Prop. 1984/85:155

Regeringens skrivelse

1984/85:155

om gränsdragningen
mellan tryckfrihet och medbestämmande;

beslutad
den 21 mars 1985.

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp i bifogade
uidrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANNA-GRETA LEIJON

Skrivelsens
huvudsakliga innehåll

Regeringen
anmäler betänkandet (Ds A 1984:4) Tryckfrihet och medbestämmande som har
tillkommit i enlighet med riksdagens begäran (AU 1981/82:2, rskr 40). Enligt
regeringens mening krävs f.n. ingen lagstiftning för att tydligare ange
gränsdragningen mellan den grundlagsfästa tryckfriheten och reglerna om
medbestämmande i arbetslivet.

I Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 155

Skr.
1984/85:155

Skr. 1984/85:155 2

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1985-03-21

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldl, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peierson, Andersson, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, R.Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Leijon

Skrivelse
om gränsdragningen mellan tryckfrihet och medbestämmande

1 Bakgrund

Tryckfrihetsförordningen
(TF) innehåller grundläggande bestämmelser till säkerställande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning. Bl.a. finns regler som lar sikle på
en utgivares befogenhet att bestämma över innehållel i en periodisk skrift (5
kap. 3§). Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) innehåller
regler om arbetstagarin-flytande på alla frågor som faller inom ramen för
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Genom 2§ MBL begränsas
emellertid denna lags tillämpningsområde med avseende på vissa angivna typer
av verksamheter, däribland sådana som berörs av de grundlagsfästa tryckfrihets-principerna
(jfr prop. 1975/76:105, bil. 1, s, 210 o 329 ff). Bestämmelsen har följande
lydelse.

2 §
Arbetsgivares verksamhel som är av religiös, vetenskaplig, konstnär

lig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt eller

annat opinionsbildande ändamål undaniages från lagens tillämpningsområ

de såvitt avser verksamhelens mål och inrikining.

1
en motion till riksdagen under 1980/81 års riksmöte (nr 1810) begärdes en
ulredning för all undanröja den oklarhel som motionärerna airsåg föreligga om
tolkningen av 2 § MBL i förhållande till TF. Motionen behandlades av
arbetsmarknadsutskottet, som inhämtade yttranden över motionen från vissa
remissinslanser och från konstilutionsutskottet. I sill betänkande (AU
1981/82:2) uttalade arbetsmarknadsutskottet att det fanns anledning att utreda
hur MBL och TF förhåller sig lill varandra och att regeringen borde få överväga
formerna för utredningsarbetet. Riksdagen biföll utskottels hemstäHan (rskr
1981/82:40).

Mot
bakgrund av riksdagens beslut tillkallade dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet tre särskilda utredare' för all utreda förhål-

'
Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, sammankallande, numera juslitierådet
Olof Bergqvist och hovrättslagmannen Erik Holmberg.

Skr.
1984/85:155 3

landel mellan TF och MBL. Utredarna har lagt fram
betänkandet (Ds A 1984:4) Tryckfrihet och medbestämmande. Betänkandet bör fogas
lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.1 en sammanfattning av betänkandet
anför utredarna följande.

Vårt uppdrag har gällt alt utreda förhållandet mellan
tryckfrihetsförordningen (TF) och lagen om medbestämmande i arbetslivet
(medbestämmandelagen, MBL). Vi har haft att särskilt analysera hur långt de
arbelsrättsliga reglerna i MBL sträcker sig i olika hänseenden med tanke på de
i grundlag fastlagda principerna för tryckfriheten. De rättsliga problemen på
detta område kretsar i mycket kring 2 § MBL. Där föreskrivs att arbetsgivares
verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell
natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskl eller annat
opinionsbildande ändamål undantas från MBL: s tillämpningsområde såvitt avser
verksamhetens mål och inriktning. Innebörden av detta lagrum för
tidningspressens och andra massmediers del har alllsedan MBL kom lill varit
föremål för debatt.

Vi redogör
först för bakgrunden till utredningsuppdraget och för huvudlinjerna i debatten
om förhållandet mellan TF och MBL. Vi diskuterar också någol vad som allmänt
sett kan uppnås genom en sådan rälislig utredning som vi har fåtl i uppdrag atl
göra, när vi inte har något annat material all stödja oss på än lagtext,
förarbeten och några enstaka avgöranden av arbetsdomstolen.

Betänkandet har sin tyngdpunkt i en rättslig analys av
förhållandet mellan TF och MBL och av 2 § MBL.

Vi tar först upp några tryckfrihetsrältsliga frågor.
Huvudfrågan är i vad mån och på vad sätl TF har direkt rättslig betydelse för
arbetstagarnas medbestämmanderätt enligt MBL. Drar TF upp en gräns för
medbestämmanderätten, oberoende av vad som föreskrivs i MBL?

Enligt vår mening är det inte möjligt att dra några mer
beslämda slutsatser i fråga om tillämpligheten av MBL och utrymmel för
medbestämmandeavtal från tryckfrihetsrältsliga utgångspunkter. Inle minst är
det oklart vilket ulrymme som kan finnas för beslämmelser i lag eller avtal om
mer vittgående fackliga befogenheler inom t.ex. tidningspressens område än dem
som MBL nu föreskriver. Det syns oss knappasl möjligt all göra gällande atl TF
skulle ulgöra etl hinder t. ex. mol primär förhandlingsskyldighet enligt 11 §
eller informationsskyldighet enligt 19 § MBL när det gäller redaktionella
frågor och beslut. Inte heller kan man hämta stöd i TF för något slags
grundsals om tidningsföretagets (ägarens) fulla suveränitet i förhållande fill
de anställda och deras fackliga organisalioner över alla beslut som kan
betecknas som redaktionella.

Vi gör därefter en analys från arbetsrättsUga
utgångspunkter. Vi konstaterar då inledningsvis atl Svenska
Journalistförbundet (SJF) har begärt atl få träffa avtal med Tidningarnas
Arbetsgivareförening (TA) om redaktionellt medinflytande och att SJF har
redovisat vissa principiella skäl för detta. Vi har sammanfattat dessa skäl på
della säll.

En allmän uigångspunkt är uppfattningen alt det är journalistikens
uppgift att oberoende och kritiskt söka sanningen i läsarnas Ijänsl och alt del
är tidningsföretagens och deras anslällda journalisters gemensamma sak alt se
till alt denna uppgift fullgörs. Ett avtal om redaktionellt medinflytande
mellan tidningsföretagen och journalisternas fackliga organisation bör tjäna
som en garanli i läsarnas/all-

Skr. 1984/85:155 4

mänhetens
intresse för att pressen fullgör sina uppgifter i det demokratiska samhället.
En ökad demokratisering inom tidningarna har i detta sammanhang en viktig roll
att spela. I utredningar och debatt om samhällets presspolilik har definierats
fyra huvudsakliga uppgifter för pressen: pressen skall ge en god information
om förhållanden och skeenden i samhället, frilt kommentera sådana förhållanden
och skeenden, kritiskt granska myndighelers och andra makthavares förehavanden
och främja kommunikalionen mellan olika grupper. Det är garantier för
fullgörandet av dessa uppgifter som ett avtal om redaktionellt medinflytande
skall skapa. Den gemensamma utgångspunkten skall därvid vara den s. k.
liberala pressideologin. Tidningsföretagens inlresse alt få behålla
tidningarnas politiska linje skall respekteras och parterna skall gemensamt slå
vakt om utgivarens exklusiva publiceringsansvar och skydda den redaktionella
integriteten från olika slag av påtryckningar. Någol krav på inflyiande över
utövandet av "den fria kommentarrätten" ställs inle. Däremot bör
genom avtalet om redaktionellt medinflytande tidningsföretagen bindas vid den
av dem själva ofla proklamerade principen om saklighet och objektivitet i
nyhetsförmedlingen. Vi släller då först frågan om etl anspråk på redaktionellt
medinflytande i den mening som åsyftas av SJF över huvud kan grundas på MBL.

Enligt
1 § MBL är lagen tillämplig på sådani som hör lill "förhållandel mellan
arbetsgivare och arbelstagare". I della ligger, som framgår av
förarbetena, att lagens tillämpningsområde visserligen har avsetts bli vidsträckt
men att dock enbart frågor som rör arbetslagarna i den egenskapen skall anses
höra dit. Kan då ett anspråk på medbestämmanderätt som har till syfte att i
läsarnas/allmänhetens inlresse säkerslälla alt vissa uppgifier för
tidningspressen blir riktigt fullgjorda påstås tillhöra tillämpningsområdet?
Vår slutsals blir alt starka skäl talar för att svaret på den frågan bör vara
nekande.

Vi
går därefter över lill 2 § MBL. Vi konstaterar atl del i förarbetena görs en
skillnad mellan rikllinjebeslui (dvs. fastställandet mer allmänt av målel för
och inriktningen av verksamheten) och sådana genomförandebeslut som kan sägas
vara omedelbarl beroende av den fastställda målsättningen. Lagen får enligt
vår mening förslås så att rikllinjebesluten i sig själva är alt betrakta som
sådana beslut om verksamhelens mål och inriktning som enligt 2 § MBL undantas
från lagens tillämpningsområde. I fråga om genomförandebeslulen får däremot
göras en bedömning om lagens tillämplighet från fall till fall, genom en
avvägning mellan intresset av atl kunna genomföra faslslällda riktlinjer för
verksamheten och arbetstagarsidans inlresse av alt få framföra sina synpunkter
och i övrigt inverka på sådana aspekter på besluten som enligt MBL och dess
grunder tillhör det fackliga intresseområdet, l.ex. de ekonomiska verkningarna
av beslulen och återverkningarna på arbetets ledning och fördelning,
personalpolitiken m. m. Vi noterar alt arbetsdomstolen i ett avgörande (AD 1981
nr 22) har tagit fasta på detta mönster för tillämpningen av 2 § MBL. Del
beslut som hade föranlett tvisten inför domstolen gällde en förändring av Gefle
Dagblads förstasida från atl varit en ren annonssida lill att innehålla
redaktionell text och bilder. Della beslut var enligt domslolen inle som
sådani att betrakta som ell rikllinjebeslui. Frågan var då i stället om
beslutet skulle ses som etl sådant beslut om genomförandet av en riktlinje som
hade lagts fast för tidningen. Domstolen fann att beslutet onekligen hade
betydelse för tidningen som pressorgan. Varken lagtexien eller lagens
förarbeten ger

Skr. 1984/85:155 5

emellertid, fortsatte domstolen, något stöd för alt varje
beslut som kan sägas vara av redaktionell karakiär skulle vara undanlaget från
lagens tillämpningsområde. Domstolen anmärkte att de företagsekonomiska
aspekierna på beslutet hade kommit atl dominera inför del genomförande-beslut
som del hade varit fråga om. Med hänsyn till detta och eftersom det inte hade
gällt att förändra utan endasl alt understryka tidningens nyhets-förmedlande
och opinionsbildande roll fann domstolen, atl beslutet atl ändra tidningens
förstasida från att vara annonssida till att innehålla redaktionellt material
inte hade haft en sådan särskild betydelse för tidningen såsom opinionsbildare
och nyhelsförmedlare att beslutet direkt eller indirekl kunde sägas ha gälll
tidningens mål och inriktning. Beslutet var alltså inte enligt 2 § MBL
undantaget från lagens tillämpningsområde.

Den gränsdragning som skall göras enligt 2 § MBL måsle ske
dels genom att man fastställer vad som är att betrakta som
"redaktionella" riktlinjebeslut, dels genom all man i fråga om
genomförandebeslulen gör en sådan avvägning i del enskilda fallet som
arbetsdomstolen gjorde i Gefle Dagbladsmålet. Pä båda dessa punkter har
lagstiftaren överlämnat åt rättstillämpningen att lösa
gränsdragningsuppgiften.

I flertalet fall behöver det inte råda någon tvekan om vad
som skall anses höra till riktlinjebesluten. Uttrycket måste visserligen syfta
på beslut som har karaklären av mer generella policybeslut eller fastställande
av elt program för framtiden eller för en viss tid framöver. Hit kan höra t.ex.
valel av en politisk linje eller en allmän linje i någon viss samhällsfråga
eller liknande. Anspråk på redaklionelll medinflytande utifrån de av SJF
redovisade principiella utgångspunkterna har inle stöd i MBL när del gäller
sådana beslut. Ä andra sidan lorde inle alla beslut som enligt bl.a. TA bör
belraktas som "fredade" därför att de är av redaktionell karakiär
kunna räknas som riktiinjebeslut. All dra den exakta skiljelinjen är emellertid
en uppgift för rättstillämpningen.

I fråga om genomförandebeslulen ligger det i sakens natur
atl man inle kan uttala sig generellt om hur gränsdragningen skall göras.
Bedömningen måste göras från fall till fall med ledning av beslutets betydelse
från skilda synpunkter. Avgörandet i AD 1981 nr 22 belyser enligt vår mening
dock principiellt innebörden av den avvägning som skall göras. På ena sidan
skall hänsyn tas lill beslutets betydelse för tidningen som opinionsbildare och
nyhetsförmedlare. Över den aspeklen på beslutels betydelse tankes arbetslagarna
inle ha rält alt utöva inflytande enligt MBL. På den andra sidan skall man väga
in beslutets betydelse för arbetstagarna i den egenskapen. Det bör lilläggas
aU lagstiftaren av hänsyn till arbetstagarintresset har uttalat sig för ett
restriktivt synsätt i fråga om tiUämpHghelen av 2§ MBL på genomförandebeslulen,
eller med andra ord för att undantaget inte skall anses ha större omfattning än
som är nödvändigt för att fastställda rikllinjer för verksamhelen skall kunna
fullföljas.

Här bör också inskjutas atl det inte finns någol som
utesluter en rätt för arbetslagarna all med stöd av MBL i efterhand få ulöva
inflytande över frågor om verkningarna för dem av fattade riktlinjebeslut eller
undantagna genomförandebeslut.

När vi sedan går över till att från rättsliga synpunkter
granska den lösning av gränsdragningsproblemet som 2 § MBL represenlerar,
konstaterar vi au det är en brist i lagtext och förarbeten all de inle särskdt
lydligi anger vilken gräns kring medbestämmanderätten som lagstiftaren har
velal dra. På den punklen lar vi upp frågan om innebörden av begreppet
"opinionsbildning" i 2 § och anger som vår mening alt de starkare
skälen talar för

Skr. 1984/85:155 6

att
man inle skall förstå uttrycket i någon snävare mening, utan la vad som är
tryckfrihetsrätlsligt skyddat i förhållande lill det allmänna som utgångspunkt
för tolkningen.

En
annan brist som vi funnit i 2 § är att gränsdragningsproblemet därigenom inte
löses på ett fullständigt eller helt konsekvenl sätt. I delta avseende har vi
fäst oss vid all lagen visserligen mot bakgrund av principiella överväganden
utesluter medbestämmanderätt med stöd av lagens egna regler i vissa frågor och
ulesluler kollektivavtal om sådana frågor, men ändå lämnar utrymme för avtal om
medbestämmande utan lagens stöd men med rättsverkningar som kan göras myckel
lika kollektivavtalets.

Till
detta kommer att den åtminstone principielll sett centrala frågan om
tillåtligheten av fackligt organiserade slridsälgärder för atl få lill stånd
sådana "medbestämmandeavtal utanför MBL" har lämnals obesvarad. Atl
TF inte reser hinder mol fackhga stridsåtgärder med anledning av en Irycki
skrifts innehåll betyder inte atl sådana stridsåtgärder obetingat tillåts
enligt allmänna arbetsrällsliga grundsatser. Men frågan har lämnats obesvarad
av lagstiftaren vid MBL: s tillblivelse.

Vi
avslutar vår analys med ett utkast tiU en annan lösning' av gränsdragningsproblemet
än det som har valts med 2§ MBL. Utkastet skall inle uppfattas som ett förslag
till ändring av lagen; del är alt se som en sammanfattning av vår analys och
ell sätt atl visa hur en del av anmärkningarna mot 2§ MBL i gällande lydelse
skulle kunna tillgodoses. I sak innebär utkastet atl man väljer en mer
nyanserad lösning än den "alll-eller inlet"-lösning som gällande lag
representerar.

I
elt avslulande avsnitt behandlar vi översiktligt motsvarande problem för
radions och TV:s del.

Efler
remiss har yttranden över belänkandet avgetls av justitiekanslern (JK),
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsdomstolen (AD), Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, arbetslivscenlrum, slatens arbetsgivarverk (SAV),
Svenska kommunförbundel, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Tidningarnas arbetsgivareförening (TA), Svenska
tidningsutgivareföreningen (TU), Kooperationens förhandlingsorganisation
(KFO), Factu-Föreningen Svensk fackpress. A-pressens samorganisation.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Grafiska fackförbundet, Handelsanställdas
förbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Handelstjänstemannaförbundet,
Svenska journalistförbundet. Svenska teaterförbundet. Centralorganisationen
SACO/SR och Sveriges advokalsamfund.

Yttranden
över betänkandet har överlämnats av UHÄ från de juridiska fakultetsnämnderna
vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, Elt yttrande har vidare
avgetts av Föreningen Liberal Press,

En
sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

'
Se betänkandet, bil. 1, s. 71.

Skr. 1984/85:155 7

2 Föredraganden

Min bedömning: Enligt min mening krävs f. n. ingen
särskild lagstiftning om gränsdragningen mehan TF och MBL i syfte att trygga de
grundlagsfästa tryckfrihetsprinciperna.

Departementspromemorian: Utredarna har haft i uppdrag alt
analysera hur långt de arbetsrättsliga reglema i MBL siräcker sig i olika
hänseenden med tanke på de i grundlag fastlagda principerna för tryckfriheten.
De har emellertid inte ansett del lämpligt alt uttala en egen mening om de
räiispoliiiska aspekterna på gränsdragningsfrågan och all i enlighel därmed
lägga fram ett förslag till lagändring. Utredarna har dock i syfte atl
konkretisera den krilik som från rättsliga ulgångspunkler kan rikias mot 2 §
MBL angelt en alternativ utformning av paragrafen. Enligt utredarna måste
emellerlid liksom f. n. den närmare gränsdragningen vara en uppgift för
rättstillämpningen. Utredarna har framhållit atl behovet av en lagändring från
rältspo-litiska utgångspunkter till väsentlig del lorde bero av i vad mån det
visar sig möjligl för parterna inom den berörda delen av arbetsmarknaden atl nå
resultat i förhandlingar om medbestämmandeavtal - en fråga som utredarna inte
ansåg sig kunna bedöma.

Remissinstanserna: Flertalel av remissinslanserna bland
dem JK, Svea hovrätt, arbetslivscenlrum, SAF, TA, TU, A-pressens
samorganisation och LO anser att analysen av de berörda frågeställningarna är
värdefull. Svea hovrätt släller sig emellerlid tveksam till behovel av
lagstiftning och framhåller att detta i vart fall inte bör ske utan ytterligare
ulredning. Även andra remissinstanser menar att en ev. lagändring skulle kräva
ytterligare utredning. Vad som då åsyftas är i försia hand det förhållande att
2 § MBL även tar sikte på andra verksamheter än sådana som omfattas av tryckfriheten.
Vidare framhålls att motsvarande frågeställningar uppkommer när det gäller MBL:
s förhållande fill den politiska demokratin. SAF motsätter sig atl belänkandet
läggs lill grund för lagstiftning medan TA och TU med instämmande av A-pressens
samorganisation förordar lagstiftning i Hnje med den alternativa ulformningen
av 2 § MBL som presenteras i betänkan-del. Dessa organisationer pekar
emellerlid på flera praktiska siluationer där enligt deras mening den
alternativa lagtexten och betänkandet inle ger tillräcklig vägledning. De
organisalioner som förelräder arbeisiagarinires-sen anser att de
problemställningar som finns bör kunna lösas avtalsvägen eller genom praxis.
Först om detla skulle misslyckas finns enligt deras mening anledning alt
överväga lagsliflning.

Mina överväganden: Jag delar den inställning som har kommit
lill ullryck i flera av remissyttrandena att utredarna i betänkandet på ell
ingående och klargörande sätt belyser det aktuella rättsläget när det gäller
tryckfriheten

Skr. 1984/85:155 8

och
medbestämmandet. Många värdefulla synpunkter har vidare lämnals av
remissinstanserna. Och även om meningarna går isär på vissa punkter finns det
enligt min mening en gemensam utgångspunkt, nämligen intresset att värna om de
grundläggande tryckfriheisprinciperna. Denna grundsyn har också kommit till
uttryck i de gemensamma värderingar som berörda parter givit uttryck åt i det
utvecklingsavtal som har träffats för massmediaområdet. Delta talar enligt min
mening för att del finns förutsällningar för parterna själva att lösa de
problem som finns på området.

TA
och TU har emellertid med instämmande av A-pressens samorganisation förordat
lagstiftning i syfte att klarare ange hur gränsdragningen bör ske mellan
tryckfrihets- och medbestämmandeintresset. De har samtidigt i silt
remissyttrande pekat på vissa praktiska situationer där de inte anser sig få
tillräcklig vägledning av den grundläggande analys som har gjorts i
belänkandel. Detta visar enligt min mening lydligt vilka svårigheter man står
inför om man genom lagstiftning närmare skall ange var gränsen skall dras. Såsom
utredarna har påpekal är delta i sista hand en fråga för rättstillämpningen.

Mot
bakgrund bl. a. av den gemensamma grundsyn som har kommit till uttryck i
remissyttrandena och i det mellan parterna på mediaområdet träffade
utveckHngsavtalet bör man enligt min mening genom avtal och i den praktiska
tillämpningen kunna söka lösningar på uppkommande problem. Jag anser sålunda
att det f.n. inle krävs yllerligare lagstiftning om gränsdragningen mellan TF
och MBL i syfte att trygga de grundlagsfästa tryckfrihetsprinciperna. Jag
kommer nalurliglvis att följa utvecklingen med största uppmärksamhet. Skulle
det visa sig att problemen inte har kunnat lösas på ett ändamålsenligt sätt får
frågan om särskild lagstiftning tas upp till en förnyad prövning. Jag vill avslulningsvis
framhålla atl mol den i och för sig berättigade kritik som från bl. a.
tidningsutgivarhåll riktats mot alt MBL och dess förarbeten är knapphändiga och
svårtolkade när del gäller förhånandet mellan TF och MBL, numera kan ställas
den klariäggande analys som har gjorts i belänkandel.

3 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört i det föregående om gränsdragningen mellan tryckfriheten och
medbestämmandet.

4 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Skr. 1984/85:155 9

BUaga
1 ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

TRYCKFRIHET OCH MEDBESTÄMMANDE

DsA1984;4

Skr. 1984/85:155 10

Till arbetsmarknadsministern

På
uppdrag av arbetsmarknadsministern har vi utrett förhållandet mellan
tryckfrihetsförordningen och medbestämmandelagen. Detta belänkande är
resultatet av del arbetet.

Stockholm
i mars 1984

Per-Erik
Nilsson Erik Holmberg Olof Bergqvist

Skr.
1984/85:155 11

Tryckfrihet
och medbestämmande

Sid.

Skrivelse
till arbetsmarknadsministern .................... 10

1
Sammanfattning ............................................... .. 12

2
Inledning ........................................................ .. 12

2.1
Bakgrunden ................................................. 12

2.2
Direktiven och
utredningsarbetet ................... 14

3 Huvuddragen av debatten
om förhållandet mellan TF och MBL ,. 16

3.1
Arbetsgivarståndpunkten .............................. 17

3.2
Den fackliga ståndpunkten ............................ 19

4 TF och medbestämmanderätten
- inledande synpunkter 20

4.1
Vilken direkt betydelse har TF för arbetslagarnas

medbestämmanderätt
enligt MBL? .................. 20

4.1.1
Skydd mot angrepp av enskilda
.............. 22

4.1.2
Avtal om begränsning av
tryckfriheten ...... 27

4.1.3
TFs betydelse för riksdagen som
lagstiftare 33

5 Arbelsrättsliga
aspekter .................................... 36

5.1
Rättsläget före MBL .................................... .. 36

5.2
Rättsläget efler MBL .................................. .. 40

5.2.1
Lagens tillämpningsområde i
stort ............ 41

5.2.2
Innebörden av 2 § MBL ........................... 46

5.2.2.1
Förarbetena ............................... 46

5.2.2.2
Rättspraxis syn på innebörden
av 2 § MBL .... 52

6
Kritiska synpunkter på 2 §
MBL .......................... 61

7
Utkast till en alternativ
utformning av 2 § MBL ..... 68

8 Radio och TV ................................................... .. 72

Underbilaga 1.
Sammanställning av remissyttrandena över motionen

1980/81:1810
................................. .. 75

Underbilaga 2. Kort
redogörelse för tryckfrihetsförordningen (TF)

och
medbestämmandelagen (MBL) m. m.. .. 79

Skr.
1984/85:155 12

1 Sammanfattning

(Här utesluten, se s, 3 fO.

2 Inledning

2.1 Bakgrunden

1
lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen, MBL) har 2§
följande lydelse:

2
§ Arbetsgivares
verksamhel som är av religiös, vetenskaplig, konslnärlig eller annan ideell
natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt eller annal
opinionsbildande ändamål undantages från lagens tillämpningsområde såvill
avser verksamhelens mål och inriktning.

Detla lagrum kom lill under arbetet på propositionen med
förslag lill medbestämmandelagen (prop. 1975/76: 105). Någon molsvarighel fanns
inle i det utredningsförslag (SOU 1975: 1 Demokrati på arbetsplatsen) som
annars utgjorde grundvalen för propositionsarbelet.

Av motivtexterna till 2 § MBL kan utläsas atl det allmänna
syftet med lagrummet var att göra en avgränsning av den rätt lill
medbestämmande som skulle lillkomma arbetslagarna med stöd av lagen, såvitt
gäller sådana verksamheter inom den privata sektorn av arbetsmarknaden där det
förekommer ell annat demokratiskt inflyiande än del företagsdemokraliska.

Den uppgiflen uppfattades som nära besläktad med problemel
atl ange hur MBL utan otillbörligt ingrepp i det demokratiska politiska
beslutsfallandet skulle kunna göras lillämplig även inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden. Som exempel på verksamheter inom den privata sektorn
som avsågs med undantagsregeln i 2 § MBL nämndes de som bedrevs av politiska,
fackliga, religiösa, kulturella och välgörande organisalioner och samfund, där
det regelmässigt finns ett demokratiskt inflytande över verksamheten. I fall av
denna art, sägs del i motiven, skulle ett arbetsta-garinflylande, som omfattade
även verksamhetens mål och inriktning, komma i kollision med andra demokratiska
inlressen. Den motsättningen, tillfogas det, bör i princip lösas så att
arbetstagarinflylandel inte tillåts sträcka sig över frågor om mål och
inrikining som avgörs på annan demokratisk väg (prop. 1975/76:105 bil. 1 s.
328, jft s. 196, 210).

I motiven tilläggs härefter all/ö/-e/flg med
opinionsbildande verksamhet, som press, radio och television, också erbjuder
exempel på verksamheter där det av hänsyn lill andra inlressen än
arbetstagarnas bör göras en avgränsning av tillämpningsområdet för medbestämmandelagens
regler (s. 328). Sådana allmänna målsällningsfrågor som den partipolitiska
inriklningen hos lidningar och andra opinionsbildande organ lillhör, enligt
vad som utvecklas på ytterligare ell annal slälle i moliven, ell område som bör

Skr.
1984/85:155 13

vara förbehållet överväganden och beslut i andra former
och i andra beslutsorgan än sådana som bestämts av arbetsgivare och
arbetstagare i dessa egenskaper (s. 210).

Slutligen urskiljs i motiven ännu en kategori av
verksamheter som avsågs bli omfattad av 2§, trots att de inte kännetecknas av
alt andra demokratiska beslutandeformer anses böra ges försteg framför
arbelsta-garinflytandet eller av att viktiga hänsyn till utomståendes intressen
anses kräva en begränsning av medbestämmanderätten för arbetstagarna. Det sägs
vara när företag eller andra enskilda arbelsgivare bedriver ideell eller annan
jämförlig verksamhet.

Till lagens förarbeten såvitt gäller 2 § hör även vissa
uttalanden i dåvarande inrikesulskoiiels betänkande rörande arbetsrättsreformen
(InU 1975/76:45 s. 24 ff) och elt yttrande som avgavs av konstitulionsutskottei
under riksdagens behandling av lagstiftningsärendet (KU 1975/76: ly).

Redan i samband med arbelel på medbestämmandelagen och
under tiden närmast efter lagens antagande och ikraftirädande ställdes 2§ under
debatt. Del riktades visserligen i allmänhel inle någon principiell kritik mot
den lanke för vilken lagrummet är elt uttryck. Däremot gjordes det gällande
att den avgränsning som åsyftades inte har blivit nog tydlig - varken lagiexten
eller de ganska knapphändiga motiven ger tillräckligt säker ledning när det
skall avgöras vilka verksamheter och vilka frågor och beslut inom de
verksamheterna som undantas från lagens tillämpningsområde.

Kritik av denna innebörd fördes fram inte minst med tanke
på tillämpningen av 2§ inom tidningarnas och andra massmedieföretags områden.
Såvitt särskilt gäller pressen riktades krilik mol 2§ MBL även från synpunklen
att lagrummet inle bygger på någon genomförd analys av förhållandet till
tryckfrihetsförordningen (TF). Det bör dock tilläggas all det i debatten också
fanns de som hävdade atl 2 § tillräckligt väl fyller sitt syfte att avgränsa
det område inom vilket arbetstagarna inle bör beredas inflytande med stöd av
lagens regler.

I en motion lill riksdagen under 1980/81 års riksmöte (nr
1810) begärdes en utredning för all undanröja den oklarhel som föreligger om
tolkningen av 2 § MBL i förhållande lill TF.

Som elt led i sin beredning av ärendel inhämtade
riksdagens arbetsmarknadsutskott yttrande från konstilutionsutskollet (KU) och
från arbetsdomstolen (AD), Svea hovrätt, juridiska fakultelsnämnden vid
Uppsalauniversitet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tidningarnas
arbetsgivare-förening(TA), Svenska tidningsutgivareföreningen (TU),
Factu-Föreningen Svensk Fackpress, A-pressens Samorganisation,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Grafiska fackförbundet, Handelsanställdas
förbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska Journalistförbundet
(SJF), Handelstjänstemannaförbundet (HTF) och Centralorganisationen SACO/SR.

Av remissinstanserna utanför riksdagen förklarade sig
vissa tillstyrka

Skr. 1984/85:155 14

eller
i varje fall inle motsätta sig en utredning av det slag som begärdes i
motionen, nämligen Svea hovrätt, juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala
universitet, SAF, TA, TU, Factu-Föreningen Svensk Fackpress, A-pressens
Samorganisation, LO och SACO/SR. Däremol avstyrktes förslaget om utredning av
AD och av Grafiska fackförbundet, Handelsanställdas förbund, TCO, Svenska
journalistförbundet och Handelstjänstemannaförbundet. KU menade för sin del
att det fanns anledning atl siudera frågan närmare.

En
redogörelse för remissytlrandena finns med i underbilaga I.

Arbetsmarknadsutskottet
(AU 1981/82:2) förklarade sig dela KU: s uppfattning och hemställde därför att
riksdagen med bifall till motionen 1980/81:1810 skulle som sin mening ge till
känna vad utskottet hade anförl om utredning av förhållandet mellan TF och
lagen om medbestämmande i arbetslivet. Denna hemslällan bifölls av riksdagen
(rskr 1981/82:40).

2.2
Direktiven och utredningsarbetet

Regeringen
bemyndigade i beslut den 27 maj 1982 arbetsmarknadsministern atl tillkalla tre
särskilda utredare för all ulreda förhållandel mellan TF och
medbestämmandelagen. I direkliven (Dir 1982: 31) betonas inledningsvis
belydelsen av tryckfrihetsförordningens beslämmelser om varje svensk
medborgares rätt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter samt meddela
uppgifier och underrättelser i vad ämne som helst. Del påpekas att en viktig
del av del tryckfrihetsrältsliga regelsystemet avser utgivarens befogenhel att
öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll. Därefter
erinras om 2§ MBL och redogörs för riksdagsmotionen 1980/81: 1810 och för dess
behandling i riksdagen. Sedan anförs i direktiven:

Den
av riksdagen åsyftade utredningen bör nu komma till slånd. Särskilt bör då
analyseras hur långt de arbetsrällsliga reglerna i MBL sträcker sig i olika
hänseenden med tanke på de i grundlag fastlagda principerna för tryckfriheten.
Jag anser del lämpligt alt arbelet utförs av rättslig expertis på de områden
som berörs av utredningsämnet. Utredarna bör i sitt arbete hålla kontakt med
yllrandefrihetsulredningen (Ju 1977:10) saml på lämpligl sätl la del av erfarenheler
från arbelsmarknadsparlerna på massmedieområdet och andra berörda
organisationer.

Sedan
vi hade fåll del i dessa direkliv angivna uppdragel inledde vi vårt arbete med
en första analys av de rättsliga problem som uppdragel omfattar. Därefter har
vi under hösten och vintern 1982/83 hållit överläggningar med företrädare för
vissa organisationer på arbetsmarknaden som berörs av uppdraget, nämligen den
20 oktober 1982 med TA och TU, den 26 oklober 1982 med Svenska
journalistförbundet (SJF) och den 14 januari 1983 med Grafiska fackförbundet.
Vidare har vi underhand berett vissa organisationer tillfälle att anlägga
synpunkter på vårl utredningsämne.

Skr. 1984/85:155 15

I underbilaga 2 finns en redogörelse för aktuella
bestämmelser i TF och MBL. Där redogörs också för vilka parter som förhandlar
inom detta område.

Det kan här vara på sin plats alt någol kommentera det
ulredningsuppdrag som vi sålunda har fått. Del ligger i sakens natur alt det
är svårt, på gränsen till del omöjliga, att göra en traditionell juridisk
analys av hur 2 § MBL skall lolkas i förhållande till TF eller hur TF och MBL
förhåller sig till varandra (AU 1981/82:2) eller, med direktivens uttryckssätt,
hur långt MBL: s arbelsrättsliga regler siräcker sig med tanke på de i grundlag
fastlagda principema för tryckfriheten. En grupp jurister i egenskap av
särskilda utredare kan inte göra anspråk på att uttala sig med slörre
auktoritet än andra deltagare i debatten när del rent rättsliga malerialel
tryter och när skilda ståndpunkter intas mindre på grundval av ell rättsligt
resonemang än på olika värderingar.

Kännetecknande för den hittills förda offenlliga debatten
är måhända mer än någol annal all de olika ståndpunkterna bygger på vitt skilda
tänkesätt i ganska grundläggande avseenden. En sida i debatten tar till
utgångspunkt det tänkande kring varje enskild medborgares fri- och rättigheter
gentemot den offentliga maklen, som har fått sitt skydd i 2 kap. RF och i TF,
och drar därav slutsatsen att tidningarnas ägare och utgivare måste anses ha
etl lika vidsiräcki skydd mol anspråk på medbestämmanderätt för utomstående,
bland dem de anställdas fackliga organisationer. En annan kan, utan att
nödvändigtvis värdera de grundlagfästa principerna på annal säll, komma lill
ett helt annat resultat med utgångspunkt l.ex. i vad som bör belraktas som den
journalistiska uppgiflen i del demokratiska samhällets och den tidningsläsande
allmänhetens intresse. Alt del förhåller sig så hindrar emellerlid enligt vår
uppfattning inte att man genom en analys med utgångspunkt i lagtext och
förarbeten jämle annat rättsligt material kan nå vissa resultat av värde för
debatten.

Framför alll kan en analys bidra lill all beskriva den
bakgrund mot vilken man mer allmänt har atl se på 2 § MBL och sambandel mellan
vissa rättsliga frågeställningar. Den kan kanske ocksä vara ägnad att undanröja
missförstånd på några punkler i den mån sådana har visal sig i debatten.
Förhållandel renl principielll mellan TF och MBL och den arbetsrättsliga ramen
för 2§ MBL kan belysas. Man kan peka på rättsfrågor som av det ena eller andra
skälel har lämnats öppna eller ålminslone ulan närmare kommeniar i förarbetena
vid tillkomsten av MBL.

Däremol ger enligt vår mening det rättsliga materialet
inle underlag för säker bedömning av sådana enskilda och konkrela
lillämpningsfrågor, t. ex. huruvida ett beslut av den ena eller andra typen
medför förhandlingsrätt enligt II §
MBL, som lagstiftaren uttryckligen har överlämnat åt rättstillämpningen alt
från fall till fall avgöra genom en vägning mol varandra av inbördes motstående
synpunkter. Som arbetsdomstolen har påpekal hade för en sådan bedömning krävts
en i ett fiertal rättsliga avgöranden utvecklad domstolspraxis och någon sådan
finns inte.

Skr. 1984/85:155 16

Om
avsikten med del ulredningsuppdrag som regeringen på riksdagens beställning
lämnal över till oss varil alt det skulle leda fram lill elt förslag lill
lagändring inom ämnesområdet låter sig inte säkert avgöras. Vi har för egen del
funnit att det inle gärna bör vara vår sak atl yppa en mening om de
rälispolitiska aspekterna på den gränsdragningsfråga som saken här gäller och
all därpå fota ett förslag till lagändring. Behovel av en sådan ändring torde
för övrigt till väsentlig del bero av i vad mån det visar sig möjligt för
parterna inom den berörda delen av arbetsmarknaden att nå resultat i
förhandlingar om medbestämmandeavtal. Den frågan kan vi inte bedöma.

