Prop. 1984/85:134

Prop.
1984/85:134

Regeringens proposition

1984/85:134

om
arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister på det statligt reglerade området;

beslutad
den 14 februari 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag
som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

BO
HOLMBERG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslås en viss utvidgning av
statens arbetsgivaransvar i rättstvister på det statligt reglerade området.

Förslaget innebär en ändring i lagen (1976:600) om
offentlig anställning (15 kap. 8 S).

Lagändringen
avses träda i kraft den 1 juli 1985.

I
ärendet har lagrådets yttrande inhämtats.

1 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 134

Prop. 1984/85:134

Propositionens lagförslag

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

15
kap.

8§

Även om en arbetstagare är an- len sådan tvist med anledning av

ställd hos någon annan
än staten, beslut av en statlig myndighet, som

skall staten anses som hans arbets- skall handläggas enligt lagen

givare i tvister som rör beslut av en (1974:371) om rättegången i ar-

statlig myndighet om anställnings betstvister, skall staten anses som

upphörande eller om disclpUnan- arbetsgivare även när tvisten avser

svar, avstängning eller läkarunder- en anställning hos någon annan än

sökning enligt denna lag. staten.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1985.

2.
I mål som har anhängiggjorts
vid en domstol före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

Lagen
omtryckt 1982: 100.

Prop.
1984/85:134

Utdrag

CIVILDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-01-24

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Gustafsson

Lagrådsremiss
om arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister på det statligt reglerade området

1
Inledning

Detta lagstiftningsärende gäller
arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister på det statligt reglerade området.
Närmare bestämt gäller det tvister som rör en del av de beslut som statliga
myndigheter meddelar i fråga om arbetstagare hos andra offentliga arbetsgivare
än staten, t. ex. i fråga om vissa arbetstagare hos kommuner eller
försäkringskassor.

1
tvister som rör uppsägning, disciplinansvar o.d. vilar detta efterföljande ansvar
enligt nuvarande ordning på staten.

1 andra tvister vilar det på den icke-statlige
arbetsgivaren, dvs. på kommunen, försäkringskassan etc. Statliga myndigheter
avgör sålunda i dessa fall frågorna utan att ha något efterföljande
arbetsgivaransvar för sina egna beslut i rättstvister om besluten.

1 civildepartementets promemoria den 17 maj 1984
(RS 967/84) "Det offentliga arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister"
föreslås att staten i fortsättningen skall ha arbetsgivaransvaret även i sådana
fall. Förslaget innebär en ändring i 15 kap. 8 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning (LOA, omtryckt 1982: 100, ändrad senast 1983: 1074).

Departementspromemorian - som innehåller en
redogörelse för gällande ordning - bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga I.

Efter remiss har ett antal myndigheter och
organisationer yttrat sig över promemorian. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till
protokollet som bilaga 2.

Prop. 1984/85:134 2 Föredraganden

Mitt förslag: Staten bör generellt anses som arbetsgivare
också för icke statsanställda arbetstagare med statligt reglerade
anställningar, när det gäller sådana tvister angående beslut av en statlig
myndighet som skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister (ar-betstvistlagen, omtryckt 1977:530, ändrad senast 1984:818).
Berört lagrum: 15 kap. 8 § LOA.

Promemorieförslaget: Överensstämmer (s. 8) med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller
lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom två.

Bland dem som sålunda godtar
förslaget märks justitiekanslern, jämställdhetsombudsmannen, statens
arbetsgivarverk och de fackliga huvudorganisationerna. Arbetsgivarverket menar
för övrigt att förslaget blir tillämpligt också på jämställdhetstvister om
sådana beslut av en statlig besvärsmyndighet som har fattats på grund av
överprövning av en kommunal myndighets beslut. Några instanser anser att
förhållandena på försäkringskasseområdet bör belysas bättre än som gjorts i
departementspromemorian. Kammarkollegiet påpekar särskilt att 15 kap. 8 § LOA
inte gäller präster.

De två instanser som ställer sig avvisande till förslaget
är Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Enligt Kommunförbundets
mening borde i stället kommunernas ansvar som arbetsgivare för t. ex. lärarna
utsträckas till att omfatta också de beslut som ifrågavarande tvister gäller.
Dessutom anser förbundet att den föreslagna ändringen i LOA materiellt sett
skulle skapa ytterligare svårigheter för kommunerna.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning anses
staten naturligtvis som arbetsgivare i rättstvister som rör arbetstagare hos
statliga myndigheter. Men som framgått anses staten vara arbetsgivare i vissa
rättstvister som rör beslut av en statlig myndighet, inte bara när det gäller
statsanställda utan också när arbetstagaren är anställd hos någon annan
arbetsgivare än staten. Det gäller tvister om anställnings upphörande,
disciplinansvar, avstängning eller läkarundersökning enligt LOA (15 kap. 8 §
LOA, jfr prop. 1977/78:34 s. 10, även prop. 1978/79:84 s. 14). De arbetstagare
som det här är fråga om är sädana som har s. k. statligt reglerade anställningar,
däribland de kommunalanställda lärarna, skolledarna och syofunktionärer-na samt
de försäkringskasseanställda. Men som påpekats under remissbehandlingen är
föreskriften i 15 kap. 8 § inte tillämplig pä t. ex. präster (1 kap. 1 och 5
§§).

