Prop. 1984/85:187

Regeringens skrivelse

1984/85:187

med redogörelse för vissa ändrade villkor i avtalsgruppsjukförsäk-r
ingen;

beslutad den 28 mars 1985.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN ANDERSSON

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas en redogörelse för vissa ändrade
villkor i avtalsgrupp-sjukförsäkringen (AGS). Denna försäkring innehåller
sjukförmåner för anställda arbetstagare som överenskommits mellan Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO).

Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 187

Skr.
1984/85:187

SOCIALDEPARTEMENTET

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-03-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Andersson. Boström, Bodström, Göransson, Dahl. Holmberg, Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Andersson

Skrivelse med redogörelse för vissa ändrade villkor i
avtalsgrupp-sjukförsäkringen

1 Bakgrund

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och
Landsorganisationen i Sverige (LO) träffade år 1971 en överenskommelse om
sjukförmåner för anställda arbetstagare. För ändamålet utarbetades en
försäkringslösning kallad avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) som trädde i kraft
den 1 september 1972, Försäkringen kompletterar sjukpenning och förtidspension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AGS utformades så att den i
skatterättslig mening skulle behandlas som en kapitalförsäkring. Ersättningen
utgick enligt det då träffade avtalet med högst 10 kr. per dag under tid då
sjukpenning kunde utges och med högst 13 kr. per dag under tid då
förtidspension kunde utges. En karenstidsregel infördes enligt vilken
ersättning utgavs fr.o.m. den 31 :a dagen i sjukdomsfallet. Efter framställning
av SAF och LO intogs i 32 S 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL.
bestämmelser enligt vilka förmån av fri gruppförsäkring enligt grunder som
fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer inte
skulle tas upp som skattepliktig intäkt om dagersättningen inte översteg de i avtalet
angivna beloppen (prop. 1972:73. SkU 27, rskr 191).

I prop. 1973:46 angående utformningen av beskattad
sjukpenning, m.m. behandlade chefen för socialdepartementet frågor om
sammanträffande av olika förmåner vid sjukdom och om hur möjligheterna till
överkompensation borde begränsas i sådana fall. Det upplystes att enligt en
rekommendation från försäkringsinspektionen gällde i princip att förmåner från frivillig
sjuk-och olycksfallsförsäkring, tillsammans med förmåner från den allmänna

Skr. 1984/85:187 3

försäkringen och sådana som följer av kollektivavtal eller
av annat skäl, borde kompensera högst 93 % av den försäkrades förlorade inkomst
efter skatt. För försäkrade som inte uppbar oavkortad lön under sjukdom kunde
emellertid en dagersättning på 3 kr. lämnas.

Departementschefen framhöll i propositionen, i
överensstämmelse med vad som uttalades när den obligatoriska sjukförsäkringen
infördes (prop. 1953:178), att denna försäkring bör vara den grund för
medborgarnas skydd under sjukdom, efter vilken kompletterande hjälpförmåner bör
anpassas, samtidigt som den försäkrade inte genom sjukförmånerna bör få en
bättre ekonomi än då han är frisk. Departementschefen ansåg att det av samhällsekonomiska
skäl var motiverat med en viss självrisk för det sammanlagda försäkringsskyddet
vid sjukdom. Denna självrisk borde inte sättas högre än nödvändigt och i första
hand ta sikte på de mera kortvariga sjukdomsfallen. Vidare anförde
departementschefen att eftersom sjukpenningen från den allmänna försäkringen
ger en så hög kompensationsnivå som 90 % kan någon anledning inte anses
föreligga att utge kompletterande sjukersättning vid korttidssjukdom.
Kompletterande ersättningar borde kunna komma i fråga endast vid längre
sjukdomsfall och därför medges efter en karenstid som borde sättas till minst
30 dagar. En riktpunkt för kompensationsnivån i dessa fall borde vara att
kompletteringsförmåner och sjukpenning inte tillsammans ger högre ersättning
för inkomstbortfall än omkring 95 %, varvid, om kompletteringsförmånerna är
skattefria, hänsyn givetvis måste tas till detta.

Av praktiska skäl borde det även i fortsättningen finnas
möjlighet att schablonmässigt ge en kompletteringsförmån av högst 3 kr. per dag
skattefritt. Vidare uttalades att i fråga om kompletteringsersättningar i
försäkringsform det ankommer på försäkringsinspektionen att utfärda .sådana
rekommendationer att den här förordade begränsningen iakttas.

I en riksdagsmotion (1973:1685) i anledning av prop,
1973:46 framhöll motionärerna på av dem anförda skäl att departementschefens
uttalanden inskränkte den fria avtalsrätten vilket var oacceptabelt.
Socialförsäkringsutskottet (SfU 1973:21) fann i likhet med chefen för
socialdepartementet att en visssjälvriskför det sammanlagda försäkringsskyddet
var motiverad. Med en kompensationsnivå av 90 % kunde enligt utskottets mening
inte föreligga anledning att medge kompletterande sjukersättning vid
korttidssjukdom. Utskottet hemställde om avslag på motionen. Riksdagen följde
utskottets förslag (rskr 197).

