Prop. 1984/85:185

Regeringens skrivelse

1984/85:185

om flyktingpolitiken;

beslutad
den 28 mars 1985.

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att la del av vad som har upptagits i bifogade
utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

ANITA GRADIN

Skrivelsens
huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen ges en samlad redovisning av Sveriges flyktingpolitik och dess
tillämpning med tonvikt på år 1984.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 185

Skr.
1984/85:185

Skr. 1984/85:185 2

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-03-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Thunborg, Wickbom.

Föredragande: statsrådet Gradin

Skrivelse om flyktingpulitiken

1 Inledning

Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4 - IPOK) föreslog i
sitt delbetänkande (SOU 1983:29) om invandringspolitiken att en samlad redovisning
av Sveriges flyktingpolitik årligen överlämnas till riksdagen. Redovisningen
borde inbegripa såväl internationellt skydd och bistånd till flyktingar
utanför Sverige som insatser i samband med flyktingmottagande i Sverige. Till
förslaget har regeringen anslutit sig och riksdagen givit sitt bifall (prop.
1983/84: 144, SfU 30, rskr 410). Efter samråd med chefen för utrikesdepartementet
anhåller jag att få lämna följande redovisning avsedd att föreläggas riksdagen.
Ärendet har beretts vid sammanträde med den flyk-tingpolitiska beredning som
jag har tillkallat efter regeringens bemyndigande. Till beredningens
sammansättning och uppgifter återkommer jag i det följande.

Redovisningen
inleds med en kort sammanfattning av grunderna för den svenska
flyktingpolitiken. Därefter följer en redogörelse för flyktingsituationen i
världen och hur den har utvecklats under senare tid. Förenta nationernas (FN)
och andra organisationers verksamhet till förmån för flyktingarna redovisas med
tonvikt på FN:s flyklingkommissarie (UNHCR) med exekutivkommitté, där Sverige
deltar aktivt. Även FN:s hjälpprogram för palestinaflyktingar (UNRWA) berörs.
Svenska initiativ i internationella fora i flykting- och närliggande frågor
återges. Vidare anges några av de störte problem som det internationella
samfundet nu slår inför på flyktingområdet. Inom detta avsnitt lämnas slutligen
en redovisning av det svenska biståndet under år 1984 till flyktingar utanför
Sverige.

En
genomgång görs även av pågående internationellt samarbete på asylrättens
område. Vidare lämnas uppgifter om den organiserade överföring-

Skr. 1984/85:185 3

en av flyktingar till Sverige liksom om den spontana
invandringen av asylsökande till Sverige och om praxis vid behandlingen av tillständsären-den
rörande asylsökande. Slutligen ges uppgifter om de särskilda åtgärder som
vidtas av samhället vid mottagandet av flyktingar i Sverige samt om frivillig repatriering
till hemlandet.

2 Grunderna för den svenska flyktingpolitiken

För att möta de enorma hjälpbehov som finns krävs att alla
stater på olika sätt bidrar. Sverige har under årens lopp strävat efter att
uppfylla sin del av ansvaret för världens flyktingproblem. Sveriges
flyktingpolitik består i huvudsak av följande element:

- agerande i FN och andra internationella fora för att
motverka och lösa

internationella konflikter och för upprätthållandet av de mänskliga rättig

heterna,

- ekonomiskt stöd till UNHCR, UNRWA, enskilda och andra
organisatio

ner för flyktingarbete utanför Sverige,

-aktiva insatser, främst i samarbete med UNHCR, för
överföring till Sverige och omhändertagande här av flyktingar, som behöver en
säker tillflyktsort undan förföljelse,

- en asyllagstiftning som i vissa avseenden ger flyktingar
ett starkare

skydd än vad 1951 års Genéve-konvention stadgar,

- mellanstatligt samarbete, bl. a. på traktatområdel, i
syfte att stärka flyk

tingarnas iniernalionella rättsliga skydd samt verka för en internationell

ansvarsfördelning,

- sociala och andra insatser för flyktingarna i det
svenska samhället, som

syftar till att främja deras möjligheter att finna sig tillrätta här (inkl.

familjeåterförening),

- stöd till frivillig repatriering frän Sverige.

Dessa grundläggande principer för den samlade svenska
flyktingpolitiken angavs i den ovan nämnda propositionen om invandrings- och
flyktingpolitiken, och de har bekräftats av riksdagen. I del följande
redovisas bl. a. den praktiska tillämpningen av dessa principer med tonvikt på
år 1984.

3 Flyktingsituationen i världen och Sveriges agerande

Enligt FN: s beräkningar finns f n. ca 12 miljoner
flyktingar i världen. Det stora flertalet befinner sig i fatliga länder och
deras fiyktingsituation är i huvudsak ett resultat av politiska och andra
konflikter under den senaste tioårsperioden. Den internationella
uppmärksamheten kring flyktingarna har ökat väsentligt under denna tid.
Världssamfundet har mångdubblat sina bidrag till flyktingbiståndet och ett
betydande antal flyktingar har

Skr. 1984/85:185 4

tagits emot i västväriden. Den tyngsta bördan faller
emellertid på de s.k. första asylländerna i tredje världen, som har tagit emot
det stora flertalet av världens flyktingar. Flera av dessa länder tillhör de
allra fattigaste.

Flyktingrörelserna
under 1970-talet och början av 1980-talet var exceptionellt stora. En av de
största flyktingströmmarna någonsin uppstod i samband med Pakistans delning år
1971, då 10 miljoner östpakistaner flydde till Indien. Dessa kunde emellertid
snart repatrieras. Frän mitten av 1970-talet har över en miljon människor flytt
frän länderna i Indokina, de flesta i hopp om placering i västväriden. Utflyttningen
från Vietnam har minskat betydligt pä senare tid men fortsätter under delvis
ordnade former. 1 Sydostasien finns i dag ca 170000 flyktingar, främst från Kampu-chea
och Laos, och ett mindre antal frän Vietnam. Flertalet befinner sig i läger i
Thailand medan mindre grupper finns i Filippinerna, Hongkong, Malaysia och
Indonesien. Nämnas bör även de ca 220000 kampucheaner som vistas under flyktingliknande
förhållanden i gränsområdet mot Thailand. För dessa människors försörjning
ansvarar en särskild organisation, UNBRO (United Nations Börder Relief
Operations).

Sedan år
1979 har flyktingproblemen i Sydasien i stor utsträckning varil koncentrerade
till Pakistan, som är det enskilda land som i dag har det största antalet
flyktingar. Över tre miljoner afghaner har kommit över gränsen till Pakistan
sedan år 1979. Dessa flyktingar har i viss mån kunnat bidra till sin egen
försörjning, delvis genom insatser av internationella arbetsorganisationen
(ILO) och Världsbanken. En stor mängd boskap har förts in av flyktingarna,
vilket hjälper dem ekonomiskt men innebär stora miljöproblem där de slår sig
ned. Ylteriigare ca 1,8 miljoner afghaner har tagit sin tillflykt till Iran. Repatriering
till Afghanistan, när det politiska läget tillåter, anses vara den pä sikt enda
realistiska lösningen på detta flyktingproblem.

Kriget
mellan Iran och Irak har kraftigt förvärrat situationen i en redan tidigare
hårt flyktingdrabbad region. Den största flyktinggruppen i Mellanöstern är
fortfarande palestinaflyktingarna som enligt UNRWA uppgår till ca 2 miljoner.
Det palestinska flyktingproblemei, som uppstod i samband med de stridigheter
som följde efter staten Israels bildande år 1948, är det äldsta av i dag akuta flykiingproblem.
En fjärde flyktinggeneralion börjar nu växa upp.

UNRWA, som
f n. leds av svensken Olof Rydbeck, upprättades år 1949 för att bistå de
palestinska flyktingarna med oundgängliga förnödenheter och samhällsservice.
Sedan dess har nya flyktingskaror tillkommit, framför allt efter junikriget
mellan Israel och arabstaterna är 1967. Del höga födelsetalet har därtill gjort
att denna flyktinggrupp, som är 1948 uppgick till en halv miljon, i dag är fyra
gånger så stor. Jordanien har det största antalet palestinska flyktingar, ca
750000. Övriga finns på Västbanken och i Gazaområdet, Libanon och Syrien. Någon
lösning på detta flyktingproblem kan inte skymtas så länge konflikten mellan
Israel och arabländerna består.

Skr.
1984/85:185 5

UNRWA har alltsedan starten haft stora problem med att
insamla erforderliga resurser och nedskärningar av budgeterad verksamhet har
därför varje år blivit regel. Under 1980-talet har UNRWA: s insamlade medel
uppgått till ca 180 milj. dollar per är, trots allt en väsentlig ökning jämfört
med tidigare år. Sverige ligger pä tredje plats bland UNRWA: s bidragsländer
efter USA och Storbritannien.

De antalsmässigt
största flyktingproblemen i världen finns emellertid i Afrika. Mot slutet av 1970-talel
nådde flyktingproblemen i Afrika allt större omfattning. Antalet flyktingar och
hemlösa på denna kontinent uppskattas i dag till drygt fyra miljoner. Av dessa
är ca en tredjedel etiopier, som av en rad olika skäl vistas i grannländerna.
Strider i Ogaden-provinsen som pågätt sedan är 1977 har drivit stora skaror
över gränsen till Somalia. I norr har konflikterna i Eritrea och Tigray, i
kombination med svår torka i området, lett till att ett stort antal människor
har flytt, främst till Sudan. Ett mindre antal flyktingar har tagits emot av Djibouti.
En del av dessa har återvänt till Etiopien.

Flyktingarna i södra Afrika, ca 230000, kommer främst från
Namibia, Angola och Sydafrika och är spridda över många länder i området. Även
om antalet flyktingar i denna region är lägre än pä t. ex. Afrikas Horn och i
Sudan, kan situationen för den enskilde flyktingen vara särskilt kritisk pä
grund av de starka politiska motsättningar som råder i regionen. Andra
afrikanska länder som hyser mycket stora flyktinggrupper är Zaire, Burundi,
Tanzania och Uganda.