Prop.
1984/85:134 5

Mål som rör tillämpningen av LOA skall i regel
handläggas enligt ar-betstvistlagen (1 kap. 1 och 2 §§ arbetstvistlagen, jfr
dock även övergångsbestämmelserna till lagen 1976:581). Det innebär att de
tvister som det här gäller tas upp vid arbetsdomstolen eller, i vissa fall, i
första instans av en tingsrätt (2 kap. 1-4 §§). 1 sådana ärenden råder
besvärsförbud enligt lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan
mot offentlig arbetsgivares beslut (inskränkningslagen, omtryckt 1974:1011).

Det är arbetsgivarverket som företräder staten i
tvisterna såväl vid som utom domstol. Det sker med stöd av 1 och 9 §§
förordningen (1976:1021) om statliga kollektivavtal, m. m. (ändrad senast
1984:804).

Här bortses från de fall där arbetsgivaren
företräds av en justitieombudsman eller av justitiekanslern.

Det finns emellertid en del andra ärenden än de nu
nämnda som inte omfattas av 15 kap. 8 § LOA, där beslut fattas av en statlig
myndighet och där efterföljande arbetstvister om beslutet skall handläggas
enligt arbetstvistlagen också för sådana arbetstagare med statligt reglerade
anställningar som är anställda hos en kommun eller hos någon annan
icke-statlig arbetsgivare. Även i dessa ärenden råder besvärsförbud enligt
inskränkningslagen.

Som exempel pä sädana arbetstvister kan nämnas t.
ex. tvister om beslut av skolöverstyrelsen (SÖ) att tillsätta lektorstjänster i
gymnasieskolan eller om beslut av en länsskolnämnd att tillsätta
skolledartjänster i grundskolan (2 § förordningen SÖ-FS 1983:24 med vissa
föreskrifter om lektorstjänster i gymnasieskolan, omtryckt SÖ-FS 1984:107,
samt 17 kap. 14 § skolförordningen 1971:235, omtryckt 1983:721). Vidare kan
nämnas tvister som rör beslut av riksförsäkringsverket att tillsätta vissa
tjänster vid försäkringskassorna (8 § förordningen 1965:777 med instruktion för
riksförsäkringsverket, omtryckt 1978:568; 8 § ändrad senast 1984:775).

Om det t. ex. görs gällande att sådana
tillsättningsbeslut i ett konkret fall innebär könsdiskriminering enligt lagen
(1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet
(jämställdhetslagen, omtryckt 1980:412, ändrad senast 1982:92), skall tvisten
sålunda handläggas enligt arbetstvistlagen. Men enligt 15 kap. 8 § LOA i dess
nuvarande lydelse skall staten inte anses som arbetsgivare för dessa
arbetstagarkategorier i sädana tvister.

Det finns ytterligare exempel pä sädana tvister om
beslut av stadiga myndigheter i fråga om bl. a. lärare som utan att omfattas av
15 kap. 8 § skall handläggas enligt arbetstvistlagen. Mål om tidsbegränsning av
förordnanden enligt 19 kap. 11 § skolförordningen är ett sådant exempel. Ett
annat är tvister om rätten att erhålla anställningsbevis enligt anställningsförordningen
(1965:601, omtryckt 1984:127). Som ytterligare exempel kan nämnas tvister om
skyldighet för en statlig myndighet, t. ex. en länsskolnämnd eller
riksförsäkringsverket, att förhandla eller informera enligt lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet (ändrad senast 1984:817) inför ett beslut av
myndigheten, ti Riksdagen 1984185. I saml. Nr 134

Prop. 1984/85:134 6

Som jag ser det, är det lämpligast att i före
varande hänseende likabe-handla alla sådana arbetstvister som handläggs enligt
arbetstvistlagen och som rör beslut av en statlig myndighet i ärenden
beträffande arbetstagare med statligt reglerade anställningar. Som framgått,
kan det gälla också arbetstvister i ämnen som ligger utanför LOA:s område.
Arbetsgivaren bör alltså i sådana tvister företrädas av staten, även om
arbetstagaren är anställd hos t. ex. en kommun.

Staten bör med andra ord rimligen ta det
efterföljande arbetsgivaransvaret för de beslut som statliga myndigheter
meddelar.

Föreskriften i 15 kap. 8 § LOA bör därför ändras i
enlighet därmed. Samtidigt bör lagrummet formuleras om i förtydligande syfte.

Till sist skall jag beröra ett par särskilda
spörsmål som från arbetsgivarhåll har tagits upp under remissbehandlingen.

Arbetsgivarverket diskuterar (s. 15, 16) den
föreslagna lagtextens tillämplighet i könsdiskrimineringstvister som rör sådana
beslut som statliga myndigheter kan meddela på besvär över icke-statliga
arbetsgivares beslut.