SAF och LO träffade inför införandet av den beskattade
sjukpenningen en överenskommelse om en anpassning av AGS gällande fr.o.m. den 1
januari 1974. Enligt denna överenskommelse ändrades dagersättningen till 3 kr.
under sjukpenningtid mot tidigare högst 10 kr. Vidare höjdes ersättningen under
förtidspensionstid väsentligt. Den skulle utges som månadsersättning och inte
längre som dagersättning. Karenstidsreglerna ändrades sedan enligt en ny
överenskommelse innebärande att ersättning utges fr.o.m. åttonde

Skr.
1984/85:187 4

dagen om sjukdomsfallet varar längre än 30 dagar.

Till följd av de mellan SAF och LO träffade
överenskommelserna om ändringar i AGS behandlades i propositionerna 1974:90 och
1975:58 frågan om skattefrihet för förmån av fri AGS. De riktlinjer som getts
av chefen för socialdepartementet i proposition 1973:46 om i vad mån
kompletterande sjukförsäkring borde tillåtas låg till grund för den skattemässiga
bedömningen. De ändringar som gjorts i den ursprungliga överenskommelsen
ansågs godtagbara. Enligt propositionerna borde förmån av fri AGS inte heller
fortsättningsvis tas upp som skattepliktig intäkt. Riksdagen biföll de i
propositionerna framlagda förslagen om att denna förmån även fortsättningsvis
skulle vara skattefri.

2 Nya avtal om ändrade försäkringsvillkor för AGS

Mellan SAF och LO har den 26 november 1984 träffats avtal
om vissa ändringar vad galler ersättningen från AGS fr.o.m. den 1 januari 1985.
Dagersättningen under sjukpenningtid höjs från 3 kr. till 6 kr, för varje ersättningsberättigad
dag. 1 de vanligaste inkomstlägena innebär den en kompensation på ca 95 %. Som
tidigare gäller enligt detta avtal att ersättning från AGS lämnas för
sjukperiod som varar utöver en karenstid om 30 dagar. Däremot ändras avtalet så
att ersättning då lämnas för alla dagar då sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring (AFL) utges. Tidigare gällde att ersättning utgavs fr.o.m. den
åttonde dagen.

SAF och LO har den 8 februari 1985 träffat överenskommelse
om vissa rekommendationer att tillämpas i förbundens förhandlingar i 1985 års
avtalsrörelse på SAF/LO-området. I överenskommelsen tas också upp frågan om
sjukersättning till arbetare. SAF har under överläggningarna uttryckt den
principiella ståndpunkten att nuvarande skillnader i sjukför-månssystemen för
olika kategorier av arbetstagare på den privata arbetsmarknaden inte är
förenliga med ett modernt arbetsliv. SAF och LO är ense om att gemensamt - i
första hand i anslutning till utredningsarbetet om sjukförmånerna mellan SAF
samt LO och privattjänstemannakartellen (PTK) - och i kontakt med statsmakterna
utreda nuvarande sjukersättningssystem i syfte att nå likvärdiga villkor för
olika kategorier av anställda. Detta arbete avses bli avslutat den 31 oktober
1985.

Som ett led i detta utredningsarbete har SAF och LO
samtidigt träffat en överenskommelse om vissa frågor rörande ersättning vid
sjukdom som innebär en antalsmässigt kraftig utbyggnad av AGS. Överenskommelsen
gäller fr.o.m. den 1 april 1985. Reglerna om karenstid har ändrats så att
ersättning skall utges för sjukperioder som varar utöver sju dagar räknat från insjuknandedagen.
Ersättningen för insjuknandedagen utges enligt en särskild tabell. För de
övriga dagarna utges dagersättning med högst 17 kr. Principen är här att uppnå
en fullständig kompensation för inkomstförlusten efter skatt på grund av
sjukdomsfallet. När sjukpenning utgivits i 90 dagar

Skr. 1984/85:187 5

blir ersättningen sex kr. per dag. Den nya
överenskommelsen innebär att antalet sjukdomsfall som AGS omfattar kan väntas
öka från 100 000 fall till ca 600 000 fall per år.

Den träffade överenskommelsen gäller under förutsättning
att premien för AGS som hittills kommer att vara avdragsgill för arbetsgivaren
och att förmånen av AGS inte skall tas upp som skattepliktig intäkt av
arbetstagaren.

3 Föredraganden

AGS är en sjukförsäkring på avtalsmässig grund. Jag har i
det föregående redogjort för vissa villkor som lagts fast såsom gällande för
sjuk- och olycksfallsförsäkring. Enligt vad cheferna för socialdepartementet
och finansdepartementet anfört i tidigare propositioner ankommer det på försäkringsinspektionen
att övervaka att villkoren följs.