Som
kommer att framgå av vad vi säger i kap. 6 menar vi emellertid atl den
gränsdragning som görs i 2 § MBL kan kritiseras från renl rättsliga
utgångspunkter. Mol den bakgrunden har vi - trols alll! - formulerat en
alternativ utformning av den paragrafen. Det är emellertid, och della måste
betonas, inte fråga om ell förslag av del slag som utredningar vanligtvis
resullerar i. "Vår" 2 § skall ses som ett slags sammanfattning eller
konkretisering av den kritik som vi menat kan rikias mol paragrafen i dagens
tappning, dvs. dess otydlighet och inkonsekvens.

3
Huvuddragen av debatten om förhållandet mellan TF och MBL

Som
vi har nämnt i inledningen blev 2 § MBL tidigt föremål för debatt i vad avser
lagrummets betydelse för företag och anslällda inom tidningspressen och andra
massmedier. En ganska omfattande pressdeball i saken fördes redan vid lagens
lillkomst och under dess första lid och den debatten har sedan återkommit vid
flera senare tillfällen. Redan tidigt tilldrog sig frågan om TF: s betydelse i
sammanhanget särskilt stor uppmärksamhet.

Debatten
har förts efter flera linjer. Den har bestått i juridiskt betonad argumentation
kring rätta tolkningen av 2 § MBL och kring betydelsen för den tolkningen av
tryckfriheten sådan den har grundlagfästs i TF. Snarasl med utgångspunkt i den
juridiska diskussionen har det också förts en debatt om vilket utrymme som bör
finnas för medbestämmanderätt i fackliga former inom företag tillhörande
pressen och inom andra massmedieföretag. I den debatten har anförls
ideologiska, presspolitiska, fackliga och ålskilliga andra argumenl.

Man
löper naturligtvis i della liksom i de flesta liknande sammanhang risk att gå
för långt i förenkling om man som en sammanfattning av den debatt som har förts
försöker inordna raden av synpunkler och argument under enbart etl par eller
några huvudsakliga meningsriktningar. Likväl har vi funnii all de problem som
omfattas av vårt ulredningsuppdrag blir räll väl belysta om man säger all del i
debatten har kommit fram i huvudsak två ståndpunkter, vilka det må vara
tillåtet atl beteckna som arbetsgivarståndpunkten och den fackliga
ståndpunkten.

Skr.
1984/85:155 17

När vi i vår redogörelse för debatten använder detta
framställningssätt sker det bl.a. därför all de båda beteckningarna ligger nära
till hands när debatten har sin rot i motsatta åsikter om tillämpningen av
arbetsrättslig lag och saken till väsenllig del gäller fackliga frågor. Men del
måste göras reservalioner. Vi använder beteckningarna i fullt medvetande om att
arbetsgivarståndpunkten förfäktas inte bara, och kanske inte ens främsl, av
arbetsgivarna i den egenskapen. Vidare är inte vad vi här betecknar den fackliga
ståndpunkten uteslutande facklig i den meningen atl den hävdas enbart av en
eller flera fackliga organisationer. Härtill kommer emellertid atl det i själva
verket inte torde finnas en enhetlig, av alla i saken intresserade fackliga
organisationer driven linje i debatten.

Tvärtom förhåller det sig så atl en facklig organisation,
SJF, i högre grad än andra har anlagt ett sätl alt se på hithörande problem som
bryter sig mol arbetsgivarsidans. Som skal! framgå i del följande är det
framför alll SJF: s anspråk på vad som brukar kallas redaktionellt
medinflytande och skälen för dessa anspråk som har kommit i blickpunkten. De
åsiktsskillnader, som må finnas i förhållandel mellan arbetsgivarna och andra
fackliga organisationer, har närmare släktskap med sådana intressemotsättningar
i medbestämmandefrägor som uppträder också inom andra branscher och på andra
områden av arbetsmarknaden. Vi återkommer till denna iakttagelse i del
följande.

Den ytterligare reservalionen bör slutligen också göras
atl den juridiska argumentationen för i det väsentliga samma uppfallning i
huvudsaken kan skilja sig från den ene dellagaren i debatten till den andre.

Vi skall, sedan dessa påpekanden har gjorts, i det
följande söka sammanfatta debatten genom alt samla de viktigaste synpunkterna
och argumenten under de två nyss angivna rubrikerna. Vi erinrar dock om all
delar av debatten rätl väl har belysts redan i den redogörelse för
remissytlrandena lill arbetsmarknadsutskottet som finns samlade i underbilaga
1.

3.1 Arbetsgivarståndpunkten

Den avgränsning av medbestämmandelagens tillämpningsområde
som har gjorls genom 2§ MBL är enligt arbetsgivarståndpunkten otydlig. Lagtexten
ger inie någon säker ledning och de uttalanden som har gjorts i moliven är
knapphändiga och svårtolkade. Beröringspunkterna med TF har lika lite som de
yttrande- och tryckfrihetsrättstiga aspekternas betydelse i slorl uttryckligen
omnämnts i motivtexlerna, om man undantar de ganska allmänt hållna uttalandena
i konstitulionsulskotlels yttrande till dåvarande inrikesutskoltet (KU 1975/76:
ly). Man ivingas i stället falla lillbaka på diffusa formuleringar l.ex om all
företag med opinionsbildande verksamhet, som press, radio och television,
erbjuder exempel på verksamheter där det av hänsyn lill andra intressen än arbetstagarnas
bör göras en avgränsning av tillämpningsområdel för medbestämmandelagens regler
2 Riksdagen
1984/85. 1 saml. Nr 155

Skr. 1984/85:155 18

(prop.
1975/76: 105 bil. 1 s. 328). Lagens motiv är knappast klarare i fråga om
innebörden av de enskilda uttryck i lagtexten, som "opinionsbildande
ändamål" och "verksamhetens mål och inriktning", vilka är
avgörande för tillämpningen av 2§ i detta sammanhang.

Inte
desto mindre mäste man, om inte av andra skäl så åtminstone därför all TF utgör
grundlag, vid tolkningen av 2 § MBL utgå från att detta lagrum är förenligt med
eller i de avseenden som saken här gäller i själva verket ett slags uttryck för
tryckfrihetsrältsliga grundsatser. De "andra intressen än
arbetslagarnas" som det talas om i motiven kan inom hithörande område inle
vara andra än de som TF: s regler har till uppgift atl skydda. TF och
tryckfrihetsrältsliga grundsatser bör med andra ord läggas lill grund vid
lolkningen av 2§ MBL, både i vad avser enskildheter i lagrummet och allmänt
sett.

Det
vidsträckta skydd för den enskildes yttrande- och informationsfrihet, och för
tryckfriheten, som RF och TF ger måste länkas ha sin motsvarighet inom del
område som åsyftas med medbestämmandelagsliflningen, eller med andra ord i
förhållandel mellan bl.a. tidnings- och andra massmedieförelag på ena sidan
och företagens anställda och de anställdas fackliga organisalioner på den
andra. 1 första hand måsle delta antas följa av grundlagsföreskrifterna i sig
själva. I vatje fall måste del rättsliga lägel uppfattas så att 2 § MBL utgör
etl slags översättning till del medbesläm-manderättsliga området av RF: s och
TF; s grundsatser.

Denna
allmänna utgångspunkt innebär att 2 § MBL skall anses föreskriva ett
vidsträckt undanlag från medbestämmandelagens tillämpningsområde såvitt gäller
massmedieföretagen. Innebörden är principielll sett all medbestämmandelagens
regler om arbetslagarinflytande inte skall antas ha föranlett något ingrepp i
eller någon begränsning av den frihet att beslula som enligt TF tillkommer en tidnings
ägare och dess utgivare.

Det
finns då inte heller någol slöd i medbestämmandelagen för anspråk på fackligt
inflytande över beslut om innehållet i tidningar eller tidskrifter.

Detla
sätt atl se på förhållandel lill TF ger stöd för vissa slutsatser om hur 2§ MBL
skall lolkas på några särskilt omdebatterade punkler. En sådan slutsats är att
utlryckel "verksamhel som har etl opinionsbildande ändamål" skall ges
en vidsträckt innebörd och inte begränsas till atl omfatta enbart
opinionsbildning i något slags speciell eller snävare mening. Opinionsbildning
i en tidning är inie bara vad tidningen skriver på ledarsidan. Utlryckel får
när del används i 2§ MBL i stället antas syfta på allt som är
tryckfrihetsrätlsligt skyddat genom TF, och alltså bl.a. även tidningarnas
nyhetsförmedling, och inte bara dagspress och politisk press ulan även t,ex.
veckopress. Av della följer vidare atl i princip allt som får betraklas som
beslut om tidningens innehåll undantas från tillämplighet av lagen, dvs. såväl
beslut om publicering eller icke-publicering av artiklar och annat material i
det enskilda fallel som mer övergripande och långsiktiga beslut t.ex. om vilka
slags material som skall förekomma i tidningen

Skr.
1984/85:155 19

eller tidskriften, avvägningen mellan olika slags material
och malerial med viss inrikining m.m. Lagen är inte heller fillämplig på beslut
t.ex. om disposilion av det redaktionella utrymmel för olika ämnesområden,
fördelningen av redaktionella resurser, redigeringsprinciper,
utgivningsperiodi-cilet, målgrupper och spridningsområden, utgivningen av
editioner och utgivning av bilagor av olika slag m, m. Vissa beslut på
personalpolitikens område, framför alll beslut om rekrytering av redaktionell
personal tillhörande olika kategorier, faller utanför området för lagens
tillämpning.

3.2 Den fackliga ståndpunkten

SJF hävdar alt del sedan länge har förekommit ett samspel
vid utformningen av tidningarnas redaktionella innehåll mellan journalisterna
och ägarens företrädare på redaktionerna. Detta samspel har tagit sig uttryck
bl.a. i lokala avtal om inflytande för de redaktionellt anslällda och i
hänvisningar i kollektivavtal till de för branschen gemensamma spelreglerna
för press, radio och TV. Samspelet bör fortsätta och leda fram lill eU centralt
avtal om redaktionellt medinflytande.

Därigenom främjas förutsättningarna för alt pressens
uppgifier i del demokratiska samhället skall kunna fullgöras på ell rikligt
sätt. Etl arbetslagarinflytande, som grundas på avtal som iräffas med slöd av
MBL, bör betraktas som en garanti för ell riktigt uppfyllande av
journalistikens uppgift att oberoende och kritiskt söka sanningen i läsarnas
tjänst.

Del kan inle rätteligen göras gällande atl 2S MBL är så
otydlig alt det behövs klarlägganden genom en särskild utredning eller genom
åtgärder från lagstiftarens sida. Det bör i stället ankomma pä branschens
parter atl utveckla etl gemensaml synsätt i fråga om lagens tolkning och
lillämpning. Om detta i etl eller annat hänseende inle lyckas, är det Hksom
inom andra rättstillämpningsområden i sisla hand den dömande instansens, AD:s,
uppgift att uttolka lagen.

Den allmänna utgångspunkten vid tolkningen av 2§ MBL måsle
vara att lagrummet undantar enbart elt begränsat område frän rällen till
fackligt inflytande. Redan före MBL:s tillkomst var del inom slörre eller
mindre delar av pressens område accepterat att del bör finnas ett
arbetslagarinflytande över redaktionella frågor. Mot bl. a. den bakgrunden är
del berättigat atl ulgå från alt arbetsrältsreformen inle var avsedd alt medföra
någon begränsning av betydelse i jämförelse med vad som lidigare var accepterat
och tillämpat. Reglerna i TF har inte före arbetsrättsreformen ansetts innebära
något hinder mot redaktionellt medinflytande och någon förändring på den
punkten har reformen inte föranlett.

Till pressens uppgifter hör all frilt kommentera
förhållanden och skeenden i samhället. SJF gör inle anspråk på all med stöd av
medbestämmandelagen kunna tillerkännas inflyiande över utövandet av den fria
kommen-tarrätlen. Med hänsyn lill avfatlningen av 2§ MBL och motiven till lag-

Skr.
1984/85:155 20

rummet kan det vara rimligt atl anse all beslut om
innehållel på dagspressens ledarsidor faller utanför lagen. Någon grund för
atl utsträcka undanlagsregeln längre än så finns det däremot knappast.
Lagrummet kan l.ex. inte antas la sikle på redigeringen av nyhetsmaterialet i
en tidning. Inte heller andra sådana mer allmänna redaktionella frågor som har
nämnls från arbetsgivarhåll kan anses undantagna från fackligt inflytande. Ullrycket
"opinionsbildande ändamål" i 2§ MBL torde också ge vid handen atl
press med enbari eller i alll väsenlligl kommersiella syften över huvud inle
omfattas av undanlagsregeln. Del görs inte anspråk på fackligt inflyiande över
ansvarige utgivarens utövande i det enskilda fallel av sina befogenheler
enligt 5 kap, 3 § TF, Rekryteringen av redaktionell personal är i hög grad en
fråga av fackligt intresse som inte kan antas ha blivit utesluten från
medbestämmandelagens lillämplighelsområde.

Flera andra fackliga organisalioner (bland dem Grafiska
fackförbundet, Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet) har
sagt all del inte finns någon sådan oklarhet i fräga om innebörden av 2§ MBL
atl det är motiverat med en särskild ulredning. Dessa organisationer har vidare
sagt sig helt eller näslan hell sakna praklisk erfarenhel av problem som skulle
kunna bollna i meningsmotsättningar kring lagrummet. Några av dem har hänvisal
till inledda medbetämmandeavialsförhandlingar med arbetsgivarparten. I allmänhet
har organisalionerna också avstått från att uttala sig om rätta lolkningen av
2§ MBL på annal sätt än genom att påpeka, atl lagrummet inte torde vara avsett
att såvill gäller förhållandel till dem och deras medlemsgrupper försätta
tidnings- och andra massmedieförelag i en privilegierad ställning i jämförelse
med företag i allmänhel. Del bör till delta anmärkas atl enligt sakens natur
frågan om redaklionelll medinflytande av sådana skäl som SJF åberopar inte
kommer upp för de här åsyftade fackliga organisaiionernas del.

4 TF och medbestämmanderätten — inledande synpunkter

4.1 Vilken direkt betydelse har TF för arbetstagarnas
medbestämmanderätt enligt MBL?

Avsnittets innehåll: Vi släller i delta inledande avsnitt
försl frågan i vilken utsträckning och på vad sätl TF kan länkas ha en direkt
rättslig betydelse för arbetstagarnas medbestämmande enligt MBL. Bakgrunden
lill den frågan är att det i debatten inte sällan görs gällande att grundlagen
TF drar en gräns för medbestämmanderätten, oberoende av vad som föreskrivs i
MBL. Å andra sidan brukar man påpeka att TF i del väsentliga medför ett skydd
för den enskilde medborgaren enbari mol den offenlliga maklen - gentemot det
allmänna - utan alt beröra det rättsliga förhållandet enskilda emellan (l.ex.
förhållandel mellan arbelsgivare och arbetstagare).

Vi tar upp tre delfrågor inom ramen för den allmänna
frågan om TF: s betydelse för medbestämmanderätten.

Skr.
1984/85:155 21

-
En fråga är i vad mån TF medför något hinder mot fackliga slridsälgärder som
vidtas med anledning av en irycki skrifts innehåll. Den saken kan ha betydelse
t.ex. om man länker sig atl en facklig organisation vill lillgripa
stridsåtgärder för att få till stånd elt avtal om medbestämmanderätt i fråga om
en tidnings redigering och innehåll. Svaret på den frågan är enligt vår mening
"nej".

En
andra fråga är i vad mån TF tillåter avtal varigenom någon binder sig vid en
begränsning av sin tryckfrihet. Ett sådani avtal skulle l.ex. kunna vara ett
medbestämmandeavtal eligl 32 § MBL. I detla sammanhang kommer särskilt frågan
om ansvarige utgivarens befogenheter enligt 5 kap. 3§ MBL in i bilden. Kan de
befogenheterna beskäras genom etl avtal om medbestämmanderätt?

Enligt
vår mening skall den frågan besvaras nekande. I vad mån det därutöver finns en
gräns för avtalsfriheten är oklart.

Slutligen
tar vi upp som en tredje fråga i vad mån TF medför någon begränsning av
riksdagens möjligheter alt stifta lag om medbestämmanderätt för arbetstagarna.
Ulgängspunklen är återigen all grundlagsskyddet för vissa fri- och rättigheter
betraktas som etl skydd gentemot del allmänna, och i linje därmed i princip
inle gentemot riksdagen som stiftare av civillag. Hur långt sträcker sig denna
princip egentligen?

Något
entydigt svar kan inte ges. TF gäller visseriigen inte mot del allmänna som
stiftare av civillag, men det är oklart om TF hindrar överförande av
beslutanderätt till annan enskild person eller sammanslutning.

Del
görs i debatten ibland gällande alt TF i sin egenskap av grundlag har direkl
rättslig betydelse för arbetstagarnas medbestämmanderätt enligt MBL. Den
allmänna innebörden av detta påslående skulle vara att TF ger vissa vidslräckla
rälligheter åt alla svenska medborgare och alla svenska juridiska personer,
tidningsföretagen självklart inte undantagna, och atl någon inskränkning av
dessa rättigheter inte har gjorls och inle heller kan göras genom MBL eller
genom kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Delta
sätl atl se saken kan länkas ha hämlal inspiration bl.a. i uttalanden i den
tryckfrihelsrältsliga litteraturen. Det uttalas t. ex. på ell slälle, låt vara
i en mycket översiktlig framställning (Petrén, Tryckfrihetslagstiftningen, 6
uppl. 1978, s. 9 O, bl a att all arbetsrättslig lagstiftning - lagarna om
arbelslid, arbetarskydd och medbestämmande - är lillämplig även för
iryckerinäringen men all vid konflikt mellan 4 kap 1 § TF (enligt vilken rätt
att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framslälla tryckalster
skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person) och
sådana "specialregler" försteg givetvis skall ges ål grundlagen.
Vidare förklaras att 4 kap. I§ TF ger en även i förhållande till enskild (t.ex.
facklig sammanslutning) grundlagsskyddad rält all framställa tryckalster och
atl den rätlen inte hade kunnat begränsas genom MBL, även om 2§ MBL inle hade
funnits. Vad som mer konkrel åsyftas med dessa uttalanden och vilka konflikler
som författaren tänker sig berörs dock inle. Vid

Skr.
1984/85:155 22

behandlingen i del onaedelbart följande av 1 kap. 2§ TF
förklaras att organiserade åtgärder av enskilda för undertryckande av
misshagliga pressalster inle är förbjudna i TF och all t. ex. fackliga åtgärder
för att hindra tryckning av viss skrift är tänkbara och i den fria
åsiktsbildningens inlresse får motverkas på annat sätl (än genom åberopande av
TF), t.ex. genom avtal.

Som anlyds redan av de nu återgivna uttalandena kan flera
frågor tas till uigångspunkt vid en undersökning av TF: s rättsliga betydelse
för arbetstagarnas medbestämmanderätt enligt MBL.

En aspekt på saken är om TF också medför hinder mot
angrepp från enskilda, l.ex. mol fackliga slridsälgärder i vissl syfte.
Fackliga slridsälgärder skulle ju kunna tänkas bli vidtagna i syfte att
understödja krav på medbestämmanderätt. En närliggande fråga är i vilken
ulslräckning och på vad sätt rättsordningen kan tänkas upprätthålla avtal
varigenom en räll som den enskilde är tillförsäkrad gentemot del allmänna
inskränks av hänsyn lill en enskild avialsmotpari. Man kan också ha skäl alt
fråga sig i vad mån det skydd som grundlagen TF ger den enskilde i förhållandet
lill del allmänna innebär hinder för riksdagen att stifta lag med tillämplighet
på bl. a. tidningsbranschen om medbestämmanderätt för arbetslagarna och deras
fackliga organisalioner.

4.1.1 Skydd mol angrepp av enskilda

I silt förslag lill TF föreslog 1944 års
tryckfrihetssakkunniga en utvidgning i jämförelse med äldre rält bl. a. på del
sättet atl TF skulle föreskriva förbud även för enskild all på grund av en
skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess
spridning bland allmänheten. Del skedde i de sakkunnigas förslag lill I kap. 2§
TF. Ur motiven kan förtjäna återges följande (SOU 1947:60 s. 49 f):

Belräffande ålgärder av enskilda har
tryckfrihetsförordningen hittills icke ansetts kunna giva handlingsregler till
skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för myndighet gällande.
Uppenbart är emellertid atl även i fråga om enskilda elt behov av dylika regler
kan föreligga. Enskilda organisationer och sammanslulningar intaga stundom en
sådan ställning alt de verksaml kunna hindra tryckning, utgivning eller
spridning av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss
utsträckning torde väl den uppfattningen atl dylika åtgärder icke äro tillåtna
ha vunnit hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke utlryckligl stadgar någol
därom. Reaktionen mot skrifter som ansells misshagliga eller anslötliga har i
vissa fall lagil sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande.
Tydligl är all dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfrihet.
Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar; endast
lagens siadganden om missbruk av tryckfriheten skola ulgöra tryckfrihetens
gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna kan väl av
förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast under de garantier
och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet av tryckfrihetens
legala gränser skall åvila de organ vilka grundlags-

Skr.
1984/85:155 23

enligt
anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i
tryckfrihetsförordningen. Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att
hindra tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma fill uttryck i
lagen.

De
förbud mot ålgärder av myndighet eller enskild lill hinder för tryckfrihetens
utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra sidan icke
innefatta nägon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning eller
spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende regleras av
gällande författningar. 1 fråga om enskild gälla i allmänhet endasl
civilrätlsliga regler, enligt vilka dylik förpliklelse föreligger blott på

grund av eget åiagande. Del
må ock framhållas alt del angivna

förbudei
icke innefattar någon begränsning av den rätt som lillkommer annan medborgare
alt inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska innehållel i viss
tryckt skrift saml därom uttala sitt omdöme och eventuellt sitt ogillande.
Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen nalur, som inrymmer samma
rält för envar.

I
specialmoliveringen lill 1 kap. 2§ i förslaget beskrevs närmare den åsyftade
innebörden av förbudet även för enskild att hindra tryckning, utgivning eller
spridning av skrift. Del av de sakkunniga föreslagna lagrummet hade följande
lydelse:

§2
Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mol
tryckning därav må ej förekomma.

Ej
heller vare på grund av skrifts innehåll någon, myndighel eller enskild,
tillåtet atl genom åtgärd, som icke äger stöd i denna lag, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Följande
avsnitt ur molivtexten är av intresse (bet. s. 210 ff):

Ej
heller är del tillåtet för en leverantör av papper, vilken ålagil sig leverans
lill elt tidningsföretag, atl avbryta leveransen på grund av tidningens
innehåll eller för en fackförening, som är bunden av gällande kollekliv-avtal,
att förmå sina medlemmar alt nedlägga arbetet vid ett tryckeri på grund av
innehållet i de skrifter som där tryckas. Lagrummet medger icke atl någon
vägras inträde i en yrkesammanslutning, exempelvis förening av
tidningsdistribulörer eller föriäggare, i anledning därav att han distribuerar
eller förlägger viss skrift, som av flertalet föreningsmedlemmar anses ha elt
misshagligt innehåll, eller alt han av nu nämnd anledning uieslules ur
sammanslutningen. Såsom mot lagrummet stridande måste ock anses all
tidningsföretag, föriäggare eller annat förelag för distribution av tryckta
skrifter såsom villkor för tillhandahållande av sina skrifter åt försäljare,
som driver yrkesmässig verksamhel, uppställer atl denne icke samtidigt får
sälja annan tryckt skrift med visst politiskl innehåll.

En
begränsning av stadgandets räckvidd ligger däri atl det endasl avser sådana
ålgärder som grunda sig på skriftens innehåll. Det hindrar således icke någon
att exempelvis inslälla pappersleverans lill etl tidningsföretag på grund av
dess insolvens eller atl nedlägga arbelet vid etl tryckeri i samband med
förhandlingar om löneuppgörelser. Ej heller medför stadgandet någon
förpliktelse för den enskilde att medverka till tryckning, utgivning eller
spridning av skrift. En boktryckare kan således fritt avvisa

Skr. 1984/85:155 24

tryckning
av skrift på grund av dess innehåll. Med hänsyn lill det ansvar för
tryckfrihetsbrotl, som kan åvila boktryckaren, är del uppenbart att han måste
kunna vägra sin medverkan i sådana fall då dylikt ansvar kan inträda. Men även
eljesl måsle boktryckaren äga frihei att avgöra, vilkel Iryckningsarbele han
vill åtaga sig. Likaså kan en försäljare av lidningar eller andra tryckta
skrifter avvisa skrift, som han på grund av dess innehåll icke själv önskar
saluföra. Såsom redan anförls innefallar stadgandet icke någon inskränkning i
yttrandefriheten. Ell uttalande i pressen eller i en mölesresoluiion mol vissa
skrifter på grund av deras innehåll beröres således icke av stadgandet.

En
annan begränsning i stadgandets tillämplighet innefattas däri att åtgärden
måsle menligt påverka skriftens tryckning, utgivning eller spridning. I
lagiexten har denna menliga påverkan betecknats såsom hinder. För alt hinder
skall anses föreligga bör ej fordras atl del är av sådan absolut karaktär all
det medför omöjlighet för tryckning, utgivning eller spridning överhuvud laget.
Även ett partiellt hinder, exempelvis omöjliggörande av försäljning på viss
plats, faller under lagrummet. Vidare måsle, även om åtgärden icke omöjliggör
den verksamhet varom är fråga, de ekonomiska återverkningarna lilläggas
betydelse. Äro dessa av den ingripande verkan atl verksamhelens fortsättande
icke kan anses ekonomiskl berättigad, bör hinder som avses i lagrummet anses
föreligga.

Bestämmelsen
i andra slycket har icke förbundits med något särskilt siraffbud. Överträdelse
medför således icke slraff annal än då eljesl gällande straffbestämmelser äro
tillämpliga. I fråga om åtgärd av ämbetsman kan ett ämbetsbrott föreligga.
Beträffande enskild torde i allmänhet något straff ej komma i fråga. Sladgandel
har dock - förulom all därigenom en viktig tryckfrihetsrällslig grundsats
kommer fill ullryck - den belydelsen all del kan grundlägga ett
skadeståndsansvar enligt allmänna skadeslåndsrättsliga regler.

I
den proposition som följde på tryckfrihelssakkunnigas förslag utmönstrades
emellertid förslaget att göra förbudsregeln i I kap. 2 § TF lillämplig även på
enskilda sammanslutningar och personer (prop. 1948 nr 230 s. 34, 52 ff och 86
f). Skälen för detta ställningstagande redovisades på följande sätt:

Däremol
inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av atl göra stadgandet
tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar och personer.
Visserligen är det i och för sig rikligt atl ej heller tvångsåtgärder från
enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få
förekomma. Slora svårigheter uppstå emellerlid atl i lag närmare angiva, i
vilken omfattning sådana enskilda ålgärder skola anses rälisslridiga. I
praktiken kan det därför bli vanskligt atl upprätthålla en klar och otvetydig
gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten
moralisk påverkan. Såsom justitiekanslersämbeiet framhållit kunna l.ex.
åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda organisationer mot
skandaltidningar, pornografiska skrifter och dylikl slundom anses mycket berättigade,
även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden. Det
må här erinras om de på enskill inilialiv tillkomna aktionerna för att stävja
utbredningen av Nick-Carter-lillera-turen och tidningen Fäderneslandet. Jag har
därför anseti klokast atl icke i tryckfrihetsförordningen upptaga bestämmelser
rörande åtgärder av en-

Skr. 1984/85:155 25

skilda sammanslulningar eller personer; frågan om
rättsstridigheten i sådana åtgärder bör bero av de rättsregler som eljesl
gälla. Härav följer alt jag saknar anledning att ingå på den i vissa yttranden
berörda frågan om etl särskilt strafflud mot de åtgärder som avses i
stadgandet; rättstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka äro bundna av
ämbelsansvar, kunna redan enligt gällande regler ulgöra tjänstefel.

Vid riksdagsbehandlingen uttalade sig
konstitutionsutskottets majoritet till förmån för de sakkunnigas förslag på den
här behandlade punkten (KU 1948 nr 30 s. 31):

----- Enligt utskottets uppfatlning innehåller stadgandet,
sådant det

avfattats av de sakkunniga, en grundsats av slor vikl,
särskilt dä det gäller åtgärder mot tryckta skrifter på grund av deras
politiska innehåll. Åtgärder, som gå ul på att vid sidan om
tryckfrihetsförordningens regler undertrycka misshagliga skrifter genom alt
hindra tryckning, utgivning eller spridning av dessa, böra icke vara tillåtna.
Att härvid göra någon skillnad mellan statliga eller kommunala organ å ena
sidan och enskilda sammanslutningar eller personer å andra sidan kan icke
anses tillfredsställande. Även de sislnämnda intaga slundom en sådan slällning
atl de kunna verksamt hindra tryckfrihetens utövning. En helt nalurlig
begränsning av stadgandets räckvidd ligger, såsom de sakkunniga framhållit,
däri atl della icke medför någon förpliktelse all medverka vid tryckning,
utgivning eller spridning av skriften och att det ej heller inskränker den
yttrandefrihet som lillkommer envar. Den omständigheten, all vid tillämpningen
av denna begränsning tveksamma fall kunna uppkomma, kan icke anses vara etl tillräckligt
skäl alt, såviit angår enskilda, avstå från atl i tryckfrihetsförordningen
giva uttryck åt den viktiga och för tryckfriheten grundläggande princip som
innefattas i de sakkunnigas förslag. Ej heller vad departementschefen anförl
angående ålgärder mol skandalliiteralur och pornografiska skrifter finner
utskottet vara ett avgörande skäl mot antagande av sladgandel i den form de
sakkunniga föreslagit. Även ingripanden mol dylika skrifter böra ske i den
ordning tryckfrihetsförordningen eller annan lillämplig lag anvisar. Förslagel
innefattar vissa ökade möjligheter härtill (6 kap. 2§ och 10 kap. I0§); vad
särskilt angår de förfaranden som på sin lid lades tidningen Fäderneslandet
lill lasl mä erinras om all lagstiftning mot utpressning och försök därtill
tillkommit år 1934. I den mån de lagliga möjligheterna lill ingripanden mot
skandaltidningar och pornografiska skrifter icke äro tillräckliga bör
lagändring komma till stånd. Det bör däremot icke stå enskild öppet att vid
sidan om lagarna ingripa med tvångsåtgärder mot dylika skrifter. Alt han är
oförhindrad alt uttala sitt omdöme om skrifterna och eventuellt sill ogillande
av dessa saml därigenom verka för au de ej spridas framhålles särskilt i de
sakkunnigas motivering.

Ulskoltet vill på grund av det anförda förorda att
stadgandet

erhåller det innehåll de sakkunniga föreslagit. Däremol .
Ej heller

finner utskottet skäl föreslå atl stadgandet, såsom i
samma motioner ifrågasatts, skall förbindas med straff eller annan sanktion,
som icke följer av allmänna straff-eller skadeslåndsrättsliga regler.

Riksdagens beslut blev emellerlid att bifalla en
reservation lill förmån för propositionsförslaget. 1 kap. 2§ TF fick därmed den
lydelse som lagrummet fortfarande har:

Skr. 1984/85:155 26

2
§ Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot
tryckning därav må ej förekomma.

Ej
heller vare tillåtet för myndighel eller annat allmänt organ atl på grund av
skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hindra
tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Del
finns alltså inte någol i TF uttryckl förbud mot enskildas åtgärder för all
hindra tryckning, utgivning eller spridning av en viss skrift. Även om skälet
lill en bojkotlaklion, för alt ta ett exempel, är en tidnings innehåll, så kan
den inle angripas utifrån TF: s regler. En annan sak är att åtgärder för att
hindra att en skrift trycks, utges eller sprids under särskilda förutsällningar
kan omfattas av allmänna straffrättsliga bestämmelser eller strida mol avtal
(jfr även SOU 1975:49 s. 100 fO.

Petréns
uttalanden till frågan om organiserade åtgärder för undertryckande av
misshagliga pressalster resp om fackliga åtgärder för att hindra tryckning av
viss skrift, har alltså ett gott stöd i TF: s förarbeten. Det kan lilläggas,
atl skälen på sätt och vis är ännu starkare för uppfattningen all fackliga
slridsälgärder mol t. ex. etl tidningsföretag i syfte all genomdriva
lönevillkor eller anställningsvillkor av visst innehåll får vidias utan hinder
av TF. även om den faktiska verkan av stridsålgärderna skulle bli all
tryckningen, utgivningen eller spridningen av tidningen förhindras under viss
lid. 1 motivtexterna lill tryckfrihelssakkunnigas förslag betonas att del
föreslagna stadgandet i 1 kap. 2 § TF inle skulle medföra skyldighet för den
enskilde all medverka lill tryckning, utgivning eller spridning av en skrift
eller hinder mol en normal facklig aktion i syfte all genomdriva lönekrav eller
dyl. Detta uttalande gjordes dock rimligen utan tanke på sådana krav på avtal
om medbestämmanderätt som tillhör vår tids arbetsmarknad.

Det
har sitt inlresse alt i detta sammanhang erinra om 2 kap. 17 § RF som
föreskriver, att förening av arbetstagare saml arbelsgivare och förening av
arbelsgivare har rält att vidla fackliga stridsåtgärder, om annat inte följer
av lag eller avtal. 1 princip får detta antas belyda att det krävs avtal eller
uttryckliga regler i lag för alt rättsligt hinder mol fackliga slridsälgärder
skall kunna anses råda. Därmed är man dock vid den rättsliga analysen inte
mycket hjälpt förrän del har klargorts vad som är en facklig slridsåtgärd i
grundlagsstadgandels mening. Den saken lorde inle vara alldeles klar. Till den
och vissa andra aspekter på den fackliga stridsrätten i del här behandlade
sammanhanget ålerkommer vi i det följande.

Då
I kap. 2§ TF inte innehåller något mot enskilda personer eller sammanslutningar
riklal förbud att hindra tryckning, utgivning eller spridning av skrifter, är
del svårt all förslå Petréns tidigare återgivna uttalande all varje medborgares
räll enligt 4 kap. 1 § TF alt framslälla tryckalster skulle vara skyddad även
gentemot enskild (t. ex. en facklig sammanslutning). Mot bakgrunden bl.a. av
TF;s uppbyggnad synes det ju vara naturligast att lolka 4 kap. 1§ mol
bakgrunden av I kap. I och 2§§. Den

Skr.
1984/85:155 27

förhärskande
meningen torde också vara atl TF: s regler om rält atl trycka, utge och sprida
skrifter lar sikle på förhållandel till det allmänna men däremol inle på
förhållandet mellan enskilda rättssubjekt.

Sedan är del en annan sak
atl vissa inslag i TF har en dimension som berör även förhållandet mellan
enskilda. Exempel är atl rätlen lill anonymitet enligt 3 kap. TF medför ell
skydd även mot rättsanspråk av enskilda, låt vara ulan den förstärkning som
efterforskningsförbudet i 3 kap. 4§ utgör, och all ansvarsfriheten för
uppgifislämnare (jfr 1 kap. I § tredje styckel TF) ger skydd inte bara mol
statens slraffanspråk ulan även gentemot den enskilde skadelidandes anspråk på
slraff och skadestånd. Även beslämmelserna om tryckfrihetsbrotten och om
proceduren i tryckfrihetsmål kan delvis uppfattas som ett skydd för
tryckfriheten genlemol enskilda (t.ex. i ärekränkningsfall och vid
åsidosättande av vissa sekretessregler).

4.1.2
Avtal om begränsning av tryckfriheten

Arbetstagarnas
medbestämmanderätt förutses i MBL i väsenllig utsträckning grunda sig på
kollektivavtal (jfr 32 § MBL). Äv särskilt intresse för vårl ämne är mol den
bakgrunden frågan / vad mån TF medger avtal genom vilka någon i större eller
mindre utsträckning avstår från det fria utövandet av sina rättigheter enligt
grundlagen (jfr avsniltel Tryckfrihet och avtalsfrihet i Eek, Nya
tryckfrihetsförordningen, Slockholm 1948, s. 69 ff). En mer begränsad fråga i
sammanhanget är i vad mån 5 kap. 3 § TF medger avtal som medför inskränkning av
den ansvarige utgivarens befogenheter.

5
kap. 3 § TF lyder:

3
§ Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag
att vara utgivare skall innefatta befogenhel all öva inseende över skriftens
utgivning och bestämma över dess innehåll så atl intet däri får införas mot
utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhel, som sålunda tillkommer
utgivaren, vare ulan verkan.

Förarbetena
lill delta lagrum är ganska knapphändiga (SOU 1947:60 s 102 f, 234 f; prop.
1948:230 s. 158). Del framgår emellerlid alt vad som föreskrivs om utgivarens
befogenheter har sin väsentliga bakgrund i del tryckfrihelsrältsliga
ansvarighetssyslemet och i del lidigare förekommande bruket med bulvaner som
utgivare (s.k. ansvaringar). Följande utdrag ur tryckfrihelssakkunnigas
specialmofivering (bet. s. 234) är belysande:

I
andra slycket angives innebörden av uppdraget all vara utgivare. Stadgandet
överenstämmer i sak med gällande rätl. Ur iryckfrihelssyn-punkt nödvändigt är
att utgivaren kan öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess
innehåll så all intet däri får införas mol hans vilja. Endast om denna
befogenhel föreligger är del nämligen berättigat alt göra utgivaren ansvarig
för tryckfrihetsbrotl genom skriften. Utgivarupp-

Skr.
1984/85:155 28

draget innefattar alltså, även om della icke blivit
särskilt angivet, den nu angivna befogenheten. Inskränkningar däri kunna icke
göras; de sakna laga verkan. Vidtar ägaren sådana åtgärder atl utgivaren
hindras all öva inseende över skriften eller all beslämma över dess innehåll på
angivet sätt och kan del således anses uppenbart atl utgivaren icke innehar den
befogenhet som skall lillkomma honom, blir ägaren enligt 8 kap. 2§ själv
ansvarig för tryckfrihetsbrotl. Vanligen lorde de nu avsedda befogenheterna
vara förenade med ell mera allmänl uppdrag all utöva den redaktionella
ledningen inom företagel eller viss del därav.