Jag vill därvid peka på att det i motiven till
jämställdhetslagen (prop. 1978/79: 175 s. 180) framhålls att - med det
arbetsgivarbegrepp som tillämpas på det statliga området - ett beslut av en
högre instans i ett administrativt besvärsförtarande inte kan betraktas som en
överträdelse av lagens diskrimineringsförbud. Lagmotiven berör visserligen inte
uttryckligen fall där underinstansen (beslutsmyndigheten) är en kommun, en
försäkringskassa eller någon annan icke-statlig arbetsgivare, men det anförda
uttalandet kan möjligen anses tillämpligt också på sådana fall. Mål där beslut
av den högre, statliga instansen (besvärsmyndigheten) angrips i en jämställdhetstvist
torde mot den bakgrunden sällan eller aldrig bli aktuella. Om en sådan tvist
skulle uppkomma i praxis, får 15 kap. 8 § LOA i den nya lydelsen den betydelsen
att det är staten som skall anses vara arbetsgivare i tvisten. Det gäller
oavsett om den statliga besvärsmyndigheten i sitt avgörande har fastställt det
överklagade beslutet eller inte. Men väljer klaganden att angripa den icke-statliga
arbetsgivarens beslut, blir det givetvis den arbetsgivaren som skall svara i
tvisten.

Kommunförbundet anser för sin del (s. 17) som
framgått bl. a. att det fortsättningsvis bör åläggas kommunerna själva att
fatta besluten i de frågor som avses med förslaget.

Som jag uppfattar det, hänger förbundets
invändningar i sak samman främst med olika problem som uppstår i anledning av
det s.k. dubbla huvudmannaskapet pä bl. a. läraromrädet. Dessa problem vållar
utan tvivel svårigheter vid fullgörandet av arbetsgivaransvaret på området
inte bara för kommunerna och landstingen utan också för staten. De kan
emellertid inte lösas i det begränsade sammanhang som detta lagstiftningsärende
ovedersägligen utgör. Och så länge systemet med dubbelt huvudmannaskap tillämpas
på något område, måste det vara riktigt att ställa det kravet att fillämpningen
bhr så konsekvent och lätthanterlig som möjligt.

Prop. 1984/85:134 7

Med
den föreslagna utformningen av lagmmmet når man för övrigt automatiskt en
anpassning av området för det förlängda arbetsgivaransvaret till den gräns för
de statliga myndigheternas beslutskompetens pä det statligt reglerade området
som gäller eller framdeles kan komma att gälla.

3
Ikraftträdande m. m.

Jag förordar att den föreslagna ändringen i LOA
träder i kraft den 1 juli 1985.

I mål som har anhängiggjorts vid en domstol före
ikraftträdandet bör dock äldre bestämmelser tillämpas.

4
Upprättat lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom civildepartementet upprättats ett
förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1984/85:134 8

Bilaga I till lagrådsremissen

CIVILDEPARTEMENTET PM (RS 967/84)

Rättssekretariatet 1984-05-17

Det offentliga arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister

1 denna promemoria läggs fram ett förslag om att
statens arbetsgivaransvar i rättstvister som rör icke statligt anställda
arbetstagare med statligt reglerade löner skall omfatta alla arbetstvister i
ärenden där det överklagade beslutet är meddelat av en statlig myndighet. För
närvarande vilar detta ansvar pä staten bara om tvisten rör uppsägning,
disciplinansvar o.d. Statliga myndigheter beslutar emellertid i en del andra
frågor utan att staten tar det efterföljande arbetsgivaransvaret för sina egna
beslut i rättstvister.

Promemorian — som är tillkommen på begäran under
hand av statens arbetsgivarverk (SAV) och TCO:s statstjänstemannasektion
(TCO-S) -har utarbetats inom civildepartementets rättssekretariat (C/RS I).

1
Förslag

1 fråga om lärare, försäkringskassepersonal och
andra icke-statsanställ-da arbetstagare med statligt reglerade anställningar
föreslås att staten skall anses som arbetsgivare i alla sådana tvister som rör
beslut av en statlig myndighet och som skall handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen, LRA, omtryckt 1977: 530,
ändrad senast 1982: 88). Föreskrifterna i 15 kap. 8 § lagen (1976:600) om
offentlig anställning (LOA, omtryckt 1982: 100, ändrad senast 1983: 1074) bör ändras
i enlighet med detta förslag (se bilaga 1).

Med en sådan lagändring blir SAV - med hänsyn till
lydelsen av I § första stycket förordningen (1976: 1021) om statliga
kollektivavtal (kollektivavtalsförordningen, ändrad senast 1978:822) -
behörigt att företräda staten i tvisterna.