I Centralamerika finns drygt 340000 flyktingar, varav
drygt hälften har tagits emot av Mexico. En stor del av dessa kommer från El
Salvador och har vislats i Mexico under lång tid. Även i Honduras finns många
flyktingar från El Salvador. På senare tid har bortåt 50000 flyktingar från
Guatemala slagit sig ned i södra Mexico. Utvecklingen i Centralamerika ställer
krav på omfattande nödhjälpsinsatser för ett ökande antal flyktingar och
hemlösa. Av sin växande budget för regionen försöker UNHCR att avsätta en
större andel för självförsörjningsprojekt. För att öka säkerheten för
flyktingarna försöker man också, närhelst möjligt, att flytta dessa längre bort
från de oroliga gränsområdena. Hösten 1983 förstärktes den svenska ambassaden i
Mexico City med en tjänsteman som har till uppgift att bevaka katastrof- och
flyktingfrågor i Centralamerika.

I Sydamerika har antalet flyktingar minskat på senare år.
Demokratiseringsprocessen i bl. a. Bolivia, Argentina och Uruguay har lett
till att f d. flyktingar börjat återvända. Frivillig repatriering har även
förekommit till andra länder i regionen såsom Brasilien, Paraguay och Chile.
Sedan belägringstillstånd infördes i Chile i november 1984 har antalet
flyktingar därifrån åter ökat samtidigt som emellertid strömmen av återvändande
fortsätter.

Vad gäller Nordamerika har antalet asylsökande dit ökat,
bl.a. frän Centralamerika och det karibiska området. I USA beräknas nu bo ca en

Skr.
1984/85:185 6

miljon människor med flyktingstatus och i Canada 400000.
Flertalet av dessa flyktingar kommer från Indokina och Östeuropa. Australien
har tagit emot drygt .300000 flyktingar.

För Västeuropas del är invandringen av östeuropeiska
flyktingar fortfarande betydande, men ett allt större antal flyktingar kommer
från utomeuropeiska länder. Enligt UNHCR: s statistik finns ca 600000
flyktingar i Europa, varav merparten i Frankrike (160000), Storbritannien
(140000) och Förbundsrepubliken Tyskland (115 000). Enligt denna statistik bor
43000 flyktingar i Sverige, vilket motsvarar 7% av dem som har flyktingstatus
i Europa. 1 genomsnitt går det 1 flykting pä ca 300 invånare i Västeuropa, mot
I på 30 i många u-länder.

Antalet asylsökande i Västeuropa uppgick år 1983 till ca
80000. Under år 1984 noterades en ökning till ca 100000. Av dessa mottogs ca
37000 i Förbundsrepubliken Tyskland, ca 22000 i Frankrike, ca 7 000 vardera i
Schweiz, Sverige och Österrike, ca 4 000 i Danmark och ca 3000 vardera i
Belgien och Nederländerna. Flertalet av de asylsökande kommer frän
utomeuropeiska länder, bl. a. länder i Mellanöstern och Sydasien.

FN: s fiyktingdefiniiion

Enligt FN: s flyktingkonvention av år 1951 och 1967 års
protokoll är den att betrakta som flykting som inte kan återvända till sitt
land av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet,
politisk eller religiös åskådning. Flyktingbegreppet har emellertid pä det
internationella planet med åren ofta kommit att omfatta även människor som av
andra skäl, exempelvis interna strider, tvingats lämna sitt land och som
befinner sig i en flyktingliknande situation. Denna typ av flyktingsituation
har varit särskilt vanlig i Afrika. Ett aktuellt exempel härpå kan just nu
bevittnas i Etiopien där inbördesstrider, i kombination med långvarig torka,
gör att stora skaror söker sig till grannländerna, främst till Sudan.
Organisationen för afrikansk enhet (OAU) har antagit sin egen
flyktingkonvention (år 1969) som tar hänsyn till förhållandena på den egna
kontinenten. Som flykting räknas enligt denna konvention även människor som
lämnat sitt land på grund av extern aggression, ockupation, utländsk dominans
eller händelser som allvariigt stört den allmänna ordningen. Denna konvention
är allmänt tillämpad i det internationella flyktingarbetet i Afrika.

Det är ofta svårt att få fram korrekta uppgifter om
antalet flyktingar i ett område. Befolkningsstatistik saknas eller är
otillförlitlig på många häll i utvecklingsländerna. 1 det kaos som ofta uppstår
i en massflyktingsituation kan registreringen - när den alls fungerar - bli
bristfällig. Ibland kan det finnas starka motiv, ekonomiska och/eller
politiska, för berörda linder att vilja överdriva eller underskatta antalet
flyktingar. Ofta förekommer därför två slags uppgifter: dels det av värdlandet
uppgivna antalet (UNHCR skall enligt sina stadgar inhämta information om
antalet flyktingar hos värdlandet), dels det antal som enligt
hjälporganisationer pä platsen är i

Skr.
1984/85: 185 7

behov av bistånd. Man bör hålla i minnet att flyktingar
ofta tas om hand av släktingar eller stamfränder på andra sidan gränsen. Mänga
av dessa registreras aldrig som flyklinpar och gör kanske heller aldrig
anspråk pä värdlandets eller utifrån kommande hjälp,

UNHCR:s verksamhet

De snabba skiftningarna i världens flyktingproblem som har
ägt rum under de senaste decennierna har även påverkat inriktningen av UNHCR: s
arbete. När UNHCR inledde sin verksamhet är 1951, med ett mandat på tre är, var
det för att finna nya hem för tiotals miljoner flyktingar i Europa efter andra
världskriget. Det europeiska flyktingproblemet kunde emellertid i huvudsak lösas
inom några år. Sedan dess har nya flyktinggrupper tillkommit och UNHCR: s
mandat förlängts för fem år i taget. UNHCR har under åren fått vidgade
arbetsuppgifter, bl. a. genom resolutioner i FN: s generalförsamling. Flertalet
av dessa har uppmanat till ökade insatser för flyktingar och hemlösa i Afrika,
som tvingats lämna sitt land.

UNHCR har
därmed kommit att axla ett biståndsansvar för stora grupper nödlidande
människor som inte kan betecknas som flyktingar enligt FN: s
flyktingkonvention. Ibland faller dessa grupper även utanför OAU: s
flyktingkonvention. UNHCR är emellertid ofta den organisation som är bäst
rustad - och bäst representerad pä platsen - för att ta hand om plötsliga
inflöden av människor, oavsett grundorsakerna härtill. En individuell flyktingprövning
vore för övrigt omöjlig att genomföra vid en massflyktingsituation. Oftast
handlar det om att rädda livet pä utblottade och svårt medtagna människor,
åtminstone i ett inledningsskede.

1 den
internationella flyktingverksamheten eftersträvas s.k, bestående lösningar. En
bestående lösning anses ha uppnätts t. ex. när flyktingarna i ett första
asylland - eller de som återvänt till ursprungslandet - uppnått samma standard
och grad av självförsörjning som den bofasta befolkningen i området. I början
av 1970-talct hade UNHCR möjlighet att använda upp till 85% av sina samlade
resurser till insatser med denna inriktning. Denna siffra sjönk drastiskt i
samband med de många samtidiga flyktingkatastroferna kring år 1980. Ett par år
senare kunde äter bestående lösningar ges viss prioritet medan den senaste
utvecklingen ånyo nödvändiggör att en växande andel går till katastrofinsatser.

Man brukar tala om tre möjliga lösningar på ett
flyktingproblem:

-
Frivillig repatriering
till ursprungslandet anses allmänt vara den bästa lösningen, om förutsättningar
härför finns eller kan skapas. Om ursprungslandet är ett utvecklingsland krävs
ofta stimulansåtgärder för att de återvändande skall kunna försörja sig vid
hemkomsten. UNHCR har pä senare tid haft viss framgång när det gäller frivillig
repatriering, främst i Afrika.

-
Där frivillig repatriering
inte är möjlig söker man skapa möjligheter till

Skr. 1984/85:185 8

självförsörjning
för flyktingarna i det första asyllandet som ett steg mot integration med
lokalbefolkningen. Sådan integration kan vara jämförelsevis enkel att
genomföra i ett grannland på grund av likartade språk, kulturmönster och
levnadsbetingelser. Vid regional integration anses vidare möjligheterna till repatriering
i en framtid vara större än efter omplacering i ett ofta avlägset, tredje
land.

-När
även regional integration visar sig ogenomförbar, återstår endast omplacering i
tredje land. För t. ex. det stora fiertalel indokinesiska flyktingar har denna
lösning ansetts vara den enda möjliga. Pä senare tid har emellertid flera av de
störte mottagarländerna minskat antalet platser och infört striktare kriterier
för flyktingskap. Omplacering i tredje land vid massflyktingsituationer har som
en följd härav blivit mindre vanlig. Del anses därför angeläget att tillse att
tillgängliga platser kommer sådana flyktingar tillgodo som bäst behöver en
fristad, dvs. flyktingar vilkas personliga säkerhet är hotad.

Sverige
i det internationella fiyktingsamarhetet

Sverige
följer noga utvecklingen på flyktingområdet och har under åren lämnat
omfattande stöd till flyktingarnas skydd och bistånd. Snabba förändringar i
flyktingströmmarna på olika håll i världen har nödvändiggjort flexibilitet i
biståndsformerna och hög beredskap inför nya flyktingsituationer. Vad gäller
det internationella asylrättsliga samarbetet har Sverige utvidgat sina
kontakter med berörda organisationer och andra stater bl. a. i syfte att verka
för en bättre ansvarsfördelning när det gäller flyktingproblemen. Särskilt har
samarbetet med UNHCR utvidgats. Sedan riksdagen våren 1984 behandlade
flyktingpolitiken har även samordningen av flyktingfrågorna inom
regeringskansliet och mellan berörda svenska myndigheter hemma och i utlandet
förstärkts. Jag kommer att i det följande redovisa vissa internationella
initiativ där bl. a. Sverige aktivt har medverkat.

En
fråga som har fått ökad uppmärksamhet i det internationella samarbetet är att
flyktingsituationer har en tendens att permanentas, i synnerhet i u-länderna.
Det är inte ovanligt att flyktingar vistas i läger år efter år ulan någon
lösning i sikte. De blir därmed långvarigt beroende av de hjälpinsatser som FN-organ
och andra organisationer kan förmedla. På många häll pågår samtidigt
utvecklingsprogram för landets egen befolkning, som ofta har ungefär samma
hjälpbehov som flyktingarna. På senare år har därför tanken pä integration av flyktinghjälp
och utvecklingsbistånd börjat ta form. På svenskt initiativ hölls i augusti 1983
ett expertmöte som syftade till att undersöka förutsättningarna för en sådan
integration. Man nådde då samförstånd om att organisationer inriktade på
utvecklingssamarbete inom och utom FN-systemel borde uppmuntras till att ta
över programmen från UNHCR när den akuta flyktingsituationen är avhjälpt.
Flyktingprogram-

Skr.
1984/85:185 9

men skulle därmed på sikt kunna trappas ned och UNHCR; s
resurser koncentreras till de mer akuta flyktingbehoven. Härigenom skulle bestående
lösningar - eller åtminstone viss självförsörjning - uppnås på eti siiti som
också skulle kunna innebära ett resurstillskott for värdlandei. UNHCR har
inlett samarbete med denna inriktning med ILO och Värius-banken och
förhandlingar pågår med andra tänkbara organ.

