss fastighet,
en viss kommun eller t. o. m. ett visst län där fyndplatserna är talrika och
jämnt utspridda.

För
egen del vill jag anföra följande.

Frågan
om hur stort område som bör skyddas kan inte besvaras generellt utan
bedömningen måste naturligt nog bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
Hänsyn får tas till fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande lertängens
utseende samt även till förekomsten av eventuellt tidigare kända fyndplatser i
närheten. Som en jämförelse vill jag peka på bestämmelsema i 3 § fomminneslagen
om avgränsning av område kring fast fornlämning. Enligt dessa hör till en fast
fornlämning ett så stort område på marken som behövs för att bevara
fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt
utrymme däromkring. Länsstyrelsen kan i förekommande fall genom särskilt beslut
fastställa gränserna för området.

Fömtsattningarna
för en sådan prövning torde till inte obetydlig del vara likartade dem som
gäller för en gränsreglering av det här aktuella slaget, även om jag inser att
det kan tyckas vara mindre komplicerat att göra en bedömning av hur stort
område som bör skyddas om utgångspunkten är en ovanför markytan synlig
fornlämning än i det fall då man på en plats har gjort ett enstaka
föremålsfynd, beträffande vilket kännedom ännu saknas om det hör till ett
störte fyndkomplex eller ej. En bidragande svårighet är att fyndkomplex i
åkermark under jordbmksarbete genom tidernas lopp kan ha spritts över
vidsträckta arealer. RAÄ har i sina allmänna råd till fomminneslagen -
"Tillämpning av fomminneslagen vid byggande och fastighetsbildning" -
redovisat sin principiella syn på avgränsningen av fasta fornlämningar. Jag
fömtsätter att RAÄ, om regeringen överlåter befogenheten att meddela
föreskrifter om användningsförbudets tillämpning till länsstyrelsen eller
annan myndighet, kommer att medverka med kompletterande råd för gränsbestämning
äv fyndplatser som skall omfattas av förbud att använda metallsökare. Som en
parallell vill jag även peka på bestämmelsema om skydd för olika områden
(naturteserval, naturminnen m. m.) i naturvårdslagen (1964:822).

Jag kan biträda utredningens förslag att gränserna
för ett skyddsområde bör kunna bestämmas schablonmässigt, t. ex. till en
omkrets av 50-200 m mnt en fyndplats. Varje fyndplats skall dock gränsregleras
för sig. Det skyddade området skall omfatta en relativt begränsad areal. Med
hänsyn till att gränsbestämningen skall utformas som
verkställighetsföreskrifter till det i lagen intagna förbudet finner jag det
nämligen inte möjligt att

Prop. 1984/85:128 26

tillstyrka
utredningens förslag att förbud skall få meddelas för en hel kommun eller t. o.
m. ett helt län. Jag vill erinra om att samtiiga fyndplatser på Gofland
erhåller skydd genom de nu föreslagna bestämmelserna i första stycket.

15d§

Första stycket

Användningsförbudet i 15 c § gäller inte om
metallsökare yrkesmässigt används för att söka efter annat än fornfynd.
Begreppet yrkesmässig innebär i detta sammanhang att nyttjandet av en
metallsökare skall ingå som ett led i en av apparatinnehavaren i sitt yrke bedriven
verksamhet. Den yrkesmässiga verksamheten kan vara enskild, kommunaj eller
statlig. Som exempel kan nämnas att metallsökare används av väg- och gatukontor,
gas- och vattenverk, brandförsvaret, televerkstäder, försvaret, polismyndigheter,
lantmätare, entrepenadföretag, maskinverkstäder, flygstationer, rörfirmor,
sågverk, lantbrukare samt sysselsatta inom skogsbmkel och gmvindustrin.

Förbudet gäller för allt bmk av metallsökare som
inte är yrkesmässigt. En sökare får alltså inte utan tillstånd nyttjas för
l.ex. skattletning inom fredade områden. För hobbyändamål används metallsökare
även av bl. a. bågskytteklubbar, sportdykare och mineralletare. Utnyttjande av
metallsökare vid mer eller mindre professionell arkeologisk prospektering
eller undersökning, som utförs av annan än RAÄ eller länsstyrelsen, får inte
heller äga mm utan tillstånd (jfr dock tredje stycket).

Om ett hembudspliktigt fornfynd påträffas vid
yrkesmässig användning av metallsökare, är upphitiaren enligt 12 § skyldig att
anmäla fyndet hos någon av de myndigheter eller andra mottagare som anges i
paragrafen.

Andra
stycket

Tillstånd kan sökas att få medföra en metallsökare
på en fast fornlämning eller till ett skyddat skeppsvrak. Även den som i sitt
yrke anser sig behöva nyttja metallsökare på en fast fornlämning måste först
inhämta tillstånd för detta. Undantagna härifrån är enligt vad som sägs i
tredje stycket dock RAÄ och länsstyrelserna för sina arkeologiska undersökningar.
Skäl att meddela tillstånd för hobbybmk ay metallsökare på en fast fomlämning
torde så gott som aldrig föreligga. Av hänsyn till skyddet för fomlämningarna
måste tillståndsprövningen även i övrigt vara restriktiv. Tillståndsmyndighet
är länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kan även lämna tillstånd att använda
metallsökare för hobbybmk eller i samband med professionellt bedriven
arkeologisk verksamhet inom Gotiands län eller på sådan fyndplats som åtnjuter
skydd enligt bestämmelserna i 15 c § andra stycket. I vilka fall tillstånd kan
lämnas beror självfallet på omständigheterna i det enskilda fallet. Beträffande
de delar av Gotlands län som inte rymmer kända arkeologiska

Prop.
1984/85:128 27

fyndplatser
bör tillståndsgivningen naturligtvis kunna vara generös. Tillstånd bör, för att
bara nämna ett par exempel, normalt l.ex. inte vägras den som vill söka efter
ett borttappat föremål på en badstrand eller efter kvarblivna mynt på en
övergiven festplats e.d.

Ofta bör tillstånd kunna ges till
hembygdsföreningar och andra seriösa sammanslutningar att i samarbete med
arkeologer bedriva arkeologisk undersökning med metallsökare. Härigenom synes
ett värdefullt samarbete kunna främjas mellan intresserade hembygdsforskare
och arkeologer. Ett sådant samarbete finns redan mellan sportdykare och statens
sjöhistoriska museum.