Prop. 1984/85:134 9

2 Uppsägnings- och disciplintvister m. fl.

Enligt 15 kap. 8 § LOA skall staten
anses som arbetsgivare i vissa arbetstvister som rör beslut av en statlig
myndighet, även om arbetstagaren är anställd hos någon annan än staten. Det
gäller ärenden om anställnings upphörande eller om disciplinansvar,
avstängning eller läkarundersökning enligt LOA. Sådana ärenden prövas nämligen
i första instans av statliga myndigheter inte bara när det gäller
statsanställda utan också i vissa fall när det gäller andra arbetstagare med
statligt reglerade anställningar. Med sådana anställningar avses anställningar
där enligt lag (främst lagen 1965:576 om ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m.m.. ändrad senast 1982: 101) eller särskilt beslut av
riksdagen (främst prop. 1967:131, SU 134. rskr 327) avlöningsförmånerna skall
fastställas under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer (2 kap. 1 § LOA). Bland sådana arbetstagare med statligt reglerade
anställningar märks lärarna i det kommunala skolväsendet, de
försäkringskasseanställda m.fl. För dessa arbetstagare träffas enligt
ställ-företrädarlagen kollektivavtal på arbetsgivarens vägnar av SAV.

Eftersom det enligt LOA är en
statlig myndighet som prövar nyss nämnda uppsägnings- och disciplinärenden
m.m., har lagstiftaren ansett det mest följdriktigt och ändamålsenligt att
staten tar arbetsgivaransvaret också i efterföljande tvister i ärendena.

Såvitt rör disciplinärendena etc.
framgår detta av lagmotiven till 15 kap. 8 § LOA, där föredraganden anför
följande (prop. 1977/78:34 s. 10):

Fråga om disciplinansvar,
avskedande, avstängning eller läkamnder-sökning enligt lagen om offentlig
anställning skall prövas av den myndighet som arbetstagaren lyder under (15
kap. 3 §). Men detta gäller inte, om annat följer av annan föreskrift i lag
eller av föreskrift som regeringen meddelar.

Meddelade föreskrifter ger vid
handen att prövningen i en del fall ankommer på statlig myndighet också vad
gäller arbetstagare hos kommun, landstingskommun eller annan icke-statlig
arbetsgivare. Det rör främst skolområdet. Som exempel kan nämnas att prövningen
beträffande skoldirektör m.fl. i vissa frågor sker hos statens ansvarsnämnd
samt att den beträffande skolledare, lärare m.fl. tjänstemän i grundskolan
eller gymnasieskolan i vissa frågor sker hos skolöverstyrelsen och i andra hos
länsskolnämnd (18 kap. 10 och 11 §S skolförordningen 1971:235; 10 § ändrad
1975: 1185, 11 § ändrad senast 1976:938).

Uppkommer tvist i saken, kan
emellertid f. n. den icke-statlige arbetsgivaren vara den anställdes motpart
(jfr t. ex. arbetsdomstolens beslut 1977 nr 88 och dom 1977 nr 119). Detta
gäller trots att denne arbetsgivare har saknat möjlighet att påverka det
omtvistade avgörandet elierens förfarandet dessförinnan. - I sammanhanget
bortses från de tvistefall där arbetsgivaren enligt lag skall företrädas av
justitieombudsman eller av justitiekanslern.

Det har påpekats att det är föga
ändamålsenligt att en kommun sålunda t. ex. kan bli instämd som svarande i en
arbetstvist angående ett beslut som

Prop.
1984/85:134 10

är meddelat av en statlig myndighet. I stället bör enligt
vad som framhållits staten bära det allmännas ansvar också på tvistestadiet och
således själv svara som arbetsgivare. Staten skulle följaktligen i dessa fall i
kommunens ställe ensam betraktas som part i tvisten såväl vid som utom domstol.

Jag ser saken på samma .sätt och
förordar därför att lagen om offentlig anställning kompletteras med en
föreskrift av nyss angiven innebörd. Den nya föreskriften kan lämpligen tas in
i en ny paragraf, 8 §, i 15 kap. Mitt förslag medför att staten i
fortsättningen enligt allmänna regler får ansvara också för rättegångskostnader
m. m.

Frågan om vilken statsmyndighet som
skall företräda staten i de nu behandlade fallen kan regleras utan riksdagens
medverkan.

Det kan anmärkas att den anslutande
frågan i vad mån det statliga arbetsgivaransvaret bör utsträckas till att
omfatta också tvister om annat än disciplinansvar, avskedande etc. — exempelvis
uppsägningstvister — torde kräva särskilda överväganden.

I fråga om uppsägningsmålen anför föredraganden
i prop. 1978/79:84 s. 14 följande i anslutning till en departementsrapport (Ds
B 1978:3; Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m., jfr
även prop. 1981/82:90 s. 18 p. 2.6.4):

1 ett särskilt avsnitt (B)
behandlar departementsrapporten frågan om arbetsgivaransvaret i sådana
rättstvister, som rör en statlig myndighets beslut beträffande en arbetstagare
hos en annan arbetsgivare än staten, t. ex. en kommunanställd lärare.

F, n. vilar detta ansvar på staten,
om tvisten rör disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning enligt LOA (15 kap. 8 §). I en sådan tvist företräds staten i
regel av SAV (jfr även SOU 1978:59).

I enlighet med rapporten föreslår
jag att nämnda lagrum ändras så, att det statliga arbetsgivaransvaret i
fortsättningen utsträcks till att omfatta också tvister angående uppsägning
eller andra fall av anställnings upphörande enligt LOA.