Ett viktigt steg mot bestående lösningar logs i samband
med den andra flyktingkonferensen för Afrika, ICARA II, som hölls i juli 1984 i
Geneve. Konferensen syftade bl. a. till att samla resurser, såväl till UNHCR: s
flyktingprogram som till värdländernas infrastruktur, vilket skulle underlätta
fortsatt omhändertagande av flyktingarna. Vid konferensen nåddes samförstånd om
att flyktingarbetet i ökande grad måste integreras i utvecklingssamarbetet i flyktingdrabbade
regioner. Härför erfordrades nya ic-surser så alt varken pågående flykting-
eller biståndsarbete får vidkännas inskränkningar. En deklaration och ett
handlingsprogram som närmare anger förutsättningar och riktlinjer för en
samordning av olika biståndsformer antogs.

1 det svenska generaldebattsinlägget välkomnade jag dessa
nya rikt linjer, som mer än tidigare tog fasta pä bestående lösningar. Jag
erinrade vidare om att flertalet flyktingar i Afrika var offer för militära
konflikter, vilket lade ett stort ansvar på berörda länder. Vidare framförde
jag legeringens oro över att tvångsmässig utväxling av flyktingar förekommit
mellan stater i Afrika under det senaste året. Den nya situationen i södra
Afrika ingav farhågor och UNHCR uppmanades att vid behov öka sin närvaro i
området.

Resultatet av konferensen får betraktas som gott även om
den irae inbringade några större, tidigare oanmälda ekonomiska bidrag. Att även
du afrikanska staterna var tillfredsställda torde bero på att de ansåg sig ha
fatt igång en process för att på sikt söka avhjälpa problemen. Stor vikt måste
därför läggas vid uppföljningen av konferensen. I en första omgång har givarlandskretsen
uppmanats redovisa till FN:s generalsekreterare vilka åtgärder som vidtagits
för att tillmötesgå de framställningar som gjordes under ICARA II. Uppföljningen samordnas nu av UNDP (FN:s
utvecklingsprogram) och UNHCR.

Svensk flyktingpolitik pä det internationella planet
kommer främst till uttryck inom UNHCR: s exekutivkommitté, där Sverige är
medlem sedan den upprättades år 1959. Sverige innehade genom ambassadör Hans V.
Ewerlöf ordförandeskapet i exekutivkommittén hösten 1983 - hösten 1984. Vid
årsmötet i oktober 1984 framfördes den svenska regeringens oro över att
kränkningar av internationell flyktingrätt fortsatte och även tilllog i
omfattning på sina håll. En annan oroande utveckling var att nya grupper migranter
sökte komma i åtnjutande av flyktingbehandling genom vilseledande metoder. Det
vore tragiskt om denna utveckling ledde till en mer restriktiv behandling av
flyktingar. Framsteg som gjorts i frågan om flyk-tl Riksdagen 1984/85. I saml.
Nr 185

Skr. 1984/85:185 10

tinghjälp
och utvecklingsbistånd välkomnades. De hade bidragit till det goda resultatet
vid ICARA 11. Sverige uttalade tillfredsställelse över att en ökande andel av UNHCR:
s resurser gått till bestående lösningar för flyktingar och underströk vikten
av att beredskapen för eventuellt nya strömmar förblev hög. Svårigheter var
vidare förbundna med frivillig repatriering så länge förbindelserna var brutna
mellan ursprungs- och första asyllandet. Ansvarskännande regeringar borde
därför bistå flyktingkommissarien genom att, närhelst möjligt, främja en
dialog mellan berörda länder.

UNHCR:
s verksamhet behandlas varje år i FN:s generalförsamling. 1 det svenska
anförandet vid den 39: e generalförsamlingen i november 1984 konstaterade jag
att flyktingfrågorna på senare tid blivit allt mer komplicerade och svårlösta.
Det började bli allt svårare att skilja mellan flyktingar och nya grupper av
asylsökande, som egentligen vore att betrakta som ekonomiska migranter. Jag
välkomnade därtorde konsultationer som flyktingkommissarien planerade hålla i
maj 1985 för att diskutera bl. a. denna fråga. Jag tog också särskilt upp
situationen för flyktingarna undan konflikterna i Afghanistan, Indokina,
Mellanöstern, Centralamerika och södra Afrika.

Även
UNRWA: s verksamhet är ett stående inslag på generalförsamlingens dagordning.
Vid dess 39: e möte underströk ambassadör Anders Ferm UNRWA: s stabiliserande
roll i hela Mellanöstern. Han uttalade vidare bekymmer över UNRWA: s fortsatt
kritiska finansiella situation och efterlyste en plan som kunde säkerställa UNRWA:
s finansiering på sikt. 1 samband härmed borde en mera rättvis fördelning av de
ekonomiska bördorna mellan länderna eftersträvas. Det underslröks att Sverige
skulle fortsätta att ge betydande bidrag till UNRWA.

Ökad
uppmärksamhet har under senare tid riktats mot flyktingströmmarnas
grundorsaker. Pä västtyskt initiativ beslöt generalförsamlingen år 1981 att
tillsätta en expertgrupp med uppgift att utforma rekommendationer till
internationellt samarbete för att förhindra nya flyktingströmmar. Några
konkreta resultat har ännu inte uppnåtts, vilket huvudsakligen beror på att FN:
s medlemsländer har olika uppfattningar om vilka faktorer som föranleder
flyktingströmmar.

Förre
flyktingkommissarien, Sadruddin Aga Khan, lade år 1982 fram en rapport om
mänskliga rättigheter och massflyktingströmmar inför FN:s kommission för
mänskliga rättigheter. Han betonade vikten av att utvecklingshjälp ges sådan
inriktning att utflöde av flyktingar motverkas. Han framhöll samtidigt att
framgång härvidlag var beroende av de berörda ländernas egna prioriteringar.

Väridssamfundets
arbete för att främja de mänskliga rättigheterna är direkt ägnade att förhindra
att situationer uppstår som resulterar i flyktingar och hemlösa. Om FN: s
olika instrument för mänskliga rättigheter efterlevdes av samtliga stater,
skulle flyktingproblemen självfallet kraftigt reduceras. Verkligheten är
emellertid den att endast en minoritet av värl-

Skr. 1984/85:185 II

dens länder kan sägas respektera de mänskliga
rättigheterna. Det är därför av största vikt att söka förmå fler av världens
regeringar att respektera dessa rättigheter, inte bara de medborgerliga och
politiska, utan även de ekonomiska, sociala och kulturella. Sverige verkar
aktivt i flera olika fora för bättre respekt för de mänskliga rättigheterna på
alla dessa områden. 1 detta sammanhang kan bl. a. nämnas att Sverige var en av
initiativtagarna till den konvention mot tortyr som antogs av FN:s
generalförsamling hösten 1984.

Sverige
stöder vidare UNHCR: s verksamhet och flyktingarnas sak genom att hos
vederbörande regeringar påtala brott mot och överträdelser av internationella
flyktinginstrument och allmänt vedertagna humanitära principer.
Framställningar och viljeyttringar av detta slag görs även tillsammans med
andra länder, t. ex. de nordiska. I sådana sammanhang brukar Sverige
understryka UNHCR: s betydelsefulla roll och hemställa att organisationen ges
möjlighet att verka i enlighet med sitt mandat. I förekommande fall uppmanas
regeringar (främst i tredje världen) att ansluta sig till FN: s
flyktingkonvention med 1967 års protokoll.

Regeringen har särskilt följt utvecklingen på
flyktingpolitikens område i Västeuropa, mot bakgrund av det ökade antalet
asylsökande. Från svenska utgångspunkter är det angeläget att denna nya
situation inte leder till en mer restriktiv tillämpning av Genéve-konventionen
och till en minskad vilja till ansvarsfördelning mellan berörda stater. I olika
sammanhang har också Sverige understrukit vikten av att de s.k. första
asylländerna i Europa och det europeiska närområdet ges stöd samt att
uppmärksamheten i högre grad riktas mot flyktingströmmarnas grundläggande
orsaker. Regeringen har mot denna bakgrund under är 1984 utvidgat kontakterna i
flyktingpolitiska frågor med flera av de berörda europeiska staterna, inte
minst de nordiska, samt med UNHCR.

Bidragen till flyktingbiståndet

Under år 1980 nådde UNHCR: s verksamhet sin största
omfattning någonsin med en budget på nära 500 milj. dollar. Resurskrävande
flyktingprogram höll då på att byggas upp samtidigt i Sydostasien, Sydasien
och på Afrikas Horn. Sedan dess har utvecklingen stabiliserats och
flyktingflödet avtagit, vilket har möjliggjort för UNHCR att reducera sina
program ned mot 400 milj. dollar för år 1983. År 1984 ökade budgeten till 435
milj. dollar, och för år 1985 beräknas att medelsbehovet kommer att överstiga
500 milj. dollar. Det är framför allt utvecklingen i Afrika, i synnerhet i
torkbältet, som tvingar fram budgetökningar.

UNHCR har budget- och planeringsansvar för flyktingarbetet
och leder, i samarbete med värdlandets regering, verksamheten från regional-
och fältkontor. Merparten av det praktiska arbetet bland flyktingarna utförs
emellertid av enskilda organisationer på uppdrag av UNHCR. Mänga

Skr.
1984/85:185 12

enskilda organisationer har därutöver egen flykiingvcrksamhet
som finansieras genom insamlingar och statsbidrag. En samordning med UNCHR: s
program sker i regel. Bland svenska enskilda organisationer som är aktiva pä
området märks Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Diakonia (tidigare Frikyrkan
Hjälper), Lutherhjälpen och Rädda Barnen. Även Svenska röda korset bedriver
omfattande flyktingverksamhet, främst genom stöd till Rödakorsföreningarnas
förbund och Internationella rödakorskommittén.