Delta är emellerlid en fråga som icke regleras i
tryckfrihetsförordningen utan ankommer på del privalrättsliga avtalet mellan
ägaren och utgivaren.

Den främsta och kanske i praktiken viktigaste verkan av
att en utgivare av ägaren berövas den befogenhet som del lalas om i 5 kap. 3 §
TF är alltså att det tryckfrihelsrätlsliga ansvarel går över på ägaren. I
molivtexten lalas emellerlid också om att inskränkningar i utgivarens
befogenhet saknar laga verkan (jfr lagtexien). Detla synes närmast syfta på
ogiltighel av en överenskommelse om inskränkning av befogenheten, t.ex. mellan
ägaren och utgivaren om att utgivaren i realiteten inle skall ha den i 5 kap. 3
§ föreskrivna befogenheten. I den juridiska tryckfrihetsrältsliga litteraturen
uttalas också på sina slällen alt avtal om inskränkning av befogenheten inle
får iräffas resp att sådana inskränkningar blir verkningslösa (se t.ex.
Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt, 2 uppl. 1954, s. 19 och Petrén, Tryckfrihetslagstiftningen,
6 uppl. 1978, s. 22).

Med lanke bl.a. på att det alllid står ägaren fritt att
utse en annan utgivare synes frågan om den civilrättsliga giltigheten mellan
ägare och utgivare av etl avtal om begränsning av utgivarens befogenhel vara av
underordnad praktisk betydelse (lål vara att det i förarbetena synes vara ett
förbud riktat mot skriftens ägare som i första hand uppmärksammas, jfr SOU
1947:60 s. 102). Av större inlresse är i vad mån elt avtal mellan ägaren och
Iredje man (t. ex. en utomstående organisation, facklig eller annan) som
innebär inskränkning av utgivarens befogenhel, kan tillerkännas rälislig
verkan. Del brukar antas atl så inle är fallel. Petrén är inne på frågan (aas.
23):

Utgivarens grundlagsskyddade ställning kan ej heller
kringskäras av regler om medbestämmande från andra arbetstagare hos den
arbetsgivare som utger tidningen eller tidskriften. Det förut nämnda stadgandet
i 2§ lagen om medbestämmande i arbetslivet om atl arbetsgivares verksamhet som
har opinionsbildande syfte är undanlagen från lagens tillämpningsområde såvitt
avser verksamhetens mål och inriktning har tillämpning just på denna situalion.
En annan sak är all arbetstagarnas organisalioner förhandlingsvägen t.ex. kan
förmå arbetsgivaren/lidningsägaren att byta ul en utgivare mot en annan.

Med tanke på Petréns mer allmänna uppfattning om
förhållandet mellan TF och MBL fär man tro, alt detla sisla påpekande lar sikte
på medbestämmande i de former som direkt föreskrivs i MBL. Rimligen har
ullalan-

Skr. 1984/85:155 29

del dock även enligt förf.:s egen mening tillämplighet
också på medbestämmandeavtal som har iräffals med slöd av 32 § MBL.

Man kan jämföra med följande uttalande av arbetsdomstolen
i den s. k. Gefle Dagbladsdomen (AD 1981 nr 22):

Del bör tilläggas all tryckfrihetsförordningens regler om
befogenhet för ansvarig utgivare atl beslämma över tidnings innehåll inle i och
för sig medför att hans beslut är i motsvarande mån undandragna medbestämmandelagen.

1 sitt remissyttrande till arbetsmarknadsutskottet över
riksdagsmotionen 1980/81: 1810 har arbetsdomstolen kommenterat detla uttalande
i domen påföljande sätl:

I motionen anges att oklarheter föreligger i förhållandel
mellan tryckfrihetsförordningen och 2§ medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen
kan inte dela denna uppfattning. Som domstolen framhållit i sin dom 1981 nr 22
medför inte tryckfrihetsförordningens regler om befogenhel för ansvarig utgivare
atl beslämma över tidningens innehåll i och för sig att hans beslut i
molsvarande mån blir undantagna medbestämmandelagen. Della konstaterande
hänger givelvis samman med tryckfrihetens principiella innebörd alt vara en
rätl för envar all ulan ingripanden av offenllig myndighet bl.a. utgiva
skrifter. Däremot är de tryckfrihetsrältsliga bestämmelserna i princip inle
avsedda alt gripa in i sådana privalrättsliga förhållanden som
medbestämmandelagen avser att reglera.

Ser man till tvistefrågan i Gefle Dagbladsmålet, som
gällde om elt visst beslut skulle ha föregåtts av s.k. primär förhandling
enligt 11 § MBL, ligger det nära lill hands alt anse att ansvarige utgivarens
befogenhet enligt 5 kap. 3§ TF inte berörs av ett på MBL grundat medbestämmande
i den formen. Primär förhandling är ju ell slags samråd före beslut men inle
egenlligen någol ingrepp i beslutanderätten som sådan. En parallell som det
ligger nära till hands att dra är att primär förhandlingsskyldighet enligt 11 §
MBL har ansells föreligga innan en aktiebolagsstyrelse utsåg en VD, trols att
själva beslutet enligt 8 kap. 3 § aktiebolagslagen är förbehållet styrelsen (AD
1980 nr 72 och 1981 nr 8). Ätt direkl överföra en sådan beslutanderätt som
åsyftas i 5 kap. 3 § TF lill annan än utgivaren, t.ex. föreirädare för en
facklig organisation, genom elt avtal som grundas pä MBL, är dock uppenbariigen
en annan sak. Det kan knappasl heller antas atl arbetsdomstolen har åsyftat atl
uttala sig om giltigheten av ett sådant medbestämmandeavtal.

Det kan här vara på sin plats all närmare analysera
innebörden av utgivarens befogenhet enligt 5 kap. 3§ TF. All den innebär en
räll för utgivaren att förbjuda införande i den periodiska skriften av vissl
material, t,o,m. ulan att ange några skäl för beslutet, råder del inle någon
ivekan om. Del framgår av lagtexten. Mer osäkert är om bestämmanderätten
sträcker sig till en rält atl beslämma atl visst malerial skaU tas in i
skriften.

Skr.
1984/85:155 30

Varken lagtexten eller förarbetena ger något klart besked
på den punkten. All ägaren kan förbehålla sig atl i någon omfattning förbjuda
publicering av material som utgivaren vill införa i tidningen lorde vara fullt
klarl. Del saknas emellerlid inte uttalanden i doktrinen av innebörd atl
utgivaren har en obegränsad rätt all även posilivi beslämma över tidningens
innehåll (se Petrén-Ragnemalm, Sveriges Grundlagar, 1980, s. 422).

Ett "konkurrerande" avtal mellan ägaren och
utomstående skulle kunna tänkas gå ut på en rält för den utomstående att få
vissl material publicerat. Har utgivaren inte bara en rält alt falla
"negativa" beslut ulan även en positiv rält att bestämma att visst
material skall tas in, kunde etl konkurrerande avtal tillägga den utomstående
en vetorätt som stod i strid med utgivarens beslutanderätt.

Övervägande skäl talar för alt etl avtal mellan ägaren och
tredje man som faktiskt beskär utgivarens befogenhet enligt 5 kap. 3 § TF skall
anses ogiltigt. Därmed skulle 5 kap. 3 § TF vara ett ytterligare exempel på
inslag i TF som får även civilrättslig betydelse. För debatten kring medbestämmanderätten
har dock saken sannolikt ganska ringa betydelse. Från fackligt håll har,
såvitt känt, inle rests anspråk på fackligt inflyiande enligt MBL över enskilda
publiceringsbeslut. Avtal om ell mer allmänl inflytande i redaktionella
frågor, t. ex. om rält all inverka på redaktionella policybeslut, kan å andra
sidan knappast uppfällas som avsedda alt beskära ansvarige utgivarens
befogenheter sådana de har beslämls i 5 kap. 3 § TF.

Den mer allmänna frågan om utrymmet för avtal varigenom
någon binder sig vid atl låla vissa inskränkningar i sin Iryckfrihetsrält är
myckel sparsamt behandlad i det tillgängliga tryckfrihetsrältsliga materialet.
Frågan synes över huvud inte ha ägnats någon behandling i förarbetena till TF.
Som nyss nämndes finns emellerlid elt avsnitt om tryckfrihet och avtalsfrihet
i Eeks bok om TF. Ur den framställningen kan här återges följande (aas69ff):

De skilda bestämmelserna i TF avser, som det heter i TF
1:1, att säkerställa fritt meningsutbyte och allsidig upplysning. I detla syfte
uppställs regler, som hindrar myndigheterna atl göra del ena eller andra
ingreppet mol tryckta skrifter och deras upphovsmän. Dessa ställs på delta sätt
i ett tryggat läge. Medborgarna erhåller tryckfrihet därför att fritt
meningsutbyte och allsidig upplysning betraktas som eftersträvansvärda ling i
samhällsordningen.

Frågan uppstår då om TF tillåter all avtal träffas, som
innebär all en person ulfäsler sig att låla vissa inskränkningar i sin
tryckfrihet. Ur principiell rättslig synpunkl är frågan inle svår att besvara.
Särskilda förbud mot jusl avtal av nämnda innebörd finns inte och därav följer
slulsalsen, alt en person - som hr Holmbäck uttryckte saken i debatten i första
kammaren 1948 om tryckfrihetsförslaget - kan "avsäga sig de rättigheter,
som han har enligt tryckfrihetsförordningen". Ett träffat avtal, varigenom
någon begränsar sin handlingsfrihel, då det gäller uttalanden i tryckt skrift,
kan dock inte rubba beslämmelserna i TF. Påföljder till själva avtalsbrottet kan
inträda. Den som bryter avtalet kan t.ex. ådömas att utge skadestånd lill

Skr. 1984/85:155 31

motparten. Ådömandet av skadestånd sker inte "på
grund av skrifts innehåll" och hindras alltså ej av TF 1: 2. Men han kan
inle hindras från att, om ock avtalsstridigt, bruka sin tryckfrihet enligt TF.
Några prevenliva åtgärder kan t. ex. inte företas mot honom eller hans skrift.

Ett avtal kan emellertid vara ogiltigt enligt avtalslagens
bestämmelser i kap. 3 om rättshandlingars ogiltighel. Enligt §31 kan ogiltighet
föranledas bl.a. av alt någon begagnat sig av annans beroende slällning i
förhållande till honom till alt ta eller betinga sig förmåner, som slår i
uppenbart missförhållande till vederlaget. Etl avtal kan också bli betraktat
som ogiltigt, om dess innehåll är omoraliskt. Del kan tänkas att etl avtal,
varigenom en person hell frånsäger sig möjlighelen alt begagna sig av den
frihet, som enligt TF skall lillkomma envar, kan vara att betrakta som ogiltigt
emedan dess innehåll slrider mol god sed.

Som framgår av citatet, behandlar Eek frågan om
giltigheten av sådana avtal som inskränker ena partens rättigheter enligt TF
endast med I kap. 2§ TF och civilrättens regler om avtals ogiltighet som
utgångspunkt. Det bör anmärkas atl 1 kap. 3 § TF, den s. k. exklusiviietsregeln,
förbjuder uldömande av straff och skadestånd för alll "missbruk av
tryckfriheten eller medverkan däri". Del är inle fullt klarl vad denna
regel har för betydelse i fråga om giltigheten av sådana avtal som Eek
diskuterar.

Som
exempel på avtal av intresse i sammanhanget nämner Eek inledningsvis avtal om
överlåtelse av en författares upphovsrätt (jfr 1 kap. 8§ TF). Beslämmelser av
den innebörden finns numera i kollektivavtalen mellan TA och SJF för
redaktionspersonal m.fl. (se §3 Medarbetares slällning). Som ytteriigare
exempel pekar Eek på regler i anställningsavtal mellan tidningsföretag och
journalist (vid tiden för Eeks bok i 1947 års s. k. journalistöverenskommelse
mellan TU och SJF) om begränsning av journalistens rätl alt medarbeta i en
annan tidning. Eek ullalar att det får anses tveksamt om ett förbud för
journalisten att medarbeta i en annan tidning kan anses binda journalisten, om
det inte säkerställs au han får uttrycka sina tankar och åsikter och meddela
nyheter i den tidning där han är anslälld. Enligt Eek bör avtalslagens
ogillighetsregler eller läran om ogiltighel av avtal som slrider mot goda
seder kunna åberopas mol avtal i vilkel en person helt frånsäger sig rällen all
i tryck uttala sin personliga mening i allmänna angelägenheter. Avslutningsvis
erinrar Eek om en pro-tokollsanteckning i journalistöverenskommelsen enligt
vilken en medarbetare inte fick hindras all i annan tidning än där han är
anställd framföra sin mening i ekonomiska, politiska och kulturella frågor, därest
denna hans mening inle kunde komma till uttryck i den tidning, där han var
anslälld. Prolokollsanleckningen torde enligt Eek endast ha återgell den
uppfattning om rådande rättsläge som redan tidigare var förhärskande.

Följande bestämmelser i senare liders kollektivavtal
behandlar frågan om rälten all medarbeta i annan tidning m. m. (beslämmelserna
har hämlats ur 1979 års avtal mellan TA och SJF för redaktionspersonal):

Skr.
1984/85:155 32

§ 3 Medarbetares slällning

a) Det åligger medarbetare att under arbetstiden helt ägna
sig åt det förelag, i vilket medarbetaren är anställd. Medarbetare får icke
utan företagsledningens tillstånd medarbeta i annan dags- eller veckotidning
eller i radio och television eller liknande. Sådani lillstånd skall meddelas skriftligen
och kan ges ål medarbetare generelll för viss tid.

Medarbetare fär icke hindras att i annan tidning eller i
radio och television eller liknande framföra sin mening i ekonomiska,
politiska och kulturella frågor, om medarbetarens mening ej kan komma lill
uttryck i den tidning, där medarbetaren är anställd.'

Medarbetare fär icke åtaga sig uppdrag eller bedriva
verksamhet som inverkar menligt på arbelel i tjänsien. Om en medarbetare avser
att åtaga sig uppdrag eller bisyssla av mera omfattande slag, bör därför samråd
med företagsledningen försl ske.

" Vid förhandlingarna uttalade TA följande: Även om
medarbetarens mening i här avsedda frågor kan komma till uttryck i den tidning
där medarbetaren är anställd kan förelagsledningen medge medarbetaren atl låla
denna mening komma till uttryck i annan tidning eller radio och television
eller liknande.

TA uttalade vidare att man icke skall motsätta sig sådana
medgivanden från förelagens sida, om medarbetare åberopar särskilda skäl härför
t. ex. önskemålet atl nå en annan krets än den egna tidningens läsekrets. TA
förutsäller härvid att den enskilda medarbetaren endasl i undanlagsfall
utnyttjar denna möjlighel.

Man iakttar en viss vidareutveckling i jämförelse med de
bestämmelser i 1947 års journalislöverenskommelse som Eek uttalade sig om. Del
har sill intresse att notera atl bestämmelserna är inlagna i kollektivavtal.

Eek anlade följande ytterligare synpunkler på ämnel
tryckfrihet och avtalsfrihet (s. 71 f):

Ell avtal kan även länkas innehålla t.ex. att en tidning
inle skall spridas inom vissl område; TF lägger inle hinder häremot. Del är
inle ovanligt all anställningsavtal innehåller all den anställde förpliktar sig
atl inle yppa vissa saker och ling som rör förelaget där han är anslälld. Kan
en sådan privai lystnadsplikt förenas med beslämmelsen om "informaiionens
frihet" i TF 1:1:2? De anförda allmänna grundsatserna syns leda lill atl
svaret bör vara jakande. Om ett sakförhållande, som enligt avtalet skall hållas
hemligl, omtalas bör skadeslånd kunna utdömas även då del sker till en
tidningsredaktion i och för publicering. Detla svar kan dock blott med stor
tvekan ges. Lagrummet i TF är nämligen mycket kategoriskt utformat och
resultatet leder lill en pregnant motsättning mellan ä ena sidan den respekt det
uttrycker för de privata, avtalade tystnadsplikterna och, ä den andra, den
restriktiva giltighet, som de offentliga , i lagstiftning angivna och allmän
tjänst angående lyslnadspliklerna i TF 7: 3 erhållit gentemot huvudregeln i TF.

Hänvisningen till 1 kap. 1 § andra stycket TF syfiar på
den föreskrift om det s. k. meddelarskyddet som nu i någol ulbyggl skick finns
i I kap. 1 § tredje stycket TF.

Även här kan del ha sitt intresse att återge ett avsnill
ur kollektivavtalen mellan TA och SJF för redaktionspersonal m. fl.

Skr.
1984/85:155 33

§ 3 Medarbetares slällning

c) Medarbetare skall iakttaga diskretion om sin och andras
verksamhet inom förelaget och om alla förhållanden, som står i samband
därmed.'"*

Material varav medarbetare erhåller del i samband med sin
tjänst hos företaget eller som finns på företaget, får icke av medarbetare utan
företagsledningens tillstånd användas annorledes än för företagets räkning.

'"' Med beaktande av lag och överenskommelser mellan
parterna har dock medarbetare rätt att uttala sig i fackliga, politiska och
andra ideella frågor och i frågor som avser en normal nyhetsförmedling om
företagel.

Frågan om förhållandet mellan meddelarskyddet och
tystnadsplikt i enskilds intresse är emellerlid ett ämne som vi inle har funnit
anledning att gå närmare in på här (jfr prop. 1975/76:204 och
materialredovisning t. ex. i Corell m.fl., Sekrelesslagen, 1980, s. 361 ff).
Ämnet har behandlats av ytirandefrihetsutredningen i betänkandet (SOU 1983:70)
Värna yttrandefriheten. Inle heller har vi funnit skäl all göra någon allmän
genomgång av frågan om förhållandel mellan TF och tystnadsplikt pä
konlraklsrättslig grund. Det förtjänar dock nämnas atl saken har hafl sin
betydelse vid tillkomsten av MBL såtillvida som man då övervägde förhållandel mellan
meddelarskyddet enligt TF och de tystnadspliktsregler som finns i 21 och 22 §§
MBL. Lagrådel erinrade om all det hade antagits, att civilrättens regler ger
ulrymme för avtal som utesluter rätt atl lämna vissa meddelanden till pressen
eller som ger utrymme för sanktioner i händelse av brotl mol dylikl avtal.
Lagrådel ansåg alt sådana tystnadsplikter som kan följa enligt 21 och 22 §§ MBL
(även efter beslut av arbetsdomstolen) borde kunna jämställas med tystnadsplikt
på konlraktsrättslig grund (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 508; jfr även SOU
1966:60 s. 117). Till detla synsäU anslöt sig föredragande departementschefen
(a prop. s. 537) och annan mening yppades inte under riksdagens behandling av
lagstiftningsärendet.

Det bör för fullständighelens skull slulligen lilläggas,
all det inle har satts i fråga annat än atl publicitets- och yrkesregler på
massmediernas område kan fastställas och tillämpas ulan hinder av TF.

4.1.3 TFs betydelse för riksdagen som lagstiftare

Mol bakgrund av all TF i del väsenfliga innefattar regler
om skydd för den enskilde gentemot det allmänna, inställer sig frågan i vad mån
del finns Ulrymme för lagstiftning som tar sikle på förhållandel enskilda
emellan (civilrätlslig lagstiftning) och som faktiskt medför att t. ex.
tidningsföretag står mindre fria gentemot enskilda personer eller
sammanslutningar (t. ex. JåckUga) än i sitt förhållande till del allmänna.
Petrén menar (aas. 10) Ulan närmare analys alt I kap. 2§ TF binder även
riksdagen som lagstiftare. Han uttalar också att utgivarens grundlagsskyddade
ställning inte kan kringskäras av regler om medbestämmande från andra
arbetstagare hos 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 155

Skr. 1984/85:155 34

den
arbelsgivare som utger tidningen eller tidskriften (aas. 23). Att han därmed
syftar även på lagstiftning om medbestämmanderätt förstår man av den hänvisning
till 2 § MBL som följer. I övrigl är del inle alldeles klart i vad mån Petrén
med uttalandet att 1 kap. 2 § TF binder även riksdagen som normgivare syftar
även på riksdagen som stiftare av civilrätlslig lag. Etl antal exempel tyder
snarast på motsalsen.

En
syslemalisk genomgång av frågan om förhållandet mellan en fri- och
rältighelsreglering i grundlag och civilrättsliga regler gjordes i förarbetena
till 2 kap. RF (se särskilt SOU 1975:75 s. 95-98 och 185-186, prop. 1975/76:209
s. 85-86 och 140-141, jfr även prop. 1973:90 s. 156 och 245, SOU 1978: 34 s, 68
f och Holmberg-Sljernquisl, Grundlagarna, 1980, s. 61 ff med hänvisningar).
Fri- och rätlighelsreglerna i 2 kap. RF gäller i del huvudsakliga (med undantag
för 2 kap. 15-19§§) enbart för förhållandel mellan den enskilde och det
allmänna. Med uttrycket "del allmänna" syftas även på riksdagen som
normgivare när för enskilda betungande, offentligrättsliga föreskrifier beslutas;
däremot omfaltar "del allmänna" inte riksdagen som stiftare av
civillag. I rättslig praxis har det därför accepterats att civillag kan medföra
inskränkning i rälligheter som är i grundlag skyddade gentemot det allmänna,
men samtidigt har del antagits att grundlagsskyddet bör få betydelse vid
tolkningen av civillag och avtal. Utgångspunkten har sagts böra vara att ett
avtal eller en civilrätlslig lag skall anses innefatta en begränsning av de
grundläggande opinionsfriheterna bara när del tydligt framgår atl en sådan
begränsning är åsyftad eller ingår som ett naturligt led i regelsystemet (jfr
t. ex. AD 1982 nr 31 och 33).

I
1973 års fri- och rättighelsulrednings belänkande (SOU 1975:75 s. 95 ff) utförs
ett resonemang om skälen lill att grundlagens regler om de grundläggande fri-
och rättigheterna inle bör utsträckas till att innefatta elt skydd även mot
angrepp av enskilda personer eller sammanslulningar. Först påpekas att regler
som har till syfte all skydda den enskilde mol angrepp från andra enskilda inte
har samma direkta samband med statsskicket som regler om skydd gentemot det
allmänna och därmed inte heller lika starka anspråk på att ges grundlagsform.
Från rent lagteknisk synpunkt är ordinär lagstiftning ett tillräckligt
redskap. Det hindrar dock inle atl man kan finna skäl till att i grundlag föra
in regler om skydd för fri- och rättigheterna gentemot enskilda. Man kan t. ex.
tillmäta vissa regler som rör förhållandet mellan enskilda inbördes en sådan
principiell betydelse för det demokratiska styrelseskicket atl de av politiska
och psykologiska skäl bör ges den särskilda dignitet som följer med
grundlagsformen. Ibland kan den ordinära lagstiftningsformen också bedömas inle
ge ett tillräckligt skydd. Mol den bakgrunden uppkommer emellertid frågan om i
vad mån del tekniskt låler sig göra att ge grundlagsskydd åt fri- och
rättigheterna också såvitt gäller förhållandel enskilda emellan.

1
den frågan för fri- och rättighelsutredningen etl resonemang som i myckel
liknar vad som sades i prop 1948:230 om skydd för tryckfriheten

Skr. 1984/85:155 35

gentemot angrepp av enskilda (se s. 27 ff). En
huvudinvändning är alt förhållandet mellan enskilda av rättssäkerhetsskäl inte
kan regleras så enkell som i RF: s regler om skydd för fri- och rättigheterna
gentemot det allmänna. Hänsyn måste tas till risken för konflikt med
grundläggande civilrätlsliga regler, som avtalsfriheten och skyddet för
egendomsrätten. Man kan tvingas till uttrycklig lagreglering på områden där
civilrätlsliga grundsatser hitfills har varit av sedvanerättslig natur.
Utredningen formulerar sin slutsats på detta sätl (s. 98):

Slutsatsen av det nu förda resonemanget blir att det inte
är praktiskt möjligl atl i grundlag ta in en generell reglering av skyddet för
de medborgerliga fri- och rättigheterna såvitt gäller förhållandet mellan de
enskilda inbördes. Man skulle i så fall - utan alt ändå hell kunna överblicka
verkningarna av regelsystemet — ivingas lill en reglering som så detaljerat
anger vilka beteenden som är förbjudna och vilka påföljder som skall knytas
lill de uppställda förbuden att den till följd av sin omfattning svåriigen kan
rymmas inom en rimligl tilllagen ram. Det är däremol inle på lekniska grunder
uteslutet att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som gäller
förhållandet mellan enskilda. Med hänsyn bl.a. till de konsekvenser som sådana
regler kan få för gällande civilrätt bör man emellertid enligt utredningens
uppfattning iakttaga stor restrikliviiet i detta hänseende.

All synpunkter av detta slag har fått leda till atl grundlagens
fri- och rättighetsregler i princip inte ger någol skydd mot angrepp av
enskilda är en sak för sig Qft även prop. 1975/76: 209 s. 86 och SOU 1978:34 s.
49 ff samt SOU 1975:49 s. 105). Enbari på några angivna punkter (t. ex. 2 kap.
15 och 16 §§ RF) sägs grundlagsreglerna binda riksdagen även som stiftare av
civillag. Synsättet får antas i princip vara delsamma på TF: s område.

Likväl
vill det synas som om frågan om fri- och rättighetsskyddets betydelse för
stiftaren av civillag inte är uttömd med delta. Till problemen hör alt det inte
alllid låler sig göra all fastställa att en viss lagstiftning är att betrakta
enbart som civillag, dvs berörande enbart rättsförhållandet enskilda emellan,
och inle innefattar även en annan dimension. Vidare talar visseriigen fri- och
rättighetsulredningens argumenl emot atl man, åtminstone mer allmänl, försöker
sig på alt i grundlagen ge etl skydd mol enskilda och i samband därmed dra en
gräns för utövandet av vissa fri- och rättigheter av hänsyn till motstående,
civilrällsligl grundade enskilda inlressen. Men det betyder inle all grundlagen
tillåter lagstiftning av civil-rättslig natur som i sig själv ter sig som ett
ingrepp i rättigheter som är fullständigt skyddade gentemot offentliga
myndigheler.

Ett konkrel exempel skulle kunna vara regler i en ulvidgad
MBL om t.ex. facklig vetorätt mot vissa redaktionella beslut eller t.o.m. mol
redaktionsledningens beslut om publicering eller icke-publicering i enskilda
fall. En vetorätt mot beslut om publicering skulle i och för sig inte konkurrera
med utgivarens befogenheter enligt 5 kap. 3§ TF, i den mån den

Skr.
1984/85:155 36

befogenheten är enbari "negativ". Däremot skulle
den lätt framstå som ell mycket belydelsefulll ingrepp i den rätt atl trycka,
utge och sprida skrifter som tillförsäkras den enskilde gentemot del aHmänna i
1 kap. I och 2§§, 4 kap. 1 § och 6 kap. 1 § TF. Man erinrar sig den iveksamhel
om utrymmel för avtal med inskränkning av det fria utövandet av tryckfriheten
som vi har berört i det föregående (avsnitt 4.1.2).

5 Arbetsrättsiiga aspekter

5.1 Rättsläget före MBL

AvsnUlets innehåU: Som en bakgrund till studiet av 2§ MBL
och dess betydelse inom massmediernas områden görs några konstateranden om
arbetsrällsliga förhållanden före tillkomsten av MBL. Det var sålunda före
tillkomsten av MBL oklart dels i vad mån man kunde träffa avtal med
kollektivavtals rättsverkningar i sådana frågor som numera enligt 2§ faller
utanför MBL, dels om del gick att iräffa kollektivavtal om redaktionellt
medinflytande i fackliga former hos en tidning, dels vad innebörden var av
begreppet facklig .slridsåtgärd.

Den grundläggande kollektivarbelsrällsliga lagstifiningen
bestod före MBL av lagen (1928:253) om koHektivavtal (kollektivavtalslagen,
KAL) och lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt (FEL). Enligt 1 §
KAL var ett kollektivavtal ell skriftligt avtal mellan arbelsgivare eller
förening av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande förening av
arbetare om villkor, som skall lända till efterrättelse för anställning av
arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan arbelsgivare och arbetare. FEL
ägde enligt 1 § tillämpning på förhållandet mellan arbelsgivare och
arbelstagare. Med förhandlingsrätt avsågs enligt 4§ FFL rält atl påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Liksom numera MBL
log alltså KAL och FFL sikle på frågor som gällde (reglering av
anställningsvillkoren och) förhållandel (i övrigt) mellan arbelsgivare och
arbetstagare.

Avgränsningen av begreppet "förhållandel mellan
arbetsgivare och arbetstagare", eller med andra ord av vad som enligt KAL
och FFL skulle kunna vara ämne för förhandlingar och kollektivavtal, är en
fråga som allmänt sett ägnades ganska ringa uppmärksamhel vid lagarnas
tillkomst, Lagarna hade till uppgift att etablera det kollekliva förhandlings-
och avtalssystemet och fastslå vissa grundregler (t. ex. om fredspliki i tvist
om ett träffat kollektivavtal). FFL hade del särskilda ändamålet förhandlings-och
avtalssystemet och fastslå vissa grundregler (t. ex. om fredspliki i tvist om
ett iräffal kollektivavtal). FFL hade del särskilda ändamålet all genomdriva
del kollektiva förhandlingsväsendet även inom den privata tjänste-

Skr.
1984/85:155 37

mannasektorn.
Förhandlingar och kollektivavtal skulle i främsla rummet ta sikle på de
vedertagna ämnena, dvs. löner och andra anställningsvillkor och vissa frågor på
organisationsplanet av betydelse för förhandlingssystemet som sådant.

Den
första arbelsrättskommiltén (se SOU 1975:1 s. 276 ff, 311 ff och 793 ff)
uppfattade två frågor lurmg förhandlingsskyldighetens omfattning (och
ämnesområdet för kollektivavtal) som de viktiga. Den ena var i vad mån
förhandlingsskyldigheten enligt FFL skulle anses omfatta även "frågor som
rör ledningen av företaget, arbetets ledning och fördelning, arbetsgivarens
rätt att fritt antaga arbetstagare och, tidigare, hans räll all fritt besluta
om avsked och uppsägning", dvs. de frågor som enligt den s.k. §32
regelmässigt förbehölls arbetsgivarens ensidiga bestämmanderätt (SOU 1975: 1 s.
272). Den andra (närbesläktade) frågan var vilken betydelse för
förhandlingsskyldigheten som borde tillmätas det förhållandet, att
arbetsgivaren kollektivavtalsrättsligt var tillförsäkrad ensidig bestämmanderätt
i de nyss angivna frågorna (aas. 277 ff).

De två frågor som sålunda
ställdes i fokus kan knappasl - från rent rättsliga utgångspunkter — betecknas
som särskilt problematiska. Rätts-källematerialel i de tidiga lagförarbetena
och i arbetsdomstolens praxis var visserligen fattigt. Det mesl betecknande var
kanske dock att det inle fanns något pålagligl stöd för alt
förhandlingsskyldigheten och den rättsliga möjligheten all träffa
kollektivavtal enligt KAL inte sträckte sig även över §32'0mrådet. Det hade
lidigl också iräffals avtal (t.ex. 1946 års företagsnämndsavtal) om §
32-frågor och ingen torde på allvar ha satt i fråga de avtalens karakiär av
kollektivavtal. All oklarhet dock ansågs råda var i alla händelser en viktig
facklig och politisk utgångspunkt för det arbetsrällsliga reformarbetet. I
arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975:1 s. 282 fO betecknas det som en
huvuduppgift alt i varje fall för framtiden undanröja varje oklarhel i de två
hänseendena. Del är mol den bakgrunden som man skall se kommitténs se
kommitténs utläggningar kring innebörden i dess lagförslag av begreppel
"förhållandel mellan arbelsgivare och arbetstagare".

Enligt
uppgift (jfr bl.a. prop. 1975/76:105 bil. I s. 330) fanns redan före MBL:s
tiUkomst överenskommelser l.ex. om rält lill information eller överläggningar i
frågor som senare kom all undanlas från MBL: s tillämpningsområde enligt 2§
MBL. Det har också uppgeits för oss au det före MBL förekom lokala
överenskommelser hos vissa tidningsföretag om arbelslagarmedverkan eller
arbetslagarinflytande i redaktionella frågor. I vad mån sådana överenskommelser
skulle anses ha den rättsliga karaklären av kollektivavtal före MBL synes dock
aldrig ha blivit rättsligt pröval.

Samiidigi
som del rätt allmänt erkänns all rättsfrågorna kring de fackliga
slridsåtgärderna (såväl fredspliktsfrågorna enligt
kollektivavlalslagstift-ningen som den fackliga konfliklrätten i övrigt) hör
till de teoretiskt mest svårbemästrade på den kollektiva arbetsrättens område,
brukar man på

Skr. 1984/85:155 38

goda
grunder framslälla Ijjavudreglerna som ganska enkla. Rätten all gripa till
fackliga stridsåtgärder är fri i den mån begränsningar inte föreskrivs i lag
eller avtal (2 kap. 17 § RF), och den i praktiken vikliga begränsningen följer
av fredspliktsreglerna (numera i 41 § MBL och förr i 4 § KAL).

En
fråga, som tilldrog sig en del uppmärksamhet i debatten redan före det
arbelsrättsliga reformarbelet under 1970-talel, var emellertid tillåtligheten
av en strejk eller annan liknande åtgärd i annat än del vedertagna fackliga
syftet alt ulöva påtryckningar på motparten i fackliga förhandlingar med sikte
på kollektivavtal. Man brukade tala om frågan om den "politiska
strejkens" tillåtlighet. Två huvudsakliga och inbördes motsatta åsiktsriktningar
utbildades i debatten. Enligt den ena borde den politiska strejken betraktas
som tillåten (låt vara med vissa reservalioner) enligt grundsatsen atl alll vad
som inte är uttryckligen förbjudel skall anses vara tillätet (på detta område).
Enligt den andra skall strejkrätten anses som etl av särskilda skäl i
rättspraxis efterhand medgivet undantag från den arbelsskyldighel, som
principielll åvilar arbetstagarna enligt deras anställningsavtal, och den
politiska strejken betraklas som i princip avtalsstridig, eflersom bara
arbetsnedläggelse i fackligt syfte omfatlas av medgivandel i praxis.

Del
rent rättsliga materialet för bedömande av frågan var före MBL-för-arbetena
mycket torftigt. Arbetsdomstolens avgörande i del s. k. Dagspos-tenmålet (AD
1945 nr 62) ansågs ha beröring med ämnet. I övrigt hade man atl vända sig till
några uttalanden i äldre juridisk litteratur och på något håll i 1928 års
förarbeten till KAL liksom i del slora material av utredningsbetänkanden och
regeringspropositioner, som under 1930-talet ägnades frågan om ekonomiska
slridsälgärder men som slutligen lades på hyllan utan beslut om lagstiftning,

1
Dagspostenmålel var bakgrunden alt Svenska Typografförbundet hade i syfte atl
framlvinga tidningen Dagspostens nedläggande utlyst blockad mot det tryckeri
där tidningen trycktes och bojkoll mol tidningen. Motivet var tidningens
nazistpåverkade hållning under kriget. Efter framställning av typografförbundet
om sympatiåtgärder uppmanade Svenska Handelsar-beiareförbundet sina vid AB
Svenska Pressbyrån anslällda medlemmar alt inte la befattning med transport
eller distribution av tidningen. Arbetsdomstolen fick att i mål mellan
pressbyrån och handelsarbetareförbundet ta ställning till om denna senare
åtgärd stred mot kollektivavtalet mellan dessa parter och mol 4§ KAL. Domslolen
förklarade, och det var för övrigl osiridigt i målel, atl en självsländig
åtgärd av handelsarbelareför-bundel mol distributionen av tidningen Dagsposlen
skulle ha varil elt kollektivavlalsstridigt angrepp mol den pressbyrån genom en
icke uttrycklig avtalsklausul tillförsäkrade rällen att utöva den s.k.
affärsledningsräl-ten inom företaget. Här rörde det sig emellertid inte om en
självsländig åigärd utan om en sympatiåtgärd i anledning av en icke
kollektivavtalsbun-den arbetstagarorganisations primära stridsåtgärd mot en
annan arbetsgivarpart. Eftersom emellerlid en sympatiåtgärd, trots atl den i
princip är tillåten enligt fredspliktsreglerna, i och för sig alltid innefattar
ell rubbande

Skr.
1984/85:155 39

av
den arbetsfred som kollektivavtalet åsyftar att främja, måste enligt domstolen
för dess lovlighel åtminstone krävas att den i princip är anlagd på att vara av
tillfällig natur, så att man efler den primära slridsätgärdens hävande kan
återgå till en liHämpning av kollektivavtalet oförändrat. Här var emellertid
redan den primära åtgärden anlagd på permanens. Därav följde att även
sympatiåtgärden i princip hade permanent karaktär. Som sådan var den otillåten.
En av domstolens ledamöter var skiljaktig i fråga om motiveringen. Enligt hans
mening kunde en sympatiåtgärd inle anses tillåten med mindre den primära
åigärden på elt eller annat sätl stod i samband med etl bestående eller
tilltänkt avtalsförhållande. I Dagsposten-fallet var primäråtgärden av polilisk
karaktär och sympatiåtgärden kunde därför inte godtas som en tillåten sådan.
Den fick därför i stället bedömas som ett självsiändigi och otillåtet angrepp
mot handelsarbetareförbundets egel kollektivavtal med pressbyrån. Två ledamöter
var skiljaktiga och ansåg sympatiåtgärden tillåten.