I 16 kap. I § LOA erinras om att
mål angående tillämpningen av LOA handläggs enligt arbetstvistlagen. Det är
enligt vad regeringen har bestämt SAV som företräder staten i tvisterna såväl
vid som utom domstol (I och 9 §§ kollektivavtalsförordningen). Denna lösning
ligger för övrigt i linje med den som har valts för kollektivavtalstvister på
det icke-statliga men statligt reglerade området (5 § ställföreträdariagen).

3 Andra tvister

På det statligt reglerade området
finns emellertid en del andra ärenden där beslut fattas av en statlig myndighet
och där efterföljande arbetstvister skall handläggas enligt arbetstvistlagen.
Det kan för övrigt anmärkas att i alla sådana ärenden arbetstagarnas möjlighet
att i administrativ ordning anföra besvär mot beslutet är avskuren (lagen
1965:276 om inskränkning i

Prop.
1984/85:134 11

rätten
att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, omtryckt 1974:1011).

Som exempel på sådana arbetstvister kan nämnas t.
ex. tvister om beslut av skolöverstyrelsen att tillsätta en lektorstjänst i
gymnasieskolan elierom beslut av en länsskolnämnd att tillsätta en
skolledartjänst. t. ex. en rektorstjänst, i grundskolan eller gymnasieskolan.
Om det exempelvis görs gällande att ett sådant beslut i ett konkret fall
innebär en könsdiskriminering enligt lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet (omtryckt 1980:412, ändrad senast 1982:92).
skall en tvist om detta sålunda handläggas enligt arbetstvistlagen. Enligt 15
kap. 8 § LOA i dess nuvarande lydelse skall staten som framgått inte anses som
arbetsgivare i sådana tvister.

Det finns även andra exempel på beslut av statliga
myndigheter, som rör t. ex. kommunalt anställda lärare, där tvisten i fråga
skall handläggas enligt arbetstvistlagen och tvisten inte omfattas av 15 kap. 8
§ LOA. Mål där tvisten gäller fråga om tidsbegränsning av ett förordnande
enligt 19 kap. II § skolförordningen (1971:235. omtryckt 1983:721,
ändrad senast 1984:45) är ett sådant exempel. Ett annat exempel är tvister om
rätten att erhålla anställningsbevis enligt anställningsförordningen (1965:601,
omtryckt 1984:127). Som ytteriigare ett exempel kan nämnas tvister om
förhandlingsskyldighet eller information enligt lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet (ändrad senast 1980:238) eller lagen (1982:80) om
anställningsskydd (ändrad senast 1983: 1073) på grund av ett beslut av t.ex. en
länsskolnämnd, som rör arbetstagare med statligt reglerade anställningar.

4
En ändring behövs

Både från SAV och TCO-S och från andra håll har det
framhållits att alla arbetstvister som handläggs enligt arbetstvistlagen och
som rör statliga myndigheters beslut i ärenden beträffande arbetstagare med
statligt reglerade anställningar bör behandlas lika i så motto, att
arbetsgivaren bör företrädas av staten, även om arbetstagaren är anställd hos
någon annan icke-statlig arbetsgivare, t. ex. en kommun eller en
försäkringskassa.

Som skäl har särskilt åberopats att det måste vara
rimligt att staten tar ansvaret för sina egna beslut och uppträder som
arbetsgivare också i tvister om besluten på samma sätt som t. ex kommunerna fungerar
som arbetsgivare pä det rent kommunala området.

En sådan förändring är exempelvis uppenbariigen
ägnad att starkt underiätta möjligheterna att träffa föriikningar i tvisterna.

Slutsatsen blir därför att 15 kap. 8 S LOA ändras
så. att lagmmmet kommer att omfatta alla hithörande arbetstvister.

Det
är således bara fråga om en ändring för att få en mer följdriktig

Prop. 1984/85:134 12

ordning
till stånd. Med den föreslagna formuleringen av lagrummet nås en smidig
anpassning till den gräns för det statligt reglerade området som gäller eller
framdeles kan komma att gälla.

5
Genomförande

Denna promemoria är avsedd att remitteras på
vanligt sätt. En lagrådsremiss bör därefter snarast utarbetas. Tanken är att
förslaget sedan skall kunna läggas fram antingen i en särskild proposition
hösten 1984 eller också i den personalpolitiska propositionen som
civildepartementet planerar till våren 1985.

Bilaga I till departementspromemorian

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom
föreskrivs att 15 kap. 8§ lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse 15 kap.

Även
om en arbetstagare är anställd hos någon annan än staten, skall staten anses
som hans arbetsgivare i tvister som rör beslut av en statlig myndighet om
anställnings upphörande eller om disciplinansvar, avstängning eller läkarundersökning
enligt denna tag.

Även
om en arbetstagare är anställd hos någon annan än staten, skall staten anses
som hans eller hennes arbetsgivare i sådana tvister som rör beslut av en
staflig myndighet och som skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister.

Denna
lag träder i kraft den

Lagen
omtryckt 1982: 100.