Industriländerna svarar som regel själva för de kostnader
som är förenade med flykiingmottagning, UNHCR: s roll i dessa länder är främst
att biträda med juridisk rådgivning samt att informera om flyktingsituaiionen i
världen och om sin egen verksamhet,

Sveriges totala bidrag till FN: s flyktingkommissarie
uppgick år 1984 till 94,5 milj. kr. Därmed ligger Sverige på sjunde plats bland
givarländerna efter USA, Japan, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Canada
och Norge. Av beloppet utgjorde 60 milj. kr. budgeterat bidrag till UNHCR: s
reguljära budget. Övriga medel utgick i form av extra bidrag till UNHCR: s
olika aktiviteter, inkl, nya behov som inte hunnit inkluderas i den reguljära
budgeten. Programmen för Pakistan och Centralamerika fick liksom tidigare år
ett päslag på 4 milj. kr. vardera. Repatrieringsprogram i Kampuchea och Laos
har fått extra stöd liksom självförsöijningsprojekt i Pakistan. Med anledning
av det kraftiga inflödet till östra Sudan anslog Sverige mot slutet av året 2,5
milj. kr. för transport av livsmedel. Pä UNHCR: s begäran har den svenska
katastrofstyrkan sänts till området för att där upprätta nya flyktingläger och
ansvara för vattenförsörjning och hälsovård.

Sveriges bidrag till ICARA 11, med avseende på UNHCR: s
program, uppgick till 17 milj. kr. Därutöver anmäldes att regeringen nyligen
avsatt 122 milj. kr. för akuta hjälpinsatser i Afrika, främst föranledda av
torkan. Härav var 25 milj. kr. att betrakta som bilaterala bidrag till den typ
av utvecklingsprojekt som ICARA 11 ville främja. (Av de sammanlagda svenska
katastrofinsatserna på ca 400 milj. kr. år 1984 gick 300 milj. kr. till
Afrika.)

Det budgeterade svenska bidraget till UNRWA för år 1984
uppgick till 55 milj. kr. Ett extra bidrag på 5 milj. kr. beviljades under
året.

Frän anslagsposten "Katastrofer m.m." har under
året ca 90 milj. kr. tagits i anspråk för flyktingar och hemlösa. Medlen har
kanaliserats genom FN-organ (UNHCR, UNRWA, UNICEF, FAO/WFP), Röda Korset
(Svenska röda korset, Rödakorsföreningarnas förbund. Internationella rödakorskommittén)
samt genom svenska frivilligorganisationer som Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsen, Diakonia, Rädda Barnen och Lutherhjälpen.

Från anslagsposten "Humanitärt bistånd i
Latinamerika" har ca 70 milj. kr. gått till flyktingar och hemlösa.
Biståndet har lämnats genom svenska och internationella organisationer som
Diakonia, Kyrkornas världsråd och

Skr. 1984/85:185 13

World University Service till enskilda grupper och
organisationer i mottagarländerna.

Från
anslagsposten "Humanitärt bistånd i södra Afrika" har under året
uppskattningsvis 80 milj. kr. använts för flyktingprogram av olika slag. En
stor del har gått till utbildningsinsatser, rättshjälp och information genom
olika frivilligorganisalioner. En mindre del har gäll till FN: s olika program
för södra Afrika.

Utöver vad
som nu nämnts har i vissa fall delar av det svenska biståndet till FN-organ som
WFP och UNICEF använts för flyktingprogram pä FN-organens egna initiativ.

Sveriges samlade bidrag under är 1984 till flyktingar och
hemlösa världen över (utanför Sverige) kan därmed uppskattas till drygt 400
milj. kr. 1 siffran ingår hjälp till såväl flyktingar som hemlösa i en flyktingliknande
situation inom eller utom det egna landet.

Det är i
många fall svårt att avgöra i vilken mån hjälp utgått till flyktingar, hemlösa
i en flyktingliknande situation eller andra nödlidande. Ofta görs i fältarbetet
ingen åtskillnad mellan hjälpbehövande människor. Flera av de redovisade
uppgifterna bygger därför endast på uppskattningar.

4 Det internationella samarbetet på asylrättens område

1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga
ställning (Genéve-konventionen, se SÖ 19.54:55, 1961:33, 1966:27 och 1970:62)
samt 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (SÖ 1967:45)
har ratificerats av mer än 90 stater. 1 konventionen definieras en flykting som
en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av
sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet av viss samhällsgrupp eller
politiska åskådning inte kan återvända till sitt land. Vidare innehåller
konventionen bl. a. ett förbud mot att återsända en flykting till ett land där
han riskerar politisk förföljelse.

UNHCR har
att övervaka att konventionen följs och försöker också öka anslutningen till
denna. UNHCR: s exekutivkommitté, där ett fyrtiotal stater är företrädda,
granskar flyktingkommissariens verksamhet och ger råd bl. a. om hur dennes
mandat bör tillämpas. Internationellt skydd för flyktingar behandlas sedan
flera är i en särskild underkommitté som möts pä expertnivå omedelbart före
exekutivkommittén och redovisar resultatet av sitt arbete dit. På förslag av
denna kommitté antar exekutivkommittén varje år rekommendationer för staternas
handlande.

Exekutivkommitténs verksamhet under de gångna åren har i
mycket hög grad bidragit till att stärka flyktingarnas rättsliga ställning. De
rekommendationer underkommittén utarbetar syftar till att tolka och utveckla
föreskrifterna i Genéve-konventionen. En av de frågor som kommittén ägnat
särskilt intresse är tillämpningen av förbudet mot att återsända en asylsö-

Skr.
1984/85:185 14

kände till ett land där han riskerar att bli utsatt för
förföljelse. De stater som har ratificerat Genéve-konventionen är genom denna
förpliktade att iaktta detta förbud. Kommittén har i hög grad bidragit till att
förbudet dessutom kommit att alltmer betraktas som en folkrättslig regel.

Kommitténs insatser har också varit av stor betydelse när
det gäller proceduren för bestämmande av flyktingstatus. Kommittén betonade i
sina rekommendationer år 1977 vikten av att polisen vid gränsen har klara
instruktioner för behandlingen av asylsökande så att en flykting inte skickas
tillbaka till ett land där han riskerar förföljelse. Exekutivkommittén har
också understrukit den asylsökandes rätt att få vägledning och råd, att få sitt
fall omprövat liksom rätten att få stanna i landet till dess att ett beslut har
fattats av centrala myndigheter. Det kan också nämnas att exekutivkommittén är
1982 uttalade att klara regler behövs för att garantera att en ansökan
betraktas som uppenbart ogrundad endast om den är bedräglig eller om de
åberopade skälen inte kan utgöra grund för asylrätt.

Exekutivkommittén har vidare framhållit att en stats
beslut att ge en person flyktingstatus inte skall kunna ifrågasättas i en annan
stat annat än när alldeles särskilda skäl föreligger.

De försök som gjorts att nå fram till en överenskommelse
om s. k. territoriell asyl, dvs. rätten för en för fara utsatt person att fä
asyl i ett land, har hittills misslyckats. Mot den bakgrunden har inom
exekutivkommittén utarbetats rekommendationer om skyldighet för en stat att vid
omfattande inflöde bereda de asylsökande i vart fall tillfälligt skydd i
avvaktan på en eventuell omplacering i annat land.

Vid exekutivkommitténs årsmöte i oktober 1984 gjordes
stora ansträngningar för att åstadkomma ett dokument med allmänt fördömande av
militära attacker på flyktingar och läger. Arbetet härmed fortsätter.

Den tilltagande invandringen av asylsökande till Europa
och Nordamerika med åtföljande skärpning på vissa håll av flyktingkriterierna
befaras pä sikt kunna leda till en urholkning av flyktingbegreppet. Detta
problem har, som tidigare nämnts, varit föremål för diskussioner vid 1984 års
möte med exekutivkommittén och kommer att behandlas vid UNHCR: s konsultationer
i maj 1985. Ett annat problem som är föremål för UNHCR: s uppmärksamhet är det
förhållandet att det har blivit allt vanligare att personer, som inte har grund
för asyl, försöker fä detta med hjälp av förfalskade identitetshandlingar eller
genom att förstöra de handlingar de har. Detta medför betydande svårigheter
inte bara för mottagningsländerna utan också för flyktingarna själva. Även
detta problem kommer att uppmärksammas vid konsultationerna. UNHCR har också
tillsatt en arbetsgrupp för att närmare utreda problem som sammanhänger med
oreglerad flyktinginvandring.

Även inom Europarådet bedrivs ett omfattande arbete för
att säkerställa och vidga skyddet för flyktingar. Bland överenskommelser som
har utarbetats inom Europarådet kan nämnas överenskommelserna om avskaffan-

Skr. 1984/85:185 15

de av viseringstvång för flyktingar samt överförande av
ansvar för flyktingar. Den senare överenskommelsen innehåller regler om
statens skyldighet att utfärda dokument till en flykting som vistats i landet
en viss tid.

En särskild kommitté, ad hoc-kommittén beträffande
asylrätt och flyktingar (CAHAR). har tillsatts inom Europarådet för frågor
rörande flyktingars skydd. CAHAR har under de senaste åren ägnat speciell
uppmärksamhet åt att få en lösning pä det s. k. första asyllandsproblemet. En
tillämpning av första asyllandsprincipen innebär att ett land kan vägra att
behandla en asylansökan från en person, om denne redan fått eller kunnat få
skydd i ett annat land. CAHAR: s arbete med denna fråga har ännu inte lett till
någon överenskommelse.

Ett förslag till rekommendation om de facto-flyktingar,
dvs. personer som inte är flyktingar i Genéve-konventionens mening men som har
starka flyktingliknande skäl för att söka skydd i annat land, behandlas f n. av
CAHAR.

Vidare har bl. a. utarbetats en rekommendation rörande
flyktingars medborgarskap, vilken antogs av Europarådets ministerkommitté i
december 1984.

Under de kommande två åren skall CAHAR behandla bl.a.
möjligheten att få till stånd en överenskommelse om territoriell asyl samt
frågan om första asylland.

Den svenska lagstiftningen beträffande flyktingar står i
överensstämmelse med Genéve-konventionen och protokollet. Således återfinns i 3§
utlänningslagen (1980:376, omtryckt 1984:595 - UtlL) en definition och en
skyddsbestämmelse rörande flyktingar som överensstämmer med konventionens.
Bestämmelserna i 5 och 6§§ UtlL om skydd åt krigsvägrare och åt personer, som
utan att vara flyktingar kan åberopa starka politiskhumanitära skäl för att få
stanna i Sverige, ger skydd även ät personer som inte omfattas av Genéve-konventionen.
Detta skydd ligger emellertid helt i linje med vad UNHCR rekommenderar och
liknande regler och/eller praxis återfinns i flera västeuropeiska stater.