Tredje
stycket

RAÄ och länsstyrelserna är undantagna från de i 15
b och 15 c §§ stadgade inskränkningarna i rätten att medföra och använda
metallsökare. Dessa myndigheter behöver alltså inte ha tillstånd för att
utnyttja metallsökare vid arkeologiska undersökningar. Även den som har
erhållit länsstyrelsens medgivande att företa undersökning av en fast
fornlämning eller fornfyndsplats får utan särskilt tillstånd begagna
metallsökare vid undersökningen. I praktiken torde undersökningen i sådant
fall regelmässigt — efter överenskommelse med exploatören - göras av RAÄ: s
uppdragsverksamhet eller ett länsmuseum (eller motsvarande) eller av en
universitetsinstitution.

16§

Den som i fråga om en fast fornlämning eller ett
sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a § utan lov vidtar någon
åtgärd som avses i 1 § andra stycket eller inte fullgör sin
anmälningsskyldighet enligt 8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i
högst sex månader. Gärningsmannen är även skyldig att ersätta alla kostnader
som brottet föranleder.

Till ansvar enligt första stycket döms också den
som inte anmäler fornfynd enligt vad som föreskrivs i 12 §. Gämingsmannen har
även förlorat all rätt på gmnd av fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer,
skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall
tillfalla staten.

Till ansvar enligt första stycket döms också den
som bryter mot 15 b eller 15 c §.

En
metallsökare som har använts vid brott som avses i tredje stycket. skall
förklaras förverkad, om inte detta är uppenbart oskäligt.

I paragrafens första tre stycken finns
straffbestämmelser. Fjärde stycket upptar en bestämmelse om förverkande. Tredje
och Qärde styckena är nya. I paragrafens första stycke har en saklig ändring
föreslagits. I andra stycket har vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

Första
stycket

Ändringama innebär i sak att en enhetlig
straffskala skall gälla för samtiiga brott mot fomminneslagen. Bestämmelsen om
särskild påföljd för

Prop. 1984/85:128 28

grovt
brott har tagits bort. Skälen för detta har jag angett i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4).

Tredje
stycket

Motivet för att fängelse skall kunna ådömas även
för brott mot bestämmelserna i 15 b eller 15 c § har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4). Eftersom fängelse ingår i strafflatituden, kommer
enligt praxis brottsbalkens allmänna regler om medverkan till brott att bli
analogiskt tillämpliga. Att fängelsestraff kan utdömas medför också att
rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsvisitation och husundersökning kan
tillämpas.

Fjärde
stycket

I fjärde stycket upptas en bestämmelse om
förverkande. Jag hänvisar beträffande denna till vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

20
§

Beslut
av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 § andra stycket, 4 §, 15 § tredje stycket
eller 15 d § andra stycket får överklagas hos kammartätten genom besvär.
Detsamma gäller i fråga om sådana föreskrifter som avses i 15 c § tredje
stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen. Beslut i övrigt
enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får överklagas hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer får överklaga beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag. Detsamma gäller i fråga om sådana föreskrifter som avses i 15 c §
tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen.

Första
stycket

Ändringama
innebär att de lillståndsbeslut som länsslyrelsen meddelar med stöd av den
föreslagna 15 d§ andra stycket kan överklagas till kammartätten. I den mån
regeringen överiämnar till en annan myndighet att meddela
verkställighetsföreskrifter enligt 15 c § andra stycket, kan även sådana föreskrifter
överklagas till kammartätten. Skälen för detta har angetts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5).

Andra
stycket

Ändringen innebär att även RAÄ får rätt att
överklaga de nytillkommande beslut och föreskrifter som nämns i kommentaren
till första stycket.

Prop.
1984/85:128 29

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens överväganden.

Prop.
1984/85:128 30

Bilaga
1

Sammanfattning av arkeologiutredningens delbetänkande
(DsU 1983:3) Metallsökare — bruk och missbruk

Under senare år har bmket av metallsökare för olika
ändamål ökat kraftigt. Metallsökaren är ett elektroniskt verktyg med vars hjälp
man kan spåra metallföremål som är dolda flera decimeter under markytan. Den
används bl.a. i olika former av yrkesmässiga verksamheter, l.ex. inom
jordbmket, skogsbruket och gmvindustrin. Kommunala och statliga organ använder
metallsökare för olika ändamål. Totalt har under år 1982 ca 3 100 metallsökare
sålts för yrkesmässigt bmk. Med få undantag har dessa sökare importerats.

Den ökade användningen av metallsökare gäller
främst sådana sökare som huvudsakligen är avsedda för fritidsbmk och som också
nyttjas för detta ändamål. Metallsökare för fritidssektom har under år 1982
sålts till ett antal av ungefär 2 400. Också dessa sökare importeras. Det är
ofta inte svårt att själv tillverka en metallsökare efter lättfattlig
beskrivning.

Med
det ökande bmket av metallsökare för hobbyändamål har i allt störte omfattning
följt ett nyttjande av sökare för s.k. skattletning, dvs. sökande efter mynt
och fornfynd. Samtidigt har ett tilltagande missbmk av sådana sökare kunnat
konstateras. Fynd av forntida mynt anmäls inte i vederbörlig ordning och
fyndplatser med fornfynd skadas. Missbmk av metallsökare leder otvivelaktigt
till negativa följder för den arkeologiska forskningen. Detta missbruk förekommer
mest på Gotland.

Det finns inte någon klar gräns mellan olika slag
av metallsökare. Den tekniska utformningen av dessa apparater är nämligen i
princip enhetlig. De flesta metallsökare kan därför nyttjas både yrkesmässigt
och för fritidsändamål.

Branschen för metallsökare är knappast enhetlig vad
gäller organisation och försäljnings vägar. Det finns ca 15 importerande
företag och ett femtiotal detaljhandelsföretag av olika slag. I detaljhandeln
säljs många metallsökare som är avsedda för fritidsändamål. De betingar priser
som varierar från ca 100 kr. per styck till ca 6 000 kr. per styck.

Fomminneslagen (FML) innehåller bestämmelser om
skyldighet att anmäla fornfynd som hittats. Den omfattning som missbmkel av
metallsökare fått visar dock att dessa bestämmelser inte är tillräckliga för
att ge forafynden det önskade skyddet. Arkeologiutredningen finner att andra
åtgärder är nödvändiga för att komma till rätta med problemet.

En gmndläggande utgångspunkt för utredningens
överväganden och förslag för att stävja missbmkel av metallsökare har varit att
de åtgärder som föreslås kan bedömas vara effektiva samtidigt som åtgärderna
inte får onödigt belasta många näringsidkare och andra som använder metallsökare
på ett behörigt sätt.