Prop. 1984/85:134 14

Bilaga 2 till lagrådsremissen

En
sammanställning av

remissyttrandena
över civildepartementets promemoria (RS 967/84)

"Det
offentliga arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister"

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts
av Justitiekanslern (JK), riksförsäkringsverket, socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen (SÖ), läns-skolnämnden i Stockholms län, länsskolnämnden i
Malmöhus län, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsdomstolen,
jämställdhetsombudsmannen (JämO), kammarkollegiet, statens arbetsgivarverk
(SAV), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Försäkringskasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), TCO:s
statstjänstemannaorganlsatlon (TCO-S) och Centralorganisationen SACO/SR.

Samtliga remissinstanser utom två tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.

Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran är JK, socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämnden 1
Stockholms län, länsskolnämnden i Malmöhus län, UHÄ, arbetsdomstolen, JämO, kammarkollegiet,
SAV, JO, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO-S och SACO/SR. En del av dem
utvecklar skälen för sitt ställningstagande närmare eller anför särskilda
synpunkter.

Riksförsäkringsverket:

Riksförsäkringsverket vill emellertid framhålla de
komplikationer som skulle kunna uppstå i fall, då den statliga myndighetens
beslut har fattats i myndighetens egenskap av besvärsinstans. För verkets del
föreligger den situationen att åtskilliga ärenden av de slag, som åsyftas i den
remitterade promemorian, når verket först som besvärsärenden. Om en
besvärsinstans beslut överhuvudtaget kan angripas i arbetsrättslig väg - t. ex.
med stöd av jämställdhetslagen - skulle det alltefter besvärsärendets utgång
kunna förekomma att både första instansen och en eller flera besvärsinstanser
blir parter på samma sida i samma ärende likaväl som den situationen kan uppstå
att endast beslutet av förstainstansen eller endast beslutet av någon av
besvärsinstanserna riksförsäkringsverket eller regeringen skulle kunna vara
föremål för tvist. Verket utgår ifrån att bestämmelserna utformas sä att någon
konfliktsituation på arbetsgivarsidan mellan olika myndigheter inte kan
förekomma.

Prop.
1984/85:134 15

JämO:

Till
JämO har inkommit anmälningar om brott mot diskrimineringsförbudet i lagen
(1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet som gällt
beslut av länsskolnämnd och försäkringskassa i tillsättnings-/
befordringsärenden. I dessa fall har justitiekanslern respektive försäkringskasseförbundet
företrätt arbetsgivaren vid överläggningar och förlikningsförhandlingar. Från
ombudsmannens synpunkt är det självfallet enklast att ha staten som motpart
också i tvister som rör statligt reglerade anställningar. Större erfarenhet av
frågorna samlas då hos en myndighet och detta skall förhoppningsvis leda till
en ökad benägenhet att träffa respektive rekommendera förlikningar.

I
sammanhanget vill ombudsmannen påpeka att den föreslagna ändringen inte synes
medföra att staten kommer att företräda arbetsgivaren i tvister som gäller
beslut av domkapitlet om tillsättning av prästerlig tjänst. 1 en sådan till
ombudsmannen anmäld tvist har arbetsgivaren företrätts av justitiekanslern. En
eventuell förändring av förhållandet mellan kyrka och stat bör möjligen
avvaktas innan ändring görs. Skulle en sådan förändring inträffa kan uppgiften
att företräda arbetsgivaren i tvister av nu ifrågavarande slag lämpligen böra
föras över på Kyrkans centralstyrelse.

Kammarkollegiet:

1 egenskap av central förvaltningsmyndighet för bl.
a. frågor om den prästerliga organisationen vill kollegiet emellertid göra
följande kommentar.

Enligt 1 kap. 1 § LOA tillhör prästerna lagens tillämpningsområde.
Området begränsas dock i 2 § där undantag görs för vissa präster, bl. a.
biskopar, som anses vara statstjänstemän och därefter reduceras tillämpningen
starkt i 5 § genom att endast den generella delen av lagen (2 och 3 kap.) blir
tillämplig på tjänsterna som församlingspräst (I kap. 1 § 2.). Genom hänvisning
i lagen (1936:567) om domkapitel till bestämmelser i statstjänstemannalagen (i
dess lydelse 1975:1058 och 1340) och genom ändring (1982:565) i förordningen
(1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst har de bestämmelser
om disciplinansvar, avskedande, avstängning m.m. som finns i LOA i allt
väsentligt blivit gällande även för prästerna. Däremot har någon föreskrift om
att det nu aktuella lagrummet - 15 kap. 8 § LOA - skall tillämpas på
anställning som präst inte meddelats.