I
debatten har dragils skilda och olika långtgående slutsatser av denna dom (jfr
översikten SOU 1975:1 s. 367 ff). Så myckel kan väl dock sägas som att etl
politiskt syfte inle ansågs kunna åberopas till försvar för en stridsåtgärd som
i övrigt är att betrakta som ett olovligt ingrepp i den av ett kollektivavtal
skyddade rätten alt beslämma om företagsledningen och affärsledningen.
Möjligen, men det är mer osäkert, kan domen också anses ge slöd för att
arbetsdomstolen skulle anse permanenia eller långvariga strejker i sas rent
politiskl syfte (dvs. ett syfte som ligger helt uianför förhållandel
arbetsgivare-arbetstagare) som otillåtna.

Tanken
att en facklig stridsåtgärd verkligen skall vara "facklig" till sitt
syfte (dvs. ha ett syfte som anknyler lill fackliga förhandlingar och avtal)
för atl anses tillåten från de enskilda anställningsavtalens synpunkl (den
andra av de båda huvudsakliga åsiktsriktningar som nämndes i del föregående),
har senare fått visst stöd i ett avgörande av HD i de s. k. takläggar-målen(NJÄ
1974 s. 36).

Den
första arbelsrättskommiltén gick noggranl igenom det rättsliga materialet och
uttalade som sin mening alt övervägande skäl talade för alt en "politisk
strejk" (dvs. en strejk i annat än vedenaget fackligt syfte) visserligen
inte skulle strida mol lagens fredspliktsregler men däremot, om frågan ställdes
på sin spets inför domstol, skulle anses utgöra avtalsbrott (bet. s. 379).
Kommittén uttalade sig (bet. s. 387) också om 2 kap. 5§ regeringsformen (numera
2 kap. 17§):

---- Till
skillnad från vad som gäller om övriga fri- och rälligheter i 2

kap.
NRF begränsades rätlen att vidtaga fackliga slridsälgärder inte uttryckligen
till att gälla enbart gentemot del allmänna. Räckvidden av stadgandet rättsligt
sett är emellerlid inle läll att bestämma, vare sig del gäller denna skillnad i
förhållande till övriga stadganden om fri- och rättigheter eller frågan gäller
vad som i stadgandet avses med begreppel facklig slridsåtgärd och i vilka
syften sådana åtgärder skall få vidtagas i skydd av grundlagen. Slöd saknas
dock för all utskottet skulle ha syftat på annat än stridsålgärder i egentliga
fackliga syften, eller alltså åtgärder som vidtages i samband med förhandlingar
mellan parter som enligt grundlagssladgandel åtnjuter facklig stridsrätt.

Skr. 1984/85:155 40

Arbelsrättskommiltén stannade för sin del vid att föreslå
en uttrycklig lagregel om förbud för den som är bunden av kollekfivavtal all
vidta stridsåtgärd "på grund av annat än förhållandel mellan arbelsgivare
och arbetstagare" (31 § i förslagel, bet. s. 386 ff, 829 ff). Förbudet
skulle dock lill skillnad från fredspliktsreglerna i övrigl vara dispositivt.

5.2 Rättsläget efter MBL

AvsnUlets innehåll: Enligt 1 § MBL är lagen tillämplig på
förhållandet mellan arbelsgivare och arbetstagare. Av förarbetena lill lagen
framgår atl lagstiftaren har syftat till all ge lagen ell vidsträckt
tillämpningsområde. Förutom frågor som rör anställningsvillkoren och
arbetstagarens förhållanden i det dagliga arbelet hör även s. k. företagsledningsfrågor
till lagens tillämpningsområde. Mot denna bakgrund ställer vi frågan om anspråk
på redaktionellt medinflytande, av de skäl som SJF har angett för sådana
anspråk, faller inom lillämpningsområdet. Vi kommer till slutsatsen att slarka
skäl talar för atl 1 § MBL skall tolkas så atl del anspråket inte faller inom
ramen för "förhållandel mellan arbetsgivare och arbetstagare". (5.1)

Vi går sedan in på 2 § MBL och granskar vad som har sagls
om lagrummet i förarbetena. Vi pekar bl. a. på att flera delvis någol olika
moliv för 2 § anges i förarbetstexlerna och all frågan om lagrummets betydelse
på tidningarnas och andra massmediers område berörs enbart ganska flyktigt där.
Vi erinrar också om hur förarbetena i sina anvisningar för tillämpningen anger
två kategorier av beslut, rikllinjebeslui och genomförandebeslul, som åsyftade
med lagrummet.

Därefter redovisar vi rättspraxis, främst det s. k. Gefle
Dagbladsmålet från arbetsdomstolen (AD 1981 nr 22), och diskuterar mol den
bakgrunden något närmare innebörden och tillämpningen av 2§ MBL. Vi återkommer
här tiU skillnaden mellan rikllinjebeslui och genomförandebeslut.
Rikllinjebesluten får antas vara av mer generell karaktär, program- och
policybeslut med tillämplighet för framliden. Sådana beslut är som sådana
undaniagna från lagens tillämpningsområde enligt 2 § MBL. Vi ställer oss frågan
om inte också delta är av betydelse för anspråken på redaktionellt
medinflytande, sådana de har framslällls av SJF. Undaniagna genomförandebeslut
är enligt förarbetena sådana beslut som är omedelbart beroende av en
fastställd målsättning. I fråga om sådana beslut skall enligt AD 1981 nr 22
göras en avvägning mellan på ena sidan intresset av att kunna fullfölja sådana
riktlinjer som avses med 2 § MBL och på den andra arbetstagarnas inlresse av
atl få anlägga sina synpunkter i den egenskapen. Här ålerkommer den
inledningsvis ställda frågan vad som är arbetslagarsynpunkler i lagens mening,
eller med andra ord vad som hör till "förhållandet mellan arbelsgivare och
arbetstagare" enligt 1 § MBL. Vi pekar också på svårigheterna atl närmare
ange vad som skall betraktas som riktlinjebeslut och att göra den nyss nämnda
avvägningen i fråga om genomförandebeslulen.

Skr.
1984/85:155 41

5.2.1
Lagens tillämpningsområde i stort

Före
MBL ansågs det - om med rält eller orätt kan här lämnas därhän -råda osäkerhel
i fråga om ämnesområdet för den förhandlingsrätt som grundades på 1936 års lag
om förenings- och förhandHngsräll (FFL). Den försia arbelsrättskommitlén såg
det som en viklig uppgifl all genom uttalanden i motiven lill reglerna om
förhandlingsrätt i kommitténs lagförslag (11 och 20§§ förslaget till lag om
förhandlingsrätt och kollektivavtal, FKL) undanröja den osäkerhet pä denna
punkt som kunde utgöra ett hinder mot en vidsträckt rätl till
arbetslagarinflytande (medbestämmanderätt).

Kommiltébetänkandel
innehåller också på flera håll beskrivningar av den åsyftade innebörden av
utlryckel 'förhållandet mellan arbelsgivare och arbelstagare" som
onekligen ter sig mycket reservationslösa och viltgående (se SOU 1975: I s. 16
ff, 202 f, 271 ff, 282, 290 ff, 311 ff, 761 ff, 793 f och 809 fO- Det talas bl,
a. om att rält till inflytande för arbetslagarna i form av förhandlingsrätt
skulle finnas i "alla frågor på olika beslutsnivåer som det är angeläget
för de anställda att få inflyiande på" och att vad som åsyftades var
"alla frågor i vilka arbetsgivaren i dagens läge har ensidig
beslutanderätt". Delvis gick dessa uttalanden tillbaka på kommitténs direktiv.
På ytteriigare ett par ställen talas det om att förhandlingsrätten och
möjlighelerna alt iräffa kollektivavtal skulle sträcka sig lill "varje
fräga som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbelstagare, det må sedan
gälla frågor om företagets produktion, affärs- eller arbetsledningen eller
något annat". Samtidigt är del påfallande att de närmare utläggningarna om
vad som åsyftades var ganska vaga och abstrakta. En mer detaljerad och konkrel
analys ägnades egentligen bara innebörden av begreppet "arbetets ledning
och fördelning" och gränsdragningen mellan det begreppet och begreppet
"företagsledningen" (bet. s. 809 ff, jfr s 18, 321).

Arbetsrättskommitténs
motivtexter kännetecknas av all utgångspunkten för resonemangen söks i de
förhåUanden som kunde tänkas råda i etl vanligt, medelstort eller ston,
industriföretag. I förslaget lili 13 § FKL, som var motsvarigheten lill 11 §
MBL om primär förhandlingsrätt, talades det om atl förhandlingarna skulle gälla
beslut eller åtgärder av arbetsgivaren som "innebär omläggning,
nedläggning eller inskränkning av driften eller överlåtelse eller upplåtelse av
företaget eller eljesl medför viktigare förändring av drifts- eller
arbetsförhållandena eller av anställningsförhållandena i övrigt".
Belysande är också förslagel lill 18§ FKL om arbetsgivarens informationsskyldighet.
Denna bestämmelse som inspirerades av företagsnämndsavlalen innehöll etl
åläggande för arbetsgivarna alt hålla sina fackliga motparter underrättade om
"den produktionsmässiga utvecklingen i företagel liksom om riktlinjerna
för företagets personalpolitik". I moliven betonades bl.a. att
informationsskyldigheten skulle ses som nära knuten lill eller i själva verket
som elt slags grund för arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet.

Skr. 1984/85:155 42

Arbelsrättskommitléns
förslag innehöll inle någon motsvarighet tUl 2 § MBL och det finns inte någon
diskussion i betänkandet om de problem som det lagrummet är elt uttryck för.
(Del bortses då från atl även arbetsrätts-kommittén givetvis hade att behandla
frågan om medbestämmandets förhållande till det politiska beslulsfaitandel
inom den offentliga sektorn.) Ett skäl lill detta kan ha varil att
kommittéförslagels molsvarighel till 32 § MBL (rekommendaiionsregeln om
medbestämmandeavtal - 26 §) hade ett mer begränsal tillämpningsområde än
nyssnämnda lagrum. Kommitléns förslag log sikte bara på "frågor som rör
arbetets ledning och fördelning eller som rör ingående eller hävande av
arbetsavtal eller eljest meddelande av påföljd för arbetstagare som begått
avtalsbrott". Frågor som ingick i "företagsledningen" skulle
inte kunna göras lill föremål för medbestämmandeavtal med stöd av FKLs regel i
26§ och dess regel i 34§ om s.k. kvarlevande stridsrätt.

Med
den uppläggning som kommitleförslaget fick ligger det närmasl till hands atl
anta, att frågor om "verksamhetens mål och inriktning" (jfr 2§ MBL)
har uppfattats som liggande utanför området för medbestämmandeavtal. Mol denna
bakgrund kan man också med visst fog anta, alt kommittén dessulom ansåg all
primär förhandlingsskyldighet och informationsskyldighet inle var så
ingripande former för arbetslagarinflytande, att undanlag behövde göras för
vissa beslut om verksamheten.

Det
kan ha silt intresse att här erinra om att frågan om innebörden av uttrycket
"förhållandet mellan arbetsgivare och arbelstagare" eller, med etl
någol annat sätt alt beskriva saken, om ämnesområdet för facklig verksamhel med
slöd av arbetsrättslig lag var uppe även i vissa andra sammanhang vid tiden för
arbetsrältskommilténs arbele och förberedelserna i övrigt inför MBL.

Lagen
(1974:358) om facklig förtroendemans slällning på arbetsplatsen angavs i 1 §
gälla för fackliga fönroendemän med uppgifl "all företräda de anställda i
frågor som rör förhållandet till arbetsgivaren eller andra med facklig
verksamhet sammanhängande frågor". Begreppet "facklig verksamhet"
avsågs enligt förarbetena få en vidsträckt innebörd men ändå även tjäna till
atl markera vissa begränsningar i lagens tillämpningsområde (prop. 1974:88 s.
153 ff och InU 1974:15 s. 28). Arbete till fullföljande av en facklig
organisations i stadgarna inskrivna politiska målsättning skulle inte anses
utgöra facklig verksamhet och inte heller annal deltagande för organisaiionen i
allmän, samhällelig verksamhet. Till facklig verksamhel skulle inte heller
räknas internt föreningsarbete och inle ulbildning av allmänl innehåll, utan
direkt inriktning på frågor som rör förhållandet mellan arbelsgivare och
arbetstagare.

Även
den mer allmänna frågan om partipolitik på arbetsplatserna var föremål för
uppmärksamhel vid tiden förarbetet på MBL (se SOU 1975:27 Politisk propaganda
på arbelsplalser — rättsläge och förekomst, DsÄ 1975:11 Information och
utbildning kring arbelsrättsformen - PoHlisk

Skr.
1984/85:155 43

verksamhet på arbetsplatserna, prop. 1975/76: 105 bil. I
s. 320 f). Del antogs alt kollektivavtal kunde träffas om rätt för en facklig
organisalion eller dess medlemmar alt ulnyttja t. ex. lokaler på arbetsplatsen
för partipolitisk verksamhet, men all partipolitik sas till sitt ämne föll
utanför förhållandel mellan arbelsgivare och arbetstagare.

Även de omedelbara förarbetena till MBL, prop. 1975/76:105
och InU 1975/76:45, innehåller beskrivningar av det åsyftade
tillämpningsområdet som å ena sidan uppenbarl syftar till att delta skall göras
vidsträckt och å den andra är mycket allmäm hållna (a prop. bil. 1 s. 193 ff,
198, 209, 219, 223, 235 f, 247 f, 326 f, 353 ff, 370, 383 f, 472 f, 526;
utskottsbetänkandet s. 24 f, 38, 40 0. Principielll är angreppssättet detsamma
som i kommiltébetänkandel. En viktig skillnad är dock all 32 § MBL inle som 26
§ FKL skiljer mellan företagsledningsfrågor och frågor om arbetets ledning och
fördelning.

I propositionstexten är det lika tydligt som i
kommiltébetänkandel alt det vanliga medelstora eller stora industriföretaget är
den modell för vilken MBL: s regler i försia hand har utformats. En tanke som
går igen på olika håll i lexlen är den att arbetstagarnas anspråk på
medbestämmanderätt även i företagsledningsfrågor har sin väsenlliga grund i atl
det även från arbetstagarnas synpunkl är vikligt atl företagel sköts på etl
riktigt och effektivt sätt, så alt anställningarna tryggas och
lönebelalningsförmågan blir god etc. Även företagsledningsbeslutens
återverkningar på innehållet i arbetstagarnas arbete och de förhållanden under
vilka arbelet bedrivs tillmäts betydelse. I specialmoliveringen lill I § MBL
(prop. s. 326) uttalas bl.a. följande:

Enligt I § äger lagen lillämpning på
"förhållandet" mellan arbetsgivare och arbelstagare.

Till det området hör lill en början alla frågor som rör
anställningsvillkoren för enskilda arbetstagare, såväl när del gäller
bestämmandet av del arbete som skall utföras och andra åtaganden av
arbelstagare som i fråga om lön och annan ersättning för arbelet. Även frågor
som gäller ingående och hävande av anställningsavtal och frågor om påföljd i
övrigl för broll mot anställningsavtal hör lill förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Vidare hör dit alla frågor inom områdel för
arbetets ledning och fördelning eller i övrigt om de förhållanden under vilka
arbelet utförs.

Lagens innebörd är emellerlid att även frågor som brukar
belecknas som företagsledningsfrågor faller inom ramen för förhållandel mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Frågor som gäller l.ex. utvidgning eller
inskränkning eller eljest omfattningen av ett förelags verksamhel,
omlokalisering av verksamheten, nyanläggningar och investeringar i övrigt, nya
verksamhetsgrenar eller nedläggning av någon del av verksamhelen, har
betydelse för arbetstagarna redan därigenom att besluten återverkar på företagets
ekonomi och därmed på arbetstagarnas utsikter att behålla sin sysselsättning
och trygga sin fortsatta försörjning. Delsamma gäller, om än inte alltid lika
tydligt och omedelbart, om beslut rörande finansiering, om inköp och
försäljning, lagerhållning, reklam och liknande inom området för företagets
affärsverksamhet. Beslut som ligger inom de här angivna ramarna får

Skr. 1984/85:155 44

också
ofta återverkningar på innehållet i arbetstagarnas arbete och de förhållanden
under vilka arbetet utförs. Lagen bygger därför på att även frågor som rör
bedrivandet av arbetsgivarens verksamhel i stort skall anses höra till
förhållandet mellan arbelsgivare och arbetstagare. Alt det dock har ansetts
böra göras vissa begränsningar i fråga om verksamheter med särskild inriktning
framgår av 2 §. För den verksamhet som bedrivs av Slal och kommun inom den
offentliga sekiorn av arbetsmarknaden gäller vidare särskilda förutsättningar,
i del atl den verksamhelen skall tjäna samhällets inlressen och vara ett
uttryck för folkels i politiska val angivna vilja. Den avgränsning av området
för fackliga förhandlingar och kollekliv-avtal, som föranleds därav, genomförs
i särskild lagstiftning för den offentliga sektorn.

Även
ett avsnitt (s. 353 f) om innebörden av den primära förhandlingsskyldigheten
har intresse som belysning av vad som åsyftades. Ämnesmässigt tänktes
gränserna för förhandlingsskyldigheten enligt 11 och 12 §§ MBL sammanfalla (jfr
AD 1980 nr 72 och SOU 1982:60 s. 96 ff) med gränsen för begreppet förhållandet
mellan arbelsgivare och arbetstagare:

Någon
för alla tänkbara fall vägledande beskrivning av lillämpningsområdet kan inte
ges. Därtill är (skillnaderna mellan) förhållandena inom olika områden och i
olika lyper av verksamheter alltför slora.

Med
vikligare förändringar av verksamhelen avses dock generellt sådana frågor som
angavs såsom exemplifiering i den av kommiltén föreslagna lagtexten (13 §
FKL). Dil hör alltså beslut som rör formerna för verksamhelen och dennas
omfattning i stort: utvidgning, omläggning eller nedläggning eller inskränkning
av driften eller överlåtelse eller upplåtelse av rörelsen. Men även andra
beslut av mer strategisk eller principiell innebörd eller mer långsiktig
tillämplighet hör in under den primära förhandlingsskyldigheten.
Nyanläggningar, större investeringsbeslut i övrigl, frågor om lokalisering av
företaget eller av delar av rörelsen faller in under förhandlingsskyldigheten.
Frågor som mera ligger på arbetsledningsområ-det såsom mera långsiktiga beslut
om arbetsorganisationen, valel av arbetsuppgifter och arbetsmetoder, planering
och inrättande av arbetslokaler, arbetstidens förläggning, personalpolitiska
frågor av någon omfallning såsom rekryteringsprinciper, utbildningsfrågor,
bostadsfrågor och sociala frågor i övrigl kan ibland ha den omfaltningen och
betydelsen all de skall anses gälla en viktigare förändring av arbetsgivarens
verksamhet. 1 andra fall har de en mera begränsad omfattning, t. ex. när de
berör enbari en viss avdelning inom företaget eller enbart en viss kategori av
arbelstagare. Innebär de då en viktigare förändring av arbets- eller
anställningsförhållandena för de arbetstagarna föreligger primär
förhandlingsskyldighet enligt första styckel andra meningen. Som framgår härav
är gränsen mellan första och andra meningarnas tillämpningsområden inle skarp.
Gränsen måsle dras efler en praklisk bedömning från fall till fall och med
ledning i vilken betydelse frågan har för de grupper av arbetstagare som finns
hos arbetsgivaren.

På
åtskilliga andra håll i motivtexlerna anknyts till denna utläggning. En del
tillägg görs men anslaget är principielll detsamma, I specialmotiveringen till
32 § MBL (prop. s. 383 f) sägs t. ex.:

Skr.
1984/85:155 45

Inom
tillämpningsområdet för 32 § faller alltså frågor som brukar anses höra in
under begreppet arbetets ledning och fördelning. Hit hör allmänt sett alla
frågor rörande arten av arbetslagarnas arbetsuppgifter och sättet för arbetets
utförande. Inom den ramen hör under begreppet in frågor om arbetets utformning,
om fördelningen av arbetet inom en grupp, om växling av arbetsuppgifter, om
planering av arbetslokalen vad avser leknisk inredning, maskinplacering och
ralionaliseringsåtgärder, frågor om produktionens uppläggning inom den egna
lokalen, om produktionsväxling, om självstyrande grupper, om arbelsmiljö i
övrigl. Även frågor om arbetstidens förläggning, arbetsstudiefrågor,
personalutbildning och personalsta-listik av betydelse för arbetets bedrivande
hör in under begreppet. Inom paragrafens tillämpningsområde faller dessutom
frågor om vad som skall produceras och l.ex. försäljnings-, reklam- och andra
liknande frågor rörande produktavytlring, leverans-, order- och
lagerhållningsfrågor, frågor om verksamhetens omfattning och valet mellan
lillgängliga former för dess bedrivande, och sådana förelagsekonomiska frågor
som rör t.ex. finansiering, budgei, investeringar etc. Motsvarande frågor inom
andra verksamheter än den varuproducerande industrin ligger också inom paragrafens
tillämpningsområde.

Vissa
särskilda avgränsningsfrågor. l.ex. frågan om gränsen mellan förelagets och den
enskilde företagarens privata ekonomi när verksamheten bedrivs under enskild
firma, ägnas också uppmärksamhet i förarbetena (se t.ex. InU 1975/76:45 s. 25,
38),

SJF har begärt att få
iräffa avtal med TA om redaklionelll medinflytande. Vid sill sammanträffande
med oss och i andra sammanhang har SJFs föreirädare redogjort för de
principiella utgångspunkterna för denna begäran.

Det
är journalistikens uppgift atl oberoende och kritiskt söka sanningen i läsarnas
tjänst och det är tidningsföretagens och deras anslällda journalisters
gemensamma sak alt se till atl denna uppgift fullgörs. Ett avtal om
redaktionellt medinflytande bör tjäna som en garanli i läsarnas/allmänhetens
intresse för att pressen fullgör sina uppgifter i det demokratiska samhället.
En ökad demokratisering inom tidningarna har i delta sammanhang en viktig roll
att spela. Pressen har fyra huvudsakliga uppgifter: den skall dels ge en god
informalion om förhållanden och skeenden i samhällel, dels fritt kommentera
sådana förhållanden och skeenden, dels kritiskt granska myndighelers och andra
makthavares förehavanden och dels främja kommunikationen mellan olika grupper.
Det är garantier för fullgörandet av dessa uppgifter som etl avtal om
redaktionellt medinflytande skall skapa. Den gemensamma utgångspunkten skall
därvid vara den s. k. liberala pressideologin. Tidningsföretagens intresse att
fä behålla tidningarnas politiska linje skall respekteras och parterna skall
gemensamt slå vakt om utgivarens exklusiva publiceringsansvar och skydda den
redaktionella inlegrilelen från olika slag av påtryckningar. Något inflytande
över utövandet av "den fria kommenlarräiten" slälls inle. Däremot bör
genom elt avtal om redaktionellt medinflytande tidningsföretagen bindas vid den

Skr. 1984/85:155 46

av
dem själva ofta proklamerade principen om saklighet och objektivitet i
nyhetsförmedlingen.

Det
är inte vår sak att ta slällning till eller värdera denna programförklaring av
SJF som facklig organisalion. Betraktas den från en slrikl arbetsrättslig
utgångspunkt kan del konslateras alt den uppgift som del redaktionella
medinflytandet skall fullgöra förefaller ligga ganska fjärran från vad som sägs
i lagförarbetena om innebörden av begreppel "förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare". Den frågan inställer sig om etl anspråk på
fackling medbestämmanderätt som bygger på de av SJF redovisade principiella
grunderna över huvud kan hämta stöd i MBL.

Inför
besvarandet skall då noteras att frågor som mer eller mindre tydligt rör de
enskilda journalisternas yrkesetik rimligen får betraktas som förhandlingsämnen
enligt MBL. Det kan vara skäl att erinra om alt kollektivavtalen mellan TA och
SJF för redaktionspersonal sedan länge innehåller en bestämmelse om etiska
aspekler på yrkesutövningen:

§ 3
Medarbetares slällning

d)
Medarbetare får icke åläggas alt skriva mot sin övertygelse eller ulföra
förödmjukande uppdrag. Vid bedömning av vad som är "förödmjukande"
skall de spelregler för press, radio och TV som antagits av Pressens
Samarbetsnämnd beaktas.

Men
— har vi frågat oss - är del inte någol annat när det ställs anspråk på
medbestämmande med stöd av MBL i syfte all säkerställa att vissa grundläggande
uppgifter för dagspressen blir fullgjorda på ett enligt någons bedömande
riktigt sätl? Skulle det inte kunna göras gällande att MBL över huvud inte
syftar till atl bereda en yrkesgrupp och dess fackliga organisation en rätt
all delta i, eller konkurrera om, utövandet av yltrandefrihelen? Kan det antas
att rätten lill medbestämmande enligt MBL skall användas för att främja en
yrkesgrupps omsorg om samhället eller allmänhelen, eller över huvud om andra än
den egna gruppen i dess egenskap av arbelstagare? Den ställda frågan - om ett
anspråk på redaktionellt medinflytande av sådana skäl som SJF har anfört kan
hämta slöd i MBL - bör enligt vår mening besvaras nekande; etl sådant anspråk
kan inle rimligen anses falla inom ramen för vad som i lagens mening hör lill
"förhållandet meUan arbetsgivare och arbelstagare."

Men
vilken är då innebörden av 2§ MBL? Den analysen görs i nästa avsnitt.

5.2.2
Innebörden av 2 § MBL.

5.2.2.1
Förarbetena

Lagförarbetena
innehåller inte mycket om bakgrunden till eller innehållel i 2§ MBL (se prop.
1975/76: 105 bil. I s. 196, 210, 328 ff, 472, 526 ff; InU 1975/76:45 s. 24 f,
KU 1975/76:1 y). I inledningen till departementschefs-

Skr. 1984/85:155 47

anförandet i propositionen anläggs en del allmänna
synpunkter på lagens tillämpningsområde och förklaras bl.a. att
företagsledningsfrågor inte bör undantas från möjlighelerna att Iräffa
medbestämmandeavtal med stöd av lagen. Därefier tillägger departementschefen
(s. 196):

En begränsning får dock göras. Det kan enligt min mening
inle bli fråga om att utsträcka arbetstagarinflylandel så långt att beslut om
mål och inriktning för en viss verksamhet, som har fattats i demokratiska
former, sätts ur spel. Inom den offenlliga sektorn måste den politiska
demokratin garanteras och hänsyn tas till de särskilda förhållanden som råder
där. Som jag återkommer till i det följande kommer denna fråga atl anmälas av
statsrådet Feldt. Del finns även utanför den offentliga sektorn exempel på
verksamheter vilkas målsättningar och inriktning beslutas i former som ligger
den politiska demokratin nära.

Sådana exempel är verksamhelen i politiska, fackliga,
religiösa, kulturella och välgörande organisationer eller samfund. I dessa
fall bör ingrepp inle göras i den ordning som nu lillämpas för bestämmande av
verksamhelens mål och inrikining. En motsvarande begränsning av arbetstagarnas
inflyiande bör göras i fråga om pressen och andra företag med opinionsbildande
verksamhet. Vad förelagen beträffar finns del en omfallande lagstiftning, som
reglerar deras verksamhet från andra utgångspunkter än förhållandel mellan
arbetsgivare och arbelstagare. De förhandlande parterna är givetvis också
bundna av de ramar för förelagens verksamhel som de offenthga myndighelerna har
lagt fast. Även den associationsrältsliga lagstiftningen innehåller
begränsningar. En ekonomisk förening måste t. ex. bedrivas efler kooperativa
grundsatser.

I avsnittet om förhandlingsrätt i den allmänna molivtexten
återkommer departementschefen lill ämnet (s. 210):

Det finns emellertid anledning atl här erinra om en
väsentlig aspekt som jag redan har berört i samband med att jag inledningsvis
behandlade frågan om den här aktuella lagstiftningens tillämpningsområde. Som
jag då framhöll fmns del i vissa kalegorier av verksamhel ell beslutsområde,
som bör vara förbehållet överväganden och beslut i andra former och i andra
beslutsorgan än sådana som bestäms av arbetsgivare och arbelslagare i dessa
egenskaper. Jag länker här på sådana allmänna målsällningsfrågor som den
partipolitiska inriktningen hos tidningar eller andra opinionsbildande organ,
fackliga målsättningar hos organisationer på arbetsmarknaden, verksamhelens
allmänna inriktning i religiösa, vetenskapliga, konsinäriiga eller andra
ideella organisationer eller samfund, målsättningar av annan än
förelagsekonomisk innebörd i folkrörelseförelag eller kooperaliva företag,
etc. Beslut om formulering och fastställande av de ideella eller eljest
särskilda målen för arbetsgivarens verksamhel bör i sådana fall få fallas i de
former som har tillämpats hittills. I många hilhörande fall, sannolikt de allra
flesla, fattas besluten i en demokratiskt uppbyggd beslutsprocess och fallen
har då gemensaml alt de anställda som grupp inle bör ha något företräde atl
framför andra få inverka på beslulen.

Som jag redan närmare utvecklat är det självfallet inte
lätt att genom en allmän beskrivning beslämma den gräns för lagens
tillämpningsområde som jag här åsyftar. Del är i stor utsträckning nödvändigt
all överiåta ål

Skr.
1984/85:155 48

rättstillämpningen atl från fall till fall bedöma hur
gränsen skall dras. Jag skall i specialmoliveringen återkomma lill vissa
ytterligare synpunkter på den här aktuella gränsdragningsfrågan.

Dessa uttalanden i den allmänna motiveringen kan knappast
sägas ge någon ledning för de problem som vi har alt behandla. Så mycket kan
dock konslaleras att den bärande tanken är atl medbestämmandet på arbetsplatsen
inle skall tillåtas konkurrera med annat demokratiskt beslutsfattande. Vidare
antyds - men heller inle mer - atl principielll samma synsätt gör sig gällande
på bl. a. tidningspressens område. Uppenbarligen är det inom det området inte
så atl besluten genomgående eller ens huvudsakligen redan fattas i något slags
demokratisk ordning: föreställningen förefaller vara den alt del rör sig om att
värna om yttrandefrihet och tryckfrihet av hänsyn till de friheternas betydelse
för det demokratiska samhällsskicket. Del får emellertid läsaren snarasl ana
sig till.

Något mer fullständig är specialmoliveringen till 2 § MBL
(a prop. s. 328 ff). I den texten erinras försl om de särskilda problem som
möter inom den offentliga sektorn och som har sin grund i att medbestämmandet
enligt MBL kan komma att medföra ingrepp i det politiska beslutsfattandet.
Därefier sägs detta:

Men del finns liknande problem även utanför den offentliga
sekiorn. Även där finns det ålskilliga verksamheler som får sin inrikining och
sina mål bestämda i former som ligger den politiska demokratin nära. Sådana
exempel är politiska, fackliga, religiösa, kulturella och välgörande organisationer
och samfund, där del regelmässigt finns elt demokratiskt inflytande över
verksamhelen. Detsamma gäller inom konsumentkooperationen och inom andra
medlemsägda förelag. I fall av denna arl skulle elt arhets-tagarinflytande, som
omfattade även verksamhelens mål och inrikining, komma i kollision med andra
demokratiska inlressen. Den motsättningen bör i princip lösas så all
arbetstagarinflylandel inte tillåls sträcka sig över frågor om mål och
inrikining som avgörs på annan demokratisk väg. Företag med opinionsbildande
verksamhet, såsom press, radio och television, erbjuder också exempel på
verksamheter där det av hänsyn lill andra intressen än arbetstagarnas bör göras
en avgränsning av tillämpningsområdet för medbestämmandelagens regler.

Men även i fall där det inte kan sägas, atl andra demokratiska
beslutandeformer bör vinna försteg framför arbetstagarinflylandel eller alt
vikliga hänsyn till utomståendes intressen kräver en begränsning av medbestämmanderätten
för arbetstagarna, kan del under särskilda förutsättningar te sig berättigat
att göra en begränsning av lagens tillämpningsområde. Del är när företag eller
andra enskilda arbelsgivare bedriver ideell eller annan jämföriig verksamhel.
Men begränsningen i lagen gäller här liksom i de tidigare fallen endasl frågor
om mål och inriktning av verksamhelen.

I detla motivavsnitl markeras något lydligare atl 2 § MBL
anses omfatta även andra fall än sådana där beslut redan fallas i demokratisk
ordning och där den beslulsprocessen bör ges försteg framför arbetslagarnas
medbestämmanderätt. Såvill gäller pressen och andra massmedier hänvisas till

Skr.
1984/85:155 49

alt "andra intressen än arbetstagarnas" resp
"utomståendes inlressen" motiverar en avgränsning av rätten till
medbestämmande enligt MBL. Det är emellertid oklart vilka principer som skall
vara vägledande. Syfiar man till atl ge elt skydd för yttrande- och tryckfrihet
motsvarande del skydd som TF ger genlemol det allmänna, är det oklart vad som
egentligen menas med ultryckel "utomståendes intressen". Är det
medborgarnas och det demokratiska samhällets intressen?

Det är vidare lydligt att redan den omständigheten att
beslut fattas "i demokratiska former" hos l.ex. en organisation eller
ett samfund inte är tillräcklig för att beslutet skall vara undantaget från
medbestämmanderätt enligt 2§ MBL. Det är bara vissa sådana beslut - de som
gäller verksamhelens mål och inrikining — som undanlas. Avsiklen verkar vara
att det är sådana mål och sådan inriktning som på ell eller annat sätt är
särpräglade eller speciella i jämförelse med det vanliga förelagels, som skall
undantas från medbestämmanderätt. För den lolkningen lalar bl.a. uppräkningen
"politiska, fackliga, religiösa, kulturella och välgörande organisationer
och samfund". Man erinrar sig också del nyss återgivna avsnittet ur de allmänna
moliven (s. 210) där del talas om "målsättningar av annan än
företagsekonomisk innebörd i folkrörelseförelag eller kooperaliva företag,
etc". I samma riktning talar all texten i specialmoliveringen upptar en
tredje kaiegori, nämligen företag eller andra enskilda arbelsgivare som
bedriver ideell eller annan jämförlig verksamhet. Inom den kategorin undanlas
beslut om mål och inriktning oavsett om beslutet fattas i demokratiska former
eller inte.

Man frågar sig om beslutsfattandet i demokratiska former
över huvud rättsligt sett har en självständig betydelse för bestämmandet av
omfattningen av det undantag som görs i 2 § MBL. Är inte det avgörande att del
skall röra sig om mål och inriktning av annan nalur än det vanliga förelagets
inom den privata arbelsmarknadsseklorn? Kan det då sägas alt man här i själva
verkel har atl göra med ett slags återspegling av den uttolkning av begreppet
"förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" som berördes
under 5.2.1 i del föregående?

I specialmoliveringen lill 2§ MBL sägs fortsättningsvis
följande:

I stora drag kan från fall till fall sägas hur långt man
bör sträcka principen all frågorna om mål och inrikining för en verksamhet bör
vara förbehållna andra demokratiska beslutsformer. Delsamma gäller i stora
drag gränsdragningen i fråga om verksamhetsinriktningen hos pressen och i andra
förelag med opinionsbildande syfte. All man t.ex. utgår från atl lagen inle bör
grunda rätt lill medbestämmande för arbetstagarna i fråga om fastställandet av
en dagstidnings politiska inrikining, innebär inte någon inskränkning när det
gäller beslut som rör tidningsföretags ledning och verksamhet i övrigt. Atl
sådana frågor bör i samma mån som i andra förelag vara underkastade lagens
medbeslämmanderältsregler synes klart.

Gränsdragningen i medbestämmandelagen blir emellertid
förhållandevis allmänt formulerad. De regler som har upptagits i 2§ bygger på
att gräns-

4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 155

Skr. 1984/85:155 50

dragningen
får i de enskilda fallen utföras i enlighel med del allmänna synsätt som ligger
bakom paragrafen och som beskrivits i det föregående. Enligt 2§ undantages från
lagens tillämpningsområde arbetsgivares verksamhet som är av religiös,
vetenskaplig, konstnäriig eller annan ideell natur eller som har kooperativt,
fackligt, politiskt eller annat opinionsbildande ändamål, såviit avser
verksamhetens mål och inriktning.

Syflel
med denna avfattning av paragrafen är till en början all fastslå vilka slag av
verksamheler som berörs av undantagsregeln. Uppräkningen är dock inle
uttömmande. Även andra jämförbara verksamheter kan komma i fråga. Paragrafen
skall vidare förslås så att det enbari är frågor som omedelbarl hänger samman
med verksamhetens särart som blir undantagna.

Della
sätt att beskriva 2 § MBL ger ett ganska vidsträckt utrymme för
rättstillämpningen alt ta ställning i enskilda fall; någon direkt bundenhet vid
uppräkningen i laglexlen är inte åsyftad. Undanlaget skall omfatta verksamheler
som kan påstås förete något slags särart i fråga om mål och inrikining. Del är
särarten som skall få behållas och inte behöva göras lill föremål för
förhandlingar eller avtal med slöd av MBL. Uttrycket "särart"
förutsäller något slags jämförelse och det verkar rimligl alt anla, att jämförelsen
skaU göras med de vanliga företag på den privata arbetsmarknaden som bedriver
verksamhet i vinstsyfte och i vilkas resultat även arbetstagarna har ell
intresse i denna sin egenskap, vilket de skall ha rätt att ta tillvara med stöd
bl. a. av MBL.