5 Överföring av flyktingar till Sverige

Sedan 1950-talet har ett stort antal flyktingar överförts
till Sverige genom statliga hjälpaktioner. Dessa åtgärder har haft till syfte
inte bara att av humanitära skäl hjälpa flyktingar som befunnit sig i en svår
belägenhet utan också att, som en handling av internationell solidaritet, bistå
de länder som i första hand fått ta emot flyktingströmmar och bära den största
bördan till följd därav. Överföringen sker som regel efter samråd med UNHCR.
Omfattningen och inriktningen av överföringen av flyktingar bestäms genom äriiga
beslut av regeringen. Denna del av flyktinginvandringen brukar benämnas
flyktingkvoten.

Skr.
1984/85: 185 16

För verkslällit;lielcn av regeringens beslut om överföring
av flyktingar till Sverige svarar statens invandrarverk (SIV). Uttagningen av kvotflyk-tingar
kan ske genom all en svensk uttagningsdelegation besöker aktuella flyktingläger
i olika Hinder eller genom att UNHCR eller en svensk utlandsmyndighet för SIV
presenterar enskilda fall, vilka behöver en fristad utanför sitt hemland (s, k.
dossieruttagning). Ärenden kan också initieras på ansökan av flyktingar eller
någon organisation i Sverige. Under senare år har dossieruttagning varit det
vanligaste.

Ansvaret för själva överföringen till Sverige när beslut
fattats om uttag-ning låg t. o, m, år 1984 hos arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).
Fr. o. m. den 1 januari 1985 ligger detta ansvar hos SIV. Svenska
utlandsmyndigheter ombesörjer mycket av det praktiska arbetet i samband med
flyktingöverföring, ofta i samarbete med Inlergovernmental Committee for Migration
(ICM), en organisation som specialiserat sig på flykting- och migranttrans-porter.
Sverige är observatör i ICM.

Under åren 1950- 1971 överfördes till Sverige efter
regeringsbeslut sammanlagt drygt 20000 flyktingar frän flyktingläger i Europa.
Sedan början av 1970-talet har den årliga flyktingkvoten omfattat I 250
personer. I denna ram inräknas även nära anhöriga till flyktingar som förs över
hit om de kommer samtidigt med dessa eller omedelbart därefter. Sedan år 1973
har flyktingkvoterna främst tagits i anspråk för flyktingar från Latinamerika.
Åren 1978-1981 beslöt regeringen om extra kvoter för sammanlagt 3000 s.k.
båtflyktingar från Vietnam och anhöriga till dessa. Under åren 1981-1983 har
extra kvoter om ca 250 personer per är reserverats för anhöriga till dessa bätflyklingar.
Detta har skett inom ramen för UNHCR: s program för familjeåterförening för båtflyktingar
ODP (Orderly Departure Pro-gramme).

Flyktingkvoten för budgetåret 1984/85 skall, liksom
tidigare år, i första hand avse flyktingar från länder i Syd- och
Centralamerika. Vidare bör uttagning ske av flyktingar från länder i
Mellanöstern samt i viss utsträckning av flyktingar som vistas i läger i
Europa. Därutöver får uttagning ske av enstaka flyktingfall frän övriga delar
av väriden.

Under kalenderåret 1984 har totalt I 063 flyktingar
överförts till Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Av dessa kom 428 personer
från Latinamerika. De var främst medborgare i El Salvador (190) och Chile
(115). Uttagningen av flyktingar från Uruguay, som varit omfattande under de
närmast föregående åren, har praktiskt taget upphört under år 1984 pä grund av
det förbättrade läget i Uruguay.

Frän Mellanöstern har under är 1984 ett ökat antal
flyktingar mottagits inom ramen för flyktingkvoten, främst från Iran (127
personer) ocli Irak (47 personer). FN: s flyktingkommissarie har därutöver
hemställt om att Sverige skall ta emot ca 150 iranier som befinner sig i
Turkiet och Pakistan. Inresetillstånd har hittills beviljats ca 70 sädana
flyktingar.

Uttagning av europeiska flyktingar har under år 1984
främst skett från

Skr.
1984/85:185 17

Jugoslavien och från Polen. Uttagningen från Jugoslavien
avser främst rumäner och sker i samarbete med UNHCR. Uttagningen i Polen, som
avser medlemmar av oppositionsrörelser, har avtagit. Totalt har 322 östeuropeiska
flyktingar tagits emot inom flyktingkvoten.

Frän Afrika har 42 flyktingar tagits emot på flyktingkvoten.
De flesta är frän Etiopien.

Vidare har 34 vietnamesiska båtflyktingar tagits emot inom
ramen för ett program som upprättats av UNHCR för att underiätta och påskynda
landsättning av flyktingar som räddats till havs. Efter samråd med UNHCR har
SIV även beviljat tillstånd för ett antal vietnamesiska handikappfall från
Hongkong. SIV har också efter begäran frän UNHCR medverkat vid skilda insatser
för bl. a. uttagning av vietnamesiska flyktingar i ett särskilt utsatt läger
vid gränsen mellan Thailand och Kampuchea samt av vietnamesiska flyktingar i
läger inne i Thailand. Totalt har 76 flyktingar från Vietnam tagits emot under
är 1984 inom ramen för flyktingkvoten.

Inom ramen för den särskilda familjeåterföreningskvoten
för sino-viet-namesiska båtflyktingar, vilken upphörde den 30 juni 1984, hade
SIV fram till dess beviljat totalt 2000 personer tillstånd. Utresetakten var
under år 1984 lägre än under de närmast föregående åren (ca 190 mot 225
personer förär 1983). Av de kvotbeviljade tillstånden återstod vid årsskiftet 1984/85
drygt 400 fall som ännu inte, av olika skäl, rest ur Vietnam. Från vietnamesisk
sida har dock utlovats en fortsättningsvis hög prioritet av de svenska
ärendena. Förtursbehandling ges släktingar till personer som lämnat Vietnam
före år 1982. Med tillämpning av sedvanliga anknytningskriterier har SIV under
andra halvåret 1984 beviljat drygt 130 vietnamesiska medborgare tillstånd för
familjeåterförening.

Statens insatser för att underlätta återförening av
flyktingar som tagits emot i Sverige och deras anhöriga begränsar sig inte till
det speciella program som har funnits för båtflyktingar utan det finns också
ett generellt stöd. Sedan budgetåret 1979/80 kan inom ramen för en
försöksverksamhet bidrag för resa till Sverige beviljas till vissa nära anhöriga
till flyktingar som avses i 3 § UtlL. Sådana bidrag kunde t. o. m. år 1984
lämnas av AMS inom en av regeringen fastställd medelsram. Under budgetåret
1983/84 förfogade AMS över I milj, kr. för detta ändamål och under perioden I
juli

1984 - 31 december 1984 disponerades 700000 kr. Fr.o.m.
den 1 januari

1985 får SIV besluta om bidrag till flyktingar enligt
förordningen

(1984:936) om bidrag till kostnader för anhörigas resor till Sverige. För

budgetåret 1985/86 har i årets budgetproposition föreslagits att SIV tillde

las 1.5 milj. kr. för ändamålet.

Under kalenderåret 1984 beviljade AMS 126 ansökningar om
bidrag till resor för anhöriga till flyktingar avseende 248 personer.

Utlänningar som fått uppehållstillstånd som krigsvägrare
eller på grund av flyktingliknande skäl med stöd av 5 eller 6§ UtlL kan inte få
något statligt bidrag för anhörigas resa till Sverige för familjeförening. De
kan

Skr.
1984/85:185 18

emellertid ansöka hos Svenska röda korset om behovsprövad
ekonomisk hjälp.

Nämnas bör också de diplomatiska framställningar
regeringen gör i vissa länder, främst i Östeuropa, för att söka utverka
utresetillstånd för anhöriga till flyktingar som är bosatta i Sverige.

6 Asylsökande i Sverige

Invandringen av flyktingar och andra med flyktingliknande
skäl kan som tidigare nämnts hänföras till två grupper. Den ena utgörs av dem
som, oftast efter samråd med UNHCR, förs över till Sverige inom ramen för den
årliga flyktingkvoten på 1 250 personer. Den andra och störte gruppen omfattar
asylsökande, som på egen hand tar sig hit, och söker asyl vid eller efter
ankomsten till Sverige. Antalet spontant inresta asylsökande och kvotflyktingar
som fått uppehållstillstånd i Sverige har under de senaste fem åren utgjort i
runda tal: år 1980 4000, år 1981 3 850, år 1982 6200, år 1983 3 800 och år 1984
4600. I de angivna siffrorna har inte medräknats medföljande barn under 16 år,
eftersom dessa inte behöver uppehållstillstånd. De som under ett visst är
beviljas uppehållstillstånd har i åtskilliga fall ansökt om tillståndet under
ett tidigare år.

Härutöver erhöll ca 840 personer uppehållstillstånd på
allmänt humanitära grunder. Totalt erhöll således under år 1984 ca 5400
personer tillstånd att bosätta sig här som flyktingar eller pä humanitära
grunder. Inklusive barn omfattar denna grupp ca 7600 personer.

Tillståndsgivningen under år 1984 har i stora drag följt
den praxis som utvecklats under tidigare år. Enligt en av IPOK gjord
uppskattning för perioden 1968-1981 var ungefär en tredjedel av de som fick
stanna flyktingar enligt Genéve-konventionen, medan ungefär 50% anfört sådana
omständigheter att de uppfyllt kraven i 5 och 6§§ UtlL. Uppgifterna om SIV: s tillståndsgivning
läggs f n. över till ett nytt datasystem. Därigenom möjliggörs även en bättre
överblick över grunderna för tillståndsgivningen.

År 1984 kännetecknades av en ökning av antalet
asylsökande. En motsvarande utveckling har, som redan nämnts, ägt rum i flera
andra länder i Västeuropa.

Ett ökande problem är att invandringen av asylsökande till
Västeuropa samt till USA och Canada i viss omfattning är organiserad och ibland
även sker i strid med gällande föreskrifter. Asylsökande som har möjlighet att
betala de ofta betydande belopp som utkrävs kan därmed skaffa sig försteg över
den som saknar egna medel. Det har på senare tid allt oftare förekommit att
asylsökande förstört sina pass och andra färdhandlingar för att dölja
resvägarna. Syftet har varit att försvåra ett återsändande till den första
anhållen, där, med tillämpning av första asyllandsprincipen, asylfrågan först
bör prövas.