Prop.
1984/85:128 31

Allemansrätten innebär i princip en rätt för var
och en att färdas till fots på annans mark. Fastighetsägarens tillstånd fordras
dock för grävning på hans mark. Det är således inte tillåtet att utan sådant
lov gräva upp fynd som lokaliserats med hjälp av en metallsökare. Enligt
arkeologiutredningens bedömning föreligger mycket begränsade möjligheter att
förhindra missbmk av metallsökare genom att exempelvis skärpa de
straffrättsliga reglerna om att grävning på annans mark inte får ske utan
markägarens tillstånd. Något förslag med sådan innebörd lämnas därför inte.
Däremot föreslår utredningen att markägarna informeras om allemansrättens omfattning
och begränsning när det gäller bl. a. grävning så att de får vetskap om att de
i sin egenskap av fastighetsägare kan förbjuda framtagning av fomtida föremål.

Ett
etTektivt sätt att minska missbruket med metallsökare och på sikt kanske helt
stoppa det skulle kunna vara att ge de antikvariska myndigheterna ekonomiska
medel för att kunna göra egna eftemndersökningar. Denna metod prövas nu på
Gotland. Då emellertid undersökningar av detta slag inte synes leda fill att
problemet med metallsökare kan lösas inom de närmaste åren kan man, enligt
utredningens uppfattning, knappast förlita sig på sådana undersökningar som
enda altemativ för att komma till rätta med det aktuella problemet. Som
komplement till andra åtgärder för att motverka missbmkel med metallsökare kan
dock antikvariska eftemndersökningar vara av betydelse även i framtiden.

Information om gällande bestämmelser på området har
hittills väsentligen riktats endast till säljarna av metallsökare. Dessa har i
sin tur uppmanats att till varje köpare av en sökare överlämna ett exemplar av
en av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) utgiven informationsskrift
benämnd Metalldeteklorer och fornminnen. Som ett nödvändigt och viktigt
komplement till andra åtgärder för att komma till rätta med problemet med
metallsökare bör enligt utredningens mening informationsinsatserna
intensifieras och utvidgas.

Arkeologiutredningen har vidare övervägt införande
av ett generellt straffsanktionerat förbud mot att fortsätta grävning eller
annat arbete sedan det första föremålet påträffats på en arkeologisk fyndplats
som inte hör till fast fornlämning. Syftet med ett sådant förbud skulle vara
att få enhetliga regler för fornfynd vare sig de kommer från en fast fomlämning
och sålunda automatiskt är skyddade enligt FML eller från en annan arkeologisk
fyndplats. Med hänsyn till att en sådan reglering av olika skäl inte är helt
invändningsfri anser sig utredningen för sin del inte böra lämna något förslag
i den riktningen.

Arkeologiutredningen avvisar också tanken att höja
ersättningen för hembudspliktiga fomfynd i syfte att förmå upphitiaren att
alltid anmäla sina fynd. Motivet för utredningens ståndpunkt är att högre
ersättning med stöd av FML kan leda till atl allt fler människor börjar bedriva
skatfletning med metallsökare, vilket knappast är en önskvärd utveckling från
forskningssynpunkt.

Prop. 1984/85:128 32

Arkeologiutredningen diskuterar fömtsätlningama för
tillståndsregleringar i form av tillverkningskontroll, importrestriktioner och
auklorisationsförfarande beträffande försäljning och licenskrav för innehav
eller användning. Utredningen avvisar att sådana regleringar genomförs och
sammanfattar skälen härför på följande sätt.

Metallsökarens användningsområde är förhållandevis
brett. Det är mycket svårt att göra skillnad mellan metallsökare för
yrkesmässig användning och sökare avsedda för skatfletning. De flesta
metallsökare kan med andra ord nyttjas för båda ändamålen. Inom landet finns
redan åtskilliga metallsökare. Det är ganska lätt att föra in sökare från
utlandet. De kan ofta tillverkas efter lättfattlig beskrivning. Gemensamt för
regleringarna är att de riskerar att bli krångliga och medföra en tyngande
administration. För såväl köpare som säljare av metallsökare i de stora delar
av landet där fömtsättningar för missbmk av metallsökare saknas måste varje
form av nu berörd reglering framstå som meningslös och väcka förståelig
irritation. Vad gäller auktorisationsförfarandet kan tilläggas att stmkturen på
branschen för metallsökare är sådan att fömtsättningar torde saknas för en
ändamålsenlig och effektiv kontroll av dem som är verksamma i försäljningsledet.

I ställel för en reglering som är inriktad på
handeln med och försäljningen av metallsökare finner arkeologiutredningen
starka skäl tala för att införa någon form av prövning för att få använda
metallsökare för skattletning.

Ett system med ett generellt tillståndstvång för
att nyttja metallsökare för skattietning är en ganska okomplicerad och smidig
lösning. Bestämmelser i ämnet måste dock gälla för hela landet. Dessutom kan
förväntas en mycket restriktiv bedömning i frågan om tillstånd skall ges.
Besvärliga bevisproblem vid ifrågasatta överträdelser kan också uppstå.

Utredningen rekommenderar i stället att skyddet mot
missbruk av metallsökare förstärks i fråga om såväl fornlämningar med
tillhörande områden som andra kända fyndplatser eller platser där fornfynd
sannolikt kan göras.

Genom bestämmelser i FML skyddas visserligen alla
fasta fornlämningar mot allehanda ingrepp. Sättet att med hjälp av teknisk
apparatur lokalisera under markytan belägna fornfynd i fasta fornlämningar är
emellertid en ganska ny företeelse, som i flera fall gett som resultat att
fornlämningar skadats till förfång för forskningen. På gmnd härav synes enligt
utredningen lämpligt alt i främst brottsförebyggande syfte utvidga del
straffbara området till att avse även bmket av en metallsökare på en fast
fornlämning. Utredningen föreslår därför att i FML införs förbud mot att utan
tillstånd använda metallsökare på fast fornlämning och inom det område som hör
till fornlämningen.

För alt förbättra skyddet för sådana fyndplatser
som inte hör till fornlämningsområden har arkeologiutredningen övervägt en
ordning som inne-

Prop.
1984/85:128 33

bär
atl en myndighet ges rätt att förbjuda användningen av melallsökare inom
områden där arkeologiska fynd har påträffats eller sannolikt kan förekomma.
Genom särskilda beslut om fredande av vissa områden från användning av
metallsökare skulle den väsentliga fördelen uppnås atl åtgärder mot missbmk av
sökare kan koncentreras till sådana delar av landet där missbruk konstaterats
eller där risk för missbruk föreligger. Av främst detta skäl anser
arkeologiutredningen att en reglering enligt nämnda principer är klart
överiägsen andra regleringsalternaliv. Regleringen bör dock inte förhindra
användning av metallsökare för yrkesmässigt bruk inom de skyddade områdena.