SAV:

Anta att en kommun tillsätter en tjänst som
skolledare med en kvinnlig sökande. Efter besvär av en manlig sökande upphäver
SÖ skolstyrelsens beslut och anställer den manlige sökanden på tjänsten. Kvinnans
organisation, jämställdhetsombudsmannen eller kvinnan själv tar upp en arbetstvist
i tillsättningsfrågan och gör gällande att SÖs beslut innefattar brott

Prop,
1984/85:134 16

mot
jämställdhetslagen. Enligt SAVs mening bör arbetsgivarsidan i denna tvist
företrädas av staten och inte av kommunen. Det är naturligt att det skall
ankomma på staten och inte på kommunen att i en sådan tvist ta ställning till
arbetstagarsidans yrkanden i tvisten. De skäl som talar för att staten skall
anses som arbetsgivare när det uppkommer en arbetstvist om ett beslut som
staten meddelat i första instans gör sig med samma styrka gällande när en
statlig myndighet efter besvär ändrat en kommuns beslut och en arbetstvist
uppkommer om rättsenhgheten av det statliga beslutet. Det som nu har sagts
gäller enligt SAVs mening oberoende av om i det tänkta exemplet SÖs beslut
vunnit laga kraft eller inte.

Om
efter besvär varken SÖ eller regeringen gör ändring i ett beslut av en
skolstyrelse om tjänstetillsättning och det i en arbetstvist görs gällande att
beslutet strider mot jämställdhetslagen, bör däremot enligt huvudregeln i
arbetstvister kommunen såsom arbetsgivare själv föra sin talan i tvisten. Detta
fall synes alltså böra jämställas med det fallet dä kommunens beslut inte
överklagas. Regeln om att statlig myndighet företräder arbetsgivaren bör
sålunda enligt SAVs mening gälla endast i fall då det beslut som angrips avser
en ändring av kommunens beslut.

TeoreUskt kan tänkas att en tvist enligt
jämställdhetslagen i det tidigare nämnda exemplet anhängiggörs dels av en man i
fråga om skolstyrelsens beslut och dels som i exemplet av en kvinna i fråga om
SÖs beslut. Arbetsgivarsidan bör då självfallet företrädas av kommunen när det
gäller skolstyrelsens beslut och som fömt nämnts av staten när det gäller SÖs
beslut. Avgörande bör såsom följer av lagtexten vara om det beslut som angrips
i tvisten meddelats av en statlig myndighet eller inte.

Enligt SAVs mening blir den här beskrivna ordningen
gällande, om förslaget till ändrad lagtext genomförs.

Det här anlagda synsättet har enligt SAVs mening
giltighet också i andra fall då en statlig myndighet prövar besvär över en
icke-statlig arbetsgivares beslut i ett tillsättningsärende, t. ex.
riksförsäkringsverket i förhållande till en försäkringskassa (9 § SFS 1976:940
i lydelse enligt 1980: 148).

Försäkringskasseförbundet:

Vi tycker oss dock kunna konstatera att den nu
föreslagna ordningen medför att oklarheter kan uppstå om vilken myndighet som
skall företräda staten i viss rättstvist och på vilka grunder detta sker.
Enligt vår uppfattning borde detta regleras på lämpligt sätt.

LO:

1 anställningsförhållanden med dubbla
huvudmannaskap, t. ex. försäk-ringsanställda, gäller för närvarande att
arbetsgivaransvaret är delat mellan huvudmännen. Detta är mindre lämpligt bl.
a. frän synpunkten att risk uppkommer för behörighetsförväxling. Inte minst den
enskilde arbetstagaren har svårigheter att göra klart för sig vem som i olika
arbetstvister enligt

Prop.
1984/85:134 17

lagen
om rättegången i arbetstvister är behörig motpart. LO delar därför promemorians
slutsats om behovet av en förenkling i detta hänseende.

I enlighet med Försäkringsanställdas Förbunds
skrivelse av den 26 juni 1984 anser LO det emellertid vara av stor vikt att
effekterna inom försäkringskasseområdet noggrant belyses i det fortsatta
lagstiftningsarbetet.

Enligt LO kan det ifrågasättas om det inte finns
ett behov av en övergångsbestämmelse för situationer när talan väcks efter
ikraftträdandet men där händelsen inträffat före.

Försäkringsanställdas förbund, som inte fått
promemorian pä remiss utan fått ta del av den genom LO och
Försäkringskasseförbundet, anser att det bör ske ett klargörande av förslagets
innebörd pä försäkringskasseområdet.

Endast två remissinstanser. Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet, har avstyrkt förslaget.

Svenska
kommunförbundet:

Det har i tillämpningen visat sig redan i fråga om
de i gällande LOA-bestämmelse uppräknade ärendeslagen, att kommunerna till
följd av sitt praktiska arbetsgivaransvar för sådan personal ofta kommer i
stora och ibland olösliga svårigheter, som därtill kan få helt oförutsebara
ekonomis ka konsekvenser. Sä är förhållandet i de f n. aktuella ca dussinet
fall, där t. ex lärares svårigheter med tjänsteutövningen och relationerna till
skolledning, kolleger, elever och föräldrar lett till för kommunen och skolstyrelsen
närmast ohanteriiga situationer. Orsaken härtill är enligt styrelsens
uppfattning väsentligen att beslutsbefogenheten i fråga om exempelvis
disciplinåtgärder, läkarundersökning och omplacering legat hos statlig
myndighet utan reell möjlighet för arbetsgivaren/kommunen att påverka
utvecklingen av en sådan situation och således ta ansvar för verksamhetens
behöriga gång under samtidigt tillgodoseende av elevernas behov och intressen.