Skr. 1984/85:185 19

Statistiken från polisdistrikten i Sverige visar att
antalet asylsökande i Sverige, inklusive medföljande barn, under år 1984
uppgick till ca 11000 personer. Omkring 1 500 av dessa har emellertid efter
polisens prövning avvisats vid gränsen. Av de kvarvarande är uppskattningsvis
2000 barn under 16 år. Antalet asylsökande vuxna som under år 1984 passerat den
svenska gränsen uppgår således till ca 7500. Det kan tilläggas att SIV i 375
fall övertog avvisningsärendet frän polisen, sedan polismyndighetens
av-visningsbeslut hade anmälts enligt 37 § UtlL.

Av statistiken från polisdistrikten framgår vidare att
antalet asylsökande under år 1984 ökade fram t.o. m. september, då över 2300
personer sökte asyl. Därefter har antalet asylsökande minskat och uppgick i
december till I 200 personer. Under första kvartalet 1985 har en fortsatt
minskning ägt rum.

De största grupperna asylsökande under är 1984 utgjordes
av iranier, libaneser, statslösa (företrädesvis palestinier), irakier,
polacker, turkar och chilenare. Under året förekom ett nytt inresemönster, där
framförallt ett ökat antal asylsökande kom till Trelleborg (2400 mot 100 år
1983) och Ystad (1900 mot 50 är 1983). Inresorna över Ystad har emellertid
därefter minskat väsentligt, liksom i Trelleborg på senare tid.

1 fråga om
de särskilda nationalitetsgrupperna finns för år 1984 anledning att nämna
följande.

Antalet iranska asylsökande har ökat. Hitresorna sker ofta
via Turkiet. Under senare tid har emellertid relativt många asylsökande även
kommit via Pakistan och vissa arabstater. För närvarande utgörs flertalet av
unga ensamstående män som i första hand anför att de inte vill delta i kriget
mot Irak. Fram till dess att en bättre ordning genomfördes i februari 1985
saknade de vid ankomsten ofta pass och andra identitetshandlingar samt
färdbiljetter som styrker uppgiven resväg. Det förekommer även att iranska
gäststuderande i Sverige som har varit aktiva mot hemlandsregimen begär att fä
stanna i Sverige som flyktingar.

Under är 1984 beviljades ca 1 375 iranska medborgare
uppehållstillstånd i Sverige pä skäl hänförliga till 3, 5 eller 6§ UtlL.
Motsvarande siffra för är 1983 var 750.

Antalet
irakiska asylsökande har också ökat. Flertalet är av kurdisk härkomst. Nästan
alla är unga män i värnpliktsåldern som främst anför som skäl att de inte vill
delta i kriget mot Iran. Som skäl anför många även repressionen mot
oliktänkande och minoriteter i Irak. I en del fall åtföljs de av sina familjer.
För hela är 1984 uppgår antalet irakiska asylsökande till I 200. Av dessa reste
ca 800 in under andra halvåret. Resvägen gick normalt via Iran och
östeuropeiska länder till Trelleborg.

Under år 1984 beviljades 670 irakiska medborgare
uppehållstillstånd i Sverige på skäl hänförliga till 3, 5 eller 6§ UtlL.

Situationen i Libanon under år 1983 medförde att ett stort
antal personer från Libanon sökte asyl i Sverige. Inte enbart libanesiska
medborgare kom

Skr. 1984/85:185 20

hit
utan också palestinier, syriska medborgare bosatta i Libanon samt personer av
turkisk härkomst bosatta i Libanon sedan lång tid tillbaka. Regeringen beslöt i
november 1983 med hänsyn till de dåvarande förhållandena i Libanon att tills
vidare, och i avvaktan på en normalisering, ingen skulle återsändas dit mot sin
vilja. Motsvarande beslut fattades även av andra europeiska stater. Under
första halvåret 1984 sökte ca 700 personer frän Libanon uppehållstillstånd.
Motsvarande siffra för tredje kvartalet 1984 var närmare 2000, för att därefter
starkt minska till omkring 70 i december månad.

Regeringen anförde i
beslut den 27 september 1984 att den allmänna situationen i Libanon hade
förändrats pä ett sådant sätt att det generella förbudet mot att återsända
någon till Libanon inte längre kunde anses motiverat. Regeringen och SIV prövar
nu fortlöpande de ärenden som avser dessförinnan inresta asylsökande från
Libanon. De personer som har kommit till Sverige efter regeringsbeslutet i
september har så gott som samtliga avvisats, eftersom de i allt väsentligt har
hänvisat endast till den allmänna situationen i Libanon.

Av
asylsökande från Turkiet beviljades under år 1984 290 uppehållstillstånd av
politiska skäl. Under samma period har polisen och SIV fattat avvisnings- eller
utvisningsbeslut i ca 400 fall.

Omkring
3 000 polska medborgare besöker Sverige varje månad för tillfällig vistelse
här. Av dessa ansöker 100 — 200 efter inresan om uppehållstillstånd för
bosättning. Två tredjedelar anför politiska skäl till stöd för sin ansökan,
medan övriga åberopar personliga eller humanitära omständigheter. Under år
1984 beviljades ca 220 polska medborgare uppehållstillstånd pä grunder som är
att hänföra till 3 eller 6§ UtlL, vilket innebär en minskning jämfört med är
1983.

Under år 1984 ökade
antalet asylsökande från Pakistan påtagligt. Från ett dussintal fall under år
1983 skedde en ökning fill drygt 400 under år 1984. Ökningen hänförde sig i
huvudsak till en speciell grupp av asylsökande, nämligen sådana som åberopade
tillhörighet till Ahmadiyya-sekten och som kom under sommaren 1984. Regeringen
klargjorde i slutet av augusti 1984 i några vägledande beslut att enbart
tillhörighet till Ahmadiyya-sekten inte motiverade asyl i Sverige.
Regeringsbeslutet och ett antal därefter meddelade direktavvisningsbeslut har
fått till följd att inresorna av Ahmadiyya-medlemmar har upphört. Regeringen
och SIV prövar nu fortlöpande Ahmadiyya-ärenden. Endast i undantagsfall har de
åberopade skälen bedömts vara sådana att den sökande/klagande fått stanna här.

Liksom
under de senaste åren är Chile fortfarande det land i Latinamerika som svarar
för den största flyktinginvandringen till Sverige. Antalet inresor har pendlat
mellan 25-60 personer/månad med en uppgång under december 1984 med 170 inresta.
Under år 1984 har vidare 115 chilenska medborgare tagits ut pä flyktingkvoten.

För
att de problem som har följt med den ökade tillströmningen av

Skr.
1984/85:185 21

asylsökande
skall kunna lösas har regeringen beslutat om förstärkningar till polismyndigheterna,
SIV och arbetsmarknadsdepartementet. SIV har under innevarande budgetår fått en
tillfällig förstärkning av resurserna för tillståndsprövningen med 1 milj. kr.
och i årets budgetproposition har föreslagits en förstärkning med tre tjänster
och ett undantag för tillståndsprövningen från den generella tvåprocentiga
neddragningen av myndigheternas anslag. En förutsättning för att SIV skall
kunna fatta beslut i ett asylärende är att en utredning först har gjorts av en
polismyndighet. Från den 1 januari 1985 har nya polistjänster inrättats i Flen,
dit en av invandrarverkets nya utredningsförläggningar har förlagts. Vidare
förstärktes under hösten 1984 bl. a. Trelleborgs polisdistrikt tillfälligt
genom omfördelning av polisens resurser. Trots detta har den senaste tidens
inströmning av asylsökande resulterat i längre handläggningstider i vissa
polisdistrikt och därmed totalt sett förlängda handläggningstider i
asylärendena. Detta bör man i första hand kunna komma till rätta med genom
tillfälliga omfördelningar av polisens resurser. I början av år 1985 har vissa
polisdistrikt härigenom fått tillfälliga förstärkningar. Regeringen följer
utvecklingen uppmärksamt och tar till vara varje möjlighet att åstadkomma korta
handläggningstider.

1
detta sammanhang bör även nämnas att regeringen i 1985 års budgetproposition
har föreslagit att sammanlagt 2,6 milj. kr. anslås för att stärka utrikesförvaltningens
resurser för handläggning av utlänningsärenden.

Regeringen
har nyligen i proposition 1984/85: 173 föreslagit att utlänningslagen ändras
så att möjligheten införs att omhänderta utlännings biljett för resa från
Sverige i syfte att säkerställa att utlänningen i enlighet med stadgandet i 99
§ UtlL själv står för kostnaden för sin utresa i händelse av avvisning eller
utvisning.

Efter
överläggningar med Tyska Demokratiska Republiken har i början av år 1985
åstadkommits ett arrangemang som syftar till att förhindra förstöring av pass
under överfarten från Sassnitz till Trelleborg. Jusiiiie-kanslern (JK) har
också i ett beslut den 22 februari 1985 redogjort för vad som gäller i fråga om
passkontroll i färjetrafiken mellan Sassnitz och Trelleborg och därvid inte
funnit anledning till någon kritik mot de särskilda kontrollåtgärder polisen
företagit i början av detta år.

Problemet
med passförstöring har även diskuterats med bl. a. FN:s flyktingkommissarie.
Frågan har vidare tagits upp av en arbetsgrupp inom European Civil Aviation Committee
(ECAC) där Sverige innehar ordförandeskapet.

En
utredning (A 1984:01) om asylförfarandet vid gränsen tillkallades av regeringen
hösten 1984. En redovisning av utredningens uppgifter lämnas i det följande.

Skr. 1984/85:185

7
Mottagande av flyktingar i Sverige

Sedan
år 1950 och t. o. m. år 1984 har AMS haft ansvaret för mottagande och
omhändertagande av flyktingar i Sverige. De organiserat överförda flyktingarna
har vid inresan till Sverige erbjudits inkvartering i förläggning. Under
förläggningsvistelsen har flyktingarna fått social omvårdnad, erforderlig hälso-
och sjukvård, undervisning i svenska språket och information om det svenska
samhället. Vid förläggningarna har också givits arbetsmarknads-, yrkes- och
studievägledning i syfte att förbereda flyktingarna för ett arbete eller en
utbildning. Den tid flyktingarna har tagits om hand på förläggning var under år
1984 i genomsnitt ca 7 månader.