Mot
bakgmnd av det anförda föreslår utredningen, aU i FML tas in beslämmelser som
innebär att inom områden där fornfynd lidigare har påträffats eller kan
förväntas bli påträffade metallsökare inte utan tillstånd får användas för
annal än yrkesmässigt bruk. Enligt förslaget skall prövningen av om
användningsförbud skall gälla göras av länsstyrelsen, som också skall
fastställa gränserna för det skyddade området. Normalt bör det föreslagna
användningsförbudet gälla för - förutom kända fyndplatser -endast sådana
områden där fynd sannolikt kan göras. Om beslulsförfarandet möter betydande
praktiska svårigheter eller ställer slora krav på myndighetens resurser kan
det vara rimligt aU godta atl det skyddade området bestäms schablonmässigt, t.
ex. omfattande en omkrets av 200 m mnt en fyndplats. Av samma skäl bör hinder
inte föreligga mot beslut om att skyddsområdet skall motsvara den areal som
utgörs av en viss fastighet, en viss kommun eller t.o.m. ett visst län, l.ex.
Gotlands län, där fyndplatserna är talrika och jämnt utspridda.

Arkeologiutredningen, som anser alt en strängare
syn på missbmk av metallsökare bör återspeglas i straffbestämmelserna, föreslår
vidare främst i brottsförebyggande syfte att fängelsestraff bör inrymmas i
straffskalan. Av samma skäl förordar utredningen att metallsökare som använts
vid brott skall kunna förverkas.

Utredningen konstaterar atl arkeologiska
eftemndersökningar som med särskilda medel har gjorts på Golland har effektivt
bidragit lill atl förekomma missbmk av metallsökare. Utredningen föreslår alt
RAÄ även fortsättningsvis erhåller sådana medel för undersökningarna.

Ulredningen, som framhåller betydelsen av
information när det gäller att förebygga missbruk av metallsökare, förordar att
för ändamålet väl avvägda informationsinsatser vidtas och alt dessa
koncentreras främst till tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande,
vilket föreslås ske den Ijuli 1984.

3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 128

Prop.
1984/85:128 34

Bilaga 2

Arkeologiutredningens förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1942: 350) om
fornminnen' deh att 12 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, samt närmast före nämnda paragrafen
mbrik med nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12§

Om fynd av föremål som enligt Den som hittat föremål som skall

vad ovan sagts skall tillfalla eller tillfalla eller hembjudas staten
skall

hembjudas staten skall den som hit- utan dröjsmål anmäla detta hos

tat föremålet utan dröjsmål göra riksantikvarieämbetet och statens

anmälan hos riksantikvarieämbetet historiska museer eller hos ombud

och statens historiska museer eller som den myndigheten utsett eller

ombud som denna myndighei utsett hos länsstyrelsen eller hos polis-

eller hos polismyndighet. Han vare myndigheten. Upphitiaren är också

ock pliktig att på anmaning ulläm- skyldig atl på begäran lämna ut fö-

na föremålet mot bevis saml nog- remålet mot kvitto saml noggrant

grant uppgiva platsen för fyndet tala öm var, när och hur fyndet

och omständigheterna därvid. gjordes.

Om metallsökare

15a§

Apparater som kan användas för atl
spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte utan länsstyrelsens
tillstånd användas på en fasl fornlämning eller inom elt sådant område som
enligt 3 § hör till fornlämningen.

Länsstyrelsen får föreskriva att
metallsökare inte utan länsstyrelsens tillstånd får användas inom områden där
sådana fornfynd som avses i 11 § lidigare har påträffats eller kan förväntas
bli påträffade. Länsstyrelsen skall fastställa gränserna för området och
kungöra sitt beslut i ortstidning.

Tillstånd enligt andra stycket
fordras inte om metallsökare yrkesmässigt används för alt söka efter annat än
fornfynd.

' Lagen omtryckt 1976:442.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9a§ utan lov vidtager
åtgärd som sägs i 1 § andra styckel eller underlåter atl fullgöra
anmälningsskyldighet enligt 8 § andra stycket dömes lill böter. Är brottet
grovt, är straffet fängelse i högst 6 månader. Han är även skyldig att ersätta
all kostnad som föranledes av brottet.

Den som underlåter alt anmäla
fornfynd enligt vad i 12 § sägs straffes såsom i första stycket stadgas och
have förverkat all rätt på grund av fyndet. Samma lag vare, där någon eljesl
undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt
denna lag skall tillfalla eller hembjudas staten.

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9a§ utan lov vidtar åtgärd
som sägs i 1 § andra stycket eller inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket döms till böter. Är brottet att anse som grovt, skall
gärningsmannen dömas till fängelse i högst sex månader. Denne är även skyldig
att ersätta alla kostnader som brottet föranleder.

Till ansvar enligt första styckel döms också den som inte
anmäler fornfynd enhgt vad som föreskrivs i 12 §. Gärningsmannen har även
förlorat all rätt på gmnd av fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer, skadar,
förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall
tillfalla staten.

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 15 a § första eller andra styckena döms lill böter eller
fängelse i högst sex månader.

Metallsökare som använts vid brott mot bestämmelserna i 15
a § första eller andra styckena skall förklaras förverkad, om inte delta är
uppenbart oskäligt.

Prop. 1984/85:128 36

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttrandena över arkeologiutredningens
delbetänkande (DsU 1983:3) Metallsökare — bruk och missbruk

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över
arkeologiutredningens delbetänkande Metallsökare - bruk och missbruk (DsU
1983:3) avgivits av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), som bifogat
yttranden från länsåklagarmyn-dighetema i Stockholms län och Gotiands län,
Uppsala län och Östergötlands län samt från åklagarmyndigheten i Visby
åklagardistrikt, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ),
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer (RAÄ), statens sjöhistoriska museum, statens kulturtåd,
kommerskollegium, som bifogat yttrande från Stockholms handelskammare,
näringsfrihetsombudsmannen, Svea hovrätt, kammartätten i Jönköping, länsstyrelsen
i Gollands län, länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, som
bifogat yttrande från Skaraborgs länsmuseum, Gotlands kommun. Riksförbundet
för hembygdsvärd, Sveriges köpmannaförbund. Föreningen Sveriges länsantikvarier
och länsmuseernas samarbetsråd.

Synpunkter

Remissinstanserna poängterar värdet av utredningen
och instämmer i ulredningens bedömning belräffande missbruket av
metalldeteklorer och behovet av åtgärder som snabbt ger önskad effekt och
undviker onödigt omfattande och omständig reglering.