Motiviexten
går härefter över lill alt någol närmare ange vilka slags beslut som tankes
vara beslut om verksamhetens mål och inriktning:

Med
paragrafen avses främst att undanta från lagens tillämpningsområde frågor som
rör fastställandet av riktlinjerna för arbetsgivarens verksamhet och som i den
meningen gäller verksamhetens mål och inriktning, t. ex. att en tidning skall
ha en viss politisk hållning. Däijämte undantas sådana beslut rörande
genomförandet av verksamheten som kan sägas vara omedelbart beroende av den
fastställda målsättningen.

Med
denna melod för avgränsningen får de anställda hos ett politiskl parti inte i
den egenskapen göra anspråk på medbestämmanderätt över partiels politik, och
molsvarande gäller för de anslällda hos en facklig organisalion eller en
näringslivsorganisation eller annan intressesammanslutning. Religiösa eller
kulturella sammanslulningar eller institutioner är inte skyldiga att förhandla
om arten av den verksamhet som skall bedrivas, så länge del kan med fog sägas
alt valel härvidlag mellan olika alternativ är direkl beroende av verksamhetens
särart. Press och radio och andra jämförbara förelag kan fastställa
inriktningen av sin opinionsbildande verksamhet utan etl på lagen grundat
inflytande från de anställdas sida.

När
det gäller återkommande beslut som rör mål och inriktning för verksamheten
måsle en gränsdragning göras från fall lill fall. Inte sällan kan här uppkomma
en nära anknytning till frågor som det kan le sig berättigat atl arbetstagarna
får inflytande över. Tänker man sig t. ex. frågor om personalpolitiken inom ett
tidningsförelag kan en gränsdragning exempelvis böra göras så, alt utseende av
chefredaktör blir en fråga som inte ligger inom lagens tillämpningsområde medan
andra rekryteringsfrågor gör det.

Skr.
1984/85:155 51

Detta
avsnitt i motivtexten ger besked om atl del är fråga om två slag av beslut,
dels riktlinjebeslut (dvs fastställandet mer allmänt av mål och inrikining) och
dels sådana genomförandebeslut som kan sägas vara omedelbart beroende av den
fastställda målsättningen. 1 viss mån belysande är vidare det exempel som
anförs i slutet av texten. I exemplet gäller problemel en gränsdragning mellan
vad som skall belraktas som verksamhetens mål och inriktning och vad som är ett
vedertaget arbetstagarintresse, nämligen etl beslut inom personalpolitikens ram
(ulseende av vissa chefer och annan personal med viss uppgift). Denna senare
fråga uppmärksammas också i konstilutionsutskotlets yttrande (återgivet i In U
1975/76:46 s. 82):

Som
inledningsvis nämnts har från den föreslagna medbestämmandelagens
tillämpningsområde undanlagils ideell och opinionsbildande verksamhet såvitt
gäller verksamhetens mål och inriktning. Mot bakgrund av
konstitulionsulskotlels uppgifl alt bereda ärenden på tryckfrihetens,
opinionsbildningens och massmediernas område vill utskottet avslulningsvis
beröra propositionens förslag i detta avseende.

Det
angivna undanlaget får bl.a. avseende på massmedieföreiagen. Enligt ulskoltet
är det värdefullt atl t.ex. tidningarnas särställning som opinionsbildande
organ på detta sätt särskilt uppmärksammats. Som anförs i propositionen är det
sålunda enligt utskottet väsentligt atl kollektivavtalsreglering inte skall få
förekomma beträffande tidningsföretagens rikthnjer och målsättningar. Delta
innebär bl.a. alt tidningsföretagen själva - i likhet med vad som hittills
gällt - utser ansvarig utgivare, chefredaktör och övriga medarbetare som skall
tillse atl den faslslällda målsättningen följes.

Ytteriigare
ett avsnitt i propositionen bör slutligen också nämnas. Konstnärliga och
litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) hade vänt sig till lagrådet och
begärt atl 2 § MBL inte skulle gälla för teatrar, konsertföretag, museer och
liknande kulturinstitutioner och inte heller för Sveriges Radio inom ramen för
avtalet med staten. Enligt KLYS borde den kommersiella nöjesinduslrin inom
film- och biografområdet, fonogram-och videoföretag saml nöjesarrangörer
sannolikt behandlas på samma sätt. Skrivelsen från KLYS överlämnades av
lagrådet lill arbelsmarknadsdepartemenlet och berördes av föredragande
departementschefen vid hans anmälan av lagrådsyttrandel (a prop. s. 528):

I
anledning av skrivelsen får jag först underslryka all 2 § ej avser kommersiella
förelag samt efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet framhålla
följande. I prop 1974: 28 behandlades förhållandet mellan de olika parter som
medverkar i kulturinslitutionernas verksamhet, dvs. styrelsen, personalen och
publiken. Enligt uttalande i propositionen, som godtagits av riksdagen, skall
de konstnärliga insatserna inom varje institution utformas i största möjliga
frihet under de betingelser och enligt de rikllinjer som gäller för
institutionen. Härigenom markerades atl den enskilde konstnären måste ges stor
uttrycks- och yttrandefrihet om kulturin-slitutionerna skaU kunna bedriva sin
verksamhet på ett sätt, som är i linje

Skr. 1984/85:155 52

med
riktlinjerna för kulturpolitiken. Någon ändring i dessa avseenden sker inte
genom införandet av den här föreslagna lagstiftningen. Tvärtom får medarbetarna
vid kulturinstitutionerna vid sidan av den frihet och självständighet som de
har i den konstnärliga yrkesutövningen också möjligheter all via sina fackliga
organisalioner påverka beslut som fattas om verksamhelen.

Undantaget
i 2§ motiveras av behovet av att garanlera intressen som ligger den politiska
demokratin nära. För kulturinstitutioner som är sam-hällsstödda och
organiserade som myndigheler gäller de regler om medbestämmande som föreslås
för den offentliga sektorn och som har utformats med hänsynstagande till den
politiska demokratin. Även samhällsstödda kulturinstitutioner för vilka andra
associationsformer har valts har sin grund i den politiska demokratin. Det är
därför naturligt atl riktlinjerna för verksamheten fastställs av organ som har
så bred representation som möjligt i de olika grupper som berörs av
institutionens verksamhel. Med dessa förutsättningar är det inte rimligt atl
särbehandla arbetstagare med konstnärliga arbetsuppgifter genom all ge dem ett
större inflyiande över verksamhelens mål och inriktning än övriga arbelslagare.

Mycket
mer kan kanske inle sägas om detta resonemang än alt det anknyter till den lite
otydliga analys om det demokratiska beslutsfattandets betydelse som finns i den
tidigare texten, utan någon ändring av sakligl inlresse. Man iakttar det
reservationslösa uttalandel som görs inledningsvis, att 2 § MBL inte är avsedd
all gälla för kommersiella företag.

Någon
riktigt kvalificerad analys av den gräns kring MBL:s tillämpningsområde som
dras genom 2 § har knappast blivit gjord i den juridiska litteraturen. I
Schmidls arbeie. Facklig arbetsrätt, 2 uppl. 1979, s. 119 ff, återges mycket
översiktligt laglexl och några förarbelsutialanden, varefter författaren för
egen del tillägger:

Rörande
tidningens innehåll skulle enligt min mening gränsen grovt få dras så, att från
medbestämmande undantas vad som skrivs på ledar- och kultursidor men inle
frågor vilka annonser som skall tas in och dessas innehåll. Ytterst bör
bedömningen likväl bero på tidningens ambition. Del kommersiella faller inom,
det ideella utanför MBL.

Fotnot:
Tidningen skulle inte vara skyldig att förhandla, om den av politiska skäl
vägrar att ta in en annons.

Del
minsla man kan säga om della uttalande är alt det gör en gränsdragning som
verkligen är, med författarens egel uttryckssält, grov. Frågan är väl i själva
verkel om den över huvud är praktiskt lillämpbar, för den händelse den skulle
kunna anses ha tillräckligt stöd i lagtext och förarbeten,

5.2.2.2
Rättspraxis syn på innebörden av 2§ MBL

I
avsnitt 5.1 konstaterade vi alt starka skäl lalar för atl elt anspråk på
redaktionellt medinflytande inte är någol som ligger inom ramen för "förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare", sådant detta uttryck an-

Skr.
1984/85:155 53

vänds
i 1 § MBL. Avslulningsvis anmärkte vi emellerlid att frågan leder över un 2 §
MBL.

Det
har i sammanhanget sill intresse atl notera att lagrådet vid granskningen av
förslagel till 2 § MBL för sin del hävdade, all 2 § borde uppfattas som en i
lagen utförd definition av vad som i del aktuella avseendet borde anses höra in
under begreppet förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lagrådet
föreslog en omformulering av lagtexten i syfte att göra detta klart (prop. s.
472). Föredragande departementschefen anslöt sig dock inte till delta förslag.
Motiveringen för det ställningstagandet är dock föga upplysande (s. 527):

Enligt
texten i det remitterade förslaget har genom 2 § från lagens tillämpningsområde
uttryckligen undantagits vissa verksamheter i närmare angivna avseenden. Mol
den bakgrunden saknas anledning alt avgöra om del undantagna området i och för
sig skall anses falla uianför förhållandet mellan arbelsgivare och
arbetstagare. Jag finner därför inte anledning alt ansluta mig till den av
lagrådet föreslagna omformuleringen av lagtexten på denna punkl.

Alltnog,
den fråga som vid den fortsatta analysen bör ställas är hur ett anspråk på
medbestämmanderätt sådani som det av SJF framförda principiellt sett bör anses
förhålla sig till 2§ MBL. Skulle del kunna göras gällande all della anspråk,
med tanke på de skäl på vilka det grundas, / och för sig är elt anspråk på
inflytande över "verksamhetens mäl och inrikl-ning"1 (Vi bortser då
från tillkommande tolkningsproblem som t.ex. vad som utgör
"opinionsbildande" verksamhet.) Finns del med andra ord slöd för den
uppfatlning som antyds i avsnitt 5.1? Syfiar 2 § MBL egenlligen fill alt dra
gränsen mellan beslut om "mål och inrikining" och företagsledningsbeslut
av den art som lika väl kan förekomma i andra verksamheter än de som åsyftas i
2§ (dvs. förelagsledningsbeslut av ekonomisk betydelse och därmed av betydelse
även för arbetstagarna i den egenskapen), liksom vissa beslut av
arbelsledningskaraktär?

Två
avgöranden ur arbetsdomstolens praxis har sill intresse för denna fråga. Del
ena är det lidigare (avsnitt 4.1.2) nämnda avgörandet i det s. k. Gefle
Dagbladsmålet (AD 1981 nr 22), det andra ett avgörande som gällde tillämpningen
hos Sveriges Television AB av 39 § MBL om facklig vetorätt (AD 1983 nr 2).

I
AD 1981 nr 22 gällde tvisten huruvida Gefle Dagblad hade åsidosatt 11 § MBL
genom att utan föregående initiativ till förhandling med Grafiska
fackförbundets personalklubb hos företaget besluta att ändra försia sidan från
att ha varil en ren annonssida till atl innehålla redaktionell text och bilder.
Arbetsgivarsidan invände i målet i första hand all beslutet föll utanför MBL
enligt 2 §.

Arbetsdomstolen
inledde sina domskäl med en allmän redogörelse för 2 § MBL och dess förarbeten.
Domslolen konstaterade bl. a. alt två skilda förutsättningar skall vara
uppfyllda för att undantagsregeln i 2 § skall vara

Skr. 1984/85:155 54

tillämplig.
Verksamhelen skall vara av viss angiven speciell nalur eller tjäna ett visst
angivel särskilt ändamål. Därjämte skall saken gälla verksamhelens mål och
inrikining. Såvitt gäller den första förutsättningen fann domstolen, att det
slod utom tvivel att den var uppfylld. Såsom tidningsföretag tjänar Gefle
Dagblad etl opinionsbildande och nyhetsförmedlande ändamål. Däremot var det
tvistigt mellan parterna huruvida ändringen av tidningens förstasida kunde
anses gälla verksamhetens mål och inrikining.

Vid
sin behandling av den frågan konstaterade domstolen bl. a. att del i
förarbetena görs en åtskillnad mellan beslut om rikllinjer för verksamheten och
beslut som avser genomförandet av dessa riktlinjer. Enhgt domstolens mening
kunde det antas atl även andra beslut om riktlinjer för en tidnings
opinionsbildande och nyhetsförmedlande verksamhel än frågan om tidningens
partipolitiska inriktning kan vara att hänföra till verksamhetens mål och
inriktning, såsom beslut om tidningens hållning i nyklerhetspoli-tiskt eller
religiöst hänseende eller beslut att lägga tonvikten på lokal nyhetsbevakning
eller att ägna speciell uppmärksamhet åt en viss aktuell miljöfråga. I fråga om
genomförandebeslut ger enligt domstolen förarbetena det allmänna intrycket all
lagstiftaren har anlagt etl restriktivt synsätt. Lagstiftaren har emellertid
också velat lämna en belydande frihet ål rättstillämpningen när del gäller alt
med beaktande av lagstiftningens allmänna syften dra gränsen i de enskilda
fallen kring det undantagna beslutsområdet. Domstolen sade sig också vilja
framhålla alt ett beslut om rikllinjerna för en tidnings verksamhet eller om
genomförandel av sådana rikfiinjer kan falla inom undantagsområdet enligt 2 §
MBL, även om beslutet har belydande ekonomiska konsekvenser för företagel.

Parternas
ståndpunkter i målet kunde enligt domstolen sammanfattas på följande sätt.
Enligt arbetsgivarsidan hade övergången till redaktionell text på förstasidan
föranletts av en strävan alt markera tidningens karaktär av nyhets- och
opinionsbildningsorgan. Etl beslut som på detta sätt gäller avvägningen mellan
annonser och redaktionell text i tidningen faller enligt arbetsgivarsidans
mening inom tillämpningsområdel för 2 § MBL. Beslutet rörde genomförandet av en
riktlinje för tidningens verksamhel, nämligen den att vara ett nyhets- och
opinionsbildningsorgan. På arbetstagarsidan framhöll man att beslutet att ändra
förstasidan hade varil ekonomiskt betingat och att beslutet, även om det skulle
anses huvudsakligen röra tidningens mål och inriktning, dock hade haft
ekonomisk betydelse och medfört risk för ogynnsamma ekonomiska verkningar för
tidningsföretaget.

Arbetsdomstolen
fann atl beslutet inte var ett sådani beslut om rikllinjer för verksamheten som
del lalas om i förarbetena. Frågan var då om beslutet borde betraktas som ett
beslut om genomförande av någon riktlinje som är fastlagd för tidningen.
Domstolen fann atl beslutet onekligen hade betydelse för tidningen som
pressorgan. Genom atl utnyttja förstasidan för redaktionell text och bilder
måste redaktionen antas ha fått möjlighet att på elt effekiivare säll sprida
information, varigenom tidningens ställning som opinionsbildare och
nyhetsförmedlare hade stärkts.

Domstolen
fortsatte: "Nu kan emellertid göras gällande att vatje beslut av ett
tidningsföretag som på ett eller annat sätt påverkar tidningens ulseende eller
innehåll kan vara av betydelse för tidningen som pressorgan. Ett sådant
opreciserat samband mellan ett aktuellt beslut och tidningens målsättning att
vara ett organ för opinionsbildning och nyhetsförmedling kan inte anses
tillräckligt för alt lagens krav om att beslutet skall avse verksamhetens mål
och inriktning kan anses uppfyllt. Varken lagiexten

Skr. 1984/85:155 55

eller
lagens förarbeten ger något slöd för att vatje beslut som kan sägas vara av
redaktionell karakiär skulle vara undantaget från medbestämmandelagens
tillämpningsområde. - Utredningen ger vid handen att frågan om ändring av Gefle
Dagblads förstasida övervägts sedan en lång följd av år i syfte atl markera
tidningens roll såsom nyhetsförmedlande och opinionsbildande organ.
Genomförandet av förändringen sköts emellertid på framtiden av del skälet att
ändringen ansågs ha en ogynnsam inverkan på tidningsföretagels annonsintäkter.
Följden härav blev atl det utredningsarbete som direkt föregick beslutet om
ändringen hell inriktades på de ekonomiska konsekvenserna av denna. Även om
förelaget bedömt ändringen av förstasidan som angelägen för tidningen som
pressorgan, har sålunda de ekonomiska frågorna kommil all dominera inför det
genomförandebeslut som det här varil fråga om. Med hänsyn härtill och då del
inte gälll att förändra ulan endast att understryka tidningens nyhetsförmedlande
och opinionsbildande roll finner varbetsdomstolen att beslutet alt ändra
tidningens förstasida från atl vara annonssida till atl innehålla redaktionellt
material inle har haft sådan särskild betydelse för tidningen såsom
opinionsbildare och nyhetsförmedlare atl beslutet direkt eller indirekl kan
anses ha gälll tidningens mål och inrikining."

Domslolen
underkände därmed arbetsgivarsidans invändning all det omtvistade beslutet var
undantaget från MBL:s tillämpningsområde enligt 2§.

Domen
ger anledning till ett flertal iakttagelser av intresse. Vi skall återkomma
till några av dem. Här har del emellertid särskilt intresse alt parternas
argumentation och domstolens prövning tog sikte på en avvägning mellan de
"redaktionella" aspekterna på tidningsföretagels beslut och de
ekonomiska verkningarna av beslutet. Arbetstagarsidans anspråk på
medbestämmanderätt grundades på dess intresse av de ekonomiska verkningarna.
Avgörande för ställningstagandet i målet blev den dominerande betydelse för
beslutet som de ekonomiska aspekierna hade hafl. Till detta kom enligt
domskälen atl det inte hade gällt "att förändra utan endast att
underslryka tidningens nyhetsförmedlande och opinionsbildande roll".

I det mål som avgjordes
genom domen AD 1983 nr 2 hade SIF lagl in veto under åberopande av 39 § MBL mol
en av Sveriges Television AB lilUänkl samproduktion och gjort gällande all
åtgärden kunde antas medföra åsidosättande bl. a. av kravet på opartiskhet i
radiolagen. Arbetsgivarsidan väckte talan hos abelsdomstolen och hävdade alt
det saknades laga grund för vetot. Det gjordes gällande bl. a. att vetorätten
över huvud inte står till buds när ett påstått lagstridigt handlande gäller en
lag av radiolagens karaktär. Domstolen fann att vetorättens tillämpningsområde
inte har avgränsats till något vissl slag av lagstiftning och fortsatte:

--- Det
anförda betyder emellertid inle alt domstolen menar att

vetorättens
tillämpningsområde skulle sakna gräns i den riktning som arbetsgivarsidan har
antytt med sin nu ifrågavarande invändning. Däremot anser domstolen alt frågan
om vetorättens avgränsning knappast torde kunna angripas med utgångspunkt
direkt från karaktären hos den lag som blir akluell. I stället blir det de
övriga förutsättningar för vetorättens

Skr. 1984/85:155 56

utövande
som uttrycks i eller eljest får anses följa av 39 § medbestämmandelagen som
blir bestämmande för vetorättens tillämpningsområde.

I
del följande fann domslolen att del lag- eller kolleklivavialsbroll som åsyftas
i 39 § måsle vara knutet till själva del förhållandel att arbetsgivaren anlitar
ej anställd arbetskraft i stället för anslälld, lill utförandel av det
ifrågavarande arbetet eller till vad som har omedelbart samband med detta eller
med uppdragsförhållandet i övrigt, såsom t, ex. den skattemässiga redovisningen
av för arbetet utgiven och erhållen ersällning. Detta samband saknades i det
omtvistade fallet. Domslolen tillade:

Om
SIF skulle anses ha rätt atl utöva vetorätt i etl fall som det förevarande,
innebär detta i själva verkel principielll sett alt en facklig organisation
tilläggs befogenheten all via vetorätlsreglerna rent allmänt övervaka
lagenligheten av arbetsgivarens verksamhel. En sådan allmän övervakningsuppgift
kan enligt domstolens mening inle grundas på medbestämmandelagens vetorättsregler.

Del
ligger nära lill hands all i detla se elt uttryck för uppfattningen att
utövandet av medbeslämmanderäliigheler enligt MBL skall ha en anknytning — lål
vara ibland av ganska allmän natur — till arbetslagarnas intressen i den
egenskapen och atl man då syftar i varje fall i det huvudsakliga på ekonomiska
intressen.

Ett
anspråk på redaktionellt inflyiande skulle alltså, med lanke på den
principiella grund för anspråkel som SJF har anfört, få betraklas som ell
anspråk på inflytande över vad som utgör verksamhelens mål och inriktning (2 §
MBL). Det nalurliga är rimligen atl behandla saken som en fråga om
tillämpningen av 2 § MBL, eftersom trots allt det lagrummet enligt sina
förarbeten är avsett alt reglera det här aktuella problemet i slort och
eftersom lagstiftaren inte har velal binda sig för att 2 § skall betraktas som
en regel om innebörden av ultryckel "förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare". I alla händelser kan man emellertid inte gärna komma till
skilda resultat beroende på om man för etl resonemang kring I § MBL eller
väljer atl knyta analysen till 2 §.

Man
iakttar emellertid nu alt lagen, sådan den är avfattad i 2 §, inte låler det
avgörande vara i vilket syfte ell anspråk på medbestämmanderätt förs fram. I
stället gäller det att fastställa vad som utgör en viss verksamhels mål och
Inriktning. Det förutsätts all arbetsgivaren fattar beslut rörande
verksamhetens mäl och inriktning och att det är dessa beslut som undantas från
lagens tillämpningsområde.

Om
vi återvänder till förarbetena och till domskälen i Gefle-Dagblads-målet AD
1981 nr 22 kan vi börja med att följa det där angivna mönstret och göra den
skillnad mellan "riktiinjebeslut" och "genomförandebeslut"
som antyds i förarbetstexlen (a prop. s. 329) och som något närmare ulvecklas i
domen. Det exempel på ett rikllinjebeslui som anges i propositionen är beslut
om en tidnings partipolitiska inriktning. 1 skälen till AD

Skr.
1984/85:155 57

1981
nr 22 anförs som ytterligare exempel beslut om tidningens hållning i nyklerhelspolitiskt
eller religiöst hänseende och beslut all lägga tonvikten på lokal
nyhetsbevakning eller att ägna speciell uppmärksamhet ål viss aktuell
miljöfråga. Vad som mer i detalj ligger i att beslutet gäller "rikllinjer"
för verksamheten framgår inte med någon tydlighet i förarbelslext eller
domskäl. Det naturliga är väl dock alt däri lägga in all del skall vara något
slags mer generelll policybeslut eller fastställande av ett program för
framliden eller för viss tid framöver. 1 Gefle-Dagbladsfallet fann arbetsdomstolen
att tidningsföretagets beslut att ändra förstasidan från annonssida lill en
sida med redaktionellt malerial inte innebar att någon riktlinje eller allmän
målsättning för tidningens opinionsbildande eller nyhetsförmedlande verksamhel
hade lagls fast; vad som kunde komma i fråga var på sin höjd att beslutet var
ett beslut om "genomförande" av nägon riktlinje som var fastlagd för
tidningen.

Man
får enligt vår mening förslå förarbeten och AD-dom så all beslui om rikllinjer
för en tidnings redaktionella verksamhet skall betraktas som sådana beslut om
mål och inriktning som åsyftas i 2§ MBL. Arbetsdomstolen påpekar i sina
domskäl bl. a. alt beslut om riktlinjerna för en tidnings verksamhet (eller om
genomförandet av sådana rikllinjer) kan falla inom undanlagsområdet enligt 2 §
MBL även om beslutet har belydande ekonomiska konsekvenser för företaget. I
förarbetstexlen lycks det emellerlid inte finnas något som antyder att man
skall göra något slags avvägning mellan motstående intressen, på arbetstagarsidan
t.ex. inlressel av all få öva inflyiande över beslut av betydelse för
företagels ekonomi, när del skall avgöras om ett riktiinjebeslut faller uianför
MBL. Inle heller domskälen i AD-domen ger slöd för det, lål vara atl domstolen
har lagl sig vinn om försiktighet i formuleringen av sina uttalanden om
rättsläget i stort. Det avgörande skulle då i stället bli vad som är ell
"riktiinjebeslut" och vad som inte är det. Kanske skall man
principielll sett ställa ganska slränga krav pä begreppet.

Med
detla synsätt kan del knappast göras gällande alt journalisterna och deras
fackliga organisalion har slöd i MBL för anspråk på medbestämmande i fråga om
redaktionella riktiinjebeslut, när anspråket motiveras på det sätt som SJF har
gjort. Journalisterna kan då givetvis invända all beslut om rikllinjer av delta
slag får en direkt och betydelsefull återverkan på deras arbetsuppgifter och
arbetsförhållanden, på ett sätt som skiljer dem från alla andra yrkesgrupper
hos tidningsföretagen. Man skulle kunna uttrycka saken så att i alla händelser
arbetsledningsaspekterna på ett riktiinjebeslut borde vara underkastade bl.a.
förhandlingsrätt enligt MBL.

Del
är emellerlid svårt att se att 2§ MBL ger någol utrymme för en sådan
invändning. I sammanhanget har AD: s dom 1981 nr 150 sitt intresse som ell
slags parallell. Målet gällde förhandlingsrätten inom den offenlliga sektorn.
Domslolen hade all pröva om statens förhandlingsråd hade varit skyldigt att
förhandla med TCO-S rörande två avsnitt i en blivande propo-

Skr,
1984/85:155 58

sition med förslag till läroplan för grundskolan (bruket
av graderade betyg inom grundskolans tillvalssystem och antalet veckolimmar i
ämnet hemkunskap). Målet avgjordes på grundval av en uttolkning av begreppel
förhållandel meHan arbetsgivare och arbetstagare — beslut av övervägande
politisk art hör inte dit. TCO-S ansågs inte ha haft förhandlingsrätt i fråga
om de båda avsnitten i propositionen. AD betonade emellertid avslulningsvis
att delta inte uteslöt de fackliga organisationerna från rätlen att (i
efterhand) förhandla om konsekvenserna för deras medlemmar av elt politiskl
beslut som i sig självt inte var förbundet med förhandlingsskyldighet för
slaten. Med tanke bl. a. på skiUnaderna mellan reglerna för tillämpning av MBL
inom den offentliga sektorn och 2§ MBL, synes samma synsätt ha sin
tillämplighet även såvitt gäller den här senast behandlade frågan (jfr även
analysen i AD 1981 nr 8).

Vi menar alltså atl övervägande skäl lalar för att
principiellt uppfatta 2 § MBL så att vad som är att betrakta som
"rikllinjebeslui" med avseende på verksamhetens särskilda mål och
inrikining faller utanför lagen oavsett om beslutet får ekonomiska eller andra
verkningar av betydelse för de anställdas arbets- eller
anställningsförhållanden. Det återstår då atl avgöra vad som hör in under
begreppet riktiinjebeslut.

Det kan som vi nyss sade te sig nalurligl att i begreppet
lägga in atl del skall vara något slags mer generellt policybeslut eller
fastställande av ett program för framliden eller för viss lid framöver.
Sannolikt finns del åtskilliga fall där det inte gärna kan råda någon tvekan om
atl man har att göra med riktiinjebeslut i den här diskuterade meningen. 1 alla
händelser står det klart att det saknas stöd i MBL för anspråk på avtal om medbestämmande,
när anspråken lar sikte jusl på riktlinjerna för den redaktionella
verksamhelen hos en tidning eller t. ex. på valet av politisk linje eller av
allmän linje i någon viss samhällsfråga eller liknande. En mer diskutabel fråga
är i vad mån del skall anses möjligl att träffa avtal med kollektivavtalets
rättsverkningar (jfr under 5.4 i det följande om avtal med andra
rättsverkningar) om medbestämmande vid utseende av den redaktionella ledningen
eller vid beslämmande av l.ex. chefredaktörens befogenheler, under
förulsättning att den redaktionella ledningen tankes inbegripa fattande av
riktlinjebeslut i den mening som just antyddes. Sannolikt rör man sig redan här
snarare med beslut som skall anses gälla genomförandel av rikllinjerna än med
egentliga riktlinjebeslut.

TA och TU har drivil uppfattningen att TF och/eller 2 §
MBL utesluter de fackliga organisationerna från rält lill medbestämmande i en
rad avseenden (se redogörelsen för remissvaret till arbetsmarknadsutskottet i
underbilaga 1).

Till det "fredade" områdel räknar TA och TU
såväl beslut om publicering eller icke-publicering i det enskilda fallet som
mer övergripande och långsiktiga beslut t.ex. om vilka slags material som skall
förekomma i tidningen eller tidskriften, avvägningen mellan olika slags
material m.m.

Skr.
1984/85:155 59

Man talar också om beslut l.ex. om disposilion av del
redaktionella utrymmet för olika ämnesområden, fördelningen av redaktionella
resurser, redigeringsprinciper, utgivningsperiodicitet, målgrupper och spridningsområden,
utgivning av editioner och av bilagor av olika slag. Vidare tänker man på
beslut om rekryteringen av redaktionell personal tillhörande olika kalegorier.

Så myckel kan ganska säkert sägas som att vissa - men inle
alla - av de beslut som åsyftas av TA och TU bör uppfattas som riktiinjebeslut
i den bemärkelse som avses i förarbetena och i AD 1981 nr 22. Alt mer i delalj
ange hur gränsen skall dras är dock inte någol som låter sig göra inom ramen
för etl sådani ulredningsuppdrag som vårt (jfr kap. 5 i det föregående). Det
är ytterst en uppgifl för rältslillämpningen att avgöra hur saken skall bedömas
i vatje enskill fall. I sammanhanget kan erinras om följande avsnitt ur
domskälen lill AD 1981 nr 22:

Arbetsdomstolen finner det inte vara möjligl att ulöver
vad som nu har anförts göra några allmänna uttalanden om gränserna kring det
område avseende beslut om genomförande av fastställda rikllinjer för en
tidnings verksamhet som bör anses undantaget från medbestämmandelagens tillämpningsområde.
I försia hand måste det ankomma på branschens parter atl utveckla ett gemensamt
synsätt i dessa frågor. Ätminstone i nuvarande läge är rättstillämpningens
uppgift att finna en lösning på det enskilda tvistefallel.

Uttalandet tar snarasl sikte på "genomförandebesluten"
men bör vara giltigt även för riktlinjebesluten. På sätt och vis kan det te sig
egendomligt atl branschens parter i första hand är de som har uppgiflen att
reda ut begreppen och söka sig fram till etl synsätt som kan ge ledning ål
rättstillämpningen, när själva rättsfrågan är var gränsen går för MBL: s
tillämpningsområde. Med de allmänna utgångspunkterna för den kollekliva arbetsrätten
och med MBL: s natur av en s. k. ramlag som i stor utsträckning bygger på all
arbetsmarknadens organisationer medverkar i normbildningen, är della vid
närmare eftertanke dock inte så konstigt. Förmår arbelsmarknadsparlerna nå
fram lill en gemensam uppfallning är del naturligt att den får en styrande
verkan på rättstilllämpningen; lyckas de inte blir det slulligen arbetsdomstolens
uppgifl atl med ledning av det bristfälliga rätts-källematerial som finns dra
gränsen från fall till fall.

Specialmotiveringen till 2 § MBL (a. prop. s. 329) talar
också om undantag från lagens tillämpningsområde även för "beslut rörande
genomförandel av verksamheten som kan sägas vara omedelbarl beroende av den
fastställda målsättningen". I molivtexten ges härulöver jusl inte någon
ledning för del närmare bestämmandet av denna kategori genomförandebeslut. Det
nyss återgivna uttalandel liksom andra lalar dock för alt lagstiftaren allmänt
sett har anlagt etl restriktivt synsätt på denna aspekt av undanlagsregeln i 2§
(jfr även ullalandet att "del enbart är frågor som omedelbarl hänger
samman med verksamhelens särart som blir undan-

Skr. 1984/85:155 60

tagna"). Elt exempel som väl får uppfattas som
åsyftande genomförandebesluten (jfr ovan) är del som gäller utseende av
chefredaktör:

När det gäller återkommande beslut som rör mål och
inriktning för verksamheten måsle en gränsdragning göras från fall till fall.
Inte sällan kan här uppkomma en nära anknytning till frågor som del kan te sig
berättigat att arbetstagarna får inflytande över. Tänker man sig t. ex. frågor
om personalpolitiken inom etl tidningsföretag kan en gränsdragning exempelvis
böra göras så, atl ulseende av chefredaktör blir en fråga som inte ligger inom
lagens tillämpningsområde medan andra rekryteringsfrågor gör det.

Man tänker sig tydligen all det kan bli fråga om en
avvägning mellan tidningsföretagels intresse av alt, utan
förhandlingsskyldighet m.m., kunna fullfölja fastställda riktlinjer, å ena
sidan, och inlressel av att i förhandlingar eller andra av MBL förutsedda
former få anlägga egentliga arbetslagarsynpunkler, å den andra. Det är en
avvägning av den principiella innebörden som har gjorts i AD 1981 nr 22, där
dom skälen utmynnar i den förul återgivna sammanfattningen:

Även om företaget bedöml ändringen av förstasidan som
angelägen för tidningen som pressorgan, har sålunda de ekonomiska frågorna
kommil atl dominera inför det genomförandebeslut som del här varit fråga om.
Med hänsyn härtill och då det inte gällt atl förändra ulan endasl all
underslryka tidningens nyhetsförmedlande och opinionsbildande roll finner
arbetsdomstolen att beslutet atl ändra tidningens förstasida från all vara
annonssida till att innehålla redaklionelll malerial inle har haft sådan
särskild betydelse för tidningen såsom opinionsbildare och nyhetsförmedlare
alt beslutet direkt eller indirekt kan anses ha gällt tidningens mål eller
inrikining.

Enligt ordalagen har domstolen, under inlryck rimligen av
de "restriktiva" formuleringarna i motivtexten, ställl kravel att
genomförandebeslutet skall ha haft "särskild betydelse" för
tidningen som opinionsbildare och nyhetsförmedlare, för atl beslutet skall
kunna anses omfattat av 2§ MBL.

Vad vi nyss sade om svårigheterna atl säga något bestämt
om gränserna för begreppel riktlinjebeslut har uppenbariigen i än högre grad
sin giltighet när det gäller att avgöra vUka "genomförandebeslul" som
enUgt 2 § MBL faller utanför lagen.

Det bör avslutningsvis påpekas att lolkningsuppgiften inte
är atl avgöra vilka beslut som åtnjuter skydd gentemot det allmänna enligt TF:
s regler och därefter dra slutsatsen att 2 § ger samma skydd ål
tidningsföretagen i deras förhållande till de fackliga motparterna.

Skr. 1984/85:155 61

6 Kritiska synpunkter på 2 § MBL

Avsnittets innehåll: En kritik från rättsHga
utgångspunkter mot 2§ kan enligt vår mening vara befogad i två avseenden. Det
ena är atl lagtext och förarbeten inle gör särskih tydligl vilken gräns kring
medbestämmanderätten som lagstiftaren har velat dra. Det andra är alt den
lösning av elt gränsdragningsproblem som 2§ MBL representerar inle är fullständig
eller hell konsekvent. I detta avseende har vi fäst oss vid att lagen
visserligen mot bakgrund av principiella överväganden utesluter
medbestämmanderätt med stöd av lagens egna regler i vissa frågor och ulesluler
kollektivavtal om sådana frågor, men likväl lämnar utrymme för avtal om
medbestämmande utan lagens slöd men med rättsverkningar som kan göras mycket
lika kollektivavtalels. Härtill kommer att den åtminstone principiellt sett
centrala frågan om tillåtligheten av fackligt organiserade stridsåtgärder för
att få till stånd sådana "medbestämmandeavtal utanför MBL" har
lämnals obesvarad.

Det har i debatten riktats ganska mycket kritik mot 2 §
MBL och dess förarbeten. Kriliken har i det väsentliga gåtl ul på atl den gräns
kring tillämpningsområdel för MBL som dras genom 2 § är aHlför otyd lig;
lagtexien är föga upplysande och beskrivningen i förarbetena av den innebörd
som åsyftas är oklar och på några punkler kanske även motsägelsefull. Vid
sidan av denna krilik har anlagts åtskilligamer eller mindre uttalat
räiispoliiiska synpunkter på det gränsdragnings problem som 2§ MBL är etl
uttryck för.

Vi skall
här i huvudsak lämna de räiispoliiiska aspekterna ål sidan. Vissa kritiska
synpunkter kan emellertid anläggas även från mer renodlat juridiska och
lagtekniska utgångspunkter. Till dessa synpunkter hör självfallet kritiken mol
lagrummet för bristande klarhet. Därutöver kan det emellertid finnas anledning
alt undersöka i vilken utsträckning 2§ MBL kan sägas faktiskt tiUgodose de
ändamål som låter sig utläsa ur förarbetena. I det sammanhanget kan del vara
på sin plats alt jämföra med den lösning som andra liknande
gränsdragningsproblem har fåtl. Vad som i del avseendet har inlresse är framför
alll vad som har brukat kallas gränsdragningen för den offentliga
arbetsmarknadsseklorns del mellan den politiska demokratin och medbestämmandet
med slöd av MBL.