För
de utlänningar som på egen hand kommer till Sverige och söker asyl har
vistelsekommunen som en följd av socialtjänstlagen (1980:620) haft huvudansvaret
för försörjning och annat bistånd till dess att deras ansökan om
uppehållstillstånd har avgjorts. Kommunerna får ersättning av staten för
kostnaderna för ekonomiskt bistånd men har i huvudsak själva fått svara för
övriga kostnader. Som en följd av ökad tillströmning av asylsökande
utlänningar till Arlanda flygplats och därmed följande problem för Sigtuna
kommun att ta hand om dessa asylsökande bemyndigades AMS i slutet av år 1982
att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi för asylsökande
på Arlanda flygplats. I mars 1984 fick AMS ett utvidgat bemyndigande att vid
behov erbjuda inkvartering i statlig regi även åt andra som söker asyl i
samband med inresan till Sverige. Bakgrunden till detta utvidgade bemyndigande
var det ökade antalet asylsökande i Ystad och Trelleborg.

Enskilt
inresta flyktingar har när de har fått uppehållstillstånd i allmänhet tagits
om hand av arbetsmarknadsverket i s. k. enskild inkvartering. Med enskild
inkvartering menas att flyktingen bor i en annan bostad än en förläggning och
att länsarbetsnämnden svarar för hyreskostnader och uppehälle samt ger
flyktingen i övrigt i huvudsak samma förmåner som utgår till flyktingar som är
inkvarterade i mottagningsförläggning. Under år 1984 har också ett ökat antal
enskilt inresta flyktingar varit inkvarterade på förläggning sedan de fått
uppehållstillstånd.

Permanenta
moltagningsförläggningar för flyktingar har sedan år 1979 funnits i Flen,
Alvesta, Moheda och Hallstahammar. Dessa förläggningar har sammanlagt haft ca
700 platser. Förutom dessa permanenta förläggningar har under flera år funnits
tillfälliga flyktingförläggningar i Oxelösund, Surahammar och Perstorp med en
sammanlagd kapacitet av ca 400 platser. Under år 1984 har ytterligare fyra
tillfälliga mottagningsförläggningar för flyktingar inrättats, varav tre var i
bruk vid utgången av året.

Under
kalenderåret 1984 har totalt 2025 personer inkvarterats på mottagningsförläggningar
för flyktingar. Under året har 1 686 personer utplacerats från dessa
förläggningar genom arbetsmarknadsverkets försorg.

Skr.
1984/85:185 23

Därav
har 51 placerats direkt i arbete och 621 i utbildning. 364 har placerats ut på
annat sätt i olika kommuner och erhåller tills vidare sin försörjning
huvudsakligen i form av socialbidrag. Av dem som utplacerats är 650 barn och
andra medföljande anhöriga till flyktingarna. Vid utgången av år 1984 var totalt
894 personer inkvarterade på mottagningsförläggningar för flyktingar.

I
enskild inkvartering har arbetsmarknadsverket under kalenderåret 1984 totalt
tagit om hand ca 4000 personer. Den 31 december 1984 uppgick antalet enskilt
inkvarterade flyktingar till 2 425 (inkl. barn). Därav var drygt hälften (1
270) inkvarterade av länsarbetsnämnden i Stockholms län. Det största antalet
inkvarterade flyktingar fanns i övrigt i Uppsala län (239), Malmöhus län (204),
Göteborgs och Bohus län (110) och Östergötlands län (99).

Under
är 1984 har totalt 2840 personer placerats ut från enskild inkvartering. Därav
har 148 placerats i arbete och 1646 i utbildning. 323 har placerats på annat
sätt och 723 är medföljande anhöriga.

AMS
kostnader för verksamhet vid flyktingförläggningar och den enskilda
inkvarteringen uppgick under året 1984 till ca 240 milj. kr.

Som
tidigare anförts har regeringen under år 1984 temporärt bemyndigat AMS att
inkvartera även utlänningar som sökt asyl i samband med inresan under den tid
deras ansökan prövas. För detta ändamål har AMS anordnat tillfälliga förläggningar.
38 sådana förläggningar har varit i drift under år 1984. Ett stort antal av
dessa förläggningar är inrymda i hotell och pensionat. Ledig kapacitet vid
flyktingförläggningarna i Flen och Perstorp har också utnyttjats. Under
kalenderåret har totalt ca 5 300 personer inkvarterats.

Vid
utgången av år 1984 fanns 3 244 asylsökande utländska medborgare (inkl. barn)
inkvarterade i 35 förläggningar. Till detta antal kommer drygt 300 asylsökande,
som anlände till Sverige under jul- och nyårshelgerna och som har mottagits på
förläggning i början av januari 1985.

Den
totala kostnaden för AMS verksamhet med asylsökande under år 1984 uppgick till
ca 147 milj. kr.

Vad gäller asylsökande som
tas om hand av kommuner under den tid de väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd
svarar (som nämnts ovan) staten för kostnaderna för socialbidrag. Staten
ersätter också socialbidragskostnader och vissa andra kostnader som kommunerna
har för flyktingar som har uppehållstillstånd. Totalt uppgick statens
utbetalningar för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar och
asylsökande under kalenderåret 1984 till ca 210 milj. kr. Huvuddelen härav
avsåg kommunala kostnader under år 1983, eftersom utbetalningarna sker i
efterskott.

Riksdagen
beslöt i maj 1984 om ett nytt system för mottagande av asylsökande och
flyktingar i Sverige (prop. 1983/84: 124, SfU 27, rskr 295). Reformen innebär
bl. a. ett ökat statligt ansvar för mottagande av asylsökande och att ansvaret
för mottagande av flyktingar fördes över från AMS

Skr.
1984/85:185 24

till SIV den 1 januari 1985. SIV skall träffa
överenskommelser med kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande mot
statlig ersättning. Organiserat överf"örda flyktingar skall normall tas
emot 2-4 veckor på en statlig mottagningsförläggning. Därefter skall de
erbjudas bostad i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse och där få
svenskundervisning och annan introduktion i det svenska samhället. Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan till Sverige skall normalt tas emot i en
statlig utredningsförläggning medan polisens utredning sker i asylärendet.
Därefter anvisas, i förekommande fall, bostad i en kommun som SIV träffat
överenskommelse med.

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot
asylsökande och flyktingar får fr. o. m. den I januari 1985 utöver ersättning
för ekonomiskt bistånd en schablonmässigt beräknad engångsersättning för varje
flykting och asylsökande. SIV förfogar också över medel för att under vissa
förutsättningar kunna ge bidrag till kommuner för vissa särskilda kostnader (se
förordningen 1984:683 om statlig ersättning för mottagande av flyktingar och
vissa andra utlänningar).

SIV övertog den I januari 1985 de flyktingförläggningar
som drivits av AMS i Alvesta, Moheda och Hallstahammar. Fasta
utredningsförläggningar för asylsökande med en kapacitet av totalt 300 platser
har inrättats i Flen och Märsta. Vid behov får SIV därutöver anordna och driva
tillfälliga utredningsförläggningar och tillfälligt utöka kapaciteten vid de
fasta förläggningarna. Verket får också svara för annan tillfällig
inkvartering av asylsökande i anslutning till inreseorten.

De båda utredningsförläggningarna i Flen och Märsta togs i
bruk den I januari 1985. Samtidigt startade mottagningen av kvotflyktingar i
nya former i Hallstahammar. 1 avvaktan på utplacering av flyktingar, som
mottagits under år 1984, har den nya verksamheten ännu ej kunnat börja i
Alvesta och Moheda. En tillfällig utredningsföriäggning för asylsökande har fr.
o. m. den 1 februari 1985 inrättats i Tyringe. Vidare har kapaciteten i Flen
utökats med 120 platser. SIV håller en beredskap för inkvartering av 120
asylsökande i Hallstahammar. För tillfällig inkvartering av asylsökande i
samband med inresan har avtal träffats med Sigtuna, Trelleborgs och Ystads
kommuner.

SIV har under år 1984 kontaktat ett 90-tal kommuner i
syfte alt träffa överenskommelser om flyktingmottagning. Dessa överenskommelser
beräknas ge den beredskap för flyktingmottagning under år 1985 som behövs.

Samtidigt som kommuner under år 1985 skall ta emot
nyanlända flyktingar och asylsökande enligt det nya systemet skall de
asylsökande och flyktingar som vid utgången av år 1984 vistades på AMS' förläggningar
placeras ut i kommuner, om de beviljas uppehållstillstånd. Detta innebär vissa
speciella övergångsproblem som har förstärkts av att antalet asylsökande har
varit särskilt stort under hösten 1984. 1 syfte att underlätta utplaceringen
frän AMS' förläggningar och för att få en smidig övergång till

Skr.
1984/85:185 25

det
nya systemet för flyktingmottagande har regeringen beslutat om vissa särskilda
åtgärder under hösten 1984. Fr. o. m. den 1 september 1984 gäller att AMS efter
samråd med SIV får lämna viss ersättning till den kommun, som tar emot
flyktingar från någon av AMS' flyktingförläggningar.

Vidare har SIV fått
medgivande att i fråga om utlänningar som under år 1984 har inkvarterats av AMS
pä utredningsförläggning för asylsökande träffa överenskommelse med kommun om
att redan före den I januari 1985 svara för mottagande enligt de nya reglerna
så snart som uppehållstillstånd har beviljats. SIV har träffat överenskommelse
med 7 kommuner om sådant tidigarelagt mottagande under år 1984. Totalt togs 141
flyktingar emot i kommuner enligt dessa överenskommelser under tiden I november
- 31 december 1984.

För att försäkra sig om
tillräckligt antal mottagningsplatser i kommuner för såväl de asylsökande, som
vistades i förläggning vid utgången av år 1984 och beviljas tillstånd under år
1985, som de flyktingar och asylsökande som beräknas komma till Sverige under
år 1985, har SIV startat en kontaktverksamhet med 80 kommuner utöver de som
redan planerar för flyktingmottagning. Flertalet av dessa är mindre kommuner
som vardera endast kan ta emot ett smärre antal.

Socialstyrelsen beslutade
i december 1984 efter samråd med SIV om allmänna råd till sjukvårdshuvudmännen
om hälso- och sjukvård för flyktingar. Dessa innefattar bl. a. råd om
inledande hälsoundersökningar i anslutning till föriäggningarna och uppföljning
på mottagningsortema.