Flertalet
remissinstanser, bl. a. JK, BRÅ, statskontoret, RAÄ, statens kulturråd,
näringsfrihetsombudsmannen och kammarrätten i Jönköping tillstyrker
utredningens förslag lill ålgärder. RÅ finner det något tveksamt om endast en
skärpning av fomminneslagens (FML) bestämmelser är tillräckligt för att nå
eftersträvade effekter på kulturminnesvårdens område, men anser att
effektivitetskravet måste vägas mot hänsynen lill näringsidkare och andra som
använder metallsökare på ett behörigt sätt och tillstyrker därför ändå
ulredningens förslag.

Länsstyrelsen
i Kalmar län framhåller att situationen i Sverige, frånsett Gotland, ännu inte
är så alarmerande som i vissa andra länder men atl det är nödvändigt alt möta
etl eventuellt kommande missbmk med lämpliga åtgärder.

Flera remissinstanser, bl. a.
länsåklagarmyndighelen i Stockholms län och Gotlands län, åklagarmyndigheten i
Visby åklagardistrikt och Föreningen Sveriges länsantikvarier understryker
problemet med missbmkel

Prop. 1984/85:128 37

på
Golland och anser atl lagförslaget underlättar möjligheterna alt möta
missbruket med lämpliga ålgärder och beivra brott mot FML i ökad omfattning.

De remissinstanser som kommenterat utredningens
beslut alt inte föreslå importrestriktioner och auklorisationsförfarande
beträffande försäljning av metalldelektorer eller licenskrav för innehav eller
användning av dessa, delar utredningens bedömning.

Så gott som alla remissinstanser instämmer i
utredningens förslag att metallsökare inte skall få användas ulan tillstånd av
länsslyrelsen på fast fornlämning eller inom sådant område som enligt 3 § FML
hör lill fornlämningen (15 a § första stycket). Detsamma gäller förslaget att
länsstyrelsen skall få föreskriva att metallsökare inte utan länsstyrelsens
tillstånd får användas inom områden där fornfynd har påträffats eller kan
förväntas bli påträffade (15 a § andra slycket) och att sådant tillstånd inte
skall behövas för yrkesmässig användning (15 a § tredje stycket). Endast
rikspolisstyrelsen och RRV avstyrker förslagen.

RÅ, länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och
Gotlands län och åklagarmyndigheten i Visby påpekar all det kan bli svårt att
bevisa att metallsökare verkligen använts inom ett fornminnesområde. En
kriminalisering av "medförande" eller "innehav" skulle i
väsenthg utsträckning undanröja dessa problem. Efiersom fasta fornlämningar och
deras skyddsområden är begränsade till ytvidden skulle elt så utformat förbud
inte behöva medföra några nämnvärda olägenheter för allmänheten. När det gäller
15 a § andra stycket synes enligt RÅ:s uppfattning däremol den föreslagna
kriminaliseringen som hänför sig till begreppet "användning" vara alt
föredra.

RAÄ fillstyrker i stort utredningens förslag och
förutsätter atl möjligheten att förbjuda användning av metallsökare tillämpas
restriktivt och bara i sådana fall där en verklig hotbild föreligger. Härigenom
kan etl beslut om användningsförbud även få störte verkan och respekten för
förbudets efterlevnad lättare upprätthållas. Del måste vidare anses lämpligt
att RAÄ ges möjlighet att använda metallsökare utan särskill tillstånd från
länsstyrelsen. RAÄ föreslår därför att en särskild bestämmelse införs härom,
som ett fjärde stycke i 15 a §. Liknande åsikter framförs även av länsstyrelsen
i Gotlands län.

Föreningen Sveriges länsantikvarier anser att
förslaget är förenligt med FML: s grundläggande principer, vilkel är väsentligt
för förståelse och efterlevnad hos allmänheten. Det förefaller praktiskt atl de
länsstyrelser, som har problem med missbruk, själva kan vidta åtgärder genom
alt fridlysa "heta" områden. Problem kan emellertid uppstå i samband
med att sådana områden skall utpekas, avgränsas och markeras. Kontrollen av 4
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 128

i

Prop.
1984/85:128 38

efterlevnaden
kan naturligtvis bli svår att genomföra. Men enligt föreningens uppfattning
finns det knappast något alternativ till utredningens förslag.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län har inte
någon erinran mot ett generellt förbud mot att använda metalldeteklorer på
fasta fornlämningar, men är däremot tveksam till förbudet enligt andra stycket
i 15 a §. Det kan här komma att röra sig om mycket stora områden och förbudet i
dess föreslagna utformning synes vara för långt gående. Det borde vara tillräckligt
att förbudet begränsas till att gälla begagnande av metalldelektorer för
eftersökande av fornfynd. I så fall bortfaller behovet av 15 a § tredje stycket.
Bevissvårigheter kan komma att uppstå men detta är dock ur
rättssäkerhetssynpunkt alt föredraga framför ett generellt kriminaliserande som
dessutom förenas med förverkande.

När det gäller den föreslagna lagtexten anser RAÄ,
länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län samt
åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt att 15 a § bör kompletteras så att
det klart framgår att den omfattar skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9
a § FML. Härigenom uppnås även överensstämmelse med innehållet i 16 § samma
lag.

Rikspolisstyrelsen anser atl en kriminalisering av
handlingar, som i och för sig är oacceptabla men som är av lindrigare art,
måste ske med urskiljning. Saknas resurser för en effektiv övervakning av
reglernas efterlevnad kan detta medföra att allmänhetens respekt för olika
bestämmelser urholkas, vilket innebär en negativ inverkan på det allmänna
rättsmedvetandet. Styrelsen framhåller vidare att om förslaget läggs till gmnd
för lagstiftning kommer detta att medföra besvärliga gränsdragningsproblem i
fråga om vad som avses med en metalldeleklor. Dessutom torde det vara förenat
med väsenfliga bevissvårigheter att visa att någon har använt en melallsökare
på ett obehörigt sätt.

RRV anser det inte möjligt att lösa problem och
missbruk av metalldeteklorer genom att kriminalisera bmkandet av etl tekniskt
hjälpmedel.

Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen,
efter att ha fastställt gränserna för de områden där förbudet skall gälla,
kungöra sitt beslut i ortstidningen. Flertalet remissinstanser, bl.a. BRÅ och
RRV, understryker vikten av att informationsinsatserna intensifieras och
utvidgas till säljare och köpare av melallsökare i fråga om gällande regler men
också i fråga om fornlämningar i allmänhet.

Länsåklagarmyndigheten i Uppsala län framhåller att
det ej kan vara tillräckligt att beslutet endast följs av ett engångskungörande
i ortstidning. Även om ett oaktsamt brytande mot förbudet är straffbart kan det
förväntas att invändningar i många fall kommer att göras om god tro i vad
avser gränserna för del skyddade området. Det är därför angeläget med information
även i samband med försäljning av metallsökare och att förbuden kungörs genom
anslag på lämpliga platser.