Det förefaller oss som om krilik mol 2§ MBL från juridiska
ulgångspunkler, såviit gäller lagrummets betydelse för tidningspressen och
andra massmedier, ter sig berättigad i huvudsakligen två avseenden. Det är inte
särskilt tydligl vilken gränsdragning som lagstiftaren har velal göra;
motiv-texterna lill 2§ är knappa och därmed föga ägnade att ge säker ledning åt
tillämpningen. Vidare ter sig den lösning av gränsdragningsproblemet som 2§ MBL
representerar inle fullsländig och på sätt och vis inle heller hell konsekvent.

I vad gäller lagrummets otydlighet är det givet att en
diskussion i

Skr. 1984/85:155 62

motiven
kring förhållandet till grundlagen hade varit värdefull. Vidare hade,
åtminstone från ren rältstillämpningssynpunkt, åtskilligt underlätlats om det
mönsler för prövningen av gränsdragningsfrågor i enskilda fall som motiviexten
innehåller hade utvecklats bättre. Det bör kanske tilläggas alt de båda
kategorierna riktiinjebeslut och genomförandebeslut (av särskild betydelse för
tidningen som opinionsbildare och nyhetsförmedlare) i sig själva ler sig ganska
diffusa och inbjudande till rätt skönsmässiga bedömningar.

Intresset
knyter sig främst lill två uttryck i lagiexten. Det ena är, "verk

samhetens mål och inriktning". Det andra är "verksamhet som har

politiskt
eller annal opinionsbildande ändamål". Del föna har vi tidigare behandlat.
Här avser vi att uppehålla oss vid det senare.

Debatten
om tolkningen av 2 § MBL har lill dels kretsat kring detla sistnämnda uttryck.
Del har, av företrädare för SJF men också från annal håll, gjorts gällande att
del såviit gäller tidningspressen och andra medier bör lolkas så alt enbart
opinionsbildning i mer inskränkl mening omfattas av 2§. Ibland har denna lanke
omsatts på det sättet alt enbart vad som skrivs på tidningarnas ledarsidor
skulle utgöra opinionsbildning medan annan redaktionell text, i synnerhet
nyhetsförmedling och reportage ulan-för ledarsidorna, skulle falla utanför
begreppel opinionsbildning och därmed inle heller omfattas av undantaget i 2§
MBL. Med bl.a. detta som uigångspunkt har SJF också förklarat att
journalisternas anspråk på redaktionellt medinflytande inle siräcker sig lill
den uppgift för dagspressen som består av etl frilt kommenterande av förhållanden
och skeenden i samhället. - Enligt den motsatta ståndpunkten ler det sig
naturligt all vid lolkningen av 2§ MBL i delta avseende söka ledning i TF och
hävda alt alla tidningsföretag som bedriver tryckfrihetsrätlsligt skyddad
verksamhet också omfattas av 2§ MBL, när det gäller beslut om den verksamhelens
mål och inriktning. Alt även nyhetsförmedling omfattas av det tryckfrihetsrältsliga
skyddet är oomstritt (jfr SOU 1947:60 s. 46 och 209, prop. 1948:230 s. 35 ff,
107, 110, mot. 1980/81:1810).

Enligt
vår mening kan det knappasl råda ivekan om alt del är den senare ståndpunkten
som har de starkare skälen för sig. Med lanke på de principiella grundvalarna
för 2§ MBL sådana de har redovisats i prop. 1975/76:105 ter sig en tolkning
under jämförelse med iryckfrihetsskyddels omfallning enligt TF som väl grundad.
Del är för övrigt också atl märka att moliven till 2§ MBL (a. prop. s. 329)
uttryckligen anger att lagtextens uppräkning inte skall belraktas som
uttömmande utan atl även andra jämförbara verksamheter kan komma i fråga. Detta
lalar i sin mån emot en sådan avgränsande lolkning som har förespråkats av
bl.a. SJF. Och när det gäller dagspressens nyhetsförmedling tillkommer all
saken ålminslone såtillvida är behandlad i etl rättsligt avgörande som arbetsdomstolen
vid sin analys och tillämpning av 2§ MBL i domen 1981 nr 22 inte har gjort
någon åtskillnad mellan opinionsbildning och nyhetsförmedling. Vi har

Skr.
1984/85:155 63

heller inte kunnat finna något hållbart stöd för alt
generelll från 2 § avskilja någon del av pressen med den moliveringen t. ex.
att den delen är avsedd atl tjäna enbari kommersiella ändamål. Del uttalande i
propositionen (s. 528) som lar sikte på kommersiella förelag fälldes med
anledning av en framslällning som inte rörde pressen och kan inte tillmätas
någon tyngd i detla sammanhang, i jämförelse med argumenten i övrigt.

Vår uppfattning att 2 § MBL inle utgör någon fullständig
och helt konsekvenl lösning av det med lagrummet åsyftade
gränsdragningsproblemel bygger vi på denna analys.

2§ MBL innebär i princip att vissa beslut (=beslut som
avser verksamhelens mål och inriktning) hos vissa arbetsgivare (företag,
organisationer, samfund m, fl,) helt undantas från lagens tillämpningsområde.
Detla medför framför aUt att arbetstagarnas fackliga organisalioner inte har
förhandHngsräll eller rätt till informalion i fråga om de besluten enligt
1I-I9§§ MBL och atl det inte går atl iräffa sådana kollektivavtal som avses i
23 och 32 §§ MBL, med sådana avtals rättsverkningar, om fackligt inflytande
över besluten. Delta innebär nu inle att del inle alls går atl giltig verkan
träffa avtal om elt sådant inflyiande. 1 motiven uttalas på den punklen
följande (a. prop. s. 330):

Enligt 2 § skall ifrågavarande arbetsgivares verksamhet i
de delar som avses med paragrafen undantas från lagens tillämpningsområde.
Delta innebär alt ingen av lagens regler blir tillämplig på del undantagna området.
Anspråk kan inte med stöd av lagen ställas om förhandlingar eHer om information
om sådan del av arbetsgivarens verksamhet som inle faller inom lagens
tillämpningsområde. Kollektivavtal med verkningar enligt lagen kan inte heller
träffas om frågor som hör till det undantagna området. I och för sig finns det
däremot inte några hinder mot att avtal träffas utan lagens slöd mellan
arbetsgivare och arbetstagarorganisation, t. ex. om rält till information eller
till överiäggningar i fråga som hör till det undaniagna området.
Överenskommelser av den lypen föreligger redan nu och lagen rubbar inte
möjligheten att behålla sådana avtal och ingå nya.

Med reservation för den fråga om tillållighelen av
fackliga slridsälgärder som vi strax skall komma in på innehåller motivtexterna
härutöver inte några kommentarer angående den rättsfigur som åsyftas, etl slags
"medbestämmandeavtal utanför MBL", eller kring de rättsliga
verkningarna av ell sådant avtal.

En av de rättsliga aspekterna som är akluell i
sammanhanget är det utrymme för avtal om "begränsning av
tryckfriheten" som TF kan tänkas medge (se kap. 4). På den punklen sägs
inte något i moliven till 2§. Man iakttar dock att det exempel som anförs är
elt avtal om rätt till informalion eller överläggningar i frågor som hör till
det undaniagna områdel; mer ingripande former för medbestämmanderätt som
vetorätt eller självbestämmanderätt för arbetstagarsidan nämns inle. Inte
heller går motiven in på frågan i vilken utsträckning det kan tänkas att avtal
utanför MBL genom

Skr.
1984/85:155 64

själva
avtalet kan förses med en eller flera av kollektivavtalets rättsverkningar, t.
ex. rätt till fackligt tolkningsföreträde efter mönster av 33 § MBL, s. k.
allmänt skadeslånd som sanklion vid avtalsbrott på samma sätt som i 55 § MBL,
fredsplikt efler de principer som anges i 41-44§§ MBL, eller i övrigt ulformas
efler mönster av etl medbestämmandeavtal, l.ex. med civilrällsligl
sanktionerade tystnadspHklsregler. Den för kollektivavtal speciella rättsverkan
atl avtalet omedelbart binder även en avtalande organisations medlemmar (jfr
26 § MBL) kan i alla händelser inte uppnås på det sätt som sker i fråga om
kollektivavtal enligt MBL.

Som
nyss antyddes finns det emellertid en rättslig fråga som från både principiell
och kanske även praktisk synpunkl är central i sammanhanget, nämligen i vad mån
en facklig organisalion kan vidta fackliga stridsålgärder till stöd för
anspråk på elt sådani avtal utanför MBL som saken här gäller. Vi erinrar om
vårt lidigare konstaterande (i avsnill 4.1) att TF inte reser något rättsligt
hinder mot fackliga stridsålgärder, som vidlagits med anledning av en tryckt
skrifts innehåll, och om vär kortfattade redovisning (i avsnitt 5.2) av det
från arbetsrättslig synpunkt oklara rättsläge som rådde före MBL. Vid sin
granskning av förslaget till MBL uttalade lagrådel följande (a. prop. s. 472):

I
specialmotiveringen till 2 § framhålls, alt kollektivavtal med verkningar
enligt lagen inte kan träffas om frågor som avses i paragrafen men att det i
och för sig inle finns några hinder mol alt arbelsgivare och arbetstagarorganisation
sluter avtal utan lagens slöd om exempelvis rält till information eller till
överläggningar i sådana frågor. Ett spörsmål som ligger nära i della sammanhang
är, huruvida arbetstagarsidan får lillgripa stridsålgärder för all förmå
arbetsgivaren atl sluta avtal av della slag. Uppenbarligen reser fredspliktsreglerna
i 41 och 42 §§ inte något hinder häremot; de är över huvud laget inte
tillämpliga i frågor som avses i 2§. Därmed är likväl inle sagt, att det är
tillätet för arbetstagare att strejka för att förmå sin arbetsgivare all sluta
avtal rörande sådana frågor. Enligt lagrådels uppfatlning saknas stöd för
antagande, att det enligt gällande rätt skulle stå arbetstagare öppel atl -
vare sig del sker på deras organisations uppmaning eller ej -under bestående
anställningar gå lill strejk i frågor, som ligger uianför förhållandel mellan
arbelsgivare och arbetstagare. En sådan arbetsinställelse torde inte vara
förenlig med arbetslagarnas åiaganden enligt deras enskilda arbetsavtal, och
några regler som kan föranleda annan bedömning innehåller inte den föreslagna
lagen.

Man
iakttar all lagrådet även här betraktar 2 § MBL som ett ullryck för vad som
ligger utanför "förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare".
Vid sin anmälan av lagrådsyttrandet uttalade föredragande departementschefen i
samma ämne följande (s. 526 0:

Jag
anser mig inle ha anledning alt här gå närmare in på den av lagrådel under 2 §
behandlade frågan om tillåtligheten av strejk eller andra stridsåtgärder i
syfte alt få till stånd avtal om t. ex. rätl lill information eller rätl lill
överiäggningar i frågor som enligt paragrafen undantas från lagens tillämp-

Skr. 1984/85:155 65

ningsområde.
Den frågan kan inte säkert bedömas utan att man angriper hela problemet om
tillåtligheten av arbetsinställelser och andra stridsåtgärder uianför de kolleklivavlalsrällsliga
fredspliklsreglernas ram. Och ett sådant ställningstagande är som framgår av
vad jag har anfört lidigare i detta lagstiftningsärende enligt min mening inle
möjligt alt göra på elt enkelt sätt genom att man antar en för alla tänkbara
fall gällande formel (jfr även vad som sägs i det följande om tillåtligheten av
politisk strejk). Tanken bakom 2 § är alt beslut i sådana frågor som avses i
paragrafen skall i princip vara förbehållna andra beslutande organ än sådana
som bildas genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om medbestämmanderätt
för arbetslagarna. Lagens slöd har ansetts inle böra ges åt anspråk från
arbetstagarna på inflytande i egenskap av arbetstagare över hithörande beslut.
Det ligger i linje med della synsätt atl anse atl arbetstagarorganisationerna
inte bör gripa till stridsåtgärder för alt ändå få lill stånd sådana avtal om
inflyiande som och för sig kan iräffas men som inte får karaktären av
kollektivavtal. Att rättsligt hinder mol sådana åtgärder föreligger anser jag
dock att man inte med säkerhel kan slå fasl ulan atl uttryckligen lagreglera
frågan. Det finns å andra sidan knappasl anledning alt räkna med atl en sådan
lagstiftning skall behövas, och jag anser därför atl jag kan lämna frågan ål
sidan.

Ser
man enbart till 2 § MBL och till de syften som delta lagrum är avsett att fylla
förefaller onekligen den lösning som den här beskrivna konstruktionen
represenlerar ofullständig och inkonsekvent. Lagstiftaren har gjort del
räiispoliiiska övervägandel alt vissa beslut i princip skall vara förbehållna
andra beslulande organ än sådana som bildas genom överenskommelser mellan
arbelsgivare och arbetstagare om medbestämmanderätt för arbetstagarna. Likväl
markeras i förarbetena att sådana fackliga anspråk kan framställas och i varje
fall på del sättet vinna rättsordningens slöd atl de kan avtalsfästas med andra
civilrällsliga verkningar än kollektivavtalets. Förhandlingsrätt och möjlighet
alt träffa kollektivavtal bedöms inle böra komma i fråga men någol rättsligt
hinder mol fackliga stridsålgärder reses inte; i varje fall lämnas frågan om
lillåtiigheten av sådana stridsåtgärder öppen med enbart ett slags
rekommendation till de berörda fackliga organisationerna att inte gripa till
stridsålgärder för att understödja krav på avtal uianför MBL: s
tillämpningsområde. Del kan inte utan fog hävdas atl det från rättsliga
synpunkler hade varil riktigare och mer konsekvent alt dra en gräns och resa
hinder för varje form av medbestämmanderätt utanför den gränsen, så mycket mer
som skillnaderna mellan etl medbestämmandeavtal enligt MBL och etl avtal om
medbestämmanderätt "ulan-för MBL" kan bli obetydliga. Man får anta
alt detta senare avtal genom beslämmelser i själva avtalet kan förses med de
flesta av kollektivavtalets rättsverkningar.

Skälen
till atl 2§ MBL i de här behandlade avseendena fick denna utformning torde
också få sökas i överväganden som delvis ligger utanför della särskilda
problemområde. Såvitt gäller tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder är det
tydligt, och anges för övrigt också uttryckligen i del 5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
155

Skr. 1984/85:155 66

senast
återgivna departementschefsutlalandet (a. prop. s. 526 f), atl lagstiftaren
ville avstå från alt gå in på problemen kring den rättsliga behandlingen av
stridsålgärder uianför de kolleklivavlalsrällsliga fredspliklsreglernas ram. I
bakgrunden ligger sannolikt både bundenhet vid den i svensk arbetsrätt sedan
länge vedertagna grundsatsen att detta ämne inte skall beröras av
lagstiftningsåtgärder och respekt för svårigheten all överblicka verkningarna
av ett enslaka ingripande genom en uttrycklig lagregel. Anknytningen till den
vid tillkomsten av MBL myckel omdiskuterade frågan om tillåtligheten av s.k.
politisk strejk framhölls också av departementschefen. Om emellertid frågan om
fackliga stridsåtgärders tillåtlighet ansågs böra lämnas öppen, kunde inte
heller göras gällande att de förelåg rättsliga hinder mol avtal utanför MBL: s
tillämpningsområde. Alt införa ett formligt s. k. avtalsförbud lorde inle ha
övervägts. Sannolikl ansågs saken å andra sidan inle kräva en närmare analys av
de rättsliga förutsättningarna för sådana avtal.

Hur
del i dagens rättsläge förhåller sig med tillåtligheten av fackliga
stridsåtgärder i syfte att genomdriva avtal om fackligt inflyiande inom del
enligt 2 § MBL undantagna området är enligt vår mening en fråga som inte låter
sig med säkerhet besvaras. Etl av skälen till detta är den kluvenhet som får
sägas prägla förarbetena lill MBL såvitt gäller hela det hilhörande
ämnesområdet. Arbetsrättskommittén hade för sin del stannat för atl enligt då
gällande rätt övervägande skäl talade för all dellagande i s.k. polilisk strejk
(och annan strejk i "icke-fackligt" syfte) borde belraktas som otillåtet
i den meningen att det utgjorde ett åsidosättande av den enskildes
anställningsavtal med arbetsgivaren. Del förutsattes alt fackliga stridsålgärder
i annan form som inte kunde utgöra brotl mot enskilda anställningsavtal, t.
ex. en av en facklig organisation utlyst blockad eller bojkott, inle mötte
något motsvarande hinder. Kommitténs uttalande på denna punkt möttes emellerlid
av föredragande departementschefens omdöme alt uttalandet snarast gick för
långt, i den mån det innebar atl stridsålgärder i andra än direkt fackliga
påiryckningssyfien generelll skulle vara otillåtna enligt gällande rält (prop.
1975/76:105 bil. 1 s. 272). Samiidigi tillfogade departementschefen emellertid
att starka skäl talade för att det var den fackligt organiserade åtgärden som
åtnjuter rättsordningens stöd. Detta föranledde bl. a. förslag om den nya regel
som infördes i 41 § MBL och som innebär att enbari i behörig ordning beslulade
fackliga stridsålgärder tillåts under kollektivavtals giltighetstid.

Synsättet
byggde såvitt kan utläsas ur resonemangen i propositionen bl.a. på den tanke
som kom till uttryck i Högsta domstolens domar i de s.k. takläggarmålen (NJA
1974 s. 36) och som innebar, att tillåtligheten i beslående
anställningsförhållanden av en arbetsnedläggelse beror av anknytningen till del
kollekliva förhandlings- och avtalsväsendel. Tanken alt del skall finnas något
slags anknytning till vad som får belraktas som ett godtaget fackligt intresse
ålerkommer också i det rättsfall rörande tillåt-

Skr. 1984/85:155 67

ligheten av politisk strejk som är det ledande efter
tillkomsten av MBL (AD 1980 nr 15). Å andra sidan har det givelvis en belydande
tyngd att varken tillåtligheten av stridsåtgärder på områdel för 2§ MBL eller
den politiska strejkens tillåtlighet blev ultryckHgen avgjord genom tillkomsten
av MBL. Föredragande departementschefen ville inte utan vidare anslula sig till
atl hinder skulle möta i de enskilda arbetslagarnas anställningsavtal. Saken
kunde enligt hans mening få en klar rättslig lösning enbart genom lagstiftning,
och från en sådan borde man av skilda skäl avstå.

Åtskilliga
ytterligare synpunkter kan ulan tvivel anläggas på det här behandlade
spörsmålet. Ett av flera påpekanden som kan ha sitt berättigande är alt det
ingalunda är säkert att den rättsliga bedömningen bör vara densamma i
kolleklivavtalsförhållanden som när kollektivavtal inte gäller (jfr bl.a. den
lidgare berörda domen i del s.k. Dagspostenmålel, AD 1945 nr 62). En annan
hithörande synpunkl, som väl dock snarast är av rällspolilisk natur, är att
det egentligen vore ganska överraskande om krav på medbestämmandeavtal med stöd
av MBL får under elt kollektivavtals giltighetstid understödjas med fackliga
stridsåtgärder enbart under de särskilda förutsättningar som anges i regeln om
s. k. kvarlevande stridsrätl i 44 § i lagen, medan fältet skulle vara frilt för
stridsåtgärder även när kollektivavtal gäller om det fackliga anspråket lar
sikte på ett avtal utanför lagens tillämpningsområde. I den arbelsrättsliga
litteraturen har ämnet behandlals av Schmidl i Facklig arbetsrätt, 2 uppl.
1979, s. 260:

Har syftet med MBL 2§ varit all skydda ideella och
opinionsbildande förelag och kooperativa företag mot stridsålgärder som syfiar
till inflytande på det undantagna området? Vad jag kan se, kan en sådan avsikt
inte inläsas i lagsliftningen. Mot ett sådani antagande kan också anföras den
lösning man valt beträffande skyddel av den politiska demokratin. Enligt vad
som redovisats under 7.5 har LOA slopat tidigare avialsförbud för offenlliga
ijänstemän. Stridsålgärder är därför tilllåtna även på områden som i och för
sig inte bör bli föremål för avtal. Inte ens i det fall att tretlonmannanämnden
förklarat att ell tilltänkt avtal skulle kränka den politiska demokratin är
stridsåtgärden olovlig. Nämndens uttalande har nämligen karaktären av en
rekommendaiion. Innebörden av MBL 2§ är enligt min mening, all lagstiftaren
inle stödjer arbetstagarorganisationen genom atl ställa förhandlingsmeknismen
med primär förhandlingsskyldighet och kvardröjande stridsrätt till förfogande.

Denna bedömning av vår främste arbetsrällsexpert har
naturligtvis sin tyngd. Samtidigt bör dock anmärkas att Schmidls omdöme om
rättsläget fälldes före arbetsdomstolens dom 1980 nr 150. Gränsdragningen i 2 §
MBL synes snarare böra ses som ett slags parallell till den i denna dom gjorda
gränsdragningen för den offentliga sektorns del mellan vad som ulgör i del
väsentliga politiska beslut och av del skälel faller uianför förhållandet
mellan arbelsgivare och arbetstagare (I § MBL) och vad som ligger inom ramen
för arbetsgivar-arbetstagarförhållandet. Enligt 3 kap. I § lagen om offentlig
anställning (LOA) råder förbud mol stridsålgärder dels i fråga om

Skr.
1984/85:155 68

arbete som beslår i myndighetsutövning, eller som är
oundgängligen nödvändigl för att genomföra myndighetsutövning, när
stridsåtgärden vidtas på grund av annat än förhållandel mellan arbelsgivare och
sådan arbetstagare som omfatlas av LOA, dels även i annat arbete när
stridsåtgärden har till syfte att påverka inhemska politiska förhållanden. Mot den
bakgrunden kan knappast det av Schmidl åberopade argumentet rörande
förhållandena inom den offenlliga sekiorn tillerkännas någon större betydelse.

Redan den här gjorda översiktliga redovisningen av olika
aspekter på frågan om tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder på området för
2 § MBL gör det tydligl att vi inte kan göra anspråk på alt kunna lämna någol
auktoritativt svar på rättsfrågan som sådan. Vårt syfte har heller inte varit
annat än att peka på atl den rättsosäkerhet som råder i detta avseende, liksom
den rättsliga oklarhet som i övrigt råder i fråga om utrymmet för avtal om
fackligt inflyiande utanför MBL: s ram, är en brist i den lösning som 2 §
represenlerar. Avslutningsvis bör i della sammanhang lilläggas all vi här inle
har berört frågan om tillåtligheten av fackliga stridsålgärder till slöd för
anspråk på avtal som till äventyrs skulle strida mol TF (avtal varigenom
ansvarige utgivarens befogenheler begränsas eller l.ex. avtal genom vilket
arbetsgivarsidan gör åtaganden som skulle komma att bedömas som
Iryckfrihetsbrott). Frågan har rimligen mer teoretiskt än praktiskt intresse
(jfr i övrigt bl. a. AD 1977 nr 38).

7 Utkast till en alternativ utformning av 2 § MBL

AvsnUteis innehåll: Vi sammanfattar i della avsnitt vår
granskning av 2 § MBL med ett utkast till en annan lösning. Utkastet syftar
till all visa hur en del av anmärkningarna mol 2 § i gällande lydelse kan
tillgodoses. I sak innebär utkastet en mer nyanserad lösning än den
"allt-eller-in-let"-linje som gällande lag represenlerar.

Genom 2§ MBL har lagstiftaren angett vilkel utrymme som
skall finnas för fackligt inflytande i MBL: s former och med lagens slöd i
sådana verksamheler som åsyftas med lagrummet. Inom den ramen ger 2§ i princip
också svar på frågan om och i vad mån del skall finnas ell sådant inflytande
över redaktionella beslut hos tidningar och tidskrifter. Lagrummet bygger på
elt rättspoUtiskt ställningstagande som har ulvecklats i förarbetena. Del är
inte vår uppgifl alt sätta de räiispoliiiska övervägandena i fråga eller att i
det avseendet föreslå alternativ. Men 2§ MBL ger också anledning lill vissa
kriliska synpunkter av rättslig och lagteknisk nalur.

Till de mer renodlat rättsliga och laglekniska
synpunkterna på 2 § MBL hör att lagtexten är allmänt hällen och ganska lite
upplysande liksom atl motiven lämnar principiellt och praktiskt betydelsefulla
frågor öppna och

Skr. 1984/85:155 69

ger otillräckliga anvisningar ät rättstUlämpningen. I
debatten har pekats bl.a. på alt motiven inle närmare belyser förhållandel allmänl
sett och i vissa särskilda avseenden till TF. Andra exempel är atl förhållandet
till 1 § MBL är otydligt, atl rättsläget i fråga om "medbestämmandeavtal
utanför MBL" inle har blivit närmare utrett, atl en sådan term som
"opinionsbildande ändamål" är oklar till sin innebörd och till
äventyrs alltför snäv i jämförelse med vad som får antas ha varit avsett.
Gentemot kriliken för oklarhet och otillräcklighet i de konkrela
tillämpningsanvisningarna har å andra sidan åberopats att den principiella
lösning som av rättspolitiska skäl har valls gör del nödvändigt att i stor
utsträckning överlåta ål rättstillämpningen alt från fall till fall avgöra var
gränsen skall dras; hell klargörande motiv kan inte åstadkommas (jfr prop.
1975/76:105 bil. I s. 210 och 239 och senast KU 1981/82: ly s. 6).

Vi är självklart medvetna om all man inle hell kan skilja
mellan räiispoliiiska och rent rättsliga och lagtekniska synpunkter på vårt
ämne. Men den omständigheten all man för den i lagen valda lösningen kan anföra
räiispoliiiska, fackliga och andra intressebelonade argumenl utesluter inte
att lösningen samtidigt kan kritiseras t.ex. för bristande konsekvens i jämförelse
med hur liknande problem har lösts på andra håll i lagstiftningen eller för att
den inte är ändamålsenlig från de i förarbetena angivna rättspolitiska
utgångspunkterna. Elt par exempel kan vara ägnade att belysa detta.

I förarbetena och i del rättsliga avgörande som finns (AD
1981 nr 22) har man lill beslut om "verksamhelens mål och inriktning"
hänfört vad som har kallats riktlinjebeslut jämle vissa genomförandebeslut. I
fråga om de senare torde lagen bygga på att det inför etl enskill ifrågasatt
beslut skall ske en avvägning mellan olika synpunkler: dess betydelse för en
tidning som opinionsbildare och nyhetsförmedlare, om man sä vill från
yttrande-frihels- och tryckfrihetssynpunkt, vägs mot fackliga synpunkter och
väg-ningen blir avgörande för om beslutet skall anses omfattat av 2 § eller
inte. Denna konstruktion kan naturligtvis diskuteras från flera utgångspunkter.
Är den ändamålsenlig som elt mönsler för rättslig prövning, är den i vaije fall
den bästa tillgängliga eller finns det alternativ osv? Argumenten måste bli av
både rättspolitisk och mer rättsteknisk innebörd. En nära till hands liggande
reflektion är att det kanske inte är nödvändigl med en så
"alli-el-ler-intei"- betonad lösning som den nu valda. Som vi slrax
skall komma in på har en principielll någon annan lösning valls för det
parallella problemel att inom den offenlliga sektorn av arbetsmarknaden
"dra en gräns mellan medbestämmandet och den politiska demokratin".

Ett annal exempel med nära anknytning till del nyss sagda.
Lagens förarbeten ger ett starki stöd för alt etl beslut om tillsättande av
chefredaktör bör betraklas som hell undanlaget från MBL:s tillämpningsområde
(jfr a. prop. s. 330 och KU: s yllrande enligt ln U 1975/76:45 s. 82).
Rättslägel i fråga om andra förelag än de med 2§ MBL avsedda är efter en serie
avgöranden av arbetsdomstolen (se översikten i SOU 1982:60 s. 96 ff) alt

Skr. 1984/85:155 70

beslut
om tillsättande av företagsledare och vissa andra chefer utgör förhandlingsämne
enligt 11 § MBL. I bakgrunden Hgger uppfattningen all del för arbetstagarna
regelmässigt är av stor betydelse att få möjlighet att anlägga synpunkler på
och öva inflytande över sådana beslut. Detta synes ha sin tilllämplighet även i
fråga om en tidnings chefredaktör, kanske i synnerhet för tidningens
journalistkår.

En
punkt med anknylning till 2 § MBL på vilken politiska synpunkler torde ha
brutit sig mot rättsliga är utrymmel för avtal om arbetslagarinflytande
utanför MBL (inom del genom 2§ MBL undantagna området). En rättsligt betonad
kritisk synpunkt är att del förefaller inkonsekvent att å ena sidan, av sådana
principiella skäl som de i förarbetena redovisade, undanta vissa frågor och
beslut från MBL:s tillämpningsområde och å den andra dels medge utrymme för
avtal om medbestämmande som synes kunna förses med i väsenllig utsträckning
samma rättsliga verkningar som etl kollektivavtal och dels lämna frågan om
tillåtligheten av fackliga stridsålgärder i syfte alt förmå lill sådana avtal
öppen. Inle heller på denna punkt är lösningen för den offentliga sektorns del
densamma.

Rättsläget
inom den offentliga sektorn i fråga om gränsdragningen mellan det fria
utövandet av den politiska beslutsrätten och medbestämmandet enligt MBL synes
numera kunna sammanfattas på detla sätt (jfr i övrigt bl. a. översikten SOU
1982:60 s. 255 ff). Vissa beslut har, enhgt det synsätt som blev det avgörande
i domen AD 1980 nr 15, en helt eller i det väsentliga polilisk innebörd och
faller därmed utanför förhållandel mellan arbelsgivare och arbetstagare i den
mening som åsyftas i 1 § MBL. I fråga om sådana beslut finns inte någon
förhandlingsrätt och ingen möjlighet alt träffa kollektivavtal. Vidare är de
offentligt anslällda förhindrade atl vidla fackliga stridsålgärder i syfte att
ändå tillvälla sigjnflylande över beslulen. Inom ramen för förhållandel mellan
arbetsgivare och arbelslagare finns emellertid dessutom, enligt förarbetena
till MBL såvitt gäller den offentliga sektorn och till LOA (prop. 1975/76:105
bil. 2), en kaiegori av beslut beträffande vilka arbetstagarnas fackliga
organisalioner i och för sig har ansetts böra tillerkännas rätt till
förhandling enligt 11 och 12 §§ MBL och rätl till information enligt 19 §
(förhandlingarna brukar här kallas "samverkansförhandlingar") men i
fråga om vilka hänsynen lill den politiska demokratin har ansetts böra
utesluta medbestämmandeavtal om andra former av medbestämmanderätt. I
lagförarbetena talas om beslut rörande den offentliga verksamhetens "mål,
inriktning, omfattning och kvalitet" (a. prop. bil.2 s. 151 ff). På della
område råder inte något obetingat förbud mot fackliga stridsålgärder. I stället
har den lösningen valts alt en särskild rådgivande nämnd (den s. k. SHA-nämnden
med majoritet av politiker) har fått till uppgift att bedöma huruvida av hänsyn
lill den politiska demokratin medbestämmandeavtal bör få träffas eller inte.
Lagstiftaren har anselt sig kunna avstå från ett formligt avtalsförbud med
åtföljande förbud mot fackliga stridsålgärder, i föriilan på att de offentligt
anställdas fackliga organisationer skall respektera nämndens utlåtanden.

Skr. 1984/85:155 71

Vi
har inte skäl att här gå närmare in på ändamålsenlighelen, eller för den delen
på den rättsliga hållbarhelen, av della mönster för gränsdragningen inom den
offentliga sektorn. Däremol har vi ställt oss frågan om inte åtminstone vissa
inslag i mönstret kunde ha sitt berättigande även inom det problemområde som nu
representeras av 2 § MBL. Vad vi tänker på är framför allt alt den offentliga
sektorns lösning på det sättet utgör etl slags kompromiss atl vissa frågor och
beslut förutsätts vara underkastade rätl lill förhandlingar enligt 11 och 12 §§
MBL och rätt IiU information enligt 19 §, medan däremot medbestämmandeavtal
rörande andra former av arbetslagarinflytande i sådana frågor inte har ansetts
böra komma i fråga. Det kan diskuteras om inte denna linje är från vissa
synpunkter överlägsen den "allt-eller-intet"-lösning som 2§ MBL nu
föreskriver. Vi är väl medvetna om att de båda gränsdragningsproblemen i övrigt
företer skillnader och att del ingalunda är möjligl alt utan vidare översätta
en lösning från det ena området till del andra.

Vi
har sökt överföra våra funderingar lill etl utkast till ny lydelse av 2 § MBL.
Utkastet skall som vi redan betonat inte uppfattas som någol förslag lill
lagändring, enbari som ett sätl alt sammanfalla diskussionen och konkretisera
våra kriliska synpunkter.

2§
En arbetsgivares verksamhel som är av religiös, vetenskaplig, konstnäriig
eller annan ideell nalur eller vars ändamål är atl framställa eller sprida
tryckta skrifter eller som har ett kooperativt, fackligt, politiskt eller annal
opinionsbildande ändamål faller inte inom lagens tillämpningsområde när det
gäller sådana riktlinjer för verksamheten som avser dess särskilda natur eller
ändamål. Avtal kan inle med giltig verkan iräffas om medbestämmanderätt för
arbetstagarna i fråga om sådana rikllinjer.

Giltigt
avtal kan inle heller träffas om att en arbetsgivare skall avhända sig den
slutliga bestämmanderätten i fråga om beslut som rör förhållandet mellan
arbetsgivare och arbelstagare men som också har betydelse för genomförandet av
sådana riktlinjer som avses i försia slyckel.

Arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan jämföriig slridsåtgärd
får inle vidtas i syfte att förmå någon atl träffa etl avtal som är ogiltigt
enligt första eller andra stycket.

Till
detta utkast är följande att säga.

Utkastet
knyter an till den skillnad meUan "riktiinjebeslut" och "genomförandebeslul"
som vi har nämnt i det föregående. Begreppen förefaller oss svåra att komma
ifrån, om man skall behålla en lösning som inle på något grundläggande sätt
avlägsnar sig från den nuvarande.

Rikdinjebeslulen
förutsätts liksom f. n. helt falla uianför MBL: s tillämpningsområde. Med
begreppet syftas på program eller policybeslut med tillämplighet för framtiden.

Kaiegorin
genomförandebeslut behandlas däremot på annat sätt än i gällande 2 §, Hit för
vi sådana beslut som har betydelse för genomförandet av en fastställd riktlinje
och på vilka det också kan anläggas fackliga synpunkler eller, annorlunda
uttryckt, som också rör förhållandel mellan

Skr. 1984/85:155 72

arbelsgivare
och arbetstagare. Etl exempel hämlal från gällande lags förarbeten skulle
kunna vara tillsättande av chefredaktör. I fråga om beslut tillhörande denna
kategori dras enligt utkastet inte som nu en gräns mellan sådani som helt
faller utanför och sådani som tillhör lillämpningsområdet. I stället tankes MBL
i och för sig vara tillämplig i fråga om alla genomförandebesluten. Detta
innebär bl.a. all arbetstagarnas organisalioner har rätt alt anlägga
arbetslagarsynpunkler vid förhandlingar enligt 11-14§§. Däremot innebär
utkastet - delvis efter mönster av den offentliga sektorns lösning - hinder mot
medbestämmandeavtal genom vilka tidningsföretaget/arbetsgivaren frånhänds
rätten att slufiigt fatta besluten. Andra medbestämmandeavtal, l.ex. om
ordningen för fullgörandet av arbetsgivarens förhandlingsskyldighet, kan
däremol träffas.

Över
huvud gäller för hela 2 § enligt utkastet atl arbetstagarnas rättigheter
enligt MBL gäller bara i fråga om sådant som lillhör förhållandel mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Den rättsliga verkan är framför allt alt det vid
förhandlingar är enbart synpunkler av den arten som föranleder förhandlingsskyldighet
för arbetsgivaren och som skall ulgöra föremålet för förhandling. I och för sig
kan därmed en arbetstagarorganisation också påkalla förhandling med stöd av 10
§ MBL för alt få behandla verkningarna från arbeislagarsynpunkt av elt
riktlinjebeslut, vilket som sådani faller utanför lagens tillämpningsområde och
därmed bl. a. inle omfattas av 11 § (jfr på denna punkt för den offentliga
seklorns del AD 1980 nr 150). I utkastet har betydelsen av begreppel
förhållandet mellan arbelsgivare och arbelstagare markerats på det sättet all 2
§ försia slycket utgör en precisering av huvudregeln i 1 § om lagens
tillämpningsområde och inte någon fristående undantagsregel (jfr lagrådets
förslag på denna punkt).

Enligt
utkastet blir avtal om medbestämmanderätt i fråga om riktlinjebeslut och vissa
medbestämmandeavtal om genomförandebeslul ogiltiga. Vidare slås fast att
fackliga stridsåtgärder i syfte all ändå få till stånd elt sådant (ogiltigt)
avtal inle tillåts. På så sätt kommer ett åsidosättande av konfliklförbudel all
kunna medföra rättsliga påföljder.

Första
styckel har i utkastet omformulerats i syfte atl klargöra dels att all
tryckfrihelsrältsligt skyddad verksamhet omfatlas av lagrummet, dels att enbart
riktiinjebeslut som gäller verksamhetens särskilda natur eller ändamål men inte
rent företagsekonomiska riktiinjebeslut åsyftas.

Det
bör avslutningsvis poängteras alt utkastet inte bygger på någon analys av
lösningens lämplighet i fråga om andra med 2 § MBL avsedda verksamheter än
sådana som omfattas av vårt utredningsuppdrag.