Insatserna för flyktingar
i Sverige omfattar självfallet även andra åtgärder än hjälp med bostad och
försörjning under den första tiden. I samband med genomförandet av reformen med
det nya kommunala flyktingmottagandet har arbetsmarknadsverkets åtgärder för
att bereda flyktingar sysselsättning setts över. Regeringen har vidare
föreslagit ett system för svenskundervisning för vuxna invandrare (prop.
1983/84: 199), som riksdagen har behandlat. Det nya systemet träder i kraft
den 1 juli 1986. I detta sammanhang bör även nämnas generella stödåtgärder för
invandrare och deras barn, såsom hemspråksträning och hemspråksundervisning i
förskolan och skolan, tolkservice, vuxenutbildning (bl.a. grundvux) m.m. Även
frivilligorganisationerna gör viktiga insatser för flyktingar.

8
Stöd till frivillig repatriering

Sverige
ansluter sig till den internationellt vedertagna uppfattningen att frivilligt
återvändande är den mest idealiska lösningen på flyktingproblem, om
förutsättningarna härför föreligger.

Återvändande
har hittills främst aktualiserats för latinamerikanska f d. flyktingar sedan en
politisk normalisering ägt rum i flera av deras hemländer. Återvändande söker
sig ibland tillbaka till sin region - inte nödvän-

Skr. 1984/85:185 26

digtvis till hemlandet - för att finna bättre arbets- och
utbildningsmöjligheter eller för att engagera sig i biståndsverksamhet. Under
är 1984 har Sverige bidragit med ca 18 milj. kr. till inlegrationsprogram för
återvändande i Latinamerika, företrädesvis i Argentina. Detta stöd har främst
utgått genom Diakonia och Worid University Service.

Sverige är berett att, som ett led i flyktingpolitiken,
bistå flyktingar som tagits emot här och önskar återvända. Det står den
enskilde invandraren och flyktingen fritt att inrikta sig på en permanent
bosättning i Sverige eller pä att så småningom återvända.

Stöd till ätervandring ges i form av resebidrag vilket är
avsett för kostna-dernp för resa, uppehälle under resan och de första dygnen i
det nya bosättningslandet samt för transport av bagage. Tidigare utgick högst
500 kr. för bagage och högst 35 kr. per resdag i bidrag till uppehälle. Bidragsreglerna
ändrades den 1 januari 1985 så att det bidrag som kan utgå utöver själva reskostnaden
höjdes till 1 000 kr. per person (förordningen 1984: 890 om bidrag till
flyktingars resa från Sverige för bosättning i annat land). Bidragen
administreras fr. o. m. den I januari 1985 av SIV.

AMS, som tidigare administrerade resebidragen, bekostade
resor under åren 1977-1983 för sammanlagt ca 1 150 f d. flyktingar (inkl. barn)
av vilka ca 1 100 var latinamerikaner. Under år 1984 avreste 472 personer frän
Sverige på medel frän AMS för bosättning i annat land. Därav var ca 200 barn.
Resebidrag utbetalades främst för återflyttning till Uruguay (184 personer),
Argentina (113), Chile (87) och Bolivia (49). AMS' kostnader för resebidrag
under är 1984 var ca 2,7 milj. kr.

Diakonia har också med medel från SIDA bekostat resan för
återvändande till Latinamerika. Det gäller i första hand f d. flyktingar som
erhållit svenskt medborgarskap. Under sista halvåret 1984 fick 171 personer
hjälp av Diakonia att återvända från Sverige till Latinamerika.

En arbetsgrupp inom regeringskansliet redovisade i januari
1984 en rapport (Ds A 1984: 3) Latinamerikaner i Sverige, som bl. a. innehöll
vissa överväganden om insatser för återvändande. Det direkta stödet från staten
till dem som återvänder bör enligt arbetsgruppen även i fortsättningen ges i
form av bidrag till återresa och i form av stöd till projekt m. m. i hemlandsregionen
inom ramen för biståndspolitiken. Därutöver förordas fortsatta utbildnings- och
arbetsmarknadsåtgärder som ger flyktingarna försörjningsmöjligheter i Sverige.
Dessa åtgärder bör vara utformade så att de samtidigt stärker flyktingarnas
förutsättningar att pä nytt etablera sig i sitt hemland, om de så skulle önska.

Skr.
1984/85:185 27

9 Övrigt

I juni 1984 tillkallades som jag nämnt inledningsvis den
flyktingpolitiska beredningen. Beredningen är ett organ för informationsutbyte
och samråd om Sveriges samlade insatser på flyktingområdet inklusive Sveriges
möjligheter att ta emot flyktingar. I beredningen ingår företrädare för
samtliga riksdagspartier samt för berörda frivilligorganisationer och FN: s
flyktingkommissarie. Som ansvarigt statsråd för invandrarfrågor är jag
beredningens ordförande.

I oktober
1984 tillsatte regeringen en utredning om asylförfarandet vid gränsen och om klagorätt
i verkställighetsärenden (Dir 1984:39). Den särskilde utredaren skall inom
ramen för den invandrings- och flyktingpolitik som har lagts fast i prop.
1983/84: 144 bl. a. klargöra hur uflänningsla-gens bestämmelser om
polismyndigheternas skyldighet att i vissa fall överlämna ärenden om asylansökningar
till SIV tillämpas i praktiken och om gällande regler bör ändras. Utredaren
skall också pröva om det bör införas klagorätt över en polismyndighets beslut
att inte överlämna ett visst verkställighetsärende till SIV. Utredarens arbete
beräknas pågå under hela år 1985.

FN:s flyktingkommissarie gjorde i en skrivelse till utrikesministern
i juni 1984 en framställning om att fä upprätta ett regionalt kontor i Stockholm
med de fem nordiska länderna som verksamhetsområde. Alla kostnader för
kontoret skulle täckas av UNHCR: s administrativa budget. Flyktingkommissariens
initiativ fick ett positivt mottagande från svensk och nordisk sida.
Förberedelser för kontorets upprättande har nu inletts.

10 Sammanfattning

Flyktingsituationen i världen är oförändrat svär. Sett ur
ett globalt perspektiv har emellertid en viss stabilisering inträtt under
senare år. Det totala antalet flyktingar i världen beräknas uppgå till 12
miljoner. Därtill kommer ett stort antal människor som har hamnat i en flyktingliknande
situation på grund av bl. a. inbördesstrider, och svält, faktorer som fått
särskilt allvarliga konsekvenser i Afrika.

Sveriges totala bidrag till FN:s flyktingkommissaries
verksamhet (UNHCR) uppgick år 1984 till ca 95 milj. kr. Därmed ligger Sverige
pä sjunde plats bland givarländerna. Det svenska bidraget till FN: s organisation
för palestinaflyktingar (UNRWA) uppgick år 1984 till 60 milj. kr. vilket gör
Sverige till den tredje största bidragsgivaren. Därutöver har under år 1984
från biståndsanslaget drygt 250 milj. kr. tagils i anspråk för bistånd till
flyktingar och hemlösa genom andra organisationer med hu-

Skr. 1984/85: 185 28

manitär inriktning. Sveriges samlade bidrag under år 1984
till flyktingar och hemlösa utanför Sverige uppgick därmed till drygt 400 milj.
kr.

Regeringen har under år 1984 tagit flera initiativ i
flyktingfrågor pä det internationella planet och har utvidgat samarbetet med UNHCR,
som nu förbereder öppnandet av ett nordiskt regionalkontor i Stockholm. Kontakter
har tagits med andra europeiska länder i syfte att diskutera ansvarsfördelningen
för flyktingproblemen. Den andra flyktingkonferensen för Afrika, ICARA II, som hölls sommaren 1984 var ett
viktigt steg mot bestående lösningar av flyktingproblem i Afrika. UNHCR
planerar, med aktivt stöd frän bl. a. Sverige, att hålla konsultationer i maj
1985 om det ökande antalet asylsökande i Europa.

I de
flesta länder i Europa har antalet asylsökande ökat. Sammanlagt sökte år 1984
ca 100000 personer, främst från länder i Asien, asyl i Västeuropa, varav 37000
i Förbundsrepubliken Tyskland, 22000 i Frankrike, 7000 i vardera Belgien och
Schweiz samt 4000 i Danmark. I Sverige sökte år 1984 drygt 7000 personer asyl
(sedan 1500 avvisats), främst iranier, irakier, libaneser och pakistaner. Med
anledning av det ökade antalet asylsökande har polisen, invandrarverket och
regeringskansliet fått förstärkningar för att inte handläggningstiderna skall
förlängas. Sedan regeringen fattat vägledande beslut om bl. a. pakistaner och libaneser
har invandringen av asylsökande minskat. Åtgärder har vidtagits för att förhindra
att pass och andra resedokument förstörs före ankomsten till Sverige, och för
att kunna utföra passkontroll på färjor. För att motverka medhjälp till illegal
invandring i vinningssyfte har nya bestämmelser införts.

Sammanlagt fick år 1984 4600 utlänningar stanna i Sverige
som flyktingar eller därmed jämställda (3, 5, 6§§ i utlänningslagen). Detta är
mindre än under är 1982 (6200) men något mer än under år 1983 (3 800). Därav fördes
drygt 1000 hit inom ramen för flyktingkvoten. Av dessa kom hälften från Syd-
och Centralamerika, 300 från östeuropeiska stater och 200 frän Mellanöstern.

Ett nytt system för kommunalt mottagande av flyktingar
trädde i kraft den 1 januari 1985. Samtidigt övertog SIV ansvaret för
flyktingöverföringen frän AMS. Ett nytt system för utredning och tillfälligt
mottagande av asylsökande har även införts.

En utredning om asylprövningen vid gränsen har tillsatts.

En parlamentarisk flyktingberedning har inrättats.

Regeringens insatser på flyktingpolitikens område under år
1984 kännetecknades sammanfattningsvis av ökade insatser för att effektivisera
biståndsinsatserna för flyktingar utanför Sverige, ett vidgat internationellt
samarbete i syfte att uppnå en jämnare ansvarsfördelning mellan berörda
europeiska stater, ätgärder för att åstadkomma en bättre reglering av
flyktinginvandringen till Sverige och en klarare tillämpning av asylreglerna,
införande av ett nytt system för en effektivare handläggning av

Skr.
1984/85:185 29

asylärenden,
systematiskt arbete för att förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden
samt genomförandet av ett nytt system för kommunalt mottagande av flyktingar.

11
Hemställan

Jag
hemställer

att
regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det
föregående.

12
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i enlighet med
hennes hemställan.

Norstedts Trycken, Stockholm 1985