Prop.
1984/85:128 39

Flera länsstyrelser och Föreningen Sveriges
länsantikvarier pekar på behovet av en fortlöpande information till
turistorganisationer både inom och utom landet. Även hembygdsrörelsen,
länsmuseernas nya ombudsorganisation och dykarklubbar måste informeras och
utbildas.

RAA
framhåller dock att ämbetet saknar egna ekonomiska medel för
informationsinsatser i den utslräckning som är nödvändiga och fömtsätter därför
alt regeringen ställer sådana medel till RAÄ:s förfogande. Liknande åsikter
framförs även av länsstyrelsen i Gotlands län och länsmuseernas samarbetsråd,
vilka också pekar på länsstyrelsernas behov av medel till informationen.

Statskontoret
utgår däremot från atl de kostnader som kommer att uppstå, bl.a. för skyltning
på platsen och eventuell övervakning av områden med metallsökningsförbud och
tillståndsgivning, kan klaras av länsstyrelsema med redan tillgängliga
resurser, även om belastningen kommer att vara särskilt stor för Gotiands län.
Skulle verksamheten kräva resurser utöver redan tillgängliga bör någon form av
avgiftsbelagd tillståndsgivning övervägas.

Utredningen
föreslår att länsstyrelsens beslut enligt 15 a § andra styckel angående
fastställande av gränser för användning av metallsökare skall kunna överklagas
hos regeringen. Kammarrätten.i Jönköping ifrågasätter om man bör belasta
regeringen med frågor av förevarande art och hänvisar till förslagen i (Ds SB
1983:1) Det fortsatta ddegeringsarbetel i regeringskansliet. Beslut av
länsstyrelsen enligt 3 § andra styckel FML, som avser bedömningar av Ukartad
beskaffenhet, prövas av kammartätten. Kammartätten vill därför förorda att även
besvär över ifrågavarande beslut av länsstyrelsen förs hos kammartätten. Även
länsstyrelsens beslut angående tillstånd alt använda metallsökare enligt 15 a §
i föreslagen lydelse bör ankomma på kammartättens prövning. Enligt 20 § FML
kommer sådana beslut eljest att kunna överklagas hos regeringen.

I
betänkandet föreslås att anmälan om fornfynd även skall kunna ske hos länsstyrelsen
enligt 12 § FML. Länsmuseernas samarbetsråd vill framhålla att länsmuseerna
ofta är ensamma i ett län om att ha arkeologisk kompetens saml att länsmuseerna
med sitt omfatlande kontaktnät inom hembygdsrörelse och arkeologiskt intresserad
allmänhet har synnerligen goda förutsättningar atl mottaga anmälan om fornfynd.
Samarbetsrådet anser därför att även länsmuseema bör omnämnas i lagtexten
enligt följande ".. eller hos länsstyrelsen, länsmuseet eller hos
polismyndigheten."

Utredningen föreslår alt den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mol 15 a § döms till böter eller fängelse i högst 6
månader (16 § tredje stycket). Metallsökare som använts vid brott mot
bestämmelserna skall förklaras förverkad, om inte detta är uppenbart oskäligt
(16 § fjärde stycket).

Prop. 1984/85:128 40

När det gäller de föreslagna straffbestämmelserna
är remissopinionen delad. Flertalet remissinstanser kommenterar inte närmare
denna fråga utan anser allmänt att de föreslagna straffbestämmelserna är väl
avvägda. Några remissinstanser är dock kritiska till delar av förslaget.

Den nya ansvarsbestämmelsen i tredje slycket och
förverkanderegeln i Qärde stycket synes väl lämpade att läggas till grund för
lagstiftning, anser RÅ. Fängelse bör av preventiva skäl ingå i straffskalan men
även av det skälet att husrannsakan därigenom blir möjlig. En förutsättning
härför är att straffskalan för nu kriminaliserade gärningar i första och andra
styckena skärps och hamnar på samma nivå. Det kan rimligen inte anses vara
allvarligare att obehörigen leta efter fornfynd än att gräva upp dem. Den
föreslagna ordningen skulle också innebära en principiell avvikelse från vad
som eljesl lillämpas inom straffrätten. Liknande åsikter framförs av länsåklagarmyndighelen
i Stockholms län och Gotlands län och av länsåklagarmyndigheten i Uppsala län,
vilken dock föreslår att straffet för överträdelse skall inskränkas till böter
i normalfallen.

Svea
hovrätt delar i princip uppfattningen, att en straffbestämmelse bör vara
tillräckligt kännbar för att tjäna sitt ändamål, alt avhålla från brott. Den
motivering som lämnats lill stöd för att fängelse skall ingå i straffskalan
för brott innebärande missbruk av metallsökare kan emellertid lika väl anföras
såsom skäl för all övriga brott mot lagen borde bestraffas strängare.
Straffskalorna för samtliga brott mol lagen bör vara enhetliga. Vidare anmärker
hovrätten alt det föreslagna strafltiudet även skiljer sig från gällande
straffbestämmelser genom att de subjektiva rekvisiten angivits i lagtexten. Det
synes mindre lämpligt att i samma lagrum de subjektiva rekvisiten är klart
angivna för vissa brott och inte för andra.

BRÅ anser inte att utredningen anfört tillräckliga
skäl för att införa fängelse i straffskalan. Del beteende som man önskar stävja
kan inte sägas vara av sådan art all denna sanklionsform bör bli aktuell. Den
brottsförebyggande effekten torde bli minst lika god om möjligheter finns lill
elt kännbart bötesstraff. Mol fängelsestraff talar även den omständigheten atl
det i vissa fall blir en myndighet (länsstyrelsen) som skall ange inom vilka
geografiska områden tillstånd skall fordras. Det är inte rimligt att en
överträdelse av länsstyrelsens beslut, som skall kungöras i ortstidning, skall
kunna leda till fängelse och därmed registrering i kriminalregistret. BRÅ
avstyrker således utredningens förslag i denna del och föreslår atl
straffsanktionen bestäms lill böter. BRÅ tillstyrker däremot att metallsökare
som använts vid brott skall kunna förverkas.

Enligt rikspolisstyrelsens mening utgör den
nuvarande lagstiftningen etl tillräckligt skydd för de värden som avses.
Styrelsen kan emellertid tänka sig en skärpning av straffet vid underlåtenhet
att anmäla och att hembjuda fornfynd till staten.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens
förslag att RAÄ även fortsättningsvis erhåller särskilda medel för
efterundersök-

Prop. 1984/85:128 41

ningar
med metallsökare på fyndplatser på Gotland. Bl.a. Gotlands kommun anser att
dessa eftemndersökningar kan bidra till att minska missbmkel av metallsökare.