8
Radio och TV

Vårt
utredningsuppdrag har beslämls till alt gälla förhållandet mellan TF och MBL.
Vi har inte funnit anledning att gå närmare in på molsvarande

Skr. 1984/85:155 73

problem
på andra massmediers områden än pressens och har över huvud inte berört t. ex.
teatrarnas förhållanden eller de problem med anknytning till 2§ MBL som kan
uppkomma i konsert- och utställningsverksamhet eher andra slag av verksamhet
som åsyftas med lagrummet. Här skall dock avslutningsvis, ulan alt
framställningen går in på några delaljer, sägas några ord om förhållandena hos
radio och TV.

För
dessa massmedier finns inte någon i grundlag föreskriven "radiofrihet"
molsvarande den allmänna tryckfriheten. Tvärtom är rätlen att sända
radioprogram i rundradiosändning förbehållen vissa programförelag, vilkas
verksamhel styrs av föreskrifter i bl.a. radiolagen och radioansvarighetslagen
saml i avtal med staten. Dessa föreskrifier ulgör både riktlinjer för
verksamhelen av mer allmän nalur och mer detaljerade bestämmelser på särskilda
punkter.

Något
sådant grundläggande problem om förhållandet mellan grundlagen och MBL som vi
tidigare har behandlat för pressens del möler alltså inte på radions och TV:s
område. En parallell finns dock såtillvida att radioansvarighetslagen
innehåller bestämmelser om programulgivare som i vikliga hänseenden är desamma
som tryckfrihelsrätlens reglerom utgivare av periodisk skrift. I 3§
radioansvarigheislagen föreskrivs, på motsvarande sätt som i 5 kap. 3 § TF,
all ingenling får sändas mot programutgivarens vilja. Denna föreskrift synes
ha principiellt samma betydelse från medbesiämmandesynpunkt som förebilden i
TF. Giltigt avtal om ingrepp i programulgivarens befogenhet torde inle kunna
iräffas, och detta gäller även för medbestämmande enligt MBL.

Del
nu sagda utesluter emellertid inle alt man vid tillämpningen av 1 och 2§§ MBL
på radions och TV:s förhållanden anlägger i del väsenfliga samma synsätt som vi
tidigare har utvecklat för tidningspressens del.

Detta
betyder atl man har skäl att ställa frågan i vad mån anspråk på fackhgt
inflyiande över programverksamheten (programval m.m.) över huvud faller inom ramen
för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (1 § MBL) och atl man i
alla händelser bör för radions och TV:s del kunna ge 2§ MBL en motsvarande
lillämpning som i fråga om pressen. Åtskilliga av de allmänna föreskrifter för
programverksamheten som återfinns i radiolagen och i avtalen med slalen torde
t.ex. vara atl betrakta som riktlinjer, i den tidigare diskuterade meningen,
vid tillämpningen av 2§ MBL.

Såvitt
gäller radio och TV tillkommer emellertid en i del huvudsakliga rältsteknisk
aspekt som inte har sin motsvarighet på pressens område. Enligt 3 § MBL skall
särskilda föreskrifter i annan lag eHer i författningar som har meddelals med
slöd av lag gälla framför MBL, i den mån de särskilda föreskrifterna avviker
därifrån. 1 förarbetena lill denna bestämmelse (se främst prop. 1975/76:105
bil. I s. 330 ff, 472 ff, 528 ff; jfr även prop. 1976/77:137) ulvecklas som en
allmän grundsals att MBL skall lillämpas inom ramen av annan lagstiftning som
reglerar företagens verk-

Skr. 1984/85:155 74

samhet
ur andra synvinklar än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Mot
denna bakgrund synes det stå klart t.ex. atl beslämmelsen i6§ radiolagen om
opartiskhet och saklighet, med den särskilda ordning för upprätthållandet av
detta krav som har skapats (t.ex. radionnämndens granskningsverksamhet och
sanktionsreglerna i avtalen mellan programföretagen och staten), inle kan
åsidosättas genom MBL eller genom medbestämmandeavtal. Detsamma torde gälla
övriga regler i radiolagsliftningen om programverksamheten och, lål vara alt
saken rättsligt stäHer sig något annorlunda, om de därtill anknytande
föreskrifterna i de avtal som har träffats enligt 5 och 6§§ radiolagen.

Skr.
1984/85:155 75

Underbilaga I

SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDENA ÖVER

MOTIONEN 1980/81:1810'

De remissinslanser som ansluler sig till motionens
utredningsyrkande pekar på atl förarbetena till 2§ medbestämmandelagen är
kortfattade, att rällspraxis på området är sparsam och att rättsläget därigenom
är oklart. Svea hovrätt framhåller sålunda att frågan om reglerna i
medbestämmandelagen är förenliga med den grundlagsskyddade tryckfriheten
inrymmer problem som enligt hovrättens mening inte har blivit tillräckligt
belysta. Hovrätten hänvisar till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om utgivarens
bestämmanderätt över och exklusiva ansvar för innehållet i en tidning. Denna
ordning har tillkommit av olika skäl. Samiidigi synes principen vara oförenlig
med ett krav på att de anställda skall tillförsäkras medbestämmande över
innehållet. Liknande uttalanden görs av Tidningarnas arbetsgivareförening.
Svenska tidningsutgivareföreningen och A-pressens samorganisation med betonande
av ägarens/utgivarens räll alt ensam bestämma över hela innehållet i en
tidning.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter om inle 2§
medbestämmandelagen är väl snävl avfattad i förhållande lill tryckfrihetsförordningen
genom atl paragrafen blott nämner opinionsbildande men inte nyhetsförmedlande
ändamål. Tidningarnas arbetsgivareförening anser del vara hell klart alt
dagstidningarna faller under verksamhel med opinionsbildande ändamål oavsett om
innehållet i en tidning är direkt opinionsbildande eller tidningen sprider
allsidig och opartisk nyhetsförmedling. Däremot, fortsätter föreningen, lorde
i förarbetena inle finnas någon vägledning såvitt gäller veckotidningar och
liknande press. 1 detta avseende fordras klarlägganden eftersom
tryckfrihetsförordningen gäller alla typer av tidningar och alll slags
innehåll.

När det
gäller begreppet "verksamhetens mål och inrikining" i 2§
medbestämmandelagen ger Svea hovrätt. Tidningarnas arbetsgivareförening och
Svenska tidningsutgivareföreningen exempel på gränsdragningsproblem som enligt
dessa instansers mening behöver närmare klariäggas. Svea hovrätt hävdar i
sammanhanget att frågan om personalrekrytering inte torde kunna lösas så
enkell som antytts i propositionen 1975/76: 105. Hovrätten fortsätter:

Tillsättningen av den för en tidnings politiska inriktning
ansvarige chefredaktören omfatlas givetvis av undantagsregeln. Men även övriga
anställda på ledaravdelningen påverkar tidningens politiska linje. Med större
eller mindre rätt kan del också hävdas att anslällda på andra avdelningar har
elt sådani inflytande och atl tillsättningen av dem således inte skall göras
till föremål för förhandling. Verksamhelens mål och inriktning kan sägas gälla
inte bara avsiklen att bilda opinion utan även sättet att bedriva
nyhetsförmedling. Till del senare hör exempelvis beslut om vilka områden och
frågor som främst skall bevakas av tidningen och hur tidningens resurser i
övrigt skall fördelas. Det kan hävdas atl även t. ex. beslut om atl inrätta
lokala editioner eller lokalsidor saml att ulge särskilda bilagor gäller mål
och inriktning i tidningens verksamhel.

Sammanställningen är hämtad från AU 1981/82:2 s. 6 ff.

Skr. 1984/85:155 76

Tidningarnas
arbetsgivareförening framhåller också tidningsföretagens rätt atl utan
förhandlingar utse medarbetare av del slag som berörts i Svea hovrätts
yttrande. Därutöver ges följande exempel på gränsdragningsproblem: disposition
av det redaktionella utrymmet för olika ämnesområden, fördelningen av
redaktionella resurser, redigeringsprinciper, utgivningsperiodicitet,
målgrupper och spridningsområden, utgivning av editioner samt utgivning av
bilagor av olika slag.

LO
berör i sitt yttrande bakgrunden lill 2 § medbestämmandelagen och
arbetsdomstolens i det föregående refererade dom år 1981 nr 22 samt noterar alt
del i dag inle finns någon gränslinje i kollektivavtal i frågor som rör
förhållandet mellan den nyssnämnda paragrafen och tryckfrihetsförordningen.
Avslulningsvis sammanfattar LO sin ståndpunkt på detta sätt: Mol bakgrund av de
allmänna och vaga uttalandena i förarbetena till medbestämmandelagen jämförda
med arbetsdomstolens uttalande om betydande frihet för rättstillämpningen atl
i varje enskilt fall dra upp gränserna för medbestämmanderätten i förhållande
lill exempelvis viktiga Ulomslående inlressen såsom hänsynen till yttrande-
och tryckfriheten finner inle LO skäl att motsätta sig en utredning med det
begränsade syfte som anges i motionen. SACO/SR ifrågasätter å ena sidan om del
inte snarare är medbestämmandelagens regler om t.ex. rätt lill förhandlingar
och information än undantagsregeln i 2 § som inte väl låter sig förenas med
tryckfrihetsförordningens regler om utgivarens exklusiva befogenheler all
beslämma över innehållet i en periodisk skrift. Ä andra sidan har
arbetsdomstolen ullalat all utgivarens befogenhet inle i och för sig medför alt
hans beslut i motsvarande mån är undandragna medbestämmandelagen. SACO/SR finner
emellertid atl den i motionen antydda problemställningen förtjänar att belysas
i en utredning i syfte att klarlägga evenluella därefter återstående
oklarheter.

De
remissinstanser som avstyrkl motionen anser genomgående att det inte finns
behov av den begärda ulredningen, i vatje fall inte f. n.

Arbetsdomstolen
kan inle dela motionens uppfattning atl oklarheter föreligger i förhållandet
mellan tryckfrihetsförordningen och 2§ medbestämmandelagen. Domstolen har i
sin dom nr 22 år 1981 framhållit att tryckfrihetsförordningens regler om
befogenhet för den ansvarige utgivaren att bestämma över tidningens innehåll
inte i och för sig medför alt hans beslut i motsvarande mån blir undantagna
medbestämmandelagen. Detta konstaterande hänger givetvis samman med
tryckfrihetens principiella innebörd att vara en rätt för envar att ulan
ingripanden från offentlig myndighet bl. a. utgiva skrifter. Däremot är de
tryckfrihetsrällsliga bestämmelserna i princip inte avsedda att gripa in i
sådana privalrättsliga förhållanden som medbestämmandelagen avser all reglera.
Arbetsdomstolen fortsätter:

Detta
betyder emellertid inte att det saknas problem när del gäller förhållandet
mellan reglerna i den senast nämnda lagen och verksamheten inom t.ex. det
opinionsbildande området. Och det är för att komma till rätta med dessa problem
som 2 § medbestämmandelagen har tillkommit. Som framhållits i lagens
förarbeten består problemel på l.ex. pressens område i alt besluten om verksamhetens
mål och inriktning tillkommer i en ordning som ligger den politiska demokratin
nära och i sådana fall är det ur principiell synvinkel olämpligt att
arbetslagarna som grupp skulle ha ett företräde framför andra att fä inverka pä
besluten. De har alltså undantagits från

Skr. 1984/85:155 77

lagens
tillämpningsområde (prop. 1975/76: 105, bil. 1, s. 196 och s. 210).

Vad
som nu kan bli ell problem genom den här konstruktionen är atl fastställa vilka
frågor som skall anses tillhöra verksamhetens mål och inriktning. Och som också
framhållits i de nämnda förarbetena är det inte lätl alt genom en allmän
beskrivning bestämma den åsyftade gränsen för lagens tillämpningsområde.
Lagstiftaren har därför överlåtit åt rättstillämpningen atl från fall till fall
bedöma hur gränsen skall dras (anf prop. s. 210). Efter etl referat av sin dom
1981 nr 22 uttalar arbetsdomstolen:

Del
föriigger alltså inte några klara anvisningar om hur 2 § medbestämmandelagen
skall tillämpas. Men trots detta är den angivna domen den första
arbetsdomstolen meddelat belräffande denna fråga. Måhända kan det tolkas som
att branschparterna ändå lyckats bemästra de problem som uppstår i anslutning
lill paragrafens tillämpning. Oavsett hur del nu än må förhålla sig därmed vill
domslolen uttrycka en tveksamhet inför behovet av atl tillsälta en utredning om
syflel därmed är alt utreda innebörden av lagrummet ifråga. Med lanke på alt
praxis i slort sett saknas kan knappast frågan vinna i klarhet genom en sådan
åtgärd. Är syftet däremot att åsladkomma en förändrad innebörd av lagrummet kan
saken ställa sig annorlunda. Men domslolen vill även för delta fall uttrycka
sin Iveksamhel inför behovel av en ulredning som begränsas lill jusl denna
speciella fråga på medbestämmandelagens område.

Arbetsdomstolen
anser alltså all del för närvarande inle finns behov av att tillsätta en
utredning av det slag motionärerna hemställt om i sin motion. De
arbetstagarorganisationer som motsatt sig en ulredning - TCO, Svenska
journalistförbundet, Handelstjänsemannaförbundet saml Grafiskafackförbundet
och Handelsanställdas förbund - invänder samstämmigt att deras erfarenheter
inte tyder på att det skulle råda oklarheter i förhållandet mellan
medbestämmandelagen och tryckfrihetsförordningen. De påpekar vidare alt förhandlingar
pågår om medbestämmandeavtal på tid-ningsområdel. Journalistförbundet tillägger
att förbundet därutöver inlett överläggningar med arbetsgivarparten i frågorom
det redaktionella medbestämmandet.

Handelstjänstemannaförbundet
konstaterar liksom andra remissinstanser all motionärerna inte har preciserat
syftet med den föreslagna utredningen. Om del är så alt motionärerna avser all
inskränka medbestämmandelagens tilllämplighet i företag med opinionsbildande
verksamhet tar förbundel bestämt avstånd från delta.

Konstitutionsutskottel
anförde följande i sitt yttrande till arbetsmark-nadsulskoltel (KU 1981/82:1 y
s. 6).

Den
förhandlingsskyldighet som allmänt enhgt medbestämmandelagen åligger
arbetsgivare omfattar enligt 2 § lagen inle arbelsgivare vars verksamhet är av
religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur eller som har
kooperativt, fackligt, politiskt eller annat opinionsbildande ändamål när del
är fråga om verksamhetens mål och inrikining. All genom motivullalanden hell
klargöra vad som faller inom verksamhetens mål och inriktning låter sig enligt
utskottets mening knappast göras. Som uttalades i propositionen till
ar-belsrätlsreformen (1975/76:105 s. 210 och 239) måsle del i slor utsträckning
överiåias ål rättstillämpningen att från fall till fall bedöma hur gränsen
skall dras.

';'V'«

Skr. 1984/85:155 78

I
förarbetena lill arbetsrältsreformen har inte blivit närmare belyst hur denna
lagstiftning förhåller sig till den grundlagsskyddade tryckfriheten, som
såvitt nu är i fråga bl. a. innebär att uppdraget alt vara utgivare för en
periodisk skrift skall innefatta befogenhet alt öva inseende över skriftens
utgivning och bestämma över dess innehåll "så att intet däri får införas
mot utgivarens vilja". I stadgandet tilläggs, att inskränkning i den
befogenhet som sålunda lillkommer utgivaren är utan verkan (5 kap. 3 § TF).
Utgivarens befogenheter motsvaras av hans exklusiva ansvar — såväl juridiskt
som etiskt — för den periodiska skriftens innehåll.

Motionen
har remissbehandlals. Av remissinstanserna har flertalel instämt i eller inle
motsatt sig atl en ulredning kommer till stånd medan övriga ansett att det inte
fanns behov att utreda frågan. Till den sistnämnda gruppen hör arbetsdomstolen,
som i sin dom 1981 nr 22 framhållit att tryckfrihetsförordningens regler om
befogenhet för ansvarige utgivaren att beslämma över tidningens innehåll i och
för sig inte medför att hans beslut i motsvarande mån blir undaniagna
medbestämmandelagen.

Med
hänsyn till atl det i motionen aktualiserade problemel inte blivit närmare
belysl i förarbetena till 1976 års arbelsräitsreform och att viss oklarhet
förefaller råda på områdel anser utskottet att del kan finnas anledning att
utreda frågan närmare. Det får enligt utskottets mening ankomma på regeringen alt
bestämma under vilka former detta skall ske.

Skr. 1984/85:155 79

Underbilaga
2

KORT
REDOGÖRELSE FÖR TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGEN (TF) och MEDBESTÄMMANDELAGEN (MBL) M.
M.

I
detta avsnitt skall som en bakgrund till framställningen i betänkandet ges en
mycket översiktlig redogörelse för de lagbestämmelser som berörs av vårt
utredningsuppdrag. Vi skall också korl redogöra för vilka parter som förhandlar
inom den berörda delen av arbetsmarknaden.

1
Tryckfrihetsförordningen (TF)

Enligt
2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är vatje svensk medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl. a. yttrandefrihet och informationsfrihet.
Yllrandefrihelen är frihet all i lal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten
är frihei att inhämia och mottaga upplysningar samt alt i övrigt ta del av
andras yttranden. I samma lagrum i RF hänvisas lill TF vad gäller tryckfriheten
och den del av rätlen till informalion som rätten alt ta del av allmänna handlingar
utgör.

I TF
(1 kap. I §) anges tryckfrihet vara varje svensk medborgares rätt alt, utan
några av myndighet eller annal allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter, atl sedermera endasl inför laglig domstol kunna tilltalas för deras
innehåll, och alt icke i annat fall kunna straffas därför, än om delta innehåll
slrider mol tydlig lag, given alt bevara allmänl lugn, utan atl återhålla
allmän upplysning. Tryckfrihetens ändamål sägs vara atl säkerslälla elt frilt
meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr I kap. I § RF enligt vilken den
svenska folkstyrelsen bygger bl.a. på fri åsiktsbildning).

1 tryckfriheten ingår (1
kap. I § TF) frihet för varje svensk medborgare all, med iakttagande av de
beslämmelser som är meddelade i TF lill skyddande avenskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift yltra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar saml meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helsl. Det
skall också stå envar fritt atl, i alla de fall då ej annat är föreskrivel i
TF, meddela uppgifier och underrättelser i vad ämne som helst för
offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse
som upphovsman till framställning i skriften, lill skriftens utgivare eller, om
för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller lill förelag för
yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden lill periodiska
skrifter. Slutligen skall envar äga rätl all, om ej annat följer av TF,
anskaffa uppgifier och underrättelser i vad ämne som helst för atl
offentliggöra dem i tryckt skrift eller för all lämna sådant meddelande som
nyss nämndes.

Skr. 1984/85:155 80

Tryckfriheten
garanteras bl.a. genom den varje svensk medborgare och svensk juridisk person
tillförsäkrade rätlen att själv eller med biträde av andra genom tryckpress
framställa tryckalster (4 kap. 1 § TF). En annan garanli utgörs av förbud mot
förhandscensur och andra för tryckning och utgivning hindrande åtgärder (1 kap.
2§ TF). Vidare tillkommer enligt 6 kap. I § TF vatje svensk medborgare och
svensk juridisk person rält att själv eller med biträde av andra saluhålla,
försända eller annorledes sprida tryckta skrifter.

Äv
betydelse i det sammanhang som behandlas i della belänkande är också reglerna
om ansvarig utgivare av periodisk skrift i 5 kap. TF. För periodisk skrift
skall del finnas en utgivare (5 kap. 2 § TF). Enligt 5 kap. 3 § TF utses
utgivaren av skriftens ägare. Uppdrag att vara utgivare skall, sägs det vidare
i lagrummet, innefatta befogenhet atl öva inseende över skriftens utgivning
och bestämma över dess innehåll så atl inlel däri får införas mol utgivarens
vilja. Inskränkning i den befogenhel som sålunda lillkommer utgivaren skall,
föreskrivs del slulligen, vara ulan verkan.

TF
innehåller härulöver en mängd mer detaljerade beslämmelser. I 1 kap. finns
bl.a. vissa definitioner av betydelse för de bestämmelser som följer. 2 kap.
handlar om allmänna handlingars offentlighet och 3 kap. om rätl till
anonymitet. I de följande kapitlen finns yllerligare bestämmelser om tryckta skrifters
framställning (4 kap.), om utgivning av periodisk skrift (5 kap.) och om
tryckta skrifters spridning (6 kap.). De följande sex kapitlen (7-12 kap.)
behandlar straff- och process rättsliga frågor. De skall ses mot bakgrund bl.
a. av 1 kap. 3 § som föreskriver alt ingen får i annan ordning eller i annat
fall än TF bestämmer straffas eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk
av tryckfriheten eller medverkan däri. Till reglerna om ingripande mol
iryckfrihelsbrolt hör även den s.k. instruktionen i 1 kap. 4§ som föreskriver
att envar som har all döma över missbruk av tryckfriheten eller eljesl vaka
över TF: s efterlevnad därvid städse bör ha i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett frilt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på
ämnets och tankens än på ullryckets lagstridighet, på syftet än på
framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

I
13 kap. TF finns vissa regler om skrifter som trycks utomlands. Enligt 14 kap.
5 § är utlänning på tryckfrihetens område likställd med svenska medborgare
såvill annat inte följer av TF eller av annan lag.

2
Bestämmelser om radio och TV

De
grundläggande författningarna om radio och TV är radiolagen (1966:755) och
radioansvarighetslagen (1966:756) med därtill hörande tillämpningsföreskrifter.
Vidare finns bestämmelser om de olika programföretagens verksamhel i de avtal
som har iräffals mellan regeringen och företagen (jfr 6 § radiolagen). Om den
s. k. närradion finns särskilda regler i

Skr.
1984/85:155 81

närradiolagen (1982:459) och lagen (1982:560) om
ansvarighet för närradio med därlill hörande tillämpningsföreskrifter.

Någon allmän "radiofrihet" motsvarande
tryckfriheten enligt RF och TF finns inte - det finns inte någon rätl för envar
atl komma till tals i radio och TV eller all bedriva egen företagsamhet på
detta område. Däremol finns i lagstiftningen om radio och TV och i avtalen med
programföretagen ålskilliga bestämmelser som väcker frågor rörande förhållandet
lill MBL och medbestämmanderätten av delvis samma natur som tryckfrihetens
regler. Vissa skydds- och ansvarsregler utgör paralleller till TF:s motsvarande
regler.

Enligt 5§ radiolagen tillkommer rälten atl sända
radioprogram i rundradiosändning (radio och TV) från sändare här i landel de
programförelag som regeringen bestämmer. Varje programföretag avgör ensamt
vilka radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning som företaget anordnar.
Därvid skall företaget dock iaktta vissa beslämmelser i 6§ och 7§ andra styckel
i lagen.

Enligt 6§ skall programföretags rätt alt sända
radioprogram i rundradiosändning ulövas opartiskt och sakligt. Därvid skall
beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i
rundradion. Vidare föieskrivs i 6§ all programföretagen skall i
programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och
principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihei och
värdighet. Slutligen befullmäktigas regeringen i 6§ att i avtalen med
programföretagen ta in föreskrift lill skydd för enskilds privatliv jämte
föreskrifter om skyldighet att sända beriktigande och genmäle, om förbud mot
kommersiell reklam och mot program som bekostas av annan än programföretag, om
skyldighet atl pä begäran av myndighet sända meddelande lill allmänheten och om
skyldighel alt sända en redogörelse för beslut av radionämnden vari
programföretaget förklaras ha brutit mot bestämmelser i radiolagen eller i
avtalet mellan regeringen och företagel (jfr 7 § andra styckel),

I 8§ radiolagen finns ett censurförbud - myndighet eller
annat allmänt organ får ej i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning
av radioprogram och ej heller förbjuda radiosändning eller irådsändning på
grund av dess innehåll,

Radioansvarigheislagen innehåller som nyss antyddes regler
som ull stor del stämmer överens med TF: s bestämmelser om periodiska skrifter.
I 2§ försia slyckel föreskrivs att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram
medför ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gärningen innefattar
yttrandefrihetsbrott. Med yttrandefrihelsbrolt avses framställning eller offenlliggörande
som enligt 7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit atl anse som Iryckfrihetsbrott
om gärningen hade begåtts genom tryckt skrift. Enligt 3 § skall för vatje
radioprogram finnas en programutgivare med uppgift atl förebygga
yttandefrihelsbrott. Ingenting får, föreskrivs det vidare i 3§, sändas mot
programutgivarens vilja. Programulgivaren är den som är 6 Riksdagen 1984185. I saml. Nr
155

Skr. 1984/85:155 82

ansvarig
för yttrandefrihelsbrolt i radioprogram för vilket han är förordnad, han bär
ett ensamansvar efler samma principer som utgivaren enligt TF. I
radioansvarighetslagen finns också ett anonymitetsskydd (5 § andra slycket och
9§) och regler om förbud mot efterforskning (9 a§) efler mönsler av TF.
Ingripandena mot yttrandefrihelsbrolt i radio och TV försiggår i del väsentliga
enligt reglerna i TF.

3
Medbestämmandelagen (MBL)

Lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen, MBL)
innehåller vissa grundläggande, från den äldre s.k. arbets-fredslagsliflningen
(främst 1928 års lag om kollektivavtal och 1936 års lag om förenings- och
förhandlingsrätt) övertagna och bara i mindre mån ändrade regler om
föreningsrätt (7-9§§ MBL), förhandlingsrätt (10, 15-17§§), kollektivavtal (23-31
§§), fredspliki under kollektivavtals giltighetstid (41-42 §§), varsel om
stridsålgärder (45 §) och medling i arbetstvister (46-52§§). Till dessa regler
knyter sig vissa ytteriigare regler om skadeslånd och andra påföljder vid
åsidosättande av lagen eller av kollektivavtal (54-62 §§) och regler om
tvisteförhandling och rällegång vid rätlstvister inom lagens område (63-69 §§).

Ulöver
dessa grundläggande kollektivarbelsrällsliga regler innehåller
medbestämmandelagen ett antal regler som har tillkommit som nyheter vid 1976
års arbetsrättsreform och som har det gemensamma syftet atl underbygga och
stärka arbetslagarnas inflytande, utövat genom deras fackliga organisalioner,
på arbetsplatsen och inom del företag eller den myndighel där de är anslällda.

Hit
hör regler om s.V.. förstärkl förhandlingsrätt i 11-14§§ MBL. Enligt

11
§ skall en arbetsgivare innan
han fattar beslut om viktigare förändring av sin verksamhet på eget initiativ
förhandla med de arbetstagarorganisationer i förhållande till vilka han är
bunden av kollektivavtal. Delsamma skall iakttas före beslut om viktigare
förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som
tillhör en organisation som har kollektivavtal med arbetsgivaren. Del är då
den organisationen som har rätt till förhandling. Endast om arbetsgivaren har
synnerliga skäl till det får han falla och verkställa beslut innan
förhandlingsskyldigheten är fullgjord. Förhandlingsskyldigheten fullgörs i
första hand gentemot lokal arbetstagarorganisation men en förhandlingsfråga
kan, om enighet inte uppnås på den lokala nivån, på begäran av arbetstagarsidan
föras upp till förnyad förhandling mellan arbetsgivaren och central
arbetstagarorganisation (I4§). Den här beskrivna förhandlingsskyldigheten för
arbetsgivaren inför vissa vikligare beslut brukar kallas primär
förhandlingsskyldighet. Enligt

12
§ föreligger
förhandlingsskyldighet även inför mindre viktiga beslut, men det är då
vederbörande arbetstagarorganisation som har atl la iniliati-

Skr. 1984/85:155 83

vet till förhandling. I 13 § finns en regel om
förhandlingsrätt för arbetstagarorganisationer som saknar kollektivavtal.

Till de
nya reglerna om arbetslagarinflytande hör även regler om rält till informalion
i 18-20§§ och om lystnadsplikt i 21 och 22§§. Rällen till information omfattar
bl.a. fortlöpande information om produktion och ekonomi och om riktlinjerna för
personalpolitiken, jämte rätt för fackliga representanter att i viss
utsträckning la del av böcker, räkenskaper och andra handlingar och en
skyldighet för arbetsgivaren all bilräda med utredning.

Vidare hör hil reglerna i 33-37 §§ om s. k. fackligt
tolkningsföreträde i vissa rättstvister och i 38-40 §§ om facklig vetoräti i
vissa fall.

Slutligen
hör till de nya reglerna om inflyiande för arbetstagarna även 32 § som
innehåller etl slags program- eller rekommendalionsregel om medbestämmanderätt
genom koUektivavtal. Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och
allmänna ansläHningsvillkor bör, sägs det i 32 §, om arbetstagarparten begär
det även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetslagarna i
frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och
fördelningen av arbetet och verksamhelens bedrivande i övrigl. I
kollektivavtal om medbestämmanderätt kan, tilläggs det, parierna med beaktande
av vad som föreskrivs i 3§ MBL beslämma atl beslut, som annars skulle fattas av
arbetsgivaren, skall fattas av företrädare för arbetstagarna eller av etl
särskilt inrättat parlssamman-satl organ. Reglerna i 32 § kan i viss mening sägas
vara sanktionerade genom den nya bestämmelse om s. k. kvarlevande stridsrätl
som har tagits ini44§MBL.

Äv
särskild betydelse för vårt ämne är vissa inledande bestämmelser i MBL om bl.
a. lagens tillämpningsområde. 1 1 § föreskrivs alt lagen äger tillämpning på
"förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare". Vad som skall
anses omfattat av detta begrepp utvecklas utförligt i lagens förarbeten (jfr
kap. 6 i det följande). I 2§ MBL finns som vi redan inledningsvis har anmärkt
(avsnitt 2.1) en regel enligt vilken vissa verksamheter undantas från lagens
tillämpningsområde såvitt avser verksamhelens mål och inrikining. Del är i
främsla rummet tolkningen av denna undantagsregel som vårt ulredningsuppdrag
avser. Vidare bör uppmärksammas 3§ MBL som behandlar förhållandel mellan MBL
och föreskrifter i annan lag. Enligt 3§ gäller särskilda föreskrifter i annan
lag eller med stöd av lag utfärdad författning framför MBL, i den mån den
särskilda föreskriflen avviker från MBL.

Det bör lilläggas att MBL gäller för hela arbetsmarknaden
och därmed både för den privata och den offentliga sektorn. För vissa statliga
och statligt reglerade anställningar gäller ulöver MBL särskilda regler i lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Vissa grundläggande regler i den lagen är
lillämpliga dessulom inom de rent kommunala och landstingskommunala
arbelsmarknadsseklorerna.

Skr. 1984/85:155 84

4
De förhandlande parterna

Tidningsföretagen
företräds i sin egenskap av arbelsgivare och därmed i förhandlingar med de
anställdas fackliga organisationer av Tidningarnas Arbetsgivareförening (TA).
Sedan årsskiftet 1982/83 lillhör vidare Sveriges Radiokoncernen TA och
organisationen har i samband därmed övertagit det partsansvar som lidigare
åvilade Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp enligt avtal med de
fackliga organisalionerna inom koncernen.

TA
iräffar kollektivavtal med Svenska journalistförbundet (SJF) om löne- och
anställningsvillkor för redaktionspersonal (journalistavtalet). Till detta
avtal anknyter kollektivavtal mellan samma parter för vissa särskilda
personalgrupper och för bl.a. vissa aspiranter och elever. Vidare iräffar TA
och SJF avtal för frilansmedarbelare. Dessulom iräffas kollektivavtal om vissa
trygghetsfrågor, arbeismiljöavtal, avtal om införande av ny teknik m.m. Mellan
TA och SJF gällde intill uigången av januari 1980 ett huvudavial varigenom
parterna bl.a. underkastade sig etl totalt förbud mol kollektiva stridsålgärder
under avtalstiden.

På
tjänstemannaområdet träffar TA vidare kollektivavtal med Handelstjänstemannaförbundet
(HTF) för tjänstemän vid dagstidningar och för tjänstemän vid
Pressbyråföretagen AB m.fl., med Sveriges Arbetsledare-förbund (SALF) för
faktorer och vissa andra arbetsledare och med Svenska Industritjänstemannaförbundei
(SIF) för tjänstemän vid veckotidningar och för anställda vid Sveriges
Radiokoncernen. Även lill dessa avtal anknyter ytterligare olika avtal i
särskilda ämnen såsom avtal om arbelsmiljö, trygghelsfrågor, konkurrensförbud,
viss utbildning, jämställdhet mellan kvinnor och män m. m.

På
arbetarsidan träffar TA och Grafiska Fackförbundet (GF) skilda kollektivavtal
med delvis gemensaml innehåll för typografiska arbetare, grafiska arbetare (litografer),
bokbinderiarbetare och dislribulionsarbc-tare. Även inom dessa parters
gemensamma område gäller härutöver en rad avtal rörande bl.a. trygghetsfrågor,
arbetsmiljö, jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,
utbildningsfrågor m.m. Vidare gäller en överenskommelse av 1974 om införande av
ny teknik jämte ett komplement från 1980. Slulligen gäller efler förlängning i
maj 1980 intill utgången av april 1986 ett huvudavtal med bl. a. förbud mot
kollektiva stridsålgärder under avtalstiden. 1 den överenskommelse som
träffades i maj 1980 antecknades bl.a. alt parterna var ense om alt snarast
tillsammans med övriga inom TÄ-området kollektivavtalsslutande organisalioner
fastställa tidsprogram för förhandlingar om medbestämmandeavtal.

TA
träffar slutligen kollektivavtal med Svenska Transportarbelareför-bundet för tidningsdistribulörer
och med Handelsanställdas Förbund för expeditionspersonal vid
Pressbyråföretagen AB m.fl. Mellan TA och

Skr.
1984/85:155 85

transportarbelareförbundet
gäller intill utgången av 1985 ett arbelsfredsav-lal med bl. a. förbud mol
kollektiva stridsåtgärder under avtalstiden.

TA
förhandlar även för tidningsföretag tillhörande A-pressen. Kollektivavtal Iräffas
dock för vissa personalgrupper mellan A-pressens Samorganisation och Handelsanställdas
förbund.

Ijuni 1983 träffade TA med
GF, SJF, SIF, Sveriges Civilingenjörsförbund (SFC), SALF och HTF avtal om alt
med verkan från den 1 januari 1984 anta det mellan SAF, LO och PTK i april 1982
träffade ulvecklingsavtalet. I avtalet mellan TA och dess förhandlingsmolparter
antecknades bl.a. följande.

§2.1
anslulning lill antagandet överenskommer parierna om följande:

1. Verksamhetens mål
och inriktning

Av
2 § medbestämmandelagen följer atl vissa undantag från lagens tillämpningsområde
gäller vad avser verksamhelens mål och inriktning. Detta gäller bl. a.
massmedieförelag. Frågor som enligt 2§ medbestämmandelagen är undantagna
lagens lillämpning omfattas ej av ulvecklingsavtalet.

2. Parierna
är ense om atl följande uttalande skall tillföras avtalels gemen

samma värderingar.

Ulvecklingsavtalet mellan
SAF, LO och PTK är ell ramavtal. Vid tillämpningen av detta avtal och vid
utformningen av lokala avtal måste beaklas alt utvecklingen av medbestämmandet
inom massmedieföretagen sker så atl konflikt inle uppstår med de särskilda
lagar och avtal som gäller på massmedieområdet. Tryckfrihetsförordningen och
radioansvarighetslagen är exempel på sådana lagar som är styrande för
massmedieföretagens verksamhel. Härtill kommer atl för radio- och TV-förelagen
regleras villkoren för programverksamheten därulöver i radiolagen och
programbolagens avtal med staten.

7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 155

Skr.
1984/85:155 86

Bilaga
2

Sammanställning' av remissyttrandena över betänkandet (Ds
A 1984:4) Tryclfrihet och medbestämmande

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetls av justitiekanslern (JK),
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsdomstolen (AD), Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, arbetslivscentrum, statens arbetsgivarverk (SAV),
Svenska kommunförbundel, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Tidningarnas arbetsgivareförening (TA), gemensaml med Svenska tidningsutgivareföreningen
(TU), Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Factu-Föreningen Svensk
fackpress. A-pressens samorganisation (som i sitt yllrande hänvisar till det
av TA och TU avgivna yttrandet). Landsorganisationen i Sverige (LO), Grafiska
fackförbundet, Handelsanställdas förbund, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Handelstjänstemannaförbundet, Svenska journalistförbundet. Svenska tealerförbundet,
Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges advokalsamfund.

Yttranden
över betänkandet har överlämnats av UHÄ från de juridiska fakultelsnämnderna
vid universiteten i Uppsala, Lund och Slockholm. Ett yttrande har vidare
avgetts av Föreningen Liberal Press.

Allmänna
synpunkter

Flera
remissinstanser bland dem JK, Svea hovrätt, arbetslivscenlrum, SAF, TA och TU,
LO och advokatsamfundet anser alt betänkandets analys av de berörda
frågeställningarna är värdefull.

Svea
hovrätt anför.

I
sitt remissyttrande över motionen 1980/81:1810 förordade hovrätten alt de
rättsliga problem, som sammanhänger med medbestämmandelagens (MBL) tillämpning
inom framför allt pressen, skulle göras till föremål för utredning. Det kan
också konstateras att del betänkande som nu har avgivils på ell ingående och
klargörande säll belyser det aktuella rättsläget på området och de problem som
föreligger.

SAF
anför.

I
promemorian utreds vissa rättsfrågor, huvudsakligen med avseende på
förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och 2§ MBL. De rättsliga
klarlägganden som härvid görs är i flera hänseenden värdefulla. Detta gäller inle
minsl de uttalanden som görs rörande förekomsten och arten av de oklarheter och
gränsdragningsproblem som uppkommer vid tidningspressen och andra massmedier i
samband med tolkningen av 2§ MBL.