Svårigheterna härvidlag för kommunerna har
ytterligare förstärkts sedan riksdagen 1982 beslutat att dra in det s. k.
SLA-anslaget, varigenom kommunerna har ålagts det fulla ekonomiska
personalansvaret för följderna av även statlig myndighets beslut i sådana
situationer.

Detta vidgade ansvar för kommunerna borde motsvaras
av att kommunerna i stället för statlig myndighet förfogar över beslut av bl.
a. exemplifierat slag. Inte minst borde härvid de i PM (s. 11 nederst) nämnda
möjligheterna att i uppkomna fall träffa förlikning i tvist vara något som
kommunerna förfogar över, eftersom det - som nämnts - är kommunerna som har att
bära det praktiska och ekonomiska arbetsgivaransvaret för vilka förhållanden
som skall gälla i fortsättningen av ett sådant ärende.

De
här redovisade svårigheterna för kommunerna kommer enligt styrel-

Prop.
1984/85:134 18

sens
bestämda uppfattning att ytterligare förstärkas, om en utvidgning av
lagbestämmelsen på sätt PM föreslår vidtas till att omfatta än flera fall av
statliga beslut, bl. a. sådana som exemplifierats i PM:s avsnitt 3.

Styrelsen
finner med hänvisning till det sagda, att den föreslagna ändringen av
LOA-bestämmelsen inte — såsom sägs i PM s. 11 nederst - är "bara en fråga
om en ändring för att fä en mera följdriktig ordning till stånd". Den
skulle materieUt sett skapa ytteriigare svårigheter för kommunerna. Styrelsen
får därför utifrån de intressen inom undervisningsområdet, som styrelsen har
att företräda, motsätta sig den föreslagna lagändringen.

Landstingsförbundet:

Landstingsförbundet vill med hänvisning till
Kommunförbundets yttrande i ärendet framföra att problemen som förslaget
beskriver är typiska för det dubbla huvudmannaskapet och att dessa inte löses
genom ett utvidgat statligt ställföreträdarskap. Den föreslagna utformningen av
15 kap. 8 § LOA är så allmänt hållen att det, trots att vissa exempel ges i
promemorian, är svårt att se konsekvenserna av förslaget, bl. a. mot bakgrund
av den nu rådande osäkerheten om avgränsningen av ställföreträdarlagens
tillämpningsområde. Även om förslaget utifrån ett begränsat synsätt kan sägas
vara följdriktigt får Landstingsförbundet i likhet med Kommunförbundet
avstyrka förslaget.

Prop.
1984/85:134 19

Bilaga 3 till lagrådsremissen

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 15 kap.
8§ lagen (1976:600) om offentlig anställning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

8§

Även om en arbetstagare är an- Staten skall anses som arbetsgi-

ställd hos någon annan än staten, vare i sådana tvister om
beslut av skall staten anses som hans arbets- en statlig myndighet som skall
givare i tvister som rör beslut av en handläggas enligt lagen (1974:371)
statlig myndighet om anställnings om rättegången i arbetstvister, upphörande
eller om discipllnan- även när arbetstagaren är anställd svar, avstängning
eller läkarunder- hos någon annan än staten, sökning enligt denna lag.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1985.

2.
I mål som har
anhängiggjorts vid en domstol före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser
tillämpas.

Lagen omtryckt 1982: 100.

Prop. 1984/85:134 20

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-02-05

Närvarande:
f. d. justitierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24
januari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1976:600)
om offentlig anställning.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Agneta Fergenius.

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1984/85:134

Utdrag

CIVILDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-02-14

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist. Feldt,
Gustafsson, Leijon. Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin.
Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Holmberg

Proposition
om arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister på det statligt reglerade området

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över
förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA,
omtryckt 1982:100, ändrad senast 1983: 1074) och anför.

Lagrådet
har lämnat förslaget utan erinran.

En
redaktionell ändring bör emellertid göras i det remitterade förslaget.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagen ändring.

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det
förslag som föredraganden har lagt fram.

Beshit
om lagrådsremjss fattat vid regeringssammanträde den 24 januari 1985.

Prop. 1984/85:134 22

Innehåll

Propositionen
..................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Propositionens
lagförslag ...................................... ... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1985

med
beslut om lagrådsremiss ............................... ... 3

1
Inledning ........................................................ 3

2
Föredraganden.................................................. 4

3
Ikraftträdande m. m........................................... 7

4
Upprättat lagförslag........................................... 7

5
Hemställan ..................................................... 7

6
Beslut............................................................. 7

Bilaga I Departementspromemorian Det
offentliga arbetsgivar

ansvaret i vissa rättstvister ................. 8

Bilaga
2 En sammanställning av remissyttrandena 14

Bilaga
3 Lagrädsremissens lagförslag ............... .. 19

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 5 februari 1985 ...... 20

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1985

med
beslut om proposition .................................. 21

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985