Det borde enligt RRV:s mening vara möjligt att
intensifiera undersökningarna om hembygdsföreningar och intresserad allmänhet
under ordnade förhållanden får möjlighet att i störte utsträckning än i dag
delta i detta arbete. Då problemet i huvudsak rör Gotiand bör det också vara
relativt enkelt att via information till markägare och allmänhet vinna förståelse
för fomminneslagen och samtidigt få en effektiv bevakning av lagens
eftertättelse.

Länsmuseernas
samarbetsråd biträder utredningens förslag men vill därtill hävda, att sådana
medel för undersökningar skall kunna utfärdas även för andra delar av landet
där missbmk av metallsökare har konstaterats eller kan befaras.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser däremot inte att
antikvariska eftemndersökningar skulle innebära någon effektiv åtgärd mot
missbmkel. En brett upplagd, vetenskapligt genomförd undersökning av detta slag
kan ha en negativ bieffekt. Genom massmedia kan onödigtvis ell icke önskvärt
"skattjaktsintresse" väckas och missbruk initieras.

Prop. 1984/85:128 42

Bilaga 4

Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1942:350) om
fornminnen' dels att 12, 16 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att
i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a - d §§, samt närmast före 15 a
§ en ny rubrik med nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12§

Om fynd av föremål som enligt Den som har hittat ett föremål

vad ovan sagts skall tillfalla eller som skall tillfalla eller hembjudas

hembjudas staten skall den som hit- staten skall utan dröjsmål anmäla

tat föremålet utan dröjsmål göra detta hos riksantikvarieämbetet

anmälan hos riksanfikvarieämbetet och statens historiska museer eller

och statens historiska museer eller hos något ombud som den myndig

ombud som denna myndighet utsett heten har utsett eller hos länsstyrel-

eller hos polismyndighet. Han vare sen eller hos någon pohsmyn-

ock pliktig att på anmaning utläm- dighet. Upphitiaren är också skyl-

na föremålet mot bevis samt nog- dig att på begäran lämna ut före

gran/ uppgiva platsen för fyndet målet mot kvitto samt att lämna

och omständigheterna därvid. noggranna uppgifter om var, när

och hur fyndet gjordes.

Om metallsökare

15 a §

För att skydda fasta fornlämningar,
sådana skeppsvrak och andra föremål som avses i 9 a § samt sådana fyndplatser,
där hembudspliktiga fornfynd som avses i II § första stycket tidigare har påträffats,
ges i 15b-15d§§ föreskrifter om rätten att medföra eller använda
metallsökare.

Med melallsökare förstås apparater
som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under
markytan.

15 b §

Metallsökare får inte medföras på
fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upp-

' Lagen omtryckt 1976:442.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

låten för allmänheten. Metallsökare får inte heller
medföras i eller i närheten av sådana skeppsvrak eller andra föremål som
avses i9a§.

15 c §

Metallsökare får inte användas inom
Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas
på sådana platser, där hembudspliktiga fornfynd som avses i II § första stycket
tidigare har pålräffats.

Föreskrifter som närmare avgränsar
de fyndplatser som avses i andra stycket meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

15 d§

Utan hinder av vad som sägs i 15 c
§ får metallsökare användas för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Länsstyrelsen får dessutom meddela
tillstånd att medföra eller använda metallsökare utan hinder av ■ vad som sägs i 15 b eller 15 c §.

Metallsökare får alllid medföras
och användas vid arkeologiska undersökningar som utförs av riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer eller länsstyrelsen eller av annan efter
medgivande av länsstyrelsen.

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9a§ utan lov vidtager
åtgärd som sägs i 1 § andra stycket eller underlåter atl fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 8 § andra stycket dömes till böter. Är brottet grovt, är straffet
fängelse i högst sex månader. Han är även skyldig att ersätta all kostnad som
föranledes av brottet.

Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 §
sägs

Den som i fråga om en fast fornlämning eller elt sådant
skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9a § utan lov vidtar någon åtgärd
som avses i 1 § andra stycket eller inte fullgör sin anmälningsskyldighet
enligt 8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Gärningsmannen är även skyldig att ersätta alla kostnader som brottet
föranleder.

Till ansvar enligt första stycket
döms också den som inte anmäler

Prop.
1984/85:128

Nuvarande lydelse

straffes såsom i första stycket stadgas och have
förverkat all rätt på grund av fyndet. Samma lag vare, där någon eljest
undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt
denna lag skall tillfalla eller hembjudas staten.

44

Föreslagen lydelse

fornfynd enligt vad som föreskrivs i 12 §. Gärningsmannen
har även förlorat all rätt på gmnd av fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer,
skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall
tillfalla eller hembjudas staten.

Till ansvar enligt första stycket
döms också den som bryter mot 15 b eller 15 c§.

En metallsökare som har använts vid
brott som avses i tredje stycket skall förklaras förverkad, om inte detta är
uppenbart oskäligt.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 3 § andra
stycket, 4 § eller 15 § tredje stycket föres hos kammartätten genom besvär. Mot
beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer/örej talan hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Beslut av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 §.andra
stycket, 4§, 15§ tredje slycket eller 15 d § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller i fråga om sådana föreskrifter som
avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen.
Beslut i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer/år överklagas hos regeringen genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer/år överklaga beslut av länsstyrelsen enligt denna lag.
Detsamma gäller ifråga om sådana föreskrifter som avses i 15 c § Iredje stycket
och som meddelas av annan myndighet än regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Prop. 1984/85:128 45

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-01-16

Närvarande:
f.d. justitierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10
januari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Göransson beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1942: 350)
om fomminnen.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Per Sören Olsson.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

15a§

De i del remitterade förslaget upptagna
bestämmelserna angående förbud att använda metallsökare har, frånsett
föreskrifter om ansvar och förverkande, tagits upp i 15 a- 15d§§.
Bestämmelserna har fördelals så, att i 15a§ meddelas vissa allmänna
bestämmelser, i 15 b § bestämmelser om förbud att använda (medföra)
metallsökare bl. a. på fasta fornlämningar och i 15 c § bestämmelser om förbud
att använda metallsökare inom Gotlands län och på platser där vissa fornfynd
har påträffats, vaijämte i 15 d § meddelas vissa undantag från de i 15 b och 15
c §§ föreskrivna förbuden. I första stycket av 15 a § anges att för att skydda
fasta fornlämningar, sådana skeppsvrak och andra föremål som avses i 9a§ samt
sådana fyndplatser, där hembudspliktiga fornfynd som avses i 11 § första
styckel tidigare har påträffats, ges i 15b - 15 d §§ föreskrifter om rätten att
medföra eller använda metallsökare. Såsom framgår av lydelsen har denna föreskrift
inte någon självständig betydelse vid sidan av bestämmelserna i 15b-15d§§. Den
utgör i stället endast en allmän beskrivning av syftet med dessa bestämmelser
och den huvudsakliga innebörden av dessa. Föreskriften är alltså inte
nödvändig. Med hänsyn till att bestämmelserna i 15 b-15 d §§ har en
förhållandevis begränsad omfattning kan det inte heller av annat skäl anses
påkallat med en sådan beskrivning. På grund härav förordar lagrådet att
föreskriften i första stycket av 15 a § får utgå.