'
Det av Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tidningsutgivareföreningen
gemensamt avgivna yttrandet samt Svenska journalislförbundets yttrande bifogas.

Skr.
1984/85:155 87

LO
anför.

Den
genomförda undersökningen ger elt värdefullt bidrag till förståelsen av MBLs
uppbyggnad på denna punkt. Del visar sig att förmenta oklarheter närmast
består i en bristande förståelse för den av lagstiftaren valda lekniken att dra
upp gränserna för det beslutsområde som medför fackligt medbestämmande å ena
sidan och det beslutsområde å andra sidan, som bör vara förbehållet
överväganden och beslut i andra former och i andra beslutsorgan än dem som
bestäms av arbetsgivare och arbetstagare i dessa egenskaper.

Journalistförbundet
är kritiskt mol belänkandet och anför.

När
nu utredningens resultat föreligger kan SJF för sin del konstatera all
förbundets lidigare farhågor har besannats. Frågan om gränsdragningen mellan TF
och MBL har enbari tillförts juridiskt sofistikerade analyser som torde sakna
praktisk betydelse för de som har atl i verkHgheten lillämpa lagen. Några
centrala avtal har inle träffats och arbetsdomstolen har berört de aktuella
frågeställningarna i en dom sedan utredningen tillsattes.

Juridiska
fakultelsnämnden vid Slockholms universitet (majoriteten) riklar en
principiell invändning mot utredningen som sådan och anför bl. a.

Lagförklaringar
i abstrakta frågor kan inle avges av domstolar eller andra myndigheler, t.ex.
av särskilda kommittéer. Frågan om införandet av ett lagförklaringsinstitut
skall ulredas av rätlegångsutredningen. Mol bakgrund härav ter det sig föga
lämpligt att införa etl syslem där kommittéer får möjlighet att i offentligt
tryck uttala sig i allmänna tolkningsfrågor, ulan att regeringen och riksdagen
får la ställning till uttalandena i samband med ett lagstiftningsärende. Detta
gäller särskilt förevarande rättsfrågor. I moliven lill MBL överlåles nämligen
åt rättstillämpningen atl från fall till fall dra upp gränserna, eflersom man
inte ansåg att dessa kunde fixeras i detaljerade lagbestämmelser (jfr bil. 1, s.
77).

Minoriteten
anser däremol att betänkandet bör ses som etl bidrag lill den rättsliga
debatten och framhåller all även remissyttrandena kan ge beaktansvärda bidrag lill
denna debatt.

MBL:
s tillämpningsområde

Flera
remissinstanser tar upp betydelsen av alt MBL endasl avser förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Svea hovrätt anför.

Hovrätten
instämmer också i slutsatsen alt den lolkning av medbestämmanderättens
innebörd, som av ulredningen betecknats som "den fackliga
ståndpunkten", måste avvisas. Som utredningen funnit kan uppfyllande av kravet
på en oberoende och kritisk journalistik inte falla inom ramen för förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Friheten till opinionsbildning och
information garanteras av grundlagen och bör, i alla medborgares intresse,
även framgenl behandlas inom den ramen.

Skr. 1984/85:155 88

Liknande
synpunkler förs fram av bl. a. TA och TU. Juridiska fakullelsnämnden vid Slockholms
universitet anför.

Beträffande
innehållel i begreppet "förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare" i 1 § MBL finns i belänkandel ett uttalande (bil. 1, s. 46)
som går ul på att frågor om redaktionellt medinflytande faller utanför begreppets
omfång, om inflytandets syfte är a» skapa garantier "i läsarnas/allmänhetens
intresse för att pressen fuUgör sina uppgifter i del demokratiska
samhället". I och för sig är det givetvis följdriktigt att fråga som avser
allmänhetens intresse av hur pressen fullgör sina uppgifier är en fråga som
faller utanför MBL. Principiellt samma fråga kan emellertid presenteras som en
fråga om de artställda journalisternas intresse av atl få fullgöra sina
arbetsuppgifter på ett etiskt godtagbart sätt. Turneras frågan på detta senare
sätt, måste den enligt fakultetsnämndens mening falla under 1 § MBL. Här må
erinras om att motiven till den bestämmelsen visar att allsköns frågor om
löntagarinflytande över arbetsgivarföretags val av affärsförbindelser och
produktionsinriktning anses höra under regleringen i MBL. En annan sak är alt
det av 2 § MBL följer att löntagarinflytande likväl är uteslutet såviit gäller
frågor om mål och inriktning för verksamheten i l.ex. förelag som har
opinionsbildande ändamål.

Liknande
synpunkler förs fram av bl.a. TCO och journalistförbundet. TCO anför.

Utredarna
anser all SJFs krav på avtal för redaktionellt medinflytande faller utanför
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och därmed MBLs
tillämpningsområde. Skälet är atl avtalskravet har som utgångspunkt läsarnas
och allmänhetens intresse av en saklig och objektiv nyhetsförmedling, dvs.
andra intressen än de MBL värnar om. Men del förhållandel att SJF motiverar ett
avtal uiifrån en iredje parts intressen kan väl inte förta avtalet dess medbestämmandekaraktär
om avtalet renl faktiskt handlar om medbestämmande för tidningspersonalen.
Enligt TCOs mening drar utredarna för slora växlar på all SJF åberopat läsarnas
intressen som grund för silt avtalskrav. Etl medbestämmandeavtal måste ju f ö.
kunna ha olika syften.

Analysen
av 2 § MBL

Remissopinionen
är splittrad när del gäller expertgruppens krilik - mol den lösning av
gränsdragningsproblemet medan TF och MBL som -följer av 2 § MBL samt utkastet
till alternativ lösning som gruppen — har förl fram.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför.

Del
kompromissförslag som presenteras i betänkandet går ut på att man efter mönster
från den offentliga sektorn skall medge förhandlingsrätt men inte rätt atl
sluta kollektivavtal i vissa frågor. Beslut varigenom man bestämmer rikllinjer
för exempelvis nyhetsförmedlande verksamhet bör enligt expertgruppen liksom
enligt gällande rätl anses ligga utanför förhållandel arbetsgivare-
arbetstagare, men då riktlinjebeslutet skall genomföras bör enligt förslaget
förhandlingsskyldighet föreligga men däremol ingen

Skr. 1984/85:155 89

möjlighet
all Iräffa kollektivavtal. Konsekvensen av delta synes bli att ledningen för en
nyhetstidning är förhandlingsskyldig inte bara betr. t. ex. ulseende av
chefredaktör utan också - om så begärs enligt 12 § MBL - i samtliga frågor, som
rör den konkreta utformningen av tidningen. Rättsläget skulle också bli mera kompliceral
än i dag. Vid sidan av den begränsade form av inflyiande, som arbetstagarna
skulle få i s. k. genomförandefrågor, kvarstår ju nämligen den fulla
tillämpligheten av MBL i sådana frågor som på grund av sin dominerande
ekonomiska eller liknande karaktär överhuvudlaget inle anses gälla verksamhelens
mål och inriktning. (Jfr del s. k. Gefle Dagbladsmålet, AD 1981 nr 22.) Redan
den föreslagna, begränsade tillämpligheten av MBL kan dessutom ses som ett
ganska stort ingrepp i en tidningsutgivares bestämmanderätt.
Förhandlingsskyldigheten kan medföra cenlral förhandling, om lokal
överenskommelse inle nås, liksom bundenhet vid träffad överenskommelse, som inle
kan frångås ulan omförhandling.

Fakultelsnämnden
släller sig också iveksam till att tryckfriheten skulle skyddas med samma
konstruktion som använls för atl skydda den politiska demokratin. Den lösning
som tillämpas inom den offentliga sektorn är inte problemfri, och del råder
delade meningar om reglerna på ett effektivt sätt slår vakt om den politiska
demokratin.

Det
finns också organisatoriska skillnader mellan offentlig förvaltning och privata
tidningsföretag, som gör att förhandlingsskyldigheten för ett tidningsföretag
blir mer ingripande än för en offentlig arbelsgivare. Förhandlingsskyldigheten
för den offenllige arbetsgivaren innebär för det första ingen skyldighel för
beslutsfattaren atl själv träda i förhandling. Del finns ingen rätt att förhandla
direkt med det beslutsfattande organet ulan förhandlingen blir ell led i
beredningen av ärendet. På detta sätt skapas en viss integritet för de
politiska beslutsfattarna. För det andra är de politiska beslutsfattarna inte
bundna av en förhandlingsöverenskommelse på samma sätt som en privai
arbetsgivare. En privat arbetsgivare kan inte frångå en förhandlingsöverenskommelse
som träffats i en medbestämmandeförhandling utan s.k. omförhandling. Ett
politiskt lillsall beslutsorgan har enligt principen från AD 1978 nr 88 rätt
att avvika från en överenskommelse som Iräffats i en förhandling, så länge inle
beslutet grundas på nya omständigheter. Dessa förhållanden bör beaktas då man
överväger att utvidga förhandlingsskyldigheten för tidningsföretag.

AD
anför.

Utgångspunkten
för domstolens synpunkter är atl det anses föreligga skäl för atl ompröva
utformningen av 2§ medbestämmandelagen. Med denna utgångspunkt kan domslolen
ansluta sig till tankegången att en åtskillnad görs mellan vad som har kallats rikllinjebeslui
och vad som har nämnts genomförandebeslul saml all för det senare slaget av
beslut välja en lösning i linje med andra styckel i utkastet. Det kan också
finnas anledning alt överväga regler om avtalets ogiltighel beträffande vissa avtal
om medbestämmanderätt.

Svea
hovrätt anför.

Utredningen
har även sökt analysera medbestämmanderättens innehåll enligt 2§ MBL och har lagl
fram en skiss till tänkbar precisering av

Skr. 1984/85:155 90

lagrummets
innehåll. Hovrätten ansluter sig lill utredningens grundtanke enligt vilken
förhållanden, som omfattas av iryckfrihelsskyddet, bör falla utanför områdel
för avtal om medbestämmanderätt, medan denna rält bör äga tillämpning på
spörsmål som främst berör de ekonomiska aspekterna på förhållandel mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Del kan konstaleras att arbetsdomstolen i sin
dom 1981 nr 22 resonerat utifrån liknande riktlinjer. Praxis har således
givils en ur här anförda synpunkter lämplig riklning. Det kan antas atl den
analys av de rättsliga problemen som utredningen anfört kommer atl ge
ytterligare sladga ål den utvecklingen. Det kan därför ifrågasättas om någon
justering av 2 § MBL för närvarande är erforderlig. TiHäggas kan att även om
man kommer ell slycke längre genom en mer utförlig och preciserad lagtext, måsle
del ändå väsentiigen ankomma på rällspraxis att från fall till fall definiera
gränserna för medbestämmanderätten, där inte de berörda parterna själva kan
komma överens.

TA
och TU godtar i princip den lösning som föreslås i betänkandet men motsätter
sig bl.a. all förhandlingsskyldigheten utsträcks lill alt omfatta tillsättande
av chefredaktör och ansvarig utgivare.

LO
anför.

I
2 § MBL har från fackligt inflyiande undantagits ett beslutsområde som omfattar
opinionsbildande organ ifråga om målsättnings- och riktiinjebeslut samt beslut
för deras omedelbara genomförande. Härigenom har uppmärksammats den särslällning
som vissa beslut inom verksamheter med opinionsbildande ändamål intar. När del
gäller att bestämma gränserna för det från MBLs tillämpningsområde undantagna
beslutsområdet kan detta i slora drag fastställas med ledning av lag- och motivlext.
Problem orsakar främst de s.k. "genomförandebeslulen". Den tidigare
påstådda oklarheten beslår i själva verkel i att lagstiftaren vall att endast
ange ett mönsler för hur prövningen skall gå till i de konkreta fall
gränsdragningsfrågorna kommer upp till bedömning. Rättstillämpningen har
härigenom tillagts en viktig uppgift för att dra upp gränserna för det
beslutsområde som skall anses undantaget från fackligt inflytande. I denna
mening föreligger inte enligt LO någon oklarhet hur långt MBLs
tillämpningsområde sträcker sig i förhållande till TF och dess principer.

En
tvist av nu aktuellt slag får från fall till fall avgöras genom en avvägning av
motstående intressen. Uppenbarligen förefaller också den valda lösningen alt
vara tillfyllesl. Sedan medbestämmandelagens ikraftträdande har endast två mål
avgjorts där den nu aktuella gränsdragningsfrågan berörts. Till följd av
avsaknaden av ell större antal avgöranden genom dom är rättsbildningen genom
rättspraxis föga utvecklad. Å andra sidan speglar enligt LOs uppfattning
bristen på domstolsavgöranden ar-belsmarknadsparternas väl utvecklade förmåga
att bemästra de gränsdragningsproblem, som uppkommer i enskilda fall.

Från
denna utgångspunkt finns det enligt LOs åsikt inte något välgrundat behov av
en förändring av nuvarande laglekniska lösning. Så mycket mer som denna inte
fullt ut prövats och befunnits vara behäftad med sådana brisler att en
lagändring är påkallad ur teknisk synvinkel. Dessutom skriver Nya
Arbetsrättskommittén i sitt betänkande "MBL i utveckling" (SOU
1982:60) på sid 66: "Reglerna (TFs, vår anm.) är fastslagna i grundlag. De
gäller oavsett vilken innebörd som ges åt undantaget i 2 § MBL och de skulle
alltså ha varil lillämpliga även om del där inle hade

Skr. 1984/85:155 91

gjorts
nägol undantag för den opinionsbildande verksamhetens mål och inriktning."
Delta uttalande från Nya Arbelsrättskommiltén förstärker inte behovet av en
alternativ utformning av 2 § MBL.

LO vill framhålla att
utredningens alternativa förslag inte enbart är tekniskt förslag utan också
innehåller element som medför sakliga förskjutningar i nuvarande rättsläge.
Den typen av förändringar i Medbestämmandelagen avvisar LO.

TCO
anför.

Utredarnas
skiss tiH en ny 2 § MBL har som förebild den konfliktlösningsmodell som
tillämpas på den offentliga sekiorn för att avgränsa det fackliga inflytandet
från den politiska demokratin. Detla är, enligt TCOs mening, intressant atl
notera särskilt mot bakgrund av den krilik som framförts, framför allt från
visst offentligt arbetsgivar- och politikerhåll, mot MBLs tillämpning på det
offentliga området. Enligt skissen bör den offentliga modellen dock endast
gälla genomförandebesluten medan rikllinjebesluten alltjämt bör falla utanför
lagen. En fråga som kan ställas är varför ulredningen vill utesluta
riktlinjebesluten från lagens tillämpningsområde om nu modellen från den
offentliga sekiorn får tjäna som förebild.

Handelstjänstemannaförbundet
anser alt den i betänkandet skisserade lösningen skulle innebära allvarliga
inskränkningar i förhållande till "nuvarande tillämpning".

Stridsåtgärder
m.m.

Vissa
remissinslanser tar upp frågan om fackliga stridsålgärder uianför MBL-områdel.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför.

Expertgruppen
föreslår ingen lagändring men lägger fram ett utkast till ny lydelse av 2§ MBL.
Meningen tycks närmast vara atl utkastet skall kunna nyttjas av
arbetsmarknadsparterna på lidningsområdet som utgångspunkt för kolleklivavtalsreglering
av medbestämmande i redaktionella frågor. Fakultetsnämnden vill här beröra
bara etl problem. Utkastet innehåller ett förbud mot fackliga stridsålgärder i
syfte atl Ivinga en arbetsgivare att träffa avtal inom det från medbestämmande
undantagna områdel. Enligt nämndens mening torde ett sådant förbud råda redan
enligt gällande rätt, nämligen i den meningen all de enskilda arbetstagarna bryler
mol sina anställningsavtal om de deltar i en facklig slridsåtgärd med syfte alt
påverka arbetsgivaren i frågor som faller under 2 § MBL. Den oskrivna
rättssedvänja, som innebär att arbelstagare utan föregående uppsägning av anställningsavtal
får delta i stridsåtgärd, torde gälla endast slridsåtgärd med traditionellt
fackligt syfte, däremol inte slridsåtgärd i frågor som enligt 2 § MBL lagits
undan från arbetsmarknadens vanliga regler.

Liknande
synpunkter förs fram av Juridiska fakulietnämnden vid Uppsala universitet. AD
anför.

Skr. 1984/85:155 92

I
den föreslagna bestämmelsens tredje stycke förbjuds slridsåtgärd i syfte att få
till stånd ett avtal som är ogiltigt enligt första eller andra slycket. 1
betänkandet berörs inte vad som skall gälla om parterna är oense om huruvida en
tilltänkt stridsåtgärd skulle strida mot förbudet eller inte.

I de
fall parterna är bundna av kollektivavtal följer visserligen av 41 § försia slycket
första punkten medbestämmandelagen att fredspliki inträder så snart en part i
god tro hävdar att en viss slridsåtgärd är otillåten. Om parterna inte är
bundna av kollektivavtal blir läget elt annat.

Enligt
arbetsdomstolens mening bör vid en eventuell lagstiftning övervägas huruvida
den föreslagna beslämmelsen skall kompletteras med etl förbud motsvarande del
som finns i 3 kap 2 § LOA.

Frågans
fortsatta behandling

Flera
remissinstanser tar upp frågan om den fortsatta handläggningen av
gränsdragningsproblematiken mellan TR och MBL. JK menar att utkastet till ny
lydelse av 2§ MBL är väl ägnat att läggas lill grund för ytteriigare
överväganden i frågan. Juridiska fakullelsnämnden vid Lunds universitet anser
att del fmns behov av en mera övergripande ulredning och anför.

Enligt
fakultetsslyrelsens mening borde en mera övergripande utredning komma till
stånd rörande frågan om MBL:s begränsningar i olika formella och reella
avseenden. Den viktiga frågan om de ur arbetsrättslig synpunkt avgörande
skillnaderna mellan privat företagsamhet, offenllig verksamhel, verksamheter
där beslulen fallas "i demokratisk ordning", tendensföretag enligt 2
§ MBL m.fl. verksamheter borde ytterligare klarläggas, helst innan man ändrar 2§.

Ä
andra sidan är enligt fakultetsslyrelsens mening en omgående juslering av 2§
MBL påkallad för att undanröja de brisler, inkonsekvenser och oklarheter som ulredningen
pekar på (s. 6 o. bil. 1, s. 61 ff) när del gäller rätten alt ingå
"medbestämmandeavtal utanför MBL" och rätten atl vidta stridsåtgärder
för att genomdriva sådana avtal.

KFO
efterlyser en utredning om den närmare innebörden av undanlaget i 2 § MBL i vad
avser kooperativ verksamhet.

Svea
hovrätt släller sig tveksam till behovet av lagstiftning i enlighet med
expertgruppens utkast och framhåller att detta i vart fall inte bör ske utan ytteriigare
utredning. På en punkt förordar hovrätten dock au ytterligare överväganden
sker och anför.

Ulredningen
framför också tanken att avtal om medbestämmanderätt i fråga om riktiinjebeslut
och vissa medbestämmandeavtal om genomförandebeslut skall vara ogiltiga och
att arbetsinställelse och andra stridsåtgärder inte bör få äga rum för att
förmå någon atl träffa elt sådant ogiltigt avtal. Med hänsyn till
opinionsbildningens och informationsfrihetens betydelse anser hovrätten alt
det är viktigt att stridsålgärder såvill möjligt undviks inom massmedierna.
Hovrätten hänvisar till vad som tidigare framförts härom i hovrättens yttrande
över ytirandefrihetsutredningens betänkande. Emellertid menar hovrätten att
dessa frågor i första hand bör behandlas inom ramen för det fortsatta arbetet
med en ny yttrandefrihets-

Skr.
1984/85:155 93

lagstiftning. Såsom utkastet utformats synes nämligen även
avtal på andra med 2§ MBL avsedda områden bli ogiUiga.

5AF avvisar tanken att expertgruppens utkast till 2 § MBL
skulle ligga till grund för lagstiftning. TA och TU anser däremol att utkastet efler
en överarbetning i enlighet med dessa organisationers önskemål bör läggas till
grund för lagstiftning.

LO, Grafiska fackförbundei, Handelsansiälldas förbund och
TCO motsätter sig lagstiftning och anser atl man i första hand bör låta
berörda parter lösa frågorna genom avtal. LO anför.

Sammanfallningsvis anser LO all ulredningen bidrar lill
alt öka förståelsen av den laglekniska lösning som har valts för atl beslämma
gränserna i 2§ MBL. Denna modell för att lösa frågor om avgränsningen av sådana
beslut som bör falla utanför lillämpningsområdet för MBL har inle fulll ut prövals.
Samiidigi lorde detla visa all något trängande praktiskt behov inle föreligger
för en förändring av ulformningen av 2 § MBL. Som Nya Arbels-rätlskommitieén
uttalat är dessulom en förändring av begränsat värde. Då ulredningens förslag
medför sakliga förskjutningar av rättsläget vill LO framhålla att utredningens
förslag inte bör läggas lill grund för lagstiftning.

Liknande synpunkler förs fram av arbetslivscenlrum och
journalistförbundet som anför.

Alla dessa frågor bör, som inledningsvis sagls, överlämnas
till branschens parter att gemensaml lösa genom avtal eller ADs praxis. Först
om denna väg inte skulle visa sig fungera finns del anledning för statsmakterna
alt överväga en ny lagreglering.

SJF föreslår därför all ulredningens betänkande inte
föranleder någon åigärd. SJF hemställer samtidigt atl regeringen tillkännager
detta beslut snarasl för atl därigenom möjliggöra för branschens parter alt
fortsätta sina gemensamma överläggningar i dessa frågor.

Föreningen Liberal Press lägger en principiell synpunkt på
frågans fortsatta behandling och anför.

Betänkandet rymmer dock samtidigt så mycket av lagtekniskt
argumenterande fram och lillbaka att del i vissa avseenden blir oklart vad som
följer av resonemangen. Denna vaghet beror uppenbarligen inte på någon bristande
kompetens hos författarna, som hör till landets absolut ledande på området,
utan lycks bero på atl de uppfattat sill mandat vara i huvudsak begränsal till
att lolka gällande lag och praxis - inle att mera självständigt uttrycka vad
som bör följa av den slora vikt som ur yttrandefrihetspolitisk synvinkel fästs
i Sverige vid Tryckfrihetsförordningen.

Denna begränsning av det egna mandatet kommer bl.a. till
uttryck på sid. 15 där författarna skriver: "En grupp jurister i egenskap
av särskilda utredare kan inte göra anspråk på alt uttala sig med större
auktoritet än andra dellagare i debatten när det renl rättsliga malerialel
tryter och när skilda ståndpunkter intas mindre pä grundval av ett rättsligt
resonemang än på olika värderingar''.

Skr. 1984/85:155 94

När
riksdagen under bred enighet över partigränserna beställde den här ulredningen
var det delvis i en känsla av alt de politiska organen inle uttryckte sig så
klart och väl när MBL beslulades atl Tryckfrihetsförordningen kommit atl få
tillräckligt tyngd i förhållande till MBL. Ell ställningstagande till vad som
bör gälla kan mot denna bakgrund inle begränsas till att lolka tidigare
förarbeten lill MBL utan måsle också rymma ell mått av politisk
viljeinriktning. Med den självpåtagna återhållsamhet som författarna tiU
betänkandet visat blir det nödvändigt atl regering och riksdag tillför denna
politiska vilja vid den fortsaita hanieringen av frågan. Betänkandet har
underlättat en behandling i regering och riksdag men är ensamt inle
tillräckligt för del politiska ställningslagande som behövs.

TA:
s och TU: s yttrande

Remiss
Tryckfrihet och medbestämmande (Ds A 1984:4)

Tidningarnas
Arbetsgivareförening (TA) och Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) har beretts
tillfälle att yttra sig över belänkandet Tryckfrihet och medbestämmande.
Föreningarna vill i anledning härav gemensaml anföra följande.

Utredningen
har haft i uppdrag att analysera förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen (TF)
och medbestämmandelagen (MBL) och därvid särskilt beakta hur långt de
arbetsrättsliga reglerna i MBL sträcker sig i olika hänseenden med tanke på de
i grundlag fastlagda principerna för tryckfriheten. Utredarna förklarar i
sammanfattningen alt det enligt deras mening inte är möjligt atl dra några mer
bestämda slutsatser i fråga om tillämpligheten av MBL och utrymmet för
medbestämmandeavtal från tryckfrihetsrältsliga utgångspunkter.

1
utredningen görs en utförlig analys av 2 § MBL ifrån arbetsrällsliga
utgångspunkter. Ingående diskuteras skillnaden mellan rikllinjebeslui och
genomförandebeslut. I denna del utmynnar analysen i ett utkast till en
alternativ utformning av 2 § MBL.

Allmänna
synpunkter

Utredningen
innehåller enligt TAs och TUs uppfattning många förtjänster. Det utkast lill
ny lydelse av 2§ MBL som presenterats är i vissa avseenden en förbättring i
förhållande till lagrummets nuvarande lydelse. Rent lagtekniskt vinner
förslaget i tydlighet. Bl.a, har klarare uttryckts vilka ämnesområden som
faller uianför vad som är möjligt alt reglera i medbestämmandeavtal. Vidare har
det osäkra rättsförhållandet rörande tillåtligheten av stridsålgärder i syfte
att få tillstånd medbestämmandeavtal utanför MBL klarats ut genom all elt
förbud införts i lagförslaget.

Utkastet
innebär emellertid en utvidgning av arbetsgivarens förhandlingsskyldighet vad
gäller genomförandebeslulen. Hur omfatlande utvidgningen blir är svårt att
omedelbart överblicka. Denna fråga sammanhänger bl. a. med hur gränsen dras meHan
riktiinjebeslut och genomförandebeslut.

TA
och TU vill ytterligare utveckla sin syn beträffande några frågor som behandlas
i utredningen. Utgångspunkten är att TF och tryckfrihetsrätts-Hga grundsatser skaH
läggas till grund vid tolkningen av 2 § MBL.

Skr.
1984/85:155 95

Företag
som omfatlas av 2 § MBL

TA
och TU delar helt den uppfattning som utredningen kommit lill, att alla
tidningsföretag som bedriver tryckfrihetsrättsligt skyddad verksamhet också
omfattas av 2§ MBL i vad avser beslut om den verksamhetens mål och inriktning. Detla
innebär att man inte i delta sammanhang avskiljer någon del av pressen.

MBLs
omfattning

På
flera ställen i betänkandet ålerkommer utredarna till vad som rör förhållandet
mellan arbetsgivare och arbelstagare och vad som därigenom faller inom respeklive
uianför MBLs tillämpningsområde.

TA
och TU anser att det är av slort pedagogiskt värde att utredarna på delta sätl
vid en analys av 2 § MBL erinrar om det grundläggande rekvisitet för atl MBL
över huvud laget skall vara lillämplig. I utredarnas ulkasl lill ny lagparagraf
har delta ytteriigare markerats och preciserats.

Föreningarna
konstaterar att, enligt utredarna, journalistförbundets anspråk på
redaktionellt medinflytande faller utanför MBLs tillämpningsområde. TA och TU
vill härtill betona att alla beslut om innehållet i tidningar och lidskrifier saml
eter- och kabelsända radio- och televisionsprogram är undantagna från fackligt
inflytande grundat på BML.

Sitt avvisande av
anspråken på redaktionellt medinflytande grundar ulredningen närmast på
lagförarbetena om innebörden av begreppel "förhållandet mellan
arbetsgivare och arbelstagare". Oavsett MBL följer ett sådani avvisande
enligt föreningarnas mening redan av den i tryckfrihetsförordningen givna
befogenheten för ansvarig utgivare samt av radioansva-righelslagens regler
beträffande programutgivares befogenhet.

I
de gemensamma värderingarna till ulvecklingsavtalet på TA-områdel har parterna
särskilt markerat att medbestämmandet inom massmedieföreiagen inte får ske så
all konflikt uppslår "med de särskilda lagar och avtal som gäller på
massmedieområdet". Tryckfrihetsförordningen och radioansvarigheislagen
anges som exempel på sådana lagar som är styrande för massmedieföretagens
verksamhet.

TA
och TU vill i denna del även anlägga några synpunkler på ADs dom 1981 nr 22.
Enligt förenklingarna gjorde arbetsdomstolen i denna dom en felaklig avvägning
av de kriterier som konstituerar ett riktlinjebeslut respeklive ett genomförandebeslul.
AD underkände därmed atl elt beslut som var avsett att markera tidningens karakiär
av nyhets- och opinionsbildningsorgan var undantaget från MBLs
tillämpningsområde och detla genom att göra gällande att beslutet inte haft
särskild betydelse i delta hänseende.

Andra
aspekler har istället fått väga över oaktat beslutet egentligen inte rör
förhållandel mellan arbetsgivare och arbelslagare.

ADs avgörande grundades
således delvis på elt felslut. Den återgivna slutsatsen att företagsledningens
beslut inte haft särskild betydelse för tidningens karaktär av nyhets- och
opinionsbildningsorgan baserades bl. a. på all de ekonomiska frågorna hade
dominerat inför "det genomförandebeslul som det här varit fråga om".
Delta beslrids inte.

Motivet
till omläggningen var emellertid av icke ekonomisk nalur, nämligen att man
ville siärka tidningens stäHning i nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen.
Innebörden och betydelsen av della var självklart och behövde inle klargöras
genom någon utredning. Vad som.behövde utredas var enbart de ekonomiska
konsekvenserna och om dessa borde hindra den

Skr. 1984/85:155 96

från
andra synpunkter önskvärda förändringar av tidningens inriktning. De ekonomiska
övervägandena förändrar inte beslutets karakiär av riktlinje-beslut.

Rikllinjebeslui
och genomförandebeslul

För
att TA och TU närmare skall kunna bedöma betydelsen av att rikllinjebesluten
faller utanför MBL är del nödvändigl alt närmare klargöra vad som inryms i
begreppet rikllinjebeslui.

Utredningen
noterar att exempel på riktlinjebeslut som anges i propositionen rörande MBL saml
de exempel som anförs i skälen till ADs dom 1981 nr 22. Härvid hänvisar
utredningen till "att del skall vara något slags mer generallt policybeslut
eller fastställande av ett program för framtiden eller för viss tid
framöver".

Utredningen
redovisar vidare några exempel som TA och TU räknar lill det
"fredade" området och anför i anledning härav att "vissa - men
inte alla — av de beslut, som åsyftas av TA och TU, bör uppfattas som riktiinjebeslut
i den bemärkelse som avses i förarbetena och i AD 1981 nr 22".

För
det fall utredningens utkast lill lagändring kommer alt läggas lill grund för
lagstiftning är det TAs och TUs uppfattning att departementschefen i
propositionen ylleriigare borde precisera innebörden av ell riktlinje-beslut
och därvid beakla vad TA och TU anfört i dessa delar (se bil. I, s. 58).

Föreningarna
vill med några exempel belysa gränsdragningsproblemen mellan riktlinjebeslut
och genomförandebeslut.

a) En
landsortstidning har inom sill spridningsområde ell antal lokalredak

tioner. Företagsledningen beslutar alt lägga ner en lokalredaktion för all

kunna förstärka den journalistiska bevakningen på en annan ort. Är delta

ett riktlinjebeslut? Hade del inneburil någon skillnad om beslutet fattats på

grund av ekonomiska överväganden? Självklart skall förhandlingar föras

om genomförandet av beslutet.

b) En
förelagsledning anser att bevakningen av idrottshändelser är en

viktig del i tidningens profil, varför man beslutar att en avsevärt slörre del

av tidningens redaktionella material skall vara sport. Är della elt riktlinje-

beslut?

c) En
tidning har en viss relation redaktionell texl i förhållande till annons

volymen. Förelagsledningen beslular att väsentligt förändra denna rela

tion. Detla innebär att utrymmet för redaktionell text minskar. Är della

beslut ell riktlinjebeslut?

d) Vid
budgetfördelningen inom utbildningsradion tilldelas redaktionerna

särskilda programmedelsbudgelar. En redaktionsledning beslular, i syfte

att uppnå mångfald i programutbudet, att avsätta en viss andel av denna

budget för utläggning på frilansare. Är detta att betrakta som ell riktlinje-

beslut?

Enligt
föreningarnas uppfattning är besluten i exemplen riktiinjebeslut. De visar dock
på de svårigheier som oaktat utredningens analys kvarstår när del gäller all
avgöra vad som är riktiinjebeslut och genomförandebeslut.

1
detta sammanhang vill föreningarna även någol beröra frågorna om tillsättande
av chefredaktör och ansvarig utgivare samt övriga medarbetare som skall tillse atl
den faslslällda målsällningen följs.

TA
och TU uppfattar utredarna så atl tillsättande av chefredaktör och

Skr. 1984/85:155 97

ansvarig
utgivare är atl anse som ett genomförandebeslul och atl arbetsgivaren härför
skulle vara förhandlingsskyldig. Det innebär att arbetstagarnas organisationer
har rätt att anlägga arbetslagarsynpunkler vid dessa förhandlingar.

Föreningarna
kan inte biträda utredarnas uppfattning. Ansvarig utgivare utses av tidningens
ägare enligt 5 kap 3 § TF. Utgivaren har härefter enligt 5 kap 9§ TF att utse
ställföreträdare för sig.

TAs
och TUs uppfatlning är således att tillsättande av medarbetare som skall tillse
att den fastställda målsättningen följs skall hänföras till rikllinjebesluten
och följaklligen vara undaniagna från MBL.

Sammanfattning

TA
och TU är av den uppfattningen atl del ulkasl lill ny utformning av 2§ MBL, som
presenlerats av utredningen, i en överarbetad version skall läggas till grund
för lagstiftning. Därvid bör uppmärksammas de synpunkler föreningarna har
framfört beträffande inflytande över innehållel i lidningar, lidskrifier saml
eter- och kabelsända radio- och televisionsprogram. Delsamma skall gälla
personval.

Föreningarna
förutsätter att tillfälle ges till ytteriigare kontakter i dessa frågor i
samband med beredningen i departementet.

.lournalistförbundets
yttrande

Svenska
Journalistförbundet (SJF) vill inledningsvis notera att SJF redan i yttrande
över motion 1980/81; 1810 avstyrkte förslaget om den nu genomförda ulredningen.
Motivet för SJFs ställningstagande då, var att något behov från branschen av
den ifrågavarande utredningen inte förelåg, framför allt därför att dessa
frågor i försia hand bör lösas mellan parterna i förhandlingar och i andra hand
genom ADs rättstillämpning. Därutöver anförde SJF all en utredning skulle
försvåra för parierna atl komma fram lill gemensamma lösningar.

När
nu ulredningens resultat föreligger kan SJF för sin del konslalera all förbundets
lidigare farhågor har besannats. Frågan om gränsdragningen mellan TF och MBL
har enbari tillförts juridiskt sofistikerade analyser som torde sakna praktisk
betydelse för de som har att i verkligheten lillämpa lagen. Några cenirala
avtal har inle träffats och arbetsdomstolen har berört de akluella
frågeställningarna i en dom sedan utredningen tillsattes.

Dessbättre
förefaller utredningen själv komma fram lill att gränsdragningsfrågorna mellan
TF och MBL bäsl lämpar sig för att lösas genom rättstillämpningen och genom atl
branschens parter utvecklar elt gemensamt synsätt på dessa frågor. Sedan
utredningen nu framlagt sitt betänkande finns det än slörre skäl för SJF att
instämma i dessa synpunkler.

Mot
bakgrund av utredningens ställningstagande är det därför anmärkningsvärt att
utredningen lägger fram ett förslag till alternativ utformning av MBL §2 som
kan antas innebära sakliga förändringar. SJF vill därför beröra nägra av ulredningens
tankegångar.

Enligt
Ulredningens förslag skulle det finnas ell förbud för arbetsmarknadens parter
alt i vissa frågor teckna medbestämmandeavtal pä MBLs grund. Sådana avtal om
medbestämmande fanns inom SJFs område före

Skr. 1984/85:155 98

MBLs
tillkomst. Dessa avtal hade då karaktär av kollektivavtal. Genom MBLs tillkomst
skulle avtalen förlora sin status av kollekfivavtal. Delta kan knappasl ha varil
lagstiftarnas mening. Det är inte heller iroligl all lagsliftarna avsåg att med
opinionsbildning i lagens mening skydda alla meddelanden som faller under TF,
Viss publicistisk verksamhel under TFs skydd har lill enda och uteslutande
uppgift alt ge ägarna maximal vinst. Något opinionsbildande syfte finns då
knappast atl särskilt slå vakt om när det gäller arbetslagarinflytande.

Alla
dessa frågor bör, som inledningsvis sagts, överlämnas till branschens parter atl
gemensamt lösa genom avtal eller ADs praxis. Först om denna väg inte skulle
visa sig fungera finns det anledning för statsmakterna att överväga en ny
lagreglering.

SJF
föreslår därför att utredningens betänkande inte föranleder någon åtgärd. SJF
hemställer samtidigt att regeringen tillkännager della beslut snarasl för alt
därigenom möjliggöra för branschens parter atl fortsätta sina gemensamma
överläggningar i dessa frågor.

Skr.
1984/85:155 99

Innehåll

Regeringens
skrivelse .......................................... 1

Skrivelsens
huvudsakliga innehåll ......................... I

Utdrag
ur prolokoll vid regeringssammanträde 1985-03-21 2

1
Bakgrund ...................................................... 2

2
Föredraganden ................................................ 7

3
Hemställan .................................................... 8

4
Beslut .......................................................... 8

Bilagor

1
Departementspromemorian Ds A
1984:4 ............... 9

2
Sammanställning av
remissyttrandena ................ 86

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985