De villkor för det kompletterande försäkringsskyddet som
är aktuella här är dels frågan om kompensationsnivån, dels frågan om karenstid
innan det kompletterande skyddet skall träda i kraft. Vad gällde kompensationsnivån
anförde föredragande statsrådet i prop. 1973:46 att en riktpunkt bör vara att
kompletteringsförmåner och sjukpenning inte tillsammans bör ge högre ersättning
än 95 %, varvid hänsyn givetvis måste tas till om kompletteringsförmånerna är
skattefria eller inte. Schablonersättningen på 3 kr. per dag skulle finnas
kvar. Frågan om karenstid togs upp senast i prop 1975:58. Från AGS gavs
ursprungligen kompensation för sjukdom som varade mer än 30 dagar. Ersättning
utgick fr.o,m, den 31:a dagen. LO och SAF avtalade sedermera om att ersättning
skulle utges fr.o.m. åttonde dagen för sjukdomsfall som varade mer än 30 dagar.
Föredragande statsrådet slog fast att de nya ersättningsreglerna kunde anses
vara godtagbara.

För stora grupper på arbetsmarknaden finns idag avtal om
sjuklön. Detta gäller för anställda inom den offentliga sektorn och för
tjänstemän inom den privata sektorn. Villkoren kan variera mellan olika
avtalsområden. Som regel gäller dock att villkoren är sådana att avtalen om
sjuklön ger en bättre ersättning under sjukdom än vad som angetts som godtagbar
inom sjuk- och olycksfallsförsäkring. Eftersom regleringen av de kompletterande
sjukförmånerna inte skett i försäkringsform, har givetvis inte heller någon
granskning av villkoren skett från försäkringsinspektionens sida. Jag kan dock
samtidigt konstatera att något ifrågasättande av de villkor som finns i avtalen
om sjuklön inte har skett.

Det avtal om sjukersättning som nu slutits mellan LO och
SAF har närmast de villkor som gäller för tjänstemännen inom industrin som
förebild. Avtalet innebär en vidareutveckling och förbättring av sjukförmånerna
inom AGS. Ersättningen från AGS har utformats så att den tillsammans med
sjukpenningen i princip skall motsvara 100 % av inkomstförlusten. Efter 90:e
sjukpenningdagen motsvarar ersättningen i princip 95 %. Detta är också vad

Skr. 1984/85:187 6

som gäller i huvudsak för tjänstemännen inom industrin.
Sjukfall som varar högst sju dagar berörs inte alls av det nya avtalet, vilket
är en skillnad mot vad som gäller för tjänstemän.

Som framgår av vad jag nu anfört innebär det avtal som LO
och SAF slutit den 8 februari 1985 att det kompletterande försäkringsskyddet
ger förmåner som är mer fördelaktiga än vad som tidigare angetts som godtagbara
både vad gäller ersättningsnivån och den karenstid som skall gälla innan
förmånerna börjar utges. Av vad jag har anfört tidigare framgår också att det
finns kompletterande sjukförmåner som ger bättre ersättning än vad som angetts
som acceptabla i de riktlinjer enligt vilka försäkringsinspektionen har att
granska bl,a, AGS. Dessa förmåner regleras dock genom avtal om sjuklön och
granskas därför inte av försäkringsinspektionen i enlighet med dessa riktlinjer.

SAF och LO har nu beslutat att tillsammans, och i kontakt
med statsmakterna, utreda nuvarande sjukersättningssystem i syfte att nå
likvärdiga förmåner för olika kategorier av anställda. I avvaktan pä resultatet
av detta utredningsarbete har SAF och LO överenskommit om att villkoren för
ersättning vid sjukdom redan från den 1 april 1985 skall förbättras för de nu
aktuella arbetstagarna på ett sådant sätt att ett närmande i förhållande till
andra löntagargrupper kan uppnås. Det förhållandet att parterna valt att
reglera förbättrade kompletterande sjukförmåner inom ramen för en försäkring
bör enligt min mening inte få utgöra något hinder för att denna förbättring
skall kunna genomföras. I mitt ställningstagande har jag tagit hänsyn till de
sjukförmåner som avtalats i form av sjuklön för andra kategorier av anställda.
Av vad jag nu anfört följer givetvis också att de villkor för AGS som överenskommits
att träda i kraft den 1 januari 1985 får anses som godtagbara.

Jag har efter samråd med chefen för finansdepartementet
inte heller funnit anledning att på grund av de nu överenskomna förbättringarna
av AGS föreslå några ändringar i den skattemässiga behandlingen av
försäkringen, vilket innebär att premien är avdragsgill för arbetsgivaren och
att förmånen av AGS inte skall tas upp som skattepliktig intäkt av
arbetstagaren.

Den ersättningsnivå som sålunda nu godtagits för AGS bör
vara avgörande för högsta acceptabla nivå för ersättning inom annan privat
försäkring. De enskilda försäkringsbolagen bör därför inte tillhandahålla
försäkringar som -tillsammans med andra sjukförmåner - ger högre ersättning än
vad som svarar mot inkomstbortfallet under sjuktid efter de sju första
sjukdagarna, vilket alltså motsvarar ersättningen enligt AGS.

Liksom tidigare ankommer det på försäkringsinspektionen
att övervaka att inte förmånhgare villkor än vad som angivits i det föregående
kommer att gälla.

Skr.
1984/85:187 7

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har
anfört i det föregående om vissa villkor i avtalsgruppsjukförsäkring-en,

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

'"l-hrgo „ b Srockholm ,9S5