15b§

I första meningen av förevarande paragraf anges atl
metallsökare inte får medföras på fasta fornlämningar, varjämte föreskrivs
visst undantag härifrån. Vad som utgör fast fomlämning anges i 2 § lagen om
fornminnen. Enligt 3 § hör till fast fornlämning så stort område på marken som
tarvas för all bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och
betydelse nödigt utrymme däromkring; i paragrafen ges också bestämmelser om
bestämmande av gränserna för sådant område. Såsom framgår av

Prop.
1984/85:128 46

motiveringen
till förevarande paragraf avses det däri föreslagna förbudet att medföra
metallsökare skola gälla även vid beträdande av område som nu nämnts. Det kan
därför ifrågasättas om inte sådant område bör uttryckligen nämnas i paragrafen
vid sidan av fast fornlämning. Lagens terminologi torde emellertid innebära
att område som avses i 3 § omfattas av begreppet fast fornlämning. Andra
bestämmelser i lagen synes sålunda utgå härifrån. Med hänsyn härtill skulle det
vara oriktigt och kunna föranleda missförstånd i andra hänseenden, om i
förevarande paragraf område särskill nämndes vid sidan av fast fornlämning.

15c§

I paragrafens första stycke föreskrivs att
metallsökare inte får användas inom Gotlands län. I ett andra stycke anges att
sådan sökare inte heller får användas på sädana platser där hembudspliktiga
fornfynd som avses i II § första stycket tidigare har påträffats. I tredje
styckel slutligen sägs atl föreskrifter som närmare avgränsar de fyndplatser
som avses i andra styckel meddelas av regeringen eller den myndighei som
regeringen bestämmer.

Vad
som menas med fyndplats enligt andra och tredje styckena anges närmare i
specialmotiveringen till paragrafen. Det framgår att förbudet mol användande av
metallsökare avses gälla inte bara själva fyndstället för ett fornfynd utan
också elt område däromkring där ytterligare fynd kan tänkas förekomma. Vid
avgränsningen av området bör enligt specialmotiveringen hänsyn tas till fyndets
karaktär, fyndplatsens och den omgivande lertängens utseende samt även till
förekomsten av eventuellt tidigare kända fyndplatser i närheten.
Tillämpningsföreskrifter som anger gränserna för fyndplatser avses bli
utfärdade enligt paragrafens Iredje stycke.

Enligt
lagrådels mening bör gmnderna for avgränsningen av en fyndplats av konstitutionella
skäl komma till uttryck i lagtexten. Vidare bör de fornfynd som skall föranleda
tillämpning av andra stycket anges på ett annat sätt än som skett i det
remitterade förslaget för att bestämmelsen skall gälla även i fråga om sådana
fynd som påträffats före ikraftträdandet av den nuvarande lagen.

Lagrådet föreslår att 15 c § sedan även viss
redaktionell jämkning skett får följande lydelse:

"15
c § Metallsökare får inte användas inom Gollands län.

Metallsökare får inte heller användas inom område,
där fornfynd av det slag som skall hembjudas enligt 11 § första stycket
tidigare har påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till del
tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt
förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om den närmare
avgränsningen av.sådanl område som avses i andra styckel."

Prop.
1984/85:128 47

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-02-07

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström,.
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg,
Wickbom

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition
med förslag till lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Anmälan
av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över
förslag till lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande.

Jag har inte något alt erinra mot att bestämmelsema
i 15 a och 15 c§§ utformas på det sätt som lagrådet har föreslagit.

Vad
avser lagrådels kommentar till 15 b § vill jag anföra följande. Såsom jag har
påpekat i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) beskrivs genom en uppräkning i 2§
fomminneslagen vad som är fasta fornlämningar. Till en fast fornlämning hör
enligt 3 § elt så stort område på marken som behövs för att bevara
fornlämningen och bereda ett med hänsyn till fornlämningens art och betydelse
erforderligt utrymme däromkring. Några särskilda bestämmelser i övrigt om
sådant område meddelas inte i lagen. Jag finner det därigenom uppenbart ätt de
bestämmelser i lagen som reglerar frågor om en fast fornlämning har direkt
tillämpning även på det område som enligt 3 § hör till fornlämningen. (Jfr RRK
R 74 2:3.)

I övrigt bör vissa redaktionella ändringar göras i
det remitterade förslaget.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 januari 1985.

Prop.
1984/85:128 48

Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta det av lagrådet granskade förslaget med
vidtagna ändringar till lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta det
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1984/85:128 49

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåll .................... 1

Propositionens
lagförslag ..................................... ... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den lOjanuari 1985 . 5

1
Inledning ........................................................ 5

2
Allmän motivering ........................................... 6

2.1 Behovet
av nya regler 6

Missbruket
av melallsökare ............................ 6

Tänkbara
ålgärder mol missbruket ..................... 7

2.2
Skyddet för fasta
fornlämningar .................... 10

2.3
Skyddet för fyndplatser som
inte hör till en fasl fornlämning . 12

2.4
Straffpåföljd m.m.......................................... 16

2.5
Överklagande av
lillståndsbeslut m. m............... 18

2.6
Fyndanmälan ............................................ .. 20

2.7
Kostnadskonsekvenser och
ikraftträdande ....... 20

3
Upprättat lagförslag........................................... .. 21

4
Specialmotivering ........................................... 21

5
Hemställan .................................................... .. 29

6
Beslut .......................................................... .. 29

Bilaga
I Sammanfattning av arkeologiutredningens betänkande .. 30

Bilaga
2 Arkeologiutredningens lagförslag .............. .. 34

Bilaga
3 Remissammanställning .......................... .. 36

Bilaga
4 Del remillerade förslaget ........................ 42

Utdrag
av lagrådets protokoll den 16 januari 1985 .. 45

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1985 . 